Justitieutskottets betänkande
1985/86:24

om disciplinförseelser av krigsmän, m. m.
(prop. 1985/86:9 jämte motioner)

JuU

1985/86: 24

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag om en reform
av det militära ansvarssystemet. Reformen innebär att det på det militära
området skall gälla ett utomstraffrättsligt ansvarssystem. Anställd militär
personal skall i fredstid vara underkastad samma regler som nu gäller för
statsförvaltningen i övrigt. För värnpliktiga införs en ny lagstiftning om
disciplinförseelser. Denna lagstiftning skall under krig gälla även den anställda
militära personalen.

Utskottet föreslår några ändringar och tillägg i regeringens lagförslag
rörande disciplinförseelser. Utskottets förslag innebär bl. a. att den militära
myndigheten, i nära överensstämmelse med vad som gäller i dag, skall
ha rätt att besluta om ersättningsskyldighet för värnpliktiga avseende
personlig materiel som gått förlorad eller skadats. Någon ändring i de
materiella skadeståndsreglerna föreslås inte.

Reformen, som också innefattar bl. a. betydande ändringar i brottsbalkens
bestämmelser om brott av krigsmän, föreslås träda i kraft den 1 juni
1987.

I en reservation (m) avstyrks regeringsförslaget. Ett utvidgat skadeståndsansvar
för värnpliktiga förordas i en annan reservation (m, fp, c).

Propositionen m. m.

I proposition 1985/86:9 har regeringen (försvarsdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om disciplinförseelser av krigsmän,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

4. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

5. lag om ändring i lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för
kvinnor,

6. lag om ändring i rättegångsbalken,

7. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

8. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
1

1 Riksdagen 1985186. 7 sami. Nr 24

9. lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m.,

10. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

11. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning,

12. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.,

13. lag om ändring i polislagen (1984: 387),

14. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

15. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

16. lag om ändring i lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakttagande
i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar,

17. lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

18. lag om ändring i lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angående
stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig
eller krigsfara m. m.,

19. lag om ändring i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som
anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 45.

I samband med propositionen behandlas de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1985/86:47 av Allan Ekström (m), 1985/86:48 av
Per-Olof Strindberg m. fl. (m), 1985/86:49 av Gunilla André (c) och Elving
Andersson (c), 1985/86:50 av Martin Olsson m.fl. (c) och 1985/86:51 av
Bengt Harding Olson (fp). - Vidare behandlas den under den allmänna
motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:2782 av Lars Werner m.fl.
(vpk).

Motionsyrkandena redovisas på s. 44.

I ärendet har justitieutskottet inhämtat yttranden från konstitutionsutskottet
(KU 1985/86:3 y), lagutskottet (LU 1985/86:1 y) och försvarsutskottet
(FöU 1985/86:3 y). Yttrandena är fogade till detta betänkande som
bilaga 1—3.

Under ärendets beredning har inom utskottet, med beaktande av bl. a.
förslag som lagts fram i de nämnda yttrandena, utarbetats ett förslag till lag
om disciplinförseelser av krigsmän, m. m. Över detta förslag har utskottet
inhämtat yttrande från lagrådet. Lagrådets yttrande fogas till detta betänkande
som bilaga 4. Det till lagrådet remitterade lagförslaget överensstämmer
med det som bilaga 5 till detta betänkande fogade lagförslaget.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

JuU 1985/86:24

1 Förslag till

Lag om disciplinförseelser av krigsmän
Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på krigsmän.

2§ Följande personal är krigsmän:

1. värnpliktiga under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga enligt värnpliktslagen
(1941:967),

2. kvinnor som genomgår utbildning enligt lagen (1980:1021) om militär
grundutbildning för kvinnor,

3. de som genomgår utbildning vid förberedande officersskola eller
annan utbildning för att få militär anställning vid försvarsmakten,

4. hemvärnsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga,

5. de som genom krigsfrivilligavtal eller annat avtal åtagit sig att tjänstgöra
frivilligt i befattningar i försvarsmaktens krigsorganisation, under den
tid då de är tjänstgöringsskyldiga,

6. anställda i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst, när de tjänstgör
utomlands.

3§ Kommer riket i krig, är följande personal krigsmän:

1. alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten,

2. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten
är skyldiga att delta i rikets försvar,

3. skyddsvakter som förordnats med stöd av 10 § lagen (1940:358) med
vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. alla som annars vistas vid avdelningar av försvarsmakten, när avdelningarna
är i fält eller verkar under liknande förhållanden,

5. medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen.

4 § Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden
som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit
sig i, får regeringen föreskriva att den personal som anges i 3 § skall vara
krigsmän.

5§ När det inte längre föreligger sådana förhållanden som avses i 3 och
4 §§, skall regeringen föreskriva att annan personal än den som nämns i 2 §
skall upphöra att vara krigsmän.

6 § Föreskrifterna i denna lag om krigsmän skall också tillämpas på

1. krigsfångar,

2. krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neutralt,

3. utlänningar som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare
för att utöva sjukvård eller andlig vård.

Disciplinförseelser

Disciplinansvar

7 § En krigsman som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad han
på grund av reglementen, instruktioner eller förmäns order eller i övrigt

JuU 1985/86: 24

skall iaktta i tjänsten skall åläggas disciplinpåföljd för disciplinförseelse.
Någon påföljd skall dock inte åläggas, om felet är ringa.

8§ Disciplinpåföljd får åläggas även den som vid tiden för beslutet inte
längre är krigsman.

9§ Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han inte inom två år från
förseelsen har underrättats enligt 25 § om vad som anförs mot honom eller
fått motsvarande underrättelse från riksdagens ombudsman eller justitiekanslern.

Disciplinpåföljder

10 § Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud.

11 § Varning innebär att den felande erinras om att han för framtiden skall
iaktta sina skyldigheter i tjänsten.

12 § Extratjänst innebär att den felande vid högst fem tillfällen utöver den
vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller någon annan särskild uppgift.
Vid varje tillfälle får högst fyra timmar tas i anspråk för uppgiften. Om
extratjänsten inte avser annat än jour- eller beredskapstjänstgöring, får
dock tiden fram till den vanliga tjänstens början nästa dag tas i anspråk.

Extratjänsten får inte vara sådan att den inverkar skadligt på den felandes
hälsa eller tjänstbarhet.

13 § Löneavdrag får bestämmas för högst trettio dagar och innebär avdrag
på dagersättning eller motsvarande ersättning. Om något sådant avdrag
inte kan göras, skall den felande betala ett belopp som motsvarar avdraget.

För den som erhåller dagersättning skall löneavdraget motsvara dagersättningen
utan tillägg. För övriga skall löneavdraget bestämmas till viss
andel av utgående ersättning. Andelen skall utgöra högst en fjärdedel av
ersättningen per dag. Avdraget får dock inte understiga ett belopp motsvarande
dagersättning utan tillägg.

14 § Utegångsförbud innebär förbud för den som är förlagd inom ett kasernområde,
läger eller motsvarande område att under en bestämd tid,
minst sju och högst femton dagar, på fritid vistas utanför det område som
är upplåtet åt en viss avdelning eller utanför en del av ett sådant område.

För den som är förlagd ombord på ett fartyg skall utegångsförbudet avse
förbud att lämna fartyget.

15 § Löneavdrag får åläggas tillsammans med utegångsförbud, om det
krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten.

Åtalsanmälan m.m.

16 § Om en krigsman kan antas ha begått en disciplinförseelse och han
genom sitt förfarande skäligen kan misstänkas även ha gjort sig skyldig till
brott, skall han anmälas till åtal för brottet, om inte annat följer av 17 §.

17 § Åtalsanmälan behöver inte göras i fråga om

1. brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs,

2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 §), snatteri

JuU 1985/86:24

(8 kap. 2§), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8§), bedrägligt beteende (9
kap. 2§), undandräkt (10 kap. 2§), olovligt förfogande (lOkap. 4§), olovligt
brukande (10 kap. 7 §), svikande av försvarsplikt (18 kap. 6§). lydnadsbrott
(21 kap. 5 §) och rymning (21 kap. 7 §).

Åtalsanmälan skall dock alltid göras, om

1. brottet riktar sig mot någon utanför försvarsmakten,

2. målsäganden har förklarat att han avser att föra talan om enskilt
anspråk,

3. det finns skäl att anta att påföljden inte kommer att stanna vid böter.

18 § Om någon åtgärd har vidtagits för att väcka åtal mot en krigsman, får
ett disciplinärende inte inledas eller fortsättas i fråga om det förfarande
som avses med åtgärden.

Beslutande myndigheter

19 § Frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan prövas av den myndighet
där krigsmannen tjänstgör eller senast har tjänstgjort, om regeringen
inte föreskriver något annat.

20 § Ärenden som avses i 19 § skall avgöras av myndighetschefen eller,
efter regeringens förordnande, av någon annan chef vid myndigheten med
lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens tjänstegrad.

21 § Myndighetschefen får överlämna åt andra chefer vid myndigheten,
dock lägst en kompanichef eller motsvarande chef, att pröva frågor om
disciplinansvar för personal som står under deras befäl, under förutsättning
att

1. förfarandet inte kan antas utgöra brott,

2. förseelsen har erkänts och inte bör medföra svårare påföljd än varning
eller extratjänst.

22 § För att biträda de myndigheter som har att handlägga disciplinärenden
skall finnas auditörer.

Auditörerna skall vara lagfarna. De förordnas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

23 § Innan en disciplinpåföljd beslutas eller en åtalsanmälan görs, skall
yttrande inhämtas från auditören. Ett sådant yttrande behövs dock inte i
ärenden som avgörs på det sätt som anges i 21 §.

Auditören är medansvarig för de beslut som myndigheten fattar på hans
tillstyrkan.

Handläggningen av disciplinärenden

24§ Disciplinärenden skall handläggas skyndsamt.

25§ Myndigheten skall hålla muntligt förhör med krigsmannen. Denne
skall därvid underrättas om vad som anförs mot honom. Om muntligt
förhör inte kan anses behövligt, får underrättelsen ske skriftligen, varvid
krigsmannen skall uppmanas att yttra sig i saken.

Om det behövs, skall även anmälare och andra som kan lämna uppgifter
i saken höras muntligen eller skriftligen.

Protokoll skall föras över förhören.

JuU 1985/86:24

Rättelse: S. 12 20 kap. 5: Ny lydelse.
Not 9: Rättat till 1986: 123

26 § Vid muntligt förhör med krigsmannen skall ett förhörsvittne om möjligt
vara närvarande.

27 § Om myndigheten finnér att ett vittne eller en sakkunnig bör höras vid
domstol eller att någon bör föreläggas att förete en skriftlig handling eller
ett föremål som bevis, skall myndigheten ansöka om detta hos den tingsrätt
inom vars område den person vistas som skall höras eller på annat sätt
berörs av åtgärden. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga delar gälla
vad som föreskrivs i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudförhandling.

28 § Krigsmannen skall innan ärendet avgörs få del av vad som har kommit
fram under utredningen och beredas tillfälle att yttra sig över det, om
det inte är uppenbart obehövligt.

29 § Myndighetens beslut skall grundas på vad som har kommit fram
under utredningen.

Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.

30 § Krigsmannen skall underrättas om myndighetens beslut och auditörens
yttrande. Han skall även underrättas om hur han skall göra om han
vill begära ändring av beslutet. Underrättelse får ske genom delgivning.

31 § Om det av särskilda skäl inte krävs någon disciplinpåföljd, får ärendet
avskrivas.

Verkställighet av disciplinpåföljd

32 § Beslut om disciplinpåföljd skall verkställas snarast möjligt efter det
att beslutet har vunnit laga kraft.

Om det behövs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten eller av
någon annan särskild anledning, får det i beslut om extratjänst eller utegångsförbud
förordnas att beslutet skall verkställas trots att det inte har
vunnit laga kraft.

33 § Extratjänst får inte verkställas på tjänstefria dagar.

34 § Verkställigheten av extratjänst eller utegångsförbud får uppskjutas
eller avbrytas, om det finns särskilda skäl. Den dag då avbrott sker skall i
sin helhet räknas som verkställighetstid.

35 § Om flera beslut om utegångsförbud är helt eller delvis verkställbara
samtidigt, skall påföljderna läggas samman med varandra. Den sammanlagda
verkställighetstiden får dock inte överstiga tjugofem dagar.

Från den sammanlagda verkställighetstiden skall den tid avräknas under
vilken verkställighet redan har skett.

36 § Om den som har ålagts utegångsförbud blir efter överklagande slutligen
ålagd löneavdrag, skall avräkning ske för den tid under vilken förbudet
har verkställts. En dags utegångsförbud skall anses motsvara två dagars
löneavdrag.

JuU 1985/86:24

37 § Extratjänst bortfaller i den mån den inte har verkställts innan krigsmannens
tjänstgöringsskyldighet har upphört.

38 § Utegångsförbud får inte verkställas efter det att krigsmannens tjänstgöringsskyldighet
har upphört.

Om utegångsförbud inte kan verkställas, skall myndigheten omvandla
det till löneavdrag med tillämpning av 36 § andra meningen.

Om löneavdrag inte kan göras och motsvarande belopp inte betalas,
gäller om verkställighet vad som är föreskrivet om uppbörd och indrivning
av böter. Obetalda belopp får inte förvandlas till fängelse. Löneavdrag
bortfaller i den mån det inte har verkställts inom tre år från det beslutet om
disciplinpåföljd vann laga kraft.

Tvångsmedel

39 § Den som enligt särskilda föreskrifter är förman får omhänderta en
krigsman som inom ett område eller utrymme, som används av försvarsmakten,
eller klädd i militär uniform på allmän plats

1. anträffas så berusad att han inte kan ta hand om sig själv eller annars
utgör en fara för sig själv eller någon annan,

2. uppträder så att han stör den allmänna ordningen eller ordningen inom
försvarsmakten eller utgör en fara för disciplinen.

Omhändertagande får inte ske, om det räcker med mindre ingripande
åtgärder.

40 § Den som har omhändertagit en krigsman skall skyndsamt anmäla
detta till den myndighet som anges i 19 §. Har omhändertagandet inte
redan upphört, skall myndigheten omedelbart pröva om det skall bestå.

41 § Har omhändertagandet föranletts av berusning, skall den omhändertagne
så snart det kan ske undersökas av en läkare, om det behövs med
hänsyn till hans tillstånd.

42 § Den omhändertagne skall så snart som möjligt förhöras och underrättas
om anledningen till omhändertagandet.

43 § Den omhändertagne skall friges så snart det kan ske utan men för
honom själv och det inte längre finns anledning att ha honom omhändertagen.
Frigivandet skall alltid äga rum senast åtta timmar efter omhändertagandet,
om det inte uppenbarligen ligger i den omhändertagnes eget intresse
att få stanna kvar kortare tid därutöver.

44 § Alkoholdrycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos den
som har omhändertagits på grund av berusning, skall tas ifrån honom.
Sådan egendom skall bevisligen förstöras, om inte särskilda skäl talar för
att egendomen återställs efter frigivandet. Frågan härom prövas av den
myndighet som avses i 40 §.

Första stycket får tillämpas även i fråga om injektionssprutor och kanyler,
som kan användas för insprutning i människokroppen. Detsamma
gäller andra föremål, som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika.

45 § Om det finns anledning anta att en krigsman olovligen bär på sig
föremål som tillhör försvarsmakten eller som han annars inte får inneha,
kan han enligt förmans förordnande underkastas kroppsvisitation för eftersökande
av föremålen.

För eftersökande av sådana föremål får enligt förmans förordnande
skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av krigsman -

JuU 1985/86:24

nen undersökas, om det finns anledning anta att föremålen finns där. En
sådan undersökning får också göras stickprovsvis eller i anslutning till en
större undersökning, som företas av särskilda skäl.

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas endast inom ett
militärt område eller ett annat område som disponeras av försvarsmakten.

Klagan över beslut om disciplinpåföljd

46 § En krigsman som har ålagts disciplinpåföljd av en chef som avses i
21 § får begära omprövning av beslutet hos myndigheten. En sådan begäran
skall göras skriftligen hos myndigheten inom fem dagar från den dag då
krigsmannen fick del av beslutet. Mot ett sådant beslut får talan inte föras i
annan ordning.

En begäran som har kommit in för sent prövas inte.

Då myndigheten omprövar ett beslut, skall bestämmelserna i 20 och 23-31 §§ tillämpas.

47 § I ärenden om omprövning av beslut om extratjänst får myndigheten,
om beslutet är verkställbart, förordna att det tills vidare inte får verkställas.

48 § Myndighetens beslut att ålägga disciplinpåföljd får av krigsmannen
överklagas genom besvär hos den tingsrätt inom vars domkrets myndigheten
är lokaliserad eller, om myndigheten inte är lokaliserad inom riket eller
särskilda skäl föreligger, hos den tingsrätt som regeringen bestämmer.

49 § Myndighetens beslut överklagas genom att besvärshandlingen tillställs
den myndighet som har meddelat beslutet. I besvärshandlingen skall
anges det beslut som överklagas och den ändring i beslutet som yrkas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till myndigheten inom tio dagar
från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Tingsrätten skall, sedan handlingarna i ärendet överlämnats dit, pröva
om besvärshandlingen har kommit in i rätt tid. För sent inkomna besvär
skall avvisas.

50 § I fråga om besvär tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden i den mån inte annat föreskrivs i denna lag. Därvid gäller
beträffande besvärshandlingen vad som föreskrivs i den lagen om ansökan.

51 § Tingsrätten skall vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare
och tre nämndemän. Vid handläggning i övrigt av ärendet är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.

52§ Tingsrätten får, om det överklagade beslutet är verkställbart, förordna
att det tills vidare inte får verkställas.

53 § Tingsrättens beslut får av krigsmannen eller det allmänna överklagas
genom besvär till hovrätten. Om tingsrätten har meddelat ett beslut som
avses i 32 § andra stycket eller avslagit ett yrkande om att verkställighet
tills vidare inte skall få ske, får talan mot beslutet föras särskilt.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

54 § I tingsrätten och hovrätten förs det allmännas talan av allmän åklagare.

JuU 1985/86:24

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. JuU 1985/86:24

Genom lagen upphävs

1. militära rättegångslagen (1948:472),

2. lagen (1948:473) om införande av militära rättegångslagen,

3. lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän.

Den nya lagen gäller även i fråga om handlingar som har begåtts före
ikraftträdandet. I fråga om verkställighet av disciplinstraff eller beslut om
tillrättavisning, vilka ålagts före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

Om det i en lag eller annan författning förekommer hänvisning till en
föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen
i stället avse den nya bestämmelsen.

2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken (1)
dels att 21 kap. 18-22§§, 22 kap. 2a§ och 12—18§§, 32 kap. samt 35
kap. 11 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 3 och 5 §§, 16 kap. 5 och 17 §§, 20 kap.
2§, 21 kap. 1-14 och 16§§,22kap. 1-11 §§, 24 kap. 6§, 33 kap.5och9§§,
34 kap. 11 § samt rubriken till 22 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 16 kap. 6§ och 21 kap.
15 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §(2)

Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i
denna balk: denna balk:

de allmänna straffen böter och de allmänna straffen böter och
fängelse, fängelse samt

disciplinstraff för krigsmän, samt

villkorlig dom, skyddstillsyn och villkorlig dom, skyddstillsyn och

överlämnande till särskild vård. överlämnande till särskild vård.

4 §(3)

Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad i bestämmelserna
om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt vad därom
är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser.

(1) Senaste lydelse av 21 kap. 1975:667.	18 §	Senaste 1984:275.	lydelse	av	22	kap.	14 §
Senaste lydelse av 21 1983:295.	kap.	20 §	Senaste 1974:565.	lydelse	av	22	kap.	16 §
Senaste lydelse av 21 1975:667.	kap.	21 §	Senaste 1973:17.	lydelse	av	32	kap.	6 §
Senaste lydelse av 21 1975:667.	kap.	22 §	Senaste 1975:667.	lydelse	av	32	kap.	8 §

Senaste lydelse av 22 kap. 2a §

1976: 509.

(2) Senaste lydelse 1981:211.

(3) Senaste lydelse 1975:667. 9

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

Fängelse är att anse som svårare Fängelse är att anse som svårare
påföljd än böter och disciplinstraff. påföljd än böter.

2 kap.

3 §(4)

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättning -

en å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av krigsman
å område där avdelning av krigsmakten
befann sig eller om det begåtts
av annan än krigsman å sådant
område och avdelningen befann
sig där för annat ändamål än
övning,

3. om brottet förövats mot Sverige,
svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,

4. om brottet begåtts inom område
som ej tillhör någon stat och förövats
mot svensk medborgare,
svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning
med hemvist i Sverige,

5. om brottet är kapning av luftfartyg,
luftfartssabotage eller folkrättsbrott
eller försök till kapning
av luftfartyg eller luftfartssabotage,
eller

6. om det lindrigaste straff som i
svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.

2. om brottet begåtts av någon
som tillhör försvarsmakten på ett
område där en avdelning av försvarsmakten
befann sig eller om det
begåtts av någon annan på ett sådant
område och avdelningen befann
sig där för annat ändamål än
övnin|,

3. om brottet begåtts vid tjänstgöring
utom riket av någon som är
anställd i svensk beredskapsstyrka
för FN-tjänst.

4. om brottet förövats mot Sverige,
svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,

5. om brottet begåtts inom område
som ej tillhör någon stat och förövats
mot svensk medborgare,
svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning
med hemvist i Sverige,

6. om brottet är kapning av luftfartyg,
luftfartssabotage eller folkrättsbrott
eller försök till kapning
av luftfartyg eller luftfartssabotage,
eller

7. om det lindrigaste straff som i
svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.

5 §(5)

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget
eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt
intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen
eller den regeringen bemyndigat därtill.

(4) Senaste lydelse 1973: 342.

(5) Senaste lydelse 1974:565.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förordnande
som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal
väckas, om brottet förövats

1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller
någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg.

2. av krigsman å område där avdelning
av krigsmakten befann sig,

3. i Danmark, Finland, Island eller
Norge eller å fartyg eller luftfartyg
i reguljär trafik mellan orter belägna
i Sverige eller någon av
nämnda stater, eller

4. av svensk, dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare mot
svenskt intresse.

2. av någon som tillhör försvarsmakten
på ett område där en avdelning
av försvarsmakten befann sig,

3. vid tjänstgöring utom riket av
någon som är anställd i svensk heredskapsstyrka
för FN-tjänst,

4. i Danmark. Finland, Island eller
Norge eller på fartyg eller luftfartyg
i reguljär trafik mellan orter
belägna i Sverige eller någon av
nämnda stater, eller

5. av svensk, dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare mot
svenskt intresse.

16 kap.

5 § (6)

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eiler utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten
uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig
skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling
till böter eller fängelse i högst sex månader.

För uppvigling skall dömas även
den som muntligen inför en samling
av krigsmän eller i annat meddelande
till krigsmän uppmanar eller
på annat sätt söker förleda dem till
en handling eller underlåtenhet
som innebär att de åsidosätter vad
som åligger dem i tjänsten.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall
föreligger skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara för
att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt
brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

6 §(7)

Om en samling av krigsmän gemensamt
hotar att med våld sätta
sig upp mot förman, skall dömas
för m yter i till böter eller fängelse
i högst fyra år. Anstiftare och anförare
skall dock dömas till fängelse
i högst sex år.

JuU 1985/86:24

(6) Senaste lydelse 1970: 225.

(7) Förutvarande 6 § upphävd genom 1976: 509.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JulJ 1985/86:24

Har deltagarna i ett myteri gemensamt
brukat våld mot person
eller egendom, skall deltagarna dömas
till fängelse i högst sex år. Anstiftare
och anförare skall dock dömas
till fängelse i högst tio år eller
på livstid.

Om brottet annars är att anse
som grovt, skall dömas till fängelse
i högst tio år eller på livstid. Vid
bedömande om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om gärningen
har begåtts under strid eller då
brott mot krigslydnaden annars
medför särskild fara.

17 §(8)

För försök eller förberedelse till För förberedelse eller stämpling
grovt dobbleri dömes till ansvar en- till eller underlåtenhet att avslöja

ligt vad i 23 kap. stadgas. myteri döms till ansvar enligt vad

som sägs i 23 kap. Detsamma skall
gälla försök eller förberedelse till
grovt dobbleri.

20 kap.

2 §(9)

Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller
annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mutbrott till
böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren
begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat
densamma. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst sex år.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning

på

1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet
som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund,
församling, kyrklig samfällighet eller allmän försäkringskassa,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. krigsman eller annan som full- 3. den som är krigsman enligt la gör

lagstadgad tjänsteplikt, gen (1985:00) om disciplinför seelser

av krigsmän eller annan
som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts
utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1-4 på grund av förtroendeställning
fått till uppgift att för någon annan sköta rättslig eller ekonomisk
angelägenhet eller självständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller
övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift.

(8) Senaste lydelse 1972: 222.

(9) Senaste lydelse 1986: 123.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86: 24

22 kap.
16 § (10)

I den mån det med hänsyn till
krigsfara, vari riket befinner sig, eller
andra av krig föranledda utomordentliga
förhållanden finnes påkallat,
äger regeringen förordna,
att vad i 19 och 21 kap. samt i detta
kapitel stadgas för det fall att riket
är i krig skall i tillämpliga delar gälla
jämväl beträffande brott som
förövas under annan tid.

Om riket skulle komma att vara
helt eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd
förekommer, skall likaledes
beträffande brott som förövas under
sådan lid i tillämpliga delar gälla
vad i de nämnda kapitlen finnes
stadgat för det fall att riket är i
krig. Därvid skall vad som sägs om
rikets försvar äga tillämpning å
motståndsverksamheten och vad
som sägs om fienden äga tillämpning
å ockupationsmakten.

22 kap.

14 §(11)

Under beredskapsstillstånd och
då riket är i krig skall såsom krigsman
anses, förutom den som på
grund av 21 kap. 20 § eller med stöd
därav givna bestämmelser är krigsman,
jämväl envar annan som är
tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten,
i den mån ej regeringen
annorlunda förordnar. Vad som
sägs om krigsman skall, då riket är
i krig, äga motsvarande tillämpning
å polisman vilken, utan att
vara tjänstgöringsskyldig vid för -

21 kap.

1§

Detta kapitel träder i tillämpning
när riket kommer krig.

2 §

När det inte längre föreligger sådana
förhållanden som avses i 1 §,
skall regeringen föreskriva att tilllämpningen
av kapitlet skall upphöra.

3 §

Vid tillämpningen av detta kapitel
avses med krigsmän alla som är
tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten.

Krigsmän är dessutom

1. polismän som utan att vara
tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten
är skyldiga att delta i rikets
försvar,

2. skyddsvakter som förordnats
med stöd av 10 § lagen (1940:358)
med vissa bestämmelser till skydd
förförsvaret m. m.,

(10) Senaste lydelse 1974:565.

(11) Senaste lydelse 1984:275.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86: 24

svarsmakten, är skyldig att deltaga
i rikets försvar samt å skyddsvakt
som har förordnats med stöd av
10§ lagen (1940:358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret
m. m.

Den som eljest under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig
vistas vid avdelning av försvarsmakten,
som är i fält eller tjänstgör
under liknande förhållanden, skall
ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge, krigsdeltagare
som internerats vid krig under
vilket riket är neutralt och utländsk
man som vistas bland krigsfångar
eller internerade krigsdeltagare
för att utöva sjukvård eller
andlig vård skall i tillämpliga delar
gälla vad för krigsman är stadgat.

21 kap.

1§

Vägrar eller underlåter krigsman
att lyda förmans befallning eller
uppehåller han otillbörligen befallningens
fullgörande, och är det ej
uppenbart att befallningen icke angår
tjänsten, dömesför lydnadsbrott
till disciplinstraff eller fängelse
i högst ett år.

2§

Är brott som i I § sägs att anse
som grovt, skall för grovt lydnadsbrott
dömas till fängelse i
högst fyra år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om befallningen avsett
tjänsteåtgärd av större vikt eller om
brottet skett inför samlad trupp eller
förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades
brottet under strid eller eljest vid
tillfälle då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, dömes till
fängelse i högst tio år eller på livstid.

3. alla som annars vistas vid avdelningar
av försvarsmakten, när
avdelningarna är i fält eller verkar
under liknande förhållanden,

4. medlemmar av den organiserade
motståndsrörelsen.

4§

Föreskrifterna i detta kapitel om
krigsmän skall också tillämpas på

1. krigsfångar,

2. krigsdeltagare som har internerats
vid krig under vilket riket är
neutralt,

3. utlänningar som vistas bland
krigsfångar eller internerade krigsdeltagare
för att utöva sjukvård eller
andlig vård.

5 §

Vägrar eller underlåter en krigsman
att lyda en förmans order eller
dröjer han otillbörligen med att
fullgöra ordern, skall dömas för
lydnadsbrott till böter eller
fängelse i högst två år. Till ansvar
skall dock inte dömas, om det är
uppenbart att ordern inte angår
tjänsten.

6§

Är ett brott som avses i 5 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt lydnadsbrott till fängelse
i högst tio år eller på livstid. Vid
bedömande om brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om gärningen
har begåtts under strid eller då
brott mot krigslydnaden annars
medför särskild fara.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

11 §

Avviker eller utebliver krigsman
olovligen från avdelning av krigsmakten
vid vilken han skall tjänstgöra
eller vistas eller, om han skall
tjänstgöra annorstädes än vid avdelning
av krigsmakten, från tjänstgöringsstället,
dömes för undanhållande
till disciplinstraff eller
fängelse i högst sex månader.

För undanhållande under beredskapstillstånd
eller då riket är i
krig dömes till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år.

12 §

Om undanhållande med hänsyn
till den tidrymd, under vilken gärningsmannen
hållit sig undan eller
avsett att hålla sig undan, eller till
arten av hans tjänstgöring medfört
eller kunnat medföra väsentligt avbräck
i utbildningen eller annat avsevärt
men för tjänsten, dömes för
rymning till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år.

För rymning under beredskapstillstånd
dömes till fängelse i högst
två år. Var riket i krig, dömes till
fängelse i högst tio år.

7 §

Förgriper sig krigsman med våld
eller hot om våld å krigsman i
dennes tjänsteutövning eller för att
tvinga honom till eller hindra honom
från tjänsteåtgärd eller eljest
med anledning av hans tjänst,
dömes för våld eller hot mot
krigsman till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till disciplinstraff
eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet med hänsyn till att det
inneburit fara för krigslydnaden eller
eljest att anse som grovt, skall
dömas till fängelse i högst fyra år.

Förövar krigsman, då riket är i
krig, brott som nu sagts mot förman
eller mot vaktpost eller annan
krigsman som tjänstgör för bevakning
eller upprätthållande av ordning,
dömes till fängelse i högst tio

7 §

Avviker eller uteblir en krigsman
olovligen från tjänstgöringen, skall
dömas för rymning till böter eller
fängelse i högst två år.

Är brottet att anse som grovt,
skall dömas till fängelse i högst tio
år eller på livstid. Vid bedömande
om brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om krigsmannen avvikit
under eller i anslutning till strid eller
gått över till fienden eller annars
överlämnat sig frivilligt till denne.

8§

Förgriper sig en krigsman med
våld eller hot om våld mot en förman
i dennes tjänsteutövning eller
för att tvinga honom till eller hindra
honom från att utföra en tjänsteåtgärd
eller annars med anledning av
hans tjänst, skall dömas för våld
eller hot mot förman till böter
eller fängelse i högst två år.

