Lagutskottets betänkande
1985/86:25 '

om ersättning för miljöskador (prop. 1985/86:83)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1985/86:83 om ersättning för miljöskador
samt dels tre med anledning av propositionen väckta motioner (m, c resp.
c), dels två under allmänna motionstiden år 1986 väckta motioner (c).

I propositionen läggs fram förslag till en ny miljöskadelag. Ett syfte med
den nya lagen är att förbättra de skadelidandes möjligheter att få ersättning
för miljöskador. Ett annat syfte är att få till stånd en klarare och mer samlad
reglering på detta område än som gäller för närvarande.

Miljöskadelagen är tillämplig när verksamhet på en fastighet orsakar

skador i omgivningen genom olika former av mark- och luftföroreningar,

buller, skakningar eller andra liknande störningar. Lagen innebär att den
som bedriver miljöfarlig verksamhet på en fastighet får ett ökat ansvar för
skador som verksamheten medför.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker bifall till
samtliga motionsyrkanden. Fyra reservationer (en m, fp, c, två fp, c och en c)
har avlämnats.

Propositionen

I proposition 1985/86:83 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

1. miljöskadelag,

2. lag om ändring i jordabalken,

3. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387).

Lagförslagen har intagits i bilaga till detta betänkande.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför på s. 4 och 5.

Motionsyrkanden

Motioner väckta med anledning av propositionen

Motion 1985186:299 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar ändra förslaget till miljöskadelag så att ersättning
utgår även vid förmögenhetsskada som inte anses betydande,

1985/86:25

1 Riksdagen 1985/86.8sami. Nr25

2. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till regler för
ersättning av miljöskador som inte är anknutna till en fastighet,

3. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående preskriptionstid vid personskador,

4. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till lag om
obligatorisk miljöskadeförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motion 1985186:300 av Sven Munke (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ett strikt ansvar även skall gälla för skador som
orsakas genom orts- eller allmänvanliga störningar med undantag av i
lagtexten preciserade vissa undantag,

2. att riksdagen beslutar förlänga preskriptionstiden vid miljöskador i
enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rättshjälpen
även skall innefatta kostnader för miljöoffers tekniska bevisning och att detta
klart skall framgå av lagtexten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om införandet av obligatorisk miljöskyddsförsäkring.

Motion 1985/86:301 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av samordning i miljölagstiftningen,

2. att riksdagen beslutar uttala vikten av att miljöstörande verksamhet inte
tillåts koncentreras till redan ur miljösynpunkt utsatta orter så som i
motionen anförs,

3. att riksdagen beslutar att med avslag på propositionen i denna del 1 §
miljöskadelagen skall lyda:

Skadestånd enligt denna lag utges för personskada, sakskada och ren
förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin
omgivning.

Skada som inte orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet ersätts bara i
den mån den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med
hänsyn till förhållandena på orten eller dess allmänna förekomst under
jämförliga förhållanden.

4. att riksdagen beslutar hos regeringen begära tilläggsdirektiv till miljöskadefondsutredningen
angående införande av och formerna för en miljöskadeförsäkring
i enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen beslutar med ändring av propositionen i enlighet med
motionens förslag vad gäller regler för preskription.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

Motion 1985/86:L267 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till lag om
obligatorisk miljöskyddsförsäkring för alla som driver miljöfarlig verksamhet,

2. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till lag om miljöfond
för sanering efter miljökatastrofer där ansvarig inte längre finns eller saknar
ekonomiska resurser.

LU 1985/86:25

Motion 1985/86:Ju722 av Alf Svensson (c) vari yrkas
att riksdagen beslutar begära att regeringen återställer rättshjälpen för
enskilda miljömål.

Motionen har av justitieutskottet överlämnats till lagutskottet.

Utskottet

Inledning

Under de senaste årtiondena har uppmärksamheten alltmer kommit att
riktas mot de skaderisker som den tekniska och industriella utvecklingen fört
med sig särskilt när det gäller vår hälsa och miljö. I ökande utsträckning har i
vår omgivning från bl. a. industrier och företag spritts olika ämnen som
senare visat sig ha eller kunna misstänkas ha skadliga eller miljöstörande
effekter. Efter hand som våra kunskaper på området växer upptäcks också
nya skaderisker liksom förekomsten av andra miljöstörande faktorer. Som
framhålls i propositionen har vi härmed kommit att ställas inför allvarliga
miljöproblem som krävt olika åtgärder från samhällets sida.

I första hand har man strävat efter att förebygga uppkomsten av
miljöskador. Ett viktigt instrument härvidlag har varit den prövning av
miljöfarlig verksamhet som skall ske enligt miljöskyddslagen (1969:387). Ett
annat viktigt inslag i det förebyggande miljöskyddsarbetet är lagstiftning som
syftar till att ge samhället kontroll över hanteringen av kemiska ämnen eller
substanser som kan befaras få hälso- eller miljöfarliga effekter.

Även om samhällets ambitioner när det gäller det förebyggande miljöskyddsarbetet
måste sättas högt är det inte möjligt att helt förhindra hälsooch
miljöskador. Bl. a. kan vetenskapliga framsteg avslöja nya, hittills
oanade miljörisker. Samhällets insatser bör därför inriktas också på att det
som har skadats blir återställt. Vidare är det angeläget att det skadeståndsrättsliga
regelsystemet är utformat så att de skadelidande får ekonomisk
gottgörelse för sina förluster och lidanden.

Skadeståndsrättsliga regler som kan bli tillämpliga vid miljöskador finns
för närvarande i skadeståndslagen (1972:207), miljöskyddslagen och jordabalken.
Skadeståndslagen innehåller allmänna bestämmelser om ersättning
för person- och sakskador m. m. Reglerna bygger på den s. k. culpaprincipen,
dvs. ersättningsskyldighet föreligger endast om skadan vållats uppsåtligen
eller genom vårdslöshet.

I miljöskyddslagen finns särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar
vid miljöfarlig verksamhet. Enligt den lagen har den som utövar sådan
verksamhet i princip ett strikt ansvar för skador som verksamheten orsakar i
omgivningen, dvs. ansvar inträder också när skadan inte har orsakats
uppsåtligen eller genom vållande. Ansvaret gäller inte bara sådana ekonomiska
skador som har samband med skador på person eller sak utan också i
viss utsträckning andra ekonomiska skador (s. k. ren förmögenhetsskada).

Regler om strikt ansvar för skador på omgivningen vid verksamhet på en
fastighet finns även i 3 kap. jordabalken. Enligt dessa bestämmelser är en
fastighetsägare eller nyttjanderättshavare ansvarig för skador på andra
fastigheter till följd av grävningsarbete som han utför eller låter utföra på sin
fastighet, om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför

LU 1985/86:25

1* Riksdagen 1985/86. 8sami. Nr 25

särskild risk för omgivningen. För skador på omgivande fastigheter till följd
av annat grävningsarbete svarar fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren
dock endast som han själv eller någon som han har anlitat har varit försumlig
vid utförandet av arbetet.

Vid sidan av skadeståndsreglerna i miljöskyddslagen och 3 kap. jordabalken
gäller allmänna oskrivna principer om strikt ansvar vid farlig verksamhet.
Dessa principer, som har utbildats i rättspraxis, torde i fråga om
miljöfarlig verksamhet ha störst betydelse vid skada genom sprängningsarbeten
och liknande arbeten.

Vid sprängningsskador kan också både miljöskyddslagen och jordabalken
bli tillämpliga. Gränsdragningen mellan tillämpningsområdena för de olika
reglerna är inte helt klar. Vidare förhåller det sig så att olika regler kan bli
tillämpliga på olika skador från ett och samma sprängningsarbete. Vid
1976/77 års riksmöte behandlade lagutskottet en motion om obligatorisk
ansvarsförsäkring vid sprängningsarbete. I sitt av riksdagen godkända
betänkande LU 1976/77:3 framhöll utskottet att den nuvarande skadeståndsrättsliga
regleringen vid sprängningsskador i vissa avseenden var mindre
tillfredsställande. Utskottet ansåg att frågan om skadeståndsansvar och
försäkringsinnehav borde bli föremål för utredning och hemställde att vad
som anförts borde ges regeringen till känna.

Också i andra sammanhang har önskemål framförts om en översyn av
reglerna om ersättning för miljöskador.

