Regeringens proposition

1984/85:53

om beredskapslagring av olja och kol m. m.;

beslutad den 1 november 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

BIRGITTA DAHL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram en ny lag om beredskapslagring av olja och kol, som skall ersätta lagen (1957:343) om oljelagring m.m. (LOL) samt förordningen (1957; 344) om oljeavgifi m. m. (OAF). Enligt den nya lagen skall importörer, återförsäljare och storförbrukare av olja och s. k. ångkol hålla beredskapslager. Storleken på dessa lager bestäms ärligen av tillsynsmyndigheten (liksom hittills överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF) på grundval av de lagringsskyldigas försäljning eller förbrukning föregående kalenderår och föreskrifter av regeringen om hur stor andel av de lagringsskyldigas s. k. basmängder för olika varuslag som skall lagras.

I fråga om olja innebär förslagel inga större förändringar i förhållande lill vad som nu gäller enligt LOL och OAF. De viktigaste ändringarna gäller ordningen för att fastställa beredskapslagren och sanktionssyslemel.

I fråga om kol finns fn. ingen lagringsskyldighet. Riksdagen har dock tidigare ställt sig bakom att en lagringsskyldighel införs enligl samma principer som för olja.

Sanktionssyslemel bygger liksom tidigare på att en avgift las ut vid försummelse av lagringsskyldighelen. Avgiften föreslås inte bli avdragsgill vid beskattning, varför ett förslag om ändring i kommunalskatielagen (1928: 370) också läggs fram.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den I januari 1985. Det innebär alt regler om sanktioner, tillsyn m. m. med vissa undantag omedelbart tillämpas på den lagring av olja som enligt LOL fastsiällis för lagringsårel 1984/ 85, vilket löper l.o.m. utgången av juni 1985. För lagringsårel 1985/86. som börjar den I juli 1985, fastställs lagringen enligl den nya lagen. 1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53

Prop. 1984/85:53 13

Förslag till

i Lag om beredskapslagring av olja och kol

Härigenom föreskrivs följande. [

Inledande bestämmelser

1 § För att trygga tillgängen inom landet pä olja och kol för energiförsörj
ningen under krig och andra allvarliga försörjningskriser skall säljare och
förbrukare hälla beredskapslager av bränslen enligt vad som föreskrivs i
denna lag.

Om slatliga myndigheters beredskapslagring beslular regeringen.

2 § Tillsyn över efterievnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av den myndighel som regeringen beslämmer (tillsynsmyndigheten).

3 § Skyldigheten alt hålla beredskapslager fastställs för ell år i taget från och med den 1 juli (lagringsåret) och grundas på försäljningen eller förbrukningen under del närmast föregående kalenderåret (basåret).

För vissa anläggningar gäller särskilda bestämmelser enligl 18-21 §§.

4 § Lagringsskyldighet på grund av förbrukning vid en anläggning åligger
den som innehade anläggningen vid basårets utgång. Skyldigheten grundas
på hela förbrukningen vid anläggningen under basåret.

Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten medge att lagringsskyldigheten övergår på den nye innehavaren.

Lagringsbränslen

5 § Beredskapslagringen skall omfalla följande bränslen (lagringsbräns
len).

Tulltaxenummer Varuslag__________________

ur 27.01 Kolbränslen ulom

1. sådant kolpulver som malts för vidareförsäljning och

2. kol-välskeblandningar

ur 27.10 Motorbensin ulom flygbensin och jelbensin

Fotogen utom flygfologen i

Dieselbrännolja och eldningsolja 1 och 2 Övriga slag av eldningsoljor

ur 27.11 Gasol______

6 § Denna lag tillämpas inle på

1. kol som säljs eller förbrukas för annal ändamål än energialsiring eller
som förbrukas eller säljs för förbrukning i meiallurgiska processer,

2. bränsle som utvinns inom landet eller framställs ur råvara som har utvunnits inom landet,

3. bränsle som säljs för export eller som förbrukas ulom landet,

4. bränsle som förbrukas för drift av farlyg i utrikes trafik eller som införs i landel på annal transportmedel för delta transportmedels drift.

Alt lagringsskyldigheten i vissa fall kan avse annat än lagringsbränsle framgår av 11, 14 och 19-21 8§.

Prop. 1984/85:53 4

Lagringsskyldighetens omfattning

7 § Skyldig att hålla beredskapslager under etl lagringsår är den som

1. importerat lagringsbränsle och under basåret sålt eller förbrukat sådant bränsle,

2. drivit oljeraffinaderi inom landet och under basåret sålt lagringsbränsle,

3. av lagringsskyldig som avses i I eller 2 köpt samt under basåret sålt

a) minst 30 000 ton kol,

b) minst 1 000 lon gasol eller

c) minst 20000 kubikmeter andra lagringsbränslen,

4. i annal fall än som avses i I under basåret vid en anläggning förbrukat

a) minst 8000 ton kol,

b) minst 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja eller

c) kol och eldningsolja eller dieselbrännolja, motsvarande sammanlagt minsl 5000 kubikmeter olja, varvid ell lon kol skall anses molsvara fem åttondels kubikmeter olja,

5. a) inom landel framställt och under basåret säll kolpulver, som malls
för vidareförsäljning, eller någon kol-välskeblandning eller

b) under basåret sålt eller förbrukat utom landet framställda produkter som avses i a.

8 § Storleken av det beredskapslager som en lagringsskyldig skall hålla
beräknas på grundval av mängden sålda eller förbrukade bränslen (bas
mängden).

För säljare molsvarar basmängden den mängd försålda bränslen som medför lagringsskyldighel enligl 7 § med avdrag för bränslen som sålts direkl till eller för leverans till

1. någon som under kalenderåret närmast före försäljningen sålt eller förbrukat bränsle inom samma \aruslag i sådan omfaltning att lagringsskyldighet uppkommit enligt 7 § 3, 4 eller 5,

2. någon som vid tiden för försäljningen var lagringsskyldig enligl 19, 20 eller 21 §,

3. nägon statlig myndighel som vid tiden för försäljningen enligt beslut av regeringen var skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag.

För förbrukare motsvarar basmängden den mängd förbrukade bränslen som medför lagringsskyldighet enligt 7 §.

9 § Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av olja och kol
beslämmer regeringen för varje slag av lagringsbränsle hur slor andel av
basmängderna som skall lagras under lagringsåret.

10 § I fråga om annan eldningsolja än eldningsolja I och 2 och råvara för
framställning av sladsgas får regeringen bestämma att beredskapslagren
under annan del av lagringsårel än januari månad fär med högst 20 procent
underskrida den volym som lagringsskyldighelen avser.

Lagringsskyldighetens fullgörande

11 § Lagringsskyldigheten skall fullgöras med bränslen inom de varuslag
som de lagringsskyldiga sålt eller förbrukat. Lagring av kol skall fullgöras
sä alt del lagrade bränslet med hänsyn till form och energiinnehåll kan
ersätta det kol som sålts eller förbrukats. Den som är lagringsskyldig enligt
7 § 5 skall, i den utsträckning som behövs för att tillgodose beredskapsbe
hovet, lagra varor som krävs för framställning av den produkt som avses.

Prop. 1984/85:53 5

Lagringsskyldighelen skall fullgöras med varor som den lagringsskyldige äger. Den får inte fullgöras med varor som transiteras. Om undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.

12 § Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i lageranläggningar, som de lagringsskyldiga förfogar över, på elt från beredskaps- och kon-irollsynpunkt tillfredsställande sätt.

13 § Regeringen fär för alt tillgodose beredskapsbehov meddela föreskrifler om var beredskapslager skall finnas samt om all viss del av de lager av oljeprodukter som skall hållas av säljare skall förvaras i bergrum.

14 § Tillsynsmyndigheten får medge

1. att en lagringsskyldig lagrar annat lagringsbränsle än det som skall lagras enligt 11 §; vidare får i fråga om kol och produkter som avses i 7 S 5 medges annal fullgörande av lagringsskyldigheten vilket är lika betryggande från beredskapssynpunkl,

2. all någon som driver elt oljeraffinaderi hell eller delvis fullgör sin lagringsskyldighel genom att lagra råolja.

Elt medgivande skall förenas med de villkor som behövs från beredskapssynpunkt.

Fastställande av beredskapslagrets storlek för varje tagringsskyldig

15 § Beredskapslagrets storlek under lagringsårel skall för varje lagringsskyldig fastställas av tillsynsmyndigheten.

16 § Till ledning för tillsynsmyndighetens beslul enligt 15 § skall den som är lagringsskyldig före den I februari närmasi efter basåret avge en deklaration rörande sin försäljning eller förbrukning under basåret av bränslen som avses i 7 §. Deklarationen skall avges på heder och samvete.

17 § Tillsynsmyndigheten skall sä snart beslutsunderiag föreligger meddela beslul enligt 15 §.

Elt lagringsbeslut får ändras, om kontroll hos den lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning lill del.

Särskilda bestämmelser för vissa anläggningar

18 § För gaslurbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft, olje-kondensverk och anläggningar för framställning av stadsgas gäller 19-21 §S i stället för vad som i 7-9, II, I4-I6§§ och 17§ första stycket är föreskrivet om lagringsskyldighetens omfallning, fullgörande och fastställande. 1 fråga om lagringsbeslut fillämpas 17 § andra stycket.

19 § Den som vid basårets utgång innehar en gasturbinanläggning för framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minsl fem megawatl är skyldig alt under lagringsåret hälla i lager sådani bränsle som behövs för att driva anläggningen.

Lagringsmängden bestäms av regeringen eller av myndighel, som regeringen bestämmer, med utgångspunkt i installerad effekl, bränsleåtgång per megawaltimme och beräknad årlig driftslid.

Prop. 1984/85:53 6

20 § Den som vid basårets utgång innehar etl oljekondensverk med en
installerad effekt av mer än 150 megawatl fär av regeringen åläggas all
under lagringsåret hålla i lager sådan olja som behövs för alt driva verket.

Lagringsmängden bestäms av regeringen med utgångspunkt i landels beredskapsbehov.

21 § Den som under ett kalenderår har förbrukat råvara för framställning
av stadsgas är skyldig att under närmast följande kalenderår hålla i lager en
viss, av regeringen bestämd, andel av den mängd råvara som har förbm-
kats.

Den lagringsskyldige skall redovisa förbrukningen till tillsynsmyndigheten på det sätt denna bestämmer. Lagringsmängden bestäms därefter av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten får medge att lagringsskyldigheten fullgörs med annan råvara som kan användas för gasframställningen.

Lagring ombesörjd av annan lagringsskyldig

22 § Tillsynsmyndigheten får medge att en lagringsskyldig, som säljer oljeprodukter i större delen av landet, utan tillstånd i varje särskilt fall uppdrar åt en annan sådan lagringsskyldig att tillfälligt ombesöija lagring av oljeprodukter för hans räkning.

23 § Om särskilda skäl föreligger, fär tillsynsmyndigheten för visst fall medge att en lagringsskyldig uppdrar åt en annan lagringsskyldig att helt eller delvis ombesöija lagring för hans räkning.

Befrielse från lagringsskyldighel

24 § Regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer fär medge
befrielse helt eller delvis från lagringsskyldighelen i visst fall, om synnerii
ga skäl föranleder att skyldigheten inle behöver fullgöras vare sig genom
egen lagring eller genom lagring hos någon annan enligl 23 §.

Ett medgivande fär förenas med villkor.

Beredskapslagrens lanspråktagande

25 § Om lill följd av krig eller annan allvarlig försörjningskris tillförseln
av lagringsbränsle till landet eller viss del av landet avbryts eller försvåras,
får regeringen medge att beredskapslager tas i anspråk av den lagringsskyl
dige i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till rådande förhållan
den.

Om i annat fall särskilda skäl föreligger, får regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer medge all beredskapslager för oljekondensverk tillfälligt las i anspråk för anläggningen.

26 § Om en lagringsskyldig försätts i konkurs, utgör denna lag inte något
hinder mot att hans beredskapslager tas i anspråk av konkursförvaltningen
för alt slutföra konkursen.

Lagringsavgift-

27 § Den som inte håller fastställt beredskapslager skall till staten er
lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall erläggas även av den som utan medgivande enligt 22 eller 23 § uppdrar ät någon annan att ombesöija lagring eller som förvarar lagrade varor i slrid mot föreskrifter som har meddelats med slöd av 13 §.

Prop. 1984/85:53 7

28 § Regeringen bestämmer för de bränslen och andra varor som skall
lagras det belopp vartill lagringsavgiften skall uppgå för kalendermånad.
Beloppet skall motsvara en beräknad kapitalkostnad för varan under en
månad med ett tillägg av 60 procent.

Vid försummelse som avses i 27 S första slyckel skall lagringsavgifi tas ut med fullt belopp. Vid försummelse som avses i 27 § andra stycket skall avgift las ul med en tredjedel av fullt belopp.

Försummas lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad, skall avgift utgå för hela månaden.

Om det föreligger synnerliga skäl, fär avgiften nedsättas eller efterges.

29 § Frågor om uttagande av lagringsavgifi prövas av tillsynsmyndighe
ten.

Tillsynsmyndighetens beslul om uttagande av lagringsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken.

Tillsyn

30 § Den som är lagringsskyldig skall lämna tillsynsmyndigheten de upp
gifter som behövs för tillsynen av att lagen och med stöd av lagen medde
lade föreskrifler efterlevs.

Regeringen får meddela föreskrifter om fullgörandet av uppgiftsskyldigheten.

31 § Den som har importerat, sålt eller förbrukat lagringsbränsle eller annan lagringspliktig vara skall, även i annat fall än som avses i 30§, på begäran lämna tillsynsmyndigheten de uppgifterom importen, försäljningen, förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen av all lagen och med slöd av lagen meddelade föreskrifter efterlevs.

32 § Tillsynsmyndigheten eller den som myndigheten utser får undersöka lager, som hålls av den som är uppgiftsskyldig enligl denna lag, och granska dennes bokföring och övriga handlingar som hör lill verksamheten. Del åligger den uppgiftsskyldige all lämna tillträde till lageranläggningar och kontorslokaler.

33 § Underiåter en lagringsskyldig att

1. hålla beredskapslager av den omfattning eller på det sätt som åligger honom enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

2. iaktta villkor som avses i 14 eller 24 § eller

3. lämna deklaration enligt 16§ eller redovisning enligt 21 §,

får tillsynsmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra sina åligganden.

Tillsynsmyndigheten får ocksä vid vite meddela föreläggande som behövs för att uppgiftsskyldighcten enligt 30 eller 31 § skall fullgöras eller för att undersökning eller granskning enligt 32 § skall kunna ulföras.

Vitesföreläggande skall delges. Elt utdömt vite får inle förvandlas till fängelse.

34 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för utövande
av tillsyn enligl denna lag.

Prop. 1984/85:53 8

Ansvarsbestämmelser

35 § Till böter eller fängelse i högst ett är döms, om gärningen ej är
belagd med slraff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaklsamhel

1. underlåter att fullgöra skyldighet som avses i 16. 30 eller 31 § eller vid
fullgörandet av sådan skyldighet lämnar oriktig uppgift,

2. underlåter att lämna tillträde Ull lageranläggningar eller kontorslo
kaler enligl 32 § eller annars hindrar undersökning eller granskning som
avses där.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 33 § döms inte till straff för gärning som omfattas av föreläggandet.

36 § Brott som avses i 35 § fär åtalas av allmän åklagare endasl efter
anmälan av tillsynsmyndigheten.

Besvär m. m.

37 § Tillsynsmyndighetens beslut i frågor som avses i 17, 29 och 33 §§ får
överklagas genom besvär hos kammarrätten.

I övrigi överklagas tillsynsmyndighetens beslut genom besvär hos regeringen.

38 § Beslul enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985, dä lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m. skall upphöra att gälla.

2. När beredskapslager fastställs för lagringsårel 1985/86 skall, i fråga om 8§, i ställel för andra stycket 1-3 gälla att avdrag skall göras för försäljningar under är 1984 i den mån avdrag är förenligt med paragrafens syfte att förhindra uppkomst av lagringsskyldighet i flera led för samma kvantitet bränsle.

3. Överenskommelse som tillsynsmyndigheten enligt äldre bestämmelser har träffat med någon om skyldighet att lagra olja skall alltjämt gälla. Vid bestämmande av basmängden för säljare enligt 8§ andra stycket nya lagen fär avdrag göras även för bränslen som sålts direkt till eller för leverans lill någon som enligl sådan överenskommelse var skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag.

4. Äldre bestämmelser om oljeavgift skall tillämpas på försummelser som har skett före ikraftträdandet.

5. De beslut om lagringsskyldighet som har fattats med slöd av äldre bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

6. Föreskrifler enligt 13 § om förvaring i bergmm fär inte tillämpas före den 1 juli 1987. Till dess skall gälla bestämmelserna om sädan förvaring i 8, 8a och 9§§ lagen (1957: 343) om oljelagring m. m. Vid förvaring i strid mol dessa bestämmelser eller med stöd därav meddelade föreskrifter tillämpas 27 § andra stycket nya lagen.

Prop. 1984/85:53 9

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har infiulil i förvärvskällan under beskattningsåret. All koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skatiskyldiges levnadskostnader och därtill hänföriiga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ulförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skatiskyldiges barn som ej fyllt 16 är;

ränta pä den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överiastavgift;

avgift enligl lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 § iredje stycket rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligl 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av underiålenhel alt göra avdrag enligl lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersätlningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbmkningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift enligl lagen (1980:424) om åtgärder mol vattenförorening frän fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

Senaste lydelse 1984:497.

Prop. 1984/85:53 11

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1984-11-01

Närvarande: statsministern Olof Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om beredskapslagring av olja och kol m. m.

1 Inledning

Sverige är för sin energiförsörjning lill stor del beroende av importerade bränslen. Beroendet av importerad olja har länge varit ett av de största problemen från beredskapssynpunkt. Betydande resurser har satsats på lagring av råolja och oljeprodukter, som skall kunna användas vid störningar och avbrott i tillförseln. Lagringens omfattning anges i ett oljelag-ringsprogram som riksdagen har godkänt riktlinjerna för. Det nuvarande programmet avser de mängder olja som skall hållas i lager t. o. m. lagringsårel 1986/87 enligt beslul av riksdagen senast våren 1984 (prop. 1983/ 84:110, NU 43, rskr 391).

Till viss del skeroljelagring i statlig regi. Staten lagrar främst råolja. Huvuddelen av oljelagren hälls dock av enskilda. För enskilda som säljer eller förbrukar olja i viss omfaltning saml för importörer av olja gäller lagringsskyldighet enligt lagen (1957:343, omtryckt 1984:636) om oljelagring m. m. (LOL). Förutom den olja som hälls till följd av lagringsplikl (tvångslager) finns ocksä hos vissa enskilda s. k. kommersiella lager. Dessa räknas in i lagringsprogrammet lill den del de bedöms tillgängliga vid inledningen av en kris.

Förbrukningen av ett annat importerat bränsle, kol, ökar f.n. Enligt gällande riktlinjer för introduktion av kol (prop. 1983/84: 158, NU 44, rskr 390) väntas ökningen begränsas till 3-4 miljoner lon är 1990.

År 1983 uppgick förbrukningen lill närmare 1,4 miljoner lon. Nägon skyldighet all beredskapslagra kol finns inte, men till riksdagen har anmälts (prop. 1981/92:102, bil. 3) att ett förslag lill lagsliftning om sådan lagringsskyldighet kommer att läggas fram. Riksdagen hade ingen erinran mot detla (FöU 18, rskr 374).

Prop. 1984/85:53 12

Svensk Kärnbränslehanlering AB (SKB), tidigare Svensk Kärnbränsleförsörjning AB, bildades år 1972 och ägs av kraftbolagen och staten. Enligt det konsortialavtal som ligger till gmnd för verksamheten är en av SKB:s uppgifter att genomföra beredskapslagring av kärnbränsle. Ett beredskapslager har också byggts upp. Någon lagreglering finns inte på området.

I det följande föreslås att en ny lag om beredskapslagring av olja och kol träder i kraft den I januari 1985. Vidare föreslås riktlinjer för beredskapslagringen av olja, kol och kärnbränsle. För olja redovisas en bedömning av oljelagringsbehovet enligl dessa riktlinjer och därav föranledda förändringar i oljelagringsprogrammet. För kol redovisas på molsvarande säll lag-ringsbehovel och elt lagringsprogram.

Lagförslaget utgår frän ell förslag av uiredningen (H 1982:03) om vissa frågor rörande beredskapslagring pä energiområdet' i betänkandet (Ds I 1984:10) Olja och kol - förslag till lag om beredskapslagring; i fortsättningen kallat uiredningen. Betänkandet har remissbehandlats. Tili protokollet i detta ärende bör som bilaga I fogas utredningens lagförslag och som bilaga 2 en förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena.

Regeringen beslutade den 13 september 1984 all inhämta lagrådets yltrande över inom industridepartementet upprättade förslag till lag om beredskapslagring av olja och kol samt lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370). De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 3 och lagrådets yttrande över förslagen som bilaga 4.

Jag återkommer i det följande till lagrådels yttrande dels i den allmänna motiveringen till lagförslaget (avsnitt 3.2), dels i specialmotiveringen till de paragrafer som lagrådet har berört i sitt yttrande.

Vad gäller övriga frågor har förslag lämnats av utredningen (H 1982:04) med uppdrag att pröva det löpande oljelagringsprogrammet". Utredningen, som antog benämningen 1983 års kontrollstation (K 83), avlämnade i september 1983 betänkandet (Ds 1 1983:23) Tvängslagring av olja och kol -förslag till nya regler m. m. Av energipolitiska och samhällsekonomiska skäl ansågs förslagel i fräga om oljelagring delvis böra genomföras så snart som möjligt ulan att den nya lagstiftningen avvaktades. Av dessa skäl utarbetade utredaren H 1982:03 lagförslag i de berörda delarna. Förslaget i fråga om oljelagring har i denna del genomförts genom ändringar i lagen (1957:343) om oljelagring m.m. som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:110, NU 43, rskr 391).

K 83 avlämnade i april 1984 betänkandet (Ds I 1984: 13) Energiberedskap för krisfid. Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detla ärende bör som bUaga 5 fogas en sammanfattning av K 83:s förslag i nu

' Särskild utredare departementsrådet Karl-Ingmar Edslrand. ' Särskild utredare kanslirådet Bo Hemborg.

Prop. 1984/85:53 13

aktuella delar samt som bilaga 6 en förteckning över remissinslanserna och en sammanfattning av remissyttrandena.

K 83 har i betänkandet Energiberedskap för kristid också lämnal förslag till hur försörjningsberedskapen av naturgas skall lillgodoses för användarna inom Sydgasprojektet och därvid föreslagit vissa principer för lagreglering på området. Denna fräga bereds vidare inom industridepartementet. Jag räknar med alt förslag i sistnämnda del kan föreläggas riksdagen våren 1985.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) har ijuli 1984 överiämnal en skrivelse med bedömning av de kommersiella oljelagrens storlek vid inträdandet av en försöijningskris. ÖEF har i september 1984 överiämnal en skrivelse med förslag till försörjningsplaner för bränslen och drivmedel lagringsåren 1985/86 och 1986/87 innefattande förslag till lagringsmål för olja saml en särskild promemoria om oljeersällning med ved och el vid kriser.

Statens energiverk har i september 1984 överiämnal en skrivelse med energiprognoser t. o. m. år 1987.

Svenska Petroleum Institutet, Sveriges Grossislförbund och Norsk Hy-dro Olje AB har inkommit med skrivelser med anledning av lagrådsremissen.

FÖREDRAGANDENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

2 Förslag till riktlinjer för beredskapslagring av olja, kol och kärnbränsle

2.1 Försörjningsberedskapen i fråga om importbränslen

Försörjningsberedskapen är ett uttryck för landets försörjningsförmåga vid kriser och krig. Försörjningsberedskapen bygger väsentligen pä det fredstida samhällets resurser och förmåga till snabb anpassning och omställning vid olika krissituationer. Kompletterande beredskapsätgärder krävs emellertid för alt en tillfredsställande försörjningsberedskap skall kunna upprätthållas. Alla de olika åtgärder som i della syfte vidtas i fred inom olika sektorer och funktioner i samhället för att Sverige skall ha en tillfredsställande försörjningsförmåga i kriser och krig sammanfattas i begreppet ekonomiskt försvar. För planering av det ekonomiska försvaret delas verksamhelen in i ell anlal försörjningsområden, s.k. program. För energiområdet gäller Programmet Energi, som indelas i två delprogram. Bränslen och drivmedel m.m. och Elkraft. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) samordnar på myndighetsnivå hela del ekonomiska försvaret. ÖEF upprättar och ser över försörjningsplaner för olika varuområden. Försörjningsplanen, som utgör underiag för beslul om beredskapsförbere-

Prop. 1984/85:53 14

delser inom det ekonomiska försvarets område, är en samlad dokumentation som för ett visst vamområde redovisar

- behovs- och tillgångssidorna i olika kriser,

- bedömningar och värderingar som ligger bakom dessa beräkningar,

- ambitionen i fräga om försörjningsstandard och uthållighet,

- förslag lill beredskapsåtgärder för att uppnå balans mellan beräknade behov och tillgångar.

1 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82: 102, FöU 18, rskr 374) godkände riksdagen riktlinjer för det ekonomiska försvarets inriktning. 1 dessa framhålls särskill vikten av att prioritera oundgängliga behov inom försäljningsområdena livsmedel, beklädnad, värme, hälso- och sjukvård samt härför erforderliga stödfunktioner. Vidare betonas betydelsen av att den administrativa, organisatoriska och personella handlingsberedskapen hos berörda myndigheter och i näringslivet förbättras samt alt olika alternativ till den alltmer kostnadskrävande beredskapslagringen prövas.

Sverige är sedan länge lill slor del beroende av importerade bränslen för sin energiförsörjning. Avbrott eller störningar i tillförseln av dessa bränslen kan hårt drabba vikliga funktioner i samhällel, l.ex. uppvärmning av bosläder och andra byggnader, transporter saml industriell produklion. Därigenom kan levnadsstandard och sysselsältning påverkas ogynnsamt och landets försvarsförmåga reduceras. Avbrott och störningar i bränsleimporten kan således få även säkerhetspolitiska konsekvenser. Programmet Energi har som inriktning att genom beredskapsåtgärder trygga behoven i kriser och krig av bränslen, drivmedel och el för befolkningens överlevnad (värme, transporter och oundgänglig varuproduktion) och för samhällets övriga nödvändiga funktioner.

Ett viktigt mål för energipolitiken är att öka försöijningslryggheten. Vi eftersträvar etl energisystem som grundas på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan samt en effektiv energihushållning. Försöijningslryggheten är elt av huvudskälen för att oljans andel i vår energiförsörjning måsle minskas. Under senare är har flera åtgärder vidtagits härför. Jag vill i detta sammanhang särskill nämna faslbränslelagen (1981:599, omtryckt 1984:641). Enligl denna får eldningsanläggningar utföras för oljeeldning endasl om de är omställbara till fasta bränslen eller om vissa särskilda villkor är uppfyllda. En fortsatt ökad användning av inhemska bränslen kan bidra till att öka vår försöij-ningstrygghet i händelse av importsvärigheler samtidigt som kostnaderna för att hålla beredskapslager kan minska.

Den försiktiga kolinlroduktion som nu sker enligt riksdagsbeslut är ett led i strävandena all minska oljeberoendet. Koleldade anläggningar bör uppföras endasl när det inte är tekniskt eller ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen. Visserligen är även kol etl importbränsle, men det medför vissa energipolitiska fördelar att utnyttja kol som oljeersällning. Att kol ersätter olja för bl.a. med sig ökad försöijningstrygghet, eftersom

Prop. 1984/85:53 15

kol finns i ett stort antal länder och dessutom på andra håll än olja. Risken är under fredsförhållanden liten för att försörjningen av kol och olja samtidigt skall utsättas för allvarliga störningar. Att kol ersätter olja minskar således risken för omfattande fredskriser på energiområdet. Vidare innebär användning av kol i stället för olja markant minskade kostnader för importbränslen och ökad sysselsättning i Sverige. För kolanvändningen har fastställas mycket stränga miljökrav.

Även om de importerade bränslenas andel i vår energiförsörjning minskar, och när det gäller olja måste fortsätta att minska, kommer inom en överskådlig framtid importerade bränslen att utgöra en viktig faktor i vårt energisystem. En beredskap måste därmed finnas inför avbrott och störningar i tillförseln. Till grund för denna måsle ligga beredskapslager.

Omfattande beredskapslager av olja har byggts upp genom successiva beslul av statsmakterna. Sålunda ålades oljehandeln redan år 1938 att hålla vissa lager av olja. År 1957 fastställde statsmakterna etl oljelagringspro-gram för den närmaste femårsperioden. Därvid ålades även storförbrukare lagringsskyldighet. Genom nya lagringsprogram under 1960- och 1970-lalen byggdes beredskapslagren upp ytterligare. År 1975 fattade statsmakterna, närmast med anledning av oljekrisen åren 1973-1974, beslul om att bygga upp en s. k. fredskrisreserv av råolja eller oljeprodukter. Sverige har också genom åtaganden i avtalet om elt internationellt energiprogram (lEP) åtagit sig att hälla ett sådant lager. Enligt beslutet skulle denna lageruppbyggnad ske helt i statlig regi. Även lill följd av andra beslut finns slatliga lager. Del nuvarande oljelagringsprogrammet, som startade år 1978, reglerar de mängder olja som skall hållas i lager t. o. m. lagringsåret 1986/87.

Lagringspiogrammen avser relativt långa tidsperioder, vilkel medför att de under löptiden kan behöva justeras med hänsyn till förändrade förutsättningar, t.ex. i fråga om energikonsumtion och energitillförsel. Översyner av löpande program, s. k. kontrollstationer, har genomförts vid flera tillfällen, senast av den i inledningen nämnda K 83. Med utgångspunkt i förslag från K 83 beslöt riksdagen våren 1984 (prop. 1983/84: 110, NU 43, rskr 391) om viss revidering av riktlinjerna för del löpande programmet.

ÖEF har hållit etl lager av ångkol, dvs. kol för energiomvandling, om ca 1,2 miljoner ton. Detta lager har tidigare tagits upp i försörjningsplanen för olja som ersättning i kris för tjock eldningsolja inom industrin och i vissa kraftverk. 1 riksdagsbeslutet våren 1984 har dock detta lager inte medräknats i försörjningsplanen för olja. Efter vissa utförsäljningar uppgår f.n. ÖEF:s kollager lill ca 750000 ton.

Elt anlal företag som gått över från oljeeldning lill koleldning har av ÖEF lämnats möjlighet alt lagra ängkol i stället för olja. Till följd av tidigare regler för basmängdsberäkningen har nämligen dessa förelag haft skyldighet att lagra olja t. o. m. det iredje kalenderåret efter det år oljeförbrukningen upphört pä grund av konverleringen. Totalt får företagen fr. o. m. den 1 januari 1985 lagra 400000 ton kol i slällel för eldningsolja.

Prop. 1984/85:53 16

Som nämndes i inledningen har Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) ett beredskapslager av kärnbränsle.

Jag kommer i del följande att behandla riktlinjer för beredskapslagringen av olja, kol och kärnbränsle. Innan jag gör detta villjag här redovisa vissa allmänna planeringsförutsättningar för beräkningar av beredskapsbehoven för olika bränslen. Till en del ingår dessa i de riktlinjer för det ekonomiska försvarets inriktning som godkändes av riksdagen i 1977 och 1982 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74 bil. 2, FöU 13, rskr 311 och prop. 1981/ 82:102 bil. 3, FöU 18, rskr 374).

Målet för beredskapslagringens uppbyggnad bestäms av dels den försörjningsstandard som eftersträvas och den därav betingade förbrukningen, dels försörjningsuthålligheten, dvs. längden av de tidsperioder för vilka försörjningen skall tryggas.

Vad gäller försörjningsstandarden förutsätts att energiefterfrägan under avspärrning och krig går ned bl.a. pä grund av att industriproduktionen minskar som en följd av råvaru- och arbelskraftsproblem och avbrott i utrikeshandeln m. m. Energianvändningen förulsätts vidare begränsas genom bl. a. ransoneringsätgärder och omställning till inhemska bränslen och el.

Som mäl för försörjningsuthålligheten på energiområdet har statsmakterna ställt upp att samhället skall kunna klara de påfrestningar på försörjningen som en ca ettårig avspärrning kan medföra. Dessutom skall en krigsperiod av viss längd kunna klaras.

Inom energiberedskapsprogrammet planerar man, förutom för avspärrning och krig, även för en annan form av kris, fredskris. Beräkningen av behovet för fredskris skiljer sig från del som gäller för avspärrnings- och krigsfallen bl.a. genom att samhället förutses efterfråga ungefär lika mycket energi som normall, eftersom ambitionen är all produklion, sysselsältning och export skall upprätthållas så långt möjligt. Enligt del gällande lagringsmålet skall lagringen molsvara 90 dagars nettoimport. Sverige har gentemot lEA (International Energy Agency) förbundit sig att ha elt fredskrislager av olja (prop. 1975:42. NU 29, rskr 180).

2.2 Beredskapslagring av olja

2.2.1 Utgångspunkter

Det nuvarande oljelagringsprogrammet bygger lill stor del på tvångslag-ring som åläggs enskilda som importerar, säljer eller förbrukar olja i viss omfattning. Bestämmelser om detta finns i lagen (1957:343, omtryckt 1984:636) om oljelagring m.m. (LOL). Enligt LOL bestäms den mängd olja huvuddelen av de lagringsskyldiga skall lagra i proportion till den mängd olja de sålt eller förbrukat under en viss tid. basperioden. Enligl LOL:s ursprungliga regler räknades basperioden flera år bakåt i tiden, vilket innebar att lagringsskyldigheten blev beroende av storleken av för-

Prop. 1984/85:53 17

säljningen eller förbrukningen under hela denna lid. Den under senare år förändrade marknadssituationen med en minskande och förväntad fortsatt minskning av oljeförbrukningen har gett oönskade effekter med en eftersläpande lagringsskyldighel som inte har stått i relation lill det enskilda förelagets aktuella förbrukning. Regeringen föreslog i prop. 1983/84:110 om vissa oljefrågor vissa ändringar i LOL, som bl. a. innebar alt basperioden förkortades till etl år. Sedan förslaget antagils av riksdagen (NU 43, rskr 391), trädde de nya reglerna i kraft den I juli 1984. Ändringarna har delvis provisorisk karaktär i avvaktan på det förslag till ny lagsliftning som nu läggs fram.

Enligt gällande ordning fastställer regeringen varje år de lagringsmängder av varje produktslag som totalt skall hållas i lager under nästkommande lagringsår. Med utgångspunkt häri bestämmer ÖEF före den I juli hur mycket varje lagringsskyldig skall hålla som tvångslager under kommande lagringsår. Beräkningarna av tvångslagrels storlek ulgår från den s.k. basmängden, som är den mängd olja av varje produkislag som den lagringsskyldige har sålt eller förbrukat under basåret (= kalenderåret närmast före lagringsåret). Säljare får göra avdrag vid basmängdsberäkningen för försäljning av olja som grundar lagringsskyldighet för andra. Det totala iagringsmålet för varje produkt fördelas av ÖEF på de lagringsskyldiga i förhållande lill deras basmängder. Detla säll att beräkna lagringsskyldighetens omfattning har gällt sedan år 1957. Tiden dessförinnan, dvs. från år 1938, var de lagringsskyldiga ålagda att hälla en viss procentuell andel av närmast föregående års försäljning i lager.

I oljelagringsprogrammet ingår ocksä statens lager, som så gott som uteslutande består av råolja. Att viss del av lagringen sker i form av råolja medför att särskilda faktorer måsle beaklas. Till en början förutsätter räoljelagring all raffinaderikapacilel finns att tillgå om oljan behöver tas i anspråk. Vidare måste beaklas alt raffinering av en viss mängd råolja ger oljeprodukter i proportioner som inle alltid molsvarar marknadens behov. De senaste årens nedgång i oljeförbrukningen gäller t. ex. främsl eldningsoljor, medan konsumtionen av andra produkter som bensin har ökat. Det totala beredskapslagret måste ha en sådan sammansättning att del råder balans mellan å ena sidan raffinaderiulfallel och disponibelt produkllager saml å andra sidan behovet av olika oljeprodukter i olika krissituationer.

Riksdagen beslöt våren 1984 att beredskapslagren av olja planeringstek-niskt skulle slås samman till en s.k. försörjningsberedskapsreserv. Innebörden av delta är all lagren ses som en enhet vid beräkningen av beredskapsbehovet. Beroende pä relationen mellan andelen tvångslager och statliga lager kan Ivångslagrad olja utgöra en del av fredskrislagret. Sveriges åtagande gentemot lEA att hålla en fredskrisreserv motsvarande 90 dagars nettoimport påverkas inle av delta förhällande.

Riksdagen har tagit ställning till beredskapslagringen av olja på flera sätt. Tvängslagringen regleras i LOL och den därtill anslutande förord-2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 18

ningen (1957:344, omtryckt 1969:756, ändrad senast 1984:637) om oljeavgifi m. m. (OAF). Som sanktion vid försummelse att iaktta lagringsskyldighet finns en särskild avgift, oljeavgifi. OAF innehåller bestämmelser om detta och har sådan rättslig karaktär att ändringar i den beslutas av riksdagen genom lag. Riksdagen har vidare godkänt riktlinjerna för oljelagringsprogrammet, vari ingår omfattningen av den slatliga lagringen. För denna måste riksdagen också anvisa medel. Dessutom skall, enligt LOL, beslul av regeringen som gäller lagringsmängder m. m. fattas "enligl grunder som riksdagen godkänt".

De förslag som i det följande föreläggs riksdagen gäller

dels en ny lag om beredskapslagring av olja och kol, som ersätter LOL och OAF,

dels riktlinjer för beredskapslagring av olja, kol och kärnbränsle.

Enligt den nya lagen förutsätts regeringen beräkna det lolala lagringsbe-hovel efter de riktlinjer som riksdagen har godkänt och därefter beslämma hur stor andel av basmängderna som behöver tvängslagras. Del innebär att riktlinjerna skall innehålla principerna för behovsberäkningen. De lag-ringsmäl i bestämda volymer som anges i oljelagringsprogrammen är resultatet av sådana behovsberäkningar vid den tidpunkl då programmet redovisas. Regeringen är alltså inte formellt bunden av dessa volymer vid sin beräkning utan kan beakta förhällanden som efter denna tidpunkl förändras i fråga om konsumtion m. m. Detta hindrar inte all för riksdagen fortlöpande bör redovisas förändringar i programmet.

Jag behandlar nu i avsnitt 2.2.2 förslag till riktlinjer för beredskapslagring av olja och redovisar i avsnitt 2.2.4 en reviderad behovsberäkning för oljelagringsprogrammet i förhållande lill vad som redovisades för riksdagen våren 1984. Till den nya lagen återkommer jag i kap. 3.

2.2.2 Förslag till riktlinjer för beredskapslagring av olja

Mitt förslag: Som riktlinjer för beredskapslagring av olja skall följande gälla.

Liksom hittills skall en försörjningsberedskapsreserv finnas för krig, avspärrning och fredskris.

Försöijningsberedskapsreservens storlek planeras med utgångspunkt i landets totala beredskapsbehov av olja. Därvid skall beaktas

- beräknat oljebehov vid normala förhållanden under den tid lagringen skall ske

- gällande planeringsförutsättningar för det ekonomiska försvaret i fråga om uppsatta försörjningsmål och försörjningskrisers karaktär och längd

- gällande planeringsförutsättningar för olika krissituationer med avseende på försörjningsslandard och försöijningsuthällighel saml de anlaganden som därvid gäller i fråga om förulsällningar för import av

Prop. 1984/85:53 I

olja, omfattning av industriproduktion och utrikeshandel samt ranso-

neringssyslem - möjligheten alt i kris ersätta olja med inhemska bränslen eller el.

Försöijningsberedskapsreserven kan bestå av lager hos slalen och enskilda. Däri inräknas de mängder olja som skall lagras av staten och de mängder olja ingående i s. k. kommersiella lager hos enskilda som beräknas vara tillgängliga vid inledningen av en kris. Återstoden skall hällas av enskilda som tvångslager enligt den lag om beredskapslagring av olja och kol som nu föreslås.

Enligt den föreslagna lagen uppkommer lagringsskyldighel för importörer, återförsäljare och förbrukare vid försäljning eller förbrukning av viss omfattning under ett kalenderår (basåret). För varje lagringsskyldig bestäms en basmängd som grundval för den mängd olja han skall lagra under det lagringsår som börjar den 1 juli efter basåret. Regeringen beslämmer med utgångspunkt i beredskapsbehovet för lagringsårel och hur delta behöver tillgodoses genom bl. a. statliga lager och tvångslager, den procentuella andel av basmängderna för olika oljeprodukter som skall lagras. ÖEF fastställer för varje lagringsskyldig storleken av beredskapslagrei.

Liksom tidigare skall särskilda regler gälla för hur den del av lagret, som har reserverats för krigsfallen, skall vara lagrad samt att lanspråktagande får ske endasl när den situalion inträder för vilken resp. del av lagret har beräknats.

Den nya ordningen för fastställande av beredskapslagret skall tillämpas fr. o.m. lagringsåret 1985/86.

K 83: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Inga erinringar.

Skälen för mitt förslag: I fråga om beredskapslagringen av olja innebär den nya ordningen inga större praktiska förändringar. Förhållandel mellan de föreslagna riktlinjerna och reglerna i den nya lagen har berörts i avsnill 2.2.1. Beslulsfördelningen mellan riksdagen och regeringen klargörs nu bättre än tidigare.

De viktigaste sakliga förändringarna i fråga om oljeiagring kommer till uttryck i den nya lagen. Jag återkommer till dessa frågor i lagsiiftningsav-snittet men vill här beröra den nya ordningen för all fastställa beredskapslagren.

Jag föreslår - i likhel med K 83 och den andre särskilde utredaren - en återgång lill systemet med procentuella lagringsmål, vilket således innebär alt varje lagringsskyldig under lagringsåret skall lagra en procentuell andel av sin basmängd under basåret för den lagringspliktiga varan. Regeringen

Prop. 1984/85:53 20

fastställer hur stor procentuell andel av varie varuslag som skall lagras under aktuella lagringsår. ÖEF fastställer sedan beredskapslagrels storlek för varje lagringsskyldig. Som underlag för ÖEF skall den lagringsskyldige inkomma med en deklaration med behövliga uppgifter om rörelsen.

För att kunna fastställa hur stor procentuell andel av basmängderna som skall lagras måsle regeringen göra en bedömning av det totala behovet av beredskapslagring av olja för aktuella lagringsär. Andelens storlek fastställs därefter sä att den sammanlagda volymen för tvångslagringen uppnås. Regeringen skall vid denna bedömning vara bunden av de nu föreslagna riktlinjerna, vari ingår de ställningstaganden av riksdagen i olika avseenden som ligger till grund för vår beredskapslagring och som jag har berört i avsnill 2.1.

