Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1984/85: 54

Regeringens proposition

1984/85:54

om panträttsreglerna i jordabalken och sjölagen m.m.;

beslutad den 25 oktober 1984.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

ANNA GRETA LEIJON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar som syftar till att göra reglerna för kreditgivning mot säkerhet i fastigheter eller skepp mera ändamålsenliga. Förslaget kommer knappast i praktiken att inverka pä rättsläget för den enskilde fastighetsägaren eller fartygsägaren. Däremol kommer rutinerna hos banker och andra professionella långivare att bli enklare.

1 propositionen föreslås alltså att reglerna om godtrosförvärv av panträtt i 6 kap. 7 § jordabalken kompletteras med en bestämmelse som ger borge­nären rätt att vid panträllsupplålelsen förlita sig på uppgifierna om vem som är lagfaren ägare lill fastigheten i ett högst sex månader gammalt gravaiionsbevis. I fräga om fastigheter som redovisas i del inskrivningsre­gister som förs med hjälp av automatisk dalabehandling föreslås att grava-tionsbevisel får vara högsl en månad gammalt.

Vidare föresläs bestämmelser i både jordabalken och sjölagen om att nägon förnyad ägarkontroll inte skall behövas när en generell panlför-skrivning utnyttjas för nya krediter. När län flyttas över eller konverteras på sedvanliga villkor skall det enligt förslaget inte heller behövas nägon ny ägarkontroll.

1 fråga om tillägget till fastighets- och skeppspanlbrev föreslås att den s. k. utmätningsräntan - som f. n. är tio resp. sex procent - skall motsvara det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökal med fyra procentenheter. Vidare föresläs alt en borgenärs rätt lill betalning inle skall omfatta tillägget, om pantbrevet har utmätts på ansökan av borge­nären eller om pantbrevet är pantförskrivet till honom i andra hand. 1    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                       2

I sjölagen föreslås bestämmelser om sammanföring av inteckningar som motsvarar vad som redan gäller enligl jordabalken.

Slutligen föreslås när det gäller pantbrev vissa lättnader i underrättelse­förfarandet enligt lagen (1936:88) om panlsättning av lös egendom som innehaves av tredje man.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1985.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 12), lagrå­dets yttrande (s. 134) och föredragandens ställningstaganden till lagrå­dets synpunkter (s. 136).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.


 


Prop. 1984/85:54

1    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken'

dels att 6 kap. 3 och 7 §§ samt 18 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 6 kap. 7a §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 kap.


När myndighet vid ulsökning el­ler i annat fall fördelar medel mel­lan rättsägare i faslighet, har bor­genär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckning­en medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslär. erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom ett tillägg. Detta får icke över­sliga femlon procent av pantbre­vets belopp jämte tio procent årlig ränta pä detta belopp från den dag då fastigheten utmättes, konkurs­ansökan gjordes eller de medel ned-satles som eljest skall fördelas.

När myndighet vid ulsökning el­ler i annat fall fördelar medel mel­lan rättsägare i fastighet, har bor­genär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckning­en medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom ett tillägg. Detta får icke över­stiga femton procenl av pantbre­vets belopp jämte ränta på delta be­lopp från den dag då fastigheten ut­mättes, konkursansökan gjordes el­ler de medel nedsattes som eljest skall fördelas. Räntan beräknas för år enhgt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje lid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Föränd­ringar i diskontot som inträffar ef­ter upprättandet av sakägarför-teckning skall inte beaktas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteckning­arna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbre­vet har utmätts på ansökan av bor­genären eller om pantbrevet är pantförskrivet till honom i andra hand.

' Balken omtryckt 1971: 1209.  Senasle lydelse 1981:194.


 


Prop. 1984/85:54                                                                     4

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

Har fastighet överlåtils och har därefter förre ägaren upplåtit panträtt i fastigheten, gäller upplåtelsen, om borgenären.vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits lill annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderätlsöverlätelsen. Om fastigheten över­låtits även lill annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fråga om upplå­telse som den senare förvärvaren gjort.

Första stycket äger tillämpning även när fasligheten övergått genom sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

Vid tillämpning av första stycket skall den som förlitat sig på elt högst sex månader gammall eller, i fråga om förhållanden i inskriv­ningsregister, högsl en månad gammalt gravaiionsbevis anses ha varit i god tro. om det inte framgår av omständighetema att han på an­nat säll har fått eller borde ha fåll kännedom om äganderätlsöverlå-t elsen.

7a§

Har panträtt upplåtits till säker­het för en fordran som ännu inte har uppkommit och var upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet behörig att upplåta panträtten eller var borgenären då i god tro på sätt anges i 7 §, gäller panträtten lill säkerhet för fordringen även om upplåiaren inte längre är ägare till fasligheten när fordringen uppkom­mer. Vad nu sagts gäller dock inle, om borgenären före fordringens uppkomst har fått kännedom om att upplåtaren inte längre är ägare till fastigheten.

Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör säkerhet för en fordran och ford­ringen därefter byts ul mot en an­nanfordran utan några andra änd­ringar än sådana som normalt före­kommer vid fordringsutbyten av del slag som det är fråga om.

18 kap.

Har ärende angående anteckning enligt 19 kap. 20 § alt talan blivit väckt

om äganderätt till fast egendom eller enligl 20 kap. 14 § alt ägares rätt

att förfoga över egendomen är inskränkt eller enligl 7 § förköpslagen


 


Prop. 1984/85:54                                                                     5

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

(1967:868) att kommun beslutat utöva förköpsrätl i fråga om egendomen upptagits på inskrivningsdag, får den som därefter förvärvat egendomen eller annan rättighet i denna än panträtt icke till slöd för beståndet av förvärvet eller rätten till ersättning enligt 4 § andra stycket åberopa all han vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om omständighet som avses med anteckningen. Motsvarande gäller i fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavarqs rätt att upplåta servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt.

Bestämmelserna 16 kap. 7 § ired­je stycket och 7a § gäller också vid bedömningen av om vid förvärv av panträtt god tro föreligger i fråga om en omständighet som avses med anteckning enligt första stycket.

1.    Denna lag träder i kraft den I januari l985.

2.    Äldre bestämmelser i 6 kap. 3 § första stycket skall tillämpas pä pantbrev, som gäller på grund av inteckning som har sökts före ikraftträ­dandet av denna lag, om fastigheten har utmätts, konkursansökan har gjorts eller de medel som i övrigt skall fördelas har nedsatts

 

a)    före ikraftträdandet eller

b)   efter ikraftträdandet men före utgången av är 1987.

I fall som avses i första stycket b krävs dessutom att elt yrkande om tillämpning av äldre bestämmelser framställs av fastighetens ägare, av någon som har panträtt i fastigheten på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet eller av en innehavare av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, vars rättighet har inskrivits före ikraftträdandet. Yrkandet skall, när det är fråga om en exekutiv försäljning av fastigheten, framställas senast vid bevakningssammanlrädel och i annal fall vid del sammanträde som skall hållas för medelsfördelning. Ell yrkande om tillämpning av äldre bestämmelser i 6 kap. 3 § första stycket skall lämnas ulan avseende, om det framställs av en innehavare av nyttjanderätt, servi­tut eller rält till elektrisk kraft och det uppenbarligen saknar betydelse för innehavarens rätt om de äldre eller de nya bestämmelsema tillämpas.

3.    Vad som sägs i 6 kap. 3 § tredje slyckel gäller inle, om utmätningen
eller panlförskrivningen i andra hand har skett före ikraftträdandet.

2    Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891: 35 s. 1)' dels att 23 och 264 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 269a och 287a §§, av nedan angivna lydelse.

' Lagen omtryckt 1975: 1289.


 


Prop. 1984/85:54


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

23 §


 


Införing i skepps- eller skepps-byggnadsregistret skall, efter ut­gången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rält till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser.


Införing i skepps- eller skepps-byggnadsregistret skall, efter ul­gången av den inskrivningsdag dä ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser. Vad nu sagts skall dock inte gälla ifall som avses 1269 a §.


264 §


När myndighet vid ulsökning el­ler i annat fall fördelar medel mel­lan rättsägare i skepp eller skepps­bygge, har borgenär rätt aU för fordran som är förenad med pant­rätt i egendomen, med den företrä­desrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag, fä betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den män detta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom etl tillägg. Detta får ej över­stiga femton procent av pantbre­vets belopp jämte sex procent årlig ränta pä detta belopp från den dag då egendomen utmättes, konkurs­ansökan gjordes eller de medel ned­sattes som eljest skola fördelas.

Ha flera pantbrev överiämnats som pant för fordran och ha inteck­ningarna samma företrädesrätt eller gälla de omedelbart efter varandra, skola bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda be­lopp.


När myndighel vid ulsökning el­ler i annat fall fördelar medel mel­lan rättsägare i skepp eller skepps­bygge, har borgenär räu att för fordran som är förenad med pant­rätt i egendomen, med den företrä­desrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag, fä betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom ett tillägg. Detta får ej över­stiga femton procent av pantbre­vets belopp jämte ränta på detta be­lopp från den dag då egendomen utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gäUande diskontot ökat med fyra procentenheter. Föränd­ringar i diskontot,som inträffar ef­ter upprättandet av sakägarför-teckning skall inte beaktas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har in­teckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter var­andra, skaU bestämmelserna i förs­ta stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda be­lopp.

En borgenärs rätt tUl betalning omfattar inte tillägget, om pantbre­vet har utmätts på ansökan av bor­genären eller om pantbrevet är pantförskrivet till honom i andra hand.


 


Prop. 1984/85:54

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

269 ä§

Har panträtt upplåtas lill säker­het för en fordran som ännu inte har uppkommit och var upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet behörig att upplåta panträtten eller var förhållandena då sådana som anges i 269 §, gäller panträtten till säkerhet för fordringen även om upplåtaren när fordringen uppkom­mer inte längre är ägare med rätt att förfoga över egendomen genom panträttsupplåtelse. Vad nu sagts gäller dock inte, om borgenären före fordringens uppkomst har fått kännedom om att upplåiaren inte hade rätt att upplåta panträtt.

Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör säkerhet för en fordran och ford­ringen därefter byts ut mot en an­nanfordran utan några andra änd­ringar än sådana som normah före­kommer vid fordringsutbyten av del slag som det är fråga om.

287a §

Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika rält eller gäller omedelbart efter var­andra får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens inne­havare föras samman till en in­teckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den för­månsrätt som tiUkommer den av de i sammanföringen ingående inteck­ningarna som har sämsta rätt.

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för etl lägre belopp än det som de sam­manförda inteckningarna samman­lagt uppgår till, om sökanden begär del och pantbrevens innehavare medger del.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

2.    Äldre bestämmelser i 264 § första stycket skall tillämpas på pantbrev,
som gäller på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet av


 


Prop. 1984/85:54                                                                     8

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

denna lag, om skeppet eller skeppsbygget har utmätts, konkursansökan

har gjorts eller de medel som i övrigt skall fördelas har nedsatts

a)    före ikraftträdandet eller

b)   efter ikraftträdandet men före utgången av är 1987.

I fall som avses i första stycket b krävs dessulom alt etl yrkande om tillämpning av äldre bestämmelser framställs av skeppets eller skeppsbyg­gets ägare eller av nägon som har panträtt i skeppet eller skeppsbygget på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet eller av någon som har retentionsrätt som uppkommit före ikraftträdandet. Yrkandet skall, när det är fråga om en exekutiv försäljning av skeppet eller skeppsbygget, framställas senast vid bevakningssammanträdet och i annat fall vid det sammanträde som skall hållas för medelsfördelning.

3. Vad som sägs i 264 § tredje stycket gäller inte, om utmätningen eller pantförskrivningen i andra hand har skett före ikraftträdandet.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom

som innehaves av tredje man

Härigenom föreskrivs att lagen (1936:88) om panlsättning av lös egen­dom som innehaves av tredje man skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Vad i lag är stadgat om rätt för den som har lös pant i händer att därur njuta betalning skall gälla även där lös egendom, vari panträtt är utfäst, innehaves av tredje man, och denne om utfästelsen underrät­tats av pantsättaren, eller ock panthavaren hos tredje mannen fö­retett skriftlig handling som visar att panträtt blivit utfäst.


Vad i lag är stadgat om rätt för den som har lös pant i händer all därur njuta betalning skall gälla även där lös egendom, vari panträtt är utfäst, innehaves av iredje man, och denne om utfästelsen underrät­tats av panlsättaren, eller ock panthavaren hos tredje mannen fö­retett skriftlig handling som visar att panträtt blivit utfäst. Avser pantutfästelsen ett pantbrev och har panthavaren underrättat tredje mannen om utfästelsen skriftligen eller på annal från bevissynpunkt likvärdigt sätt är dock panihava-rens rätt skyddad, även om han inte har företett handling som visar alt panträtt utfösts.


Denna lag träder i kraft den I januari 1985.


 


Prop. 1984/85:54                                                                  9

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 S lagen (1984:649) om företagshypo­tek skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 kap.

En borgenär som har förelags-
   En borgenär som har företagshy-

hypotek till säkerhet för sin fordran poiek till säkerhet för sin fordran
har rätt att vid utmätning eller i har rätt att vid ufmätning eller i
konkurs, med den företrädesrätt in- konkurs, med den företrädesrätt in­
teckningen medför enligt lag, få be- teckningen medför enligt lag, få be­
talt för fordringen ur egendom som tall för fordringen ur egendom som
omfattas av hypoteket intill före- omfattas av hypolekel intill före-
tagshypoteksbrevets belopp. I den tagshypoteksbrevels belopp. 1 den
mån detla inte förslår har borge- mån detta inte förslår har borge­
nären rätt att få betalt ur egendo- nären rätt att fä betalt ur egendo­
men genom ett tillägg. Tillägget får men genom etl tillägg. Tillägget får
inte överstiga femton procent av inte överstiga femton procent av
hypoteksbrevets belopp jämte tio hypoteksbrevets belopp jämte rän-
procent årlig ränta pä detta belopp ta på detta belopp från den dag då
från den dag då egendomen ut- egendomen utmättes eller konkurs­
mättes eller konkursansökan ansökan gjordes. Räntan beräknas
gjordes.
                                        för år enligt en räntefot som mot-

svarar det av riksbanken fast­ställda, vid varje lid gällande dis­kontot ökat med fyra procentenhe­ter.

Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter var­andra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.

Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om fordringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse pä okända borgenärer.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om hypo-teksbrevet utgör säkerhet för ho­nom i andra hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.


 


Prop. 1984/85:54                                                                10

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:650) om införande av lagen (1984:649)

om företagshypotek

Härigenom föreskrivs att 10 och 11 §§ lagen (1984:650) om införande av lagen (1984:649) om företagshypotek skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10

Om en borgenär har företagshy­potek för sin fordran på gmnd av en inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av lagen (1984:649) om företagshypotek skall, i fråga om hans rält till betal­ning vid utmätning eller konkurs, äldre bestämmelser tillämpas i stäl­lel för 2 kap. 5 § lagen om företags­hypotek, om det yrkas av någon vars rätt beror därav. Detta gäller dock endast om betalningen för­anleds av en utmätning som har skett före utgången av år 1990 eller av en konkurs efter ansökan som har gjorts före samma tidpunkt.

Om en borgenär har företagshy­potek för sin fordran på grund av en inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av lagen (1984:649) om företagshypotek skall, i fråga om hans rätt till betal­ning vid utmätning eller konkurs, äldre bestämmelser tillämpas i stäl­let för 2 kap. 5 § första-tredje styckena lagen om företagshypo­tek, om det yrkas av någon vars rätt beror därav. Delta gäller dock en­dast om betalningen föranleds av en utmätning som har skett före ut­gången av är 1990 eller av en kon­kurs efter ansökan som har gjorts före samma tidpunkt.

Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet av lagen om företagshypotek en inteckningshandling som avses i nämnda stycke i sam­band med någon inteckningsåtgärd har ersatts med företagshypoieksbrev.

Vad som sägs i 2 kap. 5 § fiärde stycket lagen om företagshypotek gäller inte, om hypoteksbrevet har lämnats som säkerhet tiU borge­nären i andra hand före ikraftträ­dandet av lagen om företagshypo­tek.

11 §


Om en borgenär har företagshy­potek för en vid ikraftträdandet av lagen (1984:649) om företagshypo­tek föreliggande fordran på gmnd av en inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet och fordringens förfallodag inträffar ef­ter utgången av år 1990, gäller föl­jande. Borgenären får säga upp fordringen fill betalning inom sex månader, om en tillämpning av 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek


Om en borgenär har företagshy­potek för en vid ikraftträdandet av lagen (1984:649) om företagshypo­tek föreliggande fordran på gmnd av en inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet och fordringens förfallodag inträffar ef­ter utgången av år 1990, gäller föl­jande. Borgenären får säga upp fordringen till betalning inom sex månader, om en tillämpning av 2 kap. 5  första—tredje styckena la-


 


Prop. 1984/85:54

Nuvarande lydelse

medför att inteckningssäkerhetens värde går ned väsentligt och gälde­nären inte efter anfordran släller yt­terligare säkerhet som borgenären skäligen kan godta. Uppsägningen får inte ske förrän sex månader har förflutit från det gäldenären har an­modats att ställa ytterligare säker­het och inte heller före utgången av år 1988 eller senare än att tiden för att fullgöra betalningen infaller före utgången av år 1990.


Föreslagen lydelse

gen om företagshypotek medför all inteckningssäkerhetens värde går ned väsentligt och gäldenären inte efter anfordran ställer ytterligare säkerhet som borgenären skäligen kan godta. Uppsägningen får inte ske förrän sex månader har förflutit från det gäldenären har anmodats att ställa ylleriigare säkerhet och inte heller före ulgången av år 1988 eller senare än all tiden för att full­göra betalningen infaller före ut­gången av år 1990.


Denna lag träder i kraft den I januari 1986.


 


Prop. 1984/85:54                                                                     12

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-05-24

Närvarande: statsråden I. Carisson, ordförande, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Gra­din, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om panträttsreglerna i jordabalken och sjölagen m. m.

1    Inledning

År 1979 tillkallades en särskild utredare' för att utreda frågor angående paniräitsreglerna i faslighets-, sjö- och lufträllen (1980 års kommittéberät­telse del II s. 9-15). Utredaren antog namnet pantbrevsutredningen (Ju 1979:02).

Utredningen överlämnade ijanuari 1983 belänkandet (SOU 1982:57) Pantbrev. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfatt­ning av silt betänkande som bilaga 1. dels uiredningens lagförslag som bilaga 2. dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställ­ning av remissyttrandena som bilaga 3. Belräffande gällande ordning och uiredningens närmare överväganden hänvisas lill betänkandet.

Fastigheispanträtten regleras i jordabalken, som trädde i kraft den 1 januari 1972. Vissa ändringar i bestämmelserna om panträtt i 6 kap. jorda­balken gjordes hösen 1971 för att underlätta den prakliska tillämpningen av de nya bestämmelserna (se prop. 1971:179 och LU 27). Mina övervägan­den i detta ärende anknyter på flera punkter nära till uttalanden av föredra­gande statsrådet i sistnämnda proposition. Vissa delar av den propositio­nen bör därför fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Under ärendets beredning i justiliedepartementel har en hearing ägt rum den 5 april 1984 med företrädare för Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska Skeppshypotekskas-san. Svenska Bankföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Redareförening, Sveriges Advo­katsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Auktoriserade Fastighets-

' F.d. justitierådet EHand Conradi.


 


Prop. 1984/85:54                                                                    13

mäklares Riksförbund, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitulion. Föreningen Sveriges kronofogdar, Sjörältsför-eningen i Göteborg, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Intecknings Garanli Akliebolag och PK-kredii Akliebolag.

Utredningen har i enlighet med direktiven behandlat paniräitsreglerna inte bara i fastighets- och sjörätten ulan även i lufträllen. Jag avser att i annal sammanhang återkomma till utredningens förslag i dessa delar. Vad jag anför i fortsättningen avser alltså enbart fastighets- och sjörätten.

2   Allmän motivering

2.1 Fastighetspanträtten enligt gällande rätt

Fastigheispanträtten regleras som jag nyss har nämnt i jordabalken (JB).

Enligt äldre regler grundades panträtt i en fastighet genom inskrivnings­domarens beslut om inteckning. Fastigheten blev p.g.a. detta beslut en pant för den i det intecknade skuldebrevet dokumenterade fordringen.

Panträttskonstruklionen enligt JB innebär däremol att panträtt grundas inle genom inteckningsbeslutet ulan först genom att ett pantbrev lämnas som säkerhet för en fordran. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande.

För att en fastighetsägare skall erhålla ett pantbrev krävs att han ansöker om inteckning hos inskrivningsmyndigheten. En inteckning innebär en inskrivning i fastigheten av ett visst penningbelopp. Inskrivningen görs på faslighetens upplägg i fastighetsboken eller i inskrivningsregistret, om fasligheten redovisas i detla. Inteckningens och därmed pantbrevets be­lopp bestäms av fastighetsägaren.

Pantbrev utfärdas av inskrivningsmyndigheten på grundval av inteck­ningen. Pantbrevet är inle någol skuldebrev utan en handling av speciell nalur vars juridiska betydelse bestäms genom regler i JB och utsöknings­balken .samt därtill anslutande lagstiftning.

Panträtt i en fastighet upplåts genom att fastighetsägaren överlämnar ett pantbrev i fastigheten som pant för en fordran (se 6 kap. 2 S JB).

Pantbrevet tillhör alltid ägaren av den intecknade fastigheten. I princip är det därför endast fastighetsägaren som kan pantsätta etl pantbrev. Godtrosförvärv av panträtt kan dock förekomma i vissa fall. De två vikti­gaste fallen är när panträtt förvärvas trots alt pantsätlarens åtkomst lill fasligheten är bristfällig i någol avseende eller trots att panlsättaren inte längre är rätt ägare. Den första situationen regleras i 18 kap. 2 § JB och den andra i 6 kap. 7 S JB.

Reglerna i 18 kap. 2 S innebär i princip att brister i en panlsällares åtkomst blir utan betydelse i förhällande till en godtroende kreditgivare, om lagfart var beviljad för pantsättaren när pantsällningen ägde rum.

Bestämmelserna i 6 kap. 7 § avser det fallet all en fastighetsägare har överlåtit sin faslighet och därefter pantsätter ett pantbrev. Pantsällningen


 


Prop. 1984/85:54                                                     14

blir giltig, om borgenären var i god tro i fråga om överlåtelsen. God tro kan enligt förarbetena (se prop. 1971:179 s. 36 samt bilaga 4) föreligga, om panlsättaren är upptagen som lagfaren ägare i elt gravaiionsbevis som inte är äldre än sex månader.

I förarbelena lill 6 kap. 7 § behandlas även frågor om godtrosförvärv av panträtt vid bl.a. panlförskrivning till säkerhet för fordran som ännu inle uppkommit (främst s.k. generell panlförskrivning) och vid överflyttning eller konvertering av lån. I fråga om panlrätlsupplålelse avseende framtida fordran ger föredragande statsrådets uttalanden vid handen att nägon ny ägarkontroll inte erfordras vid ny kredit. Kreditgivaren skall i stället kunna göra ett godtrosförvärv på gmndval av den ursprungliga ägarkontrollen, oavsett hur lång tid som har förflutit sedan den ägde mm (se prop. 1971: 179 s. 37). Vid överflyttning eller konvertering av län skall enligt föredragande statsrådet inle heller under alla omständigheter en ny ägar­kontroll vara nödvändig (se prop. 1971; 179 s. 38 och 66).

Enligl 18 kap. 4 § JB kan ersättning av statsmedel utgå till den rätte fasfighetsägaren, om elt godtrosförvärv av panträtt blir gällande mot ho­nom p.g.a. bestämmelserna i 18 kap. 2 §. Däremot kan inte ersättning av statsmedel utgå i samband med sådana godtrosförvärv som avses i 6 kap. 7§.

Genom panträllsupplålelsen får borgenären rätt att vid medelsfördelning erhålla utdelning för sin fordran infill pantbrevets belopp jämte vissl tillägg (se vidare avsnitt 2.4).

2.2 Skeppspanträtten enligt gällande rätt

Bestämmelserna om skeppshypotek i 261-293 §§ sjölagen (1891:35 s. 1) har utformats efter mönster av fastighetspanträtten och trädde i kraft den 1 januari 1976 (se prop. 1973:42 och LU 22).

Ägaren av ett registrerat skepp eller skeppsbygge kan få inteckning i egendomen. Vad som i fortsättningen sägs om skepp gäller även skepps­bygge.

Bestämmelsema om panträtt i skepp ansluter nära till vad som gäller enligt JB (se avsniu 2.1). En skillnad utgör emellertid möjligheterna att göra godtrosförvärv av panträtt (se prop. 1973:42 s. 278).

De godtrosfall som inom fastighetsrätten regleras i 6 kap. 7 § och 18 kap. 2 § JB återfinns för sjörättens del i 269 § sjölagen. Enligt 23 § sjölagen skall ett förhållande som är infört i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret anses känt för var och en. Har ett skepp bytt ägare och har den nye ägaren sökt inskrivning, är borgenären därför avskuren från möjligheten att åberopa god tro ifråga om den tidigare ägarens behörighet. I motsats fill vad som är fallet enligt 6 kap. 7 § JB kan alltså borgenären inte åberopa alt panlsät­taren är inskriven som ägare enligl etl inte helt aktuellt registerutdrag.

Enligt 349 § sjölagen (i lydelse enligt SFS 1975:1289) kan ersättning av


 


Prop. 1984/85:54                                                                   15

statsmedel utgå till den rätte fartygsägaren, om etl godtrosförvärv av panträtt sker enligt 269 §. Statens ersättningsansvar täcker inom sjörätten flera typer av situationer än inom fastighetsrätten. Beslämmelsen i 269 § sjölagen omfattar nämligen även sädana fall som regleras i 6 kap. 7 § JB och som inom fastighetsrätten inte täcks av nägol statens ersättningsan­svar mot den rätte fastighetsägaren.

Genom panträttsupplätelsen fär borgenären rätt att vid medelsfördelning erhålla utdelning för sin fordran intill pantbrevets belopp jämte vissl tillägg (se vidare avsnitt 2.4).

2.3 Befogenheten att pantsätta

Mitt förslag: Reglerna om godtrosförvärv av panträtt i 6 kap. 7 § JB kompletteras med en bestämmelse som ger borgenären rätt all vid pant­rättsupplätelsen förlila sig på uppgifterna om vem som är lagfaren ägare till fastigheten i ett högst sex månader gammall gravaiionsbevis. I fråga om fastighet som redovisas i det inskrivningsregister som förs med hjälp av automatisk dalabehandling föresläs att gravationsbeviset får vara högst en månad gammalt.

I både JB och sjölagen införs bestämmelser om alt någon förnyad ägarkontroll inte behövs när en generell pantförskrivning utnyttjas för nya krediter. När lån flyttas över eller konverteras pä sedvanliga villkor behövs del inte heller nägon ny ägarkontroll.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår bestämmelser i JB och sjölagen om s. k. innehavarlegilimalion, som innebär all den som innehar ett pant­brev skall förmodas ha rätt alt upplåta panträtt. Borgenären är inte skyldig att kontrollera pantupplätarens behörighet med hjälp av fastighetsboken eller motsvarande register, om det inle finns skälig anledning all misslänka att upplåtaren saknar rätt alt upplåta panträtt (se betänkandet s. 105).

Utredningen föreslår vidare bestämmelser om generell pantförskrivning m. m. som i huvudsak överensstämmer med mitt förslag (se belänkandet s. 109).

Remissinstanserna: När det gäller fastighetspanträtten är remissopinionen splittrad. Utredningens förslag om innehavarlegilimalion fär slöd av flerta­let remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, bankinspeklionen och Svenska Bankföreningen. Förslaget avstyrks av justitiekanslern, Sveriges Advokat­samfund och Föreningen Sveriges kronofogdar.

När det gäller skeppspanlrätten har utredningens förslag om innehavar­legilimalion godtagils av de flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan.


 


Prop. 1984/85:54                                                                     16

Justitiekanslern anser emellertid alt problemen kan lösas genom att man i sjölagen inför godtrosregler som motsvarar vad som gäller enligl 6 kap. 7 § JB.

Utredningens förslag om generell pantförskrivning m. m. har i huvudsak lämnals utan erinran av remissinstanserna.

Skäl för mitt förslag: Med utgångspunkt i sina direktiv har utredningen på ett förtjänstfullt sätt analyserat de problem som är förenade med frågan om godtrosförvärv av pantbrev saml lämnat förslag lill lagändringar. Åtskilliga remissinstanser har emellertid framfört betänkligheter mol utredningens förslag om innehavarlegilimalion. För egen del vill jag inte heller gå så långt som uiredningen har föreslagit på den punkten.

Vad först gäWerfasiighetspaniräiten villjag betona att regelsystemet i JB har tillkommit efter eU omfattande utredningsarbete. Väsentliga änd­ringar i detta system bör göras endasl om det föreligger tungt vägande skäl. Enligt min mening saknas sådana skäl. Den nuvarande ordningen fungerar i praktiken bra.

I dag är pantbrevet en värdehandling enbart i fastighetsägarens hand och i detta ligger en betydelsefull trygghet för honom. Utredningsförslaget innebär såtillvida en förändring som att följderna av en obehörig panlsätt­ning flyttas över från kreditgivaren lill fastighetsägaren. Detta är särskilt betänkligt, eftersom kreditgivaren i normalfallet har ett överiäge i kun­skapshänseende i förhållande till fastighetsägaren. Härtill kommer att för­slagel knappast skulle medföra nägra större förenklingar i kontrollruti­nerna för kreditgivarna. Dessa måste ändå skaffa uppgifter ur fastighetsbo­ken, främst för att fastställa inteckningarnas inbördes läge i en fastighet.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt är jag inte beredd alt acceptera utredningens förslag om innehavarlegilimalion inom fastigheispanträtten.

Som jag tidigare har nämnt (se avsnitt 2.1) skall enligt ett uttalande av föredragande statsrådet i förarbetena till 6 kap. 7 § JB god tro enligl detta lagrum normalt anses vara för handen, om pantsättaren är upptagen som lagfaren ägare i elt upp till sex månader gammalt gravaiionsbevis. Detta uUalande om rätten att föriita sig pä ett inle helt aktuellt gravaiionsbevis skedde mol bakgrund av förhållandena hos inskrivningsmyndigheterna vid ikraftträdandet av JB. Dä grundade sig elt gravaiionsbevis på uppgifter i manuellt förda fasiighetsböcker. Numera redovisas emellerfid en betydan­de del av landets fastigheter - i december 1983 cirka 25 procent - i inskrivningsregister som förs med användande av automatisk databe­handling (ADB). Möjlighelerna alt snabbi erhålla aktuella uppgifter om dessa fastigheter har därigenom starkt ökat. Mot bakgrund av etl uttalande i de nyssnämnda förarbetena (prop. 1971: 179 s. 36) kan del uppstå tvek­samhet om hur godtrosregeln skall tillämpas i dessa fall.

Enligl min mening finns del inte längre anledning att i godtrossamman-hang acceptera upp till sex månader gamla gravaiionsbevis när det gäller


 


Prop. 1984/85:54                                                                   17

fastigheter som redovisas med hjälp av ADB. Endasl i fråga om manuellt redovisade fastigheter bör i fortsättningen sex månader gamla gravaiions­bevis kunna godtas. I fråga om övriga fastigheter bör enligl min uppfatt­ning kunna krävas att gravationsbeviset är högst en månad gammalt. Jag föreslår att 6 kap. 7 § JB kompletteras med uttryckliga bestämmelser i enlighet med vad jag nu har anfört.

Vad därefter gäller godtrosförvärv av fastighetspanträtt i samband med generella pantförskrivningar m. m. får jag till en början hänvisa till föredra­gande statsrådets uttalanden därom i förarbetena till 6 kap. 7 § JB (se bilaga 4). Jag instämmer i dessa uttalanden. Vad som anförts i det nu aktuella lagstiftningsärendet ger emellertid vid handen att det föreligger ett praktiskt behov av uttryckliga lagbestämmelser i ämnet. Jag föreslår därför en lagregel som reglerar möjligheten till godtrosförvärv av panträtt i sam­band med generella panlförskrivningar samt överflyttningar och konver­teringar av lån.

Vad därefter gäller skeppspanträtten har utredningens förslag aktualise­rat frågan om en ulvidgning av utrymmet för godtrosförvärv av sådan panträtt (jfr prop. 1973:42 s. 278).

Ett sätt alt förbättra godlrosskyddet är all pä sjörättens område återin­föra det system med inteckning av skuldebrev som gällde inom fastighets­rätten före JB och för sjörättens del fram lill år 1976. Eftersom den nuvarande panlbrevskonslruktionen nyligen har införts anser jag emeller­lid att det är uteslutet alt nu återinföra det äldre systemet.

Utredningens förslag om innehavarlegilimalion medför i och för sig en förbättring av godlrosskyddet. Samtidigt innebär emellertid förslaget enligt min mening en onödigt ingripande förändring av de nu gällande bestämmel­serna. Om fastighetsrätten i enlighet med vad jag nyss har förordat i princip lämnas oförändrad på den här punkten, skulle förslaget dessutom leda till ökade skillnader mellan de fastighetsrälisliga och de sjörällsliga panlreglerna.

Elt ytteriigare förslag som har diskuterats är all ge kreditgivarna räll alt lita pä uppgifierna om skeppsägare i ell upp lill en månad gammalt register­utdrag. Vid överläggningar med förelrädare för redar- och kreditorganisa-lionerna har emellertid dessa förklarat att den sistnämnda ordningen inte skulle få någon praklisk betydelse ulan endasl verka störande på nu tillämpade panlsältningsrutiner. Däremot har man från dessa organisatio­ners sida efterlyst en lagreglering som på motsvarande säll som inom fastighetsrätten möjliggör godtrosförvärv av skeppspanträll i samband med generella panlförskrivningar m. m.

Jag delar de nu nämnda organisationernas uppfatining om behovet av en godtrosregel på sjörättens område i samband med generella pantför­skrivningar m. m.

På motsvarande sätt som inom fastighetsrätten föreslär jag därför en lagregel som reglerar möjligheten till godtrosförvärv av skeppspanträtt i 2    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                                    18

samband med generella panlförskrivningar samt överflyttningar och kon­verteringar av lån.

Mol bakgrund av redar- och kreditorganisationernas nyss angivna stånd­punkt har jag inte funnit skäl att föreslå någon ytterligare ändring i reglerna om godtrosförvärv av skeppspanlrätl.

Som jag tidigare har nämnt (se avsnitt 2.2) kan ersättning av statsmedel utgå till den rätte ägaren, om ett godtrosförvärv av skeppspanträll har ägt rum. Som framgår av vad jag nyss har sagt föreslär jag en viss utvidgning av möjlighelerna att göra sådana godtrosförvärv. Någon motsvarande ul­vidgning av statens ersättningsansvar bör emellertid enligt min mening inle komma i fräga.

2.4 Tillägget

Mitt förslag: I fråga om tillägget till fastighets- och skeppspantbrev skall den s.k. utmätningsräntan — som f.n. är tio resp. sex procent -motsvara del av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter.

En borgenärs rätt till betalning skall inle omfatta tillägget, om pant­brevet har utmätts pä ansökan av borgenären eller om pantbrevet är pantförskrivet till honom i andra hand.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag i fråga om utmäl-nigsräntans höjd och förbudet att utmäta tillägget (se betänkandet s. 126-141, särskilts. 136).

Remissinstanserna: När det gäller uimätningsräntans höjd har en knapp majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan ställt sig positiv till utredningens förslag. Bland övriga remissinstanser har olika uppfattningar förts fram om tilläggets utformning. Således har t.ex. vissa instanser föreslagil alt de nuvarande bestämmelserna behälls oförändrade. Andra instanser har däremot förordat en höjning av det s. k. fasta tillägget.

Utredningens förslag om utmätningsförbud i fråga om tillägget har till­styrkts eller lämnats utan erinran av remissinslanserna med ett undantag. Förslaget avstyrks av Föreningen Sveriges kronofogdar. Om förslaget genomförs, anser föreningen att det bör kompletteras med en regel om att pantförskrivning i andra hand av pantbrev inte skall omfatta tillägget. Riksskatteverket anser att möjligheten att pantförskriva tillägg i andra hand bör tas bort.

Skäl för mitt förslag: Genom en panträttsupplåtelse får borgenären rätt att vid medelsfördelning erhålla utdelning för sin fordran intill pantbrevets belopp jämte vissl tillägg (se 6 kap. 3 § JB och 264 § sjölagen).


 


Prop. 1984/85:54                                                                    19

Tillägget får enligt 6 kap. 3 § JB inte översliga femton procent av pantbrevets belopp (det s. k. fasta tillägget) jämte tio procent årlig ränta på pantbrevels belopp från den dag fastigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller medlen nedsattes (den s.k. utmätningsräntan). Uimäinings-räntan var tidigare sex procent men höjdes den 1 juli 1981 lill nuvarande nivå pä förslag av pantbrevsutredningen (se prop. 1980/81:86).

Endasl om pantbrevels belopp inte räcker till för att läcka borgenärens fordran får tillägget tas i anspråk, först del fasta tillägget och därefter utmätningsräntan. Om flera pantbrev som har samma företrädesrätt eller som gäller omedelbart efter varandra har lämnals som säkerhet för en fordran gäller den s. k. blockbildningsregeln. Denna innebär att borge­nären är skyldig att söka betalning för sin fordran i pantbrevens samman­lagda kapitalbelopp innan någol av tilläggen får tas i anspråk.

Tillägget är visserligen närmasi avsett all bereda borgenären täckning för biförpliklelser men det är inte så att tillägget bara får användas för detla ändamål. Om kapitalfordringen inte ryms inom pantbrevets belopp, fär återstoden las ul på tillägget (se prop. 1971: 179 s. 31).

Bestämmelserna i 264 § sjölagen motsvarar vad som gäller enligt JB. Utmätningsräntan är dock fortfarande sex procent.

När det först gäller uimätningsräntans höjd gör }ag följande bedömning. Avsikten med bestämmelserna om etl särskilt tillägg till pantbrevets be­lopp är all göra det möjligt för parterna att utnyttja hela det intecknade beloppet vid långivningen. I det ränteläge som nu råder har emellerlid inte en långivare full säkerhet för räntor och tilläggsförpliktelser, om han lånar ul elt belopp som molsvarar hela del intecknade beloppet. Trots alt utmät­ningsräntan på fastighetsrättens område har höjts till tio procent fungerar alltså tillägget inle på det sätt som förutsattes vid bestämmelsernas till­komst.

Enligl min uppfatining kommer man bäst lill rätta med detla problem genom att knyta utmätningsräntan lill diskontot i enlighet med utredning­ens förslag. Anknytningen till diskontot torde inte skapa någon osäkerhet av praktisk betydelse när del gäller möjligheterna för efterföljande rätts­ägare alt bedöma värdet av deras säkerhet.

Efter ändring i räntelagen (1975:635) motsvarar den s.k. dröjsmålsrän-lan fr. o. m. den I juli 1984 diskontot ökat med åtta procentenheter (se SFS 1984:291). Vid överiäggningar med kreditorganisationerna i delta lagstift­ningsärende har dessa förordat att även utmätningsräntan skall ligga på denna nivå. För egen del villjag emellertid erinra om att dröjsmålsräntan och utmätningsräntan har väsentligen olika funktioner. En utmätnings-ränta som motsvarar diskontot ökal med åtta procentenheter kommer enligt min mening i alltför hög grad i konflikt med den grundläggande principen all vid medelsfördelningen utdelning skall beräknas efter elt på förhand bestämt belopp för varje pantbrev.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   20

Jag anser alltså att utmätningsräntan bör molsvara del vid varje lid gällande diskontot ökal med fyra procentenheter och förordar att 6 kap. 3 § JB och 264 § sjölagen ändras i överensstämmelse härmed.

När det därefter gäller frågan om förbud att utmäta tillägget gör jag följande bedömning.

Som framgår av vad jag redan anfört får tillägget tas i anspråk även för borgenärens kapitalfordran, om pantbrevets belopp inle räcker till. En annan situation föreligger, om pantbrevet inte alls eller endasl delvis har utnyttjats för pantsättning. Man talar då om ägarhypotek (se 6 kap. 9 § JB och 270 § sjölagen). Ett ägarhypotek innebär att utdelning pä en inteckning skall tillfalla fastighetens resp. skeppets ägare om och i den mån molsva­rande pantbrev är obelänat eller underbelånat. Denna utdelning beräknas endasl på vad som motsvarar pantbrevets belopp. Tillägget till pantbrevet kommer alltså inle ägaren till godo.

Ett obelånat eller endasl delvis belånat pantbrev kan utmätas för fastig­hetsägarens resp. skeppsägarens skuld. I så fall får ulmätningsborgenären tillgodoräkna sig även tillägget, om det inte behöver las i anspråk för att täcka panthavarens fordran (4 kap. 2 S andra stycket utsökningsbalken). Regleringen har ansetts medföra att en pantbrevsutmätning kan omfatta enbart tillägget eller vad som återstår av detta (se betr. fastighetsrätten prop. 1971: 179 s. 33). En oprioriterad borgenär kan alllsä få tillgäng till tillägget. Detta kan i sin lur betyda att efterföljande panthavare pressas tillbaka i fräga om sin säkerhet (se NJA 1983 s. 696). Att etl tillägg är utmätningsbart komplicerar också tillämpningen av de tidigare nämnda blockbildningsreglerna (se betänkandet s. 140 samt del nyss nämnda rälts-fallet).

Jag delar på grund av det anförda utredningens uppfatining att möjlighe­ten att utmäta tillägget bör tas bort.

Om elt pantbrev inle är fullbelånal. kan fastighetsägaren resp. skepps­ägaren utnyttja det som säkerhet för ytterligare lån. Man lalar dä om andrahandspantsättning (se vidare avsnitt 2.5).

Samma skäl som kan anföras för att man upphäver möjligheten att utmäta tillägget lalar enligt min mening för alt man skall ta bort rätlen att pantförskriva tillägget i andra hand. 1 själva verket skulle ett utmätnings­förbud kunna leda till stötande resultat, om det samtidigt skulle vara tillåtet för fastighets- eller skeppsägaren att pantsätta tillägget i andra hand. Syftet med reglerna om tillägg - att motverka underbeläning av pantbrev -tillgodoses genom att förstahandspanlhavaren kan tillgodogöra sig tilläg­get.

Jag kan inte heller finna alt ett förbud mol andrahandspantsättning av tillägget pä något avgörande sätt skulle motverka den i och för sig önsk­värda sanering av inteckningsförhållandena som under senare tid bl.a. tagit sig uttryck i en strävan efter färre men större inteckningar för varje inlecknat objekt.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   21

Jag föreslår alltså att en andrahandspantsättning av etl pantbrev inte längre skall omfatta tillägget.

Vad jag nu har föreslagit om utmätningsräntans höjd och om hinder mot andrahandspantsättning av tillägg bör enligt min mening också gälla i fråga om företagshypoieksbrev enligt det förslag till lag om företagshypotek som nyligen har överiämnats till riksdagen (se prop. 1983/84:128).

Ell företagshypoieksbrev kan inte utmätas (se nämnda prop. s. 31). Det behövs därför inte någon särskild bestämmelse om att tillägget till ett företagshypoieksbrev inle kan göras gällande av en utmätningsborgenär.

2.5 Övriga frågor

Mitt förslag: 1 sjölagen föreslås bestämmelser om sammanföring av inteckningar som motsvarar vad som redan gäller enligl 22 kap. 8 a § JB.

