Arbetsmarknadsutskottets
betänkande

1985/86:5

AU

om arbetstid och ledighet 1985/86:5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas olika frågor om arbetstid, semester och annan
ledighet med anledning av 16 motioner från den allmänna motionstiden
under det förra riksmötet.

Arbetstid

Utvecklingen på arbetstidsområdet följs sedan år 1974 av delegationen för
arbetstidsfrågor, DELFA, som år 1983 fick nya direktiv. Moderata samlingspartiet
och vänsterpartiet kommunisterna föreslår från skilda utgångspunkter
ändrade riktlinjer för DELFA:s arbete.

Tre av motionerna gäller arbetstidsuttaget för vissa yrkeskategorier,
nämligen läkare och polismän. Två av motionerna förordar regionalt avgränsade
försök med arbetsdelning, i Malmöhus resp. Västernorrlands län.
En motion slutligen förordar utredning om möjlighet till långledighet i
form av utvecklingsår för löntagare.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Semester

Från moderata samlingspartiets sida begärs i kommittémotionen en översyn
av semesterlagen i syfte att förenkla regelsystemet. 1 två motioner av
företrädare för vänsterpartiet kommunisterna föreslås dels en utredning om
inrättande av en allmän semesterlönefond, dels ändring av lagens regler om
sparad semester. Inte heller dessa yrkanden biträds av utskottet, som bl. a.
hänvisar till att regeringen tidigare i höst beslutat tillsätta en kommitté för
översyn av semestervillkoren.

Annan ledighet

I tre motioner, varav en är den redan nämnda kommittémotionen från
moderata samlingspartiet och en är en kommittémotion från centerpartiet,
begärs en översyn av ledighetslagstiftningen i syfte att bättre anpassa denna
till särskilt de mindre företagens situation. De lagar som särskilt nämns i
sammanhanget är studieledighetslagen och förtroendemannalagen.

Beträffande föräldraledighetslagen föreslås i en partimotion från center -

I Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 5

partiet en förlängd rätt till ledighet på heltid för småbarnsföräldrar. En AU 1985/86:5

annan motion (s) gäller förläggningen av den sextimmarsdag som samma
lag ger småbarnsföräldrar rätt till.

Utskottet föreslår att även dessa motioner lämnas utan bifall.

Till detta betänkande har fogats tio reservationer, varav en är gemensam för
m, fp, c. Fyra har avgetts av m, fyra av vpk och en av c.

Motionerna

1984/85:330 av Arne Fransson m. fl. (c), vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär en samlad översyn av ledighetslagstiftningen
i enlighet med det anförda.

Motionen behandlas i övriga delar i AU 1985/86:1 och 6.

1984/85:545 av Fars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om förkortning av
arbetstiden till sex timmar fr. o. m. den I juli 1986 för skiftarbetare och
grupper med tunga och hälsofarliga yrken,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att en utredning tillsätts i syfte
att framlägga förslag om begränsning av skiftarbetet och arbete på obekväm
arbetstid i enlighet med vad i motionen anförs.

1984/85:547 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen uttalar att en förkortning av arbetsdagen till sex timmar
bör genomföras före utgången av 1980-talet och att flexibla och konjunkturanpassade
arbetstider inte bör användas på arbetsmarknaden,

2. att riksdagen hos regeringen som ett första steg i en förkortning av
arbetstiden till sex timmars arbetsdag hemställer om förslag om minskning
av arbetsdagen till sju timmar fr. o. m. den 1 juli 1986,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om förkortning av
arbetsdagen till sex timmar fr. o. m. 1 juli 1986 för skiftarbetare och grupper
med tunga och hälsofarliga yrken,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till begränsning av
övertid enligt vad i motionen anförs,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om nya direktiv för DELFA
om att utarbeta en plan för en generell arbetstidsförkortning till sex timmars
arbetsdag, enligt vad i motionen anförs.

1984/85:775 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om tillsättandet av en utredning som syftar till att en
allmän semesterlönefond inrättas enligt vad i motionen anförs.

1984/85:905 av Lars-Ove Hagberg (vpk) och Jörn Svensson (vpk), vari
yrkas att riksdagen beslutar att sparad semesterledighet skall kunna tas ut
även under juni —augusti och antar följande förslag till ändring i semesterlagen
(1977:480) att gälla från den 1 juli 1985:

2

Föreslagen lydelse AU 1985/86:5

Önskar arbetare samtidigt få ut
minst fem sparade semesterdagar,
skall dessa och hela semesterledigheten
för semesteråret utgå i en
följd, om ej annat har avtalats.

A rbetstagare har även rätt att i anslutning
till huvudsemestern taga i
anspråk sparade semesterdagar under
juni—augusti.

1984/85:1108 av Göran Ericsson (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär skyndsam utredning och förslag till undantagsbestämmelser från
arbetstidslagen (1982:673) i enlighet med vad som i motionen anförts.

1984/85:1112 av Sven Henricsson (vpk), vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Västernorrlands
län som försökslän för sextimmarsdagen.

1984/85:1142 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari yrkas att riksdagen beslutar
att hos regeringen begära förslag så att den lagstadgade rätten till
tjänstledighet för vård av små barn förlängs till tre år.

Beträffande motiveringen hänvisas till motion 1984/85:1138.

1984/85:1157 av Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp),
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
uttalas om ett pilotprojekt i Malmöhus län med frivillig arbetsdelning.

Yrkande 2 i motionen har behandlats i AU 1984/85:11.

1984/85:1466 av Sigvard Persson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
behovet av en översyn av ledighetslagarna.

1984/85:2122 av Erkki Tammenoksa (s), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om en utredning av frågan om ett utvecklingsår för anställda.

1984/85:2279 av Ingemar Eliasson (fp), vari yrkas att riksdagen uttalar att
generösa dispenser bör ges från gällande arbetstidsbestämmelser till läkare
och annan sjukvårdspersonal, som önskar arbeta övertid på sin ordinarie
arbetsplats för att avveckla patientköer.

Beträffande motiveringen hänvisas till motion 1984/85:2277.

1984/85:2644 av Görel Bohlin (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär utredning om lämpliga åtgärder för att reglera läkararbetstiden på ett
med hänsyn till uppgiften rimligt sätt.

1984/85:2645 av Stig Gustafsson m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring av 8 § lagen om rätt till ledighet för vård av
barn så att det av lagtexten framgår att ledigheten är sammanhängande och
inte kan uppdelas mot arbetstagarens vilja.

1984/85:2687 av Birgitta Rydle (m) och Ann-Cathrine Haglund (m), vari
yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till förenkling av
arbetstidslagarna i syfte att åstadkomma större frihet att sluta individuella

avtal om arbetstidens längd och förläggning. 3

Nuvarande lydelse

Önskar arbetare samtidigt få ut
minst fem sparade semesterdagar,
skall dessa och hela semesterledigheten
för semesteråret utgå i en
följd, om ej annat har avtalats.

1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m), vari yrkas AU 1985/86:5

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående arbetstidslagstiftningen,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående översyn av de s. k. ledighetslagarna,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående översyn av semesterlagen (1977:480).

Motionen behandlas i övriga delar i AU 1985/86:1 och 3.

Utskottet

I det följande behandlar utskottet olika frågor om arbetstid, semester och
annan ledighet med anledning av motioner från allmänna motionstiden vid
det förra riksmötet. Till skillnad från tidigare år har det synts lämpligt att
sammanhållet behandla dessa frågor i ett gemensamt betänkande. För överskådlighetens
skull har dock gjorts en uppdelning i avsnitt som motsvarar
den traditionella indelningen av ämnesområdet.

Frågor om arbetstid och semester bereddes t. o. m. 1982/83 års riksmöte
av socialutskottet.

Arbetstid

Veckoarbetstiden för heltidsarbetande är normalt 40 timmar sedan den 1
januari 1973. Nuvarande arbetstidslag tillkom senare, nämligen år 1982,
och blev gällande från den I januari 1983.

Utvecklingen på arbetstidsområdet följs sedan år 1974 kontinuerligt av
delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA). Nya direktiv utfärdades år
1983 för delegationen som samtidigt tillfördes parlamentarisk representation.
Huvuduppgiften är enligt de nya direktiven att ”ur ett brett perspektiv
ta fram underlag för att stimulera till debatt och ökade kunskaper om arbetstidernas
roll vad gäller sysselsättning, samhälls- och arbetsmiljö, jämställdhet,
fördelningsfrågor m. m.”.

I förra årets betänkande om arbetstid och ledighet, AU 1984/85:2, lämnades
på s. 3 — 11 uppgifter om innehållet i lagstiftning och vissa kollektivavtal
på detta område, om arbetstidens utveckling i Sverige och utomlands
samt om DELFA:s verksamhet.

Inriktningen av DELFA.s arbete tas upp från skilda utgångspunkter i två
av motionerna. Enligt motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m)
bör inriktningen vara att arbetstidslagstiftningen skall begränsas och att
flexiblare arbetstider skall främjas. Betydelsen av generella lagstadgade arbetstidsförkortningar
i hittillsvarande former ifrågasätts. Vänsterpartiet
kommunisterna förordar i motion 1984/85:547 däremot att DELFA:s arbete
skall inriktas på planeringen för en generell arbetstidsförkortning till sex
timmars arbetsdag.

Vad först gäller inriktningen av DELFA:s utredningsverksamhet enligt
motion 1984/85:2715 (m) så hänvisas i denna till den ökade decentraliseringen
av boende och arbetsplatser samt till minskningen av antalet arbetsplatser
inom den direkta varuproduktionen och till ökningen inom tjänste- 4

och servicesektorn. Detta sägs göra det möjligt att ta betydligt större hänsyn AU 1985/86:5
till individuella önskemål, samtidigt som produktionen av såväl varor som
tjänster förutsätter flexibilitet och variationsmöjligheter. Det är därför nödvändigt
att regelsystemen på arbetsmarknaden görs så flexibla som möjligt.

Arbetstidslagen liksom semester- och ledighetslagarna innebär emellertid
en långtgående låsning och en begränsning av de möjligheter som måste
finnas att anpassa arbetstiderna till individuella önskemål och de krav som
ny teknik ställer.