K 83 föreslog alt samma lagringsprocenltal skall kunna fastställas att gälla oförändrade under en hel lagringsperiod på fem år, om del kan anlas att förhållandel mellan konsumtion och lagringsmål inle kommer alt förändras nämnvärt under perioden. De faktiska konsumlionsvolymerna av olja kan emellertid komma att väsentligt avvika från de volymer som har legal lill grund för lagringsberäkningen, vilkel skulle innebära att ocksä lagrens omfattning väsentligt skulle avvika från det faktiska behovet. Detla kan få betydande konsekvenser för försörjningsberedskapen och för de lagringsskyldiga. Mot denna bakgrund bör procenttal enligt min mening kunna fastställas för varje lagringsår. Till grund för beräkningen av lagringsbehovet bör dock ligga förbrukningsprognoser för hela lagringsperioden. Det bör åligga ÖEF att övervaka om den faktiska förbrukningen följer gällande prognoser och om avvikelser uppkommer anmäla detta för regeringen.

Den föreslagna ordningen medför fördelar för både de lagringsskyldiga och ÖEF. Den lagringsskyldiges planering underlättas väsentligt genom att han i god tid före lagringsårets början får kännedom om de procentsatser som skall gälla för tvångslagringen. Med kännedom om försäljningen eller förbrukningen under basåret kan den lagringsskyldige beräkna basmängden och därmed också den förväntade storleken på tvångslagret. ÖEF kan i sin lur fastställa den lagringsskyldiges lagringsvolym så snart deklarationen med uppgifter om rörelsen har inkommit. ÖEF:s administration underlättas väsentligt och de lagringsskyldiga bör kunna få definitiva uppgifter om lagringsskyldighetens omfattning tidigare än vad som nu är fallet.

Vid behovsberäkningen måsle som framgått av del tidigare beaktas ylleriigare faktorer.

Oljeanvändningen under avspärrning och krig antas sålunda bli lägre än under normala förhällanden. Etl anlal ålgärder, bl.a. ransonering och omställning till inhemska bränslen, förulsätis bli vidtagna för all minska konsumtionen. Dessulom anlas energianvändningen inom indusirin gå ned på grund av att industriproduktionen minskar som en följd av begränsningen av utrikeshandeln. Dessa förhållanden gör att försörjningsbehovet av olja under avspärrning och krig blir lägre än under normala förhållanden.

Prop. 1984/85:53 21

Antaganden om importförutsältningar, ransoneringssystem och industriproduktion behandlades senast i 1977 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74 bil. 2) och påverkar behovssidan i ÖEF:s försörjningsplaner. Jag utgår ifrån att dessa planeringsförutsättningar kommer att ses över inför kommande försvarsbeslut.

Lagringsbehovet påverkas också av de tillgångar av olja vi har inom landet och av i vilken utslräckning olja kan ersättas med inhemska bränslen och el. Oljelager finns dels som tvångslager hos importörer samt slörre säljare och förbrukare av olja, dels som statliga lager hos ÖEF. Olja finns vidare som kommersiella lager hos oljehandel och industri saml i fastigheter och gårdscisierner. De kommersiella lagren reducerar beredskapslag-ringsbehovel genom att statsmakterna, när en försörjningskris inträffar, genom olika regleringsåtgärder kan disponera över lagren. Slutligen reduceras beredskapslagnngsbehovet genom att olja vid störningar i tillförseln i viss ulsträckning och efter viss tid kan ersättas med inhemska bränslen och el.

Till den statliga lagringen återkommer jag i avsnitt 2.2.4.

Vad gäller frågan om lagring i bergrum av en viss del av beredskapslagrei bör samma grundläggande principer som hittills gälla. Jag återkommer till frågan i lagstiftningsavsniltel.

2.2.3 Underlag för bedömningen av lagringsbehovet Uppdrag till statens energiverk och ÖEF

De riktlinjer för oljelagringsprogrammet som riksdagen godkände våren 1984 för perioden 1984/85-1986/87 utgår från antagandet om en oljeförbrukning är 1987 om totalt 17,2 miljoner m\ I prop. 1983/84; 110 framhölls att det kunde finnas anledning att återkomma med förslag lill justeringar i anslutning lill behandlingen av förslaget till ny lag om beredskapslagring och till K 83:s slutrapport. Mot denna bakgrund fick statens energiverk den 17 maj 1984 regeringens uppdrag all utarbeta reviderade energiprognoser t.o.m. år 1987. ÖEF fick samtidigt i uppdrag att utreda storleken av de kommersiella lagren. Vidare fick ÖEF den 14 juni 1984 regeringens uppdrag alt upprätta en försörjningsplan för bränsle- och drivmedelsområdet som underlag för regeringens vidare överväganden om beredskapslagringen av olja. I uppdraget angavs att ÖEF vid ularbetandel av försörjningsplanen dels skulle beakta energiverkels reviderade prognoser över energiförbrukningen, dels göra en förnyad bedömning av utrymmet för oljeersällning med ved och el i kris. Vidare skulle ÖEF beakta resultatet av sin utredning om de kommersiella lagrens storlek.

Energiverkets prognos om energiförbrukningen

Statens energiverk har i september 1984 inkommit med en reviderad prognos över energikonsumtionens utveckling t.o.m. är 1987. Den prog-noserade förbrukningen för åren 1986 och 1987 utgör en bedömningsgrund

Prop. 1984/85:53 22

vid beräkningen av lagringsbehoven för lagringsåren 1985/86 och 1986/87. Min egen bedömning skiljer sig i några avseenden, som jag snart återkommer till, från energiverkets. Den bedömning för åren 1985 och 1987 som presenterades i prop. 1983/84: 110, energiverkels prognos och min egen bedömning för åren 1986 och 1987 framgår av tabellen nedan.

Miljoner m'	Prop.	1983/84:110	Energivt	:rket	Min bedömning
	1985	1987	1986	1987	1986	1987
Molorbensin	4.8	4,8	5,0	5,0	4,8	4,8
Motorbrännolja	2,4	2,5	2,4	2,5	2,4	2,3
Eldningsolja 1-2	4,2	3.5	4,1	3,6	4,1	3,6
Eldningsolja 3-5	5,9	5,2	4,2	4.3	4.2	4,3
Övrigt	1,2	1,2	1,2	1,2	1,2	1,2
Totalt	18,5	17,2	16,9	16,6	16,7	16,2

Anm.: Olja för inrikes sjöfart har av energiverket förts lill eldningsolja 1-2 men finns hos K 83 under motorbrännolja.

Den ändrade prognosen över oljeförbrukningen återverkar på behovet av beredskapslager. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.2.4.

Verket gör bedömningen att hushållens resande till följd av ökade disponibla inkomster och en fortsatt trendmässig ökning i personbilsresandet leder till en ökad bensinförbrukning. Den energieffeklivisering som sker bidrar enbart lill att hälla tillbaka en ökning som annars skulle ha blivit ännu större. Vidare ökar godstransporter och resande knutet till näringslivel i takt med den väntade ekonomiska utvecklingen.

Neddragningen av den beräknade användningen av tunn eldningsolja hänför sig i huvudsak till bostadssektorn som ett resultat av konvertering till el, fjärrvärme, värmepumpar m. m.

Förbrukningsminskningen av tjock eldningsolja beror i huvudsak pä en fortsatt oljeersättning och effektivisering av oljeanvändningen inom industrin till är 1987. Genom snabb oljeersättning hos värmeverken har också förbrukningen av tjock eldningsolja minskat kraftigt i sektorn bostäder och service. Användningen understiger väsentligt den bedömning som presenterades för K 83, vilkel bl. a. beror pä en betydligt lägre oljeanvändning för år 1983 än som statistiskt kunde påvisas vid tiden för ularbetandel av prognosen till K 83.

Gasolförbmkningen inom indusirin väntas öka något, medan förbrukningen av övriga produkter bedöms i stort selt oförändrad jämfört med K 83:s prognos.

För egen del har jag i huvudsak inget att erinra mot de bedömningar som energiverket har gjort. När det gäller förbrukningen av molorbensin och dieselbrännolja gör jag emellertid den bedömningen att den prognoserade ökningen är för hög. Större delen av ökningen faller pä år 1984 under vilket år det har rått speciella förhållanden på bensinmarknaden med omfattande priskrig, som med största sannolikhet har bidragit till förbrukningsökning-

en. Även ökningen i turismen får antas ha bidragit härtill. Regeringen har vidare i prop. 1984/85:45 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. föreslagil att riksdagen antar förslag om höjning av bensinskatten fr. o. m. den I december 1984 och av kilometerskallen fr. o. m. den 7 mars 1985. Av dessa skäl beräknar jag för åren 1986 och 1987 bensinförbrukningen till drygl 4,8 resp. knappt 4,8 miljoner m' och förbrukningen av dieselbrännolja till 2,4 resp. drygt 2,3 miljoner m'.

Sammanfattningsvis blir dä den prognoserade oljeförbrukningen, som skall ligga till grund för beräkningen av lagringsbehovel lagringsårel 1985/ 86 ca 16,7 miljoner m och för lagringsåret 1986/87 ca 16,2 miljoner m\

Jag ansluter mig således i princip till energiverkets prognos men vill ändå inte utesluta att den minskning i oljekonsumtionen, som förutses i denna, kan komma att ske i snabbare takt. Det är därför angeläget att ansvariga myndigheter följer konsumlionsutvecklingen.

Jag återkommer till energiverkels prognos i min redogörelse för försörjningsplanen.

Kommersiella lager av olja vid inträdandet av en försörj-ningskris

Kommersiella lager av oljeprodukter finns hos oljehandel och industri samt i fastigheter och gårdscisierner. Raffinaderierna har kommersiella lager av råolja. Lagren av oljeprodukter betraktas som en tillgångspost vid bedömningen av lagerbehoven eftersom statsmakterna, när en försörjningskris inträffar, genom olika regleringsåtgärder kan disponera över lagren.

ÖEF bedömer de kommersiella lagrens storlek vid inträdandet av en försörjningskris lill 1,3 miljoner m' för lagringsåret 1985/86 och lill 1,25 miljoner m' för lagringsåret 1986/87. Regeringens bedömning i prop. 1983/ 84: 110, som var densamma som K 83:s, var 1,62 miljoner m för lagringsåret 1985/86 och 1,5 miljoner m för lagringsårel 1986/87. Sammanställningen nedan visar lagrens fördelning på olika produktslag enligt K 83:s bedömning, ÖEF:s nya bedömning och min egen bedömning.

I 000 m	1985/86	1986/87	1985/86	1986/87	198-5/86
	K 83		ÖEF		Min bedömning
	1985/86	1986/87	1985/86	1986/87	1985/86	1986/87
Dieselbrännolja i gårdscisterner Tunn eldningsolja i fastigheter Tjock eldningsolja hos slörre förbrukare Totalt	100 650 875 1625	100 600 800 1500	100 550 650 1300	100 550 600 1250	100 600 750 1450	100 575 700 1375

Prop. 1984/85:53 24

Av tabellen framgår att lager av dieselbrännolja och tunn eldningsolja bedöms vara tillgängliga i gårdscisterner och fastigheter. Dessa lager har uppskattats av ÖEF i samråd med Svenska Petroleum Institutet och grundas pä antalet oljeeldade fastigheter och gärdscisterner, bedömd genomsnittlig storlek av tankanläggningar och normal fyllnadsgrad av dessa under fredsförhållanden. Lagren av tunn eldningsolja inom förbmkarseklorn har minskat och en fortsatt minskning bedöms som sannolik pä grund av den fortlöpande övergången lill användning av el och inhemska bränslen. Oljehandeln och industrin bedöms inle ha några kommersiella lager av dessa produkter vid inledningen av en försörjningskris.

Lager av tjock eldningsolja bedöms finnas i viss omfattning hos slörre förbrukare men däremot inte hos oljehandeln.

För resterande tvä produkter, motorbensin och gasol, är lagren sä små i normala situationer att man måste räkna med att dessa är förbrukade vid inträdandet av en försörjningskris.

Jag ansluter mig till ÖEF:s bedömning vad gäller inom vilka förbmkar-kategorier kommersiella lager kan anlas finnas tillgängliga vid inledningen av en kris. Min uppfattning är emellertid att en övergång frän olja till andra energislag inte slår igenom fullt ul i sänkta kommersiella lager. Jag har därför gjort den bedömningen alt de kommersiella lagrens storlek vid inledningen av en kris kan beräknas uppgå till 1,450 miljoner m' lagringsåret 1985/86 och lill 1,375 miljoner m lagringsåret 1986/87. Dessa poster bör därför utgöra s. k. avdragsposter i försörjningsplanen för olja. Jag återkommer lill denna senare.

Förutom kommersiella lager av oljeprodukter finns kommersiella lager av råolja hos raffinaderierna. Enligl milt lagförslag kan raffinaderierna efter tillslånd av ÖEF få hell eller delvis använda sina räoljelager för att fullgöra ivångslagringsskyldigheten. Motsvarande möjlighet finns enligt LOL. Enligt 5 § förordningen (1984:638) med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring av olja m. m. skall ÖEF vid tillståndsprövningen räkna bort 450000 m' från raffinaderiernas totala kommersiella råoljelager och fördela denna volym mellan raffinaderierna i förhållande till den mängd råolja som de raffinerar. Raffinaderierna fär således vid fullgörandet av beredskapslagringen inte tillgodoräkna sig sina räoljelager fullt ut, ulan endasl den del som överstiger den tilldelade volymen.

Räoljelagren hos raffinaderierna har sjunkit med ca 200000 m till i genomsnitt drygt 800000 m, men stora variationer kan förekomma mellan olika månader. Delta sammanhänger med att importen sker i stora tankfartyg. ÖEF anför i sin skrivelse att raffinaderiförelagen i ökad omfattning har utnyttjat sina räoljelager för tvångslagringen. Riksdagen beslutade våren 1984 om en kraftig ökning av tvångslagringsmålen för bensin och gasol. Detta bedöms med slor sannolikhet medföra att hela råoljelagret måste utnyttjas för tvångslagringen. ÖEF finner detta naturiigt med hänsyn till raffinaderiernas ekonomiska svårigheter att öka lagren av färdigprodukter.

Prop. 1984/85:53 25

Begränsningen i möjligheterna att för tvångslagring använda hela råoljelag-rei bör därför enligl ÖEF las bort och utgöra elt led i förutsättningarna att inom landet behälla önskvärd raffinaderikapacilel.

Denna fråga, som ankommer på regeringen all avgöra, får tas upp efter ytteriigare beredning.

Jag har nyss redogjort för i vilken omfattning kommersiella lager av oljeprodukter kan bedömas finnas tillgängliga i inledningen av en kris. Beträffande de kommersiella lagren av råolja hos raffinaderierna vill jag säga alt ett slopande av 450000 m'-gränsen, på de grunder ÖEF har anfört, skulle leda till den bedömningen att inga kommersiella lager av råolja finns tillgängliga vid inledningen av en kris.

Jag är för egen del inte beredd att nu ta ställning lill i vilken omfallning råoljelager hos raffinaderierna kan bedömas finnas tillgängliga i inledningen av en kris. Jag anser därför, all någon ändring i gällande föreskrift tills vidare inle bör göras. Det ankommer på regeringen alt besluta i denna fråga.

Oljeersättning med inhemska bränslen eller el vid kriser

Olja kan vid störningar i tillförseln under avspärrning och krig i viss utsträckning och efter viss lid ersättas av andra energiformer. Denna ersällning gör att behovet av beredskapslager av olja kan minska i motsvarande omfattning vid samma krav på uthållighet. Ersättningsmöjligheten bedömdes i prop. 1983/84: 110 molsvara totalt knappt 1,7 miljoner m' olja lagringsåret 1986/87. Jag påpekade emellertid att osäkerheten måste anses vara stor vad gäller bedömningar att i framtiden ersätta olja med andra energislag i händelse av kris. Jag nämnde som exempel de förändringar i energisystemet som håller på att ske som en följd av fjärrvärmenälets utbyggnad och statsmakternas stöd till oljeersältande ålgärder. Möjlighelerna att utan omfattande ombyggnader m.m. till rimlig koslnad ersälla olja i kris minskar genom den här lypen av åtgärder.

ÖEF har vid utarbetandet av reviderade försörjningsplaner gjort en förnyad bedömning av utrymmet för oljeersättning med ved och el i kris. Visst faktaunderlag har därvid inhämtats från energiverket.

ÖEF anser att möjligheterna till oljeersällning minskar med tiden vartefter oljeberoendet minskar. Förlagringsåren 1985/86 och 1986/87 beräknar ÖEF ersättningsmöjlighelen till totalt 1,55 miljoner m' eller en minskning med 110000 m'. Förutsättningarna för oljeersättning med el är däremol desamma som de som låg till grund för beräkningarna av beredskapslag-ringsbehovet av olja i prop. 1983/84:110.

I min bedömning av behoven av beredskapslager av olja lagringsären 1985/86 och 1986/87 ulgår jag ifrån en oljeersättning med ved och el i kriser på totalt 1,63 miljoner m Skillnaden i förhållande till ÖEF, plus 80000 m\ beror på att jag räknar med någol ökade möjligheter all ersätta olja med el i händelse av kris. Jag vill framhålla alt ÖEF noga bör följa ulvecklingen på

Prop. 1984/85:53 26

området och, om påtagliga förändringar sker, ge regeringen detla lill kän-

ÖEF:s försörjningsplaner för 1985/86 och 1986/87

ÖEF har i enlighet med regeringens uppdrag den 14 juni 1984 upprättat och inkommit med försörjningsplaner inom bränsle- och drivmedelsomrä-det för lagringsären 1985/86 och 1986/87. Enligt uppdraget skulle utgångspunkten vid upprättandel av dessa vara

- de lagringsmål för tvängslagring som anges i prop. 1983/84: 110,

- minimering av statens lager av råolja vid bibehållen beredskap,

- energiverkets reviderade energiprognoser enligt regeringens beslut den 17 maj 1984,

- översynen av de kommersiella lagrens storlek enligl regeringens beslut den 17 maj 1984,

- en förnyad bedömning av utrymmet för oljeersällning med ved och el i kris.

ÖEF:s översyn av försörjningsplanerna har resulterat i elt bedömt lagringsbehov för de båda lagringsären 1985/86 och 1986/87 om drygl 14,7 resp. knappt 14,4 miljoner m. Vid bedömningen av lagerbehoven har energiverkets reviderade energiprognoser, förändringarna av de kommersiella lagrens storlek och utrymmei för oljeersättning med ved och el i kris beaktats. ÖEF anser mot denna bakgrund att elt oförändrat statligt räoljelager pä 2,7 miljoner m' ger en god balans mellan råolja och produkter.

2.2.4 Min bedömning av lagringsbehovet

De riktlinjer som skall ligga till grund för regeringens bedömning av lagringsbehovet ingår i försörjningsplanen. Försörjningsplanen bör sålunda vara utgångspunkt för regeringens bedömning av beredskapslagringen av olja och dess sammansättning.

Jag redogör nu för min samlade bedömning av oljelagrets storlek lagringsären 1985/86 och 1986/87, fördelningen på olika produkislag samt mellan tvångslagring och statlig lagring.

Jag vill erinra om att lagren för fredskris, avspärrning och krig i planeringshänseende numera betraktas som en enda beredskapsreserv benämnd försörjningsberedskapsreserv. Särskilda regler gäller emellertid för hur den del som avser krigsfallen skall vara lagrad och lanspråktagande av lagren får ske endast när den situation inträder för vilken resp. del av lagret har beräknats.

Med utgångspunkt i en beräknad oljeförbrukning är 1986 om totalt 16,7 miljoner m' bedömer jag att lagerbehovet lagringsårel 1985/86 uppgår till ca 14,5 miljoner m För lagringsårel 1986/87 har lagerbehovet bedömts till ca 14,0 miljoner m' utifrån en beräknad oljeförbrukning är 1987 om 16,2 miljoner m\ Vid bedömningen har jag utgått frän dels de av riksdagen fastslagna förutsättningarna för beredskapsplaneringen, dels storleken på

Prop. 1984/85:53 27

de kommersiella lagren vid inledningen av en kris (1,45 resp. 1,38 miljoner m' lagringsåren 1985/87 och 1986/87) och dels ulrymmel för oljeersällning med ved och el i kris (1,63 miljoner m-*).

I lagringsvolymen ingår en post för oåtkomliga kvantiteter i form av bottensats i lagringsutrymmen saml eventuellt spill vid distributionen. Denna har i likhet med tidigare beräknats till 2% för avspärrnings- och krigsfallen och til) 5% för fredskrisfallet.

Det av mig bedömda beredskapslagringsbehovet av olja kan sammanfattas i följande punkter:

- lolala lagringsmål för lagringsåren 1985/86 och 1986/87 om ca 14,5 resp. ca 14,0 miljoner m-*.

- ell statligt råoljelager på 1,6 miljoner m lagringsåret 1986/87,

- elt statligt produktlager lagringsårel 1986/87 på ca 1,2 miljoner m\

- en tvångslagringsvolym lagringsären 1985/86 och 1986/87 på ca 9,3 resp. ca 9,4 miljoner m.

Den angivna ivångslagringsvolymen medför följande förändringar i tvångslagren av olja i förhållande lill vad som finns i lager vid utgången av lagringsåret 1984/85, totalt och fördelade på lagringsåren 1985/86 och 1986/ 87:

Varuslag	Totalt	1985/86	1986/87
1 000 m'
(gasol 1 000 lon)
Molorbensin	-1- 605	-H300	-H305
Fotogen	- 15	- 7	- 8
Dieselbrännolja/
tunn eldningsolja	+ 484	-F290	-1-194
Tjock eldningsolja	-1 113	-758	-355
Gasol	-1- 25,5	+ 18	+ 7,5

Beträffande statens lagring av olja villjag anföra följande.

I prop. 1983/84:110 anfördes all som riktlinje för statens lager av råolja lagringsåret 1986/87 borde gälla en volym på 2,7 miljoner m', vilkel innebar en minskning med 1,2 miljoner m varav 600000 m skulle utförsäljas under lagringsåret 1984/85.

Jag har gjort den bedömningen all ytterligare 1 100000 miljoner m-* av statens lager av råolja kan säljas ut. I stället bör staten hälla en större andel produkter i lager, främst motorbensin och gasol. Detta ger, med hänsyn till oljekonsumtionens utveckling, en god balans mellan råolja och produkter i beredskapsreserven. Den ökade produkllagringen innebär också en ökad försörjningstrygghet i kris.

För den slalliga lagringen av råolja och produkter föreslår jag, totalt och fördelat på lagringsären 1985/86 och 1986/87, följande förändringar i förhållande till vad som finns i lager vid utgången av lagringsåret 1984/85:

Den omstrukturering av statens lager som jag har redovisat här beräknas medföra en budgetförstärkning av engångsnatur om ca I 175 milj. kr., inkl. mina förslag på kolomrädel (avsnitt 2.3.4). Om oljekonsumtionens utveckling ger anledning att sänka lagringsvolymerna skall delta i första hand ske genom utförsäljning av statliga lager.

Den föreslagna lagerökningen av motorbensin, gasol och fiygdrivmedel kommer alt ställa krav pä lagringsutrymmen, som är anpassade för produkterna. Sådana utrymmen måste iordningställas. Hänsyn måste härvid las till bl. a. de senaste årens erfarenheler beträffande bakteriell lillväxl vid bergmmslagring samt till de successivt ökande nalurmiljökraven i samband med oljelagringen - krav som kan beräknas accentueras ytterligare.

Medel för anläggningsbehoven kommer att anvisas ÖEF. Utrymmena bör vidare ordnas sä att de återkommande kostnaderna för lagringen minimeras. Jag tänker dä på alt de aktuella produkterna, enligl vad jag har erfaril, bedöms behöva omsättas väsentligt oftare än hittills lagrade varor. Främsl gäller detta molorbensin.

Del har övervägts alt för produktlagring utnyttja befintliga eller i framtiden friställda bergrum, bl.a. ett i Nynäshamn. Del är emellertid iveksaml om detta är lämpligt bl.a. mol bakgrund av vad jag nyss har sagt om bakteriell tillväxt och omsättning. Nybyggnad av utrymme för gasol resp. nybyggnad, förhyrning eller konvertering av slålcisterner för molorbensin och flygdrivmedel måste därför förutses.

Det är inle möjligt att nu närmare precisera kostnaderna, men ÖEF kommer att anmodas inkomma med förslag till anordnande av lagringsutrymmen, liksom lidplan härför. Behov av medel kan förutses redan innevarande budgetår.

Jag vill slutligen redogöra för min bedömning av lämplig lagringsproceni för resp. produktslag lagringsårel 1985/86.

Regeringen fastställer i början av varje är genom regeringsbeslut lagringsprocenterna för närmast följande lagringsår. Beslutet fattas pä basis av uppställda tvängslagringsmål för lagringsåret och bedömd konsumtion under basåret. Med beaktande av befintliga prognoser över oljekonsumtionen är 1984 har jag bedömt, att procentsatserna lagringsårel 1985/86 för molorbensin blir ca 40 procent, för fotogen ca 520 procenl, för dieselbränn-olja/tunn eldningsolja ca 62 procent, för tjock eldningsolja ca 61 procenl

Prop. 1984/85:53 29

samt för gasol ca 23 procent. Jag vill framhålla all min redovisning här är preliminär i avvaktan pä kommande regeringsbeslut.

Vad gäller fotogen beror det höga procenttalet pä alt framför allt försvarsmaktens behov vid mobilisering och krig, bl.a. genom nödvändig inblandning av fotogen i motorbrännolja vid låga temperaturer och för belysnings- och uppvärmningsändamäl, väsentligt överstiger den fredstida förbrukningen. Jag avser alt med chefen för försvarsdepartementet ta upp frågan om lagringsskyldighel för fotogen i slörre omfallning kan åläggas det militära försvaret i stället för det ekonomiska försvaret.

Jag vill slutligen också erinra om att enligt 24 § i mitt lagförslag kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, ÖEF helt eller delvis befria från lagringsskyldigheten i visst fall, om synneriiga skäl föranleder att beredskapsåliggandet inte bör uppfyllas vare sig genom egen lagring eller genom lagring hos någon annan, s. k. inlagring. Jag vill här också erinra om vad som anfördes i prop. 1983/84:110 s. 69 att skäl för dispens också kan vara när t. ex. industri- eller regionalpolitiskt angelägen produktion och/eller sysselsältning skulle hotas vid tillämpning av reglerna. Medgivande om reducering av lagringsskyldighelen måsle lämnas med stor restriktivitet.

2.3 Beredskapslagring av kol

2.3.1 Utgångspunkter

Nägon skyldighel att lagra kol finns f. n. inle.

Frågan om beredskapslagring av kol behandlades av 1980 års oijelag-ringskommitté (OLK 80) i betänkandet (Ds H 1981:2) Kol, uran och gas för krislid. Där föreslogs all säljare och förbrukare skulle åläggas att hålla tvångslager enligt samma grundprincip som på oljeområdet. Något särskilt fredskrislager ansågs inte behövas. Regeringen anmälde i prop. 1981/ 82: 102 om säkerhets- och försvarspolitiken saml totalförsvarets fortsatta utveckling all den anslöt sig lill principerna i OLK 80:s förslag och alt den avsåg att senare återkomma lill riksdagen med förslag lill lagstiftning efter viss ytterligare beredning av frågan. Sedan detla skett genom de i inledningen nämnda särskilda utredarna, föreligger nu ell förslag till lagstiftning som gäller även kol. Lagringsskyldighel föreslås inlräda fr. o. m. lagringsårel 1985/86.

Slenkol kan på grundval av användningsområdet indelas i två huvudgrupper, nämligen ångkol för energiomvandling, exempelvis genom förbränning i pannor, och kokskol för framställning av koks och masugnsgas. Olika sorters ångkol skiljer sig starkt vad gäller bl.a. värmevärde, askhalt och förbränningsegenskaper. Förbränningsanläggningarna byggs därför med tanke på vilka sorters ångkol man avser att använda och kan då vara olämpliga för andra kvaliteter. Den inhemska kolproduktionen är och kan väntas förbli obetydlig. Det är lagring av ångkol som har direkt betydelse

för energiberedskapen. När jag i fortsättningen talar om kol avses därmed ångkol.

Förbrukningen av kol ökar. År 1979 förbmkades drygt 400000 ton ångkol varav ca 90% inom industrin. År 1983 uppgick förbrukningen till närmare 1,4 miljoner ton. Därav utnyttjades ca 60% i kraflvärmeverk och värmeverk saml ca 40% inom industrin. Kolförbmkningen väntas även fortsättningsvis öka, framför alll genom ersättning av tjock eldningsolja. Statens energiverk har för K 83 gjort följande bedömning av kolanvändningen för energiändamål under perioden 1984-1987.

1 000 ton	1984	1985	1986	1987
Industri	585	620	660	700
Jordbruk, trädgårdsnäring	5	6	8	10
Bostäder, service m. m.	30	35	40	45
Elproduktion	50	110	250	360
Fjärrvärmeproduklion, värme	1 150	1390	1350	1340
Summa	1820	2161	2308	2455

Enligt gällande riktlinjer för introduktion av kol bedöms kolanvändningen begränsas till 3-4 miljoner ton år 1990.

K 83 har i sitt slutbetänkande (Ds I 1984: 13) Energiberedskap för krislid som lagringsmål för beredskapslagringen av ångkol för avspärrning och krig förordat I 228 miljoner ton för 1985/86 och 1212 miljoner ton för 1986/ 87. Till grund för beräkningen av behoven av ångkol i kris ligger samma förutsättningar som gäller för oljelagringsprogrammet i fråga om längden av avspärrnings- och krigsperioderna samt möjlig import under dessa. Vidare anlas att kriskonsumtionen inom uppvärmnings- och industrisektorerna dels sjunker genom bl. a. minskad industriproduktion, dels begränsas genom ransoneringar m. m. i samma utsträckning som på oljeområdet.

2.3.2 Förslag till riktlinjer för heredskapslagring av kol

Mitt förslag: Som riktlinjer för beredskapslagring av kol skall följande gälla.

En försörjningsberedskapsreserv skall finnas för krig och avspärrning.

Försörjningsberedskapsreservens storiek planeras med utgångspunkt i landets totala beredskapsbehov av kol. Därvid skall beaklas

- beräknat kolbehov vid normala förhällanden under den tid som lagringen skall ske

- gällande planeringsförutsättningar för krig och avspärrning med avseende på försörjningsstandard och försöijningsuthällighel samt de antaganden som därvid görs i fråga om förutsättningar för import av olja. omfattning av industriproduktion och utrikeshandel saml ransoneringssystem

Prop. 1984/85:53 31

- möjligheten att ersätta kol med inhemska bränslen eller el.

Försörjningsberedskapsreserven kan bestå av lager hos staten och enskilda. De lager av kol som ingär i försörjningsberedskapsreserven är dels s.k. kommersiella lager hos enskilda som beräknas vara tillgängliga vid inledningen av en försöijningskris, dels tvångslager enligt den lag om beredskapslagring av olja och kol som föreslås i kap. 3.

Enligt den föreslagna lagen uppkommer lagringsskyldighet för importörer, återförsäljare och förbrukare vid försäljning eller förbrukning av viss omfattning under etl kalenderår (basåret). För varje lagringsskyldig bestäms en basmängd som grundval för den mängd kol han skulle lagra under det lagringsår som börjar den 1 juli året efter basåret. Regeringen bestämmer med utgångspunkt i beredskapsbehovel för lagringsårel den procentuella andel av basmängderna som skall lagras. ÖEF fastställer för varje lagringsskyldig storleken av beredskapslagret.

Beredskapslager av kol enligt denna ordning skall hållas fr. o. m. lagringsåret 1985/86.

K 83: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Svenska Sienkolimportörers Förening framhåller att beräkningar av såväl kolanvändning som kolbehov i kris måsle betraktas som ytterst osäkra då hela kolanvändningen i landet befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Föreningen anser också all inhemska bränslen bör kunna ersätta kol i slörre omfattning.

Skälen för mitt förslag: Samma riktlinjer som för olja bör enligt min mening gälla vid beräkningen av beredskapslagringsbehovet inför avspärrning och krig av kol. Min åsikt överensstämmer med vad OLK 80 och K 83 har föreslagit. Jag har redogjort närmare för dessa förulsällningar i avsnitt 2.2.2 vad avser olja och hänvisar till della vad avser kol.

Lagringsskyldighet för kol bör - som K 83 föreslår — införas fr.o.m. lagringsåret 1985/86. Nägra riksdagsbeslut för beredskapsplaneringen eller riktlinjer för beredskapslagringen finns inte vad avser kol. Samma förutsättningar bör gälla för kol som för olja, med undanlag för alt elt särskilt fredskrislager av kol f. n. inte behöver byggas upp. Jag utgår ifrån alt planeringsnormerna för kol kommer alt övervägas noga inför kommande försvarsbeslut.

Jag anser sålunda alt del inte finns anledning att nu bygga upp etl fredskrislager av kol. Den geografiska fördelningen av koltillgångarna och den svenska importens sannolika länderursprung talar för all risken för fredskriser på kolomrädel är ringa i förhållande till vad som gäller för oljan. Möjligheten finns också att vid eventuella tillfälliga svårigheter att importera kol snabbt ersätta kol med olja om tillgången på olja är god. Framtida

Prop. 1984/85:53 32

allvarliga störningar på kolmarknaden kan emellertid inte uteslutas. Vidare är kolanvändningen f. n. i ett uppbyggnadsskede. Del kan därför finnas anledning att om några år återkomma till frågan om en fredskrisreserv av kol. Till den statliga lagringen av kol återkommer jag i avsnitt 2.3.4.

2.3.3 Underlag för bedömningen av lagringsbehovel Förbrukningsulvecklingen för kol

Förbrukningen av kol ökar. År 1979 förbrukades drygt 400000 ton kol för energiändamål varav ca 90% inom industrin. År 1983 uppgick förbrukningen till närmare 1,4 miljoner lon. Därav utnyttjades ca 60% i kraftvär-mevärk och värmeverk samt ca 40% inom industrin. Kolförbrukningen väntas även fortsättningsvis öka, framför allt genom ersättning av tjock eldningsolja. Slatens energiverk har för K 83 gjort följande bedömning av kolanvändningen för energiändamål under perioden 1984—1987 (I 000 lon).

1984 1985 1986 1987

1820 2 161 2 308 24.55

Enligt gällande riktlinjer för introduktion av kol (prop. 1983/84:158, NU 44, rskr 390) beräknas förbrukningen begränsas till 3-4 miljoner ton år 1990.

I de energiprognoser t.o. m. år 1987 som energiverket har gjort redovisas ocksä uppgifter över den beräknade förbrukningen av kol. Dessa skiljer sig någol frän uppgifierna lill K 83 men visar ingen klar förändring i mönstret.

För egen del vill jag understryka att bedömningar över förbrukningsul-vecklingen av kol är behäftade med stor osäkerhet eftersom kolanvändningen är i ett uppbyggnadsskede. Svenska Stenkolsimportörers Förening har också framhållit detta i sitt remissyttrande. Det går därför inle all med bestämdhet säga alt den ena prognosen skulle vara bättre än den andra. Jag har därför utgått frän K 83:s prognoser vid min bedömning av beredskapsbehovet av kol. Jag återkommer senare till detta.

Kommersiella lager av kol vid inträdandet av en försörj-ningskris

Även i fråga om kol kan antas att tillgångar i form av s. k. kommersiella lager finns tillgängliga vid inledningen av en kris. Kommersiella lager, dvs. de lager som dä bedöms finnas utöver tvångslagren, reducerar behovet av beredskapslager. Särskill som kolanvändningen nu är i ell uppbyggnadsskede föreligger svårigheter att uppskatta storleken av de kommersiella lagren. K 83 bedömer för sin del att dessa tillgångar uppgår lill åtminstone 100000 lon.

Prop, 1984/85:53 33

Jag ansluter mig till K83:s uppskattning av storleken av de kommersiella lagren. Jag vill emellertid inte utesluta alt dessa kan vara större och förordar därför att en närmare undersökning görs inför det lagringsprogram av olja och kol som börjar den I juli 1987.

Kolersätining med inhemska bränslen eller el vid kriser Liksom i fråga om olja bör det finnas vissa möjligheter att övergå till inhemska energikällor i kris. En begränsad del av kolförbrukningen för fjärrvärmeproduklion bör sålunda kunna ersättas med vedbränsle. K83 uppskattar att 50000 ton kol per år kan ersättas pä detla sätt. Vidare bör kol i någon mån kunna ersättas i avspärrningsfallet med vaUen- och kärn-kraftbaserad el genom ökad användning av elpannor för (järrvärmeproduk-tion. K 83 uppskattar denna kolersätining till 100000 lon per år.

Osäkerheten är stor i vilken ulsträckning kol kan ersättas med annan energi i händelse av kris. Svenska Slenkolsimportörers Förening tror alt inhemska bränslen kan ersätta kol i större omfattning än vad K 83 har antagit. Användning av nya förbränningsmetoder med s. k. fluidiserade bäddar innebär ökade möjligheter all utnyttja ersättningsbränslen under kristid. Möjligheterna att ersätta kol med l.ex. ved beror således på vilka typer av koleldade anläggningar, som kommer att finnas installerade.

Jag vill framhålla att ocksä frågan om ersättning med annan energi är av slor vikt och bör undersökas närmare inför nästa lagringsprogram av olja och kol. Jag har emellertid inle nu anledning att inta en annan ståndpunkt än K 83.

2.3.4 Min bedömning av lagringsbehovet

De riktlinjer som skall ligga till grund för regeringens bedömning av lagringsbehovet skall ocksä ingå i särskilt upprättade försörjningsplaner. Försörjningsplanen bör sålunda vara utgångpunkl för regeringens bedömning av beredskapslagringsbehovet.

I fråga om behovet av kol för elproduktion beräknas inga kolbaserade kraftverk vara i drift under avspärrning eftersom vallenkraften och kärnkraften kan antas räcka för del i detta krisfall reducerade elbehovet. I krigsfallet däremot antas kärnkraftverken komma att ställas av. Då behövs kol för drift av all tillgänglig kolbaserad produktionskapacitet.

Med beaktande av dessa förutsättningar, den bedömda storleken på de kommersiella lagren vid inledningen av en kris saml ersättningsmöjligheten med vedbränslen, vatten- och kärnkraftbaserad el har bereskapslag-ringsbehovet beräknats till 1,228 miljoner lon för lagringsåret 1985/86 och 1,212 miljoner ton för lagringsårel 1986/87. Till grund för beräkningarna ligger en prognoserad förbrukning på 2,308 resp. 2,455 miljoner ton för resp. lagringsår.

Lagringsbehovet sjunker något lagringsårel 1986/87 trots alt normalförbrukningen väntas öka. Delta beror på all en betydande del av ökningen av 3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 34

normalförbrukningen består av kol för elproduktion. I avspärrningsfallei antas emellertid det reducerade elbehovet kunna läckas genom vattenkraft och kärnkraft, varför ökningen inle slår igenom för detta krisfall. Del är därför endast i krigsfallet som denna ökning får fullt genomslag i krisbehovet. Samtidigt medför den ökande normalförbmkningen alt avdraget för tillgänglig importkvantitet kol räknas upp, varigenom netlobehovel sjunker.

Jag har inte funnit skäl att göra en annan bedömning än vad K 83 har gjort.

Jag har tidigare anfört alt jag i likhetjned K 83 inte finner någon anledning all nu bygga upp ett fredskrislager av kol. K83 är emellerlid av uppfattningen att även kolimporl riskerar alt drabbas av fredskrisslörning-ar varför frågan om etl fredskrislager av kol bör prövas ytterligare inför beslutet om nästa lagringsprogram för olja och kol. Del kollager som f. n. finns hos ÖEF bör därför enligl K83 inte underskrida 600000 ton, vilkel molsvarar ca 90 dagars nettoimport. De remissinstanser som har yttrat sig i frågan (SPI, SPK, STEV och ÖEF) delar K83:s uppfaltning.

Jag har tidigare framhållit att del kan finnas anledning alt återkomma till frågan om en fredskrisreserv av kol. Andra viktiga faktorer, som jag har nämnt tidigare och som också bör behandlas senare, är de kommersiella lagrens storlek och möjligheten att sätta in ersättningsbränslen.

ÖEF har sedan slutet av 1950-talet haft ett kollager. Som mest har detla uppgått lill 1,2 miljoner ton och det ulgör nu ca 750000 ton. Genom beredskapslagring av kol för avspärrning och krig bygger vi upp en försörjningstrygghet på området som vi tidigare har saknat och som motsvarar vad som gäller för olja. Min uppfatining är därför att ÖEF bör sälja ul del befintliga kollagret senast under lagringsåret 1985/86.

Enligt mitt lagförslag kan den som är skyldig att lagra kol få medgivande att fullgöra detta åliggande på annal från beredskapssynpunkl lika betryggande sätt. Jag återkommer till detta i lagstiftningsavsnitlet.

Vad gäller min bedömning av vilken lagringsprocent som bör gälla för kol villjag anföra följande.

Regeringen fastställer i början av varje år genom regeringsbeslut lag-ringsprocenlen för närmast följande lagringsår. Beslutet fattas på basis av uppställt tvängslagringsmål för lagringsårel och fastställd konsumtion under basåret. Detla skulle medföra ett lagringsprocenltal pä ca 67 procent lagringsårel 1985/86. K 83 förordar, mot bakgrund av att kol i första hand ersätter tjock eldningsolja, att samma procentsats fastställs för kol som för tjock eldningsolja. Denna uppgår enligt min bedömning lill ca 61 procent, dvs. en skillnad på ca 6 procentenheter.

Jag har tidigare påtalat flera osäkerhetsfaktorer, som inverkar på bedömningen av lagringsbehovet av kol. Mot bakgrund härav och att kol i relativt stor omfattning ersätter tjock eldningsolja är min bedömning alt en anpassning av lagringsprocenten för kol lill vad som gäller för tjock eld-

Prop. 1984/85:53 35

ningsolja bör göras för lagringsåret 1985/86. För lagringsåret 1985/86 bör den av mig preliminärt beräknade procentuella andelen av basmängden enligt min bedömning därför utgöra ca 61 procenl.

2.4 Beredskapslagring av kärnbränsle

Mitt förslag: Som riktlinjer för beredskapslagring av kärnbränsle skall följande gälla.

Beredskapen på kärnbränsleområdei bibehålls pä nuvarande nivå. Detta innebär att kärnbränsle motsvarande en elproduktion om 35 TWh skall hållas som beredskaplager. Tillsammans med del lager, som finns inbyggt i själva reaktorn, produkter i arbeie samt kommersiella lager blir den totala uthålligheten 104-111 TWh motsvarande en uthållighet om 22-23 månader vid full drift av tolv reaktorer. Svensk Kärnbränslehantering AB bör även i fortsättningen svara för alt det nämnda reservlagret upprätthålls.

K 83: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Inga erinringar.

Skäl för mitt förslag: Frågan om vår försötjningsberedskap på kärnbränsleområdei behandlades senast i prop. 1981/82: 102 bil. 3 om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling. Till grund för de överväganden som där gjordes låg OLK 80:s slutbetänkande (Ds H 1981:2) Kol, uran och gas för kristid. Den då pågående lageruppbyggnaden bedömdes där som tillräcklig, men regeringen framhöll ändå att det i samband med översynen av oljelagringsprogrammet fanns anledning all äter pröva beredskapslagrens storlek. Med anledning härav fick K 83 i uppdrag att utföra denna prövning. K 83 å sin sida förordar all beredskapslagren av kärnbränsle behålls oförändrade. Samlliga remissinstanser är av samma åsikt.

