Lagutskottets betänkande

1985/86:29

om ändring i patentlagen (1967:837) m. m. (prop.
1985/86:86)

1985/86:29

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1985/86:86 vari föreslås olika åtgärder i
syfte att effektivisera patentprocessen och stärka patenthavarnas ställning
vid intrång i patent. Förslagen innebär bl. a. att handläggningsordningen i de
allmänna domstolarna för patentmålen ändras. Vidare införs möjligheter att
meddela vitesförbud vid patentintrång och förbättras skadeståndsmöjligheterna.

I betänkandet behandlas också två med anledning av propositionen väckta
motioner och två motioner som väckts under allmänna motionstiden.
Motionerna avser förutsättningarna för meddelande av vitesförbud, anpassning
av andra regler på det industriella rättsskyddets område till ändringarna
i patentlagen, ändring av reglerna om patentavgifter samt översyn av
mönsterskyddslagen.

I ärendet har inkommit en skrivelse från Sveriges industriförbund.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1985/86:86 föreslår regeringen (justitiedepartementet) att
riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i patentlagen (1967:837),

2. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

3. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),

4. lag om ändring i lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser på

tryckfrihetsförordningens område,

5. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Över lagförslagen 1-4 har lagrådets yttrande inhämtats.

Lagförslagen har tagits in i bilaga till betänkandet.

Motionsyrkanden

Motioner väckta med anledning av propositionen

Motion 1985186:304 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att tredje stycket av 57 a § i propositionens förslag skall utgå.

1 Riksdagen 1985186.8sami. Nr 29

Motion 1985/86:305 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär översyn beträffande det industriella
rättsskyddet i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen.

Fristående motioner

Motion 1985/86:L227 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att frågan om skyddet för formgivning
utreds, helst under nordiskt samarbete.

Motion 1985I86. L279 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patentavgiftens
konstruktion.

Utskottet

Inledning

Genom patent får en uppfinnare eller hans rättsinnehavare en ensamrätt att
under viss tid ekonomiskt utnyttja sin uppfinning. Patentskyddet gäller
under 20 år. Den som gör sig skyldig till intrång i ensamrätten kan drabbas av
straff och förpliktas att betala skadestånd.

De grundläggande bestämmelserna om patent finns i patentlagen
(1967:837). Patent- och registreringsverket prövar ansökan om patent.
Verkets beslut i patentärenden kan överklagas till patentbesvärsrätten.
Denna förvaltningsdomstol inrättades år 1978 och ersatte då patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning. Patentbesvärsrättens beslut överklagas
till regeringsrätten, i den mån överklagande får ske. Prövningstillstånd
krävs inte vid överklagande till regeringsrätten.

Från denna besvärsprocess skiljer sig patentprocessen. Med patentprocessen
avses rättegången i mål som rör giltigheten av patent och intrång i patent
m.m. Dessa mål handläggs av allmän domstol. Vissa bestämmelser om
rättegången i patentmål finns i patentlagen. I den mån särskilda regler inte
har meddelats där, gäller de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken.

Enligt patentlagen prövas patentmål av Stockholms tingsrätt som första
instans. Ett avgörande av tingsrätten kan överklagas till Svea hovrätt.
Prövningstillstånd erfordras vid överklagande av hovrättens avgörande till
högsta domstolen. Såväl för tingsrätten som för hovrätten gäller särskilda
regler om rättens sammansättning.

Spörsmål om patentprocessen och sanktionssystemet vid patentintrång har
flera gånger behandlats av riksdagen. Vid 1977/78 års riksmöte behandlade
utskottet tre motioner, vari bl. a. framfördes önskemål om införande av en
möjlighet att meddela vitesförbud i mål om patentintrång och skärpning av
skadeståndsansvaret. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU
1977/78:10) framhöll utskottet att det är angeläget att patentlagens regler är
så utformade att patenthavarens ensamrätt till patentet inte blir illusorisk
utan att han har möjlighet att effektivt beivra ett patentintrång och att
kompensera sig för liden skada. Enligt utskottet var reglerna om patentpro -

LU 1985/86:29

cessen och sanktionerna inte tillfredsställande, och de borde därför bli
föremål för översyn. Därvid borde frågan om införande av en möjlighet att
meddela vitesförbud - inte bara i samband med dom utan också interimistiskt
- prövas. Utskottet hemställde att det anförda skulle ges regeringen till
känna.

Vid 1977/78 års riksmöte behandlade utskottet också en motion om
införande av en särskild bevisbörderegel vid processer om skadestånd på
grund av intrång i förfarandepatent. Utskottet (LU 1977/78:32) ansåg att
frågan borde prövas i samband med översynen av patentprocessen. På
hemställan av utskottet gav riksdagen som sin mening regeringen till känna
vad utskottet anfört.

Frågan om skadestånd vid patentintrång aktualiserades åter motionsvägen
vid 1981/82 års riksmöte. Motionen avslogs med hänvisning till den då
pågående översynen av patentprocessen (LU 1981/82:6).

Även i andra sammanhang har kritik framförts mot patentprocessen varvid
liksom i riksdagsmotionerna gjorts gällande att processen är för långsam och
dyrbar och att skadestånden som döms ut vid patentintrång är för låga.

År 1979 tillkallades patentprocessutredningen med uppdrag att föreslå en
effektivisering av patentprocessen och se över sanktionssystemet. Utredningen
avlämnade år 1983 betänkandet (SOU 1983:35) Patentprocessen och
sanktionssystemet inom patenträtten. Utredningens förslag innebar i korthet
att en särskild domstol skulle inrättas för prövning av såväl besvär över
patentverkets beslut i patentärenden som patentmål, dvs. en sammanslagning
av besvärs- och patentprocessen. Vidare föreslogs att en möjlighet att
meddela vitesförbud skulle införas. Något införande av en särskild bevisregel
vid förfarandepatent ansåg sig utredningen inte böra föreslå.

