Justitieutskottets betänkande
1985/86:6

om trafiknykterhetsbrotten

JuU

1985/86:6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar justitieutskottet fem motioner som tar upp
vissa frågor med anknytning till lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott. De
gäller främst påföljderna samt frågor som hänger nära samman med dem,
t. ex. promillegränserna, personutredning, vård och behandling av rattfyllerister
och tingsrätternas påföljdsval i rattfyllerimål. Vidare tas upp vissa
frågor om återkallelse av körkort.

Utskottet uttalar förhoppningar om att pågående överläggningar och
överväganden i ämnet inom kort skall leda till konstruktiva resultat samt
avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motioner

I motion 1983/84:1776 av Göran Ericsson (m) anhålls att riksdagen hemställer
om utredning rörande villkorligt återkallande av körkort i enlighet med
vad som i motionen anförts.

I motionen redogörs för försök med villkorligt återkallande av körkort som
skall ha ägt rum i Göteborg. Motionären anför att det finns starka skäl för att
verksamheten skall ha stöd i lagstiftningen för att på så vis få en vidare
tillämpning.

Verksamheten skulle gå ut på att den som misstänks för trafiknykterhetsbrott
får behålla sitt körkort under förutsättning att han genomgår behandling
för alkoholmissbruk. Om han bryter behandlingen eller inte följer
läkarens föreskrifter skall läkaren omedelbart anmäla detta förhållande till
länsstyrelsen som har att genast besluta om körkortets omhändertagande.

I motion 1984/85:419 av Marianne Karlsson (c) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har
anförts i motionen om bibehållande av fängelsestraff för rattonykterhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har
anförts i motionen om införande av en fast gräns för tillåten mängd narkotika
i kroppen vid framförande av fordon,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har
anförts i motionen om anmälan till körkortsregistret.

I motionen anförs att det vid en forskarkonferens, anordnad av statens
väg- och trafikinstitut, redovisats att i var tredje dödsolycka i trafiken är en

1 Riksdagen 1985/86. 7sami. Nr 6

alkoholpåverkad förare inblandad. Detta torde enligt motionären belägga
vikten av att fängelsestraffet bör behållas.

Motionären anför vidare att, enligt en rapport från forskare vid statens
rättskemiska laboratorium, ca 12 % av de bilförare som år 1982 misstänktes
för trafiknykterhetsbrott var påverkade av narkotika. Enligt motionären
finns det nu skäl för att införa en fast gräns för tillåten mängd narkotika i
kroppen vid framförande av fordon.

Slutligen anför motionären att rapporter om fylleri bör anmälas till
körkortsregistret. Sådana rapporter har enligt motionären varit av central
betydelse för den förebyggande körkortskontrollen.

I motion 1984/85:1657 av Maj-Lis Landberg (s) och Margit Sandéhn (s) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådant tillägg i lagstiftningen
att personundersökning görs obligatorisk vid misstanke om rattfylleri.

Att rutinmässigt göra personundersökningar i mål där den åtalade
misstänks för rattfylleri skulle enligt motionärerna ge en bättre grund för en
rättvis bedömning av påföljdsvalet och innebära att kurativa insatser kunde
sättas in på ett tidigt stadium.

I motion 1984/85:1660 av Kenth Skårvik (fp) föreslås att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändrad lagstiftning så att rattfylleristraffet och
körkortsindragningen utdöms vid ett och samma tillfälle i en gemensam dom.

I motionen anförs att en domstol, länsrätten, fortsättningsvis bör handlägga
rattfyllerimålen och vid domslutet göra en samlad bedömning av den
tilltalades situation samt avväga tiden för körkortsindragningen med hänsyn
till bl. a. den tilltalades behov av bil vid yrkesutövning så att straffet så långt
möjligt får jämförbar effekt på olika yrkeskategorier.

I motion 1984/85:2396 av Alf Wennerfors (m) hemställs att riksdagen begär
förslag till lagstiftning om påföljder vid trafiknykterhetsbrott i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Motionären anför inledningsvis att flera decenniers framgångsrikt arbete
har lett till att den svenska genomsnittliga bilföraren nu lärt sig att inte
kombinera alkohol och trafik. Detta har dock enligt motionären inte lyckats
beträffande unga förare och förare med alkoholproblem. Motionären anser
därför att dagens trafiknykterhetsproblem är hur trafiksäkerheten skall
kunna ökas ytterligare på detta område med oförminskade ekonomiska
resurser. Vad som måste ske är alltså att effektiviteten i trafiksäkerhetsarbetet
beträffande de unga och de som har alkoholproblem ökas samtidigt som
den inte minskas beträffande övriga förare.

Härefter diskuterar motionären allmänpreventionens betydelse på området.
Han anför att fängelsestraffet inte torde vara lika nödvändigt i dag som
tidigare för att upprätthålla trafiknykterhetens allmänpreventiva effekt.
Höga böter och körkortsåterkallelse torde enligt motionären i flertalet fall
vara tillräckligt för att nå liknande effekt och dessutom kan skyddstillsyn
användas i inte ringa utsträckning. Motionären anför också att nuvarande
praxis med ovillkorligt fängelsestraff vid felfri körning bryter mot den
grundläggande principen om ett rimligt och rättvist förhållande mellan brott
och straff. Motionären anför vidare att det säkert skulle vara en vinst för

JuU 1985/86:6

2

trafiksäkerheten att lägga de resurser som i dag läggs på fängelse på ökad
trafikkontroll med ökad upptäcktsrisk som följd och på andra trafiksäkerhetsåtgärder.

Motionären anför vidare att moralbildningen och allmänhetens tilltro till
att lagstiftaren ser allvarligt på trafiknykterhetsbrott skulle kunna stärkas
ytterligare av en sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen till 0,3 %c, även
om en viss lindring i straffmätningen infördes.

Motionären anför vidare att rättviseproblemet eller problemet med likhet
inför lagen beträffande påföljdsvalen vid rattfylleri är ett allvarligt rättssäkerhetsproblem
i dag. Motionären pekar på att det finns flera alternativ till
normalstraffet, en månads fängelse, och att vissa tingsrätter använder icke
frihetsberövande påföljd i omkring 50-30 % av fallen, medan andra tingsrätter
använder påföljden endast i några enstaka procent av fallen eller aldrig.
Enligt motionären torde en större användning av bötesstraffet i rattfyllerifall
utan konkret trafikfara vara nödvändig för att likheten inför lagen skall
återställas till en rimlig nivå. Motionären anser dessutom att personundersökning
och/eller § 7-undersökning rutinmässigt måste göras för att ge
underlag för en likformig användning av skyddstillsyn.

Motionären tar också upp frågan om behandling som påföljd för rattfylleribrott
och anför att påföljden kontraktsvård bör kunna komma till flitig
användning beträffande rattfylleri. Med i bilden bör enligt motionären
komma frågan om körkortsåterkallelse och möjligheten att återfå körkortet
snabbare än vanligt.

Motionären tar också upp förhållandena i USA och anför att en åtgärd som
där visat sig vara effektiv är att utfärda provisoriska körkort för unga
bilförare, något som begränsar utsattheten hos dessa till dess att de fått
tillräcklig erfarenhet. Motionären anför vidare att i USA anses körkortsåterkallelsen
vara den effektivaste påföljden.

Motionären skissar också på ett förslag till ny trafiknykterhetslagstiftning.
I denna del anför han att en nedre promillegräns på 0,3 %c behövs, men att en
övre promillegräns är obehövlig och dessutom vilseledande. I detta sammanhang
tar motionären också upp frågor som gäller kontroll och förundersökning.
Beträffande påföljden anför motionären att böter, körkortsåterkallelse
och 14 dagars fängelse bör vara normalstraffet när någon för första gången
gör sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott och detta inte är förenat med
någon konkret trafikfara. Vidare bör skyddstillsyn och i framtiden kontraktsvård
ofta kunna användas som påföljd.

Avslutningsvis tar motionären upp kriminalvårdens roll och förordar
försök med att under fängelsetiden påbörja behandling av rattfylleristers
alkoholproblem.

Trafikbrottslagen m. m.

Bestämmelser om straffrättsligt ansvar för trafiknykterhetsbrott finns i 4 §
trafikbrottslagen (1951:649), TBL. I lagrummet skiljs mellan ett grövre brott
(rattfylleri) och ett lindrigare brott för vilket brottsbeteckning saknas i lagen
men som i allmänhet brukar benämnas rattonykterhet.

Juli 1985/86:6

3

1* Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 6

Enligt 1 mom. första och andra styckena inträder ansvar för rattfylleri när
förare av motordrivet fordon eller spårvagn har varit så påverkad av starka
drycker eller annat berusningsmedel att det kan antas att han inte på
betryggande sätt har kunnat föra fordonet eller spårvagnen (s. k. kliniskt
rattfylleri). Tredje stycket innehåller en presumtionsregel enligt vilken den
som har fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka
drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller
efter färden uppgick till 1,5 %c eller däröver, skall anses ha varit så påverkad
av starka drycker som nyss har sagts (s. k. promillerattfylleri).

Straffet för rattfylleri är fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna
är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter.

Det lindrigare brottet rattonykterhet bygger uteslutande på den alkoholkoncentration
som har uppmätts i förarens blod. Enligt 2 mom. skall sålunda
den dömas som framfört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha
förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod
under eller efter färden uppgick till minst 0,5 men inte till 1,5 %c. Straffet för
rattonykterhet är dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.
Rattonykterhet är emellertid subsidiärt till det svårare brottet rattfylleri. Om
det styrks att föraren har varit så påverkad av alkohol att han inte har kunnat
föra fordonet på ett betryggande sätt, kan han alltså dömas för rattfylleri,
även om alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter färden inte
uppgick till 1,5 %c.

Som regel bör för en fällande dom enligt promillereglerna förutsättas att
blodanalys skett (NJA 1984 s. 637).

I 4 § TBL har begreppet motordrivet fordon samma innebörd som i 2 §
vägtrafikkungörelsen (1972:603) och avser alltså motorfordon, traktorer,
motorredskap och terrängmotorfordon. Från promillereglernas tillämpningsområde
har emellertid genom lagstiftning år 1978 enligt 3 mom.
undantagits förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Regler om ansvar för onykterhet vid framförande av maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnelbana finns i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen
(1985:192) som trädde i kraft den 1 maj 1985.

Ansvar för trafiknykterhetsbrott enligt 4 § TBL inträder oavsett på vilken
plats fordonet har förts. Något rekvisit som begränsar dessa brott till körning
endast på väg finns alltså inte. Ett regeringsförslag att reglerna beträffande
vissa fordon skulle begränsas till att avse endast körning på väg avslogs av
riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:77, JuU 21, rskr. 156).

Trafikbrottslagen har inte någon definition på begreppet förande av
fordon. Det har överlämnats åt rättstillämpningen att i gränsfall avgöra om
ett visst förfarande skall bedömas som förande eller inte.

Försök till trafiknykterhetsbrott är inte straffbelagt. Enligt rättspraxis
torde däremot de allmänna reglerna om ansvar för medverkan anses
tillämpliga såväl vid rattfylleri som vid rattonykterhet.

