Arbetsmarknadsutskottets

betänkande

1985/86:2

om villkoren för ersättningarna vid arbetslöshet

1985/86:2

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet tolv motioner om de villkor som gäller
för ersättningarna vid arbetslöshet. Motionerna väcktes under allmänna
motionstiden vid det föregående riksmötet och berör såväl arbetslöshetsförsäkringen
som det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS).

Till de frågor som aktualiseras genom motionerna hör karensdagarna, de
särskilda reglerna om företagares ersättningsrätt och den omfattning i vilken
arbetsvillkoret får uppfyllas med arbete utomlands. Vidare behandlas
de avdrag som skall göras på grund av samtidigt utgående pensioner m. fl.
förmåner samt reglerna om avstängning från ersättningsrätt. Utskottet
kommer också in på arbetslöshetskassornas handläggning av ansökningar
om medlemskap utan samtidig facklig anslutning. Till sist tar utskottet upp
två motioner av vilka den ena förordar åtgärder för att förebygga utförsäkring.
Den andra innehåller ett förslag som har syftet att förebygga förtidspensionering.

Flertalet av de nu aktualiserade frågorna kommer att bli uppmärksammade
i en ny utredning om ersättningarna vid arbetslöshet. Syftet med
dessa motionsförslag får därmed enligt utskottets mening anses vara tillgodosett,
och något initiativ från riksdagens sida är således inte påkallat. Inte
heller i övrigt föreslår utskottet någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionerna.

Reservationer i ärendet har avgivits av moderata samlingspartiet resp.
vänsterpartiet kommunisterna. Vidare föreligger ett särskilt yttrande gemensamt
för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet och ett
från vänsterpartiet kommunisterna.

Storleken på arbetslöshetsersättningarna och nivån på statsbidragen till
kassorna har inte behandlats i detta sammanhang. Frågor av det slaget togs
upp i AU 1984/85:11 (s. 78 f. och reservationerna 46 — 53).

Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden 1984

1984/85:776 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari yrkas att

I. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som hotas
av arbetslöshet bör garanteras beredskapsarbete enligt vad i motionen anförs,
1

1 Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 2

2. riksdagen hemställer hos regeringen om förslag som innebär att om AU 1985/86:2
den utförsäkrade inte kan garanteras beredskapsarbete, skall förlängd arbetslöshetsförsäkring
utgå enligt vad i motionen anförs,

3. riksdagen hemställer hos regeringen om förslag om att arbetsmarknadsutbildning
skall vara kvalificerande för arbetslöshetsersättning.

1984/85:901 av Sten Andersson i Malmö (m), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av A-kassornas utbetalningsregler i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1984/85:903 av dåvarande tredje vice talman Karl Erik Eriksson (fp), vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående tillgodoräknande av anställningstid i annat
nordiskt land för erhållande av KAS.

1984/85:1109 av Rune Evensson m. fl. (s), vari yrkas att

1. riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande regler för karensdagar
i arbetslöshetsförsäkringen,

2. riksdagen begär att regeringen låter undersöka möjligheten att göra
besparingar som delvis skulle kunna finansiera kostnaden för borttagande
av karensen.

1984/85:1110 av Nic Grönvall (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag rörande förtidspensionering av personal i företagens
regi på sätt som i motionen anförts.

1984/85:1444 av Agne Hansson m. fl. (c), vari yrkas att riksdagen beslutar
hemställa hos regeringen om förslag om klarare regler för arbetslöshetsbegreppet
för företagare i linje med vad som anförs i motionen.

1984/85:1462 av Sven-Erik Nordin m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till reglering av A-kassornas verksamhet
angående ansökan från icke fackföreningsansluten arbetstagare i enlighet
med vad som i motionen anförts.

1984/85:1468 av Sture Thun m. fl (s), vari yrkas att riksdagen ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av 21 § i arbetslöshetsförsäkringen.

1984/85:2106 av Nils-Olof Gustafsson (s) och Margareta Winberg (s), vari
yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av bestämmelserna
om KAS för personer som uppbär livränta eller annan pensionsförmån
i enlighet med motionen.

1984/85:2113 av Blenda Littmarck (m), vari yrkas att riksdagen beslutar att
orden ”änke- eller änklingspension” i 24 § lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd skall utgå.

1984/85:2219 av Lennart Bladh (s), vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslöshetsförsäkring
för hemvändande volontärer och andra biståndsarbetare.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motion 1984/85:2218.

1984/85:2252 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m), vari yrkas att AU 1985/86:2
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändrade bestämmelser för
personer som pensionerats före 65 års ålder, så att arbetslöshetsersättning ej
kan utgå samtidigt med tjänstepension.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motion 1984/85:2251.

Några grunddrag av kontantstödet vid arbetslöshet

Ersättning vid arbetslöshet lämnas i två former, som dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen
eller som kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). De
grundläggande villkoren för att få någon av dessa ersättningar är desamma:

Sökanden skall vara arbetslös, vara arbetsför och beredd att ta ett lämpligt
arbete. Lika för båda stödformerna gäller en karenstid av fem dagar innan
ersättning börjar utgå.

Arbetslöshetsförsäkringen är den dominerande formen av stöd. Ca 3,4
milj. personer är anslutna till försäkringen. KAS är ett komplement för dem
som av olika skäl inte har rätt till ersättning från försäkringen. Dess ersättningsnivå
är som regel avsevärt lägre än inom försäkringen.

Genom AMS arbetssökandestatistik lämnas fortlöpande uppgifter om i
vilken omfattning de arbetssökande uppbär arbetslöshetsersättningar resp.
inte gör det. 1 betänkandet Arbetsmarknadspolitik under omprövning
(SOU 1984:31 s. 46) finns följande sammanställning av denna statistik:

Tabell 3:15 Andel (procent) av kvarstående arbetssökande klara för omedelbar placering
som har ersättning från kassa eller KAS

1976 1980 1982

	Kassa	KAS	Kassa	KAS	Kassa	KAS
Män	52,8	7,4	50,9	12,1	54,2	12,1
Kvinnor	37,4	14,7	42,2	18,4	45,6	16,7
Män och kvinnor
i åldrarna:
-19 år			7,8	30,0	12,7	30,6
20-24 år			40,0	21,1	46,5	20,8
-24 år	17,8	15,7	24,1	25,5	31,1	25,3
25-54 år	44,2	8,6	50,8	10,1	55,5	10,5
55- år	79,5	9,7	79,2	7,7	76,0	6,4
Samtliga	44,7	11,2	46,1	15,6	49,8	14,4

I september 1985 var det 58 % av de arbetssökande som uppbar ersättning
från arbetslöshetskassa och 9 % som hade KAS. En tredjedel av de arbetssökande
hade således inte något kontantstöd av detta slag.

1 det nyssnämnda betänkandet påpekas i anslutning till tabellen att en så
pass låg andel arbetssökande med kontantstöd som 60 % troligen beror
bl. a. på karensreglerna och på att en del av de arbetssökande är utförsäkrade.
Bland de arbetssökande utan kontantstöd finns alltså personer som
antingen väntar på att få ersättning eller som tidigare har uppburit ersättning.
Andelen personer som under åtminstone någon period av arbetslös- 3

I * Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 2

heten får ersättning blir enligt betänkandet väsentligt högre och redovisas AU 1985/86:2
där till 80 % år 1977, till 86 % år 1979 och till 94 % åren 1981 och 1982.

Utomlands är det vanligt med en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I
Sverige är försäkringen sedan gammalt frivillig. Den administreras av erkända
arbetslöshetskassor, som juridiskt sett är fristående från de organisationer
på arbetstagar- eller företagarsidan som medverkat till kassornas
bildande.

Rätten till ersättning från arbetslöshetskassorna förutsätter utöver de gemensamma
villkor som ovan nämnts att medlems- och arbetsvillkoren är
uppfyllda. Det förstnämnda innebär krav på medlemskap i minst tolv månader.
Arbetsvillkoret innebär att man skall ha arbetat minst fem månader
under en period av tolv månader före arbetslösheten. Ersättningen utgår i
form av en dagpenning, som för närvarande lägst är 110 kr. och högst 315 kr.
per dag högst fem dagar per vecka. Dagpenningbeloppet kan reduceras
med hänsyn till sökandens faktiska inkomst före arbetslösheten (överförsäkringsavdrag)
eller på grund av regler om pensionsavdrag. Ersättningstiden
är längst 300 dagar utom för dem som har fyllt 55 år. De har rätt till
ersättning i 450 dagar.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras av statsbidrag till kassorna samt
av de försäkrades avgifter och avkastning av fondmedel. Statsbidragen finansieras
i sin tur med budgetmedel till 35 % och med arbetsgivaravgifter
till 65 %.

KAS riktar sig i praktiken främst till nytillträdande på arbetsmarknaden
som antingen inte har gått med i försäkringen eller inte hunnit kvalificera
sig för rätt till kassaersättning. Det kan också ges till försäkrade som inte
längre har rätt till kassaersättning (utförsäkrade) om de har fyllt 60 år.

Stödbeloppet är 100 kr. om dagen längst fem dagar i veckan. Det reduceras
av pensioner och liknande förmåner. Ersättningstiden är längst 150
dagar — för dem som har fyllt 55 år 300 dagar och för dem som har fyllt 60
år 450 dagar.

I princip finns samma arbetsvillkor för KAS som för kassaersättningarna.
När det gäller KAS får dock vård i enskilt hem av åldring eller handikappad
under vissa förutsättningar jämställas med förvärvsarbete. Vidare
behöver något arbetsvillkor inte uppfyllas av dem som är arbetssökande i
anslutning till genomgången utbildning. Det krävs då att utbildningen antingen
är minst ettårig och ger rätt till studiesocialt stöd eller är minst fem
månaders arbetsmarknadsutbildning.

KAS finansieras av budgetmedel och arbetsgivaravgifter. Administrationen
sköts av arbetsmarknadsverket, men utbetalningarna av stödet ombesörjs
av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Såväl dagpenningarna från arbetslöshetsförsäkringen som KAS räknas
som skattepliktig inkomst för mottagarna och är ATP-grundande.

