Kulturutskottets betänkande
1985/86:8
om kulturminnesvård m. m.
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet tre motioner med förslag om utredningar
på olika områden inom kulturminnesvården. Det gäller bevarande
av gamla landsvägar, underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor samt
inrättande av en nationell stiftelse för kulturhistoriska byggnader och miljöer.
1 en fjärde motion tas upp insatser för att bevara vissa byggnader på
Vinga fyr- och lotsplats.
Utskottet föreslår att riksdagen skall ge regeringen till känna vissa synpunkter
på behovet av en översyn av frågor om bevarande av kulturhistoriskt
intressanta byggnader och miljöer.
Utskottet avstyrker de övriga motionerna.
Motionsyrkanden
I motion 1984/85:1019 av Margareta Persson (s) och Barbro Evermo (s)
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen hemställer om att en kartläggning av
gamla landsvägar kommer till stånd, för att delar av dessa skall kunna
bevaras av kulturhistoriska skäl,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av fornminneslagen
för att göra det möjligt att lättare kunna bevara gamla vägar.
I motion 1984/85:1298 av Lars Hjertén m. fl. (m) yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående problemen
med underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor,
2. att riksdagen hos regeringen begär att 1982 års kyrkokommitté får i
uppdrag att utreda frågan.
I motion 1984/85:1796 av Karin Ahrland (fp) och Jan-Erik Wikström (fp)
yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om en nationell
stiftelse för kulturhistoriska byggnader och miljöer.
I motion 1984/85:2468 av Lars Ahlström (m) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Vinga fyr- och
lotsplats. 1
KrU
1985/86:8
I Riksdagen 1985/86. 13 sami. Nr 8
Motion 1984/85:1019 om bevarande av gamla
landsvägar
KrU 1985/86:8
Motionärerna anser att gamla landsvägar har kulturhistoriska värden och
att de därför borde bevaras och underhållas bättre än vad som nu är fallet.
En del gamla landsvägar ligger dock på sådana ställen att ingen har ansvar
för underhållet när de ersätts av nya vägar. Vissa delar av gamla landsvägar
borde bevaras och underhållas av kulturhistoriska skäl. Detta kunde även
vara till fördel för turistnäringen då gamla landsvägar skulle kunna bli en
turistattraktion. De anför vidare att fornminneslagen inte ger ett tillräckligt
skydd för gamla färdvägar. Lagstiftningen avser nämligen endast sådana
vägar som betecknas som ”märkliga färdvägar”. Men, säger motionärerna,
gamla landsvägar var sällan ”märkliga” utan de var typiska för den tidens
trafik.
Remissyttranden
Riksantikvarieämbetet, statens lantmäteriverk, statens naturvårdsverk,
vägverket och Riksförbundet för hembygdsvård har lämnat remissyttranden
över motionen. Samtliga remissinstanser ställer sig positiva till förslagen
i motionen. Lantmäteriverket, framhåller dock att verket inte går in i
någon bedömning av behovet av en kartläggning. Verket lämnar en rad
synpunkter på hur kartläggningsarbetet skulle kunna bedrivas.
Vägverket påpekar att inventeringar av det äldre vägnätet redan har skett
eller pågår i olika län. Vägverket anför vidare följande:
Oftast är länsantikvarien huvudman för en sådan inventering, men även
länsmuseerna har medverkat. Ett antal publikationer föreligger redan. I en
del fall har vägverket mer direkt varit engagerat vid inventeringen, ex. såsom
fallet för Göteborgs och Bohus läns del 1981—83.
Vid genomförande av väginventeringar i de läns som ännu ej genomfört
sådana, bör respektive vägförvaltning kunna medverka. Vägverkets väghistoriska
samlingar kan medverka som konsult.
Vid sidan om de regelrätta väginventeringarna har i många län separata
broinventeringar genomförts. Vad gäller broinventeringar borde en riksomfattande
sammanställning av det befintliga brobeståndet, med indelning
i olika typer och åldrar, lätt kunna genomföras med hjälp av verkets broliggare.
En sådan sammanställning har efterlysts från de län som för närvarande
genomför broinventeringar.
I riksarkivet finns ett omfattande material av karta, ritningar och andra
handlingar kring vägarnas historia.
Det kan nämnas att Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i Finland kontinuerligt
klassificerar olika vägsträckor som kulturhistoriskt intressanta och
som utan vidare ej får förändras. År 1984 fanns det 19 sådana vägsträckor
till en sammanlagd längd av 156,6 km samt 32 broar.
Om vissa vägsträckor i framtiden blir föremål för ett bevarande i ”ursprungligt”
skick, måste, som motionärerna också påpekar, en ändring av
fornminneslagen ske.
Att ”vårda” en gammal väg måste ske efter andra principer än för den
normala fornminnesvårdens. Hyvling, grusning etc. måste förmodligen
kontinuerligt ske. Underhållsansvaret för dessa vägar måste noggrant fast- 2
ställas. Normalt är det riksantikvarieämbetet som ansvarar för vården av KrU 1985/86:8
rikets fasta fornlämningar. Vägsträckor som i framtiden ev. kan bli föremål
för klassificering sorn fornminne och som ej längre är allmän väg, faller
självklart under RAÄ:s vård. Problem kan uppstå för vägsträckor som fortfarande
är allmän väg.
Vägverket är positivt till de förslag som framförs i motionen och är berett
att även i fortsättningen hjälpa de för fornminnesvård ansvariga att kartlägga
och bevara gamla vägar.
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) konstaterar sammanfattningsvis:
— att det är angeläget att insatserna för bevarandet av äldre vägar ökas
— att en kartläggning av det äldre vägnätet enligt motionens förslag bäst
genomförs på regional nivå i samverkan mellan länsstyrelser, länsmuseer
och vägförvaltningar
— att vissa justeringar av fornminneslagen kan vara motiverade för att
förstärka skyddet av äldre viktiga vägar som nu tagits ur allmänt eller
enskilt underhåll
— att bevarandet av de kulturhistoriska värdena i landets vägnät dock först
och främst beror på hur de äldre vägarna hanteras i den allmänna väghållningen
och i vägförvaltningarnas löpande drift. Här föreslår ämbetet
att 4 § väglagen ändras så att den tydligare majkerar skyldigheten att
ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid väghållning. En sådan lagändring
kan följas upp med tillämpningsföreskrifter och allmänna råd som
konkretiserar hänsynens innebörd och ger praktiskt vägledning för dess
tillämpning.
Ämbetet berör i sitt yttrande äldre vägars kulturvärde och understryker att
de äldre delarna av Sveriges vägnät rymmer mycket stora kulturhistoriska
värden. 1 detta sammanhang anför ämbetet följande:
Betydande delar av vägnätet har också ett mycket gammalt ursprung. Det
gäller särskilt där vägsträckningarna genom anknytningen till rullstensåsar
eller genom andra förhållanden i landskapet är topografiskt bestämda på
”förhand”. Ibland kan indikationer finnas på att färdleden brukats flera
tusen år. Det finns vidare många exempel, bl. a. från Mälardalen, på runstensvägar
som av allt att döma i hög grad ännu bevarar sträckningar från
1000-talet.
Från och med 1500-talet kan det allmänna vägnätets utveckling följas
förhållandevis detaljerat. Det gäller i synnerhet från 1800-talets mitt genom
tillkomsten av de allmänna kartverken av ”modern” standard. Vi vet att
trots den successiva omdaning av vägnätet som inleddes med bilismens
genombrott på 1930-talet finns ett vägsystem bevarat som speglar utvecklingen
av det äldre samhällets kommunikationsstruktur på ett utomordentligt
sätt.
Många äldre vägar erbjuder därför betydande kulturhistoriska upplevelsevärden.
Det gäller kanske främst de äldre allmänna vägar som nu inte
ingår i nätet av riksvägar och primära länsvägar. Där sådana vägar ännu
inte givits högre trafikstandard kan de bevara väsentliga drag i det äldre
vägnätets karaktär. Ur kulturhistorisk synvinkel är dessa vägar värdefulla
både som självständiga historiska dokument och som delar i kulturlandskapet
och kulturhistoriskt värdefulla miljöer.
