Socialutskottets betänkande
1985/86:11

om anslag till omsorg om äldre och handikappade
(prop. 1985/86:100 bil. 7 delvis) Ss/d&ll

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1985/86:100 bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1986/87
under avsnitt G. Omsorg om äldre och handikappade jämte motioner.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag till statsbudget i vad
avser medelsanvisningen till omsorg om äldre och handikappade (avsnitt G).

Utskottet behandlar i anslutning till budgetpropositionen i aktuell del ett
stort antal motionsyrkanden om äldre- och handikappomsorgens innehåll.

Med anledning av två motionsyrkanden (fp) resp. (vpk) föreslår utskottet
att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en uppföljning
av det gemensamma handlingsprogrammet i handikappfrågor m. m. Med
anledning av två motioner (s) resp. (m) föreslår utskottet vidare att riksdagen
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om samordning av olika
rehabiliteringsinsatser för synskadade.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Mot utskottets beslut såvitt avser statsbidrag till ålderdomshem reserverar
sig utskottets m-, c- och fp-ledamöter. M- och fp-ledamöterna reserverar sig
mot utskottets beslut beträffande enhetliga avgifter för hemhjälp m. m.

M-ledamöterna reserverar sig mot utskottets beslut beträffande platsminskningen
inom institutionsvården och fristående vårdalternativ. Fp-ledamöterna
reserverar sig vidare mot beslutet beträffande utveckling av färdtjänsten.

Vpk-ledamoten slutligen reserverar sig mot besluten beträffande villkor för
statsbidrag till social hemhjälp och färdtjänst, obligatoriska program i
handikappfrågor samt utvecklingsbidrag för handikappomsorgen.

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1985/86:100 bil. 7

Regeringen har under punkterna G 1-G 10 (s. 128-144) föreslagit att
riksdagen för budgetåret 1986/87 anvisar
(G 1) till Bidrag till social hemhjälp, ett förslagsanslag av 1 831 000 000
kr.,

(G 2) till Bidrag till färdtjänst, ett förslagsanslag av 410 000 000 kr.,

(G 3) till Kostnader för viss omsorg om handikappade, ett förslagsanslag 1

av 34 859 000 kr.,

1 Riksdagen 1985186.12saml. Nr 11

(G 4) till Kostnader för viss utbildning av handikappade m.m., ett SoU 1985/86:11
förslagsanslag av 32 885 000 kr.,

(G 5) till Ersättning till televerket för texttelefoner, ett förslagsanslag av
20 734 000 kr.,

(G 6) till Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser,
ett förslagsanslag av 37 211 000 kr.,

(G 7) till Kostnader för viss verksamhet för synskadade och döva, ett
förslagsanslag av 22 026 000 kr.,

(G 8) till Statens hundskola, ett förslagsanslag av 2 600 000 kr.,

(G 9) till Statens handikappråd, ett förslagsanslag av 3 654 000 kr.,

(G 10) till Bidrag till handikapporganisationer, ett reservationsanslag av
49 000 000 kr.

Motioner

I motion 1985/86:So202 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till arbetsnormer för dem som i olika sammanhang
vårdar äldre människor och då i synnerhet när det gäller ekonomiskt känsliga
situationer.

I motion 1985/86:So203 av Barbro Sandberg (fp) och Kenth Skårvik (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs angående ändring av statsbidragsbestämmelserna för
möjlighet för handikappade att leasa bil.

I motion 1985/86:So206 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 7), att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
ändringar i socialtjänstlagen att den enskildes valfrihet stärks i enlighet med
vad som i motionen anförts.

I motion 1985/86: So209 av Margareta Andrén (fp) och Kenth Skårvik (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till täckande av
kostnader till följd av innehav av ledarhund.

I motion 1985/86:So211 av Bo Nilsson (s) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av villkoren för
hemsjukvårdsbidragen som syftar till att detta bidrag berättigar till sjukpenning,
tilläggspension och semesterlön,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att hemsjukvårdsbidragen
bör ersättas med ett anställningsförhållande som därmed ger rätt till
sociala förmåner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ersättningen
till vårdarna bör utformas så att den blir lika över hela landet.

I motion 1985/86:So212 av Margareta Persson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en översyn av
utvecklingsstördas kultursituation med förslag till åtgärder genomförs snarast.

2

I motion 1985/86:So213 av Margareta Persson (s) och Margareta Palmqvist SoU 1985/86:11
(s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av socialtjänstlagen
och dess tillämpning avseende förbättrad och jämlik handikappomsorg i
landets kommuner.

I motion 1985/86:So214 av Margareta Persson (s) och Margareta Palmqvist
(s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av synskadades
rehabilitering.

I motion 1985/86:So215 av Gudrun Norberg (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om att
statsbidrag skall utgå även till ålderdomshem.

I motion 1985/86:So218 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs, såvitt här är
i fråga (yrkandena 8, 10, 11 och 13),

8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om en
samordning av bilstödet och anslaget till färdtjänst så som motionen anför,

10. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vikten av
att särskilt uppmärksamma förändrade arbetsförutsättningar för handikapporganiserades
vård- och behandlingsinsatser vid utvärdering av proposition
1983/84:190,

11. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till konstruktion av
statsbidraget till kommunal hemtjänst så att möjligheterna till objektanställningar
vidgas i enlighet med motionens förslag,

13. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om införande av en ombudsman för handikappade.

I motion 1985/86:So221 av Ingegerd Elm (s) och Helge Klöver (s) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet att avhjälpa bristerna i service för äldre i glesbygd.

I motion 1985/86:So222 av andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp) och
Bertil Jonasson (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts angående användande av arvsfondsmedel till äldre
ensamma personers glädje.

I motion 1985/86:So223 av Karin Israelsson m. fl. (c) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 3), att riksdagen hos regeringen begär förslag till ekonomiskt
stöd för att jämställa ålderdomshemmen med servicehus.

I motion 1985/86:So226 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till statligt flyttningsbidrag för att underlätta
anhöriganställning.

I motion 1985/86:So227 av Ingvar Björk (s) och Börje Nilsson (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av statsbidragsreglerna
till hemtjänst och färdtjänst så att de blir förknippade med vissa villkor i syfte
att utjämna skillnaderna i kommunernas taxesättning och att avgifterna skall
ligga på en skälig nivå.

I motion 1985/86:So234 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga (yrkandena 1 och 4),

3

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad

som i motionen anförs om en allmän översyn av handikappolitiken,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad

som i motionen anförs om färdtjänsten.

Motivering till motionsyrkandena finns i motion 1985/86:Sf283.

I motion 1985/86:So235 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen uttalar att kommunerna bör tillämpa enhetliga avgifter för den
sociala hemhjälpen och normala hyror för boende på ålderdomshem.
Motivering till motionen finns i motion 1985/86:Bo213.

I motion 1985/86:So238 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förändringar av nuvarande statsbidragsregler
för färdtjänst och social hemtjänst i enlighet med vad som anförs i
motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den enskildes
rätt och möjlighet att anföra besvär i biståndsärenden enligt socialtjänstlagen
bör förstärkas,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillägg till 21 § socialtjänstlagen,
innebärande att kommunerna åläggs att upprätta särskilda
program i handikappfrågor, samt att tillsynsmyndigheten skall ha att granska
och fastställa dessa program,

4. att riksdagen på ett särskilt anslag i statsbudgeten för år 1986/87 under
femte huvudtiteln beslutar anvisa 20 000 000 kr. för utvecklingsinsatser inom
kommunerna i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion 1985/86:So240 av Görel Bohlin (m) och Birgitta Rydle (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om synskadades
rehabilitering.

I motion 1985/86: So241 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
bidrags- och låneregler att ålderdomshem inte missgynnas i jämförelse med
andra boende- och vårdformer för äldre.

I motion 1985/86:So242 av Alf Svensson (c) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan
anförts om texttelefoner på länsstyrelser, arbetsförmedlingar och försäkringskassor,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag, i enlighet med
vad som anförts i motionen, för texttelefon åt nära anhörig till person som
enligt gällande bestämmelser nu får texttelefon.

I motion 1985/86:So245 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen hemställer om en tidsplan för
genomförandet av det gemensamma handlingsprogrammet i handikappfrågor.

I motion 1985/86: So467 av Blenda Littmarck (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att hejda den pågående minskningen av antalet

SoU 1985/86:11

4

institutions- och sjukhusanknutna vårdplatser inom psykiatrisk vård, omsorg
och äldrevård i avvaktan på att annan tillfredsställande vård kan garanteras
patienterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de negativa
följder som minskningen av antalet i yrkande 1 nämnda vårdplatser
åstadkommit bör undersökas och göras till föremål för positiva åtgärder.

Utskottet
Allmän bakgrund

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen (1980:620) det yttersta ansvaret för
att den som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp den behöver. Detta
ansvar innebär emellertid inte någon inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.

Enligt socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att äldre människor
får möjlighet att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull
tillvaro med andra. Socialnämnden skall också verka för att äldre människor
får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och
annan lättåtkomlig service. Servicehus skall inrättas för äldre med behov av
särskilt stöd.

När det gäller omsorgen om människor med handikapp skall socialnämnden
verka för att handikappade får möjlighet att delta i samhällets
gemenskap och leva som andra. Socialnämnden skall vidare medverka till att
handikappade får meningsfull sysselsättning och bostäder anpassade efter
deras behov av särskilt stöd.

Det ankommer enligt socialtjänstlagen på socialstyrelsen att ha tillsyn över
socialtjänsten i riket. Styrelsen, som skall följa och vidareutveckla socialtjänsten,
utfärdar allmänna råd till ledning för tillämpningen.

Socialstyrelsen har bl. a. gett ut Socialtjänstens insatser för vuxna handikappade,
Allmänna råd från socialstyrelsen 1985:8, samt Barn och ungdom
med handikapp, Allmänna råd från socialstyrelsen 1985:9. Socialstyrelsen
kommer vidare att i april 1986 ge ut allmänna råd om samordnad äldreomsorg.

På regional nivå har länsstyrelsen tillsynsuppgifter varvid det bl. a. åligger
länsstyrelsen att främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna
och andra organ och att i övrigt se till att socialnämnderna fullgör
sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Beredningsgruppen för internationella handikappåret 1981 tog i sitt förslag
SOU 1982:46 Handlingsprogram i handikappfrågor upp bl. a. samordningsfrågor
vid habilitering och rehabilitering. Vid utarbetandet av handlingsprogrammet
deltog företrädare för de fem riksdagspartierna. De har i programmet
lagt fram en gemensam syn på handikappades situation. De har vidare
samstämmigt uttalat sig om sin syn på de senaste årens handikappolitik och
om inriktningen av åtgärderna på handikappområdet för de närmaste åren.

Regeringen har i skrivelse till riksdagen (Skr. 1982/83:131) anfört att
handlingsprogrammet bör ingå i regeringens bedömningsunderlag för kommande
ställningstaganden. Även landstings- och primärkommuner kan

SoU 1985/86:11

5

1 * Riksdagen 1985/86.12 sami. Nr 11

använda det på samma sätt. Också för den privata sektorn bör det spela en
viktig roll.

Den parlamentariskt sammansatta äldreberedningen (S 1981:01) skall presentera
riktlinjer för den framtida inriktningen av samhällets insatser för de
äldre. Beredningen har i sitt idéprogram, om livet som äldre, i oktober 1984 i
samarbete med demokratiberedningen (C 1983:03) publicerat rapporten Vi
vet själva bäst.

Beredningen har under år 1985 lämnat två betänkanden, nämligen Leva
som äldre (SOU 1985:3) och Dagens äldre, fakta kring levnadsförhållanden
(SOU 1985:31). Betänkandena är delrapporter i beredningens idéprogram
om livet som äldre. Beredningen beräknas överlämna sitt huvudbetänkande
med förslag till riktlinjer för äldreomsorgen under år 1986.

Statens handikappråd (SHR) är ett centralt statligt organ som enligt sin
instruktion (1979:421) skall verka för förbättrade levnadsförhållanden för
handikappade och i frågor som rör handikappade främja samarbetet mellan
samhällets organ samt mellan dessa och handikapporganisationerna.

Handikapprådet har i oktober 1985 publicerat en rapport, Kartläggning av
det ekonomiska stödet till handikappade, Ds S 1985:6. Handikapprådet hade
fått i uppdrag av regeringen att göra kartläggningen efter ett uttalande av
riksdagen. I rapporten redovisas det stöd som utgår till människor med
funktionsnedsättningar. Både statliga och kommunala stöd är redovisade.
Man har särskilt belyst skillnaderna mellan olika landstings- och primärkommuner
i fråga om stödets storlek och villkoren för stöd. Rapporten visar att
det inom flera områden, såsom hemtjänst och färdtjänst, föreligger stora
olikheter mellan kommunerna.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) är en kommitté (B
1981:03) under finansdepartementet. Dess huvuduppgift är att bredda och
fördjupa underlaget för budgetpolitiska och samhällsekonomiska avgöranden.
ESO har under 1985 utgivit en rapport, Sociala avgifter - problem och
möjligheter inom färdtjänst och hemtjänst (Ds Fi 1985:11). I rapporten
redogörs för den s. k. voucheridén som en väg att öka kostnadsmedvetandet
och valfriheten. Något utarbetat förslag framläggs dock inte.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) har nyligen slutfört en undersökning
av vilka insatser de enskilda kommunerna gör för handikappade.
Undersökningen har redovisats i en rapport, Socialtjänsten och handikappinsatserna
i kommunerna 1985.

Syftet med undersökningen var att göra en uppföljning och analys över hur
socialtjänstlagen påverkar handikappades levnadsförhållanden. Avsikten
var dels att få en översiktlig bild av den kommunala handikappomsorgen,
dels att få mera djupgående kunskaper på några områden om hur socialtjänstlagen
påverkat handikappomsorgen i kommunerna och därmed levnadsförhållandena
för handikappade.

Undersökningen bestod av två delar. I en landsomfattande del fick
samtliga kommuner besvara ett frågeformulär. Samma formulär sändes
också till de lokala HCK för att jämföra kommunernas svar mot handikapprörelsens.
Den andra delen omfattade fem kommuner och var en fördjupningsdel.

