Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1984/85:1

Redogörelse
1984/85:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

1 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

Redaktör: Birgitta Hallström
Omslag: Kerstin Anckers

Översättning till engelska av Summary in English: John Hogg
ISSN 0282-0560
Norstedts Tryckeri
Stockholm 1984

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I ALLMÄNNA DOMSTOLAR m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Åtal mot lagman för myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning
i samband med handläggning av dispositivt tvistemål.
Därjämte allvarlig kritik mot handläggningen i ytterligare

avseenden 21

Åtal för vårdslös myndighetsutövning mot åklagare, som åtalat en
person för brott mot sekretessbestämmelser ehuru den åtalade
gärningen inte var straffbar, samt mot domare, som fällt den tilltalade
till ansvar 69

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle) . 93

Vissa händelser 1983 inom Kalix polisdistrikt 98

Jäv för polisman vid handläggning av ärende om vårdslöshet i

trafik 116

Handläggning av ett ärende om avvisning; fråga om tillämpning av

den s. k. första asyllandsprincipen 122

Fråga om tillstånd för PLO-ledaren Yassir Arafat m.fl. att bära

vapen vid besök i Sverige 128

Vissa övriga ärenden 131

Kriminalvård

Brevgranskning på allmänt häkte 137

Placering av personer med narkotikaproblem för vård i enskilt

hem 139

Vissa övriga ärenden 145

II FÖRSVARET m. m.

Kritik mot rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren för handläggningen
av ett ärende om personalkontroll 150

Värnpliktigas rätt att hålla sammankomst på förbandet. Dagbefäls

åtgärder mot vissa skrifter 156

I samband med spaningar efter främmande undervattensverksamhet
i TöreQärden i juli 1983 omhändertog en officer en civilperson
på grund av misstanke om brott. Fråga om åtgärden hade stöd i
författning 161

lil VÅRDOMRÅDET

Socialtjänst

Åtal mot föreståndare vid servicehus för mutbrott 172

Tvångsomhändertagande av barn och ungdom - en undersökning 178
Fråga om socialnämnd som ersättning för samhällsvårdskostnad
ägt tillgodogöra sig barnpension från försäkringen för allmän till läggspension

(ATP) 183

Fråga om uttagande av straffavgift inom barnomsorgen 192

Bristfällig handläggning av ett ärende vid socialnämnd angående

yttrande till domstol i en vårdnadsfråga 198

En svensk man och hans polska hustru, som båda är bosatta här i
landet, har adopterat ett barn i Polen. Adoptionen har godkänts
här. Sedan barnavårdsutredning har inletts har adoptivföräldrarna
återfört barnet till Polen. Fråga om socialnämndens fortsatta ansvar
för barnet 204

Fråga om delgivning av beslut i biståndsärende som går sökanden

emot 207

Handläggning av ärende om bistånd; fråga bl.a. om vistelsebegreppet
211

Handläggning av ärende rörande tillstånd till anordnande av automatspel
212

Vissa övriga ärenden 215

Hälso- och sjukvård m. m.

Påföljdssystemet för personlighetsstörda lagöverträdare 218

Dokumentation av beslut och ansvar för beslut enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

(LSPV) 222

Bevakning av tid för försöksutskrivning 223

Delegation av överläkares beslutanderätt enligt 20 § lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) 224

Skyldighet för läkare att i journal anteckna omständigheter som

ligger till grund för ett hämtningsbeslut 226

Kroppsbesiktning av patienter vid narkomanvårdsenheter och av

intagna vid frivårdens behandlingscentral 227

Fråga om hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är bunden av den
materiella grund som socialstyrelsen har åberopat i anmälan angående
återkallelse av läkarlegitimation 233

Fråga om omsorgsstyrelse ägt uppbära pension för eq i pmsorgsverksamheten
förtecknad men inom sjukvården omhändertagen

patient 237

Har fråga om disciplinpåföljd för en skötare vid ett vårdhem för
utvecklingsstörda bort handläggas i arbetsrättslig eller offentlig -

rättslig ordning? Vidare fråga om beslut om disciplinpåföljd är en

nullitet på grund av brist i delegationshänseende 239

Om beslut av en förtroendenämnd 243

Socialförsäkring

Fråga om förtroendeläkare hos allmän försäkringskassa bör kontakta
intygsskrivande eller behandlande läkare, innan han yttrar
sig i försäkringsärendet. Även fråga om utlämnande av förtroendeläkarens
namn 245

Dröjsmål med omprövning i samband med besvär över försäkringskassas
beslut 247

Bristfälliga kommuniceringsrutiner i vissa sjukpenningärenden .. 249
Underlåten kommunicering. Bl. a. fråga om försäkringskassas
kommuniceringsskyldighet vid omprövning enligt 20 kap. 11 § lagen
om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 april 1982 .... 250
Beslutsmotivering i arbetsskadeärende, dels i det ursprungliga beslutet,
dels i beslut efter omprövning 253

Fråga om inhibition av försäkringskassas beslut vid kassans omprövning
av beslutet och kassans åtgärder med anledning av besvär
över beslutet efter omprövning 254

En allmän försäkringskassa har avvisat besvär såsom för sent
anförda utan att utreda när den försäkrade fått del av det överklagade
beslutet 258

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 259

Offentlighet och sekretess m. m.

Generellt överlämnande av uppgifter om enskilds hälsotillstånd
och personliga förhållanden från sjukvårdsinrättning till primärvårdschef
har ej ansetts förenligt med sekretesslagens bestämmelser
263

Läkare får i princip ej kräva att patienten skall läsa sin sjukjournal

i läkarens närvaro 264

Utlämnande av bl. a. sjukhusjournaler från försäkringskassa till

företagshälsovården 265

Om avidentifiering i syfte att möjliggöra utlämnande av eljest

sekretesskyddade uppgifter 269

Fråga om utlämnande av namn på en tjänsteman, som gjort en

anmälan till socialförvaltningen 272

Dröjsmål med att lämna ut kopia av allmän handling 273

Uppställande av förbehåll vid utlämnande av handlingar 274

Sekretess och parts rätt till insyn i sitt ärende 275,

Innehållet i personregister hos socialnämnd 276

Uttalande i massmedierna av kulturrådets ordförande 278

Fråga om sekretess för en förteckning som använts som beslutsunderlag
vid prövning av frågan om återbetalningsskyldighet enligt

lagen (1956:2) om socialhjälp 280

Sekretess för spärrad adressuppgift m. m 282

Socialsekretess och uppgiftslämnande till taxeringsmyndighet .. 284

Taxering, uppbörd och exekution

1. Taxering och uppbörd

Taxeringsnämnderna 285

Taxeringsrevision 299

Taxeringsprocess 309

Uppbörd 321

2. Exekution

Kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen 325

Annonsering i pressen om näringsförbud 327

Kronofogdemyndighet har på förfrågan av kommun yttrat sig
om ett bolag i ett upphandlingsärende på ett sätt, som påstås ha

skadat bolaget 329

S.k. surrogatdelgivning med ett aktiebolag i ett konkursmål.
Fråga om bolaget haft skäligt rådrum för att infinna sig vid
förhandling i målet 333

Utbildning

Kritik mot en rektor inom det allmänna skolväsendet i en kommun
för hans agerande mot i kommunen anställda lärare med egna barn

i en alternativ skolform 336

Kritik mot kommunala organ i Marks kommun för det att en
urinprovstagning på skolelever i syfte att klarlägga förekomsten av
cannabismissbruk genomförts utan att eleverna upplysts om förutsättningarna
för undersökningen 343

Anteckning av skiljaktig mening i protokoll hos högskolestyrelse 346
Fråga om jäv för ledamot i skolstyrelse som deltagit i handläggningen
när styrelsen yttrat sig till kammarrätten i kommunalbesvärsmål,
vari ledamoten förde talan 348

Byggnads- och planväsendet

Fråga om byggnadsnämnd haft rätt att bevilja byggnadslov trots
att erforderligt tillstånd till företaget enligt miljöskyddslagen inte
förelåg när byggnadslovet beviljades. Dessutom fråga om byggnadsnämnds
befogenhet att delegera sin beslutanderätt 351

Vissa frågor om villkor för byggnadslov 355

Frågor om tillämpning av lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m 358

Arbetsmarknaden

Uttalande angående otydlighet i en författning, instruktionen för

arbetsmarknadsverket m. m 365

Uttalanden angående handläggningen inom arbetsmarknadsverket
av ett ärende som rör upphörande av anställning som beredskapsarbetare
hos verket 367

Kritik mot arbetsmarknadsverket för att utbetalningar av statsbidrag
till beredskapsarbete inte handlagts på ett från förvaltnings rättslig

synpunkt godtagbart sätt m. m 372

Kritik mot en länsarbetsnämnd för underlåtenhet att tillämpa upphandlingsförordningens
(1973:600) bestämmelser vid köp av utbildning
i visst fall 378

Övrigt

Åtal mot gatuchefen i en kommun för brott mot vattenlagen .... 385

Kritik mot en befattningshavare inom postverket för avfattningen .

av en skrivelse till en av verkets kunder som tidigare framfört
klagomål till JO mot postverket för det sätt på vilket verket tillämpat
poststadgan i visst fall 396

Handläggningen av ansökningar om körkortstillstånd som inkommer
före utgången av löpande spärrtid och innan de enligt vissa

bestämmelser tidigast får prövas 400

Frågor om förutsättningarna för att en myndighet ska få föra ett
personregister som inte kräver tillstånd enligt datalagen samt för

att sekretess skall gälla för ett sådant register 402

Skyldigheten att ompröva beslut om återbetalningsskyldighet i

fråga om bostadsbidrag 407

Olämpligt skrivsätt i en dom av en länsrätt 410

Fråga om förbud mot filmupptagning vid ett offentligt sammanträde
i ett ärende enligt miljöskyddslagen 413

BILAGOR

1. Personalorganisationen 419

2. Förteckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen
under tiden den 1 juli 1983-30 juni 1984 genom skrivelser
från justitieombudsmännen före den 1 juli 1983 420

3. Sakregister 421

4. Summary in English 467

\ ■- ■

•

Till RIKSDAGEN

Detta är riksdagens ombudsmäns berättelse för verksamhetsåret den
1 juli 1983-den 30 juni 1984.

Under verksamhetsåret 1981/82 inleddes en försöksverksamhet beträffande
sättet och tidpunkten för publiceringen av JO-beslut. En översiktlig
redogörelse för den verksamheten lämnades i 82/83 års ämbetsberättelse
(s. 9). Det har ansetts lämpligt att göra den förutsatta utvärderingen av
verksamheten i anslutning till behandlingen av de förslag som 1983 års JOutredning
väntas lägga fram under första halvåret 1985. Årets berättelse
uppvisar följaktligen samma blandning av bok- och offsettryck liksom av
presentationstekniken som de senaste årens.

1 Organisationen

En redogörelse för personalorganisationen finns i bilaga 1 till denna
ämbetsberättelse.

Några ändringar i arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
har inte gjorts under verksamhetsåret. Arbetsordningen finns intagen i
berättelsen 1981/82 s. 401 ff.

2 Verksamheten

2.1 Totalstatistiken

Balansläget
Ingående balans
Nya ärenden
Remisser och andra skrivelser från myndigheter
Klagomål och andra framställningar från enskilda
Initiativärenden med anledning av inspektioner
Initiativärenden på grund av tidningsartiklar etc.
Summa balanserade och nya ärenden
Avgjorda ärenden 1.7.1983-30.6.1984
Utgående balans

1 120

30
3 397
40
61

3528
4648
3 343
1305

Månadsöversikt över ärendena

Månad Nya Avgjorda Balans

Juli 245 168 1 197

Augusti 214 153 1258

September 308 319 1247

Oktober 322 306 1263

November 348 359 1252

December 360 316 1296

Januari 273 267 1302

Februari 335 387 1250

Mars 302 322 1230

April 328 246 1312

Maj 260 294 1278

Juni 233 206 1305

3 528 3 343

Antalet nya ärenden under perioden var 3 528 eller 318 färre än under
närmast föregående verksamhetsår. 101 av de nya ärendena var initiativärenden
och 30 var remisser från departement och myndigheter. Antalet
klagoärenden var 3397, dvs. 291 färre än under föregående verksamhetsår;
i procent är minskningen 7,8. Detta betyder att den trend som kännetecknat
de senaste åren har brutits. Det är svårt att med någon grad av säkerhet
säga varför så har skett. Nedgången kan till en viss del förklaras av
ändrade registreringsrutiner. Det finns emellertid alla skäl att närmare
undersöka vad nedgången kan bero på, i varje fall om denna fortsätter.
Innan så har skett kommer förklaringarna inte att höja sig över gissningarnas
nivå. Vi avstår följaktligen från att här och nu spekulera om anledningen.

Klago- och initiativärenden 1.7.1976	-30.6.1984
År	Klago-	Initiativ-
	ärenden	ärenden
1976/77 1.7-30.6	2933	204
1977/78 1.7-30.6	2993	163
1978/79 1.7-30.6	3023	165
1979/80 1.7-30.6	3211	140
1980/81 1.7- 30.6	3464	87
1981/82 1.7-30.6	3 399	95
1982/83 1.7-30.6	3688	133
1983/84 1.7-30.6	3 397	101

Som har framhållits i tidigare ämbetsberättelser söker vi undvika remisser
på grund av iakttagelser under inspektioner. Vi strävar i stället efter
att genom samtal med berörda tjänstemän bidra till att förbättra myndighetens
handläggning av ärenden.

Under perioden avgjordes 3343 ärenden. Av dessa var 3207 klagoärenden
och 108 inspektions- och andra initiativärenden. Balansen (= antalet
oavgjorda ärenden vid verksamhetsårets utgång) har alltså ökat något.
Ökningen ligger dock helt inom de ”felmarginaler” som man i sådana här
sammanhang måste räkna med.

I detta sammanhang skall omtalas att Statskonsult Administrationsutveckling
AB under våren 1984 gjort en studie av ämbetets administrativa
avdelning och deras rutiner. Studien, som omfattar 120 timmar och som
genomförts efter samråd med 1983 års JO-utredning, kommer att presenteras
på sensommaren 1984.

Tablå över utgången i de under den 1 juli 1983-den 30 juni 1984 hos
riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativären -

dena

Sakområde	Avjorda utan Erinran el. slutlig anled- annan kritik ning till kritik	Åtal eller Framställn. disciplinär till riksdagen bestraffning eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet		2		2
Åklagarväsendet	i			1
Polisväsendet	i	1		2
Försvarsväsendet		5	1	6
Kriminalvård
Socialtjänst	8	14		22
Sjukvård	7	18		25
Exekutionsväsendet	1	2		3
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	2	5	1	8
Övriga förvaltningsärenden	8	31		39
Summa ärenden	28	78	1 1	108

Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1983—den 30 juni 1984 hos riksdagens

ombudsmän avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn. eller avgörande utan särskild utredning	Överläm-nande enl. 18 § instr.	Avgjorda efter utredn. utan kritik	Erinran eller annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställning Summa till riksdagen ärenden eller regeringen
Domstolsväsendet	U!	2	127	19			259
Åklagarväsendet	30	3	97	4			134
Polisväsendet	101	3	156	43	2	1	306
Försvarsväsendet	14		20	10			44
Kriminalvård	27	3	129	13			172
Socialtjänst	90		228	52			370
Sjukvård	98	6	116	19			239
Allmän försäkring	79		76	16			171
Arbetsmarknaden m. m	26		12	7			45
Byggnads- och vägärenden ..	32		41	8			81
Exekutionsväsendet	29		61	11			101
Kommunal självstyrelse	84	2	30	15			131
Övriga länsstyrelse- och
kommunikationsärenden ..	64	2	45	10			121
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	125	37	142	70			374
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	67		29	14			110
Jordbruksärenden, miljövård,
hälsovård m. m	37	1	54	24			116
Tjänstemannaärenden	63		37	19			119
Offentlighetsärenden	23	1	48	14			86
Övriga förvaltningsärenden . .	64		58	19			141
Frågor utanför kompetens-
området och oklara yrkan-
den	87						87
Summa ärenden	1251	60	1506	387	2	1	3 207

Det kan här upplysas om att JO Sverne i ett flertal ärenden på det sociala
området har redovisat vad myndigheterna har gjort sedan de fått del av
JO:s beslut med synpunkter på deras verksamhet. Ärenden, som alltså
visar vilka effekter JO:s beslut har haft, finns pås. 183, 192, 198,211,222,
239 (jfr 237).

2.2 Besvarandet av remisser

Vi har besvarat 27 remisser från riksdag och departement.

JO Nilsson har yttrat sig till

1) riksdagens arbetsgrupp för översyn av besvärsstadgan för riksdagens
och dess verk i fråga rörande besvärsrätt och förfarandet enligt besvärsstadgan 2)

justitiedepartementet över en av en arbetsgrupp i regeringskansliet
upprättad promemoria (Ds Ju 1982:14) Färre besvärsärenden hos regeringen -

3) justitiedepartementet - i samråd med övriga justitieombudsmän —
över tjänsteansvarskommitténs slutbetänkande (Ds Ju 1983:7) Tjänsteansvar
i offentlig verksamhet

4) civildepartementet över en av en arbetsgrupp upprättad promemoria
(Ds C 1984:4) Klargöranden och kompletteringar av kyrkomötesreformen

JO Wigelius har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över polisberedningens betänkande (SOU
1982:63) Polislag och LTD/LOB-utredningens betänkande (SOU 1982:64)
Frihetsberövande vid bråk och berusning

2) arbetsmarknadsdepartementet över invandrarpolitiska kommitténs
betänkande (SOU 1983:29) Invandrarpolitiken - förslag

3) justitiedepartementet - i samråd med JO Sigvard Holstad — över
promemorian (Ds Ju 1983:8) De offentliga organens verksamhet vid krig
eller krigsfara, 2. Domstolar

4) justitiedepartementet över narkotikakommissionens promemoria
(nr 4) Åtgärder mot narkotika i fängelserna

5) justitiedepartementet över en inom departementet upprättad promemoria,
Utbytestjänstgöring för notarier m. m.

6) justitiedepartementet över statens invandrarverks förslag om ändring
av 7 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen

7) justitiedepartementet över betänkandet (Ds Ju 1983:19) Riksåklagaren
och hans kansli

8) finansdepartementet över narkotikakommissionens promemoria
(nr 9) Tullens insatser mot narkotika

9) justitiedepartementet över narkotikakommissionens betänkande
(nr 11) Insatser inom kriminalvården m. m.

10) justitiedepartementet över yttrandefrihetsutredningens betänkande
(SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten

JO Holstad har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över militäransvarskommitténs betänkande
(SOU 1983:2) Nytt militärt ansvarssystem

2) arbetsmarknadsdepartementet över diskrimineringsutredningens betänkande
(SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet

3) civildepartementet över socialutredningens betänkande (Ds C
1983:16) Meritvärderingen vid statliga tjänstetillsättningar m. m.

4) civildepartementet över en framställning från Svenska kommunalarbetareförbundet
m. fl. om ändring i 3 kap. 2 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning il

5) utbildningsdepartementet över en promemoria angående högskoleforskares
rätt att ha bisysslor m. m.

6) justitiedepartementet över kommunalföretagskommitténs slutbetänkande
(SOU 1983:61) Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet

7) justitiedepartementet - i samråd med övriga justitieombudsmän -över förvaltningsrättsutredningens betänkande (SOU 1983:73) Ny förvaltningslag 8)

civildepartementet över en inom departementets rättssekretariat utarbetad
promemoria (1984-05-17) om det offentliga arbetsgivaransvaret i
vissa rättstvister.

JO Sverne har yttrat sig till

1) socialdepartementet över 1981 års behörigkommittés betänkande
(SOU 1983:33) Kompetens inom hälso- och sjukvården

2) socialdepartementet över socialstyrelsens skrivelse (1983-10-10) om
jäv i vissa fall för ledamot i utskrivningsnämnd

3) socialdepartementet över en inom departementet upprättad promemoria
(1983-07-29) angående beslag och förverkande av alkohol m.m. på
socialtjänstens institutioner

4) socialdepartementet över socialberedningens delbetänkande (Ds S
1983:16) Erfarenheter av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor

5) justitiedepartementet över promemorian Offentlighetens begrepp —
TF, ADB och allmänna handlingar.

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/regering m. m.

Två framställningar till regeringen om författningsändringar har gjorts
under verksamhetsåret.

JO Nilsson har gjort en framställning till finansdepartementet med begäran
om ändringar i uppbördslagen med anledning av ett beslut i sex ärenden
om jämkning eller om förtida återbetalning av preliminär skatt m. m.

JO Wigelius har gjort en framställning ang. komplettering av vapenlagen
i fråga angående utländska säkerhetsvakters införande av vapen till Sverige
i samband med statsbesök m. m.

JO Nilsson har under verksamhetsåret bl. a. gjort en analys av kronofogdemyndigheterna
och konkurstillsynen. Resultatet av den analysen har
presenterats i ett särskilt beslut (1983-12-30). Beslutet innehåller olika
förslag i syfte att göra tillsynen effektivare. Bl. a. föreslås en komplettering
av 51a § konkurslagen. Beslutet har överlämnats — förutom till berörda
departement - till ett stort antal andra myndigheter (se vidare s. 325).

JO Holstad har i ett beslut som överlämnats till bostadsdepartementet
ifrågasatt ändring i en bestämmelse som f. n. finns intagen i 8 § lagen
(1976:666) om påföljder och ingripande vid olovligt byggande m.m.

JO Holstad har vidare till arbetsmarknadsdepartementet överlämnat ett
beslut där han påvisat behov av en ändring i förordningen (1965:667) med
instruktion för arbetsmarknadsverket (se s. 365).

JO Sverne har i beslut som överlämnats till social- och justitiedepartementen
ifrågasatt ändringar dets i brottsbalken rörande påföljdssystemet

för personlighetsstörda lagöverträdare, dels i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

2.4 Åtal, anmälningar för vidtagande av disciplinär åtgärd och överlämnande
av klagomål till annan myndighet

Under verksamhetsåret har två åtal anställts. De har riktats mot

1) en polisinspektör för vårdslös myndighetsutövning

2) en major för tjänstefel.

Anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd har gjorts mot två polisassistenter.

I 60 fall har klagomål lämnats över till annan myndighet för prövning och
avgörande (se 18 § instruktionen för justitieombudsmännen). 37 ärenden
med klagomål mot taxeringsnämnder har under året lämnats över till
skattecheferna i respektive län. Den överlämnandemöjligheten öppnades
när skattecheferna genom 1979 års taxeringsreform fick uppgiften att öva
tillsyn över taxeringsarbetet i sina resp. län. JO har sedan 1981 (= klagomål
över 1980 års taxering) årligen lämnat över ca 35 ärenden till skattecheferna
för utredning och prövning. Som jämförelse kan nämnas att
antalet klagomål mot taxeringsnämnder brukar vara ungefär 100 per år.

När skattechefen har avgjort ärendet skall enligt JO:s överlämnandebeslut
en kopia av beslutet skickas till JO som då gör en egen bedömning av
skattechefens utredning och slutsats. I flertalet fall accepterar JO vad
skattechefen har gjort och sagt. Ibland återkommer klaganden och begär
en ny utredning eller önskar att få också JO:s syn på klagomålen. En
förnyad granskning av JO har i några enstaka fall (1 fall år 1980 och 2 fall år
1982) lett till en annan bedömning än den skattechefen kommit fram till.

I april 1984 bad JO Nilsson att skattecheferna skulle tala om vad de
tyckte om denna metod. Några principiella invändningar mot metoden som
sådan innehåller svaren inte. Många skattechefer tycker att den bör kunna
användas flitigare än hittills. Från några mindre länsstyrelser sade man att
handläggningen av denna typ av ärenden visserligen krävde förhållandevis
stora resurser, men dock inte mer än om JO i stället hade valt att själv hålla
i utredningen men låtit remissen gå via skattechefen. Nästan alla ansåg att
metoden hade fördelar. Bl. a. nämndes att klagomålen oftast blev prövade
snabbare. Många ansåg att klagomålen upplevdes som mindre dramatiska
när de handlades på ”lokalt” plan. Ofta har skattechefen tagit klagomålen
till utgångspunkt för extra utbildningsinsatser både för de berörda tjänstemännen
och för övriga taxeringsfunktionärer inom länet. Vid uppenbara
felaktigheter har i vissa fall skattechefen sett till att besvärsärenden har
behandlats med förtur inom länsstyrelsen. - Åtskilliga skattechefer vill att
JO alltid skall låta sina egna utredningar gå via skattechefen, och nästan
alla har velat få del av alla JO:s beslut som berör taxeringsfunktionärer
inom länet och inte som f. n. bara sådana beslut där skattechefen har yttrat

sig eller när skattechefen av någon särskild anledning bör underrättas om
ärendet.

I detta sammanhang kan det vara på sin plats att något beskriva behandlingen
av vissa typer av klagomål på taxeringsområdet. Varje år får JO
Nilsson ett antal klagomål mot taxeringsnämnder för att de gett de skattskyldiga
alltför korta svarsfrister, motiverat sina beslut ofullständigt, använt
ett obegripligt språk etc., allt praktiska frågor med räckvidd till snart
sagt alla nämnder och funktionärer och vilka följaktligen har behandlats
utförligt i de samlingsbeslut om taxeringsarbetet som JO Nilsson vid två
tillfällen (1981 och 1982) har gett ut. Att få taxeringsnämnder att iaktta
förvaltningslag och god serviceanda kräver effektivare och mer långsiktigt
upplagt pedagogiskt arbete (genom utgivande av handböcker av typ samlingsbesluten
och medverkan i olika utbildningsinsatser) snarare än genom
relativt resurskrävande insatser eller ingripanden mot enstaka nämnder
eller enskilda funktionärer. I det fall där ett klagomål varit av detta, icke
principiella slag, har JO Nilsson valt att inte göra en utredning av omständigheterna
i just det fallet; i stället har klaganden fått ett ”standardsvar”
där JO redogör för JO:s uppgifter och befogenheter, vad som tidigare har
uttalats i den fråga som klaganden vill ha prövad, hur JO menar att
tillgängliga resurser bör användas samt beskedet att vad klaganden sagt
kan komma att användas i nästa handbok på taxeringsområdet eller på
annat sätt i utbildningen av taxeringsfunktionärer men att klagomålet inte
föranleder en särskild undersökning. Tillsammans med detta brev har
klaganden då också fått ett exemplar av det samlingsbeslut där hans eller
hennes fråga behandlas. Det bör tilläggas att de klaganden som ”drabbats”
av dessa ”standardsvar” har - i de fall de hört av sig - nära nog
undantagslöst varit positiva till detta sätt att handlägga deras klagomål.

2.5 Inspektionsverksamheten

JO Nilsson har under verksamhetsåret inspekterat skatteavdelningen
hos länsstyrelsen i Uppsala län, lokala skattemyndigheten i Uppsala fögderi,
kronofogdemyndigheterna i Lindesbergs, Ängelholms och Halmstads
kronofogdedistrikt och domkapitlet i Stockholms stift. Den sistnämnda
inspektionen var avsedd som en kontroll av det inom domkapitlet pågående
”restaureringsarbetet” (jfr 1983/84 års ämbetsberättelse s. 15).
Inspektionerna har omfattat 15 dagar. En redogörelse för inriktningen av
inspektionsverksamheten inom JO Nilssons tillsynsområde har lämnats i
1983/84 års ämbetsberättelse (s. 15). Det skall tilläggas att tre projekt
befann sig i slutskedet när verksamhetsåret slutade, nämligen
o Videokamera och trafikkontroll - är sådana efterforskningsmetoder i

skatte- och kronofogdemyndigheternas arbete lagliga och lämpliga?
o Existensminimum i skatte- och exekutiva sammanhang,
o Kronofogdemyndigheterna och den exekutiva fastighetsförsäljningen.

Ytterligare projekt förbereds f. n.

JO Wigelius har under verksamhetsåret inspekterat polismyndigheten i
Umeå polisdistrikt, länspolischefen i Västerbottens län, åklagarmyndigheten
i Umeå åklagardistrikt, länsåklagarmyndigheten i Västerbottens län,
åklagarmyndigheten i Lycksele åklagardistrikt, polismyndigheterna i Storumans,
Vilhelmina och Lycksele polisdistrikt, kriminalvårdsanstalten
Huddinge, Huddinge tingsrätt, polismyndigheten i Kalix polisdistrikt,
Halmstads tingsrätt, överförmyndaren i Halmstads kommun, skyddskonsulenten
i Halmstad, länsåklagarmyndigheten i Hallands län, åklagarmyndigheten
i Halmstads åklagardistrikt, länspolischefen i Hallands län och
polismyndigheten i Halmstads polisdistrikt.

Inspektionerna, som har varit inriktade på rättssäkerhetsfrågor och bedrivits
på sedvanligt sätt med granskning av diarier och akter, har omfattat
26 dagar.

JO Holstad har inspekterat länsbostadsnämnden i Malmöhus län, bostadsbyrån
i Malmö kommun, yrkesinspektionen i Malmö distrikt, länsstyrelsen
i Blekinge län, länsarbetsnämnden i Östergötlands län, arbetsförmedlingens
distriktskontor i Linköping, miljö- och hälsoskyddsnämnden i
Linköping, Upplands regemente (S 1/Fo 47 och 48) och Arméns stabs- och
sambandsskola (Stab SbS), Livgrenadjärregementet (I 4), Svea artilleriregemente
(A 1) och Bråvalla flygflottilj (F 13).

Inspektionerna, som har omfattat 18 dagar, har som regel varit av
rutinkaraktär och merparten av iakttagelserna har kunnat klaras av på
platsen utan efterföljande remissförfarande.

JO Svernes inspektioner fördelar sig på följande sätt.

Socialtjänsten: socialförvaltningarna i Kristinehamn, Karlstad, Nynäshamn,
Gotland, Habo, Jönköping, Sandviken, Gävle, Göteborg, Malmö,
Landskrona, Helsingborg, Stockholm (socialdistrikt 2, 5, 11, 12 och 16),
Växjö och Alvesta.

Hälso- och sjukvården: psykiatriska klinikerna vid sjukhuset i Kristinehamn
(Mariebergsklinikerna), psykiatriska kliniken och barn- och ungdomspsykiatriska
kliniken vid centralsjukhuset i Karlstad, utskrivningsnämnden
för Värmlands län. Långbro sjukhus, S:t Sigfrids sjukhus (specialkliniken)
samt statens rättspsykiatriska kliniker i Lund, Stockholm och
Göteborg.

Omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda: omsorgsverksamheten i
Värmlands och Kronobergs läns landsting och beslutsnämnderna för
Värmlands och Kronobergs län.

Socialförsäkringsområdet: Värmlands läns allmänna försäkringskassa,
centralkontoret i Karlstad och lokalkontoret i Björneborg samt Kronobergs
läns allmänna försäkringskassa, centralkontoret i Växjö och lokalkontoret
i Alvesta.

Inspektionerna har omfattat 31 dagar.

Inspektionerna har till en del varit rutinmässiga. Därvid har bl. a. på
grund av kritiken i massmedierna uppmärksamhet ägnats åt frågan om

2 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

sådana beslut av JO sorn har principiell räckvidd följs av myndigheterna.
Det har kunnat konstateras, att besluten har en stor genomslagskraft.

En annan del av inspektionerna har varit specialinriktad. En särskild
undersökning har sålunda gjorts om hur lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga tillämpas av socialnämnderna. Resultatet
redovisas i sammanfattning på s. 178.

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och JO-delegation

Ombudsmännen lämnade den 11 oktober 1983 information till konstitutionsutskottet
om 1983-84 års ämbetsberättelse. Samma dag ägde också
samråd rum med JO-delegationen om JO:s anslagsframställning. JO Nilsson
informerade den 31 januari 1984 JO-delegationen om programmet för
och det fortgående förberedelsearbetet inför den 3:e internationella JOkonferensen
i Stockholm den 25-28 juni 1984 (se nedan under 3. Internationellt
samarbete). JO Nilsson informerade även JO-delegationen om den
studie av JO-ämbetets administrativa funktioner, vilken planeras genomförd
under våren 1984. Information lämnades även om JO:s projektverksamhet
inom skatte-, uppbörds- och exekutionsområdena.

2.7 Journalistseminarium

JO-ämbetet anordnade i likhet med de tre föregående verksamhetsåren i
mars 1984 en joumalistdag, till vilken via Svenska Journalistförbundet
inbjöds aktiva journalister från massmedierna. Syftet var detsamma nu
som tidigare: att sprida kunskap om JO-institutionen och ge en inblick i
JO:s sätt att arbeta och de förutsättningar som gäller för detta arbete.

Sammanlagt har 49 journalister deltagit i dessa dagar. I en enkät har de
fått tillfälle att komma med synpunkter på dessa ”seminarier”. Av den
framgår det att de genomgående anser sig ha haft stor nytta av denna
kontakt med myndigheten och handläggare, att de lärt sig mer om JO:s
verksamhet och nu känner sig säkrare i sin hantering av JO-material och
att de efter seminariet oftare skrivit om JO-ärenden.

Svenska Journalistförbundet har för övrigt föreslagit att JO-ämbetet
skall dubblera seminariet, eftersom efterfrågan bland journalisterna är så
stor.

Resultatet av enkäten kommer att presenteras för riksdagens JO-delegation
när den har bearbetats ytterligare. Den slutsatsen kan utan vidare dras
att journalistdagarna fyller ett uttalat behov.

3 Internationellt samarbete

Den tredje internationella JO-konferensen med det svenska JO-ämbetet
som värd ägde, som tidigare har nämnts, rum i Stockholm den 25-28 juni
1984. Konferensen, som var den första som avhölls i riksdagens plenisal,
har kunnat komma till stånd genom att medel välvilligt anslagits av riksdagen.
- I konferensen deltog 70 delegater och 71 observatörer från 35
länder; till kategorin ”delegater” räknas de som anses som ombudsmän
enligt den definition som antagits av den ombudsmannakommitté som
utgör en underavdelning till International Bar Association. Efter konferensen
hölls ett seminarium i Helsingfors den 29 juni—den 1 juli 1984 med det
finska JO-ämbetet som värd. Seminariet, som huvudsakligen behandlade
praktiska aspekter kring ombudsmännens arbete, vände sig främst till dem
som har hand om JO-kansliernas administrativa funktioner. I seminariet
deltog 91 personer, varav 32 ombudsmän. Det innebär ingen överdrift att
konstatera att både konferensen och seminariet blev i alla avseenden stora
framgångar till glädje inte minst för våra resp. länder och huvudstäder. Det
är oss angeläget att i detta sammanhang tacka alla dem - våra egna
medarbetare och anställda inom riksdagen - som verksamt bidrog till det
lyckade resultatet. Utan deras uppoffrande arbete hade konferensen inte
blivit vad den nu blev: en succés!

Justitieombudsmännen Nilsson, Holstad och Sverne besökte den 12
oktober 1983 den portugisiske ombudsmannen (”Provedor de Justina”)
Eudoro Pamplona Cörte Real i Lissabon och deltog därefter i en av
Europarådet i Funchal, Madeira, anordnad konferens om mänskliga rättigheter.
Konferensen var en fortsättning på den konferens, som i oktober
1982 ägde rum i Siena, Italien. JO Nilsson var närvarande vid firandet den
21 oktober 1983 i Paris av den franska JO-institutionens 10-årsjubileum. JO
Nilsson var den 7—11 november 1983 den brasilianska kongressens gäst
och deltog bl. a. i en till 25 städer TV-sänd paneldiskussion kring frågor om
olika modeller för parlamentarisk kontroll av den exekutiva makten. JO
Nilsson gav även universitetsföreläsningar i Recife och Rio de Janeiro om
JO-funktionen. Justitieombudsmännen Nilsson och Sveme deltog den 23-25 november i en konferens i Wien med temat ”JO i Europa”. JO Nilsson
föreläste på konferensen om de skandinaviska ombudsmännens arbetssätt.

JO Nilsson deltog den 3 februari 1984 på inbjudan av Ditchley Foundation,
Oxford, i ett internationellt seminarium om grundläggande fri- och
rättigheter.

Ämbetet har besökts av bl. a. ministern John Boland, Ministry of Public
Service, Irland, den holländske ombudsmannen (”de nationale ombudsman”)
dr. Jacob F. Rang, the Chief Commissioner for Public Complaints
Commission i Nigeria H.O. Mohammed, Federal Secretary Masud Zaman,
Pakistan, en delegation från the Administrative Superior Authority of

Egypt, Kairo, två företrädare för General Attomey’s Office, Botswana,
samt ledamöter från lantdagen Rheinland-Westfalens petitionsutskott och
från lantdagen Bayerns petitions- och socialutskott.

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1984

PER-ERIK NILSSON ANDERS WIGELIUS

SIGVARD HOLSTAD TOR SVERNE

Ulf Hagström

I. Allmänna domstolar m. m.

Domstolsväsendet m.m.

Åtal mot lagman för myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning
i samband med handläggning av dispositivt tvistemål. Därjämte
allvarlig kritik mot handläggningen i ytterligare avseenden.

(Dnr 3371-1981)

Med anledning av vissa iakttagelser vid inspektion av Södra Roslags
tingsrätt den 9-16 november 1981 upptog JO Wigelius ärende angående
lagmannen Michael von Köchs handläggning av ett dispositivt tvistemål
och misstänkt brott i myndighetsutövning därvid. Ärendet avgjordes genom
beslut den 11 april 1982, vari JO bl. a. beslöt väcka åtal mot von Koch
för myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning. Svea hovrätt
biföll i dom den 30 juni 1983 endast delvis åtalet och dömde von Koch för
vårdslös myndighetsutövning i två hänseenden. Domen överklagades å
ömse sidor. Högsta domstolen ogillade i dom den 16 februari 1984, DB 4,
åtalet i ytterligare ett hänseende och dömde von Koch för vårdslös myndighetsutövning
till tjugofem dagsböter å 80 kr. Av utrymmesskäl kan JO:s
beslut och domarna icke återges oavkortat. I det följande lämnas därför en
mera översiktlig redogörelse, omfattande de iakttagelser som föranlett
utredningen, en kort sammanfattning av utredningen hos JO samt JO:s och
hovrättens bedömningar. Därefter återges högsta domstolens dom oavkortad.

1. INSPEKTIONSIAKTTAGELSER

Inskrivningsmyndigheten vid S. Roslags domsaga meddelade den
4.2.1981 lagfart på fastigheten Stenkryparen 4 i Täby för fastighetsaktiebolaget
Centac. Till grund för beslutet låg ett den 14.7.1980 daterat, bevittnat
köpebrev, varigenom tidigare ägaren William Bergman överlät fastigheten
för en överenskommen köpeskilling om 400000 kr., som kvitterades. Köpebrevet,
som var avfattat på standardformulär, innehöll sålunda ej något
villkor, varav förvärvets fullbordan eller bestånd var beroende, eller eljest
någon sådan bestämmelse som anges i 4 kap. 3 § jordabalken.

Sedan den 9.4.1981 två pantbrev uttagits fanns i fastigheten tolv penninginteckningar,
dels nr 1—6 å tillhopa 80000 kr., beviljade före överlåtelsen,
dels nr 7-10 å tillhopa 220000 kr., beviljade den 9 juli 1980, dels också
nr 11 —12, beviljade den 9 april 1981, å 20000 kr. respektive 100000 kr. Vid
bl. a. inteckningarna 7— 11 fanns innehavsanteckningar för en bank.

Då inteckningarna 11 — 12 meddelades förelåg tvist om köpets återgång.

I en den 6.3.1981 till S. Roslags tingsrätt inkommen ansökan hade
Bergman genom advokaten Vivika Adlers begärt stämning å bolaget och -såsom ansökningen torde få förstås - yrkat att köpet måtte hävas jämlikt 4
kap. 26 § jordabalken, att bolaget måtte åläggas att till Bergman återlämna
pantbrev som bolaget disponerat över samt att bolaget måtte förpliktas
utge skadestånd till Bergman dels med 25000 kr. och dels med belopp
motsvarande beloppet av pantbrev som det kunde visa sig att bolaget ej
förmådde överlämna. De med yrkandena avsedda inteckningarna synes ha
varit dels vissa som beviljats före köpet, dels de som tillkommit den 9 juli
1980, ehuru beloppet slog fel på 20000 kr.

Målet lottades på von Köchs rotel. Enligt dagboksbladet översändes
kopia av stämningsansökan till inskrivningsmyndigheten den 28.4.1981.

Till stämningsansökningen fanns bl. a. fogade kopior av köpebrevet
samt av ett köpekontrakt och ett skuldebrev. Köpebrevet var en obevittnad
kopia av det på grund varav lagfarten beviljats. Dateringen var ofullständig
och löd: ”Stockholm den 198007 ”. Genom skuldebrevet för pliktade

sig bolaget att till Bergman eller order senast ”den lOjan. 1980”
betala 325000 kr., valjämte till säkerhet för skulden pantförskrevs pantbrev
i fastigheten å 325000 kr. ”med inomläge 625000 kr”. Dateringarna
vid dessa förskrivningar var ofullständiga på samma sätt som på köpebrevskopian.
Köpekontraktet var daterat endast med årtalet 1980. I kontraktet
fanns föreskrift att köpebrev skulle utfärdas sedan köpeskillingen
kontraktsenligt erlagts. På ett ställe stod att av köpeskillingen ett belopp av
75000 kr. skulle erläggas såsom handpenning och resterande 325000 kr.
senast den 10.1.1981. Det fanns dock även en klausul om att omkring
50000 kr. skulle betalas redan under den kommande hösten då Bergman
skulle få kostnader för ett hus under uppförande. Hur i fastigheten intecknad
gäld - synbarligen högst 80000 kr. — skulle regleras hade ej särskilt
avtalats. Något skuldebrev omnämndes inte. Fastigheten skulle av köparen
tillträdas den 1.7.1980 men Bergman medgavs rätt att t. v. hyresfritt
kvarbo på fastigheten.

I stämningsansökningen upptogs i huvudsak följande grunder. Försäljningen
hade skett den 1.7.1980. Bergman var oerfaren i fastighetsaffärer
och hade vid försäljningen saknat ombud. Samtliga köpehandlingar hade
utskrivits av köparen genom bolagets verkställande direktör och firmatecknare
Lars Helenefors. Vid försäljningen hade Bergman haft två lån om
tillhopa 42250 kr. mot säkerhet av inteckningarna 1—6. Bolaget hade i
handpenning betalat 55000 kr. och dessutom löst det ena lånet med 17863
kr. inklusive ränta. Bolagets revers hade trots påminnelser och löften om
avbetalningar inte blivit löst. De pantbrev som skulle utgöra säkerhet för
reversen hade ej överlämnats. Annan betryggande säkerhet hade heller ej
ställts. Köparen kunde därför antagas inte kunna fullgöra sina förpliktelser
enligt kontraktet.

Efter stämning, utfärdad den 11.3 och delgiven bolaget den 29.4.1981
ägde muntlig förberedelse rum i målet den 9.6.1981. Tillstädes var Bergman
själv jämte Vivika Adlers samt på svarandesidan Lars Helenefors
såsom ställföreträdare för bolaget. Ordförande var von Koch och protokollförare
tingsnotarien Björn Liljeros.

Enligt protokollet från förhandlingen framställde först Vivika Adlers
käromålet i enlighet med stämningsansökan. Helenefors bestred käromålet
och talan utvecklades å ömse sidor. Protokollet innehöll vidare följande.

Med hänsyn till att parterna inte kan tillfredsställande redogöra för
fastighetens inteckningsförhållanden redovisas dessa genom en av tingsrätten
framtagen utskrift från det ADB-baserade inteckningsregistret, aktbil.
12. Inteckningsförhållandena genomgås. I anslutning härtill anger Helenefors
hur inteckningsförhållandena f. n. gestaltar sig, såvitt han kan
erinra sig.

Till belysning av vilken skada som den uteblivna betalningen åsamkat
Bergman genom att han inte kunnat fullgöra sina ekonomiska åtaganden
åberopar Vivika Adlers aktbil. 14—17. Vivika Adlers tillägger att Källbergs
Byggservice, som uppför Bergmans nya hus i Knutby, riskerar att komma
på obestånd genom att Bergman inte kan fullgöra sina åtaganden.

Med anledning av att köpebrevet (aktbil. 4) endast är daterat ”1980 07”
åtar sig tingsrätten, med parternas medgivande, att från inskrivningsmyndighetens
arkiv framskaffa den fångeshandling, på grund av vilken Centac
erhållit lagfart.

Efter fortsatt utveckling av parternas talan och redogörelse av Helenefors
för Centacs möjligheter att fullgöra sina förpliktelser preciserar Vivika
Adlers Bergmans talan på det sätt som framgår av domen i målet. Vivika
Adlers uttalar vidare att saken måste anses uppenbar och hemställer att
tingsrätten ville övergå till huvudförhandling i omedelbart samband med
förberedelsen samt avgöra målet i det skick det nu föreligger.

Helenefors framställer ingen erinran häremot.

Tingsrätten beslutar att - med den reservationen att närmare överväganden
kan komma att leda till den uppfattningen att saken icke är uppenbar
- företa målet till huvudförhandling. Därvid åberopar parterna vad de
tidigare anfört.

Vivika Adlers inger kostnadsräkning, aktbil. 18. Helenefors uppger att
Centac ej yrkar ersättning för sina kostnader.

Förhandlingen, som pågått kl. 15—16.30, förklaras avslutad med följande BESLUT 1.

Tingsrätten kommer att onsdagen den 10 juni kl. 13 meddela huruvida,
efter fortsatt övervägande, saken kan anses uppenbar och meddela dom
eller, om av arbetstekniska skäl dom måste meddelas senare å dag,
tillkännage dagen för domen.

2. Om saken ej finns uppenbar, kommer tingsrätten att förordna om målets
fortsatta handläggning.

Den 10 juni 1981
Tingsrätten meddelar följande

BESLUT

Då saken är uppenbar, kommer tingsrätten att meddela dom å dag, som
med hänsyn till svårigheten att medhinna utskrift bestämmes till onsdagen
den 17juni 1981, då domen hålles tillgänglig å rättens kansli kl. 14.

Protokollet syntes vara uppvisat för von Koch den 15 samma månad.

Tingsrättens dom inleddes med en redogörelse för bakgrunden till tvisten,
vari återgavs innehållet i de åberopade handlingarna m. m. Redogörelsen
innehöll vidare bl. a. följande. Det hade ”framkommit som sannolikt”
att ”fastigheten graverande lån skulle övertagas med i vart fall högst”
80000 kr. Skuldebrevet hade ”sannolikt” utställts den 1.7.1980. Meningen
hade ostridigt varit att det skulle infrias den 10.1.1981 eller tidigare. Bergman
hade uppgivit att vid det tillfälle då köpekontrakt skrivits och skuldebrevet
överlämnats, ytterligare en handling undertecknats. Om detta var
riktigt, anförde tingsrätten, syntes den tredje handlingen ha varit köpebrevet.
Bergman hade sagt sig inte kunna erinra sig om någon bevittning skett
i samband med att köpebrevet underskrevs. Han hade uppgivit att han inte
hade fått annat exemplar än det obevittnade och ofullständigt daterade
som han ingivit. Bolaget hade löst lånet å 17450 kr., till säkerhet för vilket
pantsatts inteckningar å 40000 kr. Övriga i fastigheten vid köpet fastställda
inteckningar å sammanlagt 40000 kr. hade ”utan att föreskrift därom
intagits i köpekontraktet överlämnats till Centac”.

Efter redogörelse för de inteckningar och innehavsanteckningar som
fanns vid tiden för domen återgav tingsrätten vidare uppgifter av Helenefors,
enligt vilka inteckningarna 1—4 var belånade, inteckningen 5 ej hade
kunnat anträffas, men möjligen hade utgjort säkerhet för det lösta lånet,
inteckningen 6 var belånad i bank, inteckningarna 7-11 likaledes var
belånade samt inteckningen 12 var obelånad.

Som ostridigt antecknades slutligen att parterna med Vivika Adlers
medverkan den 20.2.1981 träffat uppgörelse om sex amorteringar om sammanlagt
325000 kr. under tiden 23.2—30.6.1981 samt att intet av beloppen
erlagts.

Domen innehöll under yrkanden, domskäl och - utom så vitt angår
rättshjälpsfrågor — domslut följande.

YRKANDEN

Under påstående att betalning av 325000 kr. vore ett köpevillkor, som
icke till någon del fullgjorts ens efter den amorteringsplan som överenskoms
den 20 februari 1981, och att det, med hänsyn härtill och till att
Centac efter överlåtelsen belastat fastigheten med skuld till betydande
belopp, kunde antagas att betalning ej heller komme att fullgöras senast
den 30 juni 1981, har Bergman såsom han slutligen bestämt sin talan yrkat

1. att köpet skall förklaras återgå,

2. att alla inteckningar med vilka fastigheten var belastad före köpet skall
överlämnas till Bergman,

3. att Bergman skall tillerkännas skadestånd med 25000 kr. samt

4. att alla inteckningar som Centac uttagit efter det bolaget erhöll lagfart

skall jämlikt 6 kap. 8 § 2 st. jordabalken förklaras vara utan verkan.

För den händelse Centac inte skulle kunna uppfylla kravet enligt 2. har
Bergman yrkat att i stället förklaras berättigad till skadestånd motsvarande
den erlagda handpenriingen, dvs. med 55000 kr. samt rätt att tillgodonjuta
den av Centac gjorda återbetalningen av lånet å 17 450 kr.

Centac har bestritt käromålet. Som grund för sitt bestridande har bolaget
anfört dels att köpevillkoret om betalning av 325 000 kr. fullgjorts genom
överlämnande av skuldebrevet å samma belopp, dels att avtalsparterna
kommit överens om att Centac skulle erhålla anstånd med betalningen i
avvaktan på styckning av fastigheten och försäljning av delar av densamma.

DOMSKÄL

Köpekontraktet ålägger Centac att senast den 10 januari 1981 kontant
erlägga 325000 kr. Visserligen har Bergman erhållit ett skuldebrev å samma
belopp och Bergman har utfärdat köpebrev, men sammanhanget mellan
köpekontraktet och skuldebrevet - som också förföll till betalning
senast den 10 januari 1981 - visaratt betalningen är ett köpevilkor och att
skuldebrevet var säkerhet för att 325 000 kr. skulle betalas kontant senast å
angiven dag. Centacs påstående att köpevillkoret uppfyllts genom överlämnande
av skuldebrevet är alltså obefogat. Visserligen har Bergman i
köpebrevet kvitterat hela köpeskillingen, men omständigheterna kring köpebrevets
utfärdande, datering och bevittning samt lagfarten är sådana, att
det kan antagas, att Bergman blivit överrumplad och inte förstått vad han
gav sig in på.

Vad i övrigt förekommit i målet ger klart vid handen att Centac är
oförmöget att betala återstoden av köpeskillingen under den medgivna
betalningstiden.

Bergman är därför berättigad till återgång av köpet och återfående av de
inteckningar som belastade fastigheten vid överlåtelsen, nämligen de här
ovan uppräknade med 1)—6).

Bergman har, utan erinran från Helenefors’ sida, påvisat att Centacs
betalningsoförmåga vållat honom avsevärd skada i form av svårigheter att
fullfölja sitt husbygge vilket, såsom nämnts tidigare, skulle ske med medel
som inflöt genom försäljningen av Stenkryparen 4, ävensom stora besvär
och olägenheter i övrigt. Det är därför enligt tingsrättens mening skäligt att
Bergman erhåller det fordrade skadeståndet å 25 000 kr.

Enligt 6 kap. 8 § 2 st. jordabalken skall inteckningarna här ovan under

6)-12) förklaras vara utan verkan, sedan köpet återgått.

Vad beträffar Bergmans alternativa yrkande att erhålla ett större skadestånd
om inteckningarna enligt 1)—6) inte överlämnas så kan detta yrkande,
med hänsyn till att det f. n. inte kan bedömas i vad mån Bergman i
så fall lider skada, i detta mål prövas endast i så måtto att Bergman skall
berättigas att under den angivna förutsättningen väcka ny talan om det
ytterligare skadestånd, vartill han i så fall må vara berättigad.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förklarar att det mellan Bergman och Centac avtalade
köpet av fastigheten Stenkryparen 4 i Täby skall återgå

2. Centac åläggs att till Bergman överlämna följande i fastigheten Stenkryparen
4 i Täby fastställda inteckningar, nämligen den 4 augusti 1937, nr
3442, den 16 maj 1945, nr 2708, den 6 maj 1953, nr 3095, samt den 27 juli
1966, nr 5546-5548

3. Centac förpliktas att till Bergman utge skadestånd med 25000 kr

4. Tingsrätten förklarar att följande i fastigheten Stenkryparen 4 i Täby
fastställda inteckningar är utan verkan, nämligen den 9 juli 1980, nr 9924-9927, och den 9 april 1981, nr 5952 och 5954

5. Därest Centac icke förmår fullgöra vad som enligt 2. här ovan ålagts
bolaget, berättigas Bergman att föra talan om det ytterligare skadestånd,
vartill han i så fall må vara berättigad.

Centac skulle till Bergman utge ersättning för dennes rättshjälpskostnader
med 5 950 kr.

I händelse av överklagande skulle vad mot domen anmälas senast den 24
juni och fullföljas senast den 8 juli 1981 samt besvär anföras senast den 1
juli 1981. Enligt dagboksbladet expedierades domen till inskrivningsmyndigheten
och parterna den 22 juni 1981 samt med lagakraftbevis till kärandeombudet
den 22 september 1981.

Enligt anteckning på dagboksbladet anmälde Helenefors vad den 30 juni
1981. Genom beslut, meddelat samma dag, avvisade tingsrätten (von
Koch) bolagets ”vadetalan”. Enligt beslutet hade Helenefors i samband
med vadeanmälan uppgivit att han inte haft reda på att domen skulle
meddelas den 17 juni och att han på grund av bortovaro erhållit utskrift av
densamma först efter utgången av tiden för vadeanmälan. Tingsrätten
återgav i beslutet vad som enligt protokollet från förhandlingen meddelats
parterna angående dom i målet och fann Helenefors ”underlåtenhet att
inte iakttaga tiden för vadeanmälan” vara ”ej ursäktlig”. Fullföljdshänvisning
- innebärande att besvärsinlaga skulle inges inom två veckor från
erhållen del av beslutet - lämnades.

Den 29.6.1981 inkom till inskrivningsmyndigheten en begäran från Vivika
Adlers att lagfarten å fastigheten måtte på grund av domen återgå till
Bergman. Så skedde även. Vid punkterna 2 och 4 i domslutet på det till
inskrivningsmyndigheten översända domsexemplaret antecknades vid ett
senare tillfälle att dessa punkter ej föranledde någon åtgärd av inskrivningsmyndigheten.

I en skrivelse den 7.7.1981 till Vivika Adlers och bolaget förklarade von
Koch att det förelupit några misstag i tingsrättens dom och anförde följande.

Enligt p. 4 i yrkandena (domen s. 5) yrkade Bergman att alla inteckningar
som Centac uttagit efter det bolaget erhöll lagfart skulle jämlikt 6
kap. 8 § 2 st. jordabalken förklaras vara utan verkan.

Lagfart erhölls den 4 februari 1981. Yrkandet omfattade därför att inteckningarna
av 11)-12), vilka uttagits efter lagfarten, skulle förklaras
vara utan verkan, varemot inteckningar som uttagits efter köpet men före
lagfarten ej omfattades av yrkandet (jämför avfattningen av det åberopade
lagrummet). Domskälen sid. 7 tredje stycket har sålunda blivit missvisande,
och i domslutet p. 4 har av misstag angivits att även inteckningarna den
9 juli 1980, nr 9924-9927 — vilka uttagits före lagfarten - skall vara utan
verkan.

På grund av det anförda uppkommer fråga om rättelse av dom enligt 17
kap. 15 § rättegångsbalken på så sätt, att domslutet p. 4 bör ha lydelsen:
”Tingsrätten förklarar att de i fastigheten Stenkryparen 4 i Täby fastställda
inteckningarna den 9 april 1981, nr 5952 och 5954, är utan verkan.”

Tingsrätten bereder parterna tillfälle att yttra sig innan beslut om rättelse
fattas. Yttrandet bör vara tingsrätten till handa senast den 24 juli 1981.
Därefter kommer tingsrätten att fatta beslut i frågan.

Helenefors fick senast den 17.7.1981 del av skriften, men yttrade sig
inte. Vivika Adlers bestred rättelse och hävdade att domskäl och domslut
riktigt återspeglade hennes förstahandsyrkanden vid rättegångstillfället.
För den händelse tingsrätten skulle finna att pantbrev som uttagits efter
köpet men före lagfarten inte kunde förklaras vara utan verkan hade hon
”givetvis” alternativt yrkat enligt stämningsansökningen beträffande dessa.
Att hon endast skulle ha yrkat återställande av botteninteckningarna
1-6 men ej av inteckningarna 7-10 var fullkomligt orimligt. Detta skulle
bli följden av den föreslagna ändringen.

Den 22.9.1981 bestämde von Koch att ej rätta domen. Beslutet, som
tecknades på Vivika Adlers skrift, var ej försett med fullföljdshänvisning
och meddelades inte parterna såvitt framgick av akten.

2. UTREDNINGEN HOS JO

I en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria redovisades
iakttagelserna ovan. Enligt promemorian kunde handläggningen av
målet ifrågasättas i åtskilliga närmare angivna hänseenden och brott i
myndighetsutövning misstänkas.

JO beslöt den 11 december 1981 att inleda förundersökning och infordra
skriftligt yttrande från von Koch över det som upptagits i promemorian.
De frågor som togs upp återges här i kort sammanfattning. Inom parentes
anges lagrum m. m., vartill hänvisning gavs i promemorian.

1. Försummelsen att genast underrätta inskrivningsmyndigheten om
den i målet väckta talan. Konsekvenserna därav (19 kap. 20 § och 22 kap.
4 § 1 st. 2 p. jordabalken).

2. Protokollets bristande redovisning av bl. a. yrkanden i målet. Frågan
huruvida tekniken med hänvisningar i protokollet till en ännu icke avfattad
dom kunde anses stå i överensstämmelse med rättegångsbalkens föreskrifter
(6 kap. 4 §, 5 § och 8 § rättegångsbalken). Notarien Liljeros borde i

denna del höras och uttömmande uppgifter lämnas om vad som yrkats,
även i andra hand.

3. Frågan om innebörden av termen ”återgång” i domen (Westerlind;
Jordabalken 1 -5 kap. s. 297ff). Frågan om förutsättningarna för säljarens
hävningsrätt på grund av bristande betalning vid fastighetsköp (4 kap. 3 §
och 6 § jordabalken, Westerlind vid dessa lagrum samt vid 4 kap. 5 § och
25 § 2 st. - s. 303 f. respektive s. 419). Frågan om de faktiska omständigheterna
vid köpet blivit utredda. Skälet till att svarandens invändning om
att anstånd beviljats med betalning i avvaktan på fastighetens styckning ej
prövats av tingsrätten.

4. Frågan om hur rätten med tillämpning av 6 kap. 8 § jordabalken, som
avser panträttsupplåtelse, kunnat förklara inteckningarna ogiltiga och hur
rätten — särskilt i betraktande av innehavsanteckningama och svarandens
uppgifter om pantsättningar — kunnat förbise att saken berörde intressen
som inte var företrädda i målet. Enligt promemorian kunde inteckning
aldrig förklaras ogiltig på sätt här skett. (6 kap. 1 §, 2 § och 8 § jordabalken,
Olivecrona; Inteckning och panträtt, samme författare; Inteckningsrätten
i jordabalken, avsnittet rörande inteckningsbeslutets juridiska betydelse,
Westerlind; Jordabalken 6 kap. s. 326ff).

Vidare frågan om vilka överväganden som legat bakom beslutet att inte
rätta domen. Hade von Koch när han övervägde rättelsefrågan - exempelvis
med vetskap om att inskrivningsmyndigheten lämnat förordnandet
under p. 4 i domslutet utan åtgärd - kommit att i något hänseende betvivla
domens rättsenlighet? Hade von Koch övervägt någon annan åtgärd än
rättelse för att åstadkomma att domen ändrades eller undanröjdes?

Slutligen frågorna om anledningen till dröjsmålet med att fatta beslut i
rättelsefrågan och till att beslutet inte meddelats parterna och inte försetts
med fullföljdshänvisning.

5. Under hänvisning till 3. och 4. ovan frågorna om målet blivit tillräckligt
förberett för huvudförhandling och huruvida rättens processledning
varit tillfredsställande (42 kap. 6 § 2 st. och 8 § 2 st. rättegångsbalken).
Frågan huruvida det funnits förutsättningar för att företa målet till huvudförhandling
såsom uppenbart (42 kap. 20 § 2 st. rättegångsbalken). Visade
inte protokollet att huvudförhandling hållits trots att rätten ej funnit saken
uppenbar?

6. Frågan huruvida korrekt underrättelse lämnats parterna om tid och
sätt för domens meddelande (17 kap. 9 § 2 st. rättegångsbalken). Frågan
om anledningen till dröjsmålet med domens expediering (17 kap. 9 § 7 st.
rättegångsbalken och 1 § 1 st. förordningen 1976:823 om skyldighet för
domstol att underrätta part om dom i tvistemål m.m.). Frågan huruvida
rätten övervägt om det kunde finnas förutsättningar för återställande av
försutten tid för svarandens vadeanmälan och skäl att underrätta om denna
möjlighet (58 kap. 11 § rättegångsbalken).

Den brottsmisstanke von Koch delgavs avsåg myndighetsmissbruk eller

vårdslös myndighetsutövning bestående i dels underlåtenhet att ge inskrivningsmyndigheten
föreskriven underrättelse om den i målet väckta talan,
dels beslut att företa målet till omedelbar huvudförhandling i förenklad
form utan att förutsättningar härför förelegat, dels ock beslutande av dom
vari inteckningar felaktigt förklarats vara utan verkan.

JO lät underrätta parterna i målet samt antecknade innehavare av pantbrev
om den inledda utredningen med framhållande av att vissa rättsmedelsfrister
inom kort löpte ut. Samma underrättelse lämnades sökanden i
ett lagsökningsmål vari Bergman med stöd av domen den 17 juni 1981
invänt att åberopat pantbrev var ogiltigt. En panträttshavare anförde domvillobesvär.
Sedermera undanröjde Svea hovrätt tingsrättens dom såvitt
avsåg hela punkt 4 i domslutet och återförvisade målet i denna del till
tingsrätten för förnyad handläggning (Svea hovrätt 1982-05-17, 7: SÖ 57,
Ö 2922/81).

Beslutet att inleda förundersökning fattades den 11 december 1981. I
skrivelse samma dag anmodades von Koch att yttra sig senast den 18
januari 1982. von Koch begärde omgående anstånd till den 1 mars, vilket
han också fick. Förundersökningen i övrigt vilade t. v. Den 22 februari
begärde von Koch ytterligare anstånd, vars längd inte preciserades. JO
beviljade anstånd till den 27 mars och förklarade samtidigt att von Koch
inte borde räkna med ytterligare anstånd eftersom redan det beviljade
anståndet medförde utredningstekniska olägenheter. 1 brev den 4 mars
insisterade von Koch på ytterligare anstånd till den 30 april. Även detta
anstånd medgavs, men det bedömdes inte längre kunna anstå med annan
utredning. Under mars hördes därför Vivika Adlers och Liljeros om vad
som förekommit vid förhandlingen m. m.

Vid förhören med Vivika Adlers och Liljeros framkom att det varit
Liljeros som den 28 april 1981 upptäckt att inskrivningsmyndigheten inte
fatt underrättelse om den väckta talan och att till följd därav inteckningar å
120000 kr. tillkommit i fastigheten, att Liljeros genast underrättat von
Koch om detta samt att Vivika Adlers det oaktat varit ovetande om
förhållandet ännu den 9 juni 1981, då hon själv upptäckt saken under
pågående förhandling.

Liljeros uppgav vidare bl. a. att han vid förhandlingen för sin del tyckt
att yrkandet om ogiltigförklaring av inteckningar var konstigt, att han och
von Koch efter förhandlingen sett på 6 kap. 8 § och 18 kap. jordabalken
och diskuterat om det var möjligt att bifalla yrkandet, att von Koch skulle
ta reda på hur det förhöll sig därmed, att von Koch därefter tagit hand om
akten i målet och memorialanteckningarna och själv utformat protokollet,
att man på inskrivningsavdelningen reagerat mot domen, att Liljeros haft
flera diskussioner med inskrivningsdomaren, tingsfiskalen Christine Möller,
om ogiltigförklaringen och förstått att den inte gick att skriva in, samt
att först Liljeros och sedan Christine Möller talat med von Koch därom.

von Koch begärde att få del av förhörsutsagorna, vilket han fick. Däref -

ter inkom han med ett omfångsrikt yttrande och med vissa kommentarer
till förhören, von Koch intog i huvudsak följande ståndpunkter.

1. von Koch vidgick att till följd av försummelse från hans sida anmälan
enligt 19 kap. 20 § jordabalken gjorts först den 28 april 1981 och att denna
försummelse haft till följd att de båda inteckningarna den 9 april 1981
kunnat komma till stånd.

2. Om mål avgjordes vid muntlig förberedelse eller vid omedelbar huvudförhandling
i förenklad form hade protokollets redovisning av parternas
utveckling av sin talan enligt en sedan länge utbildad praxis ofta ersatts
med hänvisningar till domen. Förfarandet var praktiskt och starkt arbetsbesparande
och gav inte upphov till någon oklarhet eller rättsosäkerhet.
När inte domen meddelades åtminstone dagen efter förhandlingen kunde
det dock inte anses helt godtagbart. Motsvarande synpunkter kunde anläggas
i fråga om ändring och precisering av yrkanden, medgivanden och
bestridanden, von Koch ansåg sålunda metoden under vissa förhållanden
godtagbar och till och med rekommendabel. Utvecklingen hade lett till att
man i åtskilliga hänseenden kommit att avlägsna sig från rättegångsbalkens
bokstavslydelse utan att detta medfört olägenheter i fråga om klarhet eller
rättssäkerhet. I detta fall hade von Koch haft för avsikt att, om saken
befanns uppenbar, meddela dom kl. 13 dagen efter förhandlingen, om det
var möjligt. Dom var alltså att vänta. Såvitt ankom på von Koch hade
domen också kunnat vara färdig för expediering då, men eftersom tingsrättens
skri vorganisation varit ansträngd hade domen uppskjutits en vecka,
von Koch ansåg alltså att hans förfarande att använda den ifrågavarande
protokollföringstekniken varit försvarligt i detta fall. Regeln att protokoll
över förhandling skall erhålla slutlig avfattning innan förhandlingen avslutas
var ett typiskt exempel på hur praxis hade avlägsnat sig från rättegångsbalkens
ordalydelse, von Koch påtog sig det fulla ansvaret för protokollets
innehåll. Vad beträffade yrkandena, så hade de redovisats uttömmande i
domen. Några ytterligare andrahandsyrkanden hade inte framställts.

3. von Koch vitsordade i princip att med termen återgång brukade
åsyftas fall av ogiltig överlåtelse. Han kom inte ihåg hur termen kommit in i
målet, men beklagade den bristande terminologiska exaktheten. Tingsrätten
hade hävt köpet på grund av bristande betalning. Förhållandena vid
köpet hade klarlagts i målet. Omständigheterna vid köpebrevets tillkomst
var sådana att, om yrkande framställts, köpet med stor sannolikhet skulle
kunna ha förklarats ogiltigt på någon av ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.
Bergmans talan hade dock lagts upp på annat sätt. I enlighet därmed hade
tingsrätten ansett sig kunna konstatera att köpet var villkorat, att villkoret
om kontant betalning ej uppfyllts och att Centacs invändning att betalning
fullgjorts genom skuldebrevets överlämnande var obefogad. Det var en
intressant men oklar fråga hur långt ordföranden kunde gå i materiell
processledning. Om invändningen att det ju i alla fall fanns lagfart på
fastigheten hade lagts i Helenefors’ mun och Bergmans talan ogillats,

skulle utgången förmodligen av Bergman ha uppfattats som orättfärdig mot
bakgrund av Centacs handlande mot honom. Sammanfattningsvis ville von
Koch i denna del uttala att inriktningen av parternas talan hade lett till att
tingsrätten behandlat köpet som villkorat.

Vid förhandlingen hade man kunnat ganska bestämt dra slutsatsen att
Centac fått lagfart på grund av ett exemplar av det köpebrev, av vilket
Bergman i målet ingett kopia. Det hade ansetts angeläget att kunna belägga
denna uppfattning. Därför hade tingsrätten dagen efter förhandlingen tagit
fram fångeshandlingen från inskrivningsmyndigheten, von Koch kunde
medge att förfarandet i någon mån stred mot principen att allt processmaterial
skulle bringas till parternas kännedom. Tingsrätten hade dock haft
parternas samtycke och hade inte dömt på någon grund som inte åberopats.

I domen borde rätteligen ha antecknats att Helenefors även gjort gällande
att bolaget erhållit anstånd med betalning i avvaktan på styckning och
vidareförsäljning av fastigheten. Detta hade bestritts av Bergman och
förtjänade uppenbarligen inte avseende, vilket också hade bort antecknas i
domen.

4. Det var riktigt att inteckning inte kunde bli ogiltig i hävnings- eller
återgångssituationer. Före jordabalken hade detta dock varit möjligt. Vid
förhandlingen hade utretts att de flesta av inteckningarna var belånade.
Detta hade föranlett Vivika Adlers att skilja på inteckningarna på så sätt att
hon hade yrkat att de inteckningar med vilka-fastigheten varit belastad före
köpet skulle överlämnas till Bergman och att de inteckningar som Centac
uttagit efter köpet skulle förklaras vara utan verkan. Vivika Adlers hade
inte gjort den åtskillnad mellan inteckning, pantbrev och panträttsupplåtelse
som följde av systemet enligt jordabalken utan varit kvar i äldre lags
föreställning, von Koch beklagade att han gjort samma misstag när han i
domen bifallit yrkandet. Detta var så mycket mera märkligt som han var
tämligen väl insatt i jordabalken och i tidigare mål prövat invecklade
panträttsförhållanden. Han ville dock inte på något sätt lasta skulden på
Vivika Adlers. Vivika Adlers hade i sitt yrkande förbisett godtrosregeln i
6 kap. 8 § 1 st. jämfört med 18 kap. 2 § jordabalken, von Koch hade gjort
detsamma och hade inte mycket att tillägga. Inte heller här kunde han på
något sätt skylla på någon annan. Lyckligtvis, fick man väl säga, hade
domen blivit så utformad att den var en nullitet och någon direkt skada
hade inte vållats parterna eller panthavarna härigenom.

Det vid förhandlingen framställda yrkandet om ogiltigförklaring av inteckningar
hade i enlighet med det tidigare sagda endast avsett inteckningarna
7—12 och i domslutet besvarats som det framställts; dock hade det
blivit felaktigt återgivet under yrkanden. Något alternativt yrkande hade
inte framställts. Sedan von Koch uppmärksammat att yrkandets formulering
icke överensstämde med domskälen och domslutet och att tingsrätten
alltså kunde befaras ha dömt över något som inte yrkats, hade von Koch

tillställt parterna skrivelsen den 7 juli 1981 om rättelse. Eftersom det svar,
varmed Vivika Adlers inkommit den 16 juli, innefattat en ytterst rimlig
ståndpunkt hade von Koch inte företagit rättelsen. Att rätta domskäl och
yrkande var av mindre betydelse, till viss del onödigt, och skulle ha fordrat
en ny omgång kommunikation med parterna. Inskrivningsmyndighetens
inställning till ogiltighetsförklaringen hade inte inverkat på rättelsefrågan.
När vadetalan avvisats den 30 juni hade von Koch ännu ej erfarit att
domslutets punkt 4 diskuterats, och eftersom domen inte vunnit laga kraft
hade det dröjt innan det blev aktuellt att verkställa anteckning, von Koch
hade inte övervägt annan åtgärd än rättelse. Den 7 juli hade varit von
Köchs sista arbetsdag före sommarsemestern. Först efter semestern, i
slutet av augusti hade von Koch blivit medveten om att det varit felaktigt
att ogiltigförklara inteckningarna. Han torde då för första gången ha erfarit
att inskrivningsmyndigheten fått bekymmer med domen och att förordnandet
inte kunde antecknas, von Koch, som dittills inte tänkt på denna fråga,
som var en uppgift för inskrivningsmyndigheten, hade då vid en genomgång
med Christine Möller konstaterat att det inte fanns någon regel om
inskrivning av ett beslut av denna art. von Koch hade bedömt det lämpligt
att avvakta huruvida Centac skulle överklaga avvisningsbeslutet eller om
detta, och därtill domen, skulle vinna laga kraft, innan han fattade beslut i
rättelsefrågan. Om talan fullföljdes vore ju en rättelse meningslös. Avvisningsbeslutet
hade delgetts först den tredje september 1981 och vunnit laga
kraft först två veckor senare. Vivika Adlers hade ringt i slutet av juni och
böljan av september för att fråga om avvisningsbeslutet och därmed domen
vunnit laga kraft. Då hade det inte förekommit någon diskussion om
domens rättsenlighet. Vivika Adlers hade fått underrättelse om beslutet att
inte rätta domen i samband med att hon ringt och fått reda på att avvisningsbeslutet
vunnit laga kraft. Centac hade inte underrättats.

5. von Koch hade svårt att inse att oklarheten beträffande hävning eller
återgång hade med bristande processledning att göra. Processledningen
hade varit särskilt påtaglig i sammanhang med frågan om köpet varit
villkorat eller ej. De i promemorian upptagna frågorna om tillämpningen av
6 kap. 8 § jordabalken och om tredje mäns intressen därvidlag samt om
omfattningen av yrkandena och rättelsefrågan hade, i den mån de kunde
föranleda anmärkningar, ingenting att göra med processledningen, von
Koch var en förespråkare för aktiv processledning. Han kunde inte inse att
det fanns något som inte blivit så klarlagt i utredningshänseende som
omständigheterna tillät. Det var inte brister i processledningen som kunde
ge anledning till anmärkningar mot handläggningen. Förutsättningarna för
att övergå till huvudförhandling hade varit uppfyllda, von Koch hade först
gjort tre trevare för att åstadkomma en lösning, vilket dock misslyckats.
Käranden hade inte velat gå med på en förlängning av betalningstiden.
Svaranden hade inte velat medge återgång. Det tredje försöket, nämligen
att undersöka om bägge parter ville begära huvudförhandling i förenklad

form, hade fallit på att svaranden envist hållit fast vid sin ståndpunkt
angående styckning och försäljning. Det som förevarit vid förhandlingen
hade pekat i den riktningen att saken kunde anses uppenbar. Att von Koch
valt att övergå till huvudförhandling med reservationen att närmare överväganden
kunde komma att leda till uppfattningen att saken inte kunde
anses uppenbar hade att göra med den försiktighet, varmed stadgandet i 42
kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken borde tillämpas. Man kunde inte
säga att därav framgick att huvudförhandlingen hållits trots att rätten inte
funnit saken uppenbar. Det måste finnas rådrum för rätten att bestämma
sig i uppenbarhetsfrågan. Tingsrättens tillvägagångssätt var praktiskt och
ekonomiskt försvarbart. Det var inte rimligt att tillämpa rättegångsbalkens
bokstavslydelse utan hänsyn till praktiska överväganden, såvida förfarandet
eljest inte var felaktigt. Yrkandena, svarandens ståndpunkt till dessa,
grunderna för parternas talan och frågan om köpeavtalets innebörd hade
varit fullt klara. Tydligt var att skäligheten av skadeståndet kunde falla
inom uppenbarhetsgränsen. Från den utgångspunkt tingsrätten intagit
hade också rättsföljderna varit klara. Tvekan kunde endast förekomma i
fråga om kärandens andrahandsyrkande för den händelse inteckningarna
1-6 inte kunde återlämnas, men den frågan hade lösts genom förbehållet
under punkt 5 i domslutet, en sak som under förhandlingen diskuterats
med kärandeombudet. Att ”objektivt” i efterhand bedöma uppenbarhetsfrågan
torde vara svårt, von Koch hade haft fog för att anse saken uppenbar.

6. von Koch höll med om att det kunde ifrågasättas huruvida rättegångsbalkens
föreskrift angående underrättelse vid huvudförhandlingen om tid
och sätt för domens meddelande uppfyllts på ett riktigt sätt. Som förklaring
hänvisade han till vad han anfört under 5. von Koch trodde dock inte att
Helenefors kunde ha missuppfattat beskedet vid förhandlingen, utan att
Helenefors inte brytt sig om att efterforska vad som hänt i målet. Vad
angick förseningen med domens expediering så hade von Koch sökt utröna
vad orsaken kunde ha varit, men inte lyckats. Ansvaret för förseningen tog
han på sig som rotelinnehavare, oavsett de särskilda omständigheterna.
Eftersom Helenefors skulle ha fatt besked om tiden för domens meddelande
ifall han hört av sig till rätten, så var skälen för beslutet att avvisa
vadeanmälan riktiga, von Koch hade inte övervägt om det kunde ha
funnits förutsättningar för återställande av försutten tid. Han erinrade om
rättsfallet NJA 1979:416.

von Koch förnekade brott och bestred att det fanns tillräcklig anledning
att i disciplinär ordning beivra handläggningen av målet. Han anhöll om
muntligt förhör.

Den 11 juni 1982 hördes von Koch muntligen av befattningshavare vid
ombudsmannaexpeditionen under ca två timmar. Förhöret kom främst att
avse punkterna 3—4 ovan. von Koch vidhöll vid förhöret genomgående de
ståndpunkter han intagit i yttrandet. Vissa frågor, såsom om vilken upp 3

Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

fattning han haft om yrkandena med avseende på inteckningarna när han
avfattade skrivelsen den 7 juli 1981 i rättelsefrågan och om vad han menat
när han i skrivelsen åberopat avfattningen av 6 kap. 8 § jordabalken var
von Koch inte beredd att ta ställning till vid förhöret. Tillfrågad om sina
överväganden när Liljeros upplyst om tillkomsten av inteckningarna den
9 april 1981 sade von Koch bl. a. att han hade tyckt att det var synnerligen
obehagligt men att det nog inte varit mycket att göra åt saken, von Koch
hade nog inte funderat på att ta kontakt med parterna med anledning
därav. Det var riktigt att Vivika Adlers själv vid förhandlingen den 9 juni
1981 upptäckt vad som hade hänt. von Koch hade inte talat med Christine
Möller om domslutets punkt 4 förrän efter semestern och han hade inget
minne av att Liljeros dessförinnan fört saken på tal.

Efter förhöret preciserade von Koch skriftligen i vissa hänseenden sina
utsagor och ståndpunkter, dock utan att besvara de frågor han lämnat
öppna. Han lämnade också kommentarer till fonogramutskriften av förhöret
och gjorde vissa rättelser i sitt eget yttrande.

Den 13 juli 1982 hördes assistenten på von Köchs rotel, Agneta Haag,
om sin befattning med målet och den 22 juli 1982 upptogs i promemorieform
vissa samma dag på tingsrätten inhämtade uppgifter om där anhängiga
mål med anknytning till mellanhavandet mellan Bergman och Centac;
förutom det återförvisade målet fem tvistemål. I tre av dessa, anhängiggjorda
genom lagsökning, hade domen den 17 juni 1981 på olika sätt
åberopats invändningsvis. Det fjärde avsåg talan av Bergman mot staten
om ersättning enligt 18 kap. 4 § jordabalken och det femte, som sedermera
avskrevs, avsåg en reservationsvis förd skadeståndstalan mot Centac,
dåmera i konkurs.

Den 30 juli och den 3 augusti 1982 inhämtades vissa uppgifter vid telefonsamtal
med befattningshavare vid tingsrätten. Liksom varit fallet beträffande
förhöret med Agneta Haag var syftet med samtalen att vinna
utredning om anledningen till att tingsrättens dom inte expedierats i tid.

Som von Koch vid förhöret den 11 juni vidgått att han efter vunnen
insikt om att pantbreven den 9 april uttagits underlåtit att upplysa käranden
därom, företogs viss ytterligare utredning i syfte att klarlägga tidpunkterna
för pantsättningen av respektive pantbrev. Främst av denna anledning
ägde den 1 september 1982 ett ytterligare förhör rum med Helenefors.

Såsom offentlig försvarare för von Koch förordnade Svea hovrätt den 16
september 1982 advokaten Carl Erik Lindahl.

Den 24 november 1982 hördes Liljeros på nytt. Förhöret avsåg väsentligen
samma förhållanden som Liljeros tidigare hörts om.

Den 25 november ägde ytterligare förhör rum med von Koch. Förhöret
pågick en dag. Det hade varit avsett att äga rum i augusti men uppskjutits,
först på begäran av von Koch och sedan med anledning av att Lindahl haft
förhinder. I samband med kallelsen till förhöret tillställdes von Koch och
hans försvarare en utvidgad och preciserad beskrivning av brottsmisstan -

karna. Här upptogs nu som en särskild punkt jämväl misstanke mot von
Koch om myndighetsmissbruk, bestående däri att han för parterna förtigit
felet med underlåtenheten att underrätta inskrivningsmyndigheten om den
i målet väckta talan och det genom felet möjliggjorda uttagandet av ytterligare
pantbrev i fastigheten.

Under förhöret den 25 november medgav von Koch att han kort efter
domens meddelande och innan han den 7 juli 1981 avlåtit skriften om
rättelse av domen haft ett samtal med Christine Möller rörande punkten 4 i
domslutet. Med anledning härav delgavs von Koch under förhöret jämväl
misstanke om myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning
bestående i att han med vetskap om att domen blivit behäftad med
svårt fel, som berörde ej endast parterna i målet utan även tredje part,
underlåtit att vidta de åtgärder som varit påkallade, såsom att underrätta
de därav berörda om felet. Senare tillfogades att det bakom det försök till
rättelse som igångsattes genom skriften den 7 juli 1981 kunde misstänkas
ligga en avsikt från von Köchs sida att vilseleda parterna i fråga om felet i
domen.

Efter förhöret den 25 november, vilket varit avsett att utgöra slutförhör
med von Koch, beslöt JO om ytterligare utredning. Denna syftade främst
till att klarlägga förloppet från det tingsrättens dom meddelats och till dess
den 22 september 1981 frågan om rättelse slutligen avgjorts och lagakraftbevis
expedierats till käranden.

Den 29 november 1982 hördes Christine Möller, främst rörande de
kontakter hon under sin tjänstgöring vid inskrivningsmyndigheten haft
med von Koch med anledning av domen den 17 juni 1981.

Den 30 november 1982 hördes på nytt Vivika Adlers, som bl. a. uppgav
att hon redan den 26 juni 1981 skrivit till rätten och begärt lagakraftbevis å
domen den 17 juni men ej erhållit sådant bevis förrän hon den 22 september
1981 ringt till von Koch därom. Utredningen tillfördes kopia av lagakraftbeviset,
vilket var utfärdat av tingsnotarien Inger Eidås och daterat
den 17 september, samt av skrivelsen till rätten den 26 juni.

Till komplettering av de uppgifter Christine Möller lämnat inhämtades
den 3 december 1982 telefonledes upplysningar från rådmannen Sven
Sigander, ordinarie inskrivningsdomare vid tingsrätten.

Uppgifter rörande framförallt expedieringen av lagakraftbeviset och omständigheterna
vid dess tillkomst inhämtades vid förhör med Agneta Haag
den 7 december och med Inger Eidås den 13 december 1982. Ytterligare
uppgifter inhämtades den 14-16 december 1982 telefonledes från vissa
befattningshavare vid tingsrätten samt från Liljeros.

Härefter ägde den 16 december 1982 med början kl. 13.00 slutförhör rum
med von Koch. Sedan han delgivits utredningen enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken
lämnade von Koch vissa ytterligare upplysningar om sina
tjänstgöringsförhållanden sommaren 1981 och yttrade sig genom sin försvarare
över den företagna utredningen. Någon ytterligare utredning påkallades
ej.

3. JO:s BESLUT

JO:s beslut den 11 april 1983 innehöll till en början en redogörelse för
ärendets handläggning, för granskningspromemorians innehåll och för vad
som dittills förekommit i de ytterligare rättegångar som hade anknytning
till det av von Koch handlagda målet. Härefter framlades avsnittsvis,
huvudsakligen i tidsföljd såsom händelserna inträffat, vad som framkommit
under förhören med von Koch och under den övriga utredningen.
Under rubriken ”JO:s bedömning” behandlades uppkommande frågor i
samma ordning. Där brottsmisstanke delgetts von Koch angavs detta och
redovisades kortfattat von Köchs inställning enligt det slutliga yttrandet.

Beslutet innehöll i övrigt följande.

Med avseende på von Köchs inställning i åtalsfrågan kan här inledningsvis
sägas det, att von Koch med varierande motiveringar på vaije punkt
bestritt brott. Därutöver har han hänvisat till sin långa och framgångsrika
domargärning, till sin arbetsbörda och till att utredningen av detta ärende
inneburit en påfrestning för honom. Från min sida kan detta endast föranleda
den kommentaren, att om utredningen blivit utdragen och för von
Koch prövande, så har detta i mycket stor utsträckning berott på hans eget
förhållningssätt. I den mån jag bedömer von Köchs handlande utgöra
brott, kan jag med hänsyn till hans inställning och övriga omständigheter
icke finna att det ges stöd för att underlåta åtal. En annan sak är i vad mån
de av von Koch åberopade omständigheterna må kunna beaktas av domstol.

1. Försummad underrättelse enligt 19 kap. 20 § jordabalken

I denna del har von Koch delgetts misstanke om vårdslös myndighetsutövning
bestående i underlåtenhet under tiden 6 mars-28 april 1981 att
lämna inskrivningsmyndigheten underrättelse om den i målet väckta talan,
von Koch har vidgått försummelsen och medgett att ej ringa förfång
uppkommit för käranden. Han har emellertid under hänvisning till rutinerna
på roteln och till sin arbetsbörda bestritt att hans vårdslöshet varit grov.

Enligt 19 kap. 20 § jordabalken skall, när talan väckes om hävning eller
återgång av förvärv av fast egendom, rätten genast göra anmälan till
inskrivningsmyndigheten. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att
någon efter rättegångens böljan gör ett godtrosförvärv från fastighetens
innehavare, t. ex. genom att ta emot ett pantbrev från honom som säkerhet
eller genom att köpa fastigheten av honom. Sedan anmälan enligt 19 kap.
20 § jordabalken gjorts, kan ansökning om inteckning i egendomen endast
förklaras vilande (22 kap. 4 § 1 st. 2 p. jordabalken).

Underrättelsen skulle ha lämnats genast, sedan stämningsansökningen
inkommit i målet den 6 mars 1981. Den har ombesörjts den 28 april 1981 av
Liljeros, sedan denne upptäckt försummelsen. Dröjsmålet har uppgått till
mera än sju veckor, under vilken tid ytterligare två inteckningar beviljats

till ett sammanlagt belopp av 120000 kr. Redan härigenom har för käranden
uppstått ett allvarligt förfång.

Att underrättelsen uteblivit låter sig inte hänföras enbart till att rutiner
brustit, von Koch, som den 11 mars 1981 utfärdat stämning, har personligen
burit ansvaret för att underrättelsen lämnades och det har ålegat
honom att förvissa sig om att så skedde. Framförallt arten av den ifrågavarande
föreskriften medför att kravet på uppmärksamhet och omsorg hos
den ansvarige domaren måste ställas mycket högt. Likväl kan understundom
omständigheterna vid det särskilda tillfället vara sådana att ett enstaka
fel av förevarande slag kan inträffa mera av våda. Hur det i detta fall gått
till kan man inte veta. Jag anser mig ej med tillräcklig säkerhet kunna
bedöma graden av den oaktsamhet som ligger von Koch till last och
beslutar därför att åtal inte skall väckas i denna del.

2. Underlåtenheten att vidta åtgärder med anledning av det under punkt 1
angivna felet

I denna del har von Koch delgetts misstanke om myndighetsmissbruk,
bestående i förtigande av dröjsmålet med underrättelsen till inskrivningsmyndigheten
och konsekvenserna därav. Han har bestritt ansvar på den
grund att han icke brutit mot någon regel och även på den grund att något
konkret förfång ej uppstått för någon. I allt fall har han bestritt brottsligt
uppsåt.

von Koch har vidgått att Liljeros den 28 april 1981 gjort honom uppmärksam
på dröjsmålet med underrättelsen till inskrivningsmyndigheten
och konsekvenserna därav. Utredningen bestyrker detta och ger enligt min
mening vid handen att von Koch samtalat med Liljeros om felets eventuella
ekonomiska konsekvenser för käranden, varvid dennes möjligheter att
få skadestånd av staten varit på tal. Utredningen visar även att von Koch
vid detta tillfälle tagit del av ett gravationsbevis, varav framgick att innehavsanteckning
gjorts beträffande det ena av pantbreven den 9 april, det på
20000 kr. Att von Koch sett innehavsanteckningen måste hållas för visst.
Det måste genast ha stått klart för honom att det materiella underlaget för
processen rubbats på grund av det fel han gjort sig skyldig till. Om Bergman
var berättigad att återfå fastigheten, skulle ekonomisk skada föreligga.

Den som lider skada genom försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vars fullgörande staten svarar har enligt skadeståndslagen
rätt till ersättning av staten. Den som vållat skadan är själv ersättningsskyldig
endast under snävt begränsade förutsättningar. Situationen torde likväl
ofta vara sådan att den skadevållande måste anses skyldig att avhålla sig
från den vidare befattning med saken som kan ifrågakomma. I all synnerhet
gäller detta för sådana grannlaga och maktpåliggande åtgärder som
ankommer på domare. I detta fall skulle det begångna felet komma att
sakna ekonomisk betydelse för den händelse käromålet ogillades. Jag är

föga benägen att tro annat än att också von Koch, även om han förnekat
detta, gjort denna nära till hands liggande reflektion. I en sådan situation
finns risk att man låter sig influeras av ovidkommande hänsyn. Sådana
hänsyn behöver visst icke vara inriktade på den egna fördelen eller ens
vara medvetna. För att en domare skall vara jävig är det tillräckligt att
särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba tilltron till hans
opartiskhet. Min mening är att von Koch var jävig på denna grund. Enligt 4
kap. 14 § 1 st. rättegångsbalken skall domare självmant ge det tillkänna när
han vet omständighet föreligga som kan antagas utgöra jäv mot honom. Jag
anser alltså att von Koch redan av nu berörda skäl var skyldig att upplysa
om handläggningsfelet och frånträda vidare befattning med målet.

Möjligen kan det finnas utrymme för annan bedömning av jävsfrågan än
min. I alla händelser vill jag inte med bestämdhet påstå att von Koch
uppmärksammat att här förelåg en jävsfråga. Oavsett hur därmed må
förhålla sig skulle det ha visat på gott omdöme hos honom om han hade
avhänt sig ansvaret för den fortsatta handläggningen av målet. En domare
som begått ett mera allvarligt handläggningsfel gör enligt min mening alltid
klokt i att överväga sin vidare befattning med målet, även om formligt jäv
inte kan påstås. Domaren bör själv vara uppmärksam på risken att han
mister den distans till parterna och tvisten som behövs för en korrekt och
objektiv handläggning. Jag skulle vilja förmoda att detta är ett naturligt
förhållningssätt för flertalet domare.

Vad som förekommit i detta mål synes mig väl åskådliggöra den risk jag
nyss talat om. Den ursprungliga, till sina konsekvenser allvarliga men
begripliga försummelsen har kommit att bli inledningen till en märklig serie
av fel och missgrepp.

Vad som först inträffade var att von Koch ådagalade fullständig passivitet
efter att ha fått kännedom om felet. Han lämnade ej Liljeros några
direktiv och han tog inte själv någon kontakt med parterna, von Koch lät
tiden gå från den 28 april till den 9 juni, då förhandlingen ägde rum, och
upplyste inte ens vid förhandlingen självmant om de båda nytillkomna
inteckningarna och om orsaken till att de kommit till stånd.

von Koch har påstått att han inte gjort några särskilda överväganden
med anledning av felet och hävdat att inga särskilda åtgärder från hans sida
varit påkallade, von Köchs attityd under utredningen har här, liksom
beträffande väsentliga delar av det följande händelseförloppet varit sådan,
att man får intrycket att von Koch inte velat gå närmare in på vad som
förekommit och berätta hur han resonerat.

von Koch är en erfaren domare och annat kan ej antagas än att han gjort
de reflektioner som ter sig naturliga. Det enda riktiga hade givetvis varit att
genast upplysa käranden om att rätten gjort fel och lämna besked om
möjligheterna att rikta skadeståndstalan mot staten. Även svaranden hade
bort få reda på det begångna felet. Som situationen var måste vaije dröjsmål
ha framstått som förenat med allvarliga risker. Det förelåg nämligen

ovisshet om hur långt följderna av felet hunnit sträcka sig. Man kunde
visserligen på goda grunder räkna med att pantbrevet på 20000 kr. redan
var belånat. Beträffande den större inteckningen på 100000 kr. fanns
emellertid den 28 april ingen innehavsanteckning. Att pantbrevet, såsom
utredningen här synes visa, i själva verket utgjort säkerhet för lån redan
från sin tillkomst, kunde von Koch inte veta. Någon innehavsanteckning
gjordes inte förrän den 19 maj — således vid en tid då von Koch vetat om
inteckningen i tre veckor. Tydligen kände von Koch inte till denna innehavsanteckning
ännu vid förhandlingen och domstillfället.

Den bestämmelse i 19 kap. 20 § jordabalken som hade åsidosatts är en
föreskrift av grundläggande betydelse för parternas inbördes ställning i
tvister av förevarande slag. Man skall äga förlita sig på att den i vederbörlig
ordning iakttages av domstolen. Att, såsom von Koch gjort, i det längsta
undanhålla den av felet drabbade parten kännedom om att regeln åsidosatts
med svåra verkningar till följd utgör ett stort avsteg från vad som
måste anses följa av domartjänstens beskaffenhet.

Uttryckliga regler om hur en domare skall handla när han försummat
sina skyldigheter så att det normala regelsystemet satts ur spel finns av
naturliga skäl inte. Det måste emellertid anses förutsatt av lagstiftaren
såsom en självklarhet att en domare som gjort sig skyldig till sådant
allvarligt fel underrättar den berörde om felet och i övrigt vidtar de åtgärder
till förebyggande av rättsförluster som situationen påkallar. Endast på
det sättet kan domaren ju i en av lagstiftaren icke förutsedd situation lojalt
främja de syften som uppbär lagstiftningen.

Det förhållandet att en uttrycklig regel ej kan åberopas till stöd för den
här hävdade skyldigheten att vara verksam medför ej att underlåtenheten
skall gå fri från straffpåföljd. Enligt det kommittéförslag som har legat till
grund för straffbestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken skulle i lagtexten
med lag eller annan författning jämställas vad som eljest gäller för myndighetsutövningen.
Som motivering härför anfördes att författningar måste
kompletteras med andra rättskällor, såsom uttalanden i förarbeten till
lagstiftning och prejudikat. Detta syntes emellertid departementschefen så
uppenbart att någon särskild bestämmelse därom ej behövdes. Det av
kommittén föreslagna tillägget upptogs därför ej i lagtexten. Någon saklig
ändring i förhållande till förslaget avsågs enligt departementschefen därmed
inte. Enligt min mening måste anses att von Koch på sätt som avses i
20 kap. 1 § brottsbalken i förevarande avseende åsidosatt vad som till följd
av lag gällt för hans myndighetsutövning.

Om de båda pantbreven den 9 april 1981 utgjort säkerhet för fordran
redan från tillkomsten, kan det naturligtvis sägas vara ovisst om det med
framgång hade kunnat vidtas någon åtgärd i syfte att begränsa felets
ekonomiska verkningar. Det kan å andra sidan inte med bestämdhet sägas
att varje åtgärd i sådant syfte skulle ha varit gagnlös. För ansvarsfrågan är
det dock inte avgörande hur därmed förhåller sig. Med rekvisitet förfång

vid brottet myndighetsmissbruk avses nämligen ej endast ekonomisk skada
utan även annan olägenhet. Genom att förtiga det inträffade har von
Koch undandragit Bergman och hans ombud möjligheten att själva överväga
vilka handlingsmöjligheter som kunde finnas. För min del anser jag
att redan detta utgjort ett icke ringa förfång. Även om von Koch för egen
del skulle ha bedömt det som uteslutet att genom någon särskild åtgärd
förebygga vidare skada för Bergman, så kunde ju denne och Vivika Adlers
tänkas bedöma saken annorlunda. Bergman kunde exempelvis vilja ta
kontakt med Centac eller med någon kreditgivare.

Det var också angeläget att käranden fick tillfälle att överväga situationen
från rent processuella synpunkter. Denne hade ju yrkanden om
återfående av sådana pantbrev och inteckningshandlingar som han visste
att bolaget disponerat över och i andra hand skadestånd. Han kunde
tänkas vilja överväga någon handräckningsåtgärd eller framföra synpunkter
på målets fortsatta handläggning. Detta måste von Koch ha förstått
och det har inte varit hans sak att bedöma vilka åtgärder som kunde
ligga i kärandens intresse. Ett ej ringa förfång har också legat däri att
käranden och hans ombud vid den överraskande upptäckten av vad som
förekommit försatts i ett brydsamt och svåröverblickbart läge, vilket med
all säkerhet varit en bidragande orsak till att förhandlingen den 9 juni fick
ett olyckligt förlopp och till att Bergmans talan i fråga om inteckningarna
utformades mindre väl.

Den fullständiga passivitet von Koch visade efter det felet uppdagats
tarvar enligt min mening en särskild förklaring. Än underligare var von
Köchs handlingssätt vid förberedelsen den 9 juni 1981. Inte heller då
upplyste han självmant om vad som förekommit. Upptäckten av de nya
inteckningarna fick Vivika Adlers själv göra och det i ett relativt framskridet
stadium av förhandlingen, von Koch har alltså utan att säga något hört
Vivika Adlers framställa Bergmans yrkanden enligt stämningsansökningen,
vilka han väl visste var ofullständiga efter vad som förevarit. Jag nöjer
mig med konstaterandet att den för von Koch förmånligare tolkningen av
hans beteende vid förhandlingen är den ”psykologiska” förklaring han
långt om länge kunnat lämna; att han känt sådan olust inför det begångna
felet att han inte kommit sig för att självmant upplysa om detta. Orsaken
till hans tidigare passivitet får då antagas ha varit av liknande art.

I enlighet med det anförda finner jag att åtal bör väckas i förevarande
del.

3. Förhandlingen den 9 juni 1981. Domens innehåll

I denna del har von Koch delgetts misstanke om dels myndighetsmissbruk
alternativt vårdslös myndighetsutövning genom att med åsidosättande
av 42 kap. 20 § rättegångsbalken företaga målet till omedelbar huvudförhandling
i förenklad form utan att förutsättningar för huvudförhandling
förelegat, dels vårdslös myndighetsutövning bestående i att han med -

delat dom, vari inteckningar förklarats vara utan verkan, von Koch har i
bägge dessa delar vidgått att han av oaktsamhet handlagt målet felaktigt
och att härav uppkommit ej ringa förfång för enskild. Han har emellertid
bestritt ansvar på den grund att hans oaktsamhet ej varit grov.

Syftet med förberedelsen i tvistemål är att skapa förutsättningar för en
koncentrerad huvudförhandling. Detta innebär dels att klarhet skall sökas
rörande parternas ståndpunkter i fråga om yrkanden, invändningar och
åberopade fakta, dels att bevisupptagningen skall så förberedas att all
bevisning om möjligt skall kunna förebringas vid huvudförhandlingen.
Förberedelsen bör, såsom framhållits i motiven till rättegångsbalken,
strängt begränsas till klarläggandet av parternas ståndpunkter samt deras
”angrepps- och försvarsmedel”. Ändamålet är inte att vad som förekommer
skall läggas till grund för målets avgörande.

Det är domarens uppgift att genom en lämpligt avpassad processledning
verka för att förberedelsens syfte uppnås. Enligt 42 kap. 8 § 2 st. rättegångsbalken
åligger det rätten att verka för att parterna vid förberedelsen
anger allt vad de vill åberopa i målet samt att genom frågor och erinringar
söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i deras framställningar. Härför
fordras givetvis i första hand att ordföranden äger eller med ledning av
stämningsansökningen och andra i målet ingivna handlingar skaffar sig
erforderliga insikter i den rättsliga materia som aktualiseras i målet.

Hävningsfrågan

I denna del vill jag inledningsvis beröra ett förhållande. Det saknas inte i
yttrandet och förhörsutsagan den 11 juni 1982 antydningar i den riktningen
att de materiella frågor som varit aktuella i målet skulle vara helt undandragna
JO:s bedömande. Detta är i så fall en felsyn. Det är sant att JO
endast om det påkallas av alldeles speciella skäl uttalar sig om domstolarnas
bedömningar i domar och andra avgöranden. Rättegångsfel och sådana
uppenbara felbedömningar som fått avgörande betydelse för målets utgång
måste dock självfallet kunna vara föremål för JO:s granskning utan att
detta får ses som ett intrång i domstolarnas självständiga handhavande av
rättskipningen. Jag finner det i detta mål därför ofrånkomligt att gå in på de
materiella frågorna men vill understryka att jag inte därmed tar ställning till
hur prövningen av tvisten skulle ha utfallit vid en korrekt handläggning.

Det är helt klarlagt, att kärandens huvudyrkande gått ut på att det
ifrågavarande fastighetsköpet skulle hävas och att köpet ej påståtts vara
ogiltigt. Någon ogiltighetsgrund har ej åberopats. Säljarens hävningsrätt på
grund av bristande betalning vid fastighetsköp är på sätt angetts i granskningspromemorian
avhängig av att hävningsförbehåll intagits i köpehandlingen.
Om ett köp gjorts beroende av sådant villkor i köpekontrakt och
jämväl köpebrev utfärdas, är köpet ej längre svävande med mindre förbehållet
intages också i köpebrevet. I konsekvens härmed kan såsom skett i

detta fall lagfart beviljas på det ovillkorade köpebrevet. von Koch har
under utredningen förklarat sig införstådd med att detta är innebörden av
gällande rätt.

Enligt min mening har redan stämningsansökningen i detta mål kännetecknats
av otydlighet i fråga om grunden för käromålet. Förbryllande ter
sig redan det förhållandet, att käromålet varit uppbyggt kring 4 kap. 26 §
jordabalken, vari behandlas fall av s. k. anteciperat dröjsmål med köpeskillingens
erläggande, fastän ansökningen i övrigt innehöll påståenden om
sedan länge inträtt dröjsmål med hela den resterande köpeskillingen. På
sådant fall synes 4 kap. 25 § jordabalken tillämplig. Varken av stämningsansökningen
eller domen kan man enligt min mening bilda sig någon riktigt
klar föreställning om grunden för hävningsyrkandet. I stämningsansökningen
antydes ej på annat sätt än genom hänvisningen till lagrummet den
omständighet som var av grundläggande betydelse för bifall till käromålet,
nämligen hävningsförbehållet. De till ansökningen fogade handlingarna
utgjordes bl. a. av kopior av köpekontrakt, köpebrev och köpeskillingsrevers.
Köpekontraktet innehöll visserligen föreskrift om att köpebrev
skulle utfärdas sedan köpeskillingen kontraktsenligt erlagts, vilket till följd
av regeln i 4 kap. 5 § jordabalken är liktydigt med hävningsförbehåll. Det
- vederbörligen undertecknade - köpebrevet var emellertid ovillkorat.
Att köpebrev saknar bevittning är, såsom von Koch själv synes ha påpekat
under förhandlingens lopp, icke av betydelse för dess giltighet, utan blott
för möjligheten att utan omgång erhålla lagfart med stöd därav. Att lagfart
var beviljad upplystes för övrigt redan i stämningsansökningen. Såväl
köpebrevet som köpekontraktet var ofullständigt daterade, men ej heller
detta förhållande kan gärna ha haft någon inverkan på handlingarnas
giltighet i och för sig. Ofullständigheten i dateringen i förening med det
förhållandet att det förelåg en i köpekontraktet icke omnämnd köpeskillingsrevers,
för vilken pantsäkerhet utfasts, lämnade utrymme för möjligheten
att köpebrevet tillkommit vid en senare tidpunkt än köpekontraktet
och att alltså dess utfärdande föregåtts av någon ytterligare uppgörelse
mellan kontrahenterna. En nära till hands liggande förklaring till de ingivna
handlingarnas ofullständighet är att de endast utgjort genomslagskopior
som ej försetts med samma kompletterande påskrifter som originalet eller
originalen.

De allvarliga bristerna i stämningsansökningen kan sammanfattningsvis
anges sålunda, att det inte påstods att det skulle föreligga ett giltigt hävningsförbehåll,
trots att ett sådant skulle ha varit av grundläggande betydelse
för kärandens talan, medan det däremot påstods att köparen för
framtiden kunde antagas ej kunna fullgöra sina förpliktelser enligt kontraktet,
vilket syntes överflödigt. Därjämte förekom i stämningsansökningen
vissa uppgifter om säljarens oerfarenhet m. m., vilka möjligen kunde ses
som en antydan om att någon i avtalslagens tredje kapitel behandlad
ogiltighetsgrund menades vara för handen.

Vid ett första påseende var käromålet av sådan beskaffenhet att talan
kunde komma att ogillas på den grund att något giltigt hävningsförbehåll
inte ens påståtts. I betraktande av denna brist kunde enligt min mening ej
med fog ställas mer än mycket små krav på svaromålet. På första stadiet av
processen kunde knappast fordras mera än ett besked huruvida svaranden
medgav eller bestred hävningsyrkandet. Så snart det framgått att käromålet
bestreds, hade det ålegat von Koch att genom frågor och erinringar
söka skapa klarhet rörande kärandens ståndpunkt, framförallt i fråga om
hävningsförbehållet. I det sammanhanget hade det varit fullt legitimt, för
att icke säga starkt påkallat, att med parterna genomgå tillämpliga lagrum i
jordabalken, närmast då 4 kap. 3, 6, 25 och 26 §§. Ett sådant förfaringssätt
hade som jag ser det endast motsvarat normala krav på processledningen.

Sedan grunden för käromålet blivit på ena eller andra sättet preciserad,
hade von Koch kunnat taga ställning till vilka närmare besked som behövde
avfordras svaranden om dennes inställning. Förberedelsen hade
därefter bort fortsätta efter samma linjer tills parternas ståndpunkter slutligen
blivit fastlagda. Förhandlingen kunde på detta sätt ha lett till att
käranden åberopat någon klart angiven grund till stöd för ett påstående att
utfärdandet av köpebrevet skulle vara utan verkan. Detta harju tydligen
varit tvistens kärna.1 Sedan hävningsfrågan sålunda avhandlats hade man
kunnat övergå till att behandla övriga yrkanden och slutligen uppkommande
bevisfrågor.

Såvitt jag har kunnat finna har nu i detta mål kärandens ståndpunkt till
frågan om förekomsten och betydelsen av ett giltigt hävningsförbehåll
aldrig preciserats på sådant sätt att det funnits förutsättningar för ett
meningsfullt bemötande från svarandens sida. Det verkar som om alla
insett köpebrevets betydelse, men som om diskussionen på ett osystematiskt
sätt kretsat kring dess tillkomst, datering och bevittning samt möjligen
även ingivande för lagfart utan att syftet därmed varit klart.

Det finns ingen anledning att betvivla att Helenefors, visserligen ej
juridiskt bildad men erfaren på det fastighetsrättsliga området, haft en i
grunden alldeles riktig uppfattning om rättsläget. Han har emellertid ej
kunnat veta vad han i rättegången skulle svara på.

När von Koch i domen frånkänt köpebrevet betydelse och bifallit käromålet
har han i själva verket dömt köpet ogiltigt på en grund som inte varit
åberopad. Detta har han också vidgått, von Koch har alltså brutit mot
regeln i 17 kap. 3 § rättegångsbalken, vari stadgas att domen i ett dispositivt
mål inte får grundas på en omständighet som inte parten åberopat till
grund för sin talan. I domen har såväl under yrkanden som i slutet begagnats
termen återgång, vilken ju i förevarande sammanhang brukar åsyfta

1 Anm. När hon senare hördes som vittne i anledning av åtalet mot von Koch
uppgav Vivika Adlers dock att hon visserligen övervägt att yrka återgång av köpet
på grund av svek men funnit denna väg alltför svårframkomlig med tanke på
bevisfrågoma.

fall av ogiltigt köp. I betraktande av det anförda är tydligt att den terminologiska
glidningen inte varit någon tillfällighet.

För att på angivet sätt komma fram till ett bifall till käromålet har von
Koch nödgats lägga det som blivit sagt vid resonemangen om köpet till
grund för något slags bevisbedömning. Det har emellertid inte förts någon
bevisning. Parternas utvecklande av sin talan under förberedelsen utgör ju
icke bevisning. I själva verket har inte funnits förutsättningar för att ens
ange bevisning.

I domen uttalas att ”omständigheterna kring köpebrevets utfärdande,
datering och bevittning samt lagfarten är sådana, att det kan antagas, att
Bergman blivit överrumplad och inte förstått vad han gav sig in på”. Lika
litet som jag förstår hur von Koch kunnat ge sig in på denna bedömning
förstår jag på vilket faktiskt underlag han företagit denna. Utredningen, ej
minst uttalanden av von Koch själv, visar att Helenefors knappast sagt
något om hur det tillgått vid köpeförhandlingama och köpslutet och alla är
ense om att Bergmans uppgifter varit mycket osäkra, von Koch har vetat
varken när revers eller köpebrev utfärdades och inte heller hur och när
köpebrevet daterats och bevittnats. Det framgår tydligt av domen att von
Koch endast kunnat göra antaganden om vad som förekommit i samband
med köpehandlingarnas upprättande. Dessa slutsatser har baserats på
osäkra och delvis felaktiga premisser. Vissa uttalanden av von Koch tyder
på att han dessutom utgått från en förment kännedom om svarandens
affärsmetoder, vilken uppenbarligen inte utgjort processmaterial.

Behandlingen av frågan om återlämnande av pantbrev och inteckningshandlingar
samt ogiltigförklaring m. m.

Ett av Bergmans ursprungliga följdyrkanden var att de inteckningar som
svaranden disponerat över skulle överlämnas till honom. Såvitt av stämningsansökningen
kan utläsas avsågs med yrkandet samtliga då uttagna
pantbrev och inteckningshandlingar med undantag av de två som utfärdats
den 27.7.1966 under nr 5547-48 (5—6), vilka uttryckligen angavs utgöra
säkerhet för ett Bergmans lån i SE-banken. Beloppet av de inteckningar
som meddelats den 9.7.1980 angavs i stämningsansökningen felaktigt till
200000 kr. i stället för 220000 kr. Detta synes vara förklaringen till att
yrkandet om återlämnande angavs motsvara ett sammanlagt inteckningsbelopp
av endast 240000 kr. von Koch har vid förhören sagt sig inte ha lagt
märke härtill under sina förberedelser för förhandlingen.

Försåvitt återlämnande av de olika pantbreven och inteckningshandlingama
inte kunde ske, yrkades i stämningsansökningen i andra hand skadestånd
med 265000 (=240000 + 25000) kr. Enligt domen yrkades i stället
att samtliga inteckningar med vilka fastigheten var belastad före köpet
skulle överlämnas till Bergman. För den händelse Centac inte skulle kunna
uppfylla detta krav yrkades att Bergman i stället skulle förklaras berättigad
till skadestånd motsvarande den erlagda handpenningen, dvs. med 55000

kr., samt rätt att tillgodonjuta den av Centac gjorda återbetalningen av
lånet å 17450 kr. I fråga om vad som yrkats beträffande övriga ”inteckningar”
är domen oklar och jag återkommer därtill. Beloppet av det
skadestånd som enligt stämningsansökningen yrkades i andra hand synes
ha varit något godtyckligt, men yrkandet blir direkt egendomligt i den form
det fått i tingsrättens dom. Såsom det där framträder ger det intrycket att
Bergman, försåvitt han ej återfick fastigheten fri från bottengravationerna
till ett sammanlagt belopp av 80000 kr. med möjligen tillkommande ränta,
skulle ha nöjt sig med en gottgörelse om 72450 kr., vilket ju förefaller
märkligt. Av Vivika Adlers skrivelse till rätten med anledning av den
ifrågasatta rättelsen framgår ej heller annat än att hon själv menade sig ha i
denna del krävt ersättning motsvarande fulla inteckningsbeloppet. Att
frågan om handpenningen inte upptagits på annat sätt än nu sagts hör till de
dunkla punkterna i handläggningen av detta mål.

I tingsrättens handlingar står egentligen inte att finna någon förklaring
till att Centac genom domen skulle förpliktas återställa inteckningshandlingarna
den 27.7.1966, nr 5547—48 (5—6). Ingenting visar att vid förhandlingen
någon ytterligare utredning framkommit angående Bergmans lån i
SE-banken. Däremot syns tydligt i domen att inte Helenefors visste var
inteckningshandlingen nr 5547 (5) fanns. Under utredningen av detta
ärende har upplysts att en inteckningshandling hela tiden funnits i Bergmans
egen besittning. I detta hänseende blev domen sålunda felaktig på det
sättet att bolaget ålades att till Bergman utge i vart fall en inteckningshandling
som denne redan hade och möjligen en som låg som säkerhet för hans
eget lån.

Välbetänkt hade utan tvivel varit om man sett till att man vid förhandlingen
förfogat över aktuella uppgifter i inskrivningshänseende. Ett farskt
gravationsbevis skulle ha utvisat att beträffande inteckningen den 9 april
1981, nr 5954, å 100000 kr. (12) tillkommit en innehavsanteckning för
Uplandsbanken. Härom visste nu von Koch ej något - och tydligen heller
inte kärandesidan. På grund härav kom i domen att inflyta uppgiften att
detta pantbrev var obelånat.

Vad ovan berörts tyder på att det vid förhandlingens avslutande rått
oklarhet om yrkandena med avseende på inteckningarna 1 -6. Det visar att
någon betryggande utredning om vem som innehaft olika pantbrev och
inteckningshandlingar inte kommit till stånd. Att von Koch inte kunnat
vara omedveten härom framgår av formuleringar i protokollet och domen.

Vad beträffar inteckningen 7 och följande inteckningar har under förhandlingen
det ursprungliga yrkandet om återlämnande av pantbreven 7—
10 och i andra hand skadestånd motsvarande inteckningsbeloppen helt
eller delvis ersatts av något annat yrkande. Protokollet ger här som eljest
inte någon upplysning om vad som yrkats, men yrkandet har i domen
angetts gå ut på att ”alla inteckningar som Centac uttagit efter det bolaget
erhöll lagfart skall jämlikt 6 kap. 8 § 2 st. jordabalken förklaras vara utan

verkan”. Enligt denna formulering skulle yrkandet således endast ha avsett
inteckningarna 11-12. I domskälen står sedan: ”Enligt 6 kap. 8 § 2 st.
jordabalken skall inteckningarna härovan under 6-12 förklaras vara utan
verkan, sedan köpet återgått”. I domslutet under p. 4 förklaras så inteckningarna
7-12 vara utan verkan.

Beträffande yrkandet i denna del uppkommer således till en början
frågan om vad det egentligen omfattat.

Såvitt utredningen visar har initiativet till det nya yrkandet kommit från
Vivika Adlers själv. Av hennes uppgifter framgår att hon kort före förhandlingen
kommit att lägga märke till bestämmelsen i 6 kap. 8 § jordabalken
och aktualiserat denna, sedan det vid genomgången av gravationsbeviset
framgått att inteckningssäkerheten till övervägande del var utnyttjad
och att bolaget därför inte kunde återställa pantbreven till Bergman. Vivika
Adlers har själv uppgivit att hon med yrkandet åsyftat samtliga ”efter
köpet” tillkomna inteckningar, dvs. nr 7-12. von Koch har under utredningen
med mycket stor bestämdhet hävdat att han också uppfattat yrkandet
så. Övervägande skäl talar dock enligt min mening för att det här gått
hastigt till och att yrkandet kanske aldrig givits någon mera precis form.
Liljeros har tydligen inte kunnat följa med i detta skede och Helenefors har
tyckt att han haft svårt att komma till tals. I samma riktning pekar det som
senare förekom i rättelsefrågan, von Köchs skrivelse den 7 juli 1981 inleds
med en hänvisning till att yrkandet enligt domen endast avsett de båda
efter lagfarten uttagna inteckningarna, men den har i övrigt en förklarande
ton med sin hänvisning till avfattningen av det åberopade lagrummet.
Vivika Adlers svar, med dess hänvisning till ett andrahandsyrkande, som
hon vid utredningen förklarat sig ej ha framställt - ”yrkade jag givetvis”
— har liknande prägel. Vivika Adlers har dessutom vid båda förhören i
ärendet berättat att hon framfört sitt yrkande om ogiltigförklaring på ett
trevande sätt och att von Koch bekräftat hennes uppfattning om att det
fanns en sådan regel som hon hänfört sig till. Liljeros har vid första
förhöret sagt sig ha fått intrycket att Vivika Adlers på något sätt överlåtit
på rätten att bedöma om det gick att göra som hon yrkat och vid andra
förhöret att yrkandet framställts på ett ”svävande” sätt.

Att von Koch under förhandlingen uttryckligen skulle ha bekräftat Vivika
Adlers tanke om rättsläget kan inte anses framgå av utredningen.
Vivika Adlers har dock tydligen haft ett starkt intryck av att han anslöt sig.
Härför har hon också haft gott fog. Enligt egen utsago har nämligen von
Koch genast slagit upp och tagit del av ifrågavarande lagrum och strax
därefter aktivt verkat för att målet skulle avgöras i befintligt skick. Detta
synes mig med all önskvärd tydlighet visa att von Koch här fastnat för
tanken att han skulle kunna förklara inteckningarna ogiltiga.

6 kap. 1—2 §§ jordabalken innehåller följande definitioner. Inteckning är
en inskrivningsåtgärd. Inskrivningsmyndighetens bevis att inskrivning av
visst penningbelopp skett i fastighet kallas pantbrev. Panträtt upplåtes

genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrev som pant för fordran. I
nära anslutning till dessa definitioner - i 1981 års lagedition på samma
trycksida — återfinns stadgandet i 8 §, som frånsett sista punkten om
återgång av gåva har följande lydelse.

Frångår fastighet innehavaren efter klander, är upplåtelse av panträtt
som skett efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand utan verkan,
om annat ej följer av 18 kap. eller av annan bestämmelse.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när förvärv av fastighet
återgår som ogiltigt eller avtal om sådant förvärv häves av överlåtaren.

Hur detta stadgande ens vid en hastig läsning kunnat av en erfaren
domare som von Koch, med insikter på det fastighetsrättsliga området,
tolkas såsom avseende ogiltigförklaring av inteckningar - eller pantbrev —
är svårt att förstå. Det är överhuvudtaget inte möjligt att förklara inteckning
ogiltig i mål om hävning eller återgång av fastighetsköp. Minsta
eftertanke för till reflektionen att sådan ogiltigförklaring skulle ha ingripande
konsekvenser för innehavare av panträtt i fastigheten. Vid förhandlingen
hade i detta fall nyss konstaterats att inteckningssäkerheten var väl
utnyttjad.

Ingen, vare sig han läser stadgandet med kännedom om vad orden
betyder eller ej, kan undgå att uppfatta att man för att kunna tillämpa
regeln måste tillgodogöra sig i första hand bestämmelserna i 18 kapitlet.
Följer man hänvisningen dit, bör redan kapitelrubriken leda tanken i rätt
riktning, von Koch har enligt egen utsago inte slagit upp 18 kapitlet förrän
efter förhandlingen.

Man måste ofrånkomligen fråga sig vad som gjort att von Koch inte
genast avfärdat tanken på att med stöd av det åberopade stadgandet
ogiltigförklara inteckningarna. I detta sammanhang får dessutom beaktas
att Helenefors påstått att han reagerat mot yrkandet och vid förhandlingen
framställt invändningar mot detta. Det finns enligt min mening all anledning
tro att Helenefors tämligen omgående förstått vilka konsekvenserna
skulle bli om yrkandet bifölls och i vart fall för sig själv ifrågasatt om något
sådant kunde vara möjligt. Det förefaller heller inte sannolikt att Helenefors,
som von Koch uppgivit, nu skulle alldeles ha givit upp saken och av
sådan anledning inte framställt några invändningar. Vad Helenefors kan ha
yttrat får jag emellertid lämna öppet. Varken Liljeros eller Vivika Adlers
synes ha uppfattat några invändningar från Helenefors och det kan därför
inte påstås att von Koch gjort det.

Jag kan tänka mig att von Köchs omdömde svek honom vid det tillfället
då yrkandet om ogiltigförklaring framställdes, nämligen på grund av det
som förevarit med den underlåtna underrättelsen till inskrivningsmyndigheten
och konsekvenserna därav samt uppdagandet av felet en kort stund
tidigare. Det är främst med hänsyn härtill jag stannar vid bedömningen att
von Koch inte då varit fullt medveten om det orimliga i tanken att med stöd

av 6 kap. 8 § jordabalken ogiltigförklara inteckningarna. Att han inte på
rationella grunder kan ha uppfattat stadgandet på det sätt som senare
kommit att återspeglas i domen är uppenbart, och jag anser det kunna
hållas för visst att von Koch åtminstone hyst visst tvivel beträffande
lagrummets innebörd. Att så varit fallet bestyrks av Liljeros uppgifter om
vad som förekommit vid deras samtal efter förhandlingens avslutande.

Förutom i de fall som avses i 42 kap. 18 § rättegångsbalken skall ordinära
tvistemål avdömas efter huvudförhandling. Huvudförhandling kan med
stöd av 42 kap. 20 § 2 st rättegångsbalken, om hinder ej möter enligt 43
kapitlet 2 § och tillika partema samtycker därtill, hållas i förenklad form.
Innebörden av hänvisningen till 43 kap. 2 § kan sägas vara att nöjaktig
utredning skall finnas att tillgå. Oavsett om partema samtycker får huvudförhandling
i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen,
om saken finnes uppenbar.

När i lagen såsom förutsättning för omedelbar huvudförhandling i förenklad
form utan bägge parters samtycke uppställs det kravet att saken
finnes uppenbar, torde därmed vara avsedd en begränsning till i huvudsak
sådana fall där ett rent rättsligt bedömande ger vid handen antingen att de
av käranden anförda omständigheterna uppenbarligen ej är tillräckliga för
bifall till käromålet eller att svarandens bestridande på motsvarande sätt är
uppenbart ogrundat. Det räcker givetvis inte med att ordföranden för egen
del anser att målet bör avgöras på visst sätt. Finns utrymme för tvekan är
kravet ej uppfyllt. Skall bevisning prövas torde detta nästan undantagslöst
utgöra hinder för att finna saken uppenbar. Över huvud taget framstår det
som tydligt att lagrummet måste tolkas med beaktande av konsekvenserna
för rättens sammansättning. Den domare som handlagt förberedelsen och
har att fatta beslutet måste sålunda vara helt övertygad om att saken skulle
komma att bedömas på samma sätt av andra domare än han själv.

Av det jag förut anfört framgår att förevarande mål inte på långa vägar
förts fram ens till det stadium där förberedelsen kunde anses avslutad.
Varken yrkandena eller parternas ståndpunkter i övrigt har varit klarlagda
och det har följaktligen inte funnits förutsättningar att ta ställning till
behovet av bevisning. Utredningen visar klart att von Koch inte behärskat
den rättsliga materien. De faktiska förhållandena har varit otillräckligt
klarlagda.

När tvisten mellan Bergman och Centac företogs till huvudförhandling,
var saken sålunda inte uppenbar och von Koch har inte kunnat tro att så
var fallet. Det framgår också otvetydigt av protokollet att huvudförhandlingen
hållits trots att von Koch ej kunnat ta ställning till om saken var
uppenbar.

Att von Koch vid ett mera moget övervägande på kvällen efter förhandlingen
eller följande dag skulle ha kommit fram till att målet varit uppenbart
i lagens mening är ett orimligt antagande.

von Köchs överväganden har tydligen framförallt gällt hävningsfrågan. I
denna del har von Koch efter förhandlingen med processmaterialet införlivat
den från inskrivningsmyndigheten anskaffade kopian av köpebrevet.
Åtgärden i sig är diskutabel; rättens avgörande skall grundas på vad som
förekommit vid förhandlingen (17 kap. 2 § 1 st. rättegångsbalken). Nu har
ju emellertid von Koch fått i sin hand ett formellt alldeles oklanderligt
köpebrev, som varit daterat den 14 juli 1980 och alltså utgjort en bekräftelse
på den uppgift om fångesdatum som fanns i det redan vid förhandlingen
tillgängliga gravationsbeviset. Vad som sålunda förekommit kan endast ha
gjort premisserna för domen än mera osäkra.

Vad beträffar frågan om ogiltigförklaring av inteckningarna inskränker
sig von Köchs uppgifter till ett ganska vagt påstående om att han under
sina överväganden i uppenbarhetsfrågan på nytt slagit upp 6 kap. 8 § och
även 18 kap. jordabalken. Det kan betvivlas att von Koch verkligen gjort
detta. I vart fall är det tydligt att han inte reflekterat ytterligare över
bestämmelsernas innebörd. Minsta ansats att undersöka rättsläget hade
genast givit vid handen att det inte gick att förklara inteckningarna ogiltiga.

Jag menar således att von Koch aldrig i någon verklig mening kan ha
funnit detta mål vara uppenbart. Domen vittnar snarast om svårigheterna
att komma fram till ett bifall till käromålet. von Koch måste medvetet ha
satt sig över bestämmelserna i 42 kap. 20 § rättegångsbalken.

Det sätt varpå von Koch med åsidosättande av för rättegångsförfarandet
väsentliga principer handlagt saken har inneburit ett ej ringa förfång för
bägge parter. De har icke kommit i åtnjutande av en fullgod rättegång och
den meddelade domen är som en konsekvens härav behäftad med åtskilliga
brister. En särställning intar här förklaringen att inteckningarna skulle vara
utan verkan. Hur än tvisten i övrigt bedömdes var sådan förklaring omöjlig
att göra. Domen kunde här, oavsett om den vann laga kraft, aldrig innefatta
en slutlig reglering av tvisten. Handläggningen i denna del har i stället
lett till osäkerhet om vad som rättsligt sett gällde och vållat ej ringa förfång
även för panträttshavarna, som ej varit parter i målet.

Jag finner på grund av det anförda att åtal bör väckas i förevarande del.

4. Protokollföringen

I tingsrättens protokoll har kärandens först framställda yrkanden återgivits
genom hänvisning till stämningsansökningen. De ändringar käranden
sedan gjort i sina yrkanden framgår inte av protokollet, liksom ej heller
svarandens inställning till de nya yrkandena. Protokollet hänvisar blott till
domen.

Såsom i granskningspromemorian anförts skall enligt 6 kap. 4 § och 5 §
rättegångsbalken protokoll såväl vid muntlig förberedelse som vid huvudförhandling
innehålla bl. a. parternas yrkanden och invändningar, ändringar
däri samt medgivanden av motpartens yrkanden. Protokoll över förhandling
skall enligt 6 kap. 8 § rättegångsbalken erhålla slutlig avfattning
4 Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr 1

innan förhandlingen avslutas. Har de uppgifter som enligt det sagda skall
ingå i protokoll upptagits i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats
i protokoll i målet, skall de upptagas genom hänvisning till sådan
handling. Hänvisning kan emellertid inte ske till en handling, exempelvis
en dom, som vid protokolleringen ännu inte är avfattad. Detta synsätt, som
jag tidigare givit uttryck för bl. a. i inspektionssammanhang, finner jag inte
anledning frångå, minst av allt för sådana fall som detta, där det ju vid
förhandlingens avslutande varit ovisst huruvida den dom till vilken hänvisades
överhuvudtaget var att vänta. Vad som framkommit i detta ärende
befäster mig i stället i övertygelsen om värdet av ett från domen fristående
dokument, vari redovisas behövliga uppgifter om vad som förekommit vid
en förhandling.

Den kritik som innefattas i det sagda träffar i viss mån även Liljeros,
som rätteligen ej borde ha påtagit sig det formella ansvaret för protokollet.
Med hänsyn till omständigheterna är dock Liljeros’ fel ursäktligt och han
har också under utredningen förklarat sig införstådd med de synpunkter
som här anlagts, von Koch har för sin del så småningom förklarat sig inse
de olägenheter bristerna i protokollet medfört i detta fall.

5. Dröjsmålet med domens expediering samt frågan om avvisandet av
vadeanmälan

Förhandlingen den 9 juni 1981 avslutades enligt protokollet med beskedet
att tingsrätten påföljande dag skulle meddela huruvida saken kunde
anses uppenbar. Om så befanns vara fallet skulle antingen domen meddelas
genast eller besked lämnas om någon annan tid för domens meddelande.
För det fall saken ej var uppenbar skulle förordnas om målets vidare
handläggning.

17 kap. 9 § 2 st rättegångsbalken innehåller föreskrift om att vid huvudförhandlingen
underrättelse skall ges om tiden och sättet för domens
meddelande. Sådan underrättelse har här ej kunnat lämnas på grund av den
av lagstiftaren icke förutsedda omständigheten att det var ovisst huruvida
förutsättningar för huvudförhandling förelegat och om någon dom kunde
förväntas. Det kan uppenbarligen inte ha varit meningen att parterna skall
åläggas att själva i efterhand hos rätten inhämta besked i sådana hänseenden
som dessa. Den mest lämpliga ordningen för de mera speciella situationer,
där det vid huvudförhandlingens avslutande råder ovisshet om
tiden för domens meddelande, synes mig vara att domstolen i god tid
tillställer parterna underrättelse om tidpunkten så att de kan tillvarata sin
rätt. Ett sådant besked som von Koch lämnat i detta mål inbjuder till
missförstånd.

Såsom i promemorian angivits skall parterna snarast erhålla skriftlig
underrättelse om utgången i målet. Underrättelsen skall ske genom att
avskrift av domen skickas till parterna. I detta mål borde domen, om den
förelegat färdig på utsatt tid, ha kunnat expedieras onsdagen den 17 juni

1981 på eftermiddagen. Expedieringen har emellertid inte skett förrän
måndagen den 22 juni. Domen kunde följaktligen inte vara parterna tillhanda
förrän tidigast den 23 juni. Sista dag för vadeanmälan var den 24 juni.

Snabb expediering av domar och andra handlingar är givetvis alltid
angelägen. 1 tvistemål förhåller det sig ej sällan så, att enskilda parter
försitter sina möjligheter att fullfölja talan därför att de naturligt nog räknar
med att erhålla domen i så god tid att de skall hinna vidtaga erforderliga
åtgärder. Att en kanslidom ej expedieras förrän mot slutet av tiden för
vadeanmälan torde dessbättre höra till ovanligheterna. Att så skett i detta
fall är mycket otillfredsställande.

Vid remissen har fråga ställts om anledningen till dröjsmålet med domens
expediering. Enligt von Köchs yttrande har anledningen ej kunnat
utrönas. Det är emellertid tydligt att han nedlagt ringa möda på att utreda
saken innan han avlåtit yttrandet. Jag finner detta anmärkningsvärt. Den
utredning som senare företagits pekar på att dröjsmålet kunnat stå i samband
med ledigheter under veckan före midsommarhelgen - lördagen den
20 juni var midsommardag - men orsaken kan inte sägas vara klarlagd.

Helenefors har anmält vad per telefon den 30 juni 1981. Vadetalan har
avvisats av von Koch genom ett skriftligt beslut samma dag. Av beslutet
framgår bl. a. att von Koch har ingått på en bedömning av underlåtenheten
att i rätt tid anmäla vad mot bakgrund av vad som förekommit vid förhandlingens
avslutande och att han funnit underlåtenheten vara ”ej ursäktlig”.
Den vid remissen ställda frågan huruvida han övervägt om det kunde
finnas förutsättningar för återställande av försutten tid och skäl att anvisa
Helenefors detta rättsmedel har von Koch besvarat nekande, varvid han
hänvisat till ett prejudikat.

Vid bedömandet av om en part, som varit kallad till huvudförhandling
men ej inställt sig, haft laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid anmäla
vad, har parten ej ansetts kunna förlita sig på att han skulle nås av den
skriftliga underrättelsen om utgången av målet i sådan tid att han därefter
skulle hinna anmäla vad. Jag är för min del inte alls övertygad om att
Helenefors’ underlåtenhet inte under förhandenvarande omständigheter
skulle kunnat bedömas som ursäktlig och en ansökan om försutten tid
vinna bifall. Det hade varit mycket naturligt att lämna besked om möjligheten
att anlita detta rättsmedel. Därigenom skulle Helenefors ha blivit
anvisad ett sätt att få frågan om han haft giltig ursäkt för underlåtenheten
behörigen prövad.

När Helenefors ringde och ville anmäla vad togs samtalet emot av
Agneta Haag, som berättat att hon gått in till von Koch och underrättat
denne om samtalet medan Helenefors ännu väntade i telefon, von Koch
säger sig ej veta om han själv talat med Helenefors. I alla händelser
förutsätter jag att Helenefors fick besked om att vadeanmälan avvisades.
Enligt 50 kap. 1 § rättegångsbalken skall rätten genast pröva om vadeanmälan
rätteligen gjorts och parten måste naturligtvis utan omgång få besked
om hur prövningen utfallit.

Att tiden för fullföljd mot ett beslut att avvisa vadeanmälan börjar löpa
genast säger sig nästan självt. Beslut att avvisa vadeanmälan är slutligt
beslut (17 kap. 1 § rättegångsbalken). Talan mot beslut av detta slag skall
föras inom två veckor från den dag då beslutet meddelas (52 kap. 1 §
rättegångsbalken) och inte, såsom i detta fall föreskrivits, från den dag då
beslutet delges parten. Jag finnér det märkligt att behöva påpeka detta.

6. Underlåtenheten att upplysa om felet i domen; rättelsefrågan

I denna del har von Koch delgetts misstanke om i första hand myndighetsmissbruk
bestående i att han underlåtit att underrätta därav berörda
om felet i domslutets punkt 4 och i stället den 7 juli 1981 avlåtit en skrivelse
till parterna med ett i fråga om felet vilseledande innehåll, von Koch har ej
vidgått vare sig uppsåt eller oaktsamhet och har härjämte bestritt ansvar på
den grund att han ej brutit mot någon regel som ålagt honom att vara
verksam för att upplysa om felet. Han har dessutom förnekat att han den 7
juli 1981 haft insikt om att domen varit materiellt felaktig.

Mellan den 23 juni och den 7 juli 1981, sannolikt före månadsskiftet, har
von Koch först genom Liljeros och sedan genom Christine Möller fått veta
att inskrivningsmyndigheten inte ansåg sig kunna verkställa anteckning om
förordnandet i domen att inteckningarna skulle vara utan verkan. Vad von
Koch anfört av innebörd att han skulle ha uppfattat detta som ett enbart
inskrivningstekniskt problem kan inte förtjäna avseende. Som jag tidigare
anfört måste von Koch alltsedan yrkandet framställts ha känt tvivel om
möjligheten att med stöd av 6 kap. 8 § jordabalken förklara inteckningarna
vara utan verkan. Enligt min mening ligger det närmast till hands att antaga
att von Koch i samma ögonblick som han genom Liljeros fått kännedom
om inskrivningsmyndighetens bedömning insett att domen i förevarande
del innefattade en alldeles oriktig lagtillämpning. Under alla förhållanden
har von Koch vid sitt samtal med Christine Möller fått full insikt om felet.
Detta har han också fått vidgå under förhören, ehuru han sedan återtagit
medgivandet. Det var just för att klargöra felets beskaffenhet som Christine
Möller påkallade detta samtal, och hennes redogörelse för samtalet
medger ingen annan möjlighet. Det är uppenbart att von Koch under
utredningen lämnat oriktiga uppgifter om tidpunkten för samtalet. Han kan
inte ha varit omedveten om att detta ägt rum innan han skrev till parterna i
rättelsefrågan. Vid förhören har von Koch vid upprepade tillfällen uppgivit
att det var han själv som upptäckte diskrepansen mellan det i domen
redovisade yrkandet och domslutet. Det synes emellertid ha varit Christine
Möller som fast hans uppmärksamhet härpå.

Christine Möllers första reflektion vid läsningen av domen har gällt
panträttshavarnas ställning. När von Koch blivit på det klara med den
felaktiga lagtillämpningen måste även han ha förstått att felet kunde angå
andra än parterna. Att han insett att domen inte innefattade en ordentlig
reglering av parternas mellanhavanden säger sig självt, von Koch måste

även ha kommit att tänka på hur han i målet hade tillämpat 42 kap. 20 §
rättegångsbalken. Han måste ha insett att domen var av sådan beskaffenhet
att den helt eller delvis borde undanröjas.

1 enlighet med vad jag anfört ovan under 2 åligger det domare som gjort
sig skyldig till allvarligare fel att underrätta den berörde om felet och i
övrigt vidtaga de åtgärder till förebyggande av rättsförluster som situationen
påkallar, von Koch hade därför bort underrätta såväl parterna som
de antecknade innehavarna av ifrågavarande pantbrev om det med avseende
på inteckningarna begångna felet och möjligheterna att få detta tillrättat.
Detta har von Koch inte gjort. I stället har han genom en på flera sätt
märklig skrivelse till parterna aktualiserat en alldeles meningslös rättelse
av domen.

Skrivelsen i rättelsefrågan utgår från att yrkandet om ogiltigförklaring är
riktigt återgivet i domen medan domskäl och domslut blivit felaktiga. På
grund härav föreslår von Koch att domslutet skall ändras så att förklaringen
i punkt 4 endast skall avse de båda genom hans egen försumlighet
möjliggjorda inteckningarna den 9 april 1981. Någon ändring på annan
punkt i domslutet eller av domskälen föreslås ej.

Det torde till en böljan utan vidare kunna slås fast att det är otillåtet att
med stöd av 17 kap. 15 § rättegångsbalken ändra slutet i en dom, lagakraftvunnen
eller ej, i så väsentliga hänseenden som von Köchs förslag innebar.
Denna uppfattning hävdar numera även von Koch. Enligt mitt förmenande
borde han rimligen redan när han avfattade skrivelsen till parterna ha
förstått att förfarandet inte var tillämpligt.

Påfallande är att om domen ändrades på det sätt von Koch föreslog,
skulle de fyra inteckningarna den 9 juli 1980 om tillhopa 220000 kr. (7-10)
ej komma att omfattas av något förordnande i domslutet. Detta var också
innebörden av Vivika Adlers svar. Denna konsekvens av den föreslagna
ändringen var så uppenbar att annat icke kan antagas än att von Koch hela
tiden varit medveten om den. Ändringsförslaget innebar vidare att domskälen
skulle komma att rimma mindre väl med yrkanden och domslut.
Rättelsen skulle på intet sätt ha inneburit någon förbättring av domen och
detta måste von Koch också ha förstått.

I yttrandet till JO och under förhören har von Koch hävdat att Bergmans
yrkanden riktigt återspeglats i domslutet och att detta varit hans bestämda
övertygelse innan rättelsefrågan blev aktuell. Varför han då ej utformat
förslaget till rättelse i enlighet med denna uppfattning har han inte kunnat
förklara. Det råder ej tvekan om att en korrigering av yrkandet skulle ha
varit en långt mindre ingripande åtgärd än den föreslagna ändringen av,
domslutet, von Koch kunde tänkas ha blivit tveksam om vad som yrkats
med avseende på inteckningarna, men skrivelsen visar inte på någon sådan
tveksamhet. Den ger intryck av att vara avfattad för att övertyga om att
rättelsen borde genomföras. Sålunda har von Koch gjort en uttrycklig
hänvisning till ”avfattningen av det åberopade lagrummet” som är direkt

vilseledande i betraktande av att von Koch nu vetat att detta överhuvudtaget
inte avser ogiltigförklaring av inteckningar. Skrivelsen var ägnad att
hos Vivika Adlers befästa en oriktig uppfattning om lagrummets innebörd.
Det måste von Koch också ha insett. Åtgärden har han vidtagit i en
situation då Vivika Adlers i stället var i behov av vägledning. Den oriktiga
uppfattning hon hade om lagrummets innebörd hade von Koch själv bidragit
till. Jag finner allt detta utomordentligt allvarligt.

Enligt von Köchs skrivelse borde parternas svar i rättelsefrågan vara
rätten tillhanda senast den 24 juli 1981. Vivika Adlers motsatte sig rättelsen
i en skrift som inkom till rätten den 16 juli. von Koch har enligt uppgift
varit i tjänst den 20 juli. Med viss ändring av tidigare lämnade uppgifter har
von Koch emellertid efter utredningens avslutande uppgett att han inte
varit i verksamhet på tingsrätten förrän under senare delen av augusti
månad. Då, om icke förr, har han tagit del av Vivika Adlers’ svar. Den 27
augusti har han talat med henne i telefon en längre stund om rättelsefrågan
och även om domens lagakraftvinnande. Detta oaktat har avgörandet av
rättelsefrågan dragit ut på tiden till den 22 september. De förklaringar von
Koch lämnat härtill - bl. a. från böljan innefattande påstående att domen
ej skulle ha vunnit laga kraft förrän den 17 september - anser jag kunna
lämnas utan avseende, von Koch har uppenbarligen åter skjutit detta mål
ifrån sig och nu lämnat parterna i ovisshet om domslutets innehåll i en
meddelad och lagakraftvunnen dom.

Till det förfång som von Köchs handläggning i denna del medfört för
parterna och tredje män hör på sätt anges i följande avsnitt att käranden
inte på begäran erhållit lagakraftbevis.

Jag finner att åtal skall väckas också i förevarande del.

7. Dröjsmål med expediering av lagakraftbevis

Mot tingsrättens dom skulle vad ha anmälts senast den 24 juni 1981, men
så skedde ej. Domen vann därigenom laga kraft. Kort härefter och ungefär
samtidigt som inskrivningsmyndigheten återförde lagfarten till Bergman
har till tingsrätten inkommit Bergmans exemplar av domen jämte en skriftlig
begäran från Vivika Adlers om lagakraftbevis. Inte förrän den 22
september, nära tre månader senare, effektuerades denna beställning, von
Koch har vid förhören uppgett sig helt sakna kännedom om att Vivika
Adlers begärt lagakraftbevis och om handläggningen av denna begäran.

Mest sannolikt är att Vivika Adlers’ begäran inkommit till rätten redan
innan Helenefors anmälde vad. Vid normal postgång bör den ha anlänt
med posten måndagen den 29 juni eller senast tisdagen den 30 juni. På
rotelkansliet har Agneta Haag varit ansvarig för expedieringen av lagakraftbeviset.
Av hennes uppgifter framgår att lagakraftbevis normalt expedieras
mer eller mindre omgående. Redan det förhållandet att det i detta
fall inträffade ett dröjsmål som sträckte sig längre än en eller annan dag
tyder på att von Koch lämnat Agneta Haag direktiv om hur hon skulle

förfara. Agneta Haag har också sagt att hon måste ha inhämtat sådana
direktiv från von Koch.

Den 27 augusti 1981 har von Koch talat i telefon med Vivika Adlers, von
Koch har gjort gällande att Vivika Adlers vid deras samtal enbart intresserat
sig för huruvida beslutet att avvisa vadeanmälan skulle komma att stå
fast. Hon däremot har förklarat att hon varit starkt angelägen om att få
lagakraftbevis och säkert även sagt detta. Enligt henne hade von Koch vid
samtalet förklarat att lagakraftbevis inte kunde utfärdas emedan tiden för
besvär över avvisningsbeslutet inte böljat löpa. Det är en egenartad tanke
att en dom ej skulle anses lagakraftvunnen på grund av att det åtskilliga
dagar för sent gjorts en vadeanmälan, som avvisats. Icke desto mindre har
den kommit till uttryck i von Köchs yttrande hit och det finns ingen
anledning betvivla att von Koch sagt något liknande till Vivika Adlers. Vid
samtalet bör rimligen på ett eller annat sätt ha framgått att Vivika Adlers
väntade på begärt lagakraftbevis.

Inger Eidås har berättat att hon mer än en gång hänvänt sig till von Koch
i frågan om utfärdande av lagakraftbevis. Av hennes liksom av Liljeros’
uppgifter framgår att det varit den icke avgjorda frågan om rättelse av
domen som uppfattats som den främsta komplikationen. Inger Eidås’
uppgift att hon upprepade gånger hänvänt sig till von Koch för att få
besked om domens lagakraftvinnande är trovärdig. Det är överhuvudtaget
mycket osannolikt att någon tjänsteman i underordnad ställning, domsagobiträde
eller tingsnotarie, själv skulle ha tagit på sig ansvaret för att
innehålla lagakraftbevis då sådant beställts.

Den 17 september 1981 utgick tiden för besvär mot avvisningsbeslutet.
Lagakraftbevis expedierades den 22 september. Utredningen ger vid handen
att Vivika Adlers den dagen ringt von Koch och krävt ett besked om
läget i målet. Samma dag har von Koch beslutat att ej rätta domen. Det får
hållas för visst att avgörandet av rättelsefrågan kommit till stånd på grund
av samtalet.

Jag anser sålunda att utredningen ger vid handen att von Koch känt till
att Vivika Adlers begärt lagakraftbevis och att han burit ansvaret för att ett
sådant ej expedierades. Att anledningen till dröjsmålet skulle ha varit att
von Koch eller någon annan ansett att avvisningsbeslutet utgjorde hinder
för utfärdande av lagakraftbevis kan knappast hållas för troligt. I stället
måste antagas att det som legat i vägen för utfärdandet av lagakraftbevis
varit de förhållandena att von Koch vetat att domen var felaktig och att det
efter rättelseinitiativet rått ovisshet om domslutets innehåll.

Att Vivika Adlers under lång tid fått vänta på lagakraftbevis är anmärkningsvärt
och utgör i och för sig förfång, som ej är ringa. Det bör dock
framhållas att lagakraftbeviset ej utgjort någon förutsättning för att inleda
verkställighetsåtgärder på grund av domen.

von Koch har ej delgetts särskild brottsmisstanke i denna del. Vad som
här förekommit får enligt min mening närmast ses som en ytterligare

konsekvens av von Köchs tidigare handläggning. Sådant som läget var
kring månadsskiftet juni/juli kunde det te sig ganska naturligt att ge besked
om att lagakraftbevis t. v. ej skulle expedieras. Ett sådant besked hade
knappast kunnat klandras om von Koch genast tagit kontakt med de
berörda och upplyst om felet i domen.

ÅTALSBESLUT

I enlighet med det anförda finner jag att åtal skall väckas mot von Koch
enligt följande.

Gärningsbeskrivning

von Koch har då han i sin tjänst såsom lagman i Södra Roslags tingsrätt
handlagt målet T 269/81 mellan William Bergman, kärande, och Fastighetsaktiebolaget
Centac, svarande, angående hävning av köp av fast egendom
m. m. i nedan angivna hänseenden åsidosatt vad som till följd av lag gällt
för hans myndighetsutövning.

1. Myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning

I målet inkom stämningsansökning den 6 mars 1981. Eftersom von Koch
underlät att genast därefter lämna inskrivningsmyndigheten sådan underrättelse
om den väckta talan som föreskrivs i 19 kap. 20 § jordabalken,
kunde svaranden den 9 april 1981 i egendomen uttaga två pantbrev på
tillhopa 120000 kr. Genom von Köchs försummelse hade sålunda det
materiella underlaget för processen kommit att rubbas till nackdel för
käranden. Den 28 april 1981 lämnades underrättelsen till inskrivningsmyndigheten.
I samband därmed fick von Koch insikt om det begångna felet
och om att pantbreven uttagits. Det hade ålegat honom att skyndsamt
underrätta käranden om vad som förekommit. Av olust inför felet höll
emellertid von Koch tyst om detta. Först under pågående muntlig förberedelse
den 9 juni 1981 uppmärksammade käranden genom sitt ombud vad
som hade hänt.

Det lägges i denna del von Koch till last att han förtigit det inträffade. Att
käranden ej fått vetskap därom har varit denne till ej ringa förfång genom
att han ej blivit i tillfälle att överväga och vidta de åtgärder utanför målet
som kunde vara påkallade och ej heller fått tillräckligt rådrum att i målet
inrätta sig efter vad som förevarit. Gärningen har begåtts uppsåtligen. I
andra hand påstås att gärningen begåtts av grov oaktsamhet.

2. Myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning samt
vårdslös myndighetsutövning

Vid förberedelsen den 9 juni 1981 uppnåddes ej erforderlig klarhet om
parternas ståndpunkter och om de faktiska och rättsliga förhållandena i
övrigt. Behovet av bevisning kunde ej bedömas. Målet var alltså ej så
utrett att det fanns förutsättningar för huvudförhandling. Detta oaktat
företog von Koch - utan samtycke av svaranden - målet till omedelbar
huvudförhandling i förenklad form. Efter ytterligare övervägande förklarade
von Koch den 10 juni saken vara uppenbar och meddelade den 17 juni
dom (DT 501), vari han på visst sätt biföll kärandens talan. Bristerna i det
processuella underlaget återspeglades tydligt i domen. Denna var dessutom
felaktig bl. a. på det sättet, att den innehöll förklaring att sex inteck -

ningar i den omtvistade egendomen, däribland de två som fastställts den 9
april 1981, skulle vara utan verkan. Sådan förklaring kunde ej lagligen
meddelas.

Det lägges i denna del von Koch till last dels att han med uppsåtligt
åsidosättande av vad som stadgas i 42 kap. 20 § rättegångsbalken företagit
målet till huvudförhandling och därefter avgjort det, dels att han av grov
oaktsamhet i domen har förklarat inteckningarna vara utan verkan. Det har
varit till ej ringa förfång för bägge parter att saken lagstridigt och med
åsidosättande av för rättegångsförfarandet väsentliga principer företagits
till slutlig handläggning. Förklaringen angående inteckningarna har varit
till ej ringa förfång såväl för parterna som för de panthavare på vilkas rätt
domen inkräktat.

Vad angår målets företagande till slutlig handläggning påstås i andra
hand att gärningen begåtts av grov oaktsamhet.

3. Myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning

Sannolikt före böljan av juli månad 1981 och i vart fall senast den 7 juli
1981 hade von Koch insikt om att förordnandet i domen angående inteckningarna
stred mot lag och att domen kunde av såväl parter som tredje män
angripas med extraordinärt rättsmedel. Det hade ålegat von Koch att utan
dröjsmål underrätta parterna och antecknade innehavare av pantbrev om
felet i domen. Detta underlät emellertid von Koch. I stället tog han genom
en i fråga om felet vilseledande skrivelse till parterna upp fråga om sådan
rättelse av domen att förklaringen i domslutet skulle komma att avse
endast de båda inteckningarna den 9 april 1981. Inte förrän den 22 september
1981 beslöt von Koch att ej genomföra rättelsen.

Det lägges i denna del von Koch till last att han underlåtit att upplysa om
felet i domen och att han avlåtit skrivelsen den 7 juli 1981. Underlåtenheten
att upplysa om felet har varit parter och panthavare till ej ringa förfång
genom att de inte blivit i tillfälle att överväga och vidta de åtgärder som för
deras del kunde vara påkallade. Skrivelsen den 7 juli 1981 har varit parterna
till ej ringa förfång genom den oklarhet och tidsutdräkt den medfört.
Gärningen har begåtts uppsåtligen. I andra hand påstås att gärningen
begåtts av grov oaktsamhet.

Jag uppdrar åt chefsåklagaren Hans Lindberg, Stockholms åklagardistrikt,
att vid Svea hovrätt väcka och utföra åtalet.

Vid sidan av åtalet bör disciplinärt förfarande icke komma i fråga. Med
detta är därför ärendet slutbehandlat så vitt gäller annat än åtalet.

4. HOVRÄTTENS DOM

Svea hovrätt handlade målet vid huvudförhandling den 6-7 juni 1983.
Dom meddelades den 30 juni, 6 DB 122.

I domen lämnade hovrätten först under rubriken bakgrund en kortfattad
redogörelse för fastighetsköpet och tingsrättens handläggning av tvistemålet
m. m. I övrigt innehöll domen följande.

Yrkanden i hovrätten m. m.1

Åklagaren har - med förmälan att von Koch handlagt målet mellan
Bergman och Centac - yrkat ansvar på von Koch i följande hänseenden.

1. von Koch, som den 28 april 1981 fått insikt om att vederbörlig underrättelse
till inskrivningsmyndigheten ej skett och om att 1981 års inteckningar
tagits ut, har underlåtit att underrätta Bergman om det inträffade, vilket
medfört ej ringa förfång för denne.

2. von Koch har företagit målet till huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelsen den 9 juni 1981, oaktat saken ej var uppenbar, och
i domen den 17 juni 1981 under punkt 4 i domslutet lagstridigt meddelat
förklaring att 1980 och 1981 års inteckningar var utan verkan. Detta har
medfört ej ringa förfång såväl för parterna som vad gäller inteckningsförklaringen
för de panthavare på vilkas rätt domen inkräktat.

3. von Koch, som senast den 7 juli 1981 fått insikt om felet i domslutet, har
underlåtit att underrätta parterna och panthavarna. Han har i stället i
skrivelsen den 7 juli 1981 tagit upp fråga om rättelse av domslutet. Detta
har medfört ej ringa förfång för parterna och, beträffande den försummade
underrättelsen, panthavarna.

Åklagaren har gjort gällande att gärningarna under åtalspunkt 1, åtalspunkt
2 såvitt avser felet i handläggningen och åtalspunkt 3 är att bedöma
som myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning samt
att gärningen under åtalspunkt 2 rörande felet i domen är att bedöma som
vårdslös myndighetsutövning.

von Koch - som vitsordat att han handlagt målet mellan Bergman och
Centac och är ansvarig för alla åtgärder som vidtagits i målet - har bestritt
åklagarens talan.

Hovrätten har hållit huvudförhandling i målet varvid von Koch hörts
och vittnesförhör ägt rum med Helenefors, Vivika Adlers, länsrättsfiskalen
Björn Liljeros och hovrättsfiskalen Christine Möller.

Hovrättens domskäl

Ansvarsdelen
Åtalspunkt 1

Åklagaren har anfört: Genom att von Koch försummat att genast underrätta
inskrivningsmyndigheten om Bergmans talan har 1981 års inteckningar
kunnat tas ut. Härigenom hade det materiella underlaget för processen
rubbats till nackdel för Bergman. Det hade ålegat von Koch att skyndsamt
efter det att han fått insikt om det begångna felet underrätta Bergman om
vad som förevarit. Av olust inför felet höll emellertid von Koch tyst om

1 anm. JO:s ansvarspåståenden har inte i något hänseende ändrats under handläggningen
i domstolarna. Se särskilt åtalspunkt 2.

detta. Vivika Adlers uppmärksammade först under förberedelsen den 9
juni 1981 att 1981 års inteckningar tagits ut. Genom att Bergman ej fått
vetskap om dessa inteckningar blev han ej i tillfälle att överväga och vidta
de åtgärder utanför målet som kunnat vara påkallade och han fick ej heller
tillräckligt rådrum att i målet inrätta sig efter vad som förevarit.

von Koch har genmält: Han ifrågasätter om han varit skyldig att underrätta
Bergman om det begångna felet. En sådan underrättelse hade inneburit
ett utomprocessuellt handlande som kunnat sätta hans objektivitet i
tvivelsmål. Det är en lämplighetsfråga hur han skulle ha handlat. Under
alla förhållanden kan passivitet från hans sida ej bedömas som uppsåtligt
handlande, von Koch bestrider bestämt att han ”av olust inför felet” höll
tyst om detta. Han tänkte överhuvudtaget inte på att underrätta Bergman.
Den oaktsamhet som han må ha gjort sig skyldig till kan ej bedömas som
grov. von Koch bestrider att förfång har uppkommit för Bergman utöver
det förfång som uppstått på grund av den inte åtalade underlåtenheten att
underrätta inskrivningsmyndigheten om Bergmans talan.

Det har enligt 19 kap. 20 § 1 st. jordabalken ålegat von Koch att
omedelbart efter det att Bergmans talan mot Centac hade väckts göra
anmälan härom till inskrivningsmyndigheten, von Koch har försummat
denna underrättelseskyldighet och till följd härav har Centac kunnat ta ut
1981 års inteckningar, von Koch har medgivit att han varken i anslutning
till att han fick kännedom om att underrättelsen försummats och att inteckningarna
hade tagits ut eller därefter har underrättat Bergman om vad som
förevarit. Detta finner hovrätten vara anmärkningsvärt särskilt som det
framgår av utredningen att von Koch med Liljeros diskuterat Bergmans
möjligheter att av staten erhålla ersättning för eventuell skada. Det finns
visserligen inte några uttryckliga regler om hur en domare skall förfara när
genom försummelse från hans sida det normala regelsystemet satts ur spel.
Är försummelsen av allvarligt slag måste det emellertid ligga i sakens natur
att domaren till undvikande av rättsförlust skall underrätta den som drabbats
av felet. I nu förevarande fall har den försummade underrättelsen till
inskrivningsmyndigheten fått till följd att ytterligare inteckningar tagits ut,
något som von Koch också kände till. Det har enligt hovrättens mening
ålegat von Koch att underrätta Bergman om försummelsen och dess konsekvenser.
Genom sin underlåtenhet härutinnan har von Koch åsidosatt
vad som till följd av tjänstens beskaffenhet ålegat honom. För att ansvar
skall kunna drabba von Koch fordras emellertid att åsidosättandet medfört
ej ringa förfång. Mot bakgrund av den utredning som förebragts i målet
bedömer hovrätten att det förfång som uppkommit för Bergman - utöver
det förfång som uppstått på grund av den ej åtalade försummelsen - är att
anse som ringa.

Åtalet under denna åtalspunkt skall således ogillas.

Åtalspunkt 2

Åklagaren har anfört: Vid förberedelsen den 9 juni 1981 uppnåddes ej
erforderlig klarhet om parternas ståndpunkter och om de faktiska och
rättsliga förhållandena i övrigt. Behovet av bevisning kunde ej bedömas.
Målet var alltså ej så utrett att det fanns förutsättningar för huvudförhandling.
Bristerna i det processuella underlaget återspeglas tydligt i domen.
Förklaringen under punkt 4 i domslutet att 1980 och 1981 års inteckningar
var utan verkan stod i strid med bestämmelserna i 6 kap. 8 §, jämförda med
18 kap. jordabalken.

von Koch har medgivit att det veu- fel att hålla huvudförhandling i
omedelbart samband med förberedelsen. Han har också vitsordat att inteckningsförklaringen
stred mot lag. Han har bestritt att han uppsåtligen
gjort fel men har medgivit att han handlat oaktsamt. Han har emellertid
gjort gällande att den oaktsamhet som han gjort sig skyldig till ej kan
bedömas som grov. von Koch har vitsordat att oaktsamheten medfört ej
ringa förfång för Bergman och Centac och i fråga om inteckningsförklaringen
även för panthavarna.

Närmare hörd har von Koch anfört: Anledningen till att målet kom att
”gå snett” var att han under handläggningen inte insåg den betydelse det
hade för Bergmans hävningsyrkande att köpebrevet inte innehöll något
förbehåll om hävning och att grund för yrkandet därför saknades. Givetvis
hade han bort upptäcka bristen men på grund av en pressande arbetsbörda
hade han inte före förberedelsen haft tid att penetrera målet så som bort
ske. Även om han skulle ha upptäckt bristen hade det dock varit svårt att
avhjälpa den; det är alltid en känslig sak att i ett dispositivt tvistemål
korrigera en parts talan, i synnerhet om motparten, som i det aktuella
fallet, inte har ombud. Sedan Vivika Adlers under förberedelsen framställt
yrkande om att 1980 och 1981 års inteckningar skulle förklaras ogiltiga och
till stöd för yrkandet åberopat 6 kap. 8 § jordabalken slog han upp det
lagrummet. Han kom dock inte till insikt om att detsamma inte kunde
grunda rätt att meddela sådan förklaring i fråga om inteckningarna som
sedan gavs under punkt 4 i domslutet. Inte heller kom han att tänka på
panthavarnas situation för den händelse yrkandet skulle bifallas. Mot
slutet av förberedelsen förklarade Vivika Adlers att hon ansåg saken
uppenbar. Det var sent på dagen och von Koch hade ytterligare ett mål att
handlägga. Han fattade då beslutet att företa målet till huvudförhandling
med den reservation som ovan återgivits. Han hade inte någon gång
tidigare uppskjutit sitt ställningstagande i motsvarande fråga. Han tillstår
att bedömningen av käromålet blev alltför grund och han kom inte loss från
den felaktiga uppfattningen han fastnat i. Utifrån den fann han saken
uppenbar och han var alltså i tron att han handlade riktigt, när han beslöt
att avgöra målet.

Beträffande först von Köchs handläggning av målet får enligt 42 kap.
20 § 2 st. rättegångsbalken huvudförhandling i förenklad form hållas i
omedelbart samband med förberedelsen — förutom då parterna samtycker
därtill varom nu ej är fråga - om saken finnes uppenbar. I målet mellan
Bergman och Centac har saken varit allt annat än uppenbar. Genom att
von Koch det oaktat företagit målet till slutlig handläggning har han åsidosatt
vad som ålegat honom i hans myndighetsutövning. Som von Koch
vidgått har genom hans förfarande icke ringa förfång uppstått för parterna.

Vad i målet förekommit ger inte anledning till slutsatsen att von Koch
medvetet brutit mot nyssnämnda bestämmelse. Såsom von Koch vidgått
har han förfarit oaktsamt. Vid prövningen av om oaktsamheten är att
bedöma som grov beaktar hovrätten följande.

I den proposition (1975:78) som föregick den s.k. ämbetsansvarsreformen,
varvid 20 kap. 1 § brottsbalken erhöll sin nuvarande lydelse, uttalade
departementschefen (s. 147) bl. a.: ”Visserligen måste man i sådana fall,
där det står klart att myndighetsutövning får avsevärda konsekvenser för
de berörda, kräva särskild noggrannhet från den utövandes sida. Det
innebär emellertid bara att man får ha en annan utgångspunkt än i fråga om
myndighetsutövning i allmänhet när man bedömer om oaktsamheten är
grov. Sker myndighetsutövningen t. ex. under tidspress och avser den
komplicerade rättsfrågor bör oaktsamheten å andra sidan bedömas mildare.
”

Som av utredningen framgår har flera frågor återstått att behandla och
söka vinna klarhet i innan målet mellan Bergman och Centac kunde anses
slutförberett. I grundläggande hänseenden har förutsättningarna att företa
målet till slutlig handläggning brustit. Med hänsyn till nu anförda omständigheter
och med beaktande av den erfarenhet som von Koch på grund av
sin långvariga domartjänstgöring besitter finner hovrätten, även med utgångspunkt
från det betraktelsesätt som departementschefen anlagt, att
von Koch genom att företa målet till huvudförhandling och avgöra detsamma
förfarit grovt oaktsamt.