Betänkandet har remissbehandlats varvid den föreslagna ändringen av
patentprocessen mötts av stark kritik.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas att patentprocessutredningens förslag om införandet
av en särskild patentdomstol inte genomförs. I stället föreslås olika
åtgärder inom ramen för den nuvarande domstolsorganisationen i syfte att
effektivisera patentprocessen. Sålunda föreslås att den patenträttsliga och
tekniska kompetensen i tingsrätten och hovrätten förstärks. Vidare förordas
att domstolarna själva vidtar vissa åtgärder av närmast administrativ natur
för att förbättra handläggningen av patentmålen. I huvudsak innebär dessa
att handläggningen av patentmålen skall koncentreras och handhas av
domare som kontinuerligt kan förvärva och utvidga en patenträttslig
sakkunskap, att särskilda utbildningsinsatser skall komma till stånd samt att
vissa ändringar skall ske i fråga om lottningsreglerna och hovrättsavdelningarnas
sammansättning. I propositionen föreslås också att domförhetsreglerna
för både tingsrätten och hovrätten ändras.

När det gäller sanktionssystemet föreslås att vitesförbud införs som
sanktionsform i patentlagen. Vidare ändras skadeståndsreglerna så att det
vid beräkningen av ersättningen skall bli möjligt att beakta även omständigheter
av annan än rent ekonomisk natur. Den nuvarande möjligheten till

LU 1985/86:29

jämkning av skadeståndet då intrång skett av ringa oaktsamhet föreslås
slopad. I syfte ått förkorta handläggningstiden av patentmål föreslås att
intrångsgörarens nuvarande, ovillkorliga rätt att få intrångsmålet vilandeförklarat
i avvaktan på prövning av frågan om patentets giltighet avskaffas.
En möjlighet att meddela s. k. mellandom i intrångsfrågan införs i samma
syfte.

Slutligen förordas i propositionen att prövningstillstånd skall krävas vid
överklagande av ett avgörande av patentbesvärsrätten till regeringsrätten.
En motsvarande ändring görs beträffande rätten att överklaga patentbesvärsrättens
avgörande i bl. a. ärenden enligt varumärkeslagen (1960:644)
och mönsterskyddslagen (1970:485).

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Allmänna överväganden

Utskottet vill framhålla att ett väl fungerande patentväsende är en viktig
förutsättning för den tekniska och industriella utvecklingen. Genom att
uppfinnarna kan få ensamrätt att ekonomiskt utnyttja sina uppfinningar
stimuleras de till att utveckla nya idéer. Patentväsendet leder också till att
information om hur långt tekniken hunnit sprids i samhället och bidrar
därmed ytterligare till att främja den tekniska utvecklingen.

För att patentväsendet skall fylla sin funktion är det betydelsefullt att
patentprocessen och sanktionssystemet är så utformade att patenthavaren
har möjlighet att förhindra att andra olovligen utnyttjar hans uppfinning och
att han kan få ekonomisk kompensation då intrång i ensamrätten skett. Som
ovan berörts ansåg sig utskottet år 1978 kunna konstatera vissa brister i
patentprocessen och sanktionssystemet. Bristerna i patentprocessen har
ytterligare belysts genom patentprocessutredningens betänkande. Utredningen
har sålunda dragit slutsatsen att domstolsprocessen i sin nuvarande
utformning inte kan anses ge parterna den hjälp de behöver för att lösa
uppkomna tvister. Särskilt uppfinnare med begränsade ekonomiska resurser
har svårt att hävda sin rätt. Enligt utredningen anser man också på
industriellt håll att de utdragna processerna och de höga kostnaderna har
avhållit även större industriföretag från att söka sin rätt vid domstol.
Rättighetshavarna har föredragit att efter förhandlingar acceptera ett
licensavtal framför att inlåta sig på en process t. o. m. när man har ansett sig
ha goda utsikter att vinna processen. Obenägenheten att föra talan vid
domstol har enligt utredningen utnyttjats av mindre nogräknade personer
antingen så, att de utan att riskera påföljd gör intrång i patenthavarens
ensamrätt, eller genom att de försvarar ett erhållet patent även i medvetande
om att patentet egentligen inte är hållbart.

Remissinstanserna har över lag instämt i utredningens slutsatser om
bristerna i den nuvarande ordningen.

Enligt utskottets mening är det angeläget att de nuvarande bristerna rättas
till. Risken är annars att förtroendet avtar för samhällets möjligheter att
inom ramen för rättsväsendet erbjuda en snabb och effektiv konfliktlösning
för patentmålens del. På sikt kan också patentets värde urholkas. Härtill
kommer som departementschefen framhåller att det oftast är den ekono -

LU 1985/86:29

miskt svagare patenthavaren som hårdast drabbas av systemets ofullkomligheter.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att förslag nu läggs fram i
syfte att effektivisera patentprocessen och stärka patenthavarens ställning.

Vad gäller den närmare inriktningen av förslagen delar utskottet departementschefens
uppfattning att en så radikal reformering av patentprocessen
som föreslagits av patentprocessutredningen inte bör genomföras. I stället
bör erforderliga ändringar åstadkommas inom ramen för den nuvarande
domstolsorganisationen. Den förstärkning av den patenträttsliga och tekniska
kompetensen inom de allmänna domstolarna liksom de övriga åtgärder
som föreslås i fråga om handläggningen av patentmålen bör enligt utskottets
mening kunna medföra att många av de påtalade bristerna botas. Utskottet
anser vidare att den föreslagna ändringen av skadeståndsreglerna samt
införandet av den nya sanktionsformen, vitesförbud, innebär en påtaglig
förbättring av patenthavarens ställning. Genom möjligheten att yrka vitesförbud
ges patenthavaren goda förutsättningar att få ett stopp på ett påbörjat
patentintrång, något som ofta är det mest angelägna för patenthavaren.
Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på att särskilt skärpningen av
skadeståndsreglerna kan få en preventiv effekt och därmed minska antalet
patentintrång.

Sammanfattningsvis anser utskottet att en reform av patentprocessen och
sanktionssystemet bör genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med
propositionens förslag. I det följande kommer utskottet att ta upp några
frågor som aktualiserats genom motioner eller eljest tilldragit sig utskottets
uppmärksamhet.

Vitesförbud vid patentintrång

Sorn tidigare redovisats föreslås i propositionen att i patenträtten förs in en ny
sanktionsform, vitesförbud. Enligt den nya bestämmelsen (57 a §) skall
domstol på begäran av patenthavaren eller den som på grund av licens har
rätt att utnyttja uppfinningen kunna vid vite förbjuda den som gör
patentintrång att fortsätta härmed. Vitesförbud skall även kunna meddelas
interimistiskt, dvs. i avvaktan på den slutliga prövningen. Förutsättningen
för interimistiskt förbud är att käranden visar sannolika skäl för att intrång
föreligger och det skäligen kan befaras att ett fortsatt intrång förringar den
ensamrätt som patentet innebär. Vidare krävs (57 a § tredje stycket) att
käranden ställer säkerhet för den skada som han tillfogar svaranden. Rätten
kan dock befria käranden från kravet på säkerhet om han saknar förmåga att
ställa säkerhet. Innan interimistiskt vitesförbud meddelas skall svaranden få
tillfälle att yttra sig om det inte är fara i dröjsmål.

