Socialförsäkringsutskottets

betänkande

1985/86:4

om arbetsskadeförsäkringen m. m.

Sammanfattning

I en motion (vpk) begärs åtgärder för att förkorta handläggningstiderna i
arbetsskadeärenden. Utskottet avstyrker bifall till motionen med hänvisning
till att arbetsskadeutredningen nyligen lagt fram förslag i frågan. Reservation
har avgetts av vpk-ledamoten.

I en motion (m) begärs en översyn av de värnpliktigas försäkringsskydd.
Utskottet har inhämtat yttrande från försvarsutskottet (se bil.). Såväl
försvarsutskottet som socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motionen
men gör vissa påpekanden vad gäller handläggningen av ärendena.
Reservation har avgetts av m-ledamöterna.

Livränteskyddet vid arbetsskada tas upp i en motion (c), och en översyn av
regelsystemet begärs i motionen. Utskottet anser inte att någon översyn är
motiverad och avstyrker bifall till motionen. M-, fp- och c-ledamöterna har
reserverat sig till förmån för motionen.

Utskottet avstyrker också bifall till en motion (c), vari begärs att livräntor
enligt äldre bestämmelser om yrkesskadeförsäkring skall standardsäkras.
Mot beslutet reserverar sig c-ledamöterna.

I en motion (s) slutligen begärs att beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten skall ändras för statligt anställda som uppbär yrkesskadelivränta.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande om att det bör ankomma på regeringen
att undersöka vilken metod som är mest ändamålsenlig för att undanröja
de orättvisor som påtalats i motionen.

Motionerna

I motion 1984/85:1712 av Elis Andersson (c) och Karl Boo (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av livräntorna i lagen om
arbetsskadeförsäkring.

I motion 1984/85:1732 av Birger Hagård (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande nödvändigheten av en översyn av de värnpliktigas
försäkringsskydd.

1 motion 1984/85:1741 av Barbro Nilsson i Örnsköldsvik m. fl. (s) föreslås att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av att ändra ATP-beräkningen.

SfU

1985/86:4

1 Riksdagen 1985186.11 sami. Nr 4

I motion 1984/85:2258 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar att hos regeringen hemställa om förslag som innebär att försäkringsinstanserna
ges resurser och direktiv att skyndsamt behandla arbetsskadeanmälningarna
så att beslut normalt kan fattas inom sex månader från
anmälningsdagen.

I motion 1984/85:2438 av Ella Johnsson (c) och Ulla Ekelund (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för livräntor i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Utskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1984/85:1732. Yttrandet är fogat som bilaga till detta betänkande. Utskottet
har vidare inhämtat yttrande över motion 1984/85:1741 från statens arbetsgivarverk
och riksförsäkringsverket.

Gällande bestämmelser
Arbetsskadeförsäkringen

Den 1 juli 1977 trädde lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) i
kraft. Därmed upphörde lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)
att gälla.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är försäkrad för
arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast
under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även
den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild
risk för arbetsskada. I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som framkallats
genom smitta kan i den mån regeringen så föreskrivit anses som arbetsskada.

Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada skall ha rätt
till ersättning för hela det inkomstbortfall som är en följd av skadan.

LAF ger ersättning för inkomstförlust för skador och sjukdomar som har
uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 90 dagar. Under de första 90
dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall
sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för
ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan bl. a. sjukpenning
utgå. Fiel sjukpenning utgör då för dag räknat 90 % av den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365.

Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader för bl. a. läkarvård, sjukhusvård och
läkemedel. Om sjukdomen medfört en fortsatt nedsättning av förmågan att
skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag utgör för den som har en
fastställd sjukpenninggrundande inkomst en trehundrasextiofemtedel av
denna inkomst.

Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående utges livränta från
arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan
den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte skadats och
den inkomst han trots skadan kan beräknas få. Det krävs dock att förmågan

SfU 1985/86:4

att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och
att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det
basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall börja utgå.
Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust
upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5
basbelopp. Livränta enligt LAF grundar rätt till ATP till skillnad mot livränta
enligt YFL.

Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den allmänna försäkringskassa
där den försäkrade är inskriven. Om försäkringskassan inte utan
betydande dröjsmål kan avgöra om rätt till ersättning föreligger enligt LAF
men det finns sannolika skäl för att sådan rätt föreligger, skall försäkringskassan
besluta att ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av
väsentlig betydelse för den skadade. Detsamma gäller om rätt till ersättning
föreligger men ersättningsbeloppet inte kan bestämmas utan betydande
dröjsmål.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och
egenföretagare. Avgiften utgör för närvarande 0,60 % av avgiftsunderlaget.

Värnpliktigas m. fl. skadeskydd

Den 1 juli 1977 ändrades den tidigare lagstiftningen - fördelad på sex olika
författningar - om ersättning för kroppsskador under militärtjänst, civilförsvarstjänst,
räddningstjänst och under vistelse på anstalt och sammanfördes
till en lag, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP). Lagen ger
samma skydd vid ekonomisk skada som arbetsskadeförsäkringen. Lagen
omfattar bl. a. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller
inskrivningsprövning enligt vämpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om
vapenför tjänst, civilförsvarslagen (1960:74) och den som är intagen för vård i
kriminal vårdsanstalt, häktad, anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i
förvar på kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Liksom arbetsskadeförsäkringen administreras det statliga personskadeskyddet
av de allmänna försäkringskassorna.

