Prop. 1984/85:50

Regeringens proposition

1984/85:50

om ändring i tullagen (1973:670), m. m.;

beslutad den 18 oktober 1984.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om en utvidgning av tullskyldighetsbe-greppet. Enligt förslaget skall alla de som har att till tullverket belala tull och andra skatter samt avgifter för import vara tullskyldiga. Reglerna blir därigenom enklare och klarare. Bl.a. blir de nuvarande bestämmelsema om att särskild avgift i vissa fall skall utgå i stället för tull, annan skatt och importavgifter obehövliga. Förslaget innebär också att innehavare av frihamn skall jämställas med bl.a. tullupplagsinnehavare när det gäller tullskyldighet för förkommet gods m. m.

I överensstämmelse med vad som gäller för innehavare av tullupplag föreslås, att innehavare av frihamn skall kunna ges uppdrag att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare.

Vidare föreslås att en bestämmelse tas in i tullagen om att tull m. m. inte skall utgå i den mån en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt vamsmugglingslagen.

Slutligen innebär förslaget vissa andra ändringar i tullagen samt ändringar i tullförordningen (1973:979) och lagen (1977:975) med tulltaxa. Dessa ändringar har närmast karaktären av följdändringar till ändringarna i fråga om tullskyldighetsbegreppet.

Ändringama föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

I Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 50

Vara, som skall förtullas, anges till förtullning vid införseln eller, om den sändes under tullverkets överinseende till ort inom tullområdet, vid ankomsten till denna ort. Förvaras sådan vara på tullupplag eller tullager eller i frihamn, anges den till förtullning innan förvaringen upphör.

En vara, som skall förtullas, anges till förtullning vid införseln eller, om den sänds under tullverkets överinseende till ort inom tullområdet, vid ankomsten till denna ort. Förvaras en sådan vara på tullupplag eller tullager eller i frihamn, anges den till förtullning innan förvaringen upphör. En vara, som innehas med temporär tullfrihet, anges tiU förtullning innan den temporära tullfriheten upphör, om regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen inte föreskriver annat.

Den som anger vara till förtullning eller som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket är tullskyldig. Tullskyldig skall utom tull erlägga annan införselavgift/ör varan som uppbäres av tullverket.

Är ej någon tullskyldig enligt första stycket, tages tull och annan införselavgift ut av varan.

Anträffas inte någon som är tullskyldig, skall tull och annan införselavgift tas ut av varan. Om särskilda skäl föreligger kan genera f tullstyrelsen besluta att tuU och annan införselavgift inte skall tas ut av varan.

Den som anger en vara till förtullning eller som tagit hand om en vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket är tullskyldig för varan.

Om tullskyldighet i särskilda fall föreskrivs i 39 och 40 §§.

Den som är tullskyldig skall ulom tull erlägga annan införselavgift som uppbärs av tullverket.

Har tullskyldig i tulldeklaration eller på annat sätt lämnat oriktig uppgift till ledning för tulllaxering eller underiätit att lämna uppgift som det ålegat honom att lämna och har detta föranlett att tull och annan införselavgift icke fastställts eller fastställts till för lågt belopp, sker eftertulltaxering. Sådan taxering far dock ej ske, om det belopp den tullskyldige skulle ha att erlägga är att anse som ringa eller det med hänsyn till omständighetema framstår som uppenbart oskäligt att eftertulltaxering sker.

Har den som är tullskyldig enUgi 5 § första stycket i tulldeklaration eller på annat sätt lämnat oriktig uppgift till ledning för tulltaxeringen eller underlåtit att lämna uppgift som han varit skyldig att lämna och har detta föranlett att tull och annan införselavgift inte har fastställts eller har fastställts till för lågt belopp, sker eftertulltaxering. En sådan taxering får inte ske, om det belopp som avses är ringa eller det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart oskäligt att eftertulltaxering sker.

Prop. 1984/85:50

Nuvarande lydelse

1. på grund av omtulltaxering el
ler eftertulltaxering,

2. enligt beslut av generaltullstyrelsen, kammarrätt eller regeringsrätten,

3. i fall som avses i 20 § första eller tredje stycket tullförordningen (1973:979).

Föreslagen lydelse

1. på gmnd av omtulltaxering eller eftertulltaxering,

2. enligt beslut av generaltullstyrelsen, kammarrätt eller regerings-rätlen,

3. ifall som avses i 40 §, när tull eller annan införselavgift undandragils.

4. i fall som avses i 20 § första eller tredje stycket tullförordningen (1973:979).

Har tull eller annan införselavgifl enligt preliminärt beslut eriagts med lägre belopp än som slutligt fastställts utgår ränta på del överskjutande beloppet.

Ränta enligt första eller andra stycket utgår dock ej på belopp som får dras av vid redovisning av skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Fördröjes utfärdande av särskild tullräkning till följd av att den som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3 § andra stycket icke angett varan lill förtullning inom föreskriven tid ulgår ränta.

20a§'' Ränta enligt 20 § utgår för vissl kalenderår efter den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto som gäller vid utgången av december det föregående året med tillägg av tre procentenheter. För tid som infaller efter utgången av det år då införselavgiften slutligt fastställes tillämpas dock den räntesats som gäller för det året. Räntebelopp som understiger femtio kronor påföres ej.

Vid beräkning av ränta enligt 20 § första eller andra stycket gäller att ränta utgår

från utgången av den andra månaden efter den då varan angavs till förtullning, dock alt ränta på avgift, som motsvarar tidigare återbetalat avgiftsbelopp, utgår från ulgången av den månad då beloppet återbetalades,

till och med den månad då beloppet skall erläggas.

Ränta enligt andra stycket utgår

Vid beräkning av ränta enligl 20 § första stycket 1, 2 eller 4 eller andra stycket gäller all ränta utgår

frän utgången av den andra månaden efter den då varan angavs till förtullning, dock att ränta pä avgift, som motsvarar tidigare återbetalat avgiftsbelopp, utgår från utgången av den månad då beloppet återbetalades,

lill och med den månad då beloppet skall eriäggas.

Ränta enligt 20 § första stycket 3 utgår

från utgången av den månad då varan infördes eller det olovliga förfarandet ägde rum.

till och med den månad då beloppet skall erläggas.

Ränta enligt andra och tredje

ej för längre tid än två år utom i fall styckena utgår ej för längre tid än
som avses i 20 § första stycket i. två år utom i fall som avses i 20 §

första stycket 4.

Ränta enligt 20§ Qärde stycket utgår för den tid fördröjningen omfattar.

Har beslut, som föranlett ränta, ändrats på sådant sätt att ränta icke skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp, skall ny beräkning av ränta göras och för mycket påförd ränta återbetalas.

Ränta utgår ej på räntebelopp som tullskyldig ålägges betala enligt 20 § utöver tidigare erlagd ränta.

Bestämmelserna i denna lag om tull och annan införselavgift äger motsvarande tillämpning beträffande ränta enligt denna paragraf.

39 §

Går oförtullad vara förlorad, när den införes till tullområdet eller sändes under tullverkets överinseende inom detta, erlägges särskild avgift till tullverket för varan av fraktföraren eller, om ej fraktförare åtagit sig att befordra varan, den som eljest befordrat varan.

Går oförtullad vara förlorad, när den förvaras på tullupplag, tullager eller i exportbutik, eller förfogar innehavare av tullupplag, tullager eller exportbutik över vara i strid mot bestämmelser för varas förvaring, erlägger han särskild avgift tUl tullverket för varan.

Den som visar att förlust av vara ej beror på fel eller försummelse av honom eller nägon för vilken ha svarar är ej skyldig att erlägga särskild avgift. Föreligger eljest särskilda skäl kan generaltullstyrelsen medge nedsättning av eller befrielse från särskild avgift.

Om en oförtullad vara går förlorad, när den införs till tullområdet eller sänds under tullverkets överinseende inom detla, är fraktföraren tullskyldig för varan. Om ingen fraktförare åtagit sig alt befordra varan, är den som befordrat varan tullskyldig för den.

Om en oförtullad vara går föriorad, när den förvaras på lullupplag eUer tullager eller i exportbulik ef ler frihamn, är innehavaren av upplaget, lagret, exportbutiken eller frihamnen tullskyldig för varan.

Om en oförtullad vara går förlorad, når den innehas med temporär tullfrihet, är den som åtnjuter den temporära tullfriheten lullskyldig för varan.

Den som visar att förlust av en vara inte beror på fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar är inte lullskyldig enligt första - tredje styckena. Om särskilda skäl föreligger kan generaltullstyrelsen medge nedsättning av eller befrielse från tullen eller avgiften.

Ifråga om tullskyldig som avses i första - tredje styckena gäller bestämmelserna i 7-16 §§ i tillämpliga delar.

Prop. 1984/85:50

Föreslagen lydelse

Ung som avses i 2 § tredje stycket eller 3 § andra stycket, är han skyldig att betala den tull och annan införselavgifl som skulle ha utgått om varan förtullats vid införseln. Detsamma gäller den som i samband med införsel av en vara i övrigt vidtagit sådan åtgärd att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtuUning.

Nuvarande lydelse

varan om denna förtullats efter anmälan av den som är betalningsskyldig enhgt 39 §. Ifråga om spritdrycker och vin tages den särskilda avgiften ut med tillämpning av avgiftssats som gäller för resandes införsel av sådan vara.

Har särskild avgift erlagts för vara. utgår ej tull eller annan införselavgifl för varan.

Bestämmelserna i 7-22 samt 35 och 36 §§ äger motsvarande tillämpning på uttagande av särskild avgift.

Den som förfogat över en oför-tidlad vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten är skyldig att betala den tull och annan införselavgift som därigenom undandragits eller kunnal undandras. Den som förfogat över en förtullad vara i strid mot föreskriven förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull eller annan införselavgifl får inte åtnjuta förmånen.

Om särskilda skäl föreligger kan generaltullstyrelsen medge nedsättning av eller befrielse från tullar eller avgifter.

40 c §

Om en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, utgår inte tull eller annan införselavgift för varan lill den del varan eller dess värde förverkas. Elt tidigare meddelat beslut om tuU eUer annan införselavgift skall upphävas eller ändras, sedan dom eller beslut som innefattar förverkande vunnit laga kraft.

40 d§

Frågor om lullskyldighet enligt 40 § får inle prövas senare än fem år efter utgången av den månad, under vilken varan infördes eller det olovliga förfogandel ägde rum.

Prop. 1984/85:50 : : ■, -,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dock skall vad i 15 § föreskrivits om tider för prövning av eftertulltaxering i särskilda fall tillämpas på motsvarande sätt.

44 §' Talan mot beslut, som annan tullmyndighet än generallullstyrelsen meddelat enligt denna lag eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser, föres hos generaltullstyrelsen genom besvär.