Ny utredning om ersättningarna vid arbetslöshet

Regeringen har den 7 november 1985 beslutat att genom en särskild utredare
göra en översyn av olika frågor om ersättningarna vid arbetslöshet. Det
skall enligt direktiven ingå i uppdraget att

föreslå ett system för hur behovet av höjningar av dagpenningen skall bedö- AU 1985/86:2
mas i framtiden,

bedöma om det går att införa ett system med enhetligare avgifter för alla
medlemmar i arbetslöshetskassorna och redovisa hur ett sådant system i så
fall skall utformas,

pröva möjligheten att fördela kostnaderna för arbetslöshetsersättning på ett
sådant sätt att medlen från arbetsgivaravgifterna kan utnyttjas bättre samt
dessutom undersöka alternativa finansieringsformer,

beräkna vad det skulle kosta att avskaffa den karenstid som gäller i arbetslöshetsförsäkringen
och det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) samt
redovisa hur en sådan reform skulle kunna finansieras inom nuvarande
kostnadsramar för arbetslöshetsersättning,

föreslå vilka pensioner som bör påverka rätten till arbetslöshetsersättning
samt bedöma om de s. k. 58,3-årsavgångarna och liknande uppgörelser är
förenliga med de värderingar som ligger till grund för rätten till arbetslöshetsersättning,

föreslå åtgärder så att ombytessökande i begränsad utsträckning skall behöva
arbetslöshetsersättning, samt

föreslå åtgärder för att göra administrationen av KAS effektivare och mindre
resurskrävande.

Översynen förutsätts vara avslutad senast den 1 maj 1987.

Direktivtexten återges i sin helhet i bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Inledning

1 betänkandet om de arbetsmarknadspolitiska anslagen för innevarande
budgetår (AU 1984/85:11) behandlade utskottet i anslutning till medelsanvisningen
till kontantstödet vid arbetslöshet även sådana frågor som nivån
på kassaersättningarna och det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) samt
statsbidraget till arbetslöshetskassorna. Med anledning av att regeringen
aviserat en utredning om ersättningarna vid arbetslöshet tog utskottet vidare
ställning till motionsyrkanden om inriktningen av det nya utredningsarbetet.
Utskottets ställningstaganden i den sistnämnda delen ledde till reservationer
från moderata samlingspartiet och centerpartiet (nr 46 resp. 47).

Utredningsarbetet berördes senare på våren av regeringen i kompletteringspropositionen
(prop. 1984/85:150 bilaga 2 s. 20). Regeringen har i
dagarna bemyndigat arbetsmarknadsministern att företa utredningsarbetet.
Det skall utföras av en särskild utredare med biträde av sakkunniga och
experter.

I det följande redovisar utskottet olika motionsförslag om villkoren för
ersättningarna vid arbetslöshet. Motionerna väcktes under allmänna mo- 5

tionstiden i januari innevarande år. Flertalet av de frågor som härigenom AU 1985/86:2
har aktualiserats återkommer i det nya utredningsarbetet.

Företagares rätt till ersättning

När det gäller företagare finns särskilda villkor för ersättningsrätten.

Huvudregeln är att deras personliga verksamhet i rörelsen skall ha upphört
och att detta inte är tillfälligt. Däri ingår att lokaler och andra rörelsetillgångar
skall ha avyttrats. Vidare förutsätts att företagets firma har avregistrerats.

Under år 1984 gjordes vissa uppmjukningar av detta arbetslöshetsbegrepp.
I proposition 1983/84:126 (s. 10) uttalades bl. a. att den omständigheten
att en arbetslös har ett inregistrerat företag inte längre ovillkorligen
skall utesluta rätt till arbetslöshetsersättning. Denna och andra förändringar
sågs som tillämpningsfrågor som skulle kunna lösas inom ramen för det
gällande regelsystemet. Några ändringar i lagstiftningen om ersättningarna
vid arbetslöshet gjordes alltså inte.

De ovan redovisade problemen tar i första hand sikte på etablerade företagare
med verksamhet under avveckling. En annan problembild gäller för
ersättningsrätten när arbetslösa försöker lösa sysselsättningsfrågan genom
att ta upp egen verksamhet. Med tanke på dem bedrivs sedan föregående
budgetår en försöksverksamhet med bidrag till arbetslösa som startar egen
rörelse. Bidraget motsvarar den ersättning som skulle ha utgått om vederbörande
inte tagit upp en egen verksamhet.

Agne Hansson m. fl. (c) hävdar i motion 1984/85:1444 att arbetslöshetsbegreppet
för företagare fortfarande tolkas alltför snävt i praxis. Det behövs
klarare regler, och dessa bör slås fast genom lagändring. Motionärerna
anser att ersättning bör kunna utgå även om företaget är vilande. Avgörande
bör vara om någon verksamhet förekommer i företaget eller ej, däremot
inte om firman är registrerad. Omfattningen av verksamheten bör också
avgöra ersättningsrätten i de fall det gäller arbetslösa som vid sidan av den
tidigare anställningen bedrivit egen verksamhet som hobby eller fritidssysselsättning.
Att en sådan verksamhet är inregistrerad bör inte vara avgörande
för ersättningsrätten.

De särskilda villkoren för ersättningsrätten vid företagares arbetslöshet
har till uppgift att förebygga att ersättningarna, som har till egentligt syfte
att ge ekonomiskt stöd vid ofrivillig arbetslöshet, används som inkomstutfylinad
i mindre lönsamma företag. Det har inte heller ansetts önskvärt att
ersättningarna vid arbetslöshet bli en ny form av ekonomiskt stöd vid företagsetableringar
(AU 1983/84:7). De aktuella bestämmelserna bör ses mot
den bakgrunden. Vad särskilt beträffar det i motionen kritiserade kravet på
avregistrering av firman bör dock framhållas att detta inte längre är ovillkorligt.
I de tillämpningsföreskrifter AMS har utfärdat till ledning för arbetslöshetskassorna
sägs om arbetslösa som har ett inregistrerat företag att
om "kassan kan konstatera att det inte bedrivs någon verksamhet i företaget
och detta inte är tillfälligt, kan ersättning ändå utgå. Medlemmen skall i
princip vara beredd att anta en heltidsanställning.” För det kontanta arbetsmarknadsstödet
(KAS) gäller en liknande föreskrift. Dessa tillämpningsfö- 6

reskrifter bör i allt väsentligt tillgodose motionärernas intentioner. Med AU 1985/86:2
hänsyn härtill och då utskottet förutsätter att problemen med företagares
ersättningsrätt skall ägnas fortsatt uppmärksamhet i det nya utredningsarbetet
anser utskottet att det inte är motiverat att föreslå någon åtgärd med
anledning av motion 1984/85:1444.

Arbetsvillkoret

I det arbetsvillkor som gäller för både arbetslöshetsförsäkringen och KAS
ingår att den arbetslöse skall ha arbetat minst fem månader under en s. k.
ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslösheten. Förvärvsarbetet
skall ha utförts i Sverige. Såsom utvecklas nedan görs i praxis undantag för
vissa utomlandsanställningar med svensk anknytning. Därutöver är det
möjligt att åberopa arbete utom riket till följd av överenskommelser med
andra länder.

Lennart Bladh (s) påtalar i motion 1984/85:2219 att hemvändande volontärer
och andra som deltagit i biståndsarbete ofta ställs inför socialt och
ekonomiskt otrygga förhållanden vid återkomsten till Sverige genom att de
saknar skydd från arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna försäkringen
och på nytt måste kvalificera sig för inplaceringen i rätt försäkringsklass.
Motionären anser det vara angeläget att den ekonomiska och sociala tryggheten
ökas i sådana fall, och han yrkar att vad som anförs i motionen i fråga
om arbetslöshetsförsäkringen skall ges regeringen till känna.

Som nyss nämnts får enligt praxis vissa arbeten utförda utomlands tillgodoräknas
när det skall bestämmas om en sökande har uppfyllt arbetsvillkoret.
Som sådana arbeten räknas anställningar hos arbetsgivare som har säte
i Sverige under förutsättning att lönen betalas härifrån. Vidare får räknas
tjänstgöring hos svenskt FN-förband samt vid Nordiska rådet och Nordiska
ministerrådet och därtill knutna organ. Hit hör slutligen även biståndsarbete
om avlöningskostnaderna betalas av styrelsen för internationell utveckling
(SIDA).

Hemvändande biståndsarbetare har sålunda kvar sin rätt till ersättning
från arbetslöshetskassan, i vart fall om deras lön bekostas av statsmedel. I
motionen påpekas att lönen till volontärerna ofta är låg. Därigenom blir
också kassaersättningen låg. I och för sig är det en gängse försäkringsprincip
att ersättningen skall stå i proportion till tidigare inkomst. I de fall som
åsyftas i motionen kompliceras dock situationen av att kassaersättningen
beräknas på en lön som är skattefri, dvs. på en nettolön, medan det normala
är att ersättningarna beräknas på bruttolönen före skatt. Detta problem har
uppmärksammats av AMS och arbetslöshetskassorna som nu har infört en
gynnsammare inkomstberäkning. Den innebär att sådan skattefri lön till
biståndsarbetare som bekostas av volontärbidrag från SIDA skall räknas
om att motsvara bruttolön före skatt vid bestämmandet av vederbörandes
dagpenningbelopp. Det av motionärerna påtalade problemet får härmed
anses vara i rimlig mån avhjälpt. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt
anförts anser utskottet det inte vara erforderligt med något initiativ från
riksdagens sida med anledning av motionen.

1 ** Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 2

Dåvarande tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) anser i motion AU 1985/86:2
1984/85:903 — med hänvisning till ett konkret ersättningsfall — att
arbete i annat nordiskt land bör likställas med anställning i hemlandet när
det är fråga om att uppfylla arbetsvillkoret för KAS. Motionären tillägger
att ”först då kan vi tala om en gemensam nordisk arbetsmarknad” och yrkar
att vad som anförs i motionen om tillgodoräknande av anställningstid för
att erhålla KAS skall ges regeringen till känna.