Den som omfattas av LSP har enligt lagen 1977:266 om statlig ersättning
vid ideell skada (Li) även rätt till ersättning för sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men, liksom för allmänna olägenheter till följd av
skadan. Ersättningen utgår därvid med belopp som skulle ha utgått om den
skadade haft rätt till ersättning enligt statens personskadeförsäkring. Frågor
om ersättning enligt Li handläggs av trygghetsnämnden.

Anspråk på skadestånd enligt skadeståndsrättsliga normer för skada under
militärtjänst m. m. kan också riktas direkt mot statsverket. Staten företräds
därvid av försvarets civilförvaltning.

Äldre livräntor

I fråga om ersättningar för skada i arbetet gäller den principen att varje
skadefall skall regleras enligt de bestämmelser som gällde då skadefallet
inträffade. Åtskilliga livräntor utgår därför enligt äldre lagstiftning. Det är i
dessa fall huvudsakligen fråga om 1916 års lag om försäkring för olycksfall i

SfU 1985/86:4

1 * Riksdagen 1985/86.11 sami. Nr 4

arbete, 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar och YFL.
Utgående livräntor enligt dessa lagstiftningar har höjts vid skilda tillfällen
och har värdesäkrats genom anknytning till basbeloppet.

Enligt övergångsbestämmelserna till LAF gäller äldre bestämmelser
fortfarande i fråga om skada som inträffat före ikraftträdandet. I samband
med införandet av LAF höjdes genom lagen (1977:268) om uppräkning av
yrkesskadelivräntor m. m. de livräntor som utgick enligt de äldre lagstiftningarna
på området och som grundade sig på en minst 25-procentig invaliditet
med - beroende på när skadan inträffade - 10-30 % av utgående belopp.
Uppräkning skulle dock ske med minst 500 kr. Uppräkningen gäller också
sådana livräntor enligt de aktuella lagarna som fastställs efter den 1 juli 1977
och livräntor i s. k. recidivfall som kunde ha utgått i juni 1977 (prop.
1976/77:64, SfU 1976/77:21, rskr. 1976/77:201).

I proposition 1976/77:64 framhöll departementschefen i anledning av
utformningen av övergångsbestämmelserna till LAF att gränsfall kunde
uppkomma t. ex. när skador, som hade inträffat före lagens ikraftträdande,
skulle ha ansetts som arbetsskador enligt LAF men inte faller in under YFL:s
sjukdomsbegrepp. Med anledning härav erinrade han om den år 1962
bildade särskilda yrkesskadefonden, vars avkastning får användas av regeringen
att bevilja ersättning i vissa gränsfall när lagreglerna inte medger
ersättning. Enligt departementschefens mening borde med anledning av den
nya lagstiftningen ersättning kunna utgå ur fonden i fall som framstod som
ömmande.

Beräkningen av pensionsgrundande inkomst vid livränta enligt
YFL

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst beaktas endast inkomst av
förvärvsarbete samt vissa i 11 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring
(AFL) uppräknade förmåner inom det socialpolitiska bidragssystemet.
Därvid har dock inte livränta enligt YFL medtagits.

Enligt den av riksförsäkringsverket fastställda handboken för lokal
skattemyndighet (L-handbok) har i praxis undantag gjorts från denna regel i
bl. a. följande fall. Enligt allmänt löneavtal för statliga och vissa andra
tjänstemän (AST) görs i vissa fall löneavdrag för livränta eller del av denna,
som utgår på grund av yrkesskada i statlig anställning. Detta löneavdrag skall
vid beräkning av pensionsgrundande inkomst betraktas såsom inkomst av
anställning till belopp som motsvarar livräntans skattepliktiga del.

Yttranden över motion 1984/85:1741

Utskottet har inhämtat yttrande från statens arbetsgivarverk (SAV) och
riksförsäkringsverket (RFV) över motion 1984/85:1741. SAV har därvid
anfört:

Enligt 21 § 2 mom. AST skall en arbetstagare som uppbär yrkesskadelivränta
vidkännas löneavdrag med livräntans belopp, om inte SAV medger
något annat. Yrkesskadelivränta utgör inte ATP-grundande inkomst. En
arbetstagare som vidkänts löneavdrag enligt AST för yrkesskadelivränta får

SfU 1985/86:4

emellertid enligt praxis såsom ATP-grundande inkomst tillgodoräkna sig den
del av löneavdraget som motsvarar livräntans skattepliktiga del - i regel halva
livräntan. Även med beaktande av den nämnda praxisen är, som motionärerna
påpekat, en statsanställd arbetstagare som uppbär yrkesskadelivränta
sämre ställd i ATP-hänseende än sina lönemässigt jämställda arbetskamrater.
Enligt SAV:s mening är detta förhållande otillfredsställande. SAV har
därför inte något att erinra mot att - i de avsedda fallen - även den del av
löneavdraget som motsvarar yrkesskadelivräntans skattefria del får tillgodoräknas
arbetstagaren som ATP-grundande inkomst.

REV anför i sitt yttrande att det enligt verkets mening finns fog för
motionärernas yrkande. För att uppnå vad motionärerna åsyftat kan fyra
olika vägar diskuteras. Antingen kan yrkesskadelivräntan göras pensionsgrundande
för ATP, eller kan statlig lön och yrkesskadelivränta samordnas
genom att avdrag görs på livräntan i stället för på lönen, eller kan
löneavdraget i dess helhet beaktas vid fastställande av pensionsgrundande
inkomst, dvs. utan nuvarande begränsning till ett belopp motsvarande den
skattepliktiga delen av livräntan, eller kan reglerna i AST om löneavdrag
med hänsyn till utgående yrkesskadelivränta slopas.

