Finansutskottets betänkande
1985/86:30

om de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken och för budgetregleringen
m.m. (prop. 1985/86:150 bil. 1
och 1985/86:100 bil. 9 punkt F9)

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens förslag i kompletteringspropositionen
till riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen.
Utskottet delar propositionens bedömning av den internationella
ekonomiska utvecklingen och utvecklingen i Sverige under 1986.

Påtagliga förbättringar har kunnat noteras det senaste året. Budgetunderskottet
har minskat, produktionen har ökat och sysselsättningen har ökat.

Bytesbalansen har förbättrats främst till följd av fallande oljepriser. Prisstegringarna
har dämpats. De nyligen träffade uppgörelserna på den privata
arbetsmarknaden ger vissa möjligheter att få ned lönestegringstakten i
syfte att säkra en fortsatt tillväxt och reallöneökning. Sverige har en
möjlighet att närma sig prisstabilitet utan de stora samhällsekonomiska
kostnader i form av ökad arbetslöshet som varit kännetecknande för flertalet
övriga västeuropeiska länder.

Beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken slår utskottet fast att
en fortsatt god ekonomisk utveckling inte sker av sig själv utan den strama
finanspolitiken måste vidmakthållas. Sparandet i den offentliga sektorn
måste öka för att få ned räntenivån och inflationstakten. Efterfrågan får
inte tillåtas öka snabbare än att bytesbalansen kan klaras. Förutom en
stram finanspolitik krävs väsentligt lägre lönekostnadsökningar än tidigare
för att få ned inflationen och öka reallönerna. I annat fall kommer tillväxten
att avta. En god konkurrenskraft och god efterfrågan är grundläggande
för tillväxten. Detta kan inte åstadkommas genom ökade offentliga utgifter
eller genom ofinansierade skattesänkningar. En sådan politik skulle leda
till ökat budgetunderskott och att inflationen och räntenivån steg.

De tre borgerliga partierna i utskottet reserverar sig i en gemensam
reservation mot utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
Även företrädaren för vänsterpartiet kommunisterna reserverar sig.

Utskottet bedömer att budgetunderskottet för budgetåret 1986/87 blir
något lägre än vad som antogs i kompletteringspropositionen. Neddragningen
beror främst på lägre statsskuldräntor. Utskottet varnar emellertid
för att dra alltför långtgående slutsatser om förbättringarna i statsbudgeten.
Långtidsbedömningen för det närmaste året visar att för budgetåret 1

FiU

1985/86:30

1 Riksdagen 1985/86. 5 sami. Nr 30

1987/88 kommer underskottet att öka återigen om inte särskilda insatser
görs. Utskottet förordar en fortsatt stram budgetprövning för åren framöver.

I fyra reservationer redovisar företrädarna för moderata samlingspartiet,
folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna sina förslag till
budgetpolitiska riktlinjer.

Utskottet gör ett särskilt tillkännagivande till regeringen beträffande
omfattningen av den s. k. finansfullmakten. Vidare föreslår utskottet att
lagstiftningen om kreditvillkor vid konsumentköp begränsas till att gälla
endast till årets slut.

Utskottet behandlar frågorna som tas upp i kompletteringspropositionen
om den kommunala ekonomin och om sparandet i två särskilda betänkanden
(FiU 1985/86:29 respektive FiU 1985/86:34).

FiU 1985/86: 30

Inledning

I proposition 1985/86:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen i
bilaga 1 Reviderad finansplan (finansdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som har
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats
i propositionen,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1986/87 enligt vid propositionen fogad specifikation,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringar i anslagsbehållningar
för budgetåret 1986/87,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringar i dispositionen
av rörliga krediter för budgetåret 1986/87,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto för budgetåret 1986/87,

7. anta i propositionen framlagt förslag till Räntor på statsskulden, m. m.
för budgetåret 1986/87,

8. till Räntor på statsskulden, m. m. för budgetåret 1986/87 anvisa ett
förslagsanslag av 63 000 000 000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att för år 1987 utge extra skatteutjämningsbidrag
i enlighet med vad som har förordats i propositionen,

10. till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
12 586 500 000 kr.,

11. till Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av den
kommunala företagsbeskattningen för budgetåret 1986/87 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 569 000 000 kr.,

12. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1986/87, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som har
förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

13. godkänna de angivna investeringsprojekten på samfärdselområdet
som ingår i den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och
full sysselsättning,

14. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att uppta erforderliga lån i
Nordiska Investeringsbanken och att utbetala medlen i enlighet med vad
som har förordats i propositionen,

15. i överensstämmelse med vad som angetts i propositionen uppdra åt
fullmäktige i riksgäldskontoret att med banker och sparkassor träffa nya
avtal om ersättning för skötsel av allemanssparkonton,

16. godkänna vad som förordats i fråga om vinstsparandet,

17. till Sparfrämjande åtgärder - utöver vad som begärts i proposition
1985/86:100 bil. 9 - för budgetåret 1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisa
ytterligare 15 000 000 kr.,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

18. lag om ändring i lagen (1982:221) med särskilda bestämmelser angående
det kommunala skatteunderlaget m. m.,

FiU 1985/86:30

19. lag om ändring i lagen (1985:533) om skatteutjämningsavgift,

20. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

21. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

22. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

23. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

24. lag om ändring i tullagen (1973:670),

25. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,

26. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,

27. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,

28. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

29. lag om ändring i lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv,

30. lag om ändring i lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto,

31. lag om ändring i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto,

32. lag om ändring i lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto,

33. lag om upphävande av vissa fondförfattningar m. m.,

34. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

35. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

36. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

37. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

38. lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931),

39. lag om ändring i lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster,

40. lag om ändring i lagen (1983:891) om skattelättnader för allemanssparande,

41. lag om ändring i lagen (1984:501) om inbetalning på likviditetskonto,

42. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

43. den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn m. m.,

44. utnyttjandet av finansfullmakten,

45. statliga kreditgarantier,

46. betalningsvillkoren vid kreditköp,

47. försäljningen av statens aktier i AB Gambrinus.

Vid bilaga 1 Reviderad finansplan har fogats som
Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1986,

Bilaga 1.2 Svensk ekonomi 1986—1989,

Bilaga 1.3 Långtidsbudget för perioden 1986/87-1990/91,

Bilaga 1.4 Utdrag ur RRV:s reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1986/87,

Bilaga 1.5 Riksgäldskontorets beräkning av räntor på statsskulden
m. m.,

FiU 1985/86:30

Bilaga 1.6 Reviderat förslag till statsbudget för budgetåret 1986/87,
Bilaga 1.7 Lagförslag.

Propositionen har hänvisats enligt följande:

bilaga 1 Reviderad finansplan till finansutskottet med undantag av momenten
20-36 och 42 som hänvisats till skatteutskottet och moment 47
som hänvisats till näringsutskottet,

bilaga 2 Vissa skogspolitiska frågor till jordbruksutskottet med undantag
av bilaga 2.1 yrkande 1 och bilaga 2.2 som remitterats till skatteutskottet,

bilaga 3 Försvarsdepartementet till försvarsutskottet,

bilaga 4 Arbetsmarknadsdepartementet till arbetsmarknadsutskottet,

bilaga 5 Industridepartementet till arbetsmarknadsutskottet.

Försvarsutskottet har till finansutskottet överlämnat bilaga 3 moment 2.

Finansutskottet har beretts tillfälle att yttra sig till skatteutskottet över
proposition 1985/86:150 såvitt avser frågan om slopande av den kommunala
garantibeskattningen jämte motionsyrkanden rörande denna fråga. Yttrandet
(FiU 1985/86:4 y) ingår som bilaga i skatteutskottets betänkande
1985/86:50.

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1985/86:565 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp),

1985/86:567 av Karin Söder m. fl. (c),

1985/86:568 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1985/86:569 av andre vice talman Karl Erik Eriksson m. fl. (fp, m, c,
vpk),

1985/86:570 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp),

1985/86:571 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m),

1985/86:572 av Karl-Erik Persson (vpk),

1985/86:573 av Nils Berndtson m. fl. (vpk),

1985/86:574 av Nic Grönvall (m),

1985/86:575 av Lars De Geer och Hans Lindblad (fp),

1985/86:576 av Karl-Gösta Svenson m. fl. (m),

1985/86:577 av Anna Wohlin-Andersson och Marianne Karlsson (c),
1985/86:578 av Anders Andersson (m),

1985/86:579 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m),

1985/86:580 av Nils G. Åsling (c),

1985/86:581 av Alf Wennerfors m. fl. (m),

1985/86:582 av Pär Granstedt (c),

1985/86:583 av Lars Tobisson m. fl. (m),

1985/86:584 av Knut Wachtmeister m. fl. (m),

1985/86:585 av Kjell A. Mattsson och Elving Andersson (c),

1985/86:586 av Ingemar Konradsson och Hans Rosengren (s),

FiU 1985/86: 30

1985/86:587 av Jan Fransson och Arne Andersson i Gamleby (s),
1985/86:588 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1985/86:589 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1985/86:590 av Ylva Annerstedt m. fl. (fp),

1985/86:591 av Gudrun Norberg m. fl. (fp),

1985/86:592 av Magnus Persson m. fl. (s),

1985/86:593 av Ove Karlsson m. fl. (s),

1985/86:594 av Pär Granstedt m. fl. (c),

1985/86:595 av Helge Hagberg m. fl. (s),

1985/86:596 av Helge Hagberg m. fl. (s),

1985/86:597 av Göran Magnusson m. fl. (s),

1985/86:598 av Martin Olsson m. fl. (c),

1985/86:599 av Lennart Pettersson och Bo Finnkvist (s),

1985/86:600 av Alf Svensson (c),

1985/86:601 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m),

1985/86:602 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m).

Motionerna har hänvisats enligt följande:
till skatteutskottet motionerna 566 yrkandena 14, 19 och 23-25, 567
yrkandena 13, 19 och 23, 568 yrkandena 11-14 och 18, 569, 571 yrkandena
1-4, 8-11 och 16, 576, 577, 578 yrkandena 2—5, 580 yrkande 3, 582, 584,
587, 591 och 597,
till försvarsutskottet motion 575,

till jordbruksutskottet motionerna 566 yrkandena 20 och 21, 567 yrkandena
18, 20-22 och 24, 568 yrkandena 8 och 15-17, 571 yrkandena 5-7
och 12—15, 578 yrkande 1 samt 580 yrkandena 1 och 2,
till arbetsmarknadsutskottet motionerna 566 yrkande 22, 567 yrkandena
10-12, 15 och 17, 568 yrkandena 19 och 20, 570, 572, 573, 579, 581, 590,
592, 594, 595, 601 och 602,
i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet har överlämnat motion 1985/86:568 i vad avser yrkande 6
till socialförsäkringsutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla

bilaga 1 Reviderad finansplan
i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om statsbudgetens
inkomster för budgetåret 1986/87 (FiU 1985/86:39),
i vad avser hemställan under 4-6 i sitt betänkande om statsbudgetens
utgifter för budgetåret 1986/87 (FiU 1985/86:40),
i vad avser hemställan under 7—8 i sitt betänkande om anslag till räntor
på statsskulden, m. m. (FiU 1985/86:38),
i vad avser hemställan under 9—11, 18—19 och 43 i sitt betänkande om
kommunalekonomiska frågor (FiU 1985/86:29),
i vad avser hemställan under 15—17 och 37—40 i sitt betänkande om
sparande (FiU 1985/86:34),

bilaga 3 Försvarsdepartementet
i vad avser hemställan under 2 i sitt betänkande om kommunalekonomiska
frågor (FiU 1985/86:29).

FiU 1985/86: 30

Utskottet behandlar i detta betänkande FiU 1985/86: 30

dels proposition 1985/86:100 bilaga 9 Finansdepartementet, i vad avser
punkt F 9 Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m.,

dels proposition 1985/86:150 bilaga 1 Reviderad finansplan i vad avser
momenten 1, 2, 12—14, 41 och 44—46,

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

1985/86:565 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), i vad avser yrkandena 1-3,
1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), i vad avser yrkandena 1, 2,
4, 5, 17 och 18,

1985/86:567 av Karin Söder m. fl. (c), i vad avser yrkandena 1, 2, 14 och
16,

1985/86:568 av Lars Werner m. fl. (vpk), i vad avser yrkandena 1 -5 och
10,

1985/86:574 av Nic Grönvall (m),

1985/86:585 av Kjell A. Mattsson och Elving Andersson (c),

1985/86:588 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1985/86:598 av Martin Olsson m. fl. (c),

1985/86:599 av Lennart Pettersson och Bo Finnkvist (s),

1985/86:600 av Alf Svensson (c), i vad avser yrkandena 1, 2, 4 och 5,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1985/86:Fi219 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) om den ekonomiska politiken,
i vad avser yrkande 4,

1985/86:Fi712 av John Andersson (vpk) om följderna av nedskärningarna
inom den offentliga sektorn.

Utskottet har inhämtat yttrande från lagutskottet över frågan om betalningsvillkoren
vid kreditköp. Yttrandet (LU 1985/86:4 y) återfinns som
bilaga till betänkandet.

Propositionernas hemställanden

I proposition 100 bilaga 9 har regeringen (finansdepartementet) under
punkt F 9 (s. 92-93) - efter föredragning av statsrådet Bengt K. Å.

Johansson — föreslagit riksdagen att till Täckning av merkostnader för
löner och pensioner m. m. för budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 000 kr.

I proposition 150 bilaga 1 har regeringen (finansdepartementet) - efter
föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt (mom. 1-2, 12-14, 44 och 45)
och statsrådet Bengt K. Å. Johansson (mom. 41 och 46) —

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som har
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats
i propositionen, 7

13. godkänna de angivna investeringsprojekten på samfardselområdet
som ingår i den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och
full sysselsättning,

14. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att uppta erforderliga lån i
Nordiska Investeringsbanken och att utbetala medlen i enlighet med vad
som har förordats i propositionen,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till

41. lag om ändring i lagen (1984:501) om inbetalning på likviditetskonto,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

44. utnyttjandet av finansfullmakten,

45. statliga kreditgarantier,

46. betalningsvillkoren vid kreditköp.

Det vid proposition 150 fogade lagförslaget har följande lydelse:

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:501) om inbetalning på
likviditetskonto

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1984:501) om inbetalning på likviditetskonto
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §'

Det belopp som en arbetsgivare Det belopp som en arbetsgivare
har betalat in på likviditetskonto har betalat in på likviditetskonto

skall med ränta enligt 5 § av riks- skall med ränta enligt 5 § av riksbanken
betalas tillbaka till arbetsgi- banken betalas tillbaka till arbetsgivaren
den 30 december 1986 eller varén den 30 april 1987 eller den

den tidigare dag som regeringen fö- tidigare dag som regeringen före reskriver

eller beslutar i särskilda skriver eller beslutar i särskilda fall.

fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

FiU 1985/86:30

1 Senaste lydelse 1984: 1114.

Motionsyrkandena

FiU 1985/86: 30

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

1985/86:565 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen.

1985/86:567 av Karin Söder m. fl. (c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

14. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts beträffande fördelningspolitikens inriktning.

1985/86:568 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1985/86:150 i motsvarande del godkänner vad i motionen anförs om de
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om en nationell politik mot arbetslösheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utnyttjande av företagens likvida medel,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs angående en beskattning för rättvis fördelning.

1985/86:600 av Alf Svensson (c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som redovisas i motionen.

Löntagarfonderna

1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs
4. att riksdagen beslutar avveckla de kollektiva löntagarfonderna.

1985/86:600 av Alf Svensson (c), vari hemställs

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till avveckling
av de kollektiva löntagarfonderna.

Kredit- och valutapolitiken

1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs

5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna
vad i motionen anförs om kredit- och valutapolitiken.

1985/86:568 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om en skärpt tillämpning av valutaregleringen.

1985/86:599 av Lennart Pettersson och Bo Finnkvist (s), vari hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att riksbanken och regeringen noga bör
följa utvecklingen av företagens investeringar i utlandet i syfte att förebygga
att kommande liberaliseringar av valutaregleringen kan leda till negativa
sysselsättningseffekter,

2. att riksdagen uttalar sig för att regeringen snarast framlägger förslag
till riksdagen i enlighet med den statliga direktinvesteringskommitténs
betänkande från 1983 som syftar till att skapa instrument för samråd
mellan företag och samhälle när det gäller storföretagens utlandsinvesteringar.

1985/86:600 av Alf Svensson (c), vari hemställs

5. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till avveckling
av valutaregleringen.

Betalningsvillkoren vid kreditköp

1985/86:565 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari hemställs

3. att riksdagen beslutar avskaffa all lagstiftning som bemyndigar regeringen
att förordna om betalningsvillkor vid kreditköp.

1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs

18. att riksdagen beslutar upphäva lagen om betalningsvillkor vid kreditköp.

1985/86:574 av Nic Grönvall (m), vari hemställs att riksdagen beslutar att
lagen (1985:580) med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid kreditköp skall upphöra att gälla vid utgången av
juni månad 1986.

1985/86:598 av Martin Olsson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen beslutar
att från och med den 1 juli 1986 upphäva lagen med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Ändrad tid för återbetalning på likviditetskonto

1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs

17. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen (1984:501)
om inbetalning på likviditetskonto.

De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

1985/86:565 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen.

1985/86:566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen.

FiU 1985/86:30

1985/86:567 av Karin Söder m. fl. (c), vari hemställs

2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen.

1985/86:568 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1985/86:150 i motsvarande del godkänner vad i motionen anförs om de
allmänna riktlinjerna för budgetregleringen.

1985/86:600 av Alf Svensson (c), vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som redovisas i motionen.

1985/86:Fi219 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag anvisar 800 milj. kr.
för tillkommande utgifter.

1985/86:Fi712 av John Andersson (vpk), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om en
skyndsam utredning om konsekvenserna av generella nedskärningar inom
den offentliga sektorn.

Utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska
Investeringsbanken

1985/86:567 av Karin Söder m. fl. (c), vari hemställs

16. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts beträffande utnyttjande av Nordiska Investeringsbanken för
järnvägs- och väginvesteringar.

1985/86:585 av Kjell A. Mattsson och Elving Andersson (c), vari hemställs
att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett svenskt initiativ till ett gemensamt nordiskt program
för miljöförbättringar i Skagerack—Kattegatt och att för detta utnyttjas
den speciella låneordningen i den nordiska investeringsbanken.

1985/86:588 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1985/86:150 bil. 1 mom. 13 i
vad avser väginvesteringar på väg E 6 i Bohuslän,

2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1985/86:150 bil. 1 mom. 14.

Propositionen

I propositionen framhålls att obalanserna i den svenska ekonomin genom
en aktiv ekonomisk politik har minskat väsentligt de senaste åren. Prognoserna
för den svenska ekonomin 1986 ser nu ljusare ut än tidigare. Tillväxten
blir god för fjärde året i följd. BNP väntas öka med 2%. Sysselsättningen
beräknas öka med 30 000 personer och arbetslösheten väntas minska
något mellan 1985 och 1986. Inflationen är vidare på väg att dämpas
avsevärt. Prisökningarna beräknas bli drygt 2% under loppet av 1986 och

FiU 1985/86: 30

ca 3 1/2% mellan årsgenomsnitten 1985 och 1986. Bytesbalansen väntas
uppvisa ett överskott om ca 3 miljarder kronor jämfört med ett underskott
om 9 miljarder kronor 1985. Förbättringen beror till stor del på nedgången
av oljepriset.

Den ekonomiska politiken

För att den tredje vägens ekonomiska politik skall kunna fullföljas, måste
den strama finanspolitiken vidmakthållas samtidigt som politiken även
framgent måste präglas av en strävan till en jämn och rättvis fördelning av
levnadsstandarden och av regional balans.

Den i propositionen angivna inriktningen av den ekonomiska politiken
kan sammanfattas på följande sätt:

— Fortsatt stram finanspolitik, så att budgetunderskottet kan nedbringas
ytterligare. Därigenom möjliggörs en fortsatt nedgång av ränteläget,
vilket stimulerar investeringsaktiviteten och dämpar inflationsförväntningarna.

— Skattepolitiken utformas så att den underlättar löneavtal på låg nominell
nivå och stimulerar till arbete och sparande. En rad förslag läggs för att
förenkla skattesystemet. Viktigast bland dessa är att den kommunala
garantibeskattningen för fastigheter som ägs av fysiska personer slopas,
liksom det extra avdraget på 1 500 kr. Dessutom föreslås att all inkomst
skall beskattas i hemortskommunerna. Totalt sett innebär förslagen en
viss skattesänkning.

— Valutaregleringen liberaliseras bl. a. i syfte att främja en dynamisk
utveckling i näringslivet.

— Arbetsmarknadspolitikens tyngdpunkt förskjuts mot utbildning och andra
tillväxtfrämjande åtgärder. Vissa förslag läggs fram i kompletteringspropositionen.

— De regionalpolitiska styrmedlen förstärks.

— Förenklingar görs i sådana regelsystem som hämmar näringslivets tillväxt.
Bl. a. kommer vissa förslag till avregleringar på kommunikationsdepartementets
område att läggas fram senare i vår.

— En rad åtgärder vidtas för att stimulera till ökad skogsavverkning. Bl. a.
medges skogsägarna ökade insättningar på skogskonto.

— Insatserna för att öka hushållssparande intensifieras.

— Utbildningen och forskningsverksamheten förbättras såväl inom näringslivet
som inom det ordinarie utbildningssystemet.

Budgetpolitiken

I propositionen förutses ett budgetunderskott på knappt 50 miljarder kronor
innevarande budgetår. I budgetpropositionen beräknades underskottet
till 52 miljarder kronor. För nästa budgetår har sedan budgetpropositionen
lades fram underskottet räknats ned med ca 5 miljarder kr. till ca 45
miljarder kronor. Denna förbättring förklaras bl. a. av att räntenivån och
dollarkursen sjunkit liksom att inkomsterna räknats upp till följd av en
snabbare löneutveckling.

FiU 1985/86:30

Den i propositionen presenterade långtidsbudgeten visar att även mindre
avvikelser från denna politik snabbt kan föra oss tillbaka till en situation
med besvärliga statsfinansiella problem. Därför måste en politik som syftar
till att öka jämlikheten och som värnar om en stark offentlig sektor bygga
på en stark finansiell position för den offentliga sektom. I propositionen
understryks att tidigare fastlagda principer för budgetarbetet måste tillämpas
även fortsättningsvis. Detta innebär att skattetrycket bör hållas i stort
sett oförändrat. Detta innebär i sin tur att utgiftsgranskningen måste bli
fortsatt stram. Utgiftsökningar måste finansieras genom att andra utgifter
minskas. Därutöver måste utgifterna minskas och existerande utgiftsprogram
omprövas. Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta
liksom effektiviseringen av den offentliga verksamheten, i vissa fall
genom ändrade organisations- och finansieringsformer.

Motionerna

I motion 565 (m) framhålls att regeringens ekonomiska strategi uppvisar
stora likheter med det ekonomisk-politiska program som moderata samlingspartiet
har förespråkat under senare år. Regeringen tycks vara beredd
att låta marknadskrafterna verka. Vad som saknas är emellertid i första
hand en skattepolitik som i praktiken verkligen underlättar avtalsrörelserna
och stimulerar till arbete och sparande. Ett annat område som regeringen
glömmer bort är, enligt motionärerna, alla de regleringar och monopol
som hindrar den privata tjänstesektorn från att växa.

Moderata samlingspartiet delar regeringens bedömning att vägen till
ekonomisk balans måste gå över ökad ekonomisk tillväxt. En sådan tillväxt
måste baseras på export, investeringar och en utbudsstimulerande
politik för att vi skall klara bytesbalansen.

Enligt motionärerna är regeringens program för tillväxtstimulans mycket
svagt. Förutom de klara deklarationerna vad gäller liberalisering av valutaregleringen
är beskeden vaga och de förändringar som föreslås inom
skatte-, arbetsmarknads- och regionalpolitiken obetydliga.

De tillväxthinder som finns måste avlägsnas. Det första tillväxthindret
gäller därvid det höga skattetrycket och de höga marginalskatterna. Den
andra typen av tillväxthinder emanerar från den offentliga sektorns expansion.
En stabil tillväxt i svensk ekonomi är inte förenlig med en offentlig
sektor av dagens storlek, anser motionärerna. En tredje typ av tillväxthinder
utgörs av den regleringsapparat som under en lång tid byggts in i
den svenska ekonomin. Rader av förbud och föreskrifter hämmar i dag
näringslivet. Den otillräckliga lönespridningen utgör ett fjärde tillväxthinder.
Mera marknadsanpassade lönerelationer bör åstadkommas av arbetsmarknadens
parter. På de områden inom den offentliga sektorn där
regeringen har ett ansvar bör strävan vara att öka löneflexibiliteten.

Motionärerna förordar en politik som begränsar den statliga och kommunala
konsumtionen och de offentliga transfereringarna mer än vad regeringen
föreslår samtidigt som den enskilda sektorn ges större expansionsutrymme.
Minskade offentliga utgifter möjliggör sänkta skatter för hushåll

FiU 1985/86: 30

och företag, vilket i sin tur stimulerar tillväxten i ekonomin. I första hand
måste de skatter som drabbar arbete, sparande och företagsamhet sänkas.

Det statsfinansiella läget är en begränsning vad gäller möjligheterna att
sänka skatterna. Utgiftsminskningarna måste därför bli så stora att det
skapas utrymme för ett sänkt skatteuttag. Sänkta skatter gör det också
möjligt att minska subventioner och bidrag utan att hushållens ekonomiska
situation försämras.

Målet för finanspolitiken bör, enligt motionärerna, vara att avveckla det
strukturella underskottet samtidigt som den offentliga utgiftsnivån och
skattetrycket sänks. En avveckling av underskottet innebär att den offentliga
sektorns finanser över en konjunkturcykel bör vara i balans. Till
skillnad från regeringen anser motionärerna inte att målet bör vara att
skapa ett långsiktigt överskott i den totala offentliga sektorn. Det sparande
och den kapitalbildning som krävs för näringslivets behov bör i stället ske i
företagen och i hushållen.

Samtidigt som den offentliga sektorns sparandeunderskott elimineras
har motionärerna som mål att sänka skattetrycket med ca 5 procentenheter
den kommande femårsperioden. Det skulle betyda att skattetrycket år
1991 skulle vara nere i knappt 47% av bruttonationalprodukten, vilket
innebär ett närmande till övriga högskatteländer.

I den mån konjunktursituationen nästa år blir sådan att budgetunderskottsminskningen
leder till att den totala efterfrågan kommer på en alltför
låg nivå bör detta motverkas med ytterligare skattesänkningar. Utgiftsökningar
är inte längre ändamålsenliga för att stimulera ekonomin.

De förslag till förändringar som motionärerna föreslår innebär att deras
budgetunderskott nu beräknas ligga 6,3 miljarder kronor lägre än det av
regeringen föreslagna för helår om utförsäljningen av företag inräknas.
Bortses från detta blir skillnaden 2,4 miljarder kronor.

Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar är gjord så att
hushållens ekonomiska situation inte skall försämras. Åtstramningen träffar
i stället staten, kommunerna, företagen och utlandet.

Ett kvardröjande regleringsinslag i kreditpolitiken är placeringsplikten
för försäkringsbolag och AP-fonden. Moderata samlingspartiet anser att
placeringsplikt ej bör utnyttjas som kreditpolitiskt instrument och att ytterligare
emissioner av statsobligationer till konstlat låg ränta ej skall genomföras.

Motionärerna anser vidare att alla kreditpolitiska åtgärder som syftar till
att dämpa konsumtionen bör vara marknadskonforma. Alla kvarvarande
regleringar av kreditmarknaden bör därför avskaffas, framhåller motionärerna,
som avvisar regeringens förslag om en förlängning av bemyndigandet
att reglera betalningsvillkoren vid kreditköp.

Motionärerna anser att det är välkommet att regeringen nu tänkt om
beträffande valutaregleringen. De har själva länge krävt en snabb avreglering
av valutapolitiken motsvarande den som ägt rum på det kreditpolitiska
området. Enligt motionärernas mening bör avvecklingen av valutaregleringen
kunna ske snabbare och vara mer omfattande än vad socialdemokraterna
tänkt sig. Slutsteget bör innebära att avvecklingen är fullständig
och definitiv.

FiU 1985/86:30

Motionärerna delar slutligen också regeringens bedömning att normen
att staten inte skall låna i utlandet skall gälla även i fortsättningen, med den
preciseringen att avståndstagandet gäller upplåning i utländsk valuta.

I motion 566 (fp) påpekas att den reviderade finansplanen ger en mycket
ljus bild av Sveriges ekonomi vilket i allt väsentligt beror på bättre draghjälp
från utlandet. Denna draghjälp har resulterat i att bytesbalansen
förbättrats så mycket att den under första kvartalet i år givit ett överskott
på 2,7 miljarder kronor. Om man emellertid bortser från handeln med
oljeprodukter och fartyg har överskottet i utrikeshandeln sedan år 1984
minskat med ca 10 miljarder kronor. Utan den minskade oljenotan skulle
Sverige i år ha haft ett underskott i bytesbalansen på ca 10 miljarder
kronor, framhåller motionärerna.

Utrikeshandeln väntas i år liksom under år 1985 ge ett negativt bidrag till
BNP-utvecklingen. Inte heller väntas investeringarna stå för någon större
positiv post. Enligt motionärerna betyder detta att den strategi som regeringen
ansett nödvändig för att rätta till de strukturella obalanserna i den
svenska ekonomin har slagit fel. Det är i stället den privata och den
offentliga konsumtionen som svarar för största delen av BNP-ökningen.

Regeringens inflationsprognos för innevarande år är 2% under loppet av
året, vilket motionärerna anser vara alltför optimistiskt. Inflationen har
visserligen dämpats i år, framhåller de, men priserna steg under årets fyra
första månader med 1,2%.

Motionärerna anser att regeringen i såväl årets finansplan som den
reviderade finansplanen har förtjänstfullt framhållit betydelsen av ekonomisk
tillväxt. Samtidigt konstaterar de emellertid att tillväxten i år bromsats
upp jämfört med de närmast föregående åren samt att tillväxten även
framöver väntas bli blygsam. Motionärerna redovisar riktlinjer för hur den
ekonomiska politiken bör läggas upp i syfte att skapa ökad tillväxt.

För att uppnå ökad effektivitet inom den offentliga sektorn är det enligt
motionärernas uppfattning angeläget att öka människors valfrihet och att
uppmuntra enskilda alternativ till de offentliga. Statsmakterna bör medverka
till det genom lämplig utformning av statsbidragssystem och andra
regler.