Det framhålls vidare i motionen att ett nytt mönster börjat utveckla sig på
arbetsmarknaden genom att många väljer att arbeta deltid för att kunna
kombinera yrkesarbete med vårdansvar. Motionärerna räknar med att det i
framtiden kommer att finnas ett avsevärt behov av en individuell planering
över livscykeln med hänsyn till familjeförhållanden, frivilligt arbete, studier
etc. Inom produktionen kommer att finnas ett ökat behov av ett varierat
arbetstidsuttag för att utnyttja högteknologisk och kapitalkrävande
utrustning. Önskemålen kommer sålunda att variera starkt mellan olika
individer och arbetsplatser. Därför är det inte lika naturligt som tidigare att
arbetstidsförkortningar i generella och lagstadgade former ger arbetstagarna
det största utbytet, utan regleringen av villkoren bör läggas så nära den
enskilde och arbetsplatsen som möjligt. Därjämte avvisar motionärerna
arbetstidsförkortning som ett medel att minska arbetslösheten.

Mot den angivna bakgrunden föreslås i motionen, att utredningsarbetet
om arbetstidsfrågorna inom DELFA inriktas på att begränsa lagstiftningen
på arbetstidsområdet till vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till
hälso- och skyddsaspekter liksom till de oavvisliga rättigheter till semester
och ledighet som arbetstagaren bör ha. I stället bör arbetstagare och arbetsgivare
ges vida ramar att träffa avtal individuellt och kollektivt.

En i sak liknande uppfattning uttrycks i motion 1984/85:2687 av Birgitta
Rydle (m) och Ann-Cathrine Haglund (m). Även i denna motion påkallas
en förenkling av arbetstidslagarna i syfte att åstadkomma större frihet att
sluta individuella avtal om arbetstidens längd och förläggning.

De direktiv som gäller för DELFA innebär att delegationens arbete skall
vara brett upplagt och stimulera till debatt i arbetstidsfrågorna. Främst
genom sin skriftserie har delegationen över åren lämnat värdefulla bidrag
till belysning av dessa frågor. Flexibla arbetstider i den bemärkelse som
avses i de båda föreliggande motionerna har behandlats i tre av de publikationer
som har givits ut i år, och olika synpunkter på för- och nackdelar har
därvid kommit fram. Allmänt sett delar utskottet uppfattningen att man bör
vara öppen för diskussioner om nya former för arbetstider, som å ena sidan
tillgodoser individuella önskemål hos de enskilda arbetstagarna och å andra
sidan gör det möjligt att effektivare än i dag utnyttja maskiner och annan
utrustning, samtidigt som konsumentintressena beaktas när det gäller öppettider
hos företag och offentliga inrättningar.

Motionärerna går emellertid längre än så. Deras krav på en nyinriktning
av DELFA:s arbete grundas på uppfattningen att lagstiftningen om arbetstider
och ledighet står i vägen för den önskade flexibiliteten och att den
därför bör inskränkas. Vad särskilt gäller arbetstidslagen, som behandlas i

detta avsnitt, bör erinras om att denna lag i sin helhet är dispositiv. Genom 5

centralt slutna kollektivavtal kan undantag göras antingen från hela lagen AU 1985/86:5
eller delar av den. Bestämmelser om arbetstider finns i de flesta kollektivavtal,
och i vissa fall har lagen helt ersatts med avtalsreglering. Arbetsmarknadens
parter kan alltså själva bestämma om arbetstiden, om deltidsarbete
skall anordnas och annat som påverkar arbetstiden. Avtalsvägen kan vidare
viss verksamhet eller delar av verksamhet undantas från lagen. Det är vidare
möjligt att undanta vissa arbetstagare eller kategorier av arbetstagare.

Därjämte är det möjligt att på det lokala planet träffa tillfälliga uppgörelser,
något som ytterligare ökar flexibiliteten. 1 DELFA:s senaste rapport, (nr
13), som utkom i oktober, finns konkreta exempel på flexibla arbetstidslösningar
som har genomförts vid svenska industriföretag. Det sagda visar att
arbetstidslagstiftningen inte medför sådana låsningar som motionärerna
gör gällande. Inte heller av andra skäl anser utskottet att det är motiverat
med de långtgående begränsningar av lagstiftningen som motionärerna syftar
till. Därav följer att utskottet inte vill ansluta sig till att DELFA:s utredningsverksamhet
skall få den i motionen begärda inriktningen. Med hänvisning
därutöver till att semester- och ledighetslagstiftning behandlas i det
följande avstyrker utskottet följaktligen motion 1984/85:2715 i den nu aktuella
delen liksom motion 1984/85:2687 med dess i sak likartade syfte.

Tankarna på en ökad flexibilitet beträffande arbetstiderna avvisas av vänsterpartiet
kommunisterna, som i stället i motion 1984/85:547 förordar en
förkortning av arbetstiden till sex limmar per dag. Riksdagen föreslås göra
ett uttalande dels om att en sådan arbetstidsförkortning bör genomföras
före utgången av 1980-talet, dels om att flexibla och marknads- och konjunkturanpassade
arbetstider inte bör användas på arbetsmarknaden.

DELFA bör få i uppdrag att snabbt ta fram en plan för en generell arbetstidsförkortning
av nämnda slag.

Frågan om sex timmars arbetsdag har drivits under lång tid och har mötts
av allmän välvilja, anför motionärerna. Den bör inte få ledas in i en återvändsgränd
genom olika krav på flexibla arbetstidslösningar. En kortare
arbetsdag, fortsätter motionärerna, behövs för barnens skull genom att
båda föräldrarna får samma möjlighet att umgås med dem, för kvinnornas
skull genom att ge dem möjlighet att delta i arbetslivet på lika villkor som
männen och för fler jobb eftersom en förkortning av arbetstiden utan tvekan
sägs ge fler arbetstillfällen. En förkortning av arbetstiden förutsätts av
motionärerna ske med en full lönekompensation till låg- och mellanlönegrupperna,
varigenom arbetstidsförkortningen skulle bli ett viktigt fördelningspolitiskt
instrument. Vidare förutsätter motionärerna att arbetstidsförkortningen
kombineras med en kraftig begränsning av övertiden.

Som ett första steg i utvecklingen mot sex timmars arbetsdag föreslår
motionärerna att arbetsdagen minskas till sju timmar från den 1 juli 1986
och att arbetsdagen samtidigt begränsas till sex timmar för skiftarbetare och
grupper med tunga och hälsofarliga yrken. Förslag härom bör läggas fram
av regeringen liksom om begränsning av övertiden.

Ett liknande förslag om begränsning av arbetstiden till sex timmar för
skiftarbetare m. fl. framställs i motion 1984/85:545 av Lars-Ove Hagberg
m. fl. (vpk). I motionen hemställs även om en utredning om att begränsa
skiftarbete och arbete på obekväm arbetstid. När det gäller det sistnämnda

yrkandet hänvisar motionärerna till att gjorda utredningar har visat på AU 1985/86:5
skadliga verkningar för arbetstagarna. Motionärerna menar att skiftarbete
och arbete på obekväm arbetstid endast bör få förekomma när produktionsprocesser
av tekniska skäl kräver detta eller i samhällsservice såsom
sjukvård och kommunikationer.

Sven Henricsson (vpk) föreslår i motion 1984/85:1112 att Västernorrlands
län görs till försökslän för sextimmarsdagen under förslagsvis tre år.

Tanken är att genom en praktisk försöksverksamhet utröna olika konsekvenser
för samhällsverksamheten i fråga om sysselsättning, ekonomi,
barnomsorg, produktivitet, facklig och politisk aktivitet etc.

Ett principuttalande från riksdagens sida om att sex timmars arbetsdag
successivt bör införas under 1980-talet har begärts av vpk under en följd av
år. De ovan redovisade motiven för den nu gjorda framställningen är av det
slag som brukar anföras till förmån för denna arbetstidsförkortning. Motiven
är oomstridda utom det som gäller sysselsättningen. Vilken effekt arbetstidsförkortningar
har på sysselsättningen är en fråga som diskuterats
livligt och som det råder i hög grad delade meningar om. 1 vårt land torde
man fortfarande allmänt sett vara skeptisk mot tanken att använda arbetstidsförkortning
som metod att bekämpa arbetslöshet. I oktober publicerades
en studie av sysselsättnings- och produktionseffekter av arbetstidsförkortningarna
i Sverige perioden 1963—1982. Studien har på DELFA:s uppdrag
utförts av docenten Yngve Åberg, och dess resultat beträffande sysselsättningen
är i grov sammanfattning att arbetstidsförkortningarna under
den angivna tiden har lett till ett ökat antal sysselsatta på den offentliga
sektorn men att de inom industrin och näringslivet i övrigt inte haft någon
som helst inverkan på sysselsättningen. Det sägs inte heller finnas något i
undersökningsresultaten som talar för att sysselsättningen skulle komma
att öka i framtiden genom ytterligare arbetstidsförkortningar.

Utskottet har med detta endast velat redovisa det senaste inlägget i den
pågående debatten om arbetstidsförkortningarnas sysselsättningseffekter.

Införande av sex timmars arbetsdag kan, såsom bl. a. motionärerna gjort,
motiveras även av andra skäl, och det råder i princip en bred enighet om att
en sådan arbetsdag utgör det långsiktiga målet för politiken på arbetstidsområdet.
DELFA fyller här en viktig uppgift genom att tillhandahålla material
som för debatten vidare.

Om sålunda enighet råder om själva målsättningen så har utskottet tidigare
år med anslutning från riksdagens sida tillagt att det dock måste ankomma
på arbetsmarknadens parter att avgöra vilka prioriteringar i fråga
om arbetstidsförkortning och andra former av standardhöjningar som skall
göras för olika grupper av anställda. Utskottet finnér inte anledning att
frångå denna ståndpunkt men vill tillägga att i ett samhällsekonomiskt läge
som endast tillåter ett begränsat utrymme för arbetstidsförkortningar så
ligger det närmast till hands att avsätta detta utrymme för grupper med
särskilda behov. På de nu åberopade skälen avstyrker utskottet den begäran
som görs i motion 1984/85:547 om ett principuttalande av riksdagen om sex
timmars arbetsdag. Som en följd härav avstyrks även yrkandena i motionen
om uppdrag till DELFA att förbereda en övergång till sex timmars arbetsdag
och om begränsning av övertiden. Vidare avstyrker utskottet förslagen i

samma motion och i motion 1984/85:545 om att arbetsdagen från den 1 juli AU 1985/86:5

1986 skall förkortas generellt till sju timmar och från samma tidpunkt till

sex timmar för skiftarbete och för tunga och hälsofarliga yrken. Det kan

påpekas att i sistnämnda arbeten har kortare arbetstid än enligt lagen redan

införts genom avtal.