Med förmän likställs vaktposter
och andra krigsmän som tjänstgör
för bevakning eller upprätthållande
av ordning.

Är brottet att anse som grovt,
skall dömas till fängelse i högst sex
år. Vid bedömande om brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen har begåtts under strid
eller då brott mot krigslydnaden
annars medför särskild fara.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86: 24

år eller, om brottet är ringa, till
disciplinstraff eller fängelse i högst
sex månader. Sker det under strid
eller eljest vid tillfälle då brott mot
krigslydnaden medför särskild fara,
må dömas till fängelse på livstid.

22 kap.

4§

Krigsman som, då riket är i krig,
obehörigen avsänder meddelande
till eller eljest träder i förbindelse
med någon, som tillhör fiendens
krigsmakt eller vistas på fiendens
område, dömes för samröre
med fienden till disciplinstraff
eller fängelse i högst två år.

5 §

Därest, då riket är i krig, krigsman
under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara råder krigsmän
att giva sig åt fienden eller
annorledes i krigsmäns närvaro
obehörigen företager något som är
ägnat att framkalla trolöshet eller
modlöshet, dömes för undergrävande
av stridsviljan till
fängelse på viss tid, lägst fyra och
högst tio år, eller på livstid. Var
faran ringa,dömes till fängelse i
högst sex år.

8 §

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd
eller då riket är i
krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet
att i vad på honom ankommer
sätta försvarsanstalt i stridsberedskap,
bringa avdelning i stridbart
skick, anskaffa förnödenheter elter
eljest förbereda krigsföretag,
dömes för försummande av
krigsförberedelse till fängelse
i högst sex år.

Är uppsåtligen begånget brott
som nu sagts med hänsyn till att
därigenom framgången av krigsföretag
satts i fara eller eljest att anse
som grovt, skall dömas till fängelse
på viss tid, lägst fyra och högst tio
år, eller på livstid.

9§

Avsänder en krigsman obehörigen
ett meddelande till eller träder
han annars i förbindelse med någon
som tillhör fiendens krigsmakt
eller vistas på fiendens område,
skall dömas för samröre med
fienden till böter eller fängelse i
högst två år.

10§

Råder en krigsman under strid eller
då brott mot krigslydnaden annars
medför särskild fara andra
krigsmän att ge sig åt fienden eller
företar han på annat sätt i andra
krigsmäns närvaro obehörigen något
som är ägnat att framkalla trolöshet
eller modlöshet, skall dömas
för undergrävande av
stridsviljan till fängelse i högst
tio år eller på livstid.

11 §

Underlåter en krigsman att, i vad
på honom ankommer, sätta en försvarsanläggning
i stridsberedskap,
göra en avdelning stridsberedd, anskaffa
egendom eller på annat sätt
förbereda en krigshandling, skall
dömas för försummande av
krigsförberedelse till fängelse
i högst tio år eller på livstid.

Nuvarande lyde.lse
9§

Därest då riket är i krig, krigsman
vilken tjänstgör såsom chef för
avdelning av krigsmakten, utan att
tillgängliga medel och utvägar till
försvar utnyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder
vidtagits eller särskilt
anbefallt motstånd utförts, till
fienden överlämnar strids ställning,
krigsmateriel eller annat som har
avsevärd betydelse för krigföringen
eller giver sig och sin avdelning åt
fienden, dömes för dagtingan
till fängelse på viss tid, lägst sex
och högst tio år, eller på livstid.

10§

Underlåter krigsman, då riket är
i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet
under eller i anslutning till
strid att till det yttersta uppfylla sin
plikt att främja krigföringen, dömes
för stridsförsumlighet till
fängelse i högst sex år.

Är uppsåtligen begånget brott
som nu sagts med hänsyn till att
därigenom framgången av krigsföretag
satts i fara eller att gärningsmannen
innehade ansvarsfull ställning
eller ock eljest att anse som
grovt, skall dömas till fängelse på
viss tid, lägst fyra och högst tio år,
eller på livstid.

21 kap.

18 § (12)

Åsidosätter krigsman av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet
vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna
bestämmelser, särskilda föreskrifter
eller tjänstens beskaffenhet,
dömes, om ej gärningen eljest
är särskilt belagd med straff, för
tjänstefel till disciplinstraff.

Är felet grovt, dömes till fängelse
i högst ett år.

Som tjänstefel anses icke i något
fall att krigsman, som är anställd
vid försvarsmakten, deltager i

(12) Senaste lydelse 1975:667.

Föreslagen lydelse
12 §

Om en krigsman under tjänstgöring
som chef för en avdelning av
försvarsmakten obehörigen till
fienden överlämnar en stridsställning,
krigsmateriel eller annat som
har avsevärd betydelse för krigföringen
eller ger sig och sin avdelning
åt fienden, skall dömas för
obehörig kapitulation till
fängelse i högst tio år eller på livstid.

13 §

Underlåter en krigsman under eller
i anslutning till strid att till det
yttersta uppfylla sin plikt att främja
krigföringen, skall dömas för
strid sförsumlighet till fängelse
i högst tio år eller på livstid.

14 §

Åsidosätter en krigsman uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet vad
som åligger honom och är felet av
allvarlig natur, skall dömas för
tjänstebrott till fängelse i högst
två år.

Till ansvar enligt första stycket
skall inte dömas, om straffför gärningen
är föreskrivet i någon annan
bestämmelse i detta kapitel.

Juli 1985/86:24

2 Riksdagen 1985186. 7 sami. Nr 24

Nuvarande lydelse

strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd.

19 §

För förberedelse eller stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja
myteri, så ock för försök, förberedelse
eller stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rymning under
beredskapstillstånd eller krig
dömes till ansvar enligt vad i 23
kap. stadgas. Detsamma skall gälla
försök, förberedelse eller stämpling
till våld eller hot mot krigsman,
såframt ej brottet, om det fullbordats,
skulle hava vara att anse som
ringa.

För medverkan till tjänstefel må
dömas allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt.

22 kap.

17 §

Med fiende likställes i detta kapitel
främmande makt med vilken riket
ej är i krig, om fara är att krig
med den makten kan uppkomma.

Föreslagen lydelse

15 §

För försök, förberedelse eller
stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rymning samt för försök,
förberedelse eller stämpling
till våld eller hot mot förman skall
dömas till ansvar enligt 23kap.

För medverkan till tjänstebrott
får dömas endast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt.

16 §

Vid tillämpningen av 7, 9, 10 och
12 §§ skall med fienden likställas
främmande makt som riket inte är i
krig med, om det finns risk att riket
kommer krig med den makten.

Krigsartiklar

Den som, då riket är i krig,

1. hindrar, missleder eller förråder
krigsfolk eller andra som äro
verksamma för försvaret av riket eller
förleder dem till myteri, trolöshet
eller modlöshet,

2. förråder, fördärvar eller skadar
befästning, krigsmateriel, fabrik,
förråd, kraftanläggning, trafikled,
fartyg eller annat av betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen,

3. genom osann framställning
sprider misströstan bland allmänheten,

4. åt fienden anskaffar krigsfolk,
tjänstbarheter, förnödenheter eller
understöd, eller

5. begår annan dylik förrädisk
gärning.

22 kap.

Om landsförräderi m.m.

1§

Den som, då riket är i krig,

1. hindrar, missleder eller förråder
dem som är verksamma för
rikets försvar eller förleder dem till
myteri, trolöshet eller modlöshet,

2. förråder, förstör eller skadar
egendom som är av betydelse för
totalförsvaret,

3. åt fienden anskaffar krigsfolk,
egendom eller tjänster, eller

4. begår annan liknande förrädisk
gärning,

JuU 1985/86: 24

Nuvarande lydelse

dömes, om gärningen är ägnad
att medföra avsevärt men för rikets
krigsmakt eller eljest för försvaret
av riket eller för folkförsörjningen
eller innefattar avsevärt bistånd åt
fienden, för landsförräderi till
fängelse på viss tid, lägst fyra och
högst tio år, eller på livstid.

Är gärning som i första stycket
sägs endast i mindre mån ägnad att
medföra men för försvaret av riket
eller för folkförsörjningen eller innefattar
den ringare bistånd åt fienden
än där sägs, dömes för
landssvek till fängelse i högst
sex år. Bestod gärningen i anskaffande
av tjänstbarheter eller förnödenheter
eller i annan tjänst åt fienden
inom område som var besatt av
denne, och kunde gärningen med
hänsyn till befolkningens behov,
gärningsmannens försörjning eller
andra särskilda förhållanden ~ ej '
anses otillbörlig, skall ej dömas till
ansvar.

Föreslagen lydelse

skall, om gärningen är ägnad att
medföra avsevärt men för totalförsvaret
eller innefattar avsevärt bistånd
åt fienden, dömas för
landsförräderi till fängelse på
viss tid, lägst fyra och högst tio år,
eller på livstid.

Begår någon av oaktsamhet gärning
som avses i 1 §, dömes för
landsskadlig vårdslöshet
till fängelse i högst fyra år.

Begår någon en gärning som
avses i 1 § och är den endast i mindre
mån ägnad att medföra men för
totalförsvaret eller innefattar den
ringare bistånd åt fienden än som
där sägs, skall dömas för landssvek
till fängelse i högst sex år.

3 §

Den som av oaktsamhet begår en
gärning som avses i I eller 2 § skall
dömas för landsskadlig
vårdslöshet till fängelse i högst
fyra år.

4§

Innefattar en gärning som avses i
1—3 §§ anskaffande av egendom eller
tjänster åt fienden inom ett område
som är besatt av denne och
kan gärningen med hänsyn till befolkningens
behov, gärningsmannens
försörjning eller andra särskilda
förhållanden ej anses otillbörlig,
skall ej dömas till ansvar.

JuU 1985/86:24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

2a §(13)

Om någon under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig bland
allmänheten sprider eller till främmande
makt framför eller låter
framkomma falskt rykte eller annat
osant påstående som är ägnat att
framkalla fara för rikets säkerhet,
dömes för ryktesspridning
t ill fara för rikets säkerhet
till böter eller fängelse i högst två
år.

6§

Krigsman som, då riket år i krig,
bland krigsmän sprider falskt rykte
eller annat osant påstående, ägnat
att framkalla trolöshet eller modlöshet,
dömes för försvar sskadlig
ryktesspridning till
disciplinstraff eller fängelse i högst
två år.

11 §

Den som vid krigföring, genom
att använda stridsmedel ägnat att
förorsaka onödigt lidande eller genom
att missbruka kännetecknet
röda korset eller annorledes, förfar
på sätt som står i strid mot gällande
avtal med främmande makt eller
allmänt erkända folkrättsliga
grundsatser, dömes för folkrättsbrott
till fängelse i högst
fyra år; är brottet ringa, må dömas
till böter eller, om han är krigsman,
till disciplinstraff För folkrättsbrott
dömes jämväl den som i annat
fall än vid krigföring åsidosätter
vad som skall iakttagas enligt sådana
avtal eller grundsatser angående
skydd för sårade, sjuka och
skeppsbrutna vid stridskrafter i fält
eller till sjöss, krigsfångar eller civilpersoner
under krigstid eller eljest
angående ockupation, och därigenom
orsakar skada å person,
kroppsligt eller själsligt lidande eller
ock annan skada eller olägenhet
som ej är ringa.

5 §

Om någon, då riket är i krig,
bland allmänheten sprider eller till
främmande makt framför eller låter
framkomma falska rykten eller andra
osanna påståenden som är ägnade
att framkalla fara för rikets
säkerhet, skall han dömas för ryktesspridning
till fara för
rikets säkerhet till böter eller
fängelse i högst två år.

Detsamma skall gälla om någon
då riket är i krig bland krigsmän
sprider falska rykten eller andra
osanna påståenden som är ägnade
att framkalla trolöshet eller modlöshet.

6§

Den som gör sig skyldig till en
svår överträdelse av något sådant
avtal med främmande makt eller
någon sådan allmänt erkänd
grundsats, som rör den internationella
humanitära rätten i väpnade
konflikter, skall dömas för folkrättsbrott
till fängelse i högst
fyra år. Sådana svåra överträdelser
är bland andra

1. att använda stridsmedel som
är förbjudna enligt folkrätten,

2. att missbruka kännetecknet
röda korset, Förenta Nationernas
kännetecken, civilförsvarets internationella
kännetecken, parlamentära
flaggor eller andra internationellt
erkända kännetecken eller att
med hjälp av förrädiskt förfarande
av något annat slag döda eller skada
en motståndare,

3. att anfalla civilpersoner eller
den som är försatt ur stridbart
skick,

4. att inleda ett urskillningslöst
anfall med vetskap om att anfallet
kommer att förorsaka synnerligen

(13) Senaste lydelse 1976:509.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

Är brottet grovt, skall dömas till
fängelse på viss tid, lägst två och
högst tio år, eller på livstid. Vid
bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om det
förövats genom ett stort antal
skilda handlingar eller om därigenom
eljest många människor dödats
eller skadats eller omfattande
egendomsförlust uppkommit.

12 §

För försök, förberedelse eller
stämpling till landsförräderi,

landssvek eller överlöpande till
fienden dömes till ansvar enligt vad
i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling
skall även anses att träda i förbindelse
med fienden för att förbereda,
möjliggöra eller underlätta att
brott som nu sagts må förövas. För
förberedelse eller stämpling under
tid, då riket hotas av krig, ockupation
eller andra fientligheter,
dömes till ansvar ändå att fientligheter
icke utbrutit.

Den som underlåter att avslöja
landsförräderi, landssvek eller
överlöpande till fienden, dömes ock
till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs;

svåra förluster eller skador på civilpersoner
eller civil egendom,

5. att inleda anfall mot anläggningar
eller installationer som åtnjuter
särskilt folkrättsligt skydd,

6. att tillfoga av folkrätten särskilt
skyddade personer allvarligt lidande,
att tvinga krigsfångar eller
civilpersoner att tjänstgöra hos
deras motparts väpnade styrkor eller
att i strid mot folkrätten beröva
civilpersoner friheten,

7. att, i andra fall än som anges i
1-6, godtyckligt och i stor omfattningförstöra
eller tillägna sig egendom
som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt
skydd.

Är brottet grovt, skall dömas till
fängelse i högst tio år eller på livstid.
Vid bedömande om brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om det
har förövats genom ett stort antal
skilda handlingar eller om många
människor dödats eller skadats eller
omfattande egendomsförlust
uppkommit på grund av brottet.

Om ett folkrättsbrott har begåtts
av den som är krigsman, skall också
hans förman dömas i den mån
denne haft möjlighet att förutse
brottet men inte gjort vad som ankommit
på honom för att förhindra
detta.

7 §

För försök, förberedelse eller
stämpling till landsförräderi eller
landssvek skall dömas till ansvar
enligt 23 kap. Som stämpling skall
även anses att träda i förbindelse
med fienden för att förbereda, möjliggöra
eller underlätta att brott
som nu sagts förövas. För förberedelse
eller stämpling under tid, då
riket hotas av krig, ockupation eller
andra fientligheter, skall dömas till
ansvar trots att fientligheter inte utbrutit.

Den som underlåter att avslöja
landsförräderi eller landssvek skall
dömas till ansvar enligt 23 kap. Till

sådant ansvar skall han dömas 21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

och skall till sådant ansvar dömas
jämväl om han icke insett men bort
inse att brottet var åfärde.

13 §

Har under krig brott förövats av
någon som därvid icke saknat anledning
antaga att gärningen enligt
krigsbruk var tillåten, må dömas till
lindrigare straff än för gärningen är
stadgat. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, skall ej dömas
till ansvar.

15 §

Därest, då riket är i krig, gärning
som avses i 21 kap. eller i detta kapitel
förövas mot stat, vilken är förbunden
med riket, mot sådan stats
*

krigsmakt eller mot någon som tillhör
denna, skall vad som är stadgat
om enahanda gärning mot riket,
dess krigsmakt eller krigsman äga
motsvarande tillämpning.

16 § (14)

1 den mån det med hänsyn till
krigsfara, vari riket befinner sig, eller
andra av krig föranledda utomordentliga
förhållanden finnes påkallat,
äger regeringen förordna,
att vad i 19 och 21 kap. samt i detta
kapitel stadgas för det fall att riket
är i krig skall i tillämpliga delar gälla
jämväl beträffande brott som
förövas under annan tid.

Om riket skulle komma att vara
helt eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd
förekommer, skall likaledes
beträffande brott som förövas under
sådan tid i tillämpliga delar gälla
vad i de nämnda kapitlen finnes
stadgat för det fall att riket är i
krig. Därvid skall vad som sägs om
rikets försvar äga tillämpning å
motståndsverksamheten och vad
som sägs om fienden äga tillämpning
å ockupationsmakten.

även om han inte insett men bort
inse att brottet höll på att ske.

8§

Har under krig brott förövats av
någon som därvid inte saknat anledning
anta att gärningen enligt
krigsbruk var tillåten, får dömas till
lindrigare straff än vad som är
stadgat för gärningen. Är omständigheterna
synnerligen mildrande,
skall inte dömas till ansvar.

9§

Om en gärning som avses i 21
kap. eller i detta kapitel förövas
mot en stat som är förbunden med
riket, mot en sådan stats krigsmakt
eller mot någon som tillhör denna,
skall vad som föreskrivs om sådana
gärningar mot riket, dess försvarsmakt
eller krigsmän tillämpas.

10§

Om riket är i krigsfara eller om
det råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
krig eller av krigsfara som riket har
befunnit sig i, får regeringen föreskriva
att vad som sägs i 19 kap.
och detta kapitel för den händelse
att riket är i krig skall tillämpas.
Föreskriften skall av regeringen
upphävas, när sådana förhållanden
inte längre föreligger.

Om riket skulle komma att vara
helt eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd
förekommer, skall vad som i
de nämnda kapitlen samt i 21 kap.
sägs om rikets försvar tillämpas på
motståndsverksamheten och vad
som sägs om fienden tillämpas på
ockupationsmakten.

(14) Senaste lydelse 1974:565.

Nuvarande lydelse
17 §

Med fiende likställes i detta kapitel
främmande makt med vilken riket
ej är i krig, om fara är att krig
med den makten kan uppkomma.

Föreslagen lydelse
11 §

Med fiende likställs i detta kapitel
främmande makt som riket inte
är i krig med, om det finns risk att
riket kommer i krig med den makten.

24 kap.
6§

Gärning som någon begått på befallning
av den under vars lydnad
han står skall ej medföra ansvar för
honom, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets
art, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt hade att efterkomma befallningen.

Gärning som någon begått på order
av den under vars lydnad han
står skall ej medföra ansvar för honom,
om han med hänsyn till lydnadsförhållandets
art, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt hade att lyda ordern.

33 kap.
5 § (15)

Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan
påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med anledning
av misstanke om brott, som
prövats genom dom i målet, under
en sammanhängande tid av minst
tjugofyra timmar varit berövad friheten
som anhållen, häktad, tagen i
förvarsarrest eller intagen på
rättspsykiatrisk klinik enligt 9§ lagen
(1966: 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, skall tiden
för frihetsberövandet, till den del
därunder icke samtidigt skett verkställighet
av dom i annat mål, anses
som tid under vilken den ådömda
påföljden verkställts i anstalt. Domstolen
skall i domen angiva det antal
dagar påföljden skall anses verkställd.
Är den tid varmed ådömt
fängelse överstiger frihetsberövandet
ringa, må förordnas att fängelsestraffet
skall anses helt verkställt
genom frihetsberövandet.

Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan
påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med anledning
av misstanke om brott, som
prövats genom dom i målet, under
en sammanhängande tid av minst
tjugofyra timmar varit berövad friheten
som anhållen, häktad eller intagen
på rättspsykiatrisk klinik enligt
9§ lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,
skall tiden för frihetsberövandet,
till den del därunder icke samtidigt
skett verkställighet av dom i
annat mål, anses som tid under vilken
den ådömda påföljden verkställts
i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva det antal dagar påföljden
skall anses verkställd. Är
den tid varmed ådömt fängelse
överstiger frihetsberövandet ringa,
må förordnas att fängelsestraffet
skall anses helt verkställt genom
frihetsberövandet.

JuU 1985/86:24

(15) Senaste lydelse 1981: 211.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande,
som föregått den villkorliga domen, domen på skyddstillsyn
eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden
skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån
frihetsberövande! icke tillgodoräknats enligt första eller tredje stycket.

Dömes någon till böter eller dis- Dömes någon till böter och har

ciplinstraff och har han med anled- han med anledning av misstanke

ning av misstanke om brott, som
prövats genom dom i målet, varit
berövad friheten på sätt som angives
i första stycket, må förordnas
att påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandet.

om brott, som prövats genom dom i
målet, varit berövad friheten på sätt
som angives i första stycket, må
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövande!.

9 § (16)

Vid bestämmande av straff för
brott av arbetstagare må hänsyn tagas
till avskedande eller annan följd
av brottet som är medgiven enligt
arbetsavtalet eller enligt författning,
som gäller för anställningsförhållandet,
och må böter eller disciplinstraff
som eljest skolat ådömas
helt eftergivas.

Med arbetstagare likställes den som

utövar uppdrag åt annan.

/ fråga om brott av krigsman som
omfattas av lagen (1985:00) om
disciplinförseelser av krigsmän får
på samma sätt som anges i första
stycket hänsyn tas till disciplinpåföljd
som har ålagts honom enligt
nämnda lag.

34 kap.

11 §(17)

Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter, förvandlingsstraff
för böter, fängelse på viss tid,
villkorlig dom, skyddstillsyn eller
disciplinstraff skall livstidsstraffet
träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss

Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter, förvandlingsstraff
för böter, fängelse på viss tid,
villkorlig dom eller skyddstillsyn,
skall livstidsstraffet träda i stället
för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss

JuU 1985/86: 24

(16) Senaste lydelse 1975:667.

(17) Senaste lydelse 1983: 351.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86: 24

tid i minst två år och en dom på
böter, förvandlingsstraff för böter
eller disciplinsstraff som har meddelats
innan det förstnämnda fängelsestraffet
har böijat avtjänas,
skall det straffet träda i stället för
den andra påföljden.

tid i minst två år och en dom på
böter eller förvandlingsstraff för
böter som har meddelats innan det
förstnämnda fängelsestraffet har
böijat avtjänas, skall det straffet
träda i stället för den andra påföljden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

I fråga om disciplinstraff som har ålagts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

När någon före ikraftträdandet har varit tagen i förvarsarrest, tillämpas
33 kap. 5 § första stycket i dess äldre lydelse.

Efter ikraftträdandet får ej dömas till disciplinstraff. Vid tillämpning
efter ikraftträdandet av äldre straffbestämmelser skall vad som sägs om
disciplinstraff i stället avse böter.

3 Förslag till
Lag om ändring i vämpliktslagen (1941:967)

Härigenom föreskrivs i fråga om värnpliktslagen (1941:967)
dels att 31 och 32 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 38 och 39 §§, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §(1)

Värnpliktig inkallas till tjänstgöring genom personlig order. Inkallelse
må dock, där regeringen så förordnar, ske på annat ändamålsenligt sätt.

Värnpliktig är skyldig att inställa
sig till tjänstgöring enligt inkallelseordern.
Är han av laga förfall förhindrad
att inställa sig, skall han så
snart som möjligt anmäla sitt förhinder
till den som utfärdat kallelsen.

32 §(2)

Värnpliktig skall efterkomma
kallelse till tjänstgöring. Är han av
laga förfall hindrad att inställa sig,
skall han jo snart det kan ske anmäla
förfallet till den som utfärdat
kallelsen.

Värnpliktig skall lyda en förmans
order, om det inte är uppenbart att
ordern inte angår tjänsten.

(1) Senaste lydelse 1975:555.

(2) Senaste lydelse 1969:378.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

Värnpliktig skall ställa sig till ef- Värnpliktig skall även i övrigt
terrättelse de tjänstgöringsföre- rätta sig efter de tjänstgöringsföre skrifter

som meddelas honom. skrifter som gäller för honom.

38 §(3)

Värnpliktig, som av oaktsamhet
underlåter att enligt inkallelseorder
inställa sig till tjänstgöring eller
som underlåter att anmäla laga förfall
enligt 31 §, döms till böter.

39 § (4)

Värnpliktig, som olovligen avviker
eller i annat fall än som avses
i 38 §, uteblir från tjänstgöring,
vägrar eller underlåter att lyda en
förmans order eller på annat sätt
åsidosätter vad som åligger honom,
döms, om gärningen är ägnad
att medföra avsevärt men för
utbildningen eller tjänsten i övrigt,
för värnpliktsbrott till böter
eller fängelse i högst ett år.

Ansvar enligt första stycket inträder
inte, om straff för gärningen
är föreskrivet i 21 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8§ och 10 kap. 4§ lagen (1976:600) om
offentlig anställning! 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

8§

Arbetstagare hos staten som är En arbetstagare hos staten som
anställd med fullmakt får förflyttas är anställd med fullmakt får förflyt till

annan statlig tjänst, som till- tas till en annan statlig tjänst, som

(3) Förutvarande 38 § upphävd genom 1969:378.

(4) Förutvarande 39 § upphävd genom 1969: 378.

(1) Lagen omtryckt 1982:100.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

sättes med fullmakt. Inom försvarsmakten
får dessutom arbetstagare,
som är krigsman och anställd med
förordnande tills vidare, förflyttas
till annan anställning avsedd för
krigsman enligt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar.

Förflyttning enligt första stycket
till anställning hos myndighet inom
annat verksamhetsområde får ske
endast om arbetsuppgifterna är likartade
eller arbetstagaren i allt fall
med hänsyn till sin utbildning är
lämpad för anställningen.

Om förflyttning av den som är
utnämnd till ordinarie domare föreskrives
i regeringsformen.

tillsätts med fullmakt. Inom försvarsmakten
får dessutom en arbetstagare,
som har en militär
tjänst och som är anställd med förordnande
tills vidare, förflyttas till
en annan militär tjänst enligt de
närmare föreskrifter som regeringen
meddelar.

Förflyttning enligt första stycket
till en anställning hos en myndighet
inom något annat verksamhetsområde
får endast ske om arbetsuppgifterna
är likartade eller arbetstagaren
i allt fall med hänsyn till sin
utbildning är lämpad för anställningen.

Om förflyttning av den som är
utnämnd till ordinarie domare föreskrivs
i regeringsformen.

10 kap.
4§

i 1-

Disciplinpåföljd som avses
3 §§ får ej åläggas

1. krigsman, som är underkastad
ansvar enligt 21 kap. brottsbalken,

Disciplinpåföljd som avses i 1 —
3 §§ får inte åläggas

1. dem, som kan åläggas disciplinpåföljd
enligt lagen (1985:00)
om disciplinförseelser av krigsmän,
för förseelser som omfattas av den
lagen,

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under
socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i denna yrkesutövning av sådan beskaffenhet
att den skall prövas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. veterinär,som står under lantbruksstyrelsens
inseende, om förseelsen
har skett i utövning av veterinäryrket.

3. veterinärer, som står under
lantbruksstyrelsens inseende, om
förseelsen har skett i utövning av
veterinäryrket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980: 1021) om militär
grundutbildning för kvinnor

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1980:1021) om militär grundutbildning
för kvinnor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Sedan en kvinna har antagits till
grundutbildningen gäller 34, 35 och
37 §§ värnpliktslagen (1941:967) för
henne tills utbildningen slutar.

Sedan en kvinna har antagits till
grundutbildningen gäller 32, 34,
35 och 37 §§ värnpliktslagen
(1941:967) för henne tills utbildningen
slutar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

6 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2§, 24 kap. 22 § samt 48 kap. 5 och 15 §§
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

2 § (1)

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
brott som i utövningen av tjänsten
eller uppdraget begåtts av domare i
allmän underrätt eller krigsrätt eller
av konkursdomare, inskrivningsdomare
eller annan som vid inskrivningsmyndighet
har förordnats att
handlägga inskrivningsärende.

Hovrätt är i övrigt första domstol i
lag.

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
brott som i utövningen av tjänsten
eller uppdraget begåtts av domare i
allmän underrätt eller av konkursdomare,
inskrivningsdomare eller
annan som vid inskrivningsmyndighet
har förordnats att handlägga
inskrivningsärende.
mål, beträffande vilka så föreskrives i

JuU 1985/86:24

(1) Senaste lydelse 1974: 573.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

24 kap.

22 §(2)

Den som är häktad skall utan Den som är häktad skall utan

dröjsmål föras till allmänt häkte. dröjsmål föras till allmänt häkte.

Häktad krigsman må dock i stället
föras till militärhäkte.

Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det
brott, som föranlett häktningen, eller ett annat brott, för vilket han misstänks,
förvaras på annan plats än som anges i första stycket, får rätten på
yrkande av åklagaren förordna att överförandet tills vidare skall anstå.
Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han överförts
till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom
häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk
undersökning gälla särskilda bestämmelser.

48 kap.

5 §(3)

Strafföreläggande får inte utfardas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt
åklagarens vetskap föreligger till bedömning,
om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i
anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas,
om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

I fråga om villkor för att använda
strafföreläggande i militärt brottmål
gäller särskilda bestämmelser.

15 §(4)

Föreläggande av ordningsbot får
icke utfärdas,
om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap föreligga
till bedömning,
om det föreligger anledning att
antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att
antaga att brottet bör föranleda
disciplinstraff för krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om
påkallat att åklagare prövar fråga om
tet.

Föreläggande av ordningsbot får
icke utfärdas,
om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap föreligga
till bedömning, eller
om det föreligger anledning att
antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras.

det i annat fall kan antagas vara
strafföreläggande eller åtal för brot -

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

(2) Senaste lydelse 1981: 1294.

(3) Senaste lydelse 1986: 120.

(4) Senaste lydelse 1975:670.

7 Förslag till
Lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.
10§ (1)

Talan om ersättning enligt 2§
med anledning av dom eller beslut
av högsta domstolen, regeringsrätten,
hovrätt, allmän underrätt eller
krigsrätt väckes vid den domstol
som enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 §
rättegångsbalken är behörig att
upptaga där angivna mål på grund
av brott av domare vid den domstol
som meddelat domen eller beslutet.
Motsvarande gäller i fråga om ersättningstalan
enligt 2 § med anledning
av beslut eller åtgärd av någon
som anges i nämnda lagrum i rättegångsbalken.
Sådan talan med anledning
av beslut av riksdagen eller
regeringen väckes i högsta domstolen.

Talan om ersättning enligt 2§
med anledning av dom eller beslut
av högsta domstolen, regeringsrätten,
hovrätt, eller allmän underrätt
väckes vid den domstol som enligt
2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 § rättegångsbalken
är behörig att upptaga där
angivna mål på grund av brott av
domare vid den domstol som meddelat
domen eller beslutet. Motsvarande
gäller i fråga om ersättningstalan
enligt 2§ med anledning av
beslut eller åtgärd av någon som
anges i nämnda lagrum i rättegångsbalken.
Sådan talan med anledning
av beslut av riksdagen eller regeringen
väckes i högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid
frihetsinskränkning

Härigenom föreskrivs att 1 och 2§§ lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § (2)

Den som har varit häktad på
grund av misstanke om ett eller flera
brott eller som till följd av sådan
misstanke under mer än 24 timmar i

JuU 1985/86: 24

(1) Senaste lydelse 1974:576.

