Lagutskottets betänkande
1985/86:26

om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), m. m. 1985/86:26

(prop. 1985/86:85)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1985/86:85 vari bl. a.
föreslås att bestämmelserna i sjötrafikförordningen om ansvar för vårdslöshet
i sjötrafik och obehörigt avvikande från sjöolycksplats (”smitning”)
arbetas in i sjölagen, dels en motion (m) vari föreslås vissa ändringar i
propositionens förslag. Utskottet förordar med anledning av motionen att
bestämmelserna om ”smitning” ändras. I övrigt tillstyrks propositionen och
avstyrks motionen.

Utskottet behandlar vidare i betänkandet en motion (fp) om införande av
promilleregler till sjöss och två motioner (s) om införande av en obligatorisk
ansvarsförsäkring för fritidsbåtar. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
När det gäller frågan om ansvarsförsäkring för fritidsbåtar anser
utskottet att frågan bör vila i avvaktan på att ett förslag om registrering av
fritidsbåtar kan föreläggas riksdagen.

Propositionen

I proposition 1985/86:85 föreslår regeringen (kommunikationsdepartementet)
att riksdagen

dels godkänner att regeringen framdeles utan riksdagens medverkan får
besluta om befogenheten att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter,
dels antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

2. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om trafik, transporter och kommunikationer,

3. lag om upphävande av vissa författningar om sjötrafik.

Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen; i fråga om lagförslag

1 dock endast delvis.

Lagförslagen har tagits in i bilaga 1 till betänkandet.

1 Riksdagen 1985/86. 8 sami. Nr 26

Motionsyrkanden

Motion väckt med anledning av propositionen

Motion 1985/86:288 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen vid
behandlingen av proposition 1985/86:85 företar de ändringar i förslaget till
lag om ändring i sjölagen som förordas i motionen.

Fristående motioner

Motion 1985/86:L229 av Sture Thun och Torsten Karlsson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ekonomiskt skydd för tredje man även vid sjöolyckor.

Motion 1985/86:L248 av Birger Rosqvist och Arne Andersson i Gamleby
(båda s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om försäkring
för trafik med fritidsbåtar i enlighet med de riktlinjer som angetts i motionen.

Motion 1985/86:L278 av Elver Jonsson och Margareta Andrén (båda fp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att samma
regler beträffande nykterhet bör gälla vid framförandet av fartyg som gäller
vid framförande av fordon på land,

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en bättre undervisning
om krav på nykterhet till sjöss i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

Då regeringsformen trädde i kraft år 1975 fanns de offentligrättsliga föreskrifterna
som gällde trafik, transporter och kommunikationer i relativt stor
omfattning i författningar som hade beslutats av regeringen. En del av bestämmelserna
hade sådan karaktär att de enligt den nya regeringsformen
skulle meddelas genom lag. Ett arbete på att anpassa bestämmelserna till
regeringsformens krav på lagform har pågått under en längre tid. Som ett
led i detta arbete har inom kommunikationsdepartementet gjorts en genomgång
av sjötrafikförfattningarna. De nu i propositionen framlagda förslagen
har i huvudsak till syfte att på detta område tillgodose kravet på
lagform.

Förutom de i propositionen framlagda förslagen behandlar utskottet i
betänkandet även vissa frågor om onykterhet till sjöss och om införande av
obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar.

LU 1985/86:26

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna i sjötrafikförordningen
(1962:150) om ansvar för vårdslöshet i sjötrafik och obehörigt avvikande
från sjöolycksplats arbetas in i sjölagen, som redan innehåller likartade
ansvarsbestämmelser. I propositionen föreslås vidare en ändring i förtydligande
syfte i sjölagens bestämmelse om ansvar för onykterhet till sjöss.
Dessutom överförs bestämmelserna i sjötrafikkungörelsen (1962:267) om
prejning och visitering till sjölagen.

Sjötrafikkungörelsen innehåller ett kapitel med särskilda bestämmelser
för krigsförhållanden. Den som bryter mot dessa bestämmelser kan dömas
till fängelse. Denna ansvarsbestämmelse föreslås ersatt med en straffbestämmelse
i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
trafik, transporter och kommunikationer (bemyndigandelagen). Vidare
föreslås att i denna lag skall införas ett bemyndigande för regeringen att
meddela tillstånd att bruka svävare. I samma lag föreslås också ett bemyndigande
för regeringen att meddela föreskrifter om sjövägmärken.

Slutligen föreslås att lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1986, då
enligt ett särskilt lagförslag sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen
och förordningen om tillstånd för brukande av svävare upphör att gälla.

Vårdslöshet i sjötrafik

Bestämmelser om vårdslöshet i sjötrafik finns såväl i sjölagen som i sjötrafikförordningen.
1 324 § sjölagen stadgas straff för den som fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid brister i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka. Straffskalan upptar böter eller
fängelse i högst sex månader. Vid grovt brott är straffet fängelse i högst två
år.

Sjötrafikförordningen föreskriver i 4 § första stycket att det vid förande
av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjning skall iakttas den omsorg
och varsamhet som till förekommande av sjöolycka betingas av omständigheterna.
Den som brister i sådan omsorg och varsamhet döms enligt 17 §
första stycket till dagsböter om inte oaktsamheten är ringa. Enligt sjötrafikförordningen
bestraffas således enbart rent navigatoriska förseelser.

Sjötrafikförordningens bestämmelse om vårdslöshet i sjötrafik är
tillämplig endast vid sjötrafik inom Sveriges sjöterritorium. Sjölagens bestämmelse
däremot kan bli tillämplig även vid färd på internationellt vatten

1 enlighet med de regler om tillämpligheten av svensk lag som finns intagna i

2 kap. brottsbalken.

1 propositionen föreslås att ansvarsbestämmelsen i sjötrafikförordningen
arbetas in i sjölagen. Enligt den nya lydelsen av 324 § skall den som brister i
gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka dömas, om oaktsamheten
inte är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik till böter eller fängelse i sex månader.
Den särskilda straffskalan för grovt brott föreslås bibehållen. Förslaget
innebär i fråga om den straffbara personkretsen att den nuvarande begränsningen
enligt sjölagen till personer som fullgör uppgift av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss tas bort. Däremot behålls sjölagens bestämning av
det straffbara området vilket medför att även andra förseelser än rent navigatoriska
straffbeläggs.

LU 1985/86:26

Rättelse: S. 21 Utgår: hela 62 §

I motion 288 (m) framhålls att den nya bestämmelsen innebär en utvidg- LU 1985/86:26
ning av det straffbara området. Enligt den nya lydelsen kan, framhåller
motionären, även en matros som slarvar vid hanterandet av fartygets egna
lastkranar komma att omfattas av bestämmelsen. Detsamma kan gälla den
som hanterar en flotte eller flytande bryggponton på ett olämpligt sätt.