När del gäller pantbrev görs vissa lättnader i förfarandet enligt lagen (1936:88) om panlsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. En andrahandspanthavare skall inte längre behöva förete något bevis om andrahandspantsätiningen när han underrättar panthavaren om denna ulan det räcker med att underrättelsen sker skriftligen eller på annat från bevissynpunkt likvärdigt sätt.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mill förslag (se betänkandet s. 153-158).

Dämtöver har utredningen föreslagit att pantbrev på grund av inteckning som har beviljats i en odelad fastighet skall kunna pantsättas av slamfas-tighetens ägare utan samtycke av ägaren till en avstyckad fastighet, som svarar subsidiärt (se betänkandet s. 113-116 samt uiredningens förslag ull 6 kap. 2 § tredje stycket JB).

Remissinstanserna: Förslaget om sammanföring av inteckningar har all­mänt godtagits av remissinstanserna.

Vad gäller den föreslagna ändringen i 1936 års lag har flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrkt uiredningens förslag.

Remissopinionen är splittrad i frågan om rält för ägaren av en stamfas­tighet att pantsätta utan samtycke av ägaren till en avstyckad fastighet.

Några remissinstanser har även tagit upp frågan om panlsättning i sam­band med kommunal förköpsrätl samt förbudet mol inteckning av andelar i fastighet.

Skäl för mitt förslag: Enligt 22 kap. 8 a § JB får flera inteckningar som besvärar endasl en faslighet sammanföras till en inteckning på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare. Möjlig­heten fill sammanföring infördes år 1977 (se prop. 1976/77:72).


 


Prop. 1984/85:54                                                                    22

Bestämmelser om sammanföring av inteckningar har också föreslagits i 4 kap. 16 § lagen om företagshypotek (se prop. 1983/84: 128).

Som utredningen har framhållit finns det även inom sjörätten behov av möjlighel till sammanföring av inteckningar. Jag föreslår därför att det i sjölagen införs bestämmelser som molsvarar 22 kap. 8 a § JB.

1936 års lag om panlsättning av lös egendom som innehaves av tredje man innehåller regler om vad som krävs för att en andrahandspanthavares rätt skall vara skyddad mot pantsätlarens borgenär. Enligt lagens nuvaran­de lydelse vinner andrahandspanthavaren sådant skydd när förstahands­panlhavaren har erhållit ett meddelande om pantsättningen från panlsät­taren eller när andrahandspanthavaren för förstahandspanlhavaren har uppvisat en skriftlig handling som visar att panträtt ulfästs. Utredningen har föreslagit att det sistnämnda kravet skall ersättas med en skyldighel för andrahandspanthavaren att skriftligen eller pä annal frän bevissynpunkl likvärdigt sätt underrätta förstahandspanlhavaren om pantulfästelsen.

Enligl min mening innebär uiredningens förslag en förenkling i hante­ringen av andrahandspanlsättningarna. Jag kan inte finna all förslagel är förenat med några risker från rältssäkerhelssynpunkt. Jag förordar därför att 1936 års lag ändras i enlighet med vad utredningen har föreslagit.

Mitt förslag till ändring i 1936 års lag begränsar sig till pantbrev. Därmed villjag inte utesluta att det kan finnas skäl för en motsvarande reform även när det gäller pantsättning av annan lös egendom. Frågan om behovet av en sådan mera allmän översyn av lagen får emellertid tas upp i annat sammanhang.

Utöver vad jag nu har berört har utredningen pä ett inträngande och förtjänstfullt sätt analyserat ett antal panträttsliga frågeställningar inom fastighetsräiien. Utredningen har därvid pä åtskilliga punkter kommit till det resultatet att gällande rätt inte bör ändras. Utredningen har alltså inte föreslagil några ändringar i gällande rätt när del gäller t. ex. s. k. säljarre-verser, panlsättning i samband med kommunal förköpsrätt eller förbudet mot inteckning av andelar i fastighet (se betänkandet s. 121, 124 och 150).

Jag delar utredningens uppfattning att några lagändringar inte bör göras i nu nämnda avseenden.

Däremot kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag om rätt för ägaren av en slamfaslighet att pantsätta utan samtycke av ägaren till en avstyckad fastighet, som svarar subsidiärt. Enligt min mening skulle en sådan ordning försätta förvärvare av avstyckade fastigheter i ett sämre läge än idag och kunna leda lill ett minskat intresse hos ägare av stamfas-ligheter när det gäller sanering av inteckningsförhållandena i avstyckade fastigheter. Jag vill också hänvisa till vad som har anförts om dessa frågor i 1971 års lagstiftningsärende (se prop. 1971:179 s. 41, 59 och 67). Det kan enligt min mening dock finnas anledning all ytterligare överväga dessa frågor i anslutning till den översyn av fastighetsbildningslagsliftningen som f.n. sker genom fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979; 11). Som pant-


 


Prop. 1984/85:54                                                                   23

brevsutredningen har framhållit (betänkandet s. 116) är en länkbar lösning alt som villkor för avstyckning kräva alt inteckningarna i stamfastigheten avlyfts från den avstyckade fastigheten.

2.6 Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen om företagshypotek (se prop. 1983/84: 128) är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1986. Även de nu föreslagna ändring­arna i denna lagstiftning bör träda i kraft den I januari 1986.

Övriga lagändringar bör träda i kraft den I januari 1985.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jusliliedepartmenlet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i jordabalken,

2.    lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. I),

3.    lag om ändring i lagen (1936:88) om panlsättning av lösegendom som innehaves av tredje man,

4.    lag om ändring i lagen (1984:000) om företagshypotek,

5.    lag om ändring i lagen (1984:000) om införande av lagen (1984:000) om företagshypotek.

Förslagen bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 5.

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

6 kap. 3 §

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

Enligl första stycket skall utmätningsräntan utgå från dagen för utmät­ningen (eller motsvarande) och löpa fram till medelsfördelningen. Om diskontot t.ex. höjs under denna period, skall en ränta motsvarande det lägre diskontot ökat med fyra procentenheter tillämpas under tiden fram t. o. m. dagen för höjningen och en ränta motsvarande det högre diskontot ökat med fyra procentenheter tillämpas för tiden därefter.

Av sista meningen i första stycket följer, att när sakägarförteckning upprättas - säsom är fallet vid bl.a. exekutiv auktion - hänsyn inle skall tas till diskontoförändringar som inträffar efter det att förteckningen har upprättats.

Bestämmelserna i del nya tredje stycket innebär all tillägget inte omfat­tas av en panlförskrivning i andra hand. Med en sådan pantförskrivning


 


Prop. 1984/85:54                                                                   24

avses en pantsättning av ett pantbrev som redan är belånat hos någon annan kreditgivare.

En pantförskrivning i andra hand kan övergå till alt gälla i första hand och därmed omfatta även tillägget, om den ursprunglige panthavaren får full betalning för sin fordran.

Vidare innebär bestämmelserna i tredje stycKct att tillägget inte kan göras gällande av en utmätningsborgenär, om den intecknade fastigheten tas i anspråk enligt 9 kap. 14 § utsökningsbalken eller om pantbrevet pant­förskrivs till honom enligt 9 kap. 15 § utsökningsbalken. Även om sist­nämnda pantförskrivning sker i första hand, kommer den alltså inte att omfatta tillägget.

6 kap. 7 §

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3).

Bestämmelserna i det nya tredje stycket ger en kreditgivare rätt att i sådana fall som avses i paragrafens första och andra slycken normall föriita sig på uppgifterna i etl upp till sex månader gammalt eller, i fråga om förhållanden i inskrivningsregister, högst en månad gammalt gravaiionsbe­vis. De angivna tiderna får beräknas med utgångspunkt i tidpunkten för panträttsupplåtelsen eller, när fordringen därefter har överiåtits till annan, i tidpunkten för den senares förvärv.

Det bör framhållas att de nya bestämmelserna naturiiglvis inte hindrar all kreditgivare som har tillgång lill terminaler, som är anslutna fill inskriv­ningsregistret, använder dessa vid ägarkontrollen. Användningen av upp­gifter från sådana terminaler sker emellertid på mottagarens risk (se prop. 1973: 13 s. 49). En annan sak är att vissa kreditgivare är skyldiga att skaffa in gravaiionsbevis i läneärenden enligl särskilda föreskrifler.

6 kap. 7a §

Paragrafen, som är ny, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Den ger kreditgivaren ett förstärkt godlrosskydd då ny kredit upptas efter det att panträtt har upplåtils till säkerhet för framtida fordran eller då lån flyttas över eller konverteras på normala villkor.

I avtal om fastighetslån ingår ofta en klausul som innehåller att det eller de pantbrev som lämnas som säkerhet för lånet även skall utgöra pant för de övriga förbindelser för vilka låntagaren kan komma att häfta i förhällan­de till kreditgivaren. Bestämmelserna i första stycket avser framför allt sådana generella pantförskrivningar. Men bestämmelserna är samtidigt sä allmänt avfattade att de omfattar alla situationer då elt pantbrev överläm­nas först och fordringen uppkommer senare, t. ex. dä pantbrevet ges in till en kreditinstitution i samband med låneansökan och lånet betalas ut en lid därefter.

Angående frågan när en fordran skall anses ha uppkommit hänvisas till betänkandets. 163-165.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   25

När fordringen i fall som första stycket reglerar sedermera uppkommer gör kreditgivaren ett godtrosförvärv av panträtten på grundval av sin urspmngliga ägarkontroll, oavsett hur läng tid efter denna som fordringen uppkommer. Först i och med att kreditgivaren fär kännedom om att etl ägarskifte har ägt rum upphör möjligheten till godtrosförvärv av panträtt på gmnd av bestämmelserna i detta stycke.

Vad nu har sagts gäller enligl andra stycket även vid överflyttning eller konvertering av lån utan några andra ändringar än sådana som normall förekommer vid fordringsutbyten av det slag som del är fräga om (jfr betänkandet s. 175).

Nägon ersättning av stadsmedel till den rätte fastighetsägaren kan inte ulgå i samband med sädana godtrosförvärv som avses i denna paragraf (jfr 18 kap. 4 § JB).

18 kap. 8 §

De nya bestämmelserna i andra stycket innebär att reglerna i 6 kap. 7 § tredje stycket och 7a § om god tro med avseende pä vem som är faslighe­tens ägare ocksä blir tillämpliga när det är fräga om god tro med avseende på en anteckning i fastighetsboken eller inskrivningsregistrel angående en omständighet som inskränker ägarens rätt att upplåta panträtt i fastighe­ten.

Övergångsbestämmelserna

Andra punkten innehåller övergångsbestämmelser till de nya bestäm­melserna om utmätningsräntan i 6 kap. 3 § första stycket JB.

Äldre bestämmelser som innebär att utmätningsräntan är tio procenl skall tillämpas, om utmätningsförfarandet (eller motsvarande) har inletts före ikrafträdandet. Äldre bestämmelser skall också tillämpas under en övergångsperiod av tre är från ikraftträdandet, men då förutsätts det etl särskilt yrkande härom.

Tredje punkten innehåller övergångsbestämmelser lill de nya bestäm­melserna i 6 kap. 3 § tredje stycket JB. De nya bestämmelserna gäller inte, om utmätningen eller pantförskrivningen i andra hand har skett före ikraft­trädandet. I fråga om panlförskrivning i andra hand blir därvid avgörande när själva förskrivningen har ägt rum. Tidpunkten för underrättelsen till förstahandspanlhavaren om förskrivningen lorde däremol sakna betydelse (jfr NJA 1982 s. 336).

4.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen

23 §

Paragrafens ändrade lydelse innebär att presumtionen om kännedom i fräga om vad som har införts i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret inle skall gälla sådana fall som regleras i den nya 269 a §.


 


Prop. 1984/85:54                                                                    26

264 §

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4). Jag hänvisar också till vad som anförts vid 6 kap. 3 § JB.

269 a §

Paragrafen, som är ny, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Jag hänvisar ocksä till vad som anförts vid 6 kap. 7a § JB.

Någon ersättning av statsmedel till den rätte ägaren kan inte utgå i samband med sädana godtrosförvärv som avses i denna paragraf (jfr 349 § i lydelse enligl SFS 1975: 1289).

287a §

Paragrafen, som är ny, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

Av paragrafens ordalydelse framgår att endast inteckningar som gäller i samma myntslag kan sammanföras. Vad som sägs om samma myntslag får analogt anses tillämpligt på s.k. Poincaréfrancs och de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna, SDR (jfr prop. 1982/ 83:159 och SFS 1983:699 som träder i kraft den dag regeringen bestäm­mer).

Övergångsbestämmelserna

Övergångsbestämmelserna överensstämmer med vad som föreslagits beträffande JB med de jämkningar som föranleds av de förhållanden som gäller i fråga om skepp och skeppsbyggen.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man

Lagen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

Lagens andra mening innehåller en ny bestämmelse om pantbrev. Be­stämmelsen innebär att det tidigare kravet på företeende av en skriftlig handling som visar att panträtt har ulfästs ersätts med en skyldighet för andrahandspanthavaren att underrätta förstahandspanlhavaren om pantut­fästelsen skriftligen eller på annat från bevissynpunkt likvärdigt sätt. Med sistnämnda uttryck avses telex o. dyl. men även dataöverföring, om den kan ordnas betryggande.

Ett pantbrev kan pantförskrivas till flera borgenärer som enligt pant-rätlsavtalen skall ha panträtt efter varandra. Den rangordning som har beslåmts vid panlförskrivningen rubbas inte av att underrättelserna om pantförskrivningarna till förstahandspanlhavaren sker i annan tidsföljd (se NJA 1982 s. 336).

Den nya bestämmelsen i lagens andra mening bör tillämpas analogt då del är fråga om elt företagshypoieksbrev (jfr prop. 1983/84:128 s. 113).


 


Prop. 1984/85:54                                                              27

4.4      Förslaget till lag om ändring i lagen om företagshypotek

2 kap. 5 §

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4). Jfr även specialmotiveringen till 6 kap. 3 § JB.

4.5      Förslaget till lag om ändring i lagen om införande av lagen om företags­
hypotek

10 och II §§

Ändringarna i 10 § första stycket och 11 § är redaktionella och föran­ledda av att 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek har fått ett nytt fjärde stycke.

Till 10 § har fogats ett nytt tredje stycke enligt vilket hindret i 2 kap. 5 § fjärde stycket i lagen om företagshypotek mot säkerhelsförskrivning i andra hand av tillägg till företagshypoieksbrev inte gäller, om andrahands-förskrivningen har skett före ikraftträdandet av lagen om företagshypotek.

5   Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.   lag om ändring i jordabalken,

2.   lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. I),

3.   lag om ändring i lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av iredje man,

4.   lag om ändring i lagen (1984:000) om företagshypotek,

5.   lag om ändring i lagen (1984:000) om införande av lagen (1984:000) om företagshypotek.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   28

Bilaga I

Utredningens sammanfattning

Enligt de regler om faslighetspanträtt som gällde före tillkomsten av jordabalken (JB) var den handling som begagnades för pantsällningen ett skuldebrev (praktiskt taget alltid av löpande natur), vilket genom beslut av inskrivningsdomaren hade tillagts rätt till betalning ur fastigheten med viss förmånsrätt (inteckning). I doktrinen karakteriserades denna betalningsrätl, förkroppsligad i inteckningsreversen, som en "sakrätlslig fordran" (Undén). Inteckningsreversen utnyttjades för panlsättning i regel på del sättet att den pantförskrevs, i likhet med lös sak, såsom säkerhet för en särskild s. k. omslagsrevers, som innehöll de speciella villkoren för lånet. - Ordningen var behäftad med vissa risker för fastighetsägaren. Den allvarligaste var nog, att i lånevillkoren brukade stipuleras alt panten, inteckningsreversen, kunde realiseras som lös pant genom försäljning under hand. Detta kunde leda till elt oförmånligt resultat för gäldenären. Borgenären avräknade pä sin fordran endast det belopp som han fick ut vid försäljningen av inteckningsreversen medan den som köpte reversen fick bevaka inteckningens hela belopp vid en exekutiv auktion på fastigheten oavsett vad han hade betalat för intecknings-reversen. Även i andra sammanhang kunde inteckningsreversen komma att uppträda som självständigt fordringsbevis, till skada för fastighetsägaren.

Genom jordabalksreformen ville man råda bot på dessa svårigheter. Den nya konstruktionen innebär, att inteckningshandlingen inte längre är etl skuldebrev utan etl av inskrivningsmyndigheten utfärdat särskilt pantbrev, tillkommet på grundval av inteckningsbeslutet. Inteckningen innebär, att vid fördelning av realisationsmedel - oftast efter exekutiv auktion - utdelning på pantbrevet skall beräknas för del belopp vara inteckningen och det däremol svarande pantbrevet lyder. Pantbrevet som sådant har inget ekonomiskt värde; det är inte något värdepapper. För all panträtt skall uppkomma krävs alt pantbrevet överlämnats som pant för en fordran. Tre moment är alltså avgörande; fordran, pantförskrivning och tradition.

Det är bara fastighetsägaren som har rätt all pantsätta. Godtrosregler kan dock i viss utsträckning medföra, att pantsättningen blir gällande, trots att någon annan än fastighetsägaren utfört pantsällningen. I övrigt gäller beträffande pantsätlningens genomförande i stor utsträckning lösörepanlrät-tens regler.

De nya panträttsregler som sålunda infördes genom JB kopierades inom sjörätten genom lagändringar som trädde i kraft 1976. I lufträtten gäller fortfarande den gamla ordningen med inlecknade skuldebrev, men enligt förslag av en särskild utredning, SOU 1976:70, skall i stort sett regler som


 


Prop. 1984/85:54                                                                   29

svarar mot JB:s och sjölagens bestämmelser införas ocksä i lufträllen.

Det har emellertid visat sig, alt de nya reglerna har en del ganska allvarliga brister. I första hand gäller detta sjörätten.

I inskrivningsväsendel på sjörättens område (inskrivning av äganderätt och inteckning) är databehandling fullt genomförd. Inom landet fungerar systemet tillfredsställande, men svårigheter uppstår i internationella förhål­landen. Om ett pantbrev i skepp skall pantsältas i utlandet, måste kreditgivaren för att vara på den säkra sidan förvissa sig om att panlsättaren i pantsättningsögonblicket är inskriven som ägare i del svenska registret. Sådan information kan emellerlid av lekniska skäl inte tillhandahållas omgående från registret. Detla är ett allvarligt hinder för ett effektivt utnyttjande i utlandet av svenska pantbrev i skepp.

Men vissa tillämpningssvårigheter sammanhängande med att del bara är ägaren som kan pantsätta har också visat sig föreligga inom fastighetsrätten. Dessa komplikationer var visserligen till en del förulsedda vid jordabalkens tillkomst, men nackdelarna har nog visat sig vara större än man då tänkte sig.

Som nyss nämnts är det endast fastighetsägaren som har rätt att begagna pantbrevet för pantsättning. Godtrosregler medför dock, att en pantsättning kan bli gällande, även om annan än fastighetsägaren gjort panlsättningen. Överlåter en ägare sin fastighet, är det den nye ägaren som är behörig pantsättare, men om den gamle ägaren - obehörigen - pantsätter elt pantbrev som han av en eller annan anledning har kvar möjligheten alt förfoga över, kan pantsättningen bli gällande, om kreditgivaren är i god tro. Vem som är ägare skall framgå av fastighetsboken, men inskrivningsväsen­det, som på detta område forlfarande i större delen av landel sköts manuellt, arbetar med delvis ganska långa eftersläpningar, så att informaiion om lagfart för en ny ägare på sina håll inte blir tillgänglig förrän flera månader efter lagfartsbeslutet. I förarbetena lill JB har därför sagts ifrån, att en kreditgivare i allmänhet får anses vara i god tro, om han litar på äganderättsupplysningar i ett gravaiionsbevis som är mindre än sex månader gammalt. Detta är emellertid bara ett motivuttalande, och därtill kommer alt inskrivningsväsendet undan för undan läggs upp på dala och att betydande osäkerhet då har uppstått om vad som skall gälla när databehandling tillämpas. Skall m. a. o. sexmånadersregeln gälla också i sådana fall?

Inom kreditväsendet tillämpas i stor utsträckning en ordning med s. k. generella hypotek. Särskilt slörre företag lämnar ofta lill kreditgivaren (banken) handlingar av olika slag: pantbrev i fastigheter och skepp, företagsinteckningar, akfier och obligationer som säkerhet för en kredit, vilken efter omständigheterna fluktuerar till storleken; den utnyttjas tid efter annan efter medgivande av kreditgivaren till större eller mindre del. Detla är ett typiskt exempel på pantsättning för fordran som ännu inte uppkommit. Som fömt nämnts krävs för giltig pantsättning dels att det finns en fordran dels att pantbrevet pantförskrivits för denna fordran dels slutligen att pantbrevet överlämnats till långivaren. Vad händer nu vid en generell pantsättning, om ägarväxling sker, innan krediten tas i anspråk genom höjning av kreditbeloppet? Skall fordringen anses ha uppkommit först i och med att kreditbeloppet höjts? I så fall måste principiellt kreditgivarens undersökning av vem som är behörig pantsättare hänföra sig till denna


 


Prop. 1984/85:54                                                                   30

tidpunkt. Det skulle bli ett mycket betungande arbete för banker och andra kreditgivare att hålla reda på möjliga ägarväxlingar i dessa fall. I förarbetena till JB uttalades med tanke på dessa situationer, att om kreditgivaren, när krediten lades upp, hade gjort vederbörlig efterforskning av vem som var rätt pantsättare, så behövde han för att pantsättningen i fortsättningen skulle vara giltig inte företa någon ny undersökning varje gång kreditbeloppet höjdes utan han kunde avvakta att han fick en direkt underrättelse om ägarskifte. Detta är emellertid bara ett motivuttalande. I praktiken är man osäker om räckvidden; dessutom finns det "framtida fordringar" av olika slag. Del är t. ex. ingalunda säkert, att checkräkningskrediter skall behandlas på samma sätt som de nu behandlade generella pantsättningar­na.

Ändringar i fastighetsindelningen medför också svårigheter när det gäller att avgöra, vem som i egenskap av fastighetsägare är behörig pantsättare. Främst har avstyckningarna här stått i blickpunkten. Efter avstyckning blir ett pantbrev, som utfärdats på gmnd av inteckning i stamfastigheten, att betrakta som en gemensam inteckning, gällande i både stamfastigheten och den avstyckade fastigheten. Det finns då (om avstyckningen överlåtits) två ägare, och båda måste medverka vid pantsättningen, om denna skall omfatta såväl stamfastighet som avstyckning. Godtrosförvärv kan dock, liksom i andra sammanhang, inverka på bedömningen. Här kan uppkomma egen­domliga förvecklingar ledande till osäkerhet i rättstillämpningen.

Den nu lämnade redogörelsen visar, att den f. n. gällande ordningen inte är i alla delar tillfredsställande. Framför allt inom sjörätten är det nödvändigt att något görs för att tillgodose kraven på ett fungerande pantsättningssys-tem.

Emellertid har bankerna och andra kreditgivare framfört mycket bestäm­da önskemål om att, för praktikabilitetens skull, samma pantsättningsregler bör gälla inom fastighetsrätten, sjörätten och lufträtten. Utredningen har funnit, att dessa önskemål rimligen måste tillgodoses, och har därför utarbetat regler som skall kunna tillämpas på alla tre områdena.

De nackdelar som är förbundna med gällande ordning hänför sig, som framgår av det föregående, i stort sett till frågan om vem som skall äga förfoga över pantbrevet för pantsättning. Därvidlag måste för att olägenhe­terna skall kunna elimineras en större flexibihtet eftersträvas. Det är olyckligt, att pantsättningsbefogenheten har bundits till ägarens person så hårt som skett i gällande rätt. Å andra sidan har utredningen inte velat gå fillbaka till den äldre ordningen, där inteckningshandlingen var ett värde­papper av (nästan alltid) löpande natur, med de risker som var förbundna därmed. Utredningen har velat behålla pantbrevet, sådant det nu är konstruerat. Della innebär att pantbrevet, försåviit del ej är ägarhypotek, inle skall kunna göras gällande i det exekufiva förfarandet annat än i samband med en fordran för vilken det är pantsatt. Däremot skall rätten att förfoga över pantbrevet för pantsättning (pantsättningsbefogenheten) enligt utredningens förslag vara överlåtbar, och innehavet av pantbrevet skall, i godtroshänseende, utgöra en presumlion för att innehavaren har behörighet att pantsätta, antingen i egenskap av ägare till den intecknade egendomen eller i egenskap av den som fått pantsättningsbefogenheten till sig överlåten.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   31

Om parternas avsikt är att den som fåll pantsättningsbefogenheten på sig överlåten realiter skall agera för överlåtarens räkning, kan överiåtelsen, om man så vill, betraktas som en fullmakt av speciellt slag (fiduciarisk överlåtelse). Den är såtillvida oåterkallelig all den är bindande gentemot singularsuccessor i äganderätten till den intecknade egendomen. Men överlåtelsen av pantsättningsbefogenheten kan givetvis också innebära en reell ekonomisk transaktion, nämligen om den går ut på alt mottagaren skall ha räll alt utnyttja det ekonomiska värde som rätlen alt pantsätta utgör. - För alt s. k. återpantsättning skall omöjliggöras - vilket är etl bestämt önskemål -bör lagen innehålla ett uttryckligt förbud mot att pantsättningsbefogenheten överlåts till någon som är panthavare.

På detta säll anser sig uiredningen komma tillrätta med svårigheterna inom sjörätten. Skeppels ägare överlåter pantsättningsbefogenheten till den som skall företräda honom i utlandet gentemot den utländske kreditgivaren. Reglerna innebär, att denna överiåtelse blir bindande, även om skeppet till äventyrs under mellantiden skulle överlåtas. Vad kreditgivaren behöver förvissa sig om - genom gravaiionsbevis eller liknande - är att den som gjorde överiåtelsen av pantsättningsbefogenheten var ägare till skeppet vid tidpunk­ten för överiåtelsen av befogenheten. För detta ändamål behövs ingen aktuell information från det svenska skeppsregistret. - Är fråga om panlsättning av elt skepp som tillhör ell parirederi, kan partredarna med fördel överiåta sin pantsättningsbefogenhet till huvudredaren, varefter denne i sin tur utfärdar fullmakt för den som skall företräda rederiet gentemot kreditgivaren.

Genom den nu beskrivna anordningen kommer man också tillrätta med vissa av svårigheterna inom fastighetsrätten. Om innehavet av pantbrevet innebär en presumlion för all innehavaren är behörig, behövs för den goda trons skull principiellt inte någon efterforskning i fastighelsboken. Spörsmå­let om den goda tron reduceras lill frågan huruvida innehavaren av pantbrevet är trovärdig. För alt undvika osäkerhet i denna del - särskilt med hänsyn fill övergången till databehandling - innehåller förslaget emellertid en uttrycklig regel om alt borgenären inte är skyldig alt kontrollera pantsättarens behörighet med hjälp av fastighetsboken (inskrivningsre­gistret), om det inte finns särskild anledning att misstänka, att pantsättaren saknar rätt alt pantsätta pantbrevet. Åven för sjörättens del innebär denna regel en säkerhetsventil. - Särskill vad avser fastighetsrätten räknar utredningen emellertid med att förfarandet vid upplåtelse av panträtt enligt utredningens förslag i praktiken inle kommer att avvika myckel från vad som nu tillämpas belräffande kontrollåtgärder från kreditgivarens sida. Av olika skäl kan denne nämhgen i regel inte underiåta att i fastighetsboken (registret) efterforska vad där införts bl. a. i fråga om äganderättsförhållandena. Skulle emellertid en obehörig pantsättare någon gång på grund av god tro hos borgenären lyckas få till stånd en giltig panlsättning, kan under vissa förutsättningar enligt förslaget ersättning utgå av statsmedel.

I fråga om avstyckningarna föreslår uiredningen en speciell regel innebärande att stamfastigheiens ägare kan förfoga över pantbrev, som lagits ut i den odelade fastigheten, utan samtycke av ägaren till den avstyckade fasligheten. Befrielse från gäldsansvar för sistnämnda fastighet får här likaväl som när fråga är om pantsättning som ägt rum före avslyckningens tillkomst


 


Prop. 1984/85:54                                                                   32

ske genom relaxalion. Uiredningen tror. att den sålunda föreslagna ordningen kan bli av viss betydelse bl. a. för skogsbolagen med deras många avslyckningar, eftersom kreditgivaren i fortsättningen inte behöver hålla reda på viika avslyckningar som skett efter inteckningens meddelande. Del förtjänar också nämnas att omsättning av checkräkningskredil, för vilken pantbrev utgör säkerhet, kan ske ulan att banken behöver ta hänsyn till om någon avstyckning från den intecknade fasligheten ägl rum under mellanti­den.

Beträffande de generella hypoteken och överhuvudlaget panträtt för fordran som ännu inte uppkommit innehåller förslaget en uttrycklig bestämmelse avsedd att undanröja risken för missförstånd. Regeln går i huvudsak ut på alt om etl pantbrev har överlämnats som säkerhet för en fordran som ännu inte uppkommit och kreditgivaren var i god tro när pantbrevet överlämnades, så skall han anses vara i fortsall god tro även när fordringen uppkommer, intill dess han får vetskap om alt gäldenären saknar rätt att förfoga över pantbrevet. Del behövs alltså full vetskap och räcker inte med att borgenären bort inse förhållandel. Regeln innebär i slort selt elt lagfästande av den princip som enligt vad ovan nämnts uttalades i motiven lill JB (i prop. 1971:179).

I utredningens uppdrag har också ingått att se över bestämmelserna om tillägg. Enligl 6 kap. 3 § JB och molsvarande beslämmelse i sjölagen beslår tillägget av en fast del, som är 15 procent av pantbrevets belopp, och en s. k. utmäiningsränla. Denna ränla utgörs av en på pantbrevets belopp utgående ränta löpande från dagen för utmätningen (motsvarande) fram till medels-fördelningen. På förslag av utredningen höjdes utmätningsräntan i JB den 1 juli 1981 frän 6 till 10 procent om året. I sjölagen är den fortfarande 6 procent.

Tillagget skall motsvara borgenärens behov av säkerhet för ränta och andra biförpliklelser. Vid långivning skall normall fordringens kapitalbelopp motsvaras av pantbrevets belopp. Det har visat sig, att detta nu inte alltid är fallet. Läneräntorna är så höga, att kreditgivarna anser sig behöva en del av pantbrevsbeloppei som säkerhet för räntor. Pantbrevet blir med andra ord underbelånat. Utredningen har funnit, all detta är opraktiskt, och föreslår att uimätningsräntans storlek knyts lill diskontot på motsvarande säll som dröjsmålsräntan enligt räntelagen. Härigenom nås en bällre överensstäm­melse mellan låneränta och utmäiningsränla.

Tilläggel ulgör enligl gällande lag inle ägarhypotek men kan ändå utmätas. Detla medför viss;i olägenheter, och utredningen föreslår, alt tillägget inte längre skall vara utmätningsbart.

Med "andrahandspantsättning" avses, att ell pantbrev som är pantförskri­vet till en borgenär pantsätts i andra hand till en annan borgenär, som därigenom får rätt att vid exekution erhålla vad som blir över på pantbrevets belopp och tillägget, sedan förstahandspanlhavaren fått täckning för sin fordran. Pantbrev, som är pantförskrivna till ett hypoieksinstiiui eller annan kreditgivare för boltenlån, pantförskrivs sålunda ofta i andra hand till en bank eller sparbank. Även i andra sammanhang förekommer andrahands­pantsättning. Förfarandet vid sådan panlsättning regleras av en lag av år 1936 om pantsättning av lös egendom som innehaves av iredje man. Hanteringen är betungande för kreditinstituten. Uiredningen föreslår därför, för pant-


 


Prop. 1984/85:54                                                                   33

brevens vidkommande, vissa lättnader i förfarandet. Förslaget innebär, att andrahandspanthavaren inle skall behöva förete något bevis om pantför­skrivningen, när han underrättar innehavaren av pantbrevet ("denuntie-rur"). Underrättelsen skall ske skriftligen eller på annal från bevissynpunkl likvärdigt sätt. Härigenom öppnas möjlighel alt använda dalakommunika­tion.

Under utredningsarbetet har framkommit, all del finns elt behov av att kunna pantsätta flygplansbygge. Behovet aktualiseras av all Saab påbörjal tillverkning av ell civilt passagerarflygplan. Utredningen föreslår en lag om panträtt i fiygplansbygge, enligt vilken tillverkaren har räll att registrera flygplansbyggel, inleckna det och pantsätta pantbrev.

Uiredningen lämnar vidare förslag i vissa mindre frågor, bl. a. om sammanföring av inteckningar i sjölagen.

3    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54


34 Bilaga 2


Utredningens lagförslag


1 Förslag till Lag om ändring


jordabalken


Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken dels att 18 kap. 2 § skall upphöra alt gälla, dels att rubrikerna närmasi före 6 kap. 3 och 7 §§ skall ulgå, dels all 6 kap. 1-9 §§, 7 kap. 25 § samt 18 kap. 3 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Ägare av fastighet har rätt att, i den ordning som anges i 22 kap., hos inskrivningsmyndigheten erhålla in­teckning i fastigheten för visst pen­ningbelopp.

6 kap. 1 § Ägare av fastighet, som vill upplå­ta panträtt i denna till säkerhet för fordran, har rätt att i den ordning som anges i 22 kap. hos inskrivnings­myndigheten erhålla inskrivning i fastigheten av visst penningbelopp (inteckning). Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan enligt 22 kap. beviljas i flera fasligheter (gemensam inteckning). Gemensam inteckning kan också uppkomma genom att intecknad fastighet delas.

När inteckning beviljats, utfärdar inskrivningsmyndigheten pantbrev.


Panträtten upplåtes genom att fas­tighetens ägare överlämnar pantbre­vet som pant för fordringen.


2§


Panträtt i fastigheten upplåts ge­nom att pantbrevet överlämnas som säkerhet för fordran.

Rätten att begagna pantbrevet för upplåtelse av panträtt tillkommer fas­lighetens ägare eller den till vilken han överlåta sin befogenhet all använda pantbrevet för sådant ända­mål. Befogenheten får dock inte överlåtas till den som innehar pant-


 


Prop. 1984/85:54


35


 


Nuvarande lydelse

Bestämmelser om fastighetsäga­rens rätt när pantbrev icke alls eller delvis utnyttjats för panlsättning (ägarhypotek) finns i 9 §.


Föreslagen lydelse

brevet sotn säkerhet för fordran Sker det, är överlåtelsen ogiltig.

Har en intecknad fastighet delats genom avstyckning och svarar den avstyckade fastigheten enligt 11 § andra stycket endast för vad som inte kan utgå ur slamfastighelen. får pant­brevet begagnas för upplåtelse av panträtt i den fasta egendom som besväras av inteckningen ulan med­verkan av den avstyckade fastighe­tens ägare.

Bestämmelser om fastighetsäga­rens rätt när pantbrev inte alls eller endasl delvis utnyttjats för panlsätt­ning (ägarhypotek) finns i 9 §.


 


7    § Har fastighet överlåtits och har
därefter förre ägaren upplåtit panträti
i fastigheten, gäller upplåtelsen, om
borgenären vid upplåtelsen eller, när
fordringen därefter överlåtits till
annan, denne vid sill förvärv varken
ägde eller bort äga kännedom om
äganderättsöverlåtelsen. Om fastig­
heten överlåtits även till annan, äger
vad som sagts nu tillämpning i fråga
om upplåtelse som den senare förvär­
varen gjort.

Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått genom sådant förvärv som avses 17 kap. II §.

8    § Frångår fastighet innehavaren
efter klander, är upplåtelse av pant­
rätt som skett efter det alt fastigheten
kom ur rätte ägarens hand utan
verkan, om annat ej följer av 18 kap.
eller av annan bestämmelse.


3 S Den som innehar pantbrev skall förmodas ha räll an begagna del för att upplåta panträtt. Hade han inte rätt härlUI enligt 2 § andra styck­et, skall upplåtelsen ändå gälla, om inte borgenären visste eller hade skä­lig anledning anta, att upplåtaren saknade rält att förfoga över pantbre­vet.

Borgenären är inte skyldig an kon­trollera pantupplätarens behörighet med hjälp av fastighelsboken, om det inte finns skälig anledning all miss­tänka, att upplåtaren saknar rätt att begagna pantbrevet för au upplåta panträtt, och kontrollen skulle vara av betydelse för all klarlägga förhål­landena. Motsvarande gäller i fräga om kontroU med hjälp av sådani inskrivningsregister som avses i lagen (1973:98) om inskrivningsregister.

Har pantbrev överlämnats som säkerhet för fordran som ännu inte uppkommU och hade upplåtaren räll att förfoga över pantbrevet eller var mottagaren i allt fall i god tro beträf­fande behörigheten, skall upplåtaren förmodas ha kvar rätten att upplåta panträtt, när fordringen uppkom­mer.  Hade han då inte räu härtiU


 


Prop. 1984/85:54


36


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse

enligt 2 § andra stycket, skall upplå­telsen ändå gälla, om inte borgenären hade vetskap om au upplåtaren sak­nade rätt att förfoga över pantbrevet. Motsvarande gäller, när pantbrev utgör säkerhet för uppkommen ford­ran och denna skall bytas ut mot annan fordran utan andra ändringar än sådana som normah förekommer vid fordringsutbyten av del slag var­om fråga är.


 


Första stycket äger motsvarande tUlämpning när förvärv av fastighet återgår som ogiltigt eller avtal om sådani förvärv häves av överiåtaren. Om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor, varav gåvans fullbordan eller bestånd gjorts beroende under viss tid utöver två år från den dag då gåvohandling­en upprättades eller under obestämd tid, gäller dock upplåtelsen, såvida den icke skett efter det att talan väcktes.


4 § Om gåva av fastighet på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor, varav gåvans full­bordan eller bestånd gjorts bero­ende under viss tid utöver två år från den dag då gåvohandlingen upprät­tades eller under obestämd tid, gäl­ler panlrätlsupplålelse som gjorts av gåvotagaren, även om borgenären kände till eller hade bort känna till vUlkoret. såvida inte upplåtelsen skett efter det att talan väcktes.


 


3 § När myndighet vid ulsökning eller i annal fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevels belopp. I den mån detla ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får icke överstiga femton procenl av pant­brevels belopp jämte tio procenl årlig ränta på detla belopp från den dag då fasligheten utmättes, kon­kursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas.


5 § När myndighet vid ulsökning eller i annal fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt all för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta inte förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg enligt andra stycket. Au pantförskrivning som gjorts av kronofogdemyndighet inte omfattar tillägg följer av 9 kap. 16 § utsök­ningsbalken.

Tillägget får inle överstiga femlon procent av pantbrevets belopp jämte årlig ränla på detta belopp från den dag då fastigheten utmättes, kon­kursansökan gjordes eller de medel nedsattes, som eljest skall fördelas.


 


Prop. 1984/85:54


37


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


efter en räntefot som motsvarar del vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procenlenheler.   Föränd­ringar i diskontot som inträffar efter upprättande  av  sakägarförteckning skall dock inte beaklas. Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteckning­arna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

4  § Borgenär har rätt alt få betal­ning enligt 3 § även om fordringen preskriberats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenä­rer.

5  § Om skyldighel för borgenär att, fastän fordringen ej är förfallen fill betalning, mottaga betalning ur medel som myndighel skall fördela mellan rättsägare i fasligheten finns särskilda bestämmelser.

6   Försämras fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas, får borgenären söka betal­ning ur fastigheten fastän fordringen ej är förfallen till betalning.

(Jämför 18 kap. 4-7 §§).


6   § Borgenär har rätt alt få betal­
ning enligt 5 § även om fordringen
preskriberats eller inte blivit anmäld
efter kallelse på okända borgenä­
rer.

Om skyldighet för borgenär att, fastän fordringen ej är förfallen lill betalning, mottaga betalning ur medel som myndighel skall fördela mellan rättsägare i fastigheten finns särskilda bestämmelser.

7  § Försämras fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas, får borgenären söka betal­ning ur fastigheten faslän fordringen ej är förfallen till betalning.

8  § Har giltig panträtt i fastigheten upplåtits av någon som gällde för au vara faslighetens ägare men inte var det på den grund au hans eller någon hans företrädares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mol rätte ägaren, har denne rätt till ersältning av slalen. Har panträu upplåtits av någon som var rätt ägare men på grund av rådighetsinskränkning sak­nade räu att upplåta panträti, skall ersäuning av staten utgå lill den lill vars förmån inskränkningen gällde. Gjordes upplåtelsen av någon som fått befogenheten att upplåta panträtt överlåten lill sig från den som gällde för att vara rätt ägare eller som var rätt ägare men underkastad inskränk­ning i rällen att upplåta panträtt, skall


 


Prop. 1984/85:54


38


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

vad som nu har sagls ha motsvarande tillämpning.

Ersättning av staten skall också utgå tUl fastighetens ägare, om annan än denne genom att falskeligen i ägarens namn hos inskrivningsmyn­digheten ansöka om inteckning åstadkommit, att inteckning beviljats i fastigheten, och därefter med begag­nande av pantbrevet upplåtU giltig panträtt i denna.

Ifråga om ersätlningen har 18 kap. 4 § första stycket andra meningen och 5-7 §§ motsvarande tillämpning.


 


Om pantbrev icke överlämnats som pant för fordran, är fastighetens ägare berättigad att vid sådan fördel­ning som avses i 3 § med den före­trädesrätt inteckningen medför en­ligt lag erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pant­brev överlämnats som pant för ford­ran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är fastighets­ägaren berättigad att ur medlen erhålla skillnaden.



Om pantbrev inte har överlämnats som pant för fordran, är fastighetens ägare berättigad att vid sådan fördel­ning som avses i 5 § med den före­trädesrätt som inteckningen medför enligt lag erhålla tilldelning ur med­len med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är fastighets­ägaren berättigad att ur medlen erhålla skillnaden.


7 kap.

25 §

Bestämmelserna i 6 kap. 8 § äger motsvarande tillämpning i fråga om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft.

Frångår fastighet innehavaren efter klander, är upplåtelse av nyttjande­rätt, servitut och rätt till elektrisk kraft som skett efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand utan verkan, om annal ej följer av 18 kap. eller av annan bestämmelse.

Första stycket har motsvarande tillämpning när förvärv av fastighet återgår som ogiltigt eller avtal om sådant förvärv hävs av överlåtaren. Om gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor, varav gåvans fullbordan eller bestånd gjorts beroende under viss tid utöver två år från   den   dag   då  gåvohandlingen


 


Prop. 1984/85:54


39


 


Nuvarande lydelse

Är rättighet som upplåtits mot vederlag utan verkan enligt första stycket, har rättighetshavaren rätt till ersällning av upplåtaren för ska­da, om han var i god tro när upplå­telsen ägde rum. Bestämmelser om att rättighetshavaren i vissa fall kan få ersättning av staten finns i 18 kap.


Föreslagen lydelse

upprättades eller under obestämd tid, gäller dock upplåtelsen, såvida den inte skett efter det aU talan väcktes. Är rättighet som upplåtils mot vederlag utan verkan enligt första eller andra stycket, har rättighetsha­varen rätt til! ersättning av upplåta­ren för skada, om han var i god tro när upplåtelsen ägde rum. Bestäm­melser om att rättighetshavaren i vissa fall kan få ersältning av slalen finns i 18 kap.


18 kap.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger
     Bestämmelserna  i   1 §  äger  inte

ej tillämpning, om                        tillämpning, om

1.    handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är ogiltig såsom tillkommen under sådani tvång som avses i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,

2.    rätte ägaren, när han utfärdade den handling på vilken äganderätten gmndats, var i konkurs eller omyndig eller handlade under inflytande av rubbad själsverksamhet.

3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det inte skett i föreskriven form eller med iakttagande av andra före­skrivna villkor eller med samtycke av någon vars rätt berörs eller med slöd av tillstånd eller annan åtgärd av domstol eller annan myndighet.