(2) Senaste lydelse 1981:1302.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

sträck har varit anhållen, underkastad
reseförbud eller anmälningsskyldighet,
intagen på rättspsykiatrisk
klinik eller tagen i förvar genom
beslut av befälhavare på fartyg
eller luftfartyg eller av beskickning
eller konsulat har rätt till ersättning
av staten, om

3. förundersökning avslutas utan
att åtal väcks, eller

sträck har varit anhållen, underkastad
reseförbud eller anmälningsskyldighet,
intagen på rättspsykiatrisk
klinik, tagen i förvarsarrest eller
tagen i förvar genom beslut av
befälhavare på fartyg eller luftfartyg
eller av beskickning eller konsulat
har rätt till ersättning av staten,
om

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan
att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest,
beslutet härom upphävs
utan att målet hänskjuts till rättegång
eller disciplinstraff åläggs, eller 4.

beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning
eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt
rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd
eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan
frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av
staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som
nämns i första stycket 1—3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen
inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit
anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning,
om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse
och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan
bedömning inte skulle ha beslutats.

2 §(3)

Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller fritidsstraff
har rätt till ersättning av
staten, om efter fullföljd av talan
eller anlitande av särskilt rättsmedel
frikännande dom meddelas eller
mindre ingripande påföljd ådömes
eller dom eller beslut som legat till
grund för verkställigheten undanröjes
utan förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som
efter förordnande av domstol enligt
31 kap. 3 § brottsbalken har undergått
sluten psykiatrisk vård eller
vård i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda.

Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller'
ute gångsförbud enligt lagen

(1985: 00) om disciplinförseelser av
krigsmän har rätt till ersättning av
staten, om efter fullföljd av talan
eller anlitande av särskilt rättsmedel
frikännande dom meddelas eller
mindre ingripande påföljd ådömes
eller dom eller beslut som legat till
grund för verkställigheten undanröjes
utan förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som
efter förordnande av domstol enligt
31 kap. 3§ brottsbalken har undergått
sluten psykiatrisk vård eller

(3) Senaste lydelse 1981:220.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

vård i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Äldre bestämmelser om ersättning på grund av beslut om förvarsarrest
och fritidsstraff gäller även efter ikraftträdandet. Vid tillämpningen av 1 §
första stycket 3 skall därvid med disciplinstraff jämställas disciplinpåföljd.

9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m.

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 § (1)

Krigsmän och polismän som bevakar
skyddsföremål samt skyddsvakter
får, i den utsträckning som
krävs för att bevakningsuppgiften
skall kunna fullgöras,

Personal inom försvarsmakten
och polismän som bevakar skyddsföremål
samt skyddsvakter får, i
den utsträckning som krävs för att
bevakningsuppgiften skall kunna
fullgöras,

1. begära att var och en som försöker få tillträde till eller uppehåller sig
vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn, födelsetid och hemvist
samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig
och som inte utgör brev eller annan enskild handling,

2. avvisa eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd ej är tillräcklig, tillfälligt
omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som denne
medför, om han

a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag,

b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist
eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig,

c. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medförd
egendom.

Krigsmän som avses i första
stycket och skyddsvakter har dessutom
inom skyddsföremålet eller i
dess närhet samma befogenhet som
polismän att gripa den som det
finns skäl att anhålla för spioneri,
sabotage eller förberedelse till sådant
brott samt att lägga beslag på
föremål som han för med sig. Vad
som har sagts nu gäller också om

Sådan personal inom försvarsmakten
som avses i första stycket
och skyddsvakter har dessutom
inom skyddsföremålet eller i dess
närhet samma befogenhet som polismän
att gripa den som det finns
skäl att anhålla för spioneri, sabotage
eller förberedelse till sådant
brott samt att lägga beslag på föremål
som han för med sig. Vad som

(1) Senaste lydelse 1980:585.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

den misstänkte är på flykt från har sagts nu gäller också om den
skyddsföremålet. misstänkte är på flykt från skydds föremålet.

De befogenheter som anges i första och andra styckena tillkommer även
gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om gränsövervakning
i krig m. m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna
all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet.

Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt
första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket, skall
anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall omedelbart pröva
om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits enligt första stycket
2 skall friges så snart ändamålet med omhändertagandet har förfallit, dock
senast sex timmar efter omhändertagandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m. m.

Härigenom föreskrivs att 4, 6, 9, 10 och 13 §§ lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4§ (1)

Den som är häktad får avge nöjdförklaring
inför styresmannen vid
den kriminalvårdsanstalt där han är
intagen eller föreståndaren för det
häkte eller chefen för den rättspsykiatriska
klinik där han förvaras eller,
om han hålles i militärhäkte,
inför den befattningshavare som
har uppsikt över häktet. Ar den
som sålunda äger mottaga nöjdförklaring
ej tillstädes, får förklaringen
avges inför den som är i hans ställe.

I fråga om häktad som förvaras på
rättspsykiatrisk klinik kan regeringen
förordna att nöjdförklaring i vissa
fall skall avges inför närmaste
polismyndighet.

Nöjdförklaring som avses i första
mottager förklaringen har tillgång till

Den som är häktad får avge nöjdförklaring
inför styresmannen vid
den kriminalvårdsanstalt där han är
intagen eller föreståndaren för det
häkte eller chefen för den rättspsykiatriska
klinik där han förvaras. Är
den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring
ej närvarande, får förklaringen
avges inför den som är i hans
ställe. 1 fråga om häktad som förvaras
på rättspsykiatrisk klinik kan
regeringen förordna att nöjdförklaring
i vissa fall skall avges inför närmaste
polismyndighet.

stycket gäller endast om den som
domen eller rättens bevis om målets

(1) Senaste lydelse 1979:692.

3 Riksdagen 1985186. 7 sami. Nr 24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänketid
till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten eller
på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle
att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Den som får taga emot nöjdföklaring enligt första stycket skall så snart
det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt
upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare
att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde vill
avge sådan förklaring.

6 §(2)

Den som icke är häktad eller intagen
i kriminalvårdsanstalt får avge
nöjdförklaring inför styresman vid
kriminalvårdsanstalt eller föreståndare
för allmänt häkte eller den som
är i sådan befattningshavares ställe
eller inför polismyndighet. Den
som fullgör militärtjänstgöring får
avge nöjdförklaring även inför befattningshavare
vid försvarsmakten,
som har bestraffningsrätt över
honom i disciplinmål.

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill
avge förklaringen överlämnar dom eller domsbevis till den som skall taga
emot förklaringen.

9 §(3)

Är den som skall undergå fängelse
häktad eller är han intagen i kriminalvårdsanstalt
för undergående
av påföljd i annat mål när domen får
verkställas, skall styresmannen vid
den kriminalvårdsanstalt där han är
intagen eller föreståndaren för det
häkte eller chefen för den rättspsykiatriska
klinik där han förvaras eller,
om han hålles i militärhäkte,
den befattningshavare som har
uppsikt över häktet omedelbart befordra
domen till verkställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han
för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras
han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förvaras.

(2) Senaste lydelse 1979:692.

(3) Senaste lydelse 1981:212.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86: 24

10 §(4)

Är den som skall undergå fängelse icke häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt
när domen enligt 2 § första stycket får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen
förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den
kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.

Om den dömde inte efterkommer eller inte kan nås av föreläggande
enligt första stycket eller om fara för detta föreligger, skall polismyndigheten
i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta
förpassa honom till anstalten.

Avger den dömde nöjdförklaring inför
polismyndighet eller befattningshavare
vid försvarsmakten,
skall den som tager emot förklaringen
låta förpassa den dömde till
kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser
som kriminalvårdsstyrelsen
meddelar. Befattningshavare vid
försvarsmakten skall begära biträde
av polismyndigheten i orten för
att verkställa förpassningen.

Påträffas någon som avvikit från kriminalvårdsanstalt eller som annars
enligt särskilt beslut skall återföras till kriminalvårdsanstalt eller som annars
enligt särskilt beslut skall återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt
verkställighet av ett fängelsestraff, skall polismyndigheten förpassa
honom till sådan anstalt.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får
polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten
i stället för att förpassa honom dit.

Avger den dömde nöjdförklaring
inför styresman vid kriminalvårdsanstalt
eller föreståndare för allmänt
häkte, skall den som tager
emot förklaringen omedelbart befordra
domen till verkställighet.
Avger den dömde nöjdförklaring inför
polismyndighet, skall den som
tager emot förklaringen låta förpassa
den dömde till kriminalvårdsanstalt
enligt bestämmelser som
kriminalvårdsstyrelsen meddelar.

13 §(5)

Visar den som har dömts till
fängelse att en ansökan om att han
av nåd skall befrias från straffet eller
få detta utbytt mot böter eller
disciplinstraff villkorlig dom,
skyddstillsyn eller överlämnande
till särskild vård har getts in till regeringen
sist den dag då han enligt
10 § första stycket senast skulle ha
inställt sig vid kriminalvårdsanstalt,
skall verkställigheten anstå i avvaktan
på regeringens beslut med anledning
av ansökningen. Detta gäl -

Visar den som har dömts till
fängelse att en ansökan om att han
av nåd skall befrias från straffet eller
få detta utbytt mot böter, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller
överlämnade till särskild vård har
getts in till regeringen sist den dag
då han enligt 10 § första stycket senast
skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt,
skall verkställigheten
anstå i avvaktan på regeringens
beslut med anledning av ansökningen.
Detta gäller dock inte om den

(4) Senaste lydelse 1984: 397.

(5) Senaste lydelse 1982:364.

Nuvarande lydelse

ler dock inte om den dömde är intagen
i häkte eller kriminalvårdsanstalt,
om nåd tidigare har sökts i
målet eller om det finns skälig anledning
antaga att den dömde avviker.

Föreslagen lydelse

dömde är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt,
om nåd tidigare
har sökts i målet eller om det finns
skälig anledning antaga att den
dömde avviker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975: 688) om skydd för viss
tjänsteutövning

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken skall tillkomma

1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid
kanal- eller slussverk eller järnvägsanläggning eller allmän flygplats eller
godkänd enskild flygplats;

2. den som utan att vara krigs- 2. den som för försvaret fullgör
man för försvaret fullgör bevak- bevaknings- eller ordningsuppgift

nings- eller ordningsuppgift och och därvid bär uniform eller märke

därvid bär uniform eller märke som som tydligt utvisar denna uppgift,

tydligt utvisar denna uppgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § (1)

Alkoholhaltiga drycker eller and- Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas ra berusningsmedel, vilka påträffas

hos den som gör sig skyldig till gär- hos den som brutit mot 4 § lagen

(1) Lydelse enligt 1977:297; paragrafen ändrad 1986:170.

JuU 1985/86: 24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86: 24

ning som avses i 21 kap. 13 eller
14 § brottsbalken och därvid är berusad,
så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, skola vara förverkade
om ej särskilda skäl äro
däremot.

Samma lag vare, om sådana
drycker eller berusningsmedel påträffas
hos den som brutit mot 4 §
lagen om straff för vissa trafikbrott,
13 kap. 6 § luftfartslagen eller
325 § sjölagen eller hos någon som
medföljt vid tillfället, såframt berusningsmedlen
må antagas hava
varit avsedda även för den som begått
gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller
starköl vid offentlig tillställning, skola de ock vara förverkade som i första
stycket sägs.

(1951.649) om straff för vissa trafikbrott,
13 kap. 6 § luftfartslagen
(1957:297) eller 325 § sjölagen
(1891:35 s. 1) skall vara förverkade,
om det inte finns särskilda skäl mot
detta.

Detsamma skall gälla om sådana
drycker eller berusningsmedel påträffas
hos den som medföljt vid
tillfället, om berusningsmedlen kan
antas ha varit avsedda även för den
som begått gärningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

13 Förslag till
Lag om ändring i polislagen (1984: 387)

Härigenom föreskrivs att 23 § polislagen (1984:387) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Vad som föreskrivs i 10 § första
stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan
vaktpost eller annan krigsman som
tjänstgör för bevakning eller för att
upprätthålla ordning och föreskrifterna
i 10 § första stycket 1-4 även
tjänsteman vid tullverkets kustbevakning
som enligt särskilda bestämmelser
medverkar vid polisiär
övervakning. Bestämmelsen i 10 §
första stycket 2 gäller dessutom den
som annars med laga stöd skall
verkställa ett frihetsberövande och
bestämmelsen i samma paragraf
första stycket 4 den som i myndighetsutövning
har befogenhet att

Vad som föreskrivs i 10 § första
stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan
vaktpost eller annan som vid försvarsmakten
tjänstgör för bevakning
eller för att upprätthålla ordning
och föreskrifterna i 10 § första
stycket 1-4 även tjänsteman vid
tullverkets kustbevakning som enligt
särskilda bestämmelser medverkar
vid polisiär övervakning.
Bestämmelsen i 10 § första stycket
2 gäller dessutom den som annars
med laga stöd skall verkställa ett
frihetsberövande och bestämmelsen
i samma paragraf första stycket
4 den som i myndighetsutövning

verkställa någon sådan åtgärd som har befogenhet att verkställa någon

där anges. Vid ingripande med stöd sådan åtgärd som där anges. Vid

av 10 § första stycket 4 tillämpas ingripande med stöd av 10 § första

också andra stycket samma para- stycket 4 tillämpas också andra

graf. stycket samma paragraf.

När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten
eller avlägsnar någon, tillämpas också 19 § 1.

Bestämmelserna i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inte annat
framgår av hans förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon,
gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste
polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid tullverkets
kustbevakning att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

14 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 5 b, 24 och 25 §§ rättshjälpslagen (1972:429)

skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse

Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt,
marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten,
arbetsdomstolen
och krigsrätt. Vad i lagen sägs om
domstol skall även gälla arrendenämnd,
hyresnämnd och statens
va-nämnd.

Föreslagen lydelse
§(1)

Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt,
marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten
och arbetsdomstolen.
Vad i lagen sägs om domstol
skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd
och statens va-nämnd.

24 §(2)

I den mån ej särskilda föreskrifter
gäller, utgår ersättning för bevisning
i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen
eller krigsrätt med skäligt belopp
enligt domstolens bestämmande.

I den mån ej särskilda föreskrifter
gäller, utgår ersättning för bevisning
i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen
eller arbetsdomstolen
med skäligt belopp enligt domstolens
bestämmande.

JuU 1985/86:24

(1) Senaste lydelse 1981: 830.

(2) Senaste lydelse 1979:240.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:24

25 §(3)

I angelägenhet, som ej handlägges
vid allmän domstol, bostadsdomstolen,
marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen eller krigsrätt, beslutar
rättshjälpsnämnden om utredning.
Utan hinder härav får biträde
besluta om utredning av
mindre omfattning. Samma befogenhet
tillkommer skiftesman som
förordnats i ärende om bodelning.

I angelägenhet, som ej handlägges
vid allmän domstol, bostadsdomstolen,
marknadsdomstolen eller
arbetsdomstolen, beslutar
rättshjälpsnämnden om utredning.
Utan hinder härav får biträde besluta
om utredning av mindre omfattning.
Samma befogenhet tillkommer
skiftesman som förordnats i
ärende om bodelning.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till
ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i
mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättningen
av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

15 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 5§ lagen (1957:668) om utlämning för brott
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 8(1)

För gärning, varom förmäles i För gärningar som nämns i de
sådan bestämmelse i 21 eller 22 föreskrifter i 16 kap. brottsbalken

kap. brottsbalken som avser brott som avser brott av av krigsman el av

krigsman, må utlämning ej med- ler i 21 kap. brottsbalken eller i

givas. värnpliktslagen (1941:967) får ut lämning

inte medges.

Vad nu sagts utgör ej hinder att, om gärningen innefattar jämväl brott för
vilket utlämning eljest må ske, utlämna personen för det brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

(3) Senaste lydelse 1979:240.

(1) Senaste lydelse 1964: 176.

16 Förslag till

JuU 1985/86: 24

Lag om ändring i lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers
iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar

Härigenom föreskrivs att lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakt -

tagande i fraga om ansvar för brott
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Är någon, som avses i 27 kap.
14 § tredje stycket strafflagen, eller
annan utlänning, som internerats då
riket är i krig, misstänkt för brott,
skall vid rättsligt förfarande med
anledning därav samt vid påföljds
ådömande och verkställande iakttagas
vad som bestämts i gällande avtal
med främmande makt eller följer
av allmänt erkända folkrättsliga
grundsatser.

av vissa utlänningar skall ha nedan

Föreslagen lydelse

Är någon, som avses i 21 kap. 4 §
brottsbalken, eller annan utlänning,
som internerats då riket är i krig,
misstänkt för brott, skall vid rättsligt
förfarande med anledning därav
samt vid påföljds ådömande och
verkställande iakttagas vad som bestämts
i gällande avtal med främmande
makt eller följer av allmänt
erkända folkrättsliga grundsatser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

17 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m. m.

Härigenom föreskrivs att 9§ lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna
om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning skall
iakttagas för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för
bevakande eller fullföljd av talan hos domstol eller domare annorledes än
genom särskilt rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta
dylikt förordnande för en tid av två veckor från kungörelsens utfärdande,
om ej Konungen bestämmer annorlunda.

Vad i denna paragraf är stadgat
äger icke tillämpning vid fullföljd
av talan mot beslut i militära disciplinmål
eller mot dom eller beslut
av krigsrätt i militära brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

18 Förslag till

JuU 1985/86:24

Lag om ändring i lagen (1942: 87) med särskilda
bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara m. m.

dels att i 2-4, 9-11 och 14 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot
”regeringen”,
dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § (1)

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2-13 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.

Befinner sig riket i krig skola bestämmelserna
i 2-13 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger regeringen förordna,
att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.

Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom
två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2-13 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag
eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma
bestämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

Denna lag äger ej tillämpning be- Denna lag äger ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna träffande riksdagen eller allmänna

kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk eller i
fråga om krigsrätter eller myndigheter,
som avses i lagen med särskilda
bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m.m., eller beträffande
mål eller ärende varom
stadgats i nämnda lag.

kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk eller i
fråga om myndigheter, som avses i
lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara
m.m., eller beträffande mål eller
ärende varom stadgats i nämnda
lag.

Med den begränsning, som framgår av näst föregående stycke, förstås i
denna lag

med statsmyndighet: alla till statens förvaltning hörande myndigheter
och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer; samt
med kommunalmyndighet: alla till kommunal styrelse eller förvaltning
hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier,

(1) Senaste lydelse 1953: 51.

nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte
underlydande verk och inrättningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

19 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975: 1057) med instruktion för
justitieombudsmännen

Härigenom föreskrivs att 2 och 21 §§ lagen (1975:1057) med instruktion
för justitieombudsmännen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Under ombudsmännens tillsyn står

1. statliga och kommunala myndigheter,

2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, samt

3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning,
såvitt avser denna hans verksamhet.

I fråga om krigsmän omfattar till- I fråga om befattningshavare vid
synen dock endast befäl av lägst försvarsmakten omfattar tillsynen

överfurirs grad och dem som inne- dock endast befäl av lägst fänriks

har motsvarande tjänsteställning. grad och dem som innehar motsva rande

tjänsteställning.

Ombudmännens tillsyn omfattar ej

1. riksdagens ledamöter,

2. riksdagens förvaltningsstyrelse, riksdagens valprövningsnämnd, riksdagens
besvärsnämnd eller kammarsekreteraren,

3. riksbanksfullmäktige, riksbankschefen och vice riksbankschefen,
utom såvitt avser deltagande i utövning av riksbankens beslutanderätt
enligt valutalagen (1939:350), riksbankens direktion, fullmäktige i riksgäldskontoret
eller riksgäldsdirektören,

4. regeringen eller statsråd,

5. justitiekanslern,

6. ledamöter av beslutande kommunala församlingar.

Ombudmännen står ej under tillsyn av varandra.

Med befattningshavare förstås i denna lag person som står under ombudsmännens
tillsyn.

21 § (1)

Ombudsman skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för
prövning av klagomål och andra ärenden.

När ombudsman enligt regeringsformens föreskrifter begär upplysningar
och yttranden, får han förelägga vite om högst 1 000 kronor. Ombudsman
får utdöma försuttet vite.

JuU 1985/86:24

(1) Senaste lydelse 1980: 15.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86: 24

Kan det misstänkas att befattningshavare
som sägs i 7 § gjort sig
skyldig till förseelse, för vilken disciplinpåföljd
bör åläggas, och kan
det befaras att skriftlig anmaning
enligt 14 kap. 1 § första stycket lagen
(1976:600) om offentlig anställning
ej kan tillställas honom inom
två år efter förseelsen, får ombudsman
utfärda sådan anmaning. Anmaning
som nu har sagts gäller
även som underrättelse enligt 29 §
lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl. Första meningen har motsvarande
tillämpning i fråga om underrättelse
enligt 25 § lagen (1985:00)
om disciplinförseelser av krigsmän.
När ombudsman är närvarande vid domstols eller myndighets överläggningar
har han ej rätt att yttra sin mening.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1985/86:47 av Allan Ekström (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar förse värnpliktslagen med följande tillägg:
Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om.

Han är skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen
eller av oaktsamhet vållar i fråga om materiel, som utlämnats till honom för
personligt bruk,

2. att riksdagen beslutar att anta sådant tillägg till den föreslagna lagen
om disciplinförseelser av krigsmän som förordas i motionen.

Det sistnämnda yrkandet går ut på att det i den föreslagna lagen bör tas
in regler om handläggning av ersättningsfrågor.

I motion 1985/86:48 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs att riksdagen
avslår propositionen i sin helhet.

I motion 1985/86:49 av Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) hemställs
att riksdagen antar följande lydelse av ”19 §” i lag om disciplinförseelser
av krigsmän:

För att auditörer. Auditörerna skall vara lagfarna och ha avlagt

domared. De förordnas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.

I motion 1985/86:50 av Martin Olsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att i värnpliktslagen införa en bestämmelse innebärande att värnpliktig
är skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen
eller av oaktsamhet, vilken ej är ringa, vållat i fråga om materiel, som har
utlämnats till honom för personligt bruk.

I motion 1985/86:51 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att frågan om i vilka fall åtalsanmälan får
underlåtas avgörs i samma ordning som gäller för offentligt anställda enligt
12 kap. 1 § lagen om offentligt anställda,

2. att riksdagen beslutar att auditörs yttrande skall inhämtas innan påföljden
”extratjänst” beslutas,

3. att riksdagen beslutar att förutsättningarna för att få verkställa en
icke lagakraftvunnen disciplinpåföljd skall skärpas i enlighet med motionens
förslag,

4. att riksdagen beslutar att förutsättningen för att få verkställa
kroppsvisitation skall skärpas i enlighet med motionens förslag,

5. att riksdagen beslutar att krigsman skall ha rätt till biträde i enlighet
med motionens förslag.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1985

I motion 1984/85:2782 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas, med hänvisning
till vad som anförts i motion 1984/85:2781, att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag till den särskilda militära bestraffningsrättens avskaffande.

Juli 1985/86:24

Utskottet

Inledning

Frågan om en mer genomgripande reform av det militära ansvarssystemet
har sedan länge aktualiserats i olika sammanhang (se t. ex. SOU 1969:20
och JuU 1972: 28).

En sådan reform har övervägts av en av chefen för justitiedepartementet
med stöd av regeringens bemyndigande tillkallad kommitté, militäransvarskommittén.
Denna har redovisat sitt arbete i betänkandet (SOU
1983:2) Nytt militärt ansvarssystem. Betänkandet har remissbehandlats.

De förslag som läggs fram i propositionen bygger på betänkandet och
remissbehandlingen därav.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det nuvarande militära disciplinansvarssystemet,
som är reglerat i militära rättegångslagen (1948:472) och lagen
(1973:18) om disciplinstraff för krigsmän och som omfattar särskilda straffbestämmelser
i brottsbalken (BrB), ersätts med ett utomstraffrättsligt ansvarssystem.
Det nya ansvarssystemet innebär att yrkesofficerare, reservofficerare
och andra, som är anställda vid försvarsmakten, i fredstid likställs
med övriga statsanställda och underkastas reglerna om disciplinansvar
i lagen (1976:600) om offentlig anställning. För värnpliktiga, kvinnor
som genomgår officersutbildning, hemvärnsmän m.fl. som är tjänstgöringsskyldiga
vid försvarsmakten utan att vara anställda föreslås en ny lag
om disciplinförseelser av krigsmän. Enligt den nya lagen skall förseelser i
tjänsten av sådan militär personal beivras genom disciplinpåföljd, som
beslutas av tjänstgöringsmyndigheten i administrativ ordning. I krig skall
den nya lagen vara tillämplig på alla som är tjänstgöringsskyldiga vid
försvarsmakten, således också på den fast anställda personalen. Benämningen
krigsman behålls men reserveras för dem som lyder under det nya
militära ansvarssystemet.

Samtidigt föreslås i propositionen bl. a. att flertalet av de särskilda
reglerna i 21 kap. BrB om brott av krigsmän upphävs. Värnpliktiga som
åsidosätter vissa grundläggande skyldigheter, t. ex. att lyda order eller att
inställa sig för tjänstgöring, skall kunna dömas enligt en ny straffbestämmelse
om värnpliktsbrott i värnpliktslagen (1941:967). Några av de straffbestämmelser
som för närvarande upptas i 21 kap. BrB bibehålls i sak men
flyttas till andra kapitel i balken. Bestämmelserna i 21 kap. BrB föreslås i
fortsättningen omfatta endast brott av krigsmän i krig. Till detta kapitel
överförs därför de i 22 kap. BrB befintliga, för krigsmän avsedda straffbestämmelserna.
Återstående bestämmelser i 22 kap., som gäller envar och
omfattar brotten landsförräderi m. m., behålls i sak oförändrade.

Vidare föreslås i propositionen att gällande regler om rätt för militär
myndighet att ålägga krigsmän ersättningsskyldighet, s. k. ersättningsmål,
slopas. Någon ändring av reglerna om skadeståndsskyldighet för militär
personal föreslås inte.

JuU 1985/86:24

Propositionen upptar förslag till följdändringar i ett stort antal lagar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Utskottets allmänna synpunkter beträffande det militära
ansvarssystemet

Sedan länge har i vårt land funnits en särskild straff- och processlagstiftning
för det militära försvaret. För brott av krigsmän finns sålunda inte
bara särskilda straffbestämmelser, utan också en speciell påföljdsform,
disciplinstraff. Påföljden består av fritidsstraff eller disciplinbot. I stället
för disciplinstraff kan tillrättavisning åläggas; tillrättavisningsformerna är
varning, extratjänst, utegångsförbud och landgångsförbud.

Även beträffande den processuella handläggningen av ansvarsfrågorna
gäller en särreglering. Mål som rör det särskilda straffansvaret för krigsmän
handläggs i regel som militära brottmål. Sådana mål handläggs vid
allmän domstol, om de inte skall handläggas som disciplinmål. I disciplinmålen
är det en befattningshavare vid försvarsmakten som prövar frågan
om straff för brottet. Beslut i disciplinmål kan överklagas till allmän
domstol.

Det disciplinära ansvarssystem som tillämpas inom försvarsmakten
skiljer sig i åtskilliga hänseenden från vad som gäller för civila arbetstagare
hos staten. Efter 1975 års ämbetsansvarsreform är civila statstjänstemän
underkastade ett disciplinansvar som vilar på en privaträttslig syn på den
offentliga tjänsten; detta disciplinansvar har således inte straffrättslig karaktär.
För vissa anställda inom försvarsmakten, framför allt civil personal,
gäller redan detta ansvarssystem. Bestämmelserna på området finns i
lagen om offentlig anställning.

Som har beskrivits i det föregående innebär den reform som föreslås i
propositionen att det nuvarande militära disciplinansvarssystemet ersätts
med ett nytt utomstraffrättsligt ansvarssystem.

I motion 48 yrkas avslag på propositionen. Motionärerna erinrar om att
det i riksdagen motionsvägen (mot. 1984/85:452) har förts fram krav på att
ämbetsansvaret skall återinföras för tjänstemän i offentlig tjänst. Mot den
bakgrunden motsätter sig motionärerna att man för försvarsmaktens anställda
militära personal inför ett utomstraffrättsligt ansvarssystem. I motionen
framhålls vidare att det är angeläget att det finns ett enhetligt
ansvarssystem för värnpliktiga och anställd militär personal i försvaret,
något som förslaget i propositionen inte innebär. Utan något däremot
svarande särskilt yrkande riktas i motionen även kritik mot den föreslagna
utformningen av militäransvarsreglerna i visst hänseende och mot att den
särskilda krigsrättsorganisationen föreslås bli avskaffad.

I motion 2782 begärs att den nuvarande särskilda militära bestraffningsrätten
avskaffas.

Utskottet kan för sin del till att börja med konstatera att det sedan länge
har stått klart att det militära ansvarssystemet behöver reformeras. Försvarsmakten
har alltmer kommit att betraktas som en integrerad del av
samhället i övrigt. Behovet av ett särskilt straffrättsligt ansvarssystem på

JuU 1985/86:24

området gör sig därför inte längre gällande på samma sätt som tidigare. En
naturlig utgångspunkt för en reform är att reglerna på det militära området
bör anpassas till det regelsystem som gäller i övrigt i samhället.

Beträffande den anställda militära personalen bör enligt utskottets mening
vägledande för en reform på området vara att det för dem så långt det
är möjligt skall gälla samma ansvarsregler som för andra anställda hos
staten. Det är, såsom departementschefen konstaterar, betydligt mera som
förenar de anställda inom skilda delar av statsförvaltningen än som skiljer
dem åt till följd av olika tjänsteförhållanden.

Med anledning av vad som i motion 48 sägs om ämbetsansvarets betydelse
i sammanhanget vill utskottet erinra om att den särskilda straffrättsliga
ordning som råder inom det militära försvaret är av ett annat slag och
syftar till att tillgodose andra ändamål än det straffrättsliga ämbetsansvaret
som offentliga tjänstemän, och då även militära befattningshavare, är
underkastade. Mot den bakgrunden anser utskottet — till skillnad från
motionärerna — att det förhållandet att en översyn av ämbetsansvaret har
aktualiserats för statsmakterna (se KU 1985/86:11 y) inte behöver inverka
på bedömningen av militäransvarets utformning.

Den syn på saken som utskottet med det anförda gett uttryck för innebär
att utskottet ansluter sig till grundtanken i det reformförslag som upptas i
propositionen, nämligen att den särskilda straff- och processrättsliga ordning
som gäller inom det militära försvaret i princip bör frångås och i
huvudsak ersättas med ett utomstraffrättsligt ansvarssystem.

En konsekvens av förslaget i propositionen blir att det under fredstid
kommer att gälla skilda regler för anställda på militära tjänster och för bl. a.
värnpliktiga. Med anledning av den kritik mot en sådan ordning som
framförs i motion 48 vill utskottet framhålla att för de båda nämnda
grupperna avses gälla ett principiellt likartat ansvarssystem som vilar på
utomstraffrättslig grund. Den enda nämnvärda skillnad som kommer att
finnas gäller de påföljder som kan komma i fråga för förseelser i tjänsten.
Betydelsen av denna skillnad får dock inte överdrivas. Ty i den praktiska
tillämpningen torde annat inte komma i fråga än att anställda på militära
tjänster och värnpliktiga med motsvarande befälsställning åläggs disciplinpåföljd
av i sak samma slag, fast med stöd av olika författningar. Utskottet
anser att de skillnader i övrigt som finns mellan de olika regelsystem inte
innebär sådana principiella eller praktiska nackdelar som motionärerna gör
gällande.