I motion 1985/86:304 (c) yrkas avslag på förslaget att säkerhet skall krävas
vid interimistiska förbud. Motionären hänvisar till att patentet beviljats
genom ett myndighetsbeslut och därför presumeras vara giltigt. Enligt
motionären framstår det som oskäligt att patenthavaren om han vill hävda sin
ensamrätt genom ett vitesförbud skall behöva bli skadeståndsskyldig och
ställa säkerhet. Motionären hävdar att rättssäkerheten är väl tillgodosedd
genom att beslutet skall fattas av domstol. I sammanhanget hänvisar
motionären till att säkerhet inte behöver ställas i handräckningsmål.

LU 1985/86:29

1* Riksdagen 1985/86.8sami. Nr 29

Utskottet vill för sin del framhålla att en patenthavares nuvarande
möjligheter att förhindra ett patentintrång är små. Det sagda gäller särskilt
när patenthavaren är den ekonomiskt underlägsna parten. Som utskottet
redovisat i det föregående skulle införandet av ett vitesförbud vid sidan av
straff- och skadeståndssanktionerna vid patentintrång påtagligt förbättra
patenthavarens ställning. Utskottet vill också hänvisa till att de övriga
nordiska länderna liksom flera andra europeiska stater har vitesförbud som
sanktion i sina patentlagar. Om vitesförbud infördes i den svenska patentlagen
skulle detta således innebära en harmonisering med andra länders
lagstiftning.

På grund av det anförda delar utskottet departementschefens uppfattning
att institutet vitesförbud bör införas i patentlagen. Inte minst av hänsyn till
patenthavarens intresse av att snabbt kunna få ett slut på ett pågående
patentintrång bör ett beslut om vitesförbud kunna meddelas interimistiskt.

Vad härefter angår frågan om säkerhet skall behöva ställas vid interimistiska
förbud vill utskottet hänvisa till att ett sådant förbud utgör en processuell
säkerhetsåtgärd. Allmänna regler om processuella säkerhetsåtgärder finns i
15 kap. rättegångsbalken. Enligt dessa regler kan domstol i avvaktan på en
slutlig prövning av kärandens anspråk besluta om kvarstad och vissa andra
åtgärder för att säkerställa sökandens rätt, bl. a. förbud vid vite för
motparten att utöva viss verksamhet. Liksom när det gäller det interimistiska
vitesförbudet i patentlagen kan säkerhetsåtgärderna enligt rättegångsbalken
beviljas när sökanden visat sannolika skäl för sin talan. Av 15 kap. 6 §
rättegångsbalken följer att säkerhetsåtgärderna får beslutas endast om
sökanden ställer säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten.

Att säkerhet skall ställas i de berörda fallen hänger samman med de
lindriga beviskrav som ställs upp. Käranden behöver, som ovan nämnts,
endast visa sannolika skäl för sin talan. Med sådana beviskrav finns alltid
risken att kärandens talan senare kommer att ogillas. Käranden bär då ett
strikt ansvar för den skada som säkerhetsåtgärden orsakat motparten.
Situationen är annorlunda då en säkerhetsåtgärd beviljas i samband med
avgörandet av käromålet. Käranden har då fått bifall till sin talan, och någon
ersättningsgill skada uppkommer inte för svaranden.

Enligt utskottets mening saknas det skäl att för patentmålens del avvika
från vad som allmänt gäller beträffande beslut om processuella säkerhetsåtgärder
under rättegång. För att ett interimistiskt vitesförbud skall få
meddelas bör således krävas att patenthavaren ställer säkerhet för det
skadestånd han senare kan bli skyldig att utge till motparten om det visar sig
att något patentintrång inte skett. Utskottet vill understryka att skadeståndsskyldigheten
aldrig aktualiseras när patenthavaren får sin talan bifallen av
domstolen.

Med anledning av vad som anförs i motionen om patentets giltighet vill
utskottet tillägga att i intrångsmål frågan gäller huruvida det har skett intrång
i den ensamrätt som det meddelade patentet ger. Patentets giltighet som
sådant står alltså inte på spel i intrångsmålet utan kan endast prövas i ett
särskilt mål om ogiltigförklaring av patentet. Det är patenthavaren som skall
styrka att intrång har ägt rum, t. ex. genom att visa att den produkt som
motparten tillverkar är identisk med den patenterade produkten eller så lik

LU 1985/86:29

denna att den omfattas av ensamrätten. Förmår patenthavarén inte styrka
detta, föreligger inte något intrång. Utskottet kan därför inte dela motionärens
uppfattning att kravet på säkerhet vid interimistiska vitesförbud i
intrångsmål skulle vara oskäligt med hänsyn till att patenthavaren har en
giltig ensamrätt. Vad gäller motionärens hänvisning till handräckningsmålen
vill utskottet endast påpeka att förhållandena vid dessa och interimistiska
vitesförbud inte är jämförbara. Även om processen i handräckningsmålen är
summarisk krävs att sökanden styrker sin talan. Beviskravet är alltså högre
än vad som krävs för ett interimistiskt vitesförbud.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 304.

Samordning av varumärkeslagen och mönsterskyddslagen med
patentlagen

I motion 1985/86:305 (fp, m) framhålls att propositionen innebär en
särreglering av sanktionssystemet på patenträttens område utan att effekterna
på det industriella rättsskyddet i övrigt och särskilt då på mönsterskyddsoch
varumärkesrätten närmare övervägts. Motionärerna anser det angeläget
att en samordning kommer till stånd så att största möjliga harmoni kommer
att råda. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär en översyn
beträffande det industriella rättsskyddet i enlighet med det anförda.

Liknande synpunkter förs också fram i den skrivelse som Sveriges
industriförbund givit in i ärendet.

