Justitieutskottets betänkande
1985/86:36
om anslag till brottsförebyggande rådet
(prop. 1985/86:100 bil. 4, G 3 och G 4, jämte
motioner)
JuU
1985/86:36
ANDRA HUVUDTITELN
Övriga myndigheter
1. Brottsförebyggande rådet: Förvaltningskostnader. Utskottet tillstyrker
regeringens i proposition 1985/86:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under
punkt G 3 (s. 116) framlagt förslag och hemställer
att riksdagen till Brottsförebyggande rådet: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 7 201 000 kr.
2. Brottsförebyggande rådet: Utvecklingskostnader. Regeringen har under
punkt G 4 (s. 117) föreslagit, riksdagen att till Brottsförebyggande rådet:
Utvecklingskostnader för budgetåret 1986/87 anvisa ett reservationsanslag
av 3 729 000 kr.
Motioner
I motion 1985/86: Ju217 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att
klargöra samhällets totala kostnader för traditionell brottslighet (yrkande 1).
I motion 1985/86: Ju606 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett samlat program i
syfte att stärka brottsoffrens ställning (yrkande 13).
I motion 1985/86:Ju607 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i avsikt att stärka
brottsoffrens ställning på sätt som i motionen angetts (yrkande 14).
I motion 1985/86:Ju614 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,
- att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag om fördelningen av
forskningsresurser för det kriminalpolitiska området i enlighet med motionen
(yrkande 3),
- att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om omhändertagande av våldsoffer (yrkande 5).
I motion 1985/86: Ju727 av Rosa Östh m. fl. (c) hemställs - med hänvisning till
vad som anförts i motion 1985/86:A608 -, såvitt nu är i fråga, att riksdagen 1
1 Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 36
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om våld och
övergrepp mot kvinnor (yrkande 2).
I motion 1985/86:Ju806 av Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att en kommitté tillsätts för att utreda och föreslå åtgärder
för att så långt det är möjligt kompensera brottsoffren för deras skador
genom medicinsk, social och psykologisk hjälp samt genom rejäla skadestånd.
Utskottet
Medelsberäkningen
Enligt sin instruktion (SFS 1982:787) skall brottsförebyggande rådet (BRÅ)
främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten
samt verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser
mot brott. Till BRÅ:s uppgifter hör därvid bl. a. att följa, stödja och initiera
kriminologisk forskning, att verka för samordning av forsknings- och
utvecklingsarbete på det kriminalpolitiska området samt att i övrigt medverka
i det kriminalpolitiska arbetet.
Regeringens förslag till medelsanvisning innebär en försiktig minskning av
anslaget i förhållande till innevarande budgetår. Totalt föreslås ett belopp av
drygt 3,7 milj. kr.
Utskottet anser att regeringens förslag till medelsanvisning får godtas.
Vissafrågor om forskning m.m. på det kriminalpolitiska området
I motion 217 begärs en utredning av samhällets totala kostnader för
traditionell brottslighet. - Motionärerna framhåller att kostnaderna för det
allmänna av den ekonomiska brottsligheten kan uppskattas tämligen väl.
Beträffande de traditionella brotten är däremot de totala kostnaderna för
samhället okända. Enligt motionärerna är det dock uppenbart att dessa
kostnader har stigit kraftigt; mycket talar för att kostnaderna är av sådan
omfattning att det allmännas insatser mot denna typ av brottslighet måste
öka.
I motion 614 tas upp en fråga rörande forskning om den dolda narkotikabrottsligheten.
- I början av 1980-talet sattes kraftfulla åtgärder in för att
bekämpa narkotikabrottsligheten. Motionärerna efterlyser forskning kring
frågan i vilken omfattning de s. k. mörkertalen, dvs. den dolda brottsligheten,
kan ha minskat till följd av dessa åtgärder.
Utskottet behandlar först frågan om forskningen på narkotikaområdet.
Innan ställning tas till motionsyrkandet i denna sak skall som en kort
bakgrund nämnas följande.
Samhällets ansträngningar att bekämpa narkotikabrottsligheten har efter
hand ökat sedan slutet av 1970-talet. Detta har tagit sig uttryck i såväl
skärpningar av lagstiftningen på området och av riksåklagarens riktlinjer för
åtalsunderlåtelser som resursförstärkningar för de brottsbekämpande myndigheterna.