När domstolarna bestämmer påföljden för trafiknykterhetsbrott kan de ta
hänsyn till den körkortsåterkallelse som kan komma att ske. Enligt 6 § TBL
får domstolarna nämligen när påföljd skall bestämmas för brott enligt lagen
ta hänsyn till att gärningsmannen till följd av brottet kan komma att förlora
sin behörighet att föra motordrivet fordon, om det finns grundad anledning

JuU 1985/86:6

4

att anta att beslut om återkallelse av behörigheten kommer att meddelas och
att beslutet kommer att medföra hinder eller synnerlig svårighet för
gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning. På motsvarande sätt får
hänsyn tas till beslut, genom vilket behörighet att föra motordrivet fordon
har återkallats tills vidare.

Promillegränserna

Bestämmelser om s. k. promillekörning infördes i den svenska trafiknykterhetslagstiftningen
år 1941. Redan då drogs den övre gräl sen vid 1,5 %o.
Förare med en alkoholkoncentration i blodet som uppgick till eller översteg
detta gränsvärde skulle dömas för det brott som senare fick beteckningen
rattfylleri. Den nedre straffbarhetsgränsen gick vid 0,8%c. Låg alkoholkoncentrationen
i intervallet 0,8-1,49%o, dömdes föraren för det mindre
allvarliga brott som brukar kallas rattonykterhet. Genom en lagändring år
1957 sänktes nedre straffbarhetsgränsen till 0,5 %c.

Frågan var den nedre promillegränsen för straffbarhet lämpligen
bör ligga har varit föremål för åtskillig diskussion under årens lopp. 1949 års
trafiknykterhetsutredning - vars arbete låg till grund för 1957 års ändring -hade redovisat en rad experimentella undersökningar enligt vilka värdet
0,4 %c var den gräns vid vilken man kunde finna lika stor sannolikhet för att
förarförmågan var nedsatt som för att den inte var det. Vid blodalkoholvärden
på 0,5 %c kunde däremot enligt dessa undersökningar nedsättning av
förarförmågan konstateras i det övervägande antalet fall. Därvid hade man
dock inte beaktat det avdrag-då på 0,13, numera på 0,14%o-som görs med
hänsyn till de med analysförfarandet förenade felmöjligheterna.

1957 års trafiknykterhetskommitté tog i sitt betänkande (SOU 1963:72)
Nykterhet i trafik upp frågan om en sänkning av den nedre promillegränsen.
Kommittén hänförde sig till vissa nyare medicinska undersökningar som
enligt dess mening klart visade att gränsen vid 0,5%c måste anses väl hög.

Kommitténs överväganden ledde inte till några lagstiftningsåtgärder.
Dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade i direktiven till 1966 års
trafiknykterhetsbrottskommitté bl. a. att en sänkning av den nedre promillegränsen
till 0,4 skulle innebära att Sverige skulle inta en särställning bland de
nordiska länderna. Bl. a. av hänsyn till intresset av att så småningom nå
nordisk enhetlighet borde man i Sverige tills vidare låta gränsen vid 0,5 %c
ligga fast.

Trafiknykterhetsbrottskommittén hade mot den bakgrunden inte anledning
att uppehålla sig vid frågan om en sänkning av promillegränsen. Frågan
om förhållandevis små alkoholdosers effekt på förarförmågan har emellertid
varit föremål för fortsatt uppmärksamhet och forskning både i vårt land och
internationellt.

Frågan behandlades även i promemorian (Ds Ju 1983:6) Trafiknykterhetsbrotten
och då med hänvisning till senare års undersökningar beträffande
alkohol och trafikrisker (promemorians avsnitt 4). I promemorian föreslogs
bl. a. med hänvisning till dessa undersökningar att den nedre straffbarhetsgränsen
skulle sänkas till 0,4 %c.

Promemorians förslag lades till grund för proposition 1984/85:21 om

JuU 1985/86:6

5

ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, m. m. (trafiknykterhetsbrotten).
Propositionen återges närmare i det följande under rubriken
Överläggningar mellan riksdagspartierna.

Den övre promillegränsen har legat vid 1,5%c sedan promillelagstiftningen
infördes i Sverige år 1941.1 den nyssnämnda promemorian Ds Ju
1983:6 liksom i proposition 1984/85:21 föreslogs att en övre gräns vid 1,5%>
skulle behållas, åtminstone tills vidare, även om den av flera skäl kunde
tyckas vara irrationell. Som skäl för att behålla gränsen anfördes främst
intresset av enhetlighet i tillämpningen. Frågan ansågs böra aktualiseras först
i samband med de övriga lagändringar som en eventuell övergång till
utandningsprov som rättsligt bevismedel förutsätter (prop. s. 32-33).

Påföljder vid trafiknykterhetsbrott
Allmänt om påfölj der enligt brottsbalken

Påföljderna för brott är enligt brottsbalken (BrB) dels de allmänna straffen
böter och fängelse samt disciplinstraff för krigsmän, dels villkorlig dom,
skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Vid val av påföljd skall domstolarna med iakttagande av vad som krävs för
att upprätthålla allmän laglydnad fästa särskilt avseende vid att påföljden
skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället (1 kap. 7 §
BrB).

Böter ådöms i dagsböter eller direkt i pengar (penningböter), (25 kap. 1 §
BrB). Dagsböternas antal är maximerat till 120. Dagsboten fastställs till
belopp från 10 t. o. m. 1 000 kr., beroende på den dömdes inkomst,
försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt (25 kap. 2 §
BrB).

Böter kan dessutom användas i vissa undantagssituationer, såsom när
gärningsmannen var under 21 år eller handlade under inflytande av själslig
abnormitet (33 kap. 4§ BrB).

Fängelse på viss tid får inte understiga 14 dagar (26 kap. 1 § BrB). Den som
är under 18 år får inte dömas till fängelse om det inte finns synnerliga skäl till
det. Den som är mellan 18 och 21 år får dömas till fängelse bara när det av
hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl till det (26 kap. 4 § BrB).

Villkorlig dom får meddelas för brott som har fängelse i straffskalan, om
det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns grundad
anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt
brottslighet. Sådan dom får inte meddelas om brottets svårhet eller andra
allmänpreventiva skäl hindrar det (27 kap. 1 § BrB). För den dömde gäller en
prövotid av två år, då han skall visa skötsamhet och efter förmåga försörja sig
(27 kap. 3 och 4§§ BrB). Om det anses påkallat för den tilltalades
tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, får jämte villkorlig dom
dömas till dagsböter. Bötesmaximum är här högre än det som gäller för
bötesstraffet i allmänhet eller 180 dagsböter (27 kap. 2§ BrB).

Skyddstillsyn får meddelas för brott som har fängelse i straffskalan, om det
med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning att
anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet.

JuU 1985/86:6

6

Är en mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn dock inte ådömas.
Den som är under 18 år får inte dömdas till skyddstillsyn, om inte denna
påföljd anses lämpligare än vård inom socialtjänsten. Om det lindrigaste
straffet som är föreskrivet för brottet är fängelse i ett år eller mera får
skyddstillsyn ådömas bara om det finns särskilda skäl till det (28 kap. 1 §
BrB). Skyddstillsynen kan kombineras med dagsböter eller med fängelse i
lägst 14 dagar och högst tre månader. Dagsböter kan ådömas jämte
skyddstillsyn om det är påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av
hänsyn till allmän laglydnad. Högsta antal dagsböter är även i detta fall 180.
Fängelse får ådömas jämte skyddstillsyn om det med hänsyn till allmän
laglydnad prövas oundgängligen erforderligt att skyddstillsynen förenas med
frihetsberövande (28 kap. 2 och 3 §§ BrB). Skyddstillsynen fortgår under en
prövotid av tre år (28 kap. 4 § BrB). Under det första året av prövotiden skall
den vara förenad med övervakning (28 kap. 5§ BrB).

Om den dömde är under 21 år och kan bli föremål för vård inom
socialtjänsten får rätten under vissa förutsättningar överlämna den dömde till
sådan vård (31 kap. 1 § BrB). Påföljden kan förenas med dagsböter, högst
180. Om han kan bli föremål för vård enligt lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall får rätten besluta om överlämnande till sådan vård.
Om det är stadgat strängare straff än fängelse ett år för brottet får
överlämnande ske bara om det föreligger särskilda skäl (31 kap. 2§ BrB).
Den som befinns vara i behov av sluten psykiatrisk vård eller vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kan vidare under vissa förutsättningar
överlämnas till sådan vård (31 kap. 3 § BrB). Är den dömde i behov av
psykiatrisk vård eller tillsyn får domstolen förordna att han skall lämnas över
till öppen psykiatrisk vård (31 kap. 4§ BrB).

Påföljdspraxis vid trafiknykterhetsbrott

Normalpåföljden för rattfylleri är fängelse. Fängelsestraffet bestäms i
allmänhet till en eller två månader eller i vissa fall till 14 dagar eller tre
veckor. Böter som enda påföljd får användas bara när omständigheterna
anses mildrande. När så är fallet döms i regel till bötesstraff på 50-100
dagsböter.

Mildrande omständigheter vid rattfylleri har ansetts huvudsakligen föreligga
då brottet inte har medfört någon nämnvärd fara för trafiksäkerheten
eller då körningen föranletts av förhållanden som närmast kunnat jämföras
med en nödsituation. I praxis tillämpas bestämmelsen i huvudsak vid
rattfylleri med moped. Vid rattfylleri med bil anses i praxis omständigheterna
mildrande endast i enstaka undantagsfall, i regel bara när den trafikuppgift
som föraren har påtagit sig är av strängt begränsad innebörd, t. ex. när det är
fråga om omparkering eller flyttning av bil på tomtmark.

Vid rattonykterhet tillämpas huvudsakligen bötesstraff på 40-100
dagsböter.

Påföljdsvalet vid trafiknykterhetsbrott var före år 1965, då BrB trädde i
kraft, relativt schablonmässigt och onyanserat. Av hänsyn till allmän
laglydnad tillämpades som regel vid rattfylleri ovillkorliga frihetsstraff av en
till två månaders längd. Vid rattfylleri med moped bestämdes dock straffet

JuU 1985/86:6

7

1** Riksdagen 1985186. 7sami. Nr6

vanligtvis till enbart böter, i genomsnitt 60 till 80 dagsböter. Vid rattonykterhet
tillämpades före brottsbalkens tillkomst huvudsakligen böter, i genomsnitt
50 till 70 dagsböter. I viss utsträckning förekom också korta fängelsestraff
vid rattonykterhet.

BrB:s ikraftträdande medförde inte omedelbart någon ändring i tidigare
praxis. Högsta domstolens påföljdsval innebar alltjämt att påföljden för
rattfylleri utan mildrande omständigheter normalt skulle vara fängelse. En
uppmjukning har dock skett successivt och huvudregeln har frångåtts i vissa
fall där särskilda skäl ansetts tala för en påföljd som inte innebär frihetsberövande,
närmast skyddstillsyn, eventuellt i förening med böter. Sådana skäl
har t. ex. ansetts föreligga om det finns ett klart vårdbehov i förening med
påtaglig risk för att frihetsberövande skulle medföra försvårad anpassning.

Efter hand har i ökande utsträckning hänsyn tagits till gärningens samband
med den tilltalades personliga förhållanden, och större utrymme har getts åt
individualpreventiva och humanitära överväganden i påföljdsfrågan.