Utskottet erinrar om att det i dag finns stora likheter mellan patentlagen
och övriga lagar på det industriella rättsskyddets område. Det sagda gäller
inte minst sanktionssystemet. Såväl enligt patentlagen som enligt varumärkeslagen,
mönsterskyddslagen, firmalagen (1974:156) och växtförädlarrättslagen
(1971:392) kan sålunda intrång i den ensamrätt som rättighetshavaren
har medföra straff och skadestånd. Skadeståndsreglerna i de olika lagarna
har i princip samma utformning. Bl. a. föreligger inte skadeståndsskyldighet
då oaktsamheten är ringa, en regel som nu föreslås slopad för patenträttens
del. I fråga om sanktionssystemet skiljer sig emellertid firmalagen från de
övriga genom att vitesförbud kan meddelas, dock ej interimistiskt.

Utskottet saknar underlag för en bedömning av huruvida det föreligger ett
mera allmänt behov av ett effektivare sanktionssystem på det industriella
rättsskyddets område. Utskottet kan dock i princip dela motionärernas
uppfattning att den harmoni som i dag råder mellan de olika lagarna i största
möjliga utsträckning bör bevaras. Viktigt är även att den nordiska rättslikheten
på detta område upprätthålls. Spörsmålet har också aktualiserats i
samband med propositionsarbetet. I propositionen anförs sålunda att från
något håll tanken har väckts att införa en möjlighet till vitesförbud också vid
varumärkesintrång och mönsterintrång. Med hänsyn till att ett sådant mera
allmänt införande av institutet vitesförbud kräver ytterligare utredning och
överväganden är emellertid departementschefen inte nu beredd att föreslå
andra ändringar än dem som påkallas av patentprocessens brister.

Utskottet har förståelse för att lagstiftningsarbetet nu i första hand
inriktats på att bota bristfälligheterna i patentlagstiftningen. Enligt utskottets
mening kan det också finnas skäl att avvakta erfarenheterna från den

LU 1985/86:29

praktiska tillämpningen av de nya reglerna i patentlagen innan man tar
ställning till frågan om motsvarande regler bör införas i övrig lagstiftning på
området. Utskottet förutsätter emellertid att regeringen följer utvecklingen
och i lämpligt sammanhang till närmare övervägande tar upp spörsmålet om
en samordning. Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida är inte
erforderligt. Utskottet avstyrker således bifall till motion 305.

Patentavgiften

I motion 1985/86:L279 tas upp en fråga om systemet med patentavgifter.

I patentärenden skall en patentsökande betala avgifter i flera olika
sammanhang. Sålunda skall en ansökningsavgift erläggas i samband med att
patentansökningen görs. Under handläggningen av ärendet tillkommer fler
avgifter för olika handläggningsåtgärder. Intäkterna i patentärenden utgörs
dock till den övervägande delen (ca 85 %) av årsavgifter. Regler om årsavgift
finns i 8 och 40-42 §§ patentlagen. Enligt dessa skall årsavgift börja utgå från
ansökningsdagen. Årsavgifterna för de första två avgiftsåren förfaller dock
inte till betalning förrän vid tredje årets utgång, då årsavgifter för samtliga tre
år skall betalas av sökanden. Skyldighet att betala årsavgift kvarstår i de fall
ansökningen inte leder till patent till dess ansökningen avslås eller återkallas
och då patent meddelas så länge patentet gäller, dvs. under högst 20 år.
Erläggs inte årsavgift i föreskriven ordning under ärendets handläggning
skall patentansökningen avskrivas. Har patent meddelats medför utebliven
betalning att patentet förfaller.

De redovisade reglerna gäller patent som meddelas av det svenska patentoch
registreringsverket. Också för patent som meddelas enligt den europeiska
patentkonventionen skall erläggas årsavgifter. Under ansökningstiden
betalas årsavgiften till det europeiska patentverket. Sedan patentet meddelats
skall i var och en av de stater för vilka patentet meddelats årsavgift
erläggas till den nationella patentmyndigheten enligt det landets regler.
Betalas inte årsavgiften till en nationell patentmyndighet förfaller patentet i
den staten. Av de årsavgifter som betalas för europeiska patent till de
nationella patentmyndigheterna skall för närvarande 50 % inbetalas till det
europeiska patentverket medan återstående del får behållas av den nationella
myndigheten.

Enligt patentkungörelsen är årsavgiften för det första året 200 kr. och
stiger sedan successivt för att det 20 :e året utgöra 3 200 kr.

Beträffande det svenska patentverket gäller att verket är helt avgiftsfinansierat
och att patentärendena svarar för en väsentlig del av både kostnaderna
och intäkterna. I princip skall avgifterna för patentärendena ge full täckning
för kostnaderna för dessa ärenden. Också verksamheten vid det europeiska
patentverket skall i princip bekostas genom avgifter.

När det gäller förhållandet mellan patent som beviljas av det svenska
patentverket och sådana patent som meddelas av det europeiska och blir
gällande i Sverige har vissa uppgifter lämnats i EPO-medlemskapsutredningens
betänkande (SOU 1985:53) Sverige och den europeiska patentorganisationen.
Av uppgifterna framgår att antalet patent som årligen beviljas av det
svenska patentverket för närvarande uppgår till ca 3 500 medan antalet

LU 1985/86:29

patent som meddelas enligt den europeiska patentkonventionen och blir
gällande i Sverige är ca 6 500 per år.

I motionen hänvisas till att det förekommer att reglerna om årsavgifternas
storlek ändras från ett år till ett annat under patentets giltighetstid. En
patentsökande saknar därför möjlighet att i förväg beräkna hur mycket ett
patent kommer att kosta honom totalt sett. Han kan därför komma att
drabbas av oförutsedda utgifter som kan vara svåra att klara av eftersom
patent inte alltid är lönsamma. Enligt motionären tillämpas i vissa andra
länder, t. ex. USA, en ordning enligt vilken hela avgiften erläggs då patentet
meddelas. Patentsökande kan med detta system överblicka kostnaderna.
Motionären anser att ett sådant system lämpligen bör prövas också i Sverige.
En annan tänkbar lösning är att årsavgiftens storlek relateras till de
inkomster som patentet ger innehavaren. Patent som ej ger någon inkomst
skulle då bli avgiftsfria. Motionären yrkar att det anförda skall ges regeringen
till känna.

