Socialutskottets betänkande

om vissa socialtjänstfrågor

SoU

1985/86:2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion (m) om inrättande av en ansvarsnämnd
inom socialvården m.m., en motion (m) om avskaffande av lagen om
krigshjälp samt en motion (vpk) om en riksnorm för socialbidrag. Samtliga
motioner avstyrks av utskottet. Vpk-ledamoten reserverar sig till förmån för
sin motion.

Motionsyrkanden

I motion 1984/85:998 av Olle Aulin (m) hemställs, såvitt här är i fråga, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ansvarsnämnd samt förstärkt rättsskydd i övrigt för socialvårdens vårdtagare.

Motionen i övrigt har behandlats av utskottet i betänkande SoU 1984/

I motion 1984/85:1766 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som syftar till att lagen om krigshjälp upphävs
samtidigt som socialtjänstlagens regler om ekonomiskt bistånd kompletteras
med för krig och beredskap erforderliga bestämmelser.

I motion 1984/85:2780 av Inga Lantz (vpk) hemställs med hänvisning till vad
som anförts i motion 1984/85:2779 att riksdagen uttalar att en riksnorm bör
utarbetas för att få till stånd mer rättvisa socialbidrag.

Ansvaret för befattningshavare inom socialtjänsten
Motionen

I motion 1984/85:998 av Olle Aulin (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ansvarsnämnd
inom socialvården samt om ett förstärkt rättsskydd i övrigt för socialvårdens
vårdtagare. I motionen anförs bl. a. att hemvårdens äldre har en svagare
rättsställning än sjukvårdens. Motionären anser det angeläget att stärka
dessa vårdtagares ställning i första hand genom en ansvarsnämnd för
socialvården.

85:22.

1 Riksdagen 1985186.12 sami. Nr2

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet

SoU 1985/86:2

För en analys av ansvarssystemet är det av intresse att skilja mellan vilka
förseelser som kan föranleda ansvar, formerna för att utkräva ansvaret och
påföljdssystemet.

Allmänna bestämmelser om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet
finns dels i 20 kap. brottsbalken om myndighetsmissbruk m. m., dels i lagen
(1976:600) om offentlig anställning. Nuvarande regler tillkom genom den
ämbetsansvarsreform som trädde i kraft den 1 januari 1976. Reformen
syftade till att i görligaste mån söka närma den offentliga sektorn till den
privata på ämbetsansvarsområdet. Grundläggande motiv för det nya ansvarssystemet
var samhällsmedlemmarnas intresse av att offentliga funktioner
utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt.

Det straffrättsliga ansvaret borde inte vara knutet till någon viss personkrets,
utan i stället utformas så att det kunde tillämpas på envar som i
utövningen av någon sådan funktion satte åt sidan det handlingsmönster
straffbuden var avsedda att skydda. Till det straffbara området hänfördes de
allvarligaste angreppen mot intresset av en korrekt skötsel av de offentliga
funktionerna. Som särskilt straffvärt trädde sådan oriktig myndighetsutövning
i förgrunden som medförde förfång eller otillbörlig förmån för den
enskilde eller det allmänna. Straffansvar för tjänstefel i allmänhet ansågs
däremot inte längre böra förekomma. I stället skulle gälla ett disciplinansvar
så utformat att det tillgodosåg alla rimliga effektivitets- och rättssäkerhetskrav.

Disciplinansvaret skulle vara så utformat att det kunde utkrävas oberoende
av om den förpliktelse som åsidosatts låg inom det avtalsförbjudna området
eller var bestämd i avtal. I fråga om kommunaltjänstemän (det stora
flertalet) borde avtalsfrihet råda i disciplinfrågor.

I brottsbalken bestämdes det straffbara området till tre brottstyper,
myndighetsmissbruk/vårdslös myndighetsutövning, mutbrott och brott mot
tystnadsplikt, 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken (prop. 1975:78, JuU 1975:22, SFS
1975:667). I princip ligger samtliga brott under allmänt åtal. En viss
åtalsbegränsning till förmån för målsägande finns dock beträffande brott mot
tystnadsplikt samt - på det privata området - beträffande mutbrott.

Givetvis kan åtal även ske om någon i tjänsten begår ett allmänt brott,
t. ex. stöld eller bedrägeri.

Bestämmelser om disciplinansvar gällande alla arbetstagare hos staten och
kommunala arbetstagare med statligt reglerade anställningar finns i 10 kap.
lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA). Här regleras den offentliga
arbetsgivarens möjligheter att ålägga disciplinpåföljd för tjänsteförseelse
som inte är ringa. Disciplinpåföljden är varning och löneavdrag. Beträffande
övriga kommunala arbetstagare finns bestämmelser om disciplinansvar i
gällande kollektivavtal.

En särskild kommitté, tjänsteansvarskommittén, har haft i uppdrag att
företa en i princip förutsättningslös granskning av det ansvarssystem som
gäller för funktionärer i offentlig verksamhet och har i slutbetänkandet Ds Ju
1983:7 Tjänsteansvar i offentlig verksamhet lagt fram vissa förslag till
förändringar inom ramen för gällande system, medan systemets huvuddrag
föreslås oförändrade.

Statliga och kommunala myndigheter och tjänstemän och andra befattningshavare
vid dessa står (med vissa undantag som här saknar intresse)
under tillsyn av såväl justitieombudsmännen (JO) som justitiekanslern (JK).
JO har enligt lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra
författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Särskilt skall JO tillse att
domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens
bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande
fri- och rättigheter ej trädes för när i den offentliga verksamheten. JO
får väcka åtal mot en befattningshavare som genom att åsidosätta vad som
åligger honom i tjänsten eller uppdraget begått annan brottslig gärning än
tryckfrihetsbrott. JO får också göra anmälan till den som har befogenhet att
besluta om disciplinpåföljd. JO får även föra talan mot beslut som
myndigheten meddelar i disciplinfrågan; detta gäller dock bara beslut
rörande tillämpningen av bestämmelser i disciplinfrågorna som återfinns i
tjänstemannaförfattningarna. JO kan också uttala kritik mot en myndighet
eller befattningshavare.

JK skall enligt lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn ha tillsyn över
att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar
samt i övrigt fullgör sina åligganden. JK har samma möjligheter som JO att
ingripa mot felande myndigheter och tjänstemän. JK skall dessutom vaka
över tryckfriheten.