Motionären anser att det saknas skäl för den föreslagna utvidgningen och
yrkar avslag på förslaget.

Utskottet konstaterar för sin del att förslaget i propositionen inte enbart
utgör ett formellt överförande av sjötrafikförordningens bestämmelse till
sjölagen utan innebär, som motionären påpekar, en utvidgning av det
straffbara området. Sålunda kommer en person som inte fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss att framdeles kunna dömas inte
som i dag enbart för rent navigatoriska förseelser utan även för andra brister
i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Vidare kommer han
att i vissa fall kunna åläggas ansvar för förseelser begångna på internationellt
vatten under det att hans ansvar i dag är begränsat till förseelser begångna
inom Sveriges sjöterritorium. Det bör också påpekas att för förseelser
begångna av personer som inte fullgör uppgifter av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss kommer att gälla en strängare straffskala än tidigare.
Som utskottet redovisat ovan kan nämligen för förseelser som strider
mot sjötrafikförordningen endast dömas till böter medan enligt sjölagens
bestämmelse om vårdslöshet i sjötrafik maximistraffet är fängelse i sex månader.

Utskottet vill stryka under att utvidgningen av det straffbara området
emellertid inte torde komma att i praktiken få någon större betydelse. Redan
i dag omfattar nämligen bestämmelsen i 324 § en tämligen vid krets av
personer som kan anses fullgöra tjänst som har betydelse för säkerheten till
sjöss. Som framhålls i propositionen brukar hit räknas t. ex. radiotelegrafister,
maskinister, rorgängare och utkikar. Det bör vidare påpekas att för
straffbarhet krävs att den misstänkte brustit i gott sjömanskap. Härigenom
torde var och en som inte deltar i fartygets säkra framförande eller handhavande
falla utanför den straffbara kretsen. När det gäller lasthanteringen,
som motionären tagit som exempel, torde den oftast inte ha någon inverkan
på fartygets säkra framförande. Skulle lasthanteringen emellertid i något
fall inverka på säkerheten för fartyget och de ombordvarande blir straffbestämmelsen
tillämplig även när lasthanteringen utförs av exempelvis en
okvalificerad jungman. För straffbarhet krävs dock att oaktsamheten inte
är ringa. Enligt utskottets mening måste det anses rimligt att en person som
på fartyget visserligen inte fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss men som ändå deltar i fartygets säkra framförande eller
handhavande och därvid brister i gott sjömanskap till förekommande av
sjöolycka kan fällas till ansvar för sitt handlande. Utskottet tillstyrker därför
den föreslagna lydelsen av 324 § sjölagen och avstyrker följaktligen
motion 288 i denna del.

Bestämmelsen i 324 § sjölagen blir i likhet med vad som nu gäller för
motsvarande bestämmelse i sjötrafikförordningen tillämplig även vid vissa
förseelser som begås utanför fartyget. Även en matros som exempelvis på
en kaj är sysselsatt med fartygets förtöjning och därvid brister i gott sjöman- 4

skap till förekommande av sjöolycka kan fällas till ansvar för vårdslöshet i
sjötrafik.

Utskottet vill tillägga att med den föreslagna utformningen av 324 § LU 1985/86:26
sjölagen inte åsyftas någon straffskärpning när det gäller de förseelser som
redan är straffbelagda. Genom att sjötrafikförordningens bestämmelse om •
vårdslöshet i sjötrafik arbetas in i 324 § sjölagen kommer emellertid, som
utskottet redovisat ovan, vissa förseelser som i dag är belagda med bötesstraff
att formellt kunna föranleda fängelsestraff. Det förhållandet får enligt
utskottets mening dock inte tas till intäkt för att ådöma gärningsmannen
ett strängare straff än som hade utdömts om de gamla bestämmelserna
alltjämt varit tillämpliga.

Obehörigt avvikande från plats för sjöolycka

Även i fråga om obehörigt avvikande från sjöolycksplats (smitning) finns
bestämmelser i såväl sjölagen som sjötrafikförordningen.

Enligt 223 § sjölagen åligger det befälhavare på fartyg som stött samman
med annat fartyg att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där
all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den genom sammanstötningen
uppkomna faran, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget
och de ombordvarande. Han skall därjämte för det andra fartygets befälhavare
uppge namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller
hamn varifrån fartyget kommer och den dit det skall gå.

Bestämmelsen har sin grund i en år 1910 antagen internationell konvention
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
fartygs sammanstötning, vilken konvention ratificerats av Sverige år 1913.

Enligt artikel 8 i konventionen åligger det, om sammanstötning har ägt rum,
befälhavaren å vartdera fartyget att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för
eget fartyg, dess besättning och passagerare, lämna hjälp åt det andra fartyget
samt dess besättning och passagerare. Befälhavaren är likaledes skyldig
att såvitt möjligt för det andra fartyget uppge namnet på sitt eget fartyg och
dess hemort, ävensom de orter varifrån han kommer och dit han skall gå.

Bestämmelsen i 223 § sjölagen och artikel 8 i konventionen har som framgår
av de redovisade texterna överensstämmande lydelse med det undantaget
att i 223 § sjölagen skyldigheten att uppge namn m. m. inte begränsats av
att det är möjligt att lämna den föreskrivna uppgiften. En sådan uttrycklig
begränsningsregel har inte ansetts nödvändig för svensk rätts del. Självfallet
kan en befälhavare på ett fartyg, som saknar namn, inte fällas till ansvar
för att han inte uppgivit något namn på fartyget.

Vid sidan av den räddningsplikt som föreskrivs i 223 § vid sammanstötning
av fartyg finns en mer allmän räddningsplikt inskriven i 62 § sjölagen.

Enligt 62 § första stycket åligger det sålunda befälhavare, om det egna fartyget
råkar i sjönöd, att göra allt som står i hans makt för att rädda de ombordvarande
samt bevara fartyget och lasten. Anträffar en befälhavare någon
annan i sjönöd är han enligt andra stycket skyldig att lämna all hjälp som är
möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, såvitt det kan ske utan
allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Får befälhavaren
i annat fall kännedom om att någon är i sjönöd eller får han kunskap om
fara som hotar sjötrafiken är han under samma förutsättning som nyss
angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja 5

1* Riksdagen 1985/86. 8 sami. Nr 26

Rättelse: S. 5 rad 4 nedifrån Står: utan fara Rättat till: utan allvarlig fara
S. 6 i början av rad 9 Tillkommer: Skyldigheten att lämna identitetsuppgif -

faran i enlighet med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana
fall. I ett tredje stycke i paragrafen har gjorts en hänvisning till 223 § i fråga
om befälhavarens skyldighet att lämna hjälp när hans fartyg sammanstött
med annat fartyg.

Befälhavare som försummar vad som åligger honom enligt 62 § andra
stycket, när annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken, eller enligt
223 §, när fartyg stött samman med annat fartyg, döms enligt 327 § sjölagen
till böter eller fängelse i högst två år.

