Socialutskottets betänkande
1985/86:9

om differentierade vårdavgifter (prop. 1985/86:43)

SoU

1985/86:9

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag om avskaffande av de
s. k. differentierade vårdavgifterna för pensionärer vid sjukhusvård fr. o. m.
den 1 april 1986. Återgången till ett system med enbart fasta avgifter sker
genom en ändring i hälso- och sjukvårdslagen. I anslutning härtill avstyrker
utskottet två motionsyrkanden (vpk resp. c) angående avgifterna för
pensionärer med små inkomster. Vpk-ledamoten reserverar sig beträffande
nedsättning av avgift i vissa fall.

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag till finansiering av den
särskilda ersättning till sjukvårdshuvudmännen som föreslås utgå som
kompensation för avskaffandet av de differentierade vårdavgifterna. Detta
innebär att sjukpenningavdraget vid sjukhusvård höjs till 55 kr. och att
högsta avgift vid läkemedelsinköp höjs till 55 kr. Vpk-ledamoten reserverar
sig beträffande den höjda avgiften vid läkemedelsinköp.

Utskottet tillstyrker även i propositionen framlagt lagförslag om särskild
ersättning för sjukhusvård. Detta innebär att under år 1986 ersättning
kommer att utgå till de 18 sjukvårdshuvudmän som för närvarande tillämpar
differentierade vårdavgifter i enlighet med ett mellan staten och Landstingsförbundet
träffat avtal. Två motioner (m) om avslag på propositionen i denna
del avstyrks. M-ledamöterna reserverar sig till förmån för motionsyrkandena.
Med anledning av en motion (s) om ersättning även till de sjukvårdshuvudmän
som tillämpar fasta avgifter erinrar utskottet om att nya överläggningar
skall ske beträffande vårdavgifter och ersättningar inför år 1987.

Utskottet avstyrker slutligen ett motionsförslag (m) om utredning om en
livsvarig sjukförsäkring. Häremot reserverar sig m-ledamöterna.

Propositionen

I proposition 1985/86:43 har regeringen föreslagit riksdagen att anta i
propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

2. lag om ändring i lagen (1985:87) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader,
m. m.,

1 Riksdagen 1985/86.12 sami. Nr 9

4. lag om särskild ersättning för sjukhusvård.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Socialförsäkringsutskottet har yttrat sig över förslagen (SfU 1985/86:1 y).
Yttrandet fogas till betänkandet som bilaga 2.

Motioner

I motion 1985/86:123 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar att utförsäkrade patienter som endast har inkomst
motsvarande folkpension och pensionstillskott utan egen ansökan bör få
nedsatt avgift vid sjukhusvård,

2. att riksdagen med godkännande av prop. 1985/86:43 i övrigt beslutar
avslå förslaget om en höjning av den enskildes avgift vid läkemedelsinköp
från 50 kr. till 55 kr.

I motion 1985/86:124 av Margareta Gard (m) och Björn Körlof (m)
hemställs att riksdagen beslutar ändra förslaget till kompensation för
avskaffandet av differentierade vårdavgifter på så sätt att alla sjukvårdshuvudmän
får del av kompensationen.

I motion 1985/86:125 av Göte Jonsson m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag som syftar till
en livsvarig sjukvårdsförsäkring inom den allmänna försäkringen som
omfattar alla i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen med avslag på det till propositionen fogade förslaget till lag
om särskild ersättning för sjukhusvård hos regeringen begär ett nytt förslag
som innebär en rättvis fördelning av ersättningen till sjukvårdshuvudmännen.

I motion 1985/86:126 av Yngve Nyquist m. fl. (s) hemställs att riksdagen
med bifall till regeringens proposition 1985/86:43 i övrigt som sin mening
uttalar att regeringen bör pröva att i någon form ge ersättning även till de
landsting som avstod från att införa differentierade avgifter.

I motion 1985/86:127 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar begära att regeringen noga följer utvecklingen av vårdavgifterna för
dem som nu har avgifter understigande 55 kr.

Utskottet

Gällande bestämmelser

Ersättning för sjukhusvård utges från den allmänna försäkringen till dem som
driver sjukhusen (landstingskommunerna och de kommuner som är sjukvårdshuvudmän).
Regeringen fastställer med stöd av 2 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) grunderna för ersättningen. Grunderna
bygger på överenskommelser som regelbundet träffas med Landstingsförbundet.
Sedan den 1 januari 1982 erhåller sjukvårdshuvudmännen 45 kr.
per vårddag från den allmänna försäkringen för vårdtagare som omfattas av
sjukförsäkringen (1 § förordningen (1979:849) om ersättning för sjukhus -

SoU 1985/86:9

vård m. m.). För den som är sjukpenningförsäkrad görs samtidigt ett avdrag
på sjukpenningen för varje dag som den försäkrade vistas på sjukhuset, f. n.
45 kr. (3 kap. 4 § andra stycket AFL). Avdraget får dock enligt samma
lagrum uppgå till högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Det är
förutsatt att sjukvårdshuvudmannen inte tar ut någon avgift från vårdtagaren
för sjukhusvården när denna ersätts från försäkringen.

För pensionärer som har hel ålderspension eller hel förtidspension utges
enligt 2 kap. 12 § AFL ersättning från den allmänna försäkringen för
sammanlagt högst 365 dagars sjukhusvård. Då dessa personer i allmänhet
inte uppbär någon sjukpenning kan något sjukpenningavdrag inte göras. Inte
heller görs något avdrag från pensionen. Det innebär att pensionären - till
skillnad från personer med förvärvsinkomst - åtnjuter helt kostnadsfri
sjukhusvård under sammanlagt 365 dagar (det s. k. avgiftsfria året). Sedan
denna förmån har utnyttjats helt - det kan ske under en sammanhängande
vårdperiod eller vid flera kortare vårdtillfällen - är pensionären ”utförsäkrad”.
När en pensionär har utförsäkrats utges inte längre någon försäkringsersättning
till sjukvårdshuvudmannen för sjukhusvård av pensionären.

I dessa fall är sjukvårdshuvudmannen i stället hänvisad till att själv ta ut
vårdavgift av pensionären med stöd av 17 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763, senast ändrad 1985:570), LISL. Enligt lagrummets första stycke
bestämmer sjukvårdshuvudmannen grunderna för vårdavgifter. När det
gäller sjukhusvård av en utförsäkrad pensionär föreskrivs i andra stycket att
vården skall vara avgiftsfri de första sex dagarna vid varje vårdtillfälle. För tid
därefter kan vårdavgift tas ut antingen som en fast avgift i princip lika för alla
eller med belopp som i det enskilda fallet bestäms med hänsyn till
pensionärens betalningsförmåga (differentierad avgift).

