Justitieutskottets betänkande
1985/86:13

om företagsbot (prop. 1985/86:23 jämte motioner)

JuU

1985/86:13

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag om att det
straffrättsliga reaktionssystemet skall kompletteras med en ny ekonomisk
sanktion - företagsbot. Företagsbot skall kunna åläggas en näringsidkare när
brott har begåtts i näringsverksamheten. Företagsbot skall fastställas till lägst
10 000 kr. och högst 3 milj. kr. Sanktionen skall ha en bestraffande funktion
och skall inte användas i vinsteliminerande syfte. Utskottet gör ett inskärpande
uttalande i frågan huruvida förväntad vinst av brottsligheten får beaktas
när företagsbot skall bestämmas. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
juli 1986.

I en reservation (m, fp, c) avstyrks regeringsförslaget och efterlyses
förnyade överväganden under beaktande av rättssäkerhetens krav.

Propositionen m. m.

I proposition 1985/86:23 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Förslagen har granskats av lagrådet.

I fråga om propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförts i det följande under rubriken Utskottet på s. 11.

1 samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1985/86:111 av Karin Ahrland m. fl. (fp),
1985/86:112 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) och 1985/86:113 av Gunilla
André m.fl. (c). Motionsyrkandena redovisas på s. 11.

I ärendet har till justitieutskottet avgetts yttrande från skatteutskottet
såvitt gäller lagförslag 4. Yttrandet fogas som bilaga till detta betänkande.

Under ärendets beredning har till utskottet inkommit en skrivelse från
Sveriges industriförbund och en från SHIO-Familjeföretagen, Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund. Sveriges köpmannaförbund
och Näringslivets delegation för marknadsrätt.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1985/86. 7sami. Nr 13

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att I kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att nuvarande 36 kap. 3 a-5 88 skal! betecknas 36 kap. 4-6 88 och
att nuvarande 36 kap. 6—12 88 skall betecknas 36 kap. 11-17 88,
dels att nya 36 kap. 5, 14, 15 och 17 88 samt rubriken till 36 kap. skall ha
nedan angivna lydelse,
dels att det i balken skall införas fyra nya paragrafer, 36 kap. 7-10 88,
samt närmast före 36 kap. 1 8 och nya 36 kap. 7 och 11 §8 nya rubriker av
nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer 36 kap. brottsbalken att ha nedan angivna

lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

8 §

Förutom påföljd kan brott, enligt Förutom påföljd kan brott, enligt

vad därom är stadgat, föranleda vad därom är stadgat, föranleda

förverkande av egendom eller an- förverkande av egendom, företags nan

särskild rättsverkan, så oek bot eller annan särskild rättsver medföra

skyldighet att gälda skade- kan, så ock medföra skyldighet att

stånd. gälda skadestånd.

36 kap.

Om förverkande av egendom och om Om förverkande av egendom, föreannan
särskild rättsverkan av brott tagsbot och annan särskild rättsverkan
av brott

O/n förverkande

1 8'

Utbyte av brott enligt denna balk som ej motsvaras av skada för enskild
skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller
förlag för brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet
utgör brott enligt denna balk.

2 §2

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna balk
eller som frambragts genom sådant brott må förklaras förverkad, om det är
påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga.
Detsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt denna balk
eller med vilken eljest tagits befattning som utgör sådant brott.

1 stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

3 83

Förverkande får även i annat fall än som avses i 2 8 beslutas i fråga om

1. föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma till brottslig användning.

1 Senaste lydelse 1968: 165.

2 Senaste lydelse 1968: 165.

' Senaste lydelse 1983: 224.

JuU 1985/86:13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. andia föremål, som är ägnade att användas som vapen vid brott mot
liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning
att befara att de skulle komma till sådan användning.

4 §4

Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet
uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet
därav förklaras förverkat även när det inte följer av 1 eller 2 § eller
annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligt.
Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter
beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet
som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas
näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast
med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt
med hänsyn till omständigheterna.

5 §5

Förverkande till följd av brott av Förverkande till följd av brott av
egendom eller dess värde får, om ej egendom eller dess värde får, om ej
annat har föreskrivits, ske hos annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan a) gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet, som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsman- b) den i vars ställe gärningsmannen
eller annan medverkande var, nen eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts c) den som genom brottet beretts
vinning eller näringsidkare som vinning eller näringsidkare som
avses i 3 a §, avses i 4 §.

d) den som efter brottet förvär- d) den som efter brottet förvärvat
vat egendomen på grund av gifto- egendomen på grund av giftorätt,

rätt, arv eller testamente eller ge- arv eller testamente eller genom

nom gåva eller som efter brottet gåva eller som efter brottet förvär förvärvat

egendomen på annat sätt vat egendomen på annat sätt och

och därvid haft vetskap om eller därvid haft vetskap om eller skälig

skälig anledning till antagande om anledning till antagande om egenegendomens
samband med brottet. domens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första
stycket a)-c), får den ej förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även
den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring
upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild anledning
förordnas att rätten skall bestå.

6 §

1 stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd til! förebyggande
av missbruk.

4 Senaste lydelse av förutvarande 3 a li 1982: 335.

5 Senaste lydelse av förutvarande 4 § 1982: 335.

JuU 1985/86:13

1* Riksdagen 1985186.7sami Nr 13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:13

Örn företagsbot

För brott som har begåtts i utövningen
av näringsverksamhet skall,
på yrkande av allmän åklagare,
näringsidkaren åläggas företagsbot,
om

/. brottsligheten har inneburit
ett grovt åsidosättande av de särskilda
skyldigheter som är förenade
med verksamheten eller annars är
av allvarligt slag och

2. näringsidkaren inte har gjort
vad som skäligen kunnat krävas för
att förebygga brottsligheten.

Första stycket gäller inte, om
brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren
eller om det annars
skulle vara uppenbart obilligt att
ålägga företagsbot.

Företagsbot skall fastställas till
lägst tio tusen kronor och högst tre
miljoner kronor.

När storleken av företagsbot bestäms,
skall särskild hänsyn tas till
brottslighetens art, omfattning och
förhållande till näringsverksamheten.

Företagsbot får efterges eller
sättas lägre än vad som bort ske
med tillämpning av 9 §,

1. om påföljd för brottet ådöms
näringsidkaren eller företrädare för
denne,

2. om brottet medför annan betalningsskyldighet
eller särskild
rättsverkan för näringsidkaren eller

i. om det annars är påkallat av
särskilda skäl.

Gemensamma bestämmelser
11 §6

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att
någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd sorn omförmäles i
I kap. 3 § ådömes.