Vad härefter angår inteckningsförklaringen har, såsom von Koch vitsordat,
sådan förklaring inte lagligen kunnat meddelas. Även genom sin nu
angivna åtgärd har von Koch åsidosatt vad som ålegat honom i hans
myndighetsutövning. Såsom von Koch medgivit har hans förfarande varit
till ej ringa förfång för såväl parterna som de panthavare på vilkas rätt
domen inkräktat. Av utredningen — särskilt de uppgifter som lämnats av
von Koch och av Liljeros, vilken som notarie var närvarande vid förhandlingen
— framgår att von Koch efter förhandlingens slut läste de aktuella
lagrummen och därvid kom till slutsatsen att det var tveksamt om det var
lagligen möjligt att ogiltigförklara inteckningarna. Han hade vidare förklarat
att han avsåg att studera saken närmare under kvällen. En med någorlunda
noggrannhet företagen genomläsning av lagrummen borde ha gett
von Koch anledning till sådan eftertanke att han vidare bort undersöka

saken. Att en sådan undersökning inte skett är uppenbart. Häijämte har
von Koch, vilket hovrätten anser särskilt anmärkningsvärt, förbisett att
bifall till yrkandet skulle komma att inverka på panthavarnas rätt vilka inte
varit parter i målet. På grund av det anförda finner hovrätten att von Koch
jämväl genom att meddela den förklaring som intagits under punkt 4 i
domslutet handlat grovt oaktsamt.

Med hänsyn till det anförda skall von Koch fällas till ansvar för vårdslös
myndighetsutövning såvitt avser de två fall som avses i denna åtalspunkt.

Åtalspunkt 3

Åklagaren har anfört: Eftersom förklaringen i domslutet angående inteckningarna
stred mot lag, kunde domen angripas med extraordinära
rättsmedel av såväl parter som tredje män. Det hade ålegat von Koch, som
senast den 7 juli 1981 fått vetskap om felet i domslutet, att utan dröjsmål
underrätta parterna och antecknade innehavare av pantbrev om detta.
Skrivelsen den 7 juli 1981 om rättelse av domen var vilseledande i fråga om
felet. Genom att parter och panthavare inte fatt vetskap om felet har de
inte blivit i tillfälle att överväga och vidta de åtgärder som för deras del
kunnat vara påkallade. Skrivelsen har varit parterna till förfång genom den
oklarhet och tidsutdräkt den medfört.

von Koch har genmält: Han bestrider att han när han avlät skrivelsen
den 7 juli 1981 hade insikt om att förordnandet i domen angående inteckningarna
stred mot lag. Han förnekar också att han avsett att vilseleda
parterna genom skrivelsen. Motivet för skrivelsen var att underrätta parterna
om att domen fått en felaktig utformning i processuellt avseende
såtillvida att det förelåg en bristande överensstämmelse mellan yrkande
och domslut i fråga om ogiltigförklaringen av inteckningarna. När von
Koch avlät skrivelsen var han således av den uppfattningen att en rättelse
kunde bli erforderlig. Den oaktsamhet som han må ha gjort sig skyldig till
kan ej bedömas som grov. von Koch vitsordar att det varit till icke ringa
förfång för parterna och panthavarna att de inte fått upplysning om att
domen var felaktig. Han bestrider att skrivelsen om rättelse av domen
medfört förfång för parterna.

Närmare hörd har von Koch anfört: I slutet av juni 1981 ägde ett samtal
rum mellan honom och Christine Möller, vilken då tjänstgjorde som inskrivningsdomare.
Därvid gjorde hon honom uppmärksam på den bristande
överensstämmelsen mellan yrkande och domslut i fråga om ogiltigförklaringen
av inteckningarna. Diskrepansen bestod i att under rubriken
”YRKANDEN” i domen antecknats att ”alla inteckningar som Centac
uttagit efter det bolaget erhöll lagfart” skulle jämlikt 6 kap. 8 § 2 st.
jordabalken förklaras vara utan verkan, medan i domslutet sådan förklaring
meddelats inte bara i fråga om nyssnämnda inteckningar, dvs. 1981 års
inteckningar, utan även i fråga om 1980 års inteckningar. Han minns inte

att det under samtalet var diskussion om något annat fel i domen. Under
inga förhållanden uppfattade han samtalet så att Christine Möller skulle ha
påstått att domen var materiellt felaktig. Vad som enligt hans uppfattning
föranlett samtalet var att Christine Möller var tveksam vad gällde frågan
huruvida anteckning om ogiltigförklaringen av inteckningarna skulle kunna
göras i inskrivningsregistret. Detta var emellertid en sak som han överlät
till henne att avgöra. Förmodligen var kommunikationen mellan dem bristfällig;
han tror att de tänkte på olika saker. Han minns inte att Liljeros,
som tjänstgjorde som notarie hos honom, vid något samtal dem emellan
skulle ha sagt att det inte gick att ogiltigförklara inteckningarna. Hade han
förstått att domen var felaktig i fråga om ogiltigförklaringen av inteckningarna
skulle han självfallet inte ha avlåtit skrivelsen av den 7 juli 1981.

I målet får anses klarlagt att Liljeros och Christine Möller var för sig före
den 7 juli 1981 talat om för von Koch att förklaringen under punkt 4 i
domslutet var felaktig, von Köchs uppgift att han inte förstått innebörden
av vad de försökt säga till honom framstår som anmärkningsvärd. Liljeros’
samtal med von Koch synes emellertid inte ha varit ingående och mera ha
skett i syfte att förvarna von Koch om att det uppstått problem genom att
man på inskrivningsmyndigheten tvekade att göra anteckning om domen.
Liljeros har uppgivit att han talade ”diplomatiskt” och ”i kringelkrokar”.
Av vad Christine Möller uppgivit framgår att hennes samtal med von Koch
framför allt kommit att röra sig om den bristande överensstämmelsen
mellan yrkande och domslut i fråga om ogiltigförklaring av inteckningarna.
Hon tror sig visserligen också ha gjort klart för von Koch att enligt hennes
mening domen var felaktig även i det avseendet att det överhuvudtaget inte
var möjligt att ogiltigförklara några inteckningar, von Köchs av henne''
omvittnade uttalande att han kunde ha förbisett att bestämmelserna på
denna punkt skilde sig från dem som gällde enligt den gamla jordabalken
kan tala för att von Koch förstått att det var fel att ogiltigförklara inteckningarna.
Samtalet har emellertid varit kortvarigt och ägt rum vid en
tidpunkt då von Koch varit starkt pressad av andra arbetsuppgifter. Det
förefaller inte otroligt att det för både Liljeros och Christine Möller framstått
som så pinsamt att behöva påpeka för lagmannen att denne gjort ett
väsentligt fel att de underlåtit att uttala sig med erforderlig klarhet. Det är
därför möjligt att von Koch missförstått innebörden av vad Liljeros och
Christine Möller försökt säga honom. På grund av det anförda kan inte
anses visat att von Koch, innan han avlät skrivelsen den 7 juli 1981, insåg
att domen var felaktig i annat hänseende än i fråga om diskrepansen mellan
yrkande och domslut.

Åtalet under denna åtalspunkt skall således ogillas.

Påföljdsdelen

Av vad som upptagits framgår att von Köchs handläggning av målet
mellan Bergman och Centac lett till att von Koch skall fällas till ansvar för
vårdslös myndighetsutövning i två hänseenden. Trots den ingående utredning
som förebragts och de långa förhör som har hållits med von Koch
både under förundersökningen och vid huvudförhandlingen har någon
klarhet inte vunnits om anledningen till att en så erfaren domare som von
Koch kommit att begå de fel som förevarit i målet. Det framstår inte som
meningsfullt att göra antaganden om olika tänkbara förklaringar härtill.

Det är givetvis allvarligt när en domare gör sig skyldig till vårdslös
myndighetsutövning. Samtidigt skall beaktas att felaktigheterna begåtts
mot slutet av en lång och oförvitlig ämbetsmannagäming. Hovrätten faster
också avseende vid att utredningen har bedrivits med en intensitet som
inte står i rimlig proportion till de fel som varit aktuella och att den därför
varit onödigt pressande för von Koch. Påföljden bör med hänsyn till det
anförda bestämmas till ett måttligt bötesstraff.

Med den prövning som hovrätten företagit i fråga om de olika åtalspunkterna
bör von Koch förpliktas att till statsverket återbetala endast en del av
kostnaderna för hans försvar.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten lämnar åtalet avseende gärningarna under åtalspunkterna 1
och 3 utan bifall.

Hovrätten dömer von Koch, såvitt avser gärningarna under åtalspunkt
2, enligt 20 kap. 1 § 2 st. brottsbalken för vårdslös myndighetsutövning till
dagsböter trettio (30) å åttio (80) kr.

Hovrätten förpliktar von Koch att av ersättning som Lindahl tillerkänts
för försvaret av von Koch, 35000 kr, till statsverket återbetala tiotusen
(10000) kr. Återstoden av försvararkostnaden skall stanna på statsverket.

5. HÖGSTA DOMSTOLENS DOM

Talan mot hovrättens dom fullföljdes å ömse sidor. Ett flertal skrifter
växlades, varvid avhandlades ej endast hovrättens bevisvärdering och
domskäl i övrigt, utan också vissa processuella frågor, bl. a. frågor om
formerna för handläggningen i högsta domstolen och om bevisningen där.
Den 24—25 januari 1984 ägde huvudförhandling rum i högsta domstolen
med den tilltalade personligen närvarande. Bevisningen framlades ur handlingarna.
HD:s dom meddelades den 16 februari 1984, DB 4. Domen
innehöll följande.

Yrkanden i högsta domstolen

Justitieombudsmannen har yrkat bifall till åtalet i dess helhet och i allt
fall straffskärpning.

von Koch har bestritt ändringsyrkandena och å sin sida yrkat att åtalet i
dess helhet ogillas.

von Koch har vidare - även för det fall att hovrättens dom fastställs -yrkat att han befrias från återbetalningsskyldigheten gentemot statsverket
för försvararkostnader i hovrätten eller att denna jämkas ytterligare.

Justitieombudsmannen har bestritt von Köchs ändringsyrkanden.

Domskäl

En grundläggande förutsättning för straffbarhet enligt 20 kap. 1 § brottsbalken
är att det är fråga om myndighetsutövning. Enligt lagrummets
förarbeten (prop. 1975:78 s. 141 ff) har detta begrepp här i huvudsak
samma innebörd som i skadeståndslagen och i förvaltningslagen. Sammanfattningsvis
avses med myndighetsutövning i detta sammanhang endast
sådana beslut och faktiska åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets
maktbefogenheter och som i kraft av offentligrättsliga regler får rättsverkningar
för eller emot den enskilde. Dit hör däremot, såsom ämbetsansvarskommittén
utvecklat från samma utgångspunkter, i princip inte förberedande
åtgärder som syftar till beslut av detta slag, utom när åtgärderna
självständigt uppfyller angivna kriterier på myndighetsutövning - t. ex.
åtskilliga beslut under rättegång rörande målets handläggning (se SOU
1972:1 s. 130).

Straffbarhet enligt 20 kap. 1 § brottsbalken förutsätter vidare att gärningen
skett ”i” myndighetsutövning. Detta innebär att ansvaret begränsats
till beslut och åtgärder som utgör myndighetsutövning jämte vissa fall
då någon underlåtit sådana beslut eller åtgärder (jfr prop. 1975:78 s. 180 f).
Genom denna begränsning får straffbestämmelsen mindre räckvidd än
regeln i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, som föreskriver skadeståndsskyldighet
för det allmänna när skada vållas genom fel eller försummelse ”vid”
myndighetsutövning.

Under åtalspunkt I har von Koch lagts till last att han försummat att
underrätta Bergman om att vederbörlig uppgift inte lämnats till inskrivningsmyndigheten
och om att 1981 års inteckningar tagits ut i den omtvistade
fastigheten. En underrättelse av detta slag skulle ha varit en naturlig
åtgärd i anslutning till tingsrättens handläggning av tvistemålet men innebär
inte en sådan utövning av offentliga maktbefogenheter som enligt det
nyss sagda är utmärkande för myndighetsutövning. På grund härav kan
inte underlåtenheten att vidta åtgärden i fråga anses falla inom området för
20 kap. 1 § brottsbalken. Åtalet under denna punkt skall därför ogillas.

Vad gäller gärningarna under åtalspunkt 2 behandlar Högsta domstolen
5 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

först frågan om ansvar för att målet företagits till huvudförhandling i
omedelbart samband med förberedelsen.

Det kan till en böljan fastslås att saken, objektivt sett, inte var uppenbar
och att således förutsättning för omedelbar huvudförhandling i förenklad
form utan parternas samtycke inte förelåg enligt 42 kap. 20 § andra stycket
rättegångsbalken, von Köchs åtgärd att företa målet till omedelbar huvudförhandling
innefattade alltså ett handläggningsfei. Detta skedde otvivelaktigt
i myndighetsutövning.

von Koch utgick uppenbarligen från att det var möjligt att på sätt som
skett villkora beslutet om omedelbar huvudförhandling. Det finns inte
heller i övrigt grund för antagande att von Koch var på sådant sätt medveten
om att han handlagt målet felaktigt, att han härvidlag kan fällas till
ansvar för myndighetsmissbruk.

Frågan huruvida det begångna handläggningsfelet skall medföra ansvar
för vårdslös myndighetsutövning enligt justitieombudsmannens andrahandspåstående
är beroende av om felet kan hänföras till grov oaktsamhet
och om felet kan anses ha medfört förfång som ej är ringa.

Genom felet i handläggningen har Helenefors förhindrats att närmare
överväga Bergmans yrkanden, vilka ändrats vid den muntliga förberedelsen,
samt att vid huvudförhandling i målet förebringa bevisning och eventuellt
anlita juridiskt biträde. De processuella nackdelar detta inneburit
måste anses som ett inte ringa förfång för Centac.

En allmän utgångspunkt vid bedömningen av frågor om ansvar för fel i
myndighetsutövning är att gällande rätt på det s. k. ämbetsansvarets område
innehåller två sanktionsformer, nämligen disciplinansvar, varom regler
finns i lagen (1976:600) om offentlig anställning, när det gäller statstjänstemän
och likställda, och straffansvar enligt 20 kap. brottsbalken. Som
systemet är uppbyggt utgör disciplinansvaret den dominerande sanktionsformen.
Av förarbetena framgår att avsikten varit att kriminaliseringen
skall omfatta endast vissa grövre former av tjänstefel och att straffrättsliga
sanktioner skall tillgripas endast vid allvarliga angrepp på de enskilda
medborgarnas rättsläge (SOU 1972: 1 s. 128 f och 135 f samt prop. 1975:78
s. 141 och 147). Vad nu sagts innebär att det i fall av oriktig myndighetsutövning,
som befinnes klandervärd, i regel inte blir fråga om att ta ställning
till om den försumlige skall frikännas eller straffas, utan om försummelsen
är så allvarlig att disciplinåtgärder inte är tillräckliga och straffansvar
enligt brottsbalken därför bör utkrävas.

Vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger skall samtliga omständigheter
beaktas. Hovrätten har i sin dom återgivit ett uttalande i
propositionen (1975:78 s. 147; jfr också NJA 1983 s. 644) som är av särskilt
intresse för tolkningen av oaktsamhetsrekvisitet. Uttalandet innebär att
kravet på noggrannhet varierar med hänsyn till arten och omfattningen av
de konsekvenser som myndighetsutövningen kan väntas medföra. Och
vidare är det tänkt att en sådan omständighet som att myndighetsutövning -

en sker under tidspress skall kunna leda till en mildare bedömning än eljest
av oaktsamheten.

Vilket förfång en oriktig myndighetsutövning medför är alltså inte bara
av betydelse som självständigt brottsrekvisit utan påverkar också bedömningen
av oaktsamheten. De omedelbara negativa följderna av ett handläggningsfel
får, generellt sett, anses mindre allvarliga än de följder som ett
lagstridigt avgörande i sak medför. I förevarande fall är vidare att märka
att, såsom framgår av en i förberedelseprotokollet av den 9 juni 1981 gjord
anteckning, vilken i vaije fall inte vederläggs av vad Helenefors yttrat i sin
vittnesutsaga i hovrätten, Helenefors inte framställde någon invändning
mot att målet företogs till omedelbar huvudförhandling. Situationen var
alltså nära den som avses enligt det andra i 42 kap. 20 § andra stycket
rättegångsbalken angivna alternativet, nämligen att parterna samtycker till
huvudförhandling i förenklad form. Helenefors uppträdde visserligen ensam
för Centac men det finns ingenting i hans vittnesutsaga eller i materialet
i övrigt som ger anledning tro att han inte förstod innebörden av den
vid förberedelsen uppkomma frågan om handläggningsformerna; av vittnesutsagan
framgår att han hade erfarenhet av rättegångar.

von Koch har om sin arbetsbörda vid tingsrätten lämnat utförliga uppgifter
som ger vid handen att hans arbetssituation under hela våren och
sommaren 1981 var osedvanligt ansträngd. Uppenbarligen har von Köchs
handläggning av målet skett under stark tidspress.

Som förklaring till beslutet att företa målet till omedelbar huvudförhandling
har von Koch uppgivit, att målet redan från början ”kommit snett”
genom att han, i överensstämmelse med uppläggningen av stämningsansökningen,
uppfattade målet såsom gällande hävning på grund av bristande
uppfyllelse av köpevillkoren; han förbisåg alltså att det förelåg ett köpebrev
som innebar att köpet fullbordats. Denna felbedömning kom enligt
honom att påverka hela den fortsatta handläggningen av målet. Vad von
Koch sålunda anfört framstår inte som osannolikt och får därför godtas,
von Köchs bedömning att saken var uppenbar bottnade alltså, i varje fall
vad gällde huvudfrågan om hävning, i hans - i och för sig felaktiga -utgångspunkt rörande tvistens innebörd.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner Högsta domstolen
att den oaktsamhet som von Koch gjort sig skyldig till genom att i strid
med 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken företa målet till omedelbar
huvudförhandling, ehuru allvarlig, inte är att bedöma som grov i den
mening som enligt det tidigare anförda avses i 20 kap. 1 § andra stycket
brottsbalken. Även justitieombudsmannens andrahandspåstående skall
därför ogillas.

Vad härefter gäller ogiltigförklaringen av inteckningarna kan von Koch
på av hovrätten anförda skäl inte undgå ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

Vad angår åtalspunkt 3 har justitieombudsmannen i Högsta domstolen -

till förtydligande av det alternativa yrkandet om ansvar för vårdslös myndighetsutövning
- anfört att von Koch i vart fall efter samtalet med
Christine Möller om den meddelade domen haft anledning att ifrågasätta
domens materiella innehåll men av grov oaktsamhet underlåtit detta.

Åtalet i denna del avser i första hand von Köchs underlåtenhet att
underrätta parterna och panthavarna om det fel i domslutet som ogiltigförklaringen
av inteckningarna innebär. En underrättelse, som enbart går
ut på att påpeka ett fel i ett avgörande, framstår emellertid inte som något
uttryck för statlig maktutövning och utgör därför inte myndighetsutövning
i straffrättslig mening. Oavsett vad von Koch insett eller bort inse vid den
aktuella tiden kan därför hans åtalade underlåtenhet — på motsvarande
sätt som anförts beträffande åtalspunkt 1 — inte anses straffbar enligt det
åberopade lagrummet.

Åtalet under punkt 3 omfattar också avsändandet av skrivelsen den 7 juli
1981. I skrivelsen upptogs frågan om rättelse av domen enligt 17 kap. 15 §
rättegångsbalken, och den har på detta sätt haft samband med tingsrättens
dömande verksamhet. Åtgärden har emellertid varit av förberedande natur
och inte medfört några omedelbara rättsverkningar för parterna. Enligt vad
som förut utvecklats kan därför inte heller denna åtgärd anses utgöra
myndighetsutövning.

Åtalet under åtalspunkt 3 skall därför i sin helhet ogillas.

Vid denna utgång finnér Högsta domstolen att von Koch bör ådömas ett
något lägre bötesstraff än det av hovrätten bestämda och att von Köchs
skyldighet att ersätta försvararkostnad i hovrätten bör ytterligare begränsas.

Domslut

Högsta domstolen ändrar på det sätt hovrättens domslut i ansvarsfrågan
att Högsta domstolen dels lämnar åtalet under åtalspunkt 2 utan bifall
såvitt avser felet i handläggningen dels bestämmer antalet dagsböter till
tjugofem (25).

Med ändring även av hovrättens beslut om återbetalning av försvararkostnad
bestämmer Högsta domstolen det belopp som von Koch har att
återbetala till statsverket till femtusen (5000) kr.

För försvaret av von Koch i Högsta domstolen tillerkänns Lindahl
ersättning av allmänna medel med femtontusen (15000) kr., avseende
arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.

Två ledamöter var skiljaktiga såvitt avsåg åtalet under punkt 2 för att
målet företagits till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen
och fann att von Koch inte kunde undgå ansvar för vårdslös myndighetsutövning
i denna del.

Åtal för vårdslös myndighetsutövning mot åklagare, som åtalat en
person för brott mot sekretessbestämmelser ehuru den åtalade gärningen
inte var straffbar, samt mot domare, som fällt den tilltalade
till ansvar

(Dnr 2199-1981)

I mål vid länsrätten i Malmöhus län mellan Dick N. och Francesca B.
angående verkställighet jämlikt 21 kap. föräldrabalken av beslut rörande
rätt till umgänge med barn meddelade länsrätten den 24 april 1979 beslut i
huvudsaken och förordnade med stöd av 36 § lagen (1937:249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar bl. a. att handlingarna
i målet inte utan länsrättens tillstånd fick utlämnas till envar förrän
tjugo år förflutit från beslutets dag.

Chefsåklagaren Arne Sjöberg i Lunds åklagardistrikt ansökte den 26
augusti 1980 vid Lunds tingsrätt om stämning å Francesca B. med yrkande
om ansvar för brott mot 36 och 41 §§ då gällande sekretesslag (1937:249). I
gärningsbeskrivningen anförde han bl. a. följande: ”Oaktat länsrättens
tillstånd icke inhämtats sände i mitten av augusti 1979 Francesca B. fotokopior
av handlingar i målet, upptagna under nris 9, 12, 13 och 15a i
länsrättens dagboksblad, till Dick N:s släktingar jämte ett förklarande
brev. Släktingarna i fråga var en syster och två mostrar till Dick N.”

I dom den 6 november 1980, DB 673, fann tingsrätten (hovrättsassessorn
Margareta Linde-Malmberg jämte nämnd) åtalet styrkt och dömde
Francesca B. enligt de av åklagaren åberopade lagrummen för brott mot
sekretesslagen (1937:249). Tingsrätten fann uppenbart att påföljd för brottet
ej var erforderlig och förordnade enligt 33 kap. 4 § 3 st brottsbalken att
påföljd skulle efterges. Francesca B. ålades att till statsverket återbetala
670 kr. av vad som utgått av allmänna medel för hennes försvar. Domen
vann laga kraft.

Den 24 augusti 1981 inkom till JO ett brev från Francesca B., vari hon
bl. a. ifrågasatte om tingsrättens dom var riktig. Med anledning härav
infordrades tingsrättens och länsrättens akter hit för granskning. Härefter
översändes tingsrättens dom jämte vissa andra handlingar till riksåklagaren
för den åtgärd domen kunde föranleda. Riksåklagaren hemställde
hos Högsta domstolen jämlikt 58 kap. 2 § 4 rättegångsbalken om resning
till förmån för Francesca B. och om undanröjande av domen.

I beslut den 16 mars 1982, SÖ 570, anförde Högsta domstolen bl. a.
följande.

Åtalet avser att Francesca B. sänt fotokopior av närmare angivna handlingar
i det av länsrätten avgjorda målet till vissa personer. Detta förfarande
kan ha varit straffbart endast under förutsättning att fråga varit om
fotokopior av handlingar som utlämnats till Francesca B. med förbehåll
enligt 39 § i 1937 års sekretesslag. Länsrätten har emellertid ej uppställt

något sådant förbehåll i fråga om de handlingar som utlämnats till
Francesca B. Hon skulle alltså inte ha dömts för brott enligt de av tingsrätten
angivna lagrummen.

På grund av det anförda beviljar Högsta domstolen enligt 58 kap. 2 § 4
rättegångsbalken resning samt prövar lagligt att, med upphävande av tingsrättens
dom utom såvitt avser ersättning till Francesca B:s försvarare,
ogilla åtalet och befria Francesca B. från henne ålagd återbetalningsskyldighet
mot statsverket.

Sedan Sjöberg och Margareta Linde-Malmberg inkommit med yttranden,
anförde JO Wigelius i beslut den 3 augusti 1982 bl. a. följande.

Jag beslutar att åtal skall väckas mot Sjöberg och Margareta LindeMalmberg
för vårdslös myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 § 2 st brottsbalken
samt uppdrar åt chefen för länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län
att föranstalta om att åtal väcks och utförs vid hovrätten över Skåne och
Blekinge mot Sjöberg och Margareta Linde-Malmberg enligt följande gärningsbeskrivningar.

Sjöberg har i sin tjänst som chefsåklagare i Lunds åklagardistrikt den 26
augusti 1980 väckt och den 23 oktober 1980 utfört åtal vid Lunds tingsrätt
mot Francesca B. för brott mot sekretesslagen (1937:249), trots att laga
grund för åtal inte förelegat. Sjöberg har förfarit grovt oaktsamt i det att
han inte har satt sig in i de i målet aktuella bestämmelserna. För Francesca
B. har det inträffade medfört förfång som ej är ringa.

Margareta Linde-Malmberg har i tjänsten, som ordförande i tingsrätten
vid huvudförhandling den 23 oktober 1980, i dom den 6 november 1980,
DB 673, fällt Francesca B. till ansvar för brott mot sekretesslagen
(1937:249), trots att laga grund härför inte förelegat. Margareta LindeMalmberg
har förfarit grovt oaktsamt i det att hon inte har satt sig in i de i
målet aktuella bestämmelserna. För Francesca B. har det inträffade medfört
förfång som ej är ringa.

RÄTTEGÅNGEN I HOVRÄTTEN

Länsåklagaren Ola Nilsson väckte genom stämningsansökan åtal mot
Sjöberg och Margareta Linde-Malmberg vid hovrätten över Skåne och
Blekinge i enlighet med JO:s åtalsinstruktion.

Hovrätten meddelade dom i målet den 6 december 1982, varvid åtalen
ogillades.

1 domen angavs under rubriken YRKANDEN M.M. att Sjöberg och
Margareta Linde-Malmberg hade vidgått att laga grund för åtal och fällande
dom saknats, att de hade medgivit att de förfarit oaktsamt men
bestritt att oaktsamheten var att bedöma som grov samt att de vidare hade
bestritt ansvar på den grunden att det förfång Francesca B. lidit var att
anse som ringa.

Det angavs vidare att det i målet var upplyst att förlikning hade träffats i

fråga om skadeståndstalan, som Francesca B. väckt mot Sjöberg och
Margareta Linde-Malmberg, samt att de båda sistnämnda hade erlagt den
överenskomna summan till Francesca B.

1 domskälen anförde hovrätten följande.

Francesca B. har i hovrätten berättat: Det inträffade har under lång tid
medfört mycket obehag och vållat henne stor oro. Först kallades hon vid
två tillfällen till polisförhör. Under något av dessa fick hon veta att det
brott hon påstods ha begått kunde medföra böter på 2 000 kr eller fängelse.
Samtidigt upplystes hon emellertid om att fängelse troligen inte skulle
komma i fråga. Redan polisförhören och nämnda upplysningar påverkade
henne psykiskt. Den därpå följande rättegången var hennes första kontakt
med domstolar överhuvudtaget och även den blev en påfrestande upplevelse
för henne. Huvudförhandlingen tog säkert en timme. Det var obehagligt
att bli fälld och klassificeras som brottsling. Mot bakgrund av att
polisen talat om böter eller fängelse som tänkbar påföljd fann hon dock
påföljdseftergiften som en tillfredsställande utgång. Det blev därför aldrig
aktuellt med ett överklagande. Vid ett senare tillfälle förde hon saken på tal
med en god vän, som är jurist. Denne fann domen märklig och fick henne
att göra en anmälan till justitieombudsmannen, som sedan hjälpte henne.
Genom att kronofogden fick en kopia på denna anmälan avvaktade han
med att hos Francesca B. göra utmätning för den del av försvarskostnaden
som hon skulle betala tillbaka till statsverket. Även kronofogdens hot om
utmätning kändes psykiskt betungande. Det inträffade påverkade för övrigt
hela hennes sätt att vara, vilket i sin tur kom att påverka hennes barn.

Sjöberg har uppgivit: Det var på hösten 1979 som han genom ett telefonsamtal
från chefen på den rotel, som handlägger bötesmålen, första gången
hörde talas om ärendet. Den 10 december 1979 kom handlingarna till
åklagarmyndigheten. Sjöberg tog då kontakt med utredningsmannen och
bad denne kontrollera om de personer, till vilka Francesca B. skickat
fotokopiorna, verkligen fått dessa. Sjöberg hade aldrig tidigare haft något
liknande ärende. Hans utredning före åtalsbeslutet bestod i att han studerade
dels lagtexten i 1937 års sekretesslag dels häftet Offentlighetsprincipen
och myndigheterna. Han rådgjorde inte med någon kollega före åtalsbeslutet.
Han bedömde emellertid Francesca B:s handlingssätt som ganska
fult och var helt övertygad om att han gjorde rätt när han bestämde sig för
att åtala henne. Tanke på annan påföljd än böter hade han däremot inte.
Sjöberg hade under våren 1980 ovanligt stor arbetsbörda. Mycket berodde
detta på att han ett antal veckor var upptagen med olika kurser. När han
sedan återkom till arbetet, hade ärendena hopat sig. Han handlade därför
under stor tidspress.

Margareta Linde-Malmberg har uppgivit: Hon hade aldrig haft något
liknande mål tidigare och hade överhuvudtaget obetydlig erfarenhet av den
då gällande sekretesslagen. Förutom studium av lagtexten gick hon igenom
förarbetena i Nytt Juridiskt Arkiv avd. II. Hon såg även i kommentaren till
grundlagarna och i motiven till den nya sekretesslagen. Vidare tittade även
hon i häftet Offentlighetsprincipen och myndigheterna samt diskuterade
målet med äldre kollegor vid tingsrätterna i Lund och Eslöv. Vid huvudförhandlingen
i tingsrätten fick hon den uppfattningen att försvararen i och för
sig delade den bedömning Sjöberg gjort. Försvararen bestred visserligen
åtalet men motiverade detta endast med att det inte kunde vara tal om
utlämnande till ”envar”, eftersom fotokopiorna översänts till bara tre

personer. Vid tiden för målets avgörande ombesörjde Margareta LindeMalmberg
handläggningen av mål från två rotlar och hade därför ovanligt
mycket att göra.

Som högsta domstolen funnit har Francesca B:s förfarande med att
översända de ifrågavarande fotokopiorna inte varit straffbart. Sjöberg och
Margareta Linde-Malmberg har således i myndighetsutövning åsidosatt
vad som till följd av lag gällt för myndighetsutövningen.

Vad härefter angår frågan om gärningen medfört ej ringa förfång för
Francesca B. konstaterar hovrätten till en början att förfång kan bestå
såväl i ekonomisk skada som i annan olägenhet. Det är uppenbart att
Francesca B. förlorat arbetsinkomst i samband med åtalet och rättegången.
Hon har dessutom under relativt lång tid orsakats besvär genom att
hon varit tvungen vända sig till olika myndigheter för att komma till sin
rätt. Då härtill kommer att Francesca B. med all säkerhet upplevt det
inträffade som psykiskt betungande, finner hovrätten att Francesca B. lidit
förfång som ej kan bedömas som ringa. Å andra sidan anser hovrätten -med hänsyn främst till att Francesca B. erhöll påföljdseftergift - att
förfånget dock ej kan bedömas vara av alltför allvarlig beskaffenhet.

I målet har gjorts gällande att gärningarna begåtts av grov oaktsamhet.
Oaktsamhetsrekvisitet skall ses mot bakgrunden av den reform som 1975
genomfördes beträffande ämbetsbrotten. Reformen innebär att vissa gärningar,
som förut var straffbelagda som tjänstefel, i fortsättningen endast
skall kunna föranleda en utomstraffrättslig sanktion i form av disciplinpåföljd
enligt lagen om offentlig anställning. Detta innebär alltså en viss
avkriminalisering. Straffrättsligt ansvar skall emellertid alltjämt följa om
gärningen begåtts av grov oaktsamhet. Detta innebär enligt departementschefens
uttalande i prop. 1975: 78 (s. 147) att kriminaliseringen av vårdslös
myndighetsutövning inskränkts till grova fall och att straffrättsliga sanktioner
behållits endast för allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas
rättsläge.

Enligt hovrättens mening är det självklart att stora anspråk ställs på
kvaliteten beträffande åklagares och domares arbete. Sakligt riktiga avgöranden
är av fundamental betydelse i en rättsstat. Oaktat det sålunda
måste eftersträvas en mycket stor säkerhet i fråga om de rättsliga funktionärernas
avgöranden, måste man — i denna som i all annan mänsklig
verksamhet — realistiskt räkna med att fel kan begås. Enligt hovrättens
erfarenhet är fel på grund av oaktsamhet inte ovanliga i dag. Felens
beskaffenhet och betydelse varierar starkt, liksom också graden av den
oaktsamhet som kan ligga bakom misstagen. Flertalet fel är att betrakta
som ringa och skall med hänsyn härtill inte föranleda någon påföljd för
tjänstemannen. Vid gränsdragningen mellan fall av oriktig myndighetsutövning,
som sker av grov oaktsamhet och som skall föranleda straffpåföljd,
och den mellangrupp, som karaktäriseras av att oaktsamheten inte är
grov och som därför skall leda endast till disciplinär sanktion, måste
samtliga omständigheter beaktas. Man måste bl. a. göra en avvägning
mellan kravet på ett väl fungerande rättsväsende och de resurser som
statsmakterna ställer till förfogande för att förverkliga detta krav. Det är
ett väl känt förhållande att effektivitetssträvanden och kostnadsbesparingar
inom rättsväsendet under senare år på ett påtagligt sätt försvårat arbetssituationen
för tjänstemännen och ökat riskerna för fel. Detta förhållande
kan visserligen inte generellt förskjuta gränsen för det straffbara området
men måste påverka bedömningen i ett ökande antal fall.

Sjöberg och Margareta Linde-Malmberg har - såsom de själva vidgått —
visat oaktsamhet genom att inte arbeta sig fram till en riktig tolkning av
sekretesslagen. Sålunda hade de redan vid en genomläsning av 41 §, där
det bl. a. talas om att någon bryter mot förbehållsom gjorts vid handlings
utlämnande, bort fråga sig vilket förbehåll som åsyftades och sedan studerat
frågan närmare. Det må emellertid framhållas att 1937 års sekretesslag
allmänt anses vara en mycket komplicerad och svårtillgänglig lagstiftning.
För att nå fram till ett klart uttalande om innebörden av 39 § i nämnda lag
krävs god tid och tillgång till förarbetena.

Vad beträffar arbetssituationen för Margareta Linde-Malmberg är upplyst
att hon vid tillfället hade ansvaret för två rotlar vid tingsrätten. Målantalet
var vid Lunds tingsrätt under stark utveckling, vilket gjorde situationen
för den dömande personalen mycket påfrestande. Margareta LindeMalmbergs
uppgift om att hon arbetade under stark tidspress skall därför
beaktas. Vad gäller Sjöberg finns det ingen anledning anta annat än att
även han arbetat under pressande förhållanden.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda upptagits och med beaktande
av att konsekvenserna för Francesca B. inte varit alltför allvarliga finner
hovrätten att den oaktsamhet, som Sjöberg och Margareta Linde-Malmberg
gjort sig skyldiga till, inte är att bedöma som grov. Åtalen skall därför
ogillas.

RÄTTEGÅNGEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

JO Wigelius sökte revision och yrkade bifall till åtalen. Han anförde
följande.

Hovrätten finner visserligen att Francesca B. har lidit förfång, som ej
kan bedömas ringa, men anser att förfånget inte varit av alltför allvarlig
beskaffenhet. Det främsta skälet härtill anges vara att Francesca B. erhållit
påföljdseftergift. Jag kan inte ansluta mig till hovrättens betraktelsesätt.
Att åtalas och fällas till ansvar för en gärning som inte utgör brott innebär i
sig ett förfång av allvarlig art. Det förfång Francesca B. lidit har framförallt
bestått just däri. Övriga konsekvenser, vid vilka hovrätten synbarligen
fäster större avseende, är av mera underordnad betydelse.

Till bedömningen av förfånget hänför sig hovrätten sedan, när den finner
de tilltalades oaktsamhet ej vara grov. Enligt min mening är det tvivelaktigt
redan om följderna skall tillmätas sådan avgörande betydelse vid bedömandet
av oaktsamheten som hovrätten anser. Sådant bör snarare få
inverka vid straffmätningen. Jag anser dock att det förhållandet att tingsrätten
dömt till påföljdseftergift alls icke talar för en mildare bedömning av
de tilltalades oaktsamhet. Snarare bör detta, åtminstone för Margareta
Linde-Malmbergs vidkommande, tala i motsatt riktning. I själva verket har
hon ju hesiterat inför att bestraffa gärningen. Vad beträffar Sjöbergs oaktsamhet
saknar det rimligen all betydelse hur tingsrätten bedömt påföljden.

Det är tydligt att de studier av rättskällor som Margareta Linde-Malmberg
och Sjöberg redogjort för i hovrätten inte varit särskilt inträngande.
Enligt min mening ligger emellertid deras oaktsamhet inte så mycket häri.
Den består framförallt i att de ej genomgått den ifrågavarande lagmaterian
med tillräcklig noggrannhet. Oaktsamheten är just därför så mycket allvarligare.
Om de tilltalade med eftertanke läst den lagtext åtalet aktualiserade

skulle det ha stått klart för dem att Francesca B:s handlande inte kunde
innefatta brott. Några studier därutöver hade inte behövts.

Utöver det nyss anförda vill jag framhålla att vissa omständigheter har
varit särskilt ägnade att fästa de tilltalades uppmärksamhet på lagtextens
rätta innebörd. En sådan omständighet är att Francesca B. förklarat sig
inte ha känt till länsrättens förordnande. En annan är att ett par av de
handlingar hon dömts för att ha utsänt till Dick N:s släktingar uppenbarligen
härrört från henne själv. De exemplar av dessa handlingar Francesca
B. förfogat över synes hon överhuvudtaget ej ha erhållit från länsrätten.

Jag Finnér det svårt att godta det av hovrätten förda resonemang som
synes innebära att en åklagare och en domare straffritt kan på grund av
tidsbrist försumma att sätta sig in i aktuella rättsfrågor och låta detta
inverka så, att någon fälles till ansvar för en gärning som inte är straffbar.
De av hovrätten i denna del framförda tankegångarna inger betänkligheter.
Hovrätten beaktar enligt min mening inte tillräckligt vikten av att förtroendet
för de rättsvårdande myndigheterna upprättshålls.

Margareta Linde-Malmberg och Sjöberg bestred ändring. De gjorde
gällande att det förfång Francesca B. lidit borde bedömas som ringa och att
följderna av en oaktsamhet måste tillmätas stor betydelse vid bedömningen
av oaktsamhetens gravhet.

Högsta domstolen meddelade dom i målet den 13 oktober 1983 och
fastställde hovrättens domslut.

I domskälen anfördes följande.

Reglerna i 20 kap. brottsbalken fick i huvudsak sin nuvarande utformning
genom den omfattande reform av det s.k. ämbetsansvaret som genomfördes
den I januari 1976. Ett par av reformens syften var att åstadkomma
ett närmande mellan den offentliga och den privata arbetsmarknadens
sanktionssystem samt att avsevärt inskränka det straffbara området.
Bl. a. bortföll det tidigare straffansvaret för tjänstefel. De gärningar som
omfattades av straffbestämmelsen rörande tjänstefel kan nu i betydande
utsträckning föranleda disciplinära åtgärder och är endast i begränsad mån
kriminaliserade genom stadgandet i 20 kap. 1 § andra stycket brottsbalken
om straff för vårdslös myndighetsutövning. Av förarbetena till reformen
framgår att avsikten varit att kriminalisera endast vissa grövre former av
tjänstefel och alltså behålla straffrättsliga sanktioner endast för allvarliga
angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge (SOU 1972:1 s. 128 f och
135 f samt prop. 1975:78 s. 141 och 147). Det har i förarbetena också
uttalats att man genom att begränsa kriminaliseringen till grova fall får en
klarare gräns mellan områdena för straffrättsliga och disciplinära sank
tioner (a prop. s. 147).

Tillämpningen av straffbestämmelsen i 20 kap. 1 § andra stycket brottsbalken
skall ske mot bakgrunden av det nuvarande systemets uppbyggnad
med disciplinärt förfarande som huvudregel och straffansvar endast för
vissa fall samt vad ovan anförts om ämbetsansvarsreformens syften och
innebörd. Bestämmelsen omfattar i och för sig alla former av offentlig
verksamhet som utgör myndighetsutövning. Men så mångfacetterad som
denna verksamhet är går det inte att avgränsa det straffbara området
genom någon allmängiltig norm. Kraven på omsorg och aktsamhet i myndighetsutövningen
måste variera med hänsyn till många olika faktorer,

såsom verksamhetens art, tjänstemannens mer eller mindre självständiga
och ansvarsfulla ställning samt tjänsteåtgärdernas mer eller mindre ingripande
betydelse och konsekvenser för parter och andra. Sistnämnda omständighet
är relevant inte minst på rättskipningens område, där beslut och
åtgärder kan få konsekvenser för berörda parter av de mest skilda slag.
Särskilt stora krav på noggrannhet och omsorg måste ställas när avgörandet
får mycket ingripande och vittgående följder såsom kännbara frihetsberövanden
eller betungande ekonomiska förpliktelser.

Vid bedömandet av det föreliggande fallet är först att konstatera, att
Margareta Linde-Malmberg och Sjöberg i myndighetsutövning åsidosatt
vad som gäller för myndighetsutövningen, Sjöberg genom att åtala
Francesca B. för gärning som inte var straffbar och Margareta LindeMalmberg
såsom ordförande i tingsrätten genom att falla Francesca B. till
ansvar för gärningen. Högsta domstolen ansluter sig till hovrättens mening
att det förfång som härigenom åsamkades Francesca B. inte var ringa men
å andra sidan inte kan bedömas ha varit alltför allvarligt.

Vad sedan gäller frågan huruvida Margareta Linde-Malmberg och Sjöberg
förfarit grovt oaktsamt är följande att beakta. Av vad de uppgivit i
målet framgår, att båda saknade erfarenhet av den då gällande sekretesslagen
men att de sökte sätta sig in i ämnet genom att studera lagtexten och en
av justitiedepartementet utgiven broschyr med redogörelse för de grundläggande
principerna på detta rättsområde, Margareta Linde-Malmberg
dessutom genom att gå till förarbeten och en grundlagskommentar samt
diskutera målet med äldre kolleger. Vad sålunda förekommit ger grund för
antagande att det inte var fråga om nonchalans eller eljest medveten
oaktsamhet från deras sida. Vad som kan läggas dem till last är att de gjort
en rättslig felbedömning; själva har de uppenbarligen utgått från att de
handlat rätt. Felbedömningen är inte ursäktlig men kan i någon mån
förklaras av att då gällande sekretesslag var tämligen svårtillgänglig både
som helhet och i fråga om enskilda bestämmelser. Det förtjänar nämnas att
också Francesca B:s offentlige försvarare tydligen utgick från att den mot
henne åberopade straffbestämmelsen i och för sig var tillämplig i målet.

Av betydelse för bedömningen är vidare att såväl Sjöberg vid behandlingen
av åtalsfrågan som Margareta Linde-Malmberg vid handläggningen
och avgörandet av målet synbarligen hade den inställningen att det brott
som Francesca B. enligt deras förmenande hade begått inte kunde leda till
någon mera kännbar påföljd. Detta framgår av att tingsrätten eftergav
påföljd och att Sjöberg nöjde sig med detta avgörande; Sjöberg har för
övrigt uppgivit att han, när han bestämde sig för åtalet, inte hade tanke på
annan påföljd än böter. Även i ett sådant fall krävs givetvis noggrannhet
och omsorg i tjänsteutövningen men frågan huruvida visad oaktsamhet är
grov kan då inte bedömas från så höga krav som när det gäller beslut eller
åtgärder som kan få avsevärda konsekvenser för den som berörs (jfr prop.
1975:78 s. 147).

Med hänsyn till det anförda kan den felbedömning som Margareta Linde-Malmberg
och Sjöberg gjort sig skyldiga till inte anses så allvarlig att
den är att betrakta som grov oaktsamhet. Såsom hovrätten funnit skall
därför åtalen ogillas.

Vissa övriga ärenden

Fråga om domstols skyldighet att underrätta part om dom i tvistemål
(Dnr 1148-1983)

I ett brev till JO anförde P. klagomål mot en tingsrätt över handläggningen
av ett tvistemål. P. uppgav bl. a. att tingsrätten hade meddelat tredskodom
mot honom och att det därefter tagit en hel månad innan han underrättats
om domen.

Från tingsrättens kansli inhämtades följande upplysningar. Tredskodomen
mot P. meddelades den 10 januari 1983. Domen skickades den 12
januari för delgivning med P. genom särskild postdelgivning. Delgivningsförsändelsen
kom i retur den 17 januari. Då beslöt man att anlita stämningsman
och delgivning skedde den 10 februari. Domen expedierades inte
till P. i vanligt brev.

Härefter remitterades ärendet till lagmannen vid tingsrätten för yttrande
över frågan varför tredskodomen inte hade expedierats till P. enligt 1 §
första stycket förordningen (1976:823) om skyldighet för domstol att underrätta
part om dom i tvistemål m. m.

I avgivet yttrande förklarade lagmannen att felet berott på förbiseende
vid expedieringen och att det för berörd kanslipersonal hade framhållits
vikten av att expedieringsbestämmelserna rätt iakttogs.

I beslut den 11 november 1983 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

I 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken stadgas att, när mål avgjorts,
skriftlig underrättelse om utgången i målet snarast skall givas parterna.
Av 1 § första stycket förordningen om skyldighet för domstol att
underrätta part om dom i tvistemål m. m. framgår att underrättelsen skall
ske genom att domen sänds till parterna i vanligt brev. I ett fall som detta —
då domen har avkunnats vid en förhandling - skall enligt 17 § expeditionskungörelsen
(1964:618) domen tillhandahållas inom en vecka från den dag
då domen meddelades.

Något undantag från underrättelseskyldigheten enligt den nämnda förordningen
har inte stadgats för det fall att en tredskodom skall delges
genom rättens försorg. Det var således fel av tingsrätten att inte skicka
domen till P. i vanligt lösbrev inom en vecka från domens dag. Sedan
tingsrätten nu har uppmärksammats på saken, finner jag inte skäl till någon
ytterligare åtgärd.

Dröjsmål med utfärdande av lagakraftbevis
(Dnr 3132-1982)

I ett brottmål vid en tingsrätt yrkades ansvar på T. för bl. a. misshandel
av G. I målet begärde G. skadestånd och i domen, som meddelades den 20

oktober 1981, ålades T. att utge visst belopp till G. T. anförde vad mot
domen och yrkade bl. a. att åtalet för misshandel av G. skulle ogillas.
Något yrkande om befrielse från skadeståndsskyldigheten framställdes
inte. Genom dom den 10 juni 1982 fastställde hovrätten tingsrättens dom
såvitt talan däremot förts.

I ett brev till JO klagade G. över att han trots begäran hos tingsrätten
inte fått bevis om att domen vunnit laga kraft förrän 11 månader efter det
att domen meddelats.

Efter remiss inkom yttrande från chefsrådmannen P., som var ordförande
på den avdelning inom tingsrätten, där målet handlagts. Efter att ha
redogjort för upplysningar som lämnats av föreståndaren för avdelningens
kansli anförde P. för egen del följande.

Det torde vara mycket sällan förekommande att den som för vadetalan
med yrkande om befrielse från ansvar för misshandel icke också i samband
därmed yrkar befrielse från den skadeståndsskyldighet som ålagts honom
på grund av brottet. Att G. därför, då han vid sina telefonsamtal ej angett
att han önskade allenast bevis att domen vunnit laga kraft i skadeståndsdelen,
fått besked att han hade att avvakta hovrättens dom synes vara
naturligt. En undersökning, huruvida tingsrättens dom måhända i någon
del vunnit laga kraft genom framtagande av den vid tingsrätten förvarade
kopia av vadeinlagan och genomläsning av denna, skulle vara såväl tidsödande
som betungande och i de flesta fall ej leda till annat resultat än ett
konstaterande att domen ej i någon del vunnit laga kraft. Sådan undersökning
kan rimligen ej företagas då någon per telefon utan närmare precisering
av sina önskemål säger sig vilja ha besked om domen vunnit laga kraft.
Situationen blir givetvis en helt annan om till tingsrätten inges utskrift av
dom med begäran om lagakraftbevis på denna.

I beslut den 8 november 1983 anförde JO Wigelius följande.

Den som hos en tingsrätt rent allmänt begär besked om en dom vunnit
laga kraft har rätt att förvänta sig att det svar som han erhåller är uttömmande
och att således beskedet i ett mål av nu aktuellt slag omfattar såväl
ansvarsdelen som skadeståndsdelen. Det kan då inte göra någon skillnad
om denna begäran framförs och besvaras muntligen eller skriftligen i form
av ett lagakraftbevis. Har domen överklagats måste tingsrätten ofta - för
att kunna lämna ett korrekt besked — ta del av vadeinlagan.

Som framgår av tingsrättens yttrande till JO verkar det som om rätten
vid telefonsamtalen med G. inte uppfattade annat än att han önskade ett
lagakraftbevis beträffande hela målet och inte endast skadeståndsdelen.
Det är under dessa förhållanden knappast möjligt att kritisera domstolen
för att lagakraftbeviset i detta fall dröjde.

Fråga om inhibition av slutbevis sedan dom meddelats efter sökt återvinning Vid

JO Wigelius inspektion av en tingsrätt uppmärksammades handläggningen
av fyra tvistemål om mindre värde. I målen, som anhängiggjorts
genom ansökan om betalningsföreläggande hade tingsrätten, sedan slutbevis
meddelats, efter ansökan om återvinning upptagit tvisten till ny handläggning
och i samband därmed förordnat att vidare verkställighet av
slutbevisen inte fick äga rum. Tre av målen hade därefter avgjorts genom
tredskodom till borgenärens förmån. I domsluten hade tingsrätten undanröjt
slutbevisen och ålagt gäldenären betalningsskyldighet motsvarande de
belopp för vilka utmätning fått ske enligt bevisen. Frågan huruvida inhibitionsbesluten
skulle äga bestånd efter domen hade av tingsrätten besvarats
på olika sätt. I ett av målen föreskrevs om upphävande av beslutet därom.
I ett annat förordnade tingsrätten att beslutet skulle bestå. I ett tredje fall
gjordes inte något uttalande i inhibitionsfrågan. Det fjärde målet utmynnade
i en förlikning mellan parterna. Tingsrätten, som stadfäste denna,
förklarade att inhibitionsbeslutet skulle bestå.

JO Wigelius uttalade följande i inspektionsprotokollet.

Enligt 3 kap. 11 § utsökningsbalken skall bevis i mål om betalningsföreläggande
att utmätning får äga rum (slutbevis) verkställas såsom lagakraftägande
dom, om ej gäldenären sökt återvinning. Har återvinning sökts
gäller i fråga om verkställigheten samma regler som i 3 kap. 6 § samma
balk föreskrivits beträffande icke lagakraftvunna betalningsdomar. Detta
innebär att rätten till verkställighet såtillvida är inskränkt att utmätt egendom
inte får säljas utan gäldenärens samtycke. En ytterligare inskränkning
kan ernås genom att domstolen förordnar att vidare verkställighet av
slutbeviset ej får äga rum. Sådana förordnanden — inhibitionsbeslut - har
som framgått meddelats i de fall för vilka redogörelse lämnats ovan. Fråga
inställer sig om - sedan tingsrätten undanröjt slutbevisen och låtit betalningsdom
träda i deras ställe - något uttalande erfordras angående rätten
till verkställighet av den undanröjda exekutionstiteln. Härvidlag skall inledningsvis
noteras att, som tidigare framhållits, den icke lagakraftvunna
betalningsdomen kan befordras till verkställighet i samma mån som ett
slutbevis efter det att återvinning sökts. Av 3 kap. 22 § utsökningsbalken
följer att, sedan exekutionstitel upphävts, sökt verkställighet omedelbart
skall inställas. Lagrådet anmärkte under förarbetena till utsökningsbalken
(prop. 1980/81:8 s. 1086 0 att lydelsen av stadgandet inte tar hänsyn till att
en överinstans, när den omprövar ett mål i sak, alltid ersätter underrättens
dom med en ny dom. I ett sådant fall borde enligt lagrådets mening
underrättens dom anses upphävd även om den fastställs. Lagrådet föreslog
därför att stadgandet skulle inledas på följande sätt: ”Upphävs exekutionstitel
och ersätts den av ny exekutionstitel, som ålägger samma förpliktelse
eller föreskriver samma säkerhetsåtgärd, får sökt verkställighet fortsätta

på grund av den nya exekutionstiteln. Upphävs exekutionstitel i annat fall,
skall verkställigheten omedelbart inställas.” Departementschefen var
emellertid av annan uppfattning. Att en exekutionstitel upphävs innebar
enligt honom (a. prop. s. 1203) att den ändras till sitt innehåll. Detta knöt
an till de uttryckssätt som faktiskt används av överinstanserna när de
prövar en exekutionstitel. Det torde också stämma mindre med allmänt
språkbruk att under uttrycket ”upphäva” inbegripa den situationen att den
högre instansen fastställer underrättens dom. Givetvis skulle, när exekutionstiteln
fastställs, verkställigheten i fortsättningen äga rum på grund av
den nya exekutionstiteln. Någon uttrycklig föreskrift därom ansåg departementschefen
dock inte behövlig. I de nu aktuella fallen har en förklaring att
utmätning får äga rum beträffande visst belopp ersatts av en förpliktelse att
betala samma belopp. Det ligger väl närmast till hands såväl med hänsyn
till ordvalet ”undanröjande” som till domslutets sakliga innebörd att anse
slutbeviset vara upphävt i utsökningsbalkens mening. Oavsett hur därmed
må förhålla sig synes det stå klart att fortsatt verkställighet skall grundas
på domen. Någon vidare verkställighet av slutbeviset skulle alltså inte
kunna komma i fråga. Denna bedömning överensstämmer med vad som i
rättsfallet SvJT 1973 ref. s. 33 ansetts vara utsökningslagens ståndpunkt,
såvitt gäller lagsökningsutslag sedan dom i återvinningsmålet meddelats.
Om det ligger till så som jag antagit torde det inte fylla någon funktion att i
domen göra uttalanden i fråga om inhibitionsbeslutets fortbestånd. Sådana
uttalanden kan tvärtom uppväcka felaktiga föreställningar, antingen - vid
förordnande att inhibitionsbeslutet skall bestå - så, att verkställighetsförbudet
avser den meddelade domen eller — vid hävande av beslutet - så,
att verkställigheten av slutbeviset kan fortgå.

Domstols behandling av inlaga som var avfattad med blindskrift (punktskrift) (Dnr

3667-1982)

I ett mål om handräckning vid en tingsrätt ingav svaranden M. en inlaga
som var avfattad med punktskrift. Vid inlagan var fogad en s. k. blindskriftsnyckel.
Tingsrätten föreläde M. att inom viss tid inkomma med
inlaga i klartext vid påföljd att den först insända inlagan eljest skulle
lämnas utan beaktande.

En person skrev till JO och vände sig mot att tingsrätten inte godtagit
punktskriftsinlagan och gjorde gällande att M. därigenom utsatts för diskriminerande
behandling.

Yttrande inhämtades från tingsrätten. Det upplystes bl. a. att översättning
av inlagan dåmera hade ombesöijts inom tingsrätten med hjälp av
blindskriftsnyckeln och att vad M. andragit i sin inlaga således skulle
komma att beaktas vid målets avgörande.

I beslut den 16 april 1984 uttalade JO Wigelius följande.

Några bestämmelser som reglerar frågan i vad mån svenska myndigheter
är skyldiga att mottaga och beakta inlagor som är avfattade med punktskrift
har inte meddelats. Spörsmålet aktualiserades under förarbetena till
förvaltningslagen genom att en remissinstans ifrågasatte om inte en synskadad
borde ha rätt att inge en på sådant sätt avfattad handling och
myndigheten äga anlita tolk för att tyda den. Departementschefen, vars
ståndpunkt blev bestämmande för lagens utformning i detta hänseende,
ansåg emellertid att någon särskild föreskrift därom inte borde intagas i
förvaltningslagen. Rättegångsbalken, som i den mån särskilda bestämmelser
inte meddelats i handräckningslagen styr förfarandet i mål av det slag,
vari M. var part, innehåller i 33 kap. 9 § 1 st det stadgande som tingsrätten
redovisat i sitt yttrande. Stadgandet är enligt sin ordalydelse inte tillämpligt
på M:s rättegångsinlaga, som ju är avfattad på svenska, låt vara att den
klätts i en sådan skriftlig form att den kunnat förstås endast av den som
besitter särskilda färdigheter eller har tillgång till hjälpmedel av det slag M.
bifogat sin inlaga. Med hänsyn till behovet av att överföra budskapet till
klartext ligger det naturligtvis å andra sidan nära till hands att, såsom
tingsrätten gjort, analogivis tillämpa ett lagrum som rör översättning från
ett språk till ett annat. En sådan tillämpning är såtillvida förmånlig för den
synskadade att handlingen inte kan omedelbart avvisas enbart av det
skälet att den är avfattad med punktskrift, och om handlingen blir översatt
skall den anses inkommen redan när punktskriftsversionen kom domstolen
tillhanda. Analogin är emellertid förbunden även med nackdelar; dels kan
den synskadade, som framgått ovan, föreläggas att själv ombesöija ”översättningen”,
dels löper han under vissa omständigheter risk att, som följer
av andra stycket av det ifrågavarande lagrummet, vid rättegångskostnadsfördelningen
bli ålagd ekonomiskt ansvar för ersättning som av allmänna
medel utgått för översättningen.

Betydande insatser har gjorts på olika områden i syfte att underlätta för
de handikappade att deltaga i samhällsgemenskapen. Åtskilliga tekniska
hjälpmedel har utvecklats. Ett viktigt sådant är skrivmaskinen för punktskrift,
som används bl. a. inom undervisningen för synskadade. I ett med
anledning av det internationella handikappåret 1981 utarbetat betänkande
(SOU 1982:46) har som övergripande mål för handikappolitiken angivits
att miljön och verksamheten i samhället utformas på ett sådant sätt att de
blir i ökad mån tillgängliga för handikappade. Det synes stå i mindre god
överensstämmelse med den målsättning som kommit till uttryck i betänkandet
och som i övrigt präglat samhällets inställning i handikappfrågor att
utan direkt stöd i lag behandla punktskriftsinlagor enligt de i flera hänseenden
restriktiva bestämmelser som gäller för handlingar avfattade på främmande
språk. Lämpligare vore enligt min mening att den synskadade i
detta avseende tillförsäkrades samma behandling såvitt avser den skriftliga
handläggningen som den som för närvarande enligt 5 kap. 6 § och 8 §

rättegångsbalken och 4 § förordningen (1977:175) om tolk för hörsel- och
talskadade kommer sistnämnda kategori till del när förfarandet är muntligt.
En sådan ordning, som för övrigt överensstämmer med det förslag som på
förvaltningsrättens område framlagts i betänkandet Ny förvaltningslag
(SOU 1983:73), skulle innebära dels att den synskadade får i princip
ovillkorlig rätt att vid behov skriftväxla med domstolarna i punktskrift,
dels att i sammanhanget uppkomna kostnader betraktas som hänförliga till
själva förfarandet och följaktligen inte kommer att belasta den synskadade
eller hans motpart som rättegångskostnad.

Med hänsyn till det oklara rättsläget kan det inte komma i fråga att
kritisera tingsrätten för att den tillämpat 33 kap. 9 § rättegångsbalken på
M:s inlaga. Jag vill dock i anledning av remissvaret framhålla att de
åberopade sparsamhetsskälen knappast har den tyngden att de bör föranleda
en mindre generös behandling av den som är synskadad.

Härmed är ärendet avslutat. Den däri behandlade frågan synes böra
övervägas i samband med pågående översyn av rättegångsbalken. Jag
överlämnar därför ett exemplar av detta beslut till justitiedepartementet.

Kontroll i samband med bandinspelning avförhör vid domstol
(Dnr 2688-1983)

I flera ärenden har uppmärksammats att bandinspelningar av förhör vid
domstol misslyckats. I ett ärende skrev en person, L., och hemställde att
JO skulle utreda hur det kunde komma sig att en tingsrätt misslyckats med
att ta upp samtliga sju förhör på band vid huvudförhandlingen i ett mål.

I anledning av L:s klagomål inhämtades yttrande från lagmannen vid
tingsrätten. I yttrandet upplystes att bandspelaren före vaije huvudförhandling
kontrollerades av tingsrättens expeditionsförman men att det
trots detta vid något tillfälle förekommit att ett tekniskt fel uppstått vid
inspelning av ett förhör. Enligt lagmannen syntes det dock inte föreligga
någon anledning att se över gällande föreskrifter.

I beslut den 23 mars 1984 anförde JO Wigelius följande.

Utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig som upptagits på
fonetisk väg, skall återges i vanlig skrift när rätten finnér att det behövs
eller part eller annan begär utskrift av utsagan (10 § protokollkungörelsen
för de allmänna domstolarna). Fonogram bevaras till dess två månader
förflutit från det rätten avgjort målet eller ärendet. Fullföljes talan, bevaras
dock fonogrammet till dess målet eller ärendet avgjorts genom dom eller
beslut som vunnit laga kraft. Fonogram som återgivits i vanlig skrift får
förstöras (12 §).

En tillämpning av nämnda bestämmelser fordrar en noggrann och fortlöpande
kontroll av att det som sägs inför rätten verkligen kommer med vid
bandupptagningen. 1 förevarande fall har det uppenbarligen brustit i denna

6 Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr 1

kontroll, vilket medfört att inte något av de förhör som upptagits i målet
kunnat skrivas ut. Detta är givetvis högst beklagligt. Jag finnér det dock
inte möjligt att så här långt i efterhand finna orsaken till att bandinspelningarna
misslyckades.

Med anledning av vad som nämnts om tingsrättens rutiner på området
och mot bakgrund av föreliggande ärende vill jag anföra följande. Det
direkta ansvaret för att en bandupptagning sker på rätt sätt ligger i regel på
protokollföraren. Jag vill därför förorda att denne inför en förhandling själv
kontrollerar att bandinspelningen fungerar. Samtidigt som den tekniska
utrustningen kontrolleras får då protokollföraren för egen del en bekräftelse
på att han sköter utrustningen på rätt sätt.

Bisyssla för domare
(Dnr 1347-1983)

I ett brev till JO berättade O. att hon var delägare i ett dödsbo efter en
släkting och att rådmannen A. efter hänvisning från en begravningsbyrå
hade fatt i uppdrag att förrätta bouppteckning i dödsboet. O. önskade att
JO skulle utreda om det kunde anses lämpligt att domare på detta sätt gick
allmänheten till handa med bouppteckningar som sedan lämnades in till
den tingsrätt där domaren tjänstgör.

Efter remiss inkom lagmannen vid tingsrätten med yttrande, vartill hade
fogats ett yttrande av A.

A. uppgav bl. a. att han aldrig hade tjänstgjort vid tingsrättens bouppteckningsavdelning
och inte kände personalen där närmare. Enligt hans
arbetsanteckningar hade ingen som helst kontakt med bouppteckningsenheten
förekommit i ärendet.

Lagmannen anförde för egen del följande.

Enligt tjänsteförslagsnämndens information om bisysslor (DVFS 1983 B
43) bör domare i princip avhålla sig från att åta sig uppdrag som bl. a.
bouppteckningsförrättare, om uppdraget kan bli föremål för bedömning av
den egna domstolen. Har uppdraget anknytning till en annan domstol än
den egna anses det däremot i allmänhet inte ha förtroendeskadlig karaktär.

Redan för ett par år sedan fick jag upplysning om att A. samarbetade
med en begravningsbyrå och efter förmedling av denna åtog sig uppdrag
som bouppteckningsförrättare. Jag har emellertid haft uppfattningen att
han numera inte längre sysslar med bouppteckningar som skall registreras
vid tingsrätten.

Det är säkerligen riktigt som A. säger att han knappast känner personalen
vid tingsrättens bouppteckningsenhet. A. tjänstgör sedan några år på
avd. 2 medan bouppteckningsenheten hör till avd. 3. Tingsrättens storlek
gör att de olika avdelningarna inte har mycket kontakt med varandra.
Detta torde dock ha mindre betydelse i förhållande till allmänheten, som
inte känner tingsrättens organisation, och därför kan missförstå situationen.
Mot den bakgrunden bör enligt min mening även domare i de

största tingsrätterna följa principen att avhålla sig från uppdrag som kan bli
föremål för bedömning vid den egna domstolen. A. har vid telefonsamtal
med mig idag förklarat att han delar min uppfattning.

I beslut den 24 november 1983 förklarade JO Wigelius att han helt
instämde i lagmannens bedömning. Eftersom även A. numera syntes dela
denna uppfattning ansåg sig Wigelius inte behöva vidta någon ytterligare
åtgärd.

Fråga om utredning i ärende angående förordnande av god man enligt 18
kap. 3 § föräldrabalken

Vid inspektion av förmynderskapsavdelningen vid en tingsrätt gjordes
följande iakttagelser rörande ärenden vari förordnats god man enligt 18
kap. 3 § FB utan huvudmannens hörande.

I ett flertal fall hade till grund för godmansförordnandet legat läkarintyg
å stencilerade formulär, så utformade att genom kryss i ruta markerats att
hinder förelåg mot inhämtande av samtycke. Om hindrets art framgick
däremot intet uttryckligt. Sådana intyg av varierande utformning var i bruk
vid flera sjukinrättningar inom domsagan.

I ett ärende fanns ett kompletterande läkarintyg av innehåll att vederbörande
patient till följd av sjukdom ej kunde teckna sitt namn. Huruvida
patienten möjligen var i stånd att ange sin inställning muntligen kunde med
hänsyn till det kompletterande intyget te sig osäkert.

I ett annat av ärendena fanns förutom läkarintyget, med dess uppgift att
hinder förelåg mot inhämtande av samtycke till godmansförordnandet,
också en skrivelse från en sjukhuskurator till överförmyndarnämnden med
vissa uppgifter om patientens förhållanden. Av skrivelsen framgick att
vederbörande var född 1950 och led av en ej närmare angiven psykisk
sjukdom av kronisk art, för vilken han vid flera tillfällen, senast i mars
1983, vårdats på sjukhus och som mellan vårdtiderna föranlett poliklinisk
kontakt. Patienten hade egen bostad och bil. På grund av sjukdom hade
han fått allt svårare att sköta sin ekonomi. Han hade också svårt att helt
själv klara sin dagliga livsföring. Skrivelsen innehöll vidare bl. a. följande.

Pat. är införstådd med att ansökan om god man göres och han är positiv
till att så sker. Anhöriga som är mycket bekymrade för patienten önskar att
god man förordnas så snart som möjligt. Ingen anhörig är villig att åta sig
uppdraget då det visat sig att patienten spec. när det gäller ekonomiska
spörsmål blir irriterad av anhörigas råd och ingripande.

Ärendena hade handlagts av tingsnotarier med förordnanden enligt 19 §
4 p. tingsrättsinstruktionen. Vissa upplysningar inhämtades från den notarie
som handlagt det sist redovisade ärendet ovan och från rotelinnehavaren.

JO Wigelius lät till protokollet anteckna följande.

Enligt 18 kap. 3 § andra punkten FB får godman sförordnande av förevarande
slag inte ges utan samtycke från den för vilken god man skall
utses, med mindre hans tillstånd medför hinder mot inhämtande av samtycke
eller eljest särskilda skäl föreligger. Av förarbetena (prop. 1974:142,
s. 115 ff, särskilt s. 121 f och s. 179) framgår att lagstiftaren fast stor vikt
vid samtycket. När det i lagrummet talas om att huvudmannens tillstånd
medför hinder mot inhämtande av samtycke torde därmed åsyftas sådana
fall där vederbörande ej har förmågan att uttrycka en egen vilja i saken. I
andra fall torde utrymmet för att förordna god man utan samtycke vara
tämligen begränsat. Det är rätten som skall avgöra om godmansförordnande
kan ges utan att samtycke föreligger. Iakttagelser som jag gjort i
andra fall visar att det emellanåt bakom en läkares uttalande att det på
grund av ”sjukdomens art” förelegat hinder mot inhämtande av samtycke
kunnat ligga bedömningar som det bort ankomma på rätten att göra.
Hänvisningen till ”sjukdomens art” har tidigare varit bruklig i förevarande
slags läkarintyg. Med sådana intyg som de nu förevarande, vari helt saknas
motivering för läkarens bedömning, har rätten inte något underlag för
prövningen huruvida samtycke behövs. Detta är enligt min mening otillfredsställande
med hänsyn till de betydelsefulla verkningarna av ett godmansförordnande
och vikten av att en god man har sin huvudmans förtroende.
Ett intyg av detta slag bör inte utan vidare läggas till grund för
rättens avgörande. Detta gäller särskilt när det i ärendet föreligger omständigheter
som pekar i annan riktning än intyget. 1 den mån kompletterande
utredning införskaffas skall denna självfallet dokumenteras i akten.

Rätten för anhörig att ta del av hos överförmyndaren förvarade handlingar
rörande förmynderskap eller godmanskap är inte begränsad i något
särskilt avseende
(Dnr 1910-1982)

I ett brev till JO riktade W. klagomål mot en överförmyndare och
anförde i huvudsak följande. Hösten 1982 hade god man förordnats för
hans svägerska O. Gode mannen hade tagit hand om allt i 0:s bankfack
och bl. a. ordnat med försäljning av hennes lösöre. O. tyckte att hon inte
fick veta någonting om sin ekonomi. Hon hade därför bett W. och hans
hustru — syster till O. - att ta kontakt med överförmyndaren. Vid ett
besök hos överförmyndaren våren 1983 hade makarna W. bett att få kopia
av gode mannens förteckning över de tillgångar han förvaltade för O. men
denna begäran hade avvisats helt.

Efter remiss avgav överförmyndaren yttrande och bekräftade att besöket
ägt rum. Han uppgav vidare bl. a. att makarna W. erhållit muntlig
uppgift om ”årsredovisningens totalsumma” men att han i övrigt ansett sig

icke ha anledning utlämna detaljuppgifter. Han hade vid samtalets slut haft
uppfattningen att makarna fått ställda frågor tillfredsställande belysta.

I beslut den 17 januari 1984 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Av 17 kap. 6 § föräldrabalken framgår att en omyndigs make och närmaste
fränder har rätt att ta del av de räkningar och andra handlingar
rörande förmynderskapet som förvaras hos övetförmyndaren. Enligt 18
kap. 8 § föräldrabalken gäller motsvarande regel i fråga om godmanskap.

Den rätt som en anhörig sålunda har att ta del av handlingar hos överförmyndaren
är inte begränsad i något särskilt avseende. Det tillkommer inte
överförmyndaren att pröva om handlingarna lämpligen bör lämnas ut. I
den mån han har undanhållit makarna W. handlingar i akten beträffande O.
har han därför förfarit felaktigt. Jag utgår från att i denna del någon åtgärd
från min sida inte erfordras utöver detta påpekande.

Fråga huruvida godmansförordnande enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken
inverkar på huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Tillika fråga om
jäv för god man
(Dnr 798-1983)

I ett brev till JO klagade Göran N. i skilda hänseenden på en överförmyndare
för dennes handläggning av ett ärende angående god man enligt
18 kap. 3 § föräldrabalken för Göran N:s mor, Gertrud N. Av handlingarna
framgick bl. a. följande.

Göran N. begärde i brev till överförmyndaren den 17 november 1982
bl. a. att i och med årets utgång få del av ”en bokföring med debet och
kredit beträffande min mors förvaltade pengar”. Den 10 februari 1983
påminde han överförmyndaren i ett nytt brev om sin begäran. Samtidigt
upplyste han om att han av sin mor hade fått en fullmakt att företräda
henne i allt. I brevet den 17 november uppgav Göran N. att den gode
mannen till sin son hade sålt ett piano som stod i moderns bostad men som
Göran N. gjorde gällande äganderätt till. Köpeskillingen hade först fördelats
med hälften på Göran N. och hälften på modern. Efter påpekande från
Göran N. syntes hela beloppet ha tillställts honom.

Överförmyndaren svarade Göran N. i brev den 7 mars 1983. Han anförde
bl. a. följande.

Enligt lag har Ni såsom närmaste anhörig till Gertrud N. rätt att taga del
av de årsräkningar och andra handlingar, som förvaras hos överförmyndaren.
Däremot har Ni ingen rätt att lämna gode mannen föreskrifter, hur
han skall sköta sitt uppdrag. Gode mannen står under överförmyndarens
tillsyn. En annan sak är om gode mannen gör vissa överenskommelser med
anhörig i diverse spörsmål. Gode mannen skall stå på sin huvudmans sida
och bevaka huvudmannens intressen, så långt möjligt. Detta gäller även
gentemot huvudmannens arvingar, vilket kan förklara historien med
pianot.

Beträffande den av Eder omnämnda fullmakten, får jag anföra att den
måste enligt min mening vara att anse som en nullitet. När tingsrätten
tillsatt en god man för Eder mor, kan hon inte utfärda någon allomfattande
fullmakt för någon annan. Skulle å andra sidan fullmakten vara utfärdad
före godmansförordnandet, måste den anses ha upphört att vara giltig, då
hennes tillstånd blivit sådant, att god man behövt förordnats.

En inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria, som remitterades
till överförmyndaren för yttrande, innehöll bl. a. följande.

När domstol förordnar god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken, torde
det inte innebära att huvudmannens rättsliga handlingsförmåga upphör
eller begränsas. Trots godmansförordnandet torde Gertrud N. således —
om inte annat följer av lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits
under inflytande av rubbad själsverksamhet — ha behörighet att företa alla
rättshandlingar som är tillåtna för en myndig person. Det förefaller därför
tvivelaktigt om den av henne utfärdade fullmakten verkligen är en nullitet.
Tillfogas kan att Gertrud N. erhöll god man på egen begäran.

Den gode mannen torde inte ha rätt att vägra att till Gertrud N. lämna ut
henne tillhörig egendom, om hon påfordrar det. Möjligen kan hävdas att
som en följd härav gode mannen också är skyldig att på hennes begäran
redovisa för sin förvaltning. Det kan då även ifrågasättas om inte också
Göran N. med stöd av fullmakten från Gertrud N. äger kräva sådan
redovisning.

Uppgifter i handlingarna tyder på att överförmyndaren tog viss befattning
med pianoaffären. Om så var fallet, synes önskvärt att överförmyndaren
redovisar vilka överväganden han därvid gjorde och då även anger
hur han bedömt det förhållandet att den gode mannen för huvudmannens
räkning träffade avtal med sin egen son.

Från överförmyndaren bör inhämtas yttrande över vad som har tagits
upp i denna promemoria.

Överförmyndaren yttrade bl. a. följande.

I avsaknad av närmare direktiv har det ansetts naturligt att en god man
arbetar som en förmyndare (jfr 18 kap. 8 § och 14 § FB).

När jag i mitt brev 1983-03-07 till Göran N. anfört som min mening, att
berörda fullmakt skulle vara att anse som en nullitet, har jag

dels menat att lagen 1924:323 om avtal, som slutits under inflytande av
rubbad själsverksamhet möjligen kunde vara tillämplig,

dels också menat att utfärdandet av fullmakt i berörda fall (som är långt
ifrån någon praxis) är en omöjlighet, när god man är förordnad. Om vid
förordnande av en god man, nämligen, det är eller blir känt för denne, att
någon innehar en fullmakt, utfärdad av huvudmannen, måste gode mannen
det är den allmänna uppfattningen, snarast infordra fullmakten.

Om fullmaktsinnehavaren inte hörsammar anmodan, anses överförmyndaren
böra taga under övervägande att få godmansförordnandet upphävt.
Det har ansetts omöjligt att sköta ett godmansuppdrag parallellt med att en
fullmaktsinnehavare Finns, i varje fall om denne använder fullmakten. I
detta avseende får jag anses tala å Överförmyndarföreningens vägnar.

Det måste anses önskvärt att JO i detta hänseende infordrar yttrande av
Föreningen Sveriges Överförmyndare.

Från överförmyndarhåll har hittills gjorts gällande, att någon i lag föreskriven
skyldighet inte föreligger, som skulle ålägga förmyndaren eller
gode mannen att lämna redovisning till huvudmannen eller någon anhörig,
medan däremot, som jag också framhållit i mitt omnämnda brev, ”närmaste
fränder” har rätt taga del av hos överförmyndaren förvarade handlingar.

Överförmyndaren gav en redogörelse för vad som förekommit i pianoaffären
och lämnade bl. a. följande uppgifter. En musikhandlare, som tidigare
sett på pianot, hade bjudit 3500 kr. för detta. Gode mannen hade
rådgjort med överförmyndaren om budet. Med sin kännedom om musikhandlaren
hade överförmyndaren trott att budet var fullt acceptabelt men
föreslagit att den gode mannen skulle försöka kontrollera budet. Den gode
mannen hade föreslagit att hans son, som var sakkunnig, skulle få göra en
bedömning av pianot och budet. Så hade skett och vid telefonkontakt
mellan gode mannen och Göran N. hade man kommit överens om ett pris
av 3600. Då musikhandlaren hade vägrat att gå högre än till 3500 kr. hade
överförmyndaren givit gode mannen rådet att sälja pianot för 3 600 kr.

Föreningen Sveriges Överförmyndare bereddes tillfälle att inkomma
med yttrande över de frågor som aktualiserades genom vad som anfördes i
promemorian och i överförmyndarens yttrande angående fullmakten. Med
anledning därav anförde föreningen följande.

Den för vilken godmanskap anordnas enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken
torde inte bliva berövad rättslig handlingsförmåga. Enär huvudmannen
således är bibehållen vid sin rätt, bör han också kunna utfärda fullmakt för
annan att företaga olika rättshandlingar. Förhållandet att någon använder
sig av fullmakt, trots att godmanskap finnes anordnat, vållar problem för
gode mannen och kan utgöra skäl för begäran om entledigande.

Det är ingen ovanlig företeelse att huvudmannen i samband med eller
efter intagning på vårdinrättning utfärdar fullmakt för annan person. En
sådan fullmakt kan enbart avse rätt att hämta ut pension, men den kan
också medge fullmäktigen rätt att disponera över huvudmannens samtliga
tillgångar. I många fall visar det sig så småningom att fullmäktigen på
grund av fullmaktens begränsning ej kan tillvarataga huvudmannens intressen
i sin helhet eller att fullmäktigen missköter sitt uppdrag. Anledning
anses då föreligga att göra anmälan om behov av godmanskap.

När gode mannen får kännedom om att annan person innehar fullmakt,
synes det angeläget för gode mannen att kunna agera självständigt utan
inblandning av den befullmäktigade. Många överförmyndare torde då vid
förfrågan från gode mannen rekommendera denne att å huvudmannens
vägnar återkalla fullmakten. Osäkerhet råder dock om huruvida detta är
möjligt. Såvida inte enbart rättens beslut om anordnande av godmanskap
skall anses medföra att fullmakten betraktas som kraftlös, borde emellertid
gode mannen äga rätten att i huvudmannens intresse utnyttja de möjligheter
som finnes i 2 kap. 13—17 §§ lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område att förhindra att den som

innehar fullmakt förpliktar huvudmannen i förhållande till tredje man. Om
inte gode mannen skulle anses kunna återkalla fullmakten, torde möjlighet
saknas att skilja fullmäktigen från uppdraget när huvudmannen ej längre är
kapabel att uttrycka en egen vilja. Eftersom de flesta godmanskap anordnas
utan att huvudmannens samtycke har kunnat inhämtas, skulle detta
också fa till följd att godmansinstitutet ej längre skulle anses vara möjligt
att utnyttja när det gäller att tillvarataga en persons intressen.

Eftersom existerande fullmakt innebär en risk för kolliderande rättshandling
mellan gode mannen och fullmäktigen blir överförmyndaren ofta
anmodad att lämna anvisning om lämpligt förfaringssätt. Den osäkerhet
som råder i fråga om vad som kan anses vara ett riktigt hanterande, och det
önskvärda i att överförmyndarna lämnar likartade besked, talar för att det
vore värdefullt med ett uttalande från JO i denna fråga.

Göran N. yttrade sig över remissvaret från överförmyndaren och gav in
kopior av vissa brev som han utväxlat med denne angående åtgärder av
den gode mannen.

I beslut den 20 mars 1984 anförde JO Wigelius följande.

Såsom sägs i promemorian och i föreningens yttrande inverkar inte ett
godmanförordnande på huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. God
man kan förordnas enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken både i fall då huvudmannen
har rättshandlingsförmåga och i fall då han faktiskt saknar sådan
helt eller delvis. Verkningarna av avtal som huvudmannen ingår får vid
behov bedömas enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits
under inflytande av rubbad själsverksamhet.

Den omständigheten att god man hade förordnats för Gertrud N. hindrade
således inte att hon med rättslig verkan kunde utfärda en fullmakt för
sin son. I ärendet har ingenting framkommit som tyder på att fullmakten
inte skulle ha tillkommit i behörig ordning. Man torde därför ha att utgå
från att den är giltig och ger Göran N. behörighet att företräda sin mor.

Av 18 kap. 8 § föräldrabalken jämförd med 13 kap. 1 § samma balk kan
utläsas att en god man är behörig att företräda huvudmannen i dennes
ekonomiska angelägenheter. Både huvudmannen och gode mannen är
således behöriga att företa rättshandlingar för huvudmannens räkning.
Föräldrabalkens regler hindrar inte att huvudmannen vidtar åtgärder som
står i strid med eller upphäver gode mannens dispositioner. Lagen torde
inte heller hindra att gode mannen på motsvarande sätt företar rättshandlingar
som strider mot åtgärder av huvudmannen. I lagen har inte reglerats
hur man skall förfara vid sådana kolliderande rättshandlingar. Frågan har
inte heller behandlats närmare i lagens förarbeten. Där sägs dock (prop.
1974:142, s. 122) att, om allvarliga brister skulle uppstå i samarbetet
mellan huvudmannen och gode mannen, en omyndigförklaring kan bli
aktuell.

Jag förstår att det kan vara nödvändigt att gode mannen ingriper och på
huvudmannens vägnar återkallar en fullmakt i vissa fall då huvudmannen
inte längre är i sådant tillstånd att han kan uttrycka en egen vilja. Sådana
fall torde i allmänhet inte behöva medföra några problem.

Svårigheter kan däremot uppstå om huvudmannen har sina sinnesförmögenheter
i behåll och motsätter sig att fullmakten återkallas. Det kan då
knappast anses lämpligt eller tillrådligt att gode mannen utnyttjar sin
formella behörighet till att företa rättshandlingar i direkt strid med huvudmannens
uttalade vilja. Väl i linje med gode mannens uppgifter ligger att
försöka förmå sin huvudman att inte begagna sig av sin rättsliga handlingsförmåga
till skada för sig själv. För gode mannen — och för överförmyndaren
— kan det vara svårt att bedöma hur långt det är lämpligt att gå i
strävan att bromsa huvudmannens förehavanden med hänsyn till att han är
myndig. Kan huvudmannen inte avhållas från skadliga dispositioner med
mindre han direkt förvägras rådigheten över sin egendom, står dock endast
omyndigförklaring till buds. Det är då överförmyndarens skyldighet att
ansöka därom, såvitt han bedömer övriga förutsättningar vara för handen.

Om problemet med kolliderande rättshandlingar inte kan lösas efter
dessa linjer, torde man nödgas konstatera att godmanskapet inte kan
fungera och att rättsordningen inte erbjuder någon annan möjlighet än att
huvudmannen får ombesörja sina angelägenheter själv.

I föräldrabalken föreskrivs att god man på visst sätt skall redovisa för
sitt uppdrag till överförmyndaren och efter avslutat uppdrag även till
huvudmannen. Av 17 kap. 6 § föräldrabalken framgår att huvudmannen
och dennes anhöriga har viss rätt att ta del av de handlingar rörande
godmanskapet som förvaras hos överförmyndaren.

Det måste antas att huvudmannen härutöver har viss rätt att fortlöpande
kräva redovisning av gode mannen för dennes åtgärder med huvudmannens
egendom. Huvudmannen harju i allmänhet oinskränkt rätt att själv
råda över denna. Såsom sägs i promemorian har gode mannen i princip inte
rätt att vägra att lämna ut huvudmannens egendom, om denne påfordrar
det. För att huvudmannen skall kunna utöva sin rätt att förfoga över sin
egendom torde det vara ofrånkomligt att gode mannen i mån av behov
håller huvudmannen underrättad om sina dispositioner beträffande egendomen.
Ingenting torde hindra att huvudmannen befullmäktigar ett ombud
att ta emot denna redovisning.

Jag delar således inte den uppfattning i denna fråga som överförmyndaren
ger uttryck för i sitt yttrande. Betydelsen av redovisningsskyldigheten
bör dock inte överdrivas. I de fall där den aktualiseras - nämligen då
huvudmannen själv tar del i förvaltningen av sin ekonomi - måste huvudmannen
och gode mannen under alla förhållanden samarbeta med varandra.

I 18 kap. 2 § föräldrabalken stadgas att god man skall förordnas för en
omyndig i vissa fall då förmyndaren på grund av jäv inte kan företräda den
omyndige. Motsvarande princip torde gälla om en god man är jävig i
förhållande till sin huvudman. Gode mannen måste allmänt sett vara försiktig
med att företräda huvudmannen i angelägenheter där han kan ha ett
intresse som strider mot huvudmannens. Så kan situationen uppfattas vid

ett avtal med en anhörig till gode mannen. Överförmyndaren har inte
berört denna fråga i sin redogörelse för pianoaffären. Jag finnér det förvånande
att han inte tycks ha insett problemet. Ingenting tyder dock på att
någon skada har skett. Jag nöjer mig därför med att framhålla vikten av att
överförmyndaren uppmärksammar jäv sfrågor vid tillsynen över godmanskap.

Gode mannen står inte under JO:s tillsyn. Jag är därför förhindrad att
uttala mig om hans handlande. Utöver vad jag har anfört tidigare finner jag
inte anledning att ifrågasätta överförmyndarens åtgärder vid tillsynen över
godmanskapet för Gertrud N.

Kritik mot överförmyndarnämnd för meddelade anstånd med avgivande
av sluträkning avseende förmynderskap, för försummelser i samband med
granskning av årsräkningar och sluträkning samt underlåtenhet att på
föreskrivet sätt förmedla slutredovisning till myndigbliven person
(Dnr 2397-1982)

I ett brev till JO riktade L. och hans juridiska ombud klagomål mot en
överförmyndarnämnd och anförde bl. a. följande. L. hade som underårig
haft särskilt förordnad förmyndare, T. Denne var också förmyndare för
L:s underåriga syster och god man för L:s fader. L. hade blivit myndig den
26 juli 1979. Först den 11 augusti 1982, efter särskild skriftlig begäran från
L., hade överförmyndarnämnden till honom överlämnat sluträkning, egendomsförteckning
och årsräkningar avseende T: s förvaltning. Årsräkningen
för 1977 hade visat sig sakna bevis om verkställd granskning och sluträkningen
hade ej innehållit någon redovisning för vissa inkomster från en L.
tillhörig fastighet.

Efter remiss anförde överförmyndarnämnden bl. a. följande:

1. Överförmyndarnämndens ordf. beklagar sitt förbiseende - misstag -att ej inom föreskriven tid ha tillställt L. de handlingar, som berört honom,
sedan han uppnått myndig ålder. Ordf. har i skrivelse 82-08-10 bett om
ursäkt härför, i samband med, att handlingarna översänts till honom.

2. Årsräkning för 1977 är av överförmyndarnämnden granskad och godkänd
vid sammanträde 1978-06-21. Bifogar i bestyrkt fotostatkopia bevis
härom. Därför gjordes ingen anteckning om beslutet på årsräkningen.

3. Överförmyndarnämnden har i vissa ärenden med omfattande förvaltning,
såsom i detta fall, där förvaltningen gäller en större jordbruksfastighet,
beviljat vederbörande förmyndare eller god man anstånd med avgivande
av årsräkning intill dess bokslut och deklaration för redovisningsåret
upprättats. (Tiden för avgivande av deklaration är i detta fall 31 mars,
om ej särskilt anstånd begärts.)

Överförmyndarnämnden har därvid erhållit årsräkning och kopia samtidigt.
Härigenom har nämnden fått en fullständig inblick i förmyndarens
förvaltning, vilket vi anser vara riktigt. Däijämte har förmyndaren/gode

mannens arbete med avgivande av årsräkning underlättats och dubbelarbete
kunnat undvikas.

4. Att i sluträkningen ej fanns uppgift om inkomsten från fastigheten,
har ej lett till förfång för klaganden. Resultatet av fastigheten har vid årets
slut redovisats, och fördelats mellan delägarna.

I beslut den 14 oktober 1983 anförde JO Wigelius efter en redogörelse för
ett flertal tillämpliga lagrum i 16 och 17 kap. föräldrabalken bl. a. följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att L. blev myndig den 26 juli 1979,
att sluträkningen, som är daterad den 13 september 1979, kom in till
överförmyndarnämnden den 3 mars 1980 och efter granskning godkändes
den 17 april 1980 samt att årsräkningarna och sluträkningen skickades till
L. den 10 augusti 1982.

Till en böljan kan ifrågasättas om förmyndarens dröjsmål med att ge in
sluträkningen till överförmyndarnämnden är förenligt med lagens föreskrift
att detta skall ske ”ofördröjligen”. För den som skulle ta över
förvaltningen hade det naturligtvis avgörande betydelse att han snarast
fick besked om den ekonomiska ställningen. Att sluträkningen kom in till
överförmyndarnämnden först mer än sju månader efter det att förmyndarens
befattning hade upphört innebär att förmyndaren erhållit ett utomordentligt
anstånd med att fullgöra sin skyldighet. Anstånd kan visserligen
meddelas, men endast om det möter direkt hinder mot att iakttaga huvudregeln.
Det kan under inga förhållanden godtas att överförmyndaren, såsom
här synes skett, tillåter förmyndaren att av bekvämlighetsskäl dröja
med sluträkningen. Särskilt i ett fall som det förevarande, då förmyndaren
lång tid i förväg vet om när hans uppdrag skall upphöra, måste det kunna
krävas av honom att han är beredd att avge sluträkningen i omedelbar
anslutning till att han skall frånträda förvaltningen.

Som jag har anfört tidigare skall överförmyndaren, när sluträkningen
blivit granskad, överlämna bl. a. årsräkningarna och sluträkningen till den
som äger ta emot redovisning för förmyndarens förvaltning. Det är angeläget
att överförmyndaren verkställer detta så snart som möjligt. Enligt 13
kap. 10 § föräldrabalken gäller nämligen att talan om skadestånd mot
förmyndaren i vissa fall skall väckas inom ett år efter det att de nu
ifrågavarande handlingarna har överlämnats. Det ankommer alltså på
överförmyndaren att se till att tidsfristen börjar löpa.

I det aktuella fallet dröjde det mer än två år efter granskningen innan
nämnden skickade handlingarna till L. och då skedde det först efter påstötning
från dennes ombud. Uppenbarligen kan ett sådant dröjsmål inte
godtas. Nämnden synes också vara införstådd härmed och dess ordförande
har bett om ursäkt för sitt misstag. Jag finnér i denna del inte anledning
till någon åtgärd utöver den kritik som ligger i det jag nu har anfört.

Av utdrag ur ett sammanträdesprotokoll daterat den 21 juni 1978 framgår
att överförmyndarnämnden granskat och godkänt ”årsredogörelse” för
1977 avseende förmynderskapet för L. Bevis härom har emellertid inte

tecknats på den av förmyndaren ingivna årsräkningen. Enligt en uttrycklig
regel i 17 kap. 4§ föräldrabalken skall så ske. Bl. a. för att inte ovisshet
skall råda om att granskning har verkställts och om vad den avsett, är det
betydelsefullt att föreskriften vinner efterrättelse, oavsett i vilken ordning
granskningen har företagits. Med detta påpekande lämnar jag frågan.

Överförmyndarnämnden har uppgivit att man i vissa ärenden, där det är
fråga om vidlyftig förvaltning, har beviljat anstånd med avgivande av
årsräkning i avsikt att förmyndarens arbete härmed skall kunna samordnas
med arbetet med att upprätta årsredovisning och deklaration. Det kan
säkerligen många gånger vara klokt att förfara på detta sätt. Jag betvivlar
inte att så har varit fallet när det gällt förmynderskapet för L. I sammanhanget
vill jag dock fasta uppmärksamheten på 16 kap. 9§ föräldrabalken,
som föreskriver hur frågan om anstånd skall handläggas. Förmyndaren
skall, inom den tid som är föreskriven för att avlämna redovisningen,
anmäla till överförmyndaren att hinder härför föreligger. Överförmyndaren
har då att sätta ut en ny tid inom vilken handlingen skall ges in.

I 16 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken föreskrivs bl. a att sluträkning
skall innehålla en sammanställning av inkomster och utgifter under den tid
räkningen avser. Såsom L. har påpekat saknas i sluträkningen uppgift om
viss inkomst. Det är ägnat att förvåna att överförmyndarnämnden trots
denna brist ansett sig kunna godkänna räkningen. Dock synes redovisning
i denna del ha lämnats på annat sätt. Någon åtgärd från min sida kan inte
anses påkallad så här lång tid efteråt.

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle)

(Dnr 1184-1982 m.fl.)

I klagomål till JO gjordes gällande att en pressfotograf den 18 april 1982 i
samband med fotograferingsuppdrag vid en storbrand i Solna av en polisman
hade fråntagits en exponerad filmrulle. Efter utredning beslutade
justitieombudsmannen Anders Wigelius den 21 februari 1983 att väcka åtal
vid Solna tingsrätt mot polisassistenten Per-Erik Tallryd för myndighetsmissbruk.
Tingsrätten ogillade åtalet i dom den 25 maj 1983. Sedan JO
Wigelius överklagat, dömde Svea hovrätt den 30 november 1983 Tallryd
för myndighetsmissbruk till femton dagsböter. Ärendet refereras här genom
återgivande av vad domstolarna anfört i ansvarsfrågan.

Tingsrättens dom
YRKANDEN

Åklagaren har yrkat ansvar på Tallryd enligt 20 kap. 1 § brottsbalken för
myndighetsmissbruk med följande gärningsbeskrivning: Tallryd har den 18
april 1982 vid en brandplats på Johan Enbergs väg i Solna förmått pressfotografen
Peter Berggren att till honom överlämna en exponerad filmrulle,
vilken Tallryd därefter medfört till polisstationen i Solna, oaktat laglig
grund för omhändertagandet av filmrullen saknades. Åtgärden har för
enskild medfört förfång som ej varit ringa.

Tallryd har förnekat myndighetsmissbruk.

DOMSKÄL

Tallryd har berättat: Han och kriminalinspektören Martin Stolt hade
ifrågavarande dag jourtjänstgöring och kallades till tjänst med anledning av
en mycket omfattande brand i det s.k. ”bananhuset” vid Johan Enbergs
väg. När de civilklädda med bil infann sig på brandplatsen, rådde där en
”väldig röra”. Brandkår och polis från stora delar av länet befann sig på
platsen liksom journalister och ett stort antal andra personer. Tallryds och
Stolts uppgift var att blanda sig bland åskådarna och se om där fanns någon
som kunde misstänkas. De anträffade en man men släppte honom efter
kontroll. Tallryd fick därefter anrop att kontakta ledningsbussen och begav
sig till denna. Han fick där reda på att en man uppträtt egendomligt och
därför hade omhändertagits. Mannen fördes över till den av Tallryd och

Stolt omhänderhavda bilen, där de samtalade med honom. Mannen gjorde
gällande att det ”inte var han den här gången”, och vid ”slagning”
befanns att mannen tidigare var dömd för mordbrand. De beslöt därför att
medta honom till polisstationen för förhör. Mannen var mycket upprörd
och rädd. Tallryd sökte få kontakt med den som först omhändertagit
mannen och uppehöll sig vid bilen i väntan på besked härom. Även Stolt
hade stigit ur, medan den omhändertagne satt kvar i bilens baksäte. Mannen
böljade skrika att han var oskyldig och att man skulle sluta att
fotografera. På Tallryds fråga uppgav då Stolt att en fotograf varit framme
och tagit en serie bilder av den omhändertagne medan denne satt i bilen.
Tallryd blev mycket upprörd häröver och frågade vem som tagit bilderna.
Stolt pekade på Berggren, som stod ett stycke därifrån. Tallryd gick då
fram till Berggren och frågade om det verkligen var han som tagit bilderna.
Berggren svarade ja. Tallryd påpekade det olämpliga i att fotografera
mannen, då denne ej ens var misstänkt än, och frågade Berggren om denne
inte själv tyckte att han burit sig klumpigt åt. Berggren svarade: ”Jo, det
kan jag gott hålla med om”. Tallryd fortsatte med att fråga: ”Är du då
villig att ge mig filmrullen?” Utan att säga ett ord tog Berggren snabbt ut
filmrullen ur kameran och överlämnade den till Tallryd. Han minns inte om
han tog rullen i handen eller om Berggren stoppade den i hans bröstficka.
Han blev ”paff’ över att Berggren inte sade något. Han visste att han inte
kunde ta filmrullen av fotografen. Han sade åt Berggren att denne kunde
hämta filmrullen på polisstationen. Han och Stolt begav sig därpå iväg till
polisstationen med den omhändertagne mannen. Tallryd medförde därvid
filmrullen, som sedan förvarades på ett tjänsterum tills den avhämtades av
Berggren. — Anledningen till Tallryds förfarande med filmrullen var att
han ville skydda den omhändertagne mannen.

På frågor har Tallryd vidare uppgivit: Det stod två uniformerade polismän
bakom Berggren när han samtalade med denne. — Han räknade inte
med att Berggren skulle lämna filmrullen ifrån sig. Rullen var ointressant
för honom. Det var en sorts bestraffning att Berggren skulle bli av med
filmrullen temporärt. Han ansåg inte att han handlade fel. Det var inte
fråga om något beslag; han visste mycket väl att det inte fanns någon rätt
att beslagta filmrullen. Han underrättade ingen överordnad om åtgärden
att omhänderta filmrullen. Om ingen hade kommit och hämtat den hade
den fått ligga kvar. Han visste inte om det fanns andra bilder i rullen än
bilder på den omhändertagne, och han tillfrågade aldrig Berggren om den
saken. Han var upprörd över att Berggren hade fotograferat en oskyldig
människa men hans handlande var helt övervägt. Hans syfte var inte att
förhindra publicering av bilderna.

På ytterligare frågor från försvararens sida har Tallryd uppgivit att han
inte minns vad han tänkte samt att han handlade spontant som människa
och polis utan närmare överväganden.

Berggren har hörd i anledning av åtalet uppgivit följande. Han har

arbetat sorn pressfotograf i omkring 10 år och innehade vid aktuell tid ett
längre vikariat som sådan vid tidningen Expressen. Han infann sig på
katastrofplatsen för att ta reda på vad som hände och ta bilder för tidningens
räkning. En upphetsad stämning rådde på platsen. När han hållit på ca
en timme och tagit flera rullar med bilder fick han höra att polisen omhändertagit
en person. Han gick fram till den bil i vilken personen satt och tog
några foton av mannen ifråga, varefter han vände sig bort från bilen. Några
uniformerade ordningspolismän frågade vad han höll på med. När han
försökte gå från platsen, tillsade de honom att det var bäst att stanna.
Polismännen for ut i tillmälen och kraftuttryck mot honom. Han upplevde
situationen som smått hotfull. Två civilklädda polismän, vilka enligt vad
han förstod hade andra än ordningsupprätthållande uppgifter, kom fram till
honom. Den ene - troligen identisk med Tallryd - sade något av innebörd
att han skulle lämna ifrån sig filmrullen. Berggren minns inte ordalagen
men det var en direkt uppmaning. Det är möjligt att Tallryd yttrade: ”Vill
du lämna mig filmen” eller något liknande. Tallryd var irriterad men
uppträdde till skillnad från de uniformerade polismännen inte hotfullt.
Berggren tyckte att det var fel att han skulle lämna ifrån sig filmrullen men
protesterade inte utan tog ut filmrullen ur kameran och överlämnade den
till Tallryd. Han visste att han skulle få tillbaka filmrullen. Anledningen till
att han lämnade ifrån sig den var den hotfulla stämningen och Tallryds
tillsägelse. Han hade aldrig tidigare upplevt att polismän använde sådana
ord och uppträdde så pass hotfullt som de uniformerade polismännen
gjorde. Han tänkte att de eventuellt skulle bruka någon form av våld eller
ta honom från platsen. Han bedömde det därför vara bäst att lämna rullen.
Han satte därefter in en ny filmrulle i kameran och fortfor i omkring två
timmars tid med att ta bilder på platsen. Sedan begav han sig till tidningens
lokaler och lämnade sina rullar. Omkring fyra timmar senare på kvällen
hämtade han den av Tallryd omhändertagna filmrullen på polisstationen i
Solna. På rullen fanns möjligen även andra bilder än fotona av den omhändertagne
mannen.

Utredning har vidare förebragts genom vittnesförhör med Stolt. Denne
har i sin utsaga ifråga om händelseförloppet lämnat i allt väsentligt samma
uppgifter som Tallryd. Stolt har dock uppgivit att Berggren enligt vad han
såg stoppade filmrullen i Tallryds bröstficka.

Tingsrättens bedömning

Av utredningen framgår att oreda och en uppskärrad stämning rådde på
platsen med anledning av den katastrofartade branden. Vidare har framgått
att Tallryd - i likhet med de övriga poliserna på platsen - blev
upprörd över att Berggren tagit fotografier av den i polisbilen sittande
omhändertagne mannen, vilken synes ha blivit ytterst illa berörd av fotograferingen.

Av Tallryds uppgifter framgår vidare att han gått fram till Berggren för
att tillrättavisa denne. Beträffande det fortsatta händelseförloppet finns
ingen anledning att anta annat än att Tallryds egna uppgifter är i allt
väsentligt riktiga. Tingsrätten utgår därför ifrån att Tallryd, sedan Berggren
medgivit att han handlat olämpligt, frågade denne om han var villig att
ge Tallryd filmrullen, varpå Berggren utan vidare överlämnade den.

Syftet med Tallryds fråga kan inte ha varit annat än att förmå Berggren
att överlämna rullen. Det rörde sig alltså om en i frågeform ställd uppmaning.
Som sådan uppfattades den av Berggren, och uppmaningen fick
också avsedd effekt. Även om Tallryd blev överraskad över att Berggren
utan vidare efterkom uppmaningen, måste han rimligen ha räknat med en
sådan följd; det kan inte antas att han annars hade framställt frågan. Den
omständigheten att Tallryd behöll och tog med sig filmrullen ger ytterligare
stöd åt slutsatsen att Tallryd, såsom åklagaren gjort gällande, uppsåtligen
förmått Berggren att överlämna den till honom.

Berggren har uppgivit att han handlade under intryck av att några
polismän — inte Tallryd — uppträdde hotfullt mot honom. Det är oklart i
vad mån Tallryd observerade dessa polismäns uppträdande. Tingsrätten
antar därför att Tallryd inte var medveten om att Berggren kände sig
hotad.

Emellertid står klart att Tallryd inte handlade som privatperson utan
som polisman i tjänsteutövning. Även om Berggren själv ansåg sig ha
handlat olämpligt genom att ta bilderna hade han nämligen ingen anledning
att av den orsaken lämna ifrån sig filmrullen till en annan. Tallryd måste ha
förstått att Berggren inte hade efterkommit uppmaningen att lämna ifrån
sig rullen annat än under det tryck, som en uppmaning från en tjänstgörande
polisman allmänt sett innebär. Åtgärden att under dessa omständigheter
omhänderta rullen innefattade sålunda en medveten myndighetsutövning.
Åtgärden är närmast att se som ett beslag. Laga grund för åtgärden saknades.
Den har därför inneburit ett åsidosättande av vad som till följd av
lag gällde för Tallryds myndighetsutövning. Anledning saknas att betvivla
Tallryds förklaring därom att han var medveten om att rätt till beslag av
filmrullen inte förelåg. Den omständigheten att Tallryd själv inte ansåg sig
företa ett beslag hindrar ej slutsatsen att han uppsåtligen åsidosatt vad som
författningsenligt gällde för myndighetsutövningen. Om åtgärden inte uppfattas
som en säkerhetsåtgärd utan - i enlighet med vad Tallryd själv
uppgivit — var avsedd som en form av bestraffning, kan än mindre antas
att Tallryd trott sig ha rätt att vidta åtgärden.

För att åtgärden skall kunna medföra ansvar för myndighetsmissbruk
fordras emellertid vidare att handlandet medfört mer än ringa förfång för
enskild.

I denna fråga anmärkes: Tallryd underrättade vid omhändertagandet av
filmrullen Berggren om att denne kunde återfå filmrullen på polisstationen.
Där avhämtades den också redan samma dag. Berggren hade - den om -

händertagna filmrullen förutan - ett rikt bildmaterial från brandplatsen.
Enligt vad som upplysts i målet kunde en bild från den omhändertagna
rullen publiceras i Expressen påföljande dag.

Vid nu angivna förhållanden får det förfång som uppstått för Berggren
och tidningen anses ringa. Åtalet skall på denna grund ogillas.

Ordföranden i tingsrätten, lagmannen Sten Osten-Sacken, var skiljaktig
och anförde:

”Jag delar majoritetens mening sådan den antecknats i domskälen
t. o. m. det stycke som böljar med ”För att åtgärden skall kunna medföra
ansvar för myndighetsmissbruk”.

Beträffande frågan huruvida ej ringa förfång för enskild uppstått bör
enligt min mening beaktas att Berggren, vilken vid tillfället enligt vad
Tallryd kände till var i yrkesutövning som pressfotograf, för att återfå
filmrullen måste göra sig omaket att senare på kvällen bege sig till polisstationen
något som därtill var ägnat att medföra resekostnader. Det förfång
som sålunda uppstått kan inte bedömas som ringa.

Jag finner alltså att Tallryd gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk.

Vid straffmätningen måste särskilt beaktas motivet för Tallryds handlande
- indignation över att den omhändertagne mannen blivit fotograferad -och att gärningen när allt kommer omkring inte medfört olägenheter av
någon större betydenhet.

Jag dömer Tallryd att för myndighetsmissbruk böta femton dagsböter å
fyrtiofem kronor. Överröstad därutinnan är jag i övrigt ense med flertalet.
”

En nämndeman var skiljaktig beträffande motiveringen för den frikännande
domen.

Hovrättens dom
YRKANDEN I HOVRÄTTEN

Justitieombudsmannen har yrkat att åtalet mot Tallryd skall bifallas.
Tallryd har bestritt ändring.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten har avgjort målet utan huvudförhandling.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten att Tallryd har saknat laga
grund för att ta hand om filmrullen och att omhändertagandet, som har
varit medvetet, är att betrakta som en form av myndighetsutövning. Tallryd
har således åsidosatt vad som har ålegat honom vid myndighetsutövning
i tjänsten.

7 Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr I

Vid bedömningen av om åtgärden har inneburit ett mer än ringa förfång
för målsäganden Berggren beaktar hovrätten inte bara att tvångsmedel har
använts mot Berggren utan laga grund utan även att omhändertagandet har
haft ett censurliknande syfte och drabbat Berggren i hans yrkesutövning
samt att det har varit förenat med ett visst obehag för Berggren att tvingas
bege sig till polisstationen för att återfå filmrullen. Ett sådant förfång kan
enligt hovrättens mening inte anses som ringa. Åtalet skall därför bifallas.

Med hänsyn till det av Tallryd uppgivna motivet för sitt handlande bör
påföljden bestämmas till ett förhållandevis ringa bötesstraff.

Hovrättens dom vann laga kraft.

Vissa händelser 1983 inom Kalix polisdistrikt

(Dnr 1914-1983 m.fl.)

I Inledning

Under natten till den 2 mars 1983 begicks en rävstöld i en farm i KalixNyborg.
Stölden polisanmäldes och kriminalinspektören Håkan Wallin
blev handläggare av ärendet. Efter några dagars utredningsarbete erkände
en man vid namn Leif Hagalid att han var skyldig till brottet. Under
förhören med Hagalid kom denne att för Wallin berätta om bl. a. olika
personers olaga vapeninnehav och jakt på räv med snöskoter som hjälpmedel.
Hagalids uppgifter ledde till en större utredning om olaga vapeninnehav
och olaga jakt. Denna utredning leddes av distriktsåklagaren i Haparanda
Hans Isaksson med Wallin som handläggare vid polismyndigheten i
Kalix. Utredningen delades upp i två avsnitt. Vapenfrågorna utreddes i
huvudsak mellan den 10 och 17 mars medan jaktutredningen företogs den
21—25 mars 1983. Under utredningen anhölls 14 personer, varav två häktades
av Haparanda tingsrätt. Sammanlagt 26 personer delgavs misstanke
om brott. Förundersökningsprotokollet redovisades den 8 juni 1983, varefter
Isaksson den 28 oktober 1983 väckte åtal mot 13 personer för olika
brott. Haparanda tingsrätt dömde den 15 februari och 7 mars 1984 fyra
personer till villkorlig dom och övriga nio till dagsböter.

Den 20 april 1983 berättade Hagalid för Wallin att han hade blivit utsatt
för hotelser i syfte att få honom att ta tillbaka sina uppgifter om olaga jakt.
Hagalid nämnde dock inte vem eller vilka som hade hotat honom. Efter
vissa samtal med Hagalid, vari deltog Isaksson, Wallin, t.f. polismästaren
Margareta Linderoth och ytterligare två polismän, uppgav Hagalid den 23
april 1983 att hotet hade utförts av kriminalassistenten Stig Söderholm i
närvaro av två av de misstänkta i jaktutredningen. Detta föranledde Isaksson
att besluta om anhållande av dessa tre personer i deras frånvaro.
Beslutet kom aldrig att verkställas bl. a. därför att Söderholm hade givits

alibi för den aktuella tidpunkten. I stället beslutade Isaksson att anhålla
Hagalid som misstänkt för falsk tillvitelse. Sedan denne gripits, men innan
han hade blivit underkastad något egentligt förhör, rymde han från arrestavdelningen
i polishuset i Kalix. Därefter hävde Isaksson anhållningsbeslutet.
Ärendet avskrevs sedermera.

Vid två särskilda tillfällen, i slutet av april och i böljan av september
1983, kom Wallins psykiska hälsa att ifrågasättas av polisledningen och av
kolleger. Detta ledde båda gångerna till att polismästaren beslutade att
Wallin inte skulle ha tillgång till tjänstevapen.

I en skrivelse till JO hemställde Svenska polisförbundet att JO skulle
utreda huruvida handläggningen av ärendena angående övergrepp i rättssak
och falsk tillvitelse hade stått i överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Förbundets hemställan angavs även avse andra förhållanden
som haft betydelse för dessa ärendens handläggning.

Senare inkom till riksåklagaren (RÅ) två skrivelser från Wallin, vari han
anmälde ett stort antal förhållanden som han bedömde utgöra brottsligt
handlande av, i de flesta fall, polismän. Efter samråd mellan JO och RÅ
beslutades att utredning med anledning av Wallins anmälningar skulle
verkställas inom åklagarväsendet och att JO:s utredning angående frågor
som kunde kvarstå skulle företas därefter. RÅ förordnade länsåklagaren
Lars G. Andersson, Umeå, att utreda de förhållanden som Wallin tagit upp
i sina anmälningar. Andersson genomförde under huvudsakligen september
och okober 1983 en omfattande utredning med bl. a. förhör med ett
stort antal personer. Beslut i ärendet fattades av Andersson den 24 november
1983. Beslutet omfattade 28 punkter. På de allra flesta av dem fann
Andersson att brott eller misstanke därom inte förelåg. I ett fåtal fall var
avskrivningsgrunden att brott inte kunde styrkas. Vidare kan anmärkas att
Andersson sedermera väckte åtal mot Hagalid vid Haparanda tingsrätt för
falsk tillvitelse i fråga om anmälan mot Söderholm. Hagalid väckte i sin tur
enskilt åtal mot Söderholm vid samma tingsrätt för övergrepp i rättssak.
Huvudförhandling är avsedd att äga rum under hösten 1984.

Wallin inkom i oktober 1983 till JO med en skrivelse, vari han gjorde
gällande bl. a. att han under våren märkte att de som berörts av anmälan
till RÅ avsett att ”stampa ut mig ur kåren”. Vidare hade den personalkonsulent
som tjänstgjorde på länspolischefens expedition sammanträffat med
en polisman som hade varit Wallin behjälplig i vapen- och jaktutredningen.
Konsulenten hade enligt polismannen sagt att "Håkan skall slaktas”.
Wallin hemställde om utredning i detta och andra avseenden. Han kom
också in med ytterligare skrivelser och kassettband med anknytning till
ärendet.

JO:s utredning, som företogs i december 1983 och januari 1984, innefattade
förhör med ett stort antal tjänstemän inom åklagar- och polisväsendena
i Norrbottens län. Vidare företog JO Wigelius inspektion av polismyndigheten
i Kalix i februari 1984.

100

I JO Wigelius’ beslut den 7 maj 1984 gjordes en bedömning av huvudsakligen
frågorna om dels bedrivandet av förundersökningen i vapen- och
jaktärendet, dels handläggningen av utredningarna om ifrågasatt övergrepp

1 rättssak från Söderholms m. fl. sida, dels övriga punkter i Wallins anmälan
till RÅ och dels behandlingen av Wallin från bl. a. polisledningens sida.
JO Wigelius fann under utredningen inte anledning anta att någon tjänsteman,
som stod under JO:s tillsyn, gjort sig skyldig till brott som kunde bli
föremål för allmänt åtal eller skäl att aktualisera disciplinärt ansvar för
någon tjänsteman. Inte heller fann JO anledning till erinran mot länsåklagaren
Anderssons utredning eller mot dennes och riksåklagarens beslut i
saken. Däremot fanns det anledning att på olika punkter ifrågasätta riktigheten
och/eller lämpligheten av olika åtgärder som vidtagits under förloppet
av den s. k. Kalix-härvan.

Av de frågor som behandlades i JO:s beslut redovisas här bedömningarna
av handläggningen av förundersökningarna rörande vapen- och jaktbrotten,
övergrepp i rättssak och falsk tillvitelse samt omhändertagandet
av Wallins tjänstevapen. I dessa avseenden anförde JO Wigelius följande.

2 Förundersökningen angående vapen- och jaktbrott

Vapen- och jaktutredningen kom att bli omfattande och krävande främst
beroende på antalet brott och misstänkta. De olaga vapeninnehav som
uppdagades ställde vart och ett för sig inte några större krav på utredningsinsatser.
De misstänkta erkände i allmänhet genast vad som lades dem till
last. De ifrågasatta jaktbrotten var däremot besvärligare att hantera, eftersom
de låg förhållandevis långt tillbaka i tiden och avsåg detaljer i större
händelseförlopp med många personer inblandade. Ett avgörande skäl till
att utredningen kom att ställa stora krav på de ansvariga handläggarna var
dock enligt min mening det stora antal frihetsberövanden och tvångsåtgärder
i övrigt som vidtogs med de särskilt korta tidsfrister för utredningsåtgärder
och de skyndsamhetskrav i övrigt som därmed förelåg. Vid min
genomgång av förundersökningsprotokollet har jag ställt mig frågan om det
verkligen varit av behovet påkallat att besluta om anhållanden och husrannsakningar
m. m. i den omfattning som skett. Min granskning har dock
inte lett till att jag i något enskilt fall har kunnat ifrågasätta riktigheten av
någon åtgärd i detta hänseende. Jag har därför inte funnit tillräcklig anledning
att i detta sammanhang gå in närmare på dessa frågor, som är av den
arten att de lämnar utrymme för olika bedömningar. Jag nöjer mig här med
ett allmänt påpekande att tvångsmedel bör användas endast i sådana fall,
där de är oundgängligen nödvändiga eller, vilket inte varit fallet här,
obligatoriska. Detta har självfallet främst sin grund i hänsynen till den
personliga integriteten. Det kan dock inte bortses ifrån att en begränsning
också kan behöva göras av resursskäl, särskilt inom mindre polisdistrikt
där större utredningar medför förhållandevis allvarliga påfrestningar på
personalen.

101

I övrigt finnér jag inte skäl att ifrågasätta de åtgärder sorn vidtagits under
förundersökningen. Denna synes ha letts av Isaksson på ett effektivt sätt
och varit väl sammanhållen.

Av förundersökningsprotokollet framgår att anmälningarna om brott
mot vapenlagstiftningen upprättats i samband med tvångsåtgärder mot de
misstänkta. De flesta anmälningarna hade blivit diarieförda vid polismyndigheten
i Kalix den 22 mars 1983, trots att vapenutredningen huvudsakligen
pågick underförstå hälften av mars månad. Anmälningarna i jaktutredningen
är också upprättade och registrerade efter det mest intensiva skedet,
då bl. a. personella tvångsmedel tillgripits mot flera misstänkta. Personblad
har dessutom oftast upprättats relativt lång tid efter det att delgivning
av misstanke och frihetsberövande skett. - Vid förhör uppgav
Wallin att han inte närmare kunde redogöra för de enskilda fallen. Han
brukade dock skriva anmälan för hand. Därefter skrevs anmälan ut på
skrivcentralen och lämnades direkt till registret för diarieföring. Sannolikt
hade han i samband med vapenutredningen gjort en uppsamling efter den
delen, troligen i veckan innan jaktutredningen påbörjades. I fråga om
anmälningarna om olaga jakt hade det sannolikt förhållit sig på liknande
sätt, att han hade upprättat och låtit diarieföra dessa efter den arbetsammaste
perioden den 21—24 mars. Wallin medgav att det hade varit riktigast
med en diarieföring vid den tidpunkt då konkreta misstankar om brott
framkommit.

Frågan om registreringen av brottsanmälningar inrymmer huvudsakligen
två aspekter. Den första och viktigaste har samband med den grundlagsfästa
offentlighetsprincipen. Denna innebär bl. a. att var och en skall ha
rätt att ta del av allmänna handlingar och därmed en möjlighet att få insyn i
myndigheternas verksamhet. Principen ligger till grund för bl. a. bestämmelserna
i sekretesslagen om registrering av allmänna handlingar. Det kan
mot bakgrund av nämnda reglering inte godtas att en omfattande förundersökning,
där frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder vidtas i stor
utsträckning, bedrivs utan att ärendet över huvud taget finns registrerat
inom polismyndigheten. Det måste alltid finnas möjlighet att ur diarierna få
fram vilka ärenden som handläggs hos myndigheterna. Wallins underlåtenhet
stod i strid med gällande regler och med grunderna för offentlighetsprincipen.
Också från arbetslednings- och kontrollsynpunkt är det av vikt
att anmälningar om brott så snart som möjligt blir diarieförda. I det här
fallet har chefen för kriminalavdelningen uppgivit att han haft svårt att
bedöma Wallins arbetsbörda, eftersom denne inte var villig att i tillräcklig
grad lämna uppgifter om utredningsläget. Genom att Wallin dröjde med
registreringen av anmälningarna var det inte möjligt för polisledningen att
ens via diarierna skaffa sig en uppfattning om arbetssituationen. Också för
handläggaren själv är det av vikt att mot diarierna kunna göra en avstämning
så att inte något av vikt blir bortglömt under utredningen. - Wallin
kan inte undgå allvarlig kritik för angivna brister. Jag förutsätter att han nu

102

har klart för sig vikten av att registrering av anmälningar sker utan dröjsmål
och vidtar inte någon ytterligare åtgärd i denna sak. - Beträffande det
sena upprättandet av personblad finnér jag inte skäl till annat än ett
påpekande att sådant enligt rikspolisstyrelsens anvisningar som regel skall
upprättas så snart någon skäligen misstänks för brott.

Wallin tog i förundersökningsprotokollet in en av honom upprättad,
ganska ingående sammanfattning av vapen- och jaktutredningen. Däri
redovisade han på flera punkter sin bedömning av bevisfrågan genom att
ange att brott var styrkt m. m. Wallin medgav vid förhör att det från olika
utgångspunkter kunde anses vara felaktigt och olämpligt att handläggaren/
förhörsledaren redovisade sin uppfattning om saken i förundersökningsprotokollet.
Anledningen till att han hade gjort det här hade varit att han
ansett utredningen vara så omfattande att åklagaren behövt hjälp med en
sammanfattning. — Föreskrifter om innehåll i och avfattning av förundersökningsprotokoll
finns i 23 kap. 21 § rättegångsbalken (RB) och 20-23 §§
förundersökningskungörelsen (FuK). Dessa ger inte något utrymme för en
redovisning av handläggares subjektiva synpunkter på vad som framkommit
under utredningen, utan protokollet skall endast ge ”en trogen bild av
vad som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet” (22 § 1
st FuK). Det måste av flera skäl anses vara oriktigt och olämpligt med en
sådan redovisning. Jag finner emellertid inte anledning att här utveckla
något resonemang därom utan stannar vid det gjorda påpekandet. Att
handläggaren som stöd för åklagaren gör en sammanfattning av åtgärderna
under förundersökningen kan emellertid i och för sig inte föranleda någon
anmärkning. Jag vill dock något ifrågasätta värdet av den sammanfattning
som Wallin gjort av vapen- och jaktutredningen med bl. a. sammandrag av
flera förhörsutsagor. Sådana torde inte vara till någon hjälp för åklagaren,
eftersom denne inte kan förlita sig på sammandraget utan måste utgå från
vad som redovisats i förhörsprotokollen. Det föreligger också en risk för
diskrepanser mellan sammandraget och den protokollerade utsagan, vilket
kan leda till tvekan om vad som egentligen har sagts under förhören. Det
arbete som Wallin måste ha lagt ned på sammanställningen kan således
inte anses ha stått i rimlig proportion till värdet för åklagaren av denna. Det
hade varit tillräckligt och, med hänsyn till att förundersökningsprotokollet
var tämligen rörigt, kanske nödvändigt med en utförlig innehållsförteckning
som vägledning till protokollet.

Det har uppmärksammats att protokoll över bl. a. förhör enligt 24 kap.
8 § RB med personer som anhållits i flera fall inte finns redovisade i
förundersökningsprotokollet. Wallin uppgav som förklaring därtill främst
att hans arbetsbörda gjort att han inte kunnat hålla någon ordentlig reda på
anteckningarna från dessa förhör. — Det saknas skäl till antagande att man
i något fall underlåtit att hålla s. k. anhållningsförhör. Jag vill dock framhålla
att de uppgifter som en misstänkt lämnar vid det första polisförhöret
sällan är utan betydelse för utredningen. Protokoll över vad som förekom -

103

mit vid sådana förhör bör därför enligt min mening regelmässigt tas in i
förundersökningsprotokollet.

3 Förundersökningen angående övergrepp i rättssak

Av länsåklagaren Anderssons beslut den 24 november 1983 i rubricerade
ärende framgår bl. a. följande. Den 20 april 1983 hade Leif Hagalid anmält
till Wallin, att han dagen innan under knivhot hade uppmanats taga tillbaka
sina uppgifter i ett jaktmål. 1 den utredning som då verkställdes uppgav
Hagalid att det var tre män, N., H. och kriminalassistenten i Kalix polisdistrikt
Stig Söderholm, som hade hotat honom. Med anledning av dessa
uppgifter anhöll distriktsåklagaren Hans Isaksson de tre namngivna personerna
i deras frånvaro som skäligen misstänkta för övergrepp i rättssak.
Anhållningsbesluten verkställdes emellertid inte enär det framkom uppgifter
om att Söderholm hade vistats i Boden den 19 april 1983. Dagen efter
det att Isaksson hade fattat anhållningsbesluten, dvs. den 24 april, övertog
länsåklagaren Ove Backlund ärendet. Backlund beslutade därvid att verkställigheten
av de nämnda besluten skulle anstå. Senare samma dag hördes
en polisman Jan Nilzon som därvid gav Söderholm alibi för den 19 april.
Backlund hävde då anhållningsbesluten och senare eller den 25 maj 1983
nedlade han förundersökningen ”enär brott ej synes kunna styrkas”. Efter
Wallins anmälan till riksåklagaren togs ärendet upp på nytt. Det gjordes
därvid en fullständig utredning, varefter förundersökningen nedlades på i
beslutet närmare angivna skäl.

I såväl Svenska polisförbundets som Wallins skrivelser hit har hemställts
att JO skall utreda handläggningen av ärendet. Med anledning därav
har utredning verkställts i saken. Av denna, som omfattar förhör med
länsåklagaren Ove Backlund, polismästarna Torbjörn Liljebo och Margareta
Linderoth, distriktsåklagaren Hans Isaksson, kriminalinspektören
Håkan Wallin, kriminalassistenten Rolf Sundström och polisassistenten
Thore Jönsson, framgår bl. a. följande.

Vid något tillfälle under eftermiddagen den 20 april 1983 blev Wallin
uppringd av Leif Hagalid, som berättade att han hade varit utsatt för ett
hot. Med anledning av den uppgiften beslutade Wallin att han och Jönsson
följande morgon skulle besöka Hagalid för att efterhöra vad som inträffat.
Vid det besöket, som alltså var den 21 april, tillfrågades Hagalid närmare
om hotet. Resultatet av förhöret finns redovisat i ett av Wallin upprättat
protokoll. Av intresse i detta sammanhang är då att Hagalid enligt protokollet
hade uppgivit att han under tisdagskvällen (tydligen avses därmed
tisdagen den 19 april 1983, JO:s anm.) hade varit ute och cyklat för att rasta
sin hund. Han hade därvid prejats av en bil. Tre män, varav en med kniv i
ena handen, hade därefter kommit fram till honom. Den knivförsedda
mannen hade hotat att märka Hagalid om det var så att Hagalid vittnade.
Vidare uppgav Hagalid att en av gärningsmännen var polisman. Utan att

104

något namn nämndes men med ledning av vissa yttranden som fälldes drog
Wallin och Jönsson den slutsatsen att den åsyftade polismannen kunde
vara Söderholm. I och med att en polisman kunde misstänkas i sammanhanget
ansåg Wallin och Jönsson att de inte skulle fortsätta utredningen
utan istället informera polismästaren om vad som framkommit. De åkte
därför till polisstationen, där de sammanträffade med Margareta Linderoth,
som vikarierade som polismästare i Kalix under tiden den 18-22
april 1983.

Margareta Linderoth har därom uppgivit att Wallin och Jönsson såg
mycket allvarligt på Hagalids uppgifter. Wallin nämnde för övrigt att
Hagalid kanske var en något udda person men att han hade lämnat sanningsenliga
uppgifter i den då aktuella vapenutredningen, varför det inte
fanns anledning att misstro honom i detta fall. Med anledning av att det
skulle ha varit en polisman inblandad önskade Wallin och Jönsson att
Margareta Linderoth skulle stanna i Kalix i väntan på att Isaksson skulle
komma dit. Utöver uppgifterna om hotet omtalade Wallin - enligt Margareta
Linderoth — att det fanns vissa läckor inom polisen i Kalix och bl. a.
nämnde han en fru N. Vidare nämndes det att man inte helt litade på
chefen för kriminalavdelningen, kriminalinspektören Evert Tegelid. Den
uppfattningen delades enligt vad som berättades för Margareta Linderoth
även av Isaksson. Detta fick hon också bekräftat då Isaksson, som per
telefon hade kallats till polisstationen, anlände dit. Isaksson å sin sida har
emellertid tillbakavisat uppgiften ifråga. I och med att Isaksson hade
kommit diskuterade han. Margareta Linderoth, Wallin, Sundström och
Jönsson vad Hagalid hade uppgivit om hotet mot honom. Resultatet av den
diskussionen blev att de fem gemensamt åkte hem till Hagalid. Det var då
inte tal om vem som var undersökningsledare. Enligt vad Margareta Linderoth
uppgivit var hon av den uppfattningen att det var Isaksson som höll
i hela saken och då även det aktuella hotet. Isaksson har däremot uppgivit
att han åkte med som observatör och inte som undersökningsledare och
enligt hans bedömning var det polismästaren som var ansvarig för ärendets
handläggning. Efter ankomsten till Hagalids bostad, som troligen skedde
omkring kl. 18.00, diskuterades uppgifterna om hotet med honom. I det
resonemanget deltog tidvis även Hagalids sambo Siv Thyni. Enligt vad
deltagarna uppgivit hölls det inte något förhör i egentlig mening utan det
hela var mera ett samtal i vilket alla deltog. Samtalet kom i stort att kretsa
kring frågan om vilka personer som hade utfört eller deltagit i hotet. Det
ställdes emellertid även en del frågor om tiden och platsen för brottet.
Beträffande tiden för brottet uppgav Hagalid att det skulle ha inträffat på
tisdagskvällen, dvs. den 19 april, och någon annan kväll än den diskuterades
inte. Wallin förde vissa anteckningar över vad som framkom men det
gavs inte några direktiv om hur ärendet skulle läggas upp eller vem som
skulle handlägga det. I och med att det inte fanns någon organisation
utformade det hela sig, enligt Wallin, till ett mer eller mindre oorganiserat

105

resonemang. Det framkom inte heller några nya uppgifter och enligt Isakssons
uppfattning var för övrigt uppgifterna tämligen osäkra eller diffusa.
Läget var således i stort oförändrat då besökarna lämnade Hagalid vid
23.00-tiden. Det bestämdes därför att de skulle återvända hem till honom
följande dags förmiddag. Den 22 april återupptogs också diskussionen eller
samtalet med Hagalid. Inte heller det besöket gav dock något egentligt
resultat och något förhör hölls inte. Efter besöket förklarade Isaksson att
han inte tänkte offra mera tid på fallet och Margareta Linderoth ansåg att
det hela verkade vara strunt, dvs. hon trodde inte på Hagalids uppgifter.
Vid återkomsten till polisstationen blev hon tillfrågad av Tegelid och en
kvinnlig representant för det lokala facket om någon tjänsteman på polisstationen
var inblandad i någonting och om det gällde fru N. Margareta
Linderoth svarade att det inte gällde fru N. och att det inte var hennes utan
åklagarens sak om det förhöll sig så att han önskade fru N. hörd i något
sammanhang. Efter besöket på polisstationen återvände Margareta Linderoth
och Isaksson till Haparanda.

Lördagen den 23 april någon gång på eftermiddagen mottog Wallins 12-årige son ett telefonsamtal från en person som enligt hans uppfattning var
Hagalid. Den uppringande, som föreföll orolig, önskade få kontakt med
Wallin. Enligt Wallins bedömning var det i den situationen troligen bäst om
han kunde få en personlig kontakt med Hagalid. Han ringde därför upp
Jönsson och bad denne att följa med till Hagalid. De två fick därefter
kontakt med Hagalid hemma hos dennes far. Hagalid stod då och talade i
telefon med Isaksson, vilket samtal därvid övertogs av Wallin. Enligt
Wallin berättade Isaksson att Hagalid inte hade nämnt namnen på de tre
gärningsmännen, men med ledning av vad som yttrats hade han kommit
fram till vilka dessa var. Isaksson har i den delen uppgivit att Hagalid hade
nämnt någonting om att ”ni har varit duktiga”. Vidare har Isaksson
uppgivit att Wallin vid tillfället ifråga hade berättat att Hagalid hade förklarat
sig villig att tala om hur det förhöll sig med hotet. Telefonsamtalet
avslutades med att Wallin lovade återkomma till Isaksson så snart detaljerna
blev kända. Wallin, Jönsson och Hagalid slog sig därefter ned i
köket, där Hagalid uppmanades att omtala namnen på de tre gärningsmännen.
Enligt Jönsson nämnde Hagalid därvid namnen Söderholm, N. och H.
Wallin för sin del uppfattade namnen N. och H. samt ett namn som kunde
vara Söderholm. Med anledning av den osäkerheten fick han genom fråga
till Jönsson förvissa sig om det verkligen var Söderholm som Hagalid hade
sagt. Omedelbart efter det att Hagalid hade lämnat nämnda namnuppgifter
rusade han upp och ut till sin bil som stod parkerad utanför fastigheten.
Polismännen följde därvid efter för att försöka övertala honom att återvända
så att ett förhör kunde genomföras. Hagalid förklarade emellertid att
han skulle åka hem och gömma sin dotter och därefter gjorde han en
rivstart och försvann. Wallin tog då telefonkontakt med Isaksson och
informerade om vad Hagalid hade sagt. Därvid överenskoms det att Isaks -

106

son skulle taga kontakt med Backlund. Det visade sig dock att Backlund
inte var anträffbar vid tillfället ifråga och det bestämdes då att Isaksson
skulle komma till polisstationen i Kalix. Efter ankomsten dit sammanträffade
han med Wallin och Jönsson. Vid ett förnyat försök fick han telefonkontakt
med länsåklagaren, som efter att ha informerats i saken förklarade
att Isaksson skulle hålla i ärendet men återkomma till Backlund under
söndagen. I och med det beskedet gick Isaksson in som förundersökningsledare
och han beslutade då att anhålla de tre namngivna personerna i sin
frånvaro. Han hade dessförinnan inte begärt eller fått några råd eller
upplysningar av Backlund. Beträffande anhållningsbesluten förhöll det sig
enligt Isaksson på det sättet att såväl Wallin som Jönsson tryckte på för att
få tvångsåtgärder till stånd och det är möjligt att det förhållandet i någon
mån kom att påverka hans ställningstagande. Utöver samtalet till Backlund
ringde han till Margareta Linderoth och bad henne att komma till
Kalix. Isaksson och Jönsson åkte därefter hem till Hagalid och talade med
honom. Samtalet ifråga dokumenterades inte. Då Margareta Linderoth
sedermera kom till polisstationen informerades hon om vad som hade
framkommit. Hon ringde därefter till biträdande länspolischefen Anders
Blomquist, som efter erhållen information lovade att följande dag skicka
fyra polismän till Kalix för att biträda med utredningen. I nära anslutning
till det telefonsamtalet kom polismästaren Torbjörn Liljebo till polisstationen
och därmed blev Margareta Linderoth befriad från sin befattning
med ärendet. Liljebo har i saken uppgivit att han efter erhållen information
föreslog att cheferna för kriminal- och ordningsavdelningarna, dvs. Tegelid
och Ohlsson, skulle kallas till polisstationen. Isaksson, Wallin och Jönsson
var emellertid av annan uppfattning. De ansåg nämligen att de två avdelningschefernas
objektivitet kunde ifrågasättas i den föreliggande situationen.
Polismästarens uppgifter i den delen har tillbakavisats av Isaksson
och Jönsson medan Wallin uppgivit att han redan vid ett tidigare tillfälle
hade frågat om Tegelid skulle avstängas. Nästa steg från Liljebos sida var
att han bad att få tala med en i taget i enrum. Hans intryck av de samtal
som därefter följde var att samtliga snarast möjligt önskade verkställa
anhållningsbesluten. I anslutning till dessa samtal kallades Sundström till
polisstationen. Denne omtalade då att Söderholm hade varit på kurs i
Boden vid något tillfälle under den vecka då hotet mot Hagalid skulle ha
ägt rum. Uppgiften om kursen i Boden hade Sundström för övrigt nämnt
redan på kvällen den 21 april, dvs. under besöket hos Hagalid. Margareta
Linderoth och Wallin hade hört yttrandet medan Isaksson uppgivit att han
inte hade fått någon sådan upplysning förrän på kvällen den 23 april.
Sundströms uppgift medförde att Isaksson bestämde att verkställigheten
av anhållningsbesluten skulle anstå och att man skulle träffas nästa morgon
på polisstationen.

Söndagen den 24 april på morgonen åkte Isaksson och ett par polismän
hem till polisman Jan Nilzon för att höra honom om Söderholms vistelse i

107

Boden. De fick emellertid inte tag i Nilzon, varför de återvände till polisstationen,
där Isaksson ringde till Backlund. Enligt Isaksson överenskoms
det därvid att de fyra polismän som då var på väg från Luleå till Kalix
skulle taga kontakt med Backlund för närmare ställningstagande i ärendet.

I enlighet med den överenskommelsen togs det också en sådan kontakt och
Isaksson talade då ånyo med Backlund, som förklarade att han tog över
ledningen av undersökningen och han övertog även anhållningsbesluten.
Senare samma dag ringde Wallin och meddelade att Nilzon hade hörts och
därvid givit Söderholm alibi. Isaksson tog då omgående ännu en telefonkontakt
med Backlund och informerade denne om vad som framkommit.
Efter den informationen sade Backlund att Isaksson måste ta i med hårdhandskarna
mot Hagalid. Isaksson frågade inte vad Backlund egentligen
avsåg med det yttrandet. Hans egen uppfattning var dock att Hagalid
kunde misstänkas för falsk tillvitelse i och med att Söderholm hade fått
alibi.

Backlund har i saken uppgivit att det redan på lördagskvällen den 23
april var hans avsikt att övertaga ledningen på söndagen. Troligen sade han
dock inte någonting direkt om den saken vid samtalet med Isaksson. Såvitt
Backlund kunnat erinra sig var hans bedömning den att det inte var
behövligt att han gick in som förundersökningsledare redan på lördagskvällen
utan att det kunde anstå till söndagen. Han kunde inte minnas att
han på lördagskvällen skulle ha blivit underrättad om anhållningsbesluten.
Då Backlund övertog ärendet förutsatte han att allt som hade förekommit i
det var dokumenterat och därför gjorde han inte någon särskild kontroll av
just den saken. Enligt hans minnesbild förelåg det inte några tveksamheter
om var och när det anmälda brottet skulle ha ägt rum och han ansåg att de
föreliggande målsägandeuppgifterna om själva händelseförloppet var tillräckliga.
Frågan om någon form av besiktning eller rekonstruktion på
brottsplatsen blev aldrig aktuell i och med att det under söndagen blev
klarlagt att Söderholm hade alibi för aktuell tidpunkt. Det förhöll sig
nämligen så att Wallin under söndagseftermiddagen fick kontakt med
Nilzon, som då kunde berätta att Söderholm inte hade haft möjlighet att
vara i Kalix under kvällen den 19 april. Anhållningsbesluten, som hade
vilat i avvaktan på resultatet av förhöret med Nilzon, hävdes då av Backlund.
Hävandet av anhållningsbesluten innebar dock inte att han därmed
tog ställning i frågan om nedläggning av förundersökningen. Beslut att
lägga ned förundersökningen fattade han först den 25 maj 1983, efter det att
han hade fått in samtliga handlingar i ärendet. Han grundade därvid sitt
beslut på handlingarna och vad som hade framkommit vid föredragningarna.
Det hade dock inte hållits något förhör med någon av de tre namngivna
personerna. Anledningen härtill var att Backlund ansåg att hela saken hade
brustit i och med att Hagalids uppgifter beträffande Söderholm inte höll.
Backlund menade helt enkelt att det påstådda brottet aldrig hade hänt.
Beträffande Isakssons uppgifter om hårdhandskar mot Hagalid uppgav

108

Backlund att han inte kom ihåg själva telefonsamtalet med distriktsåklagaren
men att det bör ha ägt rum. Backlund kan då möjligen ha sagt
någonting om att man måste gå hårdare fram mot Hagalid eller något
liknande.

Vad först gäller den i april 1983 verkställda utredningen av Hagalids
anmälan om övergrepp i rättssak kan konstateras att den är minst sagt
knapphändig. Protokollet över det första förhöret i ärendet som hölls med
Hagalid på förmiddagen den 21 april innehåller endast följande beskrivning
av själva händelsen.

Vad det gäller hotet mot honom på tisdagkvällen 20-21 så var han ute på
Nyborgsvägen och cyklade och hade sin hund med sig och då prejade en
bil honom, snett framför honom. Tre män steg ut ur bilarna dörrarna slogs
upp och dom kommer fram till Hagalid. En av männen hade en kniv i
handen, en av männen hade en militärmössa på sig. Mannen med kniven i
handen ställde sig framför Hagalid mycket nära honom och andra bakom
Hagalid. Mannen hade en morakniv i handen och han sade ”vittnar du
kommer vi att märka dig”. Mannen såg konstig ut. ”Stiger du upp på
pallen (vittnespallen) skall du få se.” Hagalid uppger att han kände igen
vilka männen var och kände igen bilen.

Utöver den beskrivningen innehåller protokollet uppgifter om att en av
gärningsmännen var en polisman. I anslutning till den uppgiften finns det
då följdfrågor om vem polismannen ifråga var. Redovisningen av besöket
hos Hagalid på kvällen den 21 april finns intagen i en av Wallin upprättad
promemoria daterad 83-04-21-22. Promemorian, som väl närmast är att
betrakta som en sammanfattning av vad Hagalid uppgav vid besöket,
innehåller inte några uppgifter om hur själva händelsen hade tillgått eller
exakt tid och plats för den. Förhöret den 23 april finns redovisat i ett
protokoll. Inte heller detta protokoll innehåller något om hur hotet skulle
ha genomförts utan i stort upptar det endast namnen på de tre misstänkta.
Utöver nämnd redovisning finns det ytterligare en av Wallin upprättad
promemoria daterad 83-04-23. Den promemorian är någon form av sammanfattning
av det som polisen företagit i ärendet rörande övergrepp i
rättssak. Vidare kan tilläggas att vissa uppgifter i saken finns intagna i den
utredning där Hagalid hördes som misstänkt för falsk tillvitelse. Det gäller
ett förhör med honom och ett med Siv Thyni, vilka hölls den 25 april.

Det dokumenterade utredningsmaterialet från april 1983 är, som tidigare
nämnts, tunt. I ett fall som det föreliggande är det givetvis av största vikt
att det redan i inledningsskedet anställs ingående förhör med målsägaren
och eventuella vittnen. Så har emellertid inte skett utan vid de förhör eller
samtal som hållits i saken förefaller det som om frågorna till övervägande
delen hade kretsat kring vilka personer det var som hade hotat Hagalid.
Det synes helt enkelt som om man på något sätt hade blivit fixerad vid just
den frågeställningen och därför mer eller mindre glömt bort att säkra

109

övriga detaljer. Frågor om tiden och platsen för och tillvägagångssättet vid
hotet blev därför inte närmare utredda. Det finns alltså all anledning att se
kritiskt på det sätt varpå utredningen sköttes. Margareta Linderoth torde
vara den som i första hand får anses ansvarig för planläggningen den 21 och
22 april. Enligt min mening borde hon omgående, efter det att hon hade
mottagit den första informationen om Hagalids uppgifter om hotet, ha
underrättat länspolischefen i saken. Uppgifterna var nämligen av den arten
att det bör ha framstått som tämligen klart att det inte var lämpligt att
ärendet handlades av kriminalpolispersonal från Kalix polisdistrikt. Även
om jag har förståelse för att hon själv önskade bilda sig en uppfattning om
vad som påstods ha utspelats måste jag ifrågasätta hennes dröjsmål med att
anmäla ärendet för länspolischefen.

När det gäller hennes och övriga tjänstemäns besök hemma hos Hagalid
dels på kvällen den 21 april och dels på förmiddagen den 22 april framstår
det som märkligt att dessa besök synes ha genomförts utan någon egentlig
planläggning. Inte ens frågan om vem som var förundersökningsledare
hade klarats ut. För egen del anser jag att det var polismästaren som var
undersökningsledare, eftersom Isaksson tydligen inte hade sagt att han
hade övertagit ansvaret för ärendet. Det förhållandet att Isaksson var
undersökningsledare i den s. k. vapen- och jaktutredningen innebar nämligen
inte utan vidare att han därmed var undersökningsledare även i ärendet
rörande det anmälda övergreppet i rättssak. Om det möjligen förhöll sig
så att Margareta Linderoth var tveksam på den punkten borde hon givetvis
ha diskuterat saken med Isaksson. Oavsett hur Margareta Linderoth och
Isaksson såg på frågan om förundersökningsledarskapet kan väl knappast
någon av dem ha undgått att lägga märke till att besöket hos Hagalid den 21
april mer eller mindre urartade till ett tämligen meningslöst pratande. Mot
den bakgrunden framstår det som ofattbart att inte någon av dem inskred
och tillsåg att det istället för pratandet anställdes ordentliga förhör och att
övriga för ärendets vidare handläggning viktiga detaljer säkrades eller
klarlades. Inaktiviteten i detta fall är betänklig. Det kan givetvis också
tyckas märkligt att inte Wallin, som själv anser sig vara en rutinerad
utredningsman, gjorde något för att få en vettig handläggning till stånd.
Även besöket den 22 april förefaller ha följt samma mönster som det den 21
april.

Resultatet av handläggningen den 21 och 22 april blev tydligen att varken
Margareta Linderoth eller Isaksson hade för avsikt att vidtaga någon
ytterligare åtgärd om inte Hagalid kom med några nya uppgifter, dvs. om
han inte avslöjade namnen på de personer som skulle ha hotat honom.
Även om Margareta Linderoth efter besöket den 22 april inte trodde på
Hagalids uppgifter torde det ha varit vanskligt att direkt avfärda dem. Jag
finner dock inte anledning att ytterligare uppehålla mig vid handläggningen
dessa dagar utan stannar vid den kritik som ligger i det ovan anförda.

Beträffande den följande handläggningen finns det även där anledning

110

att se kritiskt på vissa delar. I och med att Hagalid, om än under något
säregna former, namngav de tre personerna, stod man med tre misstänkta
medan man i övrigt inte hade särskilt mycket uppgifter om själva brottet.
Det om något borde ha manat till snabba insatser för att snarast fa ett så
fylligt material som möjligt till stånd. Utan en sådan plattform torde det
nämligen vara svårt att driva en förundersökning. Isaksson, som var väl
insatt i förhållandena, borde ha tänkt på detta då han gick in som förundersökningsledare.
Jag vill dock inte direkt klandra honom eftersom hans
ledning av förundersökningen kom att bli mycket kortvarig. Däremot vill
jag något uppehålla mig vid länsåklagarens handläggning. Som framgått av
utredningen informerades han i saken redan på lördagskvällen den 23 april.
Med tanke på att den information som då lämnades innehöll uppgifter om
att en polisman var utpekad som misstänkt för övergrepp i rättssak är det
förvånansvärt att Backlund, även om han inte omgående övertog ärendet,
inte lämnade Isaksson råd om hur undersökningen skulle skötas fram till
söndagen, då förnyad kontakt skulle tagas. Jag vill erinra om att Backlund,
enligt egen uppgift, redan på lördagskvällen hade för avsikt att övertaga
ärendet följande dag. Isaksson hade nu att ensam bedöma situationen och
han beslutade därvid att anhålla de tre namngivna personerna i deras
frånvaro. Dessa anhållningsbeslut, som då inte verkställdes, övertogs av
Backlund då han på söndagen den 24 april gick in som förundersökningsledare.
Om man då ser på hur läget var vid den tidpunkten kan konstateras
att det inte hade hänt något nytt i utredningen frånsett att man förgäves
hade sökt Nilzon rörande Söderholms vistelse i Boden. Den bilden ändrades
inte heller då Backlund övertog ärendet. Backlund lät alltså utredningen
ligga nere i avvaktan på vad Nilzon hade att säga. Såvitt jag kunnat
finna förhöll sig länsåklagaren väl passiv i den situation som då rådde och
man får närmast ett intryck av att han visade ett relativt svalt intresse för
fallet. I och med att han senare under söndagen underrättades om att
Nilzon hade givit Söderholm alibi för tisdagskvällen den 19 april hävde han
anhållningsbesluten mot de tre misstänkta. Utan att han vid det tillfället
tog ställning till hur han fortsättningsvis skulle driva eller bedöma utredningen
gav han, åtminstone enligt vad Isaksson uppgivit, denne rådet att
ingripa mot Hagalid. Backlunds agerande i den delen är svårförståeligt.
Vad Backlund skulle ha gjort var givetvis att se till att Hagalids anmälan
hade blivit ordentligt utredd. Först därefter hade man bort taga ställning till
om några andra åtgärder var påkallade. Det kom dock inte att bli någon
ytterligare utredning om man bortser från förhören med Hagalid och Siv
Thyni den 25 april, då saken kom att beröras. Backlund beslutade istället
senare eller den 25 maj 1983 att nedlägga förundersökningen. Han hade då
inte företagit någon ytterligare utredningsåtgärd. Enligt min mening är det
märkligt hur han med en så bristfällig utredning som grund kunde fatta ett
nedläggningsbeslut, där han angav att brott ej syntes kunna styrkas. Lokutionen
är märklig eftersom Backlund inte hade vidtagit någon egentlig

lil

åtgärd för att verkligen försöka få klarlagt hur det förhöll sig med Hagalids
uppgifter. Hans underlåtenhet i det fallet är anmärkningsvärd. Den bristfälliga
utredningen kom också så småningom att utgöra en grogrund för
spekulationer och ryktesspridning som fick helt orimliga proportioner.
Möjligen hade detta kunnat förhindras om man från första böljan hade
kopplat bort polisen i Kalix från utredningen och låtit personal från annat
polisdistrikt sköta den. När polismän från Luleå polisdistrikt söndagen den
24 april ställdes till länsåklagarens förfogande utnyttjades de dock inte för
de utredningsåtgärder sorn, trots Nilzons uppgifter, får anses ha varit
påkallade, utan Backlund lät sig tydligen nöja med de uppgifter som
företrädesvis Wallin hade redovisat.

Sammanfattningsvis kan fastslås att ärendet skötts på ett mycket valhänt
sätt och att detta i stor utsträckning senare kom att bidraga till de ur flera
synpunkter otrevliga konsekvenserna. Det finns alltså all anledning att
vara kritisk i detta fall. Den kritiken riktas då i första hand mot Backlund
och Margareta Linderoth och i någon mån mot Isaksson. Jag finner dock
inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande utöver det anförda.

4 Förundersökningen angående falsk tillvitelse

Den 25 april 1983 kl. 08.00 beslutade distriktsåklagaren Isaksson att
anhålla Leif Hagalid i sin frånvaro som misstänkt för falsk tillvitelse.
Samma dag kl. 08.25 greps Hagalid, varefter han infördes på polisstationen
kl. 08.45. Enligt anteckningar i upprättat personblad hölls förhör med
honom jämlikt RB 24:8 kl. 09.00.

Något protokoll över det förhöret har dock inte kunnat anträffas. Däremot
finns det ett protokoll över ett förhör som böljade kl. 11.00. Förhörsledare
vid det tillfället var Wallin. Av förhörsprotokollet, som är mycket
kort, framgår bl. a. att Hagalid uppgav att han inte medvetet hade sanningslöst
tillvitat någon person brottslig gärning. Han uppgav också att han
kände till vilka gärningsmännen var men att han inte vågade stå för det.
Något förhör utöver det här nämnda kom inte att hållas med Hagalid. Han
rymde nämligen samma dag, dvs. den 25 april, kl. 15.45 från arrestavdelningen.
Den 26 april kl. 09.00 hävde Isaksson anhållningsbeslutet och den
3 oktober 1983 nedlade han förundersökningen. Länsåklagaren Andersson
har sedermera efter överprövning väckt åtal mot Hagalid vid Haparanda
tingsrätt för falsk tillvitelse. Målet är ännu inte prövat av domstolen.

Isaksson har vid förhör den 17 januari 1984 uppgivit att bakgrunden till
anhållandet var att Hagalid vid förhör den 23 april 1983 hade påstått att
Söderholm och två andra namngivna personer hade gjort sig skyldiga till
övergrepp i rättssak. Det hade dock visat sig att Söderholm hade alibi för
den tid då övergreppet skulle ha skett och Isakssons uppfattning var då att
Hagalid hade lämnat oriktiga uppgifter och att han därför kunde misstänkas
för falsk tillvitelse. Länsåklagaren Backlund, som var undersöknings -

112

ledare i ärendet rörande övergrepp i rättssak, sade också till Isaksson vid
ett telefonsamtal på kvällen den 24 april att ta i med hårdhandskarna mot
Hagalid. Isaksson bad därvid inte om några råd eller upplysningar och han
fick inte heller några sådana. Morgonen efter det samtalet, dvs. den 25
april, beslutade Isaksson anhålla Hagalid i dennes frånvaro som misstänkt
för falsk tillvitelse. Enligt Isakssons bedömning förelåg det nämligen risk
för att Hagalid hade lämnat uppgifter om det anmälda övergreppet i rättssak
till några personer som han hade varit i kontakt med och att han skulle
kunna påverka dessa om han fick vara på fri fot. Hagalid greps kort efter
det att anhållningsbeslutet hade fattats och han fördes då till polisstationen,
där han underkastades ett förhör jämlikt 24:8 RB. Under det
förhöret, som var mycket kort, var Isaksson närvarande. Hagalid bestred
därvid att han skulle ha gjort sig skyldig till brott. Han insattes därefter i
arrest och det var då avsikten att det första förhöret skulle följas av
ytterligare förhör. Senare samma dag och innan något nytt förhör hade
påböijats rymde emellertid Hagalid från arrestavdelningen. Då de inledningsvis
företagna spaningarna efter Hagalid inte gav något resultat, återvände
Isaksson till Haparanda. Följande dag blev han uppringd av Hagalids
ombud, advokaten Essegård, som omtalade att Hagalid uppehöll sig på
okänd plats och att det kunde bli svårt att hitta honom. Essegård undrade
därför om det inte kunde vara lämpligt att Isaksson hävde anhållningsbeslutet.
Isaksson lovade tänka över situationen och återkomma i saken till
Essegård. Efter att ha övervägt det hela ringde han upp advokaten och
förklarade att anhållningsbeslutet var hävt. I och med att Hagalid inte hade
anträffats ansåg Isaksson nämligen att det var bättre att häva anhållningsbeslutet
och att utredningen därmed fick anstå tills vidare. Han hade fått
viss kritik från kollegers sida för sin handläggning av saken. Ärendet
utvecklade sig därhän att han kände ett motstånd ifrån såväl kolleger som
polismän i Kalix och i den siutationen fann han det föga meningsfullt att
driva ärendet längre. Han avstod därför att anställa några nya förhör med
Hagalid och avskrev istället ärendet. Isaksson var då informerad om att
länsåklagaren Backlund hade lagt ner utredningen om övergrepp i rättssak.

Backlund har vid förhör den 30 januari 1984 uppgivit att det är möjligt att
han vid någon kontakt med Isaksson hade sagt att man måste gå hårdare
fram mot Hagalid eller något liknande. Han hade dock inte något minne av
att han i förväg skulle ha informerats om Isakssons ingripande mot Hagalid.
Enligt hans uppfattning var det dock inte olämpligt att Isaksson var
undersökningsledare i nämnt ärende.

Redan inledningsvis vill jag klart deklarera att jag ur flera synpunkter
ställer mig frågande till lämpligheten av att Isaksson i den rådande situationen
beslutade inleda en förundersökning mot Leif Hagalid rörande
misstanke om falsk tillvitelse. Jag vill nämligen erinra om att Hagalid vid
tidpunkten ifråga var målsägare i den då ännu inte avslutade förundersök -

113

ningen om övergrepp i rättssak. Visserligen var det i och för sig riktigt att
hans uppgifter om Söderholms medverkan i det anmälda övergreppet
kunde ifrågasättas. Faktum var dock att den polisman som hade givit
Söderholm alibi hade lämnat sina uppgifter vid ett kortare telefonsamtal på
eftermiddagen eller kvällen den 24 april och att dessa uppgifter inte på
något sätt hade dokumenterats. Förhör med polismannen ifråga hölls först
den 26 april, dvs. dagen efter ingripandet mot Hagalid. Med tanke på den
utomordentligt stora betydelse som polismannens uppgifter om Söderholms
förehavanden kunde få för förundersökningen var det givetvis av
allra största vikt att det först anställdes ingående förhör med honom och att
eventuella kontroller genomfördes innan ställning togs i frågan om hur man
fortsättningsvis skulle agera. Enligt min mening kan det därför diskuteras
huruvida de uppgifter som förelåg i ärendet på morgonen den 25 april
verkligen var sådana att de utan vidare kunde läggas till grund för ett
ingripande mot Hagalid. Även om jag för egen del ställer mig tveksam till
underlaget anser jag mig inte kunna påstå att Isaksson skulle ha gjort sig
skyldig till ett direkt fel i sammanhanget. En märklig omständighet i
sammanhanget är att han ingrep mot Hagalid under Backlunds pågående
förundersökning. Enligt min uppfattning borde ett eventuellt ingripande
mot Hagalid i första hand ha varit en sak som länsåklagaren hade att ta
ställning till och då först efter det att förundersökningen rörande övergrepp
i rättssak hade redovisats. Backlund synes dock inte dela den uppfattningen
utan har vid förhör förklarat att han inte har funnit något märkligt i
Isakssons agerande. Det rörde sig dock här om två med varandra intimt
förknippade ärenden, där det varken från rationell eller taktisk synpunkt
kan ha varit särskilt lämpligt att handla på sätt som här skedde. Därtill kom
att ärendet var av den arten att det måste betecknas som direkt olämpligt
att polismän från Kalix polisdistrikt skulle utreda det. Det förhållandet
synes inte ha beaktats av undersökningsledaren och inte heller av polismästaren.

Vad beträffar själva handläggningen av ärendet förefaller det som om
Isaksson inte riktigt hade orkat med att fullfölja saken. Hans från början
stora ambition övergick nämligen ganska snart i någon form av resignation.
En starkt bidragande orsak till den omsvängningen var tydligen den kritik
som han enligt egen uppgift utsattes för från åklagarhåll. Det hela resulterade
i att han efter Hagalids rymning inte gjorde någonting för att försöka
fullfölja utredningen. Man får istället ett intryck av att han i ren uppgivenhet
skrev av ärendet för att på så sätt komma ifrån det. Det förhållandet att
Hagalid rymde från arrestavdelningen borde givetvis inte ha fått medföra
att man därmed avstod från att höra honom då han åter blev tillgänglig.
Isakssons nedläggningsbeslut är därför betänkligt eftersom han inte på det
sätt som hade ålegat honom hade försökt att nå ett resultat.

8 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

114

5 Omhändertagandet av Wallins tjänstevapen

Wallin har ansett att Liljebo gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk
genom att dels den 29 april 1983 besluta taga ut slagstiftet ur Wallins
tjänstevapen och dels den 30 augusti 1983 besluta omhändertaga hans
tjänstevapen.

Av länsåklagaren Anderssons utredning i saken, vilken ledde fram till
uppfattningen att brott inte förelåg, framgår bl. a. följande. Den 28 april på
kvällen blev Liljebo uppringd av chefen för kriminalavdelningen som berättade
att Wallin tidigare samma kväll hade uppträtt på ett sådant sätt att
man på polisstationen hade blivit orolig för honom. Vid en följande telefonkontakt
med det vakthavande befälet fick Liljebo uppgifterna verifierade.
Utöver iakttagelserna på kvällen den 28 april hade det i tiden före märkts
ett förändrat beteende från Wallins sida. Allt detta gjorde att flera polismän
ifrågasatte om Wallin var lämplig att inneha tjänstevapen. Med anledning
därav beslutade Liljebo att vapnet skulle plockas ut från Wallins vapenskåp.
Följande morgon diskuterade Liljebo beslutet med avdelningscheferna
och företrädare för den lokala fackföreningen. Därvid framkom det
att Wallin hade arbetat mycket övertid och att han föreföll slutkörd. Man
ansåg därför att han, i enlighet med tidigare planering, borde taga ut
semester under den följande veckan. Wallin informerades därefter om
polisledningens syn på hans arbetssituation och att ledningen var av den
uppfattningen att han var i behov av vila. Det träffades också en överenskommelse
om att han skulle taga ledigt under den följande veckan. Under
den diskussion som föregick överenskommelsen var Wallin tidvis synnerligen
uppbragt och det blev då inte av att tala om hans tjänstevapen. Det
bedömdes sedan som mindre lämpligt att direkt efter överenskommelsen
delge honom beslutet om vapnet. Efter samråd beslutades det istället att
slagstiftet skulle tagas bort ur vapnet. Vakthavande befäl underrättades i
anslutning därtill om att Wallin inte skulle vara i tjänst under helgen och
den följande veckan. Beslutet om vapnet skulle då delges Wallin snarast
möjligt efter det att läget hade blivit lugnare. Liljebo informerade ganska
omgående personalkonsulenten eller Wallins läkare om beslutet. Wallin
fick därefter genom läkare vetskap om den åtgärd som hade vidtagits med
hans tjänstevapen. Slagstiftet återlämnades efter omkring 14 dagar.

Liljebo lämnade följande kommentarer beträffande beslutet om borttagande
av slagstiftet och varför inte Wallin omgående delgavs det beslutet.

Hade jag delgivit honom det direkt är jag rädd för att reaktionen hade
blivit sådan att jag omedelbart hade varit tvungen försätta honom ur tjänst.
Fråga hade då uppstått om vilka konsekvenser det hade fått för utredningen,
publicering m. m. med anledning av Wallins förtäckta hot. Det kan
synas svagt att tänka i dessa banor, men jag ville ”rädda” utredningen och
behålla våra interna problem inom huset. Utredningen var ju i princip
färdig.

115

Vidare skulle Wallin inte vara i tjänst, det var chefen för ordningsavdelningen,
chefen för kriminalavdelningen, facket och vakthavande befäl
informerade om. Att Wallin skulle ha blivit utkallad i tjänst var icke över
huvud taget påkallat eller tänkt och skulle ej heller ha inträffat. Samtliga
var informerade.

Wallin blev sålunda informerad om beslute ”bakvägen” via sin läkare.
Det är i sig olyckligt och det har Wallin och hans läkare reagerat över.
Läkaren har sagt att förhållandet kan ha stärkt Wallins paranoida tankar
om han nu haft sådana.