Samtidigt pågår en successiv omdaning av vägnätet. Det sker genom
vägomläggningar och inte minst genom underhållsåtgärder såsom slänt
-
ningar, kurvrätningar och beläggningsarbeten vilka ofta kan sudda ut den KrU 1985/86:8
äldre vägens värdefulla egenskaper.
Motionen 1019 tar således upp ett mycket angeläget område för kulturminnesvården.
Ämbetet anser liksom motionärerna att kartläggning/inventering av de
äldre vägarna är en förutsättning för att bevarandeintentionerna skall kunna
förverkligas. I fråga om landsvägarna är dock enligt ämbetet kunskaperna
förhållandevis goda, tack vare de äldre kartverken. Dessas informationsinnehåll
kan med tämligen blygsamma insatser transformeras till moderna
kartor, varvid jämförelsen med det nuvarande vägnätet omedelbart ger
grundläggande aspekter på hur vägen hanterats det senaste seklet.
Vidare anför riksantikvarieämbetet följande:
1 kulturminnesvårdens organisation åvilar det snarast länsstyrelser och
länsmuseer att svara för att denna typ av underlag för bevarandeplanering
tas fram. Många länsmuseer har även ett utvecklat samarbete med turistorganisationerna
och har deltagit i arbetet med utstakning av cykelleder för
turismen, baserade på äldre vägsträckningar. Som exempel kan nämnas
sträckningar av Eriksgatan genom Södermanland eller cykelleden runt
Gotland. Länsmuseet i Södermanland har t. ex. med stöd av beredskapsarbeten
inom den s. k. tjänstesektorn genomfört en fältinventering av länets
allmänna vägar ur kulturhistorisk synpunkt. Ett motsvarande arbete har
utförts i Göteborgs och Bohus län i samarbete mellan länsstyrelsen, museerna
i regionen och vägförvaltningen.
I takt med att samarbetet kring bevarandefrågorna mellan kulturminnesvården
och vägmyndigheterna kan utvecklas är det naturligt att underlaget
för bevarandeplaneringen utvecklas. Knappa resurser hämmar dock ett
snabbt genomförande av detta arbete.
Beträffande motionärernas förslag om översyn av fornminneslagen påpekar
ämbetet att en allmän översyn av fornminneslagen för närvarande utförs
inom ämbetet och att frågan lämpligen kan tas upp i detta sammanhang.
Ämbetet anför vidare följande:
2 § i fornminneslagen anger att bl. a. "märkliga färdvägar, vägmärken och
broar och likartade anläggningar från forna tider” är fasta fornlämningar.
Det är sålunda ett urval av de äldre vägarna som omfattas av lagen och den
har tillämpats på vägar till vilka särskilda historiska minnen kan knytas
t. ex. förmodade sträckningar av Eriksgatan, vissa pilgrimsvägar och motsvarande.
Lagen är också tillämplig på de vägsträckningar där vissa typer
av anläggningar hittas; märkliga vägmärken och broar etc. Däremot har
regeringsrätten slagit fast att en hög ålder (t. ex. i fråga om en 1600-talsväg)
inte ensamt är tillräckligt för att märklighetskriteriet skall gälla. Tvärtom
har ju många vägar en mycket hög ålder varför detta är typiskt för vägar,
snarare än märkligt.
Det kan dock ifrågasättas om inte kategorin övergivna vägar, i större
utsträckning borde omfattas av fornminneslagens bestämmelser. Det skulle
i så fall i första hand gälla de äldre landsvägar och eventuellt även häradsvägar,
som numera är tagna ur allmänt eller enskilt underhåll.
Ämbetet framhåller att den absoluta huvuddelen av landets kulturhistoriskt
intressanta och värdefulla vägar ryms inom det nu fungerande vägnätet.
Det är enligt ämbetet inte lämpligt att skötseln av dessa vägar, i högre
grad än vad som nu är fallet, regleras genom fornminneslagen. Väghåll- 4
ningen måste självfallet i första hand utgå från trafiksäkerhets- och stan- KrU 1985/86:8
dardkrav. Jämsides härmed är det emellertid viktigt att utrymme finns för
andra allmänna intressen såsom de kulturminnesvårdande. Väglagens 4 §
stadgar också att tillbörlig hänsyn skall tas till bl. a. miljöskydd, naturvård
och fornminnesvård vid väghållning.
Beträffande väglagens hänsynsregel anför ämbetet följande:
Hänvisningen till fornminnesvården utgår dock från ett alltför snävt betraktelsesätt,
dvs. den markerar att väghållningen inte får utföras så att den
skadar de typer av lämningar, skyddade enligt fornminneslagen, som ofta
finns i anslutning till väg — t. ex. gravfält eller milstolpar m. m.
Med ett modernare betraktelsesätt bör den hänsyn som skall iakttas vid
väghållning inte bara relateras till fornlämningar i anslutning till en vägsträckning.
Den måste också gälla andra kulturhistoriska förhållanden såsom
vägens inverkan på en kulturhistoriskt värdefull miljö eller ett värdefullt
landskapsavsnitt. Väglagen borde också uttrycka att hänsynen även
skall innebära en väghållning som låter bevara själva den ålderdomliga
vägen eller vissa av dess karakteristika.
Enligt ämbetets mening motiverar detta en ändring av väglagen där begreppet
fornminnesvård i 4 § byttes mot kulturminnesvård. På så sätt skulle
den vidare omfattningen av hänsynen till kulturminnesvården understrykas
och markeras.
I skogsvårdslagen (§ 1, 1979) och i lagen om skötsel av jordbruksmark
(§ 6a, 1984) har nyligen förts in motsvarande regler om hänsyn till natur(och
kulturminnes-) vårdens intressen. Ämbetet har tillsammans med naturvårdsverket
haft regeringens uppdrag att biträda skogsstyrelsen resp.
lantbruksstyrelsen i arbetet med föreskrifter och allmänna råd till lagändringarna.
I sådana föreskrifter och råd kan innebörden av hänsynsreglerna
konkretiseras och vägledning ges till bl. a. de regionala myndigheterna rörande
tillämpningen i olika beslutssituationer. Sådant material rörande tillämpningen
av väglagen saknas men borde kunna vara av synnerligt värde
för samarbetet mellan väg- och kulturminnesvårdande myndigheter.
Det är sålunda en generell erfarenhet från samrådssituationer mellan
myndigheter som kan ha delvis motstående intressen, att utfallet av samverkan
blir mer konstruktivt ju bättre resp. parter är orienterade om varandras
utgångspunkter och intentioner. För länsantikvarien på länsstyrelsen är det
givetvis svårare att påverka väghållningen med krav på förändringar i planeringen,
än om vägförvaltningen redan från början har hänsynstagandet
till kulturminnesvården som en konkret utgångspunkt. Det kan också vara
svårt för länsantikvarien att förutse vilka ingrepp i det äldre vägnätet som
kommer att följa t. ex. av långtidsplaner för underhåll och standardförbättringar.
Andra frågor där samarbetet kan behöva utvecklas kan gälla bidragsgivningen
till enskild väghållning. Driftbidrag kan utgå t. ex. till borttagande
av stenmurar längs väg eller andra förändringar av vägens närmiljö. Samtidigt
kan dessa förändringar vara direkt oönskade av kulturminnesvården.
Statens naturvårdsverk tillstyrker att en kartläggning av gamla landsvägar
kommer till stånd. Verket anser att möjligheterna att nyttja gamla landsvägar
som rastplatser och cykelleder samtidigt bör beaktas.
1 övrigt anför naturvårdsverket följande:
Gamla vägar har stor betydelse i det äldre kulturlandskapet. Utmed sådana
vägar är det tänkbart att utrotningshotade växtarter kan ha dröjt sig kvar. 5
I * Riksdagen 1985/86. 13 sami. Nr 8
Vägkantsmiljöns bevarande kan då vara viktig från botanisk synpunkt. KrU 1985/86:8
Vidare kan delar av gamla vägar vara lämpliga för rastplatser och/eller
som övernattningsplatser för husvagnar och campingbilar. Det kan dessutom
vara lämpligt att använda dem för cykelleder eller cykelvägar.
