Konstitutionsutskottets betänkande

om en ny förvaltningslag, m. m. (prop. 1985/86:80)

KU

1985/86:21

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag samt
nio motioner som väckts med anledning av propositionen. Samtidigt
behandlar utskottet ett antal under allmän motionstid väckta motioner
rörande förhållandet mellan de enskilda och myndigheterna.

Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda lagförslagen och gör
vissa uttalanden i anslutning till några av bestämmelserna. Särskilt uppmärksammas
bl. a. de problem för både de enskilda och för myndigheterna som
uppkommer med långa handläggningstider i förvaltningen. Utskottet anser
att denna fråga noggrant bör följas av regeringen mot bakgrund av
erfarenheterna av den nya förvaltningslagen och föreslår att riksdagen gör ett
tillkännagivande till regeringen i frågan. Utskottet betonar också betydelsen
av personalutbildning och andra åtgärder för att den serviceanda som
eftersträvas med den nya lagen skall nå ut i förvaltningen.

Flertalet av de motioner som behandlas i ärendet avstyrks. Vissa av
motionsyrkandena anser utskottet vara besvarade med de uttalanden som
utskottet gjort.

I en reservation (m, fp, c) förordas att förvaltningslagen tillförs en regel om
att myndigheterna skall sända särskilda underrättelser i sådana ärenden där
handläggningen drar ut på tiden. Reservanterna hemställer också i form av
ett tillkännagivande till regeringen att mer fixerade tidsgränser i ärendebehandlingen
skall införas och att frågor rörande tidsfrister vad gäller lämnande
av uppgifter, besked i olika frågor etc. skall bli föremål för en vidare översyn.

En annan reservation (m, fp) innehåller ett förslag om att tillföra
förvaltningslagen en uttrycklig regel om att myndigheterna i sina beslut alltid
skall ange den eller de författningsbestämmelser på vilka de grundar sina
avgöranden.

Reservationer (m) föreligger även i fråga om regleringen av myndigheternas
serviceplikt, tolkning, parters rätt att få del av uppgifter samt beträffande
motivering av regeringsbeslut.

Propositionen

I proposition 1985/86:80 föreslår regeringen efter föredragning av statsrådet
Wickbom att riksdagen skall anta de till propositionen fogade förslagen till

1. förvaltningslag,

1 Riksdagen 1985186. 4 sami. Nr 21

Rättelse-, S. 1 rad 3 under Sammanfattning Utgår: motioner

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Lagförslagen fogas som bilaga till detta betänkande.

Förvaltningslagen skall ersätta 1971 års lag i samma ämne. Den nya lagen
är enligt propositionen ett led i strävandena att fördjupa och stärka
rättssäkerheten och förbättra servicen i förvaltningen. Viktiga inslag är nya
regler om snabb och enkel handläggning, om myndigheternas serviceskyldighet
gentemot allmänheten, om omröstningsmetod och reservationsrätt och
om enklare och effektivare former för omprövning av felaktiga beslut.

Den som vill överklaga ett myndighetbeslut skall enligt de föreslagna nya
reglerna vända sig till den myndighet som meddelat beslutet och inte som nu
direkt till den högre instansen. Samma regler föreslås bli införda i förvaltningsprocesslagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1987.

Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden 1985

1984185:397 av Marianne Karlsson (c), vari yrkas såvitt nu är i fråga

2. att riksdagen uttalar sig för att medborgare som oskyldigt drabbas av
felaktiga beslut får ekonomisk ersättning för lidande i samband med beslutet.

1984185:452 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari yrkas såvitt nu är i fråga

10. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om en översyn av de tidsgränser som myndigheter
kan ålägga den enskilde för infordrande av uppgifter etc. i syfte att öka den
enskildes möjligheter att hävda sin rätt mot det allmänna.

1984/85:810 av Sten Andersson i Malmö (m), vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
förbättra kontakten mellan myndigheter och allmänheten.

1984185:1176 av Gunnar Biörck i Värmdö (m), vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om
reciprocitet mellan myndigheters krav på medborgarna och medborgarnas
krav på myndigheterna.

1984185:2335 av Per-Richard Molén (m), vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om bättre lokal
samordning av statliga myndigheters verksamhet.

Motioner från den allmänna motionstiden 1986

1985I86:K207 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari yrkas såvitt nu är i fråga

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en översyn av de tidsgränser som myndigheter kan
ålägga den enskilde för infordrande av uppgifter etc. i syfte att öka den
enskildes möjligheter att hävda sin rätt mot det allmänna.

1985/86:K502 av Marianne Karlsson (c), vari yrkas att riksdagen beslutar
anta följande förslag till

KU 1985/86:21 >

2

g ota b Stockholm 1986 10748

1. Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)

Härmed föreskrivs att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan
angivna lydelse.

8 a §. Myndighets beslut får fattas endast på grunder, varöver sökande eller
annan part haft tillfälle att yttra sig.

2. Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härmed föreskrivs att i lagen skall införas en ny paragraf, 30 a §, av nedan
angivna lydelse.

30 a §. Beslut, varigenom rätten avgör målet, får fattas endast på grunder,
varöver sökande, klagande eller annan part haft tillfälle att yttra sig.

3. Lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Härmed föreskrivs att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a §, av nedan
angivna lydelse.

13 a §. Beslut, varigenom målet avgöres, får fattas endast på grunder,
varöver part haft tillfälle att yttra sig.

4. Lag om ändring i jordvärvslagen (1979:230).

Härmed föreskrivs att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av nedan
angivna lydelse.

17 a §. Beslut, varigenom ärende avgöres enligt denna lag, får fattas endast
på grunder, varöver sökande, klagande eller annan part haft tillfälle att yttra
sig.

Motioner med anledning av proposition 1985/86:80

1985186:290 av Allan Ekström (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär översyn av det allmännas skadeståndsansvar enligt de riktlinjer som
anges i motionen.

1985/86:291 av Gunnar Biörck i Värmdö, vari yrkas att riksdagen tillför den
föreslagna nya förvaltningslagen (proposition 1985/86:80) de i motionen
återgivna kursiverade utdragen ur Domarreglema - med den formella
överarbetning som kan befinnas erforderlig - genom en 3 a §.

1985186:292 av Marianne Karlsson (c), vari yrkas att riksdagen som nytt
stycke till lagförslagets 31 § tillägger att besvärsrätt med tillämpning av denna
lag kan tillkomma någon, utgör ej hinder mot sådant överklagande, varom i
föregående stycke talas.

1985/86:293 av Anders Björck m.fl. (m), vari yrkas att riksdagen vid
behandlingen av proposition 1985/86:80 företar de ändringar i lagförslaget
som förordas i motionen.

1985186:294 av Marianne Stålberg m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen beslutar
att den i proposition 1985/86:80 föreslagna lydelsen av förvaltningslagen 19 §
andra stycket utgår.

1985/86:295 av Margit Gennser och Margareta Gard (båda m), vari yrkas att
riksdagen beslutar anta de förslag till förändringar i förvaltningslagen som
föreslagits i motionen.

1985/86:296 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c), vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 7 § i förslaget till förvaltningslag skall ha
följande lydelse:

KU 1985/86:21

3

1* Riksdagen 1985/86. 4 sami. Nr21

7§

Varje ärende säkerheten eftersätts. När myndighet finner att behandling
av ärende där enskild är part kommer att kräva längre tidsutdräkt skall
den enskilde få meddelande om planerad handläggningstid samt om vem som
inom myndigheten handlägger ärendet. Vid handläggningen att göra.

2. att riksdagen beslutar att rättelse i register alltid skall göras även om
dessa register förs manuellt,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om skyldighet för regeringen att ange skälen för
beslut som fattas med anledning av överklaganden av förvaltningsbeslut.

1985186:297 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (båda fp), vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i förslaget till ny förvaltningslag
vad gäller myndigheternas serviceansvar och myndigheternas
utredningsplikt att lagen i dessa avseenden överensstämmer med förvaltningsrättsutredningens
förslag,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts angående

a) ett samlat åtgärdsprogram för ett mer medborgarnära rättsskydd inom
förvaltningen,

b) utbildning på förvaltningens område,

c) bestämmelser om vilka beslut som får överklagas,

d) bestämmelser om ändring av beslut,

e) andra enhetliga problemlösningar i förvaltningslagen,

f) att arbetet med att motverka onödig byråkrati ges hög prioritet.

1985186:298 av Birgit Friggebo m.fl. (fp), vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående tidsfrister inom vilka myndigheterna skall fatta
vissa typer av beslut som angår en part,

2. att riksdagen beslutar om sådant tillägg till förslaget till ny förvaltningslag
som innebär att en myndighet då ett ärende avser myndighetsutövning
mot enskild alltid skall underrätta denne om tiden för beslutets meddelande,

3. att riksdagen beslutar om sådant tillägg till förslaget till ny förvaltningslag
som innebär att en myndighet i sitt beslut alltid skall ange den eller de
lagbestämmelser som legat till grund för beslutet.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1985/86:80 om en ny
förvaltningslag och de motioner som väckts med anledning av propositionen.
Samtidigt behandlar utskottet ett antal under allmän motionstid väckta
motioner som gäller förvaltningsrättsliga frågor eller frågor om förhållandet
mellan enskilda och myndigheterna.

Ett viktigt led i 1971 års förvaltningsrättsreform var antagandet av en ny
förvaltningslag. Tyngdpunkten i reformen var förlagd till besvärsprövningen.
I förhållande till den förfarandelag för förvaltningsdomstolarna som

KU 1985/86:21

4

också antogs utgjorde förvaltningslagen en mindre omfattande reglering som
syftade till att så klart och entydigt som möjligt slå fast vissa grundläggande
regler på sådana områden där rättsskyddssynpunkter spelade en dominerande
roll.

Erfarenheterna av förvaltningslagen har varit övervägande goda. Detta
framgår bl. a. av remissyttrandena över den nu aktuella förvaltningsrättsutredningens
betänkande. Genom att förvaltningslagen tillhandahållit ett antal
tämligen allmänt hållna regler med krav på en viss ministandard i ärendehandläggningen
har förvaltningslagen otvivelaktigt fått en genomslagskraft
inom stora delar av förvaltningen och bidragit till att stärka den enskildes
rättssäkerhet.

