Socialutskottets betänkande
1985/86:26

om patientjournaler m. m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fyra motioner som rör olika frågor om dokumentation
av personuppgifter inom hälso- och sjukvården. Två motioner (fp, c) tar
upp bestämmelser i patientjournallagen, nämligen dels det s. k. signeringskravet,
dels bevarandetiden för journaler. En motion (s) tar upp registrering
av vissa uppgifter rörande minderåriga barn och en motion (fp) skriftliga
levnadsskildringar inom långvården.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört beträffande rättelse av vissa registeruppgifter rörande
barn. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Utskottets fp- och c-ledamöter reserverar sig beträffande en omprövning
av patientjournallagens bestämmelser om skyldighet att signera journalanteckning.
Utskottets c-ledamöter reserverar sig även beträffande bevarandetiden
för journalhandlingar.

Motionsyrkanden

I motion 1985/86:So408 av Rosa Östh (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
infordra synpunkter från ett antal sjukhus, varefter lagen bör omprövas i
berört stycke,

2. att riksdagen hos regeringen begär att i avvaktan på lagens omprövning
dispens beviljas från signeringstvånget.

I motion 1985/86:So413 av Christina Flink (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om åtgärder så att tillämpningen av folkbokföringsförordningen
sker så att vårdnadshavare eller av denna utsedd person utses till
sökperson för minderårigt barn.

I motion 1985/86 :So444 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Agne Hansson
(c) hemställs

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna behovet
av att noga följa upp konsekvenserna av patientjournallagen,

2. att riksdagen beslutar att patientjournaler skall bevaras i tio år.

I motion 1985/86:So448 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och andre vice
talman Karl Erik Eriksson (fp) hemställs

SoU

1985/86:26

1 Riksdagen 1985186.12 sami Nr 26

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts angående skriftlig levnadsskildring för vissa långvarigt
sjuka på vårdinrättningar,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas så att författningsmässig
tveksamhet vid hanteringen av skriftlig information om patienterna
undanröjs.

Signering av journalanteckning
Motionerna

I motion So444 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Agne Hansson (c)
hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
behovet av att noga följa upp konsekvenserna av patientjoumallagen
(yrkande 1). Motionärerna anför att lagen skapar onödig pappersexercis.
Särskilt bestämmelsen att läkaren skall läsa igenom och signera journalanteckningar
har medfört ökad tidsåtgång. Den medför också att det tar längre
tid innan en journal kan läggas in i arkivet. Om en patient återkommer
snabbt eller journalen skall sändas på remiss kan det uppstå svårigheter att
finna handlingarna, vilket kan vara till men för patienten. Det finns således
anledning att noga följa upp konsekvenserna av den nya lagstiftningen.

I motion So408 av Rosa Östh (c) behandlas också signeringstvånget.
Motionären hemställer att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
får i uppdrag att infordra synpunkter från ett antal sjukhus, varefter lagen bör
omprövas i berört stycke (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen
begär att i avvaktan på lagens omprövning dispens beviljas från signeringstvånget
(yrkande 2). Motionären anför att tidsåtgången för genomläsning
och signering av journaler naturligtvis varierar men att relativt säkra
uppskattningar visar att det tar 15-20 minuter och upp till en halv timme extra
arbetstid per dag. Till detta skall läggas allt extraarbete för arkivpersonal och
sekreterare. Tidigare sorterades en journal in på sin plats så snart den var
färdigskriven. Nu måste journalen bäras till läkarens tjänsterum eller annan
anvisad plats för genomläsning och signering och kan, beroende på läkarens
tjänstgöringsförhållanden, bli liggande i flera dagar. Detta betyder att ett
ojämförligt mycket större antal journaler än tidigare inte är på sin plats.
Motionären anför att svårigheter att i ett akut läge få tillgång till journalen
kan medföra allvarliga konsekvenser för patienten.

Gällande bestämmelser

Patientjournallagen (1985:562) antogs av riksdagen våren 1985. Den trädde i
kraft den 1 januari 1986. I lagen har samlats de grundläggande bestämmelserna
om patientjournaler inom hälso- och sjukvården. Krav ställs på
journalernas utformning, innehåll och hantering. Lagen innehåller också
bestämmelser om vilka som är skyldiga att föra journal, bl. a. alla yrkesgrupper
för vilka gäller föreskrifter om legitimation. I lagen finns också
bestämmelser om minsta bevarandetid för journaler m. m.

Med patientjournal avses enligt 2 § en samling av upprättade eller

SoU 1985/86:26

inkomna journalhandlingar med uppgift om en enskild persons hälsotillstånd
och andra personliga förhållanden samt andra uppgifter som rör vården av
patienten. Också intyg som utfärdas över vård och behandling betraktas som
journalhandling. Lagen gäller all individinriktad vård av patienter inom
hälso- och sjukvården. Patientjournal skall föras för varje patient och får inte
vara gemensam för flera patienter (1 § första stycket).

Enligt 3 § skall patientjournalen innehålla de uppgifter som behövs för en
god och säker vård av patienten. Journalen skall, om uppgifterna föreligger,
innehålla uppgift om patientens identitet, om bakgrund till vården, om
diagnos och anledning till mera betydande åtgärder, om vidtagna och
planerade åtgärder samt om vem som gjort en viss anteckning i journalen och
när anteckningen gjordes.

Enligt 3 § fjärde stycket skall en journalanteckning om inte synnerligt
hinder möter signeras av den som svarar för uppgiften.

Socialstyrelsen har i december 1985 utfärdat föreskrifter och allmänna råd
till patientjournallagen (SOSFS (M) 1985:28). I råden anges bl. a. när journal
skall föras, sättet för införande av uppgifter, signering m. m.

Socialstyrelsen har för avsikt att under 1986 ge ut mer omfattande
allmänna råd om tillämpningen av lagen.

Beträffande signering anges i de hittills utkomna allmänna råden följande.

Signeringen skall göras av den som svarar för anteckningen i patientjournalen.
Signeringen innebär att vederbörande läst igenom vad som intagits och
kontrollerat att innehållet stämmer. Signeringen bör självfallet ske på ett
sådant sätt att den kan tydas och härledas till en viss person.

