Finansutskottets betänkande
1985/86:10

om riktlinjer för den ekonomiska politiken
och för budgetregleringen m. m.
(prop. 1985/86:100 bil. 1)

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Bedömningen av utvecklingen för år 1986 ter sig mer gynnsam nu än den
gjorde då finansplanen presenterades i början av januari. Den senaste tidens
sänkningar av oljepriser och dollarkurs innebär vissa förbättringar för den
svenska ekonomin. De gör det möjligt att pressa ned inflationen ytterligare,
ned till samma nivå som gäller i våra konkurrentländer.

En av förutsättningarna för att konkurrenskraften skall bibehållas är att de
avtalsmässiga löneökningarna blir mycket små. Finanspolitiken måste vara
stram och nu utformas så att bördan på penningpolitiken lättas. En stram
finanspolitik skapar förutsättningar för ett fortsatt fall i räntenivån. Detta
innebär att avkastningskraven på produktiva investeringar kan sänkas.
Investeringsnivån kan därigenom hållas kvar på en hög nivå vid en lägre
vinstandel. Detta skulle möjliggöra högre reallöner, vilket skulle betyda att
de fördelningspolitiska problemen minskar.

Utskottet anser att fördelningspolitiken fortsättningsvis måste inriktas på
att mildra de spänningar som vinstuppgången i näringslivet orsakat. Det är
viktigt att de nya skatteskalor som regeringen inom kort avser att förelägga
riksdagen utformas så att de möjliggör höjda reallöner förutsatt att de
nominella löneökningarna och prisökningarna blir låga.

Mot förslaget till inriktning av den ekonomiska politiken reserverar sig
företrädarna för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern i en
gemensam reservation. Vänsterpartiet kommunisternas företrädare reserverar
sig till förmån för de riktlinjer som anges i partimotionen om den
ekonomiska politiken.

Utskottet avstyrker vidare yrkanden om att avskaffa löntagarfonderna och
att valutaregleringen bör avskaffas. Företrädarna för moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern reserverar sig mot besluten i två gemensamma
reservationer.

Utskottet redovisar förslag till riktlinjer för budgetpolitiken. Utskottet
konstaterar att regeringens budgetalternativ bäst tillgodoser de krav som
riksdagen tidigare har lagt fast för utgiftspolitiken och som enligt utskottets
mening bör gälla även fortsättningsvis. Dessa innebär att
- endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras och omfattningen
av dessa utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas,

FiU

1985/86:10

1 Riksdagen 1985/86.5 sami. Nr 10

- utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden,

- arbetet med att begränsa automatiken i statsutgifternas tillväxt måste
fortsätta,

- åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten och
i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer,

- en fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram måste göras.
Företrädarna för moderata samlingspartiet, folkpartiet, centern och

vänsterpartiet kommunisterna reserverar sig mot beslutet och redovisar var
för sig alternativ till riktlinjer för budgetpolitiken.

Utskottet uttalar också vad gäller inriktningen av åtgärder riktade mot
kommunsektorn att starka skäl talar för att begränsningar av det kommunala
finansiella utrymmet bör ske genom att begränsa statens bidrag till kommunsektorn.
I ett första steg förordar utskottet att neddragningar görs i vissa
statsbidrag på det sätt som föreslås i budgetpropositionen med sammanlagt
2,5 miljarder kronor. Det gäller vissa utbildningsbidrag, väg- och trafikbidrag
samt bidrag till barntandvård.

Det ankommer på resp. utskott i riksdagen att bereda dessa frågor.
Skulle utskotten finna att något av dessa förslag till nedskärningar ej bör
genomföras måste utskotten i enlighet med de av finansutskottet föredragna
budgetpolitiska riktlinjerna finna andra former av begränsningar för kommunsektorn,
som uppgår till motsvarande belopp och uppfyller kravet att de
inte får försvåra en ökad effektivisering av den kommunala verksamheten.
Utskottet anser att riksdagen inför den fortsatta behandlingen av budgetförslaget
som sin mening bör uttala vad utskottet nu anfört om inriktningen och
omfattningen av besparingarna inom den kommunala verksamheten.

Även på denna punkt reserverar sig företrädarna för moderata samlingspartiet,
folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna och följer
upp sina partimotioner.

FiU 1985/86:10

Inledning

FiU 1985/86:10

1 proposition 1985/86:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1
Finansplanen (finansdepartementet) - efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1928:376) om skatt på
lotteri vinster,

4. för budgetåret 1986/87, i avvaktan på slutliga förslag i kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som förordats i propositionen

a) beräkna statsbudgetens inkomster,

b) beräkna förändringar i anslagsbehållningar,

c) beräkna förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräkna beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

5. den kommunala ekonomin,

6. statliga kreditgarantier, m. m.,

7. övergångsåtgärder med anledning av förordning om avräkning av
utgifter på statsbudgeten.

Vid bilaga 1 Finansplanen har fogats som
bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget 1986,

bilaga 1.2 Riksrevisionsverkets inkomstberäkning för budgetåren 1985/86
och 1986/87,

bilaga 1.3 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret

1985/86,

bilaga 1.4 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen m. m.,
bilaga 1.5 Lagförslag.

Bilaga 1 Finansplanen har hänvisats till finansutskottet med undantag av
hemställan under 3, som hänvisats till skatteutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla finansplanens hemställan under 4 i
samband med kompletteringspropositionen. I övrigt behandlas de till
finansutskottet hänvisade delarna i detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna motionstiden
väckta motioner:

1985/86:Fi201 av Ulf Adelsohn m.fl. (m, fp, c)

Avveckling av löntagarfonderna, m.m.,

1985/86:Fi202 av Karl-Gösta Svenson (m)

Exportdepositionerna för skogsprodukter,

1985/86:Fi203 av Rolf Clarkson m. fl. (m)

Bilkrediter,

1985/86:Fi204 av Hugo Hegeland (m)

En skrift om inflationens verkningar,

1985/86:Fi205 av Alf Svensson (c)

Avskaffande av löntagarfonderna, i vad avser yrkandena 1 och 2,

1985/86:Fi206 av Ulf Adelsohn m. fl. (m)

Generellt frisläpp av investeringsfonderna,

1985/86:Fi207 av Gullan Lindblad (m)

Slopande av placeringsplikten för pensionsmedel,

1985/86:Fi208 av Gösta Andersson och Agne Hansson (c)
Avveckling av löntagarfonderna,

1985/86:Fi209 av Bertil Danielsson och Ewy Möller (m)
Utnyttjandet av investeringsfonder,

1985/86:Fi210 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1985/86:Fi211 av Alf Svensson (c)

Den ekonomiska politiken,

1985/86:Fi212 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m)
Avveckling av löntagarfonderna,

1985/86:Fi213 av Ulf Adelsohn m.fl. (m)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1—5 och 8,

1985/86:Fi214 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Utbyggnad av förnyelsefonderna,

1985/86:Fi215 av Görel Thurdin m.fl. (c)

Löntagarfonderna,

1985/86:Fi216 av Margit Gennser m. fl. (m)

Frisläppande av investeringsfonder i Skåne,

1985/86:Fi217 av Karin Söder m.fl. (c)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-3,

1985/86:Fi218 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1—3 och 6-9,

1985/86:Fi219 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-3,

1985/86:Fi220 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Noll-direktiven för utredningar på handikappområdet,

1985/86:Fi221 av Margareta Gard (m)

Omedelbar återbetalning av exportdepositioner för skogsprodukter,

FiU 1985/86:10

1985/86:Fi222 av Lars De Geer (fp)

Förnyelsefonderna,

1985/86:Fi302 av Ivar Franzén och Per-Ola Eriksson (c)

Generella statsbidrag till kommuner, m.m.,

1985/86:Fi306 av Lars Tobisson m. fl. (m)

Kommunalt skattestopp,

1985/86:Fi307 av Jan Fransson m. fl. (s)

De statliga bidragen till kommunerna, m. m.,

1985/86:Fi602 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Valutaregleringen,

1985/86:Fi605 av Kjell A. Mattsson och Elving Andersson (c)

Avveckling av valutaregleringen mellan de nordiska länderna, i vad avser
yrkande 1,

1985/86:Fi706 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk)

Nya finansieringsvägar för samhällets sjukvård,

1985/86:Fi710 av Britta Bjelle (fp)

Differentierad ränta för jordbruket,

1985/86:Fi711 av Ivar Franzén (c)

Bättre finansieringsvillkor för små kraftverk,

1985/86:Fi732 av Karin Söder m.fl. (c)

Jordbrukets kapitalkostnadsproblem, m. m.

Motionsyrkandena

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

1985/86:Fi211 av Alf Svensson (c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som redovisas i motionen.

1985/86:Fi213 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

1985/86:Fi217 av Karin Söder m.fl. (c), vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regional
balans bör vara ett av de övergripande målen för den ekonomiska politiken.

1985/86:Fi218 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
motionen förordar,

FiU 1985/86:10

3. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs om ett
flerårigt arbetsskapande program och hemställa hos regeringen om förslag i
enlighet därmed,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om nationalisering av affärsbanker, investmentbolag,
finansbolag, kreditinstitut och försäkringsbolag,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en politik för överförande av ekonomiska resurser från
kapital- och förmögenhetsägare till förmån för rättvis fördelning.

1985/86:Fi219 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen.

Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken

1985/86:Fi213 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna vad i motionen anförs om statsskuldspolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförs om kredit- och valutapolitiken.

1985/86:Fi218 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs

9. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om sänkning av
räntan.

1985/86:Fi203 av Rolf Clarkson m. fl. (m), vari — med hänvisning till
motiveringen i motion 1985/86:T209 — hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om avskaffande
av den reglering av bilkrediter som för närvarande sker via bilkreditförordningen.

1985/86:Fi207 av Gullan Lindblad (m), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder för
att trygga de framtida pensionerna genom borttagande av den s. k. placeringsplikten.

1985/86:Fi602 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari — med hänvisning till
motiveringen i motion 1985/86:N302 - hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till väsentliga liberaliseringar i valutaregleringen med sikte
på totalt avskaffande i enlighet med vad som anförts i motionen.

1985/86:Fi605 av Kjell A. Mattsson och Elving Andersson (c), vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en avveckling av valutaregleringen.

1985/86:Fi710 av Britta Bjelle (fp), vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av möjligheterna av att införa differentierad ränta för
jordbruket.

1985/86:Fi711 av Ivar Franzén (c), vari hemställs att riksdagen beslutar att
hos regeringen hemställa om de åtgärder som krävs för att ägarna till små

FiU 1985/86:10

vatten- och vindkraftverk skall kunna utnyttja prioriterade hypotekslån FiU 1985/86:10
enligt de riktlinjer som anges i motionen.

1985/86:Fi732 av Karin Söder m. fl. (c), vari — med hänvisning till motiveringen
i motion 1985/86:Jo276 — hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av lantbrukslån,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag för att lösa de akuta
kapitalkostnadsproblemen i jordbruket.

Löntagarfonder m. m.

1985/86:Fi201 av Ulf Adelsohn m. fl. (m, fp, c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar upphäva lagen om vinstdelningsskatt fr.o.m.
1986 års taxering,

2. att riksdagen beslutar upphäva lagen om ändring i lagen 1979:648 om
procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—1985 till försäkring för
tilläggspension fr.o.m. den 1 juli 1986,

3. att riksdagen beslutar inrätta en interimistisk avvecklingsnämnd för
förvaltning av de kollektiva löntagarfondernas tillgångar enligt vad som i
motionen anförs,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana stimulansåtgärder
för enskilt aktiesparande som beskrivs i motionen.

1985/86:Fi205 av Alf Svensson (c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att de kollektiva löntagarfonderna avskaffas i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att löntagarfondernas medel skall överföras till
AP-fonderna.

1985/86:Fi208 av Gösta Andersson och Agne Flansson (c), vari hemställs att
riksdagen beslutar att avveckla löntagarfonderna.

1985/86:Fi210 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp), vari hemställs att
riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes
genom proposition 1983/84:50.

1985/86:Fi212 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om följande förslag för att underlätta
småföretagens villkor: Löntagarfonderna bör omedelbart avvecklas.

1985/86:Fi215 av Görel Thurdin m. fl. (c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att de kollektiva löntagarfonderna skall avskaffas,

2. att riksdagen — därest detta yrkande ej vinner riksdagens bifall —
beslutar att de medel avsedda att avsättas till löntagarfonderna fr. o. m.
budgetåret 1986/87 skall tillföras statsbudgeten.

Förnyelsefonder

FiU 1985/86:10

1985/86:Fi206 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari — med hänvisning till
motiveringen i motion 1985/86:N216 — hemställs

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar i reglerna för
de s. k. förnyelsefonderna i enlighet med vad som i motionen anförs.

1985/86:Fi214 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en utbyggnad av förnyelsefonderna i enlighet
med vad i motionen anförs.

1985/86:Fi222 av Lars De Geer (fp), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till att ett dispensförfarande införs, innebärande att
företag som ej kan finna meningsfylld användning för förnyelsefond inom
utbildning och forskning i stället, med samtycke av i företaget verksamma
fackliga organisationer, kan få använda hela eller delar av beloppet till
investeringar i maskiner eller till ombyggnadsarbeten av lokaler.

Investeringsfonder

1985/86:Fi206 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1985/86:N216 - hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om generellt frisläpp av investeringsfonderna.

1985/86:Fi209 av Bertil Danielsson och Ewy Möller (m), vari hemställs att
riksdagen beslutar i enlighet med vad som i motionen anförts om utnyttjande
av egna investeringsfonder.

1985/86:Fi216 av Margit Gennser m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om ett
generellt frisläppande av investeringsfonder för investeringar i Malmöhus
och Kristianstads län.

Exportdepositioner

1985/86:Fi202 av Karl-Gösta Svenson (m), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1984:502) om exportdepositioner
för skogsprodukter och att inbetalade depositioner omgående återbetalas,

2. att riksdagen beslutar att, i den mån hemställan under punkt 1 inte
vinner bifall, som sin mening ge regeringen till känna att vid beslut om förtida
återbetalning av ifrågavarande exportdepositioner hänsyn skall tas till
regionala omständigheter.

1985/86:Fi221 av Margareta Gard (m), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att exportdepositionerna för skogsprodukter
omedelbart skall återbetalas.

Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

1985/86:Fi211 av Alf Svensson (c), vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen.

1985/86:Fi213 av Ulf Adelsohn m.fl. (m), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen.

1985/86:Fi217 av Karin Söder m.fl. (c), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen.

1985/86:Fi218 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som motionen
förordar.

1985/86:Fi219 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen.

Den kommunala ekonomin

1985/86:Fi211 av Alf Svensson (c), vari hemställs

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs om den kommunala ekonomin.

1985/86:Fi213 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari hemställs

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om den kommunala ekonomin,

8. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om förenklad
statsbidragsgivning till kommunerna i enlighet med vad i motionen anförs i
sådan tid att anslagsomläggningen kan träda i kraft fr. o. m. budgetåret
1987/88.

1985/86:Fi218 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utveckling av den gemensamma sektorn.

1985/86:Fi219 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

3. att riksdagen godkänner vad i motionen anförs om den kommunala
ekonomin.

1985/86:Fi302 av Ivar Franzén och Per-Ola Eriksson (c), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag om generellt
statsbidrag i huvudsak enligt de riktlinjer som redovisas i motionen,

2. att riksdagen beslutar ansluta sig till de riktlinjer för avtal med
kommunerna/landstingen som redovisas i motionen,

3. att riksdagen beslutar begära att regeringen utifrån dessa riktlinjer

FiU 1985/86:10

upptar förhandlingar med kommuner och landsting om den praktiska
utformningen av avtal och bidrag samt övergångsbestämmelser.

1985/86:Fi306 av Lars Tobisson m. fl. (m), vari — med hänvisning till
motiveringen i motion 1985/86:Fi213 — hemställs att riksdagen beslutar anta
nedanstående

Förslag till
Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt
att ta ut skatt för åren 1987 och 1988 m. m.

Härigenom föreskrivs följande:

1 § Vid fastställande av skattesats för åren 1987 och 1988 får kommun eller
landstingskommun ej överskrida den skattesats som kommunen eller
landstingskommunen har bestämt för år 1986.

2 § Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från vad som sägs under
1 §. Ansökan inges till länsstyrelsen senast den 15 september året före det år
ansökan avser.

3 § Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
debitering av kommunalskatt eller landstingsskatt för åren 1987 och 1988
enligt uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för något
av dessa år enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt m. m., om ej regeringen har
beviljat undantag enligt 2§.

1985/86:Fi307 av Jan Fransson m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående indragning av statsbidrag från kommunsektorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om de ekonomiska förhållandena i kommunerna Mariestad,
Gullspång, Töreboda och Karlsborg i Skaraborgs län.

Övriga motionsyrkanden

1985/86:Fi204 av Hugo Hegeland (m), vari hemställs att riksdagen beslutar
begära att regeringen låter utarbeta och till hela svenska folket sprida en
upplysningsskrift, vars huvudtanke är: Kompensation för inflation — en
illusion.

1985/86:Fi220 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari — med hänvisning till
motiveringen i motion 1985/86:So245 — hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen sägs om avskaffande av
noll-direktiven för utredningar på handikappområdet.

1985/86:Fi706 av Margo Ingvardsson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om förutsättningarna för en finansiering
av samhällets sjukvård enligt motionens intentioner.

FiU 1985/86:10

Propositionen

FiU 1985/86:10

I propositionen framhålls att regeringens ekonomiska politik för de närmaste
tre åren har som yttersta mål att återställa den fulla sysselsättningen och nå
ökad välfärd för folkets breda lager. De framsteg som under den gångna
treårsperioden gjorts i fråga om tillväxt av produktionen och bättre balans i
Sveriges ekonomi har skapat förutsättningar för att dessa mål skall kunna
nås. Men den viktigaste förutsättningen kvarstår: den ekonomiska politiken
måste med stor fasthet och konsekvens fortsätta att följa "den tredje vägen”.
Den ekonomiska politiken för de kommande tre åren har samma huvudinriktning.
Alltfort gäller att vägen mot full sysselsättning och ökande välfärd
innebär både arbete och sparande, både tillväxt av produktionen och
stramhet i den ekonomiska politiken. Den bärande tanken är att tillväxt i
Sveriges ekonomi de närmaste åren oundgängligen förutsätter en fortsatt
mycket god konkurrenskraft hos vårt näringsliv. Det innebär att kampen mot
inflationen måste fullföljas. Den tillväxt som kan uppnås måste till betydande
del användas för att minska våra underskott och öka sparandet för
produktiva investeringar. I övrigt måste tillväxten fördelas så, att reallönerna
kan stiga och hushållens realinkomster öka. Det finns starka fördelningspolitiska
skäl som talar för en sådan användning av ett förbättrat produktionsresultat.

Slutsatserna för den ekonomiska politikens utformning är följande.

Löneförhandlingarna bör inriktas på att sluta avtal som sträcker sig över en
flerårsperiod, exempelvis en treårsperiod. Syftet med sådana avtal bör vara
att nå både låga kostnadsökningar och höjda reallöner.

Den ekonomiska politiken inriktas på en fortsatt minskning av budgetunderskotten
för att dämpa prisstegringarna och öka sparandet i ekonomin.

En väl fungerande offentlig sektor, som ger vård, utbildning och service
utifrån medborgarnas behov, är en viktig del av människans välfärd. Men om
utrymme skall kunna beredas för höjda reallöner under de närmaste åren
måste utbyggnaden av den offentliga verksamheten begränsas.

En ekonomisk politik efter dessa riktlinjer är den enda som gör det möjligt
för Sverige att fortsätta sin internationellt unika utveckling, där både
arbetslöshet och inflation minskar, där vi har både ett blomstrande näringsliv
och ökad välfärd för folkets flertal.

Den bild av den ekonomiska utvecklingen som redovisas i finansplanen
tyder på en måttlig tillväxt i den svenska ekonomin 1986. Något utrymme för
att med ökade statsutgifter temporärt försöka stimulera fram en högre
aktivitet finns emellertid inte. Finanspolitiken måste istället inriktas på en
sådan avvägning visavi penningpolitiken att förutsättningar skapas för en
lättare penningpolitik. Finanspolitiken måste ha en stram inriktning. Överförandet
av resurser till mer export och investeringar måste fortsätta.
Därigenom kan bytesbalansunderskottet förbytas i det överskott som krävs
för att utlandsskulden skall kunna minskas och handlingsfriheten öka för den
ekonomiska politiken. Arbetet med att förbättra statsfinanserna måste
målmedvetet fullföljas. Det samlade skattetrycket bör inte ökas, varför den
fortsatta anpassningen i allt väsentligt måste ske på utgiftssidan. Detta
innebär att de offentliga utgifternas andel av BNP måste nedbringas.

Vad gäller inriktningen av penningpolitiken framhålls att under år 1985
slopades rekommendationen om bankernas utlåningsräntor, samtidigt som
utlåningstaket för banker, finansbolag och bostadsinstitut avskaffades och en
s. k. räntetrappa för bankernas upplåning i riksbanken infördes. De olika
åtgärderna sammantagna förutses medföra en effektivare konkurrens mellan
olika institut och därvid stärka bankernas ställning på marknaden, samtidigt
som riksbankens räntestyrning underlättas. Höjda kassakrav skall dämpa
bankernas benägenhet att öka sin utlåning.

Skattetrycket skall hållas på i huvudsak oförändrad nivå. I propositionen
föreslås endast två smärre skatteförändringar. Arbetsmarknadsavgiften
föreslås bli höjd fr. o. m. 1987 med 0,3 procentenheter i syfte att finansiera
förslaget om höjning av dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen, det
kontanta arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen. Vidare föreslås i
förenklingssyfte att vinstskatten slopas på premieobligationer som emitteras
i framtiden.

Regeringen kommer under våren 1986 att lägga fram flera förslag på
skatteområdet. Ett sådant förslag, som bör läggas fram inom kort, gäller
förändringar av inkomstskatten. Syftet är att lägga fast vilka skatteskalor som
skall gälla såväl år 1987 som år 1988. Därmed skulle de skattemässiga
förutsättningarna för löneförhandlingarna inför de kommande tre åren
läggas fast. Det förslag till reformering av skatteutjämningssystemet som
nyligen presenterats av en statlig utredning skapar förutsättningar för att
ytterligare minska skillnaderna i den kommunala utdebiteringen. Beslut om
detta bör kunna tas redan under våren 1986. Regeringen avser vidare att
under våren 1986 förelägga riksdagen förslag till ändringar inom arvs- och
gåvobeskattningen.

Vad gäller sysselsättningspolitiken innebär förslaget till statsbudget att
åtgärderna på arbetsmarknadspolitikens område fullföljs i enlighet med
tidigare riktlinjer. De grupper som prioriteras är ungdomar, långtidsarbetslösa
och handikappade.

Budgetpolitiken måste även framgent utformas med betydande stramhet.
Årets budgetförslag ligger väl i linje med de krav den medelfristiga strategin
ställer. Alla utgifter har granskats och prövats noga. Detta framgår av att
uppgången i den nominella utgiftsnivån inkl. ränteutgifterna mellan budgetåren
1985/86 och 1986/87 endast är ca 3,1 %. Statsskuldräntorna beräknas bli
av ungefär samma storlek som innevarande budgetår, främst till följd av att
valutaförlusterna blir betydligt mindre än under innevarande budgetår.
Sammantaget har det varit möjligt att minska budgetunderskottet till 48,9
miljarder kronor i budgetförslaget för nästa budgetår. Även det s. k.
underliggande budgetunderskottet har dragits ned kraftigt och väntas för
nästa budgetår stanna vid 49,3 miljarder kronor.

Inkomsterna beräknas stiga med ca 13,4 miljarder kronor mellan innevarande
och nästa budgetår eller med knappt 5 %. Den saldoförstärkning som
uppnåtts kan därmed primärt sägas vara ett resultat av att utgiftstillväxten
hålls nere.

I realekonomiska termer innebär årets budgetförslag att överföringarna
till kommunsektorn dras ned i icke oväsentlig grad. Även överföringarna till
företagssektorn minskar ytterligare samtidigt som den statliga konsumtionen

FiU 1985/86:10

hålls tillbaka, bl. a. genom tillämpning av det s. k. huvudförslaget.

I propositionen understryks att den nu förutsebara finansiella utvecklingen
i den kommunala sektorn riskerar att år 1987 leda till en snabbare ökning av
volym och kostnader än vad som är förenligt med en fortsatt utveckling mot
samhällsekonomisk balans. I budgetförslaget ingår därför en viss neddragning
resp. avveckling av en del bidrag till kommunerna som nu utgår på
statsbudgeten. Sammantaget uppgår neddragningarna av de specialdestinerade
kommuntransfereringarna till ca 2,5 miljarder kronor 1987. Finansministern
avser att våren 1986 återkomma med förslag om vilka ytterligare
åtgärder som bör vidtas inför år 1987 i syfte att få en samhällsekonomiskt
acceptabel utveckling i den kommunala sektorn och för att stärka statsfinanserna.

Partimotioner om den ekonomiska politiken

I motion Fi213 (m) framhålls att det nu är hög tid att sätta tillväxtens
förutsättningar i centrum för den ekonomiska politiken. En politik förordas
som begränsar den statliga och kommunala konsumtionen och de offentliga
transfereringarna samtidigt som den enskilda sektorn ges större expansionsutrymme.
Minskade offentliga utgifter möjliggör sänkta skatter för hushåll
och företag, vilket i sin tur stimulerar tillväxten i ekonomin. I första hand
måste de skatter som drabbar arbete, sparande och företagsamhet sänkas.
Det viktigaste för lönebildningen, drivkraften att arbeta och spara m. m. är
att sänka marginalskatterna. Men det är också viktigt att se över företagsbeskattningen
i syfte att sänka bolagsskatten. Förmögenhets- och arvsskatterna
bör sänkas eftersom de drabbar den ackumulation av kapital som befrämjar
ekonomisk tillväxt.

Den svenska ekonomin är hårt reglerad genom konkurrensbegränsningar,
etableringshinder och mängder av regleringar. Sverige behöver avregleras.
Det gäller både den offentliga sektorn och det privata näringslivet. I
motionen föreslås att monopolen skall brytas och konkurrensen stärkas
genom att privata alternativ till offentligt producerad service tillåts. De
ständigt återkommande prisregleringarna utgör vidare ett konkurrens- och
tillväxthämmande inslag. De lagar och institutioner (SPK) som gör prisregleringar
möjliga bör avvecklas. Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör
mjukas upp så att den underlättar och inte försvårar strukturomvandlingen.
Bostadsmarknaden måste fås att fungera bättre genom att subventioner tas
bort, fastighetsskatten avskaffas och centralstyrning och byråkrati ersätts
med rörlighet och anpassning. Löntagarfonderna bör avskaffas.

Lösningen på arbetslöshetsproblemen är ökad tillväxt i både industrisektorn
och den privata tjänstesektorn. Den strävan att öka den ekonomiska
tillväxten som finns i den allmänna ekonomiska politiken måste också finnas i
arbetsmarknadspolitiken. Den skall vara ett stöd för näringslivets expansion.

Förslagen i motionen med större besparingar, sänkta inkomstskatter,
grundavdrag för barn, avskaffad fastighetsskatt och sänkt skatteuttag för
barnfamiljer syftar till att skapa utrymme för den lönebaserade konsumtio -

FiU 1985/86:10

nen. Åtgärderna är, understryker motionärerna, fördelningspolitiskt välmotiverade
och ökar hushållens möjligheter att leva på sina inkomster. Denna
politik underlättar också en snabbare ekonomisk tillväxt, varigenom reallönerna
efter skatt ytterligare kan förstärkas.

Vad gäller utformningen av penningpolitiken anförs i motionen bl. a.
följande. Det är glädjande att riksbanken på egen hand genomfört stora
delar av den avreglering som kreditpolitiska utredningen föreslog. Ett
kvardröjande regleringsinslag i kreditpolitiken är placeringsplikten för
försäkringsbolag och AP-fonden. Enligt motionärernas mening är denna
form av extra beskattning både snedvridande och kortsynt och bör därför ej
utnyttjas. Vidare är enligt motionärerna valutaregleringens stabiliseringspolitiska
värde snarast negativt. Valutaregleringen bör snarast möjligt avvecklas.
I avvaktan på remissbehandlingen av valutakommitténs betänkande bör
riksbanken vidta sådana lättnader i valutapolitiken som framstår som särskilt
angelägna. Hit hör bl. a. villkoren för upptagande av utlandslån.

Motionärernas förslag till statsbudget för det kommande budgetåret
innebär jämfört med regeringens förslag en utgiftsnivå som ligger 18
miljarder kronor lägre på helår. Av dessa utgiftsminskningar är knappt 4
miljarder kronor mer eller mindre av engångskaraktär. Skatteintäkterna
föreslås för år 1987 bli ca 10,5 miljarder kronor lägre. Därtill kommer en
beräknad ökning av skatteinkomsterna med ca 700 milj .kr. genom marginalskattesänkningarnas
effekter på bl. a. arbetsutbudet. Förslaget till kassamässigt
underskott blir därmed 8,2 miljarder kronor lägre än det av regeringen
föreslagna. Då är såväl icke permanenta besparingar som de ökade
skatteinkomsterna till följd av ökade arbetsinkomster inräknade. Bortses
från dessa minskar underskottet med 3,6 miljarder kronor. För budgetåret
uppgår besparingsförslagen till 14,4 miljarder kronor och skattesänkningsförslagen
till 5,6 miljarder kronor.

Tonvikten i budgetpolitiken är lagd på besparingar som minskar de
automatiska utgiftsökningarna. I motionen understryks att avvägningen
mellan besparingar och skattesänkningar är gjord så att hushållens ekonomiska
situation inte skall försämras. Åtstramningen ligger i stället på staten,
kommunerna, företagen och utlandet.

I motionen krävs nolltillväxt i den kommunala konsumtionsutvecklingen.
Det innebär att statsbidragen till kommunerna kan reduceras med 4—5
miljarder kronor utan att kommunernas mycket goda finansiella situation
försämras. Ett lagstadgat kommunalt skattestopp bör införas. Den av
moderata samlingspartiet förordade åtstramningen gentemot kommunerna
uppgår, utöver regeringens förslag, till netto 4 miljarder kronor för år 1987,
varav 2,5 miljarder kronor ligger på primärkommuner och 1,5 miljarder
kronor på landstingskommuner. För att kunna stödja de kommuner som kan
hamna i en besvärlig ekonomisk situation till följd av här angivna förslag
kommer moderata samlingspartiet att föreslå ett särskilt stöd i samband med
riksdagsbehandlingen av de ytterligare åtstramningsåtgärder som regeringen
nu aviserar.

I motion Fi217 (c) framhålls att huvudproblemet för den svenska ekonomin
är att vi under flera år haft en pris- och löneutveckling som kraftigt överstigit

FiU 1985/86:10

våra konkurrentländers. För att få bukt med detta problem föreslår
centerpartiet att staten bör lägga fast sådana institutionella förutsättningar
att arbetsmarknaden bättre kan anpassa sig till vad den internationella
utvecklingen kräver. Hörnstenen bör vara en fast växelkurs. Växelkurspolitiken
bör manifesteras genom en avveckling av valutaregleringen; först i
Norden men med det uttalade syftet att i ett andra steg göra en generell
utvidgning. Marginalskatterna måste sänkas istället för att skärpas. Fullt
inflationsskydd införs i skatteskalan. Skattesänkningar bör beslutas även för
de inkomsttagare som ej har nytta av marginalskattesänkningar. Avtalsparterna
bör få ett större eget ansvar för kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen.
Skyddet för tredje man vid konflikt på den offentliga arbetsmarknaden
måste förbättras, och reglerna om samhällsfarliga konflikter bör
revideras.

Inom vissa områden av den offentliga sektorn kan det bli aktuellt att pröva
ett system med fast budget där verksamhetens omfattning kan påverkas
direkt om löneutvecklingen blir för snabb (ett cash-limit-system). Staten
kan därutöver spela en viktig roll som avtalspart på den statliga arbetsmarknaden
och med bestämdhet verka för att följsamhetsklausuler rensas bort ur
avtalen samt att den konkurrensutsatta sektorn blir löneledande. Det är
vidare nödvändigt att undvika skatte- och avgiftsökningar.

Utöver en anpassning av pris- och löneutvecklingen till vår omvärld är det
nödvändigt att ytterligare stimulera investeringarna. Avgörande för investeringsnivån
är att näringslivet har en tillfredsställande lönsamhet samt att den
allmänna räntenivån hålls låg. För att få ned räntenivån kan man som i
Danmark släppa valutaregleringen. Vidare föreslås i motionen att förnyelsefonderna
generellt får användas till angelägna investeringar i de fall fonderna
vida överstiger vad som rimligen kan avsättas till utbildning och forskning.

Vad gäller budgetpolitiken understryker motionärerna att centern i
tidigare ekonomiska motioner har föreslagit att regeringen bort utnyttja de
goda konjunkturåren till större besparingar än som skett för att därigenom
skapa ett utrymme för en aktiv sysselsättningspolitik i nästa lågkonjunktur.
Ett budgetalternativ presenteras som sammantaget innebär drygt 5 miljarder
kronor i bestående budgetförbättring under budgetåret 1986/87. Därutöver
föreslås engångsåtgärder i form av försäljning av statliga företag (3,5
miljarder kronor) och minskning av statens lånestock inom bostadssektorn (7
miljarder kronor). Sammantaget skulle detta för budgetåret 1986/87 medföra
en sänkning av budgetunderskottet till ca 33 miljarder kronor.

Centerpartiet delar regeringens uppfattning att den kommunala sektorns
totala överskott bör begränsas. Partiet avser att återkomma till de kommunalekonomiska
frågorna i samband med behandlingen av regeringens
kommande kommunalekonomiska proposition.

Det är viktigt, sägs det i motion Fi218 (vpk), att inte bara se den ekonomiska
politiken ur årets budgetperspektiv utan ur ett flerårsperspektiv där man ser
årets finansplan och budgetförslag som det första steget av flera som måste
tas. Motionärerna anser att en måttfull expansiv politik, som tar fasta på att
skapa nya arbetstillfällen, rättvis fördelning och motverka regional utarmning,
är möjlig i både kort och långt perspektiv. Mot denna bakgrund föreslås

FiU 1985/86:10

en politik som innehåller ett flertal åtaganden för staten, som skapar arbete,
och välfärd och motverkar stagnation och utarmning av den gemensamma
sektorn. Detta är det expansiva elementet i den förordade ekonomiska
politiken i jämförelse med regeringens. Därtill föreslås inkomstförstärkningar
som i huvudsak verkar i ”återfördelande” riktning. Några av dessa förslag
får inte full effekt under det kommande budgetåret men ingår då som
anvisningar om inkomster i flerårsperspektivet.

I motionen framhålls att dessa åtgärder ger, tillsammans med en ekonomisk
tillväxt, ett budgetsaldo som nära ansluter till regeringens. Som grund
för dessa bedömningar ligger antagandet om att den väntade konjunkturnedgången
inte hinner slå igenom under innevarande budgetår. Vidare ger en
bedömning av arbetarrörelsens styrka och inriktning vid handen att lönepåslagen
i årets avtalsrörelse inte kommer att stanna med det O-bud som
finansplanen anser vara rimligt utöver det som man från regeringens sida
benämner som ”redan intecknat”. Den fortsatta surfningen på konjunkturvågen
innebär, enligt motionärerna, att det är hög tid att omfördela en del av
det samlade produktionsvärdet så att det kommer de arbetande och den
gemensamma sektorn till godo. Det är också hög tid att genom en
arbetsskapande politik, som till stora delar består av en inhemskt riktad
efterfrågan, göra samhället berett att möta nästa lågkonjunktur som med all
sannolikhet kommer att slå igenom med större kraft än tidigare.

De åtgärder som motionärerna anser nödvändiga i flerårsperspektivet är
främst följande:

- kampen mot arbetslösheten och den regionala obalansen måste drivas
med förstärkta styrmedel från samhällets sida,

- investeringar måste styras till de utsatta regionerna,

- den offentliga sektorn måste försvaras och utvecklas - de stora skillnaderna
som finns kommuner och landsting emellan reduceras,

- miljöpolitiken måste skärpas, ”återfördelningspolitiken” fortsätta.

I flerårsperspektivet ses bl. a. följande fördelningspolitiska insatser som
centrala:

- ett fullföljande av slopandet av matmomsen,

- ett genomförande av sextimmarsdagen,

- ett fullföljande av programmen för 100000 nya jobb inom industri resp.
offentlig sektor,

- kraftiga åtgärder på miljö- och resurspolitikens område.

I motionen framhålls att arbetet måste fortsätta på att ge löntagarfonderna
en inriktning som gör dem till ett verktyg i kampen för arbete och regional
utveckling. Arbetarrörelsen måste gå vidare och erövra viktiga maktcentra
från kapitalet. En nationalisering av affärsbanker, investmentbolag, finansbolag,
kreditinstitut och försäkringsbolag måste ske.

Inriktningen av budgetpolitiken innebär skattehöjningar som ger en
budgetförstärkning på nära 5 miljarder kronor. Därtill kommer en engångsskatt
på stora förmögenheter som ger ytterligare 2 miljarder. Utgifterna
föreslås öka med nära 12 miljarder. De största utgiftsökningarna utgörs av
ökade livsmedelssubventioner med 3 miljarder, höjda barnbidrag 2 miljarder
och medel till utveckling av den offentliga sektorn på 1 miljard. De
besparingar som föreslås i motionen återfinns inom försvarets område. Utan

FiU 1985/86:10

att göra några precisa antaganden om årets avtalsrörelse finns, menar
motionärerna, skäl att anta att lönenivån kommer att ligga över den som
antas i finansplanen. Detta kommer i så fall att öka statens inkomster vilket
tillsammans med effekten av ytterligare en diskontosänkning ger ett budgetsaldo
som ligger nära det som anges i finansplanen.

I motion Fi219 (fp) understryks att den ekonomiska politiken nu starkt måste
prioritera ekonomisk tillväxt. Det är därför viktigt att slå vakt om marknadsekonomin.
En ökad tillväxt kan emellertid aldrig kommenderas fram genom
politiska beslut. Ytterst beror den på enskilda människors initiativ, driftighet,
kreativitet, risktagande, sparande och arbetsvilja.

Prisregleringen och valutaregleringen bör avskaffas. Konkurrenskraften
måste stärkas. Den ekonomiska politiken måste skapa förutsättningar för
lägre inflation och lägre kostnadsökningar. Detta kräver en stramare
budgetpolitik. Det automatiska inflationsskyddet måste återinföras, och en
reformerad arbetslöshetsförsäkring bör införas för att skapa mer gynnsamma
förutsättningar för låga avtal och låga prisökningar. En skattereform som
skapar goda betingelser för tillväxt är enligt motionärerna nödvändig att
genomföra. Under de två närmaste åren föreslås marginalskatterna sänkas så
att nästan alla får en marginalskatt på högst 50%. Samtidigt måste
marginalskattetaket sänkas till 70 %. Därutöver måste förmögenhetsskatten
på arbetande kapital avskaffas.

De kollektiva löntagarfonderna skall avskaffas, eftersom de varken bidrar
med ökat riskkapital eller dämpar löneökningskraven och dessutom på sikt
riskerar att förstöra marknadsekonomin. Dubbelbeskattningen på företagens
vinster bör på sikt avskaffas, och som ett första steg föreslås att
skattereduktionen för aktieutdelningar återinförs. För att minska förmögenhets-
och arvsskatterna föreslås vidare att taxeringsvärdet på aktier m. m.
sänks till 65 % av marknadsvärdet. Dessutom bör omplacering inom en
aktieportfölj befrias från realisationsvinstbeskattning, vilket skulle kraftigt
bidra till en ökad rörlighet på kapitalmarknaden.

Beträffande budgetpolitiken anförs i motionen att folkpartiet under en
följd av år förespråkat en stramare finanspolitik än den regeringen valt att
föra. Den goda internationella konjunkturen i kombination med den
förbättring av konkurrenskraften som devalveringarna åren 1981 och 1982
skapat har givit Sverige ett unikt tillfälle att rätta till de grundläggande
obalanserna i svensk ekonomi. Den minskning av budgetsaldot som regeringens
förslag i finansplanen innebär är för liten. Konjunkturläget kan
väntas bli successivt sämre under senare delen av 1986 och 1987. Den tid som
återstår med ett relativt gott internationellt konjunkturläge kan och bör
utnyttjas för en större utgiftsminskning, vissa skattelättnader och större
minskning av budgetunderskottet. Därmed skapas bättre förutsättningar att
kunna möta en kommande konjunkturavmattning utan att vi tvingas
acceptera en kraftigt stigande arbetslöshet.

Vad gäller den kommunala ekonomin anser motionärerna att man redan
nu av hänsyn till planeringssituationen i kommuner och landsting bör lägga
fast de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och landsting. Därför
bör riksdagen nu fatta beslut om minskningar i statsbidragen på ca 6

FiU 1985/86:10

2 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 10

miljarder kronor. Denna statsbidragsminskning för kommunerna innebär att
den kommunala expansionen under år 1987 begränsas till vad som är
nödvändigt för att hålla oförändrad standard med hänsyn tagen till befolkningsförändringar.

I anslutning till att regeringens aviserade proposition med anledning av
skatteutjämningskommitténs förslag läggs fram kommer folkpartiet att
närmare redovisa sina synpunkter på den allmänna utformningen av statens
bidrag till kommunerna.