Från de allmänna utgångspunkter som ovan anförts kan utskottet inte
heller tillstyrka den i motion 1984/85:1112 föreslagna försöksverksamheten
i Västernorrlands län med sex timmars arbetsdag. De praktiska förutsättningarna
för en sådan försöksverksamhet måste dessutom ifrågasättas.

Av de nu aktuella motionsyrkandena återstår att behandla den i motion
1984/85:545 begärda utredningen om att begränsa skiftarbete och arbete på
obekväm arbetstid. Ett likartat motionsyrkande behandlades av socialutskottet
vid antagandet av den nu gällande arbetstidslagen. Socialutskottet
hänvisade därvid till den restriktiva syn utskottet i ett tidigare sammanhang
hade gett uttryck åt när det gäller användningen av nattarbete. Sammanfattningsvis
menade socialutskottet att det från samhällets sida är önskvärt att i
möjligaste mån undvika sådant arbete. Härutöver erinrade socialutskottet
om att parterna med anlitande av möjligheten till avtalsreglering av skiftarbetsfrågor
år 1977 hade träffat avtal om 36 timmars arbetsvecka för underjordsarbetare
och andra som arbetar i kontinuerligt treskift (SoU 1981/

82:55 s. 12). Socialutskottets av riksdagen godtagna uttalanden är att se som
lagstiftarens intentioner, och med hänvisning till dem anser arbetsmarknadsutskottet
det inte behövligt att företa den i motion 1984/85:545 föreslagna
utredningen. Utskottet avstyrker därför motionen även på denna
punkt.

Förslag om en regionalt avgränsad försöksverksamhet läggs fram även i
motion 1984/85:1157 av Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga
(fp). De försök som avses i denna motion gäller en frivillig arbetsdelning i
Malmöhus län omfattande dels några kommuner, dels statliga myndigheter
i länet. Motionärerna utgår från att den med arbetsdelningen förenade arbetstidsförkortningen
skall leda till en minskad arbetsinkomst för dem som
deltar i verksamheten. De menar att ”en arbetsdelning och arbetstidsförkortning
är kanske trots allt det mest sociala sättet att lösa sysselsättningsfrågan
på”.

Vid tidigare behandling av förslag till liknande försöksverksamhet (AU
1983/84:21 s. 34) har utskottet förklarat sig inte vara berett att tillstyrka
arbetsdelning som en metod att lösa problem på arbetsmarknaden. Utskottet
har samma uppfattning i dag och föreslår att motionen lämnas utan
åtgärd från riksdagens sida.

I tre av de föreliggande motionerna gäller frågan arbetstidsuttaget för vissa
yrkeskategorier, nämligen läkare och polismän.

Ingemar Eliasson (fp) föreslår i motion 1984/85:2279 att riksdagen skall
göra ett uttalande om att generösa dispenser bör ges från övertidsbestämmelserna
för läkare och annan sjukvårdspersonal. Tanken är att åtgärden
skall vara ett sätt att minska väntetiderna i öppenvården. Dispenserna skall
ges för läkare m. fl. som önskar arbeta övertid på sin arbetsplats för att
avveckla patientköer. Görel Bohlin (m) tar i motion 1984/85:2644 upp ett

motsatt problem. Av olika utredningar framgår, säger motionären, att vissa AU 1985/86:5
läkare bl. a. i samband med helger kan ha mycket långa arbetspass, upp till
24—36 timmar. Misstag och felgrepp på grund av övertrötthet kan förorsaka
olyckor, och detta har lett till särskilda regler om arbetstiden på trafikområdet.
Motionären anser att liknande regler mot alltför lång arbetstid
även borde övervägas för läkare m. fl. och föreslår att frågan om lämpliga
åtgärder för begränsning av läkarnas arbetstid skall utredas.

De båda motionskraven kan synas svårförenliga. Utan att gå in på den
frågan anser utskottet att det i båda fallen gäller problem som bör kunna
lösas avtalsvägen.

Det skall inte bestridas att motion 1984/85:2644 har pekat på ett i praktiken
förekommande problem. Om man nu, som motionären vill, överväger
särregler på det område det här gäller kan man emellertid inte undgå att ta
hänsyn till att sådana regler skulle komma att beröra en yrkesgrupp som får
förutsättas ha speciell kompetens att bedöma omfattningen av acceptabla
arbetstidsmått med hänsyn till de gränser som finns för den mänskliga
prestationsförmågan. Utskottet vill därför inte föreslå något riksdagens initiativ
med anledning av denna motion.

När det gäller motion 1984/85:2279 om ökat övertidsuttag för läkare för
att avarbeta vårdköer vill utskottet tillägga att det är möjligt att även på det
lokala planet träffa avtal om ett sådant arrangemang, om detta anses praktiskt
lämpligt och genomförbart. Eftersom motionsförslaget går ut på att
främja en ökad vårdkapacitet, bör tilläggas att en utökning inte enbart
hänger på arbetstidsregleringen och sjukvårdspersonalens beredvillighet
att arbeta övertid utan i lika hög grad på den resurstilldelning som vederbörande
sjukvårdshuvudmän är beredda att göra. Med hänsyn till det anförda
vill utskottet inte heller beträffande den nu förevarande motionen föreslå
något initiativ från riksdagens sida.

Den redan nämnda frågan om arbetstidsuttaget för polismän aktualiseras
av Göran Ericsson (m) i motion 1984/85:1108. Motionären påpekar att
arbetstidslagens gränser för möjligt övertidsuttag även gäller polismän.

Han finner det emellertid nödvändigt med en undantagsbestämmelse med
hänsyn till att det är ett betydande samhällsintresse att polisens verksamhet
kan fortgå med full kraft alla dagar på året och alla tider på dygnet. Undantagsbestämmelsen
avses göra det möjligt för polischef att då särskilda skäl
föreligger besluta om den övertid som är nödvändig för polistjänstens fullgörande
i distriktet. Möjligheten att införa ett sådant undantag från arbetstidslagens
bestämmelser bör enligt motionären skyndsamt utredas.

Även i detta fall vill utskottet hänvisa till möjligheten att lösa problemen
genom avtal på förbundsnivå eller lokalt. Motionären lämnar själv exempel
på avtal om skyldighet att fullgöra övertid i full utsträckning. Utskottet har
förståelse för det bakomliggande syftet med motionen att genom möjlighet
till ökade övertidsinsatser effektivera polisens brottsbekämpande verksamhet.
Det måste dock anses tveksamt om polistjänsten är så särpräglad att
man bör överväga en regel med den innebörd som föreslås i motionen och
som skulle tillkomma utöver de möjligheter avtal och gällande lagstiftning
ger utrymme för. Utskottet är därför inte berett att biträda det i motionen
framställda utredningsyrkandet. 9

I * Riksdagen 1985/86. 18 sami Nr 5

Slutligen i detta avsnitt tar utskottet upp motion 1984/85:2122 av Erkki AU 1985/86:5
Tammenoksa (s) med begäran om en utredning om utvecklingsår för löntagare.
Motionären erinrar om de tankar som redan på 1960-talet framfördes
om ett s. k. sabbatsår och vill med det föreliggande förslaget på nytt aktualisera
tanken på att bereda förvärvsarbetande möjlighet till ett års betald
ledighet, i första hand för att utveckla den enskilda individens personliga
kvaliteter och frihet men också med hänsyn till de sysselsättningstillfällen
som ledigheten kommer att ge i form av vakanser. Till den förordade ledigheten
skulle knytas krav på att åtminstone en del av den används för organiserade
studier. Till finansieringen skulle den anställde själv bidra genom att
under övriga yrkesverksamma år erlägga ett visst belopp per arbetad timme.

Motionsförslaget anknyter förutom till den tidigare diskussionen om
sabbatsår även till de tankar som under 1970-talets första hälft framfördes
av professor Gösta Rehn i uppsatsen ”På väg mot valfrihetens samhälle”.

Dessa tankar som ursprungligen framfördes vid ett expertmöte inom
OECD har fått förnyad aktualitet genom att DELFA i år har låtit publicera
uppsatsen i svensk översättning. Publiceringen är ett bidrag till den pågående
debatten om flexibilitet i arbetslivet, och motionen kan i sin tur ses som
ett led i denna debatt. Som närmare berörs i nästföljande avsnitt har regeringen
nyligen föranstaltat om en översyn av semestervillkoren. I uppdraget
för den kommitté som skall företa översynen ingår att pröva om det går
att sammanföra olika slag av ledighetsregler till ett mer generellt system.

Som exempel nämns en rätt för arbetstagarna att vid sidan av den reguljära
semestern ta ut ett antal lediga dagar per år med ersättning från en gemensam
fond för hela arbetsmarknaden. Samtidigt bör även utredas rätten att
spara ledighet över åren i ett sådant system. Med hänvisning till detta nya
utredningsarbete, vars resultat bör avvaktas, anser utskottet att det inte är
påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion
1984/85:2122.

Semester

Nuvarande lag om semester är från år 1977. Lagen ger rätt till 25 semesterdagar
under semesteråret. Detta löper från den 1 april till den 31 mars.

Rätten till ledighet behöver inte ha tjänats in i förväg, men för att få ut
semesterlön måste arbetstagaren ha tjänat in sådan lön året före semesteråret,
det s. k. intjänandeåret. Lagens regler innebär alltså att man kan få
semesterledighet utan semesterlön. Denna uppgår till 12 % av den lön som
arbetstagaren har uppburit under intjänandeåret.