Särskilda bestämmelser om tillsynen över socialtjänsten finns dessutom i
67 och 68 §§ socialtjänstlagen (1980:620) Enligt nämnda bestämmelser skall
socialstyrelsen ha tillsyn över socialtjänsten i riket, medan länsstyrelsen inom
resp. län skall följa socialnämndernas tillämpning av lagen och se till att
socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Ett skydd mot oriktig tjänsteutövning ligger också i rätten att överklaga
beslut som fattas av förvaltningsmyndigheterna. När det gäller beslut inom
socialtjänsten kan överklagande i vissa fall ske genom s. k. förvaltningsbesvär.
Det gäller bl. a. i fråga om beslut som gäller någons rätt till bistånd. I
andra fall gäller reglerna för kommunalbesvär. Besvären prövas av förvaltningsdomstol.

Ansvaret för hälso- och sjukvårdspersonal

Fram till den 1 juli 1980 gällde för all personal inom hälso- och sjukvården att
varje åsidosättande av författningsföreskrifter för yrkesutövningen var
straffbelagt. Lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. (tillsynslagen) innehåller inte någon motsvarande straffbestämmelse.
Enligt vad det föredragande statsrådet anförde i propositionen till 1980 års
tillsynslag (prop. 1978/79:220 s. 19) fanns inte skäl att för hälso- och
sjukvårdspersonalen behålla ett allmänt straffansvar som gick längre än det
som gällde för offentligt anställda i allmänhet.

Givetvis är hälso- och sjukvårdspersonal underkastade reglerna i brottsbalken
i den mån en försummelse i tjänsten utgör allmänt brott, t. ex.
vållande till annans död eller vållande till kroppsskada.

När det gäller andra förseelser i yrkesutövningen är den hälso- och

SoU 1985/86:2

1* Riksdagen 1985186.12 sami. Nr 2

sjukvårdspersonal som står under tillsyn av socialstyrelsen underkastade ett
särskilt offentligrättsligt disciplinansvar. Detta ansvar omfattar såväl offentligt
verksamma som privatpraktiserande vårdpersonal.

Reglerna om disciplinansvar för vårdpersonal finns intagna i 12-14 §§
tillsynslagen, vilka bestämmelser utformats i betydande överensstämmelse
med motsvarande regler i LOA.

Frågor om disciplinansvar enligt tillsynslagen prövas av en specialinstans,
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (19 §).

I 24 § tillsynslagen stadgas att frågor om disciplinansvar skall tas upp av
ansvarsnämnden på anmälan av socialstyrelsen eller av den patient som
saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, en nära anhörig
till honom. Även JO och JK har enligt sina instruktioner rätt att beträffande
offentliga befattningshavare anhängiggöra disciplinärenden hos nämnden.
Den som gjort anmälan blir, liksom den mot vilken anmälan riktar sig, part i
ärendet med rätt att verka för sakens utredning, få insyn i utredningen och ta
del av utredningsmaterialet. Enligt vad som gällde före den 1 juli 1980 hade
en patient, som gjort en anmälan, ingen rätt att vidare medverka i ärendet.
På övriga områden i den offentliga förvaltningen - liksom i privat verksamhet
- är fortfarande disciplinärenden i princip en angelägenhet mellan arbetsgivaren/myndigheten
och den anställde. Att det, såvitt avser patienter, gjorts
avsteg från denna princip motiveras bl. a. med att det för patienternas
rättssäkerhet och tilltron till ansvarsnämndens verksamhet ansetts nödvändigt
att patienten ges tillfälle att spela en mera aktiv roll i det disciplinära
förfarandet än den anmälaren i ett disciplinärende i allmänhet har (prop.
1978/79:220 s. 26). En patient har, om ansvarsnämndens beslut gått honom
emot, rätt att överklaga detta hos kammarrätten. När det är påkallat från
allmän synpunkt har även socialstyrelsen rätt att överklaga ett beslut. Även
JO och JK har besvärsrätt, dock att disciplinpåföljd får åläggas eller skärpas
på talan av dem endast om det är påkallat från allmän synpunkt (40 §).

Av propositionen (1978/79:220) med förslag till tillsynslag för hälso- och
sjukvårdspersonalen framgår att hemsamariter och hemvårdare som meddelar
sjukvård i hemmet på distriktsläkarens eller distriktssköterskans anvisning
blir att betrakta som biträden åt läkaren eller sjuksköterskan i denna sin
funktion och därmed underkastade tillsynslagens bestämmelser (1 § 2.),
vilket innebär att deras tjänsteutövning i denna del kan komma att granskas
av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Däremot omfattas de inte av
tillsynslagen när de fullgör andra arbetsuppgifter, även om däri ingår vård av
sjuka.

Ekonomisk hjälp till enskild i krigstid
Motionen

I motion 1984/85:1766 hemställer Göran Ericsson (m) om upphävande av
lagen om krigshjälp och komplettering av socialtjänstlagens regler om
ekonomiskt bistånd i krig och under beredskap.

SoU 1985/86:2

Gällande bestämmelser

Lagen (1964:47) om krigshjälp innehåller bestämmelser om bistånd till den
som på grund av krigsskada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara
sammanhängande förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle
eller till erforderlig vård och vars hjälpbehov inte tillgodoses på annat sätt
(2 §). Det åligger kommunen att utge krigshjälp till den som är bosatt i eller
eljest tagit uppehåll i kommunen och även, efter länsstyrelsens förordnande,
till den som tillfälligt vistas i kommunen (3 §). I varje kommun skall finnas en
krigshjälpsnämnd som skall handha kommunens uppgifter enligt krigshjälpslagen
(6 §). Krigshjälpen utgår i form av kontantbidrag för månad i förskott
enligt en taxa som fastställts av regeringen i kungörelsen (1966:500) om
krigshjälp. Taxan utgår från basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring
och skall beräknas till 90 % av en tolftedel av basbeloppet när det gäller
vuxen person.

Socialtjänstlagen (1980:620) ger kommunen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver (3 §). Lagen
innehåller bl. a. bestämmelsen i 6 § att den enskilde har rätt till bistånd för sin
försörjning och livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat
sätt. Det är socialnämnden som skall lämna biståndet, och den enskilde skall
därigenom tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Av 3 § krigshjälpslagen
framgår att kommunen inte är skyldig att utge ekonomisk hjälp enligt 6 §
socialtjänstlagen till den som är berättigad till krigshjälp.