Avser besvären fastställelse av tull, annan införselavgift, särskUd avgift, ränta, restavgift eller förseningsavgift, skall besvärshandlingen ha kommit in inom sex månader från den dag då beslutet meddelades. Sker omtulltaxering gäller dock att besvärshandlingen skall ha kommil in inom sex månader från den dag då tulllaxeringsbeslulet meddelades eller, om besvärstiden blir längre därigenom, inom tvä månader från den dag då omtulltaxeringsbeslutet meddelades.

Avser besvären fastställelse av tull, annan införselavgift, ränta, restavgift eller förseningsavgift, skall besvärshandlingen ha kommit in inom sex månader frän den dag dä beslutet meddelades. Sker omtulltaxering gäller dock all besvärshandlingen skall ha kommit in inom sex månader från den dag då tulltaxeringsbeslutet meddelades eller, om besvärstiden blir längre därigenom, inom tvä månader från den dag då omtulltaxeringsbeslutet meddelades.

50 §

Nuvarande lydelse

Användes vara, som innehaves med temporär tullfrihet, i strid mot de vUlkor som gäller för tullfriheten skall varan förtullas, om regeringen eller, efter regeringens förordnande, generaltullstyrelsen ej bestämmer annat. Har vara som innehafts med temporär tullfrihet gått förlorad eller kan tull och annan införselavgifl i annat fall ej tagas ut av varan, skall den som innehaft varan med temporär tullfrihet erlägga särskild avgift till tullverket för varan. Bestämmelserna i 39 § tredje stycket och 40 § tullagen (1973:670) äger därvid motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

§'

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen kan föreskriva att vara som använts i strid mot villkor för temporär tullfrihet inte behöver förtullas.

Prop. 1984/85:50 9

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa

Härigenom föreskrivs att 22 och 24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 kap. Drycker, sprit och ättika'

Anm. För spritdrycker eller viner, vilka införes i den ordning som anges i 18§ 3. lagen (1977:293) om handel med drycker, utgår, om tullfrihet ej åtnjutes, tull med följande belopp, räknat för helbutelj om 75 centiliter:

Spritdrycker, hänföriiga till tulltaxenr 22.09 ............ 115:-

Vin: musserande:

champagne ......................................................... 38: -

annat ................................................................. 27: -

andra slag med en alkoholhalt:

överstigande 15 volymprocent ......................... 34: -

ej överstigande 15 volymprocent ....................... 16: -

För spritdrycker eller viner, vilka införes i den ordning som anges i 18 § 4. lagen (1977:293) om handel med drycker, utgår tull med av partihandelsbolaget för alkoholdrycker fastställt belopp, motsvarande:

1. tull enligt vad i 22 kap. sägs;

2. skatt enligt 10 § lagen (1977:306) om dryckesskatt; samt

3. mervärdeskatt enligt lagen (1968:430) om sädan skatt.

För starköl som införes enligt första och andra styckena ulgår tull med 9 kronor per liter.

Tullsats som anges i första och tredje styckena tillämpas även när tuUskyldighel föreUgger enligt 39 dier 40 § tullagen (1973:670).

24 kap. Tobak

Anm. För lobaksvaror, vilka in- Anm. För tobaksvaror, vilka in
föres i den ordning som avses i I § föres i den ordning som avses i I §
andra stycket lagen (1%1:394) om andra stycket lagen (1961:394) om
tobaksskatt eller i förordningen tobaksskatt eller i förordningen
(1966:394) om rätt för resande (1966:394) om rätt för resande
m. fl. att införa varor tull- och skal- m. fl. att införa varor tull- och skat
tefritt, utgår, om tullfrihet ej åtnju- tefritt, utgår, om tullfrihet ej åtnju
tes, tull med följande belopp: tes, tull med följande belopp.

' Senaste lydelse 1983:951. Kapitlet föreslås ändrat även i prop. 1984/85:43. - Senaste lydelse 1983; 951. Kapitlet föresläs ändrat även i prop. 1984/85:43.

Cigarrer och	högst 3	22
cigariller	mer än 3	42
Cigaretter	högst 0,85	35
	överO.85 t.o. m. 1,20	44
	över 1,20	51
Andra slag av
färdiga tobaksvaror

125:-

Prop. 1984/85:50 11

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ändring i tullagen (1973:670), m. m.

1 Inledning

Frågan om vem som skall vara skyldig att deklarera gods som förs in till landet, lämna tulldeklaration samt belala tull och andra införselavgifter diskuterades ingående i anslutning till införandel av tullagen (1973:670)'. Detla resulterade i att en bestämmelse om tullskyldighet togs in i lagen. Bestämmelsen finns i 5 § första stycket tullagen.

Den bestämning av tullskyldigheten som anges i regeln har sedermera kommil att kritiseras.

Bl.a. ansåg varusmugghngsulredningen i betänkandet SOU 1976:37 Smugglingsbroli och tulltillägg att tullskyldighetsbegreppet inle var tillfredsställande utformat. Utredningen hade till uppgift alt undersöka bl.a. om ett administrativt sanktionssystem liknande det som finns på den inrikes beskattningens område borde införas även när det gällde tull och andra införselavgifter. Utredningen uttalade att bestämmelsen i 5 § inte angav samlliga fall, där det i realiteten förelåg en skyldighet att betala tull och andra införselavgifter. Tullskyldighetsbegreppet var därför för snävt för att kunna användas för bestämning av vem som kunde komma att påföras en administrativ sanktion.

I betänkandet lade utredningen fram förslag om en utvidgning av de tullskyldigas krels och om en administrativ sanktionsavgift, tulltillägg. Förslagel remissbehandlades. Mot den föreslagna ändringen av tullskyldighetsbegreppet framställdes inga erinringar. Utredningens förslag har inte lett till lagstiftning.

' Prop. 1972: 110 s. 70-73 och 79-80.

Rättelse: S. 11, under närvarande Utgår: Lundkvist, Hellström, Thunborg

Prop. 1984/85:50 12

Beredningsgmppen för lullagsliftningsfrågor (H 1982:02)' har den 29 november 1983 avgett etl delbetänkande med förslag lill ändring i lullagen beträffande tullskyldighetsbegreppet m.m. Beredningsgruppens förslag överensslämmer i huvudsak med varusmugglingsulredningens förslag i dessa hänseenden. 1 förhällande till varusmugglingsutredningens förslag innebär dock beredningsgmppens förslag den ytterligare utvidgningen av de lullskyldigas krets att även innehavare av frihamn skall vara lullskyldig för förkommet gods.

Beredningsgmppens redogörelse för gällande bestämmelser m. m. bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 1.

Remissvar över beredningsgruppens betänkande har avgetls av Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsaktiebolag och Norrköpings kommun. Uttalandena, som begränsats lill frågan om en utvidgning av tullskyldigheten för frihamnsinnehavare, är lill övervägande del negativa. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 2.

Utöver de förslag till lagstiftning som beredningsgruppen lämnat i sitt delbetänkande tar jag i det följande upp frågan om att skapa författningsenliga möjligheter alt uppdra åt frihamnsinnehavare alt utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare.

2 Föredraganden

2.1 Reformbehovet

Tullskyldig är enligl 5 § första stycket tullagen den som anger en vara lill förtullning samt den som tagit om hand en vara enligt 3 § andra slyckel tullagen, s. k. hemtagare. Nägon allmän föreskrift om vem det åligger alt ange en vara till förtullning finns inte (jfr 4 § andra stycket lullagen där en hemtagare åläggs all ange varan till förtullning inom viss lid från hemtagningen).

Den bestämning av de tullskyldigas krets som följer av 5 § första stycket är snäv. Utanför faller bl.a. den som för in eller försöker föra in en vara ulan att ge det tillkänna för tullverket, dvs. den som uppfyller åtminstone de objektiva rekvisiten för de vanligaste formerna av varusmuggling. Delsamma gäller bl. a. innehavare av tullupplag och tullager med avseende på oförtullade varor som går förlorade, medan de finns under innehavarens ansvar. För varor som hör till den sistnämnda kategorin utgår enligt 39 § lullagen i ställel för tull en särskild avgift, som skall motsvara tull och andra införselavgifter.

f.d. departementsrådet N B Leuf, ordförande, samt hovrättsassessorn Pernilla Lindh, departementsrådet Leif Lindstam, numera tulldirektören Bengt Nyrén och byråchefen Arne Rundlöf.

Prop. 1984/85:50 13

När det gäller innehavare av frihamn finns enligt nuvarande regler ingen sådan skyldighet med avseende på oförtullade varor som går förlorade i frihamnen. Denna olikhet bör undanröjas.

I klarhetens intresse bör enligt min mening lagstiftningen ändras så att begreppet tullskyldig generellt kan användas på den som skall belala tull och annan införselavgift till tullverket. En ändring i den nuvarande regleringen är motiverad även med hänsyn till att det kan bli aktuellt att införa nya administrativa sanktioner på tullområdet.

En annan fråga som jag anser det påkallat att ta upp i detta sammanhang gäller tullens rätt att överlåta vissa myndighetsuppgifter till privaträttsliga subjekt. Enligt 3 § tredje stycket tullagen får under vissa förutsättningar uppdras åt den, som innehar ett tullupplag att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare. Eftersom överlämnande av förvaltningsuppgifter som innebär myndighetsutövning enligt 11 kap. 6§ regeringsformen inte kan ske till bolag eller förening utan stöd i lag saknas f. n. möjlighet att lämna frihamnsinnehavare uppdrag att utföra motsvarande kontrolluppgifter. Jag anser att denna olikhet bör undanröjas.

Ytterligare en fråga som jag anser bör regleras i tullagen i detta sammanhang är, humvida tull skall tas ut när en vara eller dess värde blivit föremål för förverkande. F. n. saknas klara författningsregler i detta avseende.

2.2 En utvidgning av tullskyldighetsbegreppet, m.m.

Mitt förslag: Den nuvarande bestämningen av begreppet tullskyldig i 5 § första stycket tullagen ges karaktären av huvudfall av tullskyldighet. Till denna bestämmelse knyts en regel om tullskyldighet i särskilda fall. Bl.a. blir innehavare av frihamn tullskyldig för oförtullat gods som går föriorat i frihamn.

Möjligheten enligt 3 § tredje stycket lullagen att uppdra åt innehavare av tullupplag att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare, utvidgas till att omfatta även frihamnsinnehavare.

En bestämmelse tas in i lullagen om att tull och annan införselavgift inte skall utgå i den mån en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Vidare införs vissa regler, som närmast har karaktären av följdändringar till regleringen av tullskyldighetsbegreppet.