När journaluppgifter förs på data kan det förekomma att någon skriftlig
handling inte finns när anteckningen görs och skall signeras. I det fallet kan
signeringen ske genom att envar journalföringsansvarig vid genomläsning
och kontroll av uppgifterna på en dataskärm slår in en särskild kod. Vid en
utskrift av en sådan patientjournal bör denna kodbeteckning som motsvarat
en signering medtas.

Signeringen bör göras så snart som möjligt efter det anteckningen införts i
patientjournalen. Tidsfristen beror på förhållandena i det enskilda fallet. I
vissa fall, t. ex. vid ordination av läkemedel eller journalanteckningar som
behövs inför en akut operation, kan det av hänsyn till patientsäkerheten vara
nödvändigt att såväl anteckning som signering görs omgående. I andra fall
kan en längre tidsfrist godtas. I vart fall bör signeringen ske senast inom en
vecka efter det anteckningen infördes eller två veckor från det anteckningen
dikterades eller först skrevs ner för införing i journalen.

Enligt huvudregeln skall anteckningar i en patientjournal signeras. I lagen
anges att undantag härifrån får ske om ”synnerligt hinder” möter. Med detta
uttryck avses mycket speciella situationer, där det är omöjligt eller förenat
med stora praktiska svårigheter att få signeringen utförd inom rimlig tid.
Detta kan t. ex. vara fallet om en läkare lämnat sin tjänst när signeringen
skall ske och inte längre är anträffbar. Med rimlig tid i dessa fall avses normalt
ca två veckor.

Kan en signering inte ske bör i stället om möjligt tillses att annan person
med erforderlig medicinsk kompetens läser igenom innehållet och om
möjligt försöker kontrollera detta. Denna person skall dock inte själv svara
för signeringen. I stället bör en anteckning om genomläsningen göras, t. ex.
”tagit del, A. Svensson, överläkare”.

SoU 1985/86:26

1* Riksdagen 1985/86.12 sami. Nr 26

Utskottet har vid en hearing med företrädare för socialstyrelsen inhämtat
kompletterande uppgifter i ärendet.

Tidigare behandling

I propositionen till patientjournallagen (prop. 1984/85:189) föreslogs inte
någon bestämmelse om signering. Regeln i 3 § fjärde stycket tillädes vid
riksdagsbehandlingen i enlighet med förslag i motioner.

Propositionen till patientjournallagen byggde på journalutredningens
huvudbetänkande (SOU 1984:73) Patientjournalen. I det betänkandet
anfördes (s. 170) att man av säkerhetsskäl ansåg att det vore önskvärt att
införa ett generellt krav på genomläsning och signering av varje journalanteckning.
Utredningen ansåg sig dock på grund av kostnadsskäl och givna
direktiv förhindrad att lägga fram ett sådant förslag.

I propositionen anfördes (s. 19) att det på sjukhus och andra större
vårdinrättningar numera är regel att den som för journal dikterar journaluppgifterna,
som sedan skrivs ut på maskin av en läkarsekreterare. Ibland
läser journalföraren igenom utskriften och brukar då signera uppgifterna
som en bekräftelse på att de blivit korrekt införda. Kontrolläsning tycks dock
snarare vara undantag än regel. I propositionen anfördes vidare att även om
kontrollsigneringen saknar betydelse för tillämpning av offentlighetsprincipen
den ändå kan ha värde som bevis i t. ex. ett ansvarsärende. Fel eller
förväxlingar i samband med utskriften kan påverka förutsättningarna vid den
fortsatta vården. Det fanns enligt propositionen flera allvarliga exempel på
detta i ansvarsnämndens verksamhet. Kontrolläsning var därför enligt
föredragande statsrådets uppfattning motiverad av säkerhetsskäl. Hon ansåg
det dock av bl. a. praktiska och ekonomiska skäl inte vara möjligt att
föreskriva en obligatorisk skyldighet för den som svarar för journalanteckningen
att också signera denna. Socialstyrelsen borde enligt statsrådet ha
möjlighet att överväga signeringskrav för vissa anteckningar i patientjournalen.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till patientjournallag väcktes flera
motioner om att regler om signering av journalanteckning borde tas in i
patientj ournallagen.

Utskottet tillstyrkte motionerna och förordade att en principiell skyldighet
att signera journalanteckning skulle tilläggas i 3 § lagförslaget (SoU 1984/
85:33 s. 9 f). I kravet på signering ligger, anförde utskottet, självfallet att den
som signerar en anteckning bekräftar dess riktighet, dvs. han skall kontrollera
innehållet så att han kan gå i god för det. Utskottet ville dock inte göra
denna regel helt undantagslös. Det finns situationer då det är i det närmaste
praktiskt omöjligt att uppfylla ett krav på efterföljande kontrolläsning.
Dessa speciella undantagssituationer beaktades genom att signering inte
behöver ske om det möter ”synnerligt hinder”. Härmed avsågs enligt
utskottet mycket starka skäl, vilka skall föreligga i det konkreta fallet.
Utskottet ansåg alltså inte att man kan acceptera ett generellt undantag för
vissa typer av vård, t. ex. akutsjukvård, som nämndes i en av motionerna.
Utskottet framhöll att det från säkerhetssynpunkt ofta finns skäl till särskilt
noggranna journalrutiner inom akutsjukvården, där det kan vara fråga om

SoU 1985/86:26

omfattande medicinska ingrepp med många olika personer inblandade i
vården. Har den som gjort en journalanteckning inte möjlighet att själv
kontrollera och bekräfta denna borde det enligt utskottet tillskapas rutiner
för att säkerställa att i vart fall någon annan med erforderlig medicinsk
kompetens läser igenom innehållet. I fråga om läkemedelsordinationer
måste dock krävas att de alltid signeras av läkaren själv. Utskottet förutsatte
att socialstyrelsen skulle utfärda närmare föreskrifter om signering av olika
slag av handlingar.

Som grund för sitt ställningstagande anförde utskottet följande (SoU
1984/85:33 s. 9).