Skyldigheten att lämna identitetsuppgifter enligt 1910 års sammanstötningskonvention
har liksom bestämmelsen i 223 § sjölagen i rättspraxis ansetts
gälla endast i fråga om handelsfartyg. Eftersom det befanns angeläget
att ålägga även förare av fritidsbåtar en skyldighet att vid sjöolycka lämna
erforderliga identitetsuppgifter m. m. infördes år 1970 en smitningsbestämmelse
i 4 § sjötrafikförordningen. 1 andra stycket i 4 § föreskrivs att den
som, med eller utan egen skuld, haft del i uppkomsten av sjöolycka inte får,
såvitt inte tvingande skäl föreligger, avlägsna sig från olycksplatsen eller på
annat sätt undandra sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder som
olyckan skäligen föranleder, såsom omhändertagande av nödställd eller
skadad person. Han får inte heller undandra sig att uppge namn och hemvist
eller att lämna upplysningar om händelsen. I stället för namn och hemvist
får befälhavare på fartyg, som är infört i fartygsregistret, uppge fartygets
namn och hemort. Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra sin
skyldighet enligt 4 § andra stycket döms enligt 17 § andra stycket till böter
eller fängelse i sex månader.

I propositionen föreslås att 223 § sjölagen upphävs, att hänvisningen i
62 § till 223 § slopas, att straffbestämmelsen i 327 § ändras samt att sjötrafikförordningens
smitningsbestämmelse efter vissa ändringar överflyttas till
sjölagen och införs i en ny 326 §. Den nya bestämmelsen föreslås få följande
lydelse.

Om den som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av sjöolycka,
genom att utan tvingande skäl avlägsna sig från olycksplatsen eller på annat
sätt, undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, som
olyckan skäligen bör föranleda, döms han till böter eller fängelse i högst ett
år. Detsamma gäller den som undandrar sig att uppge namn och hemvist
eller att lämna upplysningar om händelsen. Befälhavare på fartyg som är
infört i fartygsregistret skall dessutom uppge fartygets namn och hemort
liksom den ort eller hamn varifrån fartyget kommer och den dit det skall gå.

Bestämmelsen har fått sin slutliga lydelse efter lagrådets prövning. I lagrådsremissens
förslag saknades den del av bestämmelsen som ålägger befälhavaren
skyldighet att uppge den ort eller hamn varifrån fartyget kommer
eller den dit det skall gå.

I motion 288 (m) kritiseras propositionens förslag. Motionären påpekar
att hänvisningen i lagtexten till ”fartygsregistret” är missvisande eftersom
det inte finns något register med beteckningen fartygsregistret. I motionen
hävdas vidare att bestämmelsen alltjämt avviker från konventionstexten.
Genom anknytning i lagtexten till registreringen kommer inte alla befälhavare
på handelsfartyg att omfattas av skyldigheten att lämna uppgifter om
fartygets namn m. m. Med hänsyn till att lagtexten utformats i nära anslutning
till motsvarande bestämmelse i trafikbrottslagen uppkommer enligt

LU 1985/86:26

motionären vidare fråga om det fortfarande finns någon räddningsplikt.
Motionären kritiseras också att i propositionen inte närmare anges vilken
krets av ”smitare” som avses med bestämmelsen. Sammanfattningsvis anser
motionären att bestämmelsen har sådana brister att det är nödvändigt med
en omarbetning. Motionären yrkar att 223 § och straffbestämmelserna i
327 § förblir oförändrade samt att den nya smitningsbestämmelsen omarbetas.

Vad först angår hänvisningen i lagtexten till ”fartygsregistret” är den som
motionären påpekar felaktig. Uppenbart har hänvisningen hämtats från
den nuvarande bestämmelsen i sjötrafikförordningen. När den bestämmelsen
infördes fanns endast ett register, ”fartygsregistret”. Fr. o. m. den 1 januari
1976 förs emellertid förutom ett skeppsbyggnadsregister två fartygsregister.
Över större fartyg, betecknade skepp, förs ett skeppsregister medan
över andra fartyg som enligt sjölagen kallas båtar förs ett båtregister enligt
bestämmelser i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig
sjöfart m. m. Det bör vidare observeras att den nu föreslagna bestämmelsen
i 326 § även omfattar befälhavare på utländska fartyg som är registrerade i
resp. hemlands olika fartygsregister. Redan av här angivna skäl måste således
den föreslagna lagtexten ändras.

Beträffande därefter förslagets utformning i övrigt vill utskottet hänvisa
till att lagrådet vid sin granskning (prop. s. 21—22) konstaterat att de nuvarande
reglerna i 223 § ger tydligare uttryck än den föreslagna 326 § åt
principen att fartygsbefälhavare har en långtgående skyldighet att vidta
räddningsåtgärder efter kollision med ett annat fartyg och i därmed jämställda
situationer. Betydelsen av denna princip gör det enligt lagrådets
mening beklagligt, om 223 § måste helt avskaffas och ersättas med endast ett
straffstadgande för avvikande från olycksplats. Lagrådet har också anmärkt
på att det remitterade förslaget inte var helt förenligt med 1910 års
sammanstötningskonvention. Mot den här angivna bakgrunden har lagrådet
sett fördelar i att behålla 323 § med den därtill knutna straffsanktionen i
327 § samt hänvisningen till 223 § i 62 §. De från sjötrafikförordningen
hämtade reglerna om obehörigt avvikande från sjöolycksplats har lagrådet
ansett kunna placeras i en ny 328 §. Lagrådet lämnade ett förslag till lydelse.

I slutprotokollet (prop. s. 24—25) förklarar sig departementschefen dela
lagrådets uppfattning att den föreslagna ansvarsbestämmelsen i 326 § inte
lika entydigt som den nuvarande regeln i 223 § ger uttryck åt principen om
fartygsbefälhavarens långtgående skyldighet att vidta räddningsåtgärder.
Enligt departementschefen kvarstår dock principen om fartygsbefälhavarens
långtgående skyldighet att vidta räddningsåtgärder oförändrad efter
den föreslagna ändringen. Att denna princip inte lika pregnant kommer till
uttryck i den föreslagna bestämmelsen är emellertid enligt departementschefens
uppfattning en betydligt mindre olägenhet än att ha två ansvarsbestämmelser
om obehörigt avvikande från olycksplats. Med anledning av
lagrådets påpekande att den föreslagna bestämmelsen inte är helt förenlig
med 1910 års sammanstötningskonvention föreslår departementschefen
som utskottet ovan redovisat ett tillägg till 326 §. Därefter föreligger enligt
departementschefen alltjämt en mindre avvikelse från konventionens ordalydelse.
Departementschefen anser att konventionens syfte emellertid uppfylls
genom den föreslagna regeln.