6 Senaste lydelse av förutvarande 6 § 1981: 211.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:13

Vid tillämpningen av första stycket skall villkorlig dom och skyddstillsyn
samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild
vård anses lika med fängelse. Därvid skall, om så förordnas, skyddstillsyn
och överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex
månader.

12 §

Förutsattes för förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan,
som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten, om
påföljd för brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill
förordna, att sådan rättsverkan skall inträda.

13 §

Har brott begåtts av någon som ej fyllt femton år eller som handlat under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan särskild
rättsverkan, som kan följa å brottet, allenast om och i den mån det med
hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.

14 §7

Kan på grund av den brottsliges Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må egendom förkla- längre ådömas, får egendom förklaras
förverkad på grund av brottet ras förverkad eller företagsbot

eller åtgärd föreskrivas till förebyg- åläggas på grund av brottet eller

gande av missbruk, endast om åtgärd föreskrivas till förebyggande

stämning i mål därom delgivits av missbruk, endast om stämning i

inom fem år från det brottet be- mål därom delgivits inom fem år

gicks. Talan må i sådant fall väckas från det brottet begicks. Talan får i

av åklagare endast om det finnes sådant fall väckas av åklagare en påkallat

ur allmän synpunkt. dast om det är påkallat ur allmän

synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

15 §8

Beslut om förverkande eller åt- Beslut om förverkande eller om

gärd tili förebyggande av missbruk åtgärd till förebyggande av missförfaller,
i den mån verkställighet ej bruk eller om företagsbot förfaller,

skett inom tio år från det beslutet i den mån verkställighet ej skett

vann laga kraft. inom tio år från det beslutet vann

laga kraft.

16 §9

Är i lag eller författning föreskrivet att förklaring skall meddelas om
förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan av brott, må detta
likväl underlåtas, om denna rättsverkan är uppenbart obillig.

7 Senaste lydelse av förutvarande 9 § 1968: 165.

8 Senaste lydelse av förutvarande 10 § 1968: 165.

9 Senaste lydelse av förutvarande 11 § 1968: 165.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:13

17 §'°

Förverkad egendom tillfaller kro- Förverkad egendom och förenan,
om ej annat är föreskrivet. tagsbot tillfaller staten, om ej annat

är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Bestämmelserna i 7—10 §§
gäller inte i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av
brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

För brott som begåtts före den i januari 1965 må, även om hinder ej
möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om
straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde
då brottet begicks.

Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken
stadgas skall äga motsvarande
tillämpning beträffande beslut,
som meddelats angående förverkande
eller annan åtgärd enligt
2 kap. 16 eller 17 § strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

10 Senaste lydelse av förutvarande 12 § 1968: 165.

3 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att I kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 26 kap. 1 § och 48 kap.
5 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse
kap.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem
nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad
som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor,
får två lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen
har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän
eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en
lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lagfaren
domare

när måi avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte
sker vid huvudförhandling eller vid
syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i
tvistemål som hålls i förenklad form
och vid annan huvudförhandling i
tvistemål, när det är tillräckligt med
hänsyn till målets beskaffenhet att
målet avgörs av en enda domare
och parterna samtycker till det,
vid huvudförhandling och syn på
stället i mål om brott för vilket inte
är stadgat svårare straff än böter
eller fängelse i högst sex månader,
under förutsättning att det inte
finns anledning att döma till annan
påföljd än böter.

Tingsrätt är domför med en lagfaren
domare

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte
sker vid huvudförhandling eller vid
syn på stället,
vid sådan huvudförhandling i
tvistemål som hålls i förenklad form
och vid annan huvudförhandling i
tvistemål, när det är tillräckligt med
hänsyn till målets beskaffenhet att
målet avgörs av en enda domare
och parterna samtycker till det,
vid huvudförhandling och syn på
stället i mål om brott för vilket inte
är stadgat svårare straff än böter
eller fängelse i högst sex månader,
under förutsättning att det inte
finns anledning att döma till annan
påföljd än böter och det i n.ålet inte
är fråga om företagsbot.

JuU 1985/86:13

1 Senaste lydelse 1984: 13!.

1** Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:13

2 kap.

4 52

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från
tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten, om
tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem iagfarna
domare får inte delta i hovrätten.

1 brottmål gäller, i stället för bestämmelserna
i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och
tre nämndemän får inte delta. Förekommer
ej anledning att döma till
svårare straff än böter, är hovrätten
dock domför även med den sammansättning
som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som ej sker vid huvudförhandling.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna
i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och
tre nämndemän får inte delta. Förekommer
ej anledning att döma till
svårare straff än böter oell är det i
målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med
den sammansättning som anges i
första stycket. Detsamma gäller vid
handläggning som ej sker vid hu -

vudförhandling.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför
med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast
beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av
en annan tjänsteman vid denna.

26 kap.

1 §3

Är någon skäligen misstänkt för
brott och kan det skäligen befaras,
att han genom att avvika eller genom
att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrager sig att betala
böter, värdet av förverkad
egendom eller annan ersättning till
det allmänna eller skadestånd eller
annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på
grund av brottet ådömas honom,
får förordnas om kvarstad på så
mycket av hans egendom att fordringen
kan antas bli täckt vid utmätning.

Är någon skäligen misstänkt för
brott och kan det skäligen befaras,
att han genom att avvika eller genom
att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrager sig att betala
böter, värdet av förverkad
egendom, företagsbot eller annan
ersättning till det allmänna eller
skadestånd eller annan ersättning
till målsägande, som kan antagas
komma att på grund av brottet
ådömas honom, får förordnas om
kvarstad på så mycket av hans
egendom att fordringen kan antas
bli täckt vid utmätning.

2 Senaste lydelse 1984: 131.

3 Senaste lydelse 1981:828.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:13

48 kap.

5 §4

Strafföreläggande får icke utfärdas,

om förutsättningar för allmänt
åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligga
till bedömning,
om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas.

I fråga om villkor för användning
av strafföreläggande i militärt brottmål
gälla särskilda bestämmelser.

Strafföreläggande får inte utfärdas,

om förutsättningar för allmänt
åtal inte föreligger,

om i föreläggandet inte tas upp
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligger
till bedömning,

om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas,

om talan om företagsbot skall
föras i anledning av brottet.

1 fråga om villkor för att använda
strafföreläggande i militärt brottmål
gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

4 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande
avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt)
som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom
vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till
den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt
19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;

4 Senaste lydelse 1975: 670. Paragrafen föreslås ändrad även i prop. 1985/86: 9.
1 Senaste lydelse 1985:638.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1985/86:13

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;svenska

allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m. m.;
avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken; straffavgift

enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984: 318) om kontrollavgift vid olovlig parkering; överförbrukningsavgift

enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgift enligt lagen (1984: 1049) om beredskapslagring av olja och
kol eiler lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag
som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

Denna lag träder i kraft den i januari 1986.

