Regeringens proposition

1984/85:77

om koncession för försäkringsrörelse;

beslutad den I november 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

KJELL-OLOF FELDT

På regeringens vägnar OLOF PALME

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas de förslag som försäkringsverksamhetskom-mittén lagt fram i sitt betänkande (SOU 1983:5) Koncession för försäkringsrörelse. Förslagen avser i huvudsak frågan om definition av begreppet försäkringsrörelse, koncessionsvillkor för försäkringsrörelse samt försäkringsverksamhet i captivebolag (sådant dotterbolag i en koncern som försäkrar risker inom koncernen).

Gränsdragningen mellan försäkringsrörelse och annan närliggande verksamhet, t. ex. garantigivning, diskuteras. Övervägandena mynnar ut i att någon definition av begreppet försäkringsrörelse inte bör tas in i lag. Till ledning för bedömningen anges dock vissa grundläggande kriterier på försäkringsrörelse. I samband därmed berörs också vagnskadegarantierna inom bilbranschen. I överensstämmelse med hittillsvarande praxis betraktas denna garantigivning inte som försäkringsrörelse.

Brottet olaga försäkringsrörelse utmönstras ur försäkringslagstiftningen och ersätts med ett vitesförfarande genom försäkringsinspektionen. Vidare öppnas möjlighet att av inspektionen erhålla bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är att bedöma som försäkringsrörelse.

F. n. ges koncession för försäkringsrörelse om regeringen finner rörelsen behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Enligt förslaget skall koncession ges om inte den planerade rörelsen bedöms oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Detta innebär bl. a. att den s. k. behovsprincipen upphävs, vilket kommer att göra det lättare för nya bolag att få tillstånd att driva försäkringsrörelse och för befintliga bolag att utvidga sin rörelse till nya försäkringsgrenar.

Hittills har koncessionsgivningen för captivebolag varit mycket begränsad och verksamheten i dessa bolag har närmast varit av försökskaraktär. 1 propositionen är inställningen i princip positiv till denna form av försäkringsverksamhet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1985. 1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 2

1 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713);

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713) dels att I kap. I §, 2 kap. 3 och 4 §§ samt 21 kap. I och 2 §§ skall ha

nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 19 kap. 12 §, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

I § Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2 § eller 10 § Qärde stycket.

Försäkringsinspektionen skaU efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Etl förhandsbesked enligt andra stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedel. Om regeringen har beslutat ifråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av detta besked.

Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

2 kap.

3 §
Stiftarna skall upprätta en bo- Stiftarna skall upprätta en bo-

lagsordning som skall underställas lagsordning som skall underställas
regeringen för stadfästelse. Avser regeringen för stadfästelse. 7(7/ a/i-
bolagets rörelse livförsäkring eller sökan om koncession skall fogas en
avser rörelsen annat slag av försäk- plan för den tUltänkta verksamhe-
ring för längre fid än tio år, skall ten. Avser bolagets rörelse livför-
dessutom särskilda regler (grunder) säkring eller avser rörelsen annat
för verksamheten upprättas enligt slag av försäkring för längre tid än
vad som sägs i 6 §. Grunderna skall tio år, skall dessutom särskilda
underställas regeringen för stadfäs- regler (grunder) för verksamheten
telse. upprättas enligt vad som sägs i 6 §.

Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

21 kap.

1 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

/. uppsåtiigen i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan alt vara berättigad lill detta,

/. uppsåtiigen eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,

2. uppsåtiigen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

5. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje stycket eller 7 §,

6. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såvitt detta lagrum rör förbehåll enligt 18 kap. I §.

2. uppsåtiigen eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

4. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

5. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

6. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje stycket eller 7 §,

7. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såvitt detta lagrum rör förbehåll enligt 18 kap. I §.

1 fall som avses i 10 kap. 14 § första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § detta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Prop. 1984/85:77 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.

Föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om underlåtenhet att göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens beslut förfaller eller bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.

Försäkringsinspektionen kan förena annat föreläggande enligt denna lag än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mot vilken föreläggandet riktas genast skriftligen underrättas om detta.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspektionen döma ut vitet.

Försäkringsinspektionens beslut Försäkringsinspektionens beslut

varigenom vite förelagts eller ut- varigenom vite enligl första stycket
dömts får överklagas hos kammar- förelagts eller utdömts får överkla-
rätten genom besvär. gas hos kammarrätten genom be-

svär.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige'

dels att 34 § skall upphöra att gälla,

deh an 1,2,6,1, 10, 13, 15-16, 25, 25 a, 27, 28 och 35 §§ skall hanedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 a och 25 b §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utländskt försäkringsföretag må,     Utländskt försäkringsföretag/år,
under förutsättning att företaget er- under förutsättning att företaget er
hållit tillstånd (koncession) därtill   hållit tillstånd (koncession) därtill
enligt 7 §, här i riket driva försäk- enligt 7 §, här i riket driva försäk
ringsrörelse genom generalagent ringsrörelse genom generalagent
såsom syssloman och i övrigt under   som syssloman och i övrigt under
villkor, som stadgas i denna lag.    villkor, som stadgas i denna lag.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1982: 1083.

Senaste lydelse av 34 § 1965: 168. Senaste lydelse 1982: 1083.

Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl föreUgga och hinder ej möter enligl företagets reglemente, må utländskt försäkringsföretag som erhållit koncession medgivas att genom generalagenten driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om skäl föreligga, må medgivande enligt andra stycket återkallas av den som äger lämna sådant medgivande.

Föreslagen lydelse

Försäkringsinspektionen skaU efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt andra styckel är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av detta besked.

Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente liUåier det, får ett utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges att genom generalagenten driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om det finns skäl, får ett medgivande enligt fiärde styckel återkallas av den som får lämna sådant medgivande.

2 §

Utländskt försäkringsföretag får här i riket driva livförsäkringsrörelse, endast om företaget i sitt hemland med laga rätt driver sådan rörelse, samt annan försäkringsrörelse, endast om företaget i hemlandet med laga rätt driver rörelse avseende något slag av försäkring, annan än livförsäkring.

Utländskt försäkringsföretag här i riket får inte med direkt livförsäkringsrörelse förena försäkringsrörelse som avser annat än personförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring gäller också i fråga om personförsäkringar av annat slag. De behöver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar som har meddelats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta För sådan livränta eller sjukränta

som tillhör annan försäkring eller livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 6 § tredje stycket, 7 § iredje stycket,

som tillhör annan försäkring eller livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 6 § andra stycket, 7 § andra stycket,

3 Senaste lydelse 1982; 1083.

3. bevis att företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse efter vad i 2 § första stycket sägs jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre åren må hava framställts mot företagets verksamhet, ävensom företagets årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i verksamhet, dock längst för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen och att i alla därav härflytande rättsförhållanden för företaget mottaga stämning samt själv eller genom annan lata och svara;

5. bevis att företaget för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och under villkor, som försäkringsinspektionen godkänner, i riksbanken nedsatt i värdehandlingar, som inspektionen godtagit, ett belopp av etthundratusen kronor för livförsäkring och ett belopp av tvåhund-

3. bevis att företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 § första stycket jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre åren kan ha framställts mot företagets verksamhet, och dessutom företagets årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i verksamhet, dock längst för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att pä företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen samt att ta emot stämning och själv eller genom annan tala och svara i alla rättsförhållanden som har samband med försäkringsrörelsen;

5. bevis att företaget för Je ändamål som anges i 16 § samt på det sätt och under de villkor, som försäkringsinspektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar, som inspektionen godtagit, tUl ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt la-

Prop. 1984/85:77

Nuvarande lydelse

ratusen kronor för annan försäkring eller, om rörelsen skall avse endast försäkring för resor i utlandet, del lägre belopp som inspektionen bestämmer.

Därest rörelsen skall avse livförsäkring, skola enligt vad / 11 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten. A grunderna, som skola bifogas ansökningen om koncession, skall sökas regeringens stadfästelse.

Beslut enligl första stycket 5 om nedsättning av lägre belopp för försäkring för resor i utlandet må återkallas av försäkringsinspektionen, om skäl föreligga.

Föreslagen lydelse

gen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades in;

6. en plan för den tilltänkta verksamheten.

Deponering enligt första stycket 5 skaU ske särskih för livförsäkring och särskilt för annan försäkring. Försäkringsinspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn tiU rörelsens omfattning och beskaffenhet anser skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkaUa om del finns skäl lill det.

Om rörelsen skall avse livförsäkring, skall enligt 11 § upprättas särskilda grunder för verksamheten. Grunderna, som skall bifogas ansökningen om koncession, skaU underställas regeringen för stadfästelse.

Prop. 1984/85:77

Nuvarande lydelse

de grunderna för verksamheten överensstämma med denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därutöver, med hänsyn lill omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade rörelsen, särskilda bestämmelser må erfordras. I samband med beviljandet av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för viss försäkringsgren mot koncession för annan gren, äger försäkringsinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Föreslagen lydelse

de grunderna för verksamheten överensstämmer med denna lag och andra författningar. Regeringen prövar då också om särskilda bestämmelser behövs ined hänsyn till omfattningen oeh beskaffenheten av den liUtänkta rörelsen. 1 samband med beviljandet av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för viss försäkringsgren mot koncession för annan gren,/å;-försäkringsinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell betydelse eller / övrigt av synnerlig vikt.

Generalagenten åligger att för varje räkenskapsår enligt formulär, som fastställes av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse angående företagets verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall / redogörelsen under beteckningen försäkringstekniska skulder såsom skuld upptagas det å räkenskapsårels sista dag beräknade värdet av företagets ansvarighet på grund av

Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som faststäUs av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om att värdet av den av företaget gjorda depositionen enligt 6 § första stycket 5 molsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om aUmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. I redogörelsen skall, under beteckningen för-säkringsiekniska skulder, som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehand-lingsreserv).

*• Senaste lydelse 1982; 1083.

Försäkringstekniska skulder med tillägg av det belopp, varmed en ijugondel av dessa skulder må överstiga vad förelaget enligt 6 § nedsatt för livförsäkring skall vid envar tidpunkt vara redovisade i värdehandlingar av beskaffenhet som angives i 1 kap. 9 § första stycket 1-7 försäkringsrörelselagen (1982:713), eller ock i följande tillgångar av annan art nämligen lån mot säkerhet i företagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i den mån försäkringsinspektionen på framställning av företaget så medgiver, värdet av återför-säkringsgivarnas ansvarighet på grund av livförsäkringar, som övertagits i återförsäkring.

För återförsäkringsgivares redovisning av mottagen ålerförsäkring gäller 7 kap. 9 § andra styckel försäkringsrörelselagen.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket avses, dock icke i aktier.

Tillgångar moisvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring skall vid varje tidpunkt redovisas i sådana värdehandlingar som anges i 7 kap. 9 § första stycket 1-7 försäkringsrörelselagen (1982:713), eller i län mot säkerhet i företagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i den män försäkringsinspektionen medger det, värdet av åter-försäkringsgivarnas ansvarighet på grund av livförsäkringar, som har övertagits i återförsäkring.

/ de tUlgångar som skall motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 §§ under förutsättning atl deponeringen till den delen består av sådana värdehandlingar som avses i första stycket samt förvaras åtskUd från deponeringen i övrigt.

Utan hinder av första stycket/år ett belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än sådana som nämns i första stycket, dock inte i aktier.

Nuvarande lydelse

lägg helt eller delvis redovisas, skola förvaras här i riket avskilda från företagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. Försäkringsinspektionen må dock pä framställning av företaget medgiva att värdehandlingarna i stället, på sätt och under villkor som av inspektionen beslämmas, sältas i särskilt förvar i riksbanken eller annan bank. 1 de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av företagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Det åligger generalagenten att tillse, att vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt belopp satts i sådant förvar, som i första stycket är sagt.

I fråga om utbekommande eller utbyte av värdehandling, som satts i förvar, skola bestämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) äga motsvarande tillämpning, därvid vad i nämnda lagrum sägs om styrelse, verkställande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse generalagent eller av företag jämlikt 27 § utsett ombud.

Det av försäkringsinspeklionen förordnade ombudet har att, där generalagent eller ombud, som förelag utsett jämlikt 27 §, ej fullgör vad honom enligt denna paragraf åligger, därom ofördröjligen göra anmälan hos inspektionen.

Föreslagen lydelse

delvis redovisas och som inte är deponerade enligt 6 eller 10 §. skall förvaras här i riket avskilda från företagets övriga tillgångar och under minst två läs med olika nycklar, av vilka en innehas av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. Försäkringsinspektionen får dock på framställning av företaget medge att värdehandlingarna i stället, på det sätt och under de villkor som inspektionen bestämmer, säiis i särskilt förvar i bankinstitut. I dessa värdehandlingar och i de värdehandlingar som avses i 13 § andra stycket har försäkringstagarna panträtt som i handpant till säkerhet för att företaget fullgör sina förpliktelser enUgl försäkringsavtalen. Generalagenten skall se till alt det alltid finns värdehandlingar till erforderligt belopp i förvar enligt första stycket.

Om en värdehandling som har satts iförvar skall tas ut eller bytas, skall bestämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) tillämpas. Vad som där sägs om styrelse, verkställande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse generalagent eller ombud, som enligl 27 § har utsetts avföretagel.

Om en generalagent eller etl ombud, som ett företag har utsett enligt 27 §, inte fullgör vad som åUgger honom enligt denna paragraf, skall det av försäkringsinspektionen förordnade ombudet genast göra anmälan om detta lill inspektionen.

Nuvarande lydelse

melserna om livförsäkring, skall företaget inom åtta månader efter ulgången av varje räkenskapsår göra tillägg till den nedsättning som angives i 6 § första stycket 5. Tillaggs-nedsältning skall omfatta det belopp varmed en tredjedel avföretagets premieintäkt inom riket under räkenskapsåret för nu avsedd försäkring må överstiga vad förul, ursprungligen och såsom tUlägg, nedsatts för sådan försäkring.

Överstiger det sammanlagda beloppet av vad försäkringsföretaget nedsatt väsentligt en tredjedel av den premieintäkt som angives i första stycket, må försäkringsinspektionen medgiva företaget att utfå det överskjutande beloppet i den mån detta hänför sig till nedsättning enligt första stycket.

Föreslagen lydelse

melserna om livförsäkring, skall depositionen enligt 6 § första stycket 5 inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar 300 gånger det basbelopp enhgt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång.

Om brultopremieinkomslen under räkenskapsåret överstiger de-posUionen enligl förslå slyckel, skall deposilionen uppgå lill ell belopp som molsvarar brultopremieinkomslen under räkenskapsåret.

Överstiger det sammanlagda beloppet av vad ett försäkringsföretag har deponerat väsentligt den premieinkomst som anges i andra stycket, får försäkringsinspektionen medge företaget att/å ut det överskjutande beloppet i den mån detta inte hänför sig till en deposition enligt första stycket.

Prop. 1984/85: 77 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Försäkringsinspektionen skall förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. i riksbanken enligt 6 eller 3. i bankinslitut enligl 6, 10 eller 15 a § nedsatt belopp minskats ge- 15 a § deponerat belopp minskats nom att värdehandlingarna avse- genom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan värt nedgått i värde eller av annan anledning, anledning,

4. de tillgångar, / vUka försäk- 4. de tillgångar som motsvarar ringstekniska skulder jämte tillägg värdet av de försäkringstekniska redovisas, inte är tillräckliga eller skulderna inte är tillräckliga eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av försäkringsinspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

25 a §'

Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga generalagenten att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar att sända in behöriga redovisningshandlingar och revisionsberättelser.

Försäkringsinspektionen kan förena ett annat föreläggande enligt denna lag än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall det utländska försäkringsföretaget genast skriftligen underrättas om detta.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspektionen döma ut vitet.

Försäkringsinspektionens beslut Försäkringsinspektionens beslut

varigenom vite förelagts eller ut- varigenom vite en//'gr/ö«ra i/yc/ce/
dömts får överklagas hos kammar- förelagts eller utdömts får överkla-
rätten genom besvär. gas hos kammarrätten genom be-

svär.

25 b §

Om del kan anias all någon driver sådan verksamhei all denna lag är lillämplig. får försäkringsinspeklionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamhelen som behövs

'- Senaste lydelse 1982: 1083.

Upphör utländskt försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse här i riket, åligge det företaget att med bifogande av behörig fullmakt hos försäkringsinspektionen uppgiva ombud, som av inspektionen godkännes, att å företagets vägnar mottaga stämning och i övrigt företräda företaget med avseende på redan meddelade försäkringar;/ör tiden intill dess sådan anmälan skett äge försäkringsinspektionen förordna ett ombud med nämnda befogenhet. 0/71 godkännandet eUer förordnandet skall inspektionen ofördröjUgen låta införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. Intill dess sådant kungörande skett, äge försäkringstagare hos försäkringsinspektionen insätta förfallen försäkringspremie med samma verkan som om den blivit inbetald till företaget.

Har utländskt försäkringsföretag upphört att driva försäkringsrörelsen här i riket, må det belopp som enligt vad i 6 § sägs blivit i riksbanken nedsatt kunna, efter anmälan hos försäkringsinspektionen, av företaget utbekommas, därest det visas att företagets samtliga förbindelser, som i 16 § avses, blivit fullgjorda eller att företaget för deras fullgörande ställt annan säkerhet, som av inspektionen godkännes. Om utfående av belopp, som nedsatts enligt 15 a § första stycket.

Upphör utländskt försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse här i riket, åligger det företaget att med bifogande av behörig fullmakt hos försäkringsinspektionen uppge ombud, som godkänns av inspektionen, att på företagets vägnar ta emot stämning och i övrigt företrädaföretaget med avseende på redan meddelade försäkringar. För tiden intill dess sådan anmälan har skett får försäkringsinspektionen förordna ett ombud med nämnda befogenhet. Inspektionen skaU ofördröjUgen införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar om godkännandet eller förordnandet. Infill dess sådant kungörande har skett, får försäkringstagare hos försäkringsinspektionen sätta in förfallen försäkringspremie med samma verkan som om den blivit inbetald till företaget.

Har utländskt försäkringsföretag upphört att driva försäkringsrörelsen här i riket, får tillgångar som företaget enligt 6 och 10 §§ samt 15 a § första stycket har deponerat i bankinstitut, efter anmälan hos försäkringsinspektionen, återlämnas till företaget om det visas att företagets samtliga förbindelser som avses i 16 § blivit fullgjorda eller att företaget för deras fullgörande ställt annan säkerhet, som godkänns av inspektionen. Om rätt att få ut belopp, som har deponerats

Har företag i annat fall än / första stycket avses upphört att driva livförsäkringsrörelse här i riket, vare företaget ändock skyldigt att på sätt i 13-15 §§ stadgas redovisa försäkringstekniska skulder för redan meddelade livförsäkringar jämte tiUägg. Det åligger ombud, som utsetts av företaget enligt 27 § att fullgöra de skyldigheter yåw//<:r 10, 15 och 24 §§, som förut åvilat generalagenten. FuUgöres ej redovisningen av försäkringstekniska skulder jämte tillägg eller finnes eljesl anledning antaga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankomme pä försäkringsinspektionen att besluta att administration på sätt i första stycket sägs skall inträda; dock må ej på den grund att de till redovisning avsatta tUlgångarna finnas otillräckliga administration föreskrivas, förrän försäkringsinspeklionen förelagt företaget att fylla bristen och denna icke täckts inom

Har företag i annat fall än enligt första stycket upphört att driva livförsäkringsrörelse här i riket, är företaget likväl skyldigt att pä del sätt som anges i 13-15 §§ redovisa tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för redan meddelade livförsäkringar. Det åligger ombud, som har utsetts av företaget enligt 27 §, att fullgöra de skyldigheter enUgt 10, 15 och 24 §§, som förut åvilat generalagenten. Om ej tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna redovisas eller om det av annal skäl finns anledning anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer det på försäkringsinspektionen att besluta att administration enUgt första stycket skall inträda. Om de tiU redovisning avsatta tillgångarna anses otillräckliga får dock administration inte föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen har förelagt företaget att fyl-

Prop. 1984/85:77 17

3. En nedsättning av värdehandlingar enligt 6 § första stycket 5 eller 15 a § som har gjorts i riksbanken före lagens ikraftträdande och som avser en rörelse, för vilken koncession har beviljats före lagens ikraftträdande, skall efter lagens ikraftträdande gälla som deposition i bankinstitut, dock längst t. o. m. den 30 juni 1985.

4. Ett utländskt försäkringsföretag som vid utgången av är 1984 har svensk koncession och som driver sådan rörelse som avses i 15 a § skall senast den I januari 1988 till försäkringsinspektionen ha inkommit med bevis om att företaget i bankinstitut har deponerat av försäkringsinspektionen godtagna värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring som gällde för året före det år då depositionen gjordes. Om det på så sätt beräknade beloppet är lägre än företagets bruttopremieinkomst under det senaste räkenskapsåret som har löpt ut åtta månader före den tidpunkt då depositionen gjordes skall beviset avse deponering av värdehandlingar till ett värde motsvarande bruttopremieinkomsten. Tills bevis om deponering har inkommit gäller för företaget i fråga om nedsättningens storlek 6 § första stycket 5 och 15 a § i deras lydelse före ikraftträdandet av denna lag.

5. Om särskilda skäl föreligger får försäkringsinspektionen, efter prövning i vaije särskilt fall, medge att den i punkt 4 angivna fristen utsträcks längst till den 1 januari 1990.

2 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 18

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-11

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om koncession för försäkringsrörelse

1 Inledning

Lagstiftningen om försäkringsrörelse är sedan några är tillbaka föremål för en omfattande översyn. En del av översynen har gällt en anpassning av de associationsrältsliga bestämmelserna till den nya aktiebolagslag som trädde i kraft 1977. Efter ett förslag av en särskild tillkallad utredare genomfördes år 1982 en lagstiftning som innebar att 1948 års försäkringsrörelselag ersattes av en ny lag - försäkringsrörelselagen (1982:713).

En översyn av de bestämmelser som styr försäkringsbolagens verksamhet har också påbörjats. Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades sålunda år 1979 en kommitté med uppdrag att se över lagstiftningen om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet m.m. (E 1979:01). Kommittén har antagit namnet försäkringsverksamhetskommit-tén (FVK).

FVK har fått i uppdrag att behandla bl.a. frågor om koncessionsvillkoren för svenska och utländska försäkringsbolag, avgränsningen av försäkringsverksamhet, försäkringsverksamhet i s.k. captivebolag, försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet däribland frågan om försäkringsmäklare, försäkringsinspektionens granskning av försäkringsvillkor och försäkringsbolagens skadereglering, försäkringsinspektionens verksamhetsformer och lekmannainflytande i försäkringsinspektionen samt även vissa konsumentfrågor.

Prop. 1984/85:77 19

FVK har tidigare avgivit promemorian (Ds E 1979:8) Lekmannastyrelse för försäkringsinspektionen och delbetänkandel (Ds E 1981:4) Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsområdet. Det förstnämnda förslaget ledde till att en lekmannastyrelse inrättades vid inspektionen. De frågor som togs upp i det andra delbetänkandet har behandlats dels i prop. 1981/82:180, NU 45, rskr 385, dels i prop. 1982/83: 51, NU 16, rskr 95.

1 mars 1983 avlämnade FVK delbetänkandet (SOU 1983: 5) Koncession för försäkringsrörelse'. I detta betänkande behandlar kommittén begreppet försäkringsrörelse, den materiella koncessionsprövningen och försäkringsverksamhet genom captivebolag. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförsteg som läggs fram i beiänkandei som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

2 Allmän bakgrund

2.1 Enskilda svenska försäkringsbolag

De enskilda svenska försäkringsbolagen utgörs av försäkringsaktiebolag samt ömsesidiga bolag i vilka försäkringslagarna själva är delägare. Försäkringsbolagens verksamhet regleras främst i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. Denna lag innehåller dels allmänna beslämmelser om rätten att driva försäkringsrörelse, dels associationsrättsliga bestämmelser saml bestämmelser om fonder och andra reservbildningar, s.k. grunder för försäkringsverksamhel och om offentlig tillsyn.

För alt driva försäkringsrörelse krävs tillstånd. Sådant tillstånd (koncession) meddelas av regeringen. I samband därmed stadfästs bolagsordning och, om bolaget avser alt meddela livförsäkring eller viss annan personförsäkring, dessutom grunder för sådan försäkring. Grunderna skall innehålla bestämmelser om bl.a. beräkning av premier och premiereserv, rätt till återköp och fribrev samt återbäring till försäkringstagaren.

Koncession meddelas inte för försäkringsrörelse i allmänhet utan är regelmässigt begränsad till viss eller vissa försäkringsgrenar enligl en kategoriindelning angiven i en branschspecifikation, som fastställs av försäkringsinspeklionen.

Vid ansökan om koncession prövas att bolagsordning och grunder står i överenstämmelse med FRL och med andra författningar. Dessutom prö-

' När betänkandet avlämnades hade kommittén följande ledamöter: F.d. landshövdingen Erik Westerlind, ordförande, samt byråchefen Dan Fernlund, expeditions-och rättschefen Edmund Gabrielsson, riksdagsledamoten Rune Gustavsson, riksdagsledamoten Bengt Kronblad, försäkringsdirektören Lars Lindwall, dåvarande riksdagsmannen Eric Rejdnell och verkställande direktören Richard Schönmeyr.

Prop. 1984/85:77 20

vas om den tillämnade rörelsen är "behövlig och även i övrigt ägnad atl främja en sund utveckling av försäkringsväsendet" (behovsprincipen).

Den offenlligrätlsliga regleringen av försäkringsbolagens verksamhei syftar bl.a. till alt säkerställa rörelsens soliditet. Soliditetsprincipen innebär att ett försäkringsbolags kapitalstyrka skall vara sådan all bolaget alltid kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna.

Regleringen av verksamheten inom försäkringsområdet syftar också till all säkerställa alt verksamheten bedrivs under iakttagande av principen om skäUghet. I detta ligger att en försäkring skall erbjudas till etl rätt avvägt pris.

Andra principer för försäkringsverksamhel som kommer till uttryck i FRL är principen om försäkringstagarnas inflytande saml specialitets-eller separaiionsprincipen. Den senare innebär atl samma förelag inte får driva både livförsäkringsrörelse och annal slag av försäkringsrörelse. Slutligen kan man bland dessa principer också räkna in förbudet för elt försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse om det inte finns särskilda skäl för det.

Verksamheten i Sverige

De svenska försäkringsbolagen har i flera fall gått samman i koncerner eller träffat överenskommelser om vissl samarbete.

Vid ingången av år 1984 fanns följande sammanslutningar (ömsesidiga bolag markerade med kursivering).

• Allmänna Brandkoncernen: Allmänna Brand och Neptunus.

• Ansvars grupp: Ansvar Sak, Ansvar Liv och Ansvar International.

• Folksam: Folksam Liv, Folksam sak och Folksam International.

• Länsförsäkringsbolagen: Riksbolagen LF-AB och Brandförsäkringsverket saml vissa läns-, härads- och sockenbolag för allmän egendomsförsäkring.

• Sirius-Atlasgruppen: Sirius och Atlas.

• Skandia: Skandia Sak, Skandia Liv och Skandia International.

• Skånska Brand: Skånska Brand-Hennes och Securitas.

• Trygg-Hansa: Trygg, Hansa Sak, Hansa Företag, Hansa Sjö, Hansa Trafik och Hansa International.

• Vegele: Vegete Sak, Svenska Veritas, Europeiska, Vegete Liv och Ve-gete kredil.

Fem bolagsgrupper (Ansvar, Folksam, Skandia, Trygg-Hansa och Vegete) erbjuder i stort sett alla typer av försäkring som förekommer på den allmänna marknaden. Övriga företag erbjuder antingen livförsäkring eller skadeförsäkring med ett mer eller mindre fullständigt sortiment.

Utöver de cirka 60 riksbolagen, vars verksamhetsområde omfattar mer än ett län, finns ett stort antal lokala bolag (läns- och häradsbolag samt

Prop. 1984/85:77 21

sockenbolag, drygt 500 till antalet) som bedriver verksamhet inom geografiskt begränsade områden. De lokala bolagen tecknar i huvudsak allmän egendomsförsäkring eller vissa däri ingående grenar, sjöförsäkring och husdjursförsäkring.

Verksamheten utomlands

Försäkringsverksamheten i stort har en internationell prägel. Dels sker ett ständigt utbyte av återförsäkringsaffärer över gränserna, dels bedriver flera svenska försäkringsbolag verksamhet i form av direkt eller indirekt försäkring från fasta driftställen i andra länder.

De svenska försäkringsbolagens verksamhet i utlandet sker främst i följande former.

• Bolagen tecknar i eget namn i vissa främmande länder direkt försäkring för företag och privatpersoner. Denna verksamhei domineras av företags-, sjö- och iransportförsäkring.

• Bolagen deltar genom mottagen återförsäkring i utländska försäkringsbolags risker. I första hand gäller detta mycket stora risker. I sjö-, flyg-, atomansvarighels- och produktansvarighelsförsäkring krävs internaUo-nellt samarbete för att kapaciteten skall bli tillräcklig.

• Ett antal svenska försäkringsbolag har dotterbolag i andra länder. Dessa dotterbolag verkar där som inhemska försäkringsbolag för direktförsäkring och/eller ålerförsäkring. Till en del tillförs de svenska moderbolagen premier från dessa bolag i form av ålerförsäkring eller relrocession (återförsäkring i led två och följande). Dotterbolag lill svenska försäkringsbolag finns i elt flertal länder.

• Svenska försäkringsbolag kan äga minoritetsandelar i utländska försäkringsaktiebolag, vara engagerade i garanlikapilal för utländska ömsesidiga bolag samt även äga utländska dotterbolag som har sin verksamhet begränsad lill agenturverksamhet.

En tendens under senare år har varit att bolagen av lönsamhetsskäl minskar sina direkta utländska affärer och i stället satsar mer på indirekta affärer (mottagen återförsäkring). De direkta utländska affärerna visar f n. dålig lönsamhet hos de flesta bolagen, vilket i en del fall lett till neddragning eller nedläggning av verksamheten.

2.2 Utländska försäkringsföretag i Sverige

Utländska försäkringsföretag kan driva försäkringsrörelse i Sverige antingen genom ett svenskt dotterbolag eller genom en generalagent. Om verksamheten drivs genom ett svenskt dotterbolag gäller för detta bolag samma regler som för svenska försäkringsbolag i allmänhet. Jag tar därför i detla sammanhang endast upp de fall dä ett utländskt försäkringsföretags rörelse här i landet drivs genom en generalagent. Sådan verksamhet regleras av lagen (1950:272) om rält för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Prop. 1984/85:77 22

De utländska försäkringsföretagens verksamhet här i landet lyder under svensk lag och står under tillsyn av försäkringsinspeklionen.

Generalagenten för ett utländskt försäkringsföretag kan vara fysisk person, svenskt aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller svenskt handelsbolag.

För all bedriva direkt försäkringsrörelse här i landet skall även utländska företag ha tillstånd (koncession) av regeringen. Däremot kan etl utländskt försäkringsförelag ulan koncession bedriva ålerförsäkringsrörelse här. Villkoren för koncession för utländska försäkringsförelag är desamma som för svenska företag. I koncessionsärendet prövas också huruvida generalagenten kan godkännas.

Utländskt försäkringsförelag skall liksom svenskt bolag erlägga bidrag för att täcka kostnaderna för försäkringsinspektionens verksamhet.

För de utländska försäkringsföretagens verksamhet gäller regler som nära ansluter lill eller överensslämmer med föreskrifierna i försäkringsrörelselagen. Principerna om skälighet och försäkringstagarinflytande gäller dock inte de utländska försäkringsföretagen. En motsvarighet till soliditetsprincipen i FRL finns men kraven på avsättningar lill reserver e.d. framför alll inom skadeförsäkring, är lägre än för de svenska försäkringsbolagen.

För skadeförsäkring krävs en inilialdeposition på 200 000 kr. Därutöver krävs tilläggsdeposition med 1/3 av årels premieinkomst efter avdrag för tidigare initial- och tilläggsdepositioner. Beloppet skall redovisas i värdehandlingar som inspektionen har godtagit och som har nedsatts i riksbanken. För trafikförsäkring gäller särskilda regler i trafikskadelagen (1975:1410) och irafikförsäkringsförordningen (1976:359). Enligt förordningen skall ett företag som har tillstånd alt meddela trafikförsäkring varje år redovisa en regleringsfond för sådan försäkring. Ett utländskt försäkringsföretag skall redovisa fonden i värdehandlingar som har godkänts av inspektionen och som har deponerats här i landet på ett sådani sätt att bolaget inte kan förfoga över dem utan inspektionens medgivande.

För livförsäkring krävs en inilialdeposition på 100 000 kr. Vidare är bolaget skyldigt att i vissa tillgångar redovisa ett belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna (förelagets ansvarighet på grund av löpande försäkringsavtal och inträffade, ej reglerade försäkringsfall) med tillägg av 5 % av det belopp varmed de försäkringstekniska skulderna överstiger initialdepositionen. De tillgångar som motsvarar de försäkringslekniska skulderna inkl. tillägg måsle förvaras i Sverige på visst, betryggande sätt. 1 labell 2.1 redovisas de utländska försäkringsföretagens depositioner 1982.

Tabell 2.1 Utländska försäkringsföretags depositioner 1982 (kkr)

Bolag	Deposi-	Försäk-	• Reglerings
	tioner	ringstek-	fonder för
	exkl. för-	niska	trafikför-
	säkrings-	skulder	säkring
	tekniska
	skulder och
	reglerings-
	fond
Assurances Générales	200=	_	-
Commercial Union	5 885	-	-
GRE	3 308	-	1338
Hafnia-Haand i Haand''	13 270	-	18450
Intemationale Unfall	200	-	-
New Hampshire	6764	-	4 267
Nordeuropa	4 050	-	-
Phoenix	200"	-	-
Royal	4 388	-	6192
Skuld	4015	—	—
L'Union	18926	-	-
United Kingdom	9226=	-	-
Yorkshire	873	-	-
Winterthur	20762	—	-
Ziirich	486	200	3 791
Totalt	92553	200	34038

= Garantiförbindelser av svenska försäkringsbolag.

'' Huvuddelen av försäkringsbeståndet numera överlåtet på Försäkringsaktiebolaget

Holmia.

Källa: Enskilda försäkringsanstalter 1982.

Sådana deposifioner som de utländska skadeförsäkringsförelagen nedsatt i riksbanken får endast användas lill belalning av fordringar på grund av försäkringsavtal som hör till rörelsen i Sverige, böter, viten, avgifier, ersättningar o.d. samt kostnader för särskild administration.

Generalagenten skall övervaka atl försäljningen av försäkringar sker på elt sätt som överensstämmer med god affärssed. En motsvarande bestämmelse finns i försäkringsrörelselagen. De utländska försäkringsföretagen i Sverige har, med något undantag, anslutit sig till de marknadsföringsöverenskommelser som de svenska bolagen ingått.

F.n. har 15 utländska försäkringsföretag koncession atl genom generalagent driva försäkringsrörelse i Sverige. Ett av företagen driver nu inle någon rörelse här. Ingen av koncessionerna avser livförsäkring.

Antalet utländska försäkringsföretag verksamma i Sverige har successivt minskal under senare år. Som jämförelse kan nämnas atl antalet utländska försäkringsföretag här i landet uppgick till 38 år 1950. Minskningen förklaras bl.a. av att det här, liksom i andra länder, visat sig svårt för utländska förelag att till rimliga kostnader göra några större inbrytningar på marknaden för direkt försäkring uianför hemlandel.

I labell 2.2 redovisas de utländska försäkringsföretagens premieinkomster år 1982. Av premieinkomsten för direkt svensk skadeförsäkring uppgår de utländska företagens andel endast till cirka 2 %.

Prop. 1984/85:77 24

Tabell 2.2 litländska försäkringsföretags premieinkomst 1982 (milj.kr.)

Försäkringsföretag Premie- Procentuell

inkomst fördelning

11,6	5,0
53,7	23,1
20,2	8,7
38,3	16,5
18,7	8,0
15,1	6,5
13,0	5,6
15,3	6,6
15,0	6,5
13,0	5,6
11,1	4,8
4,1	1,7
2,2	1,0
0,6	0.3
0.2	0,1

L'Union, Frankrike

Winterthur. Schweiz

National, Danmark"

United Kingdom, Bermuda

Commercial Union, England

Hafnia-Haand i Haand, Danmark

Royal, England

New Hampshire, USA

Skuld, Norge

Nordeuropa, Danmark

GRE, England

Yorkshire, England

Ziirich, Schweiz

Phoenix, England

Assurances Générales, Frankrike

232,1 100,0

" Försäkringsbeståndet numera överlåtet till Hafnia-Haand i Haand, som i sin tur överiåtit huvuddelen av sitt bestånd till Försäkringsaktiebolaget Holmia. Källa: Enskilda försäkringsanstalter 1982.

Av de utländska företagens premieinkomster belöpte merparten på företagsförsäkring (25 %), trafikförsäkring (19,4 %), annan motorfordonsförsäkring (12,4 %) och sjöförsäkring samt land- och lufttransportförsäkring (23,7%).

Sammanfattningsvis kan man konstatera följande angående utvecklingen och omfattningen av de utländska försäkringsföretagens verksamhet i Sverige

- antalet försäkringsföretag har gått ner från 38 år 1950 till 15 år 1982

- andelen av premieinkomsten för skadeförsäkring uppgår till ca 2 %

- företagsförsäkring och sjöförsäkring samt land- och luftlransportför-
säkring är de dominerande verksamhetsgrenarna

- de utländska företagens marknadsandel visar en klar nedgång.

2.3 Begreppet försäkringsrörelse

Försäkringsrörelsebegreppel i svensk lagstiftning

Enligt I kap. 1 § FRL får försäkringsrörelse drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag, som har fått tillstånd (koncession) till della. Vidare finns i 21 kap. I § samma lag en bestämmelse om atl den som uppsåtiigen i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan att vara berättigad därtill straffas med dagsböter eller fängelse.

Någon definition av försäkringsrörelse ges inte i FRL. I lagens förarbeten hänvisas till gängse språkbruk och allmän uppfattning, då del gäller atl fastställa innebörden av begreppei försäkringsrörelse. I avvaktan på resultatet av FVK;s arbete togs emellertid begreppet försäkringsrörelse inte upp till närmare behandling i det lagstiftningsärendet.

Begreppet försäkringsrörelse återfinns också i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och i lagen om utländska försäkringsföretags räll atl driva försäkringsrörelse i Sverige. Inle heller i dessa lagar är försäkringsrörelse

definierad.

Redan i försäkringslagstiftningskommitténs förslag 1925 lill lag om försäkringsavtal diskuterades frågan om en definition av begreppet försäkring. Det ansågs tillräckligt att man, i stället för att utforma mer eller mindre subtila begreppsbestämningar som knappast kunde få praktisk betydelse, anknöt till de begränsningar som språkbruk och allmän uppfattning erbjöd, Uianför förslaget föll därför vissa affärstransanktioner som stod försäkringsavtalen mycket nära. Ett typiskt exempel var sådan garanti för redan ingångna eller möjligen uppkomna förpliktelser som bankerna iklädde sig mot ersättning. Vidare framhölls att de avtal som ingicks av postverket under beteckningen assurans inte var att betrakta som verkliga försäkringsavtal ulan endasl som modifikationer i ett fraktavtal.

Inte heller 1942 års försäkringsutredning (SOU 1946:33 och 34) definierade begreppen försäkring och försäkringsrörelse. Förslaget anknöt, i likhet med då gällande lagar på försäkringsområdet, lill gängse språkbruk och allmän uppfattning.

Även 1958 års försäkringssakkunniga (SOU 1960:11) behandlade försäkringsrörelsebegreppet. Detla skedde bl.a. mot bakgrund av det då akluella Volvofallet, som rörde frågan om Volvo genom etl garantiåtagande (PV-garantin) kunde anses bedriva olaga försäkringsrörelse.

De sakkunniga undersökte möjligheterna atl i lagtext eller motiv ge en närmare definition av försäkringsrörelse. Man fann del emellerlid inte möjligt atl ge en klar och entydig definition av detta begrepp. Del borde också beaktas, menade de sakkunniga, att förhållandena inom det ekonomiska livet var mångskiftande och röriiga och att det inte var ändamålsenligt atl söka binda utvecklingen genom legala begreppbestämningar. Av dessa skäl förordade de sakkunniga att man även i fortsättningen överlämnade åt rättstillämpningen alt, med beaktande av de tankegångar som låg bakom försäkringsrörelselagstiftningen saml gängse språkbruk och allmän uppfattning, avgöra om viss verksamhet innefattade drivande av försäkringsrörelse eller ej.

Depariementschefen uttalade i prop. 1961:171 s. 61 att han delade de sakkunnigas ståndpunkt och alt man f n. inte borde ingripa genom lagstiftning mot en garantigivning av den typ som Volvo introducerat på bilmarknaden. Departementschefen framhöll dock att förhållandena borde följas med uppmärksamhel och alt frågan fick tas upp till förnyat övervägande i den mån utvecklingen skulle ge anledning därtill.

Begreppei försäkringsrörelse finns inte heller definierat i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag alt driva försäkringsrörelse i Sverige. I prop. 1965:48 s. 45 f konstaterade departementschefen att viss oklarhet syntes föreligga i praxis. Han såg emellertid ingen anled-

Prop. 1984/85:77 26

ning all föreslå någon ändring. I den män utvecklingen skulle ge anledning därtill fick frågan las upp lill förnyat övervägande.

Begreppei försäkringsrörelse'i andra länder

Försök alt i lag definiera begreppet försäkringsrörelse har gjorts i flera länder men inte resulterat i någon fullständig definition. De europeiska tilsynsmyndigheterna har, bl.a. i rapporten från the Xth Conference of European Insurance Supervisory Services 1981, framhållit att inget av de deltagande europeiska länderna har någon heltäckande legaldefinition av försäkringsrörelse. Däremol förekommer mera begränsade definitioner.

I Finlands lag om försäkringsbolag från 1979 stadgas atl försäkringsrörelse får bedrivas endasl av försäkringsbolag som erhållit koncession. 1 likhei med den nuvarande svenska ordningen är del den myndighel som prövar ansökan om koncession som avgör vad som är försäkringsrörelse. Bedömningen av vad som är "olovligt bedrivande av försäkringsrörelse" ankommer på allmän domstol.

I Norge gäller liknande regler som i Finland.

Inom EG finns inga gemensamma regler för vad som är försäkringsrörelse och hur detta fastställs. Varje land har sina egna bestämmelser. Som exempel pä länder med ohka system kan nämnas Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland .

1 Danmark är det industriministern som i tveksamma fall avgör om en verksamhei är en av lagen omfattad försäkringsrörelse. Någon domstolsprövning förekommer inte.

I Förbundsrepubliken Tyskland avgör tillsynsmyndigheten om ett företag bedriver försäkringsrörelse och därför skall vara underkastat tillsyn. Ett beslut av delta slag kan myndigheten fatta utan atl ansökan föreligger. Beslutet är bindande för alla domstolar och förvaltningsmyndigheter. Så länge etl beslut inte föreligger av lillsynsmyndighelen i denna fråga, kan domstolar och andra förvaltningsmyndigheter besluta i frågan och även utdöma straff enligt en påföljdsbestämmelse i försäkringslagsliftningen.

Förfarandei i Österrike är uppbyggt på i stort sett samma sätt som i Förbundsrepubliken Tyskland.