Jag har för egen del funnit att de överväganden som gjordes i prop. 1981/ 82:102 bil. 3 äger giltighet också i dag. Jag kan härigenom också ansluta mig lill vad K 83 anfört i frågan.

Milt förslag innebär att det befintliga beredskapslagret av kärnbränsle, molsvarande en elproduktion om 35 TWh, skall bibehållas oförändrat. Härtill kommer att det vid varje tidpunkt finns ett vissl inbyggt lager i reaktorerna eftersom bränslet tillförs dessa med vissa intervall. Dessutom finns insatsvaror för kärnbränsleproduktion och kommersiella lager. Tillsammans medger dessa lagertillgångar en total uthållighet på 104- 111 TWh eller omräknat i lid ca 22 månaders full drift av tolv kärnkraflblock.

Prop. 1984/85:53 36

En väsentlig skillnad i beredskapshänseende mellan kärnbränsle och olja är att lagstadgad lagringsskyldighet saknas i fräga om kärnbränsle. Däremol har kärnkraflföretagen genom sitt gemensamma bolag Svensk Kärnbränslehanlering AB (SKB) i elt avtal med staten åtagit sig att hålla det aktuella beredskapslagret. Jag anser alt denna ordning bör gälla även i fortsättningen.

I gällande planeringsförutsättningar för det ekonomiska försvaret ingår att kärnkraftverken skall kunna slängas av i krig. I en avspärrningssituation avses däremol verken kunna drivas med full effekt. Som jag nyss har redovisat medger den befintliga lagerberedskapen en uthållighet som överskrider de antagna behoven i avspärrningssituationer, vilka i planeringshänseende antas uppgå lill drygt ett är. En reserv finns därmed för längre eller andra typer av störningar än vad planeringen ulgår från.

Jag anser att del är en fördel alt vi har denna reservkapacitei på kärnbränsleområdei. Även om risken för fredskrisliknande avbrott i tillförseln till Sverige av anrikat uran måste anses vara mycket liten, fär vi inle bortse härifrän i vår beredskapsplanering. För denna typ av störning, liksom för andra ofömtsedda tillförselbortfall, är del av stort värde att ha extra tillgäng på kärnbränsle och därigenom god tillgäng pä el. Jag vill ocksä särskilt erinra om kärnkraftens ökade relativa betydelse i förhållande till vattenkraften de närmasle åren. År 1983 svarade valtenkraftproduklionen för ca 60% och kärnkraftproduktionen för ca 37% av den totala elproduktionen. För år 1987 har slatens energiverk för K 83 bedömt valtenkraflpro-duktionen av el till totalt ca 49% och kärnkraftproduktionen lill ca 44%. Värdet av en god försörjningsberedskap vad gäller kärnbränsle ökar således under de närmaste åren.

3 Allmän motivering till ny lagstiftning om beredskapslagring av olja och kol

3.1 Gällande ordning

Den nuvarande skyldigheten aft lagra olja regleras i lagen (1957:343, omtryckt 1984:636) om oljelagring m.m. (LOL), som numera är språkligt och lagtekniskt föråldrad. Sakligt sett har de ändringar som gjorts före våren 1984 huvudsakligen avsett smärre tillägg och justeringar för speciella fall.

Reglerna i LOL har huvudsakligen följande innebörd.

Lagringsskyldighelen gäller mineralolja som tillhör någon av grupperna gasol, motorbensin, fotogen, motorbrännolja jämte eldningsolja I och 2 samt övriga slag av eldningsolja (2 §).

Lagringsskyldiga är alla importörer samt slörre förbrukare och återförsäljare av olja (5 och 6 §§). Antalet lagringsskyldiga uppgår f n till ca 180.

Prop. 1984/85:53 37

De utgörs huvudsakligen av oljehandelsföretag och slorförbmkare som industrier och värmeverk. Speciella regler om lagringsskyldighet gäller för gasverk, gasturbinanläggningar och oljekondensverk (6 a och 6 b §§).

Lagringsmängd bestäms för ett år i laget, lagringsår, som numera löper från den I juli t. o. m. den 30 juni året därpå. Utom för gasturbinanläggningar och oljekondensverk bestäms lagringsmängden med utgångspunkt i försäljning eller förbrukning under det kalenderår som närmasi föregår del kalenderår dä lagringsåret börjar (basmängd). ÖEF fastställer lagringsmängd för varje lagringsskyldig. ÖEF utgår i sin tur från beslut av regeringen om hur myckel olja som skall lagras av varje grupp. Regeringen är därvid bunden av de riktlinjer för lagringsskyldigheten som riksdagen har tagit ställning till vid prövning av oljelagringsprogrammen. LOL gäller inte formellt för statliga myndigheter som säljer eller förbrukar olja, men enligl förordningen (1984:638) med vissa beslämmmelser rörande beredskaps-lagring av olja m. m. skall de ändå lagra olja i samma omfattning som om lagen hade varit tillämplig.

Tvångslagrens storlek blir av naturiiga skäl beroende pä slorieken av övriga lager såsom kommersiella lager och statliga lager, vilka ingår i oljelagringsprogrammen. Ocksä andra faktorer som antaganden om möjligheten alt till viss del upprätthålla oljeimporten under krisförhållanden och möjligheten all ersätta olja med inhemska bränslen eller el har betydelse och påverkar ocksä beräkningar av tvångslagrels storlek.

LOL innehåller i övrigt regler om bl.a. rätt för försäljare att vid bas-mängdsberäkning avräkna olja som försålts lill andra lagringsskyldiga m.m., om lagrens placering och utformning, dispenser, lanspråktagande, uppgiflsskyldighel till tillsynsmyndigheten, som är ÖEF, m. m.

Som sanktion vid försummelse all iaktta lagringsskyldighel finns en särskild avgift, oljeavgifi. Bestämmelser om detta finns i förordningen (1957:344, omtryckt 1969:756, ändrad senast 1984:637) om oljeavgift m. m. (OAF). Förordningen har sådan rättslig karaktär att ändringar i den beslutas av riksdagen genom lag.

3.2 Lagrådsremissen och lagrådets yttrande

Regeringen beslöt den 13 september 1984 att för lagrådets yttrande överlämna inom industridepartementet upprättade förslag fill lag om beredskapslagring av olja och kol och lag om ändring i kommunalskatielagen (1928:370). I lagrådsremissen yttrade jag följande.

"Det förslag lill ny lagstiftning som nu föreligger i belänkandet (Ds I 1984: 10) Olja och kol - förslag till lag om beredskapslagring innehåller inga stora sakliga nyheter när det gäller oljelagring. De grundläggande principerna är i stort sett desamma som den nuvarande lagstiftningen bygger på. Vissa förändringar föreslås, bl.a. en ändrad ordning för lagringsskyldighetens fastställande och ändrade sanktionsbestämmelser. Som

Prop. 1984/85:53 38

tidigare förulskickas innehåller förslagel också regler om tvångslagring av ängkol enligl i huvudsak samma syslem som för olja. Lagen föresläs träda i kraft den 1 januari 1985, vilket innebär att de lagringsskyldigas tvångslager enligt de nya reglerna fastställs första gången för lagringsåret 1985/86.

Förslaget har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna och jag anser del väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning. Det förslag jag nu lägger fram bygger sålunda i sak i allt väsentligt på utredarens förslag.

Innan jag går in pä förslagel vill jag ta upp en av utredaren behandlad fråga som gäller beslutsfördelningen mellan riksdagen och regeringen. Reglerna om oljelagring gäller ålägganden för enskilda som omfattas av det s. k. primära lagomrädet enligt 8 kap. 3 § regeringsformen (RF). De faller emellertid ocksä inom det s. k. delegeringsbara området enligl 8 kap. 7 § RF, som avser föreskrifler rörande vissa uppräknade ämnen, bl.a. näringsverksamhet. Riksdagen har formell möjlighel att bemyndiga regeringen att meddela sådana föreskrifter. Den närmare avvägningen av när sådana bemyndiganden bör lämnas bör enligl förarbetena till RF (prop. 1973:90 s 209) riksdagen fä göra från fall till fall. Ganska vidsträckta bemyndiganden bör kunna ges att meddela för medborgarna mindre ingående föreskrifter. Berörs däremot på tex näringsrättens område mer väsentliga medborgarintressen av en reglering, bör riksdagen däremot mer preciserat ange de ramar inom vilka regeringen får röra sig. I utredarens förslag regleras i lag de grundläggande åliggandena för enskilda näringsidkare säsom regler om vilka som är lagringsskyldiga, vilka varor som skall lagras, beräkningssätt, sanktioner m.m., medan mindre ingripande föreskrifter av mera administrativ karaktär får beslutas av regeringen eller tillsynsmyndigheten. Det medför att lagen innehåller väsentligt färre bestämmelser av detalj karaktär än LOL. Den avvägning som utredaren gjort i delta avseende är enligt min mening lämplig".

Lagrådet har i sitt yttrande (bilaga 4) i allt väsentligt godtagit förslagen i sak. Beträffande några paragrafer har lagrådet föreslagit smärre ändringar och kompletteringar av i huvudsak förtydligande karaktär. Lagrådet har också föreslagit att två paragrafer flyttas. Jag har inget att erinra mol lagrädels förslag i dessa avseenden. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Jag redovisar i del följande de viktigaste avsnitten i mitt förslag till lag om beredskapslagring av olja och kol. Jag tar därvid upp invändningar och synpunkter som kommil fram under remissbehandlingen och redovisar också sakliga avvikelser som gjorts i förhållande fill utredarens förslag. Frågor av detaljkaraktär behandlas i specialmotiveringen, där jag också vid berörda paragrafer redovisar de ändringar som gjorts i förhållande till det till lagrådet remitterade förslaget.

3.3 Mitt förslag till lag om beredskapslagring av olja och kol

I den allmänna motiveringen behandlas följande frågor.

Prop. 1984/85:53 39

AvsnUt Lagregler

3.3.1 Vilka varor skall lagras? 5, 6 §§

3.3.2 Vilka är lagringsskyldiga? 4. 7 §§

3.3.3 Hur mycket skall lagras? 8-10, 15-17 §§

3.3.4 Fullgörandet av lagringsskyldigheten 11,14 §§

3.3.5 Särskilda regler för gasverk, oljekondensverk och gasturbinanläggningar 18-21 §§

3.3.6 Inlagring och befrielse från lagringsskyldighet 22-24 §§

3.3.7 Förvaring av lagrat bränsle 12-14 §§

3.3.8 Sanktioner mm 27-36 §§

20 § kommunalskattelagen (1928:370)

1 texten används beteckningen LOL för lagen (1957; 343) om oljelagring m.m. och OAF för förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m.

3.3.1 VUka varor skall lagras?

Mitt förslag: Liksom hittills delas de bränslen som skall lagras upp i vamgrupper. Sex varugrupper föreslås. Fem av dem gäller oljeprodukter och innebor ingen saklig förändring i förhällande till LOL, nämligen gasol, motorbensin, fotogen, dieselbrännolja jämte eldningsolja 1 och 2 samt övriga slag av eldningsolja. Den sjätte avser på visst sätt preciserad kol.

Lagen tillämpas i några fall inte på bränslen som annars omfaltas av lagen, nämligen kol som används för annat än energiändamål, kol eller olja som utvinns inom landet, bränsle som säljs för export eller som förbrukas utom landet samt bränsle som används pä vissl sätt för drift av transportmedel. Regleringen av kol innebär att lagringsskyldigheten i stort sett gäller ångkol. Särskilda regler föreslås för kol som mals för vidareförsäljning och kol-vätskeblandningar.

Utredaren: Överensstämmer med mill förslag om olja. 1 fråga om kol föreslås att lagringsskyldigheten skall gälla ångkol, dock alt kol för framställning av kolpulver och flytande kol undantas.

Remissinstanserna: Tillstyrker i huvudsak. Flera invändningar görs i fråga om avgränsningen av lagringsskyldigheten för kol, bl.a. vad gäller kolpulver och flytande kol.

Skälen för mitt förslag: Bland de ändringar i LOL som trädde i kraft den 1 juli 1984 innebar en att gmppen motorbrännolja och gruppen eldningsolja 1 och 2 fördes samman lill en grupp. Något behov av ytterligare ändringar föreligger inte när det gäller gmpperna av oljeprodukter. I lagförslaget

Prop. 1984/85:53 40

preciseras dock produkterna tydligare än i LOL genom att vamdefinilio-nerna anknyts till tulltaxan. Del innebär bl.a. att den vara som i LOL benämns motorbrännolja i den nya lagen får benämningen dieselbrännolja.

Den befogenhet som regeringen har enligt LOL att själv besluta om ändring i gmppindelningen har ingen motsvarighet i lagförslaget. Bemyndigandet i LOL har inte utnyttjats, utan de två ändringar som har gjorts i gruppindelningen sedan LOL infördes har underställts riksdagen. Del förväntas inte något behov av ofta återkommande eller brådskande ändringar, som kan motivera ett sådant bemyndigande.

Skälen för att införa lagringsskyldighet för ångkol har berörts tidigare och som nämnts har riksdagen inte haft någon erinran mot en sådan lagringsskyldighel. Nägon principiell invändning har heller inte kommit fram vid remissbehandlingen. Mitt förslag skiljer sig emellertid i några hänseenden från utredarens. Det gäller dels terminologin, dels regleringen av kolpulver och kol-vätskeblandningar. Det bör betonas att detta inte innebär nägra ändringar i sak av större praklisk betydelse och att det följande resonemanget gäller detaljfrågor, även om framställningen måsle göras ganska utförlig och innefatta en del bakgmndsbeskrivning.

Frågan om kolpulver och kol-vätskeblandningar gäller hur lagringsskyldigheten för kol skall avgränsas. Bakom avgränsningsproblemel ligger att kol används i många former och även uppblandat med andra bränslen. Det måste dä kunna avgöras i vilka fall försäljning eller förbrukning grundar lagringsskyldighet. Till problemet hör att det förekommer "förädlade", kolprodukter med sädana egenskaper att produkterna är svårlagrade, varför en eventuell lagringsskyldighet bör avse råvaror för framställning av dem.

Olika kolsorter kan skilja sig väsentligt vad gäller värmevärde, askhalt m.m., vilket har betydelse för förbränningen. Ångkol importeras i olika former, t.ex. slybb, kol sorterade i olika storlekar och grovt sorterat styckekol. Numera sker importen mestadels i form av slybbkol. Någon tvekan om att alla dessa kolformer skall vara lagringsskyldiga finns inte.

Olika meningar har däremot framkommil vad gäller "förädlat" kol, som undergått sådan behandling att det inte längre anses utgöra ångkol. Kolprodukter av detta slag utgörs t.ex. av "centralmalt" kolpulver, dvs. kol som har malts hos en tillverkare för vidareförsäljning, och olika kol-vätskeblandningar. Med det senare avses kolpulver blandat med vatten eller med en blandning av olja och vatten. Vissa företag bedriver eller avser att bedriva tillverkning av sådana produkter för försäljning till olika pannägare. Ofta sker i samband med tillverkningen en viss rening av kolet från svavel. Cenlralmall kolpulver är intressant för användning i pannor där lönsamhet saknas för en investering i en egen kolkvarn. Kolpulver är svårt att lagra, eftersom del lätt kan självanländas. Kol- vätskeblandningar är av andra skäl svära att lagra någon längre tid. Sådana kolprodukter har börjat få en viss kommersiell användning men är fortfarande under utveck-

Prop. 1984/85:53 41

ling. Tillverkning är planerad på nägra få platser i landet. Kol-vätskeblandningar används i första hand i anläggningar som byggts för all eldas med olja.

Anläggningar över en viss storlek som är uppförda för eldning med kolpulver har normalt egna kolkvarnar. Dessa är placerade intill pannan och det malda kolet transporteras direkt in i denna. Under 1983 utgjorde kol som på detta sätt malts vid förbränningsanläggningen ca två tredjedelar av den kol som förbrukades i de svenska värmeverken.

Utredaren föreslog alt försäljning och förbrukning av "kolpulver" eller "flytande kol" tills vidare inle skulle medföra lagringsskyldighet. Härmed avsågs sådana förädlade produkter som nämndes tidigare. Vidare undantogs råvaror som förbrukas för framställning av dessa produkter. Som skäl angavs att produktionen ännu inte nått kommersiell användning, att frågan om lagringsskyldighet därför saknade praktisk betydelse från beredskapssynpunkt och att utvecklingarbetei inte borde belastas med kostnadskrävande lagring. Om lagringsskyldighel skulle införas, borde den avse råvaran ängkol.

Flera remissinstanser har uppenbarligen uppfattat utredarens förlag i fräga om "kolpulver" sä att det innefattade även sådan mald ångkol som vanligen används i värmeverk. Det gäller bl.a. ÖEF och Svenska Värmeverksföreningen, som båda betonar att kolpulver är ett vanligt bränsle i större koleldade pannor. Båda anser att råvaran ångkol bör bli lagringspliktig vid försäljning och förbmkning för framställning av kolpulver. ÖEF anser att detsamma bör gälla ängkol för framställning av flytande kol. Även Svenska Slenkolsimportörers Förening och Svenska Petroleum In-stUuiet (SPI) menar att något undantag inle bör göras för ängkol som används för framställning av kolpulver eller flytande kol.

Enligl min mening bör kolbränslen (med undantag för inhemskt kol, se det följande) som används för energiändamål behandlas lika när det gäller krav på att beredskapslager skall finnas för krissituationer. Eftersom centralmalt kol och kol-vätskeblandningar inte bör lagras i form av färdiga produkter utan lagringsskyldigheten gälla råvaran, krävs dock en specialreglering för dessa fall. Skyldigheten all lagra råvaror bör av naturliga skäl falla på tillverkaren av de färdiga produkterna. Del betyder att den som köpt och förbmkat färdiga produkter inte bör bli lagringsskyldig. Det enda undantaget härifrån bör vara om produkten tillverkats utomlands, dä distributören eller förbrukaren bör ges ett ansvar för att lagringsfrågan löses på ett sätt som motsvarar lagringskraven för kolbränslen i allmänhel. Laglekniskl löses detta så att centralmalt kol och kol-vätskeblandningar inte i sig ulgör lagringspliktiga bränslen, men att skyldighel införs för tillverkare (i undantagsfall distributörer eller förbmkare) alt lagra varor som fordras för framställning av sädana produkter.

Vad därefter gäller terminologifrågan skiljer sig mitt förslag från utredarens i flera avseenden. Av det tidigare har framgått att "kolpulver" har

Prop. 1984/85:53 42

en diffus innebörd. Uttrycket har därför inte använts utan närmare precisering i lagtexten. Vidare har "flytande kol" ersatts med "kol-vätskeblandning". Slutligen har också "ängkol" utmönstrats. Ångkol (steam coal) är en allmän term för kol som är avsett för förbränning för energiändamål. En motsvarande allmän term för kol som används för koksframställning m. m. är metallurgiskt kol. Den närmare tekniska definitionen av dessa termer varierar dock såväl i Sverige som internationellt. Det är angeläget att bestämmelserna i lagen blir enkla att tillämpa samtidigt som beredskapsaspekterna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Det förslag som SPI fört fram av innebörd att bestämmelserna samordnas med energiskattereglerna anser jag ha klara fördelar. Enligl lagen (1957:262, ändrad senast 1983:1004) om allmän energiskatt gäller en enhetlig beskattning för alla kolbränslen med undantag för sådana som säljs eller förbrukas antingen för annat ändamål än energialstring eller annars för metallurgiska processer. I lagen preciseras innebörden genom hänvisning till tulltaxenummer. Av-gränsningssvärigheterna när det gäller lagringsskyldigheten är i huvudsak desamma som på energiskalteomrädet, nämligen alt särskilja kol som används för energiändamål från kol som används för annat, framför allt metallurgiskt ändamål. Kretsen av kolbränslen som skall lagras görs något snävare än den krels som omfattas av energiskatielagen genom att endast sådana bränslen som omfattas av tulltaxenummer 27.01 tas med. I sak kan mitt förslag innebära vissa detaljskillander i förhållande till utredarens förslag. 1 stort sett uppnås dock samma praktiska resultat.

Som framgått av det nyss sagda tillämpas lagen inte på kol som är lagringsbränsle, när det säljs eller förbrukas för annal ändamål än energialstring eller annars för metallurgiskt ändamål. Andra fall när lagringsbränslen inte omfattas av lagen är när kolet eller oljan utvunnits inom landet och när bränslet exporteras eller förbrukas utom landet eller används på visst sätt för drift av transportmedel. Dessa frågor behandlas närmare under 6 § i specialmofiveringen.

3.3.2 VUka är lagringsskyldiga?

Mitt förslag: Följande kategorier säljare och förbmkare av lagringsbränslen inom en viss varugmpp är skyldiga att lagra bränslen inom samma vamgrupp:

1. de som efter alt ha raffinerat råolja eller importerat lagringspliktigt
bränsle sålt eller förbmkat lagringsbränsle under basåret,

2. de som av någon lagringsskyldig enligt 1 köpt och under basåret sålt minst 1000 ton gasol, 20000 kubikmeter andra ur olja framställda lagringsbränslen eller 30000 ton kol,

3. de som annars under basåret förbrukat minst 5000 kubikmeter eldningsolja och/eller dieselbrännolja eller minsl 8000 ton kol eller sädan olja och kol i en mängd som motsvarar minsl 5000 kubikmeter

Prop. 1984/85:53 43

olja, varvid etl ton kol skall anses motsvara fem åttondels kubikmeter olja.

Den som inom landet framställer och under basåret säljer kolpulver som malts för vidareförsäljning eller någon kol-vätskeblandning är skyldig alt lagra råvaror för framställning av denna vara. En motsvarande lagringsskyldighet finns i princip för den som säljer eller förbrukar sådana varor som är framställda utomlands.

Lagringsskyldighet på gmnd av förbrukning åligger den som innehade anläggningen vid basårets utgång. Skyldigheten grundas på hela förbrukningen under basåret.

För innehavare av gasverk, oljekondensverk och gasturbinanläggningar bestäms lagringsskyldighelen enligt särskilda regler - se avsnitt 3.3.5.

Utredaren: Överensstämmr med milt förslag utom i fråga om kolpulver som malls för vidareförsäljning och kol-vätskeblandningar. Vidare saknas i utredarens förslag regler för återförsäljare av kol liksom för kombinationer av bränslen. Enligt utredaren finns inget ekonomiskt uirymme för återförsäljare mellan importörer och förbrukare. K 83 har föreslagit att regler för återförsäljare införs med en inträdande lagringsskyldighel vid en försäljning av 30000 ton/är.

Remissinstanserna: Inga principiella invändningar, vissa frågor las upp som rör kombinationer av bränslen liksom kolpulver och kol-vätskeblandningar.

Skälen för mitt förslag: När det gäller olja bör raffinaderier, importörer, återförsäljare och storförbrukare bli lagringsskyldiga enligl samma regler som f. n. gäller enligt LOL. Något skäl att frångå utredarens förslag i delta avseende har inte kommit fram vid remissbehandlingen.

När det gäller kol har den föreslagna lagringsgränsen för förbrukare, 8000 ton/år, inle ifrågasatts. Jag anser att lagringsskyldighel för återförsäljare bör finnas, om något företag trots alll skulle påbörja sädan verksamhet, och föreslär att lagringsgränsen sätts i enlighet med K 83:s förslag, dvs. 30000 ton/år.

I förhållande till LOL föreslås en ändring av reglerna om lagringsskyldighet efter överlåtelse av en anläggning under basåret. Den är lagringsskyldig som innehade anläggningen vid basårets utgång och skyldigheten grundas pä hela förbrukningen vid anläggningen under basåret. Tidigare innehavares förbrukning räknas alltså med när lagringsskyldighelens omfattning bestäms.

ÖEF har tagit upp frågan om hur lagringsskyldigheten bör beräknas för förbrukare som använder både kol och olja. Många som nu är lagringsskyl-

Prop. 1984/85:53 .44

diga för olja kan förvänlas ersätta en del av oljan med annan energi. Enligt ÖEF bör den sammalagda förbrukningen av importbränsle vara avgörande. Jag delar ÖEF:s uppfattning om detla. Mitt förslag har utformats sä alt gränsen har satts till en bränslemängd motsvarande 5000 kubikmeter olja, varvid ett lon kol motsvarar fem åttondels kubikmeter olja.

I likhel med utredaren anser jag att den möjlighet som funnits för de lagringsskyldiga till frivilliga överenskommelser med tillsynsmyndigheten om lagringens omfattning bör slopas. De regler av sådan innebörd som f n finns i LOL saknar numera praktisk betydelse och kan för övrigt ifrågasättas från principiell synpunkt.

Mitt förslag om lagringsskyldighet för centralmalt kolpulver och kol-vätskeblandningar har behandlats i avsnitt 3.3.1.

I avsnitt 3.3.3 behandlas fall när försäljning av lagringspliktiga varor inte grundar någon lagringsskyldighet på så sätt att avdrag medges för försäljningar som har skett till andra lagringsskyldiga.

De speciella regler för lagringsskyldighetens inträde m. m. som gäller för gasverk, oljekondensverk och gaslurbinanläggningar behandlas i avsnitt 3.3.5.

3.3.3 Hur tnycket skall lagras?

Mitt förslag: För varje lagringsskyldig bestäms en basmängd som ulgör grunden för hur stort beredskapslager han skall erhålla. Basmängden utgörs av den försäljning eller förbrukning av lagringspliktiga bränslen som skett under ett basår med, såvitt avser säljare, avdrag för vissa försäljningar som av särskilda skäl inle bör medföra lagringsskyldighet.

Med utgångspunkt i riksdagens beslut om landets behov av beredskapslager bestämmer regeringen en viss procentuell andel av basmängderna i varje vamgrupp som skall lagras under aktuella lagringsår.

Tillsynsmyndigheten beslämmer sedan beredskapslagrets storlek för varje lagringsskyldig på gmndval av en deklaration som den lagringsskyldige har avgett med behövliga uppgifter om rörelsen.

För tjock eldningsolja och råvara för framställning av stadsgas får regeringen beslula om s. k. vinterdispens.

Utredaren: I stort sett samma förslag som mitt. Utredaren betonar att vinlerdispensen bör avvecklas efter nu gällande planeringsperiod.

Remissinstanserna: Inga principiella erinringar. Förslag i fråga om vinter-dispens framförs av vissa remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: En av de viktigaste sakliga nyheterna i mitt lagförslag gäller sättet att beräkna hur mycket varje lagringsskyldig skall hålla i lager. Liksom hittills skall detta bestämmas med utgångspunkt i en bas-

Prop. 1984/85:53 45

mängd, som grundar sig på den lagringsskyldiges försäljning eller förbmkning. Jag återkommer strax till hur beräkningen skall ske. Del nya är att regeringen i god tid före lagringsårets böljan för varje varuslag skall bestämma hur stor andel av de iagringsskyldigas basmängder av detta vamslag som de skall lagra under lagringsårel. Härigenom kan tillsynsmyndigheten fastställa lagringsmängden för varje lagringsskyldig utan att, som hittills varit fallet, en summering av samtliga basmängder måste göras. Det innebär ocksä att en rättelse av ett felaktigt beslut kan göras utan att andra lagringsskyldiga påverkas.

Regeringens beslul skall grundas pä en bedömning av del totala behovet av beredskapslagring av olja och kol. Därvid är regeringen bunden av de ställningstaganden av riksdagen i olika avseenden som ligger till gmnd för vår beredskapsplanering och som utgör riktlinjer för lagringen. Förslag till sådana riktlinjer läggs fram i avsnitten 2.2 och 2.3. Pä grundval av beslut av riksdag och regering upprättar tillsynsmyndigheten och ser över försörjningsplaner bl.a. för bränsle- och drivmedelsområdet. Försörjningsplaner ulgör underlag för beslut om olika beredskapsförberedelser inom det ekonomiska försvaret. Den är en samlad dokumentation som för ett visst varuområde redovisar

- behovs- och tillgängssidorna i olika kriser

- bedömningar och värderingar som ligger bakom dessa beräkningar

- ambitioner i fråga om försörjningsslandard och uthållighet

- förslag till beredskapsåtgärder för alt uppnå balans mellan beräknade behov och tillgångar.

Regeringens bedömning skall göras med utgångspunkt i förhållandena vid beslutstillfället. Frågan utvecklas vidare i specialmotiveringen till I och 9§§.

Basmängdsberäkningen utgår frän den försäljning eller förbrukning som har skett under ett basår. För säljare bör, på samma säll som nu gäller enligl LOL, avdrag få göras vid basmängdsberäkningen för försäljning av sådant bränsle som grundar lagringsskyldighet för andra. Avdrag fär göras även när försäljningen sker via en mellanhand, om det kan visas att vidareleverans sker till en lagringsskyldig. Därmed löses de problem med dubbel lagringsskyldighet som har uppstått vid tillämpningen av LOL på s.k. tradingföretag, som köper olja från i Sverige raffinerande företag för vidareförsäljning till lagringsskyldiga svenska köpare. Dubbel lagringsskyldighet uppstår inte vid försäljning via ulländskt tradingföretag, eftersom denna försäljning betraktas som export.

I ett viktigt avseende skiljer sig milt förslag från utredarens. Jag anser inte att de av denne föreslagna generella lättnaderna i lagringsskyldigheten för nytillkommande företag bör genomföras. Jag återkommer till denna fräga i avsnitt 3.3.6.

Sedan lång lid har i fråga om lagring av eldningsolja tillämpats s. k. vinterdispens, som innebär att de lagringsskyldiga under vissa månader

Prop. 1984/85:53 46

och med vissa volymer får minska den mängd eldningsolja som skall lagras. Bakgrunden till denna ordning var ursprungligen att oljelagringen också skulle kunna trygga försörjningen under vintrar med svåra isförhål-landen. Del var dä naturligt att lagren inle behövde vara maximalt fyllda annat än under den vinterperiod dä verkligt svära störningar kunde befaras, dvs. januari månad. Detta syfte med beredskapslagringen fick med tiden alll mindre betydelse och är inte längre en fömtsättning i beredskapsplaneringen. Ordningen med vinterdispens som har haft prakfisk och ekonomisk betydelse för de lagringsskyldiga har dock bevarats, vilket har medfört att vi har haft praktiskt betydelsefulla skillnader i försörjningsberedskapen under olika delar av året. Riksdagen beslöt våren 1984 att fr. o. m. den I januari 1985 helt slopa vinterdispensen för tunn eldningsolja. För tjock eldningsolja behölls dock vinterdispensen tills vidare som en lättnad för de lagringsskyldiga.

Utredaren har, liksom K 83, intagit den principiella ståndpunkten att vinlerdispensen bör avvecklas. Utredaren har dock med hänsyn till riksdagsbeslutet våren 1984 utgått från att vinterdispens för tjock eldningsolja skall vara kvar under innevarande lagringsprogram. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att vinterdispensen bör behållas. Svenska Värmeverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen menar att vinterdispens bör finnas för kol i samma utsträckning som för tjock eldningsolja.

För egen del anser jag att nu inle någon ändring bör göras i de regler om vinterdispens som riksdagen tog ställning till våren 1984. Del betyder att vinterdispensen tills vidare bör behällas i fråga om tjock eldningsolja. Detsamma bör gälla den hittills tillämpade vinterdispensen för råvara till stadsgas. Frän principiella utgångspunkter är dock vinterdispensen tvivelaktig och jag anser inte att den bör införas för kol.

På sikt bör enligt min mening vinterdispensen helt slopas. Som utredaren föreslagil bör i lagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vinterdispens för tjock eldningsolja. Bemyndigandet bör också avse råvara för framställning av stadsgas.

3.3.4 Fullgörandet av lagringsskyldigheten

Mitt förslag: Lagringsskyldigheten avser de varuslag som de lagringsskyldiga säljer eller förbrukar. Tillsynsmyndigheten får dock medge att annat lagringsskyldigt bränsle lagras i stället eller, i fråga om kol, annat fullgörande av lagringsskyldigheten vilkel är lika betryggande från beredskapssynpunkt. Tillsynsmyndigheten får också medge alt raffinaderiföretag helt eller delvis fullgör lagringsskyldighelen genom att lagra råolja.

De lagringsskyldiga skall äga de varor som lagras. De fär inle lill någon del fullgöra lagringsskyldigheten med varor som transiteras.

Möjligheler till lättnader i lagringsskyldigheten behandlas i avsnitt 3.3.6.

Prop. 1984/85:53 47

Utredaren: Överensstämmer i stort med mitt förslag. Särskilda regler för kol saknas.

Remissinstanserna: Svenska Värmeverksföreningen och Sveriges Industriförbund anser alt förelag som använder kol i vissa fall bör kunna få lagra inhemskt bränsle i stället.

Skälen för mitt förslag: Beredskapslagren av bränslen och drivmedel skall tillgodose samhällets behov i kriser och krig. De lagringsskyldiga skall under krisförhållanden efter regeringens medgivande kunna ta i anspråk beredskapslagren och lagrinsskyldigheten bör gälla de vamslag de själva säljer eller förbmkar. Som nämndes i avsnitt 3.3.1 kan olika kolsorter skilja sig väsentligt i energiinnehåll. I lagen bör därför finnas en regel av innebörd av lagringsskyldigheten skall fullgöras med kol som med hänsyn till form och energiinnehåll kan ersätta den kol som den lagringsskyldige normalt säljer eller förbrukar. Frågan om lagringsskyldighel i samband med förädlade kolbränslen har behandlats tidigare.

Som utredaren föreslär bör i lagen anges att de lagrade varorna skall ägas av den lagringsskyldige. Nägon uttrycklig bestämmelse om detta finns inte i LOL, men motsvarande har ansetts gälla och även kommit till uttryck i anvisningar från ÖEF. Kravet på ägande har betydelse för möjligheterna att kunna kontrollera lagerhållningen och alt i en kris fä tillgång lill lagren. Jag återkommer i avsnitt 3.3.7 till molsvarande frågor i fråga om lageranläggningar.

Liksom enligl LOL bör varor som transiteras inte få inräknas i beredskapslagren.

Principen om att lagringsskyldigheten skall fullgöras med samma varuslag som säljs eller förbmkas kan inle genomföras fullt ut. Tillsynsmyndigheten bör såsom utredaren har föreslagit få medge all lagringsskyldigheten fullgörs genom lagring av något annat lagringsbränsle. Sådant tillstånd bör ges t.ex. när den produkt som lagras med avseende på användningen är utbytbar mot den produkt som egenlligen skulle lagras. Vidare bör den som övergår frän ett importerat bränsleslag till elt annat sådani alltid få tillslånd att lagra det bränsle han använder.

Om kravet alt lagringen skall fullgöras med elt lagringsbränsle upprätthålls ulan undantag, fär detta till följd att den som använder kol aldrig kan fullgöra lagringsskyldighet med någol inhemskt fast bränsle i slällel för kol. Svenska Värmeverksföreningen och Sveriges Induslriförhund anser att möjlighet bör finnas alt lämna medgivande till detta. Jag delar uppfattningen all en möjlighet härtill bör finnas för undantagsfall. I fråga om kol bör medgivande kunna ges om annat uppfyllande av lagringsskyldigheten vilket för samhället är lika betryggande ur beredskapssynpunkt. I detta ligger alt olika lösningar på beredskapsfrågan kan ifrågakomma, som dock måsle vara likvärdiga med kollagringsalternativel från beredskapssynpunkt. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen.

Prop. 1984/85:53 48

Den som driver raffinaderi bör enl. 14 § i milt lagförslag efter tillstånd kunna få lagra råolja i stället för färdiga produkter. Motsvarande möjlighet finns enligt LOL. Enligt 5 § förordningen (1984:638) med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring av olja m. m. skall ÖEF vid tillståndsprövningen räkna bort 450000 m' frän raffinaderiernas totala kommersiella råoljelager samt fördela denna volym mellan dem i förhållande till den mängd råolja de raffinerar (jfr prop. 1983/84: 110 s. 65 f). Raffinaderiföretagen fär således inte tillgodoräkna sig sina råoljelager fullt ut vid fullgöran-del av beredskapslagringen. Frågan om beräkningen av de kommersiella lagrens storlek m. m. behandlas i avsnitt 2.2.3.

Även i vissa andra fall bör dispens kunna ges från skyldigheten att lagra bränslen i vanlig ordning. Jag tänker då på möjligheterna lill s. k. inlagring och de särskilda fall då befrielse från lagring bör kunna ges. Dessa frågor behandlas i avsnitt 3.3.6.

3.3.5 SärskUda regler för gasverk, oljekondensverk och gasturbinanläggningar

Mitt förslag: Lagringsskyldighet och lagringsmängd bestäms på särskilt sätt för innehavare av vissa anläggningar enligt följande.

Wid förbrukning av råvara för framställning av stadsgas skall gälla samma regler som f. n. enligt 6 a § LOL, dvs. innehavaren av gasverket blir lagringsskyldig för varje kalenderår med en av regeringen bestämd andel av förbrukningen föregående kalenderår.

Också för innehavare av oljekondensverk och gasturbinanläggningar skall gälla samma regler som enligl LOL. Den som innehar ett oljekondensverk med installerad effekt av mer än 150 MW får av regeringen åläggas att för lagringsåret hålla i lager en viss mängd olja för verket, om anläggningen enligt landets beredskapsplanering är avsedd att användas under särskilda förhållanden. Den som innehar en gasturbinanläggning med en installerad effekt av minst 5 MW blir lagringsskyldig för lagringsårel med den mängd bränsle till anläggningen som regeringen eller tillsynsmyndigheten bestämmer.

Utredaren: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Utredaren föreslår dock att LOL alltjämt skall tillämpas i fråga om stadsgas i stället för att reglerna las in i den nya lagen.

Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen anser att för kolkon-densverk bör gälla samma regler som för oljekondensverk. ÖEF anser att bestämmelserna av stadsgas bör tas in i den nya lagen.

Prop. 1984/85:53 49

Skälen för mitt förslag: Lagringsskyldigheten för innehavare av gasverk, oljekondensverk och gaslurbinanläggningar har redan tidigare av särskilda skäl specialreglerais. Nägon anledning all ändra dessa regler har inte framkommit. Bakgrunden till specialregleringen är i korthet följande.

Sladsgas är en energigas som kan produceras med lätlbensin, gasol eller kol som råvara. Den distribueras, används och hanteras tekniskt på samma sätt som naturgas med vilken den inle för förväxlas.

Framställning av stadsgas förekommer numera endast i fem städer. 1 fyra av dem är huvudsakligen lättbensin råvara och i den femte gasol. Anlalel lagringsskyldiga minskar och tillverkningen av stadsgas bedöms komma alt upphöra på sikt. Lagringsskyldighet för råvara för framställning av stadsgas infördes i LOL är 1969 (prop. 1969: 136, 2 LU 86, rskr 375). Enligt 6 a § LOL är den som under elt kalenderår förbrukat råvara för framställning av stadsgas för försäljning skyldig att under de närmasi följande kalenderåret hålla lager av samma slags råvara. Lagringsmängden skall utgöras av en av regeringen bestämd andel av förbrukningen. Andelen har hittills hållits oförändrad. Syftet är att upprätthålla samma uthållighetsgrad som för olja. Enligt 10 § andra stycket LOL får tillsynsmyndigheten medge att den lagringsskyldige i stället för den råvara som förbrukas lagrar annan råvara som kan utnyttjas för gasframställningen.

Utredaren har föreslagit att den nuvarande regleringen, som fungerar väl i praktiken, behälls. Med hänsyn lill specialregleringen och till att tillverkningen av stadsgas troligen kommer att upphöra så småningom har han föreslagit att LOL alltjämt skall tillämpas i denna del i stället för att motsvarande regler tas in i den nya lagen.

För egen del vill jag i likhel med ÖEF framhälla att del ligger en belydande fördel i att få samlliga bestämmelser om beredskapslagringen samlade i den nya lagen. Särbestämmelser för vissa anläggningar finns redan och det är relativt enkelt att infoga också reglema om stadsgas. Jag föreslår därför att så sker. Några ändringar av saklig betydelse föresläs inte bortsett från att de nya sanktionsbestämmelserna görs tillämpliga. De nuvarande reglerna om oljeavgifi gäller inte sladsgastillverkare, vilket innebär att vid försummelse av lagringsskyldigheten endasl vitesföreläggande kan användas. Som tidigare nämnts avses den hittillsvarande vinter-dispensen för råvara till sladsgas tills vidare behällas (se avsnitt 3.3.3).

För oljekondensverk och gasturbinanläggningar är bakgrunden till specialregleringen deras karaktär av reservaggregal. Eftersom de används endasl under speciella förhällanden, är det mindre lämpligt att knyta lagringsskyldigheten till förbmkningen under en begränsad period. I stället är utgångspunkten för lagringsskyldigheten anläggningarnas installerade effekt.

De nuvarande reglerna för oljekondensverken beslöts av riksdagen så sent som våren 1984 (prop. 1983/84: 110, NU 43, rskr 391). Innehavaren av etl oljekondensverk med en installerad effekt av mer än 150 MW är skyldig 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 50

att hålla en viss mängd olja i lager, om verket enligt gällande försörjningsproblem är avsett att användas under särskilda förhållanden. Enligt beredskapsplaneringen skall sädana verk kunna användas i ett krisläge dä el från kärnkraftverken inte är tillgänglig. F. n. föreligger enligt 13 § förordningen (1984:638) med vissa bestämmelser rörande beredskapsslagring av olja m.m. lagringsskyldighet med sammanlagt 400000 m' för kraftverken Stenungsundsverket, Marviken, Slite, Karlshamnsverket och Hässelbyverket. Skäl alt göra några sakliga ändringar i förhållande lill LOL finns inle.

För gaslurbinanläggningar har de nuvarande reglerna gällt sedan är 1978 (prop. 1976/77:74, FöU 13, rskr 311). Innehavare av en sädan anläggning med en installerad effekl av minst 5 MW är lagringsskyldig med av regeringen bestämd lagringsmängd. Nägra skäl till sakliga ändringar i förhällande till LOL finns inte heller i detla fall. Möjlighet bör finnas att överlåta beslutanderätten til! ÖEF.

3.3.6 Inlagring och befrielse från lagringsskyldighet

Mitt förslag: Tillsynsmyndigheten får medge rätt lill s. k. inlagring, dvs. lagringen ombesörjs efter avtalsöverenskommelse av någon annan lagringsskyldig. Sådani medgivande kan ges i två fall:

1. de s. k. rikstäckande oljehandelsföretagen får medges generell rätt
att tillfälligt inlagra utan ansökan i varje särskilt fall

2. alla lagringsskyldiga får efter prövning i särskill fall medges rätt till
inlagring.

Regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer får vidare hell eller delvis medge befrielse frän lagringsskyldighelen när synnerliga skäl föranleder att beredskapsåliggandel inte bör uppfyllas vare sig genom egen lagring eller inlagring hos någon annan.

Utredaren: I huvudsak samma förslag. Utredaren har dock, liksom K 83, dessutom föreslagit en halverad lagringsmängd för alla nytillkommande lagringsskyldiga under det första lagringsåret. K 83 har ocksä föreslagil all nya lagringsskyldiga och lagringsskyldiga med en väsentligt ökad verksam-helsvolym under vissa omständigheter skall medges vidgad rätt till inlagring.