Beträffande de olika metoderna anför verket följande:

Den första metoden skulle innebära en viss parallell med vad som gäller
beträffande livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. En sådan
livränta är dock direkt kopplad till ett beräknat inkomstbortfall, vilket inte
gäller för yrkesskadelivräntan. Den sistnämnda baseras i huvudsak på en
medicinsk invaliditetsbedömning. Med detta alternativ blir visserligen
löneavdraget i dess helhet pensionsgrundande, men det skulle helt omotiverat
gälla även livräntebelopp som inte motsvarar inkomstbortfall. Eftersom
reglerna skulle få generell räckvidd skulle det dessutom uppstå kostnadsökningar
för det allmänna med avseende på andra grupper än de motionärerna
tagit upp.

Den andra möjligheten skulle i ATP-hänseende jämställa en livräntetagare
och en arbetskamrat med full lön. Den av motionärerna påpekade
skillnaden mellan den statsanställde och den privatanställde skulle dock
bestå. I andra fall sker samordning mellan avtalsenliga löneförmåner och
socialförsäkringsförmåner inte genom att avdrag görs på försäkringsersättningen.
Denna väg torde dessutom inte vara administrativt realistisk.

Den tredje vägen skulle i princip ge samma effekt som den nyss nämnda
andra metoden. De administrativa konsekvenserna av denna modell bör
övervägas närmare, bl. a. vad gäller frågan om särskilda aviseringsrutiner
kan behövas. De administrativa konsekvenserna torde vara betydligt mera
begränsade än i alternativ två.

Den fjärde möjligheten skulle tillgodose båda de situationer som motionärerna
uppmärksammat. Såväl lön som livränta skulle i detta alternativ utges
ograverade. De kostnadseffekter som skulle uppstå till följd av denna modell
kan inte för närvarande överblickas av verket.

Sammanfattningsvis bedömer verket de två förstnämnda metoderna inte
vara ändamålsenliga. De båda övriga alternativen skulle helt eller delvis
tillgodose motionärernas yrkande, men medföra administrativa och kostnadsmässiga
effekter i sådana avseenden som faller utanför riksförsäkringsverkets
ansvarsområde.

SfU 1985/86:4

Utskottet

SfU 1985/86:4

Handläggning av arbetsskadeärenden

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF), som trädde i kraft den 1
juli 1977, innebar genomgripande ändringar i lagstiftningen beträffande
ersättning vid skada i arbetet. Den tidigare lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
(YFL) medgav i huvudsak ersättning för olycksfallsskador och
endast vissa i särskild ordning angivna yrkessjukdomar berättigade till
ersättning. Ersättningsbeloppen grundade sig främst på en medicinsk
invaliditetsbedömning. Enligt LAF anses alla skador och sjukdomar som har
uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet som
arbetsskador, och den skadade tillförsäkras i princip full ersättning för
inkomstbortfallet.

Arbetsskadeförsäkringen är samordnad med sjukförsäkringen under de
första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, vilket innebär att ersättning
för inkomstförlust på grund av skadan under denna tid utgår i form av
sjukpenning.

Regeringen har den 26 januari 1984 bemyndigat chefen för socialdepartementet
att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av lagen om
arbetsskadeförsäkring. I direktiven framhålls bl. a. att antalet anmälda
arbetsskador som blir föremål för prövning av försäkringskassorna och
försäkringsdomstolarna ökat väsentligt sedan den nya lagstiftningen infördes.
Arbetsskademålen utgör en betydande del av försäkringsdomstolarnas
målbalanser. Kritik har också riktats mot handläggningen av ärenden om
arbetsskada. Det har framhållits att väntetiderna är alltför långa både i
försäkringskassorna och hos besvärsinstanserna. Svårigheter föreligger vid
tillämpningen av försäkringen, och det är nödvändigt att hitta vägar till hur
handläggningen kan påskyndas i främst försäkringskassorna men också i
försäkringsrätterna utan att rättssäkerheten äventyras.

I direktiven erinras också om att riksdagen (SfU 1982/83:14, rskr. 211) har
ansett att det finns anledning att göra en översyn av arbetsskadeförsäkringen
och att det bör prövas om det, utan att de bärande principerna för ersättning
vid arbetsskada åsidosätts, finns förutsättningar för en ökad samordning av
de materiella bestämmelserna inom arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen.
Riksdagen har därvid understrukit att översynen inte får syfta till
en försämring av försäkringsskyddet vid arbetsskada.

I motion 1984/85:2258 av Lars Werner m. fl. riktas kritik mot de långa
handläggningstiderna i arbetsskadeärenden. Enligt motionärerna skall försäkringskassorna
ges resurser och direktiv att skyndsamt behandla arbetsskadeanmälningar
så att beslut normalt kan fattas inom sex månader från
anmälningsdagen. De begär förslag härom från regeringen.

Arbetsskadeutredningen har numera slutfört arbetet och den 12 november
i år avlämnat betänkandet SOU 1985:54, Översyn av arbetsskadeförsäkringen.
Utredningen har lämnat förslag till åtgärder för att bl. a. komma till rätta
med ärendebalanser och väntetider i försäkringskassorna. Sålunda föreslås
bl. a. att samarbetet mellan försäkringskassorna, företagshälsovården och
företagens skyddsorganisation skall förstärkas. Det medicinska underlaget
för kassornas beslut i arbetsskadeärenden skall förbättras genom att

läkarkårens kunskaper om försäkringen ökas och läkarutlåtandena ges en
bättre utformning. Beslutsfattarna hos kassorna ges möjligheter att inhämta
uppgifter från olika datasystem som innehåller information om arbetsmiljörisker.
Kassornas tillgång till praxisavgöranden förbättras genom att försäkringsöverdomstolens
domar görs åtkomliga via rättsdatasystemet. Slutligen
föreslås en begränsning av antalet avgöranden i ärenden som ej kan leda till
ersättning från försäkringen eftersom skadan inte medfört någon inkomstförlust
för den försäkrade.