Samtidigt har dock andra faktorer kommit in i bilden. I olika sammanhang
har framhållits de svårigheter som enskilda ställs inför i förhållande till
myndigheterna. Dessa svårigheter har accentuerats av att samhällsutvecklingen
medfört ökade kontakter mellan den enskilde och myndigheterna. Att
formulera ansökningar, överklaganden m. m. och att få kunskap om de olika
föreskrifter som gäller är ofta komplicerat och tidskrävande. För att kunna ta
till vara sin rätt måste den enskilde ofta kunna förlita sig på att få
upplysningar och annan hjälp av myndigheterna.

Det har mot den angivna bakgrunden blivit allt klarare att en lagstiftning
som är inriktad på att värna om de traditionella kraven på opartiskhet,
omsorgsfull handläggning, enhetlig bedömning osv. inte motsvarar de krav
som medborgarna i dag har rätt att ställa på en förvaltningslag. Denna måste
också inriktas på att underlätta kontakterna mellan enskilda och myndigheter.
Den skall också kunna motverka onödig byråkrati och skapa förutsättningar
för en snabbare ärendebehandling.

Det förslag till ny förvaltningslag som nu lagts fram har den inriktning som
nyss sagts. Förvaltningsrättsutredningen, vars förslag ligger till grund för
propositionen, har arbetat i två etapper. Ett par av utgångspunkterna för
arbetet har varit att förskjuta tyngdpunkten mot första instans och att
förenkla och snabba på handläggningen utan att ge avkall på den enskildes
rättssäkerhet. I större omfattning än tidigare skall förvaltningslagens regler
också bli styrande för den kommunala delen av förvaltningen.

Med anledning av förslaget till en ny förvaltningslag har väckts nio
motioner. De flesta av dessa motioner berör enskildheter i det framlagda
förslaget. I två av motionerna är kraven mer långtgående. Enligt dessa
motioner bör riksdagen ta initiativ till en ytterligare utbyggnad av förvaltningslagen
på sådana punkter där utredningsförslaget gått längre än propositionens
förslag.

Utskottet kommer i det följande att behandla de krav på vissa förstärkningar
av lagen som lagts fram i motionerna, men vill redan nu framhålla att
utskottet ansluter sig till den inriktning av den nya lagstiftningen som föreslås
i propositionen. I några hänseenden kan kanske diskuteras andra lösningar
än de som valts i propositionen. Det bör emellertid framhållas att en
förfarandelagstiftning, hur bra den än är utformad, inte i sig är tillräcklig för
att överbrygga sådana svårigheter som t. ex. består i brister i den materiella
lagstiftningen eller bristande ambitioner från myndigheternas sida när det
gäller att mera aktivt verka för att de enskilda medborgarna skall kunna ta till

KU 1985/86:21

5

vara sina rättigheter. För att den serviceanda som eftersträvas skall nå ut i
förvaltningen måste samtidigt insatser göras vad beträffar personalutbildning
och andra åtgärder som är ägnade att mera direkt ändra invanda attityder hos
myndigheterna. Riksdagen har genom årets budgetproposition fått viss
information om det pågående regelförenklingsarbetet och planerade utbildningsinsatser
med anledning av den nya förvaltningslagen samt andra
åtgärder i syfte att skapa engagemang inom myndigheterna i arbetet med att
förbättra servicen och förnya myndigheternas attityd gentemot allmänheten.
Utskottet utgår ifrån att regeringen också fortsättningsvis redovisar för
riksdagen hur detta arbete fortskrider.

Myndigheternas serviceplikt

I motionerna 1985/86:293 av Anders Björck m. fl. (m), 1985/86:295 av Margit
Gennser och Margareta Gard (båda m) samt 1985/86:297 av Bengt Harding
Olson och Britta Bjelle (fp) förordas ändringar som berör de föreslagna 4 och
5 §§ om myndigheternas serviceplikt. Förslagen innebär i huvudsak att
bestämmelserna skall ges en utformning som helt eller bättre överensstämmer
med det förslag som förvaltningsrättsutredningen lade fram i motsvarande
delar.

Vad först gäller serviceplikten inom myndighets eget verksamhetsområde
slås i 4 § fast en huvudregel som innebär en skyldighet för myndigheterna att
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda.
Vidare stadgas i en undantagsregel att hjälp skall lämnas i den utsträckning
som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av bistånd
och myndigheternas verksamhet. Undantagsregeln hade en annan utformning
enligt utredningsförslaget. Enligt detta skall undantag från huvudregeln
kunna göras endast om det föreligger hinder på grund av sekretess eller
arbetets behöriga gång.

Enligt propositionen är en sådan begränsning inte tillräcklig. Bestämmelsen
har i propositionen i stället utformats så att den utöver sådana hinder ger
visst utrymme för en mera allmän lämplighetsbedömning. Vad som är
lämpligt bör enligt propositionen bedömas med hänsyn till flera faktorer.
Härvid skall kunna tas hänsyn till den enskildes behov av hjälp och frågans
art liksom bl. a. resursernas omfattning. Ibland behöver hänsyn också tas till
organisatoriska skäl som det att en lokal myndighet hellre bör lämna hjälp än
en central inom samma verksorganisation. Vissa myndigheter med mycket
vidsträckt verksamhetsområde, t. ex. JO, JK, universitet och högskolor, kan
enligt propositionen knappast ta på sig någon ny uppgift att fungera som
allmänna upplysningscentraler. Vidare bör inte lämnas råd om hur man skall
göra för att kringgå föreskrifter på en myndighets område. I ärenden där det
finns flera enskilda parter med motstridiga intressen kan det vidare skada
tilltron till myndighetens opartiskhet, om myndigheten lämnar ena parten
hjälp och detta är till nackdel för motparten. Också med tanke på dessa fall
behöver enligt propositionen serviceskyldigheten vara begränsad.

Utskottet anser att propositionens förslag innebär en rimlig avgränsning av
den allmänna servicepliktens omfattning. Utskottet tillstyrker den utformning
av 4 § första och andra styckena som föreslagits i propositionen.

KU 1985/86:21

6

Samtidigt vill utskottet emellertid i likhet med vad anförts i propositionen
betona, att det större mått av lämplighetsbedömning som därmed tillerkänns
myndigheterna inte får uppfattas så att den enskilde därigenom blir utlämnad
åt myndigheternas godtycke. De i grundlag föreskrivna kraven på saklighet,
opartiskhet och allas likhet inför lagen gäller givetvis också i detta hänseende.
Det grundläggande syftet med motionerna 293, 295 och 297 yrkande 1,
såvitt nu är i fråga, torde i allt väsentligt vara tillgodosett med vad utskottet
anfört.

I 4 § tredje stycket behandlas myndighets serviceplikt inom andra
myndigheters verksamhetsområden. Om någon enskild av misstag vänder sig
till fel myndighet bör enligt den nämnda bestämmelsen myndigheten hjälpa
honom till rätta. Bestämmelsen har ersatt av förvaltningsrättsutredningen
föreslagna regler om att enskild, som har vänt sig till fel myndighet, bör få
anvisning om vart han skall vända sig (7 § första stycket) och att en
myndighet, som har fått en handling som uppenbart är avsedd för en annan
myndighet, bör översända handlingen dit (7 § andra stycket).

Den i propositionen föreslagna bestämmelsen innebär att myndigheten
skall hjälpa den enskilde till rätta oavsett om denne tar kontakt med
myndigheten skriftligt, per telefon eller på något annat sätt, t. ex. genom ett
personligt besök. Rör det sig om en felsänd skriftlig handling, bör enligt
propositionen hjälpen i regel lämnas genom att myndigheten samtidigt
underrättar den enskilde om vart den har vidarebefordrat handlingen. För att
möjligheten att få hjälp inte skall kunna missbrukas har i lagtexten tillagts
orden ”av misstag”.

Yrkandena rörande servicereglerna i motionerna 1985/86:295 och 1985/
86:297, yrkande 1, får i nu förevarande hänseende uppfattas så, att
motionärerna förordar att utredningens förslag genomförs i stället för den
regel i 4 § tredje stycket som föreslås i propositionen. Förslagen i Anders
Björcks, m. fl. motion 1985/86:293 går något längre och innebär bl. a. att
bestämmelsen i 4 § tredje stycket görs mer tvingande genom att ordet ”bör”
byts ut mot ”skall”. Enligt samma motion bör vidare den särskilda regel om
felsända handlingar som utredningen föreslog (7 § andra stycket) tas in som
ett nytt stycke bland reglerna i 10 § om inkommande handlingar.

Utskottet har inte funnit anledning att gå tillbaka till utredningsförslaget
när det gäller den service en myndighet skall ge den som vänder sig till fel
myndighet. Utskottet kan därför inte biträda förslaget i motionerna 295 och
297. Följaktligen kan utskottet då inte heller biträda förslaget i motion 293
om en särskild regel angående felsända handlingar i 10 §.

Vad sedan gäller den i motion 293 upptagna frågan om att göra
serviceskyldigheten i 4 § tredje stycket mer tvingande har utskottet i och för
sig förståelse för motionärernas synpunkter på den serviceanda som bör
prägla myndigheternas verksamhet. I motsats till 4 § första och andra
styckena handlar tredje stycket emellertid om att ge enskilda hjälp i sådana
angelägenheter som hör till andra myndigheters verksamhetsområden.
Regeln är dock redan i den föreslagna utformningen långtgående. Den skall
enligt utskottet uppfattas så, att myndigheten måste lämna bistånd om inte
några särskilda skäl talar emot det. Sådana särskilda skäl kan föreligga om en
myndighet skulle behöva lägga ned ett mera omfattande arbete på att reda ut

KU 1985/86:21

7

frågan. Utskottet finner sålunda inte skäl att biträda förslaget i motion 293
om en skärpning av 4 § tredje stycket.

I 5 § föreslås en särskild regel om myndighets skyldighet att ta emot besök
och telefonsamtal. Regeln slår fast att myndigheterna skall ta emot besök och
telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda, skall
allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.

Förvaltningsrättsutredningen föreslog en regel enligt vilken myndigheterna
skall ha bestämda tider för att ta emot besök och telefonsamtal och att
dessa tider skall ges allmänheten till känna på lämpligt sätt.

Som skäl för en annan utformning av 5 § anförs i propositionen bl. a. att ett
krav på besöks- och telefontider inte bör uttryckas så, att det kan ge underlag
för uppfattningen att begränsad tillgänglighet bör vara det normala. I stället
bör det enligt propositionen vara en strävan att myndigheterna skall vara
tillgängliga för allmänheten i så stor utsträckning som möjligt.