LU 1985/86:26

Utskottet vill för sin del peka på att det enligt svensk rätt inte föreligger
någon allmän räddningsplikt. Reglerna om obehörigt avvikande från trafikolycksplats
på land har inte ansetts innefatta någon skyldighet att vidta
olika former av räddningsåtgärder. Annorlunda är, som framgår av det
ovan anförda, förhållandena till sjöss. Sedan långt tillbaka har fartygsbefälhavaren
haft en långtgående skyldighet att vidta räddningsåtgärder. Befälhavarens
räddningsplikt gäller inte endast vid sammanstötningar och i därmed
jämställda fall och där det egna fartyget således är involverat i olyckan.
Även i sådana fall där befälhavaren anträffar någon i sjönöd eller i annat
fall får kännedom om att någon är i sjönöd, t. ex. genom ett radiomeddelande,
föreligger en skyldighet att vidta åtgärder för att rädda den nödställde.
Räddningsplikten utgör således en central del i bestämmelserna om obehörigt
avvikande från sjöolycksplats.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet det olyckligt om en
bestämmelse som ger ett tydligt uttryck för den viktiga principen om befälhavarens
räddningsplikt nu skulle utgå ur lagstiftningen. Detta särskilt eftersom
den i 4 § sjötrafikförordningen gjorda hänvisningen till att i nödvändiga
åtgärder ingår omhändertagande av nödställd eller skadad person inte
tagits med i den i propositionen föreslagna bestämmelsen.

Om förslaget i propositionen genomförs kommer räddningsplikten framdeles
till tydligt uttryck i sjölagen endast i den allmänna bestämmelsen om
räddningsplikt i 62 §. I vilken utsträckning den bestämmelsen även omfattar
de fall som i dag faller in under 223 § är tveksamt. Enligt utskottets
mening har 223 § ett vidare tillämpningsområde än 62 §. Enligt sistnämnda
bestämmelse föreligger en skyldighet att rädda den nödställde, dvs. en person,
medan det i sammanstötningsfallen enligt 223 § föreligger en räddningsplikt
förutom beträffande de ombordvarande på det nödställda fartyget
också i fråga om själva fartyget. Frågan om en gärning faller under 62 §
eller 223 § har i praktiken inte haft någon större betydelse eftersom för brott
mot bestämmelserna gäller samma maximistraff, fängelse i högst två år. För
brott mot den nu föreslagna bestämmelsen i 326 § stadgas emellertid ett
maximistraff av fängelse i högst ett år. I fortsättningen kommer således, om
förslaget genomförs, frågan huruvida en gärning är att hänföra till 62 § eller
till smitningsregeln i den nya 326 § att få stor betydelse. Det anförda visar att
propositionens förslag kan leda till tveksamhet om i vilken utsträckning det
föreligger en räddningsplikt och vilket straff som kan åläggas för ett brott
mot räddningsplikten. Utskottet vill också helt allmänt påpeka att om ur
lagtexten tas bort ett centralt inslag i en bestämmelse, detta lätt kan ge
intryck av att lagstiftarna inte längre fäster samma vikt vid detta inslag som
tidigare.

Vad slutligen angår frågan om bestämmelsen i 326 § är helt förenlig med
1910 års sammanstötningskonvention medger departementschefen att det
även efter den med anledning av lagrådsgranskningen gjorda ändringen
föreligger en mindre avvikelse från konventionens ordalydelse. Departementschefen
syftar härvid på att enligt den föreslagna bestämmelsen enbart
fartygsbefälhavare på fartyg som är infört i fartygsregister blir skyldig att
lämna uppgift om fartyget och dess färdväg. I konventionstexten däremot
görs ingen uttrycklig begränsning till registrerade fartyg. I fartygsregister

LU 1985/86:26

brukar sorn regel endast införas handelsfartyg och inte t. ex. statsfartyg. LU 1985/86:26

Som utskottet ovan redovisat har emellertid konventionens bestämmelser i
rättstillämpningen ansetts gälla endast i fråga om handelsfartyg. Mot denna
bakgrund anser departementschefen avvikelsen betydelselös.

Utskottet vill framhålla att den i bestämmelsen föreslagna anknytningen
till fartygets registrering leder, som motionären påpekar, till avvikelser från
konventionen även i andra fall. Enligt sjölagen föreskrivs vissa tidsfrister
inom vilka ett nybyggt fartyg eller ett äldre t. ex. från utlandet förvärvat
fartyg måste anmälas för registrering. Under det att dessa tidsfrister löper
kan fartyget framföras utan att vara registrerat. Man kan inte heller utesluta
att en fartygsägare av någon anledning dröjer med eller helt underlåter att
anmäla fartyget till registrering. Inte heller kan man i fråga om utländska
fartyg utgå från att fartyget alltid är registrerat. I sådana fall som utskottet
nu redovisat föreligger ingen skyldighet enligt den föreslagna 326 § att lämna
uppgift om fartyget och dess färdväg medan en sådan skyldighet föreligger
enligt konventionen.

Utskottet har i andra sammanhang understrukit vikten av att man vid
utformandet av lagstiftning som bygger på internationella konventioner så
nära som möjligt följer konventionens text. I annat fall löper man en risk att
bli betraktad som inte konventionstrogen. Enligt utskottets mening måste
det föreligga skäl av betydande vikt för att man skall utforma en lagtext som
avviker från ordalydelsen i en till grund för lagen liggande konvention.

Utskottet kan inte finna att sådana skäl finns i nu föreliggande fall.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den föreslagna bestämmelsen
i 326 § förutom att den innehåller ett direkt fel inte är helt förenlig med
1910 års sammanstötningskonvention. Vidare medför som utskottet visat
förslaget i propositionen att låta 223 § utgå inte obetydliga nackdelar. Enligt
utskottets mening finns det därför mycket som talar för att man i stället bör
välja den av lagrådet föreslagna lösningen med två skilda ansvarsbestämmelser.
Det bör dock framhållas att även lagrådets förslag inte är invändningsfritt.
Sålunda kan det anses mindre tillfredsställande att i samma lag
ha två straffstadganden, vars gärningsbeskrivningar delvis täcker varandra.

Enligt utskottets mening är det emellertid en betydligt mindre olägenhet att
i sjölagen ha två ansvarsbestämmelser om obehörigt avvikande från sjöolycksplats
än en lagstiftning som har de nackdelar som utskottet påvisat.

Självfallet är det inte omöjligt att sammanföra de båda ansvarsbestämmelserna
i en paragraf. Denna skulle emellertid få en så komplicerad utformning
att det enligt utskottets mening är att föredra att ha två skilda bestämmelser.

På anförda skäl tillstyrker utskottet att riksdagen med anledning av motion
288 beslutar att behålla 223 § och straffbestämmelsen i 327 § samt
hänvisningen i 62 § till 223 §. Vidare bör införas en ny 328 § med den lydelse
som lagrådet förordat.