I lagen om kontant arbetsmarknadsstöd finns (i 3 §) en uttrycklig föreskrift
om att ersättningsvillkoren skall vara uppfyllda i Sverige. Dock godtas
när det gäller arbetsvillkoret samma typer av arbeten utförda utomlands
som redovisats ovan (biståndsarbete m. m.). Därutöver kan som inledningsvis
påpekats arbete utomlands få tillgodoräknas i enlighet med internationella
överenskommelser. För de nordiska ländernas del finns en sådan
överenskommelse om tillgodoräknande av kvalifikationsperioder m. m.

Den är från år 1976 och avser liksom en tidigare överenskommelse från
1950-talet enbart arbetslöshetsförsäkringen. Den kan följaktligen inte åberopas
vid ansökningar om KAS. En revision av 1976 års överenskommelse i
Nordiska ministerrådets regi är emellertid nära förestående. Med tillfredsställelse
har utskottet inhämtat att den blivande överenskommelsen inte är
begränsad till arbetslöshetsförsäkringen utan är avsedd att innefatta även
andra former av kontantstöd, däribland KAS. Därmed ändras förutsättningarna
för att bedöma det problem motionären har tagit upp och som på
sitt område gäller räckvidden av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Möjlighet att återkomma i frågan kommer att finnas då, såsom utskottet
utgår från, överenskommelsen underställs riksdagen före ratificering för
svensk del. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses vara aktuellt med
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen.

Karensvillkoret

Enligt det karensvillkor som gäller för både arbetslöshetsförsäkringen och
KAS får ersättning inte betalas ut förrän sökanden har varit arbetslös fem
dagar.

I motion 1984/85:1109 av Rune Evensson m. fl. (s) föreslås att regeringen
skall få i uppdrag att göra en översyn av arbetslöshetsförsäkringens karensregler
med sikte på att dessa regler slopas. Samtidigt bör undersökas om det
är möjligt att göra besparingar som delvis kan finansiera den föreslagna
reformen. Det anförs i motionen bl. a. att tidigare åberopade skäl för att
behålla karensen inte kan anses vara giltiga i dagens arbetsmarknad.

Karensvillkoret och arbetslöshetsförsäkringens finansiering hör till de
frågor som skall prövas i det nya utredningsarbetet. Önskemålet om en
översyn av dessa frågor tillgodoses därmed, och motionen påkallar således
inte någon åtgärd från riksdagens sida.

Pensioner och kassaersättningar

Rätten att vara medlem i en arbetslöshetskassa och därmed rätten till ersättning
upphör i och med att den försäkrade fyller 65 år. För dem som fått

pension före denna ålder gäller att om de beviljats pension med en tjänste- AU 1985/86:2

tidsfaktor som uppgår till 0,8 eller mer, dvs. får hel eller nästan hel tjänstepension,
så betalas inte heller i det fallet ut någon ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Övriga fall, alltså personer under 65 år och med reducerad
pension, har möjlighet att samtidigt med pensionen få ersättning från
arbetslöshetskassan. Därvid görs pensionsavdrag på kassaersättningen enligt
en tabell som fastställs av AMS.

I motion 1984/85:1468 begär Sture Thun m. fl. (s) en översyn av bestämmelserna
om pensionsavdrag. De hänvisar till att det kan uppstå betydande
ekonomiska skillnader för personer som pensioneras före 65 års ålder, beroende
på den tidigare tjänstgöringens längd. Med exempel visas i motionen
hur pensionärer med reducerad tjänstepension och kompletterande
kassaersättning kommer i en fördelaktigare situation än de som har längre
tjänstetid och därigenom har tjänat in hel eller nästan hel pension.

Vidare föreslår Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m) i motion
1984/85:2252 att regeringen skall få i uppdrag att föreslå sådana ändrade
bestämmelser att arbetslöshetsersättning inte kan utgå till dem som har fått
tjänstepension före 65 års ålder. Härvid syftas liksom i den föregående
motionen på möjligheten att samtidigt med reducerad tjänstepension uppbära
arbetslöshetsersättning.

Möjligheterna att kombinera ålderspension och kassaersättning har successivt
begränsats. Kvarvarande rätt att få ersättning även efter det att man
uppnått den allmänna pensionsåldern (rätten för nyblivna pensionärer att
”stämpla ut" från kassan) slopades i samband med att den nuvarande lagen
om arbetslöshetsförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1974. År 1981 infördes
det ovan redovisade hindret att kombinera kassaersättning med hel
tjänstepension. Påföljande år gjordes ytterligare regeländringar för att motverka
överkompensation i samband med delpension och deltidsarbete.

Ett villkor för att partiell tjänstepension skall kunna kompletteras med
kassaersättning är att vederbörande är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen.
Därmed kommer sådana sökande att ta förmedlingsresurser
i anspråk fastän de många gånger knappast kan anses som arbetssökande
i egentlig mening. Den sidan av saken framhålls särskilt i motion
2252. Den togs vidare upp i vårens kompletteringsproposition (1984/85:150
bilaga 2 s. 20). I denna ifrågasatte arbetsmarknadsministern om det är en
lämplig ordning att rätten till olika sociala förmåner eller möjligheten att
försörja sig vid pensionering skall vara förenad med ett krav på att vara
arbetssökande hos förmedlingen. Det förutskickades i propositionen att
rätten till ersättning vid arbetslöshet i samband med pension skulle ses över
i det kommande utredningsarbetet om arbetslöshetsersättningarna. Den
nya utredningen har också fått direktiv om att se över pensionsreglerna i
arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Det innebär att de framställningar som
görs i motionerna 1984/85:1468 och 1984/85:2252 om en översyn av gällande
bestämmelser i aktuella hänseenden tillgodoses.

Avslutningsvis bör tilläggas att de problem som nu berörts även har samband
med de åldersgränser och ersättningsnivåer som gäller vid tjänstepensionering
och är fastlagda genom avtal. Vid sidan av de lösningar som

kommer fram utredningsvägen kan sålunda behövas uppgörelser mellan 9

parterna på arbetsmarknaden. I den nyssnämnda kompletteringsproposi- AU 1985/86:2
tionen upplystes i det avseendet att man på den kommunala sidan numera
har träffat avtal som gör det möjligt för anställda med 63 år som pensionsålder
att stanna kvar i tjänst tills de fyllt 65 år.

Med åberopande av det anförda föreslår utskottet att de båda motionerna
lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Pensionsavdragsreglerna för KAS

För KAS gäller samma övre åldersgräns som för kassaersättning, nämligen
65 år. Den som före denna ålder beviljas hel ålderspension, hel förtidspension
eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring har inte heller
rätt till KAS. Däremot kan KAS utgå jämsides med sjukbidrag eller förtidspension
som har beviljats till två tredjedelar eller hälften. I så fall reduceras
KAS med sjukbidrags- resp. pensionsbeloppet.

Har sökanden delpension, tjänstepension eller änke- eller änklingspension
görs avdrag på KAS med motsvarande belopp. Avdrag görs även för
livränta som utgår till sökanden på grund av yrkesskada eller olycksfall.

Nils-Olof Gustafsson (s) och Margareta Winberg (s) anser att pensionsavdragsreglerna
bör ändras i två avseenden. De påpekar i motion 1984/

85:2106 att reglerna bl. a. leder till att den som har en livränta om 1 960 kr.
per månad eller däröver inte kan uppbära KAS till någon del. Däremot
påverkas inte KAS av kapitalinkomster eftersom den tidigare nedsättningen
av KAS på grund av förmögenhet har avskaffats. Vidare förefaller det
motionärerna vara inkonsekvent att om en person har halv sjukpenning
reduceras KAS endast med hänsyn till att arbetsutbudet är begränsat till
hälften, men om sjukpenningen omvandlas till sjukbidrag så skall KAS i
stället reduceras med bidragsbeloppet. Med hänsyn till det sagda bör enligt
motionärerna bestämmelserna om livränta och andra pensionsförmåner i
samband med KAS ses över.

Blenda Littmarck (m) föreslår i motion 1984/85:2113 att föreskriften om
reduktion av KAS på grund av änke- eller änklingspension skall slopas.

Motionären hänvisar till att KAS inte inkomstprövas mot makes inkomst.

Efterlevandepensionen bör i konsekvens härmed inte inverka på rätten till
KAS. Regeln kan särskilt hårt drabba änkor med barn. Den aktuella gruppen
stödtagare är inte stor, men det är enligt motionären inte något skäl för
att avstå från att undanröja en uppenbar orättvisa i ett socialt stödsystem.

Under åren har det visat sig möjligt att slopa ett par av de ursprungliga
avdragsreglerna för KAS, nämligen om nedsättning på grund av förmögenhet
resp. makes inkomst. Uppdraget till den nya utredningen om ersättningarna
vid arbetslöshet att se över ersättningsrätten vid pension innefattar
även KAS. Utskottet utgår från att utredningen kommer in på frågor av det
slag som har tagits upp i motionerna och överväger i vad mån det är motiverat
att ha olika avdragsregler för kassaersättningar och KAS. Med hänsyn
härtill är det inte behövligt med ytterligare initiativ av det slag som begärs i

motionerna, och dessa bör således inte leda till någon riksdagens åtgärd. 10

Avstängningsreglerna

AU 1985/86:2

Arbetslöshetskassornas medlemmar får räkna med att bli avstängda från
ersättningsrätten bl. a. om de frivilligt lämnar sin anställning utan giltig
anledning. Avstängningstiden är 20 ersättningsdagar, dvs. fyra veckor. För
korttidsanställningar gäller kortare avstängningstider. Å andra sidan kan
avstängningstiden fördubblas om den arbetslöse avvisar erbjudande om en
ny, lämplig anställning. Motsvarande avstängningsregler gäller även för
KAS.

I motion 1984/85:901 yrkar Sten Andersson i Malmö (m) att riksdagen
skall begära förslag till regeländring som innebär att kassaersättning betalas
ut endast till dem som utan egen förskyllan har blivit arbetslösa. För en
regeländring av detta slag åberopar motionären dels statsfinansiella skäl,
dels att det enligt hans mening inte kan godtas att personer som utan särskild
motivering slutat ett arbete skall kunna få kassaersättning efter 30
dagars karens.

Liknande motionsyrkanden avstyrktes av utskottet i AU 1983/84:18 (s.