3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det icke skett i föreskriven form eller med iakttagande av andra före­skrivna villkor eller med samtycke av någon vars rätt beröres eller med stöd av tillslånd eller annan åtgärd av domstol eller annan myndighet.


Kommer till följd av 1 eller 2 § förvärv som avses där att gälla mot rätte ägaren, har denne räll till ersältning av staten för sin föriust. Har den skadelidande medverkat lill förlusten genom att utan skälig anledning underlåta alt vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersätlningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfal­la.


4§


Kommer till följd av 1 § förvärv som avses där att gälla mot rätte ägaren, har denne rält till ersällning av staten för sin förlust. Har den skadelidande medverkat till förlus­ten genom att utan skälig anledning underlåta att vidta åtgärd för beva­rande av sin räll eller har han på annal sätt medverkat lill förlusten genom eget vållande, skall ersätt­ningen efter vad som befinns skäligt nedsättas eller helt bortfalla.


 


Prop. 1984/85:54


40


Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Även den vars förvärv till följd av Åven den vars förvärv till följd av
3 § icke skall gälla har räll till ersätt-
3 § inte skall gälla har rätt till ersätt­
ning enligt första stycket, om han vid
ning enligl första stycket, om han vid
förvärvet varken ägde eller bort äga
förvärvet varken ägde eller bort äga
kännedom om att överlåtaren eller
kännedom om att överlåtaren eller
upplåiaren icke var rätt ägare.
   upplåiaren inte var rätt ägare.

Denna lag träder i kraft den 00

Bestämmelserna i 6 kap. 3 § i dess hittillsvarande lydelse skall tillämpas på pantbrev, vilka gäller på grund av inteckning som sökts före lagens ikraftträdande, om

1.    före ikraftträdandet fastigheten har utmätts, konkursansökan gjorts eller de medel nedsatts som eljest skall fördelas eller

2.    åtgärd som nämnts under 1 vidtagits efter ikraftträdandet men före ulgången av år 0000, under förutsättning att tillämpning av den äldre lydelsen yrkas av fastighetens ägare, någon som har panträtt i fastigheten på grund av inteckning som sökts före ikraftträdandet eller innehavare av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft.

Yrkande som avses under 2 skall, för att kunna beaktas, framställas senast vid bevakningssammanträdet, när fastigheten säljs exekutivt, och eljest vid det sammanträde som skall hållas för medelsfördelningen. Görs yrkandet av innehavare av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, skall det lämnas utan avseende, om innehavarens rätt uppenbarligen inte berörs av vilken lag som skall tillämpas i fråga om tillägget.

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. 1)

dels att 267-269 §§ skall upphöra att gälla,

dels alt rubrikerna närmasi före 264 och 267 §§ skall utgå,

dels alt 23, 261, 262, 264, 272 och 349 §§ skall ha nedan angivna

lydelse, de/.j att i lagen skall införas två nya paragrafer, 262 a och 287 a §§, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

23 §
Införing i skepps- eller skepps-
  Införing i skepps- eller skepps-

byggnadsregistret skall, efter ut- byggnadsregistret skall, om ej annat gången av den inskrivningsdag då följer av 262 a §, efter utgången av ärendet om införingen upptogs, den inskrivningsdag då ärendet om anseskändför var och en vars rätt lill     införingen upptogs, anses känd för


 


Prop. 1984/85:54


41


 


Nuvarande lydelse

skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser.


Föreslagen lydelse

var och en vars rält lill skepp eller skeppsbygge beror av god tro röran­de omständighet som införingen avser.


 


261 §


Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta pant­rätt i skeppet eUer bygget Ull säkerhet för fordran, har räll att i den ordning som angives i detla kapilel hos regis­termyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av visst belopp (inteck­ning) i svenskl eller ulländskt mynt eller i francs som avses i 348 §. Myndighetens bevis om inskrivning­en kallas pantbrev.

Inteckning kan icke beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge, ej heller i flera skepp eller byggen gemensamt.


Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge har rätt att, i den ord­ning som anges i detta kapitel, hos registermyndigheten erhålla inteck­ning i egendomen för vissl belopp i svenskt eller utländskt mynt eller i francs som avses i 348 §,

Inteckning kan inte beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge, ej heller i flera skepp eller byggen gemen­samt.

När inteckning beviljats, utfärdar registermyndigheten pantbrev.


262 §

Panträtt stiftas genom alt skeppets eller skeppsbyggets ägare, efter au ha sökt inskrivning för sitt förvärv, över­lämnar pantbrevet som pantför ford­ringen.

Panträtt i skeppet eller skeppsbyg­get upplåts genom all pantbrevet överlämnas som säkerhet för ford­ran.

Bestämmelser om ägarens rätt när pantbrev icke alls eller endast delvis utnyttjats för pantsättning (ägarhy­potek) finnas i 270 §.

Rätten au begagna pantbrevet för upplåtelse av panträu tillkommer skeppets eller skeppsbyggets ägare eller den tiU vilken han överlåta sin befogenhet all använda pantbrevet för sådani ändamål. Befogenheten får dock inte överlåtas till den som innehar pantbrevet som säkerhet för fordran. Sker det, är överlåtelsen ogiltig.

Bestämmelser om ägarens rätt när pantbrev inte alls eller endasl delvis utnyttjats för pantsättning (ägarhy­potek)/waij i 270 §.


267 § Frångår skepp eller skepps-     262 a § Den som innehar pantbrev

bygge innehavaren efter klander, är     skaU förmodas ha rätt au begagna det upplåtelse av panträu som sken efter     för au upplåta panträu.  Hade han


 


Prop. 1984/85:54


42


 


Nuvarande lydelse

det att egendomen kom ur rätte äga­rens hand utan verkan, om ej annat följer av 269 §. Vad som nu sagts har motsvarande tUlämpning. om för­värv av skepp eller skeppsbygge åter­går såsom ogiltigt.

268 § Upplåtes panträtt i skepp eller skeppsbygge i slrid med en mot upplåtaren på grund av förvärvsvill­kor gäUande inskränkning i hans rält alt förfoga över egendomen, är upp­låtelsen utan verkan, om ej annat följer av 269 §.

269 § Har panträti upplåtits i skepp eller skeppsbygge av någon som icke var räu ägare, skall upplåtelsen dock gälla, om upplåtarens åtkomst var eller därefter, på ansökan före upplå­telsen, blev inskriven och om borge­nären vid upplåtelsen eller, när ford­ringen därefter överlåtits tid annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort inse att upplåiaren ej var räu ägare. Vad som nu sagts har molsva­rande tillämpning i fråga om pani-rättsförvärv genom upplåtelse från någon som var räll ägare men på grund av förvärvsvillkor saknade räll all förfoga över egendomen genom upplåtelsen.


Föreslagen lydelse

inte rätt härtiU enligt 262 § andra stycket, skaU upplåtelsen ändå gälla, om inte borgenären visste eller hade skälig anledning anta, att upplåtaren saknade rätt att förfoga över pantbre­vet.

Borgenären är inle skyldig att kon­trollera pantupplätarens behörighet med hjälp av skepps- eller skepps­byggnadsregistret, om det inle finns skälig anledning att misstänka, att upplåtaren saknar rätt att begagna pantbrevet för att upplåta panträtt, och kontrollen skulle vara av betydel­se för att klarlägga förhållandena.

Har pantbrev överlämnats som säkerhet för fordran som ännu inte uppkommU och hade upplåiaren rätt att förfoga över pantbrevet eller var mottagaren i allt fall i god tro beträf­fande behörigheten, skaU upplåtaren förmodas ha kvar rätten att upplåta panträtt, när fordringen uppkom­mer. Hade han då inle rätt härtiU enligt 262 § andra stycket, skall upp­låtelsen ändå gälla, om inte borgenä­ren hade vetskap om att upplåtaren saknade rält att förfoga över pantbre­vet. Motsvarande gäller när pantbre­vet utgör säkerhet för uppkommen fordran och denna skall bytas ut mot annan fordran utan andra ändringar än sådana som normall förekommer vid fordringsutbyten av det slag var­om fråga är.


 


264 §


När myndighel vid ulsökning eller i annal fall fördelar medel mellan rättsägare i skepp eller skeppsbygge, har borgenär rätt att för fordran som är förenad med panträtt i egen­domen, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag, få betalning ur med­len intill pantbrevets belopp. I den mån delta ej förslår, erhåller borge-


När myndighet vid ulsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i skepp eller skeppsbygge, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i egen­domen, med den företrädesrätt inteckningen medför enligl lag få betalning ur medlen infill pantbre­vets belopp. I den mån detta inte förslår, erhåller borgenären betal-


 


Prop. 1984/85:54


43


 


Nuvarande lydelse

nären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detla får ej överstiga femlon procent av pantbrevets belopp jämte sex procent årlig ränla på detta belopp från den dag då egendomen utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skola fördelas.

Ha flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och ha inteck­ningarna samma företrädesrätt eller gälla de omedelbart efter varandra, skola bestämmelserna i första styck­et om pantbrevets belopp avse pant­brevens sammanlagda belopp.


Föreslagen lydelse

ning ur medlen genom ett tillägg enligl andra stycket. Att pantförskriv­ning som gjorts av kronofogdemyn­dighet inle omfattar tillägg framgår av 9 kap. 16 § utsökningsbalken.

Tillägget får inle översliga femton procenl av pantbrevets belopp jämte årlig ränla på detla belopp från den dag då egendomen utmättes, kon­kursansökan gjordes eller de medel nedsattes, som eljest skall fördelas, efter en räntefot som motsvarar del vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procenlenheler. Föränd­ringar i diskontot som inträffar efter upprättande av sakägarförteckning skall dock inte beaktas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteck­ningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skaU bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pant­brevens sammanlagda belopp.


 


272 §


Om möjlighet att bestämma före­trädel mellan flera inteckningar, som sökas på samma inskrivnings­dag, på annat sätt än som angivits i 271 § saml om ändring i företrädes­ordningen genom nedsättning/mnas bestämmelser i 286 och 288 §§.


Om möjlighet att bestämma före­trädet mellan inteckningar, som söks på samma inskrivningsdag, på annat sätt än som angetts i 271 § samt om ändring i företrädesordningen ge­nom sammanföring eller nedsättning finns bestämmelser i 286, 287 a och 288 §§.


287 a § Inteckningar som gäller i samma myntslag fär på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens innehavare sammanföras ull en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den före­trädesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteck­ningarna som gäller med sämsta räu.

Sammanföring får ske endast om


 


Prop. 1984/85:54


44


 


Nuvarande Ivdelse


fincsliigen lydelse

inteckningarna har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varand­ra.

Inteckning som avses i första styck­et skall förklaras gälla för ell lägre belopp än del vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om sökanden begär del och pantbre­vens innehavare medger det.


349 §

Kommer lill följd av 20 dier 269 S förvärv eller panlrätlsupplålelse som avses där alt gälla mot rätte ägaren eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränkning som avses i 20 eller 269 § gäller, har denne rätt lill ersättning av staten för sin förlust på grund av förvärvet eller upplåtel­sen.

Kommer till följd av 20 § förvärv som avses där att gälla mot rätte ägaren eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränkning som avses i 20 § gäller, har denne rält lill ersättning av staten för sin förlust på grund av förvärvet.

Har giUig panträtt i skepp eller skeppsbygge upplåtits av någon som gällde för att vara skeppels eller byggets ägare men inte var det på den grund att hans eller någon hans föreirudares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mol rätte ägaren, har denne rätt till ersältning av slalen. Har panträtt upplåtils av någon som var rätt ägare men på grund av rådighetsinskränkning sak­nade rält att upplåta panträtt, skall ersällning av staten ulgå till den till vars förmån inskränkningen gällde. Gjordes upplåtelsen av någon som fått befogenheten att upplåta panträtt överlåten tiU sig från den som gällde för att vara rätt ägare eller som var räti ägare men underkastad inskränk­ning i rällen att upplåta panträtt, skall vad som nu har sagts ha motsvarande tUlämpning.

Ersättning av staten skall också Ulgå liU skeppets eller skeppsbyggels ägare, om annan än denne genom att falskeligen i ägarens namn hos regis­termyndigheten ansöka om inteck­ning åstadkommU, att inteckning beviljats i skeppet eller bygget, och


 


Prop. 1984/85:54                                                                   45

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

därefter med begagnande av pantbre­vet upplåtit gUtig panträti i detla.

Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i skepps- eller skeppsbygg­nadsregistret vid användning av automatisk dalabehandling eller i anordning som hos registermyndigheten eller annan statlig myndighel är ansluten till registret, har han rätt lill ersältning av staten.

Har den skadelidande medverkat     Har den skadelidande medverkat

till förluslen genom att ulan skälig till förluslen genom all ulan skälig
anledning underlåta all vidtaga anledning underlåta all vidta åtgärd
åtgärd för bevarande av sin rätt eller för bevarande av sin räll eller har
har han på annat sätt medverkat till han på annal sätt medverkat lill
förlusten genom eget vållande, skall förluslen genom eget vållande, skall
ersätlningen efter vad som finnes ersättningen efter vad som befinns
skäligt nedsättas eller helt bortfal- skäligt nedsättas eller helt bortfal­
la,
                                                la.

Denna lag träder i kraft den 00

Bestämmelserna i 264 § i dess hittillsvarande lydelse skall tillämpas på pantbrev, vilka gäller på grund av inteckning som sökts före lagens ikraftträdande, om

1.    före ikraftträdandet skeppet eller skeppsbygget har utmätts, konkurs­ansökan gjorts eller de medel nedsatts som eljest skall fördelas, eller

2.    åtgärd som nämnts under 1 vidtagits efter ikraftträdandet men före utgången av år 0000, under förutsättning att tillämpning av den äldre lydelsen yrkas av skeppels eller skeppsbyggets ägare eller någon som har panträtt i skeppet eller skeppsbygget på grund av inteckning som sökts före ikraftträ­dandet eller som har retentionsrätt som uppkommit före ikraftträdandet.

Yrkande som avses under 2 skall, för att kunna beaklas, framställas senast vid bevakningssammanlrädel, när skeppet eller skeppsbygget säljs exeku­tivt, och eljest vid det sammanträde som skall hållas för medelsfördelning­en.

3 Förslag till

Lag om inskrivning av rätt till luftfartyg

(Pantbrevsulredningen föreslår följande ändringar i del förslag som avgivits av utredningen angående inskrivning av rätt lill luftfartyg m. m., [SOU 1976:70, s. 28 ff].

Ändringarna innebär dels att 3 kap. 8 och 9 §§ skall ulgå, dels att 2 kap. 10 §, 3 kap. 1-6 §§, 10 och 12 §§ samt 5 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 4 kap, skall införas en ny paragraf. 26 a, av nedan angivna lydelse.)


 


Prop. 1984/85:54                                                                    46

2 kap. Om inskrivning av förvärv av luftfartyg

Verkan av inskrivning

10 § Införing i luflfartygsregislret skall, om ej annat följer av 3 kap. 3 §, efter utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars räll lill luftfartyg beror av god tro rörande omständighet som införingen avser.

3 kap. Om luftfartygshypotek

Upplåtelse av panträtt

1    § Ägare av registrerat luftfartyg har rätt att. i den ordning som anges i 4
kap., hos registermyndigheten erhålla inteckning i fartyget för vissl belopp i
svenskt eller utländskt mynt.

Inteckning kan inte beviljas i andel av luftfartyg, ej heller i flera fartyg gemensamt.

När inteckning beviljats, utfärdar registermyndigheten pantbrev,

2    ,' Panträtt i luftfartyget upplåts genom att pantbrevet överlämnas som
säkerhet för fordran.

Rätten att begagna pantbrevet för upplåtelse av panträtt tillkommer luftfartygets ägare eller den till vilken han överlåtit sin befogenhet att använda pantbrevet för sådant ändamål. Befogenheten får dock inte överlåtas till den som innehar pantbrevet som säkerhet för fordran. Sker det, är överlåtelsen ogiltig.

Bestämmelser om ägarens rätt när pantbrev inte alls eller endast delvis utnyttjats för panlsättning (ägarhypotek) finns i 10 §.

3    § Den som innehar pantbrev skall förmodas ha rätt att begagna det för att
upplåta panträtt. Hade han inte rätt härtill enligt 2 § andra stycket, skall
upplåtelsen ändå gälla, om inte borgenären visste eller hade skälig anledning
anla, att upplåtaren saknade räll alt förfoga över pantbrevet.

Borgenären är inte skyldig att kontrollera pantupplätarens behörighet med hjälp av luftfariygsregislret, om det inte finns skälig anledning att misstänka, att upplåtaren saknar rätt att begagna pantbevet för att upplåta panträtt, och kontrollen skulle vara av betydelse för att klarlägga förhållan­dena.

Har pantbrev överlämnats som säkerhet för fordran som ännu inte uppkommit och hade upplåiaren rätt att förfoga över pantbrevet eller var mottagaren i allt fall i god tro belräffande behörigheten, skall upplåtaren förmodas ha kvar rätten att upplåta panträtt, när fordringen uppkommer. Hade han då inte rätt härtill enligt 2 § andra stycket, skall upplåtelsen ändå gälla, om inte borgenären hade vetskap om att upplåtaren saknade rätt att förfoga över pantbrevet. Molsvarande gäller, när pantbrev utgör säkerhet för uppkommen fordran och denna skall bytas ul mol annan fordran utan andra ändringar än sådana som normalt förekommer vid fordringsutbyten av det slag varom fråga är.

4  § Panträtt, som upplåtits i luftfartyg, omfattar även ersättning, som på grund av försäkring eller eljest ulgår för skada på fartyget.

5  § När myndighet vid ulsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i luftfartyg, har borgenär räll alt för fordran, som är förenad med


 


Prop. 1984/85:54                                                                   47

panträtt i fartyget, med den företrädesrätt inteckningen medför enligl lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. Ränta på pantfordran får dock inle beräknas för längre tid tillbaka än tre år före den dag da luftfartyget utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes. som eljest skall fördelas. 1 den mån pantbrevets belopp inle förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen genom etl tillägg enligt andra stycket. Alt panlförskriv­ning som gjorts av kronofogdemyndighet inle omfattar tillägg följer av 9 kap. 16 *j utsökningsbalken,

Tilläggel får inte överstiga femton procent av pantbrevets belopp jämte årlig ränta på detta belopp från dag, som nämns i första slyckel andra meningen, efter en räntefot som molsvarar del vid varje tid gällande diskontot ökal med fyra procentenheter. Förändringar i diskontot som inträffar efter upprättande av sakägarförteckning skall dock inte beaktas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteckning­arna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

6 § Borgenär har rätt att få betalning enligt 5 § även om fordringen preskriberats eller inle blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

Ägarhypotekeis innebörd

10§ Om pantbrev inte har överlämnats som pant för fordran, är luftfartygets ägare berättigad alt vid sådan fördelning som avses i 5 § med den företrädesrätt som inteckningen medför enligt lag erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är luftfartygets ägare berättigad att ur medlen erhålla skillnaden.

Intecknings företräde

12 § Om möjlighet att bestämma företrädet mellan inteckningar, som söks på samma inskrivningsdag, på annat sätt än som angetts i 11 § samt om ändring i företrädesordningen genom sammanföring eller nedsättning finns bestämmelser i 4 kap. 25-27 §§.

4 kap. Om förfarandet i inskrivningsärenden

Inteckning

26 a S Inteckningar som gäller i samma myntslag får på ansökan av luftfartygets ägare och efter medgivande av pantbrevens innehavare sammanföras till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den företrädesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som gäller med sämsta rätt.

Sammanföring får ske endast om inteckningarna har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   48

Inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för elt lägre belopp än det vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det,

5 kap. Särskilda bestämmelser

Statsansvar för vi.ssa rättsförluster m. m.

1 § Kommer till följd av 2 kap. 7 § förvärv av luftfartyg all gälla mot rätte ägaren eller mot någon lill vars förmån rådighetsinskränkning som där avses gäller, har denne rält till ersättning av staten för sin förlust på grund av förvärvet.

Har giltig panträtt i luftfartyg upplåtits av någon som gällde för all vara fartygels ägare men inle var det på den grund alt hans eller någon hans företrädares åtkomst var ogiltig eller av annal skäl ej gällde mol rätte ägaren, har denne rält lill ersällning av slalen. Har panträtt upplåtils av någon som var rätt ägare men på grund av rådighetsinskränkning saknade rält att upplåta panträtt, skall ersättning av staten ulgå lill den till vars förmån inskränkningen gällde. Gjordes upplåtelsen av någon som fått befogenheten att pantsälta överlåten till sig från den som gällde för att vara rätt ägare eller som var räll ägare men underkastad inskränkning i rätten att upplåta panträtt, skall vad som nu har sagls ha motsvarande tillämpning.

Ersättning av staten skall också ulgå till luftfartygets ägare, om annan än denne genom att falskeligen i ägarens namn hos registermyndigheten ansöka om inteckning åstadkommit, att inteckning beviljats i fartyget, och därefter med begagnande av pantbrevet upplåtit giltig panträtt i delta.

Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i luflfartygsregislret vid användning av automatisk databehandling eller i anordning, som hos registermyndigheten eller annan statlig myndighet är ansluten lill registret, har han rätt till ersättning av staten.

Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta all vidta åtgärd för alt bevara sin räll eller har han på annat sätt medverkat till förluslen genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som befinns skäligt nedsättas eller hell bortfalla.

4 Förslag till

Lag om panträtt i fiygplansbygge

Inledande bestämmelser

1  § Den som tillverkar flygplan i Sverige kan enligl vad som sägs i denna lag upplåta panträtt i flygplansbyggel med begagnande av pantbrev som utfärdas på grund av inteckning i bygget,

2  § För att inteckning i flygplansbygge skall kunna beviljas skall bygget vara registrerat i etl särskill register (flygplansbyggnadsregistret),

3  § Registrering och inskrivning enligl denna lag ombesörjs av den myndighet som är registermyndighet enligl lagen om inskrivning av rätt lill luftfartyg.


 


Prop. 1984/85:54                                                                49

Registrering av flygplansbygge m.m.

4§ Tillverkaren får anmäla flygplansbygget för registrering.

I flygplansbyggnadsregistret får införas bygge av flygplan som är avsett att drivas med motor och vara bemannat.

Registrering får äga rum även innan bygget har påbörjats under förutsättning att det genom byggnadsnummer och ritning eller på annat sätt kan betryggande identifieras.

5  § Flygplansbygget registreras under registerbeteckning. Tilldelad beteckning får inte ändras.

6  § Registrerat flygplansbygge får inte föras ut ur landet eller registreras i svenskt eller utländskt register över luftfartyg innan del har avregistre­rats.

7§ Registrerat flygplansbygge skall avregislreras om del har blivit förstört eller av någon annan anledning inle kommer att kunna färdigställas.

8 § Skall registrerat flygplansbygge avregistreras och är det intecknat, skall alla pantbrev ges in och inteckningarna dödas.

Innehar borgenär pantbrev som säkerhet för sin fordran får avregistrering inte ske om inte borgenären skriftligen medger alt inteckningen dödas.

9§ Säljs registrerat flygplansbygge på exekutiv auktion är inteckning i bygget ulan verkan sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen eriagts.

Efter anmälan av kronofogdemyndigheten skall flygplansbygget avregi­streras.

10   § Anmälan om registrering av flygplansbygge skall innehålla uppgifter
som visar att de i 4 § angivna villkoren är uppfyllda. I anmälan skall vidare
uppges byggnadsnummer eller annan beteckning på flygplansbygget samt
byggnadsplats.

Anmälan om registrering skall avslås om den inte uppfyller bestämmel­serna i första stycket eller om flygplansbyggel inle kan registreras enligt 4§.

I övrigt skall bestämmelserna i 2 kap. 1,4, 7, 8. 12-14, 17 och 18 §§ samt 14 kap. 3 och 4 §§ luftfartslagen (1957:297) äga motsvarande tillämpning. (Obs. Hänvisningen avser åsyftade bestämmelser i den avfattning de har enligt SOU 1976:70.)

Vad som hör till bygget

11 § Till flygplansbygge hör material, motor, utrustning och annan egendom som enligl 2 kap. 24 § luftfartslagen är avsedd att höra till del färdiga flygplanet under förutsättning all egendomen har införlivats med bygget eller att den finns inom tillverkarens område och genom märkning eller på annat otvetydigt sätt framstår som avsedd alt införlivas med bygget.

12 § Rätt till sådan egendom som avses ill § får inte ens i förhållande till tillverkaren göras gällande särskilt.

Överiåtelse av utrustning som avses i 11 § gäller inle i något fall mot tredje man förrän utrustningen har skilts från bygget och förts utanför tillverkarens område. 4    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                                50

Upplåtelse av pantratt m. m.

13   § Tillverkaren har rätt alt hos registermyndigheten erhålla inteckning i
registrerat flygplansbygge för visst belopp i svenskt eller ulländskt mynt.

Inteckning kan inte beviljas i andel av flygplansbygge eller i flera byggen gemensamt.

När inteckning beviljats, utfärdar registermyndigheten pantbrev.

14  § Panträtt i flygplansbygge upplåts genom att tillverkaren överlämnar pantbrevet som säkerhet för fordran.

15  § I fråga om panträttens innebörd m.m. skall vad som föreskrivs i 3 kap.

4-7, 10-13 och 16 §§ lagen (   ) om inskrivning av räll till luftfartyg äga

motsvarande tillämpning.

Förfarandet i inskrivningsärenden m. m.

16     § Inskrivningsärenden är enligt denna lag ärenden om

1.    inteckning i flygplansbygge,

2.    annan i flygplanbyggnadsregislret gjord införing, som angår inteckning och sker enligt denna lag eller annan lag eller författning.

17   § I fråga om förfarandet i inskrivningsärenden, ersättning av statsmedel
samt underrättelser till registermyndigheten äger 4 kap. 2-5, 7-14 §§, 21 §
första stycket, 22 och 23 §§ saml 25-30 §§ ävensom 5 kap. 1 § fjärde och

femte styckena samt 2-6 §§ lagen (    ) om inskrivning av rätt lill luftfartyg

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 00

Omfattas etl flygplansbygge vid lagens ikraftträdande av förelagsinteck­ning, får bygget inte registreras, om ej innehavaren av företagsinteckningen medger det.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936:88) om pantsättning av lös

egendom som innehaves av tredje man

Härigenom föreskrivs all lagen (1936:88) om panlsättning av lös egendom som innehaves av tredje man skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Vad i lag är stadgat om rätt för den Vad som i lag är föreskrivet om rätt

som har lös pant i händer att därur för den som har handpanlrätt i lös

njuta betalning skall gälla även där egendom att få betalt ur panten gäller

lös egendom, vari panträtt är utfäst. även när panträtt utfästs i lös egen-

innehaves av tredje man, och denne dom, som innehas av tredje man, och

om utfästelsen underrättats av pant- denne antingen har av pantsättaren

sättaren, eller ock panthavaren hos underrättats om pantförskrivningen

Iredje mannen företett skriftlig hand- eller har genom panthavarens försorg

ling  som   visar  att  panträtt  blivu fått för sig företedd skriftlig handling

utfäst.                                 som visar att panträtt utfästs. Avser


 


Prop. 1984/85:54                                                                   51

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

pantulfästelsen ett pantbrev och underrättar panthavaren iredje man­nen om utfästelsen skriflligen eller på annat från bevissynpunkl likvärdigt säll, är dock panthavarens rätt skyd­dad, även om han inte företer hand­ling som visar att panträtt utfästs.

Denna lag träder i kraft den 00

6 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken, att I kap, 9 §, 2 kap. 24 §, 4 kap. 2 och 23 §§, 6 kap. 2 §, 9 kap. 14-16 §§ saml 12 kap. 27 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

1           kap.

Med farlyg jämställs fartyg under byggnad. I fråga om skeppsbygge skall härvid vad som sägs om skeppsregistret i stället avse skeppsbyggnads­registret.

Med regislrerai luftfartyg jämställs registrerat flygplansbygge. Härvid skall vad som sägs om luftfartygsre­gistret i stället avse flygplansbygg­nadsregistret. Beslämmelsen i 4 kap. 18 § andra stycket är dock inte till-lämplig på registrerat flygplansbyg-ge-

2           kap. ■
24 §

Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7§ andra slyckel föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annal följer av andra stycket.

Om förläggande har meddelats enligt 4 kap, 20, 21. 22 eller 26 § i fall då tvisten rör egendom som avses i 10 kap, 10 eller 12 § rättegångsbalken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats en-     Har föreläggande meddelats en-

ligt 4 kap. 23 § första slyckel eller 9 ligl 4 kap. 23 § första slyckel eller 9 kap. 11 § tredje stycket, gäller om kap. 11 § iredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i all-     domstols behörighet vad som i all-


 


Prop. 1984/85:54                                                                 52

Nuvarande lydelse                        Förestagen lydelse

mänhet är föreskrivet därom. 1 fall mänhet är föreskrivet därom. I fall

som avses i 4 kap. 23 § andra stycket som avses i 4 kap, 23 § andra stycket

skall tvisten prövas, när fråga är om skall tvisten prövas, när fråga är om

pantbrev i fastighet, av den tingsrätt ägarhypotek i fastighet, av den lings-

som anges i 10 kap. 10 § rättegångs- rätt som anges i 10 kap. 10 S rätte-

balken och eljest av tingsrätten i den gångsbalken och eljest av tingsrätten

ort    där    kronofogdemyndigheten i den ort där kronofogdemyndighe-

finns.                                                                             len finns.

I föreläggande skal! anges vid vilken domstol talan skall väckas.

4 kap. 2 § Genom utmätning får tagas i anspråk egendom som ej är undantagen på grund av beslämmelse i denna balk eller på grund av särskild föreskrift.

/ den mån pantbrev i skepp eller fastighet ej ulgör säkerhet för fordran får det utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Motsvarande gäl­ler skuldebrev .som är inlecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfar­tyg-För utmätning av lön och vissa andra förmåner gäller enligt 7 kap. särskilda villkor.

23 §

Har fordran eller annan rättighet blivit utmätt och råder ovisshet om fordringens eller rättighetens bestånd, skall kronofogdemyndigheten, om skäl föreligger, förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandel delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efteikommer sökanden ej föreläggandel, skall utmätningen hävas, om ej tredje mannen inom den angivna liden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första   slyckel   gäller   även   när  Första   stycket   gäller   även   när

ovissheten i fall som avses i 2 § andra     ovissheten   i   fall   då   ägarhypotek styckeirör i vad mån utmätt pantbrev     utmätts rör i vad mån ägarhypotek eller annan inieckningshandling ul-      föreligger, gör säkerhet för fordran.

6 kap. 2§

Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars föreleende utgör villkor för rält alt kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall tagas i förvar.

Utmäts  pantbrev   i   skepp   eller     Utmäts ägarhypotek i skepp, luft-

fastighet   etter skuldebrev  sotn  är     farlyg eller fastighet, skall pantbre-intecknat i luftfartyg eller reservdelar     vet lagas i förvar. liU  lufifariyg   hos   den   inlecknade egendomens ägare, skall pantbrevet


 


Prop. 1984/85:54                                                                   53

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

eller inieckningshandlingen  tagas i förvar.

Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undanhålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse lill annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

9 kap.

14        §

När pantbrev i skepp eller fastig-  När ägarhypotek i skepp, luftfar-

het har blivit ulmätt, skall den tyg eller fastighet har blivit utmätt,
inlecknade egendomen tagas i an- skall den intecknade egendomen
språk, om sökanden yrkar det inom tagas i anspråk, om sökanden yrkar
en månad från utmätningen.
      del inom en månad frän utmätning-

en.

Har föreläggande meddelats enligl 4 kap. 23 § andra stycket, får beslut att egendomen tas i anspråk ej meddelas innan tvisten har blivit slutligt avgjord, om ej domstolen finner att hinder ej möter.

När kronofogdemyndigheten har meddelat beslut att den intecknade egendomen tas i anspråk, anses den utmätt.

15        §

Har sökanden ej inom tid som anges i 14 § första stycket yrkat att den intecknade egendomen skall tagas i anspråk, skall pantbrevet pantförskrivas till honom.

Pantförskrivning sker genom att Pantförskrivning sker genom att

kronofogdemyndigheten till sökan- kronofogdemyndigheten lill sökan­
den utfärdar bevis att pantbrevet den utfärdar bevis att pantbrevet
utgör pant för hans fordran och ulgör pant för hans fordran och
överlämnar pantbrevet eller, om överlämnar pantbrevet eller, om
annan än den inlecknade egen- annan än den inlecknade egen­
domens ägare innehar detta, under- domens ägare innehar detla, under­
rättar innehavaren om pantförskriv- rättar innehavaren om pantförskriv­
ningen. I underrättelsen skall anges ningen. I underrätlelsen skall anges
att innehavaren ej får lämna ut att innehavaren ej får lämna ut
handlingen till skada för sökanden. handlingen till skada för sökanden.
Andel i pantbrev som tillkommer Ägarhypotek som tillkommer del­
delägare i intecknad egendom får ej ägare i inlecknad egendom får ej
pantförskrivas för sig.
                 pantförskrivas för sig.

Bestämmelsen i 14 § andra stycket gäller även belräffande pantförskriv­ning av pantbrevet.

16        §

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ Panlförskrivning enligt 15 § om-
gäller även när skuldebrev som är
fattar inte sådant tillägg som avses i 6
intecknat i luftfartyg eller reservdelar
kap. 5 § jordabalken. 264 § sjölagen
tiU luftfartyg har utmätts  hos den
(1891:35 s. 1) eller 3 kap. 5 § lagen


 


Prop. 1984/85:54


54


 


Nuvarande lydelse

intecknade egendomens ägare.

Pantförskrivning av intecknings-handlingen omfattar ej personligt betalningsansvar som enligl hand­lingen åvilar utmälningsgäldenären.


Föreslagen lydelse

(-- )  om  inskrivning av rätt  tiU

luftfartyg. Motsvarande gäller om den intecknade egendomen tas i anspråk enligl 14 §.


 


12 kap.

27 §


Om i fastigheten gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevets belopp och ett till fio procent av detta belopp beräknat fillägg.

Ägarhypotek upptas utan tillägg Ägarhypotek upptas utan tillägg

enligl 6 kap. 3 § jordabalken.      enligt 6 kap. 5 § jordabalken.

Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå på tillträdesdagen, dock med den be­gränsning som kan följa av all pant­rätt ej får åtnjutas för mer än pant­brevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 § jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upp­tas återstoden som ägarhypotek.


Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå på tillträdesdagen, dock med den be­gränsning som kan följa av att pant­rätt ej får åtnjutas för mer än pant­brevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 5 § jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upp­tas återstoden som ägarhypotek.


Denna lag träder i kraft den 00. Har pantbrev utmätts före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.

Anmärkning: Pantbrevsulredningen har här ovan endasl upptagit ändring­ar i UB som direkl föranleds av uiredningens förslag. Någon allmän genomgång av UB med anledning av lufträttsutredningens förslag i SOU 1976:70 har alltså inle gjorts. Pantbrevsulredningen utgår från att ordningen rned pantbrev genomförs också i lufträtten, något som nödvändiggör en hel del ytterligare ändringar ,bl.a.illkap.UB.I samband därmed får också de ändringar göras som kan föranledas av pantbrevsutredningens förslag till lag om panträtt i flygplansbygge.


 


Prop. 1984/85:54                                                               55

7 Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom föreskrivs alt 10 kap. 7 § handelsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvai mde lydelse                         Förestagen lydelse

10 kap.

Skepp och skeppsbygge må ej med
Skepp och skeppsbygge/år ej med

laga verkan sättas i pant efter ty nu är laga verkan pantsättas enligt 1-6 §§.
sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda Ej heller/år luftfartyg eller registre-
pantsättas,
                                  ringsbarl   flygplansbygge    sålunda

pantsältas.

Denna lag träder i kraft den 00.

8 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4§ Förmånsrätt följer med

1.    sjöpanträtt och luftpanträtt,

2.    handpanlrätt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt),

3.    panträtt på grund av inteckning   3. panträtt på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge eller i i skepp eller skeppsbygge eller i luftfartyg och reservdelar till luftfar-     luftfartyg eller flygplansbygge,

tyg,

4.    registrering av båtbyggnadsförskott enligt lagen (1975:605) om registre­
ring av båtbyggnadsförskott.

Denna lag träder i kraft den 00. Se vidare SOU 1976:70 s. 43.


 


Prop. 1984/85:54                                                                    56

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena

Yttranden över betänkandet har avgetts av riksgäldskonlorel, Svea hov­rätt, justitiekanslern, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, centralnämn­den för fastighetsdata (CFD), sjöfartsverket, luftfartsverket, bankinspek­tionen, riksskatteverket, bosiadsslyrelsen. slatens lantmäteriverk, kam­markollegiet. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska Skeppshypotekskassan, Svenska Bankföreningen, Sveriges Föreningsban­kers Förbund, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Redareförening, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund, Auktoriserade Fastighetsmäklares Riksförbund, För­eningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitulion. Föreningen Sveriges kronofogdar. Finansbolagens Förening, Sveriges Skeppsklarerare- och Skeppsmäklareförening, Sjöräilsföreningen i Göte­borg, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam och Saab-Scania Akliebolag.

Sveriges Allmänna Hypoteksbank har anslutit sig till yttrandet från Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitulion. Post- och Kredilbanken har instämt i Svenska Bankföreningens yttrande.

Riksskatteverket har bifogat yttranden från kronofogdemyndigheten i följande sex distrikt, nämligen Uppsala. Stockholm, Malmö, Göteborg, Kristianstad och Luleå.

1 Allmänt

Svea hovrätt: Hovrätten ställde sig redan i sitt yttrande över 1976 års betänkande Rätt till luftfartyg m. m. (SOU 1976: 70) förstående lill att den är 1972 introducerade, nationellt särpräglade ordningen för panträtt på grund av inteckning kunde behöva ses över. En revision i syfte alt komma till rätta med praktiska problem synes alllsä hovrätten väl motiverad. Hovrätten vill tillika understryka behovet all bevara rättslikhet mellan de olika grenarna av den hypotekariska panträtten i värt land, till vilken i sammanhangel också bör räknas rätt på grund av företagsinteckning (jfr betänkandet Företagshypotek, SOU 1981: 76). Behovet att slå vakt om och såvitt möjligt vidga rättslikheten bärs upp inte bara av kreditlivets självkla­ra önskemål om enkelhet i hanteringen ulan också av att nästan all den lagfarna personal, som hos olika myndigheter har anledning att befatta sig med dessa rättsområden, förvärvar sina grundläggande insikter i och erfa­renheter av dem endast på fastighetsrättens område, framför allt genom inskrivningsväsendet vid tingsrätterna. Hovrätten instämmer följaktligen lill fullo i uiredningens förslag att nya regler skall så långt möjligt bli lika


 


Prop. 1984/85:54                                                                  57

över hela fältet lill vilkel alltså, i lagstiftningsärendets nästa skede, även bör fogas kreditsäkerhel i näringsverksamhet. - - -

Hovrätten, som inle gjort någon delaljgranskning av de enskilda lagför­slagen, tillstyrker att betänkandet läggs till grund för lagsliftning.

CFD: CFD har frän sina utgångspunkter inle anledning motsätta sig utredningens förslag. Inte heller finns skäl till erinran mol de lagförslag som lämnats. CFD noterar särskilt alt förslaget inte innebär nägon ändring i jordabalkens panlrältskonstruktion som ocksä ligger lill grund för ADB-syslemel på inskrivningssidan. Såvitt CFD kan finna påverkas detta inte av förslaget. Ulformningen av och innehållet i de pantbrev som framställs i systemet förutsätts således bli oförändrat. Delsamma torde gälla övriga bevis och uldrag. Inte heller i andra hänseenden synes förslaget direkl påverka CFDs verksamhei.

Sjöfartsverket: De frågor som behandlas i betänkandet berör ej direkt sjöfartsverkets verksamhet. Sjöfartsverket har därför från de synpunkter verket har att beakta ingen erinran mot uiredningens förslag. Förslaget, som framför allt inom sjörätlen innebär etl förbättrat pantsättningssysiem, lillsiyrkes.

Bankinspeklionen: Utredningens förslag tillstyrks.

Bosladsslyrdsen: Bostadsstyrelsen tillstyrker de föreslagna ändringarna i jordabalken och förslaget lill övergångsbestämmelse till nuvarande 6 kap. 3 § angående tilläggens storlek. Slyrelsen instämmer i vad utredningen anfört om möjligheten att ha en relativt kort övergångslid. - - - Änd­ringarna i utsökningsbalken och övergångsbestämmelsen därtill tillstyrks.

Svenska Bankföreningen: Som framgår av utredningens förtjänstfulla redovisning av gällande rätt saml bakgrunden lill utredningsuppdraget har företrädare för kreditlivet i hög grad fått gehör för synpunkler på den utveckling som utredningen nu velat föreslå lagfäst. Bland annat genom bankföreningens representation i uiredningen och de underhandskontakter som fortlöpande hållits mellan utredningen och bankföreningen har de av uiredningen framlagda förslagen väsentligen kunnat tillgodose de syn­punkter som affärsbankerna har framfört.

Med hänsyn till vad sålunda förevarit vid utformningen av uiredningens förslag finner bankföreningen sig kunna instämma i att den ordning som föreslås kan vara en för kreditgivarna så långt möjligt smidig och väl fungerande ordning. Särskilt bör härvid framhållas de väsentliga förde­larna med de enligt förslaget lagfästa godtrosreglerna. Härigenom ges bankerna tillfredsställande möjligheler alt utan juridiska risker lillämpa bankmässiga rutiner vid kreditgivning mot generella hypotek och med pantbrev ställda till säkerhet för framlida fordringar av skilda slag. Den angivna förutsättningen, vilken bankföreningen hela tiden ställt sig bakom, att samma pantsättningssysiem skall kunna fungera inom såväl faslighets-rätten som sjörätten och lufträllen, medför all - vid det ovan nämnda behovet av ändring på sjörättens område - likformigheten kan medföra


 


Prop. 1984/85:54                                                                   58

regleringar på fastighetsrättens område som kan synas som eftergifter eller i viss mån en återgång till den före jordabalken rådande ordningen. Bank­föreningen anser emellertid della vara rimligt och önskvärt eftersom här­igenom klargörs grunderna för god tro hos kreditgivaren bl.a. för nyss­nämnda fall. Del grundläggande intresset av likformiga regler kan heller inte bortses från med hänsyn bl. a. till att en generell pantförskrivning kan omfalta pantbrev i såväl fast egendom som skeppsegendom och luftfartyg. Bankföreningen ser således med tillfredsställelse en väl fungerande, enhet­lig ordning som det övergripande, positiva resultatet av utredningens arbe­te.

De förslag som utredningen lagt fram avseende sjö- och lufträitens område ävensom i fråga om panträti i flygplansbygge anser sig bankför­eningen lill alla delar kunna godta.

Bankföreningen tillstyrker således att de föreslagna ändringarna på des­sa områden genomförs.

Bankföreningen kommenterar i fortsättningen några av de bestämmelser som föresläs för fastighetsrättens vidkommande. De föreslagna ändringar­na kommer i stor utslräckning att medverka till att en del tungrodda och besvärliga rutiner som bl.a. bankerna under den nuvarande ordningen tvingas arbeta med kan förenklas eller undvikas. Bankföreningen finner det därför angeläget att utredningens förslag - med de ändringar som kan föranledas av synpunkterna i det följande - mätte medföra snara lagstift­ningsåtgärder.