SoU 1985/86:11

6

Av resultaten i undersökningen framgår att kommunerna kommit olika
långt i sina insatser för äldre och handikappade. Till socialnämndens
skyldigheter hör att upplysa om socialtjänsten. 50 kommuner hade inte haft
sådan verksamhet. Många kommuner hade informerat om socialtjänsten
men inte haft någon handikappanpassad information. Endast hälften av
kommunerna hade haft uppsökande verksamhet bland handikappade, och
lika många hade inventerat antalet handikappade. Medverkan i samhällsplaneringen
var också ojämn. Socialnämnderna i 55 kommuner var inte
remissinstanser i planeringsfrågor. Även insatserna för sysselsättning varierade.
Bara 45 % av kommunerna hade inventerat möjligheterna att anställa
handikappade i den egna verksamheten. 64 % av kommunerna hade ett
formaliserat samarbete med arbetsförmedlingen i syfte att ge handikappade
arbete. Inom hemtjänst och färdtjänst fanns stora skillnader. 80 kommuner
hade inventerat antalet kommuninvånare på institution.

Delegationen för social forskning har en initiativgrupp inom handikappområdet.
Gruppen har i uppdrag att föreslå hur forskning med samhällsvetenskaplig
inriktning skall stimuleras på handikappområdet. Gruppen har skrivit ett
program som kommer att presenteras i mars 1986.

Delegationen för utveckling av integrerad boendeservice är en delegation med
företrädare för bostads-, social- och civildepartementen samt för bostadsstyrelsen
och socialstyrelsen. Delegationen har i uppdrag att informera om
boendeservice, att bereda ärenden om statligt bidrag inom området samt att
sammanställa och redovisa erfarenheter av utvecklingsarbetet.

Socialberedningen (S 1980:07) har i uppdrag att följa och utvärdera
socialtjänstreformen. Beredningen kommer inom kort att överlämna ett
delbetänkande. Beredningen beräknas avsluta sitt arbete senare i år.

Statsrådet Lindqvist har efter regeringens bemyndigande tillkallat en arbetsgrupp
för utredning av bl. a. behovet av åtgärder för andra grupper
handikappade barn och ungdomar än dem som ingår i den nya omsorgslagens
personkrets. Arbetet skall ske med utgångspunkt i omsorgspropositionen och
riksdagens behandling av ärendet.

Ålderdomshem och andra institutioner för äldre

I budgetpropositionen (s. 130) föreslås 1 831 milj. kr. under anslaget G 1.
Bidrag till social hemhjälp. Från anslaget betalas statsbidrag till kommunernas
kostnad för social hemhjälp åt äldre, handikappade och barnfamiljer.
Statsbidraget består av två delar. Det är dels en prestationsrelaterad del i
form av ett bidrag av 30 000 kr. för varje årsarbetare inom den sociala
hemhjälpen, dels ett schablonbidrag på mellan 250 och 350 kr. per person i
gruppen ålders- och förtidspensionärer. Enligt reglerna för bidraget måste
hemhjälpen avse personer som har egen bostad. Från anslaget anvisas också
särskilda medel för utveckling och förnyelse av den sociala hemhjälpen på
lokal nivå.

Flera motioner tar upp frågan om en utvidgad statsbidragsgivning i syfte att
ge ökat stöd till ålderdomshem.

SoU 1985/86:11

7

I motion So215 av Gudrun Norberg (fp) yrkas att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad i motionen anförs om att statsbidrag skall utgå även
till ålderdomshem. 1 motion So223 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag till ekonomiskt stöd för att
jämställa ålderdomshemmen med servicehus (yrkande 3). I motion So241 av
Nils Carlshamre m. fl. (m) yrkas att riksdagen skall begära förslag till sådana
bidrags- och låneregler att ålderdomshem inte missgynnas i jämförelse med
andra boende- och vårdformer för äldre (yrkande 1).

I den ovan nämnda rapporten, Sociala avgifter - problem och möjligheter
inom färdtjänst och hemtjänst (Ds Fi 1985:11), uppmärksammas att statsbidraget
och avgiftssystemet prioriterar eget boende framför ålderdomshem.
Enligt rapporten är det inte säkert att detta svarar mot alla äldres behov och
önskemål. Det hindrar däremot utvecklingen av attraktiva, moderna och
kanske relativt sett billiga ålderdomshem eller pensionärshotell. Det som
borde övervägas, enligt rapporten, är införandet av ett neutralt avgiftssystem
och neutrala statsbidrag.

I förra årets budgetproposition uppmärksammades frågan om statsbidrag
till de kommunala ålderdomshemmen (prop. 1984/85:100 bil. 7 s. 131 f).
Enligt propositionen kan man beräkna att kostnaderna för statsbidrag skulle
öka med 500-600 milj. kr. om året om bidrag skulle utgå för personalen vid
ålderdomshemmen på samma villkor som för personalen inom den sociala
hemhjälpen. Socialministern anförde bl. a. att äldreberedningen (S 1981:01)
som har berett frågan har avstyrkt att statsbidrag införs till ålderdomshemmen.
Enligt beredningen skulle bidrag kunna verka hämmande på förändringstakten
i fråga om ålderdomshemsboendet. Socialministern var enig med
beredningen och underströk samtidigt angelägenheten av att det finansiella
stöd som utgår till ombyggnad av ålderdomshemmen används. Han konstaterade
också att statsbidrag till social hemhjälp utgår efter genomförd
ombyggnad. Han erinrade även om att schablonbidraget (250—350 kr. per
person i gruppen ålders- och förtidspensionärer) utgör ca 35 % av bidraget.
Schablonbidraget infördes för att låta kommunerna själva bestämma inriktningen
av insatserna. Konstruktionen utgår från uppfattningen att kommunerna
själva bäst bedömer hur en bra omsorg skall ordnas och utvecklas efter
lokala förhållanden. Socialministern betonade att det självständiga boendet
inte får utvecklas på bekostnad av dem som alltjämt bor i ålderdomshem.
Statsbidraget till social hemhjälp kan anlitas av kommunerna även för
insatser inom ålderdomshemmen så länge dessa är kvar. Den ekonomiska
styrningen av äldreomsorgen har härigenom minskat väsentligt, framhöll
socialministern.

Utskottet behandlade flera yrkanden om statsbidrag till ålderdomshem i
samband med förslagen i budgetpropositionen (SoU 1984/85:22 s. 8).
Utskottet avstyrkte en utvidgning av statsbidraget för social hemhjälp och
anförde följande.

Enligt utskottets mening bör man sträva efter att inom ett servicehus kunna
erbjuda olika omsorgsnivåer alltefter de boendes individuella behov och
önskemål. Härigenom kan de äldre bo kvar inom ett och samma servicehus
och där få en ökad grad av omsorg när så behövs. Servicehusen bör på sikt
kunna tillhandahålla en sådan omsorg att de utgör ett lämpligt vårdalternativ

SoU 1985/86:11

8

mellan å ena sidan eget boende och å andra sidan långtidssjukvården. SoU 1985/86:11
Övergångsvis måste man dock räkna med att det fortfarande kommer att
behövas anläggningar inom äldreomsorgen där helinackordering och tillsyn
kan ges på ungefär samma sätt som på ålderdomshemmen.

Som anförs i propositionen är det vidare inget som hindrar att kommunerna
använder statsbidraget till social hemhjälp till insatser för att göra
ålderdomshemmen bra så länge de finns kvar. Kommunerna har härigenom
en betydande frihet att alltefter det lokala behovet erbjuda en god och
varierad vård för de äldre. Den ekonomiska styrningen av äldreomsorgen har
minskat väsentligt genom möjligheten för kommunerna att anlita statsbidraget
även för ålderdomshemmen.

I ett yttrande till bostadsutskottet våren 1985 behandlade utskottet frågan om
bostadslångivning till ålderdomshem (SoU 1985/85:4y). I den frågan anförde
utskottet följande.

Denna utveckling - att pensionärerna blir äldre och att allt fler bor kvar
längre i egen bostad - innebär att normalt serviceboende med i stort sett
samma vårdnivå som ett eget boende inte alltid framstår som ett fullgott
alternativ för den som till sist måste flytta från sin ursprungliga bostad. För att
i dessa fall inte långtidssjukvården skall utgöra enda kvarvarande alternativ
behövs tillgång till en boendeform inom äldreomsorgen där helinackordering
och tillsyn kan ges på ungefär samma sätt som på ålderdomshemmen. Enligt
utskottets mening bör det således även i fortsättningen finnas en boendeform
som ligger mellan å ena sidan eget boende/servicehusboende och å andra
sidan vård inom långtidssjukvården. Detta boende kräver dock en god
boendestandard som tillgodoser de äldres anspråk på frihet och integritet.

Var och en bör sålunda ha ett eget rum med större utrymme än vad som
förekommer i många ålderdomshem och med möjlighet att själv bestämma
om möblering o. d. Toalett och dusch måste finnas till varje rum. Kokmöjlighet
bör också finnas. Boendet bör grundas på personligt hyreskontrakt. Till
boendet skall knytas tillsyn och möjlighet till hjälp dygnet runt.

Reglerna för bostadslån bör utformas så att de stimulerar till önskvärd
utveckling och omstrukturering inom äldreomsorgen. Enligt socialutskottets
mening bör därför reglerna i bostadsfinansieringsförordningen anpassas så
att bostadslån kan utgå för att inrätta ett sådant boende som utskottet nu har
angett, oavsett om det är fråga om nybyggnad eller om om- och tillbyggnad av
ett befintligt ålderdomshem.

Utskottet vill framhålla att det anförda inte innebär att utskottet förordar
att ålderdomshemmen bevaras i befintligt skick. Vad utskottet förordar är ett
avsevärt bättre boende än ålderdomshemmen vanligen erbjuder, men med
ett bibehållande av den omsorgsnivå ålderdomshemmen traditionellt håller.

Det är fråga om ett självständigt boende, men med mera service och
personlig omvårdnad för de boende och med fler kollektiva funktioner i
anslutning till bostaden. Vad gäller bostadslån bör därför samma förutsättningar
gälla som för andra former av serviceboende.

Bostadsutskottet, som i och för sig ansåg att de riktlinjer som angivits i
propositionen möjliggjorde även den form av boende och vård som
socialutskottet förordat, föreslog att riksdagen till klargörande av sin
inställning skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört (BoU
1984/85:24 s. 11 f). Riksdagen följde utskottet.

Den åsikt som utskottet gett uttryck åt när det gäller villkoren för
bostadslån innebär inte att utskottet ändrat inställning beträffande statsbi -

dragsreglerna för social hemhjälp. Utskottet kan sålunda inte biträda
förslaget att utvidga bidragsrätten till att omfatta även personalen på de
nuvarande ålderdomshemmen. Utskottet vill i övrigt hänvisa till det fortsatta
arbetet med att förbättra boendeförhållandena för äldre och handikappade.
Enligt vad som anfördes av bostadsutskottet i det ovan refererade ärendet
borde regeringen i lämpligt sammanhang redovisa utfallet av den föreslagna
inriktningen av bostadslångivningen m. m. för riksdagen (BoU 1984/85 24
s. 13).

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna 215 (fp),
223 (c) yrkande 3 och 241 (m) yrkande 1.

I motion So467 av Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförs om behovet att hejda den
pågående minskningen av antalet institutions- och sjukhusanknutna vårdplatser
inom psykiatrisk vård, omsorg och äldrevård till dess att annan
tillfredsställande vård kan garanteras patienterna {yrkande 1) samt att de
negativa följder som minskningen medför bör undersökas och göras till
föremål för positiva åtgärder {yrkande 2). Motionären vänder sig mot att så
många platser inom institutionsvården avvecklas innan det byggts upp
tillräckliga resurser att ta emot patienterna i öppen vård och för att kunna
erbjuda sluten vård när sådan behövs. Motionären pekar vidare på att många
äldre inte klarar sig i hemmet även om de får en omfattande service. För
många anhöriga innebär det en svår påfrestning att ha ansvaret för någon som
är hjälplös på grund av sjukdom och kanske också senildement.

Landstingsförbundet genomförde 1980, 1983 och 1985 inventeringar av
samtliga patienter inom den somatiska långtidssjukvården. 1983 vårdades
det inom somatisk långtidssjukvård 51 983 patienter, varav 46 143 vårdades
på landstingens eller de landstingsfria kommunernas egna institutioner,
4 400 på servicehus med helinackordering och 1 440 på enskilda sjukhem.
Omkring 95 % av patienterna var 65 år och äldre. De preliminära resultaten
från inventeringen den 24 september 1985 föreligger nu. Dessa visar bl. a. en
ökning sedan förra inventeringen som emellertid är mindre än som svarar
mot de befolkningsförändringar som skett. Av de inneliggande patienterna49
407 personer - ansågs omkring 10 800 eller drygt 20 % vara klinikfärdiga.
De skulle ha skrivits ut om man kunnat placera dem inom andra vårdformer
eller om inte andra hinder funnits. Mer än en tredjedel, ca 4 000 personer, av
de klinikfärdiga skulle egentligen ha kunnat skrivas ut till hemmet.

Äldreberedningen har i sitt ovan nämnda betänkande Dagens äldre (SOU
1985:31) redovisat uppgifter från den slutna psykiatriska vården. I oktober
1982 vårdades ca 25 000 patienter inom sluten psykiatrisk vård. 13 306 var
över 65 år. Av dem vårdades två tredjedelar (8 900) på psykiatriska sjukhus
och en tredjedel på sjukhem för lättare psykiskt sjuka (2 800) eller enskilda
vårdhem för psykiskt sjuka (1 600).

Antalet platser inom den psykiatriska vården har minskat de senaste tio
åren med omkring 1 000 per år. Under perioden 1984-1988 planeras en
minskning med 800 platser per år. Antalet platser år 1988 beräknas till
19 800.

Här kan vidare nämnas att socialstyrelsen i april 1986 ger ut allmänna råd

SoU 1985/86:11

10

om äldreomsorgen, vilka kommer att behandla samhällets insatser för äldre
och långtidssjuka inom primärkommuner och landsting. I råden berörs bl. a.
institutionsboendet. Enligt råden måste man för att nå en bättre och mer
ändamålsenlig äldreomsorg minska institutionsboendet. De resurser som
härigenom frigörs måste överföras till service och vård i den egna bostaden.
Alternativen till institutionerna måste dock utvecklas betydligt. Grundstenar
är den sociala hemtjänsten samt primärvården.

