Justitieutskottets betänkande
1985/86:1

om frågor rörande vapen- och passärenden m. m.
(prop. 1984/85:215 jämte motioner)

JuU

1985/86:1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet proposition 1984/85:215 om vissa
decentraliseringsfrågor m. m. inom justitiedepartementets område och två
med anledning av propositionen väckta motioner (m resp. vpk). Utskottet
tillstyrker förslagen i propositionen om att regeringen befrias från sin befattning
med vissa besvärsärenden enligt lagstiftningen om bokföring, pass,
vapen och hittegods. Detsamma gäller förslag i propositionen om att frågor
om tillsättning av revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare skall
ankomma på högsta domstolen resp. regeringsrätten. Utskottet avstyrkfer
bifall till avslagsyrkandena i de båda motionerna.

I betänkandet behandlas också ett antal motioner från år 1984 och år 1985
med anknytning till pass- och vapenlagstiftningen (vpk, c och s, m). De
gäller bl. a. frågan om utformningen av pass, om handläggningen av ärenden
om tillstånd till innehav av skjutvapen och om avgifterna i dessa ärenden.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Propositionen m. m.

I proposition 1984/85:215 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),

2. lag om ändring i jordbruksbokföringslagen (1979:141),

3. lag om ändring i passlagen (1978:302),

4. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

5. lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,

6. lag om ändring i rättegångsbalken,

7. lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
i det följande under rubriken Utskottet på s. 8.

I samband med propositionen behandlas dels de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1985/86:14 av Allan Ekström (m) och 1985/

86:15 av Lars Werner m. fl. (vpk), dels de under den allmänna motionstiden
1984 resp. 1985 väckta motionerna 1983/84:759 av John Andersson m. fl.

(vpk), 1983/84:1506 av Elis Andersson m. fl. (c, s), 1983/84:1507 av Elis
Andersson m. fl. (c, s), 1983/84:1513 av Ingrid Hemmingsson (m), 1984/

85:418 av Marianne Karlsson (c), 1984/85:1650 av Elis Andersson (c) och 1

Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 1

Rolf Rämgård (c) samt 1984/85:1658 av Paul Lestander (vpk) och John JuU 1985/86:1
Andersson (vpk). — Motionsyrkandena redovisas på s. 7 och 8.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till
Lag om ändring i bokföringslagen (1976:125)

Härigenom föreskrivs att 23 § bokföringslagen (1976: 125) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §'

Mot myndighets beslut enligt Länsstyrelsens beslut i ärenden
denna lag föres talan hos regering- enligt 12 § tredje stycket får överen
genom besvär. klagas hos riksskatteverket genom

besvär. Riksskatteverkets beslut i
sådana ärenden får inte överklagas.

Myndigheters beslut enligt denna
lag får i övriga fall överklagas hos
regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om överklagande av
beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i jordbruksbokföringslagen (1979:141)

Härigenom föreskrivs att 19 § jordbruksbokföringslagen (1979:141) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

Mot myndighets beslut enligt Länsstyrelsens beslut i ärenden
denna lag förs talan hos regeringen enligt 8 § tredje stycket får överkla genom

besvär. gas hos riksskatteverket genom be svär.

Riksskatteverkets beslut i sådana
ärenden får inte överklagas.

Myndigheters beslut enligt denna
lag får i övriga fall överklagas hos
regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om överklagande av
beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

' Senaste lydelse 1976:991

2

3 Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

JulJ 1985/86:1

Härigenom föreskrivs i fraga om passlagen (1978: 302)
dels att 8 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 2 § och i övergångsbestämmelserna ordet ”polisstyrelse" i
olika böjningsformer skall bytas ut mot "polismyndighet” i motsvarande
form.

Nuvarande lydelse

8

Skall passansökan ej avslås enligt
7 § men framkommer i ärendet att
sökanden är skäligen misstänkt för
brott, varå fängelse kan följa, skall
passmyndigheten underrätta den
som leder förundersökningen. Pass
får i sådant fall ej utfärdas innan en
vecka har förflutit från det underrättelsen
lämnades, med mindre undersökningsledaren
medger det.

27

Talan får ej föras mot passmyndighets
anmaning enligt 17 § att
överlämna pass.

I annat fall än som avses i första
stycket förs talan mot passmyndighets
beslut enligt denna lag genom
besvär hos länsstyrelsen, om
beslutet har meddelats av polisstyrelse,
och hos regeringen, om beslutet
har meddelats av passmyndighet
utom riket.

Mot beslut av länsstyrelse enligt
denna lagfors talan hos regeringen
genom besvär. Grundas beslutet på
att passtillstånd har vägrats eller på
att framställning enligt 24 eller 25 §
har gjorts hos passmyndigheten, får
talan dock ej föras mot beslutet.

Föreslagen lydelse

Skall passansökan ej avslås enligt
7 § men framkommer i ärendet att
sökanden är skäligen misstänkt för
ett brott, för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i
sex månader, skall passmyndigheten
underrätta den som leder förundersökningen.
Pass får i sådant fall
ej utfärdas innan en vecka har förflutit
från det underrättelsen lämnades,
med mindre undersökningsledaren
medger det.

§

Passmyndighetens anmaning enligt
17 § att överlämna pass får inte
överklagas.

I annat fall än som avses i första
stycket får passmyndighetens beslut
enligt denna lag överklagas genom
besvär hos länsstyrelsen, om
beslutet har meddelats av polismyndigheten,
och hos kammarrätten,
om beslutet har meddelats av
en passmyndighet utom riket.

Beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag får överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Grundas
beslutet på att passtillstånd har vägrats
eller på att framställning enligt
24 eller 25 § har gjorts hos passmyndigheten,
får beslutet dock inte
överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om överklagande av
beslut som länsstyrelser eller passmyndigheter utom riket har meddelat
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3

I * Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr l

4 Förslag till JuU 1985/86:1

Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 28 a och 42 S§ vapenlagen (1973: 1176)' skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 a S

Skickas skjutvapen med posten. Skickas skjutvapen med posten,
skall försändelsen vara assurerad. skall försändelsen vara assurerad.

om del inte är fråga om vapen som
avses i 5 § andra stycket.

Den som åtar sig att transportera skjutvapen eller ammunition bör vidta
betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt
vapnen eller ammunitionen.

42 §

Polismyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelse
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut enligt 18 Länsstyrelsens beslut enligt 18,

eller 31 § får överklagas hos rege- 29, 30 eller 31 § eller i fråga om

ringen genom besvär. Länsstyrel- inlösen av skjutvapen eller ammu sens

beslut enligt 29 eller 30 Selleri nition får överklagas hos kammarfråga
om inlösen av skjutvapen el- rätten genom besvär,

ler ammunition får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut i annat ärende än som avses i andra stycket får ej
överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om överklagande av

beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

Härigenom föreskrivs att i lagen (1938:121) om hittegods skall införas en
ny paragraf, 9 a S, av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 a §

Polismyndighetens beslut i frågor
som avses i denna lag får överklagas
hos länsstyrelsen genom he -

' Lagen omtryckt 1981: 1360.

4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse JuU 1985/86:1

svär. Länsstyrelsens beslut får inte
överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om överklagande av
beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

6 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § och 4 kap. 2 § rättegångsbalken skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

8 §'

För beredning och föredragning För beredning och föredragning

av mål i högsta domstolen skola hos av mål i högsta domstolen finns hos

domstolen finnas revisionssekrete- domstolen särskilda tjänstemän,
rare. vilka skola vara lagfarna.

Vid högsta domstolen skall finnas
kansli.

4 kap.

2 §2

Domare, som avses i 1 kap. 2 8,2 Domare, som avses i 1 kap. 2 8,2

kap. 3 S eller 3 kap. 4 8, utnämnes kap. 3 § eller 3 kap. 4 8, utnämns

av regeringen. Revisionssekrete- av regeringen.

rare utnämnes eller förordnas av
regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

1 Senaste lydelse 1972:147.

2 Senaste lydelse 1974:573.

5

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

JuU 1985/86:1

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:596) om rätt till fiske
dels att 39 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 40 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

39 §'

Är det uppenbart att fiskeredskap
utsatts eller anordning vidtagits
i strid med vad som gäller om
fiskådra och sker inte rättelse genast
efter tillsägelse, får tingsrätten
på ansökan av den som lider skada
meddela handräckning. I fråga om
sådan handräckning finns bestämmelser
i 17 § handräckningslagen
(1981:847).

Finnes uppenbart att fiskeredskap
utsatts eller anordning vidtagits
i strid med vad som gäller om
fiskådra, och följer ej rättelse genast
efter det tillsägelse skett, får på
ansökan av den som lider skada
kronofogdemyndigheten i orten, sedan
myndigheten med trovärdig
person hållit syn på stället, meddela
nödig handräckning på den tredskandes
bekostnad. Kostnaden får
tas ut med tillämpning av vad i utsökningsbalken
sägs om uttagande
av förrättningskostnader.

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt
märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla
annan från att fiska.