Huvudprincipen för högsta domstolens val av påföljd för rattfylleri, där
omständigheterna inte är mildrande, är i dag att hänsynen till allmän
laglydnad kräver att påföljd, som inte innebär frihetsberövande, tillämpas
endast om särskilda skäl talar för det. Härvidlag beaktas i synnerhet om den
dömde påbörjat försök att återanpassa sig till ett ordnat liv och om det
föreligger risk för att denna process försvåras om den dömde berövas
friheten. Resonemang av denna typ har förts främst beträffande dem som
varit allvarligt alkoholskadade. Annan påföljd än frihetsberövande har också
valts när den dömde haft dokumenterade svårigheter att klara av ett
frihetsberövande liksom någon gång också med hänsyn till att brottet i det
enskilda fallet har medfört endast ringa trafikfara.

En utförlig redogörelse för högsta domstolens praxis t. o. m. år 1980 finns i
justitieutskottets betänkande 1980/81:1 s. 6f till vilken här kan hänvisas. Till
komplettering av redogörelsen kan nämnas följande senare publicerade fall.

NJA 1981 s.308. Den tilltalade åtalades för bl. a. rattfylleri alternativt
rattonykterhet. Av analysbevis framgick att alkoholkoncentrationen i hans
blod i samband med körningen uppgick till 1,48 %c. Domstolarna fann honom
skyldig till rattonykterhet och olovlig körning. Påföljden bestämdes av
högsta domstolen till böter. Högsta domstolen uttalade i domskälen bl. a. att
det syntes bäst överensstämma med utformningen av bestämmelserna om
ansvar för trafiknykterhetsbrott och med praxis i rattfyllerimål att man för
rattonykterhetsbrott där omständigheterna i övrigt kring körningen inte ter
sig särskilt anmärkningsvärda använder bötesstraffet ända intill den av
lagstiftaren bestämda promillegränsen för rattfylleri. Självfallet skall därvid
antalet dagsböter i princip variera efter graden av alkoholkoncentrationen.

NJA 1981 s. 723.

I. Den tilltalade var en 59-årig kvinna som levt under goda sociala och
ekonomiska villkor. Det förhållandet att lagföringen hade inneburit allvarliga
påfrestningar för henne och att fängelsestraffet skulle drabba henne hårt
ansågs av högsta domstolen inte utgöra sådana särskilda skäl att en
frihetsberövande påföljd kunde undvikas. Påföljden bestämdes till fängelse
en månad.

II. Den tilltalade var en 30-årig man som befann sig i en mycket besvärlig

JuU 1985/86:6

8

familjesituation. En beaktansvärd risk ansågs föreligga för att hans hustrus
psykiska hälsa skulle påverkas menligt om han tvingades avtjäna ett
frihetsstraff, något som i sin tur också skulle gå ut över barnen. Enligt högsta
domstolen kunde det inte anses föreligga tillräckliga skäl att välja annan
påföljd än fängelse.

NJA 1982 s. 190. Den tilltalade hade vid tiden för körningen ett avancerat
alkoholmissbruk. Senare och vid tiden för åtalet hade inträtt en positiv
förändring och han var avhållsam från alkohol. Högsta domstolen fann att
hans situation måste bedömas som ömtålig och att risken för att avtjänandet
av frihetsstraff skulle få till följd att den synbarligen gynnsamma utveckligen
bröts var påtaglig. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i förening med
böter.

NJA 1982 s. 350.

I. Den tilltalade, som var lastbilschaufför, hade till följd av den åtalade
körningen tillfälligt blivit av med sitt körkort och under återkallelsetiden
varit arbetslös. Till följd därav hade han förlorat en inkomst mellan 20 000
och 25 000 kr. Högsta domstolen fann att det inte förelåg sådana skäl som
enligt domstolens dittillsvarande praxis skulle kunna motivera en icke
frihetsberövande påföljd. När det gäller verkningarna av körkortsåterkallelsen
fann högsta domstolen att de svårigheter denna medfört för den tilltalade
var så betydande att straffet kunde stanna vid 14 dagars fängelse.

II. Den tilltalade som var lastbilschaufför, hade till följd av den åtalade
körningen tillfälligt blivit av med sitt körkort. Han hade då förlorat sin
anställning som lastbilschaufför. Högsta domstolen fann att den tilltalades
förlust av anställningen som chaufför delvis uppvägdes av att han fått annan
anställning och efter det att återkallelsen upphört hade återfått anställningen
som chaufför. Påföljden bestämdes till en månads fängelse.

III. Den tilltalade var åkeriägare. Genom körkortsåterkallelsen gick hans
årsinkomst ned med omkring 20 000 kr. Högsta domstolen fann att det av
utredningen i målet fick anses framgå att trafikfaran under körningen även
med beaktande av den jämförelsevis höga alkoholhalten i blodet (l,92%o)
typiskt sett var obetydlig och att de svårigheter som körkortsåterkallelsen
medförde i den tilltalades näringsutövning var synnerligen stora. Påföljden
bestämdes till fängelse 14 dagar.

IV. Den tilltalade var innehavare av en blomsteraffär och återkallelsen av
körkortet hade inneburit avbräck i rörelsen. Omsättningen hade gått ned
med 10%. Högsta domstolen fann att trafikfaran under den åtalade
körningen typiskt sett inte var ringa samt att körkortsåterkallelsen visserligen
medfört svårigheter i den tilltalades näringsutövning men att dessa inte
kunde anses ha varit synnerligen stora. Påföljden bestämdes till fängelse en
månad.

NJA 1983 s. 491. Den tilltalade hade gjort sig skyldig till rattfylleri och ett
misshandelsbrott som var att betrakta som ringa. Han hade svåra alkoholproblem
vid tidpunkten för brotten. När högsta domstolen avgjorde målet hade
han varit underkastad skyddstillsyn under ungefär halva den prövotid som
normalt gäller. En dom på fängelse skulle därför enligt högsta domstolen i
viss mån innefatta en påföljd utöver det vanliga för rattfylleri. Högsta
domstolen ansåg att det var uppenbart att skyddstillsynen haft en mycket

JuU 1985/86:6

9

positiv effekt på den tilltalade. Han tycktes ha upphört med sitt alkoholmissbruk
och hade, sedan han återfått körkortet, beretts tillfälle att få ett arbete
som han tydligen skötte tillfredsställande. Hans relationer till familjen hade
förbättrats. Högsta domstolen ansåg att skyddstillsynen borde fortgå och att
fängelse inte borde ådömas. Skyddstillsynen borde dock förenas med böter.

NJA 1984 s. 415. Högsta domstolen fann att det framstod som uppenbart
att det förelåg ett klart samband mellan brottet och ett allvarligt alkoholmissbruk
från den tilltalades sida. Efter brottets begående men innan högsta
domstolen avgjorde målet hade den tilltalade frivilligt underkastat sig
behandling på ett behandlingshem. Härigenom hade han enligt högsta
domstolen visat en positiv inställning till att söka komma till rätta med sina
alkoholproblem. Den behandling som han undergått hade medfört en viss
förbättring som dock inte kunde bedömas vara tillräcklig för att han varaktigt
skulle ha kommit ifrån sitt alkoholmissbruk. Han var arbetslös, vilket angavs
inverka deprimerande på honom, och han uppgavs själv vara inriktad på att
ett arbete var nödvändigt för honom för att han skulle lösa sina problem.
Högsta domstolen fann att det var uppenbart att den förbättring som
uppnåtts genom vistelsen på behandlingshemmet skulle kunna allvarligt
äventyras av ett fängelsestraff. Med hänsyn härtill och då den tilltalade givit
intryck av att vara positivt inställd till ytterligare rehabiliteringsåtgärder fann
högsta domstolen att det med hänsyn till allmän laglydnad inte borde få
utgöra hinder för att välja annan påföljd än ett frihetsberövande. Högsta
domstolen förordnade att en tidigare ådömd skyddstillsyn skulle omfatta
även det i målet aktuella brottet och att den tilltalade skulle underkasta sig
den läkarvård och nykterhetsvård som skyddskonsulenten i samråd med
läkare fann nödvändig.

NJA 1984 s. 447. Bl. a. i olika läkarintyg hade uttalats farhågor för att en
frihetsberövande påföljd skulle kunna innebära fara för suicidhandlingar
från den tilltalades sida. Med hänsyn till vad som hade framkommit om den
tilltalades psykiska tillstånd fann högsta domstolen sådana särskilda skäl
föreligga att, trots brottslighetens art, frihetsberövande påföljd inte borde
väljas. Högsta domstolen bestämde påföljden till villkorlig dom och böter.

NJA 1985 s. 258. En 32-årig kvinna körde sin bil omkring en mil, till större
delen på motorväg. Alkoholkoncentrationen i hennes blod uppmättes till
2,1 %c. Tingsrätten dömde kvinnan till fängelse två månader, hovrätten
sänkte till en månad. I båda instanserna företeddes läkarintyg, av vilka
framgick bl. a. att kvinnan hade en tendens till ångestneurotiska reaktioner
samt att hon genom alkoholförtäring försökte hantera sin oro och ängslan, ett
alkoholmissbruk som sades ha karaktären av s. k. sekundär alkoholism. I
högsta domstolen företeddes nya läkarintyg. Av dessa framgick att kvinnan
hade vissa fobier, som tog sig uttryck bl. a. i panikkänsla vid instängdhet, att
hennes alkoholproblematik var på väg att bli påtaglig och ytterligt destruktiv
samt att kvinnan hade allvarligt menade suicidtankar. Högsta domstolen
fann med hänsyn till dessa uppgifter att det fanns särskilda skäl att trots
brottets art inte döma till frihetsberövande påföljd. Om påföljdsvalet
anförde högsta domstolen vidare:

JuU 1985/86:6

Vid valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn är att märka att sådan tillsyn

10

och hjälp som kan beredas inom ramen för kriminalvård i frihet är ämnad för
fall då det gäller att motverka risken att den tilltalade fortsätter brottslig
verksamhet. Enbart ett behov av stöd eller hjälp avses bli tillgodosett genom
andra organ än frivården, främst socialtjänsten (prop. 1982/83:85 s. 75).
Detta har kommit till uttryck i den jämkning av lagtexten i 28 kap. 1 § BrB
som skedde i samband med 1983 års ändringar i BrB. I paragrafens 1 st.
infördes då lydelsen, att skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket
fängelse kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga
förhållanden finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller
sig från fortsatt brottslighet. Därigenom markerades sambandet mellan
behovet av övervakning och hjälpåtgärder, å ena sidan, samt risken för
återfall i brott, å den andra. Samtidigt ändrades förutsättningarna för
villkorlig dom för att göra det möjligt att i större utsträckning använda denna
påföljd för förstagångsbrottslingar och andra tillfällighetsbrottslingar. Därmed
försköts också gränsen mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, så att en
ökad användning av den förra påföljden i stället för den senare möjliggjordes.

Högsta domstolen konstaterade att kvinnan levde under ordnade förhållanden
och regelbundet besökte psykiatrisk klinik, företrädesvis för samtalsterapi.
Under sådana omständigheter fanns inte anledning att anta att
skyddstillsyn skulle vara påkallad för att avhålla kvinnan från fortsatt
brottslighet. Högsta domstolen bestämde påföljden till villkorlig dom jämte
100 dagsböter.