Ingen av de här behandlade länderna har i sin lagstiftning något stadgande om rätl att få bindande förhandsbesked huruvida en tilltänkt verksamhet är atl betrakta som försäkringsrörelse.

2.4 Den materiella koncessionsprövningen

När ett svenskt försäkringsbolag ansöker om koncession skall regeringen, enligl 2 kap. 3 § andra stycket FRL, pröva att bolagsordningen och grunderna, i de fall sådana skall förekomma, överensslämmer med FRL och andra författningar samt om och i vad män särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfatlningen och arten av bolagets verksamhet.

Prop. 1984/85:77 27

Utöver denna prövning av närmast formell karaktär skall regeringen, enligl paragrafens Iredje stycke, pröva om den planerade rörelsen är behövlig och även i övrigt ägnad atl främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Denna materiella prövning har således dels etl kvantitativt dels ett kvalitativt inslag. Det gäller att avgöra om det på marknaden finns behov av ytterligare en försäkringsgivare inom det aktuella försäkringsområdet saml om den planerade verksamhelen bygger på sunda försäkringsprinciper.

Om bolagsordning eller grunder ändras skall ändringen stadfästas (2 kap. 4 § första stycket FRL). Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse fill en ny försäkringsgren eller elt nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, gäller vid sladfäslelsen samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för etl nytt bolag (2 kap. 4 § andra styckel FRL).

De i 2 kap. 3 § Iredje stycket FRL angivna kriterierna för koncession infördes genom 1948 års FRL. Bakgrunden lill atl en behovsprincip infördes var den överelablering som ansågs råda inom försäkringsområdet vid denna tid. Principen avsågs innefatta en koncessionsprövning från bäde kvantitativ och kvalitativ synpunkt. Kvantitelsbedömningen skulle avse atl fastställa om det kunde anses föreligga behov av elt nytt försäkringsbolag. Kvalitetsbedömningen skulle ta sikte på sättet atl realisera del mål som uppställts för den tilltänkta verksamhelen. Skälen lill alt införa kvanti-tiva och kvalitativa koncessionsvillkor utvecklades av departementschefen enligt följande (prop. 1948:50 s. 158 fO.

En fri konkurrens verkar i regel effektiviletsfrämjande eftersom sämre skötta företag löpa risk atl utträngas från marknaden. Av denna anledning bör man enligt min uppfattning inom näringslivet eftersträva största möjliga etableringsfrihel. På försäkringsväsendets område föreligga emellerfid i detla hänseende speciella förhållanden, vilka motivera en undanlagsställning. Särskilt påtagligt är della i fråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal, ofta omspännande slörre delen av försäkringstagarens livstid. Uppenbart är, att bristfällig skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföretags ekonomiska jämvikt kunna medföra allvarliga verkningar för försäkringstagarna. Det torde icke råda någon tvekan om att även en tillfällig övermannad av marknaden är ägnad att menligt påverka försäkringsväsen-dels allmänna standard till förfång för den försäkringssökande allmänheten. Förhållandel medför nämligen risk för stegrade omkostnader och sämre försäkringsskydd. I detta sammanhang måste vidare beaktas, att konkurrenskostnaderna på försäkringsväsendets område äro relativt höga samt atl konsumenterna här i regel äro ur slånd alt bedöma förhållandet mellan varans pris och värde.

På de skäl jag nu anförl finner jag det från samhällelig synpunkt nödvändigt atl i fråga om försäkringsverksamheten genomföra en viss behovsprövning. Det är uppenbart, atl denna i konkreta fall kan te sig vansklig och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen för samhällslivets skiftande problemställningar synes mig behovsregeln emellertid snarast ägnad att tillföra försäkringsväsendet stadga och gynnsamma utvecklingsmöjligheter.

Prop. 1984/85:77 28

Redan av vad nu anförts torde framgå, attjag biträder uppfattningen att
de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke böra bedömas
fristående från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betinga de
varandra ömsesidigt. Föreligger behov av ett nytt försäkringsbolag, är
tillkomsten av elt sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling.
Behovsfrägan måste betraktas som etl särskilt betydelsefullt led i bedöm
ningen. ---

Försäkringsutredningen har uttalat, all inom de flesta försäkringsbranscher antalet bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovsläckningens synpunkt; ulredningen har därför funnit en reduktion önskvärd. Enligt en utbredd mening - som jämväl kommit till uttryck i vissa remissyttranden - är försäkringsutredningens omdöme välgrundat. För närvarande saknar jag anledning alt laga bestämd ståndpunkt till frågan, som enligt min mening bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. Det är min förvissning, atl 1945 års försäkringsuirednings betänkande kommer att ge ytterligare hållpunkter för en bedömning av läget. Intill dess läget klarnat förefaller det mig angelägel, atl koncessionsprövningen belräffande nya företag sker tämligen restriktivt.

För utländska försäkringsföretag som vill driva försäkringsrörelse i Sverige genom generalagenter gäller samma koncessionsvillkor som för svenska försäkringsbolag (7 § lagen om utländska försäkringsföretag). På detla område infördes behovsprincipen 1950. Rörande behovel av elt vissl mått av internationell rörelsefrihet på försäkringsområdet anförde departementschefen följande (prop. 1950:94 s. 28 O-

Om det i något fall skulle visa sig, att förutsättningen för att svenska bolag skulle fä denna möjlighet att driva rörelse i ett visst land vore att moisvarande frihet lämnades detta lands försäkringsbolag atl utöva verksamhet här, synes det icke vara principiellt oriktigt att en viss hänsyn härtill tages vid prövning av en koncessionsansökan från ett sådani utländskt bolag. Frågan om angelägenheten för det svenska försäkringsväsendet att dess rörelsefrihet utomlands icke hämmas som följd av att ansökningen avslås lorde nämligen naturligt ingå i bedömningen huruvida den med ansökningen avsedda verksamheten är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. I denna mening bör sålunda tillbörlig hänsyn lagas till handelspolitiska återverkningar av koncessionsbedömningen. Men det må framhållas att endast sådana återverkningar, som beröra det svenska försäkringsväsendet böra tillåtas att spela in vid bedömningen. Samtidigt måsle understrykas alt vikten av de ifrågavarande handelspolitiska synpunklerna icke får överdrivas. Under inga förhållanden böra dessa bli ensamt avgörande. En noggrann prövning måste ske av alla de olika skäl som ur behovssynpunkt kunna tala för eller emol elt bifall till ansökningen. Att såsom generalagenterna föreslagil, i lagtexten utsäga alt vid koncessionsprövningen särskild hänsyn bör tagas till motsvarande lagbestämmelser i det sökande bolagets hemland, kan därför icke anses lämpligt.

Prop. 1984/85:77 29

Koncessionsgivningen 1949-1959

Tillämpningen av behovsprincipen under de första tio åren efter införandet kartlades av 1958 ärs försäkringssakkunniga, (SOU 1960:11) Översyn av lagen om försäkringsrörelse. Av de sakkunnigas redovisning framgår bl.a. följande.

På livförsäkringsområdet förekom ingen nyetablering.

På skadeförsäkringsområdet ägde en begränsad nyetablering rum.

Av de cirka 80 ansökningar om koncession som gjordes under den avsedda perioden avsåg del övervägande antalet utvidgning av koncessioner för befintliga skadeförsäkringsbolag. Med hänsyn till de skäl som angavs för bifall till ansökan inordnade de sakkunniga ärendena i någon av följande kategorier.

• Ett marknadsmässigt behov har ansetts vara för handen.

• Marknaden har ansetts vara väl täckt av redan existerande försäkringsbolag och deras försäkringsgrenar, men inspektionen har inte velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom etl avslag på ansökan skulle försvåra för sökandebolagel atl konkurrera pä marknaden.

• Sökandebolagel har varit ett stort allmänt skadeförsäkringsbolag med koncession i flertalet skadeförsäkringsgrenar, vilket har ansetts utgöra tillräcklig grund för inspektionen att tillstyrka en utvidgning lill sådana nya grenar som har samband med bolagets redan bedrivna verksamhet, dock ej vissa speciella grenar såsom sjö-, husdjurs- och kreditförsäkring. De stora allmänna skadeförsäkringsbolagen har ansetts böra ha koncessioner i alla vanliga branscher.

1 flera fall där konkurrensläget med härisyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch motiverade utvidgade koncessioner angavs som villkor för koncessionen att nya försäkringsformer endast fick tillhandahållas i kombination med sädana försäkringar som bolaget redan tidigare hade koncession för.

Departemenischefen hade bl.a. följande synpunkter på tillämpningen av behovsprincipen (prop. 1961: 171 s. 98).

De sakkunniga har verkställt en ingående granskning av koncessionsgivningen och därvid kommit till den slutsatsen att anledning ej finnes att föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för koncession. Denna ståndpunkt finner jag välgrundad. Den företagna utredningen får anses utvisa all nuvarande regler är ändamålsenliga och erbjuder tillfredsställande möjligheter atl anpassa tillämpningen till utvecklingen på försäkringsområdet. Del saknas från dessa utgångspunkter skäl att rubba den av statsmakterna vid tillkomsten av FL uppställda grundsatsen alt koncession förutsätter atl den tillämnade rörelsen skall vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Prop. 1984/85:77 30

Koncessionsgivningen efter 1959

På livförsäkringsområdet har sedan 1959 endasl fem nya bolag fått koncession. Fyra av dessa tillhör kategorin arbetsmarknadsbolag; AFA (Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, tjänslegruppliv- och avgångs-bidragsförsäkring) 1963, KFA (Kommunernas Försäkringsaktiebolag, grupplivförsäkring) 1963, AMF-sjuk (Arbetsmarknadsförsäkringar, sjuk-försäkringsakliebolag, avtalsgruppsjukförsäkring) 1972 och AMF-pension (AMF, pensionsförsäkringsaktiebolag, bl.a. särskild tilläggspension STP) 1973. År 1982 beviljades Ansvar, ömsesidig livförsäkring för helnyktra (Ansvar Liv) koncession.

På skadeförsäkringsomrädet har drygt tjugo nya koncessioner beviljats. Flera av dessa har avsett begränsade utvidgningar av koncessioner för befintliga bolag, t.ex. tillstånd att meddela försäkring i vissa bibranscher, varigenom det blivit möjligt att meddela alla gängse skadeförsäkrings-former. Inget nytt svenskt försäkringsbolag, avsett att för konsumenter tillhandahålla hela registret av försäkringar, har tillkommit sedan 1948 års FRL trädde i kraft. Koncession har däremot meddelats för försäkringsbolag med begränsade uppgifter; t.ex. Volvia 1960 (motorfordonsförsäkring), KreditgaranU 1969 (kredil- och avbetalningsförsäkring), AMF-kredit 1973 (kreditförsäkring för arbetsgivares lån hos AMF-pension) samt Pensionsgaranti eller FPG 1961 (kreditförsäkring av arbetsgivares pensionsutfästelser gentemot tjänstemän). Koncession har också lämnats existerande försäkringsbolag för att bedriva visst slag av försäkring i särskilt dotterbolag (Hansa Förelag 1982 och Vegele kredil 1983). Vidare har koncession givits för tre s.k. återförsäkringscaptives (mottagen ålerförsäkring av risker hänföriiga lill resp. koncerns verksamhet), nämligen AGA Re och SKF Re 1977 samt Electrolux Re 1978.

Strukturförändringar inom del enskilda försäkringsväsendet under perioden 1950-1982 De svenska försäkringsbolagen

Det svenska näringslivet har under de senasie decennierna undergått slora förändringar, som bl.a. inneburit en fortgående företagskoncentra-lion och en tilltagande internationalisering. Sådana förändringar har i hög grad präglat också försäkringsbranschen. Av tabell 2.3 framgår hur antalet svenska försäkringsbolag förändrats från 1950 till 1982.

Prop. 1984/85:77

Tabell 2.3 Antal svenska försäkringsbolag 1950-1980

Bolagstyp	. 1950	1960	1970	1982
RIKSBOLAG	124	103	65	56
Härav:
A. Liv- och sjukförsäkringsbolag
Aktiebolag	7	7	5	6
Ömsesidiga bolag	28	12	10	9
B. Skadeförsäkringsbolag
Aktiebolag	34	31	16	16
Ömsesidiga bolag	47	41	29	17
C. Återförsäkringsbotag	8	12	5	8
LOKALA BOLAG (ömsesidiga)	1259	982	729	501
Härav;
A. Läns- och häradsbolag	135	126	102	89
B. Sockenbolag	1 124	856	627	412
SUMMA BOLAG	1383	1085	794	557
Härav;
Aktiebolag	49	50	26	30
Ömsesidiga bolag	1334	1035	768	527

Källa; Enskilda försäkringsanstalter 1950, 1960, 1970 och 1982.

Som framgår av tabellen har antalet svenska bolag sjunkit mycket starkt, från 1 383 år 1950 lill 557 år 1982. Bäde riksbolag och lokala bolag har under perioden minskat med över hälften. I del följande anges nägra av orsakerna lill denna utveckling.

Antalet liv- och sjukförsäkringsbolag bland riksbolagen minskade från 35 till 15. Detta förklaras huvudsakligen av atl tolv ränle- och kapilalför-säkringsanslalter, som endast meddelade vissa former av livförsäkring, i början av 1950-lalel överiät sina försäkringsbestånd till ränle- och kapital-försäkringsanstalten (RKA). I övrigt beror minskningen på de fusioner som har genomförts under perioden. Fusionerna var särskilt talrika under 1960- och 1970-talen, dä de omfattande sammanföringarna inom Skandia-koncernen och Trygg-Hansa-gruppen genomfördes. Å andra sidan bör noleras att ett antal arbetsmarknadsbolag tillkommit under perioden.

Skadeförsäkringsbolagen minskade från 81 till 33. Minskningen under 1960-talet var huvudsakligen en följd av de ovannämnda fusionerna, som i hög grad påverkade också skadebolagen. Den fortsatta nedgången under 1970-talet berodde främsi på all nio ömsesidiga bolag, som samlliga meddelade enbart yrkesskadeförsäkring, överiät sina försäkringsbestånd fill riksförsäkringsverket. Överiåtelserna skedde efter en lagändring som innebar alt enskilda försäkringsbolag inte fick meddela yrkesskadeförsäkring.

Antalet återförsäkringsbolag varierade under perioden. Nedgången mellan 1960 och 1970 hänger samman med de ovannämnda fusionerna. En viss uppgång därefier förklaras av alt tre nybildade captivebolag har fått koncession.

De lokala bolagen, som samtliga bedriver enbari skadeförsäkring inom geografiskt begränsade områden, minskade från I 259 till 501. Förklaringen är främsi all mänga av dessa bolag var mycket små och därför fann det lämpligt all gä samman i större enheter för atl få bättre ekonomiska resurser och ökade möjligheter lill rationalisering.

Prop. 1984/85:77 32

Av tabell 2.3 framgår också att antalet försäkringsakfiebolag är mycket begränsat (30) jämfört med antalet ömsesidiga bolag (527). Dessutom kan flera av aktiebolagen sägas ha ömsesidig karaklär eftersom de är helägda dotterbolag till ömsesidiga försäkringsbolag och sålunda inle har några enskilda aktieägare.

Som framgått av föregående avsnitt har den svenska försäkringsmarknaden under perioden 1950-1982 kännetecknats av en fortgående koncentration. Härtill kommer att verksamheten i arbetsmarknadsbolagen under senare år fått en allt större omfattning. Den svenska försäkringsmarknaden domineras därför numera av ett fålal företag. Della belyses i tabell 2.4, som visar försäkringsbolagens marknadsandelar, mätt efter bruttopremieinkomsten för direktförsäkring i Sverige under år 1982.

Tabell 2.4 Premieinkomst i svenska försäkringsbolag (milj.kr.)

Svenskt försäkringsbolag eller koncern		Premie	Procentuell
		inkomst	fördelning
Skandia		4 985	19,5
SPP		4419	17,3
Trygg-Hansa		3 789	14,8
Folksam		2 776	10,9
AMF-pension		2490	9,7
LF-gruppen		1742	6,8
AMF-sjuk		1396	5,5
Vegete		731	2.9
AFA		521	2,0
Valand		479	1,8
Allmänna Brand		346	1,4
Ansvar		246	1,0
Assuransföreningen		243	1,0
Volvia		214	0,8
Skånska Brand		196	0,8
Summa för de 15 största företagen		24 573	96,1
Övriga riksbolag		951	3,7
Övriga läns-, härads-	, och sockenbolag
(lokalbolag som inte ingår i LF-gruppen)		53	0,2
Totalsumma		25577	100

Källa: Enskilda försäkringsanstalter 1982.

Av tabellen framgår alt de femton största koncernerna inkl. LF-gruppen hade en sammanlagd premieinkomst på 24 573 milj.kr., vilket utgjorde drygt 96 % av den totala premieinkomsten i direkt försäkring i Sverige hos samtliga närmare 600 svenska försäkringsbolag. Enbart de fyra största koncernerna (Skandia, SPP,Trygg-Hansa och Folksam) svarade för ca 63 % av den totala premieinkomsten. Utöver de femton största koncernerna svarade övriga riksbolag för endast 3,7 % av den totala premieinkomsten. Del numerärt sett största antalet bolag, nämligen de läns-, härads- och sockenbolag som inle ingår i LF-gruppen svarade för endast 0,2 % av brultopremieinkomslen.

Prop. 1984/85:77 33

De utländska, i Sverige verksamma försäkringsföretagen

Utvecklingen för de utländska i Sverige verksamma försäkringsföretagen har, såvitt avser antalet, i stort sett varit densamma som för de svenska försäkringsbolagen. Av tabell 2.5 framgår hur antalet utländska försäkringsföretag förändrats från 1950 till 1982.

Tabell 2.5 Antalet utländska försäkringsföretag 1950-1982

___________________________ 1950 1960 1970 1982

Summa bolag 38 33 26 15

Härav:

Livförsäkring 10° 5'' 4''

Skadeförsäkring 28 28 22 15'=

" Endast ett företag hade rätt alt meddela nya försäkringar, övriga företag bedrev

endast förvaltning av gamla bestånd.

'' Inget företag ägde rätt att meddela nya livförsäkringar i Sverige.

*= Varav ett företag under året inle drev någon verksamhet.

Källa; Enskilda försäkringsanstalter 1950, 1960, 1970 och 1982.

Premieinkomsterna för de utländska försäkringsföretagen ökade frän ca 94 milj.kr. 1970 lill ca 246 milj.kr. 1980. År 1982 har emellerlid de utländska förelagens premieinkomst minskat lill ca 232 milj.kr. De utländska försäkringsföretagens premieinkomst jämfört med de svenska bolagens framgår av tabell 2.6.

Tabell 2.6 Premieinkomsten i direkt svensk försäkring fördelad ländska försäkringsbolag 1982 (milj.kr.)

på svenska och ut-

Svenska

bolag

Utländska förelag

Total 25 577

Härav:

Skadeförsäkring 11 632

99,1 98

232 0.9

232 2

Källa: Enskilda försäkringsanstalter 1982.

2.5 Försakringsverksamhet genom captivebolag

Allmänt om captivebolag

Med captivebolag' avser man vanligen ell sådant dotterbolag inom en koncern som har bildals för all försäkra risker inom koncernen. Försäkring kan ske direkt i caplivebolaget (direktförsäkringscaptive). Vanligare är dock alt koncernens bolag försäkrar hos annan försäkringsgivare och all denne i sin tur, i enlighel med ell särskilt avtal mellan koncernbolaget och försäkringsbolaget, återförsäkrar i koncernens captivebolag (återförsäk-ringscaplive).

' Captive=rängslat, här i meningen inneslutet i en koncern. 3 Riksdagen 1984/85. 1 saml Nr 77

Lokala direk!-

torsakrings-

Jivare

Captivebolag

Premie Skabebeiainmgai

1 koncerner med ålerförsäkringscaptive försäkrar vanligen koncernbolagen i resp. land sina risker hos lokala försäkringsbolag. Enligt avtal med koncernen återförsäkrar sedan de lokala försäkringsgivarna delar av riskerna hos koncernens captivebolag. Ofta lämnas upp till 90 % av premierna vidare till caplivebolaget. Capfivebolagei behåller dock inte själv hela den övertagna affären utan återförsäkrar regelmässigt i sin tur (relro-cederar) hos annal försäkringsbolag. Flödet av premier och skadeersättningar åskådliggörs i figur 2.1.

Captivebolag i svenska koncerner

Försäkringsverksamhel i captivebolag är en relativt ny företeelse i Sverige'. Hittills har tre koncerner fått koncession alt driva försäkringsrörelse i sådan form, nämligen SKF, Elecirolux och AGA. Koncessionerna beviljades åren 1976 och 1977. I de båda förstnämnda koncernerna är capfive-bolagens, SKF Re och Electrolux Re, koncessioner begränsade fill återför-säkring av koncernbolagens utländska risker. AGA Re däremot har koncession alt återförsäkra såväl svenska som ufiändska risker men koncessionen är tidsbegränsad och går ul den 31 december 1984.1 samlliga fall gäller koncession all slags skadeförsäkring. SKF Re har numera koncession även för visst slag av personförsäkring.

Prop. 1984/85:77 35

De svenska captivebolagen slår under försäkringsinspeklionens tillsyn och för bolagen gäller samma regler för verksamhetens bedrivande som för övriga återförsäkringsbolag. Captivebolagen omfattas, i likhei med andra försäkringsföretag med svensk koncession, av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. 1 fråga om den allmänna placeringsplikten enligt nämnda lag, dvs. skyldigheten atl i viss omfattning förvärva stats- och bostadsobli-gafioner, har captivebolagen hittills fallit under den gräns som riksbanken tillämpar och som anknyter till bolagens balansomslutning. Försäkringsförelag med en balansomslutning understigande 50 milj.kr. åläggs f n. inte placeringsplikl.

På senare är har också ett antal svenska koncerner etablerat captivebolag utomlands.

I del följande ges en kortfattad redogörelse för verksamhelen i de svenska captivebolagen.

AGA Re

Företagen i AGA-koncernen tecknar sina försäkringar hos direklförsäk-ringsbolag i olika länder. Dessa bolag återförsäkrar sedan, enligt avtal, delar av riskerna hos AGA Re. AGA Re återförsäkrar i sin tur hos en svensk försäkringsgivare.

Verksamhelen i AGA Re omfattade till en början endast koncernens brand- och brandavbroltsförsäkringar men har senare utvidgats lill alt avse även en liten del av koncernens ansvarighetsförsäkringar.

Enligt bolagsordningen får AGA Re inte ikläda sig större ansvarighet för egen del än vad som för en och samma händelse uppgår till 20 % och för en och samma risk lill 10 % av det egna kapitalel. Den del av premierna som AGA Re behållit för egen räkning har som regel motsvarat 20-25 % av brultopremieinkomslen.

Resultatet på själva försäkringsrörelsen var för AGA Re negativt under de två första åren men lämnade överskott under de därpå följande åren. Sedan kapitalavkastningen tillgodoräknats var dock rörelseresultatet samlliga år positivt. Resultatet har i huvudsak disponerats för ökning av säkerhetsreserven (motsvarande säkerhetstillägg före den 1 januari 1983) och för koncernbidrag. Endast vid ett lillfälle har AGA Re redovisat vinst efter bokslutsdispositioner. Denna vinst avsattes till en utjämningsfond.

AGA Re administreras helt av egen personal.

SKF Re

Verksamheten i SKF Re följer i slort sett samma mönster som i AGA Re. Direktförsäkrarna återförsäkrar 90-95 % av koncernens risker i SKF

' Frågan om försäkringsverksamhet genom captivebolag är ändamålsenlig och utvecklingsfrämjande har på uppdrag av ekonomidepartementet utretts av professorn vid handelshögskolan i Stockholm, Sven-Erik Johansson. Utredningsarbetet har redovisats i promemorian Återförsäkringsverksamhet genom captivebolag (Ds E 1980: 1).

Prop. 1984/85:77 36

Re. Den del av riskerna för en och samma händelse som SKF Re själv svarar för (självbehållel) uppgår till 6-7% av det egna kapitalet. En viss del av SKF Re: s relrocessioner placeras hos svenska försäkringsbolag.

Under de fem första åren av sin verksamhei redovisade SKF Re positivt resultat. Vinsten har i sin helhet disponerats för ökning av säkerhetsreserven (motsvarande säkerhetstillägg före den 1 januari 1983) och för koncernbidrag.

SKF Re administreras helt av egen personal och drivs som ett traditionellt återförsäkringsbolag.

Elecirolux Re

Också verksamheten i Electrolux Re följer i huvudsak samma mönster som i de båda andra svenska captivebolagen. Koncernens direklförsäkrare återförsäkrar 50-90 % av risken hos Electrolux Re. Självbehållel hos Electrolux Re är dock betydligt högre än hos de övriga bolagen. Bolagets relrocessioner lämnas lill svenska försäkringsbolag.

Electrolux Re har ingen egen personal utan administreras av Skandinavisk Försäkringsservice AB, som är etl dotterbolag till försäkringsbolaget Skandia.

Också Electrolux Re: s resullat var positivt de fyra första åren. På grund av slora ökningar av säkerhelstilläggen fick bolaget under de två första åren ta emot koncernbidrag. Senare är har bolaget emellertid givit koncernbidrag. Bolaget har samtliga år redovisat O-resultat.

Förekomsten av captivebolag utomlands

Uppgifterna om det totala antalet captivebolag i världen varierar starkt. I vart fall torde del finnas omkring I 500 sådana bolag. De uppgifter man har om marknaden lyder på all denna försäkringsform ökar i omfattning.

Captivebolagen har kommit all lokaliseras Ull länder där regleringar och restriktioner saknas eller är minimala och där skattereglerna är förmånliga. Det övervägande antalet captivebolag är etablerade på Bermuda. I övrigt är lokaliseringen koncentrerad till Guernsey, USA och Cayman Islands. Under senare år har ell anlal svenska industrikoncerner etablerat captivebolag i Luxemburg.

Motiv och förutsättningar för att etablera captivebolag

De skäl som redovisas i diskussioner för etablering av captivebolag är i huvudsak följande.

Med ell captivesystem kan man utnyttja den kapacitet atl bära självrisk som hela koncernen som ekonomisk enhet har och som är slörre än summan av de självrisker som koncernbolagen vart för sig kan ta. Detta s.k. självriskmotiv anses vara elt av de tyngst vägande skälen för alt bilda captivebolag.

Prop. 1984/85:77 37

Vid bättre skadeutfall än genomsnittligt ger captivesystemet större möjligheter lill lägre premier än vad som kan erhållas vid traditionella försäkringslösningar.

Det stora antalet dotterbolag i ett flertal länder leder till att de internationella koncernerna ofta uppvisar en mycket splittrad försäkringsbild. Genom captivesystemet får man en centralisering av koncernens försäkringsfrågor och därmed en bättre överblick och även möjligheter alt införa mera enhetliga försäkringslösningar för hela koncernen.

Captivesystemet ger vissa likviditetsfördelar. Premieinkomsterna kan förräntas inom koncernen tills medlen tas i anspråk för driftkostnader och ersättning för skadefall. Ett captivesystem kan ge lägre driftkostnader genom att marknadsföringsinsatser inte är nödvändiga. Likaså kan försäkringsservice i etl sådani bolag anpassas direkt efter koncernens behov.

Försäkring i captivebolag ger också vissa skattefördelar. Ett captivebolag skall, liksom försäkringsbolag i allmänhet, göra avsättningar lill försäkringstekniska skulder och lill en särskild säkerhetsreserv. Dessa avsättningar är avdragsgilla vid beskattningen. Vidare har etl captivebolag, i likhei med andra försäkringsbolag, möjlighet att uppskjuta beskattningen av sitt resultat, t.ex. genom att göra avsättningar lill en särskild utjämningsfond, om vilkel regler finns i kommunalskattelagen (1928:370). Ett captivebolag har också möjlighet att ta emot och lämna koncernbidrag, vilket innebär att etl överskott inle blir beskattat om del finns möjligheter fill resullalreglering i form av avsättning till lagerreserv, resultaluljäm-ningsfond, investeringsfond etc. i andra koncernbolag.

Den mest väsentliga förutsättningen när det gäller att bilda elt captivebolag är alt spridningen av riskerna inom koncernen är god, dvs. alt koncernen har stort anlal försäkringsobjekl spridda inom Sverige eller i ell flertal länder och att den beräknade maximala skadan för varje enskild anläggning inte är alltför stor. Vidare bör koncernen ha ell bra historiskt skadeutfall från en period av åtminstone fem år, vilket bedöms vara tillräckligt för att förutsäga framtida skadeutfall. Det historiska skadeutfallet är viktigt därför att captivebolagets ålerförsäkringsvillkor är kopplade lill skaderesulla-lel. Slutligen måsle koncernen ha lillgång lill kunskap vad gäller skyddsåtgärder och återförsäkring.

Alternativ till captivebolag

Som ett alternativ till captivesystem har de svenska försäkringsbolagen under 1970-talet utvecklat olika försäkringslösningar för att motsvara särskilda önskemål frän industrihåll. Från företagen har man framfört önskemål om reducering av premierna för de fall där man är villig att ta pä sig en större självrisk. System för ett ökal självrisklagande har också införts. Företagen har även hävdat atl premiesättningen i högre grad än tidigare borde påverkas av elt bra skaderesultat, vilket man frän företagshåll försökt åstadkomma genom ökade insatser för skadeförebyggande verksam-

Prop. 1984/85:77 38

het. Vidare har man strävat efter ett gemensamt, samordnat försäkringssystem för alla företag inom en koncern.

Etl allernaliv lill captivesystemet är s.k. kontosystem som syftar dels till att möjliggöra för moderbolaget i en koncern att la en samlad självrisk, dels till att premien skall vara beroende av koncernens faktiska skadeutfall, dvs. premieinsättningen skall vara erfarenhetsbaserad, dock endasl inom vissa gränser.

I etl kontosystem beräknar man vid årets slut ett resultat som kommer att påverka premierna under nästkommande år. Ränta på skillnader mellan premier och kostnader lillgodoförs resp. belastar etl konto. Kontot i sig betraktas som etl tekniskt hjälpmedel, som används för försäkringstekniska beräkningar och för all hålla reda på koncernens premier och koslnader. Konlosystemet åskådliggöras närmare i betänkandet s. 171.

De skäl som vanligtvis brukar anges för val av kontosystem i stället för traditionell försäkring är i första hand den premiesänkning som kan erhållas och i andra hand möjligheterna till förbättrat risk management (skadeförebyggande verksamhet).

Överskottet vid försäkring enligt ell konlosyslem tillgodoräknas vanligen företaget genom en premiereglering i efierhand. Jämfört med traditionell försäkring har den genomsnittliga besparingen uppgått till cirka 20 %. Denna skillnad förklaras av ökat självrisklagande och elt förbättrat skaderesultat.

3 Allmän motivering

3.1 Försäkringsrörelse

3.1.1 Definition av begreppet försäkringsrörelse

Mitt förslag: Någon definition av begreppet försäkringsrörelse förs inte in i försäkringsrörelselagen (1982:713). Till ledning för rättstillämpningen anges i stället i motiven vissa kriterier, utmärkande för försäkringsrörelse.

Gränsdragningsfrågan behandlas särskilt i fråga om vagnskadegarantierna inom motorbranschen och verksamheten i s.k. captivebolag (dotterbolag i en koncern som mot ersäitning ansvarar för risker inom koncernen). Vagnskadegarantigivningen anses, i överensstämmelse med hittillsvarande praxis, icke utgöra försäkringsrörelse. Verksamheten i captivebolag betraktas däremot som försäkringsrörelse.

Kommitténs förslag: Överensslämmer med mitt förslag utom i fråga om vagnskadegarantierna inom bilbranschen, vilka enligl kommittén är att anse som försäkringsrörelse (beiänkandei s. 37 fO.

Prop. 1984/85:77 39

Remissinstanserna: Förslaget alt inle i lag definiera begreppet försäkringsrörelse stöds av remissinstanserna eller lämnas utan erinran. Delsamma gäller de kriterier som kommittén angett på försäkringsrörelse samt kommitténs bedömning av verksamheten i captivebolag. Däremol går meningarna i sär vad gäller vagnskadegarantierna. Kommitténs förslag stöds av försäkringsinspektionen, NO och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund medan däremot konsumentverket, Försäkringsjuridiska föreningen, näringslivets organisationer, motorbranschen och motororganisationerna förordar atl vagnskadegarantierna inom bilbranschen inle skall betraktas som försäkringsrörelse (bil. 3, avsnitt 1).

Skälen för mitt förslag: Som framgått i avsnitt 2.1 har frågan om att i lag ge en definition av begreppet försäkringsrörelse flera gånger varil uppe lill diskussion. Dessa överväganden har emellertid inte lett fram till någon sådan definition. Begreppet försäkringsrörelse har därför avgränsats i rättstillämpningen, dels av administrativa myndigheter i samband med prövning av koncessionsansökningar, dels av de allmänna domstolarna vid prövning av åtal rörande olaga försäkringsrörelse.

De omständigheterna alt försäkringsrörelse är en verksamhet som kräver särskilt fillständ och atl den som bedriver verksamhelen utan sådant tillstånd hittills har riskerat straff talar naturiigivis slarki för atl en sådan verksamhet skall vara någorlunda entydigt definierad i lag. Det är emellertid också klara nackdelar med att i lag definiera begreppei försäkringsrörelse. Svårigheterna är uppenbara att finna en definition som kan vara till verklig ledning för rättstillämpningen och som samtidigt, inom alla skiftande områden, skulle utgöra en lämplig gränsdragning mellan försäkringsverksamhet och annan verksamhet. Till delta kommer att man med en legaldefinition av begreppei försäkringsrörelse löper risk alt lägga hämsko på utvecklingen inom försäkringsområdet. Della styrks av de erfarenheter frän andra länder som har redovisats tidigare (avsnitt 2.1). Om man vill undgå dessa avigsidor med en legal definition skulle resultatet med säkerhet bli en definition så allmänt hållen atl dess prakiiska belydelse för rättstillämpningen blev mycket begränsad.

Av nu anförda skäl delar jag kommitténs uppfattning att det inte är lämpligt att i lag definiera begreppet försäkringsrörelse.

Kommittén' har emellertid redovisat en utförlig diskussion rörande kriterier, som bör ha avgörande belydelse för bedömningen huruvida en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse.

Jag kan i väsentliga delar anslula mig till de synpunkter som kommillén redovisat och återger dem i huvuddrag i det följande.

' Jfr även Cari Martin Roos, Vad är försäkringsrörelse?, bilaga till kommitténs betänkande SOU 1983:5.

Prop. 1984/85:77 40

Grundläggande kriterier på försäkringsrörelse är att verksamhelen går ul på att yrkesmässigt göra åtaganden att mot vederlag utge ekonomisk ersättning eller ulföra en bestämd presentation vid ovissa händelsers inträffande.

Kravel på yrkesmässighet innebär atl verksamheten skall ha en viss varaktighet och omfattning. Tillfällig verksamhei eller enstaka åtaganden ryms inte i begreppet försäkringsrörelse.

I vilken form vederlag för etl åtagande utgår är som regel av mindre belydelse för frågan huruvida viss verksamhet är försäkringsrörelse. Vederlaget kan vara särskill angivet eller också vara inbakat i priset för en tjänst eller en vara.

Avtalet skall innehålla en utfästelse om att utge ersättning eller utföra någon prestation vid inträffat försäkringsfall. Om däremot utfästelsen är så utformad att den endast går ut på att ge ut ersättning i mån av förmåga eller tillgång på medel är det inle fråga om försäkringsrörelse, eftersom de typiska dragen - kalkylering av risker, reservbildning m.m. - inte aktualiseras.

Den händelse som åtagandet avser skall vara oviss. Det får alltså inte vara fråga om t.ex. förslitningsskada. Emellertid kan det vara svårt alt dra en klar gräns mellan ovissa händelser och förslitningsskador. Elt försäkringsbehov kan föreligga på grund av att det är svårt att förutse när en i och för sig förutsebar händelse kommer att inlräffa. Överraskningsmomentet spelar därför en central roll i alla former av skadeförsäkring. Så snart del saknas ell sådant momeni, som t.ex. vid skador som inträffar kontinuerligt med en viss frekvens eller som naturligt hör ihop med en viss verksamhei, kan man i allmänhet inte få försäkringsskydd. Vad som här betecknats som överraskningsmoment har, både i svenska och utländska försäkringsvillkor, tillagts slor betydelse, då det gällt att avgränsa försäkringsskador gentemot andra skador.

Från här angivna utgångspunkter bedöms sannolikheten för all de beskrivna, ovissa händelserna skall inträffa samt kostnaderna för att administrera verksamhelen och utge ersäitning vid skadefall. Med ledning av dessa bedömningar fastställs ell vederlag som, med betryggande grad av säkerhet, gör det möjligt för bolaget att i framtiden infria det gjorda åtagandel.

Jag har nu redovisat vad som kan sägas vara de grundläggande kriterierna på försäkringsrörelse. Om en verksamhet uppfyller dessa kriterier är det oftast befogat att hänföra den fill försäkringsrörelse. Det finns emellertid ytterligare några faktorer som bör påverka bedömningen huruvida en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse.

Inom affärslivet kan man peka på flera företeelser som i slort sett överensstämmer med den definition som jag har gett på försäkringsrörelse men som ändå inte kommii alt klassas som sådan. Ett exempel som ofta brukar nämnas är poslassuransavlalen. Vidare förekommer försäkringslik-

Prop. 1984/85:77 41

nande biälaganden till huvudavtal rörande t.ex. transport, entreprenad och försäljning av fast egendom. Dessa åtaganden är i regel av liten omfattning i förhållande till huvudåtagandet och utgör ofta en fast etablerad sedvana inom branschen. Därför har biålagandet, även om del uppfyller de grundläggande kriterierna för försäkringsrörelse, ändå inle ansetts böra bedömas som sådan.

Behovet av samhällskontroll måste också tillmätas betydelse för frågan om en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse. Avgörande i delta hänseende är bl.a. verksamhetens omfattning och åtagandenas ekonomiska betydelse för de tilltänkta kunderna. Även verksamhetens betydelse för andra än kunderna, t.ex. kreditgivare, inteckningshavare och leverantörer kan inverka på bedömningen huruvida samhällskontroll behövs. En viss betydelse bör också tillmätas det förhållandet alt tillfredsställande kontroll i andra former är ordnad. Åtagandet kan t.ex. vara gjort av det allmänna eller av någon näringsidkare som redan står under betryggande tillsyn (t.ex. bankgaranti).

Garanti- och serviceavtal

Elt område där frågan om gränsdragningen för försäkringsrörelse ofta aktualiseras är åtaganden som rubriceras garanti- och serviceavtal. 1 sin vanligaste form innehåller dessa avtal ålagande alt mol vederlag utge en ekonomisk prestation i vissa angivna fall. Vederlaget är ofiast inbakat i varans pris. Prestationen gär vanligen ut på alt återställa produkten i funktionsdugligt skick. De händelser som utlöser åtagandet är oftast ma-lerialfel, försliiningsskador o.d. Förutom dessa typiska produklgarantier förekommer också garantier som delvis är avsedda som skydd för ovissa händelsers inträffande, t.ex. vagnskadegaranlier, där garantierna även omfattar skador på bilen på grund av olyckshändelse.

De rena produklgarantierna skiljer sig på flera sätt från en typisk försäkring. Garantierna tar mera sikte på alt skapa tilltro lill produktens kvalitet än på riskuljämning för förslitningsskador. Åtagandet framstår oftast som en biförpliklelse lill etl avtal om överlåtelse eller ulhyrning. Det i priset inbakade vederiaget är svårt all närmare bestämma. Efiersom del oftast är tillverkaren/säljaren som svarar för åtagandet har han möjligheter atl göra en lämplig avvägning mellan kvalitet och garantiåtagande. Del är sådana överväganden snarare än de för försäkringsverksamhel typiska kalkylerna rörande risker, reservbildning m.m. som är bestämmande för utformningen av garantin.

Av nu anförda skäl menar jag, i likhet med kommittén, att ett åtagande av någon som tillverkar, säljer eller hyr ul en viss produkt att vid försliiningsskador och materialfel utge ekonomisk ersättning eller utföra en prestation inte bör klassas som försäkringsrörelse. Detsamma bör gälla om en reparatör gör etl åtagande rörande ett reparationsarbete.

Prop. 1984/85:77 42

Del förekommer också att från tillverkaren/säljaren helt frislående företag gör sådana åtaganden som här beskrivits, framför allt i form av serviceavtal. Dessa avtal företer flera likheter med försäkringsavtal än de lidigare redovisade garanti- och serviceavtalen. För alt kunna fastställa elt vederlag för sådana avtal blir det nödvändigt med såväl kalkylerings- som reserveringsöverväganden, dvs. för försäkringsrörelse typiska drag. Detta talar i och för sig för alt man inte skulle skilja mellan de fall där garantiåta-gandel endast avser förslitningsskador och de fall där åtagandet även avser olycksfallsskador. I likhet med kommittén menar jag dock att man bör hälla fast vid att endast åtaganden rörande ovissa händelser kan konstituera försäkringsrörelse. Försäljning av fristående serviceavtal där åtagandet rör ovissa händelser bör således, om övriga grundläggande kriterier för försäkringsrörelse föreligger, betraktas som drivande av försäkringsrörelse. Sådana åtaganden rörande förslitningsskador bör emellertid inle, med den utgångspunkt som lidigare har angetts, anses som försäkringsrörelse. F.ö. har även etl fristående företag, som. gör ett åtagande rörande förslitningsskador, vissa möjligheter att avväga produktkvalitet mot garantiåtagande.

Vagnskadegaranli

Sedan Volvo på 1950-talel introducerade den s.k. PV-garantin har vagnskadegarantierna efter hand blivit alll vanligare och ges nu med nästan samtliga bilmärken som säljs här i landet. Garantierna är i regel obligatoriska för bilköparen och gäller vanligen i tre år. Självrisken varierar. Cirka 75 % av vagnskadegarantierna är skyddade genom att de försäkras av tillverkarna/försäljarna.

Enligt kommiiténs bedömning bör vagnskadegarantierna anses som försäkringsrörelse. Därvid har man fäst avgörande vikt vid atl fillverkaren/ säljaren yrkesmässigt gjort etl ålagande all mot vederlag utge ekonomisk ersättning eller utföra vissa prestationer vid ovissa händelsers inträffande.

Jag kan hålla med kommillén om att de grundläggande kriterierna på försäkringsrörelse som jag lidigare har redovisat passar in på vagnskadegarantierna. När det gäller att bedöma om dessa garantier skall hänföras till försäkringsrörelse måste emellertid, som f.ö. också kommittén hävdat, även andra faktorer beaktas. Högsta domstolen har i ett rättsfall om PV-garantin (NJA 1958:536) med hänsyn lill utformningen av bolagels åtaganden saml det naturliga och nära samband som förelåg mellan åtagandet och bolagets verksamhet (hilfabrikafion och service), funnit att lämnandet av garantin fick anses ingå i bolagets rörelse på elt sådani sätt att bolaget inte drev försäkringsrörelse. Som framgår av den utförliga redovisningen i kommitténs betänkande har högsta domstolens ställningstagande kritiserats. Det kan också ifrågasättas om det i alla fall som vagnskadegaranlier numera lämnas föreligger elt lika kvalificerat samband som i det refererade fallet mellan åtagandel och den verksamhei som garanligivaren

Prop. 1984/85:77 43

bedriver. Emellertid har vagnskadegarantierna under snart 30 år i affärslivet och i allmänt språkbruk betraktats som garantier och inte som försäkring. Vidare har det inte kommit fram exempel på alt bilköpare blivit lidande på att garantin inle fått formen av försäkring. Det kan därför knappast med fog påstås alt det föreligger ett sådant behov av samhällskontroll att del av det skälet är motiverat atl denna garantigivning hänförs till försäkringsrörelse. Till delta kommer att motororganisalionerna och andra remissinstanser, som företräder konsumenternas intresse, motsatt sig alt vagnskadegarantierna bedöms som försäkring. Mot denna bakgrund anser jag atl det inte finns skäl all nu ändra på den mångåriga praxis i fråga om vagnskadegarantierna som innebär atl denna garantigivning inte betraktas som försäkringsrörelse.

