Socialförsäkringsutskottets
betänkande

1985/86:3

om vissa socialförsäkringsfrågor (prop. 1985/86:38)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas dels proposition 1985/86:38 om vissa socialförsäkringsfrågor
samt tre med anledning härav väckta motioner, dels sex motioner
om olika socialförsäkringsfrågor väckta under det föregående riksmötet.

I propositionen föreslås ändringar i reglerna om indragning och nedsättning
av sjukpenning och föräldrapenning för att anpassa bestämmelserna till
nuvarande förhållanden. En ändring gäller möjligheten att sätta ned eller dra
in sjukpenning när en försäkrad underlåter att anmäla ändrad vistelseort till
försäkringskassan. Vid tillfällig bortovaro under ett sjukdomsfall skall det
inte krävas någon underrättelse till försäkringskassan. Indragning och
nedsättning av sjukpenning skall kunna komma i fråga bara om den
försäkrade underlåter att meddela kassan sin vistelseadress vid annan än
tillfällig bortovaro. Vidare skall för nedsättning eller indragning krävas att
det är motiverat vid en helhetsbedömning av omständigheterna. Vid tillfällig
föräldrapenning skall samma regler gälla som för sjukpenning. I övrigt slopas
vid föräldrapenning kravet på anmälan om ändrad vistelse och möjligheten
till indragning eller nedsättning på denna grund.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker därmed en fpmotion
om att anmälan om ändrad vistelse inte heller skall behöva göras
beträffande tillfällig föräldrapenning. I propositionen föreslås vidare lagstiftningsåtgärder
för att möjliggöra försök med en mer flexibel sjukpenningersättning
och försök med att, i stället för sjukpenning, lämna ersättning för
den försäkrades merkostnader för resor till och från arbetsplatsen om hans
hälsotillstånd inte tillåter att han använder det färdsätt som han normalt
utnyttjar. Förslag läggs också fram för att skapa förutsättningar för ett försök
med enhetliga patientavgifter inom offentlig öppen hälso- och sjukvård.
Detta skall ske inom ramen för försöksverksamheten med en ökad kommunal
självstyrelse.

Utskottet biträder även dessa förslag.

I en motion (fp) begärs förslag som möjliggör försöksverksamhet -förutom med enhetliga patientavgifter - där högkostnadsskyddet även
omfattar sjukresorna. Utskottet hänvisar till att försöksverksamhet med
ändrat ekonomiskt och administrativt ansvar för sjukresor redan pågår på
andra håll i landet, och utskottet är i avvaktan på resultatet härav inte berett
att tillstyrka motionsförslaget. Fp-ledamöterna reserverar sig till förmån för

SfU

1985/86:3

1 Riksdagen 1985186.11 sami. Nr 3

motionen, medan c-ledamöterna redovisar sin principiella uppfattning om
högkostnadsskydd för sjukresor i ett särskilt yttrande.

Utskottet avstyrker även en motion (vpk) om försöksverksamhet med
slopade patientavgifter med hänvisning till att det ankommer på varje
sjukvårdshuvudman att själv besluta härom. Vpk-ledamoten redovisar sin
ståndpunkt angående patientavgifter i ett särskilt yttrande.

Med anledning av motionerna från föregående riksmöte behandlas frågor
om ändrad sjukpenningberäkning vid anhörigvård (s), tillämpningen av
reglerna om handikappersättning (s), kostnader för dialys i hemmet (s),
försäkringsskyddet vid arbete utomlands (s) och socialförsäkringskonventioner
(m). Utskottet föreslår inte några åtgärder med anledning av dessa
motioner. Däremot föranleder en motion (vpk) om sexualhjälpmedel till
handikappade ett tillkännagivande om att frågan bör utredas.

C-ledamöterna reserverar sig till förmån för motionen om ändrad sjukpenningberäkning
vid anhörigvård.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1985/86:38 (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta inom socialdepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1985:87) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4. lag om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet,

5. lag om försöksverksamhet med enhetliga patientavgifter inom offentlig
öppen hälso- och sjukvård.

Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1985/86:117 av Margö Ingvardsson m. fl. (vpk) föreslås - med bifall
till proposition 1985/86:38 - att riksdagen hemställer att regeringen vidtar
åtgärder för att inom ramen för frikommunförsöket även en försöksverksamhet
med nolltaxa inom den öppna hälso- och sjukvården sker i en eller flera
landstingskommuner.

I motion 1985/86:118 av Margareta Andrén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär ett förslag som möjliggör för Örebro läns landsting att
bedriva försöksverksamhet där högkostnadsskyddet även omfattar reskostnaden.

I motion 1985/86:119 av Anne Wibble (fp) och Maria Leissner (fp) hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om allmän försäkring att
anmälan om ändrad vistelseadress vid tillfällig föräldrapenning ej behöver
göras.

SfU 1985/86:3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1984/85 SfU 1985/86:3

I motion 1984/85:703 av Hagar Normark (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behov av
ändring av 3 kap. 12 § AFL.

I motion 1984/85:800 av Margö Ingvardsson (vpk) och Björn Samuelson
(vpk) föreslås att riksdagen hos regeringen begär att sexhjälpmedel förs upp
på Handikappinstitutets lista över bidragsberättigade hjälpmedel.

I motion 1984/85:1278 av Bengt Lindqvist (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts beträffande inordnande
av stödet till njursjuka i den allmänna försäkringen.

I motion 1984/85:1745 av Gustav Persson (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts om översyn av tillämpningen
av handikappersättningen.

I motion 1984/85:2218 av Lennart Bladh (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de sociala och
ekonomiska villkoren för hemvändande volontärer och andra biståndsarbetare.

I motion 1984/85:2443 av Göran Riegnell (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialförsäkringskonventioner.

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1984/85:703 från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet. Till Försäkringskasseförbundets
yttrande har fogats yttranden från Blekinge, Bohusläns, Gävleborgs,

Hallands, Kalmar, Kopparbergs, Kronobergs, Norrbottens, Skaraborgs,

Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Värmlands, Västerbottens, Västernorrlands,
Västmanlands, Älvsborgs och Östergötlands läns samt Malmöhus
och Malmö allmänna försäkringskassor.