Remissinstanserna: Inga erinringar.

Skälen för mitt förslag: Mitt förslag i denna del gäller de lättnader i lagringsskyldigheten som bör medges under vissa förhållanden. Sädana lättnader finns i LOL i molsvarande huvudformer; befrielse helt eller delvis från lagringsskyldigheten eller rätt lill inlagring. Då elt förelag befrias från lagringsskyldighet, kan f. n. enligt OAF oljeavgifi las ut för alt inle företa-

Prop. 1984/85:53 51

get skall fä en fördel i förhällande till andra lagringsskyldiga. 1 praktiken har sädan avgift .sällan tagits ut beroende pä att de skäl som föranlett befrielsen ocksä ansetts motivera att oljeavgift inle skall tas ut.

All lagring sker genom inlagring innebär inget avsteg frän alt lagringen sker pä den lagringsskyldiges ansvar. Ett medgivande till inlagring är främst att se som etl undantag från kravet alt den lagrade varan skall ägas av den lagringsskyldige. Denne måste själv se till alt han får tillgång till den lagrade varan om beredskapslagren skulle behöva las i anspråk. Värdet av etl medgivande till inlagring är framför allt att mindre kapital behöver bindas i oljelagringen än som annars skulle ha varit fallel.

F.n. ansöker drygl 50 förelag varje år hos ÖEF om att få inlagra. Tillstånd begärs oftast för ett par månader. Ibland görs ansökningarna efter det att behovet av inlagringen redan har uppstått. I huvudsak ges tillstånd till inlagring

1. när tillfälliga svårigheter att lagra föreligger till följd av försenad leverans av olja. rengöring av cisterner eller fel pä cisternerna,

2. när nya lagringsskyldiga oljehandelsföretag saknar lagerutrymmen; fillstånd ges för en begränsad lid Gfr prop. 1962: 194 och 1981/82: 102),

3. vid eftersläpande lagring till följd av minskad eller upphörd förbrukning eller försäljning av olja,

4. åt stora oljehandelsföretag med egen import och rikstäckande försäljning; i dessa fall ges generellt tillstånd att tills vidare inlagra hos andra företag inom samma kategori (jfr prop. 1962:194).

När det gäller bejrielse från lagringsskyldighel har ÖEF varit mycket restriktiv. I slort kan fyra kategorier urskiljas; nämligen

1. vid oförutsedda händelser,

2. vid övergång till inhemskt bränsle hos värmeverk; befrielsen har gällt den eftersläpande lagringsskyldigheten,

3. när nya lagringsskyldiga oljehandelsföretag som inte har bedrivit import av olja inträder pä marknaden; dispens har tidigare getts i nägra fall (jfr prop. 1976/77:74). Fr. o. m. år 1983 har tillstånd endast getts till inlagring till dess de själva kan ombesörja lagringen.

4. när verksamhei har upphört; befrielse har medgivits från eftersläpande lagring, dock ej lagring i bergrum.

Som synes har nytillkommande lagringsskyldiga ansetts böra få vissa lättnader i lagringsskyldigheten. Bakgrunden lill detta är bl.a. att de lagringsskyldiga som före år 1978 byggt upp beredskapslager fått betydande statligt stöd för detta och därmed också konkurrensfördelar i förhållande till sådana som har tillkommit efter det att stödet har upphört. 1 K 83:s uppgifter har ingått att undersöka frågan om lättnader bör medges nytillkommande lagringsskyldiga och lagringsskyldiga med starkt ökande verksamhet. K 83 har i denna del föreslagit att sådana förelag skall få vidgad rätt lill inlagring på så sätt att inlagring ulan restriktion skall efter ansökan medges hos företag som inte har rikstäckande försäljning av olja så länge

Prop. 1984/85:53 52

som en önskvärd geografisk spridning kan uppnås. K 83 har vidare föreslagil en särskild lättnad pä så sätt all nytillkommande lagringsskyldiga under det första lagringsåret endast behöver lagra halva den mängd som följer av den vanliga basmängdsberäkningen.

Utredaren har föreslagil att den av K 83 förordade lättnaden i lagringsskyldigheten under första året för nytillkommande lagringsskyldiga genomförs. Någon utvidgning av rätten till inlagring i förhållande lill nuvarande praxis bör dock enligl utredaren inte göras. Bortsett från den särskilda miagringsrätten för rikstäckande företag, som utredaren anser bör bibehållas, bör inlagring endast medges då särskilda omsländigheler föranleder det i enskilda fall. Del innebär bl.a. att nytillkommande förelag som har svårt att lillfredssläliande ordna sin lagring som hittills bör medges rält till inlagring till dess lagringsfrågan kan lösas. Utredarens förslag innebär att nuvarande praxis i stort sett bibehålls.

De fä remissinstanser som berört frågan har varit i huvudsak positiva lill utredarens förslag.

För egen del har jag stannat för att lättnader i lagringsskyldighelen inte bör ske i form av att nytillkommande lagringsskyldiga generellt medges en lägre lagringsmängd än vad som följer av basmängdsberäkningen. Jag är således inte beredd att tillstyrka förslagel om halverad lagringsmängd för sådana lagringsskyldiga men vill samtidigt erinra om de dispensmöjligheter som jag strax återkommer till. Generella lättnader bör inte heller medges lagringsskyldiga som ökar sin verksamhet.

Vad gäller rätlen till inlagring delar jag utredarens uppfatining alt nuvarande praxis i huvudsak bör bibehållas. Den särskilda inlagringsrält som tillämpats för de rikstäckande oljeföretr.gen bör som utredaren föreslagit komma till uttryck i lagtexten.

Med hänsyn till att olika uppfattningar kommit fram när det gäller hur långt rätlen lill inlagring bör sträcka sig vill jag närmare redovisa de skäl som ligger bakom mitt ställningstagande. När LOL infördes var rätten till inlagring fri. Kravet på att den lagringsskyldige själv skulle lagra egen olja i egna lagerutrymmen infördes under en tid av stigande oljeanvändning och därmed följande utbyggnad av lagerutrymmen. Numera har oljeanvändningen minskal och det finns gott om lediga lagerutrymmen. Om inlagringsrätten väsentligt utvidgas eller görs helt fri, finns stor risk för att stora oljeföretag ålar sig alt sörja för lagerhållningen med därav följande från beredskapssynpunkt olämplig koncentration. Att den lagringsskyldige inle äger den lagrade varan gör ocksä kontrollen svårare och medför dessulom alt det kan bli svårt för honom att vid en kris få tillgång till denna. Sammantaget medför enligl min mening en helt fri eller väsentligt utvidgad rätt lill inlagring nackdelar som inte kan accepteras från beredskaps- och kontrollsynpunkl. Av dessa skäl är det också angeläget att ansökningar om nya inlagringstillstånd inkommer till tillsynsmyndigheten i god tid före den tidpunkt då inlagringen är avsedd alt träda i kraft.

Prop. 1984/85:53 53

Vad sedan gäller möjligheten lill befrielse hell eller delvis från lagringsskyldigheten bör som utredaren föreskrivit denna utnyttjas endast när synnerliga skäl föreligger. Sådana omständigheter skall föreligga att den lagringsskyldige inte bör åläggas att fullgöra beredskapsåläggandet vare sig genom egen lagring eller genom inlagring. En möjlighet finns härvid att också ta hänsyn till de särskilda svårigheter som kan uppkomma dä företag träder in pä marknaden e. d.

Befrielse från lagringsskyldighet har enligl LOL meddelats av ÖEF. Sådana beslut bör normalt även i fortsättningen fattas av ÖEF. Vissa ärenden kan dock ha sådan betydelse all de bör avgöras av regeringen. I lagen bör därför anges att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fattar besluten.

Etl medgivande om befrielse bör kunna förenas med villkor. Sådana villkor kan t. ex. bli aktuella om lättnader medges för förelag som träder in på marknaden. Villkoren kan då la sikte på alt inträdet sker på etl sätt som gagnar branschens struktur eller pä annal sätt främjar samhällels intressen. Även beredskapsaspekler kan ha betydelse för utformningen av villkor.

Det hittillsvarande resonemanget har av naturliga skäl utgått från rådande förhållanden och därmed inriktats på olja. Bestämmelserna är emellerlid avsedda all tillämpas också på lagring av kol med undantag för den generella inlagringsrätten som enbart bör gälla rikstäckande oljehandels-förelag.

3.3.7 Förvaring av lagrat bränsle

Mitt förslag: Lagrat bränsle skall förvaras inom landet i lageranläggningar som de lagringsskyldiga äger eller förfogar över på ett från beredskaps- och kontrollsynpunkl tillfredsställande sätt.

Regeringen bemyndigas all meddela föreskrifter om lagrens förläggning och om förvaring i bergrum av viss del av lagrad olja. Övergångsvis skall dock bestämmelserna i LOL om bergmmsförvaring tillämpas t.o.m. lagringsåret 1986/87.

Utredaren: Överensstämmer i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Inga erinringar.

Skälen för mitt förslag: Kravel på att den lagringsskyldige skall äga del lagrade bränslet och möjligheterna lill dispens frän detta krav genom s. k. inlagring har behandlats i avsnitt 3.3.6. I lagen ställs ocksä krav på att del lagrade bränslet skall förvaras inom landet i utrymmen som de lagringsskyldiga äger eller förfogar över under förhällanden som är godtagbara från beredskaps- och konlrollsynpunkter. I huvudsak samma regler gäller f.n. enligl LOL.

Prop. 1984/85:53 54

Frän beredskapssynpunkl är det angeläget att lagren får en lämplig geografisk spridning. Regeringen bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om lokaliseringen för att tillgodose beredskapsbehoven. Molsvarande möjligheler att styra lokaliseringen finns i LOL. Vissa bestämmelser har utfärdats som gäller bl.a. kraftverk och värmeverk. Enligl ÖEF är ytterligare föreskrifter f. n. inte påkallade.

Enligt LOL får regeringen utfärda bestämmelser om förvaring i bergrum eller motsvarande för vissa delar av de lagrade varorna. Motsvarande bör gälla i den nya lagen. Enligt 8 a § LOL gäller speciella bestämmelser som ålägger vissa lagringsskyldiga att hålla bergrumslager. Jag föreslår att denna reglering, som har provisorisk karaktär, övergångsvis behålls t.o. m. lagringsåret 1986/87. Bakgrunden till detla är följande.

Hela krigsreserven av drivmedel lagras i fortifikatoriskl skyddade bergrum. En mindre del av krigsreserven av eldningsolja lagras också i sädana bergrum. Föruiom varor som tillhör krigsreserven lagras i bergrum även en del varor som är avsedda för avspärrningsreserven. Den närmare förläggningen av bergrummen beslutas av ÖEF med beaktande av beredskapskraven.

För lagringen i bergrum gäller alt den som för år 1977 har ålagts skyldighet att lagra i bergrum även därefter skall vara skyldig att hälla dessa lager (8 a §). Denna bestämmelse, som trädde i kraft den I januari 1978 (prop. 1976/77:74, FöU 13, rskr 311), innebär att lagringen i bergrum har fastställts till de lagringsvolymer som de enskilda företagen ålagts all hälla är 1977, vilket fått lill följd att inga nya lagringsskyldiga företag därefter ålagts skyldighel alt hålla lager i bergrum. Före är 1978 fördelades lagringen i bergrummen med ledning av företagens basmängder. Lagringen omfördelades dock endasl i samband med att nya lagringsmäl bestämdes för den skyddade lagringen, dvs. i samband med all elt nytt lagringsprogram beslutades. Del är endast oljehandelsföretag som ålagts skyldighet att hålla lager i bergrum.

Den nuvarande regleringen har som nämndes provisorisk karaktär. Det statliga stöd som tidigare utgått för den skyddade lagringen upphörde år 1978 i samband med alt utbyggnaden av bergrumsanläggningar upphörde. I och med delta ansågs det som alltför betungande att ålägga nya lagringsskyldiga att lagra i bergrum, eftersom det inte var säkert att dessa företag skulle få tillgång till de befintliga ulrymmena. De speciella förhållanden som sedan år 1978 har fortsatt att råda på oljemarknaden och som därmed ocksä har styrt hanteringen av oljeberedskapsfrågorna har medföri att 8 a § kommil att gälla åtskilliga år. Della har medfört all skiljaktigheterna i villkoren för bergrumslagringen mellan olika företag i efterhand har accentuerats. Vidare har i förhållande till lagringsprogrammet en brist uppkommit i den lagring som skall finnas i bergrum.

De befintliga bergrummen har byggts under skilda perioder. De första byggdes före tillkomsten av LOL av några kommuner med visst slöd frän

Prop. 1984/85:53 55

staten. Därefter utökades lagringen i bergrum etappvis i samband med alt nya lagringsprogram beslutades. De lagringsskyldiga fick stöd till byggandet av bergrum och anskaffandet av oljeprodukter dels i form av ränte- och amorteringsfria statliga lån som avskrevs på 20 år, dels i form av medel som härrörde från beredskapslagringsavgifierna. Under de tre första lagringsprogrammen byggdes bergrum huvudsakligen av särskilda bolag, lagringsbolag (ett bolag bildades för varje lagringsprogram), med de lagringsskyldiga företagen som delägare. Några förelag byggde dock under den första lagringsperioden egna bergrum. De bergrumsanläggningar som ägs av lagringsbolag och som inrättades under del första lagringsprogram-mel 1958-1962 byggdes på så sätt att varje företag som var delägare hade silt eget utrymme i bergrummet. De bergrum som byggdes underdel andra lagringsprogrammet 1963-1969 och det tredje programmet 1970-1977 och som ägs av lagringsbolag består av gemensamma lagringsutrymmen och används av de företag som äger lagringsbolagen. Utöver de nu nämnda bergrummen äger också slalen bergrum som förvallas av ÖEF och som delvis är uthyrda lill företagen för skyddad lagring. Samma gäller för vissa kommunala anläggningar.

Del slår klart att den tillfälliga regleringen i 8 a § LOL måste ersättas med generella regler om en proportionell fördelning av lagringsskyldigheten bland de berörda företagen. De problem som finns i samband därmed hänger samman med ägandeförhållandena inom bergrumslagringen, överförande av statliga lån, skatlerättsliga frågor m. m.

Utredaren och K 83 har efter samråd med företrädare för de berörda företagen och tillsynsmyndigheten funnit att särregleringen enligt 8 a § LOL kan slopas fr. o. m. den I juli 1987. En omfördelning av denna lagring kan då göras när nya lagringsmäl bestäms för lagringen i bergrum i samband med den allmänna omfördelningen av lagringsvolymerna. Tiden fram till införandet av den nya ordningen ger de berörda företagen möjlighet att komma till rätta med de problem som är förbundna med en omfördelning av lagringen i bergrum. Branschens förelrädare och ÖEF har förklarat all de olika lagringsskyldiga förelagen - säväl de tidigare som de senast tillkommande - dä fär möjlighet all tillförsäkra sig bergrumsutrymmen till en rimlig kostnad. Tillgängliga bergrum - enskilda, slatliga, kommunala -fyller väl de nu aktuella skyddsbehoven. Uppskovet med de nya reglernas ikraftträdande bör enligt utredaren inle medföra nägra problem från beredskapssynpunkl, dä det finns anledning att utgå från alt bergrummen utan särskilda föreskrifter kommer alt användas för den ökade lagringsskyldigheten av drivmedel som enligt 1984 års riksdagsbeslut gäller för återstoden av det nu gällande lagringsprogrammet.

Utredaren har mot bakgrund av vad som nu redovisals föreslagil alt i den nya lagen tas in elt bemyndigande för regeringen all meddela föreskrifter för säljare av lagringspliktiga oljeprodukter om förvaring i bergrum, men att den nuvarande regleringen enligt 8 a § LOL övergångsvis får gälla

Prop. 1984/85:53 56

till och med utgången av lagringsårel 1986/87. Någon skyldighet att lagra kol i bergrum bör inte finnas.

Vad utredaren föreslagit har inte mötts av några erinringar under remissbehandlingen. Jag kan mol denna bakgrund ansluta mig lill utredarens förslag och ulgår från att en överenskommelse kommer till stånd som innebär elt förnuftigt ulnylljande av befintliga bergrumsanläggningar till en totalt sett rimlig koslnad. Som utredaren påpekar bör därför utgångspunkten för de föreskrifter om bergrumslagring som skall gälla frän den I juli 1987 vara att de berörda företagen skall åläggas att lagra lika stora proportionella andelar av sina beredskapslager i bergrum.

3.3.8 Sanktioner m. m.

Mitt förslag: Den som inle håller fastställt beredskapslager skall till staten erlägga en lagringsavgift. Om det finns synnerliga skäl får avgiften sällas ned eller efterges. Avgiften tas ut enligt en av regeringen bestämd "taxa", där beloppen förutsätts motsvara den månatliga kapitalkostnaden för att lagra varan med ett tillägg av 60%. Avgiften utgår som hittills för kalendermånad och räknas alllid för hela månaden när lagringen försummats under någon del av månaden.

Avgift tas ut med en tredjedel av fullt belopp, om den lagringsskyldige ulan tillstånd inlagrar varor hos någon annan, bryter mot skyldighet alt lagra olja i bergrum eller bryter mot föreskrift om lagrets placering.

Lagringsavgiften skall inte vara avdragsgill vid beskattning. För att åstadkomma detla föreslås en ändring i 20 § kommunalskatielagen (1928:370).

Tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande förenat med vite för att fä en lagringsskyldig att uppfylla sina förpliktelser enligt lagen. De lagringsskyldiga skall lämna tillsynsmyndigheten vissa uppgifter, lilllräde m. m. som behövs för myndighetens tillsynsarbete.

I vissa speciella fall är brott mot föreskrifter i lagen straffbelagda. Åialsangivelse av tillsynsmyndigheten krävs.

Utredaren: Överensslämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm föreslår att avgiften höjs. SPI och Svenska Stenkolsimportörers förening anser att avgiften bör sänkas eller avdragsrätt medges.

Skälen för mitt förslag: Någon kritik mot det nuvarande systemet med sanklionsavgifter pä della område har inle framförts. En sådan ordning står också i överensstämmelse med de riktlinjer för sädana avgifter som

Prop. 1984/85:53 57

riksdagen har antagit (JuU 1981/82:53, rskr 328) och del finns därför ingen anledning all frångå denna.

Sanktioner mot försummelser av lagringsskyldighelen bör således även i fortsättningen ta formen av en avgift. I likhel med utredaren anser jag att del inte finns något behov av straff för sådana försummelser vid sidan av sanktionsavgiften.

F.n. bestäms avgiftens storlek på ett ganska komplicerat sätt. De av utredaren föreslagna förenklingarna vid beräkningen av avgiften har jag funnit lämpliga. Avgifterna blir något högre för dieselbrännolja och eldningsolja men lägre för molorbensin. fotogen och gasol.

Jag kan även i övrigt ansluta mig till vad utredaren anfört i fråga om beräkningssättet. Enligt min uppfattning bör beräkningen göras med utgångspunkt i följande. Räntesatsen vid avgiftens beräknande bör motsvara gällande diskonto med tillägg av fem procentenheter. Den varukostnad som ligger till grund för beräkningen av kapitalkostnaden bör motsvara del genomsnittliga cifpriset för varan under kalendermånaden som föregår den tidpunkt dä avgiften fastställs. Mindre förändringar av priset på varan eller diskontot bör inle föranleda ändringar av avgiften. Normall bör det vara tillräckligt att ompröva denna ca en gång om året.

Det måste finnas en möjlighel alt nedsätta eller helt efterge avgiften, om den lagringsskyldige skulle drabbas orimligt hårt om avgift uttas. Så kan l.ex. bli fallet om en allvarlig olycka drabbar etl lagringsskyldigt förelag. Eftersom avgiften enligt den nya ordningen bestäms på etl schematiskt sätt och utan hänsyn till vilka förvaringsutrymmen som används, blir de nuvarande nedsättningsgrunderna inle längre aktuella. Beslut om nedsättning eller eftergift av avgiften bör kunna fattas av tillsynsmyndigheten, som får pröva frågan från fall till fall.

Bland remissinstanserna har branschorganen pä olje- och kolomrädel ansett att avgiften antingen skall vara lägre eller göras avdragsgill, medan kammarrätten förordat en höjning av avgiften. För egen del finner jag som framgått av del tidigare utredarens förslag väl avvägt.

Lagringsavgiften bör i normala fall vara fullt tillräcklig för all förmå de lagringsskyldiga företagen att inte försumma lagringen. Som utredaren föreslår bör dock möjligheler liksom hittills finnas alt tillgripa ett vitesföreläggande för att åstadkomma rättelse, eftersom det är av stor vikl alt brister i tvångslagren återfylls. Elt vitesföreläggande kan komma lill användning när lagringsskyldigheten försummats och del kan anlas all lagringsavgiften inte innebär en tillräcklig påtryckning för att förmå den lagringsskyldige att rätta sig efter vad som föreskrivits. Ett med vite förenat föreläggande all fylla lagret snarast bör normall medföra att bristen snabbi åtgärdas. Vilesbeloppen bör sättas sä högt att risken för all de skall utdömas får en återhållande effekt på olovliga lageruttag. När elt vitesföreläggande utfärdas för en lagringsskyldig all inom en bestämd tid fylla sina lager, kommer lagringsavgiften som hittills att verka på så sätt att den

Prop. 1984/85:53 58

lagringsskyldige får en fördel av att fylla lagren innan fristen för viiesföre-läggandet utgår. Om ett vitesföreläggande inle ållyds, tas både avgift och det utdömda viiet ul av den lagringsskyldige. Vitesförelägganden bör också kunna meddelas för att få de lagringsskyldiga att vidta åtgärder som behövs för tillsynen.

Nägon motsvarighet till den nuvarande regeln alt avgift kan uttas när ÖEF medger befrielse från lagringsskyldighet eller från vissa andra skyldigheler i samband med lagringen bör som utredaren föreslagit inte finnas.

Vad utredaren i övrigt föreslagit om tillsyn och sanktioner kan jag ansluta mig till. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

1. lag om beredskapslagring av olja och kol,

2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

Del under p. 2 angivna förslagel har upprättats i samråd med chefen för finansdepartementet.

5 Specialmotivering

Liksom tidigare används beteckningen LOL för lagen (1957:343, omtryckt 1984:636) om oljelagring m.m. och OAF för förordningen (1957:344, omtryckt 1969:756, ändrad senast 1984:637) om oljeavgift m.m.

I förhållande till det till lagrådet remitterade lagförslaget har ändringar gjorts i enlighet med lagrådets förslag. Som lagrådet förordat har också 4 och 12 §S i lagrådsremissen flyttats så att de i propositionens lagförslag utgör 2 resp. 14 §, vilket också innebär att 2, 3, 13 och 14 §§ i lagrådsremissen nu utgör 3, 4, 12 resp. 13 §. En viss språklig bearbetning har dessutom gjorts av lagtexten.

5.1 Lag om beredskapslagring av olja och kol

1 § För att trygga tillgången inom landet på olja och kol för energiförsörjningen under krig och andra allvariiga försörjningskriser skall säljare och förbrukare hålla beredskapslager av bränslen enligt vad som föreskrivs i denna lag. Om statliga myndigheters beredskapslagring beslular regeringen.

Paragrafen motsvarar 1 § i utredarens förslag och I § i LOL. 1 inledningsparagrafen kommer syftet med lagen till uttryck, nämligen att tvångslagring skall ske av olja och kol för att trygga energiförsörjningen

Prop. 1984/85:53 59

under krig och andra allvarliga försörjningskriser. Med del senare uttrycket avses liksom i LOL störningar och avbrott i tillförseln på grund av avspärrning eller s. k. fredskris.

Till grund för hur mycket som skall tvängslagras ligger ytterst beslut om hur slor landets försörjningsberedskapsreserv skall vara i fråga om olja och kol. Riksdagen har i fråga om olja tidigare tagit ställning till hur denna reserv skall beräknas med utgångspunkt i hittillsvarande och prognoserad förbrukning, försörjningsstandard och försörjningsulhållighet vid olika krisfall, antaganden om möjligheter alt ställa om energisystemet m.m. Riksdagen har också tagit ställning till hur myckel olja staten skall lagra. Till följd härav finns av riksdagen godkända riktlinjer för ett oljelagrings-program, som riksdagen tog ställning till senast våren 1984 (prop. 1983/ 84: 110, NU 43, rskr 391). Molsvarande riktlinjer för lagring av kol har tidigare inte funnits. I fortsättningen avses som grund för beräkningen av beredskapsbehovet gälla de riktlinjer för beredskapslagring av olja och kol som föreslås i avsnitt 2.2 resp. 2.3.

Som jag återkommer till i samband med 9 § förutsätts regeringen med utgångspunkt i de nu nämnda riktlinjerna bedöma landels totala beredskapsbehov i fråga om olja och kol samt med ledning härav för varje varuslag bestämma hur stor del av basmängderna som skall tvängslagras under aktuella lagringsär.

När riksdagen lar ställning till riktlinjerna för beredskapslagringen av olja och kol innefattar delta också ett ställningstagande till lagringsbehovet för olika krisfall. Utredaren har i sitt lagförslag utgått frän ati något fredskrislager för kol inte skall finnas. Detla överensstämmer i och för sig med vad som hittills förulsätis. 1980 års oljelagringskommitté (OLK 80) ansåg inte att något sådant lager behövdes och när regeringen anmälde kollagringsfrågorna för riksdagen i prop. 1981/82: 102 hade föredraganden ingen erinran mol detla. K 83 anser i sitt slutbetänkande att frågan om ell fredskrislager för kol bör övervägas ytterligare och prövas om några är.

Med den utformning den nya lagen har fått finns del ingen anledning att lösa denna fräga där. Lagtexten ger utrymme för att kol pä samma säll som olja tvängslagras öven för en fredskris. Om detla i praktiken blir fallet, beror på riksdagens beslul om vilka riktlinjer som skall gälla för beredskapslagring av kol. Enligl det förslag lill riktlinjer som nu läggs fram skall lagring för fredskris inte ske. Om detla vill jag i övrigt hänvisa lill avsnitt 2.3.

Liksom tidigare enligt LOL omfaltas slalliga myndigheter inte formellt av tvängslagringsbestämmelserna. Det är regeringen som beslutarom dessas lagringsskyldighet. Regeringen är givelvis här bunden av riksdagsbeslut om medelstilldelning för ändamålet m. m.

I utredarens lagförslag förutsattes alt LOL alltjämt skulle tillämpas på stadsgas, varför ett särskilt undanlag gjordes för sladsgas i 1 § andra stycket. Någon motsvarighet till detta finns inte i den nya lagen, vilken även reglerar lagringsskyldigheten för gasverk.

Prop. 1984/85:53 60

2 § Tillsyn över efterievnaden av denna lag och med stöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas av den myndighet som regeringen besläm
mer (tillsynsmyndigheten).

Paragrafen molsvarar 2 § utredarens förslag, 3 § i LOL och 4 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget. ÖEF förutsätts liksom tidigare vara tillsynsmyndighet.

3 § Skyldigheten all hålla beredskapslager fastställs för elt år i taget frän
och med den I juli (lagringsåret) och grundas pä försäljning eller förbruk
ningen under det närmast föregående kalenderåret (basåret).

För vissa anläggningar gäller särskilda bestämmelser enligl 18-21 §§.

Paragrafens första stycke molsvarar 5 § i utredarens förslag, delar av 4 och 5 §§ i LOL samt 2 § i det lill lagrådet remitterade lagförslaget.

I paragrafens/ör5/fl stycke definieras begreppen lagringsår och basår. I andra stycket, som saknar direkt motsvarighet i utredarens förslag och i LOL, anges att särskilda bestämmelser gäller för vissa anläggningar enligt 18-21 §§. För sädana anläggningar (gasturbinanläggningar, oljekondensverk och gasverk) bestäms lagringsskyldigheten av speciella skäl i annan ordning. I den nya lagen har i ett särskill avsnitt, som omfattar dessa paragrafer, samlats upp särbestämmelser för sädana anläggningar.

4 § Lagringsskyldighet på grund av förbrukning vid en anläggning åligger
den som innehade anläggningen vid basårels utgång. Skyldigheten grundas
på hela förbrukningen vid anläggningen under basåret.

Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten medge att lagringsskyldighelen övergår på den nye innehavaren.

Paragrafen motsvarar 6 § andra stycket i utredarens förslag och 3 § i del till lagrådet remitterade lagförslaget. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrädels förslag.

Bestämmelsen om lagringsskyldighet efter överlåtelse har fält mer generell utformning än i utredarens förslag. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.2. I första stycket fastslås till en början all lagringsskyldighet till följd av förbrukning åligger den som innehar anläggningen vid basårels utgång. Det är denne som blir deklarafionsskyldig enligt 16 § och som tillsynsmyndigheten fastställer beredskapslager för enligt 15 §. Vidare gäller att lagringsskyldigheten bestäms med utgångspunkt i den totala verksamheten under basåret. Den lagringsskyldige måste därmed i sin deklaration lämna uppgifter om denna. I likhet med utredaren anser jag att detta inte behöver medföra några prakliska svårigheter.

Andra stycket gäller överlåtelse efter det alt lagringsskyldighet uppkommit. Principiellt kvarstår lagringsskyldighelen på överiåtaren. Det kan dock hända att parterna vid överiåtelsen är överens om att lagringsskyldigheten bör övergå på den nye innehavaren. Detta kräver medgivande av

Prop. 1984/85:53 61

tillsynsmyndigheten, som därvid måste ta ställning till den nye innehavarens lämplighel frän beredskapssynpunkl.

För klarhetens skull bör framhållas all bestämmelsen tar sikte på det fallel att efter överiåtelsen en ny fysisk eller juridisk person innehar anläggningen. Alt aktierna i ett lagringsskyldigt bolag överlåts påverkar givetvis inte bolagets skyldigheter enligt lagen, även om bolagets firma byts efter överlåtelsen.

5 § Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen (lagringsbränslen).

Tulllaxenummer Varuslag

ur 27.01 Kolbränslen ulom

1. sådani kolpulver som malts för vidareförsäljning och

2. kol-välskeblandningar

ur 27.10 Molorbensin utom flygbensin och jelbensin

Fotogen utom flygfologen Dieselbrännolja och eldningsolja 1 och 2 Övriga slag av eldningsoljor

ur 27.11 Gasol

Paragrafen motsvarar 3 § i utredarens förslag och 2 S i LOL. På förslag av lagrådet har andra stycket i det till lagrådet remitterade förslagel utgått. Den erinran som där gjordes har ersatts av 6 § andra stycket.

I paragrafen anges de varuslag för vilka lagringsplikl föreligger. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.1). Terminologin med avseende på kol i denna och följande paragraf har delvis anpassats till bestämmelserna i 24 och 25 §§ lagen (1957: 262) om allmän energiskatt, se SFS 1983: 1004. "Bränsle" används i lagen i vid mening, eftersom också drivmedel inbegrips.

Hänvisningen till tulltaxan (se lag 1977:975 med tulltaxa) syftar till att precisera varuslagen så noga som möjligt. En motsvarande hänvisning görs i energiskatielagen. Tulllaxenummer 27.01 omfattar "slenkol; briketter och liknande fasta bränslen framställda av stenkol". Energiskatielagen omfattar bland kolbränslena föruiom dessa också dem som omfattas av tulllaxenumren 27.02 och 27.04, dvs. bl. a. brunkol och koks.

Lagrådet har i sill yttrande berört den terminologi som används i fråga om oljeprodukterna. Denna är i huvudsak densamma som används i nuvarande lag och som varit i slort sett oförändrad sedan år 1957. Såvitt känt härden inte hittills föranlett lolkningssvårigheterav någon betydelse. Den terminologiska frågan berördes kortfattat i prop. 1957: 144 på följande sätt (s. 41):

"Vad angår språkbruket i förordningen så torde det förhålla sig så att nägon fast nomenklatur icke är mera allmänt genomförd i fräga om petroleumprodukterna. Det går således icke att anknyta lill nägon sädan i

Prop. 1984/85:53 62

författningen. Den begagnade terminologien synes i vart fall icke strida mol den som använts i de under fjolåret avgivna förslagen lill järnvägs- och tulltaxor".

I den nya lagen görs en precisering pä så säll att varje grupp av lagringsbränslen anknyts till elt tulllaxenummer. Varugruppen kan således endasl omfatta produkter som vid en tillämpning av tulltaxan hänförs under molsvarande nummer. 1 det praktiska föriullningsarbeiet tillämpas tulltaxan kompletterad med en statistisk varuförleckning. Del innebär att inom varje tulllaxenummer delas varorna upp ytterligare och åsätts ell varunummer. Del är först på varunummersnivån som de i 5 § angivna oljeprodukterna definieras och namnges. Av betydelse för preciseringen av dessa produkter är vidare att för vissa av dem finns en svensk standard fastställd av SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige.

Eldningsolja 2 har inom oljehandeln upphört som specifierad produkt. Beteckningen används dock fortfarande t.ex. vid förtullning och i statistisk varuförleckning som samlingsnamn för vissa specialprodukter. Jag delar lagrådets uppfatining att beteckningen tills vidare kan användas i lagtexten.

6 § Denna lag tillämpas inte på

1. kol som säljs eller förbrukas för annal ändamål än energialstring eller
som förbrukas eller säljs för förbrukning i metallurgiska processer,

2. bränsle som utvinns inom landet eller framställs ur råvara som har utvunnits inom landet,

3. bränsle som säljs för export eller som förbrukas utom landet,

4. bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes irafik eller som införs i landet på annat transportmedel för detta transportmedels drift.

All lagringsskyldighelen i vissa fall kan avse annat än lagringsbränsle framgår av II, 14 och 19-21 §§.

Paragrafen motsvarar 4§ m.m. i utredarens förslag och 6§ första slyckel m. m. i LOL. På förslag av lagrådet har andra stycket tillagts. Detta molsvarar delvis 5 § andra slyckel i det lill lagrådet remitterade lagförslaget.

Genom/örsia stycket utesluts från lagens tillämpning vissa bränslen som formellt sett är lagringsbränslen enligl 5 §. Det betyder att de inte skall medräknas när lagringsskyldighelen bestäms enligl 7 § eller i övrigt vid tillämpningen av lagen.

Enligl punkt I undantas kol för vilken avdrag får göras enligt 24 § lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Frågan om terminologi och avgräns-ningsfrägor i samband med kol har berörts i avsnitt 3.3.1 och under 5 §.

Enligt punkt 2 undantas bränslen som utvinns inom landel eller framställs ur råvara som har utvunnits inom landet. Beslämmelsen omfattar både olja och kol och skiljer sig därigenom från utredarens förslag som endast gällde inhemskt kol. Den inhemska utvinningen av olja och kol

Prop. 1984/85:53 63

saknar f. n. praktisk betydelse. Beredskapslagringens syfte är alt skydda landet mot störningar i tillförseln av importerade bränslen. Principiellt bör därför förbrukning eller försäljning av bränslen som grundar sig på inhemsk utvinning inle föranleda lagringsskyldighet.

Enligt punkt 3 undantas bränslen som säljs för export eller som förbrukas ulom landel. Molsvarande gäller enligl LOL.

Punkt 4 avser i praktiken olja. Regler av i huvudsak motsvarande innebörd finns i LOL.

I andra stycket erinras om att lagringsskyldigheten i vissa fall kan avse annal än lagringsbränsle.

7 § Skyldig att hålla beredskapslager under ell lagringsår är den som

1. importerat lagringsbränsle och under basåret sålt eller förbrukat sådant bränsle,

2. drivit oljeraffinaderi inom landel och under basåret sålt lagringsbränsle,

3. av lagringsskyldig som avses i 1 eller 2 köpt saml under basåret sålt

a) minst 30000 ton kol.

b) minsl I 000 ton gasol eller

c) minsl 20000 kubikmeter andra lagringsbränslen,

4. i annat fall än som avses i I under basåret vid en anläggning förbrukat

a) minst 8000 ton kol,

b) minsl 5 000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja eller

c) kol och eldningsolja eller dieselbrännolja, motsvarande sammanlagt minst 5000 kubikmeter olja, varvid elt ton kol skall anses molsvara fem åttondels kubikmeter olja,

5.a) inom landet framställt och under basåret sålt kolpulver, som malls för vidareförsäljning, eller någon kol-vätskeblandning eller

b) under basåret säll eller förbrukat utom landet framställda produkter som avses i a.

Paragrafen motsvarar 6 § första stycket i utredarens förslag samt 5 § och 6 § andra stycket i LOL. Punkt 4 c har utformats efter förslag av lagrådet.

I paragrafen anges förutsättningarna för lagringsskyldighel, som vad gäller olja är i huvudsak desamma som enligt LOL. För kol inträder lagringsskyldighet för alla försäljare som är importörer oavselt mängd försåld kol. Om någon är återförsäljare utan all själv vara importör, inträder lagringsskyldighel vid en försäljningsvolym under basåret av 30000 lon. I den mån försäjning sker lill köpare som själva är lagringsskyldiga fär återförsäljaren vid basmängdsberäkning enligl 8 § göra avdrag för della.

Som lagrådet har påpekat har bestämmelsen i punkt 4 om alt förbrukningen skall ha skett "vid en anläggning" samma innebörd som i LOL (jfr prop. 1957: 144 s. 43). Om en förbrukare driver mer än en anläggning, skall alllsä varje anläggning ses för sig vid tillämpning av bestämmelserna.

Frågan om vilka som är lagringsskyldiga har i övrigt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.2). Som framgått därav innehöll utredarens förslag ingen motsvarighet lill beslämmelsen i punkt 4 c om lag-

Prop. 1984/85:53 64

ringsskyldighet för förbrukare som använder både olja och kol. Som lagrådet har påpekat är bestämmelsen tillämplig även i det fallet alt förbrukningen av del ena bränslet men inte av det andra uppfyller kravel i 4a eller b. Regleringen av förädlade kolbränslen har också behandlats i avsnitt 3.3.1 saml under 5 §. Lagringsskyldighel enligt punkt 5, som gäller sådana kolbränslen, avser enligl 11 § varor som behövs för framställning av den produkt som säljs eller förbrukas. Som nämnts innebär regleringen alt lagringsskyldigheten i princip stannar pä tillverkaren. Endast om produkten importeras blir det återförsäljaren eller, normalt, förbrukaren som blir lagringsskyldig. I sådana fall kan efter prövning medgivande ges enligl 14 § om annat fullgörande av lagringsskyldigheten vilket är lika betryggande från beredskapssynpunkl.

8 § Storleken av det beredskapslager som en lagringsskyldig skall hålla beräknas pä grundval av mängden sålda eller förbrukade bränslen (bas-mängden).

För säljare molsvarar basmängden den mängd försålda bränslen som medför lagringsskyldighel enligl 7 § med avdrag för bränslen som sålts direkt till eller för leverans till

1. någon som under kalenderåret närmasi före försäljningen sålt eller förbrukat bränsle inom samma varuslag i sådan omfattning att lagringsskyldighet uppkommit enligt 7 § 3, 4 eller 5,

2. någon som vid tiden för försäljningen var lagringsskyldig enligt 19, 20 och 21 S,

3. nägon statlig myndighet som vid tiden för försäljningen enligt beslut av regeringen var skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag.

För förbrukare motsvarar basmängden den mängd förbrukade bränslen som medför lagringsskyldighet enligt 7 §.

Paragrafen motsvarar 8 § tredje stycket i utredarens förslag och 7 § 2 mom. i LOL. På förslag av lagrådet har i förhållande lill del dit remitterade förslaget en punkt i paragrafen utgått och ersatts med punkt 3 i övergångsbestämmelserna.

Enligt paragrafens första stycke utgör en lagringsskyldigs basmängd grunden för hur slort beredskapslager han skall hålla. Andra stycket anger hur basmängden beräknas för säljare. En sådan beräkning måsle tillsynsmyndigheten göra, när lagringsbeslut enligt 15 § skall meddelas. Från den mängd försålda varor som grundar lagringsskyldighet enligl 7 § skall avdrag göras för poster som sålts till andra lagringsskyldiga enligt punkterna 1-3. Bland de senare upptas inte bara sådana som är lagringsskyldiga enligl denna lag utan ocksä statliga myndigheter, som skall lagra varan enligl beslut av regeringen. Som framgår av I § andra stycket omfattas statliga myndigheter inle formellt av lagen, men de behandlas i praktiken som om de gjorde del.

Enligt tredje stycket motsvarar för förbrukare basmängden den mängd förbrukade bränslen som grundar lagringsskyldighet enligl 7 §.

Prop. 1984/85: 53 65

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) har lagtexlen utformats sä att avdrag fär göras även om försäljningen skett via s. k. tradingföretag.

Av praktiska skäl skall avdragsposterna liksom f. n. beslämmas på basis av förhållandena året före försäljningen. ÖEF gör åriigen en förteckning över köpare, vilkas förvärv fär dras av vid basmängdsberäkningen för säljaren.

9 § Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av olja och kol
bestämmer regeringen för varje slag av lagringsbränsle hur slor andel av
basmängderna som skall lagras under lagringsåret.

Paragrafen motsvarar 8 § andra stycket i utredarens förslag och 4 § första stycket i LOL.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) är en av de viktigaste sakliga nyheterna i förhållande till LOL att regeringen för varje varuslag bestämmer hur stor procentuell andel av basmängderna som de lagringsskyldiga skall lagra under lagringsåret. Att regeringens beslut måste fattas i god tid före lagringens början är självklart och behöver inte anges i lagtexten som utredaren föreslagit.

Regeringens beslut skall, som berörts under 1 §, fattas med utgångspunkt i en beräkning av landets beredskapsbehov. Denna beräkning skall göras efter de riktlinjer riksdagen har godkänt. De lagringsmäl i bestämda volymer som anges i lagringsprogrammen är resultatet av behovsberäkningar utifrån dessa riktlinjer vid den tidpunkt då programmet redovisas. Regeringen är alltså inte formellt bunden av dessa volymer vid sin bedömning utan kan beakta förhällanden som efter denna tidpunkt förändrats i fräga om konsumtion m. m.

Med utgångspunkt i regeringens beslut och deklarationer från de lagringsskyldiga fastställer tillsynsmyndigheten lagringsmängden för varje lagringsskyldig. Bestämmelser om detta finns i 15- 17 §§.

10 § I fråga om annan eldningsolja än eldningsolja 1 och 2 och råvara för
framställning av stadsgas fär regeringen bestämma att beredskapslagren
under annan del av lagringsårel än januari månad får med högst 20 procenl
underskrida den volym som lagringsskyldigheten avser.

Paragrafen motsvarar 10 § i utredarens förslag. I LOL finns ingen uttrycklig beslämmelse om vinterdispens. De nuvarande reglerna, som meddelas av regeringen med stöd av 4 § LOL, anses ingå i de grunder för lagringsskyldigheten som riksdagen godkänt. Ulformningen av 10 § har berörts i lagrådets yttrande.