Jag har nu redovisat de särskilda skäl som lett fram lill milt ställningslagande i fråga om vagnskadegarantierna. Bedömningen får inte ses som något principiellt avsteg från de riktlinjer som kommittén har angivit för bestämningen av begreppei försäkringsrörelse och lill vilka jag har anslutit mig.

Captivebolag

När del gäller frågan om caplivebolagens verksamhet skall betraktas som försäkringsrörelse är det främst möjlighelerna till riskutjämning som är av iniresse. En koncern med ett stort anlal dotterbolag, kanske verksamma i olika branscher och i olika länder, och med väl spridda anläggningar inrymmer ett tillräckligl slort kollekliv av risker för atl uppfylla kraven på försäkringsrörelse. Däremot torde inle elt bolag utan dotterbolag, även om dess anläggningar är många och geografiskt väl spridda, motsvara kraven på försäkringsrörelse. I sådant fall saknas riskspridning mellan såväl juridiska som ekonomiska enheter.

I fråga om bedömningen av ålerförsäkringscaptive och direktförsäkringscaptive är följande alt säga.

Elt ålerförsäkringscaptive bidrar till riskspridningen på försäkringsmarknaden genom att överta en del av koncernens risker frän direktförsäk-raren och behålla en del av de sålunda övertagna riskerna för egen räkning. Direktförsäkraren träffar avtal med caplivebolaget om ålerförsäkring och accepterar således caplivebolaget som ett återförsäkringsbolag. Likaså agerar caplivebolaget på den internationella återförsäkringsmarknaden genom relrocession och blir även där betraktat som ett återförsäkringsbolag. Caplivebolagens verksamhet uppfattas uppenbarligen, såväl i Sverige som utomlands, av övriga agerande på försäkringsmarknaden som försäkringsrörelse.

Belräffande direktförsäkringscaplives är silualionen något annorlunda. För atl tillräcklig riskspridning skall anses föreligga krävs att de enskilda koncernbolagen är självständiga juridiska personer och atl riskutjämning sker genom att försäkring tecknas i koncernens captivebolag. För atl ett

Prop. 1984/85:77 44

direktförsäkringscaptive skulle kunna anses driva försäkringsrörelse mäste det emellertid krävas att antalet dotterbolag som tecknar försäkring i bolaget är relativt storl. Om koncernen enbart består av ett fåtal juridiska personer kan erforderiig riskutjämning knappast uppnås inom elt capfive-syslem avseende direkt försäkring.

Även om etl captivebolag enbart försäkrar risker inom den egna koncernen kan del finnas behov av samhällskontroll. 1 fråga om ålerförsäkringscaptive är det närmasl direktförsäkraren som har iniresse av en sådan kontroll. När det gäller direktförsäkringscapUves kan elt sådant iniresse finnas t.ex. hos koncernbolagens kunder, kreditgivare och leverantörer.

Min slutsats är alltså att caplivebolagens verksamhet i princip bör betraktas som försäkringsrörelse.

Utländska försäkringsföretag utan koncession i Sverige

Kommittén har lagit upp vissa frågor som rör den verksamhet som försäkringsföretag utan svensk koncession kan bedriva här i landet. Bl.a. redovisar kommittén synpunkler på försäkringskonsulters och skaderegle-rares verksamhet.

Också ett antal remissinstanser har tagit upp frågor om försäkringskonsulter och skadereglerare. Som framhållits av försäkringsinspektionen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Försäkringsjuridiska föreningen råder en viss osäkerhet i rättstillämpningen huruvida aktiviteter av de slag som här har nämnis skall hänföras till försäkringsrörelse eller inle. De här berörda frågorna har emellertid nära samband med frägan om försäkringsmäklares verksamhet, något som kommittén kommer att behandla i ell följande belänkande. Enligt min mening är det lämpligast alt pröva frågan om dessa mellanmans och biträdens ställning i etl sammanhang. Jag gär därför inle nu närmare in på försäkringskonsullernas och skadereglerarnas slällning. Deras verksamhei får tills vidare bedömas i enlighet med de riktlinjer som hitfills har tillämpats.

3.1.2 Olaga försäkringsrörelse, förhandsbesked

Mitt förslag: Straffbestämmelsen om olaga försäkringsrörelse upphävs. Ingripande mot den som bedriver försäkringsrörelse ulan föreskriven koncession får i stället ske genom åtgärder av försäkringsinspeklionen, sanktionerade med vite.

Möjlighet införs alt fä bindande förhandsbesked huruvida en planerad verksamhet är att bedöma som försäkringsrörelse.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet, s. 54 fO.

Prop. 1984/85:77 45

Remissinstanserna: De remissinslanser som har yttrat sig i l"rågan instämmer i huvudsak i kommitténs förslag (bil. 3 avsnitt 1).

Försäkringsjuridiska föreningen förordar atl besvär över försäkringsinspektionens beslut prövas av regeringsrätten i stället för, som kommittén föreslagit, regeringen.

Skälen för mitt förslag: Enligl den ordning som hiltills gällt har frågan huruvida viss verksamhet varit försäkringsrörelse kunnat bli föremål för prövning både i allmän domstol och av administrativ myndighel. 1 allmän domstol har detta skell i samband med att åtal för olaga försäkringsrörelse prövats. Administrativa myndigheter har prövat frågan i ärenden rörande ansökan om koncession.

Exempel finns på alt den nuvarande ordningen lett lill att domstolar och administrativa myndigheter kommit lill olika ståndpunkter i fråga om vad som är försäkringsrörelse. De svårigheter som råder när det gäller all bestämma huruvida en viss verksamhet är att anse som försäkringsrörelse är naturiigivis också lill nackdel för den enskilde, särskilt om han riskerar straffpåföljd för olaga försäkringsrörelse.

1 likhei med kommittén är jag av den uppfattningen att man kan komma till rätta med en del av nackdelarna i det nuvarande systemet dels genom att öppna möjligheter för den enskilde atl erhålla förhandsbesked huruvida viss verksamhet är alt anse som försäkringsrörelse dels genom att ersätta den nuvarande straffrättsliga reaktionen med elt vitesförfarande.

Förhandsbesked

Jag har lidigare (avsnitt 3.1.1) angett vissa riktlinjer för bedömningen huruvida en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse. En fråga om gränsdragning mellan försäkringsrörelse och annan verksamhei kan likväl i några fall vara svår att avgöra. Del ligger i sakens nalur att den som avser att starta en försäkringsrörelseliknande verksamhet har ett intresse av att så snart som möjligt fä besked om den planerade verksamhelen är försäkringsrörelse och därför förutsätter koncession. Av dessa skäl delar jag kommitténs uppfattning alt den enskilde i en sådan situation bör ha möjlighet alt få förhandsbesked huruvida den verksamhet han avser att starta är försäkringsrörelse.

Förhandsbesked bör meddelas av försäkringsinspektionen. Ett förhandsbesked bör vara bindande för den myndighet som har meddelat beslutet och för underlydande myndigheter. I praktiken innebär delta följande. Om försäkringsinspektionen i ett förhandsbesked har uttalat atl viss verksamhei inle är försäkringsrörelse, kan inspektionen inle senare förelägga den berörde atl upphöra med verksamhelen eller förelägga honom alt ansöka om koncession. Om däremot försäkringsinspeklionen i ett förhandsbesked bedömt viss verksamhet som försäkringsrörelse och sö-

Prop. 1984/85:77 46

kanden därefter har ansökt om koncession bör regeringen i koncessionsärendet fritt kunna bedöma huruvida den planerade verksamheten är försäkringsrörelse eller inte.

I fråga om besvärsförfarandet är jag ense med kommittén om all de myndigheier som prövar ansökningar om koncession också skall avgöra frågor om förhandsbesked. Beslut av försäkringsinspektionen rörande förhandsbesked bör alltså kunna överklagas till regeringen.

Jag vill också erinra om att en förutsättning för att förhandsbeskedet skall vara bindande är atl verksamhelen bedrivs helt i överensstämmelse med vad som angivits i ansökan.

Olaga försäkringsrörelse

När del gäller ingripanden mot den som bedriver försäkringsrörelse utan erforderiig koncession bör det enligt min mening vara möjligt alt förenkla det nuvarande systemet och därmed möjliggöra snabbare ingripanden. Det är också angeläget alt man begränsar de risker som nu föreligger för all olika myndigheier skall komma fram lill skilda bedömningar av vad som är att anse som försäkringsrörelse. Av dessa skäl ansluter jag mig lill kommitténs förslag all brottet olaga försäkringsrörelse skall utmönstras ur försäkringslagsliftningen.

Ingripande mot den som bedriver försäkringsrörelse utan koncession bör ske genom vitesföreläggande av försäkringsinspektionen. Hur ett sådant vitesföreläggande kan utformas framgår av 19 kap. 12 FRL. Föreläggandet bör, av samma skäl som jag har anfört i fråga om förhandsbesked, kunna överklagas lill regeringen.

Fråga om utdömande av vite bör ankomma på allmän domstol.

3.2 Den materiella koncessionsprövningen

3.2.1 Koncession för svenska försäkringsföretag

Mitt förslag: De materiella koncessionsvillkoren ändras sä alt koncession för försäkringsrörelse beviljas om den planerade rörelsen inle bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Delta innebär bl.a. att behovsprincipen upphävs.

Förslaget syfiar till en liberalisering av den restriktiva koncessions-givning som i storl setl har varil förhärskande alltsedan behovsprincipen infördes år 1948.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 115 fO.

Remissinstanserna: Praktiskt taget samtliga remissinstanser instämmer med kommitténs förslag eller lämnar det ulan erinran (bil. 3, avsnitt 2).

Prop. 1984/85:77 47

Försäkringsinspektionen menar att en viss liberalisering av koncessions-politiken kan vara motiverad och atl detta kan genomföras med gällande lagstiftning. Inspektionen motsätter sig dock inte kommitténs förslag (bil. 3,2.1).

Bankinspektionen pekar på de samband som finns mellan försäkringssektorn och banksektorn och anser att etableringsvillkoren bör vara överensstämmande. Bankinspektionens åsikt är därför atl man bör avvakta resultatet av den översyn av kreditmarknadens struktur som pågår innan någon ändring görs i koncessionsvillkoren för försäkringsbolag (bil. 3, 2.3).

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat att en överelablering på försäkringsmarknaden ledde fram till alt behovsprincipen infördes år 1948. Alltsedan dess har praxis varil restriktiv i frågor om beviljande av koncession för nya bolag och utvidgning av befintliga koncessioner. Denna praxis är etl av skälen till att den svenska försäkringsmarknaden nu uppvisar en stark koncentration till ell fålal förelag eller koncerner. Koncentrationen har i själva verket nått en sädan grad att del redan av detla skäl kan vara motiverat med mindre restriktiva koncessionsvillkor.

Införandet av behovsprincipen motiverades även med att del slora antalet försäkringsgivare pä marknaden gjorde det svårt för den enskilde försäkringstagaren alt överblicka och bedöma de ekonomiska villkoren i olika försäkringar. Emellertid har försäkringslagarnas situation förbättrats väsentligt sedan 1948. Framför allt i fråga om konsumentförsäkringar har lagstiftningen om tillsyn i högre grad än tidigare riktals in pä åtgärder som syftar till all ge försäkringstagaren elt bättre skydd. Försäkringslagarnas ställning har stärkts väsentligl genom konsumenlförsäkringslagen (1980:38) och marknadsföringslagen (1975:1418). Konsumentverket lar upp frågor om konsumentskydd inom försäkringssektorn och har även, tillsammans med försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen, inrättat konsumenternas försäkringsbyrå, en fristående rådgivningsbyrå i försäkringsfrågor.

Del bör enligl min mening vara till fördel för försäkringslagarna om konkurrensen stimulerades något och om försäkringstagarnas valfrihet ökade genom att fler försäkringsgivare fick agera på marknaden. Tillkomsten av fler försäkringsförelag kan väntas öka priskonkurrensen och även leda till en större variation i utbudet av produkter och en högre servicenivå. Etl sådant synsätt bör dock inle få leda lill en så långtgående uppsplittring av marknaden som rådde när behovsprincipen infördes, något som uppenbarligen inte skulle tjäna konsumenternas iniresse. Alt en sädan situation skulle uppstå på nylt måste emellertid bedömas som helt osannolikt, även med en mindre restriktiv koncessionsgivning än den som f n. lillämpas.

Prop. 1984/85:77 48

Frågan om koncessionsvillkorens utformning har också handelspolitiska aspekter. Svenska exportföretag etablerar sig i ökad utsträckning i utlandet. Ofta önskar förelagen i en koncern en enhetlig försäkringslösning för dotterbolagen i samtliga länder där man är verksam. Sådana koncernlösningar kan t.ex. innebära att ett svenskt försäkringsbolag följer med ett exportföretag utomlands och försäkrar förelagels risker även i utlandet. På detla sätt kan de svenska exportindustriernas etablering på utländska marknader också bidra till en ökad internationalisering av försäkringsverk-samhelen.

För de svenska försäkringsbolagens verksamhei i utlandet kan vidare reciprociletssynpunkler få belydelse. En restriktiv koncessionsgivning i Sverige gentemot utländska försäkringsbolag kan leda lill all andra länder försvårar eller förhindrar verksamheten för svenska försäkringsbolag där. Om behovsprincipen slopades skulle utan tvekan svenska försäkringsbolags verksamhet i vissa andra länder underlättas. Den ökande internationaliseringen inom försäkringsområdet talar också rent allmänt för all de svenska koncessionsreglerna bör utformas med beaktande av andra länders lagstiftning på området. Det måste anses vara en fördel att närma de svenska elableringsreglerna till vad som gäller t.ex. inom EG och i de länder inom OECD där svenska försäkringsbolag är verksamma. Sverige är etl av de få länder som forifarande tillämpar behovsprövning. Sett i internationellt perspektiv talar således starka skäl för alt behovsprincipen avskaffas.

Erfarenheterna av behovsprincipen visar att den också är svär att tillämpa. Detta gäller i första hand den kvanfitativa marknadsbedömning som förutsätts ske. När behovsprincipen infördes underströk man atl den inte fick bli elt skydd för de existerande bolagen. Det kan emellerlid med vissl fog hävdas att behovsprincipen i tillämpningen blivit just ett sådant skydd. En av förklaringarna till detta är att del som regel är svårt all påvisa elt faktiskt behov av ytterligare en försäkringsgivare inom en försäkringsgren där redan ett antal bolag är verksamma.

Det kan också betraktas som en nackdel med behovsprincipen alt den, trots de successiva förändringarna av strukturen på försäkringsmarknaden, tenderat att låsa fast de koncessionsbeviljande myndigheterna i en restriktiv tillståndsgivning. De förhållanden som rådde på den svenska försäkringsmarknaden 1948 och etl anlal år därefier motiverade sannolikl en sådan lillämpning av behovsprincipen. Den kraftiga reduktion av antalet försäkringsbolag som sedan har skett och utvecklingen inom olika verksamhetsgrenar har emellerlid inle lett till någon påtaglig förändring i koncessionsgivningen. Med den innebörd som behovsprincipen har är det också förklarligt att koncessionsgivningen måste tendera alt bli restriktiv.

Sammanfattningsvis talar de skäl som jag nu har anfört för att behovsprincipen avskaffas, vilket innebär atl del inle längre ställs upp som villkor för koncession atl den planerade rörelsen är behövlig.

Prop. 1984/85:77 49

Bankinspektionen har förordat att en lagstiftning rörande elableringsreglerna på försäkringsområdet bör anstå tills kredilmarknadskommittén (Fi 1983:06) har övervägt motsvarande regler inom banksektorn. Jag kan hälla med inspektionen om att del finns vissa skäl som talar för en sädan ordning. Emellertid är det, som kredilmarknadskommittén också har an-lytt (Ds Fi 1984:20 s. 157), svårt atl göra direkta jämförelser mellan de båda sektorerna vad gäller koncessionsvillkoren. Inte heller är verksamheterna pä sådant sätt avhängiga av varandra att man av det skälet behöver avvakta etl ställningstagande inom banksektorn. Jag ser därför inget hinder alt nu ta upp frågan om koncessionsvillkor för försäkringsrörelse.

Vad sedan gäller koncessionsvillkoren i övrigt villjag framhålla följande. Näringspolitiken här i landet vilar på principerna om fri etablering och fri konkurrens. Med hänsyn till försäkringsverksamhetens särart och särskilt lill de starka krav på skydd för försäkringstagarna som mäste ställas och den därav motiverade offentliga tillsynen finner jag del uteslutet atl hell avslå från tillståndsprövning. Frägan är dock om denna prövning kan inskränkas till en kontroll av alt de i försäkringslagarna och i annan ordning föreskrivna formella och kvalitativa villkoren för den tilltänkta verksamhelen är uppfyllda. Detta skulle bl.a. innebära att koncessionsprövningen fick grundas pä de för dagen rådande förhållandena på den svenska försäkringsmarknaden. Enligl min mening är det nödvändigt atl koncessionsreglerna utformas så att de ger möjligheter också att styra utvecklingen inom försäkringsområdet på lång sikl. Vidare måste man kunna beakia frågeställningar som hänger samman med den internationella utvecklingen inom försäkringsområdet. Jag menar alltså att en materiell koncessionsprövning behövs även i fortsättningen. Den prövningen bör vara inriktad pä en allsidig bedömning huruvida den planerade verksamheten kan antas vara förenlig med en pä lång sikt sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. Hänsyn bör därvid tas både till de blivande försäkringstagarna i sökandebolaget och till utvecklingen av försäkringsväsendet i allmänhet. Vidare kan del inte gärna förutsättas bli en sund utveckling av försäkringsväsendet om verksamheten skulle tendera atl få en inriktning stick i stäv mot väsentliga allmänna intressen. Del blir därför elt naturligt led i koncessionsprövningen atl ta hänsyn lill om den planerade verksamhelen kan antas komma alt allvarligt motverka strävanden på andra väsentliga samhällsområden. Som exempel kan nämnas konsumenl-, kredit-, valuta-, skatte- och handelspolitikens områden.

Den ändring av koncessionsprövningen som här har skisserats bör leda till att det, allmänt sett, blir lättare alt erhålla koncession alt driva försäkringsrörelse. Enligt min mening kommer detta inte alt leda till någon mera omfallande nyetablering och inte heller på kort sikl resultera i några mer omfattande strukturförändringar inom det svenska försäkringsväsendet. En friare koncessionsgivning leder emellertid lill ökade konkurrensmöjligheter, vilket kan öka förutsättningarna för kreativ utveckling på försäk-4 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 50

ringsområdet, stimulera produktutvecklingen och renl allmänt verka ra-tionaliseringsbefrämjande.

1 della sammanhang vill jag också ta upp en fråga som har aktualiserats av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. Förbundet menar att del med en liberalisering av koncessionsreglerna, som också kommer atl gälla för utländska försäkringsföretag som vill bedriva verksamhet i Sverige, är rimligt alt begränsa möjlighelerna för svenska försäkringstagare all teckna försäkring utomlands. Med undantag för i huvudsak trafikförsäkring finns f.n. inga sådana begränsningar. Att införa en begränsning av det slag som förbundet förordat skulle enligt min mening knappast vara i överensstämmelse med Sveriges allmänna hållning i handelspolitiska frågor. I vart fall är jag inte beredd att överväga några sädana begränsningar förrän närmare erfarenheter av de nya koncessionsreglerna vunnits.

Den maleriella koncessionsprövningen syftar lill alt en beviljad koncession inte skall innebära risker för att en sund utveckling av del svenska försäkringsväsendet äventyras. En sida av prövningen är om den planerade verksamheten i det enskilda fallel är sund i den mening som avses i FRL. Prövningen måste emellerfid också avse huruvida den sökta koncessionen är förenlig med del långsiktiga kravet på en sund utveckling av försäkringsväsendet. Däremot skall prövningen, till skillnad mot vad som hittills gällt, inte innefatta en kvantitativ bedömning rörande antalet försäkringsbolag och bolagens möjligheter atl täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd.

Av naturliga skäl är det främsi försäkringstagarna som har intresse av alt försäkringsväsendet utvecklas i en sund riktning men koncessionsbedömningen måste också ske mol bakgrund av försäkringsväsendets allmänna betydelse i dagens samhälle.

Förutsatt atl de formella och kvalitativa kraven är uppfyllda skall alltså koncessionen beviljas om inte den tilltänkta verksamhelen bedöms vara oförenlig med en från försäkringslagarnas och samhällets synpunkt sund utveckling av försäkringsväsendet. Delta innebär all sökanden inte skall behöva visa att en ny verksamhet behövs eller främjar en allmänt sett sund utveckling av försäkringsväsendet. Vid prövningen bör hänsyn las inle endasl lill den rådande situationen utan även till de utvecklingstendenser som kan överblickas. Vad gäller den senare bedömningen bör del, för atl en ansökan skall avslås, anses föreligga påtagliga tecken på alt det skulle vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet att bevilja ansökan.

Begreppet sund utveckling av försäkringsväsendet återfinns redan i gällande försäkringslagsliftning som kriterium, vid sidan av behovsprincipen, i den materiella koncessionsprövningen. Innebörden har emellertid inte närmare preciserats. En sådan precisering låter sig knappast heller göras i prakliken, eftersom innebörden kan växla med utvecklingen inom försäkringsområdet. Syftet är också att prövningen skall kunna anpassas lill de

Prop. 1984/85:77 51

förhållanden som kan skönjas i elt mera långsiktigt.perspektiv. Del är vidare nödvändigt all en viss differentiering kan ske vid bedömningen av olika försäkringsområden och försäkringsformer. Slutligen måsle möjligheter finnas för den myndighet som prövar en ansökan atl ta hänsyn till reciprociletssynpunkler. Även om begreppei sund utveckling av försäkringsväsendet så-lunda knappast kan entydigt definieras vill jag i del följande ange vissa faktorer som bör beaktas vid den maleriella koncessionsprövningen.

Vid all slags direktförsäkring är del vikligl att ägna uppmärksamhet åt faran för en alltför slor uppsplittring av den svenska försäkringsmarknaden. En sådan utveckling skulle nämligen kunna leda lill atl den erforderliga riskspridningen inle kan uppnås inom mindre försäkringsbolag.

Det kan finnas önskemål att bilda specialbolag som enbari eller i huvudsak avser att vända sig till extremt goda risker inom ett vissl försäkringsta-garkollektiv. Sådana tendenser bör uppmärksammas vid koncessionsprövningen. Etl av de grundläggande syftena med försäkringsverksamhet är nämligen solidaritetstanken, vilken innebär bl.a. att försäkringstagarna inom elt större kollekliv gemensami delar riskerna för skada. En utbrytning av extremt goda risker skulle kunna innebära all övriga, mindre goda risker inom kolleklivet fick svårt att lill överkomlig kostnad ordna sitt försäkringsskydd.

En annan fråga som bör uppmärksammas är eventuella premiedifferentiering. Graden av premiedifferentiering är ytterst en avvägningsfråga. Premien bör differentieras med hänsyn lill påtagliga riskskillnader. Likaså bör skadeförebyggande ålgärder kunna uppmuntras genom premierabatter. Del avgörande är om inriktningen pä speciella målgrupper och differentieringen av premierna drivs sä långt all vissa försäkringstagarkatego-rier missgynnas på elt sådant sätt alt solidaritetstanken inte längre uppfylls. Liksom man kan ingripa mol en premiedifferenliering som inte betecknas som sund i ell bestående försäkringsbolag bör den koncessionsbeviljande myndighelen ha möjlighet att hindra uppkomsten av vad som, från de här behandlade utgångspunkterna, kan betraktas som osunda specialbolag.

Risken för en ökning av drifikostnaderna inom hela försäkringsområdet eller inom den aktuella verksamhetsgrenen bör också uppmärksammas vid koncessionsbedömningen. Ett existerande försäkringsbolag kan delvis utnyttja sin redan uppbyggda organisation medan däremot ett nybildat, fristående försäkringsbolag till relativt höga kostnader måsle bygga upp en hell ny administration och försäljningsorganisation. De lolala driftkostnaderna inom branschen bör emellertid inle i någon väsenllig grad påverkas av det måttliga antal nyetableringar och utvidgningar av befintliga rörelser som kan förväntas lill följd av de föreslagna, mindre restriktiva koncessionsreglerna.

Prop. 1984/85:77 52

1 koncessionsbedömningen måste också beaktas de fördelar för försäkringstagarna som en viss ökning av antalet bolag kommer atl innebära. Konkurrensen på den svenska försäkringsmarknaden ökar liksom försäkringstagarnas valfrihet.

På direklförsäkringssidan skiljer sig förhållandena avsevärt mellan kon-sumenlförsäkringsområdet (t.ex. person-, hem-, villa- och motorfordons-försäkring) och övriga försäkringsområden (t.ex. förelags-, sjö- och iransportförsäkring). Inom de senare försäkringsområdena talar samhällsintressen av handels- och valutapolitisk art närmast för all i huvudsak låla företagsförsäkring och närliggande försäkringsgrenar utvecklas fritt.

När del gäller de svenska försäkringsbolagens direktförsäkringsverksamhet utomlands bör koncessionsprövningen främst inriktas på att de svenska försäkringstagarnas intressen inle äventyras genom ullandselablering. FVK kommer i ett senare belänkande alt behandla frågor som har samband med de svenska försäkringsbolagens alltmer omfattande verksamhet utomlands och försäkringsverksamhelens ökande internationalisering. 1 samband med att kommitténs förslag i den delen behandlas kan del bli anledning alt återkomma till koncessionprövningen vad gäller försäkringsverksamhet utomlands.

Indirekt försäkring eller återförsäkring kan drivas antingen av rena återförsäkringsbolag, som endast har koncession för återförsäkringsverksamhet, eller av direktförsäkringsbolag som har koncession också för återför-säkring. När det gäller ren återförsäkringsverksamhet ligger del i sakens nalur atl koncessionsprövningen i huvudsak fär avse en bedömning av de formella och kvalitativa krav, inte minst solvenskrav, som skall ställas på den tilltänkta verksamheten. När det gäller bolag som meddelar både direktförsäkring och ålerförsäkring bör koncessionsprövningen, förutom de formella och kvalitativa kraven, avse en bedömning av risken för alt bolagels svenska direktförsäkringstagares säkerhet skulle komma alt försvagas på grund av mottagna återförsäkringsaffärer.

I detta sammanhang vill jag också erinra om atl ägarförhållandena i ett företag kan ha betydelse vid en bedömning huruvida det är förenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet alt bevilja koncession för en viss verksamhet. Jag går emellertid inte nu närmare in på denna fråga, eftersom den f.n. övervägs av FVK.

3.2.2 Koncession för utländska försäkringsföretag

Mitt förslag: För etl utländskt försäkringsföretag som vill driva försäkringsrörelse genom generalagent i Sverige skall gälla samma koncessionsvillkor som för svenska försäkringsföretag. (Liksom enligl gällande beslämmelser får dock etl utländskt försäkringsföretag ulan koncession bedriva ålerförsäkringsrörelse här i landet.)

Prop. 1984/85:77 53

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet, s. 119fO-

Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna (bil. 3, avsnitt 3).

Skälen för mitt förslag: Etl utländskt försäkringsföretag som vill bedriva försäkringsverksamhel i Sverige kan välja mellan två former för verksamhelen. Elt sätt är atl bedriva den genom etl svenskt dotterbolag. Reglerna blir då alhigenom desamma som gäller för ett svenskägt försäkringsbolag. Verksamheten kan emellertid också bedrivas genom en generalagent. I sådant fall regleras verksamheten av lagen (1950; 272) om räll för utländska försäkringsförelag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Enligt min mening bör koncessionsvillkoren utformas så alt man, såvitt möjligt, uppnår konkurrenslikstälhghet mellan svenska och ufiändska företag på försäkringsmarknaden här i landet. 1 detla syfte föreslår jag likalydande koncessionsvillkor för sådan rörelse som ett utländskt försäkringsföretag vill driva här i landet genom generalagent som jag tidigare (avsnitt 3.2.1) föreslagil för svenska försäkringsbolag.

Atl koncessionsvillkoren överensstämmer utesluter inte att vissa faktorer kan tillmätas särskild vikt i ärenden om koncession för utländska företag. Del ligger i sakens natur all samhällsintressen av främst handels-och valutapolitisk art beaktas. Vidare bör lillsländsmyndighelen kunna ta viss hänsyn till om svenska försäkringsbolag över huvud taget kan få tillstånd alt driva försäkringsrörelse i sökandeförelagels hemland eller om dessa möjligheter påverkas av den svenska tillslåndsmyndighetens beslut.

3.2.3 Verksamhetsplan

Mitt förslag: Koncessionsansökningen skall vara åtföljd av en plan för den tilltänkta verksamhelen (verksamhetsplan).

Kommitténs förslag: Överensslämmer med mitt förslag (betänkandet, s. 121 ff).

Remissinstanserna: Endast etl par remissinslanser har särskilt tagit upp frågan om verksamhetsplan.

Försäkringsjuridiska föreningen anser det tveksamt om en bestämmelse om verksamhetsplan bör ingå i lagen (bil. 3, 2.12).

Svenska akt uarieföre ningen menar atl koncessionssökanden i verksamhetsplanen även bör principielll definiera den marknad han ämnar bearbeta (bil. 3,2.14).

Prop. 1984/85:77 54

Skälen för mitt förslag: Prövningen av en koncessionsansökan innefattar bl.a. en allmän bedömning av omfattningen och beskaffenheten av den planerade verksamheten. Denna prövning grundas bl.a. på innehållet i bolagsordningen och, i fråga om livförsäkringsrörelse, grunderna för verksamheten. Utöver uppgifierna i dessa handlingar har naturligtvis myndighelen som prövar ansökan möjlighet att fordra in de ytterligare uppgifter från sökanden som bedöms erforderliga för myndighetens ställningstagande.

I flera länder ställs det krav på att den som söker koncession för försäkringsrörelse skall förete en plan för den tilltänkta verksamheten. På något håll har en sådan plan också tillagts den betydelsen alt tillsynsmyndigheten, efter del att koncession meddelats, kan ingripa om företaget i sin verksamhet avviker från planen.

Som Försäkringsjuridiska föreningen framhåller är det självklart redan nu så atl ett företag som söker koncession måsle prestera ingående utredning om den tilltänkta verksamheten. Jag menar emellertid atl det kan ha ett visst värde alt i lagen införa etl krav på atl sökanden skall förete en plan för verksamhelen. Därigenom betonas att prövningen huruvida en viss verksamhet är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet även bör ta sikte på hur den tilltänkta verksamheten kommer att gestalta sig i etl något längre perspektiv. I detta sammanhang kan också nämnas alt banklagsutredningens (Fi 1976:04) förslag lill ny banklagstiftning (SOU 1984:26-29) innehåller motsvarande krav på den som söker oklroj för bankrörelse. Av nu anförda skäl biträder jag kommitténs förslag i denna punkt.

Verksamhetsplanen skall i princip endast utgöra en grund för prövning av koncessionsansökningen. Det förhållandet atl bolaget senare i sin verksamhet avviker från planen utgör inle skäl för ingripande från försäkringsinspeklionens sida om avvikelsen inle innefattar sådant missförhållande som avses i 19 kap. 11 FRL.

Syfiet är alt uppgifierna i verksamhetsplanen skall komplettera de uppgifter om den tilltänkta verksamheten som finns i bolagsordningen och, för livförsäkringsrörelse, i grunderna. Vad gäller del närmare innehållet i planen kan jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag. Planen bör alltså innehålla t.ex. följande uppgifter.

• En allmänt hållen beskrivning av innebörden av de försäkringslekniska grunderna.

• De försäkringsvillkor som anger försäkringsskyddels omfattning och som bolaget avser att tillämpa.

• De principer för avgiven ålerförsäkring som bolaget avser alt tillämpa.

• En prognos över del förväntade ekonomiska utfallet under del inledande skedet av verksamheten.

• En redogörelse för hur bolagets organisation kommer atl vara utformad och bolagels verksamhetsområde.

Prop. 1984/85:77 55

Det ligger i sakens natur atl innehållet i verksamhetsplanen måsle anpassas efter vad koncessionsansökningen avser. De myndigheier som prövar ansökningar om koncession måste också i det enskilda fallel ha möjlighet att begära de kompletteringar av uppgifterna i planen som anses erforderliga.

3.2.4 Utländska försäkringsförelags depositionsskyldighet

Mitt förslag: Elt utländskt försäkringsföretag som driver skadeförsäkringsrörelse i Sverige skall deponera värdehandlingar lill ett belopp som motsvarar brultopremieinkomslen av direkt försäkring under räkenskapsåret (omslutningsrelaterad deposition), dock lägst ett belopp motsvarande 300 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (basbeloppsanknuten minimideposition). Depositionen skall göras i värdehandlingar som försäkringsinspeklionen har godkänt.

Ett utländskt försäkringsföretag som driver livförsäkringsrörelse skall deponera dels minst elt belopp motsvarande 300 basbelopp, dels, liksom hiltills, i särskilda tillgångar redovisa värdet av de försäkringslekniska skulderna. Av minimideposilionen på 300 basbelopp får 90 % användas för alt redovisa fillgångar som skall motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna. Minst 10 % av minimideposilionen skall göras i värdehandlingar som försäkringsinspektionen har godkänt. Del nuvarande tillägget lill de försäkringslekniska skulderna slopas.

Försäkringsinspekfionen fär räll alt medge en lägre minimideposition än 300 basbelopp om detta är motiverat med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av rörelsen.

Deposition skall göras i bank (bankaktiebolag, sparbank eller kredilkassa inom jordbrukskasserörelsen).

Förslaget föreslås helt genomfört inom tre år. Om särskilda skäl i något fall föreligger får försäkringsinspektionen förlänga denna an-passningsfid med ytterligare högst två år.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag, med det undantaget atl kommittén föreslår att deposition skall ske i riksbanken (betänkan-del, s. 124 fO.

Remissinstanserna: Förslaget har i slort godtagits av remissinstanserna.

Fullmäktige i Sveriges riksbank anser att deponering bör ske i annan bank än riksbanken (bil. 3, 3.3).

Svenska aktuarieföreningen menar att förslaget inte är konkurrensneulrall eftersom svenska bolag är tvingade att placera medel i s.k. prioriterade värdehandlingar, som ger lägre avkastning än nödvändigt (bil. 3,3.5).

Prop. 1984/85:77 56

Skälen för mitt förslag: Syfiet med deposilionsskyldighelen är att skapa trygghet för de utländska försäkringsföretagens kunder i Sverige. Därutöver bör beakias all reglerna om depositionsskyldighet utformas med sikte på att såviit möjligt upprätthålla konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska försäkringsföretag.

Reglerna om deposilionsskyldighel gäller endasl sädan verksamhei som bedrivs genom generalagent.

När det gäller säkerhetskravet för utländska förelags skadeförsäkringsrörelse i Sverige har jag, i likhei med kommittén, funnit alt man av praktiska skäl bör basera säkerhetskraven på bruttopremieinkomsten från den svenska affären. Vid fastställandet av säkerhetskravets relation till brultopremieinkomslen bör det beaktas att en del av riskerna återförsäkras och att ansvarigheten därigenom begränsas.

För atl skapa trygghet för försäkringstagarna under förelagets uppbyggnadsskede och så länge som rörelsen är av lilen omfattning bör en minimideposition föreskrivas. Uppenbariigen måste en sådan regel kombineras med föreskrifter om en omslutningsrelaterad deposition för atl erforderlig säkerhet skall uppnås för den som försäkrar i företag med en omfattande rörelse. Kombinationen av minimideposition och omslutningsrelaterad deposition innebär att det högsta av de båda beloppen blir den faktiska deposilionen.

Minimideposilionen bör relateras lill basbeloppel enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Vad gäller beloppets sloriek är följande alt beakia. Betryggande säkerhet för försäkringslagarna skall uppnås. Beloppet bör vidare bestämmas så alt ökad konkurrenslikställighel, jämfört med nuvarande förhållanden, uppnås mellan svenska och utländska försäkringsföretag. Deposilionsbeloppet fär vidare inle sällas sä högt alt det väsentligt överstiger vad som gäller i andra länder och av det skälet skulle kunna uppfattas som ett faktiskt hinder för etablering i Sverige. Från dessa utgångspunkter har jag kommit fram lill alt en deposilion motsvarande 300 basbelopp bör vara en rimlig nivå för minimideposilionen.

Den omslutningsrelaterade depositionen bör i princip motsvara vad svenska försäkringsbolag redovisar för egen räkning i försäkringstekniska skulder. Utifrån denna förutsättning har jag, i likhei med kommittén, kommii fram lill att den omslutningsrelaterade depositionen bör beslämmas till 100 % av brultopremieinkomslen.

Också för livförsäkringsrörelse bör en minimideposition motsvarande 300 basbelopp krävas. Vad gäller reglerna i övrigt om deposilion måsle beaktas att förhållandena inom livförsäkringsområdet i flera avseenden skiljer sig från vad som gäller inom området för skadeförsäkring.

För livförsäkringsrörelse är elt utländskt företag skyldigt atl redovisa tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna. Vidare gäller atl etl belopp motsvarande värdet av skulderna skall vara redovisat i vissa värdehandlingar, som skall förvaras på särskill sätt. Dessa tillgångar

Prop. 1984/85:77 57

är pantsatta och får endast användas för fullgörande av företagets pä försäkringsavtalen grundade förpliktelser.

Depositionerna får användas, förutom för nu nämnda förpliktelser, även för betalning av böter, viten, avgifier o.d. I överensstämmelse med vad kommittén har föreslagil bör 90 % av minimideposilionen få användas för alt redovisa tillgångar som skall motsvara värdet på de försäkringslekniska skulderna.

Den nuvarande bestämmelsen om tillägg till de försäkringslekniska skulderna inom livförsäkring avsägs vid införandet motsvara den för svenska livförsäkringsbolag stadgade skyldigheten atl göra avsättning lill säkerhetsfond. Kravel på sådan avsättning upphörde vid årsskiftet 1982/83. Beslämmelsen om tillägg till de försäkringslekniska skulderna för utländska försäkringsföretag bör därför upphävas.

Del är tänkbart att den basbeloppsanknulna minimideposilionen i vissa fall kan te sig oskäligt hög. Försäkringsinspektionen bör därför ha rätt att i särskilda fall medge en lägre minimideposition än 300 basbelopp. Avgörande för om sådan dispens skall meddelas bör vara omfattningen och beskaffenheten av rörelsen.

Säkerhetskravet bör uppfyllas genom alt tillgångar lill moisvarande värde deponeras i Sverige. I frågan om vem som skall kunna förvara de deponerade tillgångarna har fullmäktige i riksbanken framhållit all man såvitt möjligt försöker renodla verksamheten till cenlralbanksfunklioner. Fullmäktige ser heller inle några särskilda skäl för alt deposition skall ske i riksbanken och inte i annan bank.

Jag instämmer med fullmäktige i denna del och föreslår alt deposilion skall ske i bankbolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen i Sverige.

Liksom tidigare bör det ankomma på försäkringsinspeklionen alt ange vilka värdehandlingar som skall godkännas för deposition. Urvalet bör ske med utgångspunkt i kraven på säkerhet för försäkringstagarna samt konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska försäkringsförelag.

De föreslagna reglerna om minimidepositioner innebär, som jag tidigare nämnt, en skärpning i jämförelse med vad som i dag gäller. De nya reglerna kommer atl gälla även för sådana utländska försäkringsförelag som nu är verksamma i Sverige. För all ge dessa förelag möjlighet alt successivt anpassa sina depositioner till de strängare kraven bör del bestämmas en övergångstid på tre år. Om särskilda skäl föreligger bör den tiden, efter prövning från fall till fall, kunna föriängas av försäkringsinspektionen med högsl två år.

I anledning av vad Svenska aktuarieföreningen uttalat om placering av medel i prioriterade tillgångar villjag framhålla följande. De föreskrifier om allmän placeringsplikl för försäkringsföretag med svensk koncession som riksbanken, med stöd av den kredilpolitiska lagstifiningen, meddelat gäller i princip för såväl svenska som utländska försäkringsföretag. Av praktiska skäl har riksbanken undantagit mindre bolag från placeringsplikl.

Prop. 1984/85:77 58

Eftersom de utländska försäkringsföretagens rörelser i Sverige i samtliga fall har en relativt lilen omfattning har dessa förelag inte kommit atl omfattas av den allmänna placeringsplikten. Delsamma gäller f.ö. även för mindre svenska försäkringsbolag. Jag kan inte se alt de omständigheter som jag här har redovisat innefattar något avsteg från principen om konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska försäkringsbolag.

3.2.5 Övriga frågor

Registrering av understödsföreningar

Verksamheten i understödsföreningar (föreningar för inbördes bistånd med uppgift att lämna hjälp och stöd ät sina medlemmar eller deras anhöriga) regleras av lagen (1972:269) om understödsföreningar. En sädan förening skall vara registrerad hos försäkringsinspektionen och stå under tillsyn av inspektionen. Enligt 4 § nämnda lag får registrering endast ske om den avsedda verksamheten är behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. För understödsföreningarna gäller alltså en behovsprincip av samma innebörd som i fråga om försäkringsrörelse.

Kommittén har inte föreslagit någon ändring i lagen om understödsföreningar, såvitt gäller villkoren för registrering.

Frägan om en översyn av lagen om understödsföreningar kommer alt las upp i samband med behandling av kooperaUonsutredningens (1 1977:01) förslag till ny lagstiftning om kooperativa föreningar.

Mol den här angivna bakgrunden finner jag inte skäl atl i delta sammanhang ta upp frägan om en ändring av regislreringsvillkoren för understödsföreningar.

3.3 Försäkringsverksamhet genom captivebolag

Mitt förslag: Den verksamhet som drivs av ett captivebolag - dvs. etl försäkringsbolag som ingår i en koncern med uppgifi atl försäkra de övriga koncernbolagens risker - skall principiellt inte anses oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Koncessionsprövningen skall således ske enligl de villkor som föreslås gälla för försäkringsbolag i allmänhel.

1 beslutet om koncession skall anges att etl capfivebolag, som önskar ge koncernbidrag, dessförinnan måste ha gjort maximala avsättningar till säkerhetsreserv.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (beiänkandei s. 180 ff).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag godtas i huvudsak av remissinstanserna (bil. 3, avsnitt 4).

Prop. 1984/85:77 59

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) hävdar dock att förslaget präglas av väl stor försiktighet till nyetablering, speciellt vad gäller direktförsäkringscaplives (bil. 3, 4.2).

Kammarrätten i Stockholm och riksskatteverket (RSV) menar att skyldigheten för captivebolag atl göra maximala avsättningar till säkerhetsreserven innan bolaget får ge koncernbidrag bör tas in i kommunalskattelagen (bil. 3, 4.3 och 4.5).