Bestämmelsen i 328 § kommer att i huvudsak bli tillämplig dels generellt
vid andra sjöolyckor än fartygssammanstötningar, dels vid sammanstötningar
på andra personer än befälhavarna. När det gäller skyldigheten att
lämna identitetsuppgifter blir bestämmelsen också tillämplig på befälhavare
på fritidsbåtar. Med anledning av motionärens kritik att i propositionen 9

inte anges vilken krets av smitare sorn avses med de nya reglerna vill utskottet
peka på att skyldigheten att fullgöra uppgifterna enligt 328 § åläggs den
som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av olyckan. Därmed avses
den som representerar ett i olyckan direkt deltagande trafikelement, t. ex.
den som vid tillfället har ansvaret för ett i olyckan inblandat fartyg, vanligen
befälhavaren. Även den som inte befinner sig på fartyget kan ha ansvaret.
Som exempel kan nämnas den som drar en båt längs en brygga. Även
den som exempelvis efter att ha fört sin båt till kaj halar in en eftersläpande
lina och därvid skadar en vattenskidåkare kan omfattas av bestämmelsen.
Utanför bestämmelsen faller däremot självfallet den som endast varit vittne
till en sjöolycka.

Onykterhet till sjöss

I 325 § sjölagen stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Straffskalan
upptar böter eller fängelse i högst ett år.

Onykterhetsbestämmelsen är tillämplig på all sjöfart, således även på
fritidsbåtar. I syfte att tydligare framhäva att bestämmelsen också avser
fritidsbåtar föreslås i propositionen en mindre omformulering av bestämmelsen.
Enligt den nya lydelsen är bestämmelsen tillämplig på den som
”framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss”. Förslaget föranleder ingen erinran från utskottets
sida.

I motion L278 (fp) framhålls att uppfattningen att båtliv och alkoholförtäring
hör ihop är alltför spridd. Enligt motionärerna framgår av sjösäkerhetsrådets
statistik att hälften av dödsolyckorna på sjön vållas av eller drabbar
personer som är alkoholpåverkade. Motionärerna hänvisar vidare till
att statistiken för sommaren 1985 visar en dyster och negativ utveckling när
det gäller alkoholrelaterade olyckor på sjön. Enligt motionärerna hade 64 %
av fritidsbåtsolyckorna med dödlig utgång samband med alkoholpåverkan,
något som innebär en ökning jämfört med föregående år. Mot bakgrund av
det anförda yrkar motionärerna att riksdagen dels som sin mening ger regeringen
till känna att samma regler om nykterhet bör gälla vid framförandet
av fartyg till sjöss som vid framförandet av fordon på land (yrkande 1), dels
begär att regeringen tar initiativ till en bättre undervisning om krav på
nykterhet till sjöss (yrkande 2).

När det gäller motionärernas önskemål om att samma trafiknykterhetsregler
skall gälla för trafik till sjöss som för trafik på land vill utskottet till en
början peka på att den ovan redovisade onykterhetsbestämmelsen i sjölagen
straffbelägger betydligt fler handlingar än motsvarande bestämmelse i
trafikbrottslagen. Sålunda omfattar sjölagsbestämmelsen inte endast den
som för fartyget utan även andra personer som utför viktiga uppgifter ombord.
Den är vidare inte som rattfylleribestämmelsen i trafikbrottslagen
inskränkt till att gälla endast motordrivna fortskaffningsmedel utan är tilllämplig
även vid färd med t. ex. segelbåtar och roddbåtar. Däremot saknas i

LU 1985/86:26

sjölagen motsvarighet till den presumtionsregel i trafikbrottslagen som sä- LU 1985/86:26
ger att den som fört motordrivet fordon efter att ha förtärt starka drycker i
sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden
uppgick till 1,5 %o eller mer skall anses ha varit så påverkad av starka
drycker under färden att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt
kunnat föra fordonet. Inte heller finns i sjölagen någon motsvarighet till
straffbestämmelsen om rattonykterhet, dvs. den bestämmelse som ålägger
straff för den som framfört motorfordon med en alkoholkoncentration i
blodet uppgående till 0,5 men ej till 1,5 %o. Med hänsyn till motionärernas
syfte med motionen utgår utskottet från att de med sitt yrkande avser att i
sjölagen skall införas den ovannämnda presumtionsregeln och en regel om
rattonykterhet. Något ytterligare förenhetligande av sjö- och landtrafikbestämmelserna
i fråga om onykterhet torde inte vara avsett.

Frågan om att komplettera sjölagen med promilleregler har tidigare prövats
av riksdagen vid flera tillfällen, senast våren 1984. Utskottet underströk
då i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1983/84:22) att alkoholförtäring
ombord på fritidsbåtar inte var förenlig med de krav som sjölivet
ställde utan i stället ledde till ökade risker för allvarliga olyckor. Utskottet
framhöll vidare att trafikförhållandena till sjöss och på land dock var så
olika att det inte gick att ha likalydande trafikonykterhetsregler. Bl. a. var
enligt utskottets mening möjligheterna att övervaka efterlevnaden av promilleregler
på Sveriges alla sjöar och vattendrag mycket begränsade. Utskottet
ansåg att gällande bestämmelser i sjölagen tillgodosåg de krav som
man kunde ställa på effektivt verkande regler mot trafikonykterhet till sjöss
och avstyrkte då aktuellt motionsyrkande.

När fråga om införandet av promilleregler till sjöss nu åter väckts vill
utskottet stryka under att syftet med trafikonykterhetsreglerna är att förhindra
att transportmedlen framförs på ett inte betryggande sätt. Hur reglerna
utformas blir beroende av de förhållanden under vilka transportmedlen
framförs. Som utskottet framhållit vid tidigare tillfällen är trafikförhållandena
på land och till sjöss så olika att man inte funnit möjligt att ha
likalydande trafikonykterhetsregler. Det kan för övrigt påpekas att även
trafikonykterhetsreglerna när det gäller järnvägstrafik i viss mån avviker
från reglerna i trafikbrottslagen.

En förutsättning för att man skall kunna använda promilleregler är att
man genom trafikkontroller eller på annat sätt kan övervaka efterlevnaden
av reglerna. Som utskottet framhöll, när frågan om införande av promilleregler
till sjöss senast behandlades av riksdagen, är emellertid möjligheterna
att övervaka efterlevnaden av promillereglerna på Sveriges alla sjöar och
vattendrag mycket begränsade. Det förtjänar att nämnas att flertalet av de
drunkningsolyckor som inträffat vid färd med fritidsbåtar och där den omkomne
varit alkoholpåverkad skett på små insjöar, åar och andra mindre
vattendrag, vilka i detta sammanhang är helt omöjliga att kontrollera. Enligt
utskottets mening bör det inte förekomma att man i lagstiftningen inför
ansvarsregler vars efterlevnad inte går att övervaka. Utskottet vidhåller
därför sin uppfattning från år 1984 att gällande bestämmelse i sjölagen
tillgodoser de krav som man kan ställa på effektivt verkande regler mot
trafikonykterhet till sjöss och att några promilleregler inte bör införas. Ut- 11

skottet avstyrker följaktligen bifall till yrkande 1 i motionen.