Pågående projektarbete om socialtjänsten under beredskap
och krig

Under hösten 1983 och under 1984 har socialstyrelsen samverkat med
riksnämnden för kommunal beredskap och med provplanläggningskommittén
- civilförsvaret och kommunerna i ett projektarbete med syfte att ta fram
allmänna råd för socialtjänsten under beredskap och i krig. Riksförsäkringsverket
har också deltagit i överläggningarna i frågor som rört ekonomisk
hjälp till enskild i detta sammanhang.

Detta arbete har lett till att socialstyrelsen i en framställning till socialdepartementet
den 30 oktober 1984 föreslagit att lagen om krigshjälp upphävs
och att socialtjänstlagens regler om ekonomiskt bistånd anpassas därefter.
Socialstyrelsen anför i skrivelsen att nuvarande tudelning av den ekonomiska
hjälpen i krig resp. i fred inte längre torde vara nödvändig. Ett dubbelt
regelsystem medför enligt styrelsens mening risk för en trögare handläggningsordning.
Socialstyrelsen anför vidare följande.

Den syn på individen som socialtjänstlagen ger uttryck för stämmer vidare
illa med den syn som bestämmelserna i lagen om krigshjälp ger. Enligt
socialstyrelsens uppfattning kan socialtjänstlagen i princip tänkas täcka de
situationer som anges i lagen om krigshjälp. I en krigssituation måste det vara
angeläget att så långt möjligt är garantera den enskilda individen hjälp. Med
nuvarande regler kan praktiska svårigheter också uppstå t. ex. när det gäller
tolkningen av vistelserekvisitet i 3 § lagen om krigshjälp, vilket inte står helt i
samklang med socialtjänstlagens vistelserekvisit. För upphävande av lagen
om krigshjälp talar även det förhållandet att ansvaret för ledningen av

SoU 1985/86:2

civilförsvaret på lokal nivå i krig och för beredskapsplanläggningen av
socialtänsten numera vilar på kommunerna. Detta innebär dock inte att
kommunerna är villiga att ta det ekonomiska ansvaret för krigshjälpen:
kommunerna vill alltjämt vara försäkrade rätten till ersättning av statliga
medel för sådant bistånd som utgår på grund av krigshändelse, vilket 8 § i
krigshjälpslagen för närvarande garanterar. Denna rätt bör kunna fortleva
om en bestämmelse av denna innebörd införlivas med socialtjänstlagen.

I samband med tillkomsten av socialtjänstlagen gjordes ett tillägg till 3 §
lagen om krigshjälp (1981:21), vilket fritar kommunerna från skyldigheten
att utge ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen till den som saknar
medel på grund av de situationer som har samband med krig. Som 3 § lagen
om krigshjälp är formulerad finns emellertid inte något hinder för en
kommun som så önskar att utge ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen i ett
krigsläge.

Socialstyrelsens framställning bereds för närvarande i socialdepartementet,
som inhämtat yttranden från överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden
för kommunal beredskap, Svenska kommunförbundet och riksförsäkringsverket,
vilka samtliga tillstyrkt framställningen.

Normer för socialbidrag
Motionen

I den senare motionen anförs att frågan om en allmän ekonomisk
grundtrygghet blir den viktigaste grundstenen inför framtidsplaneringen.
Långsiktigt måste enligt motionärens mening formerna för ett införande av
ett totalövergripande ekonomiskt och socialt grundtrygghetssystem utredas.
Motionären anför vidare att redan i dag många människor möter ekonomiska
svårigheter. En tredjedel av socialhjälpstagarna erhåller bistånd för att
arbetsinkomsterna inte räcker till att täcka de nödvändiga utgifterna, en
tredjedel av socialbidragen utbetalas på grund av arbetslöshet samt en
tredjedel av mer traditionella skäl. Det är de fattigaste kommunerna som har
de största utgifterna för socialbidragen, anför motionären vidare. Nivåskillnaderna
är vidare stora mellan olika kommuner. Motionären menar att det
behövs åtgärder både av kortsiktig och långsiktig karaktär för att garantera
människors ekonomiska och sociala grundtrygghet. Att göra socialbidragen
rättvisa och införa något slags socialförsäkringstillägg skall enligt motionären
betraktas som kortsiktiga åtgärder.

Gällande bestämmelser

Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) har den enskilde rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov
inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker
hans resurser att leva ett självständigt liv.

SoU 1985/86:2

Om den enskildes rätt till bistånd från socialtjänsten och bidragets
utformning anfördes i propositionen (1979180:1) om socialtjänsten bl. a. att
syftet var att tillförsäkra den enskilde stöd och hjälp inom socialtjänsten när
sådana insatser är nödvändiga för att den enskilde skall kunna klara sin
försörjning och sin livsföring i övrigt. Föredragande statsrådet anförde att
socialnämnden i varje särskilt fall skulle vidta de åtgärder som behövs för att
avhjälpa det uppkomna behovet. När det gällde den ekonomiska hjälpen
diskuterades ett system med lagfästa miniminormer (s. 185). Föredragande
statsrådet anförde att ramlagens syfte att ge kommunerna möjlighet att
anpassa insatserna efter lokala önskemål och behov kunde komma att
motverkas genom ett sådant system. Ett sådant innebar också en risk för att
kommunerna i ett ansträngt ekonomiskt läge undviker att lämna bistånd i
större utsträckning än vad normerna föreskriver, även om det i det enskilda
fallet skulle te sig befogat med en mer omfattande insats. Socialtjänstlagen
borde därför inte innehålla några regler om vilka insatser den enskilde skulle
vara berättigad till i en uppkommen situation. Genom biståndet skulle den
enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Föredragande statsrådet anförde
att det måste överlämnas till kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå
som skall anses som skälig med utgångspunkt i den tid och de förhållanden
under vilka den hjälpbehövande lever (s. 186). Biståndet skall vidare lämnas
i sådana former att den behövande om möjligt blir i stånd att för framtiden
själv klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt, anförde föredragande
statsrådet.

Den helhetssyn som skall prägla socialtjänsten gäller, framhöll föredragande
statsrådet, givetvis även i fråga om socialbidraget (s. 196).