Oavsett om sjukvårdshuvudmannen tar ut differentierade avgifter eller
fasta avgifter skall pensionären alltid förbehållas tillräckliga medel för sina
personliga behov. Regeringen har med stöd av 17 § andra stycket HSL
meddelat föreskrifter om det minsta belopp som skall förbehållas pensionären
(förbehållsbelopp). Föreskrifterna återfinns i förordningen (1981:1177)
om vissa avgifter vid sjukhusvård (ändrad senast 1982:874). I förordningen
föreskrivs också om jämkning av avgiften. Om någon annan person är
beroende av vårdtagaren för sitt uppehälle, skall skälig hänsyn tas till det när
avgiften bestäms. Om det är skäligt att vårdtagaren behåller sin bostad under
vårdtiden, skall hänsyn tas till vårdtagarens bostadskostnad. Avgiften skall
även sättas ned om vårdtagaren behöver medel för sin rehabilitering eller om
det finns andra särskilda skäl. Förbehållsbeloppet skall enligt förordningen
bestämmas på det sätt som anges i 47 och 48 §§ socialtjänstförordningen
(1981:750), dvs. på samma sätt som vid helinackordering i servicehus för
äldre människor (boende i ålderdomshem).

Allmän bakgrund

Möjligheten för sjukvårdshuvudmännen att ta ut differentierade vårdavgifter
vid sjukhusvård för pensionärer infördes genom ett riksdagsbeslut under
riksmötet 1981/82 (prop. 1981/82:22, Soll 12, rskr. 57). Härvid tillädes ett
nytt stycke i dåvarande 27 § sjukvårdslagen, en bestämmelse som numera

SoU 1985/86:9

återfinns i 17 § andra stycket HSL. De ändrade bestämmelserna för
pensionärer trädde i kraft den 1 januari 1982.1 övrigt gäller som huvudregel
för patientavgifter vad som anges i 17 § första stycket HSL, nämligen att
patienter som är bosatta inom samma landstingskommun skall behandlas
lika.

Innan reglerna om differentierade avgifter infördes var alltså system med
fasta avgifter det rådande. För närvarande tillämpar 18 av 26 sjukvårdshuvudmän
differentierade avgifter. Alla tar dock alltjämt ut fasta avgifter för
kortare vård, vanligen för vård som understiger 30-60 dagar. Den genomsnittliga
differentierade vårdavgiften för år 1985 uppskattas till drygt 64 kr.
per vårddag. Övriga åtta sjukvårdshuvudmän (Uppsala, Östergötlands,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs samt
Västernorrlands läns landsting) tillämpar uteslutande fasta avgifter som år
1985 varierar från 40 till 60 kr. per vårddag.

För att inte de differentierade vårdavgifterna skulle leda till obilliga
konsekvenser i vissa fall eller försvåra långsiktig rehabilitering underströks
redan vid reglernas tillkomst vikten av att jämka en alltför hög avgift när skäl
därtill förelåg. De skäl som särskilt nämndes var det behov som kunde
föreligga av att kunna behålla den vanliga bostaden samt rehabiliteringssynpunkter,
särskilt när det gällde unga handikappade. Utskottet har även
senare utvecklat sina synpunkter på behovet av jämkning i här nämnda fall
(SoU 1982/83:34).

Riksdagen uttalade vidare vid reglernas tillkomst att tillämpningen därav
borde följas upp och i lämpligt sammanhang redovisas för riksdagen.

I januari 1983 tillsattes en arbetsgrupp inom socialdepartementet med
uppgift att följa upp tillämpningen av de differentierade vårdavgifterna.
Gruppen avgav i enlighet härmed rapporten Tillämpningen av differentierade
vårdavgifter (Ds S 1983:13). I rapporten konstaterades bl. a. att tillämpningsreglerna
- och därmed de ekonomiska konsekvenserna för de enskilda
patienterna - varierade mellan sjukvårdshuvudmännen.

I socialutskottets ovannämnda betänkande SoU 1982/83:34, vilket behandlades
av riksdagen i maj 1983, uttalades att det också var angeläget att
arbetsgruppen tog upp och belyste olika möjligheter till lösningar, bl. a. det
alternativa förslag som förts fram i då aktuella motioner. Detta förslag utgick
från att en fast avgift skulle betalas av alla och att reglerna om utförsäkring
skulle avskaffas. Utskottet angav vidare bl. a. att möjligheterna att lösa
problemen inom ramen för den allmänna försäkringen särskilt borde
övervägas. Utskottet utgick från att regeringen så snart det kunde ske skulle
återkomma till riksdagen med redovisning av vad som framkommit jämte
regeringens egna överväganden med anledning därav.

Statsrådet Gertrud Sigurdsen anförde i riksdagsdebatten med anledning av
utskottsbetänkandet att regeringen tog vad som anförts i utskottsbetänkande!
som en beställning. Arbetsgruppen fortsatte i enlighet härmed med att
belysa olika möjligheter till lösningar. Dessa redovisades i gruppens slutrapport
Pensionärernas avgifter vid sjukhusvård (Ds S 1984:10).

I slutrapporten belystes två grundalternativ för avgifter vid sjukhusvård för
pensionärer, dels ett system med fasta avgifter, dels ett system med
differentierade vårdavgifter enligt modifierade regler. För båda dessa

SoU 1985/86:9

grundalternativ behandlades även frågan om att avskaffa den nuvarande
regeln om ett års avgiftsfri sjukhusvård för pensionärer. Därutöver belystes
en avgiftsmodell som motsvarar den som gäller vid sjukhusvård för dem som
uppbär sjukpenning. Gruppen redogjorde vidare för bakgrunden till regeln
om 365 dagars fri sjukhusvård för pensionärer och diskuterade även frågan
om ett slopande av denna regel.

I 1985 års budgetproposition konstaterade socialministern att remissopinionen
beträffande utvärderingen av systemet med differentierade vårdavgifter
visat en klart negativ inställning till att bevara det nuvarande systemet.
Statsrådet hade därför kommit till slutsatsen att systemet borde avskaffas och
aviserade en proposition härom senare under året. Ett nytt och enhetligt
avgiftssystem borde enligt statsrådet utarbetas i kontakt med Landstingsförbundet
och utformas så att man tog särskild hänsyn till utsatta grupper, t. ex.
handikappade och människor med låga pensioner. Avgiftssystemet borde
vidare utformas så att inte sjukvårdshuvudmännens ekonomi försämrades.
Riksdagen avslog med hänvisning till den kommande propositionen motionsförslag
angående lösningen av dessa frågor (SoU 1984/85:15 s. 4).

Pensionärernas vårdavgifter vid sjukhusvård

I propositionen föreslås nu en återgång till systemet med fasta avgifter för
sjukhusvård även för utförsäkrade pensionärer. Samtidigt föreslås att den
nuvarande regeln om sex dagars avgiftsfrihet vid varje vårdtillfälle tas bort,
detta för att åstadkomma en administrativ förenkling för sjukvårdshuvudmännen.
De nu angivna förslagen genomförs genom ändring i 17 § andra
stycket HSL. I anslutning härtill framläggs förslag till finansieringen av en
ersättning till berörda sjukvårdshuvudmän vilken bestämts i ett avtal mellan
regeringen och Landstingsförbundet.