I sistnämnda hänseende kan nämnas de särskilda polisinsatser
mot gatulangningen som gjordes i början av 1980-talet.
JuU 1985/86:36
2
Ansträngningarna har resulterat i påtagliga förändringar i antalet registrerade
brott. För de senaste åren kan konstateras en minskning av antalet.
Av brottsstatistiken framgår bl. a. att år 1979 antalet brott mot narkotikastrafflagen
som kom till polisens kännedom uppgick till drygt 20 000. År 1980
var antalet drygt 59 000 och år 1982 i det närmaste 70 000. Härefter har en
nedgång skett så att antalet år 1983 var knappt 50 000 samt för åren 1984 och
1985 under 40 000.
De statistiska uppgifterna om narkotikabrottsligheten måste givetvis
tolkas med försiktighet. Det brukar i sammanhanget sägas att statistiken
mera speglar myndigheternas och då särskilt polisens insatser än förändringar
i brottsnivån (se bl. a. prop. s. 18). Samtidigt bör det slås fast att det inte
finns något underlag för ett antagande att narkotikabrottsligheten skulle ha
ökat.
I anslutning till motionen skall nämnas att det samtidigt med satsningarna
på att bekämpa narkotikabrottsligheten har skett ett betydande forskningsarbete
i syfte att bl. a. följa brottsutvecklingen på området. Detta arbete har
till stor del skett inom ramen för BRÅ:s verksamhet.
Forskningen har avspeglat sig i flera av BRÅ utgivna skrifter. För åren
1982 och 1983 utgavs sålunda särskilda rapporter om narkotikautvecklingen
(BRÅ-rapport 1982:2 och 1983:6). Ämnet har härefter omfattats av rapportserien
Brottsutvecklingen för åren 1984 och 1985 (BRÅ-forskning 1984:5 och
1985:5). Det senaste tillskottet utgörs av en av överdirektören i BRÅ
utarbetad promemoria Narkotikasituationen i Sverige 1986 (kansli PM
1986:3). I promemorian lämnas en bred redovisning bl. a. av brottsutvecklingen
och av ansträngningarna att mäta narkotikamissbrukets omfattning,
former och utveckling. Redovisningen i promemorian tyder på att narkotikamissbruket
i vart fall inte har ökat under de senaste åren; mycket talar snarast
i motsatt riktning.
Utskottet vill för sin del framhålla att det från bl. a. kriminalpolitiska
utgångspunkter är angeläget att det bedrivs en bred forskning kring
narkotikafrågorna. Som framgår av det sagda sker fortlöpande ett betydande
forskningsarbete på området inom BRÅ. Genom detta arbete är enligt
utskottets uppfattning också det intresse som bär upp önskemålet i motion
614 tillgodosett. På grund härav anser utskottet att yrkandet i motionen inte
bör föranleda någon riksdagens åtgärd. - Motionsyrkandet ger i övrigt inte
anledning till något ytterligare uttalande från utskottets sida.
En utredning av samhällets totala kostnader för den traditionella brottsligheten
efterlyses i motion 217. Enligt utskottets mening torde det föreligga en
rad svårigheter att på ett tillförlitligt sätt beräkna de totala samhällskostnaderna
för denna typ av brottslighet. Såvitt utskottet har sig bekant finns det
inte heller någon aktuell officiell kartläggning av dessa kostnader. Att dessa
måste vara betydande är dock ställt utom allt tvivel.
Även om det i och för sig kan finnas ett intresse av att närmare få kartlagt
vilka kostnader för enskilda och det allmänna som den traditionella
brottsligheten orsakar, ställer sig utskottet dock tveksamt till motionsönskemålet.
Genom brottsstatistiken får man en god uppfattning om brottslighetens
omfattning. Enligt utskottets mening måste också andra faktorer än de
JuU 1985/86:36
3
1* Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 36
rent ekonomiska tillmätas betydelse när det gäller att bedöma behovet av
brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser. Brottslighetens skadeverkningar
spänner över ett synnerligen vidsträckt område och varierar i hög
grad beroende på vilken typ av brott det gäller. Att mot den bakgrunden
koncentrera intresset till de rent ekonomiska skadeverkningarna och samhällskostnaderna
kan från kriminalpolitisk synpunkt vara olyckligt. I sammanhanget
förtjänar det också att beaktas att en forskning av det slag som
motionärerna förespråkar torde vara tämligen resurskrävande med tanke på
bl. a. ämnets omfattning.