Lagen ger rätt till sammanhängande semersterledighet om minst fyra
veckor under sommarmånaderna. Möjlighet finns att spara semesterdagar
till kommande år.

Semesterlagen innehåller såväl bestämmelser som är tvingande som bestämmelser
som kan ersättas av föreskrifter genom kollektivavtal.

I samband med att semesterlagen antogs tillsattes 1978 års semesterkommitté
med uppgift att följa den nya lagens tillämpning och utreda bl. a.
frågan om att inrätta en semesterlönefond. Kommittén lades ned i oktober

1981 av den dåvarande regeringen. På hösten 1982 uttalade riksdagen på 10

förslag av socialutskottet att det nedlagda utredningsarbetet borde återupp- AU 1985/86:5
tas. Med anledning härav anförde regeringen förra hösten i skrivelsen
1984/85:67 att utredningsarbetet på semesterrättens område tills vidare
borde begränsas till vissa mindre reformfrågor och till andra frågor av
närmast lagteknisk natur, kraven på förenklingar i lagen m. m. Dessa frågor
borde kunna behandlas inom arbetsmarknadsdepartementet, delvis i anslutning
till det utredningsarbete som bedrivs inom DELFA. På utskottets
förslag lades skrivelsen till handlingarna utan erinran från riksdagens sida
(reservation från vänsterpartiet kommunisterna).

Regeringen har den 22 augusti i år bemyndigat arbetsmarknadsministern
att tillsätta en kommitté för översyn av semestervillkoren. Kommitténs huvudsakliga
uppgift skall vara att överväga en utjämning av semesterförmånerna
genom lagstiftning mot bakgrund av skillnaderna i dessa förmåner
mellan olika arbetstagargrupper. I direktiven pekas i det avseendet på att
stora grupper av arbetstagare genom avtal är tillförsäkrade väsentligt längre
semester än som följer av lagen. Därvid nämns offentligt anställda och
tjänstemän på den privata arbetsmarknaden. Även andra frågor skall övervägas,
bl. a. den enskildes möjligheter att påverka semesterns förläggning
samt den i det föregående redan berörda frågan om att sammanföra olika
slag av befintliga ledighetsregler till ett mer generellt system.

Direktivtexten fogas i sin helhet som bilaga till detta betänkande.

En översyn av semesterlagen begärs i motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors
m. fl. (m). Motionärerna kritiserar att lagen är ytterst detaljerad och
ohanterlig. Först med tillkomsten av kollektivavtal på större delen av arbetsmarknaden
har skapats regler som möjliggör en rimlig handläggning av
frågorna om anställdas semester. För många mindre företag vållar den nuvarande
ordningen svårigheter. För företag utan kollektivavtal gäller lagen
fullt ut. Dessa företag har små möjligheter att tillämpa lagen korrekt och
riskerar därför ständigt att tolka den fel. Det är otillfredsställande att en lag
med stor betydelse för arbetsgivare och arbetstagare är så ohanterlig. Därför
begär motionärerna att lagen snarast blir föremål för en översyn.

I den förutnämnda skrivelsen från regeringen anfördes att till de frågor
som i fortsättningen borde behandlas med förtur i reformarbetet på semesterområdet
hör inte minst önskemålen att få semesterlagstiftningen enklare
och lättfattligare. Någon skillnad i sak synes alltså inte föreligga när det
gäller angelägenheten av att se över semesterlagen i det nu aktuella hänseendet.
Med hänsyn härtill kan den inte heller sägas finnas något behov av
att riksdagen tar initiativ av det slag som begärs i motion 1984/85:2715.

Denna påkallar sålunda inte någon riksdagens åtgärd.

Lars-Ove Flagberg m. fl. (vpk) föreslår i motion 1984/85:775 att riksdagen
hos regeringen begär att det tillsätts en parlamentariskt sammansatt
kommitté med uppgift att föreslå inrättande av en allmän semesterlönefond.

Kommittén bör även behandla andra förbättringar i semesterlagen, däribland
frågan att göra arbetslöshetsersättningarna semesterlönegrundande.

Dessa reformfrågor har diskuterats tidigare i olika sammanhang. Vad
särskilt gäller semesterlönefonden anfördes i förra årets regeringsskrivelse
att denna visserligen var en för arbetstagarna viktig reformfråga som det

fanns anledning att noggrant prova men att det var andra semesterreformer 11

som borde behandlas med förtur. Inte heller utskottet ansåg att frågan bor- AU 1985/86:5
de bli föremål för utredning i särskild ordning. När det gäller frågan att
göra arbetslöshetsersättningarna semesterlönegrundande hänvisades i
sammanhanget till att detta spörsmål skulle komma att prövas inom arbetsmarknadsdepartementet
i anslutning till den inom DELFA bedrivna verksamheten
(AU 1984/85:6 s. 5, res. av vpk).

Med hänvisning till dessa ställningstaganden, som utskottet vidhåller,
och till de reformfrågor som nu skjutits i förgrunden med det nya utredningsarbetet
om utjämning av semesterförmåner m. m. avstyrker utskottet
yrkandet i motion 1984/85:775 om att tillsätta en kommitté med i motionen
föreslagna uppgifter på semesterområdet.

Lars-Ove Hagberg (vpk) och Jörn Svensson (vpk) föreslår i motion 1984/

85:905 att riksdagen skall anta ett i motionen framlagt förslag till ändring av
21 § semesterlagen av innebörd att en arbetstagare som har sparad semester
skall ha rätt att ta ut de sparade semesterdagarna i anslutning till huvudsemestern
under juni —augusti månader. Motionärerna hänvisar till ett avgörande
i arbetsdomstolen som innebär att sparad semester inte får förläggas
till tiden juni —augusti, exempelvis en fyraveckors semester i juli månad.

Detta kan enligt motionärerna inte överensstämma med andemeningen i
semesterlagen om att tillskapa möjlighet till en lång sammanhängande semester.

Frågorna om den enskildes möjligheter att själv påverka förläggningen
av semestern för såväl längre perioder som enstaka dagar liksom i vilken
grad arbetstagarna kan utnyttja möjligheterna att spara den femte semesterveckan
till längre sammanhängande ledighetsperioder ingår i direktiven för
den nya utredningen om semestervillkoren. Med hänsyn till detta utredningsuppdrag
och då utskottet inte heller av andra skäl är berett att på
grundval av vad motionärerna anfört föreslå riksdagen att anta den föreslagna
lagändringen avstyrker utskottet motion 1984/85:905.

Ledighet

Under 1970-talet tillkom ett antal lagar om rätt till ledighet för olika ändamål: 1972

års lag om rätt för invandrare till ledighet och lön vid deltagande i
svenskundervisning,

1974 års studieledighetslag,

1978 års föräldraledighetslag,

1979 års lag om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan
(den s. k. SIA-lagen).

Dessutom finns bestämmelser om ledighet i 1974 års lag om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen), i arbetsmiljölagen,
medbestämmandelagen och anställningsskyddslagen. I sammanhanget
kan också nämnas den redan behandlade semesterlagen.

Ledighet för värnpliktstjänstgöring och för offentliga uppdrag är reglerade
genom annan lagstiftning. Vid sidan av den lagfästa rätten till ledighet
finns det former av ledighet som är reglerade antingen genom kollektivavtal

eller genom enskilda anställningsavtal. Ledighet kan slutligen också följa 12

av vad som är brukligt på arbetsmarknaden.

År 1980 tog den dåvarande trepartiregeringen initiativ till en översyn av
ledighetslagstiftningen. Översyn angavs ha till syfte bl. a. att förbättra samspelet
mellan olika lagar och därmed arbetsmarknadens funktionssätt utan
att man för den skull rubbade lagstiftningens grundläggande inriktning.
Översynsarbetet leddes av arbetsmarknadsdepartementet och resulterade i
att tre rapporter lades fram åren 1981 och 1982 av riksrevisionsverket, Studieförbundet
Näringsliv och Samhälle samt av departementets rättssekretariat.

En översyn av ledighetslagstiftningen begärs i motionerna 1984/85:2715
av Alf Wennerfors m. fl. (m), 1984/85:330 av Arne Fransson m. fl. (c) och
1984/85:1466 av Sigvard Persson m. fl. (c, m, fp).

Alf Wennerfors m. fl. (m) framhåller i motion 1984/85:2715 att ledighetslagarna
var för sig har varit motiverade och haft stor betydelse för de anställda.
Lagarna har emellertid fört med sig problem på arbetsplatserna.
Motionärerna pekar särskilt på den höga frånvarofrekvensen som sägs innebära
en kraftigt ökad belastning på såväl samhället som företagen. Vidare
vill motionärerna fästa uppmärksamheten på att anställningstryggheten för
de fast anställda medför otrygga anställningsförhållanden för de vikarier
som anlitas vid ledigheter.

Motionärerna anser att större hänsyn måste tas till de förutsättningar som
gäller på de enskilda arbetsplatserna, särskilt då till förhållandena i de
mindre företagen. Av ledighetsformerna bör möjligheterna till ledighet för
vård av barn prioriteras, medan rätt till ledighet för studier och för fackligt
arbete bör begränsas. Slutsatsen i den aktuella delen av motionen är att den
översyn som tidigare hade påbörjats inom arbetsmarknadsdepartementet
med uppgift att anpassa ledighetslagarna till de faktiska förutsättningarna
bör återupptas och snarast avslutas.

Arne Fransson m. fl. (c) framhåller i motion 1984/85:330 att det är oomtvistligt
att anställda i olika situationer har behov av ett lagfäst stöd för
tjänstledighet. 1 vissa avseenden kan det även vara rimligt att utöka möjligheterna
till ledighet. Motionärerna erinrar om att centerpartiet i en annan
motion har föreslagit att ledighet för vård av småbarn skall kunna förlängas
till tre år. Centerpartiet sägs också stödja möjlighet till ledighet för vård av
sjuka anhöriga. Samtidigt är det enligt motionärerna otvivelaktigt så, att
möjligheterna till tjänstledighet på en rad enskilda arbetsplatser utnyttjas i
en omfattning som inte är förenlig med verksamhetens fulla effektivitet.
Det gäller särskilt om mindre arbetsplatser.