År 1978 tillkallades en särskild utredare för att se över reglerna.
Utredaren, som bedrivit sitt arbete under beteckningen miljöskadeutredningen,
avlämnade år 1983 betänkandet (SOU 1983:7) Ersättning för
miljöskador. Betänkandet har remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av miljöskadeutredningens betänkande läggs i propositionen
fram förslag till en ny miljöskadelag. Ett syfte med den nya lagen är att
förbättra de skadelidandes möjligheter att få ersättning för miljöskador. Ett
annat syfte är att få till stånd en klarare och mer samlad reglering på detta
område än som gäller för närvarande.

Miljöskadelagen föreslås bli tillämplig när verksamhet på en fastighet
orsakar skador i omgivningen genom olika former av mark- och luftföroreningar,
buller, skakningar eller andra liknande störningar. Lagen innebär att
den som bedriver miljöfarlig verksamhet på en fastighet får ett ökat ansvar
för skador som verksamheten medför.

En utgångspunkt är att den som på en fastighet bedriver verksamhet som
orsakar skador i omgivningen skall ersätta dessa även om han inte har orsakat
skadan avsiktligt eller genom vårdslöshet (s. k. strikt ansvar). Detta strikta
ansvar skall - till skillnad från vad som är fallet för närvarande - gälla även vid
helt tillfälliga störningar, t. ex. enstaka gasutsläpp i luften. Liksom enligt
gällande rätt görs dock i lagen vissa undantag för störningar som är av så
vanligt slag att de rimligen måste tålas.

Miljöskadelagen innehåller också regler om ersättning för skador vid
grävnings- och sprängningsarbeten. Dessa regler överensstämmer i huvud -

LU 1985/86:25

sak med dem som gäller i dag. Rätten till ersättning för grävningsskador
utvidgas dock till att, i likhet med vad som gäller för andra miljöskador,
omfatta personskador och alla former av sakskador. Lagen ger också rätt till
ersättning för rena förmögenhetsskador som inte är bagatellartade.

Skadeståndsansvaret enligt miljöskadelagen skall i första hand bäras av
fastighetsägaren. Även nyttjanderättshavare eller andra som bedriver eller
har bedrivit miljöfarlig verksamhet på fastigheten skall vara ansvariga.
Bostadshyresgäster har dock inte något strikt ansvar. Till kretsen av
skadeståndsansvariga hör också de som i egen näringsverksamhet utför ett
miljöfarligt arbete på en fastighet, s.k. entreprenörer.

En annan nyhet i miljöskadelagen gäller kravet på bevisningens styrka när
det gäller att visa ett orsakssamband mellan en miljöfarlig verksamhet och en
skada. Erfarenheterna av miljöskadefrågor visar att det är mycket svårt att
med full säkerhet fastställa att en viss miljöskada har orsakats av en viss
verksamhet. I lagen har därför kravet på bevisning när det gäller sambandet
mellan en verksamhet och en skada lagts på en något lägre nivå. Enligt lagen
skall det räcka med att det föreligger ”övervägande sannolikhet” för ett
sådant samband. Härigenom förstärks möjligheterna för en skadelidande att
få ersättning för en skada.

Tvister om ersättning enligt den nya lagen prövas av tingsrätt. Avser
ersättningen skada på fastighet e. d. skall tvisten dock prövas av fastighetsdomstol,
som i samband därmed också får handlägga andra mål om det är
lämpligt.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1986.

Allmänna överväganden

Sorn inledningsvis berörts saknas i dag en samlad reglering av det skadeståndsrättsliga
ansvaret vid olika typer av miljöskador. I stället är reglerna
spridda i flera författningar och dessutom har vissa principer utbildats i
rättspraxis. Tillämpningsområdet för de olika reglerna är i viss mån oklart
och bestämmelserna skiljer sig åt i flera hänseenden, bl. a. när det gäller den
skadelidandes möjligheter att få ersättning. Också i andra avseenden är
reglerna oklara. En nackdel är vidare, som ovan berörts, att olika regler kan
bli tillämpliga på olika skador som orsakats av en och samma verksamhet.
Det nuvarande rättsläget på området är således inte tillfredsställande.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det angeläget att reglerna om
ersättning vid miljöskador samlas i en lag och utformas så att förutsättningarna
för rätten till ersättning vid olika typer av miljöskador blir så enhetliga som
möjligt. Det är också viktigt att den skadelidandes möjligheter att få
ersättning förbättras i olika hänseenden.

Det förslag till en miljöskadelag som läggs fram i propositionen fyller enligt
utskottets mening de krav som kan ställas på en mera tidsenlig lagstiftning på
området. Förslaget bygger på principen att den som utövar miljöfarlig
verksamhet skall bära ett strikt ansvar för uppkommande skador. Att denna
princip valts till utgångspunkt för den nya lagen medför en påtaglig
förbättring av den skadelidandes ställning. Att skadeståndsansvaret skärps
kan vidare få till följd att företag och enskilda personer som bedriver

LU 1985/86:25

miljöfarlig verksamhet i större utsträckning blir benägna att försöka förebygga
skador. Utskottet vill vidare framhålla att förslaget innebär att det
skadeståndsrättsliga regelsystemet vid miljöskador blir enklare och mera
överskådligt än för närvarande. Sammanfattningsvis anser utskottet att
förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

I det följande kommer utskottet att ta upp de frågor som aktualiserats
genom motioner eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Miljöskadefond

Det i propositionen framlagda förslaget bygger på traditionella skadeståndsrättsliga
principer. För rätt till ersättning enligt de nya reglerna måste det
sålunda finnas ett orsakssammanhang mellan en miljöstörning och en skada.
Kan det inte utredas varifrån en störning härrör kan skadeståndskrav inte
riktas mot någon. Svårigheter uppkommer också när störningar, som härrör
från flera miljöfarliga verksamheter, tillsammans bidragit till en skada utan
att någon av dem egentligen kan sägas vara den huvudsakliga orsaken. Även i
andra avseenden har ett skadeståndsrättsligt regelsystem sina begränsningar
när det gäller att bereda de skadelidande möjligheter till ersättning. I de fall
en skada visar sig först lång tid efter miljöstörningen, kan företaget i fråga ha
upphört när skadeståndsfrågan aktualiseras. Det finns då inte någon mot
vilken skadeståndskraven kan riktas. Vidare kan skadeståndsanspråket har
preskriberats. Risker finns också alltid att den skadeståndsansvarige saknar
ekonomiska förutsättningar att betala skadorna.

Mot bakgrund av att ett skadeståndsrättsligt regelsystem inte kan ge ett
fullständigt skydd vid miljöskador tog miljöskadeutredningen i sitt betänkande
upp frågan om man vid sidan av skadeståndsrätten kunde tillskapa ett
särskilt ersättningssystem. Utredningen ansåg att om ett sådant system skulle
införas man borde välja en lösning med subsidiärt ansvariga fonder för vissa
skador. Utredningen tog inte ställning till om det var motiverat att
genomföra något särskilt ersättningssystem eftersom ett ställningstagande
härtill krävde en mer ingående analys än utredningen kunde göra. Utredningen
framlade därför inte något konkret förslag.

Frågan om en fond för ersättning av miljöskador behandlades också av
riksdagen vid 1982/83 års riksmöte med anledning av en motion. I sitt av
riksdagen godkända betänkande JoU 1982/83:17 framhöll jordbruksutskottet
att spörsmålet borde bli föremål för fortsatt utredning och hemställde att
det anförda gavs regeringen till känna.

En särskild kommitté tillkallades år 1985 för att utreda hur ett fondsystem
för kostnader för återställningsåtgärder och ersättning vid miljöskador bör
vara uppbyggt. Enligt direktiven (dir. 1985:37) skall en utgångspunkt för
arbetet vara att återställningskostnader och skadestånd skall betalas av
fonden bara då kompensation inte kan erhållas från den skadevållande eller
på något annat sätt t. ex. genom försäkring. Kommittén skall bl. a. överväga
om ersättning ur fonden skall kunna utgå, när skadeståndsanspråk har
preskriberats, och i vad mån belopp som utbetalats ur fonden skall kunna
återkrävas från den ansvarige. Kommittén är oförhindrad att undersöka i
vilken utsträckning ett frivilligt kollektivt försäkringssystem av samma slag
som läkemedelsförsäkringen kan ersätta en fondlösning.