Enligt avtalet med Landstingsförbundet skall för pensionärer som är
utförsäkrade tas ut en fast avgift för sjukhusvård från första vårddagen vid
varje vårdtillfälle. Varje sjukvårdshuvudman fastställer avgiften som får vara
högst 55 kr. per vårddag. Det förutsätts att sjukvårdshuvudmännen vid
behov medger avgiftsnedsättning. Skäl för nedsättning är enligt avtalet
pensionärens behov av egen bostad samt behov av särskilda rehabiliteringsinsatser.
Information skall ges till berörda pensionärer angående möjligheten
till nedsättning av avgiften.

Avtalet anger vidare att ersättning skall utges till de sjukvårdshuvudmän
som orsakas inkomstförluster genom en återgång från ett system med
differentierade avgifter till ett med fasta vårdavgifter. Detta gäller för 18
sjukvårdshuvudmän. Den avtalade ersättningen skall utgå fr. o. m. april 1986
och uppgår till 135 milj. kr. för år 1986. Frågor om vårdavgifter och
ersättningar skall tas upp på nytt i överläggningarna med Landstingsförbundet
inför år 1987.

Som skäl för att nu avskaffa de differentierade avgifterna anförs i
propositionen bl. a. att sjukvården skall ges på lika villkor till hela befolkningen
och att enhetliga taxor för jämförbar vård inom olika delar av landet
måste eftersträvas. Eftersom det nuvarande inkomstrelaterade avgiftssystemet
kan sägas strida mot denna viktiga socialpolitiska grundsyn och med

SoU 1985/86:9

1 * Riksdagen 1985186.12 sami. Nr 9

beaktande av de negativa effekter som det anses ha medfört, bör det
upphöra. En fast avgift bör fastställas av varje sjukvårdshuvudman. I HSL
bör dock bestämmas ett högsta belopp som avgiften får uppgå till. Det högsta
beloppet bör ligga på en sådan nivå att de allra flesta patienterna kan betala
den fasta avgiften utan nedsättning. Arbetsgruppen beräknade att ett sådant
belopp borde vara 50-55 kr. per vårddag för 1984.1 propositionen förordas i
enlighet härmed ett högsta belopp av 55 kr. per vårddag. Detta kommer att
gälla fr. o. m. april 1986. I propositionen erinras vidare om möjligheten till
nedsättning av avgiften med hänsyn till kostnader för egen bostad och för
särskilda rehabiliteringsinsatser.

Beträffande det s. k. avgiftsfria året för pensionärer vid sjukhusvård
förklarar sig socialministern inte nu vilja göra några inskränkningar. Hon
erinrar emellertid om att pensionärernas ekonomiska förhållanden förändrats
sedan denna särskilda skyddsregel infördes. Nytillkommande pensionärer
har numera i allmänhet en ordentlig ATP-pension utöver folkpensionen.
Härtill kommer att även folkpensionsförmånerna förbättrats, bl. a. med
dubbla pensionstillskott för förtidspensionärer. Mot bakgrund av det anförda
anser socialministern att den nuvarande förmånen i form av det s. k.
avgiftsfria året bör ses över. Hon erinrar i det sammanhanget om den
pågående översynen av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen (Dir.
1984:42).

De övriga lagförslagen i propositionen är avsedda att täcka den ökade
kostnaden för sjukförsäkringen som uppkommer som följd av den avtalade
ersättningen till de sjukvårdshuvudmän som övergår från differentierade till
fasta avgifter.

Förslaget till ändring i HSL har inte ifrågasatts i någon av de motioner som
väckts med anledning av propositionen, ehuru två motioner tar upp vissa
frågor om skyddet för pensionärer med små pensionsinkomster. Utskottet
återkommer i det följande till den frågan. I vad gäller den centrala frågan om
avgiftssystemet ser utskottet med tillfredsställelse att enighet nu kunnat nås
om ett system med fasta vårdavgifter som också tar hänsyn till viktiga
personliga behov hos vårdtagarna. Utskottet tillstyrker således propositionens
förslag till ändrad lydelse av 17 § HSL.

I motion 1985/86:123 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen skall
uttala att utförsäkrade patienter som endast har inkomst motsvarande
folkpension och pensionstillskott utan egen ansökan bör få nedsatt avgift vid
sjukhusvård (yrkande 1).

Propositionens förslag innebär att avgiften vid sjukhusvård i fortsättningen
skall bestämmas till ett fast belopp, dock högst 55 kr. per dag. I propositionen
anförs (s. 13) att huvuddelen av pensionärerna med en fast avgift på 55 kr.
per dag normalt av sina inkomster har kvar belopp som minst motsvarar det
lägsta förbehållsbeloppet enligt dagens system.

Enligt det träffade avtalet med Landstingsförbundet förutsätts att sjukvårdshuvudmännen
vid behov medger avgiftsnedsättning. Som skäl för
nedsättning anges behov av egen bostad och av medel för särskilda
rehabiliteringsinsatser. Information skall ges till berörda pensionärer om
möjligheten till nedsättning av avgiften.

SoU 1985/86:

Utskottet uttalade sig i betänkande SoU 1982/83:34 för att den som skulle
bestämma den differentierade vårdavgiften självmant borde beakta den
enskildes och hans familjs situation och oberoende av särskilt yrkande
nedsätta avgiften. Detta motiverades av att det här handlar om sjuka äldre
och handikappade människor (betänkandet s. 13).

Utskottet har fortfarande uppfattningen att det principiellt är önskvärt att
den som bestämmer avgiften självmant beaktar om det finns skäl för
nedsättning. Eftersom man nu förutsätts överge systemet med en allmän
inkomstprövning för bestämmande av avgiften kan detta dock vara förenat
med vissa svårigheter. Utskottet anser att det ankommer på sjukvårdshuvudmännen
att utforma reglerna för prövning och nedsättning av vårdavgiften i
enskilda fall. Utskottet är därför inte berett att tillstyrka motionens förslag,
men vill understryka vikten av att information lämnas till berörda pensionärer
om möjligheterna till nedsättning i enlighet med det träffade avtalet.
Utskottet avstyrker sålunda yrkande 1 i motion 123 (vpk).

I motion 1985/86:127 av Rune Gustavsson m. fl. (c) yrkas att riksdagen skall
uttala sig för att regeringen noga skall följa utvecklingen av vårdavgifterna
för dem som nu har avgifter understigande 55 kr.