Särskilt om tingsrättspraxis

År 1980 behandlade utskottet, med anledning av en motion, frågan om
tingsrätternas val av påföljd för rattfylleri. För utskottet presenterades viss
statistik. Materialet grundades på mål om rattfylleri där omständigheterna
inte hade bedömts som mildrande och visade relationerna mellan antalet
domar, i vilka påföljden bestämts till skyddstillsyn eller villkorlig dom resp.
fängelse. Utskottet konstaterade att materialet visade stora variationer; i
Blekinge län hade exempelvis dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn i ca
2,8% av fallen (relationen 1:35) medan motsvarande andel i Gotlands län
utgjorde ca 26,3 % (1:2,8). Mellan domstolar i ett län noterades variationer i
andelen domar på villkorlig dom och skyddstillsyn från 50% (1:1) till ca
4,5 % (1:22). Vid några tingsrätter hade under den tid som statistiken avser
över huvud taget inte dömts till någon frihetsberövande påföljd för rattfylleri.
Materialet i sin helhet redovisas i betänkandet JuU 1980/81:1. Utskottet
uttalade att det - även om vissa variationer måste accepteras i ett system med
ett stort antal i dömandet självständiga domstolar - var förvånande att
olikheterna mellan skilda tingsrätters påföljdsval var så stora som det i
ärendet framlagda materialet pekade på och utskottet förordade att saken
undersöktes närmare. Riksdagen följde utskottet (JuU 1980/81:1, rskr. 30).
Regeringen har uppdragit åt utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott (LUP-utredningen) att
göra den begärda undersökningen. Utredningens arbete behandlas nedan
under rubriken Pågående utredningsarbete.

JuU 1985/86:6

11

Körkortsingripande vid trafiknykterhetsbrott

Enligt 16 § 1 körkortslagen (1977:477) skall körkortet som regel återkallas
om körkortshavaren har gjort sig skyldig till rattonykterhet eller rattfylleri.
Samtidigt med återkallelsen bestäms en spärrtid under vilken tid något
körkort inte får lämnas ut. Spärrtiden är lägst en månad och högst tre år. Vid
rattfylleri skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år. I stället för återkallelse
kan varning under vissa omständigheter meddelas körkortshavaren vid
rattonykterhet. För att varning skall få meddelas krävs att alkoholkoncentrationen
i blodet under eller efter färden är lägre än 0,8 %ooch att omständigheterna
är mildrande. I avvaktan på slutligt avgörande i återkallelsefrågan skall
körkortet återkallas tills vidare om det på sannolika skäl kan antas att
körkortet kommer att slutligt återkallas till följd av att körkortshavaren har
gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott. Mål om återkallelse prövas av
länsrätten.

Den normala spärrtiden vid rattonykterhet över 0,8 %c och rattfylleri under
2%c är ett år. Vid rattonykterhet under 0,8 %c tillämpas som regel en spärrtid
om sex månader i de fall då varning inte har ansetts tillräcklig. Vid
blodalkoholhalter över 2 %c bestäms spärrtiden i allmänhet till minst 18
månader. Är det fråga om upprepad trafiknykterhetsbrottslighet varierar
spärrtiden mellan 18 och 36 månader.

Körkortslagen innehåller även bestämmelser om omhändertagande av
körkort vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Omhändertagande skall ske
bl. a. om körkortshavaren vid förandet av motordrivet fordon, spårvagn eller
motordrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana har företett tydliga
tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne. Misstänks körkortshavaren
ha gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet och hade han
före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod uppgick till minst 0,5 %c skall körkortet omhändertas när
resultatet av blodanalysen har erhållits, dock att omhändertagande inte skall
ske vid misstanke om rattonykterhet när omständigheterna vid brottet kan
anses mildrande.

Om det föreligger synnerliga skäl får enligt 24 § körkortslagen återkallelse
underlåtas eller spärrtid sättas ned, om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten.
Om återkallelse underlåts får varning meddelas i stället.

I detta sammanhang kan erinras om att trafikmålskommittén i sitt
betänkande (SOU 1972:70-71) Rätten till ratten föreslog att villkorlig
återkallelse av körkortet skulle kunna meddelas i stället för varning i
dåvarande regelsystem vid rattonykterhet, om alkoholhalten i förarens blod
inte överstigit 1,2 %o. Den villkorliga återkallelsen av körkortet skulle enligt
förslaget kunna förenas med föreskrifter om att föraren skulle underkasta sig
t. ex. läkarvård, nykterhetsvård, annan vård eller behandling. Förslaget
avvisades i proposition 1975/76:155 om vissa körkortsfrågor. Föredraganden
(s. 104-108) framhöll bl. a. att villkorlig återkallelse av körkortet, som inte
förenades med körförbud, i praktiken hade samma innebörd som en allvarlig
varning samt att - om den villkorliga återkallelsen förenades med körförbud
- den å andra sidan skulle komma att utgöra en ovillkorlig återkallelse av
kortare längd. Riksdagen hade i denna del inte något att erinra (TU

JuU 1985/86:6

12

1975/76:28, rskr. 390).

I samma betänkande tog emellertid trafikutskottet upp frågan om
rehabilitering av förare med alkoholproblem, vilket ledde till att trafiksäkerhetsutredningen
fick i uppdrag att utreda frågan om rehabilitering av
personer som dömts för rattfylleri eller för rattonykterhet. Trafiksäkerhetsutredningen
ansåg dock i sitt betänkande (Ds K 1980:6 s. 105) att frågan om
utveckling av lämpliga rehabiliteringsåtgärder för trafiknykterhetsbrottslingar
borde bedömas i anslutning till behandling av frågan om motsvarande
åtgärder för andra brottslingar. Vid behandling av trafiksäkerhetsutredningens
förslag (prop. 1981/82:81, TU 19) förutsattes det att rehabiliteringsfrågorna
skulle komma att behandlas av frivårdskommittén, som bl. a. hade i
uppdrag att studera frågan om kontraktsvård. Denna påföljd innebär vård i
enlighet med ett behandlingsprogram i stället för ett frihetsstraff. Frivårdskommitténs
förslag behandlas närmare i det följande under rubriken
Pågående utredningsarbete.

Personundersökning

De grundläggande reglerna om personundersökning finns i lagen (1964:542)
om personundersökning i brottmål. Syftet med personundersökning är att få
kunskaper om den tilltalades personliga förhållanden och om de åtgärder
som kan anses lämpliga för att främja hans anpassning i samhället och öka
hans möjligheter till personlig utveckling. Personundersökning skall äga rum
om det prövas erforderligt (1 §). Ingen får dömas till fängelse i sex månader
eller mera eller till skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård utan att
personundersökning har ägt rum. Personundersökning behövs dock inte om
sådan utredning som avses med den är tillgänglig på annat sätt (2 §). Det är
domstolen som beslutar om personundersökning (3 §). Personundersökning
verkställs av tjänsteman inom skyddskonsulentorganisationen eller av personundersökare
som skyddskonsulenten utser (4 §). Om det under personundersökningen
framkommer att den misstänkte är i behov av personligt stöd
kan skyddskonsulenten förordna förtroendeman för honom om han samtycker
till det.

Enligt samma lag får domstolen när skäl är till det förordna läkare att avge
läkarintyg om en misstänkt, s.k. §7-intyg (7§).

I årets budgetproposition uttalar chefen för justitiedepartementet att det,
eftersom det är angeläget att övervakningen vid skyddstillsyn kan komma i
gång omedelbart efter domen, är viktigt att ett väl genomarbetat övervakarförslag
kan lämnas i personundersökningen. Enligt hans bedömning underlättas
detta arbete av om man i ökad utsträckning använder sig av
förtroendeman under personundersökningstiden (prop. 1984/85:100, bil. 4,
s. 105).

Riksrevisionsverket (RRV) har granskat verksamheten med personundersökningar
och föreslagit genomgripande förändringar av personutredningsförfarandet.
RRV anser att man bör överväga att ersätta det nuvarande
personundersökningsinstitutet med ett mera flexibelt utredningsförfarande
(Revisionsrapport 1984-06-29, Dnr 1983:661). Rapporten har överlämnats
till justitiedepartementet. De frågor som rapporten behandlar övervägs för
närvarande inom departementet.

Juli 1985/86:6

13

Körkortsregistret

JuU 1985/86:6

Gällande ordning

Genom lagstiftning år 1976 avskaffades fylleristraffet. Samtidigt infördes
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB).
De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1977 (prop. 1975/76:113,
JuU 37, rskr. 351, SFS 1976:510, 905).

Bestämmelser om körkortsregister finns i körkortsförordningen
(1977:722). Körkortsregistret förs av trafiksäkerhetsverket och, beträffande
vissa uppgifter, rikspolisstyrelsen (90 §). När någon har tagits om hand enligt
LOB skall polisen anmäla detta till trafiksäkerhetsverket (87 §) och verket
skall föra in uppgifterna i registret (91 §).

Tidigare riksdagsuttalanden

År 1984 beslutade riksdagen på förslag av regeringen om vissa ändringar i
LOB. I samband härmed aktualiserades frågan om registrering i körkortsregistret
av dem som omhändertagits enligt LOB. I betänkandet (SOU
1982:64) Frihetsberövanden vid bråk och berusning, som låg till grund för
förslaget om ändringar i LOB, hade LTO/LOB-utredningen föreslagit att
rapporteringen och registreringen skulle slopas. Departementschefen fann
det svårt att se att det nuvarande rapporteringssystemet då kunde undvaras
och lade inte fram något förslag om att avskaffa det.

I riksdagen väcktes motioner i ämnet. Justitieutskottet, som beredde
ärendet, uttalade att frågan i första hand måste bedömas från trafiksäkerhetssynpunkt.
Det fanns, ansåg utskottet, onekligen ett starkt samband
mellan omhändertaganden enligt LOB och opålitlighet i nykterhetshänseende.
Att slopa rapporteringen från polisen skulle enligt utskottet i avsevärd
mån försvåra körkortsmyndighetens möjligheter att rätt bedöma en körkortssökandes
eller körkortsinnehavares förhållanden vad gäller kravet på
ett nyktert levnadssätt. Utskottets slutsats var att polisens rapportering för
registrering i körkortsregistret då inte kunde undvaras, även om rapporteringssystemet
hade vissa svagheter. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna
(prop. 1983/84:111 s. 38f, JuU 27 s.38 f, rskr. 331).

Narkotikaberusning i trafiken

Sorn tidigare har nämnts inträder ansvar såsom för rattfylleri enligt 4 § 1
mom. andra stycket TBL när föraren varit så påverkad av annat berusningsmedel
än alkohol att det kan antas att han inte har kunnat föra fordonet på
betryggande sätt (s. k. drograttfylleri). För dessa fall saknas motsvarighet till
presumtionsregeln i tredje stycket som bygger enbart på alkoholkoncentrationen
i förarens blod.

Till gruppen annat berusningsmedel än alkohol räknas enligt praxis sådana
läkemedel som till följd av sin sammansättning kan påverka reaktionsförmåga,
omdöme och uppmärksamhet samt andra motoriska och psykiska
funktioner som är viktiga för trafiksäkerheten. Det rör sig här främst om

sömnmedel samt lugnande och smärtstillande medel, vilka ordineras som
läkemedel. Till gruppen hör också preparat som inte alls eller sällan har
medicinsk användning, såsom kokain, heroin, cannabis och olika slags
centralstimulerande medel (narkotiska preparat). Vidare hänförs till denna
grupp olika kemiskt-tekniska lösnings- och rengöringsmedel, t. ex. thinner
och trikloretylen (sniffningsmedel).