13) med hänvisning till att de nuvarande sanktionsreglerna får anses vara
kännbara nog för den enskilde arbetstagaren. Redan under avstängningstiden
skall den arbetslöse vara anmäld hos arbetsförmedlingen. Om hon eller
han då avvisar ett lämpligt arbetserbjudande kan sanktionsskärpning tillgripas
genom den ovannämnda fördubblingen av avstängningstiden. Fortsätter
den arbetslöse att vägra ta erbjudna arbeten kan avstängning ske tills
vidare. Ersättning kan då lämnas först vid en ny arbetslöshet som inträffat
sedan vederbörande haft arbete i (minst) 20 dagar.

De nuvarande avstängningsreglerna som fastställdes år 1982 har även till
syfte att få de arbetslösa att hålla tätare kontakt med arbetsförmedlingen än
tidigare var fallet för att främja att återgång i arbete sker så snabbt som
möjligt. Detta syfte motverkas av motionsförslaget. Finns ingen rätt alls till
kassaersättning kan man inte heller kräva att den arbetslöse skall ha kontakt
med arbetsförmedlingen eller på annat sätt söka ett nytt arbete.

Reglerna om avstängning skall tas upp i det kommande utredningsarbetet
på så sätt att en kartläggning skall göras av omfattningen av det frivilliga
slutandet av anställningar sådant det avspeglas i arbetslöshetsförsäkringen
och KAS. Bakgrunden anges vara konstaterandet att andelen frivilligt slutande
är oroväckande hög i vissa arbetslöshetskassor. Kartläggningen skall
läggas till grund för eventuella åtgärder. Dessa tänks enligt direktiven —
beroende på resultatet av kartläggningen — kunna riktas mot såväl arbetsgivare
som arbetstagare. Med hänsyn till den nu redovisade delen av utredningsuppdraget
och till vad i övrigt anförts avstyrker utskottet motionen.

Medlemskap i arbetslöshetskassorna

Arbetslöshetskassorna är fristående juridiska personer i förhållande till de
fackliga organisationerna. Likväl — hävdar Sven-Erik Nordin m. fl. (c, m,
fp) i motion 1984/85:1462 — förekommer svårigheter för arbetstagare som
inte är med i de fackliga organisationerna att vinna inträde i kassorna. För
att minska dessa svårigheter föreslår motionärerna som nya statsbidrags- 11

villkor dels att kassorna åt dem som så önskar skall tillhandahålla separata AU 1985/86:2
ansökningsblanketter — som alltså inte samtidigt gäller för inträde i motsvarande
fackliga organisation — dels att kassorna skall behandla inkomna
ansökningar inom en maximitid. Den sökande bör också få information om
till vilken myndighet man kan vända sig för att få rättelse vid fel från kassans
sida.

Vad och en som arbetar inom en arbetslöshetskassas verksamhetsområde
har rätt att vinna medlemskap. Från denna rätt gör lagen (55 §) endast
undantag för

1. den som (redan) är medlem i en annan kassa

2. den som är under 15 år

3. den som har fyllt 64 år

4. den som förvärvsarbetar mindre än tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt
mindre än 17 timmar per vecka.

Av denna lagbestämmelse följer att det inte kan krävas facklig anslutning
av den som vill bli medlem i en arbetslöshetskassa, och möjligheten att bli
kassamedlem utan sådan anslutning har också använts av ca 55 000 personer
eller drygt en procent av den aktuella medlemsstocken. Med hänsyn
härtill kan det inte anses påkallat att via statsbidragsvillkoren ingripa i
kassornas handläggningsrutiner på det detaljerade sätt som föreslås i motionen.
I den mån kassornas ärendehandläggning ger anledning till missnöje
kan detta påtalas hos tillsynsmyndigheten, AMS, vars anvisningar kassorna
har att följa. Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att det
inte är motiverat att ta initiativ till en reglering av arbetslöshetskassornas
verksamhet i de hänseenden som begärs i motionen utan föreslår att den
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Utförsäkring m. m.

Sorn åtgärder mot långtidsarbetslöshet och risker för utförsäkring föreslår
Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk) i motion 1984/85:776

att alla som hotas av utförsäkring skall garanteras beredskapsarbete,
att regeländringar görs som innebär att i de fall garantin om beredskapsarbeten
inte infrias skall arbetslöshetsersättning fortsätta att utgå,

att arbetsmarknadsutbildning skall jämställas med arbete och därmed
kvalificera för ersättning från arbetslöshetskassa.

Enligt en ny bestämmelse i arbetsmarknadskungörelsen (72 a §) gäller
sedan den 1 oktober 1983 att arbetslösa som riskerar att bli utförsäkrade
skall anvisas beredskapsarbete om de begär det. Till att börja med undantog
den nya regeln arbetslösa som fyllt 60 år; åldersgränsen har slopats från den
1 juli 1984. Enligt en första uppföljning, för tiden den 1 oktober 1983 — 30
juni 1984, utnyttjades den nya möjligheten till beredskapsarbete av knappt
4 000 personer.

1 vad gäller förslaget att jämställa AMU med arbetad tid skall påpekas att
nuvarande regler medger att två utbildningsmånader får tillgodoräknas av
de fem månader arbetad tid som förutsätts för att arbetsvillkoret inom försäkringen
skall vara uppfyllt. Denna regel om tillgodoräknande kommer

att prövas i det nya utredningsarbetet. Det skall övervägas om arbetsvillko- 12

ret kan uppfyllas helt genom AMU, och i så fall om en sådan ordning skall
gälla generellt eller vissa grupper, t. ex. dem som hotas av utförsäkring.
Detta överensstämmer med önskemålen i motionen i motsvarande del. Med
hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts anser sig utskottet inte böra
föreslå någon åtgärd med anledning av motion 1984/85:776.

För att motverka ökande förtidspensionering på grund av förslitningar i
yrkeslivet föreslår Nic Grönvall (m) i motion 1984/85:1110 åtgärder som
främjar att arbetstagare kan behålla sin anställning under den återstående
yrkesverksamma tiden genom att sysselsättas med lättare arbetsuppgifter.
Motionären tänker sig att överenskommelser träffas härom mellan arbetsgivaren
och den lokala fackliga organisationen och att arbetsgivaren som
kompensation får minskade arbetsgivaravgifter. Han ser detta som en förtidspensionering
av personal i företagens regi och yrkar att riksdagen begär
förslag härom från regeringen.

Kommittén för översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen
har i uppdrag att överväga lösningar på olika frågor om sådan pensionering
före den ordinarie pensionsåldern som sker på arbetsmarknadsmässiga
grunder. Det kan vidare erinras om att det tidigare fanns vissa möjligheter
för arbetsgivare att få lönebidrag för anställda som på grund av handikapp
eljest skulle få svårt att vara kvar i anställningen. Denna form av
lönebidrag avskaffades hösten 1981. Enligt utskottets mening bör man inte
överväga att på nytt införa en liknande stödmöjlighet, utan resultatet av det
nämnda utredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet avstyrker sålunda motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande företagares rätt till ersättning
att riksdagen avslår motion 1984/85:1444,

2. beträffande biståndsarbete

att riksdagen avslår motion 1984/85:2219,

3. beträffande arbete i annat nordiskt land
att riksdagen avslår motion 1984/85:903,

4. beträffande karensvillkoret

att riksdagen avslår motion 1984/85:1109,

5. beträffande pensioner och kassaersättningar

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1468 och 1984/85:2252,

6. beträffande pensionsavdragsreglerna för KAS

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2106 och 1984/85:2113,

7. beträffande avstängningsreglerna
att riksdagen avslår motion 1984/85:901,

8. beträffande medlemskap i arbetslöshetskassorna
att riksdagen avslår motion 1984/85:1462,

9. beträffande utförsäkring

att riksdagen avslår motion 1984/85:776,

10. beträffande förtidspensionering AU 1985/86:2

att riksdagen avslår motion 1984/85:1110.

Stockholm den 12 november 1985

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c),
Gustav Persson (s), Bengt Wittbom (m), Bo Nilsson (s), Charlotte Branting
(fp), Sonja Rembo (m), Inge Carlsson (s), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c),
Lars-Ove Hagberg (vpk), Sven Lundberg (s), Christina Flink (s), Sigge Godin
(fp) och Johnny Ahlqvist (s).

Reservationer

1. Avstängningsreglerna (mom. 7 — motiveringen)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”De nuvarande” och slutar
med "utskottet motionen” bort ha följande lydelse:

En översyn av reglerna om avstängning av arbetstagare som frivilligt
slutar sin anställning har tidigare begärts av moderata samlingspartiet. Med
tillfredsställelse kan därför konstateras att dessa regler nu skall tas upp i det
utredningsarbete regeringen har beslutat i form av en kartläggning av det
frivilliga slutandet av anställningar. Som bakgrund anges i direktiven att
det frivilliga slutandet är oroväckande högt i vissa arbetslöshetskassor.

Kartläggningen är avsedd att ligga till grund för de åtgärder utredningen
kan Finna påkallade.

Som tidigare redovisats begärs i motion 1984/85:901 av Sten Andersson
(m) att regeringen skall lägga fram förslag till konkreta regeländringar vid
frivilligt slutande. I det läge som uppstått med de nya utredningsdirektiven
kan det vara rimligt att man avvaktar genomförandet av det kartläggningsarbete
som förutsätts komma till stånd och ser vilka slutsatser som kan dras
av detta. Med hänsyn härtill är det nu inte behövligt med något initiativ från
riksdagens sida med anledning av motionen.

2. Medlemskap i arbetslöshetskassorna (mom. 8)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Av denna”
och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Av bestämmelserna i lagen om arbetslöshetsförsäkring (55 §) följer att
var och en som arbetar inom en arbetslöshetskassas verksamhetsområde

har rätt att bli medlem i kassan utan att samtidigt vara fackligt ansluten. 14

Emellertid har det i praktiken visat sig att arbetstagare som inte är medlem- AU 1985/86:2
mar i en facklig organisation kan få avsevärda svårigheter att vinna medlemskap
i kassan. Likaså är servicen till dessa medlemmar många gånger
otillräcklig.