Enligt vad utskottet inhämtat tillämpar flertalet länder, som har ett väl
utvecklat patentväsende, bl. a. övriga nordiska länder, ett system med
årsavgifter som i huvudsak överensstämmer med vårt. Detsamma är fallet
med det europeiska patentverket. Enligt utskottets mening bör Sverige inte
utan mycket starka skäl bryta mot den rättslikhet som sålunda råder. Några
sådana skäl har inte motionären förebragt. Med anledning av vad som anförs
i motionen vill utskottet vidare särskilt framhålla att en patenthavare, som
anser ett patent olönsamt, när som helst kan avbryta betalningen av
årsavgifterna och därmed låta patentet förfalla.

Redan på grund av det anförda ställer sig utskottet avvisande till
motionärens förslag. Härtill kommer att flera skäl talar emot de i motionen
förordade lösningarna. Det nuvarande avgiftssystemet bygger sålunda på
tanken att avgifterna i initialskedet bör vara så låga att uppfinnarna inte
avskräcks från att söka skydd för sina uppfinningar. Allteftersom patenttiden
löper bör uppfinnaren ha större intresse och möjligheter att betala mera
betydande avgifter. Enligt utskottets mening skulle införandet av en
engångsavgift inte medföra några mera påtagliga fördelar utan snarare vara
till nackdel för uppfinnarna och särskilt för dem som har begränsade
ekonomiska resurser.

Utskottet vill vidare framhålla att reglerna om årsavgifter i patentärenden
fick sin nuvarande utformning år 1983 (prop. 1982/83:67, LU 1982/83:33).
Tidigare förelåg skyldighet att betala årsavgifter först sedan ett patent
meddelats. De som inte fick patent slapp således betala årsavgift. Eftersom
årsavgifterna skall bidra till att täcka kostnaderna för handläggningen av alla
patentärenden ansågs att av rättviseskäl också de som inte får patent borde
betala årsavgifter. Ett tillgodoseende av önskemålet om en engångsavgift
skulle innebära att man återgick till den tidigare ordningen, något som
utskottet inte vill förorda.

När det gäller förslaget om en avgift i relation till inkomsten från patentet
skulle ett genomförande av det enligt utskottets mening leda till stora årliga
ojämnheter i patentverkets inkomster och därmed knappast vara förenligt
med principen att patentväsendet skall vara självfinansierat. Det finns vidare
en risk att patentverkets intäkter generellt skulle minska. Stora praktiska

LU 1985/86:29

svårigheter skulle också uppkomma vid fastställande av avgifterna.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L279.

Skyddet för formgivning

I motion 1985/86:L227 tas upp en fråga om tillämpningen av mönsterskyddslagen.

Mönsterskyddslagen är tillämplig på såväl prydnadsmönster som nyttomönster.
Med mönster förstås enligt lagen förebilden för en varas utseende
eller ett ornament. Genom registrering hos patent- och registreringsverket
kan mönsterskaparen få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret.
Patentverkets beslut i registreringsärende kan överklagas till patentbesvärsrätten,
mot vars utslag talan kan föras i regeringsrätten. Skyddstiden för ett
mönster är fem år men registreringen kan förnyas för ytterligare två
femårsperioder. Uppsåtligt intrång i mönsterrätten är straffbelagt. Vidare
gäller att intrång i mönsterrätten medför skadeståndsskyldighet även om
intrånget skett utan uppsåt eller oaktsamhet. Mål om intrång i mönsterrätt
handläggs av de allmänna domstolarna.

En förutsättning för att ett mönster skall registreras är att mönstret är helt
nytt och väsentligt skiljer sig från vad som redan är känt (2 §). Mönsterskyddet
är ett rent utseendeskydd, och skillnadskravet är inte avsett att vara ett
kvalitetskrav. Som en grundläggande regel gäller att det är mönstrets
helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som redan blivit
allmänt tillgängligt. Man får alltså i princip inte bedöma likheter och
avvikelser blott i detaljer.

I fråga om graden av skillnad gäller att man skall få ett nytt helhetsintryck
av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid inte bara på
rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar kan i vissa fall
medföra en sådan skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd.
Omvänt kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det
nya mönstret inte förtjänar skydd.

Motionären i motion L227 hävdar att den praxis som på senare tid
utvecklats när det gäller tillämpningen av skillnadskravet innebär att
kvalificerad formgivning inte kan skyddas om det som skiljer mönstret från
tidigare kända endast är betingat av funktionella skäl. Rena nyttomönster
skulle därmed inte längre kunna skyddas. Motionären anvisar två lösningar
av problemet. Den ena är att mönsterskyddslagen ändras så att nyttomönster
klart kommer att omfattas av den. Den andra är att en ny skyddsform
tillskapas för nyttomönster efter exempelvis tysk förebild. Motionären yrkar
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av skyddet för formgivning.

Motioner med i huvudsak samma syfte som den nu aktuella har två gånger
tidigare väckts av samme motionär. Båda motionerna remissbehandlades
och avslogs därefter av riksdagen (se LU 1981/82:5 och 1983/84:12). 1 1983
års motion framfördes önskemålet att mönsterskyddslagen skulle ändras så
att skillnadskravet skulle anses uppfyllt när en avvikelse som är mindre
framträdande har betingats av funktionella skäl. Med anledning härav
framhöll utskottet att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd och således
inte syftar direkt till att skydda mönster som fått sin utformning av

LU 1985/86:29

konstruktionsmässiga eller andra praktiska skäl. I likhet med samtliga de
instanser som yttrat sig över motionen ansåg utskottet att motionärens
förslag till ändring i mönsterskyddslagen inte stod i överensstämmelse med
uppbyggnaden av mönsterskyddet. Om man i likhet med motionären
önskade ge ett visst skydd också för idén som ligger bakom utformningen av
ett mönster torde man därför böra överväga en ny skyddsform som liknar
patent. En sådan skyddsform för enklare konstruktioner av typen nyttighetsmodeller
- s. k. Gebrauchsmuster - fanns enligt utskottet inte i Norden men
förekom bl. a. i Förbundsrepubliken Tyskland. Utskottet påpekade att de
skäl som under förarbetena till mönsterskyddslagen anförts mot införandet
av en skyddsform av typen Gebrauchsmuster alltjämt gjorde sig gällande.
Också intresset av nordisk rättslikhet på området talade mot att vi i Sverige
då borde överväga en utvidgning av mönsterskyddet. Skulle det emellertid
visa sig att det från de övriga nordiska ländernas sida fanns ett intresse för en
skyddsform för nyttighetsmodeller fick frågan enligt utskottet övervägas på
nytt.