Utgångspunkten för patientjournallagen är att det skall finnas ett tillförlitligt
underlag för den vård och behandling som ges patienten. Sådana regler som
är av särskilt stor betydelse för patientens trygghet bör tas in i själva lagen.
Till dessa viktiga regler måste enligt utskottets mening räknas ett krav på
genomläsning av anteckningar som läggs till grund för behandlingsåtgärder
och medicinering. Missförstånd och felskrivningar kan här bli ödesdigra.
Utskottet har förståelse för att ett sådant krav i vissa lägen kan ge upphov till
praktiska problem. Detta får dock inte hindra en regel som är så starkt
motiverad av hänsyn till patientens säkerhet. Utskottet vill dessutom erinra
om att signeringskrav i vissa fall redan finns inskrivet i andra författningar. I
socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS[M] 1980:80) om åtgärder för att förhindra
förväxlingar inom sjukvården - bakgrunden till föreskrifternas
tillkomst framgår av beteckningen - finns sålunda regler om signering av
läkemedelsordinationer i sluten vård. Om signering inte kan ske vid
ordinationstillfället skall enligt föreskrifterna ordinationen i efterhand
noteras i originalhandling och signeras.

Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att utan alltför stora
svårigheter utveckla rutiner där signering kommer in som ett naturligt led.
All vård ges inte på stora akutsjukhus. På många håll torde ett signeringskrav
inte innebära några egentliga problem. Att det kan bli nödvändigt att ändra
vissa rådande rutiner på sjukhusen är ofrånkomligt med hänsyn till att dessa
utformats utan hänsyn till krav på kontrolläsning och signering. Detta måste
dock accepteras. Administrativa och ekonomiska hänsyn får inte skymma
vad som är grundläggande krav på hälso- och sjukvården.

Riksdagen följde utskottet.

Bevarande av journalhandlingar
Motionen

I motion So444 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Agne Hansson (c)
hemställs att riksdagen beslutar att patientjournaler skall bevaras tio år
(yrkande 2). Enligt patientjournallagen skall en journalhandling bevaras i
minst tre år. Motionärerna anför att en så kort bevarandetid kan vara negativ
ur flera synpunkter, som t. ex. vid krav på skadestånd och ansvar, för att
förstå tidigare behandling och ur forskningssynpunkt.

SoU 1985/86:26

Gällande bestämmelser

SoU 1985/86:26

I 8 § patientjournallagen anges att en journalhandling skall bevaras i minst
tre år efter det att den sista uppgiften fördes in i handlingen. Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att vissa slags handlingar
skall bevaras minst tio år. Här avses handlingar som behövs främst i
tillsyns-, ansvars-, skadestånds- och ersättningsärenden samt för forskningsändamål.
Tidsgränserna anger ett minimibevarande och utgör inte riktmärke
för när gallring skall ske. Treårsregeln innebär att huvudmännen har
möjlighet att tre år efter sista anteckning i en patientjournal gallra dokument
som bedöms sakna betydelse ur vård-, rättssäkerhets-, forsknings- och
ansvarssynpunkt.

Regeringen har den 17 april 1986 utfärdat en förordning (1986:203) om
förlängd bevarandetid för vissa journalhandlingar inom hälso- och sjukvården.
I förordningen anges att vissa handlingar skall bevaras i minst tio år efter
det att den sista uppgiften fördes in i handlingen. De handlingar som skall
bevaras är dels handlingar som rör patient vars sak prövats enligt vissa lagar
om tillsyn, ansvar, skadestånd eller ersättning såsom lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl., dels journalhandlingar
inom tandvården som kan vara av betydelse för rättsodontologisk identifiering,
dels journalhandlingar rörande patienter födda den femte, femtonde
och tjugofemte i varje månad, om det inte är uppenbart att handlingarna
saknar betydelse för forskningsändamål.

Förordningen träder i kraft den 4 juni 1986.

Regeringen har för avsikt att ge riksarkivet i uppdrag att efter samråd med
socialstyrelsen och Landstingsförbundet utfärda allmänna råd om förlängt
bevarande av journalhandlingar.

Här kan även nämnas att utredningen (U 1985:07) om vissa arkivfrågor har
i uppdrag att se över hela den offentliga arkivverksamheten. Utgångspunkter
skall bl. a. vara tryggande av insyns- och kontrollmöjligheterna vad gäller
förvaltningen och beaktande av forskningens behov. Utredningen beräknas
vara klar kring årsskiftet 1986/87. Det är inte klart i vilken utsträckning
utredningen kommer att beröra sjukvårdens område.

Tidigare behandling

Beträffande vilka handlingar som skall bevaras i minst tio år anfördes i
propositionen (s. 32) om patientjournallag bl. a. att reglerna om bevarande
av journalhandling måste utformas så att de olika intressen som gör sig
gällande så långt möjligt kan tillgodoses. I tillsyns-, ansvars-, skadeståndsoch
ersättningsärenden samt för forskningsändamål finns inte sällan behov
av handlingar som är äldre än tre år. Den minsta bevarandetid som kan
komma i fråga för dessa handlingar var, enligt propositionen, tio år. Det
föreslogs därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
skall få utfärda föreskrifter om vilka handlingar som skall bevaras i minst
tio år.

Beträffande rekommendationen när utgallring av journalhandlingar bör
ske så ställde sig statsrådet i propositionen (s. 34) bakom ett förslag som i

korthet innebar att utgallring av journaler borde kunna ske fern år efter
patientens död (eller 100 år efter hans födelse, om uppgift om tidpunkten för
hans död saknas). En tioårig gallringsfrist skulle gälla för dokumentation som
upprättats och förvaras hos konsulter, serviceavdelningar eller laboratorier.
För att tillgodose forskningsintressena föreslogs ett allmänt undantag från
gallring beträffande ca 10 % av totalmaterialet. Enligt statsrådets uppfattning
kunde detta förslag ligga till grund för nya rekommendationer till
huvudmännen.