Vid det rådande tillfället/situationen bedömde jag beslutet som det då
just lämpligaste.

Det följande omhändertagandet av Wallins tjänstevapen, varom beslut
fattades den 1 september 1983, finns skriftligen redovisat i en handling
daterad den 2 september. Omständigheterna på vilket beslutet grundades
är klart angivna i den handlingen.

I rikspolisstyrelsens föreskrifter FAP 936-1, punkten 7.1, anges att
polisman efter polischefs bestämmande skall tilldelas pistol som lån. Däremot
finns det inte några föreskrifter om återtagande av tjänstevapen. I fall
där det kan finnas anledning att ifrågasätta lämpligheten av att en polisman
innehar ett tjänstevapen torde det dock exklusivt tillkomma polischef att
bedöma och besluta i saken. Vad då rör beslutet att borttaga slagstiftet i
stället för att omhändertaga vapnet kan säkerligen lämpligheten av ett
sådant tillvägagångssätt diskuteras. Liljebos handlande synes dock ha
skett med utgångspunkt från att åtgärden skulle vara så skonsam som
möjligt. Hans strävan var följaktligen att söka undvika att Wallin skulle
oroas. I och med att avdelningscheferna hade underrättats om åtgärden
och med beaktande av att Wallin inte skulle vara i tjänst under den följande
veckan kan det knappast göras gällande att ingripandet innebar någon risk
ur arbetarskyddssynpunkt. Som tidigare nämnts kan det självfallet diskuteras
hur en känslig fråga skall kunna lösas på det för den utsatte bästa
tänkbara sättet. Säkerligen finns det i sådana fall många gånger utrymme
för olika meningar. Även om Liljebos åtgärd att låta taga bort slagstiftet
framstår som något ovanlig anser jag inte att det kan göras gällande att den
skulle ha varit felaktig. Jag finner inte heller anledning att rikta någon kritik
mot Liljebos senare beslut att omhändertaga Wallins tjänstevapen.

6 Avslutande synpunkter

JO Wigelius anförde i sitt beslut avslutningsvis följande angående förhållandena
inom Kalix polisdistrikt.

Den s. k. Kalix-härvan har väckt mycket stor uppmärksamhet i massmedierna,
varvid bl. a. många polismäns och andra personers allmänna hederlighet
kommit att ifrågasättas. Det har inom rättsväsendet lagts ner mycket
stora resurser på att utreda och pröva alla de påståenden om brottslig

116

verksamhet som framställts. Av länsåklagaren Anderssons beslut och av
vad jag ovan har anfört torde framgå att betydande överdrifter har förekommit
i skildringar av förhållandena inom Kalix polisdistrikt. Företeelser
som angivits utgöra brott har i många fall, även om det till fullo kunnat
bevisas att de inträffat, inte varit sådana att de enligt gällande rätt kunnat
medföra straffansvar. I andra fall har det funnits naturliga förklaringar till
vad som efter mer eller mindre fantasifulla slutsatser ifrågasatts vara
brottslig verksamhet. Över huvud taget har enligt min mening det inträffade
i de flesta fall givits alldeles för stora proportioner. Vad som i ett
vidare perspektiv framför allt får anses vara allvarligt är påståendena om
att en polisman genom knivhot skulle försökt förmå ett vittne att ta tillbaka
sina uppgifter. Sakfrågan är nu föremål för prövning i domstol. Vad som
har förevarit visar emellertid alldeles klart hur viktigt det är att ärenden av
denna natur blir ordentligt utredda. Bortsett från det intresse som målsäganden
eller den utpekade gärningsmannen i alla sådana fall kan ha av att
utredningen bedrivs noggrant och seriöst, är det också, när en polisman är
inblandad, från samhällets synpunkt av yttersta vikt att allt görs för att få
fram vad som verkligen inträffat. Av vad jag tidigare anfört framgår att
detta fall lämnat en del övrigt att önska i det avseendet.

Wallin har uppgivit att han varit motarbetad under vapen- och jaktutredningen
och att motståndet och kritiken mot honom har fått än större
proportioner efter händelserna i slutet av april 1983. Jag kan inte underlåta
att redovisa mitt intryck att denna Wallins uppfattning bidragit till att han
reagerat med påståenden om olika felaktigheter från kollegers sida. Jag
finnér därför skäl att här påpeka att jag inte är behörig att utreda eller
pröva vad kolleger till Wallin utom tjänsten eller fackföreningen kan ha
vidtagit för åtgärder i sammanhanget. Jag vill också, på grund av vad
Wallin har anfört, framhålla att jag inte har haft skäl att ta ställning till
Wallins uppgifter om att han inte ensam har ansvaret för anmälan till RÅ.
Jag har nämligen inte funnit skäl att ifrågasätta några åtgärder mot Wallin
för att anmälan gjorts eller för innehållet i den.

Avslutningsvis är det angeläget för mig att redovisa att jag vid min
inspektion av polismyndigheten i Kalix inte funnit något som tyder på att
denna skulle vara misskött eller att den i något avseende skulle i negativ
mening skilja sig från andra polismyndigheter av motsvarande storlek.

Jäv för polisman vid handläggning av ärende om vårdslöshet i trafik

(Dnr 315-1982)

I en klagoskrift till JO omtalade Gunnar Bäckström att han den 30
september 1981 varit vittne till en sammanstötning mellan två bilar förda
av taxichauffören N. och värnpliktige H. Kort efter sammanstötningen

117

hade polisinspektören Lars-Göran Östman kommit till platsen. Denne
hade strax låtit N. avlägsna sig och sedan förklarat att H. gjort sig skyldig
till vårdslöshet i trafik. Bäckström hade fått intrycket att Östman per
telefon uppmanat H. att inställa sig på polisstationen i Vårgårda för fortsatt
utredning. Bäckström hade sedermera fått veta att Östman var svärson till
N.

Klagomålen remitterades till polisstyrelsen i Alingsås polisdistrikt för
utredning och yttrande.

Utredningen bekräftade att Östman, som var chef för polisdistriktets
arbetsgrupp i Vårgårda, var gift med en dotter till N.

Östmans uppgifter gav bl. a. följande vid handen. Östman hade på
olycksplatsen själv gjort vissa anteckningar och stegat upp en del avstånd.
Östman hade inte upplyst om sin släktskap med N. och inte ansett det
erforderligt att underrätta någon överordnad eller söka i sitt ställe till
olycksplatsen tillkalla annan polispersonal från Alingsås eller Vårgårda.
Eftersom N. varit på väg att utföra skolskjutsning hade Östman efter en
kort stund medgivit denne att avlägsna sig med sitt fordon. Därefter hade
Östman delgivit H. misstanke om vårdslöshet i trafik. Östman hade kallat
N., H. och Bäckström till förhör, vilka han avsett att själv hålla. Sedan de
båda sistnämnda uteblivit hade Östman vid ett tillfälle samma dag 30
september 1981 och en gång troligen redan påföljande dag telefonledes åter
tagit kontakt med Bäckström och sökt Holmberg i syfte att erhålla ytterligare
uppgifter för utredningen. Vid båda telefonsamtalen hade Bäckström
ifrågasatt Östmans objektivitet. Östman hade fortfarande inte upplyst om
sin släktskap med N. Senare hade Östman färdigställt sina anteckningar.
Han hade kommit överens med chefen för allmänna utredningsroteln att
ärendet skulle slutföras av polispersonal från Alingsås. Östman hade med
hänsyn till det som förekommit inte ansett att annan personal i Vårgårda
borde slutföra ärendet.

Polisstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. att ärendet den 30 september
1981 diarieförts i B-diariet på centralorten i Alingsås och ”strax efteråt”
övertagits av kriminalpolismän vid rotel 2 ”på grund av uppkommen
jävssituation”. Vidare anförde polisstyrelsen bl. a. följande.

Polisinspektör Östman har av speciella skäl - på väg till annat tjänsteuppdrag
- inte kunnat fullfölja trafikärendet på anvisat sätt och därmed
ej avslutat detta på trafikolycksplatsen. Enligt Östmans bedömning hade
han genom upptagande av vissa primäruppgifter till trafikmålsanteckningar
fått en sådan bild av det inträffade att dessa kunde ligga till grund för en
rättvis och objektiv förundersökning i ärendet rörande vårdslöshet i trafik.
Då trafikolyckan dessutom ej heller var av allvarligare slag med personskador
som följd eller medfört betydande egendomsskada kunde enligt Östmans
mening ärendet slutföras senare under dagen.

I princip bör handläggning av ifrågavarande ärendeslag följa anvisade
rutiner. Östman borde därvid antingen själv försökt avsluta ärendet på
platsen eller påkallat förstärkning från centralorten i Alingsås. Avsteg från

118

anvisningarna bör emellertid kunna göras i de fall de lokala förhållandena
så påkallar. Omständigheter som att Östman ej hade tillgång till tjänstebil
med kommunikationsradio och övrig utrustning och var dessutom
tidspressad i annat uppdrag synes böra tillmätas avgörande betydelse
beträffande bedömningen av ärendets utveckling och handläggning. Med
hänsyn till händelsens art synes ej heller rimligt att hålla kvar parterna och
vittne på platsen under så lång tidsperiod en eventuell begäran om förstärkning
från centralorten kunde förväntas medföra. Oaktat N. var svärfader
till Östman måste denne ges möjlighet att fullfölja sina köruppdrag
utan alltför stor tidsutdräkt.

Huruvida Östmans förberedande anteckningar i trafikmålet varit tillfyllest
för att senare kunna ge en fullständig bild av händelseförloppet i den
inledda förundersökningen kan ej besvaras alldenstund ordningspolispersonal
anlände efteråt till platsen och tog upp kompletterande uppgifter på
klagandens begäran.

Som framgått av utredningen har ärendet redan på ett mycket tidigt
stadium överlämnats till rotel 2 i Alingsås på grund av uppkommen jävssituation.
Härvid har polisstyrelsen beaktat reglerna rörande rättssäkerhet
och objektivitet under handläggningen som finns stadgade i RF 1:9.

Polisstyrelsen hemställde att JO måtte låta bero med vad som förekommit
i saken.

Sedan ytterligare uppgifter inhämtats beslutade JO Wigelius att förundersökning
skulle inledas och Östman skulle delges misstanke om myndighetsmissbruk
genom de åtgärder han oaktat föreliggande jäv företagit
på olycksplatsen samt genom att trots tillsägelser av kriminalinspektören
Per-Olof Rosenberg ha hållit förhör med N. och därefter ha sökt vidtaga
ytterligare utredningsåtgärder. Offentlig försvarare förordnades för Östman,
varefter denne hördes ytterligare av befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen.

JO Wigelius anförde följande i sitt beslut i ärendet den 20 januari 1984.

Enligt 7 kap. 9§ rättegångsbalken (RB) skall beträffande polisman som
har att vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt balken vad som i 6§
samma kapitel är stadgat om allmän åklagare äga motsvarande tillämpning,
varvid dock fråga om jäv prövas av polismyndigheten. I 6 § 1 st föreskrivs
bl. a. att åklagare ej må taga befattning med förundersökning beträffande
visst brott, när beträffande detta föreligger omständighet, som skulle utgöra
jäv mot domare. Enligt 2 st får dock åklagare vidta åtgärd som ej utan
fara kan uppskjutas, fastän han är jävig. Enligt 3 st skall fråga om jäv mot
åklagare, utom såvitt avser riksåklagaren, prövas av åklagarens närmaste
förman.

Förundersökning skall inledas när det finns anledning anta att ett brott
som hör under allmänt åtal förövats (23 kap. 1 § 1 st RB). Förundersökning
behövs inte, om det ändå finns tillräckliga skäl till åtal, beträffande brott
för vilket inte är stadgat strängare påföljd än böter. För trafikovarsamhet

119

som ej är grov stadgas visserligen blott böter. Förundersökning torde dock
regelmässigt erfordras vid misstanke om sådant brott (jfr prop. 1969: 114
sid. 34). Förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare. Enligt
4§ förordningen (1975:986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter,
den s. k. delegationsförordningen, med anslutande föreskrifter av rikspolisstyrelsen,
får bl. a. polis- eller kriminalinspektör åläggas att i polischefs
ställe — med vissa undantag, varom ej här är fråga — leda förundersökning
i brottmål om saken är av enklare beskaffenhet. I detta fall har i samband
med ärendets registrering i Alingsås den 30 september 1981 tjänstgörande
kriminalkommissarie inträtt som undersökningsledare.

Innan förundersökning hunnit inledas må polisman hålla förhör och
vidta annan åtgärd i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas
utan olägenhet. Detta framgår av 23 kap. 3§ 4 st RB. Stycket har
tillagts genom lagstiftning 1969 (prop. 1969:114) med anledning av vissa
förslag av trafikmålskommittén. Typfallet när bestämmelsen är tillämplig
är just vid trafikolycksfall. Den förutsätter naturligtvis att polismannen
bedömer situationen vara sådan att förundersökning kan inledas.

När polisman vidtar utredningsåtgärder enligt 23 kap. 3 § 4 st är jävsregeln
i 7 kap. 6 § 1 st jämfört med 9§ tillämplig. Regeln gäller enligt
ordalydelsen i 9 § alltid när polisman ombesörjer handläggning enligt rättegångsbalken.
I samband med införandet av 4 st i 23 kap. 3 § RB underströk
också departementschefen (prop. 1969:114 sid. 34) att den misstänkte
självfallet inte vid polismannens utredning skulle ha sämre ställning än vid
förundersökning. De allmänna bestämmelserna om förundersökning borde
beträffande polismans utredningsåtgärder iakttas i tillämpliga delar. Uttrycklig
föreskrift därom fann departementschefen inte behövlig.

I förhållande till sin svärfader har Östman varit jävig (4 kap. 13 § 2 p RB).
Han har sålunda inte ägt vidtaga annan åtgärd på trafikolycksplatsen än
sådan som ej utan fara kunde uppskjutas. Därefter har han inte ägt befatta
sig med ärendet.

Såvitt utredningen visar har Östman av en tillfällighet passerat olycksplatsen
vid Tånga Hed. Som situationen var är det naturligt att Östman,
även om han tydligen omgående varit på det klara med att den ene inblandade
trafikanten var N., stannat och tagit reda på vad som inträffat. Det
kunde ju finnas behov av omedelbara åtgärder på platsen.

Det är möjligt att situationen kunnat bedömas så, att det icke varit utan
fara att uppskjuta trafikmålsutredningen på platsen. Man kan i vart fall ej
bortse från möjligheten att det kunde vara förenat med vissa risker att
någon längre stund uppehålla N., som utförde skolskjuts. I ärendet är
upplyst att det denna morgon inte funnits annan polispersonal i tjänst i
Vårgårda. Att tillkalla polis från centralorten Alingsås kunde medföra
betydande tidsutdräkt. Det är därför inte uteslutet att Östman hade rätt att
vidta de åtgärder på olycksplatsen som erfordrades för att N. skulle kunna
ge sig av därifrån.

120

Det är visserligen i allmänhet så, att utredning av trafikmål om möjligt
bör göras klar på platsen för händelsen. I rikspolisstyrelsens anvisningar
för trafikmålsutredningar föreskrivs sålunda att polismannen när han lämnar
platsen helst bör vara klar med samtliga förhör och ha gjort alla
anteckningar och skisser som behövs. Det kan dock naturligtvis inte gälla
ett fall som detta. Östman har icke ägt vidtaga någon åtgärd utöver de
oundgängligen erforderliga, nämligen de som behövdes för att de objektivt
konstaterbara förhållanden som var av betydelse för ärendets vidare handläggning
skulle finnas dokumenterade. Något förhör eller något ståndpunktstagande
i vållandefrågan hade Östman inte bort ge sig in på och han
hade till det yttersta bort vinnlägga sig om öppenhet och objektivitet vid de
åtgärder han måste vidtaga. Givetvis hade Östman bort för de närvarande
klargöra i vilket förhållande han stod till N. och öppet redovisa hur han
bedömde läget. Om Östman förfarit på detta sätt vill jag hålla för troligt att
det hade funnits förutsättningar för att hos samtliga närvarande skapa
förståelse för situationen och förtroende för Östmans åtgärder.

Det är utomordentligt anmärkningsvärt att Östman underlät att upplysa
om sitt skyldskapsförhållande till N. Han synes dessutom ha uppträtt så,
att han givit H. och Bäckström ett intryck av partiskhet. Detta intryck kan
beklagligtvis inte anses helt ogrundat. Östman harju bildat sig en förhastad
och som det visat sig oriktig uppfattning i vållandefrågan och utifrån denna
delgett endast H. misstanke om vårdslöshet i trafik. Det måste också ha
tett sig besynnerligt att Östman inte alls intresserat sig för eventuella
tekniska brister hos det av N. förda fordonet men tydligen undersökt H:s
bil.

I ärendet är vidare utrett att Östman inlåtit sig på att senare under dagen
hålla förhör med N., varvid han upprättat en skiss med N:s version av
olyckshändelsen samt att Östman — därtill med viss enträgenhet - verkat
för att själv få till stånd liknande förhör med H. och Bäckström.

Genom att hålla förhöret med N. och kalla H. och Bäckström till sig för
förhör har Östman handlat helt i strid med jävsreglerna. Hans åtgärder är
så mycket mera anmärkningsvärda som han uppenbarligen vid det laget av
Rosenberg gjorts uppmärksam på att det förelegat en jävsfråga. Det kan
ifrågasättas om inte Rosenbergs yttranden i denna fråga varit av sådan art
att de närmast haft karaktär av direktiv till Östman att inte hålla något
förhör med N. Det är dock något dunkelt hur det förhåller sig därmed. Det
vill ju också förefalla som om inte heller Rosenbergs uppfattning om
rättsläget varit alldeles klar. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att
fördjupa mig däri. Jävsfrågan hade överhuvudtaget inte bort prövas i den
ordning det här skett. Av den redogörelse jag ovan lämnat för innehållet i 7
kap. 9§ rättegångsbalken framgår att beträffande polisman föreskrivs en
annan ordning för prövning av jävsfrågor än den som gäller för åklagare. I
fråga om åklagare i allmänhet görs prövningen av hans närmaste förman.
Beträffande polisman ankommer prövningen alltid på polismyndigheten.
Det är sålunda en polischefsuppgift att pröva jävsfrågor och det torde ej

121

f. n. finnas något utrymme för att delegera uppgiften till lägre befattningshavare.
Vad som rätteligen ålegat Östman i den uppkomna situationen har
varit att till polischefen eller närmaste förman anmäla jävsfrågan och sedan
avvakta polismyndighetens beslut.

Även om Östman möjligen trott att det var hans sak att ta ställning i
jävsfrågan, så är hans handlande märkligt. 1 ett tidigare avgjort ärende som
har vissa beröringspunkter med det förevarande (jfr JO:s ämbetsberättelse
1980/81 sid. 118) har jag understrukit vikten, med hänsyn till jävsreglernas
syfte och allmänhetens förtroende för rättsvårdande myndigheter, av att
jävssituationer inte tillåts utveckla sig. Det naturliga och riktiga förhållningssättet
är att man söker i möjlig mån undvika befattning med ärenden
där någon med fog kan misstänka att man brister i opartiskhet. Hos
Östman har insikten därom vaknat på ett alltför sent stadium. Tyvärr har
han även då handlat oöverlagt och omdömeslöst genom att kasta bort de
skisser och anteckningar han gjort på trafikolycksplatsen. Detta material
har Östman givetvis inte ägt förfoga över på sådant sätt.

Såsom av det föregående framgått anser jag inte uteslutet att Östman
oaktat jävet ägt vidta vissa åtgärder på trafikolycksplatsen. Vad gäller hans
åtgärder i övrigt har Östman åsidosatt vad som författningsenligt gällt för
hans verksamhet. Det är visserligen svårt att fatta hur en polisman i
Östmans ställning kunnat så vantolka jävsreglerna som här skett. De är till
sitt syfte och innehåll enkla och naturliga. Jag anser mig dock vid en
samlad bedömning av vad som förekommit i ärendet böra godta Östmans
påstående att han bildat sig föreställningen att förhållandet mellan honom
och Norrsjö inte hindrade honom från att vidta de åtgärder han hade i
tankarna. Jag vill alltså inte påstå att Östman uppsåtligen brutit mot jävsreglema.
Att han handlat grovt oaktsamt menar jag dock stå klart. I den del
där det sålunda skulle kunna bli fråga om ansvar för vårdslös myndighetsutövning
är dock av utredningen att döma det förfång gärningen medfört
tämligen begränsat. På grund härav nedlägger jag förundersökningen mot
Östman. Åtal skall således icke väckas mot denne. Jag beslutar vidare att
också i övrigt stanna vid den synnerligen allvarliga kritik som innefattas i
det föregående.

Innan jag avslutar ärendet vill jag med några ord beröra polisstyrelsens
yttrande till JO. Enligt yttrandet skulle trafikmålsutredningen redan på ett
mycket tidigt stadium ha överlämnats till rotel 2 i Alingsås på grund av
”uppkommen jävssituation”. I den till grund för yttrandet liggande promemorian
uppges att handläggningen efter ärendets upptagande i bötesdiariet
helt skötts av personal från kriminalavdelningen i Alingsås. Dessa uppgifter
måste i betraktande av vad utredningen givit vid handen anses
missvisande. Jag finnér därför anledning att erinra polisstyrelsen om vikten
av att fullständiga och korrekta uppgifter lämnas som svar på JO:s
begäran om utredning. Jag vill också säga att jag finnér det anmärkningsvärt
att polisstyrelsen kunnat så fullständigt som skett felbedöma jävsfrågan,
oaktat dess uppmärksamhet vid begäran om yttrandet särskilt riktats
därpå.

122

Handläggning av ett ärende om avvisning; fråga om tillämpning av
den s. k. första asyllandsprincipen

(Dnr 1806-1983)

Iranska medborgaren Z. och hennes fyra barn ankom den 5 juni 1983
med flyg till Arlanda från Istanbul. Vid polisförhör uppgav hon bl. a. att
hennes make var kurd och hade varit aktiv för kurdernas sak i Iran men
suttit fängslad när Z. gick över gränsen till Turkiet tre månader tidigare.
Hon hade blivit sjuk i Istanbul och genomgått en operation. Barnen hade
då bott hos vänner. För att kunna lämna Turkiet hade Z. varit tvungen att
köpa ett falskt pass som hon dock lämnat till en okänd iranier på flygplanet.
Z. företedde vid ankomsten till Arlanda ett pass som hon uppgav vara
hennes originalpass, vari dock hennes barn hade förts in på ett felaktigt
sätt och en falsk inresestämpel i Turkiet hade anbringats.

Polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt beslöt samma dag med stöd
av 50 § första stycket utlänningslagen (UtlL) att Z. och barnen skulle tas i
förvar. Polismyndigheten beslöt den 6 juni 1983 om avvisning av dem
eftersom Z. saknade för inresa erforderlig visering och erforderligt arbetsoch
uppehållstillstånd. Vidare anförde polismyndigheten att det med stöd
av vad som framkommit under utredningen ansågs vara uppenbart att Z. i
Turkiet, dit verkställighet skulle ske, inte löpte risk att sändas vidare till
hemlandet. Beslutet anmäldes till statens invandrarverk (SIV) som dock
inte övertog ärendet under förutsättning att verkställighet skedde till Turkiet.

Jur. kand. Kurt E. Olofsson, som sedermera förordnades som offentligt
biträde åt Z., anförde hos SIV besvär över avvisningsbeslutet och begärde
inhibition av detta på humanitära grunder. SIV beslöt den 8 juni 1983 att
inte ställa in verkställigheten och att Z. och hennes barn skulle hållas i
förvar tills vidare, dock längst till den 13 juni, eftersom undanhållande
skäligen kunde befaras. Olofsson begärde på nytt inhibition, denna gång på
medicinska grunder. Begäran avslogs också denna gång sedan läkare undersökt
Z. Verkställighet skedde den 9 juni 1983 kl. 8.40.

I en skrivelse, som kom in till JO den 20 juni 1983, hemställde Olofsson
att JO måtte vidta erforderlig utredning av invandrarverkets handläggning
av ifrågavarande avvisningsärende samt dess överensstämmande med
svenska regeringens politik vis å vis Turkiet. Som grund härför anförde
Olofsson följande.

Avvisningsbeslutet i detta fall är uppenbart oriktigt och fattat på en
felaktig uppfattning av iranska flyktingars förhållanden i Turkiet.

Statens Invandrarverk har i detta avvisningsärende åsidosatt alla humanitära
skäl som åberopats, trots att det är välkänt att iranska flyktingar
med kurdiskt ursprung eller anknytning, som misstänks för ”terrorism”
eller ”politisk aktivitet” löper risk att återsändas till Iran eller att i vart fall
utsättas för förföljelse i Turkiet.

123

Vidare torde familjens möjligheter att klara sin försörjning i Turkiet vara
starkt begränsade, vilket med hänsyn till familjens sammansättning med
fyra små barn väcker stora farhågor för deras framtida säkerhet.

Mot bakgrund av att Sverige tillsammans med Danmark, Norge, Frankrike
och Belgien för ca ett år sedan gjort anmälan mot Turkiet inför
Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna för förmenta
brott mot de mänskliga rättigheterna efter militärregimens maktövertagande,
ter sig invandrarverkets handläggning av detta ärende mycket märklig.

Med anmälan till Europarådet avser staterna som gjort sak emot Turkiet
att uppnå ett generellt fördömande av Turkiets politik att bryta mot de
mänskliga rättigheterna, trots att landet förbundit sig att följa Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna. I materialet som ligger till
grund för anmälan finns konkreta fall där regimen förbrutit sig emot konventionen
om de mänskliga rättigheterna.

Denna diskrepans mellan Sveriges ambitiösa utrikespolitiska strävanden
och vårt faktiska handlande i flyktingärenden synes ägnat att på ett allvarligt
sätt äventyra vår trovärdighet på det internationella planet i dessa
frågor av humanitär karaktär.

Det synes anmärkningsvärt att Turkiet, trots dess förmenta brott mot de
mänskliga rättigheterna, ändock av invandrarverket anses acceptabelt som
asylland med hänvisning till att landet undertecknat Europarådets konvention
om de mänskliga rättigheterna.

Olofssons skrivelse remitterades den 1 juli 1983 dels till SIV för upplysningar
och yttrande och dels till polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt
för yttrande över frågan hur polisstyrelsen vid avvisningsbeslutet kommit
fram till bedömningen att ”det är uppenbart att (Z.) i Turkiet, dit verkställighet
skall ske, inte löper risk att sändas vidare till hemlandet”.

SIV beslöt den 14 juli 1983 att lämna Z:s ansökan om uppehålls- och
arbetstillstånd utan bifall och att avslå hennes besvär, eftersom några skäl
att ändra polismyndighetens beslut inte hade kommit fram. Olofsson
överklagade SIV:s beslut hos regeringen.

I yttrande, som kom in till JO den 27 juli 1983, anförde SIV inledningsvis
följande.

Det ankommer i första hand på polismyndighet att besluta om avvisning.
Åberopar sökanden politiska skäl är huvudregeln att ärendet skall överlämnas
till statens invandrarverk (SIV) för handläggning. Bedömer polismyndigheten
att de åberopade skälen är uppenbart oriktiga eller — såvitt
avser skäl enligt 6§ utlänningslagen - att de kan lämnas utan avseende,
äger polismyndigheten dock besluta om avvisning. Beslutet skall i sådana
fall anmälas till SIV jämlikt 37 § utlänningslagen och beslutet får verkställas
först om SIV beslutar att inte överta handläggningen av ärendet — dvs.
om SIV delar polisens bedömning att de åberopade skälen är uppenbart
oriktiga respektive kan lämnas utan avseende.

Beslut om avvisning skall enligt 81 § utlänningslagen i första hand verkställas
till det land från vilket utlänningen kommit till Sverige. Detta gäller
även när utlänningen åberopar politiska skäl. De politiska skälen prövas då
inte i förhållande till hemlandet utan i förhållande till det land dit verkstäl -

124

lighet av avvisningsbeslutet skall ske. Om utlänningen i detta land kan
bedömas åtnjuta skydd mot att sändas till hemlandet — eller till land där
han riskerar förföljelse kommer verkställighet normalt att ske till detta
tredje land. Det är vad som brukar kallas första asyllandsprincipen, dvs.
att asyl skall sökas i det första land en asylsökande kommer till under
förutsättning att det är fråga om ett land där han kan tänkas komma att få
asyl. Principen om ”första asylland” tillämpas av de flesta länder.

Efter en redogörelse för vad som förekommit i saken yttrade SIV vidare.

Kring årsskiftet 1982-83 började tillströmningen av iranier från Turkiet,
vilka åberopade politiska skäl gentemot hemlandet och/eller risk att inkallas
till krigstjänstgöring, att öka i antal. Detta ledde till att SIV tillskrev
svenska ambassaden i Ankara för att bl. a. få information om risken för
iranska flyktingar i Turkiet att återsändas till Iran.

Den information som härvid erhölls från ambassaden, samt från svenska
generalkonsulatet i Istanbul, gav besked om att iranska flyktingar i Turkiet
ej riskerade återsändande till hemlandet. Dessa uppgifter har även konfirmerats
vid upprepade kontakter med representanter för UNHCR (FN:s
flyktingkommissariat) samt vid ett besök i Turkiet som avdelningschefen
hos SIV, Björn Weibo, gjorde i mars 1983.

Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit - att iranska flyktingar
rent faktiskt har en fristad i Turkiet - anser SIV att principen om första
asylland kan och bör tillämpas gentemot Turkiet. Avvisningsbeslut beträffande
iranska flyktingar kan således verkställas till Turkiet, trots att Turkiet
begränsat sin anslutning till Genévekonventionen till att avse medborgare
i europeiska länder. Vägledande för verkets ställningstagande är om ett
land erbjuder faktisk fristad eller ej.

I sammanhanget kan noteras att invandrarpolitiska kommittén (IPOK) i
sitt delbetänkande (SOU 1983:29 s. 126) framför att direktavvisning (jfr
83 § utlänningslagen) av den som åberopar politiska skäl bör kunna ske till
sådant tredje land som tillämpar 1951 års Genévekonvention eller där det
är välkänt att den kategori det gäller eljest har skydd.

Avvisnings- och anmälningsärendet rörande Z. och hennes barn har
således handlagts i enlighet med den praxis som utvecklats i ärenden av
förevarande slag och som IPOK även för framtiden förordar.

Vid polisstyrelsens yttrande fanns fogat ett yttrande från polisintendenten
Sven Smedjegården, som hade fattat beslutet om avvisning av Z. Däri
anförde han: ”Sorn beslutsfattare i utlänningsärenden på Arlanda försöker
jag hålla mig å jour med den politiska utvecklingen främst i de länder från
vilka flyktingströmmen är störst och dit avvisning vanligen sker. Bl. a. har
jag fortlöpande kontakt med invandrarverket för att få aktuell information.
Dessa underhandskontakter gav vid handen att iranska medborgare i Turkiet
inte löper risk att återsändas till hemlandet, varför jag beslöt avvisa
(Z.) till Turkiet. Ärendet anmäldes till invandrarverket jämlikt 37 § utlänningslagen,
varvid verket meddelade att man ej övertog ärendet, varför
avvisningen verkställdes.” — Polisstyrelsen (t.f. polismästaren Sune
Sandström) fann, mot bakgrund av vad Smedjegården uppgivit, att någon
kritik inte kunde riktas mot hans beslut att verkställa avvisningen.

125

Den 12 augusti 1983 kl. 14.25 återvände Z. och hennes barn till Sverige
(Arlanda) med flyg från Istanbul. Polismyndigheten beslöt på nytt att Z.
och hennes barn skulle tas i förvar. Liksom vid det tidigare tillfället ansåg
polismyndigheten att det var uppenbart att Z. i Turkiet inte löpte risk att
sändas till hemlandet. Avvisningsbeslutet anmäldes till SIV som den 12
augusti kl. 19.05 meddelade att verket ej övertog ärendet under förutsättning
att verkställighet skedde till Turkiet. Resan företogs den 16 augusti

1983.

I ett beslut den 18 augusti 1983 anförde regeringen följande med anledning
av Z:s besvär över SIV:s beslut den 14 juli 1983: ”(Z.) får anses ha
anfört sådana omständigheter av humanitär art att sådana skäl av synnerlig
vikt som avses i 33 § första stycket 4 utlänningsförordningen (1980:377;
omtryckt 1982:1112) har förelegat i avvisningsärendet. Hon och hennes
barn borde därför inte ha avvisats. Regeringen upphäver avvisningsbeslutet.
” I ett beslut samma dag beslöt regeringen att inte ta upp till prövning
av Olofsson anförda besvär över SIV:s beslut den 15 augusti 1983. Som
skäl härför anfördes att enligt 68 § UtlL klagan ej fick föras över SIV:s
beslut i anståndsfrågan. SIV beviljade den 22 augusti 1983 Z. och hennes
barn inresevisering samt uppehålls- och arbetstillstånd till den 21 augusti

1984. Verket beslöt också den 17 september 1983 att ”med hänsyn till
omständigheterna” bifalla besvären över avvisningsbeslutet den 15 augusti
1983. I det senare beslutet antecknades att grund hade förelegat att avvisa
Z. jämte barnen med stöd av 28 § 1. och 29 § första stycket 1. utlänningslagen.

Sedan ytterligare skriftväxling förekommit i klagoärendet, anförde JO
Wigelius i huvudsak följande i ett beslut den 20 mars 1984.

Utlänningslagens regler är utformade så att polismyndigheten på den ort
dit en utlänning ankommer har att ta ställning till om han har rätt att
komma in i landet. I vissa särskilda fall, t. ex. när utlänningen inte har
pass, visum eller uppehållstillstånd eller saknar tillräckliga medel för sitt
uppehälle, kan polisen fatta beslut om avvisning. Om utlänningen ansöker
om politisk asyl eller anför politiska skäl i övrigt för att få stanna här finns
det dock en särreglering. Enligt 33 § UtlL skall således polisen överlämna
ärendet till SIV om det föreligger skäl till avvisning men utlänningen påstår
att han i det land, som han skulle komma att sändas till, löper risk att bli
utsatt för politisk förföljelse. Detsamma gäller om utlänningen påstår att
han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land, där han löper
denna risk. Ärendet skall dock inte överlämnas till SIV, om utlänningens
påstående är uppenbart oriktigt. Vad som sägs i 33 § om överlämnande
gäller även, när utlänningen påstår att han inte vill återvända till hemlandet
på grund av de politiska förhållandena där. Något överlämnande behöver
dock inte ske om de skäl som utlänningen åberopat för att inte vilja
återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende eller, när utlänningen

126

skall sändas till ett annat land, om det är uppenbart att han inte löper risk
att sändas vidare till hemlandet. Av rättssäkerhetsskäl infördes i 1980 års
utlänningslag en skyldighet för polisen att till SIV anmäla beslut om avvisning
av utlänningar i fall som här avses (37 § UtlL). SIV skall då genast
besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Verket skall endast pröva
om polismyndighetens bedömning är riktig. Om man kommer till annan
slutsats beträffande uppenbarhetskriteriet än polisen skall SIV överta
ärendet och polisens avvisningsbeslut förfaller. I annat fall kan beslutet
verkställas.

Den särskilda regleringen har självfallet sin grund i humanitära överväganden.
Sverige är anslutet till 1951 års FN-konvention angående flyktingars
rättsliga ställning (Genévekonventionen) och till 1967 års s.k. New
York-protokoll i samma ämne. Därigenom har Sverige förpliktat sig bl. a.
att inte avvisa eller utvisa flykting till ett land, där han riskerar förföljelse.
Här kan också nämnas att Europarådet 1981 utfärdade en för medlemsstaterna
icke bindande rekommendation att beslut i första instans skall fattas
av en central myndighet med möjlighet för utlänningen att överklaga.
Svårigheten vid utformningen av de nationella reglerna, inte bara för
Sveriges del, ligger i att från den centrala myndighetens prövning sortera
bort de fall där utlänningen inte har några egentliga skäl för en asylansökan
eller hans påståenden om politisk förföljelse inte kan tas på allvar. Denna
avvägning har för Sveriges del resulterat i de regler som jag redogjort för
ovan. I samband med införandet av dessa anförde departementschefen
(prop. 1979/80:96 s. 51) att polisen kunde underlåta att överlämna ett
ärende till SIV bara när, i det enskilda fallet, vaije risk för förföljelse
framstod som utesluten i hemlandet eller, om avvisning övervägdes till
tredje land, varje risk för vidaresändning till hemlandet framstod som
utesluten i det landet.

Beträffande Z. tycks det inte ha ifrågasatts att hon skulle betraktas som
annat än politisk flykting i förhållande till sitt hemland. Emellertid hade
hon uppehållit sig i Turkiet en tid innan hon därifrån reste till Sverige.
Frågan har således varit om hon i enlighet med den av Sverige ganska
strängt tillämpade första asyllands-principen borde ha sökt asyl i Turkiet.
Ett led i den bedömningen är om flyktingar från Iran åtnjuter tillräckligt
skydd i Turkiet. Vad polisen vid Arlanda hade att ta ställning till var
således om Z:s påstående att hon i Turkiet inte åtnjöt skydd mot ett
återsändande till Iran var uppenbart oriktigt. Jag kan för min del inte finna
att så skulle ha varit fallet. Även om polismyndigheten genom underrättelser
från invandrarverket eller på annat sätt kände till att iranska flyktingar
inte brukade sändas tillbaka från Turkiet, kan det knappast ha förelegat
sådana omständigheter att vaije risk för ett återsändande kunde bedömas
vara utesluten, särskilt med beaktande av att Turkiet inte genom anslutning
till konvention är förpliktigat att ta emot flyktingar från Iran. Jag vill
dock tillägga att jag har viss förståelse för att myndigheterna kan ha ett

127

praktiskt intresse av att de ärenden, där första asyllands-principen kan
tillämpas, blir snabbt avgjorda. Det är nämligen oftast en förutsättning för
att den asylsökande skall tas emot i det land, där han enligt rådande svensk
uppfattning borde ha sökt en fristad, att han återsänds dit inom kort efter
ankomsten till Sverige. Ett överlämnande till SIV medför således i många
fall att principen inte kan tillämpas. Detta kan dock enligt min mening inte
utgöra ett tillräckligt skäl för att tänja ut lagregler som införts till skydd för
den enskilde; regler som i detta fall är nytillkomna och som lagstiftaren har
infört under hänsynstagande till första asyllands-principen.

Olofsson har beträffande SIV:s handläggning av avvisningsärendet hävdat
att beslutet är oriktigt och fattat på grund av en felaktig uppfattning om
iranska flyktingars förhållanden i Turkiet. Han har därvid bl. a. hänvisat
till Sveriges agerande mot Turkiet i Europarådet med anledning av uppgivna
kränkningar av de mänskliga rättigheterna. SIV å sin sida har på
anförda skäl hävdat att iranska flyktingar har en s.k. faktisk fristad i
Turkiet, dvs. att de i praktiken inte sänds hem trots att Turkiet begränsat
sin anslutning till Genéve-konventionen till att avse medborgare i europeiska
länder. Enligt min mening kan man inte helt sammanföra frågorna om
ett lands eventuella brott mot konventionen angående de mänskliga rättigheterna
och om flyktingars ställning i det landet. Även om konventionsbrott
har inträffat i ett land är det ju därmed inte utsagt att flyktingar från
ett annat land skulle behandlas på ett sådant sätt att det skulle vara
uteslutet att Sverige återsänder dem dit enligt första asyllands-principen.
Däremot är självfallet sådana förhållanden som Olofsson pekat på av den
arten att polismyndigheten inte bör lämna utlänningens påstående utan
avseende.

I ärendet har inte framkommit några uppgifter som i och för sig ger mig
anledning att ifrågasätta SIV:s påstående om Turkiet som en faktisk fristad
för flyktingar från Iran. Jag har emellertid i ett tidigare ärende här (dnr
2308-1981) uttalat bl. a. följande angående en etiopier som i enlighet med
första asyllands-principen återsändes till Italien, där han ansetts ha en
faktisk fristad: ”Invandrarverket använder begreppet Taktisk fristad’ om
det skydd som etiopiska flyktingar enligt praxis erhåller i Italien utan att
erhålla flyktingstatus. Ett sådant skydd som faktisk fristad kan ge kan dock
knappast anses jämställt med det skydd som ett erkänt flyktingskap ger.
Jag är därför tveksam till en praxis som innebär att en flykting vägras asyl
och återsänds till ett genomreseland där han inte åtnjuter full flyktingstatus,
även om man kan räkna med att han får ett visst faktiskt skydd.” Jag
finnér inte anledning att nu inta någon annan ståndpunkt. Sveriges bundenhet
av konventionerna på området anser jag bör innebära en förpliktelse
för landet att inte sända en person som i förhållande till hemlandet är att
anse som konventionsflykting till ett annat land där han inte är formellt
skyddad. I vart fall finner jag frågan vara av den digniteten att den inte bör
lösas på sätt som skett genom utveckling av en myndighetspraxis utan
direkt stöd i lagstiftningen.

128

Det pågår f. n. förberedelser för ändringar i vissa delar av utlänningslagstiftningen,
bl. a. angående en begränsning av polisens befogenheter att
meddela avvisningsbeslut. Med hänsyn härtill och till att detta beslut
innehåller bedömningar av vissa viktiga principfrågor finnér jag skäl att
överlämna exemplar av beslutet till arbetsmarknadsdepartementet och till
riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Fråga om tillstånd för PLO-ledaren Yassir Arafat m.fl. att bära
vapen vid besök i Sverige

(Dnr 1226-1983)

I en skrivelse, som kom till JO den 15 april 1983, ifrågasattes om det
varit riktigt att bevilja tillstånd för PLO-ledaren Yassir Arafat och hans
säkerhetsvakter att införa vapen till Sverige i samband med Arafats besök
här den 12 och 13 april 1983.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt (t.f. polismästaren
Hans Wrånghult) med yttrande. Efter att ha konstaterat att
Arafat inte hade meddelats vapentillstånd och, såvitt det var bekant, inte
burit något vapen under besöket, anförde Wrånghult följande. Under planeringen
av bevakningen vid besöket framkom att Arafat för sitt personliga
skydd under resa till och från Sverige åtföljdes av beväpnade vakter.
Dessa informerades omedelbart efter ankomsten om att skyddet av Arafat
under vistelsen i Sverige var en fråga uteslutande för den svenska polisen.
- Polisstyrelsen beviljade införsel- och utförseltillstånd beträffande livvakternas
vapen och ammunition såsom framgår av remisshandlingarna.
Därvid tillämpades vad som är gängse praxis i liknande situationer.

Ärendet remitterades därefter till rikspolisstyrelsen med begäran om
yttrande såvitt avsåg de rättsliga grunderna för meddelande av tillstånd för
utländska säkerhetsvakter o. dyl. att införa vapen här i riket, särskilt med
avseende på kraven på ansökan, utredning och kvalificerat behov. I yttrandet
anförde rikspolisstyrelsen följande.

Frågan om beväpnade livvakter skall tillåtas komma in i ett land vid
statsbesök eller därmed jämförliga händelser är ett internationellt polisiärt
problem. Vissa länder, t. ex. Storbritannien och Canada, vägrar tillträde
för beväpnade livvakter. Flertalet länder, däribland Sverige, tillåter däremot
att medföljande livvakter får ha viss beväpning. Denna ståndpunkt
kan vara motiverad av olika skäl. Man anser sig själv behöva använda
beväpnade livvakter vid statsbesök eller jämförliga resor utomlands. Det
kan vara svårt att förutse konsekvenserna av att vägra beväpnade livvakter
inresa. En möjlighet är att vapen i sådant fall förs in dolt. Förhållandena
vid ett statsbesök medger knappast att någon effektiv kontroll ge -

129

nomförs. Man kan vidare inte bortse från tänkbara utrikespolitiska implikationer
av en vägran.

När fråga uppkommer om att medge licens för beväpnade livvakter, blir
införselbestämmelserna i vapenlagen (1973:1176) (VL) och i vapenkungörelsen
(1974:123) (VK) tillämpliga. I det följande utreds dels vilka formalia
som brukar iakttas i nu aktuella ärenden, dels vilken materiell prövning
som ärendena underkastas.

Formalia

Enligt 22 § jämförd med 8§ VK skall ansökan om tillstånd att införa
vapen göras skriftligen. Erhålls information i samband med statsbesök
eller därmed jämförliga händelser att beväpnad eskort medföljer en gäst,
som anländer till riket via Stockholms polisdistrikt, kopplas bevakningssektionen
inom polisbyrå I vid rikspolisstyrelsen in på ärendet. Kan gästen
inte förmås att komma med obeväpnad eskort, görs i normalfallen ansökan/ansökningar
av kontaktmannen på bevakningssektionen per telex till
Arlanda vaktdistrikt i Stockholms polisdistrikt. Eftersom tidsnöd regelmässigt
föreligger, synes ansökningsförfarandet genom ombud och per
telex vara ett såväl lagligt som lämpligt tillvägagångssätt.

Materiell prövning

Rikspolisstyrelsen har inte i föreskrifter eller allmänna råd berört den
speciella situation då införsel/utförsel av skyddsvapen begärs i samband
med statsbesök eller därmed jämförliga händelser. Styrelsen har däremot
vid sammanträde med bl. a. företrädare för Stockholms och Göteborgs
polisdistrikt diskuterat hithörande frågor. Härvid har enighet förelegat om
uppfattningen att önskemål om skyddsvapen från utländska statschefseskorter
i sig innebär att ”synnerliga skäl” för bifall enligt 9§ andra
stycket VL föreligger. Någon behovsprövning härutöver görs därför inte.
Detta synsätt svarar mot vad som är internationell kutym.

Underhandlingarna i dessa införsel-/utförselärenden sköts av kontaktmannen,
som således i realiteten bereder ärendena. Någon registerslagning
brukar inte göras på den person/de personer som skall bära vapen, när
sådan kontroll framstår som meningslös. Valet av vapen prövas däremot.
Det tillåts exempelvis inte att automatvapen eller gevär införs som skyddsvapen.
I huvudsak framstår således polismyndighetens hantering av dessa
införsel-/utförselärenden som registreringsåtgärder.

I det aktuella ärendet har handläggningen följt de intentioner varom
överenskommelse träffats med polisdistriktet. Anledning att klandra några
enskilda befattningshavare för deras medverkan till att införsel-/utförseltillstånd
för skyddsvapen beviljats de med klagomålet avsedda personerna
finns enligt styrelsens mening inte.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 28 november 1983.

Frågan om tillstånd för utländska livvakter att vid statsbesök eller därmed
jämförliga händelser införa vapen här i riket är inte närmare reglerad.
De nuvarande bestämmelserna i vapenlagen och vapenkungörelsen passar
helt enkelt inte in på tillståndsfrågor av det slaget. De noggranna prövning 9

Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr I

130

ar som regelmässigt skall ske vid behandlingen av ansökningar om vapentillstånd
kan nämligen inte genomföras när det gäller utländska livvakters
beväpning i samband med statsbesök och dylikt här i landet. Det som nu
sker i prövningsväg i sådana sammanhang synes vara ytterst summariskt
och således utan egentligt värde. Enligt rikspolisstyrelsens yttrande har
man till och med gått så långt att en prövning i fall som det föreliggande
inte skulle vara behövlig utan att önskemål om skyddsvapen från utländska
statschefseskorter i sig innebär att ”synnerliga skäl” för bifall enligt 9§
andra stycket vapenlagen föreligger. Någon behovsprövning därutöver
görs därför inte.

När det gäller Arafats livvakter medgavs de att till Sverige införa vapen
och till vapnen hörande ammunition jämlikt 2 § vapenkungörelsen. I de
handlingar som tillställts JO i det ärendet finns det inte någon som helst
dokumentation som visar att någon form av prövning skulle ha skett.
Situationen torde för övrigt ha varit sådan att en prövning i egentlig mening
hade varit omöjlig att genomföra.

Under hänvisning till det anförda kan konstateras att tillståndsgivningen
i fall av här påtalat slag sker enligt vedertagen praxis och enligt det synsätt
som svarar mot vad som är internationell kutym; alltså inte enligt vapenlagens
och vapenkungörelsens strikta bestämmelser. Med hänsyn till omständigheterna
finns det emellertid inte någon anledning att rikta kritik mot
polismyndigheten för dess handläggning av ärendet.

Med tanke på vapenlagstiftningens mycket stränga krav är det system
som nu tillämpas i påtalade sammanhang inte helt tillfredsställande. Det
kan därför ifrågasättas om det inte borde ske någon form av komplettering
av den nuvarande vapenlagen för att få en lösning av frågan till stånd. Med
tanke på att det vid behandlingen av dessa tillståndsfrågor tydligen måste
tagas vissa politiska hänsyn kan det samtidigt råda tvekan om huruvida
avgörandet då skall ligga hos de enskilda polismyndigheterna. Enligt min
mening är problematiken av den arten att flera skäl talar för att ifrågavarande
ärenden skall avgöras av regeringen. Under alla omständigheter bör
enligt min mening saken bli föremål för närmare övervägande och jag
beslutar därför med stöd av 4 § lagen med instruktion för justitieombudsmännen
att till regeringen göra framställning om komplettering av vapenlagen
med syftet att befria polismyndigheterna från tillståndsprövningen i
här avsedda fall eller att, i vat i fall, förse dem med erforderligt författningsstöd
för denna prövning.

131

Vissa övriga ärenden

Utländsk polismans deltagande i polisutredning här i landet
(Dnr 759-1982)

I ett klagoärende framkom, såvitt här är i fråga, i huvudsak följande. I
mars 1982 hade två finska polismän kommit till Västerås för att höra en där
bosatt finländare om en försvunnen motorseglare. En kriminalinspektör i
Västerås fick i uppdrag att hjälpa de finska polismännen. Därefter hade två
förhör genomförts, ett i Västerås och ett i Borlänge, utan att någon svensk
polisman varit närvarande.

Sedan yttranden avgivits av polisstyrelserna i Västerås och Borlänge
anförde JO Wigelius följande i ett beslut den 2 november 1983.

I ett tidigare här avgjort ärende (JO 1974:93 ff) uttalade jag bl. a. följande.

Att en utländsk polisman tillåtes att efter ett avslutat förhör, hållet av
svensk polisman, få ställa några kompletterande frågor kan det måhända
finnas anledning att acceptera. Däremot anser jag för egen del att det i
princip inte bör vara tillåtet för en utländsk polisman att själv hålla förhör
även om en svensk polisman är närvarande. Jag är dock medveten om att
det vid en reglering av de här aktuella frågorna kan visa sig nödvändigt att i
någon mån mjuka upp principen, närmast i fråga om polis från annat
nordiskt land.

Uttryckliga regler på området saknas emellertid, vilket också polisstyrelsen
i Borlänge påpekat. Viss ledning kan dock erhållas i av rikspolisstyrelsen
meddelade föreskrifter och anvisningar rörande samarbete mellan
de nordiska polismyndigheterna, där följande är av intresse i detta fall. I
FAP 061-1, punkt 3 föreskrivs, när det gäller polisens möjligheter att få
närvara vid eller biträda vid förhör i annat nordiskt land, att framställning
härom skall göras i god tid och sändas enligt en viss angiven ordning.
Vidare anges det i anvisningarna (FAP 061-2, punkt 4.1.3) att det vid
komplicerade eller omfattande utredningar bör övervägas huruvida inte
förhörsbegäran bör ersättas med framställning om att svensk utredningsman
får biträda i vederbörande nordiskt land. Mer detaljerade än så är
dock inte föreskrifterna och anvisningarna på den punkten.

För egen del är jag väl införstådd med att den tilltagande internationella
brottsligheten kräver ett ökat polisiärt samarbete över gränserna och att
det därför är angeläget att man i största möjliga utsträckning söker underlätta
och effektivisera detta samarbete. Det får dock inte gå så långt att en
utländsk polisman tillåts att på egen hand bedriva polisverksamhet här i
riket. I de fall där en polismyndighet i annat land begär att få närvara vid
eller biträda vid förhör här i landet måste det därför vara ett oeftergivligt
krav att förhöret leds av en svensk polisman som då också bär ansvaret för

132

att det följer de regler som föreskrivs i svensk lag. Ett tillvägagångssätt
som det som tillämpades i det föreliggande fallet kan alltså inte godtagas.
Till en viss del torde det inträffade kunna förklaras med att det saknas
klara regler på området. Oaktat detta finns det anledning att se kritiskt på
det sätt varpå ärendet handlades. Det förefaller nämligen som om de
polismän som blev inkopplade på ärendet inte hade gjort några egentliga
ansträngningar för att få klarlagt hur det skulle förfaras då utländsk polisman
önskade deltaga i polisutredning här i landet. Självfallet borde den
polisman i Västerås som mottog framställan från polisen i Finland därvid
omgående ha underrättat polisledningen. Hade så skett är det troligt att
man hade kunnat undvika de felaktigheter som nu uppstod.

Handläggning hos polisen av ärende rörande försvunnen person
(Dnr 1453-1983)

En klagande uppgav att hans far, J., hade försvunnit i april 1979 men att
polisens spaningsrotel inte hade tagit försvinnandet på allvar. Detta hade
medfört att ärendet blivit misskött.

Sedan upplysningar och yttrande inhämtats från vederbörande polisstyrelse,
anförde JO Wigelius följande i ett beslut den 16 januari 1984.

Frågan om åtgärder i samband med att någon person anmälts försvunnen
har ganska ingående behandlats i av rikspolisstyrelsen utgivna läroböcker
(se Allmän Polisiära, Introduktion, s. 61 ff och Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst,
Utredning — Spaning 3, s. 349 ff). Av vad som där anförs kan
bl. a. nämnas att det vid handläggningen av sådana ärenden är viktigt att i
ett så tidigt skede som möjligt söka utröna om brott eller olycka föreligger.
Även om försvinnanden sällan har sin orsak i brottslig handling, kan i
många fall inte brott uteslutas. I sådana situationer är det nödvändigt att
arbeta efter brottsteorin tills visshet nås att brott inte föreligger eller - om
misstanken om brott förstärkts - överlämna ärendet till brottsutredande
rotel.

I det föreliggande fallet synes försvinnandet ha varit helt oförklarligt och
följaktligen kunde brott inte uteslutas. Situationen var alltså sådan att man
borde ha arbetat efter brottsteorin, dvs. tillsett att det snarast hade anställts
ingående förhör med aktuella personer och att det i övrigt hade
vidtagits de åtgärder som saken krävde. Tänkbara informationskällor skulle
därför snarast möjligt ha utnyttjats. Vidare skulle de uppgifter som
inhämtades ha dokumenterats i föreskriven ordning. Det sätt varpå utredningen
om försvinnandet nu kom att drivas synes inte ha varit särskilt
effektivt eller rationellt. Enligt remissvaret hade inte ens allt utredningsarbete
i ärendet dokumenterats. Det förhållandet inger allvarliga betänkligheter
och tyder på att arbetet under ganska lång tid sköttes på ett högst
otillfredsställande sätt. Att försöka driva en utredning eller undersökning

133

utan att därvid redovisa alla viktiga detaljer torde vanligtvis inte kunna ske
med någon större framgång. Det förhållandet bör vara väl känt för varje
rutinerad polisman. Den bristfälliga handläggningen - summarisk eller
helt utebliven dokumentation av vidtagna utredningsåtgärder i förening
med att många angelägna förhör inte kom till stånd förrän hösten 1980 —
innebar att materialet under en ganska lång tid var mer eller mindre
intetsägande. Det utförda utredningsarbetet var helt enkelt så bristfälligt
att det senare fick göras om. Allt detta förorsakade såväl merarbete som
fördröjning med alla de nackdelar som det innebär.

Sammanfattningsvis kan konstateras att handläggningen av ärendet rörande
J:s försvinnande varit behäftad med allvarliga brister. Vanligen tar
inte JO upp förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden till
utredning om det inte är från allmän synpunkt väsentligt att saken utreds. I
detta fall liksom i ett nyligen här avgjort ärende (dnr 1364-1983), som
också gällde ett försvinnande år 1979 men i ett annat polisdistrikt, har dock
förhållandena framstått som så anmärkningsvärda att jag funnit anledning
att få dem närmare utredda. Det är nämligen angeläget att arbetsuppgifter
av här påtalat slag inte får en styvmoderlig behandling i initialskedet.
Detaljerna under de inledningsvis utförda spaningarna får helt enkelt inte
slarvas över, eftersom de i ett senare skede kan få en avgörande betydelse
för ärendets vidare bedömning och handläggning.

Ansvaret för bristerna i handläggningen får i första hand anses åvila
vederbörande rotelchef och givetvis den eller de polismän som underlåtit
att i vederbörlig ordning dokumentera vidtagna utredningsåtgärder. Ytterst
faller det dock tillbaka på polisledningen som tydligen inte tillräckligt
noggrant följt upp saken. Jag förutsätter dock att de åtgärder som nu
vidtagits från ledningens sida skall medföra att brister av här uppmärksammat
slag inte vidare skall förekomma.

Inlåsning av charterresenärer på flygplats på grund av övertidsblockad
inom polisen
(Dnr 894-1983)

I en skrivelse som inkom till JO den 15 mars 1983 gjordes gällande i
huvudsak följande. Den 13 mars 1983 kl. 04.10 hade ett 70-tal svenska
charterresenärer kommit till Sturups flygplats från Tunisien. På Sturup
hade resenärerna visats in i utrikeshallen, varefter dörren bakom dem hade
låsts. Passpolisen hade dessförinnan på grund av övertidsblockad lämnat
flygplatsen utan att först låsa upp utgångsdörren från hallen. Charterresenärema
hade därför fått sitta inlåsta fram till kl. 07.00 utan att de kunnat
göra något åt sin situation.

Efter remisser kom polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt och luftfartsverket
in med upplysningar och yttranden.

134

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 14 oktober 1983.

Enligt för Malmö polisdistrikt gällande tjänsteföreskrifter skall passkontrollanterna
företaga passkontroll beträffande resenärer som kommer till
Sturups flygplats från ett utomnordiskt land. För att kunna verkställa
sådan kontroll krävs då helt naturligt att den reguljära passkontrollens
personal är tillgänglig. I det föreliggande fallet fanns det emellertid inte
någon eller några passkontrollanter i tjänst på Sturup under natten till den
13 mars, dvs. från kl. 23.00 till kl. 07.00 på grund av en då pågående
övertidsblockad. Flygplatsledningen på Sturup hade i god tid informerats
om blockaden som sådan och då också vidarebefordrat den informationen
till de bolag vars flygningar kunde bli berörda av konflikten. Även om man
från luftfartsverkets sida således hade vidtagit åtgärder för att om möjligt
undvika störningar var det självfallet inte någon garanti för att inte något
flygplan skulle komma att landa på Sturup under tid då passkontroll inte
kunde utföras. Det förhållandet bör polisledningen redan från böljan ha
haft klart för sig och det är därför förvånande att man tydligen inte hade
någon form av beredskap för att kunna lösa en sådan situation.

Om man då ser på hur läget var inför natten till den 13 mars 1983 kan
följande konstateras. Flygturen från Tunisien med ankomst till Sturup kl.
04.10 fanns upptagen på flygplatsledningens vecko- och dygnsturlistor
samt angiven på TV-monitorerna inom flygplatsbyggnaden. Passkontrollpersonalen
hade fått del av den informationen och ägde således vetskap
om att flygresenärer skulle komma till Sturup under natten till den 13 mars.
Såvitt framgår av polisstyrelsens remissvar föranledde emellertid inte det
förhållandet någon åtgärd. Anledningen härtill torde ha varit att det inte
fanns några utfärdade direktiv om hur det skulle förfaras i sådana sammanhang.
Det förhållandet gav till resultat att charterresenärerna kom att få
sitta inlåsta i utrikeshallen i närmare tre timmar i väntan på passkontroll.
De hindrades alltså att under den tiden resa in i riket. Den omständigheten
att polismyndigheten enligt bestämmelsen i 2 kap. 17 § regeringsformen
var förhindrad att i detta fall beordra personal som omfattades av den av
Svenska Polisförbundet beslutade övertidsblockaden att ersätta passkontrollanterna
innebar dock inte någon rätt att låsa in resenärerna i flera
timmar i avvaktan på att passkontrollen skulle öppnas. Skyldigheten enligt
pass- och utlänningslagstiftningen att verkställa passkontroll skall givetvis
fullgöras under normala förhållanden, dvs. då det finns personal tillgänglig
för sådan tjänstgöring. Under extraordinära förhållanden kan dock inte
alltid kravet på passkontroll vidmakthållas. I en situation som den föreliggande
får därför nämnd skyldighet vika för regeringsformens bestämmelser
om de grundläggande fri- och rättigheterna. Det finns nämligen inte
någon laglig rätt att låsa in resenärer på sätt som här skedde. Under
olyckliga omständigheter kunde för övrigt det på Sturup tillämpade systemet
ha medfört att personer hade fått sitta inlåsta i närmare åtta timmar.
Det inträffade är helt oacceptabelt. Ansvaret för vad som här förevarit får

135

anses åvila polisledningen i Malmö polisdistrikt. I och med att övertidsblockaden
trädde i kraft borde polisledningen närmare ha övervägt vilka
konsekvenser den kunde tänkas medföra om en situation som den påtalade
uppstod och hur man då skulle förfara från polisens sida. Någon penetrering
av problemet synes dock inte ha skett utan polismyndigheten ansåg sig
tydligen ha fullgjort vad situationen krävde genom att underrätta flygplatsledningen
om läget och därigenom ge flygföretagen möjlighet att omdisponera
sin verksamhet. Underrättelsen var i och för sig välbetänkt men
den uteslöt självfallet inte möjligheten av att resenärer ändå kunde tänkas
anlända till Sturup under tid då passkontrollen var obemannad. I remissvaret
har polisstyrelsen framhållit att det på anförda skäl inte var möjligt att
på platsen ingripa för att förhindra eller lindra effekten av övertidsblockaden.
Jag kan dock inte dela den uppfattningen, eftersom det i den uppkomna
situationen faktiskt fanns den möjligheten att helt avstå från att
genomföra en passkontroll, om det var så att någon annan lösning inte stod
till buds. Det sätt varpå saken här handlades inger betänkligheter och det
finns därför anledning att se allvarligt på det inträffade. Jag anser mig dock
kunna stanna vid den kritik som ligger i det anförda.

Förvaring i arrest av misstänkt som hämtats tillförhör
(Dnr 3501-1982)

I ett klagoärende framkom att en man som hämtats till förhör och
underrättats om misstanke för häleri på grund av brist på bevakningspersonal
hade förvarats i polisarrest under nästan en timme. Arrestdörren
hade inte varit låst utan endast tillskjuten. I remissyttrande uppgavs att
polisstyrelsen var medveten om att insättande av en person som hämtats
till förhör skall ske med stor restriktivitet. Brist på lämpliga utrymmen och
brist på personal kunde dock, enligt polisstyrelsen, medföra svårigheter att
förvara den hämtade på annan plats än i arrest vid matrast eller under den
tid kontrollerande förhör pågår.

JO Wigelius anförde i beslut den 11 november 1983 följande.

Enligt 23 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken må den som uppehåller
sig inom en väglängd av femtio kilometer från den plats där förhör
skall hållas, utan föregående kallelse hämtas till förhöret, om undersökningen
avser brott, varå fängelse kan följa, och det skäligen kan befaras,
att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle
genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Ett beslut om hämtning till förhör innebär således inte något annat än att
den som berörs av beslutet skall föras till en förhörslokal för att där
underkastas förhör. I och med att personen ifråga kommit till förhörslokalen
är hämtningsbeslutet verkställt och någon frihetsinskränkning med
stöd av denna bestämmelse kan ej vidtagas. Skulle förhöret av någon

136

anledning inte kunna påbötjas omgående skall vederbörande anvisas att
uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annat lämpligt rum, som inte
får låsas (jfr rikspolisstyrelsens författningssamling RPS FS 1983:6, FAP
102-1, sid. 2). Detsamma gäller om avbrott i förhöret måste göras. Finns
det anledning att befara att den som skall höras avviker eller risk finns att
han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt skulle försvåra
utredningen kan det vara nödvändigt att ordna med någon form av övervakning.
Detta skall dock fortfarande ske i öppen lokal. Med hänsyn till
vad hämtningsbeslutet således innebär får en person inte enbart på den
grund att han hämtats till förhör placeras i en arrest vare sig denna är
öppen eller låst. Han bör överhuvudtaget inte föras till en arrestavdelning.

137

Kriminalvård

Brevgranskning på allmänt häkte

(Dnr 560-1983)

I ett brev till JO klagade M., som var intagen i allmänna häktet i
Stockholm, över att han inte hade tillåtits att skicka ett brev i slutet kuvert
till tidningen Aftonbladet. Vidare uppgav han att han hade fått ett brev från
Svea hovrätt, vilket var öppnat när det lämnades till honom. I ett nytt brev
anmälde M. slutligen att han hade blivit utsatt för misshandel av vårdare i
häktet.

Från häktet inhämtades upplysningen att M. hade anmält misshandeln
även till styresmannen, som hade överlämnat ärendet till juridiska avdelningen
vid polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt.

Härefter remitterades klagomålen avseende behandlingen av brevet från
Svea hovrätt till styresmannen för häktet. Denne inkom med följande
yttrande.

Med anledning av M:s klagomål får jag anföra följande:

Den aktuella försändelsen innehöll enl. brevboken kallelse för inställelse
som vittne vid huvudförhandling i Svea Hovrätt den 21 febr.

Domstolarna använder olika tillvägagångssätt vid utsändandet av kallelser.
Alltför ofta lägger man inuti slutet kuvert - utom den/de handlingar
de intagna skall ha — även det delgivningsbevis, som måste återställas till
rätten med den intagnes underskrift samt svarskuvert. Då och då underrättas
endast den intagne om förhandling eller om förordnande av försvarare
m.m. (Häktet erhåller alltså icke någon underrättelse.) Vissa domstolar
skickar delgivningsförsändelserna i öppet kuvert för att underlätta vår
handläggning. Ibland är försändelsen (fönsterkuvert) adresserad till myndigheten
och innehåller även den intagnes handlingar, delgivningsbevis
och returkuvert för detta.

För ett par veckor sedan ankom i tjänsteförsändelse (fönsterkuvert) från
Svea Hovrätt ett brev, adresserat till en intagen. Avsändaren på häktet
Hall hade tydligen fatt en delgivningsförsändelse el. annat meddelande
från domstolen i oförseglat kuvert. Detta hade använts för brevet till
kamraten här i hopp att undvika granskning. Även tidigare har sådant
försök gjorts. För att undvika återanvändning av tjänstekuvert brukar vi
här på lämpligt sätt stryka över myndighetens namn och ”tjänste”-trycket
på kuverten.

För fullständighetens skull bör anmärkas, att delgivningsman utifrån
ibland gör delgivningar här, varvid häktet ej får någon underrättelse, förrän
den intagne själv säger till. Det sker då och då först på förhandlingsdagen.

Häktet i Göteborg tillämpar enl. anstaltsdirektören Rolf Ström samma
förfarande som här med i stort sett samma motivering. Där hade man
häromåret fått en falsk kallelse till inställelse vid domstol. Som resultat
härav hade en intagen överförts från Österåker till häktet i Göteborg. Vad

138

som hade avsetts med kallelsen blev aldrig klarlagt, eftersom förfarandet
hade uppdagats.

Försändelserna öppnas alltså av rent praktiska skäl, för att kallelser och
försvarsförordnanden utan omgång skall kunna föras in i brevboken resp.
komma till centralvaktens kännedom för försvararens inpassering, delgivningsbevisens
återsändande kontrolleras och inställelserna planeras in hos
transportbefälet.

Enl. lagen om behandling av häktade och anhållna, 7 §, skall brev m. m.
gå utan granskning från de häktade. Något hinder för kontroll i motsatta
riktningen torde alltså ej föreligga. Jag hoppas i det föregående ha lämnat
en tillräcklig motivering för det tillämpade systemet.

Chefsåklagaren Lars Ringberg, Stockholms åklagardistrikt, beslöt att
förundersökning angående den påstådda misshandeln ej skulle inledas,
enär anledning ej förelåg till antagande att brottslig gärning begåtts.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 31 oktober 1983.

I 9 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
stadgas bl. a. följande. Brev från häktad till svensk myndighet eller hans
offentlige försvarare skall vidarebefordras utan föregående granskning.
Härutöver får häktad avsända eller motta brev, om det kan ske utan fara
från säkerhetssynpunkt och, i fråga om den som är häktad p. g. a. misstanke
om brott, utan fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest
försvåras. Vägras häktad avsända eller motta brev utan föregående granskning
av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den
häktades medgivande.

Jag finnér inte anledning att ifrågasätta behandlingen av brevet till Aftonbladet.
När det gäller brevet från Svea hovrätt ställer sig saken dock
annorlunda och jag skall fortsättningsvis uppehålla mig härvid.

Inskränkningarna i häktades rätt att avsända och motta brev har införts
till skydd för brottsutredningar och för säkerheten i anstalterna. Några
andra hänsyn bör inte komma i beaktande vid bedömningen av dessa
frågor. Kriminalvårdsstyrelsen har utarbetat ett särskilt formulär för postgranskningsmedgivande
avseit att användas i häktena. De medgivanden
till brevgranskning som häktade lämnar på detta formulär syftar till att
underlätta tillämpningen av reglerna i häkteslagen. Sådana medgivanden
kan inte utnyttjas för brevgranskning i vidare mån än lagen föreskriver.

Av styresmannens yttrande framgår att man vid allmänna häktet i Stockholm
har som praxis att öppna brev till intagna från domstolar. Detta synes
ske av rent praktiska skäl - häktets personal måste vara underrättad om
kallelser till förhandlingar m. m. för att kunna vidta erforderliga åtgärder.
Jag förstår att problem kan uppstå om det brister i kommunikationerna
mellan domstolar och häkten. Intresset av att undvika sådana svårigheter
kan dock inte åberopas till stöd för att man begränsar häktades rätt till
skydd för brevhemligheten. Det måste ankomma på vederbörande domstol
att lämna erforderliga upplysningar direkt till häktet och själv ta konse -

139

kvenserna av eventuella brister i informationen. Om det beslutats att en
intagen genom häktets försorg skall inställas vid en förhandling, skall
domstolen självfallet lämna häktet särskild underrättelse härom. Vad gäller
delgivning med den som är intagen i häkte, är det domstolen som har att
avgöra vilken delgivningsform som skall användas i det enskilda fallet. För
den händelse domstolen väljer stämningsmannadelgivning finns regler
bl. a. i 8 § delgivningsförordningen (1979:101) om hur man bör gå till väga.

Jag menar således att det är fel att regelmässigt granska brev som anges
komma till de häktade från domstolar. Givetvis skall dock häktesledningen
ingripa om det i ett enskilt fall finns anledning misstänka någonting otillbörligt,
t. ex. av sådant slag som styresmannen nämner i sitt yttrande. Med
dessa uttalanden lämnar jag frågan.

M:s anmälan om misshandel har prövats av allmän åklagare. Någon
åtgärd därutöver från min sida synes inte påkallad.

I ärendet har aktualiserats frågor som kan vara av intresse för domstolarna.
Jag översänder därför en kopia av beslutet till domstolsverket.

Placering av personer med narkotikaproblem för vård i enskilt hem

(Dnr 3024-1982)

I tidningen Expressen fanns den 27 oktober 1982 en artikel med rubriken
”Vårdhem var knarkcentral”. Enligt artikeln skulle ett 25-tal ungdomar
med narkotikaproblem ha skickats för vård till en lantgård i Mellansverige.
Kvinnan som bodde på gården och skulle ansvara för vården var emellertid
tidigare dömd för grova narkotikabrott och hade nu åter avslöjats som en
av huvudpersonerna i en stor knarkliga i samhället.

En person skrev till JO och hemställde om en granskning i anledning av
uppgifterna i artikeln.

Utredning verkställdes. Bl. a. inhämtades yttrande från kriminalvårdsstyrelsen.
Till yttrandet var fogat ett beslut av länsstyrelsen i Gävleborgs
län i tillsynsärende rörande vård i familjehem och en skrivelse från kriminal
vårdsdirektören Anders Hedin i Gävle.

Av utredningen framgick i huvudsak följande.

Den aktuella kvinnan, A., hade tidigare haft narkotikaproblem. Hon
dömdes 1975 för bl. a. grovt narkotikabrott och 1976 för bl. a. stöld. Som
familjevårdsplacerad kom hon till en jordbrukarfamilj i Hälsingland och
gifte sig sedermera med sonen i familjen. Makarna flyttade därefter till en
egen gård. De har två barn födda 1977 och 1979. A. upphörde helt med sitt
missbruk under den tid hon var familjevårdsplacerad och anpassade sig
väl. Makarna hade ambitionen att hjälpa andra missbrukare på samma sätt
som A. blivit hjälpt. Eftersom A:s situation ansågs stabil hänvisade Fri vårdens
behandlingscentral i Stockholm klienter till henne med början våren

140

1980. Fram till sommaren 1982 tog makarna emot 13 aktuella eller före
detta kriminalvårdsklienter och dessutom tre minderåriga, varav två var
regelrätt placerade genom kommuner. Under våren 1982 blev olika myndigheter
tveksamma till verksamheten. På sommaren avvecklades de då
kända kriminalvårdsplaceringarna. A. dömdes i december 1982 för narkotikabrott,
medhjälp till grovt narkotikabrott, snatteri, försök till grov stöld,
stöld, försök till stöld och häleri till fängelse ett år och fyra månader.
Brotten var begångna under tiden juli-september 1982 med undantag för
narkotikabrotten som begicks under tiden våren 1982—oktober samma år.

A. hade dels innehaft narkotika av olika slag och överlåtit en viss mängd
härav. Vidare hade hon främjat annan persons försäljning av narkotika.

Hedin anförde bl. a. följande.

Fri vården i Gävle fick kontakt med hemmet våren 1980, då det blev känt
att familjen hade placeringar genom dåvarande placeringsenheten på behandlingscentralen
i Stockholm. Kvinnan har haft egna övervakningsuppdrag.

Skyddskonsulenten i Gävle har därefter vid flera tillfällen besökt hemmet.
I april 1980, juli 1981, april 1982 samt två gånger i juli 1982.

Undertecknad besökte hemmet i april 1982 tillsammans med skyddskonsulenten
i Gävle, efter det att polisen i Sandviken tagit kontakt och begärt
upplysningar om hemmet. Fram till sommaren 1982 bedömde skyddskonsulenten
i Gävle och jag själv hemmet som lämpligt för familjevårdsplaceringar.
Kvinnan bedömdes då också som lämplig för egna övervakningsuppdrag.

Vid mitt och frivårdens olika besök i hemmet har vi kunnat konstatera
en viss oordning. Det har varit mycket folk hemma och man kan förmoda
att det rått nära och många kontakter mellan den aktuella familjen och
grannfamiljerna, vilka även tar emot problemmänniskor i familjevård.
Familjen tog också emot hundar för djurens vänner och flera stora hundar
vistades på gården. Trots den allmänna rörigheten gav hemmet ej något
dåligt intryck. Kvinnan upplevdes som redig och visade insikt i de problem
som kan uppstå vid placeringar. Bland annat ansåg hon sig ej kunna klara
alkoholmissbrukare på grund av närheten till ölförsäljning i ortens affär.
Hon kunde bättre hjälpa narkotikamissbrukare med hänsyn till hennes
egen erfarenhet som missbrukare. De egna barnen verkade lugna, harmoniska
och välskötta. Sommaren 1982 nåddes skyddskonsulenten av rykten
att kvinnan fått ett återfall i narkotikamissbruk. Efter besöket i juli, där
representanter för placeringsprojektet deltog i ett, beslöts att inga flera
placeringar skulle göras i hemmet tills vidare. Kvinnans övervakningsuppdrag
avvecklades i och med att hon greps av polisen i böljan av oktober i
år.

Man kan spekulera i vad som gjort att kvinnan återföll i missbruk. Det är
troligt att hon utnyttjades för hårt av placerande myndigheter. Det ligger så
mycket pengar i denna verksamhet att det för det enskilda familjevårdshemmet
är svårt att se realistiskt på hur många placeringar man klarar av.
Kvinnans egna uppgifter säger att hon ”knäckts” av de tunga missbrukarna
från kriminalvårdens riksanstalter. Vid mitt eget besök i hemmet
träffade vi två § 34-placerade klienter som just kommit från kriminalvårdsanstalten
Österåker. Frivården i Gävle hade ingen kännedom om dessa

141

placeringar. I hemmet vistades då också en patient från Ulleråkers sjukhus
med metadonförskrivning. Dessutom uppgav kvinnan att hon ständigt
hade förfrågningar från socialvården i storstadsområdena om nya placeringar.

Jag tror att den enda vägen att klara liknande problem är att skyddskonsulenten
på placeringsorten får ett helt annat ansvar för utplacerade
klienter än nu är fallet. Varje placering borde föregås av en tillstyrkan från
skyddskonsulenten på placeringsorten. Det borde också vara skyddskonsulentens
ansvar att bedöma hur många klienter en familj kan få ta emot.
Ett liknande ansvar borde ligga på socialvården i placeringskommunen.
Socialvården och frivården borde samarbeta runt familjevårdshemmen, så
att oönskade placeringar ej kan ske.

Skyddskonsulenten i Gävle har den erfarenheten att man informeras vid
placeringar som initieras av placeringsenheterna i Stockholm. Man rådgör
dock ej med skyddskonsulenten om lämpligheten av en placering. § 34-placeringar får man överhuvudtaget ingen information om.

Kriminalvårdsstyrelsen yttrade bl. a. följande.

Skyddskonsulenten i Gävle har haft kontakt med A. sedan våren 1980,
då de fick kännedom om att hon tog emot placeringar. Vid vissa placeringar
har skyddskonsulenten informerats men en del har skett utan kontakt
med frivården. Detta har gällt de minderåriga samt § 34-placerade från
riksanstalt, bl. a. en som vistats i hemmet sommaren-hösten 1982. Att det
på detta sätt var flera placerade i hemmet på en gång utan att frivården
blivit inkopplad, var mindre tillfredsställande, men för övrigt kunde inga
anmärkningar riktas mot hemmet eller A. förrän våren 1982. Inte heller
genom frivårdens kontakter med socialförvaltningen i Hofors kommun
framkom något anmärkningsvärt tidigare. På våren 1982 blev emellertid
både de kommunala myndigheterna och polisen mer tveksamma till hemmets
verksamhet och sommaren 1982 avvecklades de då kända kriminalvårdsplaceringarna
i samband med att skyddskonsulenten besökte hemmet.
A. kunde dock inte entledigas från sitt uppdrag som övervakare
förrän polisens spaning givit resultat och hon öppet delgivits misstanke om
brott. Hon har sedermera dömts för stölder och narkotikabrott.

Kriminalvårdsstyrelsen vill för sin del anföra:

Placering i familjevård har under det senaste årtiondet kommit att användas
allt mer som behandlingsåtgärd även av kriminalvårdens myndigheter.
Direkt ansvar för placeringsbeslutet och kostnader föreligger för
dessa myndigheter vid vistelse utom anstalt enligt § 34 Lagen om kriminalvård
i anstalt (KvaL) då vederbörande övervakningsnämnd eller Kriminalvårdsnämnden
fattar erforderliga beslut och den placerande anstalten betalar
vårdkostnaden. I fråga om fri vårdsklienter sker placeringen i samråd
mellan frivård och kommunal socialvård och kostnadsansvaret åvilar kommunen.
Även beträffande 34 §-placerade bör emellertid den kommunala
huvudmannen vara inkopplad från böljan av planeringen för gemensam
målsättning och kontinuitet i behandlingsarbetet. I allmänhet är klientens
hemortskommun på detta sätt kriminalvårdens samarbetspartner. Anvisningar
om sådant samarbete har kriminalvårdsstyrelsen lämnat i FAK
1980:28, avsnitt Kostnadsansvar.

För att möjliggöra tillfredsställande insyn och kontroll beträffande placeringarnas
kvalitet har kriminalvårdsstyrelsen även lämnat anvisningar om

142

kommunikation inför en klients placering i enskilt hem. I FAK 1980:28
avsnitt Arbetsrutiner föreskrivs att kontakt skall ske före placeringen
mellan den myndighet som placerar klienten och det frivårdsdistrikt inom
vilket familjevårdshemmet är beläget. Denna kontakt skall inte enbart
användas för att kontrollera hemmets lämplighet utan även för att avtala
om ansvaret för övervakningen. Bestämmelser av likartad innebörd finns i
KVVFS 1980:1 beträffande intagna som medgetts vistelse utanför anstalt
enligt 11 och 34 § KvaL. I sistnämnda föreskrifter (25 §) sägs vidare att
underrättelse om placeringen i vissa fall skall lämnas också till polismyndigheten.

I det hem remissen avser har enligt vad utredningen utvisar flera klienter
placerats utan att gällande anvisningar följts. Därvid har familjen tidvis
tagit emot mer än en placerad samtidigt och varit utsatt för ständig press
från klienter och myndigheter att ta emot fler. Vid den omarbetning av
styrelsens anvisningar för vård i enskilt hem som pågår, kommer samordningsansvaret
för skyddskonsulenten i ”placeringsdistriktet” att framhållas
ytterligare. Vidare kommer särskild uppmärksamhet att ägnas kontakterna
med placeringskommuner med utgångspunkt från socialtjänstlagen
och socialstyrelsens allmänna råd. Handläggare på anstalter och frivårdsdistrikt
samt personal vid de familjevårdsteam som kriminalvårdsstyrelsen
är huvudman för, kallas regelbundet till seminarier kring ”34 §-frågor”,
där metodiken i samband med familjevårdsplaceringar penetreras ytterligare,
inte minst med hänsyn till kvalitetsaspekten. Ett sådant seminarium
äger rum i april 1983. - Styrelsen är angelägen att familjevårdsverksamheten
som är ett konstruktivt behandlingsalternativ till traditionell kriminalvård,
utvecklas under betryggande former.

Länsstyrelsens beslut hade följande lydelse.

I februari 1982 inkom skrivelse från socialförvaltningen i Hofors till
sociala funktionen varav framgick att det kommit till socialnämndens
kännedom att vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare placerats i några
familjehem i kommunen. Något samråd med socialnämnden i Hofors hade
inte skett från de placerande kommunerna/myndigheterna.

Eftersom en rad omständigheter framkommit som tydde på att verksamheten
i vissa fall kunde ifrågasättas, vände man sig till länsstyrelsen för
samråd beträffande tillsynen.

För att få ett bättre underlag för bedömning av förhållandena hemställde
länsstyrelsen om kompletterande uppgifter från socialnämnden angående
namn och ålder på de familjehemsplacerade samt vilka kommuner som
svarat för placeringarna. Socialförvaltningen upprättade därefter några
enkla blanketter och tillställde de aktuella hemmen dessa för att få svar på
frågorna. Det visade sig emellertid vara mycket svårt att få fram uppgifterna
och först efter påstötningar inkom ett svar. Tjänstemän från socialförvaltningen
nödgades därför åka runt till hemmen för att erhålla erforderliga
uppgifter.

I september 1982 inkom till länsstyrelsen uppgifter om de personer som
vistades eller som vistats hos berörda familjer. Besök har därefter skett i
november månad av länsstyrelsen tillsammans med en l:e socialsekreterare
från socialnämnden i Hofors.

Under hösten 1982 har en av de kvinnor, som tagit emot vuxna missbrukare
för familjevård, häktats och sedermera dömts till frihetsstraff för bl. a.

143

narkotikabrott och medhjälp till grovt narkotikabrott. Av domstolsförhandlingarna
framgick att hon vid tre tillfallen under 1970-talet dömts till
skyddstillsyn för stölder och narkotikabrott. Hon har vid tingsrätten framhållit
att det blev för mycket med alla familjevårdsplaceringar hon fick ta
emot, och att hon själv till slut inte orkat stå emot utan återföll i narkotikamissbruk
efter att ha varit fri från narkotika i ett flertal år.

Med hänsyn till vad som framkommit vid placeringarna i de här aktuella
hemmen vill länsstyrelsen anlägga vissa synpunkter på familjehemsvården.

I förarbetena till socialtjänstlagen betecknas vård i familjehem som en
viktig resurs inom socialtjänsten. En förutsättning för att familjehemmet
skall utgöra ett gott alternativ för både vuxna och barn är att det ges
erforderligt stöd åt hemmet och dem som placerats där, liksom i förekommande
fall vårdnadshavaren. Utöver de allmänna principer som bör gälla
vid placering i familjehem har socialstyrelsen i sina allmänna råd om
familjehem bl. a. framhållit, att man bör undvika att använda familjehemmet
för långvariga och kortvariga placeringar samtidigt och endast i undantagsfall
placera barn och vuxna i samma hem.

Övervägande antalet vuxna personer med missbruksproblem som vistades
i familjehemmen i Hofors hade placerats på initiativ av frivården. I
ett av familjehemmen där en vuxen missbrukare tillfälligt placerats fanns
redan tidigare ett par flickor födda 1972 och 1974. När det gäller kriminalvårdens
klienter framhåller föredragande statsrådet i prop. 1979/80:1 bl. a.
att villkor för placering i behandlingshem för narkotikamissbrukare eller i
enskilt hem är att planeringen av vistelsen alltid sker i samråd med den
sociala myndigheten och att kommunen godkänner placeringen.

Av bestämmelserna i 22 och 24 §§ SoL följer bl. a. att socialnämnden
skall svara för att den som genom nämndens försorg tagits emot i ett annat
hem än det egna får god vård samt att vård i familjehem skall bedömas
utifrån en utredning enligt 50 § SoL. Utredningen omfattar dels vårdbehovet
och dels det blivande familjehemmet. Ett beslut om placering betyder
således att nämnden funnit hemmet väl lämpat att ta emot ett visst angivet
barn eller en vuxen. Socialstyrelsen har i sina allmänna råd 1982:2 om
familjehem framhållit att begreppet god vård måste relateras dels till barnets/den
vuxnes särskilda behov och dels till det blivande familjehemmets
förutsättningar att tillgodose dessa behov. Det är också angeläget att
skälen till att man valt familjehemsvård motiveras och att målet med
familjehemsplaceringen definieras.

Av 30 § SoL framgår bl. a. att ”om nämndens prövning gäller ett hem i
en annan kommun skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen,
innan den fattar beslut”. I socialstyrelsens allmänna råd anges att
formerna för sådant samråd kan variera. I särskilt komplicerade fall förefaller
det lämpligt med ett skriftligt samråd. I enklare ärenden bör det
emellertid kunna räcka med ett muntligt samråd. Om den nämnd som
yttrat sig anser att ett hem inte är lämpligt för ett visst angivet barn, bör
den placerande nämnden givetvis fästa stor vikt vid denna bedömning. Det
samråd som föreskrivs i 30 § SoL gäller vid placering av barn, men
socialstyrelsen anser, att motsvarande samråd bör äga rum när vuxna
placeras i familjehem.

Eftersom Er kommun/myndighet varit en av de placerande, vill länsstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet enligt 68 § SoL med denna skrivelse
erinra om de riktlinjer ifråga om utredning, samråd m. m., som bör gälla

144

vid bedömning av och placering i familjehem. De skriverier och diskussioner
som förekommit i lokalpressen med hänsyn till den olyckliga utveckling
som skedde i ett av de aktuella familjehemmen kan medföra att denna
typ av vårdinsatser kommer i vanrykte. För att familjehemmen skall bli
den viktiga resurs inom socialtjänsten som förutsatts, är det således angeläget
att en så seriös bedömning som möjligt sker i vaije enskilt placeringsärende,
innefattande erforderligt samråd med socialtjänsten i den kommun
där hemmet är beläget.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 21 maj 1984.

Av kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter (KVVFS 1980:1) om ändring i
kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1974 (anvisningscirkuläret) såvitt
avser underrättelse från kriminalvårdsanstalt till lokal polismyndighet om
permission i vissa fall m. m. framgår bl. a. följande.

Beträffande intagen som medgetts vistelse utanför anstalt enligt 11 eller
34 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall styresmannen ombesöija
att övervakare och skyddskonsulenten i hemdistriktet och i det distrikt där
den intagne skall vistas erhåller underrättelse om vistelsen.

Kriminalvårdsstyrelsens anvisningar (FAK 1980:28) för vård i enskilt
hem innehåller huvudsakligen bestämmelser om kostnadsansvar och ersättningsnormer.
Under rubriken Arbetsrutiner anförs dock följande:
”Kontakt mellan den myndighet som placerar klienten och det fri vårdsdistrikt
inom vilket familjevårdshemmet är beläget skall ske före placeringen.
Detta är obligatoriskt när det gäller icke kontrakterade familjevårdshem.
Beträffande kontrakterade familje vårdshem gäller alternativt att kontakt
kan ske i samband med klientens placering, eftersom familjevårdshemmet
är känt sedan tidigare. Då placerande myndighet tar kontakt med
det frivårdsdistrikt där familjevårdshemmet är beläget angående en förestående
placering, bör i varje särskilt fall överenskommas om under placeringen
frivården i vistelsedistriktet skall såsom biträdesansvarig handlägga
ärendet eller om ansvaret skall åvila ordinarie frivårdsdistrikt.”

Jag gör följande bedömning.

Av utredningen framgår att olika myndigheter inom kriminalvården och
socialtjänsten placerat personer med missbruksproblem i A:s hem utan
erforderliga kontakter sinsemellan. I vissa fall har det varit fråga om
direkta avsteg från gällande bestämmelser, bl. a. har intagna i riksanstalt
placerats i hemmet enligt 34 § KvaL utan att skyddskonsulenten i det
distriktet underrättats därom. Kontrollen tycks ha varit bristfällig — hemmet
var godkänt av en myndighet och sedan verkar placeringarna ha
fortsatt utan något egentligt ställningstagande från övriga placerande myndigheter
i fråga om hemmets lämplighet. Den dåliga kontakten mellan
myndigheterna har lett till att man inte har kunnat pröva sådana grundläggande
frågor som hur många placeringar som borde ske i hemmet och
vilken sammansättning av klienter som var lämplig. Nu blev det så att det i
hemmet placerades både minderåriga och vuxna och det rörde sig om både

145

långvariga och kortvariga placeringar. I den mån som myndigheterna sedan
utövat någon tillsyn över verksamheten har de uppenbarligen mest
intresserat sig för personer tillhörande det egna vårdområdet. Någon
grundligare bedömning av det lämpliga i att för vårduppgifter av förevarande
slag anlita en kvinna som själv till för några år sedan haft svåra egna
missbruksproblem tycks inte ha gjorts, i vart fall inte hos de lokala och
regionala kriminalvårdsmyndigheterna. Dessa har visserligen i någon mån
ställts inför fullbordat faktum såvitt gäller vissa kriminalvårdsplaceringar.
De har dock inte tagit några särskilda initiativ förrän polisen slagit larm och
till och med då har de förhållit sig alltför passiva.

Man kan förvåna sig över att samhällets vårdmyndigheter inte visar
större intresse för vilken vård man förmedlar till dem som omhändertagits
tvångsvis på grund av kriminalitet eller eget missbruk. Det kan också anses
märkligt att dessa myndigheter till synes utan större eftertanke och framför
allt utan att ge nämnvärt bistånd överlämnar till en enskild person att
rehabilitera missbrukare, något som myndigheterna själva har svårt att
klara av. Särskilt anmärkningsvärt är det när personen i fråga själv för inte
länge sedan haft missbruksproblem.

Om man nu anser det lämpligt att anlita en tidigare missbrukare i vården
av personer med missbruksproblem måste man så långt det är möjligt
förvissa sig om att denne verkligen lämnat missbruket bakom sig och har
en fast grund i tillvaron. Detta torde dock inte vara tillräckligt, utan den
tidigare missbrukaren måste få råd och annat stöd i sitt vårdarbete genom
täta kontakter med den ansvariga myndigheten som skall utöva aktiv
tillsyn.

Det är svårt att lägga skulden för det olyckliga som hänt på någon
särskild myndighet eller tjänsteman. Reglerna på området får i vissa delar
sägas otydliga och otillräckliga och ansvarsfördelningen är oklar. Det som
inträffat visar hur viktigt det är att berörda myndigheter åstadkommer
erforderlig samordning och kontroll vid placeringar i enskilt hem. Som
framgår av kriminalvårdsstyrelsens yttrande pågår omarbetning av styrelsens
anvisningar för vård i enskilt hem. Jag finnér därför inte påkallat att
för egen del företa något ytterligare utan avslutar ärendet med gjorda
uttalanden.

Vissa övriga ärenden

Motivering av beslut
(Dnr 210-1982)

B., som var intagen på en kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och klagade
bl. a. över att den intagne i vissa permissionsärenden, där kriminalvårdsstyrelsen
meddelat avslagsbeslut, inte fått del av de fullständiga skälen för
beslutet.

10 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

146

Yttrande inhämtades från bl. a. kriminalvårdsstyrelsen.

I beslut den 30 september 1983 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Enligt 17 § förvaltningslagen (1971:290) skall beslut, varigenom myndighet
avgör ärende, innehålla de skäl som bestämt utgången. Från denna
huvudregel görs i paragrafen vissa undantag. Bl. a. föreskrivs att skälen får
utelämnas helt eller delvis, om ärendet är så brådskande att det ej finns tid
att utforma skälen. Slutligen sägs att, om skälen har utelämnats, myndigheten
på begäran av part om möjligt bör upplysa honom om dem i efterhand.

Av flera orsaker är det väsentligt att skälen för ett beslut klargörs för en
enskild part. Han får då möjlighet att bättre förstå beslutet och ett onödigt
överklagande kan undvikas. Om part vill överklaga beslutet, får han genom
motiveringen besked om hur han bör lägga upp sin talan i besvärsmålet.

Det kan naturligtvis diskuteras hur utförlig en beslutsmotivering behöver
vara. Såsom kriminalvårdsstyrelsen har anfört är det förenat med
särskilda svårigheter att ge en upplysande motivering i de fall då beslutet
grundar sig på en sammanfattande bedömning av ett flertal olika omständigheter.
Det bör dock i allmänhet vara fullt möjligt att åtminstone i stort
ange vilka dessa omständigheter är i de fall då detta inte framgår ändå.

Inlagens rätt att få del av analysresultat vid urinprovskontroll
(Dnr 1706-1983)

T. som var intagen i en kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och klagade
bl. a. över att han inte fått del av analysresultaten av två urinprov som han
lämnat under maj månad 1983.

Yttrande inhämtades från styresmannen vid anstalten. Vidare granskades
kopior av daganteckningar i T:s behandlingsjournal.

I beslut den 31 oktober 1983 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Av bestämmelserna i 14 och 15 §§ förvaltningslagen vilka är tillämpliga i
ärenden angående urinprovskontroll vid kriminalvårdsanstalt, följer att
part i princip alltid har rätt att få del av den utredning som tillförts ett
ärende innan detta avgöres. Någon särskild form för denna kommunikation
är inte föreskriven i förvaltningslagen. När det gäller skriftligt utredningsmaterial
torde som regel vara lämpligast att parten får del av de
handlingar det gäller. Även muntlig kommunikation kan dock godtagas.
Av kopior av T:s behandlingsjournal framgår också att han muntligen
underrättats om de positiva resultaten av de urinprov han lämnat i samband
med att förhör hölls med honom den 11 maj och den I juni 1983. Han
har vidare därefter skriftligen fått del av ifrågavarande analysresultat.
Någon grund för mig att rikta kritik mot anstalten på denna punkt föreligger
således ej.

147

Bevakning vid besök hos intagen i häkte
(Dnr 1869-1983)

H. skrev till JO och uppgav sammanfattningsvis följande. Han var
häktad och förvarades på häktesavdelningen vid kriminalvårdsanstalten
Malmö. Enligt ett beslut av åklagare skulle H. få ta emot besök av sin
fästmö under förutsättning att besöket var bevakat. Bevakningen skulle
ombesörjas av en viss utredningsman hos polisen. Denne hade emellertid
inte tillfälle att ställa upp och besöket av fastmön kom därför inte till stånd.
H. hade tidigare varit intagen i ett annat häkte och där sköttes bevakningen
av häktets egen personal. Detta gick tydligen inte för sig i Malmö och H.
ställde sig undrande till de skilda rutinerna.

Sedan upplysningar inhämtats från åklagaren i målet, infordrades yttranden
från styresmannen vid anstalten och kriminalvårdsstyrelsen.

Styresmannen uppgav i sitt yttrande bl. a. följande. Då bevakning vid
besök hos häktad krävdes av skäl som sammanhängde med rättsproceduren
brukade man på Malmöanstalten alltid begära att sådan bevakning
utfördes av en utredningsman från polisen, som kände till målet i alla dess
detaljer. Det var svårt för att inte säga omöjligt för häktets personal att
kunna kontrollera att den häktade och hans besökare inte utbytte sådan
information att hela utredningen saboterades. Polis och åklagare brukade
ha förståelse för detta och brukade i eget intresse gärna hjälpa till.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att huvudregeln bör vara att bevakningen
vid besök i häkte ombesöijs av häktets egen personal. Om åklagaren har
synpunkter på formerna för bevakningen, bör dessa givetvis beaktas av
styresmannen, exempelvis på så sätt att polispersonal tillåts att ombesörja
bevakningen (se prop. 1975/76:90 s. 66). Såvitt framgår av handlingarna i
ärendet har åklagaren inte ställt några särskilda krav på formerna för
bevakningen av besöken hos H.

Anser styresmannen för sin del att det av någon anledning är olämpligt
att häktespersonalen ombesörjer bevakningen, bör han underrätta åklagaren
härom och låta denne ta ställning till hur bevakningen skall utföras.
Styresmannen bör emellertid inte - på grunder som åklagaren har att
bedöma — själv besluta att inte ställa häktespersonal till förfogande för
bevakning.

JO Wigelius uttalade följande beslut den 23 mars 1984.

I 11 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. stadgas
bl. a. att häktad får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan
ske. Han får ej mottaga besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt.
Ej heller får den som är häktad på grund av misstanke om brott
mottaga besök som kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras (s. k. kollusionsfara). Om det är påkallat av
säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis undanröjes eller utredning om

148

brott eljest försvåras skall, enligt andra stycket samma paragraf, en eller
flera personer vara närvarande vid besök.

I 16 § samma lag stadgas vidare att det är undersökningsledaren eller
åklagaren som har att avgöra i vad mån hinder för medgivande enligt bl. a.
11 § möter på den grund att åtgärden kan medföra fara för att bevis
undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras. Det ankommer således
ej på styresmannen för häktet att göra bedömningar och fatta beslut i
hithörande frågor.

I H:s fall har såvitt framgår av utredningen åklagaren inte ställt upp
några särskilda krav på att fastmöns besök hos H. skulle vara bevakat av
viss person med särskilda insikter i brottsutredningen. Från anstaltens sida
borde man därför ha ställt sin egen personal till förfogande för bevakningen.
De överväganden som kriminalvårdsstyrelsen redovisat i sitt remissyttrande
bör vara vägledande då liknande frågor aktualiseras i framtiden.
Jag utgår från att så blir fallet även vid Malmöanstalten.

Transport för inställelse vid domstol av intagen som kallats till förhandling
i dispositivt tvistemål
(Dnr 727-1983)

S., som var intagen i kriminalvårdsanstalt, uppgav i klagomål till JO
bl. a. följande. Han fick från Uppsala tingsrätt en kallelse till ett sammanträde
i ett förenklat tvistemål angående skadestånd. Han skulle i egenskap
av svarande i målet inställa sig personligen eller genom ombud vid äventyr
att tredskodom annars kunde komma att meddelas. S. fick först kort tid
före rättegången reda på att han genom anstaltens försorg skulle transporteras
till tingsrätten. För personalen vid anstalten visade han då upp ett
brev från sin advokat. Enligt brevet hade advokaten underrättat tingsrätten
om att S. inte avsåg att inställa sig till sammanträdet och att S.
accepterade att tredskodom skulle komma att meddelas. Personalen tog
dock inte någon notis om brevet från advokaten utan upplyste S. om att
han enligt de order som utgått skulle transporteras till tingsrätten. S. bad
då att få tala med sin assistent om saken men vägrades detta. Transportbilen
kördes sedan fram och S. fördes mot sin vilja i väg från anstalten. Först
sedan S. via ett häkte anlänt till Uppsala fick han genom kontakt med
skyddskonsulenten där hjälp med att klara upp situationen. Han kördes
därefter tillbaka till anstalten utan att ha bevistat rättegången.

Utredningen verkställdes. Bl. a. inhämtades yttrande från anstalten.

En tillsynsman vid anstalten uppgav bl. a. följande. Transporten av S.
utfördes rutinmässigt som alla andra transporter till rättegång. S. var
ovillig att åka men inblandad personal fick aldrig någon uppfattning om
varför han inte ville åka. Därför ställdes han inför valet att antingen följa

149

med frivilligt eller bli hämtad av polisen. S. följde med frivilligt och
personalen använde inte något våld.

I yttrande avgivet av t.f. anstaltsdirektören N. anfördes bl. a. följande.
Transport av S. till rättegången utfördes med tingsrättens kallelse som
grund. Av för N. okänd anledning var det ingen som uppmärksammade att
det rörde sig om en alternativ kallelse (personligen eller genom ombud).
Att sedan S. in i det sista inte uppmärksammat någon om att han haft
kontakt med advokaten förenklade inte saken. Det var dock klart att man
kunde ägnat större uppmärksamhet åt vad S. sade, men å andra sidan var
det inte lätt att handla rationellt med tanke på en väntande transportbil.

I beslut den 24 november 1983 anförde JO Wigelius följande.

Enligt 43 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall intagen inställas
vid domstol om domstolen begär det. I anslutning till sådan inställelse får
intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av säkerhetsskäl.
Av utredningen i detta ärende framgår emellertid att tingsrätten inte gjort
någon framställning om att S. skulle inställas vid domstolen. En sådan
begäran torde för övrigt endast lagligen kunna göras i ett brottmål eller i ett
indispositivt tvistemål på grund av rättegångsbalkens regler om hämtning
och påföljd för ute varö. I detta fall var det emellertid fråga om ett förenklat
tvistemål och S. hade förelagts att inställa sig personligen eller genom
ombud vid äventyr av tredskodom. Det innebar att S. själv kunde bestämma
om han önskade utebli från förhandlingen.

Anstalten kom som det nu blev att med tingsrättens kallelse som enda
grund föranstalta om transport av S. till Uppsala. Jag har svårt att förstå
hur detta kunnat inträffa och utredningen har heller inte skapat full klarhet
härutinnan. Uppenbart är emellertid att frågan om S:s inställelse inte
handlagts med tillbörlig noggrannhet. S. själv synes först på ett sent
stadium och endast kort tid innan transporten skulle avgå ha protesterat
mot denna och visat upp brevet från advokaten. Detta kan naturligtvis ha
berott på att S. inte själv haft klart för sig att en transport skulle komma till
stånd. Det synes här ha brustit i kommunikationen mellan S. och anstaltens
personal på ett betänkligt sätt. Enligt min mening hade det i den
uppkomna situationen varit både välbetänkt och önskvärt om man från
anstaltens sida tagit kontakt med tingsrätten per telefon för att kontrollera
hur det förhöll sig med S:s inställelse till den aktuella förhandlingen.
Anstaltens remissvar ger också vid handen att man numera insett detta.
Jag hyser således förståelse för att S. blev upprörd över hur saken hanterades
och finner hans klagomål i denna del befogade.

150

II. Försvaret m. m.

Kritik mot rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren för handläggningen
av ett ärende om personalkontroll

(Dnr 684-1983)

JO Holstad meddelade den 20 februari 1984 följande beslut.

ANMÄLAN m. m.

Svenska Industritjänstemannaförbundets anmälan gäller en medlem av
förbundet, civilingenjören E. Denne är anställd hos en privat arbetsgivare,
Telefonaktiebolaget LM Ericsson, som tillverkar produkter åt försvarsmakten.
Mellan bolaget och försvarets materielverk har träffats en överenskommelse
om säkerhetsskydd. I enlighet med denna har viss personalkontroll
utförts beträffande E. Industritjänstemannaförbundet ifrågasätter
bl. a. om inte berörda myndigheter i det sammanhanget har åsidosatt vissa
föreskrifter i personalkontrollkungörelsen (1969:446). Detta gäller 12 §
(om överläggning i vissa fall med företrädare för arbetsmarknadens organisationer
i samband med behandling av fråga om utlämnande av uppgift från
polisregistret vid säkerhetsavdelningen inom rikspolisstyrelsen), 13 § (om
kommunikation i vissa fall med den anställde innan uppgift lämnas ut) samt
19 § (om skyldighet i vissa fall för personalkontrollerande myndighet att
underrätta den anställde om begärd kontroll). Anmälningsskriftens fullständiga
innehåll framgår av bilaga till detta beslut. (Bilagan har utelämnats
här.)

Efter remiss har yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande.

Uppgifter ur polisregister, som utlämnas vid personalkontroll, är sekretessbelagda
och kan inte utan vidare åberopas vid t. ex. förhandlingar med
fackliga företrädare i samband med anställningsfrågor och liknande. För
att möjliggöra viss facklig insyn i denna typ av ärenden tillkom 12 § i
personalkontrollkungörelsen, enligt vilken paragraf överläggningar skall
äga rum mellan rikspolisstyrelsen och särskilt utsedda fackliga företrädare
när det kan antas att utlämnade uppgifter kan medföra att någon skiljs från
sin tjänst eller att annan ingripande åtgärd vidtas.

Tillämpningen av 12 § är besvärlig på grund av svårigheten för rikspolisstyrelsen
att med registeruppgifterna som enda beslutsunderlag bedöma
hur ärendet fortsättningsvis kan komma att handläggas. Detta har i praktiken
inneburit en ytterst restriktiv tillämpning. I förslag till ändringar i
personalkontrollkungörelsen, som f. n. är föremål för behandling i justitie -

151

departementet, har styrelsen för övrigt föreslagit att överläggningar jämlikt
12 § i stället skall initieras av anställande myndighet sedan denna fått del
av registeruppgifterna.

I SUA-sammanhang (upphandling eller arbete för statens behov som
med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas) anses endast i undantagsfall
12 § vara tillämplig av följande skäl.

En person anställs normalt i ett företag på sedvanliga anställningsvillkor.
Om företaget därefter blir aktuellt för SUA-arbete, överförs personal till
detta projekt allteftersom de blivit godkända jämlikt punkt 6 SUA, vari
ingår personalkontroll i skyddsklass 2. Därest någon inte erhåller godkännande
för att delta i projektet är vederbörande ändå fortfarande anställd i
företaget och någon sådan ingripande åtgärd, som omnämns i kungörelsen,
har inte vidtagits, eftersom det i anställningsavtalet knappast torde ha
ingått någon klausul som garanterat deltagande i denna typ av projekt.

I föreliggande fall var det vid personalkontrolltillfället i april 1980 inte
känt för styrelsen att E redan arbetade med hemliga försvarsprojekt. Ej
heller hade styrelsen anledning anta att utlämnade uppgifter skulle medföra
ingripande åtgärder i hans anställningsförhållanden. Av dessa skäl aktualiserades
inte 12 § vid tillfallet.

Tillfälle för den personalkontrollerade att få yttra sig jämlikt 13 § personalkontrollkungörelsen
gäller i skyddsklass 2 endast i de fall då särskilda
omständigheter ger anledning härtill. Några sådana omständigheter har
inte förelegat i detta fall.

Överbefälhavaren har i sitt yttrande anfört följande.

Enligt 3 § personalkontrollkungörelsen får överbefälhavaren företaga
personalkontroll. Därutöver har regeringen med skrivelser 1971-03-26 dnr
968/70, H 65/70 (delvis) och H 12/71 (delvis) reglerat skyddsklassindelning
enligt personalkontrollkungörelsen m. m. I skrivelsen med dnr 968/70
framgår av sista stycket: ”Härigenom upphävs Kungl Maj:ts beslut enligt
skrivelse den 30 juni 1961 till överbefälhavaren rörande personalkontroll
inom försvaret, dock inte såvitt avser 9 § i bestämmelserna”. Denna 9 § i
skrivelsen 1961-06-30 reglerar personalkontroll beträffande personer ej
tillhörande försvaret. Grundat bl. a. på dessa bestämmelser har rikspolisstyrelsen
och överbefälhavaren utfärdat föreskrifter och anvisningar beträffande
säkerhetsskydd kring upphandling eller arbete för statens behov,
som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas (SUA 1970). Av SUA
p. 6 framgår: ”Innan sekretesskyddad information lämnas person, som är
anställd hos eller anlitas av leverantör, skall i den utsträckning så är möjligt
referenser införskaffas. Yttrande beträffande personen skall dessutom alltid
inhämtas från ÖB. - Föreskrifterna i föregående stycke skall gälla även
beträffande annan person hos leverantören, om myndighet funnit det
omöjligt att genom sektionering eller andra åtgärder skapa förutsättningar
för att denne inte får del av sekretesskyddad information. — Ansökan om
yttrande skall för kontinuerligt anställd förnyas senast vart femte år så
länge leverantören anlitas av myndigheten för SUA-arbete. Jfr p. 12b.”

I 12b regleras vilka blanketter som skall utnyttjas och hur de skall
insändas.

Förslag till ny SUA har överlämnats till regeringen. Därav framgår
bestämmelser för personalkontroll tydligare än idag. Överbefälhavaren har
utfärdat bestämmelser för personalkontroll - Best PK (1974-10-11 Fst/Säk

152

9013-1 TKG 740265 med ändringar och tillägg 1979-01-09 Fst/Säk 9013-1
TFG 790001) som utgör tillämpningsbestämmelser till personalkontrollkungörelsen,
regeringens meddelande beslut och rikspolisstyrelsens jämlikt
24 § personalkontrollkungörelsen meddelande föreskrifter om förfarandet
vid inhämtande av uppgifter.

Personalkontrollkungörelsen 19 § motsvaras i Best PK av mom. 36 med
följande lydelse: ”Chef (myndighet), som enligt dessa bestämmelser har
att begära personalkontroll, skall underrätta den som framställningen
avser om att kontroll begärts, dock att sådan underrättelse icke behöver
lämnas i ärende som gäller uttagning av personal för tjänstgöring under
beredskap och krig”.

På blankett som används vid personalkontroll i SUA-sammanhang finns
särskilt utrymme för att markera att underrättelse enligt 19 § i personalkontrollkungörelsen
lämnats den enskilde.

Enligt överbefälhavarens uppfattning måste det åligga den myndighet
inom försvarsmakten, som lämnar underlag för överbefälhavarens begäran
om personalkontroll, att också underrätta den enskilde om att personalkontroll
kommer att begäras. Det är myndigheten som har att vidtaga
övriga åtgärder t. ex. vid anställning eller vid utnyttjande av ett företag för
hemligt arbete för försvarets räkning. För att i SUA-sammanhang säkerställa
att personalkontrollkungörelsen 19 § (och Best PK mom. 36) följs
skall således bestämmelser för personalkontroll liksom övriga säkerhetsskyddsåtgärder
framgå av avtal (motsv) mellan vederbörande militär myndighet
och företag.

Som framgår av SUA p. 6 (ovan) liksom bestämmelser för personkontroll
inom försvarsmakten förekommer förnyad kontroll (omkontroll) dels
efter viss tid dels inför förändrad tjänstgöring, viss vidareutbildning, tillträde
till vissa anläggningar m. m. Dessa omkontroller görs enligt särskilda
rutiner och är av stor omfattning. Det är överbefälhavarens uppfattning att
den som en gång anställts i en skyddsklassad befattning eller t. ex. inom en
industri kontinuerligt arbetar med sekretessbelagda uppgifter har fullt klart
för sig att han/hon blivit personalkontrollerad innan anställning respektive
arbete påbörjats. Mot bakgrund av de bestämmelser som utfärdats och den
säkerhetsupplysning som skall delges personal som handhar sekretessbelagda
uppgifter torde den enskilde också vara väl medveten om att förnyad
personalkontroll kan komma att företas. Dessa förhållanden, samt att det
skulle innebära ett avsevärt merarbete att införa rutiner för att säkerställa
att den enskilde underrättas just när omkontrollen sker, medför att det är
överbefälhavarens uppfattning att 19 § personalkontrollkungörelsen skall
tillämpas så att den enskilde skall underrättas första gången personalkontroll
begärs men att detta inte är nödvändigt vid omkontroller.

I det aktuella fallet har E. varit föremål för personalkontroll vid tre
tillfallen. 1974 och 1975 inför anställningar vid L M Ericsson och 1980
omkontroll. Av skrivelse från försvarets materielverk (FMV) (1980-03-27
BJ A 850:3/80 bilaga 4 sid. 14 p. 7) till bl. a. L M Eriksson angående
datarutin för personalkontroll (DPK) framgår: ”Rutan för delgivning enligt
personalkontrollkungörelsen § 19 fylls i med kryss (x), då vederbörande
person har delgetts att personalkontroll har begärts. Företag är skyldigt att
delge att personalkontroll har skett.” 1980 underrättades E. enligt egen
uppgift ej om förnyad personalkontroll. Enligt överbefälhavarens uppfattning
var detta ej nödvändigt då det rörde sig om omkontroll. Hur E.
underrättats 1974 och 1975 går ej att klarlägga då, enligt gällande gallringsbestämmelser
för personalkontrollhandlingar (KrA dnr 231-1972-S 46 TKG
720068 1 §), blanketterna (personaldata) för dessa år är utgallrade.

153

Industritjänstemannaförbundet har kommenterat dessa yttranden. Förbundet
har också begärt att utredningen skall utvidgas till att omfatta den
handläggning som förekommit inom försvarets materielverk.

Därefter har rikspolisstyrelsen lämnat in en skrift med ytterligare synpunkter.

Jag har också under hand inhämtat muntliga upplysningar från rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning och försvarets materielverk.

BEDÖMNING

Klagomålen rör tillämpningen av 12, 13 och 19 §§ personalkontrollkungörelsen
(1969:446). Kungörelsen har sedan utredningen av detta ärende
inletts ändrats genom en förordning (1983:764), som trädde i kraft den 1
oktober 1983. Av de bestämmelser som gällde före ändringen avsåg de i 12
och 13 §§ förfarandet hos rikspolisstyrelsen under det att 19 § riktade sig
mot den kontrollerande myndigheten, dvs. i detta fall överbefälhavaren.

De företagna ändringarna av personalkontrollkungörelsen innebär bl. a.
att 12 § upphävts samt att 13 och 19 §§ fått en ändrad lydelse. I 12 §
föreskrevs att rikspolischefen eller chefen för säkerhetsavdelningen i vissa
fall skulle ta upp överläggningar med arbetsmarknadens organisationer.
När det stadgandet upphävdes infördes en liknande överläggningsskyldighet
genom en ny 21 a §. Stadgandet skiljer sig från det tidigare genom
att det är den kontrollerande myndigheten som skall ta upp överläggningar
och genom att överläggningarna skall tas upp i ett senare skede.

Jag vill här först behandla klagomålet såvitt gäller den handläggning som
förekommit inom försvarets materielverk. Därefter går jag in på tillämpningen
av 12, 13 och 19 §§ var för sig. Till sist framför jag några avslutande
synpunkter.

Jag har under utredningen underrättat justitieombudsmannen Anders
Wigelius, som är den av ombudsmännen som har tillsynen över polisväsendet,
om mina utredningsåtgärder i de delar som rör rikspolisstyrelsen.

Försvarets materielverks handläggning

Jag har i huvudsak begränsat granskningen av verkets handläggning av
E:s ärende till frågan om det var fel av verket att vidta någon åtgärd med
anledning av de uppgifter man fick genom personalkontrollen. Beträffande
granskningens resultat vill jag här endast nämna att jag inte funnit anledning
till kritik mot verket på den berörda punkten.

12 §

Paragrafen hade före den 1 oktober 1983 följande lydelse.

Kan utlämnande av uppgift som avses i 8 eller 9 § antagas medföra
att den som kontrollen avser skiljes från tjänst eller att annan ingripande
åtgärd vidtages beträffande hans anställningsförhållande, skall

154

rikspolischefen eller chefen för säkerhetsavdelningen överlägga i frågan
med av Kungl. Maj:t förordnade företrädare för arbetsmarknadens
organisationer. Till sådan överläggning skall kallas företrädare
för den eller de organisationer som är direkt berörda av frågan.

Klagomålen avser det förhållandet att 12 § inte skulle ha tillämpats i E:s
fall. Klaganden har emellertid också ifrågasatt tillämpningen i allmänhet av
paragrafen.

Rikspolisstyrelsen har uppgett bl. a. att syftet med 12 § varit oklart och
att man haft svårigheter med tillämpningen av stadgandet samt att dessa
förhållanden lett till en ytterst restriktiv tillämpning. Överläggningar har
sålunda hållits bara en gång. Svårigheterna skulle ha bestått i att man inte
alltid av framställningen om kontroll kunnat sluta sig till om den kontrollerade
hade en anställning som kunde komma att beröras. Och bortsett
därifrån har det enligt rikspolisstyrelsen inte varit möjligt att mot bakgrund
av den begränsade information man haft förutse om några sådana åtgärder
som avses i 12 § kunde bli aktuella mot den kontrollerade. Inhämtande av
kompletterande upplysningar skulle också lätt kunna ha uppfattats som att
rikspolisstyrelsen hade en uppfattning om vad som borde ske med den
kontrollerade. Och rikspolisstyrelsen har varit och är på grund av ett
särskilt stadgande, 14 §, förhindrad att yttra sig om bl. a. detta.

Företrädarna för arbetsmarknadens organisationer skulle också ha ställt
sig frågande till vilken uppgift de skulle kunna fullgöra i sammanhanget.

För egen del vill jag inte bestrida att bestämmelsen i 12 § i dess tidigare
lydelse kan ha varit ägnad att vålla vissa problem i tillämpningen. Efter en
framställning från rikspolisstyrelsen i april 1981 är den ju numera också
ändrad så att styrelsen inte längre har att hålla överläggningar av det
berörda slaget. Men jag anser inte att de omständigheter styrelsen pekat på
motiverat en restriktiv tillämpning. Beträffande syftet med bestämmelsen
nöjer jag mig med att konstatera att detta inte nödvändigtvis varit att
arbetsmarknadens organisationer skall kunna påverka det enskilda personalkontrollärendet.
Det är fullt tänkbart att man endast avsett att tillskapa
en ordning för insyn på ett område som i hög grad omgärdas av sekretess.
Oklarheter beträffande eventuella andra syften med bestämmelsen har
därför inte utgjort något godtagbart skäl för en restriktiv tillämpning. Det
nyss angivna syftet talar i stället för en generös tillämpning av stadgandet.
De brister som kan ha förelegat beträffande rikspolisstyrelsens underlag
för bedömningen utgör inte heller något sådant skäl. Styrelsen kunde ju ha
sett till att man genomgående fått ett bättre bedömningsunderlag. Det kan
tilläggas att det enligt bestämmelsen inte krävdes att rikspolisstyrelsen på
ett mer definitivt sätt tog ställning till vad som kunde komma att ske med
den kontrollerade. Det förutsattes endast att uppgifterna kunde antas få
vissa angivna konsekvenser. Beträffande de resonemang som rikspolisstyrelsen
i sitt yttrande hit fört angående upphandlingsfallen vill jag bara peka
på att de inte har bärkraft när det gäller omkontroll.

155

När det gäller E:s fall har det framkommit att han till följd av att vissa
uppgifter lämnades ut kopplades bort från arbetsuppgifter som rörde hemliga
projekt. Även om hans anställningsvillkor i övrigt därefter inte skulle
ha undergått någon genomgripande förändring måste enligt min mening de
vidtagna åtgärderna anses ingripande. Och enligt min uppfattning hade
man inom rikspolisstyrelsen — om man informerat sig bättre om hans
förhållanden — haft anledning att anta att en sådan åtgärd skulle vidtas till
följd av utlämnandet. Mot denna bakgrund menar jag att man bort kalla till
överläggningar enligt 12 §.

Mot bakgrund av mina här redovisade bedömningar har jag informerat
mig närmare om tillämpningen i praktiken av bestämmelsen. På grund av
vad jag därigenom och i övrigt fått veta har jag emellertid kommit fram till
att förutsättningarna saknas för vidare åtgärder från min sida mot de
ansvariga inom rikspolisstyrelsen.

13 §

I 13 § fanns och finns regler om kommunikation med den kontrollerade
innan uppgifter lämnas ut. För personal med tjänst i skyddsklass 2, som
det var fråga om i detta fall, gällde före ändringen av stadgandet som
huvudregel att kommunikation inte behövde ske. Endast om särskilda
omständigheter gav anledning till det skulle ordningen med kommunikation
tillämpas. Utredningen ger inte vid handen att det skulle ha varit fel att
i E:s fall tillämpa huvudregeln. Jag har alltså på denna punkt inget underlag
för att rikta någon kritik mot rikspolisstyrelsen.

19 §

I 19 § föreskrevs före den senaste ändringen följande. Har myndighet
begärt uppgifter hos rikspolisstyrelsen för personalkontroll, skall myndigheten
underrätta den som framställningen avser om att kontroll begärts,
såvida inte regeringen medgivit undantag.

Jag har inhämtat att regeringen inte gjort något undantag från tillämpningen
av 19 § som är av betydelse för bedömningen av detta fall. Stadgandet
var alltså tillämpligt.

Utredningen visar att det inte lämnats någon underrättelse till E. i
samband med det kontrolltillfälle som avses med klagomålen. Enligt överbefälhavaren
var det inte nödvändigt att lämna någon underrättelse, eftersom
det var fråga om en omkontroll, dvs. en förnyad kontroll av en redan
en eller flera gånger kontrollerad person. Överbefälhavarens inställning
grundas på att sådana personer skulle vara väl medvetna om att förnyad
kontroll kan komma att göras och att det skulle innebära ett avsevärt
merarbete att lämna underrättelse även vid omkontroll.

Jag delar inte överbefälhavarens uppfattning i denna fråga. Det beror
främst på att stadgandets ordalydelse enligt min mening inte ger något
utrymme för en sådan tolkning som överbefälhavaren vill ge det. Min
uppfattning är alltså att det var fel att inte underrätta E. om att kontroll
begärts.

156

Överbefälhavaren framhåller också att det måste åligga den myndighet
inom försvarsmakten som lämnar underlag för överbefälhavarens begäran
om kontroll att underrätta den enskilde. Jag har i och för sig ingen invändning
mot detta men jag vill tillägga att överbefälhavaren ändå måste betraktas
som kontrollerande myndighet i personalkontrollkungörelsens mening.
Det yttersta ansvaret för att skyldigheterna fullgörs måste därför ligga på
honom.

Jag har inte funnit tillräcklig anledning att nu närmare utreda ansvaret
för den oriktiga tillämpningen av 19 § i E:s fall. Detta skall ses mot
bakgrund av att personalkontrollen i det fallet företogs redan år 1980.

Avslutningsvis vill jag i denna del bara tillägga att jag förutsätter att
berörda myndigheter vid tillämpningen av 19 § i dess nya lydelse lämnar
underrättelse i samtliga fall av personalkontroll utom de som uttryckligen
undantas i paragrafen.

Avslutande synpunkter

Det ligger i sakens natur att en sådan verksamhet som personalkontroll
måste omges med sekretess i stor utsträckning. Möjligheterna till insyn i
och kontroll av myndigheternas förehavaranden på detta område är också
enligt personalkontrollkungörelsen starkt begränsade. Det finns, om man
bortser från förtroendemannainslaget i rikspolisstyrelsen, endast två möjligheter
till insyn, nämligen genom överläggningar med företrädare för
arbetsmarknadens organisationer och genom underrättelser till de kontrollerade.
Det är därför mycket viktigt att berörda myndigheter noggrant
iakttar kungörelsens föreskrifter. I den mån tvivelsmål uppkommer vid
tolkningen bör den för den enskildes rättsäkerhet gynnsammaste lösningen
väljas. Som förfarandet är uppbyggt är det endast genom att underrättelseoch
överläggningsskyldigheten iakttas som berörda arbetstagare och deras
organisationer kan förväntas få tilltro till förfarandet.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.

Värnpliktigas rätt att hålla sammankomst på förbandet. Dagbefäls
åtgärder mot vissa skrifter

(Dnr 2898-1981)

ANMÄLAN M.M.

I en skrivelse till JO anförde Jon Frisk följande. Måndagen den 26
oktober 1981 upplöste regementsdagbefälet på I 19 i Boden, enligt uppgift
på regementschefens order, ett ”soldatfackligt” möte. Detta möte hölls i
12:e kompaniets dagrum efter tjänstetidens slut kl. 18. Befälet försökte
beordra de värnpliktiga att gå ifrån dagrummet men erkände snart att de
hade rätt att vara där. Då använde befälet i stället argumentet att man hade
förbjudna papper framme. De förbjudna papperen var medlemskort till

157

värnpliktsförbundet. En värnpliktig hotades med att han skulle ”åka dit
ordentligt” om dessa papper kom dit igen.

Efter remiss avgav chefen för I 19, överste Jan Wickbom, yttrande i
ärendet. Vid yttrandet var fogad bl. a. en redogörelse av det vid tillfallet
tjänstgörande dagbefälet, kapten Göran Ahlman.

Wickbom hänvisade i sitt yttrande inledningsvis till förordningen om
fortsatta försök med mötesverksamhet m.m. vid militära förband (FFS
1978:51) punkterna B-E, till regementsinstruktionen för I 19/P 5 mom.
7.2.12-14 och till instruktion för soldater vid I 19/P 5 1981—82 mom. 2.11.
Förordningen har i berörda delar följande lydelse.

A. Mötesverksamhet för ungdomsorganisationer

B. Andra möten

Värnpliktiga får efter tillstånd av förbandschefen disponera lokal för att
anordna sammankomst för personal som är verksam inom förbandet.
Framställning om sådant tillstånd, med uppgift om syfte, tid, plats och
beräknat antal deltagare, skall göras i god tid och senast dagen före
sammankomsten. Tillstånd förenas med de villkor och föreskrifter som
behövs av hänsyn till ordning och säkerhet.

C. Affischering

Inom varje förband skall på lämplig plats finnas anslagstavla till de
värnpliktigas förfogande. Förbandschef meddelar erforderliga ordningsföreskrifter
rörande affischering.

D. Skrifter

Inom kasernområde får tidningar, flygblad, stenciler och andra skrifter
som inte gäller tjänsten läggas ut endast på särskilda platser. Sådana
platser anvisas av förbandschef.

För att annan än tryckt skrift skall få läggas ut skall tydligt framgå vilken
person inom förbandet som ger ut eller på annat sätt svarar för skriften.

E. Samråd

Beslut av förbandschef enligt ovanstående bestämmelser fattas efter
samråd i förbandsnämnd.

F. Övrigt

I de åberopade avsnitten av regements- och soldatinstruktionerna finns
bestämmelser om bl. a. mötesverksamhet, affischering och om utläggning
och försäljning av tidningar och tidskrifter.

Wickbom anförde vidare.

Regch syn på FFS avsnitt B och Regi mom. 7.2.12

Avsnittet reglerar hur vpl skall förfara då de vill ”anordna sammankomst”.
Detta begrepp är svårdefinierbart. Tre soldater som i matsalen

158

kommer överens om att de vid viss tid på kvällen skall träffas på marketenteriet
för att gemensamt planlägga någon verksamhet nästkommande lördag-söndag
anordnar egentligen en ”sammankomst” på marketenteriet.

Regch principiella inställning är att sådana och liknande ”sammankomster”
skall få planläggas och genomföras utan att i FFS avsnitt B och E
givna bestämmelser alltid skall behöva tillämpas.

Så har också skett ända sedan FFS fastställdes. Regch har genom
regdagbefalet endast rutinmässigt kontrollerat att verksamheten på kompanier
och i fritidslokaler förflutit säkerhetsmässigt riktigt (inga utomstående)
och lugnt (ej störande).

4. "Möten" under GU 81/82

Någon gång i höstas, samt den 12/10, 26/10 och 3/11 (sammanlagt fyra
gånger) har hållits ”möten” av samma art, vilka C I 19/P 5 känt till. Såväl
”någon gång i höstas”, den 12/10 som 3/11 har regch personligen instruerat
regdagbefalet om:

a) att lära upp ”mötes”-deltagarna vad gäller affischeringsbestämmelserna,
som de ej tillämpat,

b) att kontrollera säkerheten (inga obehöriga med) och

c) att kontrollera ordningen.

Dagbefälet har haft klara order att icke förstora upp ”mötet” till någonting
märkvärdigt, som skulle krävt åtgärder enligt FFS mom. B. (Regelmässigt
har högst 20 vpl., alla från I 19/P 5 varit närvarande). Det har aldrig
varit tal om att sammankomsten skulle avbrytas, om allt gick rätt till enligt
b) och c) ovan.

5. "Mötet" 26110

Den 26/10 anmälde kn Ahlman, regdagbefäl, till C I 19/P 5 att affischering
(utlägg av skrifter) återigen ägt rum på sätt som ej följer i FFS avsnitt
C och D angivna bestämmelser. Meddelandena gällde ett möte på 12.
komp. 26/10 på kvällen.

Kn Ahlman anmälde samtidigt att han avsåg kontrollera ”mötet”.
Regch beordrade honom att återigen påpeka för de församlade vilka bestämmelser,
som finns rörande affischering och skrifter samt att kontrollera
att inga obehöriga fanns på sammankomsten.

Regch bedömde att kn Ahlman var så rutinerad att någon instruktion för
hur han skulle kontrollera ordningen i övrigt ej erfordrades.

Ahlman anförde i sin redovisning för de åtgärder som han vidtagit bl. a.
följande.

1981-10-25 kl. 18.00 kontaktade C Livbat, övlt Gustavsson, undertecknad
med anledning av en affischering angående ett vplmöte som skulle äga
rum 10-26 i dagrummet på 12. komp. Eftersom det på affischen icke
förekom uppgift om arrangör etc. och tillstånd icke utfärdats av Batch eller
kompch (tillstånd om lokal) till mötet, föreslog C Livbat att Regementsdagbef
borde kontrollera mötet. 10-26 kontaktade jag Regch. och meddelade
att ett vplmöte skulle äga rum på kvällen. Jag påtalade även att affischering
skett på kompanier och i matsalen, samt att affischerna saknade arrangör
och underskrift och var icke uppsatta på därför avsedda anslagstavlor
(hänv. Regi 7.2.13.).

159

Jag anmälde att jag tillsammans med bitr regdagbef fk Eidsäter och två
soldater ur kasernvakten vpl. S samt O avsåg besöka mötet. Regch beordrade
mig då att klara ut affischeringsbestämmelserna med de vpl samt att
kontrollera att inga utomstående deltog.

Kl. 1805 gick vi in i dagrummet där ca 15 soldater satt församlade. Jag
gick fram till bordet längst fram och frågade den soldat som satt där om det
var han som var ordförande och ansvarig för mötet. Svaret blev ja. Jag
frågade vidare om han hade tillstånd av kompch (hänv. Regi 7.2.12) att
hålla mötet i dagrummet. Soldaten svarade att något särskilt tillstånd för
detta hade han inte.

På mina frågor om affischeringen och affischens utformning (saknade
arrangör) svarade soldaten att han var medveten om att de satt på ej
tillåtna ställen t. ex. i matsalen på utgångsdörren, samt att han även kände
till att affischer om möten etc. skall ha underskrift av ansvarig. (Regch har
tidigare haft utb. i detta). Med anledning av detta samt att soldaten icke för
detta möte sökt tillstånd av Regch eller Batch (hänv. 7.2.12) beordrade jag
honom att lägga ner de handlingar m. m. som fanns på bordet i den
persedelpåse han hade med sig. Soldaten ifrågasatte då min befogenhet att
göra detta och krävde ett motiv till åtgärden. Jag påtalade på nytt de ovan
nämnda bestämmelser i Regi och Soldatinstruktionen vid I 19/P 5 och att
papperen medförde att mötet fick en officiell karaktär, men soldaten ville
trots detta diskutera min åtgärd. Eftersom soldaten ifråga saknade namnbricka
frågade jag efter hans namn, men det ville han inte uppge. Jag
påtalade för honom att om han inte uppgav sitt namn och kompanitillhörighet
måste jag vidtaga andra åtgärder.

Soldaten uppgav sig då som vpl R tillhörande 12. komp. I 19/P 5.

Med anledning av att mötet hölls i ett dagrum upplöste jag icke de
församlade, utan påtalade på nytt eftersom frågan uppstod om de var
tvungen att lämna dagrummet att så icke var fallet.

Vpl R lovade att icke plocka fram de handlingar han nyligen stoppat ner i
persedelpåsen. Vpl R och jag kom även överens, innan jag lämnade dagrummet,
om att vi tillsammans om han så önskade skulle besöka Reg/
Batch dagen därpå och begära tillstånd för nytt möte tisd. 10-27, ons. 10-28
eller torsd. 10-29. Vpl. R var enligt min uppfattning helt nöjd med denna
uppgörelse.

Omedelbart därefter lämnade jag, bitr regdagbef och vpl S och vpl O
dagrummet. Jag beordrade dock vpl S och O att kvarstanna i korridoren
som poster för att kontrollera att inga utomstående (ej tillhörande regementet)
skulle besöka dagrummet. Om så var fallet fick de order att snarast
kontakta mig.

I ett beslut den 21 oktober 1983 anförde JO Holstad följande.
BEDÖMNING

Klagomålen avser för det första att regementsdagbefälet, kapten Göran
Ahlman, på order av regementschefen skulle ha upplöst ett soldatfackligt
möte, som hölls i ett dagrum.

Jag vill med anledning härav inledningsvis allmänt beröra de möjligheter
som finns att ingripa mot sammankomster bland krigsmän.

160

Enligt regeringsformen 2 kap. 1 § 3 är vaije medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad mötesfrihet, dvs. frihet att anordna och bevista
sammankomst för bl. a. upplysning, meningsyttring eller annat liknande
syfte. Mötesfriheten får enligt regeringsformen 2 kap. 12 och 14 §§ i
princip begränsas endast genom lag. Begränsning får göras endast av
hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten
eller till trafiken eller för att motverka farsot.

För medborgare i allmänhet är mötesfriheten närmare reglerad i lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster. Enligt denna lag får allmän
sammankomst inte hållas på allmän plats utan tillstånd av polismyndighet.
Tillstånd får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller
allmän ordning. Polismyndighet får inställa eller upplösa allmän sammankomst,
om beslut meddelats att sammankomsten inte får hållas eller om
sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de
närvarande. I krig och under andra utomordentliga förhållanden kan mötesfriheten
inskränkas ytterligare.

Lagen om allmänna sammankomster kan bli tillämplig också inom försvarsmakten.
Enskilda möten och sammankomster har dock lämnats utanför
denna lagstiftning. Inom militära anläggningar torde emellertid militära
förmän ha rätt att närvara vid sammankomst av krigsmän och kunna
ingripa mot sammankomsten, om det förekommer något som strider mot
lag eller stör allmän ordning eller ordningen inom försvarsmakten. Med
hänsyn till faran för försvarsmaktens effektivitet har särskilda begränsningar
i mötesfriheten ansetts nödvändiga under beredskapstillstånd och i
krigstid. Dessa begränsningar har kommit till uttryck genom bestämmelsen
i 22 kap. 7 § brottsbalken om olovlig sammankomst.

I förordningen om fortsatta försök med mötesverksamhet m.m. vid
militära förband (FFS 1978:51) ges regler om förfarandet när bl. a. värnpliktiga
vill samlas till möte inom sitt förband och för detta ändamål önskar
bli anvisade en lokal. Några begränsningar i fråga om vad som får avhandlas
vid sådana möten har inte angivits. Å andra sidan sägs i bestämmelserna
att tillstånd till sådant möte får förenas med villkor som behövs av
hänsyn till ordning och säkerhet. Ingenting torde emellertid hindra att de
värnpliktiga utan att iaktta dessa regler samlas till möte i någon lokal som
de ändå får använda. Någon möjlighet att i sådana fall upplösa en sammankomst
med hänvisning enbart till att berörda bestämmelser inte iakttagits
föreligger inte.

Utredningen ger inte belägg för att regementschefen skulle ha gett order
om att den ifrågavarande sammankomsten skulle upplösas. I den delen har
jag alltså inte funnit fog för klagomålen.

Vad beträffar Åhlmans uppträdande vid tillfallet menar klaganden, att
Ahlman försökte upplösa mötet. Ahlman bestrider detta. I denna del ger
utredningen enligt min mening inte något säkert besked om vad som
verkligen förevarit. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att driva utredningen
vidare angående den frågan.

161

Vidare avser klagomålen att Ahlman vid tillfället förbjöd att vissa papper
var framme vid sammankomsten. Även i denna del finner jag anledning att
i korthet redovisa gällande bestämmelser.

I tryckfrihetsförordningen 10 kap. 11 och 12 §§ ges regler om tagande i
förvar av tryckt skrift som anträffas vid avdelning av försvarsmakten och
som uppenbart innefattar straffbar uppvigling av krigsman. Motsvarande
bestämmelser om skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen inte är tillämplig
finns i lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter. Dessa föreskrifter
gäller endast när riket är i krig eller krigsfara. 1 FFS 1978:51 finns
bestämmelser av ordningskaraktär för utläggning av skrifter.

Ahlman har medgivit, att han beordrade en värnpliktig att lägga ned
vissa handlingar, som fanns på bordet, i en persedelpåse som denne hade
med sig. Skälet till ordern var enligt yttrandet hit, att affischeringen om
mötet inte skett på föreskrivet sätt och att tillstånd till mötet inte hade
sökts. Här är det tydligt att Ahlman handlade fel. Uppenbarligen var det
angivna skälet inte hållbart. Någon annan godtagbar grund för ordern har
inte heller framkommit. Ahlman kan givetvis inte undgå kritik för sin
åtgärd. Jag har emellertid inte funnit tillräckliga skäl att gå vidare i saken.

I samband med spaningar efter främmande undervattensverksamhet
i Törefjärden i juli 1983 omhändertog en officer en civilperson på
grund av misstanke om brott. Fråga om åtgärden hade stöd i författning.

(Dnr 2314-1983)

BAKGRUND

I artiklar i Expressen och Norrländska Socialdemokraten den 1 augusti
1983 uppgavs i huvudsak följande. I samband med spaningar efter främmande
undervattensverksamhet i Törefjärden den 31 juli blev en civilperson,
fabriksarbetaren Stefan Brännmark, som tillsammans med sin sjuårige
son befann sig som åskådare i närheten av Sörens hamn, gripen för
spioneri av en officer. Brännmark uppgav för tidningarna att officeren
hade hejdat hans bil, tagit bilnycklarna och beordrat honom och sonen att
flytta över till en militär bil. Därefter hade han under vapenhot tvingat
Brännmark att köra bilen till ett avspärrat område vid Sörens hamn. Där
hade Brännmark och sonen under bevakning av militär personal fått vänta
i nära en timme innan de hämtats av polis och förts till Kalix. Sonen hade
körts hem, medan Brännmark efter ytterligare någon timmes väntan på
polisstationen förhörts av personal från säkerhetspolisen i Luleå. Endast
några minuter senare hade Brännmark frigivits, sedan det klarlagts att det
hela var ett misstag.

II Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr 1

162

UTREDNING

JO beslöt att infordra upplysningar och yttrande från överbefälhavaren
med anledning av uppgifterna i tidningsartiklarna.

Sedan överbefälhavarens remissvar kommit in till ombudsmannaexpeditionen,
begärde JO att länsåklagaren i Norrbottens län skulle verkställa
förundersökning beträffande misstanke om tjänstefel enligt 21 kap. 18 §
brottsbalken mot den berörde officeren, löjtnant Leo Sörensen vid Lapplands
jägarregemente (I 22/fo 66). Sedan förundersökning utförts ingavs
förundersökningsprotokollet till ombudsmannaexpeditionen. Vid det förhör,
som hållits med Sörensen, hade denne bestritt ansvar för tjänstefel
och uppgivit i huvudsak följande.

Han är sedan år 1977 anställd vid Lapplands Jägarregemente och tjänstgör
som plutonchef vid regementets beredskapskompani. Denna beredskapsstyrka
är specialutbildad, för att kunna sättas in vid incidenter av
olika slag. Sörensen har själv utbildat den beredskapsstyrka, som varit i
tjänst under år 1983 och är följaktligen själv väl insatt i de bestämmelser
som gäller för tjänsten.

Några dagar efter ubåtsincidenten i Törefjärden, fick Sörensen order om
att tillsammans med en halv pluton ur beredskapsstyrkan, inställa sig vid
bevakningsstyrkan i Törefors för att tjänstgöra där.

Sörensens pluton fick som uppgift att svara för ett antal posteringar,
bland annat på Hästholmen.

Allmänt gällde, att ledningen för bevakningsstyrkan vid Törefjärden såg
ytterst allvarligt på vad som förekommit och tjänstgöringen inriktades på
incidentberedskap. All personal var utrustad med skarp ammunition och
ledningen för bevakningsstyrkan räknade med möjligheten av, att en landsättning
från den i Törefjärden instängda ubåten kunde bli aktuell. Högsta
beredskap var därför anbefalld.

Vid en information för befälet meddelade spaningsledningen, att man
räknade med att besättningen i ubåten nu kunde tänkas lämna ubåten,
sedan det visat sig vara omöjligt att forcera avspärrningen i Törefjärden.
Man inskärpte vikten av att uppmärksamheten hos personalen om möjligt
skärptes ytterligare, att plutonchefema kontrollerade att vaktposternas
vapen var laddade och säkrade samt att vaktpersonalen var helt på det
klara med hur man skulle agera om någonting hände. Posterna skulle med
andra ord agera i enlighet med anvisningarna i militära instruktionen
”Vakt B”. Sörensen verkställde också den anbefallda kontrollen.

Natten mot söndagen den 31 juli, då Sörensen varit ute på Hästholmen i
ett ärende och återkom till Törefors, fick han av en vaktpost rapport om,
att en okänd man sökt kontakt med vaktposten och till denne ställt vissa
frågor rörande vapenutrustning, varifrån bevakningsstyrkan fick mat, om
vapnen voro laddade med mera. Sörensen hade ett minne av, att vaktposten
också nämnde att mannen haft ett barn med sig och att han färdats i en
personbil av märket Saab. Däremot fick Sörensen icke något signalement
på mannen vid detta tillfälle. Vaktposten hade besvarat mannens frågor
och Sörensen framhöll det olämpliga i detta.

Något senare sammanträffade Sörensen med krinsp. Ove Höglund
från säkerhetspolisen och informerade denne om vad som förevarit.
En värnpliktig, som också blivit utfrågad av den okände mannen, var

163

också med vid sammankomsten. Det framstod klart för Sörensen, att det
var samma person vid båda tillfällena och att mannen vid båda kontakterna
varit ute efter samma typ av information.

Höglund förhörde de båda vaktposterna och det signalement på den
aktuella mannen som därvid utkristalliserades, spreds genom Sörensens
försorg till övrig vaktpersonal.

Vid samtalet med krinsp. Ove Höglund var det icke tal om hur man
skulle agera om mannen ”dök upp igen” och Höglund framförde inga krav
på, att mannen skulle identifieras. Han framhöll vikten av att bevakningen
skärptes och att det var angeläget att få rätt på vem mannen var. Hur en
eventuell identifiering närmare skulle tillgå, lämnade han icke några råd
eller direktiv om och Sörensen frågade icke heller om detta. Han hade
sedan icke någon ytterligare kontakt med Ove Höglund.

Troligen under förmiddagen samma dag fick Sörensen rapport från personalen
på Hästholmen om, att en man vars utseende stämde överens med
signalementet på den man som kontaktat Sörensens vaktposter, under
morgontimmarna samma dag varit ute på Hästholmen och på samma sätt
ställt frågor till vaktposter. Mannen hade nu färdats i en personbil av
märket Volvo 145, vit till färgen. Sörensen sökte först få kontakt med
krinsp. Ove Höglund, men då detta icke lyckades åkte han till Sörens
båthamn för att hämta en löjtnant Ling.

Då Sörensen närmade sig Sörens båthamn, såg han en vit Volvo 145 som
kördes in på en grusväg som slutade vid båthamnen. Sörensen reagerade
inte omedelbart, men kom strax därefter att tänka på att den misstänkta
mannen färdats just i en vit Volvo 145. Han körde därför efter bilen i fråga.
Då han kom fram till den parkeringsplats som fanns vid vägens slut och där
avspärrningen för civil trafik började, var föraren av Volvo-bilen i färd
med att fickparkera. Då föraren öppnade sidorutan för att kunna se bakåt,
fick Sörensen tillfälle att se mannens ansikte. Han konstaterade därvid, att
mannens utseende helt stämde överens med den eftersökta mannens signalement,
det signalement Sörensen fått klart för sig. Sörensen blev med
andra ord helt övertygad om, att det var den eftersökta mannen han hade
framför sig.

Sedan mannen parkerat sin bil, körde Sörensen fram och stannade sin bil
på sådant sätt, att mannen, Brännmark, icke skulle kunna köra från platsen.
Sörensen steg sedan ur sin bil, tog med sig sitt AK 4-gevär, som var
laddat med skarp ammunition och säkrat, gick fram till Brännmark som
satt kvar i sin bil och yttrade någonting i stil med: ”Vi vill ställa några
frågor till Dig, får jag bilnycklarna”. Sörensen ville minnas, att han då bar
sitt gevär i högra handen och riktade vapnet snett mot marken. Han vidtog
icke någon annan åtgärd med vapnet. Brännmark, som hade ett barn med
sig i bilen, efterkom icke genast uppmaningen utan frågade i stället ”vad
det var frågan om”.

Sörensen fann icke anledning diskutera med Brännmark i detta läge,
utan slog flata handen mot Brännmarks bil och upprepade med bestämd
röst sin begäran om att få Brännmarks bilnycklar. Sörensen ville minnas,
att han ordagrant yttrade: ”Nu gör Du som jag säger”. Brännmark tog då
nyckeln från tändningslåset och överlämnade den till Sörensen. Denne
beordrade sedan Brännmark att stiga ur bilen och sätta sig på förarplatsen i
Sörensens bil, vilket Brännmark också gjorde. Barnet i Brännmarks bil tog
också plats i Sörensens bil, på baksätet. Sörensen gick sedan runt bilen
och satte sig på högra framsätet. Sitt gevär placerade han stående mellan

164

sina knän med kolven mot bilgolvet. Han beordrade sedan Brännmark att
köra ned till Sörens båthamn.

Vid framkomsten till Sörens båthamn, tog Sörensen hand om

bilens startnyckel, tillsade Brännmark att sitta kvar i bilen och beordrade

löjtnant Ling, som uppehöll sig på platsen, att bevaka Brännmark.

En värnpliktig beordrades hämta Brännmarks bil och köra fram denna till
”stabshuset” och en annan värnpliktig beordrades meddela polisen i Kalix,
att Brännmark kunde avhämtas och föras till Kalix polisstation.

Då Brännmarks bil körts fram, beordrade Sörensen Brännmark att flytta
över till denna bil, för att där invänta polispatrullens ankomst. En soldat
beordrades bevaka Brännmark. Sörensen lämnade sedan platsen och hade
icke någon ytterligare kontakt med ärendet.

Sörensen önskade framhålla, att händelserna i Töreområdet av honom
själv och till alla delar även av ledningen för bevakningsstyrkan, uppfattandes
som synnerligen allvarliga och att hans eget agerande i ärendet
styrdes av detta förhållande. Han var då han företog ingripandet, helt
övertygad om att den man han omhändertog kunde misstänkas för olovlig
underrättelseverksamhet eller försök därtill. Händelserna utspelades dessutom
inom skydds- respektive kontrollområde.

På grundval av två inom ombudsmannaexpeditionen upprättade promemorior
infordrades kompletterande utredning från överbefälhavaren.

Den kompletterande utredning som kom in utgjordes av bl. a. ett yttrande
av militärbefälhavaren i övre Norrland. Yttrandet hade i huvudsak
följande lydelse.

Svar på av JO ställda frågor

I ÖB:s senaste yttrande uppges, att det vid en genomgång med plutonchefer
angivits att VaktB skulle tillämpas

1) När hölls denna genomgång?

Genomgången hölls 1983-07-24

2) Vem gav denna order?

Ordern gavs av MB ÖN. Den framfördes muntligt av vid tillfallet tjänstgörande
tjänsteförrättande MB, översten 1. gr Kesselmark direkt till tjänsteförrättande
bef. Fo 67, övlt Svensson, som i sin tur gav order till
berörda plutonchefer.

MB ÖN kommentar: MB ÖN anger i tidigare yttrande att ... ”det har
härvid angivits att VaktB skulle tillämpas”. Begreppet ”order” används
således ej. Såvitt i efterhand kunnat utrönas var bakgrunden att MB kunde
konstatera vissa brister i bevakningstjänsten och att det därför fanns
anledning att understryka vikten av en strikt tillämpning av VaktB.

Däremot synes det icke ha varit avsikten att anbefalla tillämpning av
VaktB för andra fall än som regleras i VaktB kap. Grunder 1 §.

3) Vilka överväganden gjordes innan ordern gavs?

Ubåtsjaktoperationen mot ubåt som förmodades operera i Töreviken

genomfördes inom Kalix skyddsområde.

I ett närbeläget campingläger — dock utanför skyddsområdet - uppehöll
sig ett relativt stort antal utlänningar.

165

Operationen väckte tidigt ett stort intresse från allmänhet och från inoch
utländska massmedier.

Risk för sabotage och underrättelseverksamhet mot förband och utrustning
kunde inte uteslutas. Ingripande mot ev. landstigande ubåtsmän måste
säkerställas.

Till förfogande för genomförande av operationen ställde MB ÖN inledningsvis
en, 07—24 ytterligare en beredskapspluton till bef. Fo 67 förfogande.

Plutonerna var utrustade med en omfattande utrustning med ammunition,
spräng- och tändmedel samt minor, tillsammans 12 ton upplastade på
fordon, utgörande viktiga skyddsobjekt.

För skydd av förbanden och deras utrustning mot sabotage som skulle
framkallat fara för såväl förbanden själva som för allmänheten måste
entydiga regler för bevakningstjänsten tillämpas.

Därför bedömdes det nödvändigt med en strikt tillämpning av VaktB
under operationen.

MB ÖN principiella och sammanfattande uppfattning

När ubåtsjaktoperationen inleddes bedömde MB att vapeninsatser i
Töreviken kunde bli aktuella. I samråd med länsstyrelsen förbereddes
därför avspärrning av viken med kringliggande strandområden enligt lagen
1940:358 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Bef. Fo 67
ålades att vara beredd genomföra avspärrning.

Förberedelserna innefattade bl. a. tillverkning av skyltar, utformning av
kungörelse samt upprättande av bevakning runt området.

Med tanke på de olägenheter som kunde uppstå för närboende och för
näringsidkare, som skulle beröras av avspärrningen, avsågs beslut om
avspärrning fattas först då vapeninsats kunde bedömas som omedelbart
förestående. En sådan situation inträffade inte under incidentens förlopp.

Något allmänt tillträdesförbud med stöd av skyddslagen utfärdades således
ej.

De beredskapsplutoner, som deltog i bevakningen i samråd med TÖREincidenten
var utbildade mot bakgrund av händelserna i Hårsfjärden 1982
och Holmöarna vid midsommartid 1982. Plutonerna hade klart för sig att
det i Töre kunde vara fråga om agerande av personal ur främmande
försvarsmakt och att denna personal i så fall sannolikt var hårdför, möjligen
svensktalande och utrustad i ”svenska” kläder m. m. (jfr ÖB säkerhetsorientering
- specialorientering 1/81, vars innebörd i stort var känd av
beredskapsplutonernas befäl och manskap).

Den bevakningsuppgift som således har åvilat beredskapsplutonerna har
— förutom beredskap att ingripa jml IKFN — bestått dels i att skydda
försvarsmaktens egendom (fordon, sprängmedel m. m.) mot skadegörelse,
dels i att medverka vid tillsynen av att utlänning icke uppehöll sig i
skyddsområdet (Förordningen om skyddsområden och kontrollområden).

MB ÖN vill i detta sammanhang anföra, att det är svårt att tillämpa
nuvarande lagstiftning ifråga om tillträdesförbud vid ubåtsoperationer.
Som exempel på svårighet kan anföras innebörden i bevakningskungörelsens
(1940: 383) första paragraf och dess koppling till skyddslagen 11 § och
vad dessförinnan stadgas i skyddslagen 7 § andra stycket. Det är dock MB
ÖN uppfattning att mot bakgrund av de beslut som fattades under Töreincidenten
har tillämpning av VaktB varit aktuell endast vid det direkta
skyddet av medförda militära skyddsföremål.

166

Nu genomförd utredning ger vid handen, att tillämpning av VaktB anbefallts
i alltför generella termer och att bevakningspersonalen härigenom
kan ha uppfattat detta så att en vidare tillämpning avsågs. Ansvaret för ev.
oklarheter i detta avseende faller på MB ÖN.

MB ÖN anser sammanfattningsvis följande.

För de olika förbudsåtgärder, som måste vidtas vid en ubåtsoperation i
skärgård, är den nuvarande lagstiftningen svårbemästrad. De lagbestämmelser
som nu gäller kan dock, med en inte alltför restriktiv tolkning,
tillämpas.

Med de former, som ingripandet mot Brännmark fick, anser MB ÖN att
ingripandet var felaktigt. Ansvaret härför bör dock icke till någon del
läggas på löjtnant Sörensen. På grundval av de vittnesuppgifter som är
tillgängliga för MB ÖN, anser MB att Sörensen under rådande omständigheter
handlat lämpligt. Ansvaret för det felaktiga ingripandet vilar på
ledningen för operationen - ytterst på MB ÖN.

I sitt yttrande över utredningen framhöll överbefälhavaren följande.

Med anledning av uppgifter i pressen infordrade JO 1983-08-26 upplysningar
och yttrande angående uppgifterna om ett ingripande av en officer
mot en civilperson vid namn Brännmark. ÖB angav i sitt yttrande 1983-10-14 att militärbefalhavaren i övre Norrland beordrats att utreda händelsen.
Denna utredning bifogades ÖB yttrande. Av utredningsmaterialet kunde
ÖB konstatera att anmälan till Fobef och MB skett, att någon skriftlig
rapport över händelsen inte fanns samt att MB ÖN 1983-08-05 beordrat en
utredning av händelsen men att denna inte redovisats. Varken C I 22/Fo 66
eller bef Fo 67 hade prövat om den aktuelle officeren, lt Sörensen, gjort sig
skyldig till brottsligt förfarandet. ÖB ansåg vidare att det funnits skäl för lt
Sörensen, med hänsyn till den rådande situationen, att som chef för beredskapsplutonen
med meddelat signalement, gällande order och RPS Säk/
sektion rapport fatta misstankar mot Brännmark. ÖB betonade att ett
ingripande av krigsmän mot civilpersoner utanför militärt område inte kan
godtas utan särskilt lagstöd samt att utredningen av MB ÖN inte visade att
något sådant stöd hade åberopats.

JO infordrade 1984-02-22 ett kompletterande yttrande, vilket föranledde
ÖB att av MB ÖN beordra en komplettering av den tidigare utförda
utredningen. Denna utredning låg till grund för ÖB yttrande 1984-03-27 och
i vilket ÖB särskilt påpekade att platsen där ingripandet skedde är att anse
som militärt känslig även under normala förhållanden och att detta är
anledningen till att området innefattas i Kalix skyddsområde.

Riksdagens ombudsmän har nu 1984-04-12 av överbefälhavaren infordrat
yttrande över ett antal specificerade frågor i en inom ombudsmannaexpeditionen
upprättad PM. Med anledning av detta får överbefälhavaren
anföra följande.

I JO:s senaste begäran om yttrande begärs ett fullständigande av utredningen
vad gäller den i föregående yttrande nämnda genomgången med
plutonchefer vid vilken det angivits att VaktB skulle tillämpas.

Av Bestämmelser för vaktpersonal vid försvarsmakten (VaktB) som ÖB
fastställt i en FFS 1982:23 finns i 1 § i kapitlet Grunder angivet när
bestämmelserna skall tillämpas. Så är fallet vid bevakning av anläggning,
inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som skyddas enligt lagen
1940:358 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

167

Såsom framgår av MB ÖN skrivelse hade något allmänt tillträdesförbud
med stöd av skyddslagen inte utfärdats. Vidare hade tillämpningen av
VaktB anbefallts i mer generella ordalag vilket kunnat ge den deltagande
militära personalen uppfattningen att det förelåg en vidare tillämpning än
vad som var fallet. MB ÖN anser i sin skrivelse att den nuvarande lagstiftningen
när det gäller tillträdesförbud vid ubåtsoperationer är svår att
tillämpa.

Uppfattningen att nuvarande lagstiftning inte är helt avpassad för ubåtsoperationer
i fred delas av ÖB. Det måste dock framhållas i detta sammanhang
att ubåtsoperationer förekommit i andra delar av landet, innan den nu
aktuella händelsen, utan att detta lett till så svåra problem att gällande
lagstiftning inte har använts.

Både i samband med händelserna i Hårsfjärden 1982 och utanför Sundsvall
i maj 1983 har den s. k. skyddslagen använts. ÖB vill emellertid i detta
sammanhang peka på det utredningsarbete som pågår i utredningen (Fö
1982:03) om tillträdesskydd, när det gäller att se över och modernisera
skyddslagen.

Beträffande ingripandet mot Brännmark anser MB ÖN att ingripandet
var felaktigt, men att ansvaret icke till någon del bör läggas på lt Sörensen.
Tvärtom vilar ansvaret för det felaktiga ingripandet på ledningen för operationen
och ytterst på MB ÖN.

ÖB anser sig inte, på grundval av genomförda utredningar, ha anledning
att hävda någon annan uppfattning i ansvarsfrågan än den som MB ÖN gett
uttryck för.

I beslut den 26 juni 1984 anförde JO Holstad följande.

BEDÖMNING

Av utredningen framgår i huvudsak följande.

I slutet av juli 1983 uppkom misstankar om att främmande ubåtar uppehöll
sig i Törefjärden. Militärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde
förstärkte med anledning härav bevakningen inom Töreområdet med
bl. a. en beredskapspluton ur I 22/fo 66. Sörensen var chef för denna
pluton. Högsta beredskap var anbefalld inom bevakningsstyrkan och all
personal var utrustad med skarp ammunition. Spaningsledningen höll den
24 juli en befälsgenomgång. Vid genomgången angavs att den av överbefälhavaren
år 1982 fastställda instruktionen Bestämmelser för vaktpersonal
vid försvarsmakten (VaktB) skulle tillämpas. Instruktionen delades ut till
plutoncheferna för genomgång med truppen. Den 30 juli rapporterade ett
par vaktposter, att en okänd civilklädd man hade ställt frågor till dem
rörande militära förhållanden, bl. a. gruppering och utrustning. Posterna
förhördes samma dag av en representant för säkerhetspolisen, kriminalinspektören
Ove Höglund. Ett signalement lämnades på mannen, som hade
uppgivit sig vara kapten vid militärområdesstaben. Mannen hade färdats i
en Saab tillsammans med en flicka i tioårsåldern. Höglund instruerade
posterna att, för den händelse mannen visade sig på nytt, notera registreringsnumret
på den bil mannen använde sig av, tidpunkt för kontakten och
mannens signalement.

168

I utredningen finns en uppgift om att säkerhetspolisen meddelat chefen
för en andra beredskapspluton som satts in i området, majoren Stedenfelt,
att mannen - om han påträffades — skulle kvarhållas tills polis anlände.
Stedenfelt skulle ha underrättat bl. a. Sörensen om detta. Såväl Höglund
som andra befattningshavare vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning i
Luleå har förnekat att de framställt en sådan begäran till militären. En
polisman skall emellertid ha uppgivit, att Höglund hos militärledningen
begärt att den okände mannens identitet skulle fastställas om han ”dök
upp” igen. Sörensen har inte uppfattat något krav från polisens sida att
mannen skulle identifieras.

På morgonen den 31 juli kontaktades några vaktposter vid Hästholmen
av en man, som ställde ”konstiga frågor”. Mannens signalement överensstämde
med det som lämnats på den person som rapporterats föregående
dag. Han färdades i en vit Volvo 145. Kort efter det att Sörensen fått
rapport om detta, fick han under färd i området syn på en sådan bil på en
parkeringsplats ca 400 meter från Sörens hamn. Sörensen tyckte att förarens
utseende stämde överens med den eftersökte mannens signalement.
Han omhändertog därför föraren och förde honom och barnet till hamnen.
Där ställde han dem under bevakning. Han tillkallade också polis. Ingripandet
ägde rum inom Kalix skyddsområde.

Beträffande omständigheterna vid gripandet har den omhändertagne
föraren, som heter Brännmark, och Sörensen lämnat delvis oförenliga
uppgifter. Bl. a. har Brännmark gjort gällande att Sörensen vid tillfället
riktade ett osäkrat handeldvapen mot honom. På den punkten har Sörensen
bestämt bestritt Brännmarks uppgifter. Här kan konstateras att utredningen
inte tyder på att Sörensens uppgifter skulle vara felaktiga.

Vid polisförhör, som hölls med Brännmark samma dag, hördes han som
misstänkt för föregivande av allmän ställning. Förhörsledaren kunde konstatera,
att Brännmarks utseende inte helt stämde överens med signalementet
på den eftersökte mannen. Brännmark släpptes efter förhöret.

Det inträffade aktualiserar frågan vilken rätt militär personal har att
ingripa mot civilpersoner som misstänks för brott. Följande bestämmelser
är av omedelbart intresse i detta sammanhang.

Enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken får envar - alltså även
militär personal - gripa en person, som anträffas på bar gärning eller på
flyende fot och som begått brott på vilket fängelse kan följa. Envar får
också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt
överlämnas till närmaste polisman.

I 11 § lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
(skyddslagen) ges föreskrifter angående bl. a. befogenheter för krigsmän
med vissa bevakningsuppgifter att vidta olika åtgärder mot enskilda personer.
Bevakningen skall avse vad som i lagen betecknas som skyddsföremål.
Därmed förstås anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller vissa

169

områden som tillhör försvarsväsendet. Enligt paragrafens första stycke är
det tillåtet bl. a. att, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften
skall kunna fullgöras, begära att var och en som uppehåller sig vid
skyddsföremålet lämnar uppgift om namn, födelsetid m.m. och vidare
utföra kroppsvisitation. 1 samma stycke ges också befogenheter att avvisa
eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd inte är tillräcklig, tillfälligt omhänderta
vederbörande. Dessa åtgärder får vidtas i vissa angivna situationer,
t.ex. om personen i fråga överträder något förbud enligt lagen, vägrar
lämna begärda uppgifter om namn m. m. eller vägrar underkasta sig
kroppsvisitation. En krigsman som bevakar ett skyddsföremål har dessutom
enligt paragrafens andra stycke inom skyddsföremålet eller i dess
närhet samma befogenhet som polismän att gripa den som det finns skäl att
anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott. Detsamma
gäller om den mistänkte är på flykt från skyddsföremålet. Anmälan
om omhändertagande eller gripande skall enligt tredje stycket omedelbart
göras till en polisman.