Utskottet ansluter sig till den i propositionen föreslagna utformningen av
5 § och till de motiv för en sådan utformning som anförs i propositionen.
Följaktligen avstyrks motionerna 1985/86:293, 295 och 297, yrkande 1, såvitt
nu är i fråga.

Telefonkontakterna mellan allmänheten och myndigheterna tas upp också
i de under den allmänna motionstiden 1985 väckta motionerna 1984/85:810
av Sten Andersson i Malmö (m) och 1984/85:2335 av Per-Richard Molén (m).

Enligt motion 810 kan problemet med långa väntetider vid telefonen lösas
genom att en omkoppling av samtal sker, så att myndigheten får betala
väntetiden utöver första perioden. Enligt motionen bör regeringen ges detta
till känna.

För att underlätta för allmänheten att komma i kontakt med rätt
myndighet föreslås i motion 2335 att alla statliga myndigheter regionalt bör
ha en gemensam telefonväxel och tas upp under en särskild rubrik
Myndigheterna i telefonkatalogen. Detta skulle enligt motionen inte bara
tillgodose allmänhetens behov utan skulle även kunna bidra till betydande
besparingar inom det statliga området. I motionen yrkas att regeringen skall
ges till känna vad som i motionen anförts om en bättre lokal samordning av de
statliga myndigheternas verksamhet.

Av årets budgetproposition (prop. 1985/86:100. bil. 2) framgår att frågan
om utbyte av telefonväxlar inom statsförvaltningen för närvarande bereds i
regeringskansliet. Det framgår vidare att det på en ort installerats en
telefonväxel som är gemensam för åtta myndigheter. Erfarenheterna hittills
har visat att den nya växeln medfört besparingar och kunnat öka servicen till
allmänheten. Den i motion 2335 väckta frågan om för flera myndigheter
gemensamma telefonväxlar har alltså redan aktualiserats i regeringskansliet.
Utskottet anser att motion 2335 därför i viss mån kan anses tillgodosedd med
hänsyn till den pågående försöksverksamheten. Utskottet avstyrker motion
810.

Tidsfrister i ärendehandläggningen, m. m.

KU 1985/86:21

Enligt motion 1985/86:296, yrkande 1, av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) bör 7 § i
den föreslagna nya förvaltningslagen kompletteras med en bestämmelse med

8

följande lydelse: ”När en myndighet finner att behandling av ärende där
enskild är part kommer att kräva längre tidsutdräkt skall den enskilde få
meddelande om planerad handläggningstid samt om vem som inom myndigheten
handlägger ärendet.”

I motion 1985/86:298 av Birgit Friggebo m. fl. (fp) framhålls att den
föreslagna 7 § inte tillräckligt tillgodoser allmänhetens berättigade krav på
en snabb handläggning. Enligt motionen bör man på sikt sträva efter att sätta
bestämda tidsgränser inom vilka ärenden skall behandlas och beslutas.
Härvid avses ärenden som endast berör en part. Dessa gränser kan enligt
motionen inte göras enhetliga eftersom förutsättningarna mellan olika
ärendetyper skiljer sig mycket åt. I stället för att införa regler om sådana
tidsgränser i förvaltningslagen bör det därför enligt motionen ankomma på
regeringen att komplettera de förordningar som reglerar myndigheternas
verksamhet resp. lämna förslag till riksdagen om sådana lagändringar som
kan bli aktuella. Detta bör enligt motionen ges regeringen till känna
(yrkande 1).

Enligt motion 298 bör förvaltningslagen också kompletteras med en regel
om skyldighet för myndigheter att alltid ange en dag då beslut i ett
färdigberett ärende senast kommer att lämnas. Som det är i dag, framhåller
motionärerna, förekommer det alltför ofta att redan färdigutredda ärenden
blir liggande utan att beslut fattas trots att detta är möjligt. En ny paragraf
med denna innebörd bör enligt motionen nu införas i den nya lagen
(yrkande 2).

Enligt motionerna 1984/85:452, yrkande 10, och 1985/86:K207, yrkande
11, av Ulf Adelsohn m. fl. (m) bör regeringen få i uppdrag att göra en översyn
av de tidsgränser som myndigheterna kan ålägga den enskilde för infordrande
av uppgifter etc. i syfte att öka den enskildes möjligheter att hävda sin rätt
mot det allmänna. Därvid bör enligt motionerna målsättningen vara att
samma krav i princip skall ställas på myndigheterna som på den enskilde vad
gäller lämnande av uppgifter, besked i olika frågor etc. Ett krav på att samma
tidsfrister skall gälla för myndigheterna som för medborgarna finns också i
motion 1984/85:1176 av Gunnar Biörck i Värmdö (m). Motionen behandlar
frågan om en balanserad reciprocitet mellan medborgare och myndigheter
också i ett vidare perspektiv, t. ex. att ekonomiska och andra sanktioner som
drabbar enskilda skall korrespondera med sanktioner som drabbar den
myndighetsperson som fattar ett felaktigt beslut till enskilds nackdel.
Motionären hemställer att det som anförts i motionen skall ges regeringen till
känna.

De frågor motionärerna tar upp rör myndigheternas handläggningstider.
Detta är en central fråga för de enskilda människorna men även för
myndigheterna. Om behandlingen i många ärenden drar ut på tiden skapas
lätt stora ärendebalanser. Myndigheterna får då ägna en hel del tid åt att
besvara förfrågningar om de ärenden som väntar på avgörande. Inte sällan
uppkommer dubbelarbete genom att ärendena måste läsas in av olika
handläggare. Det är dock den enskilde som blir hårdast drabbad av att
ärendehandläggningen drar ut på tiden. Att i ovisshet behöva gå och vänta
under lång tid på ett myndighetsbeslut som kanske gäller frågor som har
avgörande betydelse för en persons ekonomi eller personliga förhållanden
kan förorsaka otrygghet och personligt lidande, kanske också ekonomiska

KU 1985/86:21

9

förluster. Det gäller här inte en ren servicefråga utan handlar i hög grad också
om den enskilda människans rättssäkerhet.

Problemet med långa handläggningstider har tidigare uppmärksammats i
olika sammanhang. Förslag om att särskilda underrättelser skall lämnas när
handläggningen drar ut på tiden har då ibland förts fram. Av förvaltningsrättsutredningens
första betänkande (SOU 1981:46) framgår att JO i
samband med riksdagens revisorers tidigare granskning av effekterna av 1971
års förvaltningslag ifrågasatt om inte myndigheterna borde åläggas att hålla
parter underrättade när ett ärendes handläggning drar ut på tiden. Revisorerna
tog upp JO:s tanke och uttalade att det kunde vara av värde att föreskriva
en skyldighet för myndighet att, om handläggningstiden av ett ärende kunde
förutses bli lång, underrätta part om anledningen till dröjsmålet och om
möjlig tidpunkt för beslut m. m.

Frågan om särskilda tidsfrister i ärendehandläggningen har även varit
föremål för överväganden innan 1971 års förvaltningslags tillkomst. I den lag
om förvaltningsförfarandet som de s. k. besvärssakkunniga lade fram (SOU
1964:27) föreslogs en särskild bestämmelse av innebörd att myndigheten
skulle vaka över att utredningen inte fördröjdes onödigt. Som motiv till den
föreslagna regeln yttrade de sakkunniga (betänkandet, s. 342) att som ett
allmänt krav på handläggningen skulle gälla att förfarandet skulle vara så
snabbt som möjligt utan att säkerheten eftersattes. Att utsätta några
generella, bestämda tidsfrister, inom vilka utredningen i förvaltningsärenden
skulle vara slutförd, lät sig inte göra. På vissa områden kunde dock bestämda
beslutsfrister övervägas, framhöll de besvärssakkunniga. De påtalade (betänkandet,
s. 425) betydelsen av att sådan specialreglering skulle komma till
stånd, i den mån det var praktiskt möjligt.

Förvaltningsrättsutredningen har i sitt förslag till en ny förvaltningslag inte
tagit in någon regel om särskilda tidsfrister. Förslaget bygger i stället på att
ärendebehandlingen skall ske så enkelt och snabbt som möjligt utan att
säkerheten eftersätts. En grundläggande regel om bl. a. enkelhet och
snabbhet i förfarandet har också tagits in i propositionens förslag till 7 §
förvaltningslagen. Avsikten är att denna regel skall vara vägledande vid
tillämpningen av flera andra regler i lagen.

De frågor om särskilda underrättelser och tidsgränser som nu aktualiserats
i motionerna har, som framgått av vad utskottet ovan anfört, tidigare varit
föremål för intresse. De synes, såvitt framgår i ärendet, emellertid inte ha
närmare övervägts i förvaltningsrättsutredningen eller vid beredningen av
utredningens förslag i regeringskansliet.

Enligt utskottets mening torde det med hänsyn till de skiftande förhållanden
som råder inom förvaltningen vara vanskligt att i förvaltningslagen införa
några mera preciserade bestämmelser om underrättelseskyldighet rörande
handläggningstider eller tidsfrister i handläggningen. I vissa typer av
ärenden, t. ex. massärenden, kan det t. o. m. tänkas att en extra hantering
med att sända ut underrättelser i ett stort antal fall skulle kunna bli en
belastning i verksamheten som skulle kunna ge upphov till ytterligare
fördröjningar och dessutom föranleda ökade kostnader. När det gäller fasta
tidsgränser för handläggningen på utredningsstadiet kan det inte uteslutas att
sådana skulle kunna innebära risker för rättssäkerheten om myndigheterna

KU 1985/86:21

10

skulle avstå från att företa utredning för att kunna iaktta uppställda
tidsfrister.

Utskottet vill framhålla att den föreslagna 7 § i sista meningen innehåller
en bestämmelse av innebörd att myndigheterna på olika sätt skall underlätta
för den enskilde att ha med dem att göra. Många gånger torde det inte vara
förenat med större olägenheter att sända underrättelser om beräknad
handläggningstid och att ange någon eller några personer inom myndigheten
till vilken den enskilde kan vända sig med sina förfrågningar i ett pågående
ärende. Det är enligt utskottets mening då naturligt att den enskilde får en
underrättelse. Om en mera fixerad tid för handläggningen kan anges är det
enligt utskottets mening naturligt att även denna uppgift tas in i en
underrättelse.