Vidare har inhämtats yttranden över motion 1984/85:800 från Handikappinstitutet,
socialstyrelsen, De Handikappades Riksförbund och Handikappförbundens
Centralkommitté.

Slutligen har inhämtats yttranden över motion 1984/85:1745 från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet. Till Försäkringskasseförbundets
yttrande har fogats yttranden från Blekinge, Gävleborgs, Hallands,

Kalmar, Kronobergs, Norrbottens, Stockholms, Södermanlands, Uppsala,

Västerbottens, Västmanlands och Östergötlands läns samt Malmöhus och
Malmö allmänna försäkringskassor.

Utskottet

Inledning

I förevarande proposition föreslås ändringar i reglerna om indragning och
nedsättning av sjukpenning i syfte att anpassa bestämmelserna till nuvarande

förhållanden. Vidare föreslås lagstiftningsåtgärder för att möjliggöra för- 3

1* Riksdagen 1985186.11 sami. Nr 3

söksverksamhet inom olika områden.

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker de olika förslagen och de
motioner som föranletts av förslagen. Vidare tar utskottet också upp till
behandling sex motioner från den allmänna motionstiden 1984/85 som rör
skilda frågor inom försäkringen.

Regler för indragning och nedsättning av sjuk- och
föräldrapenning

Enligt 3 kap. 17 § första stycket b lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL) får indragning eller nedsättning av sjukpenning ske om försäkrad
under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta försäkringskassan.
Enligt 4 kap. 20 § AFL gäller samma regel även i fråga om föräldrapenning.

I propositionen föreslås ändrade regler för indragning och nedsättning av
sjuk- och föräldrapenning för att nå en anpassning till nuvarande förhållanden.
En föreslagen ändring avser indragning eller nedsättning av sjukpenning
vid försummelse att underrätta försäkringskassan om ändrad vistelseort.
Underrättelse skall inte krävas vid tillfällig bortovaro, dvs. sådan
bortovaro som varar högst tre dagar. Påföljd skall således kunna komma i
fråga bara om den försäkrade underlåter att meddela kassan sin vistelseadress
vid annan än tillfällig bortovaro. Beträffande tillfällig föräldrapenning
föreslås samma regler gälla som för sjukpenning. Vid föräldrapenning i
övrigt föreslås kravet på anmälan om ändrad vistelse och möjligheten till
indragning eller nedsättning slopad. För indragning eller nedsättning av en
förmån på de grunder som avses i 3 kap. 17 § AFL skall krävas att sådan
påföljd är motiverad vid en helhetsbedömning av omständigheterna i det
särskilda fallet. Vidare föreslås begreppet sjukkontroll i lagbestämmelsen
ersatt av en beskrivning som bättre täcker åtgärdens syfte.

Motionärerna i motion 119, Anne Wibble och Maria Leissner, vill att
riksdagen skall besluta att anmälan om ändrad vistelse inte heller skall
behöva göras beträffande tillfällig föräldrapenning. Som stöd för yrkandet
åberopas i motionen riksförsäkringsverkets rapport angående översyn av
vissa regler inom sjuk- och föräldraförsäkringen, vari verket har anfört bl. a.
följande. ”Om anmälningsskyldigheten slopas för den övriga föräldrapenningen
skulle det innebära vissa nackdelar att ha den kvar för endast
föräldrapenning för tillfällig vård av barn. Skilda regler kan skapa informationssvårigheter
och risk för att föräldrar missförstår lämnad information och
därmed riskerar att gå miste om ersättning.”

Departementschefen har i propositionen anfört att beträffande den
förmån som fr. o. m. år 1986 heter tillfällig föräldrapenning bör motsvarande
reglering gälla som för sjukpenning, dvs. en möjlighet till indragning eller
nedsättning skall finnas vid underlåtenhet att anmäla annan än tillfällig
bortovaro. Med hänsyn till de stora likheter som finns mellan nämnda
föräldrapenningförmån och sjukpenning delar utskottet denna uppfattning.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i nu behandlade
delar och avstyrker bifall till motion 119.

SfU 1985/86:3

Försöksverksamhet med mer flexibel sjukpenningersättning
och ersättning för merkostnader i vissa sjukfall

I propositionen föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter som avviker från vissa regler
inom den allmänna sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen i syfte att
möjliggöra dels försök med mer flexibel sjukpenningersättning i samband
med rehabilitering och återgång till arbete, dels försök där ersättning för
merkostnader för resor till och från arbetsplatsen kan ges i stället för
sjukpenning. Sådana föreskrifter föreslås kunna gälla till utgången av juni
1987.

Propositionen i nu berörd del har inte föranlett något motionsyrkande, och
utskottet biträder förslaget.

Försöksverksamhet med enhetliga patientavgifter inom den
offentliga öppna hälso- och sjukvården

Riksdagen beslutade i juni 1984 att en försöksverksamhet med ökad
kommunal självstyrelse skall bedrivas t. o. m. år 1988 (prop. 1983/84:152,
KU 32, rskr. 368). Försöksverksamheten är en del av det omfattande
förändrings- och förnyelsearbete som bedrivs inom hela den offentliga
sektorn. Avsikten är att de deltagande kommunerna och landstingen skall
kunna få dispens från statliga regler som utgör hinder för att bedriva en
effektiv kommunal verksamhet. Örebro läns landsting, som ingår i detta
frikommunförsök, har i skrivelse den 28 juni 1985 till regeringen begärt att
förutsättningar skapas för ett försök med enhetliga patientavgifter för besök i
öppen sjukvård som bedrivs av landstinget. Ett system med enhetliga
patientavgifter bedöms ge en enklare administration och enklare och mer
överskådliga regler för patienten.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att regeringen ges möjlighet
att föreskriva avstegfrån lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader,
m. m. i syfte att möjliggöra försök med enhetliga patientavgifter inom
den offentliga öppna hälso- och sjukvården. Sådana föreskrifter föreslås
kunna gälla längst till utgången av år 1988. Bemyndigandet föreslås utformat
så att föreskrifter kan meddelas att gälla i de landstingskommuner som
omfattas av frikommunförsöket, dvs. Örebro läns, Jämtlands läns samt
Göteborgs och Bohus läns landstingskommuner.