Bestämmelser om polisens rätt att gripa en misstänkt brottsling finns i 24
kap. 7§ första stycket rättegångsbalken. Föreskriften där har följande
lydelse.

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom
icke utan fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa
honom.

I 5 § samma kapitel anges förutsättningarna för ett anhållande. Paragrafen
har följande lydelse.

Förekomma mot någon skäl till häktning får han i avbidan på
rättens beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om
det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare
utredning tages i förvar.

Förutsättningarna för häktning framgår av kapitlets 1 och 2 §§. En första
förutsättning är att personen är på sannolika skäl misstänkt för brott.
Dessutom krävs i allmänhet att fängelse i minst ett år är stadgat för brottet
och att det skäligen kan befaras, att den misstänkte avviker eller försvårar
sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga verksamhet.

I VaktB finns bestämmelser för vaktchefs och övrig vaktpersonals allmänna
åligganden, befogenheter och uppträdande vid bevakning av
skyddsföremål. I ett särskilt avsnitt om tvångsmedel finns vissa regler som
syftar till att bl. a. återge skyddslagens regel om att krigsman som bevakar
ett skyddsföremål har samma befogenhet som polismän att gripa den som
det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till ett
sådant brott. Avsnittet inleds med en allmän regel av följande innehåll.

1 § För att lösa bevakningsuppgiften har vaktpersonal enligt lag
befogenhet att använda vissa tvångsmedel. Dessa skall brukas endast
då det är nödvändigt. Om förhållandena gör det möjligt bör du begära

170

anvisningar från din chef innan tvångsmedel tillgrips men tveka inte
att handla självständigt om du anser att läget kräver detta.

Under rubriken Omhändertagande (gripande) finns bl. a. följande regel.

3 § Du skall inom skyddsföremålet eller i dess närhet omhänderta

a) den som du har skäl att misstänka för spioneri eller sabotage
eller försök eller förberedelser därtill,

b) för brott enligt a) misstänkt person som flyr från skyddsföremålet.

I övrigt finns i VaktB inte någon närmare vägledning för tillämpningen
av skyddslagens angivna regel.

Det är mot bakgrund av det nu redovisade regelsystemet som Sörensens
åtgärder skall bedömas.

I anslutning till den plats där Sörensen gjorde sitt ingripande fanns det
inte några anläggningar eller andra objekt som utgjorde skyddsföremål
enligt skyddslagen. Inte heller området som sådant utgjorde skyddsföremål.
För detta hade krävts ett särskilt beslut. Platsen ligger i och för sig
inom ett s. k. skyddsområde. Men detta innebär endast, att det råder vissa
begränsningar i utlänningars rätt att uppehålla sig där; detta framgår av
förordningen (1976:935) om skyddsområden och kontrollområden. Vaktpersonalen
hade därför endast den rätt att använda tvångsmedel mot
civilpersoner inom området, som enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken
tillkommer envar. Det står klart att Sörensen inte kunde
åberopa den bestämmelsen vid sitt ingripande mot Brännmark. Utredningen
visar att ingripandet mot Brännmark var felaktigt.

Sörensen har till stöd för sitt ingripande åberopat att han vid en genomgång
med spaningsledningen fått besked som innebar att VaktB skulle
'' tillämpas. Han har vidare uppgivit att han, när han företog ingripandet, var
helt övertygad om att den man han omhändertog kunde misstänkas för
olovlig underrättelseverksamhet eller försök därtill. I VaktB har han hänvisat
till bestämmelsen under a) i 3 § i avsnittet om tvångsmedel.

Utredningen visar att det vid den aktuella genomgången verkligen angetts
att VaktB skulle tillämpas. Avsikten med detta har i militärbefalhavarens
yttrande uppgetts vara att på förekommen anledning understryka
vikten av en strikt tillämpning av instruktionen; däremot inte att anbefalla
en vidare tillämpning av instruktionen än vad som framgår av bestämmelserna.
Enligt yttrandet skulle emellertid beskeden ha getts i alltför generella
termer. Bevakningspersonalen kunde därför ha uppfattat situationen så
att en vidare tillämpning avsågs. Ansvaret för det skedda bör enligt militärbefalhavaren
därför inte läggas på Sörensen utan på ledningen för operationen,
ytterst på militärbefälhavaren själv.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att man inte kan kritisera
Sörensen för att han vid tillfället utgick från att bestämmelserna i VaktB
om tvångsmedel — och därmed den aktuella regeln i skyddslagen — var

171

tillämpliga. Men med den utgångspunkten finns det givetvis anledning att
fråga sig om ingripandet verkligen hade varit förenligt med det angivna
regelsystemet om det nu hade varit tillämpligt.

För min del menar jag att ingripandet framstår som löst grundat mot
bakgrund av regeln i skyddslagen. Brottsmisstanken var svag och antagandet
att ett omhändertagande skulle vara nödvändigt dåligt underbyggt.
Ingripandet måste emellertid ses mot bakgrund av de speciella omständigheter
som rådde vid tillfället. Det finns också skäl att ta hänsyn till den
mycket summariska utformningen av reglerna i VaktB på den aktuella
punkten. Jag ser därför ingen anledning att gå vidare i saken mot Sörensen.

I militärbefälhavarens yttrande har uttalats att ansvaret för att Sörensen
felaktigt trodde att VaktB var tillämplig vilar på operationsledningen och
ytterst på militärbefälhavaren. För min del delar jag den uppfattningen.
Givetvis är det vid operationer av detta slag mycket viktigt att order och
annan information ges på ett sådant sätt att missförstånd inte uppstår. I
detta fall har tydligen tillämpningen av VaktB berörts i alltför generella
ordalag och erforderlig kontroll av att berörd personal rätt förstått informationen
inte gjorts. Att detta är otillfredsställande är uppenbart.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det givetvis är angeläget att den
information angående gällande regler om krigsmäns rätt att ingripa med
tvång mot enskilda som lämnas inom försvarsmakten är korrekt och uttömmande.
Som framgår av det föregående har bestämmelsen i skyddslagen
om att krigsmän i vissa situationer har samma rätt som polismän att
gripa misstänkta personer redovisats i VaktB på ett mycket förenklat sätt.
I en del fall kan redovisningen uppenbarligen vålla missförstånd. Det
förefaller som om vissa ändringar i regelsystemet som genomfördes år 1980
inte tillräckligt beaktats. Enligt min mening finns det därför skäl att i
lämpligt sammanhang se över utformningen av VaktB i den berörda delen.

En särskild utredning arbetar f. n. med att se över bestämmelserna om
tillträdesskydd. Jag översänder en kopia av detta beslut till utredningen för
kännedom. Med dessa besked är ärendet avslutat.

172

III. Vårdområdet

Socialtjänst

Åtal mot föreståndare vid servicehus för mutbrott

(Dnr 2476-1982)

BAKGRUND

Anders Gottfrid Andersson avled den 20 januari 1980 vid en ålder av 90
år. Andersson efterlämnade som arvingar sju syskonbarn.

I ett testamente den 14 augusti 1968 förordnade Andersson att hans
kvarlåtenskap skulle tillfalla hans grannar, makarna Lennart och Doris
Hansson.

I juni 1975 togs Andersson in på det då nyöppnade ålderdomshemmet
Bukärrsgården i Kungsbacka kommun. Föreståndare vid hemmet var och
är alltjämt Ingrid Wirstedt.

I ett nytt testamente den 9 april 1976 förordnade Andersson, med upphävande
av det tidigare testamentet, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla
Ingrid Wirstedt. Testamentet bevittnades av bl. a. nuvarande distriktsöverläkaren
Bertil Hedelin, Kungsbacka, vilken även tjänstgjorde som
Bukärrsgårdens läkare.

Bouppteckningen efter Andersson upptog syskonbarnen såsom arvingar
samt Lennart Hansson, Doris Hansson och Ingrid Wirstedt som universella
testamentstagare. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i
boet till 85 158 kronor. I boet ingick en jordbruksfastighet, taxerad till
66000 kronor.

KLAGOMÅLEN

I klagomål, som kom in till JO den 22 september 1982, ifrågasatte
makarna Hansson om en ålderdomshemsföreståndarinna själv skall få
medverka till att ett testamente upprättas till hennes fördel.

I klagomålen anfördes bl. a.

Strax efter Anderssons intagning på ålderdomshemmet ombesötjde Ingrid
Wirstedt personligen att Anderssons värdehandlingar överfördes till
Bukärrsgården för förvaring. I februari och mars 1976 kontaktade Ingrid
Wirstedt kriminalkommissarie Yngve Segerkvist och delgav honom Anderssons
önskan att upprätta testamente till hennes förmån. Segerkvist
rådde Ingrid Wirstedt att tillse att Andersson genomgick läkarundersökning
utvisande att Andersson var testamentshabil. Segerkvists hustru är
dagmamma åt Ingrid Wirstedts barn.

173

I mars 1976 tog Ingrid Wirstedt initiativet till att Andersson genomgick
läkarundersökning av läkaren Bertil Hedelin på Bukärrsgården.

Den 9 april upprättades i målet aktuellt testamente.

Enligt vad som upplystes av Segerkvist hade tidigare upprättats ett
handskrivet testamente som koncept vilket i vederbörlig ordning bevittnats
av testamentsvittnena. Segerkvist renskrev sedan testamentet och
överlämnade detta till Ingrid Wirstedt, varefter hon tillsåg att testamentet
underskrevs och bevittnades.

Genom att vilja testamentera sin kvarlåtenskap till Ingrid Wirstedt såsom
föreståndarinna för ålderdomshemmet har Andersson troligen förväntat
sig en bättre behandling och personlig omvårdnad från Ingrid Wirstedts
sida. Av samma skäl kan han ha haft svårt att senare såväl före som efter
testamentets upprättande återta sitt löfte respektive återkalla testamentet.
Det skall här särskilt framhållas att Andersson då han enligt Wirstedt
förklarade att han ville testamentera sin kvarlåtenskap till henne endast
varit intagen på ålderdomshemmet i sex månader och några andra relationer
än vad som föranletts av Ingrid Wirstedts tjänst ej fanns mellan
Andersson och henne.

UTREDNING

Med anledning av makarna Hanssons klagomål beslöt JO att inhämta
utredning och yttrande från socialnämnden i Kungsbacka kommun.

I yttrande den 27 oktober 1982 anförde nämnden bl. a. följande.

Socialnämnden i Kungsbacka fick genom ett rykte kännedom om detta
testamente under hösten 1980. Utredning företogs omedelbart och denna
visade att pensionären, som vistats på Bukärrsgården sedan juni 1975, i
början av 1976 ombett föreståndare Ingrid Wirstedt att hjälpa till för att få
ett nytt testamente upprättat och att Ingrid Wirstedt då skulle sättas in som
förmånstagare. Orsaken har uppgivits vara att pensionären var missnöjd
med makarna Hanssons sätt att sköta hans ekonomi. Det konstaterades att
föreståndare Ingrid Wirstedt agerat aktivt för att uppfylla vårdtagarens
önskemål och att hon då varit helt medveten om att testamentet skulle göra
henne till arvtagare. Hon föranstaltade om läkarundersökning och arrangerade
utskrift och bevittning av testamentet.

Vid samtal med Ingrid Wirstedt har socialnämndens ordförande och
socialchefen understrukit det olämpliga i att någon av socialförvaltningens
anställda medverkat till att vårdtagare testamenterar sin egendom till förmån
för den anställde.

När ärendet redovisades i socialnämnden beslutades att avvakta domstolens
prövning av det tvistemål i arvsfrågan som då anhängiggjorts vid
Varbergs Tingsrätt.

Frågan föranledde dock socialnämnden att 801216 utfärda en rekommendation
beträffande gåvor och arv till anställda som ett tillägg till socialstyrelsens
råd och anvisningar från juni 1967.

Socialnämnden anser att det är en grundläggande etisk regel för vård av
människor

174

att de som vårdar ej på något sätt kan misstänkas för att påverka den
vårdade att lämna gåvor eller skriva testamente med vårdaren som förmånstagare.
Ej heller skall det kunna misstänkas att vårdaren i övrigt får
ekonomisk vinning.

Socialnämnden anser att föreståndarens aktiva agerande med de praktiska
arrangemangen vid upprättandet av testamentet, som hon då visste
skulle bli till hennes fördel, ej är förenligt med hennes ställning på Bukärrsgården.

Socialnämnden anser att föreståndare Ingrid Wirstedt ur vårdetisk synpunkt
uppträtt olämpligt. Denna händelse har skadat allmänhetens förtroende
för äldreomsorgen i Kungsbacka.

I en vid JO-ämbetet den 30 december 1982 upprättad promemoria anfördes
härefter följande.

Enligt 20 kap. 2 § brottsbalken kan arbetstagare som mottager, låter åt
sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning
ställas till ansvar för mutbrott.

Straffbestämmelsen har sin grund i att korruption har skadeverkningar
och att den därför ansetts böra bekämpas med straffhot. Vad man i första
hand har åsyftat är att förmå till ett korrekt och lojalt fullgörande av tjänst
eller uppdrag. Straffbudet avser att skydda inte endast huvudmannen utan
även tredje man - dvs. allmänheten - mot korruptionens skadeverkningar.
Till dessa räknas även förekomsten av misstanke om korruption. Vad
bestämmelsen om ansvar för mutbrott avser att skydda kan sägas vara
tjänstens eller uppdragets integritet (se kommentar till Brottsbalken II, 4:e
uppl., 1978, BrB II, s. 381, 382).

Avgörande för när en belöning skall bedömas som otillbörlig är beroende
av sed och allmän uppfattning (BrB II s. 385). Departementschefen uttalade
i prop. 1975/76:176 (s. 36) att vad som är otillbörligt får bestämmas på
grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla
omständigheter. Otillbörlig är enligt departementschefen varje transaktion
som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning.
När transaktionen inte har en klar och tydlig inriktning på att
åstadkomma en pliktstridig åtgärd blir bedömningen svårare. I regel blir då
avgörande om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka tjänsteutövningen.
Denna bedömning är enligt departementschefen i sin tur starkt
beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska värde. Förmåner
av obetydligt värde innebär föga risk för påverkan och kan därför inte
anses otillbörliga. Så snart det inte rör sig om bagateller synes man emellertid
vid bedömningen av transaktionens otillbörlighet böra ta hänsyn
även till andra faktorer. Biand dessa bör särskilt beaktas beskaffenheten
av den tjänst eller det uppdrag som förmånstagaren innehar.

Om förmånerna utgörs av kapitalvaror eller annan dyrbarare egendom
bör det för att kravet på tillbörlighet skall anses uppfyllt föreligga ett
djupare vänskapsförhållande mellan givare och mottagare som inte enbart
grundas på förbindelser i tjänsten. Enligt ämbetsansvarskommittén måste

175

mottagandet av kontanta pengar i princip anses komprometterande och
detsamma måste enligt kommittén anses över huvud om förmåner som
innebär en klar och icke alldeles ringa förmögenhetsökning (BrB II s. 386—
387).

Vidare har framhållits att en tjänsts beskaffenhet kan vara sådan att
tjänsten kräver särskilt integritetsskydd och att detta i hög grad gäller om
myndighetsutövning och annan väsentlig offentlig verksamhet (BrB II s.
387). Misstanke att verksamheten på dessa områden icke bedrivs med
opartiskhet och saklighet skulle enligt kommittén på ett olyckligt sätt
kunna rubba allmänhetens förtroende för offentliga organ. En viss arbetsuppgift
kan enligt kommittén också vara av sådan karaktär att dess korrekta
fullgörande måste stå utom varje tvivel.

Wirstedt har varit och är föreståndarinna vid det hem där Andersson var
intagen. Wirstedt som enligt vad utredningen visar inte tidigare var närmare
bekant med Andersson har medverkat aktivt vid tillkomsten av det
testamente som Andersson upprättat till hennes förmån. Hon har således
föranstaltat om läkarundersökning av Andersson och hon har arrangerat
utskrift och bevittning av testamentet.

Testators vilja synes ha bestämts av att Wirstedt har varit föreståndarinna
vid det hem där Andersson vid tiden för testamentets upprättande
bereddes och framdeles skulle beredas vård. Wirstedt har enligt allt att
döma med insikt om detta medverkat vid testamentets tillkomst.

Omständigheterna är enligt min mening sådana att det finns skäl inleda
förundersökning med avseende på frågan om Wirstedt låtit åt sig utlova
otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning och således gjort sig skyldig till
mutbrott.

En särskild fråga blir därvid om preskriptionstid skall anses börja löpa så
länge testamentsförordnandet med Wirstedts goda minne har bestått. Vid
förundersökningen bör beaktas frågan om Wirstedt vid testators död genom
att åberopa sin rätt på grund av testamentet - oavsett att klandertalan
inte slutligt prövats — på så sätt skall anses ha mottagit egendomen att
under förut angivna förutsättningar ansvar för mutbrott kan följa. Vid en
sådan bedömning bortfaller annan grund för ansvar.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Hallands län bör i enlighet härmed
ges i uppdrag att verkställa förundersökning rörande de närmare omständigheterna
kring testamentet och om Wirstedts förhållande till testator.

JO Tor Sverne uppdrog den 11 januari 1983 åt chefen för länsåklagarmyndigheten
i Hallands län att inleda förundersökning i enlighet med
promemorian.

BESLUT

Sedan förundersökning ägt rum meddelade JO Sverne beslut i åtalsfrågan
den 6 juni 1983.

176

I beslutet anförde Sverne bl. a. följande.

Många av dem som vistas i kommunens servicehus är i hög ålder. De
kan sakna eller ha begränsade kontakter med anhöriga. Ofta är de för sin
dagliga livsföring beroende av personalens omsorger.

Den beroendeställning som dessa äldre människor befinner sig i leder
ofta fram till en personlig kontakt med den eller dem som vid hemmet
svarar för den dagliga omsorgen. För den som saknar nära anhöriga kan
därvid ett testamentsförordnande till personalen framstå som ett sätt att
tillvinna sig särskild uppmärksamhet. En ensam gammal människa kan lätt
ges den uppfattningen att testamentsförordnandet ger trygghet till omsorg
och omtanke.

De tjänster som avser omsorgen om de äldre är sett bl. a. mot den
bakgrunden från integritetssynpunkt särskilt känsliga. Det får således inte
förekomma att den uppfattningen vinner insteg bland de äldre att de genom
gåvor eller testamentariska förordnanden kan påverka tjänsteutövningen
till sin förmån. Testamentsförordnanden som har sin grund i någons åligganden
i tjänsten kan därför inte godtas. I syfte att bevara tjänstens
integritet och värna om verksamheten vid servicehusen blir det nödvändigt
att från ansvarssynpunkt pröva varje fall som innebär att någon för sin
tjänsteutövning mottagit belöning.

Vid den bedömningen måste beaktas att även en belöning som inte syftar
till annat än till erkänsla för redan lämnade tjänster kan vara att betrakta
som mutbrott i brottsbalkens mening. Avgörande är om belöningen kan
anses otillbörlig. Bedömningen härav skall enligt förarbetena bl. a. avse
frågan om transaktionen objektivt sett varit ägnad att påverka funktionärens
tjänsteutövning. Att funktionären faktiskt påverkats i det enskilda
fallet krävs däremot inte. I propositionen nämns vidare förmånens värde
som särskilt betydelsefullt. Ju större värde förmånen harju större är risken
för påverkan.

Wirstedt har på grund av testamentet mottagit egendom till betydande
värde. Egendomen har utgjort otillbörlig belöning för hennes utövning av
tjänsten som föreståndare vid servicehuset. Detta måste Wirstedt ha insett.

Sverne beslöt att åtal skulle väckas mot Wirstedt enligt följande gärningsbeskrivning.

Wirstedt innehar sedan den 15 mars 1975 anställning hos Kungsbacka
kommun såsom föreståndare för servicehuset Bukärrsgården.

Anders Gottfrid Andersson, född den 29 augusti 1890, vårdades på
Bukärrsgården från någon dag i juni månad 1975 till sin död den 20 januari
1980. Wirstedt var inte sedan tidigare bekant med Andersson och hon hade
ej annan kontakt med honom än den som föranleddes av hennes tjänst.

Under år 1976 medverkade Wirstedt vid tillkomsten av ett den 9 april
1976 dagtecknat testamente, enligt vilket Andersson tillerkände Wirstedt
all sin kvarlåtenskap. Wirstedt medverkade vid testamentets tillkomst

177

oaktat hon måste ha insett att förordnandet föranleddes av att hon var
föreståndare vid det hem där Andersson bereddes och framdeles skulle
beredas vård. Ännu vid tiden för Anderssons död förelåg ingen annan
kontakt med Andersson än den som föranleddes av Wirstedts tjänst som
föreståndare.

Efter Anderssons frånfälle uppdrog Wirstedt åt Skandinaviska Enskilda
Banken att förvalta Anderssons egendom. Den 14 februari 1980 lät hon
inge testamentet till Varbergs tingsrätt för bevakning. Enligt bouppteckning
uppgick behållningen i boet till 85 158 kronor.

Mot testamentet förd klandertalan har ogillats enligt dom som har vunnit
laga kraft. Wirstedt har sålunda mottagit kvarlåtenskapen enligt testamentet.

Det testamentariska förordnandet har utgjort belöning för Wirstedts
tjänsteutövning. Belöningen har varit otillbörlig på grund av belöningens
betydande värde och på grund av att det inte förelåg annan kontakt mellan
Wirstedt och Andersson än den som föranleddes av Wirstedts tjänst.

Sverne uppdrog vidare åt åklagaren att enligt 36 kap. 1 § brottsbalken
yrka förverkande av den egendom som åtkommits genom testamentet
eller, om den ej fanns i behåll, dess värde.

I enlighet med vad nu anförts ansökte länsåklagaren Brynolf Wendt hos
Varbergs tingsrätt om stämning å Wirstedt för mutbrott.

I dom den 27 oktober 1983 ogillade tingsrätten åtalet.

JO Sverne beslöt att domen skulle överklagas.

I dom den 26 april 1984 ändrade hovrätten för Västra Sverige på det sätt
tingsrättens dom att hovrätten dömde Wirstedt jämlikt 20 kap. 2 § brottsbalken
för mutbrott till sextio dagsböter å tjugo kronor samt förklarade den
egendom som Wirstedt erhållit genom testamentet förverkad.

I sina domskäl anförde hovrätten bl. a. följande.

Om Bukärrsgården har följande upplysts: Antalet pensionärer var 24,
när Ingrid Wirstedt tillträdde sin föreståndartjänst år 1975. Platsantalet har
sedermera stigit till ca 50. Personalen, för vilken Ingrid Wirstedt är chef,
utgörs av 35 anställda.

Av utredningen framgår att Ingrid Wirstedt inför testamentets tillkomst
den 9 april 1976 varit medveten om att Andersson avsåg att förordna henne
till universell testamentstagare samt att hon medverkat till handlingens
upprättande genom att ordna så att Hedelin och Segerkvist tillkallades.
Det är vidare utrett att Wirstedt, när det efter Anderssons frånfälle i
januari 1980 bekräftades att förordnandet ej återkallats och att det därför
kunde antas inte vara utan verkan, ej avsagt sig rätten att taga testamente.

Genom vad som förekommit är klarlagt att Ingrid Wirstedt låtit sig
utlova den testamentariska förmånen och att hon mottagit densamma. Med
hänsyn till vad som framkommit om Ingrid Wirstedts anställning hos
kommunen och personliga kontakter med Andersson - vilka inte alls kan
anses ha haft sin grund i något privat vänskapsförhållande - måste hennes
12 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

178

handlande till alla delar bedömas ha haft sådant samband med tjänsten som
föreståndare på ålderdomshemmet att förmånen är att betrakta som en
belöning för hennes tjänsteutövning. Anledning saknas att inte jämställa
den testamentariska förmånen med vanlig gåva. Redan vetskapen om
förordnandet har varit ägnad att skapa förväntan om dess verkställande.
Möjligheten av en återkallelse synes inte ha haft någon avgörande inverkan
i detta hänseende. Oavsett att pliktstridigt handlande inte har gjorts gällande,
är det givet att redan den närliggande risken härför kunnat skada
allmänhetens och de på Bukärrsgården boende pensionärernas förtroende
för verksamheten på gården och tilliten till föreståndarnas integritet. Vid
sådant förhållande måste belöningen anses ha varit otillbörlig, något som
också framhävs genom förmånens stora ekonomiska värde.

På grund av det anförda finnér hovrätten att Ingrid Wirstedt ej kan undgå
ansvar för mutbrott.

Vid påföljdens bestämmande bör beaktas att Ingrid Wirstedt fått goda
vitsord för sin tjänsteutövning. Hennes handlande vid testamentets tillkomst
ligger så lång tid tillbaka att påföljd ej kunnat utdömas enbart därför.
Hänsyn bör också tas till att varken lagstiftningen eller på förevarande
område utfärdade råd och anvisningar, vilka för övrigt inte synes ha
översetts med anledning av 1977 års reform av mutansvaret, uttryckligen
påtalar risken av att godtaga testamentariska förordnanden som kan innefatta
otillbörliga belöningar. Angelägenheten av sådana bestämmelser är
påtaglig med tanke på den hänsyn som testators vilja tillmäts när förordnande
tillkommit i föreskriven ordning. Med beaktande av anförda omständigheter
finnér hovrätten det tillfyllest att döma till böter.

Då det inte kan anses uppenbart obilligt, skall enligt 36 kap. 1 § brottsbalken
den egendom som Ingrid Wirstedt erhållit genom Anderssons förordnande
förklarås förverkad.

Wirstedt har fullföljt talan mot domen.

Tvångsomhändertagande av barn och ungdom — en undersökning
rörande tillämpningen av bestämmelserna om omedelbart omhändertagande
enligt 6 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga

(Dnr 3343-1983)

Anledningen till undersökningen

Redan kort tid efter det att den nya sociallagstiftningen trädde i kraft den
1 januari 1982 väcktes en debatt som gällde socialnämndernas handläggning
av ärenden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU). Det ifrågasattes från flera håll om grunderna för vård enligt LVU

179

var tillräckligt entydigt bestämda. Det gjordes bl. a. gällande att lagen
tillämpades i en icke avsedd omfattning.

Kritik riktades även mot socialnämndernas tillämpning av bestämmelserna
om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. Kritiken avsåg
bl. a. att omhändertagandena skedde på otillräckliga grunder. Det kunde
befaras att beslut om omedelbara omhändertaganden fattades för att underlätta
utredningen även i situationer då lagens förutsättningar för sådana
beslut inte var uppfyllda.

Vid JO:s besök på socialförvaltningar i landet har frågor rörande tillämpningen
av LVU tagits upp. Även i allmänhetens klagomål till JO har
tillämpningsfrågor aktualiserats.

Kritiken mot lagstiftningen har speglat en oro för att man vid tillämpningen
gått vida längre än vad lagstiftaren förutsatt. Oron har bl. a. gällt om
man i varje enskilt fall med den omsorg och noggrannhet som lagen
förutsätter har prövat om tillräcklig grund för vård eller omhändertagande
förelegat.

Mot bakgrund av de olika synpunkter som förts fram beslöt JO Tor
Sverne i oktober 1983 att inleda en undersökning hur lagen tillämpades på
olika håll i landet.

Sverne beslöt att som en första etapp i en sådan undersökning granska
ärenden om omedelbara omhändertaganden enligt 6 § LVU. Undersökningen
skulle omfatta ett representativt urval kommuner i landet och den
skulle gälla de beslut om omedelbara omhändertaganden som fattats under
första halvåret 1983.

Undersökningens genomförande

Undersökningen har avsett alla ärenden i socialdistrikt nr 2, 5,11,12 och
16 i Stockholms kommun; Kristinehamns kommun, Karlstads kommun,
Gotlands kommun, Jönköpings kommun, Sandvikens kommun, Gävle
kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Landskrona kommun,
Helsingborgs kommun, Luleå kommun och Sundsvalls kommun där beslut
om omedelbart omhändertagande meddelats under första halvåret 1983. 1
samband med besök på socialförvaltningarna i dessa kommuner har JO i
vissa fall även granskat ärenden, vari beslut om omedelbart omhändertagande
meddelats under annan tid.

Inalles har JO granskat 171 ärenden vari beslut om omedelbart omhändertagande
enligt 6 § LVU meddelats under första halvåret 1983. Antalet
granskade ärenden, som avser annan tid, har varit 14. Med ärende avses
här antalet barn och ungdomar beträffande vilka beslut om omedelbart
omhändertagande meddelats.

Över 50 ärenden har granskats som rört barn i förskoleåldern, dvs.
mellan 0—6 år.

180

Vad gäller det omhändertagna barnets situation vid tiden för nämndens
beslut framkom att i nästan hälften av dessa ärenden förekom någon form
av missbruk av beroendeframkallande medel hos föräldrarna, antingen av
alkohol eller av narkotika.

I ett relativt stort antal ärenden förekom psykisk ohälsa hos någon
förälder (6 ärenden avseende tiden 1.1.-30.6.1983 och 2 avseende annan
tid).

Det förekom även former av missförhållanden i hemmet, exempelvis
vanvård.

I tre fall förelåg misstanke om barnmisshandel.

I några ärenden var situationen den att mannen i familjen misshandlade
barnets moder. Modern kände rädsla för att han även skulle misshandla
barnet.

I något fall hade vårdnadshavaren avvikit och hade inte hört av sig till
den som vid tillfället hade hand om barnet.

I ett ärende förekom misstanke om incest.

I ett fall var motsättningarna mellan föräldrarna i samband med en
skilsmässa så stora att det bedömdes som en risk för barnet att vara kvar i
hemmet.

Som skäl för omedelbart ingripande åberopades som regel risk för barnets
hälsa och utveckling. I något fall hade barnet omhändertagits för att
utredningen annars allvarligt kunde försvåras.

När det gäller åldersgruppen 7-12 år har 28 ärenden, 13 pojkar och 15
flickor, granskats.

Även när det gäller denna grupp av barn var skälet till socialnämndernas
ingripande i de flesta fall att det förekom någon form av missbruk av
beroendeframkallande medel hos vårdnadshavaren.

Barnmisshandel förekom i några fall. I några ärenden led vårdnadshavaren
av psykisk sjukdom.

Barnet lämnades i ett fall utan tillsyn; vårdnadshavaren hämtade inte
barnet från daghemmet.

Redan i denna grupp av barn förekom det (i fyra fall) att barnet var
misstänkt för brott.

Beträffande barn mellan 13-14 år har 22 ärenden från första halvåret
1983 samt 3 avseende annan tid granskats.

I denna grupp av barn framträder i än större utsträckning att barnets eget
beteende utgör grunden för socialnämndens ingripande. Det förelåg sålunda
i 11 ärenden någon form av missbruk och/eller kriminalitet hos barnet. I
några av dessa ärenden förekom även relationsproblem.

Här återfanns också några ärenden, där föräldrarna själva vände sig till
socialförvaltningen på grund av att de var oroliga för att deras döttrar
vistades i olämpliga miljöer.

181

I tre ärenden förekom relationsproblem. Det var i samtliga fall fråga om
flickor.

Beträffande tre flickor var grunden för ingripandet misstanke om incest.

Ett barn hade misshandlats av sin moder.

Ett annat barn, 14 år gammal, övergavs av sin vårdnadshavare, som
flyttade till en annan ort.

En mycket stor andel av de omhändertagna var ungdomar mellan 15-17
år (67 av inalles 171). Av 67 ärenden från första halvåret 1983 (samt 6
avseende annan tid) var det nästan dubbelt så många pojkar som flickor.

I 54 ärenden förekom hos den unge någon form av missbruk av beroendeframkallande
medel, missbruk och kriminalitet eller enbart kriminalitet.

I några av ärendena var även vårdnadshavarens missbruk en bidragande
orsak till att det förelåg risk för barnets hälsa och utveckling.

I flera fall var det fråga om ungdomar som vid tiden för det omedelbara
omhändertagandet var anhållna som misstänkta för brott.

Det var endast 6 ärenden som rörde ungdomar mellan 18—20 år. Fyra
var flickor och två pojkar. Det var i dessa fall fråga om missbruk av
beroendeframkallande medel. I ett fall förekom dessutom viss kriminalitet.

Undersökningen har visat att endast i undantagsfall beslut om omedelbart
omhändertagande inte fastställs av länsrätt.

Beträffande de omedelbara omhändertaganden som fastställdes av länsrätten
var det en stor andel som inte ledde till ansökan om vård enligt
LVU. I flertalet ärenden ingavs dock ansökan om vård.

När det gäller omedelbara omhändertaganden som avsåg barn under 15
år var det ca 30% av ärendena som inte ledde till beslut om vård enligt
LVU. I flertalet av dessa ärenden lämnades stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen
(SoL). I några fall förekom att förälder, som inte var vårdnadshavare
vid tiden för det omedelbara omhändertagandet, vårdade barnet
fram till dess att vårdnaden överflyttades till denna. I några få fall föranledde
utredningen i barnavårdsärendet inte några åtgärder.

Vad härefter gäller gruppen ungdomar 15-17 år beslöts om vård enligt
LVU i 43 fall från första halvåret 1983 (+ 3 avseende annan tid). Även
beträffande denna grupp uppgick således andelen ärenden som inte ledde
till beslut och vård till ca 30%.

JO Sverne redovisade resultatet av undersökningen i ett beslut den 14
juni 1984.

I beslutet tar Sverne inledningsvis upp förfarandereglerna. Härvid berörs
bl. a. grunder för omhändertagande, beslutanderätten, beslutets utformning,
frågor om vårdens inledande och besvärsrättens omfattning,
nämndens ansvar för den omhändertagne och omhändertagandets upphörande.

182

Avslutningsvis anför JO Sverne under rubriken Sammanfattande synpunkter
följande.

Samhället har ett särskilt ansvar för barn och unga. Inom socialtjänsten
skall socialnämnden tillsammans med föräldrarna verka för att de unga får
trygga uppväxtförhållanden och i övrigt gynnsamma levnadsbetingelser.
Socialnämnden skall sörja för att barn och unga, som riskerar att utvecklas
ogynnsamt, får det stöd och den hjälp som behövs och, om hänsynen till
den unges bästa kräver det, vård och fostran utanför det egna hemmet
(12 § SoL).

Det är en självklar utgångspunkt att stöd och hjälp i första hand skall
lämnas i samråd med föräldrarna och under deras medverkan. Det är
socialnämndens uppgift att i det uppsökande arbetet nå de barn vars
utveckling hotas och i ett tidigt skede erbjuda den hjälp som behövs.

Samtidigt står det klart att socialnämnden i vissa fall måste kunna
ingripa till barnets skydd även om föräldrarnas medverkan inte kan nås.
LVU skall trygga samhällets möjligheter att ge barn och unga den vård
som de behöver. LVU kompletterar på så sätt SoL i de situationer när de
frivilliga insatser som kan ges med stöd av den lagen är otillräckliga. Det
bör betonas att LVU ytterst är en lag till skydd för barnen och de unga.

Enligt LVU ankommer det på länsrätten att efter ansökan från socialnämnden
besluta om vård. Ett sådant ansökningsförfarande tar tid. I det
dagliga arbetet möter emellertid socialtjänsten barn och unga vars hjälpbehov
är akut. För att kunna fullgöra sitt ansvar för barnen och de unga
måste socialnämnden i sådana fall kunna besluta omedelbart.

Behovet av bestämmelser som gör det möjligt för nämnden att ingripa
omedelbart har inte heller ifrågasatts. Mot bestämmelserna har emellertid
invänts att de brister i klarhet och att de därigenom lämnar utrymme för
godtycke i tillämpningen.

Bestämmelserna om omedelbara omhändertaganden hade sin motsvarighet
i barnavårdslagen. Uppenbarligen skapar ändå införandet av en ny lag
svårigheter i ett övergångsskede.

Vid tiden för den av mig genomförda undersökningen har emellertid
många av de oklarheter som inledningsvis förelegat undanröjts. Det intryckjag
har fått efter att ha granskat ett stort antal av de beslut som fattats
under angiven tid är att bestämmelserna fyller en viktig funktion för att de
ungas behov av skydd skall kunna tillgodoses. Besluten speglar ofta mycket
svåra sociala situationer, där ett omedelbart omhändertagande framstått
som uppenbart nödvändigt för att barnet eller den unge skulle kunna
få den behövliga vården. Främst när det gäller de små barnen har något
alternativ till ett omedelbart omhändertagande regelmässigt inte funnits.

Tillämpningen av bestämmelserna har nu enligt min mening nått en
behövlig fasthet. Vid min undersökning har intet framkommit som ger
anledning till antagande att nämnderna brister i omsorg och noggrannhet
vid handläggningen. Undersökningen ger inte stöd för den uppfattningen

183

att bestämmelserna tillämpats i en för vid omfattning eller att kraven på
rättssäkerhet åsidosatts. Inte heller har undersökningen gett belägg för det
stundom framförda påståendet att omedelbara omhändertaganden skulle
leda till fortsatta opåkallade eller mindre nödvändiga omhändertaganden.

Jäg har vidare vid min granskning av förfarandereglerna funnit att nämnderna
regelmässigt iakttar den föreskrivna tiden för underställning av
beslut och för ansökan om vård. Vid de samtal som jag har fört med
förtroendemän och tjänstemän har inte gjorts gällande att de angivna
tidsgränserna skulle vålla svårigheter vid tillämpningen. Det har inte heller
framkommit något som tyder på att de uppgifter som enligt LVU har lagts
på socialnämnderna bättre skulle kunna fullgöras av annat samhällsorgan.

Beslutet överlämnades till socialdepartementet och till socialberedningen.

Fråga om socialnämnd som ersättning för samhällsvårdskostnad ägt
tillgodogöra sig barnpension från försäkringen för allmän tilläggspension
(ATP)

(Dnr 2450-1982)

Vid en inspektionsresa som JO Tor Sverne företog under 1982 besökte
han bl. a. socialförvaltningen i Kiruna kommun. Vid den därvid företagna
granskningen av ärenden uppmärksammades följande.

HANDLÄGGNINGEN AV ÄRENDET VID NÄMNDEN
Bakgrund

Socialnämnden i Kiruna kommun beslöt under åren 1973-1975 med
stöd av 25 och 29 §§ bamavårdslagen att för samhälls vård ta om hand
barnen M., B. och M.L. Under 1978 avled barnens fatr. Modern var sedan
ensam vårdnadshavare och förmyndare för barnen. I september 1980 avled
även modern. Gällivare tingsrätt förordnade genom beslut den 23 januari
1981 att vårdnaden om M. och M.L. skulle utövas av Sture Ekh, som
förordnades till förmyndare för barnen, och att vårdnaden om B. skulle
utövas av Eivor Jonsson, som förordnades till förmyndare för det barnet.

Nämnden tar om hand barnens pension

Alla tre barnen uppbar fr. o. m. faderns död barnpension från ATP. I en
handling som betecknades som fullmakt förklarade barnens mor den 7 juli
1978 följande.

184

Undertecknad befullmäktigar härmed Kiruna sociala centralnämnd att
utbekomma ATP-delen på barnpension till mina barn M., M.L. och B., för
vilka jag är förmyndare. Barnen kommer att uppbära barnpension efter
fadern, avliden den 7 juni 1978. Barnen är omhändertagna för samhällsvård
och placerade i fosterhem.

Nämnden uppbar och tillgodogjorde sig därefter barnens ATP-pension.

Barnens förmyndare begär att pensionen skall utbetalas till barnen

I ett brev, som kom in till socialförvaltningen i Kiruna den 25 mars 1981,
begärde Sture Ekh i egenskap av förmyndare för M. och M.L. att socialförvaltningen
skyndsamt skulle utreda och återbetala den ATP-pension
som kommunen sedan faderns frånfälle tagit om hand. Det borde ankomma
på kommunen att betala ut även bankränta för den tid då pengarna inte
kunnat bli ränteförande på barnens bankkonton. Enligt Ekhs mening förelåg
ingen rätt för kommunen att erhålla ATP-delen som skulle tillfalla
barnen. Ekh fogade vid sitt brev en redovisning av de medel som redan
tagits om hand av kommunen, tillhopa 9302 kr. per barn.

Nämnden vägrar att återbetala pensionen

Med anledning av förmyndarens yrkande begärde nämnden ett yttrande
från överförmyndarnämnden i Kiruna, som i sin tur vände sig till stadsombudsmannen.
Ombudsmannen förklarade i ett yttrande den 25 juni 1981 att
fullmakten från modern uttryckligen avsåg ATP-delen. Förmyndarens
uppgift om att denna del inte nämndes i fullmakten var således oriktig. Då
någon annan grund för återbetalningsanspråket inte hade angetts fann
ombudsmannen inte anledning till återbetalning.

Sociala centralnämnden i Kiruna (numera socialnämnden) beslöt den 15
september 1981 under hänvisning till stadsombudsmannens yttrande att
återbetalning av uppburen ATP-pension inte skulle ske.

JO TAR UPP ÄRENDETS HANDLÄGGNING I PROTOKOLL ÖVER
INSPEKTIONEN

I ett protokoll över inspektionen redovisas vad som förekommit i ärendet.
Där antecknades att socialnämndens bedömning av ärendet föranledde
följande frågor.

1 Fullmaktens lydelse

Fullmakten avser rätten att ”utbekomma” ATP-delen. Det kan ifrågasättas
om fullmakten enligt ordalydelsen ger kommunen rätt att förfoga
över medlen till täckande av vårdkostnaderna.

185

2 Fullmakt avseende ersättning som inte är tillgänglig för lyftning

Om — till följd av omständigheter som inte kommit fram vid ärendets
granskning här - fullmakten skall anses omfatta en rätt att förfoga över
medlen för samhällsvårdskostnaden, uppkommer fråga om verkan av bestämmelserna
i lagen om allmän försäkring (AFL). Av 20 kap. 6 § AFL
framgår således att försäkrads rätt till ersättning inte får överlåtas innan
ersättningen är tillgänglig för lyftning. En fullmakt avseende rätt att ta i
anspråk ännu inte förfallna försäkringsbelopp står i strid med reglerna i
AFL.

3 Bestämmelserna i 72 § barnavårdslagen

Om - till följd av omständigheter som inte kommit fram vid ärendets
granskning här — fullmakten skall anses omfatta även en rätt att förfoga
över medlen för samhällsvårdskostnaden, uppkommer fråga om verkan av
bestämmelserna i 72 § barnavårdslagen och den kungörelse som sluter an
till den paragrafen. Får kommunen på grund av fullmakt uppbära andra
medel än som anges i 72 § eller skall denna paragraf anses uttömmande
reglera vilka medel som fick tas i anspråk? Fråga uppkommer vidare om
kommunen får överskrida de beloppsgränser som finns angivna i kungörelsen.

4 Verkan av fullmaktsgivarens död

Om - till följd av omständigheter som inte har kommit fram vid ärendets
granskning här — fullmakten skall anses omfatta även en rätt att förfoga
över medlen för samhällsvårdskostnaden, uppkommer fråga om verkan av
fullmaktsgivarens död. Skall fullmakten mot bakgrund av den inställning
som den nye förmyndaren har angett anses ha upphört i och med den
tidigare förmyndarens död?

JO beslöt att anmoda socialnämnden att verkställa utredning i ärendet
och yttra sig över de under 1-4 angivna frågorna och över ärendets
handläggning i övrigt.

NÄMNDENS REMISSVAR

Sedan handlingarna i ärendet remitterats till socialnämnden i Kiruna
kommun för utredning och yttrande har nämnden anfört följande.

1 Fullmaktens lydelse

Barnpension till barnen beviljades att utgå fr. o.m. juli månad 1978.
Framställan därom inlämnades till Försäkringskassan 78-07-03.

Samma dag meddelar Försäkringskassan att barnens moder måste lämna
fullmakt att även ATP-delen utbetalas till sociala centralnämnden. För det
fall sådan fullmakt inte inkommer utbetalas ATP-delen till modern.

186

I en i juli 1978 undertecknad fullmakt befullmäktigar barnens moder
sociala centralnämnden i Kiruna ”att utbekomma ATP-delen på barnpensionen”
till de nu aktuella barnen.

Vid tidpunkt då fullmakt lämnades till sociala centralnämnden var barnen
berättigade till barnpension efter sin avlidne fader. Försäkringskassan
har utifrån av sociala centralnämnden gjord framställan med den därtill
bifogade fullmakten funnit sociala centralnämnden berättigad att tillika
uppbära ATP-delen. För det fall Försäkringskassan funnit lagliga hinder
härför torde ATP-delen icke kunnat utbetalas till sociala centralnämnden.

2 Bestämmelser i 72 § Bamavårdslagen

I den nu angivna paragrafen i dåvarande barnavårdslag anges att kommunen
äger för uppkomna samhällsvårdskostnader som ersättning uppbära
underhållsbidrag eller annan periodiskt utgående förmån som belöper på
vårdtiden.

Sociala centralnämnden har för tiden 1978-mars 1981 för barnen utgett
fosterlega enligt följande:

M., 630413:	Arvode Omk.
1978	15 360	13020:-
1979	17040	14640:-
1980	18120	16140: —
1981 t. o. m. mars	5235	4440:-
	55755	48240:-
	Totalt:	103995:-
B., 640808:
1978	9480	10620:-
1979	11820	12660:-
1980	12540	13950:-
19811, o. m. mars	3630	3825:-
	37470	41055:-
	Totalt:	78525:-
M-L., 650925:
1978	13020	10020:-
1979	14450	11 340:-
1980	15 300	13 230: —
19811, o. m. mars	4440	3825:-
	47210	38415: —
	Totalt:	85625:-

Totalt har för barnen under ovan angiven tid utgetts fosterlön med
kronor 268145:—. Den ATP-del som sociala centralnämnden uppburit för
barnen utgörs av 9302:— kronor för respektive barn.

187

Verkan av fullmaktsgivarens död

Barnens moder har såsom redan angetts lämnat sociala centralnämnden
i Kiruna fullmakt att uppbära de till barnen utgående pensionsförmånerna.

Modern avled 80-08-10. De för barnen förordnade förmyndarna har inte
lämnat fullmakt till socialnämnden.

I och med fullmaktsgivarens död får anses att fullmakten i den del den
berörde ATP-delen, upphört att gälla. Sociala centralnämnden borde därvid
ha återkallat fullmakten från Försäkringskassan samt till barnens förmyndare
återbetalat ATP-delen fr. o. m. augusti 1980.

Nämnden kommer att i denna del pröva återbetalning av ATP-delen från
tidpunkt som ovan angetts.

FÖRSÄKRINGSKASSAN HÖRS MED ANLEDNING AV SOCIALNÄMNDENS
UPPGIFTER

Med anledning av vad socialnämnden uppgav i sitt remissyttrande beslöt
JO att begära yttrande från Norrbottens läns allmänna försäkringskassa.
Försäkringskassan anförde bl. a.

Utöver vad som framgår av remisshandlingarna kan i sak nämnas att
barnens mor åtnjöt barntillägg till sin förtidspension från och med januari
1977 till och med augusti 1980 då hon avled. Barntillägget utbetalades till
Kiruna socialnämnd. Under tiden juni 1977-juni 1978 utbetalades halvt
barntillägg enär fadern också gjort anspråk på sådant tillägg till sin pension.
Övrig tid har helt barntillägg utbetalats. Med hänsyn till att barnpension
beviljades från och med juli månad 1978 efter fadern, utbetalades
barntillägget från samma tidpunkt med reducerat belopp.

Försäkringskassan i Norrbottens län har ansvarat för utbetalningen av
barnpensionen för M. och M-L. B. har varit mantalsskriven Västerbottens
län hela tiden och försäkringskassan där har ansvarat för utbetalning av
barnpensionen för honom.

I samband med att Kiruna socialnämnd lämnade in framställning om
utbekommande av folkpension i form av barnpension fick kassan även en
telefonförfrågan om det var möjligt att hela barnpensionen inklusive ATPdelen
kunde utbetalas till socialnämnden. Orsaken till detta önskemål var
att man befarade att modern/förmyndaren inte skulle kunna förvalta barnens
pengar utan använda dem för eget bruk. Modern hade sedan lång tid
tillbaka grava alkoholbesvär, vilket bekräftades av hennes pensionshandlingar.
I det läget fann försäkringskassan gott acceptera en fullmakt från
förmyndaren/modern att även barnens ATP-pension skulle utbetalas till
Kiruna socialnämnd.

Fullmakter av denna typ ser försäkringskassan som en enkel fullmakt
där någon vid förfall för pensionär/förmyndare på dennes begäran går in
som betalningsmottagare för att tillvarata pensionstagares intressen (6 §
kungörelsen 1962:520 om sättet och tiden för utbetalning av pension enligt
lagen om allmän försäkring m.m.). I förevarande fall har beslutet att
acceptera fullmakten grundats även på kungörelsens 7 §.

Fullmakter som innebär överlåtelse av löpande pension helt eller delvis
accepteras inte av försäkringskassan.

Barnens moder/förmyndaren avled under augusti månad 1980. Fullmak -

188

ten upphörde därmed att gälla. Utbetalning av pensionen för M. och M-L.
spärrades från september 1980 i avvaktan på att ny förmyndare skulle
utses. Kopia av tingsrättens beslut att utse Sture Ekh till förmyndare och
vårdnadshavare för M. och M-L. inkom den 18 februari 1981. Den 4 mars
1981 inkom framställning om utbekommande av folkpension från Kiruna
socialnämnd. Samma dag delgavs förmyndaren socialnämndens framställning.

I brev som inkom den 9 mars 1981 anmälde förmyndaren att M. från
mars månad 1981 inte längre kunde anses omhändertagen för samhällsvård.
Efter kontakt med Kiruna socialnämnd, som bekräftade Ekhs uppgifter,
verkställdes utbetalning av M:s och M-L:s pensioner för tiden
september 1980-mars 1981. Kiruna socialnämnd erhöll då folkpensionen
för M. till och med februari 1981 och för M-L. till och med mars 1981. Från
april 1981 har socialnämnden erhållit folkpensionen för M-L. löpande vaije
månad och uppbär den fortfarande. ATP-pensionen för båda flickorna har
utbetalats till förmyndaren som först erhöll engångsbelopp avseende tiden
september 1980-mars 1981 och därefter erhållit den löpande varje månad.
Folkpensionen för M. utbetalades till förmyndaren från mars 1981 fram till
och med hennes 18-årsmånad, april 1981.

LÄNSSTYRELSENS YTTRANDE

Med anledning av de uppgifter som nu förelåg i ärendet beslöt JO att
inhämta yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen anförde
bl. a.

De bestämmelser om ersättning av enskild som var tillämpliga vid den
aktuella tidpunkten fanns i 72 § barnavårdslagen (1960:97). Det framgick
där att kommunen som ersättning för vårdkostnaden för den som var
omhändertagen för samhällsvård fick uppbära underhållsbidrag eller annan
periodiskt utgående förmån, som tillkom den omhändertagna och belöpte
på vårdtiden. Det högsta ersättningsbelopp som fick uttagas angavs i
kungörelsen (1973:764) om högsta ersättningsbelopp enligt 72 § barnavårdslagen
som hade följande lydelse.

”Ersättning enligt 72 § bamavårdslagen (1960:97) får ej tagas ut med
högre belopp än 5 000 kronor för år räknat. Från detta belopp skall räknas
av allmänt barnbidrag, bidragsförskott, barnpension och barntillägg till
pension i den mån förmånen betalas ut till annan än vårdnadshavaren.”

Enligt särskilda föreskrifter i lagen (1964:143) om bidragsförskott respektive
lagen (1962:381) om allmän försäkring hade barnavårdsnämnd
rätt att uppbära bidragsförskott och barnpension och barntillägg inom
folkpensionering för barn som nämnden har omhändertagit för samhällsvård.
Liknande bestämmelser fanns i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.
Om dessa sociala förmåner kom att överstiga det högsta ersättningsbelopp
som den omhändertagne och hans föräldrar hade att betala
enligt 72 § barnavårdslagen jämfört med kungörelse om högsta ersättningsbelopp
innebar detta att någon ersättning inte kunde tas ut av den enskilde
för vården. Skulle de sociala förmånerna överstiga det högsta ersättningsbeloppet
hade barnavårdsnämnden ändå rätt att uppbära förmånerna oavkortade
för att täcka uppkomna kostnader för samhällsvården (prop. 1979/
80:1 sid. 366).

189

Som exempel på sådan periodiskt utgående förmån som avses i 72 §
barnavårdslagen nämns i propositionen livränta eller pension (prop.
1960:10 sid. 354). Barnpension från ATP har däremot inte ansetts utgöra
sådan periodiskt utgående förmån som kommun får uppbära som ersättning
för samhällsvårdskostnader (SOU 1977:40 sid. 268). Socialutskottet
har med anledning av propositionen om socialtjänsten angeri att vissa skäl
talar för att kommunen borde få uppbära ATP för att få täckning för sina
vårdkostnader. Utskottet var emellertid inte berett att i detta sammanhang
ta ställning för en eventuell ändring rörande barnpension från ATP (SOU
1979/80:44). Enda möjligheten för kommun att erhålla täckning för sina
utlägg för samhällsvårdskostnaden torde ha varit att förmyndaren genom
fullmakt medgav att barnpensionen från ATP fick disponeras av kommunen.
Stöd för ett sådant förfarande torde ha förelegat i 6 § första stycket
kungörelsen (1962:520) angående sättet och tiden för utbetalning av pension
enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Sådan fullmakt kunde återkallas
med omedelbar verkan. (SfU 1973:32 sid. 4, jmf även Socialstyrelsens
meddelandeblad nr 3/74.)

Av uppgifter som länsstyrelsen inhämtat per telefon från socialnämnden
i Kiruna har nämnden för år 1978 uppburit 4 171 kronor per barn i bidragsförskott
respektive folkpension, för år 1979 per barn 3 359 kronor i folkpension
och för år 1980 per barn 2472 kronor i folkpension. Det allmänna
barnbidraget uppgick under motsvarande tid till 2220 kr, 2500 kr respektive
2850 kr per barn. De sociala förmåner som utgick för barnen översteg
således det högsta ersättningsbelopp som kommunen enligt 72 § barnavårdslagen
kunde få ta ut av enskild.

Nuvarande bestämmelser om enskilds ersättningsskyldighet för vård i
ett annat hem än det egna finns i 34 § socialtjänstlagen (1980:620). Bestämmelserna
innebär i korthet att barnets tillgångar och inkomster inte får
användas för att ersätta kommunens kostnader för vården av barnet.
Föräldrarna är däremot skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens
kostnader för barnet. Föräldrarnas ersättningsskyldighet regleras
närmare i socialtjänstförordningen (1981:750). Bidragsförskott och barnpension
eller barntillägg enligt folkpensioneringen får liksom tidigare uppbäras
av kommunen. Allmänt barnbidrag får efter framställning uppbäras
av den som fostrar barnet. Barnpension från ATP skall alltid utbetalas till
den enskilde, dvs. vårdnadshavaren om inte särskild förmyndare eller god
man utsetts.

Mot bakgrund av vad ovan anförts anser länsstyrelsen sammanfattningsvis
att socialnämnden i Kiruna inte haft rätt uppbära barnens pension från
ATP som ersättning för samhällsvårdskostnaderna. Barnpension från ATP
var inte att jämställa med vare sig ”annan periodiskt utgående förmån” i
72 § barnavårdslagen eller de sociala förmåner som kommun enligt särskilda
föreskrifter i lag hade rätt att uppbära. Även om fullmakten från barnens
mor skulle kunna ges innebörden att barnpension från ATP skulle få
användas till kommunens kostnader för samhällsvården för barnen, så
översteg vad som utgått i sociala förmåner för barnen det högsta belopp
som fick uttas enligt 72 § barnavårdslagen jämfört med tillhörande kungörelse.
Fullmakten måste anses ha upphört att gälla vid modems död.
Huruvida ersättning utgått till nämnden efter hennes död är emellertid
oklart då försäkringskassan i Norrbottens län i sitt yttrande uppger att
ersättningen härefter utbetalades till den nye förmyndaren. Länsstyrelsen
förutsätter att socialnämnden återbetalar all ersättning som den erhållit i
ATP-pension för barnen.

190

SOCIALNÄMNDEN VIDHÅLLER SIN TIDIGARE REDOVISADE
INSTÄLLNING

Sedan socialnämnden beretts tillfälle att yttra sig över vad försäkringskassan
och länsstyrelsen uttalat, uppgav nämnden i nytt yttrande följande.

Nämnden har svarat för samtliga kostnader beträffande aktuella barns
vård, fostran m. m. Kostnaderna har vida överskridit de intäkter nämnden
haft av utgående förmåner för barnen inklusive barnpension från ATP.
Den funktion pensionen haft - det vill säga svara för barnens försörjning
- har eliminerats genom nämndens kostnadsansvar.

Av vad nämnden kan bedöma saknas i lag eller förordning hinder för
nämnden att uppbära barnpension från ATP. Skäl för nämnden att återbetala
inlevererad barnpension kan därför inte föreligga.

Om JO trots allt kommer fram till att Socialnämnden ej haft lagmässiga
förutsättningar att uppbära barnpension från ATP för ifrågavarande barn
hemställes att JO hos berörda myndigheter påtalar förhållandet och verkar
för att få till stånd en samordning av barnpensionen från ATP med övriga
periodiskt utgående förmåner i syfte att ATP-pensionen jämväl kan uppbäras
av Socialnämnd som ersättning för samhällsvårdskostnader.

BEDÖMNING

JO Sveme anförde i beslut den 27 maj 1983 följande.

Den av socialnämnden åberopade fullmakten avser rätt för socialnämnden
att utbekomma barnens ATP-pension. Den innefattar enligt sin ordalydelse
ingen överlåtelse av pensionen. Fullmakten har också av försäkringskassan
uppfattats som ”en enkel fullmakt där någon vid förfall för pensionär/förmyndare
på dennes begäran går in som betalningsmottagare för att
tillvarata pensionstagarens (i detta fall barnens) intressen”. Hade fullmakten
inneburit en överlåtelse av löpande pension hade den enligt vad kassan
har framhållit i sitt yttrande inte godtagits av försäkringskassan. En fullmakt
avseende rätt att ta i anspråk ännu inte förfallna försäkringsbelopp
står i strid med bestämmelserna i 20 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
(AFL).

Såvitt har kommit fram i ärendet har enligt min mening genom fullmakten
någon överlåtelse av barnens pension till socialnämnden inte ägt rum.
Socialnämnden har således inte på grund av fullmakten ägt förfoga över
pensionen.

Oavsett hur det förhåller sig med detta gäller emellertid följande.

De bestämmelser som reglerade enskilds ersättningsskyldighet vid vård
utom det egna hemmet fanns vid nu ifrågavarande tid i 72 § bamavårdslagen
(BvL). Det framgick där att när någon omhändertagits för samhällsvård
fick socialnämnden som ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag
eller annan periodiskt utgående förmån som tillkom barnet och
som belöpte på vårdtiden. Nämnden kunde även utfå ersättning av viss
egendom som tillhörde barnet. Det förelåg även en rätt till ersättning av
barnets föräldrar.

191

Den sammanlagda ersättning som fick tas ut av barnet och dess föräldrar
fick dock inte under några förhållanden överstiga ett visst belopp per år.
Enligt kungörelsen (1973:764) om högsta ersättningsbelopp enligt 72 §
BvL uppgick det beloppet till 5 000 kronor.

De sociala förmånerna allmänna barnbidrag, bidragsförskott, barnpension
och barntillägg enligt folkpensioneringen omfattades inte av bestämmelserna
i 72 § BvL. Rätten att ta i anspråk dessa förmåner regleras i
särskild ordning. Bestämmelser om detta finns i 4 § lagen om allmänna
barnbidrag, 9 § tredje stycket bidragsförskottslagen, 10 kap. 3 § AFL samt
1 och 3 §§ kungörelsen om rätt i vissa fall för kommunen eller annan att
uppbära folkpension. Den till 72 § BvL anslutande kungörelsen var inte
tillämplig på sådan ersättning.

Vad socialnämnden uppbar enligt nu angivna författningar bestämde
emellertid omfattningen av den ersättning som socialnämnden fick ta ut
enligt BvL. Enligt kungörelsen skulle således från det högsta ersättningsbelopp
som angavs där, 5000 kronor, avdrag ske med barnbidrag, bidragsförskott,
barnpension och barntillägg som uppbars av socialnämnden.
Uppgick vad kommunen i sådan särskild ordning erhöll till 5000 kronor
förelåg ingen rätt till ersättning enligt BvL.

Rätten att ta i anspråk barnpension från ATP har inte, i likhet med annan
barnpension, reglerats i särskild ordning. Det har inneburit att socialnämnden
vad gäller rätten till ersättning har varit bunden av BvL:s regler. Om
socialnämnden ansett sig på grundval av fullmakten kunna förfoga över
barnens pension har socialnämnden likväl inte kunnat överskrida det högsta
ersättningsbelopp som kungörelsen angav. Detta innebär, såvitt nu är i
fråga, att något utrymme för att ta i anspråk barnens pension inte har
förelegat.

Jag finner därför lika med länsstyrelsen att socialnämnden saknat fog för
att till någon del ta i anspråk den barnpension från ATP som har tillfallit
barnen. Det åligger därför nämnden att till barnen återbetala vad nämnden
oriktigt har uppburit jämte ränta å dessa belopp.

Bestämmelser om ersättning finns numera i 34 § socialtjänstlagen. Första
stycket reglerar den underåriges betalningsansvar.. Det framgår där att
den enskilde skall vara befriad från kostnadsansvar när det gäller stöd- och
hjälpinsatser av behandlingskaraktär. I fråga om barnpension från ATP har
socialstyrelsen uttalat (Allmänna råd 1981:1 s. 88) att sådan pension alltid
skall betalas ut till den enskilde, alltså till den som företräder barnet. Det är
vårdnadshavaren, om inte särskild förmyndare eller god man har utsetts,
som har att för barnets räkning uppbära och förvalta barnets tilläggspension.
Kommunen kan inte tillgodogöra sig barnets tilläggspension. Socialstyrelsen
hänvisar därvid till socialutskottets betänkande SoU 1979/80:44
s. 87.

Svenska kommunförbundet har, i nära samarbete med socialstyrelsen,
utarbetat ett cirkulär 1983-02-24 (1983:34) där bl. a. frågan om rätten att

192

förfoga över barnpension från ATP tas upp. I anslutning till socialstyrelsens
nyss återgivna uttalanden framhåller förbundet att fullmakt att utbekomma
barnets tilläggspension inte bör förekomma i andra fall än då
barnets ekonomiska intressen därigenom bättre kan tillgodoses.

Med anledning av vad socialnämnden har anfört i fråga om en översyn i
syfte att samordna barnpension från ATP med övriga utgående förmåner,
får jag upplysa om att den frågan har tagits upp i den av riksförsäkringsverket
inledda översynen av de regler som gäller beträffande pension och
bostadstillägg vid anstalts vistelse.

Jag vill slutligen uttala att jag emotser uppgifter från socialnämnden
vilka åtgärder socialnämnden avser att vidta med anledning av detta beslut.
I avbidan på detta besked hålls ärendet här öppet.

Socialnämnden i Kiruna kommun har därefter översänt utdrag ur protokoll,
varav framgår att nämnden den 13 september 1983 beslöt att till
respektive barn återbetala uppburen barnpension från ATP jämte ränta.

JO Sverne uttalade under hänvisning till detta i beslut den 10 oktober
1983 att vidare åtgärder från JO:s sida inte var påkallade och att ärendet
därför avslutades.

Fråga om uttagande av straffavgift inom barnomsorgen

(Dnr 2265-1982)

BAKGRUND

För Lidingö kommun gäller av kommunfullmäktige antagna regler om
barnomsorgsavgifter. Avgiften för varje familj räknas ut på grundval av
uppgifter som lämnas av föräldrarna. Kontroll sker gentemot anmäld inkomst
till försäkringskassan. Avgiften är på så sätt maximerad att den inte
överstiger kommunens självkostnad för en plats. Uppgift om aktuella
inkomster skall vara kommunen till handa senast den dag barnet börjar
förskolan/fritidshemmet. Om uppgift inte kommit in inom en månad efter
det att barnomsorgen börjat, debiteras högsta månadsavgift.

Avgiften för barnomsorgen omprövas årligen, varvid alla föräldrar skall
lämna nya inkomstuppgifter — oavsett om inkomsterna förändrats eller ej.
Om ny inkomstuppgift inte kommit in inom föreskriven tid, debiteras
högsta avgift.

Makarna L. underrättades i februari 1981 om att nya inkomstuppgifter
skulle lämnas in till kommunen. Av underrättelsen framgick att högsta
månadsavgift skulle tas ut om uppgiften inte kommit in till kommunen
senast den 20 februari.

Makarna, vars inkomstförhållanden inte ändrats, underlät att lämna
inkomstuppgift. I slutet av april 1981 erhöll de en räkning från kommunen

193

för barnomsorgsavgift för mars månad. Avgiften hade därvid höjts från 334
kronor till 1 425 kronor.

Sedan makarna invänt att avgiften var för hög erhöll de i juni 1981 det
beskedet att eftersom inkomstuppgiften uteblivit hade de åsatts högsta
barnomsorgsavgift. Kommunen fann inte skäl till ändring av avgiften.
Sedan makarna vänt sig till dåvarande sociala centralnämnden i kommunen
beslöt nämndens servicedelegation den 25 augusti 1981 att avslå
framställan om upphävandet av beslutet om högsta avgift för mars månad
1981.

KLAGOMÅLEN

I klagomålen anför makarna L. att det är en orimlig konsekvens av deras
underlåtenhet att i tid lämna inkomstuppgift att deras barnomsorgsavgift
skall höjas med nära 1 200 kronor. De framhåller bl. a. att ingen påminnelse
lämnats och att någon möjlighet till rättelse inte förelegat. De invänder att
det tillämpade förfarandet med straffavgifter drabbar olika. Eftersom barnomsorgsavgiften
är inkomstbaserad leder den till den orättvisan att ju lägre
inkomsten är desto större blir straffavgiften. De anser att handläggningen
inte är förenlig med korrekt myndighetsutövning och de anser sig inte
skyldiga att erlägga förhöjd avgift som straffavgift.

UTREDNING

Klagomålen remitterades till socialnämnden i Lidingö kommun.

Nämnden åberopade som eget yttrande en vid socialkontoret upprättad
skrivelse. I skrivelsen anfördes bl. a.

Lidingö kommunfullmäktige fastställer bestämmelser om avgifter för
kommunens barnomsorg, senast i november 1981. Över detta beslut har
inte anförts besvär.

Enligt kommunens regler ska föräldraavgifter årligen omprövas, varvid
alla föräldrar ska lämna nya inkomstuppgifter - oavsett om inkomsterna
förändrats eller ej. Kommunens avgiftsberäkning utgår från vissa schablonavdrag,
vilka, även vid oförändrad inkomst, kan medföra förändring
av avgiften.

Blanketter för inkomstuppgifter samt information om senaste svarsdatum
och gällande avgiftsregler utsändes normalt kring årsskiftet. Om ny
inkomstuppgift inte inkommer inom föreskriven tid debiteras högsta familjeavgift.

Föräldrar med barn i barnomsorg informeras om det redovisade förfarandet
vid flera tillfällen. När barnet börjar barnomsorgen får föräldrarna
del av kommunens avgiftsinformation. I samband med den årliga inkomstprövningen
underrättas föräldrarna om förfarandet dels i avgiftsinformationen
dels i särskild missivskrivelse.

När det gäller makarna L. begärde socialkontoret i februari 1981 in nya
inkomstuppgifter för fastställande av barnomsorgsavgift för 1981.

13 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

194

Av kontorets missivskrivelse framgick att ny inkomstuppgift ska lämnas
även om inkomsten inte förändrats. Av skrivelsen framgick också att
högsta avgift debiteras dem som inte lämnar ny inkomstuppgift senast den
20 februari.

Då inkomstuppgift för makarna saknades vid den datakörning som avsåg
räkning för mars månad debiterades automatiskt högsta avgift. Räkning för
mars månad utsändes i slutet av april.

Den 5 maj inkom ny inkomstuppgift jämte ett meddelande om att paret
avsåg begära prövning av den debiterade avgiften.

Den 13 maj inkom skrivelse tillställd sociala centralnämnden, vari paret
hemställde dels att beslutet om högsta månadsavgift för mars ska upphävas,
dels att bestämmelserna för behandling av i tid ej inkomna inkomstuppgifter
ses över.

Som skäl för utebliven inkomstuppgift anfördes att inkomstförhållandena
just då var oförändrade jämfört med 1980. Paret lade därför blanketten
åt sidan utan att läsa missivskrivelsen. Man avsåg i stället att skicka in
ny inkomstuppgift i april månad då inkomstförändringar förväntades.

I parets skrivelse anfördes också vissa principiella synpunkter. Man
invände bl. a. emot att ”straffavgift" ålägges utan att påminnelse utfärdats
och menar att möjligheterna att åstadkomma rättelse därigenom är obefintliga.
Man framhöll också att den extra pålagan inte står i rimlig proportion
till ”brottets art” och att uttagandet av högsta avgift medför att straffet för
utebliven inkomstuppgift blir större ju lägre inkomst man har. Man anförde
att ett sådant ”bestraffningssystem" blir socialt mycket orättvist.

Socialkontoret bedömde ärendet utifrån gällande riktlinjer och fann inte
skäl som motiverade en korrigering av avgiften. Paret meddelades detta i
skrivelse av den 9 juni.

Den 22 juni hemställde paret i skrivelse att ärendet skulle tas upp för
prövning vid sociala centralnämndens sammanträde och att, för den händelse
beslutet om högsta månadsavgift kvarstår, de av paret anförda synpunkterna
besvaras skriftligen.

Vid sammanträde den 25 augusti 1981 beslutade dåvarande sociala centralnämndens
servicedelegation avslå framställan om upphävande av beslutet
om högsta avgift avseende mars månad. Paret underrättades skriftligen
om beslutet.

Kontoret är för sitt arbete helt beroende av att föräldrar lämnar inkomstuppgifter
och utmätandet av ”straffavgift” bedömdes - tyvärr - vara det
effektivaste sättet att få in uppgifterna.

Kontoret har diskuterat viss förändrad och förenklad handläggning av
den årliga inkomstförfrågan. En i samarbete med Kommun-Data påbörjad
datarutin har försenats i avvaktan på regeringens beslut i frågan.

JO begärde socialstyrelsens yttrande i ärendet. Styrelsen svarade följande.

Makarna L. debiterades för plats inom barnomsorgen en fast månadsavgift
om 1425 kronor för mars 1981. Denna avgift utgjorde den högsta
månadsavgiften inom kommunen (Lidingö) för plats inom barnomsorgen.
Anledningen härtill var att makarna L. underlåtit att senast den 20 februari
1981 inkomma med ny inkomstuppgift.

Enligt 11 § lagen (1976:381) om barnomsorg fick kommunen inte ta ut
avgift för plats i förskola som avsågs i 5 eller 6 § samma lag i den mån

195

verksamheten ej översteg 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året
(deltidsförskola). I övrigt fick kommunen ta ut avgift enligt de grunder som
kommunen själv beslutat. Avgiften fick dock inte överstiga vad som motsvarade
platsens andel i kommunens kostnad för verksamheten.

I detta fall var inte fråga om plats i förskola i sådant fall som avsågs i 5
eller 6 §. Kommunen var då berättigad att ta ut avgift enligt de grunder
kommunen själv beslutat om. Ingenting i ärendet tyder heller på att den
avgift som makarna L. blivit debiterad för mars 1981 översteg vad som
motsvarade platsens andel i kommunens kostnad för verksamheten.

Någon möjlighet att föra förvaltningsbesvär över beslutet förelåg inte
enligt lagen (1976:38) om barnomsorg. Däremot torde det ha förelegat
möjlighet för makarna L. att föra kommunalbesvär över beslutet att ta ut
förhöjd avgift. Även ett beslut att tillämpa en redan fastställd taxa får anses
kunna överklagas medelst kommunalbesvär i den mån förvaltningsbesvär
är uteslutna (jmf RÅ 80 2: 22). Besvärshandlingen skall i sådant fall inkomma
till kammarrätten eller kommunen inom tre veckor från den dag då
justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagetts på kommunens
anslagstavla. Det framgår inte av handlingarna från vilken dag besvärstiden
vad gäller det den 25 augusti 1981 fattade beslutet börjat löpa.
Makarna L. synes emellertid inte ha underrättats om beslut förrän ungefär
en månad efter det att det fattades. Det är inte uteslutet att besvärstiden då
redan löpt ut. Detta skulle i så fall vara synnerligen anmärkningsvärt. Även
om det inte föreligger någon skyldighet att meddela besvärshänvisning
eller underrätta enskild om beslut som enbart kan överklagas med kommunalbesvär
borde kommunen just i detta fall i tid ha underrättat makarna
om beslutet och möjligheten att anföra kommunalbesvär. Det var ju i
högsta grad ett rättssäkerhetsintresse för makarna att inte undandras den
möjlighet till rättslig prövning som förelåg i detta fall. De hade dessutom i
brevet den 17 juni sagt sig ha för avsikt att driva frågan vidare. Det är
också förvånande att stadsjuristen i sitt muntliga besked den 21 oktober
inte upplyst makarna om den möjlighet till kommunalbesvär som förelegat
och huruvida de då redan försuttit rätten härtill eller inte.

Ett eventuellt kommunalbesvär skulle i första hand ha kunnat grundas
på sådana omständigheter som finns angivna i 7 kap. 1 § första stycket 4
eller 5 kommunallagen. Det är inte uteslutet att domstol skulle kunnat anse
att den förhöjda taxan vid underlåtenhet att meddela inkomstuppgift
kränkt makarna L:s enskilda rätt eller eljest vilat på orättvis grund. Kommunens
princip för förhöjning av avgiften innebär nämligen att ju lägre
inkomst och därmed lägre taxa en familj har desto större blir den extra
avgift som familjen tvingas betala. För att inte strida mot den kommunala
likställighetsprincipen borde därför ”straffavgiften” ha varit lika för alla i
kronor räknat eller möjligen ha utgått i relation till tidigare avgift. Däremot
kan, med hänsyn till kommunens intresse av att få in underlag för debitering
av barnomsorgsavgift, inga principiella invändningar resas mot att ta
ut en viss extra avgift för underlåtenhet att i tid inkomma med uppgift om
aktuella inkomstförhållanden. Avgiften bör emellertid i så fall inte sättas så
högt att familjer i små ekonomiska omständigheter drabbas av betalningssvårigheter
på grund härav.

Det kan slutligen påpekas att den som numera debiteras avgift för en
social tjänst även kan föra förvaltningsbesvär häröver. En framställan om
att slippa betala en avgift bör nämligen uppfattas som en begäran om
bistånd med stöd av 6 § SoL. I de fall vederbörandes inkomster, sedan

196

medel för hans försörjning och livsföring i övrigt förbehållits honom, inte
räcker för att betala avgiften, får han anses ha rätt att erhålla bistånd enligt
6 § SoL i form av avgiftsnedsättning. Detta gäller även för det fall den
enskilde debiterats en förhöjd avgift. Problemet har behandlats av socialstyrelsen
i meddelandeblad nr 14/1982.

Sedan socialnämnden fått del av socialstyrelsens yttrande överlämnade
nämnden en av stadsjuristen i kommunen upprättad skrivelse vari anfördes
bl. a.

I oktober 1981 fick jag i min egenskap av sekreterare i besvärsnämnden
besök av mannen L. Han överlämnade en besvärsskrivelse daterad den 20
oktober 1981 och ställd till besvärsnämnden. Sedan jag tagit del av skrivelsen
konstaterade jag att besvären ej skulle handläggas av besvärsnämnden.
Jag informerade L. om detta och förklarade för honom att han hade att
vända sig till socialkontoret. Med detta besked återtog han sin besvärsskrivelse.
Någon ytterligare kontakt med mig har L. ej tagit. Vid L:s besök tog
jag en kopia av besvärsskrivelsen för att närmare undersöka ärendet med
socialkontoret. Det kunde därvid konstateras att sociala centralnämnden
genom sin servicedelegation avslagit makarna L:s begäran genom beslut
den 25 augusti 1981, att servicedelegationens protokoll anslagits på kommunens
anslagstavla den 2 september 1981, varför besvärstiden löpt ut den
23 september 1981, att besvärshänvisning icke lämnats, att makarna L.
underrättats om beslutet genom särskild skrivelse, samt att skrivelsen
jämte protokollsutdrag sannolikt utskickats före besvärstidens utgång.

Givetvis kan det diskuteras huruvida partsbesked av det slag servicedelegationen
lämnat den 25 augusti 1981 bör åtföljas av besvärshänvisning
eller icke. Någon skyldighet att lämna sådan hänvisning föreligger emellertid
inte.

I sin skrivelse har socialstyrelsen uppgivit att det i högsta grad var ett
rättssäkerhetsintresse för makarna L. att de inte undandrogs den möjlighet
till rättslig prövning som förelåg i detta fall. Uttalandet ger intryck av att
socialstyrelsen anser att frågan huruvida kommunen haft rätt att ta ut
högsta månadsavgift ej kunde bli föremål för rättslig prövning, eftersom
kommunalbesvär ej anförts mot servicedelegationens beslut den 25 augusti
1981. Enligt min mening kunde makarna L. få partsbeskedets civilrättsliga
effekt prövad vid allmän domstol. Huruvida någon kommunal tjänsteman
borde ha upplyst makarna L. om detta anser jag vara ytterst tveksamt. I
vart fall kan jag inte anse, att kommunens handlande eller brist på handlande
i förevarande fall kan anses ha inneburit ett åsidosättande av rättssäkerheten.

BEDÖMNING

JO Sverne anförde i beslut den 12 december 1983 följande.

I ärendet föreligger fråga om kommun får ta ut en förhöjd barnomsorgsavgift
i fall av försummelse från nyttjarens sida1.

1 Litteratur: Strömberg, H. Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och
deras nyttjare.

197

Regler om kommunens barnomsorg finns i socialtjänstlagen som trädde i
kraft den 1 januari 1982. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med
dem som gällde dessförinnan enligt lagen om barnomsorg.

Enligt 13 § socialtjänstlagen åligger det kommunen att bedriva förskoleoch
fritidshemsverksamhet för barn som stadigvarande vistas i kommunen.
I de följande paragraferna ges ytterligare bestämmelser om verksamheten.

Förskole- och fritidsverksamheten är en obligatorisk uppgift för kommunen.
Sådan obligatorisk verksamhet skall bekostas genom skattemedel,
om kommunen inte genom särskilt stadgande har getts en rätt att ta ut
avgifter av dem som nyttjar verksamheten. För sådan kostnadstäckning
genom avgifter gäller vissa allmänna regler. Avgifterna måste gälla likformigt
för olika kategorier av nyttjare. Vidare får avgifterna inte användas
för andra ändamål än att täcka kostnaderna för verksamhetens bedrivande.

Av 35 § socialtjänstlagen följer att kommunen får ta ut skälig avgift för
plats i förskola eller fritidshem enligt grunder som kommunen bestämmer.
Den begränsningen gäller att avgifterna inte får överstiga kommunens
självkostnader.

Kommunerna tillämpar inom barnomsorgen ett differentierat taxesystem
där avgiftsuttaget grundar sig på föräldrarnas inkomster. Ett sådant
taxesystem förutsätter att föräldrarna lämnar de uppgifter som behövs för
att kommunen skall kunna åsätta rätt avgift enligt taxan.

Underlåter förälder att enligt kommunens anvisningar lämna inkomstuppgift
får kommunen med utgångspunkt från vad som redan kan vara känt
hos kommunen åsätta skälig avgift. En sådan skälighetsbedömning kan
leda till en högre avgift än vad inkomstuppgiften annars föranlett. Kommer
uppgiften därefter in och godtas den även för förfluten tid får det dock
anses åligga kommunen att justera den åsätta avgiften enligt taxan.

Fagstiftningen lämnar inget utrymme för att generellt åsätta högsta
avgift enligt taxan som påföljd för utebliven inkomstuppgift. Barnomsorgsavgifter
får inte användas som vite eller straff.

Förorsakar förälderns försumlighet att inge inkomstuppgift i rätt tid
kommunen kostnader får dessa anges särskilt. Beloppet kan i händelse av
tvist krävas ut på civil väg.

Socialnämnden anför i sitt yttrande att kommunen för sitt arbete är helt
beroende av att föräldrarna lämnar inkomstuppgifter i rätt tid. Uttagandet
av straffavgifter via barnomsorgen har bedömts vara det effektivaste sättet
att få in uppgifter.

Som jag har sagt tidigare strider ett sådant synsätt mot de författningar
som reglerar barnomsorgen.

Lidingö kommun har begärt att makarna L. senast den 20 februari 1981
skulle lämna inkomstuppgift för det året. Då uppgift uteblev, åsattes makarna
för mars månad högsta barnomsorgsavgift enligt taxan.

Makarna L. lämnade inkomstuppgiften först i maj 1981. De begärde

198

därefter att beslutet att åsätta dem högsta avgift för mars skulle hävas.
Socialnämnden avslog deras begäran.

I enlighet med vad jag har sagt tidigare hade det ålegat kommunen att, då
makarna L. ej lämnade inkomstuppgift inom föreskriven tid, bestämma
avgiften utifrån en skälighetsbedömning. När uppgiften därefter kom in,
hade kommunen bort pröva om den uppgiften kunde godtas även för den
förflutna tiden. Avgiften borde därvid ha justerats på sätt jag tidigare
angett. Om det varit kommunens uppfattning att makarnas försumlighet
förorsakat särskilda kostnader, hade dessa kostnader bort anges särskilt.

Kommunens beslut att under hänvisning till taxereglerna avslå makarnas
begäran om ändring av avgiften var enligt min mening felaktigt. Det
bör nu ankomma på kommunen att göra den rättelse som mina här gjorda
uttalanden kan föranleda.

Lagstiftningen lämnar således inget utrymme för att i barnomsorgsavgiftens
form ta ut särskilda straffavgifter. Kritik kan emellertid, som socialstyrelsen
har framhållit, riktas mot beslutet även på annan grund. Sålunda
torde det tillämpade förfarandet stå i strid med den s. k. likställighetsprincipen.

Jag översänder en kopia av beslutet till länsstyrelsen i Stockholms län i
dess egenskap av tillsynsmyndighet och hemställer att i sinom tid få del av
nämndens slutliga ståndpunktstagande i detta ärende.

Socialnämnden i Lidingö kommun har därefter vid sammanträde den 7
februari 1984 under paragraf 2.11 beslutat att ej utkräva högsta avgift av
makarna L. utan endast en administrativ avgift för de merkostnader som
åsamkats kommunen.

Bristfällig handläggning av ett ärende vid socialnämnd angående
yttrande till domstol i en vårdnadsfråga

(Dnr 2665 och 2736-1983)

I.N. väckte talan mot Y. vid Ljungby tingsrätt med yrkande att vårdnaden
om parternas gemensamma barn skulle flyttas över till honom. Y.
bestred yrkandet. Tingsrätten beslöt inhämta utredning och yttrande från
socialnämnden i Ljungby kommun.

Vårdnadsutredning utfördes av socialsekreterarna L. och P. Utredningen
avslutades i november 1982. Socialnämnden beslöt att återremittera
ärendet till socialbyrån för kompletterande utredning.

Ny utredning förelåg den 13 september 1983. Även den utredningen
hade utförts av L. och P.

I utredningen förekom under rubriken ”Uppgifter inhämtade av utredarna”
följande upplysningar.

199

Till polisen har inkommit uppgifter om att M. och Y. prostituerar sig.
Uppgiften grundas bl. a. på ett brev skrivet av M. Brevet är riktat till A.
Polisen har hört M. angående detta.

Y. fick del av utredningen den 16 september 1983.

Y:s ombud tillbakavisade de i utredningen förekommande uppgifterna
om prostitution. Han framhöll därvid bl. a. att det brev som skulle ha legat
till grund för uppgifterna feltolkats.

Brevet, som är skrivet av M. till Y:s syster A. visar att det råder
ovänskap mellan flickorna.

Brevet avslutas på följande sätt.

... Men du skall veta att jag är djävligt förbannad på dej nu. Jo, sen var
det dom 108:—jag är skyldig dig, dom ger jag Y. för det du slagit sönder
och förstört om du har några invändningar får vi väl anmäla skadegörelsen
och då blir det nog lite dyrare, men skriv i så fall för prata med dej gör jag
inte. Har knappt tid har mycket kunder för tillfället. Kanske vore ett
passande yrke för dej som är arbetslös (Man tjänar rätt bra faktiskt).

Av ett av L. och P. gjort tillägg till vårdnadsutredningen framgår vidare
att M. och Y. anser att uppgiften om att de har hörts av polisen angående
eventuell prostitution är felaktig. Det anförs i tillägget följande: "De har
uppfattat ordet ''hörd’ som liktydigt med förhörd. För att undvika dylika
missförstånd vill vi förklara att ordet ''hörd'' för oss närmast har betydelsen
tillfrågad."

I klagomål till JO anförde Y. och M. bl. a.

När de fick se uppgifterna i utredningen om att det kommit till polisens
kännedom att de var prostituerade tog de kontakt med kriminalassistenten
Arne Pettersson i Ljungby. Han förklarade att man vid polisen aldrig haft
den minsta anledning misstänka dem för prostitution och att ingen av dem
varit på förhör angående detta. Han ringde dessutom upp P., förklarade att
det förelåg ett missförstånd och fick då besked om att uppgifterna skulle
strykas. När M. därefter ringde P. för att få tid för ett samtal med henne
och med L. fick hon det beskedet och det inte fanns anledning att diskutera
uppgifterna. P. vägrade vid samtalet att ange om något samtal med polisen
förekommit. P. förklarade vidare att uppgifterna inte kunde tas bort. Detta
framstod som särskilt anmärkningsvärt eftersom de oriktiga uppgifterna
förekom i en utredning som skulle ligga till grund för socialnämndens -och tingsrättens - bedömning av Y:s lämplighet som vårdnadshavare för
sin dotter.

Klagomålen har remitterats till socialnämnden i Ljungby kommun för
utredning och yttrande.

I ett yttrande som är undertecknat av nämndens ordförande Per Andersson
och vice ordföranden Bertil Gustafsson anförs följande.

Vårdnadsutredning vid socialbyrån i Ljungby utförs i allmänhet av två

200

socialsekreterare i samverkan. Så har också skett i detta ärende. Utredningsmaterialet
diskuterades fortlöpande med överordnad såsom l:e socialsekreterare
och avdelningschef.

Utredarna har angett att det aktuella ärendet har varit mycket svårarbetat.
Uppgiftsflödet har varit omfattande och urvalet har varit besvärligt. En
hel del anonyma och spontana upplysningar har inkommit och uppföljning
och kontroll har varit betungande. Uppgifter som ej kunnat styrkas eller
härledas till känd källa har uteslutits även om de skulle haft betydelse på
ett eller annat sätt.

Av anmälan till JO kan dras den slutsatsen att utredningsrapporten
utpekar Y. (och hennes väninna M.) som prostituerade. Den uppgiften som
finns intagen i rapporten härom ingår i den kompletterande utredningen
under avsnittet Uppgifter inhämtade av utredarna.

Utredarna gjorde den bedömningen att det inte var möjligt att i rapporten
utelämna uppgiften om prostitution då den var bekräftad av polisen och
ett undanhållande av uppgiften skulle kunna leda till kritik.

I anmälan till JO framhålls att polisen i Ljungby (Arne Pettersson)
förklarat att man från polisens sida aldrig haft anledning att misstänka
anmälarna för prostitution. Det bör därför påpekas att i vårdnadsutredningen
inte heller sägs att anmälarna är prostituerade. I den utredningen
finns endast ett referat av en uppgift från polisen. I den bedömning av
vårdnadsfrågan, som utredarna gjort, har inte fästs något avseende vid
frågan om eventuell prostitution och därav följer att den inte haft någon
betydelse för slutsatsen och vem som bör betros med vårdnaden.

Den frågeställning som då blir aktuell är varför uppgiften tagits med i
rapporten. Frågan måste ses mot bakgrunden av hela vårdnadsutredningen.
Som tidigare nämnts har uppgiftsflödet varit stort och påståenden
om motparten har lämnats i stor omfattning. Det blir i ett sådant läge en
mycket besvärlig avvägningsfråga vilka uppgifter som tas med i de referat
som måste ske. Även sådana uppgifter som vid en slutlig bedömning av
ärendet inte kan anses ha någon betydelse för utgången kan därför vara
nödvändiga att återge i en utredningsrapport. Det är socialnämndens uppfattning
att man efter en genomläsning av hela utredningsrapporten måste
komma till den slutsatsen att utredarna strävat efter att ge en så fullständig
bild som möjligt av båda parternas förhållanden.

I skrivelsen till JO anges att anmälarna vägrats att få komma upp till
socialbyrån och reda upp de påstådda anklagelserna. Beträffande detta kan
sägas att socialbyrån tillämpar tidsbeställning, varför det inte alltid finns
möjlighet att direkt besöka en bestämd befattningshavare. Båda de socialsekreterare
som anges i anmälan var vid det aktuella tillfället upptagna av
andra besök. Önskemål om besök vid annan tidpunkt framfördes ej.

Möjligheterna att ändra i en slutlig utredningsrapport är små. En komplicerande
faktor är det förhållandet att utredningsrapporten i det här fallet
kommunicerats med parterna och deras juridiska ombud. Socialnämnden i
Ljungby hade också tagit ställning till ärendet. Y:s juridiska ombud har i
ett skriftligt yttrande till socialnämnden, vilket redovisades för socialnämnden
innan den tog sin ställning, påpekat att uppgifterna om att Y. och
hennes kamrat prostituerar sig lämnats till polisen av A., med förmodat
bistånd, och att M. raljerat i brevet till A. och anledningen därtill var den
att A. kallat M. och Y. för horor.

Y. har inte själv lämnat någon kommentar om denna fråga i samband

201

med att hon erhöll utredningen och ej heller vid socialnämndens sammanträde,
där hon hade företräde, begärt någon rättelse. Att därför i efterhand
gå in och ”rätta” i utredningsrapporten torde innebära formella svårigheter.
Så går inte att göra enligt socialnämndens mening.

Det bör i detta sammanhang påpekas att offentliggörandet av innehållet i
utredningsrapporten har skett på Y:s och M:s initiativ.

Socialchefen har försökt förklara för vederbörande journalist det resonemang
som förs ovan angående möjligheterna att i efterhand ”rätta” i
rapporten. Socialsekreterarna har skrivit sin rapport på grundval av de
uppgifter de erhållit under utredningens gång. Frågan om ändring av texten
är inte av någon skrivteknisk art. Hade det varit förhållandet är även
socialförvaltningen i Ljungby medveten om hur det rent tekniskt kan gå
till. Problemet ligger alltså inte där.

Sammanfattningsvis vill socialnämnden i Ljungby framhålla att i en
vårdnadsutredning det inte är ovanligt att negativa värderingar och påståenden
framförs av de inblandade parterna och deras referenter. Trots en
noggrann vägning av erhållna uppgifter är det inte alltid möjligt att avstå
från värdeomdömen. I den aktuella vårdnadsutredningen har utredarna i
sin bedömning inte avgivit någon egen värdering av den påstådda prostitutionen.
Det är socialnämndens uppfattning att det är helt felaktigt att gå in
och ändra i en utredningsrapport sedan ärendet är slutbehandlat för socialnämndens
del. Rättelse kan dock ske av rena skrivfel eller uppenbara
sakfel.

I ärendet föreligger ett yttrande från polisstyrelsen till socialnämnden i
Ljungby kommun. I yttrandet uttalar polisstyrelsen att det vid genomgång
av ärendet inte har framkommit att till polisen inkommit uppgifter om att
M. och Y. prostituerar sig. Inte heller har det framkommit att någon
polisman lämnat några muntliga uppgifter om misstanke om prostitution
till socialbyrån. Polisstyrelsen konstaterar avslutningsvis att det hos polisstyrelsen
inte finns några handlingar som innehåller någon misstanke om
prostitution.

Då socialnämnden avgav sitt remissvar till JO hade polisstyrelsens yttrande
kommit in till nämnden.

JO Sverne uttalade i beslut den 28 november 1983 följande.

Det åligger socialnämnd att på begäran av domstol utföra utredning i
fråga om vårdnad om barn. Utredningen görs av socialförvaltningens tjänstemän.

För en sådan utredning — liksom för alla andra utredningar vid en
socialnämnd — gäller att den skall genomföras med omsorg och noggrannhet.
Tjänstemännen skall iaktta saklighet och opartiskhet.

Under utredningen får tjänstemännen höra den utredningen rör och de
andra som kan lämna upplysningar för ärendets bedömning.

Det som kommer fram under utredningen skall tas till vara på ett betryggande
sätt. Uppgifter som är av betydelse för en rättvisande bedömning
skall antecknas. Utredaren skall således inte okritiskt redovisa alla de
upplysningar som lämnas.

202

Av utredningen skall framgå vem som har lämnat muntliga uppgifter
eller varifrån uppgiften annars inhämtats. Det åligger tjänstemännen att
tillse att muntliga uppgifter blir korrekt återgivna. Genom frågor skall
tjänstemännen förekomma missförstånd. Sedan uppgifterna tecknats ned
bör utredaren bereda uppgiftslämnaren tillfälle att godkänna uppteckningen.

Sedan utredningen har slutförts skall parterna beredas tillfälle att yttra
sig över utredningen. De skall för den skull få del av allt som har dokumenterats
i ärendet (se betr. vårdnadsutredningar 54 § socialtjänstlagen). En
av parten därefter gjord begäran om komplettering bör i förekommande fall
bifallas.

Parten skall vidare underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden
(55 § socialtjänstlagen).

Beträffande det föreliggande ärendet får jag anföra följande.

Vad ärendet nu gäller är om det har funnits anledning att under
vårdnadsutredningen göra anteckningen om prostitution. Den bedömningen
måste ske med utgångspunkt från vad som i övrigt har redovisats under
utredningen.

Jag kan därvid till en början konstatera att det har saknats varje grund
för att till utredningen föra uppgifter om M. Genom att dokumentera
uppgifter som har innefattat allvarliga beskyllningar mot henne har utredarna
på ett i hög grad anmärkningsvärt sätt åsidosatt kravet på saklighet.
Åtgärden framstår som än mer allvarlig mot den bakgrunden att den som
inte är part saknar rätt att ta del av utredningen och därmed också möjlighet
att bemöta de uppgifter som lämnats om honom eller henne.

Det finns anledning till kritik även i annat avseende. Tjänstemännen har
under rubriken ”Uppgifter inhämtade av utredarna” lämnat olika upplysningar.
Såvitt avser den anteckning som det är fråga om nu har utredarna
brustit i noggrannhet genom att inte ange från vem uppgiften har inhämtats.
Men utredarna har brustit i omsorg och noggrannhet också på annat
sätt.

Oaktat det är oklart vem som har föranlett uppgiften om prostitution
kvarstår dock att uppgiften - enligt den anteckning som utredarna själva
har gjort - grundade sig på ett brev som M. skrivit. Det brevet fanns på
socialförvaltningen. Innehållet var känt för vårdnadsutredarna. Den anmaning
som gjordes i brevet, som tillkommit i vredesmod, gav uppenbarligen
inte tillräcklig grund för antagande om prostitution. Uppgiften borde
därför inte ha dokumenterats.

Nämnden synes enligt sitt yttrande till mig mena att uppgiften om
prostitution varit befogad med hänsyn till vad som förts fram bl. a. anonymt
under utredningens gång men som av olika skäl inte har dokumenterats
under utredningen. Nämnden visar en anmärkningsvärd omdömeslöshet
om det är nämndens uppfattning att andra uppgifter än de som har
redovisats under utredningen skall få läggas till grund för de påståenden

203

sorn har förts till utredningen. Det skulle innebära att för parten viktiga
rättssäkerhetsgarantier i förfarandet rycks undan. Parten skulle förlora
möjligheten och rätten att inför nämndens sammanträde och beslut bemöta
vad som anförts om och mot honom.

Socialnämnden bör enligt min mening i stället för att söka ett försvar på
sådana grunder pröva om påståendet om prostitution bör kvarstå i utredningen
eller om rättelse skall ske. En sådan prövning hade enligt min
mening bort leda till en förklaring från nämndens sida att uppgiften om
prostitution såsom den dokumenterats under vårdnadsutredningen saknat
grund. En sådan förklaring framstår som desto mer angelägen då den nu
företagna utredningen visat att ingen vid polisen kunnat bekräfta uppgiften.
Jag vill därvid tillägga att jag finnér det anmärkningsvärt att socialnämnden
i sitt yttrande till mig underlåtit att redovisa vad polisstyrelsen
anfört i saken. Nämnden borde ha förstått att den uppgiften var av väsentlig
betydelse för bedömningen av ärendet här.

Visserligen saknar socialnämnden möjlighet att till någon del förstöra
den skriftliga utredningen, som utgör allmän handling. Det är emellertid
nämnden obetaget att besluta om rättelse. En sådan rättelse kan ske genom
att de oriktiga uppgifterna stryks över. I marginalen görs därefter en
anteckning om att uppgiften varit oriktig och att den därför har utgått. Den
som har fått del av vårdnadsutredningen skall underrättas om rättelsen.

Handläggningen av vårdnadsutredningen innefattar som framgår av det
anförda flera allvarliga brister. Jag utgår från att socialnämnden mot bakgrund
av vad jag har sagt nu tar upp frågan om rättelse till en ny bedömning.
I avvaktan på nämndens besked om den fortsatta handläggningen
håller jag ärendet öppet här.

Socialnämnden beslöt därefter vid sammanträde den 21 december 1983
om rättelse genom att uppgiften om prostitution skulle strykas över och att
anteckning skulle göras i marginalen om att uppgiften utgått enär den har
varit oriktig. Nämnden beslöt vidare att envar som har fått del av utredningen
skulle underrättas om den gjorda rättelsen.

Sedan nämndens beslut överlämnats till JO Sverne förklarade han den 9
januari 1984 att vidare åtgärder från hans sida inte var påkallade.

204

En svensk man och hans polska hustru, som båda är bosatta här i
landet, har adopterat ett barn i Polen. Adoptionen har godkänts här.
Sedan barnavårdsutredning har inletts har adoptivföräldrarna återfört
barnet till Polen. Fråga om socialnämndens fortsatta ansvar för
barnet

(Dnr 238-1983)

Barnet E. är fött den 19 mars 1974. E. adopterades genom beslut av
distriktsdomstolen i Stettin, Polen, den 22 september 1981 av svenske
medborgaren T.B. och hans hustru, polska medborgaren B.B. Av domstolens
beslut framgår att adoptionen medförde alla de konsekvenser, som
anges i 121 art. i den polska Familje- och Vårdnadslagen (fullständig
adoption). Detta innebär enligt uppgift från Statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor (NIA) att adoptionen i princip inte kan hävas.

Makarna B. begärde enligt 3 § andra stycket lagen (1971:7%) om internationella
rättsförhållanden rörande adoption att NIA skulle godkänna
adoptionen.

NIA godkände adoptionen den 19 april 1982.

I juli 1982 inleddes vid socialförvaltningen i Malmö kommun en utredning
jämlikt 50 § socialtjänstlagen med anledning av misstanke om att
fadern förgripit sig mot barnet. Vid socialförvaltningens besök i makarna
B:s hem den 9 juli 1982 uppgav emellertid makarna B. att de hade återfört
E. till barnhem i Polen. De uppgav vidare att de begärt att adoptionen
skulle hävas i Polen.

Av beslut från domstolen i Stettin, avdelning VII för familjemål och mål
avseende minderåriga, framgår att domstolen beslutat att tills vidare placera
E. på Statens institution för tillfälligt omhändertagna i Stettin fram till
dess att målet om hävande av adoptionen avslutas.

Nordöstra sociala distriktsnämnden har under hänvisning till att E.
numera vistas i Polen avskrivit ärendet om utredning utan åtgärd.

I en vid JO-ämbetet upprättad promemoria antecknades följande.

Av 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption
framgår att ett beslut om adoption, som har meddelats i främmande stat,
gäller här i riket, om adoptionen godkänts här. Sådant godkännande föreligger
i detta ärende.

Av 4 § samma lag följer att om adoptionen skall gälla här anses adoptivbarnet
som adoptantens barn i äktenskap i fråga om vårdnad, förmynderskap
och underhåll.

Av utredningen framgår att i Polen förekommer såväl starka som svaga
adoptioner. Adoptionen av E. skall enligt uppgift från NIA ha varit en
stark adoption. Det innebär enligt NIA att hinder i princip möter mot
adoptionens hävande.

Såväl i fall då hinder mot hävande av adoptionen skall anses föreligga
som i övrigt uppkommer fråga om socialnämnden på sätt här har skett ägt
avsluta ärendet. Fråga uppkommer således om det inte bör åligga nämnden

205

att undersöka förutsättningarna för att tillgodose barnets behov av stödoch
hjälpinsatser här i landet och att i förekommande fall medverka till att
barnet återförs hit.

JO beslöt att inhämta yttrande från länsstyrelsen i Malmöhus län över
distriktsnämndens handläggning av ärendet.

Länsstyrelsen har i sitt remissvar anfört bl. a.

Den svenska adoptionen är giltig och kan inte upphävas. Endast en ny
adoption kan ändra detta förhållande. Den polska adoptionen skall enligt
uppgift slutgiltigt prövas i juni i år.

E. befinner sig på ett barnhem i Polen och adoptivföräldrarna betalar
enligt egen uppgift underhållsbidrag för henne. De uppehåller viss kontakt
med E. men ämnar, enligt vad som framgår av sociala distriktsnämndens
yttrande, låta flickan stanna kvar i Polen.

Även om adoptionen i och för sig fortfarande är giltig i Sverige måste det
för nordöstra sociala distriktsnämnden i Malmö ha varit svårt att handla på
annat sätt än som skett, eftersom nämnden fått kännedom om ärendet så
sent att flickan redan hunnit återföras till Polen. Med hänsyn till hennes
tidigare bakgrund och anknytning till Polen och då adoptivföräldrarna
själva numera inte synes vilja ha henne tillbaka till sig finner länsstyrelsen
att förutsättningar saknas för nämnden att verka för att flickan återföres.

Socialstyrelsen anförde efter remiss bl. a.

Fråga har uppkommit om nämnden ägt avsluta ärendet på sätt som skett
eller om det ålegat nämnden att undersöka förutsättningarna för att tillgodose
barnets behov av stöd- och hjälpinsatser här i landet och eventuellt
medverka till att barnet återföres hit.

Länsstyrelsen och nordöstra sociala distriktsnämnden anser att nämnden
inte har något ansvar för flickan då hon numera vistas i Polen. Utgångspunkten
för denna uppfattning synes vara socialtjänstlagen, som i
princip endast ålägger socialnämnd ansvar för dem som vistas i kommunen.
Socialstyrelsen har en annan uppfattning och menar att det inte
kan vara rimligt att ett utländskt barn, som fått ett av svenska myndigheter
godkänt adoptivhem, kan skickas hem till sitt forna hemland utan att
myndigheterna här reagerar. I och med adoptionen har barnet fått rättslig
anknytning till Sverige och i flertalet fall finns inte längre denna anknytning
till ursprungslandet. Socialnämndens inflytande i adoptionssammanhang
måste — enligt socialstyrelsens mening — konstituera ett ansvar som inte
utan vidare kan frånträdas sedan adoptionen väl kommit till stånd eller
genom särskilt beslut blivit giltig här i landet.

Enligt socialstyrelsens uppfattning bör distriktsnämnden avsluta ärendet
angående den polska flickan först sedan en slutgiltig lösning för flickan
uppnåtts antingen här i landet eller Polen.

Sedan distriktsnämnden beretts tillfälle att yttra sig över socialstyrelsens
remissvar anförde nämnden bl. a.

Nämndens möjligheter att under nuvarande förhållanden få någon insyn

206

i eller påverka E:s situation är små. Därför har utredningen avslutats utan
åtgärd. Det är inte meningsfullt och inte inom nämndens kompetens att
ytterligare utreda förhållandena för ett polskt barn, bosatt i Polen och där
omhändertaget av de polska barnavårdsmyndighetema.

Enligt nämndens mening är nämnden inte behörig att vidtaga någon
åtgärd beträffande ett barn som är föremål för myndighetsingripande i
annat land och enligt dess lagstiftning. Detta torde också stå i överensstämmelse
med den allmänna rättsgrundsatsen att förvaltningsmyndighets
kompetens enbart gäller inom rikets gränser såvida inte vederbörligen
ratificerade internationella överenskommelser medger annat.

Även om det således inte finns en pågående utredning kommer nämnden
självfallet att omgående aktualisera ärendet om barnet återvänder till Sverige.
Detta förefaller emellertid osannolikt eftersom föräldrarna begärt att
adoptionen skall hävas.

Enligt uppgifter från NIA är detta inte möjligt eftersom adoptionen var
en s. k. stark adoption. Den möjlighet som då återstår är att barnet adopteras
på nytt. Nämnden kommer i skrivelse till distriktsdomstolen i Stettin
att efterhöra vad som hänt i ärendet.

JO Sverne anförde i beslut den 8 november 1983 följande.

Socialnämnden skall inom socialtjänsten tillsammans med föräldrarna
medverka till att barn och unga får trygga uppväxtförhållanden och i övrigt
gynnsamma levnadsbetingelser (12 § socialtjänstlagen). Som regel kan socialnämnden
i samverkan med föräldrarna ge barnet det stöd och den hjälp
som barnet behöver. Kan samförstånd inte nås har socialnämnden i vissa
fall möjlighet att gå in vid sidan av föräldrarna eller i deras ställe och med
sådana befogenheter att barnets behov av skydd kan tillgodoses. Syftet
med lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är bl. a. att
ge nämnden möjlighet att till skydd för barnet besluta i föräldrarnas ställe,
när deras medverkan inte kan nås. Nämnden skall enligt den lagen kunna
ta över föräldrarnas bestämmanderätt över barnet i den utsträckning som
behövs för att barnets behov skall kunna tillgodoses.

Det nu angivna syftet med lagen blir även bestämmande för vilken
socialnämnd som skall anses behörig. Nämnden i den kommun där föräldrarna
finns måste kunna verkställa utredning och fatta de beslut som
barnets situation kräver. Att barnet förts från kommunen och landet kan
därvid inte leda till någon begränsning av nämndens kompetens. Socialstyrelsen
uttalar att en utredning rörande ett barns skydd inte får läggas ned
av den anledningen att barnet flyttar från kommunen (Allmänna Råd
1983:3). Att detta har varit lagstiftarens mening framgår bl. a. av 30 §
socialtjänstlagen. Ett sådant synsätt strider inte mot reglerna om vistelsekommunens
ansvar.

En anmälan om adoptivbarnets förhållanden kom in till socialnämnden
den 6 juli 1982. Enligt 12 och 50 §§ socialtjänstlagen ålåg det distriktsnämnden
att utan dröjsmål inleda utredning rörande adoptivbarnets behov av
stöd, hjälp eller annat bistånd från nämndens sida.

Den omständigheten att barnet av adoptivföräldrarna har förts ur landet

207

har inte inneburit någon begränsning av distriktsnämndens utredningsplikt.
Det var således fel av distriktsnämnden att lägga ned utredningen.

Det har enligt min mening i förevarande fall varit nämndens obestridliga
plikt att i kontakt med de polska myndigheterna fullfölja utredningen.
Nämnden borde ha gjort en bedömning som utgick från den anknytning
som adoptivbarnet hade till Sverige och till hennes möjligheter att få en
trygg och gynnsam uppväxt här. Nämnden borde ha sökt utreda om
barnets förhållanden bäst gynnades av att barnet återfördes hit. Vid en
sådan bedömning hade det varit nämndens skyldighet att i samråd med de
polska myndigheterna verka för att barnet fick återvända hit.

Om nämnden därvid inte kunnat få adoptivföräldrarnas samtycke till den
lösning som bäst gagnade barnet hade det ankommit på nämnden att pröva
behovet av någon som i adoptivföräldrarnas ställe förde barnets talan.
Redan det förhållandet att adoptivföräldrarna i strid med svensk rättsuppfattning
begärt adoptionens hävande i Polen borde ha utgjort tillräcklig
anledning för nämnden att pröva barnets behov av att nämnden eller annan
förde barnets talan (jfr 42 § socialtjänstförordningen).

Genom den passivitet som nämnden har visat har nämnden på ett anmärkningsvärt
sätt åsidosatt sina skyldigheter att söka tillgodose barnets
behov av stöd och hjälp.

Det bör nu ankomma på distriktsnämnden att utan vidare dröjsmål i
kontakt med de polska myndigheterna fullfölja utredningen och besluta om
de åtgärder som till barnets skydd kan och bör vidtas.

Jag översänder en kopia av beslutet till länsstyrelsen i Malmöhus län
som i egenskap av tillsynsmyndighet bör följa distriktsnämndens fortsatta
handläggning av ärendet.

Fråga om delgivning av beslut i biståndsärende som går sökanden
emot

(Dnr 735-1983)

Vid inspektion av socialförvaltningen i Orusts kommun den 23 november
1982 togs frågan upp om rutinerna för expedition av beslut som går den
enskilde emot och som kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Socialchefen
uppgav i fråga om dessa beslut bl. a. följande. Alla beslut i nämnden
och utskottet översändes till parten i lösbrev. Något bevis om att parten
fått del av beslutet fick socialförvaltningen inte genom detta förfarande.

Sedan socialnämnden inkommit med yttrande till JO upprättades på
riksdagens ombudsmannaexpedition en promemoria i vilken det redogjordes
för ärendet samt vad som sägs i förvaltningslagens förarbeten i fråga
om underrättelsens betydelse för bl. a. beräkning av besvärstiden. Vidare
anfördes i promemorian följande.

208

Enligt 7 § förvaltningsprocesslagen är huvudregeln att besvären skall ha
kommit in till den domstol som har att pröva besvären inom tre veckor från
den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas. I 6 § samma
lag sägs att mål ej skall upptagas tili prövning om ansökan, besvär eller
annan åtgärd varigenom mål anhängiggöres, ej skett inom föreskriven tid.

Det torde vara av värde för inspektionsärendets avgörande att få kännedom
om vilka erfarenheter länsrätterna har beträffande socialnämndernas
underrättelser om innehållet i beslut som går part emot och vilka rutiner
länsrätterna har i fråga om tillämpningen av ovannämnda regler i förvaltningsprocesslagen
i sådana mål och ärenden. Domstolsverket, som är
central förvaltningsmyndighet för de allmänna förvaltningsdomstolarna,
bör därför anmodas att inkomma med yttrande i frågan.

Ärendet remitterades därefter till domstolsverket.

I remissvaret anförde domstolsverket (DV) sammanfattningsvis följande.

DV anser att det skulle underlätta länsrättens arbete om socialnämnderna
tog bevis om att underrättelse har skett. DV anser att en ändring i
socialnämndernas rutiner bör kunna komma till stånd utan författningsändring.

JO Sverne uttalade i beslut den 15 december 1983 bl. a. följande.

I 54 § första stycket socialtjänstlagen (SoL) sägs bl. a. följande.

Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot enskild,
skall utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) följande bestämmelser
i förvaltningslagen tillämpas

14 § om parts rätt till insyn,

15 § om kommunikation,

16 § om parts rätt att meddela sig muntligen,

17 § om beslutsmotivering,

19 § om rättelse av beslut.

I förarbetena till SoL (prop. 1979/80:1 Om socialtjänst s. 565 f.) sägs
beträffande hänvisningen i 54 § SoL till förvaltningslagens (FL:s) bestämmelser
följande.

I den uppräkning av lagrummen i FL som görs i bestämmelsens första
stycke har 18 § FL utelämnats. Denna bestämmelse har väsentlig betydelse
för partens rätt att ta sin rätt till vara. I 18 § FL anges att part skall
underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om
det inte är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart att beslutet går honom
emot, skall han också underrättas om hur han skall göra för att överklaga
beslutet och om skiljaktig mening som har antecknats i protokoll eller
annan handling. Underrättelsen får ske genom delgivning.

Att 18 § inte har tagits upp bland de bestämmelser som anges i första
stycket får inte uppfattas så att den inte är tillämplig i ärende hos socialnämnd.
Tvärtom följer redan av FL:s regler att 18 § är tillämplig i ärende
hos myndighet, vilket innebär myndighetsutövning, och i vilket beslutet

209

överklagas genom förvaltningsbesvär. Att 18 § inte anges här beror alltså
endast på att regeln om underrättelse om beslut inte bör bli tillämplig också
i ärenden som överklagas genom kommunalbesvär. För sådana ärenden
gäller kommunallagens regler om tillkännagivande och justering av protokoll.

Bestämmelserna i 18 § FL skall alltså tillämpas inom socialtjänsten i
ärenden som kan överklagas genom förvaltningsbesvär.

Som ovan sagts ges i 18 § FL vissa grundläggande bestämmelser om
förvaltningsmyndighets skyldighet att underrätta sökande, klagande eller
annan part om utgången av ett ärende. Enligt huvudregeln skall sökande,
klagande eller annan part underrättas om innehållet i beslut varigenom
myndighet avgör ett ärende.

Till denna regel är fogad en bestämmelse om myndighetens skyldighet
att lämna besvärshänvisning. Är det uppenbart att beslutet går sökanden,
klaganden eller annan part emot skall han även underrättas om vad han har
att iaktta vid talan mot beslutet.

Däremot anges inte närmare i 18 § FL hur myndighet skall fullgöra den
underrättelseplikt som åvilar myndigheten gentemot part. Dock sägs att
underrättelse får ske genom delgivning. Underrättelsen har betydelse bl. a.
för besvärstidens beräkning. I förarbetena till FL anfördes i denna fråga
följande (prop. 1971: 30 s. 417 f.).

I fråga om utgångspunkten för besvärstidens beräkning har i det nu
framlagda lagförslaget valts en lösning som något avviker från vad arbetsgruppen
föreslagit. Arbetsgruppen har i denna del intagit den ståndpunkten
att besvärstiden i princip alltid bör räknas från den dag då klaganden
formligen delgavs beslutet genom en expedition med besvärshänvisning
(jfr 17 § arbetsgruppens lagförslag). Förslaget har inte vunnit odelat gillande
vid remissbehandlingen. Sålunda har bl. a. framhållits att den föreslagna
regeln inte täcker det fall att klaganden har fått del av beslutet på annat sätt
än genom expedition med besvärshänvisning, såsom kan ske vid muntlig
förhandling. Även för egen del finnér jag hänsyn till rättssäkerheten inte
oundgängligen kräva, att besvärstiden alltid räknas från den dag då klaganden
formligen delgavs beslutet. Jag vill i sammanhanget erinra om att
begreppet ”delgivning” genom delgivningslagens tillkomst är förbehållet
sådana fall då delgivning äger rum med tillämpning av reglerna i den lagen
(prop. 1970:13 s. 94). När handling på annat sätt bringas till någons
kännedom, föreligger sålunda inte ”delgivning” i delgivningslagens mening.
Med hänsyn till att denna lag i princip gäller bara när delgivning skall
ske i enlighet med föreskrift i lag eller annan författning (jfr även första
stycket andra punkten övergångsbestämmelserna till lagen) och regler om
delgivning av beslut inte finns beträffande alla typer av avgöranden, anser
jag det även av nu berörda skäl vara mindre lämpligt att i förvaltningslagen
generellt välja delgivningsdagen till utgångspunkt för beräkning av besvärstiden.
Enligt min mening bör man utan egentliga olägenheter kunna
14 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

210

behålla den regel om besvärstidens beräkning som nu finns i besvärstidslagen,
nämligen att tiden räknas från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten har utformats i
enlighet härmed.

Beträffande innebörden av den nu föreslagna huvudregeln om besvärstidens
beräkning vill jag ytterligare framhålla följande. Regeln utgår från att
ett beslut bringas till klagandens kännedom antingen genom delgivning
enligt delgivningslagen eller också på annat sätt. 1 det förra fallet räknas
klagotiden givetvis från den dag då delgivningen skedde. Därvidlag kommer
i betraktande inte bara den dag då klaganden erhöll en utskrift eller
kopia av beslutshandlingen utan också den dag då han t. ex. fått del av
beslutet vid förhandling, förhör eller annat sammanträde inför myndigheten
(20 § delgivningslagen). När beslutet inte bringas till klagandens kännedom
genom delgivning, bör besvärstiden i överensstämmelse med nuvarande
praxis i allmänhet räknas från den dag då klaganden skriftligen fick
del av beslutet genom myndighetens försorg (jfr 19 § delgivningslagen).

1 socialstyrelsens allmänna råd 1981: 1 Rätten till bistånd — vilka råd
enligt förordet tillkommit i nära samarbete med Svenska kommunförbundet
- sägs på s. 100 följande.

Den ärendet rör skall alltid underrättas om innehållet i det beslut som
socialnämnden fattar. Det kan lämpligen gå till så att sökanden får en kopia
av beslutet med posten eller vid personligt besök hos socialnämnden. Om
beslutet i något avseende går sökanden emot skall han också ges besvärshänvisning.
Beslut med besvärshänvisning bör alltid delges sökanden.
Nämnden måste nämligen skaffa sig visshet om från vilken dag besvärstiden
börjar löpa.

Även om det sålunda inte finns någon lagstadgad skyldighet för socialnämnden
att delge sökande i ett biståndsärende beslut som går honom
emot, vill jag dock för min del — med tanke på delgivningens betydelse för
beräkning av besvärstiden — förorda att så sker.

Det bör dock i sammanhanget erinras om att delgivning enligt delgivningslagen
(1970:428) inte nödvändigtvis behöver ske genom anlitande av
posten eller stämningsman. Delgivning av beslut kan också enligt 20 §
delgivningslagen ske genom att beslutet meddelas vid förhandling eller
annat sammanträde, där sökanden är närvarande. Beslutande tjänsteman
eller myndighet kan alltså, om sökanden är närvarande vid ärendets avgörande,
läsa upp beslutet med besvärshänvisning för denne. Om så skett,
har beslutet delgivits i laga ordning. Det bör emellertid i sådant fall göras
en signerad anteckning i akten om när och hur beslutet delgivits sökanden.
Begär sökanden att få en utskrift av beslutet skall det tillhandahållas
honom skyndsamt.

211

Handläggning av ärende om bistånd; fråga bl. a. om vistelsebegreppet (Dnr

635-1983)

I klagomål till JO den 22 februari 1983 anförde S. bl. a. följande.

Han hade sin bostad och var mantalsskriven i Katrineholms kommun.
Han var dömd till fängelse, ett år och sex månader. Detta straff började
han avtjäna den 4 november 1982. Han skulle friges den 1 maj 1983. Under
den tid han har vistats på kriminalvårdsanstalten, som ligger inom Gotlands
kommun, hade han lyckats skaffa sig en annan bostad i Nyköping.
Med anledning härav ansökte han om socialbidrag till flyttkostnaderna hos
socialnämnden i Katrineholms kommun. En socialsekreterare där, som
tidigare hade gett S. ett muntligt löfte om bidrag till flyttkostnaderna,
uppgav då att socialnämnden inte kunde hjälpa honom med dessa kostnader.
Anledningen var att S. inte vistades i Katrineholms kommun. Socialsekreteraren
hänvisade till 3 § socialtjänstlagen och uppgav att S. fick söka
socialbidrag för flyttkostnader hos socialnämnden i Gotlands kommun.

Klagomålen remitterades till socialnämnden i Katrineholms kommun.
Nämnden uppgav i sitt yttrande bl. a. följande. Sedan löfte gavs 1979 om
flyttkostnader, hade socialtjänstlagen trätt i kraft. Enligt denna lag är det
vistelsekommunen som skall ge den enskilde stöd och hjälp. Då S. vid
tidpunkten för ansökan om bistånd vistades i Gotlands kommun, hänvisades
S. till att ansöka om socialbidrag hos socialnämnden där.

JO Sverne anförde i beslut den 15 november 1983 följande.

S. har ansökt om socialbidrag till flyttkostnader hos socialnämnden i
Katrineholms kommun. Av socialnämnden som företräddes av en socialsekreterare
erhöll S. endast ett muntligt besked genom vilket han hänvisades
att ansöka om socialbidrag i Gotlands kommun.

Med anledning härav vill jag säga följande. Om någon begär hjälp eller
stöd för sin försörjning eller livsföring i övrigt — i form av exempelvis hjälp
till flyttkostnader — uppkommer ett ärende om bistånd enligt socialtjänstlagen
(SoL). Detta gäller även om det står klart att bistånd inte kan utgå
enligt 6 § SoL. Så snart ett ärende har uppkommit skall nämnden enligt
50 § SoL inleda den utredning som behövs för att kunna avgöra om den
enskilde skall ha rätt till bistånd eller ej. Vad som kommit fram vid
utredningen och som har betydelse för ärendets avgörande skall enligt 51 §
SoL av nämnden tillvaratas på ett betryggande sätt. Uppgifter som har
betydelse i saken skall alltså dokumenteras. Därefter åligger det nämnden
att fatta beslut i ärendet.

I detta fall har inte socialnämnden i Katrineholms kommun följt de
grundläggande principerna för handläggning av ett biståndsärende.

Vad därefter angår frågan om bedömning av vistelsebegreppet i ärendet
anser jag att följande bör beaktas.

212

Enligt 3 § SoL har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas
i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. I prop. 1979/80:1
s. 524 f. sägs i anslutning härtill följande.

”Det är den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet
inträder, som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp han behöver.
Detta bör emellertid inte leda till att vistelsekommunen skall vidta alla de
åtgärder som kan behövas också när den enskilde är bosatt i annan kommun.
”

S. var vid den aktuella tidpunkten för ansökan om socialbidrag intagen
på kriminalvårdsanstalt belägen i Gotlands kommun. Han var emellertid
mantalsskriven i Katrineholms kommun, där han också hade sin bostad. S.
hade under en lång period - innan han böljade avtjäna sitt straff - haft
regelbunden kontakt med tjänstemän vid socialförvaltningen i Katrineholms
kommun. Vidare hade S. under flera år försökt att erhålla en ny
bostad och redan 1979 hade S. talat med en socialsekreterare vid socialförvaltningen
i Katrineholm om eventuellt socialbidrag till flyttkostnader.

Även om S. vid tiden för ansökan om bistånd tillfälligt vistades på
Gotland borde enligt min mening under de angivna omständigheterna
socialnämnden i Katrineholms kommun ha tagit sitt ansvar och hjälpt S.
Frågan om vilken kommun som varit skyldig att svara för bistånd till S.
under den tillfälliga vistelsen på Gotland är dock av sådan art att den
endast kan slutligt prövas av domstol. Genom att underlåta att meddela
beslut i ärendet har socialnämnden i Katrineholms kommun, dit S. först
vände sig, utestängt S. från att begära denna prövning. Ärendet står
emellertid alltjämt öppet hos nämnden och det ankommer därför på nämnden
att snarast fatta ett beslut. Jag hemställer att nämnden så snart detta
fattats översänder en kopia av detsamma till mig.

Nämnden har därefter inkommit med en skrivelse, vari sägs att nämnden
beviljat S. bistånd till flyttkostnader.

Handläggning av ärende rörande tillstånd till anordnande av automatspel (Dnr

3622-1982)

En innehavare av en biljardsalong klagade hos JO över hur hans ansökan
om tillstånd att ha flipperspel behandlats av socialnämnden i Örebro kommun.
Han anförde bl. a. Delgivning hade skett genom uniformerad polis i
svartvit bil. Massmedierna hade fått del av ett tjänsteutlåtande i ärendet.
Han hade inte fått yttra sig i ärendet. Ansökningen hade avslagits utan
angivande av skäl. Han hade heller inte fått skälig tid att avveckla spelen.

Efter att ha hört socialnämnden anförde JO Sverne i beslut den 31
januari 1984 följande.

213

Lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel trädde i kraft den
1 juli 1982. Lagen föreskriver att spel som anordnas i förvärvssyfte på
sådana mekaniska eller elektroniska spelautomater som inte ger vinst eller
endast ger vinst i form av frispel på automaten förutsätter tillstånd av
socialnämnd. Sådant tillstånd får förenas med vissa föreskrifter. Enligt
övergångsbestämmelserna får den som vid ikraftträdandet anordnar automatspel
för vilket tillstånd erfordras enligt lagen och som före utgången av
september 1982 har sökt tillstånd fortsätta med verksamheten till dess
ansökningen slutligt har prövats. Om socialnämnden inte meddelar tillstånd
för fortsatt spelverksamhet, skall nämnden utsätta den tid inom
vilken verksamheten skall ha avvecklats. Denna tid skall bestämmas så att
skäligt rådrum ges för avvecklingen.

Sakfrågan

Socialnämndens beslut har överprövats av länsstyrelsen och socialstyrelsen.
Det ankommer inte på JO att i materiellt hänseende göra en överprövning
av myndigheternas beslut. I denna del har jag alltså inte anledning
att göra något uttalande.

Dock vill jag, beträffande övergångsbestämmelsen om att skäligt rådrum
skall ges, för socialnämnden framhålla att spelanordnarens intresse av att
fa rimlig tid för avvecklingen bör påverka bedömningen av avvecklingstidens
längd. Med hänsyn härtill bör spelanordnaren få komma till tals i
frågan. Såvitt framgår av tillgängliga handlingar har något samråd på denna
punkt inte förekommit. Något lagligt stöd för att meddela föreskrifter
beträffande verksamheten under avveckiingstiden finns inte.

Jag hänvisar i detta sammanhang till föredragande statsrådets uttalande i
prop. 1981/82:203 s. 28-29 och till näringsutskottets betänkande 1981/
82:54 s. 9-10. Utskottet uttalar att det inte är orimligt att avveckiingstiden
i enskilda fall bestäms till ett år eller mera.

Sättet för delgivning

1 förevarande fall har delgivningen skett genom en företrädare för socialnämnden.
Polisens närvaro motiverade nämnden med att innehavaren av
biljardsalongen tidigare uttryckt sig aggressivt och hotfullt. Dock hade,
såvitt framgår av socialnämndens yttrande, inget tidigare försök gjorts att
utan polisbiträde verkställa delgivningen. Ingenting motsäger heller att ett
sådant försök kunde ha lyckats. Jag anser därför att socialnämnden borde
ha väntat med att anlita polisen tills sedvanlig delgivning prövats.

Handläggningen av ärendet och beslutsmotivering

Av 54 § socialtjänstlagen (SoL) framgår att socialnämnden i ärende som

214

rör myndighetsutövning mot enskild skall tillämpa 14-17 och 19 §§ förvaltningslagen
(FL). Till denna kategori av ärenden hör ärenden rörande
tillstånd till anordnande av visst automatspel.

Enligt 55 § SoL skall den som ges tillfälle yttra sig enligt 15 § FL ha rätt
att få företräde inför nämnden om inte särskilda skäl föranleder annat. Om
denna rätt skall den berörde underrättas. Såvitt framgår av handlingarna i
ärendet har socialnämnden försummat denna underrättelseskyldighet.

Klaganden har också vänt sig mot att socialnämndens avslagsbeslut inte
angav skälen för avslaget. I 17 § FL stadgas att beslut, varigenom myndighet
avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Socialnämnden
var därför skyldig att redovisa skälen till sitt ställningstagande.

S ekretessfrågan

Vad slutligen angår åtgärden att offentliggöra socialförvaltningens
tjänsteutlåtande den 18 oktober 1982 konstaterar jag följande.

I 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs att sekretess gäller
inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Med socialtjänst förstås enligt samma lagrum
”... verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd” (kursiverat
här).

Socialnämnds verksamhet enligt lagen om anordnande av visst automatspel
omfattas således av nämnda bestämmelse i sekretesslagen.

Tjänsteutlåtandet innehöll uppgifter om klagandens personliga lämplighet
och sociala ansvarstagande. Det är uppenbart att spridandet av dessa
uppgifter måste anses lända honom till men. Det stod därför i strid mot
sekretesslagen att lämna ut tjänsteutlåtandet till massmedierna.

Sammanfattning

Av det ovan sagda framgår att socialnämnden i flera hänseenden begått
allvarliga fel. Jag har därför övervägt att gå vidare i saken.

Vid bedömningen av vad som förevarit måste emellertid även beaktas
att lagen om anordnande av visst automatspel var helt ny vid ärendets
handläggning, att fråga var om handläggning av ärende, som nämnden inte
tidigare hade erfarenhet av, samt att bestämmelserna om dessa ärendens
handläggning och den enskildes sekretesskydd i dem inte är lättolkade. Jag
anser mig därför kunna stanna vid en allvarlig erinran om att ärenden av
denna typ inte får handläggas på ett sådant sätt att den enskildes rättssäkerhet
åsidosätts.

215

Vissa övriga ärenden

Handläggning hos socialnämnd av boutredningsärenden
(Dnr 2009-1983)

I JO:s ämbetsberättelse 1983/84 s. 181 redovisades två fall angående
bristfällig handläggning hos socialnämnd av boutredningsärenden. Där
nämndes att JO beslutat ta upp frågan om utformningen av folkbokföringsmyndigheternas
formulär för dödsfallsintyg och släktutredning m. m.

JO Nilsson har i ett beslut i den saken, meddelat den 15 maj 1984, uttalat
bl. a. detta.

Det här ärendet tog jag upp sedan JO S verne hade behandlat två ärenden
där en socialnämnd hade brustit i sin handläggning av boutredningsärenden.
Det föreföll mig lämpligt att ta ett initiativ för att åstadkomma bl. a. en
ny utformning med tydligare upplysningar i formuläret för pastorsämbetenas
dödsfallsintyg och släktutredning. Särskilt viktigt syntes mig vara att
ge information om det förhållandet att kvinnors personakter inte upptar
barn födda före 1933 och att faderns personakt endast innehåller uppgifter
om barn födda 1968-01-01 och senare. Detta är något som inte är känt för
allmänheten. En annan brist i formuläret var att det inte fanns någon
uppgift om den församling från vilken den aktuella personen sist flyttat —
en uppgift som skulle kunna underlätta fortsatt utredning. - Jag ansåg det
vara angeläget att söka medverka till att minska riskerna för bristfällig
släktutredning i samband med dödsboutredning. Särskilt tänkte jag på
sådana ärenden där socialnämnden har att agera i fråga om dödsboets
förvaltning och där brister i utredningen kan leda till direkt stötande
konsekvenser.

Jag kan nu med tillfredsställelse konstatera att riksskatteverket (RSV)
genomfört betydande förbättringar av formuläret som nu kompletteras
med en utförlig upplysningstext. Jag håller med RSV om att det inte bör
krävas av pastorsämbetena att de skall göra fullständiga släktutredningar i
de här aktuella ärendena. Det får i stället bli socialnämnden som får ta
ansvaret för bedömningen av hur pass omfattande utredning som bör ske i
varje enskilt fall. RSV:s skrivelse till pastorsämbetena och det nya formuläret
bör ge pastorsämbetena en påminnelse om vikten av att iaktta god
service när en socialnämnd söker biträde med en släktutredning efter en
avliden person.

Intyg i taxeringsärende åt klient
(Dnr 2382-1982)

I ett ärende behandlade JO Nilsson de krav som kunde ställas på socialförvaltningen
när det gäller att utfärda intyg i taxeringsärende åt en klient.
Som en bakgrund lämnas först en redogörelse för bestämmelserna och för
omständigheterna i det aktuella fallet.

216

En skattskyldig har rätt till avdrag för underhåll till inte hemmavarande
barn med högst 3000 kr. för vatje barn och år. Avdraget medges ”för
belopp som den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogat intyg eller
annat skriftligt bevis under beskattningsåret har betalat för eller tillgodoräknats
som underhåll ...” (se 46 § 2 mom. 4 kommunalskattelagen).
Bestämmelsen har funnits länge. År 1970 fick intygskravet sin nuvarande
utformning. Tidigare gällde att intyget skulle ha utfärdats av barnavårdsnämnd,
bamavårdsman eller kommunal förtroendeman.

Det aktuella ärendet gällde en kvinna B. Omständigheterna var dessa.

B. fick sjukbidrag under 1981.1 denna ersättning, som på utbetalningstalong
från riksförsäkringsverket (RFV) benämndes pension, ingick bl. a.
barntillägg med ca 4500 kr. för B:s dotter, L. Barntillägget hade inte
utbetalats till B. utan hade av RFV innehållits och överförts till Flens
kommun för att täcka kostnader för L:s vård i fosterhem. L. var omhändertagen
för samhällsvård.

I sin självdeklaration 1982 redovisade B. som inkomst sjukbidraget i sin
helhet — även inräknat barntillägget. Under allmänna avdrag yrkade hon
avdrag med 3000 kr. för L. i kolumnen för periodiskt understöd och dylikt.
B. upplyste att understödet gått genom Flens kommun.

1 anhållan om vissa uppgifter begärde taxeringsnämnden att B. skulle
styrka sitt yrkade avdrag med kvitto från Flens kommun.

B. fick ett intyg från socialförvaltningen i Flen. I intyget som visades
upp för taxeringsnämnden (TN) stod detta.

Flens socialförvaltning kan ej styrka periodiskt understöd 1981 för dottern
L. f. 1973. Däremot inbetalas vaije månad barnpension från riksförsäkringsverket.

Taxeringsnämnden vägrade B. avdraget.

B. vände sig till JO. Från socialförvaltningen inhämtades dessa upplysningar.

L. omhändertogs för samhällsvård den 14 februari 1977. I B:s sjukbidrag,
som hon haft sedan december 1978 och som prövas om varje år, ingår
pensionsdel, pensionstillskott, ATP-del, barntillägg och kommunalt bostadstillägg.
Barntillägget går till Flens kommun som ersättning för L:s
samhällsvård. Något avtal om underhållsbidrag finns inte.

I sitt beslut i ärendet den 7 februari 1984 uttalade JO Nilsson bl. a. detta.

De skriftliga uppgifter, som B. fick från socialförvaltningen, tyder på att
den som skrivit ner uppgifterna inte förstått eller inte satt sig in i att det för
bedömningen av avdragsrätten kunde vara av betydelse, att de pengar som
kommunen fick genom RFV hade dragits från det sjukbidrag, som hade
beviljats för B. TN har därigenom fått missvisande uppgifter och sedan
vägrat avdraget utan att dessförinnan ha gjort en så ingående prövning av
avdragsfrågan som egentligen var motiverat.

Det hör inte till det ovanliga att en socialförvaltning får bistå sina

217

klienter med att skriva olika slags intyg. För den personal inom socialförvaltningen
som har sådana funktioner — att utfärdande av intyg kan anses
ingå i arbetsuppgifterna - gäller det att så noga som möjligt sätta sig in i
vad som behöver stå i intyget för att detta skall tjäna sitt syfte. Att intyget i
detta fall var olyckligt formulerat framgår av vad jag tidigare har sagt. Jag
föreslår att man inom socialförvaltningen går igenom de rutiner som kan
finnas för denna typ av service åt enskilda.

Socialsekretess och uppgiftslämnande till taxeringsmyndighet
(Dnr 3408-1980)

Frågan om socialförvaltningens rätt att lämna uppgifter om ekonomiskt
bistånd till taxeringsmyndighet har behandlats av JO i ett ärende som
redovisas under avsnittet Taxering s. 286.

218

Hälso- och sjukvård m. m.

Påföljdssystemet för personlighetsstörda lagöverträdare

(Dnr 2080-1982 m.fl.)

På eget initiativ och efter klagomål har JO prövat sammanlagt åtta
ärenden rörande på psykiatriska kliniker intagna eller tidigare intagna
patienter, vilka begått grova brott utanför sjukhuset. Det gällde sammanlagt
nio patienter av vilka åtta redan tidigare begått brott, för vilka de av
domstol överlämnats för sluten psykiatrisk vård.

Efter utredningen gjorde JO Sverne i beslut den 19 mars 1984 följande
principiella uttalande i saken.

Gällande bestämmelser och deras tillämpning

Enligt 1 § LSPV kan person, som lider av psykisk sjukdom eller av
annan psykisk abnormitet än psykisk sjukdom eller hämmad förståndsutveckling,
under vissa i lagen angivna förutsättningar mot sin vilja beredas
sluten psykiatrisk vård. I 33 kap. 2 § brottsbalken stadgas vidare att för
brott som begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, som regel inte får tillämpas annan påföljd än
överlämnande till särskild vård. De fall som för brott överlämnas till sluten
psykiatrisk vård på grund av själslig abnormitet som är jämställd med
sinnessjukdom brukar benämnas ” jämställdhetsfall”.

När domstol bestämt att någon som begått brott skall överlämnas till
sluten psykiatrisk vård, intas han jämlikt 12 § LSPV på sjukhus för vård
enligt bestämmelserna i lagen. Domstolen kan i sin dom inte lämna några
föreskrifter rörande vårdtid eller vårdens utformning. Domstolen kan heller
inte föreskriva att vården skall bedrivas vid exempelvis fast paviljong
utan det ankommer på socialstyrelsen att bestämma på vilket sjukhus
vården skall inledas.

Den som intagits för vård enligt LSPV skall enligt lagens 16 §, oavsett
om intagningen grundats på vårdintyg eller på domstols förordnande,
ofördröjligen utskrivas om förutsättningarna för vård enligt LSPV inte
längre föreligger. Om särskilda skäl föreligger och det inte medför fara för
annans personliga säkerhet eller patientens eget liv, får denne enligt 19 §
LSPV utskrivas på försök. Vidare får patient, om det inte medför fara för
annans personliga säkerhet eller eget liv, enligt 14 § LSPV beviljas tillstånd
att vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av
dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Permissioner och försöksutskrivningar
kan förenas med villkor av olika slag. Vid försöksutskrivning

219

kan patienten även ställas under tillsyn av en lämplig person.

Förutsättningen för att kunna bevilja lättnader i vården i form av utskrivning
på försök eller permission är alltså att det föreligger särskilda
skäl för sådan lättnad i vården och att det kan ske utan fara för annans
personliga säkerhet eller eget liv. Förutvarande JO Bertil Wennergren har i
sin kommentar till LSPV (1974 s. 118) närmare utvecklat denna fråga på
följande sätt.

Enligt 16 § skall en patient ofördröjligen utskrivas, om förutsättningarna
enligt 1 § att bereda honom sluten psykiatrisk vård inte längre föreligger.
En patient, som intagits på farlighetsindikationen, skall alltså utskrivas så
snart vård inte är oundgängligen påkallad enligt en samlad bedömning av
sjukdomens art och grad och farligheten. Men enligt 19 § kan han försöksutskrivas,
om särskilda skäl föreligger och det inte medför fara för annans
personliga säkerhet eller hans eget liv. Han kan enligt 14 § också få
permission om det inte medför fara. Man kan undra vilka fall det kan bli
fråga om där en person är så sjuk och farlig att vård är oundgängligen
påkallad och utskrivning alltså inte kan ske men försöksutskrivning kan
äga rum utan att medföra den beramade faran. Utrymmet blir uppenbarligen
inte stort. Men man kan tänka sig fall där det genom att försöksutskrivningen
förbinds med särskilda föreskrifter, t. ex. om uppehållsort, förbud
att besöka viss ort eller viss person m. m. i förening med tillsyn av lämplig
person, går att uppfylla lagens krav på frånvaro av fara men där förutsättningar
för utskrivning inte föreligger just därför att denna inte kan förenas
med föreskrifter som gör att vård inte längre framstår som oundgängligen
påkallad. Psykiatriska nämnden har ifrågasatt om inte reservationen att
försöksutskrivningen inte får medföra fara skulle kunna slopas. Enligt
nämndens uppfattning skulle därigenom inte ske någon märkbar ändring av
praxis. Nämnden håller nämligen för sannolikt att utskrivningsnämnderna
söker slussa ut även potentiellt farliga patienter till samhället via försöksutskrivningsinstitutet.
Med en sådan lagändring skulle däremot enligt
nämnden en logisk oklarhet i lagen elimineras.

Enligt socialstyrelsen är det förenat med stora svårigheter att i de konkreta
fallen bedöma patientens farlighet och riskerna för annan. Utvecklingen
har emellertid, som socialstyrelsen och utskrivningsnämnden för
Katrineholms kommun givit uttryck för i sina yttranden hit, gått i en
riktning mot ökad användning av friförmåner i rehabiliteringsarbetet med
patienten.

Brister i det nuvarande systemet beträffande psykiatrisk vård av personer
som begått svåra våldsbrott

Huvudsyftet med sluten psykiatrisk vård måste vara att försöka bota
patienten eller i vart fall förbättra hans tillstånd i sådan grad att han kan
vårdas i öppnare former. Det är därför naturligt om man inom den psykiatriska
vården efter hand som patientens tillstånd förbättras övergår till
öppnare former av vård. Man kan följaktligen inte generellt sett rikta

220

någon kritik mot att man inom denna vård använder sig av permission och
försöksutskrivning för att slussa ut patienten i samhället.

Samtidigt måste man emellertid, då det gäller personer, som begått svåra
våldsbrott, ordna permissionerna och försöksutskrivningama på sådant
sätt att den permitterade eller försöksutskrivne under vistelsen utanför
sjukhuset får den tillsyn och det stöd han behöver. Även om patientens
tillstånd förbättras under den tid han vistas på sjukhuset med all den tillsyn
han har där, är det ju inte säkert att han klarar vistelsen ute i samhället,
framför allt inte om han saknar stöd och hjälp av därtill utsedd person.

Socialstyrelsen har framhållit det bristande samarbetet mellan den psykiatriska
sjukvården, kriminalvården och socialtjänsten. Utskrivningsnämnden
för Katrineholms kommun har framhållit de bristfälliga resurserna
vad gäller möjligheten att sända med personal från sjukhuset, då en
patient får permission för att vistas på annan plats. Även enligt min mening
föreligger här påtagliga brister.

De lättnader av olika slag som i och för sig är nödvändiga inslag i
rehabiliteringsarbetet förutsätter, som tidigare nämnts, att patienterna under
permissioner och försöksutskrivningar verkligen får den tillsyn och det
stöd som så ofta krävs i dessa fall. Detta är av betydelse för allmänheten,
som har ett berättigat intresse av skydd. Det måste emellertid också ligga i
patientens eget intresse att under pågående LSPV-vård utanför sjukhuset
inte helt plötsligt ställas utan vaije form av tillsyn och stöd. Patienten
måste ju även för sin egen skull så långt som möjligt hindras från att begå
nya brott.

Enligt min mening måste alltså, om rehabiliteringsarbetet skall kunna
bedrivas enligt nu gällande principer, antingen sjukhusen ges erforderliga
resurser för att kunna tillgodose behovet av tillsyn och stöd under permission
och försöksutskrivning av LSPV-patienter, som begått brott, eller
också öppnas möjlighet för sjukhusen att använda sig av de resurser som
finns inom andra vårdområden, exempelvis skyddskonsulentorganisationen.
En sådan organisation bör dock i sådant fall erhålla särskilda
instruktioner om hur tillsynen av denna grupp vårdtagare bör utövas.

Påföljdssystemet för personlighetsstörda lagöverträdare i dess nuvarande
form kan ifrågasättas

Det kan emellertid ifrågasättas, om det nuvarande påföljdssystemet för
personlighetsstörda lagöverträdare över huvud taget är tillfredsställande.

Som tidigare påpekats är ju det nuvarande systemet med att ta hand om
sjuka och därmed jämställda personer, som begått svåra brott, inom den
psykiatriska vården behäftat med brister. Härtill kommer, då det gäller de
s. k. jämställdhetsfallen, att åsikterna hos rättspsykiatrikema om tillstånd
och behov av sluten psykiatrisk vård i hög grad tycks variera. Det förekommer
också att överläkaren på den psykiatriska kliniken har en annan

221

åsikt om vårdbehovet än den läkare som verkställt den rättspsykiatriska
undersökningen. Anmärkningsvärt är att av de nio här upptagna fallen inte
mindre än sju är s. k. jämställdhetsfall.

Frågan om påföljd och behandling av psykiskt avvikande lagöverträdare
har tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Den 1971 tillsatta utredningen
om behandlingen av psykiskt avvikande, den s.k. Bexeliuskommittén,
föreslog i sitt 1977 avgivna betänkande Psykiskt störda lagöverträdare
(SOU 1977:23) en rad förändringar. Kommittén konstaterade att det förekommit
att personlighetsstörda, s.k. jämställdhetsfall, av domstol överlämnats
till sluten psykiatrisk vård även i fall då deras tillstånd varit sådant
att det inte skulle ha kunnat medföra intagning i administrativ ordning.
Kommittén föreslog därför att överlämnande av personlighetsstörda endast
skulle komma i fråga i de fall, där personlighetsstörningen var av
sådan art och grad att lagöverträdarens omhändertagande inom sjukvården
tveklöst framstod som påkallat av medicinska skäl. Enligt kommitténs
uppfattning skulle detta innebära att de flesta personlighetsstörda lagöverträdare
skulle komma att dömas till påföljd inom kriminalvården. Kommitténs
förslag har på denna punkt inte lett till någon författningsändring.
Domstolarna har emellertid därefter tillämpat jämställdhetsbegreppet snävare
och i ökad omfattning dömt till påföljd inom kriminalvården.

Ett genomförande av kommitténs förslag i större skala skulle, som jag
ser det, kräva att kriminalvården tillförs resurser för att möta det psykiatriska
vårdbehov som trots allt föreligger. Däijämte krävs som tidigare
nämnts, att den personal som har hand om fri vården får sin uppmärksamhet
särskilt riktad på dessa fall.

Emellertid har den 1980 tillsatta socialberedningen (S 1980:7) bl. a. fått
till uppgift att se över LSPV i dess helhet. Socialberedningen har under
arbetets gång presenterat preliminära förslag till olika lösningar av frågan
om påföljden för psykiskt störda lagöverträdare. Enligt dessa förslag skulle
en av domstol till särskild vård överlämnad person vårdas enligt en särskild
lagstiftning. Vidare skulle domstolen få ett inflytande över vårdtid
och behandling. Det skall framhållas att förslagen närmast haft formen av
underlag för fortsatta diskussioner på området. Socialberedningen kommer
enligt uppgift att lämna ett slutligt förslag under 1984.

De synpunkter på vården av personlighetsstörda lagöverträdare som jag
här framfört torde följaktligen kunna beaktas av beredningen. Jag vidtar
därför inte någon annan åtgärd i denna fråga än att överlämna kopior av
detta beslut för kännedom till justitiedepartementet, socialdepartementet
och socialberedningen.

222

Dokumentation av beslut och ansvar för beslut enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV)

I mars — april 1983 genomförde JO Sverne en inspektion av Långbro
sjukhus. Anledningen till inspektionen var att det genom klagomål till JO
och vid granskning av journaler på sjukhuset framkommit att sjukhuspersonalen
inte följde gällande bestämmelser i LSPV. Bl. a. gällde detta i
följande fall.

Av journalerna framgick inte om det fattats formligt beslut om intagning
enligt bestämmelserna i 8 § LSPV. Yngre läkare hade — enligt vad de
själva uppgivit - inte uppfattat att det varit fråga om att göra en förutsättningslös
prövning av vårdintyget och behovet av vård. Att det är fråga om
en verklig prövning framgår emellertid direkt av 8, 21 och 34 a § § LSPV
med bestämmelser om prövning av intagningen, besvär över intagningsbeslutet
och skyldigheten att ange åberopad specialindikation. Terminologin
som användes i journalerna visade också på en bristande förtrogenhet
med bestämmelserna på området, det talades exempelvis om att ett vårdintyg
upphävdes, när vårdbehov inte längre förelåg.

De i journalerna förekommande beslutsblanketterna var i stor utsträckning
ofullständigt ifyllda. I 2 § tillämpningskungörelsen till LSPV föreskrivs
vilka uppgifter som överläkaren skall tillse att journalen innehåller.
Det skall således antecknas dag för beslut enligt 8 § LSPV, vid prövningen
tillämpad specialindikation enligt 1 § LSPV, dag för intagning om denna
avviker från beslutsdagen och dag för beslut enligt 9 § LSPV med angivande
av tillämpad specialindikation.

Det framgick inte av journalerna vem som fattat utskrivningsbesluten.
Det är enbart överläkare och biträdande överläkare med egen sjukavdelning
som kan fatta sådana beslut. Det måste framgå av journalen vem som
fattat beslutet.

I flera fall har från sjukhuset avvikna patienter skrivits ut på försök, trots
att JO och socialstyrelsen kritiserat förfarandet.

Inspektionen avslutades med följande uttalande av JO.

Det är från rättssäkerhetssynpunkt av största vikt att bestämmelserna
rörande LSPV-patienter tillämpas korrekt. Det är sjukhusledningens sak
tillse att läkare och övrig personal får information om gällande lagstiftning.
Det ankommer sedan på överläkaren tillse att verksamheten bedrivs korrekt.
För att kontrollera att bestämmelserna rörande LSPV-vården fortsättningsvis
tillämpas korrekt på Långbro sjukhus, vill jag redan nu förutskicka
att jag avser göra en förnyad inspektion av sjukhuset. Brister av den
allvarliga art som nu upptäckts kommer i fortsättningen att överlämnas till
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd med yrkande på disciplinär påföljd.

Kanslichefen Ulf Lagerström och bitr. sjukhusdirektören Björn Larsson
förklarade sig vid inspektionen dela JO:s bedömning av ansvarsläget och

223

även åsikten att läkare, sorn efter information om bestämmelserna i LSPV
och dess tillämpningskungörelse, inte tillämpar bestämmelserna korrekt
bör anmälas till ansvarsnämnden. Sjukhusledningen skulle redovisa de i
det kommande inspektionsprotokollet påtalade bristerna för sjukvårdsstyrelsen
i Södra sjukvårdsområdet. Sjukhusledningen skulle vidare genom
ny information till klinikcheferna göra klart för dessa att styrelsen och
sjukhusledningen forsättningsvis skulle ägna saken skärpt uppmärksamhet.
Vidare skulle information ges även till övrig personal, bl. a.
läkarsekreterarna.

Förnyad inspektion ägde rum i januari-februari 1984. JO Sverne fann
därvid att sjukvårdsstyrelsen och sjukhusledningen på ett förtjänstfullt sätt
vidtagit olika åtgärder för att åstadkomma en bättring i de hänseenden som
tidigare varit bristfälliga. Han kunde också konstatera att dokumentationen
av besluten ävensom kunskapen om beslutsansvaret föreföll tillfredsställande.

Bevakning av tid för försöksutskrivning

(Dnr 3723-1982)

I samband med inspektion av en utskrivningsnämnd uppmärksammades
ett ärende som hade anhängiggjorts hos nämnden genom en anmälan av
vederbörande överläkare angående fortsatt försöksutskrivning av en patient.
I nämndens protokoll hade antecknats att tiden för försöksutskrivning
gick ut den 30 september 1981 och att framställning om förlängning av
tiden kom in till nämnden först den 14 oktober 1981. Nämnden hade därvid
förklarat att patienten fick anses vara definitivt utskriven fr.o.m. den 1
oktober 1981.

Utskrivningsnämndens ordförande uppgav att nämnden inte bevakade
tiderna för försöksutskrivning, utan förutsatte att detta skedde på vederbörande
sjukhus. Enligt ordföranden inträffade det emellertid ibland, särskilt
vid ett sjukhus, att denna bevakning försummades.

JO Sverne uttalade bl.a. följande i sitt beslut den 1 februari 1984.

I 3 § tredje stycket kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) sägs bl. a. - i den lydelse kungörelsen har från den 1 januari 1983
- att i de fall där det ankommer på utskrivningsnämnden att fatta beslut
om försöksutskrivning, skall överläkaren i god tid innan tiden för
försöksutskrivning går ut anmäla behovet av ny prövning till utskrivningsnämnden.
Även om saken före nyss nämnda tidpunkt inte var direkt
reglerad i författning, har det också tidigare ansetts åvila överläkaren att se
till att aktuella tidsfrister bevakas (se exempelvis socialstyrelsen redovisar

224

1977:14 s. 372). Jag vill därför poängtera att det är vederbörande överläkare
som har det yttersta ansvaret för att utskrivningsnämnden i god tid
innan pågående försöksutskrivning går ut underrättas om behovet av förnyad
prövning.

Det nu sagda hindrar inte att det kan finnas anledning att på administrativ
väg utfärda anvisningar om hur denna bevakning skall skötas. Det
förefaller mig tvärtom lämpligt att så sker.

Delegation av överläkares beslutanderätt enligt 20 § lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

(Dnr 690-1983)

Vid inspektion av de psykiatriska klinikerna vid regionsjukhuset i Örebro
uppkom frågan om i vilken utsträckning överläkare äger delegera sin
rätt att besluta om återintagning av försöksutskriven patient enligt bestämmelserna
i 20 § LSPV.

JO Sverne beslöt utreda frågan.

Yttrande inhämtades från socialstyrelsen som bl. a. uppgav följande.

Enligt 19 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV) får en patient utskrivas på försök. I 20 § anges att den
som försöksutskrivits får återintas på sjukhuset om förhållandena påkallar
det. Om återintagning beslutar överläkaren. Vidare anges i 20 § att ”om
särskilda skäl föreligger, äger han (överläkaren) beträffande viss patient
överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om återintagning”.

Ärendet gäller frågan om delegation av beslut om återintagning. Enligt
ett i remissakten ingående ärende som avgjorts av JO framgår att vid ett
psykiatriskt sjukhus sköttes jourverksamheten vid sjukhusets psykiatriska
akutmottagning av ett stort antal underläkare med korta förordnanden. För
prövning av återintagning enligt 20 § LSPV hade delegation regelmässigt
lämnats till dessa underläkare i samband med att de började sin tjänstgöring.
JO fann att jourtjänstgöring i allmänhet kan bedömas som ett sådant
särskilt skäl som skall föreligga vid en delegation. Däremot anges i bestämmelsen
att delegation skall avse ”viss” patient. Detta innebär att överläkaren
i förväg måste ange vilka patienter delegationen avser. De på sjukhuset
tillämpade rutinerna står enligt JO:s uppfattning inte i överensstämmelse
med lagtextens ordalydelse.

Socialstyrelsen finnér liksom JO att jourtjänstgöring i allmänhet kan
utgöra ett sådant särskilt skäl som krävs för beslut om delegation. Likaså
finner styrelsen att denna delegation skall avse en eller flera särskilt
angivna patienter. Detta är en skillnad mot delegationsbestämmelserna
beträffande intagning enligt 8 § LSPV. I det fallet får delegationen avse
samtliga de fall som blir aktuella för intagning.

Socialstyrelsen finner att några sakliga invändningar inte kan riktas mot
att delegationsbestämmelserna i 20 § LSPV bringas i överensstämmelse
med motsvarande regler vid intagning enligt 8 §. Inte heller finns några
avgörande rättssäkerhetsskäl häremot. De skäl som legat till grund för
förslag av denna innebörd vid tidigare översyner av psykiatrilagstiftningen

225

gäller alltjämt. Även om LSPV är föremål för särskild översyn är det här
fråga om en detaljfråga som bör kunna lösas redan nu. Önskemål om en
omgående ändring av intagningsbestämmelserna i LSPV har redan framförts
till socialdepartementet i annat sammanhang. Även den nu aktuella
bestämmelsen bör kunna överses i det sammanhanget. En kopia av denna
skrivelse har därför tillställts socialdepartementet och socialberedningen.

Vid ärendets avgörande den 8 februari 1984 anförde JO Sverne följande.

Utredningen visar att beslut om återintagning enligt 20 § LSPV i vissa
fall fattas av läkare efter enbart en generell delegation. Detta förfarande
står i direkt strid mot ordalydelsen i bestämmelsen enligt vilken överläkaren
får överlåta beslutanderätten endast beträffande viss patient.

Enligt socialstyrelsen utgör förfarandet emellertid inte någon rättssäkerhetsfara
för de patienter som återintas efter beslut av annan läkare än
överläkare (eller i förekommande fall biträdande överläkare med egen
sjukavdelning). Ett upprätthållande av det formella kravet skall däremot
enligt socialstyrelsen innebära praktiska svårigheter av varierande omfattning
för sjukvården.

Jag kan ansluta mig till socialstyrelsens uppfattning att det inte finns
något reellt skäl att uppställa strängare krav för delegation av återintagningsbeslut
enligt 20 § LSPV än vid nyintagning enligt 8 § LSPV. Det
särskilda kravet på att delegation av prövning enligt 20 § LSPV endast får
avse viss patient bör därför kunna utgå.

Förutsättningarna för delegation är emellertid inte bara avhängiga av de
arbetsmässiga förhållandena. Det är i hög grad även en fråga om vilka
läkare som kan anförtros prövningen av här aktuella intagningsärenden.
Jag har tidigare i samband med en inspektion av ett psykiatriskt sjukhus
och i två initiativärenden (dnr 2765-1982 och 1555-1983) haft anledning
närmare utveckla denna fråga. Det gällde här delegation enligt 8 § LSPV
och där vatje AT-läkare och övriga underläkare automatiskt erhöll denna
befogenhet i samband med att tjänsten tillträddes. Jag uttalade därvid bl. a.
följande.

Beslutanderätten enligt LSPV tillkommer, såvitt här är av intresse,
överläkaren. Om särskilda skäl föreligger, får denne överlåta beslutanderätten
på annan läkare vid sjukhuset. Detta kan komma ifråga vid intagningsprövning
enligt 8 § LSPV. Överläkaren kan också överlåta beslutanderätten
beträffande återintagning till sjukhuset och i frågor rörande permission
(20 och 14 §§ LSPV). I de senare fallen kr^vs för delegation utöver
särskilda skäl att beslutanderätten endast omfattar viss patient.

Även om delegering enligt 8 § LSPV är ett nödvändigt inslag i arbetsrutinerna
för jourtjänstgöring m.m., är det inte något självklart att vaije
läkare som påbörjar en tjänstgöring inom psykiatrin automatiskt skall
erhålla denna beslutanderätt. Överläkaren måste - något som gäller vid all
delegering av arbetsuppgifter inom sjukvården och som socialstyrelsen
15 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

226

redogjort för i sina allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom
psykiatrisk verksamhet (SOSFS 1983:7) - i vaije enskilt fall pröva att den
läkare som skall mottaga förordnandet har tillräckliga kunskaper. En sådan
prövning av delegationsbeslutet är särskilt viktig på detta område, där
ett intagningsbeslut får vittgående följder för patienten. Jag vill således
understryka överläkarens ansvar för sitt verksamhetsområde.

Jag vill dessutom i sammanhanget tillägga följande. Beslutanderätten i
fråga om själva delegationsprövningen tillkommer enbart överläkaren och
biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning. Detta innebär
att den ansvarige läkaren inte kan överlåta prövningen till någon annan
och att prövningen heller inte kan frånhändas honom genom att förläggas
till någon administrativ enhet.

Frågan om ändring av 20 § LSPV kan lämpligen prövas av socialberedningen
i dess pågående översyn av lagen. Jag överlämnar därför en kopia
av mitt beslut i ärendet till socialdepartementet och socialberedningen.

Skyldighet för läkare att i journal anteckna omständigheter som
ligger till grund för ett hämtningsbeslut

(Dnr 1342-1983)

I klagomål till JO anförde B. bl. a. att han av polis mot sin vilja förts till
en distriktsläkare för undersökning.

Vid utredningen av ärendet framkom bl. a. att distriktsläkaren inte antecknat
något om sitt beslut att begära polishandräckning. Socialstyrelsen
redogjorde i ett infordrat yttrande bl. a. för gällande bestämmelser rörande
journalföringen. Socialstyrelsen anförde vidare följande.

I den aktuella journalen finns ej några av de initiala omständigheterna
angivna och ej heller antecknat att polishandräckning begärts. Detta utgör
enligt styrelsens uppfattning en klar brist i journalen.

Vid ärendets avgörande den 3 november 1983 anförde JO Sverne bl. a.
följande.

Vad gäller journalföringen kan jag ansluta mig till vad socialstyrelsen
anfört i saken. Jag vill därutöver peka på följande.

En begäran hos polisen om hämtning enligt 35 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är ett beslut i förvaltningsrättslig
mening. Härav följer bl. a. att åtgärden är att hänföra till beslut
rörande en sådan frihetsberövande åtgärd som avses med bestämmelserna
i 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen. Ett sådant beslut omfattas inte av sjukvårdssekretessen
utan är enligt nyssnämnda lagrum offentligt. Detta avsteg från

227

sekretessen inom hälso- och sjukvården har tillkommit för att rätten till
insyn beträffande vissa tvångsåtgärder har bedömts vara viktigare än den
omhändertagnes sekretesskydd. Även på grund härav anser jag det vara
väsentligt att hämtningsbeslutet och de omständigheter som lagts till grund
för beslutet dokumenteras.

Journalen har således inte förts på ett godtagbart sätt i detta ärende. Då
B. inte lidit någon skada därav, låter jag det emellertid bero med detta
konstaterande. Jag förutsätter dock att journalerna fortsättningsvis förs
med beaktande av mina uttalanden ävensom att B:s journal nu kompletteras
i enlighet härmed.

Kroppsbesiktning av patienter vid narkomanvårdsenheter och av
intagna vid frivårdens behandlingscentral

(Dnr 2870-1982 och 2946-1982)

ANMÄLAN

I skrivelse hit uppgav Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare,
Stockholmsavdelningen (RFHL-S) att det förekom kroppsvisitation
samt vaginal- och analbesiktning av hjälpsökande som kom till avgiftningsavdelningarna
vid Huddinge, Danderyds och Sabbatsbergs sjukhus samt
till frivårdens behandlingscentral. RFHL-S hemställde om undersökning.

UTREDNING

T.f. sjukvårdsdirektören Göran Rådö anförde i ärendet bl. a. följande.

I syfte att erhålla en mer allsidig belysning beträffande omständigheterna
och problemen i samband med intagningen av narkotikamissbrukare i
behov av avgiftning har sjukvårdsförvaltningen tillställt överläkarna för
enheterna vissa frågor angående den påstådda kroppsvisiteringen respektive
kroppsbesiktningen.

Av svaren framgår att ytlig kroppsvisitering verkställes reguljärt på
Sabbatsbergsenheten, endast efter medgivande av patienten på Huddingeenheten
och inte alls på Danderyds narkomanvårdsenhet.