LU 1985/86:25

I motionerna L267 och 299-301 tas upp frågor om försäkring m.m. vid
miljöskador. Motionärerna i motionerna L267 (c), 299 (c) och 300 (m) yrkar
(yrkande 1, 4 resp. 4) att en ansvarsförsäkring för miljöskador skall bli
obligatorisk vid miljöfarlig verksamhet. Motionärerna påpekar att en
försäkringsplikt skulle medföra en förbättring av skyddet för de skadelidande.
Eftersom premiesättningen för en sådan ansvarsförsäkring skulle stå i
relation till skaderiskerna skulle försäkringsplikten vidare innebära ett tryck
på företagen att i möjligaste mån minska dessa risker. I motion L267 begärs
vidare (yrkande 2) att regeringen skall framlägga förslag till lagstiftning om
en miljöskadefond.

I motion 301 (c) framhålls att det ligger i samhällets intresse att man genom
en miljöskadefond eller -försäkring garanterar att den skadelidande får
ersättning oberoende av vållarens ekonomiska ställning. Ett fond- eller
försäkringssystem bör vidare användas i fall då vällaren utan uppsåt eller
ovarsamhet orsakat skadan. I samband med överväganden om ett sådant
system måste den skadeståndsskyldiges möjligheter att utöva sin regressrätt
ses över och stärkas. Motionärerna påpekar att andra länder har fungerande
system med miljöskadeförsäkringar och att ett sådant system är väl förenligt
med principen att företag som driver miljöfarlig verksamhet skall svara för
kostnaderna samtidigt som det innebär ett incitament för företaget att
minska skaderiskerna och därmed premiekostnaderna. Motionärerna yrkar
(yrkande 4) att miljöskadefondsutredningen skall ges tilläggsdirektiv att
utreda en miljöskadeförsäkring i enlighet med det anförda.

Utskottet kan i och för sig dela motionärernas uppfattning att det av
hänsyn till bl. a. den skadelidande kan vara motiverat med ett krav på
ansvarsförsäkring vid miljöfarlig verksamhet. Utskottet har också tidigare
ställt sig positivt till tanken på obligatorisk ansvarsförsäkring vid sprängningsarbeten.
Genom införandet av ett krav på ansvarsförsäkring skulle man
komma till rätta med de fall då skadevållaren saknar ekonomiska förutsättningar
att betala ersättning. Ett sådant krav skulle också kunna öka
företagens benägenhet att vidta förebyggande åtgärder. Eftersom en ansvarsförsäkring
inte täcker mer än det skadeståndsrättsliga ansvaret uppnår
man emellertid härutöver inte några egentliga fördelar. De begränsningar i
de skadelidandes ersättningsmöjligheter som ovan redovisats skulle fortfarande
kvarstå. Vad som behövs är framför allt ett ersättningssystem för de
fall då ingen kan göras ansvarig för skadan. Utskottet vill påpeka att
miljöskadeutredningen i sitt betänkande övervägt frågan om obligatorisk
ansvarsförsäkring och av bl. a. anförda skäl avvisat tanken på en sådan
försäkring. Utredningen har också framhållit att vissa miljöskador torde med
säkerhet kunna förutses på förhand fastän de inte varit direkt åsyftade. Att
en ansvarsförsäkring skulle täcka väntade skador strider enligt utredningen
klart mot försäkringstekniska principer. Utskottet delar denna uppfattning
och vill framhålla att om väntade skador skulle lämnas utanför en försäkring
kommer de skadelidande att sakna skydd i viktiga fall.

I sammanhanget vill utskottet erinra om att miljöskadeutredningen med
anledning av riksdagens begäran år 1976 särskilt övervägt frågan om
ansvarsförsäkring vid sprängningsarbeten. Utredningen har utarbetat ett
lagförslag om sprängskadeförsäkring men framhållit att det inte finns något

LU 1985/86:25

1** Riksdagen 1985/86. 8sami. Nr25

behov av ett sådant försäkringsobligatorium. Denna uppfattning har vunnit
stöd av de remissinstanser som yttrat sig i frågan och delas av departementschefen
som därför inte lägger fram något förslag. Utskottet har inte något att
erinra mot att frågan fått falla.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att man måste välja en
annan ordning än ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring för att
samhällets och de skadelidandes intressen skall kunna tillgodoses. Som
tidigare redovisats har en särskild kommitté tillkallats för att överväga frågan
om en miljöskadefond eller eventuellt ett kollektivt försäkringssystem efter
mönster av läkemedelsförsäkringen. I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet
bör ett slutligt ställningstagande till spörsmålet om en obligatorisk
ansvarsförsäkring anstå. Motionerna L267, 299, 300 och 301 i denna del bör
därför inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Någon riksdagens åtgärd med anledning av yrkande 2 i motion L267 om en
miljöskadefond är inte påkallad med hänsyn till det utredningsarbete som
pågår.

Lagstiftningens tillämpningsområde

Förslaget i propositionen innebär att de skadeståndsregler som för närvarande
finns i miljöskyddslagen och jordabalken samlas i en särskild miljöskadelag.
I den nya lagen lagfästs också de principer för skadestånd vid farlig
verksamhet, t. ex. vid sprängningsarbeten, som utbildats i rättspraxis.
Miljöskadelagen får dock ett något vidare tillämpningsområde än gällande
bestämmelser har och kommer att också omfatta bl. a. föroreningar av
grundvattnet och skador på grund av vissa tillfälliga störningar, dvs.
miljöskador som i dag faller utanför miljöskyddslagen och som inte heller i
övrigt är särskilt reglerade.

Enligt propositionen skall miljöskadelagen gälla skador som till följd av
verksamhet på en fastighet uppstår i fastighetens omgivning. Miljöskador
som orsakas av rörliga störningskällor som exempelvis transportmedel
omfattas inte.

I motion 299 (c) yrkas (yrkande 2) att riksdagen hos regeringen begär
förslag till regler om ersättning för miljöskador på grund av verksamhet som
inte har anknytning till en fastighet. Motionären framhåller att risken för
miljöskador är stor vid sådan verksamhet och nämner som exempel
transporter av farligt gods.

Utskottet erinrar om att det för rätt till ersättning enligt nuvarande regler i
miljöskyddslagen och 3 kap. jordabalken krävs att skadan orsakats av
verksamhet på en fastighet. Också de skadeståndsregler som utbildats i
rättspraxis i fråga om sprängskador bygger på att skadan skall ha uppkommit
vid användningen av en fastighet. I likhet med departementschefen anser
utskottet att man i den nya lagen bör behålla den anknytning till en fastighet
som för miljöskadornas del gäller redan i dag. Att en miljöskada skall ha
orsakats av verksamhet på en fastighet bör emellertid inte hindra att lagen får
ett tämligen vidsträckt tillämpningsområde. Som närmare utvecklas i
propositionen (s. 37 och 38) bör lagen sålunda gälla vid användningen av inte
bara mark, byggnader och anläggningar utan också vattenområden samt vägoch
gatumark. Den skadegörande verksamheten behöver inte vara begrän -

LU 1985/86:25

säd till en enda fastighet och den behöver inte heller utövas på hela
fastigheten. Vidare bör skador som orsakas av såväl permanent som tillfällig
verksamhet omfattas. Vad särskilt gäller miljöskador som härrör från
transportmedel och andra rörliga störningskällor vill utskottet framhålla att
även sådana skador i vissa fall kan komma att omfattas av den nya lagen. Om
dessa störningskällor utnyttjas för att utföra arbete inom ramen för
verksamheten på fastigheten bör sålunda lagen kunna tillämpas. I propositionen
nämns som ett exempel härpå att flygplan används för att utföra
besprutning av skog på en fastighet. Inom tillämpningsområdet bör vidare
falla användning av rörliga störningskällor som har sådan anknytning till
verksamheten på en fastighet att användningen kan anses utgöra ett led i
verksamheten. Så kan t. ex. vara fallet beträffande flygverksamheten vid en
flygplats och biltrafiken inom ett trafikområde. När det gäller skador på
grund av en samlad trafikverksamhet kan dock skadeståndsansvar av skäl
som närmare redovisas i propositionen (s. 38) vara uteslutet eller begränsat.
Utskottet vill vidare peka på att man från transportmedel bör skilja flyttbara
störningskällor som grävmaskiner m. m. När dessa används i verksamheten
på en fastighet omfattas de av den nya lagen.