RSV redovisar vissa skattefördelar för captivebolag. RSV framhåller alt caplivebolagens verksamhei är åtskild från den övriga verksamheten inom koncernen och all det mot denna bakgrund bör övervägas att införa etl undantag från avdragsrätlen för koncernbidrag till captivebolag (bil. 3, 4.5).

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har understrukit vikten av att riksbankens föreskrifier på det kredilpolitiska området om allmän placeringsplikt också träffar captivebolagen för att man skall kunna upprätthålla konkurrenslikhet mellan dessa bolag och försäkringsbolag i allmänhet (bil. 3,4.8).

Försäkringsjuridiska föreningen önskar ökad klarhet i fråga om möjligheterna för capfivebolag atl försäkra risker utanför koncernen (bil. 3, 4.11).

AGA Re och Electrolux Re hävdar all det inte finns skäl alt göra några särskilda begränsningar vad gäller koncernbidrag från capfivebolag (bil. 3, 4.12 och 4.13).

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare uttalat atl den verksamhei som ett captivebolag bedriver är all anse som försäkringsrörelse. Alltså krävs koncession för sådan verksamhet. I delta avsnitt behandlas de särskilda aspekter som aktualiseras vid en prövning av den verksamhet som elt captivebolag bedriver.

1 avsnitt 2.5 har jag redovisat de fördelar som man vanligen ser i att försäkra koncernens risker i etl captivebolag. Själv villjag särskilt framhålla följande. Med captivesystem skapas förutsättningar för ökal självrisktagande inom en koncern. Detta stimulerar i sin tur den skadeförebyggande verksamhelen, något som från samhällsekonomisk synpunkt måste betraktas som i hög grad positivt. Konkurrensen från captivebolag kan också verksamt bidra till vidareutveckling av försäkringslösningar inom området för företagsförsäkring.

Ett captivebolag kan ha lill uppgift atl direkt försäkra koncernbolagens risker (s.k. direktförsäkringscaptive) eller alt indirekt försäkra koncernens risker (s.k. ålerförsäkringscaptive). De tre captivebolag som verkar i Sverige är av del senare slaget. Som angetts i det föregående innebär detla alt koncernbolagen, när de tecknar försäkring hos elt utomstående försäkringsbolag, kräver atl della bolag skall återförsäkra riskerna hos koncernens captivebolag. Två av de svenska captivebolagen har sin koncession

Prop. 1984/85:77 60

begränsad till koncernens risker vid anläggningarna utomlands. Den tveksamhet som har funnits inför etablering av captivebolag har emellertid gällt möjligheten alt försäkra även en koncerns risker vid anläggningar belägna i Sverige. Tveksamheten har närmast gällt huruvida en sådan etablering är förenlig med behovsprincipen i de nuvarande koncessionsreglerna. Delta har lett till att endast ell bolag, AGA Re, fått koncession och delta under begränsad lid, i avvaktan på det utredningsarbete som nu slutförts.

En omfattande etablering av svenska captivebolag som försäkrar även risker i Sverige sägs ibland innebära en alltför stor uppsplittring av försäkringsmarknaden och därför medföra negativa effekler för försäkringskollektivet i stort. 1 ett capfivesystem för återförsäkring måsle direktförsäkrarna återförsäkra större delen av riskerna hos caplivebolaget. Den minskning av återförsäkringsvolymen som blir följden för de traditionella bolagen kan medföra alt de går miste om vissa stordriftsfördelar och även vissa favörer från premiesynpunkt, som kan erhållas vid slora volymer av återförsäkring. Dessa bolag kan även förlora en del av den reciproka återför-säkringsaffär som de annars normall skulle ha erhållit i byte mol egen avgiven affär. En sådan nedgång på den traditionella återförsäkringsmarknaden kan dock, åtminstone lill en del, kompenseras genom all captivebolagen i sin tur återförsäkrar hos svenska försäkringsbolag. Totalt setl bör riskerna för en mera betydande minskning av de traditionella försäkringsbolagens reciproka affärer vara begränsade. Del kan också nämnas att den rält som företag och andra har atl teckna försäkring utomlands i vissa avseenden kan få samma följder. F.ö. har de hittillsvarande captivebolagen i stor ulsträckning placerat sin ålerförsäkring hos svenska försäkringsbolag, antingen direkt eller via internationella återförsäkringsbolag. Caplivebolagens verksamhet bedöms därför inte hittills ha haft några mera påtagliga negativa effekler på de traditionella bolagens försäkringsaffär.

Jag har tidigare (avsnill 4.2) redovisat de negativa effekler som uppkommer om det etableras specialbolag som avser att vända sig till extremt goda risker, något som i regel leder till högre premier för försäkringslagarkollek-tivet i övrigl. Tanken atl inrätta captivebolag vilar till en del pä den förutsättningen all man inom koncernen har bällre skadeutfall än genomsnillet av försäkringslagarkollektivel. Etablering av captivebolag skulle alltså kunna få delvis samma följder som angetts i fråga om de här nämnda specialbolagen. Emellerlid är det redan nu så atl premierna för storföretagen är differentierade med hänsyn lill riskens art även i traditionella försäkringslösningar och än mer i de alternativa lösningar, t.ex. kontosystem, som försäkringsbolagen utvecklat under senare år. Alltså kan hänsyn fill solidariteten inom försäkringslagarkollektivel knappast motivera en restrikfiv hållning till just captivebolag.

Frågan huruvida etablering av captivebolag i Sverige kan inverka på valutarörelserna bör något beröras. Negativa effekler kan uppkomma om caplivebolaget retrocederar enbart till utländska återförsäkringsbolag och om ufiändsk expertis får svara för administrationen av caplivebolaget.

Prop. 1984/85:77 61

Försäkring i captivebolag kan emellertid också ge positiva valutaeffekter om en sådan försäkringsform leder till att utländska dotterbolag i svenska koncerner försäkrar i Sverige i stället för lokalt och om relrocessionen sker fill svenska försäkringsbolag. Det finns emellertid inte anledning anta annat än atl försäkringsverksamhet i captivebolag endast skulle ha marginell inverkan på valularörelserna i jämförelse med det fallet atl verksamheten förblev i de traditionella försäkringsbolagen.

De skäl som här har redovisats talar enligt min mening för att försäkringsverksamhel i captivebolag principielll sett inle är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Denna bedömning vinner stöd av de erfarenheter som vi hittills har haft av sådan verksamhet i Sverige. Alltså bör koncession i princip kunna ges för försäkringsverksamhet i captivebolag. Sådan koncession bör ges under samma förutsättningar som för försäkringsbolag i allmänhet. Koncession skall alltså beviljas om inte den planerade rörelsen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. De faktorer som jag har redovisat i mina allmänna överväganden om den maleriella koncessionsprövningen (avsnitt 3.2) bör beaktas även vid koncessionsprövning för elt captivebolag. Ett förhållande som särskill bör beaktas i detta sammanhang är all en koncern kan välja att förlägga sitt captivebolag utomlands med möjlighet all därifrån försäkra även riskerna vid koncernens anläggningar i Sverige.

De bedömningar som här har redovisats är i alll väsentligl grundade på erfarenheter av återförsäkring i captivebolag. Myckel talar emellertid för att det kan visa sig lämpligt alt bedriva också direktförsäkring i captivebolag. Innan man vunnit närmare erfarenheter av sådan verksamhet bör dock eventuella koncessioner begränsas till en lidrymd som kan tjäna som lämplig försöksperiod.

Under remissbehandlingen har frågan om caplivebolagens möjligheter atl försäkra risker uianför koncernen tagils upp. Jag har en viss förståelse för atl det av praktiska och ekonomiska skäl i vissa fall skulle kunna vara fördelaktigt att i ell captivebolag försäkra sådana risker utanför koncernen som har nära anknytning lill verksamheten i koncernen. Denna fråga har emellerlid ell visst samband med den mera allmänna frågan om ägarförhållandena i försäkringsbolag, vilken kan komma att tas upp av FVK i dess fortsatta arbele. Av detta skäl och mot den bakgrund i övrigl som här har angetts är jag f n. inte beredd alt förorda en så vittgående koncessionsgivning.

Del finns också anledning alt ta upp vissa skattefrågor med anknytning lill caplivebolagens verksamhei. Etl captivebolag skall, i likhei med övriga försäkringsbolag, göra avsättningar till försäkringstekniska skulder (premie-, ersättnings- och skadebehandlingsreserv saml sädan tilldelad återbäring som inle har förfallit lill belalning). Dessa avsättningar får sedan förstärkas med avsättningar till en särskild säkerhetsreserv enligt den av försäkringsinspektionen upprättade s.k. normalplanen. F.n. gäller att av-

Prop. 1984/85:77 62

sättningar till säkerhetsreserven för indirekt försäkring får uppgå till högsl 200 % av premieinkomsten för egen räkning. Dessa avsättningar är avdragsgilla vid beskattningen och kan alltså fungera som en obeskattad reserv. Skatteeffekterna är mest påtagliga under captivebolagets uppbyggnadsskede. Därefter kan de öka endasl i den mån captivebolagets premieinkomst för egen räkning ökar.

För captivebolag, liksom för andra företag inom eller utanför försäkringsbranschen, anges i 43 § 3 mom. och i punkt 3 av anvisningarna till 43 § kommunalskattelagen (1928:370) under vilka förutsättningar koncernbidrag kan ges med avdragsrätl för givaren och skattskyldighet för mottagaren. De befintliga svenska captivebolagen har alltså haft möjlighet att lämna och la emot koncernbidrag. Som framgått i avsnitt 2.5 har de också i stor utsträckning utnyttjat denna möjlighet.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om rätten för etl captivebolag att ta emol och ge koncernbidrag med den skalteutjämningseffekt som därmed vanligen uppstår. Enligt min mening bör denna fråga bedömas från utgångspunkten att försäkringsverksamhet bör drivas på så långt möjligt lika villkor. Detta gäller också för captivebolag i jämförelse med traditionella försäkringsbolag. Eftersom captivebolagen har till uppgift atl försäkra enbart risker inom koncernen är det dock inte möjligt atl uppnå total likhet med traditionella försäkringsbolag. Även försäkringsbolag i allmänhel har rätl atl ge och ta emot koncernbidrag. Eftersom möjligheterna för ell försäkringsbolag all äga dotterbolag uianför försäkringsbranschen är starkt begränsade får dock möjligheten till koncernbidrag i dessa fall mindre praktisk betydelse.

Etl captivebolag kan alltså lämna koncernbidrag lill elt annal dotterbolag i koncernen som går med förlust eller som har outnyttjade vinslregle-ringsmöjligheter i form av överavskrivningar, avsättning till resultalutjäm-ningsfond, nedskrivning av varulager eller avsättning lill investeringsfond. På delta sätt kan koncernen skjuta upp eller, om bidraget används för att läcka en förlust, undgå beskattning av captivebolagets vinstmedel. På motsvarande vis kan capfivebolagei la emol bidrag från andra koncernbolag och avsätta dessa medel till säkerhetsreserv och därigenom uppskjuta beskattningen.

En koncern med captivebolag kan alltså vinna vissa skattefördelar genom att utnyttja möjligheten att lämna koncernbidrag, något som inle kan uppnås i koncerner som anlitar traditionella försäkringsbolag. Enligt min mening får dock koncernbidrag från etl captivebolag, på samma sätt som t.ex. återbäring vid konventionell försäkring, anses vara ett naturligt sätt att återföra överskott frän försäkringsrörelsen till koncernbolagen. Koncernbidraget skulle fö. kunna ersättas med andra former för överföringar, liknande dem som traditionellt tillämpas inom försäkringsbranschen. Etl direktförsäkringscaptive kan lämna återbäring lill koncernbolagen på för-säkringsmässiga grunder, exempelvis i förhållande lill resp. bolags skade-

Prop. 1984/85:77 63

resultat. När del gäller etl ålerförsäkringscaptive är det dock svårare atl finna en lika smidig metod atl fördela överskott som möjligheten alt ge koncernbidrag innebär. Vill man fördela caplivebolagens överskott med hänsyn till koncernbolagens affärsmässiga resultat, t.ex gynna bolag som går med förlust, kan koncernbolagen genom koncernbidrag sinsemellan fördela återbäringen från capfivebolagei. Däremot skulle det vara svårare att begränsa återbäringen till all enbari avse de svenska dotterbolagen.

I likhei med FVK anser jag alt möjligheten för ell captivebolag att ge koncernbidrag är ell smidigare sätt än de metoder som man annars skulle ha varil hänvisad till för att återföra captivebolagets överskott till dem som har bidragit därtill. Det finns därför inle skäl att utesluta möjligheten för ett captivebolag alt ge koncernbidrag. För atl säkerställa atl captivebolagets konsolidering är god bör dock den begränsningen göras att koncernbidrag får ges först sedan maximala avsättningar gjorts till säkerhetsreserven. Motiven för denna begränsning är, enligt min mening, uteslutande av försäkringsteknisk natur. Jag kan därför inte ansluta mig lill den uppfattning som under remissbehandlingen framförts av kammarrätten i Stockholm och av riksskatteverket alt begränsningen bör införas i kommunalskattelagen. I likhet med FVK finner jag del lämpligast att begränsningen tas in i beslutet om koncession för resp. bolag.

Jag vill också något uppehålla mig vid frågor som har anknytning till ett capfivebolags räll atl ta emot koncernbidrag. I medvetande om all ett dåligt resullat kan kompenseras genom mottagande av koncernbidrag skulle ell captivebolag kunna välja att hålla låg konsolidering och därmed också en läg premienivå. Etl sådant förfarande skulle, i vart fall när det gäller direktförsäkringscaptive, kunna påverka konkurrensbilden pä ett sådant sätt att det fick ses som ett osunt inslag i försäkringsverksamheten. Emellerlid ligger del inom ramen för försäkringsinspeklionens tillsynsuppgifter alt förhindra captivebolagen all på detta sätt ulnyttja möjligheten atl erhålla koncernbidrag. Jag finner därför inle skäl alt föreslå någon begränsning av rätten för captivebolag alt ta emol koncernbidrag av övriga koncernbolag.

Med stöd av lagen (1974:922) om kreditpolifiska medel har regeringen förordnal atl allmän placeringsplikl fär tillämpas i fråga om försäkringsföretag med svensk koncession (senast SFS 1983:917). Riksbanken har därefter beslutat att sådana försäkringsförelag skall placera en viss del av sina tillgångar i prioriterade obligationer. Från denna placeringsplikl har undantagits vissa mindre bolag, närmare besläml sådana med en balansomslutning på mindre än 50 milj. kr. Den begränsningen innebär att de här i landet verksamma captivebolagen inte ålagts någon placeringsplikt.

I sitt remissyttrande har Svenska Försäkringsbolags Riksförbund understrukit vikten av att den av riksbanken föreskrivna placeringsplikten för försäkringsbolag får gälla även captivebolag. Delta för alt konkurrenslikställighel skall uppnås mellan dessa bolag och övriga försäkringsbolag som är verksamma inom området för företagsförsäkring.

Prop. 1984/85:77 64

Den begränsning av allmänna placeringsplikten som riksbanken brukar medge är betingad främst av praktiska skäl. I och för sig har jag förståelse för riksförbundels ståndpunkt atl man i möjligaste mån bör eftersträva konkurrenslikställighet mellan alla försäkringsgivare. Det förhållandet att dessa mindre bolag undanlas fiän placeringsplikten har emellerlid, enligt min bedömning, inte sådan effekt att det menligt rubbar förutsättningarna för konkurrensen mellan bolagen. Del är enligt min mening lämpligt att riksbanken även framgent beaktar konkurrensaspekter när man utformar föreskrifter om allmän placeringsplikt.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med del anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. lag om ändring i lagen (1950:272) om rält för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Förslagen bör fogas lill protokollet i detla ärendet som bilaga 4.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

/ kap.

1 § Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fåll tillstånd (koncession) till detta enligl denna lag, om inte annat följer av 2 § eller av 10 § fjärde stycket.

Försäkringsinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Etl förhandsbesked enligt andra siycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av detta besked.

Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

Eftersom någon legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse inte föreslås är första slyckel oförändrat. De kriterier som bör vara avgörande för huruvida en viss verksamhet är att betrakta som försäkringsrörelse har angetts i avsnill 3.1.

Enligt andra stycket, som är nytt, skall försäkringsinspeklionen efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligl första stycket krävs för en planerad verksamhet. Inspeklionens beslut kan, enligt 19 kap. 13 § FRL, överklagas hos regeringen.

Prop. 1984/85: 77 65

Enligt tredje stycket, som också är nylt, är ett förhandsbesked bindande för den myndighet som har lämnat beskedet, alltså vanligen försäkringsinspektionen. Om inspektionens beslut efter besvär har prövats av regeringen bör dock, av naturliga skäl, både regeringen och inspektionen vara bundna av regeringens beslut.

Motiveringen i övrigl rörande förhandsbesked har redovisats i avsnitt 3.1.2.

2 kap.

3 § Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om koncession skall fogas en plan för den tilltänkta verksamhelen. Avser bolagels rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för längre lid än tio år, skall dessutom särskilda regler (grunder) för verksamheten upprättas enligt vad som sägs i 6 §. Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar alt bolagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och med andra författningar saml om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagels verksamhet.

Regeringen stadfäster bolagsordningen och grunderna saml beviljar koncession, om inte den planerade verksamhelen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder della, för beslämd tid, högst tio år, och därutöver till del löpande räkenskapsårets slut. Vid förlängning av en koncession som har beviljats elt försäkringsbolag för bestämd tid gäller samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för etl nytt bolag.

Till första stycket har fogals en bestämmelse alt koncessionsansökningen skall vara åtföljd av en plan för den tilltänkta verksamheten. Synpunkter på planens innehåll har redovisats i avsnitt 3.2.3. Skyldigheten att bifoga en verksamhetsplan vid koncessionsansökningen bör inte gälla sådana ansökningar som getts in före ikraftträdandet men som inte avgjorts dessförinnan.

Det nuvarande Iredje siycket har i förslaget delats i två stycken.

Tredje stycket innehåller den materiella koncessionsbesiämmelsen. Enligt denna skall koncession beviljas, om inle den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Koncessionsprövningen är inte längre inriktad pä en behovsprövning med utgångspunkt i en kvantitativ marknadsbedömning utan grundas i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamhetens konsekvenser för utvecklingen, utifrån principen om en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Fjärde styckel innehåller bestämmelser om tidsbegränsning av koncessioner och innebär ingen förändring.

Motiveringen i övrigl har redovisats i avsnitt 3.2.1.

5 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 66

19 kap.

12 § Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet all denna lag är tillämplig, fär försäkringsinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamhelen som behövs för alt bedöma om lagen är tillämplig.

Om försäkringsinspeklionen finner atl någon driver försäkringsrörelse ulan föreskriven koncession, skall inspektionen förelägga denne atl inom viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i verksamhelen som inspektionen anger eller också upphöra med verksamheten.

Paragrafen är ny.

Första styckel är uppbyggt efter mönster frän lagen (1980: 2) om finansbolag. Det ger försäkringsinspektionen möjlighet att fä del av alla de upplysningar som behövs för alt bedöma om en viss verksamhei är att anse som försäkringsrörelse. Av 21 kap. 2 § tredje stycket framgår atl försäkringsinspeklionen kan förena föreläggandel med vite. Fråga om utdömande av sådani vite prövas av allmän domstol. Alt straff kan ådömas den som meddelar orikliga eller vilseledande uppgifter framgår av 21 kap. I § första stycket 1. i den nu föreslagna lydelsen.

I andra slyckel anges hur försäkringsinspektionen skall förfara då man konstaterat att någon driver försäkringsrörelse utan all ha erforderlig koncession. Ingripande skall ske genom föreläggande. Föreläggandet skall gå ut på alt den för verksamhelen ansvarige skall vidta någon av följande tre alternativa åtgärder nämligen all söka koncession, att göra ändringar i verksamhelen eller atl upphöra med densamma. Sådant föreläggande kan även riktas mot den som bedriver försäkringsrörelse i slrid mot förhandsbesked. Också i delta fall kan inspektionen förena föreläggandel med vite. Fråga om utdömande av vitet prövas av allmän domstol.

21 kap.

1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtiigen eller av oaktsamhet till försäkringsinspeklionen meddelar orikliga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgifi om enligt denna lag,

2. uppsåtiigen eller av oaktsamhet underiåler alt enligl denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § Iredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra slyckel andra meningen eller 11 § första styckel andra eller tredje meningen,

4. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet bryter mol 12 kap. 12 §,

5. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje siycket eller 7 §,

6. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såviit detla lagrum rör förbehåll enligl 18 kap. 1 §.

1 fall som avses i 10 kap. 14 § första styckel skall inle följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § detta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Prop. 1984/85:77 67

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 4 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Som en konsekvens av den föreslagna ordningen för prövning huruvida en verksamhei är all anse som försäkringsrörelse, har bestämmelserna om brottet olaga försäkringsrörelse, vilka tidigare utgjorde punkt 1 i första stycket, tagits bort. Motiveringen har redovisats i avsnitt 3.1.2.

2 § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga verkställande direktören och styrelseledamöterna att fullgöra sina skyldigheter enligl denna lag eller andra författningar alt

1. till försäkringsinspeklionen göra behöriga redovisningshandlingar el
ler revisionsberättelser eller

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.
Föreläggande enligt första slyckel 2 får inte meddelas, om underiåtenhet

alt göra anmälan medför alt bolagsstämman eller styrelsens beslut förfaller eller bolaget blir skyldigt atl träda i likvidafion.

Försäkringsinspektionen kan förena annat föreläggande enligl denna lag än som avses i första siycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mol vilken föreläggandel riktas genast skriftligen underrättas om detla.

Följs inte etl sådant vitesföreläggande som avses i första siycket kan försäkringsinspektionen döma ut vitet.

Försäkringsinspeklionens beslut varigenom vite enligt första stycket förelagts eller utdömts får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Genom tillägget i sista stycket klargörs att inspektionens beslut om föreläggande vid vite endasl i sådana fall som avses i första stycket överklagas hos kammarrätten. Om inspektionen i annal fall, med stöd av iredje slyckel, har förenat elt föreläggande med vite förs talan mot beslutet, enligl 19 kap. 13 § första stycket, hos regeringen. Detta gäller t.ex. om föreläggande enligt 19 kap. 11 eller 12 §§ förenats med vite.

Övergångsbestämmelse Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

1 § Utländskt försäkringsföretag får, under förutsättning atl företaget erhållit tillstånd (koncession) därfill enligt 7 §, här i rikel driva försäkringsrörelse genom generalagent såsom syssloman och i övrigt under villkor, som stadgas i denna lag.

Försäkringsinspeklionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första siycket krävs för en planerad verksamhet.

Prop. 1984/85:77 68

Etl förhandsbesked enligt andra styckel är bindande för den myndighet som lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av delta besked.

Om del finns särskilda skäl och företagels reglemente tillåter del, får elt utländskt försäkringsförelag som har erhållit koncession medges atl genom generalagenten driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen .

Om del finns skäl, fär ell medgivande enligt Ijärde styckel återkallas av den som får lämna sådant medgivande.

Bestämmelserna om förhandsbesked i andra och tredje styckena är nya och molsvarar I kap. I § andra och iredje styckena FRL. Motiveringen har redovisats i avsnitt 3.1.2.

5 a § Med bankinslitut avses i denna lag bankaktiebolag, sparbank och
sädan kreditkassa som avses i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörel
sen.

Enligt 6, 15, 16 och 25 §§ skall ell utländskt försäkringsföretag som bedriver rörelse här i landet göra vissa depositioner i bankinstitut. 1 5 a §, som är ny, har bankinstitul definierats som bankaktiebolag, sparbank samt kredilkassa inom jordbrukskasserörelsen, dvs. ceniralkassa och jordbrukskassa. Här avses endast banker med svensk oklroj.

6 § Ansökan om koncession görs hos regeringen. I ansökningen skall
anges den försäkringsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall
inlämnas till försäkringsinspektionen och vara åtföljd av;

1. handlingar som styrker generalagentens behörighet enligt 4 §;

2. det för företaget gällande reglementet;

3. bevis alt företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 § första stycket jämte behörigen styrkt uppgifi om den tid detla ägl rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sisla tre åren kan ha framställts mot företagets verksamhet, och dessutom företagels årsredovisningar och revisionsberättelser för den fid företaget varit i verksamhei, dock längsi för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten all på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen samt alt ta emot stämning och själv eller genom annan tala och svara i alla rättsförhållanden som har samband med försäkringsrörelsen;

5. bevis att företaget för de ändamål som anges i 16 § samt på del sätt och under de villkor, som försäkringsinspeklionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar, som inspekfionen godtagit, till ett värde som molsvarar 300 gånger del basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades in:

6. en plan för den tilltänkta verksamhelen.

Deponering enligt första stycket 5 skall ske särskilt för livförsäkring och särskill för annan försäkring. Försäkringsinspektionen kan beslämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn lill rörelsens omfallning och beskaffenhet anser skäligt. Sådani beslut får inspektionen återkalla om del finns skäl lill del.

Prop. 1984/85:77 69

Om rörelsen skall avse livförsäkring, skall enligl 11 § upprättas särskilda grunder för verksamheten. Grunderna, som skall bifogas ansökningen om koncession, skall underställas regeringen för stadfästelse.

I första slyckel anges vad som skall åtfölja en koncessionsansökan. Förutom vissa smärre språkliga och redaktionella ändringar har deposi-lionsbeloppen i punkt 5 ändrats. Delta belopp har anknutits till basbeloppet enhgt lagen (1962:381) om allmän försäkring och skall uppgå till 300 gånger det basbelopp som gällde då ansökningen lämnades in till inspektionen.

Enligt punkt 5 skall deponering ske i bankinslitut. Som framgår av 5 a § avses med detta bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa eller jordbrukskassa inom jordbrukskasserörelsen.

Tillägget i punkt 6 om en verksamhetsplan motsvarar ändringen i 2 kap. 3 § första styckel FRL.

Andra stycket innehåller en dispensregel som ger inspektionen möjlighet att, med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhel, bestämma en lägre deposition. Dispensregeln inbegriper rörelse för försäkring för resor i utlandet, för vilken del tidigare fanns en dispensbestämmelse i första styckel 5. Bestämmelsen i Qärde siycket om återkallelse av dispens har överförts lill andra styckel.

Motiveringen i övrigt har redovisats i avsnitten 3.2.3 och 3.2.4.

7 § Regeringen beviljar koncession om ansökningen slår i överensstämmelse med denna lag och den planerade verksamheten inle bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd lid, högst tio år, och därutöver lill det löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för verksamhelen överensstämmer med denna lag och med andra författningar. Regeringen prövar då också om särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den tilltänkta rörelsen. I samband med beviljande av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endasl utvidgning av beviljad koncession fill ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för viss försäkringsgren mot koncession för annan gren, får försäkringsinspektionen beslula i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

Första och andra styckena molsvarar i huvudsak 2 kap. 3 § iredje och fjärde styckena FRL och innehåller beslämmelser om villkor för koncession och om tidsbegränsning av sådan. Koncessionsprövningen för utländska försäkringsförelag skall i princip grundas på samma kriterier som för svenska bolag.

Motiveringen i övrigt har redovisats i avsnitt 3.2.2.

Prop. 1984/85:77 70

10 § Det åligger generalagenten atl för varje räkenskapsår enligl formulär, som fastställts av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse för företagels verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligl första styckel innehålla bevis om alt värdet av den av förelaget gjorda deposilionen enligl 6 § första siycket 5 motsvarar 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. 1 redogörelsen skall, under beteckningen försäkringslekniska skulder, som skuld las upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagels ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersällningsre-serv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4. sädan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit lill belalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inle har förfallil till betalning.

1 paragrafens andra stycke anges vissa skyldigheter för den som är generalagent för etl utländskt företags livförsäkringsrörelse i Sverige. Generalagenten skall bl.a. förete bevis om att depositionen enligt 6 § första slyckel 5 uppgår till 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. Vidare gäller att generalagenten skall redovisa värdet av de försäkringstekniska skulderna. Redovisningen skall ske i enlighet med beslämmelserna i 13-15 §§.

13 § Tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring skall vid varje tidpunkt redovisas i sädana värdehandlingar som anges i 7 kap. 9 § första stycket 1-7 försäkringsrörelselagen (1982:713), eller i lån mot säkerhet i företagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i den män försäkringsinspektionen medger det, värdet av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet på grund av livförsäkringar, som har övertagils i återförsäkring.

I de tillgångar som skall motsvara värdet av de försäkringslekniska skulderna får räknas in 90 proceni av deponeringen enligl 6 och 10 §§.

Utan hinder av första stycket fär ett belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än sådana som nämns i första siycket, dock inte i aktier.

Med de försäkringstekniska skulderna för egen räkning förslås den del av de försäkringstekniska skulderna, som icke motsvarar värdet av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet.

Beslämmelsen i första siycket om etl särskilt tillägg till de försäkringstekniska skulderna har utgått. Delta sammanhänger med att tillägget avsägs utgöra en motsvarighet till den för svenska livförsäkringsbolag stadgade skyldigheten att göra avsättning till en säkerhetsfond. Kravel pä sådana avsättningar upphörde dock vid årsskiftet 1982/83.

Prop, 1984/85:77 71

De nuvarande bestämmelserna i andra stycket om redovisning av mottagen ålerförsäkring har ersatts med vissa bestämmelser om vad som fär hänföras lill de tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder. Genom atl 90% av nedsättningen enligl 6 och 10 §§ får räknas in i tillgångarna som skall motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna sker en kombination av dessa tillgångar och den basbeloppsanknutna minimideposilionen, vilken dä måste i motsvarande mån bestå av tillgångar enligt första slyckel. Minst 10% av minimideposilionen kommer då inte att vara pantsatt enligt 15 § första slyckel, vilkel medför alt denna del, förutom till betalning av fordringar pä grund av försäkringsavtal, kan användas lill belalning av böter, viten m.m. enligt 16 §.

15 § De värdehandlingar, i vilka försäkringstekniska skulder helt eller delvis redovisas, skall förvaras här i riket avskilda från förelagels övriga tillgångar och under minst tvä läs med olika nycklar, av vilka en innehas av ett av försäkringsinspeklionen förordnat ombud. Försäkringsinspektionen fär dock på framställning av företaget medge all värdehandlingarna i stället, på sätt och under villkor som av inspektionen bestäms, sätts i särskill förvar i bankinstitul. I dessa värdehandlingar har försäkringslagarna panträtt som i handpant till säkerhet för att företaget fullgör sina förpliktelser enligt försäkringsavtalen.

Generalagenten skall se lill alt det alltid finns värdehandlingar till erforderligt belopp i förvar enligt första stycket.

Om en värdehandling som har salts i förvar skall tas ut eller bytas, skall bestämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) lillämpas. Vad som där sägs om styrelse, verkställande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse generalagent eller ombud, som enligt 27 § har utsetts av företaget. -

Om en generalagent eller etl ombud som etl förelag har utsett enligt 27 § inte fullgör vad som åligger honom enligl denna paragraf skall del av försäkringsinspektionen förordnade ombudet genast göra anmälan om detla till inspektionen.

Paragrafen innehåller regler avseende förvaring av de tillgångar i vilka de försäkringslekniska skulderna helt eller delvis redovisas samt om panträtt i dessa handlingar.

Bestämmelsen om tillägg lill de försäkringstekniska skulderna har utgått. Detsamma gäller möjligheten att sätta tillgångar i förvar i riksbanken.

15 a § För försäkring av annal slag än sådan personförsäkring, beträffande vilken rörelsen drivs med tillämpning av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring, skall deposilionen enligt 6 § första stycket 5 inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar 300 gånger del basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets ulgång.

Om brultopremieinkomslen under räkenskapsåret överstiger depositionen enligt första stycket, skall depositionen uppgå lill elt belopp som motsvarar brultopremieinkomslen under räkenskapsåret.

Överstiger det sammanlagda beloppet av vad ett försäkringsföretag de-

Prop. 1984/85:77 72

poneral väsentligt den premieinkomst som anges i andra stycket, får försäkringsinspektionen medge företaget att få ut det överskjutande beloppet i den mån delta inle hänför sig till en deposition enligl första styckel.

I paragrafen regleras säkerhetskraven för skadeförsäkring och för sådan personförsäkring där rörelsen drivs utan lillämpning av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring.

För elt utländskt företag skall deposilionen enligl 6 § första stycket 5 uppgå fill 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårels ulgång. Denna minimideposition skall enligt första och andra styckena kombineras med en omslutningsrelaterad deposilion på så sätt alt om brultopremieinkomslen under räkenskapsåret överstiger minimideposilionen, skall den totala deposi-fionen uppgå till ett belopp som motsvarar brultopremieinkomslen under räkenskapsåret.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om rätt att i vissa fall få tillbaka en del av deposilionen.

16 § Tillgångar som elt utländskt försäkringsförelag enligt 6, 10 och 15 a §§ har deponerat i bankinsfitut får användas endast till betalning dels av fordringar på grund av försäkringsavtal, som tillhör företagets rörelse här i riket, dels av böter, viten, avgifter och ersättningar som i anledning av denna rörelse kan åläggas företaget, generalagenten eller av företagel utsett ombud som avses i 27 §, dels ock, i händelse av särskild administration av företagets livförsäkringsrörelse här i rikel, av adminisiralionsboels fordran hos företaget.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur depositioner enligt 6, 10 och 15 a §§ får användas. Ändringarna följer av atl depositionen enligl förslaget skall göras i bankinsfitut i stället för i riksbanken.

25 § Försäkringsinspekfionen får meddela de erinringar i fråga om utländska försäkringsföretags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga.

Försäkringsinspektionen skall förelägga företaget att inom viss lid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

1. avvikelse sketl från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inle längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatlningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. i bankinstitul enligl 6, 10 eller 15 a §§ deponerat belopp minskat genom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,

4. de tillgångar, som motsvarar värdet av de försäkringslekniska skulderna inte är fillräckliga, eller

5. det i övrigl finns allvarliga anmärkningar mol försäkringsföretagets verksamhei.

Om elt föreläggande enligt andra slyckel inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandel inte heller på något annal sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan om della lill rege-

Prop. 1984/85:77 73

ringen. Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, au för-säkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av försäkringsinspeklionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

I punkt 3 har riksbanken ersatts med bankinstitul. Bestämmelsen om fillägg till de försäkringstekniska skulderna som tidigare angavs i punkt 4 har utgått.

25 a § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga generalagenten alt fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar atl sända in behöriga redovisningshandlingar och revisionsberättelser.

Försäkringsinspeklionen kan förena etl annat föreläggande enligl denna lag än som avses i första siycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall del utländska försäkringsföretaget genast skriftligen underrättas om detla.

Följs inle etl sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspeklionen döma ut vitet.

Försäkringsinspeklionens beslut varigenom vite enligl första styckel förelagts eller utdömts fär överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Ändringen i denna paragraf överensstämmer med den ändring som föreslagits i 21 kap. 2 § sisla siycket FRL.

25 b § Om det kan antas atl någon driver sådan verksamhei all denna lag är lillämplig, får försäkringsinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för alt bedöma om lagen är tillämplig.

Om försäkringsinspeklionen finner att någon driver försäkringsrörelse ulan erforderlig koncession, skall inspektionen förelägga denne att inom viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i verksamheten som inspektionen anger eller också upphöra med verksamhelen.

Paragrafen är ny och molsvarar beslämmelsen i 19 kap. 12 § FRL.

All försäkringsinspeklionen kan förena förelägganden enligt denna paragraf med vite, framgår av 25 a §. Fråga om utdömande av vite ankommer på allmän domstol.

28 § Har koncession för utländskt försäkringsförelag att här i riket driva livförsäkringsrörelse förklarats förverkad, skall för tillvaralagande av livförsäkringstagarnas rält en särskild administration inträda. Beslämmelserna i 14 kap. 25-28 §§ om särskild administration i försäkringsrörelselagen (1982:713) skall lillämpas. Vidare gäller bestämmelsen i 14 kap. 23 § samma lag om förbud all meddela nya försäkringar. Vid lillämpningen av nu nämnda lagrum skall iakttagas, alt upphörande av företagets rätl all driva livförsäkringsrörelse här i riket skall anses motsvara livförsäkringsbolags trädande i likvidation eller beslut om avträdande av dess egendom lill konkurs saml att vad i 14 kap. 26 § fjärde styckel försäkringsrörelsela-

Prop. 1984/85:77 74

gen sägs om registrering i stället skall avse kungörande i Post- och Inrikes Tidningar. I fall som här avses må överlåtelse av livförsäkringarna ske, förutom lill svenskt försäkringsbolag, jämväl till utländskt företag, som erhållit koncession för livförsäkringsrörelse här i rikel.

Där vid överlåtelse av försäkringarna eller eljest uppstått överskott, skall ur detta i första hand gäldas kostnaden för administrauonen och oguldel sådant bidrag, som avses i 26 §, varefter återstoden skall överlämnas till det förelag, vars försäkringar varit föremål för administration.

Har företag i annat fall än enligt första stycket upphört att driva livförsäkringsrörelse här i riket, är företaget likväl skyldigt att på det sätt som anges i 13-15 §§ redovisa tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för redan meddelade livförsäkringar. Det åligger ombud, som har utsetts av företaget enligt 27 §, att fullgöra de skyldigheter enligt 10, 15 och 24 §§, som förul åvilat generalagenten. Om ej tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna redovisas eller om det av annal skäl finns anledning anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer det på försäkringsinspektionen att besluta alt administration enligl första stycket skall inträda. Om de till redovisning avsatta tillgångarna anses otillräckliga får dock adminislralion inte föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen har förelagt förelaget atl fylla bristen och denna inle täckts inom fyra veckor efter del alt sådant föreläggande sketl. Om i ett sådant fall adminislralion inträder skall beslämmelserna i första siycket om upphörandet av företagets rätt atl driva livförsäkringsrörelse här i riket i stället avse meddelandet av beslut om administration.

I tredje styckel har bestämmelsen om tillägg lill de försäkringstekniska skulderna utgått.

35 § Till böter eller fängelse i högst elt är döms den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig atl lämna uppgifi om enligl denna lag.

Paragrafen har utformats efter mönster av 21 kap. 1 § 1. FRL i den föreslagna lydelsen och innefattar staffsanktion för den som uppsåtiigen eller av oaklsamhel lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter lill försäkringsinspekfionen om förhållanden som han är skyldig alt lämna uppgift om enligt denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

2. Etl utländskt försäkringsföretag som vid utgången av år 1984 har svensk koncession skall senast den I januari 1988 till försäkringsinspeklionen ha inkommit med bevis om alt förelaget i bankinstitul deponerat det belopp som anges i 6 § första siycket 5. Tills så har skell får företaget tillämpa 15 a § i dess lydelse före ikraftträdandet av denna lag.

3. Om särskilda skäl föreligger får försäkringsinspeklionen, efter prövning i vaije särskill fall, medge atl den i punkt 2 angivna fristen utsträcks längst till den 1 januari 1990.

Prop. 1984/85:77 75

För de utländska försäkringsföretag som redan före lagens ikraftträdande har svensk koncession innebär förslaget en väsenthg ökning av depositionerna. För all mildra övergången till etl system med basbelopps-anknuten minimideposition, kombinerad med en omslutningsrelaterad deposilion, ges de nämnda företagen möjlighet att tillämpa lidigare gällande bestämmelserom deposition fram till årsskiftet 1987/88. Så länge som äldre beslämmelser om depositionens storlek tillämpas bör även äldre bestämmelser i 15 a § om tillägg lill nedsättning tillämpas.

Efter prövning från fall till fall kan försäkringsinspeklionen, om särskilda skäl föreligger, medge atl fristen enligl punkt 2 utsträcks längst lill årsskiftet 1989/90.

6 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för ufiändska försäkringsförelag alt driva försäkringsrörelse i Sverige.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:77 76

Bilaga 1

Sammanfattning av försäkringsverksamhetskommitténs betänkande (SOU 1983:5) Koncession för försäkringsrörelse

Försäkringsverksamhetskommitléns (FVK:s) utredningsuppdrag omspänner näsian alla större principiella frågeställningar som berör det ickestatliga försäkringsväsendet. Normalt brukar en kommitté som får ett sådant uppdrag starta med en kartläggning av hela ulredningsfället, göra en samlad analys av problematiken för atl urskilja de konkrela delfrågornas relevans och logiska sammanhang och därefter upprätta en systematisk plan för arbetets tidsuppläggning och ordningsföljd.

I föisäkringsverksamhetskommiliéns fall har emellertid departementschefen i direktiven och under hand angivit att vissa frågor skall behandlas med förtur. Detta gäller bl.a. inspeklionens lekmannastyrelse, konsumentskyddets organisation och koncessionsprövningen för captivebolag. Kommittén har redan behandlat de två första förlursfrågorna.

Det tredje ämnet som kommittén anmodats behandla med förtur -koncessionsprövningen för captivebolag — sammanhänger emellertid nära med vissa andra frågor. Det gäller t.ex. frågan om innebörden och en eventuell legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse. Vidare blir formerna för koncessionsprövning för captivebolag beroende av hur den materiella koncessionsprövningen över huvud laget utformas.

Kommitténs tredje delbetänkande upptar därför tre huvudområden, nämligen begreppei försäkringsrörelse, den materiella koncessionsprövningen och koncessionsprövningen för captivebolag.

Begreppet försäkringsrörelse

Bristen på legaldefinition i lagstiftningen och klar vägledning i förarbetena leder till osäkerhet om vad som skall anses som försäkringsrörelse enligt lagen. En bättre ordning från rättssäkerhetssynpunkt vore - särskilt om man som f.n. har elt straffansvar för olaga försäkringsrörelse — om begreppet definierades i lagstiftningen. Innebörden av begreppet skall enligt nuvarande ordning tolkas vid rättstillämpningen.

Kommittén har uppdragit ål professor Carl Martin Roos vid Lunds universitet att utarbeta etl sakkunnigutlåtande i frågan. Uppdraget har redovisats i en promemoria med titeln Vad är försäkringsrörelse, vilken fogas som bilaga till betänkandet.

Vid sina överväganden har kommittén inle funnit det möjligt atl åsladkomma en klar, entydig och praktiskl användbar legaldefinilion av begreppet försäkringsrörelse.

Svårigheten att juridiskt avgränsa försäkringsrörelsebegreppel fram-

Prop. 1984/85:77 77

kommer naturiigt vid en analys av olika former av försäkringsliknande verksamhet. Kommittén anger i betänkandet, utifrån en allmän beskrivning av för försäkringsrörelse typiska drag, i stället för en definition vissa kriterier som bör kunna utgöra grund för bedömning av vad som är försäkringsrörelse.

Kommittén finner all åtminstone följande kriterier måste vara uppfyllda för all försäkringsrörelse skall föreligga. Verksamheten skall gä ul pä att yrkesmässigt göra ett ålagande att mot vederlag utge ekonomisk ersäitning eller ulföra beslämd prestation vid ovissa händelsers inträffande. Förekomsten av dessa moment nödvändiggör vanligtvis en bedömning bl. a. av huruvida erforderlig riskutjämning kan uppnäs, sannolikheten för all de beskrivna, ovissa händelserna inträffar samt kostnaderna - bäde för atl administrera verksamheten och för den ekonomiska ersäitning som skall ulgå. På basis av bedömningarna fastställs vederlag som skall göra det möjligt alt infria del gjorda åtagandet.