Beredningsgruppens förslag: Bortsett från förslaget om vidgad möjlighet att överiåta myndighetsuppgifter - vilken fråga inte behandlats i beredningsgruppens delbetänkande - överensstämmer beredningsgmppens förslag i allt väsentligt med mitt förslag.

t2 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 50

Prop. 1984/85:50 14

Remissinstanserna: Kritik mot förslaget har framkommit endast i frågan om en utvidgning av tullskyldigheten för innehavare av frihamn när det gäller förkommel gods. Således har från frihamnarna i Stockholm, Göteborg och Malmö framställts den huvudsakliga invändningen, att det vore orealistiskt att göra frihamnsinnehavare tullskyldiga för gods som förkommit på enskilt lager i en frihamn. Norrköpings kommun har tillstyrkt det remitterade förslaget, under fömtsättning att det beviskrav som kan komma att ställas pä en frihamnsinnehavare när det gäller att visa att förlust av en vara inte beror på fel eller försummelse av honom ej ställs för högt, och att generallullstyrelsens möjligheter att medge befrielse eller nedsättning av tull utökas.

Skäl för mitt förslag: Som jag nämnt anser jag det vara av värde att generellt kunna använda beteckningen tullskyldig på den, som är skyldig att betala tull och andra införselavgifter till statsverket.

Jag använder här termen införselavgifter som en samlande benämning på de betalningar som skall göras till det allmänna med anledning av införsel. Häri ingår således även skatter.

Tullskyldigheten bör som nu är fallet omfatta dem som anger varor till förtullning och s. k. hemtagare. Dessutom bör lullskyldigheten omfatta dem som enligt den nuvarande 39 § tullagen är skyldiga att betala en särskild avgift, när en oförtullad vara går förlorad eller används i strid mol bestämmelser om varans förvaring. Det är här fråga om fraktförare eller andra, som har befordrat oförtullade varor, samt om innehavare av tullager, tullupplag eller exportbutiker. Den särskilda avgiften skall motsvara den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ul om varorna hade angetts till förtullning. Om tullskyldighet införs för dessa fall blir konstmktionen med den särskilda avgiften onödig.

När del gäller innehavare av frihamn finns enligl den nuvarande ordningen ingen skyldighet att betala särskild avgift för oförtullade varor som förkommer i frihamnen. I praktiken har dock frihamnarna numera i allt väsentligt samma funktion som tullupplagen, dvs. de tjänstgör som uppläggningsplats för korttidsförvaring av oförtullat importgods. Med undantag för skyldigheten att erlägga särskild avgift har en innehavare av frihamn också i stort sett samma skyldigheter i tullhänseende som en innehavare av tullupplag /jfr 26 och 41 §§ tullstadgan (1973:671)/.

Skillnaden i fråga om varuansvaret har i tullstadgan kommit till uttryck i all en innehavare av tullupplag enligt 26 § 2 är skyldig att "svara för" att en vara inte tas ut i strid mot en inskränkning i förfoganderätten eller att den i övrigt behandlas i strid mot en sådan inskränkning, medan en frihamnsinnehavare enligt 41 § 2 är skyldig att "utöva tillsyn över" att så inte sker. Denna reglering beträffande frihamnarna gör dem i kontrollhänseende mera resurskrävande än tullupplagen, eftersom ansvaret för tillsynen inte lagts pä innehavare av frihamn i samma ulsträckning som på tullupplagsinnehavare.

Prop. 1984/85:50 15

Jag anser det inte vara befogat att vidmakthålla denna skillnad i godsansvaret för en tullupplagsinnehavare och en frihamnsinnehavare. Även betalningsansvaret för förkommet gods bör vara detsamma för de olika kategorierna. Detta är bakgmnden lill den föreslagna ändringen i 39 § andra stycket. Jag avser att föreslå regeringen en motsvarande ändring i regeln om godsansvar (41 § tullstadgan).

I sina remissyttranden har Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn och Malmö Frihamnsaktiebolag tagit upp frågan om enskilda lager-havares ansvar i frihamn. I anledning härav vill jag framhålla att de s.k. enskilda lagren inte ulgör någol självständigt lullrättsligt institut ulan är att se som en del av den frihamnsrörelse för vilken frihamnsinnehavaren har det övergripande ansvaret. Således är en frihamnsinnehavare enligl 41 § 2 lullstadgan skyldig att utöva tillsyn över att en oförtullad vara inte tas ut från hamnen eller i övrigt används i strid mot någon förfogandeinskränkning. Vidare skall han enligt 41 § 3 föra de anteckningar och lämna de uppgifter om frihamnsrörelsen som tullmyndigheten bestämmer. Dessa skyldigheter gäller således även den del av frihamnsrörelsen som utgörs av enskilda lager. (Jfr 174 § generaltullstyrelsens tullordning TFS 1973:159, vari anges fömtsättningarna för att frihamnsinnehavare skall få upplåta lokal eller annat utrymme inom frihamnen ät enskild lagerhavare.)

Ändringen av regleringen i nuvarande 39 § tullagen medför ytterligare en förändring. Mervärdeskatt kommer att tas ut öppet, vilket leder till att den kan bli avdragsgill vid den inrikes beskattningen. F. n. är det inte möjligt att göra avdrag i skatteredovisningen för den del av den särskilda avgiften som motsvarar mervärdeskatten.

Tullskyldighet bör vidare föreligga för den som olovligt för in en vara eller obehörigt förfogar över tullgods. Det är här fråga om sådana fall, där de objektiva rekvisiten för ansvar enligt lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling (varusmugglingslagen) är uppfyllda. Jag syftar alltså på dels införsel av varor, som inte getts till känna för tullmyndighet, dels olovligt förfogande över oförtullade, i vederbörlig ordning införda varor eller över varor för vilka vid förtullningen åtnjutits tullfrihet, tullnedsättning eller liknande förmån.

Jag har nyss redogjort för att vissa av tullens myndighetsuppgifter enligt nuvarande ordning kan överlåtas lill innehavare av tullupplag men inle lill frihamnsinnehavare. Mot bakgmnd av att tullupplagen och frihamnarna i stort tjänar samma syften och med hänsyn till att jag nu föreslär ändringar som innebär att tullupplagsinnehavares och frihamnsinnehavares godsansvar kommer att överensstämma bör olikheten i delegationshänseende undanröjas.

I det här sammanhanget anser jag det lämpligt att även behandla frågan humvida tull skall tas ut när en vara eller dess värde blivit föremål för förverkande. Frågan har diskuterats av vamsmugglingsutredningen (SOU 1976:37 s. 114-117). I praxis har det ansetts naturligt att tull inte skall tas ut

Prop. 1984/85:50 16

för en vara, som statsverket i judiciell ordning övertar rätten till. I enlighet härmed har tull regelmässigt inte tagits ut för en vara som förverkats helt. Om tull påförts och betalats innan förverkandebeslutet meddelats har tullen betalats tillbaka. Om förverkande helt eftergetts har tull och andra införselavgifter tagits ul för varan. När förverkande skett till viss del av varan eller varans värde har tull och andra införselavgifter dämtöver inle ansetts kunna tas ul.

Frågan humvida tull och andra införselavgifter skall utgå för varor som helt eller delvis förklaras förverkade bör lösas genom en klar och entydig bestämmelse i lagen. Vid utformningen av bestämmelsen bör eftersträvas likställighet i tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och varor som blir föremål för partiellt förverkande. I det sistnämnda fallet bör införselavgifler ulgå för den del av varan eller dess värde som inte förverkas. Regeln i tullagen bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i den mån en vara förklaras förverkad skall tull och andra införselavgifter inte utgå för varan. Därav framgår motsältningsvis att tull-och avgiftsbeläggning skall ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges skall tull och andra införselavgifter tas ut som om varan införts i vanlig ordning. Med förverkande avses här förverkande enligt vamsmugglingslagen. Någon särreglering för förverkande som sker med stöd av andra regler, exempelvis 36 kap. 3 a § brottsbalken, anser jag inte vara påkallad.

De övriga ändringar jag föreslår avser jag att kommentera under specialmotiveringen.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i tullagen (1973; 670),

2. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

3. lag om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa.

De under 2 och 3 angivna förslagen har upprättats i samråd med statsrådet Hellström.

4 Specialmotivering

4.1 Lag om ändring i tullagen

3§

Genom ett tillägg i paragrafens tredje stycke ges möjlighet att bemyndiga innehavare av frihamn att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara

Prop. 1984/85:50 17

skall tas om hand av en hemtagare. Ett sådant uppdrag har tidigare endast kunnat lämnas innehavare av tullupplag.

4§

I paragrafens första stycke regleras tidpunkten för när en vara skall anges till förtullning i olika fall.

I anslutning härtill föreskrivs att en vara, som innehas med temporär tullfrihet skall anges till förtullning, innan den temporära tullfriheten upphör. Avsikten är att varan skall anges till förtullning både om tiden för den temporära tullfriheten löper ut och om innehavaren vill använda varan på annat sätt än som fömtsätts för tullfriheten. Det fallet att någon vill använda en vara som innehas med temporär tullfrihet på annat sätt än som gäller för tullfriheten regleras f.n. i 16 § tullförordningen. Jag anser det lämpligt att denna regel förs ihop med övriga bestämmelser om lidpunkten för en varas förtullning.

5§

Termen "lullskyldig" i första stycket har bytts ut mot uttrycket "tullskyldig för varan". Därigenom kan föreskriften inte läsas som en uttömmande beskrivning av begreppet "tullskyldig". Del faller sig därför naturligt att tala om tullskyldig även i de speciella fall som anges i 39 och 40 §§. En erinran om dessa fall har tagits in i andra stycket.

Föreskriften i tredje stycket, att den som är lullskyldig skall betala -fömtom tull - även annan införselavgift, har hämtats från det nuvarande första stycket. Genom den nya placeringen kommer föreskriften att omfatta även de särskilda fall av tullskyldighet som avses i andra stycket.

Fjärde stycket avser fall där varken ordinär tullskyldig eller tullskyldig enligt 39 och 40 §§ anträffas. För att undvika att denna bestämmelse leder till oskäliga resultat har jag föreslagit att generallullstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, får besluta att införselavgifter inte skall tas ut av varan. Jag tänker bl.a. på sådana fall där varan kan ha övertålils till en godtroende tredje man.

14 §

I denna paragraf, som handlar om eftertulltaxering, har särskih markerats att bestämmelsen är direkt tillämplig endast på de normala fallen av tullskyldighet som har sin gmnd i att vara angetts till förtullning eller tagils om hand av hemtagare. På grund av hänvisningen i 39 § sista stycket blir bestämmelsema i 14 § tillämpliga även i de fall någon är tullskyldig för vara som gått förlorad.