Förslagen innebär följande. Patientavgiftens storlek regleras i förordningen
(1984:908) om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudman från sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring. Enligt denna får patientavgift för
läkarvårdsbesök tas ut med högst 50 kr. och med högst 25 kr. för annan
sjukvårdande behandling än läkarvård. Den enhetliga patientavgiften föreslås
nu bli 30 kr. per besök oavsett om det gäller läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling och föreslås kombinerad med en ändring av
reglerna för högkostnadsskyddet. Enligt 7 § lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader m. m. gäller att det för kostnadsbefrielse fordras att
prisnedsatta läkemedel har inköpts eller patientavgifter för läkarbesök har
erlagts vid sammanlagt minst 15 tillfällen, och med ett sådant tillfälle likställs

SfU 1985/86:3

två tillfällen då patientavgift har erlagts för besök för sjukvårdande
behandlingar. I propositionen anförs att med en enhetlig patientavgift bör
varje tillfälle då patientavgift har erlagts för besök för annan sjukvårdande
behandling i offentlig regi jämställas med ett tillfälle då prisnedsatta
läkemedel har inköpts eller patientavgift har erlagts för läkarbesök.

Utskottet biträder propositionens förslag också i nu behandlade delar.

I motion 118 av Margareta Andrén m. fl. anförs att Örebro läns landsting
hade begärt att - inom ramen för försöksverksamheten - även kostnader för
resor till läkare och till sjukvårdande behandling skulle ingå i högkostnadsskyddet.
Motionärerna anser att en sådan försöksverksamhet där högkostnadsskyddet
även omfattar sjukresor skulle vara värdefull, och de begär ett
skyndsamt förslag i enlighet härmed.

Departementschefen har i propositionen erinrat om att det för närvarande
pågår en försöksverksamhet med sjukresor inom Piteå och Ystads sjukvårdsdistrikt
och inom Pajala kommun. Under försöksverksamheten administreras
sjukresorna av landstingen i Norrbottens och Malmöhus län. Försöksverksamheten
syftar till att få underlag för att bedöma hur ett eventuellt
överförande av det ekonomiska och administrativa ansvaret för sjukresor
från de allmänna försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen kan organiseras,
och den syftar också till att pröva möjligheterna att genom
organisatoriska m. fl. åtgärder begränsa sjukresekostnaderna. Innan erfarenheterna
från den försöksverksamheten föreligger är hon inte beredd att
föreslå en sådan ändring att även resekostnader skulle omfattas av det s. k.
högkostnadsskyddet.

Utskottet har ingen annan uppfattning i frågan och avstyrker således bifall
till motion 118.

I motion 117 av Margö Ingvardsson m. fl. föreslås att regeringen vidtar
åtgärder för att inom ramen för frikommunförsöket även genomföra en
försöksverksamhet med slopade patientavgifter (nolltaxa) inom den öppna
hälso- och sjukvården. Motionärerna anför att administrationen av patientavgifterna
måste ställas i relation till den inkomst för landstingen som de
svarar för. För närvarande motsvarar patientavgifterna inom sjukvården ca
3 % av landstingens inkomster. Översatt i landstingsskatt blir det 67 öre. Vad
det egentligen kostar i administration att få in dessa 3 % av inkomsterna är
inte belagt. Enligt motionärerna bör därför ett försök göras med att helt
avskaffa patientavgifterna.

Såsom ovan nämnts regleras patientavgiftens storlek i förordningen
(1984:908) om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudman från sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring. Enligt denna får patientavgift för
läkarvårdsbesök tas ut med högst 50 kr. och med högst 25 kr. för annan
sjukvårdande behandling. Detta innebär att det står varje sjukvårdshuvudman
fritt att bedriva försöksverksamhet med lägre eller helt slopade
patientavgifter. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 117 är
således inte påkallad.

SfU 1985/86:3

Övriga motionsyrkanden
Sjukpenningberäkning vid anhörigvård

Med sjukpenninggrundande inkomst (SGI) avses enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL) den inkomst i pengar eller naturaförmåner som den
försäkrade kan antas komma att få av eget arbete under det närmaste året.
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst
hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utges hel sjukpenning.
I annat fall utges halv sjukpenning.

För ersättning till fosterföräldrar gäller enligt 3 kap. 12 § AFL att för
försäkrad som vårdar annans barn under aderton år i hemmet som fosterbarn
eller under därmed jämförliga förhållanden och uppbär ersättning för vården
för tid då sjukpenning kommer i fråga, bedöms rätten till sjukpenning med
bortseende från ersättningen. Sjukpenningens storlek fastställs därvid på
grundval av en sjukpenninggrundande inkomst som ej omfattar sådan
ersättning.

Hagar Normark anför i motion 1984/85:703 att landstingsbidrag som utgår
för anhörigvård medför olyckliga och orättvisa effekter på utgående sjukpenning
i vissa fall. Anhörigvården kan nämligen ofta klaras av trots att
vederbörande är oförmögen att utföra sitt huvudsakliga arbete, men
eftersom den försäkrade inte fullständigt avhållit sig från arbete utgår endast
halv sjukpenning. Mot denna bakgrund anser motionären att anhörigvårdare
bör likställas med fosterbarnvårdare i sjukpenninghänseende, och hon begär
ett tillkännagivande i enlighet härmed.

I remissyttranden över motionen har riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet
anfört bl. a. följande. Riksförsäkringsverket anser det i
och för sig rimligt att i sjukpenninghänseende likställa anhörigvårdare med
fosterbarnvårdare. Omständigheterna i resp. situation är ju tämligen likartade.
Verket framhåller dock att metoden att dela SGI och göra rätten till
sjukpenning delvis avhängig av inkomsten inte överensstämmer med de
grundläggande principer på vilka lagen är uppbyggd. Bestämmelsen i 3 kap.
12 § AFL är ett rent undantag, och det är enligt verkets mening angeläget att
noga överväga olika gränsdragningsfrågor m. m., innan en utvidgning görs av
denna undantagsbestämmelse. Det finns åtskilliga andra grupper av försäkrade
än fosterbarn- och anhörigvårdare som ur rättvise- och jämlikhetssynpunkt
också borde ha möjlighet att dela upp sin SGI. Kravet på undantag
liknande det som gäller för fosterföräldrar kan således komma att öka, och
om flera sådana undantag införs är risken för gränsdragningsproblem
uppenbar. Verket avstyrker därför förslaget. Frågan om anhörigvårdarnas
rätt till delad SGI bör enligt verkets mening tas upp i samband med en samlad
översyn av rätten till sjukpenning vid denna och andra likartade situationer.
Därvid bör sambandet mellan SGI och sjukpenningrätt närmare belysas.
Försäkringskasseförbundet har inget att erinra mot förslaget men påpekar att
samma problem föreligger för andra grupper av försäkrade. En mer flexibel
tillämpning av arbetsförmågebegreppet, som ett införande av fjärdedels
sjukpenning ger möjlighet till, skulle enligt förbundets uppfattning ge en mer
rättvis kompensation i de olika situationer där en del arbete kan utföras