Motionerna

JuU 1985/86:13

I motion 1985/86:111 av Karin Ahrland m.fl. (fp) yrkas att

1. riksdagen avslår proposition 1985/86:23 om företagsbot,

2. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag till skärpta sanktioner för brott i näringsverksamhet.

I motion 1985/86:112 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) yrkas att

1. riksdagen avslår proposition 1985/86:23 i dess helhet,

2. riksdagen hos regeringen begär nytt förslag om sanktioner mot bl. a.
företag i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1985/86:113 av Gunilla André m. fl. (c) yrkas att

1. riksdagen avslår proposition 1985/86:23 om företagsbot,

2. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för ett fortsatt arbete inom området.

Utskottet

Inledning

Under en lång följd av år har i den kriminalpolitiska debatten frågan om
sanktioner mot lagbrott som sker inom ramen för företags verksamhet dragit
till sig stort intresse. Redan år 1973 påbörjades ett utredningsarbete, vars
resultat redovisats i betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter. Detta
betänkande har remissbehandlats tillsammans med en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria (Ds Ju 1979:10) Företagsböter - förslag till
lagtexter.

Med ledning av bl. a. de synpunkter som kom fram vid remissbehandlingen
utarbetades därefter departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska
sanktioner vid brott i näringsverksamhet. Promemorian kom att ligga till
grund för viss lagstiftning år 1982. Det infördes då i 36 kap. brottsbalken
(BrB) regler som gör det möjligt att förklara förverkade sådana vinster som
har uppkommit hos företag till följd av att brott har begåtts i utövningen av
deras verksamhet. Samtidigt lade riksdagen fast riktlinjer för sanktionsavgifter
(prop. 1981/82:142, JuU 53, rskr. 328).

I 1982 års lagstiftningsärende uttalade justitieutskottet att utskottet
emellertid inte var alldeles övertygat om att samhället med den nya
förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system med sanktionsavgifter kan
inom alla aktuella sektorer nå alla de former av regelöverträdelser där ett
starkt samhällsintresse påkallar ingripande. Utskottet fann övervägande skäl
tala för att arbetet med att finna lämpliga modeller för korporativt ansvar
borde fortsätta. Arbetet borde gälla frågan hur ett system med företagsböter
kunde utformas. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.

Kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet fick regeringens
uppdrag att utföra det arbete som riksdagen begärt.

Kommissionen har redovisat sitt uppdrag i delbetänkandet (Ds Ju 1984:5)
Företagsbot.

Betänkandet och remissbehandlingen av det ligger till grund för förslagen i
den nu aktuella propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de nuvarande sanktionerna i BrB skall kompletteras
med en ny ekonomisk sanktion, kallad företagsbot. Sanktionen, som
avses bli reglerad i 36 kap. BrB, föreslås bli konstruerad som en särskild
rättsverkan av brott. Kapitlets rubrik skall samtidigt ändras.

Företagsbot skall enligt förslaget kunna åläggas näringsidkare på talan av
allmän åklagare när brott har begåtts i utövningen av näringsverksamheten.
För att företagsbot skall kunna komma i fråga skall krävas dels att
brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter
som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag, dels
att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kan krävas för att
förebygga brottsligheten.

Det föreslås att företagsbot inte skall åläggas om brottsligheten har varit
riktad mot näringsidkaren eller om ett åläggande annars skulle vara
uppenbart obilligt.

Företagsbot skall enligt förslaget fastställas till lägst 10 000 kr. och högst 3
milj. kr.

Det föreslås möjlighet att efterge eller sätta ned företagsboten, bl. a. om
påföljd för brottet ådöms näringsidkaren eller en företrädare för denne.

Enligt förslaget skall företagsbot inte få åläggas genom strafföreläggande
eller föreläggande av ordningsbot. Vid prövning i tingsrätt och hovrätt skall
nämndemän alltid delta i avgörandet.

Ådömd företagsbot föreslås inte vara avdragsgill vid näringsidkarens
taxering.

Lagstiftningen har föreslagits träda i kraft den 1 januari 1986.

Allmänt

Det råder allmän enighet om att avsaknaden av effektivt verkande bestraffande
sanktioner mot vissa former av regelöverträdelser i näringsverksamhet
utgör ett kriminalpolitiskt problem. En del av det som brukar kallas
ekonomisk brottslighet utgörs av sådana överträdelser av ekonomisk och
näringsrättslig lagstiftning som äger rum inom ramen för företags verksamhet.
De förslag som läggs fram i propositionen utgör ett led i strävandena att
komma till rätta med det allvarliga samhällsproblem som den ekonomiska
brottsligheten kommit att bli.

Den lagtekniska lösning som föreslås innebär att företagsbot inordnas i det
straffrättsliga reaktionssystemet som en form av särskild rättsverkan av brott
och inte som en påföljd i straffrättslig mening. Sanktionen skall emellertid ha
en bestraffande funktion. Den skall inte användas i vinsteliminerande syfte.
Den skall tillämpas oberoende av företagets ägarform och juridiska konstruktion
i övrigt. Detta innebär att såväl enskilda näringsidkare som
juridiska personer skall kunna åläggas företagsbot.

I samtliga motioner förkastas den valda konstruktionen och motionärerna
anser att propositionen skall avslås. Motionärerna hävdar bl. a. att regeringsförslaget
inte tillgodoser rättssäkerhetens krav. Motionärerna framför också
förslag till andra lösningar, vilka enligt deras mening närmare bör övervägas
av regeringen.

JuU 1985/86:13

I motion lil (fp) förespråkas skärpta straff mot näringsidkaren som fysisk
person samt skärpningar i fråga om förverkande, skadestånd, vite och
sanktionsavgifter. I motion 112 (m) ifrågasätts om inte ett utvidgat skadeståndsansvar
i förening med särskild talerätt för offentliga organ avseende
ersättningskrav på det allmännas vägnar skulle vara en framkomlig väg. I
motion 113 (c) förordas ett fortsatt arbete på att finna former för vinsteliminering
i företag, varvid särskild uppmärksamhet bör riktas mot de företagsformer
där den allvarligaste ekonomiska brottsligheten och exempelvis grova
miljöbrott vanligtvis begås.