Utskottet anser att frågan om handläggningstidema noggrant bör följas av
regeringen mot bakgrund av erfarenheterna av den nya förvaltningslagen.
Inom ramen för en sådan granskning bör beaktas de synpunkter om
underrättelser och tidsgränser som framförs i motionerna. Utskottet anser
att riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna. Enligt
utskottets mening får motionerna 1984/85:452, yrkande 10, 1984/85:1176,
1985/86:K207, yrkande 11, 1985/86:296, yrkande 1, och 1985/86:298,
yrkandena 1 och 2, anses besvarade med vad utskottet nu anfört.

Tolkregeln

Enligt motion 1985/86:293 av Anders Björck m. fl. (m) bör tolkregeln i 8 § få
den utformning som utredningen föreslog.

Den i propositionen föreslagna tolkregeln överensstämmer i sak med 9 § i
den nuvarande förvaltningslagen. Den nuvarande regeln är enligt utskottets
mening ändamålsenlig och bör behållas.

Utskottet vill emellertid framhålla att det självfallet är viktigt att myndigheterna
regelmässigt anlitar tolk i ärenden som gäller myndighetsutövning,
när detta behövs för att en enskild skall kunna ta till vara sin rätt. Utskottet
kan inte biträda motionsförslaget, men anser att motion 1985/86:293 i denna
del i någon mån kan anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.

Parters rätt att få del av uppgifter

Enligt motion 1985/86:293 av Anders Björck m.fl. (m) kan det ofta vara
förenat med vissa olägenheter och ta lång tid för en enskild att få ta del av det
material som tillförts ett ärende. Därför bör enligt motionen 16 § förses med
en regel som klargör att begärda uppgifter skall lämnas utan onödigt
dröjsmål.

Också i 17 § föreslår motionärerna en ändring. Enligt förslaget till 17 §
skall berörd part inte behöva underrättas bl. a. om nya uppgifter i ärendet om
avgörandet inte går parten emot. Ett sådant undantag anser motionärerna
olämpligt. Som exempel nämns i motionen att en motpart lämnar uppgifter
som är ägnade att minska omgivningens aktning för den berörda parten.
Denna kan därför anse sig ha starka skäl att bemöta uppgifterna, trots att

KU 1985/86:21

11

1** Riksdagen 1985/86. 4sami. Nr21

myndigheten inte avser att lägga dessa till grund för beslutet. Det finns i detta
sammanhang, fortsätter motionärerna, anledning att erinra om att uppgifterna
i ärendet kan komma till allmän kännedom bl. a. genom massmedierna.
Har en part inte bemött motparts påståenden kan detta komma att tolkas
som ett medgivande av uppgifternas riktighet.

De föreslagna 16 och 17 §§ motsvarar sakligt sett 14 och 15 §§ i den
nuvarande förvaltningslagen. Utskottet anser inte att det på grund av vad
som är känt om tillämpningen eller av vad som anförts i motionen finns
anledning att överväga ändringar i bestämmelserna. Motionen avstyrks i
denna del.

Föredragandens avvikande mening

Föreskrifter om reservationsrätt e.d. inom statsförvaltningen finns för
närvarande i myndigheternas instruktioner. Enligt dessa föreskrifter skall
skiljaktiga meningar som ledamöter, föredraganden och vissa andra tjänstemän
anmäler i samband med beslutet antecknas i ärendet.

För de kommunala, landstingskommunala och kyrkokommunala myndigheterna
finns liknande föreskrifter med något annan innebörd i 3 kap. 10 §
kommunallagen, i 5 kap. 13 § lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter
och i de specialförfattningar som hänvisar till dessa lagrum.
Föreskrifterna skiljer sig från dem som gäller för statliga myndigheter
framför allt på så sätt att föredragande och andra närvarande tjänstemän inte
har någon rätt att få sin skiljaktiga mening antecknad.

I propositionen föreslås att föredragande och andra tjänstemän som
medverkar i den slutliga handläggningen utan att delta i själva avgörandet
skall ha rätt att få avvikande mening antecknad.

Enligt förvaltningsrättsutredningens förslag skulle föredragande och andra
tjänstemän som inte deltar i avgörandet inte ha någon reservationsrätt.
Enligt propositionen kan det i och för sig också riktas vissa principiella
invändningar mot en sådan möjlighet. Det kan bl. a. hävdas att de
befattningshavare som det här gäller inte har något egentligt beslutsansvar
och därför inte heller något behov av att kunna få antecknat en avvikande
mening. I detta sammanhang är det emellertid enligt propositionen en annan
synpunkt som bör skjutas i förgrunden, nämligen att parter och andra kan få
värdefull information och vägledning genom att avvikande uppfattningar
inom myndigheten dokumenteras och bringas till deras kännedom. I vissa fall
kan också detta vara ett mera allmänt intresse. Liksom flertalet remissinstanser
anses därför i propositionen att också föredragande m. fl. tjänstemän som
inte deltar i beslutsfattandet bör ha möjlighet att i samband med beslutet
anmäla avvikande mening och få denna antecknad. Enligt propositionen får
det förutsättas att de tjänstemän som har rätt att få sin avvikande mening
antecknad använder möjligheten med urskilning och återhållsamhet. Den
bör i princip inte användas i andra fall än då det ligger i rättssäkerhetens
intresse eller då det annars finns särskilda skäl för det.

I motion 1985/86:294 av Marianne Stålberg m. fl. (s) analyseras de olika
skäl som anförts till förmån för att föredragande och andra tjänstemän skall
ha en rätt att anteckna avvikande mening. Motionärerna anser de anförda

KU 1985/86:21

12

skälen ej hållbara och hemställer att den föreslagna bestämmelsen i 19 §
andra stycket skall utgå ur den nya förvaltningslagen.

Frågan om rätten för föredraganden att anmäla avvikande mening i vissa
ärenden på socialförsäkringsområdet har nyligen behandlats av riksdagen
(SfU 1985/86:12) med anledning av proposition 1985/86:73 om ökat förtroendemannainflytande
i försäkringskassorna m. m. Riksdagen avslog samtidigt
en motion om att rätten för föredraganden att anmäla avvikande mening
skulle tas bort. Den nu aktuella motionen är, såvitt framgår av motionen,
grundad främst på vissa erfarenheter inom socialförsäkringsområdet. Utskottet
finner inte skäl att på grund av vad som anförts i motionen förorda att

19 § förvaltningslagen ändras i enlighet med motionärernas önskemål.
Motionen avstyrks därför.

Motivering av beslut

I den föreslagna 20 § föreskrivs som huvudregel att ett beslut varigenom en
myndighet avgör ett ärende skall innehålla de skäl som har bestämt
utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Sådan
beslutsmotivering får utelämnas i vissa i lagtexten särskilt angivna fall.

I två motioner, 1985/86:293 av Anders Björck m. fl. (m) och 1985/86:298,
yrkande 3, av Birgit Friggebo m. fl. (fp) tas upp en fråga om hänvisning lill
tillämplig författningsbestämmelse i myndighetsbeslut. Enligt motionerna bör

20 § kompletteras med en föreskrift om att lagbestämmelse som myndigheten
grundar sitt avgörande på skall anges i beslutet.

Den föreslagna regeln - vilken har sin motsvarighet i den gällande
förvaltningslagen - har sitt ursprung i ett förslag som besvärssakkunniga lade
fram i sitt betänkande om en ny lag om förvaltningsförfarandet (SOU
1964:27). Enligt de sakkunnigas förslag hade bestämmelsen denna avfattning:
I den mån det icke av särskild anledning finnes obehövligt eller
olämpligt, skall beslut innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas. I en
kommentar till bestämmelsen anförde de sakkunniga (betänkandet, s. 449)
att det i praktiken inte torde möta några svårigheter att utvälja de skäl som
lämpligen bör utsättas i beslutet. Det framhölls som ett elementärt krav att
tillämpligt författningsrum angavs i beslutet, i den mån beslutet byggde på ett
sådant och inte bara på myndighetens allmänna befogenheter.

Utskottet instämmer i vad som anförs i motionerna 293 och 298 om att
myndigheterna i sina beslut skall ange den eller de föreskrifter som
myndigheterna grundar sina avgöranden på. Detta torde också regelmässigt
vara fallet. Som framgått av utskottets redovisning ovan har detta under
förberedelsearbetet till den nuvarande förvaltningslagen ansetts vara ett
elementärt krav som inte behöver uttryckas särskilt i lagtexten. Utskottet
anser det mot denna bakgrund inte vara nödvändigt att nu införa en särskild
bestämmelse i förvaltningslagen om detta. Motionerna 293, såvitt nu är i
fråga, och 298, yrkande 3, får anses besvarade med vad utskottet anfört.

I motion 1985/86:296 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) behandlas frågan om
motivering av regeringsbeslut. Enligt motionen är det inte tillfredsställande
att regeringen i allmänhet inte ger någon motivering till sina beslut också i de
fall då dessa innebär en ändring av underlydande myndigheters ställningsta -

KU 1985/86:21

13

Rättelse: S. 23 och 24 Paragrafen under Regeringens resp. Utskottets förslag centreras

ganden. Enligt motionen (yrkande 3) bör riksdagen uttala att regeringen bör
ange skälen för de beslut som regeringen fattar med anledning av överklagande
av beslut hos förvaltningsmyndighet.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen i samband med granskningen av
regeringsärendenas handläggning understrukit vikten av en ökad användning
av så utförliga och klargörande motiveringar som möjligt i regeringens
beslut. Utskottets uttalanden har redovisats i den skrift angående förvaltningslagens
tillämpning hos regeringen som statsrådsberedningen utarbetat.
Utskottet återkommer till denna fråga i granskningsarbetet, men vill också i
detta sammanhang, i enlighet med vad motionärerna förordar, ånyo betona
vikten av en ökad användning av motiveringar i regeringsbeslut.

Utskottet anser motion 296, yrkande 3, vara tillgodosedd med det anförda.

Möjligheter att anföra besvär

I motion 1985/86:292 av Marianne Karlsson (c) påpekas förhållandet att om
någon har besvärsrätt enligt förvaltningslagen så är det inte möjligt för någon
annan att föra kommunalbesvär rörande samma beslut. Enligt motionären
bör 31 § tillföras en bestämmelse som gör det möjligt att kombinera de båda
besvärstyperna i ett och samma ärende.

Gällande rätt bygger på principen att kommunalbesvär får anföras endast
om inte annat är särskilt föreskrivet (7 kap. 1 och 2 §§ kommunallagen). Om
ett beslut kan överklagas med förvaltningsbesvär är kommunalbesvär
uteslutna.