Kroppsbesiktning innefattande vaginal- och rektalundersökning förekommer
endast undantagsvis. Enheten vid Huddinge sjukhus utför således
besiktning i samband med somatisk undersökning och Sabbatsbergsenheten
endast när patienten uttalar besvär i underlivet eller mag-tarmkanalen.

På frågan huruvida kroppsbesiktning företas i syfte att förhindra
insmuggling på avdelningen av narkotiska preparat uppges att sådan besiktning
antingen inte verkställes eller endast då starka misstankar föreligger
att patienten kan medföra narkotika. Sådan misstanke riktas då främst
mot patienter som tidigare medfört narkotika.

Endast läkare utför sådan undersökning eller besiktning. Vid besiktning

228

av kvinnlig patient deltar även kvinnlig personal såvida inte patienten
uttryckligen önskar att vara ensam med läkaren. Gynekolog anlitas endast
när det finns indikation för akut gynekologisk konsultation.

Vid misstanke om narkotikainnehav informeras patienten om att kroppsbesiktning
kommer att företas. Vid Sabbatsbergs sjukhus utgör sådan
besiktning förutsättning för intagning. Vid de övriga enheterna utföres
besiktning men denna utgör då inget villkor för intagning. Endast en gång
har patient avstått från vård på grund av besiktningstvång.

De vårdsökandes samtycke inhämtas alltid antingen muntligt eller skriftligt.

Möjligheten att kunna verkställa en kroppsbesiktning då det finns skälig
misstanke att patienten innehar narkotika har bedömts så väsentlig att den
anses utgöra förutsättningen för en god vård.

Förekomst av narkotika på en narkomanvårdsenhet torde inte stå i
överensstämmelse med de säkerhetskrav som bör ställas på en sådan
avdelning. Risken för intoxikering till medvetslöshet är uppenbar. Att så
inte får ske torde falla på överläkarens medicinska ansvar.

Den vård som bedrives på narkomanvårdsavdelningarna är frivillig,
vilket innebär att patienten när han så önskar kan lämna densamma.
Tyngdpunkten i vårdarbetet är att motivera patienten för försatt långsiktig
vård på behandlingshem. Detta arbete omöjliggörs om avdelningen inte
kan hållas fri från narkotika.

Det förtjänar framhållas att Sabbatsbergsenheten under året mottagit
patienter för avgiftning som med stöd av lagen om vård av missbrukare
(LVM) skall vårdas på behandlingshem (11 och 18 §). Dessa patienter vilka
normalt inte är motiverade för vård har en benägenhet att smuggla in såväl
narkotika, kanyler etc, som att påverka medpatienter att använda narkotika.

Om kroppsbesiktning i samband med kroppsundersökningen inte utföres
försämras möjligheterna till eller omöjliggörs motivationsbehandlingen för
de frivilligt intagna.

Vetskapen om att kroppsbesiktning kan genomföras, vilken information
är väl spridd bland narkomanerna, verkar avskräckande vad gäller att
medföra narkotika.

Avslutningsvis bör framhållas att kroppslig undersökning och när så
anses nödvändigt kroppsbesiktning i syfte att utröna huruvida den vårdsökande
ämnar medföra narkotika på avdelningen synes verkställas i enlighet
med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialstyrelsen uppgav i huvudsak följande.

Vaginal- och rektalbesiktning är att betrakta som ett kroppsligt ingrepp.
Skall de ske tvångsvis krävs särskilt stöd i lag härför enligt bestämmelserna
i 2 kap. 4 och 12 §§ regeringsformen. Undersökningarna har företagits i
samband med vård som meddelats med stöd av den tidigare sjukvårdslagen
(1962: 242; SjvL) och den nu gällande hälso- och sjukvårdslagen (1982:763;
HSL). HSL liksom den tidigare SjvL medger inte tvångsvis behandling.
Det har i ärendet inte hävdats att undersökningarna skett tvångsvis.

Undersökningar av detta slag som sker tvångsvis brukar kallas kroppsbesiktning.
Detta är liksom begreppen kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning
särskilda tvångsmedel som är reglerade i olika lagar, t. ex. lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (HL). Då det

229

här inte är fråga om tvångsvisa undersökningar utan undersökningar som
sker i samband med medicinsk vård och behandling bör i detta sammanhang
begrepp som kroppsbesiktning m. m. inte användas. I stället får
prövas hur undersökningsverksamheten överensstämmer med de bestämmelser
som reglerar hälso- och sjukvården.

Enligt 3 § HSL skall sjukvårdshuvudmannen meddela en god sjukvård. I
andra och tredje styckena i bestämmelsen uppställs därvid följande krav på
hälso- och sjukvården.

En god hälso- och sjukvård skall särskilt

1 vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården
och behandlingen,

2 vara lätt tillgänglig,

3 bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

4 främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.

Till detta skall läggas bestämmelsen i 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen
(1963:341) om läkarens åliggande att i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den
behandling, som patientens tillstånd fordrar.

De nu aktuella vårdenheternas uppgifter är att meddela vård för narkotikamissbrukare.
En av enheterna ombesöijer också avgiftning av missbrukare
som vårdas enligt bestämmelserna i lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM). Även om LVM-vård får ske tvångsvis
medger LVM inte medicinska tvångsåtgärder på sjukhus. Självfallet ställer
vård i sistnämnda fall särskilda krav på vårdens organisation och genomförande.
Syftet med vården på de nu aktuella enheterna är att rehabilitera
och på annat sätt hjälpa människor med ofta svåra missbruksproblem. En
förutsättning för att detta skall kunna ske är att det inte finns tillgång till
narkotika eller kanyler och injektionssprutor på enheterna. I kravet på att
hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens
behov av trygghet i vården och behandlingen ligger sålunda att vårdenheten
kan hållas fri från narkotika. Hänsyn skall härvid inte tas enbart till
patienten själv utan också till hans medpatienter.

Nära samband med kravet på trygghet i vården för den enskilda patienten
hör en vård som bygger på respekt för patientens självbestämmande
och integritet (prop 1981/82:97 s. 116). Den vårdsökandes rätt till integritet
måste alltid beaktas när han vänder sig till ett sjukhus för att få vård. Detta
ställer särskilda krav på hur patienten skall bemötas i vårdsituationen.
Rätten till självbestämmande är dock inte absolut utan begränsad. Patienten
bestämmer inte innehållet och omfattningen av vården. Avgöranden av
detta slag när det gäller olika behandlingsåtgärder ankommer i första hand
på överläkaren (jfr prop. 1981/82:97 s 117-118).

Sjukvårdshuvudmannen har skyldighet att bereda hälso- och sjukvård åt
den som behöver det. Vid vissa enheter kan det vara nödvändigt, för att
skydda medpatienterna och i övrigt ge god vård, att var och en som vill bli
intagen där underkastar sig vissa kroppsundersökningar. Vill patienten ha
vård på den aktuella enheten måste han följa de föreskrifter som finns (se
även prop. 1966: 53 s. 185). Självklart är att undersökningar av en persons
kropp alltid måste ske på ett sådant sätt att personen ifråga inte uppfattar
undersökningen som kränkande och att hans integritet inte träds för när.

230

Det innebär bl. a. att undersökningen skall vara fullt frivillig, att man
måste förklara för patienten anledningen till varför undersökningen utförs,
att han själv får möjligheter att lämna synpunkter på hur undersökningen
bör utföras och att han får tid att överväga om han skall låta underkasta sig
undersökningen eller avstå från den sökta vården. Patienter har nämligen
inte i och för sig rätt att kräva att få vård på viss enhet. Kan inte vård på
den aktuella enheten ges p.g.a. att sådant villkor som nu är aktuellt inte
uppfylls, måste emellertid patienten erbjudas erforderlig vård på annat
sjukhus eller annan mottagning. Kroppsundersökning som villkor för vård
får inte göras generell på alla de typer av enheter där patienter av nu
aktuellt slag kan beredas vård.

Mer ingående kroppsliga undersökningar som t. ex. rektal- och vaginalundersökningar
måste alltid anses vara en uppgift för läkare. Några generella
krav på att undersökningarna skall uföras av gynekolog eller annan
läkare med särskild utbildning finns inte. Andra enklare undersökningar
som t. ex. att se in i hörselgången, känna efter i patientens mun, kontrollera
armhålorna och känna igenom håret kan ofta göras av annan än läkare.
De som utför undersökningarna skall då ha fått erforderliga instruktioner
för uppgiftens utförande.

Kriminalvårdsstyrelsen inkom med eget yttrande samt med yttrande
från byråföreståndaren Sten Sjöborg vid frivårdens behandlingscentrai.
Sjöborg anförde följande.

Vid Frivårdens behandlingscentral (FBC) finns ett inackorderingshem
för Stockholmsregionens frivårdsklienter samt för klienter placerade enligt
§ 34 Lagen om kriminalvård i anstalt. Boendet är för bägge kategorierna
frivilligt.

Före inflyttningen har klienten vid samtal med personal på inackorderingshemmet
informerats om gällande regler. Dessa, som bl. a. syftar till en
drogfri boendemiljö förutsätter att urinprov på begäran lämnas för kontroll
av om narkotikapåverkan föreligger. I förekommande fall tages också prov
på utandningsluften för kontroll av om alkoholpåverkan föreligger. I samband
med inflyttningen undertecknar slutligen den blivande gästen ett
kontrakt innebärande samtycke till boende på hemmet enligt gällande
regler.

Urinproverna skall lämnas under uppsikt av någon ur personalen; manlig
personal för manliga gäster och kvinnlig för kvinnliga gäster. För att
erforderlig kontroll av provtagningsproceduren skall uppnås är klienten
naken vid provtagningen.

Kroppsvisitation förekommer icke i samband med urinprovstagningen.
Generellt görs inte heller i andra sammanhang sådan visitation. Vid behov
kan dock kontroll av kläder, väskor o dyl ske, t. ex. i samband med att gäst
återkommer från helgpermission. Likaså kan boenderummen komma att
undersökas.

Vid ett tillfälle hävdade en kvinnlig gäst att hon inte kunde lämna
urinprov med någon av personalen närvarande. Hon bad istället om att få
bli undersökt av FBC:s läkare för att därefter lämna prov i avskildhet.
Detta beviljades.

Vid en diskussion i ”Måndagsgruppen” - ett samordnings- och informationsorgan
för narkomanvårdande enheter i Stockholm - beträffande

231

rutinerna vid avgiftningsenheten vid Danderyds, Sabbatsbergs och Huddinge
sjukhus redogjorde en på FBC anställd tjänsteman för ovannämnda
ärende, vilket att döma av innehållet i anmälan till JO, kan ha missuppfattats
av RFHL:s representant.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde följande.

I skrivelse till justitieombudsmannen har RFHL:s Stockholmsavdelning
hemställt om undersökning med anledning av uppgifter om att kroppvisitering
skulle förekomma av klienterna vid bl. a. frivårdens behandlingscentral.

Byråföreståndaren vid frivårdens behandlingscentrai Sten Sjöborg har
på anmodan från styrelsen yttrat sig i ärendet. Som framgår av Sjöborgs
yttrande förekommer som regel inte inslag av kroppsvisitation vid behandlingscentralen.
Än mindre förekommer någon kroppsbesiktning. Gästerna
är däremot skyldiga att på anfordran lämna urinprov. De blir före vistelsen
informerade bl. a. om att urinprovstagningar förekommer. Denna åtgärd,
som införts i samråd med styrelsen, har som syfte att åstadkomma en så
drogfri boendemiljö som möjligt. I ett kontrakt försäkrar gästen före inflyttningen
att han tagit del av denna och andra regler liksom programmet i
övrigt samt att han är villig att följa föreskrifterna.

BEDÖMNING

Vid ärendets avgörande den 9 september 1983 anförde JO Sverne följande.

Enligt bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen (RF) är man gentemot
det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp (t. ex. kroppsbesiktning)
och mot kroppsvisitation, såvida begränsningar i dessa rättigheter
ej gjorts i lag eller i annan författning som utfärdats efter bemyndigande
i lag enligt vissa i grundlagen angivna förutsättningar.

En sådan begränsning i den enskildes rättigheter, som avses i 2 kap. RF,
har för hälso- och sjukvårdens del gjorts i 13 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Där sägs bl. a. att den som
är tvångsintagen på sjukhus med stöd av lagen får underkastas det tvång
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att
skydda honom själv eller omgivningen. Någon liknande begränsning har
däremot ej gjorts beträffande den frivilliga sjukvården.

Från grundlagsskyddet för den kroppsliga integriteten kan man avstå
genom att lämna sitt medgivande till åtgärden. Avståendet måste dock i
sådant fall vara frivilligt och ej ”påtvingat” genom hot om sanktion. Det
kan därför enligt min mening inte vara lagenligt att förmå en enskild
människa att gå med på ett kroppsligt ingrepp eller en kroppsvisitation
genom att förklara att han eljest inte får komma i åtnjutande av en vård
som han är berättigad till.

Jag finnér det följaktligen inte godtagbart, att den som är i behov av och
söker sjukhusvård för sitt narkotikamissbruk skall behöva gå med på

232

kroppsbesiktning eller kroppsvisitation för att kunna få behövlig vård, där
vården normalt meddelas. Inte heller anser jag det godtagbart att man inom
den frivilliga allmänna hälso- och sjukvården inrättar vårdenheter, till vilka
man får tillträde endast om man går med på kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört vill jag vidare framhålla, att
jag har svårt att förstå hur en undersökning med rektal- eller vaginalbesiktning
skall under de angivna förhållandena kunna genomföras utan att
undersökningen uppfattas som kränkande. Jag anser därför undersökningen
inte heller förenlig med bestämmelserna i 3 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) om att vården skall särskilt bygga på respekt för patientens
självbestämmande och integritet.

Denna ståndpunkt innebär inte att jag är främmande för att det medför
stora problem, om narkotika införs på de aktuella vårdavdelningarna.
Dessa problem måste emellertid i första hand bemästras på annat sätt än
genom att ”påtvinga” de vårdsökande kroppsbesiktningar och kroppsvisitationer.
Skulle detta visa sig inte vara möjligt och kroppsbesiktningar
och kroppsvisitationer vara nödvändiga, kan enligt min mening en sådan
ordning endast genomföras lagstiftningsvägen på sätt som ovan nämnts.

På kriminalvårdsområdet ges lagstöd för kroppsvisitation och kroppsbesiktning
i vissa fall som närmare framgår av 2 - 2 b §§ lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och 52 a —52 d §§ lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt. Den senare lagen avser enligt dess 1 §
kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse.

De som intas på inackorderingshemmet vid frivårdens behandlingscentral
är frivårdsklienter, således personer som ådömts skyddstillsyn och
personer som villkorligt frigivits från fängelsestraff samt även personer
som verkställer fängelsepåföljd men som med stöd av 34 § lagen om
kriminalvård i anstalt medgivits vistelse utanför kriminalvårdsanstalt.

Varken lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. eller lagen
om kriminalvård i anstalt är tillämplig på inackorderingshemmet.

Det kan följaktligen konstateras att det vid inackorderingshemmet saknas
erforderligt lagstöd för att utföra kroppsvisitation och kroppsbesiktning,
vartill urinprovstagning och utandningsprov hänförs.

Fråga är då om det förhållandet att gästerna på inackorderingshemmet
genom kontrakt samtyckt till boende på hemmet enligt hemmets regler -som bl. a. innehåller bestämmelser om urinprovstagning - kan anses innebära
att de gått med på åtgärden. Vid bedömning av denna fråga kan dock
knappast bortses från att frivilligheten i dessa fall ofta är illusorisk. Det
förekommer t. ex. att den som går in på hemmet inte har något annat val än
att teckna kontraktet, om han vill undvika vistelse i kriminalvårdsanstalt.
Medgivandet till kroppvisitationen eller kroppsbesiktningen kan i sådant
fall inte betraktas som frivilligt lämnat.

Jag är emellertid medveten om att det behövs kontrollmöjligheter vid

233

inackorderingshemmet. Om detta behov skall kunna fullt ut tillgodoses
genom kroppsvisitation eller kroppsbesiktning krävs dock en lagändring.
Det kan i sammanhanget finnas skäl att erinra om bestämmelsen i 17 §
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, som är tillämplig
även på dem som frivilligt sökt vård (jfr prop. 1981/82:8 s. 94 f.). Om en
liknande lagregel skall införas på kriminalvårdens område, ankommer det
närmast på kriminalvårdsstyrelsen att ta initiativ därtill.

I frågor som rör frivårdens behandlingscentral har jag samrått med JO
Anders Wigelius som svarar för tillsynen över kriminalvården.

Fråga om hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är bunden av den
materiella grund som socialstyrelsen har åberopat i anmälan angående
återkallelse av läkarlegitimation

(Dnr 1786-1982)

Vid inspektion av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd uppkom ovan
angivna fråga med utgångspunkt i ett hos nämnden anhängigt ärende.
Ansvarsnämnden påtalade därvid följande.

Efter utbrytningen från socialstyrelsen kan inte nämnden ta upp ärenden
på eget initiativ. Behörighetsfrågor (t. ex. återkallelse av läkarlegitimation)
kan enligt 24 § andra stycket lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. (TL) endast tas upp på anmälan av socialstyrelsen
eller på ansökan av den som saken gäller. Ansvarsnämnden är också
bunden av parts yrkande. Detta förhållande har i ett aktuellt läkarärende
inneburit att nämnden inte har kunnat pröva frågan om interimistisk återkallelse
av läkarens legitimation. Enligt 16 § TL kan så ske om det finns
grundad anledning anta att legitimation bör återkallas med anledning av att
den legitimerade på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet
inte kan utöva yrket tillfredsställande och det därvid har förordnats om
läkarundersökning av den legitimerade. Socialstyrelsen har emellertid i sin
anmälan till ansvarsnämnden i detta ärende endast yrkat återkallelse av
legitimationen med stöd av 15 § första stycket 1. TL under påstående att
läkaren visat sig uppenbart olämplig att utöva läkaryrket. Styrelsen har
däremot inte åberopat återkallelsegrunden sjukdom enligt 15 § första
stycket 2. TL, trots att allmän domstol (Stockholms tingsrätt) förordnat
om rättspsykiatrisk undersökning av läkaren i ett hos domstolen anhängigt
brottmål.

Efter att ha inhämtat remissyttrande från socialstyrelsen anförde JO
Sverne följande i beslut den 5 oktober 1983.

Jag har gått igenom ansvarsnämndens akt i ärendet med beaktande av
vad som från nämndens sida påtalats angående socialstyrelsens underlå -

234

tenhet att i sin anmälan åberopa sjukdom (15 § första stycket 2. TL) som
grund för sitt yrkande om återkallelse av läkarens legitimation. Även om
jag efter denna genomgång har viss förståelse för ansvarsnämndens synpunkter
på socialstyrelsens val av grund för sitt yrkande om deslegitimation,
anser jag mig inte ha grund för att rikta någon kritik mot socialstyrelsen
i detta hänseende. Det torde kunna diskuteras om det i förevarande fall
hade varit mest riktigt att åberopa olämplighet eller sjukdom eller rent av
båda dessa grunder.

Frågan är emellertid om ansvarsnämnden över huvud taget är formellt
bunden av den materiella grund som socialstyrelsen i sin anmälan åberopar
till stöd för yrkande om återkallelse av legitimation eller annan behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården eller om begränsning av legitimerad
yrkesutövares behörighet.

I 24 § andra stycket TL anges endast att fråga om bl. a. återkallelse av
läkarlegitimation tas upp (av ansvarsnämnden) på anmälan av socialstyrelsen.
I 26 § TL föreskrivs att är anmälan så ofullständig att den inte kan
läggas till grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren
att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att talan inte tas upp till
prövning. Vidare sägs i 27 § första stycket TL att ansvarsnämnden skall se
till att ärendena blir tillräckligt utredda. Några ytterligare bestämmelser
som är av omedelbart intresse i förevarande sammanhang finns inte, vare
sig i TL eller i den hos ansvarsnämnden subsidiärt tillämpliga förvaltningslagen.

Nämnda lagbestämmelser ger inte något direkt svar på hur man skall se
på den här aktuella frågan. Såvitt jag har kunnat utröna har den inte heller
prövats i regeringsrätten eller i kammarrätten. Det återstår då att söka
ledning i lagstiftningens förarbeten, i eventuell doktrin på området samt att
göra jämförelser med den ordning som gäller för närliggande rättsområden.

I förarbetena till TL sägs i anslutning till 24 § andra stycket att ansvarsnämnden
inte får ta upp fråga om återkallelse av legitimation på eget
initiativ. För att så skall kunna ske fordras en anmälan i saken från
socialstyrelsen. I utredningsbetänkandet och propositionen sägs uttryckligen
att ansvarsnämnden inte får återkalla legitimationen i ett disciplinärende
om inte socialstyrelsen anmält denna fråga för övervägande (SOU
1978:26 s. 168, prop. 1978/79:220 s. 60, SoU 1979/80:16 s. 9). Socialutskottet
har i förevarande sammanhang också anfört följande (SoU 1979/80:16 s.
10).

Utskottet vill understryka att inte alltför stora krav bör ställas på den
enskilde när det gäller utformningen av anmälningens innehåll. Som framhålls
i propositionen (s. 60) bör man inte kunna fordra mera i detta hänseende
än att anmälan skall vara en utgångspunkt för en utredning av saken
från nämndens sida. Detta återspeglas i utformningen av 26 § i lagförslaget.
Enligt utskottets mening bör man t. ex. inte kunna kräva att anmälan
innehåller ett ansvarsyrkande i snäv juridisk mening. Såsom detta stad -

235

gande utformats skulle högre krav inte heller kunna ställas på en anmälan
från t. ex. socialstyrelsen. Utskottet tar dock för givet att en anmälan från
socialstyrelsen alltid kommer att innehålla såväl ett yrkande om t. ex.
disciplinpåföljd som en fullständig motivering till stöd för yrkandet.

Vidare framgår det av förarbetena till TL att officialprincipen skall gälla
vid ärendenas handläggning i ansvarsnämnden (SOU 1978:26 s. 128, prop.
1978/79:220 s. 29, SoU 1979/80:16 s. 15). Denna avsikt har i lagen kommit
till uttryck genom bestämmelserna i 26 § och 27 § TL.

Av de ovan redovisade bestämmelserna i TL och de i anslutning därtill
gjorda motivuttalandena kan enligt min uppfattning inte utläsas mer än att
det krävs att socialstyrelsen i sin anmälan har framställt ett uttryckligt
yrkande om återkallelse av legitimation för att ansvarsnämnden skall ha
rätt att besluta om sådan åtgärd.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande hit hänvisat till viss skriftväxling
som förekommit mellan styrelsen och ansvarsnämnden angående kompetensfördelningen
mellan dessa myndigheter i ärenden enligt TL. Av denna
skriftväxling framgår att socialstyrelsen anser sig ha närmast rollen av
åklagarmyndighet när det gäller anmälningar till ansvarsnämnden. Vad
som framförts från ansvarsnämndens sida vid min inspektion, nämligen att
nämnden är bunden till den återkallelsegrund som socialstyrelsen har
åberopat, synes också kunna härledas från en jämförelse med brottmålsprocessen.
I den processen är ju allmän domstol bunden till den gärning
som åklagaren har yrkat ansvar för (gärningsbeskrivningen) men inte av
yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum
(30 kap. 3 § rättegångsbalken).

Enligt min mening måste man emellertid i förevarande sammanhang
vara försiktig med att dra paralleller med brottmålsprocessen. Varken i TL
eller förvaltningslagen finns någon bestämmelse som talar för att ansvarsnämnden
skulle vara bunden av anmälares ”gärningsbeskrivning”. Eftersom
ansvarsnämnden är en förvaltningsmyndighet och dess beslut dessutom
överklagas till förvaltningsdomstol ligger det närmare till hands att i
den uppkomna frågan söka ledning i vad som normalt gäller inom förvaltningsrätten
och förvaltningsprocessrätten. Det kan då först konstateras att
förvaltningslagen - liksom tillsynslagen - saknar bestämmelser om myndighets
prövningsram. I förvaltningsprocesslagen finns emellertid ett par
bestämmelser som är av intresse i det här sammanhanget, nämligen dels
29 § där det bl. a. sägs att rättens avgörande inte får gå utöver vad som
yrkas i målet, dels 30 § där det bl. a. sägs att rättens avgörande av mål skall
grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i
målet. Beträffande innebörden av förstnämnda bestämmelse vill jag hänvisa
till vad Bertil Wennergren har anfört i sin bok Förvaltningsprocess.
Efter att som exempel ha tagit ett mål angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare
enligt tidigare gällande nykterhetsvårdslag uttalar Wennergren
bl. a. följande (Wennergren, Förvaltningsprocess, andra upplagan s.
216).

236

Ett mål om tvångsintagning bedöms på grundval av en ingående utredning
om alkoholmissbrukarens personliga förhållanden. Vilken av de alternativa
indikationerna som nykterhetsnämnden åberopar under hänvisning
till utredningsmaterialet spelar ingen roll för prövningen hos länsrätten.
Rätten har att självständigt och oberoende av nykterhetsnämndens bedömningar
pröva om sådana omständigheter föreligger som enligt lagen får
utgöra grund för tvångsintagning alldeles som allmän domstol i brottmål
oberoende av åklagarens yrkande beträffande rättslig rubricering eller
tillämpligt lagrum bedömer den påtalade gärningen.

Det förhållandet att lagstiftningen ställer upp bestämda rekvisit, indikationer
eller andra bedömningsgrunder medför alltså normalt inte någon
klavbindning av vare sig parter eller domstolar. Inom den materiella lagstiftningens
ram kan part, så länge därigenom partens talan inte förändrar
karaktär, fritt byta grunder (rekvisit, indikationer) vid sin rättsliga argumentation
i anledning såväl av att nya omständigheter framkommit rörande
saken som av att skäl till annan rättslig värdering finnes föreligga. Ur
rättens synvinkel kan sägas att official- och inte förhandlingsprincipen i
regel härskar när det gäller de rättsliga klassificeringarna och bedömningarna.

En annan typ av mål/ärende som man kan jämföra med ärenden angående
återkallelse av legitimation, är mål rörande återkallelse av körkort.
Enligt 36 § körkortsförordningen skall allmänna ombudets ansökan till
länsrätten innehålla ett yrkande om att körkortsingripande skall ske. I
ansökningen skall anges de omständigheter som åberopas till stöd för
yrkandet och det eller de lagrum som är tillämpliga. Anser ombudet att
varning är en tillräcklig åtgärd, skall detta upplysningsvis anges i ansökningen.

Utformningen av allmänna ombudets ansökan i körkortsmål är i körkortsförordningen
mer strikt reglerad än vad som gäller för socialstyrelsens
anmälan enligt TL. Likväl anses inte rätten vara bunden av den
materiella grund enligt 16 § körkortslagen som ombudet i sin ansökan har
åberopat till stöd för sitt yrkande om körkortsingripande. Har allmänna
ombudet i sin ansökan förklarat sig anse att varning skulle vara en tillräcklig
körkortsåtgärd, är rätten inte heller bunden härav utan är i princip
oförhindrad att besluta om återkallelse av körkortet (RÅ 1982 2:13).

Mot bakgrund av vad som ovan anförts får jag uttala följande beträffande
den i ärendet uppkomna frågan.

I ärende angående återkallelse av legitimation eller annan behörighetsfråga
inom hälso- och sjukvården är ansvarsnämnden givetvis formellt
bunden av innehållet i socialstyrelsens anmälan på så sätt att nämnden inte
får besluta om t. ex. återkallelse av legitimation om inte socialstyrelsen har
yrkat det. Däremot är enligt min mening nämnden inte bunden av den
materiella grund enligt 15 § TL som socialstyrelsen har åberopat till stöd
för sitt yrkande.

237

Min ovan redovisade ståndpunkt förutsätter givetvis att det i det utredningsmaterial
som ansvarsnämnden har tillgängligt finns täckning för att
tillämpa annan återkallelsegrund än den som socialstyrelsen har åberopat.
I detta sammanhang kan det också vara skäl att erinra om att ansvarsnämnden
i enlighet med officialprincipen har det yttersta ansvaret för att
ärendena blir tillräckligt utredda. Den principen gäller även i de fall där
socialstyrelsen är anmälare. Det är dock svårt att generellt ange hur långt
ansvarsnämnden skall sträcka sig i detta hänseende. Enligt min mening bör
nämnden, om det i de handlingar som socialstyrelsen har gett in till ansvarsnämnden
finns faktamaterial som — enligt nämnden - synbarligen
pekar på annan återkallelsegrund än den som socialstyrelsen har åberopat,
föranstalta om den kompletterande utredning som kan behövas för att
nämnden skall kunna träffa ett materiellt riktigt avgörande.

Varken frågan om ansvarsnämndens eventuella bundenhet till åberopad
materiell grund eller den nyss berörda frågan om nämndens utredningsansvar
kan emellertid anses definitivt löst förrän den prövats av regeringsrätten.

Fråga om omsorgssty reise ägt uppbära pension för en i o msorgs verksamheten
förtecknad men inom sjukvården omhändertagen patient

(Dnr 2227-1981)

En sjukhuskurator uppgav i klagomål till JO att en omsorgsstyrelse
underlåtit att från omsorgsverksamheten skriva ut en på sjukhuset intagen
patient S.H.A., vilket inneburit en avsevärd ekonomisk förlust för S.H.A.

Omsorgsstyrelsen uppgav i yttrande till JO sammanfattningsvis följande.

Sammanhängande med mentalsjukvårdsreformen och 1967 års nya omsorgslagstiftning
registrerades S.H.A. hos omsorgsstyrelsen såsom inskriven
vid ett psykiatriskt sjukhus. Beslutet gällde från och med den 1 juli
1968, dvs från den tidpunkt då omsorgslagstiftningen trädde i kraft. Genom
beslutet påtog sig omsorgsstyrelsen ett ekonomiskt ansvar för S.H.A.

S.H.A. betraktades såsom ”potentiell omsorgstagare”. Det visade sig
dock efterhand att S.H.A. på grund av sitt tillstånd mera hörde hemma
inom mentalsjukvården än inom omsorgsverksamheten. Efter framställning
från honom själv i samband med att det ekonomiska förhållandet
aktualiserades skrevs han ut från omsorgsverksamheten i december 1980.

De ekonomiska förhållandena har reglerats på samma sätt som gäller
omsorgstagare vid vårdinrättning. Omsorgsnämnden har berett S.H.A.
kostnadsfri vård och har därvid uppburit pensionen minus garantibeloppet.

Det har nu visat sig att omsorgsnämnden inte haft rätt att uppbära
pensionen. Genom förfarandet har S.H.A. kommit i ett sämre ekonomiskt
läge jämfört med vad som gällt om han själv fått uppbära pensionen och
svara för vårdavgiften.

Förvaltningen kommer att göra en omräkning och rätta till felaktigheten.

238

I en därefter till JO ingiven skrivelse uppgav förvaltningen, att S.H.A.
den 25 oktober 1982 erhållit 43.520 kr utgörande ersättning för åren 1970—
1980 jämte ränta.

Vid ärendets avgörande den 28 november 1983 anförde JO Sverne följande.

I 10 kap. 3 § 1 st lagen (1962:381) om allmän försäkring föreskrivs att om
pensionsberättigad under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus,
äger den som driver anstalten att i den mån regeringen så förordnar,
uppbära så stor del av den pensionsberättigades på månaden belöpande
folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på
anstalten. Dock skall den pensionsberättigade äga erhålla visst belopp för
sina personliga behov. Detsamma skall gälla om den pensionsberättigade
åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av kommun eller
landstingskommun.

Bestämmelserna är i sak oförändrade sedan lagen trädde i kraft 1963.
Regeringen har utfärdat föreskrifter på området i 2 § kungörelsen
(1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension.
Dessa föreskrifter har följande lydelse.

Bor pensionberättigad under hel månad kostnadsfritt i elevhem, vårdhem,
specialsjukhus eller inackorderingshem som avses i lagen d. 15 dec.
1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller
åtnjuter han omsorger enligt nämnda lag och bor i enskilt hem på bekostnad
av landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun
eller vårdas han på anstalt för epileptiker utan att vården bekostas av
staten, äger den som driver anstalten eller inrättningen eller eljest svarar
för kostnaden för vården eller omsorgerna att såsom ersättning för kostnaden
uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden.

Bestämmelserna ger däremot - som framgår av dess ordalydelse - ej
omsorgsstyrelsen rätt att uppbära pensionen om den pensionsberättigade
åtnjuter vård på annat sjukhus än specialsjukhus eller på annan till sjukvården
hörande inrättning.

Av utredningen framgår dels att S.H.A. registrerades inom omsorgsverksamheten
1969 och avfördes därifrån 1980, dels att han under hela
nämnda tid vårdats inom sjukvården. S.H.A. har således rent faktiskt inte
varit föremål för någon vård inom omsorgsverksamheten. Registreringsåtgärden
har också som omsorgsstyrelsen framhållit varit fråga om en registrering
av S.H.A. som potentiell omsorgstagare. Häremot kan några
invändningar inte resas. Däremot borde S.H.A:s pensionsmedel inte ha
omhändertagits på sätt som skedde. Förfarandet har medfört att S.H.A.
fått betala högre vårdavgifter än som varit fallet, om han själv fått uppbära
sin pension. Då S.H.A. numera gottgjorts härför och då den felaktiga
handläggningen av ärendet ligger flera år tillbaka i tiden anser jag mig
kunna låta saken bero med den rättelse som numera skett.

239

Har fråga om disciplinpåföljd för en skötare vid ett vårdhem för
utvecklingsstörda bort handläggas i arbetsrättslig eller offentligrättslig
ordning? Vidare fråga om beslut om disciplinpåföljd är en nullitet
på grund av brist i delegationshänseende

(Dnr 119-1983)

E-M. var under bl. a. 1982 anställd sorn förste skötare vid vårdhemmet
Backagården, som är ett vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda och har
Kristianstads läns landsting (sociala nämnden) som huvudman. Till E-M:s
arbetsuppgifter hörde bl. a. att dela medicin till patienterna i enlighet med
läkares ordination.

I en skrivelse den 7 juni 1982 till landstingets sociala avdelning uppgav
biträdande omsorgsöverläkaren Lars Uggla att det två gånger under våren
1982 hade kommit till hans kännedom att medicin inte hade delats enligt
hans ordination beträffande patienter på Backagården. Vid båda tillfällena
hade E-M. ansvarat för delningen. Det första misstaget, som rörde en
gradvis sänkning av antiepileptika, uppdagades då vederbörande patient
visade kraftigt ökad anfallsfrekvens. Den andra händelsen, som också
gällde antiepileptika, fick inte några kliniskt påvisbara följder. Misstagen
bedömdes av Uggla vara av allvarlig karaktär och hade föranlett en skärpt
övervakning av delningsrutinerna.

Sedan E-M. förnekat vad Uggla lagt henne till last och utredningen i
ärendet kompletterats med anledning härav, förklarade Uggla i ett yttrande
den 7 oktober 1982 att han vidhöll sina tidigare lämnade uppgifter.

Sedan facklig förhandling ägt rum beslutade sociala nämndens presidieberedning
(tre ledamöter) den 8 november 1982 att tilldela E-M. skriftlig
varning. Vidare uppdrog presidieberedningen åt sociala avdelningen att
verkställa beslutet och att anmäla ärendet vid nästkommande sammanträde
med sociala nämnden. — Vid det sammanträdet lades ärendet, med
godkännande av vidtagna åtgärder, till handlingarna.

Den 9 november 1982 utfärdade sociala avdelningen en skrivelse som
var ställd till E-M. och som hade följande lydelse.

Disciplinpåföljd enligt AB 80 § 11 med anledning av fel i tjänsten

Härmed tilldelas Ni skriftlig varning för att Ni vid minst ett tillfälle under
våren 1982 inte delat medicin i enlighet med ordination från bitr. omsorgsöverläkaren
Lars Uggla.

Arbetsgivaren ser mycket allvarligt på felaktig medicinhantering och Ni
ombedes fortsättningsvis mycket noga följa de delningsrutiner som meddelas
Er antingen från läkare eller arbetsledningen vid Backagården.

Skrivelsen var undertecknad av socialchefen och kontrasignerad av
personalsekreteraren - Beteckningen ”AB 80” avser ett mellan landstinget
och dess arbetstagare gällande kollektivavtal.

E-M. begärde i sin JO-anmälan en undersökning av hur hennes arbetsgivare
hade skött handläggningen av disciplinärendet.

240

I remiss till sociala nämnden ställdes bl. a. frågan om arbetsgivaren hade
övervägt att — med hänsyn till den påstådda förseelsens art - anmäla
saken till socialstyrelsen i stället för att handlägga ärendet i arbetsrättslig
ordning.

Sociala nämnden svarade att ingen annan åtgärd än den vidtagna, enligt
AB 80, hade övervägts, eftersom det relativt tidigt framkom att E-M.
önskade assistans av sin fackliga organisation och att åtgärd som kunde
resultara i dubbel sanktion inte bedömdes försvarbar. Beslutsmeddelandet
angående varningen hade dock sänts till socialstyrelsen för kännedom.

JO Sverne uttalade i denna del av ärendet följande i beslut den 30 mars
1984.

Bakom den nyss återgivna frågeställningen låg tanken om inte frågan om
disciplinpåföljd för E-M. hade bort handläggas i offentligrättslig ordning (i
stället för arbetsrättslig) enligt bestämmelserna i lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen). Fråga om disciplinansvar
enligt denna lag prövas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(19 §) och tas upp på anmälan av bl. a. socialstyrelsen (24 §).
Arbetsgivare har däremot inte rätt att göra anmälan direkt till ansvarsnämnden
men kan givetvis väcka frågan hos socialstyrelsen, som alltså i
sin tur kan göra sådan anmälan om styrelsen anser att det finns fog för det.

Av 12 § tillsynslagen följer att endast den som hör till hälso- och sjukvårdspersonalen
- i tillsynslagens mening — kan åläggas disciplinpåföljd i
enlighet med den lagens betämmelser. Av tillsynslagens förarbeten framgår
att vård av psykiskt utvecklingsstörda enligt omsorgslagen i och för sig
inte är hälso- och sjukvård. Personalen i denna verksamhet omfattas av
tillsynslagen endast i de fall den är verksam vid en sjukvårdsinrättning,
exempelvis ett specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda, eller under
en legitimerad yrkesutövares överinseende utför sådana arbetsuppgifter
som är att hänföra till hälso- och sjukvård (prop. 1978/79:220 s. 23 och 39).
Med hänsyn till det sist anförda torde E-M. i förevarande sammanhang ha
omfattats av tillsynslagens bestämmelser.

Det sagda innebär att det i det här fallet har förelegat konkurrens mellan
de arbetsrättsliga och offentligrättsliga sanktionssystemen och det har gällt
för arbetsgivaren att välja det mest adekvata alternativet. Denna fråga har
berörts i förarbetena till tillsynslagen (SOU 1978:26 s. 119—120 och 172
samt prop. 1978/79:220 s. 23 och 66) och har i lagtexten kommit till uttryck
genom bestämmelsen i 38 § första stycket tillsynslagen. Där sägs att
disciplinärende beträffande arbetstagare får överlämnas av ansvarsnämnden
till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma på honom, om det
är uppenbart att ärendets behandling i nämnden inte är påkallad från
allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens rätt. I specialmotiveringen
till denna bestämmelse sägs bl. a. följande (prop. 1978/79:220 s. 66).

241

I den allmänna motiveringen har framhållits att ansvarsnämndens disciplinära
befogenheter avser yrkesutövningen utan begränsning och att de
omfattar även fel som lämpar sig bättre för prövning av arbetsgivaren än
för handläggning i en central ansvarsnämnd. Den nya ansvarsnämnden har
därför föreslagits få rätt att överlämna klagomål rörande fel som kan
beivras i arbetsrättslig ordning till arbetsgivaren. I denna paragraf anges
förutsättningarna för ett sådant överlämnande.

I den allmänna motiveringen har berörts vilka disciplinärenden som
kommer i fråga att överlämnas. Det skall gälla fel som uteslutande eller
övervägande hänför sig till det interna anställningsförhållandet och inte
vården av patienter. Som exempel har angivits för sen ankomst, åsidosättande
av tjänsteföreskrifter som t. ex. rökningsförbud, olämpligt uppträdande
mot arbetskramrater o. dyl. Fall då offentligrättsliga regler för
yrkesutövning har åsidosatts torde endast undantagsvis komma i fråga för
överlämnande. Den nu åsyftade begränsningen har i lagtexten angetts så
att det skall vara uppenbart att ärendets behandling i ansvarsnämnden ej är
påkallad från allmän synpunkt. En sådan omständighet som att felet vållat
en patient skada eller annan olägenhet av betydelse talar givetvis mot ett
överlämnande och av lagtexten framgår att ett sådant fall som regel ej får
överlämnas.

I E-M:s fall har arbetsgivaren hävdat att hon gjort sig skyldig till fel i
tjänsten genom att hon, vid minst ett tillfälle, inte delat medicin i enlighet
med biträdande omsorgsläkarens ordination. Enligt min mening är den
påstådda förseelsen av sådan art att det hade varit lämpligare om arbetsgivaren
- via socialstyrelsen - i första hand hade försökt få disciplinfrågan
prövad enligt tillsynslagen. Frågan om gränsdragningen mellan de arbetsrättsliga
och offentligrättsliga sanktionssystemen rymmer emellertid så
mycket av svårigheter att jag på den här punkten inte vill rikta någon direkt
kritik mot landstingets berörda organ och tjänstemän.

Under JO-utredningen granskades reglementet för landstingskommunens
förvaltningsutskott och nämnder samt sociala nämndens delegationsbestämmelser.
Iakttagelserna vid denna granskning gav anledning att i
remissen bl. a. tillfråga sociala nämnden om vilken punkt i nämndens
delegationsbestämmelser som innefattade delegation av beslutanderätten i
disciplinärenden till presidieberedningen.

Sociala nämnden svarade följande.

Speciellt angiven delegation avseende handläggning av disciplinärenden
enl. AB 80 § 11 har sociala nämnden inte meddelat presidiet.

Landstingets reglemente ger dock nämnden möjlighet härtill - jmfr
reglementet § 29 punkt 1.

Redogörelse för presidiets åtgärder i det aktuella ärendet lämnades vid
nämndens sammanträde, 1982-11-16. Varken då eller senare har någon av
ledamöterna haft invändningar emot handläggningen eller de vidtagna åtgärderna.

Ärenden som det aktuella regleras i kollektivavtal (träffat mellan cent16
Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

242

rala arbetsgivare och arbetstagarparter, av personalnämnden i Kristianstads
läns landsting antaget och rekommenderat för tillämpning vid samtliga
landstingets förvaltningar).

Tillämpning av avtalet betraktas vanligen som verkställighetsåtgärder
och behandlas endast undantagsvis i nämnden. Förvaltningschefens åtgärd
att hänskjuta ärendet till presidiet för bedömning torde dock visa att
ärendet inte bedömdes som helt rutinartat.

Förvaltningsutskottet, som anmodats yttra sig i denna fråga, förklarade
att vad sociala nämnden sålunda yttrat inte gav anledning till någon erinran
eller kommentar från förvaltningsutskottets sida.

I denna del av ärendet uttalade JO Sverne följande.

Av bestämmelserna i 1 kap. 2 § och 3 kap. 12-13 §§ kommunallagen
följer att delegation inom en landstingskommunal nämnd skall ske i två led.
Först skall landstinget ge ett bemyndigande till vederbörande nämnd att
den får delegera beslutsfunktionen i vissa grupper av ärenden och därefter
skall nämnden begagna sig av bemyndigandet genom att i särskilt beslut
överlämna beslutanderätten i därvid angivna ärendegrupper till delegaten.

Utredningen i detta ärende ger vid handen att i vaije fall den andra av
dessa båda förutsättningar inte förelåg när presidieberedningen beslutade
om disciplinpåföljd för E-M. Som sociala nämnden själv har tillstått i sitt
andra remissyttrande fanns det nämligen inte någon punkt i nämndens
delegationsbestämmelser som innefattade delegation av beslutanderätten i
disciplinärenden till presidieberedningen. Det innebär således att presidieberedningen
har beslutat att tilldela E-M. disciplinpåföljd, trots att man
inte har haft behörighet att fatta ett sådant beslut.

Mot den bakgrunden är det minst sagt märkligt att varken sociala nämnden
eller förvaltningsutskottet har haft något att erinra mot handläggningen
av disciplinärendet. Enligt min mening är nämligen den nyss påtalade,
formella bristen så uppenbar och väsentlig att det kan ifrågasättas om inte
presidieberedningens beslut om disciplinpåföljd är en nullitet, dvs. saknar
rättslig verkan. Det är emellertid svårt att ur rättskällorna utläsa var
gränsen för nullitet går, när det gäller felaktigheter av här aktuellt slag (se
t. ex. RÅ 1970 ref. 49 och 1974 ref. 51, JO 1980-81 s. 435 samt SOU 1982:41
s. 85-87). Jag vill därför inte göra något bestämt uttalande på den här
punkten men vill ändå säga följande.

I förevarande fall har det inte rört sig om något rutinärende, utan snarare
om ett ovanligt ärende, som dessutom kunde få en så allvarlig konsekvens
som disciplinpåföljd för den enskilde arbetstagaren. Ett studium av sociala
nämndens delegationsbestämmelser ger vid handen att de ärendegrupper
som har delegerats till presidieberedningen inte kan sägas vara av så
ingripande karaktär som ett disciplinärende. Med hänsyn härtill och då
sociala nämnden inte har lämnat någon förklaring till bristen i delegationshänseende,
finns det inte skäl att anta att det varit av förbiseende som

243

sociala nämnden inte meddelat ett formligt beslut att delegera disciplinärenden
till presidieberedningen. Mot den bakgrunden är jag närmast böjd
att betrakta presidieberedningens beslut om disciplinpåföljd för E-M. som
en nullitet.

Vid centrala tvisteförhandlingar mellan landstingsförbundet och svenska
kommunalarbetareförbundet, som avslutades den 17 april 1984, konstaterade
parterna att beslutet om varning är en nullitet. Vidare enades parterna
om att landstingsförbundet skulle rekommendera Kristianstads läns landsting
att utge ett visst skadestånd till E-M.

Om beslut av förtroendenämnd

(Dnr 13-1984)

I en anmälan till JO riktades klagomål mot förtroendenämnden i Västmanlands
läns landsting bl. a. för att nämnden inte kommunicerat utredningen
i ett ärende hos nämnden och ej heller meddelat besvärshänvisning
JO Sverne anförde med anledning av anmälan den 16 februari 1984
följande. Förtroendenämndens verksamhet skall enligt förarbetena till lagen
(1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården (prop.
1978/79:220) inte främst vara inriktad på frågor om fel eller försummelse
har förekommit och vem som är ansvarig för felaktig behandling och
dylikt. Nämndens verksamhet skall ha förebyggande karaktär och syfta till
att förhållanden som innebär risker av olika slag för felaktig eller otillfredsställande
behandling blir uppmärksammade av ansvariga myndigheter och
tjänstemän. Nämnden skall således inte ha några disciplinära befogenheter.

Om patienten vill anmäla vederbörande läkare för felaktig behandling
bör han därför i stället vända sig till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Vad sedan gäller frågan om besvärsrätt över förtroendenämndens beslut
gäller bestämmelserna i kommunallagen. Där stadgas i 7 kap. 1 § bl. a.
följande. Besvärshandling skall ha kommit in till kammarrätten inom tre
veckor från den dag då justering av det över beslutet förda protokollet har
tillkännagetts på kommunens eller landstingskommunens anslagstavla. Besvären
får grundas endast på omständigheter som innebär att beslutet

1 ej har tillkommit i laga ordning,

2 står i strid mot lag eller annan författning,

3 på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges eller landstingets befogenhet,

4 kränker klagandens enskilda rätt eller

5 annars vilar på orättvis grund.

244

Beträffande slutligen klagomålen mot att utredningen i ärendet hos förtroendenämnden
inte kommunicerats med anmälaren gäller följande.

Allmänna bestämmelser om handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndighet
finns i förvaltningslagen. Där föreskrivs i vissa fall skyldighet
att kommunicera utredning med part innan ärendet avgörs. Av 2 § 2.
förvaltningslagen framgår emellertid att lagen inte gäller i ärende hos
kommunal myndighet om ärendet avgörs genom beslut som överklagas
genom kommunalbesvär. Som framgår av vad jag tidigare sagt om besvärsreglema
är förvaltningslagen således inte tillämplig i ett ärende av detta
slag hos förtroendenämnden. Ej heller i övrigt finns någon författningsbestämmelse
som grundar skyldighet för förtroendenämnden att kommunicera
utredning med part innan ärendet avgörs.

245

Socialförsäkring

Fråga om förtroendeläkare hos allmän försäkringskassa bör kontakta
intygsskrivande eller behandlande läkare, innan han yttrar sig i
försäkringsärendet. Även fråga om utlämnande av förtroendeläkarens
namn

(Dnr 806-1983 och 966-1983)

I en tidningsartikel riktades kritik mot Stockholms läns allmänna försäkringskassa
bl. a. för att kassan vägrat uppge sin förtroendeläkares namn.
Där riktades även kritik mot förtroendeläkaren för att denne inte kontaktat
en intygsskrivande läkare innan han i ett yttrande i det aktuella ärendet
gick emot dennes bedömning.

I en anmälan till JO från advokaten Åke Broné i egenskap av juridiskt
biträde åt den försäkrade anfördes klagomål mot försäkringskassan av i
huvudsak samma innehåll som redovisas i tidningsartikeln.

Efter remiss anförde kassan bl. a. följande.

Kassans syn på samarbetet mellan en förtroendeläkare och en intygsskrivande
behandlande läkare kan sammanfattas i följande.

Förtroendeläkaren skall enligt AFL 18 kap. 12 § tillhandagå kassan i
frågor som kräver medicinsk sakkunskap och söka främja samarbetet
mellan kassan och inom dess område verksamma läkare. Uppgiften medför
med nödvändighet en stor mängd bedömningar samt ett relativt fritt
och individuellt arbetssätt för vaije enskild förtroendeläkare. Det är varken
möjligt eller lämpligt att kassan detaljreglerar denna typ av arbete.

Huvudprincipen är att förtroendeläkaren skall ta kontakt med intygsskrivande/behandlande
läkare i de fall förtroendeläkaren bedömer det nödvändigt.

Bedömningen av behovet av kontakt med den intygsskrivande/behandlande
läkaren måste alltså i ett fall som detta vara förtroendeläkarens sak.
Förtroendeläkaren uttalar i det aktuella fallet att en diskussion med den
läkare som skrivit intyget förmodligen inte förändrat hans ställningstagande.
Eftersom förtroendeläkaren har stor och lång erfarenhet av bedömningar
som förtroendeläkare måste hans mening tillmätas stor betydelse.
Om kontakten med behandlande läkare kan tillföra bedömningen något
nytt skall den tas. I annat fall inte.

I sin anmälan uppger Broné att journalisten Rådström, i samband med
besök på kassan, frågat varför H. inte upplysts om förtroendeläkarens
namn eller varför dennes yttrande inte kommunicerats med H. Kassans
handläggare hade sagt att man generellt inte upplyser om förtroendeläkarens
namn.

Den praxis som råder - och har rått - är att man generellt - vid
förfrågan - upplyser om förtroendeläkarens namn. Den handläggare som
gjorde yttrandet menar att detta också framgick vid besöket.

246

JO Sverrie anförde i beslut den 16 januari 1984 bl. a. följande.

Kassan framhåller att det måste vara förtroendeläkarens sak att bedöma
behovet av kontakt med den intygsskrivande eller behandlande läkaren
och att det varken är möjligt eller lämpligt att kassan detaljreglerar den typ
av arbete som en förtroendeläkare utför.

Jag vill här nämna att vissa frågor om förtroendeläkarnas medverkan i
sjukförsäkringsärenden behandlats av socialförsäkringsutskottet i dess betänkande
den 27 oktober 1983 (SfU 1983/84:1) med anledning av en motion
med förslag om att förtroendeläkare skulle medverka mera aktivt i ärendena,
bl. a. genom undersökning av patienter i vissa fall. I betänkandet
anför utskottet bl. a. följande (s. 4).

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har, såsom framgår
av den inledningsvis lämnade redogörelsen, avstyrkt bifall till motionen.
Båda remissinstanserna har betonat att förtroendeläkarens roll vid
handläggningen av ärenden i försäkringskassorna är enbart rådgivande och
att någon ändring i detta förhållande inte bör ske. Utskottet ansluter sig till
denna uppfattning. Såsom riksförsäkringsverket framhållit är förtroendeläkarens
uppgift främst att på grundval av den behandlande läkarens intyg
klarlägga och förklara för den handläggande tjänstemannen den försäkrades
status och vid behov begära kompletterande uppgifter från den behandlande
läkaren. Avsikten med ett system med förtroendeläkare är
däremot inte att denne skall överta den behandlande läkarens roll och efter
en egen undersökning ge försäkringskassan råd om hur ärendet skall avgöras.
Om så skulle ske finns det en påtaglig risk för att såväl förhållandet
mellan patienten och hans läkare som samarbetet mellan denna läkare och
förtroendeläkaren påverkas negativt. Skiljaktigheten i behandlande läkarens
och förtroendeläkarens bedömning av en försäkrads medicinska status
och arbetsförmåga kan i många fall hänföras till att det medicinska
underlaget som den försäkrade åberopat är ofullständigt. Det är därför
utomordentligt viktigt att förtroendeläkaren medverkar till att ett tillräckligt
medicinskt underlag för ärendets bedömning införskaffas från den
behandlande läkaren eller från annan läkare. I de fall skiljaktigheter mellan
försäkringskassan och den försäkrade om rätten till ersättning kvarstår vid
ärendets avgörande i kassan har den försäkrade möjlighet att besvära sig
över beslutet

Jag delar uppfattningen att förtroendeläkaren i ett enskilt ärende själv
bör bedöma i vad mån kontakt med intygsskrivande eller behandlande
läkare är erforderlig. I denna bedömning finns ett stort mått av medicinska
överväganden. Jag vill därför ansluta mig till socialförsäkringsutskottets
bedömning att det är mycket viktigt att förtroendeläkaren medverkar till
att det medicinska underlaget i ärendet är tillräckligt. Utredningen i förevarande
ärende ger i detta avseende inte tillräcklig anledning att kritisera
förtroendeläkaren för att han inte tagit kontakt med den läkare som skrivit
intyget, innan han yttrade sig i ärendet.

Påståendena i artikeln och Bronés anmälan att en tjänsteman på kassan
skulle ha vägrat att uppge förtroendeläkarens namn tillbakavisas av kas -

247

san. Kassan uppger att man generellt vid förfrågan upplyser om förtroendeläkarens
namn. Huruvida H. faktiskt vägrats uppgift om förtroendeläkarens
namn vid sitt besök på kassan kan inte avgöras på grundval av
utredningen i ärendet. Jag finnér det inte sannolikt att fortsatt utredning
skulle bringa större klarhet i frågan. Det bör emellertid framhållas att
förtroendeläkarens namn inte kan hemlighållas med stöd av sekretesslagen.
Jag vill dessutom tillägga att en delgivning av förtroendeläkarens
yttrande enligt min mening även bör innefatta uppgift om vem som avgivit
yttrandet. Först därigenom får ju parten möjlighet att ta ställning till om
han vill godta dennes sakkunskap eller ej.

Dröjsmål med omprövning i samband med besvär över försäkringskassas
beslut

(Dnr 206-1983)

I ett brev som kom in till JO den 18 januari 1983 skrev B. bl. a. att han
den 23 september 1981 överklagat Blekinge läns allmänna försäkringskassas
beslut i juli 1981 att bevilja bidragsförskott för hans dotter. B. uppgav
att han inte fått minsta meddelande eller besked och att kassan legat på
ärendet i 16 månader.

Efter remiss anförde kassan bl. a. följande.

Kassan bekräftar de av B. lämnade uppgifterna och konstaterar med
beklagande fakta: B:s besvärsskrivelse inkom till kassan 1981-09-24, kassan
har inte före JO:s underhandskontakt i anledning av B:s anmälan 1983-01-15 påbörjat yttrande i ärendet till Försäkringsrätten för södra Sverige,
ärendet har nu 1983-02-07 med yttrande översänts till försäkringsrätten.

Genom kassans underlåtenhet att översända besvärsärendet till försäkringsrätten
skulle B. löpa risken att avgörandet av hans besvär försenas
med långt över ett år — utöver den genomsnittliga väntetiden i rätten på
närmare två år. Kassan har därför hos försäkringsrätten hemställt om
största möjliga förtur i ärendet för att därigenom åtminstone tidsmässigt
söka kompensera B. för den fördröjning kassan orsakat. Vid underhandskontakt
med försäkringsrätten har upplysts att ärendet kommer att avgöras
i den turordning det skulle fått om det inkommit i rätt .tid. Fördröjningen
hos kassan kommer därför inte att åsamka B. någon förlängd väntetid hos
försäkringsrätten.

Besvär i bidragsförskottsärenden handläggs på kassans pensions- och
bidragsavdelning (PB-avd.). För bevakning av att besvärsskrivelser, och
numera även framställningar av omprövning, handläggs inom den föreskrivna
tiden, sex veckor, används fr. o.m. 1983-01-01 ett tvådelat registerkort,
som läggs upp när ett sådant ärende inkommer. På kortet noteras
då bl. a. när ärendet inkommit. Ena halvan av kortet följer därefter akten,
den andra halvan förvaras i bevakningsregister (pärm) hos avdelningschefen.
Beredning av omprövnings- och besvärsärenden sker på sektionsnivå.
Genom nu beskriven rutin, som också ifrågakommande vikarier för avdelningschefen
är informerade om, anser kassan att risk för försening i handläggningen
numera förebyggts.

248

Av yttrandet framgick att åtta besvärsärenden kommit in till bidragssektionen
under 1981 och att fem sådana ärenden inkommit till och med mars
1982. 1982 hade fem omprövningsärenden inkommit och under 1983 hade
tre sådana ärenden inkommit till och med den 23 februari 1983. Kassan
uppgav i yttrandet att frånvaron av en formell bevakningsrutin, som skulle
ha förhindrat den inträffade förseningen, fick ses mot bakgrund av det
ringa antalet ärenden.

Sedan det kommit till JO:s kännedom att ytterligare sex bidragsärenden
och tre pensionsärenden, i vilka omprövningen på kassan tagit en avsevärd
tid, inkommit till försäkringsrätten för Södra Sverige, remitterades ärendet
på nytt till kassan för yttrande.

I sitt nya yttrande redogjorde försäkringskassan för handläggningen av
ifrågavarande ärenden. Kassan konstaterade härefter att någon egentlig
handläggning inte skett i bidragsärendena förrän i januari 1983. En bidragande
orsak till att ärendena blivit liggande så länge var enligt kassan att
diarium inte förts så, att besvärs- och omprövningsärendenas ålder hos
kassan lätt kunnat kontrolleras. Detta hade emellertid numera rättats till.
Till yttrandet fogade kassan yttranden av cheferna för pensions- och bidragssektionerna.

JO inhämtade att det bevakningssystem, som nu hade införts på kassans
pensions- och bidragsavdelning, hade tillämpats inom de andra avdelningarna
på kassan vid den aktuella tiden.

Vid ärendets avgörande den 10 november 1983 uttalade JO Sverne bl. a.
följande.

Före den 1 april 1982 skulle enligt föreskrift av riksförsäkringsverket den
omprövning som då ankom på en allmän försäkringskassa i samband med
besvär över kassans beslut vara slutförd inom sex veckor. Enligt 1 a §
riksförsäkringsverkets kungörelse (RFFS 1978:22, omtryckt 1982:4) med
bestämmelser om ändring av allmän försäkringskassas och lokal skattemyndighets
beslut i vissa fall samt om skyldighet att underrätta riksförsäkringsverkets
ombudsenhet om vissa beslut m. m. skall den omprövning
som sedan den 1 april 1982 är föreskriven i 20 kap. 10 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring likaledes vara slutförd inom sex veckor från det att
omprövning begärdes, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Jag konstaterar att ovan angivna tidsfrist om sex veckor - med undantag
för makarna J:s besvär i april 1982 - inte iakttagits i någon av de i detta
ärende aktuella omprövningssituationerna. Det har i stället rört sig om
handläggningstider på i vissa fall över ett år. Det kan inte godtas att
gällande föreskrifter på detta sätt åsidosätts. Det har inte från kassans sida
påvisats eller ens gjorts gällande att några sådana särskilda skäl, som
kunnat föranleda avsteg från dessa föreskrifter, förelegat. Som kassan
säger i sitt yttrande den 24 maj 1983 har någon egentlig handläggning i B:s
ärende och de övriga bidragsärendena inte ägt rum förrän i januari 1983.

249

Den handläggning som då påböijades synes vara föranledd av att kassan
fått kännedom om B:s klagomål hit. Uppenbarligen har frånvaron av
formell bevakningsrutin kunnat leda till att ärendena blivit liggande ytterligare
lång tid. De förhållanden som rått på pensions- och bidragsavdelningen
har tydligen heller inte varit sådana att dessa dröjsmål kunnat
förhindras genom ingripanden från avdelningsledningens sida.

Det finns skäl att rikta allvarlig kritik mot kassan för det inträffade. Jag
finner det anmärkningsvärt att man från kassaledningens sida inte uppmärksammat
att den på kassan i övrigt tillämpade bevakningsrutinen inte
iakttagits inom pensions- och bidragsavdelningen.

Sektionscheferna har vidgått att de brustit i vad som åligger dem som
sektionschefer. Vad de anfört som förklaring till de uppkomna dröjsmålen
kan inte godtagas. Det finns därför anledning att rikta allvarlig kritik även
mot dem.

Jag har övervägt att driva ärendet vidare. De enskilda som berörs av
saken har emellertid inte lidit någon rättsförlust. Kassan har vidare böljat
tillämpa en bevakningsrutin för att förebygga ett upprepande. Jag utgår
också från att berörda tjänstemän drar lärdom av vad som inträffat. Jag har
därför beslutat att låta saken bero vid den allvarliga kritik jag uttalat.

Bristfälliga kommuniceringsrutiner i vissa sjukpenningärenden

(Dnr 665-1983)

Vid en inspektion av Kristianstads läns allmänna försäkringskassa företogs
stickprovsvis en granskning av ärenden på utredningssektionen vid
kassans lokalkontor i Kristianstad. I ett ärende rörande sjukpenning under
tid för rehabiliteringsåtgärd iakttogs att ärendet avgjorts utan att ett läkarutlåtande
hade kommunicerats med den försäkrade. Vid inspektionen
framkom att utredningsavdelningen vid centralkontoret, där ärendet handlagts,
tagit en skrivautomat i bruk på sensommaren 1981 och att den
malltext, som används för kommuniceringsskrivelser i denna typ av ärenden,
inte hade utformats med beaktande av att läkarutlåtanden eventuellt
skall sändas med.

Sedan försäkringskassan inkommit med yttrande i saken anförde JO
Sverne följande i ett beslut den 3 november 1983.

Införandet av nya rutiner kan naturligtvis föra med sig problem av olika
slag. Det är emellertid i högsta grad angeläget att kassan i förväg och även
genom uppföljning efter införandet kontrollerar att de nya rutinerna uppfyller
de krav som förvaltningslagen ställer. Kassan har i detta fall brustit i
detta avseende vid utformningen av malltexten för denna typ av ärenden.

Den vid inspektionen uppmärksammade bristen i kommuniceringsrutinerna
har tydligen förelegat i mer än ett års tid. Det är mycket otillfreds -

250

ställande att bristfälliga rutiner tillämpats under så lång tid. Att så kunnat
ske tyder på bristande noggrannhet i fråga om kontrollen av att kommunicering
skett i samband med ärendenas avgörande. Det finns därför skäl att
rikta kritik mot kassan för detta.

Enligt kassans uppgifter i yttrandet hit rör det sig om förhållandevis få
ärenden, och kassan har numera rättat till bristerna. Jag låter därför saken
bero vid den kritik jag uttalat.

Underlåten kommunicering. Bl. a. fråga om försäkringskassas kommuniceringsskyldighet
vid omprövning enligt 20 kap. 11 § lagen om
allmän försäkring i dess lydelse före den 1 april 1982

(Dnr 863-1983)

BAKGRUND

T. anmälde den 23 juni 1980 till Malmöhus allmänna försäkringskassa
(lokalkontoret i Helsingborg) att han samma dag var hemma för tillfällig
vård av sin son. Den 4 juli 1980 beslutade försäkringskassan att inte betala
ut föräldrapenning till T. för den aktuella dagen, då T:s hustru vårdat det
sjuka barnet på sjukhus och T. själv varit hemma för tillsyn av ett friskt
barn.

Försäkringsrätten för Södra Sverige fann i dom den 17 februari 1983 att
utredningen visade att T:s son insjuknade under förmiddagen den 23 juni
1980 och att T. denna dag med anledning därav behövt avstå från förvärvsarbete
med minst hälften men inte fullständigt. T. var därför berättigad till
halv föräldrapenning för tillfällig vård av barn den 23 juni 1980.

KLAGOMÅLEN

I skrivelser till JO anförde T. i huvudsak följande.

Försäkringskassan hade vid sin handläggning av ärendet rörande föräldrapenning
för den 23 juni 1980 åsidosatt sin kommuniceringsskyldighet.
Om inte försäkringskassan gjort detta, hade han inte behövt anföra besvär
hos försäkringsrätten. Kassan hade också i samband med ett sjukdomsfall
den 21 februari 1981 underlåtit att delge honom uppgifter.

UTREDNING

Efter remiss anförde försäkringskassan i huvudsak följande.

Ärende rörande föräldrapenning 1980-06-23

Försäkringskassans beslut den 4 juli 1980 grundar sig på att T. inte
behövt avstå från sitt arbete för att vårda sjukt barn.

251

Vid den kontroll som försäkringskassan vidtog med anledning av T:s
besvärsskrivelse konstaterades, att barnet fött 1976 besökt lasarettet den
23 juni 1980. Av kopia på taxikvitton framgår att T. rest från bostaden till
lasarettet den 23 juni 1980.

Emellertid har lokalkontoret i Helsingborg vid telefonsamtal med T:s
arbetsgivare erhållit upplysning att T. den aktuella dagen var kompensationsledig
och således inte behövt avstå från arbete för att vårda barn.
Denna uppgift synes inte ha delgivits T.

Den 9 januari 1981 mottog försäkringskassan från Försäkringsrätten för
Södra Sverige en kopia av intyg från T:s arbetsgivare, varav framgår att
arbetsgivaren återtog sin tidigare lämnade uppgift.

Utbetalning av halv föräldrapenning, 60 kronor, skedde genom s. k. FKanvisning,
som var T. tillhanda den 3 mars 1983.

Sjukperioden 1981-02-18—24

T. sjukanmäldes hos försäkringskassan de 18 februari 1981 och uppgav
på blanketten ”Försäkran för sjukpenning”, S 2, att han skulle arbetat den
18, 19, 20, 21, 23 och 24 februari 1981 om han inte hade blivit sjuk.

Med stöd av lämnade uppgifter utbetalades sjukpenning för fem dagar
till T. den 16 mars 1981.

Den 11 mars 1981 sände försäkringskassan en frånvarouppgift (MO 35)
till T:s arbetsgivare, som i svar till försäkringskassan uppgav att T. skulle
haft fridagar den 21 och 22 februari 1981 om han inte blivit sjuk.

T. synes ej ha blivit delgiven de uppgifter som arbetsgivaren lämnat
försäkringskassan.

Därefter företagen ytterligare utredning utvisade att T. skulle arbetat
den 21 februari 1981 om han inte blivit sjuk, varför försäkringskassan
beslutade, med stöd av bestämmelserna i 20 kap 11 § lagen om allmän
försäkring i dess lydelse före den 1 april 1982, att T. var berättigad till
sjukpenning jämväl för den 21 februari 1981.

BEDÖMNING

JO Sverne anförde i beslut den 22 november 1983 följande.

Beträffande föräldrapenningärendet har försäkringskassan efter det att
T. anfört besvär över beslutet den 4 juli 1980 företagit en kompletterande
utredning. Kassan har därvid fått T:s uppgifter i besvärsinlagan att sonen
insjuknat under dagen den 23 juni 1980 och besökt akutmottagningen vid
två tillfällen bekräftade. Dessa uppgifter talade för att T. skulle ha rätt till
föräldrapenning för den aktuella dagen. Emellertid har T: s arbetsgivare vid
denna utredning uppgivit att T. inte skulle ha arbetat denna dag, en
omständighet som i sin tur utesluter rätt till ifrågavarande förmån. Sistnämnda
uppgift har inte kommit T. till del genom kassans försorg.

Enligt den före den 1 april 1982 gällande lydelsen av 20 kap. 11 § lagen
om allmän försäkring skulle kassan, när besvär anförts av enskild, ta upp
det överklagade beslutet till ny prövning. Ändring fick därvid ske endast i
enlighet med klagandens yrkande. Om sådan ändring gjordes, ansågs besvären
förfallna. Ändrades inte beslutet skulle kassan översända besvären
med eget yttrande till försäkringsrätten.

252

Dessa bestämmelser innebar således att ett ärende anhängiggjorts hos
kassan genom att besvär anförts. Handläggningen skulle ske i enlighet med
förvaltningslagens bestämmelser. Om ändring skedde, kunde kommunicering
underlåtas med stöd av undantagsbestämmelsen i 15 § första
stycket 1 förvaltningslagen. Om kassan fann att ändring helt i enlighet med
klagandens yrkande inte kunde ske, måste kassans prövning anses gå
klaganden emot. Frågan är då i vad mån kommuniceringsskyldighet åvilat
kassan vid denna utgång, som även den innefattar ett ställningstagande, ett
beslut, från kassans sida. Den omständigheten att prövningen resulterade i
ett yttrande till rätten och inte i något beslut till klaganden gör enligt min
mening inte att något av undantagen från kommuniceringsskyldigheten är
tillämpligt. Jag finnér därför att om något tillförts omprövningsärendet av
annan än klaganden själv skulle han ha beretts tillfälle att yttra sig över
detta innan kassan yttrade sig till rätten.

T. har i omprövningsärendet inte beretts tillfälle att yttra sig över uppgiften
från sin arbetsgivare att T. inte skulle ha arbetat den 23 juni 1980.
Kassan har således brustit i sin kommuniceringsskyldighet.

Vid min granskning av kassans handlingar rörande det den 18 februari
1981 anmälda sjukdomsfallet har inte heller jag kunnat finna dokumenterat
att arbetsgivarens uppgift att T. skulle ha haft fridag den 21 februari 1981
har delgivits T. innan kassan fattade sitt beslut den 19 mars 1981. Kassan
har således brustit i sin kommuniceringsskyldighet även beträffande denna
uppgift.

Jag har i detta ärende funnit att kassan i två ärenden inte iakttagit sin
kommuniceringsskyldighet. Då uppgifterna varit av avgörande betydelse
för ärendenas utgång och dessutom visat sig vara felaktiga, finns det
anledning att se allvarligt på detta. Jag anmodar därför kassan att i fortsättningen
iaktta kommuniceringsreglerna noggrant. Klagoärendet här belyser
kommuniceringsreglemas betydelse för en snabb och säker handläggning.
Med hänsyn till utgången i försäkringsrätten i föräldrapenningärendet är
det - på grund av det vid den tiden gällande förbudet för kassan att vid
omprövning göra annan ändring än den yrkade — visserligen inte sannolikt
att T. kunnat komma till sin rätt utan prövning i försäkringsrätten. Det är
dock inte uteslutet att handläggningen där kunnat gå snabbare om kommunicering
skett. Om kommunicering skett i ärendet angående sjukdomsfallet
i februari 1981 hade T. inte behövt besvära sig och någon omprövning
i det ärendet hade inte behövt ske.

253

Beslutsmotivering i arbetsskadeärende, dels i det ursprungliga beslutet,
dels i beslut efter omprövning

(Dnr 2351-1983)

I en anmälan till JO gjorde Lasse Månsson gällande att Stockholms läns
allmänna försäkringskassas beslut den 7 juni 1982 i ett arbetsskadeärende
rörande Ö. var bristfälligt motiverat. Månsson bifogade kopior av handlingar
i kassans ärende, bl. a. beslutet den 7 juni 1982 och kassans beslut
efter omprövning den 25 april 1983.

Beslutet den 7 juni 1982 innehöll följande.

Till försäkringskassan har anmälts, att Ni genom skadlig inverkan i
arbetet ådragit Er inflammation i höger armbåge. Men anledning härav har
kassan prövat frågan om Er rätt till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.

Därvid har kassan, med stöd av inkomna handlingar, funnit att sjukdomen
inte kan anses ha orsakats genom sådan skadlig inverkan i arbetet,
som avses i 2 kap. 1 § första stycket lagen om arbetsskadeförsäkring.
Någon ersättning enligt nämnda lag kan därför inte tillerkännas Er.

Beslutet efter omprövning den 25 april 1983 innehöll en redogörelse för
vad som förevarit i Ö:s ärende. Härefter angavs att inga nya omständigheter
framkommit, som kunde påverka den tidigare bedömningen och att
pensionsdelegationen beslutat vidhålla det tidigare fattade beslutet.

Efter remiss inkom kassan med yttrande.

I beslut som meddelades den 21 maj 1984 anförde JO Sveme följande.

Prövningen i arbetsskadeärenden sker i två steg. I det första steget
prövas enligt 2 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) om den
försäkrade varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i sitt
arbete. Endast om så anses vara fallet prövas enligt den särskilda bevisregeln
i 2 kap. 2 § nämnda lag om samband föreligger mellan den försäkrades
besvär och olycksfallet eller den skadliga inverkan. Det är viktigt att
prövningen i det första steget hålls isär från prövningen i det andra.

Formuleringen ”inte kan anses ha orsakats” i kassans beslut den 7 juni
1982 leder närmast tanken till att kassan gjort en sambandsbedömning.
Hänvisningen till 2 kap. 1 § LAF tyder dock på att kassan funnit att den
försäkrade inte varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete.

I yttrandet hit uppger försäkringskassan att pensionsdelegationens beslut
inneburit att Ö. inte kunde anses ha varit utsatt för skadlig inverkan i
sitt arbete och att beslutsmeddelandet tyvärr utformats rutinmässigt efter
en mall. Även kassan synes alltså mena att beslutet den 7 juni 1982 fått en
otillfredsställande motivering. Genom att delge den försäkrade föredragandens
förslag till beslut, vilket jag rekommenderat i ett tidigare ärende här,
anser sig kassan iaktta den ovan beskrivna ordningen för prövningen i

254

arbetsskadeärenden. Jag utgår från att kassan också ser till att motiveringen
i beslutsmeddelandet ansluter till de skäl som delegationen grundar sitt
beslut på och inte innehåller formuleringar som kan vilseleda läsaren om
beslutets innebörd. Med dessa uttalanden lämnar jag frågan om motiveringen
i beslutet den 7 juni 1982.

Även i fråga om beslutet efter omprövning den 25 april 1983 vidgår
kassan att beslutsmotiveringen inte är tillfyllest. På grund av arbetsanhopning
har kassan inte ägnat beslutsmotiveringen tillbörlig omsorg. Detta
är olyckligt. Kassan säger sig emellertid numera ägna mer tid åt utformningen
av omprövningsbeslut.

Jag vill i detta sammanhang redovisa vad som anfördes om motivering
av beslut efter omprövning i propositionen 1981/82:88 (s. 20).

Meningen är vidare att omprövningsbeslutet skall innehålla en beslutsmotivering
som mera direkt tar sikte på den argumentation som den
försäkrade har åberopat till stöd för sin talan. Även om det nya beslutet
alltså inte leder till någon ändring, kan i vart fall den utförliga beslutsmotiveringen
leda till att den försäkrade får förståelse för beslutet och därför
avstår från att klaga.

Dessa uttalanden kan inte tas till intäkt för att kassan får ta lättare på
motiveringen av det ursprungliga beslutet. Beträffande det beslutet gäller
under alla förhållanden förvaltningslagens krav.

Om det ursprungliga beslutet försetts med en tillfredsställande motivering,
kan och bör kassan i omprövningsbeslutet koncentrera sig på de
argument som framförts i omprövningsförfarandet. Har sådana argument
inte framförts, bör kassan enligt min mening kontrollera det tidigare beslutets
motivering och vid behov komplettera denna.

1 Ö:s ärende hade några egentliga argument inte förts fram i omprövningsförfarandet.
Kassan hade enligt min mening ändå bort klarlägga sin
inställning till ärendet i beslutet den 25 april 1983 med hänsyn till utformningen
av det ursprungliga beslutet.

Fråga om inhibition av försäkringskassas beslut vid kassans omprövning
av beslutet och kassans åtgärder med anledning av besvär över
beslut efter omprövning

(Dnr 3070-1982)

I ett brev till JO riktade Claes Ljungh klagomål mot Uppsala läns
allmänna försäkringskassas handläggning av ett ärende om hustrutillägg till
hans mor, Lucia Ljungh. Kassan hade meddelat beslut i ärendet den 21
juni 1982 och - efter omprövning — den 23 september 1982.

255

Efter remiss yttrade sig kassan i klagoärendet. Kassan anförde bl. a.
följande.

En omprövningsskrivelse med inhibitionsyrkande skall sändas till försäkringsrätten
för prövning på samma sätt som gäller för begäran om
inhibition vid besvär över omprövningsbeslut. I omprövningsskrivelsen
från pensionstagarens ombud daterad den 6 september 1982 framgår att
man, i den händelse kassan avslår yrkandena i försäkringsfrågan, tar upp
yrkande om inhibition av kassans beslut. Kassan borde därför efter att
man prövat ärendet i försäkringsnämnden och meddelat omprövningsbeslut
ha översänt omprövningsskrivelsen till försäkringsrätten för att rätten
skulle ha haft möjlighet att pröva frågan om inhibitionsyrkandet.

Vad gäller frågan om försäkringsnämnden och kassan borde ha prövat
ärendet efter det att besvär anförts, så har bedömts att det har varit befogat
att handlägga ärendet i nämnden på nytt med hänsyn till att det är ett
svårbedömt ärende. Ärendet är behandlat i nämnden och översänt till
försäkringsrätten inom den rekommenderade tidsramen tre veckor för
ärenden med inhibitionsyrkande.

Det är inte obligatoriskt att nämnden behöver avge yttrande när ett
omprövningsbeslut har överklagats. Kassan har tolkat detta så att nämnden
kan yttra sig i ett ärende utan att det behöver ha tillförts nya uppgifter.
Allmänt sett bör svårbedömda ärenden och ärenden där nya uppgifter
framkommit behandlas i nämnden.

Den 1 april 1982 trädde den nya lagen i kraft och ifrågavarande ärendetyp
omprövning med inhibitionsyrkande är mycket ovanlig och detta
ärende är det första att tillämpas enligt den nya lagen och osäkerhet att
tolka den nyligen gjorda lagändringen har påverkat handläggningen i den
del som avser inhibitionsyrkandet i omprövningsskrivelsen.

Klagomålen remitterades till riksförsäkringsverket, som i yttrande den
12 juli 1983 anförde följande i de här aktuella frågorna.

Såvitt avser frågan om kassan handlagt det i omprövningsärendet framställda
inhibitionsyrkandet på ett riktigt sätt anser verket att kassan inte
hade behörighet att pröva detta yrkande. (Jfr prop 1981/82:88, s. 39). I
förevarande ärende har pensionstagaren yrkat inhibition av kassans beslut
att reducera hustrutillägget vid händelse av ett avslag. Det synes helt klart
att kassan inte i omprövningsbeslutet kan bevilja inhibition eller avslå ett
sådant yrkande. Kassan borde i sitt omprövningsbeslut ha förklarat att
frågan om inhibition måste avgöras av försäkringsrätten och hänvisat till
bevärsmöjligheten.

Nästa fråga gäller om kassan, efter att besvär anförts, hade bort företa
en prövning av det omprövningsbeslut som meddelats den 23 september
1982 och därefter avge yttrande till försäkringsrätten. Allmänt synes det
inte finnas något hinder för kassan att, trots att besvär anförts, ändra ett
beslut enligt 20 kap 10 a § lagen om allmän försäkring. Nya uppgifter kan
ha tillkommit i besvärsskrivelsen. Inte heller synes kassan (försäkringsnämnden)
vara lagligen förhindrad att lämna ett kompletterande yttrande.
Normalt sett skall det dock inte behövas eftersom ärendet bör vara noggrant
penetrerat före omprövningsbeslutet.

I föreliggande ärende borde kassan - bl. a. med tanke på inhibitionsyr -

256

kandet — utan dröjsmål ha skickat besvärshandlingarna till försäkringsrätten.
Rätten kan ju för övrigt med stöd av 13 § förvaltningsprocesslagen
begära yttrande från kassan.

Vid ärendets avgörande den 21 maj 1984 anförde JO Sverne följande i
dessa frågor.

I samband med att Lucia Ljungh utvecklade sin talan i omprövningsförfarandet
framställde hon följande yrkande: ”Vidare så begär jag vid händelse
av ett avslag på mitt yrkande inhibition av kassans beslut att reducera
mitt hustrutillägg.”

I prop. 1981/82:88 sägs följande (s. 39).

Lagrådet har vidare ifrågasatt om det inte i 20 kap. 13 § AFL borde
införas en regel som gör det möjligt för försäkringskassan att inhibera ett
beslut som den försäkrade har begärt att få omprövat, särskilt i vissa fall
där kassans första beslut är av förpliktande natur. Med anledning härav vill
jag erinra om att nu gällande omprövningsregler i och för sig också skulle
kunna fordra en sådan regel. Vid omprövning enligt nuvarande regler har
något sådant behov emellertid inte visat sig i praktiken. Dock förekommer
det, om än i mycket begränsad omfattning, att det i en besvärsinlaga
framställs ett inhibition syrkande. Enligt anvisningar av riksförsäkringsverket
skall kassan i den situationen omedelbart eller senast inom tre veckor
fullgöra den nuvarande omprövningen enligt 20 kap. 11 § och sedan sända
över handlingarna till försäkringsrätten, som då får pröva bl. a. inhibitionsfrågan.
Denna ordning har visat sig fungera väl i praktiken.

De omprövningsregler som har upptagits i det remitterade förslaget
fordrar visserligen mer ingående överväganden från kassans sida än de
nuvarande reglerna. Jag vill emellertid understryka att utredningen självfallet
skall vara avslutad redan när det första beslutet fattas. På omprövningsstadiet
bör det därför normalt inte finnas behov av att komplettera
utredningen. I vart fall bör en sådan komplettering klaras av så snabbt att
hela omprövningsproceduren är slutförd inom den tidsram på tre veckor
som enligt det tidigare sagda gäller i dag när det har framställts ett inhibitionsyrkande.
Mot den bakgrunden bör ett inhibitionsyrkande lika snabbt
komma under försäkringsrättens prövning med de regler som har upptagits
i det remitterade förslaget som i det nuvarande systemet. En möjlighet till
inhibition redan i kassan är därför enligt min mening inte påkallad.

Dessa uttalanden måste uppfattas så, att försäkringskassan inte har
möjlighet att förordna att det beslut, som begärs omprövat, inte skall
verkställas i avvaktan på kassans beslut efter omprövning. Mot denna
bakgrund framstår kassans behandling av inhibitionsyrkandet som felaktig.
Kassans uttrycksätt i beslutet efter omprövning och i yttrandena hit
anger också att kassan åtminstone under hösten 1982 haft en felaktig
uppfattning om hur ett inhibitionsyrkande bör hanteras.

Ett yrkande om att det beslut, som begärs omprövat, inte skall verkställas
i avvaktan på kassans omprövning bör enligt min mening avvisas av
kassan. Sedan kassan meddelat beslut efter omprövning kan det hos kas -

257

san framställda inhibitionsyrkandet - även om de ovan redovisade uttalandena
i prop. 1981/82:88 synes antyda denna möjlighet - inte komma
under försäkringsrättens prövning utan att den försäkrade besvärat sig
över omprövningsbeslutet.

I detta sammanhang finns det emellertid anledning att fundera över
vilken inverkan bestämmelsen i 20 kap. 13 § femte stycket lagen om allmän
försäkring har på kassans möjligheter att påverka verkställigheten av meddelade
beslut.

I nämnda lagrum sägs att beslut av bl. a. allmän försäkringskassa skall
gälla omedelbart, om inte annat föreskrivits i beslutet.

Bestämmelsen innebär att kassan har möjlighet att själv disponera över
beslutets verkställighet. Bestämmelsen gör inte skillnad på ursprungliga
beslut och beslut efter omprövning. Omprövningsreglerna hindrar inte att
kassan i omprövningsförfarandet prövar frågan om beslutet skall kunna
verkställas omedelbart eller först när det vunnit laga kraft. Man kan därför
tänka sig att kassans omprövning inte leder till annan ändring än att kassan
förordnar att det ursprungliga beslutet inte skall gå i verkställighet förrän
omprövningsbeslutet vunnit laga kraft.

I praktiken synes förordnaden av nämnt slag inte kunna ha aktualitet i
särskilt många fall. Om omprövningen leder till ändring av det tidigare
beslutet saknas p. g. a. förbudet mot ändring till klagandens nackdel anledning
att inte låta denna ändring få omedelbar verkan. Jag kan emellertid
inte utesluta att kassan genom argument från den försäkrades sida försätts
i en sådan tveksamhet om det tidigare beslutets bärkraft, att kassan skulle
vilja avvakta ett ställningstagande av högre instans, innan verkställighet
sker, även om kassan anser att argumenten inte är tillräckliga för att
föranleda någon materiell ändring.

Detta synsätt innebär att kassan kan pröva frågan om verkställighet i
viss utsträckning och detta även utan yrkande av part. Ett förordnande av
kassan angående verkställighet i beslutet efter omprövning kan emellertid
inte helt inordnas i inhibitionsinstitutet av det skälet att ett sådant förordnande
endast kan meddelas i samband med ett beslut i sakfrågan.

Med hänsyn till det sagda och till yrkandets utformning finner jag inte
grund för att kritisera kassan för att kassan i samband med omprövningen
tagit upp verkställighetsfrågan till bedömning.

I fråga om kassans åtgärder med anledning av anförda besvär delar jag
riksförsäkringsverkets uppfattning. Även om kassan alltså inte varit lagligen
förhindrad vare sig att ändra beslutet med stöd av 20 kap. 10 a § lagen
om allmän försäkring eller att yttra sig till rätten kan det inte anses lämpligt
att kassan självmant yttrar sig till rätten. Det bör ankomma på försäkringsrätten
att inhämta yttrande från kassan om detta bedöms erforderligt.

Vid försäkringsnämndens behandling av ärendet den 23 november 1982
företog nämnden enligt vad formuleringarna i beslutet anger i realiteten
ärendet till ny omprövning enligt 20 kap. 10 § lagen om allmän försäkring.
17 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

258

(I beslutet sägs att kassan prövat ärendet enligt 20 kap. 10 a § och 20 kap.
11 § lagen om allmän försäkring.) Nämnden har i denna del givit sig in på
en prövning som man inte haft laglig möjlighet att göra. Att ärendet ansetts
svårbedömt rättfärdigar inte en sådan prövning. Med hänsyn till de omständigheter
som kassan angivit i sitt senare yttrande hit finner jag emellertid
inte anledning till ytterligare kritik utöver den som ligger i det sagda.

En allmän försäkringskassa har avvisat besvär såsom för sent anförda
utan att utreda när den försäkrade fått del av det överklagade
beslutet

(Dnr 668-1983)

Vid en inspektion av Kristianstads läns allmänna försäkringskassa
granskades ett antal omprövningsärenden på centralkontorets sjukförsäkringsavdelning.
I ett ärende rörande sjukpenninggrundande inkomst för A.
iakttogs att kassan avvisat A:s besvär över kassans beslut den 8 februari
1982 såsom för sent anförda utan att det i akten fanns någon uppgift om när
A. fått del av beslutet.

I ett yttrande den 29 mars 1983 uppgav kassan att frågan när A. fått del
av beslutet inte utreddes, eftersom A. i besvärsskrivelsen angav att han
p. g. a. psykiska problem inte kunde överklaga beslutet tidigare.

JO Sverne anförde i beslut den 3 november 1983 följande.

Då ett beslut sänds utan mottagningsbevis är den försäkrades uppgift om
när han fick del av beslutet av avgörande betydelse för beräkningen av
besvärstid. Enligt min mening är det naturligt att den försäkrade tillfrågas
just om detta som en första åtgärd, när en besvärsskrivelse synes ha
inkommit för sent. Den försäkrades eget påstående lär - som riksförsäkringsverket
påpekat i sitt av kassan citerade material - ofta få godtagas.

I A:s ärende har kassan avvisat A:s besvär såsom för sent inkomna utan
att klarlägga den väsentliga frågan när han fick del av beslutet. Jag anser

att kassan bort fråga A. när han fick del av beslutet.

Frågan om retroaktiva utbetalningar av allmän pension och skatteeffekterna
för den enskilde i samband därmed har behandlats av JO i ett ärende
som redovisas under avsnittet Taxering s. 294.

259

IV. Förvaltningen i övrigt

JO: s tillsynskompetens m.m.

I likhet med tidigare år lämnas en redogörelse för ärenden där justitieombudsmännen
tagit ställning i frågor om JO: s tillsynskompetens.

I ett ärende riktades klagomål mot försvarets civilförvaltnings sätt att
handlägga frågor om ersättning för skada under militärtjänstgöring och
sättet att utföra statens talan i skadeståndsmålet. Civilförvaltningen hade
anlitat en utomstående person som rättegångsombud. JO Holstad anförde
inledningsvis i sitt beslut följande.

Det finns inte någon föreskrift i lag eller annan författning som utgjort
hinder för civilförvaltningen att anlita en utomstående person som rättegångsombud.
Något annat skäl till kritik mot civilförvaltningen för att man
gjort så i detta fall föreligger inte heller.

I och för sig gäller att ett enskilt ombud inte står under JO: s tillsyn och
följaktligen inte kan bli föremål för något ingripande från min sida med
anledning av sitt agerande i en process. Den omständigheten att en offentlig
myndighet som har att föra statens talan anlitar en advokat eller annat
enskilt ombud medför dock givetvis inte att myndigheten befrias från allt
ansvar för processföringen. Jag anser mig därför vara oförhindrad att ta
upp klagomålen i berörda delar.

I klagomål uttalades misstanke om att en tolk skulle ha brutit mot
tystnadsplikt. Från Stockholms invandrarförvaltning inhämtades att den
person det gällde utfört arbete som free-lancetolk åt invandrarförvaltningen
och att denna efter viss undersökning inte funnit anledning till
någon vidare åtgärd. JO Holstad uttalade följande.

JO: s tillsyn omfattar offentliga myndigheter och befattningshavare hos
sådana samt i viss utsträckning även annan som innehar tjänst eller uppdrag,
nämligen i den mån därmed följer myndighetsutövning. Uppdragstagare
av det slag som särskilt anlitade tolkar utgör står däremot inte i den
verksamheten under tillsynen. Jag kan alltså inte pröva om den berörda
tolken gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt. Vad i övrigt gäller
invandrarförvaltningens befattning med saken har jag inte funnit anledning
till någon ytterligare åtgärd från min sida.

En anmälan med kritik i olika hänseenden mot Medlefors folkhögskola i
Skellefteå upptogs inte till prövning i sak. JO Holstad anförde följande i sitt
beslut.

Den fråga jag först har att ta ställning till är om den aktuella skolan står
under min tillsyn. Under JO:s tillsyn står nämligen bara statliga och

260

kommunala myndigheter, befattningshavare vid sådana myndigheter och
andra som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning.

Skolöverstyrelsen har på begäran översänt ett av styrelsen fastställt
reglemente för Medlefors folkhögskola. Av reglementet framgår att Föreningen
Norrlands arbetares folkhögskola är huvudman för skolan. Föreningen
är inte en statlig eller kommunal myndighet och skolan står följaktligen
inte under JO: s tillsyn. Inte heller kan de åtgärder Ni beskriver i Ert
brev anses utgöra myndighetsutövning. Mot denna bakgrund har jag beslutat
att inte ta upp Era klagomål till prövning.

Klagomål mot Björkviks vårdhem, Höör, upptogs inte till prövning i
sak, då vårdhemmet inte ägs av sjukvårdshuvudman utan drivs enskilt.
Inte heller prövades klagomål mot förhållandena på riksförsäkringsverkets
sjukhus i Tranås, då sjukhuset drivs av ett aktiebolag.

Enligt 2 § instruktionen (1975:1057) för justitieombudsmännen omfattar
tillsynen i fråga om krigsmän endast befäl av lägst överfurirs grad och de
som innehar motsvarande tjänsteställning. Ubåtsjakten i Karlskrona skärgård
gav upphov till anmälningar mot militära ingripanden. En anmälan
gällde en militärpolispatrull, som hade stoppat en begravningsbil och undersökt
likkistan. Denna anmälan upptogs inte till prövning, då patrullen
av värnpliktiga stod under befäl av en värnpliktig furir.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga
organisationer och deras funktionärer m.fl. har inte prövats i sak med
hänvisning till att de inte omfattas av JO: s tillsyn. I en anmälan togs upp
frågan om möjligheten att använda ett visst flygfält. Anmälaren gjorde
gällande att vederbörande länsstyrelse hade det slutliga ansvaret i saken då
en viss person ingick ”såsom länsstyrelsens delegat” i en viss samfällighetsförening.
JO Holstad anförde följande.

Enligt 31 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter får länsstyrelsen
utse en ledamot eller, under vissa förutsättningar, flera ledamöter
i styrelsen för samfällighetsförening. Detta innebär emellertid inte
att en sådan styrelseledamot i denna sin egenskap står under JO: s tillsyn.

JO Nilsson hade i ett ärende att ta ställning till kritik mot utvecklingsfonden
i Stockholms län och en tjänsteman vid denna med anledning av att
fonden hade avslagit en begäran om lån. JO Nilsson gav följande besked.

Det har hittills ansetts att utvecklingsfonderna (och därmed också deras
tjänstemän) inte står under JO: s tillsyn. Den tillsynen omfattar uteslutande
myndigheter (och deras tjänstemän) och organ som i särskild ordning har
anförtrotts att utöva myndighet (typ Svensk Bilprovning AB). Utvecklingsfonderna
är juridiskt sett konstruerade som stiftelser och som sådana
enskilda, inte offentliga rättssubjekt.

Jag vet att det i den juridiska debatten har hävdats att utvecklingsfondernas
verksamhet till viss del skulle vara att anse som myndighetsutövning,
dvs. att de i de hänseendena skulle vara underkastade JO: s tillsyn. Frågan
är svårbedömd men de skäl som har anförts för uppfattningen att fonderna

261

till en del i vaije fall skulle ha myndighets ställning har inte övertygat mig.
Jag ser inget skäl att f. n. gå ifrån den praxis som JO hittills har tillämpat,
dvs. att behandla utvecklingsfonden i Stockholms län och dess tjänstemän
som enskilda rättssubjekt och som sådana fallande utanför JO: s tillsyn.
Jag tar med andra ord inte upp Er anmälan till utredning och prövning.

Som ytterligare exempel kan nämnas anmälningar riktade mot Stiftelsen
Samhällsföretag, Stiftelsen Bostadshus, Sveriges Riksidrottsförbund,
Svenska Riksbyggen, Svenska Målareförbundet och Handelsanställdas
Förbund.

Klagomål mot statliga och kommunala aktiebolag har ofta förekommit.
Endast under en förutsättning kan ett aktiebolag stå under JO: s tillsyn,
nämligen om bolaget innehar ett uppdrag, varmed följer myndighetsutövning
- tillsynen gäller då denna verksamhet. Klagomål har således avvisats
mot Radio Värmland (sorterar under Sveriges Lokalradio AB, som är
ett dotterföretag till Sveriges Radio AB), Systembolaget, Gotlandsbolaget,
Uppsalahem AB, AB Göteborgshem, Nyköpingsbyggen och Riksbyggen,
Svenska Bostäder och Sigtunahem, Göteborgs stads Parkerings AB,
Malmö kommunala Parkerings AB, Stockholms Auktionsverk, AB Umeå
Energiverk. Klagomål mot privata aktiebolag, banker, sparbanker, försäkringsbolag
m.fl. har också avvisats med hänvisning till att de inte står
under JO: s tillsyn. Som exempel kan nämnas Stockholms Information
Service, Svensk Handels- och Industriinformation, Jönköpings Juridiska
Byrå AB, Inter Conto, Larmcentralen i Norrbottens län (del av SOS
Alarmerings AB), Uppsala sparbank, Jordbrukets försäkringsbolag. Som
exempel på andra fall där klagomål avvisats utan prövning i sak, kan också
nämnas anmälningar mot generalsekreteraren i Svenska Röda Korset,
butikskontrollant på varuhus och samebys styrelse.

Radionämnden står under JO: s tillsyn. JO-anmälningar mot nämnden
tar ofta sikte på nämndens bedömningar i beslut med anledning av kritik
mot TV- och radioprogram. JO Holstads beslut i JO-anmälningar mot
nämnden har i flera fall utformats på följande sätt (jfr för övrigt 1983/84 års
ämbetsberättelse s. 221 och s. 223 angående JO:s ställningstaganden i
bedömnings- och lämplighetsfrågor).

Radionämnden skall enligt sin instruktion genom efterhandsgranskning
övervaka att de företag, som enligt 5 § första stycket radiolagen (1966:755)
har rätt att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i
landet (programföretag), utövar denna rätt i överensstämmelse med 6 §
radiolagen och de närmare bestämmelser om programverksamheten som
har tagits in i avtal mellan regeringen och företaget. Att JO har tillsyn över
radionämnden innebär inte att JO är en överinstans till vilken nämndens
beslut kan överklagas. JO kan alltså i regel inte överpröva nämndens
beslut i sak. Vad JO i huvudsak kan pröva är om nämnden vid sin handläggning
har överträtt gällande instruktion.

Från dessa utgångspunkter har jag i det Ni skriver inte funnit något som
motiverar ett ingripande från min sida. Jag avskriver därför Era klagomål.

262

Slutligen bör nämnas att enligt 20 § instruktionen för justitieombudsmännen
bör ombudsman ej ta upp till utredning förhållanden som ligger mer än
två år tillbaka i tiden om det inte är från allmän synpunkt väsentligt att
saken utreds. Bakgrunden till detta är reglerna om två-årspreskription
beträffande disciplinpåföljder och för vissa brott i tjänsten, t. ex. vårdslös
myndighetsutövning. I ett ärende fann JO Wigelius skäl att företa utredning
angående en polismyndighets spaningsåtgärder med anledning av att
en person år 1979 anmälts försvunnen. JO Wigelius betonade i sitt beslut
vikten av att arbetsuppgifterna, när det gällde den polisiära handläggningen
av sådana ärenden, inte fick en styvmoderlig behandling i initialskedet.
Detaljerna under de inledningsvis utförda spaningarna fick enligt JO Wigelius
mening inte slarvas över, eftersom de i ett senare skede kunde få en
avgörande betydelse för ärendets vidare bedömning och handläggning.

263

Offentlighet och sekretess m.m.

Generellt överlämnande av uppgifter om enskilds hälsotillstånd och
personliga förhållanden från sjukvårdsinrättning till primärvårdschef
har ej ansetts förenligt med sekretesslagens bestämmelser

(Dnr 2984-1983)

Överläkaren P. G. Petzén överlämnade hit ett exemplar av en av Kalmar
läns landstings sjukvårdsavdelning utarbetad anmälningsblankett ”primärvårdsanmälan”.
Av en av landstingets kansli utarbetad informationsskrivelse
framgår beträffande blankettens användning att syftet med denna är
att informera primärvården om inneliggande patienter.

Av blanketten framgick att denna skulle ifyllas med vissa uppgifter om
patienten bl. a. sjukdomsdiagnos och översändas inom tre dagar efter
patientens inskrivning på sjukhuset till primärvårdsföreståndaren i patientens
hemkommun.

I sin anmälan till JO anförde Petzén bl. a. följande. Blanketten skall med
patientens fullständiga namn och personnummer med vederbörligen ifylld
diagnos och förslag till vårdplanering inskickas till en administrativ befattningshavare,
nämligen primärvårdsföreståndaren. Ingenstans på blanketten
framgår att patienten givit sitt tillstånd att medicinska uppgifter om
honom/henne meddelas en instans, som inte ens med säkerhet kommer att
ha något med patientens vård att göra. Ett stort antal patienter och på
barnkliniken merparten sköts vid barnklinikens öppenvårdsmottagning
och ej i distriktssjukvården. Om landstinget anser uppgifterna väsentliga
för planering och statistik men inte behövliga i rent vårdsyfte för den
enskilde patienten, kan det inte vara rätt att utlämna patienten för identifikation.

Under åberopande av det anförda hemställde Petzén att JO skulle pröva
om blankettrutinen var i överensstämmelse med sekretesslagen.

Med anledning av anmälan begärdes upplysningar från Kalmar läns
landsting. I ett av sjukvårdsdirektören Bengt Bengmark undertecknat remissvar
uppges bl. a. följande.

För att förbättra samarbetsrutinerna mellan länssjukvården och primärvården
inom Kalmar läns landsting har bl. a. utarbetats ett blankettset
bestående av en anmälningsdel och en remissdel. Blankettsetet skall användas
enbart i syfte att planera för fortsatt vård inom primärvården efter
utskrivning av patienten från sjukhuset. Genom ett beklagligt förbiseende
blev dock anvisningarna på blankettens baksida inte helt korrekt utformade.
Av anvisningarna framgick inte att blanketten var avsedd endast för
de patienter som förväntas behöva fortsatt vård inom primärvården.

Förbiseendet uppmärksammades genom överläkare Petzéns JO-anmälan.
Med anledning av den uppkomna situationen skickades omgående ett

264

brev till berörda med information om att nya blanketter skulle tryckas och
att de felaktiga skulle makuleras. I stället för att makulera 35000 felaktiga
exemplar av blankettsetet har hälso- och sjukvårdsavdelningen nu låtit
utarbeta nya anvisningar på självhäftande klisteretiketter att sättas över de
tidigare anvisningarna. Av de ändrade anvisningarna framgår vilka patienter
som berörs av anmälan/remiss till primärvården samt den förutsättningen
vad beträffar anmälan att patienten lämnat sitt medgivande till att
uppgifter lämnas ut. För att ytterligare understryka vikten av att patientens
medgivande inhämtas kommer det i en omsider omtryckt upplaga av
blankettsetet att finnas utrymme för kryssmarkering för detta på blankettens
framsida.

Vid ärendets avgörande den 28 december 1983 gjorde JO Sverne följande
bedömning.

Såsom anmälningsrutinerna från början planerades anser jag att dessa
inte stod i överensstämmelse med sekretesslagens bestämmelser om sekretess
inom hälso- och sjukvården. Av nu utformade anvisningar framgår att
det krävs patientens medgivande för att vidarebefordra ifrågavarande uppgifter.
Med hänsyn till vad sålunda upplysts finnér jag ej anledning till
vidare ingripande utan avslutar ärendet.

Läkare får i princip ej kräva att patienten skall läsa sin sjukjournal i
läkarens närvaro

(Dnr 3407-1981)

1 ett ärende som gällde klagomål mot ett sjukhus för dröjsmål med
utlämnande av sjukjournal framgick att vederbörande läkare, då hon fick
del av sökandens (G.) begäran att få ta del av journalen rörande sin
minderåriga dotter, föreslog G. att de tillsammans skulle gå igenom journalen
och att G. uppfattat detta som ett villkor.

Med anledning härav anförde JO Sverne vid ärendets avgörande den 16
september 1983 i denna del följande.

I andra ärenden hos JO, som gällt klagomål angående handläggning av
begäran att få ta del av sjukjournaler, har framkommit att läkare i många
fall som villkor för utlämnande ställer krav på att patienten skall gå igenom
sjukjournalen tillsammans med läkaren eller annan sjukvårdspersonal.
Med anledning härav vill jag säga följande.

Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt för en patient att förstå
allt vad som är skrivet i en sjukjournal. Det kan därför förväntas att man
från sjukhusets sida går patienten tillhanda med upplysningar om journalens
innehåll om patienten önskar detta. Däremot får sjukhuset inte uppställa
som villkor att en patient endast får se sjukjournalen under sakkunnigt
överinseende.

En annan sak är att om det gäller en originalhandling och man från

265

sjukhusets sida vill förvissa sig om att denna inte förstörs eller bortförs
man från myndighetens sida kan avdela en person för att närvara vid
genomgången av handlingen. Något sådant var inte aktuellt i detta fall,
eftersom det rörde sig om en begäran att få kopia av handlingar.

Av 7 kap. 3 § framgår att sekretess inom hälso- och sjukvården gäller
också i förhållande till patienten själv ifråga om uppgifter om hans hälsotillstånd
om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är
av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom. Det kan tänkas fall
där sådan skada som avses i 7 kap. 3 § sekretesslagen endast kan undanröjas
genom att en läkare för patienten förklarar innehållet i en sjukjournal,
då patienten får ta del av denna. I ett dylikt fall kan man således uppställa
ett villkor att läkare eller annan sjukvårdspersonal skall närvara vid genomgången
av journalen och förklara dess innehåll. Det skall då observeras
att detta innebär en inskränkning i patientens rätt att ta del av journalen
och att patienten därför kan begära att ett sådant villkor överprövas hos
sjukhusdirektionen. Över direktionens beslut kan sökanden anföra besvär
enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

Ett villkor av det slag som nu diskuterats kan uppställas även vid
utlämnande av uppgifter eller handlingar till patientens ställföreträdare
t. ex. vårdnadshavare för det barn uppgifterna gäller.

Som tidigare sagts förelåg inget hinder från sekretessynpunkt för G. att
få del av sjukjournalen. I hennes fall fanns således ingen som helst laglig
grund för att kräva att hon skulle gå igenom journalen tillsammans med
ansvarig läkare. Jag finner därför att sjukhusets handläggning av ärendet
ger anledning till allvarlig kritik.

Utlämnande av bl. a. sjukhusjournaler från försäkringskassa till företagshälsovården (Dnr

2616-1983)

I ett brev, som kom till JO den 27 september 1983, uppgav Berndt
Weckström att han vid ett besök hos företagshälsovården den 21 september
1983 sett att kopior av hans journal från Huddinge sjukhus fanns där.
Weckström uppgav vidare att Stockholms läns allmänna försäkringskassa
lämnat ut journalkopiorna till företagshälsovården. Detta skulle enligt försäkringskassan
har skett helt i enlighet med kassans praxis. Weckström,
som inte lämnat sitt medgivande till detta, ifrågasatte om förfarandet var
förenligt med sekretesslagen och anhöll om JO:s utredning av frågan.
Weckström hävdade att kassan efter att ha inhämtat hans samtycke borde
ha gjort en sammanställning av de aktuella medicinska uppgifterna i stället
för att överlämna journalkopior.

Efter remiss anförde försäkringskassan i huvudsak följande.

266

Weckström sjukanmälde sig den 21 augusti 1980 på grund av ryggsjukdom.
Sjukskrivning skedde kontinuerligt under utredningstid vid ortopedmottagningen,
Huddinge sjukhus.

Weckström opererades den 9 juni 1982 med fortsatt sjukskrivning som
följd.

Den 25 oktober 1982 fattades beslut om avslag avseende anmäld arbetsskada.

Den 7 januari 1983 inkom läkarutlåtande om hälsotillstånd utfärdat av
läkare vid ortopediska kliniken, Huddinge sjukhus. I utlåtandet angavs
bl. a. att kontakt snarast borde tas med arbetsplatsen i syfte att få till stånd
en omplacering av Weckström under januari—februari månad 1983.

Kontoret tog kontakt med arbetsgivaren den 18 januari 1983.

Den 25 januari 1983 kontaktades kontoret av en personalkonsulent hos
arbetsgivaren. Denne begärde att kontoret skulle sända kopior av läkarutlåtanden
och journaler till en läkare vid företagshälsovården. Detta ansågs
nödvändigt för att frågan om Weckströms omplacering skulle kunna bli
föremål för diskussion i anpassningsgruppen.

Samma dag prövade kontoret med utgångspunkt från 7 kap. 7 § sekretesslagen,
om begärda handlingar kunde lämnas ut till läkaren ifråga.
Kontoret beslutade därvid att lämna ut kopior av journaler från Huddinge
sjukhus röntgenavdelning respektive ortopedkiiniken (mottagning) samt
två läkarutlåtanden om hälsotillstånd utfärdade av läkare vid ortopediska
kliniken, Huddinge sjukhus.

Följande kommentarer lämnas med anledning av kontorets handläggning
av ärendet.

Kontorets bedömning att ett utlämnande av begärda handlingar till läkare
vid företagshälsovården vid LM Ericsson, inte innebar att Weckström
eller någon honom närstående lider men, anser kassan vara korrekt. Ur
rehabiliteringssynpunkt var det av väsentlig betydelse för Weckström att
den läkare som skulle deltaga i diskussionerna i anpassningsgruppen utan
onödigt dröjsmål fick kunskaper om det medicinska händelseförloppet
samt fick aktuell medicinsk status klar för sig. Under sådana förhållanden
föreligger det inte någon skyldighet för kontoret att fråga Weckström om
och på vilket sätt utlämnande kan ske. Däremot hade det varit lämpligt om
kontoret upplyst Weckström om att handlingarna delgivits läkare vid företagshälsovården
samt varför detta skett.

1 det fall en prövning enligt 7 kap. 7 § sekretesslagen lett till att handlingarna
inte kunnat utlämnas hade utlämnande ändå kunnat ske, men då med
stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen. Motiveringen hade då varit att åtgärden
var nödvändig att vidta för att kontoret på ett effektivt sätt skulle kunna
uppfylla de krav som ställs i 2 kap. 11 § lagen om allmän försäkring.

Sammanfattningsvis anser kassan således att lokalkontoret i Södertälje
inte gjort sig skyldig till brott mot sekretesslagen när man, utan att inhämta
Weckströms medgivande, beslutade utlämna begärda handlingar till läkare
vid LM Ericssons företagshälsovård.

JO Sverne anförde följande i ett beslut som meddelades den 25 maj 1984.

Den i detta ärende aktuella frågan diskuterades i samband med min
inspektion av Norrbottens läns allmänna försäkringskassa den 7-11 juni
1982. Kassan hade i rehabiliterande syfte samverkan med LKAB och dess
företagshälsovård och väckte frågan om formerna för denna samverkan

267

var förenliga med sekretesslagen. I protokollet över inspektionen lät jag
anteckna följande.

Huvudbestämmelsen om sekretess för försäkringskassornas del återfinns
i 7 kap. 7 § sekretesslagen (SekrL). Enligt denna paragraf gäller i
ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring eller arbetsskadeförsäkring
eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för enskild sekretess för
uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs. Med men avses i första hand sådana skador som att
bli utsatt för andras missaktning, om ens personliga förhållanden blir
kända för andra. Utgångspunkten för om men föreligger skall vara den
försäkrades egen upplevelse (se prop. 1979/80:2 s. 83 och 90). Även om en
tjänsteman skulle anse det vara till nytta för den försäkrade att uppgifterna
om honom lämnas till annan myndighet eller till hans arbetsgivare, så att
dessa kan hjälpa honom, är det således inte säkert att detta är förenligt med
sekretessreglerna.

Uppgifter i rehabiliteringsärenden är mången gång av sådan art att det
kan antas att den försäkrade upplever det som obehagligt att andra får
kännedom om dessa uppgifter. Om dessa uppgifter redan är kända av den
andra myndigheten eller av arbetsgivaren, lägger sekretesslagen dock inte
hinder i vägen för att uppgifterna diskuteras i samband med frågan om
rehabilitering. I sådant fall sker ju inte något röjande av uppgifterna. Avser
kassan däremot att delge annan myndighet eller privat arbetsgivare uppgifter
om en försäkrads hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
vilka den andra myndigheten eller arbetsgivaren inte tidigare känner till,
måste det prövas, om detta är tillåtet enligt sekretesslagen.

Finner kassan vid denna prövning att det kan antas att den försäkrade
lider men - i den mening som avses i sekretesslagen — är uppgifterna
således sekretesskyddade enligt 7 kap. 7 § SekrL och uppgiften får då i
princip inte röjas. Det återstår emellertid att undersöka om kassan enligt
någon annan bestämmelse har möjlighet att göra undantag från sekretessen.
Den bestämmelse, som då i första hand blir aktuell, är 14 kap. 4 §
SekrL. Enligt denna bestämmelse kan den försäkrade helt eller delvis
efterge sekretessen. Om den försäkrade samtycker till att uppgiften lämnas
till företrädare för annan myndighet eller för privat arbetsgivare, kan alltså
uppgiften lämnas ut. För min del anser jag att detta är den princip som
kassan i första hand bör tillämpa. Det är utan tvekan också så att åtgärder
som vidtas i samråd med den försäkrade har störst utsikter att leda till
önskat resultat.

Skulle det av någon anledning emellertid visa sig vara omöjligt att få
sådant samtycke, finns enligt 1 kap. 5 § SekrL vissa möjligheter att trots
detta lämna ut uppgifterna. Enligt denna paragraf har nämligen myndighet
möjlighet att lämna ut sekretessbelagd uppgift, om det är nödvändigt för att
den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Denna
bestämmelse har tillkommit för att sekretessen inte skall omöjliggöra för
en myndighet och dess personal att sköta de uppgifter som ankommer på
dem. Av förarbetena (prop. 1979/80:2 s. 465 och 494) framgår att bestämmelsen
skall tillämpas restriktivt. Sekretessen får efterges endast då ett
utlämnande är en nödvändig förutsättning för att myndigheten skall kunna
fullgöra visst åliggande. Utlämnande får däremot inte ske enbart i syfte att
höja myndighetens effektivitet eller för att biträda andra myndigheter i
deras arbete.

268

Enligt 2 kap. 11 § lagen om allmän försäkring åligger det de allmänna
försäkringskassorna att tillse att lämpliga åtgärder vidtas i rehabiliterande
syfte. Försäkringskassorna har inte några egna resurser för rehabiliterande
åtgärder utan måste anlita de resurser i form av sjukvård, arbetsvärd och
utbildning m.m., som samhället i övrigt ställer till förfogande. I sådana
sammanhang är det givetvis ofta av betydelse att kunna lämna uppgifter
om den försäkrades hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. 1
kap. 5 § SekrL kan därvid vara tillämplig. Som tidigare nämnts bör man
dock i första hand söka få samtycke från den försäkrade till utlämnande av
uppgiften.

I detta ärende vill jag tillägga följande.

Utredningen visar att försäkringskassan tog initiativet till kontakten med
arbetsgivaren. Arbetsgivaren kontaktade därefter kassan och framförde
följande önskemål, som jag citerar ur kassans journal: ”L. ville att vi
skickar Lut + journalkop till deras läkare. Docent Ing-Marie Lidström, för
att dom skulle ha något att utgå från i anpassningsgruppen.” Enligt anteckningen
sändes begärda kopior samma dag. Av anteckningarna framgår att
den person, som i journalen betecknas ”L.”, inte trodde att möjligheterna
att man skulle kunna omplacera Weckström var så stora. Vidare framgår
att Weckströms fall inte var så välkänt hos arbetsgivaren.

Utgångspunkten för sekretessbedömningen skall som tidigare sagts vara
den enskildes egen upplevelse. Det kan - trots att journalerna och läkarutlåtandena
i huvudsak inte innehåller särskilt känsliga uppgifter - inte
sägas vara annat än en s. k. typisk mensituation när en arbetsgivare begär
material av detta slag. Det kan inte heller sägas att den enskildes upplevelse
av obehag i denna situation är sådan att den måste korrigeras med
hänsyn till gängse värderingar i samhället (se prop. 1979/80:2 s. 83).

Den omständigheten att arbetsgivaren framförde önskemål om att handlingarna
skulle sändas till företagets läkare kan enligt min mening inte
föranleda att man överger dessa grundläggande utgångspunkter. Uppgifterna
begärdes inte heller i något medicinskt vårdsyfte. Jag vill nämna att
förarbetena till 7 kap. 1 § sekretesslagen rekommenderar försiktighet då
det gäller att lämna ut uppgifter från den allmänna sjukvården till privatpraktiserande
läkare eller företagsläkare även om uppgifterna begärs i rent
vårdsyfte. I allmänhet bör man då alltid först begära patientens samtycke
(se nämnda prop. s. 168). Även om 7 kap. 1 § sekretesslagen har ett
starkare skaderekvisit än 7 kap. 7 § nämnda lag bör dessa uttalanden vara
till ledning vid tolkningen av sistnämnda bestämmelse. Jag vill även nämna
att jag i ett tidigare ärende här (se JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 224)
riktat kritik mot ett sjukhus för att man lämnat ut journaler till en företagsläkare
utan patientens samtycke.

Jag finner således att ett utlämnande av ifrågavarande uppgifter inte
kunnat ske med stöd av 7 kap. 7 § sekretesslagen.

Kassan har i andra hand hävdat att utlämnande kunnat ske utan Weck -

269

ströms medgivande med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen ”då åtgärden
var nödvändig att vidta för att kontoret på ett effektivt sätt skulle kunna
uppfylla de krav som ställs i 2 kap. 11 § lagen om allmän försäkring”. Jag
vill här erinra om motivuttalandet att 1 kap. 5 § sekretesslagen inte får
tillämpas enbart i syfte att höja myndighetens effektivitet.

Jag kan därför inte finna att utlämnandet av handlingarna till Weckströms
arbetsgivare var nödvändigt för att kassan skulle kunna fullgöra sin
rehabiliteringsskyldighet. Kassan skulle alltså ha inhämtat Weckströms
medgivande till utlämnandet. Endast om kassan inte erhåller den försäkrades
medgivande till att kassan lämnar ut uppgifter om honom, får kassan
enligt min mening överväga ett utlämnande med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen.
Jag hyser stor tveksamhet huruvida kassan kunnat stödja sig på
nämnda bestämmelse i detta fall. Utredningen här visar ju att möjligheterna
att omplacera Weckström redan på förhand bedömdes som små och att
andra rehabiliteringsalternativ inte övervägts. Jag är därför närmast av den
uppfattningen att 1 kap. 5 § sekretesslagen inte varit tillämplig i den aktuella
situationen.

Med hänsyn till vad Weckström skrivit i klagomålen hit förefaller det
osannolikt att han hade lämnat sitt medgivande till att journalkopior lämnades
ut. Enligt Weckström borde kassan ha gjort en sammanställning av
de uppgifter som kunde vara erforderliga för arbetsgivaren. Den tanken
tilltalar mig. Jag kan emellertid inte uttala något sådant som en generell
rekommendation. Vad som är lämpligast får avgöras från fall till fall. Det
måste emellertid framhållas att utlämnande av journalkopior inte får ske
slentrianmässigt och att fler uppgifter än nödvändigt inte skall lämnas. Det
får alltså inte gå till så, att kassan överlämnar allt medicinskt material som
kassan förfogar över utan att bedöma om mottagaren behöver det för det
avsedda ändamålet.

Sammanfattningsvis finner jag alltså att försäkringskassan brustit i fråga
om tillämpningen av sekretesslagen. Med hänsyn till att lagstiftningen är
förhållandevis ny och svår att tillämpa finner jag inte anledning att gå
vidare i ärendet. Jag utgår emellertid ifrån att kassan nu anpassar sina
rutiner till vad jag uttalat. Då dessa frågor är av allmänt intresse för
försäkringskassorna sänder jag en kopia av detta beslut till riksförsäkringsverket.

Om avidentifiering i syfte att möjliggöra utlämnande av eljest sekretesskyddade
uppgifter

(Dnr 3268-1982)

I en anmälan hit uppgav H. huvudsakligen följande. Hon hade sänt in en
skrivelse till Malmöhus läns landstings förtroendenämnd angående vården
av hennes mor. Några dagar senare hade hon läst Kvällspostens löpsedlar,

270

där det talades om en kvinna som dött av hjärntumör. Hon hade trott att
det var ett fall som liknade hennes mors och hade därför köpt tidningen.
Hon hade då funnit att artikeln handlade om hennes mor.

Därefter hade hon varit i kontakt med kanslichefen Göran Forsblad på
Malmöhus läns landsting. Han hade då uppgett att en journalist kommit in
på förvaltningen och tittat i dess diarium och av registratorn begärt att få
veta mer om hennes ärende. Registratorn hade då lämnat ut den av henne
ingivna skrivelsen utan att avidentifiera den först och utan att tala med
handläggaren på förtroendenämnden.

Med anledning av anmälan begärdes upplysningar från kanslichefen
Göran Forsblad vid Malmöhus läns landsting. Denne uppgav i sitt remisssvar
bl. a. detta.

Post till förtroendenämnden liksom till övriga landstingskommunala centrala
förtroendemannaorgan går först till en för hela förvaltningen gemensam
registratur där handlingarna diarieförs eller på annat sätt registreras.
Handlingar som innehåller eller kan innehålla uppgifter som skall vara
sekretessbelagda sorteras i en särskild kategori. Sedan handlingarna registrerats
lämnas både offentliga och sekretessbelagda handlingar till handläggande
avdelning.

Om förfrågningar om allmänna handlingar görs under tiden de finns hos
registrator lämnas offentliga handlingar ut av registratorn eller hennes
biträde. Om förfrågningar görs om sekretessbelagda handlingar är rutinen
den att frågan om utlämnande i första hand avgörs av handläggande tjänsteman.

1 förevarande fall frågade en journalist samma dag som H:s skrivelse
inkommit innan den blivit diarieförd om det kommit någon skrivelse till
förtroendenämnden. Han fick av registratorns biträde V. beskedet att det
samma dag inkommit en skrivelse. Journalisten begärde att få se skrivelsen.
V. lämnade ut skrivelsen efter att först ha avidentifierat den genom att
utelämna patientens namn och personnummer (utom födelseåret) samt
avsändarens namn och adress.

Av remissvaret framgick att Forsblad sammanträffat med H. samt diskuterat
de frågor som hon tagit upp i sin anmälan till förtroendenämnden.
Vad gällde frågan utlämnande av anmälan uppgav Forsblad angående
samtalet med H. följande.

I utlämningsfrågan redogjorde jag i huvuddrag för aktuella regler om
allmänna handlingars offentlighet och sekretess. Jag framförde också som
min uppfattning att avidentifieringen kanske borde ha gått ett steg längre
och även omfattat sådana omständigheter som kunnat leda till att en
begränsad krets människor kunnat identifiera H. och hennes moder. Jag
beklagade att så inte hade skett. Av samtalet med H. framgick inte att
någon utomstående hade identifierat de berörda. Jag framhöll också att jag
med registraturens personal med anledning av det inträffade haft en genomgång
av gällande rutiner.

Forsblad anförde vidare bl. a. följande.

271

Vid bedömning av förevarande fall har man att tillämpa 7 kap. 1 sekretesslagen.
Om det står klart att någon närstående inte lider men kan
uppgifterna lämnas ut. För att tillgodose ett berättigat krav från allmänheten
på insyn i landstingskommunens förvaltning har förvaltningen i liknande
fall avidentifierat uppgifterna och gjort ett allmängiltigt fall av det hela
innan utlämnande skett om så varit möjligt. Avidentifieringen har emellertid
inte gjorts så fullständig att inte ens anmälaren själv kunnat känna igen
det. För anmälaren avslöjas ju inte uppgifter som inte redan tidigare är
kända.

I det förevarande fallet kan diskuteras om inte avidentifieringen borde
omfattat ytterligare några uppgifter som för en redan delvis initierad kunnat
bidra till identifiering.

Beträffande handläggningen av sekretessärendet på landstingets centralförvaltning
kan sägas att registratorns biträde på en punkt inte följt gällande
rutin. Hon har själv utan att rådgöra med handläggare eller annan gjort
avidentifieringen och utlämnandet. Sedan detta blivit känt har jag haft en
genomgång med personalen på registraturen om gällande regler och rutiner.

Vidare har vid riksdagens ombudsmannaexpedition granskats den i anmälan
påtalade artikeln i Kvällsposten.

Vid ärendets avgörande den 2 december 1983 gjorde JO Sverne följande
bedömning.

Av H:s anmälan hit framgår tydligt att hon inte ansett avidentifieringen
tillräcklig. Forsblad har för sin del uttalat den uppfattningen att det kan
diskuteras om inte avidentifieringen i detta fall bort omfatta ytterligare
några uppgifter.

Efter att ha tagit del av den i anmälan påtalade artikeln i Kvällsposten är
jag för min del böjd att dela Forsblads uppfattning. Jag vill dock i sammanhanget
framhålla att enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser skall
myndighet på begäran lämna ut innehållet i allmän handling till den del den
är offentlig. Det föreligger således skyldighet att lämna ut sådana delar av
en allmän handling som inte omfattas av sekretess. Jag vill vidare understryka
att det är angeläget att massmedia i sin bevakning av den offentliga
förvaltningen inte i onödan hindras utan att myndigheterna i sådana sammanhang
lämnar den service som är möjlig. Det är därför i och för sig
önskvärt att myndigheterna lämnar ut eljest sekretesskyddade uppgifter,
då det är möjligt att avidentifiera dessa. Det kan dock många gånger vara
en vansklig uppgift att avgöra om en avidentifiering är tillräckligt effektiv.
Eftersom det här rör sig om uppgifter inom hälso- och sjukvården, vill jag
vidare understryka att det är fråga om uppgifter som omfattas av en
mycket stark sekretess. Uppgifter rörande enskildas hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden får enligt sekretesslagen lämnas ut endast
om det står klart att det kan röjas utan men för den enskilde eller honom
närstående. Då det rör sig om uppgifter inom hälso- och sjukvården måste

272

man således iaktta stor försiktighet vid prövning av om uppgifterna är av
sådant slag att det inte går att hänföra dem till en enskild person.

Av Forsblads remissvar framgår vidare att den person, registratorsbiträdet,
som lämnat ut uppgifterna inte följt gällande rutiner. Hon hade nämligen
- utan att rådgöra med handläggare eller annan - själv ombesöijt
avidentifieringen och utlämnandet av ifrågavarande uppgifter. Forsblad
har i anslutning härtill upplyst att man nu har haft en genomgång med
personalen på registraturen om gällande regler och rutiner. Med hänsyn till
att den i ärendet väckta frågan nu uppmärksammats vid förvaltningen och
då utredningen i ärendet inte ger anledning till antagande att det förekommit
något brott mot tystnadsplikt, som är av beskaffenhet att straffrättsligt
beivras, företar jag ej vidare åtgärder utan avslutar ärendet med nu gjorda
uttalanden.

Fråga om utlämnande av namn på en tjänsteman, som gjort en
anmälan till socialförvaltningen

(Dnr 1884-1983)

Under hösten 1982 anmälde socialsekreteraren A. vid socialförvaltningen
i Härnösands kommun muntligt till en annan socialsekreterare att det
kommit till hennes kännedom att en pojke vid namn J. H. använde hasch.

A. framhöll för den andre socialsekreteraren att anmälan skulle behandlas
som en anonym anmälan, eftersom hon och andra var ängsliga för att de
ursprungliga uppgiftslämnarna, några ungdomar, skulle komma att trakasseras
av J. H., om han fick veta vilka som kommit med uppgifterna. Den
19 januari 1983 kontaktade socialförvaltningen klaganden, som är mor till
J. H., för ett sammanträffande angående J. H:s problem. Klaganden begärde
att få veta vem som gjort anmälan. Denna uppgift lämnades dock
inte ut av socialförvaltningen, eftersom Å. ville förbli anonym. Först
genom ett beslut av socialnämnden den 23 juni 1983 fick klaganden uppgiften.

Efter att ha inhämtat yttrande från socialnämnden anförde JO Sverne i
beslut den 2 april 1984 följande.

Enligt 71 § andra stycket socialtjänstlagen är myndigheter vars verksamhet
berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter
skyldiga att genast till socialnämnden anmäla, om de i sin verksamhet
får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver
ingripa till en underårigs skydd.

I 7 kap. 4 § sekretesslagen (SekrL) stadgas att sekretess gäller inom
socialnämnden för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Dock skall sekretess enligt 14 kap. 5 § SekrL

273

inte hindra att sökande, klagande eller annan part i ärende hos myndighet
tar del av handling eller annat material, om det inte är av synnerlig vikt att
sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Sådana synnerliga skäl kan
föreligga i de fall som avses i 7 kap. 6 § SekrL. Där sägs nämligen att
uppgift om vem som gjort anmälan till socialförvaltning skall vara sekretesskyddad,
om det kan antas att fara uppkommer för att den som gjort
anmälan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat men om
uppgiften röjs. Det bör emellertid observeras att detta sekretesskydd gäller
enbart om det är en enskild person som gjort anmälan. Har anmälan gjorts
av en offentlig tjänsteman finns alltså inga förutsättningar för att hemlighålla
anmälarens namn för parterna i ärendet.

Klaganden har uppenbarligen betraktats som part i det ärende socialnämnden
haft att handlägga. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att
anmälan i ärendet gjorts av en offentlig tjänsteman har förutsättningar för
att hemlighålla anmälarens namn för klaganden inte förelegat. Socialförvaltningen
gjorde därför fel, då man inte utan dröjsmål lämnade ut uppgiften
till klaganden. Felet har emellertid numera rättats. Jag anser mig därför
kunna stanna vid den kritik som ligger i det sagda.

Dröjsmål med att lämna ut kopia av allmän handling

(Dnr 943-1983)

JO Sverne anförde i beslut den 21 juli 1983 följande.

Bestämmelser om tillhandahållande av allmän handling finns i 2 kap. 12
och 13 §§ tryckfrihetsförordningen (TF). I 12 § föreskrivs att allmän handling,
som får lämnas ut, på begäran genast eller så snart som möjligt skall
utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del av handlingen. Enligt 13 §
har den som önskar ta del av handling även rätt att mot fastställd avgift få
avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. Enligt ett
till denna paragraf gjort tillägg, som trädde ikraft den 1 januari 1983, skall
begäran att få avskrift eller kopia av allmän handling behandlas skyndsamt.

Prövning om handling får lämnas ut skall alltså ske skyndsamt. När fråga
är om handling som inte är sekretessbelagd kan ställningstagandet som
regel ske omedelbart. I vissa fall kan dock tveksamhet uppstå. Skäligt
rådrum måste då finnas för genomläsning av handlingen och prövning av
sekretessfrågan. Tillfälligt hinder kan också föreligga om handlingen behövs
för myndighetens handläggning av ärendet.

Enligt vad som framkommit i detta ärende har det inte rått någon
tveksamhet från myndighetens sida i fråga om M:s rätt att få ta del av
ifrågavarande journal. Inte heller har framkommit att något annat hinder
förelegat att omedelbart lämna ut handlingen. Trots detta har det dröjt mer
18 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

274

än två månader från M:s begäran om att kopia av journalen skulle utlämnas
till honom till dess att han erhållit en kopia av denna. Sociala nämnden har
inte gett någon förklaring till dröjsmålet men anfört att M. vid ett par
tillfällen erbjudits men avböjt att få ta del av journalen vid PBU-centralen.

Som anförts inledningsvis föreligger en rätt att mot fastställd avgift få
avskrift eller kopia av handling som kan lämnas ut. Denna rätt föreligger
även om den som begärt utlämnande av handlingen erbjudits att få ta del av
handlingen hos myndigheten. Ärenden av denna art skall behandlas skyndsamt.
Dröjsmålet med utlämnandet av kopian av den ifrågavarande handlingen
är följaktligen inte godtagbart. Eftersom M. numera fått den begärda
handlingen nöjer jag mig emellertid med att erinra sociala nämnden om
vikten av att TF:s bestämmelser i detta hänseende följs.

Uppställande av förbehåll vid utlämnande av handlingar

(Dnr 1105-1983)

I anmälan till JO uppgav A. att en socialsekreterare hade vägrat lämna

A. en kopia av en utredning rörande A:s nioåriga dotter, om A. inte skrev
på ett papper där hon lovade att inte lämna ut uppgifterna i utredningen.

I yttrande över klagomålen anförde socialnämnden, att den handläggande
tjänstemannen bedömde att utredningen inte kunde lämnas ut utan
förbehåll då utredningen innehöll sådana uppgifter som skulle vara till men
för A. och hennes döttrar om uppgifterna användes på det sätt som A.
uppgivit, att ett flertal samtal förekommit mellan handläggaren, A. och A:s
juridiska biträde för att försöka nå en förståelse för att de uppgifter som
fanns i utredningen kunde vara till men för familjen om de lämnades till
obehöriga, att A:s juridiska biträde informerats om rätten till överprövning
av beslutet om att uppställa förbehåll samt att någon begäran om sådan
överprövning inte inkommit.

I beslut den 1 november 1983 (dnr 1105-1983) uttalade JO Sverne.

Den i ärendet aktuella utredningen gjordes i anledning av misstanke om
att A:s 9-åriga dotter inte fick god vård och fostran av sin mor. Uppgifterna
i utredningen har sålunda främst rört A. dels personligen, dels som vårdnadshavare.

Enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen gäller att när sekretess är föreskriven
för den enskildes skull skall den som regel inte gälla mot honom själv och
den kan även av honom efterges helt eller delvis. Endast undantagsvis kan
sekretess gälla mot den som uppgifterna rör (se t. ex. 7 kap. 3 och 6 §§
sekretesslagen). Någon sådan situation har ej förelegat i detta fall. A. har
sålunda i princip rätt att själv bestämma i fråga om sekretess för de
uppgifter som rör henne.

275

Uppgifterna har också rört Ars 9-åriga dotter. När det gäller minderåriga
barn har vårdnadshavaren som regel rätt att ta del av handlingar som rör
barnet och bestämma om uppgifterna skall lämnas ut. Först när barnet har
nått sådan mognad att barnets personliga integritet bör respekteras även
gentemot föräldrarna har det ansetts att den underåriges egen uppfattning
bör inhämtas. Även då det gäller uppgifterna om barnet bör alltså A. ha
haft dispositionsrätten.

Som skäl för att uppställa förbehåll har i socialnämndens yttrande hit
angetts att den handläggande tjänstemannen gjort den bedömningen att ett
utlämnande även skulle kunna vara till men för A:s vuxna döttrar. Om man
från förvaltningens sida ansett detta hade det funnits anledning att först
undersöka om döttrarna skulle ha något emot att uppgifterna lämnades ut.
Om de motsatt sig ett utlämnande, hade de uppgifter som rört dem kunnat
lämnas till A. med förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § sekretesslagen.

Av det ovan anförda framgår sålunda att det endast har varit möjligt att
uppställa förbehåll beträffande de uppgifter som rör A:s vuxna döttrar och
deras barn.

Om den tjänsteman som får en begäran om att handlingar skall lämnas ut
anser att detta endast kan ske med förbehåll, bör hon eller han så snabbt
som möjligt ge ett klart besked i frågan. Likaså bör givetvis den som begärt
att få ut handlingarna få besked om hur hon eller han skall gå tillväga för att
få ett överklagbart beslut från myndigheten.

Uppställs förbehåll bör detta innehålla uppgift om vilka inskränkningar i
sökandens dispositionsfrihet som råder. Eventuellt kan även anges att ett
brytande av förbehållet kan medföra straff. Däremot bör förbehållet ej ges
den formen att sökanden får skriva på en utfästelse att ej lämna ut uppgifterna.

Sekretess och parts rätt till insyn i sitt ärende

(Dnr 2437-1982)

I ett brev till JO anförde B. klagomål mot riksförsäkringsverkets handläggning
av ett ärende angående ändring av avgiftsunderlag för ett bolag för
utgiftsåren 1977 och 1978.

Efter remiss inkom riksförsäkringsverket med yttrande. Verket lämnade
där en allmän redogörelse för handläggningen av revisionsärenden, som
initieras av skattemyndighet. Därvid anförde verket följande.

Arbetsgivaren underrättas om ifrågasatt ändring av avgiftsunderlagen
och om skälen till ändringen. Om denna helt eller delvis grundar sig på
sekretessbelagt material, såsom de ifrågasatta arbetstagarnas självdeklarationer,
kan uppgifter ur dessa givetvis inte lämnas ut till arbetsgivaren.

276

Vid ärendets avgörande den 29 december 1983 anförde JO Sverne följande
angående detta.

Med anledning av att riksförsäkringsverket i den allmänna redogörelsen
för handläggningen av revisionsärenden uppgivit att uppgifter om arbetstagares
självdeklarationer ej får lämnas ut till arbetsgivaren, även om dessa
uppgifter läggs till grund för en ändring av avgiftsunderlaget, vill jag
tillägga följande.

Enligt 14 kap. 5 § sekretesslagen får part vägras att ta del av handling
eller annat material i ett ärende endast om det av hänsyn till allmänt eller
enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet
inte röjs. De undantag från parts rätt till insyn som härvid åsyftas är främst
sådana situationer som tas upp i bl. a. 7 kap. 3, 6 och 7 §§ sekretesslagen,
dvs. situationer då en vårdbehövande kan lida allvarlig skada av att få en
uppgift om sitt hälsotillstånd eller då fara för våld eller annat allvarligt men
uppkommer för en uppgiftslämnare inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten
eller socialförsäkringen. Däremot har det inte varit avsett att
generellt ge arbetstagare ett liknande starkt sekretesskydd för uppgifter i
självdeklarationer. Enligt huvudregeln i 14 kap. 5 § sekretesslagen viker ju
även s. k. absolut sekretess som annars gäller på skatte- och avgiftsområdet
för parts rätt till insyn i sitt ärende.

Innehållet i personregister hos socialnämnd

(Dnr 3218-1983)

Vid JO:s inspektion av socialförvaltningen i Karlstad den 13-15 september
1983 antecknades i protokollet följande.

Vid genomgång av socialförvaltningens register framgick att där fördes
s. k. åtgärdskort, vilka förutom klientens namn bl. a. innehöll uppgifter om
polisrapporter, LOB-omhändertaganden m.m.

Mot bakgrund av vad sålunda iakttagits och bestämmelserna i 59 §
socialtjänstlagen beslöt JO inhämta yttrande från socialnämnden. Som
svar på remissen överlämnade socialnämnden ett vid socialförvaltningen
upprättat yttrande, vari angavs följande.

I Karlstads kommun finns en socialnämnd och fyra distriktsnämnder.
Vaije distriktsnämnd omfattar ett geografiskt område och till respektive
nämnd finns knutet ett distriktsservicekontor. Tidigare har funnits ett
centralt socialregister men under hösten 1983 har de i socialregistret ingående
personakterna fördelats till vaije distriktskontor. Personakterna förvaras
således numera på vaije distrikt.

För att vid förfrågningar och uppgiftslämnande i övrigt snabbt kunna få

277

fram erforderliga uppgifter har förts s.k. åtgärdskort av respektive sektionskanslist
och förvarats i låsbara plåtboxar på distrikten.

Ytterligare en anledning till att föra särskilda åtgärdskort har varit behovet
av att få en överblick av vidtagna insatser och åtgärder. För att också
få en mer samlad överblick har även uppgifter om LOB-omhändertaganden
och polisingripanden förts på åtgärdskorten.

Eftersom socialregisterakterna numera finns mer lättillgängliga genom
att de förvaras på varje distrikt liksom att uppgiftsskyldigheten jml 93 §
körkortsförordningen upphör från den I januari 1984 kvarstår inte heller
behovet på samma sätt som tidigare att ha ett särskilt register av åtgärdskort.

Av 59 § socialtjänstlagen framgår att i personregister som utgör sammanställningar
av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga
förhållanden. Däremot gäller inte bestämmelserna innehållet i de personakter
som ingår i nämndens personregister.

Det faktum att nuvarande dokumentationsrutiner med ärendeblad inte
fungerar på ett tillfredsställande sätt gör dock att det alltjämt finns ett
behov av sammanställda uppgifter i varje ärende på det sätt åtgärdskorten
utgör.

I detta sammanhang kan nämnas att det inom förvaltningen bildats en
särskild arbetsgrupp för att göra en översyn av nuvarande dokumentationsrutiner.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts och med hänsyn till bestämmelserna
i 59 § socialtjänstlagen avser förvaltningen att from årsskiftet
1983/84 avskaffa det särskilda register som åtgärdskorten utgör och låta
dessa ingå i personakterna.

I den mån behov av register härutöver skulle uppstå får detta ske med
hänsynstagande till bestämmelserna i 59 § 2 st. socialtjänstlagen och då
endast omfatta vidtagna insatser inom socialtjänsten och åtgärder som
sammanhänger med nämndens myndighetsutövning.

I beslut den 15 februari 1984 uttalade JO Sverne följande.

I 59 § socialtjänstlagen stadgas följande. I sådana personregister hos
socialnämnden som utgör sammanställningar av uppgifter får inte tas in
uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Detta hindrar inte att det i
ett personregister tas in uppgifter om åtgärder som har beslutats inom
socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning och den bestämmelse
på vilken beslut om en sådan åtgärd grundas.

Det är alltså inte förenligt med socialtjänstlagens bestämmelser om
begränsning av uppgifter i personregister att föra ”åtgärdskort” med sådant
innehåll som förekommit vid socialförvaltningen i Karlstad.

Av socialnämndens remissvar framgår att åtgärdskorten avskaffats från
ingången av år 1984 och att uppgifterna kommer att tas in i personakterna.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts i remissvaret finner jag ej anledning
till vidare ingripande utan låter bero med den kritik som ligger i vad
tidigare anförts.

278

Uttalande i massmedierna av kulturrådets ordförande

(Dnr 2155-1981)

I en anmälan till JO anförde Jan Prytz i sammanfattning följande. I
början av år 1981 presenterade en grupp personer inom Göteborgs stadsteater
ett program för förnyelse av arbetet vid teatern. Programmet, som
kallades Manifestet, blev bl. a. genom sina politiska grundlinjer omstritt
såväl bland personalen som i teaterns styrelse. Personalens flertal var för
att anta programmet medan styrelsens majoritet hade motsatt uppfattning.
Debatten kom också att omfatta vissa personfrågor inom teaterledningen. 1
radio- och TV-intervjuer med början den 10 augusti 1981 hade statens
kulturråds ordförande Anders Clason förklarat att om inte teaterns styrelse
antog programmet till alla delar och löste personalfrågorna på närmare
angivet sätt skulle det statliga bidraget till teaterns verksamhet — ca tolv
miljoner kronor per år - dras in. Clasons uttalande åstadkom stor förvirring
och måste ha påverkat mångas ställningstagande. Anhängare av programmet
hade således uttalat att man hade den statliga kulturpolitiken i
ryggen och diskuterat kommunens rätt att överhuvud besluta i ärendet.
Detta skulle ankomma endast på facket och majoriteten av alla anställda,
varvid kommunen endast hade att villkorslöst bevilja anslag.

Avslutningsvis fann Prytz att Clason i sak hade fel; varken kulturrådet
eller dess ordförande har några självständiga befogenheter att bevilja eller
dra in statliga anslag. Dessa ankommer på riksdag och regering. Clasons
uttalanden vilseledde teaterns anställda och den allmänna opinionen samt
hotade att kränka den kommunala beslutanderätten, eftersom den i laga
ordning tillsatta teaterstyrelsen handlade på kommunfullmäktiges vägnar.

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från styrelsen för statens
kulturråd. Av remissen framgick att denna ej avsåg uttalanden som Clason
gjort inom ramen för meddelarfriheten.

Styrelsen för statens kulturråd yttrade sig hit över anmälningen i de
delar den avsåg uttalanden från Clason som företrädare för rådet.

Styrelsen anförde sammanfattningsvis bl. a. följande.

Styrelsen konstaterar att JO-anmälningarna rör ett uttalande av kulturrådets
ordförande och ej ett av rådet fattat beslut, ej heller omständigheterna
kring handläggningen av ett ärende.

Kulturrådets ordförande har uttalat sig inom ramen för en delvis polemisk
debatt om verksamheten vid Göteborgs stadsteater. När det gäller
Clasons egna inlägg har de intervjuande journalisternas presentationer och
sammanfattningar i flera fall varit mera tillspetsade än Clasons egna uttalanden.
Det kan ha lett till vissa missuppfattningar i fråga om innebörden
av vad som egentligen sagts. Att debatten ibland innehåller tillspetsningar,
oklarheter eller överdrifter får emellertid inte hindra att företrädare för
kulturrådet försöker klargöra rådets roll, dess uppgifter och inställning i
aktuella frågor i de lägen när frågorna är satta under debatt.

279

Då syftet med Clasons uttalanden enligt vad han uppgivit för kulturrådet,
inte varit att ingripa i beslutsprocessen vid teatern utan att utveckla
och klarlägga de kulturpolitiska målen finner rådet att han ej överträtt sina
befogenheter.

I remissvaret återgavs vidare utskrift av uttalanden från Clason som
gjorts i en intervju med honom i Göteborgs lokalradio den 10 augusti 1981.

Vid ärendets avgörande den 21 juli 1983 gjorde JO Sverne följande
bedömning.

I 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen sägs att det står
envar fritt att, i alla de fall då annat ej anges i tryckfrihetsförordningen,
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften
finns särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling
av nyheter till periodiska tidskrifter. För meddelanden av uppgifter
och underrättelser till radio och TV gäller enligt radioansvarighetslagen
likartade regler som i tryckfrihetsförordningen.

Detta är den s. k. meddelarfriheten. Som framgår av de nyss redovisade
stadgandena gäller meddelarfriheten för ”envar” och således även för
befattningshavare i stat och kommun. Denna meddelarfrihet har i praktiken
stor betydelse för offentliga tjänstemäns möjlighet att fritt ta kontakt
med och informera press, radio och TV.

Meddelarfriheten innebär således att befattningshavare i offentlig tjänst
har rätt att lämna meddelande till massmedier på samma sätt som andra
medborgare.

Meddelarfriheten gäller alltså för befattningshavare vid myndigheter
men däremot inte för myndigheten som sådan. Den omständigheten att en
myndighet offentliggör sina åtgärder i massmedier kan givetvis inte utgöra
hinder mot att dess beslut och andra åtgärder blir föremål för rättslig
granskning. Om en myndighet beslutar informera i press, radio eller TV
genom t. ex. en pressrelease eller en annons kan således myndighetens
beslut att gå ut med sådan information angripas på rättslig väg. Om det är
myndighetens ledning som svarar för information i massmedier kan givetvis
i praktiken uppstå svårigheter att dra gränsen mellan vad som faller
inom meddelarfriheten och vad som är att anse som av myndigheten
beslutad information.

Med hänsyn till vad som i detta ärende blivit upplyst angående innehållet
i Clasons uttalanden i massmedier och omständigheterna kring hans framträdande
anser jag för min del att övervägande skäl talar för att Clasons
uttalanden gjorts inom ramen för meddelarfriheten. Jag företar därför ej
vidare ingripande utan stannar vid nu gjorda uttalanden.

280

Fråga om sekretess för en förteckning som använts som beslutsunderlag
vid prövning av frågan om återbetalningsskyldighet enligt
lagen (1956:2) om socialhjälp

(Dnr 3178-1982)

I en anmälan till JO uppgav A. H. att socialförvaltningen i Örkelljunga
kommun av misstag hade givit offentlighet åt uppgifter om personer som
åtnjutit socialhjälp. Till anmälan var fogad kopia av en tidningsartikel.
Artikeln innehöll i huvudsak följande uppgifter om det skedda. Kommunstyrelsens
arbetsutskott i Örkelljunga kommun hade vid sammanträde den
17 november 1982 att ta ställning till om man skulle avskriva fordringar om
sammanlagt 26851 kr. avseende återbetalningspliktig socialhjälp. Bland de
handlingar som hade tillställts arbetsutskottets ledamöter och suppleanter
liksom fyra lokaltidningsredaktioner fanns en förteckning över de 29 personer,
vars skulder till kommunen skulle behandlas. I förteckningen angavs
namn och hjälpbelopp. Tjänstemän och politiker i kommunen gav
efter händelsen uttryck för uppfattningen, att uppgifterna i sammanställningen
var sekretessbelagda och att handlingen sänts ut av misstag.

JO begärde yttrande från socialnämnden. Nämnden anförde i sitt yttrande
följande.

Den handling som åberopats i tidningsartikeln omfattar socialhjälpstagares
namn och hjälpbelopp. Socialhjälpen har med stöd av den tidigare
Socialhjälpslagens § 13 utbetalats under åren 1977—1980. Någon tid efter
utbetalningstillfället har hjälptagarens möjligheter att återbetala bedömts
och i ett antal fall har faktura utsänts. Ekonomiavdelningen, som är underställd
kommunstyrelsen, handlade kravet i vaije enskilt ärende. I kommunens
bokslut har dessa presumtiva inkomster (fakturabeloppen) uppbokats
som intäkt.

De fakturor som inte frivilligt återbetalats inom tre år eller handlagts via
länsstyrelsen, samlades av ekonomiavdelningen på hög, för att samtidigt
avskrivas. Den 31 augusti i år upprättade ekonomiavdelningen en handling
med de 29 samlade och obetalda fakturorna som underlag. Innan kommunstyrelsen
beslutade om avskrivning översändes handlingen till socialnämnden
för yttrande. Socialnämnden föreslog i sitt beslut att samtliga fordringar
skulle avföras. Socialnämnden saknade enligt gällande reglemente möjligheter
att själv avskriva fordran och att anvisa medel för täckande av
uppbokade fordringar. Handlingen och socialnämndens yttrande återgick
och handlades som ett remissärende för avskrivning. Ärendet var en rest
från den tidigare sekretesslagens tid med dess rutiner och där de aktuella
uppgifterna saknade sekretesskydd. Uppgifterna om de 29 hjälptagarna
fanns på ekonomiavdelningen innan den nya sekretesslagens krav på ändrade
rutiner kom till. Uppgifterna var hela tiden offentliga, då ekonomiavdelningen
inte tillhörde sociala avdelningen och inte hade någon skyldighet
att iaktta den nya sekretesslagens bestämmelser.

En sakbedömning av socialförvaltningen enligt sekretesslagens 7 kap.
4 § i samband med expedieringen av ärendet i början av november innevarande
år skulle inte medfört en annorlunda handläggning. Uppgifterna var
redan offentliga hos ekonomiavdelningen och kunde röjas utan att den

281

enskilde eller någon honom närstående skulle lida men p.g. a. denna
åtgärd.

I små kommuner av Örkelljungas storlek lyder oftast sociala avdelningen
under kommunstyrelsen, med en kanslichef som chef för kommunkontoret.
Sociala avdelningen har alltid arbetat intimt samman med de övriga
avdelningarna, bl. a. ekonomiavdelningen. Den nya sekretesslagen har
medfört svårigheter i samarbetet och viss osäkerhet om samarbetsrutiner
råder fortfarande. Därför har socialnämnden beslutat att hos kommunstyrelsen
hemställa om en översyn av sociala avdelningens rutiner och organisation,
med hjälp av extern experthjälp, t. ex. Sv Kommunförbundet.

Socialnämnden anser att handläggningen av det aktuella ärendet skett i
överensstämmelse med gällande lagstiftning. En översyn av nu gällande
rutiner och organisation kan undanröja den rest av osäkerhet i kontakten
med övriga avdelningar som fortfarande råder, så att lagstiftarens intentioner
med säkerhet kan tillgodoses.

I beslut den 20 september 1983 anförde JO Holstad.

1 fråga om kommunens rätt till ersättning av enskilda för socialhjälp som
har lämnats före utgången av år 1981 gäller enligt 8. övergångsbestämmelserna
till socialtjänstlagen (1980:620) fortfarande bestämmelserna i lagen
(1956:2) om socialhjälp. Uppgifterna om hjälptagarnas namn och om de
aktuella beloppen var alltså hänförliga till kommunens verksamhet enligt
socialhjälpslagen. Den sekretessregel som är av intresse i sammanhanget
finns i 7 kap. 4 § 1 st 1 p. sekretesslagen (1980:100). Enligt den regeln
gäller sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men.

Begreppet socialtjänst definieras i 7 kap. 4 § 3 st sekretesslagen. Av
bestämmelsen framgår att med socialtjänst förstås bl. a. verksamhet enligt
lagstiftningen om socialtjänst. Bestämmelsen kompletteras av en regel i
övergångsbestämmelserna till sekretesslagen. Innehåller sekretesslagen
hänvisning till viss lagstiftning och har denna lagstiftning trätt i stället för
äldre lagstiftning skall sålunda enligt 3. övergångsbestämmelserna hänvisningen
avse även den äldre lagstiftningen. Detta innebär att bestämmelserna
i 7 kap. 4 § sekretesslagen i princip är tillämpliga bl. a. på verksamhet
enligt lagen om socialhjälp. Om handlingarna befinner sig på ekonomiavdelningen
i stället för hos socialnämnden har ingen betydelse i sammanhanget.
Sekretessen gäller givetvis all verksamhet enligt lagen om socialhjälp
oavsett inom vilken del av den kommunala organisationen den bedrivs
(jfr Corell m.fl. Sekretesslagen s. 150).

Det skall tilläggas att uppgifter om en persons ekonomi faller in under
begreppet personliga förhållanden (prop. 1979/80:2 s. 84). Vidare är det
tydligt att uppgifter av det slag som det här var fråga om normalt inte kan
röjas utan att den enskilde lider men.

Det sagda innebär att sekretess gällde för de berörda uppgifterna. Det

282

var alltså fel av kommunen att sända ut handlingarna till andra än dem som
hade att besluta i ärendet.

Det inträffade är naturligtvis högst beklagligt. Men det regelsystem som
man hade att tillämpa kan anses förhållandevis svårtillgängligt. Mot den
bakgrunden har jag inte funnit tillräcklig anledning att driva utredningen
vidare angående ansvaret för det inträffade.

Sekretess för spärrad adressuppgift m. m.

(Dnr 2946-1981)

I sitt beslut i ärendet, meddelat den 10 oktober 1983, antecknade JO
Nilsson inledningsvis följande.

Länsstyrelsens dataenhet kan med stöd av sekretesslagen besluta om
spärr av adressuppgifter från länsstyrelsens personregister. Den spärrmarkering
som kan göras fungerar som en varningssignal. Folkbokföringsmyndigheter
får inte lämna ut spärrade uppgifter utan särskild prövning. Förfarandet
beskrivs för länsstyrelsens i Stockholms län del i en handläggningsrutin
1980-01-22.

En person, L., har anmält överexekutorsenheten för att man inte beaktat
hans och R. G:s begäran om att deras adress inte skulle lämnas ut till V.

Av handlingarna i ärendet framgår att länsstyrelsen i Stockholms län den
24 mars 1981 beslöt att bifalla R. G.s begäran att uppgift om hennes adress
ur länsstyrelsens personregister inte skulle lämnas ut. Beslutet gällde
t.o. m. den 31 mars 1982 och gällde även bl. a. L. L. och R. G. har i
handräckningsärendet på flera sätt sökt göra klart för länsstyrelsen att de
inte önskade att deras adress skulle lämnas ut till V. G. Bl. a. upplyste L. i
en skrivelse den 28 april 1981 uttryckligen att länsstyrelsen hade beviljat
den ”hemliga” adressen.

I ett utslag i handräckningsmålet den 21 september 1981 angav länsstyrelsen
R. G:s och L:s adress. Kopia av beslutet skickades till V. G.

Länsstyrelsens handläggare av målen har till sitt försvar för att adressen
togs in i utslaget sagt bl. a. att det inte förelåg laglig grund att utelämna
adressen i utslaget.

Från avsnittet JO:s bedömning återges här följande.

Lagbestämmelser m. m.

Uppgifter som finns hos myndigheter om en persons adress är som regel
offentliga. I 7 kap. 15 § sekretesslagen finns en bestämmelse om sekretess i
folkbokföringsärenden. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess ”i verksamhet
som avser folkbokföringen eller annan liknande registrering av
befolkningen för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det av

283

särskild anledning kan antas att den enskilde eller honom närstående lider
men om uppgiften röjs”. I förarbetena till sekretesslagen anges att adressuppgifter
i särskilda fall kan anses skyddsvärda. Det förekommer också att
länsstyrelserna hos sina dataenheter på ansökan från en enskild fattar
beslut om att inte lämna ut en adressuppgift ur länsstyrelsens personregister
till annan än myndighet; innan en sådan ”skyddad” uppgift lämnas ut
undersöker länsstyrelsen vad uppgiften skall användas till.

Sekretess för en adressuppgift enligt 7 kap. 15 § överförs inte till andra
verksamheter. Folkbokföringssekretessen gäller alltså inte automatiskt vid
myndigheters behandling av exekutiva ärenden. I den verksamheten skall i
stället beaktas en annan sekretessregel som finns i 9 kap. 19 § sekretesslagen.
Den sekretessen gäller bl. a. uppgift om enskilds personliga förhållanden,
om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider
avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs. Av bestämmelsen
följer alltså i och för sig att också en adressuppgift kan vara sekretesskyddad
men skaderekvisitet är mera restriktivt formulerat än i den nyssnämnda
bestämmelsen om folkbokföringssekretessen. Det fordras alltså
starkare skäl för att hemlighålla en uppgift enligt den sekretessregel som
gäller i exekutiv verksamhet.

Det bör här parentetiskt nämnas att det från utgångspunkten att en
adressuppgift är sekretesskyddad enligt 9 kap. 19 § sekretesslagen inte
automatiskt följer sekretess gentemot part, se 14 kap. 5 § samma lag.

Någon föreskrift om vad ett utslag av överexekutor skall innehålla i
formellt hänseende fanns inte när det aktuella målet behandlades. Inte
heller rättegångsbalken — som man i den verksamheten brukat söka ledning
i — ger någon ledning av betydelse för det här fallet.

Det aktuella ärendet

Som framgår av vad jag nyss sagt om gällande lagbestämmelser är
länsstyrelsens beslut om hemlighållande av adressuppgift i personregistret
inte direkt tillämpligt i ett ärende hos en annan enhet hos länsstyrelsen, i
det här fallet överexekutorsenheten.

Det kan vara svårt att bedöma om en adressuppgift är sekretesskyddad
enligt 9 kap. 19 § sekretesslagen eller inte. Den skadebedömning som
myndigheten skall göra är ju som nyss nämnts inte densamma enligt det
lagrummet som enligt 7 kap. 15 § samma lag. Det blir i sista hand domstolarnas
sak att bedöma hur sekretesslagen skall tolkas på denna punkt. Låt
mig dock tillägga detta. Det är möjligt att länsstyrelsens ståndpunkt i
remissvaret hit att uppgiften var offentlig, är en riktig bedömning. Jag vill
därför inte kritisera länsstyrelsen för det ställningstagandet. Men jag anser
att när en myndighet gör en bedömning av skaderekvisitet enligt en paragraf
i sekretesslagen så måste man också givetvis väga in det förhållandet
att uppgiften tidigare i ett annat sammanhang ansetts skyddsvärd enligt ett

284

annat lagrum i sekretesslagen. Även om handläggarna i ärendet i sitt svar
hit sagt att de företagit en prövning enligt 9 kap. 19 § sekretesslagen och
kommit till slutsatsen att uppgiften var offentlig så kan jag inte frigöra mig
från intrycket att handläggarna inte tagit L:s och R. G:s framställning om
att slippa få sin adress utlämnad till V. G. tillräckligt på allvar. Av allt att
döma har handläggarna inte i detta skede av ärendets behandling sökt få ta
del av länsstyrelsens tidigare beslut om att hemlighålla adressen i personregistret.
De handlingar som skadebedömningen i det ärendet byggde på
kunde måhända ha varit av betydelse även i det aktuella ärendet.

Det är också ett besynnerligt påstående som länsstyrelsens handläggare
gör i den promemoria som bifogas till länsstyrelsens remissvar hit. På s. 3 i
promemorian skriver de efter att ha diskuterat sekretessfrågan att ”laglig
grund att utelämna sökandenas adress i handräckningsutslaget förelåg
därför inte”. Jag konstaterar för min del att ingen person hade begärt att få
ta del av adressen hos länsstyrelsen. Något ”sekretessmål” fanns alltså
inte. Med utgångspunkt i den uppfattning som länsstyrelsen hade att
adressuppgiften inte var sekretesskyddad följer ju inte automatiskt att
adressen måste stå i utslaget. En myndighet är naturligtvis i sina beslut inte
skyldig att använda sig av alla inte sekretessbelagda uppgifter. — Några
regler som för den här måltypen föreskriver att myndigheten måste ange
parters adresser i beslut finns som sagt inte. Det har alltså varit en lämplighetsfråga
för länsstyrelsen om adressen skulle tas med i utslaget eller inte.
Av handlingarna i målen hos länsstyrelsen framgår att R. G. klart hade
begärt att motparten inte skulle få ta del av adressen och även hänvisat till
ett länsstyrelsebeslut i adressfrågan. Att länsstyrelsen då ”i oträngt mål”
ändå lämnade ut adressen tycker jag är dåligt. Man borde här ha gjort ett
undantag från sina vanliga rutiner.

Socialsekretess och uppgiftslämnande till taxeringsmyndighet

Frågan om socialförvaltningens rätt att lämna uppgifter om ekonomiskt
bistånd till taxeringsmyndighet har behandlats av JO i ett ärende som
redovisas under avsnittet Taxering s. 286.

285

TAXERING, UPPBÖRD OCH

EXEKUTION

1. TAXERING OCH UPPBÖRD

TAXERINGSNÄMNDERNA

TAXERINGSNÄMNDENS UTREDNINGSBEFOGENHETER - FORMLÖS
FÖRFRÅGAN

(Dnr 2427-1983)

I ett ärende frågade en skattskyldig om taxeringsnämnden
hade rätt att begära att han styrkte sina
ränteavdrag. Han menade att deklarationen var bevisning
nog. Han ansåg också att det inte var rimligt
att den enskilde skulle stå för kostnaderna för
att skaffa intyg från banker och att taxeringsnämnden
borde nöja sig med att han lämnat nämnden fullmakt
att själv skaffa sig insyn hos hans banker.

I sitt beslut i ärendet den 19 december 1983 svarade
JO Nilsson bl.a. detta.

Enligt 31 § 2 mom. andra stycket taxeringslagen
är deklaranten skyldig att efter anmaning förete
alla handlingar, som behövs för kontroll av
deklarationen såsom kvitto m.m. En tjänsteman
som biträder en taxeringsnämnd har rätt att utfärda
anmaning, se 51 § taxeringslagen. Genom
en anmaning, som skall uppfylla vissa formkrav,
inträder alltså uppgiftsskyldighet. Med uppgiftsskyldighet
följer också i t.ex. taxeringssammanhang
en skyldighet för den anmanade att
svara för kostnaderna för uppgiftspliktens full
görande. En fullmakt för annan att lämna en upp
gift befriar inte huvudmannen från skyldigheten
att svara för uppgiftsskyldighetens fullgörande
i förhållande till myndigheten.