Enligl paragrafen får regeringen elt bemyndigande alt meddela föreskrifler om vinterdispens för tjock eldningsolja och råvara för framställning av stadsgas i samma omfattning som f. n. Frågan om vinterdispens har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 3.3.3). 5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 66

11 § Lagringsskyldigheten skall fullgöras med bränslen inom de varuslag som de lagringsskyldiga sålt eller förbrukat. Lagring av kol skall fullgöras så att det lagrade bränslet med hänsyn lill form och energiinnehåll kan ersätta del kol som sålts eller förbrukats. Den som är lagringsskyldig enligt 7§5 skall, i den utsträckning som behövs för att tillgodose beredskapsbehovel, lagra varor som krävs för framställning av den produkt som avses. Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor som den lagringsskyldige äger. Den får inle fullgöras med varor som transiteras.

Om undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.

Paragrafen motsvarar 4§ (delvis) 7§ första stycket och 16 § (delvis) i utredarens förslag samt 2 § andra stycket (delvis) och 8 § första stycket (delvis) i LOL.

Eftersom de lagringsskyldiga i en kris skall kunna ta i anspråk silt eget lager, skall lagringsskyldigheten fullgöras med varor inom samma varuslag som gmndar lagringsskyldigheten. Bestämmelsen om delta finns i första stycket som också innehåller vissa specialregler för kol.

Inom oljegmpperna är varorna inom samma varuslag sä likartade att nämnda syfte utan vidare uppnås. Däremot finns inom sådan kol som omfaltas av 5 § så stora skillnader att en särskild föreskrift behövs av innebörd att den vara som lagras skall ha sådan form och sådant innehåll att den kan ersätta del kol som normalt säljs eller förbrukas. Specialregleringen i fråga om förädlade kolbränslen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.1) samt under 5 och 7§§. Enligt II § skall lagring ske av varor som behövs för framställning av den produkt som avses i den ulsträckning som behövs för alt tillgodose beredskapsbehovet. Det betyder att alla ingredienser som behövs måsle finnas tillgängliga så att beredskapsbehovet av den färdiga produkten kan tillgodoses vid en kris.

Enligt andra stycket skall de lagringsskyldiga äga de lagrade varorna. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.4). Liksom enligt LOL får transiterade varor inte räknas in i beredskapslagret. Någon motsvarighet till regleringen i LOL av varor i provianteringsfrilager finns inle, eftersom sådana lager inte längre existerar. Liksom f. n. bör den lagringsskyldige anses ha tillgång till varan och därmed kunna tillgodoräkna sig den i beredskapshänseende när den nått svensk hamn. Att den därefter skall transporteras till en lageranläggning och förvaras pä godtagbart sätt följer av 12 §.

I tredje stycket erinras om att medgivande till undantag kan ges frän reglerna i första och andra styckena. Enligt 14 § kan medgivande ges att fullgöra lagringen med annat bränsle m.m. 22 och 23§§ behandlar förutsättningarna för s.k. inlagring, som innebär att den lagringsskyldige låter någon annan ombesörja lagringen.

12 § Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i lageranläggningar, som de lagringsskyldiga förfogar över, på ett från beredskaps- och kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt.

Prop. 1984/85:53 67

Paragrafen motsvarar 16 § i utredarens förslag (delvis), 8 § första stycket (delvis) i LOL och 13 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

Liksom enligt LOL skall lagrat bränsle förvaras inom landet i anläggningar som de lagringsskyldiga äger eller annars förfogar över. 1 förhällande lill LOL har tillagts att förvaringen skall vara tillfredsställande också från beredskapssynpunkt. Härigenom har markerats att syftet med bestämmelsen inte bara är att förvaringen skall kunna kontrolleras av ÖEF utan att också beredskapsaspekten skall beaktas. Fullständig klarhet måste l.ex. råda om att den lagringsskyldige verkligen förfogar över ett visst lager och även kan ta detta i anspråk vid en kris.

13 § Regeringen fär för all tillgodose beredskapsbehov meddela före
skrifter om om var beredskapslager skall finnas saml om att viss del av de
lager av oljeprodukter som skall hällas av säljare skall förvaras i bergsrum.

Paragrafen motsvarar 17 och 18§§ i utredarens förslag, 8§ andra och Iredje styckena i LOL samt 14 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

Bestämmelserna molsvarar vad som nu gäller enligt LOL. Frågan om behovet av alt styra lokaliseringen av beredskapslagren och om skyddad lagring för krigsreserven av olja har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 3.3.7).

Enligl ikraftirädandebestämmelser till den nya lagen skall 8 a §LOL tillämpas till den 1 juli 1987 i fråga om bergrumsförvaring av olja. Övergångsvis behålls alltså den provisoriska ordning som gällt sedan 1978 och som innebär att endast de iagringsskyldiga som vid denna tidpunkt hade bergrumslager tills vidare omfattas av skyldigheten att hålla sådana lager. Frågan har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

14 § Tillsynsmyndigheten fär medge

1. att en lagringsskyldig lagrar annat lagringsbränsle än det som skall lagras enligl 11 §; vidare fär i fråga om kol och produkter som avses i 7 § 5 medges annal fullgörande av lagringsskyldigheten vilket är lika betryggande frän beredskapssynpunkt,

2. att någon som driver elt oljeraffinaderi hell eller delvis fullgör sin lagringsskyldighet genom att lagra råolja.

Elt medgivnade skall förenas med de villkor som behövs från beredskapssynpunkt.

Paragrafen motsvarar 7§ andra stycket i utredarens förslag, 10 § första slyckel i LOL och 12 § i det fill lagrådet remitterade lagförslaget. Ulformningen har berörts i lagrådets yttrande.

Enligl grundregeln i 11 § skall lagringsskyldigheten fullgöras med varor inom samma varuslag som säljs eller förbrukas och därigenom grundar lagringsskyldighet. Enligt 14 § får tillsynsmyndigheten medge annat fullgörande av lagringsplikten. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.4).

Prop. 1984/85:53 68

Första stycket avser i huvudsak fallet att elt annal bränsle lagras än del som säljs eller förbrukas. För att lagringsskyldighelen skall få fullgöras med ett annat bränsle krävs normalt att del senare också skall vara lagringsbränsle.

Frågan om ett medgivande bör ges eller inte måste avgöras mol bakgrund av syftet med beredskapslagringen. Av avgörande betydelse blir huruvida del lagrade bränslet i en krissituation omgående kan utnyttjas i den lagringsskyldiges verksamhet eller vid behov bidra till alt trygga samhällels nödvändiga funktioner. Den som övergår från elt importerat bränsle lill etl annal sådant bör kunna fä tillstånd att lagra det bränsle han använder.

Vissa särskilda frågor som gäller kol sammanhänger med att detta förekommer i många former och kvaliteter och också i viss utsträckning är direkt utbytbart mot andra fasta bränslen. Enligl 11 § skall lagring av kol fullgöras så att den lagrade varan med hänsyn till form och energiinnehåll kan ersätta det kol som säljs eller förbrukas. Bakgrunden till detta är kravet på att det lagrade bränslet direkt skall kunna ersätta det som normalt används.

I paragrafen har öppnais en möjlighet som saknades i utredarens förslag, nämligen att i undantagsfall låla någon som är skyldig att lagra kol fullgöra beredskapsåliggandet på annat sätt än genom lagring av kol eller annal lagringsbränsle. Förutsättningen är att detta sker på ett för samhället lika betryggande sätt i beredskapshänseende som om sådan lagring hade skett. Ett medgivande måste således kräva verkliga garantier för alt energibehovet täcks i en krissituation. Syftet med bestämmelsen är att ge utrymme för flexibla lösningar i speciella fall, om de vanliga reglerna får olämpliga konsekvenser.

Motsvarande gäller för den som skall lagra varor som behövs för framställning av förädlade kolbränslen. 1 de fall när andra än tillverkaren blir lagringsskyldiga måste beredskapsåliggandet kunna anpassas lill den lagringsskyldiges situation.

I andra stycket anges att oljeraffinaderier kan fä tillstånd all helt eller delvis fullgöra sin lagringsskyldighet med råolja. Åven denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.4).

Enligt tredje stycket skall ett medgivande förenas med de villkor som behövs frän beredskapssynpunkt. I detta ligger bl. a. att den lagringsskyldige alltid skall veta vad han har att iakttaga för att beredskapsåläggandet skall vara uppfyllt. Om lagring skall ske av annat bränsle än det som lagringsskyldighelen egenlligen omfattar, måste det t.ex. framgå vilka mängder av det andra bränslet som skall lagras.

15 § Beredskapslagrets storlek under lagringsårel skall för varje lagringsskyldig fastställas av tillsynsmyndigheten.

Prop. 1984/85:53 69

Paragrafen motsvarar 12 § i utredarens förslag och 4§ andra stycket i LOL.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) och vad som anförts under 9§ skall tillsynsmyndigheten för varje lagringsskyldig bestämma hur stor mängd av varje varuslag denne skall lagra under det kommande lagringsårel.

16 § Till ledning för tillsynsmyndighetens beslul enligt 15 § skall den som
är lagringsskyldig före den 1 februari närmast efter basåret avge en dekla
ration rörande sin försäljning eller förbrukning under basåret av bränslen
som avses i 7§. Deklarationen skall avges på heder och samvete.

Paragrafen motsvarar 13 § i utredarens förslag och 12 § i LOL.

Liksom f. n. enligt i huvudsak molsvarande regler i LOL skall de som är lagringsskyldiga före den I februari avge en deklaration rörande försäljningen eller förbrukningen under basåret av de bränslen som avses i 7§. Deklarationen skall innehålla de uppgifter som behövs för beslutet. Det innebär bl.a. alt uppgifter måste lämnas för hela basåret, även om den lagringsskyldige övertagit en anläggning efter basårels början. Närmare bestämmelser om deklarationen bör kunna ges som verkställighetsföreskrifter. Om en uppgiftsskyldig underlåter alt lämna deklaration, kan tillsynsmyndigheten enligt 33 § förelägga honom att vid vite göra delta. I sista hand kan enligl 35 § straff ädömas den som uppsåtligen eller av oaklsamhel underiåter att lämna deklaration eller lämnar oriktiga uppgifter.

17 § Tillsynsmyndigheten skall sä snart beslutsunderiag föreligger med
dela beslut enligl 15 §.

Ett lagringsbeslut fär ändras, om kontroll hos den lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning till del.

Paragrafen motsvarar 14 § i utredarens förslag och 4§ andra stycket (delvis) i LOL.

Enligt paragrafens/ö/-5/a stycke skall tillsynsmyndigheten så snart beslutsunderlag föreligger meddela beslut enligl 15 §. Utredaren föreslog i denna del att en tidsgräns, nämligen april månads utgång, skulle sättas för detta beslut. 1 remissbehandlingen logs frågan upp av Svenska Slenkolsimportörers Förening, som ansåg att gränsen borde sättas vid utgången av mars månad med hänsyn lill att tvä månader torde vara en för kort planeringstid för de lagringsskyldiga, specielll med hänsyn till alt inlagring av kol hos andra inle utan vidare skulle få ske.

För egen del har jag stannat för att någon tidsgräns inte bör anges i lagen, utan att i stället tillsynsmyndigheten bör åläggas alt meddela beslutet så snart beslutsunderlag föreligger. Det är väsentligt att de lagringsskyldiga får sä lång tid pä sig som möjligt för förberedelser inför lagringsårel. Som framgått av det tidigare skall regeringens beslut enligl 9§ för de olika

Prop. 1984/85:53 70

varuslagen föreligga i början av året, varefter tillsynsmyndigheten pä grundval av deklarationerna bestämmer basmängd och lagringsmängd för varje lagringsskyldig. Det betyder att de lagringsskyldiga själva genom att snabbt tillhandahålla fullständiga uppgifter kan se till alt beslutsunderlaget föreligger tidigt under året och därigenom också få elt beslul om lagringsmängden i god tid före lagringsårels början. Underlåter den lagringsskyldige alt lämna deklaration eller inkommer med sädan senare än den i I6§ angivna tiden, försenas beslutet.

Enligt andra stycket skall elt tidigare meddelat beslul kunna omprövas, om del i efterhand kan konslaleras att beslutet varit grundat pä felaktiga förutsättningar eller att förutsättningar för någon form av dispens uppkommit.

Om beslutet ändras efter lagringsårets början finns, som lagrådet har påpekat, inga formella hinder mol att lagringsskyldighet fastställs med retroaktiv verkan så att sanktionsavgift kan las ul från lagringsårets början, om detta med hänsyn lill omständigheterna skulle vara befogat.

18 § För gasturbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft, olje
kondensverk och anläggningar för framställning av stadsgas gäller 19-
21 §§ i stället för vad som i 7-9, 11, 14-I6§§ och I7§ första stycket är
föreskrivet om lagringsskyldighetens omfattning, fullgörande och faststäl
lande. I fråga om lagringsbeslut tillämpas 17 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar 3§ andra stycket (delvis) och 15 § i utredarens förslag. Med hänsyn till utformningen av 6§ andra stycket finns här ingen motsvarighet till 18 § andra stycket i del lill lagrådet remitterade lagförslaget.

Bakgrunden till den särbehandling av gasverk, oljekondensverk och gaslurbinanläggningar som görs i lagringshänseende har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 3.3.5). I den nya lagen har bestämmelser om dessa anläggningar samlats i ett särskilt avsnitt (18-21 §§). I 18 § anges att bestämmelserna i detta avsnitt ersätter de regler om lagringsskyldighetens omfattning, fullgörande och fastställande som annars gäller enligl angivna lagrum samt att 17 § andra stycket tillämpas i fråga om lagringsbeslut. Som erinras om i 6§ andra stycket kan lagringsskyldighelen avse andra varuslag än de bränslen som uppräknas i 5§. I något fall drivs en gasturbinanläggning som omfattas av 19 § med bränsle som annars inle är lagringspliktigt. Vidare framställs stadsgas huvudsakligen med lätlbensin.

19 § Den som vid basårets utgång innehar en gasturbinanläggning för
framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minsl fem
megawatl är skyldig att under lagringsåret hälla i lager sådani bränsle som
behövs för att driva anläggningen.

Lagringsmängden bestäms av regeringen eller av myndighel som regeringen bestämmer med utgångspunkt i installerad effekt, bränsleåtgång per megawaltimme och beräknad årlig driftstid.

Prop. 1984/85:53 71

Paragrafen motsvarar 3§ andra stycket och 6§ Iredje stycket (delvis) i utredarens förslag samt 6b§ första stycket i LOL. Ulformningen har berörts i lagrådets yttrande.

Frågan om lagringsskyldighet för innehavare av gaslurbinanläggningar har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.5). Bestämmelserna motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt 6b§ första stycket i LOL. Lagringsbeslut skall dock i fortsättningen kunna meddelas av tillsynsmyndigheten efter delegering av regeringen. I sak förutsätts ingen ändring ske i lagringsskyldighetens omfattning.

20 § Den som vid basårets utgång innehar etl oljekondensverk med en
installerad effekt av mer än 150 megawatl får av regeringen åläggas alt
under lagringsåret hålla i lager sådan olja som behövs för all driva verket.

Lagringsmängden bestäms av regeringen med utgångspunkt i landets beredskapsbehov.

Paragrafen molsvarar 6 § tredje stycket (delvis) i utredarens förslag och 6b § andra stycket i LOL. Utformningen har berörts i lagrådets yttrande.

Frågan om lagringsskyldighel för innehavare av oljekondensverk har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3). Bestämmelserna motsvarar vad som gäller enligt 6b§ andra stycket LOL. Dessa regler fastställdes av riksdagen så sent som våren 1984 (prop 1983/84; 110, NU 43, rskr 391).

Den lagringsskyldige skall redovisa förbrukningen till tillsynsmyndigheten pä det sätt denna bestämmer. Lagringsmängden bestäms därefter av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten fär medge att lagringsskyldigheten fullgörs med annan råvara som kan användas för gasframställningen.

Paragrafen har ingen motsvarighet i utredarens förslag. I LOL motsvaras paragrafen av 6a § och 10§ andra stycket.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) föreslog utredaren att bestämmelserna i LOL alltjämt skulle gälla i fråga om stadsgas. Med hänsyn till fördelen av att ha alla lagringsbestämmelser samlade i den nya lagen har här tagits in bestämmelser motsvarande dem i LOL. En saklig skillnad i förhällande till hittillsvarande regler är att samma regler om sanktioner gäller för dem som framställer stadsgas som för övriga lagringsskyldiga. Någon större praklisk betydelse lorde delta inle få. Som framgått av den allmänna motiveringen räknar man med all tillverkningen av stadsgas relativt snart kommer all upphöra.

Enligt 10 § fär regeringen meddela föreskrifter om vinterdispens för

Prop. 1984/85:53 72

råvara för framställning av stadsgas. De nuvarande reglerna i delta hänseende förutsätts behållas fills vidare.

22 § Tillsynsmydigheten får medge att en lagringsskyldig, som säljer
oljeprodukter i större delen av landet, ulan tillstånd i varje särskilt fall
uppdrar ål en annan sådan lagringsskyldig att tillfälligt ombesörja lagring
av oljeprodukter för hans räkning.

Paragrafen motsvarar 20 § i utredarens förslag och 9§ (delvis) i LOL.

Enligt paragrafen får tillsynsmyndigheten medge generell rätt lill tillfällig inlagring för s. k. rikstäckande företag. Tillstånd kan alltså ges till företaget att tills vidare utnyttja denna möjlighet. Frågan om inlagring har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.6). Som framgått därav har medgivanden som här avses lämnals med stöd av 9§ LOL sedan läng tid tillbaka.

23 § Om särskilda skäl föreligger, får tillsynsmyndigheten för visst fall
medge att en lagringsskyldig uppdrar åt en annan lagringsskyldig alt hell
eller delvis ombesörja lagring för hans räkning.

Paragrafen motsvarar 21 § i utredarens förslag och 9§ (delvis) i LOL.

Paragrafen innehåller förutsättningarna för inlagring i andra fall än de som avses i 22 §. Skillnaden är att tillsynsmyndigheten enligt 23 § måste pröva varje särskilt fall och att särskilda skäl måsle finnas för att ge tillstånd.

Frågan om inlagring har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.6). Ett medgivande till inlagring är att se som en lättnad i kravel alt den lagrade varan skall ägas av den lagringsskyldige. Lagringen sker dock på dennes ansvar och han måste själv se till att han kan få tillgång lill varan om ett krisläge uppstår.

Vilka "särskilda skäl" som bör krävas för alt motivera medgivande till inlagring har behandlats i den allmänna motiveringen. I huvudsak bör hittillsvarande praxis kunna tillämpas.

Som närmare utvecklas i samband med 24 § ges lättnader i lagringsskyldigheten i två huvudformer, antingen som medgivande till inlagring eller som befrielse helt eller delvis frän lagringsskyldigheten. Den senare formen skall förbehållas de mycket speciella fall då synneriiga skäl föranleder att lagringsskyldighelen inte ens bör fullgöras i form av inlagring. Inlagring skall således vara det första alternativet, när frågan om lättnader för ett förelag uppkommer.

24 § Regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer fär medge
befrielse helt eller delvis från lagringsskyldigheten i visst fall, om synnerli
ga skäl föranleder att skyldigheten inte behöver fullgöras vare sig genom
egen lagring eller genom lagring hos någon annan enligl 23 §.

Etl medgivande fär förenas med villkor.

Prop. 1984/85:53 73

Paragrafen motsvarar 22 § i utredarens förslag och 9§ (delvis) i LOL.

Enligt paragrafen kan i vissa fall befrielse hell eller delvis medges frän lagringsskyldighet. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.6) och har ocksä berörts under 23 §.

Enligl/ör.srfl stycket kan sådan befrielse medges i speciella fall. Molsvarande möjlighet finns i LOL. Praxis har här varil mycket restriktiv. Enligt OAF skall i detta och andra dispensfall principiellt oljeavgifi erläggas lill staten för att den som får dispens inte skall fä någon konkurrensfördel. Regeringen får dock medge befrielse från sådan avgift. Sådant medgivande har i allmänhel lämnats i de fall då befrielse från lagringsskyldighet har medgivils, eftersom de omständigheter som föranlett medgivande enligt LOL ocksä motiverat alt oljeavgift inle bör uttagas. Mot bakgrund av att i den nya lagen befrielse frän lagringsskyldighel skall förbehållas fall av detta slag finns enligt den nya lagen inte ens någon principell skyldighel att belala oljeavgift i dessa fall. I förhållande till utredarens förslag har lagtexten konkretiserats för all tydligare ange när synneriiga skäl bör anses föreligga.

Att lagen inte innehåller några särskilda regler för nytillkommande lagringsskyldiga som utredaren föreslagit, utan att eventuella lättnader för sädana får medges enligt 23 eller 24 § har berörts i den allmänna motiveringen. Där har också angivils skälen till att regeringen i speciella fall bör förbehålla sig beslutanderätten i dispensärenden. För normalfallen förutsätts beslutanderätten bli delegerad fill ÖEF.

Enligt andra stycket får ett medgivande förenas med villkor. Även denna fråga har berörts i den allmänna motiveringen.

25 § Om till följd av krig eller annan allvariig försöijningskris tillförseln av lagringsbränsle till landel eller viss del av landet avbryts eller försvåras, får regeringen medge att beredskapslager tas i anspråk av den lagringsskyldige i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till rådande förhållanden.

Om i annat fall särskilda skäl föreligger, fär regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medge alt beredskapslager för oljekondensverk tillfälligt las i anspråk för anläggningen.

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag och 11 § i LOL.

Enligt första stycket fär beredskapslagren las i anspråk efter beslut av regeringen, när de omständigheter inträtt för vilka lagringen skett. Det ankommer således pä regeringen att ta ställning till att sådana omständigheter föreligger och i vilken ulsträckning lagren behöver tas i anspråk. Motsvarande bestämmelser finns i LOL.

Även om beredskapsplaneringen numera utgår från en enda försöij-ningsberedskapsreserv som bestäms med utgångspunkt frän landets totala behov av beredskapslagring, får lagren tas i anspråk endasl i den utslräckning som är påkallad med hänsyn till det uppkomna lägel. Frågan om

Prop. 1984/85:53 74

beräkningen av denna reserv och dess beståndsdelar har behandlats i den allmänna motiveringen och under 1 och 9§§.

1 andra stycket behandlas det särskilda fall av lanspråktagande som gäller oljekondensverk för vilka lagringsskyldighel föreligger. Liksom enligl LOL bör för dessa, när särskilda skäl föreligger, viss del av lagren fä tas i anspråk. Detla sammanhänger med att dessa verk ibland kan behöva las i bruk som reservaggregat mer än normalt.

26 § Om en lagringsskyldig försälls i konkurs, utgör denna lag inle något
hinder mot att hans beredskapslager las i anspråk av konkursförvaltningen
för alt slutföra konkursen.

Paragrafen motsvarar 24 § i utredarens förslag och 11 § andra stycket i LOL.

Med hänsyn till att beredskapslager utgör sådan egendom i vilken kan uttas företagsinteckning enligt lagen (1966:454) om företagsinteckning (fr.o.m. den 1 januari 1986 företagshypotek enligl lagen (1984:649) om företagshypotek) måste lagren liksom tidigare ulan hinder av lagringsbestämmelserna kunna tas i anspråk av konkursförvaltningen. Med hänsyn lill att tvångslagrel av beredskapspolitiska skäl bör sparas så länge som möjligt, är det dock önskvärt att så inte sker i andra fall än när det behövs för att slutföra konkursen. Motsvarande bestämmelse finns i LOL; angående bakgmnden se prop. 1958:26 s. 24 f.

27 § Den som inte häller fastställt beredskapslager skall lill staten er
lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall erläggas även av den som ulan tillstånd enligt 22 eller 23 § uppdrar åt någon annan alt ombesörja lagring eller som förvarar lagrade varor i slrid mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 13 §.

Bestämmelsen motsvarar 25 § i utredarens förslag och 2 § (delvis) i OAF.

I denna paragraf anges när lagringsavgift skall tas ut. Liksom tidigare enligt LOL är sädana avgifter den väsentliga sanktionen mol försummelser av lagringsskyldigheten. Sanktionsfrägan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8).

Lagringsavgift skall enligt första stycket tas ut när den lagringsskyldige inte innehar det av tillsynsmyndigheten fastställda lagret, dvs. när inte tillräckligt stor kvantitet finns av de varor som den lagringsskyldige skall lagra enligt det särskilda beslut som har fattats om hans lagring under lagringsårel.

Lagringsavgifi skall enligt paragrafens andra stycke erläggas också när inlagring sker utan tillstånd eller den lagringsskyldige bryter mot bestämmelser om lagrets förläggning eller förvaring i bergmm som meddelats med stöd av 13 §. Enligt 28 § las lagringsavgift i dessa fall ut med en tredjedel av det belopp som skall erläggas vid brist i lagret.

Prop. 1984/85:53 75

Vid försummelse som avses i 27 § första slyckel skall lagringsavgift tas ut med fullt belopp. Vid försummelse enligt 27 § andra stycket skall avgiften tas ul med en tredjedel av fullt belopp.

Försummas lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad, skall avgift utgå för hela månaden.

Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.

Paragrafen motsvarar 26 § och 27 § andra stycket i utredarens förslag saml 5, 8 och 9 a§§ i OAF.

I första stycket anges att regeringen bestämmer lagringsavgiftens storiek för de bränslen som skall lagras enligt vissa principer. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8) har en väsentlig förenkling skett i förhållande till tidigare regler i OAF. I den allmänna motiveringen finns också en redogörelse för de närmare principer som bör gälla vid beräkningen av kapitalkostnaderna. Mindre förändringar bör inte föranleda justeringar i avgiftens storlek. Normall bör det vara tillräckligt alt regeringen gör en årlig omprövning.

I speciella fall kan lagringsskyldighet uppkomma även för andra varuslag än som anges i 5§. Även för sådana fall måste regeringen fastställa månadsbelopp.

Enligl andra stycket skall full lagringsavgifi tas ut vid brist enligt 27 § första stycket och annars en tredjedels avgift.

Enligt tredje stycket tas avgiften ut för hela den månad då försummelsen äger rum.

Enhgt fiärde stycket fär avgiften nedsättas eller efterges, om det föreligger synneriiga skäl. Det innebär alt bestämmelsen skall tillämpas mycket restriktivt. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8). Som framgått därav innebär den ändrade konstruktionen av lagringsavgif-len också förändringar i förhållande till de för oljeavgifter tillämpade nedsättningsgrunderna.

Avgiften utgår oberoende av om oaktsamhet eller uppsåt kan konstateras. Den är inte längre avdragsgill vid beskattning, se närmare förslaget till ändring i kommunalskatielagen (1928: 370).

29 § Frågor om uttagande av lagringsavgifi prövas av tillsynsmyndighe
ten.

Tillsynsmyndighetens beslut om uttagande av lagringsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken.

Paragrafen motsvarar 27 § första stycket och 28 § (delvis) i utredarens förslag saml 7 och 10 §§ i OAF. På förslag av lagrådet har andra stycket i det till lagrådet remitterade förslaget lill 29 § ersatts med en bestämmelse om verkställighet av lagringsbeslut.

Prop. 1984/85:53 76

Liksom hittills i fråga om oljeavgift skall tillsynsmyndigheten besluta när lagringsavgift skall las ut i ett visst fall. Bestämmelse om detta finns i första stycket. Som nämndes under 28 § föreligger avgiftsskyldighet oberoende av oaktsamhet eller uppsåt.

Enligt andra stycket får beslul om uttagande av lagringsavgifi verkställas enligt utsökningsbalken. Beslutet får således verkställas genom utmätning utan föregående domstolsprövning. I fräga om tillämpliga regler i utsökningsbalken kan hänvisas lill lagrådets yttrande.

30 § Den som är lagringsskyldig skall lämna tillsynsmyndigheten de upp
gifter som behövs för tillsynen av att lagen och med stöd av lagen medde
lade föreskrifter efterlevs.

Regeringen fär meddela föreskrifter om fullgörandet av uppgiftsskyl-dighelen.

31 § Den som har importerat, säll eller förbrukat lagringsbränsle eller annan lagringspliktig vara skall, även i annal fall än som avses i 30§, på begäran lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen av att lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter efterlevs.

32 § Tillsynsmyndigheten eller den som myndigheten utser får undersöka lager, som hålls av den som är uppgiftsskyldig enligl denna lag, och granska dennes bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten. Del åligger den lagringsskyldige all lämna tillträde till lageranläggningar och kontorslokaler.

33 § Underlåter en lagringsskyldig att

1. hålla beredskapslager i den omfattning eller på det sätt som åligger honom enligl denna lag eller föreskrifler som har meddelats med slöd av lagen,

2. iaklta villkor som avses i 14 eller 24 § eller

3. lämna deklaration enligl 16§ eller redovisning enligt 21 §,

får tillsynsmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra sina åligganden.

Tillsynsmyndigheten får också vid vite meddela föreläggande som behövs för att uppgiftsskyldigheten enligl 30 eller 31 § skall fullgöras eller för alt undersökning eller granskning enligt 32 § skall kunna utföras.

Vitesföreläggande skall delges. Ett utdömt vite får inle förvandlas lill fängelse.

34 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för utövande
av tillsyn enligt denna lag.

Paragraferna motsvarar 29-33 §§ i utredarens förslag och 13—15§§ i LOL.

Paragraferna reglerar tillsynen över beredskapslagringen. 1 30§ finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet för de lagringsskyldiga i samband med tillsynen. För att lagringen rutinmässigt skall kunna övervakas fordras att de lagringsskyldiga, som hittills, regelbundet inger uppgifter till tillsyns-

Prop. 1984/85:53 77

myndigheten om slorieken av de lager som hålls, vilka lagervolymer som hålls för annans räkning, m. m. Därjämte skall tillsynsmyndigheten även i särskilda fall kunna begära uppgifter från dem som är iagringsskyldiga. Lagrådet har i sitt yltrande tagit upp frågan om när lagringsskyldigheten och därmed uppgiftsskyldigheten enligt paragrafen uppkommer. Som framgår därav är basårets utgång den relevanta tidpunkten.

Regeringen bemyndigas att utfärda föreskrifter om uppgiflsskyldigheien för dem som är Iagringsskyldiga. Härigenom kan uppgiftsskyldighcten preciseras i förordning utan att tveksamhet behöver uppstå om bestämmelserna är rena verkställighetsföreskrifler.

Del åligger enligt 31 § dem som bedriver verksamhet med lagringspliktiga bränslen att även i andra fall än som avses i 30 § på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de uppgifter som behövs för tillsynen av beredskapslagringen.

Tillsynsmyndigheten eller den myndigheten utser har befogenhet enligl 32 § alt hos varje uppgiftsskyldigt företag undersöka lagret och ocksä granska bokföringen och de övriga handlingar som hör till verksamheten. För sådana undersökningar skall tillträde lämnas till lagerutrymmen och kontorslokaler.

För att framtvinga de ätgärder som behövs för att tillsynen skall kunna utövas får myndigheten enligt 33 § utfärda de förelägganden som behövs och i samband därmed även utsätta vite. Sådana förelägganden skall delges, vilket innebär att bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428) blir tillämpliga. I likhel med vad som gäller t.ex. enligt fastbränslelagen (1981:599) kan ett utdömt vite inte förvandlas till fängelse.

Enligl 34 § åligger det polismyndigheten att lämna del biträde som behövs för att tillsynen skall kunna utövas.

35 8 Till böter eller fängelse i högsl etl år döms, om gärningen ej är belagd med slraff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att fullgöra skyldighet som avses i 16, 30 eller 31 § eller vid fullgörandet av sädan skyldighet lämnar oriktig upgift,

2. underlåter att lämna tillträde lill lageranläggningar eller kontorslokaler enligt 32 § eller annars hindrar undersökning eller granskning som avses där.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 33 § döms inle lill straff för gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen motsvarar 34 § i utredarens förslag och 10 § i LOL.

De viktigaste sanktionerna är som nämnts lagringsavgifier och viten. I vissa fall kan dock enligt 35 § ådömas straff. Dessa avser i huvudsak olika fall av underlätenhet att uppfylla de skyldigheter som följer av tillsynsreglerna. Syftet är att det inte bör vara möjligt för en tredskande lagringsskyldig att vänta med att uppfylla sina skyldigheter lill dess vitesföreläggande utfärdats. Straff kan således utdömas för underlåtenhet att avge deklara-

Prop. 1984/85:53 78

tion enligt 16 § eller för underlåtenhet att uppfylla uppgiftsskyldighet enligt 30 eller 31 §. Vidare kan straff utdömas, om någon i sådana fall lämnar oriktiga uppgifter. Straff kan slutligen ådömas den som vägrar att lämna tillträde för undersökning av lager eller kontorslokaler eller annars förhindrar undersökning eller granskning enligt 32 §.

Straffmaximum har i enlighet med utredarens förslag salts lill fängelse i ett år. Någon remissinstans har ifrågasatt om inte detta är onödigt hårt. Som utredaren påpekal kan dock felaktiga uppgifter ha stor betydelse och jag har inte frångått utredarens förslag på denna punkt. I ringa fall får inte dömas till ansvar.

Enligl sista stycket kan den som åsidosatt etl vitesföreläggande inte dömas lill ansvar om gärningen omfattas av föreläggandet.

36 § Brott som avses i 35 § får åtalas av allmän åklagare endast efter
anmälan av tillsynsmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 35 § i utredarens förslag och 21 § i LOL. I likhet med vad som f. n. gäller enligt LOL fär allmänt åtal väckas endasl efter anmälan av tillsynsmyndigheten.

37 § Tillsynsmyndighetensbeslut i frågorsomavses i 17, 29och33§§ fär
överklagas genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt överklagas tillsynsmyndighetens beslul genom besvär hos regeringen.

Paragrafen motsvarar 36 § i utredarens förslag, 22 § första och andra Slyckena i LOL och 11 § i OAF.

Här anges de regler som gäller för besvär över tillsynsmyndighetens beslut. Den uppdelning som gjorts mellan kammarrätten och regeringen som besvärsinstans överensstämmer med vad som nu gäller för motsvarande bestämmelser enligl LOL och OAF.

38 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifler som har meddelats
med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annal förordnas.

Paragrafen motsvarar 37 § i utredarens förslag och 22 § tredje stycket LOL.

Beslul enligt lagen eller enligl föreskrifler som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart där inte annat förordnas. Bestämmelsen överensstämmer med vad som f. n. gäller enligt LOL.

Ikraftträdandebestämmelserna

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985, då lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m. skall upphöra att gälla.

2. När beredskapslager fastställs för lagringsårel 1985/86 skall, i fråga om 8§, i stället för andra stycket 1-3 gälla att avdrag skall göras för

Prop. 1984/85:53 79

försäljningar under år 1984 i den män avdrag är förenligt med paragrafens syfte alt förhindra uppkomst av lagringsskyldighet i flera led för samma kvantitet bränsle.

3. Överenskommelse som tillsynsmyndigheten enligt äldre bestämmelser har Iräffats med någon om skyldighet att lagra olja skall alltjämt gälla. Vid bestämmande av basmängden för säljare enligt 8§ andra stycket nya lagen får avdrag göras även för bränslen som sålts direkl till eller för leverans till någon som enligt sådan överenskommelse var skyldig all lagra bränsle inom samma varuslag.

4. Äldre bestämmelser om oljeavgifi skall tillämpas pä försummelser som har skett före ikraftträdandet.

5. De beslut om lagringsskyldighet som har fattats med slöd av äldre bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

6. Föreskrifler enligt 13 § om förvaring i bergrum får inte tillämpas före den I juli 1987. Till dess skall gälla bestämmelserna om sädan förvaring i 8, 8a och 9§§ lagen (1957: 343) om oljelagring m. m. Vid förvaring i strid mot dessa bestämmelser eller med stöd därav meddelade föreskrifter tilllämpas 27 § andra stycket nya lagen.

Den nya lagen skall enligt punkt I träda i kraft den I januari 1985. Den ersätter LOL och OAF, som därmed upphör att gälla.

För det lagringsär som börjar den 1 juli 1985 fastställs lagringsskyldighet enligt de nya bestämmelserna med utgångspunkt från förhållandena under basåret 1984. De lagringsskyldiga skall således före den 1 februari 1985 avge deklaration enligt 16§. Enhgt punkt 2 skall 8§ därvid tillämpas så alt avdrag görs i den mån del är förenligt med paragrafens syfte att förhindra lagringsskyldighet i flera led. Bakgmnden är att nägra lagringsskyldiga kolförsäljare eller kolförbrukare inte fanns under år 1984 och att bestämmelserna har retroaktiv effekt på sä sätt att transaktioner under år 1984 i efterhand fär betydelse vid tillämpningen av lagen. Den lösning som har valls innebär att ÖEF fär avgöra när avdrag skall ske mot bakgrund av bestämmelsernas syfte.

Punkt 3 har utformats i enlighet med förslag av lagrådet (jfr 8 § andra stycket 4 i det till lagrådet remitterade lagförslaget). Bestämmelserna gäller dem som enligt LOL träffat avtal med ÖEF om lagringsskyldighet. Några sädana avtal är alltjämt i kraft.

Den nya lagen blir tillämplig på den lagring som vid ikraftträdandet pågår under lagringsåret 1984/85. Enligt punkt 4 skall dock de äldre sanktionsbestämmelserna tillämpas på försummelser som skett före ikraftträdandet. Vidare skall enligt punkt 5 beslut som fallals för innevarande lagringsår alltjämt gälla.

Som framgått av det tidigare skall inte lagringen i bergrum omfördelas förrän den I juli 1987. Intill dess skall därför enligt punkt 6 bestämmelserna om sådan lagring i LOL tillämpas. Vid försummelse skall av naturliga skäl den nya lagens sanktionsregler tillämpas.

Prop. 1984/85:53 80

5.2 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

20 § Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under besktlningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsärei. Att koncernbidrag, som inte ulgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

koslnader i samband med plockning av vill växande bär och svampar till den del kostnaderna inle överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skaltskyldige själv eller andre maken eller av den skatiskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta pä den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972; 435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99a§ utlänningslagen (1980:376);

avgift enligt 26 § arbetsfidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7§ tredje stycket rättegångsbalken;

belopp för vilket arbelsgivare är belalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger pä grund av underlåtenhet att göra avdrag enligl lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersätlningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligl lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbmkningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift enligt 3§ lagen (1975:85) med bemyndigande alt meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgifi enligt lagen (1984:000) om beredskapslagring av olja och kol;

ränta på lånat kapital till den del räntan läcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36§.

(Se vidare anvisningarna.)

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8) skall lagringsavgiften inte vara avdragsgill kostnad vid beräkningen av inkomstskatten. Detla uppnås genom att i 20 § kommunalskatielagen lagringsavgiften upptas bland omkostnader för vilka avdrag inle får göras vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla.

Prop. 1984/85:53 82

Bilaga I

Utredarens förslag i betänkandet (Ds I 1984:10) Olja och Kol Förslag till lag om beredskapslagring

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om beredskapslagring av olja, ångkol, m. m.

Inledande bestämmelser

1 § För alt trygga tillgängen pä olja, gasol och ängkol för energiförsörj
ningen under krig och annan allvarlig försörjningskris skall säljare och
förbrukare av sådana bränslen hålla beredskapslager enligt vad som före
skrivs i denna lag. Beredskapslager av ångkol skall dock endasl hällas för
krig och avspärrning. Om skyldighet för statliga myndigheter att hälla
beredskapslager skall gälla vad regeringen därom förordnar.

Bestämmelserna i denna lag gäller inte för företag som förbrukar råvara för tillverkning av stadsgas.

2 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de med slöd av lagen
meddelade föreskrifterna utövas av överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(tUlsynsmyndigheten).

Skyldighet att hålla beredskapslager

3 § Beredskapslagringen skall omfatta följande varuslag.

Tulllaxenummer	Varuslag
ur 27.01	ångkol
ur 27.10	motorbensin utom flygbensin fotogen utom flygfologen
	dieselbrännolja och eldningsolja 1	loch2
	övriga slag av eldningsolja
ur 27.11	gasol

Om lagringsskyldighet föreligger för en gasturbinanläggning enligt 6 § tredje stycket skall beredskapslagringen omfatta del bränsle som används för all driva gasturbinen även om delta bränsle inle anges i första stycket.

Med olja förstås i denna lag de i första stycket angivna varuslagen ur tulllaxenummer 27.10.

4 § Lagen gäller inte för bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes trafik eller införs på annat transportmedel för dess drift eller är föremål för transitering. Lagen gäller inte heller för ångkol som utvinns inom landel eller för ängkol som förbmkas för framställning av kolpulver och flytande kol.

Prop. 1984/85:53 83

5 § Skyldigheten alt hålla beredskapslager gäller för ett år från och med den I juli (lagringsåret) och grundas på försäljningen eller förbrukningen under föregående kalenderår (basåret).

6 S Skyldiga all hålla beredskapslager under elt lagringsår är företag som

1. importerat lagringspliktigt bränsle och under basåret sålt eller förbm
kat sådant bränsle inom landel,

2. drivit oljeraffinaderi inom landet och där under basåret sålt lagringspliktigt bränsle,

3. av företag som avses under 1 och 2 köpt och under basåret inom landet sålt minst 20000 kubikmeter olja eller I 000 ton gasol,

4. i annat fall än som avses under I under basåret vid en anläggning inom landet förbrukat minst 8000 lon ångkol eller 5 000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja.

Om en anläggning under basåret innehafts av mer än ett företag skall den senaste innehavaren vara lagringsskyldig om förbrukningen vid anläggningen under basåret uppgått till vad som anges i första stycket 4.

Första stycket gäller inte för gasturbinanläggning för framställning av elektrisk kraft eller för oljekondensverk. Ell företag är dock lagringsskyldigt som inom landet under basåret innehaft gasturbinanläggning för framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minst fem megawatl. Regeringen får bestämma att företag som under basåret inom landet innehaft oljekondensverk med en installerad effekt av minst 150 megawatl skall vara lagringsskyldigt.

7 § Lagringsskyldigheten avser sådana varuslag som de lagringsskyldiga
säljer eller förbmkar. Den som är skyldig alt lagra ångkol skall hålla ett
lager av sädan beskaffenhet att energiinnehållet i den lagrade varan inte i
väsentlig mån är mindre än i det ångkol som han säljer eller förbrukar.

Tillsynsmyndigheten fär medge att en lagringsskyldig lagrar annat lagringspliktigt bränsle än del som lagringsskyldigheten omfattar. I beslutet skall anges vilken mängd av del lagrade bränslet som skall anses molsvara viss mängd av del bränsle som lagringsskyldigheten omfattar. Tillsynsmyndigheten fär också medge att företag som driver oljeraffinaderi helt eller delvis fullgör sin lagringsskyldighel genom alt lagra råolja.

Beredskapslagringens omfaltning m. m.

8 § Regeringen bestämmer med hänsyn till landets behov under krig och
annan allvarlig försörjningskris hur mycket de lagringsskyldiga skall hälla i
lager.

Regeringens beslut skall för varje varuslag ange den andel av förbrukningen eller försäljningen under basåret som skall lagras.

Försäljning som avses i andra stycket omfattar inte varor som sålts direkl lill eller för leverans till den som själv är skyldig att lagra varan eller till den som förbmkar varan under omständigheter som anges i 4 §.

9 § Regeringens beslut om lagringens omfattning skall fattas i god tid
före lagringsårels början.

10 § För eldningsolja 3-5 får regeringen bestämma att lagren efter janua
ri månad får understiga den volym som skall hållas under denna månad
med högst 20 procent.

