Justitieutskottets betänkande
1985/86: 30

om anslag till kriminalvården, m. m.
(prop. 1985/86:100 bil. 4, E, jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN

Kriminalvården

1. Kriminalvårdsstyrelsen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1985/86: 100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt E 1 (s. 94 och 95)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1986/87
anvisar ett förslagsanslag av 78947 000 kr.

2. Kriminalvårdsanstalterna. Regeringen har under punkt E 2 (s. 95-99)
föreslagit riksdagen att dels godkänna den i propositionen beräknade driftstaten
för förvaltning av fastigheter, dels till Kriminalvårdsanstalterna för
budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag av I 494680000 kr.

Motioner

1 motion 1985/86: Ju207 av Karin Ahrland m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att under anslaget E 2 Kriminalvårdsanstalterna
anslå 15000000 kr. utöver regeringens förslag (yrkande 4).

I motion 1985/86: Ju217 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen till kriminalvårdsanstalterna för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 1 509680000 kr. (yrkande 5).

I motion 1985/86: Ju501 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
privatisering av fångvården.

I motion 1985/86: Ju502 av Ann-Cathrine Haglund (m) och Gudrun Norberg
(fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att regelsystemet bör ses över i syfte att skapa en speciallagstiftning för
riksanstalter typ Kumlaanstalten.

I motion 1985/86: Ju505 av Rosa Östh (c) och Kersti Johansson (c) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av fler avdelningar för kvinnor på kriminalvårdsanstalterna.

I motion 1985/86: Ju506 av Jerry Martinger (m) hemställs att riksdagen hos 1

JuU

1985/86: 30

1 Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 30

regeringen begär förslag till åtgärder för att göra landets kriminalvårdsanstalter
fria från narkotika i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen.

I motion 1985/86: Ju508 av Rosa Östh (c) och Gunilla André (c) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av familjeterapeutiska insatser för personer dömda för
familjemisshandel och för dessas familjer.

I motion 1985/86: Ju610 av Catarina Rönnung m. fl. (s) hemställs att riksdagen
uttalar att fängelsestraff för kvinnor i långt framskriden graviditet bör
avskaffas.

I motion 1985/86: Ju614 av Karin Söder m.fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs beträffande särbehandling av vissa fängelsedömda (yrkande
14),

- att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om insatser för
omhändertagande av intagna inom kriminalvården som är HTLV-IIIpositiva
(yrkande 15).

I motion 1985/86: Ju616av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts angående ett åtgärd sprogram för att skära av
tillförseln av narkotika till kriminalvårdsanstalterna (yrkande 2).

1 motion 1985/86:Ju625 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs med
hänvisning till vad som anförts i motion 1985/86: So254, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att kriminalvårdsstyrelsen
får i uppdrag att utarbeta handlingsplaner för drogfria anstalter (yrkande
2).

Utskottet

Medelsberäkningen m.m.

Regeringens förslag till medelsberäkning innebär en ökning av anslaget
med i det närmaste 92 milj. kr. i förhållande till anslaget för innevarande
budgetår. Totalt föreslås ett anslag av 1 494680000 kr.

Kostnader för ADB-verksamhet, som tidigare tagits upp under anslaget
E 1 Kriminalvårdsstyrelsen, föreslås i fortsättningen bli redovisade under
förevarande anslag. Med anledning härav har posten Förvaltningskostnader
räknats upp med ca 9,5 milj. kr.

Det redovisas i budgetpropositionen att antalet verkställbara fängelsedomar
har minskat. Under första halvåret 1985 var antalet fängelsedomar ca
600 lägre än under samma tid år 1984. Medelbeläggningen vid kriminalvårdsanstalterna
har fortsatt att sjunka. Av kriminalvårdsverkets anslagsframställning
(s. 51) framgår att under de åtta från beläggningssynpunkt
tyngsta månaderna under budgetåret 1984/85 motsvarade den genomsnittliga
beläggningen vid anstalterna ca 85 % av tillgängliga platser.

JuU 1985/86:30

Departementschefen uppger att regeringen med hänsyn till beläggnings- JuU 1985/86: 30
nedgången och den pågående utbyggnaden av lokalanstaltsorganisationen
beslutat att kriminalvårdsanstalten Västergården med 60 platser skall läggas
ned den 1 oktober 1986 samt att ytterligare 158 platser vid olika
anstalter skall stängas. Enligt departementschefens mening kan ytterligare
ett antal platser stängas; av denna anledning har han räknat ned anslaget
med 15 milj. kr. Vidare avser han att undersöka om anstaltsorganisationens
platsbestånd kan utnyttjas mer effektivt än som sker i dag.

I motionerna 207 och 217 begärs att anslaget ökas med 15 milj. kr. utöver
regeringens förslag.

Bakom yrkandet i motion 207 ligger motionärernas - i en annan motion
(606) - framförda yrkanden om dels slopande av den nuvarande halvtidsfrigivningen,
dels skärpta straff för stöld. Om motionärernas begäran i
dessa delar skulle förverkligas kan beläggningen på anstalterna komma att
öka och fler platser i följd därav komma att behövas. Motionärerna motsätter
sig av dessa skäl stängning av ytterligare anstaltsplatser. Yrkandena i
motion 606 behandlas av utskottet i ett senare betänkande. De budgetmässiga
konsekvenserna får beaktas i det sammanhanget.

Utskottet ser det angeläget att i år — liksom utskottet också gjorde i fjol
- starkt understryka vikten av att de möjligheter till differentiering av
intagna som följer av den förbättrade beläggningssituationen tas till vara.

Enligt utskottets uppfattning tyder emellertid utvecklingen inom kriminalvårdens
olika områden på att departementschefens bedömning av medelsbehovet,
behovet av platser på kriminalvårdsanstalterna m. m. är välgrundad,
och utskottet godtar därför regeringens förslag till medelsberäkning.
Yrkandena om ökat anslag i motionerna 207 och 217 avstyrks samtidigt.

Utskottet har ingen erinran mot den av departementschefen beräknade
driftstaten för förvaltning av fastigheter inom kriminalvården.

Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m.m.

I motionerna 217, 506, 616 och 625 begärs intensifierade ansträngningar för
att göra kriminalvårdsanstalterna narkotikafria. I några av motionerna
föreslås att kriminalvårdsstyrelsen skall ges i uppdrag att arbeta fram ett
åtgärdsprogram för drogfria anstalter. Det efterlyses vidare mindre anstaltsavdelningar,
mer differentiering mellan intagna med utgångspunkt i
deras narkotikavanor och effektiva kontrollsystem vad gäller narkotika
m. m. I motion 506 skisseras också ett frivilligt kontraktssystem för dem
som tas in på anstalt; de som skriver under kontraktet och uppfyller
villkoren skall premieras på vissa sätt, föreslår motionären bl. a.

Inledningsvis bör nämnas att situationen på kriminalvårdsanstalterna
har kommit att förändras sedan sjukdomen AIDS och infektion med virus
HTLV-III har fått spridning bland de intagna. Denna fråga kommer att 3

tl Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 30

behandlas närmare i ett annat avsnitt i detta betänkande. Här bör bara
pekas på de insatser som departementschefen beskriver i budgetpropositionen
(s. 98 0 och de åtgärder som föreslås för narkotikamissbrukare inom
kriminalvården i proposition 1985/86:171 (socialdepartementet). I den sist
nämnda propositionen anförs bl. a. (s. 15 f) att så gott som alla narkotikamissbrukare
som utvecklat ett tungt missbruk förr eller senare aktualiseras
- för det mesta återkommande - inom kriminalvården. Varje narkotikamissbrukare
bör utsättas för en intensiv påverkan att upphöra med sitt
missbruk, anför det föredragande statsrådet. Hon framhåller att det motivationsskapande
arbetet måste intensifieras på såväl de slutna lokalanstalterna
som de slutna riksanstalterna och särskilda satsningar göras på dessa
anstalter för att nå och motivera missbrukare till behandling. Särskilda
program för utbildning och handledning i motivationsarbete bör också
genomföras för anstaltspersonal i hela landet. - Det föreslås i propositionen
bl. a. att under femte huvudtiteln (socialdepartementet) till anslaget
Särskilda medel för bekämpningen av AIDS för budgetåret 1986/87 anvisas
ett reservationsanslag av 75 milj. kr. Av den sålunda föreslagna ramen bör
enligt propositionen särskilda resurser avsättas för insatser för narkotikamissbrukare
inom kriminalvården. För att en effektiv samordning av utvecklingsinsatserna
skall komma till stånd avser det föredragande statsrådet
att uppdra åt regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor att
inrätta en särskild beredningsgrupp med uppgift att föreslå regeringen
konkreta insatser.