Den översyn av ledighetslagstiftningen som begärs i motion 1984/85:330
skall i första hand pröva förutsättningarna att till det avtalsreglerade området
helt överföra rätten till ledighet för studier. Vidare bör övervägas att
begränsa de fackliga förtroendemännens ledighet. Motionärerna vill inte
rubba möjligheten till ledighet med lön för facklig verksamhet på den egna
arbetsplatsen. Vad som bör begränsas är sådan verksamhet som inte har
direkt anknytning till sådan arbetsplats. Det bör också prövas om man bör
införa någon form av övre gräns för ledigheten för fackliga förtroendemän
med hänsyn till att ledighet för fackligt arbete i vissa fall tas ut i större
utsträckning än som följer av lag och avtal.

Även i motion 1984/85:1466 av Sigvard Persson m. fl. (c) begärs att det AU 1985/86:5
tidigare inledda arbetet med översyn av ledighetslagstiftningen skall återupptas.
Motionärerna anser att lagarna är svårhanterliga för arbetsgivarna
eftersom deras skyldigheter ofta är uttryckta i abstrakta formuleringar. De
anser att det är av särskild vikt att ledighetslagarna anpassas till de mindre
företagens situation. Bland de lagar som är aktuella för översyn nämns
särskilt studieledighetslagen och förtroendemannalagen.

Liknande motionsyrkanden har behandlats av utskottet senast i AU
1984/85:2 (s. 20). Sammanfattningsvis har utskottet därvid uttalat följande:

Ledighetslagarna har visserligen skilda syften, men sammantaget gör de
möjligt för arbetstagarna att variera arbetstidens längd och ger dem stöd för
den flexibilitet i arbetstidsuttaget som i andra sammanhang anses önskvärd.

Frånvaron har visserligen ökat efter ledighetslagarnas tillkomst men ligger
numera på stabil nivå och domineras av ledighet för vård av barn eller för
studier. Båda dessa former av ledighet måste anses angelägna. Utskottet har
inte ställt sig främmande för tanken att ledighetslagarna kan behöva ses
över från lagteknisk synpunkt, dvs. i fråga om uppbyggnad och samordning.
I det hänseendet kan på nytt erinras om att det ingår i uppdraget för
kommittén för översyn av semestervillkoren att pröva om olika ledighetsregler
kan sammanföras till ett mer generellt system. Däremot har utskottet
inte ansett att det finns utrymme för att ompröva målsättningen för de olika
lagarna eller för de avvägningar som har gjorts mellan arbetsgivarnas och
arbetstagarnas intressen. När det gäller det krav som även tidigare ställts på
särskilda hänsynstaganden till de mindre företagen har utskottet ifrågasatt
om ändringar som utgör försämringar för de anställda är till fördel för dessa
företag och deras möjligheter att rekrytera och behålla arbetskraft.

Utskottet anser att dessa invändningar mot framställningarna om en
översyn av ledighetslagarna alltjämt är bärande. Med hänsyn härtill och till
den nya utredningens uppdrag beträffande ledighetsreglerna avstyrker utskottet
de föreliggande yrkandena i motionerna 1984/85:330,1984/85:1466
och 1984/85:2715.

Avslutningsvis tar utskottet upp två motioner som båda gäller föräldraledighetslagen.

Centerpartiet föreslår i motion 1984/85:1142 att riksdagen av regeringen
skall begära förslag till förlängning a v rätten för småbarnsföräldrar lill tjänstledighet
på heltid. För närvarande gäller denna rätt tills barnet har fyllt ett
och ett halvt år. Motionärerna föreslår att rätten skall förlängas tills barnet
har fyllt tre år. I motiveringen för yrkandet (som finns i motion 1984/

85:1138) hänvisas bl. a. till den vårdnadsersättning för barn upp till tre års
ålder som centerpartiet samtidigt har föreslagit.

Centerpartiets förslag om en vårdnadsersättning av 24 000 kr. för år till
alla familjer med barn under tre år avvisades i våras av riksdagen (SoU
1984/85:18, res. av c). En förutsättning för det här aktuella förslaget om
förlängd tjänstledighet för småbarnsföräldrar kan därmed sägas ha fallit.

Oavsett hur det förhåller sig därmed är utskottet inte berett att biträda den
föreslagna utvidgningen av denna form av tjänstledighet. Motionen avstyrks
alltså.

Föräldraledighetslagen ger småbarnsföräldrar möjlighet att förkorta ar- I

betsdagen från åtta till sex timmar per dag till dess barnet har fyllt åtta år. 1 AU 1985/86:5

första hand skall arbetsgivaren och arbetstagaren komma överens om hur
denna förkortning skall genomföras. Blir man inte ense är det arbetsgivaren
som bestämmer. I sådant fall får arbetsgivaren dock enligt lagens 8 § inte
utan arbetstagarens samtycke förlägga ledigheten till annan tid än arbetsdagens
början eller slut.

I en dom (nr 87 år 1983) har arbetsdomstolen godtagit att arbetsgivaren
har delat upp ledigheten så, att en timme lades ut vid arbetsdagens början
och en timme vid dess slut.

Utgången i detta mål om föräldraledighetens förläggning under arbetsdagen
kritiseras av Stig Gustafsson m. fl. (s) i motion 1984/85:2645. De ifrågasätter
om den överensstämmer med syftet med föräldraledigheten, och de
anser vidare att domen på längre sikt är ett allvarligt hinder för jämställdhetsarbetet
på arbetsplatserna. Motionärerna yrkar därför att riksdagen av
regeringen skall begära förslag till ändring av den aktuella lagbestämmelsen
så att det av denna kommer att framgå att ledigheten skall vara sammanhängande
och att den inte skall kunna delas upp utan arbetstagarens
samtycke.

Utskottet kan instämma med motionärerna i att det kan vara anledning
att pröva behovet av en ändring av rättsläget på den punkt som nu har
aktualiserats. Det är naturligt att så sker i anslutning till det översynsarbete i
arbetsrättsliga frågor som pågår i arbetsmarknadsdepartementet. Något
särskilt initiativ från riksdagens sida synes inte behövligt, och motionen bör
därför med det anförda lämnas utan åtgärd av riksdagen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av DELFA :s verksamhet m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2687 och 1984/85:2715 yrkande
19,

2. beträffande sex timmars arbetsdag m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:545, 1984/85:547 och
1984/85:1112,

3. beträffande försök med arbetsdelning i Malmöhus län
att riksdagen avslår motion 1984/85:1157 yrkande 1,

4. beträffande begränsning av läkarnas arbetstid
att riksdagen avslår motion 1984/85:2644,

5. beträffande dispenser om övertid för läkare
att riksdagen avslår motion 1984/85:2279,

6. beträffande arbetstidsuttaget för polismän
att riksdagen avslår motion 1984/85:1108,

7. beträffande utvecklingsår för löntagare
att riksdagen avslår motion 1984/85:2122,

8. beträffande översyn av semesterlagen

att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 21, 15

9. beträffande utredning om en allmän semesterlönefond AU 1985/86:5

att riksdagen avslår motion 1984/85:775,

10. beträffande ändring av semesterlagens bestämmelser om sparad
semester

att riksdagen avslår motion 1984/85:905,

11. beträffande översyn av ledighetslagarna

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:330 yrkande 6, 1984/

85:1466 och 1984/85:2715 yrkande 20,

12. beträffande förlängd heltidsledigbet för småbarnsföräldrar
att riksdagen avslår motion 1984/85:1142,

13. beträffande föräldraledighetens förläggning under arbetsdagen
att riksdagen avslår motion 1984/85:2645.

Stockholm den 21 november 1985

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Börje Hörnlund (c), Gustav
Persson (s), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Sonja
Rembo (m), Inge Carlsson (s), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Lars-Ove
Hagberg (vpk), Sven Lundberg (s), Anders Högmark (m), Johnny Ahlqvist
(s) och andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp).

Reservationer

1. Inriktningen av DELFA:s verksamhet m. m. (mom. 1)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dets att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”De direktiv”
och på s. 6 slutar med ”likartade syfte” bort ha följande lydelse:

Som sägs i moderata samlingspartiets kommittémotion 1984/85:2715
öppnar den tekniska utvecklingen för stora förändringar i arbetslivet. Större
hänsyn kan tas till individuella önskemål hos de förvärvsverksamma.

Samtidigt kommer produktionen av varor och tjänster att förutsätta ökad
flexibilitet och fler möjligheter till variation.

För att klara den omstrukturering som den tekniska utvecklingen för med
sig är det nödvändigt att göra regelsystemet på arbetsmarknaden så flexibelt
som möjligt. Allomfattande, hårt bundna och detaljerade lagar och regelsystem
lämpar sig inte för de nya krav som är att vänta. Nya lagar som omfattar
hela arbetsmarknaden bör undvikas. Nuvarande lagstiftning bör ses
över och begränsas.

Ett område av arbetslivet som i dag är underkastat omfattande och detaljerad
lagstiftning är arbetstiderna. Arbetstids-, semester- och ledighetslag stiftningen

innebär en långtgående låsning och begränsning av de möjlighe- 16

ter som måste finnas att anpassa arbetstiderna till individuella önskemål AU 1985/86:5
och de krav som ny teknik ställer.

Av tradition har arbetstidsförkortningarna genomförts genom tvingande
och för hela arbetsmarknaden gällande lagstiftning. Under senare år har ett
nytt mönster utvecklats på arbetsmarknaden. För att kunna kombinera yrkesarbete
med vårdansvar har många, framför allt kvinnor, valt att arbeta
deltid. Det är angeläget att för framtiden behålla och vidga möjligheterna
för båda föräldrarna att ta ansvar för vård och omsorg i familjen i kombination
med förvärvsarbete. Många arbetar på tider som slentrianmässigt betecknas
som obekväma, men som i själva verket är väl anpassade till den
enskilde arbetstagarens personliga situation.