Utskottet har redan tidigare uttryckt den principiella uppfattningen att
man bör sträva efter att inom ramen för ett eget boende kunna erbjuda olika
omsorgsnivåer alltefter de boendes individuella behov och önskemål.
Utskottet har samtidigt konstaterat att det även framdeles kommer att
behövas institutioner för sådan mera omfattande tillsyn som ges på bl. a.
ålderdomshemmen.

I betänkandet SoU 1984/85:22 (s. 10) anförde vidare utskottet att tillgången
till akutvård är en betydelsefull del av omsorgerna om de äldre. Det krävs
både hemtjänst, hemsjukvård och vid behov tillgång till akutvård för att äldre
skall kunna ha ett självständigt boende med bibehållen trygghet.

I dagens situation är det främst en fortsatt utbyggnad av hemsjukvård och
social hemtjänst som är angelägen för att göra det möjligt för fler att bo i en
egen bostad. Det finns självfallet ett samband mellan denna utbyggnad och
möjligheterna att minska antalet platser inom institutionsvården. Resurser i
öppen vård måste alltid finnas innan den slutna vården kan avhända sig sitt
ansvar för en patient.

Utskottet, som inte kan biträda motionärens förslag, avstyrker med det
anförda motion 467 (m).

Villkor i övrigt för social hemhjälp

I motion So227 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s) (delvis) hemställs
om en översyn av reglerna för det statliga bidraget till hemtjänsten för att
utjämna skillnaden mellan kommunerna i taxesättning. Motionärerna anför
att skillnaden mellan de olika kommunerna är stor. Många kommuner tar
också ut betydligt högre avgifter än Svenska kommunförbundet rekommenderar.
Bostadsorten blir därför avgörande för den enskildes ekonomiska
standard.

I motion So235 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
uttalar att kommunerna bör tillämpa enhetliga avgifter för den sociala
hemhjälpen och normala hyror för boende på ålderdomshem. Motionärerna
anser att avgifterna för hemtjänst bör vara enhetliga oavsett inkomst, med
möjlighet till nedsättning för pensionärer med låg ATP. Den som bor på
ålderdomshem bör betala dels en normal hyra, dels en avgift för service som
är lika med avgiften för hemtjänst.

I rapporten Kartläggning av det ekonomiska stödet till handikappade,
Ds S 1985:6, som nämnts ovan, belyses särskilt avgiftssystemet för den
sociala hemhjälpen. Enligt rapporten har de flesta kommuner ett differentierat
avgiftssystem. Avgiften är oftast relaterad både till inkomsten och till
mängden hjälp. Det är stor skillnad på avgiftsnivån mellan olika kommuner.
Svenska kommunförbundet har i ett cirkulär gått ut med rekommendationer

SoU 1985/86:11

11

hur avgifterna bör utformas. Ett antal kommuner har taxor som ligger
avsevärt högre än rekommendationen. De högsta avgifterna förekommer i
mindre kommuner. 75 % av kommunerna, vari storstadskommunerna ingår,
har dock taxor som ligger relativt nära de rekommenderade (högst 110 kr.
per månad över rekommenderat).

Utskottet har tidigare flera gånger behandlat frågan om utformning av
kommunala taxor för bl. a. den sociala hemhjälpen, senast i betänkande SoU
1984/85:22 s.14. Utskottet har därvid framhållit bl. a. att utformningen av
taxor för den sociala hemhjälpen ligger inom ramen för den kommunala
självstyrelsen och att Svenska kommunförbundet till vägledning för kommunerna
utformat en allmän rekommendation om sådana avgiftstaxor. Enligt
utskottets mening saknades det därför anledning för riksdagen att gå in på
innehållet i taxorna.

Utskottet anser inte att det finns något skäl till ändrat ställningstagande i
denna del. Utskottet vill emellertid understryka att en större enhetlighet i
taxorna bör eftersträvas. Svenska kommunförbundets rekommendationer
bör i större utsträckning följas av kommunerna. Utskottet förutsätter att
regeringen har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga i samband med sina
överväganden med anledning av rapporten från statens handikappråd.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna 227 (s) i här aktuell del och
235 (fp).

I motion So238 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs om förändringar av
nuvarande statsbidragsregler för social hemtjänst så att staten kan ställa
grundläggande kvalitetskrav på hemtjänsten som villkor för bidrag (yrkande
1 delvis).

Utskottet har många gånger tidigare i skilda sammanhang avvisat motionsförslag
från vänsterpartiet kommunisterna om detaljerade villkor för statsbidrag
i syfte att härigenom styra kommunernas handlande. Ett av syftena
med införandet av nuvarande statsbidragssystem för social hemhjälp var
vidare just en önskan att ge kommunerna ökad frihet i valet av serviceform
för äldre och handikappade. Utskottet är inte berett att nu frångå detta
principiella ställningstagande. Utskottet avstyrker sålunda motion 238 (vpk)
yrkande 1 i motsvarande del.

1 motion So218 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs att statsbidraget till
social hemhjälp ändras så att möjligheterna till objektsanställning vidgas
(yrkande 11). Motionsförslaget syftar till att öka handikappades möjlighet att
själva kunna påverka vem som skall ge servicen och när den skall utföras.

Det förekommer att kommuner som vårdare anställer någon som anvisas
av vårdtagaren. Ofta är det en anhörig. Detta kallas ibland objektsanställning.
Det möter inte något hinder att i underlagssumman för statsbidraget
inräkna lönen till den objektsanställde. Statsbidragsreglerna får således
sägas vara neutrala i här aktuellt avseende. Utskottet, som i övrigt vill
hänvisa till vad nedan anförs om vård av anhörig, avstyrker därför motion 218
i denna del (yrkande 11).

Utskottet har ingen erinran mot budgetpropositionens förslag till medelsanvisning
under G 1. Bidrag till social hemhjälp.

SoU 1985/86:11

12

Vård av anhörig

SoU 1985/86:11

I motion So211 av Bo Nilsson (s) hemställs om en översyn av villkoren för
hemsjukvårdsbidrag så att bidragen skall berättiga till sjukpenning, tilläggspension
och semesterlön (yrkande 1), att hemsjukvårdsbidragen ersätts med
anställningsförhållande för att ge rätt till sociala förmåner (yrkande 2} samt
att ersättningen till vårdarna utformas så att den blir lika över hela landet
(yrkande 3).

En del landsting betalar en ersättning när någon vårdas för sjukdom i
hemmet. Bidraget kallas hemsjukvårdsbidrag och var ursprungligen en
merkostnadsersättning när plats på institution inte kunde anvisas.

Hemsjukvårdsbidrag kan betalas antingen till den vårdbehövande själv
eller till en anhörig som ger vården. Enligt 19 § kommunalskattelagen
(1928:370) är hemsjukvårdsbidrag som betalas till den vårdbehövande
undantaget från skatteplikt. I den mån ett bidrag innefattar bidrag till annat
än sjukvård kan det dock vara skattepliktigt.

Hemsjukvårdsbidrag som betalas till en anhörig är skattepliktigt.

I statens handikappråds tidigare nämnda kartläggning (Ds S 1985:6)
lämnas en redogörelse för förekomsten av hemsjukvårdsbidrag. 1984
betalade 19 landsting hemsjukvårdsbidrag. Möjlighet till anställning förelåg i
18 län. Av de sjukvårdshuvudmän som gav kontantbidrag gav de flesta
bidraget till patienten. Beloppet varierade kraftigt mellan landstingen.

Anhörigvårdskommittén (S 1979:11) redovisade i betänkandet (SOU
1983:64) Ledighet för anhörigvård vissa förslag rörande anhörigvården.
Kommittén föreslog bl. a. att det skulle införas en lagstadgad rätt till ledighet
från förvärvsarbete för den arbetstagare som önskar vårda en sjuk eller
handikappad anhörig i hemmet. Ledigheten skulle inte vara kopplad till
någon rätt till ersättning från den allmänna försäkringen. Kommittén anför
bl. a. att det direkta stödet till anhörigvårdarna bör kunna förbättras i olika
avseenden, t. ex. genom anställningsförfarande, möjligheter till regelbunden
avlösning samt utbildning och psykosocialt stöd.

Kommitténs betänkande har remissbehandlats och övervägs fortfarande
inom regeringskansliet.

Landstingsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet har träffat
en rekommendationsöverenskommelse angående ersättnings- och anställningsvillkor
för anhörig hemsjukvårdare.

Spri har i dagarna gett ut en rapport (Sprirapport nr 200) Omsorg i det tysta
-Anhörigas roll i äldrevården. Rapporten bekräftar att de anhörigas insatser
är av stor omfattning och betydelse för vården av äldre och långtidssjuka.
Deras insatser uppmärksammas dock inte tillräckligt av kommuner och
landsting.

Utskottet har tidigare behandlat motioner om anhörigvårdarnas situation.
I betänkandet SoU 1982/83:23 (s. 10) anförde utskottet följande.

Utskottet anser att de anhörigas insatser bör tas till vara inom äldreomsorgen.
Det är därför viktigt att den som vill hjälpa eller ta hand om en äldre
anförvant får samhällets stöd för detta. Han eller hon måste få ersättning för
sitt arbete och tillförsäkras samma sociala trygghet som andra. Anhörigas
villighet att göra en insats får alltså inte tas till intäkt för ett minskat

1“ Riksdagen 1985/86.12 sami. Nr 11

ansvarstagande från samhällets sida. Under dessa förutsättningar kan
anhörigvården bidra till att skapa en mera varierad och individuellt anpassad
äldreomsorg.

Senast utskottet behandlade frågan var i betänkandet SoU 1984/85:22 s. 13.
Utskottet hänvisade då till det nu citerade betänkandet samt framhöll att
hemtjänst och hemsjukvård i samverkan kan spela en betydelsefull roll
genom att stödja och hjälpa anhörigvårdarna med avlösning och hjälpmedel.
Utskottet underströk också att det är viktigt att en anhörig inte lämnas ensam
med sitt många gånger tunga arbete. Utskottet erinrade om att anhörigvårdskommittén
är föremål för övervägande inom regeringskansliet och ansåg inte
att det var påkallat med något uttalande från riksdagens sida.

Utskottet, som också vill erinra om att äldreberedningens arbete kan få
betydelse för bedömningen av frågor rörande anhörigvård, är inte heller nu
berett att förorda något initiativ av riksdagen. Motion 211 (s) avstyrks
således.

I motion So226 av Alf Svensson (c) hemställs om förslag till statligt
flyttningsbidrag för att underlätta anhöriganställning. Motionären anför att
det både för omsorgstagaren och den anhörige är positivt med anhöriganställning.
En förutsättning är att den anhörige och vårdtagaren inte bor
alltför långt ifrån varandra. För att underlätta anhöriganställning bör
omsorgstagaren eller den anhörige kunna flytta med stöd av ett flyttningsbidrag.

Reglerna om flyttningsbidrag finns i arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368). Flyttningsbidrag kan i vissa fall lämnas till den som är eller
riskerar att bli arbetslös och inte kan få arbete i hemorten. Flyttningsbidraget
är avsett att bl. a. täcka kostnaderna för resa, flyttning av bohag och dubbel
bosättning. Under vissa förutsättningar kan också starthjälp utbetalas.
Arbetsförmedlingen handlägger ärenden om flyttningsbidrag.

Utskottet behandlade förra året en motion om bosättning för personer
inom långvården (SoU 1984/85:2 s. 6-7). Utskottet redovisade att det sedan
den 1 januari 1984 mellan landstingen och de till Landstingsförbundet
anslutna kommunerna gäller ett riksavtal för hälso- och sjukvården, vilket
ersatt det tidigare s. k. utomlänsavtalet. I avtalet finns bl. a. bestämmelser
om samarbete då det gäller sådan icke akut vård som motiveras främst av
andra skäl än rent medicinska. Genom avtalet ges en möjlighet att remittera
en patient till ett sjukhus inom ett annat landsting, även om likvärdiga
vårdmöjligheter finns i hemlandstinget. Remissmöjligheten skall bl. a.
kunna utnyttjas för patienter som är i behov av långvarig sjukhus- eller
sjukhemsvård och som av främst humanitära skäl bör överflyttas till sjukhus
eller sjukhem inom den landstingskommun där de närmast anhöriga är
bosatta.

Utskottet ansåg att frågan om att gamla människor får möjlighet att vårdas
nära sina anhöriga är av stor mänsklig betydelse. Det kan innebära stort
lidande att inte få vårdas nära sina anhöriga. Utskottet noterade med
tillfredsställelse bestämmelsen om ”icke akut vård i övrigt” i det nya
riksavtalet för hälso- och sjukvården. Genom denna regel öppnas en
möjlighet att utan hänsyn till bosättningen flytta t. ex. en långvårdspatient till

SoU 1985/86:11

14

en klinik inom ett annat landstingsområde, förutsatt att de båda landstingen SoU 1985/86:11
kan enas om detta.

Utskottet anser, som framgått ovan, det angeläget att gamla människor får
möjlighet att bo nära sina anhöriga. Med hänsyn till regeringens överväganden
rörande anhörigvården bör dock motion 226 (c) inte föranleda någon
riksdagens åtgärd och avstyrks.

Fristående vårdalternativ

I motion So206 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs om förslag till sådana
ändringar i socialtjänstlagen att den enskildes valfrihet stärks {yrkande 7).

Motionärerna anser att den enskilde skall kunna välja mellan olika alternativ
i fråga om service, vård och boende. Valfriheten bör skrivas in bl. a. i
biståndsparagrafen. Detta bör enligt motionärerna innebära att en ideell
förening eller annan privat vårdgivare som tillhandahåller viss service eller
omsorg för äldre eller handikappade skall ha rätt till kommunalt bidrag i den
utsträckning som verksamheten avlastar verksamhet som kommunen annars
skulle vara skyldig att bedriva.