Narkotikasituationen inom kriminalvården utgör sedan lång tid ett svårbemästrat
problem. Stora ansträngningar har gjorts och görs för att komma
till rätta med problemen. Självklara riktmärken för dessa är, såsom utskottet
flera gånger har framhållit, att intagna utan narkotikaproblem inte skall
behöva komma i kontakt med narkotika, att missbrukare avskärs från
tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel
inom anstalterna och ute i samhället.

En bred skildring av problemens omfattning och den rad av åtgärder som
har vidtagits såväl på lagstiftningssidan som när det gäller organisatoriska
och budgetmässiga satsningar har lämnats i proposition 1984/85:19 (bilaga
1, s. 11—21). Vid sin behandling av propositionen och de med anledning av
propositionen väckta motionerna uttalade utskottet att utskottet i princip
ställer sig positivt till fortsatta, kraftfulla satsningar mot narkotikan inom
anstalterna (JuU 1984/85: 12 s. 19).

I det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för frågan.

Sedan år 1966 utförs den 1 april varje år en uppskattning av antalet
narkotikamissbrukare inom såväl anstalterna som frivården. Dessa uppskattningar
tyder på att antalet missbrukare på anstalt under den senaste
tioårsperioden legat ganska konstant på drygt 1 000. Antalet varierar dock
inte obetydligt; för år 1985 uppskattades antalet till drygt 1 300. För det
mesta har det rört sig om 30-35% av de intagna. Vad gäller frivården är
andelen missbrukare betydligt lägre.

I Stockholm, Göteborg och Malmö inrättades i mitten av 1970-talet
särskilda narkomanvårdsteam inom kriminalvården, bestående av bl. a.
överläkare, psykolog och översköterska. Teamen bedriver uppsökande

JuU 1985/86:30

verksamhet på häktena i resp. region. De försöker därvid motivera miss- JuU 1985/86: 30
brukare för vård mot sitt missbruk. Vidare medverkar teamen i behandlings-
och frigivningsplanering vid regionens lokalanstalter.

I enlighet med beslut vid riksmötet 1977/78 sker i mån av möjlighet
differentiering av de intagna med hänsyn till narkotikaberoende. Sedan
flera år pågår ett projekt för behandling av narkotikamissbrukare vid
kriminalvårdsanstalten Österåker. För projektet disponeras för närvarande
ca 50 platser vid anstalten. Vidare ingår en ”utslussningsavdelning”
med 15 platser och en ytterligare avdelning med 15 platser (Bogesund och
Mon). En utvärdering av projektet har publicerats av kriminalvårdsstyrelsen
i början av år 1986, Rapport 1986:1. Där framgår bl. a. att de intagna
som fullföljt behandlingen vid projektet klarar sig bättre efter frigivningen
än de som avbrutit behandlingen.

Förutom Österåkersprojektet har det på andra kriminalvårdsanstalter
inrättats s. k. narkotikafria avdelningar. Sammanlagt har 60 platser inrättats
vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Hinseberg, Härlanda och Malmö.

På kriminalvårdsanstalten Roxtuna har under våren 1984 öppnats tolv
platser för svårbehandlade missbrukare.

En betydande andel av de personer som dömts till mycket långa fängelsestraff
för grova narkotikabrott placeras på någon av de tre specialavdelningarna
vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla och Norrköping.

Kriminalvårdsanstalten Mariefred har avdelats för framför allt yngre
förstagångsdömda narkotikabrottslingar som ännu inte fastnat i något allvarligt
missbruk eller som saknar narkotikaerfarenhet. Anstalten har ett
mångsidigt sysselsättningsprogram och en väl utbyggd fritidsverksamhet.

Miljö- och behandlingsverksamheten har en utpräglad antidrogkaraktär.

Möjligheterna att differentiera de intagna efter narkotikaberoende och
behandlingsbehov beror självfallet i hög grad på beläggningen inom kriminalvården.
Den under senare år tämligen konstanta överbeläggningen har
emellertid numera upphört, såsom utskottet konstaterade under avsnittet
om medelsberäkningen. Utskottet ser anledning att här upprepa sitt i det
avsnittet gjorda uttalande om vikten av att de möjligheter till differentiering
av intagna som följer av den förbättrade beläggningssituationen tas till
vara.

Det bör också särskilt betonas att anstalternas utformning och karaktär
är av stor betydelse för möjligheterna att differentiera de intagna. De nya
lokalanstalter som efter hand färdigställs är på grund av bl. a. sina små
avdelningar särskilt ändamålsenliga från differentieringssynpunkt. Också
på vissa äldre slutna riksanstalter inrättas successivt mindre avdelningar.

I sammanhanget skall också nämnas att det sedan år 1981 finns en
särskild ledningsgrupp vid kriminalvårdsstyrelsen för samordning av verkets
åtgärder mot narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna. Ledningsgruppen
har till uppgift bl. a. att föreslå åtgärder mot missbruk och att
följa den lagstiftning som berör åtgärder mot missbruk inom kriminalvården.
Som ett resultat av ledningsgruppens arbete skall ses det handlingsprogram
mot narkotikamissbruk vid slutna lokalanstalter som kriminalvårdsstyrelsen
genomfört (det s.k. LOKNARK-projektet). Projektet tog
sikte på fyra slutna lokalanstalter (Vänersborg, Gävle, Växjö och Hageby) 5

och omfattade bl. a. rehabiliteringsprogram och åtgärdsplaner för de enskilda
missbrukarna. Programmet omfattade också metoder för att försvåra
införandet av droger till anstalten och åtgärder om narkotika ändå har
förts in. Projektet utvärderas för närvarande.

Möjligheterna att komma till rätta med narkotikaproblemen har under
senare år förbättrats avsevärt genom åtgärder på lagstiftningssidan. Bl. a. i
syfte att underlätta en ändamålsenlig differentiering har fr. o. m. år 1981
införts en möjlighet att förelägga en intagen att avlämna urinprov, även om
det inte finns någon konkret misstanke om att han är narkotikapåverkad.
Med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1982 har det skett en skärpning av
verkställighetsreglerna för vissa narkotikabrottslingar. Även en del andra
regler som för intagna i allmänhet gäller i fråga om bl. a. kontakt med
yttervärlden skärptes genom denna lagstiftning. I lagen (1974:208) om
kriminalvård i anstalt har även genomförts ändringar som innebär bl. a. en
skärpning av reglerna om anstaltsplacering vid befarad befattning med
narkotika i vissa fall. Även på annat sätt har kontrollen förstärkts. Bl. a.
gäller detta rutinerna för visitationer. De sju s. k. visitationspatrullerna har
utrustats med egna narkotikahundar. Verksamheten har därigenom kunnat
göras effektivare.

I syfte att bekämpa narkotikamissbruket har kriminalvårdsstyrelsen sedan
budgetåret 1983/84 genomfört utbildningsprogram för all personal vid
kriminalvårdsanstalterna. Utbildningsinsatserna är nu i princip avslutade;
utbildning skall nu ges personalen inom häktesorganisationen.

Utskottet har tidigare vid upprepade tillfällen ställt sig positivt till fortsatt
kraftfulla satsningar mot narkotikan på anstalterna (se bl. a. JuU 1984/
85:26 s. 22). Såsom framgått av den inledningsvis gjorda redovisningen har
regeringen nyligen till riksdagen avlämnat en proposition vari föreslås
stora satsningar med avseende på alla narkotikamissbrukare inom kriminalvården
och särskilt inom anstaltsorganisationen. Dessa förslag, som
ytterst syftar till att bekämpa sjukdomen AIDS, innebär bl. a. att betydande
ekonomiska resurser skall ställas till kriminalvårdsorganisationens förfogande.
Utskottet, som här också särskilt vill betona det målmedvetna
och mycket ambitiösa arbete mot narkotikan som bedrivs inom kriminalvårdens
olika organ, anser mot bakgrund av det sagda att det för närvarande
inte finns anledning för riksdagen att initiera några ytterligare åtgärder
på området. Utskottet avstyrker i följd härav bifall till motionerna 506, 616
(yrkande 2) och 625 (yrkande 2). Yrkandet i motion 217, som tar sikte på
den nu behandlade frågan, har utskottet redan tagit ställning till under
föregående avsnitt om medelsberäkningen m. m.

Åtgärder mot sjukdomen AIDS

I motion 614 pekas på de särskilda problem som sjukdomen AIDS medför
för kriminalvården och dess intagna. Frågan om hur frihetsberövandet
inom kriminalvården skall kunna förenas med stödjande insatser för
HTLV-III-positiva intagna måste granskas, framhålls det. Samtidigt måste
garanteras att HTLV-III-negativa inte utsätts för smitta. Förslag om insatser
begärs från regeringen.