Ett skattesystem som skall bidra till ökad tillväxt förutsätter lägre marginalskatter
och lägre s. k. skattekilar. Det är också viktigt att förändra
skattesystemet så att kapitalrörligheten främjas. Vidare bör hela kapitalbeskattningen
ses över. Olika skatteobjekt beskattas i dag enligt olika
regler vilket leder till snedvridningar som inte kan försvaras.

Motionärerna framhåller att det nu är viktigt att den gynnsamma internationella
utvecklingen med lägre oljepriser, lägre dollarkurs och lägre internationell
räntenivå utnyttjas till att varaktigt pressa ned budgetunderskottet.
Det strukturella underskottet måste vara eliminerat när och om en
vändning internationellt sker i ogynnsam riktning.

De skattesänkningar som motionärerna av tillväxtskäl finner angelägna
att genomföra bör därför i sin helhet finansieras. Därutöver måste nedskärningar
göras i de offentliga utgifterna för att man skall kunna komma upp i

FiU 1985/86:30

en tillväxttakt som är jämförbar med vad som gäller i andra industriländer.

Motionärerna erinrar om att regeringen nu har föreslagit en ökad besparing
på kommunsektorn jämfört med i januari. Även motionärerna förordar
för egen del vissa besparingar inom kommunsektorn, vilka sammantaget
uppgår till knappt 8 miljarder kronor.

Motionärerna konstaterar att regeringens förslag beträffande statsbudgeten
och budgetsaldot nu avsevärt närmat sig deras eget. Även om viktiga
skillnader kvarstår vad gäller enskilda budgetposter, såväl på intäkts- som
utgiftssidan, har ett närmande skett beträffande finanspolitikens uppläggning
i stort. I motionen redovisas dock ett underskott i statsbudgeten som
är 2 miljarder kronor lägre än regeringens.

De av regeringen föreslagna skattehöjningarna avvisas av motionärerna
som å andra sidan förordar att alkoholskatterna höjs.

Inom det penning- och valutapolitiska området hälsar motionärerna med
tillfredsställelse de avregleringar som skett eller aviserats. Enligt motionärernas
mening bör valutaregleringen avskaffas i sin helhet. Avvecklingen
bör inledas med det snaraste men kan i och för sig ske stegvis. Placeringsplikten
är en form av extra beskattning som inte bör utnyttjas som kreditpolitiskt
instrument. Inte heller bör ytterligare emissioner av statsobligationer
till konstlat låg ränta genomföras.

En av regeringen föreslagen senareläggning av återbetalningen av medel
på likviditetskonton i riksbanken avvisas av motionärerna. Detsamma
gäller i fråga om regeringens förslag om förlängd giltighetstid för en vid
förra riksmötet beslutad bemyndigandelag avseende konsumentkrediter.

I motion 567 (c) framhålls att det förbättrade läge Sveriges ekonomi nu
befinner sig i har sin grund i att dollarkursen fallit och att oljepriserna
sjunkit drastiskt. Sverige måste i detta läge driva en politik där vi kan
hävda exporten och öka investeringarna. Härigenom kan bättre förutsättningar
skapas för att kunna möta kommande påfrestningar.

Det enskilda sparandet måste enligt centerpartiets mening framhävas. I
motionen förordas att sparandet stimuleras genom att ett system med
privata investeringskonton införs. Det skulle ge individerna möjlighet till
ett sparande av medel med uppskjuten beskattning och skulle långsiktigt
främja en decentralistisk utveckling av ägandet i landet.

Centerpartiet framhåller tre centrala utvecklingslinjer, vilka måste prägla
politiken:

En politik måste föras som innebär att resurserna brukas bättre. Detta
gör det möjligt att nå en välfärdsutveckling som inte baseras på resurseller
miljöförstöring. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl understryker nödvändigheten
av att snabbt ställa om energisystemet för hushållning och utnyttjande
av förnyelsebara energikällor.

Den snabba koncentrationsutvecklingen är ett av de främsta hoten mot
välfärden i såväl storstadsregioner som i glesbygdslän. Det ligger därför i
hela landets intresse att regionalpolitiken skärps och blir ett verkligt instrument
för att föra Sverige i balans.

Det finns tydliga tecken på att orättvisorna mellan regioner ökar. Det

FiU 1985/86:30

gäller också mellan individer och familjetyper. Centerpartiet förordar att
såväl skattepolitiken som socialpolitiken i ökad utsträckning utnyttjas för
en fördelningspolitik som ger rättvisa.

1 motionen återupprepas bl. a. kraven att kärnkraftsavvecklingen skall
börja nu och att resurser som avsatts för reparation av Ringhals II i stället
utnyttjas för alternativa förnyelsebara energikällor. Vidare krävs att de
regionalpolitiska medlen förnyas och vitaliseras för att kunna motverka
den nuvarande koncentrationsutvecklingen. Bl. a. förordas att den högre
utbildningen får en mera aktiv roll i det regionala utvecklingsarbetet.
Centerpartiet kräver en bättre långsiktighet i skattesystemet. Man begär
också att fortsatta skattesänkningar baseras på en effektiv kommunal
skatteutjämning och att de sker efter principen lika för alla. För att skapa
valfrihet för småbarnsfamiljerna och ge föräldrar möjlighet för mer tid med
barnen förordas en vårdnadsersättningsreform.

I motionen konstateras att många enskilda centerförslag från allmänna
motionstiden har helt eller delvis vunnit riksdagens bifall. Det gäller bl. a.
höjda kommunala grundavdrag, höjda barnbidrag, ett bibehållande av skolans
resurser, tryggandet av energiomvandlingen m. m.

Vad gäller budgetpolitiken anförs i motionen följande. Regeringen redovisar
i kompletteringspropositionen ett budgetunderskott som är lägre
än vad som fanns upptaget i budgetpropositionen. I huvudsak beror denna
förbättring på minskade räntekostnader och minskade valutaförluster.
Centerpartiets budgetalternativ innebär i förhållande till regeringens förslag
besparingar på ca 7,5 miljarder kronor, ökade utgifter med 3,2 miljarder
kronor samt minskade skatter och avgifter med 2,8 miljarder kronor.
Motionärerna framhåller att de i kalkylerna har beaktat de halvårseffekter
som uppstår genom att vissa åtgärder träder i kraft den 1 januari 1987. Man
har också förutsatt att preliminärskattetabellen omedelbart justeras vid
ikraftträdandet av inkomstskatteförändringen.

Sammantaget innebär centerpartiets budgetalternativ ett i förhållande
till regeringens förslag med 1,5 miljarder kronor minskat budgetunderskott.
Detta innebär att budgetunderskottet skulle minska till 43,4 miljarder
kronor. Till detta kommer betydande engångseffekter för vilka
motionärerna anser det vara rimligt att enbart beakta ränteeffekten till följd
av minskad statlig upplåning.

I vänsterpartiet kommunisternas motion 568 anförs att den kritik av regeringspolitiken
som framfördes under den allmänna motionstiden kvarstår i
allt väsentligt. Därför är det nu nödvändigt att ytterligare betona vikten av
en mera långsiktig strategi för att möta de ekonomisk-politiska problem
som genom kapitalismens utveckling ställs på dagordningen. Problem som
enligt motionärerna inte kan lösas genom den tredje vägens politik, vilken
innebär en tillväxt av lönsamhet och produktion utan att nödvändigt reformarbete
genomförs på det sociala och samhälleliga området. Den tredje
vägen anvisar inte heller några förslag till lösningar på längre sikt utöver en
fortsatt stram finanspolitik i strävan att begränsa budgetunderskottet. Strävan
att få ett permanent exportöverskott och handel med inriktning mot

FiU 1985/86: 30

2 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 30

främst de starka kapitalistiska länderna kommer att ge framtida problem
för den svenska ekonomin. Ett sådant problem är enligt motionärerna
koncentrationen till den amerikanska marknaden, där riskerna för en markant
vikande efterfrågan blir allt större.

Inför 1990-talet är, enligt motionärerna, kampen mot arbetslösheten den
viktigaste frågan. En nationell politik mot arbetslösheten måste därför
utarbetas. Den formulerar motionärerna i följande punkter:

- Ett nationellt industrialiseringsprogram i samhällelig regi för 100 000
nyajobb.

- Tekniken är politisk och dess karaktär betingas av de sociala maktförhållandena.
De lönearbetande har intresse av en kvalitativt annorlunda
teknisk utveckling än den nu förhärskande och måste inom ramen för en
samhällelig, politisk styrning göra detta sitt intresse ledande.

— Ett omfattande program för den offentliga sektorns utbyggnad och förbättring
(100 000 nya jobb).

— En allmän arbetstidsförkortning.

— En reformering av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. Åtgärderna
måste inriktas på mer bestående typer av arbeten och mindre på provisorier.
De arbetslösas rättsställning måste förbättras. Fasta jobb för
ungdom måste skapas.

- Energipolitiken måste förändras.

För att dessa mål skall uppfyllas krävs en överföring av resurser från de
stora förmögenheter som skapats av de anställda men som disponeras av
företagen. Dessa ekonomiska resurser måste mobiliseras i samhällsbygget,
anser motionärerna.

Vänsterpartiet kommunisterna har tidigare föreslagit åtgärder som är
under behandling i riksdagen; höjd bolagsskatt, engångsskatt på stora
förmögenheter och en höjning av omsättningsskatten på aktier till 6%. De
huvudsakliga inkomsterna därav bör enligt motionärerna användas för de
reformförslag som vpk lagt fram under vårriksdagen.

För en långsiktig utveckling av den gemensamma sektorn har vpk tidigare
föreslagit investeringar på 1 miljard kronor som ett förstaårsanslag.

För ett industrialiseringsprogram har vpk krävt att löntagarfonderna
mobiliseras för nationell och regional industriutveckling. Man har också
krävt att en vattenkraftsavgift skall tas ut på äldre kraftverk för att finansiera
investeringar i skogslänen. Dessutom bör man nu utarbeta ett samhälleligt
investeringsprogram för snabb avveckling av kärnkraften och introduktion
av alternativa energislag.

För dessa investeringsprogram sammantaget är det enligt motionärerna
rimligt att beräkna ca 10 miljarder kronor under en treårsperiod. Dessa
medel bör i första hand föras över från företagens och det privata kapitalets
förmögenheter.

Företagen bör ges möjlighet att inom ramen för en samhällelig styrning
av investeringarna till branscher, utbyggnad sprogram och regioner medverka
till investeringar av denna omfattning. Om sådana ”samtal” inte
leder till resultat bör företagen åläggas en tvångsplacering. De bör därvid
vara skyldiga att sätta av en summa motsvarande 5% av likviditeten i

FiU 1985/86:30

investeringsobligationer som är befriade från ränta och inlösensskyldighet.
Medlen kan användas av staten för att finansiera de program som redovisas
i motionen.

Vad gäller de aviserade lättnaderna i valutaregleringen anser motionärerna
det vara helt orimligt att lätta på valutabestämmelserna eftersom det
finns ett behov av ökade investeringar här hemma. I stället kan skärpningar
av valutalagstiftningen komma att aktualiseras i takt med Sveriges allt
större internationella beroende i ekonomisk-politiska frågor.

I motionen framhålls att det finns alla skäl att slå vakt om ett lägre
budgetunderskott. Motionärerna anser emellertid att man inte har åstadkommit
någon samhällsekonomisk förbättring genom att ta från kommunerna
för att förbättra det statliga budgetsaldot. Vänsterpartiet kommunisterna
anser i stället att en politik där kommunerna får möjlighet att utvecklas
samtidigt som det statliga budgetunderskottet hålls nere genom åtgärder
på förmögenhets-, företags- och aktieomsättningsskatternas område är
en för samhället och medborgarna mer rättvis och framkomlig väg.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

Den ekonomiska tillväxten i industriländerna minskade från 5% år 1984 till
något under 3% år 1985. Detta märktes också i en påtagligt lägre tillväxt i
världshandeln.

När finansplanen presenterades i januari 1986 bedömdes produktionstillväxten
i Västeuropa och i hela OECD-området år 1986 fortsätta i ungefär
samma svaga takt som under år 1985. Denna bild av den kommande
utvecklingen har emellertid förändrats av de senaste månadernas kraftiga
nedgång i oljepriserna. Samtidigt har en sänkning skett av såväl dollarkursen
som räntorna, vilket bidragit till att prognoserna för tillväxten har
justerats upp.

Vid behandlingen av budgetpropositionen (FiU 1985/86:10 s. 18—23) kunde
utskottet i sin bedömning i huvudsak beakta de direkta effekter som
fallande oljepriser och dollarkurs hade på den internationella ekonomiska
utvecklingen. Som framgår av tabell 1 är skillnaderna mellan denna bedömning
och den som finansdepartementet nu presenterar i den reviderade
finansplanen relativt liten. För hela OECD-området och för Västeuropa är
förutsägelserna desamma.

FiU 1985/86:30

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

	Andel av OECD-om-rådets totala BNP i %l	Svensk export Länder-fördel-ning i %'	19852	1986 FiU feb. 1986	1986 Fi-dep apr. 1986
Förenta staterna	45,4	11,3	2,5	3,0	3,3
Japan Förbundsrepubliken	15,4	1,4	4,3	4,3	3,5
Tyskland	7,2	11,6	2,5	3,5	3,8
Danmark	0,7	8,3	3,0	3,4	2,5
Finland	0,6	5,8	2,8	2,7	2,0
Norge	0,7	9,2	4,4	2,6	2,5
OECD-Europa	33,2	66,5	2,2	2,8	2,8
OECD-totalt	100,0	84,5	2,8	3,2	3,3

1 Avser år 1984.

2 Finansdepartementets (Fi-dep) bedömning.

Olikheterna ligger främst i bedömningarna av utvecklingen i Japan och i
viss mån även i Förenta staterna. Dessa länder svarar för mer än 60% av
hela OECD-områdets produktion och är därför avgörande för världsekonomins
utveckling.

Det stora underskottet i Förenta staternas betalningsbalans består. Underskottet
i handeln med utlandet uppgick år 1985 till nära 110 miljarder
dollar. Förutsättningen för att detta skall kunna elimineras är ett fortsatt
dollarfall och/eller en ökad tillväxt i omvärlden. Den växelkursanpassning
som hittills kommit till stånd är inte tillräcklig för att i väsentlig grad kunna
minska underskottet. För att så skall ske måste dollardeprecieringen fortsätta,
vilket innebär att det finns en betydande risk för en starkt ökad
inflation i Förenta staterna. Vid avslutningen av det ekonomiska toppmötet
i Tokyo varnade den amerikanske finansministern James Baker också
för en kommande negativ ekonomisk utveckling i Förenta staterna. Baker
framhöll att nuvarande obalanser i handelsutbytet egentligen endast kan
lösas med en ökad tillväxt i Förenta staternas omvärld. Sker inte detta
kommer en recession oundvikligen att drabba den amerikanska ekonomin i
slutet av 1980-talet vilket skulle få starkt negativa återverkningar på hela
världsekonomin. En åtstramning av den ekonomiska politiken kan också
förväntas eftersom mycket nu talar för att kongressen kommer att genomföra
stora budgetnedskärningar för att dra ned det amerikanska budgetunderskottet.

Utskottet anser mot den bakgrund som här har tecknats att en BNP-tillväxt
i Förenta staterna på 3,3%, som anges i den reviderade finansplanen,
måste betraktas som en optimistisk prognos.

Den framtida tillväxten i Japan måste åstadkommas av inhemska faktorer
om det skall bli möjligt att i någon väsentlig utsträckning minska det
amerikanska bytesbalansunderskottet. Trots att yenen har apprecierats
med 30% kommer överskottet i Japans handel med utlandet att öka under

FiU 1985/86:30

år 1986. Bytesbalansöverskottet blev år 1985 drygt 49 miljarder dollar och
kommer redan vid en sänkning av oljepriset till 20 dollar per fat att närma
sig 60 miljarder dollar. Apprecieringen av yenen leder emellertid till att
nettoexporten minskar. En fortsatt hög tillväxt i den japanska ekonomin
blir därför beroende av om en lägre tillväxt i exporten kan ersättas av en
ökning av den inhemska efterfrågan. Löneökningarna blir sannolikt relativt
begränsade under år 1986 samtidigt som vinsterna i den japanska
industrin kommer att minska.

Den japanska regeringen har satt som mål att eliminera budgetunderskottet
till år 1990.

I den reviderade finansplanen anges tillväxten i BNP för Japan till 3,5%,
vilket är nära 1% lägre än vad finansutskottet angav i februari 1986. Mot
bakgrund av vad utskottet här anfört får denna neddragning av prognosen
anses vara välmotiverad.

I likhet med vad utskottet framhöll vid behandlingen av årets finansplan
måste det ånyo konstateras att, trots att tillväxten nu ökar i världsekonomin,
någon avgörande förbättring av Västeuropas svåra arbetsmarknadsläge
inte är att vänta under år 1986.

Den i jämförelse med årets finansplan nu angivna förbättringen av de
ekonomiska utsikterna för år 1986 är till övervägande del en effekt av
oljeprisfallet. På några få månader har spotprisema på olja mer än halverats.
I den reviderade finansplanen räknar man för år 1986 med ett genomsnittspris
på 15 dollar per fat. Utskottet vill för sin del understryka att
oljeprisutvecklingen är svårbedömd. Enligt många energiexperter - exempelvis
IEA (International Energy Agency) - kan man utgå ifrån att priserna
inte kommer att stiga under år 1986. Även i ett något längre tidsperspektiv
på tre till fem år bör man kunna räkna med att efterfrågan på olja är
relativt prisokänslig. Bestämmande för oljeprisutvecklingen blir därför
främst förändringar på utbudssidan. OPEC:s strävan är att konkurrera ut
andra producentländer, och det är därvid främst Saudiarabien som har
kapacitet att med några större kvantiteter påverka utbudet på världsmarknaden.
Det kan i detta sammanhang nämnas att vid ett pris på ca 20 dollar
per fat eller lägre är det inte längre lönsamt att bygga ut produktionskapaciteten
i Nordsjön. Ett pris på omkring 10 dollar per fat är emellertid
tillräckligt för att i dag täcka de rörliga kostnaderna. På kort sikt kommer
därför knappast nuvarande oljeprisnivåer att nämnvärt påverka produktionsnivån
i Nordsjön.

Även om några stora förändringar inom kort knappast är att vänta vill
utskottet likväl framhålla att en uppgång och varaktig återhämtning av
oljepriserna kan få betydande negativa konsekvenser för världsekonomin.
Som framgår av de treårskalkyler som presenteras i den reviderade finansplanen
skulle en återhämtning av oljepriset till nivån 25 dollar per fat under
vissa förutsättningar dra ner tillväxten i världshandeln med 1%. Samtidigt
skulle inflationen, som för OECD-länderna förväntas stanna vid 3,5%,
under år 1986 successivt föras upp till en takt kring 5%.

De sjunkande oljepriserna och den lägre dollarkursen har haft en viss
positiv effekt på de icke oljeproducerande u-ländernas ekonomi. I de

FiU 1985/86: 30

oljeproducerande länderna blir emellertid inkomstbortfallet betydande i år. FiU 1985/86: 30

Skuldkrisen är därför i allt väsentligt olöst. För en del av länderna kan

situationen bli mycket svår och leda till påfrestningar på det internationella

finansiella systemet. (Jfr även FiU 1985/86:12 om höjning av Sveriges

kapitalinsats i Världsbanken).

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Under de senaste månaderna har konjunkturläget markant förbättrats,
vilket framgår av den bedömning av den svenska ekonomins utveckling
som redovisas i tabell 2. Förändringen i prognoserna speglar också på ett
tydligt sätt hur starkt beroende vi är av utvecklingen i vår omvärld.

Tabell 2. Försörjningsbalans och vissa nyckeltal
Miljarder kronor

Årlig proc. förändring 1985
och 1986

Finans- Rev. fi planen

nansplan

jan. -86 apr. -86

1985 1985 1986 1986

Bruttonationalprodukt
(BNP)	860,3	2,3	1,6	2,0
Import av varor och tjänster	282,0	7,5	4,9	6,7
Tillgång	1 142,3	3,5	2,4	3,2
Privat konsumtion	437,8	2,7	1,5	2,7
Offentlig konsumtion	238,3	1,5	1,4	1,3
Stat	64,7	-0,1	-0,9	-0,9
Kommuner	173,6	2,1	2,2	2,1
Bruttoinvesteringar	163,2	6,5	0,5	1,9
Därav industri	28,1	15,8	5,0	5,0
Lagerinvestering1	-1,0	0,7	0,4	0,3
Export av varor och tjänster	303,9	2,8	4,5	5,3
Användning	1142,3	3,5	2,4	3,2
Vissa nyckeltal:
Industriproduktion		2,1	2,0	3,0
Arbetslöshet		2,8	2,9	2,7
Timlön, % per år		7,2	5,5	6,0
Konsumentpris, dec-dec		5,7	4,2	2
Dollarkurs		8,61	7,70	7,42
Bytesbalans, miljarder kronor		-9,4	-5,3	3,4

1 Förändring i lagerinvestering anges i procent av föregående års BNP.

Rotterdam 14.73 dollar per fat den 21 maj och att dollarkursen samma dag
noterades till 7.18 kr. Fallet i dollarkursen har också inneburit en depreciering
av den svenska kronan mot den västtyska marken, vilket har
gynnsamma effekter på den svenska ekonomin.

Som framgår av tabell 2 tecknas för år 1986 nu en relativt ljus bild av den
svenska ekonomins utveckling. Ökningstakten för investeringarna justeras
från 0,5% till 1,9%. Det kan här noteras att konjunkturinstitutet i sin
marsprognos antog en investeringsökning på endast 0,2%. För industriinvesteringarna
råder det emellertid ingen skillnad i prognoserna. I båda
fallen antas dessa växa med 5%. Utskottet vill för sin del peka på att
prognosen för bruttoinvesteringarna i den reviderade finansplanen kräver
en kraftig uppgång under loppet av året för att kunna infrias.

I detta sammanhang vill utskottet också erinra om att investeringsnivån i
industrin höjts markant under de senaste åren och att utvecklingen under
år 1986 tyder på en fortsatt mindre ökning. Trots detta ligger industriinvesteringarna
räknat i fasta priser alltjämt på en nivå som är betydligt lägre än
under högkonjunkturåret 1975.

Den privata konsumtionen väntas öka relativt kraftigt, främst beroende på
den lägre inflationstakt som framkallas av oljeprisfallet. Prisstegringen
under loppet av år 1986 bedöms kunna pressas ned till en takt som ligger
under 3%, förutsatt att det kommande avtalet för de offentliganställda inte
spränger den samhällsekonomiska ramen. Detta bör innebära att hushållens
reala inkomster ökar ungefär lika mycket. Under årets fyra första
månader har konsumentpriserna enligt SCB stigit med 1,6%. Detta kan
jämföras med motsvarande period för år 1985 då priserna ökade med 2,7%.

Bytesbalansen för år 1986 beräknas ge ett överskott på knappt 3,5
miljarder kronor. Oljeprisfallet och den fallande dollarkursen har således
inneburit att prognosen i årets finansplan justerats upp med nära 9 miljarder
kronor. Det bör dock framhållas att även om exporten väntas öka
med totalt 5% kommer våra marknadsandelar för bearbetade varor att
minska. Ökningen i importen bedöms bli något mindre än förra året trots
att konsumtionen ökar i samma höga takt som under år 1985.

Den kraftiga förbättringen av handelsbalansen till ett överskott på 8,9
miljarder kronor under första kvartalet i år beror till ca en tredjedel på
effekten av oljeprissänkningarna. Till detta kommer en nedgång i kvantiteten
importerad olja. Till största delen beror dock förbättringen på att
exportvärdet exkl. oljor och fartyg ökat med 3% i värde samtidigt som
motsvarande import sjunkit med 4%.

Utskottet kan mot här angiven bakgrund konstatera att den svenska
ekonomin i dag befinner sig i ett bättre läge än i början av 1980-talet. De
senaste åren har resursanvändningen vridits i riktning mot investeringar,
utlandsupplåningen har minskat samtidigt som budgetunderskottet har
reducerats. Trots en förbättrad bytesbalans inger emellertid kostnadsutvecklingen
oro. Som framgår av den i propositionen presenterade treårskalkylen
för den svenska ekonomins utveckling finns det starka skäl att
hysa oro för bytesbalansen. Den konkurrensutsatta sektorn har ännu inte
kunnat befästa sin ställning i en sådan utsträckning att kapacitetsutnyttjan -

FiU 1985/86:30

det i ekonomin kan höjas så mycket som är önskvärt från tillväxt- och
sysselsättningssynpunkt. Ett betydande underskott i bytesbalansen kan
uppkomma om den inhemska efterfrågan ökar för snabbt.

De kraftigt förbättrade vinsterna i näringslivet har skapat förutsättningar
för en hög tillväxt i investeringarna. För att åstadkomma ett permanent
överskott i bytesbalansen och bibehållen hög sysselsättning måste industrikapaciteten
öka vilket också ställer krav på hög tillväxt i investeringarna.
Från den synpunkten var konsumtionstillväxten under år 1985 alltför
snabb. Den fortsätter i samma höga takt under innevarande år. Kraven på
högre investeringar för att nå en balanserad tillväxt innebär att konsumtionsökningen
och då särskilt ökningen av den kommunala konsumtionen
måste hållas tillbaka. Det kan visserligen hävdas att industriproduktionen
har haft en god utveckling under senare år. Utskottet måste emellertid
konstatera att expansionstakten mattats av vilket kontrasterar mot den
utvecklingsprofil som i 1984 års långtidsutredning angavs vara förenlig
med en väg mot balans år 1990 (FiU 1984/85:6). Investeringskraven enligt
LU84 jämförda med det faktiska utfallet framgår av efterföljande tabell.

Tabell 3. Industrins produktion och bruttoinvesteringar 1984—1986

Procentuell volymförändring

	Enligt LU 84		Utfall
	1984	1985	1986	1984	1985	1986
Produktion	5,9	5,2	5,3	7,1	2,1	3,0
Brutto- investeringar	8,0	9,2	22,4	16,6	15,8	5,0

Utskottet vill understryka att en utveckling mot balans i den svenska
ekonomin förutsätter en fortsatt markant sänkning av pris- och lönestegringstakten.
Om en sådan successiv neddragning inte kommer till stånd
fram till år 1990 kommer — som även framhålls i propositionen - den
gynnsamma konkurrenssituation som åstadkommits genom 1981 och 1982
års devalveringar att reduceras till ett tillfälligt positivt mellanspel i en
långsiktigt nedgående utveckling.

Söndagen den 11 maj devalverades den norska kronan med 12%. Denna
åtgärd får år 1986 knappast någon effekt på den svenska ekonomins utveckling.
Detta förklaras av att den svenska kronan genom vår valutakorgs
konstruktion gentemot andra för vår handel viktiga valutor deprecieras
med något mer än 1%. Eftersom den del av den svenska utrikeshandeln
som konkurrerar med norska företag endast utgör 1 å 2% innebär detta en
viss förstärkning av vår konkurrenskraft. Någon justering av de bedömningar
som redovisas i tabellerna 1 och 2 är därför inte nödvändig.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

FiU 1985/86:30

I den reviderade finansplanen sammanfattas regeringens ekonomisk-politiska
strategi i ett antal punkter. Dessa är:

— Finanspolitiken ges en fortsatt stram inriktning, så att budgetunderskottet
kan nedbringas ytterligare. Därigenom möjliggörs en fortsatt nedgång
av ränteläget, vilket stimulerar investeringsaktiviteten och dämpar
inflationsförväntningarna.

— Skattepolitiken utformas så att den underlättar löneavtal på låg nominell
nivå och stimulerar till arbete och sparande.

— Förenklingar görs i sådana regelsystem som lägger en hämsko på näringslivets
tillväxt.

— Valutaregleringen liberaliseras, bl. a. i syfte att främja en dynamisk
utveckling i näringslivet.

— Arbetsmarknadspolitikens tyngdpunkt förskjuts mot utbildning och
andra tillväxtfrämjande åtgärder.

— De regionalpolitiska styrmedlen förstärks.

— En rad åtgärder vidtas i syfte att stimulera till en ökad skogsavverkning.

— Insatserna för att öka hushållssparande! intensifieras.

— Utbildningen och forskningsverksamheten förbättras såväl inom näringslivet
som inom det ordinarie utbildningssystemet.

De åtgärder som nu föreslås för att stimulera till en ökad tillväxt är inte
något heltäckande program. Ytterligare förslag kommer successivt att
läggas fram i syfte att stimulera tillväxten.

I de ekonomisk-politiska motioner som väckts av moderata samlingspartiet
(565), folkpartiet (566) och centerpartiet (567) med anledning av
propositionen riktas inte några direkta invändningar mot den redovisade
strategin. Tvärtom anförs t. ex. i motion 565 (m) att strategin innehåller
stora likheter med det ekonomisk-politiska program som moderata samlingspartiet
förespråkat under senare år. Kritik framförs dock mot regeringens
skattepolitik, omfattningen och utvecklingen av den offentliga
sektorn, regleringar på olika områden samt vad gäller lönespridning och
lönebildning.

Även i motion 566 (fp) konstateras att ett närmande har skett från
regeringens sida till folkpartiets förslag beträffande finanspolitikens uppläggning
i stort även om viktiga skillnader kvarstår vad gäller enskilda
budgetposter. I motionen anförs vidare att ambitionen måste vara att nå en
högre takt i den ekonomiska tillväxten. Den låga tillväxttakten under
perioden 1976-1982 måste enligt motionärerna till viss del hänföras till en
sämre fungerande ekonomi. En bestående uppgång i tillväxttakt kräver att
ekonomin kan fungera smidigare. Motionärerna konstaterar att vissa förbättringar
har skett under senare år. Marknaden för riskkapital fungerar i
dag betydligt bättre än under 1970-talet. Avregleringen av kreditmarknaden
har också, enligt motionärerna, givit ett positivt bidrag till en bättre
fungerande ekonomi. Motionärerna hänvisar till att regeringen i årets
finansplaner har redovisat en rad förutsättningar för högre tillväxt: konkurrenskraften
och därmed kostnadsläget, arbetsmarknadens flexibilitet, utbildningsystemets
kvalitet, insatserna för forskning och utveckling, den
offentliga sektorns effektivitet, förekomsten av konkurrens inom olika
sektorer, skattesystemets funktionssätt m. m.

FiU 1985/86: 30

De förändringar i valutaregleringen som aviseras i propositionen välkomnas
i motionerna 565 (m), 566 (fp) och 567 (c). Motionärerna förordar
visserligen en snabbare och total avveckling av valutaregleringen men
klargör att den kan ske stegvis. Utskottet återkommer till detta.

Förslagen om förändringar i olika sparsystem accepteras i huvudsak i
motionerna. Dessa frågor behandlar utskottet i ett särskilt betänkande FiU
1985/86:34.