Som en upplysning kan dessutom nämnas att naturvårdsverket och vägverket,
på uppdrag av den dåvarande miljöskyddsutredningen, gemensamt
utarbetat ett förslag till miljökonsekvensbeskrivning vid vägplanering benämnt
”Miljökonsekvensbeskrivning av vägar. Slutrapport till miljöskyddsutredningen,
dec 1979.” Ett arbete med att revidera denna kommer att påbörjas
under hösten 1985. Miljökonsekvensbeskrivningen omfattar dock
endast nybyggnad och väsentlig ombyggnad av allmänna vägar. Kontakt
kommer i detta arbete att tas med riksantikvarieämbetet vad gäller de avsnitt
som behandlar kulturhistoriskt intressanta områden. Revideringsarbetet
beräknas vara färdigt under våren 1987.
Statens lantmäteriverk tar inte ställning i fråga om behovet av en sådan
kartläggning som förordas i motionen. Lantmäteriverket (LMV) lämnar
dock en skiss över hur en inventering av kulturhistoriskt värdefulla vägar
skulle kunna ske. Verket framhåller sammanfattningsvis att ett beslut i motionens
anda, trots att betydande delar av inventeringsarbetet skulle ske på
ideell basis, medför avsevärda kostnader för samhället.
Verket förklarar sig även villigt att i ett senare skede av denna frågas
behandling på anmodan mera i detalj beskriva hur arbetet skulle kunna
bedrivas och kostnaderna för detta.
I sitt yttrande anför lantmäteriverket följande:
Motionärernas önskemål skulle i huvudsak kunna tillgodoses genom följande
åtgärder.
1. Inventering
2. Prioritering
3. Säkerställande och skötsel
Skissartat skulle arbetet kunna ske på följande sätt:
1. Inventering
Lantmäteriets kartor och flygbilder utgör ett bra underlag för inventeringsarbetet.
De kan användas på följande sätt
— vid den översiktliga inventeringen används de ekonomiska och/eller
topografiska kartorna som underlag. De äldsta ”heltäckande” kartorna
är från slutet av 1800-talet
— vid fördjupande studier kan förrättningskartorna och tillhörande handlingar
samt flygbilder användas.
Det egentliga inventeringsarbetet bör ske i fält där de gamla landsvägarnas
tillstånd m. m. noteras.
2. Prioritering
Utifrån vad som framkommit vid inventeringen görs en prioritering där
vägarnas värde ur kulturhistorisk synpunkt m. m. utgör grund.
3. Säkerställande och skötsel
Allmänna vägar är vanligen upplåtna med s. k. vågrätt. Då en väg läggs ner
återgår förfoganderätten till vägmärken till ägaren av den fastighet som
belastats med vägrätten (vägrätten dras in). Fastighetsägaren kan då återföra
marken till sitt ursprungliga användningssätt, t. ex. åker eller skogsmark. 6
Då det gäller enskilda vägar är det vägens ägare som avgör hur marken KrU 1985/86:8
skall nyttjas om den inte längre behövs för vägändamål. Ägaren kan antingen
vara en enskild fastighetsägare eller en sammanslutning av fastighetsägare,
vanligtvis i form av en vägsamfällighet, anläggningssamfällighet eller
vägförening.
Motionärerna har pekat på en möjlighet att säkerställa tillgången till
skyddsvärda vägdelar, nämligen genom ändring av fornminneslagen så att
den blir tillämplig även på denna typ av vägar.
Om den nedlagda allmänna vägen behövs för enskild trafik kan väghållaren
med stöd av 25 § väglagen ansöka om förrättning enligt anläggningslagen
(AL). Det bör vara möjligt att i anläggningsbeslutet ta in vissa skyddsbestämmelser
för kulturhistoriskt intressanta vägar. Den kommande PBLs
syn på ersättningsnivåer som fastighetsägare skall tåla används som gräns
för vad man skall kunna föreskriva enligt AL.
Om den nedlagda vägen inte fyller något praktiskt behov bör andra åtgärder
för säkerställande tillgripas. En lösning vore att i samband med
indragning av den allmänna vägrätten förordna om särskild vägrätt. Denna
lösning förutsätter dock ändring i väglagen.
I båda de relaterade fallen bör skötselfrågorna behandlas. Normalt torde
staten eller berörd kommun få ta på sig skötselansvaret.
Genomförande
Inventeringsarbetena bör kunna ske genom att lokala ideella krafter i form
av hembygdsföreningar m. fl. engageras.
Lantmäteriet kan tillhandahålla kartunderlag m. m. för inventeringen
och i förekommande fall genomföra förrättningar av ovan redovisat slag.
Riksförbundet för hembygdsvård anser i likhet med motionärerna att en
kartläggning av gamla landsvägar och broar bör komma till stånd. Förbundet
föreslår att ett eventuellt uppdrag engagerar länsmuseer och hembygdsförbund
med tanke på den kunskap och lokalkännedom som där finns.
I sitt yttrande anför Riksförbundet vidare följande:
Det moderna vägnätet formas alltmer efter trafiktekniska modeller medan
de gamla landsvägarna organiskt anknöt till kulturlandskapet, ofta i stark
följsamhet till urgamla stråk. I sammanhanget vill Riksförbundet peka på
de gamla välbyggda och ofta mycket vackra stenbroar, som i sig utgör
kulturhistoriskt värdefulla ”museiföremål”. 1 Finland har t. ex. vissa mindre
vägar och broar bevarats under Museiverkets överinseende som delar i
ett ekologiskt museisystem. All museal verksamhet syftar till att samla och
bevara bitar av vår kulturhistoria. Kulturlandskapets minnen är därvid lika
viktiga som föremålen i kulturhistoriska samlingar.
Motion 1984/85:1298 om underhåll av vissa
kyrkobyggnader
Motionärerna framhåller att vård och underhåll av kyrkobyggnader ofta är
förenat med problem och kostnader. I viss utsträckning kan detta hänföras
till att nya och delvis oprövade metoder och material under 1960- och 1970-
talen kom att användas vid reparationer och ombyggnader. När det gäller 7
vård och underhåll av kyrkorna är det viktigt att ett närmare och tätare KrU 1985/86:8
samarbete mellan länsmuseerna och församlingarna kommer till stånd.
Motionärerna anför att om antikvarisk expertis får möjlighet att kontinuerligt
bevaka de aktuella kyrkorna kan man lätt förhindra dyrbara reparationer
i framtiden. Detta bör ligga särskilt i de små församlingarnas intresse.
1 motionen åberopas ett förslag till insatser från länsmuseets sida som
upprättats av länsmuseet i Skara. Förslaget innebär en väsentlig ökning av
servicen till församlingarna. Motionärerna anför följande:
För de församlingar som önskade en så hög servicegrad som här har skisserats,
skulle man kunna ta ut en årlig avgift på några hundra kronor per
kyrkobyggnad. Med hänsyn till att man härigenom kunde spara höga reparationskostnader
i framtiden kan den årliga avgiften ses som en låg försäkringsavgift.
För att pröva systemet vore det lämpligt att under ett år låta
något eller några län, förslagsvis de båda västgötalänen Skaraborg och
Älvsborg, genomföra ett försök enligt den modell som föreslagits här. Härefter
kunde systemet utvärderas inför framtida åtgärder.
Gällande bestämmelser
Grundläggande bestämmelser om statens uppsikt över kyrkobyggnader har
meddelats i 1686 års kyrkolag och lagen (1968:738) med vissa bestämmelser
om godkännande av kyrkobyggnad. Den statliga tillsynen är närmare reglerad
i kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende!
(ändrad senast 1968:739). Bestämmelserna om kyrkobyggnader
i denna kungörelse innebär bl. a. att riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer (RAÄ) bör beredas tillfälle att meddela råd och anvisningar
när en församling avser att uppföra en ny kyrkobyggnad och att
RAÄ skall granska och godkänna förslag till kyrkobyggnader. Bestämmelserna
i 1920 års kungörelse gäller också planering och ordnande av vissa
kyrkotomter. När ärendets art påkallar det skall domkapitlets yttrande inhämtas,
huruvida det finns något att erinra mot den föreslagna åtgärden
från församlingssynpunkt eller eljest från kyrklig synpunkt.