JuU 1985/86:30

I budgetpropositionen (s. 98 f) redogör departementschefen för hittills
vidtagna och planerade åtgärder på detta område. Av redogörelsen framgår
bl. a. att det sedan våren 1985 pågår ett omfattande arbete inom
kriminalvården för att kunna bemästra den nya situation som AIDS/
HTLV-III innebär för verksamheten. Kriminalvårdsstyrelsen har tidigt
inlett samarbete med representanter för socialdepartementet, socialstyrelsen,
regeringens AIDS-delegation och medicinsk expertis. Informationsmaterial
har utarbetats och utbildningsinsatser görs. Vidare framgår att
kriminalvårdsstyrelsen i slutet av år 1985 uppdragit åt samtliga kriminalvårdsdirektörer
och riksanstaltschefer att i samråd med socialtjänsten och
sjukvården upprätta åtgärdsplaner med avseende på HTLV-III-positiva
och övriga narkotikamissbrukare i riskzonen.

Departementschefen redovisar också sin syn på arbetets inriktning.
Förutom speciella insatser riktade till HTLV-III-positiva intagna, såsom
krisstöd och kvalificerat omhändertagande, är det menar han nödvändigt
att personalen inom kriminalvården prioriterar arbetet med att söka upp
och motivera narkotikamissbrukare till adekvat behandling. Motivationsinsatserna
måste bölja tidigt, helst redan under häktningstiden. Ökad
satsning på tidiga s. k. § 34-placeringar och på användningen av frigångsinstitutet
förespråkas också.

Kriminalvårdsstyrelsen har i en skrivelse till regeringen den 1 april 1986
lämnat förslag till åtgärder i bekämpningen av narkotikamissbruket inom
kriminalvården för att begränsa AIDS-epidemin. Åtgärdsförslaget bygger
på de förslag och erfarenheter som har förts fram från regionerna och
riksanstalterna till följd av styrelsens nyssnämnda uppdrag till dem i slutet
av år 1985.

Av kriminalvårdsstyrelsens åtgärdsprogram framgår inledningsvis att
insatserna enligt styrelsens mening bör koncentreras till narkotikamissbrukarna.
Dessa är förhållandevis många i kriminalvårdsanstalterna och utgör
en betydande riskgrupp i AIDS-sammanhang. Vaije narkotikamissbrukare
bör identifieras och utsättas för påverkan att upphöra med missbruket,
framhåller styrelsen. De bör motiveras att lämna prov för HTLV-IIIanalys.
I slutet av mars 1986 hade intagna i anstalter och häkten lämnat
3789 prov; av dessa var 65 HTLV-III-positiva.

Kriminalvårdsstyrelsen redovisar i allt väsentligt samma syn på behovet
av tidiga insatser som departementschefen enligt vad som nyss har återgivits.
Styrelsen förespråkar att resurserna främst koncentreras till de tre
storstadsområdena. Förstärkning av vissa personalgrupper, främst sjuksköterskor
och vårdare inom frivården, bör ske. Utbildningsinsatser och
kvalificerad handledning för personal planeras. Viss beredskap för omhändertagande
på särskilda avdelningar av AIDS-sjuka och smittbärare redovisas.
Tillsammantaget gör styrelsen en kostnadsbedömning för åtgärdsprogrammet
under ett år som uppgår till 25 milj. kr.

I proposition 1985/86:171, som beslutats den 10 april 1986, har regeringen
(socialdepartementet) föreslagit riksdagen bl. a. att till Särskilda medel
för bekämpningen av AIDS för budgetåret 1986/87 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 75 milj. kr.

I propositionen, som har hänvisats till socialutskottet, anförs att av den

JuU 1985/86: 30

t2 Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 30
Rättelse: S. 21 rad 15 Utgår: Göran Magnusson (s)

föreslagna ramen på 75 milj. kr. särskilda resurser bör avsättas för insatser
för narkotikamissbrukare inom kriminalvården. Sådana utvecklings- och
utbildningsprojekt bör stödjas som utgår dels från socialtjänstens samverkan
med kriminalvården, dels från att kriminalvården skall utveckla sin
egen verksamhet. En särskild beredningsgrupp med uppgift att föreslå
regeringen konkreta insatser planeras.

I fråga om riktlinjerna för det planerade åtgärdsprogrammet anför socialministern
efter samråd med justitieministern följande (prop. s. 15 f):

Vaije narkotikamissbrukare bör utsättas för en intensiv påverkan att upphöra
med sitt missbruk. Missbrukarna bör också motiveras att lämna prov
för HTLV-III-analys.

Häktena är bland de viktigaste platserna där det går att nå de grava
missbrukarna. Det är därför viktigt att häktningstiden tas till vara på ett
effektivare sätt än vad som sker för närvarande. Konkreta behandlingsåtgärder,
t. ex. i form av en vistelse utanför anstalt enligt 34 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt, bör förberedas under denna tid. Man
bör sträva efter att, om övriga förutsättningar är uppfyllda, få till stånd
sådana placeringar förhållandevis tidigt under straffverkställighetstiden.
Detta förutsätter ett närmare samarbete mellan häkte, frivård och socialtjänst
liksom att häktespersonalen får ökade möjligheter att aktivt delta i
motivationsarbetet.

Det motivationsskapande arbetet måste också intensifieras på såväl de
slutna lokalanstalterna som de slutna riksanstalterna. Enligt kriminalvårdsstyrelsens
statistik är inslaget narkotikamissbrukare bland de intagna
särskilt stort på vissa slutna riksanstalter. Särskilda satsningar bör göras
på dessa anstalter för att nå och motivera missbrukare till behandling.
Särskilda program för utbildning och handledning i motivationsarbete bör
också genomföras för anstaltspersonal i hela landet. Vidare bör en satsning
göras för att öka antalet § 34-placeringar på behandlingshem och i familjevård.

Kriminalvården måste också utveckla sina resurser för att kunna ge det
stöd och den vård HTLV-III-positiva intagna är i behov av. Vidare bör
kriminalvården förbereda hur intagna AIDS-sjuka skall beredas vård.

Även frivårdens personal kommer i kontakt med ett ökat antal HTLVIII-positiva
missbrukare och har en viktig uppgift att motivera missbrukare
till behandling. Därför bör också denna del av kriminalvården fa tillgång till
utbildning och handledning i motivationsarbete.

Utskottet vill från sina utgångspunkter och i linje med motionärernas
önskemål framhålla vikten av att kraftfulla och samordnade åtgärder vidtas
för att förhindra att HTLV-III-smittan får ytterligare spridning bland kriminalvårdens
intagna och dess klienter i övrigt. Utskottet delar därvid den
uppfattning som har kommit till uttryck i regeringens propositioner och i
kriminalvårdsstyrelsens åtgärdsprogram, nämligen att huvudinriktningen
bör vara att nå narkotikamissbrukarna, främst naturligtvis dem med ett
intravenöst missbruk. Samtidigt måste dock finnas en beredskap för
adekvat omhändertagande och behandling av dem som redan smittats och
av dem som har utvecklat sjukdomen. Utskottet utgår ifrån att erforderliga
åtgärder vidtas också för att skydda personalen.

De åtgärder som nyligen har föreslagits av regeringen är enligt utskottets
mening ägnade att främja en utveckling i linje med vad utskottet sålunda

JuU 1985/86: 30

ser som önskvärd. Utskottet kan i allt väsentligt ställa sig bakom de JuU 1985/86:30
riktlinjer för hur den fortsatta verksamheten skall bedrivas inom kriminalvårdens
område, som har dragits upp i regeringens båda, i här aktuella
delar redovisade, propositioner.

Med det sagda får motionärernas önskemål i här aktuellt hänseende
anses vara tillgodosedda. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 614 i
denna del (yrkande 15).

Särbehandling av vissa långtidsdömda m. m.

Bestämmelser om hur kriminalvården i anstalt skall anordnas finns i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen). Kompletterande
föreskrifter har meddelats i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av denna lag.

Lagen skiljer mellan riksanstalter och lokalanstalter. Riksanstalt och
lokalanstalt, liksom även avdelning av anstalt, kan vara antingen öppen
eller sluten. Dessutom finns s.k. specialavdelningar, dvs. slutna avdelningar
med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de
intagna.

Principerna för placeringen av de dömda anges i 6, 7 och 20 a §§ kriminalvårdslagen.
Vid val mellan riks- och lokalanstalt är huvudregeln att den
som undergår fängelse i högst ett år placeras i lokalanstalt och den som
undergår fängelse för längre tid i riksanstalt. Personer som från början
placeras i riksanstalt skall emellertid kunna föras över till lokalanstalt när
det behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivningen.

Vid valet mellan öppen och sluten anstalt gäller som huvudregel att en
intagen skall placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad
med hänsyn till rymningsfara eller av andra säkerhetsskäl eller av behandlingsskäl.