Mot denna bakgrund anser utskottet att beredningen av utredningens
förslag bör avvaktas och att motion 2258 inte behöver föranleda någon
åtgärd.

Försäkringsskyddet för värnpliktiga m. fl.

I samband med införandet av LAF ersattes också tidigare författningar som
medgav ersättning bl. a. för skador under militärtjänstgöring med lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP). Lagen ger samma skydd för
ekonomisk skada som LAF. Utöver detta skydd har den som omfattas av
LSP rätt till ersättning för ideell skada enligt lagen 1977:266 om statlig
ersättning vid ideell skada (Li). Slutligen kan den som skadats under
militärtjänst m.m. rikta anspråk mot statsverket på skadestånd enligt
skadeståndsrättsliga normer.

Frågor om ersättning från LSP handläggs av försäkringskassorna, medan
frågor om ersättning från Li handläggs av trygghetsnämnden. Vid skadeståndsanspråk
mot staten företräds denna av försvarets civilförvaltning.

Birger Hagård och Siri Häggmark begär i motion 1984/85:1732 ett
tillkännagivande till regeringen om att en översyn av de värnpliktigas
försäkringsskydd är påkallad. Motionärerna anför att det inte sällan händer
att värnpliktiga, som under sin tjänstgöring råkat ut för allvarliga olyckor,
först efter långdragna processer tillerkänts ersättning och då ofta av blygsam
omfattning. Motionärerna anser att det nuvarande försäkringsskyddet måste
förbättras och att ersättning bör utgå utan dröjsmål.

Av försvarsutskottets yttrande (se bilaga) framgår att de remissinstanser
som yttrat sig över motionen, försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsverket
och trygghetsnämnden, inte funnit anledning att ändra nuvarande former
för de värnpliktigas skydd. Inte heller försvarsutskottet har tillstyrkt en
översyn av det nuvarande regelsystemet i enlighet med motionsförslaget.
Utskottet har emellertid mot bakgrund av vad som framhållits vid remissbehandlingen
förutsatt att man genom utbildning, information och andra
åtgärder förbättrar effektiviteten i tillämpningen av det nuvarande systemet
så att varje skadelidande utan onödig tidsutdräkt till fullo kommer i
åtnjutande av det skydd som systemet innefattar. Berörda myndigheter
strävar också i denna riktning, och en i största möjliga utsträckning aktiv
skadereglering kan enligt försvarsutskottets mening främja en sådan utveckling.
Mot denna bakgrund räknar försvarsutskottet med att de brister i
tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna som alltjämt kan finnas
kommer att avhjälpas genom olika åtgärder och att inte heller en översyn
som är begränsad till själva tillämpningen är påkallad.

SfU 1985/86:4

Socialförsäkringsutskottet vill för sin del ansluta sig till vad försvarsutskottet
anfört. Såvitt gäller regelsystemet medger detta i princip full ersättning för
inkomstbortfallet på grund av skador i militärtjänsten. Dessutom föreligger
möjlighet till ersättning för ideell skada och för skadestånd enligt sedvanliga
skadeståndsrättsliga grunder. Däremot är utskottet väl medvetet om att de
problem med handläggningstider m. m. som finns hos försäkringskassorna i
arbetsskadeärendena också kan finnas för ärenden enligt LSP. Som ovan
nämnts har emellertid arbetsskadeutredningen nyligen lagt fram olika förslag
i syfte att minska ärendebalanser och handläggningstider hos försäkringskassorna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1732.

Livränta vid arbetsskada

Om en arbetsskada förorsakat bestående nedsättning av arbetsförmågan kan
livränta utges med belopp som motsvarar skillnaden mellan den inkomst som
den skadade kan antas ha fått om han ej skadats och den inkomst han
beräknas kunna erhålla trots skadan. För att livränta skall kunna utgå fordras
dock att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst blivit nedsatt med
minst en femtondel. Inkomstförlusten för år räknat får inte understiga en
fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle
ha börjat utgå. Den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst skall bedömas
med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till
arbetsskadan, hans utbildning, tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden
och andra sådana omständigheter. I fråga om äldre försäkrade
skall hänsyn främst tas till förmågan och möjligheten att skaffa sig fortsatt
inkomst genom sådant arbete som den försäkrade har utfört tidigare eller
genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom.

Elis Andersson och Karl Boo redogör i motion 1984/85:1712 för ett enskilt
ärende där en jordbrukare till följd av en arbetsskada fått pek-, lång- och
ringfinger på vänster hand amputerade. Till följd härav har han fått avsevärt
ökade kostnader för lejd arbetskraft, och hustruns arbetsinsats har också
blivit mer omfattande. Trots detta, anför motionärerna, har livränta vägrats
med hänvisning till att den försäkrades förmåga att skaffa inkomst inte är
nedsatt med minst en femtondel. Motionärerna anser mot bakgrund härav
att en översyn av bestämmelserna om livränta är påkallad, och de hemställer
att en sådan översyn skall företas.

Med hänsyn till att det är den försäkrades förmåga att i framtiden skaffa sig
inkomst som ligger till grund för livräntebedömningen och denna bedömning
skall göras med beaktande även av andra faktorer än ökade kostnader i
verksamheten finner utskottet inte att de relaterade omständigheterna
motiverar en översyn av bestämmelserna om livränta. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motion 1712.