Också beträffande vården av kyrkliga inventarier finns de grundläggande
bestämmelserna i kyrkolagen. De närmare bestämmelserna om statens tillsyn
har meddelats i förordningen (1942:929) om vården av vissa kyrkliga
inventarier (ändrad senast 1976:501). Dessa bestämmelser innebär bl. a. atti
förordningen närmare angivna inventarier inte får överlåtas utan regeringens
tillstånd, att RAÄ får besiktiga inventarierna och att inventarierna inte
utan RAÄ:s tillstånd får repareras, förändras eller flyttas bort.
Sammanfattningsvis kan sägas, att den statliga, särskilda tillsynen över
kyrkobyggnaderna syftar till att myndigheterna skall pröva lämpligheten
av de åtgärder som man avser att genomföra. Denna prövning sker på såväl
funktionella som tekniska, estetiska och i tillämpliga fall kulturhistoriska
grunder och skall bl. a. tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Tillsynen
över vården av de kyrkliga inventarierna syftar däremot enbart till att tillgodose
kulturminnesvårdens intressen.
Förutom av de specialbestämmelser som nu har berörts omfattas det
kyrkliga byggandet även av byggnadslagstiftningen. Åtgärder som kräver 8
byggnadslov enligt byggnadslagstiftningens bestämmelser föranleder säle- KrU 1985/86:8
des både en statlig och en kommunal tillståndsprövning.
Pågående utredningsarbete
Kyrkobyggnadsutredningen (C 1984:01) som tillkallades i mars 1984 skall se
över bestämmelserna om statlig tillsyn över kyrkobyggnader och begravningsplatser
m. m.
I direktiven (dir. 1984:16) framhåller departementschefen att utgångspunkten
för en översyn av bestämmelserna om den statliga, särskilda tillsynen
över kyrkobyggnader och kyrkotomter bör vara, att tillsynsverksamheten
skall begränsas till sådana byggnader och miljöer vars bevarande och
vård är av betydelse från kulturhistorisk synpunkt. Han understryker, att en
tillsyn på kulturhistoriska grunder självfallet innefattar en allsidig bedömning
av lämpligheten av och sättet att utföra föreslagna åtgärder. Hänsyn
måste t. ex. tas till att kyrkobyggnaden i regel skall kunna fylla en praktisk
funktion som rum för en församlings gudstjänstliv. Syftet med tillsynsverksamheten
bör dock vara begränsat till att tillgodose kulturminnesvårdens
intressen.
1 direktiven anförs bl. a. följande:
Vad det således nu blir fråga om är att i ett sammanhang överväga i vilken
utsträckning och i vilka former den statliga, särskilda tillsynen över den
kyrkliga miljön skall bestå. Med uttrycket den kyrkliga miljön avser jag inte
bara kyrkobyggnaden och dess fasta inredning utan också de kyrkliga inventarierna.
Till den kyrkliga miljön bör självfallet också räknas kyrkogårdarna,
dvs. den alltjämt helt övervägande delen av våra begravningsplatser.
I kulturminnesvårdens perspektiv bör enligt min mening denna kyrkliga
miljö ses som ett sammanhängande helt. Mot den bakgrunden anser jag det
också angeläget att en god samordning av reglerna för den statliga tillsynen
över den kyrkliga miljön som utgår från kulturminnesvårdens intressen
kommer till stånd.
En annan viktig uppgift för utredaren är att överväga på vilka myndigheter
ansvaret för den fortsatta statliga tillsyn som är angelägen från kulturminnesvårdssynpunkt
bör vila.
1982 års allmänna kyrkomöte har i sin framställning om en översyn av de
nuvarande bestämmelserna om kyrkobyggnader och kyrkotomter m. m.
också uttalat sig för att prövningen av ärenden om äldre kyrkobyggnader
bör decentraliseras från RAÄtill länsstyrelsen. En sådan åtgärd står enligt
min mening i god samklang med den allmänna strävan att decentralisera
besluten i olika samhällsfrågor och flytta dem närmare dem som berörs av
besluten. Jag anser det därför vara en viktig del av översynsarbetet att förutsättningarna
att decentralisera ansvaret för statens fortsatta tillsyn över den
kyrkliga miljön noga prövas. Utredaren bör studera förutsättningarna att
på regional nivå tillgodose det behov av en bred specialistkompetens som
utan tvivel föreligger för de myndighetsuppgifter som det nu är fråga om.
Andra frågor som bör belysas i sammanhanget gäller den kontinuerliga
erfarenhetsåterföring som behövs till grund för RAÄ:s utvecklings- och
rådgivningsverksamhet inom kulturminnesvårdens område, förutsättningarna
att upprätthålla en enhetlig behandling av kyrkobyggnadsärendena
över hela landet samt möjligheterna att tillföra länen kopior av centralt
förvarat arkivmaterial som de behöver för ärendenas handläggning. Utre- 9
daren bör undersöka om man genom användande av ny teknik kan komma KrU 1985/86:8
till rätta med de här antydda problemen.
I direktiven slås fast att det inte finns ekonomiskt utrymme för någon ökning
av de samlade personalresurserna för vare sig den centrala statliga
kulturminnesvården eller länsstyrelserna. De överväganden som gäller decentraliseringen
av de statliga myndighetsuppgifterna bör därför utgå från
att de eventuella förstärkningar av resurser och kompetens som behövs på
regional nivå skall åstadkommas genom omfördelningar inom befintliga
ramar. Möjligheten att även utnyttja andra resurser inom kulturminnesvården
i länen bör beaktas.
En fråga som bör belysas t utredningsarbetet är hur RAÄ:s erfarenhet av
utvecklingsarbete, rådgivning och information beträffande den kulturhistoriska
byggnadsvården i fortsättningen skall kunna komma de kyrkliga
organen till godo. I direktiven förutsätts att statliga myndigheter i fortsättningen
inte kan tillgodose behov av rådgivning och service som ligger utanför
den statliga kulturminnesvårdens kompetensområde. Departementschefen
anser att frågan om en inomkyrklig rådgivningsverksamhet för kyrkobyggandet
bör särskilt uppmärksammas vid översynsarbetet. Domkapitlens
roll inom tillsynen förtjänar att belysas särskilt i detta sammanhang.
Utredaren bör överväga om krav på en sakkunnig prövning genom en
lämplig kyrklig instans behöver fogas in i den granskningsprocess som bör
föregå byggnadsåtgärder på det kyrkliga området och hur detta i så fall bör
ske.
Vidare bör utredaren föreslå principer och former för ett urval av de
kyrkobyggnader som fortsättningsvis skall omfattas av den statliga tillsynen.
1982 års kyrkokommitté har i uppdrag bl. a. att behandla frågan om de
kyrkliga kommunernas ekonomi. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1984:11)
skall kommittén i sina överväganden också ta hänsyn till den nya situation
som uppstår när den kommunala beskattningen av juridiska personer avskaffas
fr. o. m. år 1985. För de kyrkliga kommunerna kommer avskaffandet
att föra med sig ett inkomstbortfall som beräknas till ca 170 milj. kr.
De kyrkliga kommunerna skall ges viss kompensation för detta inkomstbortfall.
Kompensationen skall tillföras kyrkofonden. Enligt tilläggsdirektiven
har kommittén att utarbeta förslag om hur kompensationsbeloppet
skall användas samt överväga lämpliga fördelningsprinciper. Vidare bör
kommittén överväga om viss del av kompensationen bör reserveras för
speciella ändamål som är av intresse inte enbart för den enskilda församlingen.
Ett exempel på sådana ändamål är underhållet av kulturhistoriskt
värdefulla kyrkor.
1982 års kyrkokommitté avgav år 1983 ett diskussionsbetänkande (SOU
1983:55) Församlingen i framtiden. Ett avsnitt i betänkandet behandlar
problem med den nuvarande lokala strukturen. I detta sammanhang diskuterar
kommittén de problem som kyrkobyggnaderna kan innebära för små
församlingar (s. 80).
Kommittén förordar att kyrkofonden skall kunna ge bidrag till mera
kostnadskrävande underhåll av kyrkobyggnader m. m. samt att fonden un- 10
der vissa förhållanden bör kunna ta ansvar för de kyrkobyggnader som i KrU 1985/86:8
framtiden eventuellt kan komma att visa sig övertaliga.