Vad utskottet nu anfört innebär att utskottet inte ställer sig bakom
yrkandet i motion 48 om avslag på propositionen. Som framgår av framställningen
i det följande ställer sig utskottet inte heller bakom den kritik i
övrigt mot förslag i propositionen som, utan något däremot svarande
särskilt yrkande, förs fram i motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion
48.

Innebörden av ställningstagandena i det föregående är vidare att justitieutskottet,
lika med försvarsutskottet, i princip kan godta den reform av det
militära ansvarssystemet som föreslås i propositionen. Reformen innebär,
som har sagts tidigare, att det på det militära området i huvudsak införs ett

JuU 1985/86:24

utomstraffrättsligt ansvarssystem liknande det som gäller inom den civila
statsförvaltningen. Yrkandet i motion 2782 om att den militära bestraffningsrätten
skall avskaffas får därmed i princip anses vara tillgodosett, och
motionen föranleder därför inte något ytterligare uttalande från utskottets
sida.

Till olika enskildheter i den i propositionen föreslagna lagstiftningen om
disciplinförseelser av krigsmän liksom till vissa andra särskilda frågor som
har aktualiserats i ärendet återkommer utskottet i det följande.

Disciplinpåföljdernas närmare utformning

Bestämmelser om disciplinpåföljder upptas i 10-15 §§ förslaget till lag om
disciplinförseelser av krigsmän. Enligt 10 § är disciplinpåföljderna varning,
extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud.

Enligt 12 § innebär extratjänst bl. a. att den felande vid högst fem tillfällen
utöver den vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller någon annan
särskild uppgift.

Om utegångsförbud anges i 14 § att det innebär förbud för den som är
förlagd inom ett kasernområde, läger eller motsvarande område att under
en bestämd tid på fritid vistas utanför det område som är upplåtet åt en viss
avdelning eller utanför en del av ett sådant område. För den som är förlagd
ombord på ett fartyg skall utegångsförbudet avse förbud att lämna fartyget.
Utegångsförbud får omfatta minst sju och högst femton dagar.

Militäransvarskommitténs förslag innefattade möjlighet att ålägga utegångsförbud
för en tid av minst en och högst femton dagar.

I anslutning till sina överväganden rörande den minsta tid som påföljden
utegångsförbud bör ha konstaterar departementschefen (prop. s. 61) bl. a.
att enligt gällande ordning skillnaden mellan extratjänst och ett kortare
utegångsförbud inte alltid varit särskilt tydlig. Båda påföljderna har för den
felande uppfattats som en inskränkning i rörelsefriheten under fritiden, låt
vara i kombination med arbetsplikt i det ena fallet. I detta hänseende
innebär enligt departementschefen militäransvarskommitténs förslag inte
någon skillnad.

Departementschefen förklarar att han för sin del ifrågasätter om det är
motiverat med två påföljdsformer som till sin reella innebörd skiljer sig åt
så litet som extratjänsten och det korta utegångsförbudet gör. Enligt hans
mening är det att föredra att kortvariga inskränkningar i rörelsefriheten
alltid förenas med skyldighet att utföra arbete av något slag; en sådan
påföljd bör benämnas extratjänst. Det rena utegångsförbudet utan någon
skyldighet att utföra tjänsteuppgifter bör då, fortsätter departementschefen,
utformas efter förebild från det nuvarande fritidsstraffet, dvs. ha en
viss minsta längd. I sammanhanget nämner departementschefen att det
nuvarande fritidsstraffet kan avse 8—15 dagar medan motsvarande tid för
tillrättavisningsformen utegångsförbud är 1—7 dagar.

En lämplig avvägning mellan de båda påföljderna extratjänst och utegångsförbud
är enligt departementschefens bedömning att extratjänsten får
avse högst fem tillfällen och att utegångsförbud får åläggas för 7—15 dagar.

JuU 1985/86:24

Frågan om utegångsförbudets längd tas upp av försvarsutskottet, som JuU 1985/86:24
uppger att representanter för överbefälhavaren inför utskottet har förordat
militäransvarskommitténs förslag.

Enligt försvarsutskottet har överbefälhavaren - med hänvisning till att
flertalet ålagda utegångsförbud uppgår till högst fem dagar - slagit vakt om
att den nuvarande tillämpningen skall behållas. Överbefälhavaren har ansett
att ett slopande av de korta utegångsförbuden skulle innebära att handlingsfriheten
i fråga om att ålägga lämplig påföljd i det enskilda fallet blir
alltför begränsad. Överbefälhavaren har i sammanhanget pekat på att det
ibland är svårt att finna lämpliga uppgifter för extratjänst. En möjlighet att
ge korta utegångsförbud kan enligt överbefälhavaren minska risken för
s. k. grå bestraffning.

Försvarsutskottet förklarar att utskottet kan ansluta sig till överbefälhavarens
syn på behovet att kunna använda korta utegångsförbud som disciplinpåföljd.
Utöver vad överbefälhavaren anfört har försvarsutskottet påpekat
att ett avskaffande av möjligheten att besluta om korta utegångsförbud
möjligen kan bidra till ökad användning av svårare disciplinpåföljder.

Detta skulle i så fall enligt vad försvarsutskottet framhåller innebära en
icke önskad upptrappning av disciplinpåföljderna. Det finns därför skäl
som talar för att lägga militäransvarskommitténs förslag till grund för
bestämmelserna om utegångsförbud i den föreslagna lagen.

Justitieutskottet delar den uppfattning i saken som kommit till uttryck i
försvarsutskottets yttrande. Det innebär att latituden för disciplinpåföljden
utegångsförbud bör bestämmas till minst en och högst femton dagar. 14 §
bör utformas i enlighet härmed.

En konsekvens av det nu gjorda ställningstagandet bör enligt utskottets
uppfattning bli att militäransvarskommitténs förslag i övrigt som berör
utegångsförbud i 1-5 dagar i sak genomförs.

I enlighet härmed bör ändringar i förhållande till förslaget i propositionen
göras i delegationsbestämmelsen i 21 §, i bestämmelsen om verkställighetsförbud
i vissa fall på tjänstefria dagar i 33 § och i bestämmelsen om
inhibition i omprövningsärenden i 47 §.

Den ändring som utskottet anser bör ske beträffande delegationsbestämmelsen
innebär att lägre chefer får befogenhet att - i nära överensstämmelse
med vad som i sak gäller enligt nuvarande ordning — ålägga
utegångsförbud i högst fem dagar.

Enligt förslaget i propositionen får extratjänst inte verkställas på tjänstefria
dagar. Den av utskottet föreslagna ändringen i 33 §, som innebär att
inte heller utegångsförbud som avser högst fem dagar får verkställas på
tjänstefria dagar, ger utskottet anledning att tillägga följande. Verkställighet
av extratjänst och utegångsförbud skall ske i en följd, se 34 §. I
anslutning till paragrafen uttalar departementschefen (s. 115) att utegångsförbud
skall avse ett visst antal dagar i följd utan avbrott. Extratjänsten
skall, enligt vad departementschefen anför, också verkställas utan andra
avbrott än dem som föranleds av mellankommande tjänstefria dagar. Detta
uttalande om verkställighetsavbrott för tjänstefria dagar - som skall ses
mot bakgrund av 33 § — har enligt utskottets uppfattning motsvarande
giltighet i fråga om verkställighet av utegångsförbud som avser högst fem 49

dagar.

4 Riksdagen 1985186 . 7 sami. Nr 24

Konkurrensen mellan disciplinansvar och allmänna JuU 1985/86:24

straffbestämmelser

I 16-18 §§ förslaget till lag om disciplinförseelser av krigsmän upptas
bestämmelser om åtalsanmälan m. m. i sådana fall då en disciplinförseelse
också utgör brott enligt straffrättsliga bestämmelser.

Enligt huvudregeln i 16 § skall gälla att, om en krigsman kan antas ha
begått en disciplinförseelse och han genom sitt förfarande kan misstänkas
även ha gjort sig skyldig till brott, han skall anmälas till åtal för brottet, om
inte annat följer av 17 §.

Av 17 § första stycket följer att åtalsanmälan inte behöver göras i fråga
om dels brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs, dels ett antal
uppräknade brott i brottsbalken vilka har både böter och fängelse i straffskalan.
I paragrafens andra stycke anges att åtalsanmälan dock alltid skall
göras bl. a. om det finns skäl att anta att påföljden inte kommer att stanna
vid böter.

I motion 51 berörs utformningen av 17 §. Motionären förespråkar att det
i fråga om åtalsanmälan bör gälla samma regler som för den civila statsförvaltningen
enligt lagen om offentlig anställning. Motionsyrkandet innebär
således att disciplinförfarande bör kunna komma i fråga endast för bötesbrott.

I motion 48 kritiseras — utan något däremot svarande yrkande — den
reglering beträffande åtalsanmälan som föreslås i propositionen. Motionärerna
anser att förslaget kommer att leda till oklarhet i den praktiska
tillämpningen.

Utskottet vill för sin del till en böljan framhålla att den i propositionen
föreslagna ordningen innebär att ett disciplinförfarande inte kan komma i
fråga i andra fall än när någon har åsidosatt vad han på grund av reglementen,
instruktioner, förmäns order eller i övrigt skall iaktta i tjänsten (7 § i
det i propositionen upptagna förslaget). Om en krigsman under sin tjänstgöring
gör sig skyldig till brott utan att det föreligger ett sådant åsidosättande
som nu sagts, får disciplinförfarandet enligt den föreslagna ordningen
således inte användas.

Utgör en disciplinförseelse tillika brott enligt strafflagstiftningen anser
utskottet att huvudregeln, såsom föreslås i propositionen, bör vara att
åtalsanmälan skall göras. Det bör emellertid finnas möjligheter att göra
avsteg från denna huvudregel.

Yrkandet i motion 51 går ut på att ett undantag från skyldigheten att göra
åtalsanmälan bör utformas efter förebild av vad som gäller enligt lagen om
offentlig anställning. Med anledning härav vill utskottet till att börja med
erinra om att regleringen i den lagen innebär att åtalsanmälan skall göras i
huvudsak endast i fråga om brott för vilka är föreskrivet fängelse. En
sådan uttrycklig begränsning anser utskottet mindre lämplig i detta sammanhang;
huvudregeln om åtalsanmälan bör således i princip gälla oberoende
av vilket straff som är stadgat för brottet.

Det huvudsakliga syftet med yrkandet i motion 51 är att disciplinförfarande
inte skall kunna avse ett brott för vilket är stadgat fängelse; åtalsan -

målan skall med andra ord inte få underlåtas i ett sådant fall. Utskottet har
i och för sig förståelse för önskemålet i motionen om att det i sammanhanget
bör dras en principiell gräns mellan bötesbrott å ena sidan och grövre
brott å den andra sidan. Samtidigt ställer sig utskottet tveksamt till att,
såsom motionären förespråkar, frågan om vad som skall kunna beivras i
disciplinär ordning och vad som bör handläggas av rättsväsendets organ
skall avgöras med utgångspunkt i straffskalan för ett brott. Ett sådant
betraktelsesätt anser utskottet leda till en icke önskvärd formell begränsning
av möjligheterna att använda disciplinförfarandet. Vad som i sammanhanget
är angeläget är att få till stånd en reglering enligt vilken disciplinförfarandet
i princip inte används vid annan brottslighet än sådan som
kan betecknas som klart mindre allvarlig.

De brott, som räknas upp i det förslag som upptas i propositionen och
för vilka straffskalan innefattar även fängelse, omfattar beteenden som
många gånger måste betecknas som bagatellartade. Utskottet anser att det
skulle stå mindre väl i överensstämmelse med militäransvarsreformens
syfte, om de beteenden som det här gäller skulle föranleda åtalsanmälan i
alla lägen. I samma riktning verkar också intresset av att rättsväsendets
resurser koncentreras till mera allvarlig brottslighet. Den avgränsning som
i sammanhanget måste göras bör, såsom föreslås i propositionen, ta sig
uttryck i en föreskrift om att åtalsanmälan alltid skall göras om det finns
skäl att anta att påföljden inte kommer att stanna vid böter.

Det nu anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom önskemålet
i motion 51. Utskottet avstyrker därför bifall till den motionen i nu
behandlad del.

Mot den reglering i fråga om åtalsanmälan som föreslås i propositionen
riktas kritik även i motion 48. Kritiken går ut på att den föreslagna ordningen
kommer att leda till oklarhet i den praktiska tillämpningen. - Enligt
utskottets mening innebär förslaget i propositionen att frågan om vilka
förfaranden som skall kunna beivras i disciplinär ordning och vilka som
skall föranleda åtalsanmälan har getts en tillfredsställande lösning både
från sakliga och från formella utgångspunkter; utskottet anser inte att det
finns fog för den i motionen framförda kritiken rörande förslaget.

Utskottets ställningstagande i det föregående innebär att utskottet i sak
godtar den reglering i fråga om konkurrensen mellan disciplinansvar och
allmänna straffbestämmelser som föreslås i propositionen. I 17 och 18 §§
bör dock göras smärre redaktionella jämkningar av lagtexten.

1 propositionen berörs något en sak som anknyter till den aktuella
regleringen, nämligen frågan om disciplinmyndighetens möjlighet att till
åklagaren överlämna ett ärende i ett sådant fall när skyldighet därtill inte
föreligger. Departementschefen yttrar i denna sak (s. 64) att det nya
disciplinsystem som föreslås förutsätter ett enhetligt administrativt förfarande.
Överlämnande av disciplinärenden till åtal bör därför enligt departementschefen
ske endast efter en formell prövning av förutsättningarna för
detta; om ärendet är sakligt eller juridiskt komplicerat eller om krigsmannen
har förnekat förseelsen är därvid utan betydelse.

Utskottet vill för sin del understryka att det är angeläget att det sker en

JulJ 1985/86:24

enhetlig rättstillämpning på området, och utskottet kan i huvudsak ansluta
sig till vad departementschefen uttalar om förutsättningarna för att överlämna
ett ärende till åklagare. - I sammanhanget skall tilläggas att det
någon gång kan finnas goda skäl att göra åtalsanmälan även i sådana
situationer när detta formellt sett inte behöver ske. Ett exempel härpå
erbjuder det fall att krigsmannens förfarande innefattar flera brottsliga
gärningar av vilka vissa kan handläggas som disciplinärende och andra
skall anmälas till åtal. Enligt grunderna för straffprocessordningen bör
enligt utskottets mening i ett sådant fall åtalsanmälan i regel gälla samtliga
gärningar.

Auditörsmedverkan m. m.

Enligt det nuvarande militära disciplinansvarssystemet utövas bestraffningsrätten
vanligtvis av förbandscheferna. För att bl. a. biträda de bestraffningsberättigade
cheferna vid handläggningen av disciplinmålen finns
auditörer. Endast den som uppfyller villkoren för att utöva domartjänst
och som har avlagt domared får för närvarande tjänstgöra som auditör.

Den som har bestraffningsrätt i disciplinmål har också rätt att ålägga
tillrättavisning. Sådan rätt har dessutom vissa lägre chefer som t. ex.
kompanichefer över underlydande personal med högst furirs tjänstegrad.
Vid handläggningen av en fråga om att ålägga tillrättavisning biträder inte
auditören.

Det förslag till nya disciplinbestämmelser för krigsmän som läggs fram i
propositionen innebär att auditörer skall medverka i disciplinärendena i
ungefär samma omfattning som enligt det system som gäller i dag. I 22 §
första stycket förslaget till lag om disciplinförseelser av krigsmän upptas
således föreskrifter om att det skall finnas auditörer för att biträda de
myndigheter som har att handlägga disciplinärenden. Enligt det behörighetskrav
som uppställs i paragrafens andra stycke skall auditörerna vara
lagfarna.

Enligt 23 § första stycket gäller som huvudregel att yttrande skall inhämtas
från auditören innan en disciplinpåföljd beslutas eller en åtalsanmälan
görs. Ett sådant yttrande behövs dock inte i sådana fall då beslut, efter
delegation från myndighetschefen, fattas av en lägre chef.

Enligt delegationsbestämmelsen i 21 § får lägst kompanichef eller motsvarande
chef pröva frågor om disciplinansvar för personal som står under
deras befäl. Förutsättningarna härför är enligt förslaget i propositionen att
det förfarande som saken gäller inte kan antas utgöra brott, att förseelsen
har erkänts och att den inte bör medföra svårare påföljd än varning eller
extratjänst. Som framgår av utskottets ställningstagande i det föregående
förordar utskottet en ändring i delegationsbestämmelsen i 21 § som innebär
att beslutsbefogenheten för lägre chefer skall omfatta också möjlighet att
ålägga utegångsförbud i högst fem dagar.

I motion 49 begärs att behörighetsvillkoren för auditörer skall omfatta
krav på att auditören har avlagt domared.

I motion 51 riktas kritik mot den i propositionen föreslagna ordningen att

JuU 1985/86:24

kompanichef eller motsvarande chef skall kunna besluta om extratjänst
utan att höra auditören i ärendet.

Utskottet behandlar först den i motion 51 berörda frågan om auditörsmedverkan
i sådana fall då ett ärende avgörs av lägre chef enligt 21 §. Mera
allmänt vill utskottet i sammanhanget uttala att det är angeläget inte minst
från rättssäkerhetssynpunkt att juristmedverkan sker vid handläggningen
av disciplinärenden enligt den nya ordningen. Lagförslaget bygger också
på ett sådant synsätt genom den i 23 § upptagna huvudregeln om en
obligatorisk auditörsmedverkan.

I likhet med vad som föreslås i propositionen anser utskottet dock att
kravet på auditörsmedverkan inte behöver omfatta handläggningen av
vaije disciplinärende. Beslutsbefogenheten i vissa ärenden skall enligt
förslaget kunna delegeras till lägst kompanichef eller motsvarande chef.
Kännetecknande för dessa ärenden är att de skall vara av enklare beskaffenhet,
något som tar sig uttryck framför allt i kravet på att förseelsen är
erkänd och på att den inte kan antas utgöra brott. Redan med hänsyn till
dessa begränsningar anser utskottet att det från rättssäkerhetssynpunkt
inte är påkallat med auditörsmedverkan vid kompanichefs m. fl. handläggning
av dessa ärenden. En motsatt ordning skulle för övrigt såsom försvarsutskottet
påpekar medföra stora praktiska problem. Härtill kommer
att de disciplinpåföljder som kan komma i fråga i sammanhanget inte är av
nämnvärt ingripande beskaffenhet. Som en jämförelse kan nämnas att
påföljderna närmast motsvarar de nuvarande tillrättavisningsformerna extratjänst
och utegångsförbud/landgångsförbud, vilka åläggs utan medverkan
av auditör.

Det nu anförda innebär att justitieutskottet i likhet med försvarsutskottet
inte kan ansluta sig till den i motion 51 framförda uppfattningen i nu berört
hänseende. Samtidigt vill justitieutskottet erinra om att det intresse som
bär upp motionen i viss mån tillgodoses genom att auditörsmedverkan är
obligatorisk vid myndighetens omprövning enligt 46 § av beslut om disciplinpåföljd
som har fattats av kompanichef m. fl.

Sammantaget innebär justitieutskottets ställningstagande att utskottet
avstyrker bifall till motion 51 i här behandlad del. Utskottet godtar i sak
den reglering i fråga om auditörsmedverkan som föreslås i propositionen. I
23 § bör dock göras en smärre redaktionell jämkning av lagtexten.

Vad härefter gäller den fråga som tas upp i motion 49 om behörighetsvillkoren
för auditörer vill utskottet understryka att det nya ansvarssystemet
kommer att leda till att ökade krav ställs på auditörerna. Mot den bakgrunden
anser utskottet, i linje med motionsönskemålet, det värdefullt att
auditörerna har erfarenhet som domare. Som utskottet ser saken är meningen
med förslaget i propositionen inte heller att kravet härpå i praktiken
skall frångås utan endast att göra det möjligt att vid behov kunna förordna
annan jurist än domare med erforderliga kunskaper och erfarenheter. Mot
en sådan ordning har utskottet inte några erinringar.

Utskottet finner sålunda inte skäl tillstyrka bifall till motion 49. Utskottet
godtar lagförslaget i propositionen såvitt gäller 22 §.

JuU 1985/86:24

Omedelbar verkställighet av disciplinpåföljd

För närvarande gäller att beslut om disciplinstraff skall verkställas utan
hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Motsvarande gäller beträffande
ålagda tillrättavisningar. Grunden för denna ordning är dels att en
snabb verkställighet i hög grad anses bidra till att upprätthålla disciplinen,
dels att den felande har ett intresse av att verkställigheten inte skjuts
framåt i tiden.

I det förslag till lag om disciplinförseelser av krigsmän som läggs fram i
propositionen finns i 32—38 §§ bestämmelser om verkställighet av disciplinpåföljd.

Enligt 32 § första stycket skall som huvudregel gälla att beslut om disciplinpåföljd
skall verkställas så snart det har vunnit laga kraft. Har krigsmannen
överklagat beslutet eller begärt omprövning av ett beslut, föreligger
således hinder för verkställighet tills ärendet slutligt avgjorts.

I 32 § andra stycket upptas dock en regel enligt vilken det är möjligt att
förordna att beslut om extratjänst eller utegångsförbud skall verkställas
trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. Förutsättningen för ett sådant
förordnande, som skall göras i beslutet om disciplinpåföljd, är att omedelbar
verkställighet behövs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten
eller av någon annan särskild anledning. - Förordnande om omedelbar
verkställighet kan göras även när beslut om disciplinpåföljd meddelas av
lägre chef enligt delegationsbestämmelsen i 21 §.

I motion 51 begärs en skärpning av förutsättningarna för omedelbar
verkställighet av beslut om disciplinpåföljd. Motionären förespråkar att
omedelbar verkställighet bör få ske endast om det av synnerliga skäl
behövs med hänsyn till ordningen inom försvarsmakten eller eljest av
sådana skäl; 32 § andra stycket bör ändras i enlighet härmed.

Utskottet godtar i sak den i propositionen föreslagna huvudregeln i 32 §
första stycket om att beslut om disciplinpåföljd inte får verkställas förrän
beslutet har vunnit laga kraft. Förslaget innebär ett närmande till den
ordning som gäller enligt motsvarande regelsystem på andra håll.

Enligt utskottets mening är det emellertid nödvändigt att inom det militära
ansvarssystemet ha möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet.
Den undantagsregel härom som föreslås i propositionen är förestavad av
behovet att upprätthålla ordningen inom försvaret. Hänsynen härtill kan
anses väga särskilt tungt under beredskaps- och krigsförhållanden. Regeln
syftar också till att komma till rätta med de missförhållanden som kan
uppkomma, om överklaganden används för att förhala verkställigheten. I
propositionen anförs sålunda (s. 114) att om det vid beslutstillfället finns
grundad anledning att anta att den felande kommer att överklaga uteslutande
i syfte att få verkställigheten uppskjuten, det kan finnas skäl att förordna
om omedelbar verkställighet. En annan situation som enligt vad som
sägs i propositionen kan föranleda förordnande om omedelbar verkställighet
är att krigsmannens utryckning är nära förestående. Såsom försvarsutskottet
påpekar kan det också ligga i krigsmannens intresse att få en
disciplinpåföljd verkställd omedelbart.

JuU 1985/86:24

Justitieutskottet har inte någon erinran mot att det i den nya lagen upptas
en undantagsregel om omedelbar verkställighet av vissa disciplinpåföljder
— extratjänst och utegångsförbud — med den innebörd och de syften som
nu angetts. I huvudsaklig överensstämmelse med vad försvarsutskottet
yttrar anser justitieutskottet att det inte är vare sig nödvändigt eller ändamålsenligt
att, såsom förespråkas i motion 51, göra andra begränsningar av
förutsättningarna för förordnande om omedelbar verkställighet än som
uppställts enligt förslaget i propositionen. Med anledning av motionen vill
utskottet fästa uppmärksamhet på de möjligheter till inhibition som lagen
erbjuder såväl vid omprövningsfallen (47 §) som vid överklaganden (52 §).
Såsom departementschefen påpekar (s. 123) kan reglerna härom sägas
utgöra en viss spärr mot att beslut om omedelbar verkställighet meddelas
utan att det är motiverat av de särskilda skäl härför som krävs.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 51 i här behandlad
del.

Utskottet tillstyrker samtidigt det förslag i propositionen rörande regler
om verkställighet av disciplinpåföljd som upptas i 32 §. I paragrafens första
stycke bör dock göras ett tillägg av innebörd att det är i förhållande till
krigsmannen som beslutet skall ha vunnit laga kraft för att kunna verkställas.
Detta tillägg är nödvändigt med hänsyn till den talerätt i disciplinärenden
som — i enlighet med vad som sägs längre fram i detta betänkande —
skall tillkomma justitieombudsmännen och justitiekanslern (se 55 § i det i
bilaga 5 upptagna lagförslaget).

Kroppsvisitation

145 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om disciplinförseelser
av krigsmän upptas bestämmelser om bl. a. kroppsvisitation av
krigsmän.

Förutsättningen för kroppsvisitation är enligt paragrafens första stycke
att det finns anledning anta att en krigsman olovligen bär på sig föremål
som tillhör försvarsmakten eller som han annars inte får inneha. Han kan
då underkastas kroppsvisitation för eftersökande av föremålen. Förordnande
om kroppsvisitation skall ges av den som enligt särskilda föreskrifter
är förman.

Paragrafens andra stycke reglerar vilka andra undersökningar än
kroppsvisitation som militära förmän får besluta om för att söka efter
föremål som krigsmän inte får inneha. Sådana undersökningar får avse
skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av krigsmannen.
Som förutsättning för att en undersökning skall få företas skall gälla
att det finns anledning anta att ett föremål som inte får innehas förvaras i
det utrymme som undersökningen avser.

I motion 51 begärs en skärpning av villkoren för att få utföra kroppsvisitation.
Enligt motionären bör uppställas krav på skälig misstanke om
olovligt innehav av aktuella föremål.

JuU 1985/86:24

Enligt utskottets mening är försvarsmaktens verksamhet av sådan natur att
det i princip måste finnas möjligheter för de militära myndigheterna att i

vissa särskilda situationer använda tvångsmedel av straffprocessuell art
mot krigsmän som gör sig skyldiga till överträdelser av gällande föreskrifter
eller misstänks för sådana överträdelser.

Bakgrunden till de bestämmelser om kroppsvisitation m. m. som föreslås
i propositionen är framför allt de under senare tid alltmer uppmärksammade
problem som hänger samman med tillgrepp av farlig militärmateriel.
I propositionen anges (s. 74) att vapen, ammunition, sprängämnen,
rökfacklor m.m. olovligen förs ut från militära områden och därefter
förorsakar skador eller risk för skador ute i samhället. I vissa fall som
främst har gällt rökfacklor skall också omfattande skador ha åstadkommits.
Ett särskilt problem i sammanhanget är enligt vad som framhålls i
propositionen att sådana föremål som nu avses har medförts på allmänna
färdmedel — dvs. även på flygplan - av värnpliktiga på permissions- och
utryckningsresor m. m. Därvid har det uppkommit en påtaglig risk för
säkerheten ombord.

Beträffande resorna har det också såsom nämns i propositionen förekommit
att enskilda värnpliktiga varit berusade efter förtäring av medförda
alkoholdrycker. I åtskilliga fall har dessa värnpliktigas beteende helt naturligt
upplevts som störande av övriga resenärer. Under främst flygresor
skall också i enstaka fall säkerheten ha äventyrats av berusade värnpliktiga.

I likhet med försvarsutskottet ser justitieutskottet allvarligt på de angivna
problemen. De föreslagna bestämmelserna får sålunda anses tillgodose
ett angeläget behov. Justitieutskottet är därför, i överensstämmelse
med försvarsutskottet, berett att i princip godta att militära chefer ges en
lagstadgad befogenhet att förordna om kroppsvisitation av krigsmän och
vissa undersökningar beträffande skåp och andra förvaringsutrymmen som
tillhör eller disponeras av krigsmän.

Med tanke på att framför allt kroppsvisitation är ett tvångsmedel som
innebär långtgående ingrepp i den personliga integriteten är det i linje med
vad som sägs i motion 51 viktigt att bestämmelserna på området avgränsas
på ett godtagbart sätt. En sådan avgränsning kan i och för sig åstadkommas
på olika sätt.

Förslaget i propositionen innebär att tillämpningsområdet för kroppsvisitation
är begränsat till att gälla endast föremål av visst slag. Kroppsvisitation
skall sålunda få ske endast för att söka efter föremål som krigsmannen
olovligen bär på sig och som tillhör försvarsmakten eller som han annars
inte får inneha. Bestämmelserna har enligt vad som understryks i propositionen
(s. 119) sitt huvudsakliga tillämpningsområde vid eftersökande av
sådana föremål - vapen, sprängmedel o. d. — som kan åstadkomma skada
vid otillåten användning samt vid kontroll av att alkoholdrycker inte förs in
påförbanden med ordnings- och säkerhetsproblem som följd. I sistnämnda
hänseende får givetvis, såsom försvarsutskottet påpekar, kroppsvisitation
tillgripas för att eftersöka också narkotika. - Vid misstanke om tillgrepp
där det mera är fråga om ekonomisk skada för försvarsmakten än säkerhetsmässiga
risker bör enligt vad som anges i propositionen det ankomma
på myndigheterna inom rättsväsendet att med stöd av rättegångsbalken
vidta de åtgärder som kan behövas.

JuU 1985/86: 24

Efter det anförda kan utskottet konstatera att de i propositionen föreslagna
bestämmelserna om kroppsvisitation har avgränsats på ett nöjaktigt
sätt vad gäller de föremål som får eftersökas. Utöver vad som anförts i
propositionen vill utskottet i detta hänseende särskilt understryka vikten
av att tvångsmedlet kroppsvisitation i princip inte används för att eftersöka
andra föremål än sådana som är ägnade att äventyra ordningen eller
säkerheten. Att underkasta någon kroppsvisitation med avseende på andra
föremål som det må vara otillåtet att inneha bör enligt utskottets mening
ske endast undantagsvis. Det kan i detta sammanhang för övrigt erinras om
att de militära myndigheterna inte har tillagts någon rätt att ta egendom i
beslag, något som också manar till återhållsamhet vid tillämpning av bestämmelserna
om kroppsvisitation.

Enligt förslaget i propositionen skall kroppsvisitation kunna företas om
det finns anledning anta att en krigsman bär på sig föremål av aktuellt slag.
I motion 51 förespråkas att det bör föreligga en högre grad av misstanke
härom; i bestämmelserna bör sålunda uppställas krav på skälig misstanke.
Utskottet har i och för sig förståelse för motionsönskemålet. Samtidigt
måste det, såsom försvarsutskottet gör, konstateras att ett krav på skälig
misstanke om olovligt innehav av ett föremål skulle göra det svårt att t. ex.
anordna effektiva kontroller av de värnpliktiga inför en hemresa med flyg,
tåg eller båt; det är ju inte minst vid sådana tillfällen som det finns behov av
åtgärder av det slag som här avses. Med hänsyn till det begränsade tillämpningsområde
som bestämmelserna om kroppsvisitation kommer att få anser
justitieutskottet att det inte är nödvändigt att till bestämmelserna knyta
ett sådant krav på misstankens styrka som motionären förespråkar. I detta
hänseende kan för övrigt erinras om att det enligt motsvarande regler i
rättegångsbalken (28 kap. 11 §) i princip inte erfordras annan grad av
misstanke för kroppsvisitation av en misstänkt än som enligt propositionen
föreslås gälla för den nu aktuella bestämmelsen i 45 §.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att utskottet inte kan biträda
förslaget i motion 51. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen såvitt
här är i fråga. Utskottet godtar de i propositionen föreslagna bestämmelserna
i 45 § om kroppsvisitation m. m.