Kommunalbesvärskommittén tog upp frågan om gränsdragningen mellan
kommunalbesvär och förvaltningsbesvär i betänkandet SOU 1982:41, s. 302.
Kommittén uttalade sig för att bibehålla en ordning enligt vilken de båda
besvärstyperna inte skulle kunna förekomma jämsides. De praktiska olägenheterna
med att låta ett beslut få överklagas av samma klagande eller olika
klagande genom både kommunalbesvär och förvaltningsbesvär ansågs alltför
stora med hänsyn till att de båda besvärstyperna följer olika instansordningar.
Dubbla besvärsvägar borde alltså undvikas enligt kommitténs mening.

Frågor som gäller kommunalbesvärsinstitutet bereds för närvarande i
regeringskansliet. Den fråga som motionären tar upp kan därvid förutsättas
komma att behandlas. I avvaktan på denna prövning avstyrks motionen.

Yrkanden som rören ytterligare utbyggnad av
förvaltningslagen, m. m.

I motionerna 1985/86:295 av Margit Gennser och Margareta Gard (båda m)
samt 1985/86:297 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (båda fp)
hemställs att förvaltningslagen skall byggas ut i flera hänseenden i bättre
överensstämmelse med förvaltningsrättsutredningens förslag. Några av
förslagen har utskottet behandlat tidigare i detta betänkande. Motionärerna
önskar inte någon ny utredning utan anser att regeringen kan återkomma
med förslag i sådana delar där utskottet inte redan nu enligt motionärerna
bör gå in och göra ändringar. I motion 297 framställs även yrkanden rörande
bl. a. ett samlat åtgärdsprogram för ett mer medborgarnära rättsskydd inom

KU 1985/86:21

14

förvaltningen, utbildningsfrågor och arbetet med att motverka onödig
byråkrati.

Utskottet har inledningsvis uttalat att reformen med den nya förvaltningslagen
bör få en sådan inriktning som föreslagits i propositionen. Utskottet
har samtidigt starkt betonat angelägenheten av att erfarenheterna av den nya
lagstiftningen noggrant följs upp och att insatser görs i form av personalutbildning
och andra aktiviteter. Utskottet anser därför inte för närvarande
påkallat med en ytterligare utbyggnad av lagen och tillkännagivande till
regeringen angående utbildningsfrågor m. m. Motionerna avstyrks följaktligen
i nu aktuella delar.

I motion 1985/86:291 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att vissa av
de Olaus Petri tillskrivna s. k. Domarreglerna efter en formell överarbetning
tas in i den nya förvaltningslagen.

Domarreglerna innehåller en rad allmänna grundsatser som på olika sätt
kommer till uttryck i lagstiftningen. Utskottet finner det inte motiverat att
införa vissa av domarreglerna i förvaltningslagen och avstyrker motionen.

Förvaltningsmyndigheternas och även förvaltningsdomstolarnas utredningsförfarande
mot bakgrund bl. a. av ett avgörande år 1985 av Europapatentverkets
besvärskammare tas upp i den under allmänna motionstiden
1986 väckta motionen 1985/86:K502 av Marianne Karlsson (c). Enligt
motionären bör förvaltningslagen och vissa ytterligare lagar på det förvaltningsrättsliga
området kompletteras med en bestämmelse enligt vilken
myndighets beslut får fattas endast på grunder, varöver sökande eller annan
part haft tillfälle att yttra sig (yrkandena 1^1). Utskottet avstyrker motionen.

Rättelse i vissa register

Av propositionen framgår att det övervägts inom regeringskansliet att i
förvaltningslagen inarbeta de regler av servicekaraktär som finns i sekretesslagen.
Dessa regler omfattas enligt propositionen av det utredningsuppdrag
som regeringen har lämnat data- och offentlighetskommittén (Ju 1984:06)
genom tilläggsdirektiv i december 1984 (dir. 1984:48).

I viss mån närbesläktade med servicereglerna är enligt propositionen de
regler i 8 § datalagen som gäller rättelse av oriktiga personuppgifter i
personregister och som också omfattas av data- och offentlighetskommitténs
utredningsuppdrag. I propositionen erinras i sammanhanget om att datainspektionen
i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete på uppdrag av
regeringen i mars 1985 har meddelat allmänna råd beträffande tillämpningen
av dessa regler i datalagen.

I motion 1985/86:296, yrkande 2, av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs
under hänvisning till det nämnda uttalandet i propositionen att riksdagen
skall uttala att rättelse i register alltid bör vidtas även om dessa register förs
manuellt.

Enligt utskottets mening är det naturligt att myndigheterna om de
uppdagar uppenbara felaktigheter i sina register rättar uppgifterna oavsett på
vilket sätt registren förs. Utskottet utgår ifrån att regeringen noggrant följer
frågans utveckling och tar de initiativ som behövs. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om vad utskottet uttalade i betänkandet KU 1982/83:12 med

KU 1985/86:21

15

Rättelse: S. 22 5. Tolkregeln Rättat till: mom. 5

S. 21 och 22 Paragrafen under Regeringens resp. Utskottets förslag centreras

anledning av en motion om myndigheternas diarieföring. Motionen får anses
vara besvarad med vad utskottet anfört.

Det allmännas skadeståndsansvar

Enligt motion 1985/86:290 av Allan Ekström (m) bör regeringen få riksdagens
uppdrag att göra en översyn av reglerna för det allmännas skadeståndsansvar.
En sådan översyn motiveras enligt motionen ytterligare av att den
nya förvaltningslagen är avsedd att öka myndigheternas skyldighet att bistå
den enskilde.

I den under allmänna motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:397 av
Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen uttalar sig för att medborgare
som oskyldigt drabbas av felaktiga beslut får ekonomisk ersättning för
lidande i samband med beslutet (yrkande 2).

Det som i detta sammanhang närmast är av intresse är de gällande
skadeståndsreglernas utformning i förhållande till myndigheternas utökade
serviceansvar enligt den nya förvaltningslagen. Som påtalats i propositionen
kan här uppkomma gränsdragningsproblem i den praktiska tillämpningen.
Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen och vidtar
nödvändiga åtgärder om det uppkommer oacceptabla konsekvenser för
enskilda av den nya ordningen. Utskottet vill samtidigt erinra om att
riksdagen senare kommer att få anledning att överväga den principiella
frågan om statens skadeståndsansvar bl. a. vid myndighetsutövning med
anledning av en motion som bereds i lagutskottet.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1984/85:397,
yrkande 2 och 1985/86:290.

Övrigt

I propositionen läggs även fram ett förslag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Ändringen innebär en anpassning till den nya ordning
enligt vilken överklagande skall lämnas till den myndighet som meddelat
beslutet och inte till den myndighet som skall pröva överklagandet.
Utskottet tillstyrker den föreslagna ändringen i förvaltningsprocesslagen.
Utöver vad som anförts i det föregående föranleder propositionen och
motionerna inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande serviceplikten inom myndighets eget verksamhetsområde att

riksdagen med avslag i ifrågavarande delar på motionerna 1985/
86:293, 295 och 297, yrkande 1, antar det i proposition 1985/86:80
framlagda förslaget till förvaltningslag såvitt avser 4 § första och andra
styckena,

2. beträffande serviceplikten inom andra myndigheters verksamhetsområden,
m. m.

KU 1985/86:21

16

att riksdagen med avslag i ifrågavarande delar på motionerna 1985/
86:293, 295 och 297, yrkande 1, antar det i propositionen framlagda
förslaget till förvaltningslag såvitt avser 4 § tredje stycket och 10 §,

3. beträffande myndighets skyldighet att ta emot besök och telefonsamtal,
m. m.

a) att riksdagen med avslag i ifrågavarande delar på motionerna
1985/86:293, 295 och 297, yrkande 1, antar det i propositionen
framlagda förslaget till förvaltningslag såvitt avser 5 §,

b) att riksdagen avslår motionerna 1984/85:810 och 2335,

4. beträffande tidsfrister i ärendehandläggningen, m. m.

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
förvaltningslag såvitt avser 7 § och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om en uppföljning av frågan om handläggningstider
samt förklarar motionerna 1984/85:452, yrkande 10, 1984/
85:1176, 1985/86:K207, yrkande 11, 1985/86:296, yrkande 1 och
1985/86:298, yrkandena 1 och 2, besvarade med vad utskottet anfört,

5. beträffande tolkregeln

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:293 i denna del antar det i
propositionen framlagda förslaget till förvaltningslag såvitt avser 8 §,

6. beträffande parters rätt att få del av uppgifter

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:293 i denna del antar det i
propositionen framlagda förslaget till förvaltningslag såvitt avser 16
och 17 §§,

7. beträffande föredragandens avvikande mening

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:294 antar det i propositionen
framlagda förslaget till förvaltningslag såvitt avser 19 §,

8. beträffande hänvisning till tillämplig författningsbestämmelse i
myndighetsbeslut

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
förvaltningslag såvitt avser 20 § och förklarar motion 1985/86:293 i
denna del och motion 1985/86:298, yrkande 3, besvarade med vad
utskottet anfört,

9. beträffande motivering av regeringsbeslut

att riksdagen förklarar motion 1985/86:296, yrkande 3, vara tillgodosedd
med vad utskottet anfört,

10. beträffande möjligheter att anföra besvär

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:292 antar det i propositionen
framlagda förslaget till förvaltningslag såvitt avser 31 §,

11. beträffande en ytterligare utbyggnad av förvaltningslagen, m. m.
att riksdagen avslår motion 1985/86:K502, yrkandena 1-4, 1985/
86:291,1985/86:295 i denna del samt motion 1985/86:297, yrkande 1 i
denna del och yrkande 2,

12. beträffande rättelse i vissa register

att riksdagen förklarar motion 1985/86:296, yrkande 2, besvarad med
vad utskottet anfört,

13. beträffande det allmännas skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:290 och 1984/85:397, yrkande
2,

KU 1985/86:21

17

14. beträffande propositionen i övrigt

a) att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
förvaltningslag i den mån detta inte omfattas av vad utskottet
hemställt under momenten 1-8 och 10,

b) att riksdagen antar förslaget till ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Stockholm den 3 april 1986

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture
Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s), Sören Lekberg (s), Börje
Stensson (fp), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Torgny Larsson (s), Bengt
Kindbom (c) och Nils Berndtson (vpk).