Kunskapen om olika preparats verkningar på de funktioner som är viktiga
för körförmågan är ofullständig. Klart är emellertid att verkningarna varierar
avsevärt inte bara mellan olika preparat utan även när det gäller olika
individer.

Nordiska läkemedelsnämndens expertgrupp har i en utredning år 1977 (Nu
A 1977:11) rubricerat ca 300 substanser som ingår i olika läkemedel såsom
potentiellt trafikfarliga och bland dem mer än 100 såsom speciellt trafikfarliga
redan vid medicinering i normala doser. Vissa andra läkemedel anses ge
en påverkan som är riskabel från trafiksäkerhetssynpunkt först vid överdosering
eller vid förtäring tillsammans med andra läkemedel eller med alkohol
(s. k. interaktioner).

De typer av bevisning som blir aktuella i mål om trafiknykterhetsbrott är
normalt, förutom den misstänktes egna uppgifter, blodprovsanalys, urinprovsanalys,
klinisk läkarundersökning jämte läkares uttalanden om graden
och arten av den misstänktes påverkan samt vittnesbevisning.

Kliniska läkarundersökningar förekom tidigare regelmässigt vid varje
misstanke om trafiknykterhetsbrott. Justitieutskottet uttalade sig år 1979 för
en översyn rörande undersökningarna och anförde därvid (JuU 1979/80:11
s. 14 f) att det rutinmässiga användandet av läkarundersökningar kunde
anses utgöra en misshushållning med knappa resurser. I en proposition
(prop. 1981/82:162) föreslogs därefter att de kliniska läkarundersökningarna
fortsättningsvis skall äga rum endast vid misstanke om drograttfylleri och
alltså i princip inte när misstanken avser påverkan av endast alkohol.
Förslaget godtogs av riksdagen (JuU 1981/82:55, rskr. 329).

Det saknas tillförlitligt underlag för att bedöma förekomsten av drogpåverkade
förare i trafiken. Antalet misstänkta fall av rattonykterhetsbrott i
Sverige är ca 22 000 om året. Genom analyser av blod- och urinprov från ett
begränsat urval av misstänkta förare år 1978 har enligt en undersökning som
utförts vid statens rättskemiska laboratorium uppskattats att 26 % av de
undersökta förarna var påverkade även av annat berusningsmedel än
alkohol. Vid motsvarande undersökning år 1981 var frekvensen 60 %.

De problem som är förknippade med drograttfylleri har länge diskuterats i
olika sammanhang. Socialstyrelsens narkomanvårdskommitté redovisade år
1967 i ett betänkande (SOU 1967:41) vissa överväganden i frågan om
läkemedel i trafik. Därefter ägnades frågan uppmärksamhet av trafiknykterhetsbrottskommittén
i ett betänkande år 1970 (SOU 1970:61). Ämnet har
behandlats även av utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov som
bevismedel vid trafiknykterhetsbrott i delbetänkandet (Ds Ju 1981:13)
Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. En omfattande
forskningsrapport i ämnet gavs år 1978 ut med stöd från bl. a. brottsförebyggande
rådet (Solarz, Läkemedelspåverkan och trafiken, Stockholm
1978). Vid statens rättskemiska laboratorium arbetar man med att kartlägga

JuU 1985/86:6

15

problemet med drogpåverkade förare i trafiken och utveckla bättre analysmetoder.
Med stöd från brottsförebyggande rådet och socialstyrelsen har,
som framgått av det nyss sagda, vid laboratoriet undersökts förekomsten av
läkemedel och narkotika hos bilförare misstänkta för trafiknykterhetsbrott.
En delrapport häröver har publicerats i en rapport från brottsförebyggande
rådet över narkotikautvecklingen år 1982 (BRÅ Rapport 1982:2 s. 191 ff).
Frågan är också berörd i en rapport från rådet över brottsutvecklingen år
1983 (BRÅ Rapport 1983:5 s. 64). En redogörelse för problemen finns
vidare i en artikel i Svensk Juristtidning år 1980, s. 40 ff.

Här bör också nämnas att statens väg- och trafikinstitut i mars 1983 i en
skrivelse till justitiedepartementet har begärt att få tillfälle att utföra
experimentella försök inom ramen för en forskning kring prestationsnedsättande
effekter av droger av olika slag. Institutet pekar särskilt på att
kunskapen om hur körförmågan påverkas av olika typer av droger och
kombinationer av droger är mycket begränsad. Framställningen övervägs för
närvarande inom regeringskansliet.

År 1984 behandlade utskottet motioner i vilka togs upp problemet med
narkotikapåverkade förare i trafiken. Utskottet förklarade sig dela motionärernas
oro över det av allt att döma tilltagande bruket av olika narkotiska
medel hos fordonsförare. Vidare fann utskottet det angeläget att detta
allvarliga problem ges tillbörlig uppmärksamhet i arbetet på att förbättra
trafiknykterheten. Utskottet uttalade vidare:

Som framgått av redogörelsen i det föregående är det förenat med stora
svårigheter att uppdaga och utreda sådana överträdelser av trafikbrottslagen
som innebär att föraren har varit påverkad av annat än alkohol; bl. a. är
kunskaperna om vilka preparat som - ensamma eller i kombinationer - kan
försämra körförmågan ofullständiga, och tillräckligt utvecklade analysmetoder
för att praktiskt kunna bestämma koncentration av andra än ett fåtal
ämnen i kroppen finns ännu inte. Problem som hänger samman med de nu
behandlade frågorna rörande påverkade förare i trafiken är aktuella såväl i
Sverige som på många andra håll i världen, och de är fortlöpande föremål för
forskning och utvecklingsarbete. Mot denna bakgrund anser utskottet, som
inte tar ställning till frågan om det är lämpligt att införa en sådan gräns som
motionärerna förespråkar, att det saknas anledning för riksdagen att ta
sådana initiativ som begärs i motionerna.

Utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandena. Riksdagen följde utskottet
(JuU 1983/84:24, rskr. 329).

Vid Nordiska rådets 32:a-33:e session den 4-8 mars 1985 i Reykjavik antog
rådet en rekommendation till ministerrådet att låta utreda omfattningen av
drogproblemet i trafiken i de nordiska länderna och att utveckla metoder för
snabb och effektiv analys av förekomsten i organismen av narkotika såsom
cannabis och andra medel som verkar på det centrala nervsystemet.
Samtidigt ställde sig rådet tveksamt till om det var möjligt, eller ens önskvärt,
att fastställa en koncentrationsgräns för andra droger efter samma modell
som promillegränserna för alkohol. Bl. a. skulle - vilket hade påpekats av
många remissinstanser - en indirekt verkan kunna bli att en viss mängd
narkotika i kroppen som låg under gränsvärdet upplevdes som acceptabel
(redog. 1985/86:4 s. 36).

JuU 1985/86:6

16

Gemensam prövning av ansvarsfrågan och frågan om juu 1985/86:6
körkortsåterkallelse

I proposition 1975/76:155 begärde regeringen riksdagens godkännande av
riktlinjer för en körkortsreforin. Riksdagen gav regeringen till känna bl. a.
vad trafikutskottet hade uttalat om handläggningen av körkortsingripanden.
I denna del innebar riksdagens ställningstagande att allmän domstol (i första
hand tingsrätt) borde besluta om körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott
beträffande vilka domstolen samtidigt dömer i ansvarsdelen. De viktigaste
fallen var enligt trafikutskottet grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet,
allvarligare fall av smitning och vissa andra från trafiksäkerhetssynpunkt
farliga brott. Handläggningen av körkortsingripanden mot dem som
genom upprepade trafikförseelser visat sig olämpliga som förare borde
däremot ligga kvar hos länsrätt. Utskottet uttalade att härmed sammanhängande
frågor borde utredas ytterligare och att förslag i ämnet borde läggas
fram i samband med förslaget till körkortslag (TU 1975/76:28, rskr. 390).

Med anledning av riksdagens ställningstagande tillkallade regeringen en
utredning - körkortsutredningen - som avgav betänkandet (SOU 1978:27)
Fortsatt körkortsreform. År 1980 avlämnade regeringen en proposition som
grundade sig på körkortsutredningens betänkande. I propositionen (prop.
1979/80:178) förordades att frågor om återkallelse av körkort på grund av
brott även i fortsättningen skulle avgöras uteslutande av de allmänna
förvaltningsdomstolarna. En motion med yrkande att riksdagen på nytt
skulle begära ett regeringsförslag om överflyttning av vissa körkortsärenden
till allmän domstol avstyrktes av trafikutskottet. Utskottet fann att den
utredning som hade gjorts visade att en uppsplittring av körkortsmålen
mellan tingsrätt och länsrätt hade betydande nackdelar. Utskottet pekade
särskilt på risken med två prejudikatsinstanser samt det förhållandet att
propositionsförslaget innebar en förstärkning av länsrättsprocessen, bl. a.
genom inrättande av allmänt ombud. Riksdagen avslog motionen (TU
1980/81:1, rskr. 29). För att göra det möjligt för domstolarna att samordna
ansvars- och körkortsfrågoma föreslogs dock i samma proposition den
bestämmelse i 6 § TBL som tidigare har nämnts (under avsnittet Nuvarande
straffbestämmelser m. m.) och som innebär att domstolarna, när de bestämmer
påföljden för trafiknykterhetsbrott, kan ta hänsyn till den körkortsåterkallelse
som kan komma att ske. Den nya bestämmelsen trädde i kraft den 1
juli 1981 (JuU 1980/81:1, rskr. 30, SFS 1980:976).

Den 1 januari 1983 utvidgades användningsområdet för institutet strafföreläggande
(prop. 1982/83:41, JuU 11, rskr. 83). Därvid höjdes det högsta
antal dagsböter som ett strafföreläggande får omfatta från 60 till 100, vilket
beräknades medföra att 90 % av erkända fall av rattonykterhet skulle
komma att falla inom området för strafföreläggande. Under åren 1983 och
1984 minskade antalet brottmål i tingsrätterna med 5 400 resp. 5 100.
Antalet godkända strafförelägganden avseende rattonykterhet ökade år
1984 med 700.

17

Utskottets tidigare behandling av frågan om
påföljder för trafiknykterhetsbrott och
promillegränserna

Justitieutskottet har vid åtskilliga tillfällen haft att ta ställning till frågor som
gällt påföljden för trafiknykterhetsbrott.

Åren 1973 och 1974 hemställde utskottet om avslag på motioner som bl. a.
gällde påföljder för rattonykterhetsbrott med hänvisning till pågående
utredningsarbete. Vid dessa tillfällen förutsatte utskottet att en proposition i
ämnet skulle föreläggas riksdagen utan onödigt dröjsmål. Riksdagen följde
utskottet (Juli 1973:12, 1974:37).

År 1975 hemställde utskottet om avslag på en motion i vilken begärdes ett
mera nyanserat påföljdssystem men uttalade samtidigt att en reform på
trafiknykterhetslagstiftningens område snarast borde komma till stånd.
Resultatet av en av riksdagen år 1974 beslutad försöksverksamhet med
rutinmässiga alkoholutandningsprov borde dock avvaktas. Riksdagen följde
utskottet (JuU 1975/76:8).