Utskottet har tidigare (SoU 1983/84:1 och SoU 1984/85:22) behandlat
motionsyrkanden om åläggande för kommunerna att pröva vård i privat regi
som alternativ till vård med kommunalt huvudmannaskap. Utskottet erinrade
då om att gällande lagstiftning lämnar ett betydande utrymme för enskilda
insatser av olika slag på det sociala vårdområdet. I betänkandet SoU
1983/84:1 anförde utskottet vidare bl. a. följande.

Det är givetvis i dagens ekonomiska klimat angeläget att den enskilde skall
kunna erbjudas en så bra vård och service som möjligt till en rimlig kostnad
för samhället. I vilka former och genom vilken vårdhuvudman vård skall
erbjudas måste emellertid avgöras av de för vården ytterst ansvariga
kommunala huvudmännen. Därtill kommer att uppfattningarna ofta kan gå
starkt isär när det gäller vad som skall anses vara en god vård och därmed
även när det gäller bedömningen av vad som är skälig kostnad. En reell
valfrihet för den enskilde mellan olika vårdalternativ förutsätter dessutom en
viss överkapacitet på vårdplatser, vilket ter sig tämligen orealistiskt i dagens
ekonomiska situation.

Som riksdagen tidigare framhållit bör vidare starka skäl föreligga för att
införa regleringar som innebär ingrepp i den kommunala självstyrelsen.

Utskottet anser inte att sådana skäl föreligger i nu aktuellt hänseende.

När det gäller rätten till bistånd kan nämnas att regeringsrätten 1984 avgjort
ett mål där den enskilde fick vård av privat vårdgivare som bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen (RÅ 1984 Ab 182). En social distriktsnämnd i Malmö hade
avslagit en begäran av en 76-årig kvinna om bistånd till vård på ett judiskt
sjukhem i Stockholm. Kvinnan överklagade beslutet och länsrätten biföll
hennes talan. Nämnden förde målet vidare till kammarrätten. I målet var
upplyst att kvinnan var ortodox jude och alltid bott i en judisk miljö. Enligt
dottern, som förde hennes talan, var det viktigt för hennes psykiska hälsa att
få vistas i en miljö av likasinnade där traditionerna finns som en naturlig del
och de praktiska delarna av religionsutövningen enkelt tillgodoses. Kammarrätten
hänvisade i sin dom till att bistånd enligt lagens förarbeten skall

anpassas efter den enskildes behov och utformas i samförstånd med honom.
Det sägs också att den enskilde inte har någon ovillkorlig rätt att erhålla en
viss bestämd insats och att vid valet av åtgärd hänsyn även måste tas till vilka
alternativa resurser som finns att tillgå inom kommunen. Vid valet av insats
måste beaktas vad som är möjligt och rimligt med hänsyn till kommunens
resurser (prop. 1979/80:1 Del A s. 185 f, 525 f). Kammarrätten anförde
vidare att det framgick av dotterns uppgifter att kvinnans hälsotillstånd var
sådant att hon behövde vård på ett hem. Enligt vad dottern uppgivit skulle en
plats på det judiska hemmet inte kosta mer än en plats på ett sjukhem i
Malmö. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet fann
kammarrätten att kvinnan borde erhålla bidrag till kostnaderna för vistelse
på judiska sjukhemmet i enlighet med länsrättens dom. Distriktsnämnden
fullföjde sin talan till regeringsrätten, som inte ändrade kammarrättens dom.

Utskottet konstaterar att nuvarande lagstiftning ger visst utrymme för den
enskilde att kunna begära att få vård i enskild regi med stöd av reglerna om
bistånd. Utskottet anser att det skulle föra alltför långt att ge den enskilde en
allmän rätt att kräva vissa insatser utan hänsynstagande till kommunens
planering och möjligheter. Utskottet instämmer däremot i motionärernas
allmänna synpunkter om ökad möjlighet för de gamla att själva kunna
påverka sin situation. Dessa synpunkter ligger dock väl i linje med
socialtjänstlagen och påkallar ingen lagändring. Utskottet vill i övrigt erinra
om socialberedningens uppföljning av socialtjänstlagen, vilken får utvisa om
det finns behov av förtydligande bestämmelser. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 206 (m) (yrkande 7).

Arbetsnormer för vårdpersonal

I motion So202 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen skall begära
förslag till arbetsnormer för personal som i olika sammanhang arbetar med
vård av äldre, särskilt när det gäller ekonomiskt känsliga situationer. I
motionen aktualiseras problemet med att ensamstående gamla kan bli utsatta
för påtryckning att skriva testamente till förmån för dem som hjälper dem,
t. ex. den sociala hemhjälpen. De sociala myndigheterna har ett ansvar för att
gamla inte blir utsatta för påtryckningar. Det bör vara möjligt för arbetsgivaren
att genom instruktioner eller på annat sätt göra dem som kommer i
kontakt med äldre och ensamstående uppmärksamma på problemet. Socialstyrelsen
bör enligt motionären få i uppdrag att utarbeta ett sådant förslag.

Det har förekommit flera uppmärksammade fall av åtal mot vårdpersonal
för mutbrott där brottet bestått i att den anställde mottagit egendom genom
testamente eller som gåva från någon som han vårdat. I justitieombudsmännens
ämbetsberättelse 1985/86 s. 247 redovisas en dom från högsta domstolen
(HD) där en föreståndare vid ett servicehus dömts för mutbrott. I HD:s
motivering redogörs för bestämmelserna i 20 kap. 2 § brottsbalken, vari
stadgas att arbetstagare som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta
eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning dömes för mutbrott.
Även gärningar som begås efter anställningens upphörande omfattas av
straffbestämmelsen. Avsikten är enligt HD att ge ett långtgående skydd för
vad man kallat tjänstens integritet. Av väsentlig betydelse är arten av den

SoU 1985/86:11

16

tjänst som arbetstagaren innehar. Till de områden där tjänstens integritet får
tillmätas särskild betydelse hör vårdverksamheten. Den uppfattningen får
inte vinna insteg bland äldre eller sjuka personer att de genom gåvor kan
påverka personalens tjänsteutövning till sin förmån. Det är också viktigt att
några misstankar om detta inte uppkommer hos allmänheten.

Beträffande testamentariskt förordnande uttalar HD att ett sådant i lika
hög grad som en gåva är ägnad att påverka fullgörandet av tjänsten och
således är att betrakta som en otillbörlig belöning. HD fortsätter.

Om en sådan arbetstagare [inom vårdområdet] får vetskap om att någon
pensionär eller patient avser att testamentera egendom till arbetstagaren,
måste det åligga honom inte bara att underlåta att medverka vid tillkomsten
av ett testamente med detta innehåll utan också att klargöra för testator att
arbetstagaren på grund av sin tjänst inte kan ta emot något förordnande; över
huvud taget bör han avhålla sig från varje handlande som av testator kan
uppfattas som ett samtycke till förordnandet. Om arbetstagaren medverkar
till testamentet i strid med vad som nu är sagt, saknas det anledning att
bedöma hans handlande på annat sätt än om han låtit utlova en gåva åt sig.
Redan genom denna medverkan kan alltså ett fullbordat mutbrott föreligga.

Utskottet har vidare erfarit att socialstyrelsen för närvarande håller på att
utarbeta anvisningar angående gåvor och testamente till dem som i vårdarbete
kommer i kontakt med människor i beroendeställning. Det är ännu inte
klart i vilken form anvisningarna skall ges ut, eventuellt i form av allmänna
råd från socialstyrelsen. Man kommer i anvisningarna bl. a. att redogöra för
straffbestämmelserna och försöka klargöra var gränsen mellan det som är
tillåtet och otillåtet går.

Utskottet har tidigare uppmärksammat frågan om utbildning av socialtjänstens
personal. I betänkande SoU 1984/85:22 s. 6 uttalade utskottet att
det krävs att personalen är lyhörd och visar respekt för klientens behov och
önskemål. Det krävs också en positiv inställning till arbetet med att hjälpa
människor som inte kan klara sig själva. Utskottet framhöll att det för detta
många gånger svåra arbete krävs utbildning beträffande både det praktiska
arbetet och personalens attityder till klienterna och deras behov. Utskottet
underströk även angelägenheten av att utbildningsfrågorna uppmärksammas
i det fortsatta arbetet med att utveckla och förnya den sociala hemhjälpen.
Utskottet hänvisade också till att socialstyrelsen inlett en kartläggning av
kommunernas utbildningsinsatser för den sociala hemhjälpen.

Enligt uppgift från socialstyrelsen är kartläggningen nu färdig och kommer
att publiceras våren 1986.

Utskottet kan förstå motionärens oro att ensamstående gamla kan bli
utsatta för påtryckningar av den personal som har till uppgift att vårda dem.
Utskottet instämmer i vad HD uttalat (se ovan) om att tjänstens integritet
måste tillmätas särskilt stor betydelse inom vårdverksamheten. Som HD
framhållit får den uppfattningen inte vinna insteg, varken hos de gamla eller
hos allmänheten, att man genom gåvor kan påverka personalens tjänsteutövning
till sin förmån. Å andra sidan kan det vara negativt att hindra gamla som
gärna vill ge presenter av mindre värde som bevis på personlig tillgivenhet.
Dessa frågor måste tas upp inom ramen för utbildning och fortbildning.
Personalen behöver kunskap om vad som är tillåtet och otillåtet liksom om

SoU 1985/86:11

17

hur man kan avböja en gåva utan att såra. Arbetsledningen bör vid behov
kunna ge råd. Arbetsledningen bör också ha sådan insyn i vårdarbetet att
man märker om gränsen för det otillåtna passeras.

Kommunerna har ansvaret för den sociala hemhjälpen. I ansvaret ingår att
tillse att personalen har nödvändig utbildning och handledning. Enligt
utskottets uppfattning bör HD:s ovan citerade dom samt socialstyrelsens
aviserade råd vara till ledning för kommunerna i denna uppgift. Syftet med
motion 202 får därmed anses vara uppfyllt, varför motionen avstyrks.

Vissa bidrag från allmänna arvsfonden

I motion So222 av andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp) och Bertil
Jonasson (c) föreslås att bidrag ur allmänna arvsfonden skall kunna utgå även
till förmån för äldre ensamma personer. Motionärerna erinrar om att det
finns många äldre och ensamma människor som lider brist på gemenskap.
Dessa människor har, anför motionärerna, ofta inte råd att kosta på sig resor
eller någon veckas vistelse på pensionat eller liknande för att få omväxling
och känna gemenskap. Enligt motionärernas mening borde det finnas någon
form av ”fond” där äldre ensamma personer som inte har råd att själva
bekosta en sådan semesterresa kan söka bidrag. Motionärerna menar att det
borde vara möjligt att skapa en sådan fond av medel från allmänna
arvsfonden.

Allmänna arvsfonden inrättades 1928. Om någon avlider utan att efterlämna
någon arvsberättigad eller testamentstagare tillfaller kvarlåtenskapen
allmänna arvsfonden. Fonden skall användas för att främja vård och fostran
av barn och ungdom samt till omsorger om handikappade.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande i betänkande SoU 1985/86:3.
Utskottet konstaterade då att behovet av utvecklingsarbete på barn- och
ungdomsområdet alltjämt är stort och ansåg det angeläget att inte minska
utrymmet för stöd till utvecklingsarbete på detta område. Enligt utskottets
mening borde inte heller allmänna arvsfonden splittras på fler ändamål än för
närvarande. Utskottet erinrade också om den vidgade skyldighet att ge en
god omsorg om äldre som åvilar kommunerna enligt socialtjänstlagen och om
att bidrag till rekreationsresa under vissa förhållanden kan inrymmas under
rätten till bistånd.

Utskottet vidhåller den nu redovisade ståndpunkten, varför motion 222
(fp, c) avstyrks.

Färdtjänst

I budgetpropositionen (s. 131) föreslås 410 000 000 kr. under anslaget G 2.
Bidrag till färdtjänst. Från anslaget betalas statbidrag till landstingskommuner
och kommuner för färdtjänst åt handikappade. Bidraget är 35 % av
bruttodriftskostnaderna. Bidraget får dock inte öka med mer än ett belopp
som står i visst förhållande till antalet personer som är 65 år och äldre samt
utvecklingen av konsumentprisindex (den s. k. begränsningsregeln). Begränsningsregeln
infördes fr. o.m. den 1 januari 1981 i syfte att begränsa
ökningstakten för bidraget. Begränsningen avsågs i första hand ske hos

SoU 1985/86:11

18

kommuner som redan hade en väl utbyggd färdtjänstservice. Under år 1984
fick ett mindre antal kommuner reducerat statsbidrag till följd av begränsningsregeln
för statsbidragets utveckling. Flertalet kommuner ligger dock
betydligt under begränsningsregelns bidragstak. Utrymme för att bygga ut
färdtjänsten med stöd av statsbidrag finns därför på de flesta håll.

Färdtjänsttaxorna tas upp i motion So227 av Ingvar Björk (s) och Börje
Nilsson (s) (delvis), vari hemställs om en översyn av statsbidragsreglerna till
färdtjänst så att de blir förknippade med vissa villkor i syfte att utjämna
skillnaderna i kommunernas taxesättning och så att avgifterna kommer på en
skälig nivå.

I statens handikappråds ovan (s. 6) nämnda rapport Kartläggning av det
ekonomiska stödet till handikappade (Ds S 1985:6) finns en beskrivning av
olikheterna mellan kommunerna beträffande färdtjänsten (s. 127 f.). Enligt
rapporten är utbyggnaden ojämn, tillgången till specialfordon varierar, och
villkoren för antalet medgivna resor, taxornas utformning, tillåten reslängd
m. m. skiljer sig väsentligt från kommun till kommun. Variationerna i
avgifter har granskats närmare. Enhetlig avgift oavsett resans längd tillämpas
i 44 kommuner. I övriga kommuner är avgiften beroende av resans längd. En
differentierad avgift tas vanligen ut genom att resenären betalar en viss
procent av resans kostnad. Det vanligaste är 20 %. Företrädesvis små
kommuner tillämpar ett betalningssystem där resenären betalar mer än
20 %.