Vid behandlingen av

momenten 3 b, 6,10 och 11 har Gunnar Hökmark (m) ersatt Anders Björck
(m),

momenten 1, 2, 3 a, 4, 5, 7, 8, 9, 12, 13 och 14 har Ingela Mårtensson (fp)
ersatt Birgit Friggebo (fp), Ulla Pettersson (s) har ersatt Anita Modin (s),
Gunnar Hökmark (m) har ersatt Gunnar Biörck i Värmdö (m) och Bo
Hammar (vpk) har ersatt Nils Berndtson (vpk).

Reservationer

1. Serviceplikten inom myndighets eget verksamhetsområde
(mom. 1)

Anders Björck, Hans Nyhage och Gunnar Hökmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 7 slutar med ”utskottet anfört” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening innefattar de bestämmelser som återfinns i
förvaltningsrättsutredningens förslag till 6 § första stycket ett klarare uttryck
för principen att den enskilde inte får utsättas för rent skönsmässiga
bedömningar utan att det gäller en principiell skyldighet som kan begränsas
endast av sakliga skäl, vilka skall kunna redovisas. De av utredningen
föreslagna bestämmelserna bör därför antas. Med anledning av vad som
anförts i propositionen vill utskottet dock framhålla, att även en sådan
utformning av bestämmelserna som utskottet nu förordat självfallet gör det
möjligt för myndigheterna att avvisa alltför långtgående krav på bistånd från
allmänhetens sida och ta hänsyn till den aktuella arbets- och resurssituationen.
Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 293, 295 och 297,
yrkande 1, bifalls såvitt nu är i fråga.

KU 1985/86:21

18

dels att utskottet under 1 bort hemställa:

1. beträffande serviceplikten inom myndighets eget verksamhetsområde att

riksdagen med bifall i ifrågavarande delar till motionerna 1985/
86:293, 295 och 297, yrkande 1, samt med anledning av proposition
1985/86:80 i denna del antar 4 § första och andra stycket i det i
propositionen framlagda förslaget till förvaltningslag, dock med den
ändring att bestämmelserna sammanförs i ett första stycke och
erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

4 § första och andra stycket

Varje myndighet skall lämna upplysningar,
vägledning, råd och annan
sådan hjälp till enskilda i frågor som
rör myndighetens verksamhetsområde.
Hjälpen skall lämnas i den utsträckning
som är lämplig med hänsyn
till frågans art, den enskildes
behov av hjälp och myndighetens
verksamhet.

Frågor frän enskilda skall besvaras
så snart som möjligt.

Utskottets förslag

4 § första stycket
Myndigheterna skall på begäran av
enskilda lämna upplysningar, vägledning,
råd och annat bistånd i frågor
som rör deras verksamhetsområden,
i den män hinder inte möter på
grund av bestämmelser om sekretess
elier av hänsyn till arbetets behöriga
gång. Förfrågningar skall besvaras
utan onödigt dröjsmål.

2. Myndighets serviceplikt inom andra myndigheters
verksamhetsområden (morn. 2)

Anders Björck, Hans Nyhage och Gunnar Hökmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Utskottet har”
och slutar på s. 8 med ”tredje stycket” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det en styrka att i förvaltningslagen ta in en
särskild regel om vad som bör gälla om en handling av misstag ges in till en
annan myndighet. Utskottet förordar att en sådan regel som föreslås i motion
293 tas in i 10 § om inkommande handlingar.

Utskottet anser också i likhet med motionärerna i motion 293 att regeln om
bistånd till enskild som vänder sig till fel myndighet bör skärpas. Utskottet
förordar att regeln utformas så att myndigheten skall hjälpa den enskilde till
rätta om inte särskilda skäl talar emot detta.

Detta ställningstagande innebär att motionerna 293,295 och 297, yrkande
1, tillstyrks i allt väsentligt, såvitt nu är i fråga.

dels att utskottet under 2 bort hemställa:

2. beträffande myndighets serviceplikt inom andra myndigheters
verksamhetsområden, m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:293 i denna del samt med
anledning av propositionen i denna del, motion 1985/86:295 i denna
del och motion 1985/86:297, yrkande 1, i denna del antar följande som
Utskottets förslag betecknade lydelse av 4 § andra stycket och 10 §
förvaltningslagen:

KU 1985/86:21

19

Regeringens förslag Utskottets förslag

4 § tredje stycket 4 § andra stycket

Om någon enskild av misstag vän- Vänder sig någon enskild av missder
sig till fel myndighet, bör myn- tag till fel myndighet, skall myndig digheten

hjälpa honom till rätta. heten hjälpa honom till rätta, om

inte särskilda skäl talar emot detta.

10 §

En handling anses komma in till en myndighet den dag då handlingen, eller
en avi om en betald postförsändelse som innehåller handlingen, anländer till
myndigheten eller kommer en behörig tjänsteman till handa. Underrättas en
myndighet särskilt om att ett telegram till myndigheten finns hos televerket,
anses telegrammet komma in redan när underrättelsen når en behörig
tjänsteman.

Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i
myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på en postanstalt, anses
den ha kommit in den dagen, om den kommer en behörig tjänsteman till
handa närmast följande arbetsdag.

Ett telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet skall
bekräftas av avsändaren genom en egenhändigt undertecknad handling, om
myndigheten begär det.

Får en myndighet en handling som
uppenbart är avsedd för en annan
myndighet, bör handlingen översändas
dit.

3. Myndighets skyldighet att ta emot besök och telefonsamtal
(mom. 3 a)

Anders Björck, Hans Nyhage och Gunnar Hökmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”är i fråga” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är syftet med den i propositionen föreslagna
utformningen av 5 § vällovligt. Frågan är emellertid om en så utformad regel
i realiteten skulle bidra till att förbättra för de enskilda i deras kontakter med
myndigheterna. Fasta besöks- och telefontider medför att personal som
annars kan vara svår att få kontakt med på grund av sammanträden,
förrättningar, deltid, flextid m. m. ändå finns till hands på vissa bestämda
tider. Utskottet finner därför att 5 § bör utformas i enlighet med förvaltningsrättsutredningens
förslag. Utskottet vill samtidigt betona att de tider som
bestäms skall vara tillräckliga för att tillgodose allmänhetens servicebehov.
Stadgandet ger inte heller myndigheterna möjlighet att avvisa förfrågningar
på andra tider. Tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens bestämmelser
om skyldighet att lämna ut handlingar och uppgifter måste givetvis också
beaktas. Utskottet tillstyrker följaktligen motionerna 1985/86:293, 295 och
297, yrkande 1, såvitt nu är i fråga.

dels att utskottet under 3 a bort hemställa:

3. beträffande myndighets skyldighet att ta emot besök och telefonsamtal,
m. m.

a) att riksdagen med bifall i ifrågavarande delar till motionerna

KU 1985/86:21

20

1984/85:293,295 och 297, yrkande 1, och med anledning av propositionen
i denna del antar följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse av 5 § förvaltningslagen:

Regeringens förslag

Myndigheterna skall ta emot besök
och telefonsamtal från enskilda. Om
särskilda tider för detta är bestämda,
skall allmänheten underrättas om
dem på lämpligt sätt.

Utskottets förslag
§

Myndigheterna skall ha bestämda
tider för att ta emot besök och telefonsamtal.
Dessa tider skall ges allmänheten
till känna på lämpligt sätt.

4. Tidsfrister i ärendehandläggningen, m. m. (morn. 4)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Börje Stensson
(fp), Bengt Kindbom (c), Ingela Mårtensson (fp) och Gunnar Hökmark (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Förvaltningsrättsutredningen
har” och slutar på s. 11 med ”nu anfört” bort ha följande
lydelse:

De frågor om särskilda underrättelser om långa handläggningstider och
särskilda tidsgränser i ärendebehandlingen som nu aktualiserats i motionerna
har tidigare varit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Dessa
frågor synes emellertid inte ha närmare övervägts vare sig inom förvaltningsrättsutredningen
eller under den efterföljande beredningen i regeringskansliet.
Med hänsyn till den centrala betydelse för den enskildes rättssäkerhet
som frågorna har måste detta betraktas som en allvarlig brist. Enligt
utskottets mening bör 7 § förvaltningslagen redan nu tillföras en sådan
bestämmelse som föreslås i motion 1985/86:296, yrkande 1. Utskottet
tillstyrker följaktligen motionsyrkandet. Motion 1985/86:298, yrkande 2, får
anses tillgodosedd med vad utskottet nu föreslagit.

Samtidigt är det angeläget att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder för att
få till stånd erforderliga kompletteringar i regeringsförordningar m. m. och
för riksdagen framlägger förslag till sådana kompletteringar i lag som avses i
motion 1985/86:298, yrkande 1.1 det sammanhanget är det också lämpligt att
regeringen gör den bredare översyn av frågor rörande tidsfrister vad gäller
lämnande av uppgifter, besked i olika frågor etc., som aktualiserats i
motionerna 1984/85:452, yrkande 10, och 1985/86:K207, yrkande 11.

Det utskottet nu anfört rörande kompletterande bestämmelser om tidsgränser
och lagar i förordningar och om en översyn av frågor rörande
tidsfrister bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande tidsfrister i ärendehandläggningen, m. m.

a) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:296, yrkande 1, och
med anledning av motion 1985/86:298, yrkande 2, samt med anledning
av propositionen i denna del antar följande som Utskottets förslag
betecknade lydelse av 7 § förvaltningslagen:

KU 1985/86:21

21

Regeringens förslag

Utskottets förslag

KU 1985/86:21

7 §

Varje ärende där någon enskild är
part skall handläggas så enkelt,
snabbt och billigt som möjligt utan
att säkerheten eftersätts. När myndighetfinner
att behandling av ärende
där enskild är part kommer att
kräva längre tidsutdräkt skall den
enskilde få meddelande om planerad
handläggningstid samt om vem som
inom myndigheten handlägger ärendet.
Vid handläggningen skall myndigheten
beakta möjligheten att
själv inhämta upplysningar och yttranden
från andra myndigheter, om
sådana behövs. Myndigheten skall
sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt.
Även på andra sätt skall
myndigheten underlätta för den enskilde
att ha med den att göra.

b) att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:452, yrkande 10,
1984/85:1176,1985/86:K207, yrkande 11, och 1985/86:298, yrkande 1,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört rörande
kompletterande bestämmelser om tidsgränser i lagar och förordningar
och om en vidare översyn av frågor rörande tidsgränser m. m.