Sveriges Advokatsamfund: Flera av utredningens förslag motiveras av önskemålet att samma pantsättningsregler bör gälla inom fastighets-, sjö-och lufträllen. Behovet av enklare regler för panlsättning av hypotek i skepp har gjort sig starkt gällande, bl.a. beroende pä alt upplåningen lill slor del sker på den internationella kreditmarknaden. Genom alt utred­ningen tagit fasta på kreditinstitutens önskemål om likformiga pantsätt­ningsregler inom de tre områdena har de särskilda behov som föreligger inom sjö- och lufträllen blivit styrande för utredningens förslag om ändra­de pantsättningsregler också inom fastighetsrätten. Säsom senare kommer att redovisas, är samfundet kritiskt mol flera av dessa förslag.

Samfundet ställer sig tvivlande till att olägenheterna med olika pantsätt­ningsregler är sä stora och frekventa för kreditinstituten att de ensamma motiverar de föreslagna ingreppen pä fastighetsrättens område. Samfundet kan inte heller finna att andra övergripande skäl föreligger för att eftersträ­va likformiga pantsättningsregler. Utredningens förslag bör därför bedö­mas utifrån de förutsättningar och behov som föreligger inom respektive rättsområde.

Auktoriserade Fastighetsmäklares Riksförbund: Förbundet tillstyrker pantbrevsutredningens förslag i den det som träffar panträttsreglerna i fastighetsrätten. Förbundet avstår frän yttrande över uiredningens förslag i fråga om paniräitsreglerna i sjö- och lufträllen.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   59

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoleksinslitu-tion: Belänkandet präglas av stort hänsynslagande lill del organiserade kreditlivets intressen. Det är glädjande att det i betänkandet görs klara utlalanden om vilka regler som skall gälla i vissa under senare år diskutera­de frågor, nämligen dels panlsältnings giltighet efter gäldenärsbyte och dels godlroskravel när ny kredit lämnas mot säkerhet som redan är pant­förskriven till borgenären. Vi delar utredningens uppfattning i dessa frå­gor. Vårt yttrande begränsas till att gälla de faslighetsrättliga frågorna.

Finansbolagens Förening: Föreningen tillstyrker i huvudsak utredning­ens förslag.

Sveriges Skeppsklarerare- och Skeppsmäklareförening: Vi finner att vad panträttsulredningen i sitt betänkande föreslär inle minsl för sjörättens del medför betydande fördelar samtidigt som vi vill uttala alt vi ej har nägon erinran mol alt panträtisutredningens förslag i dess helhet lägges till grund för lagstiftning i ärendet.

Sjöräilsföreningen i Göteborg: Föreningen har begränsat sin granskning till de delar av betänkandet som angår inskrivningsväsendet på sjörättens område. Föreningen tillstyrker alt de föreslagna ändringarna i sjölagen och därav föranledda följdändringar i berörda författningar genomförs. Åven om de påtalade tillämpningssvårighelerna beträffande nu gällande regel­system enligt föreningens uppfaltning är överdrivna, medför ändringsför­slagen en större smidighet i den praktiska tillämpningen av systemet.

2    Befogenheten att pantsätta

Riksgäldskonloret: 1 anslutning till den statliga garantiverksamheten har fullmäktige att ta ställning lill inteckningssäkerheter i skepp och i skepps­bygge. Frågor som berör motsvarande säkerheter i fastigheter och i luftfar­tyg uppkommer däremot inte alls eller lill mycket ringa del. Fullmäktige har därför valt att begränsa silt yttrande till alt enbart avse panträttsreg­lerna inom sjörätlen.

Enligl gällande regler är det endast skeppets ägare som kan upplåta panträti i skeppet. Panträtten stiftas genom att ägaren överlämnar redan uttagna pantbrev som pant för en fordran. Detla innebär att en kreditgivare - för alt vara på den säkra sidan - måste förvissa sig om all pantsättaren i pantsättningsögonblicket är inskriven som ägare i skeppsregistret. Denna ordning har gjort del mycket svårt och i vissa fall på grund av tidsskillna­den hell omöjligt att utnyttja de svenska pantbreven för upptagande av krediter utomlands. Med beaktande bl.a. härav har utredningen föreslagit alt rätten alt förfoga över pantbrevet för pantsättning (pantsättningsbefo­genheten) skall vara överlåtbar och att innehavet av pantbrevet i godtros­hänseende skall utgöra en presumlion för alt innehavaren har behörighet att pantsätta pantbrevet. Härigenom skulle det vara möjligt för en skepps-


 


Prop. 1984/85:54                                                                   60

ägare att vid upplåning i utlandet mot säkerhet i svenska pantbrev överlåta pantsättningsbefogenheten och pantbrevet lill exempelvis svensk förmed­lande bank eller advokat. Ett eventuellt ägarbyte under tiden fram till den lidpunkt då pantsättningen sker hos den utländska banken skulle genom detta förfarande sakna betydelse.

Fullmäktige ser positivt på detta förslag och anser att det bättre tillgo­doser kraven på etl fungerande pantsättningssysiem än nuvarande ord­ning. Även om utredningen inte har angett några formkrav pä överlåtelsen bör man sannolikt utgå ifrån att i vart fall de utländska bankerna kommer att kräva all få se en skriftlig överlätelsehandling och ett registerutdrag som ulvisar vem som var ägare till skeppet vid överlåtelsen av pantsätt­ningsbefogenheten. Fullmäktige vill emellerlid i delta sammanhang särskilt beröra följande fräga.

Uiredningen konstaterar att en överlåtelse av pantsättningsbefogenhe­ten jämte överlämnande av pantbrevet måste - i överensstämmelse med allmänna förmögenhelsrättsliga grundsatser - anlas gälla mot singular-successorer, dvs ny skeppsägare. Däremol skulle en sådan överlåtelse inte stå sig mot skeppsägarens borgenärer innan pantsättningsbefogenheten ulnytljas. Detta sammanhänger med att konkursboet har rält till ägarhypo-teket, dvs rätten att vid realisation få tilldelning av medel som belöper pä det icke pantsatta pantbrevet. Utredningen anser att någon ändring i gäl­lande rätt såvitt avser ägarhypotekeis oöverlåtbarhet inte bör göras. Full­mäktige har i och för sig ingen erinran häremot. Detla leder emellertid till problem vid den efterföljande panlsättningen, eftersom det föreslagna godlrosskyddet inte läcker det fall all skeppsägaren försätts i konkurs. Det hjälper således inte om den utländska banken åberopar att den inte kände till eller ens hade några praktiska möjligheter all känna lill konkursen. Om skeppsägaren eller en partredare i elt partrederi försätts i konkurs efter del att pantsättningsbefogenheten har överlåtits till exempelvis en advokat men innan pantsättningen ägt rum, kommer den efterföljande panlsätt­ningen att bli ogiltig oberoende av om både advokaten och den utländska banken var i god tro i fråga om konkursen vid pantsätlningstillfället. Detla måste vara en osäkerhetsfaktor som försvårar ett effektivt utnyttjande av de svenska pantbreven. En utvidgning av godlrosskyddet såsom har skell i 14 § skuldebrevslagen skulle undanröja denna osäkerhet. Utredningen har inle närmare berört denna osäkerhetsfaktor utan i slällel konstaterat att någon ulvidgning av godlrosskyddet inte har befunnits påkallat. Fullmäk­tige menar dock all. mot bakgrund av vad ovan angetts, frågan om en utvidgning av godlrosskyddet borde göras till föremål för ett närmare övervägande.

Utredningen har även föreslagit bestämmelser om vad som skall gälla vid panträtt för en framtida fordran. Förslaget, som i stort sett innebär etl lagfästande av den princip som uttalades i motiven lill jordabalken, innebär all om ett pantbrev har överlämnats som säkerhet för en fordran som ännu


 


Prop. 1984/85:54                                                                   61

inte har uppkommit och kreditgivaren var i god tro när pantbrevet över­lämnades, så skall han anses vara i fortsatt god tro även när fordringen uppkommer, intill dess han får vetskap om att gäldenären saknar rätt att förfoga över pantbrevet. Enligt utredningen bör molsvarande gälla vid normala fordringsutbyten. Fullmäktige tillstyrker dessa förslag.

Svea hovrätt: Utredningen har satt sig före att inte gripa djupare in i panirättskonstmklionen än som behövs för att åstadkomma en praktiskt gångbar ordning. Och med detla synes uiredningen ha lyckats. Del besvär­liga med 1972 års panträtlskonslruktion var uppenbarligen alt panträttens uppkomst, hårt knuten till pantfordringens, måste samordnas med kontroll av panträtlsupplåtarens formella behörighet. Att dennes behörighet att pantsätta egendomen enligt förslaget skall kunna överlåtas pä annan sä att innehavet av pantbrevet - alltjämt en myndighetshandling - i praktiken skall legitimera panlsättaren finner hovrätten böra godtagas som nödvän­digt och ändamålsenligt forell fungerande kredilliv. Och liksom utredning­en förutsätter hovrätten då att dylik överlåtelse blir bindande för singular­successor till den egendom vari pantbrevet gäller. Risken att pantbrev kommer på avvägar och missbrukas mol rätte ägarens vilja torde i prakti­ken vara mindre än vad som antogs då den nuvarande rältighetskonstruk-tionen en gäng tog form.

Hovrätten kan instämma i vad utredningen anfört om sitt förslag rörande pantsättning till säkerhet för framtida fordran i olika lägen och rörande verkningarna av den ordning för godtrosförvärv av panträtt pä grund av inteckning som uiredningen föreslår och tillstyrker lagförslaget i dessa delar. Men hovrättens släller sig, liksom för övrigi uiredningen själv, tveksam till behovet av att genom uttrycklig lagregel befria borgenären från skyldighet all kontrollera upplätarens behörighet mot faslighetsbok/ inskrivningsregister där det ej är skälig anledning att misslänka behörig-hetsbrisl. Detla borde enligl hovrättens mening - mot bakgrund av den föreslagna regeln om presumlion för pantbrevsinnehavarens behörighet -ulan vidare följa av allmänna regler om godtrosförvärv, vare sig man faller tillbaka på skuldebrevsrältsliga eller lösörerättsliga grundsatser. Hovrät­ten har uppmärksammat alt utredningsförslaget leder lill rättslikhet mellan de skilda delarna av samma område ocksä därutinnan alt godtrosförvärv av panträti, liksom nu i sjörätten, ej skall uteslutas för del alt brislen i upplålarens behörighet går tillbaka på grov ogillighelsanledning. Detta torde vara svårmislligi i internationellt kreditliv och godtagbart även i fastighetsrätten, så mycket mer som den skadelidande berättigas till ersätt­ning av statsmedel. Hovrätten tillstyrker alltså förslaget även i det slyckel.

Hovrätten delar också uppfattningen alt ägarens panisällningsbehörig-hel i sjörätlen, liksom i den däremot svarande ordning som föreslagits för lufträitens del, inle behöver, och i själva verket inte heller bör, knytas lill inskrivningsprincipen sä som enligt den gällande 262 § sjölagen.

Vad uiredningen föreslår rörande återpantsättning finner hovrätten sig


 


Prop. 1984/85:54                                                                   62

kunna biträda. Det är därmed viktigt att, som uiredningen påpekat, nä­ringspolitiska och inte civilrätlsliga medel tas lill för den händelse det finns anledning inskrida mol rådande hantering av s. k. säljarreverser.

Justitiekanslern: I och för sig kan enligl min mening nödvändigheten av att ändra panträttskonstruklionen i jordabalken (JB) starkt ifrågasättas. Att den nuvarande sjörättsliga panlrättskonstrukiionen måste ändras är dock klart.

Beträffande fastighetsrätten har sagts att det nuvarande kravel på kon­troll av pantsätlarens behörighet medför svårigheter i den praktiska lill-lämpningen. Svårigheterna skulle göra sig gällande främst genom kravet på förnyad äganderäilskonlroll vid upplåtelse av panträtt till säkerhet för olika typer av framtida fordringar. Jag har inte kunnat finna att utredningen har påvisat att svårigheterna är sä allvarliga att de motiverar att de grund­läggande principerna i JB:s panlrältskonstruktion bör ändras (jfr departe­mentschefens uttalanden i direktiven till utredningen). Jag vill härvidlag erinra om de uttalanden som gjordes i samband med 1971 års ändringar i JB (se prop. 1971:179). Enligt dessa behöver äganderättskontroll som regel inte göras vid ny kreditgivning eller utbetalning som omfattas av en tidi­gare pantförskrivning (se bl. a. s. 36 ff och 65 f).

Jag vill även erinra om all inskrivningen för närvarande läggs om till ADB. Därmed kommer möjligheterna att ökas för all kreditgivarna skall få de erforderliga uppgifter som den nuvarande panträttskonstruktionen krä­ver. Behovet av en ändring bör därför enligt min mening inle bedömas enbart med utgångspunkt från dagens situation. Anledning finns därför att avvakta utbyggnaden av ADB-systemet innan man inför en ordning som innebär att man ger upp den grundtanke som den nuvarande ordningen bygger på och efterger den bärande principen att endasl fastighetsägaren skall kunna disponera över pantbrevet och därigenom vara skyddad från att utsättas för dubbla betalningsanspråk (se prop. 1970: 20 s. B 259 ff).

För sjörättens del torde en lösning pä de nuvarande problemen med panträttskonstruktionen kunna nås genom att godtrosregler motsvarande dem som finns i 6 kap. 7 § JB införs. Utredningen har inte heller funnit att det i och för sig skulle finnas nägra hinder häremot (se sid. 119). Del kan diskuteras i vilken utsträckning en kreditgivare i sådant fall skall kunna föriita sig på ett inte helt nytt registerutdrag. Den sjörällsliga inskrivnings­myndigheten har inte balanser. Den är också utrustad med telex som gör del möjligt för såväl svenska som utländska kreditgivare alt omedelbart få uppgifter ur registrel.

Huvudpunkten i förslagel till panträttskonstruktion är alt redan inneha­vet av ell pantbrev skall, i godtroshänseende, utgöra en presumlion för att innehavaren har behörighet att pantsätta antingen i egenskap av ägare lill den intecknade egendomen eller i egenskap av den som har fått befogenhet alt pantsälta överlåtelsen på sig. Detla innebär väsentligt större risker för föriuster för egendomens ägare än vad som nu gäller. Dessa risker är av


 


Prop. 1984/85:54                                                                    63

samma typ som dem som man ville råda bot på genom jordabalksreformen genom vilken inieckningshandlingen inte längre skulle ha karaktär av löpande handling.

Stockholms tingsrätt: Såsom utredningen funnit ter sig en översyn av pantsättningsreglerna välmotiverad mol bakgrund av de problem, oftast av praktisk nalur, som nu gör sig gällande vid kreditgivningen och som redovisas i betänkandet. Tingsrätten delar utredningens ståndpunkt alt reglerna om pantsättning bör vara lika inom fastighetsrätten, sjörätten och lufträllen (i sammanhanget bör även medräknas rätten pä grund av före­lagsinteckning) och att reglerna i möjligaste mån i omsättningens intresse bör underlätta kreditgivningen. De ändringar som uiredningen härvidlag föreslär tillgodoser väl enligl tingsrättens mening dessa krav och tingsrät­ten instämmer därför i förslaget även med beaktande av att del möjligtvis kan innebära risk för att pantbrev kan komma pä avvägar och missbrukas mol den rätte ägaren av den egendom vari pantbrevet gäller. I praktiken lorde dock denna risk vara obetydlig.

Åven om de föreslagna ändringarna på sjörättens område innebär etl fjärmande från utländska pantsättningsregler och att svårigheter för svens­ka skeppsägare att erhålla kredit utomlands bl.a. kan förknippas med det förhållandet att olikheter finns mellan svensk och utländsk lagsliftning sä anser tingsrätten att kravel på rättslikhet mellan de olika grenarna av panträtten inom landel gör sig gällande med sådan styrka alt uiredningens förslag kan godtas. - Tingsrätten vill i detla sammanhang i anslulning lill vad som anförs på sid. 103 i belänkandet framhålla att telexförbindelse har funnits på sjöfartsregistret sedan dess tillkomst.

Domstolsverket: DV har ingen erinran mol förslagel. DV delar utred­ningens uppfattning att reglerna för pantsättning av hypotek i fast egendom och i skepp eller luftfartyg om möjligt bör vara identiska. De inskrivnings­myndigheter (IM) som arbetar med fastighetsböcker (inskrivningsregister) kommer förmodligen, såsom utredningen antar, knappast all beröras av elt genomförande av förslaget. Inte heller kommer hanteringen av sjöfartsre-gistrel att påverkas nämnvärt.

DV vill nämna, med anledning av vad utredningen anför om databehand­lingen påjordabalkens område (s. 117 m), att banker och andra kreditinsti­tut redan under innevarande år kommer all ges möjlighet att via egna befintliga terminaler stå i direktkontakt med inskrivningsregistrel; dessul­om till en väsentligt lägre kostnad än den som för närvarande utgår. DV hyser därför den förhoppningen att flertalet banker kommer alt utnyttja den möjligheten och i motsvarande mån avlasta IM från den betungande del av verksamheten som besvarandet av telefonförfrågningar innebär.

CFD: Utredningen lägger fram förslag till enklare pantsättningsregler. Man pekar därvid pä olägenheterna med den nuvarande ordningen som innebär all kreditgivarna måste göra omfattande kontroller för alt undgå risk för rättsförlust.


 


Prop. 1984/85:54                                                     64

För CFDs vidkommande finns anledning att framhålla all fastighetsdala-syslemet ger möjligheter lill en enkel, snabb och säker undersökning ifråga om säväl förutsättningar för en giltig panlsättning som panträttens omfatt­ning. Della möjliggörs genom redovisningen i systemet av väsentliga upp­gifter, i första hand ägarförhållanden, avslyckningar och gällande inleck-ningsbelastning. Delta har medfört förbättringar för kreditgivarna, något som är väl dokumenterat frän tidigare försöksverksamhet och den nu pågående och ständigt utvidgade driften med rättsverkan. Härtill kommer att uppgifternas aktualitet förbättrats samt att expeditionstiderna hos de inskrivningsmyndigheter som använder fastighetsdatasystemet kunnal nedbringas och som regel uppgår till några få dagar. Dessa inskrivnings­myndigheter och systemet som sådani har alltså möjligheler alt tillhanda­hålla inte bara aktuella fastighetsuppgifter utan dessulom ett bättre och fullständigare beslutsunderlag än det manuella systemet. Det kunde mot denna bakgrund ifrågasättas om det vid utnyttjande av fastigheisdatasysle-mel finns anledning all begränsa kreditgivarnas undersökningsplikt på sätt utredningen föreslår (se prop. 1971:179 sid. 36). De möjligheler som sålun­da skapas genom ell vidare utbyggt fastighetsdatasystem löser dock inte molsvarande problem på sjörättens område.

CFD är också medveten om att även andra faktorer inverkar vid bedöm­ningen av nu aktuella frågor. En sådan faktor är informationens tillgäng­lighet. De positiva erfarenheterna av fastighetsdatasystemets användbar­het i nu ifrågavarande hänseende bygger i stor utsträckning på att kreditgi­varen har tillgäng till egen terminal och på så sätt själv kan ta fram de uppgifter man anser sig behöva. Eljest är man i praktiken oftast hänvisad till förfrågningar hos inskrivningsmyndigheterna någol som regelmässigt sker per telefon. Denna telefonservice är en betungande hantering för inskrivningsmyndigheterna. Förfarandet inrymmer dessutom vissa risker för missförstånd. Terminalanslutningsfrågan är därför av största betydelse i sammanhanget. Som utredningen påpekal (sid. 117) förekommer sädan forlfarande i ganska begränsad omfattning. Av bankerna och andra kredit­institut är för närvarande endast elt 40-tal anslutna med terminal till fas­tighetsdatasystemet. Nu öppnas emellertid, vid sidan av tidigare anslut­ningsform, möjligheten till nya och billigare terminalanslutningar. Sanno­likt kommer detla på sikt att leda till en betydande ökning av antalet presentationslerminaler och därmed en helt annan spridning av informatio­nen.

En annan faktor av betydelse är all man har att ta hänsyn till två parallella syslem. Detta förhållande gäller under en tämligen lång över-gängstid innan fastighelsdaiareformen är hell genomförd. 1 dagsläget finns c:a 25% av landets fastigheter i faslighetsdatasystemet. 1987 kan det beräknas omfatta 40-50% av det totala antalet. Om det fortsatta reformar­betet efter denna tidpunkt finns ännu inga beslut.

Bankinspektionen; Inspektionen konstaterar med tillfredsställelse att


 


Prop. 1984/85:54                                                                    65

utredningens förslag leder fram till i stort sell enhetliga regler för panl­sättning av såväl fastigheter som skepp och luftfartyg. Med hänsyn till lydelsen av utredningens direktiv har den gemensamma ordningen för panlsättning hämtats från jordabalkens regler härom. Möjligheten lill pant­sättning av skepp i utlandet har ställt krav på förändring av godlrosskyddet för panthavare. Bankinspektionen är av den uppfattningen att uiredningen på ett elegant sätt löst många av de problem som varil förenade med den gällande ordningen. Inte heller kan inspektionen se att utredningens lagför­slag med möjlighet att överlåta pantsättningsbefogenheten och godtrospre-sumtion för innehavare av pantbrev, skulle innebära några risker ur rätts­säkerhetssynpunkt.

Den föreslagna regeln i 6 kap. 3 § andra slyckel jordabalken är avsedd alt tjäna som en säkerhetsventil. Såsom utredningen själv pekat på kan dock ell ganska slort behov kvarstå för långivare att mer regelmässigt kontrollera panlsällningsbefogenhelen via inskrivningsmyndigheten. Del kommer även i forlsällningen all krävas av banker och andra kreditinstitut under inspektionens tillsyn att de införskaffar gravaiionsbevis för att kun­na bedöma pantbrevet ur kreditsäkerhetssynpunkt. Någon ändring av ruti­nerna vid nybelåning inom Sverige kommer, såsom också utredningen antagit, därför knappast att bli följden av utredningens förslag i denna del.

Lantmäteriverket: I första hand har LMV försökt att bedöma förslagen med utgångspunkt från de särskilda situationer vid fastighetsregleringar och förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsräitslagen, som di­rekl berör panträltshavare samt fastighetsägare som innehavare av ägarhy­potek (5 kap. 16 § I st. och 18 § 2 st. fastighetsbildningslagen, 16 § anlägg­ningslagen, 14 § ledningsräitslagen). Såvitt LMV kan finna medför de föreslagna nyheterna i 6 kap. 2 § 2 st. och 3 § JB inte några väsentliga komplikationer i dessa sammanhang. Om en ägare lill faslighet som berörs av förrättningen har överlåtit pantsättningsbefogenheten lill annan synes detta inte medföra att den sistnämnde blir sakägare vid förrättningen eller blir att hänföra till den krels av intressenter vilkas medgivanden kan behövas vid förrättningen eller vilka skall få del av ersättningsbelopp vid fördelning efter förrättning. Fastighetsägaren lorde förbli den som skall företräda fastigheten. En praktisk komplikation synes dock kunna uppslå i fall dä pantsättningsbefogenheten inle har uinytljats. Om pantbrevet forl­farande befinner sig hos den lill vilken pantsättningsbefogenheten har överlåtits kan det bli praktiska problem för fastighetsägaren när han skall legitimera sig som innehavare av ägarhypoteket om han inte kan förele pantbrevet. Detta förhållande kan i sin tur komplicera fastighetsbildnings-myndighetens handläggning av förrättningen.

En fastighetsreglering kan väsentligt ändra en fastighets omfallning och värde. En faslighet kan i vissa fall helt utplånas. I sådant fall blir självfallet den fristående panlsättningsrätten hell utan värde. De här berörda effek­terna synes emellertid inle innebära några egentliga problem för lantmäte-5    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                                    66

riel. Däremol påverkar de situationen för den som fåll pantsättningsbefo­genheten. För borgenären innebär det inga nya problem eftersom han liksom hittills i eget inlresse i princip måsle kontrollera kredilobjektets innehåll i varje särskill fall.

Förslagel all rätten alt pantsälta pantbrev skall bli möjlig att överlåta synes ha tillkommit specielll med tanke på förhållanden inom sjörätten -särskill den internationella prägeln av delta rättsområde. Från fastighets­rättens synpunkt är det enligl LM Vs mening tveksamt om förslaget medför sädana fördelar att det finns anledning att genomföra det. En vidgad möjlighet för bankerna att utgå från alt den som innehar pantbrev också har rätt att upplåta panträti synes kunna införas också ulan den föreslagna anordningen.

För det fall att intecknad fastighet har delats genom avstyckning som svarar subsidiärt för inteckningen föresläs i belänkandet all pantbrevet skall kunna användas för ny panlsättning ulan medgivande från den av­styckade faslighetens ägare.

Förslaget berör inte direkt faslighetsbildningsverksamheten men försät­ter förvärvare av avstyckad fastighet i ett något försämrat läge när det gäller att frigöra sädan faslighet från ansvar för panträti i slamfastighelen. Ändringen kan komma att medföra att slamfastighelsägare inle har något eget intresse av att snabbt medverka lill relaxalion i avstyckad fastighet.

Förslagel innebär naturligtvis vissa fördelar för slamfastighelsägaren. LMV kan inle bedöma om dessa fördelar väger så tungt all det finns tillräckliga skäl för den föreslagna ändringen men har i övrigt ingen erinran mot förslaget.

Kammarkollegiet: Se avsnitt 3.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: Utredningens förslag alt låta innehavet av pantbrevet vara en presumlion för att innehavaren även är behörig att förfoga över pantbrevet för panlsättning synes väl motiverat. Såvill slyrelsen kan förslå leder förslaget pä denna punkt inte till några förändringar i de kontrollrutiner som f. n. tillämpas av bl. a. stadshypoieks-föreningarna vid låneutlämning. Sladshypolekskassan har tillsammans med Sveriges Allmänna Hypoteksbank i skrivelse 1978-04-27 till regering­en bl. a. påtalat rådande oklarhet om godtrosreglerna vid panlsättning mol bakgrund av skiftande möjlighet för borgenärer till ADB- information från inskrivningsregistret. Sladshypolekskassan välkomnar därför utredning­ens förslag, som innebär ett klarläggande i frågan genom alt bedömningen av god tro utlryckligen blir oberoende av huruvida kontroll gjorts mot inskrivningsregistret eller inle (förslagel till ny lydelse av 3 § 2 st. jordabal­ken). Kassastyrelsen har också noterat att uiredningen på olika punkter lagit hänsyn till de förhällanden som gäller för långfristig fastighetsbelå­ning, bl.a. vid konverteringssitualioner.

Svenska Skeppshypotekskassan: Kassan får härmed anföra följande och inskränker sig naturligen till att behandla förslagets betydelse för skepps­pantbreven.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   67

Utredningen har arbetat med fömtsättningarna att nägra genomgripande förändringar i jordabalkens panträtlskonslruktion icke skulle vidtagas, alt inskrivningsprincipen icke skulle göras lill föremål för utredning och att i första hand samma lösning skulle uppnäs inom fastighets-, sjö- och lufträt-len. Genom dessa förutsättningar är del praktiskt taget uteslutet att välja lösningar som mera radikalt anpassar de svenska pantbreven till internatio­nellt sedvanliga regler för morlgages elc.

Mot bakgrunden av de sålunda givna förutsättningarna finner Kassan emellertid att uiredningen på ett förtjänstfullt sätt lyckats finna lösningar som gör den praktiska hanteringen av pantsäkerhei i skepp smidigare än hittills. Särskilt reglerna om pantbrevshavarens legitimation synes innebä­ra en väsentlig förbättring av regelsystemet främsl genom den förenkling av kontrollrutinerna hos kreditgivarna som därmed kan genomföras.

Även övriga ändringsförslag och förtydliganden som berör skeppsin­teckningarna, nämligen behandlingen av tillägg och utmätningsränta, for­merna för andrahandspantsättning, sammanföring och pantsättning mellan ägare synes Kassan ha fått en väl genomtänkt utformning med grundlig och väl genomarbetad motivering.

Svenska Bankföreningen: Enligt förslaget skall pantbreven vara inneha-varpapper i den meningen att den som innehar etl pantbrev skall förmodas äga rätt att begagna del för att upplåta panträtt. Med hänsyn till de godtrosregler som med jordabalkens system tillämpas följer slora nackde­lar med principen all endast fastighetens ägare har rätt alt utnyttja pantbre­vet för panlsättning. Ocksä frågan om pantsättarens behörighet i fråga om t. ex. generella pantförskrivningar vållar med del nuvarande systemet visst bekymmer. Med hänsyn bl.a. till dessa svårigheter tillstyrker bankför­eningen utredningsförslaget att innehavet av pantbrevet presumerar panl-sättningsbehörighet samt utgör grundvalen för godtrosförvärv av panträtt.

Bankföreningen tillstyrker vidare utredningens förslag om alt pantsätt­ningsbefogenheten skall vara principiellt överlåtbar. Föreningen under­stryker särskilt vikten av att s. k. återpantsättning uttryckligen omöjlig­görs. Rätten alt begagna pantbrevet för pantsättning får sålunda enligl 6 kap. 2 § andra slyckel andra meningen inle överlåtas till en borgenär som innehar pantbrevet som säkerhet för sin fordran.

De nämnda bestämmelserna, parade med de godtrosregler som föresläs, medför självfallet att de lägre kraven på borgenären att kontrollera en panlsällares behörighet kan leda till alt fastighetens ägare får ett i molsva­rande mån mindre skydd mot obehörig pantsättning. Farhågorna bör emel­lertid inle överdrivas. 1 slort medför bestämmelserna - som antytts - att en situation skapas likartad den som utan större vådor gällde före jordabal­kens tillkomst. Eventuella nackdelar för fastighetsägaren torde väsentligen komma att minskas genom att, såsom utredningen också utgår frän, lånein­stituten i stort sett kommer alt fortsätta med hittillsvarande rutiner i fråga om införskaffande av gravaiionsbevis och kontroll i faslighetsbok.


 


Prop. 1984/85:54                                                     68

Del föreslagna regelsystemet lorde därför komma att innebära följande i bankernas hantering.

Banken som lar emol etl pantbrev som pant kommer att göra en kontroll mot fastighetsboken, främst kanske för att förvissa sig om att den mot pantbrevet svarande inteckningen har del förutsatta inomlägel. Kontrollen sker normall mot elt gravaiionsbevis, av vilket framgår vem som hade lagfart på fasligheten när beviset utfärdades. Även om pantsättningsbefo­genheten kan följa av en överlåtelse frän fastighetens ägare, kan banken självfallet inle blunda för gravationsbevisets uppgift. Det får förutsättas att bankerna som en självklar rutin kommer att göra en ytteriigare utredning om pantsätlarens behörighet, om han inte har lagfart på fastigheten. En sådans utredning kan ge vid handen

1.    att pantsättaren har förvärvat fastigheten. I sä fallbör banken mot förvärvshandlingen kontrollera att förvärvet är giltigt och att förvärva­rens förfoganderätt inte är inskränkt.

2.    att pantsättaren har pantbrevet som pant för sin fordran. I så fall måste banken fordra att även pantsätlarens fordran pantsätts.

3.    att pantsättaren är ombud eller ställföreträdare för fastighetsägaren. 1 dessa fall bör banken kräva att fullmakt eller behörighetshandlingar företes.

4.    att pantsättningsbefogenheten har överlåtits till pantsättaren. I sådant fall bör det vara en självklar rutin att banken fordrar alt överlätelseavta-let företes.

Mot bakgrund av den beskrivning av förmodade rutiner i bankerna som
här gjorts kan möjligen räckvidden av uiredningens godtrosregel och inne-
havarpresumtion antas i praktiken inle bli särskilt långtgående. Enligt
bankföreningens mening medför uiredningens förslag emellertid den otve­
tydiga fördelen att de godtrosregler som hittills ansetts gälla pä grund av
motivuttalanden nu blivit lagfästa, vilkel måsle komma att leda till slörre
säkerhet och förenklingar i åtskilliga fall. Detla gäller som nämnts framför
alll i fråga om de generella hypoteken. Med beaktande ocksä av utredning­
ens förslag om ersättning av statsmedel till fastighetsägare vid fall av
obehörig panlsättning förordar bankföreningen därför att de föreslagna
bestämmelserna införs i jordabalken.        

I fråga om de s.k. diskrepansfallen har uiredningen inskränkt sig lill alt uttala sig om kreditgivning mot pantbrev efter det avstyckning skett från den intecknade fastigheten. Förslaget innebär i detla hänseende att ägaren till en fastighet skall kunna förfoga över pantbrev som beviljats i fastighe­ten ulan att behöva inhämta samtycke av ägaren fill den avstyckade fastighet som endast har subsidiärt ansvar. Ulan medverkan från avslyck­ningens ägare uppkommer enligt nu gällande ordning en diskrespans mel­lan pant och inteckning. Den nuvarande situationen är enligt bankförening­ens mening till hinders för en bankmässig hantering av pantförskriven säkerhet. Så är t. ex. fallel då pantbrev i större skogskomplex är generellt


 


Prop. 1984/85:54                                                                    69

pantförskrivna för elt industriföretags löpande krediter. Från kreditgivare­synpunkter är därför utredningens förslag väl avvägt. Bankföreningen delar utredningens uppfaltning att den försvagning av rättsställningen för ägaren till en avstyckning som förslaget kan innebära i praktiken inte kommer att spela någon slörre roll. Med instämmande också i övrigt i vad utredningen i förevarande sammanhang framhållit tillstyrker föreningen utredningsförslaget i denna del.

Enligl förköpslagen (1967:868) har en kommun förköpsrätl vid försälj­ning av fastigheter av vissa slag. Under den lid som äganderätten genom förköpsrättsmöjligheten hålls svävande kan varken säljare eller köpare belåna pantbrev i fasligheten. Före jordabalkens tillkomst hade säljaren möjlighel att förbehålla sig rällen till ett inlecknat skuldebrev och kunde disponera över detta oberoende av äganderätten till fastigheten. Säsom utredningen påpekat ligger det inle i förköpslagens natur att kreditmöjlig­heterna skall vara beskurna. Uiredningen som konstaterat all del nu rå­dande förhällandet uppenbarligen inte är tillfredsställande har emellertid stannat för att inte förorda särskild lagstiftning på detta område.

Enligt bankföreningens uppfaltning lalar praktiska skäl för all belåning av fastigheten under den tid äganderätten är svävande möjliggörs. För­eningen förordar därför att en lagregel införs av det innehåll som utred­ningen själv skisserat, nämligen att köpare eller säljare tilläggs befogenhet all pantförskriva pantbrev under den kritiska tiden och att kommunen dä blir bunden av pantsättningen.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: SFF som har förståelse för de problem som nuvarande panlrältskonstruktion medför inom sjörätten har inget att erinra emot förslagel såvitt gäller nämnda område. Däremot ställer sig SFF tveksam till att motsvarande reglering införs inom fastig­hetsrätten.

Förslagel om innehavarpantbrev innebär att panirättsregler som tillkom­mit efter etl omfattande utredningsarbete och tillämpats under en längre lid nu skall frångås. De risker detta kan medföra vid den praktiska tillämp­ningen är nu svära att bedöma. Den nuvarande regeln som föreskriver all panträti endast kan upplåtas av fastighetsägaren fungerar i praktiken myc­kel bra sammanlagt med del skydd som reglerna om god tro medför. Reglerna innebär alt en pantsättning kan bli giltig trots alt panlsättaren inte hade befogenhet härtill. Enligl förarbelena till jordabalken är en kreditgi­vare i god tro om han föriitat sig pä uppgifterna i etl gravaiionsbevis som inte är äldre än 6 månader. Vidare uttalas i motiven att en kreditgivare som har en generell pantförskrivning inte behöver kontrollera om fasligheten bytt ägare varje gång en ulvidgning av krediten eller en ny kredit blir aktuell. Han skall anses vara i god tro tills dess han fär vetskap om att fastigheten bytt ägare. Denna tillämpning av godtrosreglerna medför enligl SFFs uppfattning att det inom fastighetsrätten inte finns behov av lika vittgående förändringar av panträttskonstruklionen som utredarna föreslå-


 


Prop. 1984/85:54                                                     70

git. Vissa smärre justeringar av nu gällande regler skulle vara fullt tillräck­liga för att undanröja de problem som uppkommer vid tillämpningen av dessa.

Ett problem inom fastighetsräiien vilket blir alltmer aktuellt är vilken inverkan övergången till ADB inom inskrivningsväsendel skall ha vid tillämpning av godtrosreglerna. Kan en kreditgivare även i fortsättningen förlila sig på ell 6 månader gammall gravaiionsbevis? I förarbelena förut­sätts att denna tillämpning omprövas då faslighetsböckerna inte längre förs manuellt. Den alltmer besvärande ovissheten om godtrosreglernas fillämp­ning i detta fall synes undanröjas genom den nya panlrättskonstrukiionen med innehavarpresumtion. Problemet hade dock kunnal undanröjts på ett mindre genomgripande sätt t.ex. genom en enkel godtrosregel.

Med hänsyn lill alt förelrädare för kreditlivel framfört önskemål om att enhelliga regler införs inom de olika rättsområdena faslighets-, sjö- och luflpanlrätl - vilket skulle underlätta den praktiska tillämpningen av pant-rättsreglerna - vill SFF trots ovan framförda tveksamheter inte motsätta sig att pantsättningsbefogenheten görs överlåtbar även inom fastighetsrät­ten.

Innehavarpresumtionen innebär att en pantupplåielse som görs av en person som innehar pantbrevet skall anses giltig även om det skulle visa sig alt personen ifråga inte var behörig att förfoga över pantbrevet. Detta skall gälla under förutsättning att borgenären inte hade skälig anledning att antaga att upplåiaren saknade pantsättningsbefogenhet.

I den föreslagna lagtexten stadgas uttryckligen att en borgenär inte är skyldig att kontrollera pantsättarens befogenhet med hjälp av fastighets­bok respektive andra register såvida del inte finns skälig anledning all misslänka att befogenhet saknas. Vad gäller fastighetsrätten förutsätter utredningen dock alt de nya reglerna inte kommer alt medföra att banker­nas nuvarande kontroll gentemot inskrivningsregistret kommer alt upphö­ra eller ens att förändras. Uiredningen gör den bedömningen att eftersom bankerna ändå måste kontrollera vissa uppgifter gentemot faslighetsböc­kerna t. ex. om fastighetsägaren är i konkurs och inteckningsbelastning så försäkrar sig bankerna troligen ocksä om att övriga uppgifter är korrekta. Utredningen förutsätter också att normal aktsamhel från banks sida torde kräva alt banken i regel begär bevis om pantsätlarens behörighet. Hur långtgående denna kontroll skall vara om det är fastighetsägaren själv som upplåter panträtt framgår inle helt klart av betänkandet. Ett klargörande på denna punkt skulle vara värdefullt. Som exempel pä kontroll av panlsäl­lares behörighet nämner uiredningen att bank bör kräva att fä se den handling som visar att pantsättningsbefogenheten tillkommer pantbrevsin­nehavaren, t. ex. skriftlig handling utvisande att befogenhet överlåtits eller en fullmakt. Emedan befogenheten alt pantsätta även kan ges muntligen förutsätter SFF att en personlig kontakt med fastighetsägaren också kan bli erforderlig. - SFF konstaterar alt de föreslagna godtrosreglerna och


 


Prop. 1984/85:54                                                                   71

tillämpningen av dessa inte tycks medföra någon inskränkning av banker­nas kontrollrutiner — vilket kanske varil önskvärt - tvärtom tillkommer ytterligare kontrollmoment.

Utredningens förslag att en panlförskrivning till säkerhet för framlida fordran - oavsett om fråga är om checkräkningskredit, garantiutfästelse, konvertering och lill och med normal avlyft av kredit - skall vara giltig fram till dess kreditgivaren fått vetskap om att fastigheten bytt ägare, är välkommet. Härigenom undanröjs rådande osäkerhet om räckvidden av lagstiftarens uttalande pä detta område i förarbetena lill jordabalken.

En speciell regel föresläs för att i en särskild situation förhindra att diskrepans uppstår mellan pant och inteckning. Regeln innebär alt i de fall pantbrev på grund av inteckning tagits ut i en odelad fastighet skall efter avstyckning stamfastigheiens ägare kunna pantsätta pantbrevet ulan sam­tycke av ägaren till den subsidiärt svarande avstyckade fastigheten. Giltig panträti skall således komma till stånd i avstyckningen utan att - vilket nu är fallet - medverkan krävs av avslyckningens ägare.

För bankernas vidkommande innebär sistnämnda förslag givetvis en önskvärd förändring av den nuvarande otillfredsställande ordningen där en "glömd" avstyckning kan medföra att en panträtt av mindre omfattning uppkommer än vad som framgår av pantbrevet. Vad gäller de generella pantförskrivningarna medför förslaget en förstärkning av godlrosskyddet. En generell pantförskrivning kommer enligt detta att gälla i alla kommande avslyckningar av slamfastighelen oavsett om banken vid t.ex. ulvidgning av en kredit fått vetskap om dessa. Trots nämnda fördelar är SFF dock inle odelat positiv till förslaget emedan detta medför en försvagning av den enskilda fastighetsägarens rättsställning. Denna konsekvens skulle inte uppkomma om det av utredningen skisserade alternativet lill lösning istäl­let kunde genomföras och då efter förslag av den utredning som ser över fastighelsbildningslagsliflningen. Den alternativa lösningen innebär att re­laxalion skall uppställas som villkor för fastställelse av avslyckningsför-rältning.

SFF beklagar att uiredningen inte valt att föreslå någon uttrycklig lagre­gel för att möjliggöra pantsättning - och därmed underlätta kreditgivning­en - under lid då en äganderätt till en fastighet är svävande på grund av att osäkerhet råder om kommun tänker utnyttja sin förköpsrätl.

Svenska sparbanksföreningen; Sparbanksföreningen delar uppfattning­en all förändringar är påkallade på sjörättens område. Utredningens för­slag - att pantsättningsbefogenheten skall kunna överlåtas och att inneha­vet av pantbrevet skall utgöra en presumlion för att innehavaren har behörighet att företa panlsättning - synes väl ägnat att undanröja de svårigheter som nu finns. Sparbanksföreningen har inget att invända mot att utredningsförslaget genomförs inom den sjörättsliga lagstiftningen.

Utredningen föreslår att förändringar i enlighet med del nu anförda skall vidtas också pä fastighetsrättens och lufträitens område. Det egentliga


 


Prop. 1984/85:54                                                      72

motivet härför synes vara önskemålet att tillskapa enhetliga regler rörande befogenheten att begagna pantbrev för pantsättning. I betänkandet sägs att det från bankhåll bestämt understrukits att samma regler bör gälla för pantsättning av hypotek i såväl fast egendom som skepp och luftfartyg.

Sparbanksföreningen är medveten om att en enhetlig reglering i ifrågava­rande hänseende är önskvärd från såväl principiella som prakliska ut­gångspunkter. Vad beträffar den fastighetsrättsliga lagstiftningen måste emellertid även beaktas att den nuvarande ordningen tillkommit efter ett långvarigt lagstiftningsarbete och varit i tillämpning endast under ell tiotal är. Utredningens förslag att innehavaren av ett pantbrev skall presumeras ha befogenhet att förfoga över del för pantsättning kan i viss mån te sig som en tillbakagäng till de regler som gällde före jordabalken. Mot denna bakgrund bör en förändring av nu gällande regler inte genomföras ulan vägande skäl.