I den ovan (s. 6) nämnda rapporten Sociala avgifter - problem och
möjligheter inom färdtjänst och hemtjänst (Ds Fi 1985:11) diskuteras hur
avgifter kan fungera som effektivitetsbefrämjare. Ett av de områden som
berörs är färdtjänsten. Man redogör som tidigare nämnts i rapporten för den
s. k. voucheridén som en väg att öka kostnadsmedvetandet och valfriheten.
Något utarbetat förslag framläggs dock inte.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat frågor om taxorna för
färdtjänsten. I betänkande SoU 1984/85:22 s. 16 uttalade utskottet beträffande
olikheterna i taxesättning mellan kommunerna att frågan om avgifternas
storlek liksom avgifter för social hemtjänst ligger inom ramen för den
kommunala självstyrelsen. Som en följd härav kommer taxorna att variera.

Utskottet upplyste i samma betänkande att Svenska kommunförbundet
planerade att ge ut en skrift med vägledning till kommunerna i vad avser
taxor för färdtjänsten. Arbetet med skriften pågår fortfarande. Utskottet har
erfarit att man övergivit planerna på att komma med direkta rekommendationer
angående avgifterna. Skriften kommer att innehålla ett underlag för
den framtida utvecklingen av färdtjänsten. Bl. a. kommer man att behandla
organisationen av färdtjänsten, vilka som bör vara berättigade till färdtjänst
och vilka service- och kvalitetskrav som resenärerna skall kunna ställa. Man
kommer att redovisa erfarenheter med samåkning, länsfärdtjänst och
länstrafikbolag. Möjligheten att uppställa samåkningskrav som villkor för
kollektivtrafiktaxa skall diskuteras.

Som utskottet tidigare har framhållit ligger taxorna för färdtjänsten,
liksom för hemtjänsten, inom ramen för den kommunala självstyrelsen.
Härav följer att taxorna varierar med hänsyn till de lokala förhållandena.

SoU 1985/86:11

19

Utskottet har ovan redovisat flera projekt som pågår eller nyligen avslutats
inom området färdtjänst. Resultatet härav kan tjäna till ledning för
kommunerna och på sikt leda till en större enhetlighet i avgiftssystemet.
Utskottet vill dessutom erinra om att regeringen ännu inte tagit ställning till
den fortsatta handläggningen av den ovannämnda rapporten från statens
handikappråd.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 227 (s) i här
aktuell del.

Förhållandet mellan färdtjänst och bilstöd berörs i två motioner.

I motion So203 av Barbro Sandberg (fp) och Kenth Skårvik (fp) hemställs
om ändring av statsbidragsbestämmelserna så att det blir möjligt för
handikappade att leasa bil. Motionärerna anför att det i vissa fall kan vara
billigare att utrusta den handikappade med egen bil än att erbjuda honom
färdtjänst. Leasing kan vara ett bra alternativ också på grund av att det kan
vara svårt för en handikappad att sköta underhåll m. m.

I motion So218 av Rune Gustavsson m.fl. (c) yrkande 8 hemställs om
förslag till samordning av bilstödet och anslaget till färdtjänst. Motionärerna
anser att kostnaderna för färdtjänst och bilstöd bör vägas mot varandra.
Inkomstgränserna för när bilstöd utgår bör höjas. Även de som inte har
arbete bör kunna få bilstöd.

Färdtjänst kan utgå till alla handikappade. Handikappad som behöver bil
för att kunna arbeta eller för sin yrkesutbildning kan få bidrag till anskaffning
av bil enligt 62 § arbetsmarknadskungörelsen (1966:368).

Regeringen har i dagarna tillsatt en utredningsman med uppdrag att
bereda frågan om vidgning av den personkrets som är berättigad till bilstöd.
Enligt regeringens beslut den 16 januari 1986 skall utredningsmannen särskilt
bedöma och redovisa i vad mån ett utvidgat bilstöd skulle minska kostnaderna
för färdtjänst samt söka lösningar som ökar handikappades frihet i
förflyttningen till lägre kostnader för det allmänna.

Den av regeringen tillsatta utredningen tillgodoser enligt utskottets
mening motion 218 (c) som därför inte påkallar någon riksdagens åtgärd i
denna del (yrkande 8). Frågan om leasing, som tas upp i motion 203 (fp)
berörs inte uttryckligen i utredningens uppdrag. Utskottet förutsätter
emellertid att utredningen även kommer att behandla detta alternativ.
Utskottet avstyrker därför även det nu nämnda motionsyrkandet.

Utvecklingen av färdtjänsten tas upp i två motioner.

I motion So221 av Ingegerd Elm (s) och Helge Klöver (s) yrkas att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförs om behovet av att
avhjälpa bristerna i service för äldre i glesbygd. Motionärerna pekar på att en
väl fungerande kollektivtrafik och färdtjänst är viktiga för att inte många
äldre skall bli isolerade. Detta är särskilt viktigt i glesbygdsområden.

I motion So234 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförs om färdtjänsten (yrkande 4).
Motionärerna anför bl. a. att det nu krävs snara förbättringar av färdtjänsten

SoU 1985/86:11

20

så att intentionerna bakom socialtjänstlagen uppfylls. Enligt motionärerna
bör socialstyrelsen genom rekommendationer verka för att färdtjänsten görs
länsomfattande och med samma service som kollektivtrafiken.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av en utbyggd
och väl fungerande färdtjänst när det gäller äldres och handikappades
möjligheter att delta i samhällslivet och ha kontakt med andra. Socialtjänstlagen
ålägger kommunerna att verka för en sådan utveckling. Den närmare
utformningen av färdtjänsten, liksom avvägningen mot andra uppgifter som
kommunen har, ankommer emellertid på resp. kommun. Som tidigare
nämnts har socialberedningen i uppdrag att följa upp socialtjänstreformen.
Beredningen kommer i ett delbetänkande att behandla bl. a. olika frågor om
handikappomsorgen. Som ovan nämnts arbetar man vidare inom Svenska
kommunförbundet med en skrift som skall innehålla underlag för den
framtida utvecklingen av färdtjänsten. Den fortsatta handläggningen av
statens handikappråds ovannämnda rapport övervägs inom socialdepartementet.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det pågående arbetet
avvaktas. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 221 (s).

Även den i motion 234 (fp) aktualiserade frågan om länsomfattande
färdtjänst kommer enligt uppgift att behandlas i Kommunförbundets kommande
skrift om den framtida färdtjänsten.

Utskottet vill vidare erinra om möjligheten att anföra förvaltningsbesvär
över vägrat bistånd i form av färdtjänst. Besvärsmöjligheten är ägnad att leda
till en mera likformig och utbyggd färdtjänstservice. Kommuner har sålunda i
flera rättsfall, bl. a. från regeringsrätten, ålagts att tillhandahålla färdtjänst
om den enskilde haft tillräckligt behov av det (se RÅ 83 2:821 och II samt RÅ
84 2:39). I fallet RÅ 85 2:14 avslogs den enskildes begäran med hänvisning till
de andra möjligheter som stod till buds. Den sökande hade inga svårigheter
att utnyttja allmänna transportmedel och hade även ekonomisk förmåga att
bekosta tillkommande resor med taxi.

Utskottet, som i övrigt vill hänvisa till vad som ovan anförts om pågående
arbete rörande färdtjänsten, avstyrker med det anförda även motion 234
(fp), såvitt avser yrkande 4.

I motion So238 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs förändringar av nuvarande
statsbidragsregler för färdtjänst så att staten kan ställa grundläggande
kvalitetskrav på färdtjänsten som villkor för bidrag (yrkande 1 delvis).

Utskottet har ovan (s. 12) avstyrkt samma motionsförslag såvitt gäller
statsbidraget till social hemhjälp. Utskottet är inte heller beträffande
statsbidraget till färdtjänsten berett att ställa sig bakom förslag om detaljerade
villkor avsedda att styra kommunernas beslut. Utskottet avstyrker alltså
yrkande 1 i motion 238 (vpk) även i nu aktuell del.

Utskottet har ingen erinran mot den i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningen under G 2. Bidrag till färdtjänst.

Riktlinjer för handikappolitiken

I motion So234 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförs om en allmän översyn av

SoU 1985/86:11

21

handikappolitiken (yrkande 1). Motionärerna tar upp de tidigare nämnda
rapporterna från statens handikappråd resp. från HCK (se ovan s. 6) och
menar att rapporterna visar att det finns ett behov av en allmän översyn av
handikappolitiken. Bland frågor som bör omfattas av en sådan översyn
nämner motionärerna en uppföljning av det fastlagda handlingsprogrammet
i handikappfrågor, övervägandet av en handikappombudsman samt det
ekonomiska stödet för olika merkostnader som sammanhänger med handikappet.

I motion So245 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen skall hemställa
om en tidsplan för genomförandet av det gemensamma handlingsprogrammet
(yrkande 2). Motionärerna är kritiska mot handläggningen av det
handikappolitiska handlingsprogrammet och ifrågasätter viljan att genomföra
detta. Regeringen bör enligt motionärerna utarbeta ett tidsplanerat
åtgärdsprogram som bygger på det gemensamma handlingsprogrammet.

I det gemensamma handlingsprogrammet i handikappfrågor anfördes
under avsnittet Allmänna utgångspunkter bl. a. följande (SOU 1982:46
s. 12).

Landstingskommunerna och kommunerna bedriver verksamhet och ansvarar
för service som på ett direkt sätt påverkar handikappades levnadsförhållanden.
Särskilt bör betonas kommunernas yttersta ansvar för alla människors
välfärd. De senare årens utveckling med lagstiftning av ramslagskaraktär,
minskad statlig tillsyn och reglering och större frihet för landstingskommuner
och kommuner att själva utforma olika verksamheter ger dessa
möjligheter att satsa där de upplever behoven som störst men kan också
motverka målinriktningen för handikappolitiken. Konkurrensen om knappa
resurser ökar.

Vid prioriteringen mellan olika, angelägna ändamål kan handikappolitiska
intressen komma i skymundan av krav från andra grupper som har lättare att
hävda sina intressen. Det kan vara svårt att åstadkomma likvärdiga insatser
och servicenivån kan komma att variera starkt mellan olika landstingskommuner
och från kommun till kommun. Handikappades problem och behov
skall vara avgörande för utformningen av den service landstingskommunerna
och kommunerna skall tillhandahålla.

I förordet till handlingsprogrammet anfördes bl. a. att programmet inte
gjorde anspråk på att vara fullständigt. Det var inte vare sig praktiskt eller
ekonomiskt möjligt att under en tioårsperiod undanröja alla de hinder på
skilda samhällssektorer som försvårar för människor med funktionsnedsättning
att nå full delaktighet och jämlikhet i samhället. Vissa av de åtgärder
som föreslogs var dessutom av så genomgripande art att de krävde lång tid för
sitt genomförande och därför endast kunde hinna påbörjas under programperioden.

I regeringens skrivelse 1982/83:131, vari redovisades regeringens överväganden
med anledning av förslaget till handlingsprogram i handikappfrågor,
anfördes bl. a. att programmet borde ingå i regeringens bedömningsunderlag
för kommande ställningstaganden. Enligt skrivelsen borde programmet få
betydelse även för landstingskommuner och primärkommuner, statliga
myndigheter samt även för vissa beslut inom den privata sektorn. Utskottet
anförde för sin del (SoU 1982/83:27) att programmet borde utgöra en viktig

SoU 1985/86:11

22

utgångspunkt för det fortsatta arbetet på handikappområdet.

Det problem som ligger i att socialtjänsten kan få en olikformig utveckling
mellan olika kommuner uppmärksammades av riksdagen redan i samband
med beslutet om socialtjänstreformen. Utskottet uttalade då - efter att ha
konstaterat fördelarna med en målinriktad ramlagstiftning på socialtjänstområdet
- att man inte kunde bortse från att lagen också kunde ge utrymme
för vissa standardskillnader som inte var acceptabla (SoU 1979/80:44 s. 20).
Det kunde t. ex. inte godtas att den enskildes möjligheter att få adekvat
bistånd från socialnämnden blev beroende av vilken kommun han vistades i.
Rätten att överklaga beslut om bistånd och statens tillsyn utgjorde emellertid,
anförde utskottet, garantier för att den föreslagna ordningen blev
betryggande från rättsäkerhetssynpunkt.

De två aktuella rapporter som nyligen publicerats av statens handikappråd
resp. av HCK (se ovan s. 6) visar emellertid båda på väsentliga skillnader i
utbyggnad och utformning av kommunernas service till handikappade. Vissa
skillnader mellan kommuner måste självfallet alltid finnas som följd av
kommunernas olika förutsättningar och prioriteringar. Det får dock inte
uppstå så stora skillnader att systemet upplevs som orättvist. Vad som
framkommit i rapporterna måste därför betecknas som oroande.

Utskottet anser bl. a. mot denna bakgrund att det är angeläget att nu följa
upp det gemensamma handlingsprogrammet i handikappfrågor. Riksdagen
bör under nästkommande riksmöte få en redovisning för hur handlingsprogrammet
förverkligats på olika områden och för de åtgärder som vidtagits
från regeringens sida för att påskynda utvecklingen. Vad utskottet nu anfört
bör med anledning av motionerna 234 (fp) yrkande 1 och 245 (vpk) yrkande 2
ges regeringen till känna.

I motion So218 av Rune Gustavsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen skall ge
regeringen till känna vikten av att särskilt uppmärksamma förändrade
förutsättningar för handikapporganiserades vård- och behandlingsinsatser
vid utvärderingen av det s. k. Dagmarförslaget (yrkande 10). I motionen
anförs bl. a. att landstingen måste fullfölja hälso- och sjukvårdslagens
intentioner och samarbeta med olika handikapporganisationer och framför
allt med de behandlingsenheter som drivs av dessa. Motionärerna anser att
sjukvårdshuvudmännen bör ge sådana enheter möjligheter att fortsätta
arbeta inom ramen för ersättningssystemet.

I proposition 1983/84:190 om ändrade regler för ersättningen från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen - det s. k. Dagmarförslaget - förutsattes
att en uppföljning av reformen skulle ske. Socialstyrelsen har fått i
uppdrag att i samverkan med Landstingsförbundet och Spri redovisa
sjukvårdshuvudmännens vidtagna och planerade åtgärder. I oktober 1985
överlämnades till regeringen en rapport med redovisning rörande landstingens
förebyggande insater, utveckling av samhällsmedicinsk verksamhet
m. m., vilken för närvarande bearbetas. Regeringen har vidare aviserat en
proposition till riksdagen våren 1986 rörande ett nytt avtal om ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen. Överläggningar härom pågår.