20 och 20 a §§

Bakgmnden till den i 20 § föreskrivna skyldigheten att betala ränta på den ytterligare tull och införselavgift som åläggs en tullskyldig, är att han

Prop. 1984/85:50 18

rätteligen skulle ha betalat beloppet från början och att han därför fär anses ha haft kredit för del senare påförda beloppet. Den som undandragit sig tull och andra införselavgifter genom smuggling o.dyl. har ju också skaffat sig en kredit och bör därför vara skyldig att betala ränta på det belopp han åläggs att utge.

Om en smuggling består i att oriktiga eller ofullständiga uppgifter lämnats lill ledning för en tulltaxering, kan ränta redan enligt gällande bestämmelser komma att utgå på gmnd av om- eller eftertulltaxering. Förslaget i 20 § första stycket 3 innebär alt ränta skall utgå även när en vara inte angetts till förtullning eller nägon olovligt förfogat över en vara i strid mot inskränkning i förfoganderätten, och undandragande av införselavgifter därigenom skett, alltså de fall som huvudsakligen avses i den föreslagna 40 §.

En föreskrift om ränteberäkningen för dessa fall har tagits in som ett tredje stycke i 20 a §. Om det inte klart kan fastslås när undandragandet skedde får man vid ränteberäkningen utgå från en antagen tidpunkl.

39 §

1 39 § föreskrivs f. n. att en särskild avgift skall utgå i vissa fall när en vara går förlorad (en vara har exempelvis tagits ut från ett tullupplag utan anmälan till tullmyndighet). Den särskilda avgiften skall enligt den nuvarande 40 § motsvara den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ut för varan om den hade förtullats. Som jag nämnt tidigare föreslår jag att den som är ansvarig för förlusten i dessa fall också skall vara tullskyldig för varan. Härav följer enligt 5 § tredje stycket i förslaget skyldighet att erlägga tull och annan införselavgift för varan. Konstmktionen med särskild avgift blir därmed onödig.

1 den nuvarande 40 § första stycket föreskrivs att den särskilda avgiften när det gäller spritdrycker och vin skall beräknas efter de särskilda avgiftssatser som gäller för resandes införsel av sådana varor. Dessa avgiftssatser, som är bestämda så att de skall motsvara tull och annan införselavgift, finns intagna i lagen (1977:975) med tulltaxa (tulltaxan). Där anges också på samma sätt avgiftssatser för starköl och tobaksvaror. Dessa avgiftssatser bör tillämpas även vid beräkning av införselavgifter med anledning av tullskyldighet enligt den föreslagna 39 §.

I den nuvarande särskilda avgiften ingår regelmässigt en post som motsvarar mervärdeskatten för varan. I den räkning som tullverket upprättar angående den särskilda avgiften är dock beloppet inte uppspaltat på olika poster, och den del av beloppet som motsvarar mervärdeskatten har av skattemyndigheterna inte ansetts vara avdragsgill som ingående skatt vid mervärdeskatteredovisningen. Den föreslagna ändringen innebär att mervärdeskatt som debiterats i vanlig ordning blir avdragsgill vid mervärdeskatteredovisningen.

Den föreslagna regleringen innebär även att bestämmelsen i den nuva-

Prop. 1984/85:50 19

rande 39 § tullagen om skyldighet att erlägga särskild avgift vid olovligt förfogande över varor pä tullupplag m. m. blir obehövlig. Den ersätts enligt 40 § andra stycket av skyldigheten alt betala tull och annan införselavgift.

Föreskriften i det föreslagna tredje stycket i 39 § om tullskyldighet för en vara som gått förlorad, när den innehades med temporär tullfrihet, har förts över från 16 § tullförordningen, där det f.n. föreskrivs att särskild avgift skall erläggas för varan i sådana fall. Genom överföringen kommer alla fall av tullskyldighet för oförtullad vara som har gått förlorad att regleras i ett sammanhang.

F. n. föreskrivs i 40 § sista stycket att bestämmelserna i 7-22 §§ samt 35 och 36 §§ äger motsvarande tillämpning pä uttagande av särskild avgift. När begreppet särskild avgift nu tas bort och den som ansvarar för förlusten av varan i stället blir skyldig att betala tull och annan införselavgift för varan, skall hänvisningarna anpassas till den nya ordningen. I 39 § sista stycket har därför intagits en hänvisning till 7- I6§§, dvs. till bestämmelserna om tulldeklaration och tulltaxering.

40 §

Den föreslagna ändringen i 39 §, som innebär att skyldigheten att erlägga särskild avgift byts ut mot tullskyldighet, medför att de nuvarande bestämmelserna i 40 § första och andra styckena blir överflödiga. Vid förtullning av den förlorade varan regleras i 6a§ vilka bestämmelser som skall ligga till gmnd för beräkningen av tull och andra införselavgifter. Beträffande föreskrifter om beräkning av avgiftssatser för sprit, vin, starköl och tobak hänvisas till motiveringen till 39 §.

Bestämmelsema i nuvarande 40 § tredje stycket motsvaras av 39 § sista stycket i förslaget.

I den nya 40 § har i huvudsak reglerats sädana fall av tullskyldighet som objektivt sett motsvarar vamsmugglingslagens bestämmelser om dels illegal införsel av varor "utan att giva det till känna", dels olovligt förfogande över oförtullade, i vederbörlig ordning införda varor eller över varor, för vilka vid förtullning åtnjutits tullfrihet, tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten enligt 40 § första stycket är något vidare än straffbarheten enligt vamsmugglingslagen.

Förslaget överensstämmer med vamsmugglingsutredningens förslag. En utförlig redogörelse för bakgmnden till förslaget finns i utredningens betänkande s. 185-190. Betänkandet bör i dessa delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Regeln i nya 40 § första stycket, som gäller vid illegal införsel, har i anslutning till lagens terminologi formulerats så, att införseln av varan skall ha skett utan att varan angetts vare sig till förtullning eller till behandling som avses i 2§ tredje stycket eller 3§ andra stycket. I sådana fall är den som infört eller låtit införa varan skyldig att betala den tull och annan införselavgift som skulle ha utgått om varan hade förtullats vid införseln.

Prop. 1984/85:50 20

I nya 40 § andra stycket föreskrivs om tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten eller över förtullad vara i strid mot fömtsättning för befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgifl.

De varor som avses med bestämmelsen i det föreslagna andra stycket har, till skillnad från de varor som avses i 40 § första stycket, som regel tidigare anmälts för tullverket. Hänvisningen beträffande oförtullad vara till 2 § Iredje stycket markerar detla.

Uttrycket "i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten", när stadgandet avser oförtullade varor, syftar på bestämmelserna i tullagstiftningen om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor, t.ex. stadgandena i 2 - 5 och 24 - 28§§ tullagen, 23 och 24 §§ tullstadgan, 15 § tullförordningen och motsvarande bestämmelser om temporär tullfrihet i tullkungörelsen saml vissa föreskrifter, som enligt bemyndigande meddelats av generallullstyrelsen.

I fråga om förtullad vara har i andra stycket andra meningen intagits en beslämmelse om förfogande i strid mot föreskriven förutsättning för åtnjutande av befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift. Härmed avses i princip förfogande över just den vara för vilken tullförmånen (tullbefrielsen m.m.) medgetls. När det gäller restitution kan dock enligt 17 § tredje stycket tullförordningen under vissa förutsättningar utförsel eller användning även av annan vara än den restitu-tionsberättigade utgöra gmnd för restitutionsanspråket. Med den valda formuleringen avses även förfogande över en sådan vara. Av bestämmelser på olika håll i tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att dessa tullförmåner skall få åtnjutas.

1 tullförfatiningama finns elt flertal föreskrifter om anmälnings- och betalningsskyldighet när någon avser att förfoga över en vara på sådant sätt att fömtsättningar för befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull eller annan införselavgift inte längre föreligger. Om nämnda skyldighet fullgörs, är bestämmelserna i andra stycket andra meningen inte tillämpliga. De föreslagna bestämmelserna tar främst sikte på de fall då någon förfogat över en vara utan att dessförinnan anmäla förhållandet till tullverket och betala tull och andra införselavgifter.

Konsekvensen av ett olovligt förfogande blir i fråga om en oförtullad vara att tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandras skall betalas och i fråga om en förtullad vara att förmån som medgetls eller kunnat medges för varan går förlorad. Den som åtnjutit förmånen skall i de fall som avses i andra meningen betala det belopp som motsvarar förmånen.

40 c §

Paragrafen innehåller bestämmelser om avgiftsbeläggning av en vara.

Prop. 1984/85:50 21

som blivit föremål för förverkande enligt vamsmugglingslagen. Förslaget överensstämmer med varusmugglingsutredningens förslag. Utredningen har behandlat frågan utföriigl i silt betänkande, s. 114 - 117. Betänkandet bör i dessa delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Enligt förslagel skall i paragrafen tas in en bestämmelse om att tull och annan införselavgifl inte skall utgå till den del en vara eller en varas värde förverkas. Enligt andra meningen skall ett beslut om införselavgift upphävas eller ändras, sedan dom eller beslut som innefattar en förverkandeför-klaring vunnit laga kraft.

40 d §

I denna paragraf har införts en bestämmelse om preskription av tullskyldighet enligt 40 §. Bestämmelsen har utformats i enlighet med reglerna om eftertulltaxering i 15 §. Normall skall alltså gälla all frågan prövas inom fem år från utgången av den månad då varan infördes eller det olovliga förfogandet skedde. Om åtal väcks mot den tullskyldige eller annan som anges i 15 § skall dock vad som i den paragrafen sägs om eftertulltaxering efter femårsperiodens utgång äga motsvarande tillämpning på tullskyldighet enligt 40 §.

44, 45 och 50 §§

De föreslagna ändringarna föranleds av att skyldighet att eriägga särskild avgift byts ut mot tullskyldighet.

4.2 Lag om ändring i tullförordningen

16 §

Den nuvarande bestämmelsen i I6§ tullförordningen om all en vara som innehas med temporär tullfrihet skall förtullas, om den används i strid mot villkoren för tullfriheten, har ersatts med etl nytt andra stycke i 4 § tullagen. Vidare har till 39 § lullagen förts en bestämmelse om tullskyldighet för en vara som gått förlorad, när den innehafts med temporär tullfrihet, och i 40 § tullagen har tagits in en föreskrift om tuUskyldighel vid olovligt förfogande över varor, som bl.a. innehafts med temporär tullfrihet. Kvar i 16§ står enbart bemyndigandet för regeringen alt för särskilda fall föreskriva att en vara som används i strid mot villkor för temporär tullfrihet inle behöver förtullas eller att förordna att generaltullslyrelsen får besluta härom.