SfU 1985/86:3

Rättelse: S. 13 Hemställan 10. Står: motion 1984/85:2243. Rättat till: motion 1984/
85:2443.

under sjukdomsperioden. Med hänsyn till att frågan om en fjärdedels
sjukpenning kommer att tas upp av rehabiliteringsutredningen anser förbundet
att den av motionären aktualiserade frågan bör behandlas av denna
utredning.

Såsom framhållits i remissyttrandena är det i motionen aktualiserade
problemet inte unikt för anhörigvårdare utan samma problem föreligger
även för andra grupper av försäkrade med sysslor vid sidan av den ordinarie
anställningen. Frågan bör därför lösas i ett större sammanhang, och utskottet
är således inte berett att utvidga undantagsbestämmelsen i 3 kap. 12 § AFL
till att omfatta även anhörigvårdare. Utskottet avstyrker följaktligen bifall
till motion 703.

Sexualhjälpmedel för handikappade

I motion 1984/85:800 av Margö Ingvardsson och Björn Samuelson anförs att
om en handikappad önskar tekniska sexhjälpmedel finns ingen annan
möjlighet än att besöka en ”porraffär” eller handla på postorder. Detta
innebär för många ett oöverstigligt hinder. Alla människor har behov av att
älska och känna närhet även om ett funktionshinder gör att man inte fungerar
enligt det dominerande mönstret. Sexualtekniska hjälpmedel får inte ses som
ett sätt att lösa frågor om känslor och relationer men man får inte heller
bortse från att dessa hjälpmedel i vissa fall kan komplettera den egna
förmågan på samma sätt som övriga tekniska hjälpmedel. Motionärerna
begär därför att sexhjälpmedel förs upp på Handikappinstitutets lista över
bidragsberättigade hjälpmedel.

I remissyttranden över motionen har anförts bl. a. följande. Handikappinstitutet
anser det angeläget att frågorna om sexhjälpmedel för handikappade
utreds med hänsyn till produktutveckling, utvärdering och utbildning, inte
minst mot bakgrund av att nämnda hjälpmedel inte är producerade för
människor med funktionsnedsättningar i armar/händer. Samtidigt konstateras
att Handikappinstitutet med nuvarande resurser inte har möjlighet att
göra denna utredning med tillhörande utbildnings- och informationsinsatser.
Handikappinstitutet anser således att detta är ett angeläget och eftersatt
område där samhällets resurser bör förstärkas. Socialstyrelsen finner det
angeläget att Handikappinstitutet i samarbete med Landstingsförbundet får i
uppdrag att utreda frågan om sexualhjälpmedel för handikappade med
hänsyn tagen till olika typer av funktionshinder. Utredningen bör även
omfatta behovet av informations- och utbildningsinsatser inom området med
institutets redan omfattande kunskap som grund. Socialstyrelsen anser att
det vidare krävs en produktutveckling av hjälpmedel för att tillgodose de
behov som dagens marknadsutbud inte täcker, vilket också är en uppgift för
handikappinstitutet. De Handikappades Riksförbund (DHR) anför att
Handikappinstitutet förfogar över medel och resurser för utveckling av
hjälpmedel som institutet erfar att enskilda eller grupper av handikappade
har behov av. Framtagning av individuella sexhjälpmedel kan helt finansieras
av Handikappinstitutet. Någon särskild hjälpmedelsrubrik behöver
därvid inte införas i hjälpmedelsförteckningen. Handikappförbundens Centralkommitté
(HCK) ser med tillfredsställelse att frågor om sexhjälpmedel för

SfU 1985/86:3

handikappade nu börjar diskuteras med allt större öppenhet, och HCK
stödjer motionärernas förslag.

Utskottet delar den uppfattning som förs fram av remissinstanserna att det
är angeläget att utreda frågan om sexualhjälpmedel för handikappade. Enligt
utskottets mening bör det dock överlämnas till regeringen att bedöma på
vilket sätt en sådan utredning lämpligen bör ske. Vad utskottet med
anledning av motion 800 således anfört bör ges regeringen till känna.

Handikappersättning

Handikappersättning utgår till försäkrad som för avsevärd tid fått sin
funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han antingen i sin dagliga
livsföring behöver mer tidskrävande hjälp av annan eller för att kunna
förvärvsarbeta behöver hjälp av annan eller eljest till följd av handikappet får
vidkännas betydande merutgifter. Alltefter hjälpbehovets omfattning eller
merutgifternas storlek utgår handikappersättning med 65, 50 eller 34 % av
basbeloppet per år.

Gustav Persson anför i motion 1984/85:1745 att tillämpningen av reglerna
om handikappersättning har varierat under de år som ersättningsformen
funnits. I början var bedömningen ganska generös men har under senare tid
blivit alltmer restriktiv. Detta har inneburit att många personer har drabbats
av förlust av förmånen vid omprövning. Många människor med utseendemässiga
handikapp, exempelvis kärlmissbildningar eller skador i samband
med sjukdom och olyckor eller psoriasisdrabbade personer, får ofta stora
psykiska problem och en stark strävan att skyla eller genom olika åtgärder
häva sitt handikapp. Kostnaderna i samband med detta kan vara betydande.
Enligt motionären har svårigheterna att få dessa handikapp godkända ökat.
Tillämpningsreglerna borde därför bli föremål för en översyn, och han begär
ett tillkännagivande i enlighet härmed.