De praktiska svårigheter som uppkommer exemplifieras i den aktuella
motionen 1984/85:1462 av Sven-Erik Nordin m. fl. (c, m, fp) med dess krav
på att särskilda anmälningsblanketter skall tillhandahållas dem som vill bli
kassamedlemmar utan samtidig facklig anslutning och på föreskrifter som
säkrar att sådana ansökningar handläggs inom rimlig tid av kassorna. Ett
annat exempel är att ansökningsblanketter endast kan fås efter personligt
besök på kassan, vilket särskilt drabbar dem som bor på annan ort. I utredningsdirektiven
nämns ett fjärde problem, nämligen de administrationsavgifter
som tas ut av dem som inte betalar sina avgifter kollektivt, dvs. de icke
fackligt anslutna medlemmarna. Att direktiven bara berör sistnämnda fråga
är inte till fyllest. Det borde vara ett allmänt intresse att så många som
möjligt är medlemmar i arbetslöshetskassorna. Eftersom deras verksamhet i
stort sett helt finansieras av allmänna medel, borde det vara ett oavvisligt
krav att alla arbetstagare behandlas på ett likvärdigt sätt. Vid utredningsarbetet
bör övervägas de åtgärder som kan vidtas så att denna princip får
genomslag i den praktiska hanteringen av försäkringssystemet. Vad utskottet
anfört med anledning av motionen bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande medlemskap i arbetslöshetskassorna
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1462 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Utförsäkring (mom. 9)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Enligt en”
och slutar med ”motion 1984/85:776” bort ha följande lydelse:

Om man vill komma till rätta med det ökande problemet med utförsäkringarna
krävs att det kommer till nya jobb. Det förutsätter i sin tur planerade
åtgärder för att bygga ut både industrin och den offentliga sektorn eller
med andra ord en politik för att sätta folk i arbete som sedan länge har
förespråkats av vänsterpartiet kommunisterna.

1 avvaktan på att en sådan politik genomförs är det ett steg framåt att de som
hotas av utförsäkring numera kan få beredskapsarbete och därmed undgå
situationen att bli utan arbetslöshetsersättning. Det är att märka att den
arbetstagare som riskerar utförsäkring själv måste begära att bli anvisad
beredskapsarbete. Det borde vara en rimligare ordning att det är arbetsförmedlingen
som tar initiativet och erbjuder sådant arbete i syfte att förebygga
utförsäkring. Detta förutsätter att förmedlingen har beredskapsarbete att
anvisa i varje aktuellt fall. För att underlätta för förmedlingen och därmed
för samhället att infria garantin mot utförsäkring bör deltagande i arbetsmarknadsutbildning
jämställas med förvärvsarbete fullt ut, dvs. utan den

begränsning till två månader som nu gäller. En förändring av det slaget av 15

arbetsvillkoret bör kunna genomföras utan den utredning som förutskickas AU 1985/86:2
i regeringens direktiv för översynen av arbetslöshetsersättningarna. Om det
skulle inträffa i ett enskilt fall att varken beredskapsarbete eller arbetsmarknadsutbildning
kan anvisas bör arbetstagaren tillerkännas arbetslöshetsersättning
under förlängd tid. För den ersättning som utges i sådana fall bör
kassorna få full kostnadskompensation från staten.

Det föreslås dels att riksdagen ansluter sig till de ovan angivna riktlinjerna
för att garantera beredskapsarbete åt var och en som hotas av utförsäkring,
dels att riksdagen av regeringen begär förslag till erforderliga författningsändringar
beträffande ersättningsrätten och arbetsmarknadsutbildningen
i nu berörda hänseenden.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:776 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Företagares rätt till ersättning (mom. 1)

Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom (m), Charlotte
Branting (fp), Sonja Rembo (m), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) och Sigge
Godin (fp) anför:

Under den pågående behandlingen av detta utskottsärende har regeringen
presenterat direktiv för en ny utredning om ersättningarna vid arbetslöshet.

För oss har det länge stått klart att det är nödvändigt med en översyn av det
nuvarande ersättningssystemet. Vi har under de senare åren vid ett flertal
tillfällen tagit initiativ för att i skilda hänseenden få en sådan översyn till
stånd. I och för sig är det alltså bra att regeringen nu startar ett utredningsarbete
beträffande arbetslöshetsersättningarna. Som vi ser det hade det dock
varit önskvärt med ett bredare grepp på ämnet än det som tas i de nya
direktiven. Dessa synes innebära att man håller fast vid det nuvarande
systemet för ersättningarna med en uppdelning på en frivillig försäkring
och ett kompletterande stöd, KAS, på en väsentligt lägre nivå för de icke
försäkrade.

Vi menar att man på sikt måste tänka sig en övergång till en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Det finns skäl att påminna om att när ALF-utredningen
fick i uppdrag att utforma en sådan försäkring så rådde det en bred
politisk enighet om behovet av en sådan reform. Genomförandet av utredningens
förslag har hittills fått anstå av kostnadsskäl, men ekonomiska
svårigheter kan inte undanskymma det faktum att reformbehovet kvarstår.

Fortfarande är det många som helt saknar ekonomiskt stöd vid arbetslöshet
och sålunda är hänvisade till socialhjälp eller endast har rätt till det begränsade
skydd som KAS kan ge. Särskilt gäller detta om kvinnor och ungdomar.
16

Enligt vår mening borde tanken på en allmän arbetslöshetsförsäkring på 1985/86 '2

nytt ha aktualiserats i samband med det nya utredningsarbetet. En sådan
försäkring skulle ge ett grundskydd på en rimlig nivå med möjlighet att
bygga på med avtalsenliga eller enskilt tecknade försäkringar. Här kan
erinras om den möjlighet till frivillig påbyggnad av den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen
som temporärt gällde under år 1982 på initiativ av den
dåvarande center- och folkpartiregeringen.

En allmän arbetslöshetsförsäkring skulle även lösa några av de frågor
som aktualiserats från vårt håll men som i regeringens direktiv behandlas
knapphändigt eller inte alls. Vi tänker bl. a. på ersättningsrätten för företagare,
den olösta frågan om vård av egna barn i hemmet skall vara kvalificerande
för ersättning samt ersättningsproblem för gränsarbetare som kan
finnas kvar även efter den förestående nya nordiska överenskommelsen om
ersättningarna vid arbetslöshet.

Slutligen vill vi ta upp frågan om formen för utredningsarbetets bedrivande.
Regeringen har valt att överlåta det förestående arbetet på en ensamutredare.
Detta är förvånande. Med hänsyn till frågornas i vissa fall kontroversiella
natur hade det varit naturligt att förankra utredningsarbetet och
dess resultat i en parlamentariskt sammansatt kommitté.

2. Företagares rätt till ersättning (mom. 1)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anför:

Regeringen har i dagarna fastställt direktiv för den länge aviserade utredningen
om ersättningarna vid arbetslöshet. Det nuvarande ersättningssystemet
är krångligt, och man kan ha förståelse för att det behöver ses över från
tekniska och administrativa utgångspunkter. Huvudfrågorna för utredningen
är emellertid ersättningsnivåerna i systemet, finansieringen — inkl.
frågan om medlemsavgifterna — och karensdagarna. Om dessa stora reformer
sägs tämligen genomgående att de skall finansieras inom ramen för
nuvarande kostnader för arbetslöshetsersättningarna. Detta framstår som
en närmast olöslig uppgift för utredaren. Det kan sålunda befaras att utredningsarbetet
får till funktion att under de närmast följande åren vara en
förevändning för att skjuta upp angelägna förbättringar av ersättningarna
vid arbetslöshet. Detta kan inte godtas. Särskilt gäller det om de redan
alltför låga ersättningsbeloppen från arbetslöshetsförsäkringen och KAS.

Dessa måste kunna kraftigt förstärkas utan hinder av att utredning pågår.

Direktiven för den nya utredningen om ersättningarna vid
arbetslöshet

Beslut vid regeringssammanträde 1985-11-07
Departementschefen, statsrådet Leijon, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda vissa frågor som
rör arbetslöshetsersättningen.

Utredaren bör bl. a.

— föreslå ett system för hur behovet av höjningar av dagpenningen skall
bedömas i framtiden,

— bedöma om det går att införa ett system med enhetligare avgifter för alla
medlemmar i arbetslöshetskassorna och redovisa hur ett sådant system i så
fall skall utformas,

— pröva möjligheten att fördela kostnaderna för arbetslöshetsersättning på
ett sådant sätt att medlen från arbetsgivaravgifterna kan utnyttjas bättre
samt dessutom undersöka alternativa finansieringsformer,

— beräkna vad det skulle kosta att avskaffa den karenstid som gäller i
arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS)
samt redovisa hur en sådan reform skulle kunna finansieras inom nuvarande
kostnadsramar för arbetslöshetsersättning,

— föreslå vilka pensioner som bör påverka rätten till arbetslöshetsersättning
samt bedöma om de s. k. 58,3-årsavgångarna och liknande uppgörelser
är förenliga med de värderingar som ligger till grund för rätten till
arbetslöshetsersättning,

— föreslå åtgärder så att ombytessökande i begränsad utsträckning skall
behöva arbetslöshetsersättning, samt

— föreslå åtgärder för att göra administrationen av KAS effektivare och
mindre resurskrävande.

Arbetet bör bedrivas skyndsamt och vara avslutat senast den 1 maj 1987.

Bakgrund

Nuvarande system för ersättning vid arbetslöshet bygger på inkomstbortfallsprincipen
och infördes år 1974 (prop. 1973:56, InU 23, rskr 251). En
parlamentarisk utredning — ALF-utredningen — genomförde under senare
hälften av 1970-talet en ingående genomgång av arbetslöshetsförsäkringen
och KAS. Utredningen avgav betänkandet (SOU 1978:84) Allmän arbetslöshetsförsäkring.
Mot bakgrund av bl. a. utredningens förslag har vid
skilda tillfällen reformer genomförts i de båda stödformerna.

Under de år som har gått sedan det nuvarande systemet infördes har
omfattande förändringar skett såväl på arbetsmarknaden som i ekonomin i
sin helhet. Som en följd av internationell ekonomisk nedgång i kombination
med strukturförändringar inom svenskt näringsliv och obalans i statens
finanser ökade arbetslösheten snabbt under slutet av 1970-talet. Även 19

AU 1985/86:2
Bil.

om en förbättring har skett under de senaste åren kvarstår omfattande pro- AU 1985/86:2
blem på arbetsmarknaden.