Utskottet vill tillägga att även om användningen av transportmedel inte
kan hänföras till verksamheten på en fastighet och således inte kan föranleda
ansvar enligt miljöskadelagen skadeståndsansvar ändock kan uppkomma
enligt särskilda regler, t. ex. bestämmelserna i järnvägstrafiklagen
(1985:192). Av betydelse är också aktsamhetsreglerna i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods. Följs inte dessa regler kan ersättning för uppkomna
skador i allmänhet utkrävas med stöd av skadeståndslagen, om någon
speciallagstiftning inte är tillämplig. I sammanhanget bör också beaktas att
det pågår ett internationellt lagstiftningsarbete beträffande skadeståndsansvaret
vid transport av farligt gods.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det i vart fall för
närvarande inte är erforderligt med några regler om ersättning för andra
miljöskador är sådana som orsakas av verksamheten på en fastighet.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker bifall
till yrkande 2 i motion 299.

I motion 301 (c) tas upp en fråga om samordning av miljöskyddslagen och
miljöskadelagen.

Miljöskyddslagen innehåller regler till skydd mot vatten- och luftföroreningar,
buller och andra störningar som härrör från användningen av fast
egendom. Vissa uttryckliga undantag från lagens tillämpningsområde finns
dock. Exempelvis gäller lagen inte helt tillfälliga störningar i andra fall än vid
vattenförorening. Vidare råder oklarhet om vissa typer av störningar
omfattas av miljöskyddslagen. Så är fallet exempelvis med förorening av
grundvattnet. Markförorening och ändringar av grundvattennivån nämns
inte uttryckligen i miljöskyddslagen men den anses ändock tillämplig på
dessa miljöstörningar. Vid sidan av miljöskyddslagen finns regler om
miljöfarlig verksamhet i andra författningar. Tillämpningsområdet för
miljöskadelagen är, som utskottet ovan anfört, vidsträcktare och avses med
några undantag omfatta alla typer av skadliga störningar som orsakas av
verksamheten på en fastighet.

Motionärerna anser att problem kan uppkomma på grund av att miljöska -

LU 1985/86:25

delagen och miljöskyddslagen har olika tillämpningsområden. Enligt motionärerna
finns det anledning att överväga behovet av att de miljörättsliga
reglerna samlas i en författning efter mönster av miljöskadelagen eller att
miljöskyddslagens tillämpningsområde utvidgas så att det bättre överensstämmer
med miljöskadelagens. Motionärerna yrkar (yrkande 1) att det
anförda skall ges regeringen till känna.

Utskottet vill för sin del framhålla att reglerna i miljöskyddslagen och i
andra miljörättsliga författningar har stor betydelse för den skadeståndsrättsliga
regleringen av miljöskador. Även i övrigt finns det många beröringspunkter
mellan miljörätten och den nu föreslagna miljöskadelagen. Mot
denna bakgrund kan det finnas anledning att närmare överväga behovet av
en ökad samordning mellan regelsystemen. Behovet av och möjligheterna till
en samordning får dock enligt utskottets mening inte överdrivas. De
intressen som bär upp de skadeståndsrättsliga reglerna skiljer sig nämligen
från dem som ligger bakom miljöskyddslagstiftningen. När det gäller
enstaka, tillfälliga störningar exempelvis kan det synas mindre nödvändigt att
de omfattas av miljöskyddslagen som ju i huvudsak berör frågor om tillstånd
till och kontroll av miljöfarlig verksamhet. Skälen för att en skadelidande
skall få ersättning för en skada till följd av en tillfällig störning torde däremot
vara lika starka som vid skador på grund av någon mera permanent
verksamhet.

Vissa förslag som innebär en anpassning av miljöskyddslagen till miljöskadelagen
har lagts fram av miljöskyddsutredningen. I betänkandet (Ds Jo
1983:1) Förorening av mark och grundvatten föreslås sålunda att miljöskyddslagen
skall tillämpas på förorening av grundvatten och på markförorening.
Betänkandet är liksom miljöskyddsutredningens slutbetänkande (SOU
1983:20) Bättre miljöskydd II föremål för överväganden inom jordbruksdepartementet.
Utskottet anser sig kunna utgå från att man vid beredningsarbetet
överväger behovet av ytterligare samordningsåtgärder. Något uttalande
från riksdagens sida i saken är inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 301 yrkande 1.

Orts- och allmänvanliga störningar

Sorn tidigare redovisats skall miljöskadelagen gälla skador genom förorening
av luft, mark och vatten samt genom buller, skakning och andra liknande
störningar, dvs. i allt väsentligt sådana skador som i dag omfattas av
miljöskyddslagens skadeståndsregler. Vidare gäller den skador på grund av
sprängnings- och grävningsarbeten och liknande. Skadeståndsrättsliga regler
för sådana skador finns i dag delvis i 3 kap. jordabalken delvis i rättspraxis.
Huvudprincipen i miljöskadelagen är liksom i gällande regler att den som
orsakar miljöskador skall bära ett strikt ansvar. Undantag görs dock i
propositionen för skador som härrör från orts- och allmänvanliga störningar.
Enligt 1 § tredje stycket förslaget till miljöskadelag skall sålunda, om en
skada inte orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet, ersättning utgå
endast i den mån störningen inte skäligen bör tillåtas med hänsyn till
förhållandena på orten eller dess allmänna förekomst under jämförliga
förhållanden.

I motion 300 (m) (yrkande 1) att strikt ansvar skall gälla också vid ortseller
allmänvanliga störningar utom i vissa särskilt angivna undantagsfall.

LU 1985/86:25

Enligt motionären kan förslaget i propositionen leda till att miljöfarlig
verksamhet medvetet lokaliseras till orter som redan har miljöproblem
eftersom risken för skadeståndsskyldighet då blir mindre. Motionären anser
att vissa undantag från det strikta ansvaret måste finnas och nämner som
exempel luktolägenheter från jordbrukets animalieproduktion och massaindustrin.
Dessa undantag bör preciseras i lagtexten. Undantag bör däremot
inte gälla skador som uppstår på mark, växter och djur till följd av
besprutning.

Även i motion 301 (c) framhålls att den nya miljöskadelagen kan medföra
en koncentration av miljöfarlig verksamhet till orter där miljöstörningar
redan förekommer. Motionärerna anser det inte skäligt att toleransgränserna
för miljöskador skall bedömas olika allt efter lokaliseringen. I stället bör
en miljöstörande verksamhet bedömas efter sin skadeeffekt. Motionärerna
yrkar (yrkande 2) att riksdagen uttalar vikten av att miljöstörande verksamhet
inte tillåts koncentreras till redan ur miljösynpunkt utsatta orter i enlighet
med vad som anförs i motionen.

Med anledning av vad motionärerna anför om etableringen av miljöskadliga
företag vill utskottet till en början påpeka att frågan huruvida miljöfarlig
verksamhet skall få bedrivas på en ort som redan tidigare är utsatt för
miljöstörningar skall prövas inom ramen för miljöskyddslagens tillåtlighetsregler.
Något uttalande rörande tillämpningen av den lagen anser utskottet
sig inte böra göra i förevarande lagstiftningsärende.

Vad beträffar undantagsregeln i miljöskadelagen och dess konsekvenser
vill utskottet framhålla att det sedan länge ansetts att ett strikt skadeståndsansvar
bör gälla för miljöskador bara när dessa överstiger en viss toleransgräns.
Enligt 30 § miljöskyddslagen är sålunda den som orsakar olägenheter
på grund av miljöfarlig verksamhet inte skyldig att utge ersättning för
olägenheter som skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller
deras allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Redan för närvarande
finns det alltså ett undantag från det strikta ansvaret för miljöskador
när störningarna är orts- eller allmänvanliga. Den nu föreslagna undantagsbestämmelsen
har en generell räckvidd och blir således tillämplig också på
sådana skador som i dag inte omfattas av miljöskyddslagen. Som närmare
redovisas i propositionen får regeln emellertid i praktiken sin största
betydelse vid föroreningsskador.