Utskottets slutsats blir således att yrkandet i motion 217 inte bör vinna
riksdagens bifall.
Offren för brott
Motionerna
I motionerna 606,607,614,727 och 806 begärs olika åtgärder i syfte att stärka
ställningen för människor som har blivit offer för brott. Motion 727 tar därvid
sikte särskilt på kvinnor som har utsatts för våld eller andra övergrepp.
I motionerna tas upp ett flertal frågeställningar. I de flesta betonas det
allmännas ansvar för att motverka skador som drabbar brottsoffer, både på
det personligt psykologiska planet och på det ekonomiska. Behovet av
samverkan mellan polis, sjukvård och socialtjänst framhålls liksom behovet
av att ge företrädare för dessa yrkesgrupper utbildning om brottsoffrens
situation. Brottsofferjourer och kvinnohus som ett ansvar för det allmänna
förespråkas i några motioner. I en motion framhålls behovet av forskning
inom området.
Bakgrund
Brottsoffrens ställning är en sida av kriminalpolitiken som har fått en ökad
aktualitet under senare år både inom och utom Sverige.
I Sverige har den som har utsatts för brott i dag ett inte obetydligt
grundskydd. Inom ramen för t. ex. socialtjänst och hälso- och sjukvård
tillgodoses en del omedelbara behov. Genom obligatoriska och frivilliga
försäkringar skyddas den enskilde i de flesta fall från direkt ekonomisk
förlust till följd av brott. Som målsägande i en rättegång kan den drabbade få
sig tilldömt skadestånd. Det finns också möjlighet att med stöd av brottsskadelagen
(1978:413) få ekonomisk gottgörelse från det allmänna.
På senare år har det emellertid i allt större utsträckning uppmärksammats
att insatser av nyss berört slag inte räcker till. Det har framför allt påpekats
att den ekonomiska förlusten ofta inte är det värsta och att ekonomisk
kompensation inte är nog. I stället har den integritetskränkning som brottet
ofta innebär kommit i blickpunkten. Särskilt vad gäller offer för sexuella
övergrepp har det under senare år tagits en rad initiativ.
Målsägandens möjligheter till stöd och hjälp under rättegången förstärktes
i samband med den år 1984 genomförda reformen av brottsbalkens regler om
sexualbrott.
JuU 1985/86:36
4
Riksåklagaren har i samråd med en rad andra myndigheter och organisationer
på regeringens uppdrag utarbetat ett material för information och
utbildning av berörd personal om förundersökning och rättegång när det
gäller misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Detta
material har spritts under hösten 1985, och det har under januari och februari
1986 med hjälp av särskilda medel som regeringen har ställt till förfogande
begagnats som underlag vid tre konferenser för vissa nyckelgrupper kring
dessa frågor (poliser, åklagare, domare och socialtjänstemän).
Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) arbetar med uppdraget att undersöka
behovet av juridiskt biträde åt målsägande och väntas lägga fram förslag i
ämnet under hösten 1986.
På privat initiativ har det vuxit upp s. k. kvinnojourer och kvinnohus på ett
100-tal platser i landet. I många fall understöds de genom kommunala, i
några fall också statliga, medel. På några ställen i landet har under senare tid
- likaledes på privat initiativ - tillkommit s. k. brottsofferjourer.
På det internationella planet bör först nämnas den rekommendation som
antogs av Europarådets ministerkommitté den 28 juni 1985 om offrets
ställning inom ramen för strafflag och straffprocess (Recommendation No.
R(85)ll). Rekommendationen tar upp riktlinjer bl. a. för hur polis, åklagare
och domstolar skall ge råd, information och annat stöd åt brottsoffer. Vidare
behandlas frågor om stärkt rätt för målsägande till ekonomisk kompensation
samt skyddet av honom, för hans integritet och mot repressalier. Även
Nordiska samarbetsrådet för kriminologi liksom FN:s sjunde brottslighetskonferens
i Milano hösten 1985 har uppmärksammat frågor om brottsoffrens
ställning. En omfattande forskning inom området viktimologi, dvs. läran om
offer, pågår i olika delar av världen, främst i USA, Canada, Australien och
Frankrike.