Vid en allmän bedömning huruvida en viss verksamhet bör klassas som försäkringsrörelse räcker del emellertid inle atl stanna vid delta. Hänsyn måsle också tas lill vad som i allmänt språkbruk och i affärslivet brukar betraktas som försäkringsrörelse. Vidare bör den allmänna bedömningen omfatta behovet av samhällskontroll. innebärande bl.a. koncessionskrav och särskild tillsyn. Vad som härvid bör beakias är verksamhetens omfattning och åtagandenas ekonomiska belydelse för de tilltänkta kunderna, samt huruvida tillfredsställande kontroll är tillgodosedd i annan ordning än enligt försäkringslagsliftningen.

Kommittén redovisar i belänkandet hur den anser alt gränsdragningen skall göras belräffande vissa lyper av verksamhei, där fråga under senare år uppkommit huruvida de skall anses ulgöra försäkringsrörelse.

Garanti- och serviceavtal beslår typiskt sett av ett åtagande rörande en viss produkt att mot vederlag utge ekonomisk prestation vid vissa händelsers inträffande. De händelser som utlöser åtagandena hänför sig till materialfel, förslitningsskador o. dyl. Förutom dessa typiska produktgarantier förekommer garantier som även omfaitar s. k. ovissa händelser. Ell exempel är vagnskadegaranlier, där garantierna även omfatlar skador på bilen på grund av olyckhändelse.

Kommittén anser i princip att meddelande av garantier, ålminslone lill den del de innefattar åtaganden rörande ovissa händelser, skall betraktas som försäkringsrörelse och kräva koncession i den mån behov av samhällskontroll anses föreligga.

Captivebolag är elt inom en koncern (dock inle försäkringskoncern) bildat försäkringsbolag som har lill uppgift alt försäkra eller återförsäkra risker hänföriiga till övriga delar av koncernen (moder- och dotterbolag). Kommittén anser atl delta slag av verksamhei i princip bör betraktas som försäkringsrörelse.

Särskilda problem huruvida försäkringsrörelse föreligger eller ej uppstår

Prop. 1984/85:77 78

när det gäller verksamhet som här i landet bedrivs av utländska försäkringsföretag som inte har koncession i Sverige. Svenska rättssubjekt har med vissa undantag full frihet alt teckna försäkring i utlandet. Härvid uppkommer frågan vilka slag av aktiviteter från sådana här i landet icke koncessionerade försäkringsgivare, som är tillåtna ulan svensk koncession.

Kommittén anser atl utgångspunkten, liksom f.n. måsle vara atl det skall vara den svenske kunden som själv har tagit initiativ lill kontakt, tecknande av försäkring m. m. med del i Sverige icke koncessionerade utländska förelaget. Så snart som det utländska företaget på något sätt genom egna aktiviteter i Sverige söker att anskaffa försäkringar för sin räkning erfordras svensk koncession. De aktiviteter som avses utövas av mäklare eller ombud, dvs. av nägon som uppbär provision eller annan ersäitning eller i övrigl har elt ekonomiskt förhällande till den utländske, i Sverige icke koncessionerade försäkringsgivaren.

En försäkringskonsult eller försäkringsrådgivare, som inle uppbär provision el. dyl. från någon utländsk, här i Sverige icke koncessionerad försäkringsgivare, bör för sin klients räkning kunna medverka lill tecknandet av försäkring i utlandet och även sköta sin kunds kontakter med den utländske försäkringsgivaren, t.ex. vid informalion om nya villkor och i samband med skadeanmälan.

Skulle en konsult eller rådgivare däremot uppbära provision eller ersättning från den utländske, här i landet icke koncessionerade försäkringsgivaren för atl sköta skadebesiktning, skadereglering m. m. bör agerandet anses innebära drivande av försäkringsrörelse i Sverige. I sådana fall måste koncession krävas för verksamhelen. Däremol krävs inle koncession för skadereglering som utförs av del utländska försäkringsföretaget med anlitande av dess vanliga skaderegleringspersonal anställd utom Sverige.

Frånvaron av legaldefinilion av försäkringsrörelsebegreppet har föranlett kommittén att göra en översyn av gällande ordning för prövning i konkreta faU huruvida försäkringsrörelse föreligger.

För närvarande stadgas i försäkringsrörelselagsliflningen straff för olaga försäkringsrörelse. Del tillkommer allmän domstol all efter åtal av allmän åklagare pröva huruvida olaga försäkringsrörelse föreligger i etl konkret fall. Den allvariigaste svagheten med nuvarande ordning är att straff för olaga försäkringsrörelse kan ådömas den som är ansvarig för en verksamhet, trots alt denne ibland inle haft någon säker möjlighet alt i förväg bedöma om verksamheten betraktas som drivande av försäkringsrörelse. Vidare innebär den nuvarande ordningen risker för olikheter i bedömningen av vad som är försäkringsrörelse, eftersom det är inspektionen eller regeringen som avgör frågan om det rör sig om ell koncessionsärende, medan det är allmän domstol eller åklagare som avgör om olaga försäkringsrörelse utövas.

Prop. 1984/85:77 79

Enligt kommitténs förslag skall inspektionen eller regeringen, vilka bedömer vad som är försäkringsrörelse i koncessionsärenden, också svara för tolkningen av begreppet försäkringsrörelse i övriga fall. Vidare föreslås all del införs rätl att fä bindande förhandsbesked huruvida planerad verksamhet kan anses innebära bedrivande av försäkringsrörelse. Sådant förhandsbesked skall i första hand meddelas av inspektionen, med besvärsrätt hos regeringen. Kommiiténs förslag atl inspektionen eller regeringen i samtliga fall skall svara för tolkningen av vad som är försäkringsrörelse motiveras också av atl dessa — till skillnad mot domstolarna - har den direkta erfarenhelen av de tekniska bedömningar som är förknippade med försäkringsrörelse. I konsekvens med förslaget föreslås atl brottet olaga försäkringsrörelse utmönstras ur försäkringslagstiftningen.

Ingripanden mot verksamhet som bedöms vara försäkringsrörelse och som bedrivs ulan lillslånd skall ske genom vitesföreläggande. Sådant skall i första hand meddelas av inspektionen, med besvärsrält hos regeringen. Utdömandet av förelagt vite föreslås ankomma pä allmän domstol.

Den materiella koncessionsprövningen

Den materiella koncessionsprövningen på försäkringsområdet sker för närvarande bl. a. utifrån den s. k. behovsprincipen. Koncession skall meddelas om den avsedda rörelsen eller verksamheten anses "behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet". Koncessionsprövningen inrymmer således en kvantitativ marknadsbedömning och en sundhetsbedömning.

Sedan behovsprincipen infördes 1948 har en stark koncentration ägt rum på den svenska försäkringsmarknaden. Antalet försäkringsföretag i Sverige har mer än halverats. Försäkringskonsumenternas ställning har förändrats och förbättrats. En ökad internationalisering har ägl rum, vilkel aktualiserat elt ökat hänsynstagande lill andra länders etableringsregler. 1 delta sammanhang har s. k. reciprociletshänsyn tagils.

Förhållandena på försäkringsområdet är således numera radikalt förändrade jämfört med läget vid behovsprincipens införande och motiverar inte längre den dominerande roll som behovsprincipen tilldelats i lagstiftningen. Erfarenheterna visar alt principen med dess krav på en kvantitativ marknadsbedömning är mångtydig och svår alt tillämpa. Principen tenderar vidare att låsa fast de koncessionsbeviljande myndigheterna i en onödigt restriktiv tillämpning. Behovsprincipen har i någon mån kommit att upplevas som ett hinder för de tilllagande inlernalionaliseringsslrävan-dena inom försäkringsväsendet som bl. a. gjort sig gällande inom EG och OECD. Den har också medverkat till att i Sverige skapa föreställningen att försäkringsrörelse är en från konkurrens skyddad verksamhei.

Kommittén föreslår mot denna bakgrund att de maleriella koncessionsprövningen inte i första hand skall inriktas på en bedömning av antalet

Prop. 1984/85:77 80

försäkringsbolag och deras möjlighet all täcka försäkringstagarnas behov. Prövningen bör i slällel grundas på en allsidig bedömning av om bifall lill en koncessionsansökan är förenlig med en sund utveckling av del svenska försäkringsväsendet. Delta innebär atl lagsladgandel om behovsprincipen som en huvudregel för koncessionsprövningen föreslås bli upphävt och atl grunden för den materiella koncessionsprövningen i fortsättningen endast blir principen om en sund utveckling av försäkringsväsendet. Kommittén anser att denna ändring, under rådande förhållanden inom försäkringsväsendet, bör kunna leda till en något mera öppen attityd till nya koncessioner än den restriktiva inställning som i allmänhet kännetecknat lillämpningen av den hittillsvarande lagregeln.

Begreppet "sund utveckling av försäkringsväsendet" har hävd och återfinns i gällande försäkringslagstiflning ulan att dess innebörd närmare preciserats. Enligt kommitténs förslag görs inte heller nu någon precisering av begreppei, ulan dess innebörd får anpassas till försäkringsväsendets utveckling i del långsiktiga perspektivet. Sålunda kan — också vid en allsidig koncessionsprövning som vilar på sundhetsprincipen - undvikas atl försäkringsväsendet riskerar atl hamna i ett läge liknande del som rådde då behovsprincipen infördes, kännetecknat av alllför mänga försäkringsbolag. Etl naturligt led i den maleriella koncessionsprövningen blir också all ta hänsyn lill om den planerade verksamheten står i strid mot strävanden på andra väsenfiiga samhällsområden t. ex. där samhällel genom konsumentskydds-, kredit-, valuta-, skatte- och handelspolitik har angivit en viss målsättning.

Varken koncessionsmyndighelen eller sökanden skall behöva påvisa atl en ny koncession behövs eller främjar en allmänt sund utveckling. Koncessionsprövningen bör i stället vara inriktad på atl bedöma om ell beviljande av en koncession i något avseende kan antas vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Kommittén föreslär att den materiella koncessionsprövningen i försäkringslagstiftningen uttrycks så att koncession skall beviljas om inle den planerade verksamhelen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Förutsatt atl i försäkringslagsliftningen uppställda formella och kvalitativa krav är uppfyllda bör grundsynen vara atl koncession skall beviljas. En ansökan bör således inte avslås i annat fall än när det vid prövningen bedöms alt den tilltänkta verksamhelen är oförenlig med en för försäkringslagarna eller samhällel sund utveckling av försäkringsväsendet.

Kommittén redovisar i betänkandet några faktorer som bör beaktas vid bedömningen huruvida den avsedda verksamheten kan anses vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Uppmärksamhet bör bl. a. ägnas ål faran för en alltför slor uppsplittring av den svenska försäkringsmarknaden och följderna härav för t. ex. bolagens kostnadsutveckling och soliditet. Tendenser till bildande av specialbolag som enbari eller i huvudsak avser att vända sig till extremt goda risker inom elt försäkrings-lagarkollekliv bör också uppmärksammas.

Konsumenlförsäkringar och företagsförsäkringar uppvisar olikheter i många avseenden. Beträffande företagsförsäkringar talar samhällsintressen av handels- och valutapolitisk art för att tillåta sådan rörelse att i huvudsak utvecklas fritt. Alternativet till detta kan nämligen bli atl större svenska företag i ökad utsträckning tecknar försäkring utomlands, vilkel kan få negativa följder för del svenska försäkringsväsendet och - ur handels- och valutapolitisk synvinkel - även för landet.

Utländska försäkringsföretag

En grundprincip för kommillén har varit att söka åstadkomma konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska försäkringsföretag. 1 enlighet härmed föreslår kommittén att koncessionsbedömningen för direkt försäkring i Sverige bedriven av utländska försäkringsförelag i princip skall grundas på samma kriterier som för svenska bolag. Regeringen bör emellertid ha möjlighet alt vid bedömningen av ett utländskt försäkringsförelags koncessionsansökan vid behov kunna ta hänsyn till hur myndigheterna i sökandebolagets hemland de facto skulle ställa sig till svenska försäkringsbolag etablering i ifrågavarande land liksom fill om svenska bolags redan existerande verksamhei i det landet över huvud taget skulle komma att påverkas av ställningstagandet i det akluella svenska koncessionsärendet.

I samband med behandlingen av koncessionsbeslämmelserna för utländska försäkringsförelag har kommittén berört frågan huruvida det bör skapas möjlighet för den engelska försäkringssammanslutningen Lloyd's alt etablera sig här i landet. Då denna fråga på vissl sätt sammanhänger med mäklarfrägan, som skall behandlas i det kommande huvudbetänkandei, framläggs inte nu något förslag pä denna punkt.

Kommittén har, med hänsyn dels till de svenska försäkringstagarnas trygghet, dels fill konkurrenslikslällighelen mellan svenska och ufiändska försäkringsföretag, setl över deposilionsbestämmelserna för de ufiändska förelagen. På grund av bl.a. inflationsutvecklingen framstår nu gällande depositionsregler som otillräckliga.

Beträffande skadeförsäkring har kommittén funnit det lämpligt att, liksom hittills, förutom krav på minimikapital, uppställa säkerhetskrav baserade på brultopremieinkomslen från den svenska delen av det utländska företagets rörelse. Kommillén föreslår vidare alt kraven fullgörs genom deposition i riksbanken av tillgångar som inspektionen godkänt. Kommittén anser att minimideposifionen för skadeförsäkring bör vara basbelopps-anknuten och föreslår därvid 300 gånger basbeloppel (med 1983 års basbelopp, ca 5,8 milj. kr.) som en rimlig nivå. För alt också ta hänsyn lill storieken av de utländska företagens svenska skadeförsäkringsrörelse anser kommittén att minimideposilionen bör kombineras med en omslutningsrelaterad deposilion. Kommittén föreslår, efter jämförelser med 6 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 82

svenska skadeförsäkringsbolag, att denna deposition skall utgöra 100% av bruttopremieinkomsten under verksamhetsåret. Kombinationen av basbeloppsanknuten minimideposition och omslutningsrelaterad deposition innebär alt det är del högsia av de båda beloppen som blir den lolala faktiska depositionen.

Beträffande utländskt företag som driver eller önskar driva livförsäkringsrörelse föreslår kommittén att den nuvarande inifialdeposilionen i princip ersätts av en basbeloppsanknuten minimideposition lill ett belopp som motsvarar 300 gånger gällande basbelopp. Liksom hittills bör enligl kommitténs uppfattning elt utländskt företag med livförsäkringsrörelse här i landet redovisa ett belopp moisvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna i särskilda tillgångar, i vilka försäkringslagarna har panträtt. Kommittén föreslär därvid atl 90 % av minimideposilionen får användas för all redovisa tillgångar som skall motsvara värdet av de försäkringslekniska skulderna. Detta innebär all för livförsäkring minsl 10% av minimi-depositiotionen skall vara nedsatt i riksbanken i värdehandlingar som inspektionen godkänt, för atl kunna tas i anspråk för böter, viten m. m.

Kommittén föreslår vidare att inspektionen för både liv- och skadeförsäkring fär räll atl medge en lägre minimideposition än 300 gånger basbeloppet i de fall detta anses mofiverat med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av rörelsen.

Kommitténs förslag rörande depositioner föreslås helt genomfört inom tre år med en dispensregel som ger möjlighet lill en längre anpassningstid, dock ytterligare högst två år.

Försäkringsverksamhet genom captivebolag

Kommillén avser med captivebolag eller captive ett / anslutning lill en koncern (där moderbolaget ej är försäkringsbolag) bildat försäkringsbolag .som har till uppgifi att försäkra valda delar av övriga koncernbolags (moderbolagets och dess dotterbolags) risker och där verksamheten är begränsad till att avse koncernen.

1 Sverige finns f.n. tre captivebolag, nämligen SKF Re, Elecirolux Re och AGA Re (samtliga återförsäkringscaptives). SKF Re och Elecirolux Re har endast koncession för återförsäkring av de utländska dotterbolagens risker. AGA Re däremol har även koncession för ålerförsäkring av AGA-koncernens svenska risker. Denna koncession begränsades emellertid fill tre år (fill 1980). I samband med atl AGA Re beviljades koncession beslöts att frågan huruvida sådan verksamhet som bolaget avsåg att driva var ändamålsenlig och utvecklingsfrämjande skulle utredas. Resultatet av denna utredning redovisas i promemorian Återförsäkringsverksamhet genom capfivebolag (Ds E 1980: I). AGA Re beviljades 1980 förlängd koncession i ytterligare fyra år. Ingel av bolagen har koncession för direktförsäkring (direktförsäkringscaplives), och koncessionerna omfatlar inte heller personförsäkring.

Prop. 1984/85:77 83

Captivesystemet har främst föranletts av alt det ger goda förutsältningar för ett vidgat självrisktagande. Kommittén finner alt detta är värdefullt från samhällsekonomisk synpunkt genom att det bl.a. uppmuntrar till skadeförebyggande verksamhet. Det rimmar också med utvecklingen hos de traditionella försäkringsbolagen, där man under senare är tillskapat försäkringslösningar med ökal självrisklagande.

Kommitténs principiella inslällning är därför att det inte finns skäl all motsätta sig en etablering av ytterligare captivebolag inom de ramar som kommittén tidigare angivit för koncessionsprövningen i allmänhet. Kommittén pekar också på att en restriktiv hållning till captivebolag i Sverige kan leda till alt captivebolag i stället etableras utomlands, vilket f n. i många fall inle kan förhindras. Kommittén diskuterar vissa aspekter på caplivebolagens verksamhet som kan bli av betydelse vid koncessionsbedömningen. Kommittén har bl. a. undersökt om caplivebolagens verksamhet kan medföra ogynnsamma valularörelser, men inte funnit några entydiga tecken på detta.

Erfarenheterna av de redan existerande svenska caplivebolagens verksamhet, som alltså gäller ålerförsäkring, har hittills inle varil negativa. En fortsatt etablering av återförsäkringscaptives bör därför i dagsläget inte generellt anses oförenlig med försäkringsväsendets sunda utveckling. Eftersom verksamhelen endast pågått under några år, bör emellerlid den framtida utvecklingen uppmärksamt följas, och koncessionsgivningen anpassas härefier. Belräffande direktförsäkringscaplives anser kommittén alt koncessionsmyndigheten bör iaktta särskild försiktighet och om sädan koncession beviljas överväga alt endasl ge tidsbegränsad koncession -detla mol bakgrund av att aktuella erfarenheler av svenska direkförsäk-ringscaplives saknas.

En fråga som länge diskuterats inom den svenska försäkringsbranschen hänför sig till konkurrenslikslällighelen mellan captivebolagen och de traditionella försäkringsbolagen. Främst gäller detta möjligheten till koncernbidrag i captivesystemet och kravel på lika behandling när det gäller reglerna för försäkringsbolagens kapitalplacering, särskilt beträffande den kreditpolitiska reglering som grundas på riksbankens föreskrifter för kapi-talmarknadsinstiluten. Visserligen gäller härvidlag numera samma regler för captivebolag som för andra försäkringsbolag, men genom möjligheten alt lämna koncernbidrag har verkningarna av regleringen för captivebolagen lindrats i praktiken. För alt åstadkomma en praktiskt möjlig likställighet i dessa hänseenden föreslår kommittén därför atl captivebolags rält att lämna koncernbidrag begränsas till de fall när maximala avsättningar till säkerhetsreserv gjorts. Begränsningen föresläs ske genom att i konces-sionsbeslulet införs ett särskill villkor av denna innebörd.

Prop. 1984/85:77 84

Bilaga 2

Försäkringsverksamhetskommitténs författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713) dels alt i 19 kap. skall införas en ny bestämmelse 12 §, vilken skall ha

nedan angivna lydelse, dels atl 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 21 kap. 1 § skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Försäkringsrörelse fär drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2 § eller av 10 § fjärde stycket.

Försäkringsinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked huruvida koncession enligt första styckel krävs för planerad verksamhet.

Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av försäkringsinspeklionen och vara registrerade hos denna.

2 kap. Bildande av försäkringsbolag

3§

Stiftarna skall upprätta en bo- Stiftarna skall upprätta en bo-

lagsordning som skall underställas lagsordning som skall underställas
regeringen för stadfästelse. Avser regeringen för stadfästelse. Tdl el
bolagets rörelse livförsäkring eller sökan om koncession skall fogas en
avser rörelsen annal slag av försäk- plan för den tilltänkta verksamhe-
ring för längre tid än tio år, skall ten. Avser bolagets rörelse livför-
dessutom särskilda regler (grunder) säkring eller avser rörelsen annat
för verksamhelen upprättas enligl slag av försäkring för längre lid än
vad som sägs i 6 §. Grunderna skall tio år, skall dessutom särskilda
underställas regeringen för stadfäs- regler (grunder) för verksamhelen
telse. upprättas enligt vad som sägs i 6 §.

Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar atl bolagsord- Regeringen prövar alt bolagsord-

ningen och grunderna överensstäm- ningen och grunderna överensslämmer med denna lag och med andra mer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad författningar saml om och i vad mån särskilda bestämmelser be- mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen hövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet. och arten av bolagels verksamhet.

Prop. 1984/85:77 86

Föreslagen lydelse

het underiåler att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok fillgänglig,

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § iredje styckel, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

5. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje styckel eller 7 §,

6. uppsåtiigen eller av oaktsam
het bryter mot 4 kap. 8 § iredje
styckel såvitt detla lagrum rör för
behåll enligt 18 kap. 1 §.

Nuvarande lydelse

ter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

4. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § tredje siycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

5. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

6. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mol 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje styckel eller 7 §,

7. uppsåtiigen eller av oaktsam
het bryter mol 4 kap. 8 § tredje
siycket såvitt della lagrum rör för
behåll enligl 18 kap. I §.

I fall som avses i 10 kap. 14 § första styckel skall inte följa ansvar enligl 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § detta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandel.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts- Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts-

balken fär påföljd för brott enligt balken fär påföljd för brott enligl

första stycket 5 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

första slyckel 4 mol 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Denna lag träder i kraft den

Utländskt försäkringsföretag får, under förutsättning att företaget erhållit lillslånd (koncession) därtill enligt 7 §, här i riket driva försäkringsrörelse genom generalagent såsom syssloman och i övrigl under villkor, som stadgas i denna lag.

Försäkringsinspeklionen skaU efter ansökan lämna förhandsbesked huruvida koncession enligt första stycket krävs för planerad verksamhet.

Om särskilda skäl föreligga och hinder ej möter enligt företagets reglemente, må utländskt försäkringsföretag som erhållit koncession medgivas att genom generalagenten driva annan rörelse här i riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om skäl föreligga, må medgivande enligl andra slyckel återkallas av den som äger lämna sådant medgivande.

Om särskilda skäl föreligger och hinder ej möter enligt förelagets reglemente, får utländskt försäkringsföretag som erhållit koncession medges att genom generalagenten driva annan rörelse här i rikel än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om skäl föreligger, får medgivande enligl Iredje siycket återkallas av den som äger lämna sådant medgivande.

6§

Prop. 1984/85:77

Nuvarande lydelse

vad i 2 § första stycket sägs jämte behörigen styrkt uppgifi om den lid detta ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sisla tre åren må hava framställts mot förelagels verksamhei, ävensom företagels årsredovisningar och revisionsberättelser för den lid företaget varit i verksamhet, dock längsi för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen och all i alla därav härflylande rättsförhållanden för företaget mottaga stämning samt själv eller genom annan tala och svara;

5. bevis att förelaget för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och under villkor, som försäkringsinspektionen godkänner, i riksbanken nedsatt i värdehandlingar, som inspekfionen godtagit, ett belopp av etthundratusen kronor för livförsäkring och ett belopp av tvåhundratusen kronor för annan försäkring eller, om rörelsen skall avse endast försäkring för resor i utlandet, det lägre belopp som inspektionen bestämmer.

Däresl rörelsen skall avse livförsäkring, skola enligt vad i 11 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamhelen. Ä grunderna, som skola bifogas ansökningen om koncession, skall sökas regeringens stadfästelse.

Beslut enligt första slyckel 5 om nedsättning av lägre belopp/ör/ör-

Föreslagen lydelse

vad i 2 § första siycket sägs jämte behörigen styrkt uppgifi om den lid detta ägt rum saml om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre åren kan ha framställts mol företagets verksamhet, ävensom företagets årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid företaget varil i verksamhet, dock längsi för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten atl pä företagets vägnar här i rikel driva försäkringsrörelsen och alt i alla därav härflytande rättsförhållanden för företaget motia stämning samt själv eller genom annan tala och svara;

5. bevis atl förelaget för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och under villkor, som försäkringsinspektionen godkänner, i riksbanken nedsatt i värdehandlingar, som inspektionen godtagit, ett belopp som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen inlämnades.

6. en plan för den titllänkta verksamheten.

Nedsättning enligt första stycket 5 skaU ske särskUt för livförsäkring och särskilt för annan försäkring. Försäkringsinspektionen kan bestämma alt nedsättningen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn lill rörelsens omfattning och beskaffenhet anser skäligt.

Därest rörelsen skall avse livförsäkring, skall enligt vad i 11 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten. Grunderna, som skall bifogas ansökningen om koncession, skalt underställas regeringen för stadfästelse.

Beslut enligl andra stycket om nedsättning av lägre belopp får

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljesl ägnad alt främja en sund utveckling av försäkringsväsendet och står ansökningen i övrigt i överensstämmelse med denna lag, beviljar regeringen koncession för den i ansökningen avsedda verksamheten tills vidare eller, där särskUda omständigheter föranleda därtill, för beslämd tid, högst tio år, och därutöver iniiU slulel av då löpande räkenskapsår. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Innan koncession meddelas å rörelse, som avser Hvförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för verksamheten överensstämma med denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därutöver med hänsyn fill omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade rörelsen, särskilda bestämmelser må erfordras. I samband med beviljande av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession lill ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för viss försäkringsgren mot koncession för annan gren, äger försäkringsinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell betydelse eller eljest av synneriig vikt.

Regeringen beviljar koncession om ansökningen står i överensstämmelse med denna lag och den planerade verksamheten inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högsl tio år och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för verksamhelen överensstämmer med denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad män därutöver, med hänsyn lill omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade rörelsen, särskilda bestämmelser erfordras. I samband med beviljande av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för viss försäkringsgren mot koncession för annan gren,/år försäkringsinspeklionen beslula i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell belydelse eller / övrigt av synnerlig vikt.

För livförsäkringsverksamhet skall i redogörelsen under beteckningen försäkringstekniska skulder såsom skuld upptagas det å räkenskapsårets sisla dag beräknade värdet av förelagets ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersält-ningsreserv),

3. utgifierna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4. sädan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inle har förfallil lill belalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallil lill betalning.

För livförsäkringsverksamhet skall dels företes bevis alt den av företaget gjorda nedsätlningen enligt 6 § första styckel 5 molsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång, dels i redogörelsen under beteckningen förstärkningstekniska skulder såsom skuld upptas det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets ansvarig-hel på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallil lill betalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inle har förfallit lill belalning.

För försäkring av annat slag än sådan personförsäkring, belräffande vilken rörelsen drives med tillämpning av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring, skall företaget inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår göra tUlägg till den nedsättning som angives i 6 § första stycket 5. TiUäggs-nedsätlning skall omfatta det belopp varmed en tredjedel avföretagets premieintäkt inom riket under räkenskapsåret för nu avsedd försäkring må överstiga vad förut, ur-sprungligen och såsom tillägg, nedsatts för sådan försäkring.

Överstiger del sammanlagda beloppet av vad försäkringsföretaget nedsatt väsentligt en tredjedel av den premieintäkt som angives i första styckel, må försäkringsinspektionen medgiva företagel att utfå del överskjulande beloppet i den mån detla hänför sig till nedsättning enligl första styckel.

För försäkring av annat slag än sådan personförsäkring, beträffande vilken rörelsen drivs med lillämpning av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring, skall nedsättningen enligt 6§ första stycket 5 inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång.

Om bruttopremieinkomsten under räkenskapsåret överstiger nedsätlningen enligt första stycket, skall nedsättningen uppgå till ett belopp som molsvarar brultopremieinkomslen under räkenskapsåret.

Överstiger det sammanlagda beloppet av vad försäkringsföretaget nedsatt väsentligt den premieinkomst som anges i andra stycket, får försäkringsinspeklionen medge förelaget att utfå det överskjutande beloppet i den mån della inte hänför sig till nedsättning enligl första stycket.

25 §

Försäkringsinspektionen får meddela de erinringar i fråga om utländska försäkringsföretags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga.

Försäkringsinspektionen skall förelägga företagel att inom viss tid vidta erforderiiga åtgärder, om inspekfionen finner all

1. avvikelse skell--- annan anledning.

4. de fillgångar, / vilka försäk- 4. de tillgångar, som motsvarar ringstekniska skulder jämte tillägg värdet av de försäkringslekniska redovisas, inte är tillräckliga, eller skulderna, inle är tillräckliga, eller

5. del i övrigl----- försäkringsföretagets verksamhet.

Om elt föreläggande-- Post- och Inrikes Tidningar.

25b§

Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet alt denna lag är tillämplig, får försäkringsinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för atl bedöma om lagen är tillämp-

lig-

Finner försäkringsinspektionen att någon driver försäkringsrörelse utan koncession som avses i I §, skall inspektionen förelägga denne att inom viss tid ansöka om koncession, vidta de ändringar i verksamhelen som inspektionen anger eller upphöra med densamma.

28 §

Prop. 1984/85:77

Nuvarande lydelse

och 24§§, som förut åvilat generalagenten. Fullgöres ej redovisningen av försäkringstekniska skulder jämte tiUägg eller finnes eljest anledning antaga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen atl besluta att administration på sätt i första slyckel sägs skall inträda; dock må ej på den grund att de lill redovisning avsalta tillgångarna finnas Otillräckliga administration föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen förelagt företaget att fylla brislen och denna icke täckts inom fyra veckor efter det sådant föreläggande skett. Inträder i fall som nu sagts administration, skall vad i första stycket sägs om upphörandel av företagels rätt alt driva livförsäkringsrörelse här i rikel i stället avse meddelandet av beslut om administration.

Föreslagen lydelse

digheter enligt 10, 15 och 24§§, som förut åvilat generalagenten. Redovisas ej tUlgångar motsvarande värdet av de försäkringslekniska skulderna, eller finns i övrigt anledning anta alt livförsäkringstagarnas rätt pä grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer del på försäkringsinspekfionen att beslula att administration på sätt i första styckel sägs skall inträda; dock/or ej på den grund att de till redovisning avsatta tillgångarna anses otillräckliga administration föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen förelagt företaget alt fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter del sådant föreläggande sketl. Inträder i fall som nu sagts administration, skall vad i första stycket sägs om upphörandet av företagels rätt all driva livförsäkringsrörelse här i riket i stället avse meddelandet av beslut om administration.

Prop. 1984/85:77 95

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över försäkrings-verksamhetskommitténs betänkande (SOU 1983:5) Koncession för försäkringsrörelse

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, försäkringsinspeklionen, näringsfrihelsombudsmannen (NO), hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, bankinspektionen, fullmäktige i Sveriges riksbank, konsumentverket, riksskatteverket (RSV), försäkringsrällskommittén (Ju 1974:09), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges indusiriförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Försäkringsljänsiemannaförbundet, Försäkringsjuridiska föreningen, Kooperaliva förbundei (KF), Svenska aktuarieföreningen, Ålerförsäkrings-aktiebolaget AGA Re, Elecirolux Ålerförsäkringsakliebolag, Bilindustri-föreningen och Motorbranschens Riksförbund.

Yttranden har även inkommit från Aktiebolaget Volvo, Aktiebolaget International Assurance, Motormännens Riksförbund och Motorförarnas Helnyklerhelsförbund.

1 Begreppet försäkringsrörelse

1.1 Riksåklagaren

Kommittén föreslår alt brottet olaga försäkringsrörelse enligt 21 kap I § första stycket 1. lagen (1982:713) om försäkringsrörelse utmönstras. På av kommittén anförda grunder tillstyrker jag förslaget i denna del.

1.2 Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen ställer sig hell bakom kommitténs förslag all del i första hand skall ankomma pä inspektionen alt avgöra vad som är försäkringsrörelse och all ingripa mol icke koncessionerad sådan verksamhet. Den nuvarande ordningen har visat sig vara otillfredsställande.

Enligt inspeklionens mening bör den av kommittén uppdragna gränslinjen mellan försäkringsrörelse och annan verksamhet i huvudsak kunna följas. Inspektionen vill i denna del endast tillägga följande.

1 avsnittel om utländska försäkringsförelag utan koncession i Sverige anger kommittén (s. 53 st. 3 och 4) alt det bör anses som drivande av försäkringsrörelse i Sverige om konsult uppbär ersättning från den utländska, i Sverige icke koncessionerade försäkringsgivaren, om han sköter

Prop. 1984/85:77 96

skadebesiktning, skadereglering m.m. Inspektionen har för egen del i det förflutna inte vågat hävda alt enbart skadereglering för utländsk icke koncessionerad försäkringsgivares räkning är straffbar. Under inga förhållanden kan enligl inspeklionens mening den internaiionella transportskaderegleringen (genom claim seltling agents) anses falla under begreppei försäkringsrörelse resp. - enligt kommitténs förslag - anses vara av beskaffenhet att föranleda ingripande. Elt klarläggande molivullalande i denna fråga skulle vara av storl värde.

1.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Försäkringsverksamhetskommittén har inte funnit det möjligt atl åsladkomma en klar, entydig och praktiskl användbar legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse. Även om det hade varit en fördel att i lagen exakl kunna ange vad som avses med försäkringsrörelse anser NO, mot bakgrund av de svårigheter som kommittén redovisar, atl del måste godtas all begreppei liksom hittills inte definieras i försäkringsrörelselagen. Speciellt om kommitténs förslag alt utmönstra begreppet olaga försäkringsrörelse ur lagen genomförs bör inle avsaknaden av legaldefinilion vålla problem. Den diskussion kring vilka kriterier som bör känneteckna försäkringsrörelse som förs av kommittén finner NO väl ägnad atl ge vägledning i fall då tveksamhet kan uppstå. Det är värdefullt om förarbetena till lagen så långt möjligt på detta sätt söker klariägga vad lagstiftaren avser med begreppei.

Vad sedan gäller kommitténs ståndpunkter till huruvida vissa typer av verksamhei skall anses utgöra försäkringsrörelse har NO i allt väsentligl inga erinringar att göra. Att vanliga garanti- och serviceåiaganden som en leverantör använder sig av bl.a. som konkurrensmedel inle skall klassas som försäkringsrörelse anser NO närmasl självklart. NO anser dock i likhet med kommittén att när det gäller billeveranlörernas vagnskadegaranlier måsle bedömningen bli en annan. NO godtar på de grunder som kommittén anför att vagnskadegaranlier skall betraktas som försäkringsrörelse då åtagandet beror av en oviss yttre händelse. Härtill kan läggas att enligl NOs bedömning har utvecklingen på vagnskadegaranliområdet efter högsia domstolens dom inneburit att garantiåtagandena i dag har en annan gestaltning än den som låg lill grund för HD-domen. De uttalanden som gjordes på 1950-talel och början av 1960-talet tyder på atl utvecklingen på detta område inte förutsågs. Om kommitténs ståndpunkt vinner gehör kommer billeverantörerna ändå att ha möjlighet att sälja bilarna tillsammans med en vagnskadeförsäkring som meddelas antingen av eget försäkringsbolag eller i samarbete med annat svenskt eller utländskt försäkringsbolag. NO gör dock också bedömningen alt en ändrad gränsdragning kan få fill konsekvens atl vissa billeverantörer kommer att avveckla sin garantigivning. Ett incitament för billeverantörerna att sälja bilarna med vagn-skadegaranti lorde, förutom atl det använts som etl konkurrensmedel, ha

Prop. 1984/85:77 97

varil all man kunnat skapa en garanterad avsättning för leverantörens reservdelssortiment och skydd för märkesverkstäderna mot konkurrens från utomstående verkstäders sida. NO har i olika sammanhang ingripit mot exklusivbestämmelser och inköpsbindningar av denna art.

NO anser det värdefullt all det klarläggs vilka aktiviteter som försäkringskonsulter och -rådgivare får ägna sig ät när det gäller alt förmedla kontakter m. m. med utländska försäkringsbolag ulan koncession i Sverige. Viss tveksamhet synes i några avseenden ha rått pä detla område. NO har inget att erinra mol kommiiténs ställningstagande i denna fråga.

NO tillstyrker alt brottet olaga försäkringsrörelse utmönstras ur lagstiftningen och ersätts av möjlighet för försäkringsinspeklionen eller, efter besvär, regeringen atl genom vitesföreläggande ingripa mot verksamhet som bedöms innebära drivande av försäkringsrörelse utan koncession. Även möjligheten alt erhålla bindande förhandsbesked om en planerad verksamhet kan anses innebära drivande av försäkringsrörelse är enligt NOs uppfattning en lämplig ordning.

1.4 Hovrätten för Västra Sverige

Hittillsvarande erfarenhet ger vid handen, alt gränsen mellan på ena sidan garanti- och serviceåiaganden och på andra sidan försäkringsrörelse är mycket svär att dra. Avgörande blir en rad försäkringstekniska och näringspolitiska överväganden, som ligger ganska långt frän sädana synpunkter som de allmänna domstolarna är förtrogna med. Svårigheterna illustreras väl av den första verkligt slora tvisten på området i svensk praxis, det ofta åberopade s. k. Volvofallet (NJA 1958 s. 536). Vad beträf far den slutliga ulgången - frikännandet av en av Sveriges största industriledare från åtalet att ha bedrivit olaga försäkringsrörelse genom införandet av den för kunderna fördelaktiga Volvogarantin, som dessutom snart kom att efterliknas av konkurrenterna - känns resultatet som det enda rimliga. Vad beträffar argumenten för resultatet har de bland fackjuristerna blivit näst intill sönderkritiserade (s. 207). Del rörde sig nämligen om sädan risktagande verksamhei som kan medföra förlustrisk för konsumenten och därför borde bli föremål för tillsyn som försäkringsrörelse. Den försäkringsmässigt lämpliga bedömningen motverkades av atl en fällande dom hade uppfattats som en orättfärdighet mot enskild man. Sådana problem undviks i fortsättningen, om de allmänna domstolarnas befattning med hithörande problem upphör.

Hovrätten anser sammanfattningsvis alt bedömningen av dessa näringspolitiska frågor ej hör lill de uppgifler som bör ligga på de allmänna domstolarna. Kommitténs förslag i nu berört hänseende bör därför följas.

Till ledning för den näringspolitiska bedömningen ("den materiella koncessionsprövningen") ställer kommittén upp vissa grundläggande kriterier (s. 39 fO, som i sin form i huvudsak är hämtade från undersökningar 7 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 98

av professorerna Jan Hellner och Carl Martin Roos. Hovrätten finner att denna rättsliga teknik är långt all föredra framför varje försök till legaldefinilion och får antas kunna leda lill alt rimliga bedömningar av försäkringsrörelsebegreppel kan göras. Svårigheter kommer säkert alt uppkomma, inte minst i förhållande lill sådana företeelser som brukar innefattas under termen produktansvar. Risken för adminislrativt godtycke bedömer hovrätten vara minimal, så länge som de angivna kriterierna fasthålls. Särskilt viktigt för försäkringslagarnas skydd är. all kraven på kapitaltillgångar och kapitaltillväxt hålls höga.

1.5 Kammarrätten i Stockholm

Del är en svaghet i försäkringsrörelselagen atl själva begreppet försäkringsrörelse inle har kunnat definieras. Lika lite som kommittén förmår dock kammarrätten atl skapa en klar, entydig och praktisk sådan definition. Motiven ger emellertid en så fyllig ledning att några egentliga svårigheter inle torde behöva ge sig till känna vid lillämpningen.

1.6 Bankinspektionen

Beträffande begreppet försäkringsrörelse, anser kommittén i princip att meddelande av garantier, lill den del åtaganden beror av en oviss yttre händelse, skall betraktas som försäkringsrörelse och kräva koncession i den mån behov av samhällskontroll anses föreligga. Med anledning härav får inspektionen anföra följande.

Kommillén behandlar ovan nämnda garantier i deras egenskap av sådan försäkring som kan innefattas i begreppet försäkringsrörelse. Naturiigivis kan man i sammanhanget se saken så atl det är fråga om försäkring mol förlust som uppstår till följd av atl en förbindelse av något slag (skuldförbindelse, entreprenadåtagande etc.) inte infrias. Verksamhet av detla slag kan därför inte betraktas som någon för försäkringsrörelse arlfrämmande verksamhet. Härav följer att verksamheten bör vara underkastad motsvarande koncessionskrav som andra delar av försäkringsrörelse.

En brisl i betänkandet är emellertid atl utredningen inte kommii in på bankernas garantigivning och mol den bakgrunden behandlat kreditförsäkring i annan form än kundkreditförsäkring med faktura som säkerhet. I slora delar föreligger direkt jämförbarhei mellan dessa grenar av bank- och försäkringsverksamhet. Den skillnaden föreligger dock att bankernas garantigivning är en del av utlåningsrörelsen. För bankernas risktagande skall säkerhet ställas av garantitagaren enligt samma grunder som för kredil. Kapitaltäckningskravet för banken bestäms efter säkerheternas beskaffenhel. Även om försäkringsföretag bedriver utlåning i egenskap av kapitalmarknadsinstitul och såtillvida kan vara hell jämförbara med kreditinstituten blir dock deras kreditförsäkringar inte något med kredilgivning

Prop. 1984/85:77 99

helt jämförbart. Säkerhef som för kredit ställs inte. 1 stället blir kreditförsäkring äsatt ett pris efter försäkringslekniska grunder. Möjligen kan av detta skäl kreditförsäkring av ovan angiven art och bankgaranti ses som varandra kompletterande instrument mellan vilka valfrihet bör råda allt efter vad saken gäller och t.ex. med hänsyn lill möjligheten all ställa säkerhet. Enligl inspektionens uppfattning kan man vänta sig en fördelning av åtagandena mellan försäkringsföretag och banker pä basis av rationella överväganden om vilket instrument - försäkring eller garanti - som i det enskilda fallet är lämpligast.

1.7 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige delar kommitténs syn i fråga om begreppet försäkringsrörel-

1.8 Konsumentverket

Garantiavtal

1 storl sett samfiiga nya bilar som säljs i Sverige idag åtföljs-av en vagnskadegaranli. Garantin gäller normalt i tre år. Vagnskadegarantin fungerar i princip som en kollektiv försäkring med 100 procents försäkringstäckning under bilens tre första år. Nybilsköparen och i de flesta fall andrahandsköparen behöver således inle omgående länka pä att teckna en vagnskadeförsäkring, något som enligl Konsumentverkets erfarenhet är väl inarbetat i bilköparens medvetande.

Konsumentverket har inle uppmärksammat några väsentliga konsumenlproblem med vagnskadegarantierna i deras nuvarande form. Frågan är om kommiiténs förslag, atl lämnandet av vagnskadegaranlier skall betraktas som drivande av försäkringsrörelse, fär några negativa konsekvenser för konsumenlerna jämföri med nuvarande förhållande. Så synes vara fallel. Bl.a. kommer den totala försäkringsläckningen under bilens tre första år med största sannolikhet inle alt bibehållas. Orsakerna härtill kan bl.a. tänkas vara följande:

1. Bristande informalion lill köparen när bilen säljs ulan vagnskadeförsäk
ring.

2. Köparen anser sig inte ha råd alt teckna en vagnskadeförsäkring.

3. Bristande kunskap hos andrahandsköparen om alt det numera inte finns en vagnskadegaranli som följer bilen och som gäller under de tre första åren. Enligt verkets erfarenheler byter merparten av nybilsägarna bil inom tre år från köpet.