Ril

Genom denna utveckling har kostnaderna för de kontanta ersättningar- D1‘-

na vid arbetslöshet kommit att utgöra en allt större andel av utgifterna för
arbetsmarknadspolitiken. Budgetåret 1975/76 uppgick denna andel till ca
10 % och den har därefter ökat för att under innevarande budgetår utgöra
drygt 30 % av utgifterna. Ökningen beror bl. a. på en ökad arbetslöshet och
att den genomsnittliga ersättningstiden för varje ersättningstagare har ökat.

År 1974 var den genomsnittliga ersättningstiden för medlemmarna i de
erkända arbetslöshetskassorna ca 60 dagar. År 1984 hade den ökat till 72
dagar. För vissa grupper har de förlängda arbetslöshetstiderna inneburit att
de under långa perioder har varit hänvisade till arbetslöshetsersättning som
enda inkomstkälla.

För att bryta utvecklingen mot allt längre arbetslöshetsperioder där den
enskildes val har begränsats till kontant ersättning har arbetsmarknadspolitiken
under senare år inriktats mot direkta sysselsättningsskapande åtgärder
och aktiva insatser för att underlätta placeringen i arbete — den s. k.
arbetslinjen. I detta syfte har nya åtgärder införts, såsom ungdomslagen och
rekryteringsstöden. Inom arbetsmarknadsverket genomförs nu det s. k. serviceprogrammet
som bl. a. skall förbättra servicen till arbetssökande och
arbetsgivare. Platsförmedlingen skall göras effektivare och förutsättningarna
att stödja arbetshandikappade och långtidsarbetslösa till ett arbete skall
förbättras.

Arbetslöshet innebär kostnader som måste bäras gemensamt i samhället.

Aktiva insatser för att stödja de arbetssökande till att finna ett arbete måste
kombineras med en ekonomisk trygghet för den enskilde. Ersättningen vid
arbetslöshet utgör grunden härför och skall så göra också i framtiden.

Till följd av den högre arbetslösheten, har statens kostnader för statsbidragen
till de erkända arbetslöshetskassorna ökat under de senaste tio åren.

I nominella tal har utgifterna stigit från 543 milj. kr. år 1974 till 6 102 milj.
kr. budgetåret 1984/85. Förändringen förklaras förutom av arbetslöshetsnivån
också av de förlängda arbetslöshetstiderna och anpassning av ersättningsnivåerna,
men också av att statsbidragen successivt har förbättrats.

Till följd av de ökade kostnaderna har arbetsmarknadsavgiften, dvs. den
arbetsgivaravgift som skall finansiera bl. a. statsbidragen, behövt höjas vid
flera tillfällen. Det ekonomiska utrymmet för reformer är nu starkt begränsat.
Mot denna bakgrund bör olika vägar för finansieringen av en för den
enskilde betryggande arbetslöshetsförsäkring studeras.

I skilda sammanhang har förts fram krav på ändringar i reglerna för
arbetslöshetsersättningen. Det gäller bl. a. frågor såsom karensvillkoret,
pensionsavdragsregler och möjligheten att delta i utbildning med bibehållen
arbetslöshetsersättning.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att en särskild utredare
tillkallas för att utreda vissa frågor rörande arbetslöshetsersättningen.

Jag kommer i det följande att gå igenom de huvudfrågor som bör utredas.

Ersättningsnivån

När den nu gällande lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring trädde i
kraft den 1 januari 1974 fastställdes den högsta dagpenningen i försäkringen
till 130 kr. Dagpenningen blev samtidigt skattepliktig och pensionsgrundande.
Därefter har dagpenningen höjts flera gånger och den är för närvarande
315 kr. Denna ersättningsnivå gäller sedan den 1 juli 1985. Utgångspunkten
för ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen är att den skall 20

utgöra en kompensation för ett inkomstbortfall. Dagpenningens storlek är
således relaterad till en tidigare inkomst.

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation,
Centralorganisationen SACO/SR och Arbetslöshetskassornas Samorganisation
(SO) har i skrivelse den 11 oktober 1984 bl. a. anfört att det är angeläget
med klara regler för hur höjningar av arbetslöshetsersättningen skall
beräknas. Organisationerna har därför hemställt att en arbetsgrupp tillsätts
för att utreda vilket statistiskt underlag som bör användas vid kommande
höjningar.

För närvarande höjs inte dagpenningen med någon automatik utan varje
höjning prövas för sig. Flänsyn tas då till pris- och löneutvecklingen men
också till det statsfinansiella läget.

Den särskilde utredaren skall redovisa ett system för hur behovet av höjningar
av dagpenningen skall bedömas. Utredaren skall därvid utgå ifrån
att behovet av varje höjning skall prövas särskilt utan knytning till något
index.

Medlemsavgifterna

De erkända arbetslöshetskassorna får ta ut avgifter av sina medlemmar för
de kostnader som inte kan täckas på annat sätt. Avgifterna fastställs särskilt
för varje kassa och varierar för närvarande mellan 48 och 660 kr. per år och
medlem. Nivån på avgiften styrs av flera faktorer, såsom arbetslöshetens
omfattning i kassan i fråga, dagpenningnivån och fondbildningen i kassan.
Varje arbetslöshetskassa är enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring skyldig
att bygga upp en fond av medel som reserv genom vilken avgifterna kan
utjämnas mellan år med låg och år med hög arbetslöshet. Så länge fonden
inte uppgår till den nivå som föreskrivs i lagen måste kassan avsätta medel
till fonden. Dessa medel kommer främst från medlemsavgifter, vilka kommer
att ligga på en förhållandevis hög nivå så länge fonduppbyggnaden
pågår.

De stora skillnaderna i nivån på medlemsavgifterna mellan de olika kassorna
kan ur många synpunkter upplevas som orättvisa, särskilt som skillnaderna
inte enbart är betingade av olikheter i kompensationsnivå utan
också är beroende av arbetslöshetsrisken.

Den särskilde utredaren skall pröva om det går att införa ett system med
enhetligare avgifter för alla medlemmar i arbetslöshetskassorna. Utredaren
skall därvid pröva om en sådan ordning är lämplig med hänsyn till kassornas
rätt att själva bestämma sina avgifter och medlemmarnas krav att kassornas
verksamhet drivs rationellt för att hålla nere avgifterna. Om utredaren
finnér det möjligt att införa enhetligare medlemsavgifter skall han pröva
om avgifterna lämpligen skall fastställas till ett visst belopp eller till en
viss procentuell andel av inkomsten. Utredaren skall också pröva hur ett
system för s. k. administrationsavgifter, som nu tas ut av medlemmar, för
vilka medlemsavgift inte erläggs kollektivt, bör vara utformat. Enhetligare
avgifter kommer att kräva ingrepp i de nu gällande reglerna för statsbidrag
och fondbildning. Utredaren skall i sitt förslag redovisa de ändringar i
dessa avseenden som bedöms nödvändiga för införandet av enhetligare
medlemsavgifter. Förslaget får inte innebära att de totala kostnaderna för
statsbidragen till arbetslöshetskassorna ökar.

Utredaren skall i detta sammanhang se över reglerna för fondbildning
och behovet av fonder hos arbetslöshetskassorna. En fråga som därvid skall
granskas särskilt är möjligheterna att begränsa behovet av fonder genom
ändringar i ordningen för utbetalning av statsbidrag till kassorna. En annan

fråga som bör studeras i detta sammanhang är möjligheten att vid behov
frigöra medel ur fonderna då utbetalningsbehoven överstiger en förutsedd
nivå. Möjligheten till sådan flexibilitet är bl. a. beroende av hur fondmedlen
är placerade.

Finansieringen

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras huvudsakligen genom statsbidrag.
Dessa bidrag finansieras i sin tur till dels 35 % med medel som anvisas över
statsbudgeten, dels 65 % med en arbetsgivaravgift enligt lagen (1982:691)
om socialavgifter. Arbetsgivaravgiften, den s. k. arbetsmarknadsavgiften,
uppgår fr. o. m. den 1 juli 1985 till 1,586% av arbetsgivarens lönesumma.
Genom avgiften finansieras även 65 % av kostnaderna för KAS och utbildningsbidrag
vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering
(Ami). Fördelningen mellan anslags- och avgiftsmedel, den s. k. fördelningsnyckeln,
fastställs av riksdagen.

Kostnaderna för statsbidragen till arbetslöshetskassorna påverkas kraftigt
av även små ändringar i arbetslösheten. Vid låg arbetslöshet bland kassamedlemmarna
behöver inte samtliga de medel som betalas in genom arbetsmarknadsavgiften
utnyttjas utan delar kommer att fonderas. Vid hög
arbetslöshet blir förhållandet det motsatta. Genom att fördelningsnyckeln
är fast kan inte en eventuell brist på arbetsgivaravgiftsmedel kompenseras
genom motsvarande tillskott av anslagsmedel. I stället måste medel till den
andel som skall finansieras med arbetsmarknadsavgiften lånas från annan
inkomsttitel. Dessa medel skall sedan återbetalas med framtida inflytande
arbetsgivaravgifter.

Den särskilde utredaren skall undersöka möjligheterna att införa ett system
med en rörlig fördelningsnyckel, som möjliggör ett maximalt utnyttjande
av avgiftsmedlen samtidigt som olägenheten med lån från annan
inkomsttitel undviks. Utredaren skall redovisa hur ett sådant system påverkar
bedömningen på kort och lång sikt av behovet av anslagsmedel för
arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag.

Som jag nyss har nämnt finansieras KAS och utbildningsbidragen till
35 % över statsbudgeten och till 65 % genom arbetsmarknadsavgiften. Under
senare år har kostnaden för statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen
uppgått till i stort sett samma nivå som inkomsterna genom arbetsmarknadsavgiften.
Utredaren bör mot denna bakgrund också studera för- och
nackdelarna som skulle vara förenade med att bekosta statsbidragen till
arbetslöshetsförsäkringen enbart genom arbetsgivaravgifter.