4.3 Lag om ändring i lagen med tulltaxa

Ändringarna i tulltaxan ersätter de nuvarande bestämmelserna i 40 § första stycket tullagen om tillämpning av de avgiftssatser som gäller för resandes införsel av spritdrycker m. m. vid beräkning av särskild avgift

Prop. 1984/85:50 22

enligt 39 § tullagen. Dessa specialbestämmelser om avgiftsberäkning föreslås nu gälla vid tullskyldighet enligt 39och 40 §§ tullagen och har ansetts böra omfatta även starköl och tobaksvaror.

5 Lagrådets hörande

Med hänsyn till att lagstiftningsåtgärderna är av enkel beskaffenhet anser jag att något yttrande från lagrådet inte behöver inhämtas.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. lag om ändring i tullagen (1973:670),

2. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

3. lag om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1984/85:50 23

Bilaga 1

Förslag till ändring i tullagen betr. tullskyldighetsbegreppet m. m.

1 Inledning

Det nuvarande tullskyldighetsbegreppet i tullagen har ansetts inte vara helt tillfredsställande.

Vamsmugglingsutredningen föreslog mot denna bakgmnd i sitt betänkande (SOU 1976:37) Smugglingsbrott och tulltillägg en utvidgning av tullskyldighetsbegreppet.

Generaltullstyrelsen har i skrivelse den 17 juni 1981 angående tuHtillägg m.m. erinrat om angelägenheten av att vamsmugglingsutredningens förslag om utvidgningen av tullskyldighetsbegreppet genomförs så snart som möjligt, oavsett hur frågan om hur tulltillägg kommer att avgöras.

2 Gällande bestämmelser

Enligt 5 § första stycket tullagen (1973:670) är tullskyldig den som anger varor till förtullning och den som tagit hand om vara enligt 3§ andra stycket, s.k. hemtagare. Någon allmän föreskrift om vem det åligger att ange vara till förtullning finns inte (jfr 4§ andra stycket där hemtagare åläggs att ange varan till förtullning inom viss lid från hemtagningen).

Del förslag lill tullag som lades fram i prop. 1972:110 innebar en ny tullprocedur med privat godsvård, hemtagningsförfarande och tulldeklarationer. I propositionen redovisades de förslag som lagts fram av tullagstiftningskommittén och en promemoria med förslag till tullag som på grundval härav utarbetats inom finansdepartementet. Vidare redovisades remissyttranden beträffande dessa förslag.

En utgångspunkt för den nya tullproceduren var att de uppgifter som behövs för att tullverket skall kunna fastställa de tullar och avgifter som skall erläggas vid införseln skulle lämnas i form av en deklaration (tulldeklaration). Omfattningen av deklarationsskyldigheten var föremål för ingående diskussioner.

När det gäller frågan vem som skall vara skyldig att avge tulldeklaration konstaterades i propositionen att delta hänger samman med vem som skall ange vara till förtullning. Tullagstiftningskommittén, som inte hade funnit påkallat att närmare reglera vem som skall ange vara till förtullning,. förordade att importören skall vara deklarationsskyldig, dock utan att närmare bestämma importörsbegreppel. Enligt departementspromemorian skulle importören såväl ange vara lill förtullning som avge deklaration. Som importör skulle härvid anses den för vars räkning varan förs in, om

Prop. 1984/85:50 24

han är bosatt i landet, och i annat fall den som för in varan. Vid remissbehandlingen ställde sig flera remissinstanser kritiska till bestämningen av importörsbegreppet. Departementschefen förordade att deklaration skulle avges av den som anger vara till förtullning. Någon närmare föreskrift om vem som skall vara skyldig att ange varan till förtullning syntes inte påkallad.

När det gäller skyldigheten att erlägga tull föreslog tullagstiftningskommittén att denna skulle åläggas den som anmäler godset till förtullning eller hemlagning. I princip borde denna regel gälla även beträffande skyldigheten att erlägga andra skatter och avgifter i samband med införseln. Kommittén hade diskuterat olika möjligheter att mera klart definiera vem som är skyldig att erlägga tullen till tullverket men kommittén fann det mest rationellt all knyta skyldigheten att erlägga tullen till viss fas i själva tullproceduren.

I departementspromemorian föreslogs betr. betalningsskyldigheten att importören skulle betala tull och annan avgift för varan.

I propositionen fann departemnetschefen det naturligt att avgifterna skulle erläggas av samma person som är skyldig att avge deklaration, dvs. den som anger vara till förtullning. I förslaget lill tullag användes sedan begreppet "tullskyldig" för alt fastställa de olika skyldigheter som importören (motsvarande) har att iaktta i tullproceduren.

3 Varusmugglingsutredningens förslag SOU 1976:37)

Varusmugglingsutredningen menade att det i tullagen helsl borde finnas en generell, uttömmande föreksrift om vem som har att ange vara till förtullning. Utredningen konstaterade att frågan om att införa en sådan allmän förskrift varit föremål för ingående överväganden vid tillkomsten av tullagen men att tanken avvisats med hänsyn till de svårigheter som ansetts föreligga att utforma en fullt täckande men inte alltför vidlyftig beskrivning. Även om dessa svårigheter i och för sig inte borde utgöra hinder för en lösning ansåg utredningen det inte vara påkallat att i deta sammanhang ta upp frågan till förnyat övervägande.

Utredningen fann det emellertid önskvärt att generellt använda benämningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgifl till tullverket och föreslog en omformulering av bestämmelserna i 5 § tullagen. I konsekvens härmed föreslog utredningen ocksä att den i 39 § tullagen föreskrivna skyldigheten för innehavare av tullupplag m.fl. att erlägga särskild avgift för vara som har gått förlorad utformas som fall av tullskyldighet. Också det fall att någon för in en avgiftsbelagd vara utan att ge det till känna för vederbörlig myndighet eller olovligt förfogar över varor borde enligt utredningens mening medföra tullskyldighet.

Vid remissbehandlingen framfördes i stort sett inga erinringar mot utredningens förslag.

Prop. 1984/85:50 25

Generaltullstyrelsen hälsade i sitt remissyttrande med tillfredsställelse den av utredningen föreslagna utvidgningen. Även om uiredningens förslag främst bottnade i en strävan all finna en anknytning för det av utredningen föreslagna tulltillägget ansåg styrelsen att förslaget i denna del borde genomföras oavsett vad utredningens förslag i övrigt kunde leda till.

4 Beredningsgruppen

Som ett led i översynen av tullagstiftningen har beredningsgmppen att ta ställning till utformningen av tullskyldighetsbegreppet. Gruppen har därvid funnit det lämpligt att som utgångspunkt la de förslag som framlagts av vamsmugglingsutredningen.

Enligt beredningsgmppens mening synes hinder inte föreligga att nu ta upp frågan om tullskyldighetsbegreppet till behandling utan att avvakta alt översynen i övrigt slutförs.

Såsom varusmugglingsutredningen anfört är det önskvärt att generellt använda benämningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgift till tullverket. Beredningsgmppen föreslär därför att bestämningen av begreppet tullskyldig i 5 § tullagen formuleras om och att det dessutom erinras om de särskilda fall av tullskyldighet som tas in i 39 och 40§§. Detta kommer bl.a. att ge större klarhet l.ex. i sådana fall då införseln skett utan att varorna angetts till förtullning eller lagits hem.

Det föreslås också att skyldigheten i nuvarande 39 § för innehavare av tullupplag m. fl. att erlägga särskild avgift för vara som gått förlorad ersätts med tullskyldighet i vanlig ordning.

Ändringen medför bl.a. att mervärdeskatt som debiterats blir avdragsgill vid den inrikes mervärdebeskattningen. F. n. är det inte möjligt att göra avdrag i skatteredovisningen för den del av den särskilda avgiften som motsvarar mervärdeskattebeloppet.

Beredningsgmppen föreslår vidare att bestämmelserna i 39 § tullagen ändras så att innehavare av frihamn behandlas på samma sätt som tullupp-lagshavare när det gäller betalningsavsvar för förkommet gods.

Prop. 1984/85:50 26

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över beredningsgruppens för tullagstiftningsfrågor (1982:02) delbetänkande med förslag till ändring i tullagen m. m.

Beredningsgmppens förslag om författningsändringar överensstämmer i de flesta avseenden med förslag som vamsmugglingsutredningen lämnat i betänkandet SOU 1976: 37 Smugglingsbrott och tulliillägg. 1 förhällande till vamsmugglingsutredningens förslag innebär dock beredningsgmppens förslag en ytterligare utvidgning av tullskyldighetsbegreppet, därigenom att även innehavare av frihamn föreslås vara tullskyldig för förkommet gods.

Vamsmugglingsutredningens belänkande remissbahandlades 1976, varvid ett 40-tal myndigheter, föreningar och andra sammanslutningar yttrade sig. Några erinringar mot förslagel om ett utvidgat tullskyldighetsbegrepp framställdes inte. Generaltullstyrelsen anförde i silt remissvar alt förslaget borde genomföras oavsett vad utredningens övriga förslag skulle komma att leda till.

Över beredningsgmppens betänkande har remissyttranden avgetts av Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsaktiebolag och Norrköpings kommun. I yttrandena behandlas enbart frågan om införande av en utvidgad tullskyldighet för frihamnsinnehavare. Förslaget har avstyrkts av frihamnsbolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö. I yttrandet från frihamnen i Malmö, vilket till stor del överensstämmer med stockholmsbolagets yttrande anförs beträffande förslaget:

Detta innebär enligt frihamnsbolagets uppfatining att innehavare av frihamn blir ansvarig även för gods som förvaras på enskilt lager. De nuvarande mtinema för kontroll av enskilt lager grundar sig pä ett samarbete mellan tullverket och frihamnsbolaget. Frihamnsbolaget noterar och förvarar de terminalinlagor, som berör lagret. Dessa inlagor upptar antal kolli men ej artiklar i varje kolli.

Den noggranna kontroll, som nu stickprovsvis utförs av tullverket fordrar, utöver inlagorna, tillgång till tullattester, fakturor m.m. samt i vissa fall behov av kontroller hemma hos företaget. Frihamnsbolagets möjligheter att utföra dessa kontroller måste betraktas som praktiskt ogenomförbara. Dessutom saknar frihamnsbolaget juridiska möjligheter härtill.

Med hänvisning härtill anser frihamnsbolaget det orealistiskt att betrakta innehavare av frihamn såsom tullskyldig när det gäller betalningsansvar för förkommet gods på enskilt lager.

Om förslaget går igenom i denna del bör föreskrivas att av tullverket godkänd och registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills vara redovisningsskyldig direkt till tullverket och därmed också betalningsansvarig.