Rätt till biträde i disciplinärenden

I motion 51 begärs att det i lagen om disciplinförseelser av krigsmän
uttryckligen skall anges att en krigsman är berättigad att i ett disciplinärende
anlita biträde och att myndigheten skall hjälpa honom att vid behov
skaffa sig ett biträde.

Utskottet vill framhålla att det är självklart att en krigsman i princip är
berättigad att anlita biträde i ett ärende enligt den nya lagstiftningen. Att
det i den inte har intagits några uttryckliga regler i ämnet måste ses mot
bakgrund av att det redan finns grundläggande bestämmelser i förvaltningslagen
(1970:290) om rätt för den som för talan i ärende att anlita
ombud eller biträde. Bestämmelserna där är, vid sidan av de handläggningsregler
som finns enligt den nya lagen, tillämpliga på disciplinärenden
m. m. hos militära myndigheter. Det förslag till ny förvaltningslag som

JuU 1985/86:24

nyligen förelagts riksdagen innefattar inga ändringar i de avseenden som
nu berörts (prop. 1985/86:80).

Det sagda innebär enligt utskottets mening att det inte finns något
egentligt behov av att för handläggningen av disciplinärenden ha en särskild
regel av det slag som begärs i motionen. Detsamma gäller i fråga om
den handläggning av ärenden om ersättningsskyldighet som utskottet
längre fram i detta betänkande föreslår skall ankomma på militärmyndighet.

I sammanhanget vill utskottet något beröra den till motionsspörsmålet
angränsande frågan om behovet av särskilda åtgärder för att stärka de
värnpliktigas ställning i disciplinärendena. Saken behandlas i propositionen,
där departementschefen (s. 70) bl. a. konstaterar att rättshjälpslagen
(1972:427) i och för sig lämnar utrymme för allmän rättshjälp åt t. ex. en
värnpliktig som är föremål för ett disciplinförfarande. Det torde dock enligt
vad departementschefen anför i ett disciplinärende inte komma i fråga att
en värnpliktig annat än undantagsvis bedöms ha sådant behov av juridiskt
bistånd som avses i rättshjälpslagen; behovet av sakkunnig hjälp får därför
tillgodoses på något annat sätt.

En lösning är därvid, fortsätter departementschefen, att till de värnpliktigas
förfogande ställa ekonomiska medel som kan användas för att bekosta
t. ex. generella insatser för att stärka de värnpliktigas ställning i disciplinärendena.
Enligt departementschefen bör lämpligen ett visst belopp
kunna disponeras av de värnpliktigas centrala förtroendeorgan, dvs. av
centrala värnpliktsrådet. Det bör ankomma på regeringen att meddela
närmare föreskrifter om användningen av beloppet.

Utskottet kan instämma i departementschefens uppfattning att den angivna
lösningen är det lämpligaste sättet att åtminstone inledningsvis tillgodose
de värnpliktigas behov av särskilda stödåtgärder. Utskottet utgår från
att det inom ramen för denna lösning också finns utrymme för att ställa
erforderlig juridisk sakkunskap till förfogande för värnpliktsrådet. Frågan
om lämpliga stödåtgärder i detta hänseende kan behöva tas upp till nya
överväganden sedan tillräcklig erfarenhet av det nya systemet vunnits.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 51 i här behandlad
del.

Talerätt för JO och JK i ärenden om disciplinförseelse

1 samband med 1975 års ämbetsansvarsreform tillädes justitieombudsmannen
(JO) och justitiekanslern (JK) rätt att överklaga disciplinmyndighets
beslut. De grundläggande bestämmelserna härom återfinns i 7§ lagen
(1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen och i 7§ lagen
(1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. I 16 kap. 3§ första stycket lagen
om offentlig anställning görs beträffande JO:s och JK:s rätt att söka ändring
i bl. a. beslut om disciplinansvar en hänvisning till de nyss nämnda
båda lagarna. Vidare anges att talan skall väckas inom fyra veckor från det
beslutet har meddelats. Enligt paragrafens andra stycke får med anledning
av JO:s eller JK:s talan disciplinpåföljd dock åläggas eller skärpas endast
om det är påkallat från allmän synpunkt.

JuU 1985/86:24

Genom lagstiftning år 1980 har JO och JK tillagts talerätt över beslut i
disciplinärenden enligt lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl. I 40 § andra och tredje styckena den lagen upptas
bestämmelser härom liknande dem som finns i 16 kap. 3 § lagen om
offentlig anställning.

Konstitutionsutskottet tar i sitt yttrande i ärendet upp frågan om rätt för
JO att vid domstol föra talan mot beslut om disciplinpåföljd enligt den
föreslagna lagen om disciplinförseelser av krigsmän. Inledningsvis konstaterar
konstitutionsutskottet att förslaget inte innehåller några bestämmelser
om talerätt för JO; frågan behandlas inte heller vare sig av militäransvarskommittén
eller i propositionen. Vidare erinrar konstitutionsutskottet
om att 1983 års JO-utredning i sitt betänkande (SOU 1985:26) JOämbetet
En översyn uttalat (s. 216) att det är svårt att finna några skäl som
talar för att JO på det militära området inte skulle tillerkännas rätt att föra
talan mot disciplinbeslut; något förslag i saken kunde utredningen dock
inte lägga fram, eftersom militäransvarskommitténs arbete inte var avslutat.

Konstitutionsutskottet förespråkar att det i lagen om disciplinförseelser
av krigsmän bör tas in en bestämmelse av vilken det framgår att JO har den
aktuella talerätten i fråga om krigsmän under JO:s tillsyn.

Justitieutskottet vill tillägga följande i denna sak.

Bestämmelserna i 7 § lagen med instruktion för justitieombudsmännen
om JO:s talerätt beträffande disciplinmyndighets beslut har getts en allmän
avfattning. Då bestämmelserna infördes tog de emellertid i praktiken sikte
på beslut enligt lagstiftning som föregick lagen om offentlig anställning (se
KU 1975/76:22 s. 71). Till följd härav har det ansetts råda oklarhet om JO:s
talerätt utanför detta område. Talerätten på hälso- och sjukvårdsområdet
har ansetts bli fastlagd genom den i 40 § andra stycket lagen om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. intagna hänvisningen till bestämmelserna
i JO:s instruktion om talerätt för JO. Någon ändring av
innehållet i dessa bestämmelser gjordes inte i samband därmed (se SoU
1979/80:16 s. 13 ff).

Vid den reglering som nu skall göras för det militära området bör enligt
utskottets mening förfaras på motsvarande sätt som skedde beträffande
JO:s talerätt på hälso- och sjukvårdsområdet.

Som framgår av den i detta avsnitt inledningsvis gjorda redovisningen
gäller i allt väsentligt samma regler om talerätt för JO som för JK. Den nu
aktuella regleringen bör därför gälla också beträffande JK.

Det anförda innebär att en bestämmelse i saken bör tas in i lagen om
disciplinförseelser av krigsmän. Efter mönster av vad som gäller på hälsooch
sjukvårdsområdet bör den utformas som en hänvisning till vad som är
föreskrivet i lagen med instruktion för justitieombudsmännen och i lagen
om justitiekanslerns tillsyn. Av föreskrifterna i dessa lagar och i förordningen
(1975:1345) med instruktion för justitiekanslern framgår vilka befattningshavare
inom försvaret som på grund av att de står under JO:s och
JK:s tillsyn kan komma att beröras av bestämmelsen (se lagförslag 19). Av
dessa lagar framgår vidare att talerätten inte kan omfatta omprövning av
beslut enligt 46 § i lagförslaget. — Det bör i bestämmelsen också anges att
talan skall väckas inom fyra veckor från det beslutet har meddelats.

JuU 1985/86: 24

I likhet med vad som för närvarande gäller enligt lagen om offentlig
anställning och lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
bör vidare föreskrivas att med anledning av JO:s eller JK:s talan disciplinpåföljd
får åläggas eller skärpas endast om det är påkallat från allmän
synpunkt. - Om JO-utredningens förslag att slopa den angivna inskränkningen
i de båda nämnda lagarna genomförs (se SOU 1985:26 s. 44 och 47)
får givetvis göras en motsvarande ändring i den av utskottet nu förordade
bestämmelsen.

Den av utskottet här förordade bestämmelsen bör tas in som 55 § i den
nya lagen och ges den avfattning som framgår av bilaga 5.

Skadeståndsansvaret för värnpliktiga m. fl.

I skadeståndshänseende likställs värnpliktiga och vissa andra tjänstgöringsskyldiga
inom försvarsmakten med arbetstagare. Genom införandet
av skadeståndslagen (1972:207) år 1972 blev arbetstagares skadeståndsansvar
kraftigt begränsat. Före lagens ikraftträdande hade arbetstagare i
allmänhet fullt skadeståndsansvar när han genom fel eller försummelse i
sin tjänst vållat arbetsgivare eller tredje man skada. Enligt 4 kap. 1 §
skadeståndslagen är arbetstagare numera ansvarig för skada som han
vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga
skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens
ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

År 1981 beslutade riksdagen att det borde göras en översyn av skadeståndsskyldigheten
för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten
(LU 1980/81: 13, rskr. 318).

Militäransvarskommittén har haft i uppdrag att utföra den av riksdagen
begärda översynen. Kommittén föreslog i sitt betänkande att i värnpliktslagen
(1941:967) skulle införas en särskild skadeståndsregel beträffande
materiel som utlämnats för personligt bruk. Regeln innebär att värnpliktiga
och kvinnor som genomgår militär grundutbildning blir skyldiga att ersätta
förlust av eller annan skada på materiel som vållats uppsåtligen eller av
oaktsamhet. I fråga om värnpliktigas m.fl. ansvar för andra skador föreslogs
däremot inte någon skärpning. Inte heller föreslogs någon ändring i
reglerna beträffande de fast anställdas skadeståndsansvar.

I propositionen förordas inte någon ändring av skadeståndsansvaret för
värnpliktiga. De krav på synnerliga skäl som nuvarande lagstiftning innehåller
sorn förutsättning för skadeståndsskyldighetens inträdande bör således
enligt propositionen finnas kvar.

I motion 47 begärs att militäransvarskommitténs förslag vad gäller värnpliktigas
m.fl. skadeståndsansvar skall genomföras.

Även i motion 50 yrkar motionärerna att militäransvarskommitténs förslag
i saken skall genomföras, dock med den ändringen att skadeståndsansvar
inte skall inträda vid ringa oaktsamhet.

Lagutskottet förordar i sitt yttrande att justitieutskottet avstyrker bifall
till motionerna 47 och 50. Inte heller försvarsutskottet biträder förslagen i
motionerna.

JuU 1985/86:24

Justitieutskottet kan i likhet med lagutskottet till att börja med konstatera JuU 1985/86: 24
att det inte finns anledning att överväga någon skärpning av skadeståndsansvaret
för de anställda inom försvarsmakten. Inte heller kan en skärpning
anses motiverad i fråga om värnpliktigas och andra personalkategoriers
ansvar för personskador och för skador på gemensam materiel. Saken
ställer sig emellertid något annorlunda när det gäller de värnpliktigas
ansvar för personlig utrustning. Årligen tillfogas försvarsmakten betydande
förluster på grund av att materiel som lämnats ut till de värnpliktiga
under grundutbildningen försvinner eller skadas. Enligt vad som sägs i
lagutskottets yttrande uppgick under budgetåret 1983/84 det sammanlagda
förlustvärdet för sådan materiel till ca 10,2 milj. kr., varav drygt 7,1 milj.
kr. avsåg förluster under grundutbildningen inom armén; den materiel som
försvinner utgörs till stor del av egendom som kan betecknas som särskilt
begärlig, exempelvis vindrockar, skjortor, sovsäckar, bajonetter och kikare.

Såväl lagutskottet som försvarsutskottet ger uttryck för uppfattningen
att materielförlusterna inom försvarsmakten utgör ett allvarligt problem
genom de kostnader förlusterna orsakar. Brister i utrustningen återverkar
också på de enskilda soldaternas och förbandens förmåga att lösa sina
uppgifter. Det är därför, framhåller de båda utskotten, angeläget att man i
görlig mån motverkar att sådana förluster uppkommer. Justitieutskottet
kan instämma i detta. Samtidigt kan konstateras att det under senare år har
vidtagits åtskilliga åtgärder i detta syfte. Sålunda har man inom försvarsmakten
försökt stärka de värnpliktigas känsla av ansvar för den personliga
utrustningen genom anvisningar för handhavandet av materielen och genom
täta materielkontroller. Andra åtgärder som genomförts är exempelvis
försök med försäljning till de värnpliktiga av begärlig egendom.

I likhet med vad lagutskottet anför anser justitieutskottet att materielförlusterna
i viss utsträckning kan förklaras av de begränsade möjligheterna
att avkräva ersättning av de värnpliktiga som ansvarar för materielen. Vid
sidan av andra åtgärder skulle därför såsom lagutskottet påpekar ett genomförande
av motionärernas förslag kunna leda till att försvarets kostnader
för materielförluster sänktes. Som framhålls av departementschefen (s.

88) och lagutskottet är emellertid en särlagstiftning om värnpliktigas skadeståndsansvar
förenad med såväl praktiska som principiella nackdelar. Departementschefen
pekar på att det t. ex. är diskutabelt med skilda skadeståndsregler
för anställd resp. värnpliktig personal inte minst mot bakgrund
av att den värnpliktige inte har någon möjlighet att själv avgöra
vilken utrustning han skall ta emot och att han ekonomiskt sett ofta är
sämre ställd än den anställde. Det kan såsom lagutskottet gör också hävdas
att det kan upplevas som orättvist att en värnpliktig men inte en anställd
blir ersättningsskyldig då utrustning förloras under likartade former; det
kan vidare te sig omotiverat för de värnpliktiga att ansvaret för personlig
utrustning är strängare än för den — oftast betydligt värdefullare — egendom
som utlämnas för gemensamt bruk.

Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för och emot den
ordning som föreslås i motionerna anser justitieutskottet — i likhet med
lagutskottet — att nackdelarna är så beaktansvärda att någon ändring inte 61

bör komma till stånd. Liksom hittills får man inom försvarsmakten försöka
att komma till rätta med materielförlusterna genom andra åtgärder. I det
avseendet kan nämnas att den nya lagstiftningen om disciplinförseelser bör
göra det möjligt att i större utsträckning än hittills tillgripa disciplinåtgärder
i syfte att motverka materielförluster.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 47 i
här behandlad del och till motion 50.

Handläggningen av ersättningsfrågor

Militäransvarskommittén föreslog i sitt betänkande att i de fall skadeståndsskyldighet
förelåg enligt den av utredningen föreslagna skadeståndsregeln
i värnpliktslagen (se föregående avsnitt) ersättningsfrågan skulle
handläggas av militär myndighet. Beslutet skulle kunna överklagas till
försvarets civilförvaltning. Beträffande övriga ersättningsärenden, dvs. de
då 4 kap. 1 § skadeståndslagen skulle tillämpas, föreslog kommittén att
förfarandet med ersättningsmål skulle avskaffas.

Enligt propositionen finns det inte anledning att behålla förfarandet med
ersättningsmål när skadeståndsskyldigheten skall bedömas enligt 4 kap.
1 § skadeståndslagen. I konsekvens med det ställningstagande som intagits
i propositionen till frågan om de värnpliktigas ansvar för personlig utrustning
bör de militära myndigheternas rätt att besluta om skadeståndsskyldighet
upphöra helt. Propositionen innebär att frågor om ersättningsskyldighet
för skador på och förlust av militär materiel i fortsättningen skall
handläggas som andra ersättningsanspråk som staten har.

I motion 47 begärs att militäransvarskommitténs förslag beträffande
handläggningen av ersättningsfrågor skall genomföras i sak.

Lagutskottet anser i sitt yttrande att övervägande skäl talar för att
ersättningsmålen bör behållas i fråga om materiel som utlämnas för personligt
bruk. Lagutskottet yttrar att det inte finns anledning att i förevarande
hänseende göra någon skillnad mellan värnpliktiga och andra som kommer
att omfattas av den nya lagen om disciplinförseelser av krigsmän. Lagutskottet
förordar således att bestämmelser om handläggning av ersättningsärenden
tas in i den nya lagen.

Justitieutskottet kan instämma i de överväganden rörande ersättningsmålen
som görs i lagutskottets yttrande (bilaga 2). Justitieutskottet delar
därmed lagutskottets uppfattning att det i den nya lagen bör tas in bestäm -

JuU 1985/86:24

melser om handläggningen av ersättningsärenden. Detta ställningstagande JuU 1985/86: 24
innebär att önskemålet i motion 47 i denna del i allt väsentligt är tillgodosett.

Till lagutskottets yttrande är som bilaga fogat ett förslag till bestämmelser
om handläggningen av ersättningsärenden som bör tas in i den nya
lagen. Justitieutskottet, som i sak godtar lagutskottets förslag, förordar att
en viss, huvudsakligen redaktionell överarbetning av bestämmelserna
görs.

I detta hänseende skall först nämnas att bestämmelserna bör betecknas
som 56-62 §§ i den nya lagen. Vidare kan särskilt nämnas att det i
huvudbestämmelsen om myndighets rätt att besluta om ersättningsskyldighet
för tydlighets skull bör uttryckligen anges att det är fråga om ersättningsskyldighet
enligt skadeståndslagen (56 §). Även i bestämmelsen om
överklagande bör göras det förtydligandet att bestämmelsen tar sikte endast
på handläggningen i tingsrätt (61 §). - Bestämmelserna bör ges den
lydelse som framgår av bilaga 5.

När det gäller den närmare motiveringen till bestämmelserna hänvisas
till lagutskottets yttrande (s. 84 f). Beträffande vad som där sägs vill
justitieutskottet endast tillägga följande. Som lagutskottet föreslår bör
kompanichefer m. fl. ges möjlighet att besluta om ersättningsskyldighet när
det är fråga om mindre värdefull materiel (57 § andra stycket). För detta
förutsätts inte, såsom för prövningen av frågor om disciplinansvar, något
särskilt beslut om delegation av myndighetschefen. Det ligger i sakens
natur att möjligheten för kompanichefer m.fl. att ålägga ersättningsskyldighet
endast avser personal under deras befäl. Det bör, såsom lagutskottet
föreslår, ankomma på regeringen att bestämma en beloppsgräns för
kompanichefers m.fl. beslutanderätt. I linje med vad lagutskottet uttalar
anser justitieutskottet att gränsen för närvarande lämpligen bör vara 500
kr.

Övergångsbestämmelserna

I propositionen föreslås att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1
juli 1986. Försvarsutskottet förordar på anförda skäl att ikraftträdandet
flyttas fram till den 1 juni 1987.

Justitieutskottet har inte någon erinran mot den tidpunkt för reformens
ikraftträdande som försvarsutskottet förordar; den nya lagen om disciplinförseelser
av krigsmän bör således träda i kraft den 1 juni 1987.

När det sedan gäller övergångsbestämmelserna i övrigt till lagen vill
justitieutskottet anföra följande.

Såsom föreslås i propositionen skall lagen gälla även handlingar som har
begåtts före ikraftträdandet. Detta innebär att lagens bestämmelser om
disciplinansvar och disciplinpåföljder skall tillämpas även på gärningar
som har inträffat före den 1 juni 1987. Det kan här nämnas att motsvarande
skall i förekommande fall gälla i fråga om ansvarsreglerna i lagen om
offentlig anställning. Beträffande de aktuella ändringarna i BrB är dock att
märka att till dessa föreslås i propositionen en övergångsbestämmelse som
innebär att äldre bestämmelser skall gälla i fråga om disciplinstraff som har 63

ålagts före ikraftträdandet. Härutöver gäller som departementschefen anför
(s. 137) bestämmelserna i 5 § första och andra styckena lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken. Av dessa bestämmelser följer
bl. a. att om ny lag gäller när dom meddelas den nya lagen skall tillämpas
om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.

Utskottet kan med det anförda konstatera att det står klart vilka materiella
regler som efter ikraftträdandet skall tillämpas i fråga om handlingar
eller gärningar som inträffat dessförinnan, och utskottet godtar regleringen
i detta avseende.

Enligt övergångsbestämmelserna till lagen om disciplinförseelser av
krigsmän skall bl. a. militära rättegångslagen upphävas. Den nya lagens
övergångsbestämmelse om att lagen skall gälla även handlingar som begåtts
före ikraftträdandet innebär därmed att även lagens bestämmelser om
förfarandet skall tillämpas i fråga om sådana handlingar som inträffat före
ikraftträdandet. Förslaget överensstämmer i detta hänseende med allmänt
vedertagna grunder för nyregleringar på processrättens område, och utskottet
kan därför i princip ansluta sig till förslaget. Om ett förfarande i
disciplinmål eller ersättningsmål hunnit inledas, skall således huvudregeln
vara den att den nya lagens regler om förfarandet tillämpas efter ikraftträdandet.
Detsamma skall gälla i fråga om tillrättavisningsärenden.

I sammanhanget kan utskottet emellertid konstatera att den angivna
ordningen i fråga om förfarandet inte täcker alla de olika upptänkliga
situationer som kan föreligga vid lagens ikraftträdande. Det sagda gäller i
fråga om beslut enligt militära rättegångslagen som har meddelats före
ikraftträdandet men som vid tidpunkten härför inte har vunnit laga kraft.
Med de övergångsbestämmelser som föreslås i propositionen torde i fråga
om vissa sådana beslut regler för ett fortsatt förfarande helt komma att
saknas. Så blir fallet t. ex. beträffande beslut om disciplinstraff för anställda
inom försvarsmakten och andra som enligt den nya regleringen inte
längre är krigsmän. I fråga om ålagda tillrättavisningar leder den föreslagna
ordningen till komplikationer beträffande den som efter ikraftträdandet
inte längre är krigsman. Beträffande beslut som rör värnpliktiga och andra
som även efter ikraftträdandet är krigsmän innebär den föreslagna ordningen
att ovisshet kan uppstå om vilka förfaranderegler som skall tillämpas.

Det nu anförda leder utskottet till uppfattningen att det i fråga om beslut
om disciplinstraff och tillrättavisning som har meddelats före lagens ikraftträdande
är nödvändigt att alltjämt tillämpa de förfaranderegler som finns i
militära rättegångslagen. Övergångsbestämmelserna bör ändras i enlighet
härmed.

Såsom lagutskottet föreslår bör motsvarande gälla i fråga om beslut i
ersättningsmål som har meddelats före ikraftträdandet.

Utformningen av lagen om disciplinförseelser av krigsmän

I det föregående har utskottet förordat vissa sakliga ändringar i det förslag
till lag om disciplinförseelser av krigsmän som läggs fram i propositionen.
Dessa ändringar gäller bestämmelsen om disciplinpåföljden utegångsförbud
i 14 §, delegationsbestämmelsen i 21 §, bestämmelsen om verkställig -

JuU 1985/86: 24

hetsförbud i 33 §, bestämmelsen om inhibition i omprövningsärenden i JuU 1985/86:24
47 § samt övergångsbestämmelserna. Ett visst tillägg har förordats i reglerna
om verkställighet av disciplinpåföljd i 32 § första stycket. — Det har
också angetts att redaktionella jämkningar bör göras i bestämmelserna om
åtalsanmälan m. m. i 17 och 18 §§ samt om auditörsmedverkan i 23 §.

Utskottet har vidare föreslagit att i lagen skall tas in, såsom 55 §, en
bestämmelse om JO:s och JK:s talerätt samt, såsom 56-62 §§, bestämmelser
om ersättningsärenden.

Enligt utskottets mening bör även vissa andra jämkningar vidtas. I detta
avseende vill utskottet särskilt nämna följande.

Bestämmelserna i lagen är tillämpliga på krigsmän. I åtskilliga bestämmelser
anges detta uttryckligen. Lagen är emellertid i vissa hänseenden
tillämplig även i fråga om den som på grund av t. ex. utryckning inte längre
är krigsman. Så är enligt 8 § uttryckligen fallet i fråga om åläggande av
disciplinpåföljd. Det är uppenbart att också andra bestämmelser i lagen
skall ha motsvarande tillämpning i fråga om den som inte längre är krigsman;
detta gäller t. ex. bestämmelserna om handläggningen av ärenden och
om klagan över beslut. Samtidigt kan det konstateras att bestämmelserna
om tvångsmedel tar sikte uteslutande på den som är krigsman.

Enligt utskottets uppfattning bör i lagen tas in en bestämmelse av vilken
det uttryckligen framgår att den som inte längre är krigsman får med
tillämpning av lagen åläggas disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet för
förfarande under tid då han var krigsman. I bestämmelsen bör anges att i
sådant fall skall gälla vad lagen föreskriver beträffande krigsman, dock att
bestämmelserna om tvångsmedel inte får tillämpas. En bestämmelse med
detta innehåll bör tas in som 7 § under de inledande bestämmelserna. Med
den lydelse som utskottet föreslår kan samtidigt 8 § i det i propositionen
framlagda förslaget utgå. Därmed behöver i det förslaget bara en paragraf
ges ny beteckning (7 § betecknas som 8 §).

Utöver vad nu sagts bör vissa bestämmelser i lagen jämkas i redaktionellt
eller språkligt hänseende. Detta gäller 8 (7 § enligt förslaget i propositionen),
30, 38, 39, 44 och 46 §§. Ändringen i 30 § rörande sättet för
underrättelse om myndighets beslut har skett med utgångspunkt i motsvarande
föreskrift i det förslag till ny förvaltningslag som förelagts riksdagen i
proposition 1985/86:80. Med hänsyn till att den nya lagen också skall gälla
ersättningsärenden bör lagens rubrik ändras något.

De ändringar och tillägg beträffande lagförslaget som utskottet i enlighet
med det anförda anser skall ske bör utformas på det sätt som framgår av
det i bilaga 5 intagna lagförslaget.

Utskottet har — som anförts inledningsvis - i ärendet inhämtat yttrande
från lagrådet över ett lagförslag som överensstämmer med det i bilaga 5.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran (bilaga 4).

Krigsrättsorganisationen

Enligt den ordning som gäller i dag skall domstols handläggning av militära
brottmål under krigsförhållanden ske under särskilda organisatoriska
former. Bestämmelser härom finns bl. a. i 15 kap. militära rättegångslagen. 65

5 Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 24

Den nuvarande ordningen innebär att i den utsträckning regeringen
bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt skall vara domstol för
avdelning av försvarsmakten. Krigsrätten består av en lagfaren krigsdomare
såsom ordförande samt nämnd. Enligt kungörelsen (1954:493) angående
krigsrätter m. m. skall krigsrätt vara inrättad vid militära staber och
vara domstol för de avdelningar som bestäms av överbefälhavaren. — Den
nuvarande ordningen innebär vidare att som åklagare skall tjänstgöra en
krigsfiskal, som närmast får anses vara knuten till krigsrätten, och att
utredningsförfarandet till stor del förutsätts ske vid krigsrätten.

Förslaget i propositionen — som i detta hänseende överensstämmer med
vad militäransvarskommittén föreslagit — innebär att krigsrättsorganisationen
avskaffas.

I motion 48 tas - utan något däremot svarande särskilt yrkande -avstånd från förslaget att avskaffa krigsrättsorganisationen.

I propositionen (s. 90-92) redovisas ingående de överväganden som
ligger bakom förslaget att avskaffa krigsrättsorganisationen. Skälen härför
är i korthet följande.

Nuvarande lagstiftning synes i väsentliga delar vara uppbyggd efter ett
inkvisitoriskt synsätt så till vida som åklagaren närmast anses vara knuten
till krigsrätten och att utredningsförfarandet till stor del förutsätts ske vid
krigsrätten; organisationen påminner i stora drag om det rättegångsförfarande
som fanns innan den nuvarande rättegångsbalken trädde i kraft. -Den militära krigsrättsorganisationen är vidare till stora delar föråldrad,
och det är tveksamt om den är ändamålsenlig. De krav som ställs på den
brottsutredande verksamheten torde knappast kunna tillgodoses inom ramen
för den nu gällande militära rättsvårdsorganisationen. Det sätts också
i fråga om den gällande krigsrättsorganisationen är förenlig med principen
om domstolarnas självständighet och oberoende.

För sin del tillägger departementschefen att krigsrättsorganisationen
strider mot principen i totalförsvarsplaneringen att det samhällsorgan som
har en viss uppgift i fred skall ha samma uppgifter i krig. Han uttalar vidare
sin tveksamhet till att ansvaret för de mycket allvarliga och komplicerade
militära brottmål som det kan vara frågan om bör ligga på en tillfällig
domstolsorganisation.

Departementschefen pekar samtidigt på de fördelar som är förenade
med nuvarande organisation främst vad gäller snabb handläggning nära
fältförbanden. Vissa av dessa fördelar kan inte utan vidare uppnås med en
ny ordning där det civila samhällets rättsväsende har tagit över krigsrätternas
uppgifter. Enligt departementschefens mening är det dock främst från
principiella utgångspunkter att föredra att brottmålen även när de har
anknytning till militära förhållanden handläggs av ordinarie civila organ.
Hans slutsats blir därför att krigsrättsorganisationen bör avskaffas.

Utskottet delar departementschefens bedömning i frågan. Med anledning
av motion 48 vill utskottet samtidigt framhålla att ett avskaffande av
krigsrättsorganisationen kommer att ställa särskilda krav på krigsplanläggningen
av vårt civila rättsväsende. Några särskilda åtgärder för detta
ändamål påkallas dock inte från riksdagens sida för närvarande. Motionen
ger inte anledning till ytterligare uttalande av utskottet.

JuU 1985/86; 24

Återstående lagförslag i propositionen

JuU 1985/86: 24

Utöver det förslag till lagstiftning rörande disciplinförseelser av krigsmän
som utskottet har behandlat i det föregående läggs i propositionen fram
förslag till ändringar i 18 lagar. Bortsett från förslaget till ändring i BrB har
lagförslagen huvudsakligen karaktär av följdändringar.

Utskottet har i det föregående förordat att lagen om disciplinförseelser
av krigsmän, m. m. bör träda i kraft den 1 juni 1987. Tidpunkten för
ikraftträdandet av övriga lagförslag bör ändras i enlighet härmed.

Lagförslag 12 i propositionen gäller en ändring i 1 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Genom beslut av riksdagen
tidigare under innevarande riksmöte (prop. 1984/85:212, TU 1985/86:6,
rskr. 1985/86:71) har detta lagrum fr. o. m. den 1 januari 1987 givits en
ändrad lydelse (SFS 1986: 170) betingad av samtidigt beslutade ändringar i
luftfartslagen (1957:297). Den ändrade lydelsen bör beaktas på sätt framgår
av utskottets hemställan nedan.

Ett av de framlagda förslagen gäller lagen med instruktion för justitieombudsmännen
(lagförslag 19). Förslaget omfattar bl. a. ett tillägg till 21 §
tredje stycket.

I det lagrummet upptas för närvarande bestämmelser om att justitieombudsman
(JO) får utfärda skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 § lagen om
offentlig anställning. En anmaning av sådant slag gäller även som underrättelse
enligt 29 § lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

Anmaning som nu sagts har enligt de båda lagarna funktion bl. a. som
preskriptionshindrande åtgärd.