Inom ramen för ett helt avgiftsfinansierat system ryms problem som rör
bl. a. möjligheterna att klara ekonomiska påfrestningar vid t. ex. konjunkturnedgångar,
omfattande strukturella förändringar m. m. En utgångspunkt
i utredarens arbete med denna fråga skall vara att det i ett sådant
system bör skapas en medelsreserv för att klara toppar i utbetalningarna av
ersättning utan att uttaget av arbetsgivaravgifter behöver ändras eller andra
medel skjutas till. I likhet med vad som nu gäller bör en viss del av kostnaderna
finansieras genom medlemsavgifter. Dessa bör vara så enhetliga som
möjligt för samtliga medlemmar. En beräkning skall göras av vilken nivå på
arbetsmarknadsavgiften eller på en motsvarande ny avgift som bör gälla
både i inledningsskedet och på lång sikt. Utredaren skall i detta sammanhang
också redovisa hur övriga verksamheter som nu finansieras i samma
ordning som arbetslöshetsförsäkringen, dvs. KAS och utbildningsbidragen,
bör finansieras om kostnaderna för försäkringen täcks helt genom
avgifter.

Karensvillkoret

AU 1985/86:2

Innan ersättning får betalas ut första gången skall den arbetslöse fullgöra en 33
karenstid om fem dagar. Karens behöver bara fullgöras en gång per ersättningsperiod.
För den som är arbetslös endast en kort tid innebär karenstiden
en kraftig minskning av den genomsnittliga kompensationsnivån, medan
effekten inte blir lika påtaglig vid långtidsarbetslöshet. SO har i flera
framställningar begärt att karenstiden skall avskaffas.

Den särskilde utredaren skall beräkna kostnaderna för ett avskaffande av
karenstiden både i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och KAS samt redovisa
hur en sådan reform skulle kunna finansieras inom ramen för de nuvarande
kostnaderna för arbetslöshetsersättningarna. Det står utredaren fritt
att i detta arbete pröva andra lösningar än att helt avskaffa karenstiden.

Förslag i denna fråga bar vara så utformade att de inte strider mot den
grundläggande principen att arbetslöshetsersättningen utgör ett stöd för
den som ofrivilligt har drabbats av arbetslöshet. Jag återkommer strax till
frågan om frivilligt slutande.

Pensioner m. m.

Den som uppbär ålderspension före fyllda 65 år kan få ersättning från
arbetslöshetskassa eller KAS. Arbetslöshetsersättningen minskas med pensionen
enligt en särskild pensionsavdragstabell och är pensionen tillräckligt
hög bortfaller ersättningen helt. Likaså bortfaller rätten till ersättning
från arbetslöshetskassa helt om ålderspensionen utgår med en tjänstetidsfaktor
som uppgår till 0,8 eller mer och pensionen utgår på grund av förvärvsarbete.

Under senare år har antalet tjänstepensioneringar ökat kraftigt. Nya typer
av pensioner har tillkommit, som inte fanns när de nu gällande pensionsavdragsreglerna
fastställdes. Jag tänker bl. a. på delpensionen. Olika
kombinationer av pension och deltidsarbete blir allt vanligare.

Sammantaget innebär denna utveckling att de nu gällande pensionsreglerna
i arbetslöshetsförsäkringen och KAS bör ses över. Den särskilde
utredaren skall föreslå vilka pensioner som bör påverka rätten till ersättning.
Även i fortsättningen bör den principen gälla att endast pensioner
som har samband med förvärvsarbete skall påverka ersättningsrätten. Utredaren
skall belysa konsekvenserna för de enskilda av ett helt slopande av
rätten till arbetslöshetsersättning i samband med sådana pensioner. Som
alternativ skall utredaren föreslå de ändringar i de nu gällande reglerna som
utvecklingen inom pensionsområdet bör föranleda. Utredaren skall därvid
överväga om bestämmelsen om tjänstetidsfaktor, vid vilken ersättningsrätten
bortfaller, är lämpligt utformad bl. a. med hänsyn till konstruktionen av
tjänstepensioner inom den enskilda sektorn.

Utredaren skall vid sitt arbete med detta alternativ utgå ifrån att förslag
till nya eller ändrade bestämmelser skall vara så utformade att över- och
underkompensationseffekter undviks. Vidare skall en förutsättning för ersättningsrätt
vara att pensionstagaren verkligen söker och är beredd att anta
arbete. De nuvarande bestämmelsernas utformning har skapat en ordning
med ett antal pensionstagare som ofta av endast formella skäl är anmälda
som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Utredaren skall föreslå åtgärder
för att bryta detta.

En fråga som inte direkt gäller pensionsreglerna men som har samband
med pensionsavgångar är de under senare år allt vanligare avgångarna av
äldre arbetstagare, som har uppnått minst 58,3 års ålder. Vid driftinskränkningar
förekommer det att arbetsgivare och fack kommer överens om un- 23

dantag från turordningsreglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd, AU 1985/86:2

som innebär att äldre arbetskraft lämnar företaget först. Avsikten är att
dessa äldre arbetstagare skall sluta vid 58,3 års ålder för att därefter uppbä- Sli ra

kassaersättning i 450 dagar. Ersättningstiden är beräknad så att den upphör
strax efter det att arbetstagaren fyller 60 år. Vederbörande kan då efter
utförsäkringen ansöka om förtidspension på arbetsmarknadsmässiga
grunder. Numera måste sådana uppgörelser godkännas av den centrala
fackliga organisationen. Hela detta förfarande innebär att arbetsgivaren
och facket träffar uppgörelse om förmåner som de inte disponerar över.

Vidare förutsätter uppgörelserna många gånger att arbetstagarna under den
tid som de uppbär arbetslöshetsersättning inte skall erbjudas arbete. Merparten
av dessa arbetstagare är därför anmälda på arbetsförmedlingen utan
att vara reellt arbetssökande.

Den särskilde utredaren skall pröva om uppgörelser av denna eller liknande
slag är förenliga med de värderingar som ligger till grund för de
allmänna villkoren för arbetslöshetsersättning. Utredaren skall med utgångspunkt
från sitt ställningstagande i denna fråga föreslå de eventuella
åtgärder som bedöms nödvändiga för att befästa arbetslöshetsersättningens
ställning som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument. Det grundläggande
kravet att den som gör anspråk på ersättning skall vilja och kunna ta arbete
skall kvarstå oförändrat.

Utredaren skall om möjligt samordna sitt arbete med denna fråga med
den tidigare tillsatta kommittén för översyn av vissa frågor inom den allmänna
pensioneringen (Dir. 1984:42), som mot bakgrund av 58,3-årsavgångarna
har fått i uppdrag att pröva frågan om frivilliga avgångar från
arbetsmarknaden före den ordinarie pensionsåldern. En utgångspunkt för
den kommitténs arbete med denna fråga är att ett system med frivilliga
avgångar inte kan bygga på att samhället tar kostnadsansvaret.

Frivilligt slutande

Den som slutar sitt arbete frivilligt kan bli avstängd från arbetslöshetsersättning
om han eller hon inte har en giltig anledning till sitt handlande. Avstängningstiden
är normalt 20 ersättningsdagar. Den som vid upprepade
tillfällen har slutat ett arbete frivilligt utan giltig anledning kan bli avstängd
intill dess han eller hon har utfört förvärvsarbete under 20 dagar. För den
enskilde kan det många gånger finnas tvingande skäl att sluta ett arbete, det
kan t. ex. gälla hälsoskäl eller underlåtenhet från arbetsgivarens sida att
fullgöra sina lag- eller avtalsenliga förpliktelser. Även i fortsättningen bör
dessa möjligheter att sluta ett arbete utan att bli avstängd från ersättning stå
öppna för den enskilde. Kostnaden för en enskild kassamedlem för att sluta
ett arbete utan giltig anledning motsvarar således i normalfallet ca en månadslön.

Någon möjlighet att tvinga en arbetstagare att stanna kvar i en anställning
finns inte och bör inte heller finnas. En fri och rörlig arbetsmarknad
förutsätter att människor har rätt att sluta sina arbeten och söka sig till
andra som passar dem bättre. Denna rätt måste emellertid vara förenad
med ett ansvar för att arbetsbytet inte innebär onödigt långa arbetslöshetsperioder
med ersättning.

Det helt dominerande antalet ombytessökande på den svenska arbetsmarknaden
har försäkrat sig om ett nytt arbete innan han eller hon slutar
och att det nya arbetet skall påbörjas inom relativt kort tid. Samtidigt kan
konstateras att i vissa arbetslöshetskassor är andelen frivilligt slutande oroväckande
hög.

Den särskilde utredaren skall kartlägga omfattningen av det frivilliga 24

slutandet i arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Utredaren skall med ut- AU 1985/86:2
gångspunkt i kartläggningen föreslå eventuella åtgärder. Dessa kan beroende
på resultaten riktas mot såväl arbetsgivare som arbetstagare. Bil.

Administrationen av KAS

Administrationen av KAS handhas av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och
riksförsäkringsverket. Prövningen av ansökningar om stöd sker hos länsarbetsnämnderna
och utbetalningar av stödet sker genom försäkringskassorna.

Sedan flera år tillbaka pågår ett arbete med att se över om det finns
arbetsuppgifter inom arbetsmarknadsverket som helt eller delvis kan slopas
eller föras över till annan huvudman. AMS-kommittén (A 1981:02) har
bl. a. haft till uppgift att göra en sådan översyn. Syftet har varit att begränsa
arbetsmarknadsverkets ansvar för arbetsuppgifter som inte i första hand är
arbetsmarknadspolitiska. AMS-kommittén har inte tagit ställning till arbetsmarknadsverkets
delansvar för administrationen av KAS.

Den prövning av K AS-ärenden som sker hos länsarbetsnämnderna är till
övervägande del av rent teknisk natur. De arbetsmarknadspolitiska bedömningar
som sker begränsar sig huvudsakligen till frågan om sökanden står
till arbetsmarknadens förfogande eller om ett avvisat arbete är lämpligt
eller om sökanden har haft en giltig anledning att sluta ett arbete.