I proposition 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
m.m. uttalades (s. 83) att det i den fortsatta utvecklingen av hälso- och

SoU 1985/86:11

23

sjukvården är angeläget att ta till vara handikappades egna kunskaper och
erfarenheter. Handikapporganisationerna kompletterar enligt propositionen
i många avseenden den kunskap sjukvårdshuvudmännen behöver för att
utveckla hälso- och sjukvården på bästa möjliga sätt.

Vad utskottet ovan anfört om en uppföljning av handlingsprogrammet i
handikappfrågor tillgodoser enligt utskottets mening syftet med motion 218
(c) yrkande 10, som därför avstyrks.

I samma motion (c) yrkas också att riksdagen ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om införande av en ombudsman för handikappade (yrkande
13). Motionärerna anför bl. a. att regeringen i andra sammanhang uttalat sig
positivt för införande av en diskrimineringsombudsman. Motionärerna säger
sig utgå från att en sådan ombudsmannafunktion skall omfatta alla diskriminerade
och därmed i vissa fall även människor med funktionshinder. I
motionen föreslås en utredning för att pröva formerna för en sådan
ombudsmannaverksamhet.

I regeringens proposition 1985/86:98 om invandrarpolitiken föreslås bl. a.
en ny lag mot etnisk diskriminering samt inrättande av en särskild ombudsman
mot etnisk diskriminering. Ombudsmannen skall genom olika åtgärder
motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av
samhällslivet.

Utskottet konstaterar att det nu nämnda förslaget avser etnisk diskriminering
och knappast tillgodoser önskemålen om en ombudsman på handikappområdet.
Med hänsyn till den skyldighet att bevaka handikappsynpunkter
som redan åvilar främst socialstyrelsen och statens handikappråd anser
utskottet emellertid inte att det finns skäl för riksdagen att nu ta något sådant
initiativ som begärs i motionen. Denna avstyrks således i aktuell del (yrkande
13).

Socialtjänstlagen och handikappomsorgen

Några motionärer tar upp det närmare innehållet i socialtjänstlagens
bestämmelser på handikappområdet och ifrågasätter den tillämpning dessa
fått i kommunerna.

I motion So213 av Margareta Persson (s) och Margareta Palmqvist (s) yrkas
att riksdagen skall begära en översyn av socialtjänstlagen och dess tillämpning
avseende förbättrad och jämlik handikappomsorg i landets kommuner.
Motionärerna anför bl. a. att existerande stora skillnader mellan kommuner i
servicen till handikappade inte kan accepteras. Många kommuner följer
faktiskt inte socialtjänstlagen. Inte heller har besvärsrätten blivit den
möjlighet man kunde tro för handikappade att hävda sina rättigheter. Enligt
motionärerna behöver därför undersökas varför lagens syfte att ge jämlika
levnadsvillkor inte har kunnat uppfyllas.

I motion So238 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen skall ge
regeringen till känna att den enskildes rätt och möjlighet att anföra besvär i
biståndsärenden enligt socialtjänstlagen bör förstärkas (yrkande 2). Motionärerna
anför bl. a. att de känner stor oro över de angrepp och krav om
ändringar av lagstiftningen som förekommit i fråga om rätten att anföra

SoU 1985/86:11

24

förvaltningsbesvär. Motionärerna anser det snarare nödvändigt att åtgärder
vidtas som stärker den enskildes möjligheter att få kommunernas beslut
prövade.

Beträffande den allmänna frågan om en översyn av socialtjänstlagens
bestämmelser på området vill utskottet erinra om socialberedningens
uppdrag att följa upp och utvärdera socialtjänstlagen och dess tillämpning.
Som tidigare nämnts kommer beredningen att behandla såväl frågor om
handikappomsorgen som frågor om utformningen av den enskildes besvärsrätt
m.m. Enligt utskottets mening bör resultatet av socialberedningens
arbete avvaktas innan riksdagen har anledning att gå in på frågan om
ytterligare översyn av socialtjänstlagen. Utskottet avstyrker sålunda motion
213 (s).

När det gäller socialtjänstlagens regler om rätt att anföra besvär i
biståndsärenden vill utskottet lämna följande upplysningar om innehållet i
gällande regler.

Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden
om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall
genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Om den enskilde är
missnöjd med socialnämndens beslut om bistånd kan han överklaga beslutet
hos länsrätten genom förvaltningsbesvär (73 § socialtjänstlagen). Mot vissa
andra beslut kan endast kommunalbesvär anföras. Det har förekommit
rättsfall där det rått tvekan om rättsmedlet är förvaltningsbesvär eller
kommunalbesvär.

Regeringsrätten berörde frågan bl. a. i två rättsfall från 1983 rörande
färdtjänst (RÅ 83 2:82). Regeringsrätten uttalade då att färdtjänst enligt 10 §
socialtjänstlagen är en form av social service. Kommunen ställer upp vissa
regler för beviljande av denna förmån. Spörsmålet huruvida någon är
berättigad till färdtjänst enligt dessa regler är en kommunalrättslig fråga, som
inte kan prövas annat än i den för kommunalbesvär stadgade ordningen. I de
aktuella fallen ansåg regeringsrätten dock att den enskildes framställning till
socialnämnd om färdtjänst också fick anses avse rätt till bistånd för resor
enligt 6 § socialtjänstlagen. Regeringsrätten prövade därefter besvären
enligt 6 § socialtjänstlagen såsom förvaltningsbesvär.

Regeringsrätten prövade 1984 frågan om rätt till bistånd i form av
daghemsplats (RÅ 84 2:29 II). Även där prövade regeringsrätten den
enskildes framställning enligt reglerna för förvaltningsbesvär. Ett av regeringsråden,
som var enig med de andra, anförde till utveckling av sin mening
bl. a. följande.

Tanken bakom besvärsregeln i 73 § socialtjänstlagen, enligt vilken socialnämnds
beslut i fråga om bistånd enligt 6 § samma lag överklagas genom
förvaltningsbesvär till länsrätten, är att, när den enskilde har en verklig rätt
till bistånd, han skall ha möjlighet att få denna sin rätt prövad av en opartisk
domstol (förvaltningsdomstol). Däremot är meningen att i andra fall, då en
förmån utgår inom ramen för socialtjänsten men en rätt till denna ej
tillkommer den enskilde, beslutet härom skall kunna angripas endast genom
kommunalbesvär.

I 7-32 § § socialtjänstlagen ges regler för socialtjänstens inriktning med
avseende på olika grupper av socialtjänstens klientel. Vid en genomgång av

SoU 1985/86:11

25

reglerna i de nämnda paragraferna finner man dessa vara uppbyggda på
skilda sätt. Olikheterna härvidlag får återverkningar i besvärshänseende.

Vanskligheter uppstår genom att i det enskilda fallet ofta enskilds anspråk
på rätt till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen blandas med anspråk på service
som kommunen antingen skall lämna på grund av annat stadgande i
soialtjänstlagen eller tillhandahåller enligt egna regler inom ramen för sin
socialtjänst. Varje särskilt ärende måste analyseras från nu angivna utgångspunkter.
Man får därvid klarlägga om rätt att anföra förvaltningsbesvär
tillkommer den enskilde hjälpsökande eller om beslutet i stället kan klandras
genom kommunalbesvär av envar kommunmedlem. Båda rättsmedlen kan
stå till förfogande beträffande skilda delar av samma beslut. Såväl de
kommunala myndigheterna som de enskilda hjälpsökande ställs inför
problem då frågan skall besvaras vilket rättsmedel som är det riktiga i ett visst
fall.

Utskottet konstaterar att besvärsreglerna är svårtillgängliga för de enskilda
som vill överklaga ett beslut av kommunen. Rättsfallen visar emellertid att
man gärna tolkar in en begäran om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen och då
prövar den enskildes överklagande enligt reglerna för förvaltningsbesvär.
Som tidigare nämnts kommer vidare socialberedningen att behandla bl. a.
frågor om besvärsrätten enligt socialtjänstlagen. Resultatet av beredningens
överväganden bör enligt utskottets mening avvaktas. Utskottet avstyrker
sålunda motion 238 (vpk) i här aktuell del (yrkande 2).

I motion So238 (vpk) yrkas också att riksdagen skall begära förslag om tillägg
till 21 § socialtjänstlagen av innebörd att kommunerna skall åläggas att
upprätta särskilda program i handikappfrågor, vilka skall granskas och
fastställas av tillsynsmyndigheten (yrkande 3).

Utskottet ställer sig tveksamt till en så långtgående reglering och kontroll
från tillsynsmyndigheternas sida som skulle bli följden av motionärernas
förslag. Motion 238 (vpk) avstyrks sålunda även i denna del (yrkande 3).

I motion So238 (vpk) yrkas även att riksdagen skall anvisa 20 milj. kr. för
utvecklingsinsatser inom kommunerna i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 4). Motionärerna erinrar om kommunernas ansvar enligt
socialtjänstlagen för att handikappade bereds meningsfull sysselsättning. De
skall sålunda svara för vissa insatser som kompletterar arbetsförmedlingens
verksamhet. De skall också i sista hand bereda gravt handikappade, som inte
kan få avlönat arbete, annan sysselsättning. Motionärerna påpekar att det i
kommunerna saknas kunskap och erfarenhet på detta område och anser det
angeläget att staten genom ett särskilt utvecklingsbidrag stimulerar kommunerna
att vidta åtgärder på området.

Utskottet anser inte att det för närvarande finns skäl att inrätta ytterligare
speciella bidrag för att stimulera kommunernas verksamhet. Utskottet
avstyrker sålunda motionen (vpk) även i denna del (yrkande 4).

Texttelefoner

SoU 1985/86:11

I budgetpropositionen (s. 137) föreslås 20 734 000 kr. under anslaget G 5.
Ersättning till televerket för texttelefoner. Från anslaget ersätts televerket

26

dels för tillhandahållande av texttelefoner åt döva, gravt hörselskadade,
dövblinda och talskadade, dels för förmedlingstjänst för samtal mellan
texttelefoner och vanliga telefoner. Ersättningen betalas budgetårsvis i
efterskott och innefattar ränta på nedlagt kapital.

I motion So242 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen ger regeringen till
känna vad som anförs om texttelefoner på länsstyrelser, arbetsförmedlingar
och försäkringskassor (yrkande 1) samt om texttelefoner till nära anhörig till
person som har texttelefon (yrkande 2). Motionärerna anser att det bör vara
möjligt för döva att ha direktkontakt med länsstyrelser, arbetsförmedlingar
och försäkringskassor. Även en nära anhörig bör få möjlighet att skaffa
texttelefon för att bryta den döves isolering. Enligt motionären bör
statsbidrag utgå till texttelefoner i dessa fall.

Berättigade att kostnadsfritt erhålla texttelefoner är personer, vilka på
grund av dövhet, grav hörselskada, dövblindhet eller talskada inte kan
använda vanlig telefon eller kan göra det endast med stor svårighet. För att
den som har texttelefon skall kunna kommunicera med den som har en vanlig
telefon har televerket en särskild förmedlingstjänst. Förmedlingstjänsten är
sedan den 15 mars 1985 öppen dygnet runt. För närvarande finns ca 4 700
texttelefoner varav 4 250 inom den bidragsberättigade personkretsen. De
övriga finns hos myndigheter, institutioner, företag och anhöriga. I 75 av
landets telebutiker finns texttelefon. Dessa kan användas av döva om de
behöver ringa när de befinner sig utanför hemmet. Även anhöriga som inte
har egen texttelefon kan anlita dessa telefoner.

Televerket har nyligen kommit ut med en ny typ av texttelefon. Den är
bärbar och avsedd att kunna ta med sig. Den kan också användas som
telefonsvarare. Den kan även förses med ytterligare utrustning, såsom
bildskärm och skrivare.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat frågan om texttelefoner. I
betänkande SoU 1984/85:22 s. 19 f. togs bl. a. frågan om texttelefon till
anhöriga upp. Utskottet hänvisade till att samtal kan utväxlas genom
förmedlingstjänsten och till att förmedlingstjänsten numera är öppen dygnet
runt. Med hänsyn härtill ansåg utskottet det inte erforderligt med en
utbyggnad av stödet till att omfatta även anhöriga.

Utskottet finner inte anledning att ändra uppfattning i denna fråga och
avstyrker yrkande 2 i motionen.

När det gäller texttelefoner hos olika myndigheter kan liknande överväganden
göras. Som ovan redovisats har en del myndigheter redan texttelefon.
Andra myndigheter kan tills vidare nås via förmedlingstjänsten. Den
tekniska utvecklingen på området är dessutom mycket snabb. Det finns
anledning att tro att det snart kommer att finnas tillgång till nya och mera
smidiga lösningar på de hörselskadades kommunikationsproblem. Det är
viktigt att denna utveckling påskyndas. Man bör under tiden undvika att
alltför mycket låsa sig vid befintliga lösningar. Utskottet är med hänvisning
till det anförda inte berett att förorda något riksdagens initiativ och avstyrker
således även yrkande 1 i motionen.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen under G 5. Ersättning
till televerket för texttelefoner.

SoU 1985/86:11

27

Synskadades rehabilitering

SoU 1985/86:11

I motion So214 av Margareta Persson (s) och Margareta Palmqvist (s) och
motion So240 av Görel Bohlin (m) och Birgitta Rydle (m) begärs en översyn
av resp. en utredning om synskadades rehabilitering. Motionärerna anför att
den som blir synskadad möter en lång rad problem. För många är det svårast
att psykiskt anpassa sig till den nya situationen. Det behövs en särskild
service med väl fungerande rehabilitering för synskadade. De resurser som
finns är dock ojämnt fördelade över landet och arbetar isolerat från
varandra. Ofta slussas synskadade runt för att få olika detaljer åtgärdade var
för sig. Motionärerna efterlyser ett samordningsansvar hos en instans. I
motionen erinras vidare om att socialstyrelsen avslutat sitt projekt Synvårdens
innehåll och organisation. Enligt motionärerna finns det därmed inget
pågående arbete som syftar till en övergripande beskrivning och planering av
rehabilitering för synskadade.

