Regeringens proposition

1984/85:47

om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.;

beslutad den 18 oklober 1984.

Regeringen föreslår riksdagen alt anla de förslag som har lagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås nya bestämmelser om preskription av skattebrott i syfte bl.a. all minska möjlighelerna för en misstänkt all komma undan lagföring för brottet.

Enligt gällande bestämmelser om s.k. åtalspreskriplion blir en brolts-missiänkl fri från påföljd om han inte har häktats eller fått del av åtalet inom viss tid från del alt brottet begicks. Denna tid är för brott enligt skattebrollslagen (1971:69) minst fem år. För andra brott mot skatte- och avgiflsförfallningarna är den i många fall kortare.

Nu föreslås att preskriptionstiden för vissa brott mot skatte- och avgifts-författningarna förlängs lill fem år. Vidare föreslås regler om alt preskription av ett skattebrott skall kunna hindras redan genom att den misstänkte personligen delges en underrättelse om misstanke om brottet. Underrättelsen måste delges vid en förundersökning som leder lill allmänt åtal för brottet. Dessa regler kompletteras såvitt gäller vissa särskilt allvarliga brott, nämligen skattebedrägeri, grovt skallebedrägeri och brott enligt 31 § första stycket kupongskaildagen (1970:624), med bestämmelser om att preskriptionstiden för etl sådant brott under vissa förulsällningar skall kunna förlängas i det särskilda fallet. Den skall få förlängas om del inle gått att delge åtalet eller underrättelsen om brottsmisstanke pä grund av att den misstänkte håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands. Förlängningen får omfatta högsl fem år. Beslut i fråga om förlängning av preskriplionsliden skall fattas av tingsrätt.

Propositionen innehåller också förslag till följdändringar i fräga om eftertaxering eller annan efterbeskatlning i samband med skattebrott.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Prop. 1984/85:47

Prop. 1984/85:47 3

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebroUslagen (1971: 69) dels aU 14 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels'ätt i lagen skall införas tre nya paragrafer, 14 a-14 c §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14§ Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3. 7, 8 eller 9 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Påföljd får ådömas för bron enligt denna lag utan hinder av alt den misstänkte inte erhållil del av åtal för brottet inom den tid sotn anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma lid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den skall ha utfärda/s av åklagaren och ange de omständigheter som ulgör grund för misstanken. Ddgivning-en skall ha skett på säll som gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligl detta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som otn delgivning av underrättelsen inle skett.

14 a §

För brott enligt 2 eller 4 § och för försök till sådant brott får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den lid som anges i 35 kap. I § brottsbalken. Beslul om förlängning får meddelas, om stämning eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådani brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1. har saknat känt hemvist och det inle har kunnat klarläggas var han uppehållit sig.

2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kun antas alt han hållit sig undan eller

3. har stadigvarande vistats ut
omlands.

Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan anlas behövas för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte, dock till minsl sex månader. Visar del sig alt den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt denna paragraffår inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.

14 b §

En ansökan enligt 14 a § skall ha kommit in till tingsrätten före utgången av den tid som begärs förlängd.

Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller möjligheten alt ådöma påföljd för brottet tidigast när heslut på grund av ansökningen föreligger. Om ansökningen inte bifalls, skall i fråga om möjligheten alt ådöma påföljd så anses som om någon ansökan inte liar gjorts.

14 c §

Tingsrättens handläggning av mål enligl 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig jör-handling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yltra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligt 14 a § får överklagas genom besvär. Be.svärsinlagan

Prop. 1984/85:47 v 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall ha kommil in inom två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brotltnål. delgavs beslutet.

I övrigi skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tUlämpliga delar.

I7§'

Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren sä snart det finns anledning att anta all brott enligt denna lag har begåtts. Delta gäller dock inle om del kan antas alt brottet inte kommer att medföra påföljd enligt denna lag eller om anmälan av annal skäl inle behövs.

Har i lag eller i förordning meddelats bestämmelse som avviker från föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

De nya bestämmelserna i I4§ andra stycket tillämpas endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1983:460.

Prop. 1984/85:47

2 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 115 § taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115 §2

Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av laxeringsin-tendenl. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upplages till prövning av den länsrätt som har haft all upplaga besvär rörande den skattskyldiges taxering del år ansökan avser.

Ansökan om eftertaxering skall ha kommil in lill länsrätten inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans, .ansökan om eftertaxering på grund av orikligt meddelande i laxeringsmål får dock upplagas lill prövning, om den har kommit in inom etl år från utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet vann laga kraft. Har den skaltskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av hans dödsbo ha kommil in inom två år efter utgången av del kalenderår, då bouppteckning efter honom gavs in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptagas till prövning även efter utgången av den i andra stycket angivna tiden. Detsamma gäller, om eftertaxering medför alt den skaltskyldige enligl 12 § skattebroUslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Ansökan skall i fall som har sagts nu ha kommil in före utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skaltskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatls efter åtal mot den skattskyldige, skall undanröjas av länsrätten, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med slöd av 12 § skattebrollslagen.

Har den skattskyldige, på sätt anges i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69). delgetts underrättelse om misstanke om brott som avser hans taxering eller har åtal väckts mot honom för sådani brott, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptas lill prövning även efter utgången av i andra stycket angiven tid. Detsamma gäller, om tiden för att ådöma den skaltskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom beslut enhgt 14 a § skattebrottstagen.

Ansökan om eftertaxering får också upptas till prövning efter utgången av i andra stycket angiven tid. om eftertaxeringen medför all den skaltskyldige enligt 12 § skattebrottslagen är fri från ansvar för brott.

Ansökan enligt tredje stycket skall ha kommit in före utgången av kalenderåret efter del då någon av de där angivna åtgärderna först vidtogs. Ansökan enligt fiärde stycket skall ha kommit in före ut-

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Tredje stycket skall tillämpas också ifall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personens taxering eller är fri från ansvar för sådani brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

Föreslagen lydelse

gången av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skallskyldige avlidit, skall dock ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet.

Eftertaxering, som har åsatls efter ansökan enligt tredje stycket, skall undanröjas av länsrätten, om åtal inte väcks på grundval av den förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke ef ler beslutet om lidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inte bifalls lill nägon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte. om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skattebroUslagen.

Tredje-sjätte styckena skall ocksä tillämpas om brottet avser en juridisk persons taxering och åtgärd som avses i tredje stycket har vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådani brott med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Prop. 1984/85:47 8

3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 81 § uppbördslagen (1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

81§-

Arbelsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skall som innehållils för annan dömes lill böler eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, lill fängelse i högsl ell år.

1 ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brotlet inom fem är från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

De nya bestämmelserna i 81 § fjärde stycket tillämpas endast pä underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771.

- Senaste lydelse 1983:77.

Prop. 1984/85:47 9

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs alt 28 § lagen (1958:295) om sjömansskatt' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §= Redare som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållils för annan dömes lill böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ell år. 1 ringa fall dömes ej lill ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådötnas. ont den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrollslagen (1971:69) tillämpas på brott enligl denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 28 § tredje stycket tillämpas åven på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inle möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 28S fjärde stycket tillämpas endast på under-' rättelser om brottsmisstanke som delges efter ikrafilrådandei.

' Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 777.

' Senaste lydelse 1971:78.

Prop. 1984/85:47 10

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets

område

Härigenom föreskrivs att 34 a S lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 a §

Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaklsamhel avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för all avgift undandras döms till böler eller fängelse i högsl två år, om inle gärningen är belagd med slraff i lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter all avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling lill ledning vid fastställande av avgift döms lill böter.

Detsamma gäller om en avgifisskyldig som skall belala avgift lill jordbruksnämnden eller riksskatteverket eller om en tillverkare som är skyldig all använda en viss råvara uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet all föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens eller riksskatteverkets kontrollverksamhet.

1 ringa fall döms inte lill ansvar enligl första-tredje slyckena.

Bestämmelserna i 14 andra stycket skattebrottslagen (1971:69) tiUämpas på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

De nya bestämmelserna i 34 a § femte stycket tillämpas endasl på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1984: 199.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 865.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för honom får, även efter utgången av den i första eUer andra stycket angivna tiden, efterbeskatlning ske för det år som brottet avser. Detsamma gäller, om efterbeskatlning medför att den skaltskyldige enligt 12 § skattebrollslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Efterbeskatlning som har sagts nu får dock ske endast om f.råga därom prövats före utgången av kalenderåret efter del under vilket åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 S skattebrollslagen vidtogs. Har den skaltskyldige avlidit, skall fråga om efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot den skattskyldige skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta gäller dock ej. om åtalet ogillas med slöd av 12 § skattebroUslagen.

Har den skaltskyldige, på sätt anges i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69). delgetts underrättelse om misstanke om brott som avser mervärdeskatt för honom e/ler har åtal väckts mot honom för sådant brott, får efierheskaltning ske för den redovisningsperiod som brottet avser åven efter utgången av i första stycket angiven tid. Detsamma gäller, om tiden för att ådöma den skattskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom beslut enligt 14 a § skattebrollslagen.

Efterbeskatlning får också ske efter utgången av i första stycket angiven tid. om efterbeskattningen medför all den skallskyldige enligt 12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för brott.

Efterbeskatlning enligt iredje stycket får ske endast om fräga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det då någon av de där angivna åtgärderna först vidtogs. Efterbeskatlning enhgt fjärde stycket får ske endast om fråga därom prövals före utgången av kalenderåret efter det då åtgärd

Tredje stycket skall tillämpas också ifall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskall för den juridiske personen eller är fri frän ansvar för sådant brott på grund av 12 § skaltebrottslagen.

som avses i 12 § skattebroUslagen vidtogs. Har den skatiskyldige avlidit, skall dock fråga om efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet.

Efterbeskatlning som har åsatls enligt tredje stycket skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtal inte väcks på grundval av den förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning dier. om åtal har väckts, åtalet inte bifalls till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte, om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skattebroUslagen.

Tredie-själte slyckena skall också tillämpas otn brottet avser mervärdeskatt för en juridisk person och åtgärd som avses i iredje stycket har vidtagits mol den som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådant brott med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Prop. 1984/85:47 13

7 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs all 31 § kupongskaildagen (1970:624)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §=

Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra stycket eller 14 § första slyckel dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom eller den han företräder, till böler eller fängelse i högst tvä år eller, om brouet rör verkligt belydande belopp eller är av särskill farlig art eller om annan synnerligen försvärande omständighet föreligger, lill fängelse i högsl sex år.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högsl sex månader.

Ansvar enligl första eller andra stycket inträder ej för den som frivilligt rättar oriklig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgiflsskyldighel.

1 ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligl andra stycket ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit del av ålaiför brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrollslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf. Bestämmelserna i 14 a — 14 c §§ skaltebrottslagen tillämpas också på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 31 § femte stycket tillåmpas åven på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 31 S sjätte stycket tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 996. - Senaste lydelse 1971:98.

Prop. 1984/85:47 14

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2I§

Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriklig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandras, döms lill böler eller fängelse i högsl två år, om inte gärningen är belagd med slraff i lagen (1960:418) om slraff för vamsmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underiåter all avge deklaration eller annan därmed jåmföriig handling lill ledning vid fastställande av avgift döms lill böler.

Detsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligl denna lag till annan än tullmyndighel uppsåtligen eller av grov oaklsamhel åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens kontrollverksamhet.

I ringa fall döms inte lill ansvar enligl första - tredje styckena.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

De nya bestämmelserna i 21 § femte stycket tillämpas endasl på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1984: 200.

Prop. 1984/85:47 15

9 Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs att 7 § ulsädeslagen (1976:298)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

Den som lill utsädeskontrollen uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att våxtförädlingsavgifi undandras döms lill böler eller fängelse i högsl ell år. Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, döms till böler.

Den som till utsädeskontrollen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om varas slag eller sort döms till böter, om inte gärningen är belagd med slraff enligt första stycket.

1 ringa fall döms inte lill ansvar enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket jörsta meningen ådömas, om den misstänkte häktats ef ler erhållit del av åtal för broliet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69) tiUämpas på brott enligt första stycket första meningen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 7 § Qärde stycket tillåmpas även på brott som har begåtts före ikrafurädandel, om inle möjligheten all ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 7 § femte stycket tillämpas endast på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298. " Senasle lydelse 1984: 560.

Prop. 1984/85:47 16

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Härigenom föreskrivs alt 25 S lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter all i föreskriven lid lill länsstyrelsen betala in ell belopp som har innehållils, döms till böler. Om gärningen rör belydande belopp eller någon annan försvårande omständighet föreligger, döms lill fängelse i högsl ell är.

I ringa fall döms inle till ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69) tiUämpas på brott enhgt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 25 § tredje stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet.

De nya bestämmelserna i 25 § fjärde stycket tillämpas endast på underrättelser om brollsmisslanke som delges efter ikrafurädandel.

Har den skallskyldige åtalats för skattebrott som avser skatt enligt de författningar som anges i I kap. I § första stycket I, får beskali-ningsmyndigheten meddela beslut om efterbeskatlning även efter utgången av de tider som anges i 10 och II §§. Delsamma gäller om efterbeskatlning medför all den skallskyldige enligl 12 § skattebrollslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Beslutet om efierheskaltning får / sådana fall inte meddelas senare än under kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har den skaUskyldige avlidit, fär beskatt-ningsmyndighelen inte meddela beslut om efterbeskatlning av dödsboet senare än sex månader från dödsfallet. Efterbeskatlning som har påförts efter åtal mot den skattskyldige skall undanröjas av be-skaUningsmyndigheten, o.m åtalet inle bifalls till någon del. Detta gäller dock inte om åtalet ogUlas med slöd av 12 § skauebrouslagen.

Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Har den skattskyldige, på sätt anges i 14 § andra stycket skattebrollslagen (1971:69). delgetts underrättelse om misstanke om brott som avser skatt enligt de författningar som anges i 1 kap. 1 § första stycket 1 eller enligt lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel eller har åtal väckts mot honom för sådant brott, får beskattningsmyndigheten meddela beslul om efterbeskatlning för den redovisningsperiod eller den skattepliktiga händelse som brottet avser även efter utgången av i \0§ angiven tid. Delsamma gäller om tiden för att ådöma den skaltskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom beslut enligt 14 a § skattebrottslagen.

Beskattningsmyndigheten får också meddela beslul om efterbeskatlning efter utgången av i 10 § angiven tid, om efterbeskattningen medför all den skaltskyldige enligt 12 § skaltebrottslagen år fri från ansvar för brott.

Beslutet om efterbeskatlning enligt första stycket får inle meddelas senare än under kalenderåret efter del då någon av de där angivna åtgärderna först vidtogs. Beslutet om efterbeskatlning enligt andra stycket får inte meddelas senare än under kalenderåret efter det då ål-gärd som avses i 12 § skattebrotts-lagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, får beskattningsmyn-dighelen dock inte meddela beslul om efterbeskatlning av dödsboet senare än sex månader från dödsfallet.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Första stycket skall tillämpas också ifaU då den som har företrätt en juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiska personens skall eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

Föreslagen lydelse

Efterbeskatlning som har påförts eldigt första stycket skall undanröjas av beskatlningsmyndighelen, om åtal inle väcks på grundval av den förundersökning som föranlett underrättelsen om brollsmisslanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inte bifalls till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inle om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skaltebrottslagen.