Utskottet godtog de i propositionen angivna riktlinjerna och avstyrkte
motionsyrkanden om att minsta bevarandetid skulle bestämmas till tio år för
alla journalhandlingar. Utskottet uttalade härvid att det inte finns anledning
att i lagen slå fast en bevarandetid av minst tio år, även om det ofta blir fråga
om att bevara vissa slag av handlingar under denna tid och längre. Utskottet
anförde i anslutning härtill följande (SoU 1984/85:33 s. 13).

Den princip som i första hand bör vara styrande för bestämmandet av
bevarandetiden för en patientjournal är enligt utskottets mening intresset av
en god och säker vård för patienten. Från denna utgångspunkt ser utskottet
inte någon fara i de i propositionen förordade tidsfristerna. Att vissa
handlingar bör kunna utgallras redan efter tre år såsom betydelselösa från
vård-, rättssäkerhets-, ansvars- och forskningssynpunkt är uppenbart. Utskottet
förutsätter att det i rekommendationerna till huvudmännen kommer
att noga beskrivas vilka slag av handlingar som måste bevaras under längre
tid. Utskottet vill tillägga att viss gallring även är i patienternas intresse.
Oöverskådliga mängder material ökar risken för att uppgifter sprids okontrollerat.

Registrering av uppgifter rörande barn
Motionen

I motion So413 av Christina Flink (s) hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om åtgärder så att tillämpningen av folkbokföringsförordningen
sker så att vårdnadshavare eller av denna utsedd person utses till sökperson
för minderårigt barn. Motionären anför att en ensamstående kvinnlig
vårdnadshavare till ett barn får dels sitt eget patientkort, dels barnets
patientkort. På barnets patientkort registreras vårdnadshavarens personnummer
längst ned, så att sjukvården lätt kan komma i kontakt med
vårdnadshavaren vid bl. a. akut behov. Den som blir registrerad på barnets
kort betecknas av riksskatteverket såsom ”sökperson”. Motionären anser att
vårdnadshavaren måste få avgöra vem som skall registreras som sökperson.
Hon anför också att det inte är rimligt att en kvinna som är vårdnadshavare
för sitt barn fråntas myndighetskontakter för barnets räkning utan att hon
själv valt det.

Bakgrund

Hos länsstyrelsernas dataenheter förs med hjälp av automatisk databehandling
register över den kyrkobokförda befolkningen. För varje person finns en

SoU 1985/86:26

personavi. På personavin anges namn, personnummer, födelsehemort,
civilstånd m. m.

För familjer finns ett sambandsbegrepp. En person i varje familj är
sökperson. Sökpersonens personnummer anges på de övriga familjemedlemmarnas
personavier. För gifta är mannen sökperson för hustrun. För barn
kyrkobokförda hos sina gifta föräldrar är fadern sökperson. Om föräldrarna
inte är gifta är modern sökperson, även om barnet bor hos båda föräldrarna
och de har gemensam vårdnad. Om en kvinna, som har ett minderårigt barn,
gifter sig med en man som inte är far till barnet så blir mannen sökperson för
både kvinnan och barnet. Det går inte att utläsa av personavin om den man
som står som sökperson för ett barn är barnets biologiske far/vårdnadshavare
eller styvfar. Den uppgiften finns inte i länsstyrelsens dataregister.

Skatteutskottet behandlar för närvarande ett antal motioner om ändring
av här aktuella rutiner inom folkbokföringen.

För hela landet finns vidare ett gemensamt befolkningsregister, SPAR.
SPAR får sina uppgifter från länsstyrelsens register. SPAR förs av Datamaskincentralen
för administrativ databehandling (DAFA). Uppgifter från
SPAR används bl. a. för direktadresserad reklam.

Inom hälso- och sjukvården finns också databaser. De flesta landstingskommuner
har utvecklade patientadministrativa system. Personuppgifterna
hämtas antingen från länsstyrelsens befolkningsregister eller från SPAR.
Personuppgifter uppdateras vanligen en gång per vecka. De uppgifter som
förs över till landstingens register är de som finns på personavin, även
uppgiften om sökperson.

Patienter inom sjukvården får en bricka med namn, personnummer och
adress inpräglat, ett s. k. patientkort. För minderåriga anges också förälder/
vårdnadshavare. Dessa patientkort kan framställas manuellt genom att
patienten fyller i ett underlag från vilket uppgifterna sedan stansas på en
bricka. En del landsting låter dock överföra uppgifter direkt från databasen
till en maskin som framställer kortet med de uppgifter som finns i databasen.

Från Stockholms läns och Östergötlands läns landsting har uppgivits att
man där utgår från att den person som enligt uppgift från folkbokföringen är
sökperson för barnet också är vårdnadshavare. Enligt instruktion till berörda
befattningshavare skall dock den som tar fram ett patientkort fråga om
uppgifterna är korrekta. Begär vårdnadshavaren att få sitt eget namn och inte
sökpersonens namn antecknat så framställs ett manuellt patientkort med de
begärda uppgifterna.

Skriftliga levnadsskildringar
Motionen

I motion So448 av Ingrid Ronne-Björkqvist och andre vice talman Karl Erik
Eriksson (båda fp) hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge
regeringen till känna vad som i motionen anförts angående skriftlig
levnadsskildring för vissa långvarigt sjuka på vårdinrättningar (yrkande 1)
och att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas så att författningsmässig
tveksamhet vid hanteringen av skriftlig information om pa -

SoU 1985/86:26

ningar kan hjälpa personalen att upptäcka den enskilda individen i sjukhussängen
. Bl. a. redovisas erfarenheter från ett sjukhus i Värmland, där man på
en avdelning införde en patientpärm med levnadsskildringar sammanställda
framför allt genom kontakt med anhöriga och genom samtal med patienterna,
när detta var möjligt. Rätt utformad och använd kan kunskapen om den
sjukes bakgrund bli en värdefull hjälp för personalen att upptäcka medmänniskan
i den vårdbehövande, anför motionärerna. Den kan inspirera till ökad
inlevelseförmåga och respekt för individens rätt att få behålla både vanor och
ovanor, att få syssla med det som känns meningsfullt och att få samtala om
väsentliga ting även när man blivit gammal, glömsk och långvarigt sjuk. För
personalen kan det innebära ökad arbetsglädje och mening i uppgiften.
Motionärerna påpekar samtidigt att viss tveksamhet finns om hur man
författningsmässigt skall hantera denna typ av dokumentation och begär ett
klarläggande på denna punkt.