Föredragande statsrådet anförde vidare att socialbidraget bör svara för
grundläggande behov i fråga om mat och dryck, beklädnad och bostad inkl.
elström samt andra hushållsutgifter för tvätt och rengöring, olika förbrukningsartiklar
liksom försäkringar. Vidare bör bidraget tillgodose behov av
förströelse, rekreation och kommunikation genom att innefatta löpande
kostnader för telefon, TV-licenser, dagstidning, smärre resor etc. Föredragande
statsrådet anförde att bidraget enligt redan tillämpad praxis också
brukar täcka andra personliga utgifter för hygien, fritidssysselsättningar och
sociala kontakter. Det är, anförde föredragande statsrådet, vanligt att den
kommunala socialvården täcker dessa behov inom ramen för socialhjälpens
grundbelopp eller s. k. bruttonormer. Genom sådana normer tillförsäkras
den som behöver bistånd en viss levnadsstandard utan att varje behov prövas
för sig särskilt. Föredragande statsrådet erinrade dock om att socialbidraget
ytterst bygger på en individuell behovsprövning, vilket innebär att bidrag
skall kunna utgå med andra belopp och till andra ändamål än vad som gäller
enligt särskilt fastställda normer. Bistånd som går utöver grundbeloppet
enligt de s. k. bruttonormerna bör enligt föredragande statsrådet bli föremål
för en mer ingående individuell bedömning. Föredragande statsrådet ansåg
inte att regeringen skall faställa några miniminormer för socialbidraget utan
förordade att socialstyrelsen efter samråd med Svenska kommunförbundet
utformar sina allmänna råd om socialtjänstlagens tillämpning så att de
motverkar alltför stora skillnader i normnivåerna.

Föredragande statsrådet framhöll vidare att genom systemet med basbe -

SoU 1985/86:2

loppsreglerade s. k. bruttonormer socialbidragets realvärde kan skyddas.
Det på konsumentprisindex grundade basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring svarar, anförde föredragande statsrådet, för värdebeständigheten
inom många olika socialpolitiska anordningar, varför någon särlösning för
enbart socialbidraget inte kan motiveras.

Socialutskottet behandlade propositionsförslagen i betänkande SoU 1979/
80:44. Utskottet anförde (s. 25) att det är önskvärt att man skapar enkla och
ändamålsenliga rutiner för prövning och handläggning av socialbidragsärenden.
Ett sätt är, anförde utskottet, att använda sig av schabloniserade
normbelopp för att tillgodose allmänna hjälpbehov. Ett annat sätt är att låta
annan personal än socialassistenter handlägga enklare socialbidragsärenden.
Utskottet framhöll dock att en strävan att förenkla rutinerna inte får leda till
att man gör avkall på helhetssynen. Utskottet delade vidare en uppfattning
som framförts i en motion (s) att det är angeläget att socialbidragets nivå inte
varierar alltför mycket mellan de olika kommunerna och anslöt sig till den
uppfattning som framförts i propositionen, att socialstyrelsen i sina allmänna
råd om socialtjänstens tillämpning borde motverka alltför stora skillnader i
normnivåerna. Råden borde utformas efter samråd med Svenska kommunförbundet.

Förslag om s. k. SOFT

Socialutredningen, vars arbete låg till grund för socialtjänstreformen, hade i
sitt slutbetänkande år 1977 föreslagit att det skulle införas ett nytt socialförsäkringsbidrag,
socialförsäkringstillägg (s. k. SOFT). Det nya bidraget, som
var avsett att ersätta en betydande del av den nuvarande socialhjälpen, skulle
betalas ut av de allmänna försäkringskassorna och finansieras av staten.

Förslaget om SOFT togs inte upp i propositionen om socialtjänsten. En
samrådsgrupp fick i uppdrag att redovisa ett beslutsunderlag för regeringen
grundat på socialutredningens förslag. Samrådsgruppen avgav rapporten Ds
S 1980:1 SOFT, vari gruppen anslöt sig till huvuddragen i socialutredningens
förslag. Syftena med den föreslagna reformen var att vidga den ekonomiska
grundtryggheten. Samtidigt skulle den avlasta de fattigaste kommunerna
som ofta också har större socialhjälpsbehov än andra kommuner. Reformen
skulle nödvändiggöra en fastare samverkan mellan försäkringskassan och
socialtjänsten. Socialförsäkringstillägget skulle betalas ut efter en ekonomisk
behovsprövning som liknar den som socialnämnderna numera ganska
allmänt tillämpar för socialhjälpen. Man skulle först fastställa hur stora den
försäkrades levnadskostnader (bruttobehov) var med hjälp av vissa normer
för uppehälle och av utgifterna för bostaden. Normerna skulle vara knutna
till basbeloppet inom den allmänna försäkringen. Från det framräknade
bruttobeloppet skulle försäkringskassan göra avdrag för bl. a. de inkomster
av förvärvsarbete och bidrag från socialförsäkringen m. m. som familjen
hade. Resten (nettobehovet) skulle betalas ut som SOFT. När det gäller
bostadskostnaden föreslogs vissa regler som skulle förhindra att SOFT
används för att betala kostnaden för oskälligt dyra enfamiljshus eller
hyreslägenheter m. m. Samrådsgruppen räknade med att socialförsäkringstillägget
skulle ta över ca 40 % av de nuvarande socialhjälpsärendena. Den

SoU 1985/86:2

största gruppen skulle vara de arbetslösa.

Socialförsäkringsutskottet berörde SOFT-rapporten i sitt betänkande SfU
1982/83:14 om samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet.
Utskottet behandlade en motion (s) om införandet av ett socialförsäkringstillägg
och anförde följande:

Mot bakgrunden inte minst av det rådande läget på arbetsmarknaden, där
arbetstillfällena varierar starkt mellan olika regioner av landet, har enligt
utskottets uppfattning förslaget om ett socialförsäkringstillägg fått förnyad
aktualitet. Samtidigt är utskottet medvetet om att förslaget är kostnadskrävande,
vilket i nuvarande budgetläge talar mot det. Det oaktat vill utskottet
understryka sin positivia syn på reformförslaget. Det finns därför anledning
att inom regeringskansliet fortlöpande pröva de ekonomiska förutsättningarna
-1, ex. genom omprioriteringar inom bidragssystemet - för att införa ett
socialförsäkringstillägg. Med det anförda får syftet med motion 1982/83:1277
anses tillgodosett.

Socialförsäkringsutskottet har behandlat frågan om socialförsäkringstillägg
också i sitt betänkande SfU 1984/85:26 om socialförsäkringstillägg m. m.
Med anledning av fyra motioner (s och vpk) anförde utskottet, som
refererade sitt tidigare uttalande, följande.

Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen att ett socialförsäkringstillägg
skulle innebära många fördelar. Utskottet ser därför gärna att
en reform av detta slag skulle kunna genomföras. Emellertid tillåter den
ekonomiska situationen för närvarande inte att ett statligt finansierat
socialförsäkringstillägg införs. Utskottet anser sig därför inte ha någon
möjlighet att förorda ett bifall till motionerna 1489, 1757 och 2779 (yrkande
2) men förutsätter att regeringen aktualiserar frågan om införandet av ett
socialförsäkringstillägg så snart det finansiella läget medger detta.

Även socialutskottet har med anledning av en motion (vpk) uttalat sig om
socialförsäkringstillägg i samband med behandlingen av regeringens förslag
om socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare m. m. (SoU 1984/85:31).
Utskottet ansåg att frågan om SOFT måste behandlas i ett vidare sammanhang
och var inte berett att förorda något riksdagens initiativ i frågan.
Utskottet erinrade vidare om att socialberedningen inom kort kommer att
redovisa sin uppföljning av socialtjänstereformen (s. 12).

Socialstyrelsens allmänna råd

Socialstyrelsen utgav Allmänna råd 1981:1 Rätten till bistånd inför socialtjänstlagens
ikraftträdande 1 januari 1982. Under 1985 har utkommit
Allmänna råd 1985:1 Socialbidrag. De allmänna råden har utformats efter
samråd med bl. a. Svenska kommunförbundet. I förordet till Allmänna råd
1985:1 framhöll dåvarande chefen för socialstyrelsen generaldirektören
Barbro Westerholm att socialutskottets uttalanden om det angelägna i att
socialbidragets nivå inte varierar alltför mycket mellan de olika kommunerna
varit vägledande för råden om socialbidragsnormerna, deras konstruktion
och funktion.

Socialstyrelsen anför i de allmänna råden 1985 att även om det är
kommunerna som skall bedöma vilken levnadsnivå som i kommunen skall

SoU 1985/86:2

anses som skälig, det rimligen måste finnas en viss lägsta nivå som inte får
underskridas om man skall kunna hävda att lagens bestämmelser och
intentioner är uppfyllda (s. 13). Att man i behovsprövningen utgår från en
socialbidragsnorm behöver enligt socialstyrelsen inte strida mot kravet på
individuell prövning. Socialstyrelsen erinrar om ett uttalande av JO (JO dnr
3349-1982) vari denne anfört att beloppsnormer vad som bör vara skälig
levnadsnivå självfallet enbart är vägledande och att socialbidragets storlek
måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Många
kommuner tillämpar socialbidragsnormer som är basbeloppsanknutna och
följer konsumentprisindex. Socialstyrelsen anser att en s. k. bruttonorm bäst
stämmer överens med socialtjänstlagens intentioner, bl. a. med hänsyn till att
biståndet skall utformas så att det stärker den hjälpsökandes resurser att leva
ett självständigt liv. Nettonorm å andra sidan innefattar endast mat och de
nödvändigaste förbrukningsartiklarna. Övriga behov beräknas utifrån den
hjälpsökandes faktiska kostnader och kan beviljas efter särskild ansökan
utöver normen.

Socialstyrelsen förordar vidare en enhetlig bruttonorm framför olika långoch
korttidsnormer. Enligt socialstyrelsens uppfattning är det rimligt att ha
endast en normnivå som skall svara mot begreppet skälig levnadsnivå.

Huvudprincipen bör enligt socialstyrelsen vara att det samlade behovet för
familjens livsföring (på en skälig levnadsnivå) utgör summan av bruttobehovet
för varje familjemedlem. Från summan avräknas sedan alla de inkomster
familjen totalt disponerar för sin försörjning, t. ex. arbetsinkomster, inkomstbortfallsersättningar
och bidrag såsom barnbidrag, studiebidrag, flerbarnstillägg,
underhållsbidrag och bidragsförskott.

Socialstyrelsens Allmänna råd 1985:1 innehåller på s. 28 och följande en
närmare beskrivning av en bruttonorm på en skälig levnadsnivå som dels bör
täcka hushållets löpande utgifter, dels möjliggöra visst sparande för att på
sikt kunna ersätta t. ex. förslitna inventarier och annan utrustning. Kommunerna
bör enligt socialstyrelsen sträva efter att lägga så få utgifter som möjligt
utanför normen. Härigenom tillförsäkras den som behöver bistånd en viss
levnadsstandard utan att varje behov utreds och prövas för sig särskilt. Det
ger honom en viss valfrihet att inom den ram för hushållsbudgeten som
normen sätter disponera socialbidraget på det sätt som passar honom bäst.

Underlaget för beräkningen av en bruttonorm bör enligt socialstyrelsen
vara de budgetposter som konsumentverket använt i sina beräkningar av
hushållets kostnader. Dessa är livsmedel, kläder och skor, lek och fritid,
hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler, husgeråd, TV, radio m.m.,
dagstidningar, telefon, TV-licens m.m., hushållsel, försäkringar, läkarvård,
tandläkarvård samt månadskort för lokala resor. Bostadskostnad beräknas
utanför normen.

Normer för levnadskostnader

I olika sammanhang tillämpas olika normer för levnadskostnader. De flesta
anknyter till det s. k. basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring.

SoU 1985/86:2

Normalbeloppet för existensminimum enligt 50 § kommunalskattelagen
och 41 § uppbördslagen bestäms av riksskatteverket och reglerar skatte- och
kronofogdemyndigheternas bedömning av levnadsnivåerna för olika familjestorlekar
vid exempelvis nedsättning av skatt eller införsel i lön.

Grunderna för de nuvarande normalbeloppen för existensminimun fastställdes
av riksdagen 1976. I propositionen säger föredragande departementschefen
följande (1975/76:91 s. 32).

De föreslagna normalbeloppen är anpassade efter allmänt tillämpade
socialhjälpsnormer, närmast den s. k. Stockholmsnormens grundbelopp.
Härigenom uppnås den fördelen att den enskilde inte behöver vända sig till
sociala myndigheter för att få medel till skattebetalning.

Riksskatteverkets normalbelopp för extistensminimum avser således den
standard som när de tillkom motsvarande normerna för ”livsuppehället”
enligt dåvarande socialhjälpslagen.

Enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen (KL 1928:370) omfattar
normalbeloppen för existensminimum alla vanliga levnadskostnader
utom bostadskostnader. Enligt riksskatteverkets föreskrifter (RSV Du
1976:6) ingår inte i normalbeloppet kostnader, för barnomsorg, läkarvård,
särskild dietkost, resor till och från arbetet och andra utgifter som är
nödvändiga för inkomsters förvärvande. Dessa kostnader beräknas och
prövas särskilt och läggs, om de godkänns, till normalbeloppen. Med vanliga
levnadskostnader avses enligt föreskrifterna utgifter för kost, kläder, tvätt,
hygien, gas, elektricitet, telefon, avgifter för TV-mottagare, försäkringsavgifter,
fackföreningsavgifter och andra medlemsavgifter samt mindre utgifter
för tillfälliga behov. Barnbidrag räknas inte som inkomst.