Utskottet vill inledningsvis ge till känna sin tillfredsställelse över att
arbetet på att finna sanktionsformer mot brott i näringsverksamhet nu, efter
långvariga och omfattande överväganden, resulterat i ett för riksdagen
framlagt förslag till lagreglering. Enligt utskottets bedömning är den
lagtekniska konstruktion som valts - företagsbot som en särskild rättsverkan
av brott - en principiellt lämplig lösning. Såsom närmare utvecklas av
departementschefen (prop. s. 18 ff) skulle stora lagtekniska och systematiska
svårigheter vara förenade med en konstruktion som bygger på straffrättsligt
ansvar för juridiska personer. Det skulle enligt utskottets mening inte vara
realistiskt att, för att skapa ett påföljdsinstitut och ett gärningsbegrepp
avpassat för juridiska personer, nu företa en sådan omstöpning av straffrätten
i alla dess delar som skulle krävas för att nå detta syfte.

När det gäller de vägar som motionärerna skisserar för att komma åt
rådande missförhållanden anser utskottet att all erfarenhet visar att många av
de föreslagna åtgärderna med största sannolikhet inte skulle vara tillräckliga
för att nå det syfte som här är aktuellt. Härtill kommer att utskottet inte,
bl. a. mot bakgrund av att det nu framlagts ett förslag som utskottet funnit
principiellt tilltalande, kan ställa sig bakom motionsyrkanden om åtgärder
som skulle innebära ytterligare tidsutdräkt i detta ärende som övervägts
under så lång tid.

Med det sagda ställer sig utskottet bakom förslagets huvudlinjer. Utskottet
övergår nu till att granska förslaget närmare i enskilda delar.

Avgränsningen av det straffbara området m. m.

Enligt regeringsförslaget skall - för brott som har begåtts i näringsverksamhet
- företagsbot åläggas näringsidkaren om brottsligheten antingen har
inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är
förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och näringsidkaren
inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga
brottsligheten.

Med uttrycket ”brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de
särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten” avses brott mot
utpräglat näringsreglerande författningar. Det kan gälla bestämmelser av
mer allmän karaktär, t. ex. BrB:s regler om bokföringsbrott. Hit hör också
exempelvis föreskrifter i arbetstidslagen (1982:673) och arbetsmiljölagen
(1977:1160). Under denna kategori hör även brott mot mer specialinriktade
bestämmelser såsom livsmedelslagen (1971:511) och lagen (1973:329) om
hälso- och miljöfarliga varor.

JuU 1985/86:13

Med uttrycket ”eller annars är av allvarligt slag” åsyftas i propositionen i
första hand allvarligare brott mot centrala straffbestämmelser, såsom
bedrägeri eller häleri. Även överträdelser av mer generella specialstraffrättsliga
regler kan räknas hit.

I motion lil (fp) anförs att det inte klart framgår vilka krav som ställs på
näringsidkaren för att han skall undgå ansvar. I motion 112 (m) kritiseras att
företagsbot skall kunna åläggas om brottsligheten ”annars är av allvarligt
slag”. Motionärerna anför att det är orimligt att på ett så generellt sätt vid
straffhot ålägga företagen en allmänt brottsförebyggande uppgift.

Utskottet vill först framhålla att det självfallet är utomordentligt viktigt
med konsekvens och klarhet i lagstiftningen. En ordning som tar sikte bara
på brott mot näringsreglerande författningar skulle uppenbarligen leda till
svårlösta gränsdragningsproblem; t. ex. innehåller även central strafflagstiftning
regler som huvudsakligen avser näringsverksamhet medan å andra sidan
sådan specialstraffrättslig lagstiftning som här är aktuell mycket väl kan ha
allmängiltig karaktär. Vidare är det inte ovanligt att en överträdelse av ett
förbud i normalfall är att bedöma enligt en specialstraffrättslig regel men i
grövre fall enligt en bestämmelse i BrB. Det är enligt utskottets mening inte
godtagbart att införa ett system enligt vilket företagsbot skulle åläggas i det
först nämnda fallet men inte i det senare.

Vad nu sagts innebär att utskottet delar departementschefens uppfattning
att det inte skulle vara lämpligt att begränsa företagsbotens tillämpningsområde
till att avse enbart brott som innebär överträdelser av utpräglat
näringsreglerande författningar.

I sammanhanget vill utskottet också - i likhet med departementschefen -påpeka att det självfallet är den samlade bilden av brottslighetens art och
omfattning som bör vara avgörande för om den skall anses innefatta ett grovt
åsidosättande av de skyldigheter som är förenade med näringsverksamheten
eller annars anses vara av allvarligt slag. Utskottet kan ställa sig bakom de
vägledande uttalanden i denna fråga som departementschefen gör i propositionen.
Utskottet vill därjämte särskilt betona att det, som framgår av
lagtextens ordalydelse, för att företagsbot skall få åläggas krävs att brottsligheten
har inneburit ett åsidosättande som varit grovt eller också varit av
allvarligt slag.

Vad härefter gäller frågan vilka krav som kan ställas på näringsidkaren
beträffande förebyggande åtgärder för att han skall undgå företagsbot när
brott likväl har begåtts i verksamheten vill utskottet anföra följande.

Av naturliga skäl har frågan aktualitet närmast vid den typ av brottslighet
som enligt förslaget till 36 kap. 7 § första stycket 1 BrB avses med uttrycket
”annars är av allvarligt slag”.

Först bör framhållas att det är en uppgift för åklagaren att visa att
näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas av honom för
att förebygga brottsligheten; en ordning med omvänd bevisbörda är det
självfallet inte fråga om.

Utskottet vill vidare understryka att företagsbot bör komma i fråga endast
då någon särskild omständighet förelegat som innebär att näringsidkaren
framstår som klandervärd genom att han inte försökt hindra brottet.

De överväganden som skall göras angående frågan om de förebyggande

JuU 1985/86:13

åtgärderna varit tillräckliga bör ske som en helhetsbedömning av omständigheterna
i det enskilda fallet. En sådan samlad syn på det aktuella fallet bör
omfatta bl. a. brottets anknytning till näringsverksamheten och gärningsmannens
ställning i denna. Detta innebär att man måste beakta verksamhetens
art, inriktning, organisation och liknande förhållanden. Det måste
kunna fastställas att näringsidkaren på grund av något sådant förhållande
bort ha anledning att räkna med att det fanns en viss risk för att ett sådant
brott kunde begås i verksamheten och att näringsidkaren också haft rimliga
möjligheter att eliminera denna risk.

Det nu sagda, vilket överenstämmer med uttalanden som gjorts inom
lagrådet och med departementschefens uttalanden i propositionen, ger enligt
utskottets mening en tämligen klar vägledning för regelns tillämpning.

Härjämte vill utskottet också ansluta sig till de resonemang som förs i
propositionen (bl. a. s. 113) i fråga om förebyggande åtgärder m.m. när
brottsligheten framstår som främmande för själva näringsverksamheten.