Första-fjärde styckena skall också tillämpas om brottet avser en juridisk persons skall och åtgärd som avses i första stycket har vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådant brott med slöd av 12 § skaltebrottslagen.

Har arbetsgivaren åtalats för skattebrott, som avser arbetsgivaravgifterna, får den lokala skattemyndigheten även efter utgången av i första stycket angiven tid ålägga betalningsskyldighet för del utgiftsår som brottet avser. Delsamma gäller när betalningsskyldighet skall åläggas på grund av åtgärd som avses i 12 § skaltebrottslagen (797/.-69).

Betalningsskyldighet får inle åläggas efter utgången av kalenderåret efter del då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebroUslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall fråga om betalningsskyldighet för dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Ell beslul om betalningsskyldighet som meddelas sedan arbetsgivaren har åtalats skall undanröjas av den lokala skaltemyndigheten om åtalet inle bifalls till någon del. Detla gäller dock inle om åtalet ogillas med slöd av I2§ skattebrollslagen.

Har arbetsgivaren, pä sått anges i 14 § andra stycket skattebrollslagen (1971:69), delgetts underrättelse om misstanke om brott som avser arbetsgivaravgifterna eller har åtal väckts mot honom för sådant brott, får den lokala skattemyndigheten ålägga betalningsskyldighet för del ulgiflsår som brottet avser även efter utgången av i första stycket angiven tid. Detsamma gäller om tiden för att ådöma arbetsgivaren påföljd för sådant brott har förlängts genom beslut enhgt 14 a § skattebrollslagen.

Den lokala skattemyndigheten får också ålägga betalningsskyldighet efter utgången av i första stycket angiven tid när sådan skyldighet skall åläggas på grund av ål-gård som avses i 12 § skaltebrottslagen.

Betalningsskyldighet enligt andra stycket får inle åläggas efter utgången av kalenderåret efter det då någon av de där angivna åtgärderna försl vidtogs. Betalningsskyldig-hel enligt tredje stycket får inte åläggas efter utgången av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall dock fräga om betalningsskyldighet för dödsboet prövas inom sex månader frän dödsfallet.

Elt beslul om betalningsskyldighet som meddelas enligt andra

Prop. 1984/85:47 21

Uldrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-03-08

Närvarande: slalsminislern Palme, ordförande, och statsråden I.Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R.Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.

1 Inledning

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalleprocessen (USS) tillsattes den 16 februari 1973 med uppdrag alt utreda frågor om kvarstad, skingringsförbud m.fl. säkerhetsåtgärder i skalle- och avgifisprocessen. USS har hittills avgelt fem delbetänkanden. Bevissäkringslag för skalle-och avgiftsprocessen (SOU 1974:49), Belalningssäkringslag för skatte- och avgifisprocessen (SOU 1975:104), Lag om preskription av skallefordringar m.m. (SOU 1978:87), Preskriplionshinder vid skallebrotl (SOU 1980:4) och Lag om skalleansvar (SOU 1983:23). Förslagen i de tre första belän-kandena har legat lill grund för bevissäkringslagen (1975:1027) för skalte-och avgiftsprocessen, lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter resp. lagen (1982:188) om preskription av skatlefordringar m.m.

Del belänkande som här skall behandlas är del fjärde, som innehåller förslag lill reformerade bestämmelser om s.k. åtalspreskriplion vid brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna och vissa följdändringar i fråga om eftertaxering o.d'.Belänkandet innehåller också en redogörelse för gällande räll och för viss utländsk rätt. Sammanfattningen och lagtexten i betänkandet bör fogas till prolokollel i della ärende som bilaga I resp. 2.

' Ledamöterna var vid avgivandel av betänkandet (SOU 1980:4) Preskriplionshinder vid skattebrott lagmannen Anders Nordenadier, ordförande, riksdagsledamoten Kerstin G. Andersson, länsrådet Sten Bergh. riksdagsledamöterna Jan Bergqvist. Wilhelm Gustafsson och Kurt Söderström, departementsrådet Gösta We-lander samt riksdagsledamoten Hans- Olof Westberg.

Prop. 1984/85:47 22

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av remissutfallet, som också innehåller en förteckning över remissinstanserna, bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 3.

2 ALLMÄN MOTIVERING

2.1 Allmänna utgångspunkter för en reform

2.1.1 Inledande synpunkter

Del straffrättsliga sanktionssyslemel är det yttersta medlet i kampen mol skatte- och avgiftsundandragandei. Höga krav måste därför ställas på att lagföringen är effektiv. I detta avseende har del visat sig finnas klara brister på skatiebroitsomrädei. Uppmärksamheten har särskilt riktats mol del förhållandel att misslänka skattebrottslingar kan bli fria från ansvar för brott genom att lämna landet under en ganska kort tid. Orsakerna lill all systemet inle fungerar tillfredsställande på skatteområdet är att skallebrotten på flera sätt intar en särställning i processuellt hänseende, vilket medför att brotten inte sällan hinner preskriberas innan lagföring kan ske.

Till all börja med är det ell utmärkande drag för skatlebrotlen att de inle avser ingrepp i den enskildes intressesfär. De har därför inle samma förutsättningar all upptäckas så snart efter förövandet som brott mot enskilda.

Skattebrotten kräver ofta också längre utredningstider än brott inom andra områden. Främsl gäller della mål av störte omfallning men åven andra mål kan fordra lång handläggning när de innehåller komplicerade skatlerällsliga frågor. Åklagaren kan ofta inte förlita sig enbart på den skatterättsliga utredningen eftersom del i brottmålet också uppkommer frågor om de subjektiva rekvisiten för ansvar. Även i fråga om de objektiva rekvisiten för åtal måste åklagaren normalt göra en egen bedömning med delvis andra hänsynstaganden än i skallemålei. Åklagaren anses nämligen i brottmålet ha strängare beviskrav beträffande l.ex. utelämnade inkomster än vad taxeringsintendenten har i skallemålei.

Etl annal betydelsefullt förhållande som skiljer skatiebroiisprocessen från förfarandet i traditionella brottmål är det samband som finns mellan skattebrottmålel och själva skattefrågan. Det cenlrala skattebrottet, skattebedrägeriet, är nämligen konstruerat som ett s.k. effeklbroli. Delta innebår i huvudsak att ansvar för skattebedrägeri kan inträda först sedan det visats alt den skattskyldige tillfogat del allmänna en ekonomisk skada i form av uteblivna skatter eller avgifter genom en oriktig uppgift. Tingsrätterna anser sig till följd härav i de flesta fall böra avvakta resultatet av en pågående skatteprocess innan ansvarsfrågan avgörs.

Lagstiftningsåtgärder har nyligen vidtagits i syfte all minska handläggningsliden i skatiebroumålen (prop. 1982/83:134, JuU 36, rskr 378, SFS

Prop. 1984/85:47 23

1983:460). Fr.o.m. den 1 juli 1983 gäller en ny regel (15 §) i skaltebrottslagen (1971:69), SkBL, enligt vilken den allmänna domstolen får vilande-förklara ell mål om brott enligl SkBL i avvaktan på utgången av en skatieprocess endast i den mån denna är av avgörande betydelse för bedömningen av brottmålet. Samtidigt infördes en del andra regler som syftar lill att få fram snabbare avgöranden av sådana skattefrågor som är av väsentlig betydelse för en förundersökning eller en rättegång rörande skattebrott. Del står emellertid klart att dessa åtgärder för all påskynda handläggningen av skattebrottmålen inte är tillräckliga för att undanröja bristerna i fråga om lagföringen. De speciella förhållanden som enligl vad jag nyss har beskrivit kännetecknar skatlebrollen kommer alltjämt all lämna slort utrymme för den misstänkte alt på förundersökningsstadiet sabotera utredningen eller hålla sig undan så att åtal inte hinner delges inom preskriptionstiden.

Kommittén föreslår alt det införs särskilda regler om åtalspreskriplion vid skallebrotl som skall råda bot på nuvarande missförhållanden. Jag är i likhet med de flesla remissinstanserna ense med kommittén om alt det behövs en särreglering på området. Men innan jag går närmare in pä kommitténs förslag skall jag redogöra för huvuddragen i den nuvarande ordningen och de diskussioner som tidigare förts i ämnet.

2.1.2 Gällande ordning

Inom straffrätten förekommer två former av preskription, åtalspreskriplion och påföljdspreskripiion. Allmänna bestämmelser härom ges i 35 kap. brousbalken, BrB.

Åtalspreskription är det samlade begreppet för den typ av prespriptions-bestämmdser som medför ansvarsfrihet för brottet. Institutet åtalspreskriplion enligt 35 kap. BrB innebär inte någol förbud mol alt åtala men väl ell förbud för domstolen att döma till påföljd för brottet om preskription har inträtt. Med påföljdspreskription menas all påföljd som har ådömts någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och längd.

I del här sammanhangel är det främst bestämmelserna om åtalspreskription som är av inlresse. Den grundläggande beslämmelsen finns i 35 kap. I § BrB. som föreskriver att påföljd inle fär ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är bestämd till olika antal år beroende på det straff som högsl kan följa på brottet. Preskriplionsliden är två år, om på brottet inle kan följa svårare straffan fängelse i etl år, fem år, om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år, om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta är och slutligen ljugofem år, om fängelse på livstid kan följa på brottet.

Prop. 1984/85:47 24

Preskriplionsliden löper enligt 35 kap. 4 § BrB från den dag då brottet begicks. Om det för ådömande av påföljd förulsätis all en särskild verkan av handlingen inträtt, räknas dock tiden från den dag då sådan verkan inträdde.

Kravel att den misstänkte skall ha fåll del av åtal för brottet innebär all han personligen skall ha delgetts stämningen i brottmålet. Della framgår indirekt av 33 kap. 6 § rättegångsbalken, RB.

I BrB finns vidare bestämmelser, 35 kap. 6 §, om absoluta preskriptionstider, som blir tillämpliga om någon preskriptionshindrande åtgärd vidlagits inom föreskriven lid men rättegångsförfarandet av någon anledning drar ut på liden. Enligl paragrafen får påföljd i intet fall ådömas sedan viss tid har förflutit från den dag då brottet begicks eller effekten av del inträdde. Tiden är fem år, om inle svårare straff än böler kan följa på brottet saml tiden för ådömande av påföljd bestäms enligt 35 kap. I § 1 BrB, femlon år, om i annal fall än som nu sagls fängelse över två år inte kan följa på brottet och 30 år i övriga fall.

De brollsbalksbestämmdser om preskription som här redovisats skall tillämpas också i fråga om brott inom specialstraffrältens område, alltså även på brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna, men endast i den mån inte avvikande regler har meddelats. Sådana specialregler finns bl.a. i 14 § SkBL beträffande preskriptionstidens längd. Där föreskrivs all påföljd för brott enligl 3, 7, 8 eller 9 § SkBL får ädömas utan hinder av vad som sägs i 35 kap. I § BrB, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Denna undanlagsbestämmelse medför all preskriptionstiden för brott enligt SkBL är minst fem år. De brott som träffas av beslämmelsen och som sålunda har getts en längre preskriptionstid än enligl BrB är skatteförseelse samt uppbördsbrotten oredlig uppbördsredovisning, bristande uppbördsredovisning och vårdslös uppbördsredovisning. Reglema om preskriptionslid innebär för skattebrottens del att preskriptionstiden är fem år för alla brott enligl SkBL ulom för grovt skattebedrägeri (4 §) och grovt fall av försvårande av skattekontroll (10 §), för vilka liden är tio år.

De tidigare nämnda reglerna i 35 kap. 4 § BrB om utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden får anses innebära att preskriptionstiden börjar löpa t.ex. vid s.k. aktivt skattebedrägeri enligt 2 § första slyckel SkBL när det felaktiga debiteringsbeslul som den oriktiga uppgiften föranlett fattades och vid försök lill aktivt skaltebedrägeri - eftersom i della fall någon effekt inle uppkommer av den brottsliga handlingen - den dag då den orikliga uppgiften lämnades.

2.1.3 Tidigare behandling av reglerna om åtalspreskription

De nuvarande bestämmelserna i BrB om vilka åtgärder som har den verkan att preskriplionsliden för ell brott avbryts går tillbaka lill strafflagens regler på området. I samband med den nya rättegångsbalkens till

Prop. 1984/85:47 25

komst väcktes frågan om all införa andra preskriptionshindrande ålgärder än häktning och delgivning av åtal. Frågan behandlades i betänkanden av processlagberedningen (SOU 1944:9 och 10).

Processlagberedningen föreslog att preskription skulle avbrytas när åtgärd för brottets beivrande vidtogs. Sådan åtgärd skulle anses vara vidtagen då den misstänkte fått del av åtalet eller då han vid förundersökning som lett till allmänt åtal underrätlais om den mol honom riktade misstanken. Bakgmnden lill beredningens förslag var all allmänt åtal enligl den nya rättegångsbalken skulle föregås av en förundersökning som var så fullständig all målel kunde avgöras vid en huvudförhandling. Följden av detla var att allmänt åtal enligl den nya ordningen vanligen anställdes på elt senare stadium av brottsundersökningen än tidigare. Beredningen anförde att förundersökningen är en del av rättegången i vidsträckt mening och att broltmålsförfarandet frän preskripiionssynpunki fär anses inlett redan genom fömndersökningen. Med hånsyn därtill skulle det enligt beredningen inte vara följdriktigt all låla preskriptionen avbrytas försl genom åtalet. Beredningens förslag logs oförändrat upp i prop. 1946:329.

Saken behandlades av första lagutskottet (ILU 1946:59), som förordade alt de dittillsvarande principerna för preskriptionens avbrytande - häktning eller delgivning av åtal - skulle bibehållas. Utskottet underströk betydelsen av att reglerna om åtalspreskriplion är klara och enkla i tillämpningen och att i sådani avseende företräde otvivelaktigt måsle ges ål elt system där preskription bryts genom åtal framför ell där den avgörande tidpunkten är när den misstänkte underrättas om misstanken för etl brott. Utskottet anförde vidare att del måsle beaktas all del i propositionen föreslagna systemet skulle komma alt medföra en förlängning av preskriptionstiderna vilket del saknades anledning till. Riksdagen godkände lagutskottets utlåtande.

Frågan om till vilka ålgärder preskriptionstidens avbrytande skulle knytas övervägdes på nytt under förarbelena lill BrB. Strafflagberedningen anförde i sill slutbetänkande (SOU 1956:55 s. 367 ff) all preskription borde hindras pä ell tidigare stadium än del då den misstänkte delgavs åtalet. Strafflagberedningen anslöt sig lill den mening som företrätts av processlagberedningen, sålunda all preskription skulle hindras när den misstänkte vid förunderökning som lett lill allmänt åtal fick del av misstanken om brott.