Den aktuella situationen
I budgetpropositionen redovisar justitieministern de åtgärder som hittills har
vidtagits för att stärka brottsoffrens ställning samt anger att det enligt hans
mening är angeläget att gå längre i ansträngningarna att bereda brottsoffren
hjälp och stöd. Han hänvisar till att regeringen av denna anledning givit
brottsförebyggande rådet (BRÅ) i uppdrag att kartlägga i vilka hänseenden
dessa behov gör sig särskilt gällande och i vilka former de lämpligen kan
tänkas bli tillgodosedda (prop. s. 23 f).
BRÅ:s uppdrag har därefter redovisats i promemorian (kansli PM 1986:1)
Stöd och hjälp åt brottsoffer En probleminventering. Promemorian innehåller
en rad exempel på olika åtgärder till stöd för målsäganden som skulle
kunna vidtas eller undersökas närmare. Bland de åtgärder som berörs kan
nämnas utbildning för polispersonal m. fl., bättre information till målsäganden
om förundersökningens förlopp och förfarandet därefter, organiserat
samarbete mellan polis, socialtjänst och sjukvård samt det därmed nära
sammanhängande spörsmålet om s. k. brottsofferjourer. Vidare beskrivs en
försöksverksamhet med sammanträffanden mellan offer och gärningsman
samt förespråkas stärkta möjligheter för målsäganden att få ekonomisk
kompensation genom skadestånd resp. brottsskadeersättning liksom införandet
av ökade psykologiska stöd- och hjälpåtgärder.
JuU 1985/86:36
5
Regeringen har i ett beslut den 27 februari 1986 med anledning av
BRÅ-promemorian överlämnat densamma i viss del (information till målsäganden
om förundersökningen och förfarandet därefter) till rikspolisstyrelsen
samt uppdragit åt styrelsen att efter samråd med riksåklagaren och
domstolsverket närmare överväga de uppslag som har redovisats i promemorian
i denna del. I samma beslut har regeringen uppdragit åt BRÅ att
genomföra en fördjupad undersökning av de avsnitt av promemorian som rör
s. k. brottsofferjourer, sammanträffanden mellan offer och gärningsman
samt särskilda psykiatriska eller psykologiska behandlingsformer.
Justitieministern har i en interpellationsdebatt i kammaren den 28 februari
1986 redovisat innehållet i regeringsbeslutet samt därutöver uppgivit att
arbetet med att förbättra brottoffrens situation kommer att drivas vidare med
förtur. Bl. a. skall brottsoffrens anspråk på skadestånd ges större utrymme i
rättsprocessen och polis och åklagare skall få till uppgift att mer aktivt utreda
och bevaka målsägandens skadeståndsanspråk. Möjligheterna att utvidga
rätten till ersättning enligt brottsskadelagen skall också studeras (snabbprotokoll
från riksdagsdebatterna 1985/86:89).
Fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) har i sitt i dagarna avlämnade
huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott understrukit att
tilltron till rättsväsendet kräver att den enskilda målsägandens rätt och
intressen tillvaratas. Kommittén ger ett antal exempel på åtgärder som skulle
kunna vidtas och förespråkar att dessa utreds närmare (s. 81 f). Betänkandet
bereds nu i justitiedepartementet.
I polisberedningens slutbetänkande (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten
förespråkas att polisen i arbetet på en brottsutredning i ökad
utsträckning skall lämna råd och stöd i olika avseenden åt framför allt
personer som har drabbats av brott.
Från BRÅ har utskottet erfarit att rådet för det kommande verksamhetsåret
bland sina prioriterade forskningsuppgifter har frågan om brottsoffrens
situation.
Utskottets bedömning
Ökad uppmärksamhet har under senare år kommit att riktas mot dem som
blir offer för brott1. Länge har brottet setts främst som en angelägenhet
mellan staten och gärningsmannen. Intresset har därvid huvudsakligen
fokuserats på gärningsmannen och hans situation.
Det är enligt utskottets mening angeläget att i ett land, som önskar ha ett
väl fungerande och av allmänheten respekterat rättsväsende, inte glömma
bort den funktion av systemet som innebär att målsägandens intressen
tillgodoses. Utskottet ser det därför som positivt att denna fråga nu har tagits
upp i flera motioner.