Prop. 1984/85:53 84

11 § För en lagringsskyldig säljare som inte före elt lagringsår varit
skyldig att hålla beredskapslager skall lagrets omfattning bestämmas till
hälften av vad som eljest skulle hållas som beredskapslager.

För en lagringsskyldig förbrukare som innehar en anläggning för vilken lagringsskyldighet inte förelegat före ett lagringsär skall lagrets omfaltning för anläggningen beslämmas lill hälften av vad som eljest skulle hållas som beredskapslager.

12 § Beredskapslagrets storlek skall för varje lagringsskyldig fastställas av tillsynsmyndigheten.

13 § Till ledning för tillsynsmyndighetens beslut skall den lagringsskyldige före den I febmari avge en deklaration rörande försäljningen eller förbrukningen under föregående kalenderår. Deklarationen skall avges pä heder och samvete.

14 § Tillsynsmyndigheten skall före den I maj meddela den lagringsskyldige beslut enligt 12 §. Beslut får meddelas senare om den lagringsskyldige inte ingett deklaration inom den i 13 § föreskrivna liden.

Nytt lagringsbeslut skall fattas om kontroll hos den lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning till det.

15 § Vad som stadgas i 5 §,8 § andra stycket och 11 -14 §§ gäller inte för gasturbinanläggning för produktion av elektrisk kraft eller oljekondensverk. För dessa anläggningar fär regeringen utfärda särskilda bestämmelser.

16 § Bränsle som lagras enligt denna lag skall ägas av den lagringsskyldige och förvaras inom landet i lageranläggningar som den lagringsskyldige äger eller förfogar över på ett från kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt.

17 § Regeringen får med hänsyn till beredskapsbehoven beslämma att en del av beredskapslagren av olja och gasol som hålls av försäljare skall förvaras i bergrum.

18 § Regeringen fär utfärda bestämmelser om lokaliseringen av beredskapslager.

19 § Underlåter en lagringsskyldig att lämna deklaration enligl 13 § eller att hålla beredskapslager av den omfattning eller på det sätt som föreskrivs i denna lag eller i bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får Ullsynsmyndigheten förelägga honom att vid vite fullgöra sina åligganden.

Befrielse från lagringsskyldigheten, m.m.

20 § Tillsynsmyndigheten får medge rätt för etl lagringsskyldigt företag som säljer olja över slörre delen av landet att avtala med etl annat sådant företag att delta tillfälligt skall ombesörja lagring av olja.

21 § Tillsynsmyndigheten får när skäl finns i särskilda fall medge elt lagringsskyldigt företag rätt att avtala med ett annat sådant företag att detta helt eller delvis skall ombesörja lagringen.

22 § Föreligger synnerliga skäl fär tillsynsmyndigheten i särskilda fall helt eller delvis medge befrielse från lagringsskyldigheten.

Prop. 1984/85:53 85

Beredskapslagrens lanspråktagande

23 § Om krig eller annan allvarlig försöijningskris råder och tillförseln av
lagringspliktigt bränsle till landet eller viss del av landel därigenom avbryts
eller försvåras får regeringen medge att beredskapslager helt eller delvis
får tas i anspråk i den utsträckning som är påkallad med hänsyn lill de
förhållanden som inträtt.

Tillsynsmyndigheten får medge att de beredskapslager som hålls för oljekondensverk i särskilt fall tillfälligt får tas i anspråk när särskilda skäl föreligger enligt föreskrifter som utfärdas av regeringen.

24 § Om den som är lagringsskyldig försätts i konkurs fär beredskaps
lager ulan hinder av denna lag las i anspråk av konkursförvallningen i den
mån det behövs för konkursens behöriga slutförande.

Lagringsavgift

25 § Den som inte häller fastställt beredskapslager skall till staten er
lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall även erläggas av den som inte fullgör skyldighet enligl 16 §, 17 § eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 18 §.

26 § Lagringsavgifi enligt 25 § första stycket skall uppgå till ett belopp
som beräknas för månad och motsvara kapitalkostnaden för den vara som
skall lagras med etl tillägg av 60 procenl. Då lagringen försummas under
del av kalendermånad skall avgiften utgå för hela månaden.

Lagringsavgift enligl 25 § andra stycket skall uppgå till en tredjedel av belopp som avses i första stycket.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om lagringsavgiftens storlek.

27 § Tillsynsmyndigheten beslutar om lagringsavgiftens uttagande. Föreligger synnerliga skäl får fillsynsmyndigheten i särskilda fall nedsätta eller efterge lagringsavgiften.

28 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om debitering, betalning och återbäring av lagringsavgift samt om verkställighet av beslut om lagringsavgifi.

Tillsyn m.m.

29 § Den som är lagringsskyldig skall lämna tillsynsmyndigheten de upp
gifter som behövs för tillsynen av beredskapslagringens fullgörande.

Närmare föreskrifler om uppgiftsskyldigheten meddelas av regeringen eller efter regeringens bestämmande av tillsynsmyndigheten.

30 § Den som importerar, säljer eller förbrukar lagringspliktigt bränsle utan att vara lagringsskyldig skall efter anmaning lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen av beredskapslagringens fullgörande.

31 § Tillsynsmyndigheten får undersöka lager som tillhör den som är uppgiftsskyldig enligt denna lag och granska dennes bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten. Därvid har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till lageranläggningar och kontorslokaler.

Tillsynsmyndigheten får överlåta på sakkunnig att utföra åtgärd enligl första stycket.

Prop. 1984/85:53 86

32 § Tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande som behövs för att utöva tillsyn enligl bestämmelserna i 29 § första stycket, 30 § och 31 § samt enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 29 § andra stycket. I beslut om föreläggande får tillsynsmyndigheten utsätta vite.

33 § Det åligger polismyndighet all lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen enligt denna lag.

Ansvarsbestämmelser

34 § Till böler eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet

1. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 13 §, 29 § första stycket, 30 § eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av 29 § andra stycket eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet,

2. underlåter att lämna tillsynsmyndigheten eller sakkunnig som avses i

31 § andra stycket tillträde till lageranläggningar eller kontorslokaler.
I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar döms inte heller om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller om gärningen omfaltas av ett vitesföreläggande.

35 § Allmänt åtal för brott mot denna lag eller mot föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får väckas endast efter anmälan eller medgi
vande av tillsynsmyndigheten.

Besvär m. m.

36 § Tillsynsmyndighetens beslul i frågor som avses i 14, 19, 27 och

32 §§ får överklagas genom besvär hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i övriga frågor fär överklagas genom besvär

hos regeringen.

37 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen skall gälla omedelbart om inte annat föreskrivs.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 då lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m. skall upphöra alt gälla.

2. Lagen (1957:343) om oljelagring m. m. gäller fortfarande såvitt avser framställning av stadsgas för försäljning.

3. De beslut om lagringsskyldighet som fatlats med stöd av äldre bestämmelser och avser tiden den 1 januari 1985-den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

4. Bestämmelsen i 17 § om lagring i bergmm skall inte tillämpas förrän den 1 juli 1987. Till dess skall bestämmelsema i den gamla lagen gälla.

Prop. 1984/85:53 87

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över utredningens rörande frågor om beredskapslagring på energiområdet betänkande (Ds I 1984:10) Olja och kol, Förslag till lag om beredskapslagring

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), transportrådet (TPR), generaltullstyrelsen (GTS), statens energiverk, slatens vattenfallsverk (Vattenfall), Göta hovrätt, kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenska kommunförbundet. Svenska Petroleum Institutet. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Slenkolsimportörers Förening. Svenska Värmeverksföreningen. Sveriges Grossistförbund samt Sveriges Industriförbund med kompletteringsyltrande av Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen.

Remissinstanserna har samtidigt även yttrat sig över utredningens om översyn av det löpande oljelagringsprogrammet m. m. slutbetänkande (Ds I 1984:13) Energiberedskap för krislid. Denna sammanställning gäller endast yttranden över betänkandet (Ds I 1984:10) Olja och kol. Förslag till lag om beredskapslagring.

1 Allmänt

Många remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse med att en genomgripande omarbetning har gjorts av nu gällande bestämmelser om oljelagring. Flera av instanserna, bl.a. ÖEF, statens energiverk, Göta hovrätt och kammarrätten i Stockholm, anser det vara en klar fördel att beredskapslagringen av både olja och kol regleras i en och samma lag. ÖEF föreslår dessulom att bestämmelserna om stadsgas förs in i den nya lagen i oförändrat skick, medan t.ex. kammarrätten i Stockholm anser att stads-gasbeslämmelserna kan undantas.

TPR. GTS och Vattenfall har inget att erinra eller anföra mot utredningens överväganden och förslag. Övriga remissinstanser är också i huvudsak positiva till utredningsförslagen, även om kritik framförs mot vissa punkter i betänkandet.

Remissinstansernas kommentarer

ÖEF konstaterar att utredningen anser att den nu gällande lagen om oljelagring m. m., som tillkom är 1957, är föråldrad och i flera hänseenden svårtolkad. ÖEF kan som fillsynsmyndighet instämma i detta. ÖEF hälsar därför med tillfredsställelse att en genomgripande omarbetning skett och att i lagförslaget intagits reglerna för beredskapslagring av kol samt likaledes att bestämmelsema om oljeavgifi enligt nuvarande lag om oljeavgift

Prop. 1984/85:53 88

inarbetats i det nya lagförslaget. Den nuvarande oljelagringslagen omfattar även råvara för stadsgasindustrin och bestämmelserna härom avses även gälla i fortsättningen. Enligt ÖEFs mening vore det önskvärt att samlliga lagringsbestämmelser kunde utläsas av den nya lagsfiftningen. ÖEF föreslår därför att nuvarande lag i sin helhet upphävs och att bestämmelsema om stadsgas i oförändrat skick införs i den nya lagen.

Statens energiverk tillstyrker från allmänna utgångspunkter förslaget lill lag om beredskapslagring. 1 likhel med utredningen finner energiverket del gamla lagkomplexet starkt föråldrat, bl.a. i fråga om den laglekniska ulformningen. Verket delar även utredningens grundläggande utgångspunkt för reformarbetet, att lagregleringen bör bli gemensam för olja och kol.

Göta hovrätt anser det tillfredsställande alt bestämmelserna avseende lagringsskyldighet i fråga om säväl olja som kol förts samman i det nu framlagda lagförslaget samt anser att utredningens förslag är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Kammarrätten i Stockholm menar all det är en klar fördel att utredningen reglerar beredskapslagringen av både olja och kol i en och samma lag. De skäl utredningen anför mot att också låla naturgas omfattas av lagen syns hållbara. Kammarrätten finner inte heller anledning att invända mot att bl.a. stadsgas undantas frän denna och i stället regleras i lagen (1957: 343) om oljelagring m. m. I klarhetens inlresse bör dock sistnämnda lag ändras, så all det avsedda tillämpningsområdet kan utläsas av mbriken och även framgår av själva författningstexten, anser kammarrätten.

2 Lagringspliktiga varor och lagringsansvaret

2.1 Lagringspliktiga varor

Utredningen föreslår: För att trygga tillgängen pä olja, gasol och ångkol för energiförsörjningen under krig och annan allvarlig försörjningskris skall säljare och förbmkare av sådana bränslen vara skyldiga att hålla beredskapslager. 1 ångkol ingår slybb, men inte särskilt förädlat kolpulver och av sådant kolpulver framställt flytande kol. Såväl principiella som praktiska skäl talar för att varudefinitionerna för lagringspliktiga varor anknyts till tulltaxan, vilket bl.a. medför att den vara som i LOL benämns motorbrännolja i den nya lagen bör ges benämningen dieselbrännolja. Utredningen anser att kolpulver och flytande kol tills vidare inte bör vara lagringspliktiga varor. Om förhållandena ändras pä så sätt att användningen av kolpulver och flytande kol får större betydelse för energiförsörjningen, bör lagringsskyldighet införas och avse råvaran ångkol och i förekommande fall olja.

Remissopinionen är splittrad i frågan om bestämmelserna för kol.

ÖEF anser alt till lagringspliktiga varor även skall hänföras kolpulver

Prop. 1984/85:53 89

och flytande kol för den som för egen förbrukning eller försäljning framställer dessa former av kol.

Kammarrätten i Stockholm menar att den föreslagna avgränsningen i fråga om lagringspliktiga varor och lagringsskyldiga företag ler sig ändamålsenlig.

Länsstyrelsen i Väslerbottens län tillstyrker uiredningens förslag och förutsätter att man vid lagringspliklens tillämpning särskilt beaktar den samlade försvarsberedskapens regionala behov av lagringspliktiga varor.

Svenska Petroleum InstUutet delar utredningens uppfattning alt det är bra att hänvisa till tulllaxenumren för att ange de varuslag, som beredskapslagringen skall omfatta.

Svenska Stenkolsimportörers Förening anser alt ångkol som förbrukas för framställning av kolpulver och flytande kol skall hänföras till kategorin lagringspliktiga varor.

Svenska Värmeverksföreningen anser att ångkol som förbrukas för framställning av kolpulver skall bli lagringspliktigt, medan flytande kol skall undantas från lagringspliktiga varor.

Remissinstansernas kommentarer

ÖEF påpekar att i utredningen har anförts all huvudsakliga skälet till undantaget för kolpulver och flytande kol är att det är fråga om försöksverksamhet och all kommersiell marknad för sådani bränsle ännu saknas samt vidare att kol i angivna former är tekniskt svårl att lagra under längre lid. Det sistnämnda skälet kan ÖEF instämma i. Lagringsskyldighet bör därför inte föreskrivas för den som köper och använder kolpulver och flytande kol. Däremot bör sädan skyldighet gälla den som för egen förbrukning eller försäljning framställer dessa former av kol. Lagringsskyldigheten bör gmndas på den mängd ängkol som han har förbrukat eller sålt enligl samma regler som föreslås gälla för övriga kolförbrukare. Del bör här framhållas, att kolpulver är det vanligaste bränslet i slörre koleldade pannor, varför undanlag från lagringsskyldighel rimligen inte bör göras, anser ÖEF.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att den minskade förbrukningen av eldningsoljor 1-2 medför sänkt beredskapslagring. Vid av-spärming/beredskapstillstånd innebär del en sänkt uthållighet inom sektorerna transport, skogs- och bergsbmk saml entreprenadverksamhet (krigslida bygg- och reparationsverksamhel). Denna utveckling kan innebära problem för försvarsberedskap och krigsförsöijning i Övre Norrland. Lagringsmängder och lagringsansvar bör därför anpassas till totalförsvarets (inkl. folkförsöijningens) operativa huvudalternativ i Övre Norrland. Detta särskilda lagringsansvar för gasol och motorbränsle bör inte vara angivet i föreslagen lag. Det bör vara ett regeringsbeslut eller etl delbeslut i de femåriga lotalförsvarsbeslulen, menar länsstyrelsen.

Svenska Värmeverksföreningen noterar att i förslaget till lag om bered-

Prop. 1984/85:53 90

skapslagring av olja, ängkol m. m. görs undantag för ångkol som förbrukas för framställning av kolpulver och flytande kol. Av den allmänna motiveringen framgår, att en orsak är att kostnaderna för lagring av produkterna blir för höga och en annan all tvångslagring av produkterna saknar betydelse från beredskapssynpunkl. Om användningen av kolpulver och flytande kol skulle få större betydelse för energiförsörjningen, föreslås i utredningen alt råvaran ångkol och i förekommande fall olja blir lagringspliktig. Kolpulver och flytande kol betraktas inte som ångkol i lagens mening. Användning av flytande kol är ännu av marginell omfattning. Vad avser denna produkt ansluter sig därför. Värmeverksföreningen lill förslagel. Beträffande kolpulver så används det i mänga pannor hos värmeverken. Under år 1983 användes ca 2/3 av del kol som värmeverken förbrukade i form av kolpulver. Pulvret framställs normall genom målning i anslutning till inmatningen i pannan. Från beredskapssynpunkt förefaller det likgiltigt om kolpulvret erhålls genom målning pä platsen för användningen eller genom inköp av färdigmald produkt. En skillnad i lagringsplikt för dessa båda fall bör inte föreligga. Inte heller bör skilda tekniker för koleldning behandlas olika vad gäller beredskapslagring. Värmeverksföreningen avstyrker därför förslaget i denna del och föreslår alt råvaran ängkol blir lagringspliktig vid försäljning och användning av kolpulver.

2.2 Lagringsansvaret

Utredningen föreslår: Skyldiga att hålla beredskapslager under ett lagringsär är företag som

1. importerat lagringspliktigt bränsle och under basåret sålt eller förbru
kat sådant bränsle inom landet,

2. drivit oljeraffinaderi inom landet och där under basåret sålt lagringspliktigt bränsle,

3. av företag som avses under I och 2 som köpt och under basåret inom landet sålt minst 20000 kubikmeter olja eller 1000 ton gasol,

4. i annat fall än som avses under 1 under basåret vid en anläggning inom landet förbmkat minst 8000 ton ängkol eller 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja.

Om en anläggning under basåret innehafts av mer än ett företag, skall den senaste innehavaren vara lagringsskyldig om förbmkningen vid anläggningen under basåret uppgått till vad som anges i första stycket 4. För gasturbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft eller för oljekondensverk gäller särskilda bestämmelser. Ett företag är lagringsskyldigt som inom landet under basåret innehaft en gasturbinanläggning för framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minst fem megawatl. Regeringen får bestämma alt förelag som under basåret inom landet innehaft oljekondensverk med en installerad effekl av minst 150 megawatl skall vara lagringsskyldigt.

Prop. 1984/85:53 91

Lagringsskyldigheten avser sådana vamslag som de lagringsskyldiga säljer eller förbmkar. Den som är skyldig att lagra ängkol skall hålla etl lager av sådan beskaffenhet, alt energiinnehållet i den lagrade varan inle i väsentlig mån är mindre än det ångkol som han säljer eller förbrukar. Tillsynsmyndigheten (ÖEF) får medge att en lagringsskyldig lagrar annat lagringspliktigt bränsle än det som lagringsskyldigheten omfattar. I beslutet skall anges vilken mängd av det lagrade bränslet som skall anses motsvara viss mängd av det bränsle som lagringsskyldighelen omfattar. ÖEF får också medge att företag som driver oljeraffinaderi helt eller delvis fullgör sin lagringsskyldighel genom att lagra råolja.

Majoriteten av remissinslanserna är i huvudsak positiv till utredningens förslag om lagringsansvarel, bl.a. ÖEF. kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenska Kraftverksföreningen, som dock anser att samma regler som föresläs för oljeeldade kondensverk bör gälla även för koleldade sådana, samt Svenska Slenkolsimportörers Förening.

Sveriges Industriförbund och Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen menar att lagringspliktiga som innehar s. k. flerbränslepannor och i dag eldar med kol bör undantas frän lagringsskyldigheten om de i en krissituation kan gå över till fasta inhemska bränslen.

Remissinstansernas kommentarer

ÖEF konstaterar att lagringsskyldighet för olja föresläs föreligga vid en förbrukning om minsl 5000 kubikmeter per år och för kol vid en förbmkning om minst 8000 ton per år. Det kan förutses att mänga som nu är lagringsskyldiga för olja kommer att ersätta en del av oljan med annan energi. Behov kommer vanligen föreligga av s.k. spelsolja under högbe-lastningsperioder, som ulgör en mindre del av det sammanlagda energibehovet för förbrukare. När det gäller lagringsskyldighel för naturgasförbrukare har föreslagits (Ds I 1984: 13) att den sammanlagda förbmkningen av både gas och olja bör vara utgångspunkt vid fastställande om lagringsskyldighet föreligger eller ej. ÖEF vill i konsekvens härmed föreslå, att den sammanlagda förbrukningen av importbränsle bör vara utgångspunkt för avgöranden om lagringsskyldighel föreligger och för beräkning av lagringsskyldighelens omfattning. Vad gäller förbmkare som använder såväl kol som olja, bör sålunda lagringsskyldighet föreligga om den sammanlagda förbrukningen därav uppgår till 5000 kubikmeter räknat i oljeekviva-lenler. Vid omräkning frän kol till olja torde ett för olika kolkvalileter gemensamt omräkningstal av förslagsvis 1,5 kunna användas, anser ÖEF.

Kammarrätten i Stockholm påpekar att i uiredningen föresläs att om en anläggning under basåret innehafts av flera företag, den senaste innehavaren skall vara lagringsskyldig om den årliga förbrukningen vid anläggningen uppgår till viss angiven minsta kvantitet. Avsikten torde vara att vid överlåtelse av lagringsskyldig anläggning den senaste innehavaren skall överta överiätarens skyldighet i aktuellt hänseende. Kammarrätten tillstyr-

Prop. 1984/85:53 92

ker den nya ordningen, men anser all den inte framgår med erforderlig tydlighet av lagtexten.

De bestämmelser som föreslås införda när del gäller lagring av olja för kondensverk och gasturbinanläggningar föranleder ingen erinran från Svenska Kraftverksföreningen. Bestämmelserna ansluter till det förslag till ändring i LOL, som framlagts i regeringens proposition 1983/84: 110 och som antogs av riksdagen den 5 juni 1984. Enligt lagförslaget undantas oljekondensverk från skyldigheten att hålla beredskapslager. Regeringen får dock bestämma alt förelag, som under basåret inom landet innehaft oljekondensverk med en installerad effekt av minsl 150 megawatl, skall vara lagringsskyldigt. Kraftverksföreningen anser alt samma regler som föreslås för oljeeldade kondensverk bör gälla även för koleldade sådana. 1 dagens läge finns i landet ett relativt litet antal små kondenskraflverk. Ur kraftförsörjningssynpunkl är den produktion som kan utvinnas ur dessa verk praktiskt taget försumbar. I den män koleldade kondensverk om minst 150 megawatl kommer lill utförande, bör regeringen - liksom när det gäller oljeeldade verk - kunna avgöra frågan om eventuell lagringsskyldighet, menar Svenska Kraftverksföreningen.

Svenska Värmeverksföreningen påpekar all kol används av åtskilliga värmeverk pä gmnd av sitt förhållandevis låga pris. Många anläggningar är emellertid byggda för att kunna använda också andra fasta bränslen, när priset är konkurrenskraftigt. I förslaget till lag om beredskapslagring av olja, ängkol, m. m. medges endasl att lagring av ett lagringspliktigt bränsle ersätts av etl annat lagringspliktigt bränsle. För anläggningar som bevisligen kan prestera tillräcklig effekt genom att använda inhemska bränslen bör lagring av sådana tillålas som etl alternativ till kollagring. Om ägare fill anläggning har egna tillgångar av inhemskt bränsle bör befrielse frän lagringsskyldighelen medges. I förekommande fall bör även lagring av slutprodukten accepteras, dvs. värme för värmeverkens del. Föruiom av beredskapsskäl kan möjligheten att lagra inhemskt bränsle ha intresse för sysselsättningen i berörda kommuner. Värmeverksföreningen yrkar sålunda på att lagförslaget ändras så att tillsynsmyndigheten får medge att en lagringsskyldig lagrar annat i anläggningen användbart bränsle än det som lagringsskyldigheten omfattar eller att den lagringsskyldige lagrar slutprodukten.

Sveriges Industriförbund påpekar att det i dag finns nägra företag, bl. a. inom skogsindustrin, som har börjat använda flerbränslepannor. Anledningen härtill är att de skall kunna använda bränslen, som är billiga och är lätta att få tag i. Några av dessa förelag eldar därför i dag med kol. Försörjningsberedskapen för kol bör enligt förbundets mening allmänt sett vara lika god som i fråga om olja. Men skulle försörjningssituationen pä kolomrädel bli besvärande kommer dessa företag genast att gå över till eldning med fasta inhemska bränslen. Förbundet anser därför att det inte finns någon anledning för dessa företag att beredskapslagra kol, som de i en krissituation inte kommer att behöva använda.

Prop. 1984/85:53 93

3 Lagringsskyldighetens omfattning

3.1 Basmängdsberäkning m. m.

Utredningen föreslår: Att lagringens omfaltning skall bestämmas med utgångspunkt i en basmängd. Denna skall motsvara försäljningen efter vissa avdrag eller förbmkningen under etl kalenderår (basåret). Det år då lagringen fullgörs (lagringsåret) skall börja den I juli efter basårets utgång. Regeringen skall i god tid före lagringsårels början, lämpligen under första hälften av januari månad, för varje varuslag fatta beslut om hur slor andel av de lagringsskyldigas basmängder som skall motsvara lagringsmängden under lagringsåret. Därigenom fär de lagringsskyldiga lid all fram lill den 1 juli anpassa lagringen till en förändrad lagringsskyldighet. De lagringsskyldiga skall som hittills under januari månad till ÖEF inge en deklaration om försäljningen eller förbrtikningen av olja under basåret. Deklarationen granskas av ÖEF som senast den 30 april fattar beslut om den mängd de lagringsskyldiga skall lagra under lagringsårel. Genom att regeringen beslutat hur stor andel av basmängderna som skall lagras kan ÖEF fastställa lagringsmängden för varje lagringsskyldig utan att, som nu är fallet, en summering av samtliga basmängder först måste göras. Den nya ordningen innebär också att rättelse kan göras av beslutet om beslutsunderiaget varit felaktigt utan att omfattningen av lagringen för andra lagringsskyldiga påverkas. Utredningen förordar vidare att nya lagringsskyldiga under det första lagringsåret endast behöver lagra halva den mängd som annars skulle ha lagrats pä grund av basmängdens storlek. Vid basmängdens beräkning för lagringsskyldiga säljare bör avdrag som hittills fär göras för den försäljning som skett till någon annan som är skyldig att lagra varuslaget ifråga. Vidare skall avdrag få göras för försäljning som skett för fartygs drift i utrikes trafik samt för försäljning av ångkol för framställning av kolpulver eller flytande kol. Avdrag bör även fä göras från ett företags basmängd om försäljningen gällt varor, vilka transporterats direkt till eller för leverans lill elt lagringspliktigt företag. För säväl olja som kol skall regeringens beslut om lagrens storlek motsvara del åriiga behovet av beredskapslager. Regeringens beslut bestäms pä grundval av etl utredningsmaterial som dels innehåller en kalkyl avseende behovet av beredskapslagring, dels en prognos över ulvecklingen av försäljning och förbrukning.

I huvudsak positiva lill förslaget är statens energiverk. Vattenfall, samt Svenska Värmeverksföreningen.

Remissinstansernas kommentarer

Svenska Värmeverksföreningen påpekar att förslagen beträffande beredskapslagring av kol berör allt fler av föreningens medlemmar. Värmeverkens snabba minskning av oljeanvändningen har till viss del möjlig-

Prop. 1984/85:53 94

gjorts genom ersättning med kol. Nu framlagda förslag innebär, att lagringsskyldighet inträder den I juli 1985 vid en förbmkning av 8000 ton/är, att 60 % av basperiodens användning skall lagras (förslag av K 83) och att den som blir lagringsskyldig - ulan att ha varit det tidigare - bara behöver lagra halva den lagringspliktiga kvantiteten under första året. Dessa förslag ansluter till de principer som riksdagen antagit för oljelagring. Värmeverksföreningen finner en sådan parallellitet principiellt rimlig.

3.2 Vinterdispens

Utredningen anser att vinlerdispensen, som numera endast gäller för tjock eldningsolja, i princip bör slopas. Slopandet bör ske i etapper för att verkningarna någol skall mildras. De skäl som anförts mot vinterdispens för olja talar för att vinterdispens inte införs för kol. Därmed uppnås också att samma bestämmelser gäller för eldningsolja och för kol. Utredningen förordar att frågan om elt slopande av vinterdispensen ingående prövas i samband med att nästa större utredning om lagringen görs och utgår från att denna omprövning också leder till att vinterdispensen slopas. Bestämmelserna om vinterdispens för eldningsolja bör utformas som en fullmakt för regeringen att kunna medge att lagren efter januari månad får tas i anspråk till en bestämd lägsta nivå. De närmare bestämmelserna bör meddelas i en förordning och de bör i huvudsak överensstämma med de bestämmelser som nu gäller.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att vinterdispensen bör behållas.

Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Värmeverksföreningen anser att vinterdispensen även bör gälla för kol.

Remissinstansernas kommentarer

Länsstyrelsen i Väslerbottens län menar att vinterdispensen bör behållas på grund av följande skäl:

- En stor - och kanske ökande — del av sjötransporterna sker med utländska fartyg. Arbelskonflikter, andra transportstörningar kan störa oljeföretagens planerade lagring.

- Man kommer inte ifrån att del kan bli besvärliga och långvariga ishinder pä norrlandskusten. Is och miljöhinder (risk för haveri jämte svårt oljeutsläpp) kan tidigt stoppa tankfartygen. Situationen skärps genom den ökade andelen "icke skandinaviskt" oljetonnage som svarar för Östersjötransporterna.

Svenska Värmeverksföreningen konstaterar att utredningen föreslär att vinlerdispens inte införs för kol. Motivet härtill är av vinterdispensen för olja föreslås slopad. Detta har redan beslutats av riksdagen vad beträffar tunn eldningsolja från den 1 januari 1985.Vinterdispens för tjock eldningsolja bibehålls tills vidare. Den föreslås av utredningen alt tas upp till

Prop. 1984/85:53 95

förnyad behandling i nästa större utredning om lagringen och utredningen ulgår från att denna omprövning också leder till att vinterdispensen för tjock olja slopas. Dä kol och olja i övrigt behandlas lika i lagringshänseende bör vinterdispensen även gälla för kol. För att kunna bedöma synpunkten att vinlerdispensen generellt bör slopas måsle bakgrundsmaterial i form av importmöjligheter och förbmkningsanlaganden slå till förfogande. Eftersom delta inte varit fallel vad Värmeverksföreningen beträffar, saknar föreningen praktisk möjlighet att bedöma på vilka gmnder utredningen baserar sitt generella uttalande. Föreningen anser dock all kol och olja skall behandlas lika och yrkar på att vinterdispensen även skall gälla kol.

4 Lagrens lokalisering

Utredningen föreslår att del bränsle som är lagringspliktigt skall ägas av den lagringsskyldige och förvaras inom landet i lageranläggningar, som den lagringsskyldige äger eller förfogar över pä ett från kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt. Regeringen får med hänsyn till beredskapsbehoven bestämma alt en del av beredskapslagren av olja och gasol som hålls av försäljare skall förvaras i bergrum. Regeringen fär vidare utfärda bestämmelser om lokalisering av beredskapslagren.

1 stort positiva lill utredningsförslagen är bl.a. ÖB, statens energiverk samt Vattenfall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser alt del finns behov av en ökad krigslagringsreserv i övre Norrland.

Remissinstansernas kommentarer

ÖB konstaterar att utredningen föreslår all inga särskilda regler för lagrens lokalisering behöver införas. Detta innebär att lagringsuppbyggnaden av de oljelager som inte skall förvaras i bergrum sannolikt sker med hänsyn till förbmkningsbehoven. Delta kan komma att medföra att vissa landsdelar, t. ex. Norrland, fär en förhållandevis låg andel av tvångslagren. ÖB bedömer dock att beredskapskraven kan uppfyUas trots denna obalans. ÖB anser att stora regionala obalanser i uthålligheten, särskilt i Norrland, även påverkar uthålligheten i landet i dess helhet. ÖB vill dock inte påverka en för myndigheter och företag kostnadskrävande reglering av lagrens lokalisering. Däremot understryks vikten av alt ÖEF noga följer lagringsulveckUngen. Härigenom kan sådana förändringar som negativt påverkar vår uthållighet - även regionalt - tidigt upptäckas och läggas till grund för förslag till regeringen att, med stöd av lagen om beredskapslagring, utfärda härför erforderliga föreskrifter, anser ÖB.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att totalförsvarels ökade användning av biltransporter och dieseldrivna arbetsredskap kan kräva ökad

Prop. 1984/85:53 96

krigslagringsreserv i övre Norrland. Oljeförråden bör vara skyddade i bergmm. Förråden bör om möjligt icke vara i anslutning till andra, mer högvärdiga, mäl. Länsstyrelsen bedömer det angeläget att man närmare studerar problemet "oljelagring och uthållighet" för totalförsvaret i Övre Norrland.

5 Befrielse från lagringsskyldigheten m. m.

Utredningen föreslår all ÖEF fär medge rält för ett lagringsskyldigt företag som säljer olja över slörre delen av landet att avtala med ett annat sådant företag att delta tillfälligt skall ombesöija lagring av olja. Vidare får ÖEF, när skäl finns, i särskilda fall medge etl lagringsskyldigt företag rätt alt avtala med ett annat sådani företag alt detla hell eller delvis skall ombesörja lagringen. Föreligger synnerliga skäl får ÖEF i särskilda fall även helt eller delvis medge befrielse frän lagringsskyldigheten.

Fä instanser har yttrat sig i frågan. I huvudsak positiva till uiredningens förslag är slatens energiverk och Vattenfall.

Remissinstansernas kommentarer

Svenska Värmeverksföreningen anser att strävan att ersätta olja medför ofta betydande förändringar i den blandning av olika slags tillförd energi, som gäller för värmeverken. Dessa förändringar sker omgående, då nya eller konverterade anläggningar tas i bruk. Detla bör beaktas genom att ÖEF fillämpar en generös dispensgivning.

6 Sanktioner m. m.

6.1 Sanktioner vid bristande lagring

Utredningen föreslår att den som inte håller fastställt beredskapslager skall erlägga lagringsavgift till staten. Lagringsavgift skall också erläggas av den som inte håller beredskapslager på det sätt eller på den plats som anges i lagen eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Lagringsavgiften, uppgår när lagringen försummats, till ett belopp som beräknas för månad och motsvarar kapitalkostnaden för den vara som skall lagras med ett tillägg av 60 procent. Då lagringen försummas under del av en kalendermånad skall avgiften utgå för hela månaden. Lagringsavgiften som skall erläggas i andra fall än då lagringen försummas skall uppgå lill en tredjedel av det nyss nämnda beloppet. De ytterligare föreskrifter som måste finnas i fräga om avgiftens storlek bör bestämmas av regeringen. ÖEF beslular om lagringsavgiftens uttagande. Föreligger synnerliga skäl fär ÖEF i särskilda fall nedsätta eller efterge lagringsavgiften. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om debitering, betalning och återbäring av

Prop. 1984/85:53 97

lagringsavgift samt om verkställighet av beslul om lagringsavgift. Om den lagringsskyldige underlåter att hålla lager av den omfattning eller på det sätt som föreskrivs enligl lagen eller enligt bestämmelser som meddelats med slöd av lagen får ÖEF vid vite förelägga honom att fullgöra sina åligganden. I övrigt skall frågorna om vite följa de allmänna regler som gäller för vite och när en ny viteslag träder i kraft enligt vad som stadgas däri.

Kammarrätten i Stockholm anser att lagringsavgiften bör höjas, medan Svenska Petroleum InstUutet och Svenska Stenkolsimportörers Förening menar all en kombination av lagringsavgifi och borttagande av avdragsrät-len blir oskäligt betungande för den lagringspliktige. Svenska Stenkolsimportörers Förening vill dessutom sänka procentsatsen till 30 procent.

Remissinstansernas kommentarer

Kammarrätten i Stockholm anser all i syfte att trygga rikets beredskap pä energiområdet och fullgörandet av föreskriven lagringsskyldighel måste effektiva påtryckningsmedel stå till buds. Uiredningen anger att den hell övervägande delen av de fall då avgift hittills har uttagits utgörs av mindre, oftast tillfälliga försummelser, som ibland har berott på rena förbiseenden eller misstag. Bortsett från vad som skedde under Irankrisen har utredningen däremot funnit alt några mer omfattande försummelser inle har förekommit. Mot denna bakgmnd anser uiredningen att den nuvarande avgiftsnivån i slort sett får anses rimlig och att avgiften - med hänsyn lill den ändring som föreslås i fråga om de komponenter som skall medtas vid beräkningen - bör motsvara den månatliga kapitalkostnaden för varan med etl tillägg pä 60 procenl. Kammarrätten kan inle ansluta sig till denna uppfattning. Uppenbarligen var avgiften inte ett tillräckligt påtryckningsmedel i det läget. På grund härav och då del också får anses angeläget att några försummelser som kan kallas vardagliga inle förekommer anser kammarrätten att avgiften bör höjas. Visserligen förordar utredningen alt avgiften inte längre skall vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Kammarrätten tillstyrker det förslaget, eftersom avgiften är av samma art som de avgifter som nu omfattas av 20 § andra stycket kommunalskattelagen (1928:370). En sådan lösning innebär en ökad belastning för dem som drabbas av avgift. Kammarrätten tror dock all detta inle är tillräckligl utan förordar att det procentuella tillägget höjs om än inle så kraftigt som oljelagringskommittén pä sin tid föreslog.

Svenska Petroleum Institutet konstaterar att lagringsavgiflen föreslås motsvara kapitalkostnaden för den vara som skall lagras med etl tillägg av 60 procenl. Härutöver föreslås dessulom en ändring av kommunalskallela-gens 20 §, innebärande att avdrag ej får göras för lagringsavgifi vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla. Enligt institutets uppfallning innebär kombinationen av dessa bestämmelser en oskäligt betungande ekonomisk påföljd för att en lagringsskyldig under en månad eller del av 7 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 98

månad icke tillfullo uppfyller sin lagringsplikt. Endera av dessa påföljder är enligl institutets mening tillräcklig såsom påföljd, dvs. antingen kapitalkostnaden med ett tillägg av 60 procent utan ändring av kommunalskattelagens 20 §, eller enbart kapitalkostnaden med föreslagen ändring av kommunalskattelagen. Utredningen nämner att lagringsavgift främsl har debiterats Iagringsskyldiga förbrukare. Enligt den förteckning över lagringsskyldiga företag, vilken ärligen upprättas av ÖEF, finns bland lagringsskyldiga förbrukare dels kommuner, dels kommunägda aktiebolag, som driver kraft- och värmeverk, och dels industriföretag, som praktiskt taget alllid drivs i aktiebolagsform. Uiredningens förslag att slopa den skattemässiga avdragsrätten för oljeavgift skulle medföra en kraftig reell avgiftshöjning för de kommunägda kraft- och värmeverk, som drivs i akfiebolagsform, samt för industriföretagen men inle medföra nägon avgiftshöjning i de fall, då en kommun direkt äger kraft- eller värmeverk, eftersom kommunen inle är skattskyldig. Den av utredningen föreslagna ändringen i kommunalskattelagen bör av ovanstående skäl inte genomföras, anser institutet.

Svenska Stenkolsimportörers Förening uppskattar att utredningen föreslär ett förenklat sätt att beräkna lagringsavgiften. Emellertid innebär det nya förslaget en orimlig och onödig förhöjning av avgiften särskilt i beaktande av att uiredningen samtidigt föreslår en ändring av kommunalskattelagen, enligt vilken lagringsavgiften inte skulle få avdras vid taxeringen. Såvitt gäller denna skattelagändring bör framhållas, att här ifrågavarande avgift enligt föreningens mening inte är att jämföra med de sanktionsavgifter, som i dag inte får avdras ur taxeringssynpunkl. Tvärtom är avgiften enligt förslaget grundad pä kostnader som skulle.få avdras, om lagringsskyldigheten fullgjorts i sin helhet. Som uiredningen mycket riktigt framhåller är det här oftast fråga om tillfälliga försummelser orsakade av rena förbiseenden och misstag, eller omständigheter av force majeure-karaktär som försening av fartygslaster o.d. Lagringsavgiften är alltså inte att betrakta som någol slag av böler för kriminell handling. Under hänvisning fill ovanslående och till utredningens eget uttalande att den nuvarande avgiftsnivån i stort sett får anses rimlig anhåller föreningen därför all avgiften antingen baseras på den månatliga kapitalkostnaden för den felande varan med preventivt tillägg av förslagsvis 30 procent och att den som hittills görs avdragsbar vid laxeringen eller att det preventiva tillägget helt tas bort om utredningsförslaget om ändring av kommunalskattelagen godtas.

6.2 Avgift vid befrielse från lagringsskyldigheten

Utredningen föreslår att avgift inle skall uttas när befrielse ges i fråga om lagringsskyldigheten.

Svenska Petroleum Institutet har som enda instans närmare kommenterat förslaget och tillstyrker detsamma.

Prop. 1984/85:53 ., 99

Remissinstansens kotnmetilar

Svenska Petroleum Institutet utgår från alt dispens avseende viss säljare eller förbrukare endasl lämnas i fall av force majeure-typ och då endast temporärt. Konkurrensneutraliteten mellan företagen rubbas inte nämnvärt av sådana tillfälliga undantag från lagringsskyldighelen, menar institutet.

6.3 Uppgiftsskyldighet, kontroll, straff m.m.

Utredningen föreslår att den som är lagringsskyldig skall lämna ÖEF de uppgifter som behövs för tillsynen av beredskapslagringens fullgörande. Närmare föreskrifler om uppgiflsskyldigheien meddelas av regeringen eller efter regeringens beslämmande av ÖEF. Den som importerar, säljer eller förbmkar lagringspliktigt bränsle utan att vara lagringsskyldig skall efter anmaning lämna ÖEF de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen eller lagret som behövs för tillsynen av beredskapslagringens fullgörande. ÖEF får undersöka lager som tillhör den som är uppgiftsskyldig och granska bokföring och övriga handlingar som hör till verksamhelen. Därvid har ÖEF rätt att få tillträde lill lageranläggningar och kontorslokaler. ÖEF fär även anlita utomstående specialister för att kontrollera bokföring och lager. Vidare föreslås alt ÖEF bör fä utfärda de förelägganden som erfordras och i samband därmed få utsätta vite. Detla gäller ocksä skyldigheten att inge deklaration över försäljningen eller förbrukningen under basåret. Vad gäller sankfioner mot försummelse av uppgiftsskyldighcten anser utredningen att dessa sanktioner som hittills skall utgöras av slraff. Den som för den lagringsskyldige eller för annans räkning är skyldig all lämna uppgifter, men därvid lämnar oriktiga uppgifter eller underiåter att över huvud tagel lämna uppgifter, bör ställas till ansvar om hans handlande eller underlåtenhet täcks av uppsåt eller av oaktsamhet som inte är att anse som ringa. Vidare bör ansvar gälla för den som underiåter att efterkomma de förelägganden som kan komma alt utfärdas av ÖEF eller för den som vägrar att lämna tillträde för undersökning av lager eller kontorslokaler. För alt markera den vikl samhället fäster vid upplysningspliktens fullgörande och i belysning av att felaktiga uppgifter kan ha sin grund i allvarliga förhållanden anser utredningen del lämpligt att bestämma straffskalans maximum till fängelse i ett är. Brott mot ansvarsbestämmelserna i den nya lagen kan i vissa fall komma alt konkurrera med brott enligl brottsbalken. När della sker skall enligl allmänna regler ansvar endast ädömas enligt brottsbalken. Av det sagda framgår alt straff och vite kan avse samma gärning. Påpekas bör därför all enligt en i svensk rätt vedertagen rättsprincip bör inle dömas till straff för en gärning som också omfattas av ett vitesföreläggande.

Göta hovrätt har som enda instans närmare kommenterat förslagen och ifrågasätter om inte straffmaximum - fängelse elt är - satts onödigt högl.