Det brev som Ni fick från taxeringsnämnden var

286

ingen anmaning i taxeringslagens mening. I stället
skickade taxeringsnämndens granskare ut en
"anhållan om vissa uppgifter". Medan en anmaning
leder till svarsplikt för deklaranten medför en
formlös anhållan inte någon skyldighet att svara.
Det betyder dock inte att taxeringsnämnden inte
får anhålla om deklarantens medverkan. Sedan
länge anses det enligt allmänna förvaltningsrättsliga
principer tillåtet för en myndighet
att göra formlösa förfrågningar inom ramen för
adressatens legala uppgiftsplikt, jfr Halvar
Sundberg, Allmän förvaltningsrätt 1955, s. 123
och samma förf:s Översikt av taxeringsprocessen,
1962, s. 46 med hänvisning till ett fall i JO:s
ämbetsberättelse 1946 s. 152. Denna princip kommer
numera även till uttryck i bestämmelser i
taxeringslagen om s.k. taxeringsbesök - se 31 §

2 mom. tredje stycket - som innebär att taxeringsnämndens
företrädare får komma överens med
den deklarationsskyldige om ett sammanträffande
för olika kontrollåtgärder.

Det är sedan så att taxeringsnämndens företrädare
skall utnyttja sina rättigheter och befogenheter
med gott omdöme. En förfrågan eller en anmaning
skall föregås av en granskning av de uppgifter
som deklaranten lämnat och en bedömning av vikten
av en kontrollåtgärd.

UPPGIFTSLÄMNANDE TILL TAXERINGSNÄMNDEN OCH SOCIALSEKRETESSEN (Dnr

3408-1980)

I ett beslut den 24 januari 1984 behandlade JO Nilsson
denna fråga: Får taxeringsnämnden från socialförvaltningen
inhämta uppgifter ur en socialakt om ekonomiskt
bistånd och sådana uppgifter, som legat till grund för
biståndet?

Inledningsvis anförde JO detta om förhållandena i
ärendet.

Det här ärendet handlar om en skattskyldig man,
S.A. som i sin deklaration 1980 under inkomst
av tjänst tagit upp endast ersättning från försäkringskassan.
Taxeringsnämnden, som ansåg sig
känna till att mannen hade arbetat under beskattningsåret,
gjorde en utredning. Nämnden hörde
efter hos socialkontoret om mannen hade fått
socialhjälp. Nämnden fick då veta att mannen
sökt socialhjälp och att han i socialärendet
hade talat om att han hade haft anställning hos
en arbetsgivare under del av år 1979. Nämnden
skickade en förfrågan till mannen och talade om
att man kände till att han under året hade haft
anställning hos en angiven arbetsgivare, men
nämnden talade inte om på vilket sätt man fått

287

veta detta. Nämnden lade de inhämtade uppgifterna
till grund för att skönsmässigt höja mannens
inkomst av tjänst.

De uppgifter som taxeringsnämnden inhämtat från
socialkontoret omfattades av tystnadsplikt, i
allt fall enligt den då gällande socialhjälpslagen,
eller med dagens terminologi av sekretess.
Särskilda regler har gällt och gäller fortfarande
för taxeringsmyndigheterna, när de vill inhämta
en sekretessbelagd uppgift, som de behöver
för taxeringskontroll.

Därefter gick JO in på de rättsliga frågorna kring
sekretessen och anförde detta.

Taxeringsmyndigheterna behöver i en del fall
hämta in beloppsuppgifter om utbetald socialhjälp
för att få ett bättre underlag för ett beslut
om exempelvis skönstaxering. Enligt de regler
som numera gäller kan taxeringsnämnden begära
att få tillgång till en uppgift om den
hjälp som en person har fått. Mer om detta
längre fram. När det gäller andra uppgifter i
ett ärende om ekonomiskt bistånd (t.ex. anteckningar
från en utredning om anställningsförhållande)
är det viktigt att taxeringsnämnden inte
på egen hand försöker inhämta dessa uppgifter
utan den enskildes samtycke. Lagstiftningen har
under olika perioder anvisat taxeringsnämnden
och annan taxeringsmyndighet olika möjligheter.
För perioden fram till den 31 december 1980 har
gällt ett förfarande (a). Denna period är aktuell
i detta ärende. Under året 1981 gällde förfarande
(b) och för perioden från och med den
1 januari 1982 och alltjämt gäller förfarande (c).

JO redovisade sedan reglerna enligt förfarandena a-c
med att hänvisa till innehållet i ett beslut intaget
i JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s. 309. Han konstaterade
att den situation som där var aktuell gällde det
fall när en taxeringsnämnd behövde inhämta uppgifter
om hjälp i pengar. JO fortsatte.

Fram till den 1 januari 1982 har - som framgår
av bestämmelserna i avsnitten - uppgifter av detta
slag kunnat inhämtas endast av skattechef
(46 § tredje stycket taxeringslagen - TL). Genom
65 § socialtjänstlagen, och som trädde ikraft
den 1 januari 1982, har även andra taxeringsmyndigheter,
inräknat taxeringsnämnd, fått denna
möjlighet. Det måste dock observeras att 65 § i
socialtjänstlagen ger taxeringsmyndighet rätt
att få endast uppgifter om hjälp i pengar. När
det gäller taxeringsmyndigheternas möjligheter
att numera ta del av andra uppgifter, som omfattas
av socialsekretessen enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen,
och som därmed inte får lämnas ut
med stöd äv generalklausulen i samma lag (14 kap.

288

3 §) , är dessa myndigheter fortfarande hänvisade
till att skattechefen söker få in uppgifterna
med tillämpning av 46 § tredje stycket TL. I detta
sammanhang skall också nämnas att handlingar
som skattechefen begärt och fått in med stöd av
denna lagbestämmelse, får granskas endast av
skattechefen eller den tjänsteman som skattechefen
delegerat den uppgiften till (se 9 § taxeringskungörelsen).

JO uttalade sedan detta om handläggningen i S.A.:s

fall.

Vid sin kontakt med socialkontoret fick taxeringsnämndens
granskare och senare också taxeringsnämnden
uppgifter om bl.a. S.A.ts arbetsanställning.
Dessa uppgifter, som rörde S.A.ts
personliga förhållanden, var hämtade från ärendet
om hans socialhjälp och omfattades då av
tystnadsplikt enligt 64 § socialhjälpslagen.
Tystnadsplikten innebar att uppgifterna inte fick
yppas obehörigen för annan (myndighet eller enskild).
Uppgifterna omfattades också av sekretess
enligt 14 § i 1937 års sekretesslag. Denna
lag reglerade inte sekretessen myndigheter emellan
utan de inskränkningar som gällde för enskilda
att ta del av allmänna handlingar. De
bestämmelser, som i detta fall reglerade taxeringsmyndigheternas
möjligheter att ta del av
sekretessbelagda uppgifter, fanns i stället intagna
i den tidigare omnämnda 46 § tredje stycket
taxeringslagen. Fram till den 31 december 1980
hade detta stycke den lydelsen, att handlingar
eller uppgifter, som omfattades av tystnadsplikt
- sekretess - skulle tillhandahållas för taxeringskontroll
allenast efter framställning av
skattechef. Jag. konstaterar att uppgifterna om
S.A.:s förhållanden får anses vara sådana att
de omfattats av tystnadsplikt för tjänstemannen
hos den sociala myndigheten även gentemot taxeringsmyndigheterna.

En konsekvens av det jag nu har sagt blir att
taxeringsnämnden inte utan S.A.:s samtycke skulle
ha fått ut uppgifter från socialkontoret om
hans arbetsanställning. Nämnden handlade alltså
fel, när man vände sig direkt till socialkontoret
och socialkontoret gjorde fel som lämnat ut
uppgifterna till nämnden.

Det var en komplicerad författningsmateria, som
taxeringsnämnden och socialkontoret hade att
hantera. Jag har därför stannat för att se milt
på de bådas agerande.

289

PERSONLIG INSTÄLLELSE INFÖR TAXERINGSNÄMNDEN M.M.

(Dnr 3212-1982 och 3093-1983)

I ett ärende anmälde en person att hennes ombud hade
avvisats från ett sammanträde inför taxeringsnämnden
till vilket hon hade fått kallelse att inställa sig.

I sitt beslut i ärendet den 8 november 1983 anförde
JO Nilsson inledningsvis detta.

1 61 § 4 mom. taxeringslagen föreskrivs bl.a.
att skattskyldig är berättigad att företräda
inför taxeringsnämnd för att meddela upplysningar
till ledning vid taxering, som berör
honom. Denna bestämmelse kompletteras av 6 och
16 §§ förvaltningslagen. I 6 § anges att den som
för talan i ärende får anlita ombud eller biträde,
men att den som har ombud skall medverka
personligen om myndigheten begär det. Lagens

16 § innehåller följande:

Vill sökande, klagande eller annan part
muntligen lämna uppgift i ärende, skall
tillfälle beredas honom att göra det, om
det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga
gång. Sådan uppgift antecknas genom
myndighetens försorg i den utsträckning som
det behövs.

Dessa bestämmelser ger alltså den skattskyldige
rätt att tillsammans med ombud eller biträde
företräda inför nämnden^. Att ett sammanträde
hålls inom stängda dörrar - vilket alltid gäller
för taxeringsnämndens sammanträde (se 61 §

2 mom. TL) - och att sekretess enligt 9 kap. 1 §
sekretesslagen gäller för uppgifter i den skattskyldiges
självdeklaration, har härvid inte någon
betydelse. Den skattskyldige disponerar ju över
de uppgifter för vilka sekretess gäller till
skydd för honom. Han kan helt eller delvis efterge
sekretessen (se 14 kap. 4 § sekretesslagen).
Endast i några fall - som inte här är aktuella -har man i sekretesslagen gjort undantag från
denna huvudregel. Det kan också nämnas att man

i förarbetena till sekretesslagen förutsatt att
en myndighet inte får vägra den enskilde att ta
del av uppgifter om sig själv eller vägra att
beakta hans samtycke till utlämnande av uppgifterna
med hänvisning till den enskildes bästa.
Bara då det finns välgrundad misstanke om att
den skattskyldige agerar under tvång kan det vara
befogat att inte godta samtycket.

1 Jfr prop. 1977/78:181 s. 210, JO 1974 s. 487,
1975/76 s. 363 och 1980/81 s. 399.

19 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

290

Därefter gick JO över till att lägga följande synpunkter
på hur en taxeringsnämnd praktiskt bör hantera
en personlig inställelse:

Det är inte ovanligt att en skattskyldig oanmält
har någon eller några med sig till sammanträdet.
I en sådan situation måste taxeringsnämnden
naturligtvis begära fullständigt namn
på den som infinner sig och fråga om denne är
ombud eller biträde till den skattskyldige. Om
den skattskyldige inte är beredd att låta den
person som följt med vara ombud, bör man fråga
om personen i stället skall närvara vid sammanträdet
som biträde. Den skattskyldige bör i samband
med att han tar ställning till en medföljande
persons närvaro, upplysas om att sekretessbelagda
uppgifter om honom kommer att avhandlas.

Det kan här skjutas in att skillnaden mellan ombud
och biträde ligger i att ett ombud självständigt
- med skriftlig eller muntlig fullmakt -kan utföra den skattskyldiges talan, medan ett
biträde bara kan agera i den skattskyldiges närvaro.

För det fall ett ombud följer med bör den skattskyldige
lämna en fullmakt. Finns det inte någon
skriftlig sådan räcker det med att den skattskyldige
talar om att personen är ombud. Om den
skattskyldige i stället förklarar att den som
följt med är biträde så behövs inte någon fullmakt.
- Jag vill också i detta sammanhang poängtera
vikten av att taxeringsnämnder på ett tillfredsställande
sätt dokumenterar vad som händer
när den skattskyldige kommer till nämnden. Det
är även nödvändigt att nämnden för ordnade anteckningar
om vad en skattskyldig eller hans ombud
eller biträde upplyser nämnden om (se 16 §
förvaltningslagen) .

Det ligger alltså i sakens natur att ordföranden
bör se till att personernas namn och deras uppgifter
antecknas i ordnade former. Någon bestämmelse
att sådana anteckningar skall göras i
protokollet finns dock inte i taxeringslagen eller
taxeringskungörelsen. Jag har sett att man
tagit viss hänsyn till det här behovet när riksskatteverket
(RSV) utformat blanketten för taxeringsnämnds
sammanträde. Jag anser dock att. man
bör överväga att komplettera 26 § taxeringskungörelsen
med ett tillägg om att det i protokoll
skall antecknas när personlig inställelse ägt
rum och vilka som varit närvarande.

I ett annat ärende hade en taxeringsnämndsordförande
ställt JO ett antal frågor om den praktiska handläggningen
i samband med att en skattskyldig önskade företräde
inför taxeringsnämnden. I sitt brevsvar den 19
december 1983 uttalade JO Nilsson bl.a. detta.

291

Det muntliga uppgiftslämnandet från den enskildes
sida vid en personlig inställelse får ses
som ett komplement till det skriftliga material,
som taxeringsnämnden har tillgång till. Är avsikten
med "besöket" en annan än att lämna "nya"
uppgifter får nämnden själv avgöra om man vill
sätta av den tid ett sådant "besök" tar. Sedan
är det naturligtvis en annan sak att det kan vara
nog så kärvt att skilja ut "nya" uppgifter från
"gammal" kunskap. Redan mot bakgrund av detta
förhållande låter sig en alltför restriktiv hållning
från en nämnds sida - vid ett ställningstagande
till en begäran om ett sammanträffande -knappast rekommenderas. Den ordförande, som skall
leda nämndens arbete, måste å andra sidan från
fall till fall sätta sig in i vad som kan komma
att avhandlas vid sammanträdet så att han kan
utöva sin ledning av sammanträdet på ett riktigt
sätt och t.ex. avbryta ett besök som inte längre
fyller sin "kompletterande" funktion. - Om en
taxeringsfråga är särskilt besvärlig, kan ordföranden
för övrigt få biträde av sakkunnig
(15 § taxeringslagen).

När det är bestämt att ett besök av den skattskyldige
skall äga rum, så bör ordföranden naturligtvis
söka tillmötesgå den skattskyldiges
önskemål om tidpunkten för ett besök. Detta måste
dock ske med hänsyn också till ordförandens
möjligheter att sammankalla nämnden och till de
sammanträden som redan planerats för taxeringsperioden.
Kan man inte enas om en tidpunkt som
passar både den skattskyldige och nämnden så
får den skattskyldige rätta sig efter nämndens
planer.

OGRUNDAD SKÖNSTAXERING OCH BRISTER I DATARUTINER
(Dnr 3420-1981)

I ett beslut den 29 maj 1984 behandlade JO Nilsson
ett ärende som handlade om en person, B., som var
studerande och 1981 hade skönstaxerats av taxeringsnämnden.
Länsrätten undanröjde sedan skönstaxeringen.
JO:s beslut gällde taxeringsnämndens formella handläggning
av B.:s taxering 1981 - delvis sett i ljuset
av vad som hade hänt vid taxeringsnämndens behandling
av B.:s deklaration föregående år - och vissa
datarutiner i skatteregistret hos riksskatteverket
(RSV). I sitt beslut uttalade JO bl.a. följande.

3 BEDÖMNING

3.1 Inledning

B.:s anmälan hit har gällt att hon inte fick
yttra sig till taxeringsnämnden innan taxeringsbeslutet
1981 fattades, att hon felaktigt blev

292

skönstaxerad - - Den utredning som jag har
gjort har till att börja med gällt B.:s enskilda
ärende för att senare vidgas till olika
frågor om tillämpade rutiner och andra mera
generella frågor. Jag behandlar först B.:s ärende
och sedan de allmänna frågorna.

3.2 Taxeringsnämndens behandling av B.:s
ärende m.m.

B. anmodades 1980 att lämna självdeklaration. På
taxeringsavin står antecknat "Stud. (ingen inkomst).
Svar inkommer dock enl.tel. 10/9-80".
Bland handlingarna finns också ett skriftligt
svar undertecknat av B. där hon säger: "Har inte
haft någon inkomst under 1979 p.g.a. studier
inte heller förmögenhet e.d.". Taxeringsnämndens
beslut har redovisats genom nollor i kolumnerna
på skönstaxeringsomslaget.

Låt mig inledningsvis slå fast att taxeringsnämndens
åtgärder 1980 hade påtagliga brister.
När B. svarade per telefon och brev på anmaningen
skulle taxeringsnämnden ha klargjort för
henne antingen att anmaningen skulle åtföljas
med en ifylld och undertecknad deklaration eller
att de lämnade uppgifterna var tillräckliga för
att konstatera att hon inte var deklarationsskyldig
och att anmaningen därför återkallades.
Om anmaningsärendet fullföljts och ingen deklaration
kommit in hade kanske en skönstaxering
varit motiverad - en taxering som då skulle ha
beslutsredovisats på skönstaxeringsomslaget. När
nu anmaningen tydligen inte fullföljdes skulle
beslutet att inte påföra B. någon taxering inte
ha redovisats på skönstaxeringsomslaget med nollor
utan med ett kryss i en ruta på taxeringsavin
"Varken inkomst eller förmögenhet skall
längdföras". Taxeringsnämndens sätt att redovisa
beslutet fick till följd att taxeringsavin 1981
för B. innehöll den enligt min mening direkt
felaktiga uppgiften "FÖREG ÅR SKÖNSTAXERAD"

(mer om detta i avsnitt 3.3).

Den uppgiften blev vilseledande vid 1981 års
taxeringsarbete och i första hand då vid beredningen
av anmaningsunderlag/taxeringsavi. - - -Taxeringsnämnden har vid sin granskning av deklarationen
uppenbarligen inte uppmärksammat eller
inte brytt sig om att anmaningsunderlaget låg
kvar i handlingarna. I sitt yttrande hit har
nämnden sagt att man vid beslutstillfället
"föreställde" sig att B. var anmanad att deklarera.
Här har det helt brustit i instruktioner
för granskningspersonalen eller i granskarens
och nämndens ambition att göra ett korrekt arbete.
Nämndens handläggning blir dessutom mera
klandervärd av det faktum att nämnden hade tillgång
till 1980 års handlingar och kunde dra

293

slutsatser av dem. Skönstaxering får inte ske
med en så slarvig handläggning och på så lösa
boliner som i detta fall. Taxeringsnämnden kan
inte undgå allvarlig kritik för det inträffade

3.3 Uppgiften "FÖREG ÅR SKÖNSTAXERAD" m.m.

I B.:s ärende har taxeringsavin varit försedd med
en påtryckt registrering av ADB-information
"FÖREG ÅR SKÖNSTAXERAD". I B.:s fall framstod
denna anteckning för mig som vilseledande. Jag
inledde därför en utredning även på denna punkt.
Resultatet av denna utredning har blivit mycket
överraskande för mig.

Uppgiften "FÖREG ÅR SKÖNSTAXERAD" gav inte någon
säker och fullständig information om de fall där
taxeringsnämnden föregående år skönstaxerat en
skattskyldig. För det första har uppgiften inte
tagits fram i de fall där en taxeringsnämnd beslutat
att skönsmässigt taxera en person som
lämnat självdeklaration. För det andra har uppgiften
omfattat även andra fall än egentliga
skönstaxeringar, fall som av tekniska skäl eller
i praktiken felaktigt beslutsredovisats på skönstaxer
ingsomslag . - - -

RSV har nu beslutat och genomfört vissa förändringar
av denna rutin. Genom att en nolla anges
om en taxering åsatts med ett skönstaxeringsomslag
som grund förbättras underlaget för bedömningen
av om anmaning bör skickas ut eller
inte. Det är gott och väl. Det kvarstår dock för
mig att konstatera att den registeruppgift det
här ärendet har gällt, har varit av väl låg
kvalitet för att försvara sin plats i en myndighets
register. En markering av typ skönstaxering
är en sorts belastningsuppgift och används nog
ofta i praktiken som sådan av myndigheterna. Det
gjorde man sannolikt just i B.:s fall. Utan att
preciseras på ett korrekt sätt kan en sådan här
registreringsuppgift få samma skadeverkningar
som sådana registeruppgifter som man brukar kalla
för "mjukdata". Sådana data får inte finnas i
skatteregistret enligt den lagstiftning som gäller
på området.

I detta ärende har också genom RSV:s svar hit
aktualiserats en annan, fråga som gäller innehållet
i skattelängden.

I skattelängden registreras i ett fält "Skönstax"
i vissa fall beteckningen "SKÖ". Så är fallet
när skönstaxeringsomslaget används som registreringsunderlag.
Detta sker i de fall som
redovisats i det föregående, bl.a. i vissa sambeskattningsfall
utan att någon skönstaxering
egentligen ägt rum.

294

I skattelängden redovisas taxeringsnämndens beslut
om årlig taxering, jfr 2 § 1 mom. och 68 §
taxeringslagen. Skattelängden är offentlig, jfr
9 kap. 1 § sekretesslagen. Det förhållandet att
taxeringsbeslut registreras på skönstaxeringsomslag
är inte något som, vad jag kan förstå,
skall föranleda särskild anteckning i skattelängd.
Det finns inget i 68 § taxeringslagen som
talar för det.

Min slutsats blir alltså att den offentligen
tillgängliga skattelängden genom den delvis rent
missvisande beteckningen "SKÖ" - som dessutom i
sig är av belastande natur - innehåller uppgifter
som är avsedda att inte tas in där. Under
beredningen av detta beslut har jag av RSV - - -fått veta att anteckningen i annan form funnits
med från tiden före datasystemets tillkomst och
att den inte kommer att tas med i nästa års version
av skattelängden. - Jag förutsätter att RSV
genomför de nödvändiga åtgärderna i sammanhanget

AVDRAG FÖR NEDSATT SKATTEFÖRMÅGA FÖR FOLKPENSIONÄR
NÄR PENSIONSUTBETALNINGEN SKER RETROAKTIVT

(Dnr 1219-1982 och 3188-1983)

I ett beslut den 28 maj 1984 behandlade JO Nilsson
problemet med dröjsmål med utbetalning av allmän pension
och skatteeffekterna i samband med retroaktiva
pensionsutbetalningar. De skatteregler som aktualiseras
i detta sammanhang är av tre slag: beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, kontantprincipen
(dvs. reglerna om rätt beskattningsår
för en intäkt) och avdrag för väsentligen nedsatt
skatteförmåga för folkpensionärer (s.k. extra avdrag).
Den närmare innebörden av dessa regler, av riksskatteverkets
(RSV:s) föreskrifter m.m. om avdrag för nedsatt
skatteförmåga för folkpensionärer och av rättspraxis
framgår av en till beslutet lagd promemoria.

I beslutet behandlade JO två skilda ärenden. Det ena
ärendet började med att en pensionär besökte JO:s
"öppna hus" i Karlstad våren 1982 och berättade om
de skatteeffekter som ett dröjsmål med pensionsutbetalningen
skulle få för hennes del. Det andra gällde
en annan pensionär som klagade över, hur myndigheter
och domstolar hade behandlat hennes ärende som gällde
samma fråga. JO hämtade in yttranden från bl.a. riksförsäkringsverket
(RFV) och RSV i saken. Vidare gjorde
JO en egen utredning om hur RSV:s föreskrifter
m.m. kunde påverka de båda pensionärernas rätt till
avdrag i de aktuella situationerna. Den utredningen
visade att de vardera, med ett visst hänsynstagande
till de retroaktivt utbetalade pensionsbeloppen, borde
få avdrag med flera tusen kr. JO rådde den ena
pensionären att göra en framställning i saken hos
länsrätten och rekommenderade att en ansökan om res -

295

ning borde ges in till regeringsrätten i det andra
fallet. Avslutningsvis uttalade JO bl.a. detta.

De båda anmälningarna hit väcker frågan om lagstiftningen,
anvisningarna och rutinerna på området
bör ändras. Jag skall avslutningsvis diskutera
detta.

Båda anmälarna har reagerat mot att de retroaktivt
utbetalda beloppen vid beskattningen inte
har kunnat läggas tillbaka till det år som de
rätteligen avsett. Jag förstår deras reaktion.
Gällande lagstiftning (reglerna om beräkning av
skatt för ackumulerad inkomst och regeln om valrätt
vid s.k. årsskiftesbetalningar enligt kontantprincipen)
ger dock ett endast begränsat utrymme
för sådana åtgärder. Riksdagen har nyligen
höjt minimibeloppet för tillämpning av reglerna
om ackumulering av inkomst från 5 000 till
15 000 kr. och kontantprincipens tillämpning i
praxis är fast etablerad. Jag ser inte tillräckliga
skäl att föreslå några lagändringar på
dessa punkter.

Genom en utveckling i rättspraxis följd av anvisningar
från RSV har dock en ganska betydande
speciell avdragsrätt inom ramen för systemet med
extra avdrag för folkpensionärer vuxit fram för
de här fallen. Inte heller innehållet i dessa
regler ger mig anledning till några förslag till
ändr ingar.

Jag vill dock tillåta mig den allmänna reflexionen
att detta komplex av regler för en kanske
inte så vanlig men dock tämligen vardaglig situation
för en stor grupp skattskyldiga ger ett
mycket snårigt intryck. Allmänt sett synes mig
här förenklingar i hög grad önskvärda. Det är
oroväckande när folkpensionärer som i dessa båda
fall p.g.a. reglernas innehåll, av egna svårigheter
att ta sin rätt tillvara och av brister i
de tillämpande organens handläggning oförskyllt
drabbas av för hög skatt med bl.a. kvarskattebekymmer
som följd.

Det nu sagda leder mig till frågan om gällande
rutiner bör förbättras i olika avseenden. - - -Jag riskerar inte att bli motsagd när jag konstaterar
att det är en uppgift för RFV att i samverkan
med RSV se till att folkpensionärerna
blir behandlade likformigt och rättvist i det
här avseendet. Jag vill därför nu till sist lägga
fram några synpunkter som jag menar bör beaktas
i det sammanhanget.

Insatser bör göras för att i görlig mån undvika
retroaktiv utbetalning av pensionsförmåner.

Vidare syns det viktigt att försäkringskassornas
personal har god kunskap om skattereglerna

296

på området, dels för att garantera en snabb
handläggning av ärendena och dels för att kunna
informera de berörda pensionstagarna så att dessa
förstår hur de bör göra med sina deklarationer.
RFV aviserar skattemyndigheterna om de utbetalda
pensionsförmånerna. Något författningsenligt
krav på att retroaktiva belopp då särskilt
skall utmärkas finns inte. Dessa RFV:s kontrolluppgifter
registreras hos skattemyndigheterna
och trycks på den taxeringsavi som taxeringsnämnden
har för sin behandling av deklarationen.
Där anges också efter datamässig uträkning belopp
för extra avdrag. Eftersom aviseringen
från RFV, som sagt, inte omfattar någon uppgift
om eventuella retroaktiva utbetalningar kan skattemyndigheterna
inte beakta detta vid uträkningen
av förslaget till extra avdrag. Inte heller
kan de på taxeringsavin göra någon sådan anteckning,
som görs i andra sammanhang, om att avdraget
manuellt bör kontrolleras av taxeringsnämnden.
Om den skattskyldige i sin deklaration
själv påpekar att ett belopp utbetalats retroaktivt
måste taxeringsnämndens granskare ha insikt
om att han inte kan förlita sig på det datatryckta
beslutsförslaget. Här finns - som det
ena ärendet visar - en felkälla.

Jag anser att RSV och RFV bör ta upp en diskussion
om säkrare rutiner på detta område. Jag
har också förstått att saken nu har aktualiserats
hos RSV.

SKATTECHEFENS MEDDELANDEN OCH RIKSSKATTEVERKETS ANVISNINGAR
- HUR SKALL LIKFORMIGHETEN I TAXERINGEN
FRÄMJAS?

(Dnr 2930-1982 m.fl.)

Vid 1983 års taxering kom frågan om rätten till avdrag
för kostnader för resor med bil till och från
arbetet att uppmärksammas i massmedia. Diskussionen
kom att gälla frågan om innebörden av kravet på att
bilen skulle användas "regelmässigt" för resorna.

Det visade sig att skattecheferna i olika län hade
olika uppfattningar i frågan. JO fick flera anmälningar
i saken. I ett ärende (dnr 2612-1983) uttalade
JO Nilsson den 10 oktober 1983 i sitt beslut detta.

Den debatt kring begreppet "regelmässigt" som
har förts belyser också frågan om kompetensfördelningen
mellan lagstiftare och rättstillämpande
myndigheter och domstolar.

När praxis är oklar eller inte fullt utvecklad
förekommer det att RSV i anvisningsform rekommenderar
en viss tolkning av en föreskrift. Vanligare
är kanske att skattecheferna svarar för
sådana mera detaljerade rekommendationer. Den

297

här ordningen är naturligtvis inte problemfri.

Ett problem är att praxis senare kan komma fram
till en annan tolkning än den rekommenderade.

Ett annat är att skattecheferna i de olika länen
inte samordnar sina rekommendationer, vilket leder
till en varierande tillämpning utan att det
finns geografiska eller andra skäl som motiverar
detta. I mitt beslut "DEN LÅNGSAMMA SKATTEPROCESSEN
- några synpunkter och förslag" (jfr JO
1982/83 s. 323) har jag behandlat bl.a. det här
problemet. Där erinrade jag om tanken på en centralt
placerad taxeringsintendent med möjlighet
att begära förhandsbesked hos rättsnämnden och
regeringsrätten.

Vi har i dag en ordning där en informell arbetsgrupp
gör en mall som skattecheferna kan använda
helt, delvis eller inte alls, och där skattechefernas
meddelanden i realiteten innehåller
bestämda ställningstaganden till många rättsfrågor
(som senare kan visa sig inte hålla). Den
ordningen ger varken en klar ansvarsfördelning
eller garantier för en enhetlig och likformig
bedömning länen emellan. Det innebär bara ett
konstaterande av faktum att säga att skattecheferna
i sina meddelanden i dag tar på sig en
normgivning på taxeringsområdet som egentligen
tillkommer andra organ att ge.

I tre andra ärenden (dnr 2930-1982 m.fl.) gällde det
präster som hade anmält taxeringsnämnder i två olika
län för hur nämnderna hade bedömt frågan om beskattning
av hyresförmån för präst med tjänstebostad. I
sitt beslut den 7 november 1983 uttalade JO Nilsson
bl.a. detta.

Av utredningen framgår att riksskatteverket hittills
inte funnit anledning att utfärda anvisningar
angående värdesättningen av bostadsförmåner
av den aktuella typen. Från skattecheferna
i de olika länen finns inte heller några enhetliga
uttalanden i saken. I stället har den här
skattefrågan aktualiserats av myndigheterna i
vissa län men inte i andra. Det är här fråga om
tämligen betydande taxeringshöjningar som mot
den bakgrunden kan komma att riktas mot vissa
skattskyldiga inom en och samma yrkeskategori,
medan andra skattskyldiga inom samma kategori
och i likvärdiga omständigheter i övrigt inte
blir föremål för någon taxeringsåtgärd. Eftersom
länsgränser och stiftsgränser inte är desamma
kan olikformigheter uppkomma även inom de enskilda
stiften. En anmälare har pekat på olikformigheter
t.o.m. inom ett och samma fögderi. Det är
givetvis riktigt att - med skattechefens perspektiv
på saken - säga att olikformigheter inom
ett och samma fögderi kan rättas till genom åtgärder
från taxeringsintendentens sida. Sett
från mer allmänna utgångspunkter är det dock

298

uppenbarligen så att det måste anses helt oacceptabelt
att vissa medlemmar av en väl avgränsad
yrkesgrupp blir föremål för beskattningsåtgärder
- typiska för att inte säga unika just för den
yrkesgruppen - i vissa delar av landet men inte
i andra. Som jag ser det är det här fråga om
ett typexempel på en situation som rimligen måste
anses fordra diskussioner mellan riksskatteverket
och skattecheferna och ett sådant ställningstagande
från dessa instansers sida som medför
att likformighet kan upprätthållas när taxeringsmyndigheterna
börjar tillämpa en ny skärpande
syn på beskattningsfrågan.

JÄVSFRÅGOR HOS TAXERINGSNÄMNDEN
(Dnr 816-1983)

I ett beslut den 20 december 1983 behandlade JO Nilsson
sakliga och formella frågor om taxeringsnämndens
behandling av en skattskyldigs jävsinvändning mot en
ledamot av taxeringsnämnden, jfr även JO:s ämbetsberättelse
1975/76 s. 365.

TAXERINGSNÄMNDENS ORDFÖRANDE ÄR SKYLDIG ATT LÖSA UT
REKOMMENDERADE BREV

(Dnr 3357-1981)

I en anmälan klagade en skattskyldig bl.a. över att
ett rekommenderat brev, som han hade skickat till
taxeringsnämndens ordförande efter taxeringsperiodens
utgång eller den 3 november, hade kommit i retur till
honom från postens reklamationskontor.

I sitt beslut den 21 december 1983 uttalade JO Nilsson
bl.a. detta.

En taxeringsnämndsordförande är skyldig att lösa
ut rekommenderade försändelser ställda till honom
i hans egenskap av taxeringsfunktionär (jfr om
andra offentliga funktionärer JO 1977/78 s. 412).
Denna skyldighet upphör, som jag ser det, inte
redan i och med att taxeringsperioden och tiden
för omprövning löpt ut.

299

TAXERINGSREVISION

REVISIONSPROMEMORIANS UTFORMNING NÄR MATERIAL FRÅN
FÖRUNDERSÖKNING REDOVISAS

(Dnr 960-1980)

I ett beslut den 2 april 1984 behandlade JO Nilsson
ett ärende där han tog upp bl.a. revisionspromemorians
utformning i ett fall där taxeringsrevision och förundersökning
bedrevs parallellt. I ärendet hade anmälaren,
M., som ombud för Köne Hissar AB, gjort gällande
att granskningsmännen, H. och P., i sin revisionspromemor
ia hade gått in på långtgående värderingar,
fällt kränkande omdömen, försökt få subjektiva
omdömen att framstå som objektiva sanningar,
gjort olämpliga uttalanden, gjort uttalanden av moraliserande
innebörd och kommit med felaktiga antydningar
om brottsliga förfaranden.

Revisionspromemorian gällde Köne Hissar AB:s taxeringar
1975-1977. Promemorian är på 16 sidor plus 19
bilagor och omfattar totalt 99 sidor. Bland bilagorna
återfinns kopior av avtal, utskrifter av polisförhör,
balansräkningar och anteckningar som bolaget innehaft.

Promemorian inleds med upplysningar av formell natur,
och följs av allmänna uppgifter om bolagets ägare, omsättning,
verksamhet m.m. Därefter går man närmare in
på sina iakttagelser rörande avtalet med Elevator
GmbH. Under detta avsnitt åberopas delar av de polisförhör
som hållits med personer i ledande ställning
både i moderbolaget Köne Oy och i bolaget, och som
finns med som bilagor till promemorian. Man gör också
kortare citat ur förhörsutskrifterna. Sedan följer en
redogörelse för vad granskningsmännen anser har kommit
fram vid utredningen och deras slutsatser av
iakttagelserna. Detta avsnitt omfattar cirka sju sidor.
Slutligen kommer en sammanfattning med förslag
till taxeringsändringar.

Den fråga som behandlas i revisionspromemorian kan
sammanfattas på följande sätt. Köne Hissar AB har
yrkat avdrag under de aktuella åren för ersättningar
till det schweiziska bolaget Elevator GmbH. Bolaget
har uppgett att ersättningarna har lämnats i utbyte
mot fortlöpande information om teknikutveckling m.m.

- Granskningsmännen gör i promemorian gällande att
då Elevator GmbH saknade anställda de aktuella åren
kunde något sådant utbyte rent faktiskt inte ske, och
att ersättningarna till Elevator GmbH således inte hade
motsvarats av några motprestationer varför avdragen

300

borde vägras och återföras till beskattning.

H. och P. har sammanfattningsvis anfört att revisionen
har utförts i enlighet med de bestämmelser som
gäller för taxeringsrevision, att de har handlat i
överensstämmelse med den yrkesetik som gäller för
skatterevisorer i allmänhet, att de inte har brustit
i objektivitet samt att de inte har uttryckt sig försåtligt
eller insinuant i revisionspromemorian.

I bedömningsavsnittet uttalade JO detta.

Några inledande anmärkningar

M. har i sin anmälan dragit flera paralleller
mellan Kone-revisionen och "Affären Ingmar Bergman".
I sitt beslut (1978-02-28) i Bergman-ärendet
tog JO Lundvik i ett särskilt avsnitt upp
innehållet i revisorernas promemorior och gjorde
vissa uttalanden om bl.a. vad som bör ingå i en
revisionspromemoria och hur revisorerna bör formulera
sig^. I dessa hänseenden menade - i stark
sammanfattning - Lundvik att

- det inte fanns någon större anledning
att befara att tilltron till revisorns
objektivitet skulle minska om denne redovisar
de skatterättsligä bedömningar han
anser sig kunna göra med stöd av sina
iakttagelser

- revisorn borde avhålla sig från att gå
in på långtgående värderingar av materialet
i bevishänseende

- det syntes vara lämpligt att revisorn
vid sin redovisning gör en klar åtskillnad
mellan objektiva konstateranden och subjektiva
värderingar

- det borde undvikas att i en revisionspromemoria
göra uttalanden av moraliserande
innebörd

- i en revisionspromemoria borde även redovisas
förhållanden som talar till den
granskades förmån.

M. har begärt att jag skall respektera att vissa
delar av handlingarna i målen är sekretesskyddade.
Jag inser väl skälen för denna begäran och
har full förståelse för dess syfte. Samtidigt

1 Beslutet är återgivet i JO:s ämbetsberättelse
1978/79 s. 242 ff; revisionspromemoriorna behandlas
på s. 281-287.

301

måste jag erinra om att JO:s beslut alltid är
offentliga (11 kap. 4 § sekretesslagen). Den som
tar del av ett sådant beslut måste få en produkt
som hänger ihop och som innehåller motiveringar
som gör slutsatserna begripliga. För
att detta skall bli möjligt måste därför ibland
sekretessbelagda uppgifter tas med. M.:s anmälan
gäller innehållet i en revisionspromemoria, som
normalt är hemlig. I ett beslut med anledning
av en sådan anmälan lär det knappast vara möjligt
att inte lyfta fram vissa delar eller uppgifter
ur den skrift som anmälan grundar sig på
om beslutet skall fylla rimliga krav på konsekvens
och begriplighet.

Jag har begränsat min bedömning till att gälla
det sätt på vilket revisorerna har presenterat
sitt material. Av denna begränsning följer att
jag inte har funnit anledning att gå in på frågan
om revisionen alls borde ha genomförts. I
den delen vill jag bara ha sagt att omständigheterna
onekligen var sådana att en rättslig
prövning framstod som motiverad.

Innan jag går över till
la revisionspromemorian
några ord om skrivandet
i allmänhet.

min analys av den aktuel,
vill jag först säga
av revisionspromemorior

Det är inte sällan både sakligt svårt och tekniskt
besvärligt att ställa samman en revisionspromemor
ia; uppgifternas mångfald och nödvändigheten
att ta med alla relevanta omständigheter -negativa såväl som positiva - ställer revisorernas
kunskaper och omdöme på svåra prov. Detta
förhållande kan inte förbigås när resultatet av
mödorna skall bedömas.

Stöter revisorerna på en komplicerad skattefråga
kan det vara lämpligt att de lämnar en kort redogörelse
för denna redan i början men givetvis
efter uppgifter av mer formell natur. Detta ger
en naturlig och lämplig ram för den följande
redogörelsen. Iakttagelserna bör därefter redovisas
utan kommentarer; undantag från denna regel
bör göras endast om en uppgift är sådan att
den för att rätt kunna förstås måste kommenteras
något. Sedan kan - helst under särskild rubrik -lämnas en mer ingående redovisning för hur revisorerna
har uppfattat de skatterättsliga problemen
.

Den aktuella revisionspromemorian

Den aktuella revisionspromemorian börjar med en
(ca 2,5 sidor lång) redogörelse av dels formell
natur, dels innehållande allmänna uppgifter om

Köne Hissar AB. Återstoden av promemorian (ca
13,5 sidor) ägnas iakttagelser med mera direkt
samband med ersättningarna till Elevator GmbH.

På sidan 4 presenterar revisorerna sin allmänna
syn på skattefrågan. Där säger de att de inte
anser att betalningarna från Köne Hissar AB
till Elevator GmbH har motsvarats av några prestationer
som lämnats av Elevator GmbH eller
andra koncernbolag.

På nästan varje av de 13,5 sidor, som är promemorians
"egentliga" innehåll, återfinns revisorernas
bedömningar av de förhållanden som
just noterats; ibland kommer bedömningen före
själva uppgiften. I de fall - och de utgör flertalet
- där revisorerna har använt ordvändningar
som "vi anser", "vi är av den uppfattningen",

"vi menar" osv. är det givetvis klart att det är
fråga om subjektiva bedömningar. I de fall där
man inte har använt "vi" som subjekt i meningen
utan i stället använt formuleringar som exempelvis
"Det är också intressant att kunna konstatera"
får man anta att det måste vara fråga om
revisorernas egen uppfattning att iakttagelsen
som följer är intressant.

Men att konstatera detta är inte detsamma som
att acceptera den valda redovisningstekniken.
Tvärtom! Att varva bedömningar med faktauppgifter
ökar risken för att innehållet kommer att
uppfattas som tendensiöst eftersom det inte alltid
genast är klart för läsaren när revisorn
"tycker" resp. när han "redovisar". Promemorian
blir också svårare att överblicka för taxeringsintendenten/allmänna
ombudet och domstolarna för
vilka det till syvende och sist är väsentligare
att utläsa de "objektiva" upplysningarna än revisorernas
egna värderingar; dessa senare tjänar
ju inget annat syfte än att peka på de skattefrågor
som kan bli aktuella med anledning av revisionen
och de bör följaktligen reserveras för
de sammanhangen. Att - som sker i den nu aktuella
promemorian - värdera snart sagt varje uppgift
som lämnas - och upprepa uppfattningen om
skattefrågan ger läsaren intrycket att han tar
del av inte en promemoria utan snarast en taxeringsintendents
plädering. Jag misstänker också
att en sådan metod i längden motverkar sitt syfte,
dvs. att söka övertyga läsaren om den egna
uppfattningens riktighet.

Det skulle knappast vara korrekt om jag här tog
upp och granskade alla enskilda formuleringar
som förekommer i promemorian och som M. vänt sig
mot, eftersom de i regel inte vare sig bör tas
eller kan bedömas lösryckta ur sitt sammanhang.
Med den allmänna syn på redovisningstekniken som
jag nyss har redogjort för är det knappast heller
nödvändigt att gå in på en mer detaljinriktad

303

analys. Att jag inte tycker om den använda redovisningstekniken
bör stå klart.

Några formuleringar skall jag dock uppehålla mig
något vid. Först då hänvisningen till att "polis
och åklagare parallellt med taxeringsrevisionen
bedrivit förundersökning i brottmål". En upplysning
av detta slag har sin givna plats i en revisionspromemoria;
och då gärna intagen i början,
så att berörda personer får den information som
kan vara väsentlig för bedömande av om målet
skall behandlas med förtur m.m. Möjligen borde
den i detta fall ha varit något innehållsrikare
och lämnat besked om förundersökningarna hade
slutförts, föranlett något åtal m.m. Även uppgifter
om vid vilket åklagardistrikt undersökningarna
handläggs och/eller vid vilken domstol
åtal väckts kan det vara av värde att nämna i
detta sammanhang.

Till revisionspromemorian har som bilagor fogats
ett antal utdrag ur förundersökningsprotokoll
med förhör av personer inom Kone-koncernen. Bl.a.
finns kopior av förhör med direktören W., tidigare
VD i Köne Hissar AB. Han hördes som misstänkt
för "grovt skattebrott o. medhjälp därtill".
(Åtalet lades i denna del ned och han
frikändes.) Protokollet utgörs inte av utskrifter
av bandupptagningar, utan består av nedteckningar
av vad som sades. Vid åtminstone det första
av förhören var H. och P. närvarande. Inget
av de tre förhör som finns med som bilaga till
promemorian avslutas med en anteckning om att
den hörde fått del av nedteckninqen och qodkänt
den2.

Ur dessa nedtecknade förhör har granskningsmännen
valt att göra citat, som de återger i revisionspromemor
ian som avsnitt som de vill särskilt
framhålla. De börjar med tre citat (s. 6
i revisionspromemorian) från förhören med W.:

a) W., förhör 1976-11-11

"Avtal finns mellan Köne OY och Köne Hissar
AB att royalty skall betalas till Elevator.
Avtalet kom till den 21 december
1973 och undertecknades av W. efter förhandling
med finska ledningen. Det fanns

2 I JK:s akt 1191-77-21 finns hela förundersökningsprotokollet.
Av detta framgår att W., efter
ytterligare förhör, fått del av utskrifterna av
protokollen (jämför 23 kap. 21 § rättegångsbalken)
och gjort vissa justeringar, dock inga i de
nu aktuella delarna.

304

vid förhandlingen inte någon representant
för Elevator roed och han vet inte varför."

"Han har aldrig haft kontakt med någon person
på Elevator och har aldrig besökt Elevator.
Om man påstår att det inte finns
någon anställd i Elevator blir han inte
förvånad över det."

W., förhör 1976-11-22

"Vid tekniska problem kontaktas säkerligen
finska Köne OY:s tekniska avdelning. Hur
arbetet eller om arbete bedrevs i Elevator
ansåg han ointressant och han vet inte om
det finns några anställda i Elevator."

Därefter citerar man ur förhör med fem andra personer.
Sammantaget utvisar citaten - som jag tolkar
dem - en påtagligt bristande kännedom om Elevator
GmbH hos personer inom Kone-koncernen som
kanske borde ha vetat mera. Citaten - eller rättare
sagt sättet att citera - gör att granskningsmännens
slutsatser - t.ex. denna - "Elevator
GmbH har inte tillhandahållit några som helst
motprestationer, vilket är en följd av att bolaget
inte har några anställda" framstår som betryggande
belagda.

Den som gör sig "omaket" att gå över till de bilagda
förhören skall emellertid finna bl.a. att
det andra av de ovan återgivna citaten ur förhören
med W. utgörs av de två inledande meningarna
i ett stycke som därefter fortsätter: "Emellertid
hävdar han, att Köne Hissar har fått ritningar
från Elevator. Han vet ej vem som företräder
Elevator. ''Det har gått via moderbolaget''.
" I andra avsnitt säger W. att man har fått
know-how i form av ritningar från Elevator GmbH.
Han har också uttalat att han "kommit till slutsatsen
att det var skäligt att betala det avtalade
beloppet". Revisorernas slutsats visar sig
alltså inte så väl underbyggd som den i förstone
gav sken av.

Jag kan omöjligen frigöra mig från uppfattningen
att revisorerna har tagit med endast så mycket
ur förhören som styrker den uppfattning som de
har - eller vill komma fram till. Citattekniken
gör att den som läser promemorian onekligen anser
sig kunna "hoppa över" de långa bilagorna.

Den som gör det får inte "hela sanningen" eftersom
revisorerna inte i promemorian nämner att
det kan förekomma uppgifter eller andra intressanta
upplysningar i bilagorna.

Jag vill avslutningsvis dessutom betona att man
i revisionsärenden inte bör dra alltför stora
växlar av förhör som hållits vid en förunder -

305

sökning i brottmål. Uppgifterna lämnas i ett för
de flesta ganska ovanligt sammanhang och oftast
utan att den som hörs har en tanke på att vad
som sägs kan komma att åberopas i ett helt annat
slags process, som inte ens behöver gälla honom
själv. En misstänkt har dessutom ingen sanningsplikt.
Den pressade situationen som ett polisförhör
ofta innebär kan också medföra att den
hörde underlåter att påtala sakfel, som kan synas
bagatellar tade i det sammanhang som förhören
äger rum, eller kanske saknar betydelse i det
aktuella brottmålet. Det är vidare viktigt att
kontrollera att de uppgifter man använder är
sådana som den förhörde fått tillfälle att ta
del av och då kunnat korrigera eventuella missuppfattningar.
Att den kontrollen har gjorts
bör framgå av promemorian.

ANONYM ANMÄLAN SOM EN UTGÅNGSPUNKT FÖR TAXERINGSREVISION (Dnr

2205-1983)

I ett brev till JO berättade P. att han bedrev filmteknisk
verksamhet i sitt företag och att han hade
blivit föremål för taxeringsrevision. Han vände sig
mot metoderna för denna revision. Släkt och vänner
till honom hade fått brev från länsstyrelsen med frågor.
Breven var formulerade efter denna mall.

Enligt tillgänglig uppgift är Ni ägare till bil
(XXX 001). Uppgift önskas om huruvida Ni låtit
P. utföra arbeten på ifrågavarande bil.

Om så är fallet önskas följande uppgifter:

1. När utfördes arbetena?

2. Vad för slags arbeten utfördes?

3. Hur mycket betalade Ni för dessa arbeten?

4. Vilket datum skedde betalningen?

5. Om kvitto finns, var vänlig insänd kopia.

6. Har Ni eventuellt köpt bilen av P.?

7. I så fall - när och till vilket pris?

Det bör observeras att Ni enligt taxeringslagen
inte är skyldig att besvara dessa frågor. Det
vore dock av stort värde för oss om uppgifterna
kan lämnas. (Er egen taxering berörs inte av
ifrågavarande uppgifter.)

Svar emotses inom 14 dagar.

Med vänlig hälsning

B. J.

P.:s anmälan skickades till skattechefen hos länsstyrelsen
för yttrande. Av utredningen framgick bl.a.
att länsstyrelsen hade fått uppgifter från en anonym

20 Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr I

306

person. Detta redovisades i revisionspromemorian på
följande sätt:

Vid revisionen har framkommit att P. utför arbeten
åt företag såväl som privatpersoner. När dek
larationen kom för granskning hade i den insorterats
en anonym anmälan. I denna angavs ett antal
registreringsnummer på bilar, på vilka P. ev
skulle ha utfört arbeten. Vid revisionen har för
frågan skickats ut till ägarna av bilarna, men
något svar har ej inkommit.

I sitt beslut i ärendet den 15 maj 1984 uttalade JO
Nilsson bl.a. detta.

En av utgångspunkterna för taxeringsrevisionen
har tydligen bestått i en anonym anmälan. Skattemyndigheterna
är lika litet som andra myndigheter
förbjudna att ta emot sådana anmälningar
och att använda dem i sin verksamhet. - - -Det är viktigt att en kvalificerad bedömning
görs av materialet innan det beaktas i myndighetens
utredningsarbete. Väljer myndigheten att
beakta materialet måste ärendet tillföras dokumentation
om innehållet i anmälningen, bl.a. för
att myndigheten, i allt fall sedan kontrollen
avslutats (jfr 4 kap. 2 § sekretesslagen) skall
kunna ge den skattskyldige del av materialet enligt
reglerna om partsinsyn i 14 kap. 5 § sekretesslagen
.

I det här fallet lades inte de anonyma uppgifter
na om bilnummer direkt till grund för närmare
utredning i fråga om P.:s verksamhet. I stället
tillfrågades han först om sin verksamhet och
skall då enligt skattechefens yttrande hit ha
sagt att han på beställning utförde bl.a. ombyggnader
av bilar. P. har sedan inte bemött de
uppgifterna här och jag tar dem för goda. - Vid
besöket iakttogs också att några bokförda intäkter
av sådan verksamhet inte kunde påträffas
i räkenskaperna.

Att granskarna tydligen mot den bakgrunden övervägde
om de anonymt lämnade uppgifterna kunde
vara värda att undersöka närmare är något som
jag anser fullt acceptabelt.

Man valde att sända ut förfrågningar av den typ
som framgår av det i avsnitt 1 citerade brevet.
Här inställer sig tre frågor:

1 . Hade revisorerna rätt att göra det?

2. Borde de i så fall göra det?

3. När förfrågningarna nu skickades ut var
de korrekt och lämpligt utformade?

Jag vill inleda mitt svar på dessa frågor med
att hänvisa till ett tidigare uttalande av JO,

307

se JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s.310.

Förfrågningar av denna typ är alltså inte förbjudna.
I vissa fall, när fråga är t.ex. om en
reparation beträffande en bil i näringsidkares
rörelse som denne fått utförd hos och betalt för
till en bilreparatör, föreligger dessutom skyldighet
att svara på förfrågningen, en svarsplikt
som kan förstärkas med att skattemyndigheterna
förelägger vite.

Det är en sak att "frågan är fri”. Som framgår
av det angivna JO-uttalandet bör den här möjligheten
utnyttjas restriktivt och en kvalificerad
förhandsbedömning ske. Vidare skall det
klargöras för dpn tillfrågade att svaret är frivilligt}
jag har noterat att man gjorde det från
länsstyrelsens sida.

Granskarna bör alltså inte själva göra bedömningen
av om förfrågningarna bör göras. Det bör
ske högre upp i myndighetshierarkin. Om man borde
ha skickat ut förfrågningen i det här fallet
och i vilken form detta bort ske är en lämplighetsfråga
där utrymme finns för olika meningar.
Jag är för min del inte alls övertygad om att
det var den bästa och mest tilltalande utredningsmetoden
men felaktig var den helt klart
inte.

TAXERINGSREVISORS ANTECKNINGAR OM TID OCH PLATS FÖR

Åtgärder vid taxeringsrevision

(Dnr 2963-1981)

I ett ärende riktade anmälaren klagomål mot en taxeringsrevisor
för att denne skulle ha besökt anmälarens
hustru i bostaden under en tid av fem timmar
samtidigt som anmälaren var inlagd på sjukhus. Besöket
skulle enligt anmälaren ha varit pressande för hustrun.
Taxeringsrevisorn förnekade vad som lades honom
till last. I ärendet fanns ingen i ordnade former
gjord dokumentation om besöket och dess längd.

JO Nilsson uttalade i sitt beslut i ärendet den 22 november
1983 bl.a. detta.

När det gäller förhör och andra åtgärder i samband
med förundersökning enligt rättegångsbalkens
regler skall enligt 20 § förundersökningskungörelsen
tid och plats för företagande av åtgärderna
antecknas. I förhörsprotokoll som upprättas
under förundersökning antecknas regelmässigt
tiden för när ett förhör påbörjas och avslutas.
Jag anser att motsvarande krav på ordnat
förda anteckningar om en taxeringsrevisors
samtal med och besök hos den reviderade eller
andra berörda personer bör uppställas. Med

308

sådana uppgifter rutinmässigt antecknade i revisionsakten
vinner man ökad klarhet om gången av
en revision. Jag vill rekommendera riksskatteverket
och utredningen om säkerhetsåtgärder m.m.
i skatteprocessen att överväga åtgärder för att
förbättra rutinerna för tidrapportering i revisionsverksamheten
i enlighet med vad jag nu har
sagt.

309

TAXER I NGSPROCESS

WESTINGHOUSEÄRENDET; JO:S SYN PÄ FÖRPROCESSUELLA KONTAKTER
MELLAN FÖRETRÄDARE FÖR TAXERINGSMYNDIGHETERNA
OCH DEN SKATTSKYLDIGE

(Dnr 2865-1981)

I ett beslut den 16 mars 1984 avgjorde JO Nilsson ett
initiativärende upptaget efter bl.a. ett inslag i
TV-2:s program Magasinet om skattemyndigheternas behandling
av företaget Westinghouse och dess taxeringar.
I programmet och i en fråga i riksdagen tog man
upp frågan om skattemyndigheterna hade träffat en
hemlig överenskommelse med Westinghouse om att avskriva
ett i en revisionspromemoria angivet skattekrav
om 57 milj.kr. mot att företaget hade lovat att
ta upp ett antal milj.kr. till beskattning under kommande
år.

I JO:s beslut i ärendet lämnas en utförlig redogörelse
för fakta i ärendet och för de civil- och skatterättsliga
reglerna om utländska bolags filialer i
Sverige m.m. Inledningsvis sade JO i bedömningsdelen
av beslutet detta.

De svenska erfarenheterna av taxeringsrevision
hos multinationella företag är mycket begränsade.
Sådana revisioner ställer självklart sina
alldeles speciella krav. De fordrar kunnigt folk
och mycket tid. Antalet taxeringsmål där vinstöver
för ingsfrågor i internationella koncerner
har aktualiserats är också ganska få. Taxeringsrevision
hos en filial i Sverige till ett större
utländskt bolag har, vad jag vet, inte gjorts
förut. Det förhållandet att sådana filialbildningar
är ganska ovanliga kan knappast vara den
eida förklaringen till detta. Osäkerhet om de
rättsliga förutsättningarna och tveksamhet om
den rent praktiska hanteringen har helt visst
också spelat in. Bedömd mot denna bakgrund framstår
Westinghouse-revisionen i sig som ett lovvärt
initiativ särskilt som den anförtroddes
kvalificerad personal och även i övrigt fick en
kompetent uppläggning och inriktning. Inte minst
viktigt var att en ev. kommande "processförare"
avdelades att följa revisionsarbetet så att det
redan under revisionens gång kunde göras bedömningar
av frågor om utredningens värde sett från
processuella utgångspunkter.

310

Vidare behandlade JO i ett särskilt avsnitt det som
hände under taxeringsrevisionen och revisionspromemorians
utformning. Revisionspromemorian blev sedan
föremål för taxeringsintendenten E.:s ställningstagande.
JO diskuterade detta ställningstagande och
uttalade detta.

E. lade slutligen upp sin strategi efter två
linjer: efter taxer ing (för verksamhetsåret 1 975)
resp. vinstöverföring. Hans bedömning av det
tillgängliga materialet blev att ingen av dessa
linjer låg särskilt väl till för en framgångsrik
process. Den bedömningen kan inte kritiseras.
Redan insikten om de processuella svårigheter
och oklarheter som skulle möta i ett läge där
man från svensk sida inte funnit anledning att
söka gå vidare genom en förnyad noga specificerad
handräckningsframställning utgör ett tillräckligt
skäl för den ståndpunkten. - - -

Jag ser alltså ingen anledning att gå in i någon
ytterligare analys av E.:s ställningstagande att
inte gå till process - eller göra åtalsanmälan
för skattebrott - på grundval av promemorian. De
få taxeringsintendenter i landet som har sådana
erfarenheter och kunskaper att de kan anförtros
mål av den här kvalificerade karaktären måste
för övrigt av mig och andra tillsynsorgan ges
rätt att verka inom en bedömningsram som inte
är alltför trång.

I ett följande avsnitt tog JO upp vissa principiella
frågor. Där sade JO detta.

Allmän t_orn_ f ör processu el la_ kon ta k ter _me 1 Xan_ f ör e—
tr ädare_för_taxer ingsmYndi2heter_och_dej2_ska 11-skyldige

Både under revisionsstadiet - före och efter det
revisionspromemorian lagts fram - och under taxeringsintendentens
behandling av ett ärende ställs
den ansvarige tjänstemannen självklart inför problemet
om en fråga skall drivas vidare eller avföras
från fortsatt behandling. Svaret på sådana
spörsmål skaffar sig tjänstemannen genom en analys
av hur det föreliggande utredningsmaterialet
skall bedömas mot bakgrund av rätts- och bevisläget.
Är det en taxeringsintendent som gör den
analysen måste han givetvis söka bedöma hur domstolarna
kan tänkas se på saken. Analysen måste
också omfatta en bedömning av den skattskyldiges
- troliga - agerande i en process: Vilken bevisning
kommer den skattskyldige att prestera, vilka
blir de rättsliga och sakliga motargumenten,
vilka kvittningsinvändningar kommer att göras,
på vilka punkter kan medgivanden påräknas, kommer
den skattskyldige konsekvensvis att anföra
s.k. reservationsbesvär på någon punkt och hur
skall jag gardera mig mot det, när jag väl är

311

inne i processen bör jag då räkna med att den
skattskyldige byter grund och hur skall jag bemöta
det? Fler exempel på de frågor som en taxeringsintendent
måste ställa sig när han bereder
sin talan i större taxeringsmål kan anföras.

Det är viktigt att det allmännas talan i skattemål
sköts effektivt av hänsyn till båda parterna.
Resurserna för den här verksamheten är inte obegränsade
och arbetet måst skötas med god processekonomi.
Det betyder bl.a. att taxeringsintendenfen
aktivt bör verka för att inte den
skattskyldige eller domstolen i onödan måste ta
ställning till material och problem som lika
gärna kan hållas utanför processen. Den skattskyldige
skall inte behöva dra på sig onödiga
processkostnader - någon rätt för den som vinner
ett skattemål att få ersättning för sina rättegångskostnader
finns ju inte. Domstolarna är
också hårt belastade av många andra mål som väntar
på avgörande.

I vad jag nu har sagt ligger implicit att jag
menar att en taxeringsintendent inte bör dra sig
för att ta kontakt med den skattskyldige när han
bedömer det motiverat eller önskvärt. I sådana
kontakter, till förmån för vilka JO tidigare
har uttalat sig (se JO 1978/79 s. 307), bör
gärna såväl taxeringsintendentens medarbetare
sorn den skattskyldiges ekonomiska och skatterättsliga
experter kunna delta.

Det är särskilt inom företagsbeskattningen som
det finns områden där dessa förprocessuella kontakter
i praktiken blir aktuella. Det är också
tydligt att företagsbeskattningen nu utvecklar
sig i en sådan riktning att behovet av dessa
kontakter ökar. Jag tänker på de från och med
1984 års taxering nyinförda reglerna i anvisningarna
till 41 § KL om kvittning vid fel i bokslut
(se prop. 1980/81:68). Över huvud taget kan
de frågor som har starka värderingsinslag (t.ex.
bokslutsdispositioner avseende lager, pågående
arbeten och fordringsposter) liksom t.ex. avsättningar
i bokslutet för garantiförpliktelser
och även vinstöverföringsfrågor, eller frågorna
om internprissättning, många gånger lämpligen
diskuteras igenom vid förprocessuella kontakter.
När värderingsprinciper i sådana fall behandlas
kan det gälla förhållanden både i förfluten tid
och för kommande år. Det bör här nämnas att en
friare ordning med kontakter med starka direkta
förhandlingsinslag och t.o.m. regelrätta förlikningar
mellan det allmänna och den skattskyldige
i olika grader och utformning finns
företrädd redan i Norge och Danmark, i flera
andra länder i Europa och i USA.

Dessa förprocessuella kontakter fordrar - det

312

måste understrykas - många gånger mycket av kunskaper
och omdöme hos det allmännas företrädare.
Skälet till detta är den i Sverige gällande principen
att skattemyndigheterna inte får träffa
förhandlingsuppgörelser om beskattning (jag bortser
här från förhandlingar om beskattning med
stöd av regler i dubbelbeskattningsavtal). Lagstiftningen
tillåter inte förlikning om skatten
mellan skattemyndigheterna och de skattskyldiga
(jag bortser här från ackord och företrädaransvar
för skatt). Myndigheternas arbete skall
präglas av likformighetsprincipen och officialprincipen
(= ärendet skall bli utrett så som
dess beskaffenhet kräver). Också hos skattedomstolarna
präglas förfarandet av officialprincipen
- rätten är inte bunden av parternas åberopade
grunder eller medgivanden inom beloppsramen
för processen utan gör sina bedömningar
direkt efter skattelagarna.

Det är mot denna bakgrund svårt att dra gränsen
mellan en tillåten och rekommendabel ömsesidig
diskussion av förprocessuell karaktär å ena sidan
och en otillåten förhandling om en uppgörelse
utanför regelsystemet och instansordningen å
andra sidan. Gränsdragningen blir inte lättare
av att ingen situation är den andra lik, t.ex.
genom att ärendena kan befinna sig i olika stadier
av utredningen, och att bedömningen därför
måste göras mot bakgrund av det faktiska förloppet
i varje enskilt fall. Några generella synpunkter
kan dock framhållas

• Taxeringsintendenten får givetvis inte under
diskussionerna utnyttja sin möjlighet
att driva saken till process på ett otillbörligt
sätt t.ex. genom att föra in diskussionen
på åtal, sanktionsavgifter etc.
Sådant kan skapa en situation som den
skattskyldige upplever som utpressningsartad.
- Samtidigt finns det inte anledning
att hymla med det faktum att skattemyndigheterna
har långtgående utredningsmöjligheter.
Den skattskyldige får förväntas
vara bekant med detta faktum liksom
med processordningen i övrigt.

• Något utrymme för diskussioner finns givetvis
inte i sådana frågor där rättsläget är
sådant att taxeringsintendenten på sin
tjänsteplikt har att föra saken till domstol.
Det betyder att den typen av frågor
också helt bör ligga utanför diskussionerna
och att det skall klarläggas från början
i den mån sammanträffandet gäller också
annat.

• Taxeringsintendenten skall uppträda så att
det klart framgår att hars ställningstagan -

313

den står endast för hans egen räkning. Detta
är viktigt eftersom flera taxeringsintendenter,
dels på olika nivåer, dels i
olika distrikt kan vara behöriga att handlägga
ärendet och därför att ställningstagandet
bygger på den vid tillfället i
fråga tillgängliga informationen.

• Några för skattemyndigheterna för framtida
taxeringar bindande ställningstaganden kan
givetvis inte ske i dessa sammanhang. För
sådant finns i stället möjligheten att ansöka
om förhandsbesked hos riksskatteverket.
Detta bör taxeringsintendenten vid behov
klargöra under diskussionerna.

• Taxeringsintendenten bör föra egna, noggranna
arbetsanteckningar över vad som
förekommer vid sammanträffandet.

Därefter behandlade JO vad som hände under E.:s och
revisionsdirektören Å.:s sammanträffande den 25 november
1980 med representanter för Westinghouse (WNI).
Vid det sammanträffandet undertecknade företrädare
för WNI å ena sidan och E. och Å. å den andra sidan
ett dokument. Enligt detta hade mellan länsstyrelsen
och företaget denna dag träffats följande överenskommelser
:

1 Taxeringsrevisionen hos Filialen avseende åren
1975 - 1979 kommer ej att leda till höjningar
av taxeringarna för dessa år.

2 Filialen förbinder sig att under inkomståren
1980 - 1983 redovisa beskattningsbara inkomster
ej understigande 14.0 (fjorton) SEK millioner
utgörande tillkommande vinster för projekten

R II, R III, R IV.

I denna del av ärendet uttalade JO bl.a. detta.

Sär sk i 1t_om_mötet_2980~22i25_och om_dokumentet

E.:s beslut hösten 1980 att på den föreliggande
utredningen inte göra framställning om eftertaxering
av WNI för år 1976 var - som jag tidigare
har sagt - inte felaktig och kan inte klandras.
E.:s prövning omfattade emellertid inte
bara frågan om eftertaxering för år 1976} den
kom att omfatta även förhållandena för tiden
därefter. Några invändningar mot detta kan jag
inte resa.

I detta skede förelåg ju resultatet av en preliminär
granskning som skattemyndigheterna hade
utfört om WNI:s räkenskaper vad gäller arbetena
med Ringhals III och IV - arbeten som då ännu
inte var avslutade. Vidare var det bekant att
företaget vid 1980 års taxering hade eller skulle

314

komma att redovisa en i filialen uppkommen vinst
efter skatt på 2,2 milj.kr. Här fanns alltså ett
visst material som kunde vara av betydelse och
läggas till grund för överväganden om företagets
beskattning vid 1980 års och senare års taxeringar.
Denna utvidgade prövning ställde länsstyrelsen
inför två alternativ.

Det ena innebar att man senare efter ytterligare
granskning skulle gå till process i ordinarie
besvärsväg, dvs. för 1980 års eller därpå följande
års taxeringar i frågan om hur stor del
av ev. vinst som skulle hänföras till filialen
i Göteborg. En sådan process skulle dock helst
fordra tillgång till ytterligare material från
Westinghousekoncernen - material som för att bli
åtkomligt ev. skulle fordra en ny, noga specificerad
bandräckningsframställan. En sådan process
skulle dock vila på ett svagt underlag i den
svenska skattelagstiftningens ineffektiva reglering
av filialers beskattning. Den skulle troligen
också, om den ledde till framgång för det
allmänna, resultera i att förhandlingar skulle
behöva upptas om ändrad vinstfördelning genom
överenskommelser mellan olika länders behöriga
myndigheter enligt dubbelbeskattningsavtalets
regler. Den vägen skulle alltså vara svårframkomlig
för skattemyndigheterna.

Det andra innebar att man skulle ta upp en generell
diskussion med WNI om vinstöverföringsfrågorna
sett mot bakgrund av sådant allmänt material
som OECD:s riktlinjer och de särskilda
iakttagelserna vid den preliminära granskningen.

Länsstyrelsen valde det senare alternativet. Det
kan nu - med facit i hand - konstateras att detta
var ett klokt val sett från svenska fiskala
intressen. Jag kan inte heller se att företagets
intressen skulle behöva trädas för när genom en
sådan diskussion. Att den diskussion som kunde
föras skulle äga rum mot bakgrund av att vinstöverför
ingsfrågorna i sista hand är en fråga för
andra instanser var båda parter uppenbarligen
medvetna om. I detta låg, som jag ser det, en garanti
för att varken skattemyndigheterna eller VJNI
skulle kunna direkt "köra över" den andra parten.

När resultatet av en taxeringsrevision, där eftertaxering
för ett år föreslagits i promemorian,
och frågor om vinstöverföring vid senare följande
års taxeringar diskuteras vid ett och samma
möte mellan taxeringsintendenten och den skattskyldige
inställer sig onekligen frågan om det
allmännas företrädare i sammanhanget levt upp
till de riktlinjer för förprocessuella kontakter
som jag diskuterat i föregående avsnitt. Den
frågan blir än mer berättigad när det i ärendet
förekommer ett dokument (som det aktuella). Det är,

315

vill jag ha sagt här, just existensen av detta
dokument som främst motiverat den utredning som
jag gjort i detta ärende. Särskilt viktigt har
varit att söka klarlägga händelseförloppet under
mötet och de närmare omständigheter under vilka
dokumentet kom till.

För min bedömning av vad som hände har följande
varit betydelsefullt. Å. har sagt att - sedan
å ena sidan E., Å. och X. och å andra sidan WNI:s
företrädare fört en diskussion med varandra och
skiljts för lunch - de träffades på nytt. Sedan
klargjorde, enligt Å. , E. först sin ståndpunkt
att inte föra någon talan om eftertaxering och
därefter presenterade en företrädare för WNI den
maskinskrivna handlingen. Den kom som en överraskning
för länsstyrelsens företrädare. E. och
Å. undertecknade dock handlingen. Att de gjorde
det har de förklarat med att de antog att den
amerikanske skatteexpert, som var med och företrädde
WNI, hade behov av någon form av dokumentation
från mötet. Det tillskrivna beloppet har
de sagt till mig att de inte haft något att göra
med. - Redan när jag inledde utredningen av detta
ärende fick jag av E. en muntlig upplysning
om att en handling av det aktuella slaget fanns.
När jag senare under utredningen av E. begärde
att få ta del av den överlämnades länsstyrelsens
exemplar till mig.

Jag har detta att säga om dokumentet och dess
innehåll.

När den ansvarige revisorn finner att en taxeringsrevision
inte skall drivas längre och en
processförare kommer till slutsatsen att utredningen
inte skall ge anledning till några yrkanden
från hans sida, är det givetvis ofta lämpligt
att de ställningstagandena dokumenteras i
någon form (jämför vad gäller revision regeln i
56 § 3 mom. sista stycket taxeringslagen). Revisorn
kan skriftligen förklara att han avslutat
sin utredning och taxeringsintendenten kan förklara
att han för sin del inte avser att, på
grundval av utredningen, väcka någon talan. Den
skattskyldige kan ha ett berättigat intresse av
att få del av en sådan skriftlig dokumentation.
Även ordningsskäl talar för att ett ärende förklaras
avslutat genom anteckningar av sådant
slag. Genom sådana skriftliga besked binder dock
tjänstemännen inte andra än sig själva och det
endast såvitt gäller bedömningen av den föreliggande
utredningen. Skulle nya omständigheter
komma fram kan givetvis utredningen tas upp på
nytt.

Vad jag nu har sagt betyder att E. och Å. mycket
väl - med den bedömning som de gjorde av sakfrågan
- hade kunnat underteckna en skrivelse

316

med i stort sett det innehåll som punkt 1 i dokumentet
hade. Ett sådant handlande hade varit
helt i sin ordning.

Däremot anser jag för min del att tjänstemännen
givetvis inte skulle ha satt sina namn under en
skriftlig handling som dessutom innehöll en
rubrik om "träffade överenskommelser" och ett
åtagande - i och för sig alls inte bindande -från WNI:s sida att i framtiden redovisa vissa
vinster i sina deklarationer. Det åtagandet var
ju inte något tjänstemännen kunde disponera över
eller kräva fullgörelse av.

Mina slutsatser blir dessa

• E.:s och Å.:s ställningstaganden var i sak
välgrundade; det finns ingenting som ens
antyder att de skulle ha tagit några obehöriga
hänsyn vid de överväganden som ledde
fram till dessa.

• Dokumentet utgör i sig inget bevis för att

E. och Å. ingått en överenskommelse av
otillåtet slag - formuleringen till trots.
Det var emellertid klart olämpligt av dem
att sätta sina namn på den upprättade hand
lingen. Att så skedde är jag beredd att
beteckna som en olyckshändelse som är väl
förklarlig med hänsyn till både den yttre
situationen och det förhållandet att det
här rörde sig om ett utomordentligt kompli
cerat och svårbedömt ärende som gällde
stora värden.

I ett slutord till beslutet uttalade JO detta.

Det material och den bedömning som jag har redovisat
i detta ärende ger - - - en belysning även
av frågor av allmänt och principiellt intresse.
Det gäller både materiella och formella beskattningsfrågor.
Jag skall avsluta min behandling av
ärendet med några allmänna synpunkter

• Regleringen av de multinationella företagens
beskattning har länge varit aktuell
för de svenska statsmakterna både på nationell
och internationell nivå. - - -Det som riksdagen tog upp i sin framställning
till regeringen 1970 har kontinuerligt
varit föremål för behandling inom regeringskansliet.
Riksdagens revisorer gör
för närvarande en förstudie i frågan.
Riksskatteverket har fått särskilda medel
för att granska företag inom denna kategori.
Det pågår också forskning på området

317

• Det är enligt vad jag har tagit reda på
från kommerskollegium ovanligt med filialbildningar
i Sverige och särskilt då när
det gäller större företag. Filialbildning
har hittills ansetts vara förenad med vissa
nackdelar jämfört med att inrätta dotterbolag;
bl.a. är filialer utestängda
från investeringsfondssystemet och koncernbidragsreglerna.
I sammanhanget kan nämnas
att därmed också har följt att filialer
faller utanför kretsen av skattskyldiga
till den av riksdagen nyligen antagna
vinstdelningsskatten.

• Hur vinstöver föringsfrågor i filialfallen
skall bedömas skattemässigt är någonting
oklart. Utrymmet för eftertaxering i sådana
fall förefaller mycket begränsat.

Något material utöver ett departementschef
suttalande från 1955 finns nog inte
och det uttalandet är knappast klarläggande
och utgör inte någon särskild god utgångspunkt
för beskattningsåtgärder. I ett
utredningsuppdrag som regeringen givit
skatteavräkningssakkunniga ingår att se
över beskattningsfrågor i filialfallen.

Jag överlämnar detta beslut till bl.a. de
sakkunniga för kännedom.

I fråga om de formella delarna av beskattningsförfarandet
är det i två avseenden som detta
ärende är av intresse: dels handräckningsfrågorna,
dels formerna för det allmännas processföring
i vissa skattemål

• Behovet av effektivisering av internationell
handräckning i skatteutredningar har
senast tagits upp i en promemoria av kommissionen
mot ekonomisk brottslighet. Med
utgångspunkt i det väl utvecklade handräckningsförfarandet
som de nordiska länderna
antagit i ett särskilt internordiskt
handräckningsavtal - ett avtal som innehåller
bl.a. regler som gör det möjligt
för ett nordiskt lands taxeringsrevisorer
att få insyn i en taxeringsrevision som
genomförs i ett annat nordiskt land - bör
man från svensk sida i det internationella
samarbetet söka uppnå överenskommelser med
flera stater om samplanerade och samordnade
revisioner över nationsgränserna. Det
svenska - amerikanska dubbelbeskattningsavtalet
är just nu föremål för en omfattande
översyn. Bl.a. i det sammanhanget bör
dessa frågor uppmärksammas. Jag överlämnar
mot denna bakgrund mitt beslut till finansdepartementet
för kännedom.

318

• I det omfattande uppdrag som skatteförenklingskommittén
enligt sina direktiv
arbetar med ingår bl.a. uppgiften att se
över det allmännas processföring i skattemål.
En punkt som kommittén skall behandla
gäller just om riksintendenternas ställning
i skatteprocessen kan vidareutvecklas.
Det här ärendet belyser på den punkten vissa
svagheter i den nuvarande ordningen.

För kommittén bör också mina synpunkter på
behovet av förprocessuella kontakter mellan
taxeringsintendenten och den skattskyldige
och dennes företrädare och vad
som bör iakttas i sådana sammanhang vara
av intresse. Jag överlämnar mitt beslut
också till kommittén för kännedom.

DOMSTOLS UTREDNINGSSKYLDIGHET I TAXERINGSMÅL
(Dnr 3084-1980)

I ett beslut den 4 november 1983 angående domstols
utredningsskyldighet i taxeringsmål m.m. behandlade
JO Nilsson en anmälan från en person, F., mot kammarrätten
i Göteborg. I bedömningsavsnittet av beslutet
uttalade JO bl.a. detta.

Länsrätten har i sin dom med anledning av F.:s
besvär över 1977 års taxering - där man inledningsvis
också redogjort för riksskatteverkets
föreskrifter i ämnet - kommit till slutsatsen
att F. inte har visat, att han lider av så svårt
handikapp att han kan få avdrag för sina arbetsresor
med de faktiska kostnaderna} avdrag har
därför medgivits endast enligt schablon. F. har
i kammarrätten åberopat ett läkarintyg för att
styrka graden av handikapp; han har där - liksom
i länsrätten - sagt att han beräknat kostnaderna
för arbetsresorna efter en tabell som en motororganisation
har ställt samman. - Kammarrätten
har i sin dom ansett att F. visat att han är så
handikappad att han kan få avdrag för sina kostnader
för resor med bil till och från arbetet;
enligt kammarrätten har han däremot inte visat
vad dessa resor faktiskt har kostat honom; den
generella kalkyl som F. åberopat har "inte (kunnat)
läggas till grund för en beräkning i det
enskilda fallet". Kammarrätten avslog följaktligen
F.:s besvär.

F. menar nu - om jag rätt har förstått hans anmälan
hit - att kammarrätten genom att inte tala
om för honom att han måste prestera bevisning
även för bilkostnaderna berövat honom möjligheten
att få igenom sitt yrkande i deklarationen,
dvs. att vinna målet. Översätts F.:s anmälan i
processrättsliga termer så gäller den förvaltningsdomstolarnas
ansvar för att ett mål "blir

319

så utrett som dess beskaffenhet kräver", se förvaltningsprocesslagen
(8 §). - - -

Det kan här vara på sin plats att erinra om
några uttalanden som görs i förarbetena till den
aktuella paragrafen i förvaltningsprocesslagen.

I propositionen (prop. 1971:30, s. 530) säger departementschefen
bl.a. att rättens aktivitet måste
växla, beroende på bl.a. vad slags mål det är
fråga om, om det finns motpart i målet och om
enskild ''part har ombud i målet. Sålunda ligger
det i sakens natur, enligt departementschefen,
att rätten i allmänhet bör ägna särskild uppmärksamhet
åt processledningen när en enskild
part inte har ombud i ett enpartsmål och det
framgår att parten har svårigheter att ta till
vara sin rätt. Departementschefen anför vidare
att utrymmet för processledning är större i enpartsmål
än i exempelvis skattemål, där den enskilde
har en allmän motpart samt att behovet av
vägledning normalt är större i under instanserna
än i överinstanserna.

Det är visserligen sant såväl att man i förarbetena
till 8 § förvaltningsprocesslagen inte särskilt
framhåller skattemålen som en typ av mål
där domstolarna bör vara särskilt uppmärksamma
med att aktivt söka få fram mer utredning än den
som förebringats av parterna som att regeringsrätten
i några avgöranden har ställt ganska
stora krav på den enskilda parten att själv komma
med den utredning som behövs för att han/hon
skall kunna få bifall till sina besvär.^ Det
finns emellertid enligt min mening ett par omständigheter
som gör det motiverat att ifrågasätta
en alltför stor restriktivitet vid tilllämpningen
av 8 § och det även för skattemålens
del. Den ena är att det är mycket svårt att få
rättshjälp i skattemål med de konsekvenser detta
kan ha för den enskilde när han själv får
föra sitt mål. Den andra är att det i skattemålen,
med den processordning som där gäller,
inte sällan i en överinstans dyker upp frågor
som tidigare inte alls berörts eller behandlats
mer i förbigående, och som sedan kan bli av central
betydelse för utgången.

Kammarrätten har uppenbarligen ansett att F.
bort förstå att det inte räckte med att han
styrkte sitt handikapp för att han skulle vinna
målet utan att han också måste visa de verkliga
kostnaderna för sina resor. Det finns onekligen
vissa omständigheter som kan anföras till stöd

1 Se till frågan bl.a.: RÅ 1974 ref. 29, RRK R76
2:64, RÅ 1980 2:57 och Aa 183 och RÅ 1982 2:24.

320

för den uppfattningen och att man därför kunde
avstå från att anvisa honom hur han borde komplettera
utredningen. - I ett tidigare avgjort
mål om F.:s taxering 1973 var frågan om bilkostnader
och hur dessa skulle styrkas aktuell.

Taxeringsintendenten hade vidare i ett annat mål
om F.:s taxering 1976 i sitt yttrande till länsskatterätten
sagt bl.a. att F. inte hade visat
att han var så handikappad att han kunde få avdrag
för de verkliga kostnaderna. I det här aktuella
målet har taxeringsintendenten i yttrande
till länsrätten sagt att F. varken i deklarationen
eller besvären lämnat sådana upplysningar,
som motiverade att avdraget skulle ha beräknats
på ett annat sätt än taxeringsnämnden hade gjort.
Han har också hänvisat till vad han tidigare
sagt i målet och till länsrättens domskäl. I
dessa domskäl fanns bl.a. en uppgift om att
handikappad kan få avdrag för de verkliga kostnaderna
.

Trots dessa omständigheter kan jag inte dela kammarrättens
uppfattning, i samband med prövningen
av målet, om innebörden av utredningsansvaret
sådan som jag har förstått den. Taxeringsintendentens
yttranden var kortfattade och innehöll
hänvisningar som kan ha varit svåra för F. att
se konsekvenserna av. Det är begripligt att F.
uppfattade målets avgörande fråga vara den om
han var handikappad eller inte och att han kunde
tro att det som han presterat i kammarrätten var
tillräckligt för att ge honom avdrag med yrkat
belopp om han vann målet i fråga om handikappet.
Jag tycker det hade varit naturligt om taxeringsintendenten
i sitt yttrande till kammarrätten
uttryckligen hade klargjort var bevisbördan låg
enligt reglerna särskilt som han borde ha insett
att det läkarintyg som F. åberopade kunde komma
att godtas. När nu taxeringsintendenten inte
gjorde detta, var det olyckligt att kammarrätten
inte gav F. en möjlighet att komplettera utredningen
i målet i fråga om sina kostnader.

Kammarrätten har i det andra remissvaret hit
sagt sig ha kunnat konstatera att ett nytt synsätt
håller på att vinna insteg och att domstolarna
i fall av det slag som det är fråga om här
i allt större utsträckning ser till att den enskilde
blir medveten om att han måste prestera
ytterligare utredning för att vinna målet. Som
jag redan har antytt tillhör jag dem som menar
att en sådan utveckling är både önskvärd och
nödvändig. Initiativ har också tagits för utbildning
av domarpersonal i frågor som denna.

Jag tror att det kan vara en god metod för att
föra frågan framåt. Detta beslut har f.ö. samma
syfte. Skulle sådana ansträngningar inte på sikt
leda till avsett resultat återstår endast att
överväga justeringar i lagstiftningen.

321

UPPBÖRD

förtida Återbetalning av preliminär skatt
(Dnr 2752-1983)

JO Nilsson hemställde i ett beslut den 4 november 1983
att regeringen överväger att ändra bestämmelserna i
uppbördslagen (1953:272) om förtida återbetalning av
preliminär skatt i form av jämkning. Som en utgångspunkt
för framställningen låg sex ärenden hos JO där
enskilda hade anmält skattemyndigheterna för långsam
handläggning av jämkningsärenden. I sitt beslut i dessa
ärenden anförde JO Nilsson bl.a. detta.

Enligt 46 § 3 mom uppbördslagen skall beslut om
jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig,
"där icke ärendets invecklade beskaffenhet
eller andra särskilda omständigheter till annat
föranleda, meddelas beträffande lön inom tio
dagar samt beträffande annan inkomst senast inom
tjugo dagar efter det att ansökan om jämkning
inkommit till den lokala skattemyndigheten". RSV
har i sina anvisningar (RSV Du 1981:20) sagt
bl.a. att ärenden om förtida återbetalning i
många fall är invecklade och att en längre handläggningstid
därför normalt bör kunna godtas för
dessa ärenden. Vidare nämner RSV som exempel på
särskilda omständigheter att den skattskyldiges
ansökan kan behöva kompletteras eller att remiss
till taxeringsnämnden behövs. RSV lägger sedan
synpunkter på detta remissförfarande och säger
att man bör sträva efter att handlägga ärendena
utan remiss till taxeringsnämnden. - Bedömd efter
vanliga tolkningsnormer måste dock bestämmelsen
anses innebära att det normalt skall vara praktiskt
möjligt för myndigheten att avgöra även
den här aktuella typen av jämkningsärenden inom
10/20 dagar. Följaktligen innebär bestämmelsen
också att myndigheterna inom dessa tidsfrister
bör ha tagit ställning till om det finns behov
av en remiss till taxeringsnämnden eller komplettering
med annan utredning.

Att handläggningen inom denna ärendegrupp drar
ut på tiden beror dock inte enbart på att ansökningarna
kompletteras med yttranden från taxeringsnämnden.
I flera av de utredda fallen har
jag kunnat konstatera att det dröjt långt utöver
21 Riksdagen 1984185.2 sami. Nr 1

322

de 10 respektive 20 dagar, som normalt gäller
för handläggningen av ärenden, innan de remitterats
till taxeringsnämnden. Man tycks alltså
inte ens ha påbörjat handläggningen av ansökan
inom den för ärendena normala handläggningstiden.
- Enligt myndigheternas remissvar och de
upplysningar jag i övrigt har fått vid inspektioner
beror detta på att ansökningarna om förtida
återbetalningar är koncentrerade till en
tidpunkt på året då de lokala skattemyndigheterna
även i övrigt är hårt belastade. - - -

Det är naturligtvis en allvarlig situation när
myndigheterna inte har praktiska möjligheter att
handlägga ärenden på sätt som förutsatts i lagstiftningen
eller m.a.o. när verkligheten vägrar
anpassa sig till lagstiftningen. I detta läge
finns - som jag ser det - enbart två alternativ.
Det ena är att tilldela lokala skattemyndigheten
ytterligare personella resurser, vilket emellertid
med hänsyn till det rådande statsfinansiella
läget inte synes vara en framkomlig väg. Det
andra är att ändra lagen. Det är det alternativet
som bör väljas.

Jag föreslår att bestämmelsen i 46 § 3 mom uppbördslagen
ändras så att de stipulerade handläggningsfristerna,
för förtida återbetalningar,
ersätts med ett allmänt krav på skyndsam handläggning.
För de vanliga jämkningsärendena synes
dock en sådan ändring av lagtexten inte behövlig.
I många fögderier klarar man i dag av dessa ärenden
inom de föreskrivna tiderna. På andra håll
får särskilda insatser göras för att man skall
undvika dröjsmål.

Jag vill poängtera att den föreslagna lagändringen
inte får leda till att handläggningen av ansökningar
tar längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt. Den skattskyldige kan vara i omedelbart
behov av pengarna och dessutom blir hans
ränteförlust allt större ju längre tiden lider,
eftersom någon ränta inte medges vid förtida
återbetalning av skatt. Jag vill därför - med
anledning av vad som förekommit i vissa av de
ärenden jag nu utrett - framhålla vikten av att
myndigheterna har väl utvecklade rutiner för
handläggningen av den här typen av ärenden. Lokala
skattemyndigheten bör bl.a. se till att
taxeringsnämnden redan tillsammans med en remiss
om möjligt får allt det material, eller kontrolluppgifter
och deklarationer, som den behöver
för att snabbt ta ställning till remissen. Vidare
bör lokala skattemyndigheten ge taxeringsnämnden
en frist inom vilken den skall svara på
remissen. Lokala skattemyndigheten bör också
bevaka att svaren kommer in inom utsatt tid.

323

Vad sedan gäller taxeringsnämnderna måste de vara
aktiva och snabbt rekvirera de handlingar som
till äventyrs inte följt med remissen. Jag vill
påpeka att det inte heller alltid är nödvändigt
att nämnden utreder alla frågor i en deklaration
innan den avger sitt yttrande. För den enskilde
kan det vara bättre att snabbt få en del av det
belopp den förtida återbetalningen avser än att
behöva vänta på att taxeringsnämnden gör en omfattande
utredning beträffande alla inkomst- och
avdragsposter i deklarationen.

HANDRÄCKNING FÖR INDRIVNING AV RESTFÖRD SKATT I USA
(Dnr 2542-1981)

I ett beslut den 12 juli 1983 behandlade JO Nilsson
ett ärende där anmälaren hade riktat klagomål mot
riksskatteverket för hur verket hade gjort en begäran
om handräckning för indrivning av restförd skatt i
USA. Reglerna om handräckning finns i dubbelbeskattningsavtalet
mellan Sverige och USA, se SFS 1965:38.
JO:s beslut gällde både den rättsliga tolkningen och
den praktiska tillämpningen av avtalets regler om
handräckning. JO behandlade särskilt två frågor: dels
om skattetillägg kan anses omfattat av avtalets bestämmelser
- en fråga som JO besvarar med nej, dels
kravet på laga kraft i handräckningsärenden - ett
krav som riksskatteverket inte iakttog i ärendet. JO
konstaterade avslutningsvis, att handläggningen av
ärendet inte hade varit utan sina brister och att det
var beklagligt bl.a. därför att det kunde skada tilltron
till svenska myndigheter hos det andra avtalslandets
myndigheter. - Beslutet överlämnades till
finansdepartementet och skatteindrivningsutredningen.

SKATTEAVDRAG FÖR ANSTÄLLD HOS MYNDIGHET

I JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 333 redovisades
ett beslut med rubriken "Vem är arbetsgivare i uppbördslagens
mening: anställningsmyndigheten (FOA) eller
löneutbetalningsmyndigheten (FCF)?" Av redogörelsen
för ärendet framgår att JO Nilsson överlämnade
sitt beslut till regeringen i syfte att få ett vägledande
uttalande. I regeringens ärende inhämtades
yttranden från försvarets civilförvaltning (FCF),
försvarets forskningsanstalt (FOA), statens löneoch
pensionsverk (SPV) och riksskatteverket (RSV). Av
yttrandena framgår bl.a. att

- FCF har förtydligat och kompletterat anvisningarna
för löneuträkningssystemet F/SLÖR för
att till anslutna myndigheter ge bättre vägledning
beträffande det ansvar och de åtgärder som
genom uppbördslagens och taxeringslagens bestämmelser
åvilar arbetsgivare,

324

- FOA har vidtagit åtgärder för att säkerställa
att arbetstagare vid FOA i fall som här avses
genom FOA:s försorg underrättas enligt uppbördslagens
föreskrifter,

- SPV i egenskap av huvudman för det statliga
löneuträkningssystemet SLÖR i anvisningarna till
SLÖR erinrar om anställningsmyndigheternas skyldigheter
mot arbetstagarna enligt uppbördslagen,

- RSV inte anser det vara motiverat att bestämmelserna
i uppbördslagen ändras och att RSV tagit
vissa initiativ, vilka - enligt verket - synes
ha lett till att antalet felaktigheter i
samband med redovisning av kvarstående skatt har
nedbringats till ett minimum.

Regeringen har 1983-11-24 beslutat att ärendet skall

läggas till handlingarna.

325

2. EXEKUTION

KRONOFOGDEMYNDIGHETERNA OCH KONKURSTILLSYNEN
(Dnr 3686-1983)

I ett beslut den 30 december 1983 redovisade JO Nilsson
några iakttagelser och förslag beträffande kronofogdemyndigheterna
och deras handhavande av konkurstillsynen.
Beslutet bygger i huvudsak på uppgifter
som inhämtats vid samtal med ett antal "tillsynsfogdar"
och konkursförvaltare under åren 1980-1982.
Beslutet har sänts ut till ett stort antal myndigheter,
däribland samtliga kronofogdemyndigheter, och
till samtliga konkursförvaltare. Ytterligare exemplar
finns tillgängliga och kan rekvireras från JO-expeditionen,
Box 16327, 103 26 Stockholm.

Här återges den sammanfattning, som finns på sid.

27-29 i beslutet.

5 BESLUTET I SAMMANFATTNING

Detta beslut är ett försök att göra en - låt vara
begränsad - utvärdering av den nyordning på konkursområdet
som det innebar att vissa (25 av 81)
kronofogdemyndigheter fick uppgiften att vara
tillsynsmyndighet (TSM) i konkurs. Den tillsynen
består, enligt konkurslagen (KL), i att se till
att förvaltningen "bedrivs på ett ändamålsenligt
sätt i överensstämmelse med denna [konkurs-] lag
och andra författningar". Begränsningen i utvärderingen
ligger bl.a. i att jag här tar upp
endast vissa delar av den. Vid sidan av den övergripande
frågan om tillsynens inriktning uttryckt
i termer som aktiv/passiv, offensiv/defensiv,
diskuterar jag aspekter på TSM och

• gäldenärsbrotten

• granskningen av förvaltararvodet

• sekretessen i tillsynsverksamheten

• näringsförbudet

Jag har kunnat konstatera att begreppet "konkurstillsyn"
till sitt innehåll inte är enhetligt
eller entydigt. Uppfattningen om vad tillsyn
betyder och hur den skall utövas varierar
från en TSM till en annan - verksamheten är i

326

hög grad "personanknuten": den blir vad den enskilde
tillsynsfogden gör den till. Att det är
så får i första hand tillskrivas det förhållandet
att förarbetena till lagstiftningen i åtskilliga
hänseenden lämnar föga eller ingen vägledning
om hur tillsynen i praktiken skall utövas
.

Min slutsats blir att det är både naturligt och
nödvändigt att TSM genomgående blir aktiv/offensiv
i sin verksamhet för att denna skall bli vad
den rimligen bör vara: en funktion vid förvaltarens
sida för att se till att samtliga berördas
intressen tas till vara på bästa sätt (se
avsnitt 4.1 och 4.2). I detta syfte bör

• tillsynen koncentreras till färre antal
myndigheter än i dag

• uppgiften att vara tillsynsfogde anförtros
en specialist - och ersättas därefter

• ekonomtjänster inrättas enbart för tillsynen
- eller i varje fall i första hand
denna

• 51 a § KL kompletteras med en regel att
förvaltaren i viktigare frågor skall höra
även TSM - en skyldighet som förvaltaren

i dag bara har gentemot borgenärerna och
gäldenären.

När det gäller TSM och gäldenär sbrotten (avsnitt

4.3.1) slås fast att TSM miste vara aktiv även
under konkurs- och brottsutredningarna. Jag konstaterar
också att det är nödvändigt att se över
taxesystemet i de mindre konkurserna.

För TSM är 2£a2§knin2en_av_arvodesräknin2arna
en lika svår som grannlaga uppgift (avsnitt

4.3.2). En aktivare tillsyn bör visserligen ge
TSM ett stabilare underlag att stå på vid sin
granskning men det skulle av flera skäl vara att
föredra att slopa regeln att TSM skall granska
alla arvodesräkningar; TSM bör istället ges möjlighet
att välja vilka arvodesärenden som den
vill yttra sig i.

Det råder enighet om att frånvaron av sekretess
i tillsynsärenden är till väsentlig nackdel för
både förvaltarna och TSM (avsnitt 4.3.3). Det
finns ett uttalat behov av sekretess hos TSM och
det kan inte vara omöjligt att kombinera de berördas
rätt till upplysningar med det behovet.
Frågan hur den nödvändiga sekretessen skall
åstadkommas måste med det snaraste tas upp till
övervägande.

327

Frågan om utvidgade regler om näringsförbud utreds
f.n. av en särskild kommitté. Därför görs
bara ett par påpekanden till det arbetet (avsnitt
4.3.4). Dels är det självklart att TSM
skall vara lika aktiv i sin övervakning av meddelade
näringsförbud som i sin "vanliga" tillsynsverksamhet.
Dels1 kan det allvarligt ifrågasättas
om inte TSM - och inte som nu åklagaren -bör få utreda och föra talan vid domstol om näringsförbud.

ANNONSERING I PRESSEN OM NÄRINGSFÖRBUD
(Dnr 3372-1981)

Kronofogdemyndigheten i Eksjö hade låtit föra in en
annons i vissa tidningar om att en namngiven person,

L., hade försatts i konkurs. I annonsen, som hade
försetts med rubriken "VARNING", sades vidare att L.
enligt lag inte fick under konkursen driva den handel
han dittills sysslat med och att han inte heller fick
driva annan näringsverksamhet, som innebar bokföringsskyldighet.
Där framhölls avslutningsvis att det
också var förbjudet för alla och envar att göra affärer
med L. och att den som trotsade detta förbud
riskerade att bli åtalad.

L. anmälde saken till JO. Han fann kronofogdemyndighetens
åtgärder djupt kränkande. Kronofogdemyndigheten
och riksskatteverket yttrade sig.

JO Nilsson anförde i beslut den 27 januari 1984 bl.a.
detta.

Det finns två slags näringsförbud.

Det ena är det automatiska och generella näringsförbud
som inträder i och med konkursbeslutet och
gäller så länge konkursen pågår. Enligt 199 a §

KL får nämligen en gäldenär "inte under konkursen
driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet".
Gör han det ändå kan han bötfallas
(211 a § KL).

Den andra formen av näringsförbud är det som meddelas
av domstol på talan av åklagare. Det förutsätter
en prövning av omständigheterna i det
enskilda fallet och får meddelas att gälla under
högst fem år (199 b § KL). Detta förbud riktar
sig mot en gäldenär (eller ställföreträdare) som
antingen "förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna"
eller som "på annat sätt grovt åsidosatt
vad som ålegat honom som näringsidkare" eller
som "upprepade gånger har förekommit i samband
med konkurs, om han i näringsverksamhet som
har föregått konkurserna har åsidosatt vad som
ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud
är påkallat av särskilda skäl". - Brott mot för -

328

budet kan leda till fängelse i högst två år.

TSM skall vaka över att näringsförbud efterlevs
(199 j § KL) men som RSV framhållit är det enligt
förarbetena önskvärt att också andra myndigheter,
bl.a. KFM, anmäler överträdelser till
polisen.

Det näringsförbud som avses i 199 b § KL har
diskuterats utifrån åtskilliga utgångspunkter.

Bl.a. har det ifrågasatts om det är så effektivt
som det borde och kunde vara. En särskild
kommitté har också tillkallats (dir. 1981:63)
för att utreda frågan om utvidgade regler om
näringsförbud. Jag kan därför här avstå från
andra uttalanden i frågan än att dels framhålla
att jag finner det självklart att ett näringsförbud
enligt 199 b § KL bör offentliggöras,
dels erinra om att jag i ett beslut nyligen
(meddelat 1983-12-30) har sagt att jag likaledes
finner det självklart att tillsynsmyndigheten är
aktiv/offensiv i sin övervakning av näringsförbuden
(se vidare avsnitt 4.3.4 i det nyss angivna
beslutet).

Det är inte alldeles givet att ett generellt näringsförbud
enligt 199 a § KL kan eller bör
"övervakas" på samma sätt som ett speciellt enligt
199 b § KL. De flesta konkursgäldenärer har
med all sannolikhet ingen tanke - eller för den
delen möjlighet - att överträda förbudet och det
finns därför ingen anledning alls att vidta
några särskilda åtgärder för att erinra dem och
deras ev. kontrahenter om att de inte har rätt
att ägna sig åt resp. medverka i aktiviteter av
detta slag. En följd av detta är att det i flertalet
fall inte heller är vare sig behövligt eller
motiverat med "extraordinära" åtgärder av
en typ som att genom annonser göra det känt att
en person har ett generellt näringsförbud. Har
gäldenären överträtt förbudet kommer givetvis
saken i ett annat läge.

Gäldenären i det fall som anmälts hit var - om
det ger utredningen klart besked - en person,
som uttalat sig och agerat på ett sätt, som
gjorde det mer än troligt att han skulle komma
att sätta sig över det generella näringsförbudet.
Några invändningar är jag därför inte beredd att
resa mot att KFM såg sig föranlåten att vidta
den "extraordinära" åtgärd som annonseringen innebar
för att öka trycket på gäldenären och förmå
honom att iaktta förbudet. Däremot kan jag
inte acceptera den utformning som annonsen fick.
Den är för aggressiv, närmast polemisk i tonen
för att den skall kunna få passera. Jag ser
emellertid inget skäl att driva den här saken
vidare utan nöjer mig med den kritik som ligger
i det konstaterande jag nyss gjorde.

329

KRONOFOGDEMYNDIGHET HAR PÅ FÖRFRÅGAN AV KOMMUN YTTRAT
SIG OM ETT BOLAG I ETT UPPHANDLINGSÄRENDE PÅ ETT SÄTT,
SOM PÅSTÅS HA SKADAT BOLAGET

(Dnr 2361-1982)

Kronofogdemyndigheten i Sundsvall yttrade sig till
kommunen på dess begäran i ett upphandlingsärende om
ett bolag. Myndigheten sade detta.

Bolaget är f n ej restfört hos kronofogdemyndigheten.
Det kan upplysas att bolaget 1977 övertog
en rörelse som tidigare drivits av en av
ställföreträdarna. Detta företag försattes i konkurs
varvid bl a staten inte fick betalt för
sina fordringar.

Bolaget och dess ställföreträdare är nu föremål
för skatterevision vilket bl a lett till beslut
om och verkställighet av betalningssäkring. Vid
revisionen har framkommit uppgifter som leder
till slutsatsen att företaget inte bedrivit
verksamhet på ett seriöst sätt. Utredning om
skattebrott pågår.

Kronofogdemyndigheten avstyrker bestämt anlitande
av företaget.

I klagomål till JO gjorde bolaget gällande att kronofogdemyndighetens
yttrande hade skadat bolaget i dess
verksamhet i entreprenadbranschen. Yttrandet hade enligt
bolaget lett till att kommunen avbröt alla förbindelser
med bolaget, vilket innebar ett kännbart
intäktsbortfall. - Kronofogdemyndigheten och riksskatteverket
yttrade sig.

JO Nilsson anförde i beslut den 7 februari 1984 i bedömningsdelen
bl.a. detta.

En myndighet - statlig eller kommunal - som behöver
en vara eller en tjänst som den inte själv
kan producera gör en upphandling. En upphandling
föregås oftast av ett anbudsförfarande, dvs. man
inbjuder olika leverantörer att ange på vilka
villkor de är villiga att tillhandahålla varan
eller tjänsten. Det anbud skall antas som är
förmånligast om man ser till "samtliga affärsmässigt
betingade omständigheter" (se 15 § upphandlingsförordningen,
som gäller för de statliga
myndigheterna; motsvarande gäller för kommunala
myndigheter enligt deras reglementen).

Vid den bedömningen vägs givetvis leverantörens
ekonomiska ställning in. Den upphandlande myndigheten
måste kunna vara säker på att en anbudsgivare
kan fullfölja ett åtagande och att det
inte finns omständigheter som gör en anbudsgivare
olämplig eller omöjlig som kontraktspartner.
Förekomsten av t.ex. skatteskulder kan tyda

330

på att det finns risk för att det förra inte är
så säkert. Underlåtenhet att redovisa eller betala
in skatter eller avgifter kan betyda att anbudsgivaren
utnyttjar skattesystemet för att
skaffa sig fördelar på det allmännas och "ordentliga"
konkurrenters bekostnad och att det senare
förhållandet är för handen.

Fr.o.m. den 1 april 1983 har myndigheterna blivit
skyldiga att - "om det inte är onödigt" - kontrollera
om en anbudsgivare är registrerad för
redovisning och inbetalning av mervärdeskatt,
preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter; är
detta inte fallet får en sådan anbudsgivares anbud
inte antas. Om det behövs skall myndigheten
dessutom ta reda på "för vilka skatter och allmänna
avgifter anbudsgivaren eventuellt står i
skuld" (16 a och 17 §§ upphandlingsförordningen
- 1973:600, ändrad 1983:38).

Åtskilliga av de uppgifter som den upphandlande
myndigheten - tidigare i eget intresse inhämtade
och numera är skyldig att inhämta - finns hos
länsstyrelse och lokal skattemyndighet resp. hos
kronofogdemyndigheten (KFM).

Den information som - för att nu koncentrera uppmärksamheten
till den myndighet som detta ärende
ytterst handlar om - KFM kan förse en anbudsprövande
myndighet med är inte sällan av känslig natur.
En KFM kan därför till följd av föreskrifter
i sekretesslagen vara förhindrad att lämna
ut en viss uppgift till en anbudsprövande myndighet.
Inom exekutionsväsendet gäller nämligen
sekretess enligt 9 kap. 19 § sekretesslagen

- i mål eller ärende angående exekutiv verksamhet
för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde lider avsevärd skada
eller betydande men om uppgiften röjs. -

Sekretessen gäller inte “Uppgift om förpliktelse
som avses med den sökta verkställigheten", med
vilket uttryck enligt förarbetena bl.a. avses
uppgift om hur stor en fordran är eller besked
om det belopp som skall drivas in (prop. 1979/
80:2 del A, s. 289) .

I umgänget mellan KFM och andra myndigheter kunde
- fram till den 1 april 1983, dvs. under den
tid som är aktuell i detta ärende - sekretessen
enligt 9 kap. 19 § genombrytas med stöd av den

lagen 1. Efter den 1 april 1983 råder ingen begränsning
av sekretesskäl i informationsutbytet
mellan KFM och andra myndigheter när det gäller
en anbudsgivares "offentliga" skuldbelastning.
Enligt 14 kap. 1 § hindrar nämligen inte sekretessen
att uppgift lämnas till annan myndighet
om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
Upphandlingsförordningen ålägger fr.o.m.
den dagen KFM att förse andra myndigheter med de
uppgifter som nu har nämnts.

Bolagets anmälan mot KFM i Sundsvall går, som
jag har förstått den, bl.a. ut på att myndigheten
i sitt yttrande (bil. 2r, även med beaktande
av regeln i 14 kap. 3 § sekretesslagen, har
brutit den sekretess som man enligt 9 kap. 19 §
samma lag varit skyldig att iaktta. Ett ställningstagande
till det berättigade i den anklagelsen
kräver en närmare analys av yttrandet mot
bakgrund av den då gällande regleringen. Yttrandet
innehåller dessa faktiska upplysningar av
intresse i sammanhanget.

1 Bolaget är inte restfört hos KFM

Det kan onekligen ifrågasättas om en uppgift om
att någon inte är restförd gäller "ett mål eller
ärende angående exekutiv verksamhet" men även
den som menar det kan knappast hävda att ett "avslöjande"
skulle riskera att vålla i detta fall
bolaget den skada som är en förutsättning för
sekretess enligt 19 §. Uppgiften om den "ickeexisterande"
restföringen kunde alltså saklöst
lämnas ut. - Den i anslutning till denna uppgift
lämnade upplysningen om en tidigare numera avslutad
konkurs m.m. finns att tillgå i andra offentliga
handlingar och kan därför näppeligen
anses ha något sekretesskydd i detta sammanhang.

2 Bolaget och dess ställföreträdare är före mål

för skatterevision vilket bl.a. lett
till beslut om och verkställighet av betalningssäkring

Beslut om betalningssäkring är offentliga. Eftersom
ett sådant beslut regelmässigt föregås av en
revision så har KFM genom denna uppgift närmast

1 Sekretessbelagd uppgift får "lämnas till myndighet
om det är uppenbart att intresset av att
uppgiften lämnas har företräde framför det intresse
som sekretessen skall skydda".

Bilagan utelämnad här.

332

upplyst om ett notoriskt faktum; i varje fall
kan "avslöjandet" knappast ha inneburit en sådan
skada för bolaget som förutsätts för sekretess
enligt 9:19.

3 Utredning om skattebrott pågår

Detta är en uppgift som knappast omfattas av den
"exekutiva sekretessen". Det kan anses ha varit
inkorrekt eller olämpligt att nämna detta förhållande
men någon skyldighet att hålla tyst om
den har myndigheten inte haft.

Om jag sammanfattar min bedömning av de uppgifter
som KFM lämnade i sitt yttrande från sekretessrättslig
synpunkt, så konstaterar jag att
yttrandet inte innehåller något som jag hävdar
att KFM borde ha tigit med.

Vad KFM:s yttrande i övrigt innehåller är inte
upplysningar om faktiska förhållanden utan värderingar
eller slutsatser av en kunskap som KFM
hade fått eller skaffat sig. Det kan naturligtvis
diskuteras om KFM borde ha redovisat dessa
sina slutsatser eller inte - och i så fall hur
det borde ha gjorts. Den diskussionen kan emellertid
inte föras i termer som "rätt" eller "fel"
utan får ske med utgångspunkt i begrepp som saklighet
och lämplighet. För min del har jag svårt
att dela uppfattningen att KFM alltid och undantagslöst
skall avhålla sig från att uttala en
egen uppfattning eller göra en egen bedömning i
yttranden av det slag det här är fråga om. Den
som frågar vill självklart veta vad den tillfrågade
tycker och blir yttrandena kemiskt fria
från värderingar, finns det en klar risk för ett
utbrett och okontrollerat "tyckande" vid sidan_
av de officiella yttrandena. Om jag alltså inte
vill fördöma värderingar i yttrandena så vill
jag dock starkt anbefalla myndigheterna__a-fct''~vara
varsamma med orden. Jag tycker t.ex. inte att en
KFM enbart på basis av en revisionspromemoria
skall uttala sig om att ett företag har bedrivit
sin verksamhet seriöst eller inte.

333

S.K. SURROGATDELGIVNING MED ETT AKTIEBOLAG I ETT
KONKURSMÅL. FRÅGA OM BOLAGET HAFT SKÄLIGT RÅDRUM
FÖR ATT INFINNA SIG VID FÖRHANDLING I MÅLET.

(Dnr 2814-1982)

Den 6 juli 1982 hölls vid Halmstads tingsrätt huvudförhandling
i ett mål, som gällde fråga om ett aktiebolag
skulle försättas i konkurs. Ansökan härom hade
gjorts av kronofogdemyndigheten i Halmstad på grund
av att bolaget trots uppmaning inte hade betalt skatter
och avgifter om i runt tal 42 000 kr.

Enligt protokollet från huvudförhandlingen var ingen
företrädare för bolaget närvarande. Ordföranden -rådmannen Christer Borlind - upplyste att bolaget hade
delgetts kallelse till förhandlingen. Borlind konstaterade
att hinder mot förhandlingen inte förelåg.

På yrkande av kronofogden Hans Trygg försatte tingsrätten
bolaget i konkurs.

I anmälan hos JO hävdar bolaget - såvitt här är i
fråga - att det inte blivit delgivet kallelsen till

förhandlingen i god tid och på rätt sätt, och anklagar
Borlind för att inte ha förvissat sig om hur det

förhöll sig med detta.

Borlind, Trygg och stämningsmannen Eric Collin yttrade
sig.

I sitt beslut den 12 juni 1984 uttalade JO Nilsson
i denna del av ärendet detta.

I 13 § delgivningslagen (1970:428) finns bestämmelser
om s.k. surrogatdelgivning med juridisk
person på dess kontor. Om någon företrädare för
den juridiska personen inte finns på kontoret
under vanlig arbetstid, får handlingen lämnas
på kontoret till någon som är anställd där. Om
en handling lämnats på detta sätt skall meddelande
om detta sändas med posten till den juridiska
personen under dess vanliga adress. I 7 § delgivningsförordningen
(1979:101) sägs att meddelandet
skall sändas "genast". Enligt 19 § delgivningslagen
skall surrogatdelgivningen enligt
13 § anses ha skett genom att det blivit fullgjort
som föreskrivs i 13 §. Detta betyder att
delgivningen är fullbordad först i och med att
den som verkställt delgivningen sänt iväg ett
meddelande till den juridiska personen om att
han har lämnat över en försändelse till en anställd
på kontoret. Enligt 16 § delgivningsförordningen
skall domstolen omedelbart granska inkommet
delgivningsbevis för kontroll av att del -

334

givningen har skett på behörigt sätt.1

Något delgivningskvitto med anteckning om när
Persson^ tog emot försändelsen och när Collin
expedierade meddelande om detta till bolaget
finns inte längre kvar i akten - anmärkningsvärt
nog fanns det inte heller i akten då hovrätten
fick denna för sin prövning av besvären.
Försök har gjorts att rekonstruera vad som hänt,
men det har stött på svårigheter med hänsyn till
att det har gått så lång tid (nära två år),
sedan delgivningen skedde.

Så mycket är klart, att försändelsen lämnades
över till Persson på bolagets kontor den 5 juli
1982, alltså dagen före huvudförhandlingen. Bolaget
påstår att överlämnandet skedde vid 15-tiden. Collin har inte bestritt den uppgiften.

Om Collin också skickade iväg meddelande om delgivningen
den dagen eller senare har inte kunnat
utredas.

Det ankom på Borlind att förvissa sig om att
delgivning skett på behörigt sätt, innan han beslutade
att hålla huvudförhandlingen (jfr 16 §
delgivningsförordningen). Han måste naturligtvis
kontrollera delgivningskvittot eller, om det
inte fanns tillgängligt då, fråga Collin. Det
räcker inte med att - som Borlind säger att han

gjorde - "utgå från att stämningsmannen

fullgjort vad som föreskrivs i 19 § delgivningslagen".
Borlind åberopar vidare, att Trygg i
tjänsten hade meddelat honom att företrädare för
bolaget i god tid var fullt införstådda med att
förhandling skulle äga rum den 6 juli 1982.

Trygg bekräftar uppgiften att åtminstone Hjorth^
kände till detta, medan bolaget bestrider den.

Men även om det skulle förhålla sig så som Borlind
och Trygg säger, så botar det inte eventuella
brister i det formella delgivningsförfarandet.
Som jag tidigare har sagt har det nu inte kunnat
utredas om Collin sände iväg meddelandet till
bolaget den 5 eller någon dag senare. Det är
följaktligen inte uteslutet att delgivningen kan
ha skett på ett formellt riktigt sätt, dvs. om

1 För fullständighetens skull må tilläggas att den
som handlingen lämnats till på kontoret skall se
till att handlingen kommer den sökte tillhanda
så snart som möjligt. Han skall erinras om det
när handlingen lämnats över till hordom (14 § delgivningslagen).
Bolaget har inte påstått att Collin
inte erinrat Persson härom.

2 dvs. Håkan Persson, anställd på bolagets kontor
(anmärkt här).

dvs. Jan Hjorth, en av företrädarna för bolaget
(anmärkt här).

335

Collin hade expedierat meddelandet till bolaget
den 5 juli. Det borde emellertid Borlind ha kontrollerat
och inte nöjt sig med att "utgå från"
att så var fallet.

Men domstolen skall inte bara bevaka att delgivningen
skett på behörigt sätt. Den måste också
se till att den som delgetts kallelse till förhandling
fått skäligt rådrum för att infinna sig
vid rätten, 32 kap. 1 § rättegångsbalken. I detta
fall lämnades delgivningsförsändelsen till
Persson den 5 juli vid 15-tiden och huvudförhandlingen
hölls redan påföljande dag med början
kl. 09.30. Det är under dessa förhållanden
uppenbart att bolaget inte fått "skäligt rådrum"
för sin inställelse. Borlind har bedömt också
denna fråga alltför lättvindigt, då han bl.a.
stödde sig på Tryggs uppgifter att "företrädare
för bolaget i god tid var fullt införstådda med
att förhandling skulle äga rum den 6.7.1982".

Den till den 6 juli utsatta huvudförhandlingen
borde enligt min bestämda mening inte ha hållits
Borlind har inte varit tillräckligt omsorgsfull
vid sin prövning av frågan om det förelåg något
hinder för huvudförhandlingen. För detta kan han
inte undgå skarp kritik. Jag har - om än med
tvekan - inte ansett att omständigheterna varit
sådana, att jag har anledning att driva saken
vidare. Jag låter det alltså stanna vid de kritiska
uttalanden jag nu har gjort.

336

Utbildning

Kritik mot en rektor inom det allmänna skolväsendet i en kommun
för hans agerande mot i kommunen anställda lärare med egna barn i
en alternativ skolform

(Dnr 3377-1982)

JO Holstad meddelade den 20 mars 1984 följande beslut.
KLAGOMÅLEN

I ett brev som kom till JO den 3 december 1982 anför Per Willman
följande.

Jag finnér det angeläget att JO granskar skolstyrelsen, dess arbetsutskott
samt rektor Ola Skoglund vid Hudiksvalls kommun, vad gäller deras
agerande i fråga om lärare som utnyttjar en av skolstyrelsen godkänd
verksamhet.

Kommunens skolstyrelse har godkänt verksamheten för en alternativ
pedagogisk skolform (Waldorfskola). Lärare inom det allmänna skolväsendet
i kommunen, som valt denna godkända skolform för sina egna barn,
har rektor Skoglund uppmanat att sluta sina anställningar. Denna uppmaning
framfördes i Mitt-Nytt (fredag 19 november) - dagen efter skolstyrelsens
beslut om utvidgning av Waldorf-skolans verksamhet. Rektor Skoglund
har offentligt hävdat att lärarna i fråga borde avskedas, och han har
även agerat i syfte att få uppsägningar till stånd.

Dessa lärare, med barn i Waldorf-skolan, har av skolstyrelsens arbetsutskott
kallats till utfrågning. Syftet torde uppenbarligen ha varit att utröna
deras lämplighet som lärare inom det allmänna skolväsendet.

Vid skolstyrelsens sammanträde den 18 november aktualiserades frågan
om uppsägningsrisken. Enligt tidningsreferat ”kände styrelsens ordförande
inte till några beslut eller direktiv i frågan”. Styrelsens ordförande med
flera ledamöter var närvarande vid arbetsutskottets utfrågning av berörda
lärare.

Jag utgår ifrån att en verksamhet som är godkänd av en politisk styrelse,
t. ex. en skolstyrelse, är öppen även för lärare. Ur demokratisk synvinkel
förefaller mig då rektorns och arbetsutskottets agerande mycket märkligt.

En tjänsteman har, vad jag förstår, att acceptera styrelsens beslut. Är
det då lämpligt att en tjänsteman offentligt framför den uppfattningen, att
vissa av dem som utnyttjar en av styrelsen godkänd verksamhet bör lämna
in sin avskedsansökan eller bör avskedas? I praktiken torde det vara
omöjligt för en lärare under rektor Skoglund att utnyttja verksamheten i
fråga.

När det gäller arbetsutskottets agerande måste man fråga sig: Varför
arrangera utfrågning av lärare som utnyttjar en verksamhet som är godkänd
av skolstyrelsen? Kan det vara förenligt med vår demokratiska
grundsyn att på detta sätt utröna varför personer utnyttjar en verksamhet
som är godkänd av en politisk styrelse?

337

Skolstyrelsens agerande, eller snarare brist på agerande, är enligt mitt
tycke anmärkningsvärt. Har inte en styrelse att också värna om de beslut
den fattar? Man kunde förvänta sig att skolstyrelsen markerade sin inställning
vid sammanträdet den 18 november. Rektorn hade redan tidigare
presenterat sin uppfattning i lokalpressen. Trots detta lämnas frågan om
uppsägningsrisken näst intill obesvarad. Enligt min mening finns det risk
för att rektorns ord om uppsägning uppfattas som skolstyrelsens inställning,
då skolstyrelsen underlåter att uttrycka en annan uppfattning.

Det är främst av två orsaker jag finnér den här saken olustig: dels att en
rektor, utifrån personliga åsikter, kan ifrågasätta anställningarna för lärare
som utnyttjar en av skolstyrelsen godkänd verksamhet, utan att skolstyrelsen
reagerar; dels att denna styrelses arbetsutskott företar ett slags förhör,
som osökt för tankarna till företeelser som inte borde höra hemma i en
demokrati.

UTREDNINGEN

Efter remiss har skolstyrelsen i Hudiksvalls kommun avgett ett yttrande.
Yttrandet skulle enligt remisshandlingarna avse påståendena om att en
rektor skulle ha agerat i syfte att få till stånd uppsägningar av vissa lärare
med anledning av hur de ordnat för sina egna barns skolgång samt att
skolstyrelsens arbetsutskott av samma anledning skulle ha kallat lärarna i
fråga till en utfrågning.

Skolstyrelsen svarade:

att rektor Ola Skoglund efter att ha begärt ett sammanträffande med
skolstyrelsens arbetsutskott deltog vid sammanträde 1982-08-26 där han
framförde krav om uppsägning av lärare som hade egna barn i Waldorfskolan att

rektor Skoglunds krav om uppsägningar ansågs vara verklighetsfrämmande
och därför ej upptogs till behandling
att majoriteten i arbetsutskottet ansåg emellertid att lärarna måste hamna
i en moralisk konfliktsituation och att i anledning härav befanns önskvärt
att sammanträffa med aktuella lärare för att utröna hur de ser på sin
arbetssituation i det kommunala skolväsendet
att aktuella lärare inbjöds till överläggningar med arbetsutskottet angående
situationen att de som lärare i kommunens skolorganisation har
egna barn i Waldorfskolan
att således lärarna ej kallades till något slags förhör
att sammanträffandet mellan skolstyrelsens arbetsutskott och en lärare
som hörsammat inbjudan ägde rum 1982-10-11 enligt bifogat protkollsutdrag
Au § 294

att den aktuella läraren, Eva Sahlin, uttalat tillfredsställelse med det
ömsesidiga åsiktsutbytet
att sammanträffandet avrapporterats vid skolstyrelsens sammanträffande
1982-11-18 och därefter ej föranlett ytterligare åtgärd.

Därefter har yttrande infordrats från Skoglund som anfört följande.

22 Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr I

338

Vid sammanträffande med skolstyrelsens arbetsutskott 1982-08-26 framförde
jag följande synpunkter

- att jag i egenskap av rektor kommer i en omöjlig arbetssituation om
mina medarbetare genom att sätta sina egna barn i privata skolor och enligt
min mening underkänner dels de av samhället beslutade målen för grundskolan
dels det dagliga arbetet att nå dessa mål

- att dessa lärare icke kan få någon trovärdighet för sitt arbete hos
elever och föräldrar

- att det innebär ett underkännande av den övriga lärarpersonalens
arbete

- att skolstyrelsen, som anställer personal, borde beakta detta i sitt
arbete

- att redan anställd personal med egna barn placerade i privata skolor
omedelbart borde delges detta enligt min åsikt "renlighetskrav”, vilket i
realiteten är en uppsägning

- att det enligt Sf 12 kap. 7-9 §§ är ett åliggande för mig som rektor att
för skolstyrelsen påpeka arbetsförhållanden som inverkar negativt för de
av samhället fastställda målen för verksamheten.

Willman har sedan han fått del av skolstyrelsens och Skoglunds nu
återgivna yttranden vidhållit och vidareutvecklat sin kritik.

De lärare som inbjöds att sammanträffa med skolstyrelsens arbetsutskott
har beretts tillfälle att yttra sig men har inte hörts av.

Efter remiss har sedan även skolöverstyrelsen avgett ett yttrande i
ärendet. 1 yttrandet anförs bl. a.

Barn i skolpliktig ålder kan under vissa förutsättningar få fullgöra sin
skolplikt i annan än offentlig skola enligt bestämmelser i skollagen (SFS
1962: 319). Fr. o. m. juli 1983 gäller uttryckligen som villkor för godkännande
av fristående (tidigare enskild) skola bl. a. att skolan väsentligen svarar
mot grundskolans allmänna mål (34 §). Med grundskolans allmänna mål
avses de grundläggande principer som kommer till uttryck i avsnittet Mål
och riktlinjer i läroplanen för grundskolan (Lgr 80).

I sammanhanget kan nämnas, att SÖ under anslaget för bidrag till driften
av grundskolor m. m. övergångsvis budgetåret 1982/83 disponerade sammanlagt
800000 kronor för statsbidrag till sådana Waldorf-skolor som inte
erhöll statsbidrag enligt särskild förordning. Bidraget skulle efter ansökan
från skolorna fördelas av SÖ till sådana skolor som bedömdes vara i sådant
behov av stöd att de annars skulle löpa risk att avvecklas. Till Waldorfskolan
i Delsbo (Hudiksvalls kommun) utgick medel ur detta anslag.

SÖ utvärderade 1976 på regeringens uppdrag den pedagogiska verksamheten
vid Kristofferskolan i Stockholm, vilken också är en Waldorf-skola.
I professor Karl-Georg Ahlströms rapport framhölls då bl. a. betydelsen av
en gemensam grundsyn på undervisning bland lärarna i en skola. I det
aktuella fallet betydde förekomsten av en sådan ett viktigt bidrag till goda
resultat av skolverksamheten.

SÖ hyser viss förståelse för att en rektor ser som önskvärt att uppnå en
liknande samsyn i pedagogiska frågor också i grundskolan. SÖ finnér
dock, att de uttryck en sådan önskan tagit sig i detta fall inte kan accepteras.

339

I Mål och riktlinjer för grundskolan — vilkas grundläggande principer
numera uttryckligen skall vara utmärkande även för en fristående skola,
om skolplikten skall få fullgöras där — framhålls bl. a. att skolan skall
utveckla sådana egenskaper hos eleverna, som kan bära upp och förstärka
demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan
människor. Det är en huvuduppgift för skolan att väcka respekt för
rätten till personlig integritet. Respekten för människors egenvärde och
aktning för andra skall vara den etiska grunden för skolans arbete med
frågor i vilka människor i vårt land har skiljaktiga värderingar.

En debatt om olika skolors pedagogik och olika skolors möjligheter att
uppnå de allmänna mål, varom nyss talades, får självfallet inte föras på ett
sådant sätt att debattörerna frångår de principer som de allmänna målen
vill värna. Enligt SÖ:s mening innebär Skoglunds agerande för att söka
förmå skolstyrelsen att vid ett anställningsförfarande efterforska, om sökanden
till en tjänst har egna barn i enskild (fristående) skola, respektive
säga upp redan anställd personal av den anledningen, att deras barn går i
enskild (fristående) skola, ett avsteg från de grundläggande principer i Mål
och riktlinjer vilka Skoglund i egenskap av skolledare har att verka för.
Något stöd för ett sådant handlingssätt kan inte utläsas av de av Skoglund
åberopade bestämmelserna i skolförordningen (SFS 1971:235) 12 kap. 7—
9 §§. SÖ finnér att Skoglund genom sitt agerande brustit i omdöme.

SÖ kan för sin del inte finna att skolstyrelsens arbetsutskott genom att
inbjuda berörda lärare i kommunen till överläggningar handlat på ett sätt,
som varit ägnat att söka förmå dessa lärare att sluta sina anställningar eller
att låta sina barn sluta i Waldorf-skolan. Enligt SÖ:s mening måste det vara
en angelägen uppgift för en skolstyrelse eller dess arbetsutskott att, efter
att ha tagit del av en parts uppfattning om "arbetsklimatet” i skolan, även
söka ta del av den andra partens uppfattning i frågan. Även om det torde ha
framstått som uppenbart, såväl för skolstyrelsen som för arbetsutskottet,
att de av Skoglund föreslagna åtgärderna saknat allt författningsstöd, anser
SÖ emellertid att skolstyrelsen och arbetsutskottet tydligare borde ha
markerat en kritisk inställning, eftersom grundläggande demokratiska principer
blev ifrågasatta genom Skoglunds handlande.

Skolstyrelsen, Skoglund och Willman har beretts tillfälle att yttra sig
över vad skolöverstyrelsen anfört. Skoglund har för sin del anfört följande.

SÖ för en helt annan debatt än den JO-anmälan avser.

Jag anser, att fristående skolor skall få finnas och att de ekonomiskt skall
ha samma villkor som grundskolor. Därigenom skulle grundskolans monopolställning
brytas,vilket enligt min mening skulle bli en press på grundskolan
att snabbt realisera Lgr 80.

Att SÖ hyser en viss förståelse för att jag som rektor vill realisera Lgr 80
är häpnadsväckande och genant.

Min åsikt är följande:

Om jag som lärare i grundskolan sätter mina egna barn i en fristående
skola

— underkänner jag mitt eget arbete (det duger åt andras ungar men inte
för mina egna barn).

— underkänner jag mina arbetskamraters arbete.

— skadar jag mitt eget företags anseende. (Hur skall vanliga föräldrar,
som ej har full insyn i skolan få förtroende för skolan, när lärarna har

340

sina egna barn i fristående skolor? Under Olof Palmes och Ingvar
Carlssons tid som utbildningsministrar var det en "utbredd sanning”
att de hade sina egna barn i internatskolor i Schweiz.

— bidrar jag till att öka arbetslösheten bland lärarna (marknadsandelar
förloras).

Vad jag har krävt och fortfarande kräver är solidaritet med "företaget”
(i detta fall samhället). Engagemang för och solidaritet med sitt eget arbete
är också grundläggande demokratiska principer, vilket jag förvånar mig att
SÖ inte begriper.

Jag får närmast intrycket att SÖ finnér det besvärande att jag som rektor
tar Lgr 80: s mål och riktlinjer på allvar.

Den debatt jag fört och för i frågan är rak, öppen och absolut inom de
demokratiska principer de allmänna målen vill värna.

SÖ finner att jag har brustit i omdöme. Jag finner efter att noga ha läst
SÖ:s remissvar:

— att SÖ bygger sin slutsats på oriktiga premisser.

— att personalen inom grundskolan inte kan räkna med SÖ:s stöd, när
det gäller att förverkliga Lgr 80 och göra grundskolan till en skola för
alla.

Vidare vill jag anföra följande:

1. Lärare anställs och avskedas av skolstyrelse, länsskolnämnd och ej
av mig som rektor.

2. Som rektor i grundskolan är det för mig ett åliggande att påpeka för
personalen förhållanden, som strider mot läroplanens mål eller eljest är
negativa för att skolan skall lyckas med sitt arbete. Av erfarenhet vet jag,
att personalen uppskattar om arbetsledningen deklarerar sina ståndpunkter
i policyfrågor.

Det står sannerligen illa till med demokratin i vårt land om yttrandefriheten
skulle beskäras på det sätt som skolöverstyrelsen vill.

3. Erfarenhetsmässigt vet vi dels från arbetsplatser i allmänhet, dels
från skolan, att personal som är osolidariska med företaget skapar missstämning
och otrivsel i arbetet. Detta kan leda till nära nog olösliga konflikter,
vilka inom skolan leder till att tredje part (eleverna, för vilka skolan
är till) får lida.

4. SÖ menar, att jag brustit mot den tolerans och det likaberättigande,
som läroplanen föreskriver. Enligt min mening är icke kravet på tolerans
utan gränser. I detta fall skadas jag som lärare och rektor i mitt arbete av
dessa lärares handlingssätt. Då måste det vara en demokratisk rättighet att
få säga ifrån.

BEDÖMNING

Inledningsvis vill jag framhålla att det i vårt land finns en vidsträckt
grundlagsfäst yttrandefrihet. Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje
medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad en positiv yttrandefrihet.
Den innefattar en frihet att i tal eller på annat sätt ge uttryck åt bl. a. tankar
och åsikter. Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen är vaije medborgare också
tillförsäkrad en viss s. k. negativ yttrandefrihet. Den innefattar gentemot
det allmänna ett skydd mot tvång att tillkännage sin åskådning i politiskt,
religiöst eller annat sådant hänseende.

341

Den positiva yttrandefriheten - som i princip gäller även för offentliga
funktionärer - leder bl. a. till att jag inte går in på vare sig de uttalanden
som skulle ha gjorts i massmedia och som berörts i klagoskriften eller på de
åsikter som kommit till uttryck i dessa uttalanden eller i annat sammanhang.
Vad jag har anledning att gå in på är endast de åtgärder som vidtagits
av myndigheter eller befattningshavare hos myndigheter. Den omständigheten
att den eller de som vidtagit åtgärderna i sitt faktiska handlande
styrts av vissa åsikter hindrar självfallet inte att jag prövar om åtgärderna
är författningsstridiga eller av något annat skäl olämpliga.

Till betydelsen av föreskriften om negativ yttrandefrihet och ytterligare
en bestämmelse i regeringsformen återkommer jag.

Av utredningen framgår bl. a. följande. Några lärare med anställningar
inom det allmänna skolväsendet i Hudiksvalls kommun har haft sina egna
barn i en annan skolform, i en Waldorf-skola. Med anledning därav har
Skoglund, som är rektor inom det allmänna skolväsendet i kommunen, till
skolstyrelsens arbetsutskott framfört krav på åtgärder mot dessa lärare.
Av Skoglunds egna uppgifter framgår att han åsyftade uppsägningar av
dessa lärare. Några uppsägningar kom dock inte till stånd. Skolstyrelsens
arbetsutskott bjöd i stället in de berörda lärarna till överläggningar med
utskottet. En lärare infann sig till dessa överläggningar. Någon utredning
om vad som i detalj förekom vid dessa överläggningar finns inte. Enligt
skolstyrelsens yttrande skulle det dock ha förekommit ett åsiktsutbyte.
Vad som förevarit rapporterades sedan till skolstyrelsen, som inte vidtog
några ytterligare åtgärder.

Givetvis kan det i och för sig inte. betraktas som felaktigt eller olämpligt
att en rektor hos skolstyrelsen påkallar åtgärder mot anställda lärare.
Anledningen till Skoglunds åtgärd var emellertid att vissa lärare hade sina
egna barn i en annan skola än den som drivs av samhället. Och frågan är
om detta utgjorde ett godtagbart skäl för Skoglund att agera som han
gjorde.

Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning att Skoglund brustit i omdöme
genom att vända sig till skolstyrelsen på det sätt som skedde. Något stöd i
författning för hans handlande finns inte och han har även enligt min
mening genom sin åtgärd åsidosatt de principer om bl. a. tolerans och rätt
till personlig integritet som berörs i läroplanen för grundskolan. Man kan
emellertid också kritisera Skoglund utifrån andra utgångspunkter än de
som kommit till uttryck i läroplanen och som är av begränsad betydelse när
det gäller hans handlande gentemot skolstyrelsen och lärarna.

Uppenbarligen ligger det nära till hands att anta att en förälders val av
skolform för sitt barn kan vara styrt av en åskådning i något hänseende
eller av faktiska omständigheter som är hänförliga till den enskildes privateller
familjeliv. Som redan nämnts är varje medborgare enligt 2 kap. 2 §
regeringsformen gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till
känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant

342

hänseende. Vidare skall det allmänna enligt 1 kap. 2 § regeringsformen
bl. a. värna om den enskildes privat- och familjeliv. Mot bakgrund av dessa
bestämmelser kan det inte godtas att det allmänna försätter någon enskild i
en sådan situation att han av ovidkommande skäl kan tvingas redogöra för
sina personliga förhållanden. Skoglunds agerande måste ses i detta perspektiv.
Till detta kommer att jag mot bakgrund av regeringsformens regler
och gällande bestämmelser om anställningsskydd inte kan föreställa mig
någon situation där det skulle vara berättigat att skilja en offentligt anställd
lärare från hans anställning med anledning av hur han ordnat skolgången
för sina barn. Mot bakgrund av det sagda finns det enligt min mening
anledning att se allvarligt på Skoglunds handlande. Till frågan om vad
Skoglunds handlande bör föranleda återkommer jag.

Skolstyrelsens arbetsutskotts agerande är mer svårbedömt på den föreliggande
utredningen. Åtgärden att inbjuda berörda lärare till en överläggning
kan i den uppkomna situationen i och för sig inte kritiseras. Skoglunds
handlande hade ju visat att det förelåg sådana motsättningar mellan honom
och vissa lärare att det fanns anledning att höra också lärarnas synpunkter
på saken. Samtidigt står det emellertid klart mot bakgrund av reglerna i
regeringsformen om s.k. negativ yttrandefrihet och om skydd för privatoch
familjelivet att det finns begränsningar i vad som bör förekomma vid
en sådan överläggning. Lärarna borde inte försättas i en situation där de
var eller kände sig tvingade att redogöra för sin åskådning i något hänseende
eller för rent privata förhållanden. Utredningen visar emellertid inte att
något sådant skulle ha förekommit och jag har i den delen inte något
underlag för kritik mot skolstyrelsens arbetsutskott. I likhet med skolöverstyrelsen
anser jag att skolstyrelsen och dess arbetsutskott lämpligen
borde på ett mer bestämt sätt ha tagit avstånd från det krav som Skoglund
framfört. Något fel har de inte begått genom att underlåta detta men ett
sådant avståndstagande hade varit av värde för att ingen tvekan skulle
uppkomma om skolstyrelsens och arbetsutskottets inställning till de berörda
lärarnas anställningar.

Sammanfattningsvis har jag alltså funnit att Skoglund handlat fel men att
skolstyrelsen och dess arbetsutskott inte begått något fel även om ett mer
bestämt avståndstagande från dem hade varit önskvärt.

Skoglunds handlande torde inte innefatta myndighetsutövning i brottsbalkens
mening och därmed torde det inte heller finnas utrymme för något
straffrättsligt ingripande mot honom. Och jag har inte funnit tillräckliga
skäl att i stället initiera ett disciplinärt ingripande. Visserligen vittnar
Skoglunds handlande om en beklaglig brist på förståelse för de värden som
bär upp de bestämmelser i regeringsformen som jag berört i det föregående.
Men å andra sidan måste beaktas bl. a. att risken för att Skoglund
skulle ha uppnått det han åsyftade varit ringa. Jag har alltså stannat för att
nöja mig med den allvarliga kritik mot Skoglund som jag redan har framfört.

343

Kritik mot kommunala organ i Marks kommun för det att en urinprovstagning
på skolelever i syfte att klarlägga förekomsten av cannabismissbruk
genomförts utan att eleverna upplysts om förutsättningarna
för undersökningen

(Dnr 2248-1982, 2360-1982 och 3032-1982)

I klagoskrifter till JO från Riksförbundet för social och mental hälsa i
Göteborgsområdet, Gunnar Ek och Elevorganisationen i Sverige påtalades
en undersökning som hade genomförts bland elever i högstadiets nionde
årsklass i Marks kommun. Eleverna lämnade urinprov som sedan analyserades
i syfte att klarlägga förekomsten av cannabismissbruk bland eleverna.
Undersökningen genomfördes utan att eleverna eller deras målsmän
informerades om syftet med undersökningen och om att deltagande var
frivilligt.

I ärendena aktualiserades även andra undersökningar och andra organs
ansvar i sammanhanget. Från dessa frågor bortses dock i detta referat.

Efter remiss avgav kommunstyrelsen i Marks kommun yttrande. I yttrandet
uttalades bl. a. följande.

Kommunstyrelsen har i ärendet infordrat yttranden från följande organ:
Skolstyrelsen
Socialnämnden
Fritidsnämnden
Kulturnämnden

Programgruppen, samarbetsorgan för skolstyrelsen, socialnämnden, fritidsnämnden,
kulturnämnden och polismyndigheten i barn- och ungdomsfrågor.

Inledningsvis vill kommunstyrelsen anföra att undersökningen bör betraktas
som ett medicinskt forskningsprojekt — med sjukvårdshuvudmannen,
Älvsborgs läns landsting och dess läkarrepresentant som sakkunnig
ledare. Detta innebär, att undersökningen inte har någon som helst polisiär
innebörd — som det på sina håll uppfattats. De medicinska och etiska
aspekterna bör i sin helhet ligga inom forskningsetiska kommitténs bedömningar.

Älvsborgs läns landstings arbetsgrupp för alkohol- och narkotikafrågor i
primärvården (ANIP) framförde hösten 1981 önskemål om en försöksverksamhet
i syfte att förebygga och motverka cannabisbruk bland ungdomar.

En arbetsgrupp i Marks kommun utarbetade ett förslag till en försöksverksamhet,
vilken behandlades av lokala SLAKO (= samarbetsorgan
mellan landsting och kommun i sociala frågor) i Mark. SLAKO beslutade
föreslå landstingets hälsoupplysningsdelegation, sjukvårdsstyrelse samt
programgruppen i Mark, att projektet genomförs enligt framlagd projektbeskrivning.
Försöksverksamhetens kostnad föreslogs delas lika av kommun
och landsting.

1982-02-08 beslöt programgruppen att tillstyrka föreslagen försöksverksamhet.
De i programgruppen ingående nämnderna biföll förslagen och
anvisade medel för genomförandet. Beslut om tillåtelse att utföra
urinprovsundersökningen erhölls från Göteborgs universitets forsknings -

344

etiska kommitté 1982-06-21 (se bil 2). Älvsborgs läns landstings hälsoupplysningsdelegation
beviljade 1982-03-04 anslag för genomförande av den
föreslagna försöksverksamheten.

Lärarna som undervisade i årskurs 9 fick information om att respektive
klass skulle infinna sig vid toaletterna vid en viss tidpunkt. Varje elev fick
en mugg som var märkt med sitt namn. Då eleverna lämnat sitt prov
hälldes urinen i provrör, som endast var märkta med blå resp. röd märkning,
dvs. könsmärkning. Därefter förstördes muggar och klasslistor. Proven
frystes och kördes till laboratorium.

Hela undersökningen gick helt problemfritt. Eleverna fick ingen allmän
information om syftet med provet. De elever som frågade fick upplysningen
att detta urinprov ingick som en del i en större hälsoundersökning.
Ingen elev framförde önskemål om att få slippa lämna prov. Eleverna
informerades i efterhand om undersökningens syfte och hela projektets
uppläggning.

Projektet är prövat och godkänt i nedanstående instanser och projektledningen
har gjort bedömningen att projektet följer gällande regler. Följande
instanser har prövat och godkänt försöksverksamheten:

De politiska besluten i Marks kommun har för detta projekt fattats av
Programgruppen för samarbete Social-skola- fritid-kultur och polis i Marks
kommun. I denna grupp ingår två politiker samt förvaltningschefen från
följande fyra kommunala nämnder; skolstyrelsen, socialnämnden, fritidsnämnden
och kulturnämnden. Dessutom är polisen representerad genom
polischefen.

De lokala och regionala SLAKO-organen

Sjukvårdsstyrelsen i Älvsborgs län

Forskningsetiska kommittén vid Göteborgs universitets medicinska fakultet.

Vid undersökningen i Mark är det däremot helt omöjligt att spåra någon
enskild människa. Resultatet blev endast ett mått på hur många elever i
undersökningsgruppen som har använt cannabis senaste veckan.

Projektledningen anser att denna skillnad är av avgörande betydelse.
Den personliga integriteten är helt skyddad i Markundersökningen.

Ansvariga samhällsorgan är ense om att åtgärder för att bekämpa narkotikabruket
måste insättas. Bekämpningar kan inte ske enbart lagstiftningsvägen,
utan måste även och framförallt ske på fältet. För att kunna bedriva
fältverksamhet måste olika tekniker och metoder prövas.

Försöksversamheten i Marks kommun, som bedrivs i samarbete mellan
kommunen och landstinget, skall ses som ett led i strävan att utveckla och
pröva olika angreppsmodeller. Försöksverksamheten i Mark har i den nu
aktuella delen bedrivits som ett full-skale-projekt. Enligt kommunstyrelsens
uppfattning har försöksverksamheten bedrivits med en hög ambition.
Särskilt har man ägnat uppmärksamhet åt att skydda den personliga integriteten.

Sedan försöksverksamheten genomförts och avslutats kommer den att
utvärderas. Det är kommunstyrelsens förhoppning att de erfarenheter som
gjorts i försöket skall visa sig värdefulla för så väl forskningen som andra
kommuner/landsting.

345

Kommunstyrelsen har för sin del intet att erinra mot försöksverksamheten.

JO Holstad uttalade i ett beslut den 29 maj 1984 bl. a. följande.

Ek har i sina klagomål gjort gällande att undersökningen inte genomfördes
på grundval av frivillighet. Han har vidare påstått bl. a. att provtagningen
utgjorde ett påtvingat kroppsligt ingrepp av sådant slag som avses i
2 kap. 6 § regeringsformen, att det krävs stöd i lag för att genomföra
sådana undersökningar och att något sådant stöd inte finns i gällande
författningar. Även elevorganisationen är inne på frågan om undersökningen
varit frivillig.

För min del vill jag till en böljan slå fast att någon skyldighet för eleverna
att underkasta sig den ifrågavarande undersökningen inte förelåg. En sådan
skyldighet kan inte påbjudas av kommunala organ utan måste ha stöd i
lag. Detta framgår av 8 kap. 3 § regeringsformen. Det anges nämligen där
att föreskrifter om åligganden för enskilda meddelas genom lag.

Det kan i och för sig diskuteras om inte, som Ek gjort gällande, urinprovstagning
av detta slag utgör ett påtvingat kroppsligt ingrepp enligt 2
kap. 6 § regeringsformen och att kravet på lagstöd för obligatoriska undersökningar
kan härledas även ur den bestämmelsen och 2 kap. 12 § regeringsformen.
Enligt min mening är det emellertid tveksamt om en
urinprovstagning som genomförs på det sätt som skett i detta fall kan
betraktas som ett kroppsligt ingrepp i regeringsformens mening. Förarbetena
ger här inga klara besked och för allmänt språkbruk framstår det som
främmande att beteckna den ifrågavarande provtagningen som ett kroppsligt
ingrepp. Under alla förhållanden förekom det i sammanhanget inte
något sådant tvång som avses i 2 kap. 6 § regeringsformen. Jag menar
alltså att den berörda bestämmelsen inte är av någon omedelbar betydelse
vid bedömningen av det skedda.

Men som framgår av det föregående förutsätter en obligatorisk undersökning
av detta slag ändå stöd i lag. Och något sådant stöd finns inte i
gällande författningar. En undersökning av det berörda slaget får alltså
genomföras bara om eleverna frivilligt medverkar vid genomförandet.

Mot denna bakgrund anser jag att det var olämpligt att undersökningen
genomfördes på det sätt som skedde. Utredningen får nämligen anses visa
att eleverna inte underrättades i förväg om att provtagningen var frivillig.
För det stora flertalet måste därför undersökningen ha framstått som
obligatorisk. Och det kan antas att åtminstone en del av eleverna förmåddes
att medverka just därför att de trodde att de var tvungna till det.
Vidare framgår av utredningen att eleverna inte heller informerades om
syftet med undersökningen.

Enligt min mening kan det inte godtas att man på detta sätt underlåter att
informera deltagarna i en undersökning av detta slag om förutsättningarna
för undersökningen. Förfarandet kan kritiseras inte bara från rättsliga utan

346

också från andra - närmast etiska - utgångspunkter. Det kan också
minska elevernas och deras målsmäns tilltro till skolan.

Vad som förevarit ger inte anledning till några ingripanden mot enskilda
befattningshavare. Jag avslutar därför ärendena här med den kritik som
ligger i de gjorda uttalandena.

Anteckning av skiljaktig mening i protokoll hos högskolestyrelse

(Dnr 2134-1982)

Vid inspektion av högskolan i Luleå granskades stickprovsvis bl. a.
högskolestyrelsens protokoll för viss tid. I JO:s inspektionsprotokoll antecknades
därvid följande beträffande ett i högskolestyrelsens protokoll
upptaget ärende.

I protokollet har antecknats att ”styrelsen beslutar” med åtta röster mot
sju på visst sätt. Därefter har antecknats att ”mot beslutet reserverar sig”
fem namngivna ledamöter. Till protokollet finns fogad en särskild röstningssammanställning,
som visar att åtta ledamöter röstat för ett förslag
och sju ledamöter för ett annat. Vidare har i protokollet angetts att två
närvarande personer som inte var ledamöter samt föredraganden reserverat
sig mot beslutet. Någon uttrycklig anteckning om vilken utgång de
två förstnämnda förordat finns inte i protokollet. Så är däremot fallet
beträffande föredraganden.

JO lät anteckna följande.

I 10 kap. 14 § högskoleförordningen föreskrivs att ”om någon som har
närvarit vid den slutliga handläggningen av ärendet eller föredraganden har
skiljaktig mening, skall denna antecknas”. I förevarande fall har det antecknats
att styrelsen beslutat på visst sätt med åtta röster mot sju, men
likväl har enligt protokollet endast fem ledamöter reserverat sig. Härigenom
ger inte protokollet ett entydigt besked om vilken slutlig ståndpunkt
de två ledamöter intagit som vid omröstningen tillhörde minoritetsgruppen
(sju ledamöter) men sedan inte antecknats som reservanter. Vidare synes
det som om två ickeledamöter antecknats som reservanter, utan att det
därvid klart angetts vilken ståndpunkt dessa intagit.

Från högskolestyrelsen skall inhämtas yttrande över de oklarheter som
nyss påtalats. Vid utarbetandet av remissvaret bör styrelsen särskilt beakta
innebörden i 10 kap. 14 § högskoleförordningen.

I sitt remissyttrande anförde högskolestyrelsen i huvudsak följande.

De två ledamöter som vid omröstningen tillhörde minoritetsgruppen (sju
ledamöter) men som inte reserverade sig mot beslutet var högskolans
rektor och dess förvaltningschef. Genom röstningen visade dessa ledamöter
att de förordade sitt, dvs. rektorsämbetets förslag. Att de valde att
inte reservera sig innebar att de accepterade majoritetens beslut. Rektorsämbetets
uppgift enligt högskoleförordningen är bl. a. att verkställa högskolestyrelsens
beslut. Om rektor och förvaltningschef reserverar sig upp -

347

står svårighet för dem att med trovärdighet företräda styrelsen och argumentera
för styrelsens uppfattning.

Beträffande de två icke ledamöter som avgav s. k. blank reservation har
högskolestyrelsen hänvisat till vissa uppgifter i universitets- och högskoleämbetets
(UHÄ) i informationshäfte ”Rättsliga regler i högskolan”. I det
häftet anges (s. 20) att man kan reservera sig genom en enkel, muntlig
anmälan, som antecknas till protokollet eller genom att lämna in en skriftlig
motivering som tas in som bilaga till protokollet. Vidare anges det i
häftet att det bara är de i beslutet deltagande och föredragande som kan
anföra skiljaktig mening.

JO Sverne avgjorde ärendet genom beslut den 16 september 1983, varvid
han uttalade följande.

Såsom har framgått redan av det föregående har det i ärendet relevanta
författningsrummet, 10 kap. 14 § högskoleförordningen, följande lydelse.

Om någon som har närvarit vid den slutliga handläggningen av
ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

Bestämmelsen innebär att varje styrelseledamot eller annan närvarande
som är skyldig att yttra sig vid ett ärendes slutliga handläggning, liksom
föredraganden, måste ta ställning till om han/hon har en gentemot majoriteten
definitiv, skiljaktig mening. Om så är fallet skall denna antecknas. I
begreppet skiljaktig mening ligger vidare att det är nödvändigt att den
utgång eller ståndpunkt som den skiljaktige slutligt stannat för klart framgår
av protokoll eller annan handling. Det är alltså inte tillräckligt med att
låta anteckna en s. k. blank reservation.

Av utredningen i ärendet rörande högskolestyrelsens ifrågavarande beslut
framgår att de två ledamöter (rektor och förvaltningschefen) som vid
omröstningen tillhörde minoritetsgruppen men inte antecknats som reservanter,
slutligen accepterat majoritetens ställningstagande. Härav följeratt
det i protokollet hade bort antecknas att styrelsen beslutade på visst sätt
med tio röster mot fem i stället för — som angetts i protokollet - med åtta
röster mot sju.

Det förhållandet att rektor och förvaltningschef - såsom utgörande
rektorsämbetet - bl. a. har till uppgift att verkställa högskolestyrelsens
beslut, innebär inte att det för dem skall gälla andra förutsättningar än för
övriga styrelseledamöter i fråga om rättigheten/skyldigheten att låta anteckna
skiljaktig mening.

Högskolestyrelsen har i ovan angivna fråga hänvisat till ett avsnitt i det
på UHÄ:s initiativ utarbetade informationshäftet ”Rättsliga regler i högskolan”.
Vad som däri sägs på s. 20 under rubriken ”Reservation” är
enligt min uppfattning inte helt klarläggande. Redan valet av uttrycket
reservation är i viss mån olyckligt, eftersom det är ett uttryck som används
i kommunallagen (2 kap. 26 § och 3 kap. 10 §) och i riksdagsordningen (5
kap. 9 §), enligt vilka författningar det är korrekt att låta anteckna blank

348

reservation. Det i högskoleförordningen använda begreppet skiljaktig mening
är därför att föredra i det här aktuella sammanhanget. Vidare anges
det felaktigt att det bara är de i beslutet deltagande och föredragande som
kan anföra skiljaktig mening. Även annan som har närvarit vid den slutliga
handläggningen av ett ärende och är skyldig att yttra sig omfattas nämligen
av regeln om skiljaktig mening.

Jag vill informera UHÄ om min syn på de frågor som berörs i detta
beslut genom att översända en kopia av det till ämbetet för kännedom.

Fråga om jäv för ledamot i skolstyrelse som deltagit i handläggningen
när styrelsen yttrat sig till kammarrätten i kommunalbesvärsmål,
vari ledamoten förde talan

(Dnr 3397-1981).

BAKGRUND

Skolstyrelsen i Köpings kommun beslöt den 23 september 1981 att hos
kommunfullmäktige hemställa om att kostnaden för inköp av en offsetmaskin
till skolan fick lösas genom att omfördela och överföra 185000 kr.
exklusive ”moms” från skolstyrelsens anslag på driftbudgeten till ett
inköpskonto på kapitalbudgeten. Vid ärendets avgörande röstade bl. a.
ledamoten Sven Olof Jansson för att ärendet skulle återremitteras till
skolstyrelsens arbetsutskott för fortsatt beredning.

Jansson anförde besvär hos kammarrätten i Stockholm med yrkande att
beslutet skulle undanröjas. Som skäl för besvären åberopade han bristfällig
handläggning av ärendet ifråga. Efter remiss beslöt skolstyrelsen vid sammanträde
den 28 oktober 1981 att hemställa att besvären skulle lämnas
utan åtgärd. Mot beslutet reserverade sig Jansson.

ANMÄLAN

I ett brev till JO ifrågasatte Conny Wennermo - också han ledamot av
skolstyrelsen i Köping — om det inte förelåg jäv för Jansson enligt förvaltningslagen
när skolstyrelsen yttrade sig över Janssons besvär. Wennermo
ansåg att det måste vara fel att via en politisk kommunal styrelse yttra sig
över och delta i beslut rörande en egen besvärsskrivelse.

UTREDNING

Skolstyrelsen avgav yttrande i ärendet. Beträffande det berörda fallet
upplyste skolstyrelsen att frågan om jäv inte hade aktualiserats under
sammanträdet. Styrelsen förde härefter ett allmänt resonemang om inne -

349

börden av gällande jävsregler som utmynnade i att man bedömde rättsläget
som oklart. Mot den bakgrunden ansåg styrelsen inte att det kunde krävas
att ordföranden skulle ha ex officio tagit upp jävsfrågan till behandling.
Skolstyrelsen anförde avslutningsvis att den ansåg det önskvärt med ett
uttalande av JO i principfrågan.

Wennermo kommenterade vad skolstyrelsen anfört.

Vidare var det i ärendet upplyst att kammarrätten i beslut den 5 mars
1982 funnit att beslutet var av rent förberedande art och därför enligt 7 kap.
2 § kommunallagen inte överklagbart. Kammarrätten tog därför inte upp
besvären till prövning.

BEDÖMNING

JO Holstad anförde i beslut den 27 december 1983 följande.

Bestämmelser om jäv syftar till att garantera att myndigheters handlande
präglas av objektivitet och opartiskhet. Såvitt avser ledamöter av kommunfullmäktige
och kommunstyrelsen regleras jävsfrågor av 2 kap. 13 §
resp. 3 kap. 9 § andra stycket kommunallagen. Enligt dessa stadganden får
en ledamot av en sådan församling inte delta i handläggningen av ett
ärende ” som personligen rör honom själv” eller vissa honom närstående
personer. Samma regler är genom hänvisning i 3 kap. 13 § andra stycket
samma lag tillämpliga också på ledamöter av fakultativa kommunala
nämnder.

Beträffande de specialreglerade kommunala nämnderna, t. ex. skolstyrelserna
är läget ett annat. Enligt 13 § skollagen tillämpas på skolstyrelse
jävsbestämmelserna i 4 § förvaltningslagen. Allmänt kan man om dessa
bestämmelser säga att de går längre än kommunallagens. Bland bestämmelserna
är de som rör s. k. sakägaijäv och grannlagenhets- eller delikatessjäv
av särskilt intresse i detta sammanhang. Den som har att handlägga
ett ärende drabbas av sakägarjäv bl. a. om ”saken angår honom själv”
(första stycket 1). Med delikatessjäv avses sådana omständigheter som
inte täcks av övriga i paragrafen angivna jävsgrunder, men som är ägnade
att rubba förtroendet till vederbörandes opartiskhet i ärendet (första
stycket 5).

Av paragrafens andra stycke framgår, att man skall bortse från jäv när
frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

Klagomålen aktualiserar alltså för det första om Jansson när han deltog i
skolstyrelsens behandling av remissen från kammarrätten var jävig enligt
regeln i 4 § första stycket 1 förvaltningslagen om sakägarjäv. Några uttalanden
i förarbetena till förvaltningslagen eller några avgöranden i rättspraxis
som ger någon närmare vägledning för ett svar på den frågan finns
inte. Däremot är tillämpningen i praxis av kommunallagens jävsregler i
motsvarande situation av intresse i sammanhanget. Tillämpningen innebär

350

att en ledamot, som i egenskap av kommunmedlem anfört kommunalbesvär
mot ett beslut som han själv deltagit i, inte anses jävig redan på
den grunden att han anfört besvär (jfr Kaijser, Kommunallagen II, 1975
sid. 181 och RÅ 1943 sid. 295). Här har man alltså ansett att saken inte rör
honom personligen enbart därför att han besvärat sig. Enligt min uppfattning
ligger det närmast till hands att se saken på motsvarande sätt vid
tillämpning av förvaltningslagens regel om sakägarjäv.

Mot den nu angivna bakgrunden och eftersom ingenting framkommit
som tyder på att saken på något annat sätt angick Jansson, anser jag att
regeln om sakägarjäv inte utgjorde något hinder för honom att delta i
besvarandet av kammarrättens remiss.

Det kan också diskuteras om Jansson inte var jävig enligt förvaltningslagens
regel om delikatessjäv. I och för sig ligger det naturligtvis i farans
riktning att en ledamot i Janssons situation inte är opartisk vid behandlingen
av remissen. Han är ju faktiskt part i besvärsmålet. Den omständigheten
att han anfört besvär kan därför anses åtminstone i viss mån ägnad att
rubba förtroendet för hans opartiskhet i ärendet. Med den utgångspunkten
är han möjligen jävig enligt regeln om delikatessjäv.

Med detta är emellertid inte sagt att det var fel av Jansson att delta i
behandlingen av kammarrättens remiss. Det kan nämligen göras gällande
att frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse i en situation
som den aktuella. Och i sådant fall skall man bortse från jävet. För min del
är jag närmast benägen att se saken på det sättet. Mot bakgrund av det
anförda har jag inte funnit fog för kritik mot vare sig Jansson eller skolstyrelsen
för det skedda.

351

Byggnads- och planväsendet

Fråga om en byggnadsnämnd haft rätt att bevilja byggnadslov trots
att erforderligt tillstånd till företaget enligt miljöskyddslagen inte
förelåg när byggnadslovet beviljades. Dessutom fråga om byggnadsnämnds
befogenhet att delegera sin beslutanderätt

Dnr 86-1984

I en anmälan till JO i november 1982 anförde Landskrona Miljöförening
bl. a. följande:

Landskrona kommun har börjat bygga en hetvattencentral för fjärrvärme,
och arbetet fortsätter trots att kommunen inte har tillstånd till detta
enligt miljöskyddslagen. Länsstyrelsen har uppmärksammats på byggnationen
den 23 september 1982. Byggandet återupptogs i oktober efter ett
uppehåll. Det fortsätter alltjämt och närmar sig nu sin fullbordan. I de
remissvar som avgivits till länsstyrelsen i ärende om tillstånd för hetvattencentralen
har kritiska synpunkter på projektet framförts från skilda håll.
Trots detta har länsstyrelsens naturvårdsenhet inte haft för avsikt att
ingripa mot byggnationen.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande över klagomålen. Av yttrandet
och därtill fogade handlingar framgick bl. a. följande: Byggnadsnämnden
i Landskrona kommun beslöt den 11 maj 1982 att uppdra åt stadsarkitekten
att lämna byggnadslov för hetvattencentralen så snart samtliga
remissyttranden inkommit. Stadsarkitekten meddelade sedan byggnadslov
för schaktning den 1 juni 1982, och den 21 juni 1982 meddelade stadsarkitekten
byggnadslov för uppförande av anläggningen. Byggnadsarbetena
påbörjades under sommaren 1982. Tillstånd enligt miljöskyddslagen meddelades
den 13 december 1982. Samma dag gjorde länsstyrelsen anmälan
till vederbörande åklagarmyndighet om misstänkt brott mot miljöskyddslagen.

I beslut den 21 december 1983 yttrade JO Holstad bl. a. följande.

Enligt 10 § miljöskyddslagen (1969: 387) och 2 § miljöskyddsförordningen
(1981:574) får en sådan inrättning, som det är fråga om här, inte
anläggas utan tillstånd av länsstyrelsen. Det betyder att inga nämnvärda
byggnadsåtgärder, inte ens schaktning, får vidtas innan tillstånd givits (jfr
naturvårdsverkets nedan nämnda skrivelse den 27 november 1980 s. 2).
Den som inte iakttar bestämmelserna om denna s.k. förprövningsplikt
ådrar sig straffansvar enligt 45 § miljöskyddslagen.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna utövar enligt 38 § miljöskyddslagen
tillsyn över miljöfarlig verksamhet. Enligt samma paragraf åligger det
tillsynsmyndigheterna att verka för att överträdelser av lagen beivras. Den

352

sistnämnda föreskriften tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den

I juli 1981. Redan dessförinnan hade emellertid naturvårdsverket uttalat
sig om i vilken utsträckning åtalsanmälan borde göras av tillsynsmyndigheterna
beträffande brott mot föreskrifterna om förprövningsplikt. 1 en skrivelse
den 27 november 1980 till länsstyrelserna uttalade sålunda verket
bl. a. detta.