Rättelse: S. 14 rad 4 under 2. Står: avser att Rättat till: avser att 62 § ändras, att rad
5 — 6 Utgår: 62 och

Med anledning av motionärernas uppgifter om alkoholfrekvensen vid
drunkningsolyckor har utskottet från sjösäkerhetsrådet infordrat rådets
olycksstatistik för 1985. Av denna framgår som motionärerna påpekat att
alkoholpåverkan förekommit i 64 % av antalet kända fall av omkomna vid
fritidsbåtsolyckor. För 1984 var motsvarande andel 60 %. Under 1985 har
således skett en mindre ökning. Det bör emellertid observeras att antalet
omkomna minskat från 79 personer 1984 till 57 personer under 1985. Motsvarande
siffror för 1983 var 91 personer och för 1977 110 personer. Under
senare år har således antalet omkomna vid fritidsbåtsolyckor sjunkit betydligt.
Av statistiken framgår vidare att under 1985 i likhet med tidigare år de
flesta olyckorna skett i små öppna båtar på skyddade vatten och att i de
flesta fallen olyckorna orsakats av fall över bord eller av kantring.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att statistiken inte ger något
belägg för motionärernas påstående att utvecklingen under 1985 varit mycket
negativ. Visserligen har andelen alkoholpåverkade bland de omkomna
ökat något men det totala antalet alkoholpåverkade omkomna har dock
sjunkit. Även om utvecklingen således inte kan bedömas ha varit negativ är
det enligt utskottets mening emellertid angeläget att åtgärder vidtas i syfte
att ytterligare nedbringa antalet drunkningsolyckor. I första hand bör man
därvid satsa på information och utbildning om innehållet i gällande bestämmelser
och om riskerna för olyckor vid alkoholförtäring i samband
med färd på sjön.

Motionärerna i motion L278 anser att undervisning bör ske i skolan om
alkoholens negativa roll i samband med sjötrafik. Även på annat sätt bör
kunskaper om alkoholens skadeverkningar kunna förmedlas, t. ex. genom
trafikskolorna. Enligt motionärernas mening kan undervisning i trafik och
alkohol med fördel ges i samband med skepparexamen eller vid utbildning
för erhållande av förarintyg.

Med anledning av vad som sålunda anförs i motionen erinrar utskottet
om att i utbildningen såväl för skepparexamen som för erhållande av s. k.
förarintyg ingår information om gällande bestämmelser i sjölagen och om
farorna med alkoholförtäring vid användande av båt. Eftersom det för förande
av flertalet fritidsbåtar inte gäller några kompetenskrav är det dock
endast ett begränsat antal båtförare som får del av denna undervisning. Det
är därför viktigt att man med olika informationsinsatser söker nå övriga
båtägare och -förare. I sådant syfte anordnar sjösäkerhetsrådet årligen informationskampanjer
inför sommarsäsongen, och enligt vad utskottet inhämtat
kommer så att bli fallet även i år. Utskottet vill också peka på den
omfattande informationsverksamhet som bedrivs i båtklubbar och andra
sjösportsorganisationer. Som utskottet framhöll vid 1984 års behandling av
frågan arbetar sjösäkerhetsrådet även mer långsiktigt med informationsverksamhet
i samarbete med skolor och vuxenutbildning. Utskottet vill för
sin del stryka under angelägenheten av att den informationsverksamhet
som olika organ och organisationer sålunda bedriver fortsätter och, i den
mån tillgängliga resurser medger, utökas och intensifieras. Något behov av
att i enlighet med motionärens önskemål föreslå riksdagen att hos regeringen
begära ytterligare initiativ till förbättrad undervisning på området föreligger
enligt utskottets mening inte. Utskottet avstyrker därför bifall även
till yrkande 2 i motion L278.

LU 1985/86:26

Obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar

LU 1985/86:26

I motionerna L229 (s) och L248 (s) tas upp frågan om införande av en
obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar. Motionärerna framhåller
att särskilt motorstarka fritidsbåtar men även andra fritidsbåtar kan genom
oskickligt framförande åstadkomma omfattande och allvarliga skador. Enligt
motionärerna är det inte ovanligt att båtförarna saknar försäkring vilket
kan innebära att en skadelidande kan bli helt utan ersättning. Motionärerna
anser därför att det i likhet med vad som gäller för motorfordonstrafik på
land bör finnas en skyldighet för ägare av fritidsbåtar att ha en
ansvarsförsäkring. I motion L248 pekas på att vissa praktiska hinder för en
försäkring måste undanröjas. Bl. a. måste frågan om en registrering av fritidsbåtar
få en lösning.

Frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar har debatterats
vid flera tillfällen i riksdagen. Utskottet behandlade frågan senast våren
1983.1 sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1982/83:39) underströk
utskottet att det är av största vikt att personer som skadas vid småbåtsolyckor
kan få en fullgod ersättning. Det var därför enligt utskottets mening
angeläget att ägarna av fritidsbåtar tecknade ansvarsförsäkring. Utskottet
konstaterade att det dock var vanligt att fritidsbåtsägarna saknade sådan
försäkring trots att premiekostnaden var låg. Med hänsyn härtill fanns enligt
utskottet anledning att överväga ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring.
Utskottet påpekade att ett sådant system dock inte kunde genomföras
utan någon form av registrering av fritidsbåtarna. Eftersom registreringsfrågan
då ännu inte hade lösts borde enligt utskottets mening frågan
om en obligatorisk ansvarsförsäkring tills vidare vila. Utskottet underströk
emellertid angelägenheten av att ägarna av fritidsbåtar genom vederbörande
myndigheters och båtsportsorganisationers försorg fick information om
betydelsen av att ansvarsförsäkring tecknas för båtarna.

Vad utskottet tidigare anfört gäller alltjämt. Det är således, som motionärerna
framhållit, i hög grad angeläget att den som skadas vid en sjöolycka
kan få en fullgod ersättning; något som kan garanteras med någorlunda
säkerhet endast om samtliga båtförare har en ansvarsförsäkring. Innan frågan
om en obligatorisk ansvarsförsäkring övervägs måste dock, som utskottet
påpekat, registreringsfrågan lösas. Enligt vad utskottet inhämtat pågår
inom jordbruksdepartementet ett arbete med framtagandet av ett båtregister
i syfte att riksdagen skall kunna förelägga ett förslag därom under hösten
1986. Båtregistret avses få en sådan utformning att det är möjligt att till
registret koppla en kontrollfunktion i fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring.
I avvaktan på att arbetet på ett båtregister slutförs bör enligt utskottets
mening frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring vila. Någon åtgärd
från riksdagens sida är därför inte nu påkallad. Utskottet avstyrker således
bifall till motionerna L229 och L248.