Ell motiv lill en förändring av lagsliftningen såsom utredningen föresla­git kan vara att den nuvarande regleringen i jordabalken medför vissa lillämpningssvärigheler. Som utredningen påpekar har principen att endast en fastighets ägare skall äga rätt att begagna pantbrev för pantsättning inneburit viss osäkerhet i tillämpningen. Detta är fallet belräffande frågan när en kreditgivare, som förlitat sig på äganderätlsupplysningar i elt grava­iionsbevis, kan anses vara i god tro. Andra exempel på situafioner där lillämpningssvärigheler visat sig är i vilken ulsträckning en kreditgivare måste företa undersökning av pantsättarens behörighet när det är fräga om bl. a. generella panlförskrivningar och checkräkningskrediter. Utrednings­förslaget kan i och för sig sägas innebära en lösning på dessa svårigheter. Å andra sidan borde del inte vara omöjligt att skapa ökad klarhet genom uttrycklig lagstiftning utan att gä så långt som att frångå den enligl nuva­rande ordning grundläggande principen att pantsättningsbefogenheten till­kommer endast ägaren till en fastighet.

I sammanhanget måste beaktas att den av utredningen föreslagna regle­ringen av pantsättningsbefogenheten inte kan anses helt riskfri. Som fram­hålls i utredningens direktiv motsvaras varje inskränkning i kravet på borgenären att kontrollera pantsättarens behörighet av en inskränkning i fastighetsägarens skydd mot obehörig panlsättning. I praktiken torde dock riskerna för fastighetsägare vara små, särskilt med tanke pä att i vart fall institutionella kreditgivare lär komma att tillämpa kontrollrutiner som i stor ulsträckning överensstämmer med de nuvarande. Härtill kommer att utredningsförslaget även innehåller en bestämmelse om ersättning av stats­medel till fastighetsägare vid fall av obehörig pantsättning.

Vid en samlad bedömning fär övervägande skäl anses tala för en föränd­ring av pantsättningsreglerna på sätt utredningen föreslagit. Sparbanksför­eningen beaktar i detta sammanhang att enligl utredningens förslag s.k. återpantsättning inte blir möjlig genom ett uttryckligt förbud mot överlå­telse av pantsättningsbefogenheten lill panthavare. Föreningen motsätter sig därför inte att nu berörda delar av utredningsförslaget genomförs.


 


Prop. 1984/85:54                                                                    73

Uiredningen föreslår vidare belräffande vissa s. k. diskrepansfall att ägaren till en fastighet skall kunna förfoga över pantbrev som beviljats i fastigheten utan alt behöva inhämta samtycke av ägaren till en avstyckad fastighet som endasl har subsidiärt ansvar. Enligt nu gällande ordning måsle avslyckningens ägare medverka vid pantsällningen för alt panträt­ten skall få samma omfattning som inteckningen har. Sker inte detta uppstår således en diskrepans mellan pant och inteckning. Utredningen anser synbarligen att slora fördelar skulle vinnas om dess förslag förverkli­gas.

Sparbanksföreningen finner det tillfredställande att utredningen inte fö­reslår ändrade regler för andra diskrepansfall än sådana som berör av-styckningar. En sådan utveckling skulle enligl sparbanksföreningens me­ning föra alldeles för långt. Vad beträffar den diskrepans mellan pant och inteckning som kan uppstå i ett avstyckningsfall om den avstyckade fas­tighetens ägare inte medverkar vid panlsättningen, gör sparbanksförening­en den bedömningen att den nuvarande situationen fär anses otillfredsstäl­lande. Visserligen kan godtrosregeln i 6 kap. 7 § jordabalken i och för sig vinna tillämpning. Icke desto mindre kvarstår intrycket att den nu gällande ordningen är behäftad med brister.

Utredningens förslag beträffande avstyckningsfallen är ulan tvekan till fördel för banker och andra kreditgivare, liksom för vissa stora fastighets­ägare, som t.ex. skogsbolagen. Emellerlid måste även beaktas att den av utredningen föreslagna regleringen är ofördelaktig för ägaren till en av­styckad fastighet. Särskill i det fallet, dä den avstyckade fasligheten utgör den större delen av den ursprungliga slamfastighelen medan denna efter avstyckningen är av mindre omfattning, kan del onekligen förefalla slö­tande alt stamfastigheiens ägare skall kunna förfoga över pantbrev sä att panträtt uppkommer jämväl i avstyckningen. Denna fär ju ett ansvar även om dess ägare inle på någol sätt medverkar vid panlförskrivningen. Del bör dock framhållas att ansvaret för den avstyckade fastigheten endast är subsidiärt och att denna redan med nu gällande regler har elt subsidiäran-svar för panlsättningar av pantbrev i stamfastigheten, när pantförskrivning skett före avslyckningens tillkomst. Härtill kommer att parterna alltid har möjlighet att avtalsvis förfara så alt icke önskvärda konsekvenser uppkom­mer. Sparbanksföreningen kan mot denna bakgrund ansluta sig lill utred­ningens ståndpunkt att försvagningen av rättsställningen för ägaren lill en avstyckning saknar reell betydelse. Föreningen godtar därför utrednings­förslaget.

Sveriges Redareförening; Just för sjöfarten skulle självfallet en återgång till något system med intecknade skuldebrev ha varit att föredra, eftersom innebörd och verkan i ett sådani system bättre skulle överensstämt med utländska motsvarigheter. Att direktiven trycker hårt på önskvärdheten av likformiga pantsättningsregler för fastighetsrätten, sjörätlen och lufträllen samt att fastighetsrätten är och måste fä förbli tongivande är emellertid


 


Prop. 1984/85:54                                                     74

tillräcklig förklaring lill att utredaren lagit som självklar utgångspunkt ett bibehållande av nuvarande ordning med särskilt pantbrev.

Luflrättsutredningen hade ell förslag om lättnad i kravel pä borgenären att kontrollera pantsätlarens behörighet, vilket skulle praktiskt underlätta vid omläggningar av krediter, vid nybelastning av pantbrev, som kreditgi­varen redan innehar, elc. Redareföreningen uttalade sig då positivt för en sådan ordning, alldenstund man inte kunde finna - med hänsyn till all affärerna med skepp sker i mycket "säkerställd" ordning - all någon beaktansvärd inskränkning i ägarens (köparens) skydd mot obehörig pant-sättning skulle uppkomma.

Pantbrevsulredningen föreslår nu elt tillgodoseende av samma syften genom regler om innehavarpresumtion, etl slags kvalificerad godtrosregel, som - eftersom det är en regel av mera generell räckvidd — dessutom kan få vissa andra praktiska fördelar. Vid övervägande kan vi inte finna annat än att reglerna skulle fungera i praktiken, vadan vi tillstyrker lagsliftning enligt förslaget.

Vad särskilt gäller fördelar för sjörätlen menar vi också att vad belän­kandet utsäger på s. 118-119 äger sin riktighet, även om man kanske inte skall överbelona betydelsen därav. Den situation, då det kan vara särskilt värdefullt att skeppsägarens förelrädare är direkt behörig genom pant­brevsinnehavet är, som utredningen antytt, då partrederi med hjälp av svenska pantbrev skall ordna finansiering direkt från utländska kreditgi­vare, och just detta blir måhända inte alltför ofta förekommande i prakti­ken.

Förslagel om innehavarpresumtion har oundgängligen medfört förslag om en justering av 262 § sjölagen (och tillägg av 262 a §) men inte några sakändringar i övrigi i lagen. I detta sammanhang noteras att utredaren (på s. 119) tagit upp en definierad konkursfräga, som pä sitt sätt berör förslaget versus den s. k. inskrivningsprincipen och registrets publicitetsverkan, nämligen denna: om köpare B med hjälp av pantbrev utgörande ägarhypo­tek skaffat sig lån av sin bank och säljare A så går i konkurs innan B sökt förvärvsinskrivning, skall då skeppet rimligtvis ingå i konkursboet belastat med den panträtten? Utredaren besvarar frågan jakande. Vi är av samma mening och väl främst av det enkla skälet alt situationen för säljarens oprioriterade borgenärer inte prejudiceras. Att pantbelastningen fullbe-länas är en risk, som dessa borgenärer ständigt löper, och om deras gäldenär själv belånar ägarhypoteket eller om hans köpare gör detta bör vara egalt.

Sveriges Advokatsamfund: För sjörättens del innebär förslagel en önsk­värd förenkling av pantsällningen, och förslaget tillstyrks av samfundet.

Pä fastighetsrättens område innebär förslaget ett nytänkande och delvis en återgång till vad som gällde före jordabalkens ikraftträdande. Mot de fördelar som kan ligga i att pantsättningsbefogenheten är överlåtbar och att innehavet av pantbrevet utgör presumlion för behörighet att pantsätta


 


Prop. 1984/85:54                                                                   75

förutsatt all innehavaren är en "trovärdig person" slår de nackdelar i säkerhelshänseende som fastighetsägaren drabbas av. Idag är pantbrevet värdehandling endast i fastighetsägarens hand och i detla ligger en avse­värd och betydelsefull trygghet för fastighetsägaren. Om förslaget genom­förs blir det nödvändigl för fastighetsägaren att vid egen förvaring och förvaring hos annan av pantbrev iakttaga särskild försiktighet för att undvi­ka risken all pantbrevet pantsätts utan hans medverkan. I vissa fall, säsom exempelvis när fastighet ägs av flera med samäganderäll, medför förslaget att särskilda åtgärder måste vidtagas beträffande förvaringen av pantbrev för all undvika risken av obehörig panlsättning. Förslaget innebär sålunda klara nackdelar för fastighetsägaren.

För kreditgivaren innebär den föreslagna godtrosregeln onekligen den fördelen att den ekonomiska risken för misstag vid prövningen av rätlen att pantsätta i slörre utslräckning än hittills överflyttas till fastighetsägaren och det allmänna. Det är tveksamt om detta är eftersträvansvärt. Det överläge i kunskapshänseende i hithörande frågor som kreditgivaren i normalfallet har i förhällande till fastighetsägaren talar tvärtom för etl bibehållande av nuvarande regler.

Det är vidare tveksamt om förslaget i verkligheten kommer alt medföra några administrativa fördelar för kreditgivarna i form av enklare rutiner. I normalfallet torde nämligen kreditgivaren behöva inhämta uppgifter om fastigheten ur fastighetsboken, exempelvis belräffande inomläge av in­teckning. Eftersom sådan kontroll normalt sker mot ell gravaiionsbevis, får kreditgivaren också uppgift om lagfaren ägare. Om panlsättaren är annan än den som stär antecknad som ägare i gravationsbeviset, torde varje seriös kreditgivare undersöka innehavarens behörighet att förfoga över pantbrevet, bl.a. för att kontrollera att panlsättaren inle redan är panthavare och sålunda enligl förslagets tvingande bestämmelser inte be­hörig mottagare av pantsättningsbefogenheten. Man kan då svårligen tän­ka sig att den seriöse och normalt aktsamme kreditgivaren i annat än sällsynta undantagsfall åtnöjer sig med endast en försäkran från den som innehar pantbrevet att fastighetsägaren överlåtit panlsällningsbefogenhe­len pä honom.

Enligt samfundets åsikt talar alltså övervägande skäl för att den nuva­rande ordningen bibehålls och samfundet avstyrker därför förslaget i den­na del. De utökade möjligheterna att erhålla ersältning från staten som uiredningen föreslår syns i endast begränsad omfattning skydda fastighets­ägaren mot de risker som förslaget i övrigi innebär.

Uiredningens förslag (om pantsättning av pantbrev pä grund av inteck­ning meddelad i fastighet frän vilken avstyckning skett) innebär en avse­värd förenkling och torde underiälta genomförandet av avslyckningar framför allt hos stora fastighetsägare såsom skogsbolagen. För den nor­malt aktsamme köparen av en avstyckad fastighet innebär förslagel ingen nämnvärd risk. Samfundet som alltså tillstyrker förslagel i denna del, vill


 


Prop. 1984/85:54                                                                     76

dock peka på risken att intresset hos stamfastigheiens ägare för snabba relaxationsåtgärder möjligen kan minska om förslaget genomförs.

Utredningen föreslår en i jordabalken inskriven regel om borgenärens kontroll av panlsällarbehörigheten vid generell pantförskrivning. Den fö­reslagna regeln innebär att godtroende kreditgivare till vilken pantbrev pantförskrivits som säkerhet för framtida fordran anses bevarad vid sin goda tro intill dess han fått vetskap om att gäldenären inte längre äger förfoga över pantbrevet. Otvivelaktigt har hittills rått en besvärande osä­kerhet belräffande generella panlförskrivningar liksom också belräffande pantförskrivning av pantbrev till säkerhet för kredit i löpande räkning. Den föreslagna regeln får anses ändamålsenlig och i allt väsentligt överensstäm­mande med den praxis som hittills tillämpats.

Även den av uiredningen föreslagna lagregeln om giltigheten av ur­
sprunglig pantsättning efter konvertering av lån är välmotiverad. Motsva­
rande lagregler belräfl"ande generell pantförskrivning, konvertering av län
etc. föreslås inom sjörätlen och lufträtten. Invändning häremot finns inle
från samfundets sida.--

Utredningen har behandlat frågan om panlsättning av fastigheter som är underkastade föreskrifterna om kommunal förköpsrätt under sädan tid då äganderätten är svävande på grund av att beslut i förköpsfrågan inte föreligger. Utredningen anser sig dock ha funnit att nackdelarna med den nuvarande ordningen inte är så stora att särskild lagstiftning är motiverad.

Avsevärda problem för den enskilde kan dock uppkomma i sädana fall dä äganderätten är svävande i avvaktan på beslut i förköpsfrågan. En möjlighet att komma till rätta med den nuvarande ordningen, som måsle anss otillfredsställande, borde vara en lagregel om gemensam panlsättning av säljare och köpare med bindande verkan för kommunen om förköp kommer lill stånd.

Sveriges Fastighetsägareförbund: Varje inskränkning i kravet på bor­genärens kontroll av en panlsällares befogenhet att pantsätta måste inne­bära att fastighetsägarens skydd mot obehörig panlsättning av hans egen­dom minskas. Fastighetsägarens ställning som enligt gällande pantsätts-konstruktion stärktes genom den nya jordabalken kommer sålunda, be­dömer förbundet, att försvagas genom den nu föreslagna godtrosregeln. Pantbrevet är idag en värdehandling i ingen annan än fastighetsägarens hand. Della förhållande utgör en mycket betydelsefull trygghet för fastig­hetsägaren. Utredningen synes emellerlid i enlighet med direktiven ha gjort en omsorgsfull avvägning mellan, ä ena sidan, risken för skada som kan drabba fastighetsägare och ä andra sidan kraven pä elt väl fungerande kreditväsende. 1 kombination med den föreslagna rätten till ersättning av staten torde godtrosreglerna få anses försvarliga. Förbundet beaktar där­vid all den automatiska dalabehandlingen inom inskrivningsväsendel hål­ler på att slutligt genomföras i landet.

I och för sig synes det förbundel ovisst om ägaren till en avstyckad


 


Prop. 1984/85:54                                                                   77

fastighet i gemen inser att och på vilkel sätt han kan skydda sig mot en obehörig pantsättning från stamfastighetens ägare. Utredningens förslag ulgör emellertid en praktisk lösning som i det här avseendet torde över­väga risken för rättsosäkerhet. Förbundet tillstyrker förslaget i denna del.

Beträffande den kommunala förköpsrätten enligl förköpslagen (1967: 868) och reglerna för panlsättning konstaterar utredningen (s. 125) att "nackdelarna med den nuvarande ordningen trots allt inte är så stora" att de motiverar en ändring. Utredningen uttalar vidare alt den vill "under­stryka vikten av alt man inte överför de komplikationer som den kommu­nala förköpsrätien nu inrymmer till elt nytt område". Enligt förbundet lorde uiredningen inom ramen för sina givna direktiv haft möjlighel att komma lill rätta med de problem som den kommunala förköpsrättens regler idag förorsakar kreditgivningen och belåningen av pantbrev i fastig­het.

Under remisstiden har dessutom i en promemoria från justitiedeparte­mentet (Ds Ju 1983: II) tillkännagivits förslag till ändringar i förköpslagen med införande av bl.a. tvä helt nya förköpsgrunder. Mot den bakgrunden synes det förbundet ännu mer angeläget alt införa en regel som ger köpare eller säljare befogenhet att pantsätta pantbrev under den tid frågan om förköp är för handen och som gör kommunen bunden av pantsättningen.

Sveriges ViUaägareförbund: Förslaget om innehavarlegilimalion för pantbrev i kombination med godtrosreglerna är ägnade att i viss ulsträck­ning försvaga fastighetsägares skydd mot obehöriga förfoganden över pantbrev. Del finns emellertid fog antaga att dessa försämringar i praktiken inte kommer alt spela nägon större roll. Vid en samlad bedömning anser sig förbundet inte ha anledning alt motsätta sig uiredningens förslag.

Auktoriserade Fastighetsmäklares Riksförbund: Den enligt förbundets uppfattning största förändring av nu gällande regler som redovisas är att den som innehar pantbrev i fastighet - oaktat han äger fastigheten eller ej - presumeras ha erhållit ägarens samtycke till att få begagna pantbrevet för pantsättning.

Förbundet noterar i denna del, alt borgenärens skydd ökas på bekostnad av fastighetsägarens. Borgenär som erhåller pantbrev presumeras vara i god tro, såvida han ej har skälig anledning att misstänka att panlsättaren icke är behörig. Med de regler, som emellerlid föreslås om ersättning av statsmedel i vissa fall, kan sägas att man uppnått en rimlig avvägning mellan borgenärs och fastighetsägares inlressen.

Förbundet delar dock ej utredningens uppfaltning, att ersätlningsfallen kommer att vara begränsade till sin omfattning. I och med införandet av ell syslem, där pantbrevsinnehavaren presumeras ha rätt till panlsättning av detsamma, kommer antalet orällmäliga pantsättningar att öka. Förbundet vill här endast peka på den anomali, som kommer att vidlåta mängden av utestående pantbrev. De absolut flesta utestående pantbreven är redan pantförskrivna för fastighetsägarnas ekonomiska åtaganden och därmed


 


Prop. 1984/85:54                                                                    78

kan de icke (åter-) pantsättas. Den mindre gruppen utestående pantbrev, som icke innehas av borgenärer som säkerhet för sina respektive fordring­ar kan fritt pantsättas av panibrevsinnehavarna. All genom kontroll åt­skilja dessa tvä kategorier pantbrev - den "bundna"respektive "fria" gruppen - låter sig icke göras. Förbundet befarar, alt en hel del orätimätig återpantsättning kan komma till stånd av redan pantsatta pantbrev. I denna del vill förbundet peka på - i likhel med utredningen - det stora antalet utestående s. k. säljarreverser. Ifrågavarande reverser är oftast i händerna på privatpersoner, som saknar insikt i fastighetsrätt och panträtt. Förbun­det befarar därför, att om pantbrevet åter upphöjs lill värdehandling, kommer i gruppen säljarreverser en hel del orättmätiga panlsättningar till stånd både på grund av uppsåt som av okunskap om gällande regler.

Förbundel finner emellertid icke all dessa farhågor ulgör tillräckligt vägande skäl för att avstyrka utredningens förslag, utan tillstyrker försla­gen i denna del.

Förbundet skulle dock gärna se att etl system infördes, där man lätt kunde urskilja de "bundna" pantbreven från de "fria". Etl sådant system skulle kunna införas genom att låla pantsättaren på pantbrevet påteckna för vilken gäld och till vem pantbrevet pantsatts saml när pantbrevet återlämnats, göra notering härom pä pantbrevet och på sä vis göra det "fritt" för pantsättning.

Förbundel finner i likhet med utredningen, alt de problem i fråga om pantsättningsbefogenheten, som uppstår när en fastighet kan bli föremål för kommunall förköp, icke är av sådan nalur, all speciella regler bör införas, som reglerar dessa förhållanden.

Förbundet vill dock erinra, att den nu gällande förköpslagen främst berör vissa slag av fastigheter, utgörande endasl en mindre del av bestån­det, men alt förslag framlagts från justitiedepartementet (Ds Ju 1983: II) om en icke oväsentlig utvidgning av den kommunala förköpsrätien. Skulle förslagen realiseras, kan emellertid en reglering av pantsättningsbefogen­heten under den kritiska tiden fram lill att frågan om kommunalt förköp blivit avgjord vara befogad.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitu-tion: Förslaget att en avstyckning skall omfaltas av pantsättning som görs av stamfastigheiens ägare (JB 6:2 tredje stycket) ställer krav på att mäk­lare, lantmätare och andra inblandade vid avslyckningsförrättningen eller försäljningen av den avstyckade fastigheten upplyser om den panisätt-ningsmöjlighet som slamfastighelsägaren får. I flertalet fall sker numera inteckningssanering i anslutning till avslyckningsförrättningen, eftersom avstyckningsköparen annars saknar möjlighet alt belåna sin fastighet. De negativa konsekvenserna av ett genomförande av förslaget borde därför kunna bli försumbara, och den föreslagna ändringen underiällar den prak­tiska hanteringen hos kreditgivarna. Vi tillstyrker därför förslagel.

I motiveringen sägs att en pantsättning får förmodas avse även avstyck-


 


Prop. 1984/85:54                                                                   79

ningen. Vi delar denna uppfaltning eftersom regeländringen annars inle skulle få nägon effekl i normalfallet, då den pantsatta fastigheten endast anges med stamfastigheiens nummer. Detta betyder emellerlid också att i de fall då parterna är överens om alt panlsättningen inle skall avse även en avstyckning måste pantförskrivningen formuleras pä så sätt att del klart framgår vilka fastigheter som besväras av inteckningen men inte omfattas av pantsättningen.

Enligt vår mening bör i övergångsbestämmelserna anges att en av­styckning som tillkommit före lagens ikraftträdande ej skall kunna pantsät­tas av slamfastighelsägaren. I vart fall bör anges alt en panlsättning som skell före lagens ikraftträdande inte genom ikraftträdandet kommer all gälla i en avstyckning som tillkommit före panlsättningen.

Godtrosregeln har i förslaget (JB 6:3) knutits till den omständigheten att panlsättaren innehar pantbrevet. Den nu gällande lagstiftningen innebär bl.a. all godlrosskydd även kan finnas när pantsällningen endasl avser överhypotek pä tidigare till annan borgenär pantsatt pantbrev. Den före­slagna lagtexten bör ändras så att denna möjlighet finns kvar.

Den föreslagna regeln att innehavare av pantbrev skall presumeras ha rält att pantsätta torde inte fä så stora praktiska konsekvenser för det organiserade kreditväsendet. Längivaren bör nog även i fortsättningen göra en kontroll av pantsätlarens behörighet. Förslaget synes i första hand tillkommet i syfte att åsladkomma en likartad lagstiftning för fastigheter, skepp och luftfartyg, men eftersom regeln i vissa fall måste vara lill gagn för kreditväsendel och då vi inte kan finna några egentliga olägenheter med förslaget för kreditgivarna har vi ingen erinran mot att presumtionsregeln införs. Pantbrevet fär dock genom presumtionsregeln en ställning som ligger mycket nära ett innehavarpapper, och konsekvenserna för faslig-hetsägarna har kanske inte belysts tillräckligt i belänkandet.

Del är önskvärt alt del i moliven utförligt anges vilka krav som skall ställas på borgenären för att god tro skall anses föreligga. Ell prakliskl fall kan vara när en av flera delägare önskar upplåta panträtt i en fastighet och besitter ell pantbrev. 1 etl sådant fall ligger det i och för sig nära till hands att antaga att delägaren handlar på samtliga delägares uppdrag, men det är också fullt möjligt att så inte är fallel. Av prakliska skäl torde obelånade pantbrev nästan undantagslöst förvaras så, all en delägare kan förfoga över pantbrevet ensam. Enligt vår mening bör man därför kräva pantsätt­ning av samlliga delägare.

Föreningen Sveriges kronofogdar; Utredningen föreslär nya regler i 6 kap. 2 § jordabalken, 262 § sjölagen och 3 kap. 2 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg, innebärande en rätt för egendomens ägare att med vissa begränsning.ar överlåta sin räll lill panlsättning. Föreningen anser all ut­redningen här har gått för långt i sin i och för sig vällovliga strävan alt uppnå en fullständig samordning mellan de olika rättsområdena. Vad gäller sjö- och lufträtten tillstyrker föreningen förslaget med hänsyn lill att etl


 


Prop. 1984/85:54                                                                    80

klart behov föreligger att anpassa den svenska lagstiftningen till den inter­nationella kreditmarknaden och lagstiftningen på dessa områden. Detla behov kan dock knappasl göras gällande på fastighetsrättens område, där i stället starka rätlssäkerhetskrav talar för att i denna del behålla den gällan­de ordningen. Ändringarna i 6 kap. 2 § 3 st. jordabalken kan vidare medfö­ra oklarheter, innebärande bl.a. att fastighetsägare i vissa fall kan komma att pantsätta även avslyckningar.

Föreningen vill i stället framhålla, att behovet av en samordning mellan å ena sidan utredningens rättsområden och å andra sidan lagen om företags-inteckning är påkallat. Föreningen vill härvid hänvisa lill vad som anförts i föreningens tidigare yttrande i anledning av företagsinteckningsutredning-ens betänkande (SOU 1981:76) Företagshypotek.

Finansbolagens Förening; Belräffande innehavarlegilimation gmndar sig den föreslagna godtrosregeln på den presumtionen att den som innehar ell pantbrev har rätt att pantsätta detsamma. Emellertid synes utredning­ens förslag leda till att något godtrosförvärv av panträtt inte kan komma ifråga vid andrahandspantsättning! Panlsättaren innehar ju inte då pantbre­vet. Del förefaller inle föreningen vara troligt att en sådan konsekvens är avsiktlig. Föreningen föreslår därför att regeln kompletteras med etl tillägg svarande mot den som idag finns intagen i 6 kap. 7 § JB.

Sjöräilsföreningen i Göteborg: Svenska fartyg ägs i stor utslräckning av partrederier. Enligt 42 § sjölagen får huvudredaren inte upplåta panträtt i fartyget utan särskilt bemyndigande.

Föreningen utgår ifrån att den av uiredningen föreslagna innehavarpre­sumtionen skall gälla även huvudredare, som gör gällande all pantsätt­ningsbefogenheten överlåtits på honom, och att det inte skall åligga kredit­givare att särskill undersöka huruvida huvudredaren lämnals sådant i 42 S sjölagen omnämnt bemyndigande.

Svenska Försäkringsbolags Rik.sförbund: All ge fastighetsägare möjlig­hel att överiåta pantsättningsbefogenheten är en förbättring och förenkling av rådande ordning. Det kommer t.ex. alt underlätta panlsättningen av andelsägda fastigheter. Enligt gällande ordning krävs pantsätlningsmedgi-vande/fullmakter frän samtliga delägare. Dessa skulle nu kunna ersättas av att pantbreven överlämnas lill en gemensam representant för andelsägar­na, som i sin tur pantsätter egendomen.

Denna representant skulle i enlighet med de föreslagna godtrosreglerna i 6 kap. 3 § JB anses legitimerad som pantsättare redan genom innehavet av pantbreven, vilket skulle innebära en avsevärd förenkling av kreditgiva­rens kontroll. Förslagel om att pantsäliningsmedgivande från ägarna till subsidiäransvariga avslyckningar ej skall behöva inhämlas, kommer också att innebära en avsevärd lättnad i kreditgivarens hantering. Både vid upplåtelse av panträtt i och relaxer avseende exempelvis stora skogsfas-ligheter, är del idag mycket betungande med alla de kontroller av pantsätt-ningsmedgivanden m. m. som måste företas. Detsamma gäller för fastighe­ter ingående i dödsbon och överhuvudtaget vid alla flerpartsförhållanden.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   81

Vad avser den föreslagna godtrosregeln i 6 kap. 3 § 2 st. JB. vill riksför­bundet påpeka all del är av vikl att bestämmelsen verkligen skall kunna tillämpas enligt sin ordalydelse. Vad som anförts i specialmotiveringen pä sid. 172, 3 st., synes starkt inskränka betydelsen av den föreslagna besläm­melsen. Mol bakgrund av dessa utlalanden får den nya regeln inle avsedd verkan. Dä sålunda klar divergens föreligger mellan lagtexten och motiven — se sid. 174, 4 st. — krävs etl klarläggande i det fortsatta lagstiftningsarbe­tet. Vad vidare anförts i specialmoliveringen sid. 173, 6 st., inger farhågor om att högre krav kommer att ställas på professionella, "starka" kreditgi­vare när det gäller kontrollförfarandel. Riksförbundet vill starkt betona att så inte fär bli fallet, eftersom kreditinstituten i sin verksamhet måste ha klara, entydiga regler att rätta sig efter. Visserligen kommer säkert pröv­ning av pantsätlarens behörighet att ske även fortsättningsvis, men den kan med stöd av de nya bestämmelserna - under förutsätining alt dessa kan tolkas enligt ordalydelsen — ske snabbare och mer översiktligt än för närvarande.

Vad beträffar godtrosbestämmelsen i 3 § 3 st. avseende bl. a. de generel­la hypoteken, vill riksförbundet uttala sitt fulla stöd för den av uiredningen föreslagna lydelsen. - - -

Med den konstruktion som förköpslagen idag har kan, under den tid äganderätten är svävande, varken säljare eller köpare belåna pantbrev i fastigheten. Denna ordning medför olägenheler för en inle obetydlig del av fastighetsmarknaden, genom alt den tvingar kreditgivarna lill chanslag­ningar. Som utredningen mycket riktigt konstaterat, är detla "uppenbarii­gen inte tillfredsställande". Utredningen har dock stannat för att olägenhe­terna trots allt inte är så stora att de motiverar särskild lagstiftning. Riks­förbundet delar inte denna uppfaltning, utan vill i stället understryka vikten av att en ullrycklig lagregel införs, som tillägger säljare eller köpare befogenhet all med för kommunen bindande verkan, pantförskriva pant­brev under den kritiska liden. För all undvika att inbjuda till skentransak­tioner kan parternas befogenheter i delta hänseende begränsas till att avse pantförskrivning av pantbrev vars värde uppgår till högst köpeskillingens belopp.

Folksam; Folksam ser med tillfredsställelse att reglerna såvitt gäller vissa godlrossiiuationer har preciserats samt att pantreglerna inom de aktuella rättsområdena har blivit mera likformiga. De ändrade reglerna för behörighet att pantsätta egendom synes också väl motiverade.

3    Ersättning av statsmedel

Justitiekanslern; Som jag redan har hänvisat till är en grundläggande princip i JB:s panträtlskonslruktion att endast fastighetens ägare har rätt att begagna inteckningshandlingen - pantbrevet - för panlsättning. Inför 6    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                                    82

ikraftträdandet av JB tvingades man dock att acceptera att vissa godtros­regler infördes som innebar att en panlsättning kan bli gällande även om annan än fastighetsägaren gjort pantsättningen. Godtrosreglerna betinga­des av att inskrivningsväsendet pä grund av balanser inte fungerade sä att upplysning om äganderättsförhållandena kunnde erhållas ur fastighets­böckerna. Det blev därför nödvändigt att modifiera kravet pä kontroll i fastighelsboken. En kreditgivare som tar emot ett pantbrev som säkerhet fär således anses vara i god tro om han litar på en äganderätlsuppgift i ett gravaiionsbevis som är mindre än sex månader gammalt.

Den risk för rättsförluster som denna godtrosregel medförde för egendo­mens ägare bedömdes som ringa. I praktiken har den inte heller visat sig få nägra negativa konsekvenser. Med hänsyn lill att godtrosregeln nödvän­diggjordes av brister i registersystemet för vilket staten svarade ansågs del riktigt att staten i enlighet med bestämmelserna i 18 kap. JB skulle svara för de rättsförluster som kunde inträffa. I och för sig kan det principiellt ifrågasättas om praktiska svårigheter vid lösningen av rent civilrättsliga problem skall bemästras genom införande av en ersättningsskyldighet för en utanför det civilrättsliga förhållandet stående part, slalen. Riskerna är stora för att denna tekniskt sell primitiva och för lagstiftaren lättköpta lösning slentrianmässigt skall fä alll vidsträcktare tillämpning. Den ur­sprungliga motiveringen - vissa övergående brister i organisalionen av det offentliga inskrivningsväsendet - riskerar att bli bortglömd. Farhågor av angivet slag besannas av del nu framlagda förslagel.

Genom det remitterade förslagel skulle kravet på efterforskning i fas-fighetsboken av äganderätten släppas helt. Syftet med detla är huvudsakli­gen att kreditgivarna i fortsättningen skall slippa en "dyrbar konlrollap­paral" (se bl.a. sid. 108 i betänkandet). Härigenom görs en affärsmässig vinst de kommersiella parterna emellan i kreditförhållandet.

Släpps kravet på kontoll borde även statens ansvar för förluster på grund av den nyssnämnda godtrosregleringen i princip fä upphöra. Ansvarel var ju motiverat av att staten inte kunde tillhandahålla ett registersystem som möjliggjorde en kontroll. Enligt förslaget skall emellertid slalen svara även för den väsentligt ökade risk för rättsförluster som uppstår med en ny ordning. I betänkandet motiveras detta endast med att "del måste anses rimligt att staten, som genom sin lagstiftning öppnar möjlighet lill godtros­förvärv av panträtt på rätte ägarens bekostnad, åtminstone i viss utsträck­ning kompenserar detta genom ersättning för intrånget" (se sid. 122).

Jag delar inte uiredningens uppfattning om att staten bör bära skade­ståndsansvar. Förslagel som innebär befrielse från kontrollen i fastighels­boken eller mol gravaiionsbevis - en kontroll som i mitt tycke är naturlig - syftar som nyss nämnts lill att avlasta kreditgivaren arbeie och därmed även göra det billigare för krediltagaren. Enligt min mening ligger det dä närmare lill hands alt kredilgivaren/kredittagaren slår risken för detta. Det synes även mest följdriktigt mol bakgrund av att det enligt förslaget an-


 


Prop. 1984/85:54                                                                   83

kommer på kreditgivaren alt — med utgångspunkt frän "innehavarpresum­tionen i förbindelse med pantsätlningsbefogenhetens överlåtbarhet" -bedöma om en kredittagare som vill låna pä ett pantbrev är behörig (se sid. 107 f i betänkandet). Endast om kreditgivaren haft särskild anledning att misstänka, all panlsättaren saknade räll alt pantsätta pantbrevet skall han enligt förslagel reagera.

Bedömningen görs således helt på kreditgivarens ansvar. Förslagel ulgår alltså inte från ägaren som ensam panlsältningsbehörigoch pantsättningen står därmed inle i någol samband med statens inblandning säsom regisler-hållare. Den "kommersiella hanteringen" bör då också enligt min mening rimligtvis bära de risker som följer av bedömningen. Del finns inte nägon anledning för staten att ta pä sig ett ansvar i det läget.

Motsvarande godtrosregler som föreslås för fastigheter föresläs gälla i fråga om fartygs- och luftfartygspanl. Samma invändningar mol förslagel kan göras beträffande sådan pant. När det gäller denna egendom måste det ansvar som staten skulle ta pä sig dessutom bedömas som betydligt mera riskfyllt. Jag vill enbart peka på att kreditobjekten i dessa fall generellt selt är avsevärt mycket värdefullare. Det kan vara fråga om inteckningar på upp till 500 miljoner kronor. Dessulom sker kreditgivningen utomlands. Av naturiiga skäl blir det i sistnämnda fall svårare för staten då ansvar aktualiseras att i bevishänseende gentemot en sädan kreditgivare göra gällande alt denne haft skälig anledning att misstänka att pantsättaren inte var behörig.

Riskerna med den föreslagna ordningen med avseende på skadestånds­ansvar för staten lorde i och för sig inte vara så stora när det gäller seriösa kreditgivare. Dessa kommer säkerligen att iaktta vederbörlig försiktighet gentemot panlsättaren och även kräva gravaiionsbevis som utvisar ägan­derättsförhållandena eller göra kontroll mot inskrivningsregistrel. Om inte annat så behövs detta för att fastställa inteckningens prioritet. Faran ligger enligl min mening i all man genom den föreslagna ordningen öppnar möjligheter för dem som vill utnyttja systemet i ohederiigt syfte. Förslpget kan i dela hänseende tveklöst sägas underlätta ekonomisk brottslighet. Häri ser jag en allvariig risk.

Kammarkollegiet; Sedan nya jordabalken trädde i kraft år 1972, har kammarkollegiet fått in knappt ett 20-ial ärenden om ersältning enligt 18 kap. 4§ jordabalken. Av dessa är 6 fortfarande under handläggning. 1 tre fall har kollegiet ansett sig kunna medge ersättning. Sammanlagt har hittills betalats ut omkring 90000 kr. Ell av fallen - omnämnt på s. 122 i betän­kandet - gällde återgång av fastighetsköp där köparen, som var på obe­stånd, hade hunnit all ta ut och belåna tre pantbrev. Bland de ärenden som ännu inle är avgjorda finns tvä som också gäller återgång av fastighetsköp där köparen belånat pantbrev före återgången. I förhållande till de miljon­tals fastighetsöverlåtelser och belåningar av pantbrev som förekommit under samma lid är del således ell försvinnande litet antal fall som lett till anspråk pä ersällning av staten.


 


Prop. 1984/85:54                                                                    84

Ärenden om ersättning enligl 349 § sjölagen har ännu inle förekommit.

Det finns anledning att ställa sig frågande lill del berättigade i den ersättningsskyldighet som enligt nuvarande regler vilar på staten. Det bakomliggande motivet för denna ersättningsskyldighet har varil att staten i princip ansetts ansvarig för riktigheten av fastighetsbok och skeppsregis-ler. Felaktigheter eller bristfälligheter där, som föranlett rättshandlingar med förlust för någon av de inblandade parterna som följd, har därför ansetts motivera ersältning av slalen.

I verkligheten kan del dock vara andra omständigheter än redovisningen i fastighetsbok eller skeppsregister som orsakat förlusten. Tag l.ex. en konkurs. Vid återgång av fastighetsköp förutsätts all parternas ekonomis­ka mellanhavanden regleras. En mellankommande konkurs hos köparen gör emellertid att denne inte kan lämna betalning för de ytterligare pant­brev som tagits ut i fastigheten innan talan om återgång väcktes. Detta medför förlust för "rätte ägaren", vilken skall ersättas i den mån denne inte själv medverkat lill förlusten.

Ersättningsärendena är ofta en följd av mindre seriösa personers ageran­de. Den normala hanteringen av fastighetsöverlåtelser och panlsättningar - genom banker och andra ansvarskännande kreditinstitut - erbjuder sålunda inga problem i ersättningshänseende. 1 uiredningen föreslås nu att en kreditgivare inte skall behöva närmare efterforska panträtlsupplåtarens behörighet (förslagets 6 kap. 3 § jordabalken, 262 a § sjölagen och 3 kap. 3S lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg). Samtidigt förutsätts dock (s. 173) att låneinstituten, i varje fall på fastighetsrättens område i stort sett kommer att fortsätta med sina hittillsvarande rutiner i fråga om införskaf­fande av gravaiionsbevis och kontroll i faslighetsbok.

Mellan förslagel alt slopa kravet på kontroll av panträtlsupplåtarens behörighet och förutsättningen att sädan kontroll ändå i den reguljära kreditverksamheten skall ske mot fastighetsboken (resp. skeppsregistret) förefaller att finnas en märklig motsättning. Förslaget synes sålunda inne­bära att man i praktiken ställer lägre krav pä den icke reguljära kreditgiv­ningen, där den mindre seriösa och ibland rättsligt tvivelaktiga belåningen av pantbrev hör hemma, än som självmant iakttas vid den institutionella kreditgivningen. Utvecklingen på kredilmarknaden torde ha inneburit att allt mer av kreditgivning mol pantbrev sker under medverkan av kreditin­stitut och andra organ med tillgång till kvalificerad personal och väl utarbe­tade rutiner där kontroll av panträtlsupplåtarens behörighet ingår. En sådan utveckling ligger i kreditmarknadens och hela samhällets inlresse. Den bör därför understödjas genom att sådana rutiner blir till allmän norm vid bestämningen av god sed i fräga om kontroll av panträtlsupplåtarens behörighet. Genom att gynna den icke reguljära kreditgivningen i delta hänseende motverkar förslaget i stället utvecklandet av önskvärda kon­trollrutiner på allt slörre delar av kreditmarknaden. Del kan inte ligga i samhällets intresse. I delta sammanhang bör man särskill beakta den


 


Prop. 1984/85:54                                                                   85

ekonomiska brottslighet som annars bekämpas med allt slörre samhällsin­satser.

Utredningens förslag i denna del ter sig också märkligt med tanke pä de ansträngningar som samhället lagt ner - i lagstiftning, administration och koslnader - för att fä ett tillförlitligt inskrivningsväsende som grundval för kreditväsendet. Utvecklingen i detta hänseende borde närmast leda till att kravet på kontroll med hjälp av inskrivningsväsendet skärps i den mån resurserna där ökar möjligheten till en sädan kontroll, främsl genom ADB-systemets utbyggnad. Den eftergift av kontrollkravet som hittills grundats pä uttalandet om godkännande av äganderältsuppgifler i elt högst sex månader gammall gravaiionsbevis har ocksä varit motiverad uteslutande av eftersläpningen i inskrivningsväsendel. Vid sitt förslag till JB förklarade chefen för justitiedepartementel (prop. 1971:179 s. 350 att det fanns anledning se pä denna fråga pä etl annat sätt sedan övergången lill ADB ökal möjligheten att få aktuella faslighelsuppgifier. Vad som nu föreslås strider mot den intention för framtiden som denna förklaring uttrycker.

I direktiven (s. 460 framhålls vikten av att de fördelar som kan vinnas genom ändringar i de grundläggande principerna för JB:s panlrältskon-stmktion noggrant vägs mot de starka skäl som talar mol ändringar i denna lagstiftning. Det huvudsakliga skälet för utredningens förslag i denna del synes vara önskemålet om likformig lagstiftning för fastighets-, sjö- och luftpanlrälterna. Bestämmelsen att borgenär inte skall vara skyldig kon­trollera pantupplätarens behörighet tar närmast sikte på sjö- och lufipant-rätten, där den redan frän början fär sin egentliga betydelse. Pantbrevet blir ell innehavarpapper med obetingad säkerhet i skeppet resp. luftfarty­get.

Önskemålet att få en för sjörätten och faslighelsrätlen gemensam ord­ning tycks man även enligt utredningen (s. 119) kunna förverkliga genom att i sjörätten införa samma godslrosregler som för fastighetsrättens del finns i 6 kap. 7§ JB. Frågan om rättslikhet mellan fastighets- och sjörätt förefaller alltså inte att vara utslagsgivande för den avvägning som skall ske enligt direktiven.

Kammarkollegiets fondbyrå har sina förvaltade medel lill en del placera­de i län mot säkerhet i fast egendom och skepp. Nuvarande system med undersökningsplikt i fråga om låntagarens behörighet alt förfoga över pantbrevet har hittills inte inneburit några problem för fondbyräns del.

Mol denna bakgrund avstyrker kollegiet förslaget alt efterge nuvarande krav på kontroll av pantsättarens behörighet mot faslighetsbok resp. skeppsregister. I ställel finns anledning alt överväga ett fullföljande av intentionen vid JB:s tillkomst med hänsyn till ulvecklingen av ADB-syste­met för fastighetsböckerna.

Inom utredningen har diskuterats (s. 122), om inte rätt lill ersättning av staten vid godtrosförvärv av panträti hell kunde undvaras. Kollegiet finner det vara en brist all konsekvenserna av en sädan åtgärd inte redovisas


 


Prop. 1984/85:54                                                                    86

närmare. Allt som sägs är att detta skulle vara att gä för långt. Inte heller redogörs närmare för de ekonomiska konsekvenser som den föreslagna utvidgningen av godtrosförvärv vid panträtt kan få för staten. Det heter endast alt förslaget beräknas inte medföra några ökade utgifter för stats­verket, vilkel kollegiet har svårt att tro. Tvärtom finns del risk för att staten kan komma att få träda in i en helt annan utsträckning än hittills. På sjö- och lufträitens område måste man räkna med att det i etl enda fall kan bli fråga om mycket stora belopp. Pä detla område måste man också la hänsyn till de svårutredda och svårbedömda frågor som kan aktualiseras i internationella affärsförhållanden. Risk finns att de föreslagna bestämmel­sema särskilt här öppnar möjlighet att utnyttja ersällningsrätten för omfat­tande ekonomisk brottslighet.