Under slutet av 1970-talet påbörjade socialstyrelsen projektet Synvårdens
innehåll och organisation. Avsikten var att utredningen skulle ligga som
grund för hälsopolitiska och andra socialpolitiska ställningstaganden vid
planering och synvård på längre sikt på såväl lokal nivå och regional nivå som
riksnivå.

Projektet har resulterat i två expertrapporter, Ögonsjukvård och syncentraler
1979 och Synskadade och samhället 1982. Båda rapporterna har
remissbehandlats. Sammanställningar över remissvaren har publicerats.
Inom ett annat projekt som socialstyrelsen bedriver med samlingsnamnet
Studier över sjukvårdskonsumtion har gjorts en studie över ögonsjukvårdens
utveckling och fördelning. Denna publicerades våren 1985. Rapporterna
med remissammanställningar och konsumtionsstudien är ämnade att användas
som underlag för planering på lokal nivå. I och med publiceringen är
projektet avslutat.

I den första rapporten finns en beskrivning av synvårdens innehåll och
organisation. Verksamheten vid syncentralerna behandlas ingående. I den
andra rapporten diskuteras antalet synskadade. Olika typer av synskada
beskrivs. Psykologiska aspekter redovisas med tonvikt på identitetsproblem
och krisreaktioner. För olika åldersgrupper beskrivs orsaker, förutsättningar
och stödresurser. Det lämnas en översikt över tekniska hjälpmedel, problem
och möjligheter samt organisation för erhållande av hjälpmedel. Problem i
olika miljöer beskrivs också. Även i den andra rapporten finns en beskrivning
av syncentralerna. Centralerna föreslås av expertgruppen få en initierande
och samordnande funktion för synrehabiliteringen. Man understryker
också vikten av att genom uppföljning förvissa sig om att planerad
rehabilitering genomförs på sätt som förutsatts.

Även i remissammanställningen behandlas syncentralernas roll. Flera
remissinstanser har understrukit att syncentralernas funktion bör vara att
registrera synskadade, att informera om sin verksamhet (men inte om
synskadades situation), att kartlägga den synskadades rehabiliteringsbehov
(huvuduppgift), att utöver rehabilitering av synskadade i mån av tid och
resurser också utprova medicinska kontaktlinser, att föra statistik och att
samordna, initiera och följa upp de skilda rehabiliteringsinsatser som finns
för synskadade.

Många remissinstanser understryker att syncentralen organisatoriskt bör
tillhöra en ögonklinik. Den direkta ledningen förordas utövas av en person
med pedagogisk och social inriktning. Viss risk anses kunna föreligga att
syncentralen utvecklas så att den motverkar normalisering och integration.
Ansvariga huvudmän inom skola, arbetsmarknad, bostadsmarknad och
socialtjänst får dock inte avhända sig sitt ansvar för de synskadade. Det har
emellertid också framförts åsikten att den mest naturliga organisatoriska
hemvisten för syncentraler är den sociala nämnden då syncentralen har en
social och pedagogisk grundinriktning.

Utskottet finner de överväganden som redovisats i projektet värdefulla.
Syncentralerna ingår i sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde. Numera
finns syncentraler över hela landet. Verksamheten är dock på flera platser
relativt ny och har sannolikt inte funnit sin slutliga form. Utskottet anser det
viktigt att verksamheten följs upp och vidareutvecklas.

Som påpekas i motionerna finns för närvarande inget pågående arbete som
syftar till en övergripande planering av synskadades rehabilitering. Utskottet
anser därför att regeringen bör vidta åtgärder för att följa upp och ta till vara
de erfarenheter som vunnits i syfte att förbättra samordningen av olika
rehabiliteringsinsatser. Detta bör med anledning av motionerna 214 (s) och
240 (m) ges regeringen till känna.

Kostnader för ledarhund

I budgetpropositionen (s. 141) föreslås 22 026 000 kr. under anslaget G 7.
Kostnader för viss verksamhet för synskadade och döva. Därav utgör
8 365 000 kr. bidrag till Synskadades riksförbund (SRF) för verksamheter
med ledarhundar. SRF får bidrag för inköp av ledarhundar, för introduktion
av hundarna i samband med att de lämnas till de synskadade och för vissa
veterinärkostnader m. m. Anslaget har tidigare avsett inköp av 40 hundar. I
år har det höjts till att avse 45 hundar.

I motion So209 av Margareta Andrén (fp) och Keuth Skårvik (fp) hemställs
om förslag till täckande av kostnader till följd av innehav av ledarhund.
Motionärerna anser att innehavare av ledarhund bör få särskilda medel för
att täcka kostnaderna för mat, slitage o. d. samt veterinärkostnader.

Den som är handikappad kan under vissa förutsättningar få handikappersättning.
Bestämmelserna om handikappersättning finns i lagen (1962:381)
om allmän försäkring (AFL), 9 kap. 2, 3 och 5 §§. Handikappersättning
utgår alltid till den som är blind, om han blev det före 65 års ålder.
Ersättningen börjar utgå när den försäkrade fyllt 16 år.

Handikappersättningen är en samlad merkostnadsersättning vars syfte är
att täcka merkostnader orsakade av handikapp i enskilda fall. Handikappersättningen
är inte inkomstprövad och den är skattefri. Den utgår dels som en
tilläggsförmån till den som uppbär pension enligt AFL, dels som självständig
förmån till den som inte har sådan pension.

Handikappersättning utgår alltefter hjälpbehovets omfattning och/eller
merutgifternas storlek för år räknat med en viss andel av basbeloppet (65 %,
50 % eller 34 % av basbeloppet). Till blind utgår ersättning med 65 % av

SoU 1985/86:11

29

basbeloppet för tid före den månad då hel ålderspension eller hel förtidspension
börjar utgå och med lägst 34 % av basbeloppet för tid därefter.

Handikappersättningen är awägd så att den skall kunna täcka de
merutgifter en blind person kan beräknas ha på grund av sitt handikapp. I
merutgifterna har sålunda inräknats även sådana extra kostnader som
orsakas av svårigheter att förflytta sig. Även i de fall en blind persons
merutgifter blir föremål för individuell prövning tas hänsyn till sådana
kostnader. Kostnader för innehav av ledarhund medräknas därför när man
fastställer ersättningen.

Riksförsäkringsverket har behandlat frågor om merutgifter på grund av
handikapp i sitt betänkande (Ds S 1981:16) Merutgifter m. m. inom handikappersättningen.
Beträffande frågan om ersättning för kostnader för
ledarhund konstaterade verket att man med nuvarande praxis i regel inte kan
lösa frågan medelst handikappersättningen, utan att en generell lösning
skulle behöva sökas i annan form. I betänkandet föreslogs som den mest
konsekventa och praktiska lösningen att den som erhåller ledarhund
samtidigt får ett av statsmedel bekostat årligt bidrag med skäligt belopp för
att täcka kostnader för mat m. m. åt hunden.

Frågan om att vid sidan av handikappersättningen införa en ny form av
bidrag till blinda med ledarhund har tidigare behandlats av socialförsäkringsutskottet
bl. a. i betänkandena SfU 1978/79:22 och 1982/83:4. I det senare
betänkandet redogjorde utskottet för riksförsäkringsverkets ovan refererade
betänkande. Socialförsäkringsutskottet uttalade härefter att utskottet fann
att det finns skäl som talar för att man omprövar principen att kostnader för
innehav av ledarhund skall tillgodoses inom handikappersättningen. Med
hänsyn till att riksförsäkringsverket fäst regeringens uppmärksamhet på
frågan ansåg utskottet inte att det var påkallat med någon åtgärd av
riksdagen.

Enligt uppgift från socialdepartementet övervägs för närvarande inga
åtgärder av detta slag.

Utskottet gör följande överväganden.

Statens kostnader för ledarhundar är betydande. Förutom de 8 365 000 kr.
som är en del av anslaget G 7. Kostnader för viss verksamhet för synskadade
och döva, föreslås under G 8. Statens hundskola 2 600 000 kr. I motiveringen
framhålls svårigheterna att få fram bra hundar och att de utbildade hundar
som statens hundskola levererar har erkänt goda egenskaper. Viktiga
förutsättningar härför är yrkesskicklig dressyr och avel. I propositionen har
föreslagits en ökning av antalet ledarhundar från tidigare 40 till 45 hundar per
år. Utskottet, som anser det värdefullt att fler synskadade får tillgång till
ledarhund, tillstyrker detta förslag.

Utskottet konstaterar att det medför vissa kostnader att ha ledarhund och
att det kan vara betungande för den enskilde. Det är angeläget att denna
fråga löses. Ännu viktigare är dock att öka produktionen av hundar så att det
stora behovet av ledarhundar kan tillgodoses. Alla synskadade som så önskar
bör kunna få del av den förmån det innebär att ha ledarhund. Utskottet
förutsätter att regeringen överväger åtgärder i enlighet med vad utskottet nu
anfört. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion 209 (fp).

Utskottet har inte något att erinra mot de föreslagna medelsanvisningarna

SoU 1985/86:11

30

under G 7. Kostnader för viss verksamhet för synskadade och döva och G 8.
Statens hundskola.

Kulturinsatser för utvecklingsstörda

I motion So212 av Margareta Persson m.fl. (s) hemställs att riksdagen skall
begära att en översyn av utvecklingsstördas kultursituation med förslag till
åtgärder genomförs snarast. Motionärerna efterlyser systematiska åtgärder
för att förbättra utvecklingsstördas kulturmiljö. Utvecklingsstörda har ett
speciellt behov av stimulans för sin utveckling. De har också en stark
skaparglädje. Det behövs därför ett anpassat utbud av teater, musik m. m.
samt möjlighet till skapande verksamhet.

Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl. antogs av riksdagen 1985. Den träder i kraft den 1 juli 1986. I lagen
anges uttryckligen att till landstingets uppgifter bl. a. hör att verka för att det
allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för psykiskt utvecklingsstörda
(8 § 6 p.). Vidare ingår fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter i
de särskilda omsorgerna boende i elevhem och boende i gruppbostad (4 §
andra stycket). I propositionen (1984/85:176 s. 35) anges att landstingskommunen
får en skyldighet både att verka för att det allmänna kulturutbudet
blir tillgängligt för psykiskt utvecklingsstörda och att erbjuda kulturaktiviteter
för dem som bor på grupphem och elevhem.

I omsorgskommitténs betänkande Omsorger om vissa handikappade
(SOU 1981:26), som föregick lagen, betonas behovet av en meningsfull fritid
för handikappade. Handikappade bör få möjlighet att välja och pröva olika
aktiviteter i gemenskap med andra. Genom fritids- och kulturliv bör
normaliserade levnadsvillkor understrykas. Stöd att delta i fritidsverksamhet
bör ingå i planeringen av en förändrad bostadssituation. Man bör underlätta
för den handikappade både att delta i en organiserad fritidsverksamhet och
att disponera sin lediga tid på egen hand.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om den stora betydelse det har
för utvecklingsstörda med fritids- och kulturaktiviteter. För att utvecklingsstörda
skall få den stimulans de behöver är det nödvändigt inte bara med en
daglig sysselsättning - arbete eller liknande - utan också med en meningsfull
fritid. I den nya omsorgslagen, som snart träder i kraft, har ansvaret härför
lagts på landstingskommunerna.

Enligt utskottets uppfattning har man genom att lagreglera skyldigheten
att verka för att fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för utvecklingsstörda
skapat goda förutsättningar för att behoven skall bli tillgodosedda.
Utskottet, som förutsätter att landstingskommunerna kommer att fullgöra
sina skyldigheter enligt den nya lagen, anser att erfarenheterna härav bör
avvaktas innan riksdagen har anledning att överväga ytterligare åtgärder.
Utskottet avstyrker därför motion 212 (s).

Övriga anslagsfrågor

Utskottet har ingen erinran mot budgetpropositionens förslag till övriga
medelsanvisningar under avsnittet G. Omsorg om äldre och handikappade.

SoU 1985/86:11

31

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande statsbidrag till ålderdomshem

att riksdagen avslår motion 1985/86:So215, motion 1985/86:So223
yrkande 3 och motion 1985/86:So241 yrkande 1,

2. beträffande platsminskningen inom institutionsvården
att riksdagen avslår motion 1985/86:So467,

3. beträffande enhetliga avgifter för hemhjälp m. m.
att riksdagen avslår motion 1985/86: So235,

4. beträffande hemtjänsttaxor

att riksdagen avslår motion 1985/86:So227 delvis,

5. beträffande villkor för statsbidrag till social hemhjälp
att riksdagen avslår motion 1985/86:So238 yrkande 1 delvis,

6. beträffande möjligheter till objektsanställning

att riksdagen avslår motion 1985/86:So218 yrkande 11,

7. beträffande medelsanvisning för social hemhjälp

att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp för budgetåret 1986/87
anvisar ett förslagsanslag av 1 831 000 000 kr.,

8. beträffande ersättning för hemsjukvård
att riksdagen avslår motion 1985/86:So211,

9. beträffande flyttningsbidrag vid anhörigvård
att riksdagen avslår motion 1985/86:So226,

10. beträffande fristående vårdalternativ

att riksdagen avslår motion 1985/86:So206 yrkande 7,

11. beträffande arbetsnormer för vårdpersonal
att riksdagen avslår motion 1985/86: So202,

12. beträffande färdtjänsttaxor

att riksdagen avslår motion 1985/86:So227 delvis,

13. beträffande samordning av bilstöd och färdtjänst
att riksdagen avslår motion 1985/86:So218 yrkande 8,

14. beträffande leasing av bil för handikappad
att riksdagen avslår motion 1985/86:So203,

15. beträffande service i glesbygd

att riksdagen avslår motion 1985/86:So221,

16. beträffande utvecklingen av färdtjänsten

att riksdagen avslår motion 1985/86:So234 yrkande 4,

17. beträffande villkor för statsbidrag till färdtjänst

att riksdagen avslår motion 1985/86:So238 yrkande 1 delvis,

18. beträffande medelsanvisning för färdtjänst

att riksdagen till Bidrag till färdtjänst för budgetåret 1986/87 anvisar ett
förslagsanslag av 410 000 000 kr.,