Prop. 1984/85:53 100

7 Övriga frågor

7.1 Besvär

Utredningen föreslår att talan mot ÖEF:s beslul skall föras hos kammar-rätlen genom besvär när del gäller fastställandet av lagringsskyldighelens omfattning och beslut om utsättande av vite samt i frågor om uttagande av lagringsavgiften. I övriga fall skall talan mot ÖEF:s beslut föras hos regeringen genom besvär.

Kammarrätten i Stockholm har som enda instans närmare kommenterat förslaget och tillstyrker den uppdelning som uiredningen har gjort av besvärsprövningen mellan regeringen och domstol.

7.2 Särskilda lagringsbeslut

Utredningen föreslår att ÖEF får besluta om lagringens omfattning även efter den I maj om den lagringsskyldige inte ingett erforderliga uppgifter om förbmkning och försäljning före den I februari. Vidare föreslås att nytt lagringsbeslut skall fattas om kontroll hos den lagringsskyldige, begäran av denne eller om annan omständighet ger anledning till det.

Ingen av remissinstanserna har närmare kommenterat förslaget.

7.3 Inköpsskyldighet från raffinaderier

Uiredningen anser att del inte behövs särskilda bestämmelser om skyldighet för företag som importerar olja att i stället köpa olja frän inhemska raffinaderier. De bestämmelser som f. n. finns i LOL har enligt utredningen aldrig tillämpats i praktiken.

Ingen av remissinstanserna har närmare kommenterat förslaget.

7.4 Ikraftträdande

Utredningen anför: Avsikten är att den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1985 och därmed ersäUa LOL och LOA. Del första lagringsåret då lagringen bestäms enligt den nya lagen infaller den 1 juli 1985. Intill denna tidpunkt finns redan gällande beslut om lagringen som fattats med stöd av de äldre bestämmelserna. För all lagringsplikt utan avbrott skall föreligga för de lagringsskyldiga förelagen måste de beslut om lagringen som fattals med stöd av de äldre bestämmelserna gälla till den 1 juli 1985, då lagringen bestäms enligt bestämmelserna i den nya lagen. Lagringsskyldigheten för ångkol skall också träda i kraft den 1 juli 1985, vilket förordats av K 83 i betänkandet (Ds I 1983; 23) Tvängslagring av olja och kol. I och med att de som blir lagringsskyldiga för kol inte tidigare varit lagringsskyldiga behöver de under det första lagringsårel endasl lagra hälften av vad som annars

Prop. 1984/85:53 101

skulle lagras. När del gäller avgift för försummelser som hänför sig lill tiden före ikraftträdandet bör pä motsvarande sätt som för straff gälla att de gamla bestämmelserna skall tillämpas när detla leder lill att avgiften blir lägre. De särskilda frågor som i övrigi måste beaktas vid ikraftträdandet av den nya lagen tas upp i samband med specialmoliveringen till lagens övergångsbestämmelser.

Endasl kammarrätten i Stockholm har närmare kommenterat avsnittet och konstaterar alt enligt utredningen skall, när det gäller avgift för försummelse som hänför sig till tiden före ikraftträdandet, gälla att de gamla bestämmelserna skall tillämpas när del leder till att avgiften blir lägre. Övergångsbestämmelserna måste enligt kammarrätten kompletteras med föreskrift härom. Ställning måste ocksä tas till vad som skall gälla i fräga om ansvar för andra försummelser mot LOL, vilka har begåtts före den nya lagens ikrafträdande, (jfr LOL 19§).

8 Synpunkter på lagtexten

Göta hovrätt föreslär följande ändringar i lagtexten:

8§3si

"Varor som sålts direkl till eller för leverans till den som själv är skyldig att lagra varan eller till den som förbrukar varan under omständigheter som anges i 4§ skall inte las med vid beräkningen av försäljning som avses i andra stycket."

30 §

"Den som importerar, säljer eller förbrukar lagringspliktigt bränsle utan att vara lagringsskyldig skall efter anmaning lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de med slöd av lagen meddelade föreskrifterna." (Jmfr ordalydelsen i 2§.)

Punkt 1 i övergångsbestämmelserna

"Denna lag träder i kraft den I januari 1985 då lagen (1957:343) om oljelagring m. m. - med i punkt 2 angivet undantag - och förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m. skall upphöra all gälla."

Hämtöver vill hovrätten framhålla alt det hade varit önskvärt att utredningen i specialmotiveringen lill 31 § angett de kvalifikationskrav som bör ställas på sädan sakkunnig som fär anlitas av tillsynsmyndigheten. Med tanke pä de vittgående befogenheter som den sakkunnige får i förhållande till berörda företag är det av vikt att vederbörande utses med omsorg.

Kammarrätten i Stockholm anför följande beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om beredskapslagring av olja, ångkol m. m.:l 1 § bör undantagen frän lagens tillämpningsområde samlas i andra stycket (se första stycket sista punkten och 15 §). Som har angetts i del

Prop. 1984/85:53 102

föregående bör lagen (1957: 343) om oljelagring m. m. justeras så att därav framgår all bestämmelserna avser lagring av sladsgas. Förevarande I § andra slyckel kan lämpligen formuleras enligt följande: "Lagen gäller dock inte för statliga företag och företag som förbrukar råvara för tillverkning av stadsgas. Bestämmelserna i 5 §, 8 § andra stycket och 11-14 §§ nedan gäller inte för gasturbinanläggning för produklion av elektrisk kraft eller oljekondensverk. För sådana anläggningar och för statliga myndigheter får regeringen utfärda särskilda bestämmelser om beredskapslagring."

I 3 § andra stycket bör orden "även om detta bränsle anges i första stycket" ulgå som överflödiga. 6 § bör omformuleras, förslagsvis enligt följande: "Skyldiga att - eller dieselbrännolja.

När ett lagringsskyldigt företag överlåts övertar den senaste innehavaren överiätarens lagringsskyldighet. Vid överlåtelse under basåret är den senasle innehavaren lagringsskyldig om den sammanlagda förbrukningen vid anläggningen under basåret har uppgått lill den mängd som anges i första stycket 4.

Första stycket gäller inle för gasturbinanläggning för framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt understigande fem megawatl eller för oljekondensverk. Regeringen får dock bestämma - lagringsskyldigt".

I specialmotiveringen till 14 § anför utredningen att beslut om lagringens omfattning inte kan gälla för annan tid än den som omfaltas av lagringsårel. Av lagtexten bör framgå att nytt lagringsbeslut inte får fattas efter lagringsårels utgång. I andra punkten måste vidare anges inom vilken tidrymd beslul, som anges där, skall ha meddelats. Del kan sättas i fråga om nytt lagringsbeslut verkligen skall kunna meddelas också vid mindre avvikelse lill den lagringsskyldiges nackdel. Om det är avsett alt texten i 14 § andra stycket skall möjliggöra för tillsynsmyndigheten att avstå härifrån genom all nytt beslul endast skall meddelas när " - omständighet ger anledning lill del" bör detta klargöras i specialmoliveringen.

Uttrycket i 16 § att lagring skall ske "på ett frän kontrollsynpunkl tillfredsställande sätt" kräver tillämpningsföreskrifter. Det bör utsägas i lagen att sädana kommer att utfärdas.

Straffsanktionen i 34 § 2 bör även omfatta tillsynsmyndighetens rätt enligt 31 § att granska bokföring m.m. Uppräkningen i 34 § bör därför kompletteras.

I 36 § första stycket bör hänvisning göras till 12 § i ställel för 14 §.

Om lagen (1957:343) om oljelagring m.m. ändras i enlighet med vad kammarrätten har föreslagit i det föregående bör punkt 2 i övergångsbestämmelserna utgå.

Svenska Petroleum Institutet anför: I lagförslaget 3 § anges de varuslag, som beredskapslagringen skall omfatta. Vi delar utredningens uppfattning, att det är bra att hänvisa lill tulltaxenummer. Beträffande kol föreligger emellerlid svårigheter att i den synneriigen rikhaltiga mängden av olika kolkvaliteter avgränsa de slag av kol, som beredskapslagringen skall om-

Prop. 1984/85:53 103

fatta. Begreppet "ångkol" (steam coal) har vare sig i Sverige eller inlernafionellt någon klart avgränsad leknisk definition ulan används som en allmän beteckning på samma säll som begreppet metallurgiskt kol. Bl.a. svårigheterna att i praktiken på ett tillfredsställande sätt definiera olika typer av kol i beskattningshänseende har lett till all lagen om energiskatt (SFS 1957: 262) fr. o. m. den I januari 1984 införts en enhetlig beskattning av alla typer av kolbränslen (se SFS 1983:1004). Från skatteplikt har undantagits kolbränslen för annat ändamål än energialsiring och/eller vad som förbrukas i metallurgiska processer. För detaljer se RSV:s föreskrifter och anvisningar m. m., allmän energiskatt på bränslen elc. (RSFS 1984: 24, RSV IP 1984:11). Därav framgår också att för kol-vätske-blandningar beräknas skatten för det inblandade kolet efter skattesatsen för kolbränslen. Om det är fråga om kol-oljeblandning utgår skatt för den inblandade oljemängden. Genom dessa regler har man undgått etl anlal besvärliga gränsdragningsproblem. I den mån t.ex. antracit används för icke-ener-giändamål föranleder sådan förbrukning icke beskattning och framför allt undantas kol och koks, som förbrukas i metallurgiska processer. Del torde knappast finnas anledning att använda olika definitioner på de varuslag, som berörs av energibeskattning och tvångslagring, eftersom man i båda fallen avser att systemen skall omfatta sådant kol som används för energiändamål men man samtidigt vill undanta kol för icke-energiändamål och då framför allt kol för metallurgiskt ändamål. Vi föreslår därför att inledning av 3 § ges följande lydelse:

3 § Beredskapslagringen skall omfatta följande varuslag:

Tulllaxenummer	Varuslag
ur 27,01
27.02
eller 27.04	kolbränslen
ur 27.10	molorbensin utom flygbensin
	fotogen utom flygfotogen
	dieselbrännolja och eldningsolja 1 och 2
	övriga slag av eldningsolja
ur 27.11	gasol

Beredskapslagringen skall dock icke omfalta bränsle, som förbrukats eller sålts för förbrukning för ett annal ändamål än energialstring, och icke heller kolbränslen, som förbmkats eller sålts för förbrukning i metallurgiska processer.

Om lagringsskyldighet föreligger -

Vi föreslår vidare att i konsekvens med ovanstående ordet "ängkol" i lagtexten utbyts mol ordet "kolbränslen". Vi utgår ifrån att med "flygbensin" ovan avses såväl flygbensin, stat.nr 27.10.151 som jetbensin, stat.nr 27.10.200. Det senare varuslaget förbrukas som bekant av flygvapnet.

Enligl 4 § i förslag tili lag om beredskapslagring av olja, ängkol m. m. gäller lagen bl.a. inte för ängkol, som förbrukas för framställning av

Prop. 1984/85:53 104

kolpulver och flytande kol. Nämnda undanlag i 4 § synes strida mot föreslagna bestämmelser i 6 § under 1 och 4:

"Skyldiga att hålla beredskapslager under elt lagringsår är enligt förslaget företag, som

1) importerar lagringspliktigt bränsle och under basåret sålt eller förbrukat sådant bränsle inom landel,

4) i annat fall än som avses under I under basåret vid en anläggning inom landet förbmkat minst 8000 lon ängkol eller 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja."

I förslaget 6:4 § finns inte något uttalat undanlag för den som förbmkat minst 8000 ton ängkol för framställning av kolpulver eller flytande kol. Klart är emellertid att föreslaget undantag för kolpulver och flytande kol kommer alt medföra, att ålskiUiga förbrukare av mer än 8000 lon kolbränslen kommer att låta tillverka kolpulver eller flytande kol, innan man uppnår gränsen för lagringspliklens inträde, 8000 ton. Härvid inställer sig frågan, hur kolpulver och flytande kol definieras och hur man kan kontrollera, alt kolpulver kommit till användning och inte kolstybb, som är lagringspliktig vara. Eftersom i en kolpulvereldad anläggning kolpulvret normalt mals i kvarnar, omedelbart före förbränningen, förefaller det egendomligt om inköp av färdigt kolpulver skulle medföra, alt beredskapslagring inte anses erforderlig. Det förefaller icke heller konsekvent alt ett företag, som använt 5000 kubikmeter eldningsolja för bl.a. flytande kol, skall drabbas av lagringskyldighet, medan om samtidigt mer än 8000 ton ångkol använts för samma ändamål, denna kolanvändning icke medför någon lagringsplikt. Institutet delar emellertid utredningens uppfaltning, att det inte bör vara användningen av kolpulver eller flytande kol som i och för sig skall medföra lagringsplikt, utan de kvantiteter ångkol som tagits i anspråk för framställningen av kolpulver eller flytande kol. Vi föreslår därför all 4 § ges följande lydelse:

4 § Lagen gäller inte för bränsle som förbrukas för drift av farlyg i utrikes trafik eller införs på annat transportmedel för dess drift eller är föremål för transitering. Lagen gäller inte heller för kolbränslen, som utvinns inom landet.

Svenska Stenkolsimportörers Förening har följande synpunkter: Lagförslaget 4 §: I nämnda paragraf föreslås, att lagen inte skall gälla bl. a. för ängkol som förbrukats för framställning av kolpulver och flytande kol. Vi anser att detta undantag frän lagen strider mot själva syftet med och anledningen till att man över huvud taget inför bestämmelser om beredskapslagring. Under avsnitt 4.1.2 i de allmänna motiveringarna föreslår utredningen alt ovannämnda varor icke blir lagringspliktiga sä länge detta inte är påkallat med hänsyn till försörjningsberedskapen. Man syns härvidlag stödja sig på K 83:s betänkande (Ds I 1983: 23) Tvångslagring av olja

Prop. 1984/85:53 105

och kol, vari framhålls all elt krav pä tvängslagring av dessa produkter f. n. saknar betydelse från beredskapssynpunkl och att lagringsskyldighelen bör införas först om och när användningen nått etl kommersiellt stadium. OLK 1980 hade tidigare i sitt kommiltéförslag framhållit att det för lagringsskyldigheten inle bör spela någon roll hur ängkol behandlas och i vilken form del förbrukas. Exempelvis bör således enligl kommittén användning av flytande kol vara förenad med lagringsskyldighet, eftersom sådant bränsle direkt ersätter användning av tjock eldningsolja. Den omständigheten att ifrågavarande produkter ännu inte kommit lill större användning är enligt vår mening inle skäl för att uppskjuta bestämmelser om lagringsskyldighet. Denna marknad är under uppbyggnad och dagliga leveranser förekommer redan nu till kommunala anläggningar. Det bör i della sammanhang erinras om, alt regeringen redan beviljat ett villkorligt lån om högsl 34,8 milj. kr. för uppförande av en fabrik för kolvallenbränslen i Malmö. Vi utgår från, alt bakomliggande kalkyler och bedömanden ger vid handen att en marknad kommer att byggas upp myckel snabbi. Bortsett ifrån alt skälen för beredskapslagring av råvaran kol i ifrågavarande produkter är ur beredskapssynpunkl exakt densamma som för leveranser av ångkol i importtillstånd, skulle ett uppskjutande av bestämmelser om lagringsplikl icke blott medföra en snedvridning av tillverkarens/förbrukarens kalkyler ulan också skapa skilda förutsättningar för likartade produkter. Föreningen anhåller därför, att bestämmelser om lagringsplikt vid tillverkning av kolpulver och flytande kol införs i nu föreliggande förslag till lag.

Lagförslaget 14 §; Häri föresläs att tillsynsmyndigheten före den 1 maj skall meddela den lagringsskyldige beslut om beredskapslagrets storlek. Föreningen föreslår, att denna lidpunkt ändras tili "före den i april". Rimligen bör rent principiellt de lagringsskyldiga, som i praktiken skall vidta erforderliga arrangemang för fullgörande av ell lagringsbeslut, ges längre tidsutrymme än den myndighel, som fattar beslutet. Härtill kommer att två månader renl praktiskt torde vara en för kort planeringslid, specielll med hänsyn till att inlagring hos varandra inle utan vidare kan ske såvitt gäller kol.

Lagförslaget 26 §: Föreningen vill framhålla, att den föreslagna formuleringen av paragrafen är något otydlig, dä man lätt kan få uppfattningen att avgift skall erläggas för hela lagringspliktiga kvantiteten. Såvitt föreningen förstår skall avgift betalas endasl för den kvantitet som felas i lagringsskyldigheten.

Prop. 1984/85:53 106

Bilaga 3 De remitterade förslagen

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om beredskapslagring av olja och kol

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § För att trygga tillgängen på olja och kol för energiförsörjningen under
krig eller andra allvarliga försörjningskriser skall säljare och förbrukare
hålla beredskapslager av sådana bränslen i den utsträckning som före
skrivs i denna lag.

Om statliga myndigheters beredskapslagring beslular regeringen.

2 § Skyldigheten alt hälla beredskapslager gäller för elt år i taget frän och
med den I juli (lagringsårel) och grundas pä försäljningen eller förbruk
ningen under föregående kalenderår (basåret).

Särskilda bestämmelser gäller för vissa anläggningar enligt 18-21 §§.

3 § Överlåts en anläggning, vari förbrukas bränsle som omfattas av denna lag, tillämpas bestämmelserna om lagringsskyldighel som om den senaste innehavaren innehaft anläggningen frän basårels början.

4 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

Lagringsbränslen

5 § Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen (lagringsbräns
len).

Tulllaxenummer Varuslag

ur 27.01 Kolbränslen utom

1. sådant kolpulver som malts för vidareförsäljning
och

2. kol-välskeblandningar

ur 27.10 Motorbensin utom flygbensin och jetbensin

Fotogen utom flygfotogen Dieselbrännolja och eldningsolja 1 och 2 Övriga slag av eldningsoljor

ur 27. II Gasol

Med kol förstås i denna lag sådant kol som är lagringsbränsle enligt första stycket. I fråga om kolbränslen som anges i första stycket I och 2 finns särskilda bestämmelser i 7 § 5 saml 11 och 12 §§.

6 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas inte på

I. kol som säljs eller förbmkas för annat ändamål än energialsiring eller annars förbrukas eller säljs för förbrukning i metallurgiska processer.

Prop. 1984/85:53 107

2. bränsle som har utvunnits inom landet eller framställts ur råvara som har utvunnits inom landet,

3. bränsle som säljs för export,

4. bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes Irafik eller som införs i landel på annat transportmedel för detta transportmedels drift eller som transiteras.

Lagringsskyldighetens omfattning

1 § Skyldiga att hålla beredskapslager under ett lagringsär är de som

1. importerat lagringsbränsle och under basåret sålt eller förbrukat så
dant bränsle,

2. drivit oljeraffinaderi inom landet och under basåret säll lagringsbränsle,

3. av Iagringsskyldiga enligt I eller 2 köpt och under basåret sålt

a) minst 30000 ton kol,

b) minst I 000 ton gasol eller

c) minst 20000 kubikmeter andra lagringsbränslen,

4. i annat fall än som avses i 1 under basåret vid en anläggning inom
landet förbrukat

a) minst 8000 ton kol,

b) minst 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja eller

c) bränslen enligt a och b som sammanlagt motsvarar 5000 kubikmeter räknat i oljeekvivalenter,

5. a) inom landet framställt och under basåret sålt kolpulver, som malts
för vidareförsäljning, eller nägon kol-vätskeblandning eller

b) under basåret sålt eller förbrukat utomlands framställda produkter som avses i a.

8 § En lagringsskyldigs basmängd utgör grunden för hur stort bered
skapslager han skall hälla.

För förbrukare molsvarar basmängden den mängd förbrukade varor som medför lagringsskyldighel enligl 7 §. För säljare erhålls basmängden genom att från den mängd försålda varor som medför lagringsskyldighet enligl 7 § avräknas varor som sålts direkl till eller för leverans lill

1. någon, som under kalenderåret närmast före försäljningen sålt eller förbrukat bränsle i sådan omfattning att lagringsskyldighel uppkommer enligl 7 § 3, 4 eller 5,

2. någon, som vid tiden för försäljningen var skyldig att lagra varan enligl 19, 20 eller 21 §§,

3. nägon statlig myndighet, som vid tiden för försäljningen var skyldig att lagra varan enligt föreskrift av regeringen,

4. någon, som enligl avtal med tillsynsmyndigheten var skyldig att hålla beredskapslager.

9 § Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av olja och kol
bestämmer regeringen för varje varuslag hur stor procentuell del av bas
mängderna inom delta som skall lagras under lagringsårel.

10 § För eldningsolja 3-5 och råvara för framställning av stadsgas fär
regeringen bestämma att lagren under lagringsåret fär underskrida den
volym som skall hällas under januari månad med högsl 20 procent.

Prop. 1984/85:53 108

Lagringsskyldighelens fullgörande

11 § Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor inom de varuslag
som de lagringsskyldiga säljer eller förbrukar. Lagring av kol skall fullgö
ras så att den lagrade varan med hänsyn till form och energiinnehåll kan
ersätta del kol som säljs eller förbmkas. Den som är lagringsskyldig enligt
7 § 5 skall, i den utsträckning som behövs för att tillgodose beredskapsbe
hovel, lagra varor som behövs för framställning av den produkt som avses.

De lagringsskyldiga skall äga de varor som lagras enligt denna lag. Lagringsskyldigheten får inle fullgöras med varor som transiteras. Om medgivande till undantag från denna paragraf finns bestämmelser i

12 §, såvitt avser första stycket, samt i 22 och 23 §§ såvitt avser andra
slyckel.

12 § Tillsynsmyndigheten får medge

1. att en lagringsskyldig lagrar annal lagringsbränsle än del som skall lagras enligl 11 §; vidare fär i fräga om kol och produkter som avses i 7 § 5 medges all åliggandet fullgörs på annat sätt som är lika betryggande från beredskapssynpunkt,

2. att någon som driver etl oljeraffinaderi hell eller delvis fullgör sin lagringsskyldighet genom att lagra råolja.

Elt medgivande skall förenas med de villkor som behövs frän beredskapssynpunkl.

13 § Bränsle som lagras enligt denna lag skall förvaras inom landet i lageranläggningar som de lagringsskyldiga äger eller förfogar över pä ell från beredskaps- och kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt.

14 § Regeringen får för att tillgodose beredskapsbehov meddela föreskrifler om föriäggning av beredskapslager saml om förvaring i bergrum av viss del av de lager av oljeprodukter som skall hållas av säljare.

Fastställande av beredskapslagrels storlek för varje lagringsskyldig

15 § Beredskapslagrets storiek under lagringsårel skall för varje lagringsskyldig fastställas av tillsynsmyndigheten.

16 § Som underlag för tillsynsmyndighetens beslut skall den som är lagringsskyldig enligt 7 § före den I februari avge en deklaration rörande försäljningen eller förbrukningen under föregående kalenderår. Deklarationen skall avges på heder och samvete.

17 § Tillsynsmyndigheten skall sä snart beslutsunderlag föreligger meddela beslut enligt 15 §.

Ett lagringsbeslut fär ändras, om kontroll hos den lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning till del.

Särskilda bestämmelser för vissa anläggningar

18 § För gasturbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft, olje
kondensverk och anläggningar för framställning av stadsgas gäller 19-
21 §§ i ställel för vad som i 7—9, 11, 12 och 15-17 §§ är föreskrivet om
lagringsskyldighetens fastställande, omfattning och fullgörande. I fråga om
lagringsbeslut tillämpas 17 § andra stycket.

För sådana anläggningar kan lagringsskyldighel uppkomma även för andra varuslag än som anges i 5 §.

Prop. 1984/85:53 109

19 § Den som under ett basår innehaft en gasturbinanläggning för fram
ställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minsl fem megawatl
är skyldig att under lagringsårel hålla i lager sådant bränsle som behövs för
att driva gasturbinen.

Lagringsmängden bestäms av regeringen eller av myndighet som regeringen beslämmer med utgångspunkt i installerad effekl, bränsleåtgång per megawalttimme och beräknad årlig driftstid.

20 § Den som under ett basår innehaft ett oljekondensverk med en
installerad effekt av mer än 150 megawatl får av regeringen åläggas att
under lagringsårel hålla i lager sädan olja som behövs för att driva verket.

Lagringsmängden bestäms av regeringen med utgångspunkt i landels beredskapsbehov.

21 § Den som under elt kalenderår har förbrukat råvara för framställning
av sladsgas är skyldig att under närmast följande kalenderår hålla i lager en
viss, av regeringen bestämd, andel av den mängd råvara som har förbru
kats.

Den lagringsskyldige skall redovisa förbrukningen till tillsynsmyndigheten pä det sätt denna beslämmer. Lagringsmängden bestäms därefter av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten får medge att lagringsskyldigheten fullgörs med annan råvara som kan användas för gasframställningen.

Lagring ombesörjd av annan lagringsskyldig

22 § Tillsynsmyndigheten fär medge att en lagringsskyldig som säljer oljeprodukter i större delen av landet utan tillstånd i varje särskilt fall låter en annan sädan lagringsskyldig tillfälligt ombesörja lagring av oljeprodukter för hans räkning.

23 § Om särskilda skäl finns för delta, får tillsynsmyndigheten för visst fall medge att en lagringsskyldig låter en annan lagringsskyldig helt eller delvis ombesörja lagring för hans räkning.

Befrielse från lagringsskyldighel

24 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge
befrielse helt eller delvis från lagringsskyldighelen i vissl fall, om synnerli
ga skäl föranleder att beredskapsåliggandet inte bör uppfyllas vare sig
genom egen lagring eller genom lagring hos nägon annan enligt 23 §.

Etl medgivande får förenas med villkor.

Beredskapslagrens lanspråktagande

25 § Om till följd av krig eller annan allvarlig försörjningskris tillförseln
av lagringsbränsle till landel eller viss del av landet avbryts eller försväras,
fär regeringen medge att beredskapslager helt eller delvis tas i anspråk i
den utsträckning som är påkallad med hänsyn till de förhållanden som
inträtt.

Om särskilda skäl föreligger, får regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer medge att beredskapslager som hålls för oljekondensverk tillfälligt tas i anspråk.

26 § Om en lagringsskyldig försätts i konkurs, utgör denna lag inle nägol
hinder mol att beredskapslagret tas i anspråk av konkursförvaltningen för
att slutföra konkursen.

Prop. 1984/85:53 110

Lagringsavgifi

27 § Den som inle häller fastställt beredskapslager skall till slalen er
lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall erläggas även av den som utan tillstånd enligt 22 eller 23 §§ låter nägon annan ombesörja lagring åt sig eller förvarar lagrade varor i slrid mol bestämmelser som meddelats med slöd av 14 §.

28 § Regeringen bestämmer för de bränslen som skall lagras det månads
belopp vartill lagringsavgiften skall uppgå. Beloppet skall motsvara en
beräknad kapitalkostnad för varan med ett tillägg av 60 procent.

Vid försummelse enligt 27 § första stycket skall lagringsavgifi tas ut med fullt belopp. Vid försummelse enligt 27 § andra stycket skall avgiften tas ut med en tredjedel av fullt belopp.

Försummas lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad, skall avgiften utgå för hela månaden.

Om det föreligger synnerliga skäl, fär avgiften nedsättas eller efterges.

29 § Frågor om uttagande av lagringsavgifi prövas av tillsynsmyndighe
ten.

Regeringen får meddela föreskrifter om debitering, betalning och återbäring av lagringsavgift.

Tillsyn m.m.

30 § Den som är lagringsskyldig skall lämna tillsynsmyndigheten de upp
gifter som behövs för tillsynen av alt lagen efterlevs.

Regeringen får meddela föreskrifter om fullgörandet av uppgiflsskyldigheien.

31 § Den som importerar, säljer eller förbrukar lagringsbränsle ulan att vara lagringsskyldig skall på begäran lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen av att lagen och med slöd av lagen meddelade föreskrifter efterlevs.

32 § Tillsynsmyndigheten eller den myndigheten utser fär undersöka lager som tillhör den som är uppgiftsskyldig enligt denna lag och granska dennes bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten. Därvid skall tillträde lämnas till lageranläggningar och kontorslokaler.

33 § Underiåter en lagringsskyldig att

1. hålla beredskapslager av den omfattning eller pä det säll som föreskrivs i denna lag eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

2. iaklta villkor som avses i 12 eller 24 § eller

3. lämna deklaration enligt 16 § eller redovisning enligl 21 §, får tillsynsmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra sina åligganden.

Tillsynsmyndigheten får också meddela de förelägganden som behövs för att uppgiftsskyldigheten enligl 30 eller 31 § skall fullgöras eller för alt undersökning eller granskning enligt 32 § skall kunna ulföras. I beslut om föreläggande fär tillsynsmyndigheten utsätta vite.

Vitesförelägganden skall delges. Ett utdömt vite får inte förvandlas till fängelse.

34 § Polismyndigheten skall lämna den handräckning som behövs för
utövande av tillsyn enligt denna lag.

Prop. 1984/85:53 111

Ansvarsbestämmelser

35 § Till böler eller fängelse i högsl ett år döms, om gärningen ej är
belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. inte fullgör sina skyldigheter enligt 16, 30 eller 31 § eller föreskrift som meddelats med stöd av 30 § eller lämnar oriktig uppgift vid fullgöran-del,

2. inte lämnar tillträde till lageranläggningar eller kontorslokaler enligt 32 § eller annars hindrar undersökning eller granskning som avses där.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 33 § döms inle till straff enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

36 § Brott som avses i 35 § får åtalas av allmän åklagare endast om det
anmäls lill åtal av tillsynsmyndigheten.

Besvär m.m.

37 § Tillsynsmyndighetens beslut i frågor som avses i 17, 29 och 33 §§ får
överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Tillsynsmyndighetens beslut i övriga frågor får överklagas genom besvär hos regeringen.

38 § Beslut enligl denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall gälla omedelbart om inte annat föreskrivs.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1985, dä lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och förordningen (1957:344) om oljeavgifi m.m. skall upphöra att gälla.

2. När beredskapslager fastställs för lagringsårel 1985/86 skall, i fräga om 8 §, i stället för andra slyckel 1-4 gälla alt avräkning skall göras för försäljningar under år 1984 i den mån avräkning är förenlig med paragrafens syfte att förhindra uppkomst av lagringsskyldighet i flera led för samma kvantitet sålt eller förbrukat bränsle.

3. Äldre bestämmelser om oljeavgift skall tillämpas på försummelser som har skett före ikraftträdandet.

4. De beslut om lagringsskyldighel som har fattats med stöd av äldre bestämmelser och avser tiden till och med den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

5. Föreskrifter enligt 14 § om förvaring i bergrum får inte träda i kraft före den 1 juli 1987. Till dess skall bestämmelserna i 8, 8 a och 9 §§ lagen (1957: 343) om oljelagring m. m. om sådan förvaring gälla. Vid förvaring i strid mot dessa bestämmelser eller med stöd därav meddelade föreskrifter tillämpas 27 § andra stycket i den nya lagen.

Prop. 1984/85:53 112

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs alt 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten frän särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samlliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte ulgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag fär inte göras för:

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skatiskyldiges eget kapilal som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet ;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligl lagen (1972: 435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligl 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligl 26 § arbetstidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;

belopp, för vilkel arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilkel betalningsskydighet föreligger på grund av underiåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel beträffande vissa uppdragsersätlningar;

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligl lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbmkningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vatlenföroreningsavgifl enligt lagen (1980:424) om åtgärder mol vattenförorening frän fartyg;

avgift enligl 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

Senasle lydelse 1984:497.

Prop. 1984/85:53 114

BUaga4

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-10-11

Närvarande: f.d. justitierådet Hult, regeringsrådet Björne, justitierådet Gregow

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 september 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Dahl beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om beredskapslagring av olja och kol och

2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om beredskapslagring av olja och kol

2-4 §§

Sist i den inledande underavdelningen har som 4 § tagits upp en bestämmelse om att tillsyn över efterlevnaden av lagen utövas av den myndighel som regeringen bestämmer, vilken benämns tillsynsmyndigheten. Enligt den ändrade lydelse som lagrådet föreslår av 3 § kommer tillsynsmyndigheten att nämnas redan i denna paragraf. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att bestämmelserna omplaceras på så sätt, att 4§ i förslagel fär beteckningen 2 § samt att 2 § och 3 § i förslagel betecknas 3 § resp. 4§.

I 3 § i det remitterade förslaget regleras lagringsskyldighelen vid överlåtelse av anläggning där man förbrukar bränsle som avses i lagen. Del föreskrivs att bestämmelserna om lagringsskyldighet därvid tillämpas som om den senaste innehavaren innehaft anläggningen från basårets början. Enligl specialmotiveringen innebär bestämmelsen att endast den senaste innehavaren är lagringsskyldig och att lagringsskyldigheten bestäms med utgångspunkt i den totala verksamheten under basåret.

Bestämmelsen avser endast sådana fall där överlåtelsen skett under basåret. Har överlåtelsen skett efter basårets utgång torde avses att överlåtaren skall vara lagringsskyldig. Emellertid torde det i sistnämnda fall ibland vara ändamålsenligt att överlåtarens lagringsskyldighet tas över av den nye innehavaren. En lämplig ordning synes vara alt tillsynsmyndigheten får befogenhet att medge ett sådant övertagande. En regel med detta innehåll bör tas in som ett andra stycke i paragrafen.

Det remitterade förslaget, som alltså kommer att utgöra 4§ första

Prop. 1984/85:53 115

stycket, bör vidare formuleras om för att bättre överensstämma med den åsyftade innebörden. Lagrådet föreslär alt paragrafen fär följande lydelse:

"Lagringsskyldighet pä gmnd av förbrukning vid en anläggning åligger den som innehade anläggningen vid basårets utgång. Skyldigheten grundas på hela förbrukningen vid anläggningen under basåret.

Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten medge alt lagringsskyldigheten övergår på den nye innehavaren."

5§

Den i förslaget använda terminologin i fråga om oljeprodukter överensstämmer i huvudsak med den som används i nuvarande lag. Det innebär bl.a. att eldningsoljorna betecknas 1-5 och fördelas på två varugmpper, den ena bestående av eldningsolja I och 2 jämte dieselbrännolja och den andra av övriga slag av eldningsoljor. Den sistnämnda gruppen omnämns i 10 § som eldningsolja 3-5.

Enligt vad som upplysts i ärendet förekommer inle längre inom oljehandeln "eldningsolja 2" som vambeleckning. De specialprodukter som hänförs dit säljs under olika varubeteckningar. Vidare kan det inom kort bli aktuellt med ändringar på beteckningarna av oljor inom gruppen övriga slag av eldningsoljor. Något hinder mot att de föreslagna beteckningarna på eldningsoljorna tills vidare används i lagtexten synes inte föreligga. Med hänsyn tiU vad som upplysts förordar dock lagrådet att i 10 § "eldningsolja 3-5" byts ut mot "annan eldningsolja än eldningsolja 1 och 2". Lagtexlen bör efter hand anpassas till de förändringar som kan bli aktuella.

I paragrafens andra stycke första punkten anges att med kol enligt lagen förstås sådant kol som är lagringsbränsle enligl paragrafens första stycke. I andra punkten har intagits en erinran om all det i fråga om sådant kolpulver som malts för vidareförsäljning och kol—vätskeblandningar, vilka kolprodukter inte utgör lagringsbränsle, finns särskilda bestämmelser i 7§ 5 samt 11 och 12 §§. Av dessa bestämmelser framgår att lagringsskyldigheten beträffande kol i vissa fall kan avse även sådant som inte är lagringsbränsle.

Någon definition av termen olja har inte tagits upp i förslaget och torde inte heller behövas. Enligl lagrådets mening torde det också utan vidare vara klart vad som i förslaget avses med beteckningen kol. Lagrådet förordar därför alt definitionen därav får utgå ur lagtexlen.

Principen för lagringsskyldigheten är att denna skall omfatta de produkter som är lagringsbränslen enligt paragrafens första stycke. Det finns emellertid i lagen flera specialbestämmelser som innebär att lagringsskyldigheten kan fullgöras med annat än lagringsbränslen. Sådana specialbestämmelser har upptagits i 11, 12 och 19—21§§.

För klarhetens skull synes erinringar om nu berörda specialbestämmelser böra sammanföras och lämpligen införas som ett nytt andra stycke i 6§. Detta kan då - med beaktande av alt 12 § i förslaget av lagrådet

Prop. 1984/85:53 116

föreslås bli betecknad 14 § - få följande lydelse: "Att lagringsskyldigheten i vissa fall kan avse annat än lagringsbränslen framgår av 11, 14 och 19-

2I§§."

6 och 7 §§

I 6§ 4 stadgas att bestämmelserna i lagen inte tillämpas pä bl.a. bränsle som transiteras. Beslämmelsen lorde vara motiverad endast såvitt avser lagringsskyldighelens fullgörande. Härom har emellerlid upptagils en bestämmelse i 11 S andra slyckel. Med hänsyn härtill bör "eller som transiteras" kunna utgå ur 6 § 4.

7§ i del remitterade förslaget innehåller under olika punkter en uppräkning av de olika omständigheter som skall grunda skyldighet att hålla beredskapslager. I punkt 4 anges all lagringsskyldighet åvilar den som i annat fall än som avses i punkt I under basåret vid en anläggning inom landel förbmkat vissa angivna kvantiteter bränsle.

Vad som i nämnda punkt sägs om att förbrukningen skall ha ägt rum inom landet torde gälla även i andra fall dä förbrukning grundar lagringsskyldighet, utan att det i dessa fall kommit till motsvarande uttryck i laglexlen (punkt I och 5 b). Lagrådet förordar att nämnda förutsättning får utgå ur 7§ 4 och i stället får komma till uttryck i 6§, som innehåller generella undantag från lagens tillämpning, förslagsvis genom elt tillägg till punkt 3. I denna paragraf kan då anges att bestämmelserna i lagen inle

tillämpas på "-- 3. bränsle som säljs för export eller som förbrukas

utom landel,-- ".

Med anledning av att det i 7§ 4 anges att förbrukningen skall ha skett "vid en anläggning" vill lagrådet påpeka att bestämmelsen i delta hänseende får anses ha samma innebörd som motsvarande föreskrift i den nuvarande lagen om oljelagring m. m. (6§ andra stycket). Om en förbrukare driver mer än en anläggning, skall alltså vid beräknande huruvida lagringsskyldighet uppkommit förbrukningen vid varje anläggning ses för sig. Att bedöma huruvida en eller flera anläggningar föreligger torde i praktiken inte medföra några svårigheter.

De kvantiteter bränsle som enligt punkt 4 i 7 § skall grunda lagringsskyldighet anges vara a) minsl 8000 ton kol, b) minsl 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja eller c) bränslen enligt a och b som sammanlagt molsvarar 5000 kubikmeter räknat i oljeekvivalenter. Vad som sägs under c åsyftar uppenbariigen alt förbrukad olja och förbrukat kol skall läggas samman på så sätt, alt kolet omräknas till olja med hänsyn till energiinnehållet. I förslaget har som nämnts använts ordet oljeekvivalent. Enligt lagrådets mening bör emellertid omräkningstalet direkl anges i bestämmelsen, varvid det torde vara anledning att anknyta till de kvantiteter kol och olja som enligt punkterna a och b var för sig grundar lagringsskyldighet. Mot bakgmnd härav och med ett par andra jämkningar kan punkt c förslagsvis ges följande lydelse: "kol och eldningsolja eller dieselbränn-

Prop. 1984/85: 53 117

olja, motsvarande sammanlagt minsl 5000 kubikmeter olja, varvid ett ton kol skall anses motsvara fem åttondels kubikmeter olja,".

Lagrådet vill påpeka alt beslämmelsen i punkt 4 c om lagringsskyldighel för den som förbmkat både olja och kol får anses tillämplig inte endasl i det fallet att varken förbrukad olja eller förbmkat kol uppgår till den mängd som anges i a eller b utan även i det fallet att förbrukningen av det ena bränslet men inle av det andra uppfyller kravel i a eller b. Åven i det senare fallet uppkommer alltså lagringsskyldighet för båda bränslena.

8§

I denna paragraf meddelas bestämmelser om underiaget för beräknande av slorieken av en lagringsskyldigs beredskapslager, den s. k. basmängden. I fråga om säljare skall enligl andra stycket vid bestämmande av basmängden avdrag från mängden försålt bränsle göras för vissa försäljningar, bl.a. för vad som sålts till den som enligt avtal med tillsynsmyndigheten var skyldig att hälla beredskapslager (punkt 4). Den nuvarande lagen om oljelagring m. m. ger möjlighel för tillsynsmyndigheten att träffa frivillig överenskommelse om skyldighet alt lagra olja. Säsom framgår av motiveringen lill lagförslaget avses den nya lagen inte medge sådan möjlighet. Den nyssnämnda föreskriften åsyftar därför endasl fall beträffande vilka överenskommelse träffats före nya lagens ikraftträdande. Eftersom föreskriften sålunda reglerar en övergångsfråga, kan del lämpligen tas upp bland övriga övergångsbestämmelser. Därvid synes böra uttryckligen anges att en överenskommelse av nyss angivet slag som iräffats före nya lagens ikraftträdande gäller även därefter.

Pä grund av del anförda förordar lagrådet alt punkt 4 i 8 § utgår samt att som punkt 3 i övergångsbestämmelserna las upp bestämmelser av följande lydelse:

"3. Överenskommelse som tillsynsmyndigheten enligl äldre bestämmelser har träffat med nägon om skyldighet att lagra olja skall alltjämt gälla. Vid bestämmande av basmängden för säljare enligt 8 § andra stycket nya lagen får avdrag göras även för bränslen som sålts direkl till eller för leverans till någon som enligt sådan överenskommelse var skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag."

10 §

Av vad lagrådet anfört vid 5 § framgår att lagrådet föreslår viss ändrad lydelse av denna paragraf.

12-14 §§

Under rubriken Lagringsskyldighetens fullgörande har tagits upp bestämmelser i Il-I4§§. I II § ges regler om de bränslen och andra varor som skall lagras och vissa därtill anslutande föreskrifter, medan det i 12 § meddelas bestämmelser om undantag som fillsynsmyndigheten kan med-

Prop. 1984/85:53 118

ge. 13 och 14 §§ innehåller föreskrifter om hur och var lagring skall ske. I

12 § första stycket 1 anges att tillsynsmyndigheten får medge alt en lagringsskyldig lagrar annat lagringsbränsle än det som skall lagras enligl 11 § samt alt vidare får i fräga om kol och produkter som avses i 7 § 5 (dvs. kolpulver eller kol—vätskeblandning) medges att åliggandet fullgörs på annat sätt som är lika betryggande från beredskapssynpunkl. Eftersom 12§ sålunda utgör undantag inle endast från vad som stadgas i II §, bör bestämmelserna i 12 § lämpligen placeras sist i avdelningen. Lagrådet förordar alltså att 13 § och 14 § i förslaget betecknas som 12 § respektive

13 § och att 12§ i förslaget tas upp som 14§. Andra ledet i nyssnämnda punkt i 12 § i förslaget torde inte avse enbart själva sättet för lagringsskyldighetens fullgörande utan åsyfta även mera långtgående undantag. Föreskriften bör därför jämkas, förslagsvis enligt följande: " vidare får i

fråga om kol och produkter som avses i 7 § 5 medges annat fullgörande av
lagringsskyldigheten vilket är------ ".