I likhet med departementschefen anser utskottet det naturligt att ett strikt
ansvar för föroreningsskador m. m. i första hand begränsas till skador som
inte är orts- eller allmänvanliga. Att undantagsregeln getts en generell
räckvidd finner utskottet ändamålsenligt med hänsyn till att det kan vara
svårt att närmare precisera i vilka fall den inte bör vara tillämplig. I den
praktiska tillämpningen torde den nya lagen dock inte innebära någon mera
väsentlig ändring i förhållande till gällande rätt. Redan av detta skäl anser
utskottet att motionärernas farhågor saknar grund. Utskottet vill vidare peka
på att undantagsregeln inte innebär att skadegöraren helt befrias från ansvar.
Har skadan vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet gäller ansvaret fullt ut. I
andra fall skall en skälighetsbedömning ske varvid bl. a. skadans art och
typen av den skadegörande verksamheten är några faktorer som får vägas in.
Som framhålls i propositionen (s. 41) bör man dock liksom nu inte kunna

LU 1985/86:25

Rättelse: S. 17 Datum rättat till den 3 april

åberopa att en störning är orts- eller allmänvanlig när den skadelidandes
hälsa försämras.

Framhållas bör också att en störning som i dag får anses falla inom
toleransgränsen i framtiden kan komma att bedömas annorlunda allt
eftersom värderingarna i samhället ändras och tekniken när det gäller att
förebygga störningar utvecklas. Med anledning av vad som uttalas i motion
301 om att miljöstörande verksamhet skall bedömas efter sin effekt förtjänar
det att påpekas att miljöskadelagen i så måtto avviker från nuvarande regler
att toleransgränsen i fortsättningen knyts till störningen och inte till skadan
som orsakas av störningen. Även alldagliga skador skall således ersättas om
de beror på en ovanlig störning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen
i aktuell del och avstyrker bifall till yrkande 1 i motion 300 och yrkande 2 i
motion 301.

Ersättningsgilla skador

Enligt miljöskyddslagen gäller strikt skadeståndsansvar för person- och
sakskador. Också ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som inte
har samband med person- eller sakskada, omfattas av det strikta ansvaret. I
fall då en miljöskada inte vållats uppsåtligen eller genom försummelse ersätts
den dock bara när den är av någon betydelse. Till skillnad från miljöskyddslagen
torde någon skyldighet att ersätta rena förmögenhetsskador inte
föreligga när skadeståndsskyldigheten grundas på 3 kap. jordabalken eller på
de principer om skadeståndsskyldighet vid farlig verksamhet som utbildats i
rättspraxis. Enligt skadeståndslagen ersätts ren förmögenhetsskada endast
när skadan orsakats genom brott.

Enligt 1 § första och andra styckena förslaget till miljöskadelag skall
ersättning för miljöskador omfatta person- och sakskada samt ren förmögenhetsskada.
Person- och sakskador skall ersättas oavsett om skadan är
väsentlig eller inte. Ren förmögenhetsskada ersätts däremot endast om den
är av någon betydelse.

I motion 299 (c) och 301 (c) yrkas (yrkande 1 resp. 3) att också rena
förmögenhetsskador som inte är av betydelse skall omfattas av skadeståndsskyldigheten.
Motionären i motion 299 anför att alla skador som drabbar en
skadelidande måste medföra rätt till ersättning i ett rättssamhälle. I motion
301 framhålls att det för den skadelidande är lika väsentligt att få ersättning
för förmögenhetsskada som för person- och sakskada. Motionärerna framhåller
att det i propositionen inte redovisas några skäl varför en fastighetsägare
skall behöva tåla mindre skador på sin fastighet.

Som framgår av redogörelsen ovan innebär förslaget i propositionen en
väsentlig utvidgning av skadeståndsansvaret vid miljöskador. Sålunda skall
det i fortsättningen inte gälla något undantag för oväsentliga skador när det
är fråga om skador på personer och saker. Vidare utvidgas möjligheten att få
ersättning för rena förmögenhetsskador till att omfatta alla miljöskador. Som
framhålls i propositionen torde det just vid miljöskador vara vanligt
förekommande att skadan utgörs av ren förmögenhetsskada. För stora
grupper skadelidande kommer därför ersättningsmöjligheterna att påtagligt

LU 1985/86:25

förbättras med den i propositionen föreslagna ordningen. Enligt utskottets
mening talar således starka skäl för den föreslagna utvidgningen av skadeståndsansvaret.

När det därefter gäller frågan om mindre betydelsefulla förmögenhetsskador
skall undantas vill utskottet erinra om att rena förmögenhetsskador
normalt inte ersätts i andra fall än då de orsakats genom brott. I likhet med
departementschefen anser utskottet inte att det föreslagna undantaget för
oväsentliga skador kan inge några principiella betänkligheter. Härtill
kommer att rena förmögenhetsskador som är oväsentliga framstår som föga
ersättningsvärda.

Med anledning av vad som anförs i motionerna finner utskottet anledning
att stryka under att som rena förmögenhetsskador anses endast skador som
inte har något samband med en person- eller sakskada. Har exempelvis
fasaden på en byggnad missfärgats eller eljest skadats på grund av luftförorening
och värdet på fastigheten sjunkit till följd härav föreligger en sakskada
och värdeminskningen skall då ersättas. En ren förmögenhetsskada föreligger
däremot om värdet på fastigheten sjunker på grund av exempelvis att ett
företag i dess närhet orsakar olägenheter i form av buller eller lukt. Vidare
tar undantagsbestämmelsen enbart sikte på bagatellartade ekonomiska
skador. Någon särskild värdegräns finns inte i lagtexten utan det får
ankomma på de rättstillämpande myndigheterna att avgöra vad som skall
anses vara en bagatellartad skada. Som anges i propositionen torde ett
riktmärke kunna vara det självriskbelopp som i normalfallet förekommer i
hemförsäkringen. I fråga om skada som gäller en fastighet bör dock
bedömningen ske mot bakgrund av fastighetens värde varvid vägledning kan
hämtas från motiven till den föreslagna plan- och bygglagen (prop. 1985/
86:1).

Utöver det anförda vill utskottet framhålla att det är tvivelaktigt om
motionärernas förslag skulle medföra några mera påtagliga fördelar för de
skadelidande. Ofta torde det nämligen vara svårt att styrka att en förmögenhetsskada
uppkommit när det endast är fråga om mindre belopp. I vart fall
kan bevissvårigheter uppstå när det gäller sambandet mellan en bagatellartad
skada och en miljöstörning. Utskottet vill också hänvisa till att processekonomiska
skäl talar för att oväsentliga förmögenhetsskador hålls utanför.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen i
aktuell del och avstyrker motion 299 yrkande 1 och 301 yrkande 3.

Preskriptionstiden vid miljöskador

I propositionen framläggs inte förslag till några särskilda regler om preskriptionstid
för krav på ersättning för miljöskador. De allmänna reglerna i
preskriptionslagen (1981:130) kommer således att gälla i fråga om sådana
skadeståndskrav vilket innebär en tioårig preskriptionstid som räknas från
den skadegörande handlingen.

Motionärerna i motionerna 299 (c) och 300 (m) framhåller att vid
miljöskador det ofta förhåller sig så att skadan uppträder först lång tid efter
den skadegörande handlingen. Med en tioårig preskriptionstid kan då rätten
till skadestånd ha blivit preskriberad. I motionerna pekas på att särskilt

LU 1985/86:25

personskador i form av cancer och genetiska skador kan yppa sig först efter
lång tid och motionären i motion 299 anser att preskriptionstiden vid
personskador bör vara 20 år och i motion 300 uttalas att preskriptionstiden
bör vara 25 år. I motion 300 anförs också att en 15-årig preskriptionstid bör
gälla vid skador på mark, vatten, växter och djur. Motionärerna yrkar att vad
som anförts skall ges regeringen till känna (yrkande 3 resp. 2).

I motion 301 (c) begärs (yrkande 5) att riksdagen skall besluta att införa en
regel om att preskriptionstiden skall räknas från den tidpunkt då en skada
eller störning uppstod. Som skäl härför hänvisas till att många miljöskador
uppträder först efter lång tid och i inledningsskedet är svårbedömda. Av
denna anledning räknas tiden för åtalspreskription vid olika miljöbrott från
den tidpunkt skadeeffekten uppstod. Enligt motionärerna bör preskriptionstiden
för skadeståndsanspråk anpassas till vad som gäller vid miljöbrotten.