Som påpekas i den nu aktuella motionen har en utredning numera
tillkallats i Finland för att klargöra behovet av ett skydd för nyttighetsmönster
och framlägga förslag till erforderlig lagstiftning. Enligt vad utskottet
inhämtat skall den finska utredningen enligt sina direktiv ha slutfört sitt
uppdrag den 1 juli 1986 men arbetet lär bli något fördröjt. Utskottet har
också erfarit att utredningsarbetet fortskridit så långt att man funnit det
föreligga ett behov av en särskild skyddsform för nyttighetsmönster.

I avvaktan på resultatet av det lagstiftningsarbete på området som pågår i
Finland finner utskottet inte anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden
i saken. Skulle det i Finland framläggas ett förslag till en särskild
skyddsform kan det dock finnas skäl att överväga frågan på nytt. Av
betydelse för frågan kan också bli de överväganden som för närvarande pågår
inom justitiedepartementet med anledning av de förslag som utredningen om
skydd för företagshemligheter framlagt i betänkandet (SOU 1983:52)
Företagshemligheter liksom resultatet av utredningens nu pågående arbete
beträffande otillbörlig efterbildning. Utskottet förutsätter att regeringen
följer utvecklingen i Finland och i samråd med övriga nordiska länder tar de
initiativ som kan visa sig lämpliga.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L227.

Övrigt

Som tidigare redovisats begärde riksdagen år 1978 att frågan om en särskild
bevisregel vid intrång i förfarandepatent skulle övervägas i samband med
översynen av patentprocessen. Frågan prövades av patentprocessutredningen
som dock stannade för att inte framlägga något förslag i ämnet. I
propositionen (s. 25 och 26) anför departementschefen att den praktiska
betydelsen av en sådan regel får anses vara begränsad och hänvisar bl. a. till
att den fria bevisprövning som domstolarna skall göra torde vara tillräcklig
för att tillgodose de olika intressen som gör sig gällande i frågan. I likhet med
patentprocessutredningen och en majoritet av remissinstanserna anser

LU 1985/86:29

departementschefen att det saknas anledning att införa en särskild bevisregel
för patentmålens del.

Utskottet godtar vad departementschefen sålunda anför. Någon särskild
bevisregel bör således inte föras in i patentlagen.

Utöver vad utskottet nu och i tidigare avsnitt anfört föranleder propositionen
inte några särskilda uttalanden från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vitesförbud

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:304 antar det i proposition
1985/86:86 framlagda förslaget till lag om ändring i patentlagen
(1967:837) såvitt avser 57 a §,

2. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen antar dels förslaget till lag om ändring i patentlagen i den
mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under 1, dels de i
propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644), lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485), lag
om ändring i lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens
område och lag om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten,

3. beträffande samordning av sanktionssystemet inom det industriella
rättsskyddet

att riksdagen avslår motion 1985/86:305,

4. beträffande patentavgiften

att riksdagen avslår motion 1985/86:L279,

5. beträffande skyddet för formgivning
att riksdagen avslår motion 1985/86:L227.

Stockholm den 3 april 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Berit Löfstedt (s),
Hans Rosengren (s), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson (c).

LU 1985/86:29

Propositionens lagförslag
1 Förslag till

Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837)

dels att 25, 57, 58, 61, 66, 67 och 75 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 57 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §'

Talan enligt 24 § föres genom besvär hos patentbesvärsrätten inom två
månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma
tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären icke upptagas
till prövning.

Mot slutligt beslut av patentbesvärsrätten
må talan föras av sökanden,
om det gått honom emot.
Talan föres hos regeringsrätten genom
besvär inom två månader från
beslutets dag.

Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten
får överklagas till regeringsrätten
genom besvär inom två
månader från beslutets dag. Överklagandet
får inte avse andra patentkrav
än sådana som har prövats
genom det överklagade beslutet.
/ övrigt tillämpas bestämmelserna
i 35-37 §§ förvaltningsprocesslagen
<1971:291) om besvär
över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla
uppgift om att det krävs
särskilt tillstånd för prövning av besvär
till regeringsrätten och om de
grunder på vilka sådant tillstånd
meddelas.

Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande tillämpning beträffande
handlingar som inkomma till patentbesvärsrätten eller regeringsrätten.

57 §

Gör någon intrång i den ensamrätt
som patent medför (patentintrång)
och sker det uppsåtligen,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

Gör någon intrång i den ensamrätt
som patent medför (patentintrång)
och sker det uppsåtligen,
skall han dömas till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Den
som har överträtt ett vitesförbud
enligt 57 a § får inte dömas till
straff för intrång som omfattas av
förbudet.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande anger det till
åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

LU 1985/86:29

Bil.

1 Senaste lydelse 1977:730.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
57 a §

LU 1985/86:29

Bil.

På yrkande av patenthavaren eller
den som på grund av licens har
rätt att utnyttja uppfinningen får
rätten vid vite förbjuda den som gör
patentintrång att fortsätta intrånget.

Om käranden visar sannolika
skäl för att intrång föreligger och
det skäligen kan befaras att svaranden
genom att fortsätta intrånget
förringar värdet av den ensamrätt
som patentet medför, får rätten
meddela vitesförbud för tiden intill
dess att målet slutligt har avgjorts
eller annat har förordnats. Innan
ett sådant förbud meddelas skall
svaranden ha fått tillfälle att yttra
sig, om det inte är fara i dröjsmål.

Förbud enligt andra stycket får
meddelas endast om käranden ställer
säkerhet hos rätten för skada
som kan tillfogas svaranden. Saknar
käranden förmåga att ställa sådan
säkerhet, får rätten befria honom
från detta. I fråga om beskaffenheten
av säkerheten gäller
2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten
skall prövas av rätten, om
den ej har godkänts av svaranden.

När målet avgörs skall rätten
pröva om förbud som har meddelats
enligt andra stycket fortfarande
skall bestå.

I fråga om överklagande av beslut
enligt andra eller tredje stycket
samt i fråga om handläggningen i
högre rätt gäller vad sorn föreskrivs
i rättegångsbalken om talan mot
beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Talan om utdömande av vite förs
av den som har ansökt om förbudet.
I samband med sådan talan får
talan föras om nytt vitesförbud.