I motionerna nehandlas ett flertal frågeställningar och ges åtskilliga
förslag. Bl. a. framhävs målsägandens behov av bättre möjligheter till
ekonomisk kompensation för lidna skador, bättre information om och stöd
under den rättsliga processen samt tillgång till stödinsatser för att lindra de
psykologiska verkningarna av brottet som integritetskränkning.
1 Jfr JuU 1985/86:3 s. 19 och JuU 1985/86:27.
JuU 1985/86:36
6
Som har framgått av redogörelsen i det föregående har frågan om
brottsoffrets ställning kommit att få ökande aktualitet under senare år.
Viktiga förstärkningsåtgärder, särskilt för kvinnor som har utsatts för
sexuella och andra övergrepp, har redan vidtagits, andra är under utredning
och åter andra kommer enligt vad som har upplysts att inom kort leda till
utredningsuppdrag och andra åtgärder från regeringens sida.
Rent allmänt vill utskottet understryka att en av de angelägnaste uppgifterna
för det allmänna är att så långt möjligt förebygga att brott begås. Ett
effektivt brottsförebyggande arbete innebär också att människor i minskande
omfattning blir skadade eller på annat sätt drabbade. Utskottet delar
emellertid motionärernas uppfattning att åtskilligt kan och bör göras för att
förbättra förhållandena för den som ändå blir utsatt för brott. Varje individ
har därvid lika stort intresse av att känna stöd från omgivningen och
offentliga organ, och detta bör också kunna påräknas. Särskild uppmärksamhet
förtjänar de som av olika skäl kan antas vara mer utsatta än andra såsom
barn, äldre människor och kvinnor. Samtidigt kan utskottet inte underlåta att
framhålla att ett ökande intresse för att hålla brottsoffret skadeslöst inte får
innebära ett minskat intresse för gärningsmannen och hans situation.
I linje med vad motionärerna har framhållit anser utskottet att ansträngningarna
särskilt bör inriktas på att ägna ökad uppmärksamhet åt målsäganden
och hans intressen under det rättsliga förfarandet och på att undersöka
möjligheterna att erbjuda effektivt socialt och medicinskt stöd. Dessa och
övriga aktualiserade frågor är emellertid för närvarande på olika sätt föremål
för regeringens uppmärksamhet. Med hänsyn härtill anser utskottet det inte
nu vara påkallat med någon riksdagens åtgärd i saken. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna 606, 607, 614, 727 och 806 i här aktuella delar.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Brottsförebyggande
rådet: UtvecklingskostnaderiöTbudgetkret 1986/87 anvisar ett reservationsanslag
av 3 729 000 kr.,
2. beträffande forskning om narkotikabrottslighet
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju614 i denna del (yrkande 3),
3. beträffande forskning om kostnaderna för traditionell brottslighet
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju217 i denna del (yrkande 1),
4. beträffande offren för brott
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju606 i denna del (yrkande 13),
motion 1985/86:Ju607 i denna del (yrkande 14), motion 1985/86:Ju614
i denna del (yrkande 5), motion 1985/86: Ju727 i denna del (yrkande 2)
och motion 1985/86:Ju806.
Stockholm den 13 maj 1986
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland
JuU 1985/86:36
7
Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Arne
Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Eva Johansson (s) och Lars Sundin (fp).
Reservationer
1. Forskning om kostnaderna för traditionell brottslighet (punkt 2, mom. 3)
Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”En utredning”
och slutar på s. 4 med ”riksdagens bifall” bort ha följande lydelse:
I motion 217 efterlyses en utredning av samhällets totala kostnader för den
traditionella brottsligheten. Utskottet vill i anslutning till motionen först
framhålla att det föreligger tämligen välgrundade uppskattningar av de
kostnader för det allmänna som den ekonomiska brottsligheten orsakar.
Omfattningen av dessa kostnader har ofta åberopats som en särskild grund
för intensifierade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. I sammanhanget
kan utskottet konstatera att det inte synes föreligga någon aktuell
officiell kartläggning av de totala samhällskostnaderna för den traditionella
brottsligheten. Det torde dock vara ställt utom allt tvivel att dessa måste vara
betydande; det belopp som har förekommit i debatten (prop. 1984/85:32
s. 10; 2-3 miljarder kronor) är uppenbarligen alldeles för lågt.