Till dessa praktiskl-ekonomiska betänkligheter kommer renl princi­piella. Som tidigare framhållits och även utredningen påpekar, förutsätter den nuvarande ersältningsrätten att godlrosförvärvet är grundat på tillit lill fastighetsboken (resp. registret). Reglerna om ersättning av staten är en del av det system med tillförlitligt registerunderlag för kreditväsendets behov som statsmakterna ville bygga upp genom en kombination av lagstiftning och praktiska åtgärder på registerområdel. I den män statsmakterna miss­lyckades med denna intention - t. ex. genom balanser hos inskrivnings­myndigheterna - eller systemet inte fungerade i det enskilda fallel kunde det vara motiverat att staten tog pä sig de ekonomiska konsekvenserna av misslyckandet.

Det aktuella utredningsförslaget innebär att sambandet mellan statens registeransvar och godlrosförvärvet upphävs. Därmed faller också grun­den för det statliga ersättningsansvaret bort. Med den ändrade karaktär som pantbreven får, om utredningens förslag genomförs, sker i huvudsak en återgång lill vad som gällde före ikraftträdandet av jordabalken 1972 och av motsvarande ändringar i sjölagen 1976.

Principiellt kommer därmed inte att finnas större anledning till ersältning av staten vid godtrosförvärv av pantbrev än vid andra godtrosförvärv eller i andra situationer där lagstiftaren ger företräde ät den goda tron framför hänsyn till rätt ägare e.d. Utredningens resonemang i denna del skulle föra till oöverskådliga konsekvenser. Samtidigt med att utredningen framhåller de nuvarande ersättningsbestämmelsernas gmnd i intresset att upprätthäl­la tilliten till inskrivningsväsendet menar utredningen att förslaget om frikoppling av godtrosförvärv lill panträtt från inskrivningsväsendet "för konsekvensens skull" bör medföra rält till ersättning av staten för rätt ägare som lider förlust genom godtrosförvärv enligt de föreslagna reglerna. Alt konsekvensen av utredningens förslag bör vara den motsatta har redan sagts.

Om utredningen grundar sitt konsekvensresonemang på tanken att sta­ten bör ersätta förlust pä grund av alt lagstiftaren vall en viss lösning av en intressekonflikt mellan enskilda, finns anledning att varna för konsekven-


 


Prop. 1984/85:54                                                     87

ser på andra lagstiftningsområden. Det finns många sådana områden där statlig ersättningsskyldighet på grund av lagstiftningens konstruktion skul­le kunna aktualiseras. Den utformning som en lagstiftning fått vid avväg­ningen av olika enskilda inlressen i en rättshandling kan inte rimligen läggas till grund för ersättningsskyldighet för staten som inle dellar i rättshandlingen och inte heller tillhandahållit fömtsättningen för denna rättshandling, så som kan sägas ske när inskrivningsväsendet anlitas.

Som företrädare för staten vid handläggning av frågor om ersättning av statsmedel i de aktuella fallen vill kollegiet bestämt avstyrka den utvidg­ning av ersältningsrätten som förslaget innebär. Om den föreslagna regle­ringen av godtrosförvärven genomförs, bör enligt kollegiets mening över­vägas alt i slällel helt slopa det statliga skadeståndsansvaret för förlust till följd av godtrosförvärv vid panträtt. Detta torde ge anledning lill översyn av övriga ersättningsfall i JB.

Utredningen har förklarat att dess förslag beräknas inte medföra några ökade utgifter för statsverket. Kollegiet vill uttala en allvariig varning mot ett sådant antagande. Redan den generella eftergift av kontrollkravet i fråga om pantsättarens behörighet som förslaget innebär medför en bety­dande riskökning särskilt med hänsyn till att de nya reglerna kan komma att utnyttjas som metod för ekonomisk brottslighet. Till detta kommer att även enslaka fall av ersättning vid panträtt i fartyg eller luftfartyg kan medföra ersättning med belopp som uppgår till hundratals miljoner kronor.

Auktoriserade Fastighetsmäklares Riksförbund: Se avsnitt 2.

4   Tillägget

Riksgäldskonloret: Vidare har uiredningen — för att fä en bättre mark­nadsanpassning av den s. k. utmätningsräntan — föreslagil att utmätnings­räntan skall höjas till vid varje tid gällande diskontot ökal med fyra pro­centenheter samt alt tillägget inte längre skall vara utmätningsbart. Full­mäktige tillstyrker även dessa förslag.

Svea hovrätt; Utredningen har ägnat stor, och välmotiverad, uppmärk­samhet ål de s. k. borgenärstilläggen eller alllsä dels det fasta tillägg om 15 procent på pantbrevsbeloppet som borgenären vid behov äger utnyttja (för både huvudförpliktelse och biförpliktelse) och dels ulmätningsränla efter procentsats som nu är olika för fast egendom och annan. Uiredningen föreslår att det fasta tillägget bevaras som det är medan utmätningsränte-tilläggel föreslås vara fyra procenl över gällande diskonto. Hovrätten instämmer i förslaget såvitt gäller utmätningsräntan. Däremot vill hovrät­ten sälta frågetecken för om det fasta tillägget verkligen bör bibehållas. Detta tillägg — i grund och botten främst avsett för ränta - är konjunktur­känsligt på ett sätt som är olyckligt i fräga om en fundamental panträltsre-gel och därtill förmodligen svårbegripligt utomlands; hovrätten skall ej


 


Prop. 1984/85:54                                                     88

upprepa de skäl för och emol som utförligt redovisats i belänkandet men vill för sin del markera tvivel på all del skulle bli svårt för bankerna att för sina kunder förklara att inteckning behöver sökas för mer än länets kapital­belopp. I sammanhangel vill hovrätten fästa uppmärksamheten vid att den konventionsbetingade begränsning i betalningsrälten till tre års ränta som luflrältsförslaget innehåller (se 3 kap 4§ förslagel lill lag om inskrivning av rätt till luftfartyg) hade motsvarighet i sjörätten före 1976 års sjölagsänd­ringar och lorde vara gångbar utomlands. Det förtjänar undersökas huruvi­da inte en dylik ordning kunde hell ersälla del nuvarande fasta tilläggel om 15 procenl på pantbrevsbeloppei. Hovrätten är medveten om all över­gångsproblemen i så fall kan bli betydande.

Hovrätten tillstyrker förslagel att utmätning av pantbrev - eller, annor-ledes uttryckt, ägarens rätt att utnyttja delta för panlsättning - inte skall ge rält lill borgenärslillägg och på sä sätt åter närmas till vad som förr kallades utmätning av ägarhypotek. Tydligen förblir ägarhypotek det oak­tat vad det nu är, nämligen intet annat än ägarens rält till utdelning av medel efter exekutiv försäljning, en rält som också den är utmätningsbar.

Domstolsverket: DV har vid två tidigare tillfällen, 1978 och 1980, lill justitiedepartementet avgett yttrande över förslag till ändringar i 6 kap. 3 § jordabalken och därvid uttalat att verket inte varit hell övertygat om behovet av de föreslagna ändringarna. Vad som anförs i utredningen ger inte DV anledning att ändra uppfattning särskilt inte mol bakgrund av del nu rådande ränteläget. DV vill dock framhälla att om förslaget genomförs är det angeläget att övergångsbestämmelserna inte leder till regler om särskild påskrift av äldre pantbrev. Motsvarande rutiner bör tillämpas vid den framtida omvandlingen av föreiagshypoteken.

Riksskatteverket: RSV delar utredningens uppfatining all tilläggel bör bibehållas och alt konstruktionen med ell fast tillägg om 15 procent jämte en utmätningsränta som utgörs av vid varje tidpunkt gällande diskonto, ökat med 4 procentenheter är att föredra.

Utmätning av överhypotek - oftast tillägg - har haft den praktiska betydelsen att skyddsbeloppel därigenom blivit lägre än del skyddsbelopp som en utmätning av fastigheten skulle medföra och har således ofta varit en förutsättning för en försäljning av fastigheten.

RSV anser emellertid de skäl uiredningen anför (s. 138 fO för att la bort möjligheten att utmäta tillägg väga tungt. Tillägg i samband med utmät­ningar av överhypotek torde inle ha givit utmätningsborgenärer några större belopp.

Blockbildning vid sekundärpantförskrivningar gör systematiken svår­överskådlig. Dessutom kompliceras KFMs arbete med t.ex. upprättande av sakägarförteckningar när utmätning av överhypotek sker. Utredningens konstaterande att om möjligheten till utmätning av tillägg las bort skulle blockbildningen "kunna hjälpligt hanteras" (s. 141) torde emellerlid vara något tillspetsat eftersom de flesla KFM numera klarar även komplicerade


 


Prop. 1984/85:54                                                                   89

blockbildningssituationer. Del är emellertid viktigt alt underlätta KFMs arbete med exekutiv faslighetsförsäljning och att minimera risken för fel­aktig handläggning så långt som möjligt. (Jfr av RSV i en promemoria påtalade problem i samband med blockbildning, betänkandet s. 72-74.)

Del är lika viktigt att det blir möjligt för fastighelsägaren/gäldenären och borgenärerna all inse lagreglernas alla konsekvenser i olika situationer. Såsom sägs i belänkandet (s. 138) är del nuvarande remediel mot mellan­kommande oprioriterade borgenärer andrahandspantförskrivning. Del är RSVs erfarenhet att delta oftast praktiseras och att möjligheten till utmät­ning av överhypotek - framför alll i form av tillägg - främst uppkommer på grund av underiåtenhet eller misstag frän fastighetsägarens eller kredit­givarnas sida. All regelsystemet leder lill sådana effekter talar starkt för en förenkling.

Samma skäl som kan anföras för ett borttagande av möjligheten att utmäta tillägg talar emellertid ocksä för att man även bör ta bort möjlighe­ten för fastighetsägaren att genom andrahandspantförskrivning förfoga över tillägget. Panlförskrivning av mellanliggande tillägg torde kunna upp­fattas som lika stötande som en utmätning av tillägg. Också i detta fall kan del nämligen bli fräga om att så att säga tränga sig före i företrädesordning­en (s. 176 i betänkandet). Därigenom kan dessutom övriga borgenärers möjligheter alt få del av gäldenärens tillgångar minska genom skenför­skrivning.

Tilläggen motiveras främsl av all underbeläning av pantbrev - med de nackdelar del för med sig - annars skulle få användas. För att tillgodose della syfte räcker det emellertid med att förstahandspanlhavaren kan tillgodogöra sig tillägget enligt 6; 3 JB.

Enligt RSVs mening är del således inle tillräckligt all ta bort möjligheten alt utmäta tillägg. En betydligt större klarhet och överskådlighet uppnås försl om ocksä möjligheten till andrahandspantförskrivning av tillägg tas bort.

RSV föreslår därför att fastighetsägaren fråntas möjligheten att genom andrahandspanlförskrivningen förfoga över tilläggel. Det skulle i praktiken betyda att en borgenär med pantbrev som säkerhet endasl kan la i anspråk tillägg på det egna pantbrevet. Har borgenär säkerhet i form av eget pantbrev jämte panlförskrivning av överhypotek i framförliggande pant­brev får borgenären föruiom eget pantbrevs kapitalbelopp och tillägg en­dasl tillgodogöra sig icke utnyttjade kapitalbelopp i framförliggande pant­brev, således inte tillägg i del framförliggande pantbrevet.

Vad här föreslagits torde knappasl vara till nackdel för kreditinstituten. Tillägget pä del egna pantbrevet - som enligt utredningens förslag höjs lill en rimlig nivå - har varit avsett att täcka kostnader och förseningsräntor. Det lorde dessutom ligga i bl.a. bankernas intresse att minska behovet av andrahandspantförskrivningar (jfr s. 138). En sädan ordning skulle också underlätta efterkommande kreditgivares möjligheter att rätt bedöma vär­det av sina säkerheter.


 


Prop. 1984/85:54                                                     90

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: Under kort lid har antalet låntagare som har betalningssvärigheler ökat oroväckande hos stadshypo-leksföreningarna. I samband med exekutiva auktioner har det visat sig att i de fall förening lidit förlust detla oftast berott pä att panlbrevstilläggen inte räckt till. Av den enkät uiredningen låtit verkställa bland olika kreditinsti­tut angående pantbrevstilläggen synes framgå samstämmigt att en lösning bör sökas som motverkar en förefintlig tendens alt underbelåna pantbre­ven. Sladshypolekskassan har tidigare under uiredningens arbeie som en acceptabel lösning förordat ett bibehållande av det fasta tillägget, dock höjt till förslagsvis 20 procent av pantbrevets kapitalbelopp (s. 136). Denna uppfattning vidhåller kassastyrelsen.

Uiredningen föreslär vidare att utmätningsräntan görs rörlig genom all
bindas till diskontot plus fyra procent. För stadshypoleksföreningarna som
endast lämnar län mot fast ränta reser ett system med rörlig ränta princi­
piella invändningar särskilt i en tid med sjunkande räntor. Det är således
inle otänkbart i dag alt även en rörlig utmätningsränta kan komma att
understiga räntan på hypolekslånen. Del förtjänar också påpekas att dis­
kontot tenderar att få mindre betydelse som regulator av räntevillkor i
låneavtal. Kassaslyrelsen vill med det anförda inle motsätta sig utredning­
ens förslag eftersom erfarenhetema av nuvarande syslem med en fast
utmätningsränta är mindre goda.    

Kassaslyrelsen vill slutligen tillstyrka utredningens förslag att pant-brevslillägg enligt 9 kap. 16 § utsökningsbalken inte skall få utmätas av kronofogdemyndighet.

Svenska Bankföreningen; Jordabalkens bestämmelser om tillägg har efter förslag av utredningen ändrals med verkan fr.o.m. den 1 juli 1981 och innebär alt tillägget utgörs dels av en fast del på 15% och dels av en utmäiningsränla som är 10%. Bankföreningen har i samband med remiss­behandlingen av nämnda förslag uttalat sig för en diskontoanknytning av utmätningsräntan. Uiredningen föreslår nu, efter en enkät vari bl. a. bank­föreningen hörts, all uimätningsräntans storlek skall knytas lill diskontot.

Bankföreningen instämmer i utredningens slutsats att tillägget i sin nuva­rande utformning är otillräckligt. I ställel för att pantbreven underbelånas bör en lämpligare anordning kunna uppnås genom att tilläggets storlek automatiskt anpassas till den vid varje tidpunkt gällande räntan. Med åberopande av de synpunkter som bankföreningen tidigare framfört och vilka har refererats i belänkandet anser föreningen att utredningens förslag bör genomföras. Den föreslagna övergångsregleringen är enligl förening­ens uppfattning tillfyllest.

Med de motiveringar utredningen använt tillstyrker bankföreningen ock­så uiredningens förslag om alt pantbrevstillägg inte längre skall kunna utmätas. Det är naturligt, att intecknad egendom skall vara underlag för krediter som uppkommer genom avtal mellan ägaren och kreditgivarna. Föreningen instämmer därför i utredningens påpekande att det strider mot


 


Prop. 1984/85:54                                                     91

denna ordning alt kronofogdemyndigheterna såsom på senare tid skett genom utmätning av tillägg bryter sig in i förmånsrätisordningen och tar en del av värdet i anspråk t.ex. för skatt med åsidosättande av efterföljande borgenärers rätt. Med uiredningens förslag att tillägg inle kan utmätas torde också den i dag något problematiska tillämpningen av den s.k. blockbildningsregeln i 6 kap. 3§ andra stycket jordabalken underiåtias.

Sveriges Föreningsbankers Förbund; Uiredningen har med anledning av den ränleslegring som skett på kapitalmarknaden under 1970-talel även granskat det s.k. tilläggets storiek och konstruktion. Enligl nuvarande regler utgörs tilläggels storiek av ett fast tillägg om 15 procenl och en utmäiningsränla om 10 procent. SFF har - vilkel ocksä framförts i ovan­nämnda skrivelse till pantbrevsulredningen - inget att erinra emot utred­ningens förslag innebärande att del fasta tillägget om 15 procent bibehälles och att utmätningsräntan följer ändringarna i diskontot. Förslaget om att utmätningsräntan skall bestämmas till diskonto -I- 4 procent kan acceple­ras. Utmätningsräntans nivå är en besväriig avvägningsfråga. Å ena sidan fär den av säkerhetssynpunkt inte vara för låg så all kreditgivarna - med rimliga handläggningstider för exekutiva auktioner och numera förekom­mande kostnadslägen - inte kan få täckning för räntekostnaderna. Å andra sidan minskar kreditutrymmet ju högre utmätningsräntan är. SFF bedömer att nivån diskonto + 4 procent kan vara rimlig, dock bör den inle vara högre.

Vad avser den rättsliga konstruktionen med tillägg instämmer SFF lill fullo i uiredningens konstaterande att den nuvarande möjligheten för en ulmätningsborgenär all för en oprioriterad fordran fä utdelning ur tillägg pä grund av utmätning av pantbrev lill förfång för innehavare av efterföljande pantbrev är synnerligen otillfredsställande. Utredningens förslag om en uttrycklig regel som förbjuder att en utmätningsborgenär fär tillgäng lill tillägget är mycket väl motiverad. Förbudet skulle även innebära att den s.k. blockbildningsregeln blir lättare att lillämpa vid mer besväriiga situa­tioner där elt i andra hand pantsatt pantbrev ocksä är utmätt.

SFF konstaterar slutligen att utredningen inle föreslagit någol förbud mot pantsättning av etl tidigare uttaget pantbrev då en fastighet är föremål för utmätning. En pantsättning som skett i en dylik situation medför även i fortsättningen att panthavaren har möjlighet att få utdelning ur tillägg.

Svenska sparbanksföreningen: Sparbanksföreningen delar uiredningens uppfallning all en förändring av bestämmelserna om tillägg måste ske. När del gäller frågan vad som därvid bör göras, är del sparbanksföreningens mening att tanken, att hell slopa det fasta tillägget och utmätningsräntan och i ställel hänvisa kreditgivaren att underbelåna pantbrev, inte bör förverkligas. En sädan ordning måste rimligtvis medföra följdändringar i annan lagstiftning, bl.a. banklagstiftningen och stämpelskattelagen. Vi­dare bör man inte underskatta svårigheterna att på del psykologiska planet förklara situationen för den enskilde låntagaren samt risken för en olikfor-


 


Prop. 1984/85:54                                                                    92

mig bedömning i kreditinstituten när det gäller frågan vilken grad av underbelåning som är erforderlig.

Som sparbanksföreningen ser saken bör en förändring ske inom det nuvarande systemels ram så alt underbelåning inle behöver tillgripas. Förändringen bör göras med minsta möjliga ingrepp i de nu gällande reglerna. Närmast till hands ligger då att på det sättet anpassa tillägget till det allmänna ränteläget att utmätningsräntan knyts till diskontot i enlighet med räntelagens bestämmelser om dröjsmälsränla. Sparbanksföreningen delar härvidlag helt utredningens uppfatining och finner således all del fasta tilläggel om 15 procent bör beslå och att utmätningsräntan, motsva­rande det vid varje lid gällande diskontot jämte fyra procentenheter, inte bör löpa frän en tidigare tidpunkt än utmälningsdagen eller motsvarande.

Etl ytterligare förslag i betänkandet är all pantbrevs tillägg inte längre skall kunna utmätas. Enligt förslagel blir det således inte möjligt all företa utmätning i tillägg för en utmätningsborgenärs fordran i allmänhel, utan tilläggel förbehålls borgenär med säkerhet i pantbrevet.

Sparbanksföreningen instämmer lill fullo i uiredningens utlalanden om konsekvenserna av den nuvarande ordningen för kreditmarknadens vid­kommande. Utredningens förslag är från denna utgångspunkt välkommet.

Ett ytterligare argument för förslaget är de svårigheter som kan uppkom­ma vid tillämpningen av den s.k. blockbildningsregeln i 6 kap. 3§ andra stycket jordabalken. Denna bestämmelse skall ju enligl rättsfallet NJA 1974 s. 353 tillämpas även vid andrahandspantsättning. En följd härav kan bli all en utmätningsborgenär får utdelning pä bekostnad av en panthavare med panträtt i en fastighet. I högsta domstolen är för närvarande anhängigl elt mäl som gäller frågan om blockbildning skal! äga rum i etl sådant fall (Ö 542/82). Oavsett utgången i detla mål kan konslaleras, alt de enligl spar­banksföreningens mening negativa konsekvenserna av en tillämpning av blockbildningsregeln i ett fall som detla inte skulle behöva uppstå om utredningens förslag förverkligas.

Sveriges Redareförening: Mol bakgmnd av den ingående analys utred­ningen redovisat på s. 126-137 menar vi att de rätta slutsatserna dragits genom det förslag, som framläggs i denna del.

Redareföreningen har alltså inget alt erinra mot att utmätningsräntan anknyts till diskontot, eftersom vi finner det angeläget att komma bort frän den verklighetsfrämmande räntesats vi f. n. har för denna räntegottgörelse. Vi har heller inget emot alt räntan sätts till diskontot plus 4%.

Får vi påminna om att för den händelse lagstiftningen för JB's del skulle bli alt nuvarande "temporärt" gällande 10% fast ränta görs "permanent", så återstår att även för sjölagens del (264 §) föra upp nivån från 6% till 10%.

Sveriges Advokatsamfund: Det i jordabalken införda systemet med ett fast tillägg om 15 procent och en utmäiningsränla om numera 10 procent medför svårigheter för en kreditgivare att beräkna storleken av såväl egen


 


Prop. 1984/85:54                                                                    93

säkerhet som framförliggande gravationer. Etl slopande av systemet med tillägg skulle därför medföra större överskådlighet och en riktigare bedöm­ning av vilket högsla belopp som kan komma att ulgå på grund av varje i en fastighet meddelad inteckning. Å andra sidan förutsätter ett sådant slopan­de av del fasta tillägget och utmätningsräntan ett syslem med underbelä­ning som i sin lur bör medföra sänkning av stämpelskatten. Följdändringar i annan lagstiftning, säsom i banklagen och sparbankslagen, lär också vara ofrånkomliga om tillägget skall slopas. Svårigheter föreligger otvivelaktigt ocksä att utforma övergångsbestämmelser som inom rimlig lid möjliggör den med en ändring av del nuvarande systemet med tillägg åsyftade mera rationella hanteringen.

Om man bestämmer sig för att behålla det nuvarande systemet är det angeläget att den bristande överskådlighel som delta system kan medföra inte ytterligare accentueras.

Utredningens förslag om alt utmätningsräntan skall knytas till diskontot medför ökade svårigheter för innehavare av efierliggande pantbrev att beräkna värdet av sin säkerhet. Delta gäller alldeles särskill vid s.k. topplän. De svårigheter som innehavare av högt liggande pantbrev har att bedöma värdet av sin säkerhet ökal ytterligare om förslaget om en lill diskontot knuten utmätningsränta genomförs.

Med hänsyn till de negativa effekter som förslaget innefattar, förordar samfundet att ändring inle görs i jordabalkens föreskrifter om utmätnings-ränta.

Som samfundet anfört i elt tidigare yttrande över panlbrevsulredningens förslag lill provisorisk ändring av 6 kap. 3 § jordabalken har konstruk­tionen med ett särskilt tillägg visat sig utgöra problem inom sjörätten i internationella sammanhang. Det kan inte anses lämpligt att gä så långt som alt bestämma utmätningsräntan i relation lill diskontot inom vare sig sjörätten eller lufträllen, där en anpassning till internationella förhållanden är ofrånkomlig med hänsyn till betydelsen av upplåning utomlands.

Sveriges Fastighetsägareförbund; Förbundet har 1980 i elt tidigare ylt­rande över pantbrevsutredningens skrivelse med förslag lill provisorisk ändring av 6 kap. 3 § jordabalken föreslagil, att utmätningsräntan på lämp­ligt sätt knyts till gällande diskonto. Förbundet, som i denna del anser uiredningens förslag vara väl avvägt, tillstyrker detsamma.

Auktoriserade Fastighetsmäklares Riksförbund: Förbundel tillstyrker utredningens förslag att knyta utmätningsräntan till riksbankens diskonto.

Förbundet önskar här endast uppmärksamma departementet på en all­män tendens hos kreditgivarna all underbelåna pantbrev i samband med kreditgivning. Denna underbelåning medför vissa problem i samband med fastighetsöverlåtelser.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoleksinslitu-tion: Vi tillstyrker förslagel att utmätning inle skall kunna avse tillägget. Den nuvarande ordningen är inte tillfredsställande.


 


Prop. 1984/85:54                                                     94

Vad gäller tilläggets storiek kan konstateras att uiredningens förslag inle löser de problem som finns för närvarande. Landshypoteksorganisationen har här en särställning genom att fortfarande kräva räntebetalning endasl en gång per år. Vi finner det därför synnerligen angeläget alt nuvarande regler ändras. Vi har tidigare redovisat att vi helst ser alt det fasta tilläggel slopas och att borgenären i stället får tillgodoräkna sig utmätningsränta för en lid av tvä år före utmätningen, varvid utmätningsräntan skulle variera med diskontot. Vi anser forlfarande detta vara den bästa lösningen. Om man finner de övergångsproblem som skulle uppstå om del fasta tillägget slopades oacceptabla fär man i likhel med utredningen nöja sig med mindre korrigeringar i nuvarande regler. Förlustriskerna är emellertid betydande även om utredningens förslag genomförs. Vi föreslår därför all del fasta tillägget höjs till tjugo procent eller att utmäiningsränla - med hänsyn till den långa tid del ofta tar innan man efter ansökan om lagsökning får fasligheten utmätt - fär tillgodoräknas även för en period om exempelvis sex månader före utmätningen.

För alt en innehavare av panträtt, nyttjanderätt eller servitut skall kunna begära tillämpning av äldre bestämmelser om beräkning av tillägg bör krävas att pantsättning skett respektive att nyttjanderätt eller servitut upplåtits före ikraftträdandet. En person som blivit ägare till fastigheten efter ikraftträdandet bör inte heller kunna påyrka tillämpning av äldre bestämmelser. Övergångsbestämmelserna bör ändras i enlighet härmed.

Föreningen Sveriges kronofogdar; Enligl förslagel till ny lydelse av 9 kap. 16 § utsökningsbalken får utmätningsborgenär inte tillgodoräkna sig tillägg vid utmätning av överhypotek. Föreningen motsätter sig detta för­slag. Panträttshavarna kommer härvid att otillbörligt gynnas pä bekostnad av utmätningsborgenärerna, vilka härmed i allmänhet inte kan påräkna någon betalning, när gäldenären har sin fastighet högt belånad. Föreningen vill påpeka, att något motsvarande hinder för andrahandspanthavare att vid frivillig panlsättning tillgodogöra sig tilläggen inle har föreslagils. Detta fär vidare den besynnerliga konsekvensen, att sedan kronofogdemyndig­heten har utmätt överhypotek intill pantbrevels resterande kapitalbelopp, kan fastighetsägaren efter verkställd utmätning hos en ny kreditgivare pantförskriva bl.a. det tillägg, vilket tidigare inle har kunnat omfattas av utmätningen. Utmätning av överhypotek är ju en form av tvångsmässig andrahandspantförskrivning, och en grundprincip inom den exekutions-rättsliga lagstiftningen går ju ut på, att vad som kan pantsättas också skall kunna utmätas. Föreningen delar därför inte utredningens uppfattning på sid. 140 i belänkandet, alt del hela skulle röra sig om en värderingsfråga, ulan anser i ställel, att det i högsta grad är en fråga om principer. Vidare uttalar utredningen på sid. 139 farhågor för all en opriorilerad borgenär, som har begärt utmätning av fastigheten, kan få sin fordran lillbakaskjuten av annan borgenär, som har fått tillägget utmätt. Mol detla vill föreningen poänglera. all med en tillämpning av reglerna i 4 kap. 11 § ulsökningsbal-


 


Prop. 1984/85:54                                                                   95

ken är kronofogdemyndigheterna skyldiga att samordna målen och utmäta överhypotek i samtliga de mål, som vid tillfället är anhängiga mol gälde­nären.

Föreningen föreslår därför alt nuvarande regler med möjlighet att utmäta även tilläggen behålls. Skulle man emellertid stanna för en lösning med utmätningsförbud av tilläggen, måste dock i konsekvens härmed en regel tillskapas, så att också andrahandspantförskrivning av pantbrev icke om­fattar tillägg.

Föreningen avstyrker förslaget alt låta utmätningsräntan knytas till dis­kontot. I stället förordar föreningen elt fast tillägg i ett för allt om tjugofem procent, vilkel motsvarar del nuvarande s. k. slörre tillägget om femlon procenl och elt års tioprocenlig utmätningsränta. Ett sådani tillägg torde vara tillfyllest och tillgodoser väl panthavarnas räll inom ramen för en normal, effektiv kreditbevakning. Problemet som anförts på sid. 140, and­ra slyckel, med slora kumulerade utmälningsräntor vid utmätningar för skatter, där efter lång tid en avbetalningsplan har spruckit, får härigenom sin enhetliga lösning. Panthavare med toppinteckningar som säkerhet kan med föreningens förslag mera exakt än hittills bedöma sina säkerheters värde. Dessutom innebär föreningens förslag en förenkling när sakägarför­teckning upprättas.

Finansbolagens Förening: Föreningen vill här fästa uppmärksamheten pä det förhällandet att förslaget kommer alt medföra att kredittagarens möjligheter att få ombyggnads- och förbättringslän och andra "topplån", som finansbolagen ofta beviljar, kommer att försämras. Dessa lån ligger ofta med sämsta förmånsrätlsläge i fastigheten och måste vid en höjning av utmätningsräntan gardera sig, vilket leder lill en minskning av det län som beviljas.

Därest den av uiredningen föreslagna ändringen genomföres bör lämpli­gen ändringen från ikraftträdandet gälla för alla pantbrev även om dessa utfärdats före lagändringen. Enär ett pantbrevs giltighet ej är tidsbegränsat erhålles eljest pantbrev som kan berättiga lill olika stora procentuella tillägg som avses i 6 kap. 3 § jordabalken.

Del förefaller vara nödvändigt med en övergångsbestämmelse innebä­rande att det föreslagna förhöjda tillägget tillämpas pä äldre pantbrev sedan viss tid förflutit från del att den föreslagna lagändringen trätt i kraft. Della enär längivaren belräffande de län som beviljats före lagändringen inte haft anledning att räkna med en höjning av räntetillägget och utmät­ningsräntan varigenom en försämring av panträttens värde uppslår. Denna försämring drabbar sekundärlångivare som bör ges rimlig tid att anpassa dessa län lill den föreslagna lagändringen. Vidare måste finansbolagen, som refinansierar de lån som ovan nämnts, beredas tid att ändra sina avtal med tillverknings-, sälj- och byggnadsföretag vilka i sin tur påverkas av den föreslagna lagändringen.

Sjöräilsföreningen i Göteborg: Utredningen föreslär inle nägon ändring i


 


Prop. 1984/85:54                                                      96

nuvarande regler om blockbildning, en ståndpunkt som motiveras med alt konstrukfionen är föga kontroversiell samt att regeln skulle kunna hjälpligt hanteras när möjligheten att utmäta tillägg försvinner (s. 140). Utredningen uttalar vidare (s. 176) alt det får ankomma pä rättspraxis att i övrigt utveckla regelsystemet.

Det torde kunna förutsättas att en övergång till databaserade inskriv­ningsregister kommer all medföra att inteckningarna i varje enskilt objekt i större utslräckning än hittills blir skräddarsydda för enskilda borgenärers räkning. Vid omläggning av kredit kommer därvid regelmässigt de gamla inteckningarna att avföras och nya inteckningar uttagas. Sannolikt blir det vanligt att varje borgenär i ställel för flera inteckningar pä låga belopp erhåller ett pantbrev, svarande lill den lämnade kreditens ursprungliga omfattning. Därmed undantas sådana fall frän tillämpningsområdet för blockbildningsregeln.

Som utvecklas av utredningen skall blockbildning göras även i fall av andrahandspantsättning, vilket betyder att regeln även framgent får bety­delse. Föreningen ifrågasätter - mol bakgrund av antagandet att regeln i stor omfattning enbart kommer att tillämpas på andrahandspantsätiningar - huruvida den komplicerade blockbildningsregeln reellt sett kommer att fä någon betydelsefull funktion och vill för egen del förorda, alt regeln får upphöra att gälla. Härigenom skulle uppnås en förenkling, som troligen skulle vara till betydande gagn för framförallt kronofogdemyndigheterna och onödiggöra den belastning på domstolarna som ligger i utredningens förslag om utveckling av regelsystemet genom rättspraxis. Den ökade belastningen på inteckningsobjekten, som de vidgade ägarhypoteken skul­le medföra, uppvägs enligt föreningens uppfattning väl av den motsvaran­de förbättring som blir en följd av förbudet mot utmätning av tillägg.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund: När del gäller den föreslagna ändringen av tillägget kan riksförbundet inledningsvis konstatera alt varje exekutiv försäljning och konkurs med nuvarande regelsystem innebär en slor risk för ränteförluster. Detta gäller främsl botlenlångivarna. Bankerna brukar praktiskt lösa problemet pä så vis att räntefordringarna säkerställs med kombinationer av företagsinteckningar, borgen etc. Förslaget innebär visserligen en förbättring jämfört med nuvarande ordning, men det är troligen inle tillräckligl för att undvika föriuster. Anknytning till diskonton är en osäkerhetsfaktor när det gäller långa län med fast ränta. Riksförbun­det delar till fullo utredningens uppfatining all frågan om det fasta tilläggels storlek måste följas med uppmäksamhet. Det bör dock framhållas att del verkliga problemet är de långa handläggningstidema för de exekutiva förfarandena.

Folksam: Folksam delar utredningens uppfaltning att systemet med tillägg bör bibehållas. När del gäller sättet för tilläggets beräkning, är det Folksams uppfattning att kombinationen med elt fast kapitaltillägg och ett räntetillägg har flera förtjänster och bör kvarstå under förutsällning alt en


 


Prop. 1984/85:54                                                                   97

avvägning av de båda komponenterna sker på etl tillfredsställande säu. Utredningens förslag att räntetilläggets procentsats skall knytas lill diskon­tot kan under vissa förutsättningar vara acceptabelt. Under perioder med lågt diskonto kan dock förluster inträffa på lån som bundits i ett högre ränteläge. Med hänsyn härtill saml med beaktande av den långa tidsrymd som kan förflyta från etl läns förfallodag till dess medelsfördelning sker, saml de räntenivåer som sedan flera år tillämpas säväl vid nyulläning som vid konverteringar av äldre lån anser vi att det fasta tillägget bör uppgå till 20%. Behovet av en höjning till 20% har redan under utredningsarbetets gång framförts och motiverats av ett flertal institut. Räntenivån på ränte­tillägget torde därvid kunna sältas till diskonto plus 4% i enlighet med utredningens förslag.

5    Inteckning av flygplansbygge

Svea hovrätt: Inte heller har hovrätten något att invända mot förslagel till inteckning av flygplansbygge, eftersom det tycks föreligga ett visst behov numera av elt sådant kreditsäkerhetsinstrument. Det framstår som rättssystemaliskl motiverat att, med uttrycklig lagregel, lägga fast tillver­karens rätt alt förfoga över bygget eftersom det eljest kunde ifrågasättas vem som i egenskap av ägare skulle ha rätt att pantsätta bygge under beställningsköp av elt bestämt flygplan. Del måste också vara motiverat att inte låta inteckning i registrerat flygplansbygge gä över till luftfartygs­registret om och när bygget skall införas där som färdigt luftfartyg; som utredningen själv betonat vilar 1976 års förslag till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg (liksom sjölagens motsvarande regler) på delvis andra rättsliga förutsättningar än vad uiredningens förslag gör. Dessa olikheter i förutsättningarna förtjänar att uppmärksammas, inte minst emedan hovrät­ten häromåret i ett refererat fall (SvJT 1980 rf 51; jfr bet. s. 97 och 179) funnit sig böra tillåta leverantör av bestämt skepp under byggnad att, i kraft av äganderättsförbehåll, genom registrering och inskrivning vinna ensam legitimation att inleckna, pantsätta och överlåta skeppet. Fallet har kommenterats såsom oförenligt bl.a. med sjölagens regler om inskrivning - verkan av äganderättsförbehåll däri inbegripen - och om legitimation på grund av inskrivning men har ocksä, lill sin utgång, försvarats med all beställningen stod nära s.k. föravtal. (Se SvJT 1980 s. 698 ff saml 1982 s. 300 ff och 421 ff ävensom ND 1980 s. IX.) Fastän spörsmålet lorde mista myckel i praktisk vikl ifall förslagel om rätt att överlåta pantsättningsbefo­genhet genomförs, måste det för tydlighets och systematisk klarhets skull vara angelägel all detla lagstiftningsärende - som ju berör både luftrält och sjörätt - ulnytljas till otvetydigt ställningstagande både lill del spörs­mål rättsfallet närmasi rör och lill de följdspörsmål del aktualiserar.

Domstolsverket: Utredningen har funnit att del finns behov av att kunna 7    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                     98

inleckna flygplansbyggen och föreslår en särskild lag om panträtt i sädana byggen. Reglerna i sjölagen och den föreslagna lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg har dävid utgjort en naturlig förebild.

Enligl utredningens uppfattning är det lämpligt alt den registermyn­dighet, som skall ha hand om registreringen och inskrivningen av rätt till luftfartyg, också handlägger ärenden om registrering av flygplansbyggen och inteckning i sådana. Del är också DV:s mening. Utredningen anser vidare alt det är naturiigt att ha samma registermyndighet för skepp, skeppsbygge, luftfartyg och flygplansbygge. DV delar även den uppfatt­ningen. Utredningen har emellertid inte tagit ställning lill vilken myndighel som skall vara registermyndighet. Registermyndigheten för skepp och skeppsbygge är sjöfartsregistret, vilket utgörs av en särskild enhet vid Stockholms tingsrätt. Tingsrätten handlägger även ärenden om inteckning i luftfartyg. DV menar att det mot denna bakgrund är naturligt alt Stock­holms tingsrätt blir registermyndighet och verket förordar alt så blir fallet. Den erfarenhet som finns inom tingsrätten beträffande förandet av sjöfarts-registret bör utnyttjas även för lufträltsliga inskrivningsärenden.

Reglerna om registermyndighetens handläggning av ärenden om regist­rering av flygplansbygge och om inteckning och annan inskrivning har utformats efter mönster av motsvarande regler i sjölagen. Sjöfartsregistret som är gemensamt för skepp och skeppsbyggen förs med ADB-leknik.

För den registerförande myndigheten vore del mest ändamålsenligt alt ha ett gemensamt register för luftfartyg och flyglansbyggen. Uiredningen har valt att skräddarsy förslaget om inteckningsrätt i flygplansbygge efter Saabs önskemål. Det har lett till en regeluppbyggnad efter andra rättsliga utgångspunkter än reglerna i den av lufträttsutredningen föreslagna lagen om rält till luftfartyg. Mot bakgrund av vad som anförts i betänkandet får DV acceptera detta. Det leder till att DV delar utredningens uppfattning att det är mest ändamålsenligt alt göra en särskild lag om panlsättning av flygplansbygge. Ett separat register över dessa objekt bör då föras.

Frågan om del skall föras manuellt eller med användande av ADB-leknik kan anstå lill dess det blir aktuellt att utveckla registret.

Luftfartsverket; Luftfartsverket tillstyrker förslaget om inteckning av flygplansbygge.

Kammarkollegiet; Enligt II § stämpelskattelagen (1964:308) föreligger inte stämpelskalteplikt för inteckning som meddelas i skeppsbygge. Mot­svarande synes böra gälla för flygplansbygge. Till undantaget under 8) i 11 § bör därför fogas orden "eller flygplansbygge".

Svenska sparbanksföreningen: Avslutningsvis skall något beröras utred­ningens förslag till lag om panträti i flygplansbygge. Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning om behovet av en sådan lagsliftning. Vi­dare har föreningen inget att invända mot utformningen av lagförslaget.

Sveriges Advokatsamfund; Mol utredningens förslag belräffande förslag lill lag om panträti i flygplansbygge finner samfundet inte anledning lill erinran.


 


Prop. 1984/85: 54                                                                   99

Saab-Scania Aktiebolag: 1 lufträllsutredningens belänkande SOU 1976: 70 avvisades möjligheterna att inleckna luftfartyg under byggnation. Skälen härför var bl.a. svårigheterna att identifiera bygget. Förelagsin-leckning bedömdes utgöra en naturlig och rimlig lösning på de kredilsäker-helsproblem, som kan uppkomma vid finansiering av flygplansiillverkning. Möjligheter till inteckning i flygplansbyggen har emellertid aktualiserats genom att Saab-Scania påbörjat utveckling och tillverkning av civila passa­gerareflygplan. Etl inleckningsförfarande, som medför lägre kostnader för och utökade möjligheler lill finansiering av flygplansiillverkning, bedömes vara av betydelse inle minst ur konkurrenssynpunkt.

Pantbrevsutredningens förslag innebär att kreditgivare får en - vid jämförelse med det nuvarande systemet med företagsinteckning - lämpli­gare och förbättrad form av säkerhet. Della bör få lill följd att kostnaderna för finansiering reduceras bl. a. genom lägre räntekostnader. Befrielse från stämpelskatt ulgör en annan fördel. I vilken omfattning förslaget kan komma att utnyttjas är emellertid avhängigt av hur kreditinstituten och eventuella förskottsställare ställer sig till pantbrevens betydelse som sä­kerhet för krediter. Förslaget är enligt Saab-Scanias uppfatining vida över­lägset del system, som för närvarande står till buds genom lagen om företagsinleckning.

Uiredningen tar under sina allmänna överväganden upp möjlighelerna att den föreslagna lagstiftningen även skall omfatta panträtt av militära flygplansbyggen. Enligt Saab-Scanias uppfattning föreligger del för närva­rande hinder med hänsyn lill registreringsförfarande och sekretess alt införa ett sådant system. Pantsättning av civila flygplansbyggen kan emel­ lertid i framtiden komma att användas som säkerhet för t.ex. förskott för tillverkning av militära flygplan.

Vad gäller valet av rättslig förebild för panträtt i flygplansbyggen delar Saab-Scania uiredningens ställningstagande alt ej uppställa krav på in­skrivning av äganderätten som villkor för inteckningsrält. 1 framtiden är det emellerlid rimligt att räkna med att olika flygplanstillverkare slår sig samman t.ex. i joint ventures för utveckling och tillverkning av flyplan för att därigenom sprida riskerna och utnyttja varandras utvecklingsresurser. Med flera delägare i flygplansbyggen kommer, såvitt vi förstår, inskriv­ningsprincipen att möjliggöra all etl bättre skydd skapas för den eller de tillverkare, som avlämnat sina delar av flygplansystemet lill den tillverkare som utför den slutliga sammanbyggnaden. 1 övrigt finns det enligt Saab-Scanias uppfattning inga bärande motiv för alt införa inskrivningsprinci­pen.

Särskilda problem i den nya lagstiftningen uppstår kring vad som hör till flygplansbygget, dvs. vad som är pantobjektet. För att utnyttja fördelarna med lagförslaget är det angeläget all den egendom, som är avsedd att höra lill det färdiga flygplanet, så tidigt som möjligt kan kreditmässigl utnyttjas. För närvarande utreds vid Saab-Scania möjlighelerna att införa elt system.


 


Prop. 1984/85:54                                                                  100

enligt vilket man på ell tidigare stadium än monteringens början kan identifiera och beslämma lill vilket flygplan en viss detalj hör. En fördel med uiredningens förslag är alt det icke utgör något hinder för en dylik utökning av inleckningsunderiaget.