Utskottet vill även vad gäller detta motionsyrkande erinra om att det i
överenskommelsen med Landstingsförbundet angetts att nedsättning skall
kunna ske då behov därav föreligger samt att information om möjligheten till
nedsättning skall ges berörda pensionärer. Utskottet vill vidare framhålla att
den avtalade ersättningen endast täcker perioden april-december 1986.
Enligt punkt 3 i avtalet skall frågor som rör vårdavgifter och ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen tas upp i socialdepartementets överläggningar med
Landstingsförbundet inför år 1987. Utskottet, som anser det naturligt att
man i det sammanhanget även diskuterar utfallet av de nya avgiftsreglerna,
avstyrker med hänvisning härtill motion 127 (c).

Särskild ersättning för sjukhusvård

I propositionen föreslås en ny lag om särskild ersättning för sjukhusvård,
enligt vilken särskild ersättning för sjukhusvård skall utgå i de fall rätten till
ersättning för sjukhusvård upphört enligt 2 kap. 12 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL). Enligt lagförslaget skall regeringen bemyndigas
fastställa grunderna för ersättningen. AFL:s bestämmelser skall i övrigt
tillämpas på den särskilda ersättningen.

Som tidigare nämnts anknyter lagförslaget till den träffade uppgörelsen
mellan staten och Landstingsförbundet. Uppgörelsen innebär att ersättningen
skall utges till de sjukvårdshuvudmän som orsakas inkomstförluster
genom en återgång från ett system med differentierade vårdavgifter till ett
med fasta vårdavgifter. Detta innebär att de sjukvårdshuvudmän som hela
tiden tillämpat fasta avgifter inte får någon del av den nu nämnda
ersättningen.

I flera motioner ifrågasätts denna fördelning av den särskilda ersättningen.

I motion 1985/86:125 av Göte Jonsson m. fl. (m) yrkas avslag på propositionens
förslag till lag om särskild ersättning för sjukhusvård och föreslås att

SoU 1985/86:9

riksdagen skall begära ett nytt förslag som innebär en rättvis fördelning av
ersättningen till sjukvårdshuvudmännen {yrkande 2). Motionärerna anför
bl. a. att i den mån sjukvårdshuvudmännen skall ersättas för inkomstbortfall,
vilket motionärerna här accepterar, ersättningen skall fördelas på ett rättvist
sätt. Nu kompenseras bara de huvudmän som tillämpat differentierade
avgifter och som således har genomsnittligt höga avgiftsnivåer. Finansieringsmetoden
innebär vidare att alla patienter inom alla sjukvårdshuvudmannaområden
bidrar till ersättningen. Också detta talar enligt motionärerna
för att den bör fördelas rättvist. Liknande synpunkter framförs även i
motion 1985186:124 av Margareta Gard (m) och Björn Körlof(m), vari yrkas
att riksdagen beslutar ändra förslaget till kompensation för avskaffandet av
differentierade vårdavgifter så att alla sjukvårdshuvudmän får del av
kompensationen.

I motion 1985/86:126 av Yngve Nyquist m.fl. (s) yrkas att riksdagen skall
uttala sig för att regeringen bör pröva att i någon form ge ersättning även till
de landsting som avstod från att införa differentierade avgifter. Dessa
motionärer anför bl. a. att de sjukvårdshuvudmän som avstod från differentierade
vårdavgifter från början valde ett system som nu förordas som det
enda rimliga. Detta val kostade dem uteblivna inkomster från patientavgifterna.
Regeringens kompensationsförslag innebär att dessa landsting för år
1986 och möjligen för evigt får en lägre ersättning från staten än andra
sjukvårdshuvudmän. Motionärerna påpekar också att kompensationen
betalas bl. a. av de sjuka i de landsting som avstod från differentierade
vårdavgifter.

Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande att det uppfattar motion 126
(s) så att ytterligare medel skall ställas till förfogande för berörda sjukvårdshuvudmän.
Yrkandet i motionen är inte åtföljt av något förslag hur
ersättningen till övriga sjukvårdshuvudmän skall finansieras. Socialförsäkringsutskottet
anser att ekonomiskt utrymme saknas för en utvidgning av
ersättningen av det slag motionärerna önskar.

Beträffande frågan om fördelningen av de medel som omfattas av
överenskommelsen anför socialförsäkringsutskottet följande.

I 2 kap. AFL återfinns bl. a. bestämmelser om ersättning till olika vårdgivare
för hälso- och sjukvård. Gemensamt för dessa ersättningar är att regeringen
bemyndigats att fastställa grunderna för dem. Således utges t. ex. enligt 2
kap. 4 § ersättning för sjukhusvård enligt grunder som fastställs av regeringen
och som återfinns i förordningen (1979:849) om ersättning för sjukhusvård
m. m.

Ersättning för hälso- och sjukvård kan utgå för den som är försäkrad enligt
AFL, dvs. svenska medborgare och icke svenska medborgare som är bosatta
i riket. Genom en bestämmelse i 2 kap. 12 § AFL upphör dock rätten till
ersättning för sjukhusvård för försäkrade pensionärer efter viss tid.

Det ankommer på riksdagen att vidta de lagändringar som behövs för att
ersättning enligt AFL:s bestämmelser för sjukhusvård principiellt skall
kunna utgå även för sådana försäkrade för vilka rätten till ersättning har
upphört enligt 2 kap. 12 § AFL. När ersättningsrätten väl är beslutad måste
det emellertid enligt utskottets uppfattning anses ankomma på regeringen att
med stöd av det nuvarande bemyndigandet i 2 kap. 4 § AFL bestämma
grunderna för ersättningen. Utskottet anser därför att riksdagen inte bör gå
in i prövning av de grunder för den särskilda ersättningen för sjukhusvård

SoU 1985/86:9

som överenskommits mellan företrädare för regeringen och Landstingsförbundet,
och motionerna 124, 125 yrkande 2 och 126 föranleder därför inget
vidare yttrande från utskottets sida.

Socialutskottet konstaterar för sin del att det träffade avtalet om särskild
ersättning för sjukhusvård endast omfattar tiden april-december 1986. Att
de sjukvårdshuvudmän som baserat sin budget på differentierade vårdavgifter
inte under löpande år åsamkas inkomstförluster genom ändrad lagstiftning
anser utskottet rimligt. De sjukvårdshuvudmän som behållit de fasta
avgifterna drabbas inte på samma sätt av oförutsedda svårigheter. Det är
alltså, som utskottet ser det, fråga om en övergångslösning till dess alla
sjukvårdshuvudmän anpassat sig till de ändrade förutsättningarna för
avgiftsuttaget. Av dessa skäl anser utskottet i likhet med socialförsäkringsutskottet
att riksdagen bör godta den träffade uppgörelsen i dess helhet och
bifalla propositionens förslag till lagreglering i dessa frågor. Det anförda
innebär att utskottet avstyrker motionerna 1985/86:124 (m) och 125 (m)
yrkande 2.