Utskottets uttalanden innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom
motionsinvändningarna om att oklarhet skulle komma att råda i fråga om
kraven på näringsidkaren att förebygga brottslighet. Såsom departementschefen
anför torde det inte vara möjligt att i lagtexten tydligare än vad som
gjorts ange gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna. Förslaget avviker för
övrigt inte heller från den gängse tekniken i lagstiftningsärenden av denna
art.

Företagsbot och straffpåföljd samtidigt

Regeringens förslag innebär att företagsbot skall kunna åläggas oberoende
av i vilken juridisk form näringsverksamheten bedrivs. De problem som
föranleds av att enskilda näringsidkare kan dömas på vanligt sätt till
straffpåföljd för det brott som föranleder företagsbot - och dessutom åläggas
företagsbot - har i förslaget behandlats så att företagsboten får efterges eller
sättas ned om näringsidkaren ådöms påföljd för brottet. Detsamma skall
gälla om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan
för näringsidkaren.

Kritik riktas i motion 112 (m) mot förslaget, och motionärerna anför att
dubbelbestraffning kommer att kunna ske.

Utskottet vill först uttala att det är väsentligt att ett system med företagsbot
är så utformat att en likformig behandling av skilda företagsformer garanteras.
Det är enligt utskottets mening därför inte rimligt att frågan huruvida
företagsbot skall åläggas för brott i näringsverksamhet avgörs av om
verksamheten bedrivs av en juridisk person eller av en enskild näringsidkare.
Det bör sålunda inte komma i fråga att från tillämpningsområdet generellt
undanta sådana fall där brottet har begåtts av en enskild näringsidkare som
dömts till straff personligen.

Däremot kan det i lägen som det nu beskrivna finnas välgrundad anledning
att tillämpa den föreslagna jämkningsregeln; såsom anförs i propositionen
ter det sig helt naturligt att företagsboten för en enskild näringsidkare eller
ett fåmansföretag får jämkas om ett kännbart personligt straff för den
aktuella gärningen ådöms näringsidkaren eller en företrädare för honom.

JuU 1985/86:13

Många gånger torde det saknas anledning att ålägga företagsbot om
företagaren döms till ett fängelsestraff eller kännbara böter. Utskottet vill
här understryka att företagsbot inte skall innebära någon generell straffskärpning
för de enskilda företagarnas del. Det bör också understrykas att
utrymmet för tillämpning av jämkningsregeln blir större i ett system som det
nu aktuella, där företagsboten inte syftar till vinsteliminering, än det skulle
ha blivit i ett system av annan art.

Mot bakgrund av det sagda kan utskottet inte anse att motionärernas
farhågor är motiverade.

Företagsbot för handelsbolag

I motion 112 (m) anförs att åläggande av företagsbot kan få stötande
konsekvenser när det gäller handelsbolag. Det förhållandet att bolagsmännen
har solidariskt ansvar för bolagets förpliktelser innebär att företagsbot
som åläggs ett handelsbolag kan krävas ut av vem som helst av bolagsmännen,
oberoende av vederbörandes ansvar för brottet, anför motionärerna.

Utmärkande för ett handelsbolag är att bolaget utgör en juridisk person
samtidigt som delägarna personligen svarar fullt ut för dess förpliktelser.
Dock kan delägarna begränsa sitt ansvar till ett visst belopp och endast upp
till denna gräns svara för bolagets förpliktelser (kommanditbolag). Användningen
av handelsbolag har ökat efter det att den lägsta tillåtna gränsen för
aktiekapital i aktiebolag höjdes.

Som utskottet nyss har utvecklat bör ett system med företagsbot utformas
så att skilda företagsformer behandlas lika. Utskottet anser inte att handelsbolag
skall undantas från regleringen. Talan om företagsbot skall i förekommande
fall föras mot handelsbolaget som sådant.

När det gäller det av motionärerna kritiserade förhållandet har detta sin
orsak i handelsbolagens reglering av företagsformen. Denna reglering
innebär t. ex. att en bolagsman, utan att själv ha gjort sig skyldig till en
gärning eller underlåtenhet som lett till skadeståndsskyldighet för bolaget,
likväl kan personligen träffas av skadeståndsskyldigheten. Utskottet delar
departementschefens bedömning att det inte är befogat att såvitt gäller
företagsbot göra undantag från reglerna om bolagsmännens ansvar för
handelsbolagets förpliktelser. Någon särreglering av hur företagsboten skall
fördelas mellan bolagsmännen bör således inte införas enligt utskottets
mening.

Företagsbot vid taxering

Enligt regeringsförslaget skall företagsbot inte vara avdragsgill vid näringsidkarens
taxering.

Såvitt gäller denna del av förslaget har skatteutskottet avgett yttrande till
justitieutskottet.

Skatteutskottet, som konstaterar att företagsboten som den slutligt
utformats i propositionen getts en uteslutande bestraffande funktion, uttalar
att den enligt de principer som allmänt tillämpas vid beskattningen inte bör
utgöra en avdragsgill kostnad.

JuU 1985/86:13

Häremot har en minoritet (m, fp, c) i skatteutskottet en avvikande mening.
Minoriteten anför bl. a. att vissa uttalanden av departementschefen kan
tolkas så att företagsboten skulle inrymma ett vinsteliminerande element,
och de anser därför att det inte utan vidare är klart att företagsboten generellt
skall bedömas som en icke avdragsgill kostnad.

Utskottet vill först framhålla att förslaget innebär att företagsbot inte skall
ha någon vinsteliminerande funktion utan endast en bestraffande funktion.
Företagsbot skall alltså inte tillämpas så att en ekonomisk fördel av brottet
därigenom undanröjs. I detta syfte skall i stället användas redan tillämpliga
regler, t. ex. 36 kap. 3 a § BrB. Enligt den bestämmelsen är det möjligt att
förklara förverkade sådana vinster och andra ekonomiska fördelar som har
uppkommit hos företag till följd av att brott har begåtts i verksamheten. Det
torde emellertid inte vara möjligt att förklara förutsebara men ännu inte
uppkomna vinster förverkade.

Utskottet anser, i linje med vad också uttalats inom lagrådet, att det är
följdriktigt att företagsbot, som inte omfattar vinsteliminering, inte får dras
av vid näringsidkarens taxering.