Utskottet delar uppfattningen att det kan dröja lång tid innan de skadliga
följderna av en miljöfarlig verksamhet upptäcks. Vid personskador kan
sålunda den skadliga förändringen vara smygande och långsam och kanske
inte bli uppmärksammad förrän lång tid efter det den börjat. I sådana fall kan
det med nuvarande preskriptionstid inträffa att den skadelidandes ersättningsanspråk
hinner preskriberas innan skadan blivit känd eller dess
samband med viss miljöfarlig verksamhet klarlagts.

Frågan om ersättning för miljöskador som visar sig långt efter den
skadegörande handlingen har tagits upp i direktiven till den kommitté som
tillkallats för att utreda hur ett fondsystem för ersättning av miljöskador
m.m. bör vara uppbyggt. Enligt direktiven skall kommittén överväga om
ersättning från ett fondsystem bör kunna utbetalas då eventuella skadeståndsanspråk
är preskriberade enligt gällande regler. I den nu aktuella
propositionen anför departementschefen att ersättning från fonden bör
kunna betalas även för sena skador som har uppkommit innan fonden har
inrättats. Härigenom kan alltså även ersättning utgå för sådana skadeståndsanspråk
som har preskriberats innan fonden har kommit till.

I likhet med departementschefen anser utskottet att i de fall skadeståndskrav
preskriberats enligt nuvarande regler det är en bättre lösning att
ersättning får utgå från ett fondsystem än att preskriptionsreglerna ändras. I
avvaktan på resultatet av kommitténs arbete och regeringens överväganden
med anledning av det bör enligt utskottet ett slutligt ställningstagande till
frågan om preskriptionstidens längd anstå.

Med anledning av vad som anförs i motion 301 om preskriptionstiden vid
miljöbrott vill utskottet tillägga följande. Regler om åtalspreskription finns i
35 kap. brottsbalken. Bestämmelserna innebär att påföljd inte får ådömas
om inte den misstänkte har häktats eller fått del av åtal för brottet inom viss
tid (preskriptionstid). Olika preskriptionstid gäller allt efter brottets svårhet.
Av 35 kap. 4 § brottsbalken följer att preskriptionstiden aldrig börjar löpa
förrän brottet har blivit fullbordat. Liksom när det gäller vissa andra
brottsliga gärningar krävs vid några av de i brottsbalken straffbelagda
miljöbrotten att en skadlig effekt skall ha inträtt innan ansvar kan ådömas.
Brottet är således inte fullbordat förrän effekten har inträtt. Några särskilda
regler om preskriptionstidens längd vid miljöbrott gäller däremot inte och
förslag i denna riktning har tidigare avvisats av riksdagen (se JoU 1980/81:21,
JuU 1980/81:37).

LU 1985/86:25

Att preskriptionstiden för skadeståndsanspråk räknas från den skadegörande
handlingen medan tiden för åtalspreskription i vissa fall räknas från
uppkomsten av en skada skulle i fall då skadan yppar sig sent kunna leda till
att skadeståndsanspråk på grund av ett miljöbrott preskriberades före
brottet. Genom en särskild bestämmelse i preskriptionslagen (3 §) har
emellertid föreskrivits att skadeståndsfordran i anledning av brott inte
preskriberas före utgången av tiden för åtalspreskription. Har frågan om
ansvar för brottet avgjorts innan tiden för åtalspreskription löpt ut eller
åtalspreskriptionen brutits är dock denna bestämmelse inte tillämplig utan då
gäller i stället att skadeståndsanspråket tidigast preskriberas ett år efter det
att dom eller slutligt beslut i ansvarsfrågan meddelades. På grund av
bestämmelserna i preskriptionslagen har således en skadelidande alltid
möjlighet att föra talan om ersättning på grund av miljöbrott så länge inte
tiden för åtalspreskription löpt ut.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
299 yrkande 3, 300 yrkande 2 och 301 yrkande 5.

Rättshjälp i miljöskademål

I motion 300 (m) och Ju722 (c) tas upp en fråga om rättshjälp för
utredningskostnader i miljöskadeärenden.

I 9 § rättshjälpslagen (1972:429) anges vilka slags kostnader som skall
anses som kostnader för rättshjälpen och som alltså betalas av staten. Bland
dessa är kostnader för bevisning vid allmän domstol och kostnader för
nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma under sådan domstols
prövning (utomprocessuell utredning). Särskilda föreskrifter gäller i fråga
om vem som får besluta om utomprocessuell utredning. Enligt huvudregeln
är det rättshjälpsnämnden. Biträde enligt rättshjälpslagen får dock besluta
om utredning av mindre omfattning (25 §). Enligt 23 § rättshjälpsförordningen
(1979:938) skall som utredning av mindre omfattning anses utredningar
vars beräknade kostnader inte överstiger ett halvt basbelopp, dvs. för
närvarande ca 11 000 kr.

I motion 300 hänvisas till att kostnaderna för utredningar i miljöskadefrågor
ofta uppgår till betydande belopp och att beslut om rättshjälp för dessa
därför oftast skall fattas av rättshjälpsnämnderna som emellertid är mycket
restriktiva. Motionären anser att det är angeläget att en enskild skadelidande
som saknar ekonomiska resurser kan genom rättshjälpen få möjlighet att
genomföra den utomprocessuella utredning som behövs för en skadeståndstalan.
Rättshjälpslagen bör därför ändras så att det klart framgår att
kostnaden för tekniska utredningar skall ersättas ur rättshjälpen. Motionären
yrkar att det anförda skall ges regeringen till känna (yrkande 3).

I motion Ju722 framhålls att rättshjälpen bör täcka miljöskadelidandes
skäliga kostnader också när det gäller tekniska utredningar och annan
experthjälp. Motionären yrkar att riksdagen beslutar att hos regeringen
begära att rättshjälpen ökas i enskilda miljömål.

Som påpekas i motion 300 har miljöskadeutredningen i sitt betänkande
tagit upp frågan om rättshjälp i miljöskademål. Enligt utredningen bör det i
lagtexten markeras att rättshjälpsnämnderna vid prövningen av om utom -

LU 1985/86:25

processuell utredning av tekniskt eller medicinskt slag skall beslutas i
skadeståndstvister har rätt att visa en viss generositet. I betänkandet föreslås
en ändring i 25 § rättshjälpslagen av innebörd att om den begärda sakkunnigutredningen
gäller teknisk eller medicinsk fråga i en skadeståndstvist skall
vid prövningen av ansökningen särskilt beaktas om saken har väsentlig
betydelse för sökanden och inte kan bedömas utan sakkunnig.

Spörsmålet har också prövats av riksdagen flera gånger tidigare med
anledning av motioner, senast år 1984. I sitt av riksdagen godkända
betänkande JuU 1983/84:18 hänvisade justitieutskottet till miljöskadeutredningens
betänkande och till att frågan om rättshjälp för utredningskostnader
prövades av rättshjälpskommittén. Justitieutskottet framhöll att nuvarande
reglering av frågan måste anses mindre tillfredsställande i vissa hänseenden.
Någon anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd fann justitieutskottet
inte föreligga med hänsyn till då pågående överväganden.

I den nu aktuella propositionen anför departementschefen att miljöskadeutredningens
förslag beträffande rättshjälpslagen inte bör behandlas i detta
lagstiftningsärende. Ställning i frågan bör enligt departementschefen i stället
tas i samband med behandlingen av de förslag rättshjälpskommittén lagt
fram i betänkandena (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen och (SOU
1985:4) Rättshjälp, offentliga biträden, organisationsfrågor m.m.

Med hänsyn till riksdagens tidigare ställningstagande i frågan och departementschefens
uttalanden anser utskottet att motion 300 yrkande 3 och
motion Ju722 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Propositionen i övrigt

Utöver vad utskottet anfört i föregående avsnitt föranleder propositionen
inte några erinringar eller särskilda uttalanden från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande obligatorisk miljöskyddsförsäkring

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L267 yrkande 1,1985/86:299
yrkande 4, 1985/86:300 yrkande 4 och 1985/86:301 yrkande 4,

2. beträffande miljöskadefond

att riksdagen avslår motion 1985/86:L267 yrkande 2,

3. beträffande rörliga störningskällor

att riksdagen avslår motion 1985/86:299 yrkande 2,

4. beträffande samordning mellan miljöskyddslagen och miljöskadelagen att

riksdagen avslår motion 1985/86:301 yrkande 1,

5. beträffande förmögenhetsskador

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:299 yrkande 1 och
1985/86:301 yrkande 3 antar det i proposition 1985/86:83 framlagda
förslaget till miljöskadelag såvitt avser 1 § andra stycket,

6. beträffande orts- och allmänvanliga störningar

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:300 yrkande 1 och

LU 1985/86:25

1985/86:301 yrkande 2 antar 1 § tredje stycket förslaget till miljöskadelag,

7. beträffande preskriptionstiden

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:299 yrkande 3, 1985/86:300
yrkande 2 och 1985/86:301 yrkande 5,

8. beträffande rättshjälp

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:300 yrkande 3 och 1985/
86:Ju722,

9. beträffande miljöskadelagen i övrigt

att riksdagen antar förslaget till miljöskadelag i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

10. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till lag om
ändring i jordabalken och lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387).