Utskottet

Den ekonomiska politiken
Internationell bakgrund

Den ekonomiska tillväxten inom OECD-området blev år 1985 lägre än som
förutsågs för ett år sedan. De två senaste åren har dock karakteriserats av en
relativt hög tillväxt. Inflationen har fortsatt att sjunka. Från 13% höginflationsåret
1980 har den sjunkit till 4,5% år 1985. Den ökade prisstabiliteten i
de stora industriländerna har emellertid skett till priset av en mycket negativ
utveckling på arbetsmarknaden. För närvarande är 31 miljoner människor
arbetslösa i hela OECD-området och nära 20 miljoner i Västeuropa. Trots
att flera av industriländerna har lyckats stabilisera sina ekonomier i den
meningen att inflationen har dämpats kraftigt och en stabil tillväxt uppnåtts
finns i dag inga tecken på att situationen på arbetsmarknaderna nämnvärt
kommer att förbättras. Bilden av en mycket negativ utveckling under andra
hälften av 1970-talet och första hälften av 1980-talet förstärks om man ser på
den rådande situationen för arbetslösa ungdomar och långtidsarbetslösa.
Bland de stora industriländerna har ungdomsarbetslösheten i Förenta
staterna och Förbundsrepubliken Tyskland, som båda har haft en god
ekonomisk utveckling, stigit till 12,5% resp. 10%. Motsvarande tal för
Storbritannien är 21,5%, Frankrike 27% och Italien 35%. För de långtidsarbetslösa
- arbetslösa mer än 1 år — är utvecklingen än mer skrämmande. I
Förbundsrepubliken Tyskland har andelen långtidsarbetslösa stigit till 33%
av det totala antalet arbetslösa, i Storbritannien till 40% och i Frankrike till
42%.

Den bedömning av tillväxten inom OECD-området som redovisas i
finansplanen överensstämmer i allt väsentligt med den som redovisades i
OECD:s decemberrapport. Den ligger också till grund för bedömningarna i
de med anledning av budgetpropositionen avgivna ekonomisk-politiska
partimotionerna. Under senare delen av år 1985 började emellertid råoljepriserna
att sjunka. Denna utveckling har därefter fortsatt. Under något mer
än två månader har priset på nordsjöolja fallit från 30 dollar per fat till knappt
17 dollar per fat, vilket innebär att det nästan har halverats. Det bör dock
uppmärksammas att många köpare är bundna av längre kontrakt vilket kan
bromsa prisnedgångens effekter. Oljeprisfallet har även ledsagats av en
prisnedgång på andra råvaror. Den hittills noterade råvaruprissänkningen
har lett till att den förutsedda BNP-tillväxten för år 1986 i OECD kan
förväntas öka med ca en halv procent.

FiU 1985/86:10

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

	Andel av OECD-områdets totala BNP i %	19852 1	KI:s bedöm- ning dec 1985	Fi-dep:s bedöm- ning jan 1986	19863
Förenta staterna	44,5	2,5	2,8	2,8	3,0
Japan	15,1	5	3,7	3,5	4,3
Förbundsrepubliken Tyskland	7,5	2,5	3	3	3,5
Danmark	0,7	2,5	3,0	3,3	3,4
Finland	0,6	3,5	2,6	2,8	2,7
Norge	0,7	3,3	2,6	2,5	2,6
OECD-Europa	33,9	2,3	2,3	2,3	2,8
OECD-totalt	100,0	2,8	2,8	2,8	3,2

1 1984 års BNP, löpande priser och växelkurser.

2 Finansdepartementets (Fi-dep) bedömning.

3 Konjunkturinstitutets (Kl) bedömning efter det att effekterna av ett prisfall på råolja
till 19 dollar per fat beaktats.

Det bör understrykas att det endast är de här nämnda internationella
prisändringarna som beaktats vid justeringen av finansdepartementets
bedömning i januari 1986. Oljeprisfallet kan förväntas medföra en ökad
tillväxt för de angivna länderna med undantag för Finland där tillväxten
försvagas. Den negativa effekten på Finlands BNP förklaras främst av att
exporten till Sovjetunionen — exportandelen uppgår till 25% - kommer att
minska.

För Förenta staterna, Danmark och Norge är effekterna på tillväxten i
BNP blygsamma. En förklaring till detta är att i dessa länder förutses en
åtstramning ske av finanspolitiken med anledning av oljeprisfallet.

Samtidigt med oljeprisfallet har dollarkursen fortsatt att sjunka. I svenska
kronor har detta inneburit att kursen har fallit från en dollarkurs på 7:70 kr. i
december 1985 till något under 7:40 kr. i mitten av februari 1986. Detta har
också inneburit en appreciering av såväl yenen som den tyska marken.
Effekterna på tillväxten av dessa förändringar är för flertalet länder
emellertid helt marginella. I Förenta staterna däremot kan nedgången i
dollarkursen väntas innebära att tillväxten under år 1986 ökar med ytterligare
ca 0,2%. För Japan och Förbundsrepubliken Tyskland antas valutakursförändringarna
få en negativ - om än liten - effekt på tillväxten.

Enligt utskottets uppfattning är det vanskligt att förutse den fortsatta
utvecklingen av oljepriser och valutakurser. Vissa företrädare för OPECländerna
har bedömt det som inte helt osannolikt att oljepriserna kan närma
sig 12 dollar per fat om inte OPEC-kartellen kan fås att fungera igen. Ett
rimligare antagande kan vara att man lyckas stabilisera priset vid 15—20
dollar per fat. Antagandet är självfallet förenat med betydande osäkerhet.

Utvecklingen av dollarkursen under år 1985 har medfört att en långvarig

FiU 1985/86:10

kursuppgång har ersatts av en successiv nedgång. Huruvida kursen kommer
att stabiliseras på den nuvarande nivån är dock osäkert. Det senaste halvårets
dollarfall framkallades genom en planerad intervention på valutamarknaden
av de fem stora industriländernas centralbanker. Åtgärden motiverades
främst av Förenta staternas extremt höga underskott i bytesbalansen, som för
år 1986 beräknas uppgå till 150 miljarder dollar, och de därmed sammanhängande
ökande kraven i kongressen på kraftfulla protektionistiska åtgärder.
En positiv verkan av denna åtgärd kan iakttagas i en förbättring av
handelsbalansen. Ett minskande överskott i handeln med tjänster och i
transfereringarna har dock inneburit att bytesbalansunderskottet har fortsatt
att växa.

Fallet i dollarkursen motsvaras av en appreciering av den tyska marken och
av den japanska yenen. Yenen har sålunda i relation till dollarn under de
senaste månaderna stigit med 20%. En fortsatt utveckling i denna riktning
kommer på sikt att minska de obalanser i utrikeshandeln som i dag råder (jfr.
tabell 2) mellan de tre största industriländerna i OECD-området.

Tabell 2. Bytesbalanssaldo i några OECD-länder

Miljarder dollar

	1984	19851	19861
Förenta staterna	-102	-128	-150
Japan	35	48	60
Förbundsrepubliken Tyskland	6	13	20
OECD-Europa	11	17	30
OECD-totalt	- 64	- 67	- 70

1 Finansdepartementets bedömningar.

En betydande osäkerhetsfaktor vad gäller utvecklingen av växelkurserna är
emellertid att önskemålet att pressa ned dollarkursen kan komma i konflikt
med ambitionen att sänka räntenivån. I flertalet av de stora industriländerna
kunde för år 1985 noteras en sänkning både av de korta och de långa
räntorna. Även om det är mycket svårt att förutse den kommande
ränteutvecklingen anger flera bedömare att det är sannolikt att räntorna
kommer att falla även under år 1986. Detta förutsätter emellertid att fallet i
dollarkursen inte leder till en markant ökad inflation i Förenta staterna. Om
detta inträffar tvingas med stor sannolikhet Federal Reserve att strama åt
penningpolitiken med stigande ränta som följd.

Det som talar för ett fortsatt räntefall är strävan att minska det stora
underskottet i Förenta staternas budget. Detta innebär i sig en press nedåt på
räntenivån. Ett dilemma är emellertid att en kraftig neddragning av
budgetunderskottet kan föranleda en mindre stram penningpolitik för att
undvika att den amerikanska ekonomin kommer in i en recession. Är dessa
åtgärder inte väl tidsanpassade kan en alltför expansiv penningpolitik leda till
att inflationen tar fart. Penningpolitiken kan då komma att läggas om i
åtstramande riktning, vilket verkar uppdrivande på räntenivån.

Den ekonomiska utvecklingen i Förenta staterna och Förbundsrepubliken
Tyskland är av avgörande betydelse för utvecklingen av svensk export under

FiU 1985/86:10

år 1986 och åren framöver. Förenta staternas ekonomisk-politiska situation
har redan berörts i diskussionen om utvecklingen på valutamarknaderna.
President Reagan presenterade i januari en budget för 1987. Den innebär
krav på nedskärningar i budgeten av storleksordningen 60 miljarder dollar
redan under nästa budgetår. Det finns en uppenbar risk att detta medför en
markant konjunkturförsvagning av den amerikanska ekonomin som kan få
negativa följder för hela OECD-området. Denna avmattning i den amerikanska
ekonomin kan antas göra sig gällande först under år 1987.

För Förbundsrepubliken Tyskland gäller att konjunkturläget förbättrats
under andra hälften av år 1985. Under år 1986 väntas hemmamarknadsefterfrågan
ersätta drivkraften från den tidigare utpräglat exportledda
konjunkturuppgången. I Förbundsrepubliken Tyskland förväntas BNP
under år 1986 på grund av bl. a. sjunkande oljepriser stiga med minst 3,5%.
Det skulle leda till den utan jämförelse högsta tillväxten under hela
1980-talet. Eftersom ungefär hälften av Förbundsrepubliken Tysklands
import kommer från övriga länder inom EG kommer den ökade tillväxten att
få starka positiva effekter på hela Västeuropa. För Sveriges del innebär en
sådan utveckling stora möjligheter för vår export. Av den svenska exporten
går drygt 10% till Förbundsrepubliken Tyskland. Vår totala exportandel till
Västeuropa uppgår till något mer än 66%.

Vad gäller utvecklingen utanför OECD-området måste framhållas att de
svåra problem som orsakats av den internationella skuldsituationen inte har
mildrats under år 1985. Oljeprisfallet har givetvis en positiv inverkan på de
icke oljeproducerande utvecklingsländerna medan länder som Mexico
hamnar i en än besvärligare situation.

Omfattningen av skulderna för de mest skuldsatta länderna framgår av
tabell 3.

Tabell 3. Skuldsituationen år 1985 för de största låntagarländerna

Total skuld	Amortering	Räntebetal-
miljarder	och ränta	ningar i %
dollar	i % av exp.	av exp.
	varor och	varor och
	tjänster	tjänster

Brasilien	99	41	37
Mexico	97	59	35
Argentina	48	80	52
Venezuela	35	34	23
Filippinerna	27	35	27
Chile	21	53	43
Nigeria	20	40	15

Sorn framgår av tabell 3 utgör för exempelvis Argentina räntebetalningarnas
andel av exporten drygt 50%. Det kan nämnas att motsvarande andel för
Sverige är 5%.

Under de tre senaste åren har de hårdast skuldsatta länderna genomfört
anpassningsprogram för att reducera importbehovet och minska
bytesbalansunderskottet. Utlandsskulderna fortsätter emellertid att växa.

FiU 1985/86:10

Eftersom försöken att stabilisera dessa länders ekonomier främst har | FiU 1985/86:10

koncentrerats till att minska importen, har möjligheterna att åstadkomma en

positiv ekonomisk utveckling snarast försämrats. Denna utveckling har

medfört att man nu övergett ”land för land”-metoden för att lösa dessa

problem. Utifrån ett amerikanskt förslag - framlagt av den amerikanske

finansministern Baker — förordas sålunda att de större industriländerna

inom OECD upprättar ett samlat program för att avveckla skuldkrisen.

Programmet bygger på insatser för att stärka de tillväxtskapande faktorerna i
skuldländerna. Vidare förutsätts Världsbanken och Valutafonden medverka
liksom de långivande bankerna.

Sammanfattningsvis gör utskottet följande bedömning av den internationella
utvecklingen under år 1986. Den sjunkande dollarkursen och prisfallet
på råolja har med undantag för Norge och Storbritannien väsentligt
förbättrat de ekonomiska utsikterna för länderna inom OECD-området.

Alltjämt utgör emellertid underskotten i Förenta staternas budget- och
bytesbalans och den internationella skuldkrisen påtagliga hot mot en positiv
ekonomisk utveckling.

Om oljepriset under år 1986 skulle hamna i intervallet 15-20 dollar per fat
blir konsekvensen av oljeprisfallet att den tidigare väntade konjunkturnedgången
år 1986 förskjuts framåt i tiden. För år 1987 är risken stor att den i
Förenta staterna förväntade finanspolitiska åtstramningen leder till en
ytterligare försvagning av den ekonomiska aktiviteten i Västeuropa.

I nästa avsnitt redovisas bedömningen av den ekonomiska utvecklingen i
Sverige. De internationella förutsättningar som gäller för denna kan
översiktligt sammanfattas i följande tabell.

Tabell 4. Internationella förutsättningar

	1984	1985	19862
BNP i OECD, %	4,9	2,8	3,2
Exportmarknadstillväxt, %'	11,3	7,1	6
Dollarkurs i kr.	8,28	8,61	7,40
Råoljepris, dollar per fat	28	27	19

1 Avser bearbetade varor vägt enligt varje lands betydelse som avsättningsmarknad för
svensk export av bearbetade varor.

2 Finansutskottets bedömning.

Utvecklingen i Sverige

De senaste tre åren har den svenska ekonomin kännetecknats av en god
tillväxt, med i genomsnitt drygt 2,5 % per år. Det gångna årets tillväxt i
bruttonationalprodukten stannade vid 2,2%, dvs. obetydligt lägre än vad
som förutsades i 1985 års kompletteringsproposition. Däremot steg konsumentpriserna
mer än vad som förutsågs i kompletteringspropositionen.

Prisstegringen blev under loppet av året 5,7 %. Att ökningen blev högre än
väntat hänger samman med att lönerna ökade snabbare än vad som antogs i
den reviderade finansplanen våren 1985. Preliminära beräkningar för år 1985
visar att timlönerna totalt ökade med omkring 6,5 % och för industrin med ca
8%. Främst beroende på ökade transfereringar, som t. ex. skatterabatten 22

och den kraftiga höjningen av barnbidragen, steg hushållens realinkomster
med något mer än 2%. Realinkomstökningen tillsammans med en fortsatt
neddragning av sparandet medförde att den privata konsumtionen ökade
med nära 3 %. Det var en väsentligt kraftigare tillväxt än vad utskottet
förutsåg i slutet av maj 1985. En mycket positiv utveckling för landet som
helhet kunde även för år 1985 noteras för investeringarna. Däremot
utvecklades utrikeshandeln väsentligt sämre än väntat. En lägre exporttillväxt
och en kraftig ökning av importen bidrog till ett negativt bytesbalanssaldo
på 10 miljarder kronor.

Det kraftiga fallet i oljepriserna, som inleddes i slutet av år 1985, och i viss
utsträckning även de senaste månadernas valutakursförändringar har på ett
markant sätt förändrat förutsättningarna för den svenska ekonomins utveckling
under år 1986. Det innebär att den bedömning av utvecklingen som
presenteras i finansplanen måste ändras på flera punkter. Konjunkturinstitutet
har för utskottet redovisat vissa bedömningar av effekterna på den
svenska ekonomin av sänkta oljepriser och lägre dollarkurs.

I årets finansplan antas inflationen under loppet av år 1986 kunna
begränsas till något mer än 4%. Under förutsättning att parterna på
arbetsmarknaden inte träffar ett avtal som försämrar det svenska näringslivets
konkurrenskraft bör de senaste månadernas kraftiga oljeprisfall och den
fortsatt sjunkande dollarkursen kunna medföra att inflationen under loppet
av år 1986 stannar vid 3—31/2%. En sådan påtaglig neddragning av
inflationen bör ge utrymme för en ökning av hushållens realinkomster med
de antaganden om löneutvecklingen som görs i finansplanen. Ett rimligt
antagande är att de reala disponibla inkomsterna under år 1986 bör kunna
öka i minst samma omfattning som under föregående år, dvs. med drygt 2 %.

Ett fullt genomslag av såväl förändringar i oljepriserna som i valutakurserna
skulle innebära vissa förändringar i bedömningen av försörjningsbalansposterna.
På motsvarande sätt som i avsnittet om den internationella
utvecklingen har endast effekter av de internationella prisförändringarna
beaktats.

FiU 1985/86:10

Tabell 5. Försörjningsbalans och nyckeltal

FiU 1985/86:10

	Miljarder kr 1984	Procentuell volymförändring 1984 1985 19862
BNP	787,2	3,4	2,2	2,2
Import av varor och tjänster	254,1	4,7	8,1	5,4
Tillgång	1 041,3	3,7	3,6	3,0
Privat konsumtion	397,9	1,3	2,8	2,5
Offentlig konsumtion	221,5	2,0	0,9	1,4
Stat	61,0	0,3	-1,0	-0,9
Kommuner	160,5	2,7	1,7	2,2
Bruttoinvesteringar	144,9	3,9	6,3	0,5
Lagerinvestering	-7,5	0,7'	1,1*	0,4*
Export av varor
och tjänster	284,4	6,5	2,0	5,0
Användning	1 041,3	3,7	3,6	3,0
			1984	1985 1986
Konsumentpris dec.-dec.
% per år			8,1	5,7 3,0-	-3,5
Sysselsättn., förändring i
antal personer		+36 000 + 43 000 +26 000
Arbetslöshet, %			3,1	2,9	2,7
Bytesbalans, miljarder kr			3	-10	1

1 Förändring i lagerinvestering i procent av föregående års BNP.

2 PNB:s prognos, omräknad med hänsyn till lägre oljepris och ändrade växelkurser.

På försörjningsbalansens användningssida leder denna kalkyl till en höjning
av prognoserna för den privata konsumtionen och exporten av varor och
tjänster. Höjningen av konsumtionsprognosen är en följd av den tidigare
beskrivna ökningen av hushållens reala disponibla inkomster och ett
antagande om en återhämtning av sparandet till 1984 års nivå. Konsumtionsökningen
blir mycket kraftig och av samma omfattning som under år 1985.

I de reviderade kalkylerna antas att oljeprisfallet och valutakursförändringarna
inte har någon inverkan på investeringarna. En osäkerhetsfaktor
utgör lagerinvesteringarna. Enligt tidigare riksdagsbeslut skall beredskapslagren
av olja dras ned under år 1986. Det kan emellertid ifrågasättas om
detta är fördelaktigt vid nuvarande nivå på oljepriserna. Genomförs inte
neddragningen av oljelagren innebär detta att posten lagerinvesteringar
kommer att öka samtidigt som importen stiger mer än vad som förutsatts.

Sjunkande råoljepriser och fallande dollarkurs innebär att exporten under
år 1986 beräknas öka med drygt 5%. För Sveriges del ökar exportens
marknadstillväxt med en halv procent. Den kan dock inte helt utnyttjas
eftersom många expansiva branscher har kapacitetsproblem.

transfereringsbalansen förbättras något genom det fortsatta fallet i dollarkursen.
Från här angivna utgångspunkter kan bytesbalansen beräknas uppvisa
ett överskott på drygt 1 miljard kronor för år 1986.

De här angivna positiva effekterna på den svenska ekonomin påverkar
givetvis även sysselsättningen. Den högre tillväxten i BNP antas ge en ökning
i sysselsättningen med 0,4%. Arbetslösheten skulle därigenom kunna
pressas tillbaka till omkring 2,7 %. Som framgår av tabell 5 skulle sysselsättningsökningen
1983 till 1986 uppgå till sammanlagt ca 100000 personer.

Eftersom den svenska ekonomins utveckling är starkt beroende av
utvecklingen i OECD-länderna måste här redovisade bedömningar för år
1986 tolkas med försiktighet. Vidare bör understrykas att den bild av den
svenska ekonomin som här beskrivits förutsätter låga löneökningar för år
1986. Uppfylls inte denna förutsättning erhålls givetvis inte samma positiva
utveckling. Inflationen under loppet av året blir då högre än här angivna
3-3,5 % och konkurrenskraften gentemot OECD-området kommer därigenom
att försämras. Effekterna av en sådan utveckling får emellertid inte fullt
genomslag förrän under år 1987.

De statliga löneförhandlingarna

Riksdagens lönedelegation avskaffades genom riksdagens beslut hösten 1985
(KU 1985/86:10). Vissa av delegationens uppgifter delegerades till regeringen
och andra överfördes till finansutskottet. Det innebär att utskottet i
förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor för statens arbetstagare överlägger
med statsråd som regeringen bestämmer och att utskottet på
riksdagens vägnar får godkänna avtal som gäller generell reglering av de
statliga anställningsvillkoren eller är av mer avsevärd, självständig statsfinansiell
betydelse. Övriga avtal har riksdagen bemyndigat regeringen att
godkänna. Utskottet har i ett yttrande till konstitutionsutskottet (FiU
1984/85:3 y) redovisat sin syn på hur dessa arbetsuppgifter bör lösas.

Inför de kommande avtalsförhandlingarna på det statliga området har
utskottet den 28 januari 1986 haft överläggningar med statsrådet Bengt K. Å.
Johansson biträdd av statens arbetsgivarverks chef Birger Bäckström.
Utskottet vill i detta sammanhang redovisa sin syn på utgångsläget i de
statliga förhandlingarna.

Utskottet har i det föregående beskrivit sin syn på det ekonomiska läget i
landet och gjort vissa bedömningar av framtidsutsikterna. En central
utgångspunkt i dessa bedömningar är antagandena om löne- och kostnadsutvecklingen.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan devalveringarna 1981
och 1982 haft en jämförelsevis god exportledd tillväxt. Produktionsökningen
och lönsamheten har förbättrats och investeringarna har ökat kraftigt. Den
framtida politiken bör inriktas på att nå full sysselsättning och ökad välfärd,
vilket innebär både arbete och sparande, både tillväxt av produktionen och
stramhet i den ekonomiska politiken.

En viktig förutsättning för en framgångsrik politik på dessa områden är att
näringslivet behåller sin konkurrenskraft, vilket kräver att kostnadsutvecklingen
hålls tillbaka.

Utskottet vill instämma i vad som anförs i finansplanen att den tillväxt som
kan uppnås till betydande del måste användas för att minska våra underskott

FiU 1985/86:10

och öka sparandet för produktiva investeringar. I övrigt måste tillväxten
fördelas så att reallönerna kan stiga och hushållens realinkomster öka. Det
finns starka fördelningspolitiska skäl som talar för en sådan användning av ett
förbättrat produktionsresultat. Det innebär att den offentliga sektorns
resursanspråk måste hållas tillbaka.

Det är viktigt att en uppgörelse om lönerna träffas som skapar förutsättningar
för både höjda reallöner och långsiktig stabilitet och expansionsförmåga
i vår ekonomi. Detta kräver låga kostnadsökningar och långsiktighet i
lönepolitiken. Utskottet har i andra sammanhang uttalat det angelägna i att
arbetsmarknadens parter utvecklar en lönebildningsmodell som anger hur
löneavtal skall nås som är förenliga med en stabil tillväxt i ekonomin. Ett
sådant arbete pågår.

För att skapa en gemensam referensram inför de nu aktuella förhandlingarna
på det statliga området vore det värdefullt om parterna kunde medverka
till att ta fram ett gemensamt ekonomiskt bakgrundsmaterial som anger vissa
förutsättningar för förhandlingarna. Det är sannolikt att exempelvis konjunkturinstitutet
och statistiska centralbyrån skulle kunna bidra med sådant
material.

Riksdagen behandlade hösten 1985 vissa frågor om den statliga personalpolitiken
(prop. 1984/85:219, AU 1985/86:6). I propositionen lämnades en
redogörelse för den fortsatta inriktningen av lönepolitiken på det statligt
reglerade området. Denna inriktning kan sammanfattas på följande sätt:

- att lönepolitik och lönesystem skall vara förenliga med en balanserad
samhällsekonomi,

- att stora löneskillnader skall undvikas för arbetstagare med likvärdiga
arbeten inom olika arbetsmarknadssektorer,

- att statens positioner i löneförhandlingarna tydligare skall bestämmas av
verksamhetsintresset och av strävan att åstadkomma en ändamålsenlig
personalförsörjning,

- att lönesystemet skall främja flexibilitet, decentralisering och delegering,

- att lönepolitiken i övrigt skall grundas på demokratiska ideal om rättvis
fördelning.

Riksdagen delade de uppfattningar som redovisades i propositionen.

Lönebildningen inom den statliga sektorn får betydelse för hela samhällsekonomin
dels direkt genom sin inverkan på statsbudgeten, dels indirekt som
jämförelse för andra arbetsmarknadssektorer. Den direkta inverkan har
hittills uppkommit genom att myndigheterna har kompenserats med anslagsmedel
för lönehöjningar i kollektivavtalen. Det har emellertid diskuterats att
låta myndigheterna få större frihet att besluta om interna frågor inom givna
ekonomiska ramar liksom att öka långsiktigheten i den ekonomiska planeringen
för myndigheterna. En förändring i denna riktning, i förening med
ökat lokalt ansvar för arbetsgivarfrågorna, skulle innebära att myndigheterna
inte längre automatiskt skulle kompenseras för kostnadsökningar till följd
av avtal. Myndigheterna ges en s. k. cash-limit. Ett sådant system kräver
sannolikt också förändringar i tjänstestruktur och tillämpning av löneplaner.
Det finns dock skäl, som utskottet ser det, att analysera de förändringar som
krävs för och vad effekterna blir av att ytterligare delegera arbetsgivaransvaret.
Det finns i detta sammanhang också skäl att uppmärksamma de

FiU 1985/86:10

svårigheter som uppstår i personalförsörjningen inom vissa områden. Inom
den statliga sektorn finns vissa nyckelgrupper som har varit svåra att
rekrytera och att behålla. Detta har lett till att lönesystemet fått vissa inslag
av lokal eller individuell anpassning av lönen. En ökad delegering av
arbetsgivaransvaret skulle ge vissa ytterligare sådana möjligheter, vilket är
angeläget med hänsyn till vad som ovan anförts.

Utskottet har med det anförda endast velat ange vissa allmänna utgångspunkter
för förhandlingarna. Det är givet att det krävs ett samspel mellan den
ekonomiska politiken och löneutvecklingen. För att arbetsmarknadsparternas
arbete med att hålla kostnadsstegringarna nere skall kunna resultera i
höjda reallöner måste den offentliga sektorns anspråk på de reala resurserna
hållas tillbaka så att skattetrycket inte behöver höjas. De angelägna uppgifter
som åligger kommuner och landsting gör att den kommunala konsumtionen
inte kan dras ned, men det är uppenbart att den höga ökningstakt som varit
de senaste åren inte kan få fortsätta. Den statliga konsumtionen måste
fortsätta att minska, vilket innebär ökade krav på flexibilitet och anpassning
av den statliga verksamheten.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Den ekonomiska tillväxten har varit god under de senaste tre åren och legat
över genomsnittet för Västeuropa. Lönsamheten i näringslivet har förbättrats
avsevärt samtidigt som investeringarna och då främst industriinvesteringarna
har ökat påtagligt.

Även om arbetslösheten fortfarande är för hög har arbetsmarknadsläget
sedan år 1983 successivt förbättrats. Detta har bl.a. inneburit att det varit
möjligt att något dra ned på de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Budgetunderskottet har nedbringats från 87 miljarder kronor budgetåret
1982/83 till beräknade 51 miljarder för innevarande år. Denna neddragning
har kunnat ske utan att aktiviteten i ekonomin har påverkats negativt.
Arbetslösheten har sjunkit.

I finansplanen understryks att de uppnådda resultaten inte får tolkas så att
de under senare delen av 1970-talet och i inledningen av 1980-talet
uppkomna obalanserna i den svenska ekonomin nu har eliminerats. Det
betonas att om sysselsättning och realinkomster skall kunna varaktigt
förbättras krävs att ekonomin utvecklas i rätt riktning. Innebörden av detta
är

- att tillväxten måste öka, vilket kräver att inflationen måste pressas ned till
den nivå som råder i våra viktigaste konkurrentländer,

- att tillväxten måste komma från investeringar och export,

- att en aktiv sysselsättningspolitik måste föras, innebärande en långsiktig
förbättring av arbetsmarknadsläget; denna politik måste kompletteras
med en arbetsmarknadspolitik som på kort sikt begränsar arbetslösheten,

- att kampen för en rättvis fördelning måste intensifieras.

Som framgått av utskottets bedömning av den ekonomiska utvecklingen
för år 1986 kan situationen bli något mer gynnsam än vad som kunnat förutses
i finansplanen. Sålunda finns förutsättningar för att ytterligare minska
arbetslösheten, nå ett positivt bytesbalanssaldo och samtidigt ytterligare

FiU 1985/86:10

reducera underskottet i budgeten. De strukturella obalanserna i ekonomin
utgör emellertid alltjämt ett hot mot vår välfärd. Dessa måste elimineras.

Den ekonomiska politik som föreslås i motionerna Fi213 (m), Fi219 (fp)
och Fi217 (c) består av följande huvuddelar. Det bör observeras att man i
dessa motioner inte haft möjlighet att beakta de nyligen inträffade oljeprisoch
valutakursändringarna.

För det första föreslås en minskning av utgifterna i stat och kommun,
främst för offentlig konsumtion och transfereringar.

För det andra föreslås sänkta marginalskatter, inflationsjusterad skatteskala
och sänkt förmögenhetsskatt. Någon höjning av skattetrycket kan inte
accepteras. I motion Fi213 (m) krävs tvärtom en sänkning av skattetrycket.

För det tredje föreslås åtgärder för att avreglera näringslivet och avmonopolisera
den offentliga sektorn. Ökat inslag av konkurrens i den offentliga
sektorn genom privatisering skapar enligt motionärerna effektivare och
billigare produktion samt större variationsrikedom i tjänsteutbudet.

För det fjärde anser motionärerna att löntagarfonderna måste avskaffas.

För det femte måste lönebildningssystemet reformeras. Om statsmakterna
korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal riskerar löneökningstakten
att bii för hög.

Utskottet vill med anledning av de tre partiernas förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken anföra följande synpunkter. Utskottet behandlar först
vissa allmänna utgångspunkter i vart och ett av förslagen och sammanfattar
därefter sitt resonemang genom att ta upp de fördelningspolitiska effekterna
av förslagen.

I alternativet till den nuvarande politiken som presenteras i motion Fi213
(m) understryks att tillväxtens förutsättningar måste sättas i centrum vid
utformningen av den ekonomiska politiken. Som framhålls i finansplanen är
detta en förutsättning för att nå en varaktigt hög sysselsättning och höjning av
reallönerna. Utskottet delar denna uppfattning. Motionärerna anser i likhet
med vad som anförs i finansplanen att detta kräver att inflationen måste
pressas ned till en nivå som högst motsvarar vad som gäller i våra viktigaste
konkurrentländer. Motionärerna bortser emellertid helt ifrån de konflikter
som uppstår vid en ensidig prioritering av inflationsmålet. I motionen
hänvisas bl. a. till de resultat som uppnåtts i vissa länder i Västeuropa. Det är
riktigt att man i dessa länder genom en kraftig sänkning av inflationen lyckats
stabilisera tillväxten sedan år 1984 på en godtagbar nivå. Men detta har lett
till en mycket negativ utveckling på arbetsmarknaden.

Enligt utskottet är det inte tillräckligt att vidta åtgärder för att öka
tillväxten vilka först på längre sikt kan antas få positiva effekter på
sysselsättningen. Den ekonomiska politiken måste även på kort sikt utformas
så att den motverkar en försvagning av sysselsättningen. Att upprätthålla en
hög sysselsättning är det viktigaste fördelningspolitiska målet.

Det innebär att stora krav ställs bl. a. på arbetsmarknadspolitiken. Den
kan inte enbart ses som ett allmänt tillväxtbefrämjande medel utan måste
även vara selektivt inriktad och ge omedelbara resultat för exempelvis
sådana grupper som arbetslösa ungdomar och långtidsarbetslösa. Enligt
utskottets mening uppfyller inte den inriktning av den ekonomiska politiken
som föreslås i motion Fi213 (m) dessa villkor.

FiU 1985/86:10

Den låga ambitionsnivå som motionärerna ålägger målet full sysselsättning
återspeglas även i synen på avtalsförhandlingarna. I motion Fi213 (m)
framhålls att de avtalsslutande parterna skall ha ansvaret för sysselsättningen.
Innebörden av detta är att statsmakterna inte i efterhand skall korrigera
negativa effekter av för höga avtal. Utskottet kan inte godta synsättet att de
avtalsslutande parterna ensamma skall ha ansvaret för sysselsättningen.
Självfallet har parterna ansvaret för att träffa avtal som är förenliga med en
god och balanserad tillväxt i ekonomin. Men statsmakterna kan inte frånsäga
sig ansvaret för att vidta de ekonomisk-politiska åtgärder som visar sig
nödvändiga för att nå de samhällsekonomiska målen. Att nå full sysselsättning
är ett övergripande mål, vilket innebär att samhället inte kan avsäga sig
ansvaret för sysselsättningen.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att det totala skattetrycket
kan sänkas. Budgetsituationen gör att någon sänkning av det totala
skattetrycket inte kan bli aktuell under de närmaste åren.

I motionen krävs vidare att den offentliga sektorn minskas och att en ökad
konkurrens införs i denna sektor för att öka effektiviteten och valfriheten.
Våren 1985 behandlade utskottet motsvarande frågor i tre betänkanden (FiU
1984/85:10, 30 och 35). Utskottet konstaterade därvid att en stark offentlig
sektor är och förblir en förutsättning för allas vår välfärd. Det hindrar
emellertid inte att privat verksamhet som komplement till offentlig verksamhet
kan verka stimulerande på utveckling och rationalisering. I vissa fall -om än inte alltid — kan offentlig verksamhet utformas så att politiskt
uppställda mål kan förverkligas även genom att utnyttja lämpliga entreprenadformer.
Men riskerna för fördelningspolitiska snedvridningar är uppenbara.
Utskottet framhöll också att flera internationella undersökningar visar
att det inte finns något som tyder på att en privatisering till följd av sina
inneboende egenskaper ger lägre kostnader. Vad gäller här behandlade
frågor finner utskottet ingen anledning att ändra sitt ställningstagande.

I motion Fi219 (fp) understryks att den ekonomiska politiken måste utformas
så att tillväxten främjas. Sammanfattningsvis innebär de åtgärder som
föreslås att den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken på
många punkter överensstämmer med förslagen i motion Fi213 (m).

Även om det föreligger betydande nivåskillnader mellan förslagen i
motionerna Fi213 (m) och Fi219 (fp) till besparingar är den kritik som riktas
mot motion Fi213 (m) enligt utskottets uppfattning i viss utsträckning också
giltig för den politik som föreslås i motion Fi219 (fp). Tillväxten skall främjas
men de sysselsättningsproblem som måste uppkomma vid en kraftig nedpressning
av inflationen berörs överhuvud taget inte i motionen.

I motion Fi219 (fp) liksom i motion Fi213 (m) och Fi217 (c) hävdas att
statlig inblandning i avtalsrörelsen måste undvikas. Enligt motionärerna är
det tillräckligt att regering och riksdag genom den ekonomiska politiken
skapar ”goda förutsättningar” för att nå ett lågt avtal. Enligt utskottets
mening är detta en kraftig förenkling av hur lönerna bestäms. Marknadsförhållandena,
dvs. efterfrågan på arbetskraft och möjligheterna att utnyttja
vinstsituationer i företagen, är en avgörande faktor för lönebildningen. Den
motsättning som exempelvis råder mellan höga vinster i företagen för att nå

FiU 1985/86:10

en hög investeringsnivå och en rättvis fördelningspolitik kan kräva att
regeringen medverkar som diskussionspart i lönerörelsen. Utskottet finner
det i detta sammanhang egendomligt att man i motionerna Fi213 (m) och
Fi219 (fp) inte alls berör den konflikt mellan att skapa incitament till låga
avtal och förslagen i motionerna på besparings- och skatteområdet, som
förstärker de i dag rådande fördelningsproblemen.

I motion Fi217 (c) betonas att en minskning av statens budgetunderskott har
avgörande betydelse för inflationsbekämpningen. Budgetunderskottet är,
sägs det i motionen, inflationsgenererande dels genom att det innebär en
likvidisering av den svenska ekonomin, dels genom att dess finansiering
driver upp den allmänna räntenivån. I övrigt framhålls i motionen bl. a.
vikten av att tillväxten ökar, nödvändigheten av att industrisektorn byggs ut,
att marginalskatterna sänks och att sysselsättningen värnas, varvid särskilt de
regionalpolitiska aspekterna betonas.

Utskottet kan utifrån här redovisade sammanfattning dela motionärernas
uppfattning om de allmänna mål som måste gälla för den ekonomiska
politiken. För att uppfylla dessa mål framförs i motionen förslag till
besparingar, som räknat på helår antas ge en i jämförelse med finansplanen
ytterligare förstärkning av budgeten på drygt 2 miljarder kronor. Enligt
utskottets beräkningar, som utskottet återkommer till senare, innebär
emellertid ett fullföljande av förslagen i motion Fi217 (c) en varaktig
budgetförsvagning.

Som motionärerna själva framhåller leder en sådan politik till en allvarlig
försämring av rådande obalanser i den svenska ekonomin.

Avslutningsvis vill utskottet i detta sammanhang ta upp några fördelningspolitiska
aspekter med anledning av vad som anförs i finansplanen och i
motionerna Fi213 (m), Fi219 (fp) och Fi217 (c).

Full sysselsättning och låg inflation har varit ledstjärnor för den ekonomiska
politik som förts under senare år och som har kommit att kallas den tredje
vägens politik.

Inflationen har tidigare varje år omfördelat betydande belopp från sparare
till låntagare. Omfördelningarna har varit större än de som sker via de flesta
fördelningspolitiskt motiverade transfereringssystem. Att få ner inflationen
och undanröja dessa okontrollerade överföringar av tillgångar är därför
viktigt ur fördelningssynpunkt.

Inflationen har tidigare hämmat den ekonomiska utvecklingen och hotat
sysselsättningen. Den har också inneburit att reallönerna sjunkit under en
följd av år. En hög och jämn sysselsättning och ett fast penningvärde är två
avgörande förutsättningar för att nå en jämnare fördelning av välfärden.

Utskottet konstaterar att den förda politiken nu har börjat bära frukt.
Sysselsättningen i industrin och i den privata tjänstesektorn har ökat
väsentligt och inflationen har dämpats. Under loppet av innevarande år
väntas priserna öka med 3-3,5%.

Skall obalanserna i ekonomin undanröjas krävs även i fortsättningen en
betydande tillväxt i industrisektorn. Vinstnivån i den konkurrensutsatta
delen av näringslivet har ökat och måste ligga på en hög nivå för att den
nödvändiga expansionen skall komma till stånd.

FiU 1985/86:10

När krav på hög vinstnivå förenas med krav på dämpad löneutveckling
uppkommer fördelningspolitiska motsättningar som ställer stabiliseringspolitiken
inför svåra och konfliktfyllda problem. Skall en varaktig industriell
tillväxt säkerställas måste medborgarna kunna räkna med att den utdelning
som gjorda uppoffringar leder till fördelas rättvist och utnyttjas för att bygga
upp och stärka vår konkurrenskraft.

De förslag till åtgärder som förordas i budgetpropositionen och i de olika
motionerna bör enligt utskottets mening prövas mot denna bakgrund.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att den förda stabiliseringspolitiken
har kompletterats med åtgärder som direkt syftat till att omfördela bördorna
i samhället. Värdet av avdragsrätten för underskott i inkomstbeskattningen
har begränsats för höginkomsttagare. Förmögenhetsbeskattningen har tillfälligt
skärpts. Skattereduktionen vid utdelning på svenska aktier har slopats.
Realisationsvinstbeskattningen på aktier har skärpts. En omsättningsskatt
på aktiehandel har införts. Schablonavdraget vid inkomstbeskattningen har i
år höjts från 1 000 till 3 000 kr., vilket är av störst betydelse för löntagare med
låga eller genomsnittliga inkomster.

Direkta insatser har också gjorts för att stödja de utsatta grupperna i
samhället. Barnbidrag och bostadsbidrag har höjts. Trots en mycket
restriktiv utgiftsprövning har det i årets budgetförslag givits utrymme för
ytterligare åtgärder med fördelningspolitiskt syfte. Bostadsbidraget föreslås
t. ex. bli höjt i två etapper under budgetåret, och särskilda insatser görs på
handikappområdet.

Utskottet konstaterar också att i de budgetalternativ som redovisas i
motionerna Fi213 (m), Fi217 (c) och Fi219 (fp) återfinns krav på långtgående
marginalskattesänkningar. Längst går man därvid i motion Fi219 (fp) som
förordar att marginalskatten skall vara högst 50 % för inkomsttagare med
årsinkomster upp till ca 200000 kr. Detta krav innebär att marginalskatten
behöver sänkas med 20 procentenheter vid denna högre inkomstnivå. I
motion Fi213 (m) föreslås för samma inkomstläge en marginalskatt på 60 %,
dvs. en hälften så stor sänkning. Å andra sidan har dessa motionärer mer
långtgående krav på marginalskattesänkningar vid inkomstnivåerna runt
140 000 kr., där marginalskatten enligt deras mening bör begränsas till 40 %
inom tre år.

Dessa krav på skattelättnader — som framför allt gynnar dem med höga
inkomster — kombineras med krav på väsentligt lindrad förmögenhetsbeskattning
och lättnader i beskattningen av aktieutdelningar. Snarlika krav på
lindrad kapitalbeskattning framförs också i motion Fi217 (c). Ett gemensamt
krav från de tre partierna är dessutom att fastighetsskatten avvecklas.

Samtidigt förs i de tre motionerna fram förslag som ger försämrade villkor
för breda grupper i samhället. Sålunda vill man i motion Fi219 (fp) successivt
minska det kommunala grundavdraget med 3000 kr., vilket motsvarar en
skattehöjning på 900 kr. för alla inkomsttagare. Dessutom vill man i de tre
motionerna höja egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och dra ned på
olika typer av bostadsstöd. I motion Fi219 (fp) och framför allt i motion Fi213
(m) föreslås att utgående ersättning från sjukförsäkringen skall begränsas. I
den sistnämnda motionen föreslås dessutom inskränkningar i föräldrapenningen.
I båda motionerna avvisas också den i budgetpropositionen föreslag -

FiU 1985/86:10

na höjningen av bostadsbidragen och föreslås vidare att skattereduktionen
för fackföreningsavgifter slopas samt att livsmedelssubventionerna successivt
avvecklas.