Gällande bestämmelser

Enligt 4 § patientjournallagen skall varje uppgift i en journalhandling som
upprättas inom hälso- och sjukvården utformas så, att patientens integritet
respekteras. I specialmotiveringen till denna bestämmelse angavs följande.
(Prop. 1984/85:189 s. 41 f.).

Under senare år har respekten för patientens integritet i hälso- och
sjukvården kommit alltmer i förgrunden i lagstiftningsarbetet. I bl. a.
tillsynslagen och hälso- och sjukvårdslagen är detta en central fråga. Det är
då självklart att också journalföringen måste bygga på denna princip. En
grundläggande förutsättning för att patientens integritet skall respekteras är
att uppgifterna i patientjournalen är korrekta. Detta räcker dock inte.
Många uppgifter i en patientjournal utformas efter en subjektiv värdering.
Vissa av dessa uppgifter kan då uppfattas som kränkande av patienten, även
om de är riktiga i sak. Avsikten med denna paragraf är att erinra om
betydelsen av att utforma uppgifterna i patientjournalen på ett sådant sätt att
patienten inte känner sig kränkt av dem eller att helt utelämna sådana
uppgifter om de inte har betydelse för ställningstaganden i vården. Ovidkommande
värdeomdömen om patienten eller hans anhöriga av allmänt nedsättande
eller kränkande karaktär får inte förekomma. Respekten för patientens
integritet förutsätter också allmänt en återhållsamhet när det gäller
uppgifter om dennes privatliv. Den kan också medföra andra begränsningar,
t. ex. vad gäller användning av videoteknik i den psykiatriska vården.

I 7 § patientjournallagen anges att varje journalhandling skall hanteras och
förvaras så, att den som är obehörig inte får tillgång till den. I propositionen
(s. 43) kommenterades detta med att vid vården av en patient på t. ex. en
klinik är det endast en begränsad del av personalen som i sitt arbete behöver
tillgång till patientens journal. Respekten för patientens integritet kräver att
ingen utanför denna krets får tillgång till journalen. Läsning i en patientjournal
av ren nyfikenhet kan aldrig godtas. Enligt propositionen
ankommer det på den som svarar för verksamheten att se till att sådana
rutiner tillämpas, att endast den som behöver journalen i sitt arbete har
tillgång till den.

111 § patientjournallagen hänvisas till sekretesslagen och tryckfrihetsför -

SoU 1985/86:26

ordningen beträffande rätten att ta del av journalhandling.

Bestämmelserna om sekretess inom den offentligt bedrivna hälso- och
sjukvården finns i 7 kap. 1-3 §§ och 6 § sekretesslagen (1980:100). Enligt 7
kap. 1 § första stycket gäller sekretess inom den allmänna hälso- och
sjukvården för uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men.

Begreppet ”men” har en mycket vid innebörd och tar framför allt sikte på
de olika kränkningar av den personliga integriteten som kan uppstå om
uppgifterna lämnas ut (se prop. 1979/80:2, del A, s. 83). I första hand åsyftas
sådana skador som att någon kan bli utsatt för andras missaktning om hans
personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa
personer känner till en för någon enskild ömtålig uppgift kan i många fall
anses vara tillräckligt för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning
av om men föreligger är den enskildes egen upplevelse.

Enligt 2 a § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall hälsooch
sjukvården bygga på respekt för patientens självbestämmande och
integritet samt främja goda kontakter mellan patienten och personalen. I
andra stycket anges att vården och behandlingen så långt möjligt skall
utformas och genomföras i samråd med patienten.

Vissa utvecklingslinjer inom långtidssjukvården

I proposition 1984185:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
m. m. redovisade regeringen sin syn på inriktningen och utvecklingen av
hälso- och sjukvården. Mot bakgrund av hälso- och sjukvårdslagens mål om
en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen gavs de
förebyggande insatserna speciellt utrymme. Propositionen utgick från det
remissbehandlade förslag till principprogram för hälso- och sjukvården i
perspektivet 1990-2000 som lagts fram av den s. k. HS 90-utredningen i
huvudrapporten Hälso- och sjukvård inför 90-talet.

I propositionen behandlades i ett avsnitt patientens livsmiljö inom
långtidssjukvårdens institutioner (s. 77 f.). Föredragande statsrådet redovisade
där det förnyelsearbete som pågår för att ta större hänsyn till
patienternas personliga integritet och önskemål. Bakgrunden till kravet på
utveckling av omvårdnaden är ökad medvetenhet om att en trivsam och
stimulerande vårdmiljö ofta är lika viktig för patientens välbefinnande som
medicinska insatser. Sjukvården har tidigare i hög grad varit inriktad enbart
mot det sjuka hos patienterna. Vårdarbetets organisation förändras. Vårdlag
och gruppvård håller på att införas i långtidssjukvården. Gruppvård är ett
sätt att organisera vårdarbetet där en mindre personalgrupp - ett vårdlag -tar hand om och ansvarar för ett mindre antal patienter. Ett led i utvecklingen
är också att ett ökat planeringsansvar för vården läggs på grupperna i direkt
samverkan med patienterna.

I propositionen redovisas vidare den s. k. individuella vårdplaneringen
som utvecklats i anslutning till vårdlagsorganisationen. Individuell vårdplanering
innebär att mål formuleras för vården av varje enskild patient. I den
vårdplan som upprättas för patienten anges inriktning och mål för vården.

SoU 1985/86:26

Vårdplanen bygger på ankomstsamtal, eventuellt redovisade i s. k. identitetsjournaler.
Stor vikt läggs vid patientens önskemål utifrån sociala,
kulturella och psykiska behov, vilket förutsätter kunskaper om patientens
bakgrundsförhållanden och situation i stort.

Betonandet av omvårdnad, gruppvård och individuell vårdplanering
markerar enligt propositionen steg i en utveckling som man finner utomordentligt
positiv (prop. s. 79).