I remissyttranden över motionen har anförts bl. a. följande. Riksförsäkringsverket
hänvisar dels till verkets tidigare utredningsuppdrag som redovisats
i betänkandet (Ds S 1981:16) Merutgifter m. m. inom handikappersättningen,
dels till den kartläggning av det ekonomiska stödet till handikappade
som statens handikappråd har i uppdrag att utföra. Mot denna bakgrund
finner verket inte anledning att påbörja ytterligare utredning om handikappersättningen.
Försäkrings kasseförbundet är positivt till en mer generös
bedömning av rätten till handikappersättning men anser att handikapprådets
kartläggning bör avvaktas eftersom den med stor sannolikhet kommer att
leda till att hela handikappstödsområdet blir föremål för en samlad översyn.

Statens handikappråd har i oktober 1985 redovisat sitt uppdrag i rapporten
(Ds S 1985:6) Kartläggning av det ekonomiska stödet till handikappade. Av
rapporten framgår bl. a. följande. Merkostnader inom handikappersättningen
är ofta besvärliga att dokumentera för den enskilde. Det ligger nära till
hands, att de som har lätt att redogöra för vilka särskilda behov deras
handikapp kan förorsaka och kontinuerligt kan dokumentera de merkostnader
dessa ger upphov till också har större möjligheter att få ersättning än
andra. Vidare är bedömningssvårigheterna hos försäkringskassorna i dessa
frågor ofta stora, vilket bl. a. beror på att de merkostnader en funktionsned -

SfU 1985/86:3

sättning kan anses medföra oftast varierar inom olika handikappgrupper.
Merkostnadsschabloner förekommer i princip endast för blinda, döva och
gravt hörselskadade.

Utskottet är - i avvaktan på beredningen av handikapprådets rapport -inte berett att förorda någon ytterligare översyn av handikappersättning på
sätt som begärts i motion 1745. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till
motionen.

Sjukvård

Ansvaret för hälso- och sjukvården åvilar landstingen. Ersättning för hälsooch
sjukvård från den allmänna försäkringen utgår enligt grunder som
regeringen fastställer. Fr. o. m. den 1 januari 1985 utgår en allmän sjukvårdsersättning
med schabloniserat belopp.

Bengt Lindqvist tar i motion 1984/85:1278 upp frågan om kostnaderna för
dialys i hemmet. I motionen anförs att det i Sverige finns närmare 400
personer med kronisk njursvikt som sköter dialysen i hemmet. För närvarande
är det, anför motionären, landstingen som står för de förbrukningsartiklar,
såsom injektionssprutor, kompresser, slangset, filter, engångsdialysatorer
m. m., som används vid dialys i hemmet, och det blir som regel den
njurmedicinska regionklinikens budget som belastas. Detta är enligt motionären
ett onaturligt förhållande eftersom andra grupper av kroniskt sjuka/
handikappade, som t. ex. diabetiker och stomiopererade, har kostnadsfria
förbrukningsartiklar som betalas via den allmänna försäkringen. Denna
olikhet utgör ett allvarligt hot för personer med njursvikt, då den kan
resultera i att nj urklinikerna av ekonomiska skäl inte kommer att kunna
erbjuda den typ av dialys som passar bäst för varje enskild njursjuk.
Motionären anser att det är av största vikt att njursjuka, som för sin
överlevnad är beroende av en väl fungerande behandling, tillförsäkras
kostnadsfria förbrukningsartiklar via den allmänna försäkringen, och han
begär ett tillkännagivande i enlighet därmed.

Dialys är en behandlingsmetod för njursjuka och är således att anse som
sjukvård vare sig den utförs på sjukhus eller i hemmet. De kostnadsfria
förbrukningsartiklar som betalas via den allmänna försäkringen utgörs av
injektionssprutor, kanyler, katetrar, bandage och därmed jämförliga förbrukningsartiklar
och tillhandahålles den som på grund av allvarlig sjukdom
eller efter behandling för sådan sjukdom är i fortlöpande behov därav. Enligt
nu gällande kungörelse finns tre indikationer för kostnadsfria förbrukningsartiklar,
nämligen diabetes, stomi och inkontinens/retention. Enligt utskottets
mening är de förbrukningsartiklar som används vid dialys i hemmet inte
jämförbara vare sig med de sprutor m. m. som diabetiker behöver för
insulininjektioner eller med bandage och uppsamlingsanordningar som
stomiopererade resp. inkontinenspatienter behöver. Utskottet är därför inte
berett att utvidga reglerna om kostnadsfria förbrukningsartiklar på sätt som
begärts i motion 1278. Utskottet vill också erinra om att ansvaret för all
sjukvård åvilar landstingen och att ersättningen från den allmänna försäkringen
härför fastställs genom avtal mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen.
Frågan om landstingens kostnader för sjukvård med dess olika

SfU 1985/86:3

behandlingsmetoder får således lösas i ett annat sammanhang. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1278.

Försäkringsskyddet vid arbete utomlands

Försäkrade enligt lagen om allmän försäkring (AFL) är dels svenska
medborgare, dels personer som utan att vara svenska medborgare är bosatta i
riket. På grund av internationell överenskommelse (konvention) kan också
utlänningar som inte är bosatta här vara tillförsäkrade vissa förmåner enligt
AFL. En försäkrad som lämnar Sverige skall enligt huvudregeln fortfarande
anses bosatt i riket om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. För
arbetstagare som sänds till ett annat land av en statlig arbetsgivare gäller dock
att vederbörande skall anses bosatt i Sverige under hela utsändningstiden.
Detta gäller även medföljande make samt barn under 18 år. Med make
likställs den som utan att vara gift med den utsände lever tillsammans med
honom om de har eller har haft gemensamma barn.

Rätten till olika socialförsäkringsförmåner är emellertid också beroende
av andra omständigheter. Exempelvis utges sjukpenning under utlandsvistelse
enligt huvudregeln endast om den försäkrade insjuknar medan han utför
arbete som ett led i en i Sverige bedriven verksamhet eller är anställd på ett
svenskt handelsfartyg. Motsvarande regler gäller för föräldrapenning.

Ersättning för sjukvård utomlands utges i princip inte enligt AFL.