Den omfördelning av inkomster som dessa åtgärder skulle ge upphov till
strider enligt utskottets mening mot de fördelningspolitiska krav som
medborgarna har rätt att ställa. Utskottet kan inte finna annat än att
åtgärderna saknar förutsättningar att vinna den breda uppslutning som nu
erfordras för en fortsatt stabil utveckling med återhållsamma löneökningar.
Tvärtom befarar utskottet att åtgärderna skulle medföra krav på kompensation
från de drabbade grupperna, vilket mycket snart skulle driva upp
kostnadsläget och därmed försämra vår konkurrenskraft. Utskottet kan
därför inte ställa sig bakom en politik med denna inriktning.

Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet motionerna Fi213 yrkande
1, Fi219 yrkande 1 och Fi217 yrkande 1.

I motion Fi218 (vpk) upprepar motionärerna sin starka kritik från våren 1985
mot den nuvarande politikens uppläggning. Kritiken gäller både stabiliseringspolitiken
och fördelningspolitiken. Tolkningar av sammanhang samt
inriktning av åtgärder och prioriteringar ter sig, sägs det i motionen, som ett
återskall från kapitalismens ekonomer. Lönebildningen framställs som det
stora hotet medan det råder en närmast stötande tystnad inför vinst- och
spekulationselementen.

Utskottet kan inte godta den beskrivning som ges i motionen om hur
sambandet mellan löner och priser är beskaffat. I motionen hävdas att höga
nominella löneökningar inte har något samband med inflationsutvecklingen.
Med en sådan beskrivning av verkligheten blir det givetvis inte nödvändigt att
i nuvarande läge förorda återhållsamma löneökningar för att hålla tillbaka
kostnadsstegringar och därigenom försvara den konkurrenskraftsförbättring
gentemot våra utländska konkurrenter som de tre senaste årens politik lett
fram till.

Vad gäller motionärernas kritik mot den förda fördelningspolitiken
hänvisar utskottet till vad utskottet anförde vid behandlingen av 1985 års
finansplan (FiU 1984/85:10).

Utskottet framhöll vid detta tillfälle att en politik som kräver ett högt
vinstläge för att hålla en hög investeringsnivå och samtidigt eftersträvar
måttliga löneökningar för att hålla tillbaka kostnadsstegringar givetvis i sig
inrymmer en fördelningspolitisk konflikt. Utskottet underströk att det är
mot denna bakgrund man skall se införandet av löntagarfonder och den förda
fördelningspolitiken. En rad ytterligare fördelningspolitiska åtgärder har
dessutom vidtagits. Förmögenhetsskatten har höjts, omsättningsskatt på
aktier har införts och realisationsvinst- samt vinstbeskattningen har skärpts.

Utskottet har sympatier för motionärernas ambitioner när det gäller
sysselsättning och fördelningspolitik. Men enligt utskottets uppfattning
kommer den i motionen föreslagna politiken att leda till ökande obalanser
som försvårar möjligheterna att nå en varaktigt hög sysselsättning med hög
tillväxt i ekonomin.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi218 yrkandena 1,3,6 och 8.

FiU 1985/86:10

Sammanfattningsvis anser utskottet att den tredje vägens politik som
inleddes med en kraftig devalvering hittills varit framgångsrik. Inflationen
har dämpats och sysselsättningen har ökat i industrin. Genom att vinstnivån i
näringslivet har höjts har investeringarna stigit. Året 1985 har dock varit
negativt från den synpunkten att tillväxten i exporten blev svag. En kraftig
ökning av importen — till en del orsakad av höjningen av investeringsnivån —
bidrog till ett negativt saldo på bytesbalansen. Genom en stram budgetbehandling
reducerades budgetunderskottet till 52 miljarder kronor.

Obalanserna i den svenska ekonomin har emellertid inte eliminerats. Den
tredje vägens politik måste fortsätta. Utskottet vill understryka att detta är
nödvändigt trots att utvecklingen för år 1986 ter sig mer gynnsam nu än vad
den gjorde vid tidpunkten för presentationen av finansplanen. Inflationen
måste pressas ned till samma nivå som gäller för våra konkurrentländer. I
annat fall kommer den fördel som den svenska ekonomin erhållit genom
fallet i oljepris och dollarkurs endast att bli en tillfällig förbättring.
Inflationsgapet mot omvärlden skulle fortsätta att växa, vilket skulle
innebära att underskotten i bytesbalansen och budgeten växte med svåra
följder för bl. a. sysselsättningen.

Den senaste tidens förändringar i oljepriser och dollarkurs ger som
utskottet berört vissa förbättringar i den svenska ekonomin, men de kan
också orsaka vissa problem. En alltför kraftig uppgång i den privata
konsumtionen kan, såsom inträffade våren 1985, snabbt leda till en kraftig
importökning och försämrad extern balans. Det finns därför starka skäl för
att vaksamt följa utvecklingen under året av den inhemska efterfrågan och
återverkningarna på import och handelsbalans för att vid behov kunna vidta
åtstramande åtgärder.

En av förutsättningarna för att konkurrenskraften skall kunna bibehållas
är låga avtalsmässiga löneökningar. Finanspolitiken måste vara stram och nu
utformas så att bördan på penningpolitiken lättas. En stram finanspolitik
skapar förutsättningar för ett fortsatt fall i räntenivån. Detta innebär att
avkastningskraven på produktiva investeringar kan sänkas. Investeringsnivån
kan därigenom hållas kvar på en hög nivå vid en lägre vinstandel. Detta
skulle möjliggöra högre reallöner, vilket skulle betyda att de fördelningspolitiska
problemen minskar.

Utskottet anser att fördelningspolitiken måste fortsättningsvis inriktas på
att mildra de spänningar som vinstuppgången i näringslivet orsakat. Det är
viktigt att de nya skatteskalor som regeringen inom kort avser att förelägga
riksdagen utformas så att de möjliggör höjda reallöner förutsatt att de
nominella löneökningarna och prisökningarna blir låga.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska politiken bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Detta innebär att
utskottet inte kan ställa sig bakom de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som redovisas i motionerna Fi213 (m), Fi217 (c), Fi219 (fp) och Fi218 (vpk).
Detsamma gäller det förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som
återfinns i motion Fi211 av Alf Svensson (c), yrkande 1.

I motion Fi217 (c) krävs även att regional balans skall vara ett av de
övergripande målen för den ekonomiska politiken. Utskottet kan emellertid

FiU 1985/86:10

3 Riksdagen 1985186.5 sami. Nr 10

konstatera att så redan är fallet. Det framgår bl. a. av utskottets betänkande
om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (FiU 1984/
85:6). Vid uppräkningen av de ekonomisk-politiska målen anges utöver de
traditionella målen för samhällsekonomisk balans också regional balans.

Utskottet framhöll vid detta tillfälle att det inte är möjligt att med ett
sammanfattande mått siffermässigt precisera innebörden av ett sådant mål.
Vidare underströks att en stark och stabil tillväxt på nationell nivå är av
avgörande betydelse för utvecklingen även i de landsdelar som i dag har
betydande sysselsättningsproblem. Utskottet avstyrker mot här angiven
bakgrund motion Fi217 yrkande 3.

Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken

Utvecklingen på kreditmarknaden under år 1985 blev mycket dramatisk.
Den 13 maj 1985 höjde riksbanken diskontot med 2 procentenheter och
straffräntan med 2,5 procentenheter för att bl. a. bromsa ett kraftigt
valutautflöde som pågått sedan slutet av år 1984. Efter den räntehöjningen
utvecklades valutasituationen positivt, och riksbanken kunde den 11 juli

1985 sänka såväl diskontot som straffräntan med 1 procentenhet. Även efter
ränteändringen i juli fortsatte valutainflödet.

Den internationella valutasituationen karakteriserades emellertid av stor
osäkerhet med kraftiga kursfluktuationer, framför allt för den amerikanska
dollarn. Riksbanken dröjde därför med att ändra straffräntan och lät i stället
penningmarknadsräntorna sjunka något. Först i slutet av oktober och i
mitten av november sänkte riksbanken straffräntan i två steg från 15 % till
13%. Den 21 november 1985 beslutade riksbanksfullmäktige att ändra
villkoren för bankernas upplåning i riksbanken. Straffräntan ersattes med en
räntetrappa. Samtidigt beslutades att kassakvoten skulle höjas från 1 % till
3%, och rekommendationerna om utlåningstak och utlåningsreglering
upphävdes med omedelbar verkan.

Bakgrunden till att en straffräntetrappa infördes är följande. En bank
kunde tidigare låna i riksbanken till diskontot upp till ett belopp motsvarande
25% av bankens eget kapital. Upplåning därutöver skedde till straffränta
utan några beloppsmässiga begränsningar.

Under år 1985 lånade många banker permanent till straffränta. När
straffräntan var effektiv på detta sätt återverkade den starkt på ränteläget på
hela penningmarknaden. Straffräntan borde enligt riksbanken snabbt kunna
anpassas till förändringar på penning- och valutamarknaderna. När det
gällde att genomföra marknadsoperationer utgjorde den tidigare rätten att
låna i riksbanken till fast ränta utan någon beloppsbegränsning ett problem.
Den stora växande rörligheten på penning- och valutamarknaden motiverade
en ökad automatik i ränteanpassningen. Den nu införda räntetrappan gör
det möjligt att göra marknadsoperationerna mer effektiva.

Valutainflödet fortsatte även sedan dessa förändringar införts. Det totala
valutainflödet för hela 1985 blev därmed 2,6 miljarder kronor. Inflödet sedan
maj uppgick till 11,2 miljarder kronor. Riksbanken sänkte den 17 januari

1986 diskontot med ytterligare en procentenhet utan att vid det tillfället
justera den s. k. räntetrappan. Diskontot har genom de förändringar som

FiU 1985/86:10

skett på kreditmarknaden inte samma normerande betydelse som tidigare.
Det kan förutsättas att andra begrepp kommer att utvecklas på motsvarande
sätt som skett i andra länder. Under en övergångstid kommer diskontot
emellertid att ha viss betydelse, eftersom det utnyttjas i olika typer av
överenskommelser och civilrättsliga avtal.

Genom de förändringar riksbanksfullmäktige vidtagit under år 1985 har en
betydande avreglering ägt rum på den svenska kreditmarknaden. Bortsett
från kraven på att banker och försäkringsinstitut skall köpa nyemitterade
bostadsobligationer och de senare även nyemitterade statspapper till prioriterade
räntesatser är räntorna därmed i allt väsentligt marknadsbestämda.

Det kan förmodas att slopandet av utlåningstaken kommer att leda till
betydande förändringar i utlåningens fördelning på kreditmarknaden och på
sikt ge en bättre fungerande kreditmarknad. Riksbanksfullmäktige befarade
att slopandet av utlåningstaken skulle kunna leda till att den totala
kreditvolymen växer snabbare än vad som är samhällsekonomiskt önskvärt
och beslutade därför att som dämpande åtgärd höja kassakraven från 1 % till
3%. Detta har i motion Fi213 (m) uppfattats som en extrabeskattning av
bankerna som andra finansinstitut slipper. Utskottet ser dock kassakvotskravet
som en helt marknadsanpassad styrningsform av bankernas utlåning som
är kopplad till deras exklusiva rätt att låna i riksbanken.

Med de mått som vanligen används för kreditgivning och likviditet kan den
överflyttning av kreditgivningen, som nu kan förväntas till den reguljära
kreditmarknaden, tolkas som att kreditpolitiken blivit mer expansiv. Utskottet
vill därför i likhet med riksbanksfullmäktige understryka att en betydande
anpassning av utestående krediter kan komma att äga rum utan att detta
innebär någon ändring av stramheten i kreditpolitiken. Åtgärderna som
sådana syftar inte till någon förändring av politikens inriktning.

Utskottet återkommer i det följande till budgetpolitikens inriktning och
det statliga upplåningsbehovet med anledning härav. I finansplanen bedöms
statens lånebehov för år 1986 uppgå till 46 miljarder kronor. Dess fördelning
på olika låneformer framgår av tabell 6.

Hushållen förväntas svara för ungefär en tredjedel av underskottets
finansiering. Företagens och kommunernas insättningar på konton i riksbanken
väntas tillsammans med bankernas kassakravsmedel också svara för en
tredjedel av finansieringen. Det resterande upplåningsbehovet täcks genom
finansiering i riksbanken av riksbankens behållna vinstmedel och ökning av
utelöpande sedelvolym. Finansieringen utanför riksbanken sker genom
försäljning av riksobligationer och statsskuld växlar. Stora belopp i form av
statsskuldväxlar förfaller till betalning under året. I strävan att konsolidera
statsskulden avses riksobligationernas andel komma att öka.

Utskottet har inte något att erinra vad gäller underskottets finansiering.
Det är värdefullt att statsskulden konsolideras och att upplåningskostnaderna
minimeras med beaktande av de krav penningpolitiken ställer. Utskottet
anser med anledning av vad som anförs i finansplanen och i motion Fi213 (m)
att det är positivt att staten inte behöver låna utomlands för att kompensera
privat kapitalutflöde eller ett bytesbalansunderskott. Utskottet ställer sig
bakom principen att staten inte under nuvarande ekonomiska förhållanden
skall nettoupplåna i utlandet. Däremot bör självfallet strävan vara att

FiU 1985/86:10

Tabell 6. Finansiering av statens lånebehov 1984-1986

Nettobelopp, miljarder kr.

	1984	1985	1986
Statens budgetunderskott1	74	59	50
Valutaförluster på statliga utlandslån	11	8	4
Statens lånebehov	63	51	46
Finansiering:
1. Riksbanken	28	0	25
därav: företags och kommuners insättningar i riksbanken	9	16	9
kassakravsmedel	-	-	8
övrigt	19	-16	8
2. Inhemsk marknad	35	39	21
därav: prioriterade obligationer	- 3	- 9	0
allemanssparande	6	10	13
premie- och sparobligationer	9	8	4
övrigt	23	30	4
3. Utlandet	0	12	0
Summa finansiering	63	51	46

Källa: Riksbanken.

1 Budgetunderskottet anges här enligt riksgäldskontorets kassamässiga principer och
skiljer sig något från det budgetunderskott som riksrevisionsverket redovisar.

utnyttja förändrade marknadssituationer på utländska lånemarknader för att
hålla nere upplåningskostnaderna och konsolidera utlandsskulden. Med de
bedömningar utskottet redovisat av bytesbalansutvecklingen torde vissa
möjligheter finnas att år 1986 betala tillbaka på våra utlandslån.

Vad utskottet nu anfört om statsskuldspolitiken med anledning av vad som
anförs i motion Fi213 yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige
i riksgäldskontoret till känna.

I flera motioner, - Fi213 (m), Fi602 (fp) och Fi605 av Kjell A. Mattsson
och Elving Andersson (c) - anförs att valutaregleringen bör avvecklas. I
avvaktan på detta bör riksbanken vidta vissa lättnader i valutapolitiken. I
motion Fi605 anförs att dessa lättnader kan göras i ett första steg inom
Norden medan de enligt de båda andra motionerna bör genomföras
generellt.

Valutakommitténs betänkande är för närvarande under remissbehandling.
Förändringar i valutalagstiftningen bör enligt utskottets mening inte
genomföras förrän denna behandling avslutats och regeringens ställningstagande
föreligger. Förändringar i tillämpningen av gällande lagstiftning
åligger det valutastyrelsen att pröva.

I såväl motion Fi213 (m) som Fi217 (c) anförs att möjligheter bör öppnas
för utlänningar att förvärva svenska statspapper. Det skulle enligt motionärerna
få en nedpressande effekt på den svenska räntenivån. Utskottet ställer
sig frågande till om det i första hand är den typen av lättnader som bör
övervägas. Sådana placeringar är mycket lättrörliga och kan för ett litet land
som Sverige orsaka allvarliga störningar i valutahänseende.

FiU 1985/86:10

Utskottet delar inte heller uppfattningen att liberaliseringen i första hand
bör ske inom Norden. Sverige har anslutit sig till OECD:s kapitalliberaliseringsstadga,
vilken inte medger en särbehandling av de nordiska länderna i
detta hänseende. Utskottet har - med riksdagens bifall - därför vid ett
flertal tillfällen uttalat att förändringar i valutaregleringen bör tillämpas
generellt för alla medlemsländer.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi602 och Fi605 samt
Fi213 yrkande 4 i här berörd del.

I motionerna Fi213 (m) och Fi207 av Gullan Lindblad (m) yrkas att den
prioriterade långivningen bör upphöra och att placeringsplikt inte bör
utnyttjas som kreditpolitiskt instrument. I motion Fi207 påtalas särskilt
placeringspliktens negativa konsekvenser för livförsäkrings- och pensionssparande.

Placeringsplikten är ett av de medel som regleras av lagen om kreditpolitiska
medel. Lagen är en fullmaktslag som sätts i kraft av riksdagen genom
tidsbegränsade förordnanden. Enligt senaste beslutet år 1983 (prop. 1983/
84:43, FiU 14, rskr 34) är lagen i kraft t. o. m. utgången av år 1986. Enligt
lagen får regeringen på förslag av riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken
får använda ett eller flera av de kreditpolitiska medlen. Under år 1986
gäller med stöd härav allmän placeringsplikt för livförsäkringsbolag och
Allmänna pensionsfonden. Syftet med ett förordnande om allmän placeringsplikt
är att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten, för
bostadsbyggandet samt för jordbruket.

Placeringsplikten har mjukats upp under senare år. I september 1984
vidtogs en ändring av den för försäkringsbolagen och AP-fonden gällande
allmänna placeringsplikten. Kravet på nettoplacering i prioriterade tillgångar
ersattes med krav på förvärv av prioriterade obligationer direkt från
emittent.

Även för 1985 tillämpades placeringsplikt i form av bruttokrav. För 1985
gällde sålunda att bolagens förvärv av prioriterade obligationer direkt från
emittent skulle uppgå till belopp motsvarande minst 85 % av de totala
placeringspliktsgrundande placeringarna. Som prioriterade obligationer
räknades på samma sätt som 1984 statsobligationer utom riksobligationer
samt bostadsinstitutens och Allmänna Hypoteksbankens obligationer för
finansiering av prioriterade ändamål.

Även för AP-fonden tillämpades allmän placeringsplikt under 1985.
Kraven var desamma som gällde för livförsäkringsbolagen.

AP-fondens och livförsäkringsbolagens placeringskapacitet uppgick år
1985 till 19 resp. 26 miljarder kronor. De förvärvade prioriterade obligationer
för 16 resp. 24 miljarder kronor. Detta motsvarade väl placeringskraven
för året som helhet. För år 1986 tillämpas allmän placeringsplikt för
AP-fonden och livförsäkringsbolag enligt samma konstruktion med bruttokrav
som 1985. AP-fonden och livförsäkringsbolagen skall förvärva prioriterade
obligationer till ett belopp motsvarande minst 80 % av deras totala
nettoplaceringar.

För bankerna gäller sedan likviditetskraven avskaffades år 1983 inte längre
några placeringsdirektiv avseende prioriterade statsobligationer. Bankernas

FiU 1985/86:10

andel av den prioriterade bostadsfinansieringen år 1985 bestämdes i sedvanlig
ordning genom överenskommelse mellan delegationen för bostadsfinansiering
och bankerna. Bankerna förklarade sig därvid villiga att under året
från bostadslåneinstituten och Statens bostadsfinansieringsaktiebolag köpa
prioriterade obligationer till ett sammanlagt belopp av 7650 milj. kr.
Förvärven från emittenterna följde den ingångna överenskommelsen.

En motsvarande överenskommelse har träffats för år 1986 omfattande ett
belopp om 7500 milj. kr.

Räntan för prioriterade obligationer har de senaste åren legat 0,5 till 2,5
procentenheter under motsvarande ränta för oprioriterade lån. Räntenivån
på de oprioriterade obligationerna har varierat kraftigt.

Ett avskaffande av den prioriterade långivningen som föreslås i motionerna
Fi213 (m) och Fi207 skulle sannolikt innebära en höjning av räntenivån för
prioriterade ändamål såsom långivning till bostäder och för jordbrukets
prioriterade investeringar. Tillsammans med samma motionärers krav på
snabbare avtrappning av räntebidragen skulle detta innebära avsevärda
höjningar av boendekostnaderna.

Som utskottet konstaterat har vissa lättnader genomförts i placeringsplikten.
Finansieringen av budgetunderskottet tar en allt mindre andel av den
prioriterade placeringskapaciteten i anspråk. Någon nettoökning av prioriterade
statsobligationer väntas inte ske under 1986. Placeringskvoterna för
försäkringsbolagen och AP-fonderna har sänkts. Ett helt avskaffande av
placeringsplikten enligt motionärernas krav synes emellertid inte möjligt att
genomföra inom den närmaste framtiden med hänsyn till dess betydelse för
bostadsfinansieringen och jordbrukets investeringskostnader. Utskottet avstyrker
med det anförda motionerna Fi207 och Fi213 yrkande 4 i här berörd
del. Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken bör riksdagen som
sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.

Utskottet är inte heller berett att tillstyrka att den prioriterade långivningen
utvidgas. I motion Fi711 av Ivar Franzén (c) föreslås att små vatten- och
vindkraftverk skall kunna utnyttja prioriterade hypotekslån. I motionerna
Fi710 av Britta Bjelle (fp) och Fi732 (c) tas jordbrukets kapitalförsörjning
upp. Som en möjlighet att reducera kapitalkostnaderna anges en utökad
prioriterad långivning till jordbruket.

Utskottet har förståelse för att den kraftiga höjning av räntenivån som
skett under 1970-talet och början av 1980-talet har skapat problem för vissa
jordbrukare. En fortsatt minskning av budgetunderskottet och nedpressning
av inflationen som stärker vår internationella konkurrenskraft och minskar
vårt internationella beroende skapar utrymme för en sänkning av räntenivån.
Det är den vägen som enligt utskottet bör väljas. En ökad differentiering av
kreditmarknaden på det sätt motionärerna föreslår motverkar ett effektivt
utnyttjande av de finansiella resurserna. Utskottet avstyrker mot bakgrund
härav motionerna Fi710, Fi711 och Fi732.

I motion Fi203 av Rolf Clarkson m.fl. (m) begärs att den reglering av
bilkrediter som för närvarande sker via bilkreditförordningen skall avskaffas.

Bilkreditförordningen återinfördes i maj 1985 i samband med att kreditgivningen
för konsumtionsändamål begränsades. Syftet var främst att begränsa
den privata konsumtionen och efterfrågan på importerade varor. Tidsbe -

FiU 1985/86:10

gränsade, skärpta regler vad gäller kontantinsats och kredittidens längd
infördes för olika typer av kreditköp. Avsikten var att restriktionerna skulle
gälla t. o. m. utgången av mars 1986. Sedan begränsningarna infördes i maj
1985 har vissa lättnader genomförts från regeringens sida vad gäller
kreditvillkoren vid köp av dyrare begagnade kapitalvaror, och marknadsräntorna
har gått ned kraftigt. Riksbanken har, som nämnts, avvecklat
utlåningstaket för bankerna. Det innebär att en kredittagare kan få banklån
till gynnsammare villkor än dem som gäller vid kreditköp enligt bilkreditförordningen
eller lån från den grå kreditmarknaden.

I ett interpellationssvar i riksdagen den 17 januari 1986 om kreditvillkoren
vid avbetalningsköp sade statsrådet Bengt K. Å. Johansson att han inte såg
någon anledning att frångå den bedömning vad gäller reglernas giltighet som
gjordes vid tidpunkten för ikraftträdandet. Han räknade med att villkoren
skulle upphöra att gälla i och med utgången av mars månad i år. Härefter
kommer konsumentkreditlagens regler, som innebär att en kontantinsats på
normalt 20% skall betalas, att gälla för flertalet köp.

Enligt utskottets mening synes därför inte någon åtgärd från riksdagens
sida motiverad med anledning av motion Fi203. Motionen avstyrks därför.

I motion Fi218 (vpk) yrkas att räntan bör sänkas. Som utskottet anfört har
diskontot inte längre samma betydelse sedan räntetrappan införts och ränteoch
utlåningsregleringen upphört. Räntan bestäms av kreditmarknadsläget
och av rådande valutasituation. Möjligheterna att sänka räntenivån i Sverige
är i hög grad beroende av den internationella ränteutvecklingen. Det
ankommer på riksbanksfullmäktige att besluta om ändringar som påverkar
det allmänna ränteläget. Utskottet avstyrker med det anförda yrkande 9 i
motion Fi218.

Löntagarfonder

I motionerna Fi201 (m, fp, c), Fi205 av Alf Svensson (c), Fi208 av Gösta
Andersson och Agne Hansson (c), Fi210 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m,
fp), Fi212 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) samt Fi215 av Görel
Thurdin m. fl. (c) hemställs att löntagarfonderna skall avskaffas. Motiven för
ett avskaffande är desamma som anfördes mot införandet av löntagarfondsystemet.

I motion Fi215 hemställs även att om yrkandet om ett avskaffande ej
vinner bifall, skall de medel som är avsedda att avsättas till löntagarfonderna
fr. o.m. nästa budgetår tillföras statsbudgeten. Dessa medel skall sedan
utnyttjas inom regionalpolitiken.

I motion Fi201 (m, fp, c) föreslås att löntagarfonderna skall avvecklas
enligt en särskilt framlagd plan. I motion 205 yrkas vidare att fondernas
medel efter en avveckling skall överföras till AP-fonderna.

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande. Riksdagsbeslutet
om löntagarfonderna fattades i december 1983. Fondernas styrelser
och kanslier tillsattes under våren 1984 och verksamheten inleddes hösten
samma år. Vinstdelningsskatten togs upp för första gången vid 1985 års
taxering.

Fonderna har hittills erhållit 2,7 miljarder kronor i kapital att förvalta. Den
sammanlagda vinsten år 1985 uppgick enligt en preliminär redovisning till

FiU 1985/86:10

200 milj. kr. Till detta kommer orealiserade kursvinster på 450 milj. kr.
Samtliga fem fonder har en avkastning på sina placeringar som överstiger den
föreskrivna miniminivån på 3 % utöver inflationen. Fondernas placeringsmönster
uppvisar ingen entydig bild, men stora företag som Volvo,
Saab-Scania, ASEA och Skånska dominerar portföljerna. En viss regional
inriktning av verksamheten kan noteras för Sydfonden och Västfonden.

Fonderna redovisar nu sina resultat efter ett och ett halvt års verksamhet.
Det är enligt utskottets mening för tidigt att dra några definitiva slutsatser om
vilka effekter dessa haft på samhällsekonomin. Utskottet ser inte någon
anledning att så kort tid efter det att fondernas verksamhet inletts ompröva
sitt ställningstagande. Utskottet avstyrker därför motionerna Fi201 yrkandena
1 och 2, Fi205 yrkande 1, Fi208, Fi210, Fi212 samt Fi215 yrkande 1 om ett
avskaffande av fonderna.

Mot bakgrund av att utskottet avstyrkt här nämnda yrkanden ser utskottet
inte någon anledning att ta upp frågan om fondernas avveckling eller om
löntagarfondsmedlen skall utnyttjas för sparstimulans, frågor som berörts i
motion Fi201 (m, c, fp). Yrkandena 3 och 4 avstyrks sålunda.

Av samma orsak avstyrker utskottet kravet i motion Fi205 yrkande 2 att
fondernas medel skall överföras till AP-fonden.

Förslaget i motion Fi215 yrkande 2 att de medel som skall avsättas till
fonderna fr. o. m. budgetåret 1986/87 skall tillföras statsbudgeten innebär att
fondernas totala medelstilldelning kommer att i stort begränsas till redan
utdelade medel inkl. behållen avkastning. Enligt det ursprungliga beslutet
skall löntagarfonderna byggas upp och tillföras medel under en sjuårsperiod.
Utskottet ser inte något skäl till att ompröva detta beslut. Utskottet avstyrker
sålunda motion Fi215 yrkande 2.

Förnyelsefonder

Hösten 1984 beslutade riksdagen att företag, vars årsvinst år 1985 uppgår till
minst 500 000 kr., skulle betala in ett belopp motsvarande 10 % av vinsten till
ett spärrat, räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningen är
avdragsgill om företaget gör en lika stor avsättning till förnyelsefond.

Förnyelsefonderna får användas för att finansiera utbildning av anställda i
företag. Fondutnyttjandet bör därvid syfta till att förbättra de anställdas
möjligheter att utföra arbetsuppgifter i företaget. Särskild hänsyn skall tas till
de grupper av anställda som hittills fått liten del av utbildningsresurserna.

Förnyelsefonderna får också användas för att finansiera interna eller
externa forsknings- och utvecklingsinsatser som är av betydelse för företagens
långsiktiga utveckling. Användningsområdet är därvid inte begränsat
till åtgärder av teknisk eller naturvetenskaplig natur utan fonderna kan också
utnyttjas för t. ex. ekonomiskt och administrativt inriktat forsknings- och
utvecklingsarbete liksom för mera marknadsinriktade utvecklingsprojekt.

Förnyelsefonderna är i första hand avsedda för löpande omkostnader, dvs.
sådana kostnader som är direkt avdragsgilla vid taxeringen. Inget hindrar
emellertid att förnyelsefonderna utnyttjas även för investeringar i byggnader
och utrustning i samband med utbildning, forskning eller utvecklingsarbete.

Ett företag som vill utnyttja sin förnyelsefond skall ansöka om detta hos
statens industriverk. Som huvudregel gäller att en ansökan skall avslås om

FiU 1985/86:10

organisationer som avstyrker ansökningen företräder fler anställda än
organisationer som lämnar ansökningen utan erinran.

Kontomedel som inte kunnat disponeras i samband med fondutnyttjande
skall enligt förslaget betalas tillbaka till företaget efter fem år.

I motion Fi206 (m) anförs att förnyelsefonderna bör ges en sådan
inriktning att de kan inordnas i de enskilda företagens långsiktiga uppläggning
av forsknings- och utvecklingsprogram. Fackets vetorätt bör avskaffas.
Den femårsperiod efter vilken inte utnyttjade medel kan återgå till företagen
bör förkortas till tre år. Medlen bör enligt motionärerna under den närmaste
treårsperioden kunna utnyttjas för samma syften som de tidigare FoUavdragen
avsåg.

I motion Fi222 av Lars De Geer (fp) begärs att ett dispensförfarande införs
som innebär att företag som inte kan finna en meningsfylld användning för
förnyelsefond inom utbildning och forskning i stället med samtycke av de i
företaget verksamma fackliga organisationerna kan få använda hela eller
delar av beloppet till investeringar i maskiner eller till ombyggnader av
lokaler.

I motion Fi214 (vpk) föreslås en utbyggnad av förnyelsefonderna. Nya
avsättningar bör göras av vinsterna under åren 1986 och 1987 för att skapa en
gemensam, icke företagsanknuten fond. Fonden bör vara avsedd för dem
som arbetar i lågvinstföretag och i offentliga sektorn. Fonden skall ha facklig
majoritet och användas för en bred teknisk-humanistisk vuxenutbildning
samt för forskning och utveckling. Alla som har mindre än 10 års skolgång
bör få rätt till 1—2 års vuxenutbildning.

Utskottet hade vid beredningen av förslaget om förnyelsefonder inget att
erinra mot de allmänna riktlinjer för fondutnyttjandet som gavs i propositionen.
Utskottet framhöll emellertid att syftet med fonderna ytterst bör vara
att befästa företagens utvecklingsmöjligheter. Det är därför, betonade
utskottet, angeläget att begreppen utbildning, forskning och utveckling ges
en vid innebörd. Då öppnas möjlighet för företagen att i samverkan med
arbetstagarna utforma lösningar som är direkt anpassade till egna förutsättningar
och behov.

Hänsyn bör tas till att ett litet företag inte har samma utbildningsbehov och
behov av forsknings- och utvecklingsarbete som ett stort, anförde utskottet.
Även i andra avseenden föreligger skillnader som bör beaktas. Ett företag
kan för att befästa sina utvecklingsmöjligheter t. ex. behöva satsa på
vidareutbildning av personal. Ett annat kan däremot ha mer att vinna på att
vidareutveckla en produkt, medan ett tredje företag kan nå sina största
framgångar genom att utveckla och förbättra sin marknadsföring.

Utskottet betonade att utgångspunkten borde vara att den faktiska
beslutanderätten över medelsanvändningen skall ligga hos företaget och de
anställda. Det bör vara tillräckligt att företagsledning och anställda gemensamt
kommer fram till vilka satsningar som bäst främjar företaget. De bör,
ansåg utskottet, själva kunna avgöra om åtgärderna faller inom ramen för
något av de tre angivna användningsområdena. Statens industriverks prövning
bör främst bestå i att se till att de formella villkoren för tillståndsgivningen
är uppfyllda. Vad utskottet anförde om utnyttjandet av förnyelsefonderna
gav riksdagen regeringen till känna.

FiU 1985/86:10

Med anledning av vad som anförs i motion Fi222 vill utskottet anföra
följande. Av lagen om inbetalning på förnyelsekonto framgår att om det
finns synnerliga skäl får regeringen medge att förnyelsefond tas i anspråk för
annat ändamål än för forskning och utvecklingsarbete. Möjligheter till ett
dispensförfarande finns således redan för den typ av investeringar motionären
avser. Någon åtgärd från riksdagens sida torde därför inte vara
nödvändig. Utskottet avstyrker motion Fi222.

Att avskaffa det fackliga medbestämmandet eller att förkorta förnyelsefondernas
varaktighet på sätt som föreslås i motion Fi206 strider mot
förnyelsefondernas syfte att stärka de anställdas inflytande över utvecklingen,
forskningen och utbildningen i företagen. Utskottet avstyrker därför
motion Fi206 yrkande 2.

För att tillgodose även de offentligt anställdas utbildningsbehov har
förnyelsefonder inrättats och medel avsatts för det statliga området i
statsbudgeten. Vidare skall vid utnyttjande av förnyelsefonderna särskild
hänsyn tas till de grupper av anställda som fått liten del av samhällets
utbildningsresurser. Enligt utskottets mening kan således huvuddelen av de
önskemål som framförs i motion Fi214 tillgodoses med nuvarande förnyelsefonder.
Utskottet avstyrker därför motionen.

Investeringsfonder

I motion Fi206 (m) anförs att investeringsfonderna bör vara generellt
frisläppta. Att fonderna fr. o. m. föregående år har varit generellt bundna för
maskininvesteringar har enligt motionärerna lett till svårigheter för många
företag i samband med investeringar.

I motion Fi216 av Margit Gennser m. fl. (m) anförs att ett sätt att få i gång
den industriella utveckling och förnyelse som behövs för att stärka Skåneregionens
sviktande konkurrenskraft är att generellt frisläppa investeringsfonderna
i Malmöhus och Kristianstads län.

I motion Fi209 av Bertil Danielsson och Ewy Möller (m) anförs att för att
främja investeringsbenägenheten i regioner med sysselsättningsproblem
utanför stödområdet bör det finnas möjlighet att för samma objekt kombinera
regionalpolitisk! stöd och ianspråktagande av egna investeringsfonder.
Motionärerna föreslår därför att under en försöksperiod på förslagsvis tre år
bör generellt medgivande lämnas för att i norra och mellersta Kalmar län få
utnyttja både regionalpolitisk! stöd och egna investeringsfonder för samma
objekt.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Investeringsfonderna
är avsedda att vara ett konjunkturpolitiskt medel. Syftet är att stimulera
investeringar under perioder då investeringsaktiviteten av olika skäl är låg.
En jämnare investeringsutveckling och därmed ett mer balanserat resursutnyttjande
är önskvärt både ur samhällets och företagens synvinkel. Det ligger
i sakens natur att möjligheterna att åstadkomma tidsmässiga förskjutningar
med hjälp av ett konjunkturpolitiskt instrument försvagas om det är i kraft
under alltför långa perioder. Det är därför önskvärt att de generella
frisläppen inte görs alltför långvariga. Enligt förordningen om frisläpp av
investeringsfonder (SFS 1980:846) gäller efter utgången av mars 1986 att

FiU 1985/86:10

investeringsfondsmedel endast får tas i anspråk för byggnadsinvesteringar
före mars 1987, för inventarier som anskaffas före utgången av mars 1987 och
som är avsedda att användas inom stödområdena samt för marknadsföringskostnader
utomlands till den del kostnaderna hänför sig till tiden före
utgången av mars 1987. Regeringen har dessutom möjlighet att ge särskilt
tillstånd att utnyttja investeringsfond.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi206 yrkande 1.

Vad gäller frisläpp av investeringsfonder i Skåneregionen har regeringen i
samband med det s. k. Malmöprojektet, som presenterades den 13 februari
1986, beslutat medge visst utnyttjande av investeringsfondsmedel för investeringar
i Malmöregionen. Syftet med motion Fi216 får därmed anses vara
tillgodosett, och utskottet avstyrker därför motionen.

Vad gäller möjligheterna att utnyttja investeringsfonderna i regionalpolitisk!
syfte vill utskottet även hänvisa till vad regeringen anförde i proposition
1984/85:115 om regional utveckling och utjämning. Enligt vad som anmäldes
i propositionen avser regeringen att ytterligare förbättra möjligheterna att
utnyttja investeringsfondsystemet i regionalpolitisk! syfte. Sålunda bör orter
och kommuner utanför stödområdet, som regeringen anger skall tillfälligt
komma i fråga för regionalpolitisk! stöd, jämställas med stödområdet vad
avser ianspråktagande av investeringsfonder.

I samma proposition berördes också frågan som tas upp i motion Fi209 om
att utnyttja både regionalpolitisk! stöd och investeringsfonder för samma
objekt. Enligt propositionen avser regeringen att även mer generellt tillåta
kombination av fondutnyttjande och regionalpolitisk! stöd. En förutsättning
för kombinationen är dock att fondutnyttjandet faller inom ramen för de
generella frisläpp som regeringen belutar om.

Utskottet ser mot denna bakgrund inte anledning för riksdagen att vidta
någon ytterligare åtgärd. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi209.

Exportdepositioner

Under tiden den 1 juli 1984-30 juni 1985 inbetalades vid export av
skogsprodukter depositioner om 3% av försäljningspriset. Depositionsskyldigheten
omfattade dels trävaror m. m., där depositionsskyldigheten dock
upphörde den 1 januari 1985, dels pappersmassa, papper och papp.
Depositionerna innestår på konton hos riksbanken och skall enligt riksdagens
beslut betalas tillbaka den 1 juli 1987 eller den tidigare dag som
regeringen föreskriver.

I motion Fi202 av Karl-Gösta Svenson (m) anförs att med den försämrade
lönsamhet som råder i skogsnäringen är det inte rimligt att företagen tvingas
deponera belopp för statens räkning. Motionären föreslår därför att inbetalade
exportdepositioner för skogsprodukter omedelbart återbetalas.

I motion Fi221 av Margareta Gard (m) anförs att den lönsamhet som rådde
inom skogsindustrin när exportdepositionerna infördes nu är brant nedåtgående.
Med tanke på det hastigt försämrade konjunkturläget och branschens
problem är det nödvändigt att omedelbart frisläppa exportdepositionerna för
skogsprodukter.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Regeringen beslutade

FiU 1985/86:10

den 24 januari 1986 att inbetalda exportdepositioner som avser trävaror
m. m. snarast skall betalas tillbaka. Återbetalningen görs efter särskild
ansökan hos riksbanken. Exportdepositioner som innestår på konton hos
riksbanken och där behållningen den 1 januari 1986 är högst 1 milj. kr.
betalas tillbaka utan särskild ansökan även om depositionen avser annat än
trävaror.

Det innebär att endast några tiotal företag som tillverkar pappersmassa,
papper och papp alltjämt har medel innestående på konton i riksbanken. Det
sågverksföretag som är utgångspunkten för yrkandet i motion Fi202 berörs
således inte längre av depositionsskyldigheten. Utskottet ser mot bakgrund
av de åtgärder regeringen nu vidtagit inte anledning att tillstyrka motionerna
Fi202 och Fi221.

Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen 1982/83-1986/87

Budgetunderskottet fortsätter att minska. I reala termer har det på endast
några få år mer än halverats och beräknas i finansplanen motsvara 5,2% av
BNP nästa budgetår.

Samma mycket gynnsamma bild framträder även om andra jämförelsemått
används. Så t. ex. har såväl det statliga upplåningsbehovet som det s. k.
underliggande saldot mätt som andelar av BNP båda mer än halverats. Det
underliggande budgetsaldot är ett mått som används för att belysa budgetutvecklingen
rensad från olika engångsvisa budgetförstärkningar och budgetförsvagningar.

I finansplanen lämnas följande översikt över de senaste årens budgetutveckling.

Tabell 7. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83-1986/87

Miljarder kr., löpande priser

	1982/83 Utfall	1983/84 Utfall	1984/85 Utfall	1985/86 Prognos	1986/1987 Budget- förslaget
Inkomster	191,3	221,2	260,6	273,3	286,7
Utgifter exkl. statsskuldsräntor	229,7	237,9	253,9	254,0	264,6
Statsskuldsräntor	48,2	60,4	75,2	71,5	71,0
Redovisat budgetsaldo	- 86,6	- 77,1	- 68,5	- 52,2	- 48,9
Som andel av BNP	13,0 %	10,3 %	8,3 %	5,9 %	5,2 %
Underliggande
budgetsaldo	- 81,4	- 66,3	- 58,2	- 52,8	- 49,3
Som andel av BNP	12,2 %	8,9 %	7,1 %	5,9 %	5,2 %

FiU 1985/86:10

Det finansiella sparandeunderskottet i hela den offentliga sektorn har
minskat från 6% av BNP år 1982 till knappt 1,5% år 1985. År 1986 beräknas
underskottet bli 1% av BNP.

Utvecklingen svarar därmed väl mot de riktlinjer som riksdagen tidigare
har lagt fast för budgetpolitiken. Enligt dessa skall balansen i den offentliga
sektorn vara återställd före år 1990. Det statliga budgetunderskottet mätt
som andel av BNP måste därför successivt minska under återstoden av
1980-talet. Riksdagen har också uttalat att ambitionen skall vara att fram till
år 1988 bringa ned budgetunderskottet till 4% av BNP.