Administrationen av KAS tar i anspråk betydande resurser inom arbetsmarknadsverket.
Inom verket har genomförts ett arbete med att göra verksamheten
effektivare och mindre resurskrävande bl. a. genom utnyttjande
av ADB-teknik. För närvarande pågår införandet av nya rutiner m. m. i
detta syfte. Den särskilde utredaren skall pröva om det är möjligt att ytterligare
förenkla hanteringen av KAS-ärenden för att frigöra resurser inom
arbetsmarknadsverket till platsförmedlande uppgifter. Som ett alternativ
till nuvarande ordning skall utredaren pröva möjligheterna att föra över
delar av arbetsmarknadsverkets ansvar för administration av KAS till någon
annan nu existerande eller ny huvudman. Utredaren skall därvid utgå
ifrån att verkets befattning med KAS-ärenden skall begränsas till vad som
gäller i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Vid valet av huvudman står det
utredaren fritt att pröva organisatoriska lösningar utanför existerande institutioner.
Utredaren skall dock redovisa förslag om hur den administration
av KAS, som förs bort från arbetsmarknadsverket, skulle kunna inordnas i
försäkringskassornas verksamhet eller överlåtas på SO. Samorganisationen
har i skrivelse till regeringen den 25 augusti 1983 erbjudit sig att ta över
administrationen av KAS.

Utredaren skall redovisa vilka resurser som kan frigöras inom arbetsmarknadsverket
om KAS-administrationen tas bort och hur verksamheten
hos en ny huvudman skulle kunna finansieras inom ramen för dessa resurser
eller till en lägre kostnad samt vilka konsekvenser i övrigt övertagandet
kan få för den nye huvudmannen. Konsekvenserna för den personal som
nu sysselsätts med dessa uppgifter inom arbetsmarknadsverket skall också
belysas. En tidsplan för ett eventuellt överförande av verksamheten skall
presenteras.

Utredaren skall i denna fråga samråda med AMS, statskontoret, riksförsäkringsverket
och SO.

Vissa andra frågor

Inom vissa branscher, t. ex. inom trädgårdsnäringen och turismen, förekommer
säsongarbete i betydande omfattning. De arbetstagare som syssel- 25

sätts i säsongarbete har ofta inget annat arbete mellan säsongerna och har ej AU 1985/86:2

heller någon form av lön under uppehållen. För många säsongarbetare

utgör arbetslöshetsersättning inkomsttryggheten mellan säsongerna. Ge- Bil.

nom att de i hög grad utan formella avtal är eller anser sig tillförsäkrade

fortsatt arbete när den nya säsongen börjar är de ofta mindre motiverade att

acceptera erbjudanden om andra arbeten som inte tidsmässigt passar med

säsongarbetet. För arbetsförmedlingen innebär detta svårigheter att mer

varaktigt lösa dessa arbetssökandes sysselsättningssituation.

AMS har enligt lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd
möjlighet att genom föreskrifter begränsa ersättningsrätten
för säsongarbetare om särskilda skäl föreligger. Sådana begränsande föreskrifter
har meddelats i endast ringa omfattning.

Den särskilde utredaren skall kartlägga omfattningen av säsongarbete
inom olika branscher och hur stor andel av de säsongarbetande som får
arbetslöshetsersättning under uppehåll mellan säsongerna. Utredaren skall
föreslå en ordning som generellt reglerar ersättningsrätten för dessa arbetstagare.
För många säsongarbetande kan säsongarbetet vara det enda realistiska
alternativet och ur samhällets synpunkt bör detta inte omöjliggöras.

Som en utgångspunkt skall vid arbetet med denna fråga gälla att säsongarbetare
inte skall vara uteslutna från ersättningsrätt under uppehåll men att
full ersättningsrätt skall vara förenad med krav på arbetsutbud som möjliggör
en varaktig placering i arbete. Utredaren skall därvid också överväga
åtgärder som ökar arbetsgivarens ansvar för att begränsa omfattningen av
säsonganställningar.

Ett annat problem av likartad karaktär är de personer som vill kombinera
arbetslöshetsersättning med annan sysselsättning. Särskilt vanligt är att en
arbetssökande vill delta i utbildning eller starta någon form av egen företagsverksamhet
under arbetslösheten. De nuvarande reglerna är mycket
restriktiva när det gäller sådana kombinationer. Den särskilde utredaren
skall pröva om den gällande ordningen bör bestå eller om skilda, ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt värdefulla sysselsättningar, i ökad utsträckning
skall kunna kombineras med arbetslöshetsersättning. En generösare attityd
i detta avseende får dock inte innebära eftergifter i fråga om kravet på att stå
till arbetsmarknadens förfogande.

Utredaren skall i detta sammanhang också pröva vägar inom arbetslöshetsersättningarnas
ram som i ökad utsträckning medverkar till att deltidsarbetande
med arbetslöshetsersättning kan placeras i arbete som motsvarar
deras arbetsutbud. Utredaren skall härvid utgå ifrån att eventuella åtgärder
inte skall vara av samma karaktär som den nyligen avskaffade begränsningsregeln
vid deltidsarbete (den s. k. 50-dagarsregeln).

Vid prövningen av om den som söker ersättning uppfyller det s. k. arbetsvillkoret
får både i arbetslöshetsförsäkringen och KAS två månader av
genomgången arbetsmarknadsutbildning jämställas med arbetad tid. Resterande
tre månader av arbetsvillkoret måste fullgöras genom arbete.

Den särskilde utredaren skall pröva det lämpliga i att arbetsvillkoret kan
fullgöras helt genom arbetsmarknadsutbildning. Frågor som därvid bör
övervägas är om en sådan ordning bör gälla generellt eller endast avse vissa
grupper, t. ex. ersättningstagare som hotas av utförsäkring. Utredaren skall
beräkna kostnaderna för en sådan reform och redovisa hur kostnaderna
skulle kunna Finansieras inom ramen för de nuvarande kostnaderna för
arbetslöshetsersättning.

Den som uppbär arbetslöshetsersättning fyller i s. k. kassa- eller deklarationskort
dag för dag i om han eller hon är arbetslös, arbetar eller av någon
anledning är förhindrad att arbeta. Genom att underteckna kortet försäkrar

ersättningstagaren att uppgifterna i kortet är riktiga. På kortet bekräftar 26

arbetsförmedlingen genom besöksstämpel att den arbetssökande har be- AU 1985/86:2
sökt förmedlingen i föreskriven ordning. Kortet ligger sedan till grund för
utbetalningen av ersättning till den enskilde. Bil.

Normalt finns det inte någon anledning att ifrågasätta om uppgifterna i
kortet är riktiga. Det förekommer dock att arbetslöshetsersättning betalas
ut felaktigt på grundval av oriktiga uppgifter i korten. För den som uppbär
KAS kan försäkringskassan innan utbetalning sker göra en viss kontroll att
stöd inte betalas ut för dagar för vilka t. ex. sjukpenning har utgått. Denna
möjlighet har inte arbetslöshetskassorna. Ej heller har kassorna någon
egentlig möjlighet att kontrollera om medlemmen har arbetat under en dag
då han eller hon har uppgivit sig vara arbetslös.

Den särskilde utredaren skall lämna förslag till åtgärder som minskar
riskerna för felaktiga utbetalningar av arbetslöshetsersättning. De åtgärder
som föreslås bör dock inte vara så omfattande att handläggningen hos kassorna
och utbetalningen av ersättning onödigtvis fördröjs.

I lagen om arbetslöshetsförsäkring finns en mängd föreningsrättsliga bestämmelser
för arbetslöshetskassorna. Dessa bestämmelser överensstämmer
i stor utsträckning med dem som gäller för ekonomiska föreningar och i
lagtexten hänvisas i betydande omfattning till lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar. Arbetslöshetskassorna intar en självständig föreningsrättslig
ställning och är inte ekonomiska föreningar. Något sakligt skäl för
att ha en koppling mellan de båda lagarna finns inte. För närvarande pågår
inom regeringskansliet en översyn av lagen om ekonomiska föreningar med
anledning av kooperationsutredningens betänkande (SOU 1984:9) Kooperativa
föreningar. Detta översynsarbete kan förväntas leda till en helt ny
lagstiftning för bl. a. ekonomiska föreningar, vilket i princip bör föranleda
en omarbetning av lagen om arbetslöshetsförsäkring i detta avseende.

Den särskilde utredaren skall göra en redaktionell översyn av de föreningsrättsliga
bestämmelserna i lagen om arbetslöshetsförsäkring och utforma
ett förslag till lagtext som självständigt reglerar dessa frågor utan
hänvisning till annan lagstiftning.

AMS och SO har tillsatt en arbetsgrupp för att förenkla reglerna för
arbetslöshetsersättning. Den särskilde utredaren skall samråda med denna
arbetsgrupp och som egna förslag redovisa de åtgärder som arbetsgruppen
föreslår och som utredaren finner det angeläget att biträda.

Det står utredaren fritt att lägga fram förslag även i andra frågor rörande
arbetslöshetsersättning som utredaren under arbetets gång finner anledning
att ta upp.

Utredaren bör när arbetet påbörjas samt vidare under arbetets gång informera
berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd
central arbetstagarorganisation med vilken staten har eller brukar ha
avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem tillfälle att
framföra sina synpunkter. Utredaren bör vidare samråda med de myndigheter
som berörs av förslagen.

Genomförandet av uppdraget

Den särskilde utredaren bör bedriva arbetet skyndsamt och bör ha avslutat
sitt arbete senast den 1 maj 1987. Utredaren får om det befinns lämpligt avge
delbetänkande.

Som en utgångspunkt för utredarens arbete skall gälla att alla förslag som
läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser.

Det innebär att, om förslag redovisas som medför ökade utgifter, utredaren

samtidigt måste visa hur förslagen kan finansieras genom omprövningar 27

som innebär besparingar inom det direkta utredningsområdet. Även i AU 1985/86:2

övrigt gäller de direktiv (Dir. 1984:5) som har utfärdats till samtliga kommittéer
och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning. Bil.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen bemyndigar mig

att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen
(1976:119) — med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor rörande
arbetslöshetsersättning,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredaren.

Vidare hemställer jag
att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns
anslag för kommittéer m. m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes
hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)

Liber Tryck AB Stockholm 1985