I rapporten (SOU 1985:1) Församlingar i samverkan behandlar 1982 års
kyrkokommitté frågan om kostnader för underhåll av kyrkobyggnader.
Kommittén skriver bl. a. följande (s. 78):
Kyrkokommunerna bör kunna ges viss ekonomisk hjälp till särskilt kostnadskrävande
underhållsarbeten och restaurering av kyrkobyggnader. Redan
i våra direktiv förs denna möjlighet fram i samband med att användningen
av den kompensation som utgår p. g. a. indragen kommunal beskattning
av juridiska personer diskuteras.
Med hänsyn dels till vad som tidigare sagts om kyrkofondens ekonomi
och om svårigheten att höja den allmänna kyrkoavgiften, dels till att de
aktuella kostnaderna är betydande, kan kyrkofonden inte svara för de totala
kostnaderna, utan endast för bidrag till dessa. Hjälpen bör sålunda utformas
som ett bidrag vilket kyrkokommunen själv kompletterar med t. ex. lån
hos kreditinstitut.
Ett sådant system skulle kunna bygga på följande grundprinciper.
1 samråd med de kyrkokommuner, som önskar komma i fråga för att
erhålla bidrag, och bl. a. länsantikvarien svarar stiftsledningen för att långsiktiga
planer över mera kostnadskrävande underhållsarbeten upprättas
för stiftets eventuellt bidragsberättigade kyrkobyggnader. Därvid bör angelägenhetsgraden
anges för de olika objekten. Planerna, som revideras regelbundet,
sänds till kyrkofonden för att behandlas vid dess budgetprövning.
Denna föregås av en beredning hos en till kyrkofonden knuten kyrkobyggnadsnämnd.
Nämnden bör innehålla byggnadsteknisk, kulturhistorisk,
ekonomisk och teologisk sakkunskap, i samtliga fall med särskild inriktning
på kyrkobyggnaderna. Efter beredning lämnar nämnden förslag till
kyrkofondens styrelse om kommande budgetårs bidragsgivning. Kyrkofondens
styrelse beslutar om bidragsram. De enskilda kyrkokommunerna
ansöker därefter hos kyrkobyggnadsnämnden om bidrag för specificerade
underhållsarbeten. Efter granskning godkännés den totalkostnad på vilken
bidraget skall baseras. Särskilda regler bör utarbetas som tar hänsyn till
såväl kyrkokommunens skatteunderlag och möjligheterna att delvis lånefinansiera
de aktuella projekten. Förslaget i denna del avses inte begränsa
den nuvarande statsbidr^gsgivningen till restaurering av de medeltida
domkyrkorna.
Kyrkomötets och ombudsmötets behandling av frågor om
underhållet av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor
Förslag som rör kulturminnesvård inom församlingarna behandlades år
1985 såväl vid kyrkomötet som vid ombudsmötet.
I en motion till kyrkomötet yrkades på en utredning av frågan om det kan
ligga inom kompetensen för församling inom svenska kyrkan att anslå
medel av primärt kulturminnesvårdande intresse. Kyrkolagsutskottet avstyrkte
motionen bl. a. med hänvisning till att lagen (1982:1052) om församlingar
och kyrkliga samfälligheter visserligen inte uttryckligen anger kulturminnesvården
som en primär församlingskommunal angelägenhet. Det torde
dock stå klart sade utskottet att detta begrepp i tillämpliga delar ryms
inom ramen för stadgandet i lagens 3 § p. 1, 1 kap. Kyrkomötet följde utskottet
och avslog motionen. I •
Vid ombudsmötet behandlades en motion som i allt väsentligt överensstämmer
med den som kulturutskottet här behandlar. I sitt betänkande OU
1985:1 underströk organisationsutskottet att församlingarnas behov av råd
och hjälp är mycket stort. I det sammanhanget är självfallet ett nära samarbete
mellan församlingarna, berörda stiftsorgan och länsmuseerna angeläget.
Organisationsutskottet påminde även om att det redan finns etablerat på
många håll ett regionalt samarbete mellan stiftsavdelningarna i församlings-
och pastoratsförbundet och länsmuseerna. Inom rikskyrkan ligger
dessa uppgifter inom nämnden för församlings- och pastoratsförvaltning.
Utskottet fann att det av motionen aktualiserade projektet på nuvarande
stadium är en regional fråga och förutsatte att en eventuell försöksverksamhet
sker i nära samverkan även med stiftsavdelningen av församlings- och
pastoratsförbundet. Utskottet ansåg att när erfarenheterna av försöksverksamheten
utvärderats, får frågan aktualiseras på nytt.
Organisationsutskottet avstyrkte motionen som avslogs av ombudsmötet.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade våren 1983 förslag om finansieringen av kyrkorestaureringar.
Utskottet (KrU 1982/83:24, s. 63) avstyrkte motionerna med hänvisning
till pågående utredningsarbete. Utskottet uttalade därvid att om
detta inte skulle leda till en lösning av frågan om finansieringen av dyrbara
restaureringar av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor, måste frågan om andra
lösningar än genom bidrag från kyrkofonden snabbt tas upp till prövning.
Riksdagen följde utskottet och avslog motionen.
Motion 1984/85:1796 om en nationell stiftelse för
kulturhistoriska byggnader och miljöer
Motionärerna erinrar om att byggnadsvårdsutredningen i betänkandet
(SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda, pekat på de
problem som underhållet av stora kulturhistoriskt intressanta byggnader i
privat ägo för med sig. Utredningen lade fram förslag om olika stödformer.
Dessa förslag har inte föranlett några åtgärder. Det finns, anför motionärerna,
anledning anta att det inom överskådlig tid blir allt svårare för enskilda
ägare till stora kulturhistoriskt värdefulla byggnader att med egna medel
vårda och bevara egendomen. Med hänvisning härtill och till att det ekonomiska
läget knappast kommer att medge någon mera betydande statlig satsning
på byggnadsvårdsområdet bör enligt motionen andra vägar prövas för
att vårda kulturarvet. En möjlig väg som kunde övervägas är den stödform
som finns i Storbritannien genom en särskild stiftelse ”The National Trust
for Places of Historie Interest or Natural Beauty” — The National Trust.
Motionärerna menar att denna stödform är intressant därför att den kombinerar
frivilliga och statliga insatser. Även andra lösningar bör dock undersökas.
The National Trust
KrU 1985/86:8
The National Trust (for Places of Historie Interest or Natural Beauty) är en
privat fornminnes- och naturskyddsorganisation som grundades 1895. Syftet
med organisationen är att bevara och skydda natursköna områden och
historiskt intressanta platser och byggnader, samt att bereda allmänheten
tillträde till dessa.
Verksamheten var av relativt obetydlig omfattning fram till tiden för
andra världskriget. De stora lantegendomarnas fortsatta existens kom då
att bli alltmer hotad av ökande arvsbeskättning. Genom särskild lagstiftning
möjliggjordes tillkomsten av den s. k. Country House Scheme som nu
utgör grundvalen för stiftelsens verksamhet.
Enligt denna plan kan ägare till en historiskt värdefull byggnad, om han
inte anser sig kunna behålla denna på grund av arvsskatten, överlämna
byggnaden med eller utan inventarier till staten. Staten överför den därefter
till stiftelsen. En förutsättning är att ägaren samtidigt donerar mark och/
eller kapital för egendomens vård och underhåll. Egendomar som ej är
självbärande mottas i princip ej av stiftelsen. Sedan denna transaktion genomförts
övertar stiftelsen hela ansvaret för egendomen. Dess bevarande är
då säkrat för framtiden. Donatorn och hans efterkommande kan få fortsätta
att bebo byggnaden hyresfritt mot att denna hålls öppen för allmänheten
på bestämda tider, varjämte viss kontrollverksamhet utövas av stiftelsen.
Stiftelsen tar endast emot egendom som är av historiskt eller arkitektoniskt
riksintresse. Dess mål är att bevara byggnaderna, inte som museer utan som
hem, bebodda av de familjer som traditionellt har anknytning till dem.
Stiftelsen strävar efter att använda byggnaderna för deras usprungliga ändamål,
varför jordbruk m. fl. näringar drivs i dess regi. 1 vissa fall erhålls
också avsevärda inkomster genom visningar och andra anordningar för
turister.