1 proposilionen med förslag lill brottsbalk (prop. 1962:10, s. C 408 ff) anförde departementschefen emellertid alt del enligt hans uppfatining inle förelåg tillräcklig anledning att bryta med del syslem som riksdagen antog är 1946. En övergång till den ordning som slrafflagberedningen förordat skulle, enligt departementschefen, i många fall komma att innebära en belydande förlängning av preskriptionstiderna och medföra risk för vissa komplikationer, bl.a. torde oklarhet lätt kunna uppkomma huruvida delgiven misstanke har avsett den gäming för vilken åtal väckes. Departe-

Prop. 1984/85:47 26

menlschefen konstaterade dock, att de möjligheter den rådande ordningen gav en misstänkt all genom eget handlande förhindra preskriptionens avbrytande kunde leda till föga tillfredsställande resultat och att vid brott mot skattestrafflagen de gällande reglerna lett lill all alltför kort lid slår till åklagarens förfogande innan preskription inträder. Dessa omsländigheler borde, fortsatte departementschefen, dock inle föranleda en omläggning av preskriptionsreglerna i allmänhel, ulan brotten mot skatteslraftlagen borde göras lill föremål för en sårskild reglering såvitt avser preskription. Första lagutskottet (ILU 1962:42 s. 87) anslöt sig till departementschefens synpunkter. Riksdagen följde utskoltet.

Justilieutskollel (JuU) har med anledning av motioner i ämnet vid två tillfällen under senare tid behandlat reglerna om åtalspreskriplion.

I elt belänkande under hösien 1981 (JuU 1981/82:4) slog utskoltet fast au reglerna om åtalspreskriplion måste vara klara och enkla så att de inte vållar lillämpningssvärigheler. Della gällde enligl utskottet inle minsl beträffande reglerna om hur preskriptionstiden avbryts. Utskoltet ansåg alt de bedömningar som legal bakom statsmakternas tidigare beslul om vilka ålgärder som skall utgöra preskriptionshinder alltjämt äger giltighet. En annan sak är, påpekade utskottet, att särlösningar stundom kan påkallas för särskilda typer av brott.

1 etl betänkande i mars 1983 (JuU 1982/83:22) behandlade justilieutskollel en motion som riktade intresset på silualioner där den för skallebrotl misstänkte lämnar landet för all utomlands avbida utgången av preskriptionstiden. I motionen fördes fram tanken på en sådan lagändring att preskriptionstiden för skallebrotl avbryts när del konslaleras alt den misstänkte har lämnal landel. Enligt utskottets mening var motionsförslaget, som ligger i linje med de förslag som lagts fram av USS i betänkandet Preskriptionshinder vid skattebrott, vän att pröva i samband med beredningen av USS-förslagel.

2.1.4 Inriktningen av lagstiftningsåtgärderna

Kommittén anser all den kritik som har riktats mol de nuvarande reglerna om preskription vid skallebrotl i hög grad är berättigad. I enlighet härmed lägger kommittén fram förslag till reformerade bestämmelser om åtalspreskription vid vissa brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna och till vissa följdändringar av skatteprocessuelll slag. Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande.

Preskriptionstiderna föreslås bli enhetliga för alla brott mol författningarna pä skalle- och avgiftsområdet genom all de utsträcks frän två lill fem år ulom för dem som tillhör kategorin ordningsförseelser.

Kommittén föreslår vidare att en ny preskriptionshindrande åtgärd införs. Redan delgivning av underrättelse om brottsmisstanke med den misstänkte skall hindra preskriplionsiniräde vid skattebrott. För att preskriptionshindrande verkan skall inträda skall underrättelsen avfattas skriftligt

Prop. 1984/85:47 27

och innehålla uppgift om de omständigheter som grundar skälig misstanke om brottet. Den måste dessutom ha delgetts under en förundersökning som leder till allmänt åtal.

Kommittén föreslår också att den allmänna domstolen under speciella förutsättningar skall få meddela beslul om föriängning av preskriptionstiden för ett skallebrotl. Har en underrättelse om brollsmisslanke inle kunnat delges på grund av alt den misstänkte har avvikit eller pä annal sätt hållit sig undan skall sålunda domstolen i brottmålet få besluta om föriängning av preskriptionstiden under så lång tid - högst fem år - som ytterligare behövs för delgivning av underrättelsen. En förulsällning för beslutets giltighet skall enligt förslaget vara all del har fattals under den ordinarie preskriplionsliden.

På det skaiteprocessuella planet föreslår kommittén främst den ändringen att de nuvarande reglerna om eftertaxering/efierheskattning i samband med åtal för skattebrott upphävs och ersätts med regler som tillåter att eflertaxering/eflerbeskatlning sker inom tio år under förutsättning att det handlar om belydande belopp i undanhållen skall eller avgift. Också tidsfristen för besvär i särskild ordning föreslås bli förlängd till tio år för de fall där det rör sig om belydande skattebelopp.

Slutligen föreslår kommittén all skyldigheten all bevara deklarationsun-derlag, som regleras i 20 § taxeringslagen (1956:623), TL, förlängs från nuvarande sex lill elva år.

Kommitténs förslag om ändring av preskriptionsreglerna har fält etl övervågande positivt mottagande vid remissbehandlingen av betänkandet. Några remissinstanser redovisar dock en avvisande hållning. De riktar sin kritik särskilt mol att det är fräga om en särreglering för skattebrotten och ser hellre att preskriptionsreglerna ses över beträffande all brottslighet. Remissutfallet på kommitténs förslag till följdändringar i det skatteproces-suella systemet år mera blandat. De starkaste invändningarna i den här delen avser de förutsättningar som föreslås gälla för den tioåriga tidsfristen för eftertaxering m.m. Många förordar alt den förlängda tidsfristen skall få användas endasl i mera kvalificerade fall av skalle- eller avgifisundandra-ganden.

Jag är ense med kommittén om att de speciella förhållanden som råder på skatteområdet kräver särskilda preskriptionsregler för att man skall kunna beivra skallebrotten i önskvärd utsträckning. Kommitténs undersökningar av del nuvarande preskripiionssystemels praktiska tillämpning på skattebrott ger belägg för detta. En särreglering för speciella områden är också den väg som har anvisats av riksdagen når frågan om generella ändringar av preskriptionsreglerna tidigare har diskuterats.

Når det gäller inriktningen av lagstiftningsåtgärderna kan jag också i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag. Det innebär all jag i likhel med kommittén förordar sårregler i tre avseenden, nämligen i fråga om dels preskriptionstiderna, dels de ålgärder som skall vara preskriptions-

Prop. 1984/85:47 28

hindrande, dels möjlighelerna att förlänga preskriptionstiden. Jag kommer i det följande att behandla dessa tre frågor var för sig. Därefter lar jag upp följdändringarna i fräga om eftertaxering o.d.

2.2 Preskriptionstiderna

Kommittén föreslår att preskriptionsfrislerna görs enhetliga för i stort alla skattebrott. För de brott inom skatte- och avgiftsområdet där del i dag förekommer preskriptionstider som avviker från den minimitid om fem år som gäller för brotten enligt SkBL föreslås en utsträckning av tiden lill fem år. En sådan föriängning bör enligl kommittén ske i fråga om belalnings-broU enligt 81 § uppbördslagen (1953:272), UBL, och 28 § lagen (1958:295) om sjömansskatt, SjL, saml belräffande brotten enligt 31 § kupongskatle-lagen (1970:624), KupL, 34 a § lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukels område och 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område. Däremot bör de nuvarande korta preskriptionstiderna behållas oförändrade vid brott som närmasi kan karaktäriseras som ordningsförseelser.

Del stora flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag i den hår delen.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att enhetliga preskriptionsbestämmelser bör gälla för i princip alla skattebrott. Ett sleg i den riktningen logs nyligen för belalningsbroll enligl 81 § UBL (prop 1982/83:84, SkU 20, rskr 139, SFS 1983:77). Därigenom skapades förutsättningar för ett effektivt beivrande av de brotten, för vilka den tidigare förhållandevis korta preskriptionstiden fick till följd att åtal ofta inle hann väckas.

Kommitténs förslag bör nu genomföras fullt ul. En femårig preskriptionstid bör sålunda gälla för de av kommittéen angivna brotten. En utsträckt preskriptionstid bör också gälla för del i 25 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersätlningar, AUL, upptagna brottet avseende underlåtenhet all betala in belopp som har innehållits enligl lagen. Straffbestämmelserna där är utformade i överensstämmelse med de motsvarande föreskrifterna i 81 § UBL angående arbetsgivarna. Vidare bör föriängning ske i fråga om uppsålligl brott enligt 7 § första stycket utsädeslagen (1976:298). Enligl den bestämmelsen kan den, som i samband med stalsplombering av utsäde avger oriklig uppgift och därigenom föranleder fara för att växtförädlingsavgift undandras, dömas till böler eller fängelse i högsl ett år.

Jag delar också kommitténs uppfatining att de straffbestämmelser som omfattar ordningsförseelser eller i övngt mindre allvariiga brott bör lämnas utanför regleringen.

Prop. 1984/85:47 29

2.3 Underrättelse om brottsmisstanke som preskriptionshinder

2.3.1 AUmänt

Kommittén föreslår att nya bestämmelser om preskriplionshinder införs vid skattebrott. Delgivning med den för skattebrott misstänkte av en skriftlig underrättelse om misstanken skall jämställas med delgivning av åtal och alltså medföra att preskriptionen av brottet förhindras. För att denna verkan skall inträda skall den misstänkte ha undertällats om misstanken vid en fömndersökning som leder till allmänt åtal för brottet. Underrättelsen skall enligt förslaget utfärdas av fömndersökningsledaren och innehålla de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott.

Huvuddelen av remissinslanserna godtar förslagel att en sårskild preskriptionshindrande åtgärd införs vid skallebrotl och all den får den utformning som kommittén föreslår.

Kritiska röster saknas emellertid inle. Bl.a. framhålls all de skäl som kommittén anför för sitt förslag inle överväger de principiella belänkligheter som kan resas från rättssäkerhetssynpunkt. Från några häll förordas i ställel en generell förlängning av preskriplionsliden i SkBL. Några remissinstanser anser att en bättre utväg är att anknyta preskriptionstidens början för de centrala skattebrotten till den tid då del i skattefrågan föreligger ett lagakraftägande utslag.

För egen del får jag anföra följande.

Som jag tidigare nämnt uppkommer med gällande preskriptionsbesiäm-melser stora problem vid skattebrotten med hänsyn lill deras speciella natur framför alll från ulredningssynpunkt.

En möjlig utväg och den som kanske i första hand kommer i åtanke är att generellt förlänga preskriptionstiderna vid skattebrott. En sådan lösning har mänga fördelar. Den innebär i förhållande till kommitténs förslag en avsevärd förenkling i laglekniskl hänseende och medför vidare all del nuvarande preskriplionsinslitutel behålls intakt. En generell föriängning av preskriptionstiderna innebär emellertid enligl min mening all man i alltför stor utsträckning avlägsnar sig från den gmndläggande principen om sambandet mellan brottels svårhet och preskriptionstidens längd. Med en sådan lösning angrips inle heller orsakerna lill problemen inom den nuvarande ordningen. Man bör i slällel rikta in lagstiftningsåtgärderna på sådana misstänkta som genom sitt agerande försöker omintetgöra eller försvära en brotlsprocess. Della lalar för att lagsliftningen bör la sikte på de preskriptionshindrande åtgärderna.

Betydelsen av alt reglema om åtalspreskriplion är klara och enkla i tillämpningen har ofta understrukils. Såväl den misstänkte som de berörda myndighelerna skall utan störte svårighet kunna avgöra huruvida preskriptionstiden har upphört alt löpa. Man bör enligt min mening fästa särskilt avseende vid dessa synpunkter. Preskriptionshindrel bör alltså knytas till en omständighet som är lätt att tidsbestämma och som också den misstänkte har information om.

Prop. 1984/85:47 30

Vad jag nu framfört pekar mot den lösning som kommittén förordat, nämligen att delgivning med den misstänkte av en särskild skriftlig underrättelse om skälig brottsmisstanke skall ha preskriptionshindrande verkan. Genom att delgivning sker kan myndigheterna, inkl. domstolen, och den misstänkte med lätthet konstatera vid vilken tidpunkt preskriptionshindret har inträtt. Med denna lösning når man också en enhetlig och läitillämpad ordning. Som preskriptionshindrande faktum införs då endast en ytterligare åtgärd i förhållande till nuvarande syslem. Även kravel att misstankarna skall ha viss styrka uppfylls, eftersom den särskilda underrättelsen får användas bara når det föreligger skälig brottsmisstanke. Med hänsyn till del anförda föreslår jag alt kommitténs förslag genomförs.

2.3.2 Villkoren för preskriptionshinder

För att acceptera att en underrättelse om misstanke för brottet skall förhindra preskriptionen bör - säsom kommittén föreslagil - gälla att förundersökningen skall ha lett lill allmänt åtal för brottet. 1 annat fall skulle den misstänkte under avsevärd tid tvingas leva i ovisshet om den en gång riktade misstanken kommer att fullföljas med åtal, trots alt del vid den gjorda förundersökningen konstaterats att misstanken inle varil tillräckligt stark för detta. En sådan konsekvens undviks sålunda om del föreskrivs alt undertätielsen skall ha delgetts vid en fömndersökning som lett till allmänt åtal för brottet.

I det angivna villkoret bör ligga att det är just den förundersökning, under vilken den misstänkte delgavs underrätlelsen, som skall ha följts av åtal för brottet. Avslutas en förundersökning ulan åtal, bör alltså en underrättelse som delges i samband med denna inte ha någon betydelse i preskriptionsavseende ens om en ny förundersökning leder lill åtal för samma brott. Inleds en ny förundersökning, exempelvis på grund av att nya omständigheter kommer fram i fallet, bör däremot inget hindra att den misstänkte delges en underrättelse om brottsmisstanke en andra gäng, nu med preskriptionshindrande verkan om åtal följer på denna förundersökning. Jag vill framhålla att det enligl min mening inle finns skäl att befara alt möjligheten att förhindra preskription genom en underrättelse om brottsmisstanke kommer all användas av en åklagare så, alt denne skulle fördröja en förundersöknings avslutande och därmed hålla frågan om preskriptionens inträde svävande i förhoppning om att nya bevis kommer fram. Detta motverkas bl.a. av regeln i RB alt förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § andra slyckel).