Belräffande de enskilda paragraferna i utredningens lagförslag önskar vi endast väcka frågan om del verkligen är nödvändigl att uppställa krav pä borgenärens skriftliga medgivande för dödning av inteckning vid avregi­strering av flygplan (§ 8 st. 2). Inget hindrar ju att inteckningen ulan företeende av skriftligt borgenärsmedgivande dödas pä en inteckningsdag och att avregistreringen sker pä nästa dag. Man kan även fråga sig hur den som avgivit det skriftliga medgivandel skall kunna styrka att han är den rätte borgenären.

Saab-Scania vill sammanfattningsvis framhålla sin synnerligen positiva inställning till utredningens förslag.

6    Övrigt

Riksgäldskonloret: Utredningen har föreslagit vissa förenklade regler vid andrahandspantsättning innebärande att andrahandspanthavaren inte skall behöva förete något bevis om pantförskrivningen när han underrättar innehavaren av pantbrevet. Fullmäktige har ingen erinran mot delta för­slag.

Svea hovrätt: Utredningen bevarar med sitt förslag den nuvarande ord­
ningen med ägarhypotek i den mån pantbrev är obelånat. Hovrätten vill
framhålla att ägarhypotek kan te sig svårbegripligt på sina häll utomlands
och att del därför kan tänkas att man vid exekution i skepp eller luftfartyg
ulom Sverige inle fär dessa regler beaktade. Det skulle i sä fall ske med all
rätt i den män man fattar reglerna i ämnet som exekutionsrättsliga, efter­
som lex fori är elt internationellt accepterat lagval för exekution. Däremol
skulle del inle vara väl motiverat i den män reglerna om ägarhypotek fattas
som panlrättsliga, ty för verkan av hypotekarisk panträtt väljs i regel
inskrivningsslalens lag. (Jfr i dessa stycken art.
II och VII i 1948 års
internationella konvention om erkännande av rätt till luftfartyg samt art. 2 i
1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek och
art. 6 i 1967 års konvention om inskrivning av rätt till fartyg under bygg­
nad.) ----

Hovrätten kan också ansluta sig till uiredningens allmänna övervägan­den under rubriken Övriga frågor. Särskill vill hovrätten ge eftertryck ål behovet all panlsättning ägare emellan, och delägare emellan, godtas som rälisenlig, eftersom sådan möjlighet ofta kan vara svårumbärlig; se l.ex. SvJT 1977 s. 636.

Förslagel lill ändring i 1936 års lag om panlsättning av lös egendom som innehaves av iredje man synes välmotiverat.


 


Prop. 1984/85:54                                                                  101

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten instämmer även i övrigi med de före­slagna ändringarna.

Tingsrätten gör den bedömningen att utredningens förslag inte innebär någon förändring av inskrivningsmyndighetens arbetsbörda vare sig ome­delbart eller på längre sikt frånsett den nya hanteringen av del register och de ärenden som föranleds av förslagel lill lag om panträti i flygplansbygge.

Tilläggas kan att tingsrätten avser att aktualisera frågan om överföring av innehållet i inskrivningsboken för luftfartyg lill ADB-media i projektet angående organisation och arbetsformer vid de tre största tingsrätterna.

Domstolsverket; 1 fråga om andrahandspantsättning tillstyrker DV den lösning utredningen valt. Den framstår som smidigast även för kreditvä­sendet.

DV biträder sålunda uiredningens ståndpunkt belräffande det andra uppslaget (s. 154). En sådan lösning skulle leda lill all faslighetsböckerna (inskrivningsregistrel) belastades med en mängd anteckningar om förhål­landen som registren egentligen inle är avsedda att ge upplysning om. Registren skall ge besked om ägar- och gravationsförhållanden samt därut­över innehålla vissa varningsmeddelanden säsom att fastighetsägaren är försatt i konkurs eller att fastigheten är utmätt. Däremot bör det inle föras in uppgifterom hur en pantsättare valt att disponera inteckningarna.

Bland övriga frågor framläggs etl förslag om sammanföring av inteckningar inom sjöpanträttens och luftpanträltens område, efter före­bild av bestämmelsen därom i jordabalken. DV har ingen erinran mol förslaget.

Luftfartsverket: Pantbrevsulredningen föreslår i sitt betänkande att i princip all inskrivning av rätt till luftfartyg skall handläggas av inskriv­ningsmyndigheten. 2 kap. I § luftfartslagen (1957:297) stadgar att över luftfartyg skall hos luflfartygsverkel föras register (luflfartsregister). Luft-fartygsregislerfunklionen finns inom luflfartsinspeklionen. Information om vidtagna åtgärder beträffande registret utväxlas idag mellan luflfartsin­speklionen och inskrivningsmyndigheten, Stockholms tingsrätt. Tingsrät­ten fattar alllsä inskrivningsbesluten, medan registreringar, äganderätts­ändringar och avförande ur registret utförs vid luftfartsinspektionen.

Av uiredningen framgår ej klart vilken myndighet som föreslås bli ansva­rig för luflfartygsregislret i dess helhet i en framtida lösning av inskriv­ningsfrågorna. Förslaget kan dock tolkas sä alt inskrivningsmyndigheten borde bli ansvarig myndighet för registret i dess helhet (sid. 102 i betänkan­det).

Det nuvarande luftfartygsregislrets juridiska del administeras helt av luftfartsinspektionen med ett nyulvecklat ADB-system. Detta har konstru­erats med hänsyn lill att såväl tekniska som juridiska uppgifter om varje luftfartygsindivid skall finnas lätt tillgängliga ur effektivitetssynpunkt. Sy­stemet möjliggör även ett effektivt flygsäkerhetsarbete.

Med  modern dalakommunikationsteknik  kommer luflfartygsregislret


 


Prop. 1984/85:54                                                                   102

med däri intagna aktuella uppgifter att kunna näs direkt av varje auktori­serad användare. Exempelvis fär luftfartsinspektionens fyra regionala dist­riktskontor direkt tillgäng till alla uppgifter, som skall ligga lill grund för planering och åtgärder inom inspektionsprogrammet. Genom denna sy­stemlösning erhålles en betydande rationaliseringsvinst.

I luftfartsinspektionens arbetsuppgifter ingår krav på tillgänglighet av flygsäkerhetsinformaiion i olika former. 1 luftfartygsregislrets ADB-sy­stem har för detta ändamål inplanerats tekniska uppgifter för varje luftfar-lygsindivid samt flygproduktionsuppgifier per luftfartygsindivid och verk­samhetsform. De tekniska uppgifierna möjliggör bl.a. att man kan distri­buera selektiv flygsäkerhetsinformation till ägare/innehavare resp. brukare av viss typ av luftfartyg. Aktuella och juridiskt tillförlitliga namn- och adressuppgifter är i detta sammanhang väsentliga för att verket skall kunna snabbi nå underhållsansvarig ägare/innehavare. Flygproduktions-uppgifterna utgör grundförutsättningarna för att analysera flygsäkerhets-standarden i landel i sädana mätetal att internationella jämförelser blir möjliga. Underiagel är ett viktigt verktyg för luftfartsmyndigheten för prioritering av flygsäkerhetsåtgärder.

Del är därför av största vikt att samtliga uppgifter av säväl juridisk som teknisk art sammanhålls i ett enda register för att uppgifterna skall vara aktuella. Den juridiska delen i systemet utgör grunden för identifiering av varje luflfartygsindivid. Kring denna grund är systemet i övrigi uppbyggt. Ur datateknisk och ekonomisk synpunkt är en uppdelning inte rimlig. Detta betyder, alt panlbrevsulredningens förslag an lägga registret hos annan myndighel än luftfartsverket medför, att motsvarande register även måste föras hos verket av angivna skäl. Hela den redan åstadkomna rationaliseringsvinsten kommer därigenom att gå förlorad och förbytas i en dubblerad registerföring. Registret måste därför i sin helhel ligga kvar hos luftfartsverket. I detla sammanhang vill verket även hänvisa till yttrandet om inskrivning av rätt till luftfartyg m.m., återgivet i SOU 1976:70, sid. 214.

Den effektivaste lösningen ur alla synpunkter är att inskrivningsmyn­digheten får direkt tillgång till luftfartsverkets register via dataterminal. Behörigheten att hantera pantbrevsärenden föriäggs därvid helt till inskriv­ningsmyndigheten, medan registreringsärendena i övrigt kvarblir hos luft­fartsverket. Härigenom torde pantbrevsutredningens intentioner komma au bli tillgodosedda.

Luftfartsverket motsätter sig alltså alt inskrivningsmyndigheten blir an­svarig för luftfartygsregistret. Verket anser att registrel bör sådani det är utformat och planerat förbli hos verket, men med direkl tillgänglighet för inskrivningsmyndigheten. Detla kommer att erfordra en viss komplette­rande systemanpassning.

Luftfartsverket har inte något au erinra emot förslagel i övrigi.

Bostadsstyretsen: Utredningen har även tagit upp frågan om underiät-


 


Prop. 1984/85:54                                                                  103

lande av förfarandet vid pantsättning av pantbrev i andra hand. Sädan pantsättning sker enligt föreskrifterna i lagen (1936; 88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Enligl bosladsstyrelsens me­ning svarar den föreslagna ändringen i lagen inte mol bostadsverkets (bosladsstyrelsens och länsbostadsnämndernas) behov och fär inte nämn­värd betydelse för verkets hantering av andrahandspanträtterna. Utred­ningens förslag har således endast samband med formen för panthavarens underrättelse till förste panthavaren (denuntiaiionen). Enligl förslaget får panthavarens nuvarande underrättelse genom skriftlig handling som visar all panträtt blivit utfäst ersättas med underrättelse "skriflligen eller på annat från bevissynpunkt likvärdigt sätt".

I betänkandet (sid. 154) lämnas en redogörelse för kontakten med förste panthavaren. Bosladsstyrelsens erfarenheler visar klart på att nuvarande ordning - som uiredningen anför - är bl.a. personalkrävande och kost­sam. Det är i arbetel med den s. k. panthavarförklaringen som de stora administrativa påfrestningarna återfinns. För att kunna åberopa god tro vid ogiltig pantsättning måste panthavaren således utnyttja förste panthava­rens upplysningar. Utredningen anför (sid. 157) att "det fär därför, som nu, ankomma på kreditinstitutionerna att träffa överenskommelse om hu­ruvida panthavarförklaringen bör bibehållas eller eventuellt ersättas av något annat". Eftersom de grundläggande reglerna för uppkomst av andrahandspantrält inle berörs av utredningens förslag kan emellertid inle en förenkling i hanteringen av panthavarförklaringen åstadkommas ulan ökat risklagande från panthavarens sida.

Enligl bostadsstyrelsens uppfaltning kommer vidare kraven pä effektivi­tet i låneförvaltningen att fordra att underrättelse och notering av andra-handspanirätter kan göras av samverkande datasystem.

Bostadsstyrelsen instämmer i vad uiredningens experter från kreditinsti­tuten anfört om nödvändigheten av etl praktiskt hanterbart system men ifrågasätter om inle grundvalen för uppkomsten av andrahandspantrält måste ändras. Ett alternativ som skulle kunna övervägas är att överföra bestämmelserna om andrahandspantsättning till JB:s regelkomplex. Det är angelägel alt då reglerna om panlsättning nu är föremål för övervägande problemet med andrahandspantsättning fär en bättre lösning än vad utred­ningen kunnat föreslå.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa; Även frågan om förenklade rutiner för andrahandspantsättning har alltmera kommil i blickpunklen. För stadshypoleksföreningarna är arbelet med sådana panlsättningar re­dan betungande och utvecklingen synes innebära att antalet andrahands­pantsätiningar kommer att öka. Del är angeläget att man kan finna rutiner för underrättelseförfarandel som är så smidiga som möjligt. I samman­hangel har utredningen (s. 157) noterat att avgivande av panthavarförkla-ringar är en frivillig uppgift som sägs grunda sig på överenskommelse mellan kreditinstituten. Eftersom avgivandet av panthavarförklaringar är


 


Prop. 1984/85:54                                                                  104

en betungande uppgift för ett botienlåneinslilul, vill kassastyrelsen i detta sammanhang ställa frågan om inte utrymme borde finnas för att rationalise­ra även dessa uppgifter.

Utredningens förslag om att slopa kravel pä bevis om pantförskrivning när andrahandspanthavaren denunlierar iredje man innebär oslridigt stora fördelar, särskilt genom möjligheten alt kunna använda ADB-leknik för underrättelserna. Emellertid innebär förenklingen även att man hos första­handspanlhavaren (det normala för stadshypoleksföreningar) skapar ökad ovisshet om vem som har räll lill pantbrevet när hypolekslånet löses. Enligt kassastyrelsens uppfallning synes utredningen något ha under­skattat svårigheterna alt bedöma denna fråga, eftersom del inte är ovanligt att pantbrev kan vara pantsatt i flera led. Den utredning som stadshypo-teksföreningen ställs inför, underiåtias inte av att den sker med risk för alt skadeståndskrav kan resas mol föreningen om misstag görs i bedömning­en. Särskilt mot bakgrund av att risk finns för att antalet andrahandspant­sätiningar kan komma alt öka kraftigt, vill inte kassastyrelsen instämma i utredningens uppfattning (s. 157) att frågan om vem som har bättre rätt till pantbrevet är en ulredningsfråga som förstahandspanlhavaren fär påta sig. Utredningens förslag leder till att stadshypoleksföreningarna måste upp­märksamma ökade risker för misstag i bedömningen om bättre rätt till pantbrevet. Med det anförda vill kassastyrelsen närmast belysa att utred­ningsförslaget till förenkling vid andrahandspantsättning kan innebära risk för visst merarbete för stadshypoleksföreningarna. Allt sammantaget fin­ner emellertid kassaslyrelsen inte skäl att motsätta sig uiredningens förslag lill ändrad lydelse av 1936 års lag.

Svenska Bankföreningen; Om ett pantbrev inte är belånat till sitt fulla belopp uppstår elt ägarhypotek, vilket ägaren kan utnyttja på det sättet att han till någon annan långivare än den som innehar pantbrevet pantförskri­ver detta i andra hand. För andrahandspantsättning gäller reglerna i 1936 års lag om panlsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Utredningen föreslär nu vissa lättnader i förfarandet vid andrahandspant­sättning. Bankföreningen har tidigare framfört önskemål om att förfaran­det måtte underlättas. Bankföreningens önskemål har närmast tagit sikte på lättnader generellt sett då det gäller panlsättningar. Vid den begränsning som nu har förevarit till pantsättning av pantbrev kan enligt bankförening­ens mening allt för långt gående lättnader rimligen inle accepteras.

Bankföreningen ansluter sig därför till utredningens ståndpunkt att det i den nämnda lagen föreskrivna formkravet för denuntiation bör bibehållas. Föreningen instämmer alllsä i att, när denuntiaiionen görs av andrahands­panthavaren, kravel på skrifllighel måste upprätthållas. Underrättelsen om pantutfästelsen skall emellerlid enligt förslagel förutom skriftligen kun­na lämnas pä annat från bevissynpunkl likvärdigt sätt. Delta anser bank­föreningen med hänsyn till framtida datastyrda kommunikationsmöjlighe­ter mellan institutionella kreditgivare vara ett värdefullt tillägg.


 


Prop. 1984/85:54                                                                 105

Uiredningens förslag innebär vidare att pantulfästelsen inte skall behöva föreles vid denuntiaiionen. Bankföreningen anser förslaget välmoliverat. Det finns sålunda inte anledning alt vid panlsättning ha en mer kvalificerad denuntiation än vid överlåtelse av äganderätt. Utredningen påpekar all vid slopande av kravet på all förete pantförskrivningen uppkommer problem hur förstahandspanlhavaren skall få reda pä till vem han, dä länet löses, skall lämna ul pantbrevet. Bankföreningen anser inte problemet vara vare sig nytt eller särskilt stort. 1 dag är situationen den all akten med innelig­gande pantförskrivning bara speglar förhällandet vid viss förfluten tid. Redan nu måste därför förstahandspanlhavaren, om han är osäker, göra viss utredning om vart pantbrevet skall sändas. Hithörande problem torde inte heller kunna lösas generellt med hänsyn lill alt olika gäldsförhällanden utvecklas på olika sätt. Mellan inslilulionella kreditgivare lorde. som ock­sä utredningen antar, riskerna vid utlämnande av pantbrev lill fel mottaga­re vara minimala - även om innehavet av pantbrevet medför pantsätt­ningsbefogenhet.

De föreslagna förändringarna i 1936 års lag kan pä sikl komma alt medföra längre gående förenklingar för kreditinstituten. Enligt bankför­eningens mening kommer bankerna emellerlid liksom f. n. alt för kontrol­lens skull fortsätta med ulväxling av dokument. Den s. k. panthavarförkla­ringen kommer därför, ehuru möjligen med förändrat utseende, att bestå intill dess datatekniken eventuellt möjliggör ändrade rutiner. Även om en panthavarförklaring kommer att utväxlas, innebär förslagel redan nu en viss förenkling genom att pantsätlarens underskrift pä panthavarförkla­ringen kan undvaras. Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag.

Sveriges Föreningsbankers Förbund; Vad avser reglerna för andra­handspantsättning (1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man) har kreditinstituten upprepade gånger till utred­ningen framfört önskemål om en förenkling av dessa emedan det nuvaran­de systemet är mycket personalkrävande och tungrott.

Utredningen föreslär med anledning härav en förenkling medförande all andrahandspanthavaren vid denuntiation inte behöver förete pantulfästel­sen. SFF anser att denna förändring inle är tillräcklig. Förbundel har ocksä framfört denna uppfattning i skrivelse lill pantbrevsulredningen 1982-03-01. En påtaglig förändring av systemet skulle först kunna komma till stånd om del i lag föreskrivna kravet på skriftlig denuntiation logs bort såvitt avser information mellan kreditinstitut. Uiredningen har av olika skäl, som SFF inte har förståelse för, inte velat gå så långt ulan nöjt sig med etl tillmötesgående innebärande att denuntiation också får ske pä ell med skriftlig denuntiation ur säkerhetssynpunkt likvärdigt sätt. Med sist­nämnda uttryck avses t. ex. telex och dataöverföring. SFF anser all utred­ningen underskattar kreditinstitutens förmåga att genom avtal sinsemellan själva pä ett fullt tillfredsställande säll lösa de "risker" - dvs. missför­stånd, glömda "avanmälningar" av andrahandspantsätiningar som inte


 


Prop. 1984/85:54                                                     106

längre är aktuella o. dyl. - som enligt utredningen är förknippade med en muntlig denuntiation.

Svenska sparbanksföreningen; Utredningen föreslår vissa lättnader i förfarandet vid pantförskrivning av pantbrev i andra hand. Förslaget inne­bär onekligen vissa administrativa förenklingar. Det kan dock synas tvek­samt om del i tillräcklig utsträckning tillmötesgår önskemålet om ell enk­lare och mindre kostnadskrävande förfarande. Del finns å andra sidan skäl mot alt göra mera vittgående förändringar. Bl.a. måste hänsyn tas till behovet av all i efterhand kunna förete dokumentation om all en försla-handspanthavare underrättats om en i andra hand skedd panlförskrivning. Sparbanksföreningen tillstyrker därför förslaget.

Sveriges Redareförening; Vi förstår att övervägandena angående ägar­
hypotek bl. a. gällt huruvida man kunde tänka sig en automatisk uppryck-
ningsrätl för sämre placerade panthavare till undvikande av uppkomst av
ägarhypotek över huvud taget, men att utredaren stannat för att föreslå
bibehållande av alla nuvarande regler kring ägarhypotek. Delta hälsar vi
med tillfredsställelse från en särskild synpunkt, nämligen därför att vi
menar att ägarens möjlighet aU använda etl uppkommet utrymme till ny
pantsättning är allmänt till gagn för alla intressenter. Den norska inställ­
ning, som utredningen citerar på s. 70 i betänkandet, menar vi har fog för
sig.----

Av de tre förslag från föreningen, som underhand förelagts utredningen, ser vi med tillfredsställelse att ett föresläs genomfört, nämligen det om sammanläggning av inteckningar.

Frågan om regler innefattande möjlighet att övertora utländska inteck­ningar släller utredaren på framtiden. Vi vill endast anmäla att diskussio­nen fortsätter i redarekrelsar om detla. Kanske har betydelsen någol överdrivits. En relevant företeelse är också att den internationella handeln med andrahandsfariyg, som del ju här gäller, nästan undantagslöst sker på standardavtal innehållande villkor, som kan omöjliggöra överföring av inteckningar. Vi vill emellertid hålla frågan öppen fills vidare.

Frågan om uppskov i regislreringsärenden, slutligen, är av högre dignitet och det är angelägel att detta önskemål blir tillgodosett. Det är rikligt att de underhandsförfrågningar hos registret, som utredaren nämner och som tjänar samma syften, har varit till hjälp i praktiken hittills. Icke desto mindre uttalas i debatten ständigt behovet av all få en lagfäst rutin.

Sveriges Advokatsamfund: Förslaget, som torde innebära avsevärda förenklingar i hanteringen av andrahandspanlsättningarna, tillstyrks av samfundet. Samfundet utgår därvid från att utredningens förslag i fråga om pantsättningsbefogenheten inte genomförs på fastighetsrättens område. För att den föreslagna förenklingen av andrahandspanlsäitningen verkli­gen skall leda till rationellare och billigare hantering måste förutsättas att panthavaren äger förlita sig pä underrättelsen frän andrahandspantha­varen. Om pantsättningsbefogenheten skulle vidgas pä fastighetsrättens


 


Prop. 1984/85:54                                                                  107

område - där andrahandspantsätiningar lorde vara mera frekventa än inom andra berörda rättsområden - föreligger risk all pantbrev kommer i orätta händer med fara för olillböriigl nyttjande.

Sveriges Fasiighetsägarförbund; Förbundet tillstyrker utredningens för­
slag angående pantsättning i andra hand.    

Uiredningen konstaterar att dess direktiv inte omfattar frågan om in­teckning och panlsättning av andel i fastighet. Därför har utredningen inte ansett del vara möjligt att komma med några förslag härvidlag.

Med anledning av bl. a. den till utredningen överlämnade skrivelsen från föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitulion, hade förbundel sett att uiredningen själv försökt skaffa sig uirymme för en behandling av också denna fråga. Vi bedömer det som angeläget att också panlsättning av andel i fastighet möjliggöres.

Med de påpekanden som gjorts tillstyrker förbundet alt del i belänkan­det framlagda förslagel läggs lill grund för lagstiftning.

Auktoriserade Fastighetsmäklares Rik.sförbund; 1 fråga om pantsättning av andelar i faslighet, vill förbundel i likhel med vad föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitulion anfört, understryka behovet av att en ordning införes, som möjliggör panlsättning av andelar i fastighet. Behovet är särskilt angelägel menar förbundel, när frågan är om belåning av individuella bostadslägenheter, upplåtna med äganderätt i flerfamiljshus.

Förbundel befarar att ägarelägenhetsutredningens förslag (SOU 1982:40) icke kommer att genomföras. Ågarelägenheter existerar dock redan de facto, varför en lagreglering av andelspantsätlningen är ytterst betydelsefull inte minst för dem, som berett sig bostäder i andelsiägenheter både för permanent som för frifidsbruk.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstiiu-tion: Ordalydelsen i utsökningsbalken 6:2 synes ge vid handen all utmät­ning av ägarhypotek förutsätter att pantbrevet är disponibelt för utmät­ningsborgenären. Texten bör ändras sä att det framgår alt även ägarhypo­tek i etl delvis belånat pantbrev kan utmätas.

En kreditinrättnings syfte med att låta gäldenären pantförskriva överhy-poteket på framförliggande inteckningar är naturiiglvis i första hand all överhuvudtaget bli berättigad till utdelning före fastighetsägaren och even­tuella utmätningsborgenärer. Etl nästan lika viktigt syfte är emellerlid att förhindra innehavaren av pantbrevet alt höja belåningen. Den föreslagna ändringen i 1936 års lag torde därför inle underlätta hanteringen av överhy-poteksförskrivningar på annat sätt än att proceduren delvis kan skötas med dala. Vi har dock inte lyckats finna nägon annan metod för att minska de slora praktiska problem som är förenade med överhypoieksförskrivningar-na. Vi har ingen erinran mot att de föreslagna ändringarna genomförs.

Ombudsmansföreningen har tidigare begärt lagändring i fräga om in­teckning av ideell andel i fastighet. Vad utredningen anfört anser vi inte


 


Prop. 1984/85:54                                                                  108

utgöra skäl för att vidhålla nuvarande ordning. I det av utredningen an­förda exemplet med två bröder som äger en jordbruksfastighet tillsammans torde del vanligaste problemet vara alt brukaren önskar göra en investe­ring pä fastigheten som den andre delägaren motsätter sig. Vi anser därför fortfarande att en lagändring är önskvärd.

Föreningen Sveriges kronofogdar; Föreningen avstyrker utredningens förslag alt hittillsvarande regler om denuntiation vid andrahandspantsätt­ning behälls. Från kronofogdemyndigheternas hittillsvarande erfarenhel av den exekutiva fastighetsförsäljningen har del visat sig inle vara ovanligt att motstridiga uppgifter om andrahandspantsätiningar florerar. Förening­en vill därför underslryka, all endasl med kravel på en fullständig doku­mentation från såväl fastighetsägarnas, försiahands- och andrahandspant-havarnas sida om pantsättningen kan dess olägenheler elimineras.

Finansbolagens Förening: På s. 121 ger uiredningen en beskrivning av s.k. säljarreverser. De svårigheter för köparen som uiredningen återre-dovisar torde under senare år minskal markant bl.a. genom att ett flertal finansbolag numera verkar pä marknaden för säljarreverser. Genom att finansbolagen sedan den l.l. 1981 tillhör den reglerade kredilmarknaden och lyder under bankinspektionens tillsyn borde således en väsentligt bättre situalion ha uppställ.

I likhet med utredningen anser således föreningen att några civilrätlsliga regler beträffande transaktionerna med säljarreverser inte bör införas.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund: Kreditinstituten kräver idag i det närmasle regelmässigt andrahandspantrält i pantbrev med bättre läge för att kunna utnyttja eventuella överhypotek. Detla hade tidigare främst sin grund i ambitionen att om möjligt på grund av minskade engagemang hos framförliggande kreditgivare förbättra del egna faktiska inomläget. På senare tid har p. g. a. det höga ränteläget och den problematik som behand­lats ovan under "Tillägg" kravel på panträtt i framförliggande pantbrev tilltagit i frekvens. I det följande inbegripas i lokulionen andrahandspant­rält även pantsättningar i tredje, Ijärde hand elc.

Uiredningens förslag om lättnad i formkraven hälsas med tillfredsställel­se. Riksförbundet finner del fortsatta kravel på skriftlig denuntiation nöd­vändigt, även om pä sikt andra från bevissynpunkt likvärdiga sätt bör kunna komma till användande.

Systemet med panlsättningar både i andra och tredje hand etc. medför, som utredningen konstaterat, alt ordningen med denunliationer och pant­havarförklaringar blir "tungrodd, personalkrävande och kostsam". Sär­skilt panthavarförklaringarna förorsakar myckel besvär. Utredningen framhåller visserligen att det inte finns något lagstöd för att panthavarför­klaring skall avges. Att sådana ändå avges är dock en fast praxis när det gäller kreditinstituten, särskilt som det i olika sammanhang hävdats, att andrahandspanthavaren enligl "allmänna panlrättsliga grundsatser" måste hos förstahandspanlhavaren efterhöra, om denne fåll någon underrättelse om att panten bytt ägare.


 


Prop. 1984/85:54                                                                  109

Utredningen har visat de praktiska olägenheterna av att de olika pantul-fästelserna anses medföra företräde efter tidpunkten för denuntiaiionen, om inte annat avtalals (s. 154). Förstahandspanlhavaren (i regel bottenlå-neinslilulet) skulle i vissa situationer vänta med att sortera in denunlialio-nerna tills samtliga berörda, efierliggande långivare inkommit med denun­liationer, varefter panthavarförklaring skulle avges med panlhavarna an­givna i rätt ordning. Förbundet utgår härvid från alt uiredningen tänkt sig att botlenlångivarna vid panthavarförklaringarna fingerar noieringsdalu-men så att varje efierliggande kreditgivare i tur och ordning även tidsmäs­sigt placeras pä rätt plats i raden av andrahandspanträtter. Eftersom ofta försäkringsbolag belånar pantbrev med bästa förmånsrätt måste här fram­hållas orimligheten av ovan skisserade system med "andrahandspanträlis-inskrivningsmyndighet" i varje enskilt ärende. Det nuvarande systemet leder lill stora praktiska svårigheter. Man får ibland intrycket alt det snarare är regel än undantag att tredje- eller fjärdehandpanthavaren verk­ställer denuntiation innan framförliggande kreditgivare underrättat botten­långivaren.

Utgången i rättsfallet NJA 1982 s. 336 kommer sannolikt inte att minska behovet av i rätt ordningsföljd avgivna panthavarförklaringar, särskill som erfarenhetsmässigt denuntiationshandlingarna ofta är ofullständigt eller felaktigt utformade i vad avser borgenärernas inbördes förhällanden priori-telsmässigi.

Utredningens förslag till förändringar löser ej ovan angivna komplicera­de hanleringsfrågor. Eftersom ägarhypotek i förening med reglerna om andrahandspantsättning väsentligen bara reglerar företrädesordningen mellan olika borgenärer, är det av största vikt att kreditlivet erbjuds smidiga hanleringslösningar. Riksförbundet är ej i detta sammanhang be­rett att förorda en automatisk uppryckningsrätt. Vid kontakter med Svens­ka Bankföreningen har framkommil möjligheter lill elt samarbete avseende all pä frivillig väg lösa dessa frågor. Pä grund härav är riksförbundet ej för dagen berett att föreslå en lösning lagstiftningsvägen av masshanleringsfrå-gorna i samband med andrahandspantrält.

Folksam: Uiredningens uppfattning all en förenklad hanlering borde kunna åstadkommas i samband med alt pantbrev pantförskrivs i andra och tredje hand etc. delas hell av Folksam. En förenkling på del sätt som utredningen föreslär, innebärande alt enbart andrahandspanthavarens de­nuntiation skall vara tillräcklig dokumentation - ulan företeende av pant-utfästelse - kan synas vara praktisk, men medför istället andra problem och konsekvenser. Åven i en förenklad hantering kvarstår behovet för en förstahandspanthavare att erhålla korrekta uppgifter belräffande ordnings­följden av olika pantuifästelser och därmed också nödvändigheten av alt dessa dokumenteras. Vidare erhåller framförliggande långivare i nuvaran­de syslem information om då andrahandspantförskrivning upphört eller övergått till annan långivare på sä sätt att panthavarförklaringen åter-


 


Prop. 1984/85:54                                                    110

sändes. En liknande ordning bör gälla även framgent. Det är därför Folk­sams uppfatining alt vissa formkrav måste ställas på denunlialionshand-lingens utformning och all en förenklad hanlering försl därefter kan ge­nomföras.


 


Prop. 1984/85:54                                                   111

Bilaga 4

Utdrag av prop. 1971:179 med förslag till lag om ändring i jordabalken, m. m.

7.3 Panträttsupplåtelsen

Vid de överläggningar som har hållits med företrädare för kreditor-ganisafionerna har framkommit att vad som i särskild grad kan väntas vålla svårigheter vid den praktiska tillämpningen av JB:s panträtts­bestämmelser är de krav på kontroU av panträttsupplålarens behörig­het som ligger i företrädesreglerna i 6: 7 JB. Dessa reglerar företrädet mellan äganderättsförvärv och panträttsupplålelse och innehåller att borgenär som är i god tro med avseende på äganderältsövergången är

(Sidan motsvarar delvis s. 33 i prop. 1971:179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                  112

skyddad i silt förvärv av panträtt från den förutvarande ägaren. Den viktiga begränsningen gäller dock att borgenären inte är skyddad, om nye ägaren hade sökt lagfart när panträtten upplåts.

Frågan om och i vad mån en borgenär, som i god tro utgår från att pantsättaren är ägare till fastigheten, bör skyddas har diskuterats ut­föriigl vid JB:s tillkomst (jfr prop. 1970: 20 del B s. 300 och 316). Diskussionen avsåg emellertid i främsta rummet det fallet att någon som varken är eller har varit ägare till fastigheten förfogar över ett pantbrev genom pantsättning. I detta fall blir upplåtelsen ogiltig oav­sett borgenärens goda eller onda tro. När överlåtelse skett och över­låtaren därefter upplåtit panträtt i fastigheten, kan däremot borgenä­ren som nämnts åberopa god tro. I fråga om företrädet mellan ägan­derättsförvärv och förvärv av panträtt förekom i lagstiftningsärendet inte några meningsskiljaktigheter (jfr prop. 1970: 20 del B s. 314).

De nu beskrivna företrädesbestämmelserna leder till att borgenären vid den fidpunkt då panträttsupplåtelsen sker bör förvissa sig om att den som innehar pantbrevet är lagfaren ägare till fastigheten och att ej annan sökt lagfart på denna. En sådan ordning förutsätter att in­skrivningsmyndigheterna kan tillhandahålla gravaiionsbevis med mycket kort varsel eller att de per telefon eller på annat sätt kan be­kräfta lagfartsuppgifter i tidigare utfärdat gravaiionsbevis. Kreditor­ganisationerna har uttalat tvekan om inskrivningsmyndigheterna verkligen kan erbjuda en sådan service innan ett system som grundas på ADB kommer i tillämpning. Under alla förhållanden anser sig kreditorganisafionerna numera ha kommit fram till att den beskrivna ordningen skulle vara mycket oläglig i praktisk tillämpning. Godtro­ende borgenär borde vara skyddad, om han förlitar sig på innehållet i elt gravaiionsbevis som ej är av alltför gammalt datum. Är beviset utfärdat mindre än ett år före panträttsupplåtelsen, borde borgenären som regel vara skyddad.

Genom vad som har framkommit vid överläggningarna' med kre­ditorganisationerna har jag kommit fill den uppfattningen att den ägarkontroll som de nya panlrättsbeslämmelserna ålägger borgenären alt utföra, om han vill vara skyddad mot Iredje man i vissa hänseen­den, ställer större krav på kreditgivarsidan än man tidigare har utgått från i lagstiftningsärendet. De praktiska problem som påvisats har så­dan räckvidd att de inte kan förbigås. Otvivelaktigt är det också så att de nya reglerna förutsätter en längre gående service från inskriv­ningsmyndigheternas sida än som hittills förekommit. Som jag har anfört inledningsvis finns det i dagens läge starka skäl att undvika att inskrivningsmyndigheterna ytterligare belastas.

Vid utarbetandet av jordabalksförslaget var det en bärande tanke att tillgodose de synpunkter som hade framkommil från kredilinstiiu-tionernas sida i den mån detta kunde ske utan att vikliga motstående

(Sidan molsvarar s. 34 i prop. 1971:179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                  113

intressen fick vika. Denna uppfattning var grundad på det förhållandet att den institutionella kreditgivningen mot säkerhet i fastighetspanträtt har utomordentligt stor betydelse i vårt land. Jag anser att denna grund­inställning alltjämt måste anses bärande.

Ett vidgat godlrosskydd för borgenären i den situation som nu diskute­ras går ut över förvärvare av fastighet. Godlrosskyddet leder nämli­gen till att denne i vissa fall får finna sig i att fastigheten belastas med ytterligare panträtt fastän förvärvaren redan sökt lagfart. Emel­lertid är det viktigt att understryka att detta i realiteten inte innebär någon större nackdel för förvärvaren och att det dessutom är natur­ligt för denne att skydda sig på annat sätt mot obehöriga förfoganden från överlåtarens sida. För det första är det så att förvärvarens lag­fartsansökan hindrar överlåtaren från alt söka inteckning i fastigheten och därmed skaffa sig ytterligare pantbrev utöver dem som redan finns. Saken gäller alltså enbart förfoganden över pantbrev som redan föreligger vid tidpunkten för lagfartsansökningen. För en förvärvare måste det emellertid vara naturligt att kräva att outnyttjade pantbrev överlämnas och att beträffande utnyttjande pantbrev och eventuella överhypotek uppgörelse träffas med borgenären i anledning av fastig­hetsförvärvet. En sådan kontakt med borgenären torde som närmare framgår av vad som anförs i del följande hindra förre ägaren frän att förfoga över pantbrev och överhypotek som pant för nya fordringar. I den mån förre ägaren inte på tillfredsställande sätt kan redovisa för föreliggande pantbrev bör givetvis förvärvaren innehålla köpeskillingen i motsvarande mån. Med hänsyn till det anförda kan jag inle se att elt vidgat godlrosskydd för borgenären i fall som nu avses skulle kränka något motstående intresse. Det anförda talar starkt för att borgenärens godlrosskydd enligl 6: 7 JB utvidgas så att hans möjlighet att göra god­trosförvärv inte utan vidare skärs av i och med alt den nye ägaren sö­ker lagfart. Lagtekniskt uppnås en sådan ordning genom att orden "innan nye ägaren sökt lagfart" i 6: 7 första stycket första punken JB byts ut mot ordet "därefter". Jag förordar en sådan ändring av pa­ragrafens lydelse.

När det gäller att närmare precisera det mått av undersökning i fråga om pantbrevsinnehavarens rält alt förfoga över pantbrevet som bör krävas av en borgenär för att han skall anses vara i god tro, bör till en början slås fast att gäldenären inte bör kunna anses legitimerad att upp­låta panträtt redan genom sill innehav av pantbrevet. En sådan ord­ning skulle vara helt oförenlig med grundprinciperna för panträtten i JB. Det har heller inte från något håll gjorts gällande, att ett så långt­gående godlrosskydd för borgenären skulle behövas. Vad frågan gäl­ler är att skydda den borgenär som förlitat sig på uppgifterna i ett aktuellt gravaiionsbevis, även om lagfarlsförhållandena skulle ha ändrats sedan beviset utfärdades. Som första krav på borgenären bör alltså gälla

(Sidan motsvarar s. 35 i prop. 1971:179) 8   Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                    114

alt denne genom gravaiionsbevis eller på annal betryggande sätt vid panträttsupplåtelsen förvissat sig om att gäldenären var lagfaren ägare till fastigheten och att annan ej sökt lagfart.

I princip bör borgenären vara skyddad, om han har tagit del av ett gravaiionsbevis av så färskt datum som inskrivningsmyndigheten kan tillhandahålla. Det synes dock inte vara möjligt att beakta arbetsläget vid den enskilda inskrivningsmyndigheten just när panträttsupplåtelsen sker. Det skulle också föra för långt att fordra att borgenären skulle förnya gravationsbeviset, om panträttsupplåtelsen kommer att ske vid en något senare tidpunkt än som från början var avsett. Det kan t. ex. tän­kas att gravationsbeviset anskaffats någon tid innan fastighetsägaren vänder sig till borgenären för att ansöka om lån och att låneförhand­lingarna därefter drar ut på tiden. Hänsyn bör här tas till vilken Ud som enligt god bankpraxis normalt kan förflyta, innan ny kontroll sker av gravationsbeviset. I allmänhet bör inte elt gravaiionsbevis som är äldre än sex månader godtagas. Utrymme bör dock finnas att dämtöver ta hänsyn lill särskilda omständigheter i det enskilda fallet. En borgenär har givetvis inte rätt att förlita sig på irmehållet i ett gravaiionsbevis, om han på annat sätt fått eller borde ha fått kärmedom om ägande­rättsövergången. God tro hos en borgenär som är juridisk person bör inte vara utesluten enbart av det skälet att annan tjänsteman än den eller de som handlägger panträttsärendet äger kännedom om äganderättsöver­gången under förutsättning att det vid ett bedömande av omständighe­terna inte ter sig rimligt att föra denna kunskap borgenären till last i panträttsärendet.

De synpunkter som nu har lagts på innebörden av ett vidgat god­lrosskydd för borgenären enligt 6: 7 JB grundas på förhållandena hos inskrivningsmyndigheterna under de närmaste åren efter ikraftträdandet av JB. Efter övergången till ADB med de starkt ökade möjligheter att tillhandahålla aktuella fastighetsuppgifter som ett sådant system ger finns anledning att se på elt annat satt på dessa frågor.

Frågan om räckvidden av godlrosskyddet för borgenär i samband med att fastigheten överlåts till ny ägare har aktualiserats inte bara av de praktiska svårigheterna att tillhandahålla gravaiionsbevis som utvisar lagfartsförhållandena vid panträttsupplåtelsen. Godlrosskyd­det har också betydelse i fråga om fordringsförhållanden som upp­kommer efter det att fasfighetsägare, som har upplåtit panträtt i fas­tigheten, har överlåtit denna till ny ägare.

Till en början bör framhållas att något generellt hinder givetvis in­te möter mol alt panträtt upplåts till säkerhet för en framdeles upp­kommande fordran. Såsom i allmänhet gäller på panträttsområdet bör en sådan rättshandling ha full giltighet även vid upplåtelse av pant­rätt i fast egendom. En sådan uppfatining har också kommit till ut­tryck i förarbelena till JB. I dessa har, som förut nämnts, uttalats att

(Sidan molsvarar s. 36 i prop. 1971:179)


 


Prop. 1984/85: 54                                                                  115

hinder inte möter mot att pantbrev lämnas som säkerhet för fordran som uppkommer ur visst angivet rättsförhållande. I linje med detta ligger att panträtt kan upplåtas exempelvis till säkerhet för fullgöran­det av ett garantiåtagande, en vitesklausul eller ett framlida anspråk på skadestånd. På samma sätt bör rimligen bedömas fall då pantbre­vet läggs som säkerhet för kredit i löpande räkning eller då s. k. ge­nerell panlförskrivning sker antingen genom särskild panlförskrivnings-handling eller genom sådan klausul om generell pantförskrivning som förekommer i bankernas sedvanliga reversformulär.

Även om det alltså torde vara obestridligt att pantförskrivning av pantbrev för framfida fordran kan ske med rättslig verkan, har däre­mot osäkerhet uppstått hur långt rättsverkningarna av ett sådant av­tal sträcker sig i förhållande till tredje man. Vad man har diskuterat är i vad mån förvärvare av fastighet kan anses bunden av förre äga­rens panträttsupplålelse i den mån fordringen uppkommit först efter det att förvärvaren sökt lagfart. Från kreditorganisationernas sida har understmkits att denna fråga har utomordentligt stor praktisk betydel­se. Vid kreditgivning mot säkerhet i fast egendom är det mycket van­ligt att säkerheten tas i anspråk först efter hand. Som exempel härpå har nämnts kredit i löpande räkning säsom checkräkningskredit eller byggnadskreditiv där lånebeloppet lyfts allteftersom byggnadsarbetet fortskrider. Man har också betonat betydelsen av att generell panl­förskrivning kan ske särskilt när det gäller näringslivets kreditbehov. I situafioner av detta slag skulle det vara i praktiken ogenomförbart att kontrollera äganderätten till fastigheten vid varje tidpunkt då sä­kerheten belastas med ny fordran.

I de nu diskuterade situationerna torde det vara ställt utom allt tvi­vel att i den mån del inte längre beror pä borgenären, huruvida eller när en fordran kommer till stånd, panträtten kan göras gällande mot förvärvaren oberoende av lagfartsansökningen. Som typexempel kan nämnas att pantbrevet lämnats som säkerhet för ett garantiåtagande. Mera osäkert torde rättsläget vara, om situationen är den att borge­nären själv avgör om och när huvudfordringen kommer till stånd, så­som ibland är fallet vid kredit i löpande räkning och praktiskt tagel all­tid vid generell pantförskrivning. Skilda uppfattningar har här gjort sig gällande.