58 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet begår patentintrång
skall utge skälig ersättning för utnyttjandet
av uppfinningen samt ersättning
för den ytterligare skada

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som intrånget medfört. Föreligger som intrånget har medfört. Vid be endast

ringa oaktsamhet, må er- stämmande av ersättningens storsättningen
jämkas. lek skall hänsyn tas även till pa tenthavarens

intresse av att patentintrång
inte begås och till övriga
omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse.

Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån det finnes
skäligt.

Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de

fem senaste aren innan talan väcktes,
rätten till ersättning förlorad.

Har patent förklarats ogiltigt genom
dom som vunnit laga kraft, må
ej enligt 57-60 §§ dömas till straff,
ersättning eller säkerhetsåtgärd.

Föres talan rörande patentintrång
och gör den mot vilken talan
föres gällande att patentet är ogiltigt,
skall rätten på hans yrkande
förklara målet vilande i avbidan på
att frågan om patentets giltighet
slutligt prövas. Är talan härom icke
väckt, skall rätten i samband med
vilandeförklaringen förelägga honom
viss tid inom vilken sådan talan
skall väckas.

I mål som anges i 65 § består
tingsrätten, utom i fall som avses i
andra stycket nedan, av sex ledamöter,
av vilka tre skola vara lagfarna
och tre tekniskt sakkunniga.
Har förfall uppkommit för en av ledamöterna
sedan huvudförhandling
påbörjats, är rätten dock dom -

För skada under tid dessförinnan är

Har ett patent förklarats ogiltigt
genom dom som vunnit laga kraft,
får rätten inte enligt 57-60 §§
döma till straff, meddela vitesförbud,
utdöma vite eller ersättning eller
förordna om säkerhetsåtgärd.

Förs talan rörande patentintrång
och gör den mot vilken talan förs
gällande att patentet är ogiltigt, får
frågan om ogiltighet prövas endast
sedan talan om detta har väckts.
Rätten skall förelägga den som gör
gällande att patentet är ogiltigt att
inom viss tid väcka sådan talan.

Förs i samma rättegång talan om
patentintrång och talan om patentets
ogiltighet och är det med hänsyn
till utredningen lämpligt att frågan
huruvida patentintrång föreligger
avgörs särskilt för sig, får på
begäran av någon av parterna särskild
dom ges i den frågan. Om särskild
dom ges, får rätten förordna
att målet om ogiltighet skall vila till
dess domen har vunnit laga kraft.

§2

I mål som anges i 65 § är tingsrätten
domför med fyra ledamöter, av
vilka två skall vara lagfarna och två
tekniskt sakkunniga. Fler än tre
lagfarna och tre tekniskt sakkunniga
ledamöter får inte sitta i rätten.
En av de lagfarna ledamöterna
skall vara rättens ordförande.

LU 1985/86:29

Bil.

2 Senaste lydelse 1977:700.

Nuvarande lydelse

för med övriga fem ledamöter. En
av de lagfarna ledamöterna är rättens
ordförande.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
och vid handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn på stället, består tingsrätten
av en lagfaren ledamot eller, om
så är lämpligt, av en lagfaren och
en tekniskt sakkunnig ledamot, varvid
den lagfarna ledamoten är rättens
ordförande.

Föreslagen lydelse

Vid avgörande av mål utan huvudförhandling,
liksom vid handläggning
som inte sker vid huvudförhandling
eller syn på stället, är
tingsrätten dock domför med en
lagfaren ledamot. I sådana fall får
inte fler än en lagfaren och en tekniskt
sakkunnig ledamot sitta i rätten.
Därvid är den lagfarna ledamoten
rättens ordförande.

67 §3

Hovrätten är i mål, i vars avgörande
i tingsrätten tekniskt sakkunnig
ledamot deltagit, domför med
fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga
ledamöter. Flera än fem
lagfarna och tre tekniskt sakkunniga
ledamöter må ej sitta i rätten.

Hovrätten är i mål, i vars avgörande
i tingsrätten tekniskt sakkunnig
ledamot deltagit, domför med
tre lagfarna och två tekniskt sakkunniga
ledamöter. Har tre lagfarna
ledamöter deltagit i tingsrättens
avgörande, skall dock minst
fyra lagfarna ledamöter delta i hovrättens
avgörande. Fler än fem lagfarna
och tre tekniskt sakkunniga
ledamöter får inte sitta i rätten.

Om hovrätten finner att medverkan
av tekniskt sakkunniga ledamöter
uppenbarligen inte behövs,
är hovrätten domför utan sådana
ledamöter.

75 §4

Talan mot annat slutligt beslut
av patentmyndigheten enligt denna
lag än som avses i 24 § samt talan
mot beslut enligt 42, 72 eller 73 §
föres genom besvär hos patentbesvärsrätten
inom två månader från
beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift
inom samma tid vid påföljd
att besvären icke upptagas till
prövning.

Mot patentbesvärsrättens slutliga
beslut föres talan hos regeringsrätten
genom besvär inom två
månader från beslutets dag.

Andra slutliga beslut av patentmyndigheten
än som avses i 24 §
samt beslut enligt 42, 72 eller 73 §
får överklagas till patentbesvärsrätten
genom besvär inom två månader
från beslutets dag. Den som vill
överklaga ett sådant beslut skall
inom samma tid betala föreskriven
besvärsavgift. Annars prövas inte
besvären.

Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten
får överklagas till regeringsrätten
genom besvär inom två
månader från beslutets dag. Därvid
tillämpas bestämmelserna i 35—

LU 1985/56:29

Bil.

3 Senaste lydelse 1977:700.

4 Senaste lydelse 1983:433.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om besvär över kammarrättens
beslut. Patentbesvärsrätten
beslut skall innehålla uppgift
om att det krävs särskilt tillstånd
för prövning av besvär till regeringsrätten
och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. I fråga om tingsrättens domförhet skall äldre föreskrifter fortfarande
tillämpas vid huvudförhandlingar som har påböljats före ikraftträdandet
samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

3. I fråga om hovrättens domförhet skall äldre föreskrifter fortfarande
tillämpas i mål där den slutliga handläggningen har påböijats före ikraftträdandet.

4. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har meddelat
före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

LU 1985/86:29

Bil.

2 Förslag till

LU 1985/86:29

Lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Härigenom föreskrivs att 47 § varumärkeslagen (1960:644) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §'

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten
enligt denna
lag må föras av sökanden, om det
gått honom emot. Mot beslut, varigenom
ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning,
må talan föras av den som
gjort invändningen. Återkallar invändaren
sin talan, må denna likväl
prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos
patentbesvärsrätten inom två
månader från beslutets dag.