Om ett allmänt fiskeriintresse berörs får ansökan om handräckning även
göras av allmän åklagare, av fiskeristyrelsen eller av fisketillsynsman som
särskilt förordnats för detta.

40 a §

Har ett brott mot denna lag eller
mot någon föreskrift, som meddelats
med stöd av lagen, förövats i
fiskezonen, får åtal för brottet
väckas vid den tingsrätt vars domkrets
är närmast den plats där brottet
förövades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om ansökan om
handräckning som har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse 1985:435.

6

Motionerna

JuU 1985/86:1

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1985/86:14 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen avslår
propositionen i vad den avser ändring av 3 kap. 8 § rättegångsbalken.

1 motion 1985/86:15 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:215 vad avser 27 § i
förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302),

2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:215 vad avser 4 kap.

2 § i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1984

I motion 1983/84:759 av John Andersson m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
översyn av tillämpningen av 10 § vapenlagen.

1 motion 1983/84:1506 av Elis Andersson m. fl. (c och s) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas för sänkning
av avgifterna för tillstånd att inneha vapen och för att till Sverige för tillfällig
användning vid jakt eller tävling införa vapen,

2. att riksdagen uttalar sig för att enbart förändring av fabrikat och tillverkningsnummer
eller enbart tillverkningsnummer i ett meddelat tillstånd,
vilken ändring betingats av att ett införskaffat vapen varit defekt
eller inte passade för köparen, skall vara avgiftsfri under förutsättning att
det sker inom en rimlig tid efter förvärvet.

I motion 1983/84:1507 av Elis Andersson m. fl. (c och s) hemställs att riksdagen
som sin mening uttalar att sedan jägarexamen införts det ej finns
anledning att uppställa några krav på redovisad jaktmark för dem som
ansöker om tillstånd att inneha jaktvapen.

I motion 1983/84:1513 av Ingrid Hemmingsson (m) hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om differentierad
licensavgift för vapen i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avgiften vid vapenbyte.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1985

I motion 1984/85:418 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
beslutar att svenskt pass i framtiden skall ges en tidsenlig utformning och att
förlängd giltighetstid skall införas i tidigare innehavt pass.

1 motion 1984/85:1650 av Elis Andersson (c) och Rolf Rämgård (c) hemställs 1.

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att åtgärder vidtas för
att avgifterna för tillståndsbevis löses så som i motionen anförs, 7

1** Riksdagen 1985/86. 7sami Nr 1

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att Sverige tar initiativ JuU 1985/86:1
till en förenkling av och en enhetlig vapenlagstiftning i Norden,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn i syfte att
ytterligare avbyråkratisera vapenansökningar.

I motion 1984/85:1658 av Paul Lestander (vpk) och John Andersson (vpk)
föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om översyn av vapenlagen.

Utskottet

Inledning

Sorn ett led i en av riksdagen (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250) förordad
systematisk översyn av möjligheterna att överklaga myndighetsbeslut till
regeringen — i syfte att begränsa antalet besvärsärenden hos regeringen —
har för justitiedepartementets del under hösten 1984 gjorts en genomgång
av sådana besvärsärenden som det enligt gällande författningar ankommer
på departementet att bereda. Även en del ärendegrupper beträffande vilka
regeringen för närvarande har att besluta i första instans har därvid uppmärksammats
från samma utgångspunkt.

De ställningstaganden som redovisas i den förevarande propositionen
bygger till en del på förslag i betänkandet (Ds SB 1983:1) Det fortsatta
delegeringsarbetet i regeringskansliet och remissbehandlingen därav.

Underlaget i övrigt utgörs av vissa i propositionen angivna promemorior
och skrivelser som har remissbehandlats.

Utskottet behandlar i detta betänkande — förutom förslagen i propositionen
och de med anledning av propositionen väckta motionerna — vissa
frågor rörande pass och vapen som har tagits upp i motioner som väckts
under den allmänna motionstiden 1984 och 1985.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regeringen befrias från sin nuvarande befattning
med vissa besvärsärenden inom justitiedepartementets verksamhetsområde.
Det gäller vissa ärenden enligt lagstiftningen om bokföring, pass,
vapen och hittegods. Enligt förslaget avlastas också regeringen ett par ärendegrupper
där den för närvarande fattar beslut i första instans. Sålunda
föreslås bl. a. att frågor om tillsättning av revisions- och regeringsrättssekreterare
skall ankomma på de berörda domstolarna själva. För att åstadkomma
en sådan ordning påkallas, såvitt gäller revisionssekreterarna, en ändring
i rättegångsbalken. Genom en ändring i lagen om rätt till fiske befrias
regeringen från uppgiften att i vissa fall fatta beslut om forum i mål om brott
mot denna lagstiftning. Slutligen föreslås ett par andra rationaliseringsåtgärder
som berör pass- och vapenlagstiftningen samt en ändring i fiskelagstiftningen
som berör handräckningsfrågor.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1986. 8

Passfrågor

JuU 1985/86:1

Bakgrund

I passlagen (1978:302), som trädde i kraft den 1 januari 1980, finns grundläggande
bestämmelser om skyldighet för svensk medborgare att inneha
pass vid resa till utomnordiskt land samt om rätten för svensk medborgare
att erhålla och behålla pass. Verkställighetsföreskrifter till passlagen, rörande
bl. a. ansökningsförfarandet och formulär för pass, finns i passförordningen
(1979:664). Ytterligare föreskrifter på området har utfärdats av rikspolisstyrelsen
i styrelsens författningssamling RPS FS 1979:14 (omtryckt
RPS FS 1982:3).

Enligt bestämmelserna i passlagen utfärdas pass av passmyndighet. Polisen
är passmyndighet inom riket. Även utrikesdepartementet får utfärda
pass i vissa fall. Utom riket är bl. a. beskickning passmyndighet. — Pass
utfärdas som vanligt pass eller särskilt pass. Expeditionsavgiften för utfärdande
av pass är i normalfallet för närvarande 135 kr. Ett vanligt pass har,
för personer som fyllt 18 år, en giltighetstid av tio år.

Svensk medborgare har rätt att på ansökan få vanligt pass, om det inte
föreligger hinder däremot enligt passlagen. Hinder mot bifall till passansökan
föreligger bl. a. om sökanden är underkastad ett straffprocessuellt
tvångsmedel, om han är efterlyst och skall omhändertas eller om han har
dömts till frihetsberövande påföljd som inte har börjat verkställas och det
finns sannolika skäl att han ämnar undandra sig verkställigheten.

Är sökanden misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa skall den som
leder förundersökningen underrättas av passmyndigheten om ansökan;
pass får i sådana fall inte utfärdas innan en vecka har förflutit från det
underrättelsen lämnades, om inte undersökningsledaren medger att pass
utfärdas. Denna underrättelseplikt syftar bl. a. till att bereda undersökningsledaren
möjlighet att genast ta upp frågan om reseförbud eller annat
tvångsmedel mot sökanden.

I vissa fall får pass inte utfärdas utan särskilt passtillstånd. Sådant tillstånd
fordras bl. a. för den som undergår kriminalvård i anstalt och för den
som står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning
från fängelse.

Fråga om passtillstånd prövas i dessa fall, om sökanden är intagen på
kriminalvårdsanstalt av styresmannen för anstalten och i annat fall av den
skyddskonsulent som har överinseende över övervakningen. Styresmannen
eller skyddskonsulenten kan hänskjuta frågan till övervakningsnämnd.

Passtillstånd fordras också i vissa andra fall, bl. a. om sökanden är intagen
på sjukhus enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. Utskrivningsnämnd prövar i dessa fall frågan om passtillstånd.

Ett pass skall återkallas, om innehavaren förlorar sitt svenska medborgarskap.
I övrigt gäller i huvudsak att pass kan återkallas, om det under
innehavstiden inträffar omständighet som skulle ha innefattat hinder mot
bifall. Beslut om återkallelse meddelas av passmyndighet. Om en myndighet
som prövar frågor om passtillstånd begär hos polismyndigheten att
passet skall återkallas för den som t. ex. undergår kriminalvård, gäller i 9

princip att passmyndigheten är skyldig att besluta i enlighet med framställ- JuU 1985/86:1
ningen.

Passmyndighets beslut enligt passlagen kan överklagas. Polisens beslut i
passärende överklagas genom besvär hos länsstyrelse. Beslut som meddelats
av passmyndighet utom riket överklagas hos regeringen.

Även länsstyrelses beslut i passärende överklagas hos regeringen. Grundas
beslutet på att passtillstånd har vägrats eller på att det har gjorts en
sådan framställning om återkallelse som passmyndigheten är bunden av får
talan dock inte föras mot beslutet.

I fråga om besvär gäller vidare bl. a. att övervakningsnämnds beslut om
passtillstånd överklagas hos kriminalvårdsnämnden eller hos hovrätt. Beslut
om passtillstånd av utskrivningsnämnd överklagas genom besvär hos
psykiatriska nämnden.

Beslut av kriminalvårdsnämnden, hovrätt och psykiatriska nämnden får
inte överklagas.