Vad gäller den i motion 1985/86:126 (s) aktualiserade frågan om möjligheterna
att ge ersättning även till de landsting som avstod från att införa
differentierade vårdavgifter kan sägas följande. Utskottet ansluter sig i och
för sig till motionärernas åsikt att dessa landsting inte bör missgynnas i
förhållande till dem som tillämpat differentierade vårdavgifter. Som utskottet
ovan anfört kan det dock vara motiverat att göra en skillnad med hänsyn
till förhållandena under det landstingskommunal budgetåret 1986. När det
gäller tiden efter 1986 är betingelserna annorlunda. Utskottet vill i det
sammanhanget erinra om att avtalet anger att frågor om vårdavgifter och
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen skall tas upp i socialdepartementets
överläggningar med Landstingsförbundet inför år 1987.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet inte att motion 1985/86:126
(s) påkallar någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks således.

Ersättningens finansiering

I propositionen föreslås som tidigare nämnts att den avtalade särskilda
ersättningen till de sjukvårdshuvudmän som tillämpat differentierade vårdavgifter
finansieras dels genom en höjning av sjukpenningavdraget vid
sjukhusvård, dels genom en höjning av den maximala avgiften vid läkemedelsinköp.
Det första förslaget har inte ifrågasatts i någon motion och
tillstyrks av utskottet. Det senare förslaget kritiseras i motion 1985186:123
(vpk). Motionärerna yrkar att riksdagen med godkännande av propositionen
i övrigt avslår lagförslaget i här aktuell del (yrkande 2).

I propositionen anförs (s. 17) att den nuvarande högsta kostnaden vid
läkemedelsinköp, 50 kr., har gällt sedan den 1 januari 1984. Socialministern
anser att viss höjning nu är påkallad mot bakgrund av kostnadsutvecklingen
inom läkemedelsområdet och föreslår en höjning till högst 55 kr. per inköp.

Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande över propositionen och
motionerna uttalat att en viss höjning av patientavgiften vid läkemedelsinköp
är motiverad med hänsyn till kostnadsutvecklingen på läkemedelsområdet.
Socialförsäkringsutskottet anser den föreslagna finansieringen i denna del

SoU 1985/86:9

välgrundad och avstyrker motion 123 (vpk) yrkande 2.

Socialutskottet ansluter sig till socialförsäkringsutskottets bedömning
såvitt nu är i fråga. Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag till
ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m. m.
och avstyrker motionsyrkandet (vpk).

Utredningsförslag

I motion 1985186:125 (m) yrkas att riksdagen skall begära utredning och
förslag som syftar till en livsvarig sjukförsäkring inom den allmänna
försäkringen (yrkande 1). Motionärerna anför bl. a. att den allmänna
försäkringen bör utvidgas på så sätt att även förtids- och ålderspensionärer
behandlas som andra försäkrade i vad avser avgifterna vid sjukhusvård.
Detta bör utredas mer ingående i syfte att få ett för alla gemensamt system för
vårdavgifter, varvid utförsäkringen kunde avskaffas.

Som framgår av motionen har frågan om den allmänna försäkringens
regler vid pensionärers sjukhusvård behandlats av den arbetsgrupp inom
socialdepartementet som haft i uppdrag att följa upp reglerna om differentierade
vårdavgifter och belysa olika alternativa lösningar. Uppdraget har i
denna del redovisats i slutrapporten Pensionärernas vårdavgifter vid sjukhusvård
(Ds S 1984:10, s. 13 och 53).

Utskottet vill vidare erinra om att socialministern i propositionen (s. 15)
uttalar att hon anser att den nuvarande förmånen i form av det s. k. avgiftsfria
året för pensionärer bör ses över. Hon pekar på att frågor om pensionärernas
ekonomiska förhållanden övervägs inom utredningen för översyn av vissa
frågor inom den allmänna pensioneringen. Av direktiven för denna översyn
framgår att pensioneringen måste ses i sitt sammanhang med andra
samhällsinsatser för äldre och handikappade och med andra pensionsanordningar.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att det inte finns skäl för
riksdagen att ta initiativ till ytterligare utredning rörande pensioneringens
samordning med sjukförsäkringen. Som socialförsäkringsutskottet påpekat
finns det heller inte behov av en utvidgad sjukvårdsförsäkring för pensionärer
sedan frågan om deras avgifter vid sjukhusvård tills vidare fått en lösning
genom förslagen i propositionen. Utskottet avstyrker sålunda även
yrkande 1 i motion 125 (m).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande pensionärers avgifter för sjukhusvård

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

2. beträffande nedsättning av avgift

att riksdagen avslår motion 1985/86:123 yrkande 1,

3. beträffande utvecklingen av vårdavgifterna
att riksdagen avslår motion 1985/86:127,

SoU 1985/86:9

4. beträffande förslaget till lag om särskild ersättning för sjukhusvård att

riksdagen med avslag på motion 1985/86:124 och motion 1985/
86:125 yrkande 2 antar i propositionen framlagt förslag till lag om
särskild ersättning för sjukhusvård,

5. beträffande ytterligare ersättning för sjukhusvård
att riksdagen avslår motion 1985/86:126,

6. beträffande sjukpenningavdrag vid sjukhusvård

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1985:87) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

7. beträffande avgift vid läkemedelsinköp

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:123 yrkande 2 antar i
propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m. m.,

8. beträffande utredning om en livsvarig sjukförsäkring
att riksdagen avslår motion 1985/86:125 yrkande 1.

Stockholm den 10 december 1985

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), John Johnsson (s), Göte Jonsson (m),
Rune Gustavsson (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m), Gunnar
Ström (s), Yvonne Sandberg-Fries (s), Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson
(s), Ingvar Eriksson (m). Erik Janson (s), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp),
Rosa Osth (c) och Åsa Strömbäck-Norrman (s).

Reservationer

Nedsättning av avgift (morn. 2 i hemställan)

1. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet har
fortfarande” och slutar med ”motion 123 (vpk)” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser fortfarande att det bör åvila vederbörande sjukvårdshuvudman
att oberoende av ansökan sätta ned avgiften i de fall en pensionär
endast har inkomst av folkpension och pensionstillskott eller låg ATP.
Avgiften 55 kr. per dag är för hög för dessa pensionärer med mycket låga
inkomster. Nedsättning bör sålunda ske automatiskt i alla sådana fall och inte
vara beroende av att pensionären själv begär nedsättning. Vad utskottet nu
anfört bör i enlighet med motion 1985/86:123 (vpk) yrkande 1 ges regeringen
till känna.

dels att riksdagen under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande nedsättning av avgift
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:123 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1985/86:9

Förslaget till lag om särskild ersättning för sjukhusvård m. m.
(mom. 4 i hemställan samt motiveringen till morn. 5 i
hemställan)

2. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ingvar Eriksson (samtliga m) som
anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Socialutskottet
konstaterar” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Propositionens förslag till vårddagsersättning är enligt socialutskottets
mening ogenomtänkt och orättvist. I den mån sjukvårdshuvudmännen skall
ersättas för inkomstbortfall skall ersättningen fördelas på ett rättvist sätt. Nu
kompenseras enbart de huvudmän som tillämpat differentierade avgifter och
som således har genomsnittligt höga avgiftsnivåer. Det är just de höga och
med pensionerna stigande avgiftsnivåerna som föranlett kritik. Tillämpningen
av sådana nivåer förefaller nu närmast bli exklusivt premierade. Där finns
dock ett anmärkningsvärt undantag. En av huvudmännen ligger på 60 kr. i
avgift men utesluts från kompensation, eftersom det är fråga om en fast
avgift.