Det genom propositionen föreslagna tillägget till paragrafen innebär att
skriftlig anmaning från JO även skall gälla som underrättelse enligt 25 §
lagen om disciplinförseelser av krigsmän. Föreskrifterna i den paragrafen
innebär att en krigsman under handläggningen av ett disciplinärende
muntligen eller skriftligen skall underrättas om vad som anförs mot honom;
huvudregeln är dock att underrättelsen skall ske vid ett muntligt
förhör. Enligt 9§ i lagen innebär underrättelsen att preskription i ett
disciplinärende avbryts.

Konstitutionsutskottet berör i sitt yttrande förslaget till ändring i 21 §
tredje stycket lagen med instruktion för justitieombudsmännen och anser
att förslaget bör justeras så att det inbegriper inte bara skriftlig utan också
muntlig underrättelse från JO.

Justitieutskottet vill för sin del ifrågasätta huruvida det, med utgångspunkt
i syftet med föreskrifterna i lagen om disciplinförseelser av krigsmän,
m. m., finns något egentligt behov av att öppna möjlighet för JO att
lämna en muntlig underrättelse i de aktuella fallen. Föreskrifterna om
muntlig underrättelse tar sikte på det normala förhållandet att det är den
militära myndigheten som handhar ärendet. Med de funktioner som JO
avses komma att ha i sammanhanget och med tanke på de former under
vilka han regelmässigt verkar, anser utskottet det vara mest ändamålsenligt
att underrättelse från JO skall vara skriftlig.

Med de nyss förordade ändringarna tillstyrker utskottet bifall till de i detta 67

avsnitt berörda lagförslagen.

Övrigt

JuU 1985/86:24

Utöver vad som sagts i det föregående har utskottet inte något att anföra
med anledning av propositionen eller motionerna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1985186:9
att riksdagen avslår motion 1985/86:48,

2. beträffande utegångsförbud m. m.

att riksdagen med anledning av propositionen antar 14, 21, 33 och
47 §§ i det i bilaga 5 upptagna förslaget till lag om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. med den såsom Utskottets förslag betecknade
lydelsen,

3. beträffande åtalsanmälan

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:51 i denna del (yrkande

1) och med anledning av propositionen antar 17 § i det under moment
2 nämnda lagförslaget med den såsom Utskottets förslag betecknade
lydelsen,

4. beträffande auditörsmedverkan

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:51 i denna del (yrkande

2) och med anledning av propositionen antar 23 § i det under moment
2 nämnda lagförslaget med den såsom Utskottets förslag betecknade
lydelsen,

5. beträffande behörighetsvillkoren för auditörer

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:49 och med bifall till
propositionen antar 22 § i det under moment 2 nämnda lagförslaget,

6. beträffande verkställighet av disciplinpåföljd

att riksdagen med anledning av propositionen antar 32 § första
stycket i det under moment 2 nämnda lagförslaget med den såsom
Utskottets förslag betecknade lydelsen,

7. beträffande omedelbar verkställighet

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:51 i denna del (yrkande

3) och med bifall till propositionen antar 32 § andra stycket i det
under moment 2 nämnda lagförslaget,

8. beträffande kroppsvisitation

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:51 i denna del (yrkande

4) och med bifall till propositionen antar 45 § i det under moment 2
nämnda lagförslaget,

9. beträffande rätt till biträde i disciplinärenden

att riksdagen avslår motion 1985/86: 51 i denna del (yrkande 5),

10. beträffande talerätt för JO och JK

att riksdagen antar 55 § i det under moment 2 nämnda lagförslaget,

11. beträffande skadeståndsansvaret för värnpliktiga m. fl.

att riksdagen avslår motion 1985/86:47 i denna del (yrkande 1) och
motion 1985/86:50,

12. beträffande handläggningen av ersättningsfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:47 i denna del
(yrkande 2) antar 56—62 §§ i det under moment 2 nämnda lagförslaget,

13. beträffande övergångsbestämmelserna

att riksdagen med anledning av propositionen antar övergångsbestämmelserna
i det under moment 2 nämnda lagförslaget med den
såsom Utskottets förslag betecknade lydelsen,

14. att riksdagen med anledning av propositionen antar rubriken
till det under moment 2 nämnda lagförslaget samt 7, 8, 18, 30, 38, 39,
44 och 46 §§ i samma lagförslag med den såsom Utskottets förslag
betecknade lydelsen,

15. att riksdagen med bifall till propositionen antar det under
moment 2 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av
utskottets hemställan i det föregående,

16. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken, dock med de ändringarna att
dels i 20 kap. 2§ andra stycket 3 och i 33 kap. 9§ tredje stycket
orden "lagen (1985:00) om disciplinförseelser av krigsmän” byts ut
mot "lagen (1986:000) om disciplinförseelser av krigsmän, m. m.”,
dels tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 juni
1987,

17. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,
dock med de ändringarna att dels i 10 kap. 4§ 1 orden "lagen
(1985:00) om disciplinförseelser av krigsmän” byts ut mot "lagen
(1986:000) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m.”, dels tidpunkten
för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 juni 1987,

18. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
dock med de ändringarna att dels i 2§ orden "lagen
(1985:00) om disciplinförseelser av krigsmän” byts ut mot ”lagen
(1986:000) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m.”, dels tidpunkten
för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 juni 1987,

19. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen,
dock med de ändringarna att dels i 21 § tredje
stycket orden ”lagen (1985:00) om disciplinförseelser av krigsmän”
byts ut mot ”lagen (1986:000) om disciplinförseelser av krigsmän,
m. m.”, dels tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1
juni 1987,

20. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m., dock med de ändringarna att dels i 1 § första
stycket orden ”13 kap. 6§ luftfartslagen (1957:297)” byts ut mot
”13 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297)”, dels tidpunkten för lagens
ikraftträdande bestäms till den 1 juni 1987,

JuU 1985/86:24

21. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967), dock med den
ändringen att tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1
juni 1987,

22. att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen
till

a. lag om ändring i lagen (1980:1021) om militär grundutbildning
för kvinnor,

b. lag om ändring i rättegångsbalken,

c. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

d. lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m.,

e. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m. m.,

f. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning,

g. lag om ändring i polislagen (1984: 387),

h. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

i. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

k. lag om ändring i lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakttagande
i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar,

1. lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m.,

m.lag om ändring i lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara m. m.,

dock med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande
bestäms till den 1 juni 1987,

23. att riksdagen avslår motion 1984/85: 2782 i den mån den inte
tillgodosetts genom vad utskottet hemställt ovan.

Stockholm den 15 april 1986
Påjustitieutskottets vägnar
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Helge
Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), LarsErik
Lovden (s), Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp),
Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s). Elving Andersson (c), Göran
Magnusson (s) och Eva Johansson (s).

JuU 1985/86: 24

Reservationer

JuU 1985/86:24

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att de delar av utskottets yttrande som börjar på s. 46 med ”Utskottet
kan” och slutar på s. 60 med ”bilaga 5” samt som börjar på s. 62 med
rubriken ”Handläggningen av ersättningsfrågor” och slutar på s. 68 med
”eller motionerna” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del mera allmänt uttala att det i och för sig framstår
som eftersträvansvärt att få till stånd en reformering av det nuvarande
militära ansvarssystemet som i sina grunddrag gällt sedan år 1948. Försvarsmakten
har alltmer - både från totalförsvarssynpunkt och från mera
allmänna förvaltningsmässiga aspekter - kommit att i väsentliga hänseenden
integreras i samhället i övrigt. Det kan därför hävdas att behovet av ett
särskilt straffrättsligt ansvarssystem för försvarsmakten inte längre gör sig
gällande på samma sätt som tidigare. Det går emellertid inte att bortse från
att verksamheten inom försvarsmakten - särskilt under krigsförhållanden
och under viss fredstida övningsverksamhet - ställer särskilda krav på
lydnad, ordning och iakttagande av säkerhetsföreskrifter. Utgångspunkten
för en reform är därför att reglerna på det militära området under hänsynstagande
till de särskilda förhållanden som nämnts anpassas till det regelsystem
som gäller i övrigt i samhället.

Beträffande den anställda militära personalen bör en strävan i reformarbetet
på området vara att det för dem så långt det är möjligt skall gälla
samma ansvarsregler som för andra anställda hos staten. Vad nu sagts har
särskild giltighet när det gäller omfattningen av det straffrättsliga ansvaret
för fel i tjänsten.

Som framhålls i motion 48 har frågan om ett återinförande av ämbetsansvaret
aktualiserats för statsmakterna. Ett beslut av riksdagen om en
översyn av det straffrättsliga ansvaret för tjänstemän på det statliga och
kommunala området är att vänta redan under innevarande riksmöte; en
utgångspunkt för denna översyn kan förutses bli att en reell skärpning av
straffansvaret kommer till stånd (se KU 1985/86:11 y).

I detta läge och med hänsyn till det samband som föreligger mellan
ansvarssystemet för den civila förvaltningen och det för den anställda
militära personalen anser sig utskottet inte kunna ställa sig bakom förslaget
att riksdagen nu skall besluta om en genomgripande reform av det militära
ansvarssystemet som innebär att det straffrättsliga ansvaret i allt väsentligt
slopas. Enligt utskottets uppfattning bör resultatet av den översyn som
riksdagen kommer att begära avvaktas innan ställning tas till en reform av
det militära ansvarssystemet.

Redan med hänsyn till det nu anförda anser utskottet sålunda att den i
propositionen föreslagna reformen nu inte bör genomföras.

För ett sådant ställningstagande talar även den kritik i sak som kan riktas
mot viktiga delar av förslagen i propositionen. I detta hänseende vill
utskottet bl. a. peka på att propositionen innebär att det i fredstid avses
gälla skilda regler för anställda på militära tjänster och för bl. a. värnplik -

tiga. En sådan ordning framstår för utskottet som olämplig. Nackdelarna JuU 1985/86: 24
framträder särskilt tydligt när värnpliktiga och anställda tjänstgör tillsammans
i krigsorganiserade förband. Trots att de fullgör likartad tjänstgöring
med samma ansvar kommer de att vara underkastade skilda disciplinregler
med bl. a. olika slag av disciplinpåföljder. Utskottet anser att en sådan
ordning inte bör tillskapas. Tvärtom är det, såsom understryks i motion 48,
angeläget att det kommer att råda ett enhetligt ansvarssystem för hela
försvarsmakten.

När det gäller den föreslagna lagen om disciplinförseelser av krigsmän
anser utskottet att invändningar kan riktas bl. a. mot regleringen beträffande
åtalsanmälan i sådana fall då en disciplinförseelse också utgör brott
enligt straffrättsliga bestämmelser. I detta hänseende innebär förslaget
följande.

Enligt 16 § skall som huvudregel gälla att, om en krigsman kan antas ha
begått en disciplinförseelse och han genom sitt förfarande kan misstänkas
även ha gjort sig skyldig till brott, han skall anmälas till åtal för brottet, om
inte annat följer av 17 §.

Av 17 § första stycket följer att.åtalsanmälan inte behöver göras i fråga
om dels brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs, dels ett antal
uppräknade brott i brottsbalken vilka har både böter och fängelse i straffskalan.
I paragrafens andra stycke anges att åtalsanmälan dock alltid skall
göras bl. a. om det finns skäl anta att påföljden inte kommer att stanna vid
böter.

Enligt utskottets mening innebär den sålunda föreslagna regleringen att
det inte kommer att råda någon skarp gräns mellan vilka förfaranden som
skall anmälas till åtal och vilka som skall kunna beivras i disciplinär
ordning. I praktiken kommer det med en sådan ordning att uppstå oklarhet
i fråga om hur ett enskilt fall skall behandlas. Något sådant kan, i linje med
vad som sägs i motion 48, inte godtas med hänsyn till det grundläggande
kravet på att rättstillämpningen skall vara förutsebar.

Av förslagen i propositionen följer att den nuvarande krigsrättsorganisationen
skall avskaffas. Systemet med krigsrätter innebär i korthet att under
krigsförhållanden krigsrätt i stället för allmän underrätt skall vara domstol
för avdelning av försvarsmakten. Krigsrätter skall vara inrättade vid militära
staber. Som åklagare tjänstgör en krigsfiskal, som närmast får anses
vara knuten till krigsrätten. Utredningsförfarandet förutsätts till stor del
ske vid krigsrätten.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om de stora krav som kommer att
ställas på rättsväsendet under ett krigsläge. Verksamheten inom rättskipningen
måste då kunna tillgodose högt ställda anspråk på bl. a. flexibilitet,
rörlighet och snabbhet i avgörandena. Dessa anspråk anser utskottet att
krigsrättsorganisationen kan tillgodose framför allt till följd av krigsrätternas
närhet till fältförbanden. Även om det från principiella utgångspunkter
i förstone kan synas tilltalande att även brottmål med anknytning till
militära förhållanden handläggs av ordinarie civila organ inom rättsväsendet,
anser utskottet att det med en sådan ordning inte finns förutsättningar
att kunna tillgodose de krav som en krissituation ställer. Mot den bakgrun -

den finnér utskottet det betänkligt att krigsrättsorganisationen likväl föreslås
bli avskaffad.

Sammanfattningsvis anser utskottet att riksdagen med bifall till motion
48 bör avslå propositionen och de därtill anknytande motionerna 47 (yrkande
2), 49, 51 och 2782.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på proposition 1985186:9
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:48 avslår propositionen
samt motion 1985/86:47 (yrkande 2), motion 1985/86:49, motion
1985/86:51 och motion 1984/85:2782.

2. Skadeståndsansvaret för värnpliktiga m. fl. (mom. 11)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Svensson (m) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 61 med ”Såväl
lagutskottet” och slutar på s. 62 med ”motion 50” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening utgör materielförlusterna ett allvarligt problem
genom att de orsakar försvarsmakten stora och onödiga kostnader. Brister
i utrustningen återverkar också på de enskilda soldaternas och förbandens
förmåga att lösa sina uppgifter. Det är därför enligt utskottets mening
ytterst angeläget att förlusterna begränsas så långt som det är möjligt.
Under senare år har åtskilliga åtgärder vidtagits i detta syfte. Sålunda har
man inom försvarsmakten försökt stärka de värnpliktigas känsla för ansvar
för deras personliga utrustning genom anvisningar för handhavandet och
materielkontroller. Andra åtgärder som genomförts är exempelvis försök
med försäljning till de värnpliktiga av begärlig egendom.

Trots vidtagna åtgärder av angivet slag framgår av de uppgifter som
lämnats i lagutskottets yttrande att materielförlusterna alltjämt är betydande
och att de dessutom tenderar att öka. Som lagutskottet framhöll år 1980
måste kostnaderna för materielförlusterna delvis bero på att ersättning för
uppkomna förluster och skador inte kan avkrävas de värnpliktiga eller
andra vid försvarsmakten tjänstgörande personer. Denna uppfattning delas
också av departementschefen i förevarande ärende. Enligt justitieutskottets
mening torde åtgärder av den art som hittills genomförts inte vara
tillräckliga om man skall få till stånd en rimlig reducering av kostnaderna
för försvarets materielförluster.

I likhet med motionärerna anser utskottet att ett genomförande av militäransvarskommitténs
förslag bör kunna leda till att försvarets kostnader
för materielförluster minskas. Det bör vidare kunna medföra att de värnpliktigas
känsla av ansvar för materielen förstärks, något som är önskvärt
även med hänsyn till försvarsmaktens möjligheter att lösa sina uppgifter.
Förslaget har också tillstyrkts av försvarets civilförvaltning. Starka skäl
talar därför för att ett ökat skadeståndsansvar för de värnpliktiga bör
införas i enlighet med militäransvarskommitténs förslag. Ansvar bör dock

JuU 1985/86:24

inte ifrågakomma vid ringa oaktsamhet. Som kommittén föreslagit bör
kvinnor som genomgår grundutbildning för anställning som officerare jämställas
med värnpliktiga.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att det, med anledning
av motion 47 i nu behandlad del och motion 50, i värnpliktslagen tas in en
bestämmelse av innebörd att värnpliktig är skyldig att ersätta förlust eller
annan skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa
vållar i fråga om materiel, som har utlämnats till honom för personligt
bruk.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande skadeståndsansvaret för värnpliktiga m.fl.
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:47 i denna del (yrkande
1) och motion 1985/86:50 godkänner vad utskottet anfört i
detta hänseende.

3. Värnpliktslagen (mom. 21)

Karin Ahrland (fp). Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Svensson (m) och Elving Andersson
(c) anser - under förutsättning av bifall till reservation 2 - att utskottets
hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:

21. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967), dock att såsom
en ny 32 a § i lagen intas en bestämmelse av följande lydelse:

Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om.
Han är skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen
eller av oaktsamhet som inte är ringa vållar i fråga om materiel, som har
utlämnats till honom för personligt bruk.

att därav betingad ändring vidtas i lagens ingress samt att tidpunkten
för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 juni 1987.

Särskilt yttrande

Kroppsvisitation (mom. 8)

Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) anför:

De grundläggande principerna i fråga om rättssäkerhet och respekt för den
personliga integriteten måste självfallet vara vägledande också för de villkor
som gäller för värnpliktiga och andra krigsmän. Om man sätter viktiga
principer åt sidan för krigsmän kan detta negativt påverka deras syn på
rättssamhället.

De föreslagna bestämmelserna om möjlighet att företa kroppsvisitation
av krigsmän kan visserligen sägas tillgodose ett angeläget behov när det
gäller att söka komma till rätta med de säkerhetsmässiga problem som
sammanhänger med tillgrepp av farlig militärmateriel. Samtidigt måste
man komma ihåg, såsom påtalas i motion 51, att kroppsvisitation innebär
en allvarlig integritetskränkning. Den enskilde måste ha rätt till en skyddad

JuU 1985/86: 24

sfär där det kan tänkas att man har personliga tillhörigheter som man inte JuU 1985/86: 24
önskar exponera inför andra. Kraven på förutsättningarna för kroppsvisitation
måste därför ställas högt.

Vi utgår från att ett sådant synsätt kommer att prägla militärmyndigheternas
tillämpning av bestämmelserna; kroppsvisitation bör i princip inte
komma till användning annat än för att eftersöka sådana föremål som är
ägnade att äventyra ordningen eller säkerheten. Vidare måste i linje med
vad som sägs i motion 51 särskilt tillses att kroppsvisitation endast sker när
det verkligen finns anledning misstänka att en krigsman bär på sig föremål
av aktuellt slag.

Konstitutionsutskottets yttrande
1985/86:3 y

över lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m.
(prop. 1985/86:9 jämte motioner)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om konstitutionsutskottets yttrande över
proposition 1985/86:9 om lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m. jämte
de med anledning av propositionen väckta motionerna 1985/86:47 av Allan
Ekström (m), 1985/86:48 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m), 1985/86:49 av
Gunilla André och Elving Andersson (c), 1985/86:50 av Martin Olsson m. fl.
(c) och 1985/86:51 av Bengt Harding Olson (fp) samt den under allmänna
motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:2782 av Lars Werner m. fl. (vpk)
om avskaffande av den militära bestraffningsrätten.

I propositionen föreslås ett i stora delar nytt militärt ansvarssystern. Alla
anställda vid försvarsmakten skall i fredstid följa samma regler som gäller
offentligt anställda i allmänhet. För värnpliktiga och vissa andra kategorier
av personal inom försvarsmakten införs ett nytt utomstraffrättsligt disciplinsystem
intaget i förslag till lag om disciplinförseelser av krigsmän. Det
föreslagna disciplinsystemet innebär att förseelser i yrkesutövningen beivras
genom en disciplinpåföljd som meddelas i administrativ ordning genom
beslut av tjänstgöringsmyndigheten. Beslut om disciplinpåföljd skall kunna
överklagas till tingsrätt och vidare till hovrätt, som är slutinstans. I krig skall
disciplinsystemet omfatta alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten.
Förslaget innebär en omfattande avkriminalisering i fråga om de
gärningar som för närvarande är straffbelagda i främst 21 kap. brottsbalken.
Det nuvarande särskilda straffansvaret för militär personal behålls dock för
krigsförhållanden enligt nuvarande principer. Reformen föreslås träda i kraft
den 1 juli 1986.

I motion 1985/86:48 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) erinras om att
moderata samlingspartiet tidigare under året i en partimotion hemställt att
ämbetsansvaret skall återinföras i offentlig tjänst. Mot denna bakgrund
motsätter sig motionärerna regeringens förslag i propositionen.

Utskottet

Utskottet vill till en början - med anledning av innehållet i motion 1985/86:48
- anföra följande: Den i motionen nämnda partimotionen - motion
1984/85:452 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) - har hänvisats till utskottet.
Yrkandet om återinförande av ämbetsansvaret (yrk. 8) har framställts under

JuU 1985/86:24

Bilaga 1

hänvisning till att JO:s ställning bör stärkas. I ett nyligen till justitieutskottet
avgivet yttrande (KU 1985/86:1 y) om vissa frågor rörande tjänsteansvaret i
offentlig verksamhet m.m. (prop. 1984/85:117 delvis jämte motioner) har
angivits att utskottet kommer att behandla frågan om tjänsteansvarets
framtida utformning i samband med beredningen av JO-utredningens
betänkande JO-ämbetet - En översyn (SOU 1985:26). Ärendet beräknas bli
slutbehandlat under 1986.1 det sammanhanget kommer motion 1984/85:452
(yrk. 8) att prövas.

Vad härefter gäller de genom proposition 1985/86:9 framlagda förslagen
begränsar utskottet sitt yttrande till de avsnitt som innehåller särskilda
bestämmelser för riksdagens ombudsmän. I förslaget till lag om ändring i
lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen (författningsförslag
19) föreslås ändrad lydelse av 2 § andra stycket och 21 § tredje
stycket. Ändringsförslaget beträffande 2 § föranleder inte någon erinran. I
21 § tredje stycket föreslås tillägg av en tredje mening, varefter bestämmelsen
skulle få följande lydelse:

Kan det misstänkas att befattningshavare som sägs i 7 § gjort sig skyldig till
förseelse, för vilken disciplinpåföljd bör åläggas, och kan det befaras att
skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 § första stycket lagen (1976:600) om
offentlig anställning ej kan tillställas honom inom två år efter förseelsen, får
ombudsman utfärda sådan anmaning. Anmaning som nu har sagts gäller
även som underrättelse enligt 29 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. Första meningen har motsvarande tillämpning i
fråga om underrättelse enligt 25 § lagen (1985:00) om disciplinförseelser av
krigsmän.

Underrättelse enligt 25 § lagen om disciplinförseelser av krigsmän skall
enligt förslaget antingen vara muntlig eller skriftlig. Genom den i det
föreslagna tillägget gjorda hänvisningen till första meningen i 21 § tredje
stycket JO-instruktionen synes emellertid endast skriftlig underrättelse
komma att inbegripas. Enligt utskottets mening bör lagbestämmelsen
justeras så att den kommer att omfatta båda slagen av underrättelser.

Utskottet tar vidare upp frågan om rätt för JO att vid domstol föra talan
mot beslut om disciplinpåföljd enligt den föreslagna lagen om disciplinförseelser
av krigsmän. I JO:s instruktion finns bestämmelser om JO:s talerätt
beträffande disciplinmyndighets beslut intagna i 7 § första stycket, som har
följande lydelse:

Har myndighet meddelat beslut mot befattningshavare i ärende om tillämpningen
av särskilda bestämmelser för tjänstemän i lag eller annan författning
om disciplinansvar eller om avskedande eller avstängning från tjänsten på
grund av brottslig gärning eller tjänsteförseelse, får ombudsman föra talan
vid domstol om ändring i beslutet. Närmare bestämmelser om sådan talan
meddelas i lag eller annan författning.

Beträffande bestämmelsen, som tillkom i samband med 1975 års JO-reform,
anförde utskottet (KU 1975/76:22 s. 71) att bestämmelsen getts en allmän
avfattning men att den i praktiken tog sikte på beslut enligt statstjänstemannalagen
och kommunaltjänstemannastadgan. (Dessa författningar har från
den 1 januari 1977 i huvudsak ersatts av lagen om offentlig anställning.) Den
föreslagna lagen om disciplinförseelser av krigsmän innehåller inte några

JuU 1985/86:24

Bilaga 1

bestämmelser om talerätt för JO och varken i propositionen eller i det
betänkande av militäransvarskommittén, som propositionen bygger på,
behandlas frågan. Enligt 1983 års JO-utredning, som i sitt betänkande
redovisade de delar av militäransvarskommitténs betänkande som direkt
berörde JO, var det svårt att finna några skäl som talade för att JO på
förevarande område inte skulle ha talerätt (SOU 1985:26 s. 216). JOutredningen
konstaterade emellertid att den inte kunde lägga fram något
förslag i saken, eftersom militäransvarskommitténs betänkande var under
beredning. Utskottet anser att det i lagen om disciplinförseelser av krigsmän
bör intas en bestämmelse av vilken det framgår att JO har den diskuterade
talerätten, självfallet dock under den förutsättningen att fråga är om
krigsman under JO:s tillsyn.

I övrigt föranleder inte ärendet något särskilt uttalande från utskottets
sida, något som bl. a. innebär att utskottet inte tagit ställning till de i ärendet
föreliggande motionerna.

Stockholm den 12 november 1985

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Kurt Ove
Johansson (s), Anita Modin (s), Börje Stensson (fp), Gunnar Biörck i
Värmdö (m), Sören Lekberg (s), Bengt Kindbom (c), Nils Berndtson (vpk),
Ulla Pettersson (s) och Elisabeth Fleetwood (m).

JuU 1985/86:24

Bilaga 1

Lagutskottets yttrande
1985/86:1 y

om lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m.
(prop. 1985/86:9)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om lagutskottets yttrande över proposition
1985/86:9 om lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m. jämte de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1985/86:47 av Allan Ekström
(m), 1985/86:48 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m), 1985/86:49 av Gunilla
André och Elving Andersson (c), 1985/86:50 av Martin Olsson m. fl. (c) och
1985/86:51 av Bengt Harding Olson (fp) samt den under allmänna motionstiden
1985 väckta motionen 1984/85:2782 av Lars Werner m. fl. (vpk) om
avskaffande av den militära bestraffningsrätten.

I propositionen föreslås att det nuvarande militära disciplinansvarssystemet,
som är reglerat i militära rättegångslagen (1948:472) och lagen
(1973:18) om disciplinstraff för krigsmän, ersätts med ett utomstraffrättsligt
ansvarssystem. De nya reglerna innebär att yrkesofficerare, reservofficerare
och andra, som är anställda vid försvarsmakten, i fredstid likställs med övriga
statsanställda och underkastas reglerna om disciplinansvar i lagen (1976:600)
om offentlig anställning. För värnpliktiga, kvinnor som genomgår officersutbildning,
hemvärnsmän m. fl. som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten
utan att vara anställda införs en ny lag om disciplinförseelser av krigsmän.
Enligt den nya lagen skall förseelser i tjänsten av sådan militär personal
beivras genom disciplinpåföljd, som beslutas av tjänstgöringsmyndigheten i
administrativ ordning. I krig blir den nya lagen tillämplig på alla som är
tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten, således också på den fast anställda
personalen. Benämningen krigsman behålls men reserveras för dem som
lyder under det nya militära ansvarssystemet. Vidare föreslås i propositionen
bl. a. att de särskilda reglerna i 21 kap. brottsbalken om brott av krigsmän
endast skall gälla i krigstid samt att värnpliktiga som åsidosätter vissa
grundläggande skyldigheter, t. ex. att följa order och att inställa sig för
tjänstgöring, skall kunna dömas för värnpliktsbrott. Slutligen föreslås i
propositionen att gällande regler om rätt för militär myndighet att ålägga
krigsmän ersättningsskyldighet, s. k. ersättningsmål, slopas. Någon ändring
av reglerna om skadeståndsskyldighet för militär personal föreslås däremot
inte. Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Till grund för förslagen i propositionen ligger det av militäransvarskommittén
(MAK) år 1983 avgivna betänkandet (SOU 1983:2) Nytt militärt
ansvarssystem. Betänkandet har remissbehandlats.

I motionerna 47 och 50 yrkas att i värnpliktslagen skall införas en särskild

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

regel om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga. I motion 47 begärs också att
systemet med ersättningsmål skall bibehållas när det gäller egendom som
utlämnats till värnpliktiga för personligt bruk. Motionärerna i motion 48
yrkar avslag på propositionen i dess helhet. I motionerna 49 och 51 begärs
vissa ändringar av den föreslagna lagen om disciplinförseelser av krigsmän
och i motion 2782 yrkas att den militära bestraffningsrätten avskaffas.

Företrädare för försvarets civilförvaltning (FCF) har inför lagutskottet
anfört synpunkter på förslagen i propositionen och motionerna när det gäller
de värnpliktigas skadeståndsansvar och handläggningen av ersättningsärenden.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över propositionen och
motionerna såvitt avser frågorna om skadeståndsskyldighet och handläggning
av ersättningsärenden.

Lagutskottet får anföra följande.

Med arbetstagare likställs i skadeståndshänseende värnpliktiga och andra
som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring samt kvinnor som genomgår
utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten.

Genom införandet av skadeståndslagen (1972:207) blev arbetstagares
skadeståndsansvar kraftigt begränsat. Före lagens ikraftträdande hade
arbetstagare i allmänhet fullt skadeståndsansvar när han genom fel eller
försummelse i sin tjänst vållat arbetsgivare eller tredje man skada. Enligt 4
kap. 1 § är arbetstagare numera ansvarig för skada som han vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med
hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes
intresse och övriga omständigheter.

Vid 1980/81 års riksmöte behandlade lagutskottet en motion av Allan
Ekström vari begärdes att 4 kap. 1 § skadeståndslagen skulle ändras så att
arbetstagares ansvar för skada på omhänderhavd egendom skärptes. I sitt av
riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1980/81:13) fann lagutskottet
på närmare anförda skäl att det var erforderligt att gällande bestämmelser
blev föremål för översyn. Enligt utskottets mening saknades det emellertid
anledning att göra någon generell översyn av reglerna i 4 kap. 1 §
skadeståndslagen. Översynen borde därför inskränka sig till skadeståndsskyldigheten
för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten.
Utskottet hemställde att det anförda skulle ges regeringen till känna. I en
reservation (s) hemställdes att riksdagen skulle avslå motionen.

Regeringen gav sedermera MAK i uppdrag att utföra den av riksdagen
begärda översynen. MAK föreslog i sitt betänkande att i värn pliktslagen
skulle införas en särskild skadeståndsregel beträffande materiel som utlämnats
för personligt bruk. Regeln innebär att värnpliktiga och kvinnor som
genomgår militär grundutbildning blir skyldiga att ersätta förlust av eller
annan skada på sådan egendom som vållats uppsåtligen eller av oaktsamhet.

I fråga om värnpliktigas m. fl. ansvar för andra skador föreslogs däremot inte
någon skärpning. Inte heller föreslogs någon ändring i reglerna beträffande
de fast anställdas skadeståndsansvar. I propositionen förordas, som tidigare
nämnts, att MAK:s förslag om en ny skadeståndsregel inte genomförs och att
nuvarande regler alltså behålls.