Ändrad instansordning, m. m. (prop. 215 och mot. 15)

I propositionen föreslås att regeringen genom en ändring i 27 § passlagen
skall befrias från uppgiften att handha besvärsärenden enligt lagen. Besvär
i dessa ärenden skall i stället i fortsättningen föras hos kammarrätt.

Beträffande passmyndigheter utom riket leder lagförslaget till att besvär
över sådan myndighets beslut — till följd av reglerna i 1 § förordningen
(1977:937) om kammarrätternas domkretsar m. m. — skall föras hos kammarrätten
i Göteborg.

I motion 15 yrkas avslag på förslaget att regeringen inte längre skall
handha besvärsärenden enligt passlagen. Ett skäl härför är enligt motionärerna
passinnehavets stora betydelse för den enskilde.

Utskottet vill för sin del till att börja med erinra om att efter passlagens
tillkomst antalet besvärsärenden hos regeringen i passfrågor är förhållandevis
lågt, endast enstaka ärenden årligen. Det är som framgått av redogörelsen
i det föregående bara i två situationer som regeringen har att handlägga
besvärsärenden på området. Den ena gäller fall där länsstyrelsen i
andra instans har avslagit en passansökan eller beslutat om återkallelse av
pass och frågan inte har prövats av en sådan nämnd eller ett sådant vårdorgan
som har nämnts tidigare. Den andra gäller fall där avslagsbeslut har
meddelats av passmyndighet utom riket.

Departementschefen påpekar i propositionen att de låt vara fåtaliga besvärsärenden
som med nuvarande ordning förs till regeringen inte alltid är
helt okomplicerade från rättslig synpunkt. Inte sällan avser prövningen
olika slags rättsfrågor som enligt departementschefens uppfattning naturligt
hör hemma under förvaltningsdomstolarnas prövning.

Utskottet kan ansluta sig till departementschefens uppfattning. Även om
antalet besvärsärenden hos regeringen är mycket ringa anser utskottet med
hänsyn till ärendenas natur det vara sakligt motiverat att besvärsprövningen
— i linje med det inledningsvis nämnda principbeslutet av riksdagen —

överflyttas från regeringen till förvaltningsdomstolarna. Med en sådan ord- 10

ning kommer regeringsrätten att efter dispensprövning bli slutinstans i de JuU 1985/86:1
besvärsärenden som här är aktuella.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 15 i nu berörd del
och tillstyrker den i propositionen föreslagna ändringen i 27 § passlagen.

I propositionen föreslås även en ändring i den i det föregående nämnda, i
8 § passlagen intagna regeln om skyldighet för passmyndigheten att underrätta
förundersökningsledaren i de fall sökanden är misstänkt för brott. För
närvarande gäller denna underrättelseskyldighet vid misstanke om brott på
vilket fängelse kan följa. Förslaget i propositionen innebär att underrättelseskyldigheten
skall begränsas till att gälla endast vid fråga om brott där
straffminimum är fängelse i sex månader.

Utskottet tillstyrker det nu nämnda förslaget.

Övriga i propositionen föreslagna ändringar i passlagen, som är av formell
art, föranleder inte heller någon erinran från utskottets sida.

Ändrad utformning av pass (mot. 418)

I motion 418 begärs att svenskt pass skall ges en mera tidsenlig utformning.

Bakgrunden till motionsönskemålet är bl. a. att svenskt pass inte utgör godkänd
legitimation hos bank eller post. Vidare efterlyser motionären möjlighet
att ge ett utfärdat pass förlängd giltighetstid; därigenom skulle passinnehavaren
slippa de besvär och kostnader som är förenade med att ansöka
om ett nytt pass när giltighetstiden för det gamla passet närmar sig sitt slut.

Frågan om hur pass skall vara utformat regleras i passförordningen. Där
föreskrivs att pass skall utfärdas enligt särskilt formulär. Närmare bestämmelser
om bl. a. tillvägagångssättet vid utfärdande av pass finns i rikspolisstyrelsens
föreskrifter för verkställighet av passlagen och passförordningen.

Av föreskrifterna framgår att förfarandet vid utfärdande av pass till stora
delar är manuellt; bl. a. utskrivs passen för hand.

Utskottet behandlade våren 1984 en fråga om utformningen av pass i
visst hänseende. Det gällde ett motionsvägen framfört önskemål om att titel
eller yrkesbeteckning skulle antecknas i passet. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (JuU 1983/84:22 s. 15) uttalade utskottet att det inte är någon
riksdagens uppgift att göra något särskilt uttalande i den av motionären
väckta frågan; utskottet utgick dock från att regeringen och i förekommande
fall rikspolisstyrelsen genom sina föreskrifter ger passen en lämplig och
ändamålsenlig utformning.

Vid bedömningen av det nu aktuella motionsönskemålet om passens utformning
och den därmed sammanhängande frågan om möjligheten att
använda ett pass som legitimation vill utskottet till att börja med erinra om
att passet, även om det i sig är en identitetshandling, framför allt är att
betrakta som ett resedokument. Detta måste givetvis sätta sin prägel på hur
passen utformas. Härvid är det inte minst viktigt att passen utformas så att
förfalskning omöjliggörs eller försvåras så långt det är möjligt. Utskottet
nödgas konstatera att de svenska passen inte kan anses ha en utformning
som motsvarar dessa krav.

I syfte att bl. a. åstadkomma nödvändiga förändringar beträffande de
svenska passen har rikspolischefen i juli 1985 gett en arbetsgrupp inom 11

polisväsendet i uppdrag att — på grundval av tidigare utredningsarbete — JuU 1985/86:1

göra en översyn av passrutinerna. Översynen tar bl. a. sikte på att förenkla
passansökningsförfarandet och att öka ADB-användningen på området.

En viktig uppgift för arbetsgruppen är vidare att visa hur ett förfarande med
maskinell utskrift av passen lämpligen bör genomföras och vilka förändringar
i passbokens utformning som därigenom kan behöva göras. Enligt
sitt uppdrag bör gruppen bedriva sitt arbete med ambitionen att passet skall
kunna godtas som legitimation i svenska banker. — Arbetsgruppen skall
redovisa sitt uppdrag under november 1985.

Som framgår av det nu sagda är frågor av det slag som tas upp i motionen
om ändrad utformning av passen föremål för utredningsarbete inom polisväsendet.
1 detta läge anser utskottet att det saknas skäl till någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion 418 i här behandlad del.

När det sedan gäller motionsönskemålet om att ett utfärdat pass bör kunna
ges förlängd giltighetstid skall sägas följande. Enligt 3 § passlagen utfärdas
vanligt pass med en giltighetstid av tio år, eller, om sökanden inte har fyllt
18 år, fem år. I passförordningen finns föreskrifter om att vanligt pass i vissa
fall skall ges kortare giltighetstid än som nyss angetts; så är fallet bl. a. när
pass utfärdas för barn under fem år. Enligt passförordningen kan giltighetstiden
för ett vanligt pass förlängas. Så får dock endast ske för resa till
Sverige eller annat land där passinnehavaren har sitt hemvist. Förlängning
får ske bara en gång och för högst tre månader.

Bestämmelser om att den normala giltighetstiden för pass skall vara tio år
infördes år 1971 genom en ändring i då gällande 1940 års passkungörelse.

Dessförinnan kunde pass utfärdas för en tid av högst fem år.

Enligt utskottets mening måste en handling som passet, som är en identitetshandling
innehållande såväl fotografi av passinnehavaren som andra
signalementsuppgifter, självfallet ha en begränsad giltighetstid. Passlagstiftningen
medger inte, annat än för vissa särskilda fall, att ett pass ges
förlängd giltighetstid. Även med ett system härför — såsom föreslås i motionen
— måste det enligt utskottets mening, för att bibehålla passets tillförlitlighet,
ske ett ansöknings- och prövningsförfarande; ett sådant förfarande
torde inte i några väsentliga hänseenden, vare sig för sökanden eller för
passmyndigheten, skilja sig från förfarandet i ett sedvanligt passansökningsärende.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det föga ändamålsenligt att
överväga ett sådant system med förlängning av giltighetstiden för pass som
föreslås i motion 418. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen i här
behandlad del.

Vapenfrågor

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om förvärv och innehav av skjutvapen
och ammunition finns i vapenlagen (1973:1176). Närmare bestämmelser
finns i vapenkungörelsen (1974:123) och i de föreskrifter och allmänna råd 12

som rikspolisstyrelsen har utfärdat den 10 mars 1983. Vissa föreskrifter av JuU 1985/86
betydelse för tillämpningen av vapenlagstiftningen har även meddelats av
statens naturvårdsverk i bl. a. naturvårdsverkets jaktkungörelse (SNFS
1983:1).

Skjutvapen och ammunition har i Sverige varit underkastade kontroll
från det allmännas sida i fråga om förvärv och innehav alltsedan första
världskriget. Huvudsyftet med den reglering som vapenlagen innehåller är
att hindra okontrollerade vapeninnehav och därmed att stävja användningen
av skjutvapen i samband med brott och annat missbruk av sådana vapen.