Sedan 1946 tillförs stiftelsen i allt ökande omfattning genom ”the Land
Fond” egendomar som staten övertagit som betalning för arvsskatt m. m.
I en del fall har egendom övertagits av stiftelsen utan att medel samtidigt
donerats, detta i förvissning om möjligheten att alltid kunna finna en hyresgäst
som kan svara för kostnaderna för egendomen. Kravet på donationer
för egendomarnas drift kan eljest utgöra ett problem. 1 sådana fall anges
andra möjligheter stå till buds genom bidrag från staten, kommunala myndigheter,
någon av de stora välgörenhetsinrättningarna eller, i undantagsfall,
genom insamlingar. Mera sällan sägs det hända numera, att en byggnad
inte kan räddas i brist på medel.
Stiftelsen har även miljövårdande m. fl. uppgifter. Den är ägare av avsevärda
arealer mark, omfattande trädgårdar, gårdar, kvarnar, kyrkor, förhistoriska
och romerska byggnadsverk, sjöar och naturreservat i England,
Wales och Nordirland.
Stiftelsen är befriad från skatt som ”erkänd välgörenhetsinstitution”.
Administrationen sköts dels i London, dels från regionala kontor. Hälften
av styrelsens ledamöter utses av s. k. non-official bodies som exempelvis
Council for the Protection of Rural England, Royal Institute of British
Architects och National Gallery. De resterande ledamöterna väljs av medlemmarna.
Verksamheten leds av ett arbetsutskott, ett förvaltningsutskott och ett KrU 1985/86:8
finansutskott. Utskottens medlemmar arbetar ideellt men har ett mindre
antal tjänstemän till sitt förfogande.
Utredningsförslag
Byggnadsvårdsutredningen lämnade i betänkandet (SOU 1979:17), Kulturhistorisk
bebyggelse — värd att vårda, förslag till olika stödformer bl. a.
genom ändrade beskattningsregler. Som en allmän stimulans för en ökad
tillämpning av byggnadsminneslagen menade utredningen att en befrielse
från beskattning för byggnader skyddade enligt byggnadsminneslagen kan
tjäna.
Sammanfattningsvis anförde utredningen följande:
Enligt vår mening bör bara sådana förslag till skattemässiga stödformer
övervägas som ger omedelbara effekter för den som vårdar sin kulturhistoriskt
värdefulla egendom. Med detta synsätt skulle för det första alternativ
som ändring av reglerna för förmögenhetsskatt och arvs- och gåvoskatt
falla bort.
Det finns vidare inte motiv för att föreslå någon allmän nedsättning av
taxeringsvärdet för de fastighetskategorier som här behandlats. Detta mot
bakgrund av gällande princip att taxeringsvärdet skall baseras på ett tänkt
marknadsvärde. Det är ju självklart så att det också för fastigheter med
kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan fastställas ett marknadsvärde. Vi
förutsätter dock att det vid fastighetstaxeringen tas skälig hänsyn till faktorer
som kan påverka marknadsvärdet för en sådan fastighet i negativ riktning,
såsom höga underhållskostnader, låg uttnyttjandegrad och minskade
möjligheter till alternativ användning.
Särskild hänsyn måste tas till de fastigheter som fått skydd enligt byggnadsminneslagen.
För dessa har nybyggnadsrätten definitivt utsläckts. Vidare
har ägaren ålagts en skyldighet att underhålla byggnaden så att det
kulturhistoriska värdet inte förringas. Detta kan bli en förhållandevis tung
börda. Utgörs byggnaden exempelvis av en slottsanläggning kan underhållsplikten
göra att byggnadsvärdet i det närmaste blir negativt. Vi menar
att den tidigare omtvistade anvisningen från riksskatteverket (som för
övrigt avser bara byggnader inom stadsplanelagt område) bör ersättas med
en ny, där dessa viktiga faktorer för värderingen av fastigheter med byggnader
skyddade enligt byggnadsminneslagen särskilt framhålls.
Skrivelse från fideikommissnämnden
Fideikommissnämnden har år 1980 i skrivelse till utbildningsdepartementet
föreslagit en utredning i frågan om särskilt skydd för vissa kulturhistoriskt
värdefulla miljöer.
Nämnden redovisar att tanken på att rättsbildning av typ National Trust
diskuterats inom nämnden. Nämnden menar att en ny utredning ej bör vara
inriktad på denna form av rättsbildning utan att även andra tänkbara varianter
eller kombinationer bör undersökas.
Nämnden anför bl. a. följande:
Den åsyftade skyddsverksamheten skall vidare givetvis ej vara begränsad
till egendomar av fideikommissnatur. Den egendomskategori som nämnden
närmast åsyftar är kulturhistoriskt värdefulla byggnader och byggnadsmiljöer,
främst men måhända inte enbart i enskild ägo, på landsbygden av
*
14
en typ som finns särskilt representerad vid fideikommissen. Inom denna KrU 1985/86:8
egendomskategori skall syftet med verksamheten, liksom hos National
Trust, vara att verka till skydd för de kulturhistoriska värden varom här är
fråga, så att dessa ej utsätts för skingring eller förfall, och att därvid värna
om att miljöerna bibehålls levande, där så ske kan gärna med anknytning
till de familje- eller verksamhetsförhållanden under vilka kulturvärdena
skapats.
Efter en redovisning av hur en stiftelse enligt brittisk förebild skulle kunna
fungera skriver nämnden följande:
Nämnden är emellertid medveten om att detta typfall inte i samma grad är
tillämpligt på svenska förhållanden. En utredning bör därför också inriktas
på andra lägen och på att finna former som tillgodoser de krav de kan ställa.
Den stiftelse eller fond man siktar på förutsättes befriad från arvs- och
gåvoskatt och åtnjuta skattelättnader i övrigt såsom allmännyttig i kulturvårdshänseende.
I viss utsträckning torde utan större kapitaltillskott ekonomiska förutsättningar
för fortsatt drift finnas även för den här tilltänkta verksamheten
genom de skatteförmåner m. m. som stiftelsen alltså förutsätts åtnjuta. I
andra fall torde oberoende härav sådana förutsättningar saknas i varje fall
på sikt. Härav följer att stiftelsen eller fonden måste tillföras kapital och
bidrag från olika källor för verksamhetens bedrivande.
National Trust är i stor utsträckning beroende av donationer och bidrag
från enskilda och institutioner, generellt för verksamheten som sådan eller
för särskilda aktioner. Möjligheterna till insatser av sådan art här i landet
bör utrönas, liksom till kommunalt engagemang med hänsyn till att ett
bevarande av egendom i många fall även är ett kommunalt intresse.
Med hänsyn till att det dock gäller frågor som väsentligen är av riksintresse
bör möjligheterna till statligt stöd i olika former utredas, bl. a. eventuella
tillskott av arvsskattemedel från berörda egendomar.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om stöd för att bevara kulturhistoriskt intressanta byggnader genom
särskilda skattelättnader har utskottet behandlat åren 1981 och 1983.
Vid det senare tillfället lämnade utskottet (KrU 1982/83:24, s. 63) en redovisning
för frågans tidigare behandling. Utskottet pekade på att den nuvarande
lagstiftningen i viss utsträckning ger möjlighet till sådana hänsynstaganden
vid beskattningen som motionärerna eftersträvar men att det finns
starka skäl som talar mot att ytterligare regler på området införs. Utskottet
erinrade om att taxeringsmyndigheterna är mycket generösa när det gäller
att rubricera ett arbete som reparation i stället för ombyggnad. Utskottet
avstyrkte motionen som avslogs av riksdagen.
Remissyttranden
Riksantikvarieämbetet har på hemställan av utskottet yttrat sig över motionen.
Ämbetet finnér det angeläget att en utredning görs om möjligheterna
att öka insatserna för att ta till vara och vårda kulturhistoriskt värdefulla
byggnader och miljöer samt på vilka vägar detta lämpligen sker.