Hur slort bortfallet från den nuvarande 100 procentiga försäkringstäckningen kommer att bli om kommitténs förslag antages är givetvis också beroende av bl.a. hur många bilproducenter/generalagenter som kommer att avveckla sin garantigivning, hur många ägarbyten som sker under

Prop. 1984/85:77 100

bilens tre första år och - om vagnskadeförsäkring lämnas - hur lång försäkringsliden kommer alt bli. Sammantaget finns det, enligl Konsumentverkets mening, all anledning tro att bortfallet från den nuvarande totala försäkringstäckningen kan komma att bli belydande och atl många konsumenler därmed fär en sämre ställning än vad de har idag. Viss tveksamhet kan för övrigt råda om den av kommittén förmodade sänkningen av nybilsprisel kommer att motsvara kostnaden för att teckna vagnskadeförsäkring.

De av kommittén skisserade utvecklingsalternativen synes för bilköparna innebära två alternativ. Del ena är att bilen säljs med vagnskadeförsäkring och det andra att bilen säljs ulan sådan försäkring.

Del första alternativet kan innebära atl försäkringen tecknas av bilproducenten/generalagenten och all vagnskadeförsäkringen i likhet med nuvarande vagnskadegaranlier följer bilen. En sådan vagnskadeförsäkring skulle med hänsyn till atl den tecknas av bilproducenten/generalagenten inte omfattas av konsumenlförsäkringslagen. Avtalsvillkorslagen skulle heller inte bli fillämplig, vilkel den däremot är för vagnskadegarantiernas del. Det vore klart otillfredsställande och från konsumentsynpunkt helt oacceptabelt om del på marknaden skulle kunna förekomma för konsumenten ekonomiskt likartade vagnskadeförsäkringar där konsumenlförsäkringsla-gens tillämplighet enbart är beroende av vem som tecknar försäkringen. Om bilköparen tecknade vagnskadeförsäkringen skulle dock detaljproblemet som är förknippat med vagnskadegarantin försvinna och som består i atl vid tidpunkten för garantins upphörande nå den person som då är ägare av bilen med information om atl garantin upphör och atl bilägaren bör överväga att teckna en vagnskadeförsäkring.

Det andra alternativet är atl bilen säljs utan vagnskadeförsäkring. En ny, eller i del närmasie ny bil representerar etl storl ekonomiskt värde som del genomgående finns behov av att skydda via en försäkring.

För bilköparens del föranleder detta - som ovan antytts - att han själv måste se lill alt en vagnskadeförsäkring tecknas för bilen. Med hänsyn till att bilproducenterna under en längre tid för i del närmaste samlliga på den svenska marknaden förekommande bilmärkena har lämnat en vagnskadegaranli, är della väl känt för bilköparen. Om vissa bilproducenler/general-agenter väljer att inte erbjuda vagnskadeförsäkring måste köparna tydligt uppmärksammas på delta. Det måste därför åvila dessa företag och återförsäljarna att informera bilköparen om atl han numera själv måsle se till att teckna en vagnskadeförsäkring för atl erhålla samma ekonomiska skydd som tidigare automatiskt medföljde bilen i form av en vagnskadegaranli.

Serviceavtal

Kommittén föreslär att försäljning av "fristående" garanliavial rörande förslitningsskador o. d. inte bör betraktas som försäkringsrörelse.

Konsumentverket har emellertid bl.a. genom anmälningar från konsumenter uppmärksammat en hel del problem beträffande de förelag som säljer garanliavial som gäller förslitningsskador o.d. Dessa företag har enligl verket ofta inte hafl någon som helst möjlighet alt avväga produktkvaliteten mol garanliåtagandet. Enligt Konsumentverket föreligger ell mycket starkt konsument- och samhällsintresse atl dessa företags verksamhet ställs under samhällets kontroll via koncessionskrav och särskild tillsyn.

Har företaget däremol ingående kännedom om produktens kvalitet -det lorde närmasl vara fråga om de fall där tillverkaren också är garantigivare - bör verksamhelen inte generellt betraktas som försäkringsrörelse. Mot denna bakgrund kan viss tvekan råda hur man bör betrakta de "fristående" företag som säljer s. k. roslskyddsgarantier för bilar. Enligt verkets mening talar övervägande skäl för alt denna form av s. k. roslskyddsgaran-li bör betraktas som försäkringsrörelse.

Vad ovan sagts beträffande serviceavtal synes också i allt väsentligt överensstämma med vad som anförs i sakkunnigutlåtandet av Cari Martin Roos (sid. 211 0.

Med hänsyn lill vad som nu anförts anser Konsumenlveket att man bör noga överväga de nackdelar som förslaget vad gäller vagnskadegarantierna kan medföra för konsumenlkolleklivet samt närmare överväga konsekvenserna av kommitténs förslag avseende försäljning av "fristående" garanliavial.

1.9 Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)

Även om kommittén anfört goda skäl för sin ståndpunkt, kan man av två skäl sätta i fråga om inte - på grundval av kommitténs utredning - en allmänt hållen beskrivning av försäkringsrörelsebegreppel borde tas in i lagen. Dels är en lagbestämmelse trots allt mera lättillgänglig än molivuttalanden, och även en allmänt hållen beskrivning kan vara till viss hjälp för enskilda förelagares planering av verksamhelen; bl.a. kan den klarlägga all vissa företeelser som normalt inte betecknas som försäkring kan länkas bli hänförda dit och att en företagare därför för säkerhets skull bör inhämia etl förhandsbesked. Dels är del tveksamt om man med den föreslagna lösningen uppnår syftet alt utvidga begreppet försäkringsrörelse i vissa hänseenden.

Försäkringsverksamhetskommillén vill, på beaktansvärda grunder, gå ifrån den syn på begreppei som framgår av det ledande prejudikatet pä området, NJA 1958 s. 536 (Volvofallet). Att märka är emellertid alt 1982 års försäkringsrörelselag - vilken lika litet som 1948 års lag om försäkringsrörelse definierar begreppei i fråga - tydligen bygger på att tills vidare samma gränsdragning skall gälla som lidigare bl.a. med avseende pä garantier av den typ som Volvofallel rörde (se prop. 1981/82: 180 s. 132

Prop. 1984/85:77 102

0. De lagändringar som föreslås i det remitterade betänkandet berör inte den grundläggande bestämmelsen i I kap. I § första stycket försäkringsrörelselagen och antyder inte heller på annal sätt alt nägon ny avgränsning skulle göras av begreppet. Avsikten är tydligen alt en sädna ändring i stället skall åstadkommas enbart genom motivuttalanden. Detta anses emellertid i allmänhet som en mindre tillfredsställande lagstiftningsteknik. Man får rentav räkna med att en domstol, som har atl pröva lagligheten av etl förelagt vite i en situation motsvarande Volvofallet, skulle anse sig alltjämt böra följa 1958 års prejudikat.

Den bäsla metoden, om man vill vara säker på all den avsedda ändringen i gällande räll skall slå igenom, lorde vara atl beskriva begreppet försäkringsrörelse i försäkringsrörelselagen, om också i mera allmänna ordalag. I själva verkel synes del möjligt atl bygga en sådan beskrivning på vad försäkringsverksamhetskommittén anfört om de grundläggande kriterierna för försäkringsrörelse (s. 42), fast i lagtexten får antydas all vissa avsteg från beskrivningen är möjliga i särskilda fall.

Både med en definition av denna lyp och med försäknngsverksamhets-kommilténs lösning uppkommer emellerlid problemet, hur man skall beteckna en verksamhei som vissei'igen har karaktären av försäkring men som ändå inte behöver kontrolleras enligt försäkringslagsliftningen, t.ex. därför alt betryggande tillsyn sker enligt banklagstiftningen (jfr betänkandet s. 41 och 43 T). Försäkringsverksamhelskommiltén menar synbarligen all försäkringsrörelse då inte skulle anses föreligga - en terminologi som dock framstår som mindre träffande. Mera naturligt kan det synas att anse försäkringsrörelse och koncessionstvång föreligga i sådana fall men ge en möjlighet för försäkringsinspektionen atl undanta verksamhelen från tillsynsreglerna, eventuellt genom elt tillägg i I § tredje stycket i kommitténs lagförslag.

1.10 Svenska arbetsgivareföreningen

Det förslag kommittén lämnar kan synas teoretiskt lämpligi men har avsevärda praktiska komplikationer. Förslaget får konsekvenser för en elablerad och väl fungerande ordning. Garanti- och serviceavtal förekommer i stor utsträckning främsi inom bilindustrin. Den nuvarande ordningen med vagnskadegaranlier inom bilindustrin är resulatel av en produktutveckling emanerande ur konkurrenssituationen inom bilindustrin. Det är för eU konkurrenskraftigt svenskt näringsliv av belydelse aU utveckling tilläts beträffande både produktion och marknadsföring. Den här akluella vagnskadegarantin är en sådan utveckling på marknadsföringens område. Den enskilde köparen har vunnit ekonomiskt pä företeelsen.

Det har inle anföris atl den nuvarande ordningen skulle lett lill missbruk eller att några missförhållanden skulle råda. Tvärtom måsle det antagas att uppkomsten av garantierna varil av godo för köparna. Några prakiiska

Prop. 1984/85:77 103

skäl att genomföra den föreslagna ändringen synes således icke finnas. 1 stället tycks kommitténs förslag leda till kostnadsökningar både för köpare och tillverkare.

1.11 Sveriges industriförbund

Beträffande garantier, som omfattar ovissa, utifrån kommande händelser, synes de flesta grundläggande kriterierna uppfyllda för atl försäkringsrörelse skall anses föreligga. Det som dock måsle bli avgörande för om sådan verksamhet kräver koncession är behovet av samhällskontroll genom att klassificeras som försäkringsrörelse.

En metod alt klargöra om sådant behov föreligger är atl undersöka om företag, som har lämnat sådana garanliutfäslelser ej senare har kunnat uppfylla sina förpliktelser. Nägra sådana exempel har såvitt känt ej förekommit. Tvärtom fungerar de nuvarande garantierna praktiskt och rationellt, inle minst beträffande skaderegleringen.

Vidare måste man anse alt garantiulfästelsen är en så naturlig och integrerad del av den primära verksamhelen, nämligen tillverkning och försäljning av produkten, atl sambandet med reglerna som gäller för denna verksamhet är slörre än sambandet med reglerna för försäkringsrörelse, och att samma regler därför bör gälla för garantiverksamheten som den primära verksamheten.

Förbundet anser således att det inte föreligger behov av den särskilda samhällskontroll som koncession för försäkringsrörelse skulle innebära. Den allmänna kontroll och tillsyn som näringsverksamhet i allmänhet underkastas torde vara tillfyllest.

Förbundet vill därför understryka vikten av alt inte genom ytterligare regleringar försvåra prakiiska och för konsumenien ekonomiskt fördelaktiga garantilösningar som idag finns eller eventuellt kan komma all utvecklas på marknaden. Det skulle innebära ett exempel på hur man genom kontroll- och regleringsiver, ulan förankring i verkligheten, lägger en hämsko på industriföretags möjlighet alt på ett rationellt sätt marknadsföra sina produkter. Förslaget avstyrks därför i denna del.

1.12 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Innebörden av begreppei försäkringsrörelse är idag inte definierat i lagstifiningen utan överiämnat lill rättstillämpningen. Del ledande prejudikatet på området är NJA 1958 s. 536 (Volvofallet). Kommittén vill ge begreppet ett förändrat, mer ändamålsinriktat innehåll men har inle funnit det möjligt att åstadkomma en klar, entydig och prakliskt användbar legal definition av begreppei. I stället anger kommillén vissa grundkriterier för bedömningen av vad som är försäkringsrörelse och redovisar utförligt hur gränsdragningen skall göras beträffande vissa under senare år aktuella gränsföreteelser såsom garanti- och serviceavtal saml captivebolag.

Prop. 1984/85:77 104

Riksförbundet ställer sig helt bakom de intentioner som kommittén sålunda redovisar och har också full förståelse för kommitténs skäl för atl avstå från alt lägga fram förslag till en legal definition. Med kommitténs förslag all utmönstra brottet olaga försäkringsrörelse ur lagstiftningen och i stället införa en ordning där bedömningen av om försäkringsrörelse föreligger väsentligen koncentreras till försäkringsinspektionen och regeringen -med rält atl få bindande förhandsbesked i frågan - torde varken från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest avsaknaden av en legal definition bli alllför besvärande. Den nya avgränsningen av begreppet försäkringsrörelse bör enligt riksförbundets mening under dessa förhållanden kunna få full genomslagskraft utan atl den grundläggande bestämmelsen i försäkringsrörelselagen (I kap. I § första stycket) kompletteras med en defini-fion.

Mäklarfrågan skall kommittén behandla i ett senare betänkande. I samband med behandlingen av försäkringsrörelsebegreppet diskuterar kommittén dock vissa aktiviteter som gränsar till mäklarverksamhet. Frågan är här vilken grad av aktivitet/medverkan av annan än försäkringstagaren själv fill tecknande av försäkring m.m. i ufiändskt bolag utan koncession här som kan vara tillåten. Kommittén vi'' fästa helt avgörande vikt vid om provision eller annan direkt ersäitning ulgär från del ufiändska bolaget. En försäkringskonsull skulle sålunda, om sä inle kan visas vara fallel, inle bara ha att utreda försäkringsbehov, försäkringsskyddets lämpliga utformning och ge råd om lämplig försäkringsgivare, utan även kunna medverka lill tecknande av försäkring i bolag utan koncession här och även i övrigt sköta kontakterna med det utländska bolaget.

Riksförbundet måsle konstatera alt med en sådan gränsdragning öppnas möjligheter att kringgå koncessionssyslemet med dess viktiga syfte all skapa vissa garantier för svenska försäkringstagare. Som kommittén framhäller är svårigheten atl förhindra oönskade aktiviteter för icke koncessionerade bolags räkning slor och möjligheten all övervaka och ingripa är i prakliken begränsad. Kravet alt kunden själv skall visa aktivitet skulle kunna bli uttunnat och konsulternas medverkan inte bh begränsad lill rådgivning i verklig mening, vilkel borde vara det principielll riktiga.

Det är naturligt alt i delta sammanhang till diskussion la upp frågan om den nu gällande friheten för en kund som själv är aktiv alt teckna försäkring utomlands hos här icke koncessionerade försäkringsbolag. Denna är i Sverige mer vidsträckt än vad som är internationellt vanligt. Det kan måhända hävdas alt detla, med nu i viss mån genom behovsprincipen begränsat antal försäkringsgivare i landet, har utgjort en vidgning av konkurrensen som kunde anses önskvärd. Härvid har bortsells från de olika förutsättningar i konkurrensen som förelegat mellan å ena sidan bolag med koncession i Sverige och å andra sidan bolag utan koncession här i landet. Om nu emellertid kommitténs förslag om en friare eiableringsrätl skulle genomföras - något som riksförbundet allmänt sett ställer sig posilivi fill

Prop. 1984/85:77 105

- kan det ifrågasättas om denna nästan generella rätt atl teckna försäkring i utlandet bör kvarstå. Kommittén har pä flera andra punkter i sitt betänkande - inte utan framgång - värnat konkurrensjämslälldheten mellan olika bolag på marknaden. Om tillfälle alt etablera sig i Sverige öppnas för utländska bolag, borde del vara den vägen som de skulle beträda i förhållande till svenska försäkringstagare. Riksförbundet finner det därför naturligt att begränsningar av rätten atl teckna försäkring utomlands införes. Härvid bör uppmärksamhet ägnas det arbele som pågår inom framför allt EG - men även inom OECD - när det gäller utformningen av regler för hur fria försäkringsljänster skall kunna lämnas över gränserna. Inte ovänlat har man inom EG länge kämpat med stora svårigheter alt praktiskt och logiskt förena regelsystemet om fri eiableringsrätl och den därav följande tillsynen, som skall utövas i akliviletslandet, med elt regelsystem om fria tjänster. I flera utkast till direktiv om fria tjänster har också ingått moment som i själva verket legat reglerna för etablering mycket nära. Likafullt måsle enligt riksförbundets mening denna utveckling noga följas. Enligt förbundets uppfattning kan inle Sverige genom en sträng lagstiftning mera påtagligt avvika från internationella normer på detla område. Å andra sidan kan det inle heller vara rimligl atl svensk lag avviker från internationell sedvänja på ett sådant sätt att den svenska försäkringsverksamheten riskerar att störas av en konkurrensojämlikhel som andra länder inte skulle acceptera.

1.13 Folksam

I begreppet försäkringsrörelse ligger atl det ska vara fråga om rörelse som drivs affärsmässigt. Undantag från koncessionstvång bör som hittills gälla i fråga om verksamhet som kontrolleras genom annan lagstiftning, t.ex. understödsföreningar (jfr Hellner, Försäkringsrätt 2 uppl. s. 39). En understödsförening kan bedriva verksamhet som är atl klassificera som försäkringsrörelse enligl försäkringsrörelselagen, men en lägre lillsynsnivå har anselts acceptabel med motivet att rörelsen inte bedrivs affärsmässigt (jfr Carl Martin Roos' bilaga lill betänkandet, "Vad är försäkringsrörelse?" s. 218).

Det är enligt Folksams uppfattning angeläget alt understödsföreningar drivs i sådana former all den lägre lillsynsnivån verkligen är motiverad. Della synes inte alllid vara fallel belräffande vissa sådana föreningar som har nått så slor omfattning atl de i fråga om sortimentet av försäkringslösningar fakfiskl konkurrerar med försäkringsbolagen. Denna konkurrens blir inle rättvis, bl. a. av den anledningen att försäkringsbolagen är underkastade placeringsplikt. I ulredningen borde denna fråga ha ägnats slörre uppmärksamhel.

Prop. 1984/85:77 106

1.14 Utländska Försäkringsbolags Förening

Föreningen ställer sig helt bakom de intentioner som kommillén redovisar men vill särskilt uppmärksamma de problem som uppstår när det gäller verksamhet som här i landet bedrivs av utländska försäkringsföretag som inte har koncession i Sverige. De aktiviteter, som avses utövas av mäklare eller ombud som uppbär provision eller annan ersäitning från den utländske, i Sverige icke koncessionerade försäkringsgivaren. Kommittén vill fästa helt avgörande vikt vid om provision eller annan direkt ersättning ulgår från del utländska bolaget.

Föreningen anser att med en sådan gränsdragning som medger en försäkringskonsull alt inte bara utreda försäkringsbehov, ge råd om försäkringsskyddels lämpliga uiformning och lämplig försäkringsgivare utan även medverka till tecknande av försäkring i bolag utan koncession här, skulle möjligheter uppkomma att kringgå koncessionssyslemet med dess vikliga syfte alt skapa garantier för svenska försäkringstagare. Föreningen anser att med en sådan gränsdragning svårigheterna att förhindra oönskade aktiviteter för icke koncessionerade bolags räkning blir stor och möjlighelerna att övervaka och ingripa blir begränsade.

Till skillnad mol vad som gäller på många håll utomlands har man i Sverige hafl myckel slor frihet att teckna försäkring utomlands hos i Sverige icke koncessionerade försäkringsbolag. Möjligen har delta förhållande utgjort en önskvärd utvidgning av konkurrensen. Kommitténs förslag om en friare koncessionsgivning skulle innebära att en sådan vidgning av konkurrensen skulle kunna ske inom landet och en generell rätt att teckna försäkring i utlandet skulle av den anledningen inle vara nödvändig. Med en utveckling som begränsar den generella rätlen att teckna försäkring i utlandet skulle konkurrensjämslälldheten mellan försäkringstagarens olika försäkringsallernaliv bli mycket större. I sådant fall bör särskild uppmärksamhel ägnas det arbete som pågår inom EG när det gäller utformningen av regler för fria internationella försäkringstjänster.

I organisationen av de flesla utländska försäkringsmarknader ingår oberoende skaderegleringsföretag som en mycket vikfig del. Kommittén anser att skadebesiktning och skadereglering för här i landet icke koncessionerade försäkringsgivare skulle krävas koncession. Del framgår inle helt klart om kommittén anser att skaderegleringsarbetet på uppdrag av koncessionerade försäkringsbolag också skulle kräva koncession. De etablerade skaderegleringsföretagen har myckel välrenommerade verksamheter och föreningens medlemsbolag utnyttjar i sina respektive hemland i stor utsträckning sådana företag. Det är därför naturligt atl föreningen anser det vara av slor vikt all seriösa skaderegleringsföretag får frill etablera sig och utvecklas inom Sverige. Ell koncessionskrav skulle säkerligen hämma etableringen och utvecklingen av oberoende skaderegleringsförelag (Independanl Loss Adjusters).

Prop. 1984/85:77 107

1.15 Försäkringsjuridiska föreningen

Del har länge rätl belydande osäkerhet om vad som är koncessionsplik-lig försäkringsrörelse. Kommittén ansluter sig till uppfattningen att det inte är möjligt att avgöra huruvida en verksamhet fordrar koncession genom atl uppställa en strikt definition av försäkringsrörelse och sedan pröva, huruvida verksamhelen motsvarar denna definition. Kommittén förordar i slällel en mer allmän bedömning, sådan som i praktiken redan synes ha lillämpals av svenska domstolar och myndigheter. Föreningen delar uppfattningen att del är nödvändigt, särskill belräffande garanti- och serviceavtal, atl nöja sig med en sådan allmän bedömning. Beträffande riktlinjerna för bedömningen kan emellertid mer tvekan råda. Kommittén ansluter sig i huvudsak till vad professor Carl Martin Roos har anfört i en utredning som bifogals som bilaga (s. 197 ff) till betänkandet (se s. 45 fO. Roos synes mena atl den s. k. Volvo-domen (NJA 1958 s. 536) inte längre bör vara vägledande utan att man i slällel skall följa en slrängare linje, sådan som norska Höyesterett utstakade i rättsfallet NRl 1972 s. 248.

Ehuru kommittén inle föreslår någon ändring i lagtexten är dess avsikt atl i framtiden garantier av Volvo-typ skall vara underkastade koncessionstvång (se s. 47f). Även beträffande andra garanti- och serviceavtal kan bedömningen bli strängare än nu (se s. 48). Föreningen anser del emellerlid tveksamt om man bör skärpa bedömningen på ett sätt som inskränker möjligheterna att lämna garantier som inte anses som försäkring. En försäkringslösning har uppenbara fördelar, framför allt i den större säkerhet som den medför för allmänheten, i jämförelse med en garanti som inle är underkastad de regler som gäller för försäkringsrörelse. Men denna ökade säkerhet betyder vanligen också ökade kostnader för dem lill vilkas förmån försäkringen gäller. Det bör finnas utrymme också för den mindre värdefulla men billigare garantin. Del kan här hänvisas lill Hellner, American Journal of Comparative Law 1963 s. 494 ff, särskilt s. 540ff (omtryckt i Selecled Essays on Insurance Law, 1977). Föreningen anser därför att man inte bör frångå den principuppfattning som framträder i Volvodomen, trots atl motiveringen i denna kan kritiseras i detaljer. 1 vaije fall måste det anses olämpligt att införa en ny princip enbart genom molivuttalanden, ulan någon ändring i lagtext.

En annan fråga om vad som är koncessionspliklig försäkring rör verksamhet som utländska försäkringsförelag bedriver genom att uppta försäkringar i Sverige genom en mellanhand. Del utländska företaget har då koncession i sitt hemland, och frågan är alltså inte - som vid garanti- och serviceåiaganden - om verksamheten överhuvud skall anses koncessions-pliktig utan om den del av verksamheten som bedrivs i Sverige skall fordra koncession här. Kommitténs uttalanden härom (s. 52 f) är relativt kortfattade. De går ul på att endasl om den potenlielle svenske kunden själv lar initiativ till kontakt, verksamhelen inte fordrar koncession, medan om det

Prop. 1984/85:77 108

utländska bolaget genom egna aktiviteter i Sverige söker anskaffa försäkringar för sin räkning, verksamheten bör fordra svensk koncession. En försäkringskonsulls verksamhet, vid vilken konsullen medverkar lill atl kunden tecknar försäkring hos elt utländskt försäkringsföretag, anses inle fordra koncession om konsulten inte uppbär provision frän del utländska bolaget. Om däremol konsulten uppbär provision för tecknandet eller om han utför skadebesiktning eller skadereglering mot ersättning, fordrar verksamheten enligl betänkandet koncession. Om skaderegleringen utförs av det utländska företagel med anlitande av dess ordinarie skaderegleringspersonal, anställd utom Sverige, anses däremot koncession inle krävas. Enligt föreningens mening kan koncessionsplikt för utländskt företags verksamhet i Sverige inte avgöras pä så lill synes enkla grunder som dem kommittén angett. Att låta avgörandet bero av vem som tar kontakten, den svenske försäkringstagaren eller del utländska försäkringsföretaget, blir lösligt och leder till bevissvårigheler. Ej heller synes det sätt på vilket provision utgår vara lämpligt som kriterium. Föreningen vill erinra om atl en mäklare regelbundet uppbär provision fiän det försäkringsföretag hos vilket han på kundens uppdrag placerar försäkringen, ulan att mäklaren därför anses utöva egen försäkringsverksamhet. De av kommittén angivna kriterierna belräffande skadereglering synes också leda lill oklarhet, exempelvis när försäkringen tecknas på sådant sätt att svensk koncession inte erfordras men skaderegleringen sker genom personal anställd i ett konces-sionerat svenskt försäkringsbolag. Koncessionen avser ju drivande av försäkringsrörelse, inle särskilda delar därav såsom tecknande av försäkring och reglering av skador. Det kan också ifrågasättas om lika stränga krav på koncession skall ställas när del gäller verksamhet för försäkring av objekt i utlandet som för försäkring i Sverige. Föreningen vill därför förorda att denna fråga ytterligare analyseras och utreds, och alt även andra kriterier övervägs än de kommittén nu nämner.

Nära sammanhang med de materiella förutsättningarna för alt verksamhet skall anses fordra koncession har förfarandet vid prövning, huruvida viss verksamhet är att betrakta som koncessionspliklig försäkringsrörelse. Kommittén föreslår att del nuvarande förfarandei i straffprocessuell ordning ersätts med elt förfarande inför försäkringsinspeklionen och regeringen, med möjlighet lill förhandsbesked och vitesföreläggande. Domstolsprövning skall blott förekomma vid talan om utdömande av vite, då dom-Stolen enligl allmänna principer skall pröva om det föreslagna vitet skall utdömas, eventuellt nedsättas. Del föreslagna förfarandei har uppenbara fördelar framför den straffprocessuella bedömning som nu i princip är utslagsgivande. Del kan emellertid knappast bestridas atl tillsynsmyndigheter - här åsyftas inte särskilt svenska förhållanden ulan lika mycket andra länders - har en benägenhet atl anse verksamhet vara sådan alt den bör stå under deras tillsyn. Det innebär inte någon kritik eller misstro mot den svenska försäkringsinspeklionen atl säga atl även den kan ha svårt alt

Prop. 1984/85:77 109

göra en rent objektiv bedömning. Av stor vikt blir därför vilken myndighel som är besvärsinslans. Kommittén diskuterar om regeringsrätten, i slällel för regeringen såsom blir fallel om man tillämpar allmänna regler om besvär över försäkringsinspektionens beslut, bör vara besvärsinslans. Kommittén avvisar denna tanke med motivering att regeringsrätten normalt inte handlägger ärenden som rör bedrivande av försäkringsrörelse och skulle få en alltför begränsad erfarenhet och kunskap på delta område (se s. 58). Men detsamma gäller regeringen i vad avser det slag av bedömning varom nu är fråga. Avgörande bör i stället vara vilken myndighet som är bäst kvalificerad atl bedöma de rent juridiska frågor, utan anknytning till en politisk avvägning, som här uppstår. Föreningen anser därför atl det bör ytterligare övervägas all låta regeringsrätten vara besvärsinstans i frågor om vad som är koncessionspliklig försäkringsrörelse.

Beträffande en särskild detaljfråga vill föreningen ifrågasätta om icke möjligheterna atl meddela föreläggande med vite bör nyanseras mera. Antag atl etl förelag av inspektionen befinns bedriva försäkringsrörelse som fordrar koncession. Det bör vara möjligt atl för tiden innan sådan ansökan hunnit prövas och eventuellt beviljas föreskriva, hur verksamheten skall bedrivas. Givetvis mäste då förutsättas, att inspektionen inle meddelar sådana föreskrifter alt de tvingar verksamhelen till omedelbart upphörande, även om koncession skulle komma all beviljas.

1.16 Bilindustriföreningen, Motorbranschens Riksförbund

1 stort sett varje ny bil som säljs i Sverige har en vagnskadegaranli, som ingår i nybilsprisel. Systemet med vagnskadegaranlier har anor ända sedan mitten av 50-lalel. Det är således ett beprövat och väl fungerande system, som både köpare och säljare vant sig vid, och som man funnit prakliskt och ekonomiskt.

Kommitténs motiv för att vilja ändra på systemet med vagnskadegaranlier synes mest vara av teoretisk art. Kommittén diskuterar myckel ingående definitioner pä garanti och försäkring och när den ena respektive den andra formen kan anses föreligga. Den avgörande frågan måsle vara om något verkligt behov av en förändring finns. Vi menar att kommittén inte kunna påvisa något sådant behov. Konsumenterna/bilköparna har inle framställt önskemål om ett förändrat system. Inle heller från samhällets sida kan påvisas klagomål pä garantigivarnas sätt atl sköta sin verksamhet. Några fall där garanligivarna inle kunnat uppfylla sina förpliktelser har, såvitt oss bekant, inte förekommit. När det gäller samhällets behov av insyn så finns redan idag möjligheter till insyn i garantigivarnas verksamhet genom den kontroll och tillsyn som näringsverksamhet i allmänhel underkastas.

En övergång från garanti lill försäkring innebär ökade kostnader för konsumenien beroende på att en konventionell försäkringsgivare - i motsats till garanfigivaren - har:

Prop. 1984/85:77 110

- högre kostnader för skadeadministralion, bl.a. beroende på alt flera
märken behandlas.

— kostnader för marknadsföring, försäljning och provision för försäkring
arna. Garantigivaren har här inga kostnader.

En annan sannolik effekt av en övergång från garanti till försäkring är minskad beläggning på märkesverkstäderna, vilket i ett längre perspektiv är lill nackdel för konsumenten. En jämn beläggning hos märkesverkstäderna är en viktig förutsättning för att göra reparationstekniken effektivare och för att skapa nödvändig lönsamhet. Märkesverkstadens produktansvar innebär ökad trygghet för kunden och säkerställande av att en fullgod och trafiksäker reparation blir utförd.

Systemet med vagnskadegaranlier ger mycket goda möjligheter för biltillverkarna att följa upp inträffade skador. Tillverkarnas konstruktionsav-delningar kan utnyttja information om garantiskador för atl göra bilarna irafiksäkrare och reparalionsvänligare samt för atl införa effektivare repa-ralionsmetoder. Dessa möjligheter till feedback lorde i storl sett bortfalla om kommitténs förslag genomförs.

Kommitténs förslag medför friställning av personal både hos märkesverkstäderna och generalagenternas .garantiavdelningar.

Vid en övergång lill vagnskadeförsäkring kan man förmoda atl en del nybilsköpare väljer att inte ha något vagnskadeskydd. Delta innebär alt många skador inte kommer atl repareras, och resultatet blir etl mindre trafiksäkert bilbestånd.

Sammanfattningsvis vill vi besläml avstyrka kommiiténs förslag alt lämnande av vagnskadegaranlier skall betraktas som försäkringsrörelse och kräva koncession och särskild tillsyn. Kommitténs förslag kommer att medföra ökade kostnader för konsumenien. Nuvarande system med vagnskadegaranlier fungerar bra och del finns inget behov av ett ändrat system.

1.17 Aktiebolaget Volvo

År 1954 införde Volvo den s. k. PV-garantin för sina i Sverige försålda personvagnar. PV-garantin innebär all personbil som skadas genom yttre olyckshändelse eller åverkan repareras kostnadsfritt på Volvos märkesverkstäder med undanlag för viss självrisk.

Införandet av PV-garantin innebar något helt nytt på den svenska marknaden och en konkurrens med de svenska bilförsäkringsbolagen. Detta resulterade i ett åtal mot Volvos dåvarande verkslällande direktör, Assar Gabrielsson, för att Volvo ansågs yrkesmässigt och ulan lillslånd ha drivit försäkringsverksamhet. Åtalet ogillades i samlliga instanser, i Högsia domstolen med den mofiveringen att "lämnandet av garantin anses på sådant sätt ingå i bolagets rörelse atl bolaget icke därigenom drivit försäkringsrörelse i den mening som avses i lagen om försäkringsrörelse." (NJA 1958:536). Genom Högsta domstolens dom har fastslagits att utfar-

Prop. 1984/85:77 III

dandet av PV-garantin har varit och fortfarande är en del av Volvos industriella verksamhet och sålunda icke försäkringsrörelse.

PV-garantin har under årens lopp blivit ett särskill begrepp inom bilindustrin och fram till år 1983 har sådan garanti lämnais för ca I 400000 Volvo personbilar moisvarande ca 6 800000 garaniiär. Lämnandet av garantin har i hög grad befrämjat Volvos svenska personvagnsförsäljning och bidragit till atl göra Volvo lill landets största industriföretag med en betydande export. Vidare har PV-garantin möjliggjort för Volvo att med framgång på den svenska marknaden möta den starka konkurrensen från utländska tillverkare. Nationalekonomiskt innebär detta en högre sysselsällning än eljesl och lägre bilimport till landet. Den starka positionen på hemmamarknaden har varil av slor belydelse för Volvos förmåga att i hård internationell konkurrens öppna nya exportmarknader och befästa sin slällning pä redan etablerade marknader. Dessa förhållanden kommer även fortsättningsvis all vara avgörande för Volvos utveckling.

Grundtanken med PV-garantin har varit och är atl den genom sin helt speciella och unika utformning och tillämpning alllid skall medföra ett garanfiskydd lill lägsia kostnad för bilköparen.

Kostnaderna för garantiskyddel blir lägre än för motsvarande skydd genom vagnskadeförsäkring beroende pä att förvaltningskostnaderna vid försäkring är avsevärt högre än de med PV-garantin förbundna förvaltningskostnaderna. Enligt uppgifter frän Försäkringsinspektionen utgjorde förvaltningskostnaderna i procent av premieintäkterna 1980 för Volvia 10,3% och för övriga försäkringsbolag mellan 23,1 och 41,6%. Volvos förvaltningskostnader för PV-garantin understiger väsentligt Volvias förvaltningskostnader bl.a. på grund av all åtgärder med försäkringsbrev, premieavier, ägarebyte och reklam icke erfordras. Som en följd härav har PV-garantin inneburit en belydande besparing i storleksordningen lägst 20% av skadekostnaderna. Dessa uppgick för PV-garantin 1980 till ca 70000000 kronor.

Kostnaderna för garantiskyddel blir även lägre genom alt Volvo lack vara PV-garantin haft en unik möjlighet till uppföljning av inträffade skador. Skadorna rapporteras lill Volvos konstruktionsavdelning, som använder det inrapporterade materialet för alt fä fram en reparalionsvänligare konstruktion saml effektivare och billigare reparalionsmetoder. Materialet ligger även till grund för konstruklionsändringar för åstadkommande av ökad trafiksäkerhet. Della samarbete mellan PV-garantin och konstruktionsavdelningen hade inte varil möjligt vid olika försäkringsbolags täckning av vagnskaderiskerna.

Förbilligandet av vagnskadeskyddet genom PV-garantin och den i samband därmed fortgående produktutvecklingen har kommii Volvobilköparna lill godo. PV-garantin har av köparen uppfattats såsom en slor fördel, vilket försäljningsutvecklingen och andra bilfabrikanters antagande av liknande garantier utvisar. Nägra olägenheter eller behov av kontrollåt-

Prop. 1984/85:77 112

gärder för PV-garantins tillämpning har inte förekommit under den långa tid PV-garaniin varit i funktion.

Försäkringsverksamhetskommitién har i samband med sitt delbetänkande om de s. k. caplivebolagens verksamhet i Sverige kommit in på avgränsningen av begreppei försäkringsrörelse och därvid även behandlat garantier av PV-garantins lyp. Från renl akademiska utgångspunkter finner kommittén, att sådana garantier företer typiska drag av försäkringsrörelse och att del därför ur samhällets och kundernas synvinkel mäste anses föreligga behov av att kontrollera verksamheten genom bl. a. koncessionsregler och särskild tillsyn. Kommillén motiverar inte varför sådant behov skulle föreligga i nu förevarande fall och redovisar inle några olägenheter av den nu snart 30-åriga PV-garantins tillämpning. Kommittén tar vidare för givet alt för garantierna bör gälla samma koncessions- och kontroll-regler som för försäkringsrörelse i allmänhet, vilkel i och för sig är mycket anmärkningsvärt.

Kommittén påpekande, att nybilspriserna "torde" bli lägre om garanti-momentet utgick, bortser, såviit gäller PV-garantien, helt från det förhållandel atl kostnaderna för vagnskadeförsäkring skulle överstiga en tänkt sänkning av nybilspriset. Kommitténs förslag skulle därför innebära en väsenllig fördyring för Volvoköparna. Volvo finner det anmärkningsvärt att delbetänkandel, som i övrigt vill bevaka konsumentintresset, gär direkt emot detla ifråga om PV-garantin.

Kommittén har sålunda ulan någon motivering i sak underkänt det rättsläge som etablerats genom Högsta domstolens dom angående PV-garantin. PV-garantin avses atl omöjliggöras genom alt administrativa myndigheter skall avgöra om garanlilämnandet innebär koncessionspliklig försäkringsverksamhel. Som en följd av kommitténs motivuttalanden kommer de administrativa myndigheterna i praktiken atl anse PV-garantin såsom koncessionspliklig.

Om Volvo skulle tvingas upphöra med PV-garantin, skulle härigenom såväl finansiella som personella resurser överföras från Volvos industriella verksamhei till den svenska försäkringsbranschen. Detsamma gäller för andra industrier, som tillämpar moisvarande garantier. En avtappning av resurser från den industriella sektorn av Sveriges näringsliv till försäkringssektorn kan inte anses vara påkallad eller önskvärd i elt läge, där landels industriella förmåga måste bedömas vara av avgörande belydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Volvo protesterar mot kommitténs förfarande alt utan särskild anledning söka ändra gällande rätl och omöjliggöra PV-garantin. Volvo hemställer, all, såviit gäller PV-garantin, kommiiténs delbetänkande med förslag lill ändring av bl.a. försäkringsrörelselagen och kommitténs uttalanden i anslutning därtill, icke lägges till grund för blivande lagsfiftning.

Prop. 1984/85:77 113

1.18 Aktiebolaget Internationell Assurans

Kommittén har funnit all del inte är möjligt atl åsladkomma en klar entydig och prakliskt användbar definition av begreppet försäkringsrörelse, vilkel innebär att avgränsningsproblem uppstår när man kommer in på blandformer där andra verksamheter företer försäkringsmässiga inslag. Av den föreslagna lagtexten framgår inte om vagnskadegaranlier skall betraktas som försäkring, däremol har kommittén i sin utredning uttalat meningen att vagnskadegaranlier bör betraktas som försäkring. Problematiken att bedöma om en viss verksamhet skall betraktas som försäkringsrörelse är enligl utredningen även avhängigt av vad som i allmänt språkbruk avses med försäkringsrörelse. Man bör idag med styrka kunna hävda atl vagnskadegarantierna efter alt ha existerat i snart 30 år i allmänhetens ögon inle är atl betrakta som försäkring. Vi vill också konstatera att i den egentliga sakfrågan har ingenting förändrats sedan den s.k. Volvodomen fastställdes på 1950-talel.

Enligt kommittén får inle del försäkringsmässiga inslaget i elt avtal om bilförsäljning vara alltför obetydligt, om försäkringsrörelse skall anses föreligga.

Enligt vår mening är ell vagnskadegaranliavtal av liten betydelse i del totala köpeavtalet av en ny bil.

Vid bedömning av hur vagnskadegaranlier skall behandlas i framtiden måsle enligt vår mening konsumenternas intresse vara för ögonen och det måste även beakias all vagnskadegarantin sedan många år tillbaka ur allmänhetens synpunkt anses utgöra en del av det som ingår vid köp av en ny bil. För konsumenterna kommer kommiiténs förslag all innebära högre kostnader för etl fordons vagnskadeskydd. Den främsta orsaken till detla är atl förvaltningskostnaderna för vagnskadegaranlier är betydligt lägre än för traditionell vagnskadeförsäkring.

Några av skälen till de låga förvaltningskostnaderna för vagnskadegaranlier är bl. a. följande:

- garantierna har inga kostnader för marknadsföring och försäljning

- en treårig obligatorisk vagnskadegaranli innebär atl administrationen för garantin är myckel enkel. Som exempel på förenklad administration kan nämnas atl en kund aldrig behöver aviseras om premiebetalningar och atl ägarbyten därigenom ej behöver registreras efiersom garantin följer bilen och inte personen under den treåriga giltighetstiden.

Ur försäkringsbolagens synpunkt är del elt naturiigt önskemål om att exklusivt behärska ett så stort område som möjligt av del ekonomiska livet. Delta resonemang är intressant för konsumenlerna, då kommitténs förslag beträffande vagnskadegaranlier innebär begränsningar i möjligheterna atl göra en garanliulfästelse vilkel kommer atl påverka både service och risktäckningsmarknaderna på ett negativt sätt. Kravet på koncession även för garantigivning kommer att innebära atl både personella och fi-8 Riksdagen 1984/85. I saml Nr 77

Prop. 1984/85:77 114

nansiella resurser överförs från industri- och handelsföretag lill försäkringsbolagen, vilket i strid med försäkringsverksamhelskommitténs önskemål medför en ännu starkare koncentration av försäkringsverksamheten i vårt land.

Enligt kommittén är behovet av samhällskontroll ett av de allra starkaste argumenten för att vagnskadegaranlier skall betraktas som försäkring. Vi vill i detta sammanhang påminna om 1958 års sakkunniga, som ansåg all man borde avvakta erfarenheterna på vagnskadegaranliområdet och alt ell ingripande med lagstiftning skulle ske först sedan det blivit i praktiken styrkt, all behovet av lagstiftning var starkare än de fördelar som kunde vinnas genom nuvarande frihet. Naturiigivis är det angeläget att garantigivarnas kunder skall kunna känna fullständig trygghet för att garantierna uppfylls. Vi känner dock inte till något fall under hela den lid vagnskadegarantierna varit akluella där någon konsumenl på grund av solidileisskäl ej erhållit ersäitning i enlighet med garanlivillkoren. Kommitténs önskemål om en insyn och kontroll av garantigivning bör enligl vår uppfattning kunna lösas pä annal sätt än atl kräva koncession även för vagnskadegaranlier.

Vår bestämda uppfattning är alt lagtexten kan vara utformad i enlighet med förslaget, men alt det framför alll inle ligger i allmänhetens intresse atl ändra nuvarande vagn-skadegarantier lill atl betraktas som försäkring.

Fördelarna med denna fria form av garantigivning är enligt vårt förmenande belydande i jämförelse med alt införa koncessionstvång för garantigivning.