Departementschefen gjorde år 1976 i en proposition vissa uttalanden om
domstolarnas val av påföljd i rattfyllerimål. Utskottet framhöll att utskottet
utgick från att departementschefen inte avsett att med uttalandena styra
rättstillämpningen när det gäller val av påföljd i mål om ansvar för rattfylleri
utan endast velat notera att rättspraxis utvecklats på visst sätt. Riksdagen
följde utskottet (prop. 1975/76:162, JuU 15, rskr. 94).

Genom lagstiftning år 1979 begränsades möjligheterna att döma dem som
fyllt 18 men inte 21 år till fängelse. Utskottet konstaterade att någon ändring i
praxis inte var åsyftad när det gäller påfölj dsvalet för de brottstyper som
regelmässigt brukar leda till fängelsestraff, exempelvis rattfylleri (prop.
1978/79:212, JuU 38 s. 44f, rskr. 408).

År 1980 uttalade utskottet att det ställde sig bakom gällande rätt
beträffande valet av påföljder i mål om ansvar för rattfylleri (JuU 1980/81:1
s. 18). Att utskottet i samma ärende begärde en undersökning av vissa frågor
som gällde praxis i rattfyllerimål har redovisats ovan under rubriken Särskilt
om tingsrättspraxis.

Genom lagstiftning år 1981 sänktes minimitiden för fängelse från dåvarande
en månad till 14 dagar. I samband härmed gjorde utskottet vissa
uttalanden om användningen av de nya kortare fängelsestraffen vid rattfylleri.
Sammanfattningsvis slog utskottet fast att möjligheten att döma till
kortare fängelsestraff än en månad för rattfylleri skulle tillämpas endast i
klara undantagsfall. I samma ärende avstyrkte utskottet bifall till motioner
om sänkning av promillegränsema. Det skedde med hänvisning till LUPutredningens
arbete. Riksdagen följde utskottet (prop. 1980/81:44, JuU 32
s. 8, rskr. 252).

År 1982 behandlade utskottet åter motioner om sänkning av promillegränserna.
Utskottet avstyrkte bifall med samma motivering som året före.
Utskottet tilläde dock att det är ett viktigt trafiksäkerhetsintresse att den
uppfattningen vidmakthålls att alkoholförtäring och bilkörning måste hållas
isär. Riksdagen följde utskottet (JuU 1981/82:58).

År 1982 beslutade riksdagen om en utvidgning av användningsområdet för

JuU 1985/86:6

18

strafföreläggande. Med anledning av uttalanden i en motion underströk
utskottet att lagändringen självfallet inte innebar att det skulle införas en
mildare syn på rattonykterhetsbrottet eller en ny straffmätningspraxis (prop.
1982/83:41, JuU 11 s. 12 f, rskr. 83).

År 1983 utarbetades inom justitiedepartementet en promemoria (Ds Ju
1983:6) Trafiknykterhetsbrotten som innehöll förslag till en ny trafiknykterhetslagstiftning.
Med hänvisning härtill och till LUP-utredningens arbete
yrkade utskottet samma år avslag på motioner om sänkning av promillegränserna.
Riksdagen följde utskottet (JuU 1982/83:30).

År 1984 behandlade utskottet en motion som kritiserade förslaget i den
nyssnämnda promemorian och motioner i vilka begärdes sänkning av
promillegränserna. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna med samma
motivering som året före. Riksdagen följde utskottet (JuU 1983/84:24).

Överläggningar mellan riksdagspartierna

År 1984 föreslog regeringen i en proposition en ändrad utformning av
bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott (prop. 1984/85:21). Förslaget
byggde på den tidigare nämnda departementspromemorian (Ds Ju 1983:6)
Trafiknykterhetsbrotten och remissbehandlingen av den.

Förslaget innebar att trafiknykterhetsbrotten även i fortsättningen skulle
delas i två svårhetsgrader. Den ena skulle benämnas rattfylleri och den andra
grovt rattfylleri. Den i praxis använda brottsbeteckningen rattonykterhet
föreslogs bli avskaffad. Motsvarande gärning skulle i stället bedömas som
rattfylleri.

Den nedre straffbarhetsgränsen föreslogs bli sänkt från nuvarande 0,5 till
0,4 %c.

Straffskalan för rattfylleri föreslogs bli böter eller fängelse i högst sex
månader. Meningen var att böter skulle användas i större utsträckning än för
närvarande i fall som med hänsyn till den trafikfara som har förelegat och
övriga omständigheter inte tillhör de allvarligare. Fängelse skulle även i
fortsättningen spela en betydande roll på området. För återfall i trafiknykterhetsbrott
föreslogs en ökad användning av fängelse i förhållande till
nuvarande ordning.

Det föreslagna nya brottet grovt rattfylleri tog sikte på fall där förarens
alkoholhalt i blodet har uppgått till 1,5 %c eller mer och där brottet dessutom
har medfört särskild fara för trafiksäkerheten. Grovt rattfylleri skulle enbart
ha fängelse i straffskalan.

Vidare skulle enligt förslaget ett fordon som har använts vid brott enligt
trafikbrottslagstiftningen få förklaras förverkat, om det var uppenbart att
detta behövdes för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande
inte var oskäligt.

I syfte att förbättra möjligheterna att utföra experimentella försök inom
ramen för forskningen kring prestationsnedsättande effekter av droger av
olika slag föreslogs slutligen att regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer skulle få möjlighet att ge dispens från trafiknykterhetsreglerna
när fråga är om vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning. Förslaget
var föranlett av den framställning från statens väg- och trafikinstitut som

JuU 1985/86:6

19

nämnts ovan under avsnittet Narkotikaberusning i trafiken.

Med anledning av propositionen väcktes motioner i vilka riktades kritik i
skilda hänseenden motförslaget (mot. 1984/85:68-73). Departementschefen
fann att det av de motioner som lämnats från oppositionspartierna framgick
att förslagen inte skulle komma att få den parlamentariska förankring som
regeringen eftersträvade. Propositionen återkallades därför. I skrivelsen
med återkallelse av propositionen uttalade departementschefen att det var
hans avsikt att inbjuda riksdagspartierna till överläggningar i syfte att uppnå
en bredare lösning på de problem som propositionen avsåg att komma till
rätta med. Med anledning av skrivelsen avskrev talmannen propositionen
och riksdagen lade skrivelsen till handlingarna (skr. 1984/85:91, rskr. 26).

De nyssnämnda överläggningarna mellan riksdagspartierna påbörjades
under våren 1985. De beräknas pågå i vart fall under innevarande år.

Pågående utredningsarbete
Frivårdskommittén

Frivårdskommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:32) Nya alternativ
till frihetsstraff gjort en genomgång av tänkbara nya påföljder. Kommittén
har föreslagit bl. a. att kontraktsvård (villkorligt fängelse) skall införas som
en straffrättslig reaktion. Kontraktsvård skall kunna användas i stället för
fängelsestraff på högst två år. Den skall användas för missbrukare av alkohol
eller narkotika som är i behov av vård för sitt missbruk, är villiga att undergå
sådan vård enligt en särskild vårdplan samt bedöms som lämpade för vården.
Som exempel på vårdformer som kan förekomma nämner kommittén öppen
poliklinisk behandling, vård i vårdinrättningar för alkohol- eller narkotikamissbrukare
samt familjevård. För påföljden skall gälla en prövotid av två år
med övervakning under ett. Om vårdplanen inte följs skall ytterst det
villkorligt medgivna anståndet kunna förklaras förverkat och fängelsepåföljden
alltså avtjänas.

Kommittén diskuterar särskilt frågan om kontraktsvård för trafiknykterhetsbrott
och finner att de föreslagna formerna av kontraktsvård bör vara
lämpliga även för trafiknykterhetsbrottslingar. Kommittén framhåller att det
i regel torde bli fråga om öppnare vårdformer, exempelvis en regelbunden
och fortgående poliklinisk behandling.

Kommittén avvisar tanken på att göra indragning av körkort till en
självständig påföljd i straffsystemet.

Kommittén anser dock att behovet av en samordning av körkortsåterkallelsen
med valet och verkställigheten av den allmänna brottspåföljden blir
större om kontraktsvård införs i påföljdssystemet. Då öppnar sig enligt
kommittén nämligen nya möjligheter att knyta samman körkortsåterkallelsen
med brottspåföljden. Som exempel nämner kommittén att en fullföljd
verkställighet skulle kunna innebära även att missbrukaren återfår sitt
körkort, och kommittén förordar att man i samband med införandet av
kontraktsvård i påföljdssystemet överväger om ett körkortsingripande kan
samordnas med verkställigheten av den påföljden (s. 162).

Kommitténs betänkande har remissbehandlats och det övervägs nu inom

JuU 1985/86:6

20

justitiedepartementet. I årets budgetproposition anför departementschefen
att det finns anledning att beakta frivårdskommitténs betänkande även i
samband med de överläggningar mellan riksdagspartierna som han förutskickade
i anslutning till återkallandet av propositionen rörande påföljder för
trafiknykterhetsbrott m. m. (prop. 1984/85:100, bil. 4 s. 27 f).

Fängelsestraffkommittén

Fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) tillkallades år 1979 för att utreda vissa
frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén skall enligt de
ursprungliga direktiven bl. a. göra en allmän översyn av straffskalorna. En
utgångspunkt för kommittén är att fullfölja den linje i det kriminalpolitiska
utvecklingsarbetet som går ut på att minska användningen av frihetsberövande
påföljder och avkorta längden på de frihetsberövanden som ändå måste
göras av allmänpreventiva skäl.

Kommittén förväntas avge sitt huvudbetänkande omkring årsskiftet
1985-1986. Enligt vad utskottet har erfarit kommer i detta bl. a. frågan om
fängelse som påföljd för trafiknykterhetsbrott att tas upp till behandling.

Utredningen om alkoholutandningsprov

År 1980 tillsattes utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov som
bevismedel vid trafiknykterhetsbrott (LUP-utredningen). Den skall bl. a.
utreda möjligheterna att använda alkoholutandningsprov som bevismedel
vid trafiknykterhetsbrott. Det har förutskickats att utredningen kan komma
att ta upp frågan om promillegränserna vid trafiknykterhetsbrott (Juli
1983/84:24 s. 8). Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande inom något
år.

Som tidigare har nämnts begärde riksdagen år 1980 en närmare undersökning
av bl. a. tingsrätternas påföljdsval i rattfyllerimål. Regeringen uppdrog
åt utredningen om alkoholutandningsprov som bevismedel att genomföra
undersökningen. Utredningen har låtit sin expert tf. professorn Hans Klette
kartlägga tingsrätternas påföljdsval i rattfyllerimål åren 1979-1982. På
grundval av dennes rapport har utredningen upprättat en promemoria (juli
1984) vilken, liksom Klettes rapport, har getts in till justitiedepartementet.

Av Klettes undersökningar framgår att påföljden för rattfylleri bestämts
till frivårdspåföljd, dvs. villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till
särskild vård, i knappt 20 % av fallen. Riksmedeltalet är, uttryckt i
relationstal mellan antalet domar på skyddstillsyn/villkorlig dom å ena sidan
och fängelsestraff å den andra, 1:5,0 för perioden 1979-1980 och 1:4,4 för
perioden 1981-1982. Avvikelserna från riksmedeltalet framgår av följande
tabell.