Äldre livräntor

Personer, som skadats i arbetet före den 1 juli 1977, uppbär livränta enligt
äldre lagstiftning. Livräntorna har ursprungligen fastställts med utgångs -

SfU 1985/86:4

punkt i den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. De har
därefter räknats upp vid skilda tillfällen, senast den 1 juli 1977. Livräntorna
är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet fr. o. m. den 1 januari
1968.

I motion 1984/85:2438 av Ella Johnsson och Ulla Ekelund begärs en
översyn av de äldre livräntorna i syfte att dessa skall standardsäkras.
Motionärerna erinrar om att förslag härom lagts fram av pensionskommittén
i betänkande SOU 1977:46 Pensionsfrågor m.m.

Mot bakgrund av den bärande principen i arbetsskadeförsäkringen,
nämligen att den som skadas i arbetet skall försättas i samma ekonomiska
situation som om han inte skadats, föreslog pensionskommittén att samtliga
livräntor enligt den nya arbetsskadelagstiftningen skulle standardsäkras, dvs.
anknytas till löneutvecklingen, genom en i förhållande till värdesäkringen
fristående uppräkning den 1 januari varje år. Också livräntor enligt äldre
lagstiftning skulle kunna bli föremål för en motsvarande uppräkning.

Kommitténs förslag i detta hänseende har inte lett till ändrad lagstiftning.
Enligt utskottets mening kan motionsförslaget om en standardsäkring av de
äldre livräntorna inte bedömas isolerat från den större frågan om en
standardsäkring av livräntorna enligt nyare lagstiftning. Denna senare fråga
anknyter i sin tur naturligt till de ställningstaganden som kan föranledas av
pensionsberedningens (S 1984:03) pågående översyn av bl. a. värdesäkringssystemet
inom den allmänna pensioneringen. Utskottet kan mot den nämnda
bakgrunden inte förorda någon översyn i enlighet med vad som begärts i
motion 2438.

Beräkning av pensionsgrundande inkomst vid livränta enligt
YFL

Yrkesskadelivränta räknas normalt inte som pensionsgrundande inkomst.
Dock görs i praxis undantag härifrån, bl. a. i fall då löneavdrag enligt allmänt
avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) gjorts med
hänsyn till utgående yrkesskadelivränta. Livräntan grundar då rätt till ATP
till den del - i regel hälften - som den är skattepliktig.

I motion 1984/85:1741 av Barbro Nilsson i Örnsköldsvik m. fl. påtalas att
lönereduktion på grund av yrkesskadelivränta endast sker för statligt
anställda och att dessa därför har ett sämre ATP-skydd än den som är privat
anställd och uppbär livränta. Motionärerna anser att denna orättvisa bör
undanröjas och begär ett tillkännagivande om behovet av att ATP-beräkningen
ändras för statligt anställda som uppbär yrkesskadelivränta.

Såväl statens arbetsgivarverk (SAV) som riksförsäkringsverket har i
yttranden över motionen ansett att motionärerna har fog för sitt yrkande.
SAV har inte något att erinra mot att i de avsedda fallen även den del av
löneavdraget som motsvarar yrkesskadelivräntans skattefria del får tillgodoräknas
arbetstagaren som pensionsgrundande inkomst. Riksförsäkringsverket
diskuterar olika modeller för att tillgodose syftet med motionen. Verket
anser att de mest ändamålsenliga vägarna att göra detta är att antingen
beakta löneavdraget i dess helhet vid fastställande av den pensionsgrundande
inkomsten eller att slopa reglerna i AST om löneavdrag med hänsyn till

SfU 1985/86:4

utgående yrkesskadelivränta. Verket påpekar att båda dessa alternativ
medför administrativa och kostnadsmässiga effekter i sådana avseenden som
faller utanför verkets ansvarsområde.

Även utskottet anser att motionärerna har fog för sitt yrkande. Utskottet
anser emellertid att det får ankomma på regeringen att undersöka vilken
metod som är mest ändamålsenlig för att undanröja de påtalade orättvisorna,
vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna. Motion 1741 får
därmed anses tillgodosedd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handläggning av arbetsskadeärenden
att riksdagen avslår motion 1984/85:2258,

2. beträffande försäkringsskyddet för värnpliktiga
att riksdagen avslår motion 1984/85:1732,

3. beträffande livränta vid arbetsskada
att riksdagen avslår motion 1984/85:1712,

4. beträffande äldre livräntor

att riksdagen avslår motion 1984/85:2438,

5. beträffande pensionsgrundande inkomst vid livränta

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1741 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 26 november 1985

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Börje Nilsson (s), Ralf Lindström (s),
Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Ulla Johansson (s), Nils-Olof
Gustafsson (s), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m), Ingegerd Elm (s),
Rune Backlund (c), Eva Johansson (s), Allan Åkerlind (m), Sten Andersson
i Malmö (m) och Karl-Erik Persson (vpk).