Mot patentbesvärsrättens slutliga
beslut må talan föras av sökanden,
om det gått honom emot. Talanföres
hos regeringsrätten genom
besvär inom två månader från beslutets
dag.

Ett slutligt beslut av registreringsmyndigheten
enligt denna lag
får överklagas av sökanden, om beslutet
har gått honom emot. Beslut,
som innebär att en ansökan bifalls
trots att en invändning har framställts,
får överklagas av den som
har gjort invändningen. Återkallar
denne sin talan får invändningen
ändå prövas, om det finns särskilda
skäl.

Ett beslut enligt första stycket får
överklagas till patentbesvärsrätten
genom besvär inom två månader
från beslutets dag.

Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten
får överklagas till regeringsrätten
genom besvär inom två
månader från beslutets dag. Därvid
tillämpas bestämmelserna i 35—
37 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om besvär över kammarrättens
beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift
om att det krävs särskilt tillstånd
för prövning av besvär till regeringsrätten
och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har meddelat
före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

1 Senaste lydelse 1977:732.

3 Förslag till
Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)

Härigenom föreskrivs att 22 och 47 §§ mönsterskyddslagen (1970:485)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Talan enligt 21 § föres hos patentbesvärsrätten
genom besvär
inom två månader från beslutets
dag. Den som vill anföra besvär
skall inom samma tid erlägga fastställd
besvärsavgift vid påföljd att
besvären annars icke upptages till
prövning.

Mot slutligt beslut av patentbesvärsrätten
får talan föras av sökanden,
om det gått honom emot.
Talan föres hos regeringsrätten genom
besvär inom två månader från
beslutets dag.

Talan mot annat slutligt beslut
av registreringsmyndigheten enligt
denna lag än som avses i 21 § föres
genom besvär hos patentbesvärsrätten
inom två månader från beslutets
dag. Den som vill anföra besvär
skall erlägga fastställd besvärsavgift
inom samma tid vid påföljd
att besvären annars icke upptages
till prövning.

Talan mot patentbesvärsrättens
slutliga beslut föres hos regeringsrätten
genom besvär inom två månader
från beslutets dag.

Ett slutligt beslut av registreringsmyndigheten
enligt 21 § får
överklagas till patentbesvärsrätten
genom besvär inom två månader
från beslutets dag. Den som vill
överklaga ett sådant beslut skall
inom samma tid betala föreskriven
besvärsavgift. Annars prövas inte
besvären.

§2

Andra slutliga beslut av registreringsmyndigheten
än som avses i
21 § får överklagas till patentbesvärsrätten
genom besvär inom två
månader från beslutets dag. Den
som vill överklaga ett sådant beslut
skall inom samma tid betala föreskriven
besvärsavgift. Annars prövas
inte besvären.

LU 1985/86:29

1 Senaste lydelse 1977:731.

2 Senaste lydelse 1977:731.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

LU 1985/86:29

rättens beslut skall innehålla uppgift
om att det krävs särskilt tillstånd
för prövning av besvär till regeringsrätten
och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har meddelat
före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

4 Förslag till

LU 1985/86:29

Lag om ändring i lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser
på tryckfrihetsförordningens område

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser
på tryckfrihetsförordningens område skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Talan mot slutligt beslut av patent-
och registreringsverket i
ärende rörande utgivningsbevis
föres genom besvär hos patentbesvärsrätten
inom två månader från
beslutets dag. Talan mot patentbesvärsrätten
slutliga beslut föres
hos regeringsrätten genom besvär
inom två månader från beslutets
dag.

Ett slutligt beslut av patent- och
registreringsverket i ärende rörande
utgivningsbevis får överklagas
till patentbesvärsrätten genom besvär
inom två månader från beslutets
dag.

Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten
får överklagas till regeringsrätten
genom besvär inom två
månader från beslutets dag. Därvid
tillämpas bestämmelserna i 35-37 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om besvär över kammarrättens
beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift
om att det krävs särskilt tillstånd
för prövning av besvär till regeringsrätten
och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har meddelat
före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 fråga om talan mot patentbesvärsrätten
slutliga beslut finns
bestämmelser i patentlagen (1967:
837), mönsterskyddslagen (1970:
485), varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1963:521) och lagen
(1977:1016) med vissa bestämmelser
på tryckfrihetsförordningens
område.

Mot patentbesvärsrättens beslut,
som ej är slutligt, får talan förås
endast i samband med talan mot
beslut i själva målet. Talan får dock
föras särskilt när rätten har

1. ogillat invändning om jäv mot
ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans
prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet
att iakttaga föreläggande
eller ålagt vittne eller sakkunnig
att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,

4. förordnat angående ersättning
för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 4 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.

Särskild talan som avses i andra
stycket får föras av den som beslutet
angår, om det har gått honom
emot. Talan föres genom besvär
hos regeringsrätten. Därvid äger
bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) motsvarande
tillämpning.

§'

I fråga om ö\ i klagande av ett
slutligt beslut av patentbesvärsrätten
finns bestämmelser i patentlagen
(1967:837), mönsterskyddslagen
(1970:485), varumärkeslagen
(1960:644), namnlagen (1982:670)
och lagen (1977:1016) med vissa
bestämmelser på tryckfrihetsförordningens
område.

Ett beslut av patentbesvärsrätten,
som inte är slutligt, får överklagas
endast i samband med överklagande
av beslut i själva målet. Ett
beslut får dock överklagas särskilt
när rätten har

1. ogillat invändning om jäv mot
ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans
prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet
att iakttaga föreläggande
eller ålagt vittne eller sakkunnig
att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,

4. förordnat angående ersättning
för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 4 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.

Sådant särskilt överklagande
som avses i andra stycket får göras
av den som beslutet angår, om det
har gått honom emot. Beslutet
överklagas till regeringsrätten genom
besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna
i 7 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) och i 35-37 §§ samma lag om besvär över
kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla
uppgift om att det krävs särskilt till -

LU 1985/86:29

1 Senaste lydelse 1979:244.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

LU 1985/86:29

stånd för prövning av besvär till regeringsrätten
och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. I fråga om överklagande av beslut som patentbesvärsrätten har meddelat
före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter fortfarande tillämpas.

gotab Stockholm 1986 10640