17 §

Enligt paragrafens andra stycke kan ett tidigare meddelat lagringsbeslut ändras. Detta kan uppenbarligen ske också efter det att lagringsårel börjat. En fråga som inte berörts i remissen är huruvida lagringsskyldighel och därmed möjlighet att ta ut lagringsavgift kan åläggas retroaktivt. Frågan uppkommer inte bara vid ändringsbeslut utan även när det efter lagringsårets böljan visar sig att någon rätteligen för den lid som förflutit skulle ha ålagts att hålla beredskapslager.

Frågan torde ha liten praktisk betydelse. Tillsynsmyndigheten kan fömtsättas ha god överblick över de lagringsskyldiga och kan tillgripa vitesförelägganden för att få fram underlag för lagringsbeslut innan lagringsårel börjar. Eftersom säljare vid basmängdsberäkningen har rätt till avdrag för varor som sålts lill andra lagringsskyldiga, blir det svårt för de senare att dölja nägra inköp. Att underlåta att deklarera eller att lämna oriktiga uppgifter kan dessutom medföra straff. Under lagringsårel fömtsätts de Iagringsskyldiga skola varje månad redovisa sina lager för tillsynsmyndigheten. Risken torde därför vara liten för att den situation frågan gäller skall uppkomma. Några formella hinder mot beslutet med retroaktiv verkan synes emellertid inte finnas. Ett sådant beslut bör meddelas endast om det med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat att ta ul sanktionsavgift.

18 §

Under 5 § har lagrådet förordat att i 6 § andra stycket tas upp en föreskrift som erinrar om samlliga de bestämmelser vilka medger att lagringsskyldighel avser annat än vad som enligt 5 § utgör lagringsbränsle. 1 följd härav bör andra stycket i 18 § utgå.

Prop. 1984/85:53 119

19 och 20 §§

I det remitterade förslagets 2 § (enligl lagrädels förslag 3 §), som innehåller en för lagens tillämpning gmndläggande regel om fastställande av lagringsskyldighet årsvis på gmndval av skedd försäljning eller förbmkning och om innebörden av termerna basår och lagringsår, hänvisas i andra stycket till särskilda bestämmelser i 18-21 §§ när del gäller vissa anläggningar. Dessa anläggningar utgörs av gasturbinanläggningar, oljekondensverk och anläggningar för framställning av sladsgas. Beträffande de båda förstnämnda typerna av anläggningar begagnas emellertid i 19 och 20 §§ termerna basår och lagringsår, varvid lagringsskyldighelen gmndas på installerad effekt och inte på slorieken av förbrukningen. Oaktat bestämmelsen i 2 § första stycket inte är tillämplig beträffande de nu aktuella anläggningarna, är det tydligt att termerna basår och lagringsår i 19 och

20 §§ har samma innebörd som anges i 2 §. Nägon uttrycklig föreskrift
härom kan inte anses erforderiig.

Enligt 19 och 20 §§ åvilar lagringsskyldigheten den som "under ett basår innehaft" en gasturbinanläggning respektive ett oljekondensverk. Den närmare innebörden härav synes inte helt klar för det fallet att en anläggning överiåtits under basåret. Bestämmelsen i 3 § i förslaget (jfr 4 § första stycket i den av lagrådet föreslagna lydelsen) kan inte anses tillämplig, eftersom den avser fall då lagringsskyldigheten grundar sig på skedd förbmkning. Mot bakgrund härav förordar lagrådet att nyssnämnda uttryck i 19 och 20 §§ byts ut mol "vid basårels utgång innehar", vilket lorde utgöra den innebörd som förslaget åsyftar.

29 §

I andra stycket av denna paragraf har tagils upp en bestämmelse om att regeringen får meddela föreskrifter om debitering, betalning och återbäring av lagringsavgift. I motiveringen till bestämmelsen anges att ett bemyndigande av denna innebörd kan behövas, eftersom inle alla sådana föreskrifter har karaktären av rena verkställighetsföreskrifter. Föreskrifter i de frågor som anges i bestämmelsen bör emellertid enligl lagrådels mening kunna meddelas av regeringen med slöd av behörigheten att besluta verkställighetsföreskrifter till lagen. Något särskill bemyndigande i saken torde sålunda inte vara behövligt. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen fär utgå.

Den nuvarande förordningen om oljeavgift m.m. innehåller i 10 § en bestämmelse om att oljeavgift som inte inbetalas inom föreskriven tid får utmätas på framställning av tillsynsmyndigheten. Även om frågan inte lorde ha någon slörre praktisk betydelse, synes även i fortsättningen böra gälla att tillsynsmyndighetens beslut får verkställas genom utmätning utan föregående domstolsprövning. En bestämmelse härom kan lämpligen las upp som andra stycke i 29 § och ges följande lydelse: "Tillsynsmyndighetens beslut om uuagande av lagringsavgift får verkställas enligt utsöknings-

Prop. 1984/85:53 120

balken." - Till bestämmelsen kan påpekas följande. Mål om indrivning av lagringsavgift torde skola handläggas som s.k. allmänt mål (I kap. 6 § utsökningsbalken), I 3 kap. 23 § samma balk stadgas bl.a. att annan exekutionstitel i allmänt mål än vissa särskill angivna får verkställas innan den har vunnit laga kraft, om del är särskill föreskrivet, saml att exekutionstitel i allmänt mål verkställs säsom lagakraftägande dom. Enligt 38 § i det remitterade förslaget skall beslul enligt den föreslagna lagen eller enligl föreskrifler som meddelats med stöd av lagen gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

30 §

Paragrafen innehåller föreskrifter om skyldighel att lämna tillsynsmyndigheten behövliga uppgifter för dess tillsynsverksamhet. Uppgiftsskyldigheten anges åvila den som är lagringsskyldig. Med lagringsskyldig avses uppenbarligen den som är skyldig alt hålla beredskapslager enligt vad som sägs i 7 eller 19-21 §§.

Frågan vid vilken lidpunkt lagringsskyldighet skall anses ha uppkommit kan möjligen, mot bakgmnd av den använda tekniken med basår och lagringsår och särskilt beslut av tillsynsmyndigheten om storleken av varje lagringsskyldigs beredskapslager, föranleda viss tvekan. Det får emellertid anses framgå att en säljares eller förbrukares lagringsskyldighet inte skall anses uppkomma senare än vid basårels utgång men inte heller tidigare; för den som driver anläggning för framställning av stadsgas bör utgången av det kalenderår som ligger till grund för skyldigheten vara avgörande.

Övergångsbestämmelserna

Säsom lagrådet nämnt under 8 § bör bland övergångsbestämmelserna som punkt 3 föras in en ny föreskrift, molsvarande 8 § andra stycket 4 i förslaget. 1 följd härav bör de i förslaget under punkt 3-5 upptagna övergångsbestämmelserna betecknas 4, 5 respektive 6.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop, 1984/85:53 121

Bilaga 5

Sammanfattning av betänkandet (Ds I 1984:13) Energiberedskap för kristid

Utredningen, som har antagit namnet 1983 års kontrollstation (K 83) har haft lill uppgift att studera och lämna förslag om ett antal frågor av olika karaktär på energiberedskapens område. Tyngdpunkten har legal pä oljeområdet. I delbetänkandet (Ds I 1983:23) Tvångslagring av olja och kol har K 83 som bakgrund till sina förslag i detta närmare redogjort för syfte och allmänna grunder vad gäller beredskapslagringen av olja. I delbetänkandet behandlade K 83 bl. a. frågan om ändringar i reglerna för fördelning av tvångslagren av olja meUan de lagringsskyldiga, den s.k. basmängds-beredningen.

Utredningen föreslog bl. a. att den s. k. basperioden skulle förkortas från tre till ett är. Vidare föreslog utredningen att de lagringsskyldigas lager skulle fastställas alt utgöra en viss procentsats av deras förbmkning eller försäljning under basperioden i stället för som hittills att en viss volym olja fastställs årligen. I delbetänkandet förordade utredningen vidare att samma regler för tvångslagring som gäller olja skulle införas för kol.

Till utredningens uppdrag har vidare hört att göra en översyn av det oljelagringsprogram som gäller för perioden 1978-1986. Utredningen har till regeringen i december 1983 redovisat denna del av dess uppdrag i rapporten Översyn olja 83. I rapporten konstaterade utredningen att oljekonsumtionen i landet under senare delen av programperioden kan beräknas bli väsentligt lägre än enligt den prognos oljelagringsprogrammet baseras på. Utredningen förordade därför bl.a. att lagringsmålet för beredskapslagringen av olja för lagringsårel 1986/87 skulle sänkas med 32% i förhällande till det gällande programmet.

Regeringen har i prop. 1983/84; 110 om vissa oljefrågor tagit ställning till utredningens förslag i fråga om reglerna för tvångslagringen och om lagringsprogrammet för olja.

Återstoden av utredningens arbete redovisas i detta slutbetänkande. Pä oljeområdel lar utredningen upp två frågor av mer speciell karaktär. Den ena frågan gäller fördelningen mellan tvångslagringspliktiga av skyldigheten att förvara vissa delar av deras oljelager i utrymmen som ger skydd mot krigshandlingar. Den andra avser den särskilda metod som gäller för beräkning av oljekondens verkens lagringsskyldighet'.

' Anm: Regeringen har i prop. 1983/84: 110 tagit ställning lill frågan om oljekondens-verkens lagringsskyldighet.

9 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 122

I övrigt behandlar utredningen beredskapsfrågor beträffande naturgas', kärnbränsle och kol.

Beredskapslagring av kärnbränsle

Kärnkraftverken är för sin drift beroende av importerat anrikat uran. K 83 har i uppdrag all pröva om det nuvarande beredskapslagret av kärnbränsle, som motsvarar en elproduktion om 35 TWh, är tillräckligl.

Försörjningsberedskapen för kärnbränsle skiljer sig i väsentliga avseenden frän vad som gäller för olja. Sålunda finns stora mängder kärnbränsle tillgängliga fömtom det särskilda beredskapslagrei. Bränsle i reaktorerna, anrikat uran m.m. hos tillverkaren av bränsleelement och kommersiella lager av färdigt kärnbränsle medger en elproduktion av knappt 70 TWh. Produktionen av kärnkraft beräknas uppgå till drygt 56 TWh år 1984. Uthålligheten utan beredskapslagring uppgår därmed liil ca 15 månader.

Vidare ingår i gällande planeringsförutsättningar att kärnkraftverken skall slängas av vid krig. Frågan om beredskapslagring behöver därför endasl diskuteras för fredskris- och avspärrningsfallen.

Ytteriigare en väsenfiig skillnad i beredskapshänseende mellan kärnbränsle och olja är att lagstadgad lagringsskyldighet saknas i fråga om kärnbränsle. Däremot har kärnkraftföretagen genom sitt gemensamma bolag Svensk kärnbränsleförsöijning AB (SKBF) i ett avtal med staten åtagit sig att hålla etl beredskapslager motsvarande 35 TWh. Den totala uthålligheten motsvarar därmed 22-23 månaders elproduktion vid full drift av 12 block i kärnkraftverken.

Vidare är anskaffning av kärnbränsle avsevärt billigare än olja. Kostnaden för att lagra kärnbränsle för produktion av 1 kWh el kan beräknas till ungefär 20% av kostnaden för att lagra olja med ett energiinnehåll om 1 kWh. Den ekonomiska uppoffringen för att öka försörjningssäkerheten genom lagring av kärnbränsle är således jämförelsevis liten.

Statsmakternas beslut från år 1982 innebär att kärnbränsle motsvarande en elproduktion om 35 TWh skall hållas i beredskapslager. Det er en uthållighet om 22-23 månader vid full drift av 12 reaktorer. Elt lager av denna storlek har numera byggts upp. Kärnkraften har därmed en uthållighet som är väsentligt större än för andra former av importerad energi och för viktiga delar av det ekonomiska försvaret i övrigt.

Vad gäller försörjningssäkerhelen har inga påtagliga försämringar inträffat sedan statsmakternas beslut år 1982. Genom att importen av anrikningstjänster sprids till ytterligare en leverantör under åren 1986-1990 nås tvärtom en viss förbättring. Inte heller säkerhetspolitiskt har enligt K 83:s mening någon förändring inträffat som motiverar en utvidgning av lagringen av kärnbränsle.

' Anm: Frågor om beredskapslagring på naturgasområdet bereds vidare inom industridepartementet.

Prop. 1984/85:53 123

K 83 förordar därför att beredskapslagrei av kärnbränsle bibehålls vid nuvarande storiek.

Kostnaden för bränsle för I kWh kärnkraftproduktion är ungefär 3 öre. Denna kostnad är betydligt lägre än för någon annan form av importbränsle för elproduktion. Anser sig statsmakterna av någon anledning, t. ex. inför en fredskris, vilja ytterligare förstärka försörjningsberedskapen pä elomrä-del talar ekonomiska skäl för att della bör ske genom en utökad lagring av kärnbränsle.

Krigsreserven av olja

I 8 § andra stycket oljelagringslagen stadgas att regeringen äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjul-ning. Enligl 8 § tredje stycket ankommer det pä tillsynsmyndigheten att besluta om föriäggningen av lager som sägs i 8 § andra stycket.

Med stöd av nämnda stadganden har t. o. m. år 1977 de lagringsskyldiga ålagts att hålla en viss andel av sina lager i särskilda skyddade och lokaliserade utrymmen. Den som för är 1977 ålagts sädan lagring är enligt ett tillägg till oljelagringslagen, 8 a §, även därefter skyldig att hälla dessa lager.

Bestämmelserna innebär att lagringsskyldig som tillkommit efter år 1977 inle åläggs sådan lagring. Vidare har ett antal företag som ålagts att hålla skyddade och lokaliserade lager senare upphört att vara lagringsskyldiga vilket medfört brist i lagerhållningen. Strukturella förändringar inom oljebranschen kommer enligt direktiven att resultera i att ytteriigare lagringsmängder bortfaller. En omfördelning mellan berörda lagringsskyldiga bör därför enligt direktiven övervägas. Utredningen har fill uppgift att pröva frågan och all föreslå en lämplig lösning för att krigsreserven skall kunna bibehållas i föreskriven omfattning.

K 83 kan till en böljan konstalera alt någon brist i den skyddade lagringen av bensin och motorbrännolja för krigsreserven inte är att vänta under det löpande oljelagringsprogrammet. I begränsad omfattning kommer emellertid skyldighet att hålla lager i skyddade utrymmen att falla bort. Bortfallen är all hänföra till avspärrningsreserven. Några tomrum i de skyddade utrymmena för bensinlagring väntas dock inte uppstå eftersom de behövs för att förvara lagringsmängder som får förvaras oskyddade. I fråga om motorbrännolja och eldningsolja kan vissa luckor väntas uppkomma i de skyddade lagringsutrymmena. Storleken kan f. n. inle fastställas närmare eftersom det är osäkert i vilken utsträckning lediga skyddade utrymmen kommer att utnyttjas för sådan lagring där krav på särskilt skydd inte ställs. Det står dock klart att del endast gäller kvantiteter som är ytterst begränsade i förhållande till de totala skyddade lagren.

Från försöijningsberedskapssynpunkt är del därför inte nödvändigt att

Prop. 1984/85:53 124

nu vidta nägra förändringar av reglerna för tvängslagrens förvaring och föriäggning för att fä till stånd en omfördelning mellan berörda lagringsskyldiga. Nuvarande regler bör utan några beredskapsmässiga olägenheter kunna bibehållas åtminstone under återstoden av det löpande oljelagringsprogrammet, det vill säga t.o.m. den 30 juni 1987. Inle heller berörda lagringsplikliga förelag skulle enligl K 83:s mening drabbas av nägra mer kännbara problem om inga ändringar vidtas f. n. K 83 föreslår därför all den provisoriska lösning som 8 a § innebär får kvarstå oförändrad t. o. m. den 30 juni 1987.

De skyddade lagerutrymmena har byggts av de berörda företagen i olika organisatoriska former och med hjälp av statliga lån för vilka återbetalningsskyldighet föreligger under vissa förutsättningar. Frågan om en omfördelning av skyldigheten att hålla skyddade lager är därför komplicerad. Frågan kompliceras även av skattemässiga skäl. För att effekterna av en omfördelning skall kunna bedömas måste verkningarna för varje företag studeras.

Enligt K 83:s mening bör emellertid inriktningen vara att pä sikt återinföra principen att skyldigheten att hålla skyddade lager skall fördelas mellan de lagringspliktiga i förhållande till den aktuella basmängden. Det innebär att den provisoriska bestämmelsen 8 a § bör avskaffas.

K 83 anser det lämpligt att ÖEF och Svenska Petroleum Institutet (SPI) i samarbete lägger fram erforderliga förslag om hur nämnda princip för fördelningen av den skyddade lagringen skall återinföras. Enligt vad K 83 inhämtat är ÖEF och SPI beredda att åta sig denna uppgift. Enligt K 83:s mening bör ÖEF och SPI därvid beakta att det från beredskapssynpunkt är önskvärt att i första hand de skyddade utrymmena hålls fyllda när det finns överskott på lagringsutrymmen i landet.

K 83 föreslår således att bestämmelsen 8 a § avskaffas. Det bör ske fr.o.m. den Ijuli 1987.

Försörjningsplan för ångkol

Mot bakgrund av en förväntad kraftig ökning av förbrukningen av ångkol har statsmakterna fattat principbeslutet att lagringsskyldighet liksom i fråga om olja skall införas för större säljare och förbrukare av ångkol samt för importörer av ängkol (prop. 1981/82:102 bilaga 3, FöU 18, rskr 374).

K 83 har redogjort för frågan om lagringsskyldighet vad gäller ångkol i sitt delbetänkande (Ds I 1983: 23) Tvångslagring av olja och kol.

Till en början behandlas nedan förbrukningsutvecklingen för ängkol. Med ledning bl.a. av denna beräknas behovet av kol i kris. Pä grundval härav lägger K 83 fram förslag till lagringsmål för beredskapslagringen av ångkol för avspärrning och krig. Därefter diskuteras behovet av lager av ängkol för fredskris. Slutligen lämnar K 83 förslag till lagringsprocenttal för de lagringsskyldiga. Statsmakternas riktlinjer frän år 1981 för energipolitiken (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) innefattar bl.a. en försiktig introduktion av ångkol.

Prop. 1984/85:53 125

Regeringen har sedermera enligt prop. 1983/84: 158 om vissa kolfrågor funnit att kolanvändningen är 1990 bör begränsas till 3-4 miljoner ton. Inom statens energiverk har enligt skrivelse den 9 mars 1984 till K 83 en bedömning gjorts av kolanvändningen för energiändamål under perioden 1984-1987. Verkels bedömning framgår av tabellen nedan.

1000 ton	1984	1985	1986	1987
Industri	585	620	660	700
Jordbruk, trädgårdsnäring	5	6	8	10
Bostäder, service m. m.	30	35	40	45
Elproduktion	50	110	250	360
Fjärrvärmeprod., värme	1 150	1390	1350	1340
Summa	1820	2161	2 308	2455

Till gmnd för beräkningen av behoven av ängkol i kris lägger K 83 samma förutsättningar som gäller för oljelagringsprogrammet i fråga om längden av avspärrnings- och krigsperioderna saml möjlig import under dessa. Vidare antas att kriskonsumtionen inom uppvärmnings- och industrisektorerna begränsas genom ransoneringar, minskad industriproduktion m. m. i samma utsträckning som på oljeområdel. K 83 har i rapporten Översyn olja 1983 berört vad som i dessa avseenden gäller för olja. I fråga om behovet av kol för elproduktion beräknas inga kolbaserade kraftverk vara i drift under avspärrning, eftersom vattenkraften och kärnkraften kan antas räcka för det i detta krisfall reducerade elbehovet. I krigsfallet däremot antas kärnkraftverken vara avställda, varför kol behövs för drift av all tillgänglig kolbaserad produktionskapacitet. Vad gäller förbrukningen av kol under normala förhällanden utgår K 83 från värdena i energiverkets tidigare redovisade bedömning frän mars 1984. Nedan redovisar K 83 beräkningen av kolbehoven för avspärrnings- och krigsfallen efter avdrag med hänsyn till antagen import.

Kolbehov i kris 1985/86 1986/87

(miljoner ton) 1,478 1,462

Krisbehoven av kol minskar något, medan den normala förbrukningen väntas öka. Skälet härtill är följande. Ökningen av normalförbrukningen består främsl av kol för elproduktion. Eftersom kol inte behövs för kolproduktion i avspärrningsfallet utan endast i krigsfallet, fär denna ökning inte fullt genomslag i krisbehovel. Samtidigt medför den ökande normalförbrukningen att den antagna importkvantiteten av kol räknas upp. Nettobehovet sjunker därigenom. På samma sätt som i oljelagringsprogrammet kan antas i fråga om kol, att tillgångar i form av s. k. kommersiella lager finns tillgängliga vid inledningen av en kris. Kommersiella lager, dvs. de lager som kommer att finnas utöver tvångslagren, reducerar behovet av beredskapslager. Särskilt som kolanvändningen nu är i ell uppbyggnadsskede.

Prop. 1984/85:53 126

föreligger betydande svårigheter att uppskatta storleken av de kommersiella lagren. K 83 bedömer för sin del alt dessa tillgångar uppgår till åtminstone IOOO(K) ton. Liksom i fråga om olja bör del finnas vissa möjligheler att övergå till inhemska bränslen i kris. En begränsad del av kolförbrukningen för fjärrvärmeproduktion bör sålunda kunna ersättas med vedbränsle. K 83 uppskattar att 50000 ton kol kan ersättas på detta sätt.

Vidare bör kol i någon mån kunna ersättas i avspärrningsfallet med vatten- och kärnkraftbaserad el genom ökad användning av elpannor för fjärrvärmeproduktion. K 83 uppskattar denna kolersättning till 100000 ton. Sammanlagt bör behovet av beredskapslager av kol minskas med 250000 ton på grund av de nämnda tillgångsposterna.

Mot bakgrund av beräkningarna ovan förordar K 83 följande lagringsmäl för beredskapslagringen av ångkol för avspärrning och krig.

Beredskapslager 1985/86 1986/87

(miljoner ton kol) 1.228 1,212

Med utgångspunkt från elt kolpris cif svensk hamn om 354 kr. per ton -del genomsnittliga cif-priset på kolimporten fill Sverige under december 1983 - blir inköpskostnaden för etl beredskapslager av den föreslagna storleken för lagringsåret 1985/86 435 milj. kr. Kostnaden för hyra av lagerplats, svinn, försäkring m. m. kan uppskattas till högst 10 kr. per ton och år.

K 83 har i delbetänkandet (Ds I 1983:23) Tvångslagring av olja och kol hävdat, att visst stöd kan anföras för uppfattningen att även kolimport riskerar alt drabbas av fredskrisstörningar. K 83 hänvisade därvid lill rapporten Försörjningstryggheten för olja, kol och uran (SIND 1982: 8). I dess bilaga 4 Leveranssäkerhet - kol sägs bl. a.:

"Sammanfattningsvis kan konstateras att en ökad import av kol till Sverige inte i sig kan sägas innebära att försörjningstryggheten i landets energiimport ökar. Det är arten av kris och dess geografiska omfattning som därvid är styrande för vilkel slag av försörjningssystem som är mest robust. Däremot kan sägas all en diversifiering av importen mellan olika energislag och geografiska regioner liksom lagringspolitik och möjlighet till bränslesubstitution hos de slutliga användarna borde medföra ökade möjligheter att minska effeklerna vid internationella kriser."

Det finns sålunda enligt K 83:s mening skäl som talar för att frågan om fred skrislagren av kol bör prövas ytterligare. Det bör emellertid beaktas att kolanvändningen f. n. är i ett uppbyggnadsskede. Vissa viktiga faktorer är därför ännu inte klarlagda. Det gäller bl.a. kolimportens mönster i fråga om geografiskt ursprung och leveransvillkor samt de kommersiella kollagrens omfattning i Sverige. Som K 83 anförde i det nämnda delbetänkandet, bör frågan om fredskrisreserv därför lämpligen prövas om några år inför beslutet om nästa lagringsprogram. I avvaktan härpå bör enligl K 83:s

Prop. 1984/85:53 127

mening det befintliga kollagret om ca 900000 ton hos ÖEF i princip behållas intakt. Vissa mindre utförsäljningar bör dock kunna godtas, t. ex. om markägare säger upp avtal med ÖEF om lagerplats. Nivån bör dock t. v. inte underskrida ca 600000 ton, dvs. ungefär 90 dagars nettoimport år 1986. Nettointäkten vid en försäljning av denna kvantitet kan uppskattas till ca 200 milj. kr. eller ca en tredjedel av nettointäkten för motsvarande mängd olja. Den ekonomiska insatsen för beredskapseffeklen av K 83:s förslag att behålla del nämnda kollagret är således relativt begränsad.

OLK 80 förordade att lagringsvolymen för de lagringsskyldiga skulle fastställas till 40% av närmast föregående års försäljning, exkl. försäljning till annan lagringsskyldig, eller förbmkning. 1 delbetänkandet (Ds I 1983:23) Tvängslagring av olja och kol föreslog K 83 att en övergång skall ske från fasta lagringsmäl till procentuella lagringsmäl. K 83 har således samma uppfattning som OLK 80 när det gäller metoden att beräkna slorieken på de lagringsskyldigas beredskapslager av kol. När del gäller olja har K 83 i rapporten Översyn olja 83 lagt fram förslag till lagringsprocentsalser för de olika oljeprodukterna. De har räknats fram genom att det totala tvångslagrel under lagringsåret har dividerats med basårets beräknade totala förbmkning i landet. På samma sätt beräknade procentsatser för kol uppgår till 67% för lagringsårel 1985/86 och till 56% för lagringsårel 1986/ 87. Vad gäller tjock eldningsolja förordades i rapporten Översyn olja 83 att procentsatsen 60% skall tillämpas under lagringsären 1985/86 och 1986/87. Eftersom kol ersätter tjock eldningsolja anser K 83 del lämpligt att samma lagringsprocenttal fastställs att gälla för båda dessa energiformer åtminstone under de närmaste åren dä kolanvändningen i landet fortfarande kommer all vara i ett uppbyggnadsskede. Vad gäller OLK 80:s förslag om en procentsats om 40% för beredskapslagring av ångkol fär K 83 påpeka, all denna i stort motsvarade omfattningen av lagringsskyldigheten för tjock eldningsolja vid lidpunkten för förslagel. Lagringsskyldighelen för tjock eldningsolja har således ökat avsevärt i relativ omfattning sedan dess. K 83 anser del därför följdriktigt att lagringsprocenttalel för ängkol sätts lill den nyss angivna nivån 60%. Som framgår av delbetänkandet förordar K 83 alt någon s. k. vinterdispens inte skall medges för ängkol. K 83 vill dock erinra om sitt förslag i delbetänkandet att införa en viss lättnad i lagringsskyldigheten för nytillträdande kolhandlare och kolförbmkare. K 83 förordar sålunda att basmängden för dessa minskas med 50% del första lagringsåret. En sådan lättnad bör enligt förslagel inle gälla den som direkl övergår från olje- till kolanvändning. Den brist som kan uppstå i beredskapslagringen till följd av den förordade lättnaden kan täckas med det kollager ÖEF förfogar över.

Prop. 1984/85:53 128

Bilaga 6

Sammanfattning av remissyttranden över betänkandet (Ds I 1984:13) Energiberedskap för kristid

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), transportrådet (TRP). generaltullstyrelsen (GTS), statens pris- och karteUnämnd (SPK), statens energiverk, statens vattenfaUsverk (Vattenfall), statskontoret. Göta hovrätt, länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenska kommunförbundet. Svenska Petroleum Institutet. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Stenkolsimportörers Förening, Svenska Värmeverksföreningen. Sveriges Grossistförbund, Sveriges Industriförbund med kompletteringsyttrande av Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, Swedgas AB, Sydgas AB saml Svenska Gasföreningen.

Beredskapslagring av kärnbränsle

De remissinstanser som yttrat sig i frågan är överlag positiva lill utredningsförslaget, däribland ÖB, ÖEF. som dock framhåller att kärnkraftverken inte obetingat måste stängas av i krig, SPK, statens energiverk. Svenska Petroleum Institutet. Svenska Kraftverksföreningen samt Sveriges Grossistförbund.

ÖEF delar utredningens uppfatining alt del saknas skäl för att nu bygga ut beredskapslagret av kärnbränsle ytteriigare med hänsyn till den uthållighet som gäller för kärnkraften. Del bör framhållas alt planeringsförutsättningen är att kärnkraftverken skall kunna stängas av i krig, de skall sålunda inle som utredningen anför obetingat stängas av. Skillnaden är att statsmakterna har en viss handlingsfrihet att driva nägol eller några verk vidare om detta är möjligt och om behov föreligger med hänsyn till elförsörjningsläget.

Enligt statens energiverk kan elkraft, i avspännings- och fredskrislagen, utgöra ett viktigt substitut för andra energislag på flera områden. Betingelserna för sådan utbytbarhet torde också ha förbättrats kraftigt de senasle åren. Det finns därför skäl för att genom bränslelagring säkra en betydande uthållighet i kärnkraftverkens produktion för sådana krislägen. Verket biträder utredningens förslag.

Svenska Petroleum Institutet konstaterar med tillfredsställelse alt Sveriges beredskapslager av kärnbränsle medger en uthållighet av 22-23 månader vid full drift av 12 reaktorer. Eftersom kärnkraftproduktionen inte kan pågå under krig, är kärnbränslelagren avsedda enbart för avspärrning och fredskris. Kärnkraften har därmed större uthållighet än andra former av importerad energi menar institutet.

Prop. 1984/85:53 129

Krigsreserven av olja

De flesta remissinslanserna instämmer i uiredningens förslag, bl. a. ÖB. som påpekar att det avgörande inte är beredskapslagrens storlek utan att de ger oförändrad uthållighet, ÖEF. SPK. Vattenfall. Svenska Petroleum Institutet samt Sveriges Grossistförbund.

ÖB framhåller att Sveriges minskade beroende av Mellersta Östern saml det förhållandet att oljeförbrukningen förväntas sjunka ytterligare under programperioden bidrar lill alt landets sårbarhet för störningar av oljetillförseln kan antas minska. Trots detta bedömer ÖB, liksom utredningen, att risken för allvariiga störningar i oljetillförseln är så stor att behov föreligger all bibehålla såväl en krigs/avspärrningsreserv som en fredskrisreserv. Mol bakgrund av bedömd förbrukningsutveckling har ÖB intet att erinra mot föreslagna reduceringar av lagrens storlek. Avgörande är alt beredskapslagren ger oförändrad uthållighet.

ÖB hävdar, att principen bör vara att även avspärrningsreserven i sin helhel förvaras i skyddade utrymmen. Även om smärre avsteg härifrån kan accepteras under kortare tid, är det ell rimligt krav all reglerna för de lagringsplikiigas skyldighet att hålla skyddade lager ändras senast inför nästa oljelagringsprogram den 1 juli 1987.

ÖEF påpekar, att fördelningen av krigsreserven av olja mellan de lagringsskyldiga är baserad på 1976 års basmängder. Sedan dess har ett anlal förelag upphört med sin verksamhet, vilket medföri all brister finns i denna reserv. Vidare har nytillkomna Iagringsskyldiga enligt gällande bestämmelser ej ålagts sådan lagringsskyldighet. Det är därför enligl ÖEF:s mening angeläget, all en omfördelning av denna lagring kommer lill stånd som ansluter sig till företagens aktuella verksamhet.

SPK instämmer med utredningens uppfaltning att, mot bakgrund av att krigsreserven av olja har minskat till följd av gällande regler, skyldighet att hålla särskilt skyddade och lokaliserade lager bör omfalta samtliga lagringsskyldiga förelag, dvs. även företag som blivit lagringsskyldiga efter år 1977.

Slatens energiverk påpekar att nuvarande oljelagringsprogram löper ut den 30 juni 1987. Innan dess behöver beslut fattas om ett nytt program. K 83 föreslår att i samband med detta beredskapen på bl. a. naiurgasområ-det och fredskrisbehoven för kol ses över. Energiverket förordar för sin del att man vid det tillfället söker ta etl samlat grepp om beredskapsfrågorna och analyserar lämplig storlek och sammansättning av ett "energi-lager".

Länsstyrelsen i Västerbottens län betonar all utredningens förslag att minska vissa lager bl.a. inte får ge lägre "operativ uthållighet" i Övre Norriand. Länsstyrelsen föreslår att lagringsskyldigheten får någon form av "regional beredskapsklausul".

Prop. 1984/85:53 130

Försörjningsplan för kol

De flesta remissinstanserna ansluter sig i huvudsak lill utredningens förslag, bl.a. ÖB. ÖEF. SPK. Vattenfall, länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenska Kommunförbundet. Svenska Petroleum InstUutet. Svenska Värmeverksföreningen samt Sveriges Grossistförbund.

Slatens energiverk anser att regelsystemet för lagring av kol bör utformas med hånsyn till utbytbarhet i krislägen och eventuella skillnader i lagringskostnader jämfört med andra energislag. Svenska Kraflverksför-eningen anser att den föreslagna lagringsskyldighelen om 60% förefaller alltför hög vid en kolkondensulbyggnad. Svenska Stenkolsimportörers Förening anhåller om att del procentuella Iagringsmålet för ångkol inle sätts högre än 40% - i varje fall under de första åren.

Remissinstansemas kommentarer

Enligt ÖB syns den föreslagna försöijningsplanen för kol, med hänsyn till bedömd förbrukningsutveckling, kunna tillgodose försörjningsberedskapens behov. ÖB delar utredningens uppfatining att behovet av ett fredskrislager av kol bör bli föremål för ytterligare prövning.

ÖEF har ingen erinran mot uiredningens förslag om införande av lagringsskyldighet för kol från den I juli 1985 och all reglerna härför i stort ansluter sig till vad som gäller för eldningsolja. Lagringen är avsedd för alt trygga behoven under avspärrning och krig, dä samma risker kan föreligga för störningar i tillförseln som för olja. För att kunna tillgodose försörjningen med kol även under fredskrissiluationer instämmer ÖEF i utredningens förslag att ca 600000 ton av ÖEF:s beredskapslager av kol, motsvarande omkring 90 dagars nettoimport, t. v. behålls som etl fredskrislager intill dess frågan om fredskrislagring på detla område prövats i anslutning till det nya lagringsprogrammet efter år 1987.

SPK anser att försörjningsberedskapen pä energiområdet bör vara lika god för samtliga energislag. Nämnden instämmer därför med utredningens förslag om införande av lagringsskyldighet för kol frän den 1 juli 1985 och att reglerna härför ansluter sig till vad som gäller för eldningsolja. Förslaget avser lagring för alt täcka behovet av kol under avspärrning och krig.

Med tanke på att en mer omfattande kolanvändning f. n. är i elt uppbyggnadsskede och att vissa viktigare faktorer ännu inte är helt klarlagda -exempelvis kolimporlens leveransvillkor och de kommersiella kollagrens omfattning - anser nämnden i likhet med uiredningen, all frågan om fredskrisreserv lämpligen kan prövas i anslutning lill beslutet om nästa lagringsprogram. I avvaktan på detta beslut ansluter sig nämnden lill uiredningens förslag att ÖEF:s beredskapslager av kol bör behållas som ett fredskrislager.

Statens energiverk noterar att reglerna för lagring av kol föreslås bli utformade helt i analogi med oljelagringsreglerna vad avser krigs- och avspärrningsfallen. Utredningen lar inte ställning till behovet av fredskris-

Prop. 1984/85:53 131

lager, men anser all ÖEF:s nuvarande kollager inte bör minskas ned mer än till 600000 ton.

Även här borde dock, enligt verkets uppfatining, regelsystemen utformas med hänsyn till utbytbarhet i krislägen och eventuella skillnader i lagringskostnader, jämfört med andra energislag. Dessa förhållanden bör undersökas mer ingående än som gjorts i utredningen, anser slatens energiverk.

Svenska Kommunförbundet påpekar att riksdagen tidigare har fattat principbeslut om lagringsskyldighel för bl. a. större förbrukare av ångkol. K 83 beräknar f. n. lagringsbehovel för ångkol lill 60% av årsförbrukningen under basåret. Procentsatsen överensstämmer med lagringsmålet för tjock eldningsolja. Den föreslagna höjningen innebär en kraftig ökning av värmeverkens investeringar i kollager. K 83 uppskattar inköpskostnaderna för beredskapslagren till ca 435 milj. kr., varav värmeverken svarar för ca 300 milj. kr. Räntekostnaderna för värmeverkens lager uppgår till 36 milj. kr./är med 12% ränta, vilket ökar fjärrvärmeprisel med ca 0,4 öre/kWh. Värmeverken måste dock av kommersiella skäl hålla vissa lager. Kostnadsökningen på grund av beredskapslagring blir därför lägre. Dessutom kan kostnadsökningen motverkas om lagren ökar i värde. Med hänsyn till den relativt ringa kostnadsökningen och det redan fattade principbeslutet tillstyrker förbundet att lagringsskyldighelen för ångkol höjs.

Svenska Petroleum Institutet anser att försörjningsberedskapen för kol bör vara lika god som i fråga om olja. Det lagringsprocenltal som fastställs för övriga slag av eldningsoljor bör också gälla för kol. K 83:s förslag att nytillträdande kolförbrukare eller kolhandlare får räkna med halverad basmängd under första året, har inslitutel intet att invända emot. Institutet anser att det ligger mycket i att man bör vidare granska behovet av beredskapslager av kol för fredskriser. Åtskilliga leverantörsländer, som exempelvis Australien, Colombia och USA, ligger på slora avstånd från Sverige på andra sidan världshaven, påpekar Svenska Petroleum Institutet.

Svenska Värmeverksföreningen anför att förslagel lill beredskapslagring av kol är en parallell till oljelagringen. Del förefaller principiellt rimligt. Eftersom lagringen av kol inle skall avse fredskriser bör dock lagringsvolymen för ångkol begränsas lill 40% av föregående års förbrukning.

Svenska Kraftverksföreningen anser att om det i en framtid skulle bli aktuellt att bygga slörre koleldade kondens verk (minst 150 MW), bör bestämmandet av lagringsskyldigheten vid dessa föregås av överläggningar på samma sätt som skett vad gäller de större oljekondensverken. Kraftindustrin vill emellertid i detta sammanhang framhälla, att den av K 83 föreslagna lagringsskyldigheten om 60% förefaller alltför hög vid en kol-kondensutbyggnad. Föreningen motsätter sig en generell skyldighel för ägare till kolkondensverk att lagra kol och hemställer att sådana kraftverk behandlas på samma sätt som föreslagits beträffande oljeeldade kondensverk.

Prop. 1984/85:53 132

Svenska Stenkolimportörers Förening anhåller alt del procentuella Iagringsmålet för ångkol i vart fall under de första åren — förslagsvis intill beslut om nästa lagringsprogram - icke sätts högre än av OLK 80 förordade 40%. Som slöd härför anför föreningen följande;

1. Hela kolanvändningen i landet befinner sig i ett uppbyggnadsskede, varför av K 83 använda beräkningar av såväl kolanvändning som kolbehov i kris måste betraktas som ytterst osäkra. Denna osäkerhet understryks ytteriigare av de bestämmelser som regeringen föreslagil i proposition 1983/84:158 om vissa kolfrågor, vilka utan tvivel kommer att få en återhållande effekt på kolanvändningen. Lagringsplikten stär visserligen i proportion till förbrukningen, men osäkerheten medför ändock betydande svårigheter för en rationell samordning och planering speciellt i hamnarna.

2. K 83 har tagit viss hänsyn till att kol i krisläge kan ersättas med vedbränsle. Säkerligen kan i sådant läge kol ersättas med inhemska bränslen i betydligt större omfattning än vad K 83 räknat med. Om torv någon gång skall fä en verklig betydelse för vår bränsleförsörjning, är det just under ett krisläge, vilket erfarenheterna från andra världskriget klart visar.

3. Under loppet av gällande planeringsperiod föreligger vinterdispens för tjock eldningsolja. Enbart av detta skäl är det ingalunda "följdriktigt" att i fråga om lagringsmålen låta olja och kol följas åt. Härtill kommer belydande skillnader av praktisk natur såsom fara för självantändning, mötande av krav i fråga om föroreningar av olika slag m. m.

4. Nuvarande uppbyggnadsskede i fråga om kol medför stora och kostbara investeringar i nya förbränningsanläggningar och annan infrastruktur. Del synes därför olämpligt alt under denna period belasta vederbörande lagringspliktiga med slörre kostnader än vad nöden kräver.

Prop. 1984/85:53 133
Innehåll

Regeringens proposition ............................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Propositionens lagförslag ................................................. 3

1 Förslag lill lag om beredskapslagring av olja och kol ... 3

2 Förslag till lag om ändring i kommunskattelagen ........ 9

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den I november 1984

1 Inledning ....................................................................... 11

Föredragandens överväganden och förslag .................. 13

2---------- Förslag till riktlinjer för beredskapslagring av olja, kol och kärn
bränsle -- ....................................................................... 13

2.1 Försörjningsberedskapen i fråga om importbränslen 13

2.2 Beredskapslagring av olja ........................................ 16

2.2.1 Utgångspunkter .............................................. 16

2.2.2 Förslag till riktlinjer för beredskapslagring av olja 18

2.2.3 Underiag för bedömningen av lagringsbehovet 21

2.2.4 Min bedömning av lagringsbehovet ................ 26

2.3 Beredskapslagring av kol ....................................... 29

2.3.1 Utgångspunkter ............................................... 29

2.3.2 Förslag till riktUnjer för beredskapslagring av kol 30

2.3.3 Underlag för bedömningen av lagringsbehovet 32

2.3.4 Min bedömning av lagringsbehovet ............... ... 33

2.4 Beredskapslagring av kärnbränsle ......................... 35

3..................................................................................... Allmän motivering till ny lagstiftning om beredskapslagring av olja
och kol ........................................................................ ... 36

3.1 Gällande ordning ................................................... ... 36

3.2 Lagrådsremissen och lagrådets yttrande .............. 37

3.3 Mitt förslag till lag om beredskapslagring av olja och kol 38

3.3.1 Vilka varor skall lagras? ................................. ... 39

3.3.2 Vilka är lagringsskyldiga? ............................... ... 42

3.3.3 Hur mycket skall lagras? ................................. ... 44

3.3.4 Fullgörandet av lagringsskyldigheten ............. ... 46

3.3.5 Särskilda regler för gasverk, oljekondensverk och gasturbinanläggningar 48

3.3.6 Inlagring och befrielse från lagringsskyldighet . 50

3.3.7 Förvaring av lagrat bränsle ............................ 53

3.3.8 Sanktioner m.m................................................. 56

4 Upprättade lagförslag .................................................. ... 58

5 Specialmolivering ......................................................... 58

5.1 Lag om beredskapslagring av olja och kol ............ 58

5.2 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) 80

6 Hemställan .................................................................. ... 81

7 Beslut............................................................................. 81

Bilaga I.............................................................................. 82

Bilaga 2 .......................................................................... ... 87

Bilaga 3 .......................................................................... 106

Bilaga 4 .......................................................................... 114

Bilaga 5 .......................................................................... . 121

Bilaga 6 ........................................................................... . 128

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984

Råolja	-1700
Molorbensin	+ 180
Flygdrivmedel	-F 74
Dieselbrännolja/
tunn eldningsolja	- 243
Gasol	-1- 16