Finansieringsmetoden innebär att alla patienter inom alla sjukvårdshuvudmannaområden
bidrar till vårddagsersättningen för utförsäkrade patienter.
Också detta talar för att den bör fördelas rättvist.

Regeringen bör således förelägga riksdagen ett nytt förslag till fördelning,
och riksdagen bör därför nu avslå det till propositionen fogade förslaget till
lag om särskild ersättning för sjukhusvård, eftersom den föreslagna lagen
bemyndigar regeringen att fastställa ersättningsgrunderna. Först när regeringen
presenterar och utlovar rättvisa ersättningsgrunder kan enligt utskottets
mening ett sådant lagförslag bifallas.

Vad utskottet nu anfört bör i enlighet med motion 1985/86:125 (m)
yrkande 2 ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses även motion
1985/86:124 (m) om ändring av regeringens förslag i här aktuell del. Med
denna inställning har utskottet ingen anledning att gå in på förslaget i motion
1985/86:126 (s) om ytterligare ersättning för de sjukvårdshuvudmän som
tillämpat fasta avgifter. Den sistnämnda motionen avstyrks således.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffand e förs laget till lag om särskild ersättning för sjukhusvård
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:125 yrkande 2 och med
anledning av motion 1985/86:124 beslutar

a) avslå i propositionen framlagt förslag till lag om särskild ersättning
för sjukhusvård,

b) som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1985/86:9

Avgift vid läkemedelsinköp (mom. 7 i hemställan)

SoU 1985/86:9

3. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Socialutskottet
ansluter” och slutar med ”motionsyrkandet (vpk)” bort ha följande
lydelse:

Socialutskottet vill erinra om att efter den 1 januari 1986 ett läkarbesök och
i samband därmed inköp av receptbelagt läkemedel samt sjukresa skulle
komma att sammantaget kosta den enskilde 135 kr. För dem som har de
lägsta pensionerna, dvs. en inkomst på 86 kr. per dag, blir detta en alldeles
för stor kostnad. Avgifter, oavsett i vilka sammanhang de förekommer, har
alltid en begränsande effekt. Detta är givetvis också en av avsikterna med
avgiften. Om man vill begränsa läkemedelsförbrukningen finns det effektivare
vägar än att höja den enskildes avgifter.

Utskottet tillstyrker med hänvisning till det anförda motion 1985/86:123
(vpk) yrkande 2, vilket innebär att utskottet anser att propositionsförslaget
om ändring i lagen om begränsning av läkemedelskostnader m. m. bör avslås.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

7. beträffande avgift vid läkemedelsinköp

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:123 yrkande 2 beslutar
avslå i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m. m.,

Utredning om en livsvarig sjukförsäkring (morn. 8 i
hemställan)

4. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ingvar Eriksson (samtliga m) som
anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 10 med ”Sorn framgår av” och
slutar med ”motion 125 (m)” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de förslag som nu lagts fram
måste ses som ett led i en nödvändig strävan efter en livsvarig sjukförsäkring
som omfattar alla och som ger de försäkrade större frihet i valet av vårdform
och vårdgivare. En försäkringsmässig lösning skulle göra att de som har de
lägsta pensionerna kan få låga avgifter, samtidigt som utförsäkringen skulle
kunna avskaffas. Dessa fördelar gör att man nu bör gå vidare och utreda mer
ingående hur man kan åstadkomma ett för alla gemensamt, rättvist system
för avgifter vid sjukhusvård. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande utredning om en livsvarig sjukförsäkring

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:125 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I proposition 1985/86:43 framlagda lagförslag

I Förslag till
Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763)

Härigenom föreskrivs att 17 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Av patienterna får tas ut vårdavgifter enligt grunder som landstingskommunen
bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter
som är bosatta inom landstingskommunen skall därvid behandlas lika.

När sjukhusvård meddelas en
pensionär i fall där rätten till ersättning
för vården upphört enligt 2
kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring, får vårdavgiften
bestämmas till högst 55 kronor per
vårddag.

När sjukhusvård meddelas en
pensionär i fall där rätten till ersättning
för vården upphört enligt 2
kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring, skall vården vara
avgiftsfri de första sex dagarna vid
varje vårdtillfälle. Vårdavgiften för
tid därefter får bestämmas med
hänsyn till pensionärens betalningsförmåga.
I sådant fall skall
endast pensionärens egna inkomster
efter skatt läggas till grund för
avgiften. Vårdavgiften skall alltid
bestämmas så att pensionären förbehålls
tillräckliga medel för sina
personliga behov. Regeringen meddelar
ytterligare föreskrifter om sådana
avgifter.

En fordran på vårdavgift preskriberas tre år efter tillkomsten. I övrigt
gäller preskriptionslagen (1981: 130) i fråga om sådana fordringar.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1986.

SoU 1985/86:9

Bil. 1

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985: 87) om ändring i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1
i paragrafens lydelse enligt lagen (1985:87) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

Hel sjukpenning utgör för dag 90 procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365. Sjukpenningen avrundas till närmaste
hela krontal.

För varje dag då den försäkrade För varje dag då den försäkrade
får sjukhusvård skall sjukpenning- tar sjukhusvård skall sjukpenningen
minskas med 45 kronor, dock en minskas med 55 kronor, dock

med högst en tredjedel av sjukpen- med högst en tredjedel av sjukpenningens
belopp. Därvid skall det ningens belopp. Därvid skall det

belopp varmed minskning sker av- belopp varmed minskning sker avrundas
till närmast lägre hela kron- rundas till närmast lägre hela krontal.
tal.

SoU 1985/86:9

Bil. 1

1 Lagen omtryckt 1982: 120.

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m. m.

Härigenom föreskrivs att 3 och 7 §§ lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §'

I andra fall än som avses i 2 §
skall det fastställda priset för samtidigt
på grund av sjukdom förskrivna
och inköpta läkemedel sättas
ned med hälften av det belopp som
överstiger 20 kronor och hela det
belopp som överstiger 80 kronor.
Om en förskrivning är avsedd att
expedieras mer än en gång, gäller
nedsättningen köpesumman vid
varje avsett expeditionstillfälle. Vid
beräkning av prisnedsättningen beaktas
inte den avgift som kan ha
uttagits för expedition av telefonförskrivna
läkemedel.