En annan sak som emellertid bör beröras i sammanhanget gäller i vad mån
tänkbara framtida vinster alls bör kunna beaktas vid avgörandet av om
företagsbot skall åläggas och när botens storlek bestäms (jämför den
avvikande meningen i skatteutskottet). Departementschefen uttalar (s. 110)
i anslutning till sina överväganden om när det kan bli aktuellt att vid sidan av
ett personligt straff ålägga den enskilde näringsidkaren företagsbot, att det
främst torde vara i den typen av situationer som man generellt sett bör kunna
beakta utsikter till framtida vinster, och då inom ramen för botens
bestraffande funktion. Han uttalar vidare bl. a. (s. 114 f), i anslutning till de
paragrafer i förslaget som avser företagsbotens storlek och hur den skall
bestämmas, att företagsboten i förekommande fall bör bestämmas med
hänsyn tagen även till sådana förtjänster av brottsligheten som inte har
hunnit uppkomma men som kan förutses när lagföringen äger rum. I den mån
sådana förtjänster inte kan nås med förverkande måste naturligtvis särskild
hänsyn tas till detta, anför han.

Utskottet kan i och för sig instämma i att det kan finnas fall när det skulle
vara stötande att inte kunna beakta en ännu inte uppkommen men förväntad
ekonomisk vinst av brottsligheten när företagsbot skall bestämmas, och
utskottet godtar därför i princip departementschefens syn på frågan.
Utskottet vill emellertid samtidigt tillägga att det är självklart att ett sådant
hänsynstagande till en framtida vinst endast får ske inom ramen för den
funktion som ett åläggande av företagsbot är avsett att ha, nämligen som en
bestraffning. Utskottet vill också framhålla att det normala bör vara att
beräkningar eller uppskattningar av eventuella framtida vinster inte skall
göras när frågor om företagsbot avgörs. I de få fall där sådana överväganden
ändå blir aktuella måste de - såsom eljest inom straffrätten - präglas av en
hög grad av säkerhet både i fråga om sannolikheten för att vinst uppkommer
och vad gäller storleken av den.

JuU 1985/86:13

Lagstiftningstekniken

JuU 1985/86:13

Såsom redan framgått av uttalanden i det föregående kan utskottet inte
instämma i den motionsvis framförda kritiken att förslaget skulle brista i
klarhet och förutsebarhet och strida mot hittills tillämpad lagstiftningsteknik.
Enligt utskottets mening är lagförslaget väl berett. Lagstiftningstekniken
avviker inte från de normer som är brukliga i ärenden av sådan central
straffrättslig art som det här gäller. Någon lagreglering i detalj för alla
uppkommande situationer är självfallet inte tänkbar och heller inte
önskvärd. Utskottet anser att de enskilda bestämmelserna jämte de uttalanden
som gjorts i propositionen och av utskottet bör ge en tillfredsställande
ledning för den praktiska tillämpningen.

Förslagets effekter på företagen m. m.

I motion 113 (c) tas upp frågan om förslagets effekter på företagen;
motionärerna befarar att den föreslagna regleringen kommer att förhindra
demokratisering och decentralisering inom företagsledningarna. De anför
vidare att näringsverksamhet kommer att styras över från eget företagande
till aktiebolags- och stiftelseform och att småföretag kommer att missgynnas.
Utskottet vill för sin del med anledning härav anföra att inget framkommit
som för närvarande utgör orsak till en sådan syn på företagsbot och följderna
av att en sådan sanktion införs, och utskottet har därför inte skäl att ställa sig
bakom motionssynpunkterna.

Sammanfattande ställningstagande

De överväganden som utskottet har redovisat i det föregående innebär att
utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker bifall till motionerna.

Övrigt

Utskottet anser att tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande bör
vara den 1 juli 1986.

Avslutningsvis vill utskottet något beröra en fråga om den språkliga
utformningen av den föreslagna huvudbestämmelsen om företagsbot (36
kap. 7 § BrB). Som framgår av det föregående föreskrivs där bl. a. att
företagsbot inte skall åläggas ”om det annars skulle vara uppenbart obilligt
att ålägga företagsbot". I det till lagrådet remitterade förslaget förekom i
stället ordet ”oskäligt”. Ändringen till obilligt företogs på förslag av
lagrådet. Som departementschefen anför i propositionen finns detta ord i
andra paragrafer i 36 kap. BrB i sådant sammanhang som här är aktuellt.
Utskottet ansluter sig till bedömningen att ordet obilligt bör användas i den
nya bestämmelsen.

I propositionen anför departementschefen att det i lagstiftningssammanhang
under senare tid har sagts att de båda nämnda uttrycken torde ha i stort
sett samma betydelse och att ”oskäligt” borde väljas såsom språkligt mera

lättbegripligt, och han förutskickar att han i senare sammanhang avser att
aktualisera frågan om vilket språkbruk som bör begagnas i berört avseende.

I anslutning härtill bör sägas att frågan huruvida de båda uttrycken har
samma innebörd har aktualiserats i arbetet på moderniseringen av författningsspråket
och att det då framkommit olika meningar om vad som är
lämpligt ordval. Här kan hänvisas till lagrådets uttalande i detta lagstiftningsärende
(prop. s. 95; jfr prop. 1983/84:137 s. 223 f). Det kan nämnas att
riksåklagaren nyligen i ett remissyttrande över en departementspromemoria
(Ds Ju 1984:12) gjort invändningar mot tanken att ersätta uttrycket ”obilligt”
med ”oskäligt”. Han har där uttalat att uttrycken åtminstone i lagtolkningssammanhang
har olika innebörd. På anförda skäl har han hävdat att
”obilligt" i rättstillämpningen ger ett större utrymme för avvägningar i det
enskilda fallet än ”oskäligt”.

Frågan om moderna krav på lagtextens språkliga utformning har tidigare
uppmärksammats i riksdagen (se JuU 1978/79:37 samt JuU 1981/82:8 s. 14 f
och där gjorda hänvisningar). Kort sagt råder enighet om att författningarna
bör göras så lättlästa som möjligt. När det gäller den nu berörda frågan om
ordval - förvisso inte lättbedömd - kan det enligt utskottets mening sägas att
det här inte enbart gäller ett spörsmål om språklig lättbegriplighet. Uppenbarligen
måste olika synpunkter och argument vägas mot varandra och
hänsyn tas till skilda intressen. Utskottet saknar för närvarande tillräckligt
bedömningsunderlag för att kunna närmare utveckla sin syn.

Mot denna bakgrund vill utskottet avvakta resultatet av de av departementschefen
förutskickade övervägandena av frågan i ett senare lagstiftningsärende.
Härigenom erbjuds ett lämpligt tillfälle för riksdagen att ta
ställning till saken.