I Spri-rapport 77/1981 Vi har gruppvård - Grupp vårdens effekter på vårdoch
arbetsmiljön inom somatisk långtidssjukvård -redovisas erfarenheten av
gruppvård från Örebro läns landsting. Gruppvård har under åren 1975-1980
införts på 56 vårdavdelningar inom den somatiska långtidsvården hos Örebro
läns landsting. Målet för en förändrad vårdorganisation var att förbättra
vårdmiljön för patienterna och arbetsmiljön för personalen. Gruppvården
var inriktad på lagarbete, där man utgick från den enskilde patientens
vårdbehov. På vårdkonferenser diskuterades varje enskild patients vårdbehov,
t. ex. vad patienten behövde hjälp med, hur patientens psykiska
tillstånd var eller effekter av ordinerad medicin. En strävan var att patientens
totala omvårdnadsbehov skulle analyseras och tillgodoses. Observationer
och förslag till åtgärder skrevs kontinuerligt in i en särskild vårdplan för varje
patient. Gruppledaren ansvarade för att vårdplanen fördes på ett riktigt sätt.
En särskild blankett ”Information om patienten” användes på en del
vårdavdelningar. Denna tillsammans med vårdplanen var hjälpmedel för
personalen att genomföra individuell vårdplanering.

I en projektrapport från Spri 1984 Individuell vårdplanering WP, En
kartläggning av omfattning och resultat redovisar Spri en enkätundersökning
med syfte att få en uppfattning om i vilken utsträckning individuell
vårdplanering införts, hur planeringsprocessen ser ut, vilka motiv som
funnits för att införa sådan planering m. m. Undersökningen avsåg bl. a. 210
långvårdsavdelningar och sjukhem.

Individuell vårdplanering hade införts inom samtliga landsting med någon
övervikt inom Stockholms läns landsting och i Norrbotten. De flesta som
infört sådan planering arbetade i vårdlag. Flertalet avdelningar använde sig
av ankomstsamtal som ett led i vårdprocessen. Inom långvården användes
vanligen Spri:s blankett för ankomstsamtal. Ankomstsamtal utfördes av
både sjuksköterskor, undersköterskor och sjukvårdsbiträden. Ofta medverkade
anhöriga i ankomstsamtalen. Vanligen formulerades målen för vården i
en vårdplan. Spri har speciella blanketter även för detta. Det vanligaste var
att en undersköterska fyllde i blanketten för vårdplanen.

Spri har, som nu redovisats, en blankett för ankomstsamtal/vårdplan.
Denna upptar bl. a. frågor om hur patienten vill bli tilltalad, yrke, närmaste
anhörig, boendemiljö, hobbies, intressen, religion, ekonomi, sömnsvårigheter,
smärtproblem, kostvanor, favoritmat m. m.

I en blankett för ankomstsamtal från Värmlands läns landsting finns
liknande frågor samt frågor om patientens tidigare liv, barn, barnbarn,
platser där han bott, tidigare intressen osv.

SoU 1985/86:26

Utskottet

I betänkandet behandlas fyra motioner som rör olika frågor om dokumentation
av personuppgifter inom hälso- och sjukvården.

Signering av journalanteckning

I motionerna So408 (c) och So444 (fp, c) (yrkande 1) ifrågasätts patientjournallagens
krav på signering av journalanteckning. Motionärerna
anför bl. a. att kravet på signering medför ökad tidsåtgång och att journaler
inte finns på plats när de behövs.

Enligt 3 § patientjournallagen skall om inte synnerligt hinder möter en
journalanteckning signeras av den som svarar för uppgiften. Som ovan
redovisats (s. 4) tillfördes lagen denna regel under riksdagsbehandlingen.
Patientjournallagen trädde i kraft den 1 januari 1986.

Regeln om att journalanteckning skall signeras har på sina håll mött kritik.
Bl. a. har anförts att signeringen är tidskrävande och att denna tid tas ifrån
arbetet med patienterna. Det har också anförts att journaler i ökad
omfattning inte finns på plats. Det är främst på akutsjukhusen med stor
omsättning av personal som kravet på signering tycks skapa problem, medan
det på andra håll inom sjukvården fungerar bättre.

Utskottet vill inledningsvis slå fast att den som låter föra in en uppgift i en
patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet, oavsett om signering skett
eller inte. Journalföraren bör därför under alla omständigheter kontrollera
att anteckningen överensstämmer med vad som varit avsett. I patientens
intresse har dock tillagts krav på signering för att garantera att kontrollen
verkligen genomförs och att inte oriktiga uppgifter läggs till grund för
medicinsk behandling. Signeringen utgör endast en bekräftelse på att
kontroll gjorts och innebär knappast i sig något merarbete. Vad som kan ta
tid i anspråk är själva kontrollen, inte signeringen.

Utskottet är medvetet om att signeringskravet orsakat praktiska svårigheter
främst inom akutvården på de stora sjukhusen. Som utskottet framhöll i
samband med lagens tillkomst finns det emellertid från säkerhetssynpunkt
ofta skäl till särskilt noggranna journalrutiner inom akutsjukvården, där det
kan vara fråga om omfattande medicinska ingrepp med många olika personer
inblandade i vården. Utskottet ser det därför inte som möjligt eller rimligt att
ställa lägre krav på kontrollrutinerna för akutsjukvården än för annan hälsooch
sjukvård. Med hänsyn till de allvarliga risker för patienterna som är
förenade med missförstånd beträffande diagnos eller åtgärder måste krävas
att den som gjort bedömningen eller beslutat om åtgärden tar ansvaret för att
uppgiften inte blir förvanskad.