I yttrandet anför riksantikvarieämbetet följande:
De problem som är förknippade med att säkerställa och vårda stora kultur -
15
historiskt värdefulla byggnader i enskild ägo har under senare år påvisats av KrU 1985/86:8
bl. a. byggnadsvårdsutredningen och fideikommissnämnden. I yttrande till
utbildningsdepartementet den 10 februari 1981 över fideikommissnämndens
skrivelse angående eventuell utredning om särskilt skydd för vissa
kulturhistoriskt värdefulla miljöer påpekade riksantikvarieämbetet att den
situation som nämnden tecknat överensstämde med ämbetets egna erfarenheter.
Ämbetet framhöll att snabbt stigande underhållskostnader i kombination
med minskade intäkter och splittring eller i värsta fall utplåning av
den ekonomiska grundvalen till följd av arvsskiften gör att ägare inte längre
förmår svara för den kontinuerliga vården, vilket på sikt kan leda till förfall
och förlust av oersättliga kulturvärden. Vidare fäste ämbetet uppmärksamheten
på riskerna för skingring av inventarier som i många fall utgör en
väsentlig del av den kulturhistoriskt värdefulla miljön. Ämbetet delade fideikommissnämndens
uppfattning att en särskild utredning av frågan skulle
behövas.
Situationen har på sistone ingalunda ljusnat. Visserligen medförde byggnadsvårdsreformen
1981 att riksantikvarieämbetet kunde öka sin bidragsgivning
för upprustning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Medlen
för sådana stödinsatser är emellertid klart otillräckliga. Kostnadsutvecklingen
för löpande underhåll samt rationalisering, underutnyttjande och
ändringar i ägandestrukturen har accentuerat vårdproblematiken. Vad gäller
speciellt herrgårdarna kan ämbetet dessutom konstatera en klart ökad
tendens till splittring och försäljning av inventarier som under lång tid
ingått i historiskt betydelsefulla totalmiljöer.
De här berörda svårigheterna kan i ringa grad bemästras med nuvarande
stödformer och skyddslagstiftning. Riksantikvarieämbetet finnér det därför
angeläget att en utredning görs om möjligheterna att öka insatserna för
att ta tillvara och vårda kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer
samt på vilka vägar detta lämpligen sker. Den i motionen framförda tanken
på en nationell stiftelse bör härvid utvecklas. Riksantikvarieämbetet anser
det också viktigt att utredningen särskilt studerar förutsättningarna för att
skapa regionala fonder för ändamålet.
Motion 1984/85:2468 om Vinga fyr- och lotsplats
Motionären erinrar om att Vinga fyr- och lotsplats är ett av Sveriges mest
kända sjömärken. Sedan fyren helautomatiserades riskerar fyr- och lotspersonalens
bostäder att förfalla. Denna kulturförstöring får inte ske, säger
motionären. Han hävdar att statliga myndigheter inte känner sitt rätta ansvar
och att en förening — Winga Vänner — har bildats för att upprusta och
bevara byggnaderna på Vinga.
Motionären anser att naturvårdsfonden borde kunna medverka till att
stödja föreningen Winga Vänner.
Upplysningar i anslutning till motionen
Vinga fyr- och lotsplats — fastigheten Vinga 1 — är statlig egendom, som
förvaltas av sjöfartsverket. Verket har alltså fastighetsansvar för skötseln av
fyren och fastigheterna på Vinga liksom för hamnen. Fyren helautomatiserades
år 1974. Av byggnaderna på Vinga är fyrtornet och båken av regeringen
betecknade som byggnadsminnesmärken. 16
Naturvårdsfonden är en särskild fond som förvaltas av statens natur- KrU 1985/86:8
vårdsverk. Fonden tillförs medel över jordbruksdepartementets huvudtitel
anslaget H 4 Mark för naturvård. De naturvårdsobjekt som förvärvas och
vissa andra naturvårdsobjekt i statens ägo redovisas på denna fond.
Naturvårdsverket lämnar i sin anslagsframställning för budgetåret 1986/
87 följande presentation av fondens verksamhet.
Syftet med anslaget är att skydda representativa områden och unika förekomster
av svensk natur som är av betydelse för den vetenskapliga naturvården
och/eller för friluftslivet. Detta sker dels genom förvärv som främst
inriktas på områden av vetenskapligt-kulturellt intresse, dels genom intrångsersättningar,
dels genom bidrag till kommuner eller kommunala stiftelser
för skydd av friluftsområden.
Numera kan nästan enbart områden av riksintresse skyddas. Inom varje
län finns i genomsnitt ca 50 icke skyddade områden som är aktuella.
Det skyddsbehov som föranleds av urskogsinventeringen är betydande
och uppskattas till storleksordningen 400—500 milj. kr.
Föreningen Winga Vänner är en ideell förening som enligt stadgarna har till
syfte att verka för att bevara byggnader och miljö som på Vinga påminner
om fyr- och lotsplatsens stora betydelse för sjöfarten i gången tid samt hålla
området tillgängligt för allmänheten.
Sjöfartsverket har i oktober 1985 slutit ett nyttjanderättsavtal med Winga
Vänner. Avtalet innebär att föreningen får disponera ett antal gamla personalbostäder,
bl. a. Evert Taubes födelsehus. Föreningen avser att upplåta
husen för bl. a. föreningsverksamhet, logiplatser och seglarläger.
Utskottet
Förslagen i de fyra motioner som utskottet här behandlar syftar till ökade
statliga insatser på kulturminnesvårdens område.
Enligt motion 1019 (s) har gamla landsvägar kulturhistoriska värden och
bör bevaras och underhållas bättre än vad som nu sker. Motionärerna begär
därför en kartläggning av gamla landsvägar för att delar av dessa skall
kunna bevaras av kulturhistoriska skäl. Vidare föreslår de att fornminneslagen
ses över i syfte att underlätta bevarandet av gamla vägar.
Riksantikvarieämbetet, statens lantmäteriverk, statens naturvårdsverk,
vägverket och Riksförbundet för hembygdsvård har avgivit remissyttranden
över motionen. Samtliga remissinstanser ställer sig positiva till syftet
med motionen. Riksantikvarieämbetet understryker att motionärerna har
tagit upp ett för kulturminnesvården mycket angeläget område. Ämbetet
anför att en kartläggning av det äldre vägnätet är en förutsättning för att
bevarandeintentionerna skall kunna förverkligas. 1 fråga om landsvägarna
är kunskaperna förhållandevis goda tack vare de äldre kartverken. Enligt
ämbetet kan en kartläggning enligt motionärernas förslag bäst genomföras
på regional nivå i samverkan mellan länsstyrelser, länsmuseer och vägförvaltningar.
Vägverket påpekar att inventeringar av det äldre vägnätet redan
har skett eller pågår i olika län. Oftast är länsantikvarien huvudman för en
sådan inventering, men även länsmuseerna har medverkat. Vägverket anför 17
att resp. vägförvaltning bör kunna medverka vid genomförande av vägin- KrU 1985/86:8
venteringar i de län där sådana inventeringar ännu inte skett. Även lantmäteriverket
förklarar sig villigt att delta i en kartläggning av gamla vägar.
I fråga om motionärernas förslag om en översyn av fornminneslagen
anser riksantikvarieämbetet att vissa justeringar av fornminneslagen kan
vara motiverade för att förstärka skyddet av äldre kulturhistoriskt intressanta
landsvägar som numera tagits ur allmänt eller enskilt underhåll. Ämbetet
redovisar att en allmän översyn av fornminneslagen för närvarande
utförs inom ämbetet och att frågan lämpligen bör tas upp i detta sammanhang.
Vidare framhålls att bevarandet av de kulturhistoriska värdena i landets
vägnät först och främst beror på hur de äldre vägarna hanteras i den
allmänna väghållningen och i vägförvaltningarnas löpande drift. Ämbetet
anser därför att 4 § väglagen bör ändras så att den tydligare markerar skyldigheten
att ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid väghållning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att gamla landsvägar i viss
utsträckning bör bevaras och underhållas. Detta är angeläget med hänsyn
till i första hand deras kulturhistoriska värden men även till att de kan vara
av värde för turism och friluftsliv. När det gäller motionärernas önskemål
om en kartläggning av gamla landsvägar redovisar vägverket och riksantikvarieämbetet
att det förekommer verksamhet på det regionala planet. Utskottet
räknar därför med att pågående inventeringar av det äldre vägnätet i
samarbete mellan berörda myndigheter på central och regional nivå kommer
att fullföljas. En särskild utredning av denna fråga är alltså inte påkallad.