För budgetåret 1985186 förutses nu ett väsentligt lägre budgetunderskott än
vad som finns upptaget i statsbudgeten. Enligt riksrevisionsverkets (RRV)
senaste budgetprognos (budgetprognos nr 4) beräknas underskottet till 50,8
miljarder kronor. Bakom denna i och för sig gynnsamma utveckling
framträder vissa oroande inslag. Förbättringen är nämligen framför allt en
följd av att löner, andra hushållsinkomster och priser ökat mer än väntat,
vilket givit upphov till ökade skatteinkomster. I ett kortare perspektiv leder
detta visserligen till att budgetunderskottet minskar. Förbättringen är
emellertid endast av övergående natur eftersom kostnadsökningen på sikt
försämrar tillväxten i ekonomin, vilket i sin tur bidrar till att i ett senare skede
driva upp budgetunderskottet.

Det gångna årets utveckling skärper därmed kraven på att budgetpolitiken
ges en fortsatt stram inriktning. Detta är nödvändigt även av andra skäl.
Under år 1985 kom främst penningpolitiken att utnyttjas för att stabilisera
ekonomin, vilket bidrog till att den svenska räntan drevs upp till en
internationellt sett hög nivå. Även om läget nu stabiliserats är det nödvändigt
att trycket på penningpolitiken kan fortsätta att lättas och att finanspolitiken
ges en mer framträdande roll.

Det samlade konsumtionsutrymmet är begränsat. I nuvarande läge kan,
som utskottet tidigare anfört, höjda reallöner därför uppnås endast om de
offentliga utgiftsökningarna hålls tillbaka. Det samlade skattetrycket bör
med andra ord inte öka. Istället måste den nödvändiga förbättringen av
statsfinanserna åstadkommas genom att de offentliga utgifternas andel av
BNP minskar.

Regeringens budgetförslag för budgetåret 1986187 tillgodoser dessa krav.
Det innehåller inga förslag till nya skatter annat än en smärre höjning av
arbetsmarknadsavgiften. Som en följd härav väntas statsinkomsternas andel
av BNP minska något nästa budgetår. Den i finansplanen redovisade
saldoförbättringen är istället föranledd av att utgiftsökningen har kunnat
hållas tillbaka. Av finansplanen framgår att utgifterna nästa budgetår skulle
ha blivit ca 7 miljarder kronor högre om automatiken i utgiftstillväxten hade
fått verka fullt ut. Begränsningarna har åstadkommits bl. a. genom att
överföringarna till kommunerna föreslås bli minskade i icke oväsentlig grad.
Även överföringarna till företagssektorn föreslås bli minskade. Likaså har
den statliga konsumtionen hållits tillbaka.

Ytterligare en faktor har bidragit till att reducera budgetunderskottet. Det
är statsskuldräntorna som nu för första gången väntas minska något, främst
till följd av minskade valutaförluster. Om den senaste tidens internationella
utveckling blir bestående kan ränteutgifterna förväntas minska ytterligare.
Den ökade ekonomiska aktivitet som denna utveckling ger upphov till i
Sverige medför också att statens inkomster i form av skatter och arbetsgivaravgifter
ökar. Budgetunderskottet för budgetåret 1986/87 skulle därmed bli

FiU 1985/86:10

lägre än de knappt 49 miljarder kronor som finns upptagna i budgetpropositionen.
Frågan om beräkningen av statsskuldräntorna under nästa budgetår
kommer utskottet att behandla i ett särskilt betänkande senare i vår.
Utskottet kommer då också att redovisa reviderade beräkningar av statens
inkomster och utgifter för nästa budgetår.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet övergår nu till att behandla de förslag till alternativa riktlinjer för
budgetpolitiken som har lagts fram i olika partimotioner.

Budgetalternativen i motionerna Fi213 (m), Fi217 (c) och Fi219 (fp)
inrymmer alla krav på skattesänkningar som i kombination med olika
besparingar uppges leda till en varaktig budgetförbättring för budgetåret
1986/87 på mellan 4,2 och drygt 5 miljarder kronor jämfört med budgetpropositionen.
Därtill kan läggas olika förslag till engångsvisa förstärkningar
som i motionerna Fi213 (m) och Fi219 (fp) anges till 3,5—4 miljarder kronor
och som i motion Fi217 (c) har tagits upp med hela 10,5 miljarder kronor.

De tre motionerna har flera gemensamma beröringspunkter. Främst gäller
detta statsbudgetens inkomstsida där man föreslår en rad likartade skattesänkningar.
Inkomstskatteskalorna skall sålunda inflationsskyddas fullt ut.
Dessutom skall marginalskatten sänkas, om än i varierande grad. Gemensamt
är också att fastighetsskatten skall slopas, att beskattningen av
aktieutdelningar skall lindras och att vissa ändringar skall göras i förmögenhetsbeskattningen.
Bl. a. vill man slopa förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i småföretag.

Likaså finns på statsbudgetens utgiftssida vissa gemensamma beröringspunkter.
I alla tre motionerna föreslås sålunda, jämfört med budgetpropositionen,
utgiftsökningar på sammanlagt ca 1 miljard kronor inom försvarets,
jordbrukets och skolans område.

I besparingsförslagen som skall finansiera dessa ökade utgiftsåtaganden
och sänkta skatter är bilden inte lika enhetlig. I allt väsentligt inskränker sig
samstämmigheten till tre anslag. Vissa typer av räntebidrag föreslås sålunda
bli indragna eller reducerade, däribland kompensationen för fastighetsskatten.
Likaså vill man minska på statsbidragen till arbetslöshetskassorna och
dra in den kompensation som utgår till kommuner med anledning av att den
kommunala företagsbeskattningen har avskaffats. Till detta kan läggas att
motionärerna också är överens om att engångsvis dra in betydande belopp till
statskassan genom omfattande utförsäljningar ur den statliga företagskoncernen.

I motsats till dessa tre motioner föreslås i motion Fi218 (vpk) vissa höjda
kapital- och punktskatter samt arbetsgivaravgifter för att finansiera en rad
nya och mycket omfattande utgiftsåtaganden.

Utskottet har i likhet med tidigare år gjort en översiktlig beräkning av de
alternativa förslag som redovisas i partimotionerna. Därvid har endast
framförda motionsyrkanden beaktats, eftersom övriga förslag inte kommer
under riksdagens prövning.

Från denna princip har undantag gjorts för två förslag till skattehöjningar
som diskuteras i motion Fi218 (vpk), men för vilka konkreta motionsyrkan -

FiU 1985/86:10

den saknas. Det gäller förslagen om höjd omsättningsskatt på aktier och höjd
tobaksskatt. Effekterna av dessa åtgärder har likväl beaktats, eftersom det
under utskottets behandling av ärendet har framkommit att vpk:s företrädare
avser att lägga fram yrkanden av denna innebörd.

Vidare har avsteg från principen att endast följa motionsyrkanden gjorts
vad gäller effekterna av förslaget i motion Fi217 (c) att höja det kommunala
grundavdraget. I enlighet med vad företrädarna för centerpartiet anfört i
utskottet har vid beräkningen av budgeteffekterna antagits att höjningen av
grundavdraget reducerar utbetalningarna av kommunalskattemedel redan år
1987 i stället för under 1989 enligt nuvarande utbetalningsrutiner. Statens
inkomster år 1987 förstärks därigenom med 2,8 miljarder kronor samtidigt
som kommunernas inkomster reduceras lika mycket.

I de fall en yrkad ökning eller minskning av ett anslag inte helt stämmer
överens med det medelsbehov som en samtidigt föreslagen regeländring kan
ge upphov till har som huvudprincip gällt att anslagsyrkandet har följts. I den
mån föreslagna utgiftsförändringar har direkta återverkningar på statens
skatteinkomster har även denna skatteeffekt beaktats. Bl. a. gäller detta
förslagen om försämrade sjukersättningsvillkor som medför att även statens
inkomster i form av skatt på utgående sjukersättning minskar.

Vid beräkningen av kostnaderna för det i motion Fi219 (fp) redovisade
familjepolitiska programmet har utskottet — i överensstämmelse med den i
motionen redovisade budgeteffekten av förslaget - förutsatt att det familjepolitiska
stödet kommer att byggas ut i en sådan takt att de anvisade
finansieringsvägarna i varje läge täcker kostnadsökningen fullt ut. Som
utskottet återkommer till längre fram innebär detta att utbyggnaden av det
familjepolitiska stödet i en första etapp i stort sett begränsas till att ett
vårdnadsbidrag (småbarnstillägg) på 4000 kr. per förskolebarn och år kan
införas.

Enligt en med dessa begränsningar gjord beräkning skulle de budgetalternativ
som redovisas i motionerna Fi213 (m), Fi219 (fp), Fi217 (c) och Fi218
(vpk) resultera i att budgetsaldot förändrades på följande sätt under
budgetåret 1986/87.

Tabell 8. Besparingar budgetåret 1986/87 av oppositionspartiernas budgetalternativ

Miljarder kronor.

Tecken anger förändringar i förhållande till regeringens budgetförslag.

	Motion Fi213 (m)	Motion Fi219 (fp)	Motion Fi217 (c)	Motion Fi218 (vpk)
Inkomstförstärkningar	- 5,1	- 1,0	- 2,0	+ 5,3
Utgiftsbegränsningar	+ 9,6	+ 3,1	- 0,2	- 11,0
Minskade statsskuldsräntor	+ 0,1	+ 0,1	- 0,1	- 0,1
Saldo	+ 4,6	+ 2,2	-2,3	- 5,8
Tillkommer
engångsförstärkningar	+ 4,0	+ 3,7	+ 3,5	+ 1,0

FiU 1985/86:10

I motion Fi213 (m) redovisas en budgetpolitik som utgår från två grundförutsättningar.
Dels skall sparandeunderskottet i den offentliga sektorn undanröjas,
dels skall skattetrycket samtidigt sänkas med 5 procentenheter under
en femårsperiod. För att nå därhän måste alltså utgiftsminskningarna göras
så omfattande att de skapar utrymme för både sänkt skatt och minskat
budgetunderskott.

Motionärernas besparingsförslag berör ett mycket stort antal utgiftsposter
på statsbudgeten. Stora nedskärningar föreslås i överföringarna till kommunerna
och i u-hjälpen. Motionärerna vill också slopa kompensationen för
fastighetsskatten och kraftigt begränsa utgående räntebidrag till flerfamiljshus.
Samtidigt som arbetsmarknadsutbildningen föreslås få något ökade
resurser görs betydande neddragningar inom andra arbetsmarknadspolitiska
stödformer. Dessutom föreslås minskade anslag till vuxenutbildning, avtrappade
mjölksubventioner och reducerade bidrag till arbetslöshetskassorna.
Motionärernas besparingsförslag berör också direkt sociala trygghetssystem.
Sjukpenningersättningen i början av en sjukdom föreslås sålunda bli
begränsad till 2/3 av nuvarande nivå. Under de därpå följande tre månaderna
skall sjukpenningen reduceras till 80% av inkomsten. Denna ersättningsnivå
föreslås också gälla fullt ut för föräldrapenningen.

En tillfällig förstärkning av statsinkomsterna under budgetåret 1986/87
med närmare 4 miljarder kronor räknar motionärerna med att kunna uppnå
bl. a. genom en omfattande utförsäljning av företag.

Vid sidan av dessa utgiftsbegränsningar föreslår motionärerna att inkomstskatten
sänks successivt fram till år 1989 då marginalskatten bör uppgå till
högst 40% i inkomstlägen upp till 140000 kr. (i 1986 års prisnivå). För
barnfamiljer föreslås ett kommunalt grundavdrag som i en första etapp skall
uppgå till 5 000 kr. per barn. Vidare förordas att fastighetsskatten avvecklas
och att kapitalbeskattningen lindras på en rad områden.

Utskottet noterar att motionärerna till skillnad från tidigare varken
föreslår att omsättningsskatten på aktier skall avvecklas eller att det s. k.
FoU-avdraget skall återinföras.

Några förslag till skattehöjningar ingår också i motionärernas budgetalternativ.
Sålunda föreslås skattereduktionen för fackföreningsavgifter bli
slopad och schablonavdraget vid inkomstbeskattningen bli sänkt från
nuvarande 3000 till 2000 kr. Som ett inslag i finansieringen av moderata
samlingspartiets familjepolitiska program föreslås också att det kommunala
grundavdraget i ett senare skede minskas med 1500 kr. för inkomsttagare
med inkomster överstigande ca 80000 kr.

Såsom framgår av utskottets tidigare redovisade beräkningar ger budgetalternativet
i motion Fi213 (m) för budgetåret 1986/87 utrymme för både sänkt
skatt och minskat budgetunderskott. Långtgående förslag till skattesänkningar
har sålunda kombinerats med mycket omfattande besparingsåtgärder,
vilka sammantaget skulle ge en betydande saldoförbättring nästa
budgetår. Denna förstärkning är dock tillfällig. Till saken hör nämligen att
besparingsförslagen förutsätts ge full effekt tämligen omgående medan
skattesänkningarna hinner slå igenom i endast begränsad omfattning under
budgetåret. Avgörande är också att en betydande del av de besparingar som
skall finansiera skattesänkningarna är av engångsnatur. Närmare 4 miljarder

FiU 1985/86:10

kronor förväntas flyta in genom utförsäljning av statliga företag och andra
statliga tillgångar.

När engångsförstärkningarna faller bort och skattesänkningarna får fullt
genomslag på statsinkomsterna kommer ytterligare och ännu större besparingar
att krävas. I annat fall kommer den angivna budgetförstärkningen att
ersättas av ett underskott. Följden av motionärernas förslag skulle sålunda
bli att fortsatta mycket långtgående besparingsförslag erfordras enbart för att
hålla budgetunderskottet på oförändrad nivå. Redan de av motionärerna nu
föreslagna besparingarna innebär emellertid enligt utskottets mening mycket
långtgående ingrepp både i det sociala trygghetssystemet och i samhällsinsatser
på viktiga välfärdsområden. Konsekvent genomfört skulle motionärernas
förslag till fortsatta skattesänkningar och fortsatt minskat budgetunderskott
därför mycket snart inte bara rasera grundvalen för vår välfärd och sociala
omvårdnad. De skulle dessutom förorsaka en mycket omfattande arbetslöshet.
En politik med denna inriktning tar utskottet bestämt avstånd ifrån.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi213 yrkande 2.

I motion Fi219 (fp) anförs att budgetunderskottet i regeringens förslag till
statsbudget är endast 3 miljarder kronor lägre än det för innevarande
budgetår. Denna minskning är enligt motionärerna alltför liten. Eftersom de
anser att Sverige har nått skattetaket avvisar de skattehöjningar som ett sätt
att ytterligare begränsa underskottet. I stället föreslår de en rad budgetförstärkningar,
vilka också skall göra det möjligt att genomföra vissa skattesänkningar.

Budgetförstärkningarna hämtas i första hand från kommunsektorn. Någon
kompensation för avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen
skall sålunda inte utgå till kommunerna. Den nuvarande skatteutjämningsavgiften
på 14 öre per skattekrona föreslås dessutom bli höjd till 55 öre.
Enbart dessa båda åtgärder tillför på helår statskassan ca 6 miljarder kronor.

Motionärerna föreslår också att det kommunala grundavdraget successivt
sänks och att de ökade skatteinkomster som detta ger upphov till i
kommunerna dras in till statsbudgeten. Fullt genomfört ger detta förslag -som är en del av finansieringen av folkpartiets familjepolitiska program — en
ytterligare överföring från kommunerna på ca 5 miljarder kronor.

Utöver indragningarna från kommunerna är motionärernas besparingsförslag
inriktade på sjukförsäkringssystemet, där utgående kompensation
föreslås bli sänkt, och på arbetslöshetsersättningen, där statsbidragen skärs
ned. Vardera åtgärden ger på helår en besparing för statsverket på ca 1
miljard kronor.

Besparingar av mer betydande omfattning görs också på mjölksubventionerna,
som motionärerna vill avveckla under en treårsperiod, och på olika
former av bostadsstöd, däribland kompensationen för fastighetsskatten.
Man avvisar också den av regeringen föreslagna höjningen av bostadsbidragen
till barnfamiljer.

Motionärerna vill också dra in betydande belopp till statsbudgeten genom
olika engångsförstärkningar, såsom utförsäljning av statliga företag och
statlig mark.

Motionärernas förslag till skattelättnader omfattar fastighetsskatten, som
man vill helt avveckla, och marginalskatterna, som man vill sänka i

FiU 1985/86:10

4 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 10

framförallt de högre inkomstlägena. Vid årsinkomster runt 200000 kr. (26
basenheter) skall sålunda marginalskatterna på två år sänkas från nuvarande
ca 70% till 50%. Dessutom föreslår motionärerna att förmögenhetsbeskattningen
och aktievinstbeskattningen lindras i olika avseenden.

Utöver den skattehöjning som blir följden av ett sänkt grundavdrag vill
motionärerna också slopa skattereduktionen för fackföreningsavgifter.

Om man bortser från de engångsvisa förstärkningarna leder motionärernas
budgetalternativ enligt utskottets bedömning till en budgetförstärkning
på drygt 2 miljarder kronor för budgetåret 1986/87. Utskottet har då utgått
från att motionärernas förslag på det familjepolitiska området skall byggas ut
endast i den takt som de för ändamålet anvisade finansieringsvägarna
medger. Det innebär att i den första av tre etapper finns utrymme för att från
årsskiftet 1986-1987 införa en vårdnadsersättning för barn i förskoleåldern på
4000 kr. per barn och år. Därutöver finns i etapp I utrymme endast för t. ex.
en höjning av barnbidragen med ca 200 kr. per barn och år från och med
årsskiftet. Enligt motionärerna bör barnbidraget höjas med 3200 kr. under
en treårsperiod. Dessutom bör under samma period flerbarnstillägget byggas
ut och förlängt barnbidrag utgå. Det framgår dock inte i vilken takt dessa
åtgärder avses bli införda. Skulle emellertid någon av de tillkommande
åtgärderna läggas in redan i etapp I innebär det att motionärernas budgetalternativ
försvagas i motsvarande grad. Dessutom gäller att ytterligare
finansieringsformer måste tillskapas för etapp II och III om programmet i
dess helhet skall kunna genomföras under en treårsperiod.

Liksom fallet är med förslagen i motion Fi213 (m) får det inkomstbortfall
som motionärernas förslag om marginalskattesänkningarna ger upphov till
fullt genomslag först längre fram. Detsamma gäller alltså för utgifterna för
det familjepolitiska programmet. Det kommer då att krävas ytterligare
besparingar för att budgetunderskottet inte ånyo skall öka.

Utskottet har i det föregående satt i fråga motionärernas skatteförslag från
fördelningspolitiska utgångspunkter. Till dessa invändningar kan alltså
läggas också förslagens långsiktigt dränerande budgeteffekt.

Utskottet kan ej heller ställa sig bakom en politik som innebär att
grundläggande trygghetssystem, såsom sjukersättningen och arbetslöshetsersättningen,
urholkas på det sätt motionärerna förespråkar.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi219 yrkande 2.

I motion Fi217 (c) upprepas kritiken mot regeringen för att den tidigare inte
utnyttjat de goda konjunkturåren till större besparingar för att därigenom
skapa utrymme för en aktiv sysselsättningspolitik i nästa lågkonjunktur.
Motionärerna säger sig vid utformningen av sitt budgetalternativ ha tagit
fasta på dels de besparingar regeringen nu föreslår, dels den avmattning av
den svenska konjunkturen som allmänt förväntas ske under år 1986. Med
hänvisning härtill har de stannat för ett eget budgetalternativ, som i motionen
uppges leda till en bestående budgetförstärkning på drygt 5 miljarder kronor
under nästa budgetår. Tillsammans med de engångsförstärkningar som
motionärerna också föreslår, skulle detta enligt deras egen utsago medföra
att budgetunderskottet begränsades till 33 miljarder kronor under budgetåret
1986/87.

FiU 1985/86:10

Motionärernas besparingsförslag tar framför allt sikte på olika former av
bostadsstöd, däribland kompensationen för fastighetsskatten. De föreslår
dessutom betydande nedskärningar i arbetsmarknadsverkets verksamhet
och i olika former av sysselsättningsskapande åtgärder. Budgetunderskottet
skall också förbättras genom att bidragen till arbetslöshetskassor minskas
och genom att överföringarna till kommunerna begränsas. Därjämte föreslås
emellertid också vissa större utgiftsökningar inom bl. a. utbildningsområdet
och på det familjepolitiska planet.

I motion Fi217 (c) förordas också att vissa skatter och avgifter ändras.
Fastighetsskatten skall sålunda avvecklas och marginalskatten sänkas genom
att den s. k. brytpunkten höjs till ca 140000 kr. årsinkomst (18 basenheter).
Vidare föreslås att det kommunala grundavdraget höjs till 9000 kr. och att
skattereduktionen, eller det s. k. hemmamakeavdraget, på i dag 1800 kr.
räknas upp till 4000 kr. för barnfamiljer. Skattesänkningarna innefattar
också viss kapitalbeskattning och vissa arbetsgivaravgifter som skall lindras
för i första hand de mindre företagen.

Å andra sidan föreslår motionärerna också några skattehöjningar. Dessa
innebär att schablonavdraget vid inkomstbeskattningen bör återställas till
den nivå det tidigare hade, dvs. 1000 kr. Dessutom bör skatten på kol i
princip fördubblas.

Utskottet konstaterar att motionärernas förslag i vissa avseenden på ett
positivt sätt skiljer sig från vad som föreslås i motionerna Fi213 (m) och Fi219
(fp). Centern föreslår sålunda inte längre att sjukpenningförmånerna skall
försämras. Man kräver inte heller att skattereduktionen för fackföreningsavgifter
skall slopas. Vidare godtar man regeringens förslag till höjda bostadsbidrag.
Partiet har också mindre långtgående krav på marginalskattesänkningar.

Den varaktiga saldoförbättring på 5,7 miljarder kronor som motionärerna
redovisar i sitt budgetalternativ för nästa budgetår är dock, som utskottet ser
det, överdriven och felaktig. Kostnaderna för vissa nya utgiftsåtaganden har
underskattats eller ej beaktats. Detsamma gäller motionärernas beräkningar
av inkomstbortfallet från flertalet av de skattesänkningsförslag man lägger
fram. Dessutom har de överdrivit betydelsen av vissa av sina besparingsförslag.
Sammantaget innebär detta att den som bestående förändring uppgivna
saldoförbättringen för budgetåret 1986/87 förbyts i en budgetförsvagning.

Utskottet kan inte godta en politik som innebär att budgetunderskottet
ånyo tillåts öka. Sett i skenet av den kritik som motionärerna riktar mot
regeringens enligt deras mening alltför svaga budgetpolitik framstår deras
eget budgetförslag som både märkligt och föga trovärdigt.

Vissa enskildheter i motionärernas budgetförslag kan också starkt ifrågasättas.
Motionärernas krav på en återgång till den tidigare nivån på
schablonavdraget för löntagare skulle t. ex. helt omöjliggöra den eftersträvade
förenklingen av inkomsttagarnas självdeklarationer. Vidare föreslår
motionärerna en omfattande satsning på småföretagen genom kraftigt
minskad skattebelastning och ökad satsning på olika stödformer. Dessa
långsiktigt verkande åtgärder, som i flera fall förutsätts träda i kraft först
nästa år, ger enligt motionärerna utrymme för mycket betydande och
omedelbart verkande nedskärningar av AMS verksamhet. Tydligen räknar

FiU 1985/86:10

motionärerna med att generella skattelättnader och andra allmänna stimulanser
skall ge småföretagen ett så starkt incitament till nyanställningar att
detta kompenserar bortfallet av arbetsmarknadspolitiska insatser. Hittills
vunna erfarenheter tyder inte på att så blir fallet. Under alla omständigheter
skulle en omläggning av detta slag leda till svåra övergångsproblem, som
ofrånkomligen skulle driva upp arbetslösheten. Hur dessa problem skall
bemästras berör inte motionärerna. Besparingarna, som driver fram en ökad
arbetslöshet, skulle dessutom urholkas av att statsbidragen till arbetslöshetskassorna
skulle öka. Med hänsyn till att motionärerna säger sig ha beaktat en
väntad konjunkturavmattning vid utformningen av sitt budgetalternativ ter
det sig anmärkningsvärt att de inte försöker analysera konsekvenserna av
sina förslag.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi217 yrkande 2.

I motion Fi218 föreslår vänsterpartiet kommunisterna en kraftig utbyggnad
av den offentliga sektorn. Ett nationellt industrialiseringsprogram i samhällelig
regi skall ge 100000 nya arbeten. I kommunerna skall nästa budgetår
50000 nya daghemsplatser tillskapas. Livsmedelssubventionerna skall i en
första etapp höjas med 3 miljarder kronor, för att man i ett senare skede skall
kunna slopa mervärdeskatten på livsmedel. Hyressubventionerna skall höjas
och bostadsbidragen till barnfamiljer och pensionärer förstärkas. Barnbidraget
föreslås bli höjt och samtidigt knutet till basbeloppet. Inom utbildningsområdet
föreslås betydande insatser. Motionärerna föreslår också att högsta
dagersättningen från arbetslöshetskassorna höjs till 400 kr. liksom att de
värnpliktigas förmåner förbättras.

Åtgärderna skall finansieras genom minskad priskompensation till försvaret
och genom höjning av vissa skatter och arbetsgivaravgifter. Sålunda
föreslår motionärerna en engångsskatt på stora förmögenheter och provisorisk
realräntebeskattning. Utan att framlägga något konkret förslag i form av
ett motionsyrkande diskuterar motionärerna också möjligheten av att höja
tobaksskatten och omsättningsskatten på aktiehandel. Den förbättrade
arbetslöshetsersättningen och utbyggnaden av barnomsorgen är avsedd att
finansieras genom att arbetsmarknadsavgiften och barnomsorgsavgiften höjs
med 0,6 resp. 0,7 procentenheter.

En särskild vattenkraftsavgift skall tas ut från kraftbolag för att vid sidan av
statsbudgeten användas för regionalpolitiska utvecklingsinsatser i skogslänen.

Det är svårt att göra en korrekt kostnadsberäkning av vissa av motionärernas
förslag. Helt klart är emellertid att deras budgetalternativ skulle leda till
ett ökat budgetunderskott, främst under nästa budgetår innan skattehöjningarna
hunnit få genomslag, men även senare. Det skulle också föranleda en
betydande skärpning av skattetrycket.

Utskottet kan för sin del inte ställa sig bakom en expansiv finanspolitik av
detta slag, eftersom den skulle bidra till att höja skattetrycket, driva upp
inflationen och pressa upp räntenivån, vilket skulle hämma fortsatt ekonomisk
tillväxt.

Med det anförda avstyrks motion Fi218 yrkande 2.

FiU 1985/86:10

Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitikens fortsatta inriktning på
följande sätt.

Även om den ekonomiska bilden nu ter sig gynnsammare än tidigare i flera
avseenden kvarstår alltjämt obalanserna i den offentliga sektorn. Ansträngningarna
måste därför även i fortsättningen inriktas på att ytterligare bringa
ned underskottet i statens finanser. Den nödvändiga minskningen måste
åstadkommas genom en kombination av restriktiv utgiftspolitik och ökade
statsinkomster. Eftersom skatternas andel av BNP bör hållas på i stort sett
oförändrad nivå måste en god tillväxt i ekonomin upprätthållas för att
statsinkomsterna skall kunna öka i relativt snabb takt.

Liksom tidigare måste fördelningspolitiska hänsynstaganden styra uppläggningen
av besparingsarbetet. Nödvändiga uppoffringar bör fördelas efter
bärkraft och ej ges en sådan inriktning att grundläggande trygghetssystem
och den sociala omvårdnaden urholkas.

I detta arbete är det viktigt att i riksdagen finna breda lösningar som kan
vinna uppslutning och allmän tilltro hos stora grupper i samhället. Utskottet
ser dock med viss oro på möjligheterna att nå därhän. Som utskottet tidigare
har kunnat konstatera finns det t. ex. i de tre borgerliga partiernas motioner
mycket få gemensamma besparingsförslag. Ett sådant är emellertid kravet på
minskade bidrag till arbetslöshetskassorna. Stora skillnader föreligger i
övrigt mellan motionerna och inte ens valet av besparingsområden överensstämmer.
Samstämmigheten mellan de tre partierna är däremot desto större
när det gäller förslag som leder till ökade utgifter eller minskade inkomster
för staten.

De budgetalternativ som redovisas i motionerna Fi213 (m), Fi217 (c),
Fi219 (fp) och Fi218 (vpk) har, tagna var för sig, en sådan inriktning att
utskottet inte kan ställa sig bakom dem. Detsamma gäller det förslag till
budgetpolitiska riktlinjer som återfinns i motion Fi211 (yrkande 2) av Alf
Svensson (c). Även detta yrkande avstyrks. Utskottet konstaterar att
regeringens budgetalternativ bäst tillgodoser de krav som riksdagen tidigare
har lagt fast för utgiftspolitiken och som enligt utskottets mening bör gälla
även fortsättningsvis. Dessa innebär att

- endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras och omfattningen
av dessa utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas,

- utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden,

- arbetet med att begränsa automatiken i statsutgifternas tillväxt måste
fortsätta,

- åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer,

- en fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram måste göras.

Arbetet med att effektivisera den statliga förvaltningen bör drivas

långsiktigt och målmedvetet. I direktiven för myndigheternas anslagsframställningar
har gällt att myndigheterna skall redovisa ett huvudförslag
innebärande en med 5 % minskad real resursförbrukning fördelad på tre år.
Detta krav bör, såsom föredraganden framhåller, gälla även för anslagsframställningarna
för budgetåret 1987/88. Det är som utskottet ser det angeläget
att myndigheterna genomgående utformar sina anslagsframställningar enligt

FiU 1985/86:10

dessa riktlinjer och att de lägger stor vikt vid att beskriva konsekvenserna av
huvudförslaget.

Utskottet delar också föredragandens uppfattning att myndigheternas
erfarenheter och kunskaper bör tas till vara på ett bättre sätt i budgetprocessen.
Myndigheterna bör sålunda åläggas att kritiskt granska de transfereringssystem
m. m. som de administrerar i syfte att ge regering och riksdag
underlag för att bedöma behovet av omprövningar och möjligheter till
regelförenklingar. På detta sätt bör man också kunna få fram uppslag till hur
indexkopplingar och annan automatik i utgiftsökningar kan begränsas,
liksom hur man kan förbättra kassahållningen. Det bör vara en obligatorisk
uppgift för myndigheterna att redovisa resultatet av sådana granskningar.
Myndigheterna bör därvid sträva efter att förutsättningslöst redovisa olika
uppslag utan krav på att de själva skall ta ställning till om förändringar bör
genomföras eller inte.

Övriga motioner

I motion Fi204 av Hugo Hegeland (m) föreslås att regeringen skall utarbeta
och till hela svenska folket sprida en upplysningsskrift vars huvudtanke är att
man inte kan kompensera sig för inflation.

Inflationsproblemen har under det senaste decenniet alltmer kommit i
förgrunden i den politiska diskussionen. Sambandet mellan nominella
löneökningar, vinstmarginaler, prisstegring och utebliven eller minskad
reallön har belysts i en mängd olika debattskrifter och debattartiklar. Dessa
frågor har under de senaste åren också blivit några av de mest centrala i den
ekonomiska politiken. De har därför ingående analyserats och diskuterats i
bl. a. propositioner, partimotioner och riksdagsbetänkanden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi204.

I motion Fi220 (vpk) begärs att utredningar pä handikappområdet skall
undantas från de s. k. nolldirektiven.

Kommittéer skall enligt särskilda direktiv (Dir. 1984:5) kunna visa hur
förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar skall finansieras.
Detta skall ske genom att kommittéerna anger konkreta förslag till
rationaliseringar eller omprövningar som innebär besparingar inom utredningens
område eller närliggande områden.

Dessa direktiv har utfärdats av regeringen och gäller för de flesta
utredningar. De har tillkommit som ett led i arbetet med att begränsa
budgetunderskottet.

Ansvaret för kommittéverksamheten åvilar regeringen. Den kan i de fall
det bedöms särskilt angeläget föreskriva att kraven på finansieringsförslag
inte skall gälla viss kommittés verksamhet. Det kan t. ex. gälla en utredning
på handikappområdet. Regeringen har också möjlighet att i budgetarbetet
göra erforderliga omdispositioner för att tillgodose angelägna reformbehov.
Så har också gjorts i årets budgetförslag, där förhållandevis stora resursförstärkningar
och reformer inom handikappområdet blivit möjliga genom
bl. a. omprioriteringar inom en sammanlagd ram av 75 milj. kr. Slutligen kan
riksdagen vid Sin prövning av regeringens budgetförslag anvisa ytterligare
medel för särskilt angelägna behov.

FiU 1985/86:10

Enligt utskottets mening bör inte riksdagen genom särskilda uttalanden
detaljreglera verksamhetsformerna för de kommittéer som arbetar under
regeringen. Eftersom riksdagen har goda möjligheter att utöva sitt inflytande
på annat sätt är det enligt utskottets mening inte påkallat med något initiativ
av den innebörd motionärerna efterlyser. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion Fi220.

I motion Fi706 av Margo Ingvardsson m. fl. (vpk) begärs att man skall utreda
förutsättningarna för nya former för finansiering av samhällets sjukvård.
Enligt motionärerna finns det stora eftersatta behov inom sjukvården.
Avgifterna börjar samtidigt bli så höga att det finns risk för att enskilda drar
sig för att söka vård. I många landsting är det även politiskt omöjligt att höja
skatten ytterligare.

En väg att öka inkomsterna till sjukvård — utan skatte- och avgiftshöjningar
för den enskilde - är enligt motionärerna att låta verksamheter som
uppenbarligen förorsakar ökade sjukvårdskostnader svara för en del av
finansieringen. Sålunda anser motionärerna att det med hänsyn till de stora
kostnader som alkoholen förorsakar sjukvården är rimligt att hälften av
alkoholskatten tillförs landstingen. Sjukvårdens kostnader för trafikolyckor
bör på motsvarande sätt delvis finansieras av bilismen. Likaså bör en del av
tobaksskatten tillföras sjukvården. Motionärerna diskuterar också om inte
en generell sjukvårdsavgift bör påföras företagen för att bestrida sjukvårdens
kostnader för arbetsskador.

Såvitt utskottet kan finna anser motionärerna att en del av de inkomster
som flyter in i form av statliga skatter och avgifter skall specialdestineras till
sjukvården. Utskottet vill med anledning härav erinra om att en bärande
tanke i statsbudgetens uppbyggnad är numera att specialdestination av
statliga inkomster till bestämt ändamål inte bör förekomma. Riksdagen har
vid upprepade tillfällen ställt sig bakom denna princip. Något skäl att frångå
denna princip i den av motionärerna aktualiserade frågan föreligger enligt
utskottets mening inte. Utskottet avstyrker därför motion Fi706.

Den kommunala ekonomin

Den kraftiga ökningen av den kommunala konsumtionstillväxten under
1970-talet med ca 4% per år bromsades upp i början av 1980-talet. Under
perioden 1980 till 1984 har konsumtionen ökat med mellan 2 och 3 % per år.
Den ökade år 1984 med 2,7%, och den underliggande volymökningen år

1985 (exkl. sysselsättningsbefrämjande åtgärder) beräknas till 2,3%- I
finansplanen förutses den kommunala konsumtionen öka med 2,2% år
1986.

Den finansiella situationen i kommunsektorn har varit god under 1980-talet. Det finansiella sparandet har varit positivt varje år sedan 1978 (med
undantag för år 1981 då sparandet var svagt negativt). Utfallet för åren 1983
och 1984 blev mer positivt än som tidigare beräknats. Även för åren 1985 och

1986 visar kalkylerna på ett fortsatt finansiellt överskott för kommunsektorn
som helhet. Det s. k. finansieringskapitalet, dvs. kommunernas samlade
likvida medel, uppgick till nästan 35 miljarder kronor i slutet av år 1984. Av

FiU 1985/86:10

detta svarade primärkommunerna för drygt 20 miljarder kronor och
landstingen för drygt 14 miljarder kronor. Den finansiella situationen i
kommunsektorn kan sammanfattningsvis beskrivas som god. Det bör dock
noteras att skillnaderna är stora mellan enskilda kommuner och landsting.

För att motverka likviditetsökningen i den svenska ekonomin ålades
kommunerna, liksom de större företagen, både år 1984 och år 1985 att
avsätta vissa andelar av lönesumman på räntelösa konton i riksbanken vid
vissa tillfällen under åren 1984, 1985 och 1986. Kommunerna hade vid
årsskiftet 1985-1986 ca 2,1 miljarder kronor innestående hos riksbanken. För
att underlätta för kommuner och landsting med en ansträngd likviditet
betalades, i mitten av januari 1986, tillbaka 325 milj. kr. av innestående
medel. Under början av år 1986 beräknas kommunerna sätta in ytterligare
drygt 4 miljarder kronor på dessa konton.

Under år 1986 beräknas kommunsektorns inkomster öka med 8,5%.
Skatteinkomsterna ökar med 11 % trots att medelutdebiteringen för första
gången sänks något. Ökningen hänger samman med de kraftiga löneökningarna
år 1984 som genom eftersläpningarna av kommunalskatteutbetalningarna
påverkar inkomsterna år 1986. Statsbidragen förutsätts öka med 3,5%,
vilket är en väsentligt lägre ökningstakt än under de närmast föregående
åren. Flertalet specialbidrag är nominellt oförändrade. I statsbidragen ingår
även 1,6 miljarder kronor som kompensation för bortfallet av skatteinkomster
från juridiska personer.

De totala utgifterna beräknas år 1986 öka i ungefär samma takt som
inkomsterna, med 8,5 %. I utgifterna ingår den skatteutjämningsavgift (14
öre per skattekrona) på 1,1 miljarder kronor som skall finansiera ökningen
av skatteutjämningsbidragen år 1986.

Det finansiella sparandet i kommunsektorn förutses förbättras ytterligare
från ca 1,5 miljarder kronor år 1985 till ca 2,3 miljarder kronor år 1986. I
samband med att riksdagen hösten 1984 behandlade propositionen om
riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop. 1984/85:40)
och tog ställning till långtidsutredningen LU84 uttalade sig utskottet och
riksdagen för en utveckling där den offentliga konsumtionen måste hållas
tillbaka till förmån för den privata konsumtionen (FiU 1984/85:6). I det
alternativ som utskottet och riksdagen förordade tänktes den offentliga
konsumtionen öka med 0,5 % per år. Därvid antogs den kommunala
konsumtionen öka med 1 % per år medan den statliga konsumtionen
minskade.

I finansplanen konstateras att en snabbare kommunal expansion än den
som riksdagen förordat skulle leda till en skärpt konflikt mellan löntagarna
och den offentliga sektorn om det realekonomiska utrymmet. I den mån
denna konflikt tar sig formen av en ökning av inflationstakten skulle
konkurrenskraft, produktion och sysselsättning komma att hotas.

Det betonas vidare i finansplanen att även med en utveckling som ansluter
till de riktlinjer riksdagen antagit för den ekonomiska politiken kan den
kommunala konsumtionen fortsätta att expandera. Detta måste ske i en lägre
takt än under senare år.

FiU 1985/86:10

Utvecklingen år 1987. Ökningen av kommunernas inkomster år 1987 kan
beräknas med relativt god säkerhet. Den bygger på tillväxten i skatteunderlaget
två år tidigare. Inkomsterna förutses öka med närmare 9 % till år 1987.

Om man för de kommunala utgifterna antar att löne- och prisutvecklingen
år 1987 stannar vid 5 resp. 3,5 % och utgår från en konsumtionsutveckling
som överensstämmer med de av riksdagen godtagna riktlinjerna, dvs. 1 %, så
kommer det finansiella sparandet att förbättras ytterligare år 1987.

Utskottet delar mot bakgrund härav den uppfattning som förs fram i
finansplanen att det inte är rimligt att kommunerna långsiktigt skall öka sina
finansiella tillgångar kraftigt samtidigt som staten tvingas öka sina skulder.
Om inte åtgärder vidtas för att dämpa kommunernas inkomsttillväxt finns
också risk att den finansiella situationen i kommunsektorn utvecklas på ett
sätt som inte tillräckligt medverkar till att hålla volym- och kostnadstillväxten
inom de ramar som är förenligt med en fortsatt utveckling mot samhällsekonomisk
balans.

I budgetförslaget föreslår regeringen sålunda en viss neddragning resp.
avveckling av en del bidrag till kommunerna som nu finansieras från
statsbudgeten. De åtgärder som föreslås gäller bl. a. skolans område där
bidragsnivån för bidragen till lärarlöner föreslås bli sänkt med 3 procentenheter.
Stimulansbidraget till utbyggnaden av barntandvården föreslås bli
avvecklat fr. o.m. den 1 januari 1987. Därtill kommer vissa ytterligare
förslag till neddragningar när det gäller statsbidrag till vägar, kollektivtrafik
m. m.

Sammantaget uppgår neddragningarna av de specialdestinerade kommuntransfereringarna
till ca 2,5 miljarder kronor år 1987. Dessutom pågår
ett arbete med att bryta automatiken i bidragssystemen. Regeringen avser att
våren 1986 återkomma med förslag om vilka ytterligare åtgärder som bör
vidtas inför 1987 i syfte att få en samhällsekonomiskt acceptabel utveckling i
den kommunala sektorn och för att stärka statsfinanserna. Då kommer ett
mer aktuellt underlag om utvecklingen de närmaste åren att föreligga såväl
vad avser kommunsektorn som samhällsekonomin som helhet.

Omfattningen av de åtgärder som behöver vidtas bör enligt regeringens
mening avvägas mot kommunsektorns ekonomiska situation, så att de kan
ske inom ramen för ett i stort sett oförändrat skattetryck. Åtgärderna bör
leda till att den kommunala verksamheten utvecklas inom det givna
samhällsekonomiska utrymmet. En aktiv omprövning och effektivisering av
befintliga verksamheter kombinerat med en minskad statlig styrning, som
ger kommunerna möjlighet att lättare anpassa sina verksamheter till lokala
förhållanden, bör också medverka till detta. För att kunna stödja de
kommuner som har en besvärlig ekonomisk situation kommer förslag att
läggas som innebär att medelsramen för extra skatteutjämningsbidrag höjs.