Av beredningens betänkande framgår att man anser att frihamnama i huvudsak används på samma sätt som tullupplag. Man synes ha bortsett från att i frihamnarna förekommer lagring av gods i relativt slor utsträckning även på enskilt lager.

Prop. 1984/85:50 27

Avslutningsvis får framhållas att för att frihamnar skall ha en möjlighet att kunna bestå fömtsattes att frihamnarnas speciella förmåner i förhållande till reglema för tullupplag inle ändras så att en övergång sker till ett omfattande och därmed personalkrävande kontroll- och redovisningssystem.

Liknande synpunkter lämnas från Göteborgs Hamn;

Tullverket har full insyn i frihmansbolagets verksamhet. Nuvarande system har efter vad vi kunnat förstå fungerat tillfredsställande även från Tullverkets synpunkt trots att tullavgift för eventuellt förkommet gods ej förekommit. Ett införande av tullskyldighet för frihamnsinnehavaren skulle endast medföra ett större administrativt arbete för såväl frihamnsinnehavaren som Tullverket. Nägon förändring av nuvarande mtiner skulle med anledning härav inte ske då mtinerna ju är godkända av Tullverket. Med hänvisning till vad ovan anförts anhålles att tullskyldighet inte införs för frihamnsinnehavaren och att därför ingen ändring sker i tullag, tulltaxa och lullstadga vad berör frihamn.

Skulle trots allt som talar häremot tullskyldighet för frihamnsinnehavaren införas kommer problem av bland annat juridisk art att uppstå. Inom frihamnsområdet finns företag som av Tullverket erhållit tillstånd att ha enskih lager. Dessa lagerinnehavare redovisar direkl till Tullverket och är tullskyldiga för sitt lagrade gods. I det nu avlämnade betänkandet har denna fråga inte berörts.

Den kontroll som nu utförs av tullverket vad gäller enskilt lager fordrar tillgång lill tullattester, fakturor m. m. samt i vissa fall även kontroll hemma hos företaget. Frihamnsbolaget saknar möjligheter att genomföra sådan kontroll då bolaget inte har tillgång till nödvändiga handlingar och dessutom inte har formell juridisk befogenhet härtill. Skulle dock beredningsgruppens förslag vad gäller frihamnema genomföras bör särskilt anges att hos Tullverket registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills vara redovisningsskyldig direkt lill Tullverket och därmed också tullskyldig och betalningsansvarig.

Från Norrköpings kommun, som tillstyrker förslaget under vissa fömtsättningar, anförs:

Frågan är hur den föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn ska appliceras på en frihamn/exportzon av den karaktär som Norrköpings kommun står i färd med alt etablera. Den huvudidéinriktning, som exportzonsutredningen lagt fast, innebor en frihamn/exportzon med industriell bearbetning av bl.a. tullbelagda importerade råvaror. Varor som sedan är tänkta att reexporteras till utlandet. Svårigheten att kontrollera råvamflödel i en frihamn av industriell karaktär liksom den allmänna tillsynsfunktionen i en sådan måste ställa större krav på innehavaren än pä innehavaren av en konventionell frihamn, som den fungerar i idag. Om den föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn lagfästes bör detta beaktas. För att inte tvinga innehavaren av en frihamn av industri-producerande karaktär till en alltför rigorös ingående kontroll av industriföretagen i frihamnen, bör bevisbördekravet på denne för att förlust av vara ej beror på fel eller försummelse av honom ej sättas allt för högt.

Prop. 1984/85:50 29

Bilaga 3

Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande Smugglingsbrott och tulltillägg s. 185—190

40 §

Den föreslagna ändringen i 39 § att skyldigheten att erlägga särskild avgift byts ut mot tuUskyldighel, medför alt de nuvarande bestämmelserna i 40 § första och andra styckena om sättet för beräkning av den särskilda avgiften och att tull och annan införselavgift inle skall utgå för vara, för vilken särskild avgift har erlagts, blir överflödiga. Vid förtullning av den förlorade varan reglerar 6 a § TL vilka bestämmelser som skall ligga lill grund för beräkningen av tull och andra införselavgifter som skall utgå. Motsvarighet lill bestämmelsen alt i fråga om spritdrycker och vin den avgiftssats som gäller för resandes införsel av sådan vara skall tillämpas krävs dock även i fortsättningen. Dessa avgiftssatser finns i särskilda bestämmelser i tulltaxan (1971:920). Specialbestämmelserna avser även resandes införsel av starköl och tobaksvaror och bör naluriigen i sin helhet bli tillämpliga vid tuUskyldighel enligt 39 §. En sädan utvidgning av till-lämpningsområdet torde underlätta tullverkels debitering av den införselavgift som skall utgå. Utredningen föreslår, all hela denna reglering sker i tulltaxan i anslutning till de särskilda bestämmelserna för resande.

Hänvisningen i nuvarande 40 § tredje stycket motsvaras av 39 § sista stycket i förslaget.

I den nya 40 § har i huvudsak reglerats sådana fall av tullskyldighet som objektivt sett motsvarar VSL:s bestämmelser om dels illegal införsel av varor "ulan alt giva det till känna", dels olovligt förfogande över oförtullade, i vederbörlig ordning införda varor eller över varor, för vilka vid förtullningen åtnjutils tullfrihet, tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten enligt 40 § första stycket är någol vidare än straffbarheten enligl VSL. Till den i paragrafen föreskrivna tullskyldigheten har i sista stycket knutits en bestämmelse om påföring av tulltillägg i molsvarande fall.

Regeln i 40 § första stycket, som gäller vid illegal införsel, har i anslutning till lullagens terminologi formulerats så, alt införseln av varan skall ha skett utan att varan har angetts vare sig till förtullning eller för behandling som avses i 2 § tredje stycket eller 3 § andra slyckel. I sädana fall är den som infört eller låtit införa varan skyldig att belala tull och annan införselavgift som skulle ha utgått om varan hade förtullats vid införseln, och han kan enligl tredje stycket påföras tulltillägg. Formuleringen anknyter sålunda lill huvudregeln i 2 § första stycket TL att vara som förs in till tullområdet skall förtullas och till de i 2 och 3 §§ angivna undantagsfall, i vilka förtullning inte behöver ske vid införseln. 1 första hand skall varan enligl 4 § anges till förtullning omedelbart vid införseln och för uppskovsfallen anges när anmälan till förtullning senast skall ske (innan förvaringen eller den temporära tullfriheten upphör etc.) I dessa fall skall dock införseln av varan och den behandling som föranleder att förtullning då inte behöver ske anmälas till tullverket (utom i fall där GTS jämlikt bemyndigande i 2 § sista stycket medgett befrielse). Bestämmelsen i 40 § första stycket utgår sålunda från den valfrihet som vid införseln föreligger mellan angivelse av varan till omedelbar förtullning och annan form av tullklarering och slår fast all skyldighel att belala tull och annan införselavgift för varan förelig-

Prop. 1984/85: 50 30

ger, då ingen av dessa alternativa möjligheter har utnyttjats (utom i fall dä befrielse från anmälningsskyldighet förelegat).

Den berörda undantagsregeln i 2 § tredje stycket TL innebär att förtullning inte behöver ske, om varan transiteras, om den läggs upp på tullager eller tullupplag, i frihamn eller exportbutik eller om den innehas med temporär tullfrihet eller ålerutförs. I dessa fall krävs dock i princip att anmälan eller ansökan görs till tullmyndighet. Se betr. transitering 108, 118, 119, 212 och 228 §§ TO, betr. förvaring på tullager, tullupplag m. m. 25, 46 och 48 §§ TSt, betr. innehav med temporär tullfrihet 21 § TSt och betr. åtemtförsel 16 § TSt.

Enligt undantagsregeln i 3 § andra stycket får hemtagare ta hand om och i övrigt förfoga över varor utan hinder av att de inte har förtullats. Vid omhändertagandet skall han enligt 4 § första stycket TSt lämna hemtagningsanmälan och han är enligl 4 § andra stycket TL, 5 § TSt och 155 § TO normalt skyldig att ange varorna till förtullning senast torsdagen i andra kalenderveckan efter den dä hemtagningen skedde. Han kan dock i stället anmäla varorna till behandling som avses i 2 § Iredje stycket TL.

Det kan anmärkas, att den som vill inneha vara med temporär tullfrihet inte alltid behöver ansöka härom (se 104 § andra stycket TO). I dessa fall får den temporära tullfriheten anses inträda i och med att varan förs in till tullområdet. Eftersom den temporära tullfriheten således inträtt automatiskt, kan inle 40 § första stycket bli tillämpligt, om fömtsättningarna för temporär tullfrihet föreligger. I andra fall — där ansökan fömtsätts och den temporära tullfriheten således är beroende på en prövning från tullmyndighetens sida - kan däremot införselavgifler enligt första stycket och tulltillägg enligt sista stycket påföras, om införsel sker ulan att föreskriven ansökan görs.

Alt varan har införts innebär, att den förts in till tullområdet, vilket enligl 1 § omfattar rikels landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver. Vid landtrafik är i enlighet härmed varan införd i och med att gränsen har passerats. Införsel sjövägen anses ha skett när varan kommit in på det svenska territorialvattnet. För lufttrafikens del anses på motsvarande sätt att införsel har skett så snart transportmedlet kommit in över det svenska land- och sjöterritoriet. (Jfr om införselbegreppel vad som anförts i specialmotiveringen till 1 § första slyckel förslaget till lag om ändring i VSL).

Den som infört eller låtit införa varan skall ha åsidosatt vad som ålegat honom för alt varan skall bli föremål för omedelbar förtullning eller för sädan behandling enligl 2 eller 3 § som föranleder alt förtullningen uppskjuts. I första hand avses att varan helt enkelt undanhållits från tullklarering, exempelvis genom att den förts in i samband med att tullstället kringgåtts eller hållils dold vid passerandet av tullkontrollen. På samma sätt får bedömas det fallet att en hemtagare i samband med att han tagit hand om en vamsändning i hemtagningsanmälan inle tagit upp samtliga kollin i sändningen eller avsiktligt underlåtit att ange samtliga varor i de uppgivna kollina. De kollin eller varor som inte uppgetts bör således anses införda utan att ha anmälts till hemtagning enligt 3 § andra stycket (jfr vad som i specialmotiveringen till I § första slyckel förslaget till lag om ändring i VSL sägs om rekvisitet infört vara "ulan att giva det tillkänna", särskilt i samband med hemtagning). Tullskyldighet föreligger i sådana fall enligt första stycket i 40 §, och tulltillägg kan påföras med stöd av sista stycket.