Utskottet har emellertid med oro tagit del av uppgifterna om att allt fler
journaler befinner sig ute på cirkulation och inte kan återfinnas när de behövs
för vården av patienter. Detta är ett allvarligt säkerhetsproblem. Företeelsen
är dock ingalunda ny och måste angripas med andra medel än att man lättar
på kravet att kontrollera journalerna. Att så många journaler är otillgängliga
när de behövs visar på grundläggande brister i rutinerna för journalhanteringen.
Patientjournalen bör finnas där patienten finns. Rutiner för detta

SoU 1985/86:26

måste skapas. Det bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen att skyndsamt
ta upp frågan om hur journalrutinerna kan förändras och effektiviseras så att
de påtalade missförhållandena elimineras. Frågan om rutiner för att säkerställa
kontrolläsning och signering bör enligt utskottets mening lösas i detta
vidare sammanhang. I avvaktan härpå kan det finnas skäl att peka på de
förslag till praktiska lösningar som framförts i socialstyrelsens allmänna råd
(se ovan s. 3).

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So408 (c) och So444 (fp,
c) yrkande 1.

Bevarande av journalhandlingar

I motion So444 (fp, c), yrkande 2 hemställs att journalhandlingar skall
bevaras i tio år. Motionärerna anför att en så kort bevarandetid som tre år är
negativ bl. a. vid krav på skadestånd samt ur behandlings- och forskningssynpunkt.

Enligt 8 § patientjournallagen skall en journalhandling bevaras i minst tre
år från det att sista uppgiften fördes in i handlingen. Detta är dock bara en
minimitid för bevarande. Handlingar som behövs i främst tillsyns-, ansvars-,
skadestånds- och ersättningsärenden, för rättsodontologisk identifiering
samt för forskningsändamål skall enligt en nyligen beslutad förordning
(1986:203) bevaras i minst tio år.

Utskottet uttalade i sitt betänkande SoU 1984/85:33 (s. 13) med anledning
av motioner om utsträckt tid för bevarande av journaler att det inte finns
anledning att i lagen slå fast en minsta bevarandetid av tio år för alla
handlingar. Utskottet ansåg det uppenbart att vissa handlingar kan utgallras
efter tre år såsom betydelselösa från vård-, rättssäkerhets-, ansvars- och
forskningssynpunkt. Utskottet framhöll att den princip som bör vara
styrande vid bestämmande av bevarandetiden är intresset av en god och
säker vård för patienten.

Genom den ovan nämnda förordningen (1986:203) med föreskrift om
minst tio års bevarandetid för vissa journalhandlingar tillgodoses syftet med
motionen såvitt avser handlingar av betydelse för bedömning av frågor om
ansvar och skadestånd samt för forskning.

Som tidigare redovisats avser vidare regeringen att uppdra åt riksarkivet
att, efter samråd med socialstyrelsen och Landstingsförbundet, utfärda
allmänna råd om förlängt bevarande av journalhandlingar. Utskottet utgår
från att regeringen härvid beaktar att journalhandlingar som kan behövas för
vård eller behandling av patienter inte får utgallras i förtid.

Utskottet avstyrker med det anförda motion So444 yrkande 2.

Registrering av uppgifter rörande barn

I motion So413 (s) hemställs att riksdagen begär att regeringen vidtar
åtgärder för att ändra tillämpningen av folkbokföringsförordningen så att
vårdnadshavaren eller av denne utsedd person blir sökperson för minderåriga.
Motionen tar sikte på förhållandena inom hälso- och sjukvården, där
vårdnadshavaren för ett minderårigt barn inte alltid är sökperson för barnet.

SoU 1985/86:26

Beträffande familjer tillämpas inom folkbokföringen ett system med
sökperson. Sökperson är i regel mannen i en familj. Detta gäller även i de fall
hustrun har barn till vilka mannen inte är far eller vårdnadshavare.
Sjukvårdens databaser får sina uppgifter från folkbokföringen och därmed
samma uppgifter om sökperson.

Utskottet kan ansluta sig till tankegångarna i motionen. En kvinna som är
vårdnadshavare för ett barn bör kunna utgå ifrån att hon blir underrättad
direkt om sådant som rör barnet. Att en kvinna gifter sig med en man som
inte är far till hennes barn ändrar inte detta förhållande. Det kan dessutom
förekomma situationer när det medför allvarliga olägenheter om inte barnets
mor/vårdnadshavare nås utan dröjsmål.

Om en kvinna begär att få sitt eget namn och inte sökpersonens antecknat
som vårdnadshavare görs visserligen ett manuellt patientkort med de
begärda uppgifterna. Utskottet ser dock inte detta som någon tillfredsställande
lösning på det problem som tas upp i motionen. Det är inte säkert att
vårdnadshavaren uppmärksammar och påtalar felet förrän en vårdsituation
uppstår, vilket kan inträffa oväntat.

Utskottet delar därför motionärens uppfattning att missvisande uppgifter
av detta slag i hälso- och sjukvårdens register bör korrigeras. Utskottet anser
att regeringen i lämpligt sammanhang bör fästa sjukvårdshuvudmännens
uppmärksamhet på denna fråga. Detta bör riksdagen med anledning av
motion So413 (s) ge regeringen till känna.

Skriftliga levnadsskildringar

I motion So448 (fp) hemställs om ett tillkännagivande rörande värdet av s. k.
identitetsjournaler och om att författningsmässig tveksamhet vid hantering
av skriftlig information om patienten undanröjs. Motionärerna anför att
ökad kunskap om den sjukes bakgrund kan hjälpa personalen att upptäcka
den enskilde individen i sjukhussängen.

Som ovan redovisats (s. 10) har som ett led i förnyelsearbetet inom
långtidssjukvården gruppvård och individuell vårdplanering införts vid
många vårdavdelningar. Ofta hålls ett ankomstsamtal när en patient kommer
till avdelningen. Vid samtalet ifylls ett formulär som ibland kallas identitetsjournal
och som ligger till grund för den individuella vårdplanen. Dessa
handlingar förs vid sidan av den medicinska delen av journalen.

Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av att man inom långtidssjukvården
strävar mot ett individuellt anpassat omhändertagande med
respekt för den enskilda människans egenart. Varje patient måste ses som en
individ med personliga karaktärsdrag och erfarenheter. Det är positivt att
personalen inom långtidssjukvården i ökad utsträckning intresserar sig för
den människa man vårdar. Detta kan bidra till större förståelse för och bättre
kontakt med patienten. Enligt utskottets mening är detta dock i mycket hög
grad en fråga om personligt intresse och engagemang som är svårt att
formalisera i t. ex. en blankett.