Motionären i motion 47 (m) yrkar (yrkande 1) att riksdagen beslutar

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

införa den av MAK föreslagna skadeståndsregeln. Motionären hänvisar till
vad han anförde i 1980 års motion i saken och till vad MAK anfört om att ett
skärpt skadeståndsansvar skulle kunna medföra såväl bättre materieldisciplin
bland de värnpliktiga som en ej obetydlig kostnadsbesparing för
försvarsmakten.

Även i motion 50 (c) hänvisas till MAK:s uttalanden. Vidare åberopas att
utredningsförslaget i denna del tillstyrkts av åtskilliga remissinstanser.
Motionärerna anser att det finns starka skäl för en skärpning av de
värnpliktigas skadeståndsansvar. En sådan skärpning är ägnad att för de
värnpliktiga understryka vikten av att de vårdar den materiel som de får hand
om. Enligt motionärerna bör en lagändring kunna leda till att materielförlusterna
begränsas och ses som en uppmuntran för alla dem som försöker
undvika materielförluster. Motionärerna yrkar att MAK:s förslag genomförs,
dock med den ändringen att skadeståndsansvar inte skall uppkomma
vid ringa oaktsamhet.

Lagutskottet konstaterar till en början att det inte finns anledning att
överväga någon skärpning av skadeståndsansvaret för de anställda inom
försvarsmakten. Inte heller kan en skärpning anses motiverad i fråga om
värnpliktigas och andra personalkategoriers ansvar för personskador och för
skador på gemensamt materiel. Saken ställer sig emellertid något annorlunda
när det gäller de värnpliktigas ansvar för personlig utrustning. Årligen
tillfogas försvarsmakten betydande förluster på grund av att materiel som
lämnats ut till de värnpliktiga under grundutbildningen försvinner eller
skadas. Enligt vad FCF upplyst uppgick under budgetåret 1983/84 det
sammanlagda förlustvärdet för sådan materiel till ca 10,2 milj. kr., varav
drygt7,l milj. kr. avsåg förluster under grundutbildningen inom armén. Den
materiel som försvinner utgörs till stor del av egendom som kan betecknas
som särskilt begärlig, exempelvis vindrockar, skjortor, sovsäckar, bajonetter
och kikare.

Enligt utskottets mening utgör materielförlusterna ett allvarligt problem
genom att de orsakar försvarsmakten onödiga kostnader. Brister i utrustningen
återverkar också på de enskilda soldaternas och förbandens förmåga
att lösa sina uppgifter. Det är därför angeläget att man i görlig mån
motverkar att sådana förluster uppkommer. Under senare år har också
åtskilliga åtgärder vidtagits i detta syfte. Sålunda har man inom försvarsmakten
försökt stärka de värnpliktigas känsla av ansvar för deras personliga
utrustning genom anvisningar för handhavandet av materielen och genom
täta materielkontroller. Andra åtgärder som genomförts är exempelvis
försök med försäljning till de värnpliktiga av begärlig egendom.

I likhet med vad utskottet hävdade år 1980 och vad föredragande statsrådet
anför anser utskottet att materielförlusterna i viss utsträckning kan förklaras
av de begränsade möjligheterna att avkräva ersättning av de värnpliktiga som
ansvarar för materielen. Vid sidan av andra åtgärder skulle därför ett
genomförande av motionärernas förslag kunna leda till att försvarets
kostnader för materielförluster sänktes. Som både föredragande statsrådet
och MAK framhåller är emellertid en särlagstiftning om värnpliktigas
skadeståndsansvar förenad med såväl praktiska som principiella nackdelar.
Föredragande statsrådet pekar på att det t. ex. är diskutabelt med skilda

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

6 Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 24

ansvarsregler för anställd resp. värnpliktig personal inte minst mot bakgrund
av att den värnpliktige inte har någon möjlighet att själv avgöra vilken
utrustning han skall ta emot och att han ekonomiskt sett ofta är sämre ställd
än den anställde. Utskottet vill också framhålla att det kan upplevas som
orättvist att en värnpliktig men inte en anställd blir ersättningsskyldig då
utrustning förloras under likartade former. Det kan vidare te sig omotiverat
för de värnpliktiga att ansvaret för personlig utrustning är strängare än för
den - oftast betydligt värdefullare - egendom som utlämnas för gemensamt
bruk. Detta kan på sikt medföra att de värnpliktiga blir mindre benägna att
iaktta aktsamhet beträffande den gemensamma materielen och att materielförlusterna
för sådan egendom ökar.

Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för och emot den av
motionärerna föreslagna lagändringen har utskottet kommit till den uppfattningen
att nackdelarna med förslaget är så beaktansvärda att någon ändring
inte bör komma till stånd. Liksom hittills får man inom försvarsmakten
försöka att komma till rätta med materielförlusterna genom andra åtgärder.
Utskottet förordar därför att motion 47 yrkande 1 och motion 50 avstyrks av
justitieutskottet.

Utskottet övergår härefter till frågan om avskaffande av ersättningsmälen.

Enligt gällande rätt kan frågor om ersättningsskyldighet för förlust av eller
skada på militär egendom handläggas vid de militära myndigheterna i
särskild ordning, s. k. ersättningsmål. Reglerna innebär i huvudsak följande.
Om skadebeloppet inte överstiger 1 500 kr. får den som har bestraffningsrätt
i disciplinmål ålägga honom underställd personal - både anställda och
värnpliktiga och andra som för närvarande anses som krigsmän - att ersätta
skadan. Om ersättningsskyldighet inte bör åläggas någon, får avskrivning ske
av beloppet om det inte överstiger 5 000 kr. Beslutsrätten kan vid mindre
skador delegeras till andra befattningshavare. Beslut om åläggande av
ersättningsskyldighet får överklagas vid tingsrätt. Om förutsättningarna för
avskrivning eller åläggande av ersättningsskyldighet inte är för handen skall
ärendet hänskjutas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, t. ex.
försvarets materielverk. Denna myndighet får besluta om avskrivning. Finns
det anledning att föra skadeståndstalan skall dock myndigheten överlämna
ärendet till FCF som då får väcka talan vid domstol.

MAK föreslog i sitt betänkande att i de fall skadeståndsskyldighet förelåg
enligt den av utredningen föreslagna skadeståndsregeln i värnpliktslagen
ersättningsfrågan skulle handläggas av militär myndighet. Beslutet skulle
kunna överklagas till FCF. Beträffande övriga ersättningsärenden, dvs. de då
4 kap. 1 § skadeståndslagen skulle tillämpas, föreslog MAK att förfarandet
med ersättningsmål avskaffades.

I propositionen anför föredragande statsrådet att han delar MAK:s
uppfattning att det inte finns anledning att behålla förfarandet med
ersättningsmål när skadeståndsskyldigheten skall bedömas enligt 4 kap. 1 §
skadeståndslagen. I konsekvens med ställningstagandet till frågan om de
värnpliktigas ansvar för sin personliga utrustning bör enligt statsrådet de
militära myndigheternas rätt att besluta om skadeståndsskyldighet upphöra
helt. Propositionen innebär att frågor om ersättningsskyldighet för skador på
och förlust av militär materiel i fortsättningen skall handläggas som andra

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

ersättningsanspråk som staten har. I samtliga de fall skadeståndsansvar kan
uppkomma får alltså FCF föra talan vid domstol om inte den skyldige kan
förmås att betala frivilligt.

I motion 47 (m) begärs att MAK:s förslag beträffande ersättningsmålen
skall genomföras (yrkande 2). Motionären påpekar att domstolsförfarandet
sannolikt inte kommer att anlitas särskilt ofta i ersättningsärenden som gäller
personlig utrustning. Risken för att behöva betala skadestånd blir enligt
motionären således praktiskt taget obefintlig, något som kommer att
ytterligare öka försvarets kostnader för materielförlusterna.

Utskottet kan i princip ansluta sig till uppfattningen att förfarandet med
ersättningsmål bör avskaffas. När det gäller anställd militär personal torde
det sålunda inte med fog kunna hävdas att behovet i fredstid av ett särskilt
förfarande för handläggning av skadeståndsärenden är större än vad som
fallet är beträffande andra statsanställda, för vilka några särregler inte gäller.
Också i fråga om sådan militär personal som i fredstid avses bli omfattade av
de nya reglerna om disciplinansvar, dvs. bl. a. värnpliktiga och hemvärnsmän,
talar övervägande skäl för att ersättningsmålen slopas såvitt avser
ansvaret för personskador och skador på egendom som utlämnats för
gemensamt bruk. Utskottet har i det föregående uttalat sig för att några
särskilda skadeståndsregler inte bör gälla beträffande värnpliktigas m.fl.
ansvar för personlig utrustning, och i konsekvens med detta ställningstagande
kan det i och för sig finnas fog för att några särskilda förfaranderegler i
sådana skadeståndsärenden inte bör finnas. Enligt utskottets mening finns
det emellertid flera skäl som talar för att ersättningsmålen bör behållas för
skadeärenden som avser värnpliktigas personliga utrustning. De värnpliktiga
utgör den största personalkategorin inom försvarsmakten och flertalet
ersättningsärenden avser dessa. Både för myndigheterna och de värnpliktiga
har förfarandet med ersättningsmålen flera fördelar. Det medger sålunda att
frågor om disciplinansvar och ersättningsskyldighet kan prövas i ett sammanhang.
Vidare är handläggningsformen jämförd med ett domstolsförfarande
förhållandevis enkel och billig. En fördel är också att ersättningsfrågan i
allmänhet kan avgöras innan den värnpliktige avslutat sin tjänstgöring. För
de värnpliktiga innebär dessutom förfarandet de fördelarna att de ensamma
har rätt att överklaga beslutet och att några rättegångskostnader inte
uppstår.

Utskottet vill vidare framhålla att vissa nackdelar kan uppkomma om
ersättningsmålen helt slopas. Antalet fall då ersättningsskyldighet åläggs är i
och för sig mycket begränsat men det förekommer i inte ringa utsträckning
att betalning erläggs frivilligt av de värnpliktiga. Enligt vad som upplysts av
FCF var budgetåret 1983/84 det sammanlagda beloppet som utdömdes i
ersättningsmål 75 000 kr. medan 1,5 milj. kr. betalades frivilligt. Om
möjligheten för förbandschefer m. fl. att besluta om ersättningsansvar slopas
kan det som MAK och även FCF framhållit befaras att benägenheten att
betala frivilligt avtar. Som motionären påpekat är vidare ersättningsbeloppen
vid förlust av personlig utrustning i allmänhet så låga - i genomsnitt 100
kr. enligt FCF - att domstolsprövning i flertalet fall inte torde komma i fråga.
Sammantaget finns det alltså risk för att ett slopande av ersättningsmålen i
fråga om de värnpliktigas ansvar för personlig utrustning leder till att

JuU 1985/86: 24

Bilaga 2

försvarets kostnader för materielförluster kommer att öka.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att ersättningsmålen
bör behållas i fråga om materiel som utlämnas för personligt bruk. Någon
anledning att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan värnpliktiga
och andra som kommer att omfattas av den nya lagen om disciplinförseelser
kan utskottet inte finna. Utskottet förordar således att bestämmelser om
handläggning av ersättningsärenden tas in i den nya lagen. Ställningstagandet
innebär att motion 47 yrkande 2 tillgodoses i allt väsentligt.

Regler för ersättningsärenden bör kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med MAK:s förslag. Reglerna bör tas in sist i lagen under en
särskild rubrik och bli tillämpliga när materiel som har utlämnats till
krigsman för personligt bruk gått förlorad eller blivit skadad. Bestämmelserna
kommer således att gälla inte bara dem som i fredstid är att anse som
krigsmän utan också dem som i krigstid faller under lagen om disciplinförseelser.
Med uttrycket ”materiel som utlämnats för personligt bruk” bör avses
främst utrustning som vederbörande kvitterar ut för en längre tids användning.
Men också sådan utrustning som utlämnas för mera tillfälligt bruk
under t. ex. en övning bör kunna hänföras under denna bestämmelse
förutsatt att utrustningen utkvitterats individuellt och kan sägas vara avsedd
att användas endast av krigsmannen. Materiel av mera dyrbart slag såsom
bilar m. m. bör inte omfattas av bestämmelsen. Råder tveksamhet huruvida
viss materiel är avsedd för personligt bruk bör ersättningsärendet inte
handläggas vid myndigheten.

Med hänsyn till att värdet av den personliga utrustningen i varje enskilt fall
är förhållandevis lågt torde någon beloppsgräns för handläggningen av
ersättningsmål, motsvarande den nuvarande 1 500-kronorsgränsen, inte
vara erforderlig. Behörig att besluta om ersättningsskyldighet bör vara den
som har rätt att ålägga disciplinpåföljd. Liksom för närvarande bör kompanichefer
m. fl. få rätt att besluta när det är fråga om mindre värdefull
materiel. Regeringen bör få bestämma en beloppsgräns för sådan befattningshavares
beslutanderätt. Enligt utskottets mening synes en lämplig gräns
vara 500 kr. Auditören bör medverka vid handläggningen av sådana
ersättningsärenden som inte avgörs på kompanichefsnivå.

För handläggningen av ersättningsärendena bör kunna gälla samma regler
som för disciplinärenden, vilket bl. a. innebär att förhör skall hållas. I
allmänhet bör frågan om disciplinansvar och ersättningsskyldighet handläggas
samtidigt i ett ärende. När särskilda skäl föreligger bör ersättningsfrågan
dock kunna handläggas separat. Sålunda kan det vara motiverat att
ersättningsfrågan handläggs för sig när den är komplicerad och kräver en
mera ingående utredning medan disciplinärendet är av enkel beskaffenhet
och kan avgöras snabbt. Liksom för närvarande bör i lagen uttryckligen slås
fast att ersättningsskyldighet inte får åläggas när det också är fråga om ansvar
för brott och denna fråga handläggs av åklagare eller domstol. En sådan regel
återfinns inte i MAK:s förslag men är motiverad av hänsyn till att ett
eventuellt åtal mot krigsmannen för den handling som föranlett skadan eller
förlusten bör handläggas samtidigt med skadeståndsfrågan. I likhet med vad
som föreslås gälla beträffande disciplinärenden bör ersättningsärenden som
avgjorts på kompanichefsnivå kunna omprövas av myndigheten på begäran

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

av krigsmannen. Till skillnad från MAK anser utskottet vidare att beslut i
ersättningsärenden bör överklagas till tingsrätt och inte till FCF. Visserligen
finns det vissa skäl som talar för FCF som fullföljdsinstans. Främst av det
skälet att en handling kan föranleda både disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet
bör emellertid fullföljdsreglerna vara enhetliga. Vid överklagande
av beslut i ersättningsärenden bör reglerna om klagan över beslut i
disciplinmål kunna tillämpas. Vissa särskilda regler om förfarandet vid
tingsrätten synes dock erforderliga. Då talan förs mot beslut i disciplinärende
skall enligt propositionen lagen om handläggning av domstolsärenden
tillämpas. Denna ordning bör gälla också när talan förs mot ett beslut som
innefattar både åläggande av disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet. När
tingsrätten handlägger en fråga om ersättningsskyldighet utan samband med
fråga om disciplinansvar bör däremot reglerna om handläggning av tvistemål
tillämpas, vilket bl. a. innebär att lagen om rättegången i tvistemål om
mindre värden kan bli tillämplig. Att tvistemålsreglerna bör gälla är enligt
utskottets mening motiverat av hänsyn till våra förpliktelser enligt den
europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Av samma skäl bör införas en regel om att i fall då
talan förs mot ett beslut om både disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet
skadeståndsfrågan på begäran av krigsmannen skall avskiljas från disciplinärendet
och handläggas i den för tvistemål bestämda ordningen.

De nya reglerna om handläggning av ersättningsärenden bör kompletteras
med en särskild övergångsbestämmelse som tar sikte på de fall då ersättningsskyldighet
ålagts före ikraftträdandet men avgörandet inte hunnit vinna laga
kraft. I fråga om fullföljd av talan mot sådana beslut och handläggningen vid
allmän domstol bör bestämmelserna i militära rättegångslagen alltjämt
tillämpas.

Förslag till erforderliga bestämmelser om handläggning av ersättningsärenden
framläggs av utskottet i bilaga till yttrandet.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna inte några
uttalanden från utskottets sida.

Stockholm den 21 januari 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson
(fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 4 med ”av justitieutskottet” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening utgör materielförlusterna ett allvarligt problem
genom att de orsakar försvarsmakten stora och onödiga kostnader. Brister i
utrustningen återverkar också på de enskilda soldaternas och förbandens
förmåga att lösa sina uppgifter. Det är därför enligt utskottets mening ytterst
angeläget att förlusterna begränsas så långt som det är möjligt. Under senare
år har åtskilliga åtgärder vidtagits i detta syfte. Sålunda har man inom
försvarsmakten försökt stärka de värnpliktigas känsla för ansvar för deras
personliga utrustning genom anvisningar för handhavandet av materielkontroller.
Andra åtgärder som genomförts är exempelvis försök med försäljning
till de värnpliktiga av begärlig egendom.

Trots vidtagna åtgärder av angivet slag framgår av de uppgifter som FCF
lämnat att materielförlusterna alltjämt är betydande och att de dessutom
tenderar att öka. Som utskottet framhöll år 1980 måste kostnaderna för
materielförlusterna delvis bero på att ersättning för uppkomna förluster och
skador inte kan avkrävas de värnpliktiga eller andra vid försvarsmakten
tjänstgörande personer. Denna uppfattning delas också av föredragande
statsrådet. Enligt utskottets mening torde åtgärder av den art som hittills
genomförts inte vara tillräckliga om man skall få till stånd en rimlig
reducering av kostnaderna för försvarets materielförluster.

I likhet med motionärerna anser utskottet att ett genomförande av MAK:s
förslag bör kunna leda till att försvarets kostnader för materielförluster
minskas. Det bör vidare kunna medföra att de värnpliktigas känsla av ansvar
för materielen förstärks, något som är önskvärt även med hänsyn till
försvarsmaktens möjligheter att lösa vissa uppgifter. Förslaget har också
tillstyrkts av FCF. Starka skäl talar därför för att ett ökat skadeståndsansvar
för de värnpliktiga bör införas i enlighet med MAK:s förslag. Ansvar bör
dock inte ifrågakomma vid ringa oaktsamhet. Som MAK föreslagit bör
kvinnor som genomgår grundutbildning för anställning som officerare
jämställas med värnpliktiga.

Med hänvisning till det anförda förordar lagutskottet att riksdagen med
bifall till motion 47 yrkande 1 och motion 50 beslutar att ett tillägg till
värnpliktslagen införs i enlighet med MAK:s förslag, dock med den
ändringen att skadeståndsansvar inte skall uppkomma vid ringa oaktsamhet.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet kan”
och slutar med ”inte uppstår” bort ha följande lydelse:

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

fallet är beträffande andra statsanställda, för vilka några särregler inte gäller.
Också i fråga om sådan militär personal som i fredstid avses bli omfattade av
de nya reglerna om disciplinansvar, dvs. bl. a. värnpliktiga och hemvärnsmän,
talar i och för sig övervägande skäl för att ersättningsmålen slopas såvitt
avser ansvaret för personskador och skador på egendom som utlämnats för
gemensamt bruk. Utskottet har emellertid i det föregående uttalat sig för att
särskilda skadeståndsregler bör införas beträffande värnpliktigas m. fl.
ansvar för personlig utrustning. Redan på grund härav finns det skäl för att
behålla nuvarande förfaranderegler i sådana skadeståndsärenden. Enligt
utskottets mening finns det också andra skäl som talar för att ersättningsmålen
bör behållas för skadeärenden som avser värnpliktigas personliga
utrustning. De värnpliktiga utgör den största personalkategorin inom
försvarsmakten och flertalet ersättningsärenden avser dessa. Både för
myndigheterna och de värnpliktiga har förfarandet med ersättningsmålen
flera fördelar. Det medger sålunda att frågor om disciplinansvar och
ersättningsskyldighet kan prövas i ett sammanhang. Vidare är handläggningsformen
jämförd med ett domstolsförfarande förhållandevis enkel och
billig. En fördel är också att ersättningsfrågan i allmänhet kan avgöras innan
den värnpliktige avslutat sin tjänstgöring. För de värnpliktiga innebär
dessutom förfarandet de fördelarna att de ensamma har rätt att överklaga
beslutet och att några rättegångskostnader inte uppstår.

JuU 1985/86:24

Bilaga 2

Förslag till bestämmelser om handläggning av
ersättningsärenden, avsedda att införas i regeringens förslag
till lag om disciplinförseelser av krigsmän

Handläggning av ersättningsärenden

55 § Om materiel, som försvarsmakten har utlämnat till en krigsman för
personligt bruk, går förlorad eller skadas, får den myndighet som enligt 19 §
skall pröva frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan besluta om ersättningsskyldighet
för honom.

56 § I fråga om rätten att besluta på myndighetens vägnar tillämpas 20 §.
Om förlusten eller skadan inte sammanlagt överstiger ett visst belopp, som
regeringen bestämmer, får ersättningsskyldighet åläggas av chef som avses i
21 §.

57 § Inleds ett disciplinärende mot en krigsman och kan det förfarande som
ärendet avser föranleda ersättningsskyldighet för honom, skall frågan om
åläggande av ersättningsskyldighet prövas i disciplinärendet såvida inte
särskilda skäl talar mot det.

Om krigsmannen skäligen kan misstänkas för brott, som skall anmälas till
åtal enligt 16 och 17 §§, får ersättningsskyldighet på grund av gärningen inte
åläggas enligt denna lag.

58 § Bestämmelserna i 23-30 §§ tillämpas vid handläggningen av ersättningsärenden.

59 § En krigsman som har ålagts ersättningsskyldighet av chef som avses i
21 § får begära omprövning av beslutet hos myndigheten. Bestämmelserna i
46 § skall därvid tillämpas.

60 § Myndighetens beslut om åläggande av ersättningsskyldighet får överklagas
av krigsmannen genom besvär hos tingsrätt. Bestämmelserna i
48-51 §§, 53 § första stycket första meningen och andra stycket samt 54 §
gäller vid sådan besvärstalan. Om en besvärstalan avser endast fråga om
ersättningsskyldighet skall dock vad som är stadgat om rättegången i
tvistemål tillämpas. Avser talan ett beslut om både disciplinpåföljd och
ersättningsskyldighet skall tingsrätten, om krigsmannen begär det eller det
annars är påkallat, handlägga frågan om ersättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål stadgade ordningen.

61 § Beslut om ersättningsskyldighet som meddelats enligt 55 § får verkställas
sedan det har vunnit laga kraft.

Denna lag juli 1986.

Genom lagen för krigsmän.

Den nya äldre bestämmelser. Om beslut i ersättningsmål har

meddelats före ikraftträdandet, skall vidare militära rättegångslagen tillämpas
i fråga om fullföljd av talan mot beslutet och förfarandet vid domstolen.
Om det nya bestämmelsen.

Försvarsutskottets yttrande
1985/86:3 y

över proposition 1985/86:9 om lagen om
disciplinförseelser av krigsmän m. m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om försvarsutskottets yttrande över proposition
1985/86:9 om lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m. jämte de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1985/86:47-51 och den under
allmänna motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:2782.

Bakgrund

I propositionen föreslås att riksdagen upphäver det nuvarande militära
disciplinansvarssystemet, som är reglerat i militära rättegångslagen
(1948:472) och lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän. För alla
anställda vid försvarsmakten föreslås i fredstid gälla samma regler om
disciplinansvar som för övriga statsanställda enligt lagen (1976:600) om
offentlig anställning. Tjänstgörande värnpliktiga och vissa andra icke
anställda föreslås i både fred och krig omfattas av ett nytt utomstraffrättsligt
disciplinsystem enligt en ny lag om disciplinförseelser av krigsmän. Med
krigsman avses den som omfattas av det särskilda militära disciplinsystemet.
I krigstid avses detta system omfatta alla som är tjänstgöringsskyldiga vid
försvarsmakten.

Det föreslagna disciplinsystemet innebär att förseelser beivras genom en
disciplinpåföljd som meddelas i administrativ ordning genom beslut av
tjänstgöringsmyndigheten. Beslut om disciplinpåföljd skall kunna överklagas
till tingsrätt och vidare till hovrätt, som är slutinstans.

Den som bryter mot de grundläggande reglerna om värnplikt - t. ex.
genom att vägra fullgöra tjänstgöring - skall enligt propositionen dömas för
värnpliktsbrott enligt en ny bestämmelse (39 §) i värnpliktslagen. 21 kap.
brottsbalken föreslås omfatta endast brott av krigsmän i krig. Till nämnda
kapitel överförs nuvarande straffbestämmelser i 22 kap. brottsbalken
rörande brott som inte kan begås av andra än krigsmän.

I propositionen föreslås också att den nuvarande krigsrättsorganisationen
avskaffas. Krigsrätternas och krigsfiskalernas uppgifter kommer därigenom
att överföras till det civila rättsväsendet.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Förslagen i propositionen grundas på militäransvarskommitténs (MAK)
förslag i betänkandet (SOU 1983:2) Nytt militärt ansvarssystem och remissbehandlingen
därav.

JuU 1985/86:24

Bilaga 3

Försvarsutskottet

Ett effektivt militärt försvar förutsätter en god anda och en god disciplin inom
försvarsmakten. Detta åstadkoms främst genom ändamålsenlig utbildning
och god information om vår säkerhetspolitik och vårt totalförsvar. Därigenom
motiveras de värnpliktiga för sina krigsuppgifter och får tilltro till
förmågan hos de vapen som de skall kunna bruka. Av betydelse är också att
de som tas i anspråk inom det militära försvaret känner ekonomisk trygghet
både för egen del och för sina närmaste anhöriga. Även om det är faktorer av
detta slag som i första hand skapar en god anda och ökar effektiviteten inom
försvarsmakten gör de speciella förhållanden som präglar den militära
verksamheten det likväl nödvändigt att också ha tillgång till särskilda
korrektionsmedel. Genom sådana skapas en yttersta garanti för att den
nödvändiga ordningen inom försvarsmakten kan upprätthållas.

Ett militärt disciplinansvar framstår som särskilt nödvändigt i krig, men
har betydelse redan i den fredstida verksamheten.

Mot bakgrund av det anförda kan försvarsutskottet inte stödja motion
1984/85:2782 (vpk) i den mån den syftar till ett avskaffande av varje form av
militärt ansvarssystem.

Försvarsutskottet anser att det förslag till nytt militärt ansvarssystem som
läggs fram i propositionen och i sina huvuddrag har redovisats i det
föregående är väl förankrat i vår rättsordning och står i samklang med de
regler som i övrigt gäller i samhället. Avvägningen i förslaget mellan
försvarsmaktens behov av snabbhet och effektivitet och kravet på rättssäkerhet
för den enskilde finner utskottet vara riktig. Regeringens förslag kan
därför enligt utskottets bedömning i allt väsentligt läggas till grund för ett nytt
militärt ansvarssystem. Av det anförda framgår att utskottet inte är berett att
ställa sig bakom yrkandet i motion 48 (m) om avslag på propositionen i dess
helhet. Utskottet upphåller sig i det följande vid vissa detaljer i regeringsförslaget
som utskottet anser sig böra kommentera med anledning av bl. a.
framförda motionsyrkanden.

Enligt 10 § i förslaget till lag om disciplinförseelser av krigsmän är
disciplinpåföljderna varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförb
u d. Enligt 14 § skall utegångsförbud kunna åläggas för en tid av minst sju
och högst femton dagar. Militäransvarskommittén (MAK) föreslog att denna
disciplinåtgärd skall omfatta minst en och högst femton dagar. Avsteget i
propositionen från utredningsförslaget hänger samman med departementschefens
uppfattning att kortvariga inskränkningar i rörelsefriheten alltid bör
förenas med skyldighet att utföra arbete av något slag. Påföljden extratjänst
fyller detta krav medan korta utegångsförbud från denna utgångspunkt blir
överflödiga. Enligt regeringsförslaget kan under vissa villkor beslut om
extratjänst delegeras från myndighetschefen till en annan chef, dock lägst en
kompanichef eller motsvarande chef. Propositionens förslag innebär en
delvis annan lösning än den som MAK har förordat. Enligt MAK avses
delegering av beslutanderätt till kompanichefsnivån också böra omfatta
beslut om löneavdrag i högst tio dagar och utegångsförbud i högst fem dagar.

Representanter för överbefälhavaren har inför utskottet beträffande
utegångsförbudet förordat MAK:s förslag och, under hänvisning till att
flertalet ålagda utegångsförbud uppgår till högst fem dagar, slagit vakt om

JuU 1985/86:24

Bilaga 3

nuvarande tillämpning. Om de korta utegångsförbuden (1-5 dagar) skulle
slopas anser överbefälhavaren att handlingsfriheten att ålägga lämplig
påföljd i det enskilda fallet skulle bli alltför begränsad. Det är ibland svårt att
hitta lämpliga uppgifter för extratjänst. En möjlighet att ge korta utegångsförbud
kan enligt överbefälhavaren minska risken för s. k. grå bestraffning.

Försvarsutskottet kan ansluta sig till överbefälhavarens syn på behovet att
kunna använda korta utegångsförbud som disciplinpåföljd. Utöver vad
överbefälhavaren anfört vill utskottet påpeka att ett avskaffande av möjligheten
att besluta om korta utegångsförbud möjligen kan bidra till ökad
användning av svårare disciplinpåföljder. Detta skulle i så fall innebära en
icke önskad upptrappning av disciplinpåföljderna. Det finns därför skäl som
talar för att lägga MAK:s förslag till grund för bestämmelserna om
utegångsförbud i lagen om disciplinförseelser av krigsmän.

Ett yrkande (yrk. 3) i motion 51 (fp) gäller verkställigheten av
disciplinpåföljd. Genom 32 § i regeringens förslag till lag om disciplinförseelser
av krigsmän öppnas möjlighet att verkställa beslut om extratjänst
eller utegångsförbud trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. Denna
möjlighet avses kunna utnyttjas om det behövs av hänsyn till ordningen inom
försvarsmakten eller av någon annan särskild anledning. Av specialmotiveringen
framgår att syftet med bestämmelsen är att komma till rätta med de
missförhållanden som kan uppkomma om det blir en tendens att överklaganden
används för att förhala verkställigheten. En annan situation då det kan
övervägas att besluta om omedelbar verkställighet är när krigsmannens
utryckning är nära förestående. Enligt motion 51 måste utgångspunkten vara
att ett beslut skall ha vunnit laga kraft innan det verkställs. Möjligheten till
undantag härifrån bör enligt motionären begränsas i större utsträckning än
som sker i regeringens förslag. Motionären anser att det bör föreligga
synnerliga skäl för att beslut i disciplinärenden som avses i 32 § skall kunna
verkställas innan de har vunnit laga kraft.

Försvarsutskottet delar motionärens uppfattning att den grundläggande
principen bör vara att ett beslut om disciplinpåföljd skall verkställas först
sedan det vunnit laga kraft. Samma inställning låter departementschefen - i
strid med flera remissinstansers uppfattning - också tydligt komma till
uttryck i propositionen. Man kan dock inte bortse från att det undantagsvis
kan behöva beslutas om omedelbar verkställighet, en uppfattning som
motionären också delar. Godtagbara skäl härför anges i specialmotiveringen
till 32 §. I vissa fall kan det också ligga i den felandes intresse att få en
disciplinpåföljd verkställd omedelbart. Enligt utskottets mening tar regeringens
lagförslag hänsyn till de synpunkter som nyss anförts på ett
godtagbart sätt. En ändring i lagtexten enligt motionärens yrkande är därför
inte påkallad.