1.19 Motormännens Riksförbund

Alltsedan vagnskadegarantierna infördes har M för sina medlemmars räkning handlagt ell slort antal skaderegleringsfall inom ramen för olika vagnskadegaranlier. Några olägenheter p.g.a. atl vederbörande medlem hafl vagnskadegaranli i stället för vagnskadeförsäkring, har härvid inle förevarit. Från konsumentsynpunkt synes man sålunda inte kunna rikta några anmärkningar mol det sätt varpå garanligivarna handhar skaderegleringen. Det kan naturligtvis hävdas atl ett avskaffande av garantimomentel rimligen bör medföra en sänkning av nybilspriset. M är emellertid av den bestämda uppfattningen atl denna eventuella prissänkning är väsentligt lägre än den kostnad som uppslår för normalbilisten när han via vagnskadeförsäkring skall skaffa sig etl skydd moisvarande vagnskadegarantins. M hemställer därför att någon ändring av det nuvarande systemet inte sker.

Prop. 1984/85:77 115

1.20 Motorförarnas Helnykterhetsförbund

De juridiska resonemangen om vagnskadegarantierna skall betraktas som försäkringsrörelse eller inte är knappast relevanta frän konsumentsynpunkt. För bilkonsumenlen är den viktigaste frågan vilket syslem som är billigast och fördelaktigast. Enligt MHFs mening har den hilfillsvarande erfarenheten visat att vagnskadegarantierna inle varit till konsumentens nackdel. Del finns inga sakliga skäl till att ändra del nuvarande systemet i enlighet med utredningens förslag. Ett genomförande av utredningens förslag torde medföra ökade kostnader för konsumenterna. MHF avstyrker förslaget.

2 Den materiella koncessionsprövningen

2.1 Försäkringsinspektionen

Behovsprövningen ulgör f n. en hörnsten i koncessionsbedömningen. Vid införandet av behovsprincipen 1948 var etl viktigt skäl härtill alt åstadkomma en reduktion av antalet företag pä försäkringsmarknaden. Man pekade därvid på behovel av kostnadsminskande rationaliseringar och önskvärdheten av alt göra marknaden mera överblickbar för konsumenterna. Detta synsätt har också präglat inspektionens ställningstagande lill koncessionsansökningar. Under de senaste åren har dock inspektionen mol bakgrund av den fortgående reduceringen av antalet bolag tillämpat en något liberalare tolkning av behovsprincipen, vilket har lett till koncessionsutvidgningar och även nyetablering på marknaden.

Enligl inspektionens uppfattning har det svenska försäkringsväsendet i dag en i slort setl ändamålsenlig struktur. Etablerade försäkringsbolag tillgodoser på etl i huvudsak tillfredsställande sätt rådande behov av försäkringar. Detla hindrar ej atl en viss nyetablering - särskilt inom förelagsförsäkringsområdet - skulle kunna vara till fördel för försäkringstagarna bl.a. genom en slörre variation i produktutbud och en högre servicenivå. Det kan heller inle uteslutas att tillkomsten av ytterligare företag skulle kunna medföra en ökad priskonkurrens mellan bolagen. En viss liberalisering av koncessionspolitiken kan mol bakgrund härav vara motiverad.

En liberalisering av koncessionspolitiken kan genomföras inom ramen för gällande lagstiftning genom en mer flexibel tillämpning av behovsprincipen än vad hittills har varit fallel. Nägon ändring av lagstiftningen är alltså i och för sig inte nödvändig ulan det är fillräckligl att statsmakterna till stöd för den fortsatta lagtillämpningen gör de uttalanden som anses erforderliga. Till förmån för etl bibehållande av nuvarande ordning talar att en överelablering av marknaden effektivt kan förhindras genom behovsprövningen. Emellerlid lorde man även med den av kommittén föreslagna

Prop. 1984/85:77 116

ordningen kunna undvika en överelablering under åberopande av alt ytterligare etablering skulle vara oförenlig med "en sund utveckling av försäkringsväsendet". Som kommittén framhållit saknas dessutom anledning anla - i vart fall på kort sikl - all ell slopande av behovsprincipen skulle leda till en slor ökning av antalet koncessionsansökningar. På konsument-försäkringsområdet skulle exempelvis de slora iniliala kapitalinsatserna, som krävs för organisalionsulbyggnad för all tillgodose försäkringslagarnas krav på närhetsservice, sannolikt utgöra en viss spärr mot nyetablering. Risken för att elt boritagande av behovsprövningen skulle leda lill en uppsplittring av marknaden är således lilen.

Mot bakgrund av del anförda vill inspektionen inte motsätta sig kommitténs förslag i denna del. Inspektionen kommer dock att med uppmärksamhel följa utvecklingen och givetvis måste koncessionsfrågan tas upp till förnyat övervägande i den mån utvecklingen skulle ge anledning därtill.

2.2 Näringsfrihetsombudsmannen

NO anser del vara i hög grad angeläget och motiverat att de nuvarande principerna för materiell koncessionsprövning i försäkringsrörelselagen modifieras i konkurrensfrämjande riktning. Den långtgående etablerings-konlroll, även innefattande behovsprövning, som finns på försäkringsområdet måsle anses stå i viss motsatsställning fill en grundtanke bakom konkurrenslagstiftningen nämligen principen om fritt marknadstillträde. De nuvarande reglerna och deras lillämpning i prakliken har otvivelaktigt utgjort en faktor som möjliggjort den långtgående koncentration lill etl fåtal slora koncerner som uppkommit på försäkringsmarknaden. De redan etablerade försäkringsföretagen har med rådande förutsättningar inte varit utsatta för det potentiella konkurrenstryck och härav följande incitament till rationalisering och produktutveckling som etableringsfrihel innebär. För försäkringsbolag med begränsade koncessioner har koncessionsreglerna medfört atl de inle smidigt har kunnat anpassa sitt produktutbud till ändrade marknadsförutsättningar.

Den i lagen inskrivna behovsprincipen och dennas tillämpning är del inslag i hilfillsvarande koncessionsregler som tett sig mest negativt från de konkurrensaspekter som NO har atl beakia i sin verksamhei. NO finner del tillfredsställande alt kommittén föreslår atl behovsprincipen upphävs och tillstyrker förslaget.

1 ett läge med slopad behovsprövning är det naturligt alt, som kommittén också gör, ställa sig frågan om några materiella regler för koncessionsprövning över huvud taget behövs. Kommillén kommer lill slutsatsen att en prövning inriktad på en allsidig bedömning huruvida den planerade verksamhelen kan antas vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet inle kan undvaras. De skäl som kommittén anför för sin ståndpunkt - atl försäkringsverksamhel slarki skiljer sig frän industriell

Prop. 1984/85:77 117

verksamhei, att det inle är tillrådligt aU utforma reglerna uteslutande pä grundval av nu rådande förhållanden på den svenska försäkringsmarknaden, möjligheten att slyra utvecklingen på lång sikl och handskas med problem som för närvarande inte kan överblickas saml att möta problem som sammanhänger med frågor pä den internationella marknaden - anser NO inte helt övertygande för alt motivera fortsalt etableringskontroll från statsmakternas sida. Resonemanget som förs av kommittén är på denna grundläggande punkt myckel kortfattat och allmänt hållet.

NO vill ändå inte motsätta sig atl principen om en sund utveckling av försäkringsväsendet läggs till grund för en fortsalt materiell koncessionsprövning. Mot bakgrund av alt branschen under så lång tid omfattas av långtgående etableringskontroll hyser NO viss förståelse för atl man inte nu kan överblicka evenluella problem som kan uppslå i en silation med enbari en formell koncessionsprövning.

AU NO finner sig kunna acceptera den föreslagna ordningen beror givetvis på, förutom förslaget afi slopa behovsprövningen, den mycket betydelsefulla förändring som ligger i förslaget all ersätta kriteriet "ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet" med "bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet". Bevisbördan kan härigenom sägas flyttas över från den som söker koncession till myndigheten som beviljar koncession.

NO anser atl del, om förslaget genomförs, måsle krävas att utredningen i koncessionsärendet visar atl ell bifall skulle vara oförenligt med en sund utveckling. 1 annal fall blir utrymmet för godtycke storl i avsaknad på definition av begreppet sund utveckling av försäkringsväsendet eller närmare kriterier för innebörden.

NO vill också understryka och instämma i kommitténs uttalande att grundsynen bör vara atl koncession skall beviljas. Med en sådan utgångspunkt för bedömningen får de av kommittén föreslagna reglerna för koncessionsprövning anses ulgöra en mild och från NOs utgångspunkter godtagbar form av etableringskontroll.

Belräffande de faktorer som kommittén anser bör beaktas vid koncessionsprövningen vill NO endast kommentera uttalandet alt beträffande enskilda försäkringskonsumenters skadeförsäkringar bör uppmärksammas risken för en tilltagande överflyttning av försäkringar mellan bolagen. NO är visseriigen medveten om atl sådana överflyttningar medför koslnader för bolagen. Vid fungerande konkurrens mellan försäkringsbolagen väljer en rationell konsumenl bolag beroende pä faktorer såsom vem som erbjuder lägst premie, förmånligaste villkor eller bäsl service. Detta leder givelvis till atl konsumenten ibland har anledning att byta försäkringsbolag. Att se ökade valmöjligheter och härav ökad rörlighet på marknaden som en negativ faktor att beakta när koncession skall beviljas är främmande för NOs synsätt.

Prop. 1984/85:77 118

2.3 Bankinspektionen

När det gäller den materialla behovsprövningen, anser kommittén alt behovsprincipen inte längre bör tilldelas den dominerande roll som den nu har i lagstiftningen. Inspektionen vill fästa uppmärksamheten på att försäkringsbolag och banker inom vissa områden om än i begränsad omfattning bedriver en konkurrerande verksamhei. Det gäller förutom ovan nämnda verksamhet t. ex. direkt långivning, kredilförmedling samt ekonomisk och juridisk rådgivning. Därför bör enligl inspeklionens mening så långt möjligt likartade kriterier gälla vid den maleriella behovsprövningen för alt på så sätt undvika snedvridna konkurrensförhållanden. Samma ställningslagande frän inspektionens sida gäller belräffande utländska försäkringsbolags rätl att etablera sig i Sverige. Eftersom strukturfrågorna på kreditmarknaden avses komma alt behandlas av en särskild kommitté förutsätter inspektionen atl denna kommitté i sitt arbete kommer atl beakia ovan nämnda frågor i samråd med försäkringsverksamhetskommitlén. Inspektionen anser således alt ändringar i försäkringsrörelselagen i denna del bör avvaktas så atl enhefiiga principer beträffande koncession kan komma all gälla inom såväl bank- som försäkringsområdena.

Bankinspektionen finner del slutligen rationellt atl försäkringsinspektionen i lag bl. a. ges rätt att ta ställning till om försäkringsrörelselagen är tillämplig på verksamhei som nu bedrivs ulan koncession och att myndighelen efter ansökan skall lämna förhandsbesked om koncession för verksamhelen krävs.

2.4 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige intar samma ståndpunkt som kommittén.

2.5 Sveriges Industriförbund

Industriförbundet har sedan lång tid haft allvarliga betänkligheter beträffande koncentrationen på försäkringsgivarsidan i Sverige. Fåtalskonkurrens medför nämligen nackdelar för försäkringslagarna. Bl.a. minskar förutsällningarna att få elt produktutbud anpassat till marknadens behov. Med anledning härav eftersträvar Sveriges Indusiriförbund en väl fungerande försäkringsmarknad, som ger utrymme för försäkringskundernas behov av alt pröva nya lösningar och atl kunna välja mellan försäkringstjänster från olika försäkringsgivare, i Sverige och utomlands. Bl.a. mot bakgrund av att SIRF, Sveriges Industriförbunds Risk- och Försäkrings-grupp, bildades i mitten av 1970-talel har dock kontakten mellan särskilt storindustrin och försäkringsgivarna medföri en större flexibilitet i produktutbud och bällre förståelse för kundernas krav.

Enligt Industriförbundets uppfattning är del därför angeläget atl låla

Prop. 1984/85:77 119

marknadskrafierna råda genom fri etablering och fri konkurrens i så slor utsträckning som möjligt, även vad gäller försäkringsmarknaden.

Mol bakgrund härav ser förbundet positivt pä de tankegångar för liberalare etableringsregler som återspeglas i betänkandet. Sveriges Industriförbund tillstyrker därför i princip förslaget men vill samtidigt understryka vikten av alt exempelvis inskränkningar i friheten atl teckna försäkringar utomlands inte införs. Förbundei vill dock särskilt kommentera vissa enskilda delar av förslaget.

Sveriges Industriförbund ser i och för sig med tillfredsställelse på förslaget alt avskaffa behovsprincipen vid koncessionsprövningen. Utrymme för tillstånd ökas sålunda i jämförelse med den i dag gällande lagtexten. Samtidigt vill vi peka på risken alt koncessionsregeln kan leda till fortsalt osäkerhet om lagstiftningens innebörd. Uttrycket "sund utveckling av försäkringsväsendet" är nämligen etl subjektivt begrepp som lämnar ulrymme för fri tolkning. Liksom lidigare överlåter därmed lagstiftaren i stort sell ål regeringen atl bestämma ullryckets innehåll.

Begreppet måste enligt förbundels uppfattning ges en liberal lillämpning. Delta ger ulredningen också klart uttryck för, framför allt beträffande företagsförsäkring som man anser i huvudsak skall få utvecklas fritt. Vi vill understryka vikten av att del verkligen blir en "presumtion för fri etablering" avseende denna försäkringsgren genom atl göra beviskravet starkare. Mol den bakgrunden kan övervägas om man inte skall införa etl särskilt rekvisit i lagtexten belräffande koncession för företagsförsäkring, innebärande atl tillstånd skall ges såvida inte del anses uppenbart oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Som förslaget är utformat ger det, om man utgår från lagtextens ordalydelse, ingen garanti för en liberalisering. Därför vill vi framhålla betydelsen av att man i propositionen i vart fall, med utgångspunkt i de tankegångar som framförs i betänkandet belräffande den maleriella koncessionsbesiämmelsen, lar in uttalanden lill ledning för tolkning av bestämmelsen.

Enligt ulredningen skall kriterierna för tillstånd också ge möjlighet atl ta hänsyn lill om den planerade verksamhelen kan länkas komma att stå i slrid mot andra väsentliga samhällsområden. Delta måste enligt vår uppfattning avse synnerligen sällsynta fall, där tillstånd skulle vara oförenligt med något väsentligt samhällsintresse.

En liberalisering beträffande koncessionsgivningen fär inte las lill inläkt för en inskränkning att teckna försäkring utomlands. Denna möjlighet måste finnas för svensk industri med hänsyn lill bl.a. dess inlernatonali-sering och de därvid uppkomna riskerna.

Prop. 1984/85:77 120

2.6 Sveriges köpmannaförbund

Det är tillfredsställande alt kommittén i sitt arbete funnit skäl all föreslå en liberalisering av elableringsreglerna för försäkringsrörelse. Delta lorde vara speciellt motiverat inom företagssektorn, vilkel även särskilt påpekas av utredningen. Förbundei instämmer i utredningens skrivning i detta hänseende att "samhällsintressen av handels- och valutamässig art" talar för atl företagsförsäkringsmarknaden skall tillåtas "i huvudsak utvecklas fritt". Enligt förbundels mening bör dessa synpunkter ligga fill grund för den koncessionsprövning som skall äga rum under den tilltänkta lagstiftningen.

Förbundei finner del mot den angivna bakgrunden vara riktigt alt överge behovsbedömningen som etl huvudkriterium. En etableringskontroll av denna inriktning borde i dagens försäkringsmarknad inte vara adekvat.

Viktigt är också atl notera kommitténs förslag att del nya koncessions-kriteriet innebärande förenlighet med en sund utveckling av del svenska försäkringsväsendet skall lillämpas så all koncession skall beviljas om inle den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med huvudkriteriet.

Den enskilda detaljhandeln är utomordentligt differentierad och lorde totalt omfatta ca 40000 enheter frän slora koncerner ned till enmansföretag. Smäföretagsamheten svarar för det helt dominerande antalet enheter. En så differentierad företagsstruktur kan också kräva differentierade försäkringslösningar. Olika försäkringsallernaliv bör här kunna brytas mot varandra och intressanta gruppbaserade försäkringslösningar uppmuntras. Del är viktigt att konkurrensaspekten ständigt hålls levande så alt marknaden tillförs nya systemlösningar till så låga premier som möjligt. I delta arbete torde näringslivels egna intresseorganisationer kunna spela en belydande roll.

Slutligen bör uppmärksammas alt den svenska lagstiftningen bör moderniseras vad gäller elableringsreglerna inte minsl av hänsyn till de internationella förhållandena och de krav på reciprocitet som kan resas inom EG och OECD.

2.7 Svenska handelskammarförbundet

Handelskammarförbundet ställer sig positivt till utredningens förslag om en friare eiableringsrätl för försäkringsrörelser.

2.8 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Riksförbundet delar kommiiténs bedömning att förhållandena på försäkringsområdet idag inle motiverar ett fasthållande av behovsprincipen i koncessionsgivningen. Denna bör med fördel kunna ersättas med en "sundhetsbedömning", dvs. en allsidig prövning av frågan om "den plane-

Prop. 1984/85:77 121

rade rörelsen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet" eller inte.

Liksom kommiUén anser även riksförbundet alt någon precisering av detla nya riktmärke för koncessionsgivningen inle är erforderiig utan att dess innebörd ska kunna anpassas till försäkringsväsendets utveckling i det långsiktiga perspektivet.

Kommillén uttalar i detta sammanhang att del skulle vara ett naturligt led i den materialla koncessionsprövningen alt la hänsyn lill om den planerade verksamheten står i slrid med strävandena å andra väsentliga samhällsområden där samhället har angivit en viss målsättning. Som exempel nämns områdena konsumentskydds-, kredil-, valuta-, skatte- och handelspolitik. Riksförbundet har svårt att se all sådana överväganden kan komma in vid koncessionsprövningen. Sedan en koncessionsprövning skett enligt riktmärket "en sund utveckling av försäkringsväsendet" har naturligtvis bolaget, om koncession beviljas, att rälla sig efter alla regler som gäller för verksamheten.

2.9 Folksam

Om förslagen i betänkandet genomförs kommer konkurrensen på den svenska försäkringsmarknaden att främjas. Folksam har alllid förespråkat största möjliga frihet i kampen om kunderna, eftersom delta är lill deras fördel genom ett slörre och mer varierat utbud av försäkringslösningar. Kommitténs förslag går långl på vägen mot en minskning av etablerings-hindren i vårt land och detta bör med Folksams synsätt hälsas med tillfredsställelse. Förslagen kan i allt väsentligt tillstyrkas.

Koncessionsprövningen ska enligl förslaget vara beroende av att den planerade rörelsen inte bedöms vara oförenlig med "en sund utveckling av försäkringsväsendet" (2 kap. 3 § försäkringsrörelselagen). Uttrycket "sund utveckling" är vagt och medger en ganska stor frihet i bedömningen. Vad man ytterst vill förhindra med den nya, mera liberala koncessionsprövningen är sådana nyetableringar som blir till skada för försäkringskonsumenterna, och det borde övervägas om man i skrivningen inte borde mera direkt anknyta härtill.

Vid prövningen pä konsumentförsäkringsrådel anges alt koncessionspolitiken inle får äventyra en lugn och stabil utveckling av den svenska konsumenlförsäkringsmarknaden. Uttalandel, liksom flera andra i denna del av betänkandet, återspeglar svårigheterna alt undvika kvanliletsöver-väganden av samma slag som vid tillämpningen av behovsprincipen. Folksam ulgär emellerlid från alt de nya grunderna för prövningen garanterar att behovsprincipen inte återuppstår.

Problemet med överflyttning av försäkringar mellan bolagen bör enligl kommittén uppmärksammas såväl vid koncessionsprövningen som i samband med försäkringsinspeklionens löpande tillsyn. Folksam anser inte att

Prop. 1984/85:77 122

det uttryck för aktiv konkurrens som överflyttningarna av försäkringar mellan bolagen utgör ska inverka på koncessionsprövningen, även om de påverkar kostnaderna och därmed priset på försäkringsprodukterna. Del skulle vara alltför enkelt alt avfärda ytterligare konkurrens med della argument.

2.10 Utländska Försäkringsbolags Förening

Föreningen accepterar med tillfredsställelse kommitténs förslag all koncessionsprövningen bör, i stället för vad som gäller för den nuvarande behovsprincipen, vara inriktad på att bedöma om ett beviljande av en koncession kan antas vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Förutsatt alt i försäkringslagsliftningen uppställda formella och kvalitativa krav är uppfyllda bör grundsynen vara att koncession skall beviljas.

2.11 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Den huvudinriktning som kommittén genom förslagen i betänkandet anger, nämligen att främja konkurrensen på den svenska försäkringsmarknaden har LO inle något all erinra emot.

2.12 Försäkringsjuridiska föreningen

En huvuddel av betänkandet rör den materiella koncessionsprövningen. Kommittén föreslår, med ingående motivering, att den nu gällande behovsprincipen avskaffas och atl koncession skall beviljas, om formella förulsättningar är uppfyllda, såvida inle den planerade rörelsen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Föreningen finner det välmotiverat att avskaffa behovsprövningen. En följd härav blir emellertid atl bedömningen av vad som är en "sund utveckling av försäkringsväsendet" får ökad belydelse. Föreningen anser att detta ämne bör utredas närmre (se betänkandet s. 117 ff). Föreningen ställer sig något frågande lill atl "solidariletssynpunkten" skulle kunna lägga hinder i vägen mol all försäkringsbolag bildas som specialiserar sig på särskill goda risker, därför atl i så fall mindre goda risker inom kolleklivet finge svårt att ordna sitt försäkringsskydd (s. 118, jfr även s. 182 O- Det synes tvärtom överensstämma med skälighelsprincipen alt de goda riskerna inle skall nödgas betala alltför höga premier för att de sämre riskerna skall dra fördel därav.

En mindre nyhet är alt lill koncessionsansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamhelen. Föreningen anser del tveksamt om en bestämmelse härom bör ingå i lagen. Redan nu lorde det vara självklart atl elt företag som ansöker om koncession - vare sig för en hell ny rörelse eller

Prop. 1984/85:77 123

för en ny verksamhetsgren - mäste prestera en ingående utredning om den tilltänkta verksamheten. Enligt vad som anges (beiänkandei s. 123) skall planen enbart vara ett slöd vid prövningen av koncessionsansökan, och sålunda inte ha den vittgående betydelse som exempelvis en "Geschäfts-plan" har enligl den tyska tillsynslagsliftningen. Ett uttryckligt stadgande om att en plan skall inges torde emellertid kunna leda till orikliga slutsatser, nämligen all planen skall ha betydelse även för hur verksamheten skall bedrivas i framliden.

2.13 Kooperativa förbundet (KF)

Redan i sitt remissyttrande över den översyn av försäkringsrörelselagen som skedde av 1958 års försäkringssakkunniga (SOU 1960:11) uttryckte KF sin tvekan om behovel av nyetableringskontroll. Därefter har utvecklingen inom europeiska gemenskapen (EG) i enlighet med etl rådsdirekliv från 1973, att beviljandet av koncession ej får göras beroende av marknadens ekonomiska behov, lett till alt behovsprövning ej sker inom EG-anslutna länder.

KF hälsar med tillfredsställelse det steg mot slopande av en etableringskontroll som nu föreslås. KF utgår ifrån att tillämpning av den föreslagna principen om en sund utveckling kommer att ske i enlighel med kommitténs förslag, nämligen alt den verksamhei, som uppfyller formella och kvalitativa krav skall medges koncession.

Kommittén har i beiänkandei framfört åsikten, att vid koncessionsbedömningen skulle hänsyn tas till den risk för överflyttning av försäkringar från ett bolag lill elt annal, som en nyetablering inom konsumentförsäkringsområdet skulle kunna innebära.

KF delar inle denna uppfattning. En ökad överflyttning av försäkringar mellan bolagen måste rimligen bero på att konsumenten uppfattar vissa försäkringsbolag mera konkurrenskraftiga. En ökad konkurrens med därav följande förbättrad effektivitet och sänkta koslnader kan endasl gagna konsumenterna och fär ej bli ett hinder för nyetablering.

2.14 Svenska aktuarieföreningen

Kommittén föreslår, alt koncessionsansökningen skall vara åtföljd av en plan för den tilltänkta verksamheten och att detta bör framgå av lagen. Kommittén har givit fyra exempel på vad en sådan plan bör omfatta. Aktuarieföreningen önskar komplettera dessa exempel med följande:

Del koncessionssökande bolaget skall i sin plan principiellt definiera den marknad det ämnar bearbeta.

Detta för all ge försäkringsinspeklionen någon möjlighet att bedöma huruvida en osund selektion av den totala marknaden kan förväntas till skada för den övriga marknaden.

Prop. 1984/85:77 124

2.15 Återförsäkringsaktiebolaget AGA Re

Det kan med tillfredsställelse konstateras att den sedan länge förlegade s. k. "behovsprincipen" enligl delbetänkandel nu föreslås borttagen.

Man föreslår även all principen om rörelsens befrämjande av försäkringsväsendets sunda utveckling ändras så att del nu skall ankomma på myndigheten att visa all den tilltänkta rörelsen är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet för atl koncessionsansökan skall kunna avslås.

Vad som är väsentligl är då att definiera begreppei "sund utveckling" av försäkringsväsendet. Emellerlid avstår kommittén från detla med hänvisning till att innebörden kan växla beroende på speciella förhållanden och utvecklingen inom försäkringsområdet. Vidare framhålls att tillståndsgivningen måste också flexibelt kunna anpassas till de förhällanden som kan skönjas i ett långsiktigt framtidsperspektiv och vidare måsle en viss differentiering ske i bedömningen av olika försäkringsområden och försäkringsformer.

Detta sistnämnda vill bolaget understryka med motiveringen att exempelvis företagsförsäkring och ålerförsäkring är av sådan art att man här bör kunna använda en vidare tolkning. När det gäller företagsförsäkring har detla även klart uttalats av kommittén. Det är därför bolagets uppfattning att dessa tankegångar måste uttryckas i propositionen lill ledning för tolkning av bestämmelsen.

3 Utländska försäkringsföretags verksamhet

3.1 Försäkringsinspektionen

Inspektionen delar kommitténs syn att svenska och utländska försäkringsföretag bör vara likställda vad gäller säkerhetskrav och konkurrensbetingelser. De föreslagna depositionsbeloppen för ufiändska företag finner inspektionen vara väl avvägda.

3.2 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kommittén framlägger förslag lill deposilionsskyldighel för utländska försäkringsföretag som i vissa fall innebär betydande höjningar av nuvarande depositioner. En uttrycklig grundtanke bakom förslaget har varit principen om konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska försäkringsgivare. NO kan inte finna att förslaget till nya deposilionsregler innebär en diskriminering av någon kategori försäkringsföretag. Förslaget möter därför inga erinringar frän NOs sida.

Prop. 1984/85:77 125

3.3 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Någon större ändring i den utländska försäkringsverksamheten i Sverige torde inte komma fill stånd genom de föreslagna ändringarna. Som hittills kan svenskar försäkra sig i utlandet och utländska försäkringsföretag kan bilda dotterbolag här. För sitt bildande prövas dessa dotterbolag på samma sätt som svenska bolag och i sin verksamhei behandlas de på samma sätt som dessa. Vad som i detta sammanhang är av intresse är de utländska försäkringsföretagens verksamhet i Sverige genom generalagent; del är dessa som ulgör utländska försäkringsförelag.

Utländska livförsäkringsföretag har tidigare varit verksamma i Sverige och utländska skadeförsäkringsföretag är verksamma här. De grunder för livförsäkringsverksamhet som försäkringsinspeklionen har atl fastställa är emellertid sådana - lika för svenska och ufiändska förelag - all utländska företag ej funnit skäl att stanna kvar ulan avvecklat sin svenska rörelse. EnUgt dessa grunder skall nämligen återbäring ges fill försäkringstagarna av försäkringsförelagets vinst. Under dessa förhällanden har det visat sig föga attraktivt för de utländska försäkringsföretagen att vara verksamma här. Ändring i bestämmelserna för erhållande av koncession berör inle dessa grunder för försäkringsföretagens verksamhet. Om sålunda koncessionsbeslämmelserna görs mjukare torde den utländska livförsäkringsverksamheten i Sverige även framöver bli lilen eller ingen.

Vad gäller skadeförsäkring föreslår ulredningen skärpta krav i fråga om det belopp av värdehandlingar som skall deponeras i riksbanken för att försäkringsföretagen skall få vara verksamma här. Värdehandlingarnas belopp skall uppgå lill minst 300 gånger basbeloppet eller, om brultopremieinkomslen för del senasie räkenskapsåret är större, elt belopp som motsvarar denna inkomst. För närvarande är huvudregeln att 200000 kronor skall avsättas plus en tredjedel av brultopremieinkomslen. Detta är etl lindrigt krav särskill som de utländska skadeförsäkringsföretagen inle behöver som de svenska hålla särskilda tillgångar som svarar mot de försäkringslekniska skulderna. Kommittén har valt all kräva deponering i riksbanken av ett belopp som svarar mot hela brutlopremieinläkien för del senasie räkenskapsåret som en approximation lill de försäkringstekniska skulderna som är svåra alt fastställa för utländska skadeförsäkringsförelag.

Som framgått är det således fråga om ett i hög grad skärpt ekonomiskt krav som föreslås bli infört för etablering i Sverige och som på sitt sätt ersätter behovsprövningen. Genom detta krav garanteras all det blir ekonomiskt meningsfullt med försäkringsverksamhet i Sverige för utländska försäkringsföretag om de planerar att mera långsiktigt verka här.

Enligt kommitténs förslag skall som hittills värdehandlingar i anledning av koncessionen deponeras i riksbanken. Kommillén diskuterar huruvida det skulle kunna vara tillräckligt atl enbart föreskriva att värdehandlingar-

Prop. 1984/85:77 126

na skall lokaliseras till Sverige. Kommittén finner alt deponering bör ske. Fullmäktige delar denna åsikt men anser att en föreskrift om deponering i bank i Sverige kan ersätta föreskrift om deponering i riksbanken. Riksbanken skall inte nödvändigtvis behöva användas för delta ändamål. Något särskill skäl för att göra depositionen i riksbanken i slällel för i annan bank föreligger inte. Valet av riksbanken lorde endast ha en historisk förklaring. Mot denna bakgrund och med hänsyn lill att riksbanken söker så långt möjligt renodla sina cenlralbanksmässiga funktioner anser fullmäktige att del icke i lag bör stadgas atl de utländska försäkringsföretag som bedriver verksamhei i Sverige skall deponera värdehandlingar i riksbanken. Deponeringen bör kunna ske i annan bank.

3.4 Utländska Försäkringsbolags Förening

En grundprincip för kommittén har varit att söka åsladkomma konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska försäkringsföretag. 1 enlighet härmed föreslår kommittén att koncessionsbedömningen för direkt försäkring i Sverige bedriven av utländska försäkringsföretag i princip skall grundas på samma kriterier som för svenska bolag. Föreningen ställer sig hell bakom detta som föreningen upplever vara av väsentlig betydelse för medlemsbolagens verksamhei här i landet. Den nuvarande koncessionsbedömningen har allvarligt hämmat utvecklingen för flera utländska bolag då de icke kunnat konkurrera på lika villkor med paketförsäkringar där koncession har saknats för vissa försäkringsgrenar.

Kommittén har sett över depositionsbestämmelserna för de utländska förelagen och har funnit atl nu gällande deposilionsregler är otillräckliga på grund av bl. a. inflationsutvecklingen. Föreningen accepterar helt kommitténs förslag till en minimideposition och en omslutningsrelaterad deposition. Även kommitténs förslag gällande livförsäkringsrörelse accepteras av föreningen.

Föreningen accepterar vidare kommiiténs förslag till en anpassningslid på 3 är med en dispensregel om ytterligare högst 2 är.

3.5 Svenska aktuarieföreningen

Aktuarieföreningen finner det strida mot principen om likhet inför lagen alt svenska bolag kan komma all få sämre avkastning än utländska genom alt ivingas placera i s. k. prioriterade värdehandlingar som ger lägre avkastning än nödvändigt lill förfång för försäkringslagarna specielll inom livförsäkring.

Prop. 1984/85:77 127

4 Försäkringsverksamhet genom captivebolag

4.1 Försäkringsinspektionen

Kommittén har beskrivii ett antal positiva konsekvenser av captivesystemet och förordat alt man i slörre utsträckning än hittills skall medge etablering av captivebolag. Inspektionen delar här kommiiténs syn. Ell ökat antal captivebolag kan dock, som kommittén påvisat, medföra en negativ utveckling av försäkringsmarknaden i en del hänseenden. Inspektionen måsle självfallet uppmärksamt följa utvecklingen.

4.2 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO anser alt frågan om caplivebolagens verksamhei på den svenska marknaden genom kommitténs förslag kan få en i stort setl tillfredsställande lösning. Hittillsvarande restriktiva inställning har missgynnat svenska storföretag i den internationella konkurrensen. Den utveckling som redan ägt rum visar att konkurrensen pä marknaden för förelagsförsäkringar stimuleras genom möjligheten att etablera captivebolag. En betydande produktutveckling har ägl rum och premiekonkurrensen är uppenbariigen hård. NO vill gentemot kommitténs förslag endast anmärka att det präglas av väl stor försikfighet till nyetablering, speciellt vad gäller direktförsäkringscaplives. NO anser inte atl det behöver göras lill en förutsättning beträffande de senare atl det lillämpas försiktighet i koncessionsgivningen eller att tillstånden skall vara tidsbegränsade. Inte heller beträffande återförsäkringscaptives behövs uttalanden om begränsad etablering eftersom det av naluriiga skäl endast finns ett relalivt begränsat antal företag inom landet som har förulsättningar att starta captive.

4.3 Kammarrätten i Stockholm

Som påpekas i betänkandet (s. 154 f 184 f 187) åtnjuter capfivebolag en viss konkurrensförmån i förhållande till traditionella försäkringsbolag till följd av möjligheten för dem att undvika effeklerna av riksbankens placeringsföreskrifter genom atl lämna koncernbidrag till andra företag inom koncernen. Kommittén nöjer sig i detta hänseende med att förorda alt det i koncessionsbeslulet skall införas villkor om att captivebolag endasl får lämna koncernbidrag i den mån maximala avsättningar till säkerhetsreserv har gjoris. I övrigt anges att om utvecklingen på captiveomrädel skulle visa sig ändå allvariigt påverka konkurrensförhållandena eller om kapitalmarknadsregleringen skulle upphöra, frågan om koncernbidrag bör las upp till förnyad prövning. Frågan kan också komma alt aktualiseras på nytt i kommitténs fortsatta arbele. Kammarrätten har inle något alt invända i sak mol vad kommittén sålunda har föreslagit men anser alt den angivna

Prop. 1984/85:77 128

förutsättningen för rätten atl lämna koncernbidrag bör tas in i kommunalskattelagen (1928:370) där ingående föreskrifter på området finns i 43 § och dess anvisningar.

4.4 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Captivebolagen (försäkringsbolag inom en koncern där moderbolaget ej är försäkringsbolag) diskuteras ingående av kommittén. Den slutsats kommittén kommer fram till vad gäller captivebolag för återförsäkring är alt sädana bolag även fortsättningsvis bör fä bildas i Sverige. En tendens lill utflyttning fill ufiandet av capUvebolagen föreligger eljest. Fullmäktige har i elt yttrande av den 3 juli 1980 över en promemoria om återförsäkringsverksamhet i Sverige genom captivebolag anförl atl del är atl föredra att captivebolagen etableras i Sverige i stället för i utlandet. Denna ståndpunkt gäller alltjämt. 1 fråga om captivebolag för direktförsäkring är kommittén mera restriktiv och anser att endast tidsbegränsad koncession bör medges. Fullmäktige delar denna syn.

Vad angår captivebolagen föreslår kommittén vidare atl bidrag till den koncern vartill de hör skall få ges först efter del atl maximala avsättningar till säkerhetsreserv har gjorts av caplivebolaget. Fullmäktige delar denna ståndpunkt och finner del angelägel alt lagen utformas i enlighet med kommitténs förslag. Del skulle eljest bli möjligt för captivebolagen alt kraftigt hålla nere del i kreditpolitiskt sammanhang beräknade placeringsgrundande beloppet. Dessa bolag skulle på etl bestående sätt kunna komma att avvika från övriga försäkringsbolag och arbeta efter andra regler än de övriga. Della bör inte få ske.

4.5 Riksskatteverket (RSV)

Som RSV har konstaterat i yttrande den 25 september 1980, dnr 289/ 80-15 över promemorian (Ds E 1980: 1) Återförsäkringsverksamhet genom capfivebolag, medför möjligheten för koncerner all bilda capfivebolag vissa skattefördelar.

Förutom att en koncern med captivebolag, genom de för försäkringsbolag gällande reglerna om avdragsrätt för olika avsättningar (försäkringslekniska skulder), får en ytterligare reserveringsmöjlighet jämfört med andra företag, anförde RSV i nämnda yllrande att en koncern med ingående captivebolag ges möjlighet till avdrag för självrisker vilket inte är möjligt för företag med traditionella försäkringslösningar. Reglerna om koncernbidrag medger dessutom atl den "extra" avsättningsmöjligheten kan utnyttjas fullt ut även om avsättningen inle motsvaras av premieinkomster från det givande bolaget.

RSV påpekade vidare att om skaltehänsyn inte skall vara avgörande för val av försäkringslösning utan denna skall väljas utifrån renodlade övervä-

Prop. 1984/85:77 129

ganden om risk management borde gällande skatteregler ändras. RSV förutsatte fortsatt utredning om skattefördelarnas belydelse och vilka eventuella ändringar i skattereglerna som borde vidtas.

Kommittén medger (sid. 184) atl det kan finnas vissa skatteincitamenl alt bilda captivebolag. Man konstaterar dock atl dessa i Sverige är av begränsad betydelse.

Utifrån målsättningen atl värl skattesystem bör medföra en så skattemässigt neutral behandling av olika företag som möjligt finner RSV del tveksami om de skattemässiga konsekvenserna av förslaget är av så begränsad betydelse som kommittén velat göra gällande.

Del kan nog med fog hävdas att caplivebolaget, såsom försäkringsbolag och med de särskilda skalleregler som gäller för dessa, intar en särskild slällning i förhållande lill koncernen i övrigt. Dess verksamhet kan närmasl sägas vara ariskild från koncernens övriga verksamhei. Mot denna bakgrund bör, enligt RSVs mening, del övervägas all införa ell undantag från avdragsrätten för koncernbidrag såvitt gäller koncernbidrag som ges lill captivebolag.

Genom all minimera de skatteincitamenl som kan ligga till grund för en captivebildning minskar också de olika hänsyntaganden som måsle göras i samband med alt en ansökan om koncession prövas (jfr betänkandet sid. 184 sista styckel).

Slutligen vill RSV framhålla att kommitténs förslag all koncernbidrag från captivebolag endasl skall tillåtas i de fall maximala avsättningar lill säkerhetsreserv gjorts bör komma till ullryck genom ändring i kommunalskattelagen. En sådan ordning är enligl RSVs mening mer naturlig än alt lillståndsmyndighelen i beslut om koncession föreskriver villkor som består i all den beslutet riktar sig mot inle får utnyttja en möjlighet som annars enligl lag står honom till buds.

RSV har vidare i en skrivelse 1983-12-09 om svenska koncerners etablering av captivebolag utomlands anfört bl. a. följande. RSV anser, att kommittén inle i tillräcklig omfattning har undersökt i vilken ulsträckning etablering av nu nämnt slag medför risk för skaileundandragande. RSV vill därför betona vikten av att detta närmare utreds. RSV vill här påpeka följande. Svenska företag som erlägger premier till captivebolag - vilka i likhei med vad som ovan angetts endasl är skrivbordsbolag - kan komma alt vägras avdrag för premierna. Grunden härför är att del kan vara fråga om skentransaktioner. Om skentransaktioner inte anses föreligga, kan i stället ifrågavarande skrivbordsbolag anses ha utövat sin verksamhei frän fast driftställe i Sverige. I så fall är caplivebolaget bl. a. skallskyldigt här i riket. RSV vill slutligen särskilt framhålla kontrollproblemet. Möjligheten till kontroll av och insyn i bolag som är lokaliserade till bl. a. skatteparadis är ytterst begränsad, för att inle säga obefintlig, efiersom sekretesslagstiftningen i dessa länder effektivt skyddar mol alla försök till insyn. Om man fillåter svenska företag all etablera bolag i s.k. skalteparadis, skapas 9 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 130

förulsätlningar för uppkomst av från skattesynpunkt tvivelaktiga transaktioner, just p. g. a. kontrollproblemet.

4.6 Sveriges industriförbund

Enligt kommittén är del viktigt att försöka uppnå konkurrenslikställighet mellan traditionella försäkringsbolag och captivebolag. Samlidigt medger man att total likhet inle kan uppnås, bl.a. av det skälet att ett captive enbart försäkrar koncernens risker.

Förbundei ifrågasätter huruvida denna utgångspunkt om konkurrenslikställighel är riklig. Egentligen råder ju ingen konkurrens i ordels egenfiiga bemärkelse mellan ett capliveåterförsäkringsbolag, som endasl kan försäkra ell begränsat anlal risker, och elt traditionellt bolag som vänder sig även till de risker som ligger utanför koncernen ifråga.

Om en koncern ges möjlighet atl försäkra sina egna risker genom captive minskar i och för sig ulbudel av dessa risker i samma mån för de traditionella försäkringsbolagen. Alt det därigenom skulle anses råda sådan konkurrens mellan dessa verksamheter atl del kräver konkurrenslikslälHghel förefaller inte rimligt. Vidare har riskerna i etl captive sådani samband med koncernen alt del förefaller i högsia grad naturligt att caplivet omfattas av de regler som gäller för koncernen i övrigl.

Enligt förbundets uppfattning är det således inte riktigt atl föra ett resonemang om konkurrenslikställighel mellan captive och traditionella försäkringsbolag. Man kan inte försämra reglerna för etl företags verksamhet av det skälet att dess risker inte överlåts på traditionella försäkringsbolag.

Däremot kan man tala om konkurrens mellan olika länder när del gäller etablering av captive, beroende på varierande regler länderna emellan. Försämrar man således villkoren för etl caplives verksamhei i Sverige, med motiveringen att det måste råda konkurrenslikställighet i förhållande lill traditionella försäkringsbolag, måste man vara medveten om att man kanske försämrar förulsältningarna för etablering av captive i Sverige. Man måste också ha klart för sig alt domicilieringen i sig av etl captive inte har någon slörre belydelse för en inlernafionellt inriktad koncern. Mol bakgrund härav vill vi betona vikten av att se koncernen, inklusive dess captivebolag, som en enhet; exempelvis vad gäller reglerna för koncernbidrag.

4.7 Svenska handelskammarförbundet

Även uiredningens förslag rörande försäkringsverksamhet genom cap-live-bolag är enligt förbundets mening välbetänkta. Förbundei vill här särskill framhålla viklen av alt i konkurrenshänseende söka jämställa captive-bolag med de traditionella försäkringsbolagen, varvid den internationella konkurrenssituationen dock måste beakias.

