Lagutskottets betänkande
1985/86:2

om ändring i resegarantilagen (prop. 1984/85:214)

Ärendet

I proposition 1984/85:214 föreslår regeringen (finansdepartementet) - efter
hörande av lagrådet - att riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag
till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204).

Lagförslaget har tagits in i bilaga till betänkandet.

Utskottet

Sedan år 1967 har funnits en särskild lagstiftning om ställande av resegaranti.

Den nu gällande lagen tillkom år 1972. Syftet med lagen är att säkerställa att
en resenär får ersättning för förluster som orsakas av s. k. resebyråkrascher.

Enligt resegarantilagen skall den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
anordnar eller förmedlar sällskapsresa till utomnordiska länder ställa
säkerhet hos kommerskollegium. Säkerheten skall gälla det belopp som
kollegiet bestämmer med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning. I
lagen har fastställts vissa minimibelopp. Säkerheten består i allmänhet av en
av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse. Reseföretagare
är skyldig att lämna kommerskollegium erforderliga uppgifter om sin rörelse.

Underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldigheten kan föranleda vitesföreläggande.
Den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa utan att ställa
resegaranti kan dömas till böter eller fängelse i ett år.

En lämnad säkerhet får tas i anspråk dels för återbetalning av medel för
resa som inställs, dels i fråga om påbörjad resa för ersättning för uppehälle
och återresa samt för värdet av förlorade förmåner. Ansökningar om att få ta
en säkerhet i anspråk prövas av resegarantinämnden.

Är 1977 tillsattes resegarantilagutredningen med uppgift bl. a. att söka lösa
de problem som bestod i att researrangörer fått ställa allt större säkerheter
som då bedömdes inte stå i rimlig proportion till riskerna för resenärerna och
därmed utbetalningen ur säkerheterna. Utredningen avlämnade i december
1980 betänkandet (Ds H 1980:7) Ny resegarantilag. Utredningens förslag
innebar att det nuvarande garantisystemet skulle ersättas med ett system
bestående av dels särskilda av reseföretagen individuellt ställda säkerheter,
som skulle vara betydligt lägre än de säkerheter som ställs i dag, dels en
kollektiv fond, vilken skulle finansieras genom avgifter från reseföretagen
och som skulle användas i de fall en individuell säkerhet inte räckte till. För
den händelse det skulle inträffa att även fondmedlen var otillräckliga skulle 1

1985/86:2

1 Riksdagen 1985186.8sami. Nr 2

erforderliga tillskott utgå av statsmedel.

Resegarantilagutredningens förslag till ny resegarantilag blev föremål för
avsevärd kritik under remissbehandlingen.

I propositionen förordas att det nuvarande garantisystemets konstruktion
bibehålls. Något förslag till en ny lag läggs därför inte fram i propositionen. I
stället föreslås vissa ändringar i det nuvarande systemet, bl. a. i syfte att
förbättra kommerskollegiets möjligheter till tillsyn över reseföretagens
verksamhet. Som skäl för att frångå utredningens förslag anför departementschefen
att han delar den kritik som framförts av remissinstanserna.
Han framhåller vidare, att han inte kan förorda en ordning där staten ytterst
skulle kunna tvingas till ekonomiska insatser. Ett genomförande av utredningens
förslag utan statliga insatser skulle enligt departementschefen
innebära ett betydligt försämrat skydd för resenärerna.

Utskottet vill för sin del till en början stryka under att resegarantilagen
fyller ett stort behov. Av propositionen framgår att under de senaste tio åren
ett tjugotal reseföretag inställt sina betalningar och att ur de säkerheter som
ställts av dessa företag utbetalats tillhopa ca 15 milj. kr. Utan resegarantilagens
skydd skulle följaktligen ett stort antal människor ha drabbats av
betydande ekonomiska förluster.

Enligt utskottets mening kan det inte komma i fråga att införa en ordning
som skulle innebära att resenärens skydd försämras. Som framgår av det
ovan anförda skulle ett genomförande av resegarantilagutredningens förslag
kunna få sådana följder. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att förslaget inte bör genomföras.

Det nuvarande garantisystemet har fungerat väl och fram till helt nyligen
har samtliga resenärer fått full ersättning för sina förluster ur de säkerheter
som har ställts av de konkursdrabbade företagen. Sedan propositionen
förelädes riksdagen har det emellertid visat sig i två resebyråkrascher att de
ställda säkerheterna inte har varit tillräckliga för att resenärerna skall få
samtliga förluster ersatta. I det ena fallet, som avser Alpresor, har
handläggningen i resegarantinämnden avslutats. Ur de av Alpresor ställda
säkerheterna har till resenärerna endast kunnat utbetalas belopp motsvarande
75% av de framställda ersättningsanspråken. Det andra fallet gäller
Perikles Resor AB. I det fallet har resegarantinämndens prövning ännu inte
avslutats. Enligt vad utskottet inhämtat räknar resegarantinämnden med att
kunna besluta om utbetalning ur säkerheten av belopp som täcker ca 95 % av
ersättningsanspråken. Att säkerheterna, när det gäller Alpresor, varit så
otillräckliga har enligt vad utskottet erfarit berott på dels att företaget inte
lämnat kommerskollegium upplysningar om samtliga sina åtaganden mot
resenärerna, dels att företaget inte ställt säkerheter till de belopp som
föreskrivits av kollegiet.

Mot bakgrund av det inträffade vill utskottet stryka under vikten av att
prövningen hos kommerskollegium av säkerheternas storlek sker på sådant
sätt att det inte uppkommer risk för att de ställda säkerheterna inte skall
täcka resenärernas förluster. För att kommerskollegium skall kunna uppfylla
dessa krav fordras emellertid att kollegiet får in erforderliga uppgifter från
företagen.

Som utskottet redovisat i det föregående läggs i propositionen fram förslag

LU 1985/86:2

som syftar till att effektivisera uppgiftslämnandet. Sålunda föreslås att en
näringsidkare skall kunna straffas om han inte fullgör sin skyldighet att till
kommerskollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse som är nödvändiga för
prövning av frågor om säkerhet. Av betydelse för resenärens skydd är också
ett förslag om rätt för kommerskollegium att förordna att kollegiets beslut
om säkerhet skall gälla omedelbart. Enligt utskottets mening bör de
föreslagna lagändringarna kunna verksamt bidra till att minska riskerna för
att resenärerna i fortsättningen skall drabbas av sådana förluster som
uppkommit i Alpresors konkurs. Utskottet tillstyrker förslagen.

I propositionen föreslås också en begränsning av skyldigheten att ställa
säkerhet. Förslaget innebär att skyldighet att ställa säkerhet skall gälla endast
den som bedriver yrkesmässig verksamhet och inte som för närvarande även
den som eljest i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar resa.

Av resegarantilagutredningens undersökning framgår att sällskapsresor
till utomnordiska länder i mycket begränsad omfattning anordnas eller
förmedlas av någon annan än den som bedriver reseverksamhet yrkesmässigt.
De säkerheter som ställs för denna icke yrkesmässiga reseverksamhet
har inte i något fall behövts tas i anspråk för utbetalning till resenärerna.
Risken för att ett slopande av skyldigheten att ställa säkerhet i nu angivna fall
skulle medföra ett otillräckligt skydd för resenärerna är således liten. Ett
slopande av skyldigheten skulle emellertid innebära administrativa fördelar
för kommerskollegium och öka möjligheterna till effektivisering när det
gäller tillsynen av den yrkesmässigt bedrivna verksamheten. För den
föreslagna begränsningen av skyldigheten att ställa säkerhet talar även
svårigheterna för kommerskollegium att kunna, när det gäller icke yrkesmässigt
bedriven verksamhet, kontrollera att säkerhet verkligen ställs i samtliga
fall, något som uppenbarligen inte görs för närvarande. Enligt utskottets
uppfattning bör man i princip undvika att använda en reglering som inte går
att tillfredsställande kontrollera. Utskottet tillstyrker på anförda skäl den
föreslagna begränsningen i skyldigheten att ställa säkerhet.

Propositionens förslag i övrigt föranleder inga erinringar eller särskilda
uttalanden från utskottets sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen antar det i proposition 1984/85:214 framlagda förslaget
till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204).

Stockholm den 22 oktober 1985

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Ulla Orring
(fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt
Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olsson (fp), Nic Grönvall
(m), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s) och Hans Rosengren (s).

LU 1985/86:2

Förslag till

Lag om ändring i resegarantilagen (1972:204)

Härigenom föreskrivs i fråga om resegarantilagen (1972:204)
dels att 16 § skall upphöra att gälla,

dels att i 6 § ordet ”företagare” skall bytas ut mot ”näringsidkare”,
dels att i 10 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,
dels att 1,5, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som yrkesmässigt eller eljest
i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa
till annat Iand än Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige
skall, innan resan marknadsföres,
ställa säkerhet hos kommerskollegium
oavsett om resan utgår
från Sverige eller annat land.

Detsamma gäller i fråga om den
som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
försäljer, utbjuder eller
eljest förmedlar inom eller utom riket
anordnad sällskapsresa med
färdmål, som avses i första stycket.

Företagare är skyldig att till
kommerskollegium i den ordning
kollegiet föreskriver lämna de uppgifter
om sin rörelse, som är nödvändiga
för prövning av säkerheten.

Efterkommes ej anmaning att
lämna sådan uppgift, får kollegiet
vid vite förelägga den försumlige
att fullgöra sin skyldighet.

Den som yrkesmässigt eller eljest
i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa
till annat land än Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige,
för vilken resa han ej före marknadsförandet
ställt säkerhet och
kommerskollegium icke beslutat
om eftergift, dömes till böter eller
fängelse i högst ett år.

Till samma straff dömes den som
yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
förmedlar inom eller utom ri -

Den som yrkesmässigt anordnar
sällskapsresa till något annat land
än Danmark, Finland, Island,
Norge eller Sverige skall, innan han
marknadsför resan, ställa säkerhet
hos kommerskollegium. Också den
som yrkesmässigt tillhandahåller
eller på annat sätt förmedlar av annan
anordnad resa av sådant slag
skall ställa säkerhet hos kollegiet.
Skyldigheten att ställa säkerhet
gäller oavsett om resan utgår från
Sverige eller från ett annat land.

Kommerskollegium får ålägga
en näringsidkare att lämna de uppgifter
om sin rörelse, som är nödvändiga
för prövning av frågan om
säkerhet. Om den uppgiftsskyldige
inte lämnar de begärda uppgifterna,
får kollegiet vid vite förelägga
honom att fullgöra sin skyldighet.

Till böter eller fängelse i högst ett
år skall den dömas som uppsåtligen

1. anordnar en sällskapsresa
utan att, innan han marknadsför
resan, ha ställt säkerhet som krävs
enligt denna lag eller

2. tillhandahåller eller på annat
sätt förmedlar en sällskapsresa
utan att ha ställt sådan säkerhet.

Till böter skall den dömas som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. lämnar oriktig uppgift vidfull -

LU 1985/86:2

Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kel anordnad sällskapsresa med
färdmål, som avses i första stycket,
om han ej ställt säkerhet för resan
och kollegiet icke beslutat om eftergift Den

som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet
enligt 5 § första
stycket uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift
dömes till böter, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.

Mot kommerskollegiets beslut
om vitesföreläggande får talan ej
föras. Talan mot annat beslut av
kollegiet enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär.

Mot resegarantinämndens beslut
får talan ej föras.

Har säkerhet tagits i anspråk för
betalning som bort utgå ur annan
säkerhet, får resegarantinämnden
upptaga ärendet till ny prövning.

görande av uppgiftsskyldighet som
ålagts honom med stöd av 5 § eller

2. underlåter att fullgöra sådan
uppgiftsskyldighet.

För en gärning som avses i andra
stycket I skall inte någon dömas till
ansvar, om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken. Inte heller
skall någon dömas till ansvar
för en gärning som avses i andra
stycket 2 i den utsträckning gärningen
omfattas av ett vitesföreläggande
enligt 5 §.

Allmänt åtal för brott mot denna
lag får väckas endast efter medgivande
av kommerskollegiet.

Kommerskollegiets beslut enligt
5 § får inte överklagas. Andra beslut
av kollegiet enligt denna lag/or
överklagas hos regeringen genom
besvär.

Kommerskollegiet får förordna
att ett beslut om säkerhet skall gälla
omedelbart.

Resegarantinämndens beslut får
inte överklagas.

Har en säkerhet tagits i anspråk
för betalning som bort utgå ur en
annan säkerhet, får resegarantinämnden
ta upp ärendet till ny
prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

LU 1985/86:2

Bilaga

‘V •»

. " is '

gotab Stockholm 1985 83378