Propositionen i övrigt

De förslag till ändringar i sjölagen som inte behandlats ovan föranleder

inga erinringar från utskottets sida. Utskottet har inte heller något att erinra 13

mot förslaget till ändringar i bemyndigandelagen eller mot förslaget att
sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen och svävareförordningen upphävs
i en särskild lag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vårdslöshet i sjötrafik

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:288 i denna del antar
det i proposition 1985/86:85 framlagda förslaget till lag om ändring i
sjölagen (1981:35 s. 1) såvitt avser 324 §,

2. beträffande obehörigt avvikande från sjöolycksplats

att riksdagen i fråga om förslaget till lag om ändring i sjölagen med
anledning av motion 1985/86:288 i denna del dels avslår förslaget
såvitt avser att 62 § ändras, att 223 § upphör att gälla, att nuvarande
326 och 327 §§ betecknas 327 resp. 328 §§ samt att en ny 326 § införs,
dels antar 327 §§ med i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade
lydelse, dels antar en ny 328 § med i bilaga 2 som Utskottets förslag
betecknade lydelse,

3. beträffande onykterhet till sjöss

att riksdagen dels antar förslaget till lag om ändring i sjölagen såvitt
avser 325 §, dels avslår motion 1985/86:L278 yrkandena 1 och 2,

4. beträffande förslaget till lag om ändring i sjölagen i övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i sjölagen i den mån
det inte omfattas av vad utskottet hemställt under momenten 1—3,

5. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till dels
lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer, dels lag om
upphävande av vissa författningar om sjötrafik,

6. beträffande lokala sjötrafikföreskrifter

att riksdagen godkänner att regeringen framdeles utan riksdagens
medverkan får besluta om befogenheten att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter,

7. beträffande obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L229 och 1985/86:L248.

Stockholm den 10 april 1986
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen
(s), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson (c).

LU 1985/86:26

Propositionens lagförslag
1 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

LU 1985/86:26

Bil. 1

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891: 35 s. I)1
dels att 223 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 326, 327 och 328-332§§ skall betecknas 327, 328
respektive 330—334 SS,
dels att 62, 200, 233, 299, 301, 302, 324, 325 och 350 SS samt nya 328, 332
och 334 SS skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 59a, 326 och 329SS,
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

62 S

Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt som står i
hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och last.
Han skall, i den mån det är möjligt, sörja för att dagböcker och andra
skeppshandlingar föras i säkerhet samt föranstalta om bärgning av fartyg
och gods. Så länge rimlig utsikt finnes att fartyget kan räddas, får befälhavaren
ej övergiva det utan att hans liv är i allvarlig fara.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han skyldig att lämna all hjälp
som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, såvitt det kan ske
utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Får
befälhavaren i annat fall kännedom om att någon är i sjönöd eller får han
kunskap om fara som hotar sjötrafiken, är han under förutsättning som
nyss angivits skyldig att vidtaga åtgärder för att rädda den nödställde eller
avvärja faran i enlighet med föreskrifter som regeringen meddelat för
sådana fall.

Bestämmelser arn skyldighet för
befälhavaren att lämna hjälp, när
fartyget stött samman med annat
fartyg, meddelas i 223 S.

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 181 —
198 337 § andra stycket och 368 § första stycket 6 och 7 är ogiltiga

59 a §

Om ett fartyg prejas av behörig
civil eller militär myndighet, är befälhavaren
skyldig att åtlyda prejningen.
Om det efter prejning eller
annars begärs av en behörig myndighet,
är befälhavaren också skyldig
att låta fartyget visiteras. Regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om prejning och
visitering.

200 §

1 Lagen omtryckt 1985: 176.

LU 1985/86:26

Bil. 1

233 §

Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av besättningen
eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är
också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på redarens eller
befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Skadestånd som redaren sålunda betalat har han rätt att kräva tillbaka av
den som vållat skadan.

Bestämmelser om inskränkning Bestämmelser om inskränkning

av redares ansvarighet finns, utom i av redares ansvarighet finns, utom i

detta kapitel, i 5 och 6 kap. samt i detta kapitel, i 5 och 6 kap.

Iaf>cn <1936:277) i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella
konvention rörande konossement.

299 8

Ytterligare föreskrifter om för- Ytterligare föreskrifter om förande
av dagbok meddelas av sjö- ande av dagbok meddelas av rege fart

sverket. ringen eller den myndighet som re geringen

bestämmer.

301 8

Sjöförklaring skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg

1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antagas hava avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antagas hava inträffat ombord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antagas hava uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var
på väg. på egendom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet inträffat i
lasten.

Bestämmelser om undantag här- Bestämmelser om undantag härifrån
i vissa fall meddelas i 308 8 ifrån i vissa fall meddelas i 3088

andra stycket samt i 312 och 314 88. tredje stycket samt i 312 och 314 88.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I. vid befordran inom Sverige.
Danmark, Finland eller Norge eller
till från någon av dessa stater, oavsett
vilken lag som i övrigt är tilllämplig
på befordringen;

I. vid befordran inom Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater,
oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;

2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.

Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är
avtalat eller följer av sedvänja.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

302 §

Sjöförklaring skall vidare äga
rum för svenskt fartyg, när i anledning
av händelse som har eller kan
antagas hava inträffat i samband
med fartygets drift sjöfartsverket
förordnar därom eller befälhavaren
eller redaren finner det påkallat.
Detsamma gäller när lastägare eller
lastförsäkringsgivare i annat fall än
som avses i 308 § andra stycket eller
i 314 § begär det för att vinna
upplysning om orsaken till skada av
någon betydenhet på godset, vilken
har eller kan antagas hava uppkommit
i samband med fartygets drift.

Sjöförklaring skall vidare äga
rum för svenskt fartyg, när i anledning
av händelse som har eller kan
antagas hava inträffat i samband
med fartygets drift sjöfartsverket
förordnar därom eller befälhavaren
eller redaren finner det påkallat.
Detsamma gäller när lastägare eller
lastförsäkringsgivare i annat fall än
som avses i 308 § tredje stycket eller
i 314 § begär det för att vinna
upplysning om orsaken till skada av
någon betydenhet på godset, vilken
har eller kan antagas hava uppkommit
i samband med fartygets drift.

Förordnar sjöfartsverket, att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse
därom tillställas befälhavaren eller redaren. Hos endera av dem skall
lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring göras.

324 §

Brister den som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka,
dömes till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse
i högst två år.

Den som brister i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka
döms, om ej oaktsamheten
är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik
till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse
i högst två år.