Fömtom sådant undanhållande, som i 40 § första stycket första meningen uttryckligen angetts föranleda tullskyldighet, har utredningen ansett del

Prop. 1984/85:50 31

nödvändigt, att skyldigheten omfattar även sådana fall, där undanhållande ännu inte skett men åtgärd av den som för in varan klart visar hans avsikt att undanhålla varan från tullklarering. Det är således fråga om försök till vamsmuggling. För att undvika formuleringar som leder tanken lill det straffrättsliga försöksbegreppet har i andra punkten valts uttrycket att någon i samband med införsel vidtagit sådan åtgärd att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtullning.

Bestämmelsen replierar sålunda på hela det komplexa handlingsmönster som i syfte att tullkontroll skall kunna utövas föreskrivs för den som för transportmedel eller varor till tullområdet. Dessa föreskrifter finns inte bara, eller ens huvudsakligen, i tulllagen utan även i andra tullförfattningar, särskilt i tullordningen med dess omfattande föreskrifter bl.a. om trafiken till tullområdet. Av bestämmelsens begränsade syfte följer att tullskyldighet inte föreligger så snart en bestämmelse om vamtrafiken till landet åsidosatts. Fömtsättningen måste vara att bestämmelsen är av mera central betydelse och att åsidosättandet kunnat leda till att varan undgick förtullning. Tulltillägget skall således inte ses som en reaktion mot åsidosättandet av föreskrifter av ren ordningskaraktär. För sädana fall skall om så erfordras straffbestämmelsema i TSt kunna tillämpas.

Till belysning av vad som avses kan följande exempel anföras. Om föraren på ett fordon sedan han har passerat gränsen viker av från den väg till vilken han enligt 65 § TO har att hålla sig fram lill tullanstalten, fär han därigenom anses ha visat sin avsikt att undanhålla varan från förtullning. Detsamma gäller befälhavaren pä ett fritidsfartyg som ankommit till tullområdet, om han inte enligt 30 § TO utan onödigt uppehåll för fartyget till tullklareringsområde utan i stället för det till en holme, där han lägger upp de tullpliktiga varor som medförs på fartyget. Ett annat fall är att en besättningsman på ett fartyg inte i enlighet med 37 § tredje stycket TO ser till att avgiftsbelagd vara som han för med sig tas upp i besättningsdeklarationen. I samtliga nu angivna fall torde man regelmässigt kunna utgå ifrån att den som infört varan avsett att undanhålla den från förtullning. Men endast åsidosättanden som föranleder risk för undandragande bör medföra tillämpning av 40 § första stycket. Kommer nägon förklaring fram, som visar att beteendet är oskyldigt, skall bestämmelsen givietvis inte tillämpas (och föranleda tulltillägg enligt tredje stycket).

Tull och annan införselavgift skall enligt första stycket påföras den som infört eller låtit införa varan. Hämnder kan falla både den som faktiskt fört in varan och annan person, som på gmnd av äganderätt eller eljest självständigt kan förfoga över varan. Bestämmelsen ger härigenom viss valfrihet i fråga om vem som bör vara tullskyldig enligt bestämmelsen. I första hand bör den i vars intresse införseln sker anses vara tullskyldig. Har exempelvis enligt avtal mellan den svenske importören och den utländske exportören även andra varor än de som angetts i fraklhandlingama lagts in i ett varuparti, som förs in hit av en speditör, som är ovetande om att partiets innehåll inte överensstämmer med handlingarna, bör importören anses vara den som skall påföras införselavgiften liksom tulltillägget. En ofta framkomlig väg att bestämma subjektet torde vara att fråga sig för vems räkning varan införts. Leder inte en sådan bedömning till resultat eller visar det sig att varan är införd för utländsk exportörs räkning bör det prövas om avgiften kan påföras fraktföraren eller den som eljest befordrat varan.

Det kan naturligtvis tänkas att flera personer gemensamt fört in varan i syfte att undgå förtullning. I många sådana fall torde det vara naturligt att

Prop. 1984/85:50 32

införselavgiften påförs en av dem, såsom ägaren lill varan, den som hyrt varan etc. Är flera personer ägare eller har flera personer annars tillsammans eller var för sig rätt att förfoga över varan, bör avgiften kunna påföras var och en av dem med solidariskt ansvar mot tullverket. Detta torde dock mera sällan behöva bli fallet. Utgångspunkten bör vara att den i realiteten ansvarige påförs avgiften, och såsom sådan bör i princip anses den som har ett mer avgörande inflytande i fråga om varans behandling.

Som fömt har nämnts är den i 40 § första stycket avsedda tullskyldigheten något vidare än straffbarheten enligt 1 § första stycket VSL. För straffansvar krävs att varan förts in utan att det getts till känna för tullverket, medan som fömtsättning för tullskyldighet och därmed också för påföring av tulltillägg föreskrivs att varan inte angetts till förtullning eller för behandling som avses i 2 § tredje stycket (uppläggning på tullupplag m. m.) eller 3 § andra stycket (hemtagning). Det krävs alltså formellt något mer av importören för att han skall undgå påföring utav tulltillägg än för att han skall gå fri från ansvar. Skillnaden är dock obetydlig och lär i regel inte ha någon praktisk betydelse, eftersom ett tillkännagivande för tullverket normalt leder till förtullning eller annan föreskriven åtgärd. Från TL:s synpunkt är det naturligt att kräva att i alla fall, då föreskriven angivelse till förtullning eller anmälan om annan behandling inte har gjorts, tull och annan införselavgift skall erläggas. För varusmuggling skall dock ingen dömas, när han gett varan till känna för tullverket, även om detta felaktigt inte har lett till förtullning eller annan åtgärd. Det kan däremot ifrågasättas om tulltillägg bör tas ut i sistnämnda fall. Beror felaktigheten på något förhållande, som inte kan läggas den som infört eller låtit införa varan till last, t.ex. missförstånd av tulltjänstemannen, eller på annan för importören ursäktlig omständighet, bör tulltillägg efterges enligt befrielseregeln i 40 e§.

I nya 40 § andra stycket föreskrivs tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten eller över förtullad vara i strid mot föreskriven förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift.

De varor som avses med bestämmelsen har regelmässigt tidigare anmälts för tullverket. (Undantag finns, t.ex. sådan vara som får införas hit och innehas med temporär tullfrihet utan särskild ansökan därom; jfr 104 § andra stycket TO.) Hänvisningen i 40 § andra stycket belräffande oförtullad vara till 2 §, tredje stycket markerar detta. Bestämmelsen skulle annars enligt ordalydelsen komma att omfatta även insmugglade varor, eftersom även dessa är oförtullade.

Uttrycket "i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten", när förfogandet avser oförtullade varor, replierar på bestämmelserna i tullagstiftningen om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor t. ex. stadgandena i 2-5 och 24-28 §§ TL, 23-49 TSt samt ett flertal föreskrifter, som enhgt bemyndigande meddelats av GTS.

Det bör påpekas en skillnad i fråga om olovligt förfogande över oförtullad vara som förvaras på tullupplag eller tullager och vara som innehas med temporär tullfrihet. Vara som förvaras på tullupplag eller tullager skall enligt 4 § första stycket TL anges till förtullning, innan förvaringen upphör. Har varan inte angetts till förtullning trots att den tillåtna förvaringstiden gått ut, föreligger inte olovligt förfogande bara för att varan ligger kvar på upplaget eller lagret. Här uppkommer alltså inte tullskyldighet enligt första meningen i 40 § andra stycket. Normalt anmäler upplags- eller

Prop. 1984/85:50 33

lagerinnehavaren förhållandet till tullmyndigheten, som enligt 33 § TSt får sälja varan, om det inte kan anses obilligt. Tullmyndigheten kan ocksä, om särskilda skäl föreligger, medge förlängning av förvaringstiden enligt 32 § TSt. Vara som innehas med temporär tullfrihet skall enligl 4 § första stycket förslaget till lag om ändring i TL anges till förtullning, innan den temporära tullfriheten upphör. Har tiden härför gått till ända utan att varan angetts till förtullning eller åtemtförts, får olovligt förfogande anses föreligga, även om innehavaren inle direkt använder varan. Förfogandet ligger i att han faktiskt disponerat över varan. I sådant fall uppkommer alltså tullskyidighet enligt första meningen i 40 § andra stycket, och tulltillägg kan påföras enligt sista stycket. Det bör dock erinras om alt tullmyndighet enligt 48 § TK för särskilda fall kan medge föriängning av tiden för åtnjutande av temporär tullfrihet och att GTS enligt 49 § TK kan medge, att vara som använts i strid mot villkor för sådan tullfrihet inte behöver förtullas, om särskilda skäl föreligger.

I fråga om förtullad vara har angetts i 40 § andra stycket andra meningen att förfogandet sker i strid mot föreskriven fömtsättning för åtnjutande av befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift. Det gäller i princip förfogande över just den vara för vilken tullförmånen (tullbefrielsen etc.) medgetls. I fråga om restitution får dock enligt 17 § tredje stycket TF under vissa förutsättningar utförsel eller användning även av annan än den restitutionsberättigade varan åberopas som gmnd för restitutionsanspråket. Med den valda formuleringen avses även förfogande över sådan vara. Av bestämmelser på olika håll i tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att här avsedda tullförmåner skall få åtnjutas.

Förfogandet skall självfallet ske olovligen. Tullskyldighet enligt andra stycket föreligger alltså inte, om det lillämnade förfogandet anmälts till tullverket. I sädana fall tas tull och annan införselavgift ut i vanlig ordning.

Konsekvensen av det olovliga förfogandet blir i fräga om oförtullad vara att tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandragas skall betalas och i fråga om förtullad vara att tullförmån som medgetls eller kunnat medges för varan går förlorad. "Kunnat undandragas" syftar på sådana fall, då ett otillåtet förfogande, som inle har lett till undandragande men inneburit risk för detta, har förekommit. Den som åtnjutit tullförmån skall i de fall som avses i andra punkten betala det belopp som motsvarar förmånen.

Bestämmelsema om skyldighet att avge tulldeklaration har inte ansetts böra gälla i fråga om lullskyldig som avses i 40 §. Förklaringen härtill ligger i att paragrafen ofta kommer att gälla förfaranden som också utgör brott. Den som misslänks för brott behöver i allmänhet inte aktivt medverka vid utredningen, och han får inom vissa gränser lämna oriktiga och vilseledande uppgifter utan påföljd. Med anledning härav kunde det, även om deklarationsbestämmelserna i och för sig gjordes tillämpliga i fall som avses i 40 §, inte komma i fråga att ålägga sanktion - vare sig administrativ eller straffrättslig - för den som gjort sig skyldig lill brott mot VSL och därefter lämnat oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration som tullmyndigheten avfordrat honom. Införselavgiftema fär således fastställas med ledning av vad som kommer fram vid utredningen, genom undersökning av varan osv.