För vissa intagna som dömts till fängelse i lägst två år finns emellertid en
särskild regel i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen. Den bestämmelsen,
som fått sin nuvarande lydelse dels genom lagstiftning som trädde i kraft
den 1 oktober 1982 (prop. 1981/82:141, JuU 49 och 60, rskr. 361), dels
genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:148,

JuU 26, rskr. 333), innebär att en intagen som har dömts till fängelse i lägst
två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika eller
för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till sådant brott skall
placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet
eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.
Undantag gäller enligt fjärde stycket om annan placering krävs för en
ändamålsenlig förberedelse av förstående frigivning eller annars synnerliga
skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

Placering i sluten anstalt enligt 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen
skall, om inte annat föranleds av synnerliga skäl, ske i riksanstalt och
därvid företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är
lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet (6 § kriminalvårdslagen). Så
länge en intagen hänförs till den kategori som avses med den aktuella 9

bestämmelsen gäller också, under placering i sluten riksanstalt, särskilda JuU 1985/86: 30
begränsningar i fråga om permissioner och andra former av vistelse utanför
anstalt (11 § andra stycket, 14 § tredje stycket, 32 § tredje stycket och 34 §
andra stycket kriminalvårdslagen).

I 20 § kriminalvårdslagen regleras förutsättningarna för att placera en
intagen i avskildhet från andra intagna. Enligt första stycket får sådan
placering ske i vissa särskilt angivna situationer, bl. a. när det behövs med
hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller
annans liv eller hälsa liksom när det är nödvändigt för att hindra att den
intagne påverkar någon annan intagen till att allvarligt störa ordningen
inom anstalten. Enligt andra stycket får en intagen som dömts till fängelse i
lägst två år och är placerad i sluten anstalt hållas avskild från andra
intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan
planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra
att sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet
eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en
brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. Bestämmelsen, som i det nyss
nämnda lagstiftningsärendet år 1984 fick sin nuvarande lydelse, hade dessförinnan
tillämpning endast på narkotikabrottslingar.

Enligt 20 a § första stycket kriminalvårdslagen får en intagen placeras på
specialavdelning om det i fall som avses i 20 § andra stycket finns anledning
anta att förhållanden som anges där kommer att bestå en längre tid.

Enligt andra stycket får sådan placering också ske, om det finns särskild
anledning anta att det är påkallat för att hindra den intagne från brottslig
verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt.

De ändringar som år 1982 gjordes i kriminalvårdslagstiftningen syftade
bl. a. till att motverka narkotikaproblemen i kriminalvårdsanstaltema. Det
förtjänar anmärkas att den proposition som låg till grund för lagändringen
upptog ett förslag till lydelse av 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen som
var mera generellt till sin utformning än den lydelse som kom att antas av
riksdagen. Förslaget tog sålunda sikte även på vissa andra intagna än
sådana som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av
narkotika.

I sitt betänkande i lagstiftningsärendet (JuU 1981/82:49 s. 20) framhöll
utskottet bl. a. att behovet av att skärpa verkställighetsreglema måste
vägas mot intresset av att upprätthålla de principer som präglar svensk
kriminalvård och som går ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till
kravet på samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning
och motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet. Vid en
sådan avvägning ansåg utskottet att reglerna om särbehandling borde vara
tillämpliga endast i sådana fall då straffet avsåg grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling avseende narkotika. Att låta också vissa andra intagna
omfattas av regleringen skulle enligt utskottet leda alltför långt. Inom
utskottet förelåg skiljaktiga meningar.

Den ändring i bestämmelsen som därefter gjordes år 1984 innebar att
regeln utvidgades till att avse även dem som har dömts för försök, förberedelse,
stämpling eller medverkan till grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika. 10

I motion 614 begärs att bestämmelsen görs tillämplig även på andra
långtidsdömda än narkotikabrottslingar. Motionärerna vill att lagförslaget i
propositionen i 1982 års lagstiftningsärende antas.

Samma motionsönskemål som det nu aktuella framställdes i 1984 års
ärende. Utskottet uttalade i sitt betänkande (JuU 1983/84:26 s. 11) att
utskottet av sådana skäl som anfördes i lagstiftningsärendet år 1982 inte
kunde ansluta sig till motionsönskemålet om en ytterligare utvidgning av
bestämmelsens tillämpningsområde. Utskottet tilläde att motionärernas
önskemål i sak torde bli väsentligen tillgodosedda genom den ändring som
samtidigt gjordes i 20 §, genom vilken — som nyss sagts — förutsättningarna
för placering i avskildhet eller på specialavdelning utvidgades till att
under oförändrade krav på risk för rymning eller fritagning gälla alla
långtidsdömda som kan befaras vara särskilt benägna att fortsätta brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär.

Därefter har utskottet intagit samma ställning vid behandlingen av ett
enahanda motionsspörsmål i maj 1985 (JuU 1984/85:36 s. 7).

Vid bedömningen av det nu aktuella motionsyrkandet finnér utskottet
inte anledning till någon annan syn på frågan, och utskottet avstyrker
därför bifall till motion 614 i nu behandlad del (yrkande 14).

I sammanhanget vill utskottet ta upp motion 502, vari det efterlyses en
speciallagstiftning för riksanstalter av Kumlas typ. Motionärerna anser att
det bör skapas större möjligheter att skilja de intagna åt och att i högre grad
än som nu kan ske hålla svårbehandlade arbetsvägrare inlåsta och isolerade
från varandra under tid då de skulle ha arbetat.

Utskottet vill först hänvisa till den nyss lämnade redogörelsen för kriminalvårdslagens
bestämmelser om anstaltsplacering och särbehandling av
vissa intagna. Häijämte finns det skäl att beröra de regler som gäller i fråga
om de intagnas arbete.

Enligt 12 § kriminalvårdslagen är en intagen skyldig att utföra det arbete
eller delta i den undervisning eller utbildning som åläggs honom. Under
den tid den intagne är skyldig att utföra arbete skall han vistas tillsammans
med andra intagna om inte annat föreskrivs i kriminalvårdslagen eller följer
av arbetets särskilda beskaffenhet (17 § första stycket första meningen).
Detta innebär att den grundläggande regeln att intagna skall vistas tillsammans
i princip gäller också för den som vägrar utföra ålagt arbete. I det
lagstiftningsärende varigenom bl. a. denna regel infördes (prop. 1980/81:1,
JuU 8, rskr. 32) uttalade departementschefen att avskiljande inte bör få
användas som en bestraffning för arbetsvägran (s. 14). - Enrumsarbete får
enligt 18 § förekomma på den intagnes egen begäran.

Om den intagne vägrar att utföra ålagt arbete kan detta medföra disciplinstraff
(47 §). Även avskiljande kan bli aktuellt om förutsättningarna
härför enligt 20 § är uppfyllda.

För situationer när intagna inleder kollektiv arbetsvägran infördes en
särskild regel genom det nyss nämnda lagstiftningsärendet. Den innebär att
om ett större antal av de intagna vid en sluten anstalt samtidigt vägrar att
utföra ålagt arbete gemensamheten mellan dem får inskränkas i den mån
det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på anstalten
(17 § första stycket andra meningen).

JuU 1985/86:30

Enligt departementschefens uttalanden i propositionen (s. 14) avser
regeln bara sådana fall när det är åtminstone något eller några tiotal
personer som vägrar arbeta. Departementschefen framhöll att det som
regel inte bör finnas anledning att tillämpa bestämmelsen i andra situationer
än då en kollektiv arbetsvägran har till syfte att störa ordningen eller
arbetsdriften inom anstalten. Vidare underströk han att en så långtgående
åtgärd som inlåsning i bostadsrum med stöd av bestämmelsen bör få vidtas
endast om tillsynen inte kan ordnas på annat sätt. - Utskottet godtog
förslaget (s. 10).

En av de grundläggande principerna inom modem kriminalvård i anstalt
är att en intagen i största möjliga utsträckning skall vistas i gemensamhet
med andra intagna. Av främst ordnings- och säkerhetsskäl har det emellertid
ansetts nödvändigt att i vissa situationer begränsa denna gemensamhet.
Enligt utskottets mening är det viktigt att iaktta stor restriktivitet när det
gäller att inskränka gemensamheten mellan de intagna. Som framgått av
redogörelsen i det föregående finns det ett flertal möjligheter att ingripa
mot intagna som missköter sig på olika sätt, t. ex. genom att vägra utföra
ålagda sysslor. Utskottet anser inte att det framkommit något behov av en
sådan speciallagstiftning som motionärerna efterfrågar. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 502.

Privat drift av kriminalvårdsanstalter

I motion 501 förespråkas att privata kriminalvårdsanstalter inrättas och,
som ett led i en förbättrad regionalpolitik, förläggs till glesbygdskommuner.
Motionären hänvisar bl. a. till förekomsten av sådana anstalter i
USA.