Det finns också betydande överensstämmelser mellan propositionen och
motionerna i uppfattningen om behovet av åtgärder för att begränsa tillväxten
i den kommunala sektorn. Som framgår av utskottets betänkande
FiU 1985/86:29 om den kommunala ekonomin föreslår såväl regeringen
som de borgerliga partierna var för sig begränsningar på olika sätt som
sammantaget uppgår till mellan 5 och 7 miljarder kronor och begränsar den
kommunala konsumtionstillväxten till 0-1% år 1987.

Även om det finns en betydande samstämmighet om politikens inriktning
på olika områden finns också skillnader, t. ex. vad gäller verksamheten
inom den offentliga sektorn, skattepolitiken och möjligheterna att
avreglera på olika områden. I motion 567 (c) betonas särskilt de fördelningspolitiska
och regionalpolitiska frågorna. Utskottet vill med anledning
härav göra vissa kommentarer.

I motionerna 565 (m), 566 (fp) och 567 (c) anförs att det vore önskvärt med
högre produktionsökning i år och att den i större utsträckning borde hållas
uppe genom investeringar och i mindre utsträckning av konsumtion. En
lägre total konsumtion skulle öka bytesbalansöverskottet och göra det
möjligt att sänka räntenivån, påpekas det t. ex. i motion 565 (m),

I motion 567 (c) anförs att Sverige måste driva en politik där vi kan
hävda exporten och öka investeringarna. Vidare måste inflationsbekämpningen
föras vidare. Motionärerna förordar en utveckling av svensk ekonomi
som i högre utsträckning baseras på investeringar och en intensifierad
kamp om marknadsandelar på den internationella marknaden och på
hemmamarknaden med importen. En sådan utveckling skapar inte inflation
på samma sätt som en konsumtionsstyrd utveckling.

Utskottet har inte något att invända mot vad som här anförts men kan
inte se på vilket sätt motionärernas förslag i högre grad än regeringens
förslag bidrar till denna utveckling. Några åtgärder för att dämpa inflationen
eller för att stimulera investeringarna redovisas inte i motion 567 (c).

Utskottet konstaterar att de åtgärder som föreslås i motion 565 (m) inte
kan bidra till att vrida om resursanvändningen från konsumtion till investeringar.
Motionärerna anger i sin motion att en finanspolitisk åtstramning i
första hand borde rikta sig mot den kommunala och statliga konsurrjtionen.
En sådan budgetprövning vad gäller stödet till företagen och till olika
statliga myndigheter och verk hade enligt motionärerna varit önskvärd.
Besparingarna i subventioner och bidrag till hushållen borde dessutom
enligt motionärerna ha varit större men till fullo motverkats med skattesänkningar.

Motionärernas förslag skulle således få till följd att den offentliga konsumtionen
begränsades. Den har emellertid ett relativt litet importinnehåll

FiU 1985/86: 30

och en neddragning ger således inte några omedelbara positiva effekter på
bytesbalansen eller investeringarna. Åtgärderna mot hushållen skall enligt
motionärerna vara totalt sett neutrala och kan därför endast antas ha
marginella effekter på den privata konsumtionen såvida inte besparingarna
i subventioner och skattesänkningarna riktar sig till helt olika grupper med
olika konsumtionsbenägenhet. Om motionärernas förslag till besparingar
drabbar låginkomstgruppema med hög konsumtionsbenägenhet och skattesänkningarna
gynnar höginkomsttagarna med hög sparbenägenhet kan
möjligen nettoeffekten på privat konsumtion och import bli en viss åtstramning.
Den granskning av de olika budgetalternativen som utskottet
gjort, och som redovisas senare, visar att så tycks vara fallet. En sådan
fördelningspolitik kan inte accepteras. Utskottet kan därför inte godta det
finanspolitiska alternativ som redovisas i motion 565 (m).

Motionärerna hävdar att deras budgetalternativ leder till ett lägre budgetunderskott
vilket indirekt på sikt bidrar till sänkt ränta som i sin tur har
positiva effekter på investeringsverksamheten. Till de indirekta effekterna
hör också åtgärdernas återverkningar på lönebildningen. Motionärernas
förslag till sänkta förmögenhets-, arvs-, gåvo- och marginalskatter samt
sänkt skatt för aktieutdelningar skulle påtagligt försvåra för de avtalsslutande
parterna att träffa löneavtal som är förenliga med samhällsekonomisk
balans.

Utskottet delar således inte motionärernas uppfattning om på vilket sätt
den ekonomiska politiken skall utformas för att vrida resursanvändningen
från konsumtion mot investeringar och därigenom stimulera tillväxten i
ekonomin. Utskottet anser att åtgärderna mer är ideologiskt betingade
med syfte att stärka ekonomiskt starka grupper på de svagares bekostnad.
I motionerna 565 (m) och 566 (fp) kritiseras också den offentliga sektorns
verksamhet. Motionärerna har det uttalade syftet att minska offentligt
producerad tjänsteproduktion till förmån för privat tjänsteproduktion. I
motion 566 (fp) anförs: För att uppnå ökad effektivitet inom den del av
tjänstesektorn där det offentliga dominerar är det angeläget att öka människors
valfrihet mellan olika alternativ och att uppmuntra enskilda alternativ
till de offentliga. Statsmakterna bör medverka till det genom lämplig
utformning av statsbidragssystem och andra regler.

Som utskottet ser det kan en privatisering av tjänsteproduktionen leda
till fördelningspolitiska förändringar av icke önskvärt slag. I ett kommersiellt
system för förmedling av de offentliga tjänsterna är det de mest
köpstarka grupperna som kan få sin valfrihet ökad. För de övriga försämras
valfriheten. Enligt utskottets mening måste möjligheten att välja vara
något som tillkommer alla, lika självklart som möjligheten att att få en
kvalitativt god service. En sådan valfrihet skapas inte inom ett kommersiellt
system. Det ligger i medborgarnas intresse att service ges i effektiva
former utan att sociala aspekter på verksamheten försummas. Vissa verksamheter
som vård, omsorg och utbildning är av så grundläggande betydelse
för människornas levnadsvillkor att de bör tillkomma alla medborgare
på lika villkor. De görs tillgängliga utifrån medborgarnas egna behov och
förutsättningar och utan hänsyn till deras individuella ekonomiska resurser.

FiU 1985/86: 30

Inom vissa områden kan dock privat verksamhet som komplement till
offentlig verksamhet verka stimulerande på utveckling och rationalisering,
men riskerna för fördelningspolitiska snedvridningar är uppenbara. Riskerna
är störst inom områden för vård, omsorg och utbildning. Däremot är
riskerna mindre när det gäller tekniska tjänster, såsom sophämtning, gaturenhållning,
fastighetsunderhåll. I vissa kommuner kan en privat entreprenad
för dessa uppgifter vara en lämplig lösning. Det finns således enligt
utskottets mening snäva gränser för den offentliga serviceproduktionens
möjliga ”privatisering”.

I motionerna kritiseras regeringens skattepolitik. I motion 565 (m) anförs
att en skattepolitik som underlättar avtalsrörelserna och stimulerar till
arbete och sparande måste innehålla sänkta marginalskatter och sänkt
skattetryck. I motion 566 (fp) påtalas att ett skattesystem som skall bidra
till ökad tillväxt förutsätter lägre marginalskatter och s. k. skattekilar dvs.
minskade skillnader mellan vad det kostar någon att få ett arbete eller
uppdrag utfört och vad den som utfört arbetet får betalt efter skatt.

Enligt motion 567 (c) måste en fortsatt sänkning av marginalskatterna,
vilket enligt motionärerna är angeläget, kombineras med särskilda insatser
för låginkomsttagare och för att skapa rättvisa mellan olika kommuner.

Åtgärder för att utjämna ekonomiska skillnader mellan olika kommuner
behandlar utskottet i sitt betänkande FiU 1985/86:29.

Utskottet vill med anledning av vad som anförs i motionerna om skattepolitiken
anföra följande. Höga marginalskatter medför, som påtalas i
motionerna, en rad negativa konsekvenser. Det är därför värdefullt att
marginalskatterna kunnat sänkas kraftigt under perioden 1983-1987. Regeringens
förslag till reform av inkomstskatten för 1987 och 1988 innebär
att marginalskatterna blir högst 35% för ungefär hälften av inkomsttagarna
och högst 50% för ca 90% av inkomsttagarna. Samtidigt sänks den högsta
marginalskattesatsen från 80 till ca 75%. Även personer med låga inkomster
får en märkbar skattesänkning. Förslaget innebär att förutsättningar
skapas för löntagarna att erhålla höjda reallöner både 1987 och 1988.
Utskottet anser således att regeringens förslag till skattereform för 1987
och 1988 tillgodoser de krav som kan ställas på inkomstskatterna. Möjligheterna
att sänka det totala skattetrycket torde i ett läge där utgifterna i
statsbudgeten överstiger inkomsterna med drygt 45 miljarder kronor vara
tämligen begränsade i det korta perspektivet.

Utskottet återkommer under avsnittet om budgetpolitikens inriktning till
effekterna av motionärernas förslag till förändringar av skatter och olika
utgiftsposter. Därvid behandlas också vissa av förslagens fördelningspolitiska
effekter.

Utskottet avstyrker med det anförda den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i motionerna 565 (m) yrkande 1, 566 (fp) yrkande 1
och 567 (c) yrkande 1.

I motion 568 (vpk) påpekas att den tredje vägens politik inte enbart varit
framgångsrik utan också givit upphov till en rad företeelser som på sikt
skapar nya problem inom ekonomin. Sålunda har bl. a. industrin fått
vidkännas minskande marknadsandelar på hemmamarknaden samtidigt

FiU 1985/86:30

som en ökande andel av befolkningen haft en svag reallöneutveckling och
tilltagande försörjningsproblem. Den tredje vägen anvisar heller inga förslag
till lösningar på längre sikt utöver en fortsatt stram finanspolitik.

Motionärerna redovisar i sex punkter ett program som är deras alternativ
inför 1990-talet till en nationell politik mot arbetslöshet. Enligt detta
skall 100 000 nya industriarbeten tillskapas i samhällsägda företag. Även
den offentliga sektorn bör byggas ut med lika många arbeten. En allmän
arbetstidsförkortning är enligt motionärerna nödvändig och arbetsmarknadspolitiken
måste inriktas på mer bestående typer av arbeten. Likaså
måste energipolitiken förändras och den tekniska utvecklingen anpassas
till de lönearbetandes intressen.

För att nå dessa mål krävs enligt motionärerna en överföring av resurser
från de stora förmögenheter som skapats av de anställda men som disponeras
av företagen. Ett utnyttjande av företagens likvida medel är en av de
mer betydelsefulla finansieringsformerna för motionärernas politik. Företagen
bör sålunda ges möjlighet att inom ramen för en samhällelig styrning
medverka till investeringar i olika branscher, utbyggnadsprogram och regioner.
Om, som motionärerna uttrycker det, sådana ”samtal” inte leder till
resultat bör företagen åläggas en tvångsplacering. De bör därvid vara
skyldiga att för en summa motsvarande 5% av likviditeten köpa investeringsobligationer
som skall vara befriade från inlösensskyldighet och på
vilka ränta inte skall utgå. Motionärerna räknar med att samhället på detta
sätt skall kunna utnyttja ca 10 miljarder kronor under en treårsperiod.

En annan finansieringskälla för motionärernas reformpolitik är de skattehöjningar
som motionärerna tidigare föreslagit. Det gäller bl. a. förslagen
om höjd bolagsskatt, engångsskatt på stora förmögenheter och en höjning
av omsättningsskatten på aktiehandel till 6%. Den omfördelning som dessa
åtgärder ger upphov till ser motionärerna som ett led i en rättvis fördelningspolitik.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att industrins
investeringar ökar. Det kraftigt förbättrade vinstläget i företagen har
skapat en god grund för hög ekonomisk tillväxt, vilket är en förutsättning
för att sysselsättningen varaktigt skall kunna öka och arbetslösheten
minska.

Enligt utskottets mening kan man inte administrera bort arbetslösheten
genom stelbenta, formaliserade program. Motionärernas förslag till indragningar
kommer att få snedvridande effekter på investeringsverksamheten
och hämma företagens investeringsvilja, vilket skulle bromsa tillväxten
och ånyo kunna öka obalanserna i ekonomin. Utskottet kan inte ställa sig
bakom en ekonomisk politik med denna inriktning.

Med anledning av att motionärerna tar upp vissa fördelningspolitiska
synpunkter vill utskottet stryka under vikten av att fördelningspolitiska
överväganden ges en framträdande plats vid utformningen av den ekonomiska
politiken. Så har också skett under senare år. Den förda stabiliseringspolitiken
har kompletterats med åtgärder som direkt syftat till att
omfördela bördorna i samhället. Värdet av avdragsrätten för underskott i
inkomstbeskattningen har begränsats för höginkomsttagare. Förmögenhetsbeskattningen
har tillfälligt skärpts. Skattereduktionen vid utdelning

FiU 1985/86: 30

på svenska aktier har slopats. Realisationsvinstbeskattningen på aktier har
skärpts. En omsättningsskatt på aktiehandel har införts och därefter fördubblats.
Schablonavdraget vid inkomstbeskattningen har i år höjts från
1 000 till 3 000 kr., vilket är av störst betydelse för löntagare med låga eller
genomsnittliga inkomster.

Direkta insatser har också gjorts för att stödja de utsatta grupperna i
samhället. Barnbidrag och bostadsbidrag har höjts och kommer att höjas
ytterligare under innevarande och nästa år. Särskilda insatser har också
gjorts på handikappområdet.

Såsom utskottet närmare utvecklat i efterföljande budgetpolitiska avsnitt
skulle av motionärerna föreslagna skatter och avgiftshöjningar resultera
i en höjning av skattetrycket, vilket utskottet inte kan godta. Med
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 568 yrkandena 1,3,4
och 5.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den förda ekonomiska politiken
varit framgångsrik. Budgetunderskottet har minskat. Industriproduktionen
har ökat. Lönsamheten och vinstnivån har stigit vilket bidragit till att öka
investeringsverksamheten. Sysselsättningsläget har förbättrats. Antalet
sysselsatta och medelarbetstiden har ökat. Arbetslösheten har sjunkit samtidigt
som antalet sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har reducerats.

Till dessa positiva faktorer kan läggas de gynnsamma effekter som det
senaste halvårets internationella utveckling har haft på Sveriges ekonomi,
främst genom lägre prisökningar och förbättrat bytesbalanssaldo.

Den positiva utvecklingen i Sverige kontrasterar starkt mot utvecklingen
på vissa områden i vår omvärld. 11, ex. Storbritannien har arbetslösheten
nått katastrofala höjder, i Förenta staterna har budgetunderskottet fått
rusa i höjden och i Danmark försvagas bytesbalansen.

Även om betydande framsteg gjorts i Sverige återstår alltjämt vissa
problem. Vi har alltjämt ett strukturellt underskott i våra affärer med
utlandet. Överskottet som nu förutses för 1986 beror till övervägande del
på oljeprisfallet. Det totala sparandet i ekonomin är alltför lågt. Det statliga
budgetunderskottet är alltjämt för stort, utlandsskulden och statsskuldräntorna
är betydande.

Det mest centrala för de framtida tillväxtmöjligheterna är i vilken utsträckning
vi lyckas växla ned pris- och löneutvecklingstakten. De nyligen
träffade uppgörelserna på den privata arbetsmarknaden ger vissa möjligheter
att få ned lönestegringstakten i syfte att säkra en fortsatt reallöneökning.

I kompletteringspropositionen redovisas s. k. treårskalkyler för den
ekonomiska utvecklingen. Där anges kraven för en fortsatt väg mot balans
i den svenska ekonomin. Med vissa mycket gynnsamma förutsättningar
blir det möjligt för svensk industri att öka sina marknadsandelar. Därigenom
kan en fortsatt utbyggnad ske av den svenska industrin vilket gör det
möjligt att öka sysselsättningen, förbättra bytesbalansen och minska utlandsskulden.
Härvid har förutsatts att lönekostnadsökningarna kan begränsas
till 4,5% 1987 och därefter till 3% per år. Vidare krävs en stram

FiU 1985/86:30

finanspolitik. Sammantaget blir utrymmet för reallönerna och privat konsumtion
drygt 2% per år.

Alternativa kalkyler visar att relativt små avvikelser från dessa antaganden
får stora negativa effekter på tillväxtmöjligheter och sysselsättning.

Utskottet konstaterar således att den strama finanspolitiken måste vidmakthållas.
Sparandet i den offentliga sektorn måste öka för att få ned
räntenivån och inflationstakten. Efterfrågan får inte tillåtas öka snabbare
än att bytesbalansen kan klaras. Den konkurrensutsatta sektorn är ännu
inte tillräckligt stor för att vi skall kunna höja kapacitetsutnyttjandet i
ekonomin så mycket som vi behöver för att få en hög tillväxt och hög
sysselsättning. Det är därför nödvändigt att investeringarna ökar.

Förutom en stram finanspolitik krävs väsentligt lägre lönekostnadsökningar
än tidigare för att få ned inflationen och öka reallönerna. I annat fall
kommer tillväxten att avta. Tillväxten är nödvändig för att kunna öka
välfärden i form av såväl ökade reallöner som ökad social välfärd. En del
av utrymmet måste tas i anspråk för att öka investeringarna och förbättra
bytesbalansen. Grundläggande för tillväxten är en god konkurrenskraft
och god efterfrågan. Detta kan inte åstadkommas genom ökade offentliga
utgifter eller genom ofinansierade skattesänkningar. En sådan politik skulle
leda till att budgetunderskottet ökade och att inflationen och räntenivån
steg.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska politiken bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Detta ställningstagande
innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionerna 565 (m), 566 (fp), 567 (c) och
568 (vpk). Detsamma gäller det förslag till inriktning av den ekonomiska
politiken som återfinns i motion 600 av Alf Svensson (c) yrkande 1.

Utskottet avstyrker med det anförda även motion 567 (c) yrkande 14.

Avskaffande av löntagarfonderna

I motionerna 566 (fp) och 600 av Alf Svensson (c) begärs att löntagarfonderna
skall avvecklas.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att utskottet så sent som i
februari i år behandlade ett antal snarlika motionsyrkanden. På förslag av
utskottet avvisade riksdagen samtliga dessa krav (FiU 1985/86:10, rskr.
1985/86:124).

I de nu aktuella motionerna framförs inga nya motiv som skulle kunna
föranleda utskottet att ompröva sin tidigare redovisade uppfattning i frågan.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionerna 566 yrkande 4 och
600 yrkande 4.

Kredit- och valutapolitiken

Kreditpolitiken

FiU 1985/86: 30

Kraftiga förändringar har genomförts som inneburit en väsentlig liberalisering
i kredit- och penningpolitiken det senaste året. Utskottet kommentera -

de utvecklingen under år 1985 i sitt betänkande FiU 1985/86:10 i februari i
år.

Penningpolitiken förs numera främst genom riksbankens marknadsoperationer,
dvs. genom köp och försäljning av statspapper på marknaden.
Därigenom påverkas likviditet och ränteläge så att ett valutautflöde kan
undvikas.

Under årets fyra första månader var valutainflödet 11 miljarder kronor.
Av detta belopp har drygt 8 miljarder använts för att betala tillbaka statliga
lån i utlandet och valutareserven har förstärkts med drygt 3 miljarder
kronor.

Under våren 1986 har det stora valutainflödet och en sänkning av den
internationella räntenivån bidragit till att den inhemska räntenivån sjunkit
ytterligare. Den svenska räntemarginalen gentemot eurodollarräntor har
minskat från ca 5 procentenheter till ca 3 procentenheter. Diskontot har
sänkts i omgångar från 10,5% till 8,5% och den 15 maj beslutade riksbanksfullmäktige
om en teknisk ändring av räntetrappan. Om inte räntetrappan
ändrats skulle riksbanken tvingats vidta mycket stora marknadsoperationer.
Även om detta är fullt möjligt att genomföra skulle dock blotta
volymen utsätta marknaden för onödiga påfrestningar med risk för en
instabil ränteutveckling som följd. Enligt riksbanken var därför en ändring
av trappan att föredra.

Det statliga upplåningsbehovet för år 1986 bedöms nu bli något lägre än
som antogs vid årets början. I kompletteringspropositionen beräknas det
uppgå till 46 miljarder kronor, varav hushållen genom allemanssparande
och premieobligationsköp antas svara för en dryg tredjedel. Det kan emellertid
redan nu efter vårens förhöjda insättningar i allemanssparande! och
emissionerna av premieobligationslån konstateras att hushållen redan
svarat för inemot hälften av den statliga budgetfinansieringen. En stor del
av den övriga finansieringen är fixerad genom likviditetsinsättningar av
företag och kommuner samt av bankernas kassakravsmedel. Resterande
upplåning i form av statsskuldväxlar, riksobligationer och prioriterade
statsobligationer kan därför antas bli av mindre omfattning än som tidigare
antagits.

I motionerna 565 (m) och 566 (fp) välkomnas den avreglering av kreditmarknaden
som skett under det senaste året. I båda motionerna kritiseras
de delar av regleringen som fortfarande tillämpas, främst placeringsplikten
som tillämpas på försäkringsbolagen och AP-fonderna. Enligt motionärerna
bör ytterligare emissioner av obligationer till konstlat låg ränta inte
förekomma.

Utskottet behandlade frågorna om allmän placeringsplikt och utgivning
av prioriterade obligationer utförligt i sitt betänkande FiU 1985/86: 10
tidigare i år. Utskottet konstaterade att vissa lättnader genomförts i placeringsplikten.
Finansieringen av budgetunderskottet tar en allt mindre andel
av den prioriterade placeringsplikten i anspråk. Nettoökningen av prioriterade
statsobligationer under 1986 väntas bli obetydlig. Det är främst
bostadsbyggandet och jordbrukets investeringar som finansieras medelst
prioriterade obligationer. Placeringskvoterna för försäkringsbolagen och

FiU 1985/86: 30

AP-fonderna har sänkts. Utskottet konstaterade att ett helt avskaffande av FiU 1985/86: 30
placeringsplikten inte syntes möjlig att genomföra inom den närmaste
framtiden med hänsyn till dess betydelse för bostadsfinansieringen och
jordbrukets investeringskostnader. Utskottet har alltjämt samma uppfattning
och avstyrker motionerna 565 och 566 (yrkande 5) i berörda delar.

Utskottet återkommer till frågan om att reglera betalningsvillkoren vid
kreditköp.

Valutapolitiken

I propositionen aviseras vissa lättnader i valutaregleringen. Liberaliseringen
bör enligt föredragande statsrådet inriktas på de delar av valutaregleringen
som kan bedömas hämma näringslivets utveckling. I första hand
föreslås att kraven på utlandsupplåning vid direktinvesteringar i utlandet
avskaffas. Andra liberaliseringar som bör genomföras enligt föredragande
statsrådet gäller svenskars förvärv av utländska aktier och köp av fastigheter
i utlandet. Tillämpningen av kvarvarande regleringar bör successivt
anpassas så att förenklingar uppnås och onödiga hinder avlägsnas.

Av stabiliseringspolitiska skäl bör vissa delar av valutaregleringen finnas
kvar, anförs det i propositionen. I första hand bör kortfristiga kapitalplaceringar
förhindras som styrs av ränteskillnader och förväntningar om ränteoch
växelkursutvecklingen. Det innebär att de delar av valutaregleringen
som förhindrar uppbyggnad av svenska placeringar i utländsk valuta liksom
utlänningars placeringar i svenska kronor bör bibehållas. Föredragande
statsrådet slår fast att det är uteslutet att använda statlig utlandsupplåning
som instrument för att mildra de övergångsproblem som kan uppkomma
i själva övergångsskedet. Normen att staten inte skall låna i utlandet
gäller alltfort.

I motionerna 565 (m), 566 (fp) och 567 (c) hälsas de aviserade liberaliseringarna
i valutaregleringen med tillfredsställelse. Enligt motionärerna bör
valutaregleringen avskaffas i sin helhet. Avvecklingen bör inledas med det
snaraste men kan genomföras stegvis. Slutsteget bör innebära att avvecklingen
är fullständig och definitiv.

Motionärerna hänvisar till exempel i vår omvärld som visar att det går
att upprätthålla handlingsfrihet utan valutareglering. I Danmark har, anförs
det, tillståndet för utlänningar att köpa statsobligationer möjliggjort en
sänkt räntenivå. I motion 567 (c) anförs att valutaregleringen fungerar som
ett skyddsnät för ett högt svenskt ränteläge. I motion 565 (m) delar man
regeringens bedömning att normen att staten inte skall låna i utlandet skall
gälla även i fortsättningen. Motionärerna gör emellertid den preciseringen
att avståndstagandet gäller upplåning i utländsk valuta.

I motion 599 av Lennart Pettersson och Bo Finnkvist (s) anförs att
liberalisering av valutaregleringen kan leda till att sysselsättningstillväxten
i de svenska storföretagen i alltför stor utsträckning sker utanför Sverige.

Riksbanken och regeringen bör därför noga följa utvecklingen av företagens
investeringar i utlandet i syfte att förebygga en sådan utveckling.

Motionärerna hänvisar till Direktinvesteringskommitténs (DIRK) förslag

3 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 30

från 1983 och begär att regeringen snarast framlägger förslag som syftar till
att skapa instrument för samråd mellan företag och samhälle när det gäller
storföretagens utlandsinvesteringar.

I motion 568 (vpk) anförs att det är helt orimligt att lätta på valutabestämmelsema
eftersom det finns ett behov av ökade investeringar här
hemma. Motionärerna begär i stället en skärpning av valutalagstiftningen.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den kraftiga förbättringen
under de senaste åren av bytesbalansen, minskningen av budgetunderskottet,
dämpningen av inflationstakten och den starka konkurrenskraften
för svenskt näringsliv har skapat förutsättningar för att genomföra
vissa lättnader i valutaregleringen. Dessa bör enligt utskottets mening, i
likhet med vad som anförs i kompletteringspropositionen, särskilt inriktas
på de delar av valutaregleringen som kan bedömas hämma näringslivets
utveckling. I första hand bör fmansieringskravet på företagens utlandsinvesteringar
avskaffas. Den prövning av företagens direkta utlandsinvesteringar
som gjorts av riksbanken på senare år har utöver äkthetskontroll
endast bestått i uppställande av kravet att finansieringen sker genom
upplåning i utländsk valuta och att lånet har en viss löptid. Tillstånd ges
numera alltid med undantag för vissa investeringar i finansiella företag och
fastigheter. Det finns därför inte anledning befara en kraftig ökning av
dessa utlandsinvesteringar. Enligt riksbankens bedömning torde ett slopande
av fmansieringskravet medföra ett visst ökat utflöde av kapital, men
en del av investeringarna torde ändå, utan att formella krav finns, komma
att finanseras i utländsk valuta.

De utländska direktinvesteringarnas effekter på sysselsättningen i Sverige
är svårbedömbara. Direktinvesteringskommittén anför i sitt betänkande
att det inte går att uttala sig generellt om effekterna av utlandsinvesteringarna.
De kan bara bedömas från fall till fall. I den mån produktionen i de
svenskbaserade koncerndelarna får en högre konkurrenskraft till följd av
utlandsinvesteringar bör detta ge positiva effekter på den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen
också i Sverige, anför kommittén. Såvitt DIRK
kunnat finna synes utlandsinvesteringarna också i flertalet fall ha ökat den
inhemska produktionens konkurrenskraft. Vid en successiv tyngdpunktsförskjutning
av företagen mot utlandet finns emellertid risken för negativa
effekter på sysselsättningen.

Sammanfattningsvis gäller enligt DIRK:s mening att så länge världen i
övrigt tillåter direkta investeringar är det sannolikt förenat med nationella
välfärdsförluster att drastiskt begränsa de svenska företagens möjligheter
att investera utomlands. Det är inte självfallet att investeringarna i Sverige
skulle öka till följd av t. ex. ökade restriktioner mot direkta investeringar,
anför DIRK.

Det finns naturligtvis anledning att, som anförs i motion 599, noga följa
utvecklingen på detta område. Utskottet anser emellertid inte att valutaregleringen
i fortsättningen bör utnyttjas som ett medel för att påverka
sysselsättningsutvecklingen. Den är alltför trubbig för att användas för de
syften som motionärerna uppger. Utskottet avstyrker med det anförda
motionerna 568 (vpk) yrkande 10 och 599 yrkande 1.

FiU 1985/86:30

Den statliga direktinvesteringskommitténs betänkande (SOU 1983:17) har
re missbehandlats. Regeringens överväganden med anledning av förslagen
pågår.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion 599 yrkande 2.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen att statlig
utlandsupplåning inte skall användas som instrument för att klara påfrestningar
som kan uppkomma till följd av att vissa delar av valutaregleringen
avvecklas. Staten skall inte varaktigt nettoupplåna utomlands, varken i
utländsk eller svensk valuta.

Som nämnts föreslås i flera motioner att det bör vara möjligt för utlänningar
att köpa svenska kronobligationer. Det skulle enligt motionärerna
möjliggöra en sänkt räntenivå i Sverige.

Det har hävdats bl. a. att det är en fördel om statlig skuldökning sker i
vår egen valuta. Det skulle innebära att det inte är svenska staten utan den
utländska placeraren som tar valutarisken.

Utskottet delar inte denna uppfattning utan anser att det finns betydande
risker med en sådan upplåning. Den skulle bli mycket känslig för förändringar
i räntenivå och valutakurs. När förväntningar uppstår om förändringar
i räntenivåer eller valutakurser kommer dessa obligationer att utsättas
för stora spekulationer. Erfarenheten har dessvärre visat att det inte
endast är faktiska förändringar i bytesbalans, ekonomiska utvecklingen
eller omläggningar i den ekonomiska politiken som har betydelse för dessa
kortsiktiga kapitalflöden. Även grundlösa rykten och spekulationer har
minst lika stor effekt, i synnerhet för ett litet land som Sverige. I en
situation där t. ex. den svenska kronan utsätts för en press nedåt finns det
en uppenbar risk för att utländska köpare säljer sina obligationer med följd
att kursen sjunker och räntan stiger. Räntan skulle stiga till en nivå som är
högre än vad den annars skulle vara. Därigenom blir svensk upplåning
inom och utom landet betydligt dyrare. Det är således inte givet att en
möjlighet för utlänningar att köpa kronobligationer skulle innebära lägre
räntor sett över en längre period. Det enda man med någon säkerhet kan
säga är att räntenivån skulle bli betydligt känsligare för utländska impulser
och ändrade förväntningar. Därmed skulle möjligheterna minska att föra
en kreditpolitik som tar hänsyn till inhemska faktorer. Att staten skulle
undvika valutarisker genom att låta ge ut kronobligationer i utlandet är inte
ett försvarbart argument för ett land med fast växelkurs. Argumentet kan
därför heller inte ligga till grund för att ge utlänningar möjligheter att köpa
kronobligationer. Utskottet delar således inte uppfattningen att utlänningar
bör få tillstånd att köpa svenska kronobligationer.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna 566 (fp) yrkande 5 och
600 yrkande 5.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla att utskottet delar föredragandens
uppfattning att vid en liberalisering av valutaregleringen bör ett
avskaffande av nuvarande krav på utlandsfinansiering vid direktinvesteringar
komma först. Därefter bör komma svenskars förvärv av utländska
aktier och fastighetsköp. Utskottet vill dock särskilt understryka att de
delar av valutaregleringen bör behållas som reglerar kortfristiga kapitalpla -

FiU 1985/86:30

ceringar som styrs av ränteskillnader och förväntningar om ränte- och
valutakursutvecklingen. Till dessa placeringar hör bankdepositioner, köp
av obligationer samt korta papper. Det gäller såväl svenskars placeringar i
utländsk valuta som utlänningars placeringar i svenska kronor. Det är
dessa instrument som visat sig utgöra kanaler för kraftiga och destabiliserande
kapitalflöden.