5. Tolkregeln (morn. 5)

Anders Björck, Hans Nyhage och Gunnar Hökmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Den i” och
slutar med ”utskottet anfört” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är den i propositionen föreslagna tolkregeln
alltför vagt utformad och är ägnad att i viss mån utlämna den enskilde till
myndigheternas godtycke när det gäller en så viktig fråga som anlitande av
tolk. Det förslag som förvaltningsrättsutredningen lade fram rörande
tolkning och översättning av handlingar kan enligt utskottets mening bättre
tillgodose angelägna rättssäkerhetskrav. Bestämmelsen bör utformas i
enlighet med utredningsförslaget. Utskottet tillstyrker därför motion 1985/
86:293 i denna del.

dels att utskottet under 5 bort hemställa:

5. beträffande tolkregeln
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:293 i denna del och med
anledning av propositionen i denna del antar följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse av 8 § förvaltningslagen:

Varje ärende där någon enskild är
part skall handläggas så enkelt,
snabbt och billigt som möjligt utan
att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen
skall myndigheten beakta
möjligheten att själv inhämta upplysningar
och yttranden från andra
myndigheter, om sådana behövs.
Myndigheten skall sträva efter att
uttrycka sig lättbegripligt. Även på
andra sätt skall myndigheten underlätta
för den enskilde att ha med den
att göra.

22

Regeringens förslag

Utskottets förslag

KU 1985/86:21

8 §

Myndigheterna får anlita tolk när
de har att göra med någon som har
otillräckliga kunskaper i svenska
språket eller som till följd av handikapp
har särskilda svårigheter att
meddela sig med myndigheterna. Är
det fråga om utövning av befogenhet
att för enskilda bestämma om förmåner,
rättigheter, skyldigheter, disciplinpåföljder,
avskedanden eller
andra jämförbara förhållanden, skall
tolk anlitas, om det behövs för att den
enskilde skall kunna ta till vara sin
rätt.

Första stycket gäller också i fråga
om översättning av handlingar

6. Parters rätt att få del av uppgifter (mom. 6)

Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Gunnar Hökmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”De
föreslagna” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de skäl som anförts i motion 1985/86:296 bör föranleda
ändringar i de föreslagna 16 och 17 §§ förvaltningslagen. Utskottet bifaller
motionen i denna del.

dels att utskottet under 6 bort hemställa:

6. beträffande parters rätt att få del av uppgifter
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:396 i denna del samt med
anledning av propositionen i denna del antar följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse av 16 och 17 §§ förvaltningslagen:

När en myndighet har att göra med
någon som inte behärskar svenska
eller som är allvarligt hörsel- eller
talskadad, bör myndigheten vid behov
anlita tolk.

Regeringens förslag

Utskottets förslag

16 §

En sökande, klagande eller annan
part har rätt att ta del av det som har
tillförts ärendet, om detta avser
myndighetsutövning mot någon enskild.
Rätten att ta del av uppgifter
gäller med de begränsningar som
följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen
(1980:100).

En sökande, klagande eller annan
part har rätt att ta del av det som har
tillförs ärendet, om detta avser myndighetsutövning
mot någon enskild.
Rätten att ta del av uppgifter gäller
med de begränsningar som följer av
14kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).
Begärda uppgifter skall lämnas utan
onödigt dröjsmål.

17 §

Ett ärende får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller
annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom
någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om
ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Myndigheten får dock
avgöra ärendet utan att så har skett

23

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. om avgörandet inte går parten 1. om uppgiften saknar betydelse

emot, om uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av någon annan

eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obehövliga,
anledning är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning,
betygsättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart och det
inte är fråga om prövning i högre instans efter överklagande,

3. om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att
genomföra beslutet i ärendet, eller

4. om avgörandet inte kan uppskjutas.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom
vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 14
kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

7. Hänvisning till tillämplig författningsbestämmelse i
myndighetsbeslut(mom. 8)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Börje Stensson (fp), Ingela Mårtensson
(fp) och Gunnar Hökmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”utskottet anfört” bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som anförs i motionerna 293 och 298 om att
myndigheterna i sina beslut skall ange den eller de föreskrifter som
myndigheterna grundar sina avgöranden på. Detta är dock inte alltid fallet.
Utskottet anser det därför nödvändigt att slå fast en uttrycklig regel härom i
den nya förvaltningslagen och tillstyrker motionsyrkandena. Den nya regeln
bör lämpligen tas in i 20 § om motivering av beslut.

dels att utskottet under 8 bort hemställa:

8. beträffande hänvisning till tillämplig författningsbestämmelse i
myndighetsbeslut

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:293, i denna del, och
1985/86:298, yrkande 3, antar följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse av 20 § förvaltningslagen:

Regeringens förslag Utskottets förslag

20 §

Ett beslut varigenom en myndig- Ett beslut varigenom en myndighet
avgör ett ärende skall innehålla het avgör ett ärende skall innehålla

de skäl som har bestämt utgången, hänvisning till den eller de förf attoni
ärendet avser myndighetsutöv- ningsbestämmelser som avgörandet

ning mot någon enskild. Skälen får grundas på och de skäl i övrigt som

dock utelämnas helt eller delvis har bestämt utgången, om ärendet

avser myndighetsutövning mot någon
enskild. Skälen får dock utelämnas
helt eller delvis

KU 1985/86:21

24

Regeringens förslag

Utskottets förslag

KU 1985/86:21

1. om beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan
anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen.

2. om beslutet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning,
betygsättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart,

3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för
enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart
förhållande,

4. om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen,
eller

5. om ärendet gäller meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap.
regeringsformen och det inte är fråga om prövning i högre instans efter
överklagande.

Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av den som är part om
möjligt upplysa honom om dem i efterhand.

8. Motivering av regeringsbeslut (mom. 9)

Anders Björck, Hans Nyhage och Gunnar Hökmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”det anförda” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet nu anfört om vikten av en ökad användning av
motivering i regeringsbeslut.

dels att utskottet under 9 bort hemställa:

9. beträffande motivering av regeringsbeslut
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:296, yrkande 3, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vikten av
en ökad användning av motivering i regeringsbeslut.

Särskilda yttranden

1. Gunnar Biörck i Värmdö (m) anför:

I motion 1985/86:291 har jag hänvisat till vissa av de ”domarregler” som
tillskrivits Olaus Petri och som av hävd återgivits i Sverige rikes lag. Dessa
regler har en djupt demokratisk innebörd i det de hävdar att lagstiftning och
rättskipning städse skall ha ”menige mans bästa” för ögonen. I en tid då
lagstiftning och rättskipning allt mindre utmärker sig för omsorg om
medborgarnas bästa och alltmera slår vakt om myndigheternas rätt till
förödande ingrepp i enskilda medborgares liv, och massmedierna varje vecka
bär vittnesbörd om hur en strikt och okänslig formell hantering av gällande
regler leder till ohjälpliga personliga tragedier, inte minst på det ekonomiska
området, har jag ansett det befogat att föreslå att man i all övergripande
lagstiftning, som avser enskilda människors förhållande till myndighetssamhället,
inför en portalparagraf med ungefär den innebörd som utmärker
domarreglerna. Vad förvaltningslagen beträffar har jag därför föreslagit att
en sådan paragraf borde införas i anslutning till 3 §, vilken annars kan

innebära att åtskilligt av det förnuftiga, som i övrigt står i förvaltningslagförslaget,
skulle kunna omintetgöras av annan lagstiftning, som i denna paragraf
ges företräde framför förvaltningslagen.

Då utskottet tyvärr inte velat markera att lagstiftningen och rättstillämpningen
städse bör ha de enskilda medborgarnas bästa för ögonen och inte
främst överhetens, vill jag ändock uttala en förhoppning att denna månghundraåriga
uppfattning likväl med tiden skall kunna befästas i svensk
lagtext.

2. Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anför:

Vi anser i likhet med motionärerna i motionerna 1985/86:293 och 298 att
myndigheterna i sina beslut skall hänvisa till de författningsbestämmelser
som de lägger till grund för sina avgöranden. Som framgår av vad utskottet
anfört har detta sedan länge ansetts vara ett elementärt krav. När nu
utskottet erinrar härom i ett motivuttalande, som myndigheterna är skyldiga
att iaktta, anser vi inte att det föreligger något klart behov av en särskild regel
i frågan.

Vad gäller vårt yrkande 3 i motion 1985/86:296 har utskottet gjort ett
uttalande i enlighet med vårt önskemål. Syftet med motionen är därmed
uppnått.

KU 1985/86:21

26

1 Förslag till

Förvaltningslag

KU 1985/86:21

Bil.

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden
och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Bestämmelserna
i 4-6 §§ gäller också annan förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter.

2 § 131 -33 SS föreskrivs begränsningar i lagens tillämpning i vissa myndigheters
verksamhet.

3 S Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse
som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Myndigheternas serviceskyldighet

4 S Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan
sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.
Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med
hänsyn till frågans art. den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet.

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.

Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten
hjälpa honom till rätta.

5 § Myndigheterna skall ta emot besök och telefonsamtal från enskilda.
Om särskilda tider för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om
dem på lämpligt sätt.

Samverkan mellan myndigheter

6 § Varje myndighet skall lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för
den egna verksamheten.

Allmänna krav på handläggningen av ärenden

7 S Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt,
snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen
skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar
och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten
skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall
myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra.

Tolk

8 § När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska
eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten vid behov
anlita tolk.

27

KU 1985/86:21

Bil.

Inkommande handlingar

10 § En handling anses komma in till en myndighet den dag då handlingen,
eller en avi om en betald postförsändelse som innehåller handlingen,
anländer till myndigheten eller kommer en behörig tjänsteman till handa.
Underrättas en myndighet särskilt om att ett telegram till myndigheten
finns hos televerket, anses telegrammet komma in redan när underrättelsen
når en behörig tjänsteman.

Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har
lämnats i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på en postanstalt,
anses den ha kommit in den dagen, om den kommer en behörig
tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

Ett telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet skall
bekräftas av avsändaren genom en egenhändigt undertecknad handling,
om myndigheten begär det.

Jäv

11 § Den som skall handlägga ett ärende är jävig

1. om saken angår honom själv eller hans make, förälder, barn eller
syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas
medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,

2. om han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken
angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets
utgång,

3. om ärendet har väckts hos myndigheten genom överklagande eller
underställning av en annan myndighets beslut eller på grund av tillsyn över
en annan myndighet och han tidigare hos den andra myndigheten har
deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rör saken,

4. om han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i
saken, eller

5. om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

12 § Den som är jävig får inte handlägga ärendet. Han får dock vidta
åtgärder som inte någon annan kan vidta utan olägligt uppskov.