Även beträffande förutsättningarna för kroppsvisitation förordas i
motion 51 (yrk. 4) en skärpning i förhållande till regeringens förslag. Enligt
lagförslaget (45 §) får krigsman kroppsvisiteras om det finns anledning anta
att denne olovligen bär på sig föremål som tillhör försvarsmakten eller som
han annars inte får inneha. Motionären anser att det bör krävas skälig
misstanke om olovligt innehav av sådant föremål för att kroppsvisitation skall
få vidtas.

JuU 1985/86:24

Bilaga 3

Försvarsutskottet ser allvarligt på de skador eller risker för skador som
värnpliktiga avsiktligt eller av vårdslöshet har orsakat i samhället genom att
använda t. ex. rökfacklor som de olovligen har fört med sig. Bestämmelsen i
45 § innebär ökade möjligheter att komma till rätta med sådana problem.
Mot denna bakgrund tillgodoser den ett angeläget behov. Samtidigt är
utskottet medvetet om att en kontroll enligt 45 § kan uppfattas som ett
intrång i den personliga integriteten. Utskottet har därför förståelse för
kraven i motion 51 på större begränsning i möjligheten att använda
kroppsvisitation än lagförslaget anger. Vid en samlad bedömning kan
försvarsutskottet likväl inte tillstyrka den utformning av bestämmelsen som
motionären föreslår. Ett krav på skälig misstanke om olovligt innehav av ett
föremål skulle göra det svårt att t. ex. anordna effektiva kontroller av de
värnpliktiga och deras bagage inför en hemresa med flyg, tåg eller båt. Det
torde inte minst vara vid sådana tillfällen som det finns behov av åtgärder av
det slag som bestämmelsen avser. Det bör i sammanhanget erinras om att
paragrafen i första hand är avsedd att tillämpas när man söker föremål som
vapen, sprängmedel osv. som kan åstadkomma skador vid otillåten användning
samt vid kontroll av att alkoholdrycker inte förs in till förbanden med
ordnings- och säkerhetsproblem som följd. För att undvika sådana problem
bör självfallet också kunna eftersökas t. ex. narkotika.

1 motion 51 (yrk. 2) framförs också förslag om att yttrande från
auditör skall inhämtas i större utsträckning än som förutsätts i regeringsförslaget.
Vidare föreslås att lagen om disciplinförseelser av krigsmän skall
kompletteras med en föreskrift om krigsmäns rätt till juridiskt biträd
e (yrk. 5). Försvarsutskottet kan inte biträda dessa förslag. Ett utnyttjande
av auditörer i den omfattning som motionären föreslår skulle medföra stora
praktiska problem. Utskottet vill också peka på att enligt propositionen avses
medel ställas till centrala värnpliktsrådets förfogande för att åtminstone
inledningsvis tillgodose de värnpliktigas behov av särskilda stödåtgärder.
Utskottet kan inte heller biträda yrkandet i motion 49 (c) om att auditör
endast skall utses bland domare. De kunskaper och den erfarenhet som krävs
av en auditör kan, som departementschefen framhåller, även finnas hos
jurister som inte är domare.

Utskottet övergår till att behandla tjänstgörande värnpliktigas m. fl.
skadeståndsansvar. Detta regleras för närvarande i skadeståndslagen
(1972:207), som i detta hänseende likställer de värnpliktiga med arbetstagare.
Det innebär att en värnpliktig är ansvarig för skada som han vållar genom
fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger
med hänsyn till handlingens beskaffenhet, den värnpliktiges ställning, den
skadelidandes intressen och övriga omständigheter (4 kap. 1 § skadeståndslagen).

MAK föreslog att det nuvarande kravet på synnerliga skäl för att ålägga de
värnpliktiga skadeståndsskyldighet avskaffas när det gäller förlust av eller
skada på personlig utrustning. I fråga om sådan förlust skall myndigheten
enligt MAK också behålla sin rätt att besluta om ersättningsskyldighet.
Besluten skall kunna överklagas till försvarets civilförvaltning.

I propositionen föreslås att den nuvarande ordningen för tjänstgörande
värnpliktigas skadeståndsansvar behålls och att man helt avskaffar den

JuU 1985/86: 24

Bilaga 3

nuvarande möjligheten att efter ett förfarande vid de militära myndigheterna
ålägga ersättningsansvar.

Mot ställningstagandet i propositionen rörande de värnpliktigas skadeståndsansvar
reses invändningar i motionerna 47 (m) och 50 (c). Motionärerna
förordar en skärpning av de värnpliktigas skadeståndsskyldighet i enlighet
med MAK:s förslag.

Försvarsutskottet anser det vara angeläget att begränsa materielförlusterna
inom försvarsmakten så långt som det är möjligt. 1 propositionen pekas på
möjligheten att möta problemet med materielförluster genom ett ökat stöd
av de värnpliktigas ansvarskänsla, t. ex. genom klara anvisningar för
materielens handhavande och täta materielkontroller. Detta är enligt
utskottets mening ett synsätt som bättre stämmer överens med nutida
värderingar än den skärpning av ersättningsskyldigheten som MAK har
förordat och motionärerna föreslår. Disciplinära åtgärder torde också i
större utsträckning än hittills kunna användas för att motarbeta materielförluster.

Utskottet vill slutligen ta upp frågan om förslagens genomförande.
I propositionen föreslås att det nya ansvarssystemet skall träda i kraft den 1
juli 1986. Innan de nya reglerna kan börja tillämpas måste verkställighetsföreskrifter
m. m. utarbetas och en omfattande personalutbildning genomföras.
Detta arbete beräknas ta sådan tid i anspråk att ikraftträdandet bör
senareläggas. Denna uppfattning har överbefälhavarens stöd. Enligt hans
uppfattning är den 1 juni 1987 en lämplig tidpunkt att införa det nya systemet.
Därigenom kan de nya bestämmelserna börja tillämpas på det stora antal
värnpliktiga som börjar sin grundutbildning under juni månad. Också
försvarsutskottet förordar att ikraftträdandet sker den 1 juni 1987.

Försvarsutskottet räknar med att justitieutskottet utarbetar de förändringar
i lagtext som blir nödvändiga om försvarsutskottets yttrande vinner stöd av
justitieutskottet.

Stockholm den 5 december 1985
På försvarsutskottets vägnar
Lennart Blom

Närvarande: Lennart Blom (m), Olle Göransson (s), Roland Brännström
(s), Kerstin Ekman (fp), Gunnar Björk i Gävle (c), Evert Hedberg (s),
Göthe Knutson (m). Ingemar Konradsson (s), Ingvar Björk (s), Hans
Lindblad (fp), Olle Aulin (m). Iréne Vestlund (s), Gunhild Bolander (c),
Christer Skoog (s) och Barbro Evermo (s).

JuU 1985/86:24

Bilaga 3

Avvikande meningar

1. Avslag på propositionen

Lennart Blom, Göthe Knutson och Olle Aulin (alla m) anser att den del av
yttrandet som på s. 2 börjar med ”Försvarsutskottet anser” och slutar med
”framförda motionsyrkanden” bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag innebär att anställda inom försvarsmakten i disciplinärt
hänseende skall behandlas som alla andra offentligt anställda. Därmed
blir utformningen av tjänsteansvaret i offentlig verksamhet av stor betydelse i
sammanhanget. Denna fråga har aktualiserats av moderata samlingspartiet
genom ett yrkande i motion 1984/85:452 om återinförande av ämbetsansvar
för tjänstemän i offentlig tjänst. Av konstitutionsutskottets yttrande (KU
1985/86:3 y) över den nu behandlade propositionen och därtill knutna
motioner framgår att tjänstemannaansvarets framtida utformning och därmed
ifrågavarande motionsyrkande kommer att under år 1986 prövas av
konstitutionsutskottet i samband med dess beredning av JO-utredningens
betänkande JO-ämbetet - En översyn (SOU 1985:26). Utskottet anser att
riksdagens ställningstagande på grundval av konstitutionsutskottets förslag i
denna viktiga fråga bör avvaktas innan en ändring av det nuvarande militära
ansvarssystemet genomförs. Denna ståndpunkt ligger i linje med vad som
anförs i motion 48 om återinförande av det särskilda tjänstemannaansvaret. I
nämnda motion framhålls vidare bl. a. att de föreslagna reglerna rörande
åtalsanmälan inte är godtagbara samt att den föreslagna krigsrättsorganisationen
bör behållas. Även denna kritik i motion 48, som utskottet i allt
väsentligt ansluter sig till, talar för att propositionen avslås i sin helhet. För
den händelse riksdagen likväl beslutar om införande av ett nytt militärt
ansvarssystem på grundval av propositionen lämnar utskottet i det följande
vissa synpunkter på regeringsförslaget med anledning av bl. a. framförda
motionsyrkanden.

2. Kroppsvisitation av krigsmän

Kerstin Ekman (fp) och Hans Lindblad (fp) anser att den del av yttrandet
som på s. 4 börjar med ”Försvarsutskottet ser” och slutar med ”t. ex.
narkotika” bort ha följande lydelse:

Enligt försvarsutskottets mening måste samhällets principer rörande
rättssäkerhet och personlig integritet vara vägledande också för de villkor
som gäller för värnpliktiga och andra krigsmän. Om man sätter viktiga
principer åt sidan för krigsmän kan detta negativt påverka de värnpliktigas
syn på rättssamhället.

Som påtalas i motion 51 är kroppsvisitation alltid en allvarlig integritetskränkning.
Den enskilde måste ha rätt till en skyddad sfär allra närmast. Där
kan det tänkas att man har personliga tillhörigheter som man inte önskar
exponera inför andra. Kravet på de situationer när kroppsvisitation skall få
förekomma måste därför ställas högre än vad som sker i lagförslaget.

Av flygsäkerhetsskäl finns möjligheter att vid flygplatser kräva långtgående
kontroller av enskilda resenärer. I sådana sammanhang synes flertalet

JuU 1985/86:24

Bilaga 3

berörda också godta granskningar som man inte skulle acceptera i vardagslivet
i övrigt. På motsvarande sätt bör också värnpliktiga kunna underkastas
särskilda kontroller inför flygresor. I övriga fall däremot bör kroppsvisitation
inte kunna utföras om det inte finns ”skälig misstanke” om olovligt innehav
av vapen eller annat farligt föremål.

3. Materielansvaret för tjänstgörande värnpliktiga

Lennart Blom (m), Gunnar Björk i Gävle (c), Göthe Knutson (m), Olle
Aulin (m) och Gunhild Bolander (c) anser att den del av yttrandet som på s. 5
börjar med "Försvarsutskottet anser” och slutar med ”motarbeta materielförluster”
bort ha följande lydelse:

Försvarsutskottet ser allvarligt på de omfattande materielförlusterna inom
försvarsmakten. De är enligt utskottets mening alltför stora och tenderar
enligt senaste uppgifter att öka. Lämpliga åtgärder för att komma till rätta
med problemet har föreslagits av MAK. Kommitténs förslag ligger i linje
med och har initierats på grundval av försvarsutskottets yttrande (1980/
81:2y) och lagutskottets betänkande (1980/81:13) om skadeståndsansvaret
för omhänderhavd egendom.

I enlighet med sitt tidigare ställningstagande biträder försvarsutskottet i
denna del motionerna 47 (m) och 50 (c). Ett ökat skadeståndsansvar för de
värnpliktiga bör införas i enlighet med MAK:s förslag. Vederbörande
myndighet bör enligt utskottets mening behålla rätten att besluta om sådant
ersättningsansvar.

Vad nyss förordats om ett ökat materielansvar för tjänstgörande värnpliktiga
bör enligt utskottets mening snarast komma till stånd oavsett hur
riksdagen tar ställning till propositionen.

JuU 1985/86:24

Bilaga 3

JuU 1985/86:24

Bilaga 4

Närvarande: f. d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justitierådet
Gad.

Enligt protokoll vid sammanträde den 18 februari 1986 med riksdagens
justitieutskott har utskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till lag om disciplinförseelser av krigsmän, m. m.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Olof Egerstedt.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde
1986-02-24

Av justitieutskottet framlagt förslag

Regeringens förslag Utskottets förslag

Förslag till

Lag om disciplinförseelser Lag om disciplinförseelser

av krigsmän av krigsmän, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på krigsmän.

2§ Följande personal är krigsmän:

1. värnpliktiga under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga enligt värnpliktslagen
(1941:967),

2. kvinnor som genomgår utbildning enligt lagen (1980:1021) om militär
grundutbildning för kvinnor,

3. de som genomgår utbildning vid förberedande officersskola eller
annan utbildning för att få militär anställning vid försvarsmakten,

4. hemvärnsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga,

5. de som genom krigsfrivilligavtal eller annat avtal åtagit sig att tjänstgöra
frivilligt i befattningar i försvarsmaktens krigsorganisation, under den
tid då de är tjänstgöringsskyldiga,

6. anställda i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst, när de tjänstgör
utomlands.

3 § Kommer riket i krig, är följande personal krigsmän:

1. alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten,

2. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten
är skyldiga att delta i rikets försvar,

3. skyddsvakter som förordnats med stöd av 10 § lagen (1940:358) med
vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. alla som annars vistas vid avdelningar av försvarsmakten, när avdelningarna
är i falt eller verkar under liknande förhållanden,

5. medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen.

5 § När det inte längre föreligger sådana förhållanden som avses i 3 och
4 §§, skall regeringen föreskriva att annan personal än den som nämns i 2 §
skall upphöra att vara krigsmän.

6§ Föreskrifterna i denna lag om krigsmän skall också tillämpas på

1. krigsfångar,

2. krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neutralt,

JuU 1985/86:24

Bilaga 5

7 Riksdagen 1985186. 7 sami. Nr 24

Regeringens förslag Utskottets förslag

3. utlänningar som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare
för att utöva sjukvård eller andlig vård.

Disciplinförseelser

Disciplinansvar

7§ En krigsman som uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter vad
han på grund av reglementen, instruktioner
eller förmäns order eller
i övrigt skall iaktta i tjänsten skall
åläggas disciplinpåföljd för disciplinförseelse.
Någon påföljd
skall dock inte åläggas, om felet är
ringa.

8§ Disciplinpåföljd får åläggas
även den som vid tiden för beslutet
inte längre är krigsman.

7 § Den som inte längre är krigsman
får med tillämpning av denna
lag åläggas disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet
för förfarande
under tid då han var krigsman. I
sådant fall skall gälla vad lagen föreskriver
beträffande krigsman,
dock att bestämmelserna i 39—
45 §§ ej får tillämpas.

8§ En krigsman som uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter vad
han på grund av reglementen, instruktioner
eller förmäns order eller
i övrigt skall iaktta i tjänsten skall
åläggas disciplinpåföljd för disciplinförseelse.
I ringa fall skall
dock inte åläggas någon påföljd.

Disciplinpåföljder

10 § Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud.

11 § Varning innebär att den felande erinras om att han för framtiden skall
iaktta sina skyldigheter i tjänsten.

12 § Extratjänst innebär att den felande vid högst fem tillfällen utöver den
vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller någon annan särskild uppgift.
Vid vaije tillfälle får högst fyra timmar tas i anspråk för uppgiften. Om
extratjänsten inte avser annat än jour- eller beredskapstjänstgöring, får
dock tiden fram till den vanliga tjänstens början nästa dag tas i anspråk.

Extratjänsten får inte vara sådan att den inverkar skadligt på den felandes
hälsa eller tjänstbarhet.

JuU 1985/86:24

Bilaga 5

Regeringens förslag Utskottets förslag

14 § Utegångsförbud innebär för- 14 § Utegångsförbud innebär förbud
för den som är förlagd inom ett bud för den som är förlagd inom ett

kasernområde, läger eller motsva- kasernområde, läger eller motsvarande
område att under en bestämd rande område att under en bestämd

tid, minst sju och högst femton da- tid, minst en och högst femton dagar,
på fritid vistas utanför det om- gar, på fritid vistas utanför det område
som är upplåtet åt en viss av- råde som är upplåtet åt en viss avdelning
eller utanför en del av ett delning eller utanför en del av ett

sådant område. sådant område.

För den som är förlagd ombord på ett fartyg skall utegångsförbudet avse
förbud att lämna fartyget.

15 § Löneavdrag får åläggas tillsammans med utegångsförbud, om det
krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten.

Åtalsanmälan m. m.

17 § Åtalsanmälan behöver inte göras i fråga om

1. brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs,

2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 §), snatteri
(8 kap. 2 §), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 §), bedrägligt beteende (9
kap. 2 §), undandräkt (10 kap. 2 §), olovligt förfogande (lOkap. 4 §), olovligt
brukande (10 kap. 7§), svikande av försvarsplikt (18kap. 6§), lydnadsbrott
(21 kap. 5 §) och rymning (21 kap. 7 §).

Åtalsanmälan skall dock alltid göras, om

1. brottet riktar sig mot någon utanför försvarsmakten,

2. målsäganden har förklarat att 2. målsäganden har förklarat att

han avser att föra talan om enskilt han avser att föra talan om enskilt

anspråk, anspråk, eller

3. det finns skäl att anta att påföljden inte kommer att stanna vid böter.

18 § Om någon åtgärd har vidtagits 18 § Om någon åtgärd har vidtagits

för att väcka åtal mot en krigsman, för att anställa åtal mot en krigs får

ett disciplinärende inte inledas man, får ett disciplinärende inte in eller

fortsättas i fråga om det förfa- ledas eller fortsättas i fråga om det

rande som avses med åtgärden. förfarande som avses med åtgär den.

Beslutande myndigheter

19 § Frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan prövas av den myndighet
där krigsmannen tjänstgör eller senast har tjänstgjort, om regeringen
inte föreskriver något annat.

JuU 1985/86:24

Bilaga 5

Regeringens förslag Utskottets förslag JuU 1985/86: 24

Bilaga 5

1. förfarandet inte kan antas utgöra brott,

2. förseelsen har erkänts och inte 2. förseelsen har erkänts och
bör medföra svårare påföljd än varning
eller extratjänst.

3. förseelsen inte bör medföra
svårare påföljd än varning eller extratjänst
eller utegångsförbud i
högst fem dagar.

22 § För att biträda de myndigheter som har att handlägga disciplinärenden
skall finnas auditörer.

Auditörerna skall vara lagfarna. De förordnas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

23 § Innan en disciplinpåföljd be- 23 § Innan en disciplinpåföljd beslutas
eller en åtalsanmälan görs, slutas eller en åtalsanmälan görs,

skall yttrande inhämtas från audi- skall yttrande inhämtas från audi tören.

Ett sådant yttrande behövs tören. Ett sådant yttrande behövs

dock inte i ärenden som avgörs på dock inte i ärenden som avgörs av

det sätt som anges i 21 §. chef som avses i 21 §.

Auditören är medansvarig för de beslut som myndigheten fattar på hans
tillstyrkan.

Handläggningen av disciplinärenden

24 § Disciplinärenden skall handläggas skyndsamt.

25 § Myndigheten skall hålla muntligt förhör med krigsmannen. Denne
skall därvid underrättas om vad som anförs mot honom. Om muntligt
förhör inte kan anses behövligt, får underrättelsen ske skriftligen, varvid
krigsmannen skall uppmanas att yttra sig i saken.

Om det behövs, skall även anmälare och andra som kan lämna uppgifter
i saken höras muntligen eller skriftligen.

Protokoll skall föras över förhören.

26 § Vid muntligt förhör med krigsmannen skall ett förhörs vittne om möjligt
vara närvarande.

27 § Om myndigheten finner att ett vittne eller en sakkunnig bör höras vid
domstol eller att någon bör föreläggas att förete en skriftlig handling eller
ett föremål som bevis, skall myndigheten ansöka om detta hos den tingsrätt
inom vars område den person vistas som skall höras eller på annat sätt
berörs av åtgärden. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga delar gälla
vad som föreskrivs i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudförhandling.
100

Regeringens förslag

Utskottets förslag

28 § Krigsmannen skall innan ärendet avgörs få del av vad som har kommit
fram under utredningen och beredas tillfälle att yttra sig över det, om
det inte är uppenbart obehövligt.

29 § Myndighetens beslut skall grundas på vad som har kommit fram
under utredningen.

Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.

30 § Krigsmannen skall underrättas
om myndighetens beslut och
auditörens yttrande. Han skall även
underrättas om hur han skall göra
om han vill begära ändring av beslutet.
Underrättelse får ske genom
delgivning.

30 § Krigsmannen skall underrättas
om myndighetens beslut och
auditörens yttrande. Han skall även
underrättas om hur han skall göra
om han vill begära ändring av beslutet.

Myndigheten bestämmer om underrättelsen
skall ske muntligt, genom
vanligt brev, genom delgivning
eller på något annat sätt. Underrättelsen
skall dock alltid ske
skriftligt, om krigsmannen begär
det.

31 § Om det av särskilda skäl inte krävs någon disciplinpåföljd, får ärendet
avskrivas.

Verkställighet av disciplinpåföljd

32 § Beslut om disciplinpåföljd 32 § Beslut om disciplinpåföljd

skall verkställas snarast möjligt ef- skall verkställas snarast möjligt efter
det att beslutet har vunnit laga ter det att beslutet har vunnit laga

kraft. kraft mot krigsmannen.

33 § Extratjänst får inte verkställas 33 § Extratjänst får inte verkställas

på tjänstefria dagar. på tjänstefria dagar. Detsamma

gäller utegångsförbud i högst fem
dagar.

Från den sammanlagda verkställighetstiden skall den tid avräknas under
vilken verkställighet redan har skett.

JuU 1985/86:24

Bilaga 5

101

Regeringens förslag

Utskottets förslag

37 § Extratjänst bortfaller i den mån den inte har verkställts innan krigsmannens
tjänstgöringsskyldighet har upphört.

38 § Utegångsförbud får inte verkställas efter det att krigsmannens tjänstgöringsskyldighet
har upphört.

Om utegångsförbud inte kan verkställas, skall myndigheten omvandla
det till löneavdrag med tillämpning av 36 § andra meningen.

Om löneavdrag inte kan göras
och motsvarande belopp inte betalas,
gäller om verkställighet vad
som är föreskrivet om uppbörd och
indrivning av böter. Obetalda belopp
får dock inte förvandlas till
fängelse. Löneavdrag bortfaller i
den mån det inte har verkställts
inom tre år från det beslutet om
disciplinpåföljd vann laga kraft.

Om löneavdrag inte kan göras
och motsvarande belopp inte betalas,
gäller om verkställighet vad
som är föreskrivet om uppbörd och
indrivning av böter. Obetalda belopp
får inte förvandlas till fängelse.
Löneavdrag bortfaller i den mån
det inte har verkställts inom tre år
från det beslutet om disciplinpåföljd
vann laga kraft.

Tvångsmedel

1. anträffas så berusad att han 1. anträffas så berusad att han
inte kan ta hand om sig själv eller inte kan ta hand om sig själv eller
annars utgör en fara för sig själv annars utgör en fara för sig själv
eller någon annan, eller någon annan, eller

2. uppträder så att han stör den allmänna ordningen eller ordningen inom
försvarsmakten eller utgör en fara för disciplinen.

Omhändertagande får inte ske, om det räcker med mindre ingripande
åtgärder.

41 § Har omhändertagandet föranletts av berusning, skall den omhändertagne
så snart det kan ske undersökas av en läkare, om det behövs med
hänsyn till hans tillstånd.

42 § Den omhändertagne skall så snart som möjligt förhöras och underrättas
om anledningen till omhändertagandet.

44 § Alkoholdrycker eller andra 44 § Alkoholdrycker eller andra

berusningsmedel, som påträffas berusningsmedel, som påträffas

hos den som har omhändertagits på hos den som har omhändertagits på

grund av berusning, skall tas ifrån grund av berusning, skall tas ifrån

JuU 1985/86:24

Bilaga 5

102

Regeringens förslag Utskottets förslag

honom. Sådan egendom skall be- honom. Sådan egendom skall bevisligen
förstöras, om inte särskilda visligen förstöras, om inte särskilda

skäl talar för att egendomen åter- skäl talar för att egendomen återställs
efter frigivandet. Frågan här- ställs efter frigivandet. Frågan härom
prövas av den myndighet som om prövas av den myndighet som

avses i 40 §. anges i 19 §.

För eftersökande av sådana föremål får enligt förmans förordnande
skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av krigsmannen
undersökas, om det finns anledning anta att föremålen finns där. En
sådan undersökning får också göras stickprovsvis eller i anslutning till en
större undersökning, som företas av särskilda skäl.

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas endast inom ett
militärt område eller ett annat område som disponeras av försvarsmakten.

Klagan över beslut om disciplinpåföljd

En begäran som har kommit in En begäran som har kommit in
för sent prövas inte. för sent skall inte prövas.

Då myndigheten omprövar ett beslut, skall bestämmelserna i 20 och 23—
31 §§ tillämpas.

47 § I ärenden om omprövning av
beslut om extratjänst får myndigheten,
om beslutet är verk ställbart,
förordna att det tills vidare inte får
verkställas.

47 § I ärenden om omprövning av
beslut om extratjänst eller utegångsförbud
får myndigheten, om
beslutet är verkställbar!, förordna
att det tills vidare inte får verkställas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till myndigheten inom tio dagar
från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Tingsrätten skall, sedan handlingarna i ärendet överlämnats dit, pröva

Juli 1985/86:24

Bilaga 5

103

Regeringens förslag Utskottets förslag

om besvärshandlingen har kommit in i rätt tid. För sent inkomna besvär
skall avvisas.

51 § Tingsrätten skall vid avgörande av saken bestå av en lagfaren domare
och tre nämndemän. Vid handläggning i övrigt av ärendet är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.

52 § Tingsrätten får, om det överklagade beslutet är verkställbart, förordna
att det tills vidare inte får verkställas.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

54 § I tingsrätten och hovrätten förs det allmännas talan av allmän åklagare.

55 § Om rätt för riksdagens ombudsmän
och justitiekanslern att
söka ändring i beslut om disciplinansvar
är föreskrivet i lagen
(1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
och i lagen
(1975:1339) om justitiekanslerns
tillsyn. Talan skall väckas inom
fyra veckor från det beslutet har
meddelats.

Med anledning av talan som
anges i första stycket får dock disciplinpåföljd
åläggas eller skärpas
endast om det är påkallat från allmän
synpunkt.

Handläggningen av ersättningsärenden 56

§ Om materiel, som försvarsmakten
har utlämnat till en krigsman
för personligt bruk, går förlorad
eller skadas, får den myndighet
som anges i 19 § besluta om ersättningsskyldighet
enligt skadeståndslagen
(1972:207) för honom.

Om någon åtgärd har vidtagits
för att anställa åtal mot krigsmannen,
får ersättningsärende inte inledas
eller fortsättas i fråga om det

JuU 1985/86:24

Bilaga 5

104

Regeringens förslag

Utskottets förslag

förfarande som avses med åtgärden.

57 § I fråga om rätten att besluta
på myndighetens vägnar tillämpas
20 §. '

Om förlusten eller skadan inte
sammanlagt överstiger ett visst
mindre belopp, som regeringen bestämmer,
får ersättningsskyldighet
åläggas av chef som avses i 21 §.

58 § Inleds ett disciplinärende mot
en krigsman och kan det förfarande
som ärendet avser föranleda ersättningsskyldighet
för honom, skall
frågan om åläggande av ersättningsskyldighet
prövas i disciplinärendet
såvida inte särskilda skäl
talar mot det.

59 § Bestämmelserna i 23—30 §§
tillämpas vid Handläggningen av
ersättningsärenden.

Klagan över beslut om ersättningsskyldighet 60

§ En krigsman som har ålagts
ersättningsskyldighet av chef som
avses i 21 § får begära omprövning
av beslutet hos myndigheten. Bestämmelserna
i 46 § skall därvid tilllämpas.

61 § Myndighetens beslut att
ålägga ersättningsskyldighet får
överklagas av krigsmannen genom
besvär hos tingsrätt. Bestämmelserna
i 48—51 §§, 53 § första stycket
första meningen och andra stycket
samt 54 § gäller vid sådan besvärstalan.

Om krigsmannens besvär hos
tingsrätten avser endast fråga om
ersättningsskyldighet, skall dock
vad som är stadgat om rättegången
i tvistemål tillämpas. Avser talan
ett beslut om både disciplinpåföljd
och ersättningsskyldighet, skall
tingsrätten, om krigsmannen begär
det eller det annars är påkallat,
handlägga frågan om ersättnings -

JuU 1985/86:24

Bilaga 5

105

Regeringens förslag Utskottets förslag

skyldighet som särskilt mål i den
för tvistemål stadgade ordningen.

62 § Beslut om ersättningsskyldighet
som meddelats enligt 56 § får
verkställas sedan det har vunnit
laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 juni
1986. 1987.

Genom lagen upphävs

1. militära rättegångslagen (1948:472),

2. lagen (1948:473) om införande av militära rättegångslagen,

3. lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän.

Den nya lagen gäller även i fråga

om handlingar som har begåtts före
ikraftträdandet. Militära rättegångslagen
tillämpas dock alltjämt
i fråga om beslut om disciplinstraff
eller tillrättavisning och beslut i ersättningsmål,
som har meddelats
före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser
tillämpas vidare i fråga om
verkställighet av disciplinstraff eller
tillrättavisning som ålagts före
ikraftträdandet.

Om det i en lag eller annan författning förekommer hänvisning till en
föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen
i stället avse den nya bestämmelsen.

Den nya lagen gäller även i fråga
om handlingar som har begåtts före
ikraftträdandet. I fråga om verkställighet
av disciplinstraff eller beslut
om tillrättavisning, vilka ålagts
före ikraftträdandet, tillämpas
dock äldre bestämmelser.

JuU 1985/86: 24

Bilaga 5

106

Innehållsförteckning JuU 1985/86:24

Sammanfattning 1

Propositionen m. m 1

Propositionens lagförslag 3

Motionerna 44

Motioner väckta med anledning av propositionen 44

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1985 44

Utskottet 45

Inledning 45

Propositionens huvudsakliga innehåll 45

Utskottets allmänna synpunkter beträffande det militära ansvars systemet

Disciplinpåföljdernas närmare utformning 48

Konkurrensen mellan disciplinansvar och allmänna straffbestämmelser
50

Auditörsmedverkan m. m 52

Omedelbar verkställighet av disciplinpåföljd 54

Kroppsvisitation 55

Rätt till biträde i disciplinärenden 57

Talerätt för JO och JK i ärenden om disciplinförseelse 58

Skadeståndsansvaret för värnpliktiga m. fl 60

Handläggningen av ersättningsfrågor 62

Övergångsbestämmelserna 63

Utformningen av lagen om disciplinförseelser av krigsmän 64

Krigsrättsorganisationen 65

Återstående lagförslag i propositionen 67

Övrigt 68

Utskottets hemställan 68

Reservationer 71

1. Avslag på propositionen (mom. 1) (m) 71

2. Skadeståndsansvaret för värnpliktiga m. fl. (mom. 11) (m. fp, c) 73

3. Värnpliktslagen (mom. 21) (m, fp, c) 74

Särskilt yttrande 74

Kroppsvisitation (mom. 8) (fp) 74

Bilagor

Bilaga 1 Konstitutionsutskottets yttrande 76

Bilaga 2 Lagutskottets yttrande 79

Bilaga 3 Försvarsutskottets yttrande 89

Bilaga 4 Lagrådets yttrande 96

Bilaga 5 Av justitieutskottet framlagt lagförslag 97

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

107