Vård- och behandlingsinstitutioner med privat huvudman är ingalunda
något okänt fenomen i Sverige. Sålunda har t. ex. på missbrukarvårdens
och ungdomsvårdens områden sedan länge viktiga insatser gjorts av enskilda
personer, privata stiftelser och ideella föreningar. Under vissa tider
har också vården på dessa institutioner kunnat ges i enlighet med en
lagstiftning som har medgivit inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet
och andra tvångsinslag. Inte heller inom kriminalvården är privata huvudmän
alldeles okända. Skyddsvärnet (föreningar i Stockholm och Göteborg)
driver sålunda sedan länge viss anstaltsverksamhet. Åtskilliga av de placeringar
som görs med stöd av 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt sker till institutioner av typen behandlingshem för missbrukare;
dessa drivs icke sällan av privata stiftelser eller föreningar. Till all institutionell
privat verksamhet av nu antytt slag lämnas dock regelmässigt
betydande statsbidrag.

Som motionären framhåller förekommer det i vissa delstater i USA
traditionella fängelser och häkten i privat regi. Skälet är, enligt vad utskottet
har erfarit, framför allt den överbeläggning som under flera år har
kännetecknat anstaltssituationen inom såväl det federala systemet som
flertalet delstatssystem.

Som utskottet nyss har redovisat (s. 2f) har beläggningen på de svenska
kriminalvårdsanstalterna fortlöpande minskat under senare år. Något skäl

JuU 1985/86:30

att öka anstaltsbeståndet genom privata tillskott finns alltså inte. Något JuU 1985/86: 30

skäl för att över huvud taget förespråka privata anstalter inom kriminalvården
har utskottet inte heller funnit. Vad särskilt gäller argumentet om
lokalisering till glesbygd vill utskottet bara erinra om den för svensk
anstaltsvård gällande närhetsprincipen; den brist på anstalter som kan
anses föreligga i dag är främst att hänföra till bristen på lokalanstalter i
storstadsregionerna. Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motion
501.

Kvinnor i fängelse

Fler anstaltsplatser för kvinnor

I motion 505 framhålls att det är angeläget att kvinnor, i likhet med män,
får avtjäna sitt straff på rimligt avstånd från hemorten och därmed komma i
åtnjutande av de rehabiliteringsinsatser som behövs inför frigivningen.

Den brist på platser för kvinnor som enligt motionärerna råder i kriminalvårdsanstalterna
bör därför snarast avhjälpas.

Frågan om förhållandena för kvinnliga intagna har tidigare behandlats av
utskottet vid flera tillfällen, senast vid riksmötet 1978/79. Utskottet uttalade
då sin anslutning till uppfattningen att de kvinnliga intagna har samma
behov av och samma rätt till anstaltsplacering i närheten av hemorten som
manliga intagna. Utskottet konstaterade att en fortlöpande ökning av möjligheterna
för kvinnor att bli placerade på lokalanstalt pågick och förutsatte
att frågan skulle ägnas särskild uppmärksamhet under den då pågående
översynen av anstaltsbeståndet (JuU 1978/79: 32 s. 6 f).

Utöver 84 platser för kvinnor vid kriminalvårdsanstalten Hinseberg
fanns det år 1979 sammanlagt 21 lokalanstaltsplatser för kvinnor. Hösten
1985 var antalet platser vid Hinseberg oförändrat medan antalet lokalanstaltsplatser
hade ökat till 77, fördelat på 23 anstalter. I de nya lokalanstalter
som färdigställs kommer också platser att inrättas för kvinnor (för
närvarande Gävle, Malmö och Rosersberg).

Enligt tillgänglig statistik var antalet fängelsedömda som år 1984 togs in i
kriminalvårdsanstalt totalt 14647. Därav utgjorde antalet kvinnor 560. 1
medeltal vistades totalt 3118 intagna, varav 122 kvinnor, samtidigt på
anstalt. Det totala antalet lokalanstaltsplatser var drygt 2000, härav alltså
som nyss nämnts 77 platser avsedda för kvinnor.

Det är enligt utskottets uppfattning självklart att kvinnliga intagna har
samma behov av och samma rätt till anstaltsplacering i närheten av hemorten
som manliga intagna. Detta synsätt redovisade utskottet vid flera
tillfällen redan i början av 1970-talet och förutsatte att frågan skulle ägnas
särskild uppmärksamhet under en pågående översyn av anstaltsbeståndet.

Därefter har antalet lokalanstalter ökat relativt mycket. Utbyggnaden pågår
alltjämt. Vid många av de tillkomna anstalterna har särskilda platser
för kvinnor inrättats. 1 förhållande till sitt antal har kvinnorna numera
tillgång till i huvudsak lika stor andel lokalanstaltsplatser som männen.

Utskottet förutsätter dock, nu såsom tidigare, att kvinnornas behov ägnas
särskild uppmärksamhet vid den fortsatta utbyggnaden av lokalanstalterna.
13

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 505.

Fängelsestraffet för gravida

1 motion 610 begärs att fängelsestraff skall avskaffas som påföljd för
kvinnor i långt framskriden graviditet. Anstaltsvistelse är i hög grad olämplig
ur medicinsk synpunkt både för den blivande modern och för fostret,
framhålls det.

Regler om verkställigheten av ådömda fängelsestraff finns dels i lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m., dels i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen). Båda lagarna innehåller vissa
bestämmelser som rör gravida kvinnor.

I 12 § lagen om beräkning av strafftid m.m. ges bestämmelser om
förutsättningarna för att erhålla uppskov med verkställigheten av ådömt
straff i vissa fall. Om särskilda skäl, t. ex. sjukdom, föreligger kan kriminalvårdsstyrelsen
bevilja den som inte är häktad uppskov med verkställigheten
under viss tid, normalt högst sex månader. Denna tidsgräns gäller
dock inte kvinnor som är havande eller ammar barn. För dem kan uppskov
beviljas under tid som prövas skälig.

Den som är häktad kan inte beviljas uppskov enligt den nyssnämnda
regleringen. 37 § kriminalvårdslagen innehåller föreskrifter om hur det bör
förfaras med intagna i kriminalvårdsanstalt, som inte kan ges erforderlig
hälso- och sjukvård inom anstalten. Den allmänna sjukvården skall då
anlitas och vid behov skall en intagen föras över till allmänt sjukhus.
Förlossning av intagen kvinna skall enligt samma bestämmelse såvitt möjligt
ske på sjukhus och, om det behövs, skall kvinnan i god tid före
förlossningen föras över till sjukhus.

I sammanhanget bör också nämnas möjligheten för regeringen att med
stöd av 11 kap. 13 § regeringsformen genom nåd efterge eller mildra
brottspåföljd.

Det är enligt utskottets mening ställt utom allt tvivel att vistelse i kriminalvårdsanstalt
för en kvinna i långt framskridet havandeskap kan innebära
allvarliga skadeverkningar både för henne själv och för hennes väntade
barn. Sådana verkningar måste naturligtvis undanröjas. Beträffande det
mycket ringa antal personer det här gäller är det i praktiken också så, enligt
vad utskottet har inhämtat under hand, att vaije gravid kvinna, som visar
tecken på vårdbehov, förs över från anstalten till sjukhus med stöd av 37 §
kriminalvårdslagen. Vistelsen där kan fortgå under avsevärd tid. Härigenom
måste det syfte som ligger bakom motionsönskemålet anses vara
tillfredsställande tillgodosett. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
610.

Familjeterapi inom kriminalvården

I motion 508 anförs att verksamhet med familjeterapi inom kriminalvården
bör utvecklas utifrån de erfarenheter som har vunnits av pågående försöksprojekt
inom området.

Motionärerna framhåller att målsättningen måste vara att en man, som
dömts till fängelse för att ha misshandlat sin partner eller sitt barn, efter
frigivningen skall kunna umgås med sin familj på ett acceptabelt sätt.
Fängelsetiden måste då anses vara en lämplig period att påbölja en familje -

terapi. Den intagne kan lättare motiveras att delta och för familjen kan
tiden i avskildhet från maken/fadern vara den mest lämpliga för att bearbeta
relationsproblem.

I december 1983 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att lämna förslag
till försöksverksamhet inom området kvinnomisshandel. Regeringen avsåg
att under tre år ställa vissa belopp till förfogande för försöksverksamheten.
Därefter beslöt regeringen i mars 1984 att från femte huvudtitelns reservationsanslag
A 3. Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet
fördela 625000 kr. till fyra projekt enligt förslag av socialstyrelsen. Det
av projekten som har det största intresset i detta sammanhang avser ett
treårigt projekt inom kriminalvårdens Göteborgsregion, syftande till att
utveckla behandlingsmetoder för män dömda för övergrepp mot kvinnor.
Till projektet avsattes 150000 kr. för budgetåret 1983/84.