Den preskriptionshindrande verkan, som delgivning av åtal eller häktning har enligt gällande regler, är begränsad lill det brott som har föranlett åtgärden. Med brottet avses den gäming som beskrivs i stämningansökningen resp. häktningsbeslutet. Bindningen mellan brottet och den preskriptionshindrande åtgärden bör behållas även när del gäller underrättelse

Prop. 1984/85:47 31

om brottsmisstanke. Preskriptionen bör sålunda hindras endasl beträffande det brott som misstanken och underrättelsen avser. Det är därför viktigt all underrättelsen innehåller uppgifter om de omständigheter som ligger till grund för bedömningen alt det föreligger skälig misstanke om brott. Uppgifterna måste anges noggrant. Preskriplionshindrels begränsning till brottet innebär vidare alt åklagaren vid kommande åtal i princip blir bunden lill den gärningsbeskrivning som har uttryckts i underrätlelsen om brottsmisstanke. Några remissinstanser, bl.a. riksåklagaren, har med hänsyn härtill ansett att endasl åklagare skall vara behörig att utfärda underrätlelsen. Jag delar den uppfattningen.

Som jag tidigare har sagt bör det fästas slort avseende vid synpunkten alt den misstänkte skall få vetskap om att preskriplionsliden för brottet har slutat löpa. Detla uppnås om underrätlelsen om brottsmisstanke delges personligen med den misstänkte. För att underrättelsen skall få preskriptionshindrande verkan bör del därför vara en förulsåtlning att den delges i samma ordning som gäller för delgivning av stämning i brottmål.

Den nu redovisade och av utredningen förordade lösningen minskar klart möjlighelerna för den misstänkte all uppnå preskription av brotlet genom all förhala förundersökningen. Även sabotagehandlingar i skatle-processen får minskad verkan eftersom preskriptionshinder kan framkallas redan på fömndersökningsstadiet. Behovet av en skärpning av reglerna om åtalspreskriplion vid skattebrott bör därför också enligl min mening kunna lillgodoses genom bestämmelser i enlighet med den angivna lösningen. Denna följer för övrigt i alll väsentligt de huvudprinciper som f.n. gäller enligt BrB.

2.3.3 Tillämpningsområdet

Vad gäller tillämpningsområdet för besiämmelserna om underrättelse om brottsmisstanke föreslär kommittén all institutet skall kunna användas i fråga om alla brott enligl SkBL, UBL, KupL och SjL samt brotten enligt 34 a § lagen om prisreglering på jordbrukets område och enligl 21 § lagen om prisreglering pä fiskels område. Della innebär all preskription skall kunna förhindras genom delgivning av en underrättelse om brottsmisstanke även beträffande vissa brott av böieskaraklär som inte berörs av förslaget om en till fem år förlängd preskriptionstid. De nya bestämmelserna blir däremot inle heltäckande beträffande brotten mol skalle-och av-giftsförfattningama. Elt flertal brott, t.ex. det i 120 § första stycket TL upptagna brottet avseende underiålenhel att fullgöra kontrolluppgiflsskyl-dighet enligt 37 § samma lag, kommer enligt förslagel alt lämnas utanför regleringen.

Kommitténs förslag innebär vidare all brott enligt lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling, VSL, och i övrigi brott rörande skatter eller avgifter som fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull lämnas utanför regleringen. Också de skaltebrotten närliggande valulabrotlen un-

Prop. 1984/85:47 32

danlas. Vad gäller valulabrotlen bör man enligl kommitténs mening överväga att införa särskilda bestämmelser om preskriplionshinder även för dessa. Kommittén anser emellertid all del faller utanför dess uppdrag all föreslå ålgärder på valutasidan.

Del föreslagna tillämpningsområdet godtas eller lämnas ulan erinran av de flesta remissinslanserna. Frän någol enslaka håll ifrågasätts dock om de nya bestämmelserna skall vara tillämpliga på brott med endasl böler i straffskalan. Etl par remissinstanser förordar att regleringen omfattar också valulabrotlen. Vad gäller brotten inom tullverkets område påpekar generaltullslyrelsen att slyrelsen inle känner lill något fall där preskription av brott enligt VSL inträtt på grund av all den misstänkte avvikit lill utlandet och all det bl.a. därför inte är påkallat att la med sådana brott.

För egen del villjag först slå fast all reformbehovet är särskill angelägel i fråga om de centrala skattebrotten. Å andra sidan är det önskvärt med en enhetlig reglering inom hela skalle- och avgiftsområdet. Vad gäller tullverkels beskattningsverksamhet bör framhållas all för denna gäller särskilda bestämmelser beträffande både förfarandet och brottsansvar. Vid misstanke om brott enligt VSL är del vidare i de flesta fall tullmyndighet som med slöd av 13 § VSL inleder förundersökning rörande brottet, vilket bidrar till att tiden från brottstillfället lill den tidpunkt då åtal väcks i allmänhet inte blir oacceptabelt lång. Med hänsyn lill dessa förhällanden finns det enligt min mening inle tillräckliga skäl att nu införa särskilda regler om preskriptionshinder på tullverkets område. Inte heller i fråga om valutabrott är jag beredd all nu lägga fram någol förslag.

När del gäller alt avgränsa tillämpningsområdet i övrigt ligger del enligl min mening närmast till hands att göra bestämmelserna tillämpliga antingen på alla brott inom förevarande område eller pä endasl de brott för vilka preskriptionstiden är lägst fem år. När fråga är om ell brott av närmast ordningskaraktär förefaller del inle påkallat all förhindra preskription genom att tillgripa insliluiet underrättelse om brottsmisstanke, särskill med tanke på all institutet utgör etl avsteg från annars gällande regler om preskriptionshinder och de ändrade reglerna främsl bör ta sikte på den allvarliga brottsligheten. Detta talar för det senare alternativet, dvs. att bestämmelserna skall få tillämpas bara i fråga om brott som har, eller enligl mill förslag fär, en preskriptionstid om minst fem år. Genom all låla alla sådana brott på förevarande område omfattas av bestämmelserna om underrättelse om brottsmisstanke blir ordningen dessulom lättöverskådlig.

Jag föreslår alt nya bestämmelser om preskriptionshinder införs för brott mot skatte- och avgifisförfaltningar i enlighet med vad jag nu anfört. Bestämmelserna bör tas in i SkBL. I UBL, SjL, KupL, lagarna om prisreglering pä jordbrukets och fiskels område, utsädeslagen och AUL bör hänvisning ske till bestämmelserna i SkBL. Jag återkommer i specialmoliveringen till bestämmelsernas närmare utformning.

Prop. 1984/85:47 33

2.4 Förlängning av preskriptionstiden

2.4.1 AUtnänt

Kommittén föreslär att del införs möjligheler till förlängning av preskriplionsliden i fall då den misstänkte avvikit eller på annat sålt håller sig undan och en underrättelse om brollmisslanke på grund därav inle kunnal delges. Ett beslul om förlängning skall på talan av åklagare få meddelas av domstol. Preskriptionstiden skall få föriängas med så lång lid som behövs för delgivning av underrättelsen. Den får dock inte förlängas med mer än sammanlagt fem år.

Flertalet remissinstanser släller sig bakom också della förslag. Några remissinstanser anser emellertid all den föreslagna möjligheten i alltför hög grad avviker från nuvarande principer på preskripiionsområdel. Bl.a. anförs alt preskriplionsliden alltid bör kunna beräknas pä förhand. Som alternativ lösning föreslås från ganska många håll att man skall frångå kravel på personlig delgivning beträffande den preskriptionshindrande åtgärden; med ett enklare ddgivningsförfarande skulle del inle finnas något behov av alt kunna förlänga preskriptionstiden. Nägra remissinstanser menar att förslagel har den svagheten att elt beslul om föriängning fär tillgripas endast när en underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges och alltså inle när stämningen inte kunnal delges. I flera yltranden framförs invändningar från adminislraliva utgångspunkter.

Enligt min mening är det uppenbart att del krävs särskilda insatser för all komma lill rätta med problemen med misstänkta som pä ett uppseendeväckande säu försöker hålla sig utanför rättssystemet. Förhållandena är allvarligast i fråga om sådana misstänkta som efter brottet lämnar landel för att utomlands invänta utgången av preskriptionstiden. I dessa fall rör det sig ofta om betydande belopp som undandragits. Sådana förfaranden får stor publicitet i massmedia och del lorde av allmänheten uppfattas som slötande att vår rättsordning inle kraftfullare kan ingripa mot denna typ av brottslighet. Della får utan tvivel lill följd all den allmänna skaltemoralen skadas. Av allmänpreventiva skäl är del sålunda motiverat med ytterligare skärpningar av preskriptionsreglerna. Detta gäller särskilt i utlandsfallen.

Kommittén har diskuterat möjligheten all komma lill rätta med de nuvarande ölägenheterna beträffande fallen dä en misstänkt häller sig undan genom all lätta på kravel på personlig delgivning. En möjlighel är enligt kommittén att föreskriva att delgivning skall anses ha skett med den misstänkte etl visst anlal dagar efter det att handlingarna har avsänts med ordinarie postgång till den misstänktes senast kända adress. En annan utväg, som kommittén pekal på och som enligl några remissinstanser närmare borde övervägas, är alt tillåla delgivning med annan än den sökte eller kungörelseddgivning.

Som jag tidigare sagt har kommittén dock stannat för lösningen att undanhållande från den misstänktes sida bör mötas med regler om förläng-3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Prop. 1984/85:47 34

ning av den ordinarie preskriptionstiden under domstolens överinseende. Kommittén har ansett att dess förslag ligger mer i linje med de rättstraditioner som finns inom den svenska preskriptionsrätten. Jag anser också för egen del att man i första hand bör välja en lösning som sä nära som möjigt ansluter till de nuvarande huvudprinciperna. Kommitténs förslag innebär vidare att frågan om preskriplionstidsförlängning prövas av domstol vilket är en fördel från rältssäkerhelssynpunkt med hänsyn lill de ingripande verkningar en preskriplionstidsförlängning kan medföra för den misslänk-te. Jag ansluter mig därför lill kommitténs förslag.

Förlängning av preskriptionstiden bör sålunda kunna ske genom ell sårskilt beslul som meddelas av domstol. En fråga om förlängning av preskriplionsliden bör prövas pä ansökan av åklagare av den domstol som är behörig att pröva det kommande målet om ansvar för brottet.

Kommittén föreslår all en förlängning skall få beslutas när underrätlelsen om brottsmisstanke inte har kunnal delges på grund av all den misstänkte avvikit eller på annal sätt håller sig undan. Det nya institutet skall däremol inle kunna användas när åtal är väckt och delgivning av stämningen i brottmålet misslyckas. Eftersom denna delgivning i normalfallet ligger på domstolen är del enligl kommittén olämpligt att denna ocksä skall avgöra när delgivning inte går att genomföra.

Mot detta har en del remissinstanser reagerat. Det framhålls alt det ter sig slötande att en förlängning får tillgripas endast vid förundersökningen och därmed väl mol den som är skäligen misstänkt för etl brott men inte mol den gentemot vilken misstanken är så stark att åtal har väckts för molsvarande brott.

Jag anser också all det är olämpligt all begränsa möjligheten lill preskriplionstidsförlängning till fall då ddgivningen av en undertälldse om brottsmisstanke misslyckas. För åklagarnas del kan en sådan begränsning leda till att de, när det finns skäl alt befara ddgivningssvårigheler, väljer att inte väcka åtal trots att tillräckligt underlag för del finns. Alt i sädana situationer avvakta med åtal för all i stället utfärda underrättelse om brottsmisstanke och vid misslyckad delgivning gä till domstol och få beslut om förlängning av preskriptionstiden är inte önskvärt. Del är enligl min mening i och för sig principiellt tilltalande all den instans som har ansvaret för ddgivningen inle dessutom skall med bindande verkan pröva om delgivning varit ogenomförbar. Men eftersom förlängningsfrågan skall avgöras av domstol anser jag all del därmed ges garantier för all den rättsliga prövningen sker på ett korrekt sätt. Härtill kommer all jag - vilket jag senare återkommer lill - i motsats till kommittén föreslår all domstolens beslut i förlängningsfrågan skall få överklagas särskilt. Härigenom byggs ytterligare rätlssäkerhelsgarantier in. Med hänsyn till detta anser jag inte att del möter något hinder all låta domstolen besluta om förlängning av preskriptionstiden om delgivning av åtalet av närmare angivna skäl inte har kunnal verkställas.

Prop. 1984/85:47 35

Jag föreslär således att inslitutel preskriplionstidsförlängning skall få användas vid misslyckade delgivningsförsök i fråga om säväl underrättelse om brottsmisstanke som stämning i broilmålet.

2.4.2 Villkoren för förlängning

Elt förlängningsbeslul skall enligt kommitténs förslag få fattas när delgivning inte kunnal ske på gmnd av all den misstänkte avvikit eller pä annat säll håller sig undan. Remissinslanserna lämnar i allmänhel förslaget på denna punkt ulan erinran. Förslaget har dock föranlett bl.a. påpekanden om all flera av de exempel som nämns i belånkandel på fall där avvikande får anses föreligga inte torde kunna hänföras under uttrycket "avvikit eller på annat sätt häller sig undan" saml all enbart ddgivningssvårigheler inte bör las som intäkt för all någon håller sig undan.

Jag ansluter mig i huvudsak till kommitténs uppfatining om i vilka fall en förlängning av preskriplionsliden bör få ske. Med hänsyn till den slora betydelse ell förlängningsbeslul kan få finns del emellertid enligl min mening skäl att redan i laglexlen ange förutsättningarna pä ell så klart och utförligt sätt som möjligt. Vid avfattningen av denna bör man kunna utgå ifrån de närliggande bestämmelserna om föriängning av preskriptionslid i fråga om preskription av skattefordringar. Dessa bestämmelser, 7 § i lagen om preskription av skatlefordringar m.m., tar nämligen upp i stort samma frånvarosituationer som är aktuella i det här sammanhanget.

Frånvarosilualionerna bör delas upp i tre olika fall. Möjlighel lill preskriptionstidsförlängning bör till att börja med finnas om den misstänkte saknar känt hemvist och del inte har kunnal klarläggas var han uppehåller sig. En annan situation är den att den misstänkte inte kan anträffas på känt hemvist inom riket. För della fall bör dessulom gälla, förutom att del inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig, alt det kan antas att han håller sig undan. Del iredje fallet bör omfalta de situationer dä den misstänkte stadigvarande vistas utomlands. En fråga är om man för förlängning i det senare fallet skall kräva att det bakom utlandsvistelsen kan antas finnas etl direkt syfte från den misstänkte att hålla sig undan svenska myndigheter eller om man skall nöja sig med att varje utlandsvistelse av stadigvarande natur kan medföra en föriängning.

Jag vill då försl framhålla all del särskilt är sådana fall där den misstänkte lämnar landel för att utomlands invänta utgången av preskriptionstiden som allmänt väcker anstöt och som därför starkt bidrar till att en generell skärpning av preskriptionsreglerna vid skaltebrolt är påkallad. Ddgivningen med den som reser utomlands och vistas där en längre lid blir ofrånkomligen försenad och försvårad oavsett syftet med utlandsvistelsen. Mot den bakgmnden och då det vid utformningen av regelsystemet bör vara en stråvan all samma förulsällningar skall gälla för alla misstänkta oberoende av åtkomligheten för svenska myndigheter, bör en stadigvarande utlandsvistelse i princip alltid få medföra en föriängning av preskriplionsliden.