Från kreditorganisationernas sida har anförts att det från krcditli-vets synpunkt ter sig naturligt, alt säkerheten skall kunna utnyttjas för tillkommande fordringar även i dessa fall intill dess borgenären blivit underrättad om att fastigheten överlåtits. Om del efter under­rättelsen om överlåtelsen alltjämt är borgenären som avgör huruvida en huvudfordran skall komma lill stånd eller ej, bör enligl kredilor-ganisafionernas mening säkerheten inte kunna ulnytljas för denna fordran.

(Sidan motsvarar s. 37 i prop. 1971; 179)


 


Prop. 1984/85:54                                                     116

Det bör framhållas att i de fall som nu diskuteras har borgenären vid den ursprungliga pantförskrivningen förvissat sig om att upplåta­ren är lagfaren ägare. Jag anser för egen del väl förenligt med det vidgade godlrosskyddet enligt 6: 7 JB att panträttsupplålelse avseende framtida fordran ges den räckvidd som nu har angetts. Avgörande skulle alltså vara, om borgenären när det alljämt är han som avgör huruvida huvudfordringen skall uppkomma eller ej blivit underrättad om fastighetsöverlåtelsen. Däremot skulle en mellankommande lag­fartsansökan inte tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till att en sådan innebörd av godlrosskyddet ligger inom ramen för den änd­rade lydelse som jag föreslår att 6: 7 JB skall ges, anser jag inte att några ytterligare bestämmelser är behövliga.

Innebörden av de nu föreslagna ändrade godtrosbestämmelserna i 6: 7 JB bör uppmärksammas även i vissa situationer då en äldre panl­sättning upphör att gälla och ersätts med en ny. Jag tänker på de fall då exempelvis ett byggnadskreditiv som beviljats av ett kreditinstitut lyfts av med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. Därvid förfars i praktiken regelmässigt så, att den fasfighetspant som banken har till säkerhet för byggnadskreditivel förs över till det andra kredit­institutet. Ny kontroll av att låntagaren alltjämt är ägare till fastigheten ter sig i sådant fall överflödig. I denna situalion uppkommer inte någon ny belastning på fastigheten utan vad som sker är att en kreditform byts ut mot en annan kreditform som regelmässigt är billigare för fastigliets-ägaren. 6: 7 JB i sin ändrade lydelse bör för dessa situationer innebära att krediiivlåntagarens pantförskrivning till det nya kreditinstitutet blir gällande ulan hinder av att under mellantiden lagfart sökts på fastig­heten för ny ägare, förutsatt att ond tro inte föreligger hos del nya kre­ditinstitutet. På motsvarande säll bör det fallet kunna bedömas, att etl lån konverteras under länetiden eller vid lånefidens utgång. Det får dock därvid furutsättas att ej andra ändringar sker i lånevillkoren än som hänger samman med att dessa anpassas lill etl ändrat läge på kredilmark­naden eller ändrad praxis i kreditgivningen. Gemensamt för de fall som åsyftats är att det får anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten alt underrätta kreditgivaren om överlåtelsen och träffa över­enskommelse med denne i anledning därav än för kreditgivaren att på nytt kontrollera lagfarlsförhållandena i etl läge när någon reell ny be­lastning på fastigheten inte uppstår.

För egen del anser jag det inte heller uteslutet att också vissa fall av nybelåning, där en ökad belastning på fastigheten uppkommer, får be­dömas på samma sätt. Jag syftar då i första hand på sådana situationer där det nya lånet får ses som ett led i en fortlöpande affärsförbindelse. Om i ett sådant fall borgenären oavbrutet har innehaft pantbrevet och fastighetsägaren vill utnyttja det hell eller delvis som säkerhet för ett nytt lån, kan det enligt min mening vara rimligt alt borgenären inte behöver

(Sidan motsvarar s. 38 i prop. 1971; 179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                  117

göra förnyad ägarkontroll i samband med den nya pantförskrivningen. Frågan om omfattningen av borgenärens undersökningsplikt i de skif­tande fall där nybelåningen innebär en ökad belastning på fasligheten får dock överlämnas åt rättstillämpningen.

Den föreslagna utvidgningen av godlrosskyddet blir tillämplig ock­så vid upplåtelse av panträtt i andra hand. För att andrahandspantha­varen skall bli skyddad måste han vara i god tro när pantbrevets inne­havare får underrättelse om panträttsupplåtelsen. Av allmänna rätts­grundsatser lär dessutom följa att upplåtelse av panträtt i andra hand inte blir gällande mot den som före upplåtelsen förvärvat fastigheten av upplåtaren, om pantbrevets innehavare har fått underrättelse om äganderättsövergången innan han underrättas om panträttsupplåtelsen (jfr SOU 1965: 14 Godtrosförvärv i lösöre s. 86). Däremot bör andra­handspanthavare som i god tro erhållit panträtt genom en generell pant­förskrivning ej anses bli försatt i ond tro genom att en underrättelse om ell senare ägarbyte lämnats endast lill förstahandspanlhavaren.

Den utbyggda godtrosregeln bör gälla också i de fall som regleras i 6: 7 första slyckel andra punkten och i 6: 7 andra stycket JB, dvs. i tvesalafallen och då den nye ägaren förvärvat fastigheten genom bo­ delning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Om 6: 7 ändras enligt vad som har anförts nu, bör 18: 8 JB jämkas så att en borgenär som fär elt pantbrev överlämnat fill sig som pant inte drabbas av rättsförlust, om han har gjort den kontroll som rim­ligen kan begäras av honom beträffande förekomsten av sådana an­teckningar som avses i lagrummet. Utvidgningen av godlrosskyddet i 6: 7 JB skulle i praktiken bli tämligen meningslös, om borgenären för att vinna trygghet i sitt panträttsförvärv i alla fall måste komplettera gravationsbeviset med en kontroll på pantförskrivningsdagen av att anteckningar enligt 18: 8 JB inte har gjorts under den mellanliggande tiden. Innebörden av kravet på god tro hos borgenären bör vara det­samma enligt 18: 8 JB som enligt 6: 7 JB.

En sådan ändring av 18: 8 JB torde leda till alt bestämmelserna i samma kapitel om ersättning i vissa fall av staten blir tillämpliga i fall då de annars inte skulle ha gällt. De ytterligare fall som kommer att inrymmas under ersättningsbestämmelserna kan emellertid anta­gas bli mycket få.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp ett par ändringsförslag från kredilorganisationernas sida som rör reglerna om gemensamt in­teckningsansvar. I lagberedningens förslag till ny jordabalk (SOU 1960: 24—26) togs inte upp några bestämmelser om gemensam inteck­ning. De frågor som hänger samman härmed skulle enligt förslagel i stället lösas genom rättsinstitutet registrerad bruksenhet. I denna del blev förslaget starkt kritiserat under remissbehandlingen. Jordabalksutred­ningen som fick i uppdrag att göra en översyn av lagberedningens för-

(Sidan motsvarar s. 39 i prop. 1971; 179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                  118

slag förordade i sitt betänkande (SOU 1963: 55) regler som innebar att ordningen med gemensamt inteckningsansvar behölls. JB:s bestäm­melser i deima del stämmer i huvudsak överens med jordabalksut­redningens förslag, som bl. a. innehåller förbud mot särinteckning i sam-inlecknat komplex. I förhållande till utredningsförslaget har förbudet dessutom utvidgats till att avse även förbud mot gemensam inteckning i fastighet som fömt svarar för särinteckning (prop. 1970: 20 del B. s. 629).

Bestämmelserna i JB om gemensam inteckning har getts ett irme-håll som syftar till bl. a. alt reducera de olägenheter i exekutionsrätts-ligt hänseende som den nuvarande ordningen medför. Dessa olägenhe­ter uppstår särskilt i sådana fall då ett särintresse föreligger i någon eller några av de gemensamt intecknade fastigheterna antingen på fas­tighetsägarsidan eller borgenärsidan. Det vanligaste fallet av särintresse i gemensamt intecknade fastigheter uppstår när någon av fasfigheterna helt eller delvis överlåts. I dessa situationer torde JB:s ordning tvinga fram relaxalion eller annan ansvarsuppdelning inom relativt kort tid.

Med JB:s regler bör således svårigheterna på det exekufionsrättsU-ga planet bli mindre framträdande, även om man inte kunnat uppnå helt likformig belastning av gemensamt inlecknade komplex bl. a. med hänsyn till att man under en övergångstid alltjämt måste räkna med äldre särinteckningar och till att gemensamma inteckningar ibland slås sönder, t. ex. på grund av expropriation (jfr 6: 14 JB).

Kravet på likformig inteckningsbelastning är av betydelse inte bara från exekutionsrättsliga synpunkter utan också bl. a. för fastighets­bildningen. Omreglerande ålgärder av skilda slag kan försvåras, om de rör gemensamt intecknade fasfigheter och inteckningsbelastningen inte är likformig. Även för inskrivningsmyndigheterna medför särintressen i ett gemensamt intecknat fastighetskomplex vissa svårigheter, exempelvis i sammanläggningsärenden som avses i 12: 10 fastighetsbildningslagen (1970: 988) eller vid relaxafion (22: 11 JB).

Sammanfaltningsvis kan sålunda sägas att många fördelar obestrid­ligen står att vinna med införandet i JB av kravel på att intecknings-belastningen skall vara likformig. Detta gäller inte minst i fråga om förbudet mot särinteckning i samintecknat fastighetskomplex. I denna del vann också jordabalksutredningens förslag starkt gehör bland re­missinstanserna (prop. 1970: 20 del B s. 622), även om vissa nackdelar med den föreslagna regleringen påvisades. Förbudet mot särinteck­ning ansågs sålunda kunna medföra olägenheter för fastighetsomsätt­ningen (jfr prop. 1970: 20 s. 622 fO- Vid JB:s tillkomst ansågs emel­lertid fördelarna med förbudet mot särinteckning i samintecknat fas­tighetskomplex väga över de nackdelar som kunde vara förenade med förbudsregeln.

För  kreditgivarnas   del  innebär,  som  kreditorganisationerna  fram-

(Sidan nwtsvarar s. 40 i prop. 1971:179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                   119

hållit, kravet på likformig inteckningsbelast.ning en ökning av risken för avslag på inteckningsansökan. Organisafionerna har uttalat att defta kan leda till en försämring av låntagarnas möjlighet att snabbt och enkelt få ett lån utbetalat till sig, innan inteckningen ännu har beviljats. Jag anser mig dock kunna räkna med att de uppgifter som behövs i normalfallen skall kunna skaffas fram tämligen snabbt från in­skrivningsmyndigheterna. För dessa kommer å andra sidan förbudet mot särinteckning i tidigare saminlecknade komplex att medföra ett visst merarbete. Innan inteckning beviljas eller förklaras vilande måste i varje särskilt fall undersökas om den fastighet som avses med inteck­ningsansökningen besväras av fömt sökt eller beviljad inteckning. Om sä är fallet måste undersökas om den tidigare inteckningen också från början gäller eller senare kommit att gälla i annan eller andra fasligheter och vidare om det gemensamma inteckningsansvaret har upphört genom relaxafion eller på annat sätt. Under fiden närmast efter JB:s ikraftträ­dande, då belastningen i övrigt på inskrivningsmyndigheterna kan väntas bli stor, underiättas emellertid tillämpningen av förbudet mot särinteck­ning av att enligt 62 § JP hänsyn inte behöver tas till inteckning som har sökts eller beviljats före JB:s ikraftträdande. Den utredning som måsle göras i samband med nyinteckning kan därför till en början i många fall begränsas till frågan om fidigare inteckning har sökts eller beviljats efter ikraftträdandet.

Sammantaget har jag inte blivit övertygad om att de praktiska svå­righeter som kan vållas av reglema om gemensamt inteckningsansvar är så stora att de skulle kunna väga över de obestridliga fördelarna av en så långt möjligt likformig belastning av gemensamt intecknade fastigheter. Jag finner sålunda inte skäl att på denna punkt frångå den awägnmg som efter ingående prövning gjordes när JB antogs.

En arman fråga om gemensamt inteckningsansvar som har tagits upp av kreditorganisationema rör kravet på att samtliga intecknade fastigheters ägare skall medverka till panträttsupplåtelse för att pant­rätten skall bli gällande i hela det intecknade fastighetskomplexet. Kreditorganisationema har särskilt pekat på att kravet även gäller i fråga om avstyckad fastighet som inte är i samma ägares hand som stamfastigheten och därför svarar endast subsidiärt. Kreditorganisa­fionerna har förordat, att ägaren av en primärt ansvarig fastighet skall kunna upplåta panträtt i hela den intecknade egendomen, såle­des också i avstyckade och överlåtna områden.

Det kan inte bestridas att den nya panträttskonstruklionen ställer ökade krav på kreditgivarna i de hänseenden som det här är fråga om. I princip måste dessa när panträtt upplåts undersöka om nägon av­styckning har skett från den intecknade fasfigheten, sedan inteck­ningen beviljades, och i så fall om lagfart har sökts på styckningslot­ten. Med den nuvarande regleringen i 6: 7 JB kan kreditgivarna inte i

(Sidan motsvarar s. 41 i prop. 1971:179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                  120

praktiken säkerställa sig mot alla risker, eftersom lagfart kan ha sökts på sådan tidpunkt före panträttsupplåtelsen att uppgift därom inte in-flufii i gravafionsbevis.

I de flesta av de situationer som här är aktuella får borgenären ett godtagbart skydd genom den ändring av 6: 7 JB som jag tidigare har fö­reslagit. Även om avstyckning har skett från den intecknade fastigheten och ny ägare har sökt lagfart på den avstyckade fastigheten, kommer en panträttsupplåtelse som stamfastighetens ägare har gjort att omfat­ta också styckningslotten, om panträttsupplåtelsen avser båda fasfighe­terna och borgenären vid upplåtelsen varken kände till eller bort känna till äganderättsöverlåtelsen. Kravet på god tro bör här ha i princip sam­ma innebörd som jag har förordat när det gäller upplåtelse av panträtt på gmnd av inteckning i allmänhet.

När fräga är om överlåtelse av område av eller andel i den inteck­nade fasfigheten bör det som jag nu har anfört ha motsvarande till­lämpning. Kan borgenären i dessa fall åberopa godtrosregeln i 6: 7 JB, har en giltig panlrättsupplåtelse kommit till stånd trots att den som förvärvat området eller andelen har sökt lagfart på sitt förvärv före upplåtelsen och trots att han inte har medverkat till denna.

Med den ändring av 6: 7 JB som jag har föreslagit är det endast i etl fall av någon betydelse då kreditgivarna i praktiken kan väntas få olägenheter av kravet på att avstyckad fastighets ägare skall medverka till panträttsupplåtelsen för att denna skall omfatta också stycknings-lotten. Det är del fallet då borgenären känner till att en avstyckning skett och att den avstyckade fastigheten förvärvats av ny ägare samt denne vägrar att medverka till panträllsupplålelsen. Kreditorganisatio­nema har gjort gällande att det i åtskilliga situationer skulle vara orim­ligt att den avstyckade fastighetens ägare skulle kunna hindra en pant­förskrivning som omfattar också styckningslotten. Jag kan inle dela denna uppfattning. Den reglering som skett i JB av frågan om gemen­samt inteckningsansvar medför att när en avstyckning från en inteck­nad fastighet överlåts, det i prakfiken är nödvändigt alt den avstyckade fasligheten inom kort tid befrias från sitt ansvar för stamfastighetens in­teckningar. Detla måste både överlätaren och förvärvaren räkna med. Den senare har normalt ett berättigat anspråk på att stamfastighetens in­teckningar relaxeras i hans fastighet. Kravet på samtycke från hans sida för att en panlrättsupplåtelse skall avse hela det intecknade fastighets-komplexet ulgör ett verkningsfullt påtryckningsmedel i det hänseendet. Den lösning som kreditorganisationerna har fört fram innebär att äga­ren till en styckningslott inte skulle få det skydd mot alt annan person upplåter panträtt i hans fastighet som JB i allmänhet ger fastighetsäga­ren. Från principiell synpunkt är det emellertid enligt min mening riktigt att en panträttsupplåtelse som görs av stamfastighetens ägare inte skall kunna omfatta en styckningslott som har övergått till ny ägare. Det kan

(Sidan motsvarar s. 42 i prop. 1971; 179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                  121

inle antagas att en borgenär som känner till överlåtelsen när fråga om panträttsupplålelse är aktuell inle skulle kunna få betryggande säkerhet för sin kredit även utan att panträtt erhålls i den avstyckade fasligheten. I enlighet med det anförda finner jag inte skäl att föreslå nägon ändring av kravet att panträtt i fast egendom skall upplåtas av faslig­hetens ägare också i det fallet att fråga är om en avstyckad fastighet som endast ansvarar subsidiärt.

(Sidan motsvarar delvis s. 43 i prop. 1971; 179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                  122

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 5 november 1971.~

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MO­BERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLS­SON.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrå­dets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag liil

1)    lag om ändring i jordabalken,

2)    lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jorda­balken,

3)    lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

4)    lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5)    lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

6)    lag om ändring i lagen (1946: 807) otn handläggning av domstols­ärenden,

7) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinleckning.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning lill den föreslagna ändrade ulformningen av godtrosre­geln i 6: 7 JB har lagrådet uttalat att full visshet om godtrosskyddets innebörd och omfattningen av den undersökningsplikt som åvilar bor­genären i olika situationer endast kan nås genom rättsavgöranden av domstolarna och i sista hand högsta domstolen. Självfallet delar jag denna uppfattning. A andra sidan är det uppenbart all uttalanden — i vart fall om dessa har principiell räckvidd — som gjorts av statsmak­terna vid lagens tillkomst måste tillmätas mycket stor betydelse i rätts­tillämpningen. Genom dessa uttalanden blir klarlagt vilka syften lag­stiftningen är avsedd att tillgodose. Uppnås inte dessa syften, blir stats­makternas ställningstagande i lagstiftningsärendet förfelat.

Tre av lagrådets ledamöter har ifrågasatt vissa av de uttalanden som gjorts i remissprotokollet angående omfattningen av det godlrosskydd som enligt 6: 7 JB i det remitterade förslaget tillkommer borgenär. Så­lunda har de framhållit att det inte i alla situationer är givet alt mindre krav bör ställas på borgenären i fall då fordringen uppkommer efter panträllsupplålelsen, som t. ex. vid generell panlförskrivning, än när

(Sidan motsvarar s. 65 i prop. 1971:179)


 


Prop. 1984/85:54                                                                   123

upplåtelse av panträtt sker för en redan föreliggande fordran. Till detta är till en början att anmärka att, som också tydligt framgår av remiss­protokollet, godtrosskyddets räckvidd i fall av panträttsupplålelse till säkerhet för framtida fordran — varvid inte minst åsyftas generell panl­förskrivning — tillniätts stor betydelse i detta lagstiftningsärende och alt ändringen i 6: 7 JB direkl åsyftat bl. a. att någon förnyad ägarkon­troll normalt ej skall behöva ske vid den senare tidpunkt då fordringen uppslår. Jag vill betona att det föreligger en väsentlig skillnad mellan de båda situationer som ledamöterna jämför. Vid generell pantförskriv­ning har borgenären fäll pantbrevet överlämnat till sig och därvid gjort den kontroll av ägarbehörigheten som krävts av honom. Han har där­efter haft pantbrevet i sin besittning. Varje överlåtelse av fast egen­dom föranleder en avräkning av belånade pantbrev och normalt måste vid sådan avräkning överlålare och förvärvare eller endera av dem sätta sig i förbindelse med borgenären. Har denne inte blivit underrät­tad om att den fasta egendomen övergått lill ny ägare, har han därför starkt fog för att utgå från att nägon överlåtelse inte har skett och all den som överiäninadc pantbrevet alltså alltjämt är fastighetens ugarc. Del bör med hänsyn härtill i etl praktiskt fungerande kreditliv som regel inte krävas, alt borgenären efter en generell pantförskrivning varje gäng ny fordran uppkommer skall behöva på nytt kontrollera äganderätts­förhållandena.

Beträffande tillämpningen av godtrosregeln i fall då en äldre panl­sättning upphör all gälla och ersätts med en ny tar de tre ledamöterna upp det fallet att elt byggnadskreditiv avlyfts med hjälp av en lång kredit hos ett annat kredilinstitut. I remissprolokollet uttalas att god tro i ett sådant fall bör anses föreligga hos den nye kreditgivaren, om denne inte har blivit underrättad om att fastigheten har överlåtits. De tre ledamöterna anför dels att del förhållandet alt någon ytterligare be­lastning av fastigheten inte uppkommer knappast kan anses ge den nye kreditgivaren anledning ulgå frän att ägarväxling ej skett, dels alt det inle ulan vidare är klart alt del skall anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten att underrätta den nye kreditgivaren om över­låtelsen än för kreditgivaren att på vanligt sätt kontrollera lagfartsför­hållandena.

Jag vill lill en början framhålla alt det också i förevarande fall är fråga om de krav på kontroll av ägarbehörighel som rimligen bör ställas i ett praktiskt fungerande kredilliv. De synpunkter som jag har anfört i fråga om panlsättning avseende framlida fordran har i stor utsträck­ning fillämpning även i förevarande situation. Anledningen till att jag för vissa fall av här angiven art, bl. a. då ett byggnadskreditiv som be­viljats av ett kreditinstitut lyfts av med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut, ansett ny kontroll av att långivaren alltjämt är ägare till fasfigheten vara överflödig, är sålunda i främsta rummet alt

(Sidan motsvarar s. 66 i prop. 1971; 179)


 


Prop. 1984/85:54                                                    124

man kan fömtsatta, att den nye kreditgivaren själv eller genom förmed­ling av den tidigare kreditgivaren hade blivit underrättad, om en över­låtelse skell av fastigheten. Med hänsyn härtill bör den nye kreditgiva­ren, om han inte får vela annat, kunna utgå från att fastigheten allt­jämt ägs av den urspmnglige gäldenären. Hänsyn bör också tas lill att en snabb handläggning ligger i fastighetsägarens intresse och att fastig­heten i det här behandlade fallet inte belastas ytterligare.

Med hänsyn till det anförda och eftersom det är lagtekniskt svårge-nomförbarl att ge en särskild regel för de åsyftade situationerna finner jag ej anledning att frångå den i remissprotokollet föreslagna lösningen. Ansluter riksdagen sig till de av mig gjorda uttalandena, kommer god­trosreglerna i 6: 7 JB otvivelaktigt att i det praktiska rältslivet få den tillämpning som statsmaktema sålunda avsett.

(Sidan tnolsvarar delvis s. 67 i prop. 1971; 179)


 


Prop. 1984/85:54


125


Bilaga 5

De remitterade

förslagen

1    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken'

dels alt 6 kap. 3 och 7 §§ samt 18 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 6 kap. 7a §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 kap.


När myndighet vid ulsökning el­ler i annat fall fördelar medel mel­lan rättsägare i fastighet, har bor­genär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckning­en medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevels belopp. I den män delta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom ett tillägg. Detta får icke över­stiga femton procent av pantbre­vets belopp jämte tio procent årlig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten utmättes, konkurs­ansökan gjordes eller de medel ned­sattes som eljest skall fördelas.

När myndighet vid ulsökning el­ler i annal fall fördelar medel mel­lan rättsägare i fastighet, har bor­genär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckning­en medför enligt lag fä betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom ell tillägg. Detla fär icke över­stiga femlon procenl av pantbre­vets belopp jämte ränta på delta be­lopp frän den dag då fasligheten ut­mättes, konkursansökan gjordes el­ler de medel nedsattes som eljest skall fördelas. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Föränd­ringar i diskontot som inträffar ef­ter upprättandet av sakägarför­teckning skall inte beaktas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteckning­arna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevels belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

En borgenärs rält till betalning omfattar inte titlägget, om pantbre­vet har utmätts på ansökan av bor­genären eller om pantbrevet är pantförskrivet tUl honom i andra hand.

' Balken omtryckt 1971: 1209.

 Senaste lydelse 1981: 194.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   126

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Har fastighet överlåtits och har därefter förre ägaren upplåtit panträtt i fasligheten, gäller upplåtelsen, om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen. Om fastigheten över­iåtits även tili annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fräga om upplå­telse som den senare förvärvaren gjort.

Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått genom sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.

Vid tillämpning av första stycket skall den som förlitat sig på elt högst sex månader gammalt eller, i fråga om förhållatiden i inskriv­ningsregister, högst en månad gammalt gravaiionsbevis anses ha varit i god tro, om del inte framgår av omständigheterna att han på an­nat sätt har fått eUer borde ha fått kännedom om äganderättsöverlå-lelsen.

7a §

Har panträtt upplåtits tUl säker­het för en fordran som ännu inte har uppkommit och var upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet behörig att upplåta panträtten, gäf ler panträtten till säkerhet för ford­ringen även om upplåtaren inte längre är ägare tiU fastigheten när fordringen uppkommer. Vad nu sagts gäller dock inte, otn borgenä­ren före fordringens uppkomst har fått kännedom om all upplåtaren inte längre är ägare liU fastigheten.

Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör säkerhet för en fordran och ford­ringen därefter byts ul mot en an­nanfordran utan några andra änd­ringar än sådana som iiormalt före­kom tner vid fordringsutbyten av del slag som det är fråga om.

18 kap.

Har ärende angående anteckning enligt 19 kap. 20 § att talan blivit väckt

om äganderätt till fast egendom eller enligl 20 kap. 14 § alt ägares räll all

förfoga   över  egendomen   är  inskränkt   eller  enligt   7 §   förköpslagen


 


Prop. 1984/85:54                                                                   127

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

(1967:868) att kommun beslutat utöva förköpsrätl i fräga om egendomen upptagits på inskrivningsdag, får den som därefter förvärvat egendomen eller annan rättighet i denna än panträti icke till stöd för beståndet av förvärvet eller rätlen till ersältning enligl 4 § andra stycket åberopa all han vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om omständighet som avses med anteckningen. Molsvarande gäller i fråga om anteckning enligl 21 kap. 4 § att lomlrätlshavares räll all upplåta servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt.

Bestämmelserna 16 kap. 7 § tred­je stycket och 7a § gäller också vid bedömningen av om vid förvärv av panträtt god tro föreligger i fråga om en omständighet som avses med anteckning enligt första stycket.

1.    Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

2.    Äldre bestämmelser i 6 kap. 3 § första stycket skall tillämpas på pantbrev, som gäller på grund av inteckning som har sökts före ikraftträ­dandet av denna lag, om fastigheten har utmätts, konkursansökan har gjorts eller de medel som i övrigi skall fördelas har nedsatts

 

a)   före ikraftträdandet eller

b)   efter ikraftträdandet men före utgången av är 1987.

I fall som avses i första stycket b krävs dessutom att etl yrkande om tillämpning av äldre bestämmelser framställs av fastighetens ägare, av någon som har panträtt i fastigheten på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet eller av en innehavare av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, vars rättighet har inskrivits före ikraftträdandet. Yrkandet skall, när del är fråga om en exekutiv försäljning av fastigheten, framställas senast vid bevakningssammanlrädel och i annal fall vid det sammanträde som skall hällas för medelsfördelning. Ett yrkande om tillämpning av äldre bestämmelser i 6 kap. 3 § första slyckel skall lämnas utan avseende, om det framställs av en innehavare av nyttjanderätl, servi­tut eller rätt till elektrisk kraft och det uppenbarligen saknar betydelse för innehavarens rätt om de äldre eller de nya bestämmelserna tillämpas.

3.    Vad som sägs i 6 kap. 3 § iredje stycket gäller inte, om utmätningen
eller pantförskrivningen i andra hand har skett före ikraftträdandet.


 


Prop. 1984/85:54                                                                  128

2    Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fräga om sjölagen (1891: 35 s. I)' dels alt 23 och 264 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tvä nya paragrafer, 269a och 287a §§, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


23 §


Införing i skepps- eller skepps­byggnadsregistret skall, efter ut­gången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rält till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser.


Införing i skepps- eller skepps­byggnadsregistret skall, ulom i falt som anges i 269 a §. efter utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införing­en avser.


264 §


När myndighet vid ulsökning el­ler i annat fall fördelar medel mel­lan rättsägare i skepp eller skepps­bygge, har borgenär rätt att för fordran som är förenad med pant­rätt i egendomen, med den företrä­desrätt inteckningen medför enligl denna eller annan lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslär, erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom ett tillägg. Detta fär ej över­stiga femlon procenl av pantbre­vets belopp jämte sex procent årlig ränta pä detta belopp frän den dag då egendomen utmättes, konkurs­ansökan gjordes eller de medel ned­sattes som eljest skola fördelas.

Ha flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och ha inteck­ningarna samma företrädesrätt eller


När myndighel vid ulsökning el­ler i annal fall fördelar medel mel­lan rättsägare i skepp eller skepps­bygge, har borgenär rätt att för fordran som är förenad med pant­rätt i egendomen, med den företrä­desrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen ge­nom elt tillägg. Detta fär ej över­stiga femlon procent av pantbre­vets belopp jämte ränla på detta be­lopp från den dag då egendomen utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest 5Ä:a//fördelas. Räntan beräknas för år enligl en räntefot som molsvarar del av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Föränd­ringar i diskontot som inträffar ef­ter upprättandel av sakägarför­teckning skall inte beaktas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har in­teckningarna samma företrädesrätt


Lagen omtryckt 1975: 1289,


 


Prop. 1984/85:54                                                                   129

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

gälla de omedelbart efter varandra, eller gäller de omedelbart efter var-
skola bestämmelserna i första andra, skall bestämmelserna i förs-
styckei om pantbrevels belopp ta stycket om pantbrevets belopp
avse pantbrevens sammanlagda be- avse pantbrevens sammanlagda be­
lopp,
                                            lopp.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbre­vet har utmätts på ansökan av bor­genären eller om pantbrevet är pantförskrivet till honom i andra hand.

269a §

Har panträtt upplåtits till säker­het för en fordran som ännu inte har uppkommit och var upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet behörig att upplåta panträtten, gäl­ler panträtten till säkerhet för ford­ringen även om upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är ägare med rätt att förfoga över egendomen genom panträttsupplå­lelse. Vad nu sagts gäller dock inte. om borgenären före fordringens uppkomst har fåll kännedom om att upplåiaren inle längre har rält att upplåta panträti.

Vad som sägs i första stycket gäller även när elt pantbrev utgör säkerhet för en fordran och ford­ringen därefter byts ut mot en an­nanfordran utan några andra änd­ringar än sådana som normalt före­kommer vid fordringsutbyten av del slag som det är fråga om.

■287a §

Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter var­andra får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens inne­havare föras samman till en in­teckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den för­månsrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteck­ningarna som har sämsta rätt.

9    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 54


 


Prop. 1984/85:54                                                                  130

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för etl lägre belopp än det som de sam­manförda inteckningarna samman­lagt uppgår till. om sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

2.    Äldre bestämmelser i 264 § första stycket skall tillämpas på pantbrev, som gäller på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet av denna lag, om skeppet eller skeppsbygget har utmätts, konkursansökan har gjorts eller de medel som i övrigi skall fördelas har nedsatts

 

a)    före ikraftträdandet eller

b)   efter ikraftträdandet men före utgången av år 1987.

I fall som avses i första stycket b krävs dessutom att ett yrkande om tillämpning av äldre bestämmelser framställs av skeppets eller skeppsbyg­gets ägare eller av någon som har panträtt i skeppet eller skeppsbygget på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet eller av någon som har retentionsrätt som uppkommit före ikraftträdandet. Yrkandet skall, när det är fräga om en exekutiv försäljning av skeppet eller skeppsbygget, framställas senast vid bevakningssammanträdet och i annal fall vid del sammanträde som skall hållas för medelsfördelning.

3.    Vad som sägs i 264 § tredje stycket gäller inte, om utmätningen eller
pantförskrivningen i andra hand har skett före ikraftträdandet.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom

som innehaves av tredje man

Härigenom föreskrivs att lagen (1936:88) om panlsättning av lös egen­dom som innehaves av tredje man skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Vad i lag är stadgat om rätt för      Vad i lag är stadgat om rätt för
den som har lös pant i händer att
den som har lös pant i händer att
därur njuta betalning skall gälla
    därur njuta betalning skall gälla
även där lös egendom, vari panträtt
även där lös egendom, vari panträtt
är utfäst, innehaves av tredje man,
är utfäst, innehaves av iredje man,
och denne om utfästelsen underräl-
och denne om utfästelsen underrät­
tats av panlsättaren, eller ock
         tals av panlsättaren, eller ock
panthavaren hos tredje mannen fö-
panthavaren hos tredje mannen fö­
retett skriftlig handling som visar
retett skriftlig handling som visar
alt panträtt blivit utfäst.
        att   panträtt   blivit   utfäst.   Avser

pantulfästelsen  etl pantbrev och har panthavaren underrättat Iredje


 


Prop. 1984/85:54                                                                  131

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

mannen om utfästelsen skriftligen eller på annat från bevissynpunkl likvärdigt säll är dock panthava­rens rätt skyddad, även om han inle har företett handling som visar att panträtt utfästs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:000) om företagshypotek

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § lagen (1984:000) om företagshypo­tek skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 kap.
5§'
En borgenär som har företags-
  En borgenär som har företagshy-

hypoiek till säkerhet för sin fordran polek tili säkerhet för sin fordran
har rätt alt vid utmätning eller i har rätt all vid utmätning eller i
konkurs, med den företrädesrätt in- konkurs, med den företrädesrätt in­
teckningen medför enligt lag, fä be- teckningen medför enligt lag, fä be­
talt för fordringen ur egendom som tall för fordringen ur egendom som
omfattas av hypoteket intill före- omfaltas av hypoteket intill före-
tagshypoteksbrevets belopp. I den tagshypoteksbrevels belopp. I den
män detta inte förslår har borge- mån detta inte förslår har borge­
nären rätt att få betalt ur egendo- nären rätt alt få betalt ur egendo­
men genom etl tillägg. Tillägget får men genom ett tillägg. Tillägget fär
inte överstiga femton procent av inle överstiga femlon procenl av
hypoteksbrevets belopp jämte tio hypoteksbrevets belopp jämte rän-
procent årlig ränta pä detta belopp la på detta belopp från den dag dä
frän den dag då egendomen ut- egendomen utmättes eller konkurs-
mättes eller konkursansökan ansökan gjordes. Räntan beräknas
gjordes.
                                       för år enligl en räntefot som mol-

svarar det av riksbanken fast­ställda, vid varje tid gällande dis­kontot ökal med fyra procentenhe­ter.

Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter var­andra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.

Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om fordringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse pä okända borgenärer. ' Lydelse enligl prop. 1983/84: 128.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   132

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

En borgenärs rätt till betalning om­fattar inte tillägget, om hypoteks­brevet ugör säkerhet för honom i andra hand.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:000) om införande av lagen (1984:000)

om företagshypotek

Härigenom föreskrivs all 10 och II S§ lagen (1984:000) om införande av lagen (1984:000) om företagshypotek skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


10


1


Om en borgenär har företagshy- Om en borgenär har företagshy­
potek för sin fordran på grund av en
polek för sin fordran på grund av en
inteckning som har beviljats eller
inteckning som har beviljats eller
sökts före ikraftträdandet av lagen
sökts före ikraftträdandet av lagen
(1984:000) om företagshypotek
(1984:000) om företagshypotek
skall, i fräga om hans rätt till betal-
skall, i fråga om hans rätt till betal­
ning vid utmätning eller konkurs,
ning vid utmätning eller konkurs,
äldre bestämmelser tillämpas i stal-
äldre bestämmelser tillämpas i stäl­
let för 2 kap. 5 § lagen om företags-
let för 2 kap. 5  första-tredje
hypotek, om det yrkas av nägon
styckena lagen om företagshypo-
vars rätt beror därav. Della gäller
lek, om del yrkas av någon vars rätt
dock endast om betalningen för-
beror därav. Detla gäller dock en-
anleds av en utmätning som har
dast om betalningen föranleds av en
skett före utgången av är 1990 eller
utmätning som har skett före ut­
av en konkurs efter ansökan som
gången av år 1990 eller av en kon-
har gjorts före samma tidpunkt.
kurs efter ansökan som har gjorts

före samma tidpunkt.

Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet av lagen om företagshypotek en inieckningshandling som avses i nämnda stycke i sam­band med någon inteckningsåtgärd har ersatts med företagshypoieksbrev.

Vad som sägs i 2 kap. 5 § fjärde stycket lagen om företagshypotek gäller inte, om hypoteksbrevet har lämnats som säkerhet till borge­nären i andra hand före ikraftträ­dandet av lagen om företagshypo­tek.

Lydelse enligt prop, 1983/84: 128.


 


Prop. 1984/85:54


133


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


11 §-


Om en borgenär har företagshy­potek för en vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypo­tek föreliggande fordran pä gmnd av en inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet och fordringens förfallodag inträffar ef­ter utgången av år 1990, gäller föl­jande. Borgenären fär säga upp fordringen till betalning inom sex månader, om en tillämpning av 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek medför att inteckningssäkerhetens värde går ned väsentligt och gälde­nären inte efter anfordran släller yt­teriigare säkerhet som borgenären skäligen kan godta. Uppsägningen får inte ske förrän sex månader har förflutit från det gäldenären har an­modats all ställa ytteriigare säker­het och inte heller före utgången av är 1988 eller senare än att tiden för all fullgöra betalningen infaller före utgången av år 1990.


Om en borgenär har företagshy­potek för en vid ikrafilrådandei av lagen (1984:000) om företagshypo­tek föreliggande fordran på gmnd av en inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet och fordringens förfallodag inträffar ef­ter ulgången av år 1990, gäller föl­jande. Borgenären får säga upp fordringen lill betalning inom sex månader, om en tillämpning av 2 kap. 5 ' första—tredje slyckena la­gen om företagshypotek medför att inteckningssäkerhetens värde går ned väsentligt och gäldenären inte efter anfordran ställer ytterligare säkerhet som borgenären skäligen kan godta. Uppsägningen får inte ske förrän sex månader har förflutit från del gäldenären har anmodats att ställa ytterligare säkerhet och inle heller före utgången av är 1988 eller senare än alt tiden för att full­göra betalningen infaller före ut­gången av år 1990.


Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

' Lydelse enligt prop. 1983/84: 128,


 


Prop. 1984/85:54                                                    134

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-10-18

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1984 har regering­en pä hemställan av statsrådet Sten Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i jordabalken,

2.    lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3.    lag om ändring i lagen (1936:88) om panlsättning av lös egendom som innehaves av iredje man,

4.    lag om ändring i lagen (1984:000) om företagshypotek,

5.    lag om ändring i lagen (1984:000) om införande av lagen (1984:000) om företagshypotek.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per Pet­tersson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lag om ändring i jordabalken

6 kap. 7 a §

Enligt föreskrifterna i första stycket av denna nya paragraf avses kredit­givaren få ell förstärkt godlrosskydd då en kredit upptas efter del att panträtt har upplåtits för framtida fordran. När krediten upptas skall nämli­gen kreditgivaren kunna göra ett godtrosförvärv av panträtt på grundval av den ägarkontroll som kreditgivaren gjorde när panträtten upplåts för fram­tida fordran. Endast om kreditgivaren fått kännedom om att fastigheten bytt ägare innan krediten upptogs upphör möjligheterna till godtrosförvärv enligt första stycket.

I andra slyckel föreslås motsvarande gälla i fråga om överflyttning och konvertering av lån i vissa fall.

Syftet med dessa nya föreskrifter torde vara att förstärka godlrosskyd­det inle bara i de fall då upplåtaren av panträtten vid överlämnandet av pantbrevet var behörig att upplåta panträtten ulan även i de fall dä pant­rättsupplåtelsen blivit gällande pä grund av god tro enligl vad som före­skrivs i 6 kap. 7 § jordabalken. För alt delta syfte skall komma till klart uttryck i lagtexten föreslär lagrådet att man i första stycket för in orden "eller var borgenären då i god tro på sätt anges i 7 §" omedelbart efter orden "behörig att upplåta panträtten".


 


Prop. 1984/85:54                                                                  135

Lag om ändring i sjölagen

269 a §

På skäl som motsvarar vad lagrådet anfört om 6 kap. 7 a § jordabalken föreslär lagrådet att man i första stycket av förevarande paragraf för in orden "eller var förhållandena dä sådana som anges i 269 §" omedelbart efter orden "behörig att upplåta panträtten".

Sista meningen i första stycket av paragrafen har getts en avfattning som synes ulgå från att borgenären regelmässigt åtminstone under viss tid har varit behörig att upplåta panträtt. Sä har emellertid förhållandet inte varit i fall som anges i 269 §. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att orden "längre har" i förevarande mening ersätts med ordet "hade".

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.


 


Prop. 1984/85:54                                                                   136

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-25

Närvarande: statsråden I. Carisson, ordförande, Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om panträttsreglerna i jordabalken och sjölagen m.m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till ~ 1. lag om ändring i jordabalken,

2.    lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. I),

3.    lagom ändring i lagen (1936:88) om panlsättning av lös egendom som innehaves av tredje man,

4.    lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,

5.    lag om ändring i lagen (1984:650) om införande av lagen (1984:649) om företagshypotek.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Jag ansluter mig till lagrådels uttalanden angående 6 kap. 7 a § JB och 269 a § sjölagen och tillstyrker lagrådels förslag till lagtext.

Härutöver har en redaktionell ändring gjorts i 23 § sjölagen.

Riksdagen har numera antagit regeringens förslag lill lag om företagshy­potek och lag om införande av lagen om företagshypotek (se rskr 1983/ 84:413 och SFS 1984:649-650).

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanlräde den 24 maj 1984.


 


Prop. 1984/85:54                                                    137

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen all anla de förslag som föredragan­den har lagt fram.


 


Prop. 1984/85:54                                                                 138

Innehåll

Propositionen  .................................................................. ...... I

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................. ...... I

Lagförslag ......................................................................... ..... 3

1   Lag om ändring i jordabalken   ...................................... ..... 3

2   Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. I) ....................... ..... 5

3   Lag om ändring i lagen (1936:88) om panlsättning av lös egendom som innehaves av iredje man                     8

4   Lag om ändring i lagen (1984: 649) om företagshypotek                 9

5   Lagom ändring i lagen (1984:650) om införande av lagen (1984:649)

om företagshypotek   .....................................................     10

Uldrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 24 maj 1984   ....            12

1   Inledning   ......................................................................     12

2   Allmän motivering    ........................................................     13

 

2.1    Fastighetspanträtten enligt gällande rätt   ..............     13

2.2    Skeppspanträtten enligt gällande rält   ....................     14

2.3    Befogenheten att pantsätta .....................................     15

2.4    Tilläggel  ................................................................... ... 18

2.5    Övriga frågor    ......................................................... ... 21

2.6    Ikraftträdande  ......................................................... ... 23

 

3   Upprättade lagförslag  ................................................... ... 23

4   Specialmotivering   ......................................................... ... 23

 

4.1    Förslaget till lag om ändring i jordabalken   ............. ... 23

4.2    Förslaget fill lag om ändring i sjölagen ..................... ... 25

4.3    Förslaget till lag om ändring i lagen om panlsättning av lös egendom som innehaves av tredje man                                                                                             26

4.4    Förslagel lill lag om ändring i lagen om företagshypotek                        27

4.5    Förslaget till lag om ändring i lagen om införande av lagen om företagshypotek                 27

 

5   Hemställan   ................................................................... .. 27

6   Beslut    .......................................................................... .. 27

Bilaga 1        Utredningens sammanfattning    ..................    28

Bilaga 2        Utredningens lagförslag    ............................    34

BUaga 3       Sammanställning av remissyttrandena    ......    56

BUaga 4        Utdrag av prop. 1971: 179     ...................... 111

BUaga 5       De remitterade förslagen    ........................... 125

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 oklober 1984 ......... 134

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 oktober 1984           136

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984