Reservationer

1. Handläggning av arbetsskadeärenden (morn. 1)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Mot denna”
och slutar med ”någon åtgärd” bort ha följande lydelse:

Av arbetsskadeutredningens betänkande framgår klart att ärendebalanser
och handläggningstider i arbetsskadeärenden är helt oacceptabla inte minst
vid försäkringskassorna. Utredningen har visserligen lagt fram förslag till
olika åtgärder för att minska ärendebalanserna. Med hänsyn till den tid det
erfarenhetsmässigt tar innan ett utredningsförslag kan leda till lagstiftning

SfU 1985/86:4

anser utskottet emellertid att beredningen av detta förslag inte kan avvaktas
utan att omedelbara åtgärder måste vidtas. Åtgärderna måste leda till att
försäkringskassorna får resurser och direktiv om att arbeta av sina balanser,
så att beslut i ärenden om arbetsskador normalt kan fattas inom sex månader
från anmälningsdagen.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande handläggning av arbetsskadeärenden
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2258 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Försäkringsskyddet för värnpliktiga (morn. 2)

Siri Häggmark, Allan Åkerlind och Sten Andersson i Malmö (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Socialförsäkringsutskottet
vill” och slutar med ”motion 1732” bort ha följande lydelse:

Enligt försvarsutskottets och remissinstansernas yttrande anses de värnpliktiga
ha ett tillfredsställande försäkringsskydd. Med information, utbildning
och andra åtgärder anses de brister i tillämpningen av nuvarande
bestämmelser som alltjämt finns kunna avhjälpas.

Utskottet anser emellertid i likhet med motionärerna att de värnpliktigas
försäkringsskydd bör bli föremål för en översyn. Till skillnad från de flesta
anställda är de värnpliktiga unga och saknar oftast kunskap om arbetsmiljöfrågor
och personskadereglering. De fullgör sin militärtjänst enligt pliktlagar
under kort tid, då de i första hand ges militär utbildning. De är ovana vid
militära förhållanden, och de måste ibland delta i riskfylld verksamhet. För
den händelse de under sin militärtjänstgöring drabbas av skada är det därför
särskilt angeläget att ersättningssystemet är enkelt och begripligt och att
skadereglerande myndighet tillämpar principen om aktiv skadereglering.

Dagens försäkringsskydd för de värnpliktiga kännetecknas - liksom
arbetsskadeförsäkringssystemet över huvud taget - av mycket långa handläggningstider
och administrativt krångel.

För de värnpliktiga kompliceras detta av att inte mindre än tre instanser
handlägger ärendena, nämligen försäkringskassan, trygghetsnämnden och
försvarets civilförvaltning (FCF).

Enligt utskottets mening bör man vid en översyn utreda följande alternativ.

Alternativ 1. FCF ges i uppdrag att i stället för trygghetsnämnden besluta
även om ersättning enligt lagen om statlig ersättning vid ideell skada (Li) till
dem som skadats under värnplikten.

Färre skadereglerande instanser medför för den skadelidande att ersättningssystemet
blir lättbegripligt och att han/hon vet vart man skall vända sig.
Därmed blir det också enklare att tillvarata sin rätt till ersättning.

För myndigheterna som handhar anmälan, information och skadereglering
blir det enklare att fullgöra sina uppgifter. Anmälningsrutinerna
förenklas. Informationen till de berörda underlättas. Genom att ärendet
handläggs endast vid försäkringskassan och FCF torde den totala handläggningstiden
kunna förkortas.

SfU 1985/86:4

Alternativ 2. FCF beslutar om ersättning enligt Li. Ersättningen skall utgå
enligt bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen. Ersättningen enligt Li
kommer då att beräknas på samma sätt som i skadestånds- och trafikskadefallen.
Enligt nu gällande Li kan ersättning inte utgå för kostnader och
inkomstförluster, vilket däremot är fallet om ersättning utgår enligt skadeståndsrättsliga
principer. I den mån den skadelidande inte erhåller full
kostnads- och inkomsttäckning enligt LSP, kommer FCF att kunna gottgöra
honom/henne fullt ut. Principen att den skadade skall försättas i samma
situation som om skadan inte hade inträffat kommer därmed alltid att
uppfyllas.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1732 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande försäkringsskyddet för värnpliktiga

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1732 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Livränta vid arbetsskada (moni. 3)

Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Kenth Skårvik (fp), Siri
Häggmark (m), Rune Backlund (c), Allan Åkerlind (m) och Sten Andersson
i Malmö (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Med hänsyn”
och slutar med ”motion 1712” bort ha följande lydelse:

De nuvarande reglerna för beräkning av arbetsskadelivränta tar enbart
hänsyn till den ekonomiska invaliditeten hos den skadade såsom den
kommer till uttryck i hans nettoinkomst. Man gör således endast en
jämförelse mellan hans inkomster före och efter skadan. Som framgår av
motion 1712 kan regelsystemet medföra att ökade utgifter i en rörelse till
följd av en arbetsskada inte får någon betydelse vid bedömningen av rätten
till livränta, om inte dessa utgifter bedöms leda till en minskad nettoinkomst
för den skadade. Utskottet anser att egenföretagare på detta sätt missgynnas
vid bedömningen av rätten till arbetsskadelivränta. En översyn av livräntorna
i lagen om arbetsskadeförsäkring är därför motiverad. Utskottet tillstyrker
således motion 1712 och anser att regeringen bör förelägga riksdagen
förslag i enlighet med vad utskottet anfört.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande livränta vid arbetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1712 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

SfU 1985/86:4

4. Äldre livräntor (mom. 4)

SfU 1985/86:4

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Kommitténs
förslag” och slutar med ”motion 2438” bort ha följande lydelse:

Den nya arbetsskadeförsäkringen innebär en kraftig förmånshöjning för
den som skadats i arbetet efter den 1 juli 1977. Äldre skadefall har däremot
inte fått någon motsvarande kompensation. Visserligen har en uppräkning av
de äldre livräntorna skett vid skilda tillfällen men dessa uppräkningar har
särskilt i gamla skadefall varit otillräckliga för att utjämna skillnaderna i
förmånsnivån. Det finns sålunda enligt utskottets mening starka motiv för att
standardsäkra de äldre livräntorna oberoende av ställningstagandena till en
standardsäkring av arbetsskadelivräntorna. Riksdagen bör därför med bifall
till motion 2438 som sin mening ge regeringen till känna att en översyn av
reglerna för äldre livräntor bör ske i det syfte som angetts i motionen.

dels att utskottet under moment 4 bort hemställa

4. beträffande äldre livräntor
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2438 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Försvarsutskottets yttrande
1985/86:1 y

över motion 1984/85:1732 om de värnpliktigas
försäkringsskydd

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har den 5 februari 1985 beslutat att bereda
försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över motion 1984/85:1732 av Birger
Hagård (m) och Siri Häggmark (m) om de värnpliktigas försäkringsskydd.
Försvarsutskottet har inhämtat yttranden över motionen från försvarets
civilförvaltning, riksförsäkringsverket och trygghetsnämnden.

Bakgrund

Det skydd som värnpliktiga har vid skador under värnpliktstjänstgöringen
har i korthet följande former.

1. Värnpliktig som skadas under sin tjänstgöring åtnjuter skydd för
ekonomisk skada enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd
(LSP). Prövning av ersättning enligt LSP handhas av de allmänna försäkringskassorna.
Skyddet motsvarar i stort det försäkringsskydd som
förvärvsarbetande har enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF). Arbetsskadeförsäkringen är för närvarande föremål för översyn av
en av regeringen utsedd utredningsman (arbetsskadeutredningen,
S 1984:01). Enligt sina direktiv (dir. 1984:8) har utredningsmannen att
beakta vilka konsekvenser ändringar i LAF kan få för LSP. Utredningen
beräknas bli slutförd under november 1985.

2. Ersättning till den värnpliktige för ideell skada (sveda och värk, lyte eller
annat bestående men samt allmänna olägenheter) till följd av olyckshändelse
under värnpliktstjänstgöring regleras genom lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada (Li). Frågor om ersättning enligt Li handläggs av
trygghetsnämnden enligt normer som gäller för statens personskadeförsäkring
(ett kollektivavtal som reglerar vissa ersättningar på grund av arbetsskador
hos arbetstagare för vilka statens arbetsgivarverk äger sluta avtal om
avlöningsvillkoren).

3. Den värnpliktige kan också rikta anspråk på skadestånd för skada under
värnpliktstjänstgöring direkt mot statsverket. I sådana ärenden företräds
statsverket av försvarets civilförvaltning (FCF). Utbetalning av ersättning
förutsätter att staten bedöms vara skadeståndsskyldig. Den som är skadeståndsberättigad
får ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer, vilket kan
leda till högre ersättningar än enligt de ersättningsnormer som har redovisats
under 1 och 2 i det föregående.

SfU 1985/86:4

Bil.

4. Beträffande ersättning för trafikskador under värnpliktstjänstgöring
gäller särskilda regler. Sådana ersättningar regleras av FCF i fråga om skador
som drabbat värnpliktiga i samband med trafikolyckor med försvarsmaktens
egna fordon eller inhyrda oförsäkrade fordon. Skador vid andra trafikolyckor
som kan drabba värnpliktiga regleras av berört försäkringsbolag. Trafikskadeersättning
bedöms efter skadeståndsrättsliga normer.

Det redovisade skyddet för värnpliktiga gäller även för en del andra
personalkategorier, bl. a. för vapenfria tjänstepliktiga, civilförsvarspliktiga,
medlemmar av frivilliga försvarsorganisationer samt för dem som genomgår
frivillig utbildning eller antagningsprövning vid försvarsmakten.

Motionen

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande nödvändigheten av en översyn av de värnpliktigas
försäkringsskydd. Motionärerna framhåller att värnpliktiga, som under
sin tjänstgöring råkat ut för allvarliga olyckor, först efter långdragna
processer tillerkänts ersättning, ofta av blygsam omfattning. De värnpliktigas
nuvarande försäkringsskydd är enligt motionärerna uppenbarligen inte
till fyllest. Ersättning måste enligt deras mening utgå utan dröjsmål och ha en
sådan omfattning att den värnpliktige får en chans att snabbast möjligt
anpassa sig till en ny och påtvingad livsföring. Motionärerna anser det vara
nödvändigt med en översyn av de värnpliktigas försäkringsskydd.

Remissyttrandena

Enligt försvarets civilförvaltnings (FCF) uppfattning har de värnpliktiga ett
tillfredsställande försäkringsskydd för skador som inträffar under militärtjänstgöringen.
I några avseenden är skyddet bättre än vad förvärvsarbetande
har. FCF bedömer det därför inte nödvändigt att ytterligare förbättra de
värnpliktigas försäkringsskydd. En översyn av de nuvarande reglerna ter sig
därför inte påkallad. Ämbetsverket betonar vikten av att den myndighet hos
vilken den skadade värnpliktige tjänstgör omgående ser till att skadeanmälan
upprättas och insänds till dem som skall utge ersättning till den skadelidande.
Överbefälhavaren har i samråd med FCF utfärdat föreskrifter i detta syfte.
FCF avser fortsätta att genom utbildning och information verka för att
skadeärenden handläggs snabbt och korrekt av försvarsmaktens myndigheter.
Även om de värnpliktiga före och under värnpliktstjänstgöringen
informeras om ersättningssystemet i stort krävs enligt FCF att den som
drabbas av en skada upplyses om sina möjligheter att få ersättning. FCF
uppger sig i sin skadereglering tillämpa vad som inom försäkringsbranschen
kallas aktiv skadereglering. Syftet därmed är att oberoende av yrkande ge
den skadade den ersättning han är berättigad till.