Om man till normalbeloppet för existensminimum lägger till vanliga
kostnader för resor till och från arbetet och en genomsnittskonsumtion av
läkar- och tandvård samt en summa motsvarande barnbidraget blir existensminimum
(1985) för ensamstående 108 % av basbeloppet, för makar/
samboende 191 % av basbeloppet och för barn 65 % av basbeloppet.

Riksskatteverket fastställer också normalbelopp för bestämmande av det
utmätnings fria beloppet vid utmätning av lön (7 kap. 4 § utsökningsbalken
och 7 kap. 4 § utsökningsförordningen). Det beloppet utgör (1985) 112,9 %
av basbeloppet för ensamstående, 196,2 % för makar samt 48,0 % för barn.
Till detta kommer den faktiska bostadskostnaden och ovannämnda kostnader
för resor, läkarvård, avbetalningar etc.

Vid beräkning av underhållsbidrag till barn fastställs enligt föräldrabalken
ett förbehällsbelopp för förälderns egna vanliga levnadskostnader (7 kap. 3 §
föräldrabalken). Normalbeloppet för de egna vanliga levnadskostnaderna
exkl. bostadskostnaden är 120 % av basbeloppet för en ensamstående vuxen
och 180 % av basbeloppet för makar/sammanboende. Detta normalbelopp
skall enligt propositionen Underhåll till barn och frånskilda m.m. (1978/
79:12 s. 99) innefatta utgifter för mat, kläder, tvätt, tidningar, försäkringsavgifter,
fackföreningsavgifter, normala utgifter för hälso- och sjukvård samt
kostnader för resor till och från arbetet. I förbehållsbeloppet ingår inte
utgifter för sådana budgetposter som t. ex. ”möbler, husgeråd, TV, radio
m. m.” och ”fritidskostnader”.

SoU 1985/86:2

Ensamförälderkommittén har i betänkandet Ensamföräldrarna och deras
barn (SOU 1983:51) föreslagit ändrade regler för beräkning av förbehållsbeloppet.
Förslaget har varit ute på remiss och behandlas nu i regeringskansliet.

Konsumentverket har gjort beräkningar av skäliga kostnader för de
vanligaste hushållsutgifterna för vuxna och barn i olika åldrar. Kostnadsberäkningarna
har gjorts i samarbete med hemkonsulenterna. Statens pris- och
kartellnämnd har utfört prisinsamlingarna. Konsumentverkets kostnadsberäkningar
1985 spänner mellan 40 % av basbeloppet (= barn under ett år)
och 190 % av basbeloppet (= samboende man och kvinna 19-22 år).

Aktuella vägledande socialbidragsnormer

Den 1 oktober 1984 hade alla landets 284 kommuner fastställt vägledande
socialbidragsnormer. Normerna var basbeloppsanknutna i samtliga kommuner.
130 kommuner hade fastställt olika socialbidragsnormer för korttidsbidrag
resp. mer långvarigt socialbidrag. Med korttidsbidrag avses att bidragsbehovet
beräknas bestå under högst 3-4 månader. Det förekommer också en
form av begränsad korttidsnorm som främst skall täcka matkostnaden högst
upp till en månad för vuxna som inte är berättigade till hjälp enligt den
vanliga normen.

För kommuner som har fastställt en norm oberoende av bidragsbehovets
beräknade längd (154 kommuner) varierar månadsbeloppet för ensamstående
personer mellan 1 185 kr. och 2 368 kr. (medianen ligger på 1 525 kr.). De
angivna normbeloppen beräknas täcka olika mycket av kostnaderna för
uppehälle m. m. Förutom mat inkluderar det lägre normbeloppet tre olika
bidragsbehov, medan det högre månadsbeloppet inkluderar 21-22 olika
bidragsbehov. Normer som inkluderar 21-22 bidragsbehov beräknas täcka
alla löpande hushållsutgifter. T. ex. inräknas i alla 154 kommunerna
kostnader för personlig hygien i normen medan endast 22 kommuner
inräknar driftkostnad för bil för resor till och från arbetet. Nästan alla
inräknar kostnader för tvätt och rengöring, övriga hushållsutgifter och
tidningar (fler än 148 kommuner) medan omkring en tredjedel av kommunerna
inräknar kläder för flerårsbehov och inventarier. Samtliga 284
kommuner med vägledande socialbidragsnormer utger normalt tillägg för
den faktiska bostadskostnaden inkl. bränsle.

Uppgifterna har hämtats från Statistiska meddelanden SCB S 45 SM 8501.

Regeringsrättens bedömning av ”skälig levnadsnivå”

Regeringsrätten har i två domar (RÅ 1984 2:13) prövat frågan om ekonomiskt
bistånd upp till skälig levnadsnivå enligt 6 § SoL. Regeringsrätten
anför följande.

Av 6 § socialtjänstlagen framgår inte vad som skall förstås med begreppet
skälig levnadsnivå. Vid tillkomsten av socialtjänstlagen uttalade departementschefen
att det skulle vålla stora svårigheter att i lagtexten närmare söka
ange vad som skall anses som skälig levnadsnivå. Bl. a. måste detta bedömas
med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpsökan -

SoU 1985/86:2

de levde. Det måste därför överlämnas åt kommunerna att fastställa vilken
levnadsnivå som skall anses skälig. Departementschefen uttalade sig också
för det system med basbeloppsreglerade bruttonormer samt ersättning för
skäliga boendekostnader som ganska allmänt tillämpades i kommunerna.
Han förordade att socialstyrelsen efter samråd med kommunförbundet
skulle utforma sina allmänna råd om socialtjänstlagens tillämpning så att de
skulle motverka alltför stora skillnader i normnivåerna (prop. 1979/80:1 Del
A s. 186 och 204-205). Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (Soli
1979/80:44 s. 26).

Det har således överlämnats åt kommunerna att fastställa vad som skall
anses vara en skälig levnadsnivå inom kommunen. De av lagstiftaren
förordade allmänna råden från socialstyrelsen för att motverka alltför stora
skillnader i normnivåerna har ännu inte utfärdats. Den frihet som härigenom
råder för kommunerna vid tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen kan
emellertid inte anses innebära att förvaltningsdomstolarna vid prövningen av
ett överklagat beslut om vägrat bistånd skulle vara bundna av den bidragsnorm
som kommunen har fastställt. Domstolarna har att göra en självständig
bedömning av vad som skall anses vara en skälig levnadsnivå för den
biståndssökande.