Betalningsvillkor vid kreditköp

I maj—juni 1985 vidtogs en rad åtgärder för att dels dämpa efterfrågeutvecklingen,
främst den privata konsumtionen, dels stärka bytesbalansen. I
detta syfte beslöt riksdagen bl. a. att ge regeringen vidgade befogenheter
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp (prop.
1984/85:217, LU 44, rskr. 411).

Tidigare hade regeringen med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar vid behov kunnat föreskriva om särskilda betalningsvillkor
vid sådana köp. En motsvarande bernyndigandelag (1980:523) från år
1980 gav regeringen rätt att också meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kontoköp.

Beslutet vid föregående riksmöte innebar att den sistnämnda lagen ersattes
av en ny, mera omfattande bemyndigandelag - lagen (1985:580) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.
Syftet med den var att ge regeringen möjlighet att vidta åtgärder beträffande
också andra kreditköp än kontoköp för att på så sätt begränsa den
lånefinansierade privata konsumtionen.

I likhet med de tidigare lagarna var den nya bemyndigandelagen inte
tidsbegränsad. Lagutskottet uttalade emellertid i sitt av riksdagen godkända
betänkande att det var angeläget att bemyndigandet inte kvarstod
längre än vad som var nödvändigt. Skulle den ekonomiska utvecklingen
visa att det efter den 1 juli 1986 inte längre förelåg behov av skärpta regler
för konsumentkrediterna, förutsatte lagutskottet att regeringen skulle föreslå
riksdagen att lagen upphävdes. Skulle det emellertid vid denna tidpunkt
behövas ett bemyndigande beträffande endast någon eller några kreditformer
ansåg lagutskottet att regeringen i stället borde lägga fram förslag
om en ny och mindre långtgående lagstiftning. Om det däremot enligt
regeringens bedömning fanns behov av den nu aktuella lagen även efter
den 1 juli 1986 borde regeringen i skrivelse till riksdagen redovisa skälen
för sin bedömning.

Med stöd av de angivna bemyndigandelagarna meddelade regeringen i
särskilda förordningar föreskrifter om bl. a. kontantinsats och amorteringstid
vid kreditköp. Dessa förordningar gällde därefter till utgången av
mars 1986, då de i enlighet med den i proposition 1984/85:217 uttalade
avsikten upphävdes av regeringen.

I kompletteringspropositionen framhåller föredragande statsrådet att
syftet med en bemyndigandelag av detta slag är att ge regeringen möjlighet
att - i särskilt uppkomna lägen - påverka hushållens kreditvolym och
konsumtion. Behov av sådana restriktioner som här avses kan enligt

FiU 1985/86:30

föredragande statsrådet uppkomma t. ex. i samband med andra penningpolitiska
åtgärder och de måste då kunna sättas in med omedelbar verkan.
Föredraganden understryker att, i likhet med vad som gällde våren 1985,
behovet av åtgärder kan uppkomma också i framtiden även om balansbristerna
i ekonomin nu minskat och den ekonomiska utvecklingen går i rätt
riktning. Utgångspunkten bör dock vara att bemyndigandet så långt möjligt
inte skall behöva utnyttjas och om så sker endast för en begränsad period.

Enligt föredraganden finns det således fortfarande behov av en bemyndigandelag
avseende konsumentkrediter, vilken gör det möjligt för regeringen
att snabbt kunna ingripa med konsumtionsdämpande åtgärder, när detta
är motiverat av ekonomisk-politiska skäl.

I motion 565 (m) avvisas regeringens motiv. Enligt motionärerna bör alla
kreditpolitiska åtgärder som syftar till att dämpa konsumtionen vara marknadskonforma.
Alla kvarvarande regleringar av kreditmarknaden bör därför
avskaffas. Motionärerna begär att båda de nu aktuella bemyndigandelagama
upphävs.

Enligt motionärerna i motion 566 (fp) är de skäl som anförs i propositionen
för ett bibehållande av 1985 års bemyndigandelag inte tillräckliga.
Motionärerna hänvisar till att propositionen ger en mycket ljus bild av
svensk ekonomi och att en väntad ökning av den privata konsumtionen
uppenbarligen inte ger regeringen någon anledning till oro. Enligt motionärerna
är det därför inte befogat att lagstiftningen skall fortsätta att gälla.

I motion 574 av Nic Grönvall (m) framhålls att vad som anförs i propositionen
inte står i överensstämmelse med lagutskottets uttalande år 1985.
Motionären anför att 1985 års bemyndigandelag är alltför långtgående för
att kunna accepteras. Han anser därför att lagen bör upphävas.

Också i motion 598 av Martin Olsson m. fl. (c) framhålls att den ekonomiska
utvecklingen inte ger skäl för att 1985 års bemyndigandelag behålls.
Motionärerna anser att lagen ger regeringen alltför långtgående möjligheter
att införa kreditbegränsningar som i hög grad kan påverka enskilda människors
normala livsvillkor och ekonomi. Rent faktiskt kan enligt motionärerna
regeringen helt förbjuda kreditköp och därigenom sätta konsumentkreditlagen
ur spel, en lag som tillkommit till skydd för konsumenterna.
1985 års bemyndigandelag bör därför upphävas.

Lagutskottet, som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, hänvisar till sina
tidigare uttalanden när lagförslaget antogs. Mot bakgrund av vad som då
sades hade det enligt lagutskottet varit till fördel om regeringen mera
utförligt än som nu skett redovisat skälen för sin bedömning att lagen
fortfarande behövs. En sådan redovisning skulle ha givit riksdagen ett
bättre underlag för sitt ställningstagande i frågan. Lagutskottet delar emellertid
regeringens uppfattning att det fortfarande finns ett behov av en
bemyndigandelag avseende konsumentkrediter.

Lagutskottet påpekar också att det kan vara förenat med vissa fördelar
om man såsom diskuteras i kompletteringspropositionen åstadkommer en
samordning mellan bemyndigandelagarna och övrig kreditpolitisk lagstiftning.
Detta skulle enligt vad som anförs i propositionen kunna övervägas i
samband med beredningen av frågan om en eventuell förlängning av den
kreditpolitiska lagen, vilken upphör att gälla vid utgången av år 1986.

FiU 1985/86:30

Finansutskottet får för sin del anföra följande. Bemyndigandelagen rörande
konsumentkrediter har använts och är avsedd att användas med stor
återhållsamhet. I propositionen markeras att utgångspunkten bör vara att
bemyndigandet så långt möjligt inte skall utnyttjas och när detta likväl blir
nödvändigt bör så ske endast för en begränsad period.

Enligt utskottets mening är det angeläget att regeringen snabbt kan
ingripa med konsumtionsdämpande åtgärder när det är motiverat av ekonomisk-politiska
skäl. Man bör emellertid använda sig av åtgärder som är
neutrala i förhållande till olika kreditformer. I annat fall kan restriktioner i
fråga om en kreditform leda till överströmning till andra kreditformer,
vilket kan minska åtgärdernas kreditpolitiska effektivitet. Av denna anledning
är det olämpligt att såsom fallet var fram till förra året ha ett bemyndigande
som ger regeringen befogenhet att endast reglera bilkrediter och
kontoköp.

Såsom lagutskottet framhållit är emellertid bemyndigandet vittgående.
Lagen ger regeringen en tämligen långtgående fullmakt att ingripa mot
kreditköp och därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen ur spel.

Finansutskottet instämmer mot denna bakgrund i lagutskottets bedömning
att en samordning av bemyndigandelagarna och övrig kreditpolitisk
lagstiftning kan ha vissa fördelar. I överensstämmelse med vad som anges i
propositionen bör formerna för en sådan samordning övervägas i samband
med beredningen av frågan om en förlängning av den kreditpolitiska lagen.
Den nu aktuella bemyndigandelagens giltighetstid bör med hänsyn härtill
anpassas till nuvarande kreditpolitiska lag. Den bör sålunda i likhet med
denna lag upphöra att gälla vid årsskiftet. Vad utskottet här anfört bör ges
regeringen till känna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
565 yrkande 3, 566 yrkande 18, 574 och 598.

Ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto

Vid årsskiftet skall riksbanken betala tillbaka de medel som företag och
kommuner ålades att sätta in på likviditetskonton i augusti 1984 och i
januari 1985. Sammanlagt rör det sig om närmare 6 miljarder kronor som
då kommer att frigöras. Enligt föredraganden är årsskiftet ett från likviditetssynpunkt
olämpligt återbetalningstillfälle. Statsbudgeten beräknas
nämligen i december 1986 uppvisa ett betydande underskott, främst på
grund av utbetalningar av överskjutande skatt. Samtidigt frigörs uppskattningsvis
7 miljarder kronor i skattesparandet.

Med hänsyn härtill föreslår föredraganden att återbetalningen skjuts upp
fyra månader och att de innestående medlen i stället betalas ut den 30 april
1987. Detta förslag avvisas i motion 566 (fp). Motionärerna anser att
riksbanken är fullt kapabel att göra de säsongmässigt nödvändiga avvägningarna
inom penningpolitiken utan regeringens medverkan på detta sätt.

Utskottet får för egen del anföra följande. Inte minst mot bakgrund av
den mer marknadsorienterade inriktning som kreditpolitiken har fått under
senare år är det en fördel om destabiliserande effekter på likviditeten kan
undvikas i möjligaste mån. Om återbetalningarna senareläggs till den 30

FiU 1985/86:30

april 1987 skulle de infalla vid en tidpunkt då statsbudgeten uppvisar ett
betydande överskott, bl. a. på grund av fyllnadsinbetalningar av kvarskatt.
Utskottet finnér med hänsyn härtill föredragandens förslag vara väl avvägt.
Utskottet biträder således den av regeringen föreslagna ändringen i
lagen (1984:501) om inbetalning på likviditetskonto och avstyrker motion
566 yrkande 17.

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen 1985/86—1986/87

De senaste årens strama budgetpolitik fortsätter att bära frukt. Från att
tidigare ha motsvarat drygt 13% av BNP har budgetunderskottet mätt som
andel av BNP minskat med i genomsnitt två procentenheter per år. Under
nästa budgetår väntas det kunna begränsas till 4,5% av BNP. Saneringen
av statens finanser svarar därmed väl mot de riktlinjer som riksdagen
tidigare har dragit upp för budgetpolitiken.

Bakom den hittillsvarande mycket gynnsamma utvecklingen döljer sig
emellertid vissa oroande inslag. Visserligen förutses nu för budgetåret
1985186 ett budgetunderskott på knappt 50 miljarder kronor, vilket är drygt
11 miljarder kronor lägre än vad som finns upptaget i statsbudgeten för
samma budgetår. Saldoförbättringen beror delvis på en ökad förtidsinlösen
av statliga lån. Främst är den emellertid en följd av att statens inkomster
ökat snabbare än väntat, bl. a. därför att ökningen av löner och privat
konsumtion har kommit att bli större än beräknat. Kortsiktigt drar detta
ner budgetunderskottet eftersom inkomstskatten och mervärdeskatten
ökar. Såsom utskottet framhållit i andra sammanhang förorsakar emellertid
en snabbare kostnadsutveckling samtidigt betydande problem i ekonomin,
vilka med viss eftersläpning får återverkningar på den statliga budgetens
utgiftssida. De bakomliggande faktorer som medfört en saldoförbättring
kan således bidra till att budgetunderskottet i ett senare skede drivs
upp.

Även statsutgifterna exkl. statsskuldräntor har under innevarande budgetår
ökat snabbare än väntat. Denna uppgång har emellertid saldomässigt
i allt väsentligt motverkats av att utgifterna för statsskuldräntor har blivit
lägre än som tidigare beräknats.

Till följd av att riksgäldskontoret nu räknar med lägre utgifter för statsskuldräntor
förbättras det kassamässiga budgetsaldot för 1985/86 något
jämfört med vad som redovisas i kompletteringspropositionen.

Tabell 4. Budgetsaldo för budgetåren 1984/85—1986/87

Miljarder kronor, löpande priser

	1984/85 Utfall	1985/86 Stats- budget	Nuv. beräkn.	1986/87 Budget- prop.	Nuv. beräkn.
Inkomster	260,6	262,0	276,2	286,7	292,5
Utgifter exkl. statsskuldräntor	253,9	246,0	260,0	264,6	269,4
Statsskuldräntor	75,2	77,4	65,6	71,0	65,0
Kassamässigt
budgetsaldo	-68,5	-61,4	-49,4	-48,9	-41,9

FiU 1985/86: 30

I kompletteringspropositionen har man räknat med ett budgetunderskott
under budgetåret 1986187 på knappt 45 miljarder kronor. Det är 4 miljarder
kronor lägre än vad som angavs i budgetpropositionen tidigare i år. I de
reviderade beräkningarna har statsinkomsterna justerats upp med knappt 6
miljarder kronor, bl. a. som följd av att man utgått från något högre
löneökningar under år 1986.

Statsskuldräntorna som till följd av lägre räntenivå inom och utom
landet har räknats ned med 3 miljarder kronor i kompletteringspropositionen
bör enligt riksgäldskontorets förnyade beräkning nu minskas ytterligare
med ett lika stort belopp. De skulle därmed under nästa budgetår
komma att uppgå till 65 miljarder kronor.

Övriga statsutgifter har däremot ökat med knappt 5 miljarder kronor.
Härav har 4 miljarder kronor tillförts den ospecificerade budgetposten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, vilken därmed har tagits upp
med 5 miljarder kronor i det reviderade budgetförslaget. Resterande utgiftsökning
är föranledd av de särpropositioner som regeringen har lagt
fram under våren 1986 samt av de avvikelser som riksdagen har beslutat
göra i regeringens förslag till medelsberäkning under olika utgiftsanslag.
De sistnämnda avvikelserna redovisar utskottet i sitt betänkande FiU
1985/86:40.

Sammantaget skulle därmed underskottet i 1986/87 års statsbudget komma
att uppgå till 41,9 miljarder kronor.

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto är en budgetpost som används
för att man redan i statsbudgeten skall kunna redovisa en total budgetbelastning,
som så nära som möjligt ansluter sig till det väntade utfallet. På
denna post förs sådana utgifter och inkomster upp för vilka konkreta
förslag ännu inte föreligger eller där beloppen inte exakt kan beräknas.

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto fördes i budgetpropositionen
upp med 1 miljard kronor för budgetåret 1986/87. I den under allmänna
motionstiden väckta motion Fi219 (fp) yrkades att riksdagen med avslag på
regeringens förslag skulle anvisa 800 milj. kr. för ändamålet.

I kompletteringspropositionen anför föredragande statsrådet att han i
det reviderade budgetförslaget inte har justerat berörda anslag och inkomsttitlar
för de olika förslag som förs fram i kompletteringspropositionen.
Effekterna av dessa förslag har i stället beaktats under posten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Det får, påpekar föredraganden,
ankomma på riksdagens finansutskott att fördela effekterna av dessa
förslag på resp. anslag och inkomsttitlar.

Utskottet avser att behandla dessa frågor mer ingående i det nyssnämnda
betänkandet om statsbudgetens utgifter för budgetåret 1986/87.
Utskottet kommer där att redovisa en förnyad beräkning av budgetposten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Redan i detta sammanhang
vill emellertid utskottet förutskicka att det med hänsyn till de omständigheter
som tillkommit under våren 1986 inte kan bli aktuellt att minska
budgetposten till 800 milj. kr. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
Fi219 yrkande 4.

FiU 1985/86:30

Långtidsbudgeten

FiU 1985/86: 30

Förra årets långtidsbudget markerade något nytt. I tidigare långtidsbudgetar
hade nämligen budgetsaldot sett över en femårsperiod antingen försämrats
kraftigt eller också planat ut på en högre nivå. I det lågalternativ som
redovisades i 1985 års långtidsbudget minskade budgetsaldot för första
gången i löpande priser över femårsperioden. Realt sett var saldoförbättringen
betydande.

Denna gynnsamma bild framträder nu med än större skärpa i årets
långtidsbudget. I dess lågalternativ beräknas budgetunderskottet under
femårsperioden fram till budgetåret 1990/91 sjunka från ca 45 miljarder
kronor till ca 13 miljarder kronor.

Tabell 5. Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lågalternativet

Löneökning 4 % och prisstegring 3 % per år. Räntenivå 6,5 % och BNP-tillväxt 2,5 %
fr. o. m. år 1989.

	1986/87	1987/88	1988/89	1989/90	1990/91
Inkomster	292,5	295,1	311,1	330,0	345,0
Utgifter exkl. statsskuldräntor	269,4	278,3	283,7	288,6	294,9
Statsskuldräntor	68,0	67,0	66,0	65,0	63,0
Budgetsaldo	• -44,9	-50,2	-38,6	-23,6	-12,9
i % av BNP	4,8	5,1	3,7	2,2	1,1

Källa: Rev. finansplan, bil. 1.3.

Liksom tidigare gäller att långtidsbudgeten inte är en prognos över den
mest sannolika utvecklingen. Långtidsbudgeten används i stället för att
belysa hur statens utgifter och inkomster utvecklas under de närmaste fem
åren enbart till följd av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Metoden
innebär att skatte- och avgiftsregler antas förbli oförändrade liksom att
några nya utgiftsåtaganden inte görs. Avsikten med långtidsbudgeten är
således att påvisa den automatik som finns inbyggd i statsbudgeten.

Beräkningarna är gjorda utifrån två alternativa antaganden om den ekonomiska
utvecklingen. I det ovan återgivna lågalternativet antas de nominella
pris- och löneökningarna bli mycket låga och tillväxten god. Högalternativet
däremot innebär att priser och löner ökar något snabbare medan
tillväxten helt uteblir. Även i detta alternativ är emellertid pris- och löneökningar
förhållandevis små.

De tämligen små skillnaderna mellan de båda alternativen belyser på ett
slående sätt det nödvändiga i en god tillväxt och låga pris- och löneökningar
för att ansträngningarna att få ner budgetunderskottet skall lyckas. I
högalternativet ökar nämligen budgetunderskottet under femårsperioden
från 45 till 54 miljarder kronor. Realt sett innebär detta att budgetunderskottet
ligger kvar på oförändrad nivå.

Diagram 1. Budgetsaldots utveckling 1980/81—1990/91

Miljarder kronor

90-

80-

70-

Högalternativ

50-

40-

30-

20-

Lågalternativ

10-

80/81

82/83

86/87

90/91

84/85

88/89

81/82 83/84 „ 85/86 ,, 87/88 89 90 , Budgetår

Utfall Nuv. ber. LB-ber.

Eftersom de dynamiska effekterna underskattas i mekaniska kalkyler av
detta slag skulle en sämre allmänekonomisk utveckling sannolikt leda till
att saldoförsämringen blir ännu större än vad som här framkommer. En
slutsats som kan dras av långtidsbudgeten är således att en något mindre
gynnsam ekonomisk utveckling skulle mycket snabbt försvåra möjligheterna
att begränsa budgetunderskottet.

Eftersom man i långtidsbudgetsammanhang endast beaktar utgiftsökningar
av automatisk karaktär sker en underskattning av vissa andra utgiftsökningar
som erfarenhetsmässigt alltid är nödvändiga att genomföra
med vissa intervall. Så t. ex. justeras i kalkylerna inte barnbidrag och bostadstillägg
med hänsyn till inflationen, eftersom en höjning av dessa
bidrag förutsätter särskilda beslut. Om man under den kommande femårsperioden
genomför sådana utgiftspåslag i samma utsträckning som under
senare år skulle budgetunderskottet i lågalternativet bli 8 miljarder kronor
större under slutåret. En annan slutsats som kan dras är alltså att det är av
största vikt att varje ny utgiftsökning av detta slag finansieras genom
begränsningar inom andra utgiftsområden. Gör man inte det omintetgörs
mycket snabbt den positiva budgetutvecklingen.

Betydelsen av en stram utgiftsprövning belyses också genom särskilda
kalkyler som gjorts i anslutning till långtidsbudgetens lågalternativ.

Om utgifter exkl. statsskuldräntor exempelvis skulle tillåtas öka i samma
takt som BNP skulle budgetunderskottet bli ca 35 miljarder kronor större
under slutåret.

FiU 1985/86: 30

Skulle utgifterna exkl. statsskuldräntor öka i samma snabba takt som FiU 1985/86:30
under andra hälften av 1970-talet och början av 1980-talet blir avvikelsen
än mer påtaglig. Budgetunderskottet under slutåret skulle i detta fall bli ca
46 miljarder kronor större än vad som anges i tabell 5.

Den minskning av budgetunderskottet som framträder i långtidsbudgetens
lågalternativ fördelar sig inte jämnt över femårsperioden. Tvärtom beräknas
budgetunderskottet under periodens andra år, dvs. budgetåret 1987/88,
ånyo öka från 45 till över 50 miljarder kronor. De senaste årens positiva
budgetutveckling skulle därmed brytas. Utskottet delar regeringens farhågor
för att en sådan, om än begränsad, ökning av budgetunderskottet lätt
skulle komma att leda till att räntan pressas uppåt och inflationsförväntningarna
stegras. Detta är inte förenligt med de riktlinjer som gäller för den
ekonomiska politiken. Särskilda åtgärder måste därför vidtas i samband
med nästa års budgetprövning. Utskottet återkommer till dessa frågor i
nästa avsnitt av detta betänkande.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet övergår därmed till att behandla de förslag till alternativa riktlinjer
för budgetpolitiken som läggs fram i olika partimotioner. Allmänt
gäller att dessa förslag i allt väsentligt knyter an till vad respektive parti
förordade i samband med behandlingen av årets budgetproposition.

I motion 565 (m) förordas en budgetreglering som skall tillgodose de båda
krav som motionärerna vid upprepade tillfällen har ställt på budgetpolitiken.
Enligt deras mening skall sålunda under den kommande femårsperioden
inte bara underskottet i den offentliga sektorn undanröjas utan också
skattetrycket sänkas med 5 procentenheter. Med andra ord måste alltså
utgiftsbegränsningarna vara så omfattande att de skapar utrymme för både
sänkt skatt och minskat budgetunderskott.

Motionärerna anför att de till skillnad från regeringen anser att man int^
skall eftersträva att skapa ett långsiktigt överskott i den totala offentliga
sektorn. Det sparande och den kapitalbildning som krävs för näringslivets
behov bör i stället ske i företagen och i hushållen.

Avvägningen mellan de besparingar och de skattesänkningar som motionärerna
förordar sägs vara gjord på ett sådant sätt att hushållens ekonomiska
situation inte skall försämras. Åtstramningen träffar i stället staten,
kommunerna, företagen och utlandet.

Motionärerna anser att flera av deras besparingsförslag har sin udd
riktad mot andra områden än hushållssektorn. Så t. ex. föreslås stora
nedskärningar i överföringarna till kommunerna och i u-hjälpen. I mer
begränsad omfattning vill motionärerna också minska på olika former av
företagsstöd. Likaså bör enligt deras mening anslagen till vissa typer av
statlig verksamhet skäras ned, och framför allt bör en omfattande utförsäljning
av statliga företag komma till stånd.

Utskottet har emellertid svårt att se att hushållens ekonomiska situation
inte skulle komma att försämras av motionärernas åtstramningsförslag.

Inte minst gäller detta för de värst utsatta grupperna i samhället. Flera av FiU 1985/86: 30
motionärernas besparingsförslag berör nämligen sociala trygghetssystem.
Sjukpenningsersättningen i början av sjukdom föreslås sålunda bli begränsad
till 2/3 av nuvarande nivå. Under de därpå följande tre månaderna skall
sjukpenningen reduceras till 80% av inkomsten. Denna ersättningsnivå
föreslås också gälla fullt ut för föräldrapenningen. Mjölksubventionerna
skall enligt motionärerna successivt avvecklas. De motsätter sig också att
bostadsbidragen höjs och anser att stödet till arbetslöshetsförsäkringen
skall skäras ned för att man på så sätt skall tvinga fram en höjning av de
försäkrades egenavgift. Likaså anser motionärerna att skattereduktion för
fackföreningsavgifter skall slopas samt att schablonavdraget och det kommunala
grundavdraget vid inkomstbeskattningen skall sänkas - åtgärder
som alla leder till skattehöjningar.

Dessa inskränkningar i den sociala tryggheten och i de allmänna levnadsförhållandena
kombineras i motionärernas budgetalternativ med förslag
till långtgående skattelättnader för framför allt de ekonomiskt bäst
ställda grupperna i samhället. Inkomstskatten bör sålunda sänkas successivt
fram till år 1989, då marginalskatten skall ha begränsats till 40% vid
inkomstnivån 140 000 kr. Motionärerna förordar också en väsentligt lindrad
förmögenhetsbeskattning och lättnader i beskattningen av aktieutdelningar.

Vid behandlingen av motionärernas tidigare framlagda budgetförslag
bekräftade utskottet att detta skulle ge upphov till en betydande saldoförbättring
under budgetåret 1986/87. Denna förstärkning skulle dock bara bli
tillfällig. Till saken hör nämligen att besparingsförslagen förutsätts ge full
effekt tämligen omgående medan skattesänkningarna hinner slå igenom i
endast begränsad omfattning under budgetåret. Avgörande är också att en
betydande del av de besparingar som skall finansiera skattesänkningarna
är av engångsnatur. Närmare 4 miljarder kronor förväntas flyta in genom
utförsäljning av statliga företag och andra statliga tillgångar.

När engångsförstärkningarna faller bort och skattesänkningarna får fullt
genomslag på statsinkomsterna kommer ytterligare och ännu större besparingar
att krävas. I annat fall kommer den angivna budgetförstärkningen
att ersättas av ett underskott. Följden av motionärernas förslag skulle
sålunda bli att fortsatta mycket långtgående besparingsförslag erfordras
enbart för att hålla budgetunderskottet på oförändrad nivå. Redan de av
motionärerna nu föreslagna besparingarna innebär emellertid enligt utskottets
mening mycket långtgående ingrepp både i det sociala trygghetssystemet
och i samhällsinsatser på viktiga välfärdsområden. Konsekvent genomfört
skulle motionärernas förslag till fortsatta skattesänkningar och
fortsatt minskat budgetunderskott därför mycket snart inte bara rasera
grundvalen för vår välfärd och sociala omvårdnad. De skulle dessutom
förorsaka en mycket omfattande arbetslöshet. En politik med denna inriktning
tar utskottet bestämt avstånd ifrån.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 565 yrkande 2.

I motion 566 (fp) instämmer folkpartiet i regeringens bedömning att målet
om en god tillväxt inte kan nås om man tillåter kraftigt ökade offentliga

utgifter eller genomför stora ofinansierade skattesänkningar. De skattesänkningar
som motionärerna av tillväxtskäl finnér angelägna att genomföra
bör därför i sin helhet finansieras. Därutöver måste nedskärningar göras
i de offentliga utgifterna för att man skall kunna nå en tillväxttakt som är
jämförbar med vad som gäller i andra industriländer.

I likhet med moderata samlingspartiet förespråkar motionärerna sålunda
en politik som innebär att man genom utgiftsbegränsningar och budgetförstärkningar
skall kunna dels minska budgetunderskottet, dels sänka skatterna.

Visserligen har motionärerna inte lika omfattande krav på det skattepolitiska
området som moderata samlingspartiet. Dock är deras förslag till
marginalskattesänkningar för höginkomsttagare mera långtgående. I motsats
till detta parti föreslår man dessutom sänkt kommunalt grundavdrag
för alla inkomsttagare, vilket medför att även de med mycket blygsamma
inkomster får vidkännas en skattehöjning på ca 900 kr.

De argument som kan anföras mot moderata samlingspartiets budgetalternativ
gäller i allt väsentligt också folkpartiets förslag. Det inkomstbortfall
som deras förslag om marginalskattesänkningar ger upphov till får fullt
genomslag först längre fram. Detsamma gäller för utgifterna för folkpartiets
förslag på det familjepolitiska området. Det kommer då att krävas
ytterligare besparingar för att inte budgetunderskottet ånyo skall öka.

Utskottet vill i sammanhanget också peka på de inflationsdrivande effekter
som finns inrymda i två av motionärernas förslag. Det gäller dels
deras vid upprepade tillfällen framförda krav på en snabb avveckling av
livsmedelssubventionerna, dels deras nu väckta förslag om att skatten på
alkohol skall höjas med 1%. Såsom utskottet tidigare har strukit under är
det nu av stor vikt att olika typer av prishöjningar kan hållas tillbaka.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 566 yrkande 2.

I motion 567 (c) hänvisas till det budgetalternativ som centerpartiet tidigare
redovisat i anslutning till budgetpropositionen. Motionärerna åberopar
de i detta sammanhang framförda besparingsförslagen, vilka i likhet
med de samtidigt väckta förslagen på det skattepolitiska området sägs ha
fortsatt aktualitet.

Inledningsvis vill utskottet därför erinra om vad utskottet anförde vid
behandlingen av detta tidigare förslag. Utskottet konstaterade att förslaget
i vissa avseenden på ett positivt sätt skilde sig från vad moderata samlingspartiet
och folkpartiet hade förordat i sina ekonomisk-politiska motioner.
Centern föreslog sålunda inte att sjukpenningförmånerna skulle försämras.
Man krävde inte heller att skattereduktionen för fackföreningsavgifter
skulle slopas. Vidare godtog man regeringens förslag till höjda bostadsbidrag.
Partiet hade också mindre långtgående krav på marginalskattesänkningar.

Den nu framlagda motionen avviker på motsvarande positiva sätt från
motionerna 565 (m) och 566 (fp) genom att fördelningspolitiska synpunkter
mer uttalat skjuts i förgrunden. Så t. ex. betonar motionärerna att fortsatta
marginalskattesänkningar måste kombineras med särskilda insatser för
låginkomsttagare. De förordar också en fortsatt höjning av det kommunala

FiU 1985/86: 30

grundavdraget eftersom det sänker skatten lika för alla. Vidare bör man
enligt deras mening eftersträva en mer enhetlig skattenivå i landets olika
kommuner och bygga ut den kommunala skatteutjämningen efter rättvisa
principer.