De åtgärder av större betydelse som tas upp i budgetförslaget liksom de
som kommer att föreslås senare under våren 1986 avser år 1987. Kommunerna
får därmed goda möjligheter att beakta dessa i sitt normala budgetarbete
och då effektivt genomföra förändringar i sina verksamheter.

I motion Fi217 (c) delar man regeringens uppfattning att den kommunala
sektorns totala överskott bör begränsas. I motion Fi213 (m) anförs också att

FiU 1985/86:10

den finansiellt mycket starka situationen innebär stora risker för att den
kommunala volymexpansionen blir ännu kraftigare än vad som prognostiserats.
Att minska kommunernas volymökning är enligt motionärerna angeläget
inte minst för att det därigenom skapas utrymme för en ökning av
reallönerna. I motion Fi219 (fp) anförs även att man nu bör lägga fast de
ekonomiska förutsättningarna för kommuner och landsting för att inte
försvåra deras planering för år 1987.

Vad gäller omfattningen av de begränsningar som bör göras anser man i
motion Fi219 (fp) att de bör uppgå till ca 6 miljarder kronor. De bör ske
genom att kompensationen för den slopade kommunalbeskattningen av
juridiska personer tas bort och genom att skatteutjämningsavgiften höjs.
Denna minskning av kommunernas resurser innebär att den kommunala
expansionen under år 1987 begränsas till vad som är nödvändigt för att hålla
oförändrad standard med hänsyn tagen till befolkningsförändringar. Det bör
också noteras att i motion So603 (fp) om familjepolitiken föreslås en
sänkning av det kommunala grundavdraget från 7 500 kr. till 4 500 kr. under
en treårsperiod för att finansiera familjepolitiska åtgärder. Motionärernas
avsikt är dock inte att tillföra kommunsektorn denna förstärkning av
skatteunderlaget.

I motion Fi213 (m) anförs att statsbidragen till kommunerna kan reduceras
med 4—5 miljarder kronor utan att kommunernas mycket goda finansiella
situation försämras. En förutsättning härför är att konsumtionsvolymen hålls
oförändrad år 1987. Motionärerna accepterar ca 1,6 miljarder kronor av de
nedskärningar som föreslås i budgetpropositionen. Därtill föreslås ytterligare
minskningar av olika statsbidrag på tillsammans 5,3 miljarder kronor.
Dessa nedskärningar gör, enligt motionärerna, det möjligt att avskaffa den
skatteutjämningsavgift på skatteunderlaget (14 öre per skattekrona) som
infördes år 1985. Nettoeffekten blir därmed ca 4 miljarder kronor utöver de
nedskärningar som man godtagit av regeringens förslag.

I motion Fi217 (c) accepteras huvuddelen (1,6 miljarder kronor) av
regeringens förslag till nedskärningar. Därtill föreslås vissa ytterligare
nedskärningar av statsbidrag med ca 1,8 miljarder. I en skattemotion av
samma motionärer föreslås att det kommunala grundavdraget höjs med 1500
kr. Detta reducerar det kommunala skatteunderlaget och påverkar utbetalningarna
av kommunalskatt år 1989. Hur kostnaden för denna skattesänkning
(2,8 miljarder kronor) slutligt bör fördelas avser motionärerna att
precisera i samband med vårens kommunalekonomiska proposition. Under
behandlingen i utskottet av denna motion har företrädarna för centerpartiet
förklarat att avsikten med förslagen är att av förändringarna i det kommunala
skatteunderlaget — höjningen av grundavdraget med 1500 kr. och sänkningen
av schablonavdraget med 2 000 kr. — skall den förstnämnda få återverkningar
på utbetalningen av kommunalskattemedel redan år 1987, istället för
år 1989 enligt gällande utbetalningsrutiner. Den sammanlagda nedskärningen
för kommunsektorns inkomster skulle därmed uppgå till 6,2 miljarder
kronor. Motionärerna föreslår emellertid redan nu en ökad ram för
skatteutjämningsbidragen med 1 miljard kronor.

Utskottet konstaterar att, frånsett vad som anförs i motion Fi218 (vpk),
tycks stor samstämmighet råda om att det finansiella utrymmet i kommun -

FiU 1985/86:10

sektorn år 1987 bör begränsas. I budgetpropositionen föreslås vissa neddragningar
och avveckling av statsbidrag med sammanlagt 2,5 miljarder kronor.
Vidare aviseras att ytterligare åtgärder kommer att föreslås senare i vår. I
motionerna föreslås, med hjälp av olika metoder, begränsningar av kommunernas
resurser med mellan 5,5 och 6,5 miljarder kronor.

Utskottet anser att omfattningen av de totala begränsningarna bör
preciseras först när utförligare underlag om utvecklingen i kommunsektorn
föreligger senare i vår. Som utskottet anfört är det angeläget att hålla tillbaka
de statliga utgifterna. Ett led i detta arbete är att begränsa bidragen till
kommunerna. En sådan inriktning av besparingsarbetet kan också med
fördel förenas med ansträngningarna att minska detaljregleringen av den
kommunala sektorn och öka den kommunala handlingsfriheten. Detta är i
sin tur en förutsättning för att kunna effektivisera och rationalisera den
kommunala verksamheten. Starka skäl talar således för att begränsningar av
det kommunala finansiella utrymmet bör ske genom att begränsa statens
bidrag till kommunsektorn. I ett första steg förordar således utskottet att
neddragningar görs i vissa statsbidrag på det sätt som föreslås i budgetpropositionen
med sammanlagt 2,5 miljarder kronor. Det gäller vissa utbildningsbidrag,
väg- och trafikbidrag samt bidrag till barntandvård.

Det ankommer på resp. utskott i riksdagen att bereda dessa frågor.

Skulle utskotten finna att något av dessa förslag till nedskärningar ej bör
genomföras måste utskotten i enlighet med de av finansutskottet föreslagna
budgetpolitiska riktlinjerna finna andra former av begränsningar för kommunsektorn.
Dessa bör dels uppgå till motsvarande belopp, dels uppfylla
kravet att de inte får försvåra en ökad effektivisering av den kommunala
verksamheten. Denna beredning av utskotten bör avslutas under mars
månad för att regeringen skall kunna beakta resultaten av utskottens arbete
vid utarbetande av den kommunalekonomiska propositionen som skall
föreläggas riksdagen senare i vår. Skulle detta inte vara möjligt för utskotten
bör behandlingen i vart fall avslutas under april månad för att ge finansutskottet
möjlighet att beakta resultatet vid sin slutliga behandling av de
kommunalekonomiska frågorna inför år 1987 i anslutning till kompletteringspropositionen.
Utskottet anser att riksdagen inför den fortsatta behandlingen
av budgetförslaget som sin mening bör uttala vad utskottet nu anfört
om inriktningen och omfattningen av besparingarna inom den kommunala
verksamheten.

Det är, som framgått, angeläget att omfattningen och inriktningen av
åtgärderna riktade mot kommunsektorn beslutas så snart som möjligt så att
de kan beaktas i den kommunala planeringen för år 1987. Vad utskottet
anfört om begränsningen av det finansiella sparandeöverskottet i kommunsektorn
med anledning av vad som anförs i propositionen och i motionerna
Fi211 av Alf Svensson (c), Fi213 (m) och Fi219 (fp) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den kommunala verksamheten
innebär att utskottet avstyrker motion Fi218 (vpk) yrkande 7. I motionen
förordas en kraftigare utbyggnad av den kommunala verksamheten än som
utskottet anser är förenlig med en balanserad ekonomisk utveckling.

FiU 1985/86:10

I motion Fi306 av Lars Tobisson m. fl. (m) begärs att kommunalt s kattes topp
införs för åren 1987 och 1988.

Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat motsvarande
yrkanden avseende tidigare år (FiU 1982/83:45 och FiU 1983/84:39).
Utskottet och riksdagen avvisade vid dessa tillfällen kravet på skattestopp
och noterade att konstitutionsutskottet i betänkande KU 1980/81:22 har
klarlagt att grundlagsregleringen av den kommunala självbeskattningen
innebär att kommunerna ges reell frihet att bestämma beskattningens
storlek. Konstitutionsutskottet drog därför slutsatsen att ingrepp i kommunernas
beskattningsrätt bör undvikas. Finansutskottet har alltjämt samma
uppfattning och avstyrker motion Fi306.

I motion Fi213 (m) begärs en utredning om förenklad statsbidragsgivning
till kommunerna. Redan nästa år bör ett stort antal specialdestinerade
statsbidrag ersättas med ett allmänt kommunalt bidrag. Detta skall enligt
motionärerna ske samtidigt som dessa statsbidrags detaljregleringar och
bidragsbestämmelser avvecklas. Även i motion Fi302 av Ivar Franzén och
Per-Ola Eriksson (c) anförs att de specialdestinerade statsbidragen till
kommunerna bör förändras och ersättas med generella statsbidrag baserade
på befolkningstal och ålderssammansättning. Härigenom ges kommunerna
ökad självständighet och möjligheter till effektiviseringar. Dessa skulle
också kunna komma staten till del genom att besparingskrav läggs på totala
verksamheten.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att flera av de nuvarande
specialdestinerade statsbidragen bör kunna omprövas och avvecklas. Detta
kräver att de statliga regler och bestämmelser som knyts till bidragen
avskaffas. En minskad styrning ökar, som motionärerna anför, kommunernas
handlingsfrihet. Det ger kommunerna möjlighet att anpassa sin verksamhet
till lokala förhållanden. Som utskottet anfört är det nödvändigt att
begränsa statsbidragen. Det är därför inte självklart att en avveckling av
specialbidrag ger utrymme för att öka andra generella bidrag lika mycket.
Avvägningen måste göras mot kommunsektorns och statens ekonomiska
situation. Regeringen aviserar i finansplanen att ytterligare förändringar bör
vidtas i kommunsektorn. Utskottet ser därför inte anledning att nu hos
regeringen särskilt begära ytterligare åtgärder eller utredningar om frågan
om avveckling av specialbidragen. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fi213 yrkande 8 och Fi302.

I motion Fi307 av Jan Fransson m. fl. (s) anförs att vissa kommuner drabbas
särskilt hårt av de indragningar av statsbidrag som föreslås i budgetpropositionen.
Som exempel nämns vissa kommuner i Skaraborgs län.

Som utskottet anfört varierar den ekonomiska situationen kraftigt från
kommun till kommun. Det är oundvikligt att nedskärningarna drabbar även
ekonomiskt svaga kommuner. I finansplanen utlovas därför att medelsramen
för de extra skatteutjämningsbidragen skall höjas för att kunna stödja de
kommuner som har en besvärlig ekonomisk situation. Förslag härom
kommer att behandlas av riksdagen senare i vår. Motionärernas syften torde
därmed vara tillgodosedda. Utskottet avstyrker därför motion Fi307.

FiU 1985/86:10

Övriga frågor

FiU 1985/86:10

I finansplanen lämnas en översiktlig redovisning av omfattningen av olika
typer av statliga kreditgarantier m. m. per den 30 juni 1985 (s. 41—43).

Av redogörelsen framgår att den samlade kapitalskuld som staten iklätt sig
garantier för på ett år ökat med 4,3 miljarder kronor till 96 miljarder kronor.

Under budgetåret 1984/85 uppgick utgifterna för infriade garantier till 2,9
miljarder kronor, varav 2/3 avsåg riksgäldskontorets garantigivning. Staten
uppbar samtidigt vissa inkomster från verksamheten i form av dels återbetalning
av tidigare infriade garantier, dels inkomster från garantiavgifter.
Sammantaget resulterade emellertid garantiverksamheten under budgetåret
1984/85 i ett underskott på 2 miljarder kronor.

Bilden förrycks visserligen av att nettoutgifterna för garantiverksamheten
detta år blev ovanligt stora. Verksamheten har emellertid ej heller under
tidigare år burit sina egna kostnader utan alltid inrymt betydande subventionsmoment.
Under de närmast föregående budgetåren varierade sålunda
nettoutgiften mellan 630 och 730 milj. kr.

Föredraganden erinrar om att han tidigare föreslagit att alla garantiavgifter
skall betalas i förskott. Detta borde enligt hans då uttalade mening gälla
även för äldre garantiformer där avgifterna fortfarande erläggs i efterskott.
Mot detta hade riksdagen inget att erinra.

Enligt utskottets mening bör garantiverksamheten bära sina egna kostnader,
sett över en längre tidsperiod. Det är därför av vikt att principen om
avgiftsbeläggning tillämpas genomgående. I likhet med vad föredraganden
nu förordar anser utskottet sålunda att systemet med avgiftsbeläggning och
förskottsbetalning skall omfatta samtliga typer av statliga garantier, dvs.
kreditgarantier, grundfondförbindelser, garantifondförbindelser och motsvarande.

Vad föredraganden anför om vissa övergångsåtgärder med anledning av
förordning om avräkning av utgifter på statsbudgeten har inte föranlett
utskottet att göra någon erinran eller något uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 1,
1985/86:Fi213 yrkande 1, 1985/86:Fi217 yrkande 1, 1985/86:Fi218
yrkandena 1, 3, 6 och 8 samt 1985/86:Fi219 yrkande 1 godkänner vad
som förordats i proposition 1985/86:100 bilaga 1 moment 1 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande regional balans som övergripande mål för den
ekonomiska politiken

att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi217 yrkande 3,

3. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Fi213 yrkande 3 som
sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet
anfört,

4. beträffande valutapolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Fi213 yrkande 4 i denna del,
1985/86:Fi602 och 1985/86:Fi605 yrkande 1,

5. beträffande kreditpolitiken och placeringsplikten

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Fi207 och 1985/86:Fi213
yrkande 4 i denna del samt som sin mening ger fullmäktige i
riksbanken till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande vidgad prioriterad långivning

a) att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi710,

b) att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi732,

c) att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi711,

7. beträffande bilkrediter

att riksdagen avslår motion 1985/86: Fi203,

8. beträffande sänkning av räntan

att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi218 yrkande 9,

9. beträffande löntagarfonder

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Fi201, 1985/86:Fi205 yrkande
1 och 2, 1985/86:Fi208, 1985/86:Fi210, 1985/86:Fi212 och
1985/86:Fi215,

10. beträffande förnyelsefonder

a) att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi206 yrkande 2,

b) att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi222,

c) att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi214,

11. beträffande investeringsfonder

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Fi206 yrkande 1, 1985/
86:Fi209 och 1985/86:Fi216,

12. beträffande exportdepositioner

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Fi202 och 1985/86:Fi221,

13. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 2,
1985/86:Fi213 yrkande 2, 1985/86:Fi217 yrkande 2, 1985/86:Fi218
yrkande 2 och 1985/86:Fi219 yrkande 2 godkänner vad som förordats i
proposition 1985/86:100 bilaga 1 moment 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande utarbetande av en skrift om inflationens verkningar
att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi204,

15. beträffande undantag från nolldirektiven för utredningar på
handikappområdet

att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi220,

16. beträffande finansiering av samhällets sjukvård
att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi706,

17. beträffande den kommunala ekonomin

a) att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Fi218 yrkande 7 samt
med anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 1 moment 5 och
motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 3, 1985/86:Fi213 yrkande 5 och
1985/86:Fi219 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

FiU 1985/86:10

b) att riksdagen ansluter sig till att vad utskottet anfört om
neddragning av statsbidragen till kommunerna skall vara vägledande
vid behandlingen av förslagen i proposition 1985/86:100 och de med
anledning därav väckta motionerna,

18. beträffande kommunalt skattestopp
att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi306,

19. beträffande förenklad statsbidragsgivning till kommunerna

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Fi213 yrkande 8 och 1985/
86:Fi302,

20. beträffande kompensation för indragning av statsbidrag till
kommunerna

att riksdagen avslår motion 1985/86:Fi307,

21. beträffande statliga kreditgarantier och vissa övergångsåtgärder
med anledning av förordning om avräkning av utgifter på statsbudgeten
att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1985/86:100 bilaga 1 momenten 6 och 7.

Stockholm den 25 februari 1986
På finansutskottets vägnar

Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Bo Södersten (s), Rune Rydén (m), Iris
Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Filip Fridolfsson (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Britta Hammarbacken (c), Hans Petersson i Hallstahammar
(vpk), Flans-Eric Andersson (s) och Anne Wibble (fp).

FiU 1985/86:10

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Britta Hammarbacken (c) och Anne Wibble (fp) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”De senaste” och
på s. 25 slutar med ”år 1987” bort ha följande lydelse:

Under de senaste åren har tillväxten i den svenska ekonomin varit i
genomsnitt 2,5 % per år eller ungefär en halv procentenhet lägre än i hela
OECD-området. En jämförelse med de övriga nordiska länderna visar att
Sverige har haft den lägsta tillväxten med undantag för Danmark år 1983 och
Finland 1984. Eftersom varken Danmark, Norge eller Finland genomfört
lika kraftiga valutakursförändringar borde Sverige snarare haft en högre
tillväxt.

BNP, procentuell volymförändring

	1983	1984	1985
Sverige	2,4	3,4	2,2
Norge	3,9	3,8	3,2
Finland	2,9	3,0	3,5
Danmark	2,1	3,5	2,5

Källa: Preliminär nationalbudget 1986

I fråga om konsumentpriserna har å andra sidan ökningstakten i Sverige klart
överstigit ökningarna i vår omvärld. Inflationen i Sverige har under de
senaste åren varit mellan tre och fyra procentenheter snabbare än i våra
viktigaste konkurrentländer. Under loppet av år 1985 steg priserna i Sverige
med 5,7 %. Detta var nästan dubbelt så mycket som det mål som uppsatts,
vilket till stor del beror på att lönerna ökade alltför kraftigt. Preliminära
beräkningar för år 1985 visar att timlönerna totalt ökade med omkring 6,5 %
och för industrin med ca 8 %.

Som en följd av den snabba pris- och kostnadsökningen utvecklades
utrikeshandeln väsentligt sämre än antagandet i den reviderade finansplanen.
Under 1985 bidrog en lägre exporttillväxt och en kraftig ökning av
importen till ett negativt bytesbalanssaldo på ca 10 miljarder kronor.

Utskottet anser att regeringens politik som den presenterats i finansplanen
i allt väsentligt saknar förslag till åtgärder som skulle kunna medverka till en
mera positiv framtida utveckling. Regeringens politik tycks i huvudsak bygga
på två tankar, nämligen för det första behovet av en viss budgetförstärkning,
som utskottet dock anser vara otillräcklig, samt för det andra en förhoppning
om att utfallet av årets avtalsrörelse skall bli en prolongering av gällande
avtal. Utskottet kan inte ställa sig bakom denna uppläggning utan förordar i
det följande andra och betydligt mer konkreta riktlinjer för den ekonomiska
politiken.

Utskottet vill emellertid först något kommentera de ändrade förutsätt -

FiU 1985/86:10

ningar sorn den senaste tidens kraftiga fall i oljepriserna skapat. Denna
utveckling inleddes i slutet av 1985 och pågår fortfarande. Även de senaste
månadernas valutakursförändringar med framför allt en sjunkande dollarkurs
har på ett markant sätt förändrat förutsättningarna för den svenska
ekonomins utveckling under 1986. Det innebär att den bedömning av
utvecklingen som presenteras i finansplanen måste ändras på flera punkter.
Konjunkturinstitutet har för utskottet redovisat vissa bedömningar av
effekterna på den svenska ekonomin av sänkta oljepriser och lägre dollarkurs.

Konjunkturinstitutet anser att inflationen under loppet av år 1986 bör
kunna stanna vid 3,0—3,5 % under förutsättning att avtalsrörelsen inte
resulterar i ett avtal som ytterligare försämrar det svenska näringslivets
konkurrenskraft. KI:s prognos bygger på ett oljepris på 19 dollar per fat och
en dollarkurs på 7,52 kr. per dollar. En sådan dämpning av prisstegringarna
skulle enligt Kl kunna ge utrymme för en ökning av de reala disponibla
inkomsterna av ungefär samma storleksordning som under 1985, dvs. med ca
2 %.

Konjunkturinstitutet sammanfattar de beräknade effekterna av oljeprissänkning
och sänkt dollarkurs under 1986 på följande sätt:

- Importpriserna på råolja och oljeprodukter sänks med nästan en tredjedel,
i kronor räknat.

- Exporten av varor ökar med ungefär 1 %, importen med knappt 0,5 %
(volymtal).

- Inflationstakten i Sverige reduceras med drygt en procentenhet.

- Den privata konsumtionen blir ca 1 % högre, och den samlade produktionen
(BNP) drygt 0,5 % högre än som tidigare förutsetts.

- Handelsbalansen förbättras med ca 5 miljarder kronor.

Utskottet vill understryka den osäkerhet som vidlåder bedömningarna ovan.
De bygger som tidigare redovisats på ett oljepris på 19 dollar per fat och en
dollarkurs på 7,52 kr. per dollar. I slutet av februari ligger både oljepriset och
dollarkursen lägre än dessa tal. KI:s bevakning bygger också på samma
förhoppning som kommer till uttryck i finansplanen om en prolongering i
årets avtal. Utskottet vill kraftigt understryka vad som också sägs i
finansplanen, nämligen att varje lönekostnadsökning därutöver (dvs. utöver
det s. k. överhänget och en viss antagen löneglidning) innebär att inflationen
blir högre än den av Kl redovisade prognosen och att konkurrenskraften
gentemot omvärlden försämras ännu mer. Effekterna av en sådan utveckling
får än större genomslag på den svenska ekonomin under år 1987.

Priserna steg i januari 1986 med 1,1 % trots dollarfall och sänkt diskonto.
Det betyder att en tredjedel av den av Kl förutsedda inflationen för hela året
redan har inträffat. Resterande elva månader får priserna bara stiga med ca
2 % om prognosen skall infrias. Utskottet bedömer det - med beaktande
även av det orealistiska löneantagandet - som högst osannolikt att denna
optimistiska förutsägelse skall kunna infrias, såvida inte oljepriset faller
ytterligare.

FiU 1985/86:10

5 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 10

dels den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Den
ekonomiska” och på s. 33 slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den avgörande svagheten i regeringens politik är att de
senaste årens konjunkturuppgång inte har utnyttjats för att ta itu med
strukturproblemen i svensk ekonomi.

Utskottet delar inte den pessimistiska syn på de långsiktiga tillväxtmöjligheterna
som redovisas i finansplanen. Regeringen uppskattar den långsiktiga
tillväxten till högst 2,5 %. Anledningen sägs vara att en rad av de faktorer
som bidrog till 1960-talets snabba produktivitetsökning ej längre existerar.
Bl. a. hävdas att länder med en stor tjänstesektor måste acceptera en lägre
tillväxttakt, då produktivitetsstegringen inom denna sektor inte är lika stor
som inom varuproduktionen.

Det finns emellertid länder med en stor tjänstesektor och en hög
tillväxttakt. Produktivitetsökningen i t. ex. USA har under de senaste åren
legat på i genomsnitt 4,3 % jämfört med Sveriges mera blygsamma 2,5 %.

I likhet med vad som förordas i motionerna Fi213 (m), Fi219 (fp) och Fi217
(c) förordar utskottet en politik som skapar bättre förutsättningar för tillväxt
och därigenom en stigande välfärd. Detta är viktigt inte minst för att
åstadkomma en regionalt balanserad utveckling inom landet.

Tillväxten måste komma hela landet till del. Målet bör vara en decentraliserad
samhällsstruktur där det råder balans såväl mellan som inom olika
regioner. Uppnås inte detta skapas problem såväl i storstadsområdena som i
glesbygderna. Värdefulla grönområden i stadsbilden tas i anspråk för
bostäder och trafikleder. I glesbygderna hotas sysselsättningen och utarmas
servicen.

Den ekonomiska tillväxten bestäms framför allt av valet av ekonomiskt
system och valet av spelregler inom den ekonomiska politiken. Dessa
spelregler kan vara tillväxtfrämjande eller tillväxthämmande.

Utskottet vill betona att en viktig förutsättning för att höja välfärden för
alla är att den kaka växer som vi alla skall dela på. Efter en lång period med
fallande köpkraft har kraven på reallönehöjningar blivit allt starkare.
Utskottet anser att endast en ökad tillväxt kan skapa förutsättningar för
angelägna standardlyft för det stora flertalet medborgare. Den centrala
fördelningspolitiska konflikten står i dag mellan den offentliga och den
privata sektorn. För att reallönerna skall kunna öka måste tillväxten öka
samtidigt som utgifterna minskar i stat och kommun. Stora nominella
löneökningar leder till ökad inflation, sämre konkurrenskraft, sjunkande
export och större underskott i bytesbalansen. Det minskar i sin tur
möjligheterna att förbättra reallönerna.

Vid valet av tillväxtfrämjande åtgärder är det viktigt att skilja på höjt
utnyttjande av den tillgängliga kapaciteten och utbyggnad av denna kapacitet.
En ökning av kapacitetsutnyttjandet leder endast till en engångsökning
av produktionen. En kontinuerlig och hög tillväxttakt kräver både ett högt
kapacitetsutnyttjande, dvs. åtgärder på ekonomins efterfrågesida, och en
politik som stimulerar ekonomins utbudssida.

En ökad tillväxt kan aldrig kommenderas fram genom politiska beslut.
Ytterst beror den på enskilda människors initiativ, driftighet, kreativitet,

FiU 1985/86:10

risktagande, sparande och arbetsvilja. Men den ekonomiska politiken bidrar FiU 1985/86:10
i hög grad till att skapa den miljö som utgör förutsättningarna för den
ekonomiska tillväxten.

Utskottet anser att ekonomisk tillväxt bäst främjas i ett ekonomiskt system
som bygger på ett decentraliserat beslutsfattande. Marknadsekonomin är det
oöverträffade sättet att ta till vara den skaparlust, arbetsvilja och kompetens
som finns spridd bland miljontals enskilda människor och företag.

Utskottet anser att det nu är hög tid att sätta tillväxten i centrum för den
ekonomiska politiken. Tillväxthindren i den svenska ekonomin måste
elimineras. För att den ekonomiska politiken skall kunna leda till stabilitet
och tillväxt är det nödvändigt att marknadssystemets funktionssätt förbättras.
Enligt utskottets mening skulle en revitalisering av den svenska
ekonomin kunna möjliggöra en tillväxtnivå avsevärt över det senaste
decenniets tvåprocentsnivå.

Det första tillväxthinder som enligt utskottet måste elimineras är de
ständiga höjningar av skattetrycket som regeringens politik medfört. På
skattesidan har utvecklingen inneburit höjt skattetryck för hushållen. De
svenska hushållens problem är inte att de har för få skatter och för lågt
skattetryck. Problemet är i stället att det samlade skatteuttaget och den stora
statliga upplåningen tar i anspråk en alltför stor del av nationens samlade
resurser. Utskottet anser att ytterligare skattehöjningar inte kan accepteras.

I stället måste vissa sänkningar genomföras av de skatter som direkt eller
indirekt träffar arbete och sparande.

Det är angeläget att sänka marginalskatterna. Höga marginalskatter
vidgar den s. k. skattekilen, vilket hämmar såväl arbetsutbud som investeringar.
Dessutom bidrar de höga marginalskatterna till minskad arbetskraftsrörlighet
mellan branscher och yrken, vilket i sin tur hämmar tillväxten.

Utskottet anser också att skatteskalan måste återges ett fullständigt
inflationsskydd för att säkerställa att gjorda marginalskattesänkningar blir
bestående. Därtill måste vissa sänkningar genomföras för förmögenhets-,
arvs- och gåvoskatterna. Sålunda bör förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i familjeföretag avskaffas. För att stimulera enskilt aktieägande bör
också skatten på riskvilligt sparande minskas genom att en skattereduktion
för aktieutdelningar återinförs. Slutligen anser utskottet att den statliga
fastighetsskatten skall avskaffas.

Utskottet anser för det andra att en ytterligare åtstramning av finanspolitiken
är nödvändig, både för att skapa förutsättningar för en sänkt räntenivå
och för att bibehålla och helst förstärka konkurrenskraften för det svenska
näringslivet.

Den offentliga sektorns resursanvändning måste begränsas samtidigt som
den enskilda sektorn ges mer expansionsutrymme, inte minst för att
möjliggöra höjda reallöner. Den åtstramning av finanspolitiken som är
nödvändig för att få ner inflationstakt och budgetunderskott bör ske enbart
genom utgiftsminskningar. I årets finansplan har visserligen en viss uppstramning
skett så till vida att ett antal besparingar föreslås. Dessa är
emellertid enligt utskottets mening inte tillräckligt omfattande.

Den inriktning av besparingarna som utskottet förordar innebär att
utgiftsminskningarna främst riktas mot den offentliga konsumtionen och de

offentliga transfereringarna, medan de offentliga investeringarna i allt
väsentligt undantas.

Utskottet vill kraftigt betona att det tillgängliga utrymmet för kommunal
expansion är mycket begränsat. Utskottet anser därför att de besparingar
som regeringen föreslagit i fråga om statsbidragen till kommunerna är
alldeles otillräckliga. Statens finansiella överföringar till kommuner och
landsting bör därför minska med 3—4 miljarder kronor utöver vad regeringen
föreslagit. En sådan neddragning tillåter kommunerna att upprätthålla
oförändrad standard för ett ökande antal äldre invånare. Minskningen av
statsbidragen måste också kombineras med färre statliga detaljregler för den
kommunala verksamhetens utformning.

Besparingar måste också riktas mot offentliga transfereringssystem.
Sålunda bör statsbidragen till arbetslöshetskassorna begränsas. Subventionerna
på bostadsområdet måste minskas, varvid besparingarna bör vara av
en storleksordning som motsvarar slopandet av den statliga fastighetsskatten.

Utskottet anser också att ett antal statliga företag bör utförsäljas. Denna
åtgärd är visserligen av engångskaraktär, men den kan enligt utskottets
mening upprepas under ett flertal år. Det är också angeläget att undersöka
om vissa andra reala statliga tillgångar med låg direkt avkastning men en god
realvärdestegring kan utförsäljas. Staten skulle då kunna tillgodogöra sig det
kapitaliserade värdet av den framtida avkastningen. Exempel på sådana
tillgångar är kraftverk och skogar.

Den besparings- och skattepolitik som utskottet förordar har tidigare av
socialdemokraterna satts i motsatsställning till en rättvis fördelningspolitik.
Utgiftsminskningar har då jämförts med en situation där ingenting alls görs åt
budgetproblemen. Gentemot detta har påpekats att uteblivna utgiftsminskningar
lett till högre inflation, skattehöjningar, större statsskuld och högre
räntor.

Utskottet ser med tillfredsställelse att den ovan beskrivna motsättningen
nu inte aktualiseras i årets finansplan. Där betonas i stället den fördelningskonflikt
som existerar mellan den offentliga sektorns anspråk på resursutrymme
och löntagarnas anspråk på reallöneökning. Utskottet delar helt
denna uppfattning och kan bara beklaga att regeringen hittills inte fullföljt
resonemanget genom att föreslå tillräckliga besparingar i fråga om statsbidragen
till kommunerna.

För det tredje måste den offentliga sektorn avmonopoliseras. Via lagstiftning
och subventioner har den offentliga sektorn i praktiken erhållit monopol
på produktionen av ett flertal tjänster, t. ex. barnomsorg, sjukvård, åldringsvård
och utbildning. På dessa områden finns det därför föga konkurrens och
stora hinder för nyetableringar. Utskottet anser det väsentligt att alla
möjligheter till ökad konkurrens och ökad effektivitet inom tjänsteproduktionen
tas till vara. Därigenom skulle också en ökad valfrihet för kunder och
konsumenter skapas. En ökad konkurrens kan i de flesta fall väntas leda till
att innovationsförmågan ökar och utskottet anser därför att ett antal
offentliga monopol måste avskaffas.

Inom den kommunala sektorn bör t. ex. effektiviteten kunna öka genom
bl. a. större inslag av anbudsförfarande och privata entreprenader. Utskottet

FiU 1985/86:10

anser därför att det är väsentligt att privata initiativ uppmuntras inom
områden som hittills huvudsakligen förbehållits den kommunala eller statliga
sektorn. En sådan större variationsrikedom inom tjänsteutbudet befrämjar
inte bara valfriheten för konsumenter och näringsidkare utan skapar också
större valfrihet för dem som arbetar i den offentliga sektorn att välja
arbetsgivare.

En fjärde typ av tillväxthinder som utskottet anser måste avskaffas utgörs
av den byråkrati och regleringsapparat som byggts upp under efterkrigstiden.

Valutaregleringen är ett sådant tillväxthämmande inslag i den ekonomiska
politiken. Utskottet anser att en avreglering är viktig av främst två skäl. För
det första kan en avreglering leda till att realräntan sjunker. För det andra
kan fria kapitalrörelser spela en viktig roll genom att tvinga fram en mer
stabil och disciplinerad ekonomisk politik.

Utskottet anser också att prisregleringen skall avskaffas. Under den
gångna mandatperioden tillämpades prisreglering i större eller mindre grad
totalt sett under mer än ett år. Sådana ständiga ingrepp innebär enligt
utskottet att prismekanismerna sätts ur spel.

Utskottet anser vidare att en reformering av arbetsmarknadslagstiftningen
är nödvändig. Sålunda skulle ökade möjligheter till provanställning kunna
förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet.

Ytterligare ett hinder utgörs av den hårt reglerade bostadssektorn.
Utskottet förespråkar minskade subventioner, slopandet av den statliga
fastighetsskatten och en avbyråkratisering för att revitalisera denna
marknad.

Slutligen måste de kollektiva löntagarfonderna avskaffas. Därmed ökar
viljan och förmågan till nyinvesteringar, risktagande och nyetableringar hos
både små och stora företag. Fondsocialismens upphörande bör enligt
utskottet åtföljas av en förstärkning av den enskilda äganderätten. Fondernas
avveckling bör därför ske genom att tillgångarna används som sparpremier
för ett individuellt sparande i aktier.

Utskottet har tidigare redovisat några synpunkter på den statliga lönepolitiken.
Därutöver anser utskottet att det är väsentligt att den ekonomiska
politiken medverkar till att skapa incitament till en bättre fungerande
lönebildning. 1984 års långtidsutredning framhöll detta som en av de
viktigaste förändringar som måste ske för att svensk ekonomi skall nå
samhällsekonomisk balans. Utskottet beklagar att regeringens agerande
under sommaren och hösten 1985 försvårat en sådan utveckling.

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar
skall komma fram till lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor.
Men det är uppenbart att den ekonomiska politiken påverkar förutsättningarna
för dessa förhandlingar.

Utskottet vill också betona vikten av att de statliga löneförhandlingarna
inte får tillåtas bli löneledande och därigenom i praktiken utgöra ett golv för
övriga avtal, vilket skulle kunna leda till för stora lönehöjningar inom den
konkurrensutsatta sektorn.

Om statsmakterna korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal
riskerar löneökningstakten att bli hög. Denna erfarenhet har vi bl. a. i
Sverige. Om statsmakterna genom återkommande devalveringar och genom

FiU 1985/86:10

omfattande arbetsmarknads- och industripolitiska åtgärder tar ansvar för
konkurrenskraft och sysselsättning och om löntagarna genom prisklausuler
kan gardera sig mot inflationens effekter reduceras incitamenten att träffa
ansvarsfulla avtal. Detta gäller både arbetsgivare och arbetstagare.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att finna ett system där
arbetsmarknadens parter ges incitament för att sluta löneavtal som inte
skapar arbetslöshet. Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid ett ansvar för
dem som ändå blir arbetslösa. Det är också nödvändigt att utforma systemet
så att incitamenten byggs in i systemet och inte är beroende av de beslut som
efter förhandlingarna kan komma att fattas av statsmakterna. Det är med
andra ord nödvändigt att klara trovärdighetsproblemet utan att behöva gå
vägen över ökad öppen arbetslöshet.

Utskottet menar att dessa problem kan lösas genom en trovärdig
växelkurspolitik som bl. a. förutsätter slopad valutareglering, en inflationsskyddad
skatteskala och en reformering av systemet för arbetslöshetsersättningen
t. ex. genom höjda egenavgifter.

I detta sammanhang vill utskottet också betona vikten av att den typ av
”förhandlad inkomstpolitik” som den s. k. SAMAK-rapporten förordar inte
genomförs i Sverige. I SAMAK-rapporten förordas att regeringen skall ta
plats vid arbetsmarknadsorganisationernas förhandlingsbord som en tredje
part och att förhandlingarna skall omfatta allt som påverkar löntagarnas
inkomster inkl. sociala reformer, skatter, priser och annat.

Utskottet avvisar bestämt av grundläggande demokratiska skäl sådana
tankegångar. SAMAK-rapportens förhandlade inkomstpolitik baseras på att
arbetsmarknadens parter agerar olika beroende på vem som innehar
regeringsmakten. I stället anser utskottet att arbetsfördelningen mellan
regeringen och arbetsmarknadens parter måste göras klarare.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/
86:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 1 och
1985/86:Fi218 yrkandena 1, 3, 6 och 8 samt med anledning av
motionerna 1985/86:Fi213 yrkande 1, 1985/86:Fi217 yrkande 1 och
1985/86:Fi219 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört och som sin
mening ger regeringen detta till känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”De senaste” och
på s. 33 slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

De senaste tre åren har den svenska ekonomin kännetecknats av en god
tillväxt, med i genomsnitt drygt 2,5 % per år. Det gångna årets tillväxt i
bruttonationalprodukten stannade vid 2,2 %, dvs. obetydligt lägre än vad
som förutsades i 1985 års kompletteringsproposition. Däremot steg konsumentpriserna
mer än vad som förutsågs i kompletteringspropositionen.

FiU 1985/86:10

Prisstegringen blev under loppet av året 5,7 %. Preliminära beräkningar
för år 1985 visar att timlönerna totalt ökade med omkring 6,5 % och för
industrin med ca 8 %. Främst beroende på ökade transfereringar, som t. ex.
skatterabatten och den kraftiga höjningen av barnbidragen, steg hushållens
realinkomster med något mer än 2 %. Realinkomstökningen tillsammans
med en fortsatt neddragning av sparandet medförde att den privata
konsumtionen ökade med nära 3 %. Det var en väsentligt kraftigare tillväxt
än vad utskottet förutsåg i slutet av maj 1985. En mycket positiv utveckling
för landet som helhet kunde även för år 1985 noteras för investeringarna.
Däremot utvecklades utrikeshandeln väsentligt sämre än väntat. En lägre
exporttillväxt och en kraftig ökning av importen bidrog till ett negativt
bytesbalanssaldo på 10 miljarder kronor.

I årets finansplan antas inflationen under loppet av 1986 kunna begränsas
till något mer än 4 %. Eftersom det mycket goda vinstläget inom industrin
ger utrymme för en bättre löneutveckling för de anställda än vad som blivit
resultatet av de senaste årens avtalsförhandlingar är det viktigt att industrin
visar sitt ansvar och inte ytterligare ökar sina vinstmarginaler och på så sätt
driver upp inflationen. De senaste månadernas oljeprisfall och sjunkande
dollarkurs bör i så fall kunna medföra att inflationen under loppet av 1986
stannar på en lägre nivå än 4 %.

På försörjningsbalansens användningssida leder denna kalkyl till en
höjning av prognoserna för den privata konsumtionen och exporten av varor
och tjänster. Höjningen av konsumtionsprognosen är en följd av den tidigare
beskrivna ökningen av hushållens reala disponibla inkomster och ett
antagande om en återhämtning av sparandet till 1984 års nivå. Konsumtionsökningen
blir mycket kraftig och av samma omfattning som under år 1985.

Sjunkande råoljepriser och fallande dollarkurs innebär att exporten under
år 1986 beräknas öka med drygt 5 %. För Sveriges del ökar exportens
marknadstillväxt med en halv procent. Den kan dock inte helt utnyttjas
eftersom många expansiva branscher har kapacitetsproblem.

FiU 1985/86:10

Tabell 5. Försörjningsbalans och nyckeltal

FiU 1985/86:10

	Miljarder kr 1984	Procentuell volymförändring 1984 1985 19862
BNP	787,2	3,4	2,2	2,2
Import av varor och tjänster	254,1	4,7	8,1	5,4
Tillgång	1 041,3	3,7	3,6	3,0
Privat konsumtion	397,9	1,3	2,8	2,5
Offentlig konsumtion	221,5	2,0	0,9	1,4
Stat	61,0	0,3	-1,0	-0,9
Kommuner	160,5	2,7	1,7	2,2
Bruttoinvesteringar	144,9	3,9	6,3	0,5
Lagerinvestering	-7,5	0,7'	1,1'	0,4'
Export av varor
och tjänster	284,4	6,5	2,0	5,0
Användning	1 041,3	3,7	3,6	3,0
			1984	1985 1986
Konsumentpris dec.-dec.
% per år			8,1	5,7 3,0-3,5
Sysselsätta, förändring i
antal personer		+ 36 000 + 43 000 +26 000
Arbetslöshet, %			3,1	2,9 2,7
Bytesbalans, miljarder kr			3	-10 1

1 Förändring i lagerinvestering i procent av föregående års BNP.

2 PNB:s prognos, omräknad med hänsyn till lägre oljepris och ändrade växelkurser.

Handelsbalansen påverkas genom volym- och priseffekter på både exportoch
importsidan. Sammantaget beräknas handelsbalansens saldo förbättras
med ca 5,5 miljarder i jämförelse med bedömningen i finansplanen. Även
transfereringsbalansen förbättras något genom det fortsatta fallet i dollarkursen.
Från här angivna utgångspunkter kan bytesbalansen beräknas uppvisa
ett överskott på drygt 1 miljard kronor för år 1986.

De här angivna positiva effekterna på den svenska ekonomin påverkar
givetvis även sysselsättningen. Den högre tillväxten i BNP antas ge en ökning
i sysselsättningen med 0,4 %. Arbetslösheten skulle därigenom kunna
pressas tillbaka till omkring 2,7 %. Som framgår av tabell 5 skulle sysselsättningsökningen
1983 till 1986 uppgå till sammanlagt ca 100 000 personer.

Denna sysselsättningsökning är emellertid inte tillräcklig. Ytterligare
åtgärder i enlighet med vad som föreslås i motion Fi218 är nödvändiga för att
på längre sikt skapa en förutsättning för en god ekonomisk utveckling.