Att förprövningsplikten iakttas är av stor vikt och en förutsättning för att
en meningsfull lokaliserings- och tillåtlighetsprövning skall kunna göras.
Den som planerar en miljöfarlig verksamhet bör därför på ett tidigt stadium
ge in ansökan om tilltånd eller dispens så att prövningen enligt ML inte
kommer i efterhand eller påverkas av att arbeten redan utförts. Vikten av
att bestämmelserna om förprövning iakttas har understrukits i skilda sammanhang,
bl. a. vid riksdagsbehandlingen av en proposition om igångsättningsmedgivande
(prop. 1973:141, JoU 1973:53).

I beslutet kritiserade JO sedan på anförda skäl länsstyrelsen för att den
dröjt onödigt länge med åtalsanmälan. Han förklarade slutligen att han
avsåg att i ett särskilt ärende närmare granska byggnadslovsärendet.

Härefter upprättades på ombudsmannaexpeditionen en promemoria, där
det först i korthet redogjordes för ovannämnda ärende. Vidare anfördes
följande:

I 56 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959:612) stadgas att byggnadsnämnden,
när den prövar en ansökning om byggnadslov, skall se till att det
tillämnade företaget inte strider mot bl. a. miljöskyddslagen. Byggnadsnämnden
bör därför yttra sig över frågan huruvida de meddelade byggnadsloven
är förenliga med den angivna bestämmelsen. Nämnden bör
vidare yttra sig angående den rättsliga grunden för delegationsbeslutet den

II maj 1982.

Promemorian remitterades till byggnadsnämnden för yttrande. Nämnden
överlämnade som eget yttrande en skrivelse som upprättats inom
stadsarkitektkontoret. Skrivelsen innehöll i huvudsak följande.

Ansökan från tekniska kontoret om byggnadslov för uppförande av
hetvattencentral på fastigheten Reningsverket 6 inkom till stadsarkitektkontoret
den 23 april 1982. I samband därmed uppgav tekniska kontoret
muntligen att ärendet var mycket brådskande och hemställde därför om
skyndsam handläggning. Tekniska kontoret uppgav vidare att anläggningen
var föremål för länsstyrelsens prövning enligt miljöskyddslagen och att
kontinuerligt samråd ägde rum mellan tekniska kontoret och länsstyrelsen.
Länsstyrelsen förklarade sig därvid inte ha någon annan erinran mot föreslagen
anläggning än att vissa villkor avseende produktionsprocessen och
reningen av utsläpp kunde komma att ställas upp. Enligt tekniska kontorets
mening var ett beslut från länsstyrelsen att vänta inom en nära framtid.
Det var därför angeläget att handläggningen av byggnadslovsfrågan inte
medförde försening av igångsättningen. Byggnadsnämndens handläggning
av ärendet måste ses och bedömas mot denna bakgrund.

353

Stadsarkitektkontoret remitterade ansökan om byggnadslov till brandstyrelsen,
hälsovårdsnämnden, yrkesinspektionen, byggnadsinspektören
och skorstensfejarmästaren. Den behandlades därefter av byggnadsnämndens
arbetsutskott den 5 maj 1982 och av byggnadsnämnden den 11 maj
1982. Efter tekniska kontorets muntliga redogörelse för dess samråd med
länsstyrelsen i ärendet ansåg stadsarkitektkontoret inte att det var nödvändigt
med samråd för egen del.

Vid byggnadsnämndens sammanträde hade nybyggnadskartor och begärt
yttrande från hälsovårdsnämnden ännu inte inkommit. Föredragande
— stadsarkitekten Ulf Bunke - lämnade inför byggnadsnämnden en fullständig
redogörelse av ärendet. Något skäl mot att bevilja byggnadslov
hade då inte framkommit. Ärendets brådskande karaktär, den fylliga föredragningen
och nämndens enighet om att ansökan skulle bifallas medförde
att stadsarkitekten fick i uppdrag att bevilja byggnadslov så snart samtliga
handlingar inkommit.

Den 1 juni 1982 inkom från tekniska kontoret kompletterande ansökan
med begäran om byggnadslov för schaktning. Stadsarkitekten beslutade
samma dag bifalla ansökan. Fullt byggnadslov lämnades därefter den 21
juni 1982. Till beslutet bifogades bl. a. hälsovårdsnämndens yttrande, av
vilket framgår att prövning av anläggningen - utöver byggnadslov - även
skall ske enligt miljöskyddslagen.

Byggnadslov bör i regel inte beviljas för en anläggning som fordrar
tillstånd enligt miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen, förrän erforderligt
tillstånd lämnats av koncessionsnämnden för miljöskydd eller
länsstyrelsen. Med hänsyn till att sökanden varit tekniska kontoret - en av
kommunens egna förvaltningar - som i ärendet hade regelbunden och tät
kontakt med länsstyrelsen, har byggnadsnämnden utgått från att sökanden
varit medveten om vilka tillstånd som enligt miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen
varit erforderliga för att påbörja anläggningsarbetena
och därför ansett sådana särskilda skäl som kan motivera avsteg från
huvudregeln föreligga. Prövningen av ansökan om byggnadslov för
schaktning har inte föranlett annan bedömning. Av samma skäl har uttrycklig
hänvisning till miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen inte
gjorts i besluten om byggnadslov.

Som framgått ovan har det sakliga ställningstagandet i byggnadslovsfrågan
de facto legat hos byggnadsnämnden. Endast formella krav av underordnad
betydelse har hindrat byggnadsnämnden från att vid tidpunkten för
sammanträdet fatta ett beslut i ärendet. Rätten att bevilja byggnadslov
sedan nödvändiga kompletteringar skett har därför överlåtits på stadsarkitekten.
Denna rätt har naturligtvis förutsatt att nybyggnadskartor och
hälsovårdsnämndens yttrande inte skulle lägga hinder i vägen för bifall till
ansökan. I annat fall hade stadsarkitekten varit nödsakad att ånyo ta upp
ärendet till nämnden. Byggnadsnämndens beslut har t. ex. inte innefattat
rätt för stadsarkitekten att avslå ansökan. Byggnadsnämndens beslut är
således inte ett delegationsbeslut i egentlig mening utan endast ett sätt att
förskjuta den formella tidpunkten för det egna beslutet. Rättsligt hinder
mot ett så villkorligt och riktat uppdrag i ett visst ärende kan inte anses
föreligga.

1 beslut den 27 juni 1984 yttrade JO Flolstad följande:

23 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

354

Delegationsfrågan

Av 3 § byggnadsstadgan jämförd med 3 kap. 12 § andra stycket kommunallagen
framgår att byggnadsnämnd, om kommunfullmäktige beslutar
det, får uppdra (delegera) åt tjänsteman i kommunen att på nämndens
vägnar besluta i en viss grupp av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i
reglemente eller särskilt beslut.

För att beslut skall få meddelas med stöd av delegation från byggnadsnämnden
fordras sålunda för det första att kommunfullmäktige har beslutat
att nämnden får delegera viss beslutanderätt. Vidare krävs att nämnden
därefter med stöd av fullmäktigebeslutet har beslutat om delegation. Och
beträffande både fullmäktiges och nämndens beslut gäller att de måste
avse en grupp av ärenden, inte bara ett enstaka ärende.

Nu tycks nämnden mena att det i det aktuella fallet inte rörde sig om
något delegationsbeslut i egentlig mening utan endast om ett sätt att "förskjuta
den formella tidpunkten för det egna beslutet”. Med anledning av
detta måste jag konstatera att kommunallagen inte lämnar något utrymme
för denna typ av åtgärder. Det har uppenbarligen varit fråga om att åtminstone
i viss utsträckning överlämna nämndens beslutanderätt och varje
sådan åtgärd är att bedöma enligt reglerna om delegation.

Utredningen ger inte något besked angående frågan om fullmäktige givit
nämnden rätt att delegera sin beslutanderätt i den typ av ärenden som det
här är fråga om. Det kan emellertid konstateras att det här rörde sig om ett
mycket omfattande byggnadsföretag. En delegation av rätten att besluta
om byggnadslov för det kan inte anses stå i överensstämmelse med reglerna
i 3 § 3. byggnadsstadgan att delegation inte får omfatta befogenhet att
slutligt avgöra ett ärende, som är av principiell natur eller annars av större
vikt. Och som framgått av det föregående är det inte tillåtet att delegera
beslutanderätten i ett enstaka ärende.

Det är alltså tydligt att nämnden inte hade någon rättslig grund för sitt
beslut den 11 maj 1982 att lämna i uppdrag åt stadsarkitekten att bevilja
byggnadslov för hetvattencentralen.

Byggnadslovs/rågan

Enligt 56 § 1 mom. byggnadsstadgan skall byggnadsnämnden, när den
prövar en ansökan om byggnadslov, se till att det tillämnade företaget inte
strider mot bl. a. miljöskyddslagen. 1 det här fallet beviljade nämnden
byggnadslov trots att man var medveten om att sökanden inte hade erforderligt
tillstånd enligt miljöskyddslagen. Enligt remissvaret förutsatte
nämnden att sökanden, som var en kommunal förvaltning och i ärendet
hade haft regelbunden kontakt med länsstyrelsen, var medveten om vilka
tillstånd som var erforderliga enligt miljöskyddslagstiftningen. Mot bakgrund
av denna - som det nu visat sig felaktiga - förutsättning ansåg

355

nämnden ”sådana särskilda skäl som kan motivera avsteg från huvudregeln
föreligga”.

Jag får här konstatera att regeln i 56 § 1 mom. byggnadsstadgan att
nämnden när den prövar en ansökan skall se till att det tillämnade byggnadsföretaget
inte strider mot miljöskyddslagen är undantagslös. Någon
möjlighet att på grund av särskilda skäl medge undantag från ”huvudregeln”
finns alltså inte. Och genom att bevilja byggnadslov trots att erforderliga
tillstånd saknades åsidosatte nämnden sin skyldighet att se till att
byggnadsföretaget inte stred mot miljöskyddslagen. Det var därför fel att
bevilja byggnadslov på det sätt som skedde. Att hälsovårdsnämndens
yttrande var fogat till det senare av byggnadslovsbesluten ändrar inte
denna bedömning.

Sammanfattande synpunkter

De fel som begicks i ärendet var betänkliga i och för sig. Dessutom var
det fråga om ett ärende av stor vikt. Det finns därför anledning att se
allvarligt på det inträffade. Det faktum att erforderliga tillstånd enligt
miljöskyddslagen numera beviljats leder inte till någon annan bedömning.
Som naturvårdsverket framhållit i en skrivelse till länsstyrelserna den 27
november 1980 är det nämligen av stor vikt och en förutsättning för att en
meningsfull lokaliserings- och tillåtlighetsprövning skall kunna göras att
prövningen enligt miljöskyddslagen av en anläggning kan göras innan
anläggningen börjat uppföras.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendet.

Vissa frågor om villkor för byggnadslov

(Dnr 3660-1982)

Vid inspektion av byggnadsnämnden i Härnösands kommun i november
1982 antecknades till protokollet bl. a.

" 1981-07-01, §361. Byggnadsnämnden beslöt att bevilja dispens och
byggnadslov för nybyggnad av ett enbostadshus med garage på Eken 6.
Dispensen rörde avvikelse från vissa bestämmelser i stadsplan och i byggnadsstadgan
betr. användningssätt resp. avstånd till gräns mot granntomt.
Beslutet förenades med vissa villkor betr. utförandet av ventilation m. m.
Beslutsmeningen avslutas i protokollet med: ”under förutsättning att grannes
skriftliga medgivande inlämnas till byggnadsnämnden.”

1981-09-16, § 565. Byggnadsnämnden beslöt att bevilja byggnadslov för
nybyggnad av ett enbostadshus på Smöråker 4:21. För lovet skulle enligt
beslutet gälla vissa villkor betr. bl. a. utförandet av vatten och avlopp.
Dessutom angavs som villkor vad distriktslantmätaren hade anfört vid sin
granskning av ärendet, nämligen:

356

Byggnadsarbetet får ej igångsättas förrän skriftlig överenskommelse föreligger
med ägaren till Smöråker 3:6 att den nya vattentäkten på 4:21 skall
inrättas som en gemensamhetsanläggning för 3:6 och 4:21 och att 3:6 får
rätt till erforderlig vattenledning över 4:21 fram till täkten.

Såsom framgår av 55 § 3 mom. byggnadsstadgan behöver byggnadsnämnden
inte i ett enda beslut ta ställning till samtliga de frågor som ett
byggnadsföretag aktualiserar och skall prövas av nämnden. I de berörda
två ärendena görs emellertid byggnadslovens giltighet - i fråga om de
villkor som ovan angetts närmare — beroende av förhållanden som nämnden
inte tycks förbehålla sig att senare pröva. Det kan förefalla som om
nämnden i åtminstone viss mån avhänder sig kontrollen över att villkoren
blir uppfyllda. I sammanhanget måste beaktas att de handlingar som villkoren
tar sikte på kan tänkas bli oklara och kräva en auktoritativ tolkning
för att rättsläget skall stå klart.

Det kan med hänsyn till det sagda ifrågasättas om nämndens tillvägagångssätt
i ärendena är lämpligt eller ens förenligt med gällande bestämmelser
(jfr den särskilda regleringen av villkor om rivning m. m. enligt 58 §
2 mom. byggnadsstadgan). JO beslöt att från byggnadsnämnden inhämta
dels yttrande i denna fråga, dels upplysningar angående följande frågor
rörande ärendet under 565 §: Hade distriktslantmätarens yttrande kommunicerats
med sökanden före ärendets avgörande och fick sökanden
besvärshänvisning till beslutet? Är svaret nej, skall nämnden yttra sig om
anledningen till det med hänsyn till bestämmelserna i 15 och 18 §§ förvaltningslagen.
”

Som ett led i besvarandet av JO:s remiss redogjorde stadsarkitekten i
promemorior för handläggningen av de båda ärendena. Bland annat uppgavs
beträffande ärendet angående Eken 6 att frågan om grannes medgivande
bevakades och att intyg från grannen kom in till nämnden redan den
2 juli 1981, dvs. dagen efter sammanträdet då byggnadslovet meddelades. I
promemoriorna uppgavs också att man hos byggnadsnämnden i de aktuella
fallen av närmare angivna skäl ville meddela byggnadslov snabbt för att
tillgodose sökandenas intressen.

Byggnadsnämnden avgav för sin del följande yttrande.

Beträffande ärende 1, Eken 6, borde grannintyg förelegat innan byggnadslov
meddelats. JO:s kritik skall uppfattas så att byggnadslov under
villkor hädanefter inte får förekomma. Den omständigheten att grannintyg
inkom dagen efter beslutsdagen eller 1981-07-02 kan i detta fall uppfattas
som en förmildrande omständighet men innebär ändå inte att ärendet
behandlats korrekt.

Angående handläggningen av ärende 2, Smöråker 4:21, gäller beträffande
byggnadslov under villkor att sådana lov hädanefter inte får förekomma.
Distriktslantmätarens yttrande hade inte kommunicerats med sökanden
före ärendets avgörande. Inte heller hade besvärshänvisning meddelats
till beslutet. Handläggningen av ärendet har alltså inte skett enligt
reglerna i 15 och 18 §§ förvaltningslagen.

357

I beslut den 28 juni 1984 uttalade JO Holstad följande.

I de båda fall som ärendet avser gavs byggnadsloven under vissa villkor.

I det första fallet meddelades lovet under förutsättning att ”grannes skriftliga
medgivande” skulle lämnas in till nämnden. 1 det andra fallet innebar
villkoret att byggnadsarbetet inte fick sättas igång förrän skriftlig överenskommelse
med ägaren av en annan fastighet angående vattenförsörjningen
förelåg. En första fråga är om gällande ordning medger att man uppställer
sådana villkor.

I fråga om Eken 6 tycks bakgrunden till villkoret om grannes medgivande
ha varit bestämmelserna i 39 § byggnadsstadgan. Paragrafen innehåller
bl. a. regler om minimiavstånd mellan byggnad och tomtgräns och om
möjligheter att medge undantag från dessa regler. Föreskrifterna innebär
bl. a. att ägaren av en angränsande tomt skall höras i saken om undantaget
kan inverka på hans rätt. Tydligen har nämnden i detta fall valt att ersätta
kravet på att vederbörande får tillfälle att yttra sig med ett villkor om
skriftligt medgivande i efterhand.

Jag konstaterar här att det är fel att göra på det sättet. Gällande bestämmelser
ger inte något som helst stöd för förfarandet. Det finns i sammanhanget
skäl att särskilt framhålla att man går miste om en möjlighet till
utredning om förhållandena om man inte bereder grannen tillfälle att yttra
sig. Å andra sidan ger man grannen ett alltför stort inflytande i efterhand.
Han får ju i realiteten ett slags vetorätt. Det kan tilläggas att villkor av
detta slag kan vålla osäkerhet efter beslutet. Bl. a. kan det uppstå tvekan
om villkoret är uppfyllt eller inte. Och att detta kan vålla komplikationer är
uppenbart.

Även när det gäller byggnadslovet avseende fastigheten Smöråker 4:21
är det tydligt att det aktuella villkoret inte hade bort meddelas. Inte heller
här fanns det något författningsstöd för villkoret.

Villkoret innebar att nämndens beslut gick sökanden emot. Beslutet
hade därför enligt 18 § förvaltningslagen bort förses med en besvärshänvisning.
Vidare är det - med tanke på den utgång ärendet fick - klart att
lantmätarens yttrande hade bort kommuniceras enligt 15 § förvaltningslagen
med sökanden. Byggnadsnämnden har bekräftat att de berörda åtgärderna
inte vidtogs och medgett att handläggningen inte skett enligt förvaltningslagens
regler. Även på de nu berörda punkterna gjorde alltså nämnden
fel.

Sammanfattningsvis ger handläggningen av de båda byggnadslovsärendena
anledning till kritik på flera punkter. Utredningen tyder emellertid på
att sökandena inte vållats någon olägenhet på grund av felen. Jag avslutar
därför ärendet med de besked jag nu har lämnat.

358

Frågor om tillämpning av lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m. (LPI)

(Dnr 3646-1982, 859-1983)

Byggnadsnämnds skyldighet att hos allmän åklagare begära att talan skall
väckas om tilläggsavgift

Vid JO Holstads inspektion av länsstyrelsen i Västernorrlands län i
november 1982 diskuterade en av JO:s tjänstemän byggnadsnämndernas
tillämpning av LPI med chefen för juridiska enheten. Vid samtalet framkom
bl. a. följande. Länsstyrelsen hade den 21 november 1980 meddelat
beslut i ett ärende som rörde besvär över ett beslut av byggnadsnämnden i
Örnsköldsviks kommun att påföra byggnad savgift (länsstyrelsens dnr

11.086-1560-80). I beslutet hade länsstyrelsen bl. a. anfört.

Formella förutsättningar för tilläggsavgift enligt 7 § LPI föreligger även.
Vid sådant förhållande har byggnadsnämnden en oavvislig skyldighet —
vilket också framgår av förarbetena till LPI — att med stöd av 8 § andra
stycket LPI besluta att hos allmän åklagare begära att denne hos tingsrätt
väcker talan om tilläggsavgift. Byggnadsnämnden har därför att på nytt ta
upp ärendet till behandling och fatta sådant beslut.

Länsstyrelsen anmodade byggnadsnämnden att på nytt ta upp frågan om
tilläggsavgift till behandling enligt vad ovan sagts och uttalade att man
motsåg en kopia av nämndens behandling av frågan.

Byggnadsnämnden behandlade ärendet vid sammanträde den 22 januari
1981 varvid följande antecknades i sammanträdesprotokollet.

Byggnadsnämnden upptager, på länsstyrelsens anmaning, frågan om
tilläggsavgift enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m. m.

Överläggning sker, varvid konstateras, att byggnadsnämnden enligt
LPI-lagen skall avgöra om överträdelsen bör föranleda begäran hos åklagarmyndigheten
att talan skall väckas om påförande av tilläggsavgift.

Byggnadsnämnden beslutar
dels att lägga länsstyrelsens beslut i besvärsärendet till handlingarna,
dels att inte överlämna ärendet till åklagarmyndigheten för väckande av
talan om påförande av tilläggsavgift,

dels att underrätta länsstyrelsen om byggnadsnämndens beslut.

Sedan JO informerats om saken beslöt JO att infordra yttrande från
byggnadsnämnden. JO erinrade om följande avsnitt i förarbetena till LPI
(prop. 1975/76:164, s. 287).

Enligt det nyss berörda förslaget till 2 § åligger det byggnadsnämnden att
ta upp fråga om påföljd eller ingripande så snart anledning förekommer att

359

överträdelse som omfattas av lagen har skett. Med den ändrade prövningsordning
jag nu har föreslagit beträffande tilläggsavgiften medför förslaget
till 2 § att nämnden, när överträdelse av det slag som omfattas av bestämmelserna
om tilläggsavgift har blivit känd, skall avgöra om överträdelsen
bör föranleda begäran hos åklagaren att talan skall väckas om påförande av
sådan avgift. Givetvis måste dessförinnan konstateras att någon av de i
förslaget till 7 § andra stycket angivna befrielsegrunderna inte föreligger.
Finner byggnadsnämnden att något hinder mot att påföra tilläggsavgift inte
föreligger, skall nämnden begära hos åklagaren att talan härom väcks.
Nämnden skall således inte göra någon bedömning av möjligheten att
avgiften kan komma att efterges.

JO lät vidare till protokollet anteckna att det av det citerade avsnittet
torde framgå att det inte varit lagstiftarens mening att byggnadsnämnden
skall ha någon diskretionär prövningsrätt när det gäller frågan om anmälan
till åklagare skall göras.

Efter remiss har byggnadsnämnden avgett yttrande. I detta uppehåller
sig nämnden till en böljan vid förarbetena till LPI och återger ett uttalande
av departementschefen där denne sagt bl. a. att byggnadsnämnd är den
myndighet som sedan lång tid tillbaka har till uppgift att tillämpa byggnadslagstiftningen
och som har den utan jämförelse största erfarenheten av
byggnadslovsfrågor. I yttrandet anför nämnden därefter följande.

Den 21/3 1979 ansökte R. P. om byggnadslov för att bygga till garaget på
sin fastighet Björna 2:55. Ansökan instämplades hos byggnadsnämnden
den 26/3 1979. Den 27/6 respektive 28/8 1979 inkom grannemedgivanden
från fastigheterna Björna 2:61 och 2:58. Den 14/6 tillstyrkte l:e byggnadsinspektören
byggnadslov. Den 5/7 tillstyrkte också brandchefen byggnadslov.
Den 27/3 1980 kom ärendet upp till behandling i byggnadsnämnden.
Då förelåg också information om att tillbyggnaden utförts före vinterns
ankomst. Byggnadsnämnden beslöt att bevilja byggnadslovet. Med anledning
av att byggnaden uppförts innan byggnadslov beviljats beslöt byggnadsnämnden
också att fastighetens ägare skulle påföras byggnadsavgift
med 1 272 kronor.

Över byggnadsnämndens beslut anförde R. P. besvär hos länsstyrelsen
och anförde att byggnadsnämnden genom en oskicklig handläggning förhalat
ärendet. Länsstyrelsen avslog besvären.

Nämnden redogör sedan för länsstyrelsens anmodan till nämnden,
nämndens beslut den 22 januari 1981 samt JO:s begäran om yttrande.
Nämnden anför därefter.

Byggnadsnämnden kan härvid till sitt försvar blott anföra att det av
förarbetena inte framgår att lagen tillkommit för att bekämpa den typ av
olovligt byggande som detta ärende representerar.

Som departementschefen anförde i propositionen har byggnadsnämnden
den utan jämförelse största erfarenheten av byggnadslovsfrågor. Skall
byggnadsnämnden kunna fullgöra sina uppgifter måste den göra det på ett
sådant sätt att dess beslut väcker tilltro och respekt. Byggnadsnämnden

360

måste därför i vaije ställningstagande använda förnuft och omdöme, det
gäller även i detta ärende.

Om lagen med ”prövning” avser att nämnden på beställning av länsstyrelsen
skall fatta beslut utan prövning bör lagen bli föremål för översyn och
erfarenheterna från den tid den varit i tillämpning utvärderas.

Byggnadsnämnden anhåller att JO medverkar till att en sådan översyn
sker innan bestämmelserna överförs i den nya PBL.

I beslut den 27 april 1984 uttalade JO Holstad följande.

Enligt 2 § första stycket första punkten LPI åligger det byggnadsnämnden
att som ett led i inseendet över byggnadsverksamheten ta upp frågan
om påföljd eller ingripande enligt denna lag till behandling. Förpliktelsen
gäller så snart anledning förekommer att någon överträdelse av sådan
föreskrift om byggande som har meddelats i byggnadslagen (1947:385)
eller byggnadsstadgan (1959:612) eller med stöd av någon av dessa författningar
har skett.

Vidtas någon åtgärd, till vilken erfordras byggnadslov, utan att sådant
lov föreligger, skall enligt 4§ första stycket LPI byggnadsavgift utgå.
Enligt 7§ LPI utgår i vissa fall förutom byggnadsavgift en tilläggsavgift.
När det föreligger särskilda skäl får tilläggsavgift nedsättas eller helt efterges.
Av 8§ LPI framgår att fråga om byggnadsavgift prövas av byggnadsnämnden
medan fråga om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på
talan av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden
har begärt det. Av förarbetena till LPI framgår att skälet till att fråga om
prövning av tilläggsavgift lagts på allmän domstol och inte på byggnadsnämnden
är att det inte har ansetts böra anförtros en politiskt sammansatt
nämnd som byggnadsnämnden att på skönsmässiga grunder ålägga enskilda
att betala avgifter av så betydande storlek som det kan bli fråga om när
tilläggsavgift skall utgå (prop. 1975/76:164, s. 278-279). Av det avsnitt ur
förarbetena till LPI som har citerats i inspektionsprotokollet framgår att
man vid lagens tillkomst avsåg att byggnadsnämnden skulle vara skyldig
att hos allmän åklagare begära att talan skall väckas om tilläggsavgift så
snart något formellt hinder mot att påföra en sådan avgift inte föreligger.

I förevarande fall har byggnadsnämnden beslutat att inte överlämna
ärendet till åklagarmyndigheten för väckande av talan om påförande av
tilläggsavgift. Som framgår av förarbetena till LPI har man därigenom
handlat i strid med lagens intentioner. Enligt 8§ andra stycket LPI skulle
alltså nämnden i det aktuella fallet — oavsett om den ansåg att det förelåg
särskilda skäl för eftergift av tilläggsavgift - ha överlämnat ärendet i den
delen till allmän åklagare. Ingenting hade dock hindrat att nämnden i
samband med ett sådant överlämnande hade gjort gällande att det enligt
nämndens uppfattning förelåg särskilda skäl för eftergift.

Avslutningsvis vill jag tillägga att jag har en viss förståelse för om en
byggnadsnämnd tolkar bestämmelsen i 8§ andra stycket andra punkten
LPI att talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begärt det så att

361

nämnden skulle ha en diskretionär prövningsrätt när det gäller frågan om
framställning till allmän åklagare skall göras. Enligt min mening skulle
därför ett förtydligande av berörda bestämmelser vara av värde. Lämpligen
kan den frågan tas upp under det pågående arbetet med en ny plan- och
bygglag. Jag överlämnar därför ett exemplar av detta beslut till chefen för
bostadsdepartementet.

Förutsättningarna för byggnadsnämnd att meddela föreläggande om rättelse
enligt 15 § LPI när nämnden tidigare gjort den bedömningen att ett sådant
föreläggande inte var erforderligt

JO Holstad meddelade den 3 maj 1984 följande beslut.

KLAGOMÅL

I två brev, som kom hit den 10 och 14 mars 1983, anmälde Sven-Inge
Svensson byggnadsnämnden i Härnösands kommun för dess handläggning
av två ärenden rörande olovligt byggande på fastigheterna Ulvvik 1:51 och
Ulvvik 1:52. Han framförde i breven missnöje bl. a. med två beslut som
nämnden hade meddelat den 23 februari 1983, §§ 131 och 132.

UTREDNING

Med anledning av anmälan infordrades kopior av de nämnda besluten.
Vidare tillfördes akten en kopia av ett beslut av nämnden den 11 december
1980, § 785. Härefter upprättade JO en promemoria med följande innehåll.

Svensson har bl. a. kritiserat två beslut som byggnadsnämnden har
meddelat den 23 februari 1983, §§ 131 och 132. Enligt besluten har byggnadsnämnden
avslagit dispens och byggnadslov och enligt 15 § lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI) ålagt vederbörande
fastighetsägare att senast den 29 februari 1984 återställa byggnaderna
enligt byggnadslov den 20 oktober 1976. Byggnadsnämnden har vidare
föreskrivit att om föreläggandena inte efterkoms kan åtgärden utföras
genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad.

Jag har fått reda på att frågan om olovligt byggande på fastigheterna
Ulvvik 1:51 och Ulvvik 1:52 tidigare har behandlats av byggnadsnämnden
vid ett sammanträde den 11 december 1980, §785. I det protokoll som
fördes vid sammanträdet är antecknat bl. a. följande.

Byggnadsnämnden beslutar på förslag av ordföranden att föreläggande
om rättelse enligt 15 § LPI inte bedöms vara erforderlig med hänsyn till
omständigheterna.

att sedan frågan om tilläggsavgift avgjorts av allmän domstol är

byggnadsnämnden beredd att pröva dispens och byggnadslov för de utförda
byggnadsföretagen enligt reviderade ansökningshandlingar.

Genom dom den 22 februari 1982 beslöt hovrätten för Nedre Norrland
att ålägga fastighetsägarna att utge tilläggsavgift. I domen antecknades

362

bl. a. att sådana särskilda skäl som skulle kunna medföra att avgifterna
jämkades eller eftergavs inte förelåg.

Yttrande bör inhämtas från byggnadsnämnden om anledningen till att
man i besluten den 23 februari 1983 har ansett sig kunna frångå den
bedömning nämnden gjorde den 11 december 1980. Nämnden bör redogöra
för sina överväganden i den frågan. Det kan i sammanhanget påpekas att
det i 7 § LPI anges att tilläggsavgift får nedsättas eller helt efterges om
föreläggande om rättelse enligt 15 § LPI har meddelats. De allmänna domstolarna
har alltså när man prövat frågan om nedsättning eller eftergift haft
att utgå från nämndens beslut den 11 december 1980.

Genom remiss den 31 mars 1983 har nämnden anmodats att avge yttrande
och då beakta innehållet i promemorian.

Remissen har behandlats av byggnadsnämnden vid sammanträde den 1
juni 1983. I protokollet över sammanträdet redovisas först innehållet i JOremissen
och innehållet i besluten från december 1980 och februari 1983.
Därefter är bi. a. följande antecknat.

Byggnadsnämndens ordförande anför vidare:

Vid byggnadsnämndens sammanträde den 11 december 1980 konstaterades
att de överskridanden beträffande byggnadsytor som gjorts på fastigheterna
Ulvvik 1:51 och 1:52 i förhållande till beviljade byggnadslov var
allvarliga.

Den dåvarande borgerliga majoriteten i byggnadsnämnden beslöt ändock att

rättelse enligt lagen om påföljd och ingripande vid olovligt byggande
m.m. (LPI) inte bedömdes vara erforderlig med hänsyn till omständigheterna att

byggnadsavgift skulle utgå för den överskridande bruttoarean
att hos allmän åklagare begära prövning av frågan om tilläggsavgift, och
att sedan frågan om tilläggsavgift avgjorts av allmän domstol är byggnadsnämnden
beredd pröva frågan om dispens och byggnadslov.

Den socialdemokratiska gruppen reserverade sig mot detta beslut. Sgruppens
förslag var att fastighetsägarna skulle åläggas återställa byggnaderna
enligt gällande byggnadslov.

Majoritetsbeslutet i byggnadsnämnden var felaktigt. Den rätta handläggningen
skulle ha varit följande: Fastighetsägarna skulle ha erbjudits möjlighet
att återställa byggnaderna i enlighet med de beviljade byggnadsloven.

Om så ej skett skulle byggnadsnämnden därefter ha prövat frågan om
byggnadslov skulle beviljas eller ej samt besluta om eventuella påföljder.

När byggnadsnämnden behandlade ärendet den 23 februari 1983 beslöt
socialdemokratiska majoriteten i byggnadsnämnden att avslå den då föreliggande
ansökan om dispens och byggnadslov. Beslutet innebar vidare att
fastigheterna skulle återställas enligt de 1976-10-20 beviljade byggnadsloven.

Vid sammanträdet redovisades inte för byggnadsnämnden att det felaktigt
fattade beslutet den 11 december 1980 innebar att nämnden var bunden
av detta beslut och att det därför ej föreligger möjlighet för nämnden att
senare kräva att byggnaderna skall återställas enligt det beviljade byggnadslovet.

363

Den socialdemokratiska gruppen har den bestämda uppfattningen att
gällande lagar beträffande byggnadslagstiftning skall följas och att byggnadsnämndens
beslut skall respekteras.

Med hänsyn till omständigheterna i fallen Ulvvik 1:51 och 1:52 är dock
den socialdemokratiska gruppen beredd att ompröva sitt ställningstagande
och att under vissa villkor pröva frågan om dispens och byggnadslov för
dessa fastigheter vid sitt sammanträde 1983-06-01.

Byggnadsnämnden beslutar

att som eget yttrande antaga byggnadsnämndens ordförandes yttrande,
att översända till JO samtliga protokoll i ärendet.

Några ledamöter reserverade sig beträffande motiveringen till beslutet
och en beträffande utgången. Den sistnämnde ledamoten avgav senare ett
särskilt yttrande till JO.

Svensson har därefter framfört ytterligare synpunkter.

Jag har tagit del av två beslut som nämnden har meddelat den 19 oktober
1983, § 642, och den 16 november 1983, § 712. Enligt det första beslutet har
nämnden på angivna villkor beviljat dispens och byggnadslov i efterhand
för fritidshus på Ulvvik 1:52 och enligt det andra beslutet har nämnden
beviljat dispens och byggnadslov i efterhand för fritidshus och garage på
Ulvvik 1:52.

Jag har också tagit del av Härnösands tingsrätts och hovrättens för
Nedre Norrland akter i mål rörande tilläggsavgift.

BEDÖMNING

Frågan om olovligt byggande på fastigheterna Ulvvik 1:51 och 1:52
behandlades av byggnadsnämnden den 11 december 1980. Nämnden beslöt
då att något föreläggande om rättelse enligt 15 § LPI inte var erforderligt
med hänsyn till omständigheterna. Nämnden uttalade dessutom att
man var beredd att pröva dispens och byggnadslov för de utförda byggnadsföretagen
sedan frågan om tilläggsavgift hade avgjorts av allmän domstol.

Frågan om tilläggsavgift blev slutligt avgjord genom dom den 22 februari
1982 av hovrätten för Nedre Norrland. När ärendena sedan på nytt behandlades
av nämnden den 23 februari 1983, §§ 131 och 132, beslöt nämnden
att avslå dispens och byggnadslov och att, med hänvisning till 15 §
LPI, ålägga fastighetsägarna att senast den 29 februari 1984 ha återställt
byggnaderna enligt byggnadslov den 20 oktober 1976. Föreläggandena
förenades med en föreskrift att åtgärderna kunde utföras genom byggnadsnämndens
försorg på den försumliges bekostnad, om föreläggandet inte
efterkoms.

Besluten den 23 februari 1983 innebar således att nämnden frångick sin
ståndpunkt enligt beslutet den 11 december 1980 att ett föreläggande om
rättelse enligt 15 § LPI inte var erforderligt med hänsyn till omständighe -

364

tema. Det var mot den bakgrunden som jag beslöt att ta upp ärendet till
utredning. Nämnden har emellertid numera genom besluten den 19 oktober
och den 16 november 1983 beviljat dispens och byggnadslov i efterhand
för de ifrågavarande byggnadsföretagen. Besluten innebär att besluten
den 23 februari 1983 om ingripande enligt 15 § LPI har återtagits. Mot
den bakgrunden anser jag att någon ytterligare åtgärd från min sida inte är
motiverad. Jag vill dock lägga fram några reflektioner med anledning av
det skedda.

I ett fall som det aktuella är visserligen vederbörande nämnd inte formellt
bunden av det tidigare beslutet. Men för att allmänhetens förtroende
för byggnadsnämnderna inte skall ta skada är det viktigt att de i sådana fall
är konsekventa i sina bedömningar. De bör sålunda inte frångå sina tidigare
ståndpunkter i andra fall än då de kan åberopa mycket starka skäl. 1
regel bör detta ske bara när helt nya omständigheter framkommit. En
särskild anledning att i det här fallet inte frångå den tidigare bedömningen
var att de allmänna domstolarna, när de hade prövat frågan om nedsättning
eller eftergift av tilläggsavgiften, haft att utgå från nämndens beslut den 11
december 1980.

365

A rbetsmarknaden

Uttalanden angående otydlighet i en författning, instruktionen för
arbetsmarknadsverket m. m.

(Dnr 3401-1982)

JO Holstad meddelade den 6 september 1983 följande beslut.
BAKGRUND

I 40 b § förordningen (1965:667) med instruktion för arbetsmarknadsverket
föreskrivs följande.

Riket skall vara indelat i arbetsförmedlingsdistrikt. Regeringen förordnar
särskilt om distriktsindelningen. I varje distrikt skall finnas en
arbetsförmedling och hos varje sådan arbetsförmedling en distriktsarbetsnämnd,
om inte arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver
annat.

Distriktsarbetsnämnd består av ordförande och nio andra ledamöter.
En av ledamöterna är vice ordförande.

Chefen för distriktskontoret är självskriven ledamot och ordförande
i distriktsarbetsnämnd. Övriga ledamöter utses av länsarbetsnämnden.
Av dessa ledamöter utses två på förslag av kommunerna i distriktet,
två på förslag av Svenska arbetsgivareföreningen eller annan
arbetsgivarorganisation, två påförslag av Landsorganisationen i Sverige,
två på förslag av Tjänstemännens centralorganisation och en på
förslag av Centralorganisationen SACO/SR. För ledamöterna inom
varje sådan grupp utses i samma ordning lika många suppleanter som
ledamöter. Suppleant för ordföranden utses särskilt.

I 40 g § samma förordning föreskrivs bl. a. att distriktsnämnd är beslutsför
när ordförande och minst fem andra ledamöter är närvarande, om inte
arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver annat.

Vid inspektion av arbetsförmedlingens distriktskontor i Härnösand den
8-9 november 1982 gjordes bl. a. en genomgång av protokoll som förts vid
distriktsarbetsnämndens (DAN) sammanträden. Därvid antecknades till
inspektionsprotokollet följande.

2.1 DAN:s beslutsförhet vid vissa sammanträden

Vid DAN:s sammanträden den 18 juni 1981, den 17 september 1981 och
den 21 januari 1982 antecknades till protokollet att både ordförande och
vice ordförande var förhindrade att närvara. De närvarande ledamöterna
valde då annan ledamot, utsedd på förslag av kommun respektive arbetstagarorganisation,
till ordförande varefter sammanträdena fortsattes och

366

beslut fattades. Vid sammanträdet den 18 juni 1981 var förutom den på
detta sätt valde ordföranden endast fyra andra ledamöter närvarande.

Mot bakgrund av bestämmelserna i 40 b och 40 g §§ i instruktionen för
arbetsmarknadsverket kan ifrågasättas om distriktsarbetsnämnden var
beslutsför vid dessa sammanträden.

UTREDNING

Efter remiss har distriktsarbetsnämnden avgett yttrande. I yttrandet
anförs följande.

I instruktion för arbetsmarknadsverket 31 § anges beträffande länsarbetsnämndens
organisation att vid förfall för ordförande och vice ordförande
förordnar arbetsmarknadsstyrelsen annan ledamot att tillfälligt vara
ordförande. Motsvarande bestämmelse finns ej angiven för arbetsförmedlingen
i 40 b §. DAN har tolkat detta så att vid förfall för ordförande och
vice ordförande kan DAN utse annan ledamot att tillfälligt vara ordförande.

Vid sammanträde den 18 juni 1981 fanns fem ledamöter närvarande.
Ordförandens ersättare hade av misstag upptagits i protokollet under
punkten Övriga närvarande. Detta uppmärksammades inte vid protokolljusteringen.

Efter remiss har arbetsmarknadsstyrelsen yttrat sig över den i första
stycket i distriktsarbetsnämndens yttrande berörda frågan. Styrelsens svar
innehåller följande.

Enligt 40 b § förordning med instruktion för arbetsmarknadsverket
(Instr) utser länsarbetsnämnden ledamöterna i distriktsarbetsnämnden.
Chefen för distriktskontoret är självskriven ledamot och ordförande. En
vice ordförande utses bland övriga ledamöter. Dessutom sägs i 3 st. sista
meningen att suppleant för ordföranden utses särskilt. I paragrafen sägs
dock ingenting om hur man skall förfara om både ordföranden och vice
ordföranden är frånvarande. Enligt AMS uppfattning kan då en tillfällig
ordförande utses. Det är länsarbetsnämnden som skall göra det.

Bestämmelserna i 40 b § är svårtolkade. Med hänsyn till det och till att
det så sällan inträffar att både ordföranden och vice ordföranden är frånvarande
är det förklarligt att distriktsarbetsnämndens ledamöter i det aktuella
fallet själva har utsett en tillfällig ordförande.

Distriktsarbetsnämnden har sedan den fått del av styrelsens yttrande
förklarat sig instämma i detta.

BEDÖMNING

Vid sammanträdet den 18 juni 1981 fanns enligt vad utredningen nu visar
ett tillräckligt antal ledamöter närvarande. Det finns därmed inte anledning
för mig att gå närmare in på frågan. Samtidigt står det emellertid klart att
protokollet från sammanträdet är missvisande i denna del. Jag finner dock
inte skäl att med anledning av detta vidta någon annan åtgärd än att erinra
om vikten av att uppgifter i protokoll är korrekta.

367

När det sedan gäller ordförandefrågan anser arbetsmarknadsstyrelsen
att bestämmelserna är svårtolkade men att tillfällig ordförande kan utses
och att det är länsarbetsnämnden som skall göra det.

Det kan mot bakgrund av innehållet i 40 b § instruktionen jämförd med
motsvarande bestämmelser i 31 § för länsarbetsnämnd inte anses självklart
att tillfällig ordförande kan utses. Men om tillfällig ersättare kan utses
torde det vara klart att det inte är distriktsarbetsnämnden utan länsarbetsnämnden
som skall göra detta. Distriktsarbetsnämnden handlade alltså fel
vid de tre angivna sammanträdena. Nämnden var vid dessa tre tillfällen
inte beslutsför eftersom en i riktig ordning utsedd ordförande inte deltog.

Vad som förevarit påkallar inte några vidare åtgärder från min sida mot
distriktsarbetsnämnden. Däremot visar det inträffade att ifrågavarande
bestämmelser i instruktionen för arbetsmarknadsverket kan behöva förtydligas.
Jag överlämnar därför ett exemplar av detta beslut till arbetsmarknadsdepartementet
.

Med dessa besked avslutas ärendet.

Sedan beslutet meddelats har instruktionen för arbetsmarknadsverket
ändrats (1983:996) så att det framgår att länsarbetsnämnden vid förfall för
ordförande och vice ordförande förordnar annan ledamot att tillfälligt vara
ordförande.

Uttalanden angående handläggningen inom arbetsmarknadsverket
av ett ärende som rör upphörande av anställning som beredskapsarbetare
hos verket

(Dnr 1112-1983)

JO Holstad meddelade den 10 april 1984 följande beslut.

BAKGRUND

J. försöksutskrevs från Karsuddens sjukhus den 17 oktober 1982. Under
försöksutskrivningen hade han beredskapsarbete hos AMS vid beredskapsarbeten
som AMS bedriver i egen regi inom Nyköpings kommun.
Han var bosatt i en förläggning som AMS har i Gnesta. Den 23 mars 1983
återintogs J. på sjukhuset. I samband därmed upphörde anställningen.

J. har anfört klagomål mot såväl sjukhuset som AMS med anledning av
återintagningen och omständigheterna kring den. Klagomålen mot sjukhuset
har prövats av JO Sverne. Genom ett beslut den 8 september 1983
avslutades det ärendet (dnr 1068—1983) utan att någon kritik riktades mot
sjukhuset.

368

KLAGOMÅLEN

Såvitt gäller AMS har J. anfört i huvudsak följande. J. menar att han
blev avskedad den 21 mars 1983 och att han då också ställdes utan bostad.
Detta skedde trots att han dagen före sjukskrivits för en skada i en hand.
Enligt AMS-personalen i Gnesta skulle grunden för avskedandet vara
osämja mellan J. och hans arbetskamrater. Om grunden var denna undrar
J. varför han inget fått veta om detta förrän efter drygt fem månader och i
samband med sjukskrivningen. J. undrar också om AMS får avskeda en
anställd på en sådan grund och om det får ske utan att man ens pratat med
honom eller bett honom söka nytt arbete.

UTREDNINGEN

Efter remiss har AMS avgett ett yttrande, som innehåller följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) bedriver beredskapsarbeten i egenregi
inom Nyköpings kommun främst för socialmedicinskt arbetshandikappad
arbetskraft.

För en del av arbetstagarna tillhandahåller AMS boendeservice vid en
förläggning i Gnesta. De arbeten som bedrivs i anslutning till denna förläggning
är i huvudsak skogsvårdande åtgärder.

Arbetsförmedlingen (AO anvisar arbetslösa till arbetena.

Sedan en längre tid har det funnits en överenskommelse mellan Af i
Katrineholm och Karsuddens sjukhus att sjukhuset skulle få disponera en
plats vid förläggningen i Gnesta. Sjukhuset skulle därigenom på försök
kunna pröva patienten i de arbeten som bedrivs i anslutning till förläggningen.

Den normala ordningen att Af gör urvalet av lämplig arbetstagare gällde
således ej i dessa speciella fall utan sjukhuset valde patient och meddelade
Af som därefter svarade för den formella anvisningen till beredskapsarbetet.

På motsvarande sätt hade sjukhuset ansvar för patienten bl. a. med
avseende på om vederbörande lämpligen borde vistas i förläggningen och
delta i arbetena.

Beträffande J. får styrelsen hänvisa till eftervårdsföreståndare Jörgen
Axéns brev daterat den 13 april 1983 (bilägges) av vilket framgår varför J:s
anställning upphört och att han återintagits på sjukhuset. Tilläggas kan att
J. fått byta arbetslag ett par gånger under anställningstiden på grund av
svårigheter i relationerna med arbetskamraterna. Det kan ej ha varit obekant
för J. vad som var orsakerna till dessa byten eftersom vår personal
fortlöpande har informerat honom om vilka förutsättningar och regler som
gäller för arbetet och boendet i förläggningen.

Därefter har ett nytt yttrande inhämtats från AMS. När yttrandet begärdes
hänvisades till en promemoria som upprättats inom ombudsmannaexpeditionen
och som innehöll följande.

369

Av handlingarna framgår att klaganden haft en anställning som beredskapsarbetare
vid av AMS i egen regi bedrivna arbeten samt att denna
anställning skulle ha upphört. Det framgår dock inte hur anställningen
bringats att upphöra (Jfr AMS-handboken del 1 avsnitt 08.10.40). Nytt
yttrande bör inhämtas från AMS. Av yttrandet bör även framgå om det
finns kollektivavtalsbestämmelser som reglerar hur anställningar av detta
slag bringas att upphöra.

AMS har denna gång svarat följande.

J. som var försöksutskriven från Karsuddens sjukhus hade anvisats
arbete och boendeservice vid vår arbetsplats i Gnesta enligt en särskild
överenskommelse mellan sjukhuset och Af i Katrineholm. Vid kontakter
under hand med Ola Fransson på nämnda Af har han bekräftat att det
fanns en sådan överenskommelse.

Sjukhuset hade därigenom det övergripande ansvaret för patienten och
gängse regler för anvisning till beredskapsarbete gällde således inte. J.
skildes från arbetsplatsen efter samråd mellan representanter för arbetsplatsen
och sjukhuset (Jörgen Axén). Som skäl anfördes att samarbetssvårigheter
förelåg. Tidigare händelser med Karsuddenpatienter (bl.a. hotelser
med och utan tillhyggen) gjorde att personalen var extra försiktig och
vidtog åtgärder så snart indikationer om svårigheter förelåg med dessa
arbetstagare.

Beträffande de skiljaktigheter som kan synas föreligga mellan Jörgen
Axéns yttrande till oss (1983-04-13) och hans uppfattning enligt yttrandet
från Albert J. Boerman (1983-06-14) har vi ånyo kontaktat Axén. Han står
fortfarande fast vid sitt tidigare yttrande till oss och menar att vad som
anförs av Boerman rör frågan om att ett samtal mellan J. och Karsuddens
sjukhus om möjligt borde ha kommit till stånd innan J. skildes från arbetsplatsen.

I detta avseende finns ingen avvikande mening från vår sida. Vi vill dock
upplysa om att J. erbjöds att stanna till måndagen den 21 mars för att
samrådet med sjukhuset skulle kunna tas innan han lämnade arbetsplatsen.
J. avböjde emellertid detta.

Om normala regler skulle tillämpats beträffande J:s entledigande hade
bifogade regler beaktats i samband med att han skildes från arbetsplatsen:

- Allmänna villkor vid beredskapsarbete

- AMS-handboken del 1 avsnitt 08.10.40

- Avtal om löne- och arbetsvillkor för arbetstagare i beredskapsarbete

inom det skogliga arbetsområdet, 1 kap. inledande bestämmelser.

Om J. omfattats av dessa regler skulle han sannolikt ha avstängts för
utredning på grund av de samarbetssvårigheter som förevarit. Vidare
skulle hans anställning även kunnat upphöra på grund av hans sjukskrivning
som innebar frånvaro från arbetet mer än åtta dagar i följd.

Jag har också haft tillgång till ett yttrande från Karsuddens sjukhus. I
yttrandet anförs följande.

I ovan rubr. ärende vill undertecknad anföra att utskrivningsnämnden
ålagt honom ordna med återintagning ifall en patient på försöksutskrivning
inte längre fyller kraven på utskrivning på försök, nämligen

24 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

370

1) vistelse på överenskommen bostad,

2) sysselsättning enl. överenskommelse,

3) regelbunden kontakt med anvisad tillsynsman,

4) frihet från brott,

5) frihet från rusgiftmissbruk.

Patienten hade förlorat sin bostad och sitt arbete i och med att AMS
Gnesta sade upp honom. Han blev återkallad till Karsuddens sjukhus efter
överläggningar med eftervårdsföreståndare Axén som gjorde en utredning
på plats (i Gnesta) och till vilkas rapport samt bifogade journalkopia
hänvisas för detaljerna. Jag kan hålla med patienten att hans uppsägning
var en osmidig åtgärd från förläggningsledningens sida, vilket även Axén
har påpekat. Återintagningen skedde i syfte att från Karsuddens och i
samarbete med patienten kunna ordna med förnyad försöksutskrivning
under andra villkor och enligt utskrivningsnämndens instruktioner, vilket
vi har upplyst patienten om vid flera tillfällen.

J. har yttrat sig över vad AMS anfört.

BEDÖMNING

J. är missnöjd med att han skilts från sin anställning som beredskapsarbetare
hos AMS och det sätt på vilket detta skett. J. menar att han
avskedats från sin anställning hos AMS och så har man även uppfattat det
från sjukhusets sida. AMS första yttrande kan möjligen förstås så att
anställningar av detta speciella slag skulle kunna upphöra genom åtgärder
från sjukhusets sida. Det andra yttrandet ger närmast intryck av att anställningen
skulle ha upphört genom någon överenskommelse mellan sjukhuset
och AMS personal i Gnesta.

Med anledning av otydligheten i AMS yttranden ser jag mig föranlåten
att framhålla följande. En anställning grundas alltid på ett avtal mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren, det enskilda anställningsavtalet. Det gäller
även om det på annat håll, i författning eller avtal, skulle finnas regler
som är av betydelse för anställningsvillkoren. Det gäller också även om
någon annan skulle medverka till anställningsavtalets tillkomst och alltså
även för beredskapsarbete. Anställningsavtalet kan bringas att upphöra
genom rättshandlingar som företas mellan parterna i det avtalet. Däremot
kan det inte bringas att upphöra genom rättshandlingar mellan arbetsgivaren
och tredje man.

I J:s fall kan först konstateras att det måste ha förelegat ett anställningsavtal
mellan honom och AMS samt att detta avtal upphört att gälla. J. har
den uppfattningen att han blivit avskedad, dvs. att arbetsgivaren hävt
anställningsavtalet utan att iaktta någon uppsägningstid, och AMS har inte
försökt bibringa honom någon annan uppfattning. Ingenting har framkommit
som tyder på något annat än att J. avskedats från sin anställning.

Frågan blir då om det var befogat att avskeda J. och om avskedandet
skett på ett riktigt sätt. Till att börja med måste då konstateras att varken

371

lagen (1982:80) om anställningsskydd eller lagen (1976:600) om offentlig
anställning är tillämplig på beredskapsarbetare. Vidare menar AMS tydligen
att det kollektivavtal som man gett in och som innehåller regler om
bl. a. avskedande inte är tillämpligt i fall som detta. Jag har inte underlag
för att påstå något annat. Om avtalet är tillämpligt eller inte kan bara
parterna i det avtalet eller ytterst arbetsdomstolen avgöra. De föreskrifter
som AMS meddelat om återkallelse av anvisning m. m. har AMS tydligen
inte heller ansett tillämpliga. Det nu sagda betyder dock inte att myndigheterna
på vilka grunder som helst kunnat skilja J. från beredskapsarbetet.
Det följer redan av att saklighet och opartiskhet skall iakttas i all offentlig
verksamhet.

AMS har uppgivit att det var samarbetssvårigheter som utgjorde orsaken
till att J. skildes från anställningen. J. ifrågasätter om detta kan vara ett
godtagbart skäl för att skilja honom från anställningen. Han medger inte
heller att han skulle ha orsakat några misshälligheter i förhållandet till
arbetskamraterna.

För egen del vill jag inte bestrida att samarbetssvårigheter kan utgöra ett
godtagbart skäl för en myndighet att skilja en beredskapsarbetare från en
anställning. När det sedan gäller frågan om det förelåg några sådana
svårigheter i J:s fall står uppgift mot uppgift. Jag bedömer det inte heller
som meningsfullt att försöka nå ökad klarhet i vad som förevarit genom
ytterligare utredningsåtgärder härifrån. Jag lämnar därför den frågan.

Även när det gäller tillvägagångssättet vid avskedandet kan det konstateras
att varken anställningsskyddslagen eller lagen om offentlig anställning
är tillämplig. Och med AMS synsätt finns inte heller några andra
bestämmelser som är tillämpliga.

Mot bakgrund av det sagda anser jag mig inte kunna göra gällande att
några bestämmelser om förfarandet skulle ha åsidosatts vid avskedandet
av J. Men jag är för min del inte beredd att godta det förfarande som
tillämpats i J:s fall. Även om avskedandet kan ha varit oantastligt i sak
inger den formlöshet som präglat handläggningen betänkligheter. Det finns
- om AMS inställning är riktig - inga regler om hur sakförhållandena,
dvs. i detta fall de påstådda samarbetssvårigheterna, skall utredas. Och
åtgärden att skilja den anställde från anställningen kommer tydligen inte
heller till uttryck i något beslut som eventuellt skulle kunna överklagas.

Om AMS alltjämt menar att varken kollektivavtalets regler eller AMS
föreskrifter är tillämpliga i fall som J:s bör AMS enligt min mening meddela
föreskrifter om hur frågor av detta slag skall handläggas. Jag kan nämligen
inte finna något skäl som talar för att just denna kategori beredskapsarbetare
i detta avseende skulle vara sämre ställda än andra beredskapsarbetare
i samma arbete ellert, ex. personer som skiljs från en arbetsmarknadsutbildning.

Jag driver inte nu utredningen vidare. Det beror bl. a. på att ingen
enskild befattningshavare kan göras ansvarig för de brister som framkom -

372

mit under utredningen av detta ärende. Jag emotser dock i sinom tid ett
besked om vilka åtgärder som vidtagits av AMS med anledning av detta
beslut.

Kritik mot arbetsmarknadsverket för att utbetalningar av statsbidrag
till beredskapsarbete inte handlagts på ett från förvaltningsrättslig
synpunkt godtagbart sätt m. m.

(Dnr 582-1983)

JO Holstad meddelade den 12 april 1984 följande beslut.
KLAGOMÅLEN

I ett brev som kom till JO den 18 februari 1983 har Per-Anders Björklund
riktat klagomål mot länsarbetsnämnden i Malmö med anledning av vad
som förekommit i samband med att han ansökt om att få utföra visst arbete
som beredskapsarbete. Klagoskriften innehöll följande.

Under hösten 1982 ansökte jag hos länsarbetsnämnden i Malmö om
bidrag för att kunna tillhandahålla en praktikantplats för en 18—24-åring.
Då mitt företag är litet och nystartat ansåg jag mig inte ha råd att ligga ute
med hela kostnaden för praktikplatsen i över 6 månader. Jag skrev därför i
min ansökan att en förutsättning för ansökan var att bidraget kunde utbetalas
per månad. Min ansökan bifölls utan vidare kommentar. Min slutsats
blev att bidrag skulle utbetalas månadsvis i efterskott.

Efter det att min praktikant hade varit anställd hos mig i 6 veckor sände
jag in en ansökan om utbetalning av upplupet bidrag. Blanketten fyllde jag i
efter bästa förstånd. Efter någon dag kontaktade jag per telefon länsarbetsnämnden
i Malmö, fr. Banksell, för att följa upp handläggningen av ärendet.
Jag fick beskedet att bidraget inte kunde betalas ut per månad, utan
endast i efterskott efter bidragstidens utgång (6 mån). Jag fick också
besked om att myndigheten med orden ”bokförda utgifter” på blanketten
menar ”gjorda utbetalningar”. Efter några dagars betänketid beslöt länsarbetsnämnden
att utbetalningen av mitt bidrag kunde ske per två månader,
och att bidraget skulle baseras på gjorda utbetalningar och inte på bokförda
utgifter som det står på blanketten. Jag accepterade detta. Fr. Banksell
ändrade beloppen i min ansökan och bidrag utbetalades med kr. 5312:-.

När så ytterligare 8 veckor av praktikanttiden hade gått sände jag in en
ansökan om ytterligare utbetalning av bidrag. Denna gång tog jag med
endast utbetalda belopp, och justerade dessutom vissa fel i den tidigare
utbetalningen. När inga pengar hade kommit efter ca 12 dagar kontaktade
jag per telefon länsarbetsnämnden, fr. Banksell, och fick då beskedet att
min ansökan hade lämnats vidare för utbetalning men att beloppet hade
minskats. Bidrag skulle ej utbetalas för arbetsgivareavgifter. Länsarbetsnämnden
hade alltså ändrat i min ansökan utan att meddela mig. Ändringen
hade dessutom skett i strid med de principer som man tidigare hade
meddelat mig som gällande.

373

Situationen hade nu blivit ekonomiskt ohållbar för mig eftersom bidrag
utbetalades senare än bestämt och dessutom med lägre belopp än vad jag
räknat med. Jag tvingades att säga upp praktikanten. Inte på grund av
någon felkalkylering från min sida, utan på grund av att länsarbetsnämnden
vägrade betala ut ett beviljat bidrag där dessutom kraven för utbetalning
faktiskt var uppfyllda.

Mina frågor till JO är:

A: Är det korrekt handlat av en myndighet att utan kommentar bevilja en
bidragsansökan som innehåller ett förbehåll, samt att senare påstå att
förbehållet inte är giltigt?

B: Bör en myndighet tillhandahålla blanketter i vilka man skriver utgifter
men menar utbetalningar?

C: Är det korrekt handlat av en myndighet att ändra i en utbetalningsansökan
utan att meddela den sökande att så skett?

D: Bör myndigheter sätta mindre företag som mitt i prekära likviditetssituationer
genom att handlägga ärenden på det sätt jag beskrivit? Hade
det inte varit bättre att med en gång avslå min ansökan om bidrag och
tala om att systemet med arbetsmarknadsbidrag inte passar små företag? E:

Visar inte länsarbetsnämndens handläggning av ärendet på ett förakt
för de arbetslösa? Den verkligt stora förloraren i detta var ju min
praktikant som fick sin praktiktid förkortad, trots att bidrag hade beviljats
för hel period.

UTREDNINGEN

Efter remiss har länsarbetsnämnden avgett yttrande. I yttrandet anförs
följande.

Under hösten och innevarande vinter har ställts mycket höga krav på att
LAN, p.g. a. ökande arbetslöshet, skall ackvirera och besluta om stora
volymer av beredskapsarbeten. Vid den sektion på LAN som detta ansvar
åvilar arbetar 7 tjänstemän, varav 2 handläggare, 1 sektionschef med i
huvudsak planeringsfunktioner, l byråass. för utbetalning av statsbidrag
samt ytterligare 1 byråass. och 2 kontorister. Förutom beredskapsarbeten
handläggs även andra åtgärder, ex. tekostöd och rekryteringsbidrag. Volymen
av beredskapsarbeten uppgår till ca 6400 platser under vintern varav
ca 1 600 enskilda beredskapsarbeten för ungdom (privata näringslivet).
Omräknat innebär detta ca 2000 hittills fattade beslut varav ca hälften
avser enskilda beredskapsarbeten. Ur handläggningssynpunkt är de olika
besluten lika tidskrävande trots att kommunala och statliga ansökningar
oftast omfattar 50-100 platser medan enskilda sällan överstiger 1 plats per
ansökan.

För att klara denna mycket höga belastning, i praktiken 1,5 tjänstemän
för att bereda 2000 ansökningar om beredskapsarbeten och 1 tjänsteman
att handlägga lika många beslut för utbetalning av statsbidrag, förutsättes
en så enkel och effektiv handläggningsprocess som möjligt inom ramen för
de föreskrifter som anges av AMS.

Regler för utbetalning av statsbidrag framgår av AMS handläggningsföreskrifter.
Till skillnad från statliga och kommunala beredskapsarbeten,
där 50% av statsbidraget utbetalas så snart arbetet påbörjats, sker utbe -

374

talning av bidrag vid enskilda beredskapsarbeten först när arbetet avslutats.
Delutbetalning av bidrag under arbetets gång kan dock ske.

Efterhand har med AMS godkännande utarbetats lokala regler för om,
hur ofta och under vilka förutsättningar delutbetalning av bidrag kan ske.
Detta har för LAN i M-län inneburit att delutbetalning inte skall förekomma
annat än i mycket få undantagsfall. Sådana undantag är t. ex. när
arbetsförmedlingen ackvirerat ett beredskapsarbete för viss bestämd ungdom
och en förutsättning för företaget är att delutbetalning av bidraget
måste ske ur likviditetssynpunkt. Sådana överenskommelser träffas då
särskilt med handläggaren för utbetalning av bidrag. Utbetalningsperioderna
underskrider aldrig två månader vid dessa undantag. Orsaken till att
restriktivitet iakttas är att en generell möjlighet till delutbetalning skulle
medföra att dessa blev av en sådan omfattning att utbetalningen av det
slutliga bidraget avsevärt skulle försenas.

Efterhand har praxis utarbetats som innebär att faktisk utbetald kostnad
skall ligga till grund för utbetalning av bidraget. Denna praxis har utarbetats
p. g. a. erfarenheter och efter diskussioner vid olika konferenser AMS
anordnat.

Erfarenheterna har också medfört att de blanketter som använts, såväl
vid ansökan som vid redovisning av arbetet, har fått omarbetas. Blanketterna
var ursprungligen avsedda främst för statliga och kommunala beredskapsarbeten.
Senast under vintern 82/83 har AMS utarbetat nya blanketter
för enskilda beredskapsarbeten, bättre anpassade till de förutsättningar
som gäller här.

En huvudregel vid ansökningar av skilda slag är att inga ändringar av
uppgifter får ske utan att sökanden är informerad och lämnat sitt godkännande
härtill. Besvärshänvisning lämnas alltid då slutligt beslut fastställes
eller då preliminärt beslut avviker från ansökan.

Björklund ifrågasätter i fem punkter LAN:s handläggning. I punkt A
menar han att det förbehåll som angetts i ansökan om månadsvisa utbetalningar
skall gälla. I och med denna oklarhet för LAN:s vidkommande
skulle kommunicering skett med sökanden enligt de handläggningsföreskrifter
som finns på enheten. Så har dock inte skett. LAN:s normala
rutiner för utbetalning av bidrag framgår av beslutstexten där det klart
anges att utbetalning av bidrag sker först sedan slutredovisning lämnats. I
de allmänna villkor som bifogas beslutsmeddelandet hänvisas också till
vad som anges i beslutet. Eftersom denna punkt uppenbarligen var av så
stort intresse för sökanden borde han därför enligt LAN redan vid delgivningen
kontaktat LAN för att förhöra sig om möjligheterna till delutbetalning
eftersom han inte fått bekräftelse om avsteg från tillämplig praxis.

Punkt B har ovan närmare beskrivits. Blanketterna har numera en sådan
utformning att det framgår att det är utbetalda löner som ligger till grund
för delutbetalning av bidraget.

Punkt C bestrider LAN. Någon ändring av uppgifter har inte skett utan
LAN har med lämnade uppgifter som grund klarlagt vad som är utbetald
lön för att på denna summa kunna betala ut bidrag. I redovisning daterad
82.11.30 (äldre typ av blankett) hade LAN och Björklund överenskommit
att 32 dagsverken hittills utförts och att utbetald lön för denna period
uppgick till 7082 kronor. 75% av denna summa utbetalades därefter.
Björklund informerades samtidigt om att delutbetalningar i princip inte
förekom. P.g. a. speciella omständigheter lovade dock LAN att Björklund
i fortsättningen skulle få delutbetalning om tvåmånadersperioder med ut -

375

betald lön som grund. I redovisning daterad 83.01.31 (omarbetad blankett)
redovisar Björklund en lönekostnad på 14983 kronor och en total kostnad
av 19011 kronor. LAN minskar lönekostnaden med föregående periods
lönekostnad 7 082 kronor och resterande 7901 kronor avser då utbetald lön
för nu sökt period. 75% av denna summa utbetalas.

Björklund kontaktade därefter LAN per telefon och menar att bidrag
även skulle utbetalas för 4028 kronor han enligt egen uppgift betalt i
sociala kostnader. Tjänstemannen på LAN informerade Björklund att
utbetalning skulle ske snarast efter att LAN fått verifikation på att beloppet
utbetalats. — Helt enligt de regler som gäller för utbetalning av bidraget.
Av redovisningen framgår inte att sociala kostnader faktiskt erlagts.

Björklund nekade vid detta tillfälle att verifiera utbetalningen och sade
istället upp beredskapsarbetaren.

Under punkt D ifrågasätts LAN:s handläggning allmänt och bidragets
tillämplighet på små företag. Som tidigare nämnts har LAN f. n. beslutat
om ca 1600 beredskapsplatser inom enskilda näringslivet. Merparten av
dessa platser återfinns inom små och medelstora företag. En beräkning
visar att det är de företag som har färre än fem anställda som har de flesta
platserna. Erfarenheterna visar att det otvetydigt är så att det just är inom
de små företagen som bidraget åstadkommer möjligheter att tillfälligt anställa
arbetslösa ungdomar eftersom man här har arbetsuppgifter som
normalt inte utförs eller utförs utanför ordinarie arbetstid av redan anställda.
Omfattningen är dock inte så stor att det motiverar till en nyanställning.
Hittills har inga liknande problem som detta uppstått. Tvärtom har
handläggningen på LAN av andra företag beskrivits som smidig och väl
anpassad till de mindre företagens problem. Sannolikt åstadkommes detta
goda resultat tack vare att samtliga parter har en vilja att lösa ev. frågor i
bästa samförstånd.

Frågeställningen i punkt E har en underton av att en omfattande byråkrati
förhindrar arbete för ungdomar. Att arbetsmarknadsverket och dess
underställda organ skulla negligera arbetslösa människor är befängt att
påstå. Åtgärder av typ beredskapsarbete prioriteras, främst för att det är
den åtgärd som snabbast ger ungdomar sysselsättning.

Avslutningsvis vill länsarbetsnämnden framhålla sin inställning att tredje
person, i det här fallet den ungdom som anvisades arbete hos Björklund,
aldrig skall bli lidande av orsaker den inte råder över. Ungdomen blev
omedelbart anvisad ett annat beredskapsarbete med liknande innehåll.

Björklund har yttrat sig över vad länsarbetsnämnden anfört och då
vidhållit och vidareutvecklat sin kritik.

Därefter har även arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) avgett yttrande. I
yttrandet anförs följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har anmodats avge yttrande ang. de frågor
som tagits upp under punkterna A, B och C i klagoskriften.

Punkt A

I ansökan om beredskapsarbete har sökanden som en förutsättning
angett att statsbidraget utbetalas månadsvis i efterskott. I sitt beslut har
dock länsarbetsnämnden meddelat att bidraget utbetalas först när arbetet
avslutats. Enligt styrelsens mening borde nämnden före sitt beslut ha
kontaktat sökanden för att klargöra vad som gällde ifråga om utbetalning

376

av bidrag. Senare har dock överenskommelse träffats om att utbetalning
kunde ske efter vaije tvåmånadersperiod.

Punkt B

Sökanden tar upp frågan om uttrycket ”bokförd utgift” på ansökningsblanketten
för delutbetalning är korrekt när det är frågan om utbetalda
löner.

På en senare tillkommen blankett avsedd för enskilda beredskapsarbeten
har uttrycket ändrats till ”utbetalda löner”. Styrelsen anser emellertid
att det inte behöver uppstå någon tvekan om vad som avses med den text
som finns på den tidigare blanketten.

Punkt C

Styrelsen instämmer här i vad länsarbetsnämnden anfört nämligen att
förvaltningslagens bestämmelser följs eftersom vid det slutliga beslut som
lämnas när ett beredskapsarbete avslutas alltid meddelas besvärshänvisning
om beslutet går den sökande emot. Delutbetalningar däremot föregås
inte av några formella beslut utan ingår som ett led i den löpande handläggningen
av ett ärende avseende beredskapsarbete.

I det slutliga beslut som meddelats sökande har, sedan verifierade utbetalda
lönekostnader inkommit, statsbidrag lämnats med 20682 kronor eller
75 procent på hela det begärda beloppet 27576 kronor.

BEDÖMNING

Björklund vänder sig först (punkt A i klagoskriften) mot att länsarbetsnämnden
beviljat hans ansökan utan att kommentera den förutsättning
angående bidragets utbetalande som han hade uppställt och som nämnden
senare inte ansåg sig kunna uppfylla.

I ansökan angav Björklund bl. a. att ”en förutsättning för min ansökan är
att bidraget kan utbetalas månadsvis i efterskott”. Denna förutsättning har
nämnden uppenbarligen ansett sig inte kunna uppfylla. Nämnden borde då
ha tagit kontakt med Björklund för att höra efter om han ville ändra sin
ansökan. Om Björklund inte gått med på detta skulle ansökan ha avslagits.
Uppenbarligen var det fel av länsarbetsnämnden att bevilja ansökan på det
sätt som skedde.

Länsarbetsnämnden är tydligen införstådd med att fel begåtts i detta
avseende. Länsarbetsnämnden tycks emellertid vilja lägga Björklund till
last att han inte sedan han fått del av beslutet varit aktiv för att ta reda på
vad som gällde angående utbetalning. Det är emellertid att märka att om
beslutet gick Björklund emot — vilket det gjorde om förutsättningen beträffande
betalning inte kunde uppfyllas - skulle beslutet ha innehållit skälen
till detta och även ha varit försett med besvärshänvisning. När beslutet
inte innehöll några skäl emot vad Björklund ansökt om och inte heller hade
försetts med besvärshänvisning fanns det knappast anledning för honom
att utgå från annat än att hans ansökan hade beviljats sådan den förelåg.
Jag menar därför att ansvaret för inte bara det begångna felet utan också

377

för de problem som uppkom till följd av felet helt åvilar länsarbetsnämnden.

Björklund har också vänt sig emot att det använts missvisande blanketter
(punkt B i klagoskriften). Blanketten är tydligen inte utformad av
länsarbetsnämnden utan av arbetsmarknadsstyrelsen. Länsarbetsnämnden
kan alltså inte lastas för blanketternas utformning. Arbetsmarknadsstyrelsen
menar att det inte behöver uppstå någon tvekan om vad som
avses med texten på blanketten. Här delar jag inte styrelsens uppfattning.
Björklund har enligt min mening rätt när han påpekar att blanketten är
missvisande i denna del. Jag ser emellertid inte någon anledning att uppehålla
mig vidare vid den frågan, eftersom det upplysts att blanketterna
numera har ändrats på den berörda punkten.

Utredningen ger inte vid handen att länsarbetsnämnden skulle ha företagit
någon ändring i Björklunds ansökan om utbetalning av statsbidrag
(punkt C i klagoskriften). Vad som förevarit i denna del ger mig dock
anledning att framföra några synpunkter.

Om någon hos en myndighet ansöker om att få ut ett visst belopp och
myndigheten beslutar att tillerkänna sökanden det begärda beloppet, kan
det i allmänhet godtas att beslutet för sökanden inte kommer till uttryck på
annat sätt än genom att sökanden tillställs det begärda beloppet. Men om
myndigheten beslutar att sökanden inte skall tillerkännas den begärda
summan är ett sådant förfarande inte godtagbart. Av bestämmelser i förvaltningslagen
följer att ett beslut som går sökanden emot - och det gör
det om sökanden inte får det belopp han begärt — skall innehålla skälen till
detta och, om beslutet kan överklagas, även förses med besvärshänvisning.
Något stöd för att tillämpa en annan ordning när det gäller delbetalningar
finns inte. Jag menar alltså att arbetsmarknadsverkets praxis i detta
avseende är felaktig.

Vad Björklund anfört i övrigt (punkterna D och E i klagoskriften) har jag
mot bakgrund av att JO:s uppgift i första hand är att granska myndigheternas
verksamhet utifrån rättsliga utgångspunkter inte funnit anledning att gå
in på.

Sammanfattningsvis kan konstateras att länsarbetsnämnden handlat fel
vid behandlingen av Björklunds ansökan om att få anordna beredskapsarbete,
att arbetsmarknadsverket använt blanketter som inte varit lämpligt
utformade samt att handläggningen av utbetalningarna av bidragen skötts
på ett från förvaltningsrättslig synpunkt inte godtagbart sätt. Jag har övervägt
att driva utredningen vidare för att klarlägga vem som är ansvarig för
vad som förevarit. Men jag har beslutat stanna vid den kritik som ligger i
det redan sagda. Jag har då utgått från att AMS nu överväger vilka åtgärder
som kan behövas för att säkerställa att ärenden av detta slag handläggs på
ett korrekt sätt inom arbetsmarknadsverket.

378

Kritik mot en länsarbetsnämnd för underlåtenhet att tillämpa upphandlingsförordningens
(1973:600) bestämmelser vid köp av utbildning
i visst fall

(Dnr 397-1983)

JO Holstad meddelade den 6 juni 1984 följande beslut.

KLAGOMÅLEN

1 ett brev som kom till JO den 2 februari 1983 har Medborgarskolan
anfört följande.

Länsarbetsnämnden (LAN) i Stockholms län har under hösten 1980 på
försök lagt ut enskild inkvartering på två studieförbund. Detta försök
utmynnade så småningom till ett avtal mellan LAN och ABF samt TBV.
Detta avtal innebär att de invandrare som tilldelats flyktingstatus och som
skall studera svenska placeras på ABF eller TBV oavsett om de redan
studerar på ett annat studieförbund eller inte.

Att lägga ut enskild inkvartering till två speciella studieförbund på detta
sätt strider mot folkbildningsstadgans 6§. Där uttrycks klart att ”uppdragsutbildning”
inte är förenlig med fritt och frivilligt folkbildningsarbete.
Det här förfaringssättet kan få svåra konsekvenser för de övriga studieförbundens
SFI-sektioner (sektioner i Svenska för invandrare). När elever
fått flyktingstatus och flyttats över till ABF eller TBV kan detta resultera i
att grupperna i de andra studieförbunden inte har det elevantal som krävs
för att en grupp skall få fortsätta. Detta har hänt och i och med detta har
studieförbunden förlorat statsbidrag (se bil. 1) samt cirkelledare har stått
utan arbete. På Medborgarskolan har det gått så långt att en lärare har
blivit permitterad.

När det gäller de enskilda cirkeldeltagarna har de enligt 6 § folkbildningsstadgan
rätt att fritt välja studieförbund efter sina egna önskemål och
värderingar. Genom LAN:s avtal med ABF och TBV har denna valmöjlighet
helt satts ur spel (se bil. 2). LAN har till och med hotat enskilda
cirkeldeltagare att de inte kan få flyktingbidrag om de stannar vid ett
studieförbund där avtal med LAN inte existerar. Vidare har LAN sagt, att
om cirkeldeltagaren stannar vid ett icke anvisat studieförbund kan det bli
svårigheter att få vidare AMU-utbildning.

Me''(borgarskolan anser alltså att LAN:s anbudsförfarande strider mot
6§ folkbildningsstadgan. Dessutom anser vi att det är fråga om myndighetsmissbruk
enligt BrB 20 kap. 1 §, då LAN har åsidosatt författning till
förfång för studieförbunden som fått spräcka studiecirklar och därmed
uteblivna statsmedel, samt för cirkeldeltagarna som förlorat tid genom att
de fått vänta på sin utbildning samt fått lämna den invanda studiemiljön
under hot att de inte skall få flyktingbidrag. De drabbade studieförbunden
är SFI-sektionerna vid Medborgarskolan, KV samt Studiefrämjandet.

Medborgarskolan Stockholms län önskar härmed att Riksdagens Ombudsmän
gör en undersökning av LAN:s förfaringssätt och om detta är i
överensstämmelse med lagtexten.

379

UTREDNINGEN

Efter remiss har först länsarbetsnämnden avgett följande yttrande.

Enligt de bestämmelser länsarbetsnämnden har att följa angående undervisning
i svenska språket för flyktingar i enskild inkvartering, (se bifogade
handboksblad 04.45.15, H undervisning i svenska språket samt samhällsinformation)
skall nämnden anordna svenskundervisning omfattande 240
timmar. Undervisningen skall om möjligt beställas vid närmaste AMUcenter
eller köpas av lokal skolmyndighet. Om något av nämnda alternativ
ej är genomförbart, kan undervisningen köpas av studieförbund eller anordnas
i nämndens egen regi.

I de fall länsarbetsnämnden anlitar studieförbund för dylik verksamhet,
bekostas verksamheten helt av nämnden. Skolöverstyrelsen har i anvisningar
till studieförbunden meddelat att kurserna inte skall belasta studieförbundens
SFI-kvot och inte heller redovisas till prestationsredovisningssystemet
för studieförbundens verksamhet.

Med hänsyn till att svenskundervisning genom studieförbund är ett av
flera alternativ som står till länsarbetsnämndens förfogande är det här inte
fråga om ”fritt och frivilligt folkbildningsarbete” och några föreskrifter om
att folkbildningsstadgan skulle vara tillämplig på verksamheten finns ej.

Tillströmningen av flyktingar har länge varit stor i Stockholmsområdet.
Länsarbetsnämnden administrerar för närvarande enskild inkvartering för
ca 1 200 flyktingar. För att med tillgängliga personalresurser kunna bemästra
alla de olika problem, som sammanhänger med ansvaret för flyktingar
i enskild inkvartering, har länsarbetsnämnden måst vidtaga vissa
rationaliseringsåtgärder. I fråga om svenskundervisningen för flyktingar,
som tidigare var utspridd på ett 60-tal kurslokaler i olika kommuner, har
nämnden koncentrerat verksamheten till ett fåtal platser och studieförbund.
Härigenom underlättas bl. a. nämndens möjligheter att genom tolk
ge kollektiv information i arbetsmarknadsfrågor till språkhomogena grupper.

En splittring av verksamheten på många studieförbund inom samma
kommun skulle, med nuvarande personalresurser, omöjliggöra för nämnden
att upprätthålla erforderlig kontakt med flyktingarna.

Medborgarskolan pekar på olägenheter beträffande invandrare som påbörjat
svenskundervisning hos något studieförbund innan de erhållit flyktingstatus
och blivit berättigade till inkvartering genom länsarbetsnämnden.
I dylika fall har länsarbetsnämnden, i enlighet med den uppläggning
av verksamheten som redovisats ovan, medverkat till att flyktingar överförts
till av nämnden bekostad svenskundervisning i samband med att
ansvaret för deras uppehälle övergått till nämnden. Länsarbetsnämnden
anser sig ej ha skyldighet att i oförändrat skick överta administration och
kostnader för utbildning som påböijats utan nämndens medverkan.

Något avtal av det slag som anges i Medborgarskolans skrivelse finns ej
mellan länsarbetsnämnden och ABF respektive TBV, utan verksamheten
grundas alltjämt på underhandsöverenskommelser från hösten 1980.

Nämnden har på grund av de problem, som är förknippade med flyktingmottagandet,
begränsat antalet anlitade studieförbund till minst två i de
kommuner, där nämnden ansett behov av svenskutbildning för flyktingar
föreligga. I Stockholm har nämnden valt att samarbeta med ABF och TBV
eftersom dessa enligt nämndens bedömning haft de bästa resurserna för

380

ändamålet. I andra kommuner har andra studieförbund anlitats. Så t. ex.
betalade nämnden i februari 1982 106025 kronor i kurskostnader för
svenskutbildning till Medborgarskolan i Södertälje och första halvåret 1981
42267 kronor till samma studieförbund.

Länsarbetsnämnden ser inga hinder i de för nämnden gällande föreskrifterna
rörande denna verksamhet, att begränsa antalet anlitade studieförbund
i den utsträckning som är lämplig från länsarbetsnämndens utgångspunkter
och nämnden avser även i fortsättningen att följa dessa principer.

Med hänvinsing till ovan anförda anhåller länsarbetsnämnden att justitieombudsmannen
lämnar Medborgarskolans skrivelse utan åtgärd.

Därefter har ett yttrande infordrats från arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), som anfört följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i handboksblad 04.45.15 (sid 8) utfärdat
anvisningar för länsarbetsnämnderna angående undervisning för flyktingar
i svenska språket. Undervisning skall om möjligt köpas av lokala skolmyndigheter
eller närmaste AMU-center. Om detta inte är möjligt kan undervisning
efter samråd med skolmyndigheten köpas av studieförbund. Det
åligger nämnden att kontrollera att förbundet ställer kompetenta lärare till
förfogande. Undervisning kan även ordnas i nämndens regi genom anställning
av lärare med kompetens motsvarande SFI-lärarnas vid AMU. Då
svenskundervisningen för flyktingar är identisk med studieförbundens reguljära
SFI-verksamhet är det naturligt att länsarbetsnämnderna vid ersättning
till studieförbunden följer de bidragsbestämmelser som regeringen
fastställt för den reguljära SFI-verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen gick den 20 februari 1980 ut med en gemensam
skrivelse härom till studieförbunden och länsarbetsnämnderna, (handboksbladet
sid 12). Studieförbunden hade tidigare ofta inte skilt mellan den
verksamhet de bedrev för vanliga invandrare och verksamheten för flyktingar
utan låtit SFI-anslaget stå för kostnaderna för båda grupperna.

Flertalet av de flyktingar som på egen hand kommer till Sverige slår sig i
regel ned i storstockholmsområdet. Detta har medfört en orimligt stor
arbetsbelastning för länsarbetsnämnden. Antalet omhändertagna flyktingar
har tidvis legat över 1000. För att klara denna arbetsbörda måste
länsarbetsnämnden se till att verksamheten fungerar effektivt och utan
alltför stora personalinsatser från nämndens sida. Detta gäller även
svenskundervisningen. För att kunna följa denna och övervaka flyktingarnas
deltagande i undervisningen är det av praktiska skäl nödvändigt att
som länsarbetsnämnden gjort endast anlita ett eller ett par av studieförbunden.

Den ersättning som kan utgå till studieförbunden är som nämnts fastlagd
i de anvisningar som arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen lämnat.
Någon priskonkurrens enligt upphandlingsförordningens intentioner
kan det således inte bli fråga om. Kvalitetsaspekten på den undervisning
som studieförbunden lämnar bevakas av skolöverstyrelsen. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
bedömning är upphandlingsförordningen inte tillämplig
i ett fall som detta. Valet av studieförbund måste ske på andra grunder
än dem upphandlingsförordningen behandlar. Det gäller nämligen att få
fram praktiska lösningar som inte kräver en kostnadskrävande administration
och tillsyn av verksamheten.

Styrelsen får för kännedom meddela att detta ärende även varit föremål

381

för näringsfrihetsombudsmannens (NO) prövning. Som framgår av NO:s
beslut den 29 april 1983 har NO inte funnit skäl till kritik.

Det kan vidare nämnas att statsrådet Anita Gradin som svar på fråga
från Gunnel Liljegren lämnat en redogörelse i riksdagen den 7 december
1982 för hur länsarbetsnämnden i Stockholms län handlägger frågorna
rörande svenskundervisning för flyktingar (riksdagens protokoll 1982/
83:42).

En kopia av det beslut av näringsfrihetsombudsmannen som nämns i
AMS’ yttrande har tillförts ärendet. Avslutningsvis sägs i det beslutet
följande.

NO har till uppgift att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens
inom näringslivet. NO handlägger ärenden enligt 1982 års konkurrenslag.
I propositionen till konkurrenslagen (1981/82: 165) och NOs instruktion
(1982: 1048) har NO tilldelats vissa särskilda uppgifter som övervakare
av samhälleliga konkurrensbegränsningar, såsom olika former av etableringskontroll,
auktorisation och tillståndstvång. I samband härmed kan
NO förhandla med berörda organ.

I ärendet har framkommit att länsarbetsnämnden i regel endast ger två
studieförbund - ABF och TBV - i uppdrag att ordna den aktuella språkundervisningen
för flyktingar.

Detta kan innnebära en konkurrensbegränsning för de studieförbund
som inte får ordna dessa kurser genom att deras näringsutövning försvåras.
Detta försvårande måste dock bedömas som måttligt genom att flyktingundervisningen
endast svarar för en mycket begränsad del av all den
språkundervisning som studieförbunden håller för invandrare. Med hänsyn
därtill och till att nämndens skäl för begränsningen bestämts av behovet
att lämna information genom tolk till kursdeltagare finnér NO inte skäl
att kritisera det rådande förhållandet.

Efter remiss har sedan även riksrevisionsverket avgett ett yttrande.
Verket har i yttrandet anfört följande.

Länsarbetsnämnden (LAN) i Stockholms län har sedan hösten 1980
genom underhandsöverenskommelser köpt undervisning från studieförbund.
Det har således varit fråga om upphandling (2 § upphandlingsförordningen,
1973:600, UF).

Enligt 1 § UF skall förordningen tillämpas vid statliga myndigheters
upphandlingar om regeringen inte föreskriver annat. Förordningen lämnar
således inget utrymme för myndighet att själv fatta beslut om att förordningen
inte skall vara tillämplig vid viss upphandling.

Den möjlighet till avsteg från UF i vissa undantagsfall som ges genom 6 §
instruktionen (1965:667) för arbetsmarknadsverket kan inte åberopas i ett
fall som detta (prop 1973:73, FiU 1973:27). Annat medgivande till avsteg
från UF som skulle kunna vara tillämpligt i detta fall har inte beslutats av
regeringen. UF skulle därför ha tillämpats vid länsarbetsnämndens i Stockholms
län upphandling av undervisning från studieförbund.

Med anledning av arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) yttrande 1983-11-14
till JO vill RRV härutöver anföra följande. AMS hävdar i yttrandet att det
vid upphandling av denna typ inte kan bli fråga om någon priskonkurrens

382

enligt UFs intentioner och vidare att kvalitetsaspekterna i undervisningen
bevakas av skolöverstyrelsen. UF skulle därmed, enligt AMS bedömning,
inte vara tillämplig.

Även om de förhållanden rörande pris och kvalitet som AMS framför
skulle råda, motiverar detta inte några avsteg från UF. Ett flertal faktorer
skall beaktas vid val av leverantör — i detta fall studieförbund (se f. ö.
anvisningarna till 15 § UF). Exempel på sådana faktorer, utöver de
nämnda, har av AMS och LAN framförts i olika yttranden i ärendet. Vid
en korrekt genomförd upphandling skulle samtliga dessa faktorer och den
vikt som lagts vid dem ha redovisats i handling hos LAN (18 § UF).

Slutligen har ett nytt yttrande infordrats från AMS. I detta har AMS
anfört följande.

Som AMS framhöll i yttrande till JO den 14 november 1983 är den
ersättning som kan utgå till studieförbund för svenskundervisning av flyktingar
fastlagd i de anvisningar som AMS och SÖ lämnat. Ersättningen
skall följa de bidragsbestämmelser som gäller för studieförbundens reguljära
SFI-verksamhet. Det finns alltså inte något förhandlingsutrymme eller
andra möjligheter att pröva olika anbud sett från prissynpunkt. Även i
fråga om innehållet i undervisningen för flyktingar skall samma normer
som gäller för SFI tillämpas. Enligt regeringens bestämmelser skall studieförbunden
härvidlag i huvudsak följa skolöverstyrelsens läroplan i svenska
för vuxna invandrare. Vidare kan nämnas att det enligt AMS anvisningar
åligger länsarbetsnämnd att vid inköp av undervisning kontrollera att studieförbund
ställer kompetenta lärare till förfogande. Studieförbunden kan
sålunda vid en upphandling inte konkurrera med vare sig pris eller kvalité.

I motsats till riksrevisionsverket anser AMS att det inte finns några
andra konkurrensfaktorer som skulle vara relevanta i sammanhanget. Verket
har för övrigt inte preciserat vilka dessa i så fall skulle vara. AMS
vidhåller sålunda sin uppfattning att upphandlingsförordningen inte är
tillämplig i ett fall som detta. En helt onödig administrativ omgång skulle
skapas, som skulle belasta länsarbetsnämndernas redan förut knappa personalresurser
för flyktingfrågor. Till detta kommer att flyktingströmmen
inte kan förutses vad gäller antalet till olika län och att svenskundervisningen
snabbt måste komma igång.

Medborgarskolan har vidhållit sin kritik även sedan skolan fått del av
utredningen.

Det skall tilläggas att det under utredningen kommit in en skrivelse från
ett annat studieförbund, Studiefrämjandet, och en skrivelse från en fackklubb
vid Medborgarskolan. Dessa organisationer instämmer i sina skrivelser
i huvudsak i den kritik som Medborgarskolan framfört i ärendet.

BEDÖMNING

Medborgarskolan kritiserar länsarbetsnämndens åtgärd att koncentrera
svenskundervisningen för flyktingar till vissa studieförbund från flera utgångspunkter.
Delvis är kritiken av rättslig art. Men i övrigt rör den vad

383

som närmast kan beskrivas som pedagogiska, sociala eller ekonomiska
frågor. Det ger mig anledning att inledningsvis erinra något om JO:s
uppgifter.

JO:s uppgift är i första hand att se till att de som utövar offentlig
verksamhet efterlever lagar och andra författningar. Tillsynen är med
andra ord i första hand inriktad på rättsliga frågor. JO är i och för sig
oförhindrad att uttala sin mening i andra frågor. Men i vart fall när det
gäller lämplighets- eller andra bedömningsfrågor, t. ex. inom pedagogikens
område, är utrymmet för kritik från JO:s sida begränsat. Av den anledningen
gör JO sällan uttalanden i sådana frågor. Mot den nu angivna bakgrunden
har jag inte funnit anledning att gå närmare in på de direkt pedagogiska,
sociala eller ekonomiska aspekterna på länsarbetsnämndens handlande.

Medborgarskolan menar att länsarbetsnämndens åtgärd att koncentrera
svenskundervisningen för flyktingar till två studieförbund skulle strida mot
6§ ”folkbildningsstadgan”. Jag utgår från att man avser 6§ förordningen
(1981:518) om statsbidrag till studiecirklar. Den bestämmelsen kan dock
enligt min mening inte tillmätas någon särskild vikt vid bedömningen av
länsarbetsnämndens handlande. Bestämmelsen riktar sig nämligen till studieförbunden
och anger vissa förutsättningar för att statsbidrag skall kunna
utgå. Den innefattar alltså ingen handlingsregel för länsarbetsnämnden.
Inte heller i övrigt kan bestämmelserna i den förordningen tillmätas betydelse
för bedömningen av detta ärende. Det sagda gäller givetvis även den
förordning i samma ämne som gällde tidigare (1963:463).

Medborgarskolans kritik riktas emellertid också mot det ”anbudsförfarande”
som länsarbetsnämnden tillämpat och det ger mig anledning att gå
in på gällande regler om upphandling.

De grundläggande bestämmelserna om statliga myndigheters upphandling
finns i upphandlingsförordningen (1973:600). Bestämmelserna skall
tillämpas vid all statlig upphandling om inte regeringen föreskrivit annat.
Med upphandling förstås bl. a. köp av tjänster. I förordningen finns regler
om hur upphandlingen skall gå till. Som en huvudregel gäller att myndigheterna
skall utnyttja de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt
iaktta affärsmässighet.

Av utredningen i detta ärende framgår att länsarbetsnämnden inte tillämpat
upphandlingsförordningens bestämmelser. Nämnden och AMS menar
att den förordningen inte skulle vara tillämplig i ett fall som det nu aktuella.
Frågan är om det finns fog för en sådan uppfattning.

Som redan framhållits är det regeringen som kan föreskriva undantag
från upphandlingsförordningens bestämmelser. Om något sådant undantag
inte föreskrivits skall förordningens regler iakttas. Ett exempel på ett
sådant undantag finns i 6§ andra stycket förordningen (1965:667) med
instruktion för arbetsmarknadsverket. Där föreskrivs följande.

Vid upphandling och utförande av arbete för styrelsens räkning får

384

styrelsen i undantagsfall träffa uppgörelse utan hinder av bestämmelserna
i upphandlingsförordningen (1973:600), om det är påkallat med
hänsyn till upphandlingens syfte,

Den bestämmelsen saknar emellertid betydelse för den nu aktuella upphandlingen
eftersom den inte skett i något sådant särskilt syfte som avses
där. Som framgår av de förarbeten som riksrevisionsverket hänvisat till tar
bestämmelsen sikte på sådana fall där syftet med upphandlingen är t. ex.
att skapa sysselsättning på en viss plats. Något sådant syfte har uppenbarligen
inte funnits vid den nu aktuella upphandlingen. Länsarbetsnämnden
och AMS har inte heller åberopat bestämmelsen till stöd för sin ståndpunkt.
Som framhållits av riksrevisionsverket har regeringen inte heller
föreskrivet något annat undantag från upphandlingsförordningens regler
som skulle vara av betydelse i detta fall.

De anvisningar som AMS och SÖ givit om ersättning till studieförbund
för undervisning av detta slag kan inte tillmätas någon betydelse i ett fall
som detta. Det är nämligen bara regeringen som kan föreskriva undantag
från upphandlingsförordningens bestämmelser. Förvaltningsmyndigheterna
kan inte föreskriva sådana undantag. Och anvisningarna från AMS
och SÖ skulle om de gavs tillämpning i ett fall som detta innefatta ett
undantag från upphandlingsförordningen. Slutsatsen blir att upphandlingsförordningen
borde ha tillämpats vid den nu aktuella upphandlingen. Länsarbetsnämnden
handlade alltså fel genom att inte tillämpa upphandlingsförordningens
bestämmelser vid upphandlingen av undervisningen ifråga.

Även om ett fel begåtts från länsarbetsnämndens sida har jag inte funnit
det påkallat att driva utredningen vidare för att klarlägga vem som bär
ansvaret för detta. Felet förefaller nämligen vara en följd av en inom
arbetsmarknadsverket spridd uppfattning om rättsläget. Och det finns inte
grund för att anta att reglerna åsidosatts i något otillbörligt syfte eller av
grov oaktsamhet. Därmed är också sagt att jag inte anser ett ingripande i
straffrättslig ordning vare sig möjligt eller påkallat.

Sammanfattningsvis menar jag alltså att länsarbetsnämnder som vill
koncentrera undervisning av detta slag till något eller några studieförbund
vid upphandlingen av dessa tjänster har att tillämpa upphandlingsförordningens
regler. Om man inom arbetsmarknadsverket menar att upphandlingsförordningen
inte bör tillämpas, kan man givetvis hos regeringen
väcka frågan om ett undantag från förordningen. Men först om regeringen
medger ett sådant undantag får man underlåta att tillämpa förordningens
bestämmelser.

385

Övrigt

Åtal mot gatuchefen i en kommun för brott mot vattenlagen

(Dnr 3024-1980, 337-1981)

BAKGRUND

I anmälningar till JO framfördes klagomål mot Västerviks kommun
angående vattenförsörjningen i Gamleby samhälle. Klagomålen upptog
flera punkter. Det påstods bl. a. att kommunen från vattentäkten i samhället
tog ut tre gånger så mycket vatten som gällande vattendom medgav. En
utredning inleddes och sedan misstanke om brott mot vattenlagen uppkommit
genomfördes en förundersökning.

I ett beslut, som meddelades den 25 augusti 1982, fann JO Holstad att
åtal skulle väckas mot gatuchefen i kommunen, Gunnar von Sivers, för
brott mot vattenlagen. I övriga delar avslutades utredningen utan vidare
åtgärder.

JO:S ÅTALSBESLUT

I beslutet anförde JO i åtalsdelen följande.

Sedan återstår för mig att ta ställning till påståendet att kommunen tar ut
mer vatten än föreliggande vattendom tillåter. På grund av vad som framkommit
under utredningen finns det anledning att samtidigt pröva om man
inom kommunen vid handläggningen av frågor rörande den aktuella grundvattentillgången
på något annat sätt handlat i strid med gällande regler.

Av intresse är här främst reglerna i 2 kap. 47 § 1 mom. och 13 kap. 11
och 13 §§ VL.

1 2 kap. 47 § 1 mom. föreskrivs bl. a. följande.

Anläggande av grundvattentäkt, som är avsedd att användas för
tillgodogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet,
må ej påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs,
vattendomstolen meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet
må utföras och grundvatten tillgodogöras vid grund vattentäkten.
Ej heller må någon annat än för tillfälligt behov utan vattendomstolens
prövning vid befintlig grundvattentäkt tillgodogöra grundvatten i större
omfattning än förut, såframt den vattenmängd, som kommer att
tillgodogöras vid grundvattentäkten, överstiger 300 kubikmeter om
dygnet.

Bestämmelserna i 13 kap. 11 § innehåller bl. a. följande.

Den som mot bestämmelserna i 2 kap. 47 § första eller andra

stycket anlägger eller nyttjar grundvattentäkt utan medgivande av

25 Riksdagen 1984185. 2 samt. Nr I

386

vattendomstolen eller där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av

vattenrättsdomaren skall där han insett eller skäligen bort inse,

att jämlikt åberopade lagrum medgivande eller godkännande, som nu
nämnts, varit erforderligt, straffas med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

I 13 kap. 13 § finns följande bestämmelser.

Bryter någon mot de rörande hushållning med eller framsläppande
av vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan
myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

Lag samma vare, där någon åsidosätter av vattendomstolen meddelad
föreskrift, huru grundvattentäkt må nyttjas.

Som framgår av det föregående meddelade Söderbygdens vattendomstol
den 6 mars 1959 dom i ett mål angående en ansökan om prövning av
lagligheten av tre inom dåvarande Gamleby kommun anordnade vattentäkter.
I domslutet förklarades de med ansökningen avsedda vattentäkterna
lagliga "sådana de nu i huvudsak befinnas och i målet beskrivits”.
Ansökningen avsåg vattentäkter vid Eldslösa på stadsägan 220, vid
Högsby på stadsägan 217 och vid Aby på stadsägan 281. I domslutet
lämnades vidare medgivande på vissa villkor åt kommunen att ta ut grundvatten
till en myckenhet av 2 l/s i genomsnitt per år vid envar av de nämnda
vattentäkterna, dock högst 520 m3/dygn vid de tre vattentäkterna sammanlagt.

Ansvar enligt 13 kap. 13 § VL för eventuella uttag i strid med en
vattendomstols dom förfaller efter två år. Mot den bakgrunden kan övervägandena
om överuttag begränsas till vad som skett inom den senaste
tvåårsperioden.

Domen avsåg alltså tre anläggningar, en vid Eldslösa, en vid Högsby och
en vid Åby. En första fråga är om identitet föreligger mellan dessa tre
anläggningar och de anläggningar som varit i bruk under senare år. Beträffande
den frågan visar utredningen att anläggningen vid Eldslösa lades ned
någon gång under åren 1955 — 1956 och att den vid Högsby lades ned i slutet
av 1960-talet. I fråga om den i domen beskrivna anläggningen vid Åby är
utredningen inte lika entydig. Men mycket tyder på att den anläggning som
i detta ärende benämnts P4 motsvarar Åby-anläggningen.

De båda anläggningar som benämnts P3 och P5 anlades senast i början
av 1960-talet i närheten av P4. De torde inte vare sig till utförande eller
kapacitet motsvara någon av de anläggningar som beskrevs i 1959 års dom
och något särskilt beslut av vattendomstolen beträffande dem föreligger
inte. Inte heller den brunn som i december 1980 ersatte P4 och P5, nämligen
P6, motsvarar till utförande elier kapacitet någon av de anläggningar
som lagligförklarades genom domen. Och inte heller beträffande P6 föreligger
något annat beslut av vattendomstolen.

Under tiden intill december 1980 var P3, P4 och P5 i drift. Från P3 och

387

P5 uttogs visserligen under år 1980 betydligt större kvantiteter än dem som
tilläts i 1959 års dom. Men dessa anläggningar torde, som framgår av det
redan sagda, inte omfattas av domen. Vad som lagligförklarades var ju
täkterna sådana de i huvudsak befanns och beskrevs i målet. P4 kan i och
för sig antas vara reglerad genom domen. Men från den brunnen uttogs
under år 1980 i regel mindre än 300 m3/dygn. Dessa uttag underskred
maximiuttagen enligt domen. Slutsatsen blir alltså att brott enligt 13 kap.
13 § VL inte kan styrkas såvitt gäller tiden intill december 1980.

Under tiden därefter har förekommande uttag gjorts från P3 och P6. Som
framgår av det föregående torde dessa båda anläggningar inte omfattas av
1959 års dom. Inte heller här kan alltså ansvar enligt 13 kap. 13 § VL
komma i fråga.

Utredningen aktualiserar emellertid också frågan om ansvar kan komma
i fråga enligt 13 kap. 11 § VL. Enligt bestämmelsen är det straffbelagt bl. a.
att anlägga en vattentäkt av viss storlek innan vattendomstolen efter ansökan
gjort en särskild prövning. Det är utrett att anläggandet av P3 och P5
inte föregicks av någon sådan prövning. Men eftersom de anlades senast i
början av 1960-talet saknas anledning att nu utreda frågan om ansvar för
deras tillkomst.

Däremot har frågan om ansvar för tillkomsten av P6 aktualitet. P6 är
uppenbarligen avsedd för uttag på mer än 300 m3/dygn. Mot den bakgrunden
borde kommunen enligt 2 kap. 47 § första stycket första punkten ha
inhämtat vattendomstolens medgivande innan kommunen påböljade anläggandet
av P6. Att P4 och P5 lades ned när P6 sedan togs i drift är inte av
beskaffenhet att frita kommunen från skyldigheten att inhämta vattendomstolens
medgivande. Det följer av att något medgivande aldrig funnits för
P5 och att P6 utgjorde en ny anläggning som inte överensstämde med P4
sådan den beskrevs i domen från år 1959.

Inom kommunen är gatukontoret ansvarigt för bl. a. projektering, anläggning
och drift av VA-anläggningar. Bland dessa uppgifter måste anses
ingå att se till att ansökan i förekommande fall görs hos vattendomstolen
om prövning enligt 2 kap. 47 § 1 mom. VL. Gatuchefen är ansvarig för att
gatukontoret fullgör sina uppgifter. Uppenbarligen har von Sivers, som är
gatuchef i kommunen, insett eller skäligen bort inse att besked skulle ha
inhämtats.

På grund av det anförda bör åtal väckas mot von Sivers enligt 2 kap. 47 §
1 mom. första stycket och 13 kap. 11 § VL för anläggandet av brunnen P6.

Atalet mot von Sivers skall avse följande gärning.

Under hösten 1980 lät Västerviks kommun anlägga en grundvattentäkt i
Gamleby samhälle. Anläggningen är avsedd att användas och har hittills
använts för tillgodogörande av en större vattenmängd än 300 m3 om dygnet.
Anläggandet påbörjades och genomfördes trots att man inte efter
ansökan i den ordning som anges i 11 kap. VL utverkat besked, hur och

388

under vilka villkor arbetet fick utföras och grundvatten tillgodogöras vid
grundvattentäkten.

Inom kommunen är von Sivers ansvarig för det skedda. Han har antingen
insett eller skäligen bort inse att besked från vattendomstol skulle ha
inhämtats.

Jag uppdrar åt länsåklagarmyndigheten i Kalmar län att väcka och utföra
åtalet mot von Sivers. Åtalet skall väckas och utföras vid Växjö tingsrätt,
vattendomstolen (jfr 11 kap. 17 § p. 33 samt 75 och 84 §§ VL).

RÄTTEGÅNGEN INFÖR VATTENDOMSTOLEN

Extra åklagaren Marianne Aldén väckte åtal mot von Sivers i enlighet
med JO:s beslut. Under rättegången bestämdes dock talan på det sätt som
framgår av följande avsnitt i vattendomstolens dom.

Åklagaren har, såsom talan slutligt bestämts, yrkat ansvar å von Sivers
för brott mot vattenlagen enligt 13 kap. 11 § jämförd med 2 kap. 47 § 1
mom. första stycket vattenlagen under följande påstående: Under hösten
1980 lät Västerviks kommun anlägga en grundvattentäkt i Gamleby samhälle.
Anläggningen är avsedd att användas och har hittills använts för
tillgodogörande av en större vattenmängd än 300 m3 om dygnet. Anläggandet
påbörjades och genomfördes trots att man inte efter ansökan i den
ordning som anges i 11 kap. vattenlagen utverkat besked, hur och under
vilka villkor arbetet fick utföras och grundvatten tillgodogöras vid grundvattentäkten.
Alternativt har kommunen vid befintlig grundvattentäkt för
annat än tillfälligt behov under år 1981 tillgodogjort grundvatten i större
mängd än 300 m3 per dygn utan vattendomstols prövning. - Inom kommunen
är von Sivers ansvarig för det skedda. Han har antingen insett eller
skäligen bort inse att besked från vattendomstol skulle ha inhämtats.

von Sivers vitsordade i huvudsak de faktiska omständigheterna men
bestred ansvar.

I dom den 13 april 1983 förklarade vattendomstolen von Sivers saker till
brott mot 13 kap. 11 § vattenlagen, jämförd med 2 kap. 47 § 1 mom. första
stycket punkt 2 samma lag, genom att han för annat än tillfälligt behov vid
befintlig grundvattentäkt under år 1981 låtit Västerviks kommun tillgodogöra
grundvatten i åtskilligt större mängd än som varit tillåtet utan nytt
tillstånd av vattendomstol.

Påföljd för brottet eftergavs jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken.

I domskälen anförde vattendomstolen följande.

Enligt 2 kap. 42 § andra stycket vattenlagen gäller att anläggningar
tillhöriga samme ägare betraktas som en grund vattentäkt, om de avser
tillgodogörande av samma grundvattentillgång för likartat behov. I det
ursprungliga sakkunnigförslaget till sagda lagrum stadgades uttryckligen,
att om vattentäkt utvidgades med ny anläggning denna skulle anses tillhöra

389

den förut befintliga vattentäkten. De sakkunniga uttalade härom följande
(NJA II 1940 s. 21 n): ”Ofta utvidgas en befintlig anläggning med en eller
flera nya brunnar. Uppenbarligen bör i så fall det hela betraktas som en
enhet”.

Enligt vattendomstolens erfarenhet och därmed mening, som dessutom
vinner stöd av omständigheterna i målet, ligger samtliga anläggningar i
närheten av de ursprungliga Åby- och Eldslösa-anläggningarna inom samma
grundvattentillgång, de tillhör samme ägare (kommunen) och de har
hittills använts för samma behov. Anläggningarna eller om man så vill
borrbrunnarna P3-P6 har, liksom de ursprungliga Åby- och Eldslösabrunnarna
med pumpkapaciteter om 720 resp. 432 m3/d, utgjort och utgör
numera (P3 och P6) medel för utnyttjande av samma grundvattentäkt. Till
denna täkt får även anses höra de båda infiltrationsbassängerna strax öster
om läget för P4, eftersom Åby- och Eldslösa-täkten icke kunnat vare sig
faktiskt, eller rättsligt enligt 1959 års dom, utnyttjas utan konstgjort grundvatten.
Här har sålunda aldrig uppfordrats naturligt grundvatten i någon
mängd av betydelse utan i allt övervägande del renat ytvatten från först
Gamlebyån och sedermera från sjön Rummen. Ytvattenbortledningen har
skett i enlighet med lagakraftvunna domar, dels 6.3.1959 med 25 l/s
(=2 160 m3/d) från Gamlebyån och dels 3.12.1965 med 2 190 m3/d i medeltal
från Rummen.

Såsom framgår av motiven till nuvarande 1 kap. 15 § vattenlagen (NJA
II 1940 s. 17-19) hänförs emellertid allt vatten som finns under markens
yta till grundvatten, oberoende av om det är naturligt eller genom infiltration
konstgjort grundvatten. Slutsatserna av det ovan anförda blir, dels att
anläggandet i och för sig av borrbrunnen P6 icke innebär inrättande av
någon ny grundvattentäkt, dels att den omständigheten att tillgodogörande
skett huvudsakligen av genom infiltration konstgjort grundvatten saknar
relevans i målet. Härav följer att anläggandet av P6 icke kan anses straffbart
även om det skett utan prövning av vattendomstol. Det återstår
därefter att ta ställning till, huruvida uttaget av vatten ur P6 (och P3) under
år 1981 inneburit, att kommunen - annat än för tillfälligt behov - utan
vattendomstolens prövning vid befintlig grundvattentäkt tillgodogjort
grundvatten i större omfattning än förut och överstigande 300 m3/d.

Såsom framgår av motiven till det ifrågavarande stadgandet i 2 kap. 47 §
1 morn., första stycket, punkt 2, vattenlagen (NJA II 1940 s. 43 n) tillämpas
regeln om utvidgat tillgodogörande av grundvatten även i fall, då grundvattentäkten
tidigare varit föremål för vattendomstols prövning men ägaren
vill tillgodogöra större vattenmängd än tidigare varit tillåten. I föreliggande
fall har visserligen under år 1981 icke ur P6 uttagits mera vatten (564 m3/d) i
medeltal än vad kommunen för åren 1976—1980 uttagit tillhopa ur de av P6
ersatta brunnarna P4 och P5 (ca 625 m3/d). Ej heller har ur P3 för år 1981
tagits mera (845 m3/d) än under 1976-1980 (ca 896 m3/d). Det sammanlagda
uttaget 1981 ur P3 och P6 (1409 m3/d) överstiger icke totaluttagen
under perioden 1976-1980 ur P3, P4 och P5 (ca 1 520 m3/d). Nu angivna
förhållanden framgår vid jämförelse med de icke åberopade årsrapporterna
för 1976-1980 (aktsid 48-50, 52-54, 57-59, 61-63 och 65-67). Under
hela den sålunda undersökta tiden har emellertid uttagen väsentligt överstigit
den vattenmängd, som varit tillåten enligt 1959 års dom. Därmed
torde jämförelsen med uttagen under perioden 1976-1980 sakna relevans.
Det med åtalet avsedda uttaget under 1981 skall sålunda jämföras med
tidigare tillåtet uttag, vilket enligt 1959 års dom i vart fall icke överstiger
520 m3/d.

390

Invändningen om att överutnyttjandet under 1981 gjorts för tillfälligt
behov kan icke godtagas. Såsom framgår av motiven till 2 kap. 47 § 1
mom. första stycket vattenlagen (NJA II 1940 s. 43) kan det uttag som
gjorts under hela år 1981 icke betraktas som tillgodogörande av grundvatten
för tillfälligt behov. I motiven talas om att överuttag kan vara tillåtligt
under några dagar, något som självfallet icke kan åberopas till stöd för det
tillgodogörande av grundvatten som under 1981 skett vid P3 och P6. Även
om själva anläggandet av P6 icke inneburit inrättande av någon ny grundvattentäkt
har kommunen vid befintlig täkt otvivelaktigt under år 1981
tillgodogjort grundvatten i större mängd än vad som varit tillåtet utan nytt
tillstånd av vattendomstol.

Frågan, huruvida von Sivers insett eller skäligen bort inse att 1981 års
uttag borde ha prövats av vattendomstol, sammanhänger i viss mån med
hans erfarenhet av vattenlagstiftning och kännedom om 1959 års dom.
Beträffande båda dessa omständigheter har von Sivers vidgått att han i
vart fall vid årsskiftet 1980/81 varit i erforderlig utsträckning informerad.
Han har dessutom vid huvudförhandlingen vidgått att han och övrig personal
vid gatukontoret ifrågasatt i samband med JO-anmälan, om det överhuvudtaget
fanns någon anledning att pröva det tillfälliga uttaget vid vattendomstolen,
eftersom frågan om överuttag ändock var under bedömning
hos JO. I anmälningen till JO fanns nämligen anmärkt på att åtskilligt
större vattenmängd än tillåtet hade tagits ut tidigare. Enligt vattendomstolens
mening kan JO-anmälan, gällande redan verkställda överuttag, icke
godtas som försvar för underlåtenheten att söka tillstånd till de vid denna
tidpunkt framtida, stora uttagen under 1981. Detta borde von Sivers ha
insett vid den tidpunkt, då frågan tydligen diskuterades inom gatukontoret.
Med hänsyn till de förhållanden som rått under den då förlupna 5-årsperioden
var dock säkert intresset för vattendomstolsprövning tämligen svalt.

von Sivers har såsom gatuchef vitsordat ansvar för gatukontorets verksamhet
men ifrågasatt, huruvida han därmed är ansvarig för att söka
prövning hos vattendomstolen. Kommunstyrelsen hade, som framgår av
utredningen, 18.8.1980 beslutat uppdra åt gatukontoret att omgående anlägga
en grusfilterbrunn med rörledningar och pump. Anläggningen av P6
hade sedan projekterats genom gatukontorets försorg, varefter kommunstyrelsens
arbetsutskott antagit utomstående entreprenör, von Sivers’
uppgift att han själv saknat behörighet att för kommunens räkning söka
tillstånd hos vattendomstolen har icke vederlagts. Däremot känner vattendomstolen
till genom tidigare mål med Västerviks kommun såsom sökande,
att kommunen i tre mål från 1980 och 1982 företrätts av stadsjuristen
enligt generell fullmakt av 1.1.1980, vilken åberopats i alla tre målen. I mål
från 1973 och 1976 har ansökningar undertecknats av kommunalråd med
kontrasignation av von Sivers. Icke i något fall under de senaste tio åren
har von Sivers ensam undertecknat kommunens ansökan till vattendomstolen.
I förevarande mål kan man därför enligt vattendomstolens mening
utgå ifrån att von Sivers ej haft behörighet att personligen söka prövning
hos vattendomstolen för kommunens räkning, trots sin ställning som gatuchef.

Emellertid framgår av åberopad bevisning rörande instruktion för gatukontoret
att detta är ansvarigt för projektering, anläggning och drift av VAanläggningar.
I likhet med JO anser vattendomstolen att det bland gatukontorets
uppgifter ingår att ”se till” att ansökan i förekommande fall görs
hos vattendomstol. Gatuchefen är ansvarig för att gatukontoret fullgör sina
uppgifter. Det har därför ålegat von Sivers att genom framställning till

391

stadsombudsmannen eller kommunstyrelsen utverka ansökan till vattendomstolen
om rätt att uttaga de vattenmängder vid Åby- och Eldslösatäkten,
som ostridigt tillgodogjorts under det med åtalet avsedda året 1981.
Så har ej skett, utan von Sivers har medvetet - efter diskussioner inom
gatukontoret — underlåtit att driva frågan om vattendomstolsansökan.

von Sivers har sålunda för annat än tillfälligt behov vid befintlig grundvattentäkt
under år 1981 låtit kommunen tillgodogöra grundvatten i åtskilligt
större mängd än vad som varit tillåtet utan nytt tillstånd av vattendomstol.
Han har därmed brutit mot bestämmelsen i 13 kap. 11 § vattenlagen
jämförd med 2 kap. 47 § 1 morn., första stycket, punkt 2, samma lag.

Vidkommande påföljdsfrågan beaktar vattendomstolen till en böljan att
åklagaren icke ifrågasatt strängare straff än böter. Det kan heller icke
bortses ifrån att von Sivers genom sammanslagningen av Gamleby kommun
med Västerviks kommun övertagit ansvaret för Åby-Eldslösa-täkten
sådan den befanns vid tillfället. Det är oklart vilka anläggningsdelar som då
utnyttjades och även oklart i vad mån befintliga tillstånd redovisats til! von
Sivers i detta sammanhang.

Förståeligt är att den ansvarige inom den sammanslagna kommunen
utgått ifrån att vattentäktsanläggningarna varit lagliga och vattenuttagen
prövade av vattendomstol. Även om von Sivers under åren förvärvat vissa
vattenrättsliga kunskaper torde det vara alltför mycket att fordra ingående
kännedom om motiven till lagstiftningen. För en person, som icke är helt
insatt i den aktuella lagstiftningen, kan det framstå som helt naturligt att
uttag får ske av i grunden infiltrerat ytvatten, åtminstone i lika stor utsträckning
som infiltration sker. Reglerna om grundvattenuttag förefaller
rimligen i första hand vara tillkomna för att skydda det naturliga grundvattnet
från att bli för hårt utnyttjat till skada för allmän eller enskild rätt. I
vetskapen om att det under hela 5-årsperioden 1976—1980 i medeltal infiltrerats
mera vatten än som tillgodogjorts vid Åby-Eldslösa-täkten måste
von Sivers ha haft goda skäl för uppfattningen att något skadligt uttag av
naturligt grundvatten ej förelåg. Härtill kommer att åklagaren på särskild
fråga förklarat sig ej göra gällande att 1981 års uttag medfört skada för
allmän eller enskild rätt. Även för detta med åtalet avsedda uttaget gäller
enligt åberopad och vitsordad skriftlig bevisning, att infiltrationen i medeltal
för året icke obetydligt överstigit de ur borrorna P3 och P6 tillgodogjorda
vattenmängderna, von Sivers’ bristande aktivitet för att få till stånd
prövning vid vattendomstol av 1981 års uttag blir mot denna bakgrund
förklarlig om än ej helt ursäktlig. Denna omständighet kan måhända anses
ställa von Sivers i något fördelaktigare dager än vid JO:s prövning av
åtalsfrågan.

Tänkbart är tillika att den från början mycket omfattande JO-anmälan
skapat en viss förvirring vid gatukontoret och hos dess chef, varför frågan
om behov av prövning hos vattendomstol blivit missbedömd. Helt klart
torde stå, att sannolikheten för ett återupprepande av sådant misstag är
mycket ringa, von Sivers har varit utsatt för omfattande obehag genom
JO:s utredning, åklagarens undersökning av personliga data och vattendomstolens
rannsakning, vilket allt innebär åtgärder ägnade att medföra
både individual- och allmänpreventiv verkan. Målet är av mycket sällsynt
art, och någon skada på allmän eller enskild rätt har ej påståtts, von Sivers
har dessutom haft vissa i annan lagstiftning stipulerade skyldigheter att
tillgodose behovet av tjänligt konsumtionsvatten för kommuninvånarna i
Gamleby samhälle.

392

Vid övervägande av vad sålunda anförts i påföljdsfrågan har vattendomstolen
stannat för att tillämpa 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken.
Domstolen finnér sålunda på grund av särskilda omständigheter uppenbart,
att påföljd för brottet ej är erforderlig, varför påföljd bör helt eftergivas.

JO Holstad överklagade vattendomstolens dom.

RÄTTEGÅNGEN INFÖR VATTENÖVERDOMSTOLEN

I sin vadeinlaga anförde JO Holstad följande.

Yrkanden

Jag yrkar att vattenöverdomstolen med ändring av vattendomstolens
dom dömer von Sivers till böter för brott mot 13 kap. 11 § vattenlagen
jämförd med 2 kap. 47 § 1 mom. första stycket första punkten samma lag,
eller, i andra hand, brott mot 13 kap. 13 § andra stycket vattenlagen.
Alternativt yrkar jag att von Sivers döms till böter för det brott som
vattendomstolen funnit styrkt. Vidare yrkas att von Sivers förpliktas att till
statsverket återgälda vad som av allmänna medel utgått för hans försvar i
vattendomstolen och vattenöverdomstolen.

Ansvarsdelen

En för mitt ställningstagande i åtalsfrågan väsentlig omständighet har
inte återgivits i vattendomstolens dom trots att den enligt vad föreliggande
protokoll utvisar framhölls av åklagaren vid huvudförhandlingen. Jag syftar
på att vattendomstolen i 1959 års dom förklarade de med ansökan
avsedda vattentäkterna ”lagliga sådana de nu i huvudsak befinnas och i
målet beskrivits”. Den återgivna delen av 1959 års dom innefattar enligt
min mening en väsentlig begränsning av det medgivande som domen
innefattar. Begränsningen innebär att domen inte kan åberopas som stöd
för nya anläggningar som i något väsentligt avseende avviker från de
anläggningar som avsågs med 1959 års dom.

En jämförelse mellan de anläggningar som avsågs i 1959 års dom och de
anläggningar som fanns år 1981 ger vid handen bl. a. följande. Alla de tre
ursprungliga anläggningarna har tagits ur bruk. Nya anläggningar på andra
platser och med annan konstruktion har tillkommit. Den sammanlagda
pumpkapaciteten hos 1981 års anläggningar överstiger väsentligt den sammanlagda
pumpkapaciteten hos de ursprungliga anläggningarna. I nu berörda
delar får jag hänvisa till uppgifterna i 1959 års dom och i bilaga 7 till
åtalsbeslutet.

De nu angivna skillnaderna gör — särskilt med beaktande av den ovan
angivna inskränkningen i medgivandet från år 1959 - att 1959 års dom inte
kan åberopas till stöd för anläggandet av P 6. Men inte heller om inskränk -

393

ningen i 1959 års dom skulle frånkännas den betydelse som jag vill ge den
kan den domen åberopas till stöd för anläggandet av P 6.

Den förhandsprövning som vattendomstol har att göra utmynnar i ett
godtagande av en grundvattentäkt. En grundvattentäkt är enligt 2 kap. 42 §
första stycket en anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Det förhåller
sig visserligen så som vattendomstolen anfört att en befintlig anläggning
kan utökas med fler brunnar utan att en ny grundvattentäkt anses ha
uppkommit. Enligt min mening är det dock inte riktigt att av de motivuttalanden
som återges i domen dra slutsatsen att en prövad och godtagen
anläggning utan vidare kan utbytas helt och hållet mot en eller flera andra
anläggningar, som innebär avsevärda rumsliga och tekniska förändringar.

1 övrigt vill jag i denna del hänvisa till redogörelsen i åtalsbeslutet (s. 9
nederst — s. 11 överst).

Det hittills anförda bör enligt min mening leda till att det i vattendomstolen
i första hand framställda yrkandet bifalles.

För det fall att vattenöverdomstolen inte skulle dela denna uppfattning
bör von Sivers dömas för brott mot 13 kap. 13 § andra stycket vattenlagen.
Det lagrummet tar sikte på den situationen att någon åsidosätter en av
vattendomstolen meddelad föreskrift. Utgår man från att 1959 års dom
reglerar även de anläggningar som var i drift år 1981 är det tydligt att
föreskrifterna i domen om högsta tillåtna uttag har åsidosatts. Med anledning
av det nu sagda vill jag precisera gärningsbeskrivningen med följande
tillägg. Uttaget under år 1981 uppgick till i medeltal 1409 m3 om dygnet
trots att den tidigare meddelade domen föreskrev högst 520 m3 om dygnet.

Påföljdsdelen

1 denna del skulle jag kunna inskränka mig till att ange att vattendomstolen
enligt min mening inte framfört några omständigheter som var för sig
eller i förening utgör anledning att meddela påföljdseftergift. Jag vill dock
kommentera något av det vattendomstolen skriver i detta sammanhang.

Utredningen ger visserligen inte besked om förhållandena vid kommunsammanslagningen
och om vad von Sivers i samband med den fick veta.
Men detta är inte av något omedelbart intresse. Jag menar nämligen att von
Sivers borde ha underrättat sig om vad som gällde i samband med att det
blev aktuellt att företa förändringar vid de aktuella täkterna i Gamleby.

Vattendomstolen uppehåller sig också vid von Sivers insikter i vattenlagstiftningen.
Det är visserligen så att denna lagstiftning i många delar är
svåröverskådlig och att det knappast kan begäras av von Sivers att han är
insatt i alla detaljer. Men den som har ansvaret för bl. a. anläggandet av
grundvattentäkter måste naturligtvis på ett eller annat sätt ta reda på om
vattendomstolens medgivande kan behövas för åtgärder som man ämnar
vidta.

Vattendomstolen uppehåller sig också vid frågan om skada uppkommit.
Den saken har inte utretts och behöver inte heller utredas eftersom något

394

skaderekvisit inte uppställts. En utredning av den saken enbart för påföljdsfrågans
del framstår inte heller som rimlig.

JO-anmälan har också tillmätts en viss betydelse. Den skulle ha kunnat
leda till missbedömningar. För egen del menar jag att JO-anmälan borde ha
gjort von Sivers uppmärksam på frågan om tillstånd erfordrades och föranlett
honom att undersöka hur det förhöll sig. Att JO:s prövning av klagomålen
i ärendet skulle på något sätt kunna ersätta vattendomstolens prövning
kan man rimligen inte ha trott.

Det obehag von Sivers kan ha utsatts för genom utredningen kan knappast
bedömas som omfattande och det skiljer sig inte från vad andra som
misstänks för brott utsätts för.

Att en skyldighet att tillgodose Gamleby samhälle med vatten fanns
förändrar inte heller min bedömning. Denna skyldighet måste naturligtvis
fullgöras inom de ramar som annan lagstiftning drar upp. Vattenlagen
utgör ju inte heller något hinder mot att den skyldigheten fullgörs.

von Sivers bestred ändring.

I dom den 30 november 1983 ändrade vattenöverdomstolen vattendomstolens
dom i huvudsaken på det sättet att von Sivers enligt de i vattendomstolens
domslut angivna lagrummen dömdes för olaga uttag av grundvatten
till tjugo dagsböter å sextio kronor.

I domskälen anförde vattenöverdomstolen följande.

Parterna har i vattenöverdomstolen utvecklat sin talan i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som upptagits i vattendomstolens dom. Åklagaren
har därutöver framhållit följande. Lagligförklaringen i 1959 års dom
gällde vattentäkterna ”sådana de nu i huvudsak befinnas och i målet
beskrivits”. Denna begränsning gör att domen inte kan åberopas som stöd
för nya anläggningar som i något väsentligt avseende avviker från de
anläggningar som avsågs med 1959 års dom. Anläggandet av brunnen P 6
ryms ej, särskilt med beaktande av den angivna inskränkningen i 1959 års
dom, inom den lagligförklaring som skedde genom 1959 års dom. Även om
en befintlig grundvattentäkt kan utökas med flera brunnar utan att en ny
grundvattentäkt anses ha uppkommit, innebär detta inte att en godtagen
anläggning utan vidare kan utbytas helt och hållet mot en eller flera andra
anläggningar, som innebär avsevärda rumsliga och tekniska förändringar.

von Sivers har i vattenöverdomstolen godtagit vattendomstolens bedömning,
att överuttaget av grundvatten skett för mer än tillfälligt behov,
men hävdat att han hade en annan uppfattning då överuttaget gjordes.

Av handlingarna i målet framgår följande. Genom vattendom den 6 mars
1959 lagligförklarades tre Gamleby kommun tillhöriga vattentäkter inom
Gamleby samhälle. I domen föreskrevs dels att vid vattentäkterna ej fick
uttagas mer än sammanlagt 520 m3/d, dels att kommunen från annan
vattentäkt (Gamlebyån) skulle avleda och i grunden infiltrera så mycket
vatten att uttaget vid kommunens vattentäkter ej medförde någon sänkning
av grundvattenståndet till förfång för annan. Efter vattendom den 3 december
1965 har Gamlebyån som ytvattentäkt ersatts av sjön Rummen. -Gamleby kommun ingår sedan år 1971 i Västerviks kommun. - Av de tre
lagligförklarade borrbrunnarna för tillgodogörande av grundvatten är nu -

395

mera ingen i bruk. I stället har kommunen i området mellan de båda
sydligaste av dessa utan tillstånd enligt vattenlagen tagit upp ett antal
andra borrbrunnar. Av dessa är brunnarna P 3 och P 6 aktuella i målet. P 6
anlades och togs i bruk under hösten 1980. P 3 har troligen anlagts 1955 och
kan vara en av de borrbrunnar som avsågs med 1959 års dom. — Under
1981 uttogs i medeltal ur P 3 845 m3/d och ur P 6 564 m3/d, alltså sammanlagt
1409 m3/d. Infiltration enligt 1959 och 1965 års domar av minst motsvarande
mängder vatten har samtidigt skett.

Enligt 2 kap. 42 § andra stycket vattenlagen skall vid tillämpning av
efterföljande bestämmelser i samma kapital som en grundvattentäkt betraktas
två eller flera, samma ägare tillhöriga anläggningar för tillgodogörande
av samma grundvattentillgång, såframt de ej är avsedda för helt
skilda behov. Med denna utformning av begreppet ”grundvattentäkt”
förhindras att en grundvattentillgång tillgodogöres genom flera, var för sig
icke förprövningsskyldiga anläggningar utan att förprövningsskyldighet
enligt 2 kap. 47 § 1 mom. första stycket första meningen vattenlagen
inträder för det sammanlagda grundvattenuttaget. Utföres i efterhand en
eller flera nya anläggningar för tillgodogörande av den tidigare utnyttjade
grundvattentillgången, kan dessa genom sin förläggning och tekniska utformning
föranleda större men för motstående intresse än den ursprungliga
anläggningen. Har den ursprungliga anläggningen tagits ur drift på sätt som
skett i detta fall, kan också med visst fog göras gällande att den nya
anläggningen i realiteten utgör en helt ny grundvattentäkt. Det kan med
hänsyn till det anförda synas önskvärt med förprövningsskyldighet för en
ny anläggning. Härför talar även det förhållandet att tiden för anmälan av
oförutsedd skada till följd av den ursprungliga anläggningen kan ha löpt ut,
innan skada av nyanläggningen framträtt och hunnit påtalas. Utan uttryckligt
undantag för senare tillkommen anläggning från den i 2 kap. 42 § andra
stycket vattenlagen givna definitionen av vad som skall betraktas som en
grundvattentäkt föreligger emellertid ej förprövningsskyldighet. Uttaget av
grundvatten vid den nya anläggningen är dock alltid underkastat förprövningsskyldighet,
om det omfattar större vattenmängd än tidigare och mer
än 300 m3/d.

Vid lämnande av tillstånd till eller lagligförklaring av grundvattentäkt
intas i vattendomstolens dom regelmässigt uppgifter om den ifrågavarande
anläggningen, om inte annat så genom en hänvisning till ritning och teknisk
beskrivning som fogats till ansökan i målet. Dessa uppgifter syftar i första
hand till att närmare definiera vilken anläggning som varit föremål för
domstolens prövning. Även om det inte kan anses uteslutet att i en dom
föreskriva att upptagandet av en ny borrbrunn inom samma grundvattentillgång
får ske först efter prövning enligt vattenlagen, kan de tekniska
uppgifterna i 1959 års dom inte tilläggas denna betydelse.

Med tillämpning av det anförda samt med beaktande av vad utredningen
ger vid handen rörande den nu ifrågavarande grundvattentillgångens utsträckning
och borrbrunnarnas läge är borrbrunnen P 6 att betrakta som
ingående i den grundvattentäkt, som lagligförklarats genom 1959 års dom.
- Åklagaren har ej gjort gällande annat än att borrbrunnen P 3 ingår i den
lagligförklarade grundvattentäkten.

Såsom vattendomstolen funnit innebär således upptagandet av borrbrunnen
P 6 inte inrättande av ny grund vattentäkt. Då förprövningsskyldighet
enligt 2 kap. 47 § 1 mom. första stycket första meningen under
sådana omständigheter ej förelegat avseende denna borrbrunn, föranleder

396

dess anläggande utan medgivande av vattendomstolen ej heller ansvar
enligt 13 kap. 11 § vattenlagen.

Lika med vattendomstolen finner vattenöverdomstolen att uttagandet
vid borrbrunnama P 3 och P 6 av sammanlagt 1409 m3/d, såsom överstigande
den tidigare för uttag tillåtna vattenmängden 520 m3/d, enligt 2 kap.
47 § 1 mom. första stycket andra meningen vattenlagen varit underkastat
förprövningsskyldighet. För uttagandet av grundvatten utan sådan prövning
är von Sivers som skäligen bort inse att vattendomstolens medgivande
varit erforderligt, förfallen tili ansvar enligt 13 kap. 11 § vattenlagen.

För brottet förskyller von Sivers böter. Sådana omständigheter föreligger
ej att påföljd må efterges. — Vid bestämning av straffet beaktar vattenöverdomstolen
att det olaga grundvattenuttaget ej ens påståtts ha medfört
men för motstående intressen och knappast heller kan ha medfört sådant
men.

Vattenöverdomstolens dom har vunnit laga kraft.

Kritik mot en befattningshavare inom postverket för avfattningen av
en skrivelse till en av verkets kunder som tidigare framfört klagomål
till JO mot postverket för det sätt på vilket verket tillämpat poststadgan
i visst fall

(Dnr 967-1983)

JO Flolstad meddelade den 24 oktober 1983 följande beslut.
BAKGRUND

Gustaf Hörnfeldt anförde i ett tidigare ärende (dnr 1594-1982) klagomål
mot postverket. Hörnfeldt vände sig mot att postverket krävde honom på
avgift för en postbox trots att kravet saknade stöd i poststadgan. Efter
utredning meddelade jag den 7 februari 1983 beslut i det ärendet. I beslutet
uttalade jag följande.

Enligt gällande bestämmelser i poststadgan kan kundens bosättningsort
vara av betydelse för frågan om kunden skall få hyra box. Däremot
tillmäter bestämmelserna som de är avfattade inte bosättningsorten någon
betydelse när det gäller att avgöra om avgift skall utgå för boxen. Avgörande
för den frågan är enligt bestämmelsernas ordalydelse om kunden kan få
sin post utdelad genom brevbäring eller postväska. Jag delar därför Hörnfeldts
uppfattning att det enligt gällande bestämmelser är fel att kräva
honom på avgift för boxen. Om det finns sakliga skäl för att kräva avgift i
ett fall som Hörnfeldts, bör postverket naturligtvis innan detta görs ändra
bestämmelserna så att de ger en grund för anspråket. Det är förvånande att
man inom verket inte har insett det.

397

Jag förutsätter att postverket nu på nytt överväger den gjorda debiteringen.
Jag utgår också från att verket även i övrigt vidtar de åtgärder som kan
anses påkallade. Antingen kan man för framtiden avstå från att kräva
avgift i sådana fall som Hörnfeldts eller också kan man ändra bestämmelserna
så att de ger stöd för ett krav på avgift.

Mot den nu angivna bakgrunden har jag inte funnit tillräckliga skäl att
driva utredningen vidare angående ansvaret för den felaktiga tillämpningen
av avgiftsreglerna.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet här. Jag motser
besked om postverkets kommande ställningstagande till de frågor som
klagomålen har aktualiserat.

KLAGOMÅLEN

I ett brev som kom till JO den 15 mars 1983 har Hörnfeldt återkommit
med nya klagomål mot postverket. Hörnfeldt uppger att han sagts upp från
postboxen och hänvisar till ett brev i saken som han fått från postverkets
områdesförvaltning. I brevet, daterat den 21 februari 1983 och undertecknat
av postmästaren O. Lindqvist, sägs följande.

Härmed uppsäges Ni från postbox 81 i Bruksvallarna fr. o. m. 1983-04-

01. Enligt gällande bestämmelser äger kund endast hyra postbox på det
postkontor inom vars betjäningsområde (avhämtningsområde) kunden är
bosatt, om inte särskilda omständigheter föreligger. Ni är inte bosatt i
Bruksvallarna och särskilda omständigheter föreligger inte. Ni vistas i
Bruksvallarna endast under påsktid och under sommartid (från midsommar
till någon gång in i augusti).

Vi hyr inte längre ut postboxar till fritidshusägare i Bruksvallarna. Att
Ni inte blivit uppsagd tidigare beror på att vi inte velat fara för hårt fram
med de fritidshusägare som redan innehar postbox utan gett dem möjlighet
- som ingen annan än Ni protesterat emot - att behålla boxen mot
erläggande av boxavgift på sätt som skett före 1976-04-01. Det förtjänar
nämligen framhållas att befrielse från postboxavgift skedde först fr. o. m.
detta datum. Dessförinnan betalades boxavgift av alla postboxinnehavare.
I samband med de ändrade avgiftsbestämmelserna 1976-04-01 skulle egentligen
alla ej på orten bosatta ha blivit uppsagda från boxinnehaven, om inte
särskilda omständigheter förelåg.

Efterfrågan på postboxar i Bruksvallarna är större än tillgången. Många
fasta hushåll står i kö efter box. Vi har övervägt att säga upp boxinnehaven
hos fritidshusägarna men nöjt oss med att avvakta med att återta boxarna
tills genom överlåtelse eller försäljning av fritidshusen, ägarna inte längre
vistas i Bruksvallarna. Ert beslut att inte önska betala boxavgift underlättar
alltså för oss att kunna tillhandahålla postbox 81 till en åretruntboende.

JO har kritiserat postverket för att det i Allmänna Poststadgan inte
otvetydigt framgår att avgift i fall som detta kan krävas av sådana som inte
är fast boende på en ort. Jag kan då upplysa om att det är postverkets
avsikt att ändra bestämmelserna så att ingen tvekan längre skall råda i det
avseendet.

398

Postboxnycklama kan Ni lämpligen sända till Poststället, 82097 Bruksvallarna,
eller lämna in dem där om Ni kommer att vistas där under
påskhelgen.

Hörnfeldt gör i sin klagoskrift gällande bl. a. följande. Uppsägningen är
en följd av att han ifrågasatt postverkets rätt att kräva avgift för boxen och
gjort en anmälan till JO. Någon saklig grund för att endast säga upp
Hörnfeldts boxabonnemang finns inte. Hade han inte protesterat utan
betalat avgiften skulle han ha fått behålla boxen.

UTREDNINGEN

Efter remiss har generaldirektören och chefen för postverket inkommit
med följande yttrande.

Postmästaren i Hudiksvall har den 11 april 1983 återtagit uppsägningen
av abonnemanget sedan Hörnfeldt inkommit med ytterligare skrivelse.
Hörnfeldt har underrättats om att han får behålla boxen under förutsättning
av att han fr. o. m. den 1 april 1984 erlägger avgift enligt av postverket
numera utfärdade föreskrifter.

Enligt gällande ordning (allmän poststadga § 86) ankommer det på postmästaren
att fördela boxarna med största möjliga hänsynstagande till allmänhetens
intresse. En grundförutsättning härvidlag är att i första hand
den fast bosatta befolkningen tillgodoses.

Tillgången på boxar är oftast mindre än efterfrågan. Så är i hög grad
fallet i Bruksvallarna. På denna ort, liksom för övrigt liknande orter i
Härjedalen med stor fritidsbebyggelse - numera även i form av andelsbyar
— har uthyrning av boxar blivit ett verkligt problem för postverket. En
tidigare alltför generös uthyrning av boxar har kommit att gå ut över
sådana fast bosatta familjer som senare inflyttat. I Bruksvallarna förekommer
det att ända upp till tre sådana familjer förenas om en box.

I förevarande fall ingick uppsägningen just som ett led från postverkets
sida i ett åtgärd sprogram som syftar till att på sikt ge de fast boende tillgång
till box. Förutom Hörnfeldts abonnemang hade ytterligare tre uppsagts.
Hörnfeldt har sålunda på intet sätt särbehandlats.

I beslutet den 7 februari 1983 (1594-1982) i anledning av klagomål från
Hörnfeldt mot postverket angående uttagande av avgift för den av honom
förhyrda boxen önskade justititeombudsmannen Sigvard Holstad besked
rörande postverkets kommande ställningstagande till de frågor Hörnfeldts
klagomål aktualiserat. Postverket har utfärdat bestämmelser i saken. Bestämmelserna
har intagits i postverkets allmänna cirkulär 1983:109 som
här biläggs. Bestämmelserna kommer även att intas i allmän poststadga.
Innehållet i bestämmelserna torde kunna undanröja de oklarheter som
tidigare funnits och dessutom lämna det besked Holstad efterfrågat.

Den skrivelse genom vilken postmästaren i Hudiksvall återtog uppsägningen
har av Hörnfeldt getts in som komplettering till ärendet. Skrivelsen
innehåller följande.

399

Jag tackar för att Ni nu erlagt postboxavgift i Bruksvallarna. Därmed har
Ni sällat Er till övriga fritidshusägande boxinnehavare, som lojalt erlagt
boxavgift för att få behålla sina boxar.

Jag beklagar att jag skrivit att Ni innehar postbox 81 i stället för rätteligen
postbox 40. Det var ett missförstånd. Några andra felaktigheter kan jag
däremot inte inse att min skrivelse 1983-02-21 innehåller. Uppgiften om
tidpunkterna Ni vistas i Bruksvallarna grundar sig på upplysningar från
postföreståndarinnan där. Vistas Ni där på andra tider sker det utan
hennes vetskap, dvs. Ni har inte utnyttjat postens tjänster då.

Ni säger att en uppsägning av enbart Er framstår som obefogad, eftersom
Ni erlagt samma avgifter som övriga betalande boxinnehavare. Det
där med att erlägga avgifter är väl en sanning med viss modifikation
eftersom Ni inte erlagt några avgifter när jag skrev mitt brev. Även i övrigt
har Ni fel, eftersom tre andra boxinnehavare uppsagts från sina boxinnehav,
trots att de erlagt avgifter. Uppsägningarna har betingats av vårt stora
behov av boxar för den fasta befolkningen och av att dessa fritidshusägare
endast i ringa utsträckning utnyttjat sina boxar.

Naturligtvis har Ni rätt och hävda Er åsikt och protestera mot något som
Ni tycker är fel. Ni harju också lyckats får JK på Er sida när det gäller
tolkningen av allmänna poststadgan, trots att Postverket förklarat hur man
avsett att bestämmelserna skulle tolkas. Det har också medfört att bestämmelserna
nu ändrats så att det i poststadgan klart och tydligt framgår, att
befrielse från boxavgift endast gäller för de fast boende på en ort. Ändringen
i texten i poststadgan kommer att gälla fr. o. m. 1984-04-01.

Uppenbarligen har Ni skyndat Er att erlägga avgift för att komma ifrån
uppsägningen fr. o. m. 1 april i år. Det tar jag som ett tecken på att Ni vill
behålla boxen. Jag ger mitt tillstånd till detta och räknar med att Ni betalar
boxavgiften i framtiden. Eftersom bestämmelserna i poststadgan nu fastställts
att gälla först fr. o.m. 1 april 1984, så medger jag Er dessutom
avgiftsbefrielse fram till detta datum, varigenom alla formella anspråk kan
anses uppfyllda. Jag återsänder därför den erlagda avgiften för tiden 1 april
1983-31 mars 1984. Den bifogas det här brevet i form av frimärken, vilket
jag hoppas Ni inte har något emot.

Den uppsägning Ni fått gäller nu inte fr. o. m. 1983-04-01. Däremot gäller
den fr.o.m. 1984-04-01 om Ni inte erlägger postboxavgift nästa år. Det
förutsätter jag dock att Ni gör och därmed bör vår skriftväxling i den här
frågan nu vara avslutad. Den har varit stimulerande och faktiskt lett till
resultat, som omöjliggör att bestämmelserna kan missuppfattas i framtiden.

Hörnfeldt har även sedan han fått del av postverkets yttrande vidhållit
sin kritik.

BEDÖMNING

Huvudfrågan i detta ärende är om uppsägningen av Hörnfeldts boxabonnemang
skedde av skäl som var ovidkommande. En sådan uppsägning får
naturligtvis inte grundas på sådana omständigheter som att abonnenten
hos JO framfört klagomål mot postverket eller att abonnenten vägrar att
betala en avgift som verket saknar grund för att ta ut. Det är mot bakgrund

400

av innehållet i den skrivelse genom vilken uppsägningen skedde högst
förståeligt att Hörnfeldt fick den uppfattningen att det var sådana omständigheter
som utgjorde skälet till uppsägningen. Verket har dock uppgivit
att även andra abonnemang sades upp och att skälet till uppsägningarna
var att man ville kunna ge boxar åt den fast bosatta befolkningen. Hörnfeldt
hade alltså inte särbehandlats.

För min del konstaterar jag att verkets uppgifter inte kan anses vederlagda
av övrig utredning. Visserligen ger avfattningen av uppsägningsbrevet
anledning till misstanke att det avgörande skälet kan ha varit Hörnfeldts
invändningar mot kravet. Jag har emellertid inte funnit tillräcklig
anledning att driva utredningen vidare angående den frågan. Dels har jag
bedömt det mindre sannolikt att fortsatt utredning skulle ge ökad klarhet
och dels har jag beaktat att uppsägningen numera har återtagits. Jag får
alltså utgå från att uppsägningen inte skedde av ovidkommande skäl.

Det sagda innebär emellertid inte att jag anser att postverkets handläggning
av ärendet är godtagbar. Kritik måste riktas mot postmästaren för den
skrivelse som innehöll uppsägningen. Om skälet till uppsägningen var det
som postverket nu uppgett är det högst anmärkningsvärt att skrivelsen i
den delen fick ett sådant innehåll som den fick. Postmästaren förefaller
inte heller att ha förstått vad kritiken mot verket i mitt tidigare beslut gick
ut på, bl. a. att verket faktiskt hade handlat fel.

Som framgår av det föregående har jag inte funnit anledning att gå vidare
i saken. Jag har då utgått från att Hörnfeldt numera gottgjorts för de belopp
han felaktigt betalat till verket.

Handläggningen av ansökningar om körkortstillstånd som inkommer
före utgången av löpande spärrtid och innan de enligt vissa bestämmelser
tidigast får prövas.

(Dnr 3645-1982)

Vid inspektion av länsstyrelsen i Västernorrlands län i november 1982
granskades bl. a. ett körkortsärende som gällde ansökan om förhandsbesked.
Ansökningen hade inkommit den 5 mars 1982. Sökanden hade
tidigare haft körkort men hade fått det återkallat. Länsstyrelsen beslöt den
15 mars 1982 följande.

Enligt 11 § 4 st. jämförd med 14 § 3 st. körkortsförordningen (1977:722)
får ansökningen inte slutligt prövas om spärrtid löper för sökanden förrän
tidigast två månader före spärrtidens utgång.

Spärrtid löper t.o. m. den 29 juli 1982 och på grund härav upptar inte
länsstyrelsen ansökningen till prövning.

JO Holstad beslöt att från länsstyrelsen inhämta yttrande huruvida sökanden
hade påkallat omgående beslut eller om det annars fanns någon

401

anledning att avvisa ansökningen i stället för att helt enkelt avvakta med
prövningen tills den blev tillåten.

Efter remiss yttrade länsstyrelsen.

Sökanden hade inte påkallat omedelbart beslut. Motivet till avvisningen
låg sålunda uteslutande i länsstyrelsens tillämpning av den nya bestämmelsen
ill § 4 st. körkortsförordningen, varigenom länsstyrelsen ansett att en
ansökan ej kunde tas upp till prövning som inkommit så långt före den
tidpunkt då ansökningen tidigast kunnat slutligt prövas.

Även om vissa skäl enligt länsstyrelsens mening kan tala för en sådan
handläggning som den länsstyrelsen tillämpat, synes dock uttryckligt lagstöd
därför saknas.

På grund härav har länsstyrelsen funnit anledning att ändra sin handläggning
så att vaije ansökan i fortsättningen tas upp till prövning, oavsett när
ansökningen inkommer under spärrtiden. Länsstyrelsen avser därvid använda
den rutinen vid handläggningen att sökanden omgående skriftligen
underrättas om den tidpunkt då slutlig prövning lagligen tidigast kan ske
och om att länsstyrelsen under tiden företar utredning i ärendet.

I beslut den 29 december 1983 uttalade JO Holstad följande.

I 11 § körkortsförordningen finns regler angående ansökningar om körkortstillstånd.
I paragrafens tredje stycke finns sedan den 1 juli 1981 en
föreskrift angående ansökningar som kommit in till vederbörande länsstyrelse
medan en spärrtid löper för sökanden. För sådana fall föreskrivs att
ansökningen inte får slutligt prövas förrän tidigast två månader före spärrtidens
utgång. Denna regel gäller enligt 14 § även i ärenden om förhandsbesked.
Frågan i inspektionsärendet är vad länsstyrelsen bör göra med
ansökningar som kommer in kortare eller längre tid före ingången av
tvåmånadersperioden. Förarbetena till gällande regler ger ingen närmare
vägledning för ett svar på den frågan.

Till en böljan kan konstateras att föreskriftens avfattning inte hindrar
någon annan handläggning än slutlig prövning före tvåmånadersperioden.
Det är alltså fullt möjligt att redan före den perioden på olika sätt bereda
ansökningar av förevarande slag. För min del anser jag mot den bakgrunden
att man normalt inte bör avvisa ansökningarna. Ett beslut om avvisning
torde i regel endast vålla sökanden extra besvär. Och normalt torde
sökanden ha svårt att förstå varför hans ansökan inte kan få ligga kvar hos
länsstyrelsen till dess beslut i sak kan fattas. Att länsstyrelsen genom att
fatta avvisningsbeslut skulle göra några nämnvärda administrativa vinster
förefaller inte troligt.

Enligt min mening bör alltså ansökningar som kommer in före tvåmånadersperioden
normalt inte avvisas. När erforderlig beredning av en sådan
ansökan skall inledas bör avgöras från fall till fall med hänsyn bl. a. till
länsstyrelsens kännedom om berörda myndigheters handläggningstider. Å
ena sidan måste beaktas att utredningen inte får företas så tidigt att den
slutliga prövningen kommer att grundas på ett alltför litet eller kanske
redan inaktuellt material. Å andra sidan bör man eftersträva att tillmötesgå
26 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

402

sökandens uttryckliga eller underförstådda önskemål om en slutlig prövning
så tidigt som möjligt.

Vid en ordning som den jag här har förordat bör länsstyrelsen normalt
omgående tillställa sökanden en underrättelse om när sakprövning tidigast
kan komma till stånd och om att utredning kommer att inledas. Vid särskilt
tidiga ansökningar kan det också finnas skäl att erinra om reglerna i 25 §
körkortslagen om nedsättning av spärrtid.

De synpunkter jag här har redovisat rör renodlade ansökningar om
körkortstillstånd med eller utan särskilda framställningar om förhandsbesked.
Kan en ansökan anses innefatta en begäran om nedsättning av
spärrtiden, får man givetvis inte låta ansökningen i den delen vila.

Jag vill tillägga att jag inte vill göra gällande att länsstyrelsen i det fall
som är aktuellt i inspektionsärendet handlade felaktigt. Däremot anser jag
på de skäl jag berört att det i regel är lämpligare att göra på det sätt jag här
har förordat. Jag noterar därför med tillfredsställelse att länsstyrelsen
numera ändrat sina rutiner beträffande ansökningar som görs under löpande
spärrtid.

Frågor om förutsättningarna för att en myndighet skall få föra ett
personregister som inte kräver tillstånd enligt datalagen samt för att
sekretess skall gälla för ett sådant register

(Dnr 3304-1982)

JO Holstad meddelade den 18 januari 1984 följande beslut.
KLAGOMÅLEN

1 ett brev som kom hit den 30 november 1982 begär Eriksson en utredning
angående SJ:s registrering av uppgifter om sina anställda. Han hänvisar
till uppgifter i SJ Nytt nr 22 1982 och i dagspressen om att det hos SJ
skulle förekomma ”svarta listor” med ofördelaktiga omdömen om anställda
hos SJ. Eriksson, som själv är anställd hos SJ, misstänker att han finns
upptagen på dessa listor och att detta påverkat bl. a. hans löneutveckling.
Eriksson hänvisar till en händelse som inträffade år 1975 och till att han
skulle ha förbigåtts vid en tjänstetillsättning år 1982.

UTREDNINGEN

Från justitiekanslerns kansli har inhämtats att Eriksson klagat dit i
tjänstetillsättningsärende!, att ärendet prövats av regeringen samt att klagoärendet
hos justitiekanslern avslutats.

Med anledning av uppgifterna i klagoskriften om svarta listor har till

403

akten i ärendet förts exemplar av SJ Nytt nr 22—24 för år 1982. I artiklar
där lämnas uppgifter om de s. k. svarta listorna och annan personregistrering
rörande anställda vid SJ.

Mot bakgrund av dessa uppgifter har därefter en promemoria upprättats
inom JO-expeditionen. Enligt promemorian bör yttrande inhämtas från SJ,
centralförvaltningen. Av yttrandet bör framgå
dels hur de register som fördes fram till år 1962 numera förvaras, om de
alltjämt nyttjas och i så fall till vad
dels om registreringen av uppgifter om de anställda förekommit senare
- och om sådant förekommit — vilka uppgifter som registrerats, hur
registreringen gjorts samt hur registren förvaras och används

dels hur inhämtandet av omdömen från chefer i samband med medaljutdelning
går till.

Efter remiss har SJ yttrat sig över promemorian. Remissvaret innehåller
följande.

1. De register vilka i pressen omtalats såsom ”svarta listor" förvaras
f. n. i SJ:s arkiv. De har inte utnyttjats så länge någon kan minnas som det
funnits anledning att tillfråga i saken. Deras förekomst var okänd på
juridiska enheten då de av en händelse påträffades i samband med ett
reportagebesök i arkivet av en hos SJ praktiserande journaliststuderande.
Fråga om utgallring av listorna eller om deras omhändertagande till förvaring
i allmänt arkiv utanför SJ är på SJ:s framställning under prövning hos
riksarkivet.

2. 1 förordningen om handläggning av ärenden rörande disciplinansvar
och avskedande hos statensjärnvägar (omtryckt 1975:1065) meddelades
föreskrift om registrering (14 §). Hos SJ:s disciplinnämnd skulle föras
register i vilket skulle upptas disciplinpåföljd som ålagts och avskedande
som beslutats samt påföljd som domstol ådömt för brott varigenom åliggande
i tjänsten åsidosatts. Registret skulle föras enligt kortsystem. Anteckning
skulle verkställas i registret när beslut om disciplinpåföljd eller
annan påföljd eller om avskedande vunnit laga kraft. Uppgift om beslut
rörande disciplinpåföljd som ålagts för annan tjänsteförseelse än onykterhet
i tjänsten skulle utgå ur registret när två år förflutit från den dag då
beslutet meddelats i första instans. Uppgift om annat av nämnden meddelat
beslut eller om påföljd som ådömts av domstol skulle utgå ur registret
när tio år förflutit från nämnda tidpunkt.

I förordning (1980:1017) om ändring i instruktionen för SJ meddelades
nya bestämmelser om disciplinnämnden. I samband därmed föreskrevs i
förordning (1980: 1018) att förordningen om handläggning av disciplinärenden
m. m. skulle upphöra att gälla vid utgången av år 1980. Åtskilliga av de
bestämmelser som förekom i förordningen blev inte överförda till instruktionen,
bland dem den här återgivna om registrering.

I beslut den 15 januari 1981 uppdrog chefen för SJ åt chefen för dåvarande
juridiska avdelningen att utarbeta förslag till arbetsordning för disciplinnämnden
att såsom bilaga fogas till SJ:s arbetsordning publicerad i SJF.
Samtidigt föreskrevs att, i avbidan på tillkomsten av sådan arbetsordning
för nämnden, texten till den upphävda förordningen skulle gälla såsom
arbetsordning såvitt texten ej stod i strid med vad om nämnden stadgades i
instruktionen.

404

Arbetet med den nya arbetsordningen för nämnden har ställts i beroende
av det inom SJ pågående arbetet med en ny organisationshandbok vilken
är avsedd att ersätta SJF i anslutning till den genomgripande omorganisation
som SJ genomgått under de senaste två åren. Detta arbete är nu i sitt
slutskede och organisationshandboken med arbetsordning för nämnden
torde komma att fastställas inom kort.

Under tiden har registret förts hos nämnden — dvs. hos juridiska avdelningen,
numera juridiska enheten - i överensstämmelse med vad som
tidigare gällde enligt den citerade förordningen. Föreliggande utkast till
arbetsordning för nämnden - förslagsvis benämnt reglemente - upptar en
föreskrift om registrering vilken såtillvida avviker från den tidigare som
även anteckningar om disciplinpåföljd för onykterhet i tjänsten förutses
skola utgå efter två år. Fortsatt registrering motiveras av behovet att sätta
nämnden i stånd att bevaka återfallssituationer såvitt det skall ske enligt
stadgandet i 11 kap. 2 § lagen om offentlig anställning. Ehuru det inte
uttryckligen anges i lagrummet har i förslaget tagits för givet att av domstol
ådömd påföljd för brott i tjänsteutövningen har samma återfallsgrundande
verkan som disciplinpåföljd. Förslaget bibehåller därför sådan påföljd vid
sidan av disciplinpåföljd och avskedande såsom föremål för anteckning.

Utom för bestämning av återfallssituationer behövs registret vid prövning
av ärenden om tilldelning av utmärkelsen ”För nit och redlighet i
rikets tjänst” (NOR). Denna prövning sker med iakttagande av statens
avtalsverks föreskrifter i ämnet (SAV FS 1980:1). Förteckning över kandidater
avstäms därvid mot registret. Förekommer någon kandidat i registret
undersöks om förseelsen är av sådan art att det skulle te sig oförenligt med
uppfattningen om nit och redlighet att tilldela vederbörande utmärkelsen.
De särskilda förhållandena i järnvägstjänsten har ansetts motivera att
utmärkelsen inte förvägras någon endast på grund av oaktsamhetsförseelse
eller annan förseelse som kan antas begången väsentligen av obetänksamhet
eller oförstånd försåvitt påföljden stannat vid varning.

Registret förvaras i låst kassaskåp hos juridiska enheten.

3. Tilldelningen av utmärkelsen NOR sker efter uppnådd kvalifikationstid
enligt arbetsgivarverkets nyssnämnda föreskrifter. På personalavdelningen
färdigställs till vaije utdelningstillfälle datalistor över alla anställda
som uppnått kvalifikationstiden och ännu ej erhållit utmärkelsen. Datalistorna
utsänds till vederbörande avdelnings- och enhetschefer samt regionala
chefer för utlåtande. De återsänds till huvudkontoret med anteckning,
i förekommande fall, om invändning och grunden härför. Ytterligare upplysningar
och förtydliganden i anslutning till framförda invändningar inhämtas
ibland muntligen. Grundas invändning på annat än förseelse som
antecknats i disciplinnämndens register sker bedömningen med oförmedlad
tillämpning av den i arbetsgivarverkets föreskrifter uttalade grundsatsen
att ”den som i stort sett skött sig oklanderligt som anställd hos staten
skall anses ha uppfyllt kravet på nit och redlighet”. Listorna förstörs efter
det beslut meddelats och inga uppgifter - motsvarande dem som förekom i
de s. k. svarta listorna - bevaras. Den som blivit förbigången uppförs
automatiskt på kandidatförteckningen till nästa utdelningstillfälle utan anteckning
om att han blivit förbigången vid tidigare tillfälle.

Eriksson har yttrat sig över SJ:s svar.

Jag har även företagit en inspektion vid SJ:s centralförvaltning och haft
ett samtal med SJ:s chefsjurist Clas Nordström. Vid inspektionen gick jag

405

igenom de s.k. svarta listor som härrörde från åren 1937—1970. Vid
samtalet med Nordström berördes i huvudsak endast det register som förs
numera. Nordström överlämnade vid samtalet bl. a. en kopia av det beslut
varigenom generaldirektören föreskrev att bestämmelserna i den upphävda
förordningen om handläggning av disciplinärenden skulle fortsätta
att gälla såsom arbetsordning för disciplinnämnden. Generaldirektörens
beslut fogas som bilaga till mitt beslut. (Bilagan utelämnas här.)

Från SJ har också företetts det svar man fått från riksarkivet på den
framställning som gjorts angående de s. k. svarta listorna från åren 1937—
1970. Enligt svaret motsätter sig riksarkivet en utgallring av uppgifterna.
Man är dock villig att ta emot handlingarna för förvaring. Enligt uppgift
från SJ kommer SJ sannolikt att överlämna handlingarna till riksarkivet.

Under utredningens gång har slutligen SJ meddelat att en författning
angående registrets förande har publicerats i SJ:s författningssamling.
Författningen fogas som bilaga till detta beslut. (Bilagan utelämnas här.)

BEDÖMNING

Vad först gäller Erikssons klagomål angående hans egna förhållanden
kan det konstateras att JO enligt sin instruktion i regel inte tar upp till
utredning förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden. Mot den
bakgrunden har jag inte funnit anledning att gå in på den händelse år 1975
som Eriksson tagit upp eller på frågor rörande hans löneutveckling. Tjänstetillsättningen
år 1982 har prövats besvärsvägen och jag har därför inte
heller funnit anledning att gå in på den saken.