-- - + + + + +

År 100-75% 74-50% 49-25% 24% - m - 24% 25-49% 50-74% 75-99% 100%- S:a

1979-80 0 11 15 11 4 10 14 6 0 20 91

1981-82 3 6 13 20 3 18 14 4 1 11 93

JuU 1985/86:6

21

Ytterligare material från undersökningen finns i en bilaga till detta betänkande.

Klette gör i sin rapport den slutkommentaren att problemet med likhet
inför lagen beträffande påföljdsvalet vid rattfylleri synes vara ett allvarligt
rättssäkerhets- och rättviseproblem. Ett sätt att komma till rätta med
problemet kan enligt Klette vara att domstolarna i större utsträckning
föranstaltar om personutredning i rattfyllerimål. Klette hävdar dock att en
viktigare metod att förbättra likheten inför lagen vore att använda böter som
påföljd för rattfylleri i fall utan viss konkret trafikfara.

I en kommentar till undersökningen anför utredningen att det enligt
utredningens mening inte är möjligt att av det föreliggande statistiska
materialet dra någon säker slutsats om att tingsrätternas rättstillämpning vid
påföljdsvalet i rattfyllerimål skulle vara ojämn. De allra flesta tingsrätter vars
relationstal avviker påtagligt från riksmedeltalet, i synnerhet de med extremt
hög andel fängelsestraff, har handlagt alltför få rattfyllerimål för att man
generellt sett skall kunna påstå att lika fall inte behandlas lika i skilda
tingsrätter. Det kan nämligen, menar utredningen, bero på rena tillfälligheter
att den nominella avvikelsen för en tingsrätt har blivit så stor som
relationstalet för tingsrätten antyder. Någon enstaka fri vårdspåföljd i stället
för fängelsestraff eller omvänt kan leda till en betydande förskjutning i
relationstalet för tingsrätten i fråga. Statistiska centralbyråns uppgifter visar
också att relationstalet för en och samma tingsrätt ofta har varierat betydligt
mellan olika år. - Bland de fåtaliga tingsrätter som under hela den
undersökta fyraårsperioden årligen har haft en mycket hög andel frivårdspåföljder
finns, konstaterar utredningen, några som har handlagt tillräckligt
många rattfyllerimål för att det skall kunna påstås att rättstillämpningen i
dessa tingsrätter markant avviker från den normala fördelningen mellan
olika påföljder. Detta kan, menar utredningen, ha sin grund i att dessa
domstolar tagit ett ytterligare steg i den kriminalpolitiska utveckling mot
ökad användning av frivårdspåföljder som pågår i rättspraxis, men det kan
inte heller uteslutas att den höga andelen frivårdspåföljder i dessa tingsrätter
i någon mån beror på de faktiska förhållandena i de handlagda målen.

Utredningen diskuterar också sambandet mellan personutredning och
påföljdsval. Eftersom tingsrätten som regel skall ha tillgång till personutredning
för att kunna välja frivårdspåföljd är det enligt utredningen tämligen
självklart att det finns ett sådant samband. Utredningen anser dock att det får
antas att tingsrätter som mera rutinmässigt föranstaltar om personutredning
också blir i stånd att konstatera förhandenvaron av särskilda skäl för att
tillämpa frivårdspåföljder i något större omfattning än tingsrätter som är
återhållsamma med personutredningar. Utredningen menar att detta inte
kan tas till intäkt för att tingsrätter med mera restriktiv hållning till
personutredningar som regel inte har tillräckligt underlag för att bestämma
påföljder i rattfyllerimål, eftersom utrymmet för frivårdspåföljder är snävt
enligt de riktlinjer för rättstillämpningen som dragits upp av högsta
domstolen och också godtagits av riksdagen.

Utredningen konstaterar avslutningsvis att den undersökning som Klette
har gjort närmast tyder på att enhetligheten mellan tingsrätterna i deras

JuU 1985/86:6

22

rättstillämpning nu är större än när justitieutskottet avgav sitt betänkande år
1980 (Juli 1980/81:1). Men utredningen pekar också på att det inte har
ådagalagts om enhetligheten mellan olika tingsrätter är större eller mindre på
detta än inom andra rättsområden och anför, med hänvisning till vad
justitieutskottet framhållit, att vissa variationer måste accepteras i ett system
med ett stort antal i dömandet självständiga domstolar.

Försöksverksamhet inom kriminalvården

Inom kriminalvården har inletts en försöksverksamhet genom vilken korttidsdömda
rattfyllerister erbjuds att delta i ett för dem särskilt anpassat
informationsprogram. Verksamheten har hittills bedrivits vid två öppna
lokalanstalter och beräknas under det kommande året kunna erbjudas vid
ytterligare fem. Kriminalvårdsstyrelsen har producerat ett kursmaterial,
Rattfällan. I verksamheten avses ingå information om alkohol och dess
skadeverkningar, samhällsinformation, gruppsamtal i stödjande och insiktshöjande
syfte samt tränings- och fritidsaktiviteter.

Riksåklagarens skrivelse den 26 juni 1985

I en skrivelse den 26 juni 1985 till samtliga åklagarmyndigheter och
utstationerade åklagare har riksåklagaren från åklagarsynpunkt tagit upp
frågan om den brist på enhetlighet i tingsrätternas påföljdspraxis som har
ansetts föreligga. Vid skrivelsen har fogats en för ändamålet utarbetad
redogörelse för högsta domstolens praxis vad gäller påföljden för rattfylleri.

Riksåklagaren konstaterar att det med hänsyn till det stora antal vägledande
rättsfall från högsta domstolen som föreligger borde finnas goda
förutsättningar för att upprätthålla en tillfredsställande enhetlighet i rättstilllämpningen.
Om en domstol väljer en icke frihetsberövande påföljd i fall där
detta inte står i överensstämmelse med högsta domstolens praxis, bör
åklagaren därför, menar riksåklagaren, som regel föra målet vidare och
underställa saken hovrättens prövning. Å andra sidan bör, enligt riksåklagaren,
också användandet av fängelsestraff uppmärksammas, eftersom det
torde förekomma fall där påföljdsvalet inte gjorts med utgångspunkt i den
nyanserade syn i frågan som högsta domstolens praxis ger uttryck för.

Riksåklagaren tar även upp frågan om personutredningens betydelse för
påföljdsvalet och anför:

Olikheterna mellan olika domstolars påföljdsval torde i vart fall i viss
utsträckning kunna förklaras i skillnader i benägenheten att infordra
personutredning beträffande den tilltalade. Utan sådan utredning är förutsättningarna
små för att döma till annat än frihetsberövande påföljd. Om
domstolarnas underlag för prövning av behovet av personutredning förbättrades
skulle detta förmodligen också bidra till att enhetligheten i påföljdsvalet
blev större. Det ingår i också åklagarnas ansvar att verka för att
påföljdsfrågan blir uttömmande belyst. De förundersökningar som i dag
företas i rattfyllerimål innehåller som regel mycket knapphändiga uppgifter
om den misstänktes personliga förhållanden. Om redan på förundersökningsstadiet
eventuella missbruksproblem edyl uppmärksammades skulle

JuU 1985/86:6

23

detta kunna verka för att den misstänktes personliga förhållanden blev bättre
belysta. Det bör finnas skäl för främst cheferna för de lokala åklagarmyndigheterna
att ta upp denna fråga med vederbörande polischef för att undersöka
förutsättningarna för att också sådana förhållanden skall bli uppmärksammade
under förundersökningen. Det förtjänar vidare att påpekas att åklagaren
bör fästa rättens uppmärksamhet på behovet av personutredning om detta
framkommer i ett pågående ärende.

Slutligen upplyser riksåklagaren om en nyligen påbörjad försöksverksamhet
vid åklagarmyndigheten i Göteborg. Verksamheten bedrivs i samråd med
polis och domstol och innebär att den misstänkte under förundersökningen i
rattfyllerimål skall ges tillfälle att i en särskild handling redogöra för sådana
personliga förhållanden som kan ha betydelse för domstolens bedömning
angående behovet av personutredning. I försöksverksamheten planeras
också ingå viss uppföljande verksamhet med stöd och hjälp åt den dömde.

Utskottet

I detta betänkande behandlas fem motioner som tar upp frågor med
anknytning till trafiknykterhetsbrottsligheten. De gäller behovet av en
reviderad trafiknykterhetslagstiftning, särskilt beträffande påföljdsval, promillegränser
och körkortsprövning.

I vårt Iand har trafiknykterhetsfrågan länge stått i förgrunden när det har
gällt arbetet på att förbättra trafiksäkerheten. Samtidigt som motorfordonstrafiken
har genomgått en intensiv utveckling har allt starkare framhållits
betydelsen av att fordonsförare avhåller sig från bruk av alkohol eller andra
medel som kan nedsätta förarförmågan. Sverige får också sägas ha tillhört
föregångsländerna på detta område genom att vi här tidigare än i de flesta
andra länder har insett vikten av att genom en sträng lagstiftning och en
konsekvent tillämpning av den betona kravet på nykterhet i trafiken.

Alltsedan fängelse infördes som regelmässig påföljd för rattfylleri i mitten
av 1930-talet har sanktionssystemet på området varit omdiskuterat. Av den
inledande redogörelsen framgår att de genom motionerna aktualiserade
frågorna har varit föremål för ingående överväganden och skiftande förslag
vid många tillfällen och i olika sammanhang genom åren. Särskilt framträdande
på senare år har varit kraven på en mera nyanserad påföljdsbestämning.
Trots den ökade kunskap som har vunnits, t. ex. om sambandet mellan
rattfylleribrott och missbrukarproblematik, har det önskemål om en snar
reform på trafiknykterhetslagstiftningens område, som utskottet redan i
början av 1970-talet gav uttryck för, inte kunnat uppfyllas.

Som framgår av det föregående (s. 19 f) pågår under ledning av chefen för
justitiedepartementet för närvarande överläggningar mellan företrädare för
samtliga riksdagspartier i syfte att nå en bred lösning på frågorna om
trafiknykterhetslagstiftningen i framtiden. De frågor som tas upp i motionerna
ingår, enligt vad utskottet erfarit, direkt eller indirekt i dessa överläggningar.
Av betydelse i sammanhanget är också att fängelsestraffkommittén
kan förväntas inom kort lägga fram förslag till ändringar i bl. a. lagen om
straff för vissa trafikbrott.

JuU 1985/86:6

24

Utskottet hyser starka förhoppningar om att de överläggningar och
överväganden som sålunda pågår inom kort skall leda till konstruktiva
resultat.

Mot den angivna bakgrunden finner utskottet inte skäl att närmare än som
skett i det föregående gå in på de enskilda motionsspörsmålen utan avstyrker
med hänvisning till det anförda bifall till samtliga motioner.

Utskottet hemställer

1. beträffande villkorlig återkallelse av körkort m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:1776 och motion 1984/85:2396 i
denna del,

2. beträffande påföljder m. m. för trafiknykterhetsbrott

att riksdagen avslår motion 1984/85:419 i denna del (yrkande 1) samt
motion 1984/85:2396 i denna del,

3. beträffande gränsvärde för narkotika

att riksdagen avslår motion 1984/85:419 i denna del (yrkande 2),

4. beträffande anmälan till körkortsregistret

att riksdagen avslår motion 1984/85:419 i denna del (yrkande 3),

5. beträffande personundersökning vid rattfylleri

att riksdagen avslår motion 1984/85:1657 och motion 1984/85:2396 i
denna del,

6. beträffande handläggning av påföljds- och körkortsfrägor
att riksdagen avslår motion 1984/85:1660.

Stockholm den 26 november 1985

På justitieutskottets vägnar

Arne Nygren

Närvarande: Arne Nygren (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Björn
Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven
Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i
Röstånga (fp), Arne Svensson (m), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Göran Magnusson (s) och Lars Sundin (fp).

JuU 1985/86:6

25

Tingsrätternas påfoljdsval under åren 1979-1982 vid ”rena” rattfylleribrott, uttryckt
sorn relationstal mellan antalet domar på skyddstillsyn/villkorlig dom, å ena sidan, och
fängelsestraff, å andra sidan

(Källa: statistiska centralbyrån)

Absoluta tal Relationstal'

Tingsrätt	1979	1980	1981	1982	79/80	81/82
Handens	8:32	9:42	11:32	11:24	1:4,4	1:2,5
Huddinge	11:26	10:35	8:47	12:55	1:2,9	1:5,1
Jakobsbergs	4:14	4:12	6:23	3:19	1:3,3	1:4,7
Nacka	5:16	4:21	11:30	6:27	1:4,1	1:3,4
Norrtälje	3:11	4:11	5:18	1:18	1:3,1	1:6,0
Sollentuna	4:32	6:24	6:26	8:31	1:5,6	1:4,1
Solna	11:35	8:39	4:38	15:39	1:3,9	1:4,1
Stockholms	41:237	47:231	48:234	42:226	1:5,3	1:5,1
Södertälje	6:28	3:40	7:35	3:28	1:7,6	1:6,3
Södra Roslags	8:16	10:20	5:29	6:36	1:2,0	1:5,9
Uppsala	4:50	7:36	8:35	11:36	1:7,8	1:3,7
Uppsala läns norra	2:6	4:8	5:9	5:15	1:2,3	1:2,4
Uppsala läns södra	2:6	2:13	3:13	2:14	1:4,8	1:5,4
Eskilstuna	5:26	3:33	4:32	5:23	1:7,4	1:6,1
Katrineholms	4:12	0:16	4:10	2:13	1:7,0	1:3,8
Nyköpings	3:26	0:18	3:14	2:18	1:14,7	1:6,4
Gotlands	5:14	4:21	3:18	2:19	1:3,9	1:7,4
Hallsbergs	1:11	2:8	2:5	1:9	1:6,3	1:4,7
Karlskoga	1:22	4:14	2:13	5:12	1:7,2	1:3,6
Lindesbergs	2:15	2:11	2:4	7:6	1:6,5	1:1,1
Örebro	14:38	11:16	10:28	13:21	1:2,2	1:1,9
Köpings	2:5	1:2	3:7	3:1	1:2,3	1:1,3
Sala	7:13	1:6	1:11	3:7	1:2,4	1:4,5
Västerås	3:17	5:12	0:5	1:7	1:3,6	1:12,0
Falu	4:22	2:23	2:21	2:23	1:7,5	1:11,0
Hedemora	2:11	1:11	2:15	0:18	1:7,3	1:16,5
Leksands	2:13	1:5	2:5	2:1	1:6,0	1:1,5
Ludvika	2:13	2:12	1:13	7:22	1:6,3	1:4,4
Mora	1:12	2:18	5:12	2:20	1:10,0	1:4,6
Linköpings	0:6	1:4	2:3	0:4	1:10,0	2:7
Mjölby	1:4	2:3	0:7	0:8	1:2,3	0:15
Motala	0:3	1:13	2:10	1:8	1:16,0	1:6,0
Norrköpings	9:41	10:30	11:37	5:28	1:3,7	1:4,1
Eksjö	2:17	0:6	1:7	5:12	1:11,5	1:3,2
Jönköpings	12:25	4:31	6:20	2:22	1:3,5	1:5,3
Värnamo	1:20	5:21	5:11	1:13	1:6,8	1:4,0
Ljungby	0:18	1:9	1:11	1:13	1:27,0	1:12,0
Växjö	5:23	8:25	3:20	7:20	1:3,7	1:4,0
Kalmar	3:7	1:9	5:7	2:29	1:4,0	1:5,1
Möre och Ölands	0:11	3:7	0:12	_	1:6,0	0:12
Oskarshamns	1:10	7:15	3:11	2:20	1:3,1	1:6,2
Västerviks	2:7	1:8	0:6	0:5	1:5,0	0:11
Falköpings	2:14	2:15	0:9	2:15	1:7,3	1:12,0
Lidköpings	2:29	0:23	4:17	7:16	1:26,0	1:3,0
Mariestads	6:17	1:10	2:9	1:6	1:3,9	1:5,0
Skövde	2:30	1:17	3:19	6:13	1:15,7	1:3,6
Karlshamns	0:9	3:7	2:6	1:5	1:5,3	1:3,7
Karlskrona	0:13	0:2	0:8	0:14	0:15	0:22
Ronneby	0:7	0:6	1:4	0:8	0:13	1:12,0
Sölvesborgs	1:6	3:8	0:2	2:5	1:3,5	2:7
Hässleholm	1:9	3:8	4:11	4:9	1:4,3	1:2,5
Klippans	0:3	0:6	2:7	2:3	0:9	1:2,5

1 Relationstal har beräknats endast i de fall där domstolen haft minst 10 rattfyllerimål
under resp. tvåårsperiod.

JuU 1985/86:6
Bil.

26

Absoluta tal

Relationstal1 JUU 1985/86:6

Tingsrätt	1979	1980	1981	1982	79/80	81/82
Kristianstads	3:15	6:9	2:10	7:8	1:2,7	1:2,0
Simrishamns	1:10	2:6	1:12	2:10	1:5,3	1:7,3
Ängelholms	1:3	1:1	0:3	1:11	2:4	1:14,0
Eslövs	0:8	4:12	3:6	2:13	1:5,0	1:3,8
Helsingborgs	6:45	2:52	14:46	7:60	1:12,1	1:5,0
Landskrona	1:22	1:19	5:19	3:10	1:20,5	1:3,6
Lunds	2:11	1:19	4:12	2:24	1:10,0	1:6,0
Malmö	8:74	13:78	16:73	7:79	1:7,2	1:6,6
Trelleborgs	9:9	8:15	10:10	15:13	1:1,4	1:0,9
Ystads	6:13	6:8	12:10	3:6	1:1,8	1:1,1
Halmstads	4:25	12:27	12:39	6:30	1:3,3	1:3,8
Varbergs	6:21	4:28	6:24	6:27	1:4,9	1:4,3
Göteborgs	45:211	47:182	41:166	35:170	1:4,3	1:4,4
Mölndals	6:16	7:28	16:30	4:20	1:3,4	1:2,5
Stenungsunds	4:7	2:8	2:9	1:5	1:2,5	1:4,7
Strömstads	1:0	2:1	1:4	3:4	3:1	1:2,0
Uddevalla	1:13	2:6	2:5	2:7	1:6,3	1:3,0
Alingsås	2:5	5:9	5:9	0:12	1:2,0	1:4,2
Borås	2:33	5:38	5:34	3:22	1:10,1	1:7,0
Sjuhäradsbygdens	0:13	3:11	2:7	3:11	1:8,0	1:3,6
Trollhättans	2:19	1:16	2:15	1:15	1:11,7	1:10,0
Vänersborgs	3:7	0:8	2:7	1:6	1:5,0	1:4,3
Åmåls	0:12	1:5	3:6	1:7	1:17,0	1:3,3
Arvika	8:18	5:14	5:11	5:14	1:2,5	1:2,5
Karlstads	6:40	10:38	11:32	11:33	1:4,9	1:3,0
Kristinehamns	6:22	2:22	2:16	0:12	1:5,5	1:14,0
Sunne	0:14	0:24	3:12	2:16	0:38	1:5,6
Bollnäs	0:22	1:22	4:20	3:13	1:44,0	1:4,7
Gävle	13:29	6:30	8:21	5:41	1:3,1	1:4,8
Hudiksvalls	2:13	2:19	1:24	4:17	1:8,0	1:8,2
Ljusdals	0:3	0:11	3:9	1:12	0:14	1:5,3
Sandvikens	2:1	0:2	0:2	0:4	2:3	0:6
Härnösands	7:18	4:10	2:12	3:10	1:2,5	1:4,4
Sollefteå	0:7	1:14	1:3	1:8	1:21,0	1:5,5
Sundsvalls	5:45	5:33	5:24	8:46	1:7,8	1:5,4
Örnsköldsviks	1:7	1:4	7:6	5:11	1:5,5	1:1,4
Jämtbygdens	1:13	4:21	1:15	-	1:6,8	1:15,0
Svegs	0:7	1:7	1:7	1:6	1:14,0	1:6,5
Östersunds	7:17	5:15	3:21	6:37	1:2,7	1:6,4
Lycksele	1:12	0:9	3:18	6:10	1:21,0	1:3,1
Skellefteå	1:10	1:15	2:9	2:10	1:12,5	1:4,8
Umebygdens	1:4	1:2	2:3	-	2:6	2:3
Umeå	2:26	5:22	6:16	10:24	1:6,9	1:2,5
Bodens	2:8	0:3	0:3	3:10	1:5,5	1:4,3
Gällivare	4:15	1:15	3:18	2:13	1:6,0	1:6,2
Haparanda	2:18	4:12	3:18	1:7	1:5,0	1:6,3
Luleå	0:15	3:15	0:12	2:8	1:10,0	1:10,0
Piteå	4:11	0:14	5:21	2:13	1:6,3	1:4,9
Hela riket Riksmedeltal	405:2095 412:2020477:1945 431:2009 1:5,17 1:4,90 1:4,07 1:4,66 1:5,0	1:4,4

Dessutom förekommer 1 fall av skyddstillsyn+fängelse vid följande tingsrätter:
Uppsala 1980, Klippans 1982, Karlstads 1981 och Sundsvalls 1980.

1 Relationstal har beräknats endast i de fall där domstolen haft minst 10 rattfyllerimål
under resp. tvåårsperiod.

27

Innehåll juU 1985/86:6

Sammanfattning 1

Motioner 1

Trafikbrottslagen m. m 3

Promillegränserna 5

Påföljder vid trafiknykterhetsbrott 6

Allmänt om påföljder enligt brottsbalken 6

Påföljdspraxis vid trafiknykterhetsbrott 7

Särskilt om tingsrättspraxis 11

Körkortsingripande vid trafiknykterhetsbrott 12

Personundersökning 13

Körkortsregistret 14

Gällande ordning 14

Tidigare riksdagsuttalanden 14

Narkotikaberusning i trafiken 14

Gemensam prövning av ansvarsfrågan och frågan om körkortsåterkal lelse

17

Utskottets tidigare behandling av frågan om påföljder för trafiknykterhetsbrott
och promillegränserna 18

Överläggningar mellan riksdagspartierna 19

Pågående utredningsarbete 20

Frivårdskommittén 20

Fängelsestraffkommittén 21

Utredningen om alkoholutandningsprov 21

Försöksverksamhet inom kriminalvården 23

Riksåklagarens skrivelse den 26 juni 1985 23

Utskottet 24

Bilaga 26

28