Prop. 1984/85:47 36

Man vinner då också den fördelen att de bevisproblem, som ofta skulle uppkomma kring frågan om anledningen lill all den misstänkte vistas utomlands, undviks.

En förlängning skall emellertid som tidigare antytts inte få beslutas endasl på den grunden alt en utlandsvistelse är konstaterad eller att något av de övriga två frånvarofallen visats föreligga. En ytterligare förutsättning bör vara all frånvaron är orsaken till att delgivning inle har kunnat verkställas. Del innebär i fräga om var och en av de skilda situationerna all myndighelerna måsle försöka få lill stånd en delgivning enligt de delgiv-ningsmeloder som står till buds innan frågan om förlängning kan aktualiseras. Denna förulsällning bör sålunda normall ocksä gälla för utlandsfallen.

2.4.3 Förlängningstid m.m.

Tiden för ett förlängningsbeslut får enligl kommilléförslaget inle beslämmas längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Som riktmärke vid bestämmandel av förlängningsii-den bör enligl kommittén gälla att frislen inte utsträcks längre än vad som i normalfallet krävs för delgivning i del land eller på den ort där den misstänkte befinner sig. Den praxis som utbildats beträffande delgivning i utlandet får enligt kommittén därvid vara vägledande. I betänkandet redovisas de normala tiderna för delgivning i utlandet. Av redovisningen framgår alt tiden för delgivningsförfarandet i de utomnordiska länderna i allmänhel är mellan två och sex månader. Visar det sig att den medgivna förlängningen är otillräcklig anser kommittén att domstolen efter en ny framställning av åklagaren skall få medge ytterligare förlängning. Som en yttersta gräns för förlängningen föreslår kommittén fem år räknat från den lidpunkt då den ordinarie preskriptionsfrislen löper ul. En grundläggande förutsättning för all förlängning över huvud taget skall kunna medges är enligt förslagel alt framställningen skall ha kommil in lill domstolen innan preskription inträtt enligl övriga regler. Därtill bör, anser kommittén, komma att domstolen inom samma lid skall ha meddelat sitt beslul om förlängning.

Ell par remissinstanser kritiserar förslaget om alt preskriptionstiden inle får förlängas med längre lid än som är nödvändigt för all delgivning skall kunna ske med den misstänkte. En remissinstans, hovrätten för Västra Sverige, föreslår i stället att beslut om föriängning skall ske med etl år i sänder och med den av kommittén föreslagna yttersta gränsen om fem år.

För egen del gör jag följande bedömning.

Jag ansluter mig lill grundtanken att preskriptionstiden inte bör få utsträckas längre än som i en liknande situalion vanligen behövs för all delgivning skall kunna ske. Förlängningsinstilutel bör emellertid samtidigt - utan all i nämnvärd grad ge avkall på kravel på förhållandevis korta förlängningslider - ordnas så all det inte blir otympligt och betungande för myndigheterna.

Prop. 1984/85:47 37

En ordning som vad gäller utlandsfallen innebär att liden alltid skall bestämmas med hänsyn lill vad som i normalfallet erfordras för delgivning i det aktuella landel förefaller mig väl stel. Del kan sålunda inle vara rimligt all begränsa förlängningarna lill två-tre månader. Korta föriångningar medför en belydande arbetsbelastning för åklagare och domstolar utan att ge någon påtaglig fördel för den enskilde. Jag föreslår därför att kommitténs förslag, dvs. att förlängning skall ske med så lång tid som kan beräknas gå åt för delgivning, får bilda huvudregel och att denna kompletteras med en regel om en minsta förlängningslid om sex månader. Jag föreslår vidare att man genomför kommitténs förslag att den totala tiden för förlängning aldrig får överstiga fem år. Förslagel om en absolul gräns om fem år har inle föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

En gmndläggande förutsällning för att förlängning över huvud laget skall få medges måste — som kommittén också föreslår - vara att åklagarens ansökan härom kommer in till domstolen innan brottet är preskriberat enligt vanliga regler. Enligl kommittén skall dessulom krävas alt domstolen har meddelat beslutet om preskriplionstidsförlängning innan åtalspreskriplion inträtt. Överåklagaren i Stockholm har särskill tagit upp denna fråga och ansett att det skulle vara lämpligare att låta tidpunkten för ansökans ingivande vara avgörande, eftersom i annal fall den situationen kan uppstå alt domstolen anser sig tvingad all falla beslul på etl material som den anser ofullständigt och egentligen vill ha kompletterat.

Den av kommittén föreslagna ordningen anser jag i och för sig ha många fördelar. Den framstår som enkel och läitillämpad. Vid utgången av den ordinarie preskriptionstiden är det klarlagt huruvida preskription har inträtt eller inte. Frågan om det skall vara ett villkor att beslutet har meddelats inom den ordinarie preskriptionstiden hänger emellertid nära samman med vad som föreslås gälla belräffande möjligheten till besvär över beslutet. Av skäl som jag strax kommer all utveckla anser jag - till skillnad från kommittén - att sådan besvärsrätl bör finnas. Frågan om beslutstidpunkten kommer då i etl annat läge. En besvärsrätl måste nämligen ges en utformning som medför att det under viss lid efter utgången av den ordinarie preskriplionsliden kan komma alt råda osäkerhet om vad som slutligen kommer att gälla. Så kan ju exempelvis etl beslul av tingsrätten om förlängning efter besvär komma all upphävas av överinstansen efter det att den ordinarie tiden gått ut. Ovissheten kommer att kvarstå fram till dess att beslutet vinner laga kraft. Med hänsyn härtill saknas del enligt min mening vägande skäl alt hålla fast vid regeln att domstolens beslul om förlängning skall ha meddelats inom en bestämd tid. Jag anser således alt del bör vara en tillräcklig förutsättning att ansökningen om preskriplionstidsförlängning ges in före utgången av den ordinarie preskriptionstiden. Domstolarna bör givelvis ändå handlägga målen om förlängning med stor skyndsamhet för att så långt möjligt begränsa den tid varunder preskriplionsfrågan hålls öppen.

Prop. 1984/85:47 38

Kommittén har som jag nyss berört ansett all talan inte skall få föras mot domstolens avgörande i mål om förlängning av preskriplionslid eller, med andra ord, alt rättens beslut omedelbart skall vinna laga kraft. Bakgrunden till detla är del krav på snabbhet i förfarandet som enligt kommittén är nödvändigt för en processuell åtgärd av förevarande slag. Denna kommitténs uppfallning har mött kraftig kritik från några remissinstanser som hävdal all rättssäkerheten kräver att den enskilde kan få ell förlängningsbeslul överprövat.

Jag finner också för egen del all del från rättssäkerhetssynpunkt inte är godtagbart alt ett förlängningsbeslut inle skall kunna bli föremål för särskild prövning i högre instans. Enligl min mening är intresset av snabbhet i förfarandet inle så framträdande alt den enskilde i strid mol vedertagna fullföljdsregler skall fråntas möjligheten alt i högre räll fä ell beslul om förlängning av preskriptionstiden prövat. Jag föreslår därför att den misstänkte skall få föra talan mot elt beslul om förlängning. Däremot finner jag del bl.a. av prakliska skäl inle motiverat att tillåta en överprövning av elt beslut varigenom domstolen ogillat eller på annal sätt inte bifallit en ansökan om förlängning. Ett sådani beslul bör alltså omedelbart vinna laga kraft. I fråga om fullföljden mol bifallsbeslut bör i huvudsak RB:s regler om talan mol lägre rätts beslul gäUa. Med hänsyn till all rättegångsförfarandet med anledning av en ansökan om förlängning av preskriptionstiden ofta torde utmärkas av att den misstänkte inte är medveten om vad som pågår bör dock en speciell regel gälla belräffande besvärsiiden. För all den misstänkte skall kunna utnyttja rätlen att anföra besvär över elt beslut varigenom åklagarens ansökan bifallits bör utgångspunkten för beräkning av besvärstiden sålunda vara den dag då han fick del av beslutet.

Vad gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om beslul om preskriplionstidsförlängning hör delta enligl min mening bli detsamma som jag förordat beträffande reglerna om underrättelse om brottsmisstanke. Jag föreslår sålunda att bestämmelserna om preskriplionstidsförlängning skall tillämpas på brott enligl SkBL och därutöver på de brott för vilka jag tidigare föreslagil en enhetlig preskriplionslid på fem år.

2.5 Följdändringar beträffande eftertaxering m.m.

2.5.7 Bakgrund

Förslaget att preskriplionshinder skall inträda vid delgivning av under-räudse om brottsmisstanke får efterverkningar på det skaiteprocessuella planet, eftersom del i fråga om möjligheterna till eftertaxering, efterbeskatlning och molsvarande förfarande enligl lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, AVGL, finns en koppling mellan brotts- och skatieprocessen.

Jag skall här i korthet redogöra för innebörden av ifrågavarande bestämmelser och då främst vad gäller eftertaxering.

Prop. 1984/85:47 39

För att eftertaxering skall få ske krävs att den enskilde har lämnat etl oriktigt meddelande lill myndighelerna och alt detla föranlett att skatt påförts med för lågt belopp. Del skäll således föreligga ell orsakssammanhang mellan det oriktiga meddelandet och den för låga debiteringen. En ytterligare förutsättning är att den tillkommande debileringen inle avser ell ringa belopp. För mervärdeskattens och punktskatternas del gäller vidare att efterbeskatlning inle skall äga mm om "del med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt". Här föreligger således etl villkor av skälighets- eller billighelskaraktär som saknas på den direkta beskattningens och socialavgifternas område.

För eftertaxering gäller vissa tidsfrister som anges i 115 och 116 §§ TL. Normall gäller all ansökan om eftertaxering skall ha kommit in lill domstolen inom fem år från utgången av del taxeringsår då laxeringen rätteligen bort verkställas i första instans. Domstolen har därefter ytterligare ett år på sig all avgöra saken.

Andra tidsfrister för ansökan om eftertaxering finns i fråga om tre fall. Två av fallen är av mindre intresse i det här sammanhanget. Det ena fallet avser en kortare tid för eftertaxering av vissa dödsbon och det andra en särskild fristberäkning för eftertaxering av skattskyldiga som har lämnal oriktigt meddelande i laxeringsmål som är anhängigl vid domstol.

Del tredje undantagsfallet gäller förlängd tid för ansökan om eftertaxering i situationer som har anknytning till skallebrotl. Har den skaltskyldige åtalats för sådant brott, får ansökan om eftertaxering för det år som åtalet avser göras fram till utgången av kalenderåret efter det då åtal väcktes. Har den skaltskyldige avlidit gäller att ansökan om eftertaxering av dödsboet skall ha kommil in inom sex månader från dödsfallet. Även om åtal inte väcks gäller en molsvarande förlängd tidsfrist, om den skaltskyldige enligt 12 § SkBL är fri från ansvar för brottet därför att han själv anmält saken lill myndigheterna (frivilligt tillbakaträdande). Framställningen om eftertaxering skall då ha kommit in lill domstolen före utgången av kalenderåret efter del då den frivilliga åtgärden vidtogs.

En eftertaxering som har åsatls efter åtal mol den skallskyldige skall enligl 115 § iredje stycket TL undanröjas, om åtalet ogillas hell och ogillandet inte sker på grund av ett sådant frivilligt lillbakatrådande som enligl 12 § SkBL medför ansvarsfrihel för gämingen. För att en eftertaxering som har beslutats före domen i brottmålet skall stå fast är sålunda förutsättningen antingen aU åtalet bifalls eller all det ogillas med stöd av 12 § SkBL.

Enligt 115 § fjärde stycket TL gäller de förlängda tidsfristerna i anslutning till åtal för skattebrott även i fråga om framställning om eftertaxering som riktas mot en juridisk person. Etl villkor för della är all den som företrätt den juridiska personen har åtalats för skattebrott som avser den juridiska personens taxering.

Prop. 1984/85:47 40

Den uiökade tidsfristen för eftertaxering vid skallebrotl infördes i samband med 1971 års sanklionsreform på skatte- och avgiftsområdet och föranleddes främst av alt ålalsfristen för grovt skallebrotl ökades från fem lill tio år.

Bestämmelserna om eftertaxering i TL har tjänat som förebild vid ulformningen av molsvarande institut inom skalle- och avgiftsområdet i övrigt. Föreskrifter härom finns i fråga om mervärdeskatten i 38-41 §§ lagen (1968:430) om mervärdeskall, ML, för punktskatternas del i 20 och 21 §§ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumlionsbeskatining, LFK, och beträffande arbetsgivaravgifterna i 14 § AVGL. Vad gäller punktskatter bör framhållas all enligt prop. 1983/84:71 avses LFK den I juli 1984 ersättas med en lag kallad lag om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. 1 lagförslaget regleras efterbeskatlning i 4 kap. 7-13 §§. De förlängda tidsfristerna i samband med åtal för skallebrott regleras i fråga om mervärdeskatt, punktskatter och arbetsgivaravgifter i 40 § andra och tredje slyckena ML, 121 § andra och iredje styckena LFK (4 kap. 12 § LPP enligt nämnda prop. 1983/84:71) resp. 14 § femte och sjätte slyckena AVGL. Bestämmelserna har samma innebörd som de i 115 § iredje och fjärde slyckena TL.

Av redogörelsen för gällande räll framgår all de särskilda, förlängda lidsfristerna för eftertaxering och liknande ålgärder är knutna till den lidrymd som i del särskilda fallet står till åklagarens förfogande för väckande av åtal för brottet. Denna lidrymd är för de flesta brotten enligt SkBL fem år. Domstolens möjlighel all härefter döma till påföljd för något av dessa brott kvarstår fram till 15 år frän den dag dä brotlel begicks. Denna s.k. absoluta preskriptionstid löper alltså i dessa fall under ytterligare tio år efter del att ålalsfristen har gäll ul. För grovt skallebedrägeri däremot är åtalsfristen tio år och domsfristen 30 år.

Mitt förslag till nya bestämmelser om åtalspreskriplion skulle med oförändrade regler om eftertaxering medföra bl.a. följande. Har den skattskyldige med preskriptionshindrande verkan delgetts underråltelse om brottsmisstanke inom den ordinarie preskriptionstiden om fem år, har åklagaren möjlighel att ända fram lill utgången av den absoluta preskriptionstiden, dvs. ytterligare tio år, låta åtala honom för brottet. Den utsträckta liden för väckande av åtal skulle få den effekten att senaste tidpunkt för taxeringsin-tendenien att ansöka om eftertaxering förskjuls framåt i motsvarande grad. Är det fråga om brottet grovt skallebedrägeri skulle del röra sig om en lidsförlängning för ansökan om eftertaxering om uppemot 20 år. En tidsmässig utvidgning skulle inträda inle bara för möjligheten att åsälta eftertaxering utan också för förvaltningsdomstolens skyldighet alt undanröja en eftertaxering som har åsatls med stöd av de särskilda bestämmelserna belräffande fall av skallebrott. Ogillas åtalet i sin helhet skall ju eftertaxeringen undanröjas och detta oavsett hur lång lid som har förflutit sedan domen i eftertaxeringsmålel vann laga kraft.