När det gäller registreringen av uppgifter om anställda vid SJ ger utredningen
vid handen att det under åren 1937-1970 årligen till SJ:s centralförvaltning
från de olika distrikten kom in listor med uppgifter om anställda
som trots tillräckligt lång anställningstid inte ansågs förtjänta av att få
medalj för nit och redlighet i rikets tjänst. I listorna angavs bl. a. vilka
anmärkningar som riktades mot den anställde. Förutom dessa listor finns
en sammanställning, upprättad i bokstavsordning, över de personer som
under åren 1937-1952 inte ansågs förtjänta av medalj.

Listorna för åren 1937-1970 kan inte betecknas som register. Närmast
får de betraktas som en del av beslutsunderlaget i medaljutdelningsärendena.
Sammanställningen som avser åren 1937—1952 måste däremot anses
utgöra ett personregister. Mot bakgrund av den tid som förflutit sedan
sammanställningen upprättades och detta beslutsunderlag inhämtades ser
jag inte någop anledning att gå in på de rättsliga aspekterna på dessa
åtgärder från SJ:s sida. Dessa handlingar torde också numera sakna praktisk
betydelse för SJ, eftersom de personer som förekommer i listorna
torde ha avlidit eller i vart fall för länge sedan gått i pension. SJ:s hantering
under senare tid av dessa handlingar ger inte heller anledning till något
ingripande från min sida.

406

Utredningen visar emellertid också att det även numera förs ett register
över vissa anställda hos SJ. Registret förs som ett kortregister, i vilket
korten ordnats i personnummerföljd. I registret tar man in uppgifter om
bl. a. tjänsteförseelser och brott genom vilka åligganden i tjänsten åsidosatts.

Otvivelaktigt utgör det nu nämnda registret ett personregister. Men
eftersom det förs som ett kortregister är det inte ett sådant register som
avses i datalagen (1973:289). Det krävs alltså inte något tillstånd enligt den
lagen för att få föra det. Men det kan ändå finnas anledning att något gå in
på under vilka förutsättningar det kan eller bör tillåtas att sådana register
förs.

Personregister av det nu berörda slaget är inte någon ny företeelse. Den
slutsatsen kan man dra redan av att det i 1937 års sekretesslag fanns en
bestämmelse, 11 §, som tog sikte på bl. a. detta slags register. Motiven till
den bestämmelsen och i viss mån bakgrunden till att register av detta slag
förs berörs i ett tidigare JO-beslut (JO 1945 s. 136 ff). Kortfattat kan
bakgrunden beskrivas så att dessa register och sekretesskyddet för uppgifterna
där tillskapats för att uppgifter av detta slag inte skulle finnas tillgängliga
för envar i de anställdas personakter, som inte har något sekretesskydd
för uppgifter av detta slag.

När det gäller frågan om SJ:s register i dag är nödvändigt för myndighetens
verksamhet menar SJ att det behövs för att man på ett riktigt och
konsekvent sätt skall kunna bevaka återfallssituationer. Här får jag konstatera
att jag inte har underlag för att inta någon annan ståndpunkt.

Närmast före den 1 januari 1981 hade SJ uttryckligt stöd i en av regeringen
meddelad författning, förordningen (1965:844) om handläggningen av
ärenden rörande disciplinansvar och avskedande hos statensjärnvägar, för
att föra ett register av detta slag. Fr. o. m. nämnda datum saknas det
emellertid uttryckligt stöd i något SJ överordnat organs föreskrifter för att
föra registret. Man kan därför fråga sig om det krävs ett sådant stöd för att
registret skall få föras.

Här kan till en början konstateras att gällande rätt inte uppställer något
generellt krav på stöd i författning för att en myndighet skall få föra ett
personregister. Jag kan här hänvisa till bl. a. vad som anförts i tilläggsdirektiv
(dir 1980:14) till datalagstiftningskommittén (Ju 1976:05) i samband
med att det uppdrogs åt den kommittén att utreda frågan om en generell
personregisterlagstiftning.

Det sagda hindrar givetvis inte att mycket talar för att register av det nu
aktuella slaget bör få föras endast om det har någon form av författningsstöd,
antingen i lag eller i förordning eller åtminstone i författning som är
meddelad av den registerförande myndigheten. Ett skäl till detta krav på
författningsstöd är att man därigenom får en viss garanti för att registerfrågan
övervägs på en godtagbar nivå. Vidare blir det genom ett sådant krav
möjligt för envar att i de officiella författningssamlingarna ta reda på vilka

407

register av denna typ som förs. Ytterligare ett skäl för kravet på författningsstöd
är innehållet i gällande regler om sekretess för sådana personregister.
Dessa regler återfinns sedan den 1 januari 1981 i 7 kap. 18 §
sekretesslagen. Det förutsätts där för sekretess att registret förs ”författningsenligt”.
Och självfallet bör register av detta slag inte föras utan
sekretesskydd för uppgifterna.

När det gäller det aktuella registret framgår av det föregående att det
före den 1 januari 1981 hade stöd i en regeringsförfattning. Denna upphörde
därefter att gälla utan att i berörda hänseenden ersättas av andra regler i
lag eller regeringsförfattning. Det är tveksamt i vad mån registret därefter
haft något författningsstöd. Svaret på den frågan avgör i vad mån registret
efter den 1 januari 1981 haft något sekretesskydd.

Om SJ hade utfärdat föreskrifter om registrets förande och tagit in dessa
i SJ:s författningssamling skulle det knappast kunna påstås annat än att
sekretess gällt för registret. SJ gjorde dock inte på det sättet. I stället
föreskrev generaldirektören i ett beslut som meddelades den 15 januari
1981 att bestämmelserna i den upphävda förordningen alltjämt skulle gälla.
Någon publicering av detta beslut i SJ:s författningssamling skedde inte
förrän under handläggningen av detta klagoärende.

Av 16 och 18 §§ förordningen (1965:843) med instruktion för statens
järnvägar framgår att generaldirektören har vissa normgivningsbefogenheter.
Det är emellertid tveksamt om generaldirektörens beslut den 15
januari 1981 kunde anses ge registret erforderligt författningsstöd och
därmed sekretesskydd. Den saken anser jag det emellertid inte nödvändigt
att här ta ställning till, eftersom den bristen numera kan anses reparerad
genom det beslut som träffades i september 1983 och publiceringen av det.

Givetvis är den ovisshet som rått i sekretessfrågan och den underlåtna
publiceringen av 1981 års beslut högst otillfredsställande. Men såvitt framkommit
har den bristfälliga handläggningen inom SJ inte lett till skada för
någon enskild. Riskerna för detta har nu också undanröjts. Mot bakgrund
av detta anser jag det inte påkallat att vidta några ytterligare åtgärder.

Med dessa besked avslutas klagoärendet.

Skyldigheten att ompröva beslut om återbetalningsskyldighet i fråga
om bostadsbidrag

(Dnr 480-1983)

JO Holstad meddelade den 10 februari 1984 följande beslut.
BAKGRUND

Fastighetsnämnden i Malmö kommun beslöt i oktober 1979 om återbetalningsskyldighet
för G. och en annan person med 8829 kr. Motiveringen

408

var att de skulle ha obehörigen uppburit bostadsbidrag till det beloppet och
skäligen bort inse att bidragen uppburits obehörigen. Kommunen tillgodogjorde
sig beloppet genom kvittning mot senare bidrag.

Senare åtalades G. vid Malmö tingsrätt för bedrägeri. Enligt åtalet hade
hon genom vilseledande förmått Malmö kommuns fastighetskontor att för
en vis tid utbetala bostadsbidrag som hon inte var berättigad till. Vilseledandet
skulle ha bestått i att hon i en ansökan om bostadsbidrag sanningslöst
uppgett dels att hon var ensamstående, dels endast sitt eget namn som
kontraktsinnehavare, trots att hon sammanbott med en viss man och båda
varit kontraktsinnehavare. Malmö tingsrätt ogillade genom en dom den 18
oktober 1982 åtalet. Det var enligt domen med hänsyn till vittnesutsagor
m. m. inte styrkt att G. och mannen varit sammanboende, när hon ansökte
om bostadsbidragen. Inte heller i övrigt var det utrett att hon erhållit
bidragen till följd av vilseledande uppgifter.

Advokaten Hans-Olof Krokstäde, som hade varit offentlig försvare åt G.
bad i brev den 15 november 1982 till fastighetskontoret att kommunen
skulle ”omreglera” sina krav på G. Han åberopade att G. i och med den
frikännande domen inte var återbetalningsskyldig för bostadsbidrag. Hans
framställning ledde inte till någon åtgärd av det begärda slaget.

KLAGOMÅL

I ett brev hit har Krokstäde anfört följande.

Malmö kommun har genom kvittning och eljest erhållit återbetalning av
åtskilliga belopp avseende enligt uppgift obehörigen uppburna bidrag. Beslutet
härom överklagades vilket beslut av skilda skäl inte inkom i laga tid.
Rättshjälp söktes vilken ansökan i ärende A 11525/79:1 vid Rättshjälpsnämnden
i Malmö blev anslagen. Länsbostadsnämnden konstaterade att
talan inte förts i rätt tid. Ansökan om omprövning har inte lett till resultat.
Åtal för s.k. bostadsbidragsbedrägeri följde. Malmö tingsrätt, avdelning
4:5, mål B 1194/82, friade i dom DB 203 G. från ansvar under ogillande av
åtalet. Begäran om omreglering skedde på denna grund. Malmö kommun
tillskrevs ånyo och så småningom ankom svar. Samtliga relevanta handlingar
bilägges i kopia.

Under åberopande av vad ovan säges anhåller jag om att Justitieombudsmannen
måtte pröva huruvida någon väg till rättelse kunde finnas så
att G. fick åter det hon i sak felaktigt blivit tvingad att betala. Samtidigt vill
jag ha prövat huruvida någon felaktighet begåtts när en omprövning inte
kunnat ske.

Därest ytterligare material i saken är erforderligt, såsom förundersökningsprotokoll
eller andra handlingar, är jag beredd att tillhandagå med
dessa.

409

UTREDNING

Efter remiss har fastighetsnämnden yttrat sig över klagomålen. Yttrandet
innehåller bl. a. följande.

Som framgår av remisshandlingarna avsåg beslutet om återbetalningsskyldighet
dels statligt bidrag om 1 974 kr., dels statskommunalt bidrag om
4104 kr., dels extra kommunalt bidrag om 2751 kr. Författningsenligt
lämnades besvärshänvisning för förvaltningsbesvär i anslutning till det
aktuella beslutet.

Beslutet om återbetalningsskyldighet vann laga kraft.

Klaganden har i skrivelser dels 1980-08-12 dels 1980-12-14 begärt omprövning
av beslutet om återbetalningsskyldighet. Begäran har vid båda
tillfällena avvisats.

Frågan om möjlighet för beslutsmyndighet att ändra fattat beslut har
tämligen utförligt diskuterats i olika statliga utredningar, främst i förvaltningsrättsutredningens
delbetänkande SOU 1981:46. Utöver den ur 19 §
förvaltningslagen härledda möjligheten att rätta beslut, som till följd av
skrivfel, räknefel eller annat sådant uppenbart förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, synes rättsläget oklart. I synnerhet när det rör beslut,
som vunnit laga kraft, torde av rättssäkerhetsskäl stor försiktighet få
iakttas. Det synes emellertid rimligt, att beslutsmyndighet i vissa situationer
får ompröva beslut, åtminstone om det sker för att tillgodose ett
berättigat intresse i en ren partssituation. För ändring av beslutet får väl då
uppställas bl. a. det kravet att saken är uppenbar. I övrigt anvisar rättsordningen
den som är missnöjd att ansöka om resning eller för vissa fall
återställande av försutten tid. Varken ur gällande lagstiftning eller rättspraxis
torde kunna härledas någon skyldighet för beslutsmyndigheten att
på ansökan uppta beslutet till omprövning.

Klaganden hade i skrivelsen 1982-12-14 för begäran om omprövning
åberopat den friande domen i bedrägerimålet. Utgången i ett sådant mål
torde emellertid inte utan vidare kunna tas till intäkt för att sådana nya
omständigheter tillkommit, som uppenbarligen bort leda till en annan
bedömning i fråga om återbetalningsskyldighet. Rekvisiten för bedrägeri
går ju längre än rekvisiten för återbetalningsskyldighet. (Jfr bostadsstyrelsens
författningssamling BOFS 1982:69.) I det stora flertalet fall, där
återbetalningsskyldighet fastslås, blir det överhuvudtaget ej aktuellt att ta
upp fråga om åtal.

I förevarande fall framgår av domskälen att åtalet ogillats på grund av att
rätten - mot uppgifter lämnade av den tilltalade och på hennes begäran
hörda vittnen - inte funnit styrkt, att hon varit sammanboende vid tidpunkten
för ansökan om bidrag. I målet har inte hörts någon företrädare
för kommunen.

Fastighetsnämnden kan inte finna, att domskälen innehåller någon sådan
ny omständighet, som visar att kommunens - med utgångspunkt i gällande
förordningar och tillämpningsföreskrifter - gjorda bedömning lett till uppenbart
felaktigt beslut i återbetalningsärendet.

Krokstäde har beretts tillfälle att yttra sig över remissvaret.

410

BEDÖMNING

I oktober 1979 beslöt fastighetsnämnden om återbetalningsskyldighet för

G. med 8829 kronor avseende felaktigt uppburna bostadsbidrag. Beslutet
vann laga kraft. Därefter reglerade nämnden kravet genom kvittning. Senare
väckte vederbörande åklagare åtal mot G. för bedrägeri. Åklagaren
gjorde gällande att hon genom vilseledande förmått fastighetskontoret att
betala ut det angivna bidragsbeloppet. Genom dom i oktober 1982 ogillades
åtalet. Efter den friande domen begärde G. att nämnden skulle ”omreglera
kravet”. Nämnden förklarade att någon ändring inte kunde ske.

Klaganden vill att JO prövar om nämnden gjort fel när man inte gjort
någon omprövning. Nämnden framhåller för sin del att det varken ur
gällande lagstiftning eller rättspraxis kan härledas någon skyldighet för
beslutsmyndigheten att på ansökan ta upp beslutet till omprövning. Men
nämnden är också inne på att beslutsmyndigheten i vissa situationer får
ompröva beslut. Man menar tydligen beträffande dessa fall att en ändring
förutsätter att saken är uppenbar. Man gör också gällande att det aktuella
beslutet om återbetalningsskyldighet inte är uppenbart felaktigt.

För min del delar jag inte nämndens uppfattning om rättsläget när det
föreligger en ansökan om omprövning av ett beslut om återbetalningsskyldighet.
Enligt min mening är beslutsmyndigheten i princip skyldig att
förutsättningslöst pröva sådana ansökningar. Och om beslutet går sökanden
emot skall det förses med besvärshänvisning. Beträffande skälen för
min ståndpunkt nöjer jag mig här med att hänvisa till vad förvaltningsrättsutredningen
skriver i betänkandet SOU 1983:73 Ny förvaltningslag om
ändring och omprövning av beslut (se bet. s. 143 ff). Jag vill endast tillägga
att den ståndpunkt jag här intar är väl förenlig med den redan etablerade
principen att en sökande som i ett bostadsbidragsärende fått ett avslagsbeslut
är berättigad att söka på nytt och då få en ny förutsättningslös
prövning.

Med hänvisning till det sagda förutsätter jag att fastighetsnämnden nu på
nytt överväger G:s framställning.

Enligt gällande principer för JO:s klagomålsprövning brukar JO inte
föregripa de ordinarie instansernas prövning av frågor som väckts där. Mot
den bakgrunden ser jag ingen anledning att redovisa någon egen mening i
fråga om G:s krav är berättigat eller inte.

Olämpligt skrivsätt i en dom av en länsrätt

(Dnr 1786-1983)

I ett brev som kom in till JO den 17 juni 1983 klagade U. H. på bl. a.
utformningen av domskälen i två domar i taxeringsmål. U. H. var själv
part i det ena målet och hans hustru C. H. i det andra. Envar av domarna

411

innehöll kritiska omdömen om respektive part. Efter remiss avgavs yttranden
över klagomålen av länsrätten och den domare som avfattat domarna,
en kammarrättsfiskal.

I beslut den 8 mars 1984 uttalade JO Holstad bl. a. följande.

Inledningsvis vill jag nämna att vissa begränsningar gäller i fråga om
JO:s tillsyn över den dömande verksamheten. Sedan lång tid tillbaka
brukar sålunda JO av både principiella och praktiska skäl vara återhållsam
med uttalanden om bedömningar i domstolsavgöranden. Av samma skäl
brukar JO iaktta återhållsamhet när det gäller att kommentera utformningen
av skälen i sådana avgöranden. I detta ärende har jag ändå funnit det
motiverat att något närmare granska utformningen av vissa avsnitt i ett par
domar.

Grundläggande regler om vad en dom som meddelas av en förvaltningsdomstol
skall innehålla finns i 30 och 31 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291). I 30 § andra stycket sägs sålunda att av beslutet skall framgå de
skäl som bestämt utgången. I 31 § första stycket anges bl. a. att beslut som
kan överklagas skall förses med besvärshänvisning. Ytterligare regler i
ämnet men av mer detaljbetonad karaktär finns i förordningen (1979:575)
om protokollföring m. m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. I sina
huvuddrag överensstämmer de nu nämnda reglerna med motsvarande
förekrifter angående de allmänna domstolarnas avgöranden (se bl. a. 17
kap. 7 § och 30 kap. 5 § rättegångsbalken).

Beträffande frågan hur de skäl som bestämt utgången skall utformas
finns inga närmare regler vare sig i lag eller annan författning. Det är alltså
inom vida ramar överlämnat till den eller dem som svarar för domen att
utforma dessa skäl. I själva verket är en sådan ordning ofrånkomlig med
tanke på de mångskiftande förhållanden som domstolarna har att behandla.
Att domaren har en betydande frihet när han avfattar domskälen har
givetvis också sitt värde från principiella utgångspunkter. Men självfallet
innebär inte frånvaron av närmare regler en obegränsad frihet för domaren.

A ena sidan gäller vissa minimikrav på vad domskälen skall innehålla.
Sålunda måste normalt krävas att de ger upplysning om vad som är utrett i
målet och vilka rättsregler som man funnit tillämpliga. Och bland domskälen
skall naturligtvis också i erforderlig utsträckning redovisas rättens
värderingar, överväganden och slutledningar.

Å andra sidan är det tydligt att vissa begränsningar måste anses gälla
beträffande vad som får skrivas i en dom. Först och främst torde gälla att
omständigheter som inte haft någon betydelse för utgången inte har någon
plats bland domskälen. Detta innebär bl. a. att domaren inte får i domen
redovisa sitt eventuella missnöje med någon som varit part i målet.

Den nu berörda begränsningen till vad som behövs för att motivera
utgången har naturligtvis betydelse också för frågan i vilken utsträckning

412

negativa omdömen om parterna får förekomma. Visserligen är det i många
fall nödvändigt för att motivera utgången i ett mål att uttala sådana omdömen.
Men det är givetvis inte tillåtet om det inte behövs för motiveringen.
Och det ligger i sakens natur att domaren vid bedömningen av vad som är
nödvändigt måste visa återhållsamhet. Att han gör det är av stor betydelse
för allmänhetens förtroende för domstolarna.

Klagomålen avser avfattningen av två domar i skattemål, en angående
U. H:s taxering för år 1982 och en angående eftertaxering och skattetillägg
för C. H.

Vad först gäller domen angående U. H. har jag under utredningen av
klagoärendet särskilt fäst uppmärksamheten påföljande avsnitt.

H. har juridisk skolning och har varit anställd som tjänsteman vid denna
länsrätt. När han uppträder som part i länsrätten förutsättes det i och för
sig icke att han skall äga djupare kunskaper i skatterätt. Det måste emellertid
kunna fordras av honom att han ifråga om faktiska omständigheter
lämnar riktiga uppgifter. Länsrätten finner det anmärkningsvärt att H. på
sätt som nu skett lämnat uppgifter som uppenbart är felaktiga och förtigit
omständighet som är av avgörande betydelse för en riktig bedömning av
målet. Det måste med hänsyn härtill dragas slutsatsen att H. avsiktligt sökt
vilseleda länsrätten till en för honom fördelaktig bedömning.

Domaren har i sitt yttrande förklarat att avsnittet i domen utgör en
”markerad missnöjesyttring” över U. H.:s sätt att lämna uppgifter i sitt
mål. Avsikten har varit att U. H. skulle få veta att ”länsrätten ogillat vad
som förevarit”.

Som framgår av vad jag har anfört i det föregående har omständigheter
som inte haft någon betydelse för utgången i målet ingen plats bland
domskälen. Innehållet i det angivna stycket hade uppenbarligen ingen
sådan betydelse. Det är också tydligt att uttalandena är nedsättande för
U. H. Jag anser alltså att stycket inte bort förekomma i domen.

Även i domen angående C. H. har jag under utredningen pekat på ett
särskilt avsnitt. Det avsnittet har följande lydelse.

Ett betydande mått av okunnighet uppenbarar sig dessutom genom vad
som anförts i detta mål bl. a. om grund för skattetillägg och ”den totala
skatten”. Länsrätten ifrågasätter därför icke vad C. H. anfört om makarnas
bristfälliga kunskaper. Okunnighet till trots är i grunden emellertid
fråga om en helt enkel och okomplicerad skattefråga. Blott vad gäller
frågan om rätt till avdrag för gäldräntor som betalats i makens ställe kan
det synas berättigat att åberopa okunnighet. Frågan härom har prövats av
regeringsrätten i mål RÅ 1980:1:69. För övrigt är, vad gäller avdrag för
gjorda amorteringar, saken bara allt för uppenbar för att okunnighet skall
kunna åberopas eller misstag skall kunna antagas vara vid handen. Möjligheten
av att sätta tilltro till C. H:s uppgifter rubbas dessutom ytterligare av
att hon angivit ifrågavarande räntekostnader under året till 6000 kr oaktat
den totala kreditkostnaden för period omspännande även påföljande år
enligt ingivet köpeavtal är 4781 kr och av att hon under den utredning

413

taxeringsintendenten företagit uppenbarligen endast med svårighet kunnat
förmås lämna uppgifter om ifrågavarande avdrag. Eftersom C. H. åberopat
maken som rådgivare måste det dessutom oundvikligen vägas in att denne i
mål om sin taxering av länsrätten bedömts ha avsiktligt lämnat vilseledande
uppgifter.

Här har domaren förklarat att det berörda avsnittet har en utredande
betydelse. Han menar att det var oundvikligt att som ett led i bedömningen
beröra personliga förhållanden.

När det gäller detta avsnitt utgår jag från att han menar att det i sin
helhet var av betydelse för att motivera utgången i målet. Mot den bakgrunden
har jag inte funnit tillräcklig anledning att uttala mig om avfattningen.

Med den kritik som jag uttalat i det föregående avslutar jag ärendet.

Fråga om förbud mot filmupptagning vid ett offentligt sammanträde
i ett ärende enligt miljöskyddslagen

(Dnr 755-1983)

Efter en anmälan från Sveriges Television AB (SVT) meddelade JO
Holstad den 13 juni 1984 följande beslut.

ANMÄLAN

SVT har begärt JO:s prövning av en fråga som man beskriver på följande
sätt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län informerade i dagspressen
under rubriken Kungörelse om att ett offentligt sammanträde enligt miljöskyddslagen
skulle hållas den 10 februari 1983 beträffande handelsbolaget
Lyröns Fiskodlings ansökningar om tillstånd till fisk- och musselodlingar i
Lyresund.

SVT:s västra distrikt i Göteborg avsåg att dels göra en nyhetsbevakning
för Väst-Nytts räkning av mötet dels skulle Studio G i Göteborg göra ett
inslag för ett reportage till sin sändning i mars 1983. För detta ändamål
hade SVT i Göteborg i lokalen uppriggat tre lampor för att möjliggöra
inspelning från sammanträdet. SVT i Göteborg representerades vid sammanträdet
av två inspelningsteam. Dessutom fanns på platsen representanter
för andra massmedia.

Ordföranden, förste länsassessorn Karl-Otto Lindberg, på länsstyrelsens
planeringsavdelning, meddelade ansvariga representanter för SVT
innan sammanträdet började att de ej ägde rätt att filma under själva
förhandlingen av ”ordningsskäl”. Mötet var dessutom enligt Lindberg att
likna vid en domstolsförhandling. Någon filminspelning kunde således ej

414

genomföras. Däremot tilläts övriga massmediarepresentanter att ta stillbilder
under sammanträdet, vilket framgår av bifogade tidningsartikel.

För denna typ av sammankomst torde lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster vara tillämplig. Enligt nämnda lag skall anordnaren av
allmän sammankomst svara för att god ordning råder vid sammankomsten.
Några bestämmelser om att fotografering ej skulle vara tillåten föreligger
ej. I svensk lagstiftning finns ej mer än för vissa specifika undantag bestämmelser
om fotograferingsförbud t. ex. avseende militära anläggningar
samt i rättssalar. Dessutom kan på privaträttslig grund föreligga inskränkningar
i rätten att fotografera på viss plats. Något fotograferingsförbud
föreligger ej på allmän plats. Lokalen för sammanträdet anses vara allmän
plats under den tid som det offentliga sammanträdet pågår. Ej heller torde
någon annan inskränkning föreligga för denna typ av offentlig sammankomst
enär syftet med offentlighetsprincipen är att allmänheten skall ha
möjlighet att ta del av den information som lämnas. Ett sådant sätt är att
via televisionen ta del av för kommuninnevånarna väsentlig information.
Informationsutredningen diskuterade i sitt betänkande ”vidgad samhällsinformation”
SOU 1969:48 ingående mål och medel för myndigheternas
samhällsinformation. I sitt betänkande framhöll utredningen att samhällets
myndigheter och organ enligt gällande tryckfrihetsförordning skall låta
representanter för massmedia i deras egenskap av företrädare för samhällsmedborgarna
ta del av allt ej sekretessbelagt material de önskar och få
den hjälp de behöver för att kunna ge en korrekt bild av ifrågavarande
ärende. Utredningen ansåg inte detta utgöra enbart en service åt enskilda
nyhetsorgan utan ytterst som ett sätt att tillgodose medborgarnas rätt till
insyn i den offentliga förvaltningens verksamhet.

SVT har å sin sida att medverka till informationsfriheten genom att
insamla och sprida information. SVT har enligt avtalet med staten således
informationsplikt. Där stadgas bl. a. skyldigheter beträffande programutbud,
samt att SVT skall meddela nyheter samt kommentera eller på annat
sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information
som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls-
och kulturfrågor. Programmen skall stimulera till debatt kring viktiga
samhälls- och kulturfrågor samt spegla verksamhet bl. a. inom myndigheter
som har inflytande på beslut som rör medborgarna. I regionala sändningar
skall bolaget särskilt inrikta sig på regional information.

Det är självklart att mediets karaktär innebär att SVT måste utnyttja de
upptagningsmetoder som är en förutsättning för verksamheten.

Vad SVT främst önskar få prövat är följande:

Är det förenligt med informationsfriheten och offentlighetsprincipen att
televisionen hindras eller utstängs från att bevaka denna typ av samhälleliga
aktiviteter genom hänvisning enbart till att de upptagningsmetoder som
är en förutsättning för bevakning i sig innebär störande av ordning? Bör
myndighet vidtaga särskilda åtgärder för att informationsfriheten skall
kunna tillvaratas enligt grundlagen?

UTREDNING

Efter remiss har länsstyrelsen genom Lindberg yttrat sig i ärendet.
Inledningsvis hänvisar Lindberg till olika handlingar angående det aktuella
sammanträdet. Därefter anför han följande.

415

Till skillnad från vad som normalt sker i ärenden rörande musselodling
och fiskodling hade länsstyrelsen i förevarande fall funnit anledning att
föranstalta om sammanträde som ett led i beredningen av ärendena (17 §
jämförd med 14 § 3. miljöskyddslagen). Skälet härtill var främst att tillståndsfrågorna
framstod som mycket kontroversiella. Skilda meningar om
lämpligheten av att odlingarna kom till stånd hade framförts i ett stort antal
skrivelser till länsstyrelsen från såväl bofasta som fritidsboende i området.

Sammanträdet ägde rum i Lyröns f. d. skola. När sammanträdet skulle
bölja hade ett 60-tal människor infunnit sig. Skolsalen som mäter i storlek
ca 10x8 meter var fullsatt. Utöver journalister och företrädare för lokalradion
fanns uppskattningsvis ett tiotal personer från SVT. Kraftiga strålkastare
hade monterats i tre av salens hörn. Filmkameror på stativ hade
anbringats för att filma dem som kom att yttra sig vid sammanträdet. TVfunktionärer
uppehöll sig utmed salens sidor utrustade med mikrofoner på
långa stänger. Med hjälp av dessa avsåg man att fånga upp inlägg från
enskilda personer oavsett var dessa befann sig i salen.

Jag bedömde att en TV-inspelning av sammanträdet under nu angivna
förhållanden skulle bli alltför dominant och störande. Jag tog därför kontakt
med den person som avsåg att leda TV-inspelningen och meddelade
henne att jag icke tillät någon filmning under själva sammanträdet. Däremot
erbjöd jag mig att omedelbart innan förhandlingarna böljade och när
alia ”satt på plats” lämna SVT tillfälle för filmning och intervjuer. Jag
meddelade henne vidare att ett avbrott om 10 minuter kom att göras i
sammanträdet omkring klockan 15 varvid ytterligare tillfälle gavs för inspelning
och intervjuer samt att länsstyrelsens representanter även efter
sammanträdets slut stod till TV-reportrarnas förfogande för frågor m. m.

Sammanträdet, som med ovannämnt avbrott pågick till klockan 16.30,
genomfördes planenligt och under god ordning. TV-funktionärerna utnyttjade
de tillfällen som enligt ovan erbjöds till inspelningar och intervjuer.
Jag har sedermera varit i tillfälle att se TV-sändningen från sammanträdet
dels i Väst-Nytt, dels i programmet studie G. Enligt min bedömning
speglade båda dessa program på ett utmärkt sätt de frågor som aktualiserades
i ärendena. Ingen kan rimligen ha upplevt det som en allvarlig brist att
inlägg av enskilda sakägare under själva sammanträdet inte kunde sändas i
TV.

Med hänsyn till att sakägarkretsen i dessa ärenden är vid och därför svår
att säkert avgränsa får sammanträden av detta slag karaktären av allmänna
sammanträden. Syftet med sammanträdena är emellertid att göra det lättare
för enskilda sakägare att lägga fram sina synpunkter i miljöskyddsärendet
(se prop. 1969: 28 s. 272). Jag är inte övertygad om att detta syfte
hade tillgodosetts på ett nöjaktigt sätt om jag i detta fall hade tillåtit en TVupptagning
av sammanträdet. Genom de möjligheter som enligt ovan dock
gavs till inspelning och intervjuer anser jag däremot att en rimlig avvägning
skedde mellan utredningsintresset och informationsintresset genom massmedia.

SVT har i en särskild skrivelse kommenterat länsstyrelsens yttrande. I
skrivelsen anförs bl. a. detta.

Televisionen har unika möjligheter att utforma sådan information. Det
tillkommer SVT ensamt att bära ansvaret för informationens utformning.

416

Som anförts i SVT:s skrivelse 1983-03-01 torde detta ärende ha principiell
betydelse utöver det konkreta fall som är föremål för SVT:s framställning.

Det konkreta fallet är emellertid ett lämpligt exempel på de svårigheter
som kan uppkomma vid avvägningen av olika intressen.

I yttrandet 1983-04-18 har assessor Lindberg anfört skäl för sitt beslut att
icke tillåta tv-inspelning under själva sammanträdet. Detta skäl grundas
enligt yttrandet på att sammanträdet skulle kunna störas.

Enligt SVT:s mening torde detta skäl snarare bero på viss ovana vid
samverkan med televisionen i fall som detta. SVT är av den uppfattningen
att upptagningen under sammanträdet skulle kunna ha arrangerats i samråd
med SVT-personalen på ett sådant sätt att sammanträdet icke hade
behövt störas i större utsträckning än som kan motiveras av den yttrandeoch
informationsfrihet som SVT har att tillvarata.

Det torde nämligen icke vara uteslutet att televisionens upptagningar vid
olika tillfallen kan komma att i någon utsträckning påverka förhållandena
vid offentliga sammanträden. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt om
informationsfriheten skall kunna upprätthållas. Det handlar således, som
assessor Lindberg också påpekar i sitt yttrande, om en rimlig avvägning
mellan olika intressen.

I yttrandet har assessor Lindberg gjort sin bedömning av på vilket sätt
mötet speglades i de båda följande programmen. Som nämnts ovan tillkommer
det SVT ensamt att avgöra på vilket sätt informationen skall
utformas för att på bästa sätt med hänsyn till televisionens förutsättningar
kunna tillföras allmänheten. Assessor Lindbergs personliga bedömning av
slutresultatet i form av tv-program torde således knappast vara relevant för
ärendet.

I yttrandet anför assessor Lindberg vidare att syftet med sammanträden
av detta slag är att göra det lättare för enskilda sakägare att framlägga sina
synpunkter. Detta kan emellertid enligt SVT:s mening icke innebära att
offentlighetsprincipen såvitt avser tv-inspelning under sammanträdet kan
sättas ur spel om inspelningen kan arrangeras på lämpligt sätt.

Den i yttrandet framförda uppfattningen att syftet med sammanträdet
möjligen inte hade kunnat tillgodoses på ett nöjaktigt sätt är rent hypotetisk.

SVT vidhåller den i skrivelsen 1983-03-01 framförda uppfattningen att
informationsfriheten och mediets karaktär innebär att SVT måste kunna
utnyttja de upptagningsmetoder, som är en förutsättning för verksamheten,
även om detta kan medföra att viss olägenhet kan uppstå för sammanträdesdeltagare
vid offentliga möten.

Det torde enligt SVT:s uppfattning vara rimligt att arrangörer av offentliga
sammankomster, som kan antas ha ett allmänt informationsintresse,
vidtar sådana åtgärder att även televisionen bereds tillfälle att utöva sin
verksamhet.

Genom förutseende vid lokalval kan t. ex. olägenheter för sammanträdesdeltagarna
till stor del undvikas.

SVT är för sin del alltid berett att medverka vid planering av upptagning
för att undvika onödig olägenhet.

417

BEDÖMNING

Ärendet här gäller i första hand frågan om en länsstyrelse vid sammanträden
av det slag det här gäller har rätt att förbjuda företrädare för
massmedierna att göra filmupptagningar vid sammanträdet. Det rörde sig
om ett sammanträde enligt 14 § miljöskyddslagen. Länsstyrelsen hade
beslutat att sammanträdet skulle vara offentligt. Ett grundläggande syfte
med att hålla sammanträde enligt bestämmelsen är att göra det lättare för
enskilda sakägare att lägga fram sina synpunkter.

Varken i miljöskyddslagen eller i lagens förarbeten finns det några
anvisningar angående förfarandet vid sammanträden enligt 14 §. Man får
alltså inte där någon närmare vägledning för att besvara frågan om länsstyrelsen
har möjlighet att förbjuda filmupptagningar vid sådana sammanträden.

Allmänna regler om förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna finns i
förvaltningslagen. Men varken där eller i någon annan författning finns det
några regler av allmän räckvidd som gäller förfarandefrågor av den typ det
här är fråga om. För svar på den uppställda frågan är man därför hänvisad
till allmänna överväganden mot bakgrund av författningsföreskrifter för
speciella områden.

När det gäller de allmänna domstolarna finns det i rättegångsbalken
detaljerade regler om förfarandet vid sammanträden. Av särskilt intresse
är i detta sammanhang föreskrifterna i 5 kap. 9 §. Det föreskrivs där att det
ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens
sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. Vidare föreskrivs
i paragrafen att rätten får förbjuda att någon annan än rätten tar upp
förhör på fonetisk väg om det kan antas att upptagningen så besvärar den
som hörs att det blir till men för utredningen. Dessutom finns i paragrafen
bl. a. ett uttryckligt förbud mot fotografering. Enligt 16 § förvaltningsprocesslagen
gäller de nu angivna reglerna även för de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Även en regel i 2 kap. 28 § kommunallagen har ett visst intresse i
sammanhanget. Det föreskrivs där att fullmäktiges sammanträden i princip
skall vara offentliga och att ordföranden vakar över ordningen vid sammanträden.
Vidare anges bl. a. att ordföranden kan utvisa den som uppträder
störande och inte rättar sig efter tillsägelse. Ett rättsfall från regeringsrätten
(RÅ 1977 ref. 76) angår tillämpningen av 27 § i den tidigare gällande
kommunallagen från år 1953. Rättsfallet rör frågan huruvida ordningen vid
kommunfullmäktiges offentliga förhandling störts av bandinspelning. Regeringsrätten
uttalar där följande.

Kommunfullmäktiges förhandlingar den 19 januari 1976 var offentliga.
Önskar någon som deltar i eller på annat sätt är närvarande vid
fullmäktiges offentliga förhandlingar att på band få spela in vad som
förekommer vid förhandlingen kunde detta med stöd av 27 § i den
27 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr I

418

numera upphävda kommunallagen förbjudas, dock endast om bandinspelningen
störde ordningen vid förhandlingen. Omständigheterna vid
förhandlingen var, såvitt framkommit i målet, ej sådana att ordningen
skulle ha störts genom den av Ekberg begärda bandinspelningen. Vid
angivna förhållande strider klandrade beslutet mot 27 § i den numera
upphävda kommunallagen.

På grund av det anförda upphäver regeringsrätten, med ändring av
länsstyrelsens beslut, kommunfullmäktiges klandrade beslut.

Enligt min uppfattning motsvarar de nämnda bestämmelserna i kommunallagen
om ordförandens befogenheter i huvudsak vad som anses vedertaget
när det gäller sammanträden hos förvaltningsmyndigheter. När det
gäller regleringen i 5 kap. 9 § rättegångsbalken kan konstateras att det
absoluta fotograferingsförbudet inte är av intresse i detta sammanhang.
Det bärs upp av speciella överväganden som inte är tillämpliga utanför
domstolsområdet. Däremot är det tydligt att övriga av de återgivna bestämmelserna
i paragrafen kan ge en viss vägledning för bedömningen av
detta ärende.

Mot bakgrund av det sagda kan rättsläget beskrivas på följande sätt. En
länsstyrelse som håller ett offentligt sammanträde enligt 14 § miljöskyddslagen
har i princip möjlighet att förbjuda filmupptagningar vid sammanträdet.
Men för detta fordras att myndigheten i det enskilda fallet bedömer att
upptagningen skulle vara så störande att syftet med sammanträdet skulle
äventyras. Självfallet kan myndigheten inte utan vidare utgå från att filmupptagningar
generellt försvårar utredningen vid offentliga sammanträden
av detta slag. Det skall tilläggas att myndigheterna alltid bör i positiv anda
överväga vilka möjligheter det finns att i rimlig utsträckning tillgodose
massmediernas intressen vid sådana sammanträden (jfr 8 § allmänna
verksstadgan).

En särskild fråga är om länsstyrelsen i det aktuella fallet kan anses ha
handlat felaktigt eller olämpligt genom att förbjuda filmupptagningar under
själva sammanträdet. För min del anser jag att utredningen inte ger tillräckligt
underlag för någon kritik mot länsstyrelsen på den berörda punkten.
Och att driva utredningen vidare har jag inte funnit påkallat.

419

Bilaga 1

Personalorganisationen

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Carl Carlsson Norström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Maija Regner
Byråchefen Johan Hirschfeldt
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Dan Fernqvist
Byråchefen Sven Böijeson
Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson (tji.)

Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Byrådirektören Birgitta Hallström

Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1983/84
tjänstgjort:

Kammarrättsassessorn Olof Hedberg, kronofogden Birgitta Stenberg,
kammarrättsassessorn Birgitta Wahling Bexhed, kammarrättsassessorn
Mats Clementz (t. o. m. 30 september 1983), kammarrättsassessorn Bengt
Almebäck (fr. o. m. 1 oktober 1983), kammarrättsfiskalen Elisabeth Hindhede
(fr. o. m. 1 oktober 1983), kammarrättsassessorn Marie-Louise Diurson
(fr.o.m. 1 juni 1984), kammaråklagaren Birgit Thunved (t.o.m. 31
december 1983), hovrättsassessorn Lars Hesser (t.o.m. 31 juli 1983),
hovrättsassessorn Ulf Lindgren, hovrättsassessorn Sten Pålsson, hovrättsfiskalen
Severin Blomstrand (t.o.m. 30 oktober 1983), hovrättsassessorn
Håkan Rustand (to.m. 14 juni 1984), hovrättsfiskalen Lars Elmqvist
(fr. o. m. 1 december 1983), distriktsåklagaren Birgitta Lindgren (fr. o. m. 1
januari 1984), hovrättsassessorn Hans Tocklin, hovrättsassessorn Magnus
Eriksson, hovrättsfiskalen Fredrik von Arnold, hovrättsassessorn Lennart
Morard, försäkringsrättsassessorn Arne Edström (t. o. m. 31 augusti 1983),
hovrättsassessorn Göran Ewerlöf (t.o.m. 31 augusti 1983), kammarrättsassessorn
Christer Garpenlid, byrådirektören i socialstyrelsen Christer
Sjöstedt, kammarrättsfiskalen Ingrid Uggla (t.o.m. 30 september 1983)
och hovrättsassessorn Lars Jalvemyr (fr.o.m. 1 september 1983). Som
föredragande med deltidstjänstgöring har tjänstgjort hovrättsassessorn
Barbro Röst Andréasson (fr.o.m. 1 september 1983).

420

Bilaga 2

Förteckning

över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen undertiden den 1 juli
1983-den 30 juni 1984 genom skrivelser från justitieombudsmännen före
den 1 juli 1983

1982 den 16 april (nr 968/1981).

angående ändring i lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör svenska kyrkan så att kravet på mantalsskrivning i
riket för att få skattelindring slopas.

Framställningen är under beredning i finansdepartementet.

421

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77—1984/85

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. 1 ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Ackord, se Kommunicering.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81:134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall, 81/82:261; - fråga om tid för utbetalning av
sjukpenning, 81/82:275; - tillämpningen av den s. k. officialprövningsprincipen
vid handläggningen av ett arbetsskadeärende, 82/83:212; -kommunicering av förtroendeläkares yttrande och föredragandes förslag
till beslut, 83/84:209; - jäv för förtroendeläkare vid försäkringskassa,
83/84: 213; - social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa
om utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; -avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionär när pensionsutbetalning
sker retroaktivt, 84/85:294; — fråga om förtroendeläkare bör
kontakta intygsskrivande eller behandlande läkare innan han yttrar sig i
försäkringsärende m.m., 84/85:245; - dröjsmål med omprövning, 84/
85:247; - bristfälliga kommuniceringsrutiner i vissa sjukpenningärenden,
84/85:249; - försäkringskassas kommuniceringsskyldighet vid omprövning,
84/85:250; - inhibition av försäkringskassas beslut vid omprövning,
84/85:254; — avvisning av besvär såsom för sent anförda, 84/
85:258; - se även Allmänna handlingar, Kommunicering, Motivering av
beslut, Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Taxering.

Allmän ordningsstadga, se Grustäkt.

Allmän sammankomst, upplösning av allmän sammankomst, 83/84:85.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående
arkitekt — kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara

422

allmän handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten,
77/78:259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271,
81/82: 284; — promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79:224; - fråga om
memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna handlingar, 77/
78:272; - till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen
och därmed allmän handling, 79/80:366; - brev till kommunalråd,
80/81: 361; - polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122; - hälsovårdskontors tjänsteutlåtanden
till hälsovårdsnämnd, 81/82:284; - handling hos socialstyrelsen, 82/
83:232; - anteckningar om intagen vid rättspsykiatrisk klinik, 83/
84:231; - se även Överförmyndare.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när
någon vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten
ej har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan
och fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till
regeringen om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den
som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/
78: 250, 253; - den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas
sitt namn eller tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; -utlämnande av uppgifter ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade,
79/80:384; — inkommen post bör diarieföras och vara
åtkomlig även om adressaten ej hinner ta befattning med posten, 77/
78: 270; - om diarieföring av en rapport om luftförorening, 79/80:377; -hantering av allmänna handlingar på rektorsexpedition, 83/84:335; —
bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till tjänsteman, som
var på semester, 78/79: 222; - öppnande av post ställd till namngiven
tjänsteman, 82/83:248; - ordningen för prövning av framställning om att
utfå allmän handling, 77/78:273; — rutinerna vid utlämnande av allmänna
handlingar, 79/80:355, 364, 367; — till myndighet inkommen
framställning, som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte
heller strykas ur diariet, 79/80:361; - myndighet ej skyldig bedriva
arkivforskning för att kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; —
socialförvaltnings skyldighet att lämna ut namn- och adressuppgifter ur
daghemskö, 80/81: 357; - handläggning av begäran att få del av författningstext,
80/81:372; — begäran att få del av handlingar som sänts för
mikrofilmning, 81/82:282; — dröjsmål med utlämnande av allmän handling
från sjukhus, 81/82:296; - dröjsmål med att lämna ut kopia av
allmän handling från social nämnd, 84/85:273; — skyldighet för sjukhus
att sända JO begärd journal, 83/84: 208; - vägran att lämna ut uppgift om
anställds lön, 81/82:297; - fråga om kopior av allmänna handlingar
tillhandahållits med erforderlig skyndsamhet, 82/83: 32; - möjligheterna
för en på kriminalvårdsanstalt intagen person att få ta del av allmänna
handlingar, 82/83:135; - på kriminalvårdsanstalt intagen persons rätt att
mot stadgad avgift få kopior av beslut, 83/84:136; — överlämnande av
journalhandlingar från sjukhus till företagsläkare, 82/83:224; - utlämnande
av sjukjournal från försäkringskassa till läkare, 82/83:247; -villkor vid utlämnande av allmän handling, 82/83: 247; — uppställande av
förbehåll vid utlämnande av handlingar, 84/85:274; - utlämnande av
uppgifter angående patients hälsotillstånd från sjukhus till massmedia,
82/83:248; — uttalanden angående arbetsmarknadsverkets anvisningar
angående tillhandahållande av kopior av allmänna handlingar samt kritik

423

mot en arbetsförmedling och en länsarbetsnämnd för handläggningen av
en begäran om sådana kopior, 83/84: 358; - utlämnande av personuppgifter
om nämndemän, 83/84:38; — utlämnande från socialstyrelsen av
försäljnings- och förbrukningsstatistik över enskilda medicinska preparat,
83/84: 225; - utlämnande av uppgifter från sjukhus till rättspsykiatrisk
klinik, 83/84:235; — utlämnande av sjukjournaler för forskning, 83/
84: 237; - angående krav på medgivande från patienter vid utlämnande
av deras sjukjournal, 83/84:238; - utlämnande av handlingar i tjänstetillsättningsärende
under lunchrast, 83/84:250; — utlämnande av bl. a. sjukhusjournaler
från försäkringskassa till företagshälsovården, 84/85:265;

- utlämnande av blanketter rörande enskilda patienters förhållanden
från sjukvårdsinrättning till primärvårdschef, 84/85:263; — läkare får
inte kräva att patient skall läsa journal i läkarens närvaro, 84/85:264; -om avidentifiering av sekretesskyddade uppgifter, 84/85:269.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattning av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning
att utfå handlingar, 78/79:216; - sekretess för handlingar i ärende om
stöd för lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; - fråga om skyldighet för
länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet på den som anmält
honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78:265;

- länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregister, 78/
79:220; - utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister,
79/80: 370; - felaktig sekretessbeläggning gentemot skattskyldig, 79/
80:452; - fråga om rätt för god man för alkoholmissbrukare att från
socialförvaltning få del av uppgifter om huvudmannen, 81/82:239; —
utlämnande av uppgifter från socialförvaltning till försäkringskassa i
arbetsskadeärende, 81/82:271; — försäkringskassas möjlighet att hemlighålla
läkarintyg för patient, 81/82:289; - utlämnande av adressuppgifter
rörande klienter från socialförvaltning till delgivningsman, 81/82:292; -myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer till tjänstemans bostad,
81/82:295; — taxeringsnämnds tillgång till uppgifter om socialhjälpsbelopp
m.m., 81/82:309; — sekretess för spärrad adress, 84/
85:282; — den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens kontakter
med polis och anhöriga, 82/83:227; - sekretesskyddet för yttrande i
ärende hos JO, 82/83:230; — sekretess inom kriminalvården, 82/83:124;

- registrering av deklarationer hos privat dataföretag, 82/83:238, 337; —
om sekretessen vid insamling och publicering av informationsmaterial i
sjukvården m. m., 83/84:242; — åsidosättande av sekretess vid inventering
av medicintester som upprättas vid en av socialnämnd driven socialmedicinsk
behandlingsenhet, 83/84:245; — fråga om anonymitetsskydd
för anmälare inom socialtjänsten, 83/84:247; - vägran att lämna ut
uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare, 83/84: 249; - fråga om
utlämnande av namn på en tjänsteman, som gjort en anmälan till socialförvaltning,
84/85:272; - sekretess och parts rätt till insyn i sitt ärende,
84/85:275; — förteckning som använts som beslutsunderlag vid prövning
av frågan om återbetalningsskyldighet enligt socialhjälpslagen, 84/
85:280; — sekretess inom exekutionsväsendet, 84/85:325; — se även
Meddelarfrihet, Personregister, Tystnadsplikt.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag
till ny sekretesslag m.m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, 78/
79:501; — yttrande över justitiedepartementets PM Sekretesskydd och

424

informationsbehov - Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten m. m., 82/83:242.

Se även Kriminalvård, Meddelarfrihet, Videoteknik. Överförmyndare. Jfr
Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte.

Almöbron, se Polismyndighet.

Amorteringsplan, i utsökningsmål, 82/83:343; - frångående av överenskommelse
om avbetalning av restförd skatt i utsökningsmål, 82/83:354.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78:83; - skyndsamhetskravet
i 24 kap. 8 § RB, 79/80: lil; — disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/
80:23; - anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; - åklagares
prövning av frågor om anhållande i den misstänktes utevaro och om
åtgärder när beslut därom har verkställts, 83/84:56; - se även Förundersökning,
Tvångsmedel.

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte, 80/81:128; -underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81:128.

Anhörig, se Underrättelser.

Anmaning, fråga om tillämpning av 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning,
83/84:329; — se även Taxeringsnämnd (anmaning).

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Annonsering i pressen, om näringsförbud, 84/85: 327.

Anonym anmälan, se Husrannsakan. Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering, se Kriminalvård.

Anstånd, se Indrivning, Konkurs, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration), Uppbörd (Anstånd med inbetalning av skatt).

Anställningsskydd, se Arbetsmarknaden, Skolan.

Anvisningar, se Taxeringsnämnd (Övrigt).

Arbetsgivaransvar, se Uppbörd (Arbetsgivaransvar m.m.).

Arbetskonflikt, fråga om ansvar för tjänsteman som deltar i vild strejk, 81/
82:206; — inlåsning av charterresenärer på flygplats på grund av övertidsblockad
inom polisen, 84/85:133.

Arbetslöshetskassa, dröjsmål i ersättningsärende och fråga om skyldighet
för kassa att registrera inkomna handlingar, 81/82:269.

425

Arbetsmarknaden, disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör
vid en yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av
yrkesinspektionsnämndens beslut om åtalsanmälningar m.m., 82/
83:402; — fråga om i vilken utsträckning en yrkesinspektion bör göra
anmälan till polismyndighet när en arbetsgivare överträtt straffsanktionerade
föreskrifter som meddelats av arbetarskyddsstyrelsen och om
uppföljningen av tillsynsärenden, 83/84:354; - uttalanden angående
otydlighet i en författning, instruktionen för arbetsmarknadsverket
m.m., 84/85:365; — uttalanden angående handläggningen inom arbetsmarknadsverket
av ett ärende som rör upphörande av anställning som
beredskapsarbetare hos verket, 84/85:367; — kritik mot arbetsmarknadsverket
för att utbetalningar av statsbidrag till beredskapsarbete inte
handlagts på ett från förvaltningsrättslig synpunkt godtagbart sätt, 84/
85:372 - se även Allmänna handlingar. Förvaltningslagen, Upphandling.

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80: 304; - försäkringskassa har utbetalat kontant stöd
till socialförvaltning oaktat fullmakt därtill har återkallats, 81/82:266.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär.

Arkiv, se Disciplinmål, Videoteknik.

Arrest, förvaring i arrest av person som hämtats till förhör för att höras
som vittne i en förundersökning m. m., 83/84:60; - förvaring i arrest av
misstänkt som hämtats till förhör, 84/85:135.

Arvsskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,
80/81:178.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222. Jfr Konsumentkreditlagen.

Avgift, se Byggnadslov, Expeditionskungörelsen, Körkort, Poststadgan.

Avhysning, av tredje man, 82/83: 355; - samarbetet mellan kronofogde och
sociala myndigheter vid avhysningar, 82/83:364; - se även Delgivning,
Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/
79:492; — fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från
ärende rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt
har utan sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då
sökanden inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har
han underrättat sökanden härom, 79/80:466; - tingsrätts avvisning av
talan i ett hänskjutet mål om betalningsföreläggande, 82/83:25; - se
även Rättegångskostnad, Utmätning.

426

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451; - se även Skolan.

Avvisning, se Fullföljd av talan, Rättshjälp, Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning
inte få förekomma, 79/80: 359; - kontroll i samband med bandinspelning
av förhör vid domstol, 84/85:81.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81: 344;
— se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Belöning, fråga om belöningar för upplysningar från allmänheten till företrädare
för polisväsendet, 83/84:76.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72, 82/83:90; — omhändertagande av berusad i annan
persons bostad, 79/80:132; - läkarundersökning och tillsyn av omhändertagen
enligt LOB, 80/81:127; - insulin åt diabetiker, 79/80:134, 81/
82:88; - registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - för tidig frigivning av
omhändertagen, 82/83:74; - diabetiker som omhändertagits på grund av
berusning avled efter förvaring i polisarrest, 82/83: 82; — fråga om läkarundersökning
av person som omhändertagits med stöd av LOB, 83/
84:103; — se även Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78:90; — utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28; - åtal
mot polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle), 84/85:93; -se även Husrannsakan. Jfr Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan, Service.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
80/81:42, 80/81:115, 81/82:50; - delgivning av betalningsföreläggande,
80/81:53; - se även Expeditionskungörelsen, Inhibition, Utmätning.

Betalningssäkring, ifrågasatt tillämpning i utsökningsmål av lagen om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter, 82/83:343.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78:163.

Bevis, se Laga kraft.

427

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57.

Bevissäkring, se Taxeringskontroll.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; — motivering
vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77:146; -kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot
allmänt barnbidrag, 79/80:308; — begynnelsetiden för bidragsförskott
skall beräknas med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott
inträtt, 79/80:310; - försäkringskassas handläggning av ärende om
indrivning av obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott, 81/
82:263; — fråga bl. a. om underrättelse till den underhållsskyldige och
om beslutsmotivering, 82/83:208; — verkan av ett mellan föräldrarna
ingånget avtal, 82/83:209; — verkan av domstols bedömningar i underhållsfrågan,
82/83:211.

Bilregister, se Fordon.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag
i enskilt företag, 79/80:145; - bisyssla för domare, 84/85:82. Jfr Taxeringsnämnd
(Övrigt).

Blindskrift, se Rättegångsbalken.

Blankett, datering i blanketter, 81/82: 325.

Bordläggning, se Handläggning.

Boskillnad, tingsrätts åtgärder när bodelningshandling har ingivits, 81/
82:49.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80:326; - myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489; - besiktning
av hus för kontroll av bidragstagares bostadsförhållanden, 83/
84: 388; - skyldigheten att ompröva beslut om återbetalningsskyldighet i
fråga om bostadsbidrag, 84/85:407.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Boutredning, se Socialtjänstlagen (Övrigt).

Brevgranskning, se Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; — dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78:55; - formerna för hörande av
rättsläkare i brottmålsrättegång, 82/83:20; — se även Översättning.

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 79/80:470.

428

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att områden,
avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspråk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; - som förutsättning
för dispens från bl. a. nybyggnadsförbud i avvaktan på stadsplan
har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar avtal med
villkor angående marköverlåtelse och betalning av framtida gatukostnader.
Frågor om de olika villkorens förenlighet med byggnadslagstiftningen
och dess syften, 82/83:385; — se även Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning, 77/
78: 325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78: 371; —
kritik mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov,
som stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan
ägt rum. Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457; — byggnadsnämnds
handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna båtbryggor,
81/82:376; - fråga om sökanden kan åläggas bestyret att sköta
kommunicering med ägare till grannfastigheter, 83/84:337; — fråga om
uttagande av avgift vid förhandsförfrågan, 83/84: 339; - underlåtenhet
att iaktta bestämmelser i 56 § byggnadsstadgan i fråga om yttrande från
yrkesinspektionen, 83/84:343; — fråga om litispendens i byggnadslovsärende,
när avstyckningsärende ej var slutligt avgjort, 83/84:345; -fråga om en byggnadsnämnd haft rätt att bevilja byggnadslov trots att
erforderligt tillstånd till företaget enligt miljöskyddslagen inte förelåg,
när byggnadslovet beviljades. Dessutom fråga om byggnadsnämnds befogenhet
att delegera sin beslutanderätt, 84/85:351; - vissa frågor om
villkor för byggnadslov, 84/85:355; — se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut,
Byggnadsavgift, Olovligt byggande.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Censur, se Filmcensur.

Daghem, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Data, se Allmänna handlingar, Efterlysning, Införsel, REX-systemet,
Uppbörd (Indrivning av skatt).

Datalagen, se Personregister.

Datering, se Blankett.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i barnavårdsärende, 78/
79: 130, 81/82: 167; — kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen
av ärende, vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission
delegerats till övervakningsnämnd. Fråga om innebörden av att delegation
återkallas, 82/83: 130; - brist i delegationshänseende vid handlägg -

429

ning av ett disciplinärende, 84/85:239; — se även Byggnadslov, Kommunal
kompetens. Psykiatrisk vård. Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137; — av förundersökningsmaterial,
78/79:63; — olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; - av
nybyggnadsförbud, 78/79:386, 79/80:473; — beslut om körkortsåterkallelse
skall delges körkortshavaren personligen även om denne har ombud,
78/79:449; — underrättelse om beslut innefattande föreläggande
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.
bör ske genom delgivning, 80/81:469; - partsdelgivning i avhysningmål,
81/82:343; — delgivning enligt 12 § delgivningslagen har skett med den
söktes hustru, meddelande om delgivning har också sänts till hustrun,
83/84:50; - delgivning enligt 13 § delgivningslagen med ett aktiebolag i
ett konkursmål, 84/85:333; - se även Betalningsföreläggande, Rättegångsbalken,
Svarsfrist.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:903;
— barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid, 81/
82:207; - se även Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, fråga om ärende angående disciplinansvar för en skötare
har bort handläggas i arbetsrättslig eller offentligrättslig ordning, 84/
85:239; - se Anhållande, Dom, Domstolshandlingar, Läkare, Militär
övning. Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; —
myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/
80:454; — tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande,
80/81:178, 81/82:149; - undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/
81:174; — handläggning av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - arkivering
av kontrollkort i disciplinmål, 81/82: 152; — utredning i disciplinmål
av frågor om uppsåt vid misstanke om undanhållande, 83/84:137; -se även Ersättningsmål, Kommunicering, Militärt straffregister, Värnpliktig.
Jfr Avstängning, JO, Kriminalvård, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt
vid avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; - frågan
om lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling, Vårdnad
om barn.

430

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; -dom i förenklad form när 33 kap. 2§ brottsbalken tillämpats beträffande
påföljden, 83/84:43; — dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga
skulle kunna upptas som i rätt tid inkommen, 78/79:34; - tolkning av
dom rörande handikappersättning, 78/79:452; - disciplinansvar för domare
som underlåtit att meddela dom i vårdnadsmål, 80/81:17; - fråga
om avkunnande av dom vid särskilt utsatt sammanträde, 82/83: 27; —
dröjsmål med expediering av dom i tvistemål, 84/85:21; - fråga om
domstols skyldighet att underrätta part om dom i tvistemål, 84/85:76; -olämpligt skrivsätt i en dom av en länsrätt, 84/85:410; - se även Beslag,
Förvaltningsprocess, Ränta, Rättegångsbalken, Rättelse, Översättning.

Domare, se Bisyssla, Vårdslös myndighetsutövning.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/
80: 104, 81/82: 18; - felaktigt domsbevis, 80/81: 112; - underlåtenhet att
utfärda domsbevis, 82/83:27.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; — framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; — legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Dom, Förvaltningsprocess,
Vittne, Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av
part ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80: 18; — se även
Vårdslös myndighetsutövning.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78:124;
— se även Service.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn, 79/
80:482.

Dröjsmål, se Allmän försäkring. Allmänna handlingar. Bostadslån, Brottmål,
Dom, Handläggning, Införsel, Laga kraft, Omsorgsvård, Rättegångsbalken,
Tjänstetillsättning, Åtal.

Dödsbo, se Taxeringsprocess (Besvärsrätt m. m.), Socialtjänstlagen (Övrigt).

Dödsfall, se Kriminalvård, Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80:139.

431

Entledigande, i fall där anställd, som beskylls för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket
innan uppsägningen accepteras, 77/78:313.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; —
handikappersättning till blind med ledarhund, 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78:158; - handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - ansvar för förkommen
materiel, 83/84:143.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; - medtagande
av nyttjanderätt (jakträtt) i sakägarförteckning, 81/82: 345; — se
även Kungörelse, Utsökningsmål.

Exekutionstitel, rutiner i REX-systemet för granskning av exekutionstitel,
82/83:366; - se även Handräckning.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81:114.

Faderskap, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Familjevårdsplacering, se Kriminalvård.

Fastighetstaxering, se Taxeringsnämnd (Fastighetstaxering).

Filmcensur, förutsättningar för att förbjuda inslag om narkotika, 83/84:323.

Filmupptagning, vid offentligt sammanträde enligt miljöskyddslagen, 84/
85:413.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/
79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77:296; - flyttningsanmälan såvitt gäller barn under frånskilda
föräldrars gemensamma vårdnad, 82/83: 338.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon, 77/
78: 276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78: 398; - felaktig mantalsskrivning;
- yttrande från den enskilde inhämtades inte, 81/82: 327; — felaktiga
grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring, 81/
82:333; - kommuniceringsrutiner i folkbokföringsmål, 82/83:338; —
formulär för dödsfallsintyg och släktutredning. 84/85:215; - sekretess
för spärrad adress, 84/85:282; - se även Flyttningsanmälan.

432

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av fordon, 78/79:60, 79/80: 127; — avställning av fordon,
83/84: 370.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114; - förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80: 126, 83/84:67; — mer än en konfrontation
mellan samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fotokopiering, tillåtligheten i att fotokopiera privata handlingar som påträffats
vid husrannsakan, 82/83: 42.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61, 81/82:48; — se även Häktad, Kriminalvård, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i
ärenden hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan
och om upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i
150 § byggnadslagen, 78/79:383, 389; - utgångspunkt för beräkning av
besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79: 386; - fråga om
hälsovårdsnämnd, som meddelat föreläggande rörande anskaffning av
sopkärl, får meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan
besvär över det första prövats, 78/79:495; - besvär över beslut att ej ge
tillstånd till inköp enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/
80:331; - information om tid för fullföljd av talan mot dom, 81/82:45; —
socialförvaltnings åtgärder med inkomna handlingar som har innefattat
besvär, 81/82:169; - kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett
klaganden tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439; - besvärshänvisning ej lämnad när utskrivningsnämnd
meddelat villkor, 83/84:207; - fullföljd av talan mot beslut att
avvisa vadeanmälan, 84/85:21; — se även Barnavård, Dom, Fordon,
Handläggning, Kommunalbesvär.

Fullmakt, se Arbetsmarknadsstöd, Redovisning.

Fängsel, användningen av, 79/80:94, 129; se Häktad.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; -bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80:529;
- person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrott, ej samtidigt
hörd om andra brott, 80/81:124; - konceptanteckningar från förhör,
80/81:126; — se även Anhållande, Bandspelare, Polismyndighet. Jfr
Vittne, Vittnesförhör.

Förlikning, se Protokoll.

433

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78: 162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80; 105; — uttalanden
med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20; - tingsrätt
bör inte utan närmare prövning till förmyndare eller god man förordna
person som redan innehar ett större antal sådana uppdrag, 82/83:31; -se även Barnavård.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst; rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Sanktionsavgifter.

Försäkringsrätt, se Förvaltningsprocess, Socialförsäkring.

Försäljning, försäljning av övertalig eller kasserad materiel och inventarier,
83/84:365.

Förtroendenämnd, överlämnande av klagomål till, 81/82:258; - handläggning
av ärende, 84/85: 243.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80; - skyldighet att inleda förundersökning,
79/80: 58; — kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; — omständigheter som talat till den
misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; - nedläggning
av förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81: 117; — handläggning av förundersökning angående brott av polisman,
81/82:65; - tillvägagångssätt vid konfrontation, 82/83:105; -hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m.m., 82/
83:54; - beslutande myndighet vid avbrytande av förundersökning, 82/
83:104; - se även Allmänna handlingar. Arrest, Bandspelare, Brottmål,
Delgivning, Fotokonfrontation, Förhör, Husrannsakan, Personlig integritet,
Polismyndighet, Taxeringskontroll, Tryckfrihet.

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i
7 §, 80/81: 446; - tillämpning av 7 §, 83/84: 381; - vägledningsplikt enligt
8§ i massärenden hos intagningsnämnd, 78/79:397; - i besvärsärende
hos länsbostadsnämnd, 78/79:492; - i tillståndsärende hos riksskatteverkets
alkoholbyrå, 79/80:331; - tillämpningen av 17 § i ärende om
återanställning hos hovrätt, 80/81:455; - självrättelse enligt 19§ av
beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - fråga om förvaltningslagen
är tillämplig i ärende om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas
genom kommunalbesvär, 80/81:451; — underlåtenhet att tillämpa
förvaltningslagens bestämmelser vid behandling av en ansökan om arbetsmarknadsutbildning,
83/84: 350; - se även Arbetsmarknaden, Barnavård,
Byggnadslov, Fordon, Fullföljd av talan. Jäv, Kriminalvård,
Motivering av beslut, Myndighetsutövning mot enskild. Skolan, Svarsfrist,
Taxeringsnämnd.

28 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr /

434

Förvaltningsprocess, muntlig förhandling i förvaltningsdomstol, 81/82:298;
— handläggning i länsrätt av mål om verkställighet av umgängesrätt. 81/
82:241; — kommunikationsrutiner i kammarrätt, 81/82:317; - rättelse
av dom och redovisning av skiljaktig mening, 81/82:318; - dröjsmål hos
försäkringsrätt med handläggning av mål angående sjukpenning, 81/
82:259; - dröjsmål i en länsrätt vid prövning av underställt beslut om
omedelbart omhändertagande enligt 8§ lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) samt andra frågor rörande handläggningen av mål enligt
den lagen, 83/84:407; - muntlig förhandling i mål vid länsrätt om vård
enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), 83/84:419; -domares skyldighet att inställa sig på sin arbetsplats under sessionsfri
dag, 83/84:420; — se även Kommunalbesvär, Taxeringsprocess.

Förvandlingsstraff, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80:167; - offentligt
biträde åt två förvarstagna utlänningar har vägrats använda telefon
på ett häkte, 82/83:149; - se även Sjukvård.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78: 110.

Gatumusik, se Polismyndighet.

Gemensam vårdnad, se Flyttningsanmälan.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80: 106; - interimistiskt förordnande
av god man för en person utan att denne fått tillfälle att yttra sig,
82/83: 29; - handläggning av ärenden om förordnande av god man enligt
18 kap. 3§ föräldrabalken, 82/83:30; — fråga om utredning i ärende
angående förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken, 84/
85:83; - fråga huruvida godmansförordnande enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken
inverkar på huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Tillika
fråga om jäv för god man, 84/85:85; — se även Allmänna handlingar,
Förmyndare, Redovisning, Överförmyndare.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79:56; — se även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/
77: 298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av
vissa föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar,
79/80:507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Gåvoskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Handelsbolag, se Indrivning, Uppbörd (Arbetsgivaransvar m. m.).

Handikappersättning, se Ersättning.

435

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen, är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; — felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisor i ekonomisk förening, 77/78:389; —
dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över tidsbegränsat
byggnadslov, 78/79:390; - i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; -handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; - fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80: 328;
- länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
78/79:492; - felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå
av visst tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; — statlig myndighet har remitterat utredningar
till kommun för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen,
ej kommunfullmäktige. Fråga om riktigheten härav, 76/
77:265; - fråga om tjänstemans skyldighet att mottaga och utkvittera
skrivelser ställda till honom under myndighetens adress, 77/78:412; —
bevakning av bortovarande tjänstemans post, 78/79:222; - öppnande av
post ställd till namngiven tjänsteman, 82/83:248; — brister i skolstyrelses
posthämtnings- och sorteringsrutiner, 80/81:446; - myndighets skyldighet
att besvara brev, 80/81:455; - byggnadsnämnd är skyldig att behandla
begäran från fastighetsägare om ingripande mot byggnadsåtgärder
på grannfastighet, 80/81:468; - handläggning av ärende rörande
tillämpningen av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m.m., 80/81:469; — kommunal fritidsnämnd har anordnat
filmförevisning för minderåriga i strid mot bestämmelserna i ”biografförordningen”
(1959:348). Kritik häremot, 80/81:496; - socialhjälpsärende
har bordlagts utan att tid för slutlig prövning angetts, vilket
medfört att slutligt beslut i ärendet inte har meddelats, 81/82:231; -skolkontors handläggning av begäran från försäkringskassa om s.k.
förstadagsintyg, 82/83:382; — handläggningsordning och nämnders sammansättning
vid besvarandet av remisser från statliga tillsynsorgan, 83/
84: 404; — se även Arbetsmarknaden, Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut,
Barnavård, Bidragsförskott, Bostadsbidrag, Byggnadslov, Disciplinmål,
Domstolsärende, Ersättning, Ersättningsmål, Flyttningsanmälan,
Fordon, Förtroendenämnd, Förvaltningsprocess, God man, Häktningsförhandling,
Inskrivningsmyndighet, JO, Körkort, Offentligt biträde,
Personalkontroll, Service, Socialtjänstlagen, Svarsfrist, Taxeringsnämnd,
Tjänstetillsättning, Tystnadsplikt, Upphandling, Utlänning, Vapenvägrare,
Vårdslös myndighetsutövning, Värnpliktig.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; - förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80: 388; — handräckning utan täckning i exekutionsurkund,
82/83:377; - enligt 94 § BvL, 81/82:172; - handräckning
på kriminal vårdsanstalt, 82/83:373; - se även Konsumentkreditlagen.

436

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/
81:174.

Hemvärnet, utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära
förråd m. m., 81/82: 125.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hot mot krigsman, se Missfirmelse mot krigsman.

Hund, se Polismyndighet.

Hundskatt, hundskattekontroll, 82/83:339.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77:112; — i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; -felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande
av pass, 79/80:48; - polismans köp av föremål som påträffats under
husrannsakan, 81/82:99; - hos konkursförvaltare, 82/83:39; - beslag
eller ”fortsatt husrannsakan”, 82/83:42; - se även Provokation, Taxeringskontroll,
Tvångsmedel, Utlänning.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara, 78/
79:40; - tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; - stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80:137; - förvaring av häktad som undergått
rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117; - vägran att bistå
häktad med införskaffande av röstkort, 80/81: 261; — prövning om besök
hos häktad skall vara bevakat, 81/82:117 — häktad i ett mål har felaktigt
frigivits efter dom i annat mål, 81/82: 18; - spännbältesläggning, behörighet
att fatta beslut om sådan åtgärd, 82/83: 147; — häktads anonymitetsskydd,
83/84:132; - offentlig försvarares tillträde till allmänt häkte
på kvällstid, 83/84:134.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm, 79/80:170; - se
även Barnavård, Förvar, Häktad, Kriminalvård, Straffverkställighet.

Häktning, se Förundersökning, Tvångsmedel.

Häktningsförhandling, handläggningen vid häktningsförhandling i mål om
våldförande m. m., 83/84: 19.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465; - hälsovårdsnämnds skyldighet
att i förväg underrätta fastighetsägare om inspektion av uthyrd
lägenhet, 82/83:442; — se även Djur, Fullföljd av talan, Tystnadsplikt.

437

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48;
- värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring
trots anmält laga förfall, 80/81: 168; - se även Arrest, Förundersökning,
Journal, Polismyndighet.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, kommunal taxeringsrevisors åtgärder vid taxeringskontroll,
82/83:250. Se även Byggnadsförbud, Tjänstetillsättning.

Immunitet, se Riksåklagaren.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/
77:220; — upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd med inbetalning
av skatt tidigare beviljats, 81/82: 348; - indrivning av skatter m. m.
trots att uppskov lämnats enligt amorteringsplan, 82/83:343; - indrivning
av skatt hos delägare i handelsbolag, 82/83:366; - oberättigade
skattekrav och ADB-rutiner m.m., 83/84:265; — se även Konkurs,
Säkerhet för skattefordringar, Uppbörd (Indrivning av skatt).

Information, se Fullföljd av talan, Pension, Service, Tryckfrihet.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen.
76/77:211; — dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/
79:233, 82/83:375; redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom
införsel har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner,
79/80:399; — fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga
gäldenärs grannar om dennes personliga förhållanden, 80/81: 381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/
78:415; - fråga om inhibition av slutbevis sedan dom meddelats efter
sökt återvinning, 84/85:78; — se även Allmän försäkring, Taxeringsprocess,
Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Inskrivningsmyndighet, inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingivaren,
81/82:52; - anmälan till inskrivningsmyndighet enligt 19 kap. 20 §
jordabalken, 82/83:29, 84/85:21; - vilandeförklaring av ansökan om
inteckning i avsaknad av samtycke av f. d. make, 83/84:32; se även
Tingsnotarie.

Insulin, se Berusad.

Inteckning, se Inskrivningsmyndighet, Vårdslös myndighetsutövning.

Integritet, se Personlig integritet.

Interimistiskt beslut, från om interimistiskt beslut kan meddelas i ärende
enligt 64 § lagen om handel med drycker, 83/84: 375; — se även Vårdnad
om barn.

438

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets
tillämpning av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens 76/77:205, 76/77:263 (taxering), 77/78:242, 78/
79:193, 79/80:315, 80/81:353, 81/82:280, 82/83:221, 83/84:220, 84/
85:259; - omfattningen av JO:s prövning av riktigheten i sak av beslut i
disciplinärende, 78/79:370; - utrymmet för JO:s ingripande i arbetstvist
inom den offentliga sektorn, 78/79:377; - JO:s prövning av kommuns
ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/80:268; — begäran om
disciplinåtgärd mot kommunal befattningshavare när kommunen redan
upptagit och sedermera avgjort eget ärende om disciplinåtgärd, 79/
80:456; — vissa klagomål har överlämnats till förtroendenämnderna i
landstingen, 81/82:258; - byggnadsnämnds handläggning av remiss från
JO, 83/84:404.

Journal, skyldighet för läkare att i journal anteckna omständigheter som
ligger till grund för hämtningsbeslut, 84/85:226.

Jämkning, se Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag m. m.).

Jäv, i tjänstetillsättningsärenden, 79/80:320, 83/84:326; — sakkunnig i
ärende hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 81/82: 254; - jäv vid
taxeringsrevision, 82/83:250; — fråga om jäv enligt förvaltningslagen i
kriminalvårdsärende, 82/83:119; — handläggning av jävsinvändning mot
taxeringsintendent, 83/84:317; — fråga om jäv för tjänsteman hos lantbruksnämnd,
83/84: 392; - fråga om jäv för ledamöter i styrelsen för en
länsstyrelse, 83/84:396; — jäv för ordförande i utskrivningsnämnd, 83/
84:203; — fråga om jäv för domare, 84/85:21; - jäv för ledamot i
skolstyrelse vid avgivande av yttrande i kommunalbesvärsmål, 84/
85:348; — se även Allmän försäkring, Barnavård, God man, Polismyndighet,
Rättegångsbalken. Jfr Taxeringsnämnd (Övrigt).

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m. m. inom sjövärnskåren, 80/
81:205.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78: 347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts
genom kommunalbesvär, 79/80:458; - anmodan att ange de omständigheter
på vilka kommunalbesvär grundas; åtgärdens förenlighet med
kommunalbesvärsprocessens särdrag betr. principerna för processledning,
81/82: 393; - se även Förvaltningslagen.

439

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommunen att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till
avgående studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande
inventarier i skolbyggnader, 78/79: 336.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Kommunal taxeringsrevisor, se Taxeringskontroll.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370;

- i ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81:451; — i arbetsskadeärende,
81/82:271; — i ackordsärende hos länsstyrelse, 81/82:323;

— med tredje man i avhysningsärende, 82/83:355; — se även Allmän
försäkring, Barnavård, Byggnadslov, Folkbokföring, Interimistiskt beslut,
Kriminalvård, Pensionsgrundande inkomst, Renskötsel, Svarsfrist,
Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet), Taxeringsprocess, Upphandling,
Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Förundersökning, Polismyndighet.

Konkurrensbegränsning, se Yttrandefrihet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning,
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före
edsavläggelsen, 79/80: 107; — utdelning i konkurs för skatter, när lokal
skattemyndighet meddelat anstånd med betalning av dem, 83/84:321; —
se även Delgivning, Rättegångsbalken, Tillsynsmyndighet i konkurs.

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advokatbyrå.

Konsumentkreditlagen, återtagande av gods som påstås ha sålts till oskäligt
högt pris, 81/82:359; - materiella invändningar mot handräckning, 82/
83:375.

Koppleri, se Förundersökning.

Kreditköp, se Konsumentkreditlagen.

Kreditupplysning, rättelserutiner beträffande oberättigade skattekrav, 83/
84:265.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125, 82/
83:143; - dödsfall på kriminalvårdsanstalt, 82/83:122; - klagomål från
fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78:165; — beviljande av särskild korttidspermission för intagen, 77/
78:172; — förutsättningar för beviljande av korttidspermission, 82/

440

83: 110, 83/84: 108; — avvikande under bevakad permission från anstalt,
77/78: 182; - brister vid planering av beledsagad permission, 83/84:108;

— permission i samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter,
78/79:108; - förutsättningar för permission, 78/79:111, 80/
81:233; - uttalande om viss kvalifikationstid för permission, 78/79:122;

— transportpermission, 79/80: 209; — permission och anstaltsplacering,
80/81: 225; - formerna för bevakning när intagen besöker advokat, 83/
84:133; - bevakning vid besök hos intagen i häkte, 84/85:147; — intagens
rätt tili telefonsamtal med advokat, 76/77: 129, 77/78:194; - med
kriminalvårdsstyrelsen m. fl., 81/82: 112; - kostnad för telefonsamtal till
JO, 78/79:126; - intagens rätt att mot stadgad avgift få kopior av beslut,
83/84: 136; — intagens rätt till samtal med styresman eller annan tjänsteman,
77/78:192; — anonymitetsskydd för intagen, 77/78: 194, 79/80:211;

— avbrytande av besök hos intagen, 78/79:125; — avvisande av besökande,
77/78:193, 82/83:141; - brevgranskning vid kriminalvårdsanstalt,
76/77:131, 77/78:191, 78/79: 120, 80/81:255, 81/82: lil, 82/83:140;

— brevgranskning på allmänt häkte, 84/85:137; — tillämpningen av bestämmelserna
om disciplinär bestraffning av intagen, 76/77:134; - fråga
om disciplinär bestraffning av intagen för försenad återkomst efter permission,
78/79:121; — fråga om polisanmälan från kriminalvårdsanstalt
rörande där förövat brott, 77/78:195; — intagna har disciplinärt bestraffats
för gärning som polisanmälts, 81/82:105; - i beslut om disciplinär
bestraffning har tagits in även beslut om att den intagne inte skulle få
delta i fritidsverksamhet utom anstalten, 82/83:142; - handläggning av
disciplinärenden vid kriminalvårdsanstalt. 83/84: 131; — motivering av
beslut, 84/85:145; - intagens rätt att få del av analysresultat vid urinprovskontroll,
84/85:146; — utformningen av beslut om disciplinär bestraffning,
83/84:131; - besvärshänvisning i disciplinärende på kriminalvårdsanstalt,
76/77:138; - ”missnöjesförklaring”, 77/78:191; — behandlingen
av intagen i anledning av dennes klädsel, 78/79:115; — enrumsplacering
enligt 20 § krirninalvårdslagen, 79/80:200; - utredning i
ärende om enrumsplacering, 81/82:110; - placering av intagen i avskildhet
(23 § kriminalvårdslagen), 80/81:251; — spännbältesläggning, 79/
80:205; - enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen, 78/79: 124,
79/80:205, 80/81:253; — placering i s.k. hårdisoleringscell utan normal
utrustning, 80/81:255; — åtgärder för att förhindra våldshandlingar mellan
intagna, 82/83: 145; - kollektivbestraffning, 81/82:109; - klädsel
under transport, 81/82: 114; — bristfällig utredning i disciplinärende, 81/
82: 115; — placering av intagen på häkte i avvaktan på beslut om ny
anstaltsplacering, 81/82: 115; - fråga om intagen som överförts till sjukhus
får vistas i hemmet nattetid, 78/79: 122; — kritik mot beviljande av
frigång, 79/80:198; - kriminalvårdstjänstemans skyldighet att uppge sitt
namn, 79/80:211; - kränkande yttrande om intagen 82/83:146; - läkare
ej tillfrågad om antialkoholbehandling av intagen före permission, 80/
81:257; — sjukvårdare har ordinerat penicillin åt intagen, 80/81:257; -dröjsmål med att besvara framställningar från intagen, 80/81:258; -dröjsmål med att vidarebefordra intagens passansökan, 80/81:260; -otillräckligt ingripande mot villkorligt frigiven. Kritik mot skyddskonsulent
och övervakningsnämnd, 80/81:242; - deltagande i fritidsverksamhet
utom anstalt vid sjukskrivning, 80/81:250; — otillräckliga åtgärder
med anledning av anmälan om tillgreppsbrott i tjänsten, 83/84: 118; -placering av personer med narkotikaproblem för vård i enskilt hem, 84/
85:139; — transport för inställelse vid domstol av intagen som kallats till

441

förhandling i dispositivt tvistemål, 84/85: 148; — se även Allmänna handlingar,
Anhållen, Delegation, Förundersökning, Handräckning, Häktad,
Jäv, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Straffverkställighet, Studiemedel,
Utmätning, Visitering, Översättning.

Kroppsvisitation, kroppsbesiktning, gränsdragningen mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194; — kroppsvisitation i samband med
polismäns kontroll av bilförare, 82/83:57; - kroppsbesiktning av patienter
vid narkomanvårdsenheter och av intagna vid frivårdens behandlingscentrai,
84/85:227; - se även Varusmugglingslagen, Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78: 347; - se även Kriminalvård,
Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge,
78/79: 54; - omfattningen av annonsering enligt kungörandelagen vid
exekutiv försäljning av fast egendom, 82/83: 375.

Kvarstad, se Beslag, Utmätning.

Kvittning, se Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Kyrkobokföring, se Folkbokföring.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s.k villkorat körkort, 77/78:392; — trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77:286; - omfattningen av social centralnämnds
uppgiftsskyldighet i samband med personutredning i körkortsärenden,
79/80: 259; — socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende,
82/83:193; — avgift vid förnyelse av körkort, 83/84:362; —
handläggningen av ansökningar om körkortstillstånd som inkommer före
utgången av löpande spärrtid och innan de enligt vissa bestämmelser
tidigast får prövas, 84/85:400; - se även Delgivning, Handläggning,
Polismyndighet.

Laga förfall, se Hämtning, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna självdeklaration).

Laga kraft, dröjsmål med utfärdande av lagakraftbevis, 84/85:76; - se
även Fullföljd av talan.

Lagfart, kontroll av lagfartsförhållanden inför utmätning av fastighet, 82/
83:377.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108, 78/79:38, 80/
81:42, 80/81: 115, 81/82:51.

442

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Byggnadslov, Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss, 78/
79:180; — för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av oregistrerade
läkemedel, 78/79:182; — förtroendeläkare vid försäkringskassa
har utformat begäran till andra läkare om upplysningar om en
försäkrad på olämpligt sätt, 81/82:271; — disciplinär åtgärd mot läkare
som brustit i sin skyldighet att visa patient omsorg och respekt, 83/
84: 198.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, se Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalsskrivning, se Folkbokföring.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79:377; - se även Upphandling.

Meddelarfrihet, beslut från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 82/
83:237; - meddelarskydd och pressmeddelande, 83/84:251; - sjukvårdspersonals
rätt att meddela sig med massmedierna, 83/84:239.

Medicin, se Anhållen, Kriminalvård.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren 76/
77:280; — se även Taxeringskontroll.

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80:169, se även
Disciplinmål.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick,
79/80:143; - militär medverkan i civil verksamhet, 82/83:156; - se
även Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, Värnpliktig.

Militärt straffregister, anteckningar i militärt straffregister, 83/84: 144.

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328; - länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd, 79/80:497; - se även Filmupptagning.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant, 76/77:117, och mot fänrik, 82/
83:151, för missbruk av förmanskap.

443

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138; — åtal mot kapten för
hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, 81/82: 118.

Misshandel, se Polismyndighet.

Morjärvsfallet, 77/78: 62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; — underlåten motivering av hälsovårdsnämnd
i avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; - bristfällig motivering
av beslut i arbetsskadeärende, 81/82:276; - beslut om avslag på
ansökan om statligt utgivningsstöd, 82/83: 378; - underlåten motivering
i avslagsbeslut angående befrielse från skolgång, 82/83: 379; - beslutsmotivering
i arbetsskadeärende, dels i det ursprungliga beslutet, dels i
beslut efter omprövning, 84/85:253; - se även Ersättningsmål, Kriminalvård,
Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet), Vapenfri tjänst, Värnpliktig.

Mullvaden, se Polismyndighet.

Muntlig förhandling, se Förvaltningsprocess.

Mutbrott, åtal mot hemsamariter, 82/83:162, 83/84:146; - åtal mot föreståndare
vid servicehus, 84/85:172.

Myndighetsmissbruk, se Vårdslös myndighetsutövning.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80: 334; -upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80:514; - avgränsningen av begreppet, se Åtal mot kommunal
taxeringsrevisor, 82/83:250.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123; -underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; - se även
Ränta.

Namn, handläggning av ärende om barns namnbyte, 80/81:116.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nullitet, beträffande tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433; — beträffande
beslut om disciplinpåföljd, 84/85:239.

Nyttjanderätt, se Exekutiv auktion.

Nåd, betydelse av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78:106.

Näringsförbud, se Annonsering i pressen.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid ovillkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; - se även Dom, Kriminalvård.

444

Obduktion, förutsättningarna att obducera mot anhörigs vilja, 83/84:202.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81: 57.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79:175; - handläggning
av ansökan hos socialförvaltning och länsrätt, 82/83:188.

Offentligt sammanträde, se Filmupptagning.

Olovligt byggande, fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall har anledning
att avvakta andra myndigheters beslut innan nämnden vidtar åtgärd
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,
83/84:336; - frågor om tillämpning av lagen om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m., 84/85:358.

Olämpligt skrivsätt, se Dom, Poststadgan.

Olämpligt uppträdande, av socialsekreterare vid handläggning av socialhjälpsärende,
81/82:234.

Ombud, rätt för sjukhus att avvisa patientombud, 83/84: 194; — se även
Delgivning.

Omprövning, se Allmän försäkring, Bostadsbidrag, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, dröjsmål med utskrivning av elev
från särskola, 79/80: 302; - kravet på samtycke vid inskrivning enligt
34 § omsorgslagen, 80/81:319; — användningen av tvångsmedel inom
omsorgs vården, 80/81:323; - försöksinskrivning i särskola, 80/81:329;
- behörighet för vårdchef att besluta om inskrivning i vårdhem, 83/
84: 193; - fråga om rätt för omsorgsstyrelse att uppbära patients pension,
84/85:237.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Förmyndare,
Utmätning, Överförmyndare.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så
att anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78:138; — disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; — disciplinär
åtgärd mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel, 80/
81:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; - fråga om lämpligheten av att
tjänsteman i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som
verket anlitat, 78/79: 353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Partsdelgivning, se Delgivning, Rättegångsbalken.

445

Partsinsyn, se Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/
78:396; — se även Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80:464.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalkontroll, kritik mot rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren för
handläggningen av ett ärende om personalkontroll, 84/85:150.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77: 321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/
79:474; - besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas
sammanlevandeförhållanden, 79/80:489; — kritik mot kommunala organ
för att en urinprovstagning på skolelever i syfte att klarlägga förekomsten
av cannabismissbruk genomförts utan att eleverna upplysts om
förutsättningarna för undersökningen, 84/85:343; - se även Annonsering
i pressen, Införsel, Nykterhetsvård, Opartiskhet, Skolan, Videoteknik,
Åsiktsfrihet.

Personregister, frågor om förutsättningarna för att en myndighet skall få
föra ett personregister som inte kräver tillstånd enligt datalagen samt för
att sekretess skall gälla för ett sådant register, 84/85:402; — innehållet i
personregister hos socialnämnd, 84/85:276.

Polisanmälan, se Arbetsmarknaden, Barnavård, Kriminalvård.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/
77: 104: - frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116, 79/80:98; - klagomål mot polis angående
förfarande vid dödsfall. 76/77: 110; — dödsfall i polisarrest, 77/78: 134; -utredning om skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest, 81/
82:77; - hastighetskontroller med radar, 77/78:97; - förfarandet vid
hastighetskontroll, 80/81: 130; - landning med polishelikopter på parkeringsplats
i bebyggt område, 77/78: 106; - handhavande av ärende angående
förpassning för verkställighet av fängelsestraff, 77/78:106; -handläggning av hittegodsärenden, 77/78: 115, 132,83/84:83; - ingripande
mot bussförare efter anonym anmälan om misstänkt onykterhet, 77/

446

78:131; — polisrazzia har företagits i fel lokal, 77/78:131; — utlåning av
s.k. spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; - utredning i anledning av
ansökan om anställning som vaktman, 77/78:137; - anteckningar om
medicin till den som är omhändertagen av polisen, 77/78:137; — mindre
tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet, 76/77:113; -medtagande av person till polisstation för identitetskontroll, 80/81:121;
- anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; — polismans skyldighet
att uppge sitt namn, 78/79:69; — kritik mot att polisman inte
legitimerat sig, 79/80:98, — jourhavande befäl skyldig att uppge namn på
polismän som vidtagit ingripande, 77/78:135; — polismän i tjänst skall
kunna styrka sin identitet, 77/78: 136; - utredning av polisanmälan från
omhändertagen om att polisen bestulit honom på pengar, 78/79:66; —
försäljning av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; — efterlysning
av mentalsjukhuspatient, 78/79:76; - obehörig inblandning i ärende som
handläggs av annan polisman, 78/79:77; — åtgärder för fastställande av
underårigs ålder, 79/80:94; - förhör med polismän och anordnande av
konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild, 79/80:121; -kontroll av körkort och fordon, 79/80:127; - tjänstefri polismans möjlighet
att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet, 79/80:131; — bristfällig
bevakning av utredning som remitterats till annan polismyndighet, 79/
80:118; — fallet Mullvaden (insättande av polisrytteri, biträde med
vräkning m.m.), 80/81:68; — felaktig hämtning av yngling till förhör.
Ynglingen borde ha erbjudits skjuts hem, 80/81:88; - privat deposition
av konst i polishus, 80/81:97; — uppställning av löslöpande hund, 80/
81:104; — jäv för polisman, 80/81:118, 84/85:116; — onödiga motsättningar
mellan förälder, som förlorat en dotter i en trafikolycka, och
polisen som utrett olyckan, 80/81:122; - synpunkter på polisingripande
mot två minderåriga flickor, 80/81:131; — polisman har erhållit rabatt i
kiosk, 80/81:133; - åtal mot polisman för misshandel, 81/82:53, 55; -ifrågasatt dröjsmål med avspärrningar i samband med att Almöbron
raserades, 81/82:68; - underlåtenhet att ingripa mot störande gatumusik,
81/82:91; — polisens biträde med transport, 81/82:95; - polisens
åtgärder vid handräckning enligt BvL, 81/82:172; - vakthavande befäl
har lämnat polisstationen under tid då han varit i tjänst, 82/83:79; -kroppsvisitation m. m. i samband med kontroll av bilförare, 82/83:57; —
polismans åtgärd för att stoppa motorcyklist och vakthavande befäls
ansvar för ledningen av förföljande och efterföljande, 82/83:64; - oriktigt
omhändertagande av bil, 82/83:71; — utfärdande av riktlinjer för
beviljande av tillstånd till torgmöten, 82/83:95; — förflyttning av polismän
till annan tjänstgöringsort av disciplinära skäl, 82/83:100; - rättelse
av felaktiga parkeringsanmärkningar, 82/83:107; - polismäns användande
av skjutvapen vid gripande, 82/83:107; - polismän har tagit fram sina
tjänstevapen dels i samband med personell husrannsakan, dels vid ingripande
mot en för olovlig körning och rattfylleri misstänkt person, 83/
84: 97; - bristande organisation vid efterspaning av försvunnet barn, 83/
84: 79; - handläggning hos polisen av ärende rörande försvunnen person,
84/85:132; - fråga i ärende angående påstådd misshandel från
polismans sida om vakthavande befäls ansvar för övervakning i samband
med avvisitering och insättande i arrest av omhändertagen person,
83/84:95; - polismäns åtgärder till förhindrande av fortsatt olovlig körning,
83/84:99; - polisens biträde åt enskild vid avhämtande av tillhörigheter
i föräldrahemmet, 83/84: 101; - sjukhuspersonal biträdd av polis
vid tvångsmedicinering i bostad, 83/84: 190; - utländsk polismans delta -

447

gande i polisutredning här i landet, 84/85:131; - vissa händelser 1983
inom Kalix polisdistrikt (handläggning av förundersökningar om vapenoch
jaktbrott, övergrepp i rättssak och falsk tillvitelse, omhändertagande
av polismans tjänstevapen m. m.), 84/85:98; - se även Allmän
sammankomst, Anhållen, Arbetskonflikt, Arrest, Barnavård, Belöning,
Berusad, Beslag, Delgivning, Demonstrationer, Djur, Efterlysning, Fordon,
Fotokonfrontation, Fotokopiering, Frihetsberövad, Frihetsberövande,
Förhör, Förundersökning, Förvisning, Gripande, Husrannsakan,
Häktad, Provokation, Rättsmedicinsk undersökning, Tillfälligt omhändertagande,
Underrättelse, Utlänning, Valuta, Vapentillstånd, Visitering,
Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk information, se Skolan.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

Poststadgan, kritik mot en tjänsteman i postverket för avfattningen av en
skrivelse till en av verkets kunder med anledning av dennes klagomål till
JO angående tillämpningen av poststadgan i visst fall, 84/85:396.

Prejudikat, 80/81:496.

Prioritering, se Utsökningsmål.

Processledning, se Kommunalbesvär.

Protokoll, protokollföring m. m. när rätten stadfäster förlikning, 83/84:39;

- bristfällig protokollföring i tvistemål, 84/85:21; - anteckning av skiljaktig
mening i protokoll hos högskolestyrelse, 84/85:346; - se även
Bandspelare.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101;

- fråga om provokation till brott, 77/78: 126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Prövningsram, beträffande hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 84/
85:233.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/
77:156; — kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - försöksutskrivning
av avviken patient, 82/83:198; — rätt för läkare att översända
fotokopia av patients brev till polismyndighet, 80/81:337; - granskning
av brev till patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:332; - intagning
på sjukhus med stöd av LSPV. Principer för journalföring, 80/
81:334; - intagning på sjukhus trots att vårdintyg var ogiltigt, 82/83:196;

- fråga om försöksutskrivning består när LSPV-patient frivilligt återvänder
till sjukhus, 83/84:200; — skyldighet anteckna intagningsbeslut i
journal, 83/84:197; — sjukhuspersonal har med biträde av polis medici -

448

nerat patient i dennes bostad oaktat patienten motsatt sig detta, 83/
84: 190; - kroppsvisitering av kvinnlig patient på sjukhus för psykiatrisk
vård, 80/81:343; — dokumentation av beslut och ansvar för beslut enligt
LSPV, 84/85:222; - delegation av överläkares beslutanderätt enligt 20 §
LSPV, 84/85:224; — utskrivningsnämndernas verksamhet, 80/81:340,
81/82:256; - påföljdssystemet för personlighetsstörda lagöverträdare,
84/85:218; - bevakning av tid för försöksutskrivning, 84/85:223; - se
även Journal, Ombud, Sjukvård, Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Redovisning, fråga om kommun som haft fullmakt att sköta en alkoholmissbrukares
ekonomi haft att lämna redovisning till en god man även för
tiden före dennes förordnande, 81/82:239.

Registrering av handling, se Arbetslöshetskassa.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; — omfattningen av myndighets skyldighet att
höra samerna vid nyttjanderättsupplåtelser m. m. inom renskötselns
åretruntmarker, 79/80:514.

Reseförbud, 76/77: 108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77:277.

Reservationsbesvär, kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett klaganden
tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80: 322.

REX-systemet, ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera
påpekanden från gäldenären, 81/82:348; - oberättigade skattekrav och
ADB-rutiner för rättelse m. m., 83/84:265; - se även Exekutionstitel,
Indrivning, Uppbörd.

Riksåklagaren, fråga om immunitet för främmande ubåt, som trängt in på
svenskt territorium, och för dess besättning, 82/83:34.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80: 104; - ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

449

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga, 80/
81:108; - part har på posten löst ut kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset
kom dock i retur till rätten utan att vara underskrivet.
Förhandlingen inställdes, 80/81:109; - tilltalad för sent delgiven tilläggsstämning,
80/81:111; — förfarandet vid partsdelgivning, 81/82:51; -kontroll av ställföreträdares behörighet, 81/82:50; - dröjsmål med utfärdande
av stämning, 82/83:24; - tingsrätt har meddelat dom utan att ha
utfärdat stämning, 82/83:25; - fråga om förutsättningar för omedelbar
huvudförhandling i förenklad form, 84/85:21; - domstols behandling av
inlaga som var avfattad med blindskrift (punktskrift), 84/85:79; - fråga
om ett bolag fått skäligt rådrum för inställelse vid förhandling i konkursmål,
84/85:333; - se även Bandspelare, Bevisning, Brottmål, Dom,
Fullföljd av talan, Jäv, Offentlig försvarare, Protokoll, Rättelse, Service,
Tvistemål.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Rättelse, av beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - av dom i
tvistemål, 81/82:46, 82/83:26; — av dom i brottmål, 81/82:46, 83/84:44;

- se även REX-systemet. Jfr Service, Självrättelse, Uppbörd (Indrivning
av skatt); - se även Vårdslös myndighetsutövning.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126;

- anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning, 81/82:103.

Rättshjälpsnämnd, beslutsunderlag för jämkning av rättshjälpsavgift, 83/
84:35; — rättshjälpssökandes närvaro vid rättshjälpsnämnds sammanträde,
83/84:51; - se även Rättshjälp.

Rättslig handlingsförmåga, se God man.

Rättsläkare, se Brottmål.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80: 140.

Rättspsykiatriska undersökningar, se Häktad.

Röstkort, se Kriminalvård.

Sakkunniga, se Brottmål, Tjänstetillsättning.

Sakägarförteckning, se Exekutiv auktion.

Sanktionsavgifter, yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande
(SOU 1977:6), 77/78:436; - delgivning av anmaning såsom förutsättning
för påförande av dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna
arbetsgivaruppgift, 76/77:249; - tillämpningen av reglerna beträffande
sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; —
utredningsansvaret i ärende om skattetillägg, 81/82:315; — kryssmarkering
av rutan för skattetillägg/förseningsavgift, 82/83:298.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt, Vårdslös myndighetsutövning.

29 Riksdagen 1984/85. 2 sami. Nr I

450

Service, myndigheternas upplysningsservice; får mottagningstiden inskränkas?,
81/82:396; - fråga om skyldighet att lämna part upplysning
om skälen i ett av tingsrätt tidigare avkunnat men ännu inte utskrivet och
undertecknat beslut, 82/83: 28; - myndigheterna och deras informations-
och serviceverksamhet, 82/83:217; - beriktigande av felaktig
information om besvärstid, 82/83: 338; — allmänna verkstadgans krav på
öppethållande vid statliga myndigheter, 82/83:434; — telefonservice hos
myndighet, 83/84:417; — vikten av att myndigheterna lämnar tydliga
besked på förfrågningar från allmänheten, 83/84:49; - jfr Taxeringsnämnd
(Fastighetstaxering).

Sjukhusområde, rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde,
82/83:203.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81:138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/
77:165; — utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77:183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193; — nedlagt åtal mot
läkare för vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för läkare
på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa
undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; — omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; — fråga
om sjukhus har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission
eller frigång, 78/79:189; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission
m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278; — förhållanden
på en långvårdsklinik - fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelses ansvar för
läkarsituationen, 81/82:250; — underlåtenhet att underrätta anhörig när
patient avlidit på sjukhus, 81/82:253; - sjukhus ansvar för persedel som
överlämnats i sjukhusets förvar, 81/82:255; - innehållande av patients
medel för betalning av vårdavgift, 82/83:198; — socialstyrelsens tillämpning
av abortlagen, 82/83:204; — se även Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning,
Obduktion, Ombud, Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,
Psykiatrisk vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Förvaltningsprocess, Utmätning. Jfr
Rättelse.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m.”, 78/79:517.

Skatt, se Arvsskatt, Gåvoskatt, Hundskatt, Mervärdeskatt, Taxeringskontroll,
Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess, Uppbörd, Vägtrafikskatt.

Skattebrott, se Taxeringskontroll.

Skatteprocess, se Förvaltningsprocess, Taxeringsprocess.

451

Skattetillägg, se Sanktionsavgifter.

Skiljaktig mening, anteckning om skiljaktig mening i protokoll hos högskolestyrelse,
84/85:346; - se även Förvaltningsprocess, Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning, Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77: 284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78: 327; —
vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78:332; - felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en
lärare för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; —
ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och
efter själva skoldagen, 77/78:344; — visitation av elevskåp, 78/79: 396; —
skyldighet för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och
ingripa när ordningen i skola störs, 78/79: 391; - lärare får inte okritiskt
följa ”beslut” vid föräldramöte angående behandling av elever, 81/
82:368; — avgift får inte tas ut för den frivilliga musikundervisningen i
grundskolan, 81/82:367; — fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke
för beviljande av ledighet åt myndig elev, 81/82:366; - politisk
information till elever under skoltid, 81/82:370; - fråga om rektors
beslut rörande gymnasieelevers ledighet från skolarbetet för enskilda
angelägenheter kan överprövas; tillika fråga om förvaltningslagen är
tillämplig på sådana ärenden, 83/84:332; — behörigt organ vid beslut om
avstängning och avskedande av lärare, 83/84:334; — förflyttning av elev
mellan skolenheter, 83/84: 334; - hantering av allmänna handlingar på
rektorsexpedition, 83/84:335; - kritik mot en rektor inom det allmänna
skolväsendet i en kommun för hans agerande mot i kommunen anställda
lärare med egna barn i en alternativ skolform, 84/85:336; — jfr Kommunal
kompetens, Personlig integritet.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Skyddslagen, omhändertagande enligt skyddslagen, 84/85:161.

Skönstaxering, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; - över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU
1977:40), 78/79:503; - se även Allmän försäkring. Arbetsmarknadsstöd,
Bidragsförskott, Ersättning, Förvaltningsprocess, Uppbörd
(Jämkning, skatteavdrag m. m.).

452

Socialtjänst

Äldre lagstiftning

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/79:
167, 80/81:313; — kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; - fråga om vilken kommun som har tillsyn över
övervakning, 78/79:177; - skyldighet att fullfölja utredning i ärende om
ingripande sedan barnet har lämnat kommunen, 80/81:264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81:268; - muntligt förhör inför social
centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör, 77/
78:216; - rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81:276; - jäv för ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81:268; - fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd, 80/81: 274; - underlåtenhet att lämna besvärshänvisning
och felaktig sådan, 81/82:168; - jäv för ledamot av social centralnämnd,
sluten omröstning och avgivande av reservation, 81/82:201.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79: 130; - fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78: 196, 78/79: 130, 144; - kraven på barnavårdsutredning
när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80:219; - barnavårdsnämnds ansvar för utredning
om faderskap till barn, 79/80:310; - utredning och uppföljning
vid s.k. hemma-hos-terapi, 78/79:171; - vid utredning och åtgärder
måste också beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144, 169, 79/
80:219; - barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett
om förebyggande åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; — kravet på skyndsamhet
vid barnavårdsutredning, 80/81:289, 82/83: 168; - handläggningstider
i vårdnadsärenden, 82/83:189; - omotiverade uttalanden i
barnavårdsutredning, 78/79:173; - dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende,
78/79:130; — fråga hur en barnavårdsutredning bör sammanställas,
79/80:273; - anmälares anonymitet, 78/79:178; — uppgiftslämnares
anonymitet, 79/80:275; - fråga om utredning och kommunikation,
80/81:276; - otillräcklig utredning, underlåten kommunicering,
felaktigt beslut och andra handläggningsbrister, 81/82:158; - bristfällig
utredning i ärende om omplacering av fosterbarn, 81/82: 161.

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke
har lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80:271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77: 140; - fosterhemsplacering
med stöd av 26 § 1 BvL, 80/81:289.

Omhändertagande för samhällsvård: förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL
och placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 §
BvL, 78/79:127; — fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa

453

inriktning kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79: 152; - handläggning
av ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a.
fråga om samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; — socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat
familjerättslig anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta
barnen för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare
och vårdnadshavare (31 § första st. och 9 § tredje st. BvL), 79/
80: 250; — förutsättningar för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL, 78/
79: 174; - hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget
barn, 82/83:173.

Nämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
78/79: 159, 177, 79/80: 230; - prövning av begäran om upphörande
av samhällsvård, 79/80:272; - fråga om när samhällsvård skall
upphöra, 80/81:294; - fråga bl. a. om tillämpningen av 50 § BvL, 82/
83:165.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211, 81/82:161;
— som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss
tjänst, 79/80:278; - fosterhemsplacering med stöd av 26 § 1 BvL, 80/
81:289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd barnavårdsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte
längre är aktuell, 78/79: 169; — långsam handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79:167, 80/81:313, 81/
82:201; - skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter
av betydelse vid prövning av vårdnadsärende, 80/81:294.

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130, 81/82:195.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; - beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308; — uttagande av straffavgift inom barnomsorgen, 84/
85:192.

Övrigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100; — socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78:207; - förvaring av barn och unga i häkte och andra frågor
som rör tillämpningen av 94 § BvL, 81/82: 172; - åtal mot hemsamariter
för mutbrott, 82/83:162, 83/84:146; - rätten att ta i anspråk barnpension
från ATP som ersättning för samhällsvårdskostnad, 84/85:183.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör.
Jfr Tryckfrihet.

454

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av nykterhetsanmärkningar
av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; -tvångsmedicinering på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81:299; -bristfällig handläggning av nykterhetsvårdsärende, 81/82:208; - underlåtenhet
att vidta hjälpåtgärder för alkoholmissbrukare, 81/82: 210; - se
även Allmänna handlingar, Redovisning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; — socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses, 77/
78:230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; - socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166; - utredning i
socialhjälpsärende, 81/82: 236; — fråga om rätten till socialhjälp får göras
villkorad, 82/83:179; — taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp,
m.m., 81/82:309, 84/85:286; — se även Videoteknik.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/
80:268.

• Ny lagstiftning

Socialtjänstlagen (SoL)

Handläggning av ärende: socialnämnds skyldighet att avge yttrande
i körkortsärenden, 82/83:193; — fråga bl. a. om parts rätt att närvara
vid socialnämndens sammanträde, 83/84:177; — utdragen handläggning i
ett faderskapsärende, 83/84:187; — lämpligheten av att socialförvaltning
inhämtar utdrag ur polisregistret i vårdnads- och umgängesrättsärenden,
83/84:186; - kommunicering av adoptionsutredning med part, 83/
84:187; — handläggning vid socialnämnd av ärenden angående rätt att
inneha skjutvapen, 83/84:188; — om socialnämnds fortsatta ansvar för
ett barn som lämnat landet, 84/85:204.

Omsorger om äldre människor: bristfälliga insatser inom äldreomsorgen,
83/84:150; - åtal mot föreståndare vid servicehus för tagande
av muta, 84/85:172.

Rätten till bistånd: avstängning från socialförvaltning, 83/84:161; —
en socialnämnd har utgett bistånd för betalning av en skuld som har
uppkommit vid köp av narkotika - tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen,
83/84:169; — delgivning av beslut som går sökande emot, 84/
85:207; — vistelsebegreppet, 84/85:211.

Övrigt: social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa
om utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - bristfällig
handläggning av ett boutredningsärende, 83/84:181, jfr 84/85:215; -daghems roll i en umgängesrättstvist, 83/84: 186; — anonymitetsskydd
för anmälare, 83/84:247; - vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort
till vårdnadshavare, 83/84:249; - bristfällig handläggning av
ärende angående yttrande till domstol i vårdnad sfråga, 84/85:198; -handläggning av ärende angående tillstånd att anordna automatspel, 84/
85:212; - handläggning av boutredningsärende, 84/85:215; - innehållet
i personregister hos socialnämnd, 84/85:276; - intyg i taxeringsärende
åt klient, 84/85:215; — se även Kriminalvård.

455

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), rätt för offentligt
biträde att närvara vid socialnämnds handläggning av ärende enligt
LVU, 83/84:180; — socialnämnds skyldighet att pröva behovet av fortsatt
vård, 83/84:184; - undersökning rörande tillämpningen av bestämmelserna
om omedelbart omhändertagande, 84/85:178.

Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), en person som har omhändertagits
av polismyndighet med stöd av 8 § LVM har fått kvarstanna
hos polisen i 17 dagar - fråga om tillämpningen av 12 § LVM, 83/
84:172; — läkarundersökning i mål om vård enligt LVM, 83/84:174; — se
även Förvaltningsprocess.

Stadsplan, se Byggnadsförbud, Fullföljd av talan.

Statsbidrag, se Arbetsmarknaden.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse
och om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78: 55.

Strafföreläggande, utfärdande av, 81/82:98.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad, 78/
79:54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlings straff, 79/80: 197; - fråga
om nytt föreläggande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt bör
utfärdas i fall där verkställigheten fått anstå under längre tid, 82/83:138;
— dröjsmål med överföring av intagen från häkte till kriminalvårdsanstalt,
82/83:139; - felaktigt föreläggande om straffverkställighet när åtal
ogillats har lett till införpassning på allmänt häkte, 83/84:126.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79:389; - lämpligheten av att
länsstyrelse använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att
motverka husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479; - se
även Fullföljd av talan.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt, 81/82:373; — höjning av procenttal för
skulduppräkningen för återbetalningspliktiga studiemedel, 82/83: 380.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Svarsfrist, bör svarsfrist i lösbrev från myndighet anges i ett visst antal
dagar eller till ett visst bestämt slutdatum, 81/82: 319.

Syn, se Taxeringskontroll.

456

Säkerhet för skattefordringar, tillämpningen av lagen om säkerhet för
skattefordringar m.m., 82/83:343; — återlämnande av säkerhet sedan
anstånd beviljats med betalning av skatter, 83/84: 321.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79:80; — fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79:87, 80/81:200; — brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81:162; - se även Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg:
fråga om åsiktsregistrering m. m. 76/77:49; - samarbete mellan svensk
och västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorgsvård.

Taxering, se Sanktionsavgifter, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd,
Taxeringsprocess. — Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringskontroll, taxeringskontroll, taxerings- och skatterevision, bevissäkring
m. m. - en översikt av JO-uttalanden på området, med sökordsregister,
82/83:300; - åtal mot kommunal taxeringsrevisor, 82/83:250;
- revisionspromemorias utformning, när material från förundersökning
redovisas, 84/85:299; — anonym anmälan som utgångspunkt för taxeringsrevision,
84/85:305; — taxeringsrevisors anteckningar om tid och
plats för åtgärder vid taxeringsrevision, 84/85:307. Jfr Allmänna handlingar,
Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Taxeringsnämnd

Anstånd med att lämna självdeklaration: sjukdom är laga förfall
och som sådant grund för anstånd med att avlämna självdeklaration;
fråga om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid taxeringsperiodens
slut, 79/80:447, 80/81:427; - vägrat anstånd, 83/84: 310.

Anmaning: innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - felaktig
anmaning att deklarera måste återkallas, 83/84:311; — datarutiner om
anmaning, 84/85:291.

Beredning av deklarationer: felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet
av ofullständig kontrolluppgift, 80/81:411; - beredning av
E-deklarationer, 82/83:280; - registrering av deklarationer hos privat
dataföretag, 82/83:238; — felaktig sambeskattning med grannfrun, 83/
84:314.

Utredningsförfarandet (kommunikation, partsinsyn,
personlig inställelse, tolk): bristande underrättelse om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration m.m. 76/77:262, 77/78:306, 78/
79:317, 79/80:440; - skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt
avvikelse kan inte jämställas med svar på avvikelsen, 78/79:321; —
bedömning av kontrollmaterial, 77/78:307; - taxeringsfunktionär har
ansett sig förhindrad ta del av räkenskapsmaterial som erbjudits av den
skattskyldige, 78/79:320; - brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder,
79/80:443, 80/81:387, 411, 416, 82/83:270; — utnyttjande

457

av uppgifter från utomstående vid taxering, 78/79: 318; - förfrågningar
till utomstående i taxeringsnämndens arbete, 82/83: 271; — utformningen
av frågor till den skattskyldige, 82/83:276; — formlös förfrågan från taxeringsnämnd
till den skattskyldige, 84/85:285; - kommunicering och
partsinsyn i samband med omprövningsförfarandet, 82/83: 281; - skattskyldigs
rätt att ta del av rättsutredning i taxeringsärende, 82/83:296; -tolk och översättare hos taxeringsnämnden, 82/83:294; — jfr Taxeringskontroll;
— underlåtenhet att utreda lätt kontrollerbara påståenden från
den skattskyldige, 78/79:325; — samråd mellan taxeringsnämnder, 82/
83:297; — skattskyldigs personliga inställelse inför taxeringsnämnd
m.m., 80/81:415, 84/85:289; — chikanerande upplysning om den skattskyldiges
skulder vid taxeringsnämndssammanträde, 83/84:313; - taxeringsnämndsordförande
har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp
med en bild av deklaranten - som begärt skattelindring på grund av
sjukdom - spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens åtgärd
och av lokala skattemyndighetens vägran att ge deklaranten begärd
fotokopia av bilden m. m., 76/77:236.

Beslutsförfarandet (bevisvärdering, skönstaxering):
taxeringsnämnd har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter,
78/79:320; - obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd
har lagts till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan
fått ordentlig möjlighet att bemöta påståendet: fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens,
79/80:427; - skattskyldig som haft vissa avdragsgilla kostnader har helt
vägrats avdrag för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren uteblivit,
78/79:322; — betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör
om ett frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning
enligt 21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av
oriktig uppgift; jfr reglerna om skattetillägg, 76/77:228; — skönstaxering;

- taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp m.m.; -81/82:309, 84/85:286; - brister i datarutiner och ogrundad skönstaxering,
84/85:291.

Beslutsförfarandet (motiveringskravet, beslutsunderrättelse,
omprövning): bristfällig motivering, 77/78:304, 79/
80:442, 80/81: 387, 82/83: 282; - feltaxering och underlåtenhet att utsända
beslutsunderrättelse, 80/81:417; — omprövningsförfarandet, 82/
83:285.

Beslutsförfarandet (övriga formella frågor): disciplinansvar
för föredragande i taxeringsnämnd som bl. a. utformat en beslutsunderrättelse
som en olämplig tillrättavisning av den skattskyldige, 83/84:306;

- beslutsförhet, 77/78: 308; — taxeringsnämndsordförandes behörighet
att fatta beslut ensam, 80/81:419, 82/83:292; - lämplig tidpunkt för
taxeringsnämndens sista sammanträde, 80/81:415; — underrättelser mellan
taxeringsnämnder, 82/83:297; — skall skattelängd innehålla uppgifter
om skönstaxering, 84/85:291.

Fastighetstaxering: 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande
beslutsmotivering i vissa fall, 77/78:288; - när får senast beslut om
fastighetstaxering fattas, 81/82: 314; — riksskatteverkets information om
deklaration av småhus inför 1981 års allmänna fastighetstaxering, 82/

458

83:337; — synpunkter på 1981 års allmänna fastighetstaxering, 83/
84:276.

Ö v rigt: jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet, 80/81:426, 84/85:298;

- jäv i taxeringsnämnd: hjälp åt skattskyldiga att deklarera, 82/83:287;

- taxeringsfunktionärs skyldighet att lösa ut rekommenderade brev, 84/
85:298; - tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; -beskattning av förmån av fria flygresor med bl.a. SAS, 78/79:344, 80/
81:420; - yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering
av skatteadministrationen”, 77/78:417; - erfarenheterna från 1979
års taxering av den nya taxeringsorganisationen, 80/81:387; — erfarenheterna
av taxering i första instans 1980-82, 82/83:269; — misstag från
taxeringsmyndighetens sida bör rättas snabbt och inte först sedan den
skattskyldige vänt sig till JO, 76/77:254; — riksskatteverkets befogenhet
att utfärda anvisningar, 81/82:323; - avdrag för nedsatt skatteförmåga
för folkpensionär, när pensionsutbetalning sker retroaktivt, 84/85:294;

- skattechefens meddelande och riksskatteverkets anvisningar om likformighet
i taxeringen, 84/85:296.

T axeringsprocess

Besvärsrätt, behörighet m. m.: tillämpningen av 76 § tredje st.
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär, 78/79:324; -skrift från skattskyldig med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats
från lokal skattemyndighet till länsskatterätten, 79/80:433; - behörighet
att företräda dödsbo i taxeringsmål, 81/82:317; - handläggning av
jävsinvändning mot taxeringsintendent, 83/84: 317.

Processledning, kommunicering m.m.: utformning av föreläggande
för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/77: 263; - samordning
vid behandling av taxeringsärenden som rör samma person eller sak
eller på annat sätt har något inbördes samband, 79/80:446; - inhibitionsyrkande
i taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428; - kommunikationsrutiner
i skattemål, 81/82:317; - länsrättens handläggningsrutiner,
82/83:326; — skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med
vissa vittnesförhör har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit
intendentens eftertaxeringsframställning med motivering att den skattskyldige
inte kunnat styrka sina påståenden, 79/80:422; - domstols
utredningsskyldighet i taxeringsmål, 84/85:318.

Taxeringsintendentens uppgifter: befogenheten att granska deklarationer
för skattskyldiga, som anfört besvär till länsskatterätt över
sin taxering, 76/77:246; - taxeringsintendents skyldighet att svara på
den skattskyldiges yttrande i taxeringsmål, 80/81:429; - synpunkter på
taxeringsintendentens uppgifter, 82/83: 324; - taxeringsintendents behandling
av en skattskyldigs besvär hos länsrätten (periodiskt understöd
eller underhåll till icke hemmavarande barn), 82/83:327; - frågor om
taxeringsintendentens processföring, 83/84:316; - förprocessuella kontakter
mellan den skattskyldige och taxeringsintendenten, 84/85:309.

Ef t ert ax ering: tid för framställning om eftertaxering har försuttits
oaktat utredning i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före
fristens utgång, 79/80:407; — olägenheter på grund av tidsnöd i vissa
eftertaxeringsmål, 78/79:323.

459

Övrigt: vilandeförklaring av mål om beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, 83/84:317; — beslutsredovisning (A- och Binkomst)
hos länsrätt, 82/83: 329; — underlåtenhet att påföra förseningsavgift
bör skiljas från eftergift av sådan avgift, 77/78:309; - formerna för
expediering av länsskatterätts beslut, 76/77:256; — JO:s synpunkter på
skatteprocessen, 82/83:323. Jfr Delgivning, Förvaltningsprocess.

Taxeringsrevision, se Taxeringskontroll.

Taxeringsvite, se Taxeringskontroll.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78:134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78:133; —
ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; - gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/
79:58; - registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - polisman har tagit fram
sitt tjänstevapen vid omhändertagande, 81/82:100; — tillämpningen i
vissa fall av LTO, 82/83:90; — se även Ålidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78:156; - bestämmande av tillrättavisning i
nära anslutning till värnpliktigs utryckning, 83/84:145.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79: 399, jfr Stiftelse.
- Se även Berusad, Djur, Tillsynsmyndighet i konkurs.

Tillsynsmyndighet i konkurs, kronofogdemyndigheters tillsyn över konkursförvaltare,
84/85:325.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47; - kritik mot att inskrivningsärende
handlagts av tingsnotarie, 83/84:32.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal mot överste för underlåtenhet att hänskjuta mål till åklagare,
82/83:151; - åtal för, se Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366, 80/81:456; - redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/
81:456; - fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande
av hans lämplighet, 77/78:317; - fråga om oriktiga betygsjämförelser
i sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning
(personförföljelse) i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmersfallet),
78/79: 357; - den omständigheten att en person figurerat i pressen
i samband med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att
återanställa henne i telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79:372; - myndighet
får inte låta utfråga sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning,
79/80:459; - fråga om ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/

460

81:446; - underrättelse om tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463,
80/81:446; — dröjsmål med handläggningen av besvärsärende om tillsättning
av tidsbegränsad tjänst, 79/80:465; — handläggning i försvarsdepartementet
av ärende angående tillsättning av tjänst, 80/81:155; -frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433, 436, 440;

- skolmyndighets skyldighet ge sökande till tjänst tillfälle komplettera
ansökan, fråga om jäv vid tillsättningsbeslut, 83/84:326; — se även
Allmänna handlingar, Förvaltningslagen, Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80:154.

Tjänstledighet, ändring i lärares ledighetsansökan, 82/83:383.

Tolk, se Rättegångsbalken, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/
78:259.

Tredje man, se Avhysning, Utmätning.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; — förbud
mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband, 78/
79: 103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80:217;

- utfrågning vid förundersökning och i rättegång av förläggare om vem
som författat en under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80:344; -inskränkning i rätten att sprida information inom myndighet, 81/82: 287.

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 78/79:528.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80:94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom, 80/81:35; - svaranden har ej fått anstånd med att
ange grunderna för sitt bestridande, 80/81: 39; - handläggning av bl. a.
tvistemål om mindre värden, 80/81:42; - bristfällig handläggning av mål
om parkeringsavgift, 80/81:47; - bristfällig handläggning av mål om
fastighetsköp, 84/85: 21; - information om tid för fullföljd av talan mot
dom, 81/82:45; - vilandeförklaring i indispositivt mål, 81/82:25; -personlig inställelse vid muntlig förberedelse i mål om underhållsbidrag,
83/84:40; - se även Avvisningsbeslut, Dom, Rättegångsbalken, Vårdnad
om barn.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78: 19; — se även Anhållande, Beslag, Husrannsakan, Häktad,
Hämtning, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Taxeringskotrolll.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; - omfattningen av tystnadsplikten
inom socialvårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78:275; - ledamot av

461

styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat
vissa sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för
brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot
ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80: 340;

- tystnadsplikt i införselmål, 80/81: 381; - tystnadsplikt och handlingssekretess
i hälsovårdsärende rörande djurhållning m.m., 80/81:473; -för kurator vid socialmedicinsk klinik, 82/83:226; - handlingar i ett
personalärende har vid ett ”stormöte” delats ut till de anställda vid en
myndighet, 83/84: 258; — uttalande i massmedia av kulturrådets ordförande,
84/85:278.

Umgängesrätt, se Förvaltningsprocess, Vårdnad om barn.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68, 80/81:130; -om beslut i socialhjälpsärende, 81/82:234; - skyldighet för utskrivningsnämnd
att lämna patient skriftlig underrättelse, 83/84:207; - fråga om
domares skyldighet att underrätta om visst handläggningsfel, 84/85:21;

- se även Dom, Handräckning, Målsägande, Rättsmedicinsk undersökning,
Tjänstetillsättning, Utmätning.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet. Utbildning.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; — användningen av specialavdelning
för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80:241; — vägran att ta emot elever som inställts
genom polisens försorg, 81/82: 172.

Uppbörd

Debitering av skatt: bristande kreditering av preliminär A-skatt för
skattskyldig bosatt utom riket m.m., 83/84:317; - fråga om preliminär
taxering och debitering av preliminär B-skatt kan ske efter utgången av
löpande inkomstår, 78/79:328; — B-skattekontroll, 82/83:340; - frågor
om debitering av betalning av tilläggspensionsavgift, 79/80:449; - handläggning
av begäran om debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt,
79/80:431; - kravet på mantalsskrivning för lindring av församlingsskatt,
82/83:338.

Jämkning, skatteavdrag m. m.: ansökan om jämkning av skatteavdrag
på lön bör behandlas skyndsamt. Göres ansökan långt före inkomstårets
böljan kan dock hinder möta häremot, 76/77:253; - olikartad
bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden om
nedsättning av skatteavdrag på grund av existensminimum, 79/80:434;

- avdrag för preliminär skatt på folkpension och sjukpenning, 82/
83: 335; — skatteavdrag på semestermedel, 83/84:320; - förtida återbetalning
av preliminär skatt, 84/85: 321.

Anstånd med inbetalning av skatt: lokal skattemyndighet har
meddelat ”interimistiskt beslut” i ärende om anstånd med skattebetal -

462

ning, 78/79:327; — fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra
grund för anstånd med skattebetalning, 79/80:430; — anstånd med inbetalning
av skatt, 81/82:320 och 348, 82/83:324, 336; — skall inbetald
kvarskatt återbetalas när anstånd sedan medges, 82/83:334; - se även
Konkurs.

Indrivning av skatt: oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund
av ett flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har
visat olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt rättelse.
Ändring enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80:409; - handräckning
för restförd skatt i USA, 84/85:323; — se vidare Indrivning.

Arbetsgivaransvar m. m.: lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt
75 § uppbördslagen fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren
betalningsansvarig för visst belopp som bort innehållas av lönen som
preliminär skatt. Fråga om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet,
76/77:239, 77/78:293; — arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande
mot arbetstagare i stället för att återkräva ett skattebelopp i den
ordning som stadgas i 76 § uppbörd slagen. Kritik av en statlig myndighet
för dess handläggning i egenskap av arbetsgivare, 80/81:431; - vem är
arbetsgivare i uppbördslagens mening: anställningsmyndigheten (FOA)
eller löneutbetalningsmyndigheten (FCF), 82/83:333 och 84/85:323; —
rutinerna för upprättande av granskningsrapport och indrivningshandlingar
beträffande handelsbolag, 82/83:336, 366.

Besvärsreglerna: både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett
sig vara förhindrade att pröva besvär i uppbördsmål, 80/81:429.

Uppgiftsplikt, se Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80:334; — handläggning av upphandlingsärende
betr. tidpunkten för anbudsprövningen, övergång från sluten
upphandling till förhandlingsupphandling m.m., 81/82:380; - tillämpning
av upphandlingsförordningen vid upphandling av entreprenad som
omfattas av myndighets förhandlingsskyldighet enligt 38 § medbestämmandelagen,
82/83:431; - kronofogdemyndighets yttrande till kommun
i ett upphandlingsärende, 84/85: 329; — kritik mot en länsarbetsnämnd
för underlåtenhet att tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser
vid köp av utbildning i visst fall, 84/85:378.

Uppsägning, se Entledigande.

Utbildning, linjenämnds rätt att ändra i kursplan, 82/83:381, se Värnpliktig Utegångsförbud,

se Tillrättavisning.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55; -hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/
83:173.

463

Utlänning, avvisning av, 79/80:135, 83/84:92; - polisens inre utlänningskontroll,
81/82:101; - handläggning vid polismyndighet av ärende angående
avvisning av person som sökt politisk asyl, 83/84:88, 84/85:122;
- polisens befattning med den inre utlänningskontrollen; fråga om tillåtligheten
av husrannsakan, 83/84:105; - se även Barnavård, Förundersökning,
Förvar, Rättshjälp, Översättning.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; — underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; — svårtydd underrättelse om sökt
utmätning; återvinning i mål om betalningsföreläggande efter utmätning,
81/82:361; — förutsättningar för pantbrevsutmätning, 78/79:238; - utmätning
och kvarstad av belopp påträffat i intagens bostadsrum på
kriminalvårdsanstalt, 80/81:261; — intagens möjlighet att närvara vid
utmätningsförrättning på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; — löneutmätning
80/81:373; — utmätning hos fel person, 80/81:375; — av egendom
som påstås tillhöra tredje man, 80/81: 375, 82/83:376; - hos omyndig,
80/81: 383; - självrättelse av utmätning, 80/81:379; - utmätning av
fordrans kapitalbelopp har fått vila i avbidan på komplettering betr.
räntesatsen; kritik häremot liksom mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet, 81/82:334; — sättet för återlämnande till
gäldenär av utmätt gods sedan utmätningen hävts 81/82: 365; — förutsättningarna
för verkställighet av enskild vägsamfallighets debiteringslängd,
81/82:339; — utmätning och säkerställande av högre skattebelopp än
som var restfört, som säkerhet för ännu inte restförda skattefordringar,
82/83:343; - se även Indrivning, Införsel, Inhibition, Lagfart, Utsökningsmål.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78:310; - se även Barnavård, Brottmål, Disciplinmål,
God man, Kriminalvård, Polismyndighet, Socialhjälp, Taxeringskontroll,
Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81:340, 81/82:256; -skyldighet att lämna besvärshänvisning, 83/84:207; — skyldighet att
lämna skriftlig underrättelse, 83/84:207; - jäv för ordförande, 83/
84:203.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79:236; - kommunikation med borgenär; tillika fråga om
inhämtande av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/
79:237; - dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/
79: 239; — talan mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av
fastighet, 78/79:241; - avskrivning av små belopp i allmänt utsökningsmål,
81/82:357; - prioriteringen mellan enskilda och allmänna mål, 81/
82:365; — felaktig rådgivning, 82/83:374; - insamlande av uppgifter om
enskild person, 82/83:375; - se även Amorteringsplan.

Vadeanmälan, se Fullföljd av talan.

464

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78:363; - fråga om politiskt parti vid
beställning av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer
och om länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknas, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430; - vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; — motivering av beslut
om avslag på ansökan om vapenfri tjänst, 80/81:158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109; — handläggning vid socialnämnd av ärenden
angående rätt att inneha skjutvapen, 83/84:188; - framställning till
regeringen angående tillstånd för utländska livvakter att inneha vapen,
84/85:128.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare, 76/
77:122, 77/78:160, 79/80:151; — klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78:144; - värnpliktigs
vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han
tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77: 122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502.

Vattenlagen, åtal mot gatuchef i kommun för brott mot vattenlagen, 84/
85:385.

Verkställighet, se Straffverkställighet.

Videoteknik, användning av videoteknik i den psykiatriska sjukvården, 79/
80:285; - inom socialvården, 82/83:179.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits
vid avvisitering, 78/79:65; - visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Polismyndighet, Skolan, Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan, Taxeringskontroll.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/
77: 107; - vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande
för samhällsvård; även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3
och 6 §§ RB, 79/80:282. Se Arrest, Brottmål.

465

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396; - vräkningen från Hässelby
familjehotells restaurangmatsal, 82/83:355; - se även Polismyndighet,
Tredje man.

Våldförande, se Häktningsförhandling.

Vårdare, se Förundersökning.

Vårdnad om barn, tingsrätt har förbjudit vårdnadshavare att föra barnen
från Sverige, 81/82:48; - hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad
och umgängesrätt samt vissa andra handläggningsfrågor, 81/82:25; -utredning i vårdnadsmål när föräldrarna är ense, 81/82:38; - interimistiskt
beslut av domstol i vårdnadsfråga har grundats på oredovisade
underhandsuppgifter, 83/84:30; - se även Gemensam vårdnad, Socialtjänstlagen.

Vårdslös myndighetsutövning, åtal mot lagman för myndighetsmissbruk
och vårdslös myndighetsutövning i samband med handläggning av dispositivt
tvistemål. Däijämte allvarlig kritik mot handläggningen i ytterligare
avseenden, 84/85:21; - åtal för vårdslös myndighetsutövning mot
åklagare, som åtalat en person för brott mot sekretessbestämmelser
ehuru den åtalade gärningen inte var straffbar, samt mot domare, som
fällt den tilltalade till ansvar, 84/85: 69; — åtal mot polisman för myndighetsmissbruk
(beslag av filmrulle), 84/85:93.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i
vissa vägtrafikskatteregler, 79/80: 451; - se även Utredning, Taxeringskontroll.

Värnpliktig, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81: 212; - motivering
av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring, 81/
82: 132; - handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning,
81/82:138; — värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i
samband med jägarmarsch, 81/82:144; - kommendering av värnpliktig
och utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål, 81/82:146; - värnpliktigas
rätt att hålla sammankomst på förbandet. Dagbefäls åtgärder mot
vissa skrifter, 84/85:156, - se även Fritid, Hämtning, Läkarvård,
Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; — rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; —
öppet brev rörande uppmärksammad skatteaffärfrån taxeringsintendenten
i målet (Bergman-affären), 78/79:242; — presskonferens anordnad av
riksskatteverket i Bergman-affären, 78/79:242; - yttrandefrihet och
konkurrensbegränsning, 83/84:252; — se även Skolan.

30 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 1

466

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån, 77/78:123; - underrättelse till underårigs ställföreträdare
om möjligheten att föra skadeståndstalan genom åklagare, 81/
82:99; - se även Anhållande, Förundersökning, Häktad, Riksåklagaren,
Strafföreläggande, Utlämning, Valuta, Vårdslös myndighetsutövning.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m.m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78: 386; - uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet,
som har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80:375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

Åtalsanmälan, jfr Taxeringskontroll.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Återtagande, se Avbetalningsköp, Konsumentkreditlagen.

Återvinning, se Inhibition, Utmätning.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tjänstetillsättning.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80:107; -uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20;
- överförmyndares utredningsskyldighet i ärende om förordnande av
god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken, 83/84:53; - rätten för anhörig
att ta del av hos överförmyndaren förvarade handlingar rörande förmynderskap
eller godmanskap är inte begränsad i något särskilt avseende,
84/85:84; - kritik mot överförmyndarnämnd för meddelade anstånd
med avgivande av sluträkning avseende förmynderskap, för försummelser
i samband med granskning av årsräkningar och sluträkning samt
underlåtenhet att på föreskrivet sätt förmedla slutredovisning till myndigbliven
person, 84/85:90; — se även God man.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78; - av brottmålsdom
till främmande språk, 82/83:137; — se även Rättegångsbalken,
jfr Tolk.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

467

Bilaga 4

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Report for the period July 1, 1983, to June 30, 1984
Summary in English

Holders of the office of Parliamentary Ombudsmen during the current
period havé been Mr Per-Erik Nilsson, Mr Anders Wigelius, Mr Sigvard
Holstad and Mr Tor Sverne.

Mr Nilsson, who is also Administrative Director of the Office, is in
charge of matters concerning taxation cases and the execution of judgments.
He also deals with matters of principle of political interest, e.g.
cases concerning general elections. Mr Wigelius supervises the courts of
justiee, the public prosecutors, the police and the prisons. Mr Holstad
supervises the armed forces, education and all matters concerning civil
administration not supervised by other Ombudsmen. Mr Sverne supervises
the field of social welfare, public health and social insurance.

During the current period 3 528 new cases were registered with the
Ombudsmen; 3 397 of them were complaints received and 101 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information contained
in newspaper articles, observations made during inspections or on
other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and completed during the period July 1, 1983—
June 30, 1984

Activity concemed Result

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary procee- ment or the

criticism dings Government

Courts 2 2

Public prosecutors 1 1

Police authorities 1 1 2

Armed forces 5 1 6

Prison administration

Social welfare 8 14 22

Medical care 7 18 25

Execution 1 2 3

Taxation 2 5 1 8

Miscellaneous 8 31 39

Total 28 78 1 1 108

468

Schedule of complaint cases completed during the period July 1, 1983—June 30, 1984

Activity concerned	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or state organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu- Proposals Total tions or to Parlia-discipli- ment or nary pro- the Govern-ceedings ment
Courts	lil	2	127	19	259
Public prosecutors	30	3	97	4	134
Police	101	3	156	43	2 1 306
Armed force s	14		20	10	44
Prison administration	27	3	129	13	172
Social welfare	90		228	52	370
Medical care	98	6	116	19	239
Social insurance	79		76	16	171
Labour märket etc	26		12	7	45
Plänning	32		41	8	81
Execution	29		61	11	101
Local govemment	84	2	30	15	131
Communications	64	2	45	10	121
Taxation	125	37	142	70	374
Education, culture,
State Church	67		29	14	110
Agriculture, environmental
management, public health ...	37	1	54	24	116
Civil service	63		37	19	119
Publicity of official
documents	23	1	48	14	86
Miscellaneous	64		58	19	141
Complaints outside jurisdiction
and complaints of obscure
meamng	87				87
Total	1 251	60	1 506	387	2 1 3 207

Ordinary courts of law

Under former Swedish law a civil servan! in a responsible post bore an,
in principle, unlimited penal liability for breaches of and negligence in
official duty. On 1 January 1976 new rules entered into force, the penal
liability being strictly limited in favour of a disciplinary liability under
labour legislation. A person who, in the exercise of authority, wilfully
disregards any rule governing the exercise of that authority as laid down in
law or other statute may be found guilty of abuse of authority if his act is of
not insignificant detriment or undue advantage to the general public or a
particular individual. If his conduct is due to gross negligence, he may be
found guilty of perfunctory exercise of authority. The new rules havé come
into consideration only in a few cases. The first two judgments havé now
been passed by the Supreme Court. Both are in response to prosecution
instituted by Ombudsman Wigelius at a court of appeal as court of first
instance.

469

An administrative court which dealt with a dispute between two divorced
spouses concerning the right of social intercourse with their children
directed that certain documents before the court should be confidential.
The woman sent to the man’s relatives copies of her own duplicates of
the documents. If the documents had been submitted to her by the court
with the prohibition to show them to others, her conduct might havé been
punishable under the Officia! Secrets Act. But this was not the case. The
woman was nevertheless sued by a chief prosecutor and found guilty of the
“crime” by the district court. The court ordered her to bear the cost of her
defence but did not consider a penalty warranted. The judgment was not
appealed. When, later on, the woman camé to wonder about the verdict,
which had hurt her feelings, and written to the Ombudsman, the judgment
was however set aside by extraordinary means by the Supreme Court and
the action was dismissed.

The Ombudsman instituted an action against the prosecutor and the
district court judge who had tried the criminal case for perfunctory exercise
of authority. The Supreme Court found it to be to the woman’s
detriment that she had been convicted but did not consider the detriment
“all too serious”. The prosecutor and judge had been guilty of a legal
misjudgment which was inexcusable but could be explained by the fact
that the law had been somewhat difficult to interpret. According to the
Supreme Court a case of this kind could not demand the same meticulousness
from the prosecutor or court as when a more severe penalty might be
considered. For this reason, among others, the Supreme Court did not
regard the perfunctoriness as serious but dismissed the action.

A seller of real property who had not received payment wished to havé
the sale annulled and sued the purchaser. The judge hearing the case
committed an error as a result of which the purchaser could thereafter
mortgage and take out a loan on the property for an additional 120,000
crowns. Instead of informing the seller of what had happened the judge
preserved silence about the new mortgages. These were noted by the
seller’s solicitor during the pretrial hearing of the case. A dispute of this
kind shall normally be heard by three judges who are jurists. Only if the
issue is “manifest” or if both parties consent may the judge who presided
at the pretrial hearing himself pass judgment. Contrary thereto the latter
decided the case himself. In the judgment the sale was declared to be
invalid owing to unproved suppositions on which the purchaser had no
opportunity to express an opinion nor enter an objection and certain
mortgages, including those for 120,000 crowns, were declared null and
void. The latter declaration was contrary to law and encroached upon the
lenders’ rights. Two other jurists at the court pointed out to the judge that

470

mortgages could not lawfully be declared null and void. Instead of notifying
the parties and the lenders thereof the judge then wrote a letter to the
parties and proposed that the ruling could be amended in a certain way,
entailing that only the mortgages for 120,000 crowns be declared null and
void. In the Ombudsman’s opinion the letter was misleading and the
proposed amendment both impermissible and pointless. For three months
it was uncertain what the ruling was to be. The judge thereafter decided
not to amend the judgment.

What had occurred was discovered by the Ombudsman in an inspection
at the district court. He decided to institute proceedings against the judge
for the aforesaid handling of the case with the exception of the initial error,
which the Ombudsman nevertheless considered serious. The Ombudsman^
investigation revealed several other errors in the handling of the
case. After the inspection the declaration concerning the mortgages was
set aside by a higher court by extraordinary means.

The Supreme Court unanimously sentenced the judge to a fine for
perfunctory exercise of authority insofar as the invalidation of the mortgages
was concerned. The prosecution in other respects was disallowed.
Two members with divergent opinion considered, too, that the judge had
exhibited punishable negligence in entertaining the case at all. (In the latter
respect the Ombudsman had claimed liability for wilful offence.) The
Supreme Court was unanimous in its declaration that the judge could not
be found guilty of omitting to notify errors committed or bringing up the
question of amendment of the judgment since this was not done in the
course of “exercise of his authority”.

The Police Force

Ombudsman Wigelius decided in March 1983 to prosecute a policeman for
abuse of authority (myndighetsmissbruk), as reported above, consisting in
the fact that, at a fire in a block of flåts, he had induced a press photographer
to deliver to him an exposed roll of film. The reason for doing so was
that the photographer had taken photographs of a person taken into charge
by the police owing to the fact that he behaved in a suspect way. The
policeman had taken the roll of film with him to the police station, where
the photographer could collect it later. The District Court (the five lay
members) acquitted the policeman. After appeal by Ombudsman Wigelius
the Court of Appeal found that, through his action, the policeman had been
guilty of abuse of authority and sentenced him to a small fine.

In the course of the year a major investigation was made of a case which
camé to be known as the “Kalix affair”. It originated in a theft of foxes in
March 1983 at Kalix in northem Sweden. A detective inspector, W.,
carried out the preliminary investigation, which was under the direction of

471

a public prosecutor in Haparanda, I. In the course of the investigation the
man who had committed the theft, H., told of other criminal acts-unlawful
possession of weapons and unlawful hunting-which led to a major
investigation, with 26 suspects, 14 of whom were deprived of their liberty
during a longer or shorter period. In April 1983 H. stated that he had been
threatened by three men, who told him to withdraw his reports concerning
unlawful possession of weapons and unlawful hunting, otherwise his 2-year-old daughter would suffer for it. H. reported the threat to W., but was
unwilling to give the offenders’ names. After a few days, however, he
named three persons, among whom a policeman. These were declared by
I. to be under order of arrest in their absence. The decision was not
effected, however, as it appeared that the policeman had an alibi for the
time in question. H. was instead arrested on a suspicion of faise accusation.
H., however, escaped from the police station before being interrogated.
After dissensions had arisen in the constabulary concerning, among
other matters, W.’s engagement in H.’s situation, W. reported to the Chief
Public Prosecutor a large number of instances which he judged to constitute
criminal conduct by—in most case-policemen. The Swedish Policemen’s
Union, for its part, requested that the Ombudsman should investigate
the handling of the aforesaid investigations, etc. W. also made a
complaint to the Ombudsman with the request for an investigation of,
among other tings, the lawfulness of the withdrawal of his service pistol by
the Commissioner of Police in Kalix. After consultation with Ombudsman
Wigelius the Chief Public Prosecutor appointed a special prosecutor to
investigate the circumstances reported by W. as criminal. After a very
thorough investigation the special prosecutor, in his report comprising 28
points, found no existence of crime or, in a few cases, no proof thereof.
Officials from the Ombudsmen’s Office thereafter made an additional
investigation.

In his report Ombudsman Wigelius considered chiefly the questions
concerning the conduct of the investigation of unlawful possession of
weapons and unlawful hunting, of that concerning the threat to H., and the
treatment of W. by the Commissioner of Police. Wigelius found no reason
to suppose that any official subject to the Ombudsmen’s supervision had
been guilty of crime or a disciplinary offence. On the other hand, in various
respects, he found reason to question the correctness and/or appropriateness
of various measures in the course of the “Kalix affair”. W. was
criticized for, among other things, his failure, during the investigation of
unlawful possession of weapons and unlawful hunting, to ensure that the
reports thereon were recorded at the proper time and for the fact that in his
report of the investigation he presented his own opinion on the questions
of proof. The Ombudsman made a very thorough examination of the
handling of the investigation of threat to H. He criticized the police and
prosecutor for very clumsy handling of the matter. What the Ombudsman

472

mainly reacted against was that in the initial phase no other investigational
measures had been taken thån an attempt to get H. to name those who had
threatened him and that the investigation was discontinued without any
attempt to obtain clarity in the matter after the report of the policeman’s
alibi had been delivered. In the Ombudsman’s opinion the defective investigation
camé in due course to constitute a breeding-ground for speculations
and the spread of rumours which assumed altogether unreasonable
proportions. Criticism was directed also against, among others, I. who,
after H.’s escape from the police station, failed to ensure that the investigation
was continued. As regards the Police Commissioner’s withdrawal of
W.’s service pistol Wigelius found no reason for criticism. In conclusion
Wigelius stated in his report: “The so-called ‘Kalix affair’ has aroused
very great attention in the mass media, with the result that the honesty of
many policemen and others has been questioned. The judiciary has expended
very great efforts on investigating all the assertions of criminal
conduct that havé been made. From what has appeared it seems to be clear
that considerable exaggerations havé occurred in descriptions of the circumstances
in the Kalix Police District. Events reported to be criminal
havé in many cases, even when their occurrence has been fully proved,
been such that under present Iegislation they could incur no penalty. In
other cases there havé been natural explanations of what, after more or
less fantastic allegations, was thought to be criminal conduct. In general,
in my opinion, what has occurred has in most cases been assigned altogether
too great proportions. What, in a wider perspective, must above all
be considered serious is the assertion that a policeman had attempted by
threat with a knife to induce a witness to retract his statement. The issue is
now being subjected to examination by a court. What has occurred,
however, shows quite dearly how important it is that matters of this kind
are properly investigated. Apart from the interest of the aggrieved person
or the identified offender in a thorough and serious investigation in all such
cases, it is also of the greatest importance for the community as a whole,
when a policeman is involved, to know what has actually occurred. From
my earlier remarks it is apparent that there were several unsatisfactory
aspects to this case.” Ombudsman Wigelius terminated his report by
stating that in his inspection of the police authority in Kalix he found
nothing to suggest that it was mismanaged or that in any respect it differed
in a negative sense from other police forces of comparable size.

Among other matters relating to the Police Force it may be mentioned
that Ombudsman Wigelius has recommended that the government do
supplement the Possession of Fire-arms Act in order to relieve local police
authorities of the responsibility for examination of licences for armed
bodygards in conjunction with foreign State visits and the like. The reason
was that the PLO leader, Yassir Arafat, on his visit to Sweden, was
accompanied by armed guards, which led to complaints to the Ombuds -

473

man. In his examination he noted that the provisions of the Possession of
Fire-arms Act were not adapted to these kinds of situation. Wigelius
considered the problem to be such that matters of this kind should appropriately
be decided by the government.

Staff supervision

A trade union organization made a complaint relating to one of its
members, E. The latter was employed by a private enterprise which,
among other items, manufactures equipment for the Swedish armed
forces. Under an agreement between the company and the Armed Forces
Materiel Administration certain staff supervision was exercised. As a
result, at the Administration^ request, E. was taken off work on secret
military projects and was thereafter given other tasks in the company. The
trade union organization questioned, among other things, whether certain
regulations in the then ruling Staff Supervision Ordinance had been disregarded,
but also requested that the Ombudsman investigate whether in
other respects there was reason to criticize the handling of the case.

Ombudsman Holstad made an investigation. Written statements were
requested from the National Police Board and the Supreme Commander of
the Armed Forces. He also took oral statements from the Security Department
of the National Police Board and from the Armed Forces Materiel
Administration.

As regards the Administration, Holstad confined his examination to the
question whether it had been wrong to take action by reason of the
information received from the police records. On that point Holstad found
no reason for criticism.

In his report, however, he directed criticism against the National Police
Board and the Supreme Commander. The National Police Board was
criticized for not having summoned specially appointed representatives of
the labour märket organizations for discussion, which it should havé done
before furnishing records which might be asumed to lead to an alteration of
the employment conditions of the person concerned. The Supreme Commander
was criticized for having disregarded a regulation to the effect that
the person concerned must be notified that information from the records
has been requested.

In conclusion Holstad stated the following. It is obvious that a sphere
such as staff supervision must be enveloped in secrecy to a large extent.
The means for insight into and supervision of the proceedings of public
authorities in this sphere are also strictly limited under the Staff Supervision
Ordinance. Apart from the fact that others thån police officials are
members of the National Police Board, there are only two means for
insight, namely through discussion with representatives of the labour
märket organizations and through notifications to the persons supervised.

474

It is therefore very important that the authorities concerned meticulously
observe the provisions of the Ordinance. Insofar as doubt arises in their
interpretation, the course most favourable to the individual’s security as
afforded by the law should be adopted. Under the present procedure it is
only through observation of the obligations conceming information and
discussion that the employees concerned and their organizations can be
expected to havé confidence in the procedure.

Compulsory taking into custody of children and juveniles—an investigation
into the application of the provisions governing immediate
taking into custody under § 6 of the Care of Young Persons (Special
Provisions) Act

A new Social Services Act entered into force on 1 January 1982.

The Act emphasises, in particular, the responsibility that social welfare
committees havé for children and young persons.

A social welfare committee can usually give parents and children the
support and the assistance they need in voluntary forms under its social
service obligations. If the parenfs consern cannot be obtained, however,
the social welfare committee has the means, for protection of a ehild, to
give it the assistance it needs. When this should be done is stated in the
Care of Young Persons (Special Provisions) Act (LVU), which entered
into force simultaneously with the Social Services Act.

Care with the authority of LVU may come into question in two main
instances, namely when defective care of the young person or other
circumstance in the home entails a danger for his health or development
and when the young person exposes himself to a serious risk in these
respects through abuse of habituating agents, criminal activity or other
comparable conduct. A decision conceming care is issued by the County
Administrative Court of Appeal on application by the social welfare committee.

Under § 6 of LVU the social welfare committee may in some cases take
a ehild or young person into custody pending the decision of the County
Administrative Board of Appeal.

Shortly after the new social legislation entered into force a debate arose
about the social welfare committees’ handling of care cases under LVU. It
was maintained, among other things, that the provisions of the Act were
applied to an undesirable extent.

Criticism was also directed against the social welfare committees’ application
of the provisions governing immediate taking into custody. It was
considered, among other things, that taking into custody occurred on
insufficient grounds.

The criticism reflected anxiety that the committees did not, in every
particular case, observe the attention and meticulousness that the Act

475

assumes when considering whether sufficient grounds for care and taking
into custody exist.

In the light of the various points of view advanced, Ombudsman Tor
Sverne decided in October 1983 to investigate how the provisions of the
Act were applied in different parts of the country.

Sverne decided, as a first step in his investigation, to examine cases of
immediate taking into custody under § 6 of LVU. The examination was to
cover a representative selection of local councils and the decisions concerning
immediate taking into custody made during the first half of 1983.

For this purpose Sverne visited the three largest local councils in the
country-Stockholm, Gothenburg and Malmö-and ten other local councils
of varying size. He examined all the cases in which a decision of
immediate taking into custody had been made in the first half of 1983, but
in some local council areas the examination was restricted to certain
districts and in some cases, too, it covered a different period.

Sverne examined in all 185 cases in which a decision of immediate taking
into custody was issued pursuant to § 6 of LVU.

More thån 50 cases concerned children aged 0-6 years. The commonest
reason for taking into custody in that åge group was the parents’ abuse of
alcohol or drugs. Other causes were mental unsoundness of parents,
maltreatment of the ehild or other neglect.

In the åge group 7-12 years 28 cases were examined. In this åge group
as well abuse by a parent was the commonest cause. But here, again, other
circumstances occurred which made the parents unsuited to care for the
ehild.

In the group 13—14 years the child’s own behaviour was to a large extent
the reason for intervention, e.g. abuse by or criminality of the ehild. The
number of cases examined in this åge group was 25.

A large number of the children taken into custody (73) were aged 15-17
years. Some form of abuse or criminality on the part of the ehild occurred
in 54 of these cases.

Only 6 cases related to youth between 18 and 20 years of åge, the reason
for taking into custody in all of these cases being the young person’s abuse
and/or criminality.

Sverne presented the result of his investigation in a report dated 14 June
1984. He summarized the situation as follows.

The State has a particular responsibility for children and young persons.
In the social services the social welfare committees together with the
parents shall take measures to ensure that the young can grow up in
security and under otherwise favourable living conditions. The social
welfare committees shall ensure that children and young persons who are
in risk of unfavourable development receive the support and assistance
they need and, if required by consideration of the best interests of the
juvenile, care and upbringing outside his own home.

476

It is a self-evident assumption that support and assistance shall be given
in the first place in consultation with the parents and with their participation.

At the same time it is clear that in some cases a social welfare committee
must be able to take action for protection of a ehild even if the parents’
cooperation cannot be obtained. LVU must assure society the means to
give children and young people the care that they need. It should be
emphasized that LVU is primarily a law for the protection of children and
young persons.

According to LVU it is incumbent upon the County Administrative
Court of Appeal, on application from a social welfare committee, to decide
on care. This application procedure takes time. But in their daily work the
social services meet children and young people in acute need of assistance.
In order to be able to discharge its responsibility towards them in such
cases a social welfare committee must be able to make an immediate
decision.

Nor has the need for regulations enabling a committee to take immediate
action been questioned. An objection to the regulations, however, has
been their lack of clarity, with the result that they leave scope for arbitrariness
in their application.

The regulations concerning immediate taking into custody had their
counterpart in the Child Welfare Act. The introduetion of a new Act
manifestly creates difficulties in the transitional period nevertheless.

At the time of my investigation, however, many of the initial uncertainties
had been eliminated. The impression I gained after having examined a
large number of the decisions made during the period under study was that
the regulations fulfil an important function in providing for the needs of the
young for protection. The decisions often respond to very serious social
situations in which immediate taking into custody appeared to be manifestly
necessary if the child or young person was to receive the care required.
Especially in the case of small children there has as a rule been no
alternative to immediate taking into custody.

The application of the regulations has now, in my opinion, acquired the
requisite consistency. From my investigation nothing has appeared that
gives reason to assume that the committees fail in attention and meticulousness
in their handling of such cases. I find no support for the view that
the regulations havé been applied on too wide a scale or that the requirements
of the individual’s security from infringements of the rights guaranteed
him by law havé been disregarded. Nor has my investigation borne
out the assertion that is sometimes made, that immediate taking into
custody may lead to subsequent instances of taking into custody that are
uncalled for or not strictly necessary.

477

Tax assessment and Collection of revenue

The Inland Revenue Office is the Ombudsmen’s supervisory sphere
which draws the greatest number of complaints. The proportion of cases
which, after investigation, havé given the Ombudsman reason to express
criticism is also higher in this sphere thån in the Ombudsmen’s other
spheres of supervision. By authority of § 18 of the Act of Instruction to the
Parliamentary Ombudsmen some 30 cases of complaints relating chiefly to
the practical handling of matters by the Tax Assessment Boards havé been
reported during the year to the heads of the County Assessment Boards for
investigation and action. This routine, which has been used for three
years, has now been evaluated through inquiries to the heads of the
County Assessment Boards and been judged very favourably. The opinion
is that the routine contributes to “dedramatization” of the matter and
gives the head of the Board a better knowledge of individual officials’
manner of performing their tasks.

The cases presented in the year’s Annual Report may be said to relate
chiefly to two themes: 1) questions of the assessment of multinational
companies and 2) formal procedural questions and technical routines in the
work of the Tax Assessment Boards.

Two cases concerning multinational cases are dealt with. One related,
among other things, to the right of tax auditors in their reports of their
audits to record a certain limited material selected by them from certain
police interrogations in conjunction with preliminary investigations of tax
offences. On this point and in certain other respects Ombudsman Nilsson
criticized the tax auditors in the light of certain general statements he made
concerning the appropriate form of an audit report. In the second case,
which was brought up on the Ombudsman’s initiative after viewing a TV
programme, his examination related to a statement to the effect that a
company and the tax authorities—after a tax audit showing that several
millions of crowns should properly havé been recorded for taxation-had
later agreed that the company should pay a certain amount in taxation
provided that the matter was not taken to court. His examination did not
reveal any ground for this assertion despite the existence of a document
which could be interpreted as though an agreement had in fact been
concluded. In his decision the Ombudsman dealt with the question of the
substantive taxation rules for the branches of foreign companies in Sweden
and—in the light of the fact that settlements or agreements concerning
taxation between the individual and the tax authorities are not permitted in
Sweden—presented his views in principle as to how tax authorities’ representatives
should proceed in their prelitigious contacts with taxpayers—
contacts which may be very important from the point of view of lawsuit
costs among others.

A case is also presented concerning the interpretation of the rules
concerning executive assistance in collection of tax in the Swedish-American
agreement on double taxation.

478

The second theme—procedural questions and routines of the Tax Assessment
Boards-has related to such matters as 1) demands by Boards for
information from Social Welfare Committees concerning a client’s circumstances,
2) what a Board should observe when a taxpayer appears in
person, or by proxy, before it, 3) investigational measures, for instance
through verbal enquiries to third parties by reason of an anonymous report
made against a taxpayer, 4) inappropriate recording routines concerning
certain taxpayers'' assessments-these persons havé, for instance, been
recorded in computerized tax registers available to the public as having
their income established by a commissioner when this was not the case,
and 5) two cases concerning the right of persons under the national pension
insurance scheme to deduction for reduced tax-paying ability in which
their pensions, despite the express directions of the Board of Inland
Revenue, had not been granted sufficiently high tax exemptions because
the authorities and the courts had not taken into account that certain
amounts had been drawn retroactively. In one of these cases the Ombudsman
recommended that the authorities assist the pensioner to obtain
amendment by review in the Supreme Administrative Court.

Enforcement

A new order in the bankruptcy sphere was introduced in 1980 under
which certain (25 of 81) enforcement services were given the task of acting
as supervisory authority in bankruptcy cases. Under the Bankruptcy Act
this supervision consists in ensuring that the administration is conducted in
an expedient way in accordance with the Bankruptcy Act and other statutes.

In the years 1980—1982 Ombudsman Nilsson made an investigation of
how this new order was functioning. He acquired information from conversations
with supervisory authorities and receivers in bankruptcy. In a
report in 1983 headed “The Ombudsman on the Enforcement Services and
Supervision of Bankruptcy” he presented an evaluation of his findings.

His evaluation is limited to certain issues. On the overriding question
concerning the nature of supervision he considers that it should be active/
offensive. To that end he proposes that supervision be concentrated to a
smaller number of authorities thån at present, that the task of supervisory
officer be entrusted to a specialist, that economist appointments be established
solely for supervision, and that the receiver in bankruptcy be under
an obligation to hear the opinion of the supervisory authority on important
issues.

The report also discusses aspects concerning the supervisory authority
and debtor offences, the examination of the fee payable to the receiver,
confidentiality in supervisory activities and prohibition to pursue a trade.

479

Ur ine tests on schoolchildren

An investigation to discover the existence of cannabis abuse was made
in the Mark local council area. The pupils in the ninth dass of comprehensive
school were asked to submit urine samples. The samples were analysed
in order to discover the existence of cannabis abuse, but individual
abusers could not be identified through the tests. The tests were carried
out without the pupils or their custodians being informed of their object or
of the fact that participation was voluntary. This led to several complaints
and Ombudsman Holstad made an investigation in the course of which he
requested statements from, among others, the Board of the Mark Local
Council.

In his report Holstad stated the following.

“For my part I wish to establish initially that the pupils had no obligation
to submit to the tests. Such an obligation cannot be imposed by local
authorities but must be founded in law. This is apparent from chap. 8, § 3,
of the Constitution Act, in which it is stated that regulations governing
obligations of individuals in relation to society shall be notified by law.

For these reasons I consider it was inappropriate that the tests were
made in the way that was done. My investigation reveals that the pupils
were not informed in advance that the tests were voluntary. For the great
majority, therefore, the tests must havé appeared to be compulsory. And it
must be assumed that at least some of the pupils were induced to participate
precisely because they believed that they were forced to do so. The
investigation also shows that the pupils were not informed of the object of
the tests.

In my opinion it is unacceptable that participants in tests of this kind are
not informed of the conditions governing them. The procedure may be
criticized not only from juridical but also from other-chiefly ethical—
aspects. It may also diminish the confidence that the pupils and their
custodians havé in the school.

The occurrence does not give cause for action against individual officeholders.
I therefore conclude this matter with the criticism expressed in
my report.”

Prosecution of head of Municipal Services Department for offence
against the Water Rights Act

Complaints in several respects were made to the Ombudsman against
the Västervik Local Council concerning the water supply in the community
of Gamleby. It was asserted, among other things, that the local council
took from the community’s water catchment three times as much water as
permitted in the current water rights decree. In the course of the Ombudsman^
examination of the matter a suspicion arose of an offence against the
Water Rights Act and a preliminary investigation was instituted.

480

Ombudsman Holstad decided that a prosecution should be brought
against the head of the Municipal Services Department for an offence
against the Water Rights Act. In other respects the investigation gave rise
to no action.

At the Ombudsman’s request a public prosecutor brought an action
before the Water Rights Court against the head of the Municipal Services
Department on the grounds that a new subsoil water supply had been
opened up without permission from the Water Rights Court. Liability was
claimed, alternatively, for withdrawal of too great a quantity of water from
an existing subsoil water catchment.

The Water Rights Court found the head of the Municipal Services
Department guilty of the latter offence against the Water Rights Act, but
considered the circumstances to be such that no penalty need be imposed
for the offence.

Holstad appealed the decree to the Water Rights Court of Appeal and
claimed liability in the first place in accordance with his original claim or,
secondly, under another provision of the Water Rights Act. He claimed,
alternatively, that the head of the Municipal Services Department be
sentenced to a fine for the offence of which the Water Rights Court had
found him guilty. The Water Rights Court of Appeal gave judgment in
accordance with the latter claim and pronounced sentence of a fine.