Vid den tidigare behandlingen av motionärernas budgetalternativ framförde
emellertid utskottet också stark kritik mot vissa enskildheter i förslaget.
Så t. ex. ansåg utskottet att motionärernas krav på en återgång till den
tidigare nivån på schablonavdraget för löntagare helt skulle omöjliggöra
den eftersträvade förenklingen av inkomsttagarnas självdeklarationer.

Utskottet satte också starkt ifråga de förslag som motionärerna förde
fram för att ge sysselsättningspolitiken en, som man uttryckte det, mer
offensiv inriktning. Förslagen innebar att omfattande insatser skulle göras
för småföretag genom kraftigt minskad skattebelastning och ökad satsning
på olika stödformer. Dessa långsiktigt verkande åtgärder, som i flera fall
förutsattes träda i kraft först efterföljande år, skulle enligt motionärerna ge
utrymme för mycket betydande och omedelbart verkande nedskärningar
av AMS verksamhet. Utskottet konstaterade att motionärerna tydligen
räknade med att generella skattelättnader och andra allmänna stimulanser
skulle ge småföretagen ett så starkt incitament till nyanställningar att detta
kompenserade bortfallet av arbetsmarknadspolitiska insatser. Utskottet
bedömde detta som föga troligt. Under alla omständigheter skulle enligt
utskottet en omläggning av angivet slag leda till svåra övergångsproblem,
som ofrånkomligen skulle driva upp arbetslösheten. Hur dessa problem
skulle bemästras gick motionärerna inte in på, och denna fråga berör man
inte heller nu när man ånyo för fram samma förslag.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att besparingar som driver upp
arbetslösheten ofta leder till att utgifterna pressas upp. Stigande arbetslöshet
ökar nämligen inte bara behovet av sysselsättningsskapande åtgärder.
Den medför också att statens utgifter i form av bidrag till arbetslöshetskassor
ökar. Med hänsyn härtill finnér utskottet det anmärkningsvärt att
motionärerna inte närmare försöker analysera konsekvenserna av sina
förslag.

Det främsta skälet till att utskottet tidigare avvisat och inte heller nu kan
ställa sig bakom den av motionärerna föreslagna budgetregleringen är
emellertid att detta alternativ skulle leda till en varaktig försvagning av
budgetsaldot. Vissa av de beslut som riksdagen fattat under våren har
medfört att denna budgetförsämring blivit mer uttalad. Det gäller bl. a.
centerpartiets avvisande av den beslutade höjningen av omsättningsskatten
på aktiehandel, vars tillskott till statskassan nu ger en motsvarande
försvagning av deras budgetalternativ. Såsom utskottet tidigare har slagit
fast kan en politik som innebär att budgetunderskottet tillåts öka inte
godtas eftersom detta skulle bidra till att pressa upp räntan och stegra
inflationsförväntningarna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 567 yrkande 2.

I motion 568 (vpk) betonas att det finns alla skäl att slå vakt om ett lägre
budgetunderskott. Motionärerna är dock kritiska mot att man genom överföringar
från kommunerna försöker begränsa det statliga budgetunderskot -

FiU 1985/86: 30

tet. Samhällsekonomiskt åstadkommer man därigenom just ingenting, anser
motionärerna. I synnerhet inte som man på detta sätt begränsar angelägen
kollektiv konsumtion utan att motsvarande reformer kan avläsas på
den statliga sidan. En för samhället och medborgarna mer rättvis och
framkomlig väg är enligt motionärerna att föra en politik som ger kommunerna
möjlighet att utvecklas samtidigt som det statliga budgetunderskottet
hålls nere genom andra åtgärder. Motionärerna förespråkar här en ökad
beskattning av kapital, förmögenheter och aktiebörs samt ett utnyttjande
av den stora likviditet som finns inom företagen.

Motionärerna återkommer till de förslag man väckte under allmänna
motionstiden. Så t. ex. skall ett nationellt industrialiseringsprogram i samhällelig
regi ge 100 000 nya arbeten. Lika många nya arbeten bör under de
närmaste åren tillskapas inom den offentliga sektorn. Livsmedelssubventionerna
skall i en första etapp höjas med 3 miljarder kronor. Vidare bör
statsbidraget till kommunerna för det kommunala bostadstillägget till pensionärer
höjas.

I motionen tas också vissa nya förslag upp. Bl. a. förespråkas ett samhälleligt
investeringsprogram för snabb avveckling av kärnkraften och
introduktion av alternativa energislag. Vidare krävs att den av regeringen
aviserade delpensionsreformen tidigareläggs ett halvt år.

Utskottet får för egen del anföra följande. Liksom tidigare är det svårt
att göra en korrekt kostnadsberäkning av vissa av motionärernas förslag.
Helt klart är emellertid att deras budgetalternativ skulle leda till ett kraftigt
ökat budgetunderskott, främst under nästa budgetår innan skattehöjningarna
hunnit få genomslag, men även senare. Av intresse i sammanhanget
är också att motionärernas förslag förutsätter höjning inte bara av kapitaloch
förmögenhetsskatter utan även av flera arbetsgivaravgifter. Budgetförslaget
skulle därigenom dels begränsa utrymmet för löntagarnas reallöneökningar,
dels föranleda en betydande skärpning av skattetrycket.

Utskottet kan för sin del inte ställa sig bakom en expansiv finanspolitik
av detta slag, eftersom den skulle bidra till att höja skattetrycket, driva upp
inflationen och pressa upp räntenivån, vilket skulle hämma fortsatt ekonomisk
tillväxt.

Med det anförda avstyrks motion 568 yrkande 2.

Sammanfattning

Utskottet anser sammanfattningsvis att följande riktlinjer bör gälla för
budgetpolitiken. Den stramhet som varit ett signum för de senaste årens
budgetarbete måste tillämpas med oförminskad styrka och konsekvens.
Även om betydande framsteg gjorts är balansen i ekonomin ännu inte
återställd. Årets långtidsbudget visar entydigt att statsfinanserna kan
bringas i ordning om en stram budgetpolitik kombineras med en ekonomisk
politik som är inriktad på att skapa god tillväxt och låg inflation.
Givetvis måste takten i den statsfinansiella saneringen anpassas till konjunkturutvecklingen.
Den får inte heller drivas så långt att grundvalen för
offentlig verksamhet och social omvårdnad urholkas. Likaså måste fördelningspolitiska
avvägningar få sätta sin prägel på besparingsarbetet och
nödvändiga uppoffringar fördelas efter bärkraft.

FiU 1985/86:30

Under våren har ett närmande skett mellan partierna i vissa frågor.
Alltjämt gäller emellertid att respektive parti i allt väsentligt håller fast vid
sina tidigare förslag. Det innebär att i de tre borgerliga partiernas budgetalternativ
finns få gemensamma besparingsförslag, medan samstämmigheten
är desto större när det gäller åtgärder som leder till ökade utgifter eller
minskade inkomster. En liknande, fast på andra grunder framtvingad,
åderlåtning av statens finanser framkommer i vänsterpartiet kommunisternas
budgetalternativ.

Med hänsyn härtill kan utskottet inte ställa sig bakom de förslag till
budgetpolitiska riktlinjer som förespråkas i motionerna 565 (m), 566 (fp),
567 (c) och 568 (vpk). Av samma skäl avstyrker utskottet det förslag till
budgetpolitiska riktlinjer som återfinns i motion 600 (yrkande 2) av Alf
Svensson (c).

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer som
innebär ett konsekvent fullföljande av de senaste årens framgångsrika
budgetpolitik för att återställa balansen i statens finanser.

I enlighet härmed bör sålunda skattetrycket hållas i stort sett oförändrat
på nivån 50% av BNP. Med denna begränsning på statsbudgetens inkomstsida
måste den nödvändiga fortsatta förstärkningen av statsbudgeten
åstadkommas genom en kombination av restriktiv utgiftspolitik och en god
tillväxt i ekonomin. Såsom föredraganden framhåller måste begränsningen
bl. a. få till följd att staten inte kan tillåta en lönekostnadsökning på annan
nivå än vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Höga lönekostnadsökningar
måste därför få återverkningar på verksamhetens omfattning.

Den budgetförsvagning som framkommer under budgetåret 1987/88 i
långtidsbudgetens lågalternativ stryker under vikten av att utgiftsprövningen
inför detta år måste bli fortsatt stram.

De principer som riksdagen vid upprepade tillfällen lagt fast för utgiftsprövningen
bör gälla även i fortsättningen. Det innebär att:

— Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfattningen
av sådana utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas.

— Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden

— Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta.

— Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer.

— En fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram och verksamheter
måste göras enligt de principer som anges i kompletteringspropositionen.

Avslutningsvis vill utskottet helt kort också beröra en fråga som regeringen
aktualiserar i detta sammanhang. Såsom föredraganden framhåller är
det angeläget att finanspolitikens inriktning inte urholkas under riksdagens
beredning av budgetförslaget. Om ett riksdagsutskott lägger fram ett förslag
som innebär att regeringens budgetalternativ försvagas bör det ankomma
på utskottet att samtidigt anvisa en lämplig finansieringsform.

Denna princip har tillämpats under riksdagens behandling av årets budgetproposition
i vad avser den kommunala ekonomin.

FiU 1985/86:30

I motion Fi712 av John Andersson (vpk) begärs att konsekvenserna av
generella nedskärningar inom den offentliga sektorn skall utredas skyndsamt.
Enligt motionären drabbar sådana nedskärningar ofta regionala och
lokala myndigheter relativt sett hårdare än centrala myndigheter. Det bör
därför undersökas bl. a. hur de generella nedskärningarna påverkar de
regionala och lokala myndigheternas möjligheter att ge god service till
allmänheten.

Utskottet vill med anledning härav framhålla följande. Underskottet i
statsfinanserna har tvingat fram ett omfattande besparingsarbete, i vilket
statliga utgiftsprogram och statliga verksamhetsformer har kommit att
omprövas. I årets budgetproposition har regeringen lämnat en redogörelse
för statsmyndigheternas servicearbete. Av den framgår att regeringen för
andra året i rad har uppmanat myndigheterna att i sina anslagsframställningar
redovisa åtgärder som de vidtagit i syfte att förbättra servicen till
bl. a. allmänheten.

Även i andra sammanhang har regeringen slagit fast att ett väsentligt
motiv för att statlig verksamhet bedrivs i decentraliserade former är ambitionen
att ge medborgarna en god service.

Med hänsyn till att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på de
problem motionären tar upp finns det enligt utskottets mening inte anledning
för riksdagen att hos regeringen begära en särskild utredning. Utskottet
avstyrker således motion Fi712.

Finansfullmakten och statliga kreditgarantier m. m.

I propositionen lämnar föredraganden en redogörelse för i vilken utsträckning
regeringen har utnyttjat finansfullmakten och vissa liknande konjunktur-
och arbetsmarknadspolitiskt betingade bemyndiganden. Redogörelsen
föranleder i sig inget uttalande från utskottets sida.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang aktualisera frågan om en
översyn och en samordning av de bemyndiganden regeringen har för
insatser som bedöms erforderliga av konjunktur- eller arbetsmarknadsmässiga
skäl.

Finansfullmakten tillkom år 1975. Genom den bemyndigas regeringen att
under ett budgetår besluta om utgifter intill ett visst belopp om arbetsmarknadsläget
kräver det. Beloppsgränsen har sedan budgetåret 1979/80 varit
2,5 miljarder kronor. Fullmakten får användas för att tidigarelägga, utvidga
eller påskynda statliga investeringar som normalt finansieras med anslag
på statsbudgeten. Regeringen kan också använda den för bidrag till kommunala
projekt för investering och sysselsättning. Bidragsprocenten får
därvid fastställas med hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 %.
Vidare får finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn.
I dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt
höjas till högst 75 %.

Vid sidan härav finns inom försvars-, utbildnings- och bostadsdepartementets
verksamhetsområden ett antal bemyndiganden som regeringen
kan använda om det behövs av konjunktur- eller sysselsättningsskäl. Vill -

FiU 1985/86:30

4 Riksdagen 1985/86. 5 sami. Nr 30

koren för hur dessa bemyndiganden får utnyttjas varierar något. Bemyndigandena
är dock inte beloppsmässigt begränsade, om man undantar regeringens
befogenheter att med 10 % utöka de investeringsramar som riksdagen
fastställt för Sveriges Radios verksamhet.

Riksdagen har nyligen på förslag av kulturutskottet beslutat medge att
regeringen får överskrida det på trettonde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
Byggnadsbidrag på det kyrkliga området (F 5) om det behövs
av sysselsättningsskäl. Eftersom det här är frågan om ett reservationsanslag
som enligt gällande budgetprinciper inte får överskridas, förutsätter
utskottet att beslutet tolkas på ett sådant sätt att dessa principer inte sätts
åsido.

Uppdelningen av de konjunktur- och arbetsmarknadspolitiskt motiverade
bemyndigandena dels på den beloppsbegränsade Finansfullmakten, dels
på olika anslagsöverskridanden gör det svårt för riksdagen att få en samlad
bild av vilka fullmakter regeringen förfogar över och till vilka totala belopp
dessa uppgår. Regeringen bör därför se över systemet med finansfullmakten
och övriga snarlika bemyndiganden. Syftet med översynen bör vara att
dels begränsa antalet bemyndiganden, dels fastställa en för finansfullmakten
och övriga konjunktur- och arbetsmarknadspolitiskt motiverade bemyndiganden
gemensam beloppsmässig ram. Vad utskottet här anfört bör
ges regeringen till känna.

För budgetåret 1986/87 tillstyrker utskottet regeringens förslag om en
finansfullmakt på 2 500 milj. kr.

Vad föredraganden anfört i propositionen om statliga kreditgarantier föranleder
inget uttalande från utskottets sida.

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m.

I bilaga 9 till årets budgetproposition har regeringen under punkt F 9
föreslagit riksdagen att till Täckning av merkostnader för löner och pensioner
m. m. för budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag av 2 miljarder
kronor. Anslagsbeloppet, som är rent schablonmässigt beräknat, är i princip
avsett att täcka de merkostnader som uppkommer inom statsförvaltningen
till följd av nya löneavtal m.m. Täckningsanslaget omfattar dock
inte affärsverken, ej heller det militära försvaret och civilförsvaret. I
propositionen understryker föredraganden att anslagsbeloppet inte skall
ses som en prognos över de kommande löneförhandlingarna.

Något nytt löneavtal har inte slutits på det statliga förhandlingsområdet
sedan föregående avtal upphörde att gälla den 31 december 1985. Med
hänsyn härtill har utskottet inget att erinra mot föredragandens medelsberäkning.
Utskottet tillstyrker således att 2 miljarder kronor anvisas till
Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m.

FiU 1985/86: 30

Utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska Investeringsbanken

FiU 1985/86:30

Nordiska ministerrådet har fastställt en handlingsplan för ekonomisk utveckling
och full sysselsättning. I den ingår ett antal större investeringsprojekt
av infrastrukturkaraktär. Invsteringarna, som kostnadsberäknats
till 2,5 miljarder norska kronor, syftar till att på olika sätt förbättra betingelserna
för gods- och persontransporter mellan och genom de nordiska
länderna.

Lånefinansieringen av projekten skall enligt planen knytas till Nordiska
Investeringsbanken (N1B). Enligt de riktlinjer som gäller för denna bank
får den emellertid endast i undantagsfall ge lån till projekt som normalt
finansieras över statsbudgetar. För att kunna utnyttja NIB som finansiär
krävs därför någon form av specialarrangemang. Av denna anledning har
ministerrådet förordat att en särskild låneordning inrättas inom NIB:s
nuvarande verksamhet. Den nya låneordningen kallas Utlåningsordning
för nordiska invsteringsprojekt (UNI). Den skall ha till ändamål att finansiera
de större investeringsprojekt som ingår i handlingsplanen. I motsats till
vad som gäller för NIB:s ordinarie utlåning skall dessa lån kunna användas
för en fullständig finansiering av projekten.

Erforderlig upplåning skall ske på kapitalmarknaderna utom och inom
Norden och inte skiljas ut från NIB:s övriga upplåning. Utlåningen skall
ske på marknadsmässiga villkor. Lånevillkoren kommer att bestämmas i
förhandlingar mellan NIB och låntagaren för varje enskilt projekt.

En extra utlåningsram kommer att fastställas för den nya låneordningen.
För att NIB:s kreditvärdighet skall kunna bibehållas förutsätter detta ökat
grundkapital som till viss del kommer att få formen av inbetalt kapital.

Den utökade låneramen avser ministerrådet att fastställa till 500 milj.
SDR (Särskilda dragningsrätter i Internationella valutafonden) eller ca 4,2
miljarder kronor. De närmaste två årens lånevolym torde emellertid rymmas
inom NIB:s nuvarande ordinarie utlåningsram. Någon omedelbar
åtgärd erfordras därför inte. I samband med att den särskilda låneordningen
beslutas kommer emellertid ministerrådet att göra en utfästelse om att,
när så erfordras, höja NIB:s grundkapital så att reellt utrymme ges för den
extra låneramen.

Det åligger ministerrådet att bestämma vilka enskilda projekt som skall
få UNI-finansieras. Varje enskilt land bestämmer därefter om och i vilken
utsträckning UNI skall utnyttjas för finansieringen av projektet.

I ministerrådets handlingsplan ingår följande svenska investeringsprojekt
på samfärdselområdet:

- Väginvesteringar på väg E6 i Bohuslän på 550 milj. norska kronor

mellanåren 1986-1990.

- Järnvägsinvesteringar på Västkustbanan samt två bansträckor mot

Norge på 455 milj. norska kronor mellan åren 1986—1989.

Dessa projekt har, med senare ändringar och höjda kostnadsramar,
godkänts av ministerrådet och är därmed kvalificerade för UNI-finansiering.

Riksdagen har nyligen ställt sig bakom projekten (TU 1985/86:13, rskr.
158 samt TU 1985/86:17, rskr. 259). Vad beträffar väginvesteringarna

framhöll trafikutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att det
från vägpolitisk synpunkt är av värde att dessa investeringar kommer till
stånd. Enligt trafikutskottets uppfattning var det vidare till fördel att investeringarna
kan genomföras utanför de ordinarie anslagsramarna genom den
föreslagna finansieringsformen.

I kompletteringspropositionen tar regeringen upp vissa följdfrågor i
ärendet. Föredraganden framhåller att regeringen har för avsikt att utnyttja
UNI för finansiering av de aktuella väg- och järn vägsprojekten. För Sveriges
del bör enligt föredraganden riksgäldskontoret vara låntagare hos NIB.
Vidare bör enligt hans mening utbetalning av medel till den myndighet eller
det affärsverk som svarar för projekten få ske enligt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar för vaije särskilt fall. Föredraganden påpekar
också att vid ett utnyttjande av låneordningen för väg- och järnvägsinvesteringar
kommer ränte- och amorteringskostnaderna att påverka statsbudgeten
längre fram till den del investeringarna inte kan anses förräntningspliktiga.
Kostnaderna bör då redovisas i kommande budgetpropositioner,
anser föredraganden.

Ränte- och amorteringskostnaderna för de aktuella projekten har tidigare
också berörts av kommunikationsministern i årets budgetproposition.
Han framhöll där att i fråga om vägprojekten är avsikten den att lånet skall
vara ränte- och amorteringsfritt under byggnadstiden. Man kan därför
enligt de uppskattningar som gjordes i propositionen räkna med att kapitaltjänstkostnaderna
för väginvesteringarna kommer att falla ut första
gången år 1992. Järnvägsinvesteringarna var enligt kommunikationsministerns
bedömning förräntningsbara endast till 20 %. Han föreslog därför att
SJ skulle ges särskild kompensation för täckande av resterande 80 % av de
kapitaltjänstkostnader som följer med lån i Nordiska Investeringsbanken.
Riksdagen har genom de nyss nämnda besluten godkänt dessa åtgärder.
Riksdagen har samtidigt för budgetåret 1986/87 anvisat 3 milj. kr. till SJ
som ersättning för kapitalkostnader, för lån i Nordiska Investeringsbanken.

Utskottet uppfattar framställningen i kompletteringspropositionen så att
vad frågan nu närmast gäller är att regeringen begär riksdagens godkännande
av att UNI utnyttjas för de aktuella projekten. Regeringen föreslår
också att riksgäldsfullmäktige skall bemyndigas att ta upp erforderliga lån i
Nordiska Investeringsbanken och betala ut medlen i enlighet med vad som
föreslås i propositionen.

I motion 588 (vpk) begärs att riksdagen skall avslå propositionen i vad
avser väginvesteringar på väg E 6 i Bohuslän. Motionärerna avvisar också
förslaget att riksgäldsfullmäktige skall bemyndigas att ta upp lån i Nordiska
Investeringsbanken för de aktuella väg- och järnvägsinvesteringarna.

I motion 567 (c) föreslås att riksdagen skall ge regeringen till känna vad
som sägs i motionen om utnyttjande av Nordiska Investeringsbanken för
järnvägs- och väginvesteringar. Motionärerna anser att det är positivt att
NIB används för sådana investeringar. När det gäller prioriteringen av hur
resurserna utnyttjas vill motionärerna erinra om den syn de har redovisat
beträffande regionalpolitiska hänsyn vid vägbyggande och att satsningen
på järnvägen skall ha högsta prioritet.

FiU 1985/86: 30

Utskottet anser i likhet med vad som sägs i motion 567 (c) att det är
positivt att Nordiska Investeringsbanken kan användas på det sätt som
föreslås i propositionen. Utskottet har ej heller i övrigt något att erinra mot
regeringens förslag i detta sammanhang. Vad beträffar frågan om en prioritering
av de resurser som utnyttjas och den vikt motionärerna därvid
lägger på järnvägen vill utskottet framhålla följande. De investeringsprojekt
som ingår i handlingsplanen är ett antal större, klart avgränsade
investeringsprojekt som redan godkänts av riksdagen. Några nya regionalpolitiska
avvägningar eller ändrade prioriteringar bör därför inte göras i
detta sammanhang. Med det anförda avstyrker utskottet motion 567 yrkande
16 (c).

Såsom framgått av vad utskottet nyss anfört har trafikutskottet tidigare
med riksdagens gillande uttalat att det är värdefullt att de svenska väginvesteringar
som ingår i handlingsplanen kommer till stånd. Det gäller alltså
även den tilltänkta utbyggnaden av väg E 6 i Bohuslän. Finansutskottet har
från sina utgångspunkter ej skäl att ifrågasätta detta beslut och kan ej heller
i övrigt ställa sig bakom de förslag som förs fram i motion 588 (vpk).
Utskottet avstyrker således bifall till denna motion.

I motion 585 av Kjell A Mattsson och Elving Andersson (c) begärs att
Sverige skall ta ett initiativ till ett gemensamt nordiskt program för miljöförbättringar
i Skagerack - Kattegatt, och att man för detta ändamål utnyttjar
den speciella låneordningen i den nordiska investeringsbanken.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagen nyligen har behandlat
vissa frågor med anknytning till vattenvård (JoU 1985/86:17, rskr 247).
Med anledning av en av samma motionärer väckt motion — 1985/86:Jo709
- påtalade ett enigt jordbruksutskott nödvändigheten av att brådskande
åtgärder vidtogs för att minska föroreningarna i gränsvattnen mot Norge.
Enligt utskottets mening var det angeläget att man från svensk sida aktivt
söker påverka grannlandets regering och myndigheter att skyndsamt vidta
åtgärder för att minska de förorenande utsläppen. Vad jordbruksutskottet
anförde om behovet av forskning och snabba åtgärder i syfte att förbättra
miljön i bl. a. norra Skagerack samt IdeQorden beslöt riksdagen att som sin
mening ge regeringen till känna.

I den nu aktuella motionen framhåller motionärerna att kostnaderna för
erforderliga reningsanläggningar naturligtvis skall åvila respektive förorenare.
Men enligt motionärernas mening finns det också motiv för gemensamma
ekonomiska åtaganden. Dit hör, anser de, tillräckliga resurser för
att kunna genomföra ett effektivt forskningsprogram, att ställa upp ett mål
för miljöåtgärderna, program för reningsanläggningar och restriktioner för
näringsverksamheter.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att UNI har till ändamål att
finansiera större investeringsprojekt som ingår i den nordiska handlingsplanen.
UNI är alltså inte avsett för att bestrida löpande utgifter av det slag
som motionärerna för fram. Utskottet avstyrker med hänsyn härtill bifall
till motion 585.

FiU 1985/86: 30

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken a)

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:565 yrkande 1,
1985/86:566 yrkande 1, 1985/86:567 yrkande 1, 1985/86:568 yrkandena
1, 3, 4 och 5 och 1985/86:600 yrkande 1 godkänner vad som
förordats i proposition 1985/86:150 bilaga 1 mom. 1 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

b) att riksdagen avslår motion 1985/86:567 yrkande 14 om fördelningspolitikens
inriktning,

2. beträffande avskaffande av löntagarfonderna

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:566 yrkande 4 och
1985/86:600 yrkande 4,

3. beträffande kredit- och valutapolitiken

a) att riksdagen avslår motionerna 1985/86:566 yrkande 5 och
1985/86:600 yrkande 5,

b) att riksdagen avslår motion 1985/86:568 yrkande 10,

c) att riksdagen avslår motion 1985/86:599,

4. beträffande betalningsvillkor vid kreditköp

a) att riksdagen

dels med anledning av proposition 1985/86:150 bilaga 1 mom. 46
samt med avslag på motionerna 1985/86:565 yrkande 3, såvitt nu är i
fråga, 1985/86:566 yrkande 18, 1985/86:598 och 1985/86:574 antar
följande

Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1985:580) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Härigenom föreskrivs att lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp skall upphöra att gälla
vid utgången av december månad 1986.

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om en samordning av bemyndigandelagar och kreditpolitisk lagstiftning,

b) att riksdagen avslår motion 1985/86:565 yrkande 3 såvitt avser
avskaffande av bilkreditförordningen,

5. beträffande ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto att

riksdagen med avslag på motion 1985/86:566 yrkande 17 antar i
proposition 1985/86:150 bilaga 1 mom. 41 framlagt förslag till lag om
ändring i lagen (1984:501) om inbetalning på likviditetskonto,

6. beträffande Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto
att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi219 yrkande 4,

7. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:565 yrkande 2,
1985/86:566 yrkande 2, 1985/86:567 yrkande 2, 1985/86:568 yrkande

FiU 1985/86:30

2 och 1985/86:600 yrkande 2 godkänner vad som förordats i proposition
1985/86:150 bilaga 1 mom. 2 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande utredning om konsekvenserna av generella nedskärningar att

riksdagen avslår motion 1985/86:Fi712,

9. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1985/86:150 bilaga 1 mom. 44 samt som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet i övrigt anfört,

10. beträffande finansfullmakten

att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1986/87, om
arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med
vad som förordats i proposition 1985/86:150 bilaga 1 mom. 12 intill
ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

11. beträffande statliga kreditgarantier

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1985/86:150 bilaga 1 mom. 45,

12. beträffande täckning av merkostnader för löner och pensioner
att riksdagen med bifall till proposition 1985/86:100 bilaga 9 punkt
F 9 till Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m. för
budgetåret 1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag
av 2 000 000 000 kr.,

13. beträffande utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska
Investeringsbanken

a) att riksdagen med avslag på motion 1985/86:588 yrkande 1 godkänner
i proposition 1985/86:150 bilaga 1 mom. 13 angiven finansieringsform
för investeringsprojekt på samfärdselområdet som ingår i
den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full
sysselsättning,

b) att riksdagen avslår motionerna 1985/86:567 yrkande 16 och
1985/86:585,

14. beträffande bemyndigande att uppta lån i Nordiska Investeringsbanken att

riksdagen med avslag på motion 1985/86:588 yrkande 2 bemyndigar
fullmäktige i riksgäldskontoret att uppta erforderliga lån i Nordiska
Investeringsbanken och att utbetala medlen i enlighet med vad
som förordats i proposition 1985/86:150 bilaga 1 mom. 14.

Stockholm den 27 maj 1986
På finansutskottets vägnar

Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Christer Nilsson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s),
Lisbet Calner (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Hans Petersson i Hallstahammar
(vpk), Hans-Eric Andersson (s), Hugo Hegeland (m), Rolf
Kenneryd (c), Anne Wibble (fp) och Olof Johansson (c).

FiU 1985/86: 30

Reservationer

FiU 1985/86:30

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Hugo Hegeland
(m), Rolf Kenneryd (c), Anne Wibble (fp) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Den ekonomiska”
och på s. 31 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Som tidigare redovisats i avsnittet om den internationella utvecklingen har
förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen under år 1986 påtagligt
förbättrats. Hösten 1985 var det en allmän uppfattning att priset på olja inte
nämnvärt skulle ändras utan ligga kvar på nivån 26 dollar per fat. I april
1986 antas i den reviderade finansplanen att priset skall vara 15 dollar per
fat. Vidare förutsätts för år 1986 en genomsnittlig dollarkurs på 7:42 kr.
Det kan nämnas att spotpriset på råolja - priset noterat dag för dag — var i
Rotterdam 14.73 dollar per fat den 21 maj och att dollarkursen den 27 maj
noterades till 7.29 kr. Fallet i dollarkursen har också inneburit en depreciering
av den svenska kronan mot den västtyska marken, vilket har
gynnsamma effekter på den svenska ekonomin.

Med understrykande av osäkerheten i bedömningarna kan dock konstateras
att de sjunkande oljepriserna och den fallande dollarkursen på kort
sikt får positiva effekter på svensk ekonomi. Bruttonationalprodukten kan
förväntas öka mera än vad som tidigare antogs, inflationen kommer att bli
lägre på grund av lägre oljepris, handels- och bytesbalansen kommer att
uppvisa ett bättre saldo och budgetunderskottet blir lägre genom att kostnaderna
för den svenska utlandsskulden blir lägre.

Den förbättring av bytesbalansen som nu kan förutses är helt och hållet
en följd av den utländska draghjälpen. Det sänkta oljepriset innebär att den
svenska oljenotan halveras 1986jämfört med 1985. Då kostade oss handeln
med oljeprodukter ca 32 miljarder kronor, i år väntas kostnaden sjunka till
16 miljarder kronor. Om man bortser från handeln med oljeprodukter och
fartyg har överskottet i utrikeshandeln sedan 1984 minskat med ca 10
miljarder kronor. Utan den minskade oljenotan skulle Sverige i år ha haft
ett underskott i bytesbalansen på ca 10 miljarder kronor.