Prop. 1984/85:77 ■ ' 131

4.8 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Liksom kommittén har riksförbundet funnit all erfarenheterna av de svenska caplivebolagens verksamhet - som alla gäller ålerförsäkring -hittills inte varit negativa. En fortsatt etablering av återförsäkringscaptives bör därför inte generellt anses oförenlig med försäkringsväsendets sunda utveckling. Vi vill dock understryka, vilket kommittén också framhåller, alt den framlida utvecklingen bör uppmärksamt följas och koncessionsgivningen anpassas därefier. Belräffande direktförsäkringscaplives saknas svenska erfarenheter varför kommitténs rekommendation till särskild försiktighet och överväganden av endast tidsbegränsade koncessioner är i högsta grad angelägen.

Av största betydelse för försäkringsväsendets sunda utveckling är att konkurrensen mellan captivebolag och traditionella försäkringsbolag kommer atl ske på såvitt möjligt lika villkor. Den omständigheten all total likställighet på grund av caplivebolagens konstruktion inle kan uppnås gör del desto angelägnare att noggrant tillse att likställighet uppnås där della kan ske.

I enlighet med sina direktiv har kommillén ägnat frågan stor uppmärksamhet. De konkreta förslag som framförs är emellerlid begränsade och i övrigl betonas vikten av alt utvecklingen noggrant följs upp, så all nödvändiga åtgärder kan vidtas om konkurrensförhållandena visar sig allvarligt påverkas och därmed ett osunt inslag i försäkringsverksamheten skapas.

Riksförbundet kan instämma i att det är vanskligt all för dagen bedöma vilka konkreta åtgärder som är nödvändiga. Klart är all elt captivebolags möjligheter att använda reglerna om koncernbidrag för att uppnå vissa skattetekniska effekler renl faktiskt är andra och större än de traditionella försäkringsbolagens. När det gäller rätten all motta koncernbidrag har kommittén inte funnit lämpligt alt förorda nägon begränsning för captivebolagen.

Riksförbundet vill kraftigt understryka vad kommittén framhållit, nämligen alt etl captivebolag skulle, i medvetande om att ett dåligt ekonomiskt ulfall kan mötas genom mottagande av koncernbidrag, kunna välja en svag konsolidering och därmed hålla en låg premienivå. Utvecklingen måste här noggrant följas, så alt inte konkurrensbilden allvarligt störs.

När det gäller rätten atl lämna koncernbidrag kan ett captivebolag, genom atl utnyttja denna, i praktiken helt eller delvis undvika effekterna av riksbankens placeringsföreskrifter enligl lagen om kreditpolitiska medel. De möjligheter till högre avkastning som delta ger snedvrider konkurrensen och kan leda fill alt koncerner tenderar alt föredra caplivelösningar i stället för atl anlita traditionella försäkringsbolag. Kommillén anser inle att för dagen tillräckliga skäl föreligger alt helt förbjuda koncernbidrag i captivesystem men föreslår den begränsningen alt i koncessionsbeslulet för ett captivebolag skall införas villkoret alt bolaget endasl äger lämna

Prop. 1984/85:77 132

koncernbidrag i den mån maximala avsättningar till säkerhetsreserv gjorts. Om delta är tillräckligt är vanskligt att i förväg bedöma men riksförbundet vill betona viklen av atl utvecklingen noggrant följs och atl hela frågan om koncernbidrag omprövas när lägel sä kräver.

Frågan om konkurrenslikställighet är emellerlid inle enbari beroende av de olika möjlighelerna atl lämna koncernbidrag. Kommittén uttalar (sid. 187) all captivebolag omfattas på samma sätt som alla slörre svenska försäkringsbolag av skyldigheten att placera viss andel av lillgångsökning-ar i av riksbanken föreskrivna värdepapper. Delta var sant för 1982, då undanlag frän placeringsplikten endast gjordes för sex riksbolag med en balansomslutning understigande 10 mkr. För 1983 har emellertid enligt beslut den 22/12 1982 bortfallit ytterligare fyra riksbolag med en balansomslutning undersfigande 40 mkr, bland dem just de tre nu existerande captivebolagen.

Det är enligt riksförbundels mening principiellt allvarligt att riksbankens beslut från begränsade utgångspunkter rörande placeringsplikten kan fä återverkningar på utvecklingen av en sund försäkringsmarknad utan att något bedömningsunderlag funnits. Lika öppet som riksförbundet är för nyheter som kan antas främja en sund utveckling, lika bestämt vill riksförbundet peka på och motverka de faror - ofta fördolda och svårskönjbara — som hotar den sunda utvecklingen genom olika konkurrensförutsättningar. Det är sålunda enligt riksförbundets mening angelägel att tillse att i riksbankens bedömningsunderlag rörande placeringsplikten även kommer in eventuella återverkningar på konkurrenssituationen på försäkringsmarknaden. Vi utgår ifrån alt gällande placeringsföreskrifter snarast kommer atl överses med beaktande av del nu framförda.

Sedan nu nämnda förhållanden uppmärksammats under remissbehandlingen av ifrågavarande betänkande tillskrev riksförbundet 1983-11-29 riksbanken och hemställde atl sådana undanlag från föreskriven placeringsplikl inte skulle göras all ojämlikhet i konkurrensen uppkommer. Riksförbundet har visserligen inle erhållit någon direkt reaktion från riksbanken pä nämnda skrivelse. Riksbanken har emellerlid 1983-12-15 utfärdat till-lämpningsföreskrifler avseende placeringsplikten under 1984 enligt vilka fortfarande "vissa smärre försäkringsföretag" undantages. Enligt underhandsuppgift är dessa förelag sådana som har en balansomslutning ej överstigande 50 Mkr. Bland dessa återfinns här verksamma caplives.

Med anledning av det beskrivna läget vill riksförbundet erinra om att förbundet i sitt remissyttrande över FVK:s betänkande anförde att "vi ulgår ifrån alt gällande placeringsföreskrifler snarast kommer atl överses med beaktande av" all i riksbankens bedömningsunderlag även bör ingå evenluella återverkningar på konkurrenssiluafionen på försäkringsmarknaden. Så har uppenbarligen inte blivit fallet. Riksförbundet fär därför understryka att den allmänt positiva attiiyd lill caplives, som förbundet intog i sitt yttrande över belänkandet, på en belydelsefull punkt nu saknar

Prop. 1984/85:77 r " 133

grund. Riksförbundet hemställer att vad nu sagts beaktas vid utformandet av den proposition som kommer atl följa på FVK:s betänkande.

4.9 Utländska Försäkringsbolags Förening

Föreningen delar kommiiténs inställning atl del inle finns skäl att motsätta sig en etablering av ytteriigare captive-bolag eftersom en restriktiv hållning kan leda fill att capfive-bolag i stället etableras utomlands. Utöver detta har föreningen ej ytteriigare synpunkler på kommitténs betänkande i denna fråga.

4.10 Landsorganisationen i Sverige (LO)

LO vill understryka behovet av att caplivebolagens verksamhet följs. LO motsätter sig dessutom att caplivebolagens verksamhei kommer in pä nya områden.

4.11 Försäkringsjuridiska föreningen

En slor del av kommitténs belänkande rör behandlingen av s. k. caplives, särskilt i vad avser meddelande av koncession. Kommittén föreslår inte några särskilda regler för koncession fill caplives, vilket bl.a. medför att de mer liberala regler som behovsprincipens slopande innebär blir lillämpliga även på koncession för capfives. Del kvarstående kravet atl koncession inte får beviljas om den planerade rörelsen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet får särskild belydelse för prövning av koncession till caplives.

Kommittén synes inte ha någon principiell invändning mot alt caplives även av andra lyper än de som nu är vanliga i Sverige erhåller koncession. Detta gäller även "direktförsäkringscapfives", ehuru förutsättningarna för att bilda sådana antas vara förhanden endast i elt myckel begränsat antal fall (se s. 189). Enligl kommitténs mening bör koncessionsmyndigheten tillämpa en viss försiktighet vid koncessionsgivning till sådana företag. Föreningen har intet all erinra mot denna principiella ståndpunkt men vill framhålla, all om caplives endasl fär meddela försäkring till företag anslutna lill samma koncern nödvändig omfattning och riskspridning kan motverkas, medan å andra sidan om bolaget får (eller renlav, såsom ofta i USA, måste) meddela försäkring även till andra försäkringstagare, capfives inle kommer atl skilja sig mycket från vissa andra försäkringsbolag som bedriver direktförsäkring. Ökad klarhet om innebörden i kommitténs förslag synes därför vara önskvärd.

Prop. 1984/85:77 134

4.12 Återförsäkringsaktiebolaget AGA Re

I delbetänkandet framhävs vikten av att konkurrenslikställighel uppnås mellan captivebolag och traditionella försäkringsbolag.

Bolaget vill hävda atl den största skillnaden i konkurrenslikställighel just består i alt ett captivebolag ej tillåts försäkra andra än koncernens risker. Jämfört med denna fundamentala olikhet tycks den av kommittén beskrivna olikheten vad gäller möjligheter att minska verkan av riksbankens placeringsföreskrifter genom möjligheten till koncernbidrag som ytterst marginell.

Vidare bör påpekas atl den industrikoncern som äger caplivebolaget skall jämföras med sina utländska konkurrenter som ofta har möjlighet att äga captivebolag för vilka inga placeringsreslriktioner eller begränsningar till atl försäkra endast egna risker föreligger.

Vidare är bolaget av den uppfattningen alt det mätte vara lill fördel för landet atl captivebolagen etableras här, vilkel om reglerna i Sverige blir för restriktiva kan verka mindre lockande jämfört med att etablera captivebolagen utomlands.

Den av kommillén föreslagna inskränkningen i rätten all avge koncernbidrag från elt captivebolag bör därför utgå.

4.13 Electrolux Återförsäkringsaktiebolag

Enligl kommittén är del viktigt atl försöka uppnå konkurrenslikställighel mellan traditionella försäkringsbolag och captivebolag. Samtidigt medges all total likhei inte kan uppnås, bl.a. beroende på atl ett capfive enbart försäkrar koncernens risker.

Vi ifrågasätter huruvida denna utgångspunkt om konkurrenslikställighet är rimlig. Egentligen råder ju ingen konkurrens i ordets egentliga bemärkelse. Vårt capliveåterförsäkringsbolag kan endast försäkra elt begränsat antal risker. Vi kan ej återförsäkra våra svenska risker, ej heller kan vi ta emot extern affär.

Om en koncern ges möjlighet alt försäkra alla egna risker genom captive minskar i och för sig utbudet av dessa risker i samma män för de traditionella försäkringsbolagen. Att del därigenom skulle anses råda sådan konkurrens mellan dessa verksamheter att det kräver likställighet förefaller ändock inte rimligl. Riskerna i ett captive har sådani samband med koncernen att del förefaller i högsta grad naturligt alt caplivet omfattas av de regler som gäller för koncernen i övrigt.

Enligl värt förmenande är det således inte rimligt atl föra ett resonemang om konkurrenslikställighel mellan captive och traditionella försäkringsbolag. Man kan inte försämra reglerna för ett företags verksamhet av det skälet alt dess risker inle överlåts pä traditionella försäkringsbolag. Däremot kan man tala om konkurrens mellan olika länder när det gäller

Prop. 1984/85:77 135

etablering av captive, beroende på varierande regler länderna emellan. Försämrar man således villkoren för ett caplives verksamhei i Sverige, med motiveringen alt det måste råda konkurrenslikställighet i förhållande lill traditionella försäkringsbolag, måste man vara medveten om att man kanske försämrar förutsättningarna för etablering av captive i Sverige.

Man måsle ha klart för sig att domicilieringen i sig av ell captive inte har någon större betydelse för en internationellt inriktad koncern. Mol bakgrund härav vill vi betona vikten av att se koncernen, inklusive dess captivebolag, som en enhet. Delta skulle då gälla även reglerna för koncernbidrag. Om de förutsättningar som föreskrivs enligt ABL är uppfyllda, bör delta vara tillräckligt utan andra begränsningaräven för captivebolag.

5 Övriga frågor

5.1 Försäkringsinspektionen

Genomförandet av kommiiténs förslag medför ökade arbetsuppgifter för inspekfionen i en rad hänseenden. Inspektionen har redan nu knappa personella resurser varför det inle är möjligt att genom omdisponering av personal lösgöra arbetskraft för dessa nya uppgifter. Vissa nytillskott av arbetskraft är därför erforderliga. Inspektionen avser all ta upp denna fråga i petitasammanhang.

5.2 Kammarrätten i Stockholm

Besvärsreglerna i försäkringsrörelselagen är oöverskådliga och inte alldeles enhetliga. Bl. a. gäller att de är splittrade på tre kapitel. Enligl 19 kap. 13 § första stycket överklagas sålunda försäkringsinspeklionens beslut till regeringen. Enligt 20 kap. 7 § och 21 kap. 2 § sisla siycket får dock vissa beslut överklagas hos kammarrätten. Vid besvär enligt 20 kap. 7 § är besvärsliden två månader från beslutets dag medan den i övrigl är tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, jfr 12 § förvaltningslagen (1971:290).

Kommillén har inte föreslagil några ändringar med avseende på besvärsreglerna. Kammarrätten finner atl beslämmelserna innehåller en bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar uppdelning av besvärsprövningen mellan regering och domstol (jfr bet. s. 56 f). Domstolen förordar dock att det under lagstiftningsärendets fortsatta gång övervägs om inte i klarhetens iniresse de akluella bestämmelserna med fördel kan föras samman till ett nylt 21 kap. med rubriken Besvär. Besvärsfrisierna synes härvid böra förenhelligas i enlighel med 12 § förvaltningslagen. Vidare bör övervägas om inle, efter modell exempelvis av 38 § andra styckel lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och av 40 § iredje styckel naturvårdslagen (1964:822), möjlighet bör öppnas

Prop. 1984/85:77 136

för försäkringsinspeklionen att föra talan mot kammarrättens avgöranden. Erfarenheter frän andra rättsområden ger nämligen vid handen att del från prejudikatssynpunkt kan vara av iniresse atl inle endast enskild part ulan även vederbörande centralmyndighet har möjlighet att underställa frågor regeringsrättens prövning.

Beträffande lagtexten kan framhållas atl kommittén föreslår all det i 19 kap. försäkringsrörelselagen skall införas en ny bestämmelse, 12 §. Enligl lagen (1982:728) om införande av försäkringsrörelselagen (1982; 713) trädde sistnämnda lag i kraft den I januari 1983. I prop. 1982/83:51 s. 14 förordade dock vederbörande departementschef all bl.a. den akluella bestämmelsen skulle upphävas. På dennes förslag beslöt därefier riksdagen genom lagen (1982:1142) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) alt den akluella bestämmelsen inle skulle träda i kraft. I jämförelse med t.ex. de lagar som är intagna i SFS 1982:1143-1153 kan rubriksättningen i förening med lagens innehåll te sig något förvirrande. Utformningen förklaras av alt del gällde för riksdagen alt upphäva en enstaka paragraf i en lag, som vid tillfället ännu inte hade trätt i kraft. Någon tvekan i sak synes dock inte behöva råda utan det ifrågavarande lagrummet har blivit disponibelt och kan utnyttjas på sätt kommillén har föreslagit.

Prop. 1984/85:77 137

Bilaga 4

Lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713); Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713) deh att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 21 kap. 1 och 2 §§ skall ha nedan

angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas en ny paragraf 19 kap. 12 §, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

I § Försäkringsrörelse fär drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fäll tillstånd (koncession) lill della enligt denna lag, om inte annal följer av 2 § eller 10 § Qärde slyckel.

Försäkringsinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt andra stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat ifråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av detta besked.

Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

2 kap.

3 §
Stiftarna skall upprätta en bo- Stiftarna skall upprätta en bo-

lagsordning som skall underställas lagsordning som skall underställas
regeringen för stadfästelse. Avser regeringen för stadfästelse. TiU an-
bolagets rörelse livförsäkring eller sökan om koncession skall fogas en
avser rörelsen annal slag av försäk- plan för den tUltänkta verksamhe-
ring för längre lid än fio år, skall len. Avser bolagels rörelse livför-
dessulom särskilda regler (grunder) säkring eller avser rörelsen annal
för verksamheten upprättas enligt slag av försäkring för längre tid än
vad som sägs i 6 §. Grunderna skall tio år, skall dessutom särskilda
underställas regeringen för stadfäs- regler (grunder) för verksamheten
telse. upprättas enligl vad som sägs i 6 §.

Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar all bolagsordningen och grunderna överensslämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda beslämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagels verksamhet.

Prop. 1984/85:77 139

Föreslagen lydelse

2. uppsåtiigen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig.

3. uppsåtiigen eller av oaklsamhel bryter mot 3 kap. 12 § tredje slyckel, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra styckel andra meningen eller 11 § första siycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet bryter mol 12 kap. 12 §,

5. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mol 18 kap. 3 § första eller andra siycket, 5 § tredje slyckel eller 7 §,

6. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje slyckel såvitt detta lagrum rör förbehåll enligl 18 kap. 1 §.

Nuvarande lydelse

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet underiåler alt enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligl 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

4. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mol 3 kap. 12 § Iredje styckel, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra siycket andra meningen eller 11 § första styckel andra eller tredje meningen,

5. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet bryter mol 12 kap. 12 §,

6. uppsåtiigen eller av oaklsamhel bryter mol 18 kap. 3 § första eller andra siycket, 5 § tredje styckel eller 7 §,

7. uppsåtiigen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § iredje stycket såviit detla lagrum rör förbehåll enligt 18 kap. 1 §.

I fall som avses i 10 kap. 14 § första slyckel skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § delta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Utländskt försäkringsföretag får, under förutsättning atl företaget erhållit tillstånd (koncession) därtill enligt 7 §, här i rikel driva försäkringsrörelse genom generalagent såsom syssloman och i övrigt under villkor, som stadgas i denna lag.

Försäkringsinspeklionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första siycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt andra stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av detla besked.

Om skäl föreligga, må medgivande enligl andra siycket återkallas av den som äger lämna sådani medgivande.

Om det finns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, får ett utländskt försäkringsförelag som /lar erhållit koncession medges all genom generalagenten driva annan rörelse här i rikel än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om det finns skäl,/or ett medgivande enligl j[/är£/e slyckel återkallas av den som får lämna sådant medgivande.

3. bevis atl företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse efter vad i 2 § första styckel sägs jämte behörigen styrkt uppgift om den lid detta ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre åren må hava framställts mot företagets verksamhet, ävensom förelagels årsredovisningar och revisionsberättelser för den lid företaget varil i verksamhei, dock längst för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att på förelagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen och alt i alla därav härflytande rättsförhållanden för förelaget mottaga stämning samt själv eller genom annan tala och svara;

5. bevis all företagel för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och under villkor, som försäkringsinspektionen godkänner, i riksbanken nedsatt i värdehandlingar, som inspektionen godtagit, ett belopp av etthundratusen kronor för livförsäkring och ett belopp av tvåhundratusen kronor för annan försäkring eller, om rörelsen skall avse endast försäkring för resor i utlandet, det lägre belopp som inspektionen bestämmer.

3. bevis att företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 § första stycket jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detla ägl rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre åren kan ha framställts mol företagets verksamhet, och dessutom företagels årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid förelaget varil i verksamhei, dock längsi för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten atl på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen samt att ta emot stämning och själv eller genom annan tala och svara i alla rättsförhållanden som har samband med försäkringsrörelsen;

5. bevis alt företagel för de ändamål som anges i 16 § saml på det sätt och under de villkor, som försäkringsinspektionen godkänner, i bankinstUut har deponerat värdehandlingar, som inspekfionen godtagit, tiU ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades in;

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet och står ansökningen i övrigt i överensstämmelse med denna lag, beviljar regeringen koncession för den i ansökningen avsedda verksamheten tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intiU slutet av då löpande räkenskapsår. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Innan koncession meddelas å rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för verksamheten överensstämma med denna lag samt lag och författning i övrigl. så ock om och i vad mån därutöver,

Regeringen beviljar koncession om ansökningen slår i överensstämmelse med denna lag och den planerade verksamheten inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det flnns särskilda omständigheter, för bestämd lid, högsl tio år, och därutöver tiU det löpande räkenskapsårets slut.

Generalagenten åligger all för varje räkenskapsår enligl formulär, som fastställes av försäkringsinspeklionen, upprätta redogörelse angående företagets verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall / redogörelsen under beteckningen försäkringstekniska skulder såsom skuld upptagas det å räkenskapsårets sista dag beräknade värdet av företagets ansvarighet på grund av

Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som fastställs av försäkringsinspeklionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom rikel.

För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om atl värdet av den av företaget gjorda depositionen enligt 6 § första styckel 5 motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder, som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av förelagets ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till belalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning.

' Senaste lydelse 1982; 1083.

/ de tUlgångar som skall motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 §§

Ulan hinder av första siycket/år elt belopp, moisvarande högsl tjugo proceni av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än sådana som nämns i första stycket, dock inle i aktier.

Med de försäkringslekniska skulderna för egen räkning förstås den del av de försäkringstekniska skulderna, som icke motsvarar värdel av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet.

Försäkringstekniska skulder med tillägg av del belopp, varmed en Ijugondel av dessa skulder må överstiga vad företaget enligt 6 § nedsatt för livförsäkring, skall vid envar lidpunki vara redovisade i värdehandlingar av beskaffenhel som angives i 1 kap. 9 § första stycket 1-7 försäkringsrörelselagen (1982; 713), eller ock i följande tillgångar av annan art nämligen lån mol säkerhei i företagels försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i den mån försäkringsinspektionen på framställning av förelaget så medgiver, värdet av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet på grund av livförsäkringar, som övertagits i ålerförsäkring.

För återförsäkringsgivares redovisning av mottagen ålerförsäkring gäller 7 kap. 9 § andra stycket försäkringsrörelsetagen.

Utan hinder av vad i första siycket är stadgat må etl belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkringslekniska skulderna för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i första siycket avses, dock icke i aktier.

Tillgångar motsvarande värdel av de försäkringslekniska skulderna för livsförsäkring skall vid varje tidpunkt redovisas i sådana värdehandlingar som anges i 7 kap. 9 § första siycket 1-7 försäkringsrörelselagen (1982:713). eller i lån mot säkerhet i företagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i den mån försäkringsinspeklionen medger det, värdet av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet på grund av livförsäkringar, som har övertagits i återförsäkring.

Prop. 1984/85:77

Nuvarande lydelse

som av inspektionen beslämmas, sällas i särskill förvar i riksbanken eller annan hank. 1 de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet avföretagels på försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Del åligger generalagenten alt tillse, atl vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt belopp satts i sådant förvar, som i första stycket är sagt.

I fråga om utbekommande eller utbyte av värdehandling, som satts i förvar, skola beslämmelserna i 7 kap. Il och 12 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) äga motsvarande lillämpning, därvid vad i nämnda lagrum sägs om styrelse, verkslällande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse generalagent eller av företag jämlikt 27 § utsett ombud.

Det av försäkringsinspektionen förordnade ombudet har att, där generalagent eller ombud, som företag utsett jämlikt 27 §, ej fullgör vad honom enligt denna paragraf åligger, därom ofördröjligen göra anmälan hos inspektionen.

146

Föreslagen lydelse

nen bestämmer, sätts i särskill förvar i bankinslitut. I dessa värdehandlingar har försäkringstagarna panträtt som i handpant lill säkerhet för att förelaget fullgör sina förpliktelser enligl försäkringsavlalen.

Generalagenten skall se till atl del aUtid flnns värdehandlingar lill erforderiigt belopp i förvar enligt första Slyckel.

Om en värdehandling som har salts iförvar skall las ut eller bytas, skall bestämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) tillämpas. Vad som där sägs om styrelse, verkslällande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse generalagent eller ombud, som enligt 27 § har utsetts av företaget.

Om en generalagent eller ett ombud som etl företag har utsett enUgl 27 § inte fullgör vad som åligger honom enligt denna paragraf skall del av försäkringsinspektionen förordnade ombudet genast göra anmälan om detla tiU inspektionen.

Prop. 1984/85:77 148

Föreslagen lydelse

värl nedgått i värde eller av annan anledning,

4. de tillgångar, / vilka försäkringstekniska skulderna inte är tillräckliga, eller

Nuvarande lydelse

värt nedgått i värde eller av annan anledning,

4. de tillgångar, / vilka försäkringstekniska skulder jämte tillägg redovisas, inte är tillräckliga, eller

5. det i övrigl finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagels verksamhei.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda liden och det anmärkta förhållandel inte heller pä något annat sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan om detla till regeringen. Om regeringen finner sä svåra missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats förverkad, skall av försäkringsinspektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

25a§"

Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga generalagenten att fullgöra sina skyldigheter enligl denna lag eller andra författningar atl sända in behöriga redovisningshandlingar och revisionsberättelser.

Försäkringsinspeklionen kan förena etl annal föreläggande enligl denna lag än som avses i första siycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall det utländska försäkringsförelaget genast skriftligen underrättas om detla.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första styckel kan försäkringsinspeklionen döma ul vitet.

Försäkringsinspeklionens beslut Försäkringsinspektionens beslut

varigenom vite förelagts eller utdömts får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

varigenom vite enligt första stycket förelagts eller utdömts fär överklagas hos kammarrätten genom besvär.

25 b § Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet att denna lag är tUlämplig, får försäkringsinspektionen förelägga denne att tiU inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämp-

lig-

Om försäkringsinspektionen finner att någon driver försäkringsrörelse utan erforderlig koncession, skall inspektionen förelägga denne atl inom viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i verk-

" Paragrafen införd 1982; 1083.

samheten som inspektionen anger eller också upphöra med verksamheten.

28§'-

Har koncession för utländskt försäkringsföretag atl här i riket driva livförsäkringsrörelse förklarats förverkad, skall för tillvaratagande av livförsäkringslagarnas rätt en särskild administration inträda. Bestämmelserna i 15 kap. 25-28 §§ om särskild administration i försäkringsrörelselagen (1982:713) skall tillämpas. Vidare gäller bestämmmelsen i 14 kap. 23 § samma lag om förbud atl meddela nya försäkringar. Vid tillämpningen av nu nämnda lagrum skall iakttagas, att upphörande av förelagets rätl att driva livförsäkringsrörelse här i riket skall anses motsvara livförsäkringsbolags trädande i likvidafion eller beslut om avträdande av dess egendom till konkurs samt atl vad i 14 kap. 26 § fjärde siycket försäkringsrörelselagen sägs om registrering i stället skall avse kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. I fall som här avses mä överiåtelse av livförsäkringarna ske, förutom till svenskt försäkringsbolag, jämväl lill utländskt företag, som erhållit koncenssion för livförsäkringsrörelse här i riket.

Där vid överlåtelse av försäkringarna eller eljest uppstått överskott, skall ur detta i första hand gäldas kostnaden för administrationen och oguldet sådant bidrag, som avses i 26 § varefter återstoden skall överiämnas till del företag, vars försäkringar varit föremål för administration.

Har företag i annat fall än i första Har företag i annat fall än enligt

siycket avses upphöri att driva liv- första styckel upphöri att driva liv-

försäkringsrörelse här i riket, vare företaget ändock skyldigt atl pä sätt i 13-15 §§ stadgas redovisa försäkringstekniska skulder för redan meddelade livförsäkringar jämte tilllägg. Del åligger ombud, som utsetts av företaget enligt 27 § alt fullgöra de skyldigheter _/åw//? 10, 15 och 24 §§, som förut åvilat generalagenten. Fullgöres ej redovisningen av försäkringstekniska skulder jämte tillägg eller finnes eljesl anledning antaga att livförsäkringslagarnas rätl på grund av försäkringsavlalen äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen att besluta att administration på sätt i första styckel sägs skall inträda: dock må ej på den grund att de till redovisningen avsatta tillgångarna finnas otillräckliga administration föreskrivas, förrän försäkringsinspek-

försäkringsrörelse här i rikel, är företagel likväl skyldigt atl på det sätt som anges i 13-15 §§ redovisa tUlgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för redan meddelade livförsäkringar. Det åligger ombud, som har utsetts av företaget enligt 27 §, att fullgöra de skyldigheter enligl 10, 15 och 24 §§, som förut åvilat generalagenten. Om ej tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna redovisas eller om det av annal skäl finns anledning anla atl livförsäkringslagarnas räll på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer det på försäkringsinspektionen att besluta att administration enligl första styckel skall inträda. Om de till redovisning avsatta tUlgångarna anses otillräckliga får dock administration intefö-

"' Senaste lydelse 1982; 1083.

Prop. 1984/85:77 152

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-10-26

Närvarande: fd. justitierådet Petrén, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den II oktober 1984 har regeringen pä hemställan av statsrådet Kjell-Olof Feldt beslutat inhämia lagrådels yttrande över förslag lill

1. lagom ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av t.f departementsrådet Bengt-Åke Nilsson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet-Lagen om ändring i försäkringsrörelselagen

Ingressen

Vid bifall till lagrådets förslag att ändring skall göras även i 2 kap. 4 § är en jämkning i ingressen erforderiig.

2 kap. 3 och 4 §§

I lagrådsremissen (avsnitt 3.2.3) föreslås att koncessionsansökningen skall vara åtföljd av en plan för den tilltänkta verksamheten, en s.k. verksamhetsplan. En bestämmelse härom föreslås ingå i 2 kap. 3 § första styckel.

Förslaget om verksamhetsplan torde vara avsett att gälla alla de fall då en ansökan om koncession skall ges in, nämligen dels vid bildande av ell nytt försäkringsbolag (se 2 kap. 3 §), dels vid föriängning av en tidigare beviljad, tidsbegränsad koncession (se 2 kap. 3 § tredje siycket sista meningen), dels vid vissa väsentliga ändringar av etl försäkringsbolags rörelse (se 2 kap. 4 § andra stycket). För alt del i lagtexten skall komma lill tydligt uttryck att regeln om verksamhetsplan skall gälla även i de två senare fallen föreslår lagrådel att 2 kap. 3 och 4 §§ ändras i enlighel med följande. I 2 kap. 3 § bryts sisla meningen i tredje styckel ut till ett nytt fjärde stycke av följande lydelse: "Vid förlängning av en koncession som har beviljats etl försäkringsbolag för bestämd lid äger försia-tredje styckena motsvarande lillämpning." 2 kap. 4 § andra stycket ges följande lydelse: "Avser ändringen en utvidgning av bolagels rörelse till en ny försäkringsgren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning

Prop. 1984/85:77 153

av rörelsen, äger i övrigt 3 § försia-tredje styckena motsvarande lillämpning."

Lagen om ändring i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Ingressen

En jämkning av ingressen måste göras om lagrådets förslag belräffande 2 § godtages.

2 §

Hänvisningarna i sista stycket till "6 § andra styckel" och "7 § andra stycket" bör i anledning av de ändringar i 6 och 7 §§ som föresläs i lagrådsremissen ändras till atl avse "6 § tredje styckel" och "7 § tredje stycket".

13, 15 och 16 §§

Del föreslagna nya andra stycket i 13 § innehåller beslämmelser om att viss del av de tillgångar, som det utländska förelaget enligt föreskrifterna i 6 och 10 §§ har blivit skyldig att deponera, får räknas in bland de tillgångar vilka företagel enligl 13 § första siycket vid varje tillfälle skall kunna redovisa mot företagels försäkringslekniska skulder. En sädan möjlighet finns inte enligt gällande bestämmelser. Enligt 6 § första stycket 5 i dess föreslagna lydelse skall ifrågavarande deponeringar göras i ett bankinstitul.

I 15 § första slyckel anges bl.a. hur de värdehandlingar, i vilka de försäkringstekniska skulderna redovisas, skall förvaras häri rikel. Huvudregeln är därvid att dessa handlingar skall hällas avskilda från förelagets övriga tillgångar och under minst tvä lås med olika nycklar, av vilka en innehas av ell av försäkringsinspeklionen förordnat ombud. I sista meningen i samma stycke föreskrivs att försäkringslagarna har paniräti i "dessa värdehandlingar".

I 16 § ges vissa bestämmelser angående för vilka ändamål de tillgångar, som enligl bl. a. 6 och 10 §§ har deponerats i bankinstitut, får användas.

Vid en jämförelse mellan nu berörda bestämmelser kan lill en början tvekan uppstå om vad som avses gälla belräffande förvaringen av sådana deponerade värdehandlingar vilka jämlikt 13 § andra styckel skall räknas in bland de tillgångar som skall motsvara de försäkringstekniska skulderna. Del framstår vidare som osäkert huruvida ifrågavarande värdehandlingar kommer alt omfattas av den panträtt som föreskrivs i 15 § första styckel sista meningen. Därtill kan slutligen ifrågasättas om samma värdehandlingar ulan inskränkningar avses få las i anspråk för samtliga de ändamål som anges i 16 §, t. ex. för enbari böter, viten och avgifter.

Prop. 1984/85:77 154

Lagrådel utgår frän alt avsikten bakom förslagen är atl de värdehandlingar, som har deponerats enligt 6 § första styckel 5 och 10 § (liksom enligt 15 a §), skall förvaras av vederbörande bankinstitul - så länge berörda beslämmelser anger att deposilionen skall beslå - även i fall då företaget utnyttjat möjligheten enligt 13 § andra stycket atl redovisa en del av dem mot de försäkringslekniska skulderna. Lagrådel antar alt i sistnämnda fall också det villkoret måste vara uppfyllt, att ifrågavarande värdehandlingar är av sådant slag som anges i 13 § första styckel. Det kan vidare förutsättas vara meningen att de värdehandlingar vilka sålunda kan ha tagits i anspråk som molvärde för de försäkringslekniska skulderna därmed enbart skall utgöra pant för försäkringstagarnas fordringar enligl försäkringsavtalen och inle vidare skall fä tas i anspråk för andra ändamål som anges i 16 §.

Med utgångspunkt i nu gjorda antaganden anser lagrådel att ifrågavarande bestämmelser behöver förtydligas på förslagsvis följande sätt.

1 13 § andra siycket införs tillägget: "under förutsättning alt deponeringen till den delen beslår av sådana värdehandlingar som avses i första siycket samt förvaras åtskild från deponeringen i övrigl".

Belräffande 15 § införs i första meningen, efter ordet "redovisas", följande tillägg: "och som inte är deponerade enligl 6 eller 10 §". I sista meningen i samma stycke, efter ordet "värdehandlingar", tilläggs: "och i de värdehandlingar som avses i 13 § andra stycket".

Slutligen bör i 16 § första siycket första meningen, efter ordet "bankinstitul", tilläggas: "och som inle är pantsatta enligt 15 § andra stycket".

35 §

I specialmotiveringen anges i huvudsak endasl alt paragrafen har utformats efter mönster av 21 kap. 1 § första styckel 1 FRL i dess föreslagna nya lydelse. Lagrådel vill i anledning därav peka på att ändringen får en saklig belydelse eftersom den medför alt det kriminaliserade området blir snävare än för närvarande. Den föreslagna nya bestämmelsen tar sålunda sikte på enbart orikfiga eller vilseledande uppgifler "lill försäkringsinspektionen" belräffande omständigheter som omfattas av i lagen föreskriven uppgiflsskyldighet. Vid dessa förhållanden kommer bl.a. oriktiga eller vilseledande uppgifler som lämnas lill regeringen inle alt omfattas av straffansvaret.

Övergångsbestämmelser

De föreslagna övergångsbestämmelserna bör enligt lagrådels mening kompletteras med en föreskrift av innebörd all de nya bestämmelserna om deponering av värdehandlingar och om verksamhetsplan skall tillämpas även i fråga om sådana koncessionsansökningar som ingivits men inle avgjorts före lagens ikraftträdande. Denna föreskrift synes böra las in som en punkt 2.

Prop. 1984/85:77 155

Nu stadgas i 6 § första stycket 5 och 15 a § att nedsättning av värdehandlingar skall göras i riksbanken. Förslaget föreskriver atl deposition i stället skall göras i bankinstitut. Före den nya lagens ikraftträdande hos riksbanken gjorda nedsättningar av företag, som vid ikraftträdandet erhållit koncession, bör äga giltighet även efter den I januari 1985. Giltigheten synes dock lämpligen kunna begränsas till en övergångslid pä förslagsvis ell halvt år. När del gäller koncessionssökande som gjort nedsättning i riksbanken och vars ansökan ej prövats vid lagens ikraftträdande, måste den sökande enligt den av lagrådel nyss föreslagna övergångsregeln i punkt 2 komplettera ansökningen med bevis om deposilion i bankinstitul. De fall då nedsättning i riksbanken skall ha giltighet efter lagändringens ikraftträdande bör anges i en särskild övergångsregel, lämpligen upptagen som punkt 3.

1 fråga om de utländska försäkringsförelag som vid lagens ikraftträdande har svensk koncession för en försäkringsrörelse som ej avser livförsäkring får enligl vad som föreslås i lagrådsremissen äldre bestämmelser om nedsättning tillämpas fram lill årsskiftet 1987/1988. De nya bestämmelserna om en basbeloppsanknuten minimideposition kombinerad med en omslutningsrelaterad deposition (6 § första styckel 5 och 15 a § första och andra styckena) avses bli obligatoriska för denna lyp av företag först från och med årsskiftet 1987/1988. Dessa beslämmelser har i förslaget lagits in som en punkt 2. Enligl lagrådets mening skulle vad som sålunda föreslagits komma lill tydligare uttryck om dessa övergångsbestämmelser omformulerades i enlighel med vad som anges i det följande under punkt 4.

I detta sammanhang bör antecknas att lagförslaget inte innehåller någon moisvarande övergångsbestämmelse beträffande utländska försäkringsföretag som bedriver livförsäkringsrörelse. .Anledningen härtill har vid föredragningen angetts vara att det f. n. inle finns något ufiändskt försäkringsföretag som har koncession för livförsäkringsrörelse.

Övergångsbestämmelsen i lagrådsremissens punkt 3 bör betecknas punkt 5. Hänvisningen till punkt 2 bör ändras lill atl avse punkt 4.

På grund av vad sålunda anförts förordar lagrådet alt övergångsreglerna får följande lydelse:

"1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

2. En ansökan om koncession som ingivits dessförinnan men som inte ännu avgjorts skall kompletteras i enlighel med de nya bestämmelserna i 6§.

3. 1 riksbanken före lagens ikraftträdande enligt 6 § första slyckel 5 eller 15 a § gjord nedsättning av värdehandlingar avseende rörelse, för vilken koncession beviljats före lagens ikrafllrädande, skall efter lagens ikraftträdande gälla såsom deposilion i bankinstitulet, dock längst till och med den 30 juni 1985.

4. Etl utländskt försäkringsföretag som vid ulgången av år 1984 har koncession och som driver sådan rörelse som avses i 15 a § skall senast

Prop. 1984/85:77 157

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-11-01

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Bodslröm, Göransson, Dahl, R. Carisson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om koncession för försäkringsrörelse

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag lill

1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätl för utländska försäkringsföretag atl driva försäkringsrörelse i Sverige.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Jag godtar vad lagrådet har anfört i fråga om de remitterade lagförslagen och föreslår atl förslagen, med några mindre redaktionella jämkningar, ändras i enlighel härmed. Vidare förordar jag atl nägra ytteriigare ändringar av redaktionell art saml följdändringar i 27 § lagen om rätt för ufiändska försäkringsföretag atl driva försäkringsrörelse i Sverige görs i förslagen.

1 anslutning lill vad lagrådet har anfört angående 35 § lagen om rätl för utländska försäkringsföretag all driva försäkringsrörelse i Sverige vill jag tillägga följande.

I 1948 års lag om försäkringsrörelse fanns i 325-329 §§ ett antal straff bestämmelser. Bl.a. straffades, enligt 326 § 1, stiftare som uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet meddelat oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse av bolagsordning eller grunder. Vid tillkomsten av nu gällande försäkringsrörelselag ansåg man sig, efter mönster från aktiebolagslagstiftningen, kunna slopa huvuddelen av strafflestämmel-serna. 1 den nya aktiebolagslagen (1975:1385) har antalet straffbestämmelser starkt begränsats. Under hänvisning fill den administrativa kontroU som försäkringsinspeklionen utövar över försäkringsbolagen gick man

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1984-10-11-

Prop. 1984/85: 77 158

emellertid etl steg längre i försäkringslagstiftningen och tog bort även sådana straffbestämmelser som motsvarade 19 kap. I § aktiebolagslagen. 1 den nu gällande försäkringsrörelselagen har därför tagils in straffbestämmelser endast i fråga om vissa, för försäkringsrörelseområdet speciella fall, där straffsanktionen bedömts inte kunna undvaras. Straffansvar är stadgat för den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet till försäkringsinspeklionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig alt lämna uppgift om enligt denna lag (21 kap. 1 § första stycket 2. FRL). 1 proposifionen uttalades (prop. 1981/82:180 s. 321) att andra punkten i den paragrafen hade sin motsvarighet i 327 § punkt I i den lidigare gällande lagen. Straffbestämmelsen lar alltså sikte på sädana uppgifter som skall lämnas enligl 19 kap. 3-6 §§ FRL. Delta innebär atl bl. a. oriktiga uppgifler i en ansökan om koncession och därvid fogade handlingar, t.ex. verksamhetsplan, inle faller inom del straffbara området enligt FRL. Den ändring som jag föreslår i fråga om straffbestämmelserna i lagen om rält för utländska försäkringsföretag all driva försäkringsrörelse i Sverige motsvarar de ändringar som gjordes i samband med atl FRL infördes. Försäkringsinspektionen har i sitt remissvar framhållit alt de föreslagna lagändringarna kommer all medföra ökade arbetsuppgifter för inspektionen i en rad hänseenden och all inspektionen inle har personella resurser för dessa nya uppgifler. Till denna fråga återkommer jag i budgetpropositionen.

2 Hemställan

Jiig hemsläller alt regeringen föreslår riksdagen alt anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1984/85:77 159

Innehåll

Proposition......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Utdrag av proplokoll vid regeringssammanträde 1984-10-11 18

1 Inledning ........................................................ .. 18

2 Allmän bakgrund .............................................. 19

2.1 Enskilda svenska försäkringsbolag ................... .. 19

2.2 Utländska försäkringsföretag .......................... 21

2.3 Begreppet försäkringsrörelse ......................... .. 24

2.4 Den materiella koncessionsprövningen ............ .. 26

2.5 Försäkringsverksamhet genom captivebolag....... .. 33

3 Allmän motivering .......................................... .. 38

3.1 Försäkringsrörelse 38

3.1.1 Definition av begreppet försäkringsrörelse ... 38

3.1.2 Olaga försäkringsrörelse, förhandsbesked .. .. 44

3.2 Den maleriella koncessionsprövningen 46

3.2.1 Koncession för svenska försäkringsbolag ..... .. 46

3.2.2 Koncession för utländska försäkringsföretag .. 52

3.2.3 Verksamhetsplan .................................... 53

3.2.4 Utländska försäkringsförelags deposilionsskyldighel ... 55

3.2.5 Övriga frågor ....................................... 58

3.3 Försäkringsverksamhet genom captivebolag 58

4 Upprättade lagförslag ....................................... .. 64

5 Specialmotivering ........................................... .. 64

5.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) 64

5.2 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1950:272) om rätl för utländska försäkringsföretag alt driva försäkringsrörelse i Sverige ............................ .. 67

6 Hemställan .................................................... 75

7 Beslut ........................................................... 75

Bilaga 1 Sammanfattning av försäkringsverksamhetskommilléns

betänkande (SOU 1983:5) Koncession för försäkrings
rörelse ................................................ .. 76

Bilaga 2 Kommiiténs författningsförslag ............. .. 84

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över kommitténs

betänkande .......................................... .. 95

Bilaga 4 De remitterade lagförslagen ................ 137

Utdrag ur lagrådets protokoll 1984-10-29 .............. 152

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1984-1 l-Ol 157

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984