I andra fall än som avses i 2 §
skal! det fastställda priset för samtidigt
på grund av sjukdom förskrivna
och inköpta läkemedel sättas
ned med hälften av det belopp som
överstiger 30 kronor och hela det
belopp som överstiger 80 kronor.
Om en förskrivning är avsedd att
expedieras mer än en gång, gäller
nedsättningen köpesumman vid
varje avsett expeditionstillfälle. Vid
beräkning av prisnedsättningen beaktas
inte den avgift som kan ha
uttagits för expedition av telefonförskrivna
läkemedel.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när skyddsläkemedel i
annat fall än som avses i 2 § andra stycket förskrivs till havande eller
ammande kvinna eller till barn.

Från prisnedsättning enligt denna paragraf kan regeringen undanta ett
visst läkemedel eller en viss grupp av läkemedel som avses i första stycket.

7 §

Visar någon att han i den omfattning
som anges i andra stycket har
inköpt prisnedsatta läkemedel som
avses i 3 § eller har erlagt patientavgift
för läkarvård som avses i 2
kap. 2§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring, för sjukvårdande
behandling som avses i 2 kap. 6 §
eller kostnader för motsvarande
vård eller behandling som erhållits
inom företagshälsovård som avses i
2 kap. 7 § andra stycket samma
lag, är han befriad från att därefter
betala för utskrivna läkemedel. Befrielsen
gäller under den tid som
återstår av ett år, räknat från det
första vårdtillfället, behandlingstillfället
eller läkemedelsinköpet.

Visar någon att han i den omfattning
som anges i andra stycket har
köpt prisnedsatta läkemedel som
avses i 3 § eller har erlagt patientavgift
för läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling som
avses i 2 kap. 2 och 5 §§ lagen
(1962: 381) om allmän försäkring eller
för motsvarande vård eller behandling
som erhållits inom företagshälsovård,
för vilken bidrag
lämnas efter beslut av yrkesinspektionen,
är han befriad från att därefter
betala för utskrivna läkemedel.
Befrielsen gäller under den tid som
återstår av ett år, räknat från det
första vårdtillfället, behandlingstillfället
eller läkemedelsinköpet.

För kostnadsbefrielse enligt första stycket fordras att prisnedsatta läkemedel
har inköpts eller patientavgifter för läkarbesök erlagts vid samman -

SoU 1985/86:9

Bil. 1

1 Senaste lydelse 1983:964.

lagt minst 15 tillfällen. Med ett sådant tillfälle likställs två tillfällen då
patientavgift har erlagts för besök för sjukvårdande behandlingar eller för
telefonrådfrågningar som har skett hos läkare eller hos privatpraktiserande
sjukgymnast.

Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 16 år i sin
vård, får barnen gemensamt kostnadsbefrielse när antalet vårdtillfällen,
behandlingstillfällen och läkemedelsinköp för barnen sammanlagt uppgår
till vad som sägs i andra stycket.

Kostnadsbefrielse gäller under den tid som avses i första stycket även
för barn som under denna tid fyller 16 år.

Med förälder avses även fosterförälder. Som förälder räknas även den
med vilken en förälder stadigvarande sammanbor och som är eller har varit
gift eller har eller har haft barn med föräldern.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

SoU 1985/86:9

Bil. 1

4 Förslag till
Lag om särskild ersättning för sjukhusvård

SoU 1985/86:9

Bil. 1

Härigenom föreskrivs följande.

Enligt 2 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring utges ersättning
för sjukhusvård enligt grunder som fastställs av regeringen. I fall då rätten
till ersättning för sjukhusvård upphört enligt 2 kap. 12 § samma lag skall
från och med april 1986 utges särskild ersättning för sjukhusvård från den
allmänna försäkringen. Bestämmelserna i lagen om allmän försäkring skall
i i vrigt tillämpas på den särskilda ersättningen. Regeringen fastställer
grunderna för ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1986.

Socialförsäkringsutskottets yttrande
1985/86:1 y

över proposition 1985/86:43 om avgifter för åldersoch
förtidspensionärer vid sjukhusvård m. m. jämte
motioner

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 21 november 1985 beslutat att bereda socialförsäkringsutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:43 om avgifter för
ålders- och förtidspensionärer vid sjukhusvård m. m. jämte de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1985/86:123 av Lars Werner m. fl.,
1985/86:124 av Margareta Gard och Björn Körlof, 1985/86:125 av Göte
Jonsson m. fl., 1985/86:126 av Yngve Nyquist m. fl. och 1985/86:127 av Rune
Gustavsson m. fl.

Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt yttrande till de delar av propositionen
och de motioner som direkt berör utskottets verksamhetsområde.

Enligt bestämmelser i 17 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) har
sjukvårdshuvudmännen rätt att ta ut inkomstrelaterade differentierade
avgifter för sjukhusvård av sådana pensionärer som enligt 2 kap. 11 §
(1962:381) lagen om allmän försäkring inte har rätt till ersättning för vården.
Vården skall dock vara avgiftsfri under de första sex dagarna vid varje
vårdtillfälle. Dessa regler infördes fr. o. m. den 1 januari 1982. Tillämpningen
av det nya regelsystemet har studerats av en särskild arbetsgrupp.
Gruppen har avlämnat två rapporter över sitt arbete, Ds S 1983:13 och Ds S
1984:10.

I propositionen föreslås att rätten att ta ut differentierade vårdavgifter
avskaffas fr. o. m. den 1 april 1986. I stället föreslås införande av fasta
patientavgifter vid sjukhusvård med högst 55 kr. per vårddag för de grupper
som tidigare hade att betala för sin vård. Den regel som innebär att en
pensionär som uppbär hel pension har avgiftsfri sjukhusvård under sammanlagt
365 dagar räknat från pensioneringsmånaden bibehålls. Däremot
föreslås att regeln om att sjukhusvården för dessa pensionärer skall vara
avgiftsfri de första sex dagarna vid varje vårdtillfälle upphävs fr. o. m. den 1
april 1986.

I motion 125 yrkande 1 av Göte Jonsson m. fl. begärs utredning och förslag
som syftar till en livsvarig sjukvårdsförsäkring för alla. Enligt motionärerna
skall den allmänna försäkringen utvidgas så att även förtids- och ålderspensionärer
behandlas som andra försäkrade vad avser avgifterna vid sjukhusvård.

Utskottet biträder förslaget i propositionen om ett avskaffande av rätten
att ta ut differentierade vårdavgifter för patienter som inte längre har rätt till
ersättning för sjukhusvård från den allmänna försäkringen. Utskottet anser

SoU 1985/86:9

Bil. 2

att den fasta avgift på högst 55 kr. per vårddag sorn föreslås i propositionen
ligger på en sådan nivå att de flesta patienter kan betala avgiften. I
propositionen förutsätts också att sjukvårdshuvudmännen vid behov medger
avgiftsnedsättning för patienten. Enligt utskottets mening föreligger därför
inte något behov av en utvidgad sjukvårdsförsäkring enligt förslaget i motion
125 yrkande 1 och utskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till
motionsyrkandet.