En arbetstagare som av svensk arbetsgivare sänds utomlands kvarstår utan
tidsbegränsning i ATP-systemet. Detta gäller även svensk medborgare
utomlands som anställs av en svensk arbetsgivare.

För den som avförts som inskriven i svensk försäkringskassa gäller ibland
vissa kvalifikationsregler för rätt till ersättning från AFL. Sådana kvalifikationsregler
finns i föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen.

Undantag från reglerna angående rätt till socialförsäkringsförmåner under
utlandsvistelse gäller i vissa fall för personer som vistas i länder med vilka
Sverige har ingått en konvention på socialförsäkringsområdet.

I motion 1984/85:2218 av Lennart Bladh hävdas att de nämnda bosättningsreglerna
sammantagna med de kvalifikationsregler som gäller på olika
områden inom socialförsäkringen innebär socialt och ekonomiskt otrygga
förhållanden för bl. a. volontärer och andra biståndsarbetare. Motionären
anser det därför angeläget att finna lösningar som ger dessa grupper ett
oförminskat socialförsäkringsskydd under och efter deras kontraktsperioder.

Utskottet vill för sin del understryka den angelägna verksamhet som
bedrivs av olika volontärorganisationer på biståndsområdet. Som departementschefen
framhöll i proposition 1984/85:78 - i avsnittet om statens
utsända tjänstemän - begärde styrelsen för internationell utveckling (SIDA)
möjligheter till undantag från de föreslagna reglerna för kontraktsanställda
biståndsarbetare. SIDA ansåg att sådana biståndsarbetare snarare hade
mottagarlandet som arbetsgivare och att det därför kunde medföra svårigheter
för SIDA att exempelvis ge föräldraledighet åt sådan personal. I lagtexten
finns därför ett bemyndigande för regeringen att undanta vissa utsända från
bestämmelserna. Utskottet är medvetet om de svårigheter som ett tillmö -

SfU 1985/86:3

tesgående av motionärens önskemål inom ramen för den allmänna försäkringen
skulle medföra. Enligt utskottets mening bör därför den sociala och
ekonomiska tryggheten för biståndsarbetarna lösas på annat sätt. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion 2218.

Socialförsäkringskonventioner

Utlandssvenskar och personer bosatta i Sverige, som vistas utomlands och
därför inte har rätt till viss förmån från Sverige enligt lagen om allmän
försäkring, kan på grund av konvention med annan stat vara tillförsäkrade
motsvarande förmån i den staten.

Förutom med de nordiska länderna har Sverige ingått socialförsäkringskonventioner
med Västtyskland, Österrike, Schweiz, Storbritannien, Portugal,
Italien, Jugoslavien, Grekland, Turkiet, Frankrike, Nederländerna,
Marocko, Israel och Spanien. Konventionsförhandlingar pågår dessutom
med ytterligare några länder.

För utsända personer gäller i vissa avseenden särskilda regler. Enligt
konventionernas huvudprincip skall förvärvsverksamma individer omfattas
av lagstiftningen i det land där de är förvärvsverksamma. Från denna princip
görs undantag för utsända. Dessa skall under utsändningstiden omfattas av
reglerna i hemlandet som om de fortfarande varit sysselsatta där.

Av konventionsbestämmelserna anses följa att för utsänd personal skall
socialavgifter erläggas bara i det land varifrån utsändning sker. Detta gäller
så länge konventionsregeln för utsända är tillämplig. Denna tidsperiod är
olika lång i olika konventioner. När tidsperioden är slut betalas avgifter i det
land där arbetet sker.

Göran Riegnell hävdar i motion 1984/85:2443 att det sociala skydd
konventionsländerna kan erbjuda är otillräckligt. Exportindustrin tecknar
därför i nästan samtliga fall privata försäkringar för sina utsända medarbetare
för att ge ett bättre skydd åt den utsände och hans familj. På motsvarande
sätt tecknar turister i allmänhet speciella reseförsäkringar. Enligt motionärens
uppfattning bör de nuvarande konventionerna omprövas med särskild
uppmärksamhet på exportindustrins villkor. Arbetsmarknadens parter bör
också beredas tillfälle att delta i konventionsförhandlingar på socialförsäkringsområdet
med sakkunniga observatörer. Motionären anser vidare att en
utredning bör göras angående kostnaderna för och nyttan av de existerande
socialförsäkringskonventionerna. Motionären begär ett tillkännagivande
härom.

Utskottet konstaterar att Sverige har ingått konventioner med förutom de
nordiska länderna även ett antal andra länder framför allt i Europa. Syftet
med konventionerna är att lösa problem på socialförsäkringsområdet som
kan uppstå för utlänningar i Sverige och för svenskar som vistas utomlands.
Behovet av sådana konventioner har ökat i och med den ökade rörligheten på
arbetsmarknaden och turismen. Enligt vad utskottet erfarit har frågan om
särregler för utsänd arbetskraft i det här avseendet ånyo aktualiserats av
arbetsmarknadens parter och är föremål för överväganden i regeringskansliet.
Vad beträffar de existerande konventionerna sker en kontinuerlig
översyn mot bakgrund av ändrade regler och förutsättningar i konventionsländerna.
Med det anförda anser utskottet att motion 2443 inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

SfU 1985/86:3

Hemställan

SfU 1985/86:3

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrade regler för indragning och nedsättning av sjukoch
föräldrapenning

att riksdagen med bifall till proposition 1985/86:38 i motsvarande del
och med avslag på motion 1985/86:119 antar de i propositionen
framlagda förslagen till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lag om ändring i lagen (1985:87) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring och lag om ändring i lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring,

2. beträffande försöksverksamhet dels med flexibel sjukpenningersättning
m. m., dels med enhetliga patientavgifter

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande delar antar de
i propositionen framlagda förslagen till lag om försöksverksamhet
inom sjukförsäkringsområdet och lag om försöksverksamhet med
enhetliga patientavgifter inom offentlig öppen hälso- och sjukvård,

3. beträffande försöksverksamhet med högkostnadsskydd som även
omfattar sjukresorna

att riksdagen avslår motion 1985/86:118,

4. beträffande försöksverksamhet med slopade patientavgifter
att riksdagen avslår motion 1985/86:117,

5. beträffande sjukpenningberäkningen vid anhörigvård
att riksdagen avslår motion 1984/85:703,

6. beträffande sexualhjälpmedel för handikappade

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:800 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att utreda frågan om
sexualhjälpmedel för handikappade,

7. beträffande en översyn av tillämpningen av reglerna om handikappersättning att

riksdagen avslår motion 1984/85:1745,

8. beträffande kostnader vid dialys i hemmet
att riksdagen avslår motion 1984/85:1278,

9. beträffande försäkringsskyddet vid arbete utomlands
att riksdagen avslår motion 1984/85:2218,

10. beträffande socialförsäkringskonventioner
att riksdagen avslår motion 1984/85:2443.