I framtiden kommer det att finnas ett avsevärt behov av en individuell
planering av arbetstiden över livscykeln med hänsyn till familjeförhållanden,
studier, ideellt arbete etc. Inom produktionen kommer i ökande utsträckning
att finnas önskemål om ett varierat arbetstidsuttag för att maximalt
kunna utnyttja en högteknologisk och kapitalkrävande produktionsapparat.
Inom servicesektorn kommer att finnas växande behov av arbete
på vad som med dagens terminologi benämns som obekväm arbetstid. Önskemålen
kommer alltså att variera starkt mellan olika arbetsplatser och
olika individer. Samtidigt kommer det att finnas ökade möjligheter för de
enskilda arbetstagarna att finna arbetsplatser som kan erbjuda de arbetstider
de efterfrågar. Detta ger möjligheter till ett rikare arbetsliv såväl som till
ett rikare privatliv. Därför ter det sig nu inte lika naturligt som tidigare att
räkna med att generella lagstadgade arbetstidsförkortningar ger arbetstagarna
det största utbytet av en arbetstidsförkortning.

Regleringen av de villkor som i varje enskilt fall kommer att behövas sker
bäst om den läggs så nära den enskilda individen och arbetsplatsen som
möjligt. Här kan de lokala fackliga organisationerna spela en viktig roll. 1
de fall kollektivavtal inte föreligger eller arbetstagaren inte är fackligt ansluten,
bör villkoren kunna avtalas direkt mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Det finns inte skäl att förutsätta att detta skulle leda till missbruk.

På senare tid har tanken på arbetstidsförkortning i syfte att minska arbetslösheten
diskuterats. Som framhålls i motion 1984/85:2715 grundar sig
denna tanke på en felaktig föreställning om vilka faktorer som leder till
högre sysselsättning. Arbete är inte en bestämd mängd som kan fördelas
enligt fördelningspolitiska principer. Arbete är resultat av en efterfrågan till
följd av gynnsamma ekonomiska förhållanden som ger lönsamhet och konkurrenskraft.
Den form av arbetsdelning som nu diskuteras skulle inte skapa
nya arbeten utan endast innebära en fördelning av arbetslösheten. Utskottet
delar därför motionens uppfattning att arbetstidsförkortning och
arbetsdelning i syfte att lösa arbetslöshetsproblemen bör avvisas.

Det fortsatta utredningsarbetet kring arbetstidsfrågorna bör mot den
angivna bakgrunden inriktas på att begränsa lagstiftningen på arbetstidsområdet
till vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till hälso- och
skyddsaspekter liksom till de oavvisliga rättigheter till semester och ledighet
som arbetstagarna bör ha. 1 stället bör arbetstagare och arbetsgivare ges
vida ramar att träffa avtal individuellt och kollektivt. I den mån lLO-konventioner
hindrar övergången till en sådan moderniserad lagstiftning, bör 17

förhandlingar tas upp om ändringar i konventionerna. Sverige har goda AU 1985/86:5
förutsättningar att bli ett föregångsland i fråga om en arbetstidslagstiftning
som är anpassad till en ny tids förhållanden på arbetsmarknaden.

Vad nu anförts med anledning av motion 1984/85:2715 får anses tillgodose
även motion 1984/85:2687 med dess i sak likartade syfte.

Avslutningsvis skall beröras formerna för utredningsarbetet. Detta arbete
har hittills varit uppdelat mellan DELFA, arbetsmarknadsdepartementets
arbetsrättsliga beredningsgrupp samt departementets arbetsmiljöenhet
och rättssekretariat. Med tillsättande av den nya kommittén för översyn av
semestervillkoren ökas uppsplittringen av dessa frågor, särskilt som kommittén
skall överväga inte bara semesterfrågor i strikt mening utan även
komma in på ledighetsregler m. m. Detta är att beklaga. Kring arbetstid,
semester och annan ledighet har byggts upp ett komplex av regler med
inbördes beroende. Dessa frågor bör alltså hanteras utifrån en helhetssyn
vilket inte blir möjligt med den uppläggning regeringen valt för utredningsarbetet.

Utskottet föreslår att riksdagen ansluter sig till det anförda och delger
detta till regeringen. Det får sedan ankomma på regeringen att förändra
utredningsarbetet till innehåll och form med ledning av vad riksdagen har
givit till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande inriktningen av DELFA:s verksamhet m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 19 och
med anledning av motion 1984/85:2687 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

2. Inriktningen av DELFA:s verksamhet m. m. (mom. 1 —
motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 5
börjar med ”De direktiv” och på s. 6 slutar med ”likartade syfte” bort ha
följande lydelse:

Tankegångarna i moderaternas kommittémotion 1984/85:2715 om s. k.
flexibilitet i arbetslivet och varierande arbetstidslösningar etc. är typiska för
de försök som görs att blockera den arbetstidsreform som det i övrigt råder
principiell enighet om, dvs. sex timmars arbetsdag. Denna reform behandlas
i den följande framställningen, och med hänvisning till vad där sägs
avstyrks den nyssnämnda motionen och den i sak likartade motionen 1984/

85:2687.

3. Sex timmars arbetsdag m. m. (mom. 2)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Ett principuttalande”
och på s. 8 slutar med ”denna punkt” bort ha följande lydelse:

Som påvisats redan i det föregående görs allehanda försök att leda in 18

arbetstidsfrågan i en återvändsgränd. Riksdagen bör avvisa sådana försök AU 1985/86:5
genom ett uttalande som fastställer att flexibla och konjunkturanpassade
arbetstider inte bör användas på arbetsmarknaden.

I princip råder det enighet om sex timmars arbetsdag som mål för politiken
på arbetstidsområdet — senast fastslaget av utskottet i förra höstens
arbetstidsbetänkande, AU 1984/85:2 (s. 16). Majoritetsskrivningen i det betänkandet
anslöt nära till uttalanden som gjordes av den dåvarande arbetsmarknadsministern
(fp) i 1982 års proposition om ny arbetstidslag. Vid
riksdagsbehandlingen av det lagförslaget nöjde sig socialdemokraterna inte
med detta uttalande utan krävde dessutom en utredning om sex timmars
arbetsdag. Sedan dess har signalerna ändrats. Direktiven för den nya kommittén
om semestervillkoren tyder på att socialdemokraterna — i regeringsställning
— nu prioriterar viss förlängning av semestern samt förbättringar
av föräldraförsäkringen och delpensioneringen. Detta är i och för sig angelägna
delreformer, men de bör inte tas till intäkt för att inte ens planera för
den angelägna reform som sex timmars arbetsdag utgör.

De aktuella motiven för sextimmarsdagen har utvecklats av vpk i motion
1984/85:547. Sammanfattningsvis handlar motiven om jämställdhet mellan
kvinnor och män men också om fler jobb. Det handlar om tid för att
fördjupa demokratin, men också om bättre tid till gemenskap och omvårdnad
av våra barn och äldre. Det handlar om att förändra ett samhälle där
vissa har full arbetsdag och andra ställs utanför arbetslivet, men också om
tid för aktivt samhällsarbete, kulturella aktiviteter och en meningsfull fritidsverksamhet.
Det handlar om en rättvis fördelning av landets produktionsresultat,
men också om att skapa ett samhälle som inte accepterar
utslagning och drogmissbruk som lösning på och flykt från problemen. 1
grunden handlar en arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag om en
samhällsutveckling för jämlikhet och rättvisa.

Med anslutning till förslagen i motion 547 förordas

att riksdagen för sin del uttalar att arbetstiden bör förkortas till sex timmar
per dag före utgången av 1980-talet,

att regeringen får i uppdrag att — som ett första steg mot sex timmars
arbetsdag — framlägga förslag om att minska arbetsdagen från den 1 juli
1986 dels generellt till sju timmar, dels till sex timmar när det gäller skiftarbetare
och arbetstagare med tunga och hälsofarliga yrken samt

att riksdagen begär att DELFA skall få nya direktiv om att utarbeta en plan
för den generella arbetstidsförkortning till sex timmar per dag som nu föreslagits.

Den förkortning av arbetstiden det nu gäller behöver kombineras med
åtgärder som motverkar användning av övertid. Regeringen bör även lägga
fram förslag till sådana åtgärder. 1 sammanhanget erinras om det riksdagsuttalande
som ovan föreslagits mot flexibla och konjunkturanpassade arbetstider.

Med det anförda tillgodoses yrkandena i motion 1984/85:545 om sex
timmars arbetsdag för skiftarbetare m. fl. och i motion 1984/85:1112 om ett
regionalt försök med arbetstidsförkortning.

Såsom därutöver föreslås i motion 1984/85:545 bör riksdagen ta initiativ AU 1985/86:5
till en utredning om att begränsa skiftarbete och arbete på obekväm arbetstid.
De medicinska rön som åberopas i motionen talar med styrka för att
sådana begränsningar bör aktualiseras och genomföras.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande sex timmars arbetsdag m. m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:545 och 1984/

85:547 samt med anledning av motion 1984/85:1112 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Sex timmars arbetsdag m. m. (mom. 2 — motiveringen)

under förutsättning av bifall till reservation 1

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Ett principuttalande” och
på s. 8 slutar med ”denna punkt” bort ha följande lydelse:

I det föregående har utskottet förordat en inriktning av arbetstidslagstiftningen
som bl. a. kommer att medföra att generella förkortningar av arbetstiden
inte längre blir aktuella. Med hänvisning härtill avstyrks yrkandena
om åtgärder för att införa sex timmars arbetsdag m. m. i vpk-motionerna
1984/85:545,1984/85:547 och 1984/85:1112. Även yrkandet i motion 1984/

85:545 om att begränsa skiftarbete m. m. avstyrks med åberopande av att
riksdagen tidigare avslagit ett motsvarande yrkande.

5. Begränsning av läkarnas arbetstid, m. m. (mom. 4 — 7 —
motiveringen)

under förutsättning av bifall till reservation I

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”De båda” och
slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

De principiella överväganden som inledningsvis redovisats innebär vidgade
möjligheter till lokala och yrkesmässiga anpassningar av arbetstiderna
med bibehållande av en lagstiftning som tillgodoser hälso- och skyddsaspekterna.
Vid bifall till dessa överväganden från riksdagens sida torde det
inte vara påkallat med något initiativ med anledning av motionerna 1984/

85:2279 och 1984/85:2644 beträffande läkarnas arbetstider.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Även i” och
slutar med ”framställda utredningsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Av samma skäl som nyss redovisats beträffande läkarnas arbetstider anser
utskottet att inte heller motion 1984/85:1108 om arbetstidsuttaget för
polismän erfordrar något initiativ från riksdagens sida.

dels ockdiU den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Motionsförslaget
anknyter” och slutar med ”motion 1984/85:2122” bort ha följande
lydelse:

20

Den inriktning av politiken på arbetstidsområdet som inledningsvis före- AU 1985/86:5
språkats vidgar möjligheterna för en planering av arbetstiden som också
gäller den enskilde individens hela förvärvsverksamma tid. Av detta följer
att det inte är påkallat med någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning
av motion 1984/85:2122 om utvecklingsår för löntagare.