Regeringen har därefter i augusti 1985 på socialstyrelsens förslag reserverat
ytterligare 150000 kr. från anslaget A 3 för ett andra verksamhetsår
inom det nyss nämnda projektet. De i projektet verksamma psykologerna
har i april 1985 gett ut en delrapport med bl. a. en beskrivning av projektets
utformning och principerna bakom det terapeutiska arbetet.

Regeringen har vidare i april 1985 från samma anslag på socialstyrelsens
förslag ställt 96000 kr. till förfogande för ett projekt vid kriminalvårdsanstalten
Färingsö avseende behandling av män dömda för övergrepp mot
kvinnor. Projektet är särskilt inriktat på parterapi.

Därefter har regeringen i maj 1985 beviljat Riksförbundet för sexuell
upplysning bidrag med högst 15000 kr. från femte huvudtitelns reservationsanslag
J 5. Utveckling och försök med vissa vårdformer. Bidraget är
avsett att användas för en resa till USA med syfte att studera behandlingsprogram
för män med sexuellt aggressiv problematik inom kriminalvård
och psykiatrisk vård.

I sammanhanget skall också nämnas att brottsförebyggande rådet hösten
1985 har inrättat en arbetsgrupp om sexuella övergrepp mot barn. I arbetsgruppens
direktiv tas bl. a. upp frågan om samhällets reaktioner på sådana
brott, och arbetsgruppen bör enligt direktiven bilda sig en uppfattning om
de alternativa behandlingsmodeller som prövats bl. a. i USA och överväga
i vad mån sådana modeller har någon relevans för svenska förhållanden
och om de i någon form bör prövas här.

Utskottet har vid två tillfällen behandlat frågan om behandling av män
som har dömts för våldtäkt m. m. (JuU 1983/84:20 s. 9 f och JuU 1985/86:3
s. 22 f). I sina av riksdagen godkända betänkanden har utskottet understrukit
vikten av att man i rehabiliterande syfte söker utveckla metoder för
särskilda insatser för de grupper av män som dömts för olika former av
våldsbrott mot kvinnor. Utskottet har därvid uttalat att utskottet ser positivt
på den försöksverksamhet som bedrivs inom kriminalvården i avsikt
att Finna lämpliga behandlingsmetoder.

Utskottet vill nu - med anledning av motion 508 - än en gång framhålla
det angelägna i att söka utveckla behandlingsmetoder i rehabiliteringssyfte
för de grupper som här är aktuella. Den försöksverksamhet som bedrivs
inom kriminalvården i denna avsikt och som utskottet tidigare har uttalat
sitt stöd för är ännu inte slutförd. Resultatet av den liksom de erfarenheter

JuU 1985/86:30

från andra länder som kan förväntas bli redovisade i olika sammanhang bör
enligt utskottets mening avvaktas innan ställning tas till formerna för en
eventuellt mera fast verksamhet av ifrågavarande slag. Med dessa uttalanden
avstyrker utskottet bifall till motion 508.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna
m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju506, motion 1985/86: Ju616 i
denna del (yrkande 2) och motion 1985/86:Ju625 i denna del (yrkande
2),

2. beträffande åtgärder mot sjukdomen AIDS

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande 15),

3. beträffande särbehandling av vissa långtidsdömda

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju502 och motion 1985/
86: Ju614 i denna del (yrkande 14),

4. beträffande privat drift av kriminalvårdsanstalter
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju501,

5. beträffande fler anstaltsplatser för kvinnor
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju505,

6. beträffande fängelsestraffet för gravida
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju610,

7. beträffande familjeterapi inom kriminalvården
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju508,

8. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med avslag på motion 1985/86: Ju207 i denna del (yrkande
4) och motion 1985/86: Ju217 i denna del (yrkande 5) och med
bifall till regeringens förslag till Kriminalvårdsanstalterna för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 1494680000 kr.

3. Frivården. Regeringen har under punkt E 3 (s. 100 och 101) föreslagit
riksdagen att till Frivården för budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag
av 222 243000 kr.

Motioner m. m.

I motion 1985/86: Ju217 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen till Fri vården för budgetåret 1986/87 anvisar ett
förslagsanslag av 229243000 kr. (yrkande 6).

I motion 1985/86: Ju504 av Anita Johansson (s) och Aina Westin (s) hemställs
att riksdagen uttalar att anslaget till frivården under det kommande
budgetåret bör förbli oförändrat.

I motion 1985/86: Ju507 av Sigge Godin (fp) och Margareta Andrén (fp)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen beslutar att under anslaget E 3
Frivården anslå 7700000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit (yrkande
1).

JuU 1985/86:30

I motion 1985/86: Ju614 av Karin Söder m.fl. (c) hemställs, såvitt nu är i JuU 1985/86: 30
fråga, att riksdagen beslutar till anslaget E 3 Frivården, förvaltningskostnader,
anvisa ett i förhållande till regeringen med 5 milj. kr. förhöjt anslag
(yrkande 16).

I ärendet har till utskottet inkommit en skrift från Föreningen Sveriges
fri vårdstjänstemän.

Utskottet

Inledning

Den 1 juli 1983 trädde nya regler för villkorlig frigivning och kriminalvård i
frihet i kraft. Bl.a. avkortades övervakningstiden vid skyddstillsyn från
två till ett år. Genom reformen minskade antalet klienter inom frivården
från 17541 den 30 juni 1983 till 12 846 den 30 juni 1984. Minskningen har
fortsatt under budgetåret 1984/85. Antalet klienter var 11 832 den 30 juni
1985.

Inför reformen uppgick antalet klienter per tjänsteman till omkring 39. I
1983 års budgetproposition beräknades medel för att minska antalet ärenden
per tjänsteman till omkring 30 och därigenom göra det möjligt att
intensifiera övervakningen. Antalet klienter under budgetåret 1984/85 motsvarar
ca 28 ärenden per tjänsteman.

Medelsberäkningen

Regeringens förslag till medelsanvisning under denna punkt uppgår till
drygt 222 milj. kr. Det innebär en ökning av anslaget med 9,5 milj. kr. i
förhållande till anslaget innevarande budgetår.

Förslaget innebär i korthet följande.

Lönemedlen under anslaget reduceras med 7 milj. kr. Detta motiveras
av att den fortsatta nedgången av antalet klienter inom frivården under det
senaste budgetåret gör det möjligt att dra in ett antal tjänster (20 st.) och
ändå behålla den angivna relationen av omkring 30 klientärenden per
tjänsteman. — Vidare beräknas en besparing av 700000 kr. på medlen till
kontorspersonal, vilket innebär tillämpning av huvudförslaget om besparing
i denna del.

Samtidigt föreslås en fördubbling av ersättningen till lekmannaövervakare.
Ersättningen skall enligt förslaget höjas från 100 till 200 kr. per
månad, varav hälften arvode och hälften ersättning för kostnader. Den
sammanlagda kostnaden för höjningen beräknas till ca 12,4 milj. kr.

Samtliga motionärer motsätter sig förslaget att dra in ett antal tjänster
för frivårdspersonal. Som skäl framhålls frivårdens stora betydelse för att
minska riskerna för återfall i brott. Som särskilda skäl anförs dessutom
bl. a. att krav på ökade insatser från fri vårdsorganisationen kan förväntas
dels i det pågående intensiva arbetet med att hindra spridningen av sjukdomen
AIDS bland narkotikamissbrukare, dels genom att nya alternativa
påföljder, t. ex. kontraktsvård, beräknas bli införda. I motion 507 hävdas
att nedskärning i stället bör ske på anslaget till byggnadsarbeten för kriminalvården
med motsvarande belopp. Till detta yrkande återkommer utskottet
under punkt 7 nedan.

Utskottet vill till en böljan instämma i motionärernas uppfattning att JuU 1985/86:30
frivården utgör en mycket betydelsefull del av kriminalvården. En aktiv
frivårdsorganisation med goda möjligheter till stöd- och hjälpinsatser är
enligt utskottets mening av största vikt för ett framgångsrikt brottsförebyggande
arbete. Det är därför med tillfredsställelse utskottet nu konstaterar
att regeringen har funnit möjligheter att föreslå kraftigt höjda ersättningar
till lekmannaövervakarna. Som utskottet har framhållit vid flera tillfällen
tidigare, senast vid förra årets budgetbehandling, är det angeläget att
systemet med lekmannaövervakare kan bibehållas och helst utvidgas (JuU
1984/85:36 s. 13). Den föreslagna höjningen av normalersättningen bör
enligt utskottets mening ge bättre förutsättningar för detta.