Den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot
honom, skall självmant ge det till känna.

Har det uppkommit en fråga om jäv mot någon och har någon annan inte
trätt i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som
jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten

Ombud och biträde

9 § Den som för talan i ett ärende får anlita ombud eller biträde. Den som
har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det.

Visar ett ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han
olämplig på något annat sätt, får myndigheten avvisa honom som ombud
eller biträde i ärendet.

En myndighets beslut att avvisa ett ombud eller biträde får överklagas
särskilt och då i samma ordning som det beslut varigenom myndigheten
avgör ärendet.

28

KU 1985/86:21

Bil.

Remiss

13 § Innan en myndighet inhämtar yttrande genom remiss skall den noga
pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall det
göras samtidigt, om inte särskilda skäl föranleder något annat.

Om det inte är obehövligt, skall det anges i remissen i vilka avseenden
och inom vilken tid yttrande önskas.

Muntlig handläggning

14 § Vill en sökande, klagande eller annan part lämna uppgifter muntligt i
ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild, skall han få
tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång.

I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig.
Myndigheten skall särskilt beakta att muntlig handläggning kan underlätta
för enskilda att ha med den att göra.

Anteckning av uppgifter

15 § Uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling
och som kan ha betydelse för utgången i ärendet skall antecknas av
myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.

Parters rätt att få del av uppgifter

16 § En sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som
har tillförts ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Rätten att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer
av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

17 § Ett ärende får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande
eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet
genom någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig
över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Myndigheten
får dock avgöra ärendet utan att så har skett

1. om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydelse
eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning,
betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart och
det inte är fråga om prövning i högre instans efter överklagande,

3. om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att
genomföra beslutet i ärendet, eller

4. om avgörandet inte kan uppskjutas.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom
vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av
14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

inte är beslutför utan honom och någon annan inte kan tillkallas utan
olägligt uppskov.

Ett beslut i en jävsfråga får överklagas endast i samband med överklagande
av det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet.

29

Omröstning

18 § Skall beslut fattas av flera gemensamt och kan de inte enas, lägger
ordföranden fram de olika förslag till beslut som har väckts. Varje förslag
läggs fram så att det kan besvaras med antingen ja eller nej. Sedan
de som deltar i avgörandet har fått ta ställning till förslagen, anger ordföranden
vad som enligt hans uppfattning har beslutats. Detta blir beslutet,
om inte omröstning begärs.

Om omröstning begärs, skall den ske öppet. Är förslagen fler än två,
skall det först avgöras vilket förslag som skall ställas mot vad som enligt
ordförandens uppfattning hade beslutats. Utgången bestäms genom enkel
majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

I ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild är varje
ledamot som deltar i den slutliga handläggningen skyldig att delta även i
avgörandet. Ingen är dock skyldig att rösta för mer än ett förslag.

Ordföranden är alltid skyldig att rösta när det behövs för att ärendet
skall kunna avgöras.

Avvikande mening

19 § När beslut fattas av flera gemensamt kan den som deltar i avgörandet
reservera sig mot detta genom att låta anteckna avvikande mening.
Den som inte gör det skall anses ha biträtt beslutet.

Föredraganden och andra tjänstemän som är med om den slutliga handläggningen
utan att delta i avgörandet har rätt att få avvikande mening
antecknad.

Avvikande mening skall anmälas innan beslutet expedieras eller ges till
känna på något annat sätt. Om beslutet inte skall ges till känna, skall
anmälan göras senast när det får sin slutliga form genom protokollsjustering
eller på liknande sätt.

Motivering av beslut

20 § Ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende skall innehålla
de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning
mot någon enskild. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis

1. om beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan
anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,

2. om beslutet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning,
betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart,

3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för
enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart
förhållande,

4. om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen,
eller

5. om ärendet gäller meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap.
regeringsformen och det inte är fråga om prövning i högre instans efter
överklagande.

Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av den som är part
om möjligt upplysa honom om dem i efterhand.

Underrättelse om beslut

21 § En sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet
i det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet, om detta avser

KU 1985/86:21

Bil.

30

myndighetsutövning mot någon enskild. Parten behöver dock inte underrättas,
om det är uppenbart obehövligt.

Om beslutet går parten emot och kan överklagas, skall han underrättas
om hur han kan överklaga det. Han skall då också underrättas om sådana
avvikande meningar som avses i 19 § eller som har antecknats enligt
särskilda bestämmelser.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom
vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt. Underrättelsen
skall dock alltid ske skriftligt, om parten begär det.

Denna paragraf tillämpas också när någon annan som får överklaga
beslutet begär att få ta del av det.

Vem som får överklaga

22 § Ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått
honom emot och beslutet kan överklagas.

Hur beslut överklagas

23 § Ett beslut överklagas skriftligt. I skrivelsen skall klaganden ange
vilket beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han begär.

Skrivelsen ges in till den myndighet som har meddelat beslutet. Den
skall ha kommit in dit inom tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

Tiden för överklagande av sådana beslut som gäller föreskrifter som
avses i 8 kap. regeringsformen och som inte delges räknas från den dag då
beslutet gavs till känna. Har beslutet getts till känna vid mer än ett tillfälle,
räknas tiden från dagen för det sista föreskrivna tillkännagivandet.

24 § Den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet prövar
om skrivelsen med överklagandet har kommit in i rätt tid. Har skrivelsen
kommit in för sent, skall myndigheten avvisa den. om inte annat följer av
andra eller tredje stycket.

Skrivelsen skall inte avvisas, om förseningen beror på att myndigheten
har lämnat klaganden en felaktig underrättelse om hur man överklagar.

Skrivelsen skall inte heller avvisas, om den inom överklagandetiden har
kommit in till den myndighet som skall pröva överklagandet. I ett sådant
fall skall denna myndighet vidarebefordra skrivelsen till den myndighet
som har meddelat beslutet och samtidigt lämna uppgift om vilken dag
skrivelsen kom in till den högre instansen.

25 § Om skrivelsen inte avvisas enligt 24 §, skall den myndighet som har
meddelat beslutet överlämna skrivelsen och övriga handlingar i ärendet till
den myndighet som skall pröva överklagandet.

Rättelse av skrivfel och liknande

26 § Ett beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller något annat sådant
förbiseende innehåller en uppenbar oriktighet får rättas av den myndighet
som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den
som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot
någon enskild och åtgärden inte är obehövlig.

KU 1985/86:21

Bil.

31

KU 1985/86:21

Bil.

28 § Ett överklagande av en myndighets beslut förfaller, om myndigheten
själv ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tillämpas inte 24
och 25 §§.

Ändrar myndigheten beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall
överklagandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske
enligt 24 §.

Inhibition

29 § En myndighet som skall pröva ett överklagande får bestämma att
det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.

Överklagande av avvisningsbeslut

30 § Har en skrivelse med överklagande avvisats på grund av att den har
kommit in för sent och har avvisningsbeslutet efter överklagande prövats
av en högre instans, får den högre instansens beslut i frågan inte överklagas.

Vissa begränsningar i lagens tillämpning

31 § Bestämmelserna i 13-30 §§ gäller inte sådana ärenden hos kommunala,
landstingskommunala och kyrkokommunala myndigheter i vilka besluten
kan överklagas enligt 7 kap. kommunallagen (1977:179) eller 9 kap.
lagen (1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter.

32 § Bestämmelserna i 8-30 §§ gäller inte kronofogdemyndigheternas
exekutiva verksamhet och inte heller polis-, åklagar- och tullmyndigheternas
brottsbekämpande verksamhet.

33 § I ärenden i första instans som avser hälso- och sjukvård gäller 14-30 §§ endast om myndighetens beslut kan överklagas på annat sätt än som
anges i 31 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

2. Genom lagen upphävs förvaltningslagen (1971:290).

3. I fråga om överklagande och omprövning av beslut som har meddelats
före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter i stället för 23-25, 27, 28 och

30 §§.

4. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen
hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag,
tillämpas i stället den nya föreskriften.

Omprövning av beslut

27 § Finner en myndighet att ett beslut, som den har meddelat som första
instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av
någon annan anledning, skall myndigheten ändra beslutet, om det kan ske
snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.
Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas, såvida inte klaganden
begär att beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition).

Skyldigheten gäller inte, om myndigheten har överlämnat handlingarna i
ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot
att myndigheten ändrar beslutet.

32

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1

Besvärshandling tillställs den
domstol som har att pröva besvären.
Handlingen skall ha kommit in
inom tre veckor från den dag då
klaganden fick del av det beslut
som överklagas. Har besvärshandlingen
före besvärstidens utgång
kommit in till den domstol eller förvaltningsmyndighet
som har meddelat
beslutet, skall besvären ändå
tas upp till prövning. Detsamma
gäller, om besvärshandlingen har
kommit in för sent till den domstol
som har att pröva besvären och
detta beror på att en underrättelse
om vad part skall iaktta vid överklagande
av beslutet har innehållit
en oriktig uppgift om besvärstid eller
besvärsinstans.

Föreslagen lydelse

§'

En besvärshandling tillställs den
myndighet som har meddelat det
beslut som överklagas. Handlingen
skall ha kommit in inom tre veckor
från den dag då klaganden fick del
av beslutet.

Den myndighet som har meddelat
beslutet prövar om besvärshandlingen
har kommit in i rätt tid.
Har handlingen kommit inför sent,
skall myndigheten avvisa den, om
inte annat föijer av tredje stycket.

Handlingen skall inte avvisas,
om förseningen beror på att myndigheten
har lämnat klaganden en
felaktig underrättelse om hur man
överklagar. Handlingen skall inte
heller avvisas, om den inom överklagandetiden
har kommit in till
den domstol som skall pröva överklagandet.
I ett sådant fall skall
domstolen vidarebefordra handlingen
till den myndighet som har
meddelat beslutet och samtidigt
lämna uppgift om vilken dag handlingen
kom in till den högre instansen.

Om besvärshandlingen inte avvisas
enligt denna paragraf, skall den
myndighet som har meddelat beslutet
överlämna den och övriga handlingar
i ärendet till den domstol
som sfall pröva överklagandet.
Detta gäller dock inte när överklagandet
förfaller enligt 28 § förvaltningslagen
(1986:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

KU 1985/86:21

Bil.

1 Senaste lydelse 1982:333.

33