Det bör också understrykas att den felaktiga fördelningen av det samlade
produktionsresultatet som skett under en rad av år har skapat problem för
den svenska ekonomin. Fördelningspolitiken och den allmänna ekonomiska
utvecklingen har bl. a. inneburit att ett ökat antal människor är i behov av
socialt understöd för sin existens. Denna utveckling kan inte tillåtas fortsätta
utan att grunden för en god ekonomisk utveckling rubbas. En jämn och inte

alltför svag lönebildning är nödvändig för att säkra utvecklingen av den 72

nationella marknaden och efterfrågan, samtidigt som ökande löner på
vinsternas bekostnad ger den samlade offentliga sektorn ökade inkomster
och därmed bättre förutsättningar att aktivt medverka till en bättre
fördelning av samhällsresurserna.

Det bör också betonas att de bedömningar av den ekonomiska utvecklingen
som här redovisats skall tolkas med försiktighet mot bakgrund av Sveriges
starka beroende av utvecklingen inom OECD-länderna. I takt med ett
ökande internationellt beroende som följd av den internationella kapitalistiska
arbetsdelningen ökar osäkerheten i bedömningarna för Sveriges del.

De statliga löneförhandlingarna

Utskottet anser att den allmänna löneutvecklingen på det statliga området
bör följa arbetsmarknaden i övrigt. Den anpassning till mer marknadsmässiga
löner som angivits i riktlinjer för den statliga lönepolitiken får dock inte
innebära att de viktiga principerna om lika lön för lika arbete och samma lön
för likvärdigt arbete oavsett bostadsort äventyras.

Det har diskuterats att låta myndigheterna få större frihet att besluta om
interna frågor inom givna ekonomiska ramar liksom att öka långsiktigheten i
planeringen för myndigheterna. Om detta skulle innebära att myndigheterna
inte kompenseras för kostnadsökningar till följd av löneavtal ökar risken för
en oacceptabel lönespridning. Det bör enligt utskottet betonas att de
folkvalda har ett ansvar också inför statens anställda att föra en bra personaloch
lönepolitik, särskilt vad gäller de breda grupperna i låg- och mellanställning
och för jämställdheten bland de statsanställda.

Utskottet vill även, med anledning av vad som sägs i finansplanen
angående ”korrigeringsåtgärder” om avtalen inom den offentliga sektorn
träffas på en enligt regeringen för hög nivå, varna för en statlig inkomstpolitik
där den fria förhandlings- och avtalsrätten trängs undan. Detta bör ges
regeringen till känna.

FiU 1985/86:10

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken.

FiU 1985/86:10

Den ekonomiska tillväxten har under de senaste tre åren legat över
genomsnittet för Västeuropa. Lönsamheten i näringslivet har legat på en
mycket hög nivå samtidigt som reallönerna har haft en negativ utveckling i
jämförelse med vinstutvecklingen inom industrin. Industriinvesteringarna
har ökat samtidigt som de svenska företagens utlandsinvesteringar ökat
starkt. Intresset för utländska uppköp av svensk industri har förstärkts. Den
ekonomiska utvecklingen har tillsammans med den förda ekonomiska
politiken medverkat till en sned fördelning av produktionsresultatet med
försörjningsproblem för en växande andel av befolkningen som följd.

Detta har kunnat ske samtidigt som aktie- och förmögenhetsägare har
kunnat berika sig på utvecklingen. Borgarklassens ideologiska hegemoni har
förstärkts och vunnit intrång också i arbetarrörelsens led. Den hittills förda
regeringspolitiken har i allt för hög grad anpassats till kapitalistklassens mål
för den ekonomiska utvecklingen.

Detta har skett samtidigt som de ekonomisk-politiska problemen undan
för undan har antagit nya former och följaktligen ställer nya krav på den
ekonomiska politiken.

I motion Fi218 anges dessa förändringar inom kapitalismens funktionssätt
på följande sätt:

1. Den kvantitativa tillväxten mätt med bruttonationalprodukten har
försvagats. Högkonjunkturerna har blivit svagare och kortare, lågkonjunkturerna
längre och djupare. Ett stående inslag av arbetslöshet och undersysselsättning
vidhäftar ekonomin. Detta inslag är alltjämt mindre i Sverige -som alltid varit mindre hårt drabbat av internationella depressioner - än i
andra äldre industriländer, men skillnaden i förhållande till 1960-talet är
påtaglig.

2. Arbetsproduktiviteten stiger snabbare än den totala produktionen.
Även en stigande bruttonationalprodukt låter sig alltså framställas med en på
sikt minskande mängd mänskligt arbete. Investeringarna förskjuts i riktning
mot kostnads- och arbetsbesparande insatser och den nya tekniken erbjuder
allt större förutsättningar härför. Sambanden mellan investeringar, sysselsättning,
efterfrågan och budgetpolitik förändras.

3. Centralisation av kapital underlättar konkurrensbegränsningar och
tendenser till monopolism. I samma riktning verkar den allt tydligare
fragmentiseringen och specialiseringen av produktion och marknader. De
klassiska marknadsmekanismerna verkar inte som tidigare. Ekonomins sätt
att reagera på konjunkturförändringar, liksom på aktiva stimulanser eller
åtstramningar blir ett annat.

4. Kapitalets transnationalisering når nya höjdpunkter. Det internationaliserade
kapitalet frigör sig ekonomiskt och politiskt från nationalstaterna. I
spåren härav följer ökat inflytande från exportintressen och finanskapital.
Kapitalismen blir imperialistisk i den kvalificerade, klassiska meningen att de
stora transnationella kapitalen kämpar för att nyuppdela världens marknader
och resurser mellan sig. Allt detta komplicerar förutsättningarna för all
nationell ekonomisk politik.

5. Kredit- och kapitalmarknaderna förändras. Det transnationella storka -

pitalet kan genom manipulationer och förflyttningar snabbt och eftertryckligt
påverka betalnings- och valutaförhållanden. Räntan, som traditionellt
varit ”priset för det lånade kapitalet”, blir alltmer ett uttryck för olika
spekulativa och maktpolitiska aktioner och strävanden. Också detta ställer
den nationella politiken inför nya problem.

Utskottet konstaterar att den i propositionen föreslagna inriktningen av
den ekonomiska politiken inte till någon väsentlig del angriper dessa
problem. Tvärtom är det så att såväl tolkningar av sammanhang som förslag
till åtgärder kan betecknas som traditionellt borgerliga. Detta ger i sin tur
ingen som helst utgångspunkt för en mobilisering av samhällets resurser för
att komma närmare frågornas lösning, utan befrämjar en politik av fortsatt
underkastelse inför det nationella och transnationella kapitalets strävanden.

Huvudtemat i finansplanen är att lönebildningen är det stora hotet, medan
det råder en närmast stötande tystnad inför vinst- och spekulationselementen
i ekonomin.

Perspektivet är ytterst kort och berör inte de djupare förändringarna i
kapitalismens strukturer eller maktpolitiska problem i den ekonomiska
utvecklingen.

En följd av det begränsade synsätt som framträder i regeringsförslagen är
att samhällssektorn hålls tillbaka och inte får utvecklas på ett önskvärt sätt
mot bakgrund av de viktiga fördelningspolitiska uppgifter den har. I en
strävan att hålla tillbaka den gemensamma sektorns tillväxt hämmas också
denna sektor, som trots att den har stora möjligheter att skapa meningsfulla
och varaktiga arbetstillfällen också har ett lågt importinnehåll. I förslaget till
statsbudget undviker regeringen även att söka nya vägar för att finansiera
den gemensamma sektorns utveckling genom att återföra kapital och
förmögenheter till den gemensamma sektorn via beskattning. Det allmänna
talet om ett oförändrat skattetryck döljer viktiga fakta om att det är fullt
möjligt att omfördela skattetrycket så att större rättvisa uppnås.

Den mycket starka bindningen av den ekonomisk-politiska strategin till
fortsatta stora exportframgångar är farlig med tanke på den snäva krets av
länder som är Sveriges viktigaste handelspartner i dag. Några farhågor för ett
starkt ökat internationellt beroende eller förslag för att motverka detsamma
finns inte i regeringsförslagen.

Med hänvisning till ovanstående följer att utskottet inte kan förorda den av
regeringen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken och avstyrker
följaktligen densamma.

Den ekonomiska politik som föreslås i motionerna Fi213 (m), Fi219 (fp),
Fi217 (c) och Fi211 (Alf Svensson c) innebär inte heller någon lösning på de
ekonomiska problem som vi nu står inför.

I motionerna föreslås för det första en minskning av utgifterna i stat och
kommun, främst för offentlig konsumtion och transfereringar.

FiU 1985/86:10

billigare produktion samt större variationsrikedom i tjänsteutbudet.

För det fjärde anser motionärerna att löntagarfonderna måste avskaffas.

För det femte måste lönebildningssystemet reformeras. Om statsmakterna
korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal riskerar löneökningstakten
att bli för hög.

Den låga ambitionsnivå som motionärerna ålägger målet full sysselsättning
återspeglas även i synen på avtalsförhandlingarna. Att nå full sysselsättning
är ett övergripande mål, vilket innebär att samhället inte kan avsäga sig
ansvaret för sysselsättningen.

FiU 1985/86:10

som tyder på att en privatisering till följd av sina inneboende egenskaper ger
lägre kostnader. Vad gäller här behandlade frågor finner utskottet ingen
anledning att ändra sitt ställningstagande.

I motion Fi219 (fp) liksom i motion Fi213 (m) och Fi217 (c) hävdas att
statlig inblandning i avtalsrörelsen måste undvikas.

Enligt motionärerna är det tillräckligt att regering och riksdag genom den
ekonomiska politiken skapar ”goda förutsättningar” för att nå ett lågt avtal.
Utskottet finner det i detta sammanhang egendomligt att man i motionerna
Fi213 (m) och Fi219 (fp) inte alls berör den konflikt mellan att skapa
incitament till låga avtal och förslagen i motionerna på besparings- och
skatteområdet, som förstärker de i dag rådande fördelningsproblemen.

I motion Fi 217 (c) betonas att en minskning av statens budgetunderskott har
avgörande betydelse för inflationsbekämpningen. Budgetunderskottet är,
sägs det i motionen, inflationsgenererande dels genom att det innebär en
likvidisering av den svenska ekonomin, dels genom att dess finansiering
driver upp den allmänna räntenivån. I övrigt framhålls i motionen bl. a.
vikten av att tillväxten ökar, nödvändigheten av att industrisektorn byggs ut,
att marginalskatterna sänks och att sysselsättningen värnas, varvid särskilt de
regionalpolitiska aspekterna betonas.

Utskottet konstaterar att i de budgetalternativ som redovisas i motionerna
Fi213 (m), Fi217 (c) och Fi219 (fp) återfinns krav på långtgående marginalskattesänkningar.
Längst går man därvid i motion Fi219 (fp) som förordar att
marginalskatten skall vara högst 50 % för inkomsttagare med årsinkomster
upp till ca 200 000 kr. Detta krav innebär att marginalskatten behöver sänkas
med 20 procentenheter vid denna högre inkomstnivå. I motion Fi213 (m)
föreslås för samma inkomstläge en marginalskatt på 60 %, dvs. en hälften så
stor sänkning. Å andra sidan har dessa motionärer mer långtgående krav på
marginalskattesänkningar vid inkomstnivåerna runt 140 000 kr., där marginalskatten
enligt deras mening bör begränsas till 40 % inom tre år.

Dessa krav på skattelättnader - som framför allt gynnar dem med höga
inkomster - kombineras med krav på väsentligt lindrad förmögenhetsbeskattning
och lättnader i beskattningen av aktieutdelningar. Snarlika krav på
lindrad kapitalbeskattning framförs också i motion Fi217 (c). Ett gemensamt
krav från de tre partierna är dessutom att fastighetsskatten avvecklas.

Samtidigt förs i de tre motionerna fram förslag som ger försämrade villkor
för breda grupper i samhället. Sålunda vill folkpartiet successivt minska det

FiU 1985/86:10

kommunala grundavdraget med 3 000 kr., vilket motsvarar en skattehöjning
på 900 kr. för alla inkomsttagare. Dessutom vill man i de tre motionerna höja
egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och dra ned på olika typer av
bostadsstöd. I motion Fi219 (fp) och framför allt i motion Fi213 (m) föreslås
att utgående ersättning från sjukförsäkringen skall begränsas. I den sistnämnda
motionen föreslås dessutom inskränkningar på föräldrapenningen. I
båda motionerna avvisas också den i budgetpropositionen föreslagna höjningen
av bostadsbidragen och föreslås vidare att skattereduktionen för
fackföreningsavgifter slopas samt att livsmedelssubventionerna successivt
avvecklas.

Den omfördelning av inkomster som dessa åtgärder skulle ge upphov till
skulle ytterligare förstärka den orättvisa fördelning som i dag sker och
förslagen måste därför förkastas.

Mot angiven bakgrund avstyrker utskottet därför motionerna 1985/
86:Fi211, Fi213, Fi217 och Fi219 i här aktuella delar.

Med utgångspunkt i vänsterpartiet kommunisternas motion 1985/86:Fi218
vill utskottet ange följande riktlinjer för den ekonomiska politiken.

Som utskottet ser det måste den ekonomiska politiken ses i ett flerårsperspektiv
och att årets budget därför skall utgöra ett första steg av flera i en
politik för att skapa ekonomisk utveckling, arbete och rättvis fördelning bl. a.
genom ett återförande av medel från kapital- och förmögenhetsägare till de
arbetande människorna med vanliga inkomster. Den utveckling som pågått
under lång tid där de redan bemedlade kunnat berika sig ytterligare på de
sämre ställdas bekostnad måste stoppas. Därför kan inte den ekonomiska
politikens inriktning bara behandla budgetsaldon och betalningsbalanser
utan måste också ta ställning till maktfrågor och vilken färdriktning som skall
gälla i ett längre perspektiv.

En alternativ ekonomisk strategi måste utgå från följande förutsättningar:

- Arbete åt alla.

- Social trygghet och jämn inkomstfördelning.

- Internationell solidaritet.

- Minskad sårbarhet och minskat beroende av världskapitalismen.

- Kortare arbetsdag och jämställdhet mellan könen.

- Ekologisk balans.

- Ekonomisk demokrati.

Detta innebär att en politik för arbete och försörjning som kräver inemot
750 000 nya arbetstillfällen under en 15-årsperiod måste föras. Samtidigt
krävs en radikalt förändrad fördelningspolitik för att undvika att en ny
underklass permanentas i enlighet med kapitalismens lagar.

Ett sådant arbetsskapande program bör innehålla både ett nationellt
industrialiseringsprogram och en utveckling av den gemensamma sektorn
med sikte på att skapa i första hand 100 000 nya arbetstillfällen i vardera
sektorn.

För industrins del krävs en omorientering som leder oss bort från de
extremt stora problemen med sårbarhet och försörjning; problem som följer
av en ensidig satsning på exportledd tillväxt. En förnyelse av industrin kräver
bl. a. en medveten inriktning mot inhemskt producerade insatsvaror samt att
den svenska marknaden i högre grad förses med inhemskt tillverkade
produkter.

FiU 1985/86:10

För att motverka den ökade internationella kapitalistiska marknads- och
arbetsdelningen krävs ett program för minskat teknikberoende främst
gentemot USA, samt att såväl svenska utlandsinvesteringar som utländska
uppköp av svenska bolag begränsas.

De tekniskt-vetenskapliga landvinningarna måste utnyttjas så att det ger
folket möjlighet till ett mer innehållsrikt liv genom en förkortning av
arbetstiden och genom att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Nya
tekniska framsteg måste utnyttjas på ett sådant sätt att arbetslöshet,
utslagning och monotoni inom arbetslivet förhindras.

Utskottet vill betona att Sverige är ett rikt land med, i jämförelse med
många andra länder, mycket stora naturresurser. Som en grund för den
ekonomiska utvecklingen måste landets ekonomi utvecklas i varsamhet med
de ekologiska sambanden så att naturresurserna förvaltas på ett riktigt sätt
med tanke på framtida generationer. Resursslöseri och rovdrift av människor
eller natur måste bekämpas.

I det kortare perspektivet måste en politik föras som höjer de arbetandes
och låginkomsttagarnas reala inkomster och inleder en minskning av de
klasskillnader som så dramatiskt har ökat under 1980-talet.

En sysselsättningsbudget bör läggas fram för riksdagen vars syfte skall vara
att snabbt skapa nya varaktiga arbetstillfällen. Vidare krävs en politik som
ger ungdomen fasta arbeten med en lön att leva av.

Den offentliga sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga delar
måste tillåtas växa som ett led i en arbetsskapande politik. Det måste
understrykas att den gemensamma sektorn har en stor och viktig uppgift att
skapa både arbete och att lindra kapitalismens orättvisor.

För att genomföra en sådan politik krävs att storfinansens makt angrips så
att de viktiga samhällsmålen kan uppfyllas.

Som ett första steg i en sådan politik måste affärsbanker, investmentbolag,
kreditinstitut och försäkringsbolag nationaliseras.

Som tidigare nämnts krävs också insatser för större rättvisa. På detta
område vill utskottet föreslå en rad insatser för att i första hand begränsa
livsmedels- och hyreskostnaderna, som är en källa till ekonomiska bekymmer
för ett växande antal människor. Matmomsen måste slopas och ett
inledande första steg på vägen kan därvid vara att öka livsmedelssubventionerna.
Åtgärder för att hålla tillbaka hyreskostnaderna är också nödvändiga.
Därutöver kommer bl. a. åtgärder på familjepolitikens område med höjda
barnbidrag och - i ett längre perspektiv - utbyggd föräldraförsäkring.

Det nuvarande skattesystemets inkomst- och förmögenhetsutjämnande
funktioner har kraftigt minskat genom att den progressiva delen av skatten
minskat medan den regressiva ökat i betydelse. En demokratisk skattepolitik
måste formuleras och detta bör bl. a. ske genom att progressiviteten förstärks
och att den huvudsakliga delen av skatten på arbetsinkomster ersätts med en
produktionsbeskattning, samtidigt som skatten på arv, gåvor och förmögenheter
skärps.

Mot bakgrund av vad som här anförts tillstyrker utskottet motion Fi218
(vpk) yrkandena 1, 3, 6 och 8.

FiU 1985/86:10

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att

riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/
86:100 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 1,
1985/86:Fi213 yrkande 1, 1985/86:Fi217 yrkande 1 och 1985/86:Fi219
yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion 1985/86:Fi218
yrkandena 1, 3, 6 och 8 och som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

3. Regional balans som övergripande mål för den ekonomiska
politiken

Nils G. Åsling (c) och Britta Hammarbacken (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”1 motion” och på
s. 34 slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

I motion 217 (c) yrkas att regional balans bör vara ett av de övergripande
målen för den ekonomiska politiken. Riksdagen har i riktlinjerna för den
ekonomiska politiken på medellång sikt (FiU 1984/85:6) fastslagit detta mål.
Därför är det särskilt anmärkningsvärt att regeringen inte nämner ett ord i
finansplanen om regionalpolitiken trots att avfolkningen åter tagit fart i stora
delar av landet, samtidigt som befolkningskoncentrationen till främst
Stockholmsområdet förstärkts. Utskottet anser inte att det är tillräckligt att
regional balans uttalas som ett mål för den ekonomiska politiken, utan menar
att det också bör vara ett mål för den reellt förda politiken. Detta tycks
uppenbarligen för närvarande inte vara fallet. Tvärtom har under de
socialdemokratiska regeringsåren 1983-1985 befolkningen i skogslänen
minskat med nära 16 000 personer. Under samma period har Storstockholm
ökat med ca 34 000 personer.

Utskottet anser att det nu är nödvändigt att det uttalade målet regional
balans ges kraftigt genomslag i den politik som reellt förs. Därför bör
följande konkreta förslag till en kraftfull decentralistisk regionalpolitik
omedelbart genomföras:

- Länsanslaget för glesbygdsinsatser ökas till 750 milj. kr. Det är 262 milj. kr.
mer än vad regeringen föreslagit. Vid fördelningen mellan länen prioriteras
skogslänen, Bergslagen och sydöstra Sverige.

- Stödet till regionala utvecklingsfonder, hemslöjd och hantverk räknas upp
med 30 milj. kr.

- Satsning sker på inhemsk energi genom användning av inhemska bränslen,
energigrödor och energisparande för att stimulera sysselsättningen i utsatta
regioner.

- En trafikpolitik bedrivs som ger glesbygderna större andel av statens
satsningar på kommunikationsområdet.

- En jordbrukspolitik fastläggs som bevarar och utvecklar jord- och skogsbruk
i hela landet.

- Spridning av ny teknik, teknisk utbildning och forskning stimuleras.

FiU 1985/86:10

-Nödvändiga besparingar och rationaliseringar i den offentliga sektorn FiU 1985/86:10
utformas så att de främjar decentralisering av arbetstillfällen, makt,
bebyggelse etc.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi217 (c) om regional
balans bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande regional balans som övergripande mål för den
ekonomiska politiken

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi217 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Regional balans som övergripande mål för den ekonomiska
politiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m). Filip Fridolfsson (m)
och Anne Wibble (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med ”1 motion” och på s. 34 slutar med ”yrkande 3” bort ha följande
lydelse:

I motion Fi217 (c) krävs även att regional balans skall vara ett av de
övergripande målen för den ekonomiska politiken. Utskottet har redan i det
föregående betonat det angelägna i en regionalt balanserad utveckling inom
landet. Målet bör vara en decentraliserad samhällsstruktur, där det råder
balans såväl mellan som inom olika regioner. Utskottet anser inte något
särskilt tillkännagivande på denna punkt erforderligt och avstyrker därför
motion Fi217 yrkande 3.

5. Valutapolitiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m),

Filip Fridolfsson (m), Britta Hammarbacken (c) och Anne Wibble (fp) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”1 flera” och på
s. 37 slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

I flera motioner - Fi213 (m), Fi602 (fp) och Fi605 av Kjell A. Mattsson och
Elving Andersson (c) - anförs att valutaregleringen bör avvecklas.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Valutakommittén
avslutade sitt arbete hösten 1985 efter åtta års arbete. Kommitténs förslag
Översyn av valutaregleringen (SOU 1985:52) innehåller begränsade förslag
till liberaliseringar och vissa förslag till skärpningar i förhållande till dagens
praxis. Frågan om att genomföra mer långtgående förslag till liberaliseringar
skjuts på framtiden i avvaktan på förbättringar i Sveriges ekonomi.

Enligt utskottets mening finns starka skäl för en avveckling av valutaregleringen.

Sverige är ett land med stort internationellt beroende och omfattande
utrikeshandel. Med denna handel följer en omfattande handelskreditgiv- 81

6 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr 10

ning. Vidare har de internationella koncernerna vuxit i betydelse och därmed
deras internationella finansförvaltning. Detta har medfört att valutaregleringen
har minskat i effektivitet. Det är inte längre möjligt att föra en
valutapolitik som markant avviker från vad som gäller i omvärlden. De stora
möjligheterna till privata kapitalrörelser gör att den svenska räntenivån
bestäms av räntenivån utomlands. Samtidigt är det uppenbart att valutaregleringen
förhindrar vissa typer av kapitaltransaktioner. Den reducerar både
svenska placeringar i utlandet och utländska placeringar i Sverige. Det
innebär att de svenska företagens handlingsfrihet och konkurrensförmåga
begränsas. Enligt utskottets mening bör Sverige snarast möjligt ansluta sig till
den utveckling mot friare kapitalrörelser över gränserna som pågår inom
OECD-området. Sverige hör till de länder inom OECD-området som har
flest restriktioner för sina kapitaltransaktioner.

De länder som genomfört omfattande liberaliseringar på valutaområdet de
senaste åren har uppnått flera positiva effekter. I Danmark t. ex. ledde
liberaliseringen av utlänningars möjligheter att köpa statsobligationer till att
räntenivån sjönk.

Det finns således som utskottet anser flera goda skäl för varför valutaregleringen
bör avvecklas. Avvecklingen bör vara fullständig och definitiv men
kan genomföras stegvis. En avveckling är av särskilt stor betydelse för
samarbetet inom Norden och för de svenska företagens möjligheter att
använda Norden som en hemmamarknad.

Utskottet anser att regeringen efter avslutad remissbehandling av valutakommitténs
betänkande snarast bör lägga fram förslag om att avskaffa
valutaregleringen. I avvaktan på detta förslag bör riksbanken vidta de
lättnader i valutapolitiken som är möjliga att genomföra med nuvarande
lagstiftning. Sålunda bör lättnader genomföras i kraven på utlandsfinansiering
vid svenska företags direktinvesteringar utomlands och i villkoren för
att ta upp utlandslån. Vidare bör möjligheter öppnas för utlänningar att köpa
svenska statspapper.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi213 yrkande 4 i
denna del, Fi602 och Fi605 bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige i
riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Fi213 yrkande 4 i
denna del, 1985/86:Fi602 och 1985/86:Fi605 yrkande 1 som sin mening
ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

6. Kreditpolitiken och placeringsplikten

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m)
och Anne Wibble (fp) anser att

dets den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”1 motionerna”
och på s. 38 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Som utskottet anfört har riksbanken under år 1985 avskaffat flera reglering -

FiU 1985/86:10

ar. Särskilt betydelsefulla var förändringarna beträffande villkoren för
bankernas utlåning. Införandet av en räntetrappa för bankernas utlåning i
riksbanken bidrog också till att kreditmarknaden i fortsättningen mera kan
styras av marknadsmekanismer i stället för med kvantitativa regleringar.

Strävan bör fortsatt vara att hålla tillbaka penningmängdens ökning.
Avregleringen av kreditmarknaden kommer emellertid att avslöja svagheterna
i hittills använda mått för penningmängden. Den mycket låga ökning
som registrerats under senare år har varit missvisande bl. a. därför att
statsskuldväxlar och allemanssparande inte har beaktats. För att förebygga
missförstånd, när nu siffrorna för penningmängden kan väntas stiga i en takt
som är överdriven, bör riksbanken bedriva ett utvecklingsarbete för att få
fram bättre indikatorer än de nuvarande.

Statens upplåning inom Sverige bör, som utskottet anfört, i största möjliga
utsträckning förläggas utanför bankväsendet. Det låga hushållssparande! är
härvidlag ett problem. Det offentliga sparandeunderskottet väntas bestå,
och näringslivets sparmöjligheter avtar när vinstkonjunkturen mattas.
Hushållssparandets omfattning är naturligtvis beroende av den allmänna
ekonomiska politiken, särskilt skattepolitiken. Därutöver krävs särskilda
stimulanser för hushållssparandet.

Ett kvardröjande regleringsinslag i kreditpolitiken är placeringsplikten för
försäkringsbolag och AP-fonden. Detta berörs i motionerna Fi213 (m) och
Fi207 av Gullan Lindblad (m). I dessa yrkas att den prioriterade långivningen
bör upphöra och att placeringsplikt inte bör utnyttjas som kreditpolitiskt
instrument. I motion Fi207 påtalas särskilt placeringspliktens negativa
konsekvenser för livförsäkrings- och pensionssparandet.

Enligt utskottets mening är denna form av extra beskattning både
snedvridande och kortsynt. För AP-fondens del medför den lägre kapitalförräntning
som följer av placeringsplikten att ATP-avgiften behöver höjas i
motsvarande mån. För försäkringsbolagen och försäkringsspararna medför
placeringsplikten att avkastningen blir väsentligt lägre än vad den annars
skulle vara. Enligt utskottets mening bör således placeringsplikt inte
utnyttjas som kreditpolitiskt instrument. Inte heller bör ytterligare emissioner
av statsobligationer till konstlat låg ränta genomföras.

Vad utskottet anfört om kreditpolitiken och placeringsplikten med
anledning av motionerna Fi207 och Fi213 yrkande 4 i berörd del bör
riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande kreditpolitiken och placeringsplikten
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Fi207 och 1985/
86:Fi213 yrkande 4 i denna del som sin mening ger fullmäktige i
riksbanken till känna vad utskottet anfört,

7. Vidgad prioriterad långivning

Nils G. Åsling (c) och Britta Hammarbacken (c) anser att

FiU 1985/86:10

dels den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Utskottet är”
och slutar med ”och Fi732” bort ha följande lydelse:

I motion Fi711 av Ivar Franzén (c) föreslås att små vatten- och vindkraftverk
skall kunna utnyttja prioriterade hypotekslån. I motionerna Fi710 av Britta
Bjelle (fp) och Fi732 (c) tas jordbrukets kapitalkostnader upp. Dessa
kostnader har stigit dramatiskt under den senaste tioårsperioden. Det höga
ränteläget har drabbat jordbruksnäringen mycket hårt, eftersom man måste
göra stora, långsiktiga investeringar i mark och byggnader. I motionerna
anges att en utökad prioriterad långivning till jordbruket skulle möjliggöra
lösningar för de mest utsatta jordbrukarna.

De kapitalkostnadsproblem som tas upp i motionerna har sin grund i det
höga ränteläge som vi har i Sverige sedan slutet av 1970-talet. För att kunna
sänka räntenivån krävs att en ekonomisk politik förs, som leder till minskat
budgetunderskott och sänkt inflationstakt. På kort sikt är det emellertid
angeläget att åtgärder vidtas som underlättar för de hårdast drabbade
jordbrukarna. Det är därför angeläget att hypotekslåneinstitutet kan fungera
väl och i tillräcklig utsträckning kan ställa lån tili rimliga villkor till näringens
förfogande.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi710 och Fi732 om
jordbrukets kapitalkostnadsproblem och om att utnyttja prioriterade hypotekslån
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet anser det emellertid inte motiverat att utvidga den prioriterade
långivningen till att omfatta finansieringen av investeringar i små vatten- och
vindkraftverk. Utskottet avstyrker därför motion Fi711.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande vidgad prioriterad långivning
att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Fi711 samt med bifall till
motion 1985/86:Fi732 och med anledning av motion 1985/86:Fi710
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Bilkrediter

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Bilkreditförordningen
återinfördes” och på s. 39 slutar med ”avstyrks därför” bort ha
följande lydelse:

Regeringen har bemyndigats av riksdagen att utfärda föreskrifter om
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (Bilkreditförordningen).
Den 13 maj 1985 beslutade regeringen att utfärda sådana föreskrifter.
Bilkreditförordningen återinfördes. Kontantinsatsen vid bilköp angavs till
50 % och amorteringstiden till högst 12 månader. Samtidigt skärptes
reglerna för vissa kontokrediter. Reglerna avsågs gälla t. o. m. utgången av
mars 1986.

Enligt utskottets mening är denna typ av selektiva regleringar onödiga.
Det finns som utskottet ser det inte några godtagbara skäl för att reglera
bilköpen i särskild ordning. Det försvårar företagens och hushållens planering
samt ger snedvridande effekter. Några särskilda regleringar för andra

FiU 1985/86:10

konsumentkapitalvaror finns inte. I enlighet med strävandena att avreglera
kreditmarknaden bör denna typ av specialbestämmelser avvecklas. För
extraordinära situationer då tillfälligtvis kreditpolitiska åtgärder kan behöva
vidtas finns de kreditpolitiska medel som anges i lagen om kreditpolitiska
medel. Någon specialreglering av typ bilkreditförordningen anser inte
utskottet behövlig. Utskottet anser därför i enlighet med vad som anförs i
motion Fi203 att bilkreditförordningen bör avskaffas.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande bilkrediter
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi203 antar följande

Förslag till
Lagom upphävande av lagen (1975:90) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar skall
upphöra att gälla fr. o. m. den 1 april 1986.

9. Sänkning av räntan

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”1 motion Fi218”
och slutar med ”motion Fi218” bort ha följande lydelse:

Vänsterpartiet kommunisterna förordar i motion Fi218 en sänkning av
räntan.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är nödvändigt att en
lågräntepolitik förs. En lägre ränta vid placeringar i olika värdepapper ger
större anledning att investera i produktiva verksamheter. Detta har naturligtvis
positiva effekter på samhällsekonomin i stort, speciellt som det finns ett
överskott av kapital i landet och några upplåningssvårigheter för att t. ex.
finansiera budgetunderskottet inte kan bedömas vara för handen.

Därtill kommer att en ytterligare diskontosänkning får effekter för
offentliga sektorns utgifter. För svenska statens del beräknades i FiU
1984/85:36 att en diskontosänkning med 1 % skulle minska statens utgifter
för lån med ca 1 600 milj. kr. Den nyligen genomförda diskontosänkningen
ger alltså motsvarande förbättring av budgetsaldot. Om en fortsättning följer
med ytterligare sänkt ränta innebär detta motsvarande ytterligare förbättringar
för budgetsaldot. Utskottet vill för sin del föreslå att riksdagen betonar
nödvändigheten av att en ytterligare sänkning av diskontot genomförs
snarast.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande sänkning av räntan

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi218 yrkande 9 som sin
mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

FiU 1985/86:10

10. Löntagarfonder

FiU 1985/86:10

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Britta Hammarbacken (c) och Anne Wibble (fp) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 40 slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Löntagarfonderna infördes den 21 december 1983 efter en hård politisk
debatt och mot folkmajoritetens vilja.

Många olika argument för kollektiva löntagarfonder har anförts under
årens lopp. Det uppgivna syftet med fonderna har skiftat snabbt. Motiv som
anförts har bl. a. varit: förbättrad riskkapitalförsörjning, stöd för den
solidariska lönepolitiken och dämpad lönekostnadsutveckling, jämnare
förmögenhetsfördelning, tryggare pensioner samt stärkt löntagarinflytande.

Utskottet instämmer i den beskrivning som ges i den gemensamma
partimotionen 1985/86:Fi201 (m, fp, c) av hur alla dessa motiv vid en närmare
granskning har visat sig ohållbara.

Utskottet ställer sig bakom den modell för avveckling av de kollektiva
löntagarfonderna som redovisas i den gemensamma partimotionen Fi201 (m,
fp, c). För det första avvecklas då det hot mot marknadsekonomin som
fonderna på sikt utgör. För det andra skapas ett kraftigt breddat individuellt
medägande i näringslivet vilket innebär en förstärkning av marknadsekonomins
möjlighet att fungera.

Fonderna måste avskaffas. Denna avveckling skall vara definitiv.

Avvecklingen måste göras under beaktande av vissa restriktioner:

1. Den skall stärka möjligheterna att uppnå centrala mål för den svenska
ekonomin genom att stimulera ett brett individuellt sparande.

2. Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig press på kurserna.

Den valda metoden beaktar dessa restriktioner. Utskottet vill i huvuddrag
redovisa hur avvecklingen bör göras.

Det första steget i avvecklingen är att fondskatterna upphävs och att
fondbyråkratin i form av styrelser och kanslier befrias från sina arbetsuppgifter.
Detta bör ske redan den 1 juli 1986.

Finansieringen av de kollektiva löntagarfonderna sker genom tre skatter:

a) den tillfälliga vinstskatten avseende 1983

b) den permanenta vinstskatten fr. o. m. 1984

c) en del av tilläggspensionsavgiften (ATP-avgiften)

Löntagarfondsskatterna kan för perioden 1984-1986 tillsammans beräknas
uppgå till de belopp som anges i tabell a.

Tabell a. Skatteinbetalningar avseende löntagarfondsmedel

(Milj. kr.)

Period (halvår)	1983 års tillfäll. vinstskatt	Permanent vinstskatt1	ATP-avgift för löntagar-fonder	Summa
83 II	400
84 I			300
84 II	700		300
Summa 84	1 100		600	1 700
85 I		900	400
85 II			350
Summa 84—85	1 100	900	1 350	3 350
86 I			400
Summa 84—86	1 100	900	1 750	3 750

1 Observera att löntagarfonderna hösten 1985 kunde disponera 70 % av det av
riksskatteverket i juli preliminärt beräknade beloppet avseende inkomståret 1984.
Resterande 30 % kan fonderna disponera våren 1986 enligt nuvarande bestämmelser.

Den tillfälliga vinstskatten avsåg endast 1983. Därför behövs inget särskilt
beslut för att avskaffa den.

Den permanenta vinstskatten bör avskaffas retroaktivt för verksamhetsåret
1985 genom beslut i riksdagen nu. Vinstskatten för år 1985 inbetalas av
företagen under våren 1986 samt under år 1987. En pålaga på 1,5-2,5
miljarder kronor lyfts därigenom bort från näringslivet.

Den särskilda löneskatten på 0,2 procentenheter bör avskaffas per den 1
juli 1986.

Fondstyrelserna skall upplösas och de anställda sägas upp. I och med att
verksamheten upphör den 1 juli 1986 utgör detta saklig grund för uppsägning.
Förhandling enligt MBL paragraf 11 kan eventuellt komma i fråga.
Varsel bör lämnas till länsarbetsnämnden två månader i förväg.

Det finns tre huvudalternativ för hur avvecklingen kan ske av de tillgångar
som fonderna kan disponera vid avvecklingsdatum,

a) återbetalning till inbetalarna

b) kvarstannande i ATP-systemet, vilket kan kombineras med en utförsäljning
av aktierna

c) sparstimulans till medborgarna

Den lösning utskottet förordar innehåller inslag från alla tre modellerna.
Återbetalning

Vinstskatten för 1985 tas inte ut. Någon vinstskatt för inkomståret 1986
kommer självfallet inte att uttaxeras.

Utskottet konstaterar att vinstskatten leder till många orimligheter.
Genom avvecklingen begränsas dessa till att avse inkomståret 1984 (eller
motsvarande verksamhetsår).

Skulle företag till följd av orimligheter i vinstskattens konstruktion komma
i stora svårigheter får särskilda åtgärder övervägas.

FiU 1985/86:10

Förstärkning av ATP-systemet

Löntagarfondernas betydelse för pensionssystemet har starkt överdrivits av
deras förespråkare. Det finns därför anledning påminna om vad den för
pensionssystemet närmast ansvariga myndigheten, riksförsäkringsverket
(RFV), sagt i denna fråga.

Verket påpekade i sitt remissyttrande att fonderna inte är avsedda att
utgöra buffertkapital på samma sätt som de medel som förvaltas av de tre
första AP-fondstyrelserna. ”En beskrivning av löntagarfonderna som en del
av ATP-systemet tar alltså sikte enbart på dispositionen av löntagarfondernas
avkastning.” Vidare redovisades löntagarfondernas bidrag till pensionsutbetalningarna.

ATP-pensioner i 1983 års priser samt löntagarfondernas tillskott i procent av
pensionsbeloppen

År	ATP-pensioner, mdr. kr.	Löntagarfondernas tillskott, %
1990	49,5	1,0
2000	64,7	0,8
2010	84,2	0,6

Källa: RFV:s remissyttrande över fondgruppens promemoria och placeringsutredningens
betänkande.

RFV säger vidare: ”Sorn synes är löntagarfondernas tillskott till försäkringens
finansiering från början marginell och blir dessutom relativt sett allt
mindre på längre sikt.”

Som redovisas i det följande anser utskottet att löntagarfondernas
tillgångar skall användas för att stimulera det frivilliga individuella sparandet
i den svenska ekonomin. Utskottet räknar med att det kommer att medverka
till en kraftig breddning av enskilda människors riskvilliga sparande. Ett
antal människor kommer emellertid sannolikt att välja att inte delta i det
föreslagna sparandet. Utskottet föreslår att de medel som då ej kommer att
tas i anspråk för sparpremier tillförs AP-fonden. Det kan komma att handla
om medel i storleksordningen 1-2 miljarder kronor.

Om det skulle visa sig att förslaget till sparstimulanser möter ett så starkt
gensvar att praktiskt taget alla medel åtgår för sparpremier är utskottet berett
att föreslå att AP-fonden kompenseras på annat sätt för det i och för sig
blygsamma medelstillskott som de kollektiva löntagarfonderna skulle ha
givit vid en beräknad inleverans om 3 %.

Avvecklingen av fondsystemet med dess pålagor och byråkrati kommer att
vitalisera näringslivet. Ett starkt och vitalt näringsliv är den absolut viktigaste
garantin för framtida pensioner.

Utskottet anser att de mål som satts upp för fondavvecklingen bäst uppfylls
om löntagarfondsmedlen utnyttjas för sparstimulans. Härigenom förstärks
det enskilda sparandet, löntagarfonderna avvecklas definitivt och man
undviker den påverkan på aktiekurserna som en utförsäljning av aktier skulle
kunna ge. Sparstimulansen bör riktas till deltagarna i allemanssparande!.

De tillgångar som står till förfogande uppgår enligt vad som tidigare sagts
till knappt 4 miljarder kronor. För alla som är berättigade att delta i

FiU 1985/86:10

allemanssparandet framräknas en andel i fondtillgångarna. Storleken på
varje andel kommer således att bestämmas genom att det belopp som finns
disponibelt divideras med det antal individer som är berättigade att delta i
allemanssparandet. Uppskattningsvis uppgår detta antal till drygt 6,5
miljoner personer. Andelarnas värde skulle således motsvara knappt ca 600
kr. Andelen tillförs spararens allemans/ondkonto.

För att få fondandelen överförd till det egna kontot anser utskottet att en
viss sparprestation bör göras. På konto inom allemanssparandet skall ett
regelbundet sparande ske under andra halvåret 1986, 1987 och första
halvåret 1988. Detta skall sammantaget uppgå till minst 1 200 kr. och vara
fördelat på minst tolv månadsinsättningar samt innebära att kontobehållningen
vid utgången av denna period (exkl. värdestegring och avkastning)
ökat med minst 1 200 kr.

Det är angeläget att aktieägandet ges en så vid spridning som möjligt. Det
är också angeläget att särskilt stimulera riskkapitalbildningen. Detta talar
enligt utskottet för att enbart sparandet på allemansfondkonto berättigar till
sparpremien.

Interimistisk förvaltning

Förslaget innebär att löntagarfondernas tillgångar skall skiftas vid utgången
av 1987. Fram till dess måste en interimistisk förvaltning ske. Utskottet anser
att denna bör handhas av en särskild avvecklingsnämnd.

Småföretagsfonden

Småföretagsfonden kan ej avvecklas på samma sätt som de fem löntagarfonderna.
Utskottet föreslår därför att den särskilda styrelsen för småföretagsfonden
avskaffas och att tillgångarna förs till Investeringsbanken. Engagemangen
kan då successivt avvecklas eller bibehållas inom ramen för
Investeringsbankens ordinarie verksamhet.

Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstagande för inbetalarnal
företagen att 1985 års vinstskatt aldrig kommer att utgå. Vinstskatten
begränsas därmed till att gälla 1984. Fr. o. m. andra halvåret 1986 uttas ej
heller den särskilda löneskatten på 0,2 procentenheter.

För det egentliga ATP-systemet innebär förslaget att en hämsko på
näringslivets expansionskraft, den egentliga garantin för framtida pensioner,
tas bort. Därutöver kommer en direkt inbetalning att ske genom att de som
sparpremie ej utnyttjade medlen kommer att tillföras ATP-systemet.

Vidare omvandlas fondernas tillgångar från kollektivt till individuellt
ägande. Fondtillgångarna används för stimulans till individuellt riskvilligt
sparande. Flärigenom tas ett viktigt steg i riktning mot stimulans av
individuella initiativ och individuell kapitalbildning.

I motion Fi215 yrkande 2 föreslås att de medel som skall avsättas till
fonderna fr. o. m. budgetåret 1986/87 tillförs statsbudgeten. I motion Fi205
yrkande 2 krävs att fondernas medel skall överföras till AP-fonderna. Som
framgått av vad utskottet anfört bör avvecklingen av löntagarfonderna ske
under år 1986, varvid fondernas tillgångar i första hand skall utnyttjas för

FiU 1985/86:10

sparstimulans och tillföras allemanssparande!. Utskottet avstyrker sålunda
här aktuella motionsyrkanden.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande löntagarfonder

a) att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Fi205 yrkande 2 och
1985/86: Fi215 yrkande 2 och med bifall till motionerna 1985/86:Fi201
yrkandena 1 och 2, 1985/86:Fi205 yrkande 1, 1985/86:Fi208, 1985/
86:Fi210, 1985/86:Fi212 och 1985/86:Fi215 yrkande 1 som sin mening
uttalar att löntagarfonderna snabbt skall avvecklas,

b) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi201 yrkande 3
beslutar att en interimistisk avvecklingsnämnd för förvaltning av de
kollektiva löntagarfondernas tillgångar inrättas i enlighet med vad
utskottet anfört,

c) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi201 yrkande 4 hos
regeringen begär förslag till sådana stimulansåtgärder för enskilt
aktiesparande som utskottet angivit,

11. Förnyelsefonder

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”Utskottet hade”
och på s. 42 slutar med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

Förnyelsefonderna tvingar företagen att sätta av ca 8 miljarder kronor på
räntelöst konto i riksbanken. Dessa vinstmedel hade, om de inte låsts i
förnyelsefonder, kunnat utnyttjas i företagen för såväl utbildning och
forskning som andra investeringar av betydelse för företagens fortlevnad.

Förnyelsefonderna bör ges en inriktning så att de stora belopp som där
finns kan inordnas i de enskilda företagens långsiktiga uppläggning av
forsknings- och utvecklingsprogram. Fackets vetorätt bör avskaffas. Den
femårsperiod efter vilken ej utnyttjade medel kan återgå till företagen bör
förkortas till tre år. Särskilda skatteavdrag för forskning måste återinföras.
Medlen i de nu införda förnyelsefonderna bör emellertid under den närmaste
treårsperioden kunna utnyttjas för samma syften som de tidigare FoUavdragen
avsåg. Mot denna bakgrund tillstyrks motion Fi206 (m) yrkande 2.

Motion Fi222 kan uppfattas som ett godtagande av systemet med
förnyelsefonder, varför den avstyrks.

I motion Fi214 (vpk) föreslås att de av företagen avsatta fondmedlen
konfiskeras och används för bl. a. generella utbildningsinsatser. En sådan
politik kan utskottet inte godta. Motion Fi 214 (vpk) avstyrks.

dels utskottets hemställan under 10 a) bort ha följande lydelse:

10. beträffande förnyelsefonder

a) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi206 yrkande 2 hos
regeringen begär förslag till förändringar i reglerna för de s. k.
förnyelsefonderna i enlighet med vad utskottet anfört,

FiU 1985/86:10

12. Förnyelsefonder

FiU 1985/86:10

Björn Molin (fp). Nils G. Åsling (c), Britta Hammarbacken (c) och Anne
Wibble (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”Utskottet hade”
och på s. 42 slutar med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

Förnyelsefonderna har under år 1985 medfört att företagen kommer att
tvingas sätta av ca 8 miljarder kronor på räntelöst konto i riksbanken. Dessa
vinstmedel hade, om de inte låsts i förnyelsefonder, kunnat utnyttjas i
företagen för såväl utbildning och forskning som andra investeringar av
betydelse för företagens fortlevnad.

Förnyelsefonderna har givits ett snävt avgränsat användningsområde. Till
följd härav överstiger fonderna i många företag vida vad som på ett
meningsfullt sätt kan användas till utbildning och forskning. Det är som
utskottet ser det och som betonas i motion Fi222 angeläget att man kan
undanröja stelbenta föreskrifter som förhindrar ett effektivt utnyttjande av
fondmedlen. Först då kan företagen på bästa sätt inordna förnyelsefonden i
sina långsiktigt upplagda forsknings- och utvecklingsprogram.

Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge att fondmedel som inte
har kunnat användas på avsett sätt får betalas tillbaka till ett företag redan
innan den femåriga bindningstidens utgång. Enligt utskottets mening bör
bindningstiden begränsas till tre år. Samtidigt bör dispensregeln utvidgas så
att förnyelsefonderna - i de fall de vida överstiger vad som rimligen kan sättas
av till utbildning och forskning och vid enighet mellan företag och de fackliga
organisationerna - generellt kan användas till t. ex. angelägna investeringar i
maskiner eller till ombyggnadsarbeten av lokaler.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi222 bör ges
regeringen till känna.

Utskottet anser inte att den fackliga medbestämmanderätten skall avskaffas
som föreslås i motion Fi206. Utskottet avstyrker därför motion Fi206
yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 10 b) bort ha följande lydelse:

10. beträffande förnyelsefonder

b) att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Fi222 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utnyttjande
av förnyelsefondernas medel,

13. Förnyelsefonder

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”För att” och
slutar med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör, som framhålls i motion Fi214 (vpk), förnyelsefonderna
byggas ut. Det är därvid viktigt att förnyelsefondens syfte utvidgas.
Utbildningen måste ha en bred inriktning så att det inte sker en ytterligare
uppdelning på arbetsmarknaden mellan de som kan tillgodogöra sig den nya
utvecklingen och andra som får mindre kvalificerade, mindre intressanta
arbetsuppgifter.

En utbyggnad av förnyelsefonderna i enlighet med vad som förordas i
motionen motiveras främst av att många inom arbetslivet har bakom sig en
kortvarig skolgång. De som en gång lämnat skolan brukar vanligtvis ej heller
senare i livet ta del av samhällets utbildningsresurser. Det finns i dag klara
samband mellan skolbakgrund och arbetslöshet. Kort sagt: en dålig skolutbildning
ger sämre möjligheter att ta tillvara de rättigheter man har, det ger
sämre möjligheter att påverka samhällsutvecklingen och ovanpå allt ökad
arbetslöshet. Det är därför ur demokratisk synvinkel mycket viktigt att alla
med kort skolgång får möjligheter att komplettera sin bristfälliga utbildning.
Ökad vuxenutbildning är också motiverad utifrån den snabba tekniska
utvecklingen. Kunskap om den nya tekniken måste ges till så många som
möjligt. Denna kunskap skall inte få bli ett privilegium för några få tekniker
och ingenjörer. Detta är viktigt inte minst ur demokratisk synvinkel. Den
som har kunskap om den nya tekniken är också den som har den största
möjligheten att påverka hur tekniken skall användas och utformas.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört tillstyrker utskottet motion
Fi214.

dels utskottets hemställan under 10 c) bort ha följande lydelse:

10. beträffande förnyelsefonder

c) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi214 hos regeringen
begär förslag till en utbyggnad av förnyelsefonderna i enlighet med
vad utskottet anfört,

14. Investeringsfonder

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 43 slutar med ”motion Fi209” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av motion Fi206 (m) anföra följande.

Investeringsfonderna tillskapades ursprungligen som ett konjunkturpolitiskt
medel. Efter flera års erfarenheter framstår det emellertid som
uppenbart att den typen av konjunkturell styrning inte är effektiv utan
snarare skadlig. Under många år var därför investeringsfonderna generellt
frisläppta och utgjorde en skattestimulans för investeringar. Fr.o.m.
föregående år har fonderna generellt varit bundna för maskininvesteringar.
Detta är olyckligt och har lett till svårigheter för många företag i samband
med investeringar.

Enligt utskottets mening bör investeringsfonderna vara generellt frisläppta.
På sikt måste dock frågan om investeringsfonderna prövas i samband med
en översyn av hela företagsbeskattningen. Utskottet tillstyrker motion Fi206

FiU 1985/86:10

yrkande 1. Därmed tillgodoses även intentionerna i motionerna Fi209 och
Fi216.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande investeringsfonder

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi206 yrkande 1 och med
anledning av motionerna 1985/86:Fi209 och 1985/86:Fi216 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om generellt
frisläpp av investeringsfonderna,

15. Exportdepositioner

Björn Molin (fp), Nils G. Åsling (c), Britta Hammarbacken (c) och Anne
Wibble (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Det innebär”
och slutar med ”och Fi221” bort ha följande lydelse:

Efter regeringsbeslutet att återbetala exportdepositionerna avseende trävaror
m. m. är det endast några tiotal företag som alltjämt tvingas ha medel
innestående på konton i riksbanken. Dessa företag återfinns inom pappersmasse-,
pappers- och pappindustrin.

Enligt utskottets mening finns det inte något bärande skäl att behålla
exportdepositionerna för dessa få företag. Även resterande depositioner bör
därför återbetalas till företagen under innevarande år. Vad utskottet här
anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande exportdepositioner

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Fi202 och 1985/
86:Fi221 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om återbetalning av exportdepositioner för skogsprodukter,

16. Exportdepositioner

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Det innebär”
och slutar med ”och Fi221” bort ha följande lydelse:

Efter regeringsbeslutet att återbetala exportdepositioner som avser trävaror,
återstår företag inom pappersmasse-, pappers- och pappindustrin, som
alltjämt har medel innestående på konton hos riksbanken.

Enligt utskottets uppfattning är en reglering med exportdepositioner
störande för marknadsekonomin. Företagen tvingas genom systemet deponera
en viss andel av exportvärdet hos riksbanken. Det innebär ett hinder
mot att använda dessa medel på det sätt som är bäst för företaget, vilket bl. a.
hämmar investeringarna inom branschen. Systemet med exportdepositioner
drabbar även företag med mycket låg likviditet. Det har tvingat många

FiU 1985/86:10

företag att söka dispens från depositionskravet. Därigenom har en onödig
byråkrati kommit till stånd.

Utskottet anser inte att regleringar av detta slag får en konjunkturutjämnande
verkan. Systemet med exportdepositioner lägger speciella bördor på
exportindustrin som utskottet inte anser vara motiverade.

Mot här angiven bakgrund anser utskottet att systemet med exportdepositioner
helt bör avskaffas och de deponerade medlen omedelbart återbetalas.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande exportdepositioner

a) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi202 antar följande

Förslag till
Lag om upphävande av lagen
(1984:502) om exportdepositioner för skogsprodukter

Härigenom föreskrivs att lagen (1984:502) om exportdepositioner för
skogsprodukter skall upphöra att gälla fr. o. m. den 1 april 1986,

b) att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi221 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om återbetalning av
exportdepositioner,

17. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Budgetutvecklingen
1982/83" och på s. 54 slutar med ”eller inte” bort ha följande lydelse:

Den förda budgetpolitiken

Det gångna årets finanspolitik har varit alltför svag, vilket bl. a. lett till en
internationellt sett hög räntenivå. Utskottet delar regeringens bedömning att
en uppstramning av finanspolitiken måste ske genom utgiftsminskningar så
att bördan på penningpolitiken kan lätta. Men vårt läge hade varit betydligt
bättre om regeringen redan för ett år sedan vågat föreslå utgiftsminskningar.

Trots att regeringen i finansplanen genomgående betonar vikten av en
stram finanspolitik innebär budgetförslaget enligt utskottets mening att
åtstramningen är otillräcklig. Nedskärningarna av framför allt statsbidragen
till kommunsektorn borde ha varit större mot bakgrund av den goda
finansiella utveckling som väntas där nästa år. En hårdare budgetprövning
vad gäller stöd till företag och anslag till olika statliga myndigheter och verk
hade också varit önskvärd. Besparingarna i subventioner och bidrag till
hushållen borde också ha varit större men till fullo motverkats med
skattesänkningar. Minskningen av bostadssubventionerna kunde t. ex. ha
varit större om åtgärden kombinerats med borttagande av fastighetsskatten.

För budgetåret 1986/87 förutses nu budgetunderskottet minska med drygt
3 miljarder kronor, från 52,2 miljarder kronor i år till 48,9 miljarder kronor

FiU 1985/86:10

nästa budgetår. Tendensen är riktig men minskningen är otillräcklig. FiU 1985/86:10
Huvudförklaringen till att budgetunderskottet beräknas stanna under 50
miljarder kronor är inte regeringens åtstramning utan de stora löneökningarna
1984 och 1985. För ett år sedan bedömdes underskottet uppgå till 63,5
miljarder kronor innevarande budgetår. Nu beräknas underskottet för
1985/86 bli drygt 11 miljarder kronor lägre. I finansplanen sägs klart att detta
beror på att statsinkomsterna, främst inkomstskatten och mervärdeskatten,
ökat snabbare än väntat till följd av alltför stora löneökningar. På kort sikt
leder snabba löneökningar till att budgetunderskottet minskar. På längre sikt
blir resultatet dock ett försämrat budgetsaldo till följd av att tillväxten avtar.

Utvecklingen under det gångna året understryker den osäkerhet som finns
i alla budgetprognoser. Skillnaden mellan prognos och utfall kan lätt uppgå
till 10—15 miljarder kronor till följd av t. ex. annan konjunkturutveckling
eller större löneökningar.

Ett underskott på knappt 50 miljarder kronor bör ses i perspektivet att vi
har nått kulmen på den goda konjunktur som drogs i gång av den
amerikanska uppgången och de kraftiga devalveringarna 1981 och 1982.

För att belysa hur förändringar i offentliga inkomster och utgifter påverkar
samhällsekonomin redovisas i den preliminära nationalbudgeten beräkningar
av finanspolitikens effekter.

Tabell. Finanspolitiska effekter

Procent av bruttonationalprodukten i fasta priser

	1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982	1983 1984 1985	1986
Staten	-0,9	-0,8	2,8	3,7	2,3	-1,0	0,0	1,2	-1,3 -2,9 -0,5	-0,6
Socialförsäkringen	0,2	-0,1	0,3	0,4	0,2	0,2	0,1	0,3	0,2 -0,2 -0,3	0,6
Kommunerna	1,4	0,6	0,6	-1,0	1,2	1,3	0,5	0,4	0,6 0,4 0,3	0,4
Totala offentliga
sektorn	0,7	-0,3	3,7	3,1	3,7	0,5	0,6	1,9 .	-0,5 -2,7 -0,5	0,4

Källa: Finansdepartementet.

Som framgår av tabellen fick finanspolitiken en mycket restriktiv inverkan på
samhällsekonomin 1984 till följd av stora skattehöjningar, minskade pensioner
och en neddragning av industrisubventionerna. Under valåret 1985
minskade den kontraktiva effekten avsevärt och i år blir den finanspolitiska
effekten t. o.m. expansiv.

Orsaken till försvagningen av finanspolitiken är dels fjolårets mycket svaga
budgetpolitik, dels att de budgetförstärkningar som nu föreslås endast i ringa
mån påverkar innevarande kalenderår.

Den förda skattepolitiken innebar att skatternas andel av BNP i fjol steg
till rekordnivån 52 %. Regeringen säger nu att de senaste årens skattehöjningspolitik
skall upphöra och att skattetrycket skall vara i stort sett
oförändrat. Det är i och för sig välkommet att regeringen tycks vara beredd
att ompröva den tidigare skattepolitiken, men ett land med världens högsta
skattetryck måste ha betydligt högre ambitioner än så.

Riktlinjer för budgetpolitiken

FiU 1985/86:10

Budgetpolitiken är en viktig del i den ekonomisk-politiska strategin att
återställa balansen i den svenska ekonomin. Att krympa både budgetens
utgifts- och inkomstsida har stor betydelse för möjligheterna att förbättra den
svenska ekonomins förutsättningar.

Målet för de offentliga finanserna bör - som framhålles i motion Fi213 (m)
- vara att avveckla det strukturella underskottet samtidigt som den offentliga
utgiftsnivån och skattetrycket sänks. En avveckling av underskottet innebär
att den offentliga sektorns finanser över en konjunkturcykel bör vara i
balans. Utskottet delar inte regeringens åsikt att målet bör vara att skapa ett
långsiktigt överskott i den totala offentliga sektorn. Det sparande och den
kapitalbildning som är nödvändig för näringslivets behov bör i stället ske i
företagen och i hushållen.

Samtidigt som den offentliga sektorns sparandeunderskott elimineras bör
enligt utskottet målet vara att sänka skattetrycket med ca 5 procentenheter
den kommande femårsperioden. Det skulle betyda att skattetrycket 1991
skulle vara nere i knappt 47 % av bruttonationalprodukten, vilket innebär
ett närmande till övriga högskatteländer.

En minskning av budgetunderskottet är nödvändig för att få ner realräntan
och inflationen, vilket därmed förbättrar tillväxtförutsättningarna i näringslivet.
I den mån konjunktursituationen nästa år blir sådan att budgetunderskottsminskningen
leder till att den totala efterfrågan kommer på en alltför
låg nivå, bör detta enligt utskottet motverkas med ytterligare skattesänkningar.
Ökade utgifter är inte längre ändamålsenliga för att stimulera ekonomin.

Utskottet konstaterar att förslagen i motion Fi213 (m) innebär att
huvuddelen av de utgiftsminskningar som regeringen föreslår accepteras.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att utgiftsminskningar på sammanlagt
18 miljarder kronor på helår bör genomföras. Av dessa budgetförstärkningar
bör knappt 4 miljarder kronor vara utförsäljning av företag och
skogsmark.

Storleken på besparingarna innebär att skatterna kan sänkas med drygt 10
miljarder kronor samtidigt som det kassamässiga underskottet minskar med
drygt 8 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag. Som framgår av
motionen Fi213 (m) innebär det att underskottet minskar med 3,6 miljarder
exkl. utförsäljningen av företag.

För budgetåret 1986/87 innebär denna budgetpolitik en något större
åtstramning till följd av att skattesänkningsförslagen träder i kraft först den 1
januari 1987. Utskottet förordar att denna budgetpolitik genomförs.

Tonvikten i denna budgetpolitik är lagd på besparingar som inte direkt
påverkar hushållens köpkraft och på utgiftsminskningar som minskar de
automatiska utgiftsökningarna. Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar
är gjord så att hushållens ekonomiska situation förbättras.

Utskottet anser det angeläget att hushållens resurser i större utsträckning
består av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat och kommun. På
samma sätt som de grundläggande obalanserna i Sveriges ekonomi orsakas
av en växelverkan mellan offentliga utgiftsökningar och skattehöjningar,
förutsätter återvunnen balans att besparingar och skattesänkningar följs åt.

Besparingar behövs för att sänka realräntan och minska inflationen,
skattesänkningar för att hålla uppe hushållens köpkraft och för att återställa
drivkrafterna i ekonomin.

De besparingsförslag som föreslås i motion Fi213 (m) berör ett stort antal
utgiftsposter på statsbudgeten. Stora nedskärningar föreslås i överföringarna
till kommunerna. Nedskärningarna i anslagen till statliga myndigheter och i
olika stödformer till företagen är också omfattande. Motionärerna vill också
minska räntebidragen till flerfamiljshus och slopa kompensationen för
fastighetsskatten samtidigt som fastighetsskatten avskaffas.

Minskade anslag föreslås till mjölksubventioner, bidragen till arbetslöshetskassorna
och anslagen till vuxenutbildningen. Sjukpenningsersättningen
föreslås bli begränsad till 60 % de första tio dagarna, därefter 80 % under tre
månader.

Vad gäller skattepolitiken föreslår motionärerna att inkomstskatten sänks
fram till år 1989, då marginalskatten bör uppgå till högst 40 % i inkomstlägen
upp till 140 000 i årets prisnivå. För barnfamiljer föreslås ett kommunalt
grundavdrag på i en första etapp 5 000 kr. per barn. Vidare föreslås att arvs-,
förmögenhets- och gåvoskatterna minskar och att aktiebeskattningen
lindras.

Trots de omfattande skattesänkningsförslagen förbättras budgetsaldot
med nästan 4 miljarder för 1987, även om hänsyn ej tas till försäljningen av de
statliga företagen med nästan 4 miljarder kronor.

De skattesänkningar som motionärerna föreslår för 1988 och 1989
förutsätter ytterligare besparingar. Utskottet vill i detta sammanhang peka
på möjligheterna att ytterligare minska statsbidragen till kommunerna som
ett sätt att finansiera fortsatta marginalskattesänkningar.

I motionerna Fi219 (fp) och Fi217 (c) redovisas budgetalternativ som i
långa stycken överensstämmer med förslagen i motion Fi213 (m). Den
förordade neddragningen av budgetunderskottet är av samma omfattning. I
motionerna förordas också en i stor utsträckning gemensam inriktning av
besparingsarbetet. Sålunda förordas utgiftsminskningar vad beträffar t. ex.
överföringar till kommunerna, subventioner till bostadssektorn och statsbidragssystemet
för arbetslöshetskassor. Dessutom finns en rad gemensamma
skattesänkningsförslag och förslag om utförsäljning av statliga företag.
Enligt utskottets mening innebär emellertid inte de föreslagna förändringarna
i motionerna Fi219 och Fi217 att alla önskvärda skattesänkningar kan
genomföras.

I motion Fi218 (vpk) förordas såväl stora skatteskärpningar som utgiftsökningar.
En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i proposition 1985/86:100 bilaga 1 mom. 2, motion
Fi219 (fp) yrkande 2, motion Fi217 (c) yrkande 2, motion Fi211 yrkande 2
och motion Fi218 (vpk) yrkande 2 samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som anges i motion Fi213 (m) yrkande 2.

FiU 1985/86:10

7 Riksdagen 1985/86.5 sami. Nr 10

dels utskottets htemställan under 13 bort ha följande lydelse:

FiU 1985/86:10

13. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/
86:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 2,
1985/86:Fi217 yrkande 2, 1985/86:Fi218 yrkande 2 och 1985/86:Fi219
yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1985/86:Fi213
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

18. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Björn Molin (fp) och Anne Wibble (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Budgetutvecklingen
1982/83” och på s. 54 slutar med ”eller inte” bort ha följande lydelse:

I finansplanen förutses budgetunderskottet som andel av BNP nästa
budgetår bli drygt 5 %. Detta är en kraftig minskning sedan budgetåret
1982/83 då underskottet uppgick till ca 13 % av BNP. I huvudsak beror
denna budgetförstärkning på skattehöjningar, utflyttning av vissa utgifter ur
statsbudgeten samt på den internationella högkonjunkturen.

I följande tabell visas statens inkomster och utgifter som andel av BNP vid
några olika tillfällen.

	1982/83 utfall	1986/87 enl. LB83	1986/87 enl. BP86
Inkomster	28,7	26,5	30,5
Utgifter exkl. räntor	34,5	30,4	28,1
Statsskuldsräntor	7,2	9,2	7,6
Budgetsaldo	13,0	13,1	5,2

Som framgår av tabellen har statens inkomster ökat med ca 2 procentenheter
mellan budgetåret 1982/83 och prognosen för budgetåret 1986/87. 1 1983 års
långtidsbudget räknade man med en minskning på ungefär lika mycket.
Jämfört med budgetåret 1982/83 är det alltså fråga om en inkomstförstärkning
på ca 17 miljarder kronor i dagens priser och på nästan 38 miljarder
kronor jämfört med långtidsbudgeten.

Denna inkomstförstärkning beror endast till ringa del på att BNP har ökat
snabbare än beräknat. I huvudsak måste den hänföras till skattehöjningar
och andra inkomstförstärkningar. Den totala skattekvoten nådde år 1985
rekordnivån 52 %.

På utgiftssidan framgår det att utgifterna exkl. räntor har minskat med mer
än 6 procentenheter eller i dagens priser ca 56 miljarder kronor. Ungefär två
tredjedelar av denna minskning förutsågs i långtidsbudgeten. Den största
enskilda posten i denna förutsedda minskning är reduktionen av industristöd
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket förklarar mer än 20 miljarder
kronor.

Totalt sett kan förstärkningen av statsbudgeten sedan budgetåret 1982/83
på i dagens priser ca 70 miljarder kronor återföras till följande faktorer:

- Skattehöjningar, ca 20 miljarder kronor

- Minskade industrisubventioner, ca 20 miljarder kronor

- Minskade pensioner, ca 2 miljarder kronor

- Minskade utgifter som hänger samman med demografiska faktorer,
framför allt färre skolungdomar och färre pensionärer som står utanför
ATP, ca 16 miljarder kronor

- Utflyttning av vissa poster ur budgeten, främst bostadslån och vissa
affärsverks investeringar, ca 15 miljarder kronor

Från detta skall dras den ökade budgetbelastning som ökade statsskuldsräntor
innebär, ca 3 miljarder kronor.

Analysen visar tydligt att det allmänna ”budgetgnetandet” inte förklarar
den minskning av budgetunderskottet som skett. De politiska beslut som
verksamt bidragit till underskottsminskningen är främst av två slag:

- Skatteskärpningar

- Utflyttning av utgifter ur statsbudgeten (utan att utgifterna i sig minskat).

Utskottet anser att det är nödvändigt att ytterligare minska budgetunderskottet.
Detta måste ske genom utgiftsminskningar, eftersom skattehöjningar
enligt utskottets mening inte längre är möjliga. Utskottet anser det
tvärtom angeläget att utgiftsminskningarna görs så stora att utrymme skapas
för både vissa skatteminskningar och en minskning av budgetunderskottet.

För innevarande budgetår förutses nu ett underskott på ca 51 miljarder
kronor. Detta är en väsentlig minskning i förhållande till vad som angavs i
budgetpropositionen 1985, då underskottet beräknades till drygt 63 miljarder
kronor. Hela denna förbättring beror emellertid på lägre utgifter för
statsskuldsräntor och på högre skatteinkomster på grund av de stora
löneökningarna åren 1984 och 1985. Denna senare ”förbättring” är enligt
utskottet på lång sikt negativ och innebär ytterligare förluster av konkurrenskraft
och marknadsandelar för svenskt näringsliv.

Som utskottet tidigare anfört i fråga om de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken anser utskottet att budgetpolitiken måste ges en så
stram utformning att utrymme ges för en mindre restriktiv penningpolitik
samtidigt som pris- och kostnadsökningarna dämpas. Utskottet vill också
upprepa vad utskottet anfört sedan flera år, nämligen att möjligheten till
höjda reallöner endast kan förverkligas om de offentliga utgifterna minskar.

Utskottet ansluter sig således till den budgetpolitik som redovisas i motion
Fi219 (fp). Regeringens förslag i budgetpropositionen innebär visserligen en
välkommen förändring jämfört med tidigare år i så måtto att besparingar på
ca 7 miljarder kronor föreslås, men utskottet delar uppfattningen i motion
Fi219 (fp) att detta är alltför litet. Regeringens förslag innehåller inte heller
de förslag till skattesänkningar som utskottet anser nödvändiga för att skapa
förutsättningar för en högre tillväxt i den svenska ekonomin.

Enligt den bedömning av den internationella konjunkturutvecklingen för
1986 och framöver som nu kan göras, och som utskottet tidigare redovisat,
förefaller den tidigare väntade dämpningen av konjunkturen flyttas fram i
tiden. Enligt utskottets mening ger detta ett ytterligare tillfälle att ta itu med
de grundläggande obalanserna i den svenska ekonomin. Jämfört med

FiU 1985/86:10

regeringens förslag bör således större utgiftsminskningar, vissa skattelättnader
och en större minskning av budgetunderskottet åstadkommas.

Utskottet anser att de besparings- och skatteförslag som redovisas i motion
Fi219 (fp) totalt sett innebär ett både strukturellt och stabiliseringspolitiskt
bättre förslag än det regeringen presenterat.

Skattelättnader

De skattelättnader som utskottet förordar kan kort sammanfattas i ordet
”tillväxtfrämjande”. Därmed avses i första hand lindringar i beskattningen
av arbete och sparande.

Utskottet ställer sig således bakom förslagen i motion Fi219 (fp) om
fortsatta marginalskattesänkningar så att om två år gränsen för högst 50 %
marginalskatt höjts till ca 200 000 kr. (26 basenheter). Dessutom bör
marginalskattetaket sänkas till 70 %. Det fulla inflationsskyddet i skatteskalan
måste återinföras. Dessutom måste förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i familjeföretag avskaffas samt vissa andra sänkningar göras i
förmögenhets-, arvs- och gåvoskatterna. För att något lindra den existerande
dubbelbeskattningen på enskilt riskvilligt sparande bör den tidigare införda
men av nuvarande regeringen avskaffade skattereduktionen för aktieutdelningar
återinföras. Skattereduktionen för fackföreningsavgifter bör avskaffas.
Slutligen anser utskottet att den statliga fastighetsskatten bör avskaffas
från den 1 januari 1987.

Utskottet har beräknat att effekten av de föreslagna skattesänkningarna
på kort sikt innebär ett bortfall av statsinkomster på 6,1 miljarder kronor på
helår. Från detta dras statens inkomstökning genom den slopade skattereduktionen
på fackföreningsavgifter varför skattesänkningarna netto summerar
till 4,8 miljarder kronor. Beloppen framgår av nedanstående tabell.

Skatteförändringar (milj. kr., + innebär skattesänkning)

	Budgetåret 1986/87	Helår 1987
Marginalskattesänkningar	500	1 500
Inflationsskydd	-	-
Arbetande kapital	-	100
Förmögenhets-, arvs- o. gåvoskatt	-	300
Aktieutdelningar	-	300
Fastighetsskatten	-	3 900
Summa skattesänkningar	500	6 100
Slopat fackavdrag	-	-1 300
Skattesänkningar, netto	500	4 800

Permanenta utgiftsökningar

Utskottet ställer sig bakom de förslag till ökade utgifter som föreslås i motion
Fi219 (fp). Dessa innebär en höjning av anslaget till u-landsbiståndet med
280 milj. kr., en ökning av anslaget för regionalpolitiska insatser med 60 milj.
kr., samt en höjning av arbetslöshetsersättningen med 25 kr. mer än förslaget
i budgetpropositionen. Utgiftsökningarna summerar till 340 milj. kr.

FiU 1985/86:10

100

Omprioriteringar av utgifter

FiU 1985/86:10

Utskottet anser att de förslag till omprioriteringar på utgiftssidan som
redovisas i motion Fi219 (fp) är väl avvägda. De innebär framför allt en
prioritering av kvaliteten i högskoleutbildningen, insatser för miljön, ett
familjepolitiskt reformförslag samt insatser mot sjukdomen aids. Dessa
omprioriteringar medför totalt sett minskade utgifter med 23 milj. kr. för
budgetåret 1986/87 och för helåret 1987 med 88 milj. kr.

Permanenta utgiftsminskningar

I motion Fi219 (fp) redovisas permanenta besparingsförslag som för budgetåret
1986/87 uppgår till drygt 4,8 miljarder kronor. För helåret 1987 blir
besparingseffekten större, eller ca 8,9 miljarder kronor.

Som närmare redovisas nedan i avsnittet om den kommunala ekonomin
anser utskottet det nödvändigt med en avsevärt större minskning av
statsbidragen till kommunerna än vad regeringen föreslår. För helåret 1987
bör den totala minskningen uppgå till ca 6 miljarder kronor. I förhållande till
regeringens nu presenterade förslag innebär detta en ytterligare besparing på
3,7 miljarder kronor för år 1987. Andra större besparingsförslag som
utskottet anser nödvändiga gäller en reducering av ersättningsnivån inom
sjukförsäkringen till 80 % under de första 30 dagarna, en höjning av
egenavgifterna till arbetslöshetskassorna med 25 kr. per månad i genomsnitt,
samt minskningar i bostadssubventionerna. Därutöver ställer sig utskottet
bakom ett antal andra besparingsförslag som redovisas nedan i tabellen.

Permanenta utgiftsminskningar (milj. kr., - innebär besparing)

	Budgetåret 1986/87	Helår 1987
Kommunerna	-1 850	-3 700
Sjukförsäkringen	- 500	-1 000
Arbetslöshetskassorna	- 500	-1 000
Bostadssubventionerna
o kompensation för fastighetsskatten	- 790	-1 580
o hyresrabatter m. m.	- 445	- 645
o räntebidrag	- 150	- 300
Industripolitik	- 170	- 170
Energi	- 80	- 80
Höjda sjukvårdsavgifter	- 200	- 200
Statliga förnyelsefonder	- 100	- 100
Slopat bussbidrag	- 48	- 48
Statliga lokaler	- 13	- 30
Summa besparingar	-4 846	-8 853

Engångsförändringar

Utskottet delar också den uppfattning som framförs i motion Fi219 (fp) om
ett antal förslag av mer eller mindre tillfällig karaktär för att rensa statens
balansräkning. Den största enskilda posten i denna grupp torde vara en
kommande utflyttning av oprioriterade bostadslån i den mån detta är
privatekonomiskt fördelaktigt för låntagarna. Utskottet förutsätter att även

regeringen beaktat denna möjlighet och beräknar därför inget belopp. 101

8 Riksdagen 1985/86. 5 sami. Nr 10

Utförsäljning av statliga företag bör kunna ske för ca 3 miljarder kronor
per år under en följd av år. Dessutom bör försäljning av domänverkets skog
kunna ske för ca 400 milj. kr. De statliga lokaliseringslånen på 300 milj. kr.
bör flyttas ut på den vanliga kreditmarknaden med statliga garantier.
Avkastningskravet för televerket bör höjas så att inleveranserna ökar med ca
200 milj. kr.

Utskottet anser även att en engångsutgift för försvaret krävs på ca 240 milj.
kr. för att kompensera för den bristande priskompensation som regeringen
föreslår. Likaså krävs sannolikt en engångsökning av anslaget för att täcka
statens andel på 40 % av kostnaderna för spannmålsöverskottet, vilket
utskottet beräknar till ca 160 milj. kr.

Totalt sett innebär utskottets förslag till engångsförändringar en budgetavlastning
på 3,5 miljarder kronor.

Sammanfattning

De förslag till förändringar som utskottet ovan ställt sig bakom innebär
sammanfattningsvis följande.

	Budgetåret 1986/87	Helår 1987
Skattesänkningar	- 500	-4 800
Okade utgifter	- 340	- 340
Omprioriteringar netto	+ 23	+ 88
Besparingar	+4 846	+8 853
Saldoförbättring	+4 029	+3 801
Minskade statsskuldsräntor	+ 200	+ 300
Total saldoförbättring	+4 229	+4 101

Även de engångsförbättringar på ca 3,5 miljarder kronor som utskottet ovan
föreslagit leder självfallet till minskat budgetunderskott och minskade
statsskuldsräntor. Det går emellertid inte att exakt beräkna hur stor denna
post blir, eftersom det bl. a. beror på när i tiden t. ex. utförsäljningen av
statliga företag sker. Utskottet har därför undvikit att precisera någon
budgeteffekt i tabellen för dessa förslag.

Utskottet tillstyrker således yrkande 2 i motion Fi219 (fp).

I motionerna Fi213 (m) och Fi217 (c) föreslås i stora delar en liknande
utgifts- och skattepolitik som den utskottet ovan förordar. Det gäller både
vissa besparingar och vissa skattesänkningar.

I motion Fi213 (m) föreslås emellertid också stora besparingar på bl. a.
biståndet till de fattiga länderna samt enligt utskottets uppfattning alltför
stora nedskärningar inom sjukförsäkringen. Samtidigt är skattesänkningarna
mycket omfattande, vilket skulle ställa stora och socialt svåracceptabla krav
på framtida besparingar. Utskottet anser inte detta vara en lämpligt avvägd
politik och avstyrker därför yrkande 2 i motion Fi213 (m).

I motion Fi217 (c) diskuteras bevarade eller utökade livsmedelssubventioner
och/eller en differentierad moms. Utskottet kan inte tillstyrka detta och
avstyrker därför yrkande 2 i motion Fi217 (c).

I motion Fi218 (vpk) föreslås stora utgifts- och skatteökningar som helt

FiU 1985/86:10

102

strider mot de principer för budgetpolitiken som utskottet ovan förordat, pjy 1985/86:10
Utskottet avstyrker således yrkande 2 i motion Fi218 (vpk).

I motion Fi211 av Alf Svensson (c) föreslås bl. a. skattesänkning genom
tudelningsprincipen. Utskottet kan inte tillstyrka detta och avstyrker därför
yrkande 3 i motion Fi211 (c).

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/

86:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 2,

1985/86:Fi213 yrkande 2, 1985/86:Fi217 yrkande 2 och 1985/86:Fi218
yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1985/86:Fi219
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

19. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Nils G. Åsling (c) och Britta Hammarbacken (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Budgetutvecklingen
1982/83” och på s. 54 slutar med ”eller inte” bort ha följande lydelse:

Budgetutvecklingen innevarande budgetår

Statens budgetunderskott har minskat kraftigt under innevarande budgetår
1985/86 jämfört med föregående budgetår. Enligt riksrevisionsverkets
senaste budgetprognos beräknas underskottet till drygt 50 miljarder kronor.

I huvudsak finns tre förklaringar till minskningen av budgetunderskottet. För
det första minskade utflyttningen av bostadsinvesteringarna det kassamässiga
underskottet med 8 miljarder kronor. För det andra har de stora
löneökningarna och den höga privata konsumtionen inneburit ökade inkomstskatter
med drygt 5 miljarder kronor och ökade momsintäkter med
drygt 4 miljarder kronor. För det tredje har den sänkta dollarkursen och
nedgången i de internationella räntorna minskat såväl valutakursförlusterna
som räntekostnaderna med totalt drygt 8 miljarder kronor.

Några strukturella besparingar i statens utgifter har däremot inte skett.

Tvärtom fick penningpolitiken under 1985 bära en orimligt hög börda i
stabiliseringspolitiken. Detta ledde till att den svenska räntenivån under en
stor del av 1985 låg nästan dubbelt så högt som den internationella
räntenivån.

Den socialdemokratiska regeringen avvisade den icke-socialistiska oppositionens
förslag att det ur konjunktursynpunkt goda året 1985 borde utnyttjas
för reella besparingar i statsbudgeten. I stället sattes, inte minst under
valrörelsen, besparingspolitiken i motsatsställning till en rättvis fördelningspolitik.
Föreslagna utgiftsminskningar kritiserades ensidigt utan att någon
samtidig analys skedde av budgetunderskottets effekter på inflation och
räntor.

Utskottet anser för sin del att en minskning av budgetunderskottet är
nödvändig för att en rättvis fördelningspolitik långsiktigt skall kunna

upprätthållas. Självfallet måste emellertid besparingar väljas så att inte
ekonomiskt svaga grupper drabbas. Om besparingarna har generell karaktär
måste de kombineras med särskilda insatser, som dämpar effekterna för de
personer eller kommuner som har svårast att bära minskade statliga bidrag.

Tyvärr innebar den socialdemokratiska valpropagandan att det krismedvetande,
som mödosamt byggts upp av de icke-socialistiska regeringarna,
undergrävdes kraftigt. Detta har nu slagit tillbaka på regeringen i form av
s. k. Dala-uppror.

Riktlinjer för budgetpolitiken 1986/87

I tabellen nedan redovisas statens finanser såsom de borde utvecklats enligt
långtidsutredningens balansalternativ, samt hur de i verkligheten blivit. Där
framgår att såväl inkomsterna (främst indirekta skatter) som utgifterna har
ökat klart snabbare än i balansalternativet. Av den finansiella förbättringen
fram till 1987 återstår 8 miljarder kronor.

	1983-LU	1983-PNB	1987-LU	1986-PNB
Inkomster	215	217	288	297
Utgifter exkl. utlåning och kursförluster	273	272	313	330
Finansiellt sparande	-58	-55	-25	-33

Utskottet anser att långtidsutredningens målsättning för neddragningen av
budgetunderskottet fortfarande bör gälla. Neddragningen bör ske genom
utgiftsminskningar. Ett ökat skattetryck är inget alternativ med hänsyn till
det redan höga skattetrycket.

Utskottet har noterat att regeringen, tvärtemot valpropagandan, i årets
budget föreslagit besparingar på ca 7 miljarder kronor. Ur demokratisk
synpunkt är det naturligtvis betänkligt med sådan avvikelse från den bild man
gav väljarna, men ur ekonomisk synpunkt hälsar utskottet med tillfredsställelse
omläggningen av den socialdemokratiska politiken.

Budgetunderskottet bedöms nu bli knappt 50 miljarder kronor nästa
budgetår. De sänkningar av oljepriserna och dollarkursen som skett under de
senaste två månaderna kan komma att medföra ytterligare något mindre
underskott.

Mot den här bakgrunden är utskottets samlade bedömning att en
ytterligare minskning av budgetunderskottet med drygt 3 miljarder kronor
bör ske utöver vad regeringen föreslagit.

Utskottet föreslår följande besparingar jämfört med regeringens förslag
till statsbudget för 1986/87:

FiU 1985/86:10

104

Besparingar

Milj. kr. FiU 1985/86:10

Räntelån på kapitalmarknaden	550
Kompensation fastighetsskatten	790
Räntebidrag äldre lån	810
Hyresrabatter	160
Lokaliseringslån flyttas ut på kapitalmarknaden	300
Energiområdet	755
AMS (sammanlagt)	1 000
Egna avgifter, a-kassa	450
Bidrag till kommunala gator m. m.	200
Televerket	300
Bidragsförskott	275
Delpensionsfonden	350
Kompensation för borttagen kommunal beskattning
av juridisk person	1 570
Diverse mindre besparingar	50
	7 560
Utskottet anser å andra sidan att följande utgiftsökningar	är påkallade:
Ökade utgifter	Milj. kr.
U-hjälp	280
Barnbidrag	950
Vårdnadsersättning (netto)	700
Undantagandepensionärer	60
Regionalpolitik	262
Småföretag	45
Energiforskning	50
Vägunderhåll	500
Enskilda vägar	25
Lärarlöner	617
Studiemedel	90
Högskolan	77
Kyrkan	90
Försvar	240
Jordbruk	300
Skogspolitik	255
Norrlandsstöd m. m.	40
Skatteutjämning	500
Brottsbekämpning	27
	5 108
Utskottet anser även att följande sänkningar bör ske avgiftsuttagen jämfört med regeringens förslag: Skatter och avgifter	av skatte- och Milj. kr.
Marginalskatter Fribelopp Förmögenhet, arv, gåva Fastighetsskatt (slopas 1/1 -87) Skattereduktion eninkomstfamilj Ej höjning av arbetsmarknadsavgift 0,3 %	300 30 125 400 175 225 1 255

105

Utskottet anser vidare att vissa förändringar bör ske av skattereglerna som FiU 1985/86:10
medför ökade skatteinkomster:

Kolskatt

Sänkt schablonavdrag till 1 000:

300milj. kr.
1 400 milj. kr.

1 700 milj. kr.

Utskottet ansluter sig beträffande inriktningen av den kommunala ekonomin
till förslaget i motion Fi217 (c) att det kommunala grundavdraget bör höjas
med 1 500 kr. till 9 000 kr. Kostnaden för denna skattesänkning (2,8
miljarder kronor) bör bäras av den kommunala sektorn redan 1987 genom en
motsvarande begränsning av det kommunala skatteunderlaget. Skattesänkningen
får därför ingen påverkan på utfallet av statens budget.

Utöver de nu nämnda budgetförändringarna anser utskottet att försäljning
av statliga företag och utflyttning av äldre bostadslån bör kunna ske i en
omfattning som redan under budgetåret kan ge staten engångsintäkter på
åtskilliga miljarder kronor.

Utskottets samlade budgetförslag skulle, inkl. effekterna av engångsintäkterna,
innebära minskade ränteintäkter på i runt tal en halv miljard kronor.

Sammanfattningsvis innebär detta att utskottet tillstyrker den inriktning av
budgetpolitiken som framgår av motion Fi217 (c).

I motion Fi213 (m) föreslås dels långtgående inkomstskattesänkningar,
dels nedskärningar på bl. a. u-hjälpen och mjölksubventionerna.

I motion Fi219 (fp) diskuteras dels sänkt kommunalt grundavdrag, dels
nedskärningar på bl. a. livsmedelssubventionerna.

I motion Fi211 (Alf Svensson c) föreslås bl. a. skattesänkning genom
tudelningsprincipen.

Dessa inslag gör att utskottet avvisar de allmänna riktlinjerna för
budgetpolitiken i motionerna Fi213 (m), Fi219 (fp) och Fi211 (Alf Svensson
c).

I motion Fi218 (vpk) föreslås dels stora offentliga utgiftsökningar, dels en
kraftig höjning av det totala skattetrycket. Utgiftsökningarna är så omfattande
att de trots skattehöjningarna skulle leda till en kraftig ökning av
budgetunderskottet. Utskottet avvisar bestämt en sådan inriktning av
budgetpolitiken.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/
86:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 2,
1985/86:Fi213 yrkande 2, 1985/86:Fi218 yrkande 2 och 1985/86:Fi219
yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1985/86:Fi217
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

106

20. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

FiU 1985/86:10

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med ”För budgetåret"
och slutar med ”hållits tillbaka” bort ha följande lydelse:

För budgetåret 1985/86 förutses nu ett väsentligt lägre budgetunderskott än
vad som finns upptaget i statsbudgeten. Enligt riksrevisionsverkets (RRV)
senaste budgetprognos (budgetprognos nr 4) beräknas underskottet till 50,8
miljarder kronor. Bakom denna gynnsamma utveckling ligger en förbättring
av lönerna utöver vad som beräknats vilket i sin tur givit ökade inkomster för
statskassan genom skatteintäkter. Det är dock oroande om företagen som en
följd av detta låter prisutvecklingen skena iväg och av den anledningen
förlorar marknadsandelar.

Som tidigare nämnts är löneökningar på vinsternas bekostnad en nödvändighet
för en bättre fördelning av produktionsresultatet och till fördel för en
jämn och stabil utveckling av den inhemska efterfrågan.

Det kan naturligtvis hävdas att det samlade konsumtionsutrymmet är
begränsat. Av den anledningen krävs i fortsättningen en skärpt fördelningspolitisk
profil i budgetarbetet. Enligt utskottets mening bör man sålunda
inrikta sig på att föra över medel till samhället och de sämst ställda från de
privata kapitalägare och institutioner som har berikat sig på den hittillsvarande
utvecklingen.

Regeringens budgetförslag tillgodoser inte dessa krav.

dels den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med ”Utskottet kan”
och slutar med ”föga trovärdigt” bort utgå.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”Åtgärderna
skall” och på s. 54 slutar med ”eller inte” bort ha följande lydelse:

Åtgärderna skall finansieras genom minskad priskompensation till försvaret
och genom höjning av vissa skatter och arbetsgivaravgifter. Sålunda föreslår
motionärerna att engångsskatt på stora förmögenheter och provisorisk
realräntebeskattning införs. Vidare vill motionärerna finansiera åtgärderna
genom en höjning av omsättningsskatten på aktier till 6 % och en höjning av
tobaksskatten. Den förbättrade barnomsorgen och arbetslöshetsersättningen
är avsedd att finansieras genom att barnomsorgsavgiften höjs med 0,6
procentenheter och arbetsmarknadsavgiften med 0,7 procentenheter. En
särskild vattenkraftsavgift skall tas ut från kraftbolag för att vid sidan av
statsbudgeten användas för regionalpolitiska utvecklingsinsatser i skogslänen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att en omfördelning av
resurser måste ske genom bl. a. beskattning på det sätt som anges i motionen.
Det rimmar väl med de uttalade målen om en rättvis fördelningspolitik.
Åtagandena på utgiftssidan är mer långtgående än regeringens förslag i
budgetpropositionen, samtidigt som motionärerna säger nej till indragningar
bl. a. från kommunerna.

Enligt utskottets mening är emellertid åtgärderna väl motiverade. De
samhällsekonomiska effekter som de ger upphov till innebär också att

motionens budgetförslag ger ett budgetsaldo som nära ansluter till regering- FiU 1985/86:10
ens förslag.

Budgetförslaget i motion Fi218 (vpk) sammanfattas i motionen på följande

sätt:

Utgiftsökning jämfört med regeringens förslag, miljarder kronor

Utveckling av offentlig sektor 1,0

Utvidgat ROT-program 0,3

Nej till indragning från kommunerna 2,5

Trafikinvesteringar 0,2

Förbättrad KBT för pensionärer 0,6

Förbättringar för studerande och vuxenstuderande
0,6

För handikappade (Samh.-företag, lönebidrag) 0,25
FoU-program m. m. på utbildningssektorn 0,4

Minskad matmoms 3,0

Höjda barnbidrag 2,0

Höjda bostadsbidrag 0,7

Höjda värnpliktsförmåner o. bättre civilförsvar 0,3

Höjd A-kassa till 400 kr./dag (0,8) Arbetsmarknadsavgift + 0,6 %

Förbättrad barnomsorg (3,0) Barnomsorgsavgift + 0,7 %

Regionalpolitik i länen (0,3) Ingen nedsättning av

företagens socialavgifter
i BD-län

Utgiftsökning (netto) 11,85

Inkomstökningar eller besparingar jämfört med regeringens förslag, miljarder
kronor

Höjd omsättningsskatt på aktier till 6 %

(3 % vardera för köpare o. säljare) 3,5

Engångsskatt på stora förmögenheter 2,0

Realräntebeskattning (provisorisk) 0,7

Höjd tobaksskatt 0,7

Besparingar inom militära sektorn 1,0

Effekter av räntesänkningen på

statsskuldräntoma 1,5

Ökat skatteinflöde till staten genom
större löneökningar 2,0

Budgetförstärkning 11,4

Utanför budgeten tas ut vattenkraftsavgift av kraftbolagen med 2,4 miljarder.
Detta används för regionalpolitisk utveckling i skogslänen. Löntagarfonderna
mobiliseras för nationell och regional industriutveckling.

I tabell 8 har utskottet tidigare redovisat att förslagen i motion Fi218 (vpk)
ger upphov till en viss budgetförsvagning. Det bör emellertid uppmärksam -

108

mas att dessa beräkningar utgår från ett statiskt kameralt synsätt där man inte FiU 1985/86:10
tar hänsyn till de olika dynamiska effekter som förslagen har på samhällsekonomin.

I likhet med motionärerna anser emellertid utskottet att en fortsatt
sänkning av räntenivån och den kommande lönerörelsen skall få gynnsam
effekt på budgetsaldot. Utskottet finner det också sannolikt att motionärerna
vid sina beräkningar t.o. m. har underskattat de positiva effekter deras
förslag har i detta avseende. Utskottet gör därför den bedömningen att
motionärernas budgetalternativ ger en viss budgetförstärkning jämfört med
regeringens budgetförslag.

Som utskottet tidigare har kunnat konstatera finns det i de tre borgerliga
partiernas motioner mycket få gemensamma förslag till besparingar. Ett
sådant är emellertid kravet på minskade bidrag till arbetslöshetskassorna.

Stora skillnader föreligger i övrigt mellan motionerna och inte heller valet av
besparingsområden överensstämmer. Den enda samstämmighet som kan
noteras är den som gäller de förslag som leder till ökade utgifter eller
minskade inkomster för staten.

De budgetalternativ som redovisas av regeringen i budgetpropositionen
samt förslagen i motionerna Fi213 (m), Fi217 (c) och Fi219 (fp) har, tagna var
för sig, en sådan inriktning att utskottet inte kan ställa sig bakom dem.

Detsamma gäller det förslag till budgetpolitiska riktlinjer som återfinns i
motion Fi211 (yrkande 2) av Alf Svensson (c). Även detta yrkande avstyrks.

Utskottet tillstyrker därför yrkande 2 i motion Fi218 (vpk).

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1985/

86:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 2,

1985/86:Fi213 yrkande 2, 1985/86:Fi217 yrkande 2 och 1985/86:Fi219
yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1985/86:Fi218
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

21. Undantag från nolldirektiven för utredningar på
handikappområdet

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Ansvaret för”
och på s. 55 slutar med ”motion Fi220” bort ha följande lydelse:

Arbetet med att begränsa budgetunderskottet får enligt utskottets mening
inte drivas så långt att nödvändiga förbättringar för handikappade försvåras.

Utredningar som behandlar handikappfrågor bör därför ges möjlighet att
utforma sina förslag utan att själva behöva ange hur man inom samma
verksamhetsområde skall uppnå en motsvarande besparing. Insatser för att
förbättra de handikappades situation är enligt utskottets mening så angelägna
att det bör ankomma på regeringen att göra erforderliga omfördelningar
inom totalbudgetens ram.

9 Riksdagen 1985186.5 sami Nr 10

Utskottet instämmer i de synpunkter som framförs i motion Fi220 (vpk)
och anser i likhet med motionärerna att utredningar som är viktiga ur
handikappsynpunkt skall undantas från de s. k. nolldirektiven. Detta bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande undantag från nolldirektiven för utredningar på
handikappområdet

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi220 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Finansiering av samhällets sjukvård

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 55 som börjar med ”Såvitt utskottet”
och slutar med ”motion Fi706” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att man nu måste söka nya
finansieringsvägar om sjukvården skall kunna byggas ut i en sådan omfattning
att eftersatta behov tillgodoses på ett rimligt sätt. En lämplig utgångspunkt
är därvid att de verksamhetsområden som förorsakar en betydande
belastning på sjukvården också bidrar till dess finansiering. Motionärerna
anvisar själva några lämpliga finansieringskällor i alkohol- och tobaksskatten,
i bilismen och i form av en generell sjukvårdsavgift som tas ut såsom en
arbetsgivaravgift.

Enligt utskottets mening bör motionärernas förslag tas till vara. Utskottet
instämmer sålunda i motionärernas krav på att frågan bör utredas närmare.
Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande finansiering av samhällets sjukvård

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi706 hos regeringen begär
en utredning om förutsättningarna för en finansiering av samhällets
sjukvård enligt utskottets intentioner,

23. Den kommunala ekonomin

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ”Den kraftiga”
och på s. 59 slutar med ”ekonomisk utveckling” bort ha följande lydelse:

I början av 1980-talet skedde en uppbromsning av volymökningen inom den
kommunala sektorn. Ökningstakten har nu åter blivit snabbare. Under en
följd av år har den kommunala konsumtionen stigit med över 2 % i
genomsnitt, vilket är en av förklaringarna till de stora obalanserna i svensk
ekonomi. I år beräknas ökningstakten återigen bli drygt 2 %.

Det finns en uppenbar risk för att volymökningen blir större än den
prognos på 2,2 % som görs i den preliminära nationalbudgeten. Det beror

FiU 1985/86:10

110

framför allt på kommunernas mycket goda finansiella situation, som FiU 1985/86:10
erfarenhetsmässigt medför en stark press uppåt på utgiftsutvecklingen.

Den finansiella situationen i kommunsektorn har successivt förstärkts
under 1980-talet. Kommunernas likviditet är generellt sett mycket god även
om det finns undantag. Finansieringskapitalet, dvs. omsättningstillgångar
minus kortfristiga skulder, har ökat och uppgår nu till ca 35 miljarder kronor,
vilket motsvarar 15 % av de sammanlagda kommunala utgifterna. Ökningen
av de kommunala intäkterna beräknas till ca 7 % förra året och 8-9 % i år.

Även 1987 kommer de att öka med ca 9 %. Den finansiellt mycket starka
situationen innebär stora risker för att den kommunala volymexpansionen
blir ännu kraftigare än vad som prognostiseras. De minskningar som har
skett i statsbidragen till kommunerna har varit alltför blygsamma. Ett annat
sätt att uttrycka problemet är att kommunerna konsekvent har tagit ut för
hög skatt av hushållen.

Kommuner och landsting disponerar över utomordentligt stora resurser.

Den kommunala sektorn i Sverige svarar för en större andel av den totala
ekonomin än hela den offentliga verksamheten i varje annat västland med
undantag av Danmark. Kommunernas möjlighet att inom oförändrade
ramar ge en bra service till medborgarna är därför utomordentligt goda. I
motion Fi213 (m) förespråkas nolltillväxt i den kommunala konsumtionsutvecklingen.
Utskottet anser att ett primärt mål för den ekonomiska politiken
är att bringa ner volymökningen i kommunerna till noll. Att minska
kommunernas volymökning är angeläget inte minst för att det därigenom
skapas utrymme för en ökning av reallönerna.

Genom en god ekonomisk förvaltning och omprioriteringar kan, enligt
utskottets mening, ökad kommunal service ges inom oförändrade totalramar.
Genom att bryta monopolen så att konkurrens stimuleras liksom genom
att utnyttja privatiseringar, entreprenader och andra former för förbättrad
verksamhet kan stora vinster göras. Internationella erfarenheter visar att
andra länder med väsentligt mindre offentliga åtaganden kan uppnå en lika
bra eller bättre verksamhet inom väsentliga delar av utbildning, hälso- och
sjukvård, social service och omvårdnad. Förutsättningen för en liknande
utveckling i Sverige är dock att de hinder och styrningar som i dag i stor
utsträckning präglar den kommunala sektorn försvinner.

Den kommunala verksamheten styrs i stor utsträckning av statlig reglering
och bidragsbestämmelser. Detta är ett medvetet inslag i en socialdemokratisk
politik. Den går ut på att hindra kommunerna från att ha alltför hög grad
av självstyre. De försök med frikommuner och den begränsade avreglering
som har skett har endast marginellt påverkat kommunernas beslutskompetens.
Skall det vara möjligt att få en god kommunal verksamhet måste den
statliga styrningen av den kommunala verksamheten radikalt minska. Endast
därigenom är det möjligt att uppnå en verklig decentralisering av besluten
och därmed en anpassning till lokala förhållanden.

Statsbidragen till kommunerna bör på sikt i huvudsak avvecklas med
undantag för ett väl fungerande skatteutjämningssystem. Utskottet anser
detta vara nödvändigt dels mot bakgrund av de stora statliga underskotten
men också för att få en verklig kommunal självstyrelse. Det är orimligt att
kommunsektorn med dess goda finansiella situation skall få statsbidrag på

mellan 65—70 miljarder kronor samtidigt som statsbudgeten visar ett stort
underskott.

Den oförändrade kommunala utgiftsvolym som förordas i motion Fi213
(m) innebär jämfört med en tvåprocentig volymökning en förbättring av de
kommunala finanserna med 4-5 miljarder kronor. Det innebär att statsbidragen
till kommunerna kan reduceras med denna summa utan att kommunernas
mycket goda finansiella situation försämras.

Utöver regeringens besparingar på statsbidragen förordar utskottet i
enlighet med vad som sägs i motion Fi213 (m) statsbidragsminskningar med
ytterligare brutto ca 5,3 miljarder kronor för 1987. Därutöver föreslås ett
avskaffande av skatteutjämningsavgiften med 14 öre, vilket innebär en
förbättring för kommunerna på 1,3 miljarder kronor. Staten skall inte
inskränka det kommunala skatteunderlaget från fysiska personer.

Den förordade åtstramningen gentemot kommunerna uppgår således,
utöver regeringens förslag, till netto 4 miljarder kronor för 1987,varav 2,5
miljarder kronor ligger på primärkommuner och 1,5 miljarder kronor på
landstingskommuner.

De i finansplanen förordade kommunala besparingarna inför 1987 är inte
tillräckligt omfattande. Men regeringen aviserar redan nu ytterligare nedskärningar.
På sedvanligt sätt försvårar detta det kommunala arbetet. Det
kan inte vara rimligt att av kommuner och landsting begära att de skall
genomföra ett omfattande besparingsarbete om inte detta i god tid aviseras.
Den av den socialdemokratiska regeringen tillämpade taktiken att successivt
och i svåröverskådliga former genomföra finansiella indragningar från
kommunerna skapar stora problem för den kommunala verksamheten.

Nära sammanhängande med detta är den retorik som regeringen utvecklar
när det gäller synen på statsbidragen till kommunerna. Stundom hävdas att
en minskning av statsbidragen skulle leda till förödande konsekvenser för
den kommunala verksamheten. Detta gäller dock under förutsättning att det
är oppositionen som föreslår sådana åtgärder. Vid andra tillfällen hävdas
från regeringens sida att motsvarande åtgärder inte alls har någon effekt. Det
gäller t. ex. i argumentationen rörande borttagandet av det särskilda
statsbidraget till barn- och ungdomstandvård. Detta har försvårat en
rationell hantering av de finansiella relationerna mellan staten och kommunsektorn.

Den analys av vikten av ytterligare åtstramning gentemot kommunerna
som görs i motionerna Fi219 (fp) och Fi217 (c) är i långa stycken densamma
som i motion Fi213 (m). Den valda metoden för den finansiella indragningen
är dock inte densamma i dessa motioner. I motion Fi219 avvisas indragningar
genom minskade statsbidrag. I stället föreslås en avgift på kommunernas och
landstingens skatteunderlag. Denna metod innebär enligt utskottets mening
en onödig rundgång i form av allt högre statsbidrag och allt högre beskattning
av kommunerna. Även om denna metod på kort sikt har vissa fördelar är den
långsiktigt oacceptabel.

I motion Fi217 och Fi211 föreslås en del mindre minskningar av statsbidragen.
De är dock enligt utskottets mening otillräckliga för att bromsa den
kommunala expansionen.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den kommunala verksamheten

FiU 1985/86:10

112

innebär att utskottet avstyrker motion Fi218 (vpk) yrkande 7. I motionen FiU 1985/86:10
förordas en kraftigare utbyggnad av den kommunala verksamheten än vad
utskottet anser är förenligt med en balanserad ekonomisk utveckling.

dels utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande den kommunala ekonomin
att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 3,

1985/86:Fi218 yrkande 7 och 1985/86:Fi219 yrkande 3 samt med
anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 1 moment 5 och med bifall
till motion 1985/86:Fi213 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

24. Den kommunala ekonomin

Björn Molin (fp) och Anne Wibble (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ”Den kraftiga”
och på s. 59 slutar med ”ekonomisk utveckling” bort ha följande lydelse:

Kommunerna har under flera år expanderat i snabb takt. Under 1980-talet
har expansionen legat på 2,5-3 % per år. För 1986 och i ännu högre grad för
1987 förutses nu i finansplanen betydande överskott i kommunernas
driftbudgetar. Om inga åtgärder vidtas finns alltså utrymme för en kraftig
kommunal expansion under 1987.

För att möjliggöra en angelägen reallöneförbättringför löntagargrupperna
måste denna kommunala expansion begränsas. En indragning av delar av
kommunernas driftöverskott är också nödvändig för att förbättra statens
budgetsaldo. Utskottet anser det angeläget, att kommunerna i god tid får
besked om vilka förutsättningar som gäller för kommunernas ekonomi under
1987 så att kommunerna kan beakta dessa i det nu påbörjade budgetarbetet.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen neddragning eller avveckling
av vissa statsbidrag på tillhopa 2 500 milj. kr. Häri ingår bl. a. sänkning av
statsbidraget till lärarlöner, avskaffande av bidraget till barn- och ungdomstandvård
och sänkta bidrag till kollektiv persontrafik.

Enligt utskottets mening är dessa förslag olämpliga. De skulle kunna få
negativa sociala och regionalpolitiska konsekvenser. Det är dessutom enligt
utskottets mening olämpligt att på detta sätt för kommunerna peka ut på
vilka områden den nödvändiga inskränkningen skall ske. Enligt utskottets
mening bör det ankomma på kommunerna själva att avgöra hur man inom en
viss angiven ram vill disponera de tillgängliga resurserna. Den nödvändiga
neddragningen bör därför ske på ett generellt sätt.

Regeringen har i finansplanen redovisat sin avsikt att återkomma med
ytterligare åtgärder för att nedbringa den kommunala expansionen till en
samhällsekonomiskt acceptabel nivå. Regeringen säger sig också skola
återkomma med ett mera aktuellt underlag om kommunernas ekonomi och
med förslag till ett reviderat skatteutjämningssystem. På den sistnämnda
punkten har finansministern senare dementerat den i finansplanen angivna
uppgiften.

Finansutskottet finner det otillfredsställande att utskottet inte nu getts

möjlighet att granska samtliga förslag till indragningar från den kommunala
sektorn. Orsaken härtill är regeringens senfärdighet och obeslutsamhet i
fråga om storleken av och metoderna för denna indragning. Det är inte
möjligt att helt avvakta med ställningstagandet till indragningarna på det
kommunala området tills alla regeringens förslag föreligger. Riksdagen bör
därför nu fatta beslut om en generell indragning av medel från kommunerna.
De eventuellt ytterligare åtgärder som kan vara befogade får prövas i
samband med behandlingen av kompletteringspropositionen.

Som utskottet anfört bör alltså indragningen från kommunerna göras
genom en generell metod. Därigenom verkar indragningen lika för alla
kommuner i den meningen att ingen skillnad görs mellan olika stora
kommuner eller kommuner i olika delar av landet. Utskottet förordar därför
i likhet med motion Fi219, att systemet för skatteutjämning görs om till ett
inomkommunalt system och att kostnaderna för skatteutjämningen finansieras
genom en avgift på kommunernas skatteunderlag. Intäkterna från
avgiften skall användas för att finansiera statens kostnader för skatteutjämningsbidragen.
Denna avgift bör från 1987 sättas till 55 öre per skattekrona
på skatteunderlaget, vilket kan beräknas inbringa ca 4 500 milj. kr.

Utskottet anser dessutom, i likhet med motionerna Fi219 (fp), Fi213 (m)
och Fi217 (c), att den föreslagna kompensationen till kommunerna för den
avskaffade beskattningsrätten av juridiska personer ej bör utgå. Därigenom
uppnås en neddragnings/besparingseffekt på 1 600 milj. kr. Genom dessa
båda generellt verkande åtgärder kan en ofrånkomlig neddragning av
utrymmet för kommunal expansion äga rum utan att kommunernas självbestämmanderätt
sätts i fara.

Utskottet avvisar således de i budgetförslaget framlagda förslagen om
neddragna bidrag till bl. a. lärarlöner och barn- och ungdomstandvård och
tillika de i motionerna Fi213, Fi217 och Fi211 föreslagna minskningarna i
vissa statsbidrag till kommunerna.

Den av utskottet förordade metoden för indragning av resurser från
kommunerna bör beaktas vid det fortsatta arbetet i riksdagens olika utskott.
De föreslagna minskningarna av olika statsbidrag till kommunerna bör
avvisas med hänvisning till den av utskottet förordade generella metoden
med en avgift på hela skatteunderlaget.

dels utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande den kommunala ekonomin
a) att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 3,
1985/86:Fi213 yrkande 5 och 1985/86:Fi218 yrkande 7 samt med
anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 1 moment 5 och med bifall
till motion 1985/86:Fi219 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen uttalar att vad utskottet anfört om indragning av
resurserna från kommunerna skall vara vägledande vid behandlingen
av förslagen i proposition 1985/86:100 och de med anledning därav
väckta motionerna,

FiU 1985/86:10

114

25. Den kommunala ekonomin

FiU 1985/86:10

Nils G. Åsling (c) och Britta Hammarbacken (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och på s. 59 slutar med ”ekonomisk utveckling” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det viktigt att kommuner och landsting på ett
fullgott sätt kan klara sina viktiga uppgifter ålagda av regering och riksdag.
Samtidigt kräver den samhällsekonomiska situationen att kommuner och
landsting aktivt medverkar till att den svenska ekonomin kommer i balans.
Kommunernas viktiga verksamhet samt medverkan i saneringen av den
svenska ekonomin bör enligt utskottets mening avvägas så att kommunala
skattehöjningar undviks.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag till besparingar på den
kommunala sektorn, dock med ett undantag. Utskottet anser det helt fel att
spara på skolområdet (617 milj. kr.). Utbildning är en investering för
framtiden.

I stället anser utskottet dels att någon kompensation (1,6 miljarder kronor)
inte bör utgå till kommunerna för borttagande av den kommunala beskattningen
av juridiska personer, dels att kommunerna bör ta ett större (200 milj.
kr.) ekonomiskt ansvar för underhållet av kommunala vägar och gator.

Skatteutjämningskommittén har nyligen avlämnat sitt slutbetänkande.
Regeringen har tyvärr nu meddelat att en proposition om skatteutjämningen
inte kommer att avlämnas till vårriksdagen. Utskottet anser dock mot
bakgrund av det liggande budgetförslaget att skatteutjämningen bör ges en
ökad ram på minst 1 miljard kronor.

Utskottet anser vidare att det kommunala grundavdraget bör höjas med
1 500 kr. till 9 000 kr. Kostnaden för denna skattesänkning (2,8 miljarder
kronor) bör bäras av den kommunala sektorn redan 1987, varför skattesänkningen
bör kombineras med motsvarande begränsning av det kommunala
skatteunderlaget. I sammanhanget bör poängteras att en sådan här skattesänkning
med klar låginkomstprofil kan komma att innebära minskade
socialbidragskostnader för kommunerna.

Den nu aktuella höjningen av arbetslöshetsersättningen bör enligt utskottet
finansieras genom ökade egna avgifter av kassamedlemmarna. Därmed
behöver arbetsmarknadsavgiften inte höjas. Detta innebär ca 300 milj. kr. i
lägre arbetsgivaravgifter för kommuner och landsting än med regeringens
förslag.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den kommunala ekonomin
innebär att utskottet avstyrker vad som i denna del anförts i motionerna
Fi211 (Alf Svensson c), Fi213 (m) och Fi219 (fp).

Vidare avstyrks bestämt motion Fi218 (vpk) yrkande 7. I motionen
förordas en kraftig kommunal expansion, vilket enligt utskottet inte är
förenligt med en balanserad ekonomisk utveckling.

115

dels utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

FiU 1985/86:10

17. beträffande den kommunala ekonomin
att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 3,
1985/86:Fi213 yrkande 5, 1985/86:Fi218 yrkande 7 och 1985/86:Fi219
yrkande 3 samt med anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 1
moment 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

26. Den kommunala ekonomin

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 57 som börjar med ”Utskottet delar”
och slutar med ”sina verksamheter” bort ha följande lydelse:

I motion Fi218 (vpk) avvisas förslagen i finansplanen att beröva kommuner
och landsting ytterligare medel, bl. a. för anslag till lärarlöner, vuxenutbildning,
kollektivtrafik och ungdomstandvård. Vidare framhålls i motionen att
det är nödvändigt att öka resurserna till den gemensamma sektorn.

I finansplanen meddelas att regeringen senare under våren 1986 skall
återkomma med förslag till mer generella åtgärder inom det kommunalekonomiska
området inför år 1987. Utskottet avser därför att mer utförligt
behandla dessa frågor i anslutning till den av regeringen aviserade propositionen.

Utskottet vill emellertid med anledning av motion Fi218 (vpk) anföra
följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de i finansplanen angivna
besparingsförslagen för kommunerna inte kan godtas.

Vad gäller den gemensamma sektorn förutsätts i finansplanen en utveckling
för år 1986 av den samlade offentliga sektorns konsumtion och
investeringar, som är lägre än för ekonomin totalt. Enligt utskottets mening
är en sådan inriktning av den ekonomiska politiken felaktig. Inom arbetarrörelsen
- som regeringen säger sig företräda - måste man ha som utgångspunkt
att sociala och kulturella insatser för den breda befolkningen både är ett
viktigt mål i sig och en positiv faktor för hela ekonomins utveckling och
balans. Kollektiv konsumtion och investering bör minst öka i proportion till
hela ekonomins ökning. Regeringen tycks - omedvetet - ha lagt sig till med
det borgerliga synsättet, att offentlig verksamhet är en restriktion och
belastning på ekonomin. Det är nödvändigt att förstå och göra bruk av den i
vid mening stimulerande och produktivitetsfrämjande roll, som många stora
offentliga verksamheter spelar. En ökad totalram för kommunerna och även
för staten är därför ett ofrånkomligt led i en riktig ekonomisk politik.

Mot bakgrund av vad som här anförts om den gemensamma sektorns
utveckling tillstyrker utskottet motion Fi218 yrkande 7.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och på s. 59 slutar med ”ekonomisk utveckling” bort ha
följande lydelse:

Av utskottets sammanfattning av förslagen i motionerna Fi213 (m), Fi217 (c) FiU 1985/86:10
och Fi219 (fp) vad avser den kommunala ekonomin framgår att i dessa
motioner föreslås en i jämförelse med finansplanen ännu kraftigare indragning
av medel från kommunerna. Med hänvisning till vad utskottet anfört om
utvecklingen av den gemensamma sektorn vill utskottet bestämt avvisa en
sådan politik. Utskottet avstyrker sålunda motionerna Fi213 yrkande 5 och
Fi219 yrkande 3. Utskottets ställningstagande i dessa frågor innebär även ett
avstyrkande av motion Fi211 yrkande 3.

dels utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:Fi211 yrkande 3,

1985/86:Fi213 yrkande 5 och 1985/86:Fi219 yrkande 3 samt med
anledning av proposition 1985/86:100 bilaga 1 moment 5 och med bifall
till motion 1985/86:Fi218 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om utvecklingen av den gemensamma
sektorn.

27. Kommunalt skattestopp

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med ”1 motion Fi306”
och slutar med ”motion Fi306” bort ha följande lydelse:

I motion Fi306 (m) begärs att kommunalt skattestopp införs år 1987 och 1988.

Utskottet anser att en minskning av statsbidragen till kommunerna inte får
leda till kommunalskattehöjningar. Sådant skulle motverka arbetet med att
återställa den finansiella balansen i den offentliga sektorn. Utskottet
förordar därför att ett lagstadgat kommunalskattestopp skall införas i
enlighet med vad som sägs i motion Fi306 (m).

dels utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande kommunalt skattestopp

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Fi306 antar följande

Förslag till
Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt
att ta ut skatt för åren 1987 och 1988 m. m.

Flärigenom föreskrivs följande.

1 §. Vid fastställande av skattesats för åren 1987 och 1988 får kommun eller
landstingskommun ej överskrida den skattesats som kommunen eller
landstingskommunen har bestämt för år 1986.

2 §. Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från vad som sägs
under 1 §. Ansökan inges till länsstyrelsen senast den 15 september året före
det år ansökan avser.

3 §. Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
debitering av kommunalskatt eller landstingsskatt för åren 1987 och 1988

enligt uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för något
av dessa år enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt m. m., om ej regeringen har
beviljat undantag enligt 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

28. Förenklad statsbidragsgivning till kommunerna

Lars Tobisson (m), Nils G. Åsling (c), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Britta Flammarbacken (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med ”1 motion Fi213”
och slutar med ”och Fi302” bort ha följande lydelse:

I motion Fi213 (m) begärs en utredning om förenklad statsbidragsgivning till
kommunerna. Redan nästa år bör ett så stort antal specialdestinerade
statsbidrag som möjligt ersättas med ett allmänt kommunalt bidrag. Detta
skall enligt motionärerna ske samtidigt som dessa statsbidrags detaljregleringar
och bidragsbestämmelser avvecklas. Även i motion Fi302 av Ivar
Franzén (c) anförs att de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna
bör förändras och ersättas med generella statsbidrag. Härigenom ges
kommunerna ökad självständighet och möjligheter till effektiviseringar.

Utskottet anser att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheterna att slå
samman specialdestinerade statsbidrag till ett allmänt bidrag som fördelas på
ett likartat sätt som de ingående bidragen. Framtida besparingar på statens
stöd till kommunerna kan med fördel ske genom minskningar av detta
bidrag. Detta bör med anledning av motionerna Fi213 (m) yrkande 8 och
Fi302 ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande förenklad statsbidragsgivning till kommunerna
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:Fi213 yrkande 8
och 1985/86:Fi302 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

29. Förenklad statsbidragsgivning till kommunerna

Björn Molin (fp) och Anne Wibble (fp) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 60 som börjar med ”Utskottet delar” och slutar med ”och
Fi302” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den nuvarande utformningen
av statsbidragen till kommunerna i många fall är alltför detaljerade och
styrande för verksamheternas utformning. Utskottet har också i annat
sammanhang aktualiserat frågan om en ökad schablonisering av de specialdestinerade
statsbidragen. Därvid skulle t. ex. statsbidragen till barnomsorg
kunna utgå per barn i förskoleåldern, statsbidragen till äldreomsorgen per
person i relevant ålder, etc.

Mot bakgrund av att ytterligare förslag har aviserats i fråga om statsbidra -

FiU 1985/86:10

118

gen till kommunerna under våren och att utskottet därför får möjlighet att FiU 1985/86:10
återkomma till frågan finner utskottet inte nu anledning till något särskilt
initiativ. Motionerna Fi213 yrkande 8 och Fi302 avstyrks således.

30. Kompensation för indragning av statsbidrag till
kommunerna

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med ”Sorn utskottet”
och slutar med ”motion Fi307” bort ha följande lydelse:

I motion Fi307 uttrycks oro över de problem som drabbar de fattigaste
kommunerna genom redan utförda och planerade indragningar av statsbidrag.
Utskottet delar uppfattningen att detta kan medföra svårigheter att
upprätthålla den sociala välfärden, samtidigt som det försämrar deras
möjlighet att bidra till sysselsättningens upprätthållande.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi307 bör ges regeringen till
känna.

dels utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande kompensation för indragning av statsbidrag till
kommunerna

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Fi307 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

31. Kompensation för indragning av statsbidrag till
kommunerna

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 60 som börjar med ”1 motion Fi307” och slutar med
”motion Fi307” bort ha följande lydelse:

I motion Fi307 av Jan Fransson m. fl. (s) anförs att vissa kommuner drabbas
särskilt hårt av de neddragningar av statsbidrag som föreslås i budgetpropositionen.
Utskottet anser som tidigare nämnts att statsbidragen bör minska
avsevärt mer än vad som föreslås i budgetpropositionen. Men för att kunna
stödja kommuner som kan hamna i en besvärlig ekonomisk situation anser
utskottet att ett särskilt stöd bör utgå. Förslag härom kommer att behandlas
av riksdagen senare i vår, varför utskottet avstyrker denna motion.

119

Särskilda yttranden

FiU 1985/86:10

1. Kreditpolitiken och placeringsplikten

Nils G. Åsling (c) och Britta Hammarbacken (c) anför:

Med hänsyn till den alltjämt höga realräntan är det för närvarande inte
möjligt att helt avstå från placeringsplikt för prioriterade obligationer
avsedda att finansiera bostads- och jordbruksinvesteringar. Målsättningen
bör dock på sikt vara att placeringsplikten skall kunna avskaffas.

2. Löntagarfonder

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anför:

Fonderna kan inte gärna fortsätta som de hittills har gjort. De bedriver
konventionell placeringsverksamhet och skiljer sig knappast från andra
institutionella placerare. Följden av detta är i ett längre perspektiv, att
fonderna i själva verket bekräftar - eller rentav förstärker - rådande mönster
i den ekonomiska utvecklingen. Det blir de attraktivaste privata storindustrierna,
de transnationellt förankrade delarna av näringslivet och de mest
expansiva regionerna som får fördelarna av dem. Kortsiktig lönsamhet och
maximala avkastningssiffror blir allt överskuggande. Långsiktigt utvecklingstänkande
och kvalitativt viktiga sidor av verksamheterna kommer helt i
bakgrunden.

Ur skilda synvinklar framstår det som helt nödvändigt att ge fonderna en
ny inriktning. För det första måste fonderna sammankopplas med regionalpolitiken,
så att de kan bli ett instrument för att skapa ny sysselsättning inom
regioner och branscher som nu hotas. Fonderna måste dessutom ges en mer
aktiv och klarare roll i den förnyelseprocess inom industrin som är
nödvändig. Vidare är det nu bråttom med att lösa fondernas demokratisering.

Jag anser därför att löntagarfonderna skall utvecklas och förändras i stället
för att avvecklas.

120

Tabellförteckning

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder .. 19

Tabell 2 Bytesbalanssaldo i några OECD-länder 20

Tabell 3 Skuldsituationen år 1985 för de största låntagarländerna 21

Tabell 4 Internationella förutsättningar 22

Tabell 5 Försörjningsbalans och nyckeltal 24

Tabell 6 Finansiering av statens lånebehov 1984-1986 36

Tabell 7 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83-1986/87 44

Tabell 8 Besparingar budgetåret 1986/87 av oppositionspartiernas

budgetalternativ 47

121

Innehåll

Sammanfattning 1

Inledning 3

Motionsyrkandena 5

Propositionen 11

Partimotioner om den ekonomiska politiken 13

Utskottet 18

Den ekonomiska politiken 18

Internationell bakgrund 18

Utvecklingen i Sverige 22

De statliga löneförhandlingarna ■ ■ ■ 25

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken 27

Statsskulds-, kredit- och valutapolitik 34

Löntagarfonder 39

Förnyelsefonder 40

Investeringsfonder 42

Exportdepositioner 43

Budgetpolitiken 44

Budgetutvecklingen 1982/83-1986/87 44

Riktlinjer för budgetpolitiken 46

Övriga motioner 54

Den kommunala ekonomin 55

Övriga frågor 61

Statliga kreditgarantier 61

Vissa övergångsåtgärder med anledning av förordning om

avräkning av utgifter på statsbudgeten 61

Hemställan 61

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, mom. 1

(m, fp, c) 64

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, mom. 1
(vpk) 70

3. Regional balans som övergripande mål för den ekonomiska politiken,
mom. 2 (c) 80

4. Regional balans som övergripande mål för den ekonomiska politiken,
mom. 2, motivering (m, fp) 81

5. Valutapolitiken, mom. 4 (m, fp, c) 81

6. Kreditpolitiken och placeringsplikten, mom. 5 (m, fp) 82

7. Vidgad prioriterad långivning, mom. 6 (c) 83

8. Bilkrediter, mom. 7 (m) 84

9. Sänkning av räntan, mom. 8 (vpk) 85

10. Löntagarfonder, mom. 9 (m, fp, c) 86

11. Förnyelsefonder, mom. 10 a) (m) 90

12. Förnyelsefonder, mom. 10b) (fp, c) 91

13. Förnyelsefonder, mom. 10c) (vpk) 91 122

14. Investeringsfonder, mom. 11 (m) 92

15. Exportdepositioner, mom. 12 (fp, c) 93

16. Exportdepositioner, mom. 12 (m) 93

17. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 13 (m) 94

18. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 13 (fp) 98

19. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 13 (c) 103

20. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, mom. 13 (vpk) ... 107

21. Undantag från nolldirektiven för utredningar på handikappområdet,
mom. 15 (vpk) 109

22. Finansiering av samhällets sjukvård, mom. 16 (vpk) 110

23. Den kommunala ekonomin, mom. 17 (m) 110

24. Den kommunala ekonomin, mom. 17 (fp) 113

25. Den kommunala ekonomin, mom. 17 (c) 115

26. Den kommunala ekonomin, mom. 17 (vpk) 116

27. Kommunalt skattestopp, mom. 18 (m) 117

28. Förenkladstatsbidragsgivning till kommunerna, mom. 19 (m, c)... 118

29. Förenklad statsbidragsgivning till kommunerna, mom. 19, motivering
(fp) 118

30. Kompensation för indragning av statsbidrag till kommunerna,
mom. 20 (vpk) 119

31. Kompensation för indragning av statsbidrag till kommunerna,
mom. 20, motivering (m) 119

Särskilda yttranden

1. Kreditpolitiken och placeringsplikten (c) 120

2. Löntagarfonder (vpk) 120

Tabellförteckning 121

123

Stockholm 1986 10387