Riksförsäkringsverket anser att LSP ger ett gott försäkringsskydd och
pekar på att det i vissa avseenden mer än väl är i nivå med försäkringsskyddet
enligt LAF. Någon anledning att förbättra de värnpliktigas försäkringsskydd
genom en översyn av LSP finns enligt verkets mening därför inte. Även
försäkringsskyddet vid ideell skada ligger enligt riksförsäkringsverket på en

SfU 1985/86:4

Bil.

tillfredsställande nivå. Enligt verket har försäkringskassorna för närvarande
ett ansträngt arbetsläge - främst på grund av tillströmningen av arbetsskadeärenden.
Detta kan leda till långa väntetider. Riksförsäkringsverket
uppger sig emellertid tillsammans med försäkringskassorna arbeta med olika
åtgärder för att förkorta väntetiderna.

Trygghetsnämnden konstaterar att värnpliktiga som skadas har rätt till
samma ersättning vid ideell skada som statsanställd. Handläggningstiden hos
trygghetsnämnden är i normalfallet för närvarande cirka tre månader.
Nämnden strävar efter att under nu löpande budgetår sänka handläggningstiden
till cirka två månader i de fall den skadades tillstånd är stationärt. En
handläggningstid på två till tre månader efter fastställt yrkande anser
nämnden inte vara orimlig. Att svåra skador ofta kräver längre läkningstid
innan en minsta för framtiden bestående medicinsk invaliditet kan fastställas
är enligt nämnden ofrånkomligt.

Försvarsutskottet

Utskottet vill inledningsvis framhålla vikten av att det skydd som de
värnpliktiga har vid skador som kan drabba dem under värnpliktstjänstgöringen
är betryggande och har deras förtroende. Ett sådant synsätt är
naturligt med hänsyn till utbildningens karaktär av plikttjänstgöring.

Nuvarande o rd n i n g för skydd vid skador som värnpliktiga kan drabbas
av under värnpliktstjänstgöring har tillämpats sedan år 1977. Den ger genom
lagen om statligt personskadeskydd och lagen om statlig ersättning vid ideell
skada de värnpliktiga ett skydd som väl motsvarar det försäkringsskydd som
förvärvsarbetande har vid arbetsskador. Därtill kan den värnpliktige rikta
skadeståndsanspråk direkt mot statsverket och i särskild ordning få eventuella
trafikskador reglerade. Enligt remissinstansernas uppfattning finns det
inte anledning att ändra nuvarande former för de värnpliktigas skydd. Inte
heller försvarsutskottet tillstyrker en översyn av det nuvarande regelsystemet
i enlighet med motionsförslaget. Utskottet vill i det sammanhanget påpeka
att de värnpliktigas skydd mot ekonomisk skada kan komma att anpassas till
eventuella ändringar i arbetsskadeförsäkringen till följd av arbetsskadeutredningens
arbete.

Den kritik av de värnpliktigas skydd vid skador under värnpliktstjänstgöringen
som ibland framförts och nu återspeglas i motionen har enligt
försvarsutskottets bedömning sin grund i att det har förekommit vissa brister
i tillämpningen av gällande bestämmelser. Detta ger utskottet anledning
att något uppehålla sig vid denna fråga.

Reglering av skador under värnpliktstjänstgöring grundas på olika lagar
och förordningar. Flera myndigheter kan ha att handlägga ett och samma
skadeärende. Systemet kan därför vara svårt att överblicka för den skadelidande
och medföra samordningsproblem hos myndigheterna. Detta kan i sin
tur bidra till att skaderegleringarna ibland tar längre tid än skadans art gör
nödvändigt och till att den skadades rättigheter först efter särskilda insatser
och med viss fördröjning blir helt tillvaratagna. Utskottet förutsätter att man
genom utbildning, information och andra åtgärder förbättrar effektiviteten i
tillämpningen av det nuvarande systemet så att varje skadelidande utan

SfU 1985/86:4

Bil.

onödig tidsutdräkt till fullo kommer i åtnjutande av det skydd som detta
innefattar. Av remissvaren framgår att berörda myndigheter strävar i denna
riktning. En i största möjliga utsträckning aktiv skadereglering kan enligt
försvarsutskottets mening främja en sådan utveckling. Det kan i sammanhanget
erinras om att arbetsskadeutredningen överväger åtgärder för att
förkorta handläggningstiden vid försäkringskassorna.

Mot bakgrund av det anförda räknar försvarsutskottet med att de brister i
tillämpningen av nuvarande bestämmelser som alltjämt kan finnas kommer
att avhjälpas genom olika åtgärder. En översyn som är begränsad till själva
tillämpningen anser utskottet därför inte heller vara påkallad.

Stockholm den 5 november 1985

På försvarsutskottets vägnar

Lennart Blom

Närvarande: Lennart Blom (m), Olle Göransson (s), Roland Brännström
(s), Åke Gustavsson (s), Kerstin Ekman (fp), Gunnar Björk i Gävle (c),
Evert Hedberg (s), Ingemar Konradsson (s), Ingvar Björk (s), Olle Aulin
(m), Iréne Vestlund (s), Gunhild Bolander (c), Christer Skoog (s), Carljohan
Wilson (fp) och Sten Andersson i Malmö (m).

SfU 1985/86:4

Bil.

gotab Stockholm 1985 83673