Beträffande förslaget i motionen om en översyn av fornminneslagen
vill utskottet hänvisa till riksantikvarieämbetets ovan refererade uttalande.
Utskottet utgår därför från att ämbetet tar upp denna fråga i samband med
nu pågående översyn av fornminneslagen samt att ämbetet i samarbete med
vägverket undersöker även andra möjligheter att skydda kulturhistoriskt
värdefulla delar av vägnätet. Med hänsyn till det anförda finnér utskottet
att motion 1019 inte påkallar något initiativ från riksdagens sida.
1 motion 1298 (m) begärs att de problem som är förknippade med underhåll
av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor blir föremål för utredning samt att
1982 års kyrkokommitté får i uppdrag att utreda denna fråga. Motionärerna
anser att ett närmare samarbete mellan länsmuseerna och församlingarna
bör komma till stånd. De redovisar även ett förslag till insatser som utarbetats
av länsmuseet i Skara.
Av redovisningen i det föregående framgår att frågan om underhåll av
kyrkobyggnader är föremål för överväganden i två utredningar — 1982 års
kyrkokommitté och kyrkobyggnadsutredningen (C 1984:01). I den sistnämnda
utredningens uppdrag ingår att se över bestämmelserna om statlig
tillsyn över kyrkobyggnader. Enligt direktiven bör utgångspunkten för denna
översyn vara att tillsynsverksamheten skall begränsas till sådana byggnader
och miljöer vars bevarande och vård är av betydelse från kulturhistorisk
synpunkt. Vidare framhålls att en tillsyn på kulturhistoriska
grunder självfallet innefattar en allsidig bedömning av lämpligheten av och
sättet att utföra föreslagna åtgärder.
1982 års kyrkokommitté har genom tilläggsdirektiv (dir. 1984:11) fått i
uppdrag att beakta den nya situation som uppstår när den kommunala 18
beskattningen av juridiska personer avskaffas fr. o. m. år 1985. Kommittén KrU 1985/86:8
skall utarbeta förslag om hur det kompensationsbelopp som skall utgå till
kommunen skall användas och överväga lämpliga fördelningsprinciper.
Den bör också överväga om viss del av kompensationen bör reserveras för
speciella ändamål som är av intresse inte enbart för den enskilda församlingen.
Ett exempel på sådana ändamål är underhållet av kulturhistoriskt
värdefulla kyrkor.
Kyrkokommittén behandlar i rapporten (SOU 1985:1) Församlingar i
samverkan frågan om kostnader för underhåll av kyrkobyggnader. Kommittén
menar att kyrkofonden inte kan svara för de totala kostnaderna utan
endast kan ge bidrag till särskilt kostnadskrävande underhållsarbeten och
restaurering av kyrkobyggnader. Kommittén anger även vissa grundprinciper
för ett bidragssystem. 1 det huvudbetänkande som kyrkokommittén
avseratt lägga fram under våren 1986 kommer enligt vad utskottet inhämtat
frågan om en viss del av kompensationsbeloppet bör reserveras för underhållet
av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor att närmare behandlas.
Utskottet konstaterar att 1982 års kyrkokommitté arbetar med frågan om
finansiering av underhåll och restaurering av kulturhistoriskt värdefulla
kyrkor. Motionärernas önskemål är alltså tillgodosett. Motionen påkallar
sålunda inte någon riksdagens åtgärd.
Behovet av stöd till underhåll och vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader
enskild ägo tas upp i motion 1796 (fp). Motionärerna menar att det i
framtiden kommer att bli allt svårare för enskilda ägare till sådana byggnader
att med egna medel vårda och bevara egendomen. 1 motionen redovisas
den form för stöd som finns i Storbritannien genom en särskild stiftelse, the
National Trust for Places of Historie Interest or Natural Beauty. Motionärerna
föreslår att frågan om inrättande av en nationell stiftelse för kulturhistoriska
byggnader och miljöer skall utredas.
Som framgår av redovisningen i det föregående har de problem som
motionärerna pekar på varit föremål för diskussion vid flera tillfällen tidigare,
bl. a. av byggnadsvårdsutredningen i betänkandet (SOU 1979:17)
Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda. Vidare har fideikommissnämnden
år 1980 i skrivelse till utbildningsdepartementet föreslagit att frågan
om särskilt skydd för vissa kulturhistoriskt värdefulla miljöer bör utredas.
I skrivelsen diskuterar nämnden som en möjlig lösning att en särskild
stiftelse bildas efter mönster av National Trust. Riksantikvarieämbetet som
yttrat sig över motionen redovisar de svårigheter som föreligger när det
gäller att bevara kulturhistoriskt värdefulla miljöer och framhåller att dessa
svårigheter endast i ringa grad kan bemästras med nuvarande stödformer
och skyddslagstiftning. Ämbetet anför att det är angeläget att en utredning
görs om möjligheterna att öka insatserna för att ta till vara och vårda
kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer samt på vilka vägar detta
lämpligen sker. I en sådan utredning bör även motionärernas förslag om en
nationell stiftelse utvecklas. Ämbetet framhåller att det är viktigt att utredningen
särskilt studerar förutsättningarna för att skapa regionala fonder för
ändamålet.
Utskottet konstaterar att det finns skäl att förbättra underlaget för en
bedömning av hur kulturhistoriskt värdefull bebyggelse av i motionen av- 19
sett slag skall kunna bevaras. Redovisningen i det föregående visar att den- KrU 1985/86:8
na bevarandefråga rymmer komplicerade problem som kan angripas på
många olika sätt. Utskottet är därför inte berett att förorda en utredning
med den begränsade inriktning som motionärerna föreslår. Utskottet anser
dock att det är angeläget att en översyn och närmare genomlysning av de
här aktuella problemen inom kulturminnesvården kommer till stånd. En
sådan översyn bör dock ges en vidare omfattning än den som anges i motionen.
Enligt utskottets mening bör även frågan om bevarande av industriminnen
uppmärksammas. Vad utskottet här anfört med anledning av motion
1976 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I motion 2468 (m) aktualiseras frågan om bevarande av bebyggelse på
Vinga fyr- och lotsplats. Motionären erinrar om att sedan fyren automatiserades,
de gamla fyr- och lotsbostäderna på Vinga riskerar att helt förfalla då
fyrpersonalen dragits in och lotspersonalen numera inte bor på Vinga. En
förening — Winga Vänner — har bildats med syfte att verka för bevarande
av den gamla bebyggelsen. Motionären anser att föreningen bör få bidrag
till sin verksamhet från naturvårdsfonden.
Sjöfartsverket har som statlig fastighetsförvaltare ansvar för byggnaderna
på Vinga. I oktober 1985 härverket genom ett nyttjanderättsavtal överlåtit
dispositionsrätten till vissa byggnader till Winga Vänner. Föreningen har
åtagit sig att underhålla byggnaderna.
Naturvårdsfonden är en fond som förvaltas av statens naturvårdsfond.
Från fonden lämnas anslag för förvärv av områden av vetenskapligt-kulturellt
intresse. Syftet med förvärven är att skydda representativa områden
och unika förekomster av svensk natur som är av betydelse för den vetenskapliga
naturvården eller för friluftslivet.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande bevarande av gamla landsvägar
att riksdagen avslår motion 1984/85:1019,
2. beträffande underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor
att riksdagen avslår motion 1984/85:1298,
3. beträffande översyn av frågor om bevarande av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och miljöer
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1796 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande Vinga fyr- och lotsplats
att riksdagen avslår motion 1984/85:2468.
Stockholm den 26 november 1985
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg
20
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s), Catarina Rön- KrU 1985/86:8
nung (s), Maja Bäckström (s), Jan-Erik Wikström (fp), Karl Boo (c), Berit
Oscarsson (s), Lars Ahlmark (m), Anders Nilsson (s), Sylvia Pettersson (s),
Gunnel Liljegren (m), Torgny Larsson (s), Kerstin Göthberg (c), Alexander
Chrisopoulos (vpk) och Margareta Fogelberg (fp).
21