Utrikeshandeln väntas i år liksom under 1985 ge ett negativt bidrag till
BNP-utvecklingen. Inte heller väntas investeringarna stå för någon större
positiv post. Det betyder att regeringens strategi för att rätta till de strukturella
obalanserna i den svenska ekonomin hittills har slagit fel. Det är nu i
stället den privata och den offentliga konsumtionen som svarar för största
delen av BNP-ökningen. Enligt prognosen för 1986 svarar den totala konsumtionen
för 80% av hela BNP-ökningen. För 1985 var motsvarande
siffra 75%.

Den privata konsumtionen kan nu väntas öka med cirka tre procent
innevarande år, främst på grund av det utrymme som skapats av oljeprisfallet.
Utskottet vill understryka att en så kraftig höjning av den privata

konsumtionen icke är förenlig med målsättningen att höja tillväxttakten i
svensk ekonomi genom en ökning av industrisektorn.

De kraftigt förbättrade vinsterna i näringslivet har skapat förutsättningar
för en hög tillväxt i investeringarna. För att åstadkomma ett permanent
överskott i bytesbalansen och bibehållen hög sysselsättning måste industrikapaciteten
öka vilket också ställer krav på hög tillväxt i investeringarna.
Från den synpunkten är konsumtionstillväxten under år 1985 och
hittills innevarande år alltså alltför snabb. Kraven på högre investeringar
för att nå en balanserad tillväxt innebär att konsumtionsökningen och då
särskilt ökningen av den kommunala konsumtionen måste hållas tillbaka.
Det kan visserligen hävdas att industriproduktionen har haft en god utveckling
under senare år. Utskottet måste emellertid konstatera att expansionstakten
mattats av vilket kontrasterar mot den utvecklingsprofil som i
1984 års långtidsutredning angavs vara förenlig med en väg mot balans år
1990 (FiU 1984/85:6). Investeringskraven enligt LU-84 jämförda med det
faktiska utfallet framgår av följande tabell.

Industrins produktion och bruttoinvesteringar 1984—1986

Procentuell volymförändring

Enligt LU 84	Utfall
1984 1985 1986	1984 1985 1986

Produktion	5.9	5,2	5,3	7,1	2,1	3,0
Bruttoinvesteringar	8,0	9,2	22,4	16,6	15,8	5,0

Utskottet vill understryka att en utveckling mot balans i den svenska
ekonomin förutsätter en fortsatt markant sänkning av pris- och lönestegringstakten.
Om en sådan successiv neddragning inte kommer till stånd
fram till år 1990 kommer — som även framhålls i propositionen — den
gynnsamma konkurrenssituation som åstadkommits genom 1981 och 1982
års devalveringar att reduceras till ett tillfälligt positivt mellanspel i en
långsiktigt nedgående utveckling.

Söndagen den 11 maj devalverades den norska kronan med 12%. Denna
åtgärd får för år 1986 knappast någon effekt på den svenska ekonomins
utveckling. Detta förklaras av att den svenska kronan genom vår valutakorgs
konstruktion gentemot andra för vår handel viktiga valutor deprecieras
med något mer än 1 %. Eftersom den del av den svenska utrikeshandeln
som konkurrerar med norska företag endast utgör 1 å 2% innebär
detta en viss förstärkning av vår konkurrenskraft. Någon justering av de
bedömningar som redovisats tidigare är därför inte nödvändig.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Utskottet har i det föregående beskrivit den ekonomiska utvecklingen i
Sverige under innevarande år såsom den för närvarande kan bedömas.
Som bakgrund till den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet
förordar vill utskottet emellertid göra ytterligare några kommentarer.

Uppräkningen av tillväxttakten i Sverige i den reviderade finansplanen

FiU 1985/86:30

jämfört med budgetpropositionen i januari är för det första för Sveriges
vidkommande blygsam och för det andra förblir den lägre än i de flesta
andra industrialiserade västländer. Detta pekar enligt utskottet tydligt på
att väsentliga strukturella brister kvarstår i den inhemska ekonomin.

Dessutom är det enligt utskottets mening uppenbart att den vridning av
resursanvändningen till förmån för export och investeringar som 1981 och
1982 års devalvering åstadkom inte fullföljs. Både år 1985 och under
innevarande år är det konsumtionen som svarar för den alldeles övervägande
delen av BNP-ökningen, dvs bidrar till mellan 75 och 80% av
tillväxten.

För det tredje vill utskottet stryka under det faktum att det är gynnsamma
internationella faktorer i form av halverade oljepriser, sjunkande dollarkurs
och lägre internationella räntenivåer som svarar för att bytesbalansen
i år kan väntas ge ett mindre överskott. Utan en sådan draghjälp från
den internationella konjunkturen skulle den svenska ekonomins brister
vara än tydligare.

De risker för en sämre ekonomisk utveckling i Sverige framöver som
dessa faktorer tyder på framkommer enligt utskottets mening också i de
s.k. treårskalkyler som presenteras i en bilaga till den reviderade finansplanen.
I det s.k. lågalternativet, som bygger på mycket gynnsamma
förutsättningar, framför allt i form av kraftigt dämpad pris- och kostnadsutveckling
från och med nästa år, blir den ekonomiska tillväxten bara ca 2%
per år. I det s.k. högalternativet, som även det förutsätter en viss dämpning
av kostnadsutvecklingen jämfört med historiska erfarenheter, uppnås
i stort sett ingen tillväxt alls. Den känslighetsanalys som beskriver vad som
händer om oljepriset åter skulle öka till ca 25 dollar per fat visar att den
ekonomiska tillväxten därigenom halveras. Denna analys kan tjäna som en
illustration till hur nödvändigt det är att genom resurshushållning samtidigt
trygga tillväxt och välfärd.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis. Sparandet i den offentliga
sektorn måste öka för att få ned räntenivån och inflationstakten. Efterfrågan
får inte tillåtas öka snabbare än att bytesbalansen kan klaras. Den
konkurrensutsatta sektorn är ännu inte tillräckligt stor för att vi skall
kunna höja kapacitetsutnyttjandet i ekonomin så mycket som vi behöver
för att få en hög tillväxt och hög sysselsättning. Det är därför nödvändigt
att investeringarna ökar.

Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att den ekonomiska politiken
kommer att ställas inför fortsatt svåra uppgifter. Enligt utskottets uppfattning
fyller inte regeringens förslag till uppläggning av den ekonomiska
politiken de krav som en politik för ökad tillväxt ställer.

FiU 1985/86:30

Program för ökad tillväxt

FiU 1985/86: 30

Utskottet konstaterar visserligen att regeringens ekonomiska politik till
viss del tagit fasta på vad som tidigare anförts i partimotioner från moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet. Så förespråkas t. ex. nu
väsentliga begränsningar av utrymmet för den kommunala expansionen,
vilket regeringen tidigare ansett oförenligt med sina fördelningspolitiska
ambitioner. Nu beskrivs nödvändigheten av sådana kommunala begränsningar
i nästan exakt samma ordalag som tidigare använts i de nämnda
partimotionerna, dvs. att möjligheterna till reallöneökningar för löntagarna
är beroende av begränsningar i den kommunala konsumtionsvolymen.
Även i vissa andra avseenden har regeringen närmat sig den inriktning av
den ekonomiska politiken som under flera år förordats i de nämnda partimotionerna.
Det gäller t. ex. den aviserade avregleringen på valutaområdet.
Utskottet återkommer till detta.

I flera väsentliga avseenden är emellertid regeringens ekonomiska politik
fortfarande fastlåst i gamla socialdemokratiska värderingar. Därigenom
förhindras regeringen från att föra fram förslag om grundläggande förändringar
i skattepolitik, den offentliga sektorns organisation, regleringssystem
m.fl. som enligt utskottets mening är nödvändiga för att stärka
marknadsekonomin och främja en bättre ekonomisk tillväxt i Sverige.

Utskottet vill peka på följande tillväxthinder som måste elimineras för
att den ekonomiska utvecklingen skall möjliggöra ökade reallöner och
ökad välfärd för medborgarna.

Det första tillväxthinder som enligt utskottet måste elimineras är de
ständiga höjningar av skattetrycket som regeringens politik medfört. På
skattesidan har utvecklingen inneburit höjt skattetryck för hushållen. De
svenska hushållens problem är inte att de har för få skatter och för lågt
skattetryck. Problemet är i stället att det samlade skatteuttaget och den
stora statliga upplåningen tar i anspråk en alltför stor del av nationens
samlade resurser. Utskottet anser att ytterligare skattehöjningar inte kan
accepteras. I stället måste vissa sänkningar genomföras av de skatter som
direkt eller indirekt träffar arbete och sparande.

Det är angeläget att sänka marginalskatterna. Höga marginalskatter
vidgar den s. k. skattekilen, vilket hämmar såväl arbetsutbud som investeringar.
Dessutom bidrar de höga marginalskatterna till minskad arbetskraftsrörlighet
mellan branscher och yrken, vilket i sin tur hämmar tillväxten.

Utskottet anser också att skatteskalan måste återges ett fullständigt
inflationsskydd för att säkerställa att gjorda marginalskattesänkningar blir
bestående. Därtill måste vissa sänkningar genomföras för förmögenhets-,
arvs- och gåvoskatterna. Sålunda bör förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i familjeföretag avskaffas. För att stimulera enskilt aktieägande bör
också skatten på riskvilligt sparande minskas genom att en skattereduktion
för aktieutdelningar återinförs. Det är också viktigt att förändra skattesystemet
så att kapitalrörligheten främjas. Slutligen anser utskottet att den
statliga fastighetsskatten skall avskaffas.

Utskottet anser för det andra att en ytterligare och fortsatt åtstramning

av finanspolitiken är nödvändig, både för att skapa bättre förutsättningar
för en sänkt räntenivå och för att bibehålla och helst förstärka konkurrenskraften
för det svenska näringslivet.

Den offentliga sektorns resursanvändning måste begränsas samtidigt
som den enskilda sektorn ges mer expansionsutrymme, inte minst för att
möjliggöra höjda reallöner. Den åtstramning av finanspolitiken som är
nödvändig för att få ner inflationstakten till den nivå som krävs för en
gynnsam utveckling av den svenska utrikeshandeln bör ske enbart genom
utgiftsminskningar. Utgiftsminskningar är också nödvändiga för att finansiera
nödvändiga skattesänkningar och för att minska budgetunderskottet.

Utskottet vill samtidigt ta avstånd från regeringens ambition att på sikt
skapa ett positivt kollektivt sparande. När underskottet i den totala offentliga
sektorn har undanröjts bör enligt utskottet en fortsatt stram utgiftspolitik
kombineras med skattesänkningar så att det för samhällets utveckling
nödvändiga sparandet kan ske inom den privata sektorn.

Utskottet anser ett ökat hushållssparande såväl realt som finansiellt
vara angeläget för att bidra till balans i samhällsekonomin. I utskottets
betänkande om sparandet har företrädare för m, fp och c framfört ett antal
konkreta förslag till stimulans av hushållssparande!.

En fortsatt stram politik gentemot kommunsektorn är enligt utskottet
nödvändig. Minskningen av statsbidragen måste också kombineras med
färre statliga regleringar för den kommunala verksamhetens utformning.

Den inriktning av besparingarna i statens utgifter som utskottet förordar
riktar sig främst mot den offentliga konsumtionen och de offentliga transfereringarna,
medan de offentliga investeringarna i allt väsentligt undantas.
Statsbidragen till arbetslöshetskassorna bör begränsas. Subventionerna på
bostadsområdet måste minskas. Utskottet anser också att ett antal statliga
företag bör utförsäljas.

För det tredje måste den offentliga sektorn avmonopoliseras. Via lagstiftning
och subventioner har den offentliga sektorn i praktiken erhållit
monopol på produktion av ett flertal tjänster, t. ex. barnomsorg, sjukvård,
åldringsvård och utbildning. På dessa områden finns det därför föga konkurrens
och stora hinder för nyetableringar. Utskottet anser det väsentligt
att alla möjligheter till ökad konkurrens och ökad effektivitet inom tjänsteproduktionen
tas till vara. Därigenom skulle också en ökad valfrihet för
kunder och konsumenter skapas. En ökad konkurrens kan i de flesta fall
väntas leda till att innovationsförmågan ökar och utskottet anser därför att
ett antal offentliga monopol måste avskaffas.

Inom den kommunala sektorn bör t. ex. effektiviteten kunna öka genom
bl. a. större inslag av anbudsförfarande och privata entreprenader. Utskottet
anser att det är väsentligt att privata initiativ uppmuntras inom områden
som hittills huvudsakligen förbehållits den kommunala eller statliga sektorn.
En sådan större variationsrikedom inom tjänsteutbudet befrämjar
inte bara valfriheten för konsumenter och näringsidkare utan skapar också
större valfrihet för dem som arbetar i den offentliga sektorn att välja
arbetsgivare.

En fjärde typ av tillväxthinder som utskottet anser måste avskaffas är
den byråkrati och regleringsapparat som byggts upp under efterkrigstiden.

FiU 1985/86: 30

Valutaregleringen är ett sådant tillväxthämmande inslag i den ekonomiska
politiken. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse även den partiella
avreglering som nu aviseras. Utskottet kan emellertid inte dela regeringens
uppfattning att väsentliga delar av regleringen skall bestå utan anser att
avvecklingen bör vara fullständig. Utskottet återkommer till de närmare
skälen för detta.

Utskottet anser också att prisregleringen skall avskaffas. Regeringen har
sedan 1982 tillämpat prisreglering i större eller mindre grad under totalt
sett mer än ett års tid.

Sådana ständiga ingrepp innebär enligt utskottet att prismekanismerna
sätts ur spel och marknadsekonomin därigenom fungerar sämre.

Utskottet anser vidare att en reformering av arbetsmarknadslagstiftningen
är nödvändig. Sålunda skulle ökade möjligheter till provanställning
kunna förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet.

Ytterligare ett hinder utgörs av den hårt reglerade bostadssektorn. Utskottet
förespråkar minskade subventioner, slopandet av den statliga
fastighetsskatten och en avbyråkratisering för att revitalisera denna marknad.

Slutligen måste de kollektiva löntagarfonderna avskaffas. Därmed ökar
viljan och förmågan till nyinvesteringar, risktagande och nyetableringar
hos både små och stora företag. Fondsocialismens upphörande bör enligt
utskottet åtföljas av en förstärkning av den enskilda äganderätten. Fondernas
avveckling bör därför ske genom att tillgångarna används som sparpremier
för ett individuellt sparande i aktier inom ramen för allemanssparande!.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den inriktning av den ekonomiska
politiken som utskottet ovan förordat skulle ge stabila spelregler för
företag, kommuner och konsumenter. Därtill kommer att förutsättningarna
för en varaktig nedväxling av den svenska pris- och kostnadsnivån till vad
som gäller i våra viktigaste konkurrentländer skulle väsentligt underlättas.
Utskottet vill slutligen åter betona det helt avgörande i att så sker. Om den
ekonomiska politiken skulle misslyckas på denna avgörande punkt skulle
arbetslöshet och inflation öka, budgetunderskottet öka, tillväxten utebli
och grunderna för en politik för en generell välfärdsökning försvinna.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna 565 (m), 566
(fp), 567 (c) och 600 (c) om inriktningen av den ekonomiska politiken bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den ekonomiska politik som förordas i motion 568 (vpk) innebär en
socialistisk politik som totalt avviker från vad utskottet ovan förespråkat.
Kommunisterna förespråkar sålunda bl. a. ett nationellt industrialiseringsprogram
i samhällig regi, kraftig expansion av den offentliga sektorn,
samhällelig styrning av investeringarna samt stora skattehöjningar. Utskottet
avvisar en sådan ekonomisk politik och avstyrker sålunda motion
568 yrkandena 1,3,4 och 5.

dels utskottets hemställan under 1 a) bort ha följande lydelse:

beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
a) att riksdagen med avslag på proposition 1985/86:150 bilaga 1

FiU 1985/86:30

mom. 1 och motion 1985/86:568 yrkandena 1, 3, 4 och 5 samt med
anledning av motionerna 1985/86:565 yrkande 1, 1985/86:566 yrkande
1, 1985/86:567 yrkande 1 och 1985/86:600 yrkande 1 godkänner
vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till
känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Utskottet
kan” och på s. 24 slutar med ”nedgående utveckling” bort ha följande
lydelse:

Sammanfattningsvis har den svenska ekonomin utvecklats positivt i
följande avseenden:

— Exportframgångar för den svenska industrin.

— Mycket stora vinster inom näringslivet.

— Minskande budgetunderskott och lägre inflationstakt.

Till denna relativt ljusa bild av utvecklingen som nu kan förväntas under
år 1986 bör emellertid också de negativa sidor som kan noteras för de
senaste årens utveckling föras fram.

Dessa är främst:

— Minskande marknadsandelar för industrin på hemmamarknaden

— Svag reallöneutveckling och tilltagande försörjningsproblem för en
ökande andel av befolkningen.

— Reformarbetet inom kommunerna har stannat upp. Nedrustning pågår i
en rad kommuner.

— Ökande regionalpolitiska problem.

— En kvardröjande arbetslöshet med särskilda problem för ungdomen.
Utskottet kan inte mot denna bakgrund helt dela den bedömning regeringen
gör av utvecklingen för år 1986. Däremot delar utskottet den analys
av det ekonomiska läget som gjorts i motion 568 (vpk).

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 28 slutar med ”yrkande 1” bort utgå.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 31 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Av den beskrivning av inriktningen av den ekonomiska politiken, som
framförs i kompletteringspropositionen och i de borgerliga motionerna 565
(m), 566 (fp) och 567 (c) framgår att skillnaderna mellan den socialdemokratiska
regeringens och de borgerliga partiernas uppläggning av den ekonomiska
politiken blivit allt mindre.

Utskottet måste därför konstatera att den nu förda politiken — den s.k.
tredje vägens politik — alltmer avlägsnar sig från den socialdemokratiska
regeringspolitik som tidigare utgått från arbetarrörelsens idétradition.

En avgörande brist i regeringens uppläggning av politiken är främst att
den inte sätts in i ett socialistiskt perspektiv, utan främst kännetecknas av
att de kapitalistiska lönsamhetsvärderingarna läggs till grund för den eko -

FiU 1985/86:30

nomiska utvecklingen. Den insikten tycks helt saknas att den ekonomiska
politiken måste vara en viktig del i klasskampen, där varje ekonomisk-politisk
åtgärd gynnar eller missgynnar, befäster eller försvagar en viss samhällsklass
gentemot en annan. Varje självständig arbetarrörelse har som
uppgift att med den ekonomiska politikens hjälp främja de breda folklagrens
allmänna levnadsvillkor och stödja dem gentemot den härskande
klassen och dess etablissemang. Varje socialistisk arbetarrörelse måste
därutöver ha som uppgift att infoga denna strävan i en långsiktig strategi
för att i grund förändra samhället och befria de hittills underordnade
människorna från fåtalsvälde, för att i stället göra dem till den stora
maktfaktorn i samhället.

Enligt utskottets uppfattning är den kritik av regeringspolitiken som
framfördes av vänsterpartiet kommunisterna under den allmänna motionstiden
alltjämt riktig. Därför är det nödvändigt att nu ytterligare betona
vikten av en mera långsiktig strategi för att möta de ekonomisk-politiska
problem som genom kapitalismens utveckling blivit alltmer akuta. Dessa
problem kan inte lösas genom den tredje vägens politik, som innebär en
tillväxt av lönsamhet och produktion utan att nödvändigt reformarbete
genomförs på det sociala och samhälleliga området. Den tredje vägen
anvisar heller inga förslag till lösningar på längre sikt utöver en fortsatt
stram finanspolitik i strävan att begränsa budgetunderskottet. I stället
kommer den fortsatta inriktningen på ett permanent exportöverskott och
handel med inriktning mot främst de starka kapitalistiska länderna att ge
framtida problem för den svenska ekonomin. Regeringen observerar visserligen
detta problem genom att peka på de kommande avsättningsbekymmer
för svensk industri som kommer att bli följden av att Förenta
staternas budgetunderskott skall reduceras kraftigt under resten av
1980-talet. Det bör även framhållas att såväl svensk export som svenska
utlandsinvesteringar har främst inriktats mot den amerikanska marknaden.
I kompletteringspropositionen dras emellertid inga slutsatser av dessa för
svensk ekonomi negativa förhållanden. I stället förordas märkligt nog en
fortsatt liberalisering av valutaregleringen.

Utskottet kan inte mot här angiven bakgrund acceptera den i den reviderade
finansplanen angivna inriktningen av den ekonomiska politiken.

Utskottet har tidigare i betänkandet framhållit att regeringen närmat sig
de borgerliga partiernas uppfattning vad gäller inriktningen av den ekonomiska
politiken. Det bör emellertid påpekas att det fortfarande finns skillnader
i för regeringen positiv bemärkelse. Regeringen ger sålunda en högre
prioritet åt kampen mot arbetslösheten. Den inser också, trots att den på
ett oacceptabelt sätt motverkar de arbetande i avtalsrörelsen genom att
driva en inkomstpolitik som utgår från en borgerlig uppfattning om hur
inflationen skall bekämpas, att åtgärder måste vidtas för att förbättra
reallönerna och därvidlag ge den privata konsumtionen ett större utrymme
än tidigare. Den hävdar också att den offentliga sektorn och sysselsättningen
inom den bör öka även under de närmaste åren.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motionerna 565 (m)
yrkande 1, 566 (fp) yrkande 1, 567 (c) yrkande 1 samt motion 600 av Alf
Svensson (c) yrkande 1.

FiU 1985/86:30

En alternativ politik inför 90-talet

FiU 1985/86:30

Utskottet vill inledningsvis understryka att en alternativ politik inför 90-talet
endast kan bäras upp av arbetarrörelsen. Landets ekonomiska politik
och statens insatser skall inriktas på att bekämpa arbetslösheten. Statsföretag,
löntagarfonder, regionalpolitik m. m. bör omvandlas till redskap
för en arbetsskapande politik. Fördelningspolitiken måste skärpas och en
”återfördelning” till samhället och de lönearbetande och sämst bemedlade
inledas.

Vidare måste försöken att fa till stånd en samarbetspolitik med de
borgerliga partierna överges till förmån för en politik som ställer egna och
självständiga alternativ mot kapitalets utveckling. Först då och endast då
kan arbetslöshetskurvan vändas och fördelningspolitiken förbättras.

I betänkandet har tidigare utförligt redovisats inriktningen av den politik
som förordats i motion 568 (vpk). Sammanfattningsvis innebär den följande: —

nationellt industrialiseringsprogram

— en kontrollerad teknisk utveckling i de arbetandes intresse

— ett omfattande program för den offentliga sektorns utbyggnad

— en allmän arbetstidsförkortning

— en reformering av arbetsmarknadspolitiken

— en ekologiskt rätt utformad energipolitik

— en beskattning för rättvis fördelning.

Utskottet kan till fullo ställa sig bakom en sådan politik. I likhet med
motionärerna delar utskottet också uppfattningen att det är nödvändigt
med en samhällelig styrning av investeringarna till branscher, utbyggnadsprogram
och regioner så att dessa når en tillräcklig omfattning. I detta
sammanhang bör en tvångsplacering av delar av företagens likviditet kunna
övervägas om företagens investeringar visar sig ligga på en alltför låg
nivå.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 568 (vpk) yrkandena 1, 3, 4
och 5.

dels utskottets hemställan under 1 a) bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken a)

att riksdagen med avslag på proposition 1985/86:150 bilaga 1
mom. 1 och motionerna 1985/86:565 yrkandena 1, 1985/86:566 yrkande
1, 1985/86:567 yrkande 1 och 1985/86:600 yrkande 1 godkänner
vad som förordats i motion 1985/86: 568 yrkande 1 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Fördelningspolitikens inriktning

Rolf Kenneryd och Olof Johansson (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”yrkande 14” bort ha följande lydelse:

En viktig förutsättning för en stabil och långsiktigt positiv ekonomisk FiU 1985/86: 30
utveckling är en samlad fördelningspolitik inriktad för rättvisa och valfrihet.
En sådan politik är avgörande för att inte olika grupper genom kompensatoriska
krav skall omintetgöra stabiliseringspolitiska åtgärder.

Ett samlat program med en sådan inriktning utgör de förslag på skattepolitikens,
famiijepolitikens och regionalpolitikens område som centerpartiet
presenterat. Utskottet vill här erinra om att förslagen bl. a. inneburit:

- Det kommunala grundavdraget höjs för 1987 från 7500 kr. till 9000 kr.

Det innebär en skattesänkning för alla med 450 kr.

- Den kommunala skatteutjämningen byggs ut och förstärks med 1000
milj. kr. Det innebär möjligheter till rättvisare skatter mellan landets
olika kommuner och landsting.

- Den statliga skatteskalan inflationsskyddas. Det innebär att inflationen
inte tillåts att smyghöja skatten och att avtalsförhandlingarna underlättas.

- Gränsen för 50% marginalskatt höjs från 124800 kr till ca 145000 kr.

Det innebär att intentionerna i marginalskattereformen från 1981 fullföljs.

- En beskattad och ATP-grundande vårdnadsersättning om 24000 kr/år
införs i en första etapp till dess barnen är tre år. Det innebär ökad
valfrihet i barnomsorgen för familjerna, mer tid för barnen och ökad
social rättvisa för dem som tar det största ansvaret för barnen.

- Skattereduktionen för familjer med enbart en inkomst byggs i en första
etapp ut från 1800 kr till 4000 kr. Det innebär att de hårdast trängda
barnfamiljernas ekonomi förstärks med 2200 kr.

- Barnbidraget höjs från den 1 juli 1986. Det innebär en generell förstärkning
av barnfamiljernas ekonomi - inte minst flerbarnsfamiljernas.

- Pensionssystemet förbättras genom att alla med låg eller ingen ATP
tillerkänns rätt till pensionstillskott. Det innebär rättvisa för de pensionärer
som nu har den lägsta pensionen.

- Det regionalpolitiska stödet och glesbygdsstödet byggs ut. Högskolan
och utbildningsväsendet i övrigt ges en mera aktiv roll i regionalpolitiken.
Jordbruket ges mera rimliga arbetsvillkor. Satsningen på energihushållning
och inhemska energikällor fullföljs. De mindre företagen ges
rimligare villkor. Teknikspridning främjas. Det innebär en allsidig utveckling
i landets olika delar och större möjligheter till arbete.

Ett framträdande hinder i stabiliseringspolitiken är den allt kraftigare
regionala obalansen, vilken är en följd av en flerårig idélöshet och sakpolitisk
passivitet från regeringspartiets sida. Avfolkningsproblemen gäller nu
tre fjärdedelar av landets kommuner. Utvecklingen har tagit en vändning
som innebär att det nuvarande regionala stödsystemet riskerar att bli
föråldrat och verkningslöst.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att regeringen i kompletteringspropositionen,
till skillnad från budgetpropositionen, omnämner regionalpolitiken
som ett centralt instrument i den ekonomiska politiken. Däremot
saknar utskottet i propositionen även nu en konkret handlingsplan för en
förnyelse och utveckling av regionalpolitiken. Utskottet ställer sig bakom
den inriktning av regionalpolitiken som redovisas i motion 567. 65

5 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 30

dels utskottets hemställan under 1 b) bort ha följande lydelse: FiU 1985/86: 30

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken b)

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:567 yrkande 14 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om fördelningspolitikens
inriktning,

4. Avskaffande av löntagarfonderna

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Hugo Hegeland
(m), Rolf Kenneryd (c), Anne Wibble (fp) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste därför
avskaffas. Denna avveckling skall ske snabbt och vara definitiv.

Vid avvecklingen måste dock vissa restriktioner beaktas.

1. Avvecklingen skall bidra till att stärka möjligheterna att uppnå centrala
mål för den svenska ekonomin genom att stimulera till ett brett
individuellt sparande.

2. Avvecklingen får inte leda till att kurserna på aktiebörsen utsätts för
ett kraftigt fall.

Ett första steg i avvecklingen bör enligt utskottets mening vara att
fondskatterna upphävs och att fondbyråkratin i form av styrelser och
kanslier befrias från sina arbetsuppgifter. Detta bör ske redan den 1 juli
1986.

Vinstskatten för år 1985 skall inte tas ut. I de fall så redan skett skall
skatten betalas tillbaka. Någon vinstskatt för inkomståret 1986 kommer
självfallet inte att uttaxeras. Denna skatt har lett till många orimligheter,
men genom avvecklingen begränsas dessa till att avse inkomståret 1984
(eller motsvarande verksamhetsår). Skulle företag till följd av orimligheter
i vinstskattens konstruktion komma i stora svårigheter bör särskilda åtgärder
övervägas.

Den särskilda löneskatten på 0,2% skall avvecklas fr. o m. andra halvåret
1986.

Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar användas för
att stimulera det frivilliga individuella sparandet i svensk ekonomi. Sparstimulansen
bör därvid riktas till deltagarna i allemanssparandet. Alla som är
berättigade att delta i detta sparande bör tilldelas en andel av löntagarfondernas
tillgångar. Denna andel bör tillföras spararens allemansfondkonto.

För att få tillgodoräkna sig en fondandel bör spararen dock först uppfylla
vissa sparprestationer.

Utskottet räknar med att dessa åtgärder kommer att leda till en kraftig
breddning av enskilda människors riskvilliga sparande. Ett antal människor
kommer emellertid sannolikt att välja att inte delta i det föreslagna
sparandet. Utskottet föreslår att de medel som då ej kommer att tas i

anspråk för sparpremier tillförs AP-fonden. 66

Ett andra steg i avvecklingen skall vara att löntagarfondernas tillgångar
skiftas. Detta bör ske vid utgången av år 1987. Fram till dess måste en
interimistisk förvaltning ske. Utskottet anser att denna bör handhas av en
särskild avvecklingsnämnd.

Utskottets uppfattning i frågan innebär således att utskottet biträder de
krav på avveckling av löntagarfonderna som framförs i motionerna 566
yrkande 4 och 600 yrkande 4.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande avskaffande av löntagarfonderna
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:566 yrkande 4 och
1985/86:600 yrkande 4 som sin mening uttalar att löntagarfonderna
snabbt skall avskaffas,

5. Kredit- och valutapolitiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m). Rune Rydén (m), Hugo Hegeland
(m), Rolf Kenneryd (c), Anne Wibble (fp) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Utskottet
behandlade” och på s. 33 slutar med ”vid kreditköp” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna 565 (m) och
566 (fp) att de kreditpolitiska avregleringar som ägt rum under det senaste
året varit positiva. De har bidragit till att skapa en effektivare kreditmarknad,
vilket är värdefullt för den svenska ekonomin. Enligt utskottet bör
också de kvarstående regleringsinslagen i kreditpolitiken avskaffas snarast
möjligt. Sålunda bör placeringsplikten för försäkringsbolag och AP-fonden
avvecklas. Den fungerar som en extra beskattning på försäkringsspararnas
kapital och får snedvridande effekter. Regeringens förslag till regleringar
av kreditköp bör också avslås av riksdagen.

Vad utskottet anfört om kredit- och penningpolitiken med anledning av
motionerna 565 (m) och 566 (fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen
och fullmäktige i riksbanken till känna.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 36 slutar med ”destabiliserande kapitalflöden” bort ha
följande lydelse:

Utskottet ser det som positivt att regeringen i kompletteringspropositionen
aviserar lättnader i den valutareglering som varit i kraft sedan andra
världskriget. Valutakommittén som utrett frågan i åtta år föreslog endast
vissa smärre lättnader i regleringen. Det är därför bra att regeringen nu i
kompletteringspropositionen konstaterar att det finns förutsättningar att
genomföra betydande liberaliseringar av valutaregleringen redan i år. Regeringen
är emellertid inte beredd att sträcka sig så långt som utskottet
anser motiverat. I kompletteringspropositionen anförs att normen att staten
inte skall låna i utlandet alltfort bör gälla. Utskottet delar denna
uppfattning men restriktionen bör endast avse upplåning i utländsk valuta.

FiU 1985/86:30

Upplåning i svensk valuta, t. ex. genom försäljning av svenska statens
obligationer till utlänningar, bör medges. Detta underlättar finansieringen
av den svenska statsskulden. I Danmark har tillståndet för utlänningar att
köpa statsobligationer möjliggjort en sänkt räntenivå.

Utskottet anser sammanfattningsvis, i likhet med vad som anförs i
motionerna 565 (m), 566 (fp) och 567 (c), att avvecklingen av valutaregleringen
bör kunna ske snabbare än vad regeringen aviserar i kompletteringspropositionen.
Slutsteget bör vara att avvecklingen är fullständig och
definitiv. Valutaregleringen ger inte någon ökad ekonomisk-politisk självständighet.
Avvecklingen av valutaregleringen bör därför inledas omgående
men kan i och för sig ske stegvis. Vad utskottet anfört med anledning av
motionerna 565 (m), 566 (fp) och 567 (c) bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Vad utskottet nu anfört innebär att utskottet inte delar uppfattningen att
avvecklingen av valutaregleringen bör ske med det förbehåll som föreslås i
motion 599. Det finns inte heller anledning att efter en avveckling av
valutaregleringen påtvinga företagen en uppgifts- och informationsskyldighet
enligt DIRKrs förslag som motionären anför. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 599.

Med det anförda avstyrker också utskottet motion 568 (vpk) yrkande 10
vari begärs en skärpning av valutaregleringens tillämpning.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:568 yrkande 10,
1985/86:599 och 1985/86:600 yrkande 5 samt med anledning av motion
1985/86:566 yrkande 5 som sin mening ger regeringen och fullmäktige
i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

6. Kredit- och valutapolitiken

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottet
vill” och på s. 36 slutar med "destabiliserande kapitalflöden” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med vad som anförts i motion 568 (vpk), att de
lättnader som aviseras i valutaregleringen inger vissa farhågor. Det finns —
om dessa liberaliseringar genomförs - en uppenbar risk för att en stor del
av de svenska företagens investeringar kommer att ske i utlandet i stället
för i Sverige. Detta kan, som påtalas i motion 599, få negativa effekter på
sysselsättningen i Sverige. Enligt utskottets mening bör en sådan utveckling
förhindras. Det finns därför skäl att i stället skärpa tillämpningen av
valutalagstiftningen. Riksbanken bör därför omedelbart återgå till sin tidigare
praxis att pröva svenska direktinvesteringar ur bytesbalanssynpunkt.
Vidare bör investeringarnas samhällsekonomiska effekter bedömas och de
anställda i företagen bör ges möjlighet att godkänna företagets utlandsinvesteringar
innan de genomförs.

Det finns också, enligt utskottets mening, anledning att återgå till den
restriktiva praxis som tidigare gällde för utlänningars möjligheter att köpa

FiU 1985/86:30

upp svenska aktier. I valutastyrelsen bör de fackliga organisationernas
företrädare ges tillfälle att delta i besluten i dessa frågor.

Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 566 yrkande 5 och
600 yrkande 5 om ytterligare liberaliseringar avstyrks av utskottet. Vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 568 (vpk) yrkande 10 och
599 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:566 yrkande 5 och
1985/86:600 yrkande 5 och med bifall till motion 1985/86:568 yrkande
10 samt med anledning av motion 1985/86:599 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Betalningsvillkor vid kreditköp

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Hugo Hegeland
(m), Rolf Kenneryd (c). Anne Wibble (fp) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”Lagutskottet,
som” och på s. 38 slutar med ”och 598” bort ha följande lydelse:
Finansutskottet får för sin del anföra följande. Den aktuella bemyndigandelagen
ger regeringen extraordinära befogenheter att ingripa mot konsumentkrediter.
Konsumentkreditlagen kan därmed sättas ur spel. Formellt
sett ger bemyndigandet möjlighet att helt förbjuda köp som inte sker
mot kontant betalning.

Enligt utskottets mening kan en så vittgående fullmaktslagstiftning inte
accepteras av flera skäl. Så t. ex. kan regeringens möjligheter att med stöd
av bemyndigandet strama åt handeln på kredit få allvarliga effekter på den
fria prisbildningen. Det kan också leda till inte godtagbara ingrepp i enskilda
konsumenters levnadsvillkor. Särskilt allvarlig kan situationen bli för
mindre kapitalstarka konsumentgrupper.

På grund av det anförda delar finansutskottet den uppfattning som
kommer till uttryck i motionerna 565 såvitt nu är i fråga, 566, 574, 598 och i
avvikande mening till lagutskottets yttrande LU 1985/86:4y att bemyndigandet
bör upphöra att gälla.

dels utskottets hemställan under 4 a) bort ha följande lydelse:

4. beträffande betalningsvillkor vid kreditköp

a) att riksdagen med avslag på vad som anförts i proposition
1985/86:150 bilaga 1 mom. 46 samt med bifall till motionerna
1985/86:565 yrkande 3 såvitt nu är i fråga, 1985/86:566 yrkande 18,
1985/86:598 och 1985/86:574 antar följande

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Härigenom föreskrivs att lagen (1985:580) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp skall upphöra
att gälla vid utgången av juni månad 1986.

FiU 1985/86: 30

8. Betalningsvillkor vid kreditköp

Lars Tobisson, Rune Rydén och Hugo Hegeland (alla m) anser

dels att före den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med
”Ändrad tid” bort införas ett nytt stycke av följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör emellertid alla kreditpolitiska åtgärder som
syftar till att dämpa konsumtionen vara marknadskonforma. Alla kvarvarande
regleringar av kreditmarknaden bör därför avskaffas. I enlighet
härmed bör även lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar upphävas.
Utskottet biträder således motion 565 yrkande 3 såvitt nu är i fråga.

dels att utskottets hemställan under 4 b) bort ha följande lydelse:

4. beträffande betalningsvillkor vid kreditköp

b) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:565 yrkande 3 såvitt nu
är i fråga antar följande:

Förslag till

Lag om upphörande av lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:90) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1986.

9. Ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto
Björn Molin och Anne Wibble (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 39 slutar med ”yrkande 17” bort ha följande lydelse:

Utskottet får för egen del anföra följande. I likhet med vad som anförs i
motion 566 kan utskottet inte acceptera den senareläggning av återbetalningen
av medel på likviditetskonton i riksbanken som regeringen föreslår.
De företag och kommuner som ålagts att göra insättningar på sådana
konton har rätt att återfå sina medel i enlighet med vad som tidigare
förutskickats.

Enligt utskottets uppfattning är riksbanken fullt kapabel att göra de
säsongmässigt nödvändiga avvägningarna inom penningpolitiken som kan
erfordras utan att man tillgriper åtgärder av detta slag. Utskottet avvisar
således den av regeringen föreslagna ändringen i lagen (1984:501) om
inbetalning på likviditetskonto. Detta innebär samtidigt att utskottet biträder
motion 566 yrkande 17.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto att

riksdagen med bifall till motion 1985/86:566 yrkande 17 avslår i
proposition 1985/86:150 bilaga 1 mom. 41 framlagt förslag till lag om
ändring i lagen (1984:501) om inbetalning på likviditetskonto,

FiU 1985/86: 30

10. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

FiU 1985/86:30

Lars Tobisson, Rune Rydén och Hugo Hegeland (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande sorn på sid. 39 börjar med ”Budgetutvecklingen
1985/86” och på sid. 48 slutar med ”kommunala ekonomin”
bort ha följande lydelse:

Budgetutvecklingen 1985/86-1986/87

Det gångna årets budgetpolitik har varit alltför svag, vilket föranlett en
internationellt sett hög räntenivå. Även om räntan fallit det gångna halvåret
har vi fortfarande ett betydande räntegap mot omvärlden. Realräntorna
ligger på över 6%, vilket är högt internationellt sett.

Det är bra att regeringen nu erkänner att en stramare finanspolitik bör
åstadkommas genom utgiftsminskningar. Men enligt utskottets mening är
den föreslagna åtstramningen otillräcklig. Om regeringen redan i år hade
dragit ner den offentliga konsumtionen och minskat de statliga transfereringarna
och subventionerna skulle det ha varit möjligt att ytterligare lätta
bördan på penningpolitiken så att räntan kan sänkas och investeringarna
stimuleras. Det expansionsutrymme som finns borde i större utsträckning
avsättas till investeringar. Därför måste den finanspolitiska åtstramningen
i första hand rikta sig mot den kommunala och statliga konsumtionen.
Genom att regeringen väljer att låta den offentliga återhållsamheten inledas
först år 1987 kommer det alltför stora räntegapet gentemot omvärlden att
kvarstå och därmed hindra investeringarna.

Även om regeringen väntat väl länge med indragningar gentemot kommunerna
är det välkommet att en åtstramning nu äntligen sker.

Budgetunderskottet beräknades i kompletteringspropositionen bli ca 45
miljarder kronor för det kommande budgetåret i stället för de 49 miljarder
kronor som beräknades i januari. Anledningen är bl. a. att inkomsterna
ökar snabbare till följd av att löneökningarna har blivit högre. Därtill
räknades statsskuldräntorna ned med 3 miljarder kronor till följd av lägre
räntenivå och sjunkande dollarkurs.

Enligt riksgäldskontorets förnyade beräkning minskar statsskuldräntorna
med ytterligare 3 miljarder kronor nästa budgetår. De skulle därmed
uppgå till 65 miljarder kronor. Sammantaget skulle därmed underskottet i
1986/87 års budget uppgå till 41,9 miljarder kronor med regeringens budgetförslag.

Långtidsbudgeten

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen belyses
utvecklingen av statsbudgetens inkomster och utgifter fram till budgetåret
1990/91 under vissa antaganden om den ekonomiska utvecklingen
under perioden. Syftet med kalkylerna är att redovisa vilken budgetutveckling
som blir följden om inga beslut fattas om ändrade utgifter eller
inkomster.

Liksom under tidigare år arbetar långtidsbudgeten med två alternativ. I

det s. k. lågaltemativet antas löneökningarna uppgå till 4 % och prisökningarna
till 2,5% per år fr. o. m. år 1987. Tillväxten antas bli drygt 2% per år.
Räntan förutsätts falla successivt till 6,5 % år 1989 och därefter ligga stilla.
I detta alternativ beräknas budgetunderskottet i löpande priser sjunka från
45 miljarder kronor för budgetåret 1986/87 till ca 13 miljarder kronor
budgetåret 1990/91. Det innebär att den samlade offentliga sektorn i slutet
av perioden skulle uppvisa ett icke obetydligt överskott.

I det andra alternativet — högalternativet — stiger lönerna med 6,5 %
åren 1987 och 1988 och därefter med 5 % per år. Inflationen antas ligga på
drygt 4% per år och den inhemska räntenivån hållas uppe på knappt 10%.
Tillväxten väntas i detta alternativ helt utebli. I detta relativt ogynnsamma
ekonomiska utvecklingsscenario ökar budgetunderskottet till 54 miljarder
kronor budgetåret 1990/91.

Enligt högalternativet skulle en svag ekonomisk tillväxt och en högre
inflationstakt få ett relativt begränsat genomslag i statsbudgeten. Utskottet
ser det dock som sannolikt att en sådan stagflation skulle leda till att
budgetförsämringen blir större än vad beräkningarna i långtidsbudgeten
indikerar. Med ökad arbetslöshet skulle det t. ex. vara svårt att hålla
tillbaka krav på ökade offentliga utgifter. Ett ökat budgetunderskott skulle
också minska förtroendet för den ekonomiska politiken och höja inflationsförväntningarna.

I lågalternativet ökar budgetunderskottet från 45 miljarder kronor nästkommande
budgetår till över 50 miljarder budgetåret 1987/88. Därefter
påbörjas en gradvis förbättring. Utskottet delar regeringens bedömning att
en sådan tillfällig försvagning bör förhindras mot bakgrund av den press
uppåt på räntan och de stegrade inflationsförväntningar som skulle bli
följden. För att förhindra en försvagning av budgetsaldot måste nästa års
utgiftsprövning vara mycket restriktiv.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Budgetpolitiken är en viktig del i den ekonomisk-politiska strategin för att
återställa balansen i den svenska ekonomin.

Att krympa både budgetens utgifts- och inkomstsida har stor betydelse
för möjligheterna att förbättra ekonomins funktionsförmåga.

Målet för finanspolitiken bör vara att avveckla det strukturella underskottet
samtidigt som den offentliga utgiftsnivån och skattetrycket sänks.
En avveckling av underskottet innebär att den offentliga sektorns finanser
över en konjunkturcykel bör vara i balans. Till skillnad från regeringen
anser utskottet inte att målsättningen bör vara att skapa ett långsiktigt
överskott i den totala offentliga sektorn. Det sparande och den kapitalbildning
som krävs för näringslivets behov bör i stället ske i företagen och i
hushållen.

Samtidigt som den offentliga sektorns sparandeunderskott elimineras
bör enligt utskottet målsättningen vara att sänka skattetrycket med ca 5
procentenheter den kommande femårsperioden. Det skulle betyda att skattetrycket
år 1991 skulle vara nere i knappt 47% av bruttonationalprodukten,
vilket innebär ett närmande till övriga högskatteländer.

FiU 1985/86: 30

En minskning av budgetunderskottet är nödvändig för att få ner realräntan
och inflationen, vilket därmed förbättrar tillväxtförutsättningarna i
näringslivet. I den mån konjunktursituationen nästa år blir sådan att budgetunderskottsminskningen
leder till att den totala efterfrågan kommer på
en alltför låg nivå bör detta motverkas med ytterligare skattesänkningar.
Ökade utgifter är inte längre ändamålsenliga för att stimulera ekonomin.

I motion 565 (m) förordas en budgetreglering som innebär en utgiftsnivå
som ligger knappt 18 miljarder kronor lägre än vad regeringen förordar för
helåret 1987. Av dessa besparingar är knappt 4 miljarder kronor i princip
av engångskaraktär. Storleken på besparingarna innebär att skatterna kan
sänkas med ca 11,5 miljarder kronor. Utskottet anser att denna budgetpolitik
är väl avvägd. Den innebär bl. a. att angelägna sänkningar av marginalskatter
och andra skatter kan genomföras.

Sammantaget innebär den budgetpolitik som förordas i motion 565 (m)
ett budgetunderskott som ligger 6,3 miljarder kronor lägre än det av regeringen
föreslagna för helår om utförsäljningen av företag inräknas. Bortses
från detta blir skillnaden 2,4 miljarder kronor.

Utskottet anser det angeläget att hushållens resurser i större utsträckning
än hittills består av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat
och kommun. En orsak till att incitamenten att arbeta, spara och satsa på
företagande minskat i vår ekonomi är de ständiga offentliga utgiftsökningarna
och skattehöjningarna. Återvunnen balans förutsätter därför att
besparingar och skattesänkningar följs åt.

Besparingarna av engångskaraktär utgörs till största delen av försäljningar
av statliga företag. Detta är med andra ord budgetförstärkningar
som under en följd av år kan upprepas.

De besparingsförslag som föreslås i motion 565 (m) berör ett stort antal
utgiftsposter på statsbudgeten. Åtstramningen gentemot kommunerna har
något större omfattning än vad regeringen förordar. Nedskärningarna i
anslagen till statliga myndigheter och olika stödformer till företagen är
också omfattande. Motionärerna vill också minska räntebidragen till flerfamiljshus
och slopa kompensationen för fastighetsskatten samtidigt som
fastighetsskatten avskaffas.

Minskade anslag föreslås till mjölksubventioner, bidragen till arbetslöshetskassorna
och anslagen till vuxenutbildningen. Sjukpenningersättningen
föreslås bli begränsad till 60% de första tio dagarna, därefter 80%
under tre månader.

Vad gäller skattepolitiken föreslår motionärerna att inkomstskatten
sänks fram till år 1989, då marginalskatten bör uppgå till högst 40% i
inkomstlägen upp till 140000 i årets prisnivå. För barnfamiljer föreslås ett
kommunalt grundavdrag på i en första etapp 5000 kr per barn. Vidare
föreslås att arvs-, förmögenhets- och gåvoskatterna minskar och att aktiebeskattningen
lindras.

De skattesänkningar som motionärerna föreslår för åren 1988 och 1989
förutsätter ytterligare besparingar. Utskottet vill i detta sammanhang peka

FiU 1985/86:30

på möjligheterna att ytterligare minska statsbidragen till kommunerna som
ett sätt att finansiera fortsatta marginalskattesänkningar.

I motionerna 566 (fp) och 567 (c) redovisas budgetalternativ som i långa
stycken överensstämmer med förslagen i motion 565 (m). Den förordade
neddragningen av budgetunderskottet är av ungefär samma omfattning. I
motionerna förordas också en i stor utsträckning gemensam inriktning av
besparingsarbetet. Sålunda förordas utgiftsminskningar vad beträffar t. ex.
överföringar till kommunerna, subventioner till bostadssektorn och statsbidragssystemet
för arbetslöshetskassor. Dessutom finns en rad gemensamma
skattesänkningsförslag och förslag om utförsäljning av statliga
företag. Enligt utskottets mening innebär emellertid inte de föreslagna
besparingarna i motionerna 566 och 567 att alla önskvärda skattesänkningar
kan genomföras. Liknande synpunkter kan anföras på motion 600
av Alf Svensson (c).

I motion 568 (vpk) förordas såväl stora skatteskärpningar som utgiftsökningar.
En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som föreslås i proposition 1985/86:150, bilaga 1 mom. 2, motion 566
(fp) yrkande 2, motion 567 (c) yrkande 2, motion 568 (vpk) yrkande 2,
motion 600 yrkande 2 samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som anges i motion 565 (m) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/
86:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1985/86:566 yrkande 2,
1985/86:567 yrkande 2, 1985/86:568 yrkande 2 och 1985/86:600 yrkande
2 godkänner vad som förordas i motion 1985/86:565 yrkande
2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Björn Molin och Anne Wibble (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Budgetutvecklingen
1985/86—1986/87” och på s. 48 slutar med ”kommunala ekonomin”
bort ha följande lydelse:

Budgetutvecklingen 1985/86—1986/87

De senaste årens minskning av budgetunderskottet har väsentligen åstadkommits
på följande tre sätt:

För det första har ett stort antal skatter höjts varigenom det totala
skattetrycket höjts från 50,1 % av BNP år 1982 till 51,6% år 1986.

För det andra har ett antal bokföringsmässiga förändringar vidtagits
liksom engångsminskningar av utgifter. Det gäller t. ex. utflyttningen av
bostadslånen från statsbudgeten (ca 8 miljarder kronor), förtidsinlösen av
vissa lån (ca 4 miljarder kronor) samt avskaffande av vissa industripolitiska
konjunkturbetonade utgifter (ca 20 miljarder kronor).

FiU 1985/86: 30

För det tredje har ett antal tidigare beslutade (under den borgerliga
regeringstiden) och under senare år framförda besparingsförslag från oppositionen
anammats (t. ex. besparingar i statsbidragen till kommunerna).

Till detta kommer automatiska effekter på statsbudgetens inkomster och
utgifter som hänger ihop med den internationella högkonjunkturen samt
vissa demografiska förändringar (främst färre skolelever och färre pensionärer
utanför ATP-systemet).

För innevarande budgetår 1985/86 tyder nuvarande beräkningar på att
budgetunderskottet blir knappt 50 miljarder kronor. Detta är drygt 11
miljarder kronor lägre än vad som finns upptaget i den av riksdagen
antagna statsbudgeten för detta budgetår.

Denna saldoförbättring beror till stor del på att statens inkomster ökat
snabbare än beräknat (14 miljarder kronor mer), därför att ökningen av
löner och privat konsumtion har blivit avsevärt större än väntat. Som
påpekas i folkpartiets motion 566 skapar en sådan utveckling betydande
problem i ekonomin på sikt genom att den svenska kostnadsutvecklingen
leder till försämrad konkurrenskraft för näringslivet.

Statens utgifter exklusive statsskuldräntor har också ökat väsentligt
snabbare än väntat (även de med ca 14 miljarder kronor mer).

Samtidigt har emellertid utgifterna för statsskuldräntor till följd av den
sjunkande internationella och svenska räntenivån minskat kraftigt, från 77
till 66 miljarder kronor.

För budgetåret 1986/87 tyder nuvarande beräkningar på att regeringens
förslag skulle innebära ett underskott på knappt 42 miljarder kronor. I
relation till förslaget i budgetpropositionen har både inkomster och utgifter
exkl. räntor ökat med 5-6 miljarder kronor samt utgifterna för statsskuldräntor
minskat med nära 9 miljarder kronor.

Långtidsbudgeten

1 långtidsbudgeten redovisas nu liksom tidigare år två alternativ, ett s. k.
lågalternativ och ett s. k. högalternativ. I lågalternativet förutses en
successiv minskning av budgetunderskottet till 13 miljarder kronor budgetåret
1990/91, vilket motsvarar ca 1,1 % av BNP. I högalternativet däremot
ligger budgetunderskottet i stort sett kvar på nuvarande reala nivå, eller ca
4,8% av BNP. Nominellt ökar det något till drygt 50 miljarder kronor.
Utskottet konstaterar också att pris- och löneökningarna även i detta
alternativ är förhållandevis små jämfört med de historiska erfarenheterna i
Sverige. Även den mekaniska analys som långtidsbudgeten ger belyser
således enligt utskottet nödvändigheten av att få ned inflationstakten. I
lågalternativet ligger också inlagt budgetförstärkningar på ca 10 miljarder
kronor.

I långtidsbudgeten redovisas också några alternativa kalkyler som bl. a.
visar att en utgiftsökning i samma takt som för BNP skulle medföra ett
väsentligt högre underskott.

FiU 1985/86:30

Riktlinjer för budgetpolitiken

Regeringen påpekar i den reviderade finansplanen att målet om en god
tillväxt inte kan nås om man tillåter kraftigt ökade offentliga utgifter eller
genomför stora ofinansierade skattesänkningar. Utskottet anser i likhet
med vad som har påpekats i flera andra sammanhang i partimotioner från
folkpartiet att regeringens ambitioner i fråga om den framtida tillväxten är
alltför blygsamma. Utskottet delar den i motion 566 (fp) framförda uppfattningen
att ambitionerna måste sättas högre.

En sådan ambitionshöjning i fråga om tillväxten kräver enligt utskottet
att budgetpolitiken ges en annan inriktning än den regeringen förordar. Det
är enligt utskottet nödvändigt med en så stram finanspolitik att utrymme
skapas inte bara för en väsentlig minskning av budgetunderskottet utan
också för ett antal skattesänkningar.

De av tillväxtskäl nödvändiga skattesänkningar som beskrivits i de
nämnda partimotionerna från folkpartiet bör således i sin helhet finansieras.
Därutöver måste nedskärningar göras i de offentliga utgifterna om
Sverige skall kunna komma upp i en tillväxttakt som är jämförbar med vad
som gäller i andra industriländer.

Utskottet anser att den nu gynnsamma internationella utvecklingen med
lägre oljepriser, lägre dollarkurs och lägre internationella räntenivåer måste
utnyttjas till att varaktigt pressa ned budgetunderskottet. Det strukturella
underskottet måste vara eliminerat när och om en vändning internationellt
sker i ogynnsam riktning. Samtidigt är det viktigt att det kollektiva
sparandet i den samlade offentliga sektorn inte tränger undan det enskilda
sparandet.

Som utskottet tidigare anfört i fråga om de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken måste budgetpolitiken vara så stramt utformad att
utrymme ges för en mindre restriktiv penningpolitik och lägre räntenivå
samtidigt som pris- och kostnadsökningarna dämpas. Utskottet vill också
stryka under att möjligheten till ökade reallöner endast kan förverkligas
om de offentliga utgifterna minskar.

Utskottet ansluter sig således till den budgetpolitik som redovisas i
motion 566 (fp).

I det budgetalternativ som presenterades i folkpartiets reservation till
FiU 1985/86:10 föreslogs — bortsett från engångseffekter — en budgetförstärkningjämfört
med regeringens förslag som såväl för budgetåret 1986/87
som för helår uppgick till ca 4 miljarder kronor.

De totala besparingarna berör främst statsbidragen till kommunerna,
ersättningen inom sjukförsäkringen samt statsbidragen till arbetslöshetskassorna.
Därtill kommer en höjning av avgifterna inom öppenvården,
ökade inleveranser från televerket, mindre utgiftsökningar inom vuxenutbildningen
samt minskning av presstödet. Utskottet delar uppfattningen i
motion 566 (fp) att till dessa större besparingar bör komma ett stort antal
mindre poster. Utskottet instämmer också i att minskningarna av bostadssubventionerna
på sikt måste bli avsevärda.

Som framgått tidigare anser utskottet också att vissa skattesänkningar
bör ske. Fortsatta marginalskattesänkningar måste genomföras för att

FiU 1985/86: 30

minska progressionen i skatteskalan, det fullständiga inflationsskyddet i
inkomstskatteskalan måste återinföras, förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i familjeföretag måste avskaffas, dubbelbeskattningen på aktier
mildras samt den nya statliga fastighetsskatten avskaffas. Utskottet delar
uppfattningen i motion 566 (fp) att de mest angelägna skattesänkningarna
är de som dämpar marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemet. Dessa
höga marginaleffekter skapar betydande snedvridningsproblem i samhällsekonomin
och utskottet anser att det är en förstahandsuppgift att minska
dem.

Sammantaget innebär de förslag till besparingar och skatteförändringar
som utskottet förordar att budgetunderskottet blir ca 2 miljarder kronor
lägre än i regeringens förslag.

Utskottet anser att en sådan förstärkning av budgetpolitiken är väl
avvägd. Även i övrigt anser utskottet den inriktning av budgetregleringen
som förordas i motion 566 (fp) vara väl avvägd.

Utskottet tillstyrker således yrkande 2 i motion 566 (fp).

I motionerna 565 (m) och 567 (c) förespråkas i stora delar en liknande
utgifts- och skattepolitik som den utskottet ovan förordar.

I motion 565 (m) föreslås emellertid också stora besparingar på t. ex.
biståndet till de fattiga länderna samt stora skattesänkningar som skulle
ställa krav på ytterligare stora utgiftsnedskärningar med svåra sociala
verkningar under de närmaste åren. Utskottet anser inte detta vara en väl
avvägd politik och avstyrker därför yrkande 2 i motion 565 (m).

I motion 567 (c) föreslås också andra utgifts- och skatteförslag som
utskottet inte kan tillstyrka. Utskottet avstyrker därför yrkande 2 i motion
567 (c). Av samma skäl avstyrker utskottet yrkande 2 i motion 600 av Alf
Svensson (c).

I motion 568 (vpk) föreslås stora utgifts- och skattehöjningar som helt
strider mot de principer för budgetpolitiken som utskottet ovan förordat.
Utskottet avstyrker således yrkande 2 i motion 568 (vpk).

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/
86:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1985/86:565 yrkande 2,
1985/86:567 yrkande 2, 1985/86:568 yrkande 2 och 1985/86:600 yrkande
2 godkänner vad som förordas i motion 1985/86:566 yrkande
2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Rolf Kenneryd och Olof Johansson (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Budgetutvecklingen
1985/86—1986/87” och på s. 48 slutar med ”kommunala ekonomin”
bort ha följande lydelse:

FiU 1985/86:30

Budgetregleringen

Under behandlingen av förslag i propositionerna har riksdagens beslut i
viktiga avseenden kommit att överensstämma med de förslag centerpartiet
redan i januari räknade in i sitt budgetalternativ. Det gäller exempelvis:

— beslutet att avvisa regeringens förslag att spara på skolans område

— beslutet att höja det kommunala grundavdraget till 9000 kr.

— beslutet att höja barnbidraget

— beslutet att klara ut statens ansvar för spannmålsöverskottet

— beslutet att begära åtgärder för omställning av energiförsörjningen i
anslutning till oljeskattehöjningen.

Det förslag till riktlinjer för budgetregleringen som reservationsvis framfördes
av centerpartiet i FiU 1985/86:10 innebar en förstärkning av statens
budget med ca 3 miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag. De
ovan återgivna besluten innebär en i förhållande till regeringens förslag för
budgetåret 1986/87 ytterligare förstärkning av budgetalternativet med 2,5
miljarder kronor. Utskottet anser att detta budgetalternativ bör utgöra
utgångspunkten för de budgetpolitiska riktlinjerna. Utskottet har emellertid
inte funnit det vara rimligt att bibehålla skatteutjämningsavgiften för
kommunerna. Vidare har det funnits starka skäl att avvisa förslaget om
fördubblad omsättningsskatt på aktier. Detta ställningstagande innebär att
budgeten försvagas för budgetåret — med beaktande också av vissa andra
smärre justeringar — med ca 4 miljarder kronor. Sammantaget innebär
utskottets budgetalternativ därmed ett i förhållande till regeringens förslag
med 1,5 miljarder kronor minskat budgetunderskott. Utskottet har därvid
utgått ifrån centerpartiets reservationsvis framförda besparingskrav samt
att preliminärskattetabellen justeras omedelbart vid ikraftträdandet av de
inkomstskattepolitiska åtgärderna.

Med det anförda tillstyrker utskottet det förslag till budgetreglering som
redovisas i motion 567 (c).

I motion 565 (m) föreslås en budgetreglering som medför dels långtgående
inkomstskattesänkningar, dels nedskärningar på bl. a. u-hjälpen och
mjölksubventionerna.

I motion 566 (fp) diskuteras dels sänkt kommunalt grundavdrag, dels
nedskärningar på bl. a. livsmedelssubventionerna.

1 motion 600 (Alf Svensson c) föreslås bl. a. skattesänkning genom
tudelningsprincipen.

Dessa inslag gör att utskottet avvisar de allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken
i motionerna 565 (m), 566 (fp) och 600 (Alf Svensson c).