Tulltillägget skall enligt sista stycket vara lika stort som det avgiftsbelopp som skall betalas på grund av förfogandet över varan. Vid förfogande över förtullad vara i slrid mot fömtsättningar för tullförmän som kunnat

Prop. 1984/85:50 35

BUaga4

Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande Smugglingsbrott och tulltillägg s. 114—117

5.2.10 TuU och tuUtUlägg iförhållande tiUförverkande

Såsom närmare framgår av avsnittet om förverkande under 5.3.6, har utredningen stannat vid att bestämmelser om förverkande bör finnas kvar i den reviderade VSL och tillämpas såväl vid smugglingsbrott, som innefattar överträdelse av import- eller exportförbud eller av villkor för import eller export, som vid brott, som avser undandragande av tull och annan införselavgifl. Vid undandragandebrotten kommer emellertid enligt förslaget utnyttjandet av förverkande att reduceras till en bråkdel av det nuvarande antalet förverkandefall genom den föreslagna avkriminaliseringen av ringa smugglingsbrott i samband med införandet av tulltillägg. Avkriminaliseringen genomförs genom en regel att åtal eller talan om förverkande på gmnd av sådant brott får väckas endast om särskilda skäl föreligger. Kategorin ringa brott avses få en betydligt vidare omfattning än hittills enligt 2 § VSL, dels genom att även undandragande genom oriklig uppgift eller annat vilseledande skall kunna hänföras till ringa brott, dels och framför allt genom att det nuvarande straffet penningböter om högst 500 kr. byts ut mot dagsböter (för vamsmuggling av normal svårhetsgrad föreslås ett straffminimum om 60 dagsböter). Vid denna kategori undan-dragandebrott, där åtal sålunda normalt inte skall väckas, avses tulltillägget utgöra tillräcklig reaktion. I dessa fall kommer frågan om förverkande inte upp.

Talan om förverkande blir sålunda enligt förslaget aktuell i huvudsak vid vamsmuggling av normal svårhetsgrad och vid grovt brott. Spörsmålet är då vilken ordningen för påföring av tulltillägg bör vara när undandragande-brott blir föremål för beivran genom judiciellt förfarande och smuggelgodset helt eller delvis förverkas. Spörsmålet har ett vissl samband med frågan i vad mån tull och andra införselavgifter skall utgå vid förverkande, eftersom tulltillägget är knutet till de införselavgifter som undandragits. Frågan om tullbehandlingen i samband med förverkande, som under senare tid vållat en del huvudbry i praxis, skall därför först beröras.

Inga direkta föreskrifter finns om uttagande av tull, när varan eller dess värde helt förverkas. Det torde ha ansetts naturligt, att tull inte skall betalas till statsverket för en vara, som statsverket i judiciell ordning tar hand om som förbmten. I enlighet härmed har tull regelmässigt inte tagits ut för vara beträffande vilken fråga om smugglingsbrott uppkommit. Kommer fråga om åtal och förverkande upp sedan tull påförts och betalats, återbetalas den erlagda tullen om förverkande sker. Den angivna principen kan sägas indirekt ha kommit till uttryck i ett uttalande av departementschefen vid tillkomsten av VSL angående bestämmande av det värde som skall läggas till gmnd för förverkande när godset inte finns i behåll (prop. 1960; 115 s. 74 f.) Enligt departementschefen torde värdet böra avse marknadsvärdet, vilket i fråga om sprit- och tobaksvaror innebär att utförsälj-ningsprisel i den legala handeln inom landet skall läggas till gmnd för bestämmande av värdet. I utförsäljningspriset måsle givetvis anses ingå tullar och andra införselavgifter (liksom inrikes skatter och avgifter samt vinslpålägg).

Vad därefter beträffar de fall där förverkande helt eftergetts har tidigare

Prop. 1984/85:50 36

inte ansetts råda nägon tvekan om att tull och andra införselavgifter skall tas ul för varan. Till stöd för denna uppfattning kan åberopas 25 § VSL, där det föreskrivs att om beslag på utländskt oförtullat gods hävs, skall egendomen eller, om denna redan försålts, köpeskillingen överiämnas till tullmyndigheten för behörig redovisning. Den redovisning som avses måste rimligen vara påföring av införselavgifter i vanlig ordning och eventuellt uttagande av dessa ur köpeskillingen för varan. Den nu berörda situationen behandlades i det betänkande som låg till gmnd för VSL (SOU 1959:24). Där uttalades (s. 324) att om beslaget hävdes, egendomen i tullhänseende skulle behandlas på samma sätt som gällde beträffande till riket i vanlig ordning inkommet gods. I förekommande fall skulle föreskrivna tullavgifter tas ut innan godset lämnades ul. Praxis inom tullverket har sålunda varit att tull och andra införselavgifter tagtis ul i vanlig ordning, när förverkande helt har eftergetts Ofr GTS:s cirkulär 1960-12-02, 25 § tredje stycket).

I en dom av kammarrätten i Stockholm den 2 juli 1973 (avd. 5, mål nr 4442-1972) har emellertid intagits en annan ståndpunkt. I domen uttalade kammarrätten att det av tingsrättens dom i brottmålet framgick att den ifrågavarande egendomen - en bil - varit föremål för vamsmuggling och att tingsrätten ansett att den i brottmålet av åklagaren yrkade förverkande-påföljden borde helt efterges. Vid sådant förhållande kunde den som infört bilen hit enligt kammarrätten inte anses pliktig att erlägga på bilen belöpande tull och skatt. Kammarrättens dom är svårförklarlig och det finns enligt utredningens mening inte anledning att i detta sammanhang spekulera i de bakomliggande motiven. Utredningen vill dock för sin del hävda att domen (som tillkom vid en tidpunkt då det i tullverket inte fanns allmänt ombud som kunde föra målet till regeringsrätten) inte kan föranleda en ändring av hittills gällande rättstillämpning. Den tidigare redovisade tolkningen av 25 § VSL bör alltså ligga fast. Det kan för övrigt anmärkas att kammarrättens ståndpunkt inte bara strider mot ordalagen i 25 § och bakomliggande motiv ulan även i materiellt hänseende kan leda till stötande resultat. Den som gjort sig skyldig till vamsmuggling skulle nämligen vid efterskänkt förverkande komma billigare undan än den som i vanlig ordning uppgett införseln för tullverket.

När förverkandet eftergetts till viss del, har vägledning för tull- och avgiftsfrågans bedömning sökts i lagtext och motiv. Enligt 22 § andra stycket VSL skall om förklaring som sägs i 12 § meddelats - alltså ett partiellt värdeförverkande av egendom som finns i behåll - egendomen återställas, om ersättningsbelopp som avses i 12 § erläggs inom tvä månader efter det saken slutligt avgjorts. I annat fall får egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som gäller för förverkad egendom. Egendomen skall alhså återställas så snart ersättningsbeloppet erlagts och inte, såsom när förverkande eftergetts helt, överiämnas till tullmyndigheten för redovisning. I specialmotiveringen till 12 § framhöll departementschefen (prop. 1960:115 s. 122), att den penningsumma som skulle erläggas för utfående av egendomen från tullverket lämpligen borde anges i domen. Om meningen hade varit att även införselavgift skulle erläggas till tullverket borde detta rimligen ha nämnts i sammanhanget. Stadgandet har tolkats så att när förverkande skett till viss del av egendom

Prop. 1984/85:50 37

eller egendoms värde tull- och andra införselavgifter dämtöver inte kan tas ut.'

Den logiska konsekvensen av den här nämnda tolkningen borde vara att de allmänna domstolarna skulle se till att ett partiellt värdeförverkande alltid täckte de införselavgifter som skulle ha utgått för varan. Smugglaren sätts annars i ett bättre läge än den som i behörig ordning anger vara till förtullning. Det torde dock vara klart att denna synpunkt i praxis inte alltid har beaktats av domstolarna.

GTS har vid två tillfallen berört den nu aktuella frågan. I sitt yttrande över tullagstiftningskommitténs betänkande anförde slyrelsen, att tull och andra införselavgifter borde utgå för den del av smuggelgodset som inte blivit föremål för sak- eller värdeförverkande (prop. 1972:110 s. 65 o. 66). I yttrandet över tullagstiftningssakkunnigas betänkande återkom styrelsen till frågan och anförde, att det var påkallat med en lagregel som förhindrade värdeförverkande som till beloppet understeg de avgifter som skulle ha utgått om varan införts legalt.

Frågan om tull och annan införselavgift bör utgå och tulltillägg påföras för varor som helt eller delvis förklaras förverkade bör enligt utredningens mening lösas genom en klar och entydig bestämmelse i TL. Vid ulformningen av bestämmelsen bör, såsom GTS antytt, eftersträvas likställighet i tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och varor som blir föremål för partiellt förverkande. I sistnämnda fall bör införselavgifter utgå för den del av varan eller dess värde som inte förverkas. Regeln i TL bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i den mån vara förklaras förverkad, tull och annan införselavgift inte skall utgå för varan. Därav framgår motsättningsvis att tull och avgiftsbeläggning skall ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges skall tull och andra införselavgifter tas ut som om varan införts i vanlig ordning.

Vad gäller tulltillägg i relation till förverkande förordar utredningen att sådant tillägg skall utgå enligt samma principer som föreslagits gälla för påföring av tull och annan införselavgift. Den författningsmässiga regleringen av denna fråga kan lämpligen ske i anslutning till den föreslagna bestämmelsen att tull och annan införselavgift för vara inte skall utgå i den mån varan förklaras förverkad.

Hur den tekniska samordningen mellan å ena sidan tullverkets beslul om tull m. m. och tulltillägg och å andra sidan rättens beslut om förverkande skall lösas kan diskuteras. Påförs inte tull och tulltillägg omedelbart och oberoende av den judiciella prövningen, får tillägget påföras senare i den män förfarandet inte leder fram till förverkande. Har å andra sidan tull och tulltillägg påförts när förverkande beslutas, måste i enlighet med den princip utredningen föreslagit beslutet om införselavgifler och tillägg helt eller delvis undanröjas. Det förefaller utredningen lämpligast att påföring av tull och tulltillägg alltid sker, om fömtsättningar härför föreligger, och

' Se regeringsrättens årsbok 1966 ref. 25. En person A hade dömts av allmän domstol för det han, utan att erlägga föreskrivna avgifter (jordbruksavgifl och allmän varuskatt; varan var tullfri) tagit ut och försålt varor från provianleringsfri-lager. Viss del av varomas värde hade förklarats förverkad. Regeringsrätten uttalade att A vid sådant förhållande Inte kunde anses skyldig att utöver det förverkade beloppet erlägga på godset belöpande Jordbruksavgift och allmän varuskatt.