Stockholm den 3 april 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Bengt Kronblad (s),
Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar
Thollander (s), Berit Löfstedt (s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller (m),
Kjell-Arne Welin (fp) och Kersti Johansson (c).

LU 1985/86:25

Reservationer

LU 1985/86:25

1. Obligatorisk miljöskyddsförsäkring(mom. 1)

Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp), Kjell-Arne Welin (fp) och
Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med "Utskottet kan”
och slutar på s. 8 med "vidare åtgärd” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 301 bör principen inom miljörätten vara att företag
som driver miljöfarlig verksamhet skall bära samtliga kostnader för verksamheten.
Ett krav på ansvarsförsäkring vid miljöfarlig verksamhet ligger enligt
utskottets mening helt i linje med denna princip. Samtidigt medför ett
försäkringsobligatorium att den skadelidandes ställning avsevärt förbättras.
Framför allt kommer man då till rätta med de fall då skadevållaren saknar
ekonomiska förutsättningar att betala ersättning liksom de fall då det företag
som drivit den farliga verksamheten har upphört när skadeståndsfrågan
aktualiseras och det alltså inte finns någon mot vilken ett skadeståndskrav
kan riktas. Genom införandet av ett krav på ansvarsförsäkring skulle man
också, som påpekas i motionerna, kunna öka företagens benägenhet att vidta
förebyggande åtgärder.

Enligt utskottets mening talar således starka skäl för att ansvarsförsäkring
bör vara obligatorisk vid miljöfarlig verksamhet. Utskottet har också tidigare
ställt sig positivt till tanken på en obligatorisk ansvarsförsäkring vid
sprängningsskador. De närmare förutsättningarna för införandet av ett
försäkringsobligatorium bör därför utredas. Även med ett försäkringsobligatorium
framstår det emellertid som angeläget att det inrättas en miljöskadefond.
Ersättning ur en sådan fond bör dock utgå först när det visar sig att den
skadelidande inte kan få sina skador ersatta av skadegöraren eller från
dennes ansvarsförsäkring. Med hänsyn till det nära samband som råder
mellan frågorna om ansvarsförsäkring och en miljöskadefond anser utskottet
det lämpligt att miljöskadefondskommittén genom tilläggsdirektiv får i
uppdrag att överväga utformningen av regler om ansvarsförsäkring vid
miljöskador. Vid sina överväganden bör kommittén särskilt pröva frågan i
vad mån skadevållarens möjligheter att utöva sin regressrätt kan ökas och
stärkas. Ett annat viktigt spörsmål som bör övervägas är i vad mån ersättning
från en ansvarsförsäkring skall kunna utgå i fall när skadan inte orsakats
genom uppsåt eller oaktsamhet.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna. Ställningstagandet
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion 301 yrkande 4 och att
motionerna L267, 299 och 300 i denna del i allt väsentligt blir tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande obligatorisk miljöskyddsförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:301 yrkande 4 och med
anledning av motionerna 1985/86:L267 yrkande 1,1985/86:299 yrkande
4 och 1985/86:300 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om tilläggsdirektiv till kommittén för
utredning av frågan om en miljöskadefond.

2. Samordning mellan miljöskyddslagen och miljöskadelagen
(mom. 4)

Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp), Kjell-Arne Welin (fp) och
Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet
vill” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att reglerna i miljöskyddslagen och i
andra miljörättsliga författningar har stor betydelse för den skadeståndsrättsliga
regleringen av miljöskador. Även i övrigt finns det många beröringspunkter
mellan miljörätten och den nu föreslagna miljöskadelagen. Som
ovan berörts överensstämmer tillämpningsområdena för miljöskyddslagen
och miljöskadelagen inte med varandra, något som kan medföra problem i
den praktiska tillämpningen. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning
att det finns ett behov av en samordning mellan regelsystemen. Hur en
sådan samordning skall ske kan utskottet dock inte uttala sig om. Utskottet
vill understryka vikten av att regeringen i samband med sina överväganden
med anledning av miljöskyddsutredningens betänkanden (Ds Jo 1983:1)
Förorening av mark och grundvatten samt (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd
II tar upp frågan om samordning till närmare prövning. Vad utskottet
sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion 301 yrkande 1 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande samordning mellan miljöskyddslagen och miljöskadelagen att

riksdagen med anledning av motion 1985/86:301 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om samordning
mellan regelsystemen.

3. Förmögenhetsskador (mom. 5)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c). Bengt Harding Olson (fp), Nic
Grönvall (m), Ewy Möller (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Kersti Johansson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Med
anledning” och slutar med ”(prop. 1985/86:1)” bort ha följande lydelse:
Med anledning av vad som anförs i motionerna finner utskottet anledning
att stryka under att som rena förmögenhetsskador anses endast skador som
inte har något samband med en person- eller sakskada. Har exempelvis
fasaden på en byggnad missfärgats eller eljest skadats på grund av luftförorening
och värdet på fastigheten sjunkit till följd härav föreligger en sakskada,
och värdeminskningen skall då ersättas. En ren förmögenhetsskada föreligger
däremot om värdet på fastigheten sjunker på grund av exempelvis att ett
företag i dess närhet orsakar olägenheter i form av buller eller lukt. Vidare
tar undantagsbestämmelsen enbart sikte på ekonomiska skador som inte är
av någon betydelse. Någon särskild värdegräns finns inte i lagtexten utan det
får ankomma på de rättstillämpande myndigheterna att avgöra vad som skall

LU 1985/86:25

anses vara en inte ersättningsgill skada. Som anges i propositionen torde ett
riktmärke kunna vara det självriskbelopp som i normalfallet förekommer i
hemförsäkringen. I fråga om skada som gäller en fastighet bör dock
bedömningen ske mot bakgrund av fastighetens taxeringsvärde. Till skillnad
från departementschefen anser utskottet emellertid inte att motiven till den
föreslagna plan- och bygglagen (prop. 1985/86:1) härvid bör tjäna till
vägledning. En tillämpning av dessa skulle nämligen leda till att även ganska
betydande förmögenhetsskador lämnades utanför ersättningsreglerna. I
stället bör en gräns dras vid högst 5 % av taxeringsvärdet före skadan.
Härigenom uppnås i huvudsak överensstämmelse med den värderingsprincip
som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1977 s. 424. Utskottet vill framhålla
att också en lägre procentsats bör kunna tillämpas om det med hänsyn till
omständigheterna framstår som skäligt. I den mån en skada i det enskilda
fallet bedöms inte sakna betydelse skall den ersättas i sin helhet.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”På grund”
och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Genom vad utskottet sålunda anfört får synpunkterna i motionerna 299
och 301 anses tillgodosedda i inte obetydlig utsträckning. Någon riksdagens
åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion 299 och yrkande 3 i motion 301 är
därför inte erforderlig.

4. Preskriptionstiden (mom. 7)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med ”Utskottet
delar” och slutar på s. 15 med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det ofta dröjer länge innan de
skadliga effekterna av en miljöfarlig verksamhet visar sig. Särskilt vid
personskador kan den skadliga förändringen vara smygande och långsam.
Med nuvarande preskriptionstid på tio år från den skadegörande handlingen
kan det därför många gånger inträffa att den skadelidandes ersättningsanspråk
hinner preskriberas innan skadan blivit känd eller dess samband med
en viss miljöstörning klarlagts.

På grund av det anförda anser utskottet att starka skäl talar för att en
särskild längre preskriptionstid bör gälla vid miljöskador. Miljöskadeutredningen
lade också fram ett förslag om en 25-årig preskriptionstid vid vissa
miljöskador, och åtskilliga remissinstanser uttalade sig för en förlängning av
preskriptionstiden.

I motionerna läggs fram olika förslag till hur preskriptionstiden skall
bestämmas. Utan en närmare utredning av frågan anser sig utskottet inte
böra ta ställning till vilken av de föreslagna lösningarna som bör väljas. Enligt
utskottets mening talar emellertid vissa omständigheter för att man i första
hand bör sträva efter att åstadkomma en sådan ordning som förordas i
motion 301, dvs. att preskriptionstiden knyts till uppkomsten av en miljöskada.
Bl. a. uppnås härigenom en anpassning till vad som gäller beträffande
åtalspreskription vid miljöbrott.

På grund av det anförda anser utskottet att frågan om preskriptionstiden

LU 1985/86:25

bör bli föremål för ytterligare utredning. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan denna fråga och det utredningsarbete som pågår beträffande inrättandet
av en miljöskadefond anser utskottet att frågan lämpligen bör övervägas i
det sammanhanget.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 299 yrkande 3,
300 yrkande 2 och 301 yrkande 5 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande preskriptionstiden
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:299 yrkande 3,
1985/86:300 yrkande 2 och 1985/86:301 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

LU 1985/86:25

Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Miljöskadelag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Skadestånd enligt denna lag utges för personskada, sakskada och ren
förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning.

Ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts dock
endast om skadan är av någon betydelse.

Skada som inte har orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet ersätts
bara i den mån den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas
med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst
under jämförliga förhållanden.

2 § Lagen tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall då
särskilda bestämmelser gäller.

Förutsättningar för skadestånd

3 § Skadestånd utges för skador genom

1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning.

Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291).

En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

4 § Skadestånd utges också för skador genom sprängsten eller andra
lössprängda föremål, om skadan orsakas av sprängningsarbete eller av
annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § utges skadestånd för skador som
orsakas av grävning eller liknande arbete, om den som utför eller låter
utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder som anges i
3 kap. 3 § jordabalken eller i annat hänseende har brustit i omsorg vid
arbetets utförande.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför särskild
risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den
som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

LU 1985/86:25

Bil.

Skadeståndsansvariga

6 § Skyldighet att utge skadestånd enligt denna lag har den sorn bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av fastighetsägare
eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har andra
som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten och som
brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet.

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva den
skadegörande verksamheten är han skadeståndsskyldig enligt denna lag
endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

7 § Skyldighet att utge skadestånd enligt denna lag har också den som,
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av fastigheten,
i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på fastigheten.

8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt denna lag, svarar de
solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begränsning
gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

Vad de solidariskt ansvariga har betalt i skadestånd skall, om inte annat
har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till
grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och
omständigheterna i övrigt.

Ersättning för framtida skador på egendom

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida
skador, om en part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst
årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på
detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till
de ändrade förhållandena.

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som
fastställs att utges på en gång för framtida skador på en fastighet och som
tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i denna
tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller verkan av
sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersättningen
till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den
ersättningsberättigade eller av annan anledning inte har blivit prövad av
domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersättningsskyldige
mot att hans fordran i denna del skrivs av på fordringshandlingen.

Inlösen av fastighet

11 § Medför en verksamhet som avses i denna lag att en fastighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid
begagnandet, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran
inlösas av den som bedriver verksamheten.

I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719). Beträffande
värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före
det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

LU 1985/86:25

Bil.

Rättegången i miljöskademål

12 § Den som vill framställa anspråk på ersättning enligt denna lag skall
väcka talan vid den tingsrätt inom vars område den skadegörande verksamheten
i huvudsak bedrivs eller har bedrivits.

Avser ersättningen skada på fastighet eller på byggnad eller annan
anläggning på annans mark, skall talan dock väckas vid den fastighetsdomstol
inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits.
Detsamma gäller om någon vill begära gottgörelse enligt 10 § andra
stycket eller fordra inlösen enligt 11 §. Gemensamt med ett mål som avses
i första eller andra meningen får fastighetsdomstolen handlägga även andra
mål mellan samma eller olika parter, om det med hänsyn till utredningen
och övriga omständigheter är lämpligt.

13 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan
medföra sådan skada som avses i 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan
vid den fastighetsdomstol inom vars område verksamheten i huvudsak
bedrivs eller skall bedrivas.

14 § I fråga om rättegångskostnader skall i mål enligt 11 eller 13 § tillämpas
bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkande
om inlösen enligt 11 § ogillas, gäller dock bestämmelserna om rättegångskostnader
i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser tillämpas också i andra
mål enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

2. Även om ett skadefall har inträffat efter ikraftträdandet skall lagen
inte tillämpas, om skadan är en följd av en störning som har upphört före
ikraftträdandet.

3. Har talan som rör en fråga som regleras i lagen väckts före ikraftträdandet,
handläggs målet även efter denna tidpunkt enligt äldre bestämmelser.

LU 1985/86:25

Bil.

2 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1
dels att 3 kap. 4 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

3 kap.

3 §2

Den som ämnar utföra grävning
eller liknande arbete på sin mark
skall vidtaga varje skyddsåtgärd
som kan anses nödvändig för att
förebygga skada på angränsande
mark. Han skall ersätta skada som
uppkommer till följd av att han eller
någon som han anlitat underlåtit
att vidtaga sådan åtgärd eller i annat
hänseende brustit i omsorg vid
arbetets utförande.

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen
högre kostnad än den skada
som åtgärden avser att förebygga,
får åtgärden underlåtas. Skadan
skall dock ersättas. Om det begäres,
skall säkerhet enligt vad som
sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas
hos länsstyrelsen för ersättningen
innan arbetet börjar.

Den som ämnar utföra eller låta
utföra grävning eller liknande arbete
på sin mark skall vidta varje
skyddsåtgärd som kan anses nödvändig
för att förebygga skada på
angränsande mark. Bestämmelser
om ersättning för skador till följd
av grävning eller liknande arbete
finns i miljöskadelagen (1986:000).

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen
högre kostnad än den skada
som åtgärden avser att förebygga,
får åtgärden underlåtas. Skadan
skall dock ersättas enligt bestämmelserna
i miljöskadelagen. Om
det begärs, skall säkerhet enligt
vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken
ställas hos länsstyrelsen för
ersättningen innan arbetet börjar.

Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till
följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan
beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga
skada med anledning av arbete som icke sträckes nedanför vanligt källardjup,
skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

LU 1985/86:25

Bil.

' Balken omtryckt 1971: 1209.

2 Senaste lydelse 1981:784.

3 Förslag till
Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969:387)'
dels att 30-33 och 35 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 34, 37 och 51 §§ samt rubriken närmast före 34 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Ersättning m.m.

Föreslagen lydelse
Enskilt anspråk m.m.

34 §

Den som vill framställa enskilt
anspråk enligt denna lag på grund
av miljöfarlig verksamhet skall väcka
talan vid den fastighetsdomstol
inom vars område den miljöfarliga
verksamheten i huvudsak utövas eller
skall utövas.

Den som vill framställa ersättningsanspråk
eller annat enskilt anspråk
på grund av miljöfarlig verksamhet
skall väcka talan vid fastighetsdomstol
som anges i 33 §.

Även den som utövar eller ämnar
utöva miljöfarlig verksamhet kan
påkalla prövning av ersättningsfråga
på sätt som nu sagts. Han
skall därvid ange de ersättningsbelopp
som han erbjuder.

37 §

I mål enligt 34 § andra punkten
äger bestämmelserna om kostnad
i expropriationsmål motsvarande
tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin rättegångskostnad
eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

51 §

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som han
utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete
på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen, om skäl
föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas under viss
tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan länsstyrelsen
även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet.

Föreskrift som avses i första stycket kan meddelas även på ansökan av
den som skall utföra undersökning som avses i 43 § andra stycket andra
punkten.

Undersökningsarbetet skall utföras
så att minsta skada och intrång
vållas. För skada och intrång
skall ersättning lämnas av den som
utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga
verksamheten. Talan om er -

LU 1985/86:25

Bil.

1 Lagen omtryckt 1981: 420.

sättning väckes vid fastighetsdom- sättning väckes vid fastighetsdomstol
som anges i 33 §. stol som anges i 34 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Äldre bestämmelser skall dock
tillämpas i fråga om skador till följd av störningar som har upphört före
ikraftträdandet.

LU 1985/86:25

Bil.

-27

gotab Stockholm 1986 10641