325 §

Är den som på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat
berusningsmedel, att det måste antagas,
att han icke på betryggande
sätt kan utföra vad som därvid åligger
honom, dömes till böter eller
fängelse i högst ett år.

Är den som framför fartyg eller
eljest på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas, att
han inte på ett betryggande sätt kan
utföra vad som därvid åligger honom,
döms han till böter eller fängelse
i högst ett år.

326 §

LU 1985/86:26

Bil. 1

Nuvarande lydelse

327 §

Försummar befälhavare vad som
åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller
när fara hotar sjötrafiken eller enligt
223 § när fartyget stött samman
med annat fartyg, dömes till böter
eller fängelse i högst två år.

330 §

Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326 eller 327 § och därigenom visat
sig olämplig att utöva sådan befattning
på fartyg, för vilken särskilda
behörighetsvillkor gäller, skall
domstolen besluta att han för viss
tid eller för alltid inte skall ha rätt
att utöva befattningen. Beslutet får
även avse andra befattningar än
den i vilken gärningen begåtts.

Föreslagen lydelse

gäller den som undandrar sig att
uppge namn och hemvist eller att
lämna upplysningar om händelsen.
Befälhavare på fartyg som är infört
i fartygsregistret skall dessutom
uppge fartygets namn och hemort
liksom den ort eller hamn varifrån
fartyget kommer och den dit det
skall gå.

328 §

Försummar befälhavaren vad
som åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller
när fara hotar sjötrafiken, döms
han till böter eller fängelse i högst
två år.

329 §

Försummar befälhavaren vad
som enligt 59 a § eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av
59 a § åligger honom vid prejning
eller visitering, döms han till böter
eller fängelse i högst sex månader.

332 §

Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326, 327, 328 eller 329$ och därigenom
visat sig olämplig att utöva sådan
befattning på fartyg, för vilken
särskilda behörighetsvillkor gäller,
skall domstolen besluta att han för
viss tid eller för alltid inte skall ha
rätt att utöva befattningen. Beslutet
får även avse andra befattningar än
den i vilken gärningen begåtts.

Meddelas ett sådant beslut, skall domstolen ofördröjligen underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radiotelegrafist skall även televerket underrättas.

Vidtas åtgärd för att anställa åtal, får sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraftägande
dom föreligger eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annorlunda.
Finns det inte längre fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten
till besvär hos regeringen över sjöfartsverkets beslut är inte inskränkt till
viss tid.

LU 1985/86:26

Bil. 1

Nuvarande lydelse
332 §

Hava flera medverkat till gärning
som avses i 323, 324, 325, 326 eller
327 $. gäller 23 kap. brottsbalken.

Föreslagen lydelse
334 §

Har flera medverkat till gärning
som avses i 323. 324. 325. 326. 327.
328 eller329S. gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag, om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.

350 §

Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som upprättas
enligt 240 § (globalfond).

Bestämmelserna i 352-364SS tilllämpas
också i vissa delar i fråga
om begränsningsfond som upprättas
enligt 5 5 lagen (1973: 1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss.

LU 1985/86:26

Bil. 1

Bestämmelserna i 352-364S§ tilllämpas
också i vissa delar i fråga
om begränsningsfond som upprättas
enligt 6 § lagen (1973: 1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och
kommunikationer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1975: 88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1

dels att 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller

1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten.

2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses
under 1,

3. säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i
samband med sådan trafik,

4. postbefordran eller telekommunikationer,

5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt fartyg.

1 Lagen omtryckt 1978:233.

2 Senaste lydelse 1985: 18.

Nuvarande lydelse

6. trafikregler eller säkerhetsanordningar
för sjötrafiken inom Sveriges
sjöterritorium eller för sjötrafiken
med svenska fartyg, sjöflygplan
och svavare utanför Sveriges
sjöterritorium,

7. skeppsmätning,

8. trafik på väg eller i terräng.

9. fordons beskaffenhet och utrustning,

10. registrering eller annan kontroll av fordon.

11. skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra
uppgifter som rör förhållandena i trafiken,

12. riksfärdtjänst,

13. tillstånd att bruka svavare.
Regeringen bemyndigas att meddela
föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt bestämmelse
som avses i första
stycket 3, 9, 10 eller 13. Regeringen
bemyndigas också att besluta föreskrifter
om avgifter för farledsverksamheten
samt om avgifter för
skeppsmätning och avgifter för tillstånd
enligt första stycket 5.

3§

Den som överträder föreskrift,
som regeringen liar meddelat med
stöd av I § första stycket 5 eller 6
att gälla dä riket är i krig eller
krigsfara eller det råder sådana utomordentliga
förhållanden som är
föranledda av krig eller av krigsfara
vari riket har befunnit sig.
döms till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

3 Förslag till
Lag om upphävande av vissa författningar om sjötrafik

Härigenom föreskrivs att följande författningar skall upphöra att gälla
vid utgången av juni 1986, nämligen

1. sjötrafikförordningen (1962: 150),

2. sjötrafikkungörelsen (1962:267),

3. förordningen (1966: 159) om tillstånd för brukande av svävare.

12. riksfärdtjänst.

Regeringen bemyndigas att meddela
föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt bestämmelse
som avses i första
stycket 3. 9 eller 10. Regeringen bemyndigas
också att besluta föreskrifter
om avgifter för farledsverksamheten
samt om avgifter för
skeppsmätning och avgifter för tillstånd
enligt första stycket 5.

Föreslagen lydelse

6. trafikregler, sjövägmärken eller
säkerhetsanordningar för sjötrafiken
inom Sveriges sjöterritorium
eller för sjötrafiken med svenska
fartyg, sjöflygplan och svävare
utanför Sveriges sjöterritorium.

LU 1985/86:26

Bil. 1

Av utskottet föreslagna ändringar i
propositionens förslag till lag om ändring i
sjölagen (1981:35 s. 1)

Regeringens förslag Utskottets förslag

327 S

Försummar befälhavaren vad
som åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller
när fara hotar sjötrafiken, döms han
till böter eller fängelse i högst två år.

Försummar befälhavaren vad
som åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller
när fara hotar sjötrafiken eller enligt
223 § när fartyget stött samman med
annat fartyg, döms han till böter eller
fängelse i högst två år.

328 §

Om någon som med eller utan
skuld haft del i uppkomsten av sjöolycka,
genom att lämna olycksplatsen
utan tvingande skäl eller på annat
sätt, undandrar sig att vidta de
åtgärder som skäligen kan krävas av
honom eller om han undandrar sig
att uppge namn och hemvist eller
lämna upplysningar om händelsen,
döms han, om gärningen inte är belagd
med straff i 327 §, till böter eller
fängelse i högst ett år. Befälhavare
på fartyg som är infört ifartygsregisterfår
i stället för sitt namn och hemvist
uppge fartygets namn och hemort.

LU 1985/86:26

Bil. 2

Liber Tryck AB Stockholm 1986