Huvudreglerna i vapenlagen innebär att skjutvapen inte får innehas utan
tillstånd av polismyndighet. Enskild person får enligt lagen meddelas tillstånd
att inneha skjutvapen endast om han har behov av vapnet och det
skäligen kan antas att han inte kommer att missbruka det.

I sakens natur ligger att behov av vapnet normalt föreligger bara om
sökanden har tänkt använda vapnet för skjutning. Tillstånd får dock meddelas
även för vapen som skall innehas för bl. a. prydnads- eller samlarändamål.
1 dessa fall får tillstånd att inneha vapen förenas med villkor att
vapnet görs varaktigt obrukbart. Tillstånd får även förenas med föreskrifter
om hur ett vapen skall förvaras.

Polisens tillståndsprövning i fråga om enskilds vapeninnehav omfattar
som nyss sagts bl. a. frågan om sökanden har behov av vapnet. Vidare måste
sökanden uppfylla vissa lämplighetskrav beträffande pålitlighet, omdömesgillhet
och laglydnad. Lämplighetsprövningen skall även omfatta sökandens
förmåga att handha det vapen ansökan avser. Beträffande jaktvapen
krävs normalt, för att behov av vapnet skall anses föreligga, att sökanden
har tillgång till jaktmarker. För tillstånd till innehav av jaktvapen krävs
— sedan den 1 januari 1985 — vidare att sökanden har avlagt prov som visar
att han har bl. a. grundläggande kännedom om jakt och viltvård (s. k. jägarexamen).

En ansökan om tillstånd att inneha vapen skall göras skriftligen hos polismyndigheten.
Ansökningshandlingen skall innehålla bl. a. uppgifter om
sökandens person, om det vapen ansökan avser och om överlåtare eller
upplåtare. I ansökningshandlingen skall vidare anges sökandens aktuella
vapeninnehav, för vilket ändamål vapnet skall användas och de omständigheter
som åberopas till utredning om behovet av vapnet.

Har polismyndigheten lämnat tillstånd till vapeninnehav skall bevis härom
utfärdas. För sådant tillstånd har sökanden enligt expeditionskungörelsen
(1964:618) att betala en expeditionsavgift; för sökande, som inte är
skytteförbund, är avgiften för närvarande 300 kr.

Enligt vapenlagen krävs polisens tillstånd även till förvärv av ammunition,
till införsel av vapen eller ammunition och till handel med skjutvapen.

För tillfällig användning vid jakt eller tävling i Sverige får dock utan särskilt
tillstånd vapen och ammunition införas i landet av svensk, dansk, finsk
eller norsk medborgare, som inte har hemvist i Sverige. Vidare krävs polismyndighetens
godkännande för den som mottar vapen för reparation,
översyn eller skrotning. Till polismyndighetens uppgift hör även att pröva
frågor om återkallelse av tillstånd och om inlösen till staten av skjutvapen
och ammunition.

Polismyndighets beslut enligt vapenlagen får överklagas hos länsstyrelse.
Alla beslut av länsstyrelsen får inte överklagas. Bl. a. får beslut om avslag på
ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen inte överklagas vidare från länsstyrelsen.
Däremot får länsstyrelses beslut om återkallelse av tillstånd till
vapeninnehav överklagas. Detsamma gäller beslut rörande tillstånd till vapenhandel.
I det förstnämnda fallet är kammarrätt besvärsinstans och i det
senare fallet regeringen.

Det skall här slutligen nämnas att vapenlagstiftningen också innehåller
bl. a. särskilda föreskrifter om utlåning, förvaring och transport av skjutvapen
m. m.

Ändrad instansordning, m. m. (prop. 215)

I propositionen föreslås att regeringen genom en ändring i 42 § vapenlagen
skall befrias från uppgiften att handha de besvärsärenden som rör vapenhandel
och att kammarrätt skall vara besvärsinstans i dess ställe.

Vidare föreslås i propositionen en ändring i vapenlagens bestämmelser
om vapentransporter. Ändringen, som avser 28 a §, innebär att kravet på
assurans vid postbefordran av skjutvapen slopas för sådana vapen som är
tillståndsfria enligt 5 § andra stycket vapenlagen, dvs. bl. a. vissa luft- och
fjädervapen.

Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna i vapenlagen.

Förenklad vapenlagstiftning, m. m. (mot. 1650 och 1658)

1 motion 1650 förespråkas att Sverige skall ta initiativ till en förenklad och
enhetlig vapenlagstiftning i Norden. Vidare begärs i motionen en översyn
av handläggningen av vapenansökningar i syfte att få till stånd förenklingar
i förfarandet.

Även i motion 1658 efterlyses förenklingar i vapenlagstiftningen för att
åstadkomma snabbare och mindre personalkrävande handläggning av vapenärendena.
Motionärerna föreslår därför att vapenlagen ses över.

Med anledning av motionsönskemålet rörande en enhetlig nordisk lagstiftning
beträffande tillstånd till innehav m. m. av skjutvapen vill utskottet till
att börja med konstatera att det inte kan sägas föreligga någon i egentlig
mening enhetlig nordisk lagstiftning på området. Samtidigt bör emellertid
erinras om det i vapenlagen stadgade undantaget från kravet på särskilt
tillstånd vid införsel av skjutvapen som gäller för svensk, dansk, finsk och
norsk medborgare utan hemvist i Sverige som för tillfällig användning här
vill föra in sedvanliga jakt- eller tävlingsskjutvapen. Denna friare ordning
för nordiska medborgare tillkom redan år 1955 genom ändringar i då gällande
vapenförordning och innebar en avsevärd uppmjukning av bestämmelserna
(se prop. 1955:37). Reformen, som utgjorde ett led i strävandena
att underlätta samfärdseln mellan de nordiska länderna, byggde bl. a. på att
i stort sett samma bestämmelser om licenstvång gällde i Sverige, Danmark,
Finland och Norge.

Efter det anförda vill utskottet i linje med motionsönskemålet mera allmänt
gärna uttala sin anslutning till strävandena mot ökat nordiskt samarbete
och större frihet i det nordiska umgänget. Samtidigt måste utskottet

JuU 1985/86:1

14

emellertid ifrågasätta betydelsen för dessa strävanden av att vapenlagstift- JuU 1985/86:1
ningen görs enhetligare i vidare mån än som redan har skett, t. ex. genom
den nyss nämnda reformen år 1955. Vapenlagstiftningen är en offentligrättslig
reglering som rör ordning och säkerhet och som även innehåller
föreskrifter av delvis administrativ karaktär. Enligt utskottets mening finns
det i fråga om en reglering av sådant slag inte heller något särskilt framträdande
behov eller intresse av en mera enhetlig nordisk lagstiftning. Vad nu
sagts innebär att utskottet anser att det inte finns skäl för riksdagen till
någon åtgärd med anledning av motionsönskemålet. Utskottet avstyrker
därmed bifall till motion 1650 i här behandlad del.

När det sedan gäller motionsyrkandena om att handläggningen av ärenden
enligt vapenlagen bör förenklas skall här först nämnas att utskottet tidigare
har behandlat ett motionsyrkande av liknande slag. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (JuU 1983/84:1) framhöll utskottet bl. a. vikten av att
man inom polisen är uppmärksam på möjligheterna att göra handhavandet
av tillståndsärendena enklare och smidigare. Eftersom utskottet ansåg sig
kunna utgå från att ansträngningar görs i denna riktning utan någon åtgärd
från statsmakternas sida, avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet.

När frågan om handläggningen av vapenärendena nu återkommer vill
utskottet, såsom skedde även i det tidigare ärendet, erinra om att det här rör
sig om myndighetsutövning och att ärendenas handhavande har betydelse
såväl för samhället som för de enskilda sökandena. Det är därför enligt
utskottets mening nödvändigt att förfarandet hos polisen omgärdas av tillräckligt
detaljerade regler om hur ett ärende skall hanteras och vilken prövning
som därvid skall göras. Den förhållandevis stora mängden ärenden'
gör också att en viss formalisering av ärendenas handhavande är nödvändig.
1 samma riktning verkar också önskemålet om en i största möjliga
utsträckning enhetlig tillämpning i hela landet.

Det är emellertid, såsom utskottet redan framhöll i det tidigare ärendet,
också angeläget att ärendenas handhavande inte görs mera komplicerat än
vad som behövs för att tillgodose de intressen som nyss har nämnts. Inte
minst med tanke på ärendenas mängd är det av bl. a. samhällsekonomiska
skäl viktigt att söka åstadkomma förenklingar av handläggningsrutinerna.

Vidare är det angeläget att handhavandet av ärendena inte innehåller sådana
inslag som kan uppfattas som uttryck för onödig byråkrati.

För att åstadkomma förändringar i den riktning som nu sagts kan behövas
inte bara, såsom utskottet tidigare framhållit, ökad uppmärksamhet på
handläggningsfrågorna från polisens sida, utan även åtgärder på lagstiftningssidan.
Sådana har också kommit till stånd bl. a. genom föreskrifterna i
vapenkungörelsen om den s. k. jägarexamen för den som vill förvärva jaktvapen.
Genom föreskrifterna, som trädde i kraft den 1 januari 1985, har
polisens prövningsförfarande kunnat förenklas bl. a. vad gäller sökandens
förmåga att handha vapnet. Frågan om att låta jägarexamen föranleda ytterligare
förenklingar i prövningsförfarandet övervägs för närvarande i jus -

1 För några år sedan uppskattades det årliga antalet ansökningar om tillstånd att
inneha vapen eller att förvärva ammunition till ca 110 000; antalet torde ha ökat
sedan dess.

15

titiedepartementet (se närmare härom i nästa avsnitt i detta betänkande). JuU 1985/86:1
Även andra ändringar på lagstiftningssidan som syftar till förenklingar har
aktualiserats i justitiedepartementet; det gäller bl. a. reglerna om utlåning
av vapen. I sammanhanget vill utskottet också nämna det förslag till ny
förvaltningslag som regeringen nyligen har överlämnat till lagrådet för yttrande
och som innehåller bl. a. förslag till nya regler om snabb och enkel
handläggning och om myndigheternas serviceskyldighet gentemot allmänheten.

Som framgår av det sagda pågår ett reformarbete som syftar till att — i
linje med önskemålet i motionerna — förenkla hanteringen av vapenärenden.
Bl. a. mot den bakgrunden anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionerna inte är påkallad. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 1650 i här behandlad del och motion 1658.

Förutsättningar för tillstånd till vapeninnehav (mot. 759 och 1507)

Villkor om obrukbarhet för vissa vapen, m. m.

I motion 759 föreslås en översyn av tillämpningen av bestämmelserna i 10 §
vapenlagen om att ett tillstånd att inneha skjutvapen får förenas med villkor
att vapnet görs varaktigt obrukbart. Motionärerna efterlyser en mera nyanserad
tillämpning. Översynen bör även omfatta sådana enligt motionärerna
omotiverade föreskrifter som att ett salongsgevär som skall användas för
jakt skall ha viss vikt m. m.

Såsom sagts i det föregående får, enligt 9 § vapenlagen, tillstånd att inneha
skjutvapen beviljas enskild person endast om han har behov av vapnet och
det skäligen kan antas att han inte kommer att missbruka det. Behov av
vapnet föreligger normalt bara om sökanden har tänkt använda det för
skjutning. I fråga om skjutvapen som huvudsakligen har prydnadsvärde får
tillstånd dock meddelas även för den som vill inneha vapnet för annat
ändamål än skjutning. Detsamma gäller i fråga om vapen som har särskilt
affektionsvärde för sökanden, t. ex. ett vapen som har gått i arv. Även för
den som skall inneha vapen för samlarändamål kan föreligga sådant behov
av vapnet att tillstånd får ges.

Enligt 10 § vapenlagen meddelas tillstånd att inneha skjutvapen för särskilt
angivet ändamål. I paragrafen anges att tillståndet får förenas med
villkor att vapnet skall göras varaktigt obrukbart eller med närmare föreskrifter
om hur vapnet skall förvaras.

Utskottet har för två år sedan ingående behandlat ett motionsvägen väckt
förslag om ändring i de nu aktuella bestämmelserna i 10 § vapenlagen beträffande
villkor om obrukbarhet och beträffande föreskrifter om särskild
förvaring. Motionsyrkandet, som avstyrktes av utskottet, syftade till att få
till stånd lättnader i bestämmelserna beträffande villkor om obrukbarhet.

Angående bakgrunden, förarbeten m. m. till bestämmelserna kan hänvisas
till utskottets betänkande i det ärendet (JuU 1983/84:1 s. 10—12).

Bestämmelserna i 10 § vapenlagen beträffande föreskrifter om särskild
förvaring och beträffande villkor om obrukbarhet är så utformade att inget
av dessa alternativ ges företräde framför det andra. Det ankommer sålunda 16

på de rättstillämpande myndigheterna att med ledning av bl. a. vapenlagens JuU 1985/86:1
förarbeten tillämpa reglerna på ett ändamålsenligt och nyanserat sätt.

Vid ställningstagande i det tidigare, nyss nämnda ärendet framhöll utskottet
att tillämpningen när det gäller att bedöma om ett vapen skall göras
varaktigt obrukbart måste ske med omdöme och under avvägning mellan
säkerhetsaspekterna och samlarintresset och andra liknande motstående
intressen. Härvidlag är det, anförde utskottet, av vikt att beakta att möjligheterna
till en betryggande förvaring av ett vapen inte sällan kan göra det
onödigt med en föreskrift om obrukbarhet. Utskottet ansåg det också angeläget
att man vid tillämpningen av bestämmelserna inte rutinmässigt och
utan ingående prövning av sökandens förhållanden och inställning till saken
som villkor för tillstånd uppställer krav på att ett vapen görs varaktigt
obrukbart. — Utskottet fann även anledning att kraftigt understryka vikten
av att rättstillämpningen på området är enhetlig, och utskottet utgick från
att rikspolisstyrelsen och de rättstillämpande organen beaktar intresset av
enhetlig praxis.

I det tidigare ärendet kom utskottet till uppfattningen att de aktualiserade
spörsmålen mera gällde frågor om rättstillämpningen på området än utformningen
av reglerna om obrukbarhet eller särskild förvaring i vapenlagen.
I sammanhanget konstaterade utskottet att de av rikspolisstyrelsen då
nyligen utfärdade föreskrifterna och allmänna råden till vapenlagstiftningen
inte bara innebar en viss liberalisering när det gäller tillämpningen av de
aktuella reglerna utan också gav uttryck åt en mera nyanserad syn på tilllämpningen.
En sådan tillämpning ansåg utskottet ligga i linje med utskottets
synsätt. Utskottet uttalade att det först sedan rikspolisstyrelsens nya
föreskrifter och allmänna råd varit i kraft en tid var möjligt att bedöma
huruvida ytterligare åtgärder påkallas för en rättstillämpning som utskottet
ansåg önskvärd. — Utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandet. Riksdagen
följde utskottet.

Med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet vill utskottet understryka
att utskottets tidigare framförda uppfattning om rättstillämpningen
beträffande 10 § vapenlagen alltjämt har giltighet. Samtidigt vill utskottet
framhålla att det inte framkommit skäl att anta att rättstillämpningen utvecklats
i annan riktning än som utskottet förordat. Mot denna bakgrund
finner utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 759 i
här behandlad del inte behövs.

Yrkandet i motionen tar även sikte på vissa föreskrifter om beskaffenheten
hos ett salongsgevär avsett för jakt, vilka föreskrifter motionärerna uppfattar
som omotiverade. I denna sak skall här först sägas följande.

Salongsgevär utgör den gängse benämningen på gevär i kaliber 5,6 mm
för patroner med hylsor av kantantändningstyp. Det finns både äldre och
moderna gevär i kaliber 5,6 mm. Vid tillståndsprövningen görs skillnad
mellan äldre och moderna salongsgevär; äldre lättare vapen i kaliber 5,6
mm, företrädesvis enskottsvapen, får förvärvas endast i undantagsfall. Dessa
vapen har nämligen inte sällan undermålig precision och bristfällig mekanism.
Moderna småviltsstudsare i kaliber 5,6 mm betraktas däremot vid
tillståndsgivningen som kulvapen i allmänhet (se JuU 1981/82:15). 17

I rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd har — i form av allmänna
råd — salongsgevär och småviltsstudsare av aktuellt slag delats upp
i fyra olika grupper (A—D), för vilka gäller skilda regler för tillståndsgivningen.
Till grupp A hänförs vissa flerskottsvapen, och för dessa bör vid
tillståndsgivning tillämpas samma regler som för kulvapen i klass 2 och 3.
(Bestämmelser om klassificering av kul vapen finns i naturvårdsverkets
jaktkungörelse; klassificering sker med utgångspunkt i kulvikt och kulans
anslagsenergi på visst avstånd från vapnets mynning. Vapen i klass 2 och 3
är sådana som får användas för jakt på samtliga viltarter utom älg, hjort och
andra större djur.) Till grupp B hör tunga enskottsvapen i första hand avsedda
för målskjutning på skjutbana; vikt i originalutförande minst 3,5 kg.
Tillstånd för jakt kan meddelas. Grupp Comfattar enskottsvapen av annan
typ än i grupp B, dvs. egentliga salongsgevär. Tillstånd ges endast för avlivning
av fällfångat vilt. Till grupp D hör bl. a. vissa halvautomatiska flerskottsvapen.
Tillstånd att använda sådana vapen för jaktändamål bör inte
meddelas.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet erinra om att
jakt på olika djurarter måste bedrivas ändamålsenligt och på så sätt att viltet
inte åsamkas onödigt lidande och människor inte utsätts för fara. För att
tillgodose dessa intressen måste givetvis uppställas krav på bl. a. hur ett
jaktvapen skall vara beskaffat. Den ordning som råder på området och som
har kommit till uttryck i bl. a. rikspolisstyrelsens allmänna råd anser sig
utskottet inte ha anledning att ifrågasätta. Någon sådan översyn som föreslås
i motionen kan utskottet därför inte förorda.

Med hänvisning till de ståndpunkter utskottet har intagit avstyrker utskottet
bifall till motion 759.

Krav på tillgång till jaktmark

I motion 1507 begärs att, sedan jägarexamen införts, kravet på tillgång till
jaktmark för den som söker tillstånd att inneha jaktvapen slopas.

För att ett tillståndsberättigat behov av jaktvapen skall anses föreligga fordras
normalt i överensstämmelse med de allmänna råd som rikspolisstyrelsen
har meddelat att sökanden har tillgång till jaktmarker. Detta innebär
emellertid inte att sökanden själv måste äga eller arrendera markerna. Kravet
kan också anses tillgodosett om sökanden är medlem i en sammanslutning
som har jakträtt inom visst område eller har tillåtelse att jaga på annans
marker eller visar att han disponerar eller får disponera lämpliga jaktmarker.

För tillstånd till innehav av jaktvapen krävs sedan den 1 januari 1985
enligt 5 a § vapenkungörelsen att sökanden har avlagt prov som visar att
han har grundläggande kännedom om jakt och viltvård och kan handha
vapnet (jägarexamen). Provet avläggs inför en provledare som förordnas av
polisen efter förslag av jägarorganisationerna. Närmare föreskrifter om
provet har meddelats av statens naturvårdsverk (SNFS 1985:2; NV:21).
Verket har vidare meddelat allmänna råd (85:3) om jägarexamen.

Den fråga som tas upp i motionen har enligt vad utskottet erfarit aktualiserats
i justitiedepartementet. I en promemoria den 16 juli 1985 har sålunda

JuU 1985/86:1

18

ifrågasatts om inte den som har genomgått jägarexamen också har visat ett JuU 1985/86:1
sådant intresse för jakt att det borde kunna presumeras att han har behov av
jaktvapen. Därvid har också hänvisats till att de intyg om jaktmöjligheter
som förekommer i tillståndsärenden närmast är av formell art och att den
aktuella prövningen skapar ett onödigt arbete hos polismyndigheterna. I
promemorian anförs att det synes finnas beaktansvärda skäl för en förenkling
av tillståndsprövningen i den riktning som antytts; saken torde förutsätta
en ändring i vapenkungörelsen.

Enligt vad som anförs i promemorian synes en särskild regel i ämnet
lämpligen kunna få den innebörden att bevis om jägarexamen skall godtas
som underlag för att behovskravet skall anses uppfyllt, om inte särskilda
skäl talar i annan riktning. Promemorian innehåller ett författningsförslag
med denna innebörd. — Promemorian har remissbehandlats, och beredning
av saken pågår för närvarande i justitiedepartementet.

Utskottet kan för sin del i princip ansluta sig till motionsönskemålet. Som
framgår av det sagda pågår det emellertid inom justitiedepartementet överväganden
som syftar till att få till stånd en lämplig lösning på det spörsmål
som tas upp i motionen. Utskottet anser därför att motionen inte behöver
föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet föreslår med det anförda att motion 1507 lämnas utan bifall av
riksdagen.

Avgift i vapenärenden (mot. 1506, 1513 och 1650)

I motion 1506 begärs en sänkning av avgifterna för tillstånd att inneha
vapen och för tillstånd att till Sverige införa vapen för tillfällig användning
vid jakt eller tävling. Vidare begärs i den motionen att ett meddelat tillstånd
inom rimlig tid skall kunna ändras i fråga om vapnets fabrikat eller tillverkningsnummer
utan att avgift tas ut i fall då ändringen betingas av att ett
införskaffat vapen varit defekt eller inte passat förvärvaren. — Ett yrkande
liknande det sistnämnda framförs även i motion 1513.1 den motionen förespråkas
vidare att avgiften i vapenärenden differentieras till förmån för
ungdomar som sysslar med tävlingsskytte. Motionärerna föreslår i sammanhanget
att t. ex. avgiften för innehav av tävlingsvapen sätts till 100 kr.
eller att avgiften helt tas bort på tävlingsvapen i kaliber .22.

I motion 1650 begärs ett mera nyanserat avgiftssystem för vapenärenden.

Som exempel härpå nämns i motionen att en sökande som redan har tillstånd
att inneha ett vapen endast bör behöva betala en mindre avgift då han
vill byta vapnet eller köpa ett nytt vapen; saken är i sådana fall mera av
expeditionell natur där någon ingående utredning inte behöver ske från
polisens sida.

Som förut sagts får enligt vapenlagen skjutvapen inte innehas utan tillstånd
av polismyndighet. Sådant tillstånd krävs också i fråga om införsel av skjutvapen
och ammunition. För tillfällig användning vid jakt eller tävling i
Sverige får dock utan särskilt tillstånd vapen och ammunition införas i
landet av svenska, danska, finska eller norska medborgare, som inte har
hemvist i Sverige. 19

Enligt föreskrifterna i vapenkungörelsen skall en ansökan om tillstånd JuU 1985/86:1
att inneha vapen göras skriftligen hos polismyndigheten. I ansökningshandlingen
skall lämnas vissa uppgifter om sökandens person och hans
aktuella vapeninnehav samt om det vapen — beteckning och kaliber —
ansökan gäller. Avser ansökan visst bestämt vapen, skall i ansökan vidare
lämnas uppgift om överlåtare eller upplåtare samt om vapnets fabrikat,
modell och tillverkningsnummer. — En ansökan och ett tillstånd kan avse
ett eller flera skjutvapen.

Lämnar polisen tillstånd till vapeninnehav skall ett bevis härom utfärdas.

Ett tillstånd som avser vapen som tillståndshavaren ännu inte har förvärvat
är normalt giltigt sex månader. Senast inom en månad efter förvärvet skall
tillståndsbeviset företes för polisen med uppgift om vapnets fabrikat m. m.

Anteckning härom skall göras i beviset.

Vad här sagts om ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen gäller i
tillämpliga delar också i fråga om tillstånd till införsel av vapen m. m.

För expeditioner som utfärdas av statliga myndigheter finns bestämmelser
i expeditionskungörelsen (1964:618). I en vid kungörelsen fogad avgiftslista
anges den expeditionsavgift som skall erläggas för expeditioner i olika
ärenden.

Gällande princip, såsom den lades fast av statsmakterna år 1964, för att
fastställa expeditionsavgifter i ärenden som avser tillstånd, godkännande,
dispens eller eljest särskild rättighet bygger på grundtanken att den enskilde
själv skall betala kostnaden för ärendets handläggning; avgiftsbeloppet
skall inte heller överstiga statens självkostnader för expeditionen (prop.

1964:75 s. 310 f, BevU 42, rskr. 167). Av bl. a. praktiska eller sociala skäl har
undantag gjorts från den nämnda principen.

För ett tillstånd att inneha ett eller flera skjutvapen har en sökande, som
inte är skytteförbund eller liknande sammanslutning, att betala en avgift på
för närvarande 300 kr. För bl. a. skytteförbund är avgiften 120 kr. Beträffande
tillstånd att förvärva ammunition är expeditionsavgiften 35 kr. För tillstånd
att inneha bl. a. obrukbart vapen är avgiften 60 kr. Avgiften för tillstånd
till införsel och återutförsel av skjutvapen och ammunition uppgår
för närvarande till 300 kr.

Avgiften för tillstånd att inneha skjutvapen har höjts tid efter annan. När
expeditionskungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1965 var avgiften 15 kr.

Den höjdes till 20 kr. år 1968 och till 40 kr. år 1976. Fr. o. m. den 1 januari
1981 höjdes avgiften till 250 kr. och den 1 juli 1982 till 290 kr. Nuvarande
avgift, 300 kr., gäller fr. o. m. den 1 januari 1984. — I fråga om avgiften för
tillstånd till införsel och återutförsel av vapen och ammunition har skett
höjningar på i stort sett motsvarande sätt; dock höjdes avgiften senast, den 1
januari 1984, från 70 till 300 kr.

Utskottet har i ett tidigare ärende behandlat motionsyrkanden rörande
expeditionsavgiftens storlek. I utskottets betänkande (JuU 1983/84:1) i
ärendet lämnas en redovisning av bl. a. de överväganden som låg bakom
höjningen av expeditionsavgiften från 40 till 250 kr. för tillstånd att inneha
skjutvapen. Utskottet får här hänvisa till den redovisningen (betänkandet s.

9Q.

I det ärendet konstaterade utskottet att hanteringen av vapenärendena 20

medfört en betydande arbetsbelastning för främst polisen; kostnaderna för JuU 1985/86; 1
denna skall — i enlighet med de principer som nyss angetts — betalas av de
sökande. Utskottet underströk också att utgångspunkten härvidlag givetvis
måste vara att de sökande gottgör staten inte bara för de kostnader som i
snäv mening är direkt förknippade med ett ärendes handhavande utan också
för de övriga kostnader som följer av ett lagreglerat krav på tillstånd.

Bl. a. mot bakgrund av det anförda fann utskottet att man inte bör gå ifrån
gällande ordning för beräkning av expeditionsavgiften i ärenden om tillstånd
till vapeninnehav. Och utskottet saknade anledning att då göra några
uttalanden om skäligheten av de belopp som expeditionsavgiften vid denna
tidpunkt uppgick till. — Utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandena.

Riksdagen följde utskottet.

Vid ställningstagande till de nu aktuella motionsönskemålen om bl. a. en
sänkning av avgiften generellt och för vissa fall skall först sägas att vad
utskottet sålunda tidigare anfört om expeditionsavgiften i vapenärenden
alltjämt har giltighet. Redan med hänsyn härtill är utskottet i princip emot
tanken på en differentiering av avgiften i de hänseenden som föreslagits i
motionerna. Härtill kommer att utskottet anser att det av bl. a. förvaltningspolitiska
skäl är ändamålsenligt att ha en någorlunda enhetlig avgiftsbeläggning
i dessa ärenden. En motsatt ordning skulle enligt utskottets uppfattning
kunna leda till gränsdragningsproblem och ge upphov till icke
önskvärda olikheter i tillämpningen mellan de skilda polismyndigheterna.

Det sagda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de motionsönskemål
som gäller en ändrad avgiftsbeläggning för vissa fall. Detsamma gäller
önskemålet om en mer allmän sänkning av avgiften för bl. a. tillstånd till
innehav av vapen. Utskottet saknar för övrigt i detta sammanhang, liksom i
tidigare ärende, anledning att göra några uttalanden om skäligheten av de
belopp som expeditionsavgiften nu uppgår till.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna 1506,1513 och 1650 såvitt nu är i
fråga.

I två av motionerna framförs också önskemål om att expeditionsavgift inte
skall tas ut vid vissa fall av ändring i meddelat tillstånd till innehav av
skjutvapen; det gäller närmast sådana situationer då ett nyförvärvat vapen,
för vilket tillstånd meddelats, byts på grund av att det t. ex. varit felaktigt.

Utskottet vill för sin del gärna uttala sin förståelse för den kritik som
motionärerna ger uttryck för när det gäller tillämpningen av avgiftsbestämmelserna
i avsedda fall av vapenbyte. Samtidigt måste emellertid framhållas
att det ingalunda är enkelt att avgöra om ett byte av vapen skall anses
kunna ske inom ramen för ett meddelat tillstånd och således utan avgift
eller om bytet skall påkalla ett nytt tillstånd med åtföljande skyldighet för
sökanden att betala förnyad expeditionsavgift.

Det skall nämnas att vissa klargöranden beträffande tillämpningen av
reglerna om expeditionsavgift vid tillstånd till vapeninnehav har skett genom
ett nyligen meddelat avgörande av riksskatteverket (beslut den 27 juni
1985 i ärende dnr 327/84-276). Av beslutet framgår bl. a. följande. I ett
tillståndsbevis hade, utan förskyllan av polismyndigheten, ett vapens tillverkningsnummer
blivit felaktigt antecknat. Sedan förhållandet påpekats 21

för myndigheten, utfärdade denna ett nytt tillståndsbevis med vapnets rätta
tillverkningsnummer och ålade sökanden att betala ny expeditionsavgift på
300 kr. I sitt beslut erinrade riksskatteverket inledningsvis om att den expeditionsavgift
som skall betalas i vapenärenden avser tillståndet och inte det
därutöver utfärdade beviset. Verket konstaterade att, i det aktuella fallet,
det senare tillståndsbeviset hade utfärdats i samma ärende som det tidigare
utfärdade beviset och syntes avse samma vapen som detta bevis. Eftersom
sökanden redan hade erlagt expeditionsavgift för detta tillstånd, fann verket
att avgift inte ånyo skulle ha uttagits av sökanden. — Rikspolisstyrelsen
har tillställt landets polismyndigheter riksskatteverkets beslut för kännedom.

Vid bedömningen av motionsspörsmålet skall erinras om den möjlighet
som vapenlagen erbjuder att meddela tillstånd till innehav av ett vapen
redan innan detta har förvärvats. Ett sådant tillstånd gäller normalt i sex
månader. Den som förvärvar ett vapen med stöd av ett dylikt innehavstillstånd
skall inom en månad efter förvärvet anmäla förhållandet till polisen,
som har att göra anteckningar om förvärvet på tillståndsbeviset. Genom att
använda denna tillståndsordning bör man enligt utskottets mening i många
fall kunna undvika de komplikationer som annars i tillståndsärenden kan
vara förknippade med byte av nyförvärvat vapen. — Det förtjänar i sammanhanget
också att påpekas det civilrättsliga ansvar som åvilar säljaren
vid fel i den sålda egendomen och som kan innebära skyldighet att ersätta
en vapenköpare för de kostnader som ett byte av vapnet för med sig.

Mot bakgrund av det nu anförda ställer sig utskottet tveksamt till behovet
av en ändrad reglering i fråga om expeditionsavgiften i vapenärenden i det
hänseende som motionärerna förespråkar. Härtill kommer att en ändrad
ordning på området skulle leda till förvaltningsrättsliga komplikationer
med åtföljande osäkerhet i den praktiska tillämpningen. Utskottet vill därför
inte ställa sig bakom önskemålet i motionerna.

Vad nu sagts får emellertid inte undanskymma det förhållandet att det är
angeläget att man inom berörda myndigheter är uppmärksam på att tilllämpningen
av gällande ordning i fråga om avgiftsbeläggning i vapenärenden
sker förnuftigt och på ett förvaltningspolitiskt godtagbart sätt. Eftersom
utskottet anser sig kunna utgå från att så kommer att ske utan några
särskilda åtgärder från riksdagens sida, avstyrker utskottet bifall till motionerna
1506 och 1513 i här behandlade delar.

Tillsättning av revisionssekreterare, m. m.

Bakgrund

Högsta domstolen är högsta allmänna domstol och regeringsrätten högsta
förvaltningsdomstol. Högsta domstolen är överinstans till hovrätterna, och
regeringsrätten är överinstans till kammarrätterna.

Enligt 3 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) skall för beredning och föredragning
av mål i högsta domstolen finnas revisionssekreterare. I paragrafen
föreskrivs att dessa skall vara lagfarna. Vidare sägs i paragrafen att vid
högsta domstolen skall finnas kansli. Enligt 4 kap. 2 § RB utnämns eller

JuU 1985/86:1

22

förordnas revisionssekreterare av regeringen. — Närmare bestämmelser JuU 1985/86:1
om bl. a. högsta domstolens organisation, handläggningen av målen och
om tjänstetillsättningar finns i förordningen (1979:567) med instruktion för
högsta domstolen. Beträffande tjänsterna som revisionssekreterare anges i
instruktionen bl. a. att dessa tillsätts av regeringen.

För beredning och föredragning av mål i regeringsrätten finns enligt 7 §
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar särskilda tjänstemän.

I förordningen (1979:568) med instruktion för regeringsrätten föreskrivs att
regeringsrättssekreterarna svarar för beredningen och föredragningen av
målen. Enligt förordningen tillsätts tjänsterna som regeringsrättssekreterare
av regeringen. Av instruktionen framgår också att det vid regeringsrätten
finns ett kansli.

Såväl revisions- som regeringsrättssekreterartjänsterna tillsätts utan föregående
ledigkungörande och efter förslag av resp. domstol.

Vid hovrätt och kammarrätt finns tjänster som assessorer, vilka är icke
ordinarie domartjänster. Dessa tjänster, som inte behöver kungöras lediga,
tillsätts av regeringen efter förslag av resp. hovrätt eller kammarrätt. Bestämmelserna
härom finns i förordningen (1979:569) med hovrättsinstruktion
och i förordningen (1979:571) med kammarrättsinstruktion.

Frågan om att från regeringen flytta beslutanderätten i ärenden om tillsättning
av här berörda tjänster aktualiserades för riksdagen i samband
med domstolsverkets inrättande. 1 den aktuella propositionen i ämnet
(prop. 1974:149) föreslogs att beslutanderätten skulle överflyttas till domstolsverket.
Vid behandlingen av frågan fann utskottet principiella skäl
föreligga mot att ärenden om tillsättning av tjänster som assessorer, revisionssekreterare
och regeringsrättssekreterare skulle ankomma på domstolsverket.
Av främst administrativa skäl ansåg utskottet att uppgifterna
inte heller borde läggas på vederbörande domstol utan kvarstanna hos regeringen
(JuU 1975:1 s. 21). Utskottets ställningstagande gav riksdagen som
sin mening regeringen till känna (rskr. 1975:1).

Frågan har härefter berörts i 1983 års budgetproposition (prop. 1982/

83:100, bil. 4). Departementschefen anmälde där att han avsåg att — utifrån
intresset av att i görligaste mån decentralisera ärenden från regeringskansliet
— ta upp frågan om en vidgad behörighet för domstolarna att själva
förordna icke ordinarie domare; det gällde tjänster som revisionssekreterare,
regeringsrättssekreterare, hovrättsassessor och kammarrättsassessor.

Vad departementschefen anfört föranledde under riksdagsbehandlingen
inte något uttalande av utskottet (JuU 1982/83:24).

Det skall i sammanhanget tilläggas att olika frågor om hovrätternas och
högsta domstolens verksamhet är föremål för en översyn av rättegångsutredningen
(Ju 1977:06). Utredningens arbete tar dock inte sikte på organisatoriska
eller administrativa frågor rörande dessa domstolar.

Ändrad ordning i fråga om tillsättning av revisionssekreterare, m. m. (prop.

215, mot. 14 och 15)

1 propositionen anger departementschefen att den decentralisering som
tidigare aviserats i fråga om tillsättningen av revisions- och regeringsrätts -

23

sekreterartjänsterna nu bör genomföras. Enligt departementschefens me- JuU 1985/86:1

ning är den naturliga lösningen att domstolarna själva tillsätter dessa tjän ster.

Förslaget i propositionen innebär att föreskrifterna om tillsättning av
revisionssekreterare tas bort ur 4 kap. 2 § RB. Delegeringen av tillsättningsrätten
avses enligt departementschefen framgå av ändringar i instruktionen
för högsta domstolen. — I fråga om regeringsrättssekreterarna kan delegeringen
genomföras genom ändringar i instruktionen för regeringsrätten.

I propositionen föreslås vidare att föreskrifterna i 3 kap. 8 § RB om att det
hos högsta domstolen skall finnas revisionssekreterare — som skall vara
lagfarna — och att det där skall finnas ett kansli utmönstras ur paragrafen
och att denna i stället utformas med motsvarande bestämmelse för regeringsrätten
som förebild, dvs. att däri endast anges att hos högsta domstolen
finns särskilda tjänstemän för beredning och föredragning av mål.

Det skall i sammanhanget nämnas att departementschefen i propositionen
också anmäler sin avsikt att, om riksdagen godtar de föreslagna ändringarna
beträffande ordningen för tillsättning av revisions- och regeringsrättssekreterartjänster,
föreslå regeringen en övergång till motsvarande
ordning när det gäller tillsättning av tjänster som hovrätts- och kammarrättsassessorer.

I motion 14 yrkas avslag på förslaget till ändring i 3 kap. 8 § RB. Motionären
motsätter sig att föreskriften att revisionssekreterare skall vara lagfaren
utmönstras ur paragrafen; riksdagen bör inte avhända sig rätten att bestämma
om de kvalifikationer som bör gälla för revisionssekreterarna.

I motion 15 tas avstånd från förslaget att högsta domstolen skall tillsätta
revisionssekreterare. Utnämningen av dessa bör enligt motionärerna, som
hittills, ankomma på regeringen. Motionen mynnar ut i ett yrkande om
avslag på förslaget till ändring i 4 kap. 2 § RB.

När det först gäller frågan om ordningen för tillsättning av revisionssekreterare
finner utskottet att det — i linje med det inledningsvis omnämnda
principbeslutet av riksdagen — finns ett intresse av att regeringen befrias
från handhavandet av dessa tillsättningsärenden. Detsamma gäller i fråga
om tillsättningen av regeringsrättssekreterare. I likhet med departementschefen
anser utskottet att den naturliga lösningen är att de berörda domstolarna
själva tillsätter dessa tjänster. Några principiella invändningar mot en
sådan ordning, såsom framförs i motion 15, kan utskottet inte anse föreligga.
Det kan för övrigt tilläggas att domstols beslut i tillsättningsfrågan kommer
att kunna överklagas till regeringen (se bl. a. 28 § instruktionen för
högsta domstolen). Utskottet finner inte heller att administrativa skäl bör
lägga hinder i vägen för den i propositionen föreslagna ordningen.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till den i propositionen föreslagna
ändringen i 4 kap. 2 § RB, och utskottet avstyrker bifall till motion 15
i motsvarande del.

Vad härefter gäller den i propositionen föreslagna ändringen i 3 kap. 8 § RB
rörande förekomsten av revisionssekreterare och ett kansli vid högsta domstolen
vill utskottet först mera allmänt säga att det inte finns några bärande
invändningar mot att föreskrifter av detta slag tas bort ur RB. Det finns 24

tvärtom ett intresse av att inte tynga RB med föreskrifter som lämpligen har JuU 1985/86:1

sin plats i en regeringsförfattning, i detta fall förordningen med instruktion
för högsta domstolen. Motsvarande gäller för övrigt redan beträffande regeringsrätten.

Vad nu sagts har giltighet också beträffande den i motion 14 berörda
frågan om lagfarenhetskravet för revisionssekreterare. Det krav som i detta
hänseende givetvis måste ställas på den som bereder och föredrar mål i
högsta domstolen behöver enligt utskottets mening inte nödvändigtvis vara
uppställt genom regler i RB. Att, såsom också påpekas i motionen, så är
fallet i fråga om bl. a. ordinarie domare måste ses i belysning av den centrala
ställning från bl. a. konstitutionell synpunkt som dessa befattningshavare
intar i sammanhanget. Reglerna i ämnet för dessa har därför sin naturliga
plats i RB (jfr 11 kap. 4 och 5 §§ regeringsformen).

Av nu anförda skäl och mot bakgrund av de övriga, nyss berörda ändringar
som enligt propositionen föreslås i den aktuella paragrafen anser
utskottet att föreskriften om lagfarenhetskravet för revisionssekreterare
kan tas bort ur paragrafen. I enlighet med vad utskottet nyss uttalat innebär
detta dock inte att kravet på lagfarenhet för revisionssekreterare kan slopas,
utan föreskrifterna härom bör i stället tas in i en regeringsförfattning, lämpligen
instruktionen för högsta domstolen. Utskottet utgår från att så kommer
att ske utan något särskilt initiativ från riksdagens sida.

Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet bifall till den i propositionen
föreslagna ändringen i 3 kap. 8 § RB och avstyrker bifall till motion 14.

Övrigt

Utöver vad som har anförts i det föregående föranleder propositionen och
motionerna inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande instansordningen i passärenden

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:15 i denna del (yrkande

1) antar 27 § i det genom proposition 1984/85:215 framlagda förslaget
till lag om ändring i passlagen (1978:302),

2. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
övrigt,

3. beträffande utformningen av pass

att riksdagen avslår motion 1984/85:418 i denna del,

4. beträffande förlängning av giltighetstiden för pass
att riksdagen avslår motion 1984/85:418 i denna del,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

6. beträffande enhetlig nordisk vapenlagstiftning

att riksdagen avslår motion 1984/85:1650 i denna del (yrkande 2), 25

7. beträffande förenklad handläggning av vapenärenden JuU 1985/86:1

att riksdagen avslår motion 1984/85:1650 i denna del (yrkande 3) och

motion 1984/85:1658,

8. beträffande villkor om obrukbarhet för vissa vapen, m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:759,

9. beträffade krav på tillgång till jaktmark
att riksdagen avslår motion 1983/84:1507,

10. beträffande sänkning av avgiften i vapenärenden

att riksdagen avslår motion 1983/84:1506 i denna del (yrkande 1),
motion 1983/84:1513 i denna del (yrkande 1) och motion 1984/

85:1650 i denna del (yrkande 1),

11. beträffande avgift vid byte av vapen

att riksdagen avslår motion 1983/84:1506 i denna del (yrkande 2) och
motion 1983/84:1513 i denna del (yrkande 2),

12. beträffande tillsättning av revisionssekreterare

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:15 i denna del (yrkande

2) antar 4 kap. 2 § i det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken,

13. beträffande den författningsmässiga regleringen av kravet på
lagfarenhet för revisionssekreterare

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:14 antar 3 kap. 8 § i det
under moment 12 nämnda lagförslaget,

14. att riksdagen antar det under moment 12 nämnda lagförslaget i
övrigt,

15. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),

16. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i jordbruksbokföringslagen (1979:141),

17. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,

18. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske.

Stockholm den 12 november 1985

På justitieutskottets vägnar

Karin A hr/and

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Sven
Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt
(s), Elving Andersson (c), Göran Magnusson (s). Berndt Ekholm (s), Göran
Ericsson (m) och Lars Sundin (fp).

26

Innehållsförteckning

JuU 1985/86:1

Sammanfattning 1

Propositionen m. m 1

Motionerna 7

Motioner väckta med anledning av propositionen 7

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1984 7

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1985 7

Utskottet 8

Inledning 8

Propositionens huvudsakliga innehåll 8

Passfrågor 9

Bakgrund 9

Ändrad instansordning, m. m. (prop. 215 och mot. 15) 10

Ändrad utformning av pass (mot. 418) 11

Vapenfrågor 12

Bakgrund 12

Ändrad instansordning, m. m. (prop. 215) 14

Förenklad vapenlagstiftning, m. m. (mot. 1650 och 1658) 14

Förutsättningar för tillstånd till vapeninnehav (mot. 759 och

1507) 16

Villkor om obrukbarhet för vissa vapen, m. m 16

Krav på tillgång till jaktmark 18

Avgift i vapenärenden (mot. 1506, 1513 och 1650) 19

Tillsättning av revisionssekreterare, m. m 22

Bakgrund 22

Ändrad ordning i fråga om tillsättning av revisionssekreterare,

m. m. (prop. 215, mot. 14 och 15) 23

Övrigt 25

Utskottets hemställan 25

27