Samtidigt är det naturligtvis väl så viktigt att tjänstemännen inom frivården
har rimliga arbetsvillkor. Antalet övervakningsfall har sedan den 1 juli
1983, då den villkorliga frigivningen och skyddstillsynen fick delvis ändrat
innehåll, minskat med nära en tredjedel medan antalet tjänster för konsulent-
och assistentpersonal har behållits oförändrat. Det normtal på högst
30 klienter per tjänsteman som angavs som riktmärke i samband med
reformen har därvid kommit att underskridas, på sina håll i betydande
grad. I genomsnitt var år 1985 antalet ärenden per tjänsteman 28. Som
kriminalvårdsstyrelsen har framhållit har det som ett resultat härav varit
möjligt att intensifiera arbetet med klienterna. Detta var också ett av
syftena bakom 1983 års reform.

Antalet tjänster för konsulent- och assistentpersonal är för innevarande
budgetår 508. En minskning föreslås med 20 tjänster. Kriminalvårdsstyrelsen
har gjort den bedömningen att ärendetalet synes ha stabiliserats på ca
12000 ärenden per år. En enkel överslagsberäkning ger enligt utskottets
bedömning vid handen att en minskning av personalstyrkan i den storleksordning
som blir följden av regeringens förslag resulterar i att vaije tjänsteman
ändå får en ärendebelastning som inte överstiger den rekommenderade
normen. Samtidigt bör erinras om de särskilda medel som, enligt vad
som har framgått i det föregående (s. 6ff), kan förväntas bli avsatta för
insatser inom kriminalvården mot sjukdomen AIDS. Utskottet vill i sammanhanget
föra fram tanken att man vid dispositionen av de medel som
sålunda kan tillföras frivården prövar möjligheterna att fördela ifrågakommande
arbetsuppgifter även till innehavare av sådana tjänster som nämns
ovan. Det behov av ytterligare frivårdsinsatser som i en framtid kan bli
resultatet av de pågående övervägandena om alternativa frivårdspåföljder
får enligt utskottets mening övervägas i det sammanhanget.

Med det sagda tillstyrker utskottet regeringens förslag till medelsberäkning
under förevarande punkt och avstyrker bifall till motionerna 504 samt
217, 507 och 614 i här behandlade delar.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

beträffande medelsberäkningen m.m.
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1985/86: Ju217 i denna del (yrkande 6), motion 1985/ 18

86: Ju504, motion 1985/86: Ju507 i denna del (yrkande 1) och motion JuU 1985/86: 30
1985/86: Ju614 i denna del (yrkande 16) till Frivården för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 222243000 kr.

4. Maskin- och verktygsutrustning m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E4 (s. 101) och hemställer

att riksdagen till Maskin- och verktygsutrustning m.m. för budgetåret
1986/87 anvisar ett reservationsanslag av 4800000 kr.

5. Engångsanskaffning av inventarier m.m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E5 (s. 102) och hemställer

att riksdagen till Engångsanskaffning av inventarier m.m. för
budgetåret 1986/87 anvisar ett reservationsanslag av 12600000 kr.

6. Utbildning av personal m.fl. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt E6 (s. 102) och hemställer

att riksdagen till Utbildning av personal m.fl. för budgetåret 1986/

87 anvisar ett reservationsanslag av 16 105000 kr.

7. Byggnadsarbeten för kriminalvården. Regeringen har under punkt E7
(s. 103 — 105) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att besluta
om byggnadsarbeten för kriminalvården inom de kostnadsramar som har
förordats i propositionen, dels bemyndiga regeringen att fastställa tillgångsvärden
i enlighet med vad som har anförts i propositionen, dels till
Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret 1986/87 anvisa ett
reservationsanslag av 65 800000 kr.

Motioner

I motion 1985/86: Ju503 av Gunnar Björk i Gävle (c) och Gunnel Jonäng (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att projektering påbörjas av
en ny kriminalvårdsanstalt i Hudiksvall.

I motion 1985/86: Ju507 av Sigge Godin (fp) och Margareta Andrén (fp)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen beslutar att under anslaget E7
Byggnadsarbeten för kriminalvården anslå 7700000 kr. mindre än vad
regeringen har föreslagit (yrkande 2).

Utskottet

Riktlinjer i fråga om utformningen av kriminalvårdens anstalter antogs
genom 1974 års kriminalvårdsreform. Riksdagen har därefter vid behandlingen
av 1980 års budgetproposition godkänt en principplan för förändringar
i lokalanstaltsorganisationen (prop. 1979/80: 100 bil. 5 s. 68—72, JuU
34 s. 1—4, rskr. 282). Planen innebär att nya lokalanstalter uppförs i
områden som för närvarande har brist på lokalanstaltsplatser. Vidare
förutsätts i planen att ett antal anstalter från 1800-talet samt vissa andra
anstalter som är i mycket dåligt skick byts ut. 19

Regeringens förslag under detta anslag innebär bl. a. att ändrade kost- JuU 1985/86: 30
nadsramar beräknas för pågående byggnadsarbeten, bland dem nya lokalanstalter
i Rosersberg (38 milj. kr.), Malmö (29,8 milj. kr.) och Gävle (33
milj. kr.). För angelägna ny- och ombyggnadsarbeten vid befintliga anstalter
beräknas 10 milj. kr. Kostnadsramen Diverse objekt föreslås till 19,3
milj. kr., varav 5 milj. kr. för eventuella byggnadsobjekt, som av särskilda
skäl bör kunna sättas i gång skyndsamt.

Utskottet har den 15 april 1986 med anledning av proposition 1985/

86:125 bil. 1 hemställt att riksdagen för innevarande budgetår till Byggnadsarbeten
för kriminalvården på tilläggsbudget III till statsbudgeten
anvisar ett reservationsanslag av 26 milj. kr. (JuU 1985/86:25).

I motion 507 begärs i denna del att anslaget till byggnadsarbeten skall
minskas i förhållande till regeringsförslaget. Detta skulle, menar motionärerna,
kunna ske genom en senareläggning av vissa diverse objekt; härigenom
skulle motionärernas yrkande om ett bibehållet antal tjänster inom
frivården kunna finansieras (se ovan s. 16).

Regeringens medelsberäkning under förevarande anslag ger enligt utskottets
bedömning inte utrymme för reduktion på någon punkt. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 507 i denna del (yrkande 2).

I motion 503 begärs att riksdagen uttalar sig för projektering av en ny
kriminalvårdsanstalt i Hudiksvall.

Enligt den principplan som riksdagen beslutade om år 1980 skall en ny
lokalanstalt uppföras i Hudiksvall. Utskottet har inhämtat att en begäran
om projektering har inkommit till justitiedepartementet sommaren 1985.

Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.

Utskottet behandlade både åren 1984 och 1985 motionsyrkanden om
byggande av en ny anstalt i Hudiksvall. Utskottet hänvisade vid båda
tillfällena till att den frågan, liksom frågan om uppförande av anstalter på
andra orter, var aktuell inom regeringskansliet. Utskottet anförde vidare
att utskottet inte — utöver vad regeringens prioritering innebar - kunde
förorda byggande av kriminalvårdsanstalter i vissa orter före andra. Utskottet
avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen följde utskottet (JuU
1983/84:20 p. 7, rskr. 218 och JuU 1984/85:36 p. 7, rskr. 342). Utskottet ser
inte heller nu anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt till frågan om
prioritering av vissa anstalter före andra. Utskottet avstyrker således bifall
till motion 503.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens begäran om bemyndigande
att besluta om byggnadsarbeten för kriminalvården och att fastställa
tillgångsvärden, och utskottet godtar regeringens medelsberäkning.

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnadsramar

att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om byggnadsarbeten
för kriminalvården inom de kostnadsramar som har förordats i
propositionen,

2. beträffande tillgångsvärden

att riksdagen bemyndigar regeringen att fastställa tillgångsvärden i
enlighet med vad som har anförts i propositionen,

3. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med avslag på motion 1985/86: Ju507 i denna del (yrkande
2) och med bifall till regeringens förslag till Byggnadsarbeten
för kriminalvården för budgetåret 1986/87 anvisar ett reservationsanslag
av 65 800000 kr.,

4. beträffande kriminalvårdsanstalt i Hudiksvall
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju503.

Stockholm den 29 april 1986
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Arne
Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp).

Reservationer

1. Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m. (punkt 2, mom. 1)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Arne Svensson
(m), Elving Andersson (c), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”medelsberäkningen m. m.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna
fria från narkotika intensifieras. Målet bör vara att de tidigare
nämnda riktmärkena skall vara uppnådda inom en snar framtid. Utskottet
anser därför att det, i linje med vad som föreslås i motionerna, nu utan
dröjsmål måste arbetas fram ett åtgärdsprogram för att komma till rätta
med narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna. Ett sådant program
måste ta sikte både på lagstiftningsåtgärder och på budgetmässiga
och organisatoriska förbättringar. Ett element i ett sådant program är
verkningsfulla åtgärder för att skära av tillförseln av narkotika till anstalterna.
Angelägenheten av att så sker är enligt utskottets mening uppenbarligen
så framträdande att intresset av att de intagna helt garanteras personlig
integritet måste ge vika.