6. Översyn av semesterlagen (mom. 8)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”1 den” och
slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Den nuvarande semesterlagen från år 1977 betraktades redan vid sin
tillkomst som ohanterlig. Det ingick i uppdraget för den semesterkommitté
som tillsattes redan året därpå att följa tillämpningen av lagen. I direktiven
för nya semesterkommittén sägs ingenting om problemet — däremot förefaller
det som om kommittén skall ta upp tekniska frågor kring övriga
ledighetslagar. Detta är anmärkningsvärt, eftersom regeringsskrivelsen förra
hösten om utredning av vissa semesterfrågor tydde på att det finns en
insikt i regeringskansliet om det angelägna i att göra semesterlagstiftningen
enklare och lättfattligare. Något resultat av denna insikt har dock inte framkommit.
Med hänsyn härtill och då, som nyss sagts, medvetenheten om
lagens svårhanterliga konstruktion funnits alltsedan dess tillkomst kommer
utskottet till samma slutsats som motion 1984/85:2715, nämligen att det är
nödvändigt att riksdagen tar erforderligt initiativ. Det föreslås sålunda att
riksdagen begär att regeringen företar en skyndsam översyn av semesterlagen
i förenklingssyfte.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande översyn av semesterlagen
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 21 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Utredning om en allmän semesterlönefond, m. m. (mom.
9 och 10)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Dessa reformfrågor”
och på s. 12 slutar med ”på semesterområdet” bort ha följande
lydelse:

Inrättandet av en allmän semesterlönefond och möjligheten att göra arbetslöshetsersättningarna
semesterlönegrundande är frågor som varit aktuella
sedan slutet av 1970-talet men har hittills inte kunnat bringas till en
lösning. Detta har påtalats av bl. a. LO. Det är mot den bakgrunden märkligt
att frågorna förbigås i direktiven för det nya utredningsarbetet om semestervillkoren.
Detta kan inte accepteras, utan riksdagen bör begära att
regeringen i tilläggsdirektiv till kommittén klart anger att de båda aktuella

frågorna skall innefattas i kommitténs uppdrag. 21

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Frågorna AU 1985/86:5
om” och slutar med ”motion 1984/85:905” bort ha följande lydelse:

Som framgår av motion 1984/85:905 har genom ett avgörande i arbetsdomstolen
fastslagits att arbetstagare som har sparat semesterdagar kan
hindras av arbetsgivaren att ta ut den sparade semestern i anslutning till
huvudsemestern under sommarmånaderna — såvida den inte förläggs till
början av juni eller slutet av augusti. Detta strider mot de tankar på att ge
arbetstagarna möjlighet till en lång, sammanhängande semester som ligger
bakom reglerna om sparad semester. Arbetstagare med sådan semester
måste rimligen ha möjlighet att ta ut denna i anslutning till den ordinarie
semestern även om den tas ut under exempelvis fyra veckor i juli. Rättsläget
på denna punkt bör ändras genom att riksdagen antar det i motion 1984/

85:905 framlagda lagförslaget.

dels ock att utskottets hemställan under 9 och 10 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredning om en allmän semesterlönefond

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:775 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande ändring av semesterlagens bestämmelser om sparad
semester

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:905 antar följande lagförslag: Förslag

till
Lag om ändrad lydelse av 21 § semesterlagen
(1977:480)

Härigenom föreskrivs att 21 § semesterlagen (1977:480) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Önskar arbetare samtidigt få ut minst fem sparade semesterdagar, skall
dessa och hela semesterledigheten för semesteråret utgå i en följd, om ej
annat har avtalats.

Arbetstagare har även rätt att i anslutning
till huvudsemestern taga i
anspråk sparade semesterdagar under
juni—augusti.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

8. Översyn av ledighetslagarna (mom. 11)

Elver Jonsson (fp), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo
(m), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Anders Högmark (m) och andre vice
talmannen Karl Erik Eriksson (fp) anser

22

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Liknande
motionsyrkanden” och slutar med ”1984/85:2715” bort ha följande lydelse:

Under 1970-talet skedde en snabb utveckling i vad gäller både möjligheterna
till ledighet från arbetet och utnyttjandet av dessa möjligheter. Det
gäller bl. a. om den successivt utvidgade föräldraförsäkringen, rätten till
deltidsarbete för småbarnsföräldrar, rätten till ledighet för studier, facklig
verksamhet, offentliga uppdrag m. m. Tanken med reformerna var att skapa
ökad valfrihet och välfärd för medborgarna. Vid 1980-talets början startade
den dåvarande trepartiregeringen en översyn av denna lagstiftning för
att få en samlad analys av konsekvenserna av den utveckling som skett.
Översynen hade till uppgift att förbättra samspelet mellan olika lagar och
därmed arbetsmarknadens funktionssätt utan att man för den skull rubbade
lagstiftningens grundläggande inriktning. Den ledde fram till en probleminventering
avsedd att ligga till grund för fortsatta överväganden.

Såsom begärs i de föreliggande motionerna är det angeläget att detta
översynsarbete nu återupptas och fullföljs. Den grundläggande inriktningen
av arbetet bör som tidigare vara att nå fram till en bedömning av den
samlade effekten av ledighetslagarna. De vidgade möjligheterna till tjänstledighet
är positiva för arbetstagarna i gemen, men de medför samtidigt
problem i form av svårare planering och ökade kostnader men också risker
för sämre kontinuitet och kvalitet i den verksamhet som skall bedrivas.
Särskilt på den offentliga sektorn har påpekats att den omfattande rätten till
ledighet medför att verksamheten till inte ringa del utförs av vikarier. Detta
system leder till en ökad press på den ordinarie personalen att fullgöra
utbildnings- och introduktionsinsatser och vidare till att man med vikarierna
får en växande kader anställda med otrygga anställningsförhållanden.

I de mindre företagen kommer varje ledighet att relativt sett få större
betydelse än i de stora företagen. Frånvaron på grund av ledighetslagarna
tenderar i de stora företagen att uppfattas som ett led i den personalomsättning
företagen under alla förhållanden måste ta hänsyn till i planeringen.
De små företagen har inte samma personalomsättning, utan i dessa företag
är tendensen i stället att varje anställd blir en nyckelperson som inte utan
vidare låter sig ersättas av en vikarie.

När det gäller de enskilda ledighetslagarna har de aktuella motionerna
särskilt fäst uppmärksamheten på studieledighetslagen och förtroendemannalagen.
Vad först beträffar studieledighetslagen erinras om att den kan
utnyttjas till omfattande ledighetsanspråk. Studierna behöver inte ha någon
anknytning till arbetsplatsen utan kan avse vilket ämne som helst bara studierna
bedrivs i organiserad form. Någon gräns för ledighetens längd finns
inte. För den ledighet som medges fackliga förtroendemän gäller åtminstone
den allmänna regeln att ledigheten skall vara skälig med hänsyn till
förhållandena på arbetsplatsen. Självklart skall den ledighet kunna tas ut
som behövs för den fackliga verksamheten på den egna arbetsplatsen. Det
förekommer dock att ledighetsanspråken vidgas, bl. a. för verksamhet som
inte har direkt anknytning till den egna arbetsplatsen. En viss övre gräns för
ledigheten kan övervägas för att klarare ange lagstiftningens intentioner
men också för att förebygga onödiga konflikter mellan arbetsgivare och
arbetstagare.

Även övriga ledighetslagar bör självfallet omfattas av översynsarbetet. AU 1985/86:5
Det bör på nytt understrykas att avsikten inte är att ifrågasätta behovet av
ett lagfäst stöd för ledighet för att arbetstagarna skall kunna fullgöra sociala,
medborgerliga eller fackliga åtaganden eller, med ett annat ordval,
åtaganden mot familjen, samhället och arbetskamraterna. Vid en översyn
av ledighetslagstiftningens samlade effekter som det här är fråga om är det
dock ofrånkomligt att vissa inskränkningar aktualiseras. Det leder också till
att det kan behöva göras prioriteringar av de olika ledighetsmöjligheterna
efter deras angelägenhetsgrad. Utskottet vill för sin del uttala att det är
naturligt i ett sådant sammanhang att ledighet för vård av barn får en hög
prioritet.

Den ovan föreslagna översynen bör mynna ut i förslag till ändringar i
ledighetslagstiftningen enligt de riktlinjer som här angivits med anslutning
till de tre föreliggande motionerna. Vad utskottet anfört bör delges regeringen.

dels ali utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande översyn av ledighetslagama

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:330 yrkande 6,

1984/85:1466 och 1984/85:2715 yrkande 20 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

9. Förlängd heltidsledighet för småbarnsföräldrar (mom.

12)

Börje Hörnlund (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels&U den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Centerpartiets
förslag” och slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående uttalat sig för att tjänstledighet för vård av
barn är en ledighetsform som bör prioriteras. Föräldraledighetslagen ger
för närvarande bl. a. rätt till ledighet på heltid till dess barnet har fyllt ett
och ett halvt år. Med instämmande i centerpartiets förslag förordas att denna
rätt byggs ut så att det blir möjligt att vara helt tjänstledig tills barnet har
fyllt tre år. Därmed underlättas för småbarnsföräldrar att kombinera förvärvsarbete
med ansvaret för barnen. Det bör uppdras åt regeringen att
lägga fram förslag om ändring i föräldraledighetslagen med angivna syfte.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande förlängd heltidsledighet för småbarnsföräldrar
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1142 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Föräldraledighetens förläggning under arbetsdagen
(mom. 13)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

24

Liksom de socialdemokratiska motionärerna med Stig Gustafsson som AU 1985/86:5
första namn anser utskottet att det inte kan godtas att sextimmarsdagen för
småbarnsföräldrar mot arbetstagarnas vilja skall kunna förläggas så, att
avkortningen av arbetsdagen delas upp med en timme vid arbetsdagens
början och en timme vid dess slut. En sådan uppdelning måste sägas strida
mot lagens syfte, och en lagändring bör komma till stånd utan omgång.