Utöver vad som sagts i det föregående har utskottet inte något att anföra
med anledning av propositionen eller motionerna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på förslaget om införande av sanktionen
företagsbot

att riksdagen avslår motion 1985/86:111 i denna del (yrkande 1),
motion 1985/86:112 i denna del (yrkande 1) och motion 1985/86:113 i
denna del (yrkande 1),

2. beträffande tillkännagivande om nytt förslag

att riksdagen avslår motion 1985/86:111 i denna del (yrkande 2),
motion 1985/86:112 i denna del (yrkande 2) och motion 1985/86:113 i
denna del (yrkande 2),

3. att riksdagen antar de genom proposition 1985/86:23 framlagda
förslagen till

a. lag om ändring i brottsbalken,

b. lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken,

c. lag om ändring i rättegångsbalken,

JuU 1985/86:13

d. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
dock med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande
bestäms till den 1 juli 1986.

Stockholm den 29 januari 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin A hr land

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s), Gunilla
André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s),
Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Birthe Sörestedt (s),
Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Ericsson (m), Eva
Johansson (s) och Jerry Martinger (m).

Reservation

Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Hans Petersson i
Röstånga (fp), Elving Andersson (c), Göran Ericsson (m) och Jerry
Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 18 med ”nya bestämmelsen” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet delar departementschefens
uppfattning att det finns behov att kunna ingripa med strängare
sanktioner mot näringsidkare som i sin verksamhet bryter mot de regler som
samhället ställer upp, t. ex. i fråga om arbetsmiljö eller naturvård. Erfarenheterna
visar att de nuvarande möjligheterna på området inte är tillräckliga.

Regeringsförslaget om företagsbot innebär en juridisk nykonstruktion;
som en del av det straffrättsliga reaktionssystemet föreslås en särskild
rättsverkan av brott - företagsbot - avsedd att tillämpas i bestraffande syfte
mot näringsidkare, även sådana som är juridiska personer.

Ett genomförande av förslaget innebär enligt utskottets mening att helt
nya principer skulle komma att föras in i vår rättsordning och där komma att
påverka straffrättens fundamentala delar. Såsom påpekats av åtskilliga
remissinstanser, inte minst sådana med särskild juridisk sakkunskap, bör en
förändring av så djupgående art inte genomföras utan att ha föregåtts av
tillräckligt omfattande analyser från såväl teoretiska och systematiska som
mer praktiska utgångspunkter.

Även om regeringsförslaget kan ses som ett resultat av ett långvarigt
utredningsarbete har någon sådan allsidig genomlysning inte ägt rum i
ärendet. Regeringsförslaget präglas i stället av att ha tillkommit i hast utan att
tid getts för nödvändiga överväganden. Utskottet anser att förslagets
konsekvenser för straffrättssystemet i stort inte har blivit tillräckligt utredda.
Detsamma gäller konsekvenserna i förhållande till angränsande rättsområden.

Vid sidan av de nu redovisade principiella invändningarna mot förslaget

JuU 1985/86:13

vill utskottet också något gå närmare in på förslagets utformning.

Lagförslaget har utsatts för en exempellöst hård kritik vid lagrådsgranskningen.
Kritiken har i stora delar riktats mot lagtextens oklara och alltför
öppna formuleringar, som mer eller mindre ger den karaktär av ramlagstiftning.
Som lagrådets ledamöter uttalat är en sådan lagstiftningsteknik absolut
inte godtagbar på straffrättens område.

Förslagets utformning är vidare sådan att betydande svårigheter kan
förutses vid en framtida tillämpning av reglerna. Detta gäller både i fråga om
gränserna för tillämpningsområdet och de skönsmässiga bedömningar som
domstolen i varje enskilt fall måste göra. Den föreslagna lagtexten ger inte
den enskilde tillräcklig vägledning för bedömningen av om hans beteende
kommer att anses vara laglydigt eller ej. Någon möjlighet att förutse hur en
domstol kommer att tolka de allmänt hållna reglerna kommer den enskilde
inte att ha. Dessa förhållanden inger utskottet mycket stora betänkligheter.
Enligt utskottets mening tillgodoser regeringsförslaget om företagsbot inte
de elementära rättssäkerhetskraven.

Vad nu sagts leder utskottet till slutsatsen att regeringens förslag om
lagstiftning om företagsbot inte bör godtas av riksdagen. Utskottet ställer sig
därför bakom de i motionerna lil, 112 och 113 framförda yrkandena om
avslag på propositionen.

På grund av detta ställningstagande saknar utskottet anledning att gå in på
enskildheter i lagförslagen. Utskottet vill emellertid uttala sitt stöd för
huvuddragen i den kritik mot lagförslagen som förs fram i motionerna.

Med hänsyn till det behov av lagstiftningsåtgärder på området som
utskottet inledningsvis har berört vill utskottet emellertid härjämte uttala sig
för fortsatta överväganden i ämnet. Det är angeläget att man utan alltför stor
tidsutdräkt finner vägar som kan leda till skärpta sanktioner mot näringsidkare
som sätter sig upp mot samhällets regler. Såsom framgått av vad utskottet
nyss sagt torde detta få ske inom ramen för gällande ordning. Lösningar som
bör övervägas kan avse strängare straff mot näringsidkaren som fysisk
person, skärpningar i fråga om förverkande, skadestånd, vite och sanktionsavgifter.
Ett utvidgat skadeståndsansvar i förening med särskild talerätt för
det allmänna hör också hit. Vidare är det viktigt att fortsätta arbetet på att
finna effektiva former för vinsteliminering i företag som bryter mot vitala
regler och därigenom skaffar sig vinster på orättfärdigt sätt. Det bör
ankomma på regeringen att närmare bestämma hur det skisserade arbetet
skall bedrivas. Ett nytt förslag till lagstiftning bör så snart som möjligt
föreläggas riksdagen. Därmed avser utskottet att arbetet med ett sådant
förslag bör bedrivas med förtur men utan sådan brådska att elementära
rättssäkerhetskrav åsidosätts.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under momenten 1-3 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag pä förslaget om införande av sanktionen
företagsbot

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:111 i denna del (yrkande
1), motion 1985/86:112 i denna del (yrkande 1) och motion 1985/

JuU 1985/86:13

86:113 i denna del (yrkande 1) godkänner vad utskottet anfört i detta
hänseende,

2. beträffande tillkännagivande om nytt förslag

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:111 i denna del
(yrkande 2), motion 1985/86:112 i denna del (yrkande 2) och motion
1985/86:113 i denna del (yrkande 2) som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört i detta hänseende,

3. att riksdagen avslår de genom proposition 1985/86:23 framlagda
förslagen till

a. lag om ändring i brottsbalken,

b, lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken,

c. lag om ändring i rättegångsbalken,

d, lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Särskilda yttranden

1. Området för företagsbot

Sven Munke (m), Göran Ericsson (m) och Jerry Martinger (m) anför:

Vi har, tillsammans med företrädare för folkpartiet och centern, reserverat
oss mot utskottsmajoritetens beslut att tillstyrka propositionens förslag om
införande av sanktionen företagsbot. Som närmare utvecklas i reservationen
anser vi att förslaget, i den utformning som det har kommit att få, skall avslås.
För det fall riksdagen skulle komma att bifalla vad utskottets majoritet
hemställt - och företagsbot således införs i den svenska rättsordningen - vill
vi framhålla att det hade varit lämpligt och rimligt om sanktionen gjorts
tillämplig inte bara i fråga om näringsidkare utan även i fråga om organisationer
som inte är i egentlig mening näringsidkare men vars verksamhet
innefattar ekonomisk förvaltning i mer eller mindre affärsmässiga former.
Som exempel kan nämnas fackföreningsrörelsen, bildningsförbunden och
idrottsrörelsen. Det torde vara allmänt känt att det även inom sådan
verksamhet kan förekomma brottsliga förfaranden som är jämförbara med
dem som är avsedda att beivras genom företagsbot.