Prop. 1984/85:47 41

2.5.2 Efierlaxeringsfristen vid brott Allmänt

Del är uppenbart all nu berörda betydande lidsförlängningar och de därmed ökade ölägenheterna med "öppna" efterlaxeringsbeslut inte kan accepteras utan måsle mötas med ändringar i reglerna om eftertaxering. Kommittén är också inne på den linjen. Enligl kommittén lalar principiella skäl mot den nuvarande bindningen mellan de olika processerna. Del kan enligl kommittén inte vara rimligt att såsom f.n. är fallet frågan om eftertaxering efter femårsfrislens utgång skall vara beroende av en enskild tjänstemans beslut att åtala eller av den allmänna domstolens bedömning av rent objektiva hrottsförutsåttningar. Enligl kommitténs mening strider f.ö. kopplingen av eftertaxeringen lill skaitebrotisprocessen mot grundsatsen alt skatteprocessen - lill följd av att del cenlrala skaltebrottel, skattebedrägeri, har utformats som ell effeklbroli - skall styra brotisprocessen.

Mot denna bakgrund har kommittén förordat att skatieprocessen ges en hell självständig ställning i förhållande lill skaltebroUsprocessen. Kommittén föreslår att den nuvarande huvudregeln om en femårsfrist för ansökan om eftertaxering behålls för normalfallen men att det för kvalificerade fall av skatieundandraganden införs en lioårsfrist. Dessa allvarliga fall skall inte vara beroende av åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan eller utgången i en skattebrotlsprocess. Som villkor för eftertaxering i dessa fall skall i stället gälla att den oriktiga skatten uppgår till betydande belopp.

Remissinslanserna år i allmänhet positiva till förslaget om en brytning av eflertaxeringens samband med skaitebrotisprocessen. Däremol förespråkar flertalet av dem som yttrat sig i frågan alt den förlängda tidsfristen förbehålls mer kvalificerade fall av skatteundandragande än kommittén förordat. Många instanser avvisar eller ifrågasätter förslagel främsl från rättssäkerhets- och kostnadssynpunkter.

Som jag redan sagt är jag ense med kommittén och remissinslanserna om att de nya bestämmelserna i SkBL om preskription bör föranleda en anpassning av vissa föreskrifler på skatte- och avgiftsområdet. Delta gäller de nämnda föreskrifterna om eftertaxering enligt TL, om efterbeskatlning enligl ML och LFK (LPP) samt om motsvarande åtgärd enligl AVGL. Av förenklingsskäl kommer jag i det följande alt mest lala om eftertaxering. Men om inte annat framgår av sammanhanget avser jag med eftertaxering också de molsvarande begreppen.

Eftertaxering bör inle få komma i fråga under en så avsevärd tid som skulle bli följden om de gällande bestämmelserna om eftertaxering lämnades oförändrade. Frågan är om anpassningen kan ske genom smärre jämkningar av de nuvarande bestämmelserna eller om det krävs mer genomgripande ändringar. Jag delar kommitténs grunduppfatining all författningsändringarna bör hållas inom ramen för vad som kan anses som nödvändigt med hänsyn till de ändrade förutsättningarna för när åtal för skattebrott får väckas. Men även om kommittén sålunda velat begränsa

Prop. 1984/85:47 42

reformen får de förslag som den stannat inför anses som tämligen långtgående. Förslagen innebär ju alt frågan om skaltehroti inte fär nägon som helsl inverkan pä skallemålei och att således en i princip ny typ av eflertaxeringsmöjlighet införs. Kommitténs avsikt med en sådan reglering är att samtidigt eliminera vissa brister i del nuvarande systemet.

När man skall la ställning lill efter vilka huvudlinjer lagstiftningen pä taxeringsområdet bör utformas, måsle man numera beakta all del inom skatteförenklingskommiUén (B 1982:03) pågår elt omfattande utredningsarbete som bl.a. syftar lill att rationalisera taxeringsförfarandet och skatieprocessen. Denna kommitté kommer alt göra en översyn av reglerna om tidsfrister beträffande såväl ordinarie besvär som eftertaxering och andra besvär i särskild ordning. Med hänsyn till del utredningsarbetet finns det enligt min mening skäl att nu vara myckel återhållsam när det gäller aU ändra reglerna om eftertaxering. Man bör därför inle f n. utöka eflertaxe-ringsmöjlighelerna så att eftertaxering kan ske under längre tid endast under den ytterligare förutsättningen att etl visst beloppsvillkor avseende undandragen skatt är uppfyllt. Enligt min mening bör man i ställel söka en lösning som närmare knyter an till den nuvarande regleringen.

De gällande bestämmelserna om förlängd efiertaxeringslid tillkom som jag tidigare sagt i samband med att preskriptionstiden för grovt skattebrott ökades från fem till tio år. Härigenom blev del möjligt all också efter utgången av den ordinarie femårsfristen eftertaxera den som gjort sig skyldig lill grovt skattebedrägeri. Ell grovt skattebrott som leder lill fällande dom kan därför även om det uppdagas sent i princip alltid föranleda en riklig beskattning och alltså förhindra att den skaltskyldige gör en ekonomisk vinst på grund avbrottet. Del är enligt min mening i första hand synpunkter av del här slaget som bör vara vägledande vid utformningen av de nya bestämmelserna. Jag anser alltså att det är vikligt all samordningen med SkBL:s bestämmelser görs så all eftertaxering också efter en ändring av reglerna om åtalspreskriplion i princip alllid kan ske när någon döms till ansvar för skallebrotl avseende hans taxering.

Viltkoren

Mina förslag om ändring i reglema om åtalspreskriplion innebär att åtal för skattebrott kan väckas senare än f.n., om en underrättelse om brottsmisstanke har delgetts den misstänkte eller om domstolen har beslutat föriänga preskriptionstiden för brotlet. Den som fälls till ansvar för skallebrotl avseende sin taxering efter etl åtal som har föregåtts av någon av de nämnda preskriptionshindrande åtgärderna bör i enlighet med vad jag nyss berört ocksä kunna eftertaxeras för del aktuella året. Möjligheten till eftertaxering bör emellerlid samtidigt tidsbegränsas så att eftertaxering inte åsatls senare än som är motiverat med hänsyn lill all den skattskyldige inte skall kunna göra oskäliga vinster.

Prop. 1984/85:47 43

Avgörande för den gällande tidsgränsen för eftertaxering är den lidpunkt då åtal väcks. Ansökan om eftertaxering skall ha kommil in före utgången av kalenderåret därefter. Denna tidsfrist lorde inte vålla skallemyndigheterna nägra problem, eftersom det i samband med all åtal väcks normall finns elt utredningsunderlag som är tillräckligl också för skatieprocessen. Elt sådant underiag bör i regel också kunna föreligga inom ganska kort lid efter del att någon preskriptionshindrande åtgärd har vidlagits med anledning av brottsmisstanke, eftersom del annars inle torde finnas tillräckliga förutsättningar för att anse alt det föreligger skälig brottsmisstanke mot den skallskyldige. En regel som innebär alt yrkande om eftertaxering får framställas inom ganska kort lid efter det all någon preskriptionshindrande åtgärd har vidtagits bör därför medföra all skattemyndigheterna i princip alllid får tillräcklig tid för all la fram del underlag som behövs för processen om eftertaxering. Jag föreslår därför au regeln utformas med den gällande bestämmelsen som förebild sä all ansökan om eftertaxering fär göras inom etl år från utgången av kalenderåret efter det då åtal väcktes eller någon annan preskriptionshindrande åtgärd vidtogs. Eftersom en sådan åtgärd måste företas innan den ordinarie preskriptionstiden har löpt ul, medför inte regeln all den nuvarande bortre tidsgränsen för eftertaxering förskjuts. Även om det skulle gälla en sent väckt misstanke om grovt skattebedrägeri måsle nämligen åklagaren ha agerat i preskriplionsfrågan inom tio år från del att brottet begicks.

Sambandet mellan eftertaxering och domen i skattebrottmålet

Frågan är då om man bör behålla den nuvarande ovillkorliga regeln om all en friande dom i brottmålel - under fömtsätlning all ansvarsfriheten inte grundas på elt frivilligt tillbakalrädande - skall föranleda all en eftertaxering, som har åsatls med slöd av de särskilda fristbesiämmd-serna, skall undanröjas. Det är i och för sig önskvärt att brotimälsdomens avgörande inverkan pä eftertaxeringen minskas eller helt slopas. Kommitténs förslag till eftertaxeringsbeslämmdser har också innebörden att sambandet bryts och förslagel har i det här avseendet fåll etl positivt mottagande av remissinstanserna.

Med den lösning som jag nyss har förordat belräffande förutsättningarna för åsåtlande av eftertaxering är det emellerlid enligt min mening inte lämpligt att i nuläget göra en frikoppling frän brottmålet. Visseriigen finns det myckel som talar för att eftertaxering skall stå fast åtminstone i vissa av de silualioner som nu är aktuella även om den misstänkte inte fälls lill ansvar. Alt han går fri från slraff kan ju l.ex. bero på alt han lyckats hälla sig undan lagföring. Jag anser dock att det mesta talar för att man t.v. behåller kopplingen lill brottmålet. Som jag tidigare har antytt är det i denna del fråga om en provisorisk lösning i avvaktan på resullalel av skatteförenklingskommitiéns arbete.

Prop. 1984/85:47 44

Mill förslag är alltså att en eftertaxering som har åsatls med stöd av de särskilda fristbeslämmelserna också i forlsällningen skall undanröjas om den skaltskyldige inle fålls lill ansvar för skattebroltel. Har eftertaxeringen åsatls efter att preskriptionen av brottet har hindrats genom alt den skaltskyldige delgetts en underrättelse om brottsmisstanke eller efter all preskriptionstiden för det har föriängts, bör sålunda eftertaxeringen undanröjas om brottsmisstanken inle följs av åtal.

2.6 Övriga frågor

Kommitténs förslag om en tioårig frisl för eftertaxering m.m. när skat-leundandragandet avser betydande belopp kräver enligt kommittén författningsändringar även i elt par andra avseenden.

Den ena ändringen rör lidsfristerna för besvär i särskild ordning enligt 100 § TL och 55 § ML. Kommittén föreslår av främst rättviseskäl att dessa tidsfrister förlängs så att de enskilda får en molsvarande möjlighel alt söka ändring om den oriktigt påförda skallen uppgår lill belydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger.

Den andra ändringen avser de bestämmelser som reglerar hur länge en skaltskyldig skall bevara räkenskaper eller annal skriftligt material som ligger till grund för beskaUningen. Kommiuén föreslår bl.a. en ändring i 20 § TL så alt den skaUskyldige åläggs att bevara deklaralionsunderiagel under elva i stället för f.n. sex år. Kommittén anser vidare att en motsvarande förlängning måsle ske i fråga om myndigheternas bevarande av deklarationer m.m. Den här delen av kommilléförslaget har fö. väckt stark kritik vid remissbehandlingen. Bl.a. belönas det att förslaget medför ökade kostnader för både det allmänna och de enskilda.

Mitt förslag i fråga om möjlighelerna lill efterlaxering/efterbeskatlning efter den ordinarie frislens utgång innebär lill skillnad från kommitténs all dessa möjligheler också i fortsåttningen skall vara knutna lill SkBL:s bestämmelser. Antalet efleriaxeringar o.d. med stöd av de särskilda fristbestämmelserna torde därför vara myckel litet även efter den ändrade ordningen. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening inle anledning att nu ändra reglerna om besvär i särskild ordning. Jag anser inle heller att bevaringstiden belräffande deklarationer m.m. behöver utsträckas. Även i della sammanhang vill jag erinra om det utredningsarbete avseende bl.a. frågor om besvärsregler och besvärslider som pågår inom skatteförenklingskommittén.

2.7 Ikraftträdande

Kommittén föreslår att de nya reglerna inom strafflagstiftningen får användas också belräffande redan begångna brott under förutsättning att preskription inle har inträtt vid ikraftträdandet. Kommittén föreslår över-

Prop. 1984/85:47 45

gångsregler i enlighet med detta. Ändringarna som berör skatte- och av-gifislagsliflningen föreslås däremot bli tillämpliga utan några särskilda övergångsregler. Utan sådana regler kommer, påpekar kommittén, de förlängda tidsfristerna för ansökan om eftertaxering m.m. att medföra att del blir möjligt alt använda administrativa sanktioner i form av skatte- eller avgiftstillägg i vissa silualioner, där detta enligt gällande räll inle kan ske. Kommittén syftar på sådana fall som avser stora skatte- eller avgiftsbelopp men som i dag inte kan föranleda påföljd enligl SkBL. Kommittén anser att dessa följder av dess förslag fär accepleras av processiekniska skäl.

Remissinstanserna lämnar i allmänhel kommiltéförslagen rörande övergångsbestämmelserna utan erinran. I fråga om de straffprocessuella förslagen förordar dock ett par instanser övergångsbestämmelser av innebörd att påföljd inle får ädömas för brott begånget före ikrafilrådandei, om slraff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter den lag som gällde då brottet begicks. Även kommitténs förslag på skatte- och avgiftsområdet föranleder kritik från några håll. Därvid anmärks all ändringarna inte bör leda till eftertaxering om sädan inle är möjlig enligl de nuvarande reglerna och att några retroaktiva effekler vad gäller påförande av skalle- eller avgiftstillägg inte bör komma i fråga.

För egen del får jag anföra följande.

Bestämmelserna om utsträckning av preskriplionsliden lill fem år vid vissa brott, exempelvis vid brott enligt 28 § SjL, bör tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet under förutsällning all preskription inte inträtt dessförinnan enligl äldre bestämmelser. En sådan tillämpning är i enlighet med straffrättsliga principer och valdes fö. vid föriängningen av preskriptionstiden för belalningsbroll enligt 81 § UBL.

En underrättelse om brottsmisstanke enligl 14 § andra stycket SkBL bör få där avsedda verkningar endast om underrätlelsen har delgetts efter ikraftträdandet. Införandel av detta rättsinstitut och institutet beslut om föriängning av preskriplionsliden lorde i övrigi inte föra med sig nägra övergängsproblem. Instituten bör få användas belräffande ifrågavarande skattebrott som vid ikraftträdandet ännu inte har preskriberats.

Ändringarna avseende lidsfristerna för ansökan om eftertaxering, beslul om efterbeskatlning och motsvarande åtgärd enligl AVGL är inle av del slaget alt några särskilda övergångsbestämmelser behövs. Eftertaxering o.d. bör sålunda få åsättas med stöd av de nya regierna även i fråga om beskattningsår som har gått ut vid ikraftträdandet.