Enligt utskottets mening är det av många skäl angeläget att närmare få
kartlagt vilka kostnader för enskilda och det allmänna som den traditionella
brottsligheten orsakar. Inte minst i övervägandena kring behovet av
brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser måste det vara viktigt att
ha tillgång till rättvisande uppgifter om dessa kostnader. Självfallet skall vid
dessa överväganden även andra faktorer än de rent kostnadsmässiga
tillmätas betydelse. Närmare kunskaper om samhällets kostnader för den
traditionella brottsligheten är också av värde för att få till stånd ett förbättrat
utnyttjande av de totala samhällsresurser som tas i anspråk med anledning av
denna brottslighet.
Den bild av brottslighetens omfattning som man får genom brottsstatistiken
anser utskottet vara otillräcklig för att närmare belysa de kostnader på
området som föreligger. För att få till stånd en analys härav anser utskottet
att det behövs mera kvalificerade forskningsinsatser, förslagsvis inom ramen
för BRÅ:s verksamhet. Utskottet anser att det får ankomma på regeringen
att föranstalta om att det kommer till stånd en sådan forskning.
Vad utskottet sålunda med anledning av motion 217 har anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande forskning om kostnaderna för traditionell brottslighet
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju217 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.
JuU 1985/86:36
8
2. Offren för brott (punkt 2, moni. 4)
JuU 1985/86:36
Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Elving Andersson (c) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Sorn har” och
slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar inledningsvis att frågan om brottsoffrens situation
har börjat uppmärksammas i ökande grad även av regeringen under senare
tid. Sålunda har vissa, om än inte tillräckliga, förstärkningsåtgärder vidtagits
för kvinnor som har utsatts för sexuella och andra övergrepp. Andra frågor
utreds, t. ex. den om biträde åt målsäganden under det rättsliga förfarandet.
Åter andra frågor, t. ex. de om målsägandens möjligheter att bättre än för
närvarande få ekonomisk kompensation för lidna skador och professionellt
psykologiskt stöd, har aviserats komma att bli föremål för närmare studier.
Rent allmänt vill utskottet understryka att en av de angelägnaste uppgifterna
för det allmänna är att så långt möjligt förebygga att brott begås. Ett
effektivt brottsförebyggande arbete innebär också att människor i minskande
omfattning blir skadade eller på annat sätt drabbade. Utskottet delar
emellertid motionärernas uppfattning att åtskilligt mer måste göras för att
förbättra förhållandena för den som ändå blir utsatt för brott. Varje individ
har därvid lika stort intresse av att känna stöd från omgivningen och
offentliga organ, och detta bör också kunna påräknas. Särskild uppmärksamhet
förtjänar de som av olika skäl kan antas vara mer utsatta än andra såsom
barn, äldre människor och kvinnor. Samtidigt kan utskottet inte underlåta att
framhålla att ett ökande intresse för att hålla brottsoffer skadeslösa inte får
innebära ett minskat intresse för gärningsmannen och hans situation.
De åtgärder som redan har vidtagits eller har aviserats från regeringen är i
och för sig enligt utskottets mening värda ett erkännande. Emellertid anser
utskottet att frågan om att stärka brottsoffrens ställning i olika hänseenden är
så angelägen att den bör ges hög prioritet. Utskottet noterar att åtskilliga
viktiga hithörande spörsmål inte har lett till någon konkret åtgärd från
regeringens sida, medan andra befinner sig på ett enbart förberedande
utredningsstadium. Mot den bakgrunden vill utskottet som sin mening uttala
att arbetet med att stärka brottsoffrens ställning bör påskyndas och bedrivas
mer samlat än för närvarande. Av särskild vikt är enligt utskottets mening
också att initiera och stödja den vetenskapliga forskningen på området. När
det särskilt gäller frågorna om bl. a. rättsligt biträde samt förstärkt ekonomiskt
och personligt skydd åt målsäganden bör enligt utskottets mening
arbetet inriktas på att förslag i dessa delar läggs fram i sådan tid att riksdagen
kan fatta beslut under riksmötet 1986/87.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna 606,607,614,727 och 806 i
här aktuella delar har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande offren för brott
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju606 i denna del
(yrkande 13), motion 1985/86:Ju607 i denna del (yrkande 14), motion
1985/86:Ju614 i denna del (yrkande 5), motion 1985/86:Ju727 i denna
del (yrkande 2) och motion 1985/86:Ju806 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.
JuU 1985/86:36
10