De kostnader som övergången från differentierade till fasta vårdavgifter
medför för den allmänna försäkringen föreslås finansierade på två olika sätt.
Dels föreslås att sjukpenningavdraget vid sjukhusvård skall höjas från 45 till
55 kr. per vårddag, dels föreslås att den högsta avgiften vid läkemedelsinköp
skall höjas från 50 till 55 kr. per inköp. Den höjda avgiften vid läkemedelsinköp
skall tas ut på så sätt att prisnedsättning görs med hälften av det belopp
som överstiger 30 kr. och med hela det belopp som överstiger 80 kr.

I motion 123 av Lars Werner m. fl. yrkande 2 hävdas att höjningen av
patientavgiften vid läkemedelsinköp medför alltför stora kostnader framför
allt för personer med låg pension. Motionärerna yrkar därför avslag på
propositionen i denna del.

Utskottet anser att en viss höjning av patientavgiften vid läkemedelsinköp
är motiverad med hänvisning till kostnadsutvecklingen på läkemedelsområdet.
Utskottet finner därför att den föreslagna finansieringen i denna del är
välgrundad och föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motion 123,
yrkande 2. Genom förslagen blir också patientkostnaderna vid sjukhusvård
enhetliga för såväl förvärvsverksamma som pensionärer, vilket utskottet
bedömer värdefullt. Utskottet biträder således propositionen vad avser den
föreslagna finansieringen.

Förslaget i propositionen beräknas medföra en inkomstförlust för berörda
sjukvårdshuvudmän om 135 milj. kr. under år 1986. Enligt den överenskommelse
mellan företrädare för socialdepartementet och Landstingsförbundet
som bifogats propositionen avses de 18 sjukvårdshuvudmän som tillämpat
differentierade vårdavgifter bli kompenserade med en särskild ersättning på
13 kr. per vårddag för sådana patienter som inte längre har rätt till ersättning
för sjukhusvård från den allmänna försäkringen.

Motionärerna i motion 126 av Yngve Nyquist m. fl. anför att de sjukvårdshuvudmän
som avstod från att införa differentierade vårdavgifter missgynnas
av det föreslagna ersättningssystemet. Regeringen bör därför enligt motionärernas
uppfattning pröva att i någon form ge ersättning även till de landsting
som avstod från att införa differentierade avgifter.

Utskottet uppfattar motion 126 så att ytterligare medel skall ställas till
förfogande för berörda sjukvårdshuvudmän utöver de belopp som framgår
av den nämnda överenskommelsen. I propositionen ingår förslag om hur de
kostnader överenskommelsen medför för den allmänna försäkringen skall
finansieras. Utskottet har som framgår ovan tillstyrkt den föreslagna
finansieringen. Yrkandet i motion 126 är inte åtföljt av något förslag om hur
ersättningen till övriga sjukvårdshuvudmän skall finansieras. Utskottet anser
därför att ekonomiskt utrymme saknas för en utvidgning av ersättningen av
det slag motionärerna önskar.

I den mån motionen syftar till en annorlunda fördelning av tillgängliga

SoU 1985/86:9

Bil. 2

medel än som angetts i överenskommelsen - en fråga som även har tagits upp
i motion 124 av Margareta Gard och Björn Körlof och i nyssnämnda motion
125 yrkande 2 - vill utskottet anföra följande.

I 2 kap. AFL återfinns bl. a. bestämmelser om ersättning till olika
vårdgivare för hälso- och sjukvård. Gemensamt för dessa ersättningar är att
regeringen bemyndigats att fastställa grunderna för dem. Således utges t. ex.
enligt 2 kap. 4 § ersättning för sjukhusvård enligt grunder som fastställs av
regeringen och som återfinns i förordningen (1979:849) om ersättning för
sjukhusvård m. m.

Stockholm den 28 november 1985

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Karin
Israelsson (c), Ulla Johansson (s), Gullan Lindblad (m), Lena Öhrsvik (s),
Nils-Olof Gustafsson (s), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m), Ingegerd
Elm (s), Rune Backlund (c), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp)
och Karl-Erik Persson (vpk).

Avvikande meningar

1. Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 1 med ”Utskottet anser”
och slutar på s. 2 med ”till motionsyrkandet.” bort ha följande lydelse:
Det förslag som lagts fram i propositionen ser utskottet som ett led i en
nödvändig strävan efter en livsvarig sjukvårdsförsäkring som omfattar alla.
Den allmänna försäkringen bör därför enligt utskottets mening utvidgas så
att även förtids- och ålderspensionärer behandlas som andra försäkrade vad

SoU 1985/86:9

Bil. 2

avser avgifterna vid sjukhusvård. En sådan utvidgning kan emellertid
medföra vissa problem då det gäller att skapa ett inkomstbegrepp för förtidsoch
ålderspensionärer som kan jämföras med sjukpenninggrundande inkomst
för sjukpenningförsäkrade. Denna fråga bör därför utredas mera
ingående för att åstadkomma ett för alla gemensamt, rättvist system för
avgifter vid sjukhusvård, varvid utförsäkringen av ålders- och förtidspensionärer
kunde avskaffas. Utskottet föreslår därför att socialutskottet hemställer
att riksdagen bifaller motion 125, yrkande 1, i enlighet med det anförda.

2. Karl-Erik Persson (vpk) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Utskottet anser”
och slutar med ”föreslagna finansieringen.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den föreslagna höjningen av patientavgiften vid
läkemedelsinköp sammantagen med patientavgiften vid läkarbesök och
karensbeloppet för sjukresa, som anförs i motion 123, yrkande 2, innebär en
alltför stor kostnad för patienten. Avgifter har alltid en begränsad effekt på
efterfrågan och drabbar särskilt personer med låg pension. Mot denna
bakgrund föreslår utskottet att socialutskottet avstyrker bifall till propositionen
såvitt avser den föreslagna höjningen av patientavgiften vid läkemedelsinköp.

SoU 1985/86:9

Bil. 2

Innehållsförteckning SoU 1985/86:9

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Utskottet 2

Gällande bestämmelser 2

Allmän bakgrund 3

Pensionärernas vårdavgifter vid sjukhusvård 5

Särskild ersättning för sjukhusvård 7

Ersättningens finansiering 9

Utredningsförslag 10

Hemställan 10

Reservationer 11

1. Nedsättning av avgift (mom. 2 i hemställan) av vpk 11

2. Förslaget till lag om särskild ersättning för sjukhusvård m. m.

(mom. 4 i hemställan samt motiveringen till mom. 5 i hemställan)
av m 12

3. Avgift vid läkemedelsinköp (mom. 7 i hemställan) av vpk 13

4. Utredning om en livsvarig sjukförsäkring (mom. 8 i hemställan)

av m 13

Bil. 1: I propositionen framlagda lagförslag 14

Bil. 2: Socialförsäkringsutskottets yttrande 19

gotab Stockholm 1985 83807