Vägledning saknas inte för domstolarna vid en sådan bedömning. Socialstyrelsen,
som enligt 67 § socialtjänstlagen har att utfärda allmänna råd till
ledning för tillämpningen av lagen, har uttalat att bistånd i form av
socialbidrag måste vara sådant att den enskildes försörjning och livsföring i
övrigt når en viss kvalitet. Vidare sägs: ”Det får inte bara vara fråga om
försörjning på vad man skulle kunna kalla existensminimum. Den enskilde
får anses ha rätt att leva på en nivå som höjer sig över ett minimum utan att
man för den sakens skull behöver tala om någon överstandard” (Allmänna
råd från socialstyrelsen 1981:1 s. 60).

Det torde med skäl kunna hävdas att en bidragsnorm som ligger under
existensminimum normalt inte kan anses tillförsäkra den enskilde en skälig
levnadsnivå. Riksskatteverkets normalbelopp för existensminimum vid
inkomsttaxering, som omfattar alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad,
bör därför kunna vara en utgångspunkt vid bedömningen av vad
som kan anses vara en skälig levnadsnivå vid tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen.
En viss ytterligare vägledning vid bedömningen kan hämtas i
konsumentverkets hushållsbudgetar, vilka genom Meddelandeblad nr 12/82
av socialstyrelsen överlämnats till socialnämnderna som hjälpmedel vid
beräkning av normer för socialbidrag.

Socialberedningen

Socialberedningen (S 1980:07) tillsattes år 1980 för att dels göra en översyn av
bestämmelserna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och
sjukvårdslagstiftningen, dels följa och utvärdera den sociala vårdlagstiftning
som beslutats med anledning av proposition 1979/80:1 om socialtjänsten.

I nya direktiv 1982 (dir. 1982:106) anges bl. a. att utgångspunkten för
socialberedningens uppföljning och utvärdering av socialtjänstreformen bör
vara att socialtjänstlagstiftningen skall ligga fast i sina grunddrag. I direktiven
sägs vidare att det är nödvändigt att beredningen koncentrerar arbetet till
vissa bestämda områden, dock att beredningen skall ha frihet att ta upp de
frågor som aktualiseras under den allmänna uppföljningen. Ett område som
beredningen enligt direktiven bör uppmärksamma är socialbidragens utveckling.
Här bör beredningen i samråd med bl. a. statistiska centralbyrån

SoU 1985/86:2

överväga hur ett väl fungerande statistiskt underlag om socialbidragets
utveckling kan utformas.

Socialbidragens utveckling

Under 1970-talet kännetecknades utvecklingen av socialbidragen av en
stadig minskning av såväl antalet bidragstagare som kostnaderna för utgivet
socialbidrag. Under 1981 vände emellertid denna trend och fram till och
med 1984 har det skett en kraftig ökning både av bidragstagare och av
kostnaderna.

Antalet bidragstagare (samtliga medlemmar i de hushåll som fick socialbidrag)
1984 (524 652) motsvarar ungefär antalet bidragstagare 1972 (520
552). 66 % av socialbidragstagarna 1984 utgörs av hushåll utan barn. Den
största gruppen socialbidragstagare (39 %) utgörs av ensamma män. Ensamma
kvinnor utan barn är dock den grupp som procentuellt sett ökat mest
under 1980-talet (från 18 till 21 % av bidragstagarna). Ca 6 % av befolkningen
fick socialbidrag någon gång under 1984. Vid jämförelse kommunvis
varierar andelen mellan 1 och 12 % av befolkningen.

Under år 1984 utgivna bidrag uppgick till 2 759 milj. kr., vilket motsvarar
907 milj. kr. i 1972 års priser. Detta belopp kan jämföras med vad som utgick
1980, vilket motsvarade 444 milj. kr. räknat i 1972 års priser (Statistiska
meddelanden från SCB S 34 SM 8501).

För att få en så noggrann analys som möjligt av orsakerna till de senaste
årens utveckling av socialbidragen avser regeringen att tillsätta en särskild
arbetsgrupp. I analysgruppen skall ingå representanter för bl. a. socialdepartementet,
arbetsmarknadsdepartementet, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån
och Svenska kommunförbundet.

Utskottet

Ansvaret för befattningshavare inom socialtjänsten

Socialtjänstens befattningshavare svarar liksom andra offentliganställda
straffrättsligt och disciplinärt för fel i tjänsteutövningen i den omfattning som
bestämts genom 1976 års ämbetsansvarsreform, vars huvuddrag redovisats
ovan (s. 2). Frågor om tjänsteansvaret i den offentliga verksamheten har
nyligen utretts av tjänsteansvarskommittén (Ds Ju 1983:7). Förslag till mer
ingripande förändringar i vad avser ansvarets omfattning och formerna för
dess utkrävande har inte lämnats av kommittén.

Frågor om disciplinsansvar för hälso- och sjukvårdspersonal prövas genom
ett särskilt förfarande inför hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN).
Nämndens ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård. Skälet
härför är att bedömningen av frågor om huruvida ett visst förfarande i vården
står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet i stor
utsträckning kräver medicinsk sakkunskap.

När det gäller prövningen av förseelser inom socialtjänsten finns inte
samma behov av ett speciellt prövningsförfarande. Utskottet vill vidare
erinra om den tillsyn som utövas av bl. a. JO samt resp. länsstyrelse. Enligt

SoU 1985/86:2

utskottets mening har inte i motionen framförts något som visar på ett behov
av att inrätta en särskild ansvarsnämnd för socialtjänsten eller andra
principiella förändringar rörande det disciplinära ansvaret för socialtjänstens
befattningshavare.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1984/85:998
(m) i här aktuell del.

Ekonomisk hjälp till enskild i krigstid

I det föregående (s. 5) har redogjorts för det arbete som lett till att
socialstyrelsen i en framställning till socialdepartementet föreslagit att lagen
om krigshjälp upphävs och att vissa kompletteringar i stället görs i
socialtjänstlagen. Framställningen bereds f. n. inom regeringskansliet.

Utskottet, som konstaterar att frågan om upphävande av lagen om
krigshjälp redan aktualiserats hos regeringen, avstyrker därför motion
1984/85:1766 (m).