Om formella rutiner för notering av uppgifter om patienter tillämpas måste
emellertid beaktas de gränser som följer av gällande lagstiftning. Utgångspunkten
för bedömningen av om en uppgift bör antecknas eller inte är

SoU 1985/86:26

patientens egen uppfattning. I sammanhanget bör erinras om innehållet i 4
och 7 §§ patientjournallagen liksom om 7 kap. 1 § sekretesslagen (se ovan
s. 10). Uppgifter som inte lämnats av patienten själv måste därför behandlas
med försiktighet. Om inte patienten vill berätta om sig själv måste
uppgifterna om hans eller hennes bakgrund begränsas till neutrala sådana,
vilka inte står i strid med patientens önskan att de blir allmänt kända, t. ex.
tidigare yrke och bostadsort. Som ovan framgått (s. 10) är det patientens
pesonliga uplevelse som är avgörande för skadeprövningen enligt sekretesslagen.
En äldre patient kan självfallet ha andra värderingar än den unga
vårdpersonalen.

Rätt utformad och använd kan kunskapen om den sjukes bakgrund bli en
stor tillgång i vården.

Även i det fall patienten inte längre är i stånd att själv ta ställning till frågor
av angivet slag måste dock respekten för hans eller hennes integritet
upprätthållas. Det kan därför vara en grannlaga uppgift att avgöra vad som
kan eller bör noteras i en eventuell s. k. identitetsjournal. Vid denna
avvägning bör patientens anhöriga kunna bidra med värdefulla synpunkter.

Utskottet är med hänvisning till det anförda inte berett att förorda något
riksdagens initiativ med anledning av motion So448 (fp), som alltså avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande signering av journalanteckning

att riksdagen avslår motion 1985/86:So408 och motion 1985/86:So444
yrkande 1,

2. beträffande bevarande av journalhandlingar

att riksdagen avslår motion 1985/86:So444 yrkande 2,

3. beträffande registrering av vissa uppgifter rörande barn

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So413 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande skriftliga levnadsskildringar
att riksdagen avslår motion 1985/86:So448.

Stockholm den 13 maj 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström
(s), Yvonne Sandberg-Fries (s), Ulla Tillander (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid
Andersson (s), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Karl-Gösta
Svenson (m) och Maud Björnemalm (s).

SoU 1985/86:26

Reservationer

SoU 1985/86:26

Signering av journalanteckning (mom. 1 i hemställan)

1. av Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
och Rosa Östh (c) som anser:

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”Utskottet är
medvetet” och slutar på s. 13 med ”(fp, c) yrkande 1” bort ha följande
lydelse:

Det är angeläget att patienternas säkerhet tillgodoses genom att journalerna
förs på ett betryggande sätt. Kravet på journalföring får dock inte gå ut
över vården av patienterna. Utskottet är medvetet om att signeringskravet
orsakar svårigheter inom sjukvården. Som framhålls i motionerna har kravet
medfört ett betydande merarbete för läkare och övrig personal. En olägenhet
är också att journalerna i ökad utsträckning inte är på plats. Detta kan
medföra allvarliga men för patienterna. Enligt utskottets uppfattning bör
därför konsekvenserna av patientjournallagen noga följas upp. Socialstyrelsen
kan därvid ges i uppdrag att inhämta synpunkter från ett antal sjukhus.
Det bör också övervägas om en möjlighet till dispens från signeringsskyldigheten
bör införas i avvaktan på att uppföljningen blir klar. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna
So408 (c) och So444 (fp, c).

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande signering av journalanteckning

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So408 och motion
1985/86:So444 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

Bevarande av journalhandlingar (mom. 2 i hemställan)

2. av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) som anser:

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Genom
den” och slutar med ”So444 yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är en så kort minimitid för bevarande som tre
år negativ ur flera synpunkter. För att tillgodose intresset av en god och säker
vård för patienten behövs en längre minsta bevarandetid. Också vid krav på
ansvar och skadestånd samt ur forskningssynpunkt behöver journaler
bevaras längre. Riksdagen bör därför med anledning av motion So444 (fp, c)
yrkande 2 besluta att patientjournaler skall bevaras i minst tio år.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande bevarande av journalhandlingar

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So444 yrkande 2 antar
det i Bilaga upptagna och såsom Reservanternas förslag betecknade
förslaget till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),

SoU 1985/86:26
Bil.

I reservation nr 2 framlagt förslag till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562)

Förslag till
Lag om ändring i patientjournallagen (1985:562)

Härigenom föreskrevs att 8 § patientjournallagen (1985:562) skall ha nedan
angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

8 §

En journalhandling skall bevaras En journalhandling skall bevaras

minst tre år efter det den sista uppgif- minst tio år efter det den sista uppgif ten

fördes in i handlingen. Regering- ten fördes in i handlingen.
en eller den myndighet som regeringen
bestämmer får föreskriva att vissa
slags journalhandlingar skall bevaras
minst tio år.

Om arkivvård av patientjournaler i det allmännas verksamhet finns det
särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Innehållsförteckning

SoU 1985/86:26

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden 1

Signering av journalanteckning 2

Motionerna 2

Gällande bestämmelser 2

Tidigare behandling 4

Bevarande av journalhandlingar 5

Motionen 5

Gällande bestämmelser 6

Tidigare behandling 6

Registrering av uppgifter rörande barn 7

Motionen 7

Bakgrund 7

Skriftliga levnadsskildringar 8

Motionen 8

Gällande bestämmelser 9

Vissa utvecklingslinjer inom långtidssjukvården 10

Utskottet 12

Signering av journalanteckning 12

Bevarande av journalhandlingar 13

Registrering av uppgifter rörande barn 13

Skriftliga levnadsskildringar 14

Hemställan 15

Reservationer 16

1. Signering av journalanteckning (mom. 1 i hemställan) av fp och c . 16

2. Bevarande av journalhandlingar (mom. 2 i hemställan) av c 16

Bilaga 17