Reglerna om ikraftträdandet bör utformas med hänsyn till vad jag nu sagt. Beträffande den av kommittén berörda frågan om användning av adminislraliva sanktioner i vissa fall där della enligl nuvarande bestämmelser inle kan ske, vill jag nämna alt en sädan användning inte lorde bli aktuell med den av mig förordade ordningen.

Jag föreslår att den nya lagstiftningen träder i kraft den I juli 1984.

Prop. 1984/85:47 46

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartemenlel upprättats förslag lill

1. lagom ändring i skattebrollslagen (1971:69),

2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

4. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

5. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligl lagen (1981:691) om socialavgifter,

6. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område,

7. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

8. lag om ändring i kupongskaildagen (1970:624),

9. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område,

10. lag om ändring i ulsädeslagen (1976:298),

11. lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel beträffande vissa uppdragsersättningar,

12. lag om ändring i lagen (1984:000) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Del under 5 angivna förslaget har upprättals i samråd med chefen för socialdepartementet. De under 6,9 och 10 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för jordbmksdepartemenlet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

14 §

Det nya andra stycket i paragrafen innehåller de föreslagna specialbestämmelserna om preskriptionshinder. De innebär att preskription vid brott enligt SkBL förhindras redan genom alt den misstänkte delges skriftlig underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. För alt underrättelsen skall ha preskriptionshindrande verkan krävs dessulom aU den delgeUs vid fömndersökning som lett lill allmänt åtal för brottet.

En förutsättning för aU metoden med skriftlig underräUelse skall få användas är att det föreligger skälig misstanke mol den misstänkte om brott. Den styrka som bevisningen mol den misstänkte måsle ha nått motsvarar vad som enligl 23 kap. 18 § RB skall föranleda att den misslänk-te, då han hörs under förundersökningen, underrättas om misstanken. Så snart utredningsmaterialet ger tillräckligl underlag för att anse alt skälig brottsmisstanke föreligger mol den misstänkte får delgivning av den skrift-

Prop. 1984/85:47 47

liga brottsmisstanken ske. Någol förhör med den misstänkte behöver alltså inte hållas före ddgivningen.

Del är i regel lämpligt alt delgivning av den skriftliga underrättelsen sker vid del förhör, då den misstänkte enligt 23 kap. 18 § RB skall underrättas om all han är skäligen misstänkt för brottet. Delgivning kan dessutom ske på någol av de sätt som föreskrivs för delgivning av stämning i brottmål.

Uppehåller sig den misstänkte i något annat nordiskt land får åklagarmyndigheten rikta en framställning om delgivning av den skriftliga brottsmisstanken direkt till den myndighet i delta land som ombesörjer delgivning i brottmål. För denna situation gäller bestämmelserna i cirkuläret (1975:301) lill statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning. Vistas den misstänkte i ulomnordiskt land bör utrikesdepartementet anlitas för delgivning enligl kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i ullandel.

För all preskription skall hindras skall ddgivningen av den skriftliga undertätielsen om brottsmisstanke ha skell vid förundersökning som lett till allmänt åtal. Avslutas en förundersökning ulan alt åtal följer, förlorar således en delgivning av skriftlig brottsmisstanke sin preskriptionshindrande verkan även om ny förundersökning senare inleds.

En delgivning av skriftlig underrättelse om brottsmisstanke vid fömndersökningen hindrar i vissa fall inte preskription trots all förundersökningen lett till allmänt åtal. Om målet avvisas eller avskrivs är nämligen ddgivningen ulan verkan i preskriptionsavseende. Della följer av 35 kap. 3 § BrB.

Del föreskrivs vidare alt den skriftliga underrättelsen skall utfärdas av åklagare och ange de omständigheter som ulgör gmnd för misstanken om brott. Beslämmelsen ställer krav på att grunden för misstanken individualiseras, eftersom den preskriptionshindrande verkan av ddgivningen av brottsmisstanken är begränsad till brottet, dvs. den konkrela gärning som den misstänkte enligt åklagarens beskrivning begått. Någon fullständig gårningsidentilel mellan den skriftliga underrättelsen och den stämningsansökan som sedermera ges in lill domstolen behöver dock inte föreligga. En justering av gärningsbeskrivningen som inte går utöver vad som enligt 45 kap. 5 § RB anses tillätet i fråga om åtal bör nämligen fä göras.

14 a §

I paragrafen finns föreskrifter av innebörd all preskriplionsliden enligl 35 kap. I § BrB eller 14 § SkBL i vissa fall får förlängas.

Enligl bestämmelserna får rätten på framställning av åklagare beslula om förlängning av preskriplionsliden, om åtalet eller undertätielsen om brottsmisstanke inte har kunnal delges av närmare angivna skäl som är att hänföra lill den misstänktes förhållanden. En förlängning förutsätter därför normalt att åtgärder har vidtagits i syfte att få till stånd en delgivning med den misstänkte.

Prop. 1984/85:47 48

De i de tre punkterna i första slyckel angivna rekvisiten för att beslul om förlängning skall få meddelas stämmer överens med dem som har lagits upp i 7 § första slyckel 2-4 lagen om preskription av skatlefordringar m.m. och som anger fömtsättningarna för förlängning av preskriptionstiden belräffande skatlefordringar i frånvaro- och utlandsfallen. Rekvisiten i de båda paragraferna bör ges samma innebörd. Bl.a. de uttalanden som gjordes i prop. 1981/82:96 med förslag lill lag om preskription av skatlefordringar m.m. (s. 63 f.) bör därför gälla också i fråga om tillämpningen av rekvisiten i förevarande paragraf

Eftersom en förutsättning för föriängning är att delgivning inle har kunnat ske, måste i regel delgivningsförsök ha gjorts innan förlängningsbeslul får meddelas. Om den misstänkte stadigvarande vistas utomlands och brottsmisstanken framkommer eller åtal väcks så sent under den ordinarie preskriptionstiden att den tid som kvarstår innan preskription inträder understiger vad som i normalfallet behövs för delgivning i det land där den misstänkte befinner sig, bör en förlängning kunna ske ulan alt någol delgivningsförsök först görs.

Etl förlängningsbeslut får fattas redan i början av den ordinarie preskriptionstiden. Del ligger emellertid i sakens natur att behovet av en förlängning uppkommer försl i slutet av perioden när det visat sig omöjligt att med de normala rutinerna få kontakt med den misstänkte.

Enligt andra stycket ankommer det på domstolen alt beslämma för-längningsliden med hänsyn till den lid som kan anlas behövas för alt delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Den får dock inle förlängas med mindre än sex månader och enligt paragrafens tredje stycke aldrig utsträckas med mer än fem år.

Det är svårt all på förhand bedöma hur lång lid som kan tänkas las i anspråk för ddgivningen i ett vissl fall. Vägledande bör vara den lid - med viss marginal — som normall åtgår för delgivning i del land eller på den ort där den eftersökte vistas. Vid sin bedömning bör domstolen våga in de upplysningar som finns kring den misstänkte, var hans familj befinner sig, anställningsförhållanden etc. Också sådana omständigheter som i vilken omfattning och under hur lång tid han sökts hör tillmätas betydelse. Har resultatlösa delgivningsförsök gjorts endasl under en kort period före den ordinarie fristens utgång finns del sällan anledning att endast på grund härav utsträcka liden särskilt långt. Är det däremot fräga om en utlandsvistelse pä okänd ort eller har myndigheterna ulan framgång sökt den misstänkte en längre tid finns förutsättningar för en annan bedömning. Domstolen bör också beakta att alltför korta förlängningar riskerar alt bli ohanterliga med hänsyn lill att åklagaren kanske tvingas att ge in etl flertal framställningar om förlängning belräffande samme misstänkte och till den möjlighet som finns alt anföra besvär över ell föriängningsbeslui.

Räcker den medgivna förlängningen inle till för alt delge den sökte stämningen eller underrättelsen om brottsmisstanke fär åklagaren göra en förnyad framställning om förlängning.

Prop. 1984/85:47 49

Tredje stycket anger alt föriängningstiden inte i någol fall får utsträckas med mer än sammanlagt fem år. Tiden räknas frän den tidpunkt då den ordinarie preskriptionsfrislen löper ut.

14 b §

I paragrafen ges vissa regler om rättsverkningarna av en ansökan om förlängning av preskriptionstiden.

En ansökan om förlängning måste göras före utgången av den ordinarie preskriptionstiden eller - såvitt gäller en förnyad framställning - den tid som gäller enligl det senasle beslutet om förlängning.

Ges en ansökan in lill behörig tingsrätt före utgången av preskriptionstiden, preskriberas enligl andra slyckel brottet tidigast när beslut på grund av ansökningen föreligger. Om en ansökan ges in kort lid innan åtalspreskriplion skulle inträda, förhindrar bestämmelsen preskription av brottet innan domstolen hunnit fatta heslut om förlängning. Om domstolen lämnar ansökningen utan bifall, med vilket avses också att den avvisas eller återkallas, skall emellertid preskriplionsliden löpa som om framställningen inte hade gjorts. I della fall hindrar alltså ansökningen inte preskriptionen. Bestämmelsen innebär l.ex. också all en undertälldse om brottsmisstanke, som delges efter alt den löpande preskriptionsfristen gått till ända men under tiden för domstolens behandling av framställningen om förlängning, kommer all sakna rättslig verkan i preskriplionsfrågan, såvida inle framställningen bifalls.

14 c §

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens handläggning av mål om förlängning av preskriplionsliden och om fullföljd.

Enligl första stycket är förfarandet i tingsrätten vid handläggningen av ett mål om förlängning av preskriplionslid skriftligt. Men också muntlig förhandling och därmed muntlig bevisning kan få förekomma. För det krävs all tingsrätten finner en muntlig förhandling fördelaktig från ulredningssynpunkt. Mållypen är emellertid sädan att det sällan lorde finns anledning att beslula om muntlighel. 1 princip skall den misstänkte och hans försvarare lämnas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan. I många fall lorde del emellertid vara ogörligt. Om del l.ex. hell saknas uppgift om var den misstänkte finns måsle ell förlängningsbeslut kunna meddelas utan all någol försök görs att låla honom fä del av ansökningen. Målet bör avgöras så snart som möjligt. Därför bör nägon omfattande skriftväxling inle få förekomma.

Av andra stycket framgår all domstolen skall avgöra målet genom beslut. Där föreskrivs att talan inle får föras mot domstolens beslut om beslutet innebär att preskriptionstiden inle förlängs. Lämnas åklagarens ansökan om förlängning ulan bifall vinner således rättens beslul omedelbart laga kraft. Vidare ges dåren regel om all tingsrättens slutliga beslul all 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 47

Prop. 1984/85:47 50

medge förlängning får överklagas genom besvär som skall ha kommit in inom tvä veckor från del att klaganden fick del av beslutet.

De regler angående domstolens handläggning som härutöver behövs får genom bestämmelsen i iredje stycket hämtas från RB. Den hänvisningen är också ell uttryck för att en fråga om förlängning av preskriptionstiden får anses ingå som etl förprocessuelll förfarande lill rällegången i brotimålet.

Av hänvisningen lill RB följer alt tingsrätten vid sin handläggning av ell mäl om preskriplionstidsförlängning är domför med en lagfaren domare och alt den domstol som är behörig att pröva ansvarsfrågan beträffande ifrågavarande brott även är behörig att ta upp en ansökan om förlängning av preskriplionsliden för brottet.

4.2 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

De justeringar som jag har föreslagil i fräga om eftertaxering föranleder ändringar i 115 § iredje och fjärde styckena TL. Huvudregeln i andra stycket om all lidsfristen för ansökan om eftertaxering normall är fem år behålls alltså oförändrad.

Den i iredje slyckel första meningen angivna möjligheten all efter utgången av den ordinarie femårsfristen ansöka om eftertaxering om den skaltskyldige har ålalats för skattebrott som avser hans taxering kompletteras nu så att eftertaxering kan komma i fråga även efter alt någon av de åtgärder rörande preskription som föresläs i SkBL har förelagils. Ansökan om eftertaxering skall sålunda få göras också i de fall då den skallskyldige enligl 14 § andra slyckel SkBL har delgetts underrättelse om brollsmisslanke eller då den allmänna domstolen enligt 14 a § SkBL har beslutat föriänga preskriptionstiden. Vad gäller underrätlelsen om brottsmisstanke bör del noteras att det för att en ansökan om eftertaxering skall få las upp till prövning är tillräckligl alt underrättelsen har delgetts på föreskrivel sålt. Del krävs alltså inle alt förundersökningen har följts av åtal för brotlel.

Liksom f n. skall en ansökan om eftertaxering i fall av åtal eller frivilligt tillbakaträdande ha kommit in före utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller den frivilliga åtgärden vidtogs. En molsvarande gräns föreslås i elt nytt femte stycke gälla för ansökan om eftertaxering som bygger på en delgivning av undertälldse om brottsmisstanke eller etl domstolsbeslut om förlängning av preskriptionstiden. I samtliga dessa situationer måste en ansökan om eftertaxering normall ha kommil in senast året efter del alt den första av de ifrågavarande åtgärderna -delgivning av underrättelse om brottsmisstanke, förlängning av preskriptionstiden eller åtal - förelogs med anledning av brottsmisstanken. Förekommer del senare ytterligare nägon åtgärd av del här slaget kommer denna inte all medföra att den senasle dagen för ansökan om eftertaxering flyttas fram. Della innebär att ett sent väckt åtal för ell skallebrotl, för

Prop. 1984/85:47 51

vilket preskription inle har inträtt därför att åtalet har föregåtts av en delgivning av en underräUelse om misstanke för brotlel, inte får nägon betydelse beträffande frågan om ansökan om eftertaxering har kommil in i rätt lid.

De nuvarande bestämmelserna i iredje stycket om undanröjande av eftertaxering kompletteras så att åven en eftertaxering, som har åsatls efter alt åtgärd som avses i 14 § andra slyckel eller 14 a § SkBL har vidtagits, skall undanröjas om den skattskyldige inte fälls till ansvar för brotlet. Undanröjande skall ske så snart det är klart att åtgärden inte fullföljs med åtal. Bestämmelserna om detta bildar etl nytt sjätte stycke.

De nu föreslagna ändringarna har föranlett viss justering av det nuvarande fjärde slyckel.

4.3 Övriga lagförslag

Förslagel om enhelliga preskriptionstider för de allvarligare brotten mol skatte- och avgiflsförfallningarna avser en förlängning av preskriptionstiden sä all den blir lägst fem är om fängelse ingär i straffskalan för brotlet. I fråga om dessa brott skall del också vara möjligt att hindra preskriplionsiniräde genom all på samma sätt som föreslås i 14 § andra stycket SkBL beträffande brotten enligl SkBL delge den misstänkte en skriftlig underrättelse om misstanke för brottet. Vidare skall preskriptionstiden för ifrågavarande brott kunna förlångas i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna i 14 a - 14 c §§ SkBL. I enlighet med detla föresläs nu ändringar i 81 § UBL, 28 § SjL, 34 a § lagen om prisreglering på jordbrukels område, 31 § KupL. 21 § lagen om prisreglering på fiskels område, 7 § ulsädeslagen och 25 § AUL.