2. En språkfråga

Karin Ahrland (fp) anför:

Den i detta lagstiftningsärende aktualiserade språkfrågan om man senare bör
byta ut ordet ”obilligt” mot ”oskäligt” är - som utskottet säger - inte
lättbedömd.

Betydelseskillnaden mellan de båda orden i de sammanhang där de
används är mycket fin, och i sakprosan torde den ha försvunnit. Det är vidare
tänkbart att ordet ”obilligt” av många kan missförstås oftare än ”oskäligt”.

Emellertid är det svårt att bortse från att ordet ”obilligt” används för att
öppna möjlighet för att ta billighets\vknsyn. En särskild betydelse har det
onekligen också att ordet fått en speciell valör i lagtolkningssammanhang och
i rättstillämpningen i övrigt. Härtill kommer att en terminologisk översyn av

JuU 1985/86:13

det aktuella rättsområdet inte bara innebär ett tekniskt enkelt utbyte av ord
utan också kräver överväganden av mera komplicerad natur.

Slutsatsen borde enligt min mening närmast bli att man, i alla händelser
inte för närvarande, bör lägga ner mera möda på denna sak än som redan
skett. Jag ansluter mig dock till vad utskottet enhälligt uttalat och till tanken
där bakom, nämligen att det bör ankomma på regeringskansliet att överväga
frågan om det bör tas initiativ till ett ställningstagande av riksdagen.

JuU 1985/86:13

Skatteutskottets yttrande
1985/86:1 y

Juli 1985/86:13

Bil.

om företagsbot

Till justitieutskottet

Regeringen föreslår i proposition 1985/86:23 att de nuvarande sanktionerna i
brottsbalken skall kompletteras med en ny ekonomisk sanktion, benämnd
företagsbot och konstruerad som en särskild rättsverkan av brott som skall
kunna åläggas näringsidkare när brott har begåtts i dennes verksamhet.

Företagsboten skall enligt förslaget anses utgöra en vid näringsidkarens
taxering icke avdragsgill kostnad. I ärendet har väckts tre motioner, alla med
yrkanden om avslag på propositionen.

Justitieutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet.

Skatteutskottet som begränsar sig till frågan om företagsbotens behandling
i avdragshänseende konstaterar att företagsboten, som den slutligt utformats
i propositionen, uteslutande givits karaktären av en bestraffande sanktion.

Vid sådant förhållande bör den enligt de principer som allmänt tillämpas vid
beskattningen inte utgöra en avdragsgill kostnad.

Stockholm den 26 november 1985

På skatteutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Närvarande: Jan Bergqvist (s), Knut Wachtmeister (m)*, Bo Forslund (s)*,

Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Torsten Karlsson (s), Bo Lundgren
(m), Egon Jacobsson (s)*, Britta Bjelle (fp), Karl Björzén (m), Lars Hedfors
(s), Karl-Anders Petersson (c), Tommy Franzén (vpk), Sverre Palm (s) och
Erkki Tammenoksa (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Avvikande mening

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl Björzén (m) och Karl-Anders
Petersson (c) anför:

Representanter för våra partier har i motioner till justitieutskottet yrkat
avslag på propositionen. Ett bifall till detta yrkande innebär att frågan om
företagsbotens skattemässiga behandling förfaller.

I det förslag till företagsbot som lades fram av kommissionen mot
ekonomisk brottslighet liksom senare i lagrådsremissen var boten konstru- 24

erad som en särskild rättsverkan av brott med både vinsteliminerande och

bestraffande inslag. Detta föranledde allvarlig kritik frän lagrådet och
riksskatteverket, tom menade att sanktionen uteslutande borde ges en
repressiv funktion om man ville undvika missförstånd och ojämnhet i
rättstillämpningen.

I propositionen har föreslagits att företagsbot skall fastställas direkt i
pengar och att latituden skall sträcka sig från 10 000 kr. till 3 milj. kr.
Departementschefen anser sig härigenom ha begränsat företagsboten till att
ha uteslutande en bestraffande funktion. Han konstaterar emellertid samtidigt
att man även med denna konstruktion av företagsboten bör kunna ta
hänsyn till uppkomna eller tänkbara ekonomiska fördelar av det förfarande
som föranlett boten. Detta tolkar vi så att företagsboten också i den nya
versionen inrymmer ett vinsteliminerande element. Av den anledningen
anser vi det inte utan vidare klart att företagsboten generellt skall bedömas
som en vid näringsidkarens beskattning icke avdragsgill kostnad.

Avslutningsvis vill vi erinra om att vi i samband med riksdagsprövningen av
frågan om det arbetsrättsliga skadeståndets skatterättsliga behandling hävdade
den uppfattningen att modem lagstiftning - med dess ofta svåröverskådliga
och svårtolkade bestämmelser - ställer orimliga krav på företagen.

JuU 1985/86:13

Bil.

Innehållsförteckning JuU 1985/86:13

Sammanfattning 1

Propositionen m. m 1

Propositionens lagförslag 2

1. Lag om ändring i brottsbalken 2

2. Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken 6

3. Lagom ändring i rättegångsbalken 7

4. Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) 9

Motionerna 11

Utskottet 11

Inledning 11

Propositionens huvudsakliga innehåll 12

Allmänt 12

Avgränsningen av det straffbara området m.m 13

Företagsbot och straffpåföljd samtidigt 15

Företagsbot för handelsbolag 16

Företagbot vid taxering 16 ^

Lagstiftningstekniken 18

Förslagets effekter på företagen m. m 18

Sammanfattande ställningstagande 18

Övrigt 18

Utskottets hemställan 19

Reservation (m, fp, c) 20

Särskilda yttranden 22

1. Området för företagsbot (m) 22

2. En språkfråga (fp) 22

Bilaga 24

Skatteutskottets yttrande 24

gotab Stockholm 1986 10094