Stockholm den 28 november 1985

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Karin
Israelsson (c), Ulla Johansson (s), Gullan Lindblad (m), Lena Öhrsvik (s),
Nils-Olof Gustafsson (s), Kenth Skårvik (fp), Siri Häggmark (m), Ingegerd
Elm (s), Rune Backlund (c), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp)
och Karl-Erik Persson (vpk).

Reservationer

1. Försöksverksamhet med högkostnadsskydd som även
omfattar sjukresorna (mom. 3)

Kenth Skårvik och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”motion 118.” bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av motion 118 har Örebro läns landsting begärt att få
bedriva försöksverksamhet där även sjukresor skulle ingå i högkostnadsskyddet.
I propositionen anges som motiv för att vägra landstinget att bedriva
denna försöksverksamhet att det redan pågår försöksverksamhet i andra
landsting där sjukresorna administreras av landstinget. Utskottet anser inte
att detta är ett hållbart motiv. Det bör tvärtom vara intressant att få till stånd
försöksverksamhet med olika modeller där kostnaderna för dem som i dag
drabbas av höga reskostnader minskas. Regeringen bör därför snarast lägga
fram ett förslag som möjliggör för Örebro läns landsting att bedriva den
försöksverksamhet som de har ansökt om. Vad utskottet med bifall till
motion 118 således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande försöksverksamhet med högkostnadsskydd som även
omfattar sjukresorna

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:118 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Sjukpenningberäkningen vid anhörigvård (moni. 5)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Såsom
framhållits” och slutar med ”motion 703.” bort ha följande lydelse:
Utskottet har den principiella uppfattningen att det är väsentligt att så
långt möjligt söka förbättra situationen för anhörigvårdare. Såsom framhållits
i motion 703 kan landstingsbidrag som utgår för anhörigvård få olyckliga
konsekvenser när det gäller utgående sjukpenning. Detta missförhållande
bör enligt utskottets mening snarast rättas till. Ett sätt att gå till väga är - som
föreslagits i motionen - att jämställa anhörigvårdare med fosterbarn vårdare i
sjukpenninghänseende, dvs. att utvidga 3 kap. 12 § AFL till att omfatta även
anhörigvårdare. Remissinstanserna har i och för sig ansett förslaget rimligt
men påpekat att samma problem föreligger för andra grupper försäkrade.
Riksförsäkringsverket har också framhållit att 3 kap. 12 § AFL är en ren
undantagsbestämmelse och att en utvidgning av denna kan medföra gränsdragningsproblem.
Enligt utskottets mening är situationen för anhörigvårdare
och fosterbamvårdare mycket likartad, och utskottet kan svårligen se att
det finns någon annan grupp försäkrade som på samma sätt är jämförbar med
fosterbarnvårdare. En utvidgning av 3 kap. 12 § AFL på sätt som begärts i
motionen torde därför enligt utskottets mening inte innebära någon större
risk för gränsdragningsproblem i framtiden. Vad utskottet med bifall till
motion 703 således anfört bör ges regeringen till känna.

SfU 1985/86:3

dels att utskottet under moment 5 bort hemställa

5. beträffande sjukpenningberäkningen vid anhörigvård
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:703 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Försöksverksamhet med högkostnadsskydd som även
omfattar sjukresorna (mom. 3)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anför:

I en reservation till utskottets betänkande SfU 1984/85:20 anförde utskottets
centerledamöter följande:

Sjukreseutredningen har i sitt betänkande (SOU 1981:35) Sjukresor -Samordning och förenkling i ett första steg föreslagit vissa åtgärder inom
ramen för nuvarande system. Bland de åtgärder som därvid föreslås är ett
begränsat högkostnadsskydd för patienter med särskilda vårdbehov som
kräver regelbundet återkommande behandling under längre tid. Högkostnadsskyddet
skulle innebära att dessa patienter inte behöver betala mer än
300 kr. för sina sjukresor under ett år. Enligt utskottets mening är det
angeläget att snarast införa ett högkostnadsskydd även för sjukresor
eftersom nuvarande regler slår orimligt hårt mot vissa grupper, bl. a.
barnfamiljer. Med hänsyn härtill anser utskottet att regeringen - i avvaktan
på ett slutligt ställningstagande i frågan om ett överförande av ansvaret för
sjukresor till sjukvårdshuvudmännen - med det snaraste bör framlägga ett
förslag till högkostnadsskydd i nivå med vad sjukreseutredningen föreslagit.

Vi vidhåller denna uppfattning och anser inte att någon försöksverksamhet
på sätt som begärts i motion 1985/86:118 är erforderlig.

2. Försöksverksamhet med slopade patientavgifter (morn. 4)
Karl-Erik Persson (vpk) anför:

Syftet med den försöksverksamhet som bedrivs inom ramen för det s. k.
frikommunförsöket är enligt propositionen att pröva olika möjligheter till
förenklingar och effektivisering inom den offentliga sektorn. Den skiftande
flora av patientavgifter som förekommer inom hälso- och sjukvården innebär
påtagliga administrativa svårigheter. Enligt min mening vore det därför
värdefullt om en försöksverksamhet med helt slopade patientavgifter kunde
genomföras i anslutning till frikommunförsöket. På så sätt skulle det som
framhålls i motion 117 vara möjligt att skaffa sig en uppfattning om i vilken
relation administrationen av patientavgifterna står till den inkomst de
motsvarar för sjukvårdshuvudmännen. Jag är dock medveten om att en
försöksverksamhet på det här området förutsätter ett intresse från någon
sjukvårdshuvudman att genomföra ett sådant försök. Jag har därför inget
yrkande med anledning av motion 117.