Bestämmelser om särskilda tidsfrister för efterbeskatlning och uttagande av avgift i samband med åtal för skattebrott finns f.n. i 21 § LFK, 14 § AVGL och 40 § ML. I berörda bestämmelser i AVGL och ML ändras nu kopplingen lill brottsprocessen så all den stämmer med vad jag föreslår i fråga om eftertaxering enligt 115 § TL. Vad gäller punktskatterna bör den molsvarande ändringen göras i LPP som avses gälla från den I juli 1984. En sådan ändring görs därför i 4 kap.' 12 § LPP.

5 Hemställan

Jag hemställer all lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:47 52

BUaga 1

Kommitténs sammanfattning av sitt förslag

Betänkandet ulgör en fjärde etapp i utredningens arbeie. Det innehåller förslag lill reformerade bestämmelser om s. k. åtalspreskriplion vid brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna.

Bakgmnden lill de förslag som utredningen nu lägger fram ulgör svårigheterna att inom gällande processordning beivra skatlebrollen pä elt från det allmännas synpunkt godtagbart sätt. Regelsystemen i rättegångsbalken och brottsbalken har utformats med tanke på de traditionella brotten. När de tillämpas på skaUebrotten med deras från straffrätlslig synpunkt säregna uppbyggnad uppkommer vissa processueUa ölägenheter.

Enligl gällande preskriptionsordning blir en misstänkt fri från slraff om han inle har häktats eller fåll del av åtalet viss lid frän det att brottet begicks. Denna regel har visat sig medföra vissa komplikationer vid handläggningen av skallebrotl. Orsakerna är flera. Skatlebrollen upptäcks -till skillnad från de traditionella brotten - inte sällan relativt lång tid efter del att brotlet har förövats. Förundersökningen tar ofta lång lid i anspråk beroende på den skatlerällsliga undersökning och process som föregår eller löper jämsides med denna. De komplicerade frågor som förekommer i skaltebroltmål av allvarligare beskaffenhel medverkar också till alt förundersökningen drar ul på liden.

Nu angivna omständigheter medför att åklagaren många gånger först i slutskedet av preskriplionsliden får sådani underlag för den fortsatta processen att han kan väcka åtal. I dessa fall kan den misstänkte genom aU hålla sig undan en kortare tid bli fri från straff.

De undersökningar som utredningen har låtit företa visar aU del inle är ovanligt aU den som misslänks för skaUebroU utnyttjar de nu nämnda svagheterna i del processueUa systemet. För all komma lill rätta med dem föreslår utredningen att redan delgivning av underrättelse om brottsmisstanke med den misstänkte skall hindra preskriplionsiniräde vid skattebrott. Underrättelsen skall vara skriftlig och innehålla de omständigheter som ulgör grund för misstanken om brott.

Bestämmelsen alt delgivning av brottsmisstanke skall hindra preskription måste enligt utredningens mening kompletteras. En misstänkt kan nämligen ocksä uppnå slraffrihel genom att hälla sig undan i delta sammanhang. Kommer t.ex. omständigheter som medför ansvar för brott fram redan i inledningsskedet av skattemyndigheternas kontrollarbete kan den misstänkte för att uppnå preskription undvika all kontakt med polis- och åklagarmyndigheterna.

Belydande prakliska svårigheter föreligger när det gäller att få reda på var en person uppehåller sig och att delge honom handlingar. Särskill gäller detta om personen vistas utomlands. Det framgår bl. a. av undersökningar av efteriysnings- och delgivningspraxis som utredningen låtit företa.

Prop. 1984/85:47 53

Utredningen har valt all möta de nu nämnda svårigheterna med bestämmelser om förlängning av preskriplionslid. Har underrättelse om brottsmisstanke inle kunnal delges på gmnd av all den misstänkte har avvikit eller på annat sått hållit sig undan föreslås alt domstolen i brottmålet skall få besluta om förlängning av preskriplionsliden under så lång lid - högst fem år - som ylleriigare behövs för att delge underrättelsen. Ärende om förlängning las upp av domstolen på åklagarens begäran och avgörs efter skriftlig handläggning genom beslut.

Förslagel om nytt preskriptionshinder vid skallebrott får följdverkningar på det skaiteprocessuella planet. De föriängda lidsfrister för eftertaxering etc, som sedan år 1972 står del allmänna lill buds då åtal för skatlebroll väcks efter den normala femårstidens utgång, kommer nämligen alt utsträckas i viss mån. Del gäller särskilt i de fall där misstanke kan delges men förundersökningen försenas eller omöjliggörs därför all den misstänkte håller sig undan.

Utredningen föreslår att de nämnda följdverkningarna regleras på så sätt att framställning om eftertaxering m. m. fär göras inom tio är under förutsällning alt det handlar om betydande belopp i undanhållen skatt eller avgift. De nuvarande reglerna om eftertaxering i samband med åtal för skallebrotl skall enligt förslaget upphävas. I fortsättningen kommer således alla frågor om eftertaxering o. d. bli en renl skatterättslig angelägenhet. Den situationen att en eftertaxering som har fastställts efter den normala tidsfristens utgång undanröjs om åtal för skattebrott ogillas kommer därigenom inle all uppstå.

Som en konsekvens av förslaget om tioårig eflertaxeringsfrisl föreslår utredningen all lidrymden för besvär i särskild ordning - s. k. extraordinära besvär - skall förlängas till tio år för de fall där det handlar om betydande skattebelopp. Andringen berör enbart den enskildes besvärsrätl enligt 100 § taxeringslagen och 55 § lagen om mervärdeskatt.

Slutligen föreslår utredningen alt skyldigheten all bevara deklarationsunderlag, som regleras i 20 § taxeringslagen, skall förlängas till elva är.

Samlliga ändringsförslag föreslås träda i kraft den I januari 1981.

Prop. 1984/85:47 54

Bilaga 2

Kommitténs författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebroUslagen (1971:69) dels att 14 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15-18 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 § Ulan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligl 3,7,8 eller 9 § ädömas, om den misstänkte häktats eller erhållil del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Har den misstänkte på sätt som är föreskrivet om delgivning av stämning i brottmål, vid förundersökning som lett tUl aUmänt åtal, skriftligen underrättats om att han är skäligen misstänkt för brott enligt denna lag, skall denna åtgärd jämställas med att han fått del av åtal för brottet. Underrättelsen skall utfärdas av förundersökningsledaren och innehålla de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott.

15 §

Har underrättelse om brottsmisstanke inle kunnat delges på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan får rätten på framställning av åklagare besluta om förlängning av tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken och i 14 § första stycket denna lag. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Visar det sig att tiden är otillräcklig får rätten medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt första stycket får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.

Prop. 1984/85:47 56

2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953: 272)' dels alt 81 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 81a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

81 §

Arbelsgivare som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållils för annan dömes lill böler eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, lill fängelse i högsl ell är.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första slyckel.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

81a §

Bestämmelserna i 14 § andra stycket saml 15-18 §§ skattebrollslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inle pä brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1972: 75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.

Prop. 1984/85:47 57

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen (1958:295) om sjömansskatt' dels all 28 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i lagen skall införas en ny paragraf, 28a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

28§-'

Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet alt inbetala skatt som innehållils för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högsl ell år.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligt första stycket.

Ulan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ädömas, otn den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

28a §

Bestämmelsema i 14 § andra stycket samt 15-18 §§ skaltebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Lagen tillämpas inle på brott, för vilkel påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1970: 933. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 777. = Senaste lydelse 1971:78.

Prop. 1984/85:47 58

4 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskaildagen (1970:624)' dels alt 31 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 33 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §-

Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra slyckel eller 14 § första slyckel dömes, om ålgärden kan medföra för låg kupongskatl för honom eller den han företräder, lill böler eller fängelse i högst två år eller, om brotlet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, lill fängelse i högst sex år.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första slyckel dömes till böler eller fängelse i högsl sex månader.

Ansvar enligt första eller andra slyckel inträder ej för den som frivilligt rättar oriklig uppgift eller eljest fullgör underläten uppgiftsskyldighet.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligl andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brotlet.

33 §

Bestämmelserna i 14 § andra stycket samt 15-18 §§ skaltebrottslagen 11971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Lagen tillämpas inte pä brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996. Senaste lydelse 1971:98.

Prop. 1984/85:47 59

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets

område

Härigenom föreskrivs all 34 a § lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukels område' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 a §-

Den som till ledning vid faslslällande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriklig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandrages dömes lill böler eller fängelse i högsl tvä år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter all avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligl 7- 10 §§, bryter mot 4 § lagen om förfarandet vid viss konsumlionsbeskatining dömes till böler.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmelserna i 14 § andra stycket saml 15-18 §§ skattebrollslagen (1971: 69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inle pä brott, för vilkel påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 865. Senaste lydelse 1971:97.

Prop. 1984/85:47 60

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område

Härigenom föreskrivs alt 21 S lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för all avgift undandrages dömes till böler eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med slraff i lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligl 7§, bryter mot 4 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatining dömes lill böter.

1 ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhåUit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmelserna i 14 § andra stycket samt 15 — 18 §§ skattebrottstagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inle på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.

Prop. 1984/85:47 61

7 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 20, 100, 114. 115 och 116 §§ taxeringslagen (1956: 623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §2

Den som enligt denna lag är skyldig att avgiva deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för annans taxering är jämväl skyldig all i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sått sörja för all underiag finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighelens fullgörande och för kontroll därav.

Fåmansföretag är skyldigt all sörja för att underlag finnes för kontroll av vad företagsledaren eller honom närstående person eller delägare lillskjulit lill och uttagit ur företagel av pengar, varor eller annat. Förelaget skall vidare som underlag för kontroll av traktamentsersättning, som utbetalats lill företagsledaren eller honom närstående person eller delägare, bevara verifikation av övernatiningskostnader, om ersättningen varil avsedd att läcka sädan koslnad.

Skyldighet att sörja för all under- Skyldighet alt sörja för alt under- ■
lag finnes och all bevara detta kvar- lag finnes och all bevara delta kvar
står under sex år efter utgången av står under elva år efter utgången av
del kalenderår underiaget avser. del kalenderår underiagel avser.

Om skyldighet i vissa fall au föra räkenskaper är särskill stadgat.

100 §' Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skallskyldige,

1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av
skattepliktig natur,

2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke är skallskyldig,

3) om han taxerats lill kommunal inkomstskall för garanlibdopp för fastighet, vilkel icke bort för honom upplagas såsom skattepliktig inkomst,

4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort eller eljest taxerats å orätt ort,

5) om hans taxering blivit oriktig pä grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

6) om han, till följd av underiåtenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från honom eller i kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för sådan deklaration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans inkomst eller förmögenhet,

7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda väsenlligl lägre taxering eller väsentligt lägre skall pä grund av taxeringen,

' Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773. - Senasle lydelse 1976:86. ' Senaste lydelse 1972:83.

Har skallskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid hans taxering, lämnat orikligt meddelande och har meddelandet följts eller har eljest meddelandet föranlett att skatt enligl uppbördslagen (1953:272) på grund av laxeringen påförts den skaUskyldige eller hans make eller, vad angår förmögenhetsskatt, annan med honom sam-laxerad person med för lågt belopp skall rälldse ske genom eftertaxering. Sådan rättelse skall ocksä ske, när skaltskyldig har lämnal oriktigt meddelande i mål om sin taxering. Eftertaxering må dock ej åsättas, om den skatt som icke påförts är att anse såsom ringa.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven lill ledning vid hans taxering, lämnat orikligt meddelande och har meddelandet följts eller har eljest meddelandet föranlett att skatt enligt upphördslagen (1953:272) pä grund av laxeringen påförts den skaltskyldige eller hans make eller, vad angår förmögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad person med för lågt belopp, skall rättelse ske genom eftertaxering. Sädan rättelse skall också ske, när skaltskyldig har lämnat oriktigt meddelande i mål om sin taxering. Har den skattsh,'ldige avlidit, sker rättelse genom eftertaxering av dödsboet. Eftertaxering mä dock ej åsättas, om den skatt som icke påförts är att anse såsom ringa.

Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av taxe-ringsiniendent. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upptages tiUprövning av den länsrätt som har haft alt upplaga besvär rörande den skatiskyldiges taxering del år ansö-':an avser.

Ansökan om eftertaxering skall ha kommit in till länsrätten inom fem är efter det år. då taxeringen råltdigen bort verkställas i första instans. Ansökan om eftertaxering på gmnd av oriktigt meddelande i laxeringsmål får dock upptagas till prövning, om den har komtnit in inom etl år från utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet vann laga kraft. Har den skaltskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av hans dödsbo ha kommit in inom två år efter utgången av det kalenderår, då bouppteckning efter honom gavs in för registrering.

Har skallskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptagas till prövning även efter utgången av den i andra stycket angivna tiden. Delsamma gäller, om eftertaxering medför att den skaltskyldige enligt 12 § skattebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Ansökan skall i fall som har sagts nu ha kommit in före utgången av kalenderåret efter del då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering. som har åsatls efter åtal mot den skaltskyldige. skall undanröjas av

Fråga om eftertaxering skall väckas inom fem år efter utgången av det taxeringsår då taxeringen rätteligen borde ha skett. Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som inte har påförts, uppgår till betydande belopp.

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga om efter-taxenng på grund av oriktigt meddelande i taxeringsmål väckas inom ett är efter utgången av del år, då dom i taxeringsmålet vann laga kraft.

Har den skallskyldige avlidit, skall fråga om eftertaxering av dödsboet väckas inom två år efter utgången av del kalenderår, dä bouppteckning efter den avlidne gavs in för registrering.

Prop. 1984/85:47 64

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

länsrätten, om åtalet ej bifalls till någon det. Detta gäller dock ej. om åtalet ogUlas med stöd av 12 § skattebrottslagen.

Tredje stycket skatt tillämpas också ifall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personens taxering eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skaltebrottslagen.

116 §"

Fråga om eftertaxering prövas
av den domstot. som är behörig att
avgöra besvär över den skatiskyldi
ges taxering för det år eftertaxe
ringen avser. Prövningen sker på
framställning av taxeringsinlen-
dent och. såvitt avser kommunal in
komstskatt, även av kommun.
Eftertaxering får ej ske. om fråga Mål om eftertaxering skaU avgö-

därom ej har prövals av länsrätten ras inom etl år efter utgången av inom ett år från den dag ansökan det kalenderår då fråga om efler-om eftertaxering senast skall ha taxering senast skall vara vöcAr. kommit in.

Föreskrifterna i denna lag om besvär angående taxering skall i tillämpliga delar gälla i fråga om besvär rörande eftertaxering.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

' Senaste lydelse 1979: 175.

Nuvarande lydelse

40- Efterbeskatlning fär ske försl sedan slutligt beslul om fastställelse av skall meddelats eller när fråga om preliminärt beslut icke längre enligt 35 § får väckas. Efterbeskatