Lagutskottets betänkande
1985/86:10

om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)
m.m.(prop. 1984/85:213)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1984/85:213 vari föreslås vissa
ändringar i marknadsföringslagen och lagen om marknadsdomstol. Ändringarna
innebär bl. a. att saluhållandet av en farlig och otjänlig produkt till
konsumenter för enskilt bruk skall kunna stoppas inte som nu först i
detaljistledet utan redan i ett tidigare säljled, t. ex. hos tillverkare och
importörer. Produktsäkerhetsbestämmelsen föreslås dessutom vidgad till att
omfatta hela tjänsteområdet. Vidare föreslås införandet av en rätt för
branschorganisation att medverka i processen i marknadsdomstolen.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen, dock med viss redaktionell
ändring, och avstyrker en med anledning av propositionen väckt motion (m).
De borgerliga ledamöterna reserverar sig för direkt talerätt för näringsidkare
hos marknadsdomstolen och en utredning om rättegångskostnader. I en
m-reservation yrkas bifall till motionens förslag om näringslivets egenåtgärder.

Propositionen

I proposition 1984/85:213 föreslår regeringen (finansdepartementet) - efter
hörande av lagrådet - att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag
till

1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.
Lagförslagen har tagits in i bilaga 1 till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför på s. 3.

Motionen

Motion 1985/86:13 av Nic Grönvall (m) vari yrkas

1. att riksdagen uttalar att näringslivets egenåtgärder skall utgöra grundvalen
för den marknadsetiska utvecklingen i landet liksom att konsumentverket
blott i fall då brist i denna utveckling kan påvisas skall äga inleda
förhandlingar för utgivande av konsumentverkets riktlinjer i frågan,

2. att riksdagen uttalar sig för att konsumentverkets riktlinjer icke längre
skall utges under beteckningen konsumentverkets författningssamling efter -

1985/86:10

1 Riksdagen 1985186. 8sami. Nr 10

som detta kan leda till uppfattningen att konsumentverkets riktlinjer har LU 1985/86:10
bindande verkan,

3. att riksdagen uttalar att rättsbildningen inom marknadsföringsområdet
uteslutande bör tillkomma marknadsdomstolen som därvid är fri från
hänsynstagande till konsumentverkets riktlinjer,

4. att riksdagen ur den föreslagna lydelsen i 4 § marknadsföringslagen
utesluter ur tredje stycket orden ”eller tjänster som tillhandahålls mot
ersättning”,

5. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om sådan ändring i
marknadsföringslagen som innebär att ett företag får rätt till direkt talan i
marknadsdomstolen mot annat företag i konkurrentärende,

6. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om sådan ändring i
lagstiftningen som innebär, i kongruens med rättegångsbalkens regler, att
talan som medgivits i marknadsdomstolen ej får föranleda prövning där och
ej heller får föranleda att den part som lämnat medgivandet åläggs att på
något kostnadskrävande sätt delta i processföring i marknadsdomstolen.

Utskottet

Inledning

Konsumentpolitikens uppgift är att stödja konsumenterna och att förbättra
deras ställning på marknaden. Till att börja med inskränkte sig samhällets
insatser på området i huvudsak till konsumentupplysning. I början av
1970-talet vidgades kraftigt ramen för det konsumentpolitiska arbetet.

Genom olika lagstiftningsåtgärder har samhället sökt öka konsumenternas
skydd. I huvudsak två typer av lagstiftningsåtgärder har därvid kommit till
användning. Genom civilrättsliga regler av tvingande eller dispositiv natur
har konsumenternas skydd ökat i den enskilda köp- eller avtalssituationen.

Som exempel på sådan lagstiftning kan nämnas konsumentköplagen och
konsumentförsäkringslagen. Den andra typen av lagstiftningsåtgärder är
marknadsrättsliga regler. Genom sådana regler söker det allmänna påverka
företagens beteende mot konsumenterna och förhindra att mot konsumenterna
otillbörliga marknadsföringsåtgärder och oskäliga avtalsvillkor samt
för konsumenterna farliga produkter förekommer på marknaden.

Den första marknadsrättsliga lagstiftningen av betydelse för konsumenterna
var lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring. Genom denna lag tog
samhället ett ansvar för utvecklingen på marknadsföringsområdet. Konsumentombudsmannen
(KO) fick i uppdrag att övervaka marknaden och
beivra överträdelser på området. Den dömande funktionen tillädes marknadsdomstolen
(MD). Lagen om otillbörlig marknadsföring innehöll vid
sidan av vissa specialregler endast en vidsträckt generalklausul som gav
möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en viss
marknadsföring som bedömdes vara otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare.

Den mer detaljerade normbildningen har skett först i MD genom dess
beslut i enskilda ärenden. KO har sedan lagt MD:s beslut i principfrågor till

grund för överenskommelser med näringsidkare inom en viss bransch eller 2

för särskilda riktlinjer som KO antagit för sin granskningsverksamhet.

Sådana överenskommelser eller riktlinjer täcker ofta även förfaranden som LU 1985/86:10
inte prövats av MD.

Lagen om otillbörlig marknadsföring ersattes år 1975 av den nu gällande
marknadsföringslagen. Den nya lagen byggdes upp efter samma modell som
lagen om otillbörlig marknadsföring, således med formell normbildning först
i MD genom beslut i enskilda ärenden. Genom den nya lagen infördes
möjligheter att tillgripa tvångsåtgärder även mot bristfällig information (3 §)
och saluhållande av farliga och otjänliga produkter (4 §).

Marknadsföringslagen trädde i kraft den 1 juli 1976, då också det nya
konsumentverket (KOV) där verkschefen även är KO trädde i funktion.

Enligt KOV:s instruktion skall verket söka påverka producenter, distributörer
och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas
behov. Vidare skall KOV enligt instruktionen utarbeta riktlinjer för
företagens marknadsföring och produktutformning.

År 1979 tillkallades en kommitté, riktlinjekommittén, med uppdrag att se
över de konsumentpolitiska medlen för producentpåverkan m. m. och då
särskilt systemet med konsumentverkets riktlinjer samt tvingande beslut av
MD.

Riktlinjekommittén avgav år 1983 betänkandet (SOU 1983:40) Konsumentpolitiska
styrmedel - utvärdering och förslag. I betänkandet föreslogs
att den nuvarande ordningen för producentpåverkan skulle bestå men att
graden av självreglering inom näringslivet skulle öka. Vidare föreslogs vissa
ändringar i marknadsföringslagen och lagen om marknadsdomstol m. m.

Kommitténs förslag, som har remissbehandlats, har lagts till grund för
förslagen i propositionen.

Utskottet behandlar i det följande de delar av propositionen som berörs i
motionen. Vidare tar utskottet upp vissa frågor som har samband med
ikraftträdandet. Propositionen i övrigt föranleder inte några särskilda
uttalanden från utskottets sida.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att systemet med riktlinjer för producentpåverkan,
utfärdade av KOV och tvingande beslut i enskilda fall, meddelade av MD
med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418), skall bibehållas. Vidare
förordas en övergång till mer systematiserade insatser av näringslivet i form
av olika egenåtgärder för att spåra upp konsumentproblemen och för att lösa
dem.

Enligt 4 § marknadsföringslagen kan MD förbjuda en näringsidkare att
saluhålla en farlig eller otjänlig produkt till konsumenter för enskilt bruk.

Förbudet riktas alltså mot detaljistledet. I propositionen föreslås en utvidgning,
så att försäljningen av varan kan stoppas också i tidigare led. Förslaget
innebär att tillverkare, importörer och grossister kan förbjudas att tillhandahålla
varan till ett senare säljled.

I samband med att riksdagen i maj 1985 antog konsumenttjänstlagen
(1985:716) beslöt riksdagen att 4 § marknadsföringslagen skall avse inte
endast varor utan också sådana tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen.
Lagändringen träder i likhet med konsumenttjänstlagen i kraft den 1 juli

1986 (LU 1984/85:42). I propositionen föreslås att produktsäkerhetsbestäm- LU 1985/86:10
nielsen skall vidgas till att omfatta hela tjänsteområdet.

MD kan för närvarande meddela ett förbud mot saluhållandet av en farlig
vara m. m. under handläggningstiden i domstolen och fram till dess att
ärendet avgörs (interimistiskt beslut). Huvudregeln är då att motparten först
måste höras. Nu föreslås att MD skall kunna meddela ett sådant interimistiskt
beslut utan motpartens hörande, när synnerliga skäl föreligger.

Förslaget medför en ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Vidare föreslås att i sistnämnda lag skall tas in en regel om rätt för
branschorganisationer att medverka i processen i MD. Bakgrunden är den
betydelse som domstolens beslut i enskilda ärenden får för näringslivet i
övrigt. Ett av riktlinjekommittén framlagt förslag om rätt för ett företag att
direkt väcka talan vid MD mot ett annat företag föreslås däremot inte bli
genomfört.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.

Konsumentverkets riktlinjer

I propositionen föreslås som tidigare nämnts att det nuvarande systemet med
riktlinjer utfärdade av KOV och tvingande beslut av MD behålls. Departementschefen
framhåller att riktlinjekommitténs utredning visar att systemet
nu fungerar väl och att den kritik som förts fram i den allmänna debatten och
som också föranledde tillsättandet av kommittén hade sitt berättigande
endast när det gäller de första årens riktlinjeverksamhet. Departementschefen
pekar också på att de närmast berörda - MD, KOV och näringslivet - ger
uttryck för en positiv grundsyn på systemet.

I motion 13 konstaterar motionären med beklagande att det i vissa
avseenden kvarstår en långtgående osäkerhet om riktlinjernas rättsliga
ställning. Enligt motionären skapas osäkerheten särskilt av departementschefens
uttalanden om de s. k. skall-reglerna. Å ena sidan framhåller
departementschefen att dessa riktlinjer inte är bindande. Å andra sidan gör
han gällande att man inte kan avvika från dem utan att påföljder kan
ifrågakomma. Motionären anser att dessa uttalanden uppenbarligen inte kan
vara förenliga. Motionären hänvisar också till att i propositionen (s. 13)
anges att riktlinjerna normalt ligger till grund för marknadsdomstolens
bedömning, något som motionären anser i grunden felaktigt. Motionären
yrkar mot bakgrund av det anförda att riksdagen uttalar att KOV:s riktlinjer
inte längre skall utges under beteckningen konsumentverkets författningssamling
eftersom detta förhållande kan leda till uppfattningen att konsumentverkets
riktlinjer har bindande verkan (yrkande 2). Vidare yrkar
motionären (yrkande 3) att riksdagen uttalar att rättsbildningen inom
marknadsföringsområdet uteslutande bör tillkomma MD som därvid skall
vara fri från hänsynstagande till KOV:s riktlinjer.

Utskottet vill till en början peka på att riktlinjerna inte har fått någon
uttrycklig författningsreglering utöver vad som - enligt vad utskottet
redovisat ovan - tagits in i KOV:s instruktion. Däremot har riktlinjernas
rättsliga status ingående diskuterats i samband med antagandet av konsu mentkreditlagen

(prop. 1976/77:123). Lagrådet ansåg vid granskningen av 4

lagrådsremisser! att den då rådande oklarheten rörande riktlinjernas juridis- LU 1985/86:10
ka innebörd borde undanröjas, något som ledde till åtskilliga klarläggande
uttalanden om riktlinjernas rättsliga status.

Sålunda fastslogs uttryckligen i lagstiftningsärendet att KOV:s riktlinjer
har karaktären av rekommendationer, som inte är rättsligt bindande på det
sätt som utmärker regler i lagar och andra författningar. Formellt sett kan,
framhölls det, riktlinjerna inte tvinga en enskild näringsidkare att handla på
ett visst sätt. Vid en process i MD fick riktlinjerna enligt lagrådets mening
närmast ses som ett uttryck för den ena partens (det allmännas) ståndpunkt.

Vid domstolens bedömning blir sålunda det avgörande inte om en avvikelse
har skett från riktlinjerna utan om näringsidkarens handlande strider mot
lag. Såväl lagrådet som departementschefen pekade emellertid på att enligt
sakens natur KOV:s riktlinjer dock måste få en väsentlig betydelse för MD:s
bedömning av det enskilda ärendet när riktlinjerna återspeglar även den
berörda branschorganisationens uppfattning eller när de i övrigt ger uttryck
för vad som måste anses vara god sed på marknaden.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i motsats till motionären att
det inte längre kan råda någon tvekan om att riktlinjerna rättsligt sett har
karaktären av icke bindande regler. Härav följer också att de inte är förenade
med några direkta sanktioner. När departementschefen, såsom motionären
påpekar, uttalar att man inte kan avvika från sådana i riktlinjerna intagna
regler som har skall-form utan att följder kan ifrågakomma syftar han därför
endast på att dessa regler måste uppfattas som krav som KOV ställer på
företagen och att ett avvikande från reglerna till följd härav kan föranleda
ingripanden från KO:s sida exempelvis genom en talan om vitesföreläggande
hos MD.

Det råder vidare inga tvivel om att riktlinjerna formellt sett inte kan binda
MD:s prövning. Med det av motionären citerade uttalandet att ”riktlinjerna
normalt ligger till grund för marknadsdomstolens bedömning” åsyftas inget
annat än att riktlinjerna såsom varande den ena partens (det allmännas)
ståndpunkt kommer att ligga till grund för avgörandet. Motsvarande gäller ju
även den andra partens talan. Att sedan riktlinjerna kan få en särskild tyngd
t. ex. när de tillkommit i samråd med vederbörande branschorganisation är
en annan sak.

Med hänsyn till att MD således har att göra en självständig prövning av om
näringsidkarens handlande strider mot marknadsföringslagen och till att
riktlinjerna inte på något sätt är rättsligt bindande saknas anledning för
riksdagen att göra något sådant särskilt uttalande om rättsbildningen inom
marknadsföringsområdet som motionären yrkat. Utskottet avstyrker därför
bifall till yrkande 3 i motionen.

Vad därefter angår frågan om riktlinjernas publicering i KOV:s författningssamling
erinrar utskottet om att skillnaden mellan föreskrifter och
icke-bindande normer numera har tydliggjorts i samband med en ändring i
lagen (1976:683) om kungörande av lagar och andra författningar (prop.

1983/84:119, KU 25). Därvid utmönstrades begreppet anvisning som förut
täckte den typ av regler som representeras av riktlinjerna. I övrigt gjordes
vissa ändringar i författningssamlingsförordningen vilka för KOV endast

innebar den sakliga förändringen att verket fick rätt att självt bestämma om 5

1* Riksdagen 1985186. 8 sami. Nr 10

riktlinjerna skulle publiceras i KOV:s författningssamling eller tillhandahål- LU 1985/86:10
las i annan form (prop. 119 s. 25). KOV har därefter valt att fortsätta med att
publicera riktlinjerna i verkets författningssamling. I sammanhanget kan
framhållas att det inte är något unikt för KOV att riktlinjer publiceras i en
författningssamling. Också andra myndigheter utfärdar liknande rekommendationer
i författningssamlingar, t. ex. bokföringsnämnden.

Kritik har riktats mot att KOV använder skall-regler i riktlinjerna trots att
dessa inte är rättsligt bindande. Utskottet delar emellertid departementschefens
uppfattning att det är nödvändigt att vissa av reglerna i riktlinjerna
uttrycks i skall-form och inte i bör-form. Att vissa regler utformas på detta
sätt i förening med att riktlinjerna publiceras i KOV:s författningssamling
kan dock, såsom motionären påtalar, leda till missförstånd om reglernas
rättsliga status. Sålunda torde den som inte känner närmare till regleringen
på området lätt kunna få den uppfattningen att riktlinjerna är bindande. Det
är därför enligt utskottets mening viktigt att riktlinjernas rättsliga status
framgår av deras utformning i övrigt.

Riktlinjerna är för närvarande utformade så att de inleds med en
hänvisning till KOV:s instruktion. Riktlinjerna avslutas med ett särskilt
avsnitt med upplysningar om vad som händer om riktlinjerna inte följs.

Avsnittet har följande lydelse:

När det i riktlinjer står ''skall” eller "får inte" är detta ett yttryck för att
Konsumentverket anser det nödvändigt eller särskilt angeläget att marknadsföringen
utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs, kommer
verket att ingripa. I normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det
företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall
kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder
till godtagbart resultat, kan Konsumentombudsmannen (KO) komma att
med stöd av marknadsföringslagen föra talan mot företaget i Marknadsdomstolen
eller utfärda s. k. förbuds- eller informationsföreläggande.

När det i riktlinjer står "bör” eller "bör inte" är detta ett uttryck för att
Konsumentverket anser det lämpligt att marknadsföringen utformas enligt
riktlinjerna. Om en bör-regel inte följs prövar Konsumentverket i varje
särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant
ingripande sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan form.

Närmare upplysningar om riktlinjer finns i Konsumentverkets broschyr
”Konsumentverkets riktlinjer”.

Riktlinjekommittén föreslog i huvudsak följande ändringar i riktlinjernas
redaktionella utformning och presentation. Den hänvisning till KOV:s
instruktion som förekommer i inledningen till riktlinjerna bör kompletteras
med en upplysning om att riktlinjerna bygger på 2-4 §§ marknadsföringslagen.
Vidare bör anges att riktlinjerna ger besked om de krav KOV efter
förhandlingar med representanter för näringslivet ställer på ifrågavarande
marknadsföring. Redan i ingressen bör dessutom finnas en hänvisning till det
särskilda avsnitt i riktlinjerna som innehåller upplysningar om vad som
händer om riktlinjerna inte följs.

Enligt vad utskottet inhämtat övervägs för närvarande inom KOV en
förtydligande utformning av riktlinjerna på grundval av kommitténs förslag.

Efter det att riktlinjerna kompletterats och förtydligats i enlighet med det

ovan anförda måste de enligt utskottets mening anses innehålla tillräckliga LU 1985/86:10
upplysningar för att förhindra att missförstånd uppstår om riktlinjernas
rättsliga karaktär. Något behov att ta ifrån KOV rätten att publicera
riktlinjerna i verkets författningssamling föreligger således inte. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall även till yrkande 2 i motionen.

Näringslivets egenåtgärder för att lösa konsumentproblem

Innan lagen om otillbörlig marknadsföring antogs 1970 hade bristerna i
lagstiftning och övervakning från det allmännas sida i viss utsträckning
avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets egen regi. En stor
roll hade därvid spelat internationella handelskammarens grundregler för
reklam och Näringslivets opinionsnämnds praxis. Vidare hade på försök
inrättats en anmälningsbyrå för marknadsföringsåtgärder samt ett system
med ansvariga reklamutgivare för intern kontroll av reklambyråernas
produktion. Antagandet av 1970 års marknadsföringslag ledde till att
Näringslivets opinionsnämnd upphörde. Utvecklingen har vidare enligt
propositionen (s. 23) gått därhän att initiativ för att klara upp konsumentproblem
numera inte tas på samma breda och systematiska sätt inom näringslivet
som före tillkomsten av 1970 års lag.

I propositionen förordas en övergång till mer systematiserade insatser från
näringslivets sida för att spåra upp konsumentproblem och ytterligare
egenåtgärder för att lösa dem. Näringslivet bör vidare dels ta ett betydligt
mer aktivt ansvar för att nuvarande regler och överenskommelser följs, dels
påtagligt öka initiativen för att höja den etiska standarden m. m. på även
andra områden. I propositionen förs en omfattande diskussion om vilka
åtgärder näringslivet bör kunna vidta och om i vilka fall det torde vara
angeläget att ge riktlinjesystemet företräde framför egenåtgärder inom
näringslivet. Departementschefen redovisar vidare att KOV och Näringslivets
delegation för marknadsrätt (NDM) har på initiativ från finansdepartementet,
för att pröva olika aspekter på egenåtgärder inom näringslivet när
det gäller att lösa konsumentproblem, tagit fram tre pilotprojekt, nämligen
marknadsföringen på hemelektronikområdet, telefonförsäljning samt prenumerationserbjudande
inom veckopressen. Projektet telefonförsäljning
har redovisats i dagarna medan övriga projekt beräknas enligt vad utskottet
inhämtat vara avslutade under våren 1986.

I motionen framhålls att det föreligger ett konkurrensförhållande mellan
KOV:s riktlinjer och näringslivets självsanerande verksamhet. Motionären
konstaterar vidare att en del uttalanden i propositionen (s. 29) är motstridiga
och att det därför är angeläget att riksdagen gör klarläggande uttalanden.

Med stöd av det anförda yrkar motionären (yrkande 1) att riksdagen skall
uttala att näringslivets egenåtgärder skall utgöra grundvalen för den marknadsetiska
utvecklingen i landet och att KOV skall äga rätt att inleda
förhandlingar om framtagande av riktlinjer endast i sådana fall där en brist i
den marknadsetiska utvecklingen kan påvisas.

Utskottet har i det föregående avsnittet funnit att systemet med riktlinjer

utfärdade av KOV och tvingande beslut av MD fungerar val. Vid sidan av LU 1985/86:10
riktlinjeverksamheten har också förekommit ett samarbete mellan KOV och
näringslivet i form av branschöverenskommelser som reglerar frågeställningar
av mer begränsad omfattning än riktlinjerna.

Det måste emellertid konstateras att antalet nya riktlinjer under senare år
sjunkit betydligt. En viktig orsak härtill har naturligtvis varit att det mest
angelägna behovet av riktlinjer täckts och att därför verksamheten kunnat
försiggå i lugnare tempo. En bidragande orsak har dock varit att KOV:s
resurser blivit alltmer ansträngda till följd av de årliga generella anslagsbegränsningar
som gjorts inom förvaltningen. Detta förhållande har tvingat
KOV att göra hårda prioriteringar i sitt arbete.

Jämsides med KOV:s minskade resurser har som ovan nämnts näringslivets
egna initiativ för att klara upp konsumentproblem under senare år
minskat. Att utvecklingen blivit sådan är dock enligt utskottets mening inte
överraskande utan ter sig naturligt mot bakgrund av utbyggnaden av ett
system med normbildning och övervakning i det allmännas regi.

Näringslivets resurser på konsumentområdet har i stället kommit att i
första hand inriktas på ett samarbete med KOV för framtagandet av
branschöverenskommelser och riktlinjer.

Utskottet vill vidare peka på att arbetet med framtagande av riktlinjer är
en tidsödande, arbetskrävande och följaktligen kostsam process. Att KOV
skulle kunna inom överskådlig tid tillföras några ökade resurser för
riktlinjeverksamheten ter sig mot bakgrund av det statsfinansiella läget inte
sannolikt. Enligt utskottets mening är det därför nödvändigt att söka finna
nya vägar för att inte arbetet på att lösa konsumentproblemen skall stagnera.

Mot denna bakgrund finner utskottet glädjande att man nu kommit fram
till en ordning med ökande egna insatser från näringslivets sida. Av såväl
riktlinjekommitténs utredning som remissvaren framgår att det finns goda
förutsättningar för att en sådan i viss mån förändrad rollfördelning på
marknaden skall kunna ge tillfredsställande resultat. Utskottet vill också
framhålla att för en ändrad rollfördelning talar även grundprincipen om
företagens förstahandsansvar för produktutveckling och marknadsföring. En
fördel med ökade egenåtgärder från näringslivets sida, t. ex. genom NDM
och branschorganisationerna, är vidare att sådana åtgärder - såsom varande
helt frivilliga - kan komma att av företagen upplevas som mer motiverade än
riktlinjerna och därför är särskilt ägnade att fungera väl. En annan fördel
med vidgade insatser av näringslivet är att det på sikt torde skapas ett större
utrymme för KOV att omfördela verkets resurser till andra prioriterade
områden.

Utskottet delar således den uppfattning som departementschefen och även
motionären gett uttryck för, nämligen att näringslivets egenåtgärder bör
utgöra en grundval för utvecklingen på marknaden. Däremot kan utskottet
inte ställa sig bakom motionärens ståndpunkt att KOV:s verksamhet skall
reduceras till en övervakande verksamhet med ingripanden först när
underlåtenhet från näringslivets sida kan påvisas. En sådan passiv roll för det
allmänna anser utskottet inte skulle gagna konsumenterna. Liksom hittills
måste KOV ha ett övergripande ansvar för utvecklingen på området.

Härvidlag får det ankomma på KOV att aktualisera och ta initiativ till olika 8

egenåtgärder och härigenom aktivt ta till vara det marknadskunnande som LU 1985/86:10
finns inom näringslivet. Det kan således ofta vara naturligt för KOV att svara
för problemuppfångning och prioritering även när det gäller egenåtgärderna.

Utskottet delar vidare departementschefens uppfattning att det alltjämt
inom vissa områden kan vara nödvändigt att ge riktlinjesystemet företräde
framför egenåtgärder inom näringslivet. Departementschefen nämner härvid
särskilt produktsäkerhetsområdet, där det behövs olika regler för att
förebygga olycksfall. Utskottet vill vidare peka på att det finns områden med
låg organisationsgrad och där således många företag står utanför branschorganisationen.
På sådana områden kan det vara angeläget med ökade insatser
från KOV:s sida, t. ex. i form av riktlinjer.

Sammanfattningsvis finner utskottet att den fortsatta utvecklingen bör ha
karaktären av ett samspel mellan olika insatser av KOV och näringslivet men
att KOV bör ha det övergripande ansvaret. Något sådant uttalande som
motionären yrkat bör riksdagen därför inte göra. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall även till yrkande 1 i motionen.

Produktsäkerhetsbestämmelsens tillämpning på tjänster

Marknadsföringslagen innehåller i 4 § en generalklausul om produktsäkerhet.
Enligt denna klausul kan MD förbjuda en näringsidkare att till
konsumenter för enskilt bruk saluhålla varor som på grund av sina
egenskaper medför särskild risk för skador på person eller egendom.

Detsamma gäller, om en vara är uppenbart otjänlig för sitt ändamål. Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkarens vägnar. Med saluhållande av vara likställs uthyrning av
varor till konsumenter för enskilt bruk. Förbud enligt 4 § får inte meddelas
om det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda
bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skall fylla.

Riksdagen har som tidigare nämnts den 28 maj 1985 antagit lagen
(1985:719) om ändring i marknadsföringslagen (LU 42, rskr. 344). Ändringen
innebär att 4 § utvidgas till att gälla även sådana farliga eller uppenbart
otjänliga tjänster som omfattas av den nya konsumenttjänstlagen (1985:716).

Lagändringen träder i kraft samtidigt med konsumenttjänstlagen den 1 juli
1986.

I proposiiionen föreslås nu att produktsäkerhetsbestämmelsen i 4 §
marknadsföringslagen utvidgas till att gälla hela tjänsteområdet.

Motionärer i motion 13 anser det närmast omöjligt att hitta något exempel
på en tjänst som skulle kunna falla under 4 § och som inte redan reglerats i
andra författnirgar. I motionen yrkar han därför (yrkande 4) att i den
föreslagna lydelsen av 4 § tredje stycket orden ”eller tjänster som tillhandahålls
mot ersättning” stryks.

Utskottet vill för sin del peka på att ett bifall till motionsyrkandet skulle
formellt innebära inte endast att den föreslagna utvidgningen av 4 § till att
avse hela tjänsteområdet avslås utan även att den av riksdagen redan
beslutade men ännu ej gällande utvidgningen av 4 § till att avse sådana
tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen upphävs. En sådan återgång

till nu gällande begränsning av bestämmelsernas tillämpningsområde anser 9

utskottet inte godtagbar. Redan på grund härav finner sig utskottet inte LU 1985/86:10
kunna biträda motionsyrkandet, såsom detta är utformat.

Vad härefter angår propositionens förslag till utvidgning av 4 § till att avse
alla former av tjänster uppkommer frågan om riksdagen bör genomföra en
sådan lagändring redan innan den av riksdagen tidigare beslutade ändringen
trätt i kraft. Utskottet vill härvidlag peka på att riktlinjekommitténs förslag,
som överensstämmer med propositionens förslag, var föremål för beredning
inom regeringens kansli när propositionen (prop. 1984/85:110) med förslag
till ny konsumenttjänstlag och därmed sammanhängande förslag till ändring
av marknadsföringslagen förelädes riksdagen. I sistnämnda lagstiftningsärende
uttalades att det var angeläget att det redan i det sammanhanget
tillskapades en marknadsrättslig regel som gjorde det möjligt att förbjuda
tillhandahållandet av farliga eller otjänliga tjänster såvitt gäller konsumenttjänstlagens
tillämpningsområde. Vidare underströk departementschefen att
hans förslag till ändring i 4 § marknadsföringslagen inte utgjorde något
ställningstagande i frågan huruvida förbudsmöjligheten senare borde utvidgas
till att omfatta tjänsteområdet i dess helhet. Den frågan borde prövas i
samband med beredningen av riktlinjekommitténs övriga förslag.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet det riktigt att ställning nu tas
till frågan om 4 § marknadsföringslagen skall omfatta tjänsteområdet i dess
helhet. Utskottet konstaterar härvid att det, såsom påpekas i propositionen
(s. 40), finns en rad tjänster som faller utanför konsumenttjänstlagens
tillämpningsområde och som skulle kunna vara farliga eller otjänliga.

Departementschefen nämner som praktiska exempel härpå transporter med
skidliftar samt marknadsnöjen såsom färd i berg- och dalbana. Enligt
utskottets mening är det därför nödvändigt att 4 § vidgas utöver konsumenttjänstlagens
tillämpningsområde. Den lämpligaste lösningen är härvidlag att
räckvidden av 4 § utsträcks till att omfatta alla tjänster. Utskottet vill i
sammanhanget också peka på att 2 § marknadsföringslagen, som behandlar
otillbörlig marknadsföring, och 3 § samma lag, som behandlar bristande
information, inte har någon begränsning av tjänstebegreppet. Om regeringens
förslag till ändring av 4 § i nu aktuell del genomförs kommer tjänsteområdet
att således få en enhetlig bestämning inom marknadsföringslagens ram,
något som får anses vara en betydande rättssystematisk fördel.

På anförda skäl tillstyrker utskottet propositionens förslag att 4 § utvidgas
till att avse hela tjänsteområdet och avstyrker bifall till yrkande 4 i motionen.

Utskottet tillstyrker också att 4 § i enlighet med propositionens förslag
ändras så att säljförbud avseende en farlig eller otjänlig vara eller tjänst skall
kunna riktas inte endast mot detaljist utan även mot tillverkare, importör
eller annan som befinner sig i tidigare säljled än detaljisten.

Utskottet föreslår därutöver att en smärre redaktionell jämkning görs i
4 §.

Talerätt i marknadsdomstolen

Om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan
nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida

mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller 10

näringsidkare, kan MD enligt 2 § marknadsföringslagen förbjuda honom att LU 1985/86:10
fortsätta därmed eller att företa annan liknande handling.

Lagrummets syfte är således inte att endast skydda konsumenter mot
otillbörlig marknadsföring utan även näringsidkare. I näringsidkarfallen kan
det gälla företeelser såsom nedsättande omdömen i reklam, s. k. renommésnyltning
(otillbörligt utnyttjande av det goda anseende som ett annat
företags produkt m. m. har), vilseledande utnyttjande av efterbildning,
oriktig ursprungsangivelse, ovederhäftiga jämförelser och negativ säljmetod
(tillhandahållande av nyttigheter utan att dessa beställts av mottagaren),
m. m.

Rätten att göra ansökan om förbud eller åläggande (talerätt) tillkommer i
första hand KO (10 § marknadsföringslagen). Bestämmelserna innebär att
den organisation eller näringsidkare som vill utverka ett förbud eller
åläggande av MD enligt generalklausulerna i lagen först måste vända sig till
KO, som då får välja om KO skall ta upp saken själv eller inte. Först sedan
KO beslutat att inte ta upp saken kan anmälaren vända sig till MD.

Enligt KOV:s instruktion får klagomål rörande bl. a. 2 § marknadsföringslagen
skrivas av om det från allmän synpunkt är av ringa betydelse att saken
prövas. Av riktlinjekommitténs betänkande framgår att KOV kommit att i
allt större utsträckning lämna konkurrentärenden enligt marknadsföringslagen
utan åtgärd. Med hänsyn till krympande resurser har KOV, som
utskottet i det föregående redovisat, tvingats till hårda prioriteringar. Med
hänsyn till att konsumenternas läge är mer utsatt och då företagen har goda
möjligheter att själva föra sin talan har KOV prioriterat sådana konkurrentärenden
som direkt och på mer kort sikt berör konsumenterna negativt.

Riktlinjekommittén föreslog i sitt betänkande att en näringsidkare skulle
få rätt att direkt väcka talan i MD mot en annan näringsidkare. Under
remissbehandlingen tillstyrkte de flesta remissinstanserna, däribland KOV,
kommittéförslaget. En instans, Konsumentvägledarnas förening, motsatte
sig förslaget.

I propositionen uttalar departementschefen att några regler om rätt för ett
företag att direkt väcka talan i MD mot ett annat företag inte bör införas.

Nuvarande ordning, att KO först måste ha beslutat att inte föra saken till
domstol, föreslås bibehållen.

I motionen yrkas (yrkande 5) att riksdagen begär att regeringen lägger
fram regler om direkt talerätt för företagare i konkurrentärende. Till stöd för
yrkandet anför motionären att det är angeläget och av utomordentlig
betydelse att näringslivet får tillgång till ett eget direktverkande sanktionssystem
i sådana fall då näringslivet önskar ingripa mot en marknadsetiskt
klandervärd verksamhet. Motionären hänvisar vidare till att nuvarande
ordning innebär att ett företag kan agera aktivt först sedan utredningen hos
KO lett till att denne beslutar att inte föra saken till MD. Detta förhållande
har enligt motionären i många fall lett till att en klandervärd, konkurrensskadlig
verksamhet då sedan länge förlorat aktualitet. Motionären anser inte
att de av departementschefen åberopade skälen för att avvisa förslaget om
direkt talerätt för företag är hållbara.

Utskottet vill för sin del framhålla att ett företag kan ha starka skäl för att
söka få stopp på ett annat företags marknadsföring. Att då först behöva hos 11

KO söka få tillstånd till en ansökan till MD kan i vissa fall medföra en för LU 1985/86:10
vederbörande näringsidkare besvärande och olycklig försening av ärendet.

Som motionären påpekar kan den konkurrensskadliga verksamheten redan
ha förlorat i aktualitet. Den nuvarande avskrivningsgrunden hos KO ter sig
också mindre lämplig särskilt som anledningen till att ett ärende avskrivs ofta
inte är att ärendet saknar intresse för det allmänna utan i stället är en följd av
KOV:s prioriteringar. Som NDM påpekar i sitt remissvar är det självfallet
svårt för ett företag att föra en process hos MD om KO först skrivit av ärendet
under åberopande av att det från allmän synpunkt är av ringa betydelse att
saken prövas. Enligt utskottets mening finns det således skäl som talar för ett
införande av en direkt talerätt.

Som departementschefen framhåller kommer KO emellertid även i
fortsättningen att behöva ingripa i konkurrentärenden då konsumentintressen
berörs. Att i förväg entydigt peka ut kategorier av konkurrentfall, där
konsumentintressen sällan eller aldrig är berörda, är dock knappast möjligt.

Det är därför, som departementschefen påpekar, inte lämpligt att låta
bedömningen av vilka ingripanden som skall ske i en konkurrenttvist läggas i
princip i första hand på den angripne näringsidkaren genom en regel om
direkt talerätt. Även om MD underrättar KOV då ett enskilt företag väckt
talan skulle svårigheter kunna uppstå för KO att på riktigt sätt tillvarata
konsumentintressena. Utredningen kan, när KO kopplas in, redan vara
upplagd på ett sätt som är mindre lämpligt sett ur konsumentsynpunkt. Att
det allmännas företrädare i sådana fall kommer in i efterhand kan således inte
anses ändamålsenligt eller lämpligt. Enligt utskottets mening finns det därför
starka principiella skäl som talar mot att införa en direkt talerätt för
näringsidkare.

Vid den avvägning som måste göras mellan skälen för och emot en direkt
talerätt bör enligt utskottets mening också beaktas att KOV enligt propositionen
kommer att pröva nya rutiner för att påskynda handläggningen så att
företagen snabbt skall kunna få besked om KO tänker föra talan hos MD.

Utskottet vill understryka vikten av att så sker. Vidare uppger departementschefen
att han avser att föreslå regeringen att en lämpligare avskrivningsgrund
för KO införs i instruktionen. Om dessa förslag genomförs torde enligt
utskottets mening nackdelarna för näringslivet med den subsidiära talerätten
minska. Med hänsyn till det anförda finner utskottet att övervägande skäl
talar för ett bibehållande av den nuvarande ordningen med subsidiär talerätt
för enskilda företagare. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Talan i MD då yrkande medgivits

Processen i MD är närmast att jämföra med rättegången i ett indispositivt
tvistemål. Domstolen är således inte bunden av ett medgivande av den mot
vilken yrkande om förbud m. m. riktas. Det anses med hänsyn till MD:s
prejudikatskapande funktion viktigt att domstolen har möjlighet att göra en
fri bedömning av det förfarande som har underställts dess prövning. KO kan
väcka talan enligt marknadsföringslagen vid MD även om den mot vilken

talan riktas tidigare förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade 12

förfarandet. Liksom i andra ärenden som MD prövar gäller i dessa fall LU 1985/86:10

principen om fri bevisprövning. Detta innebär dels att alla kunskapskällor får
användas för att få fram sanningen (fri bevisföring), dels att MD obunden
bestämmer bevisvärdet av den framlagda bevisningen (fri bevisvärdering).

Någon ändring i ovannämnda förhållanden föreslås inte i propositionen.

I motionen hänvisas till att motionären i tidigare sammanhang påvisat det
orimliga i att en part som velat böja sig för krav från KO inte därmed kan
skydda sig från att bli indragen i processföring i MD och de därmed förenade
kostnaderna. Motionären erinrar också om att det enligt svensk rätt är en
allmänt accepterad princip att den som medger talan aldrig skall kunna ådra
sig rättegångskostnader. Motionären påpekar vidare att talan i MD inte ger
rätt till kostnadsersättning av motparten om målet vinns. Det är enligt
motionärens mening alldeles orimligt att påtvinga en part, som har fullgjort
vad som krävs av honom, en skyldighet att företräda en ståndpunkt i MD som
han redan övergivit. Motionären anser att de skäl som åberopas till stöd för
denna ordning - nämligen att marknadsrätten är beroende av prejudikat och
praxisutveckling och att för den skull KO måste ha rätt att driva mål som
denne bedömer vara av principiell betydelse - inte är hållbara, eftersom en
processovillig part uppenbarligen inte ger den belysning av tvisteföremålet
som är nödvändig för att en säker och trygg rättspraxis skall utvecklas.

Motionären yrkar på anförda skäl (yrkande 6) att riksdagen begär att
regeringen framlägger förslag om sådan ändring i lagstiftningen som innebär
att talan som medgivits i MD ej får föranleda prövning där och ej heller får
föranleda att den part som lämnat medgivandet åläggs att på något
kostnadskrävande sätt delta i processföring i MD.

Utskottet vill för sin del stryka under att det är angeläget att MD kan pröva
principiellt betydelsefulla frågor även om medgivande föreligger. Med
hänsyn till att marknadsföringslagen och även avtalsvillkorslagen saknar
detaljreglering och i stället är i huvudsak utformade med generalklausuler är
behovet av vägledande prejudikat stort. Liksom hittills bör det därför få
ankomma på MD att göra en officialprövning av ärendet. MD får sedan i sina
beslut ange vilken räckvidd dess uttalanden bör tillmätas.

Utskottet vill tillägga att utskottet i och för sig har förståelse för de
synpunkter motionären framför. Frågan är då om de kan tillgodoses på annat
sätt än genom att ärendenas karaktär av indispositiva ärenden ändras. En
möjlighet är att införa en rätt till ersättning för rättegångskostnader.

Utskottet erinrar om att utskottet prövade den frågan vid 1983/84 års
riksmöte med anledning av motionskrav på en utredning om rättegångskostnadsersättning.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1983/84:31)
konstaterade utskottet att skäl kunde anföras för att införa en rätt för
vinnande part att få ersättning för sina rättegångskostnader vid MD. Särskilt
gällde detta i fråga om ärenden mellan enskilda företag. I sådana ärenden
tedde sig förhållandena likartade med dem som gäller beträffande dispositiva
tvistemål vid allmän domstol. Även när det gällde ärenden i vilka KO eller
NO är sökande kunde det, ansåg utskottet, finnas skäl att överväga att ge en
svarande som vinner rätt till ersättning för rättegångskostnader. Visserligen
fanns det i ett ärende i MD som regel inte skäl av samma sociala karaktär för

kostnadsersättning som i t. ex. ett brottmål men för mindre företag kunde 13

dock processen i MD innebära mycket kännbara kostnader. Utskottet LU 1985/86:10

konstaterade emellertid att riktlinjekommittén hade uttalat bl. a. att frågan
om ersättning för rättegångskostnader vid MD inte borde lösas separat för
marknadsföringsområdet utan samordnas med frågan om kostnadsersättning
i ärenden enligt konkurrenslagen och att kommittén förutsatte att ersättningsfrågan
skulle lösas av statsmakterna i lämpligt sammanhang. Enligt
utskottets mening borde regeringens ställningstagande med anledning av
kommitténs förslag inte föregripas av uttalanden från riksdagens sida. Även
statsfinansiella skäl talade mot att riksdagen då skulle begära en omgående
utredning. Utskottet avstyrkte därför bifall till utredningsyrkandet. I en
gemensam borgerlig reservation yrkades att riksdagen skulle begära att
frågan snarast blev föremål för utredning.

Departementschefen uttalar i propositionen att frågan om ersättning för
rättegångskostnader inte bör prövas nu utan får aktualiseras i ett vidare
sammanhang. Utskottet kan för sin del ansluta sig till departementschefens
ståndpunkt.

I propositionen läggs emellertid fram ett annat förslag som torde få
betydelse i ärenden där ett företag medger KO:s talan. Sålunda föreslås en
ändring i lagen om marknadsdomstol m. m. av innebörd att MD skall kunna
tillåta en sammanslutning av näringsidkare, som gör sannolikt att utgången
av ärendet kan ha betydande intresse för sammanslutningens medlemmar,
att medverka i förfarandet i MD och därvid åberopa bevisning vid sidan av
den näringsidkare som är part.

Enligt utskottets mening torde flertalet av de ärenden som KO driver
vidare trots att vederbörande näringsidkare medgivit talan utgöra sådana
ärenden som har ett särskilt intresse utöver det aktuella ärendet. Ofta torde
då också vederbörandes branschorganisation ha ett intresse av att processen
förs på ett kompetent sätt och att MD allsidigt belyser de aktuella frågorna.

Man torde därför kunna räkna med att den reella processen i dessa ärenden
kommer att skötas av branschorganisationen utan att vederbörande företagare
belastas med några extra kostnader.

Utskottet anser därför att nackdelarna för de enskilda företagen med den
nuvarande ordningen med MD:s officialprövning kommer att betydligt
minska om förslaget om rätt för branschorganisationerna till intervention i
ärende vid MD genomförs. Förslaget innebär således att också motionärens
önskemål i viss mån tillgodoses.

Utskottet tillstyrker följaktligen de föreslagna reglerna om branschorganisationernas
medverkan i processen. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall
till yrkande 6 i motionen.

Ikraftträdande m. m.

I propositionen, som förelädes riksdagen i maj 1985, föreslås att lagändringarna
skall träda i kraft den 1 januari 1986. Riksdagen har emellertid inte
möjlighet att fatta beslut i ärendet förrän i månadsskiftet november/
december. Fråga är då om det behövs en längre tid mellan riksdagsbeslutet
och ikraftträdande än en månad och om följaktligen ikraftträdandet behöver

senareläggas. Enligt utskottets mening är lagändringarna dock inte av sådan 14

karaktär att det behövs någon särskild förberedelsetid innan de nya LU 1985/86:10
bestämmelserna kan tillämpas. Utskottet tillstyrker därför att lagförslagen
träder i kraft den 1 januari 1986.

Som utskottet tidigare redovisat har riksdagen beslutat om en ändring i 4 §
marknadsföringslagen som träder i kraft först den 1 juli 1986. Den nu
aktuella ändringen i 4 § om en utvidgning av tjänstebegreppet till att omfatta
hela tjänsteområdet täcker den tidigare ändringen. Med hänsyn härtill och
till att den nu aktuella lagändringen träder i kraft först bör riksdagen
förordna att den tidigare antagna lagändringen inte träder i kraft. Utskottet
lägger fram ett förslag härom.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konsumentverkets riktlinjer

att riksdagen avslår motion 1985/86:13 yrkande 2,

2. beträffande rättsbildningen inom marknadsföringsområdet
att riksdagen avslår motion 1985/86:13 yrkande 3,

3. beträffande näringslivets egenåtgärder

att riksdagen avslår motion 1985/86:13 yrkande 1,

4. beträffande marknadsföringslagen

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:13 yrkande 4 antar det i
proposition 1984/85:213 framlagda förslaget till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1975:1418) med den ändringen att lagförslaget
erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

5. beträffande tidigare ändring i marknadsföringslagen

att riksdagen antar av utskottet i bilaga 3 framlagt förslag till lag om
upphävande av lagen (1985:719) om ändring i marknadsföringslagen
(1975:1418),

6. beträffande talerätt i marknadsdomstolen

att riksdagen avslår motion 1985/86:13 yrkande 5,

7. beträffande medgiven talan

att riksdagen avslår motion 1985/86:13 yrkande 6,

8. beträffande lagen om marknadsdomstol

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m. m.

Stockholm den 14 november 1985

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Gustafsson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan
Ekström (m), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Gunnar
Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist
Petersen (s), Hans Rosengren (s) och Ewy Möller (m).

Reservationer

LU 1985/86:10

1. Näringslivets egenåtgärder (mom. 3)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Utskottet vill”
och slutar på s. 9 med ”i motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att arbetet med framtagande av riktlinjer är en
tidsödande, arbetskrävande och följaktligen kostsam process. Med hänsyn
till det statsfinansiella läget måste man räkna med att tilldelning av resurser
till KOV kommer att ytterligare minska. Att under sådana omständigheter
fortsätta med en omfattande riktlinjeverksamhet är enligt utskottets mening
inte rimligt. Som bl. a. moderata samlingspartiet framhållit i samband med
behandlingen av anslagen till KOV måste därför en omprioritering av KOV: s
resurser ske till åtgärder som är av större vikt för konsumenterna än
riktlinjerna.

Mot denna bakgrund är det angeläget med ökade egna insatser på
konsumentområdet från näringslivets sida. Av såväl riktlinjekommitténs
utredning som remissvaren framgår att det finns goda förutsättningar för att
en sådan förändrad rollfördelning på marknaden skall kunna ge tillfredsställande
resultat.

Utskottet vill också hänvisa till de konkretiserade förslag om självregleringssystem
som NDM samt Sveriges köpmannaförbund i samråd med
SHIO-Familjeföretagen tagit fram och som redovisas i propositionen (s.
19-20).

Utskottet vill vidare framhålla att för en ändrad rollfördelning talar även
grundprincipen om företagens förstahandsansvar för produktutveckling och
marknadsföring. Det ligger i sakens natur att man inom näringslivet själv
fortlöpande tar initiativ för att så långt möjligt rätta till fel och brister av
konsumentpolitisk betydelse. Praktiska skäl talar också för att näringslivet i
systematiskt ordnade former tar initiativ för korrigeringar av olämpliga
marknadsbeteenden. Det är ju företagen som har direktkontakter med
köparna och som har marknadskunnande och de mer adekvata medlen för att
åstadkomma riktiga konsumentrelationer. En fördel med ökade egenåtgärder
från näringslivets sida, t. ex. genom NDM och branschföretagen, är
vidare, att de av företagen torde komma - såsom varande frivilliga åtgärderatt
upplevas som i hög grad motiverade, och därför är ägnade att fungera väl.

Utskottet delar således den uppfattning som motionären gett uttryck för,
nämligen att näringslivets egenåtgärder bör utgöra en grundval för utvecklingen
på marknaden. Även med en sådan utveckling torde dock framtagande
av riktlinjer inte kunna helt undvikas. Utskottet vill emellertid stryka
under att KOV skall äga inleda förhandlingar för framtagande av riktlinjer
endast då brister uppstår i den marknadsetiska utvecklingen och dessa inte
åtgärdas från näringslivets sida. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
med bifall till motion 13 yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande näringslivets egenåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:13 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om näringslivets LU 1985/86:10
egenåtgärder.

2. Talerätt i marknadsdomstolen (mom. 6)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 12 med ”till motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att ett företag kan ha starka skäl för att
söka få till stånd stopp på ett annat företags marknadsföring. Omgången med
en prövning först hos KO kan utan tvekan i vissa fall medföra en för
vederbörande näringsidkare besvärande och olycklig försening av ärendet.

Som motionären påpekat kan vidare den konkurrensskadliga verksamheten
då redan ha förlorat i aktualitet. Den nuvarande avskrivningsgrunden hos
KO är också mindre lämplig. Självfallet ter det sig svårt för ett företag att föra
en process hos MD om KO först skrivit av ärendet under åberopande av att
det från allmän synpunkt är av ringa betydelse att saken prövas. Mot denna
bakgrund ter det sig, såsom även KOV framhåller, principiellt naturligt att
införa en regel om direkt talerätt. Utskottet vill vidare peka på att såväl 1931
års lag med vissa bestämmelser om illojal konkurrens som det lagförslag som
utredningen om illojal konkurrens presenterade 1966 innehöll regler om
direkt talerätt för enskilda näringsidkare. Trots detta innehåller förarbetena
till marknadsföringslagen ingen motivering till stöd för att frånta den
näringsidkare som anser sig utsatt för otillbörlig marknadsföring hans
tidigare rätt till direkt talan. Bestämmelsen om subsidiär talerätt har
motiverats endast med en hänvisning till 1953 års konkurrensbegränsningslag
(prop. 1970:57 s. 86).

Enligt utskottets mening talar således betydande skäl för motionärens
förslag. Utskottet vill också understryka att riktlinjekommittén ansåg att det
inte fanns sakliga skäl för att enskilda näringsidkare endast skall ha subsidiär
talerätt i ärenden som gäller marknadsföringsåtgärder som direkt berör den
egna verksamheten. Som utskottet ovan redovisat har även samtliga
remissinstanser med ett undantag tillstyrkt kommitténs förslag.

Det skäl departementschefen anfört mot förslaget finner utskottet inte
hållbart. Om man som riktlinjekommittén också föreslagit inför en skyldighet
för MD att underrätta KOV om att ett företag väckt talan har KO
möjlighet att gå in i processen och ta till vara särskilda konsumentintressen.

Någon nackdel för konsumenterna kan därför införandet av en direkt talerätt
för näringsidkare inte medföra.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till motion 13 yrkande 5.

dels att utskottet under moment 6 bort hemställa

6. beträffande talerätt i marknadsdomstolen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:13 yrkande 5 begär att
regeringen snarast förelägger riksdagen förslag till sådan ändring av

marknadsföringslagen att näringsidkare får rätt till direkt talan i 17

marknadsdomstolen i konkurrentärenden.

3. Medgiven talan (morn. 7)

LU 1985/86:10

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Departementschefen
uttalar” och slutar med ”departementschefens ståndpunkt”
bort ha följande lydelse:

I propositionen uttalar departementschefen att frågan om ersättning för
rättegångskostnader inte bör prövas nu. Utskottet delar inte denna uppfattning.
När slutlig ställning nu tas till riktlinjekommitténs förslag anser
utskottet tiden mogen för att närmare utreda frågan om ersättning för
rättegångskostnader. En sådan utredning bör inte endast avse ersättning till
vinnande part utan även ersättning i sådana fall där en näringsidkare
medgivit talan men där KO med hänsyn till prejudikatsintresset ändå funnit
sig böra driva ärendet vidare. Om möjlighet öppnas för en näringsidkare att i
sådana fall få ersättning för kostnader uppnås också den fördelen sett från
konsumentsynpunkt att näringsidkaren får ett incitament till att mera aktivt
medverka i förfarandet varigenom MD:s avgörande kan komma att grundas
på ett bättre och mer tillfredsställande underlag.

Med hänsyn till det anförda och till att riktlinjekommittén förutsatt att
rättegångskostnadsfrågan bör lösas av statsmakterna i lämpligt sammanhang
anser utskottet att riksdagen med anledning av motion 13 yrkande 6 bör
uttala att frågan om ersättning för rättegångskostnader snarast blir föremål
för utredning.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”i motionen” bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker således de föreslagna reglerna om branschorganisationernas
medverkan i processen. Med anledning av vad utskottet ovan anfört
om rättegångskostnadsersättning vill utskottet framhålla att det även efter
införandet av sådana regler kommer att finnas fall där någon branschorganisation
inte inträder och tar på sig kostnaden för utredningen av ärendet.
Dels kan det röra sig om en bransch där det inte finns någon starkare
branschorganisation, dels kan branschorganisationen finna att ärendets
utgång inte har sådant intresse för branschen i övrigt att det finns anledning
för organisationen att träda in i processen.

Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstagande således att utskottet
tillstyrker dels införandet av en interventionsrätt för branschorganisationer,
dels att riksdagen med anledning av motionsyrkandet ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om ersättning för rättegångskostnader.

dels att utskottet under moment 7 bort hemställa

7. beträffande medgiven talan
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:13 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning om
införandet av en rätt till ersättning för rättegångskostnader vid
marknadsdomstolen.

Propositionens lagförslag
1 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 4 § marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha
följande lydelse.

LU 1985/86:10

Bil. 1

Lydelse enligt prop. 1984185:110

Saluhåller näringsidkare till konsument
för enskilt bruk vara, som
på grund av sina egenskaper medför
särskild risk för skada på person
eller egendom, kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att fortsätta
därmed. Detsamma gäller, om
varan är uppenbart otjänlig för sitt
huvudsakliga ändamål. Förbud kan
meddelas även anställd hos näringsidkare
och annan som handlar
på näringsidkares vägnar.

4 §

Vad som sägs i första stycket om
saluhållande av varor gäller även då
konsumenten erbjuds att mot ersättning
förvärva nyttjanderätt till
en vara för enskilt bruk eller att mot
ersättning få en tjänst som avses i
konsumenttjänstlagen (1985:000)
utförd.

Förbud enligt denna paragraf får
ej meddelas i den mån det i författning
eller beslut av myndighet har
meddelats särskilda bestämmelser
om varan eller tjänsten med samma
ändamål som förbudet skulle fylla.

Föreslagen lydelse

Saluhåller en näringsidkare till
konsumenter för enskilt bruk en
vara, som på grund av sina egenskaper
medför särskild risk för skada
på person eller egendom, kan
marknadsdomstolen förbjuda honom
att fortsätta därmed. Detsamma
gäller, om varan är uppenbart
otjänlig för sitt huvudsakliga
ändamål. Förbud kan meddelas
även anställd hos näringsidkare och
annan som handlar på näringsidkares
vägnar.

I den mån det behövs för att motverka
att en vara som avses i första
stycket saluhålls på sätt som där
sägs, kan marknadsdomstolen
meddela en näringsidkare som i
egenskap av tillverkare, importör
eller annars saluhåller varan till annan
näringsidkare förbud att fortsätta
därmed. Även ett sådant förbud
kan meddelas den som handlar
på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första och andra
styckena om förbud mot saluhållande
gäller i motsvarande fall även
då nyttjanderätt till varor erbjuds
mot ersättning eller tjänster tillhandahålls
mot ersättning.

Förbud enligt denna paragraf får
inte meddelas i den mån det i författning
eller beslut av myndighet
har meddelats särskilda bestämmelser
om varan eller tjänsten med
samma ändamål som förbudet skulle
fylla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

2 Förslag till LU 1985/86:10

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Bil. 1

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m. m.1

dels att 14, 15 och 18-20 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Sökanden och hans motpart skall
beredas tillfälle att vid sammanträde
inför marknadsdomstolen lägga
fram sina synpunkter och förebringa
den utredning de vill åberopa.
Till sådant sammanträde skall
ombudsmannen för frågor av den
art som ärendet rör kallas, även om
han ej är sökande.

Föreslagen lydelse
13 a §

/ fråga om rätt för sammanslutningar
av näringsidkare att medverka
i ärenden som avses i 13 §
andra meningen gäller följande
särskilda regler.

Om en sammanslutning av näringsidkare
gör sannolikt att utgången
av ärendet kan ha betydande
intresse för medlemmarna
sammanslutningen, får marknadsdomstolen
på ansökan av sammanslutningen
tillåta att denna, vid
sidan av enskild part, medverkar i
förfarandet och därvid åberopar
bevisning.

Ansökningen om medverkan
skall vara skriftlig och innehålla de
skäl som den grundas på.

Parterna skall beredas tillfälle
att yttra sig över ansökningen.
Denna får inte bifallas, om parten
på den sida som ansökningen om
medverkan avser motsätter sig detta.

1 Lagen omtryckt 1984:294.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning domstolen bestämmer.

Förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982:729) skall äga
rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande.
Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med part. Förhandlingen
skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna inför
domstolen.

15 §

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt
15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen
(1982:729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt

13 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5 8 lagen (1971: 112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden kan phövas utan sammanträde enligt

14 § första stycket.

LU 1985/86:10

Bil. 1

Förbud eller åläggande, som
avses i andra stycket, eller återkallelse
av tillstånd, som avses där, får
inte beslutas utan att den som förbudet,
åläggandet eller återkallelsen
avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det inte finns anledning
anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. / ett ärende om
förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
på grund av särskild risk för
skada på person eller egendom får
marknadsdomstolen dock även i
annat fall omedelbart besluta om
förbud enligt 13 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.

18 §

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan
antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa
sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är
part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 §§, 10 § andra
stycket, 11 8, 13 8 första stycket och 14 8 rättegångsbalken motsvarande
tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge
vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att
fullgöra sin skyldighet.

Part eller den som medverkar enligt
13 a § kan även föreläggas vid
vite att tillhandahålla domstolen
handling, varuprov och liknande
som kan ha betydelse i ärendet.
Detta innebär dock ej skyldighet att
röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Part kan även föreläggas vid vite
att tillhandahålla domstolen handling,
varuprov och liknande som
kan ha betydelse i ärendet. Detta
innebär dock ej skyldighet att röja
yrkeshemlighet av teknisk natur.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fråga om vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 8 § rättegångsbalken
motsvarande tillämpning. I stället för de där angivna beloppen 5 000
och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.

Den som ej är part och som efter
kallelse av marknadsdomstolen inställt
sig inför domstolen har rätt till
ersättning enligt vad i rättegångsbalken
är föreskrivet om ersättning
till vittne eller sakkunnig. I ärende
vari ombudsman för talan tillämpas
bestämmelserna för mål om allmänt
åtal och i annat ärende bestämmelserna
för mål vari förlikning är tillåten.
Skall ersättning utges av parterna
en för båda och båda för en,
skall domstolen slutligt fördela
kostnaden mellan dem med hälften
å vardera.

19 §

I marknadsdomstolens beslut
varigenom ärende eller sådan fråga
som avses i 15 a § avgörs anges de
skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet
sänds till parterna samma dag
som det meddelas.

I marknadsdomstolens beslut
varigenom ärende eller sådan fråga
som avses i 15 a § avgörs anges de
skäl på vilka beslutet grundas. Beslut
som nu nämnts och beslut som
avses i 15 § andra stycket sänds till
parterna och till den som medverkar
enligt 13 a § samma dag som
det meddelas.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande,
beslut eller annan handling tillställas
part eller annan, sker det genom
delgivning.

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande
tillställas part eller annan,
sker det genom delgivning. Detsamma
gäller beslut som sänds enligt
19 §. Annan handling får tillställas
part eller annan genom delgivning,
om det anses erforderligt.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande
enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen
(1975: 1418), lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, får inte ske
enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning att anta
att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

LU 1985/86:10

Bil. 1

Den som ej är part och inte heller
medverkar enligt 13 a § och som
efter kallelse av marknadsdomstolen
inställt sig inför domstolen har
rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken
är föreskrivet om ersättning
till vittne eller sakkunnig. I
ärende vari ombudsman för talan
tillämpas bestämmelserna för mål
om allmänt åtal och i annat ärende
bestämmelserna för mål vari förlikning
är tillåten. Skall ersättning
utges av parterna en för båda och
båda för en, skall domstolen slutligt
fördela kostnaden mellan dem med
hälften å vardera.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens
lagförslag

1. Förslag till
Lagom ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 4§ marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha
följande lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

LU 1985/86:10

Bil. 2

Saluhåller en näringsidkare till
konsumenter för enskilt bruk en
vara, som på grund av sina egenskaper
medför särskild risk för skada på
person eller egendom, kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att
fortsätta därmed. Detsamma gäller,
om varan är uppenbart otjänlig för
sitt huvudsakliga ändamål. Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkare
och annan som handlar
på näringsidkares vägnar.

I den mån det behövs för att
motverka att en vara som avses i
första stycket saluhålls på sätt som
där sägs, kan marknadsdomstolen
meddela en näringsidkare som i
egenskap av tillverkare, importör
eller annars saluhåller varan till annan
näringsidkare förbud att fortsätta
därmed. Även ett sådant förbud
kan meddelas den som handlar pä
näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första och andra
styckena om förbud mot saluhållande
gäller i motsvarande fall även då
nyttjanderätt till varor erbjuds mot
ersättning eller tjänster tillhandahålls
mot ersättning.

Saluhåller en näringsidkare till
konsumenter för enskilt bruk en
vara, som på grund av sina egenskaper
medför särskild risk för skada på
person eller egendom, kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att
fortsätta därmed. Detsamma gäller,
om varan är uppenbart otjänlig för
sitt huvudsakliga ändamål.

I den mån det behövs för att
motverka att en vara som avses i
första stycket saluhålls på sätt som
där sägs, kan marknadsdomstolen
meddela en näringsidkare som i
egenskap av tillverkare, importör
eller annars saluhåller varan till annan
näringsidkare förbud att fortsätta
därmed.

Förbud enligt första och andra
styckena kan meddelas även anställd
hos näringsidkare och annan som
handlar pä näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första-tredje styckena
om förbud mot saluhållande
gäller i motsvarande fall även då
nyttjanderätt till varor erbjuds mot
ersättning eller tjänster tillhandahålls
mot ersättning.

Förbud enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån det i författning
eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan
eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1985:719) om ändring i
marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att lagen (1985:719) om ändring i marknadsföringslagen
(1975:1418) inte skall träda i kraft.

LU 1985/86:10

Bil. 3

göteb Stockholm 1985 83591