SfU 1985/86:3

1 Förslag till SfU 1985/86:3

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring Bil.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

17 f -

Sjukpenning må indragas eller
skäligen nedsättas, om försäkrad

a) vägrar att mottaga besök av
person, som av den allmänna försäkringskassan
erhållit uppdrag att
verkställa sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistelseort
utan att underrätta den allmänna
försäkringskassan;

c) utan giltigt skäl underlåter att
på sätt stadgas i 6 § första stycket,
anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden,
som är av betydelse
för rätten till sjukpenning eller
för sjukpenningens storlek.

Sjukpenning/ar, om omständigheterna
motiverar det, dras in eller
sättas ned om en försäkrad

a) vägrar att ta emot besök av en
person, som fått i uppdrag av försäkringskassan
att utreda rätten till
sjukpenning eller behovet av rehabiliteringsåtgärd,

b) underlåter att meddela försäkringskassan
sin vistelseadress
när han under sjukdomsfall vistas
annat än tillfälligt på annan adress
än den som ang etts till kassan,

c) underlåter att enligt 6 § första
stycket anmäla sådan ändring i sina
inkomstförhållanden, som är av betydelse
för rätten till sjukpenning
eller för sjukpenningens storlek.

Angående nedsättning eller indragning i andra fall av ersättning än som
här avses stadgas i 20 kap. 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

1 Lagen omtryckt 1982: 120.

2 Senaste lydelse 1983:960.

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985: 87) om ändring i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 18 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1
i paragrafens lydelse enligt lagen (1985:87) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

18 §

Bestämmelserna i 3 kap. 13 § första Bestämmelserna i 3 kap. 13 § första

stycket, 16 och 17 §§ tillämpas stycket, 16 § och 17 § första stycket

även i fråga om föräldrapenningför- a) och c) samt andra stycket tilläm måner.

Bestämmelserna i 3 kap. pas även i fråga om föräldrapen 15

§ tillämpas även i fråga om till- ningförmåner. Bestämmelserna i 3

fällig föräldrapenning. kap. 15 § och 17 § första stycket b)

tillämpas även i fråga om tillfällig
föräldrapenning.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenningförmån anses
två dagar med halv eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning som en
dag.

Om en föräldrapenningförmån tillkommer en förälder som inte har fyllt
18 år, får försäkringskassan på framställning av socialnämnden besluta att
föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller till
nämnden att användas till förälderns och familjens nytta.

Är en kvinna vid tiden för förlossningen intagen i kriminalvårdsanstalt
eller ett hem som avses i 12 8 lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, får försäkringskassan på framställning av föreståndaren
för inrättningen besluta, att den föräldrapenning som tillkommer kvinnan
skall utbetalas till föreståndaren för att användas till kvinnans och barnets
nytta.

SfU 1985/86:3

Bil.

' Lagen omtryckt 1982: 120.

3 Förslag till SfU 1985/86:3

Lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring Bil.

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 7 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring1
skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

6 kap.

7 §2

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 10 kap. 4 §, 16
kap. 11 § och 20 kap. 3-7 §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring
om förmåner som sammanträffar,
indragning och nedsättning av ersättning
i vissa fall. återbetalningsskyldighet,
preskription, utmätningsförbud
och rätt till skadestånd
har motsvarande tillämpning i fråga
om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Bestämmelserna i 3 kap. 17 §, 10
kap. 4 §, 16 kap. 11 § och 20 kap.
3-7 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om förmåner som sammanträffar.
indragning och nedsättning
av ersättning i vissa fall, återbetalningsskyldighet,
preskription,
utmätningsförbud och rätt till skadestånd
har motsvarande tillämpning
i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Vad som sägs i 17 kap. 1 § lagen om allmän försäkring tillämpas även i
fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

1 Lagen omtryckt 1977:264.

2 Senaste lydelse 1983: 192.

4 Förslag till
Lag om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med
avseende på ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring samt motsvarande ersättning enligt lagen (1976: 380) om
arbetsskadeförsäkring och lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd
meddela föreskrifter vid försöksverksamhet enligt denna lag.

Sådana föreskrifter skall avse en eller flera avgränsade grupper av personer
som är försäkrade eller omfattas av statligt personskadeskydd.
Föreskrifterna får gälla längst till utgången av juni 1987.

2 § För att möjliggöra en effektivare rehabiliteringsverksamhet i anslutning
till sjukdomsfall får, med avvikelse från 3 kap. 7 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring, föreskrivas dels att den lägsta grad av nedsättning
av arbetsförmågan som fordras för rätt till sjukpenning skall vara en
fjärdedel och dels att två nya ersättningsnivåer skall införas, nämligen en
fjärdedels och tre fjärdedels sjukpenning.

3 § För att underlätta återgång till arbetet i anslutning till sjukdomsfall
får föreskrivas att ersättning skall lämnas från sjukförsäkringen enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring för den försäkrades merutgifter för
resor till och från arbetet. Merutgifterna skall ha uppkommit på grund av
att den försäkrades hälsotillstånd inte tillåter honom att utnyttja det färdsätt
som han normalt använder för sådana resor. Ersättning får inte lämnas
med högre belopp än som svarar mot den sjukpenning som den försäkrade
skulle ha erhållit enligt lagen om allmän försäkring för den tid som reseersättningen
avser.

4 § Vad som sägs i 2 och 3 §§ har motsvarande tillämpning i fråga om
ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen
(1977: 265) om statligt personskadeskydd.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag då lagen enligt uppgift
på den utkom från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
utgången av juni 1987.

SfU 1985/86:3

Bil.

5 Förslag till
Lag om försöksverksamhet med enhetliga patientavgifter
inom offentlig öppen hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs följande.

För att möjliggöra försöksverksamhet med enhetliga patientavgifter
inom offentlig öppen hälso- och sjukvård i Örebro läns, Jämtlands läns
samt Göteborgs och Bohus läns landstingskommuner får regeringen meddela
föreskrifter om avvikelse från 7 § andra stycket lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m. m. Sådana föreskrifter får gälla
längst till utgången av år 1988.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag då lagen enligt uppgift
på den utkom från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
utgången av år 1988.

SfU 1985/86:3

Bil.

gotab Stockholm 1985 83703