Det sagda måste självfallet i förekommande fall gälla även för besökande
och andra som i sammanhanget kan komma i beröring med narkotika. Ett
särskilt problem som måste övervägas är den otillräckliga regleringen i
kriminalvårdslagen av s.k. disciplinärt tidstillägg. Bl. a. härvidlag måste
verkningsfulla lagtekniska möjligheter tillskapas.

Utskottet vill vidare slå fast att det inte är tillräckligt att som för närvarande
ha narkotikafria avdelningar endast på vissa anstalter; det är en
självklarhet att alla avdelningar skall vara narkotikafria. Satsningarna på

JuU 1985/86:30

en differentiering av de olika kategorierna intagna på olika avdelningar och
olika anstalter i kombination med inrättande av mindre avdelningar måste
fortsätta. Inriktningen av och tidsplaneringen för detta arbete bör läggas
fast i programmet. Även andra insatser för att komma till rätta med
narkotikan inom anstalterna bör prövas vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet.
Därvid bör också andra idéer som förs fram i motionerna kunna
övervägas.

För att kampen mot narkotikan skall lyckas är det ett oavvisligt krav att
kriminalvårdsanstalterna snabbt blir narkotikafria. Åtgärdsprogrammet
bör därför snarast arbetas fram och redovisas för riksdagen i lämpligt
sammanhang.

Vad utskottet med anledning av motionerna 506, 616 och 625 nu anfört
om insatser mot narkotika inom kriminalvården bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna
m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju506, motion 1985/
86: Ju616 i denna del (yrkande 2) och motion 1985/86: Ju625 i denna
del (yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

2. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 8)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser -under förutsättning av bifall till reservation 1 —

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Yrkandet i”
och slutar med ”avstyrks samtidigt” bort ha följande lydelse:

Yrkandet i motion 217 har sin grund i motionärernas krav på ökade
insatser mot narkotikan på anstalterna. Denna fråga behandlar utskottet i
ett följande avsnitt i detta betänkande. Som framgår där anser utskottet att
kampen mot narkotikan måste intensifieras och ett åtgärdsprogram genast
arbetas fram. För en bättre differentiering mellan de intagna krävs fler
anstaltsplatser. Vidare måste alla avdelningar göras narkotikafria. Enligt
utskottets bedömning bör, såsom begärs i motion 217, den av departementschefen
gjorda medelsberäkningen höjas med 15 milj. kr. för att dessa
behov skall bli tillgodosedda.

Utskottet tillstyrker bifall till motion 217. Det saknas anledning att i
detta sammanhang ta ställning till de motiv som ligger bakom yrkandet i
motion 207.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: Ju217 i denna del (yrkande
5) och med anledning av motion 1985/86: Ju207 i denna del
(yrkande 4) samt med anledning av regeringens förslag till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag
av 1 509680000 kr.

JuU 1985/86: 30

3. Medelsberäkningen (punkt 2, morn. 8)

Karin Ahrland (fp) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Bakom
yrkandet” och slutar med ”avstyrks samtidigt” bort ha följande lydelse:
Bakom yrkandet i motion 207 ligger motionärernas - i en annan motion
(606) - framförda yrkanden om dels slopande av den nuvarande halvtidsfrigivningen,
dels skärpta straff för stöld. Om motionärernas begäran i
dessa delar skulle förverkligas kan beläggningen på anstalterna komma att
öka och fler platser i följd därav komma att behövas. Motionärerna motsätter
sig av dessa skäl stängning av ytterligare anstaltsplatser. Yrkandena i
motion 606 behandlas av utskottet i ett senare betänkande.

Yrkandet i motion 217 har sin grund i motionärernas krav på ökade
insatser mot narkotika på anstalterna. Denna fråga behandlar utskottet i ett
följande avsnitt i detta betänkande.

Utskottet anser, i likhet med vad som framförs i motion 207, att det med
all sannolikhet kommer att behövas fler platser på anstalterna än vad
departementschefen förutspår. Det bör därför inte komma i fråga att
stänga ytterligare anstaltsplatser. Enligt utskottets mening bör medelsanvisningen
under förevarande anslagspunkt därför räknas upp med 15 milj.
kr. utöver regeringens förslag.

Utskottet tillstyrker således bifall till yrkandet i motion 207.

Utskottet begär i det följande avsnittet om åtgärdsprogram mot narkotikan
på anstalterna att kraftfulla åtgärder vidtas för att man skall komma till
rätta med den rådande, oefterrättliga narkotikasituationen. Det finns emellertid
inte anledning att nu förorda ytterligare medelstilldelning med anledning
härav.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: Ju207 i denna del (yrkande
4) och med anledning av motion 1985/86: Ju217 i denna del
(yrkande 5) samt med anledning av regeringens förslag till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag
av 1 509680000 kr.

4. Medelsberäkningen m. m. (punkt 3)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Antalet
tjänster” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

JuU 1985/86:30

roll. Det vore enligt utskottets mening olyckligt att i en sådan situation JuU 1985/86:30
beröva frivården kunnig och erfaren personal på bekostnad av arbetssituationen
för den personal som blir kvar och ytterst på bekostnad av den
enskilde klienten.

Vad nu har sagts innebär att utskottet ansluter sig till vad som har förts
fram i motionerna i fråga om behovet av personal inom frivården. Till följd
härav bör anslaget räknas upp med 7 milj. kr. utöver regeringens förslag.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande medelsberäkningen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: Ju217 i denna del (yrkande
6) och med anledning av motion 1985/86: Ju504, motion 1985/

86: Ju507 i denna del (yrkande 1), motion 1985/86: Ju614 i denna del
(yrkande 16) och regeringens förslag till Frivården för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 229243000 kr.

5. Medelsberäkningen m. m. (punkt 3)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Antalet
tjänster” och slutar med ”behandlade delar" bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening angeläget att bibehålla möjligheterna till
hög intensitet i arbetet med frivårdens klienter. Samtidigt som klienternas
antal visserligen har gått ned finns det uppgifter som tyder på att varje
enskilt ärende har blivit tyngre. Härtill kommer att nya, och delvis alarmerande,
inslag i arbetet kan förväntas. Utskottet syftar här på bl. a. de
förestående insatserna i kampen mot sjukdomen AIDS, där kriminalvården,
och då inte minst frivården, förväntas spela en aktiv och betydelsefull
roll. Det vore enligt utskottets mening olyckligt att i en sådan situation
beröva frivården kunnig och erfaren personal på bekostnad av arbetssituationen
för den personal som blir kvar och ytterst på bekostnad av den
enskilde klienten.

Vad nu har sagts innebär att utskottet ansluter sig till vad som har förts
fram i motionerna i fråga om behovet av personal inom fri vården. Till följd
härav bör anslaget räknas upp med 5 milj. kr. utöver regeringens förslag.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande medelsberäkningen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande
16) och med anledning av motion 1985/86: Ju217 i denna del
(yrkande 6), motion 1985/86: Ju504 och motion 1985/86: Ju507 i denna
del (yrkande 1) och regeringens förslag till Frivården för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 227 243000 kr.

Innehållsförteckning JuU 1985/86:30

1. Kriminalvårdsstyrelsen 1

2. Kriminalvårdsanstalterna 1

Motioner 1

Utskottet 2

Medelsberäkningen m. m 2

Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m. m 3

Åtgärder mot sjukdomen AIDS 6

Särbehandling av vissa långtidsdömda m. m 9

Privat drift av kriminalvårdsanstalter 12

Kvinnor i fängelse 13

Fler anstaltsplatser för kvinnor 13

Fängelsestraffet för gravida 14

Familjeterapi inom kriminalvården 14

Utskottets hemställan 16

3. Fri vården 16

Motioner m.m 16

Utskottet 17

Inledning 17

Medelsberäkningen 17

Utskottets hemställan 18

4. Maskin- och verktygsutrustning m.m 19

5. Engångsanskaffning av inventarier m. m 19

6. Utbildning av personal m. fl 19

7. Byggnadsarbeten för kriminalvården 19

Motioner 19

Utskottet 19

Reservationer 21

1. Åtgärdsprogram mot narkotika på anstalterna m.m. (punkt 2,
mom. 1) (m, fp, c) 21

2. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 8) (m) 22

3. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 8) (fp) 23

4. Medelsberäkningen m. m. (punkt 3) (m) 23

5. Medelsberäkningen m. m. (punkt 3) (c) 24

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986