19. att beträffande vissa bidrag från allmänna arvsfonden
att riksdagen avslår motion 1985/86:So222,

20. beträffande en uppföljning av handlingsprogrammet i handikappfrågor att

riksdagen med anledning av motion 1985/86:So234 yrkande 1 och
motion 1985/86:So245 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

SoU 1985/86:11

32

21. beträffande samarbete med handikapporganisationer
att riksdagen avslår motion 1985/86:So218 yrkande 10,

22. beträffande en ombudsman för handikappade
att riksdagen avslår motion 1985/86:So218 yrkande 13,

23. beträffande översyn av socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1985/86:So213,

24. beträffande besvärsmöjligheter enligt socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1985/86: So238 yrkande 2,

25. beträffande obligatoriska program i handikappfrågor
att riksdagen avslår motion 1985/86:So238 yrkande 3,

26. beträffande utvecklingsbidrag för handikappomsorgen
att riksdagen avslår motion 1985/86:So238 yrkande 4,

27. beträffande texttelefon till anhörig

att riksdagen avslår motion 1985/86:So242 yrkande 2,

28. beträffande texttelefon hos vissa myndigheter
att riksdagen avslår motion 1985/86:So242 yrkande 1,

29. beträffande medelsanvisning för ersättning för texttelefoner
att riksdagen till Ersättning till televerket för texttelefoner för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 20 734 000 kr.,

30. beträffande synskadades rehabilitering

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So214 och motion
1985/86: So240 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

31. beträffande synskadads kostnader för ledarhund
att riksdagen avslår motion 1985/86:So209,

32. beträffande medelsanvisning för viss verksamhet för synskadade
m. m.

att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för synskadade och
döva för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 22 026 000
kr.,

33. beträffande medelsanvisning till statens hundskola

att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret 1986/87 anvisar ett
förslagsanslag av 2 600 000 kr.,

34. beträffande kulturinsatser för utvecklingsstörda
att riksdagen avslår motion 1985/86:So212,

35. beträffande övriga medelsanvisningar
att riksdagen för budgetåret 1986/87 anvisar

a) till Kostnader för viss omsorg om handikappade ett förslagsanslag av
34 859 000 kr.,

b) till Kostnader för viss utbildning av handikappade m. m. ett
förslagsanslag av 32 885 000 kr.,

c) till Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser
ett förslagsanslag av 37 211 000 kr.,

d) till Statens handikappråd ett förslagsanslag av 3 654 000 kr.,

SoU 1985/86:11

33

e) till Bidrag till handikapporganisationer ett reservationsanslag av
49 000 000 kr.

Stockholm den 18 mars 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Göte Jonsson (m) Kjell Nilsson (s), Rune Gustavsson (c), Anita Persson (s),
Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine
Haglund (m), Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson (s), Ingvar Eriksson (m)
och Rosa Östh (c).

Reservationer

Statsbidrag till ålderdomshem (mom. 1 i hemställan)

1. av Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c), Per
Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Ingvar Eriksson (m) och Rosa
Östh (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Den åsikt
som” och slutar på s. 10 med ” och 241 (m) yrkande 1” bort ha följande
lydelse:

Det finns en grupp äldre, framför allt i de högsta åldersgrupperna, som är i
behov av omfattande hjälp och tillsyn. Denna grupp ökar successivt som en
följd av befolkningsstrukturen. Enligt utskottets mening kommer man därför
också i fortsättningen att behöva servicehus med helinackordering där
löpande vård och tillsyn kan ges på samma sätt som på ålderdomshemmen.
Det vore olyckligt om denna grupp av äldre i ökad omfattning skulle behöva
tas om hand inom sjukvårdens ram som en följd av att det saknas lämpliga
vårdalternativ mellan å ena sidan eget boende och å andra sidan långtidssjukvården.

Inom primärkommunerna finns kunskap om de lokala behoven och
önskemålen. De statliga bidragen bör därför enligt utskottets mening få en
sådan utformning att flexibla lösningar tillåts oberoende av anslagsramarnas
storlek. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna 215 (fp), 223 (c)
yrkande 3 och 241 (m) yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande statsbidrag till ålderdomshem
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So215 (fp), motion
1985/86: So 223 (c) yrkande 3 och motion 1985/86: So241 (m) yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1985/86:11

34

Platsminskningen inom institutionsvården (mom. 2 i
hemställan)

2. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar Eriksson (samtliga
m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”1 dagens
situation” och slutar med ”det anförda i motion 467 (m)” bort ha följande
lydelse:

Det finns mycket i dagens långtidssjukvård, psykiatriska vård och ålderdomshem
som behöver förändras och förbättras. Som utskottet redovisat
ovan pågår en betydande avveckling av dessa vårdformer. Alla klarar dock
inte ett eget boende.

Det behövs därför, speciellt för de äldre åldersgrupperna, fullgoda
alternativ. Dessa alternativ finns inte i dag. Inte heller är den öppna vården
utbyggd i sådan omfattning att alla som behöver kan få hjälp.

Enligt utskottets uppfattning måste man vara mycket försiktig med att i det
läget avveckla platser inom institutionsvården.

Regeringen bör undersöka vilka följder som den snabba minskningen
åstadkommit och sätta in adekvata motåtgärder.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 467 (m) ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande platsminskning inom institutionsvården

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: So467 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Enhetliga avgifter för hemhj älp m. m. (mom. 3 i hemställan
samt motivering till mom. 4 i hemställan)

3. av Daniel Tarschys (fp), Göte Jonsson (m), Per Arne Aglert (fp),
Ann-Cathrine Haglund (m) och Ingvar Eriksson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”del och 235 (fp).” bort ha följande lydelse:
Avgifterna för hemtjänsten bör vara enhetliga oavsett inkomst. Det kan
dock krävas att möjlighet till avgiftsnedsättning finns för pensionärer med låg
eller ingen ATP. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motion 235 (fp) ge regeringen till känna.

Med detta ställningstagande har utskottet ingen anledning att gå in på
motion 227 (s) i här aktuell del, som alltså avstyrks.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande enhetliga avgifter för hemhjälp m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: So235 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1985/86:11

35

Villkor för statsbidrag till social hemhj älp (mom. 5 i
hemställan)

4. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
har många” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:
Det har framkommit genom flera undersökningar att kvaliteten på bl. a.
hemtjänsten ofta är låg och resurserna otillräckliga. Ett exempel är
Handikappförbundens centralkommittés undersökning som redovisas på
s. 6 ovan. Till hemtjänsten utgår bidrag från staten. Enligt utskottets
uppfattning bör dessa bidrag utnyttjas till att ställa grundläggande kvalitetskrav
på hemtjänsten. Regeringen bör snarast redovisa ett förslag till nya
statsbidragsregler, som ger möjlighet till sådana kvalitetskrav. Vad utskottet
nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 238 (vpk) yrkande 1 i
motsvarande del ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande villkor för statsbidrag till social hemhjälp
att riksdagen med anledning av motion 1985/86 :So238 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

Fristående alternativ (mom. 10 i hemställan)

5. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar Eriksson (samtliga
m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”motion 206 (m) (yrkande 7).” bort ha följande
lydelse:

Människor måste också på ålderdomen kunna påverka sin situation. Det är
därför viktigt att de kan välja mellan olika alternativ i fråga om service, vård
och boende. Nuvarande regler missgynnar den alternativa äldreomsorgen.

Valfrihet och hänsyn till den enskildes önskemål bör enligt utskottets
uppfattning skrivas in i biståndsparagrafen i socialtjänstlagen (1980:620).
Detta bör innebära att ideell förening eller annan privat vårdgivare som
tillhandahåller viss service eller omsorg för äldre eller handikappade skall ha
rätt till kommunalt bidrag för service som avlastar verksamhet som kommunen
annars skulle vara skyldig att bedriva. Det kommunala bidraget skall
högst motsvara vad verksamheten skulle kosta i kommunal regi. Skulle den
enskilda verksamheten inte efterfrågas faller naturligtvis det kommunala
bidraget bort.

Med ett sådant system skulle smådriftsfördelar också bättre kunna tas till
vara. En personalintensiv verksamhet som vård och service blir billigare i
smådrift, där administration och organisation blir enklare.

Regeringen bör framlägga förslag i enlighet med det anförda för riksdagen.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med
anledning av motion 206 (m) (yrkande 7).

SoU 1985/86:11

36

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa

10. beträffande fristående vårdalternativ
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So206 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Utvecklingen av färdtjänsten (mom. 16 i hemställan)

6. av Daniel Tarschys (fp) och Per Arne Aglert (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Även den i”
och slutar med ”avser yrkande 4.” bort ha följande lydelse:
Undersökningar av färdtjänstens utbyggnad i kommunerna visar att
standarden varierar kraftigt. Enligt utskottets uppfattning krävs snara
förbättringar av färdtjänsten så att intentionerna bakom socialtjänstlagen
uppfylls.

Socialstyrelsen bör genom rekommendationer verka för att färdtjänsten
görs länsomfattande och med samma service som kollektivtrafiken. Liksom
kollektivtrafiken bör färdtjänsten byggas upp länsvis. Kostnaderna bör då
också fördelas som en del av kostnaderna för kollektivtrafiken. Vad utskottet
nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion 234
(fp) yrkande 4.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa

16. beträffande utvecklingen av färdtjänsten

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So234 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Villkor för statsbidrag till färdtjänst (mom. 17 i hemställan)

7. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
har ovan” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Det har framkommit genom flera undersökningar att kvaliteten på bl. a.
färdtjänsten ofta är låg och resurserna otillräckliga. Ett exempel är Handikappförbundens
centralkommittés undersökning som redovisas på s. 6 ovan.
Till färdtjänsten utgår bidrag från staten. Enligt utskottets uppfattning bör
bidraget utnyttjas till att ställa grundläggande kvalitetskrav på färdtjänsten.
Så bör statsbidrag till t. ex. färdtjänst endast utgå till kommuner som har en
avgiftssättning som överensstämmer med vad riksdagen uttalat, som har
tillgång till specialfordon osv.

Regeringen bör snarast redovisa förslag till nya statsbidragsregler, som ger
möjligheter till sådana kvalitetskrav.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med
anledning av motion 238 (vpk) yrkande 1 i motsvarande del.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa

17. beträffande villkor för statsbidrag till färdtjänst

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:So238 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

SoU 1985/86:11

37

Obligatoriska program i handikappfrågor (mom. 25 i
hemställan)

8. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Utskottet
ställer” och slutar med ”del (yrkande 3)” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är en slutsats som kan dras av Handikappförbundens
centralkommittés undersökning (se ovan s. 6) att de kommuner
som långsiktigt planerar sin verksamhet visar avsevärt bättre handikappinsatser.
Konkret kommer detta till uttryck i att kommuner som antagit
särskilda handikapprogram ofta har en relativt väl utvecklad handikappomsorg.
Utskottet finner det därför angeläget att kommunerna i större
omfattning utarbetar och antar program på handikappområdet. Utskottet
anser således att ett tillägg bör göras till 21 § socialtjänstlagen så att
kommunerna ges skyldighet att upprätta dylika handikapprogram. Därmed
skulle behovet av långsiktig planering på området slås fast i lag på samma sätt
som i dag gäller för bl. a. bostadsförsörjningen och barnomsorgen. För att
planerna skall få giltighet bör dessa fastställas av socialstyrelsen, som är
tillsynsmyndighet för socialtjänsten. Regeringen bör skyndsamt framlägga
erforderliga lagförslag. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen
till känna med anledning av motion 238 (vpk) yrkande 3.

dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa

25. beträffande obligatoriska program i handikappfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: So238 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Utvecklingsbidrag för handikappomsorgen (mom. 26 i
hemställan)

9. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”del (yrkande 4).” bort ha följande lydelse:

En av orsakerna till att kommunerna hittills gjort så litet för sysselsättning
för handikappade är att man saknar kunskaper och erfarenhet på området.
Utskottet finner det därför angeläget med särskilt stimulansbidrag. I likhet
med vad som i dag utges för utvecklingsinsatser inom social hemtjänst och
barnomsorg bör ett särskilt utvecklingsbidrag utges till kommunerna för
sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade. Med bifall till motion
238 yrkande 4 anser utskottet således att 20 milj. kr. bör anvisas till sådana
utvecklingsinsatser i kommunerna.

dels att utskottet under mom. 26 bort hemställa

26. beträffande utvecklingsbidrag för handikappomsorgen

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:So238 yrkande 4 till Bidrag
till sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade inom kommunerna
för budgetåret 1986/87 anvisar ett reservationsanslag av
20 000 000 kr.,

SoU 1985/86:11

38

Innehållsförteckning SoU 1985/86:11

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Utskottet 5

Allmän bakgrund 5

Ålderdomshem och andra institutioner för äldre 7

Villkor i övrigt för social hemhjälp 11

Vård av anhörig 13

Fristående vårdalternativ 15

Arbetsnormer för vårdpersonal 16

Vissa bidrag från allmänna arvsfonden 18

Färdtjänst 18

Riktlinjer för handikappolitiken 21

Socialtjänstlagen och handikappsomsorgen 24

Texttelefoner 26

Synskadades rehabilitering 28

Kostnader för ledarhund 29

Kulturinsatser för utvecklingsstörda 31

Övriga anslagsfrågor 31

Hemställan 32

Reservationer

Statsbidrag till ålderdomshem (mom. 1 i hemställan) av fp, m och

c 34

Platsminskningen inom institutionsvården (mom. 2 i hemställan)

av m 35

Enhetliga avgifter för hemhjälp m. m. (mom. 3 i hemställan samt

motivering till mom. 4 i hemställan) av fp och m 35

Villkor för statsbidrag till social hemhjälp (mom. 5 i hemställan)

av vpk 36

Fristående alternativ (mom. 10 i hemställan) av m 36

Utvecklingen av färdtjänsten (mom. 16 i hemställan) av fp 37

Villkor för statsbidrag till färdtjänst (mom. 17 i hemställan) av

vpk 37

Obligatoriska program i handikappfrågor (mom. 25 i hemställan)

av vpk 38

Utvecklingsbidrag för handikappomsorgen (mom. 26 i hemställan)
av vpk 38

39