I motion 568 (vpk) föreslås dels stora offentliga utgiftsökningar, dels en
kraftig höjning av det totala skattetrycket. Utgiftsökningarna är så omfattande
att de trots skattehöjningarna skulle leda till en kraftig ökning av
budgetunderskottet. Utskottet avvisar bestämt en sådan inriktning av budgetpolitiken.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/
86:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1985/86:565 yrkande 2,

FiU 1985/86:30

1985/86:566 yrkande 2, 1985/86:568 yrkande 2 och 1985/86:600 yrkande
2 godkänner vad som förordats i motion 1985/86:567 yrkande
2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Bakom den”
och på s. 43 slutar med ”detta betänkande” bort ha följande lydelse:
Denna gynnsamma utveckling har resulterat i att man för budgetåret
1985186 förutser ett budgetunderskott på knappt 50 miljarder kronor, vilket
är drygt 11 miljarder kronor lägre än vad som finns upptaget i statsbudgeten.
Saldoförbättringen beror delvis på en ökad förtidsinlösen av statliga
lån. Framför allt är den emellertid en följd av att lönerna förbättrats mer än
vad man tidigare räknat med, vilket tillfört statskassan inkomster i form av
skatt. Det är dock som utskottet ser det oroande om företagen som en följd
av detta låter prisutvecklingen skena i väg och av den anledningen förlorar
marknadsandelar, samtidigt som inflationsmålen hotas.

För budgetåret 1986187 kan man nu räkna med ett budgetunderskott på
knappt 42 miljarder kronor. Det är 7 miljarder kronor lägre än vad som
angavs i budgetpropositionen tidigare i år. På grund av en lägre räntenivå
har statsskuldräntorna justerats ned. Men liksom för innevarande budgetår
är förbättringen främst föranledd av gynnsammare löneökningar än vad
regeringen räknade med i budgetpropositionen.

Utskottet hälsar denna utveckling med tillfredsställelse. Det är nämligen
nödvändigt med löneökningar som sker på vinsternas bekostnad för att
man skall kunna uppnå en bättre fördelning av produktionsresultatet. En
sådan utveckling ger också förutsättningar för en jämn och stabil inhemsk
efterfrågan.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 48 slutar med ”kommunala ekonomin” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en omfördelning av resurser
måste ske genom bl. a. beskattning på det sätt som anges i motionen.
Det rimmar väl med de uttalade målen om en rättvis fördelningspolitik.
Åtagandena på utgiftssidan är mer långtgående än regeringens förslag i
budgetpropositionen, samtidigt som motionärerna säger nej till indragningar
bl. a. från kommunerna.

Enligt utskottets mening är emellertid åtgärderna väl motiverade. De
dynamiska effekter som de ger upphov till innebär också att motionens
budgetförslag skulle kunna ge en viss budgetförstärkning jämfört med
regeringens budgetförslag. Motionärerna ger även i övrigt genom den
politik de förordar ett klart alternativ inför 1990-talet. De är också inriktade
på att på ett aktivt och progressivt sätt lösa de svåra sysselsättningsproblem
och fördelningspolitiska obalanser vi står inför. Utskottet ansluter
sig därför till de riktlinjer som motionärerna förespråkar för budgetpolitiken.

FiU 1985/86: 30

I de tre borgerliga partiernas motioner finns det mycket få gemensamma
förslag till besparingar. Ett sådant är emellertid kravet på minskade bidrag
till arbetslöshetskassorna. Stora skillnader föreligger i övrigt mellan motionerna
och inte heller valet av besparingsområden överensstämmer. Den
enda samstämmighet som kan noteras är den som gäller de förslag som
leder till ökade utgifter eller minskade inkomster för staten.

De budgetalternativ som redovisas av regeringen i budgetpropositionen
samt förslagen i motionerna 565 (m), 566 (fp) och 567 (c) har, tagna var för
sig, en sådan inriktning att utskottet inte kan ställa sig bakom dem. Detsamma
gäller det förslag till budgetpolitiska riktlinjer som återfinns i motion
600 yrkande 2 av Alf Svensson (c). Även detta yrkande avstyrks.
Utskottet tillstyrker därför yrkande 2 i motion 568 (vpk).

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1985/86:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1985/86:565 yrkande 2,
1985/86:566 yrkande 2, 1985/86:567 yrkande 2 och 1985/86:600 yrkande
2 godkänner vad som förordats i motion 1985/86:568 yrkande
2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Utredning om konsekvenserna av generella
nedskärningar

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”motion Fi712” bort ha följande lydelse:

De generella nedskärningarna har nu tillämpats under några år. Det är
därför som utskottet ser det högst angeläget att konsekvenserna närmare
studeras. En lämplig utgångspunkt för en sådan undersökning är därvid de
motiv som redovisas i motion Fi712 av John Andersson (vpk).

Utskottet föreslår således att regeringen snarast tillkallar en utredning
för att undersöka konsekvenserna av generella nedskärningar inom den
offentliga sektorn. Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande utredning om konsekvenserna av generella nedskärningar att

riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi712 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska
Investeringsbanken

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ”Riksdagen
har” och på s. 53 slutar med ”denna motion” bort ha följande lydelse:

I kompletteringspropositionen föreslås att riksdagen skall godkänna de

FiU 1985/86:30

väg- och järnvägsinvesteringar som ingår i den nordiska handlingsplanen FiU 1985/86: 30
för ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Regeringen föreslår också
att riksgäldsfullmäktige skall bemyndigas att ta upp erforderliga lån i
Nordiska Investeringsbanken och betala ut medlen i enlighet med vad som
föreslås i propositionen.

Utskottet får med anledning härav framhålla följande. Ett av de vägprojekt
som ingår i handlingsplanen är motorvägsbygget Stora Höga — Uddevalla.
Det är ett mycket starkt kritiserat vägprojekt som aldrig har funnits
med i vägverkets planer förrän Volvo gjorde ett åtgärdspaket med anledning
av Uddevallakrisen. Motorvägen är en anpassning till Gyllenhammargruppens
ScanLink-projekt.

Såsom påpekas i motion 588 (vpk) kommer det aviserade motorvägsprojektet
att bli mycket dyrare än vad finansdepartementet tidigare antagit.

Projektet har dessutom kritiserats av en mycket stark folkopinion i Bohuslän.
En mycket omfattande satsning på ett motorvägsbygge i södra Sverige
skulle vidare förändra den regionala balansen på ett drastiskt sätt. Anpassningen
till storföretagens krav på supersnabba transporter leder till att
nödvändiga vägsatsningar i t. ex. Norrlandsregionen fördröjs ytterligare.

Liknande synpunkter framförs också i motion 567 (c), där man betonar
bl. a. vikten av regionalpolitiska hänsynstaganden vid vägbyggande.

Mot bakgrund av dessa synpunkter kan utskottet inte godta att den
föreslagna utlåningsordningen får utnyttjas för det aktuella motorvägsbygget.
Utskottet har däremot inget att erinra mot att utlåningsordningen
utnyttjas för att av trafiksäkerhetsskäl rusta upp väg E 6 på motsvarande
sträcka, ej heller att den används för järnvägsinvesteringar. Utskottet
biträder således motion 588 (vpk) yrkande 1.

Eftersom motorvägsprojektet inte klart avvisas i motion 567 (c) kan
utskottet inte ställa sig bakom yrkande 16 i denna motion.

I konsekvens med utskottets ställningstagande i denna fråga bör det
bemyndigande som riksgäldskontoret ges inte omfatta upplåning som är
avsedd att finansiera motorvägsinvesteringar på väg E 6 i Bohuslän.

dels utskottets hemställan under 13 a) bort ha följande lydelse:

13. beträffande utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska
Investeringsbanken

a) att riksdagen godkänner i proposition 1985/86:150 bilaga 1
mom. 13 angiven finansieringsform för investeringsprojekt på samfärdselområdet
som ingår i den nordiska handlingsplanen för ekonomisk
utveckling och full sysselsättning med den ändringen att motorvägsprojektet
beträffande väg E 6 med bifall till motion
1985/86:588 yrkande 1 ej får omfattas av finansieringsformen,

16. Utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska
Investeringsbanken

Rolf Kenneryd och Olof Johansson (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med ”Utskottet

anser” och slutar med ”motion 585” bort ha följande lydelse: 81

6 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 30

Utskottet anser i likhet med vad som sägs i motion 567 (c) att det är FiU 1985/86: 30
positivt att Nordiska Investeringsbanken kan användas på det sätt som
föreslås i propositionen. Utskottet har ej heller i övrigt något att erinra mot
regeringens förslag i detta sammanhang. Vad beträffar frågan om en prioritering
av de resurser som utnyttjas och den vikt motionärerna därvid
lägger på järnvägen vill utskottet framhålla följande. Det är angeläget att
man i det fortsatta arbetet med den nordiska handlingsplanen inriktar sig
på projekt som tillgodoser de regionalpolitiska mål som finns uppställda.

Särskilt viktigt är det att i detta sammanhang satsa på järnvägsinvesteringar.
Utskottet biträder med det anförda motion 567 (c) yrkande 16. Vad
utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

Utskottet avstyrker således bifall till denna motion.

I motion 585 av Kjell A. Mattsson och Elving Andersson (c) begärs att
Sverige skall ta ett initiativ till ett gemensamt nordiskt program för miljöförbättringar
i Skagerrak - Kattegatt, och att man för detta ändamål utnyttjar
den speciella låneordningen i den nordiska investeringsbanken.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagen nyligen har behandlat
vissa frågor med anknytning till vattenvård (JoU 1985/86:17, rskr 247).

Med anledning av en av samma motionärer väckt motion — 1985/86:Jo709
— påtalade ett enigt jordbruksutskott nödvändigheten av att brådskande
åtgärder vidtogs för att minska föroreningarna i gränsvattnen mot Norge.

Enligt utskottets mening var det angeläget att man från svensk sida aktivt
söker påverka grannlandets regering och myndigheter att skyndsamt vidta
åtgärder för att minska de förorenande utsläppen. Vad jordbruksutskottet
anförde om behovet av forskning och snabba åtgärder i syfte att förbättra
miljön i bl. a. norra Skagerrak samt Idefjorden beslöt riksdagen att som sin
mening ge regeringen till känna.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Enligt de principer
som Nordiska ministerrådet har lagt fast för UNI har denna låneordning till
ändamål att finansiera större investeringsprojekt av infrastrukturkaraktär.

Utskottet anser emellertid att det vore värdefullt om UNI också kunde
användas för att finansiera andra större projekt som är av gemensamt
intresse för de nordiska länderna. 0

En enhällig riksdag har i dagarna uttalat att Sverige bör ta ett initiativ i FiU 1985/86: 30

syfte att få till stånd snabba åtgärder för att förbättra miljön i norra
Skagerrak och Idefjorden. I konsekvens härmed bör, enligt utskottets
mening, riksdagen också uttala att Sverige bör ta ett initiativ i förslagsvis
Nordiska rådet för att UNI skall kunna utnyttjas på det sätt som föreslås i
motionen. Utskottet tillstyrker således motion 585. Vad utskottet här
anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 13 b) bort ha följande lydelse:

13. beträffande utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska
Investeringsbanken

b) att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:567 yrkande 16
och 1985/86:585 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

17. Bemyndigande att uppta lån i Nordiska
Investeringsbanken

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser — under förutsättning av
bifall till reservation 15 — att

utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande bemyndigande att uppta lån i Nordiska Investeringsbanken att

riksdagen bemyndigar fullmäktige i riksgäldskontoret att uppta
erforderliga lån i Nordiska Investeringsbanken och att utbetala medlen
i enlighet med vad som förordats i proposition 1985/86:150 bilaga
1 mom. 14 med undantag för att lån och medel för motorvägsprojektet
på väg E 6 med anledning av motion 1985/86:588 yrkande 2 ej får
inräknas i bemyndigandet,

Särskilda yttranden

1. Löntagarfonder

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anför:

Vänsterpartiet kommunisterna har vid upprepade tillfallen kritiserat löntagarfonderna
för deras placeringspolitik. De kan inte gärna fortsätta som de
hittills har gjort. De bedriver konventionell placeringsverksamhet och
skiljer sig knappast från andra institutionella placerare. Följden av detta är
i ett längre perspektiv att fonderna i själva verket bekräftar — eller rentav
förstärker — rådande mönster i den ekonomiska utvecklingen.

Ur skilda synvinklar framstår det som helt nödvändigt att ge fonderna en
ny inriktning. För det första måste fonderna sammankopplas med regionalpolitiken
så att de kan bli ett instrument för att skapa ny sysselsättning
inom regioner och branscher som nu hotas. Fondema måste dessutom ges 83

en mer aktiv och klarare roll i den förnyelseprocess inom industrin som är
nödvändig. Vidare är det nu bråttom med att lösa fondernas demokratisering.

Jag anser därför att löntagarfonderna skall utvecklas och förändras i
stället för att avvecklas.

2. Konsekvenserna av generella nedskärningar
Rolf Kenneryd och Olof Johansson (båda c) anför:

Efter hand som besparingsarbetet inom statsförvaltningen har drivits vidare
har det framkommit tydliga tecken på att man inom såväl den centrala
som den regionala förvaltningen försöker att tillgodose besparingskraven
genom att koncentrera verksamheter såväl centralt som regionalt. Så t. ex.
kan det i länen förekomma att besparingarna görs i mera perifert liggande
orter i stället för i centralorten. Det förekommer också att centrala ämbetsverk
försöker uppnå besparingar genom att koncentrera olika funktioner
till Stockholm.

Att en utveckling med denna inriktning förekommer är helt klart; det
behöver inte utredas närmare. Något skäl att bifalla motion Fi712 anser vi
därför inte föreligga.

Vi har tidigare i annat sammanhang begärt och vidhåller fortfarande att
besparingar i första hand skall göras på central nivå. Eftersom alla måste
kunna ha tillgång till god offentlig service bör strävan vara att i möjligaste
mån behålla verksamheter och funktioner som finns på lokal och regional
nivå.

FiU 1985/86: 30

Lagutskottets yttrande
1985/86:4 y

FiU 1985/86: 30

Bilaga

om betalningsvillkor vid kreditköp
(prop. 1985/86:150 bil. 1 delvis)

Till finansutskottet

Finansutskottet har beslutat bereda lagutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1985/86:150 (kompletteringspropositionen) bil. 1 såvitt avser
betalningsvillkoren vid kreditköp och över eventuella motioner.

1 propositionen bereder regeringen riksdagen tillfälle att ta del av vad
statsrådet Bengt K. Å. Johansson har anfört om betalningsvillkoren vid
kreditköp (hemställan mom. 46).

Med anledning av propositionen har väckts bl. a. motionerna 1985/86:565,

566, 574 och 598.

I motion 565 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkas (yrkande 3) att riksdagen
beslutar avskaffa all lagstiftning som bemyndigar regeringen att förordna om
betalningsvillkor vid kreditköp.

I motion 566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) yrkas (yrkande 18) att riksdagen
beslutar upphäva lagen om betalningsvillkor vid kreditköp.

I motion 574 av Nic Grönvall (m) yrkas att riksdagen beslutar att lagen
(1985:580) med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp skall upphöra att gälla vid utgången av juni
månad 1986.

I motion 598 av Martin Olsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar att
fr. o.m. den 1 juli 1986 upphäva lagen med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Lagutskottet får anföra följande.

Regler om krediter till konsumenter finns i konsumentkreditlagen
(1977:981). Lagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är också
tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare om
krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.

Bestämmelserna i lagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur
och omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av
varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt
lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av
betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis
erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan 85

kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och
säljaren. Som kreditköp räknas vidare vissa avtal om uthyrning m.m. Vid
kreditköp skall enligt 8 § konsumentkreditlagen i princip minst 20 % av
varans kontantpris betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en
näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett
vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller
dock reglerna om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte
sådana kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av
lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar eller av lagen (1985:580) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Enligt de båda bemyndigandelagarna får regeringen meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar resp. betalningsvillkor
som säljare eller kreditgivare skall tillämpa gentemot konsument vid
kreditköp av varor, tjänster och andra nyttigheter.

Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp antogs av riksdagen våren 1985 (prop. 1984/85:217, LU
1984/85:44) och trädde i kraft den 25 juni 1985. Den ersatte en lag från år 1980
som gav regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
endast vid kontoköp. Bakgrunden till lagstiftningen var att den
ekonomiska utvecklingen under de första månaderna år 1985 gjort det
nödvändigt att begränsa sådan konsumtionsökning som byggde på ett ökat
utnyttjande av krediter. Syftet med den nya lagen var att regeringen skulle få
möjlighet att vidta åtgärder beträffande också andra kreditköp än kontoköp
för att begränsa den lånefinansierade privata konsumtionen.

Med stöd av 1975 och 1980 års bemyndigandelagar hade regeringen redan
före riksdagsbehandlingen utfärdat förordningen 1985:253 om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar och förordningen (1985:252)
om vissa betalningsvillkor vid kontoköp. Båda förordningarna innehöll
särskilda regler om kontantinsats och amorteringstid. Efter den nya lagens
ikraftträdande skärptes också reglerna för andra kreditköp genom förordningen
(1985:610) om betalningsvillkor vid vissa kreditköp. Samtliga tre
förordningar gällde härefter i enlighet med den i proposition 1984/85:217
uttalade avsikten till utgången av mars 1986 då de upphävdes av regeringen.
För kontokrediterna gäller numera en överenskommelse mellan kontoföretagen,
handeln och konsumentverket angående bl. a. marknadsföring och
amorteringstakt. Beträffande övriga konsumentkrediter tillämpas åter konsumentkreditlagens
regler om kontantinsats.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lag med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp framhöll lagutskottet
- efter att ha förordat vissa preciseringar av regeringens lagförslag - att
den nya lagen även med dessa preciseringar gav regeringen en tämligen
långtgående fullmakt att av kreditpolitiska skäl ingripa mot kreditköp och
därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen ur spel. Lagstiftning som i
likhet med den nu aktuella ger regeringen fullmakt att vidta kreditpolitiska
åtgärder av extraordinär natur hade enligt utskottet tidigare getts en
begränsad giltighetstid. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att skärpta
betalningsvillkor skulle komma att medföra nackdelar för konsumenter och

FiU 1985/86:30

Bilaga

näringsidkare övervägde utskottet om den föreslagna bemyndigandelagen
också borde tidsbegränsas. Utskottet stannade emellertid för att så inte
borde ske. Utskottet beaktade därvid bl. a. att de två dåvarande bemyndigandelagarna
beträffande bilförsäljningen och kontoköpen inte var tidsbegränsade.
Enligt utskottets mening var det emellertid angeläget att bemyndigandet
inte kvarstod längre än som var nödvändigt. Utskottet förutsatte
därför att - om den ekonomiska utvecklingen visade att det efter den 1 juli
1986 inte längre finns något behov av skärpta regler för konsumentkrediterna
- regeringen för riksdagen framlade förslag om att lagen upphävs. Skulle det
vid denna tidpunkt endast beträffande någon eller några kreditformer
behövas ett bemyndigande borde regeringen i stället framlägga förslag om en
ny och mindre långtgående lagstiftning. Om det däremot enligt regeringens
bedömande även efter den 1 juli 1986 finns ett behov av den nu aktuella lagen
borde regeringen i skrivelse till riksdagen redovisa skälen för sin bedömning.

I den nu aktuella propositionen framhåller föredragande statsrådet att
syftet med en bemyndigandelag av förevarande slag är att ge regeringen
möjlighet att, i särskilt uppkomna lägen, påverka hushållens kreditvolym och
konsumtion. Behov av sådana restriktioner som här avses kan enligt
statsrådet uppkomma t. ex. i samband med andra penningpolitiska åtgärder
och de måste då kunna sättas in med omedelbar verkan. Statsrådet
understryker att behovet av åtgärder, i likhet med vad som gällde våren 1985,
kan uppkomma också i framtiden även om balansbristerna i ekonomin nu
begränsats och den ekonomiska utvecklingen går i rätt riktning. Utgångspunkten
bör dock vara att bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva
utnyttjas och om så sker endast för en begränsad period. Enligt statsrådet
finns det således fortfarande behov av en bemyndigandelag avseende
konsumentkrediter, vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna
ingripa med konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av
ekonomisk-politiska skäl.

Motionärerna i motion 565 (m) framhåller att alla kreditpolitiska åtgärder
som syftar till att dämpa konsumtionen bör vara marknadskonforma. Alla
kvarvarande regleringar av kreditmarknaden bör därför avskaffas, och
motionärerna yrkar att båda de nu aktuella bemyndigandelagarna upphävs.

Enligt motionärerna i motion 566 (fp) är de skäl som anförs i propositionen
för ett bibehållande av 1985 års bemyndigandelag inte tillräckliga. Motionärerna
hänvisar till att propositionen ger en mycket ljus bild av svensk
ekonomi och att en väntad ökning av den privata konsumtionen uppenbarligen
inte ger regeringen någon anledning till oro. Enligt motionärerna är det
därför inte befogat att lagstiftningen skall fortsätta att gälla.

I motion 574 (m) framhålls att vad som anförs i propositionen inte står i
överensstämmelse med lagutskottets uttalande år 1985. Motionären anför att
1985 års bemyndigandelag är alltför långtgående för att kunna accepteras.
Motionären anser därför att lagen bör upphävas.

Också i motion 598 (c) framhålls att den ekonomiska utvecklingen inte ger
skäl för ett bibehållande av 1985 års bemyndigandelag. Motionärerna anser
vidare att lagen ger regeringen alltför långtgående möjligheter att införa
kreditbegränsningar som i hög grad kan påverka enskilda människors
normala livsvillkor och ekonomi. Rent faktiskt kan enligt motionärerna

FiU 1985/86:30

Bilaga

regeringen helt förbjuda kreditköp och därigenom sätta konsumentkreditlagen
ur spel, en lag som tillkommit till skydd för konsumenterna. 1985 års
bemyndigandelag bör därför upphävas.

Mot bakgrund av de uttalanden som lagutskottet gjorde då bemyndigandelagen
beträffande kreditköpen infördes anser utskottet att det hade varit till
fördel om regeringen mera utförligt än som nu skett hade redovisat skälen för
sin bedömning att lagstiftningen fortfarande behövs. En sådan redovisning
skulle ha givit riksdagen ett bättre underlag för sitt ställningstagande i frågan.
Det ankommer i och för sig inte på lagutskottet att bedöma den ekonomiska
utvecklingen och vilka åtgärder som är erforderliga från samhällsekonomiska
utgångspunkter. Utskottet anser sig dock kunna konstatera att det
övergripande målet för politiken måste vara att återställa balansen i vår
ekonomi. Även om, som framhålls i propositionen, balansbristerna i
ekonomin nu begränsats och den ekonomiska utvecklingen går i rätt riktning
är framtidsutsikterna ännu osäkra. Det kan således fortfarande uppkomma
situationer då hushållens kreditvolym och konsumtion måste begränsas. I
sådana lägen är det viktigt att kreditpolitiska åtgärder kan sättas in snabbt.
Erfarenheterna visar att det är nödvändigt att regeringen håller en högre
beredskap när det gäller konsumentkrediterna än som tidigare var nödvändigt.
Om regeringen inte har bemyndigande att vidta erforderliga åtgärder
utan måste begära fullmakt från riksdagen innan åtgärderna kan genomföras
skulle enligt utskottets mening detta kunna medföra allvarliga konsekvenser
för samhällsekonomin.

På grund av det anförda delar lagutskottet regeringens uppfattning att det
fortfarande finns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter,
vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med
konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av ekonomiskpolitiska
skäl. Något hinder på grund av regeringsformens bestämmelser mot
att bemyndigandelagen får fortsätta gälla finns lika litet nu som då lagen
antogs. Med hänsyn till att lagen ger regeringen en tämligen långtgående
fullmakt att ingripa mot kreditköp och därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen
ur spel vill utskottet stryka under att bemyndigandet inte är
avsett att tas i bruk annat än i nödfall. Som framhålls i propositionen bör
utgångspunkten vara att bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva
utnyttjas och om så sker endast för en begränsad period. I likhet med vad
lagutskottet anförde år 1985 förutsätter utskottet vidare att regeringen, då
föreskrifter med stöd av lagen skall utfärdas, noga överväger vilka kreditköpsformer
som behöver regleras och i författningstexten försöker precisera
dem. Utskottet vill också hänvisa till sitt tidigare uttalande om vikten av att
regeringen därvid tar hänsyn till de särskilda problem som till följd av en
kreditåtstramning kan drabba vissa branscher av näringslivet och mindre
kapitalstarka konsumenter.

Avslutningsvis vill utskottet hänvisa till att lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel gäller för en tid av tre år. Efter den senaste förlängningen gäller
lagen till utgången av år 1986. I kompletteringspropositionen framhålls att
det kan finnas skäl att överväga en närmare samordning mellan bemyndigandelagarna
och övrig kreditpolitisk lagstiftning. Ett sådant övervägande bör
lämpligen kunna ske i samband med beredningen av frågan om en eventuell

FiU 1985/86: 30

Bilaga

förlängning av den kreditpolitiska lagstiftningen. Utskottet vill med anledning
av det anförda framhålla att några lagtekniska hinder inte möter mot en
sådan samordning, som kan ha vissa fördelar.

Med hänvisning till det anförda förordar lagutskottet att motionerna 565
yrkande 3 i denna del, 566 yrkande 18, 574 och 598 avstyrks av finansutskottet.

Motion 565 yrkande 3 i vad det avser bemyndigandet för regeringen att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar föranleder inte något uttalande från lagutskottets sida.

Stockholm den 22 maj 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Gustafsson
(s), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m),
Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Ewa Hedkvist
Petersen (s), Ewy Möller (m), Kjell-Arne Welin (fp), Kersti Johansson (c),
Marianne Carlström (s) och Hugo Hegeland (m).

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Ewy Möller
(m), Kjell-Arne Welin (fp), Kersti Johansson (c) och Hugo Hegeland (m)
anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Mot
bakgrund” och slutar på s. 5 med ”av finansutskottet” bort ha följande
lydelse.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det nuvarande bemyndigandet för
regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp
innebär en långtgående fullmakt att av kreditpolitiska skäl ingripa mot
konsumentkrediterna och därmed sätta konsumentkreditlagen ur spel.
Formellt sett ger bemyndigandet möjlighet att helt förbjuda köp som inte
sker mot kontant betalning. Enligt utskottets mening kan en så vittgående
fullmaktslagstiftning inte accepteras av flera skäl. Bl. a. kan regeringens
möjligheter att med stöd av bemyndigandet strama åt handeln på kredit få
allvarliga effekter på den fria prisbildningen och leda till inte godtagbara
ingrepp i enskilda konsumenters levnadsvillkor. Särskilt allvarlig kan
situationen bli för mindre kapitalstarka konsumentgrupper.

Utskottet vill vidare framhålla att det är tvivelaktigt om bemyndigandet
kan anses förenligt med grunderna för reglerna om riksdagens normgivningskompetens
i 8 kap. 2 § regeringsformen. Frågan berördes inte närmare under
förarbetena till lagen, och lagstiftningen blev inte heller föremål för
granskning av lagrådet.

Redan på grund av anförda skäl ställer sig utskottet avvisande till att
bemyndigandet skall få fortsätta att gälla. Härtill kommer att vad som anförs
i propositionen inte ger belägg för att det fortfarande finns ett behov av
lagstiftningen. Tvärtom ger uttalandena i propositionen om utvecklingen av

FiU 1985/86: 30

Bilaga

samhällsekonomin närmast stöd för uppfattningen att några kreditåtstramningar
inte är erforderliga för närvarande.

På grund av det anförda delar lagutskottet motionärernas uppfattning att
bemyndigandet bör upphöra att gälla. Utskottet förordar således att
riksdagen med bifall till motionerna 565 yrkande 3 i denna del, 566 yrkande
18, 574 och 598 antar följande:

Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1985:580) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Härigenom föreskrivs att lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp skall upphöra att gälla vid
utgången av juni månad 1986.

FiU 1985/86: 30

Bilaga

Tabell- och diagramförteckning ^iU 1985/86:30

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder 20

Tabell 2 Försörjningsbalans och vissa nyckeltal 22

Tabell 3 Industrins produktion och bruttoinvesteringar 1984-1986 24

Tabell 4 Budgetsaldo för budgetåren 1984/85-1986/87 39

Tabell 5 Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lågalternativet 41

Diagram Budgetsaldots utveckling 1980/81-1990/91 42

Innehåll

FiU 1985/86: 30

Sammanfattning 1

Inledning 3

Propositionernas hemställanden 7

Motionsyrkandena 9

Propositionen 11

Motionerna 13

Utskottet 19

Den ekonomiska politiken 19

Internationell bakgrund 19

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 22

Inriktningen av den ekonomiska politiken 24

Avskaffande av löntagarfonderna 31

Kredit-och valutapolitiken 31

Kreditpolitiken 31

Valutapolitiken 33

Betalningsvillkor vid kreditköp 36

Ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto 38

Budgetpolitiken 39

Budgetutvecklingen 1985/86—1986/87 39

Långtidsbudgeten 41

Riktlinjer för budgetpolitiken 43

Sammanfattning 47

Finansfullmakten och statliga kreditgarantier m. m 49

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m 50

Utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska Investeringsbanken
51

Hemställan 54

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, mom. 1 a

(m, fp, c) 56

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, mom. 1 a
(vpk) 62

3. Fördelningspolitikens inriktning, mom. 1 b (c) 64

4. Avskaffande av löntagarfonderna, mom. 2 (m, fp, c) 66

5. Kredit- och valutapolitiken, mom. 3 (m, fp, c) 67

6. Kredit- och valutapolitiken, mom. 3 (vpk) 68

7. Betalningsvillkor vid kreditköp, mom. 4 a (m, fp, c) 69

8. Betalningsvillkor vid kreditköp, mom. 4 b) (m) 70

9. Ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto, mom. 5
(fp) 70

10. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 7 (m) .... 71

11. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 7 (fp) .... 74

12. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 7 (c) 77

13. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 7 (vpk) 79

14. Utredning om konsekvenserna av generella nedskärningar, mom.

8 (vpk) 80

15. Utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska Investeringsbanken,
mom. 13 a (vpk) 80

16. Utnyttjande av särskild låneordning i Nordiska Investeringsbanken,
mom. 13 b (c) 81

17. Bemyndigande att uppta lån i Nordiska Investeringsbanken,

mom. 14 (vpk) 83 92

Särskilda yttranden FiU 1985/86:30

1. Löntagarfonderna (vpk) 83

2. Konsekvenserna av generella nedskärningar (c) 84

Bilaga

Yttrande från lagutskottet (LU 1985/86:4 y) 85

Tabell- och diagramförteckning 91

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986