Normer för socialbidrag

I samband med behandlingen av propositionen (1979/80:1) om socialtjänsten
gjorde utskottet vissa uttalanden rörande tillämpningen av reglerna om
socialbidrag (SoU 1979/80:44). Utskottet anförde bl. a. att schabloniserade
normbelopp kan underlätta enkla och ändamålsenliga rutiner för handläggning
av socialbidragsärenden. Vidare framhöll utskottet att det var angeläget
att socialbidragets nivå inte varierar alltför mycket mellan de olika kommunerna.
Utskottet anslöt sig till de riktlinjer som angivits i propositionen för ett
arbete att motverka alltför stora skillnader i normnivåerna. Detta skulle ske
på så sätt att socialstyrelsen efter samråd med Svenska kommunförbundet
skulle utarbeta allmänna råd om socialtjänstlagens tillämpning.

Enligt statistiska centralbyråns uppgifter, som närmare refererats i det
föregående (s. 12), hade i oktober 1984 alla kommuner fastställt vägledande
socialbidragsnormer. Skillnaderna mellan normerna är dock stora, såväl i
fråga om beloppsnivå som i fråga om vilka poster som inräknas i normbeloppet.
Konstruktionen varierar också. Nära hälften av kommunerna tillämpar
sålunda olika normer beroende på bidragstidens längd. Under 1980-talet har
det skett en kraftig ökning av både antalet bidragstagare och av kostnaderna
för socialbidraget.

De stora olikheterna i bidragskonstruktion gör att det är svårt att göra
rättvisande jämförelser mellan normerna i olika kommuner. Utskottet anser
sig dock kunna konstatera att det alltjämt finns betydande skillnader mellan
kommunernas normnivåer. Liksom tidigare och i likhet med motionären
finner utskottet det angeläget från rättvisesynpunkt att dessa skillnader
minskas. Den principiellt bästa lösningen på detta problem vore införandet
av ett socialförsäkringstillägg, s. k. SOFT (se ovan s. 8).

Socialstyrelsens nyligen utkomna Allmänna råd om socialbidrag, vilka
utarbetats i samråd med Svenska kommunförbundet, är emellertid ägnade
att leda till en mera enhetlig tillämpning av socialbidragsreglerna och
motverka alltför stora skillnader i normnivå mellan kommunerna. Ett

SoU 1985/86:2

analysarbete vad gäller socialbidragens utveckling har vidare inletts inom
regeringskansliet. Det finns enligt utskottets mening anledning att avvakta
utvecklingen till följd av socialstyrelsens allmänna råd samt resultatet av
analysgruppens arbete. Socialberedningens slutbetänkande samt regeringens
överväganden med anledning därav bör dessutom föreligga innan
riksdagen kan gå in på frågan om eventuella åtgärder i denna sak.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1984/85:2780
(vpk).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvaret för befattningshavare inom socialtjänsten
att riksdagen avslår motion 1984/85:998 i motsvarande del,

2. beträffande ekonomisk hjälp till enskild i krigstid
att riksdagen avslår motion 1984/85:1766,

3. beträffande normer för socialbidrag
att riksdagen avslår motion 1984/85:2780.

Stockholm den 24 oktober 1985

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s), Ann-Cathrine
Haglund (m), Inga Lantz (vpk), Ingrid Ronne Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c), Karl-Gösta Svenson (m), Maud Björnemalm (s) och Sigvard Persson (c).

Reservation

Normer för socialbidrag (mom. 3 i hemställan)
av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 15 med ”De stora
olikheterna” och slutar på s. 16 med ”motion 1984/85:2780 (vpk)” bort ha
följande lydelse:

Socialbidragens utveckling visar på brister som är generella i samhället.
Rättvisa socialbidrag och SOFT måste betraktas som kortsiktiga åtgärder. På
längre sikt måste samhället skaffa sig en beredskap för de olika perspektiv
som den nya tekniken kan föra med sig. Med all sannolikhet kommer denna
att medföra stor arbetslöshet, och frågan om en allmän ekonomisk grundtrygghet
kommer att bli den viktigaste grundstenen.

Stora delar av behovet av socialbidrag bottnar i arbetslöshet eller
otillräckliga inkomster. Det allmänna kan inte frånhända sig ansvaret för de

SoU 1985/86:2

drabbade gruppernas livsuppehälle, och medel för detta måste anvisas i
någon form under alla förhållanden. I rådande läge är det rimligt att staten
tar på sig ett större ansvar för människors trygghet. Så kan ske genom
införande av SOFT eller i form av ett riktat statligt stöd till kommunerna för
deras socialbidragskostnader. Det är de fattigaste kommunerna som har de
största utgifterna för socialbidragen.

Nivåskillnaderna på bidragens storlek är vidare stora mellan olika
kommuner. Eftersom levnadskostnaderna nu bedöms som lika stora över
hela landet måste dessa skillnader anses som en stor orättvisa. Enhetliga,
rättvisa och skäliga normer för socialbidragen behövs. Det rimliga vore att
införa en riksnorm.

I avvaktan på en utredning om formerna för ett totalövergripande
ekonomiskt och socialt grundtrygghetssystem bör därför skyndsamt utarbetas
en riksnorm för mer rättvisa socialbidrag. Detta bör ges regeringen till
känna. Motion 1984/85:2780 (vpk) tillstyrks således.

dels att riksdagen under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande normer för socialbidrag
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2780 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

SoU 1985/86:2

Innehållsförteckning

SoU 1985/86:2

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden 1

Ansvaret för befattningshavare inom socialtjänsten 1

Motionen 1

Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet 2

Ansvaret för hälso- och sjukvårdspersonal 3

Ekonomisk hjälp till enskild i krigstid 4

Motionen 4

Gällande bestämmelser 5

Pågående projektarbete om socialtjänsten under beredskap och

krig

Normer för socialbidrag 6

Motionen 6

Gällande bestämmelser 6

Förslag oms. k. SOFT 8

Socialstyrelsens allmänna råd 9

Normer för levnadskostnader 10

Aktuella vägledande socialbidragsnormer 12

Regeringsrättens bedömning av ”skälig levnadsnivå” 12

Socialberedningen 13

Socialbidragens utveckling 14

Utskottet 14

Ansvaret för befattningshavare inom socialtjänsten 14

Ekonomisk hjälp till enskild i krigstid 15

Normer för socialbidrag 15

Utskottets hemställan 16

Reservation (betr. normer för socialbidrag av vpk) 16