Med tillstyrkan av motion 1984/85:2645 föreslås att regeringen får i uppdrag
att skyndsamt lägga fram förslag till ändring av 8 § föräldraledighetslagen
i enlighet med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande föräldraledighetens förläggning under arbetsdagen
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2645 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

25

Direktiv för översyn av semestervillkoren
(1985:41)

AU 1985/86:5

Bil.

Beslut vid regeringssammanträde 1985-08-22
Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Leijon anför.

1. Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas med huvudsaklig uppgift att överväga
en utjämning av semesterförmånerna genom lagstiftning mot bakgrund av
skillnaderna i dessa mellan olika arbetstagargrupper.

2. Kort om nuvarande förhållanden inom semesterområdet

Den första semesterlagen från år 1938 innebar att en arbetstagare skulle ha
två veckors semester om året. Därefter har den lagstadgade semestern förlängts
stegvis till fem veckor. År 1951 skedde den första förlängningen till
tre veckor. Ändringarna åren 1963 och 1977 innebar fyra resp. fem veckors
årlig semester.

Den nuvarande semesterlagen (1977:480) innebär ändringar även i andra
avseenden i förhållande till tidigare lagstiftning. En viktig nyhet är att rätten
till semesterledighet inte längre förutsätter att man utfört arbete hos
arbetsgivaren under ett tidigare år. Vidare har möjligheten att räkna olika
typer av ledigheter som semesterlönegrundande frånvaro ökat. Dessutom
infördes rätt att spara en viss del av årssemestern till en längre sammanhängande
ledighetsperiod.

Semesterlagens bestämmelser är i stor utsträckning dispositiva, dvs. de
kan ändras eller ersättas av avtal. Så har också skett på flertalet kollektivavtalsområden.
Stora arbetstagargrupper är genom avtal tillförsäkrade väsentligt
längre semester än vad som följer av lagen. För offentligt anställda
gäller regler som innebär att antalet semesterdagar är beroende av den
anställdes ålder och lön. Tjänstemän på den privata arbetsmarknaden har
längre semester än vad som följer av lagen antingen om inkomsten överstiger
en viss nivå eller om den enskilde tjänstemannen huvudsakligen själv
disponerar sin arbetstid.

Avtalsregler om beräkning av semesterlön och semesterersättning har
också åstadkommit en stor variation i olika gruppers semesterförmåner.

3. Utvecklingen i övrigt på arbetstidsområdet

Den stegvisa förlängningen av semesterledigheten som skett genom åren
har tillsammans med andra typer av arbetstidsförkortningar utgjort ett betydelsefullt
sätt för arbetstagarna att tillgodogöra sig den ökade standarden
i samhället. Reformerna har genomförts under perioder med relativt kraftig
reallönetillväxt. Arbetsmarknadens parter har i sina förhandlingar gjort
avvägningar mellan högre lön och kortare arbetstid.

Den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt och år har minskat avsevärt.
Under de 20 senaste åren har årsarbetstiden per sysselsatt minskat med

mer än en femtedel. Arbetstidsförkortningarna och förlängningen av se- 26

mestern har bidragit till en del av denna minskning. En annan viktig orsak
till den minskade arbetstiden per sysselsatt är den kraftiga ökning av deltidsarbete
som skett under 1970-talet. Framväxten av de olika lagreglerade
ledighetsformerna har också påverkat arbetstidsuttaget. Lagstiftning av
speciell betydelse i detta sammanhang är lagen (1978:410) om rätt till ledighet
för vård av barn och studieledighetslagen (1974:981). En annan viktig
del i detta system är lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring som möjliggör
en avtrappning av arbetstiden för personer som närmar sig pensionsåldern.
Till bilden hör också de övriga regler som tillkommit för specifika
ändamål, t. ex. ledighet för vissa föreningsuppdrag i skolan.

4. Reformbehov inom semesterområdet

Under hösten 1984 lämnade regeringen en skrivelse (Skr. 1984/85:67) till
riksdagen som innehöll en redovisning av hur arbetet med semesterfrågorna
skulle drivas vidare. Jag meddelade bl. a. att de rättsligt betonade frågorna
skulle gås igenom inom den särskilda beredningsgrupp för arbetsrättsfrågor
som är knuten till arbetsmarknadsdepartementet.

I samband med den senaste avtalsrörelsen och i en skrivelse till regeringen
den 22 april 1985 har Landsorganisationen i Sverige (LO) givit uttryck
för att semesterfrågorna åter behöver aktualiseras. Bakgrunden till LO:s
krav är bl. a. de skillnader i semesterförmåner som föreligger mellan privat
och offentligt anställda. Detta gäller både semesterns längd, de ekonomiska
förmånerna samt de fackliga organisationernas och den enskildes möjligheter
att påverka semesterns förläggning. I skrivelser från flera LO-förbund
framhålls att möjligheterna att spara semester ofta omintetgörs genom ensidiga
beslut från arbetsgivarens sida. En annan fråga som tas upp av LO är
inrättande av semesterfonder.

Individens möjlighet att utöva inflytande över sin arbetstid beror på en
lång rad förhållanden i arbetslivet. Arbetets karaktär, verksamhetens krav
och arbetsorganisationen innebär ofta större eller mindre restriktioner. LO
hävdar att många arbetstagargrupper för närvarande har små möjligheter
att utnyttja semesterledigheten på det sätt som avsågs när reformerna genomfördes.

5. Kommitténs uppdrag

Mot denna bakgrund anser jag att en kommitté bör tillkallas med uppgift att
kartlägga semesterförmånernas variationer och graden av inflytande över
dessa mellan olika arbetstagargrupper på den svenska arbetsmarknaden,
överväga kravet på en utjämning av semesterförmånerna genom lagstiftning,
samt finna lösningar som gör det möjligt för alla att åtnjuta sin ledighet
på det sätt som semesterreformen syftade till. Semesterlagstiftningen
bör dock även fortsättningsvis vara dispositiv.

När det gäller kartläggningen av semesterförmånerna är det viktigt att
belysa semesterns längd för olika grupper och de principer som tillämpas
vid bestämningen av denna, t. ex. ålder och lönenivå. Vidare bör kommittén
studera på vilket sätt semestern läggs ut i olika verksamheter, bl. a. i 27

AU 1985/86:5

Bil.

vilken omfattning driftsuppehåll tillämpas. De skiftande regler som tilläm- AU 1985/86:5

pas på arbetsmarknaden vid utläggningen av semester medför ofta problem Bil.

i familjer där bägge makarna förvärvsarbetar. Det blir många gånger svårt
att få till stånd sammanfallande semesterperioder för makarna. Ett ytterligare
problem är att semestern också måste anpassas till barnomsorgens
semesterperioder. Även dessa frågor bör studeras av kommittén. Möjligheten
för den enskilde att själv påverka förläggningen av semestern för såväl
längre perioder som enstaka dagar bör belysas liksom i vilken grad arbetstagarna
kan utnyttja och utnyttjar möjligheterna att spara den femte semesterveckan
till längre sammanhängande ledighetsperioder. Frågan om uttag
av halva semesterdagar bör behandlas. Frågan om en utökad rätt att spara
en del av semestern och förenklade regler för semestersparande bör prövas.

Kommittén bör också studera i vilken omfattning arbetstagare har möjligheter
att utnyttja andra lagstadgade och avtalsreglerade ledighetsformer
än semester och de ekonomiska regler som har kopplats till dessa.

En utjämning av semesterförmånerna skulle omfatta mer än hälften av
alla arbetstagare. Ett genomförande av en sådan reform kommer därför att
ta i anspråk en stor del av utrymmet för andra standardökningar. Dessutom
Finns skäl att så snart som möjligt genomföra andra angelägna arbetstidsreformer
såsom en förbättring av delpensionssystemet och en utökad föräldraförsäkring.

Kommitténs förslag bör innehålla beräkningar som visar bl. a. de ekonomiska
konsekvenser som uppstår för löntagarna, näringslivet och samhället
i övrigt om skillnaderna i semesterförmåner och inflytandemöjligheter över
dessa utjämnas mellan olika arbetstagarkategorier. Härvid bör uppmärksammas
de konsekvenser som kan uppkomma för olika typer av arbetsplatser,
t. ex. de små och medelstora företagen.

Kommittén bör pröva om det går att sammanföra olika slag av befintliga
ledighetsregler till ett mer generellt system. Detta skulle exempelvis kunna
ske genom att varje arbetstagare, vid sidan av den reguljära semestern, ges
rätt att ta ut ett antal lediga dagar per år med ersättning från en gemensam
fond för hela arbetsmarknaden. Rätt att spara ledighet över åren i ett sådant
system bör också utredas.

6. Ramar för utredningsarbetet

Kommittén bör ange hur föreslagna reformer skall finansieras såväl när det
gäller den totala omfattningen som tekniska lösningar i enskilda delar.

Kommittén bör under sitt arbete samråda med delegationen för arbetstidsfrågor,
DELFA, (A 1974:09) och samordna sina förslag med den beredningsgrupp
inom arbetsmarknadsdepartementet som gör en teknisk översyn
av semesterlagen.

För kommitténs arbete gäller de allmänna tilläggsdirektiv (Dir. 1984:5)
som utfärdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda
utredare.

28

Hemställan AU 1985/86:5

Bil.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för arbetsmarknadsdepartementet

• att tillkalla en kommitté omfattad av kommittéförordningen (1976:119)
med högst fem ledamöter med uppdrag att överväga en utjämning av
skillnaderna i semesterförmåner mellan olika arbetstagargrupper

• att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén

• att utse en av ledamöterna att vara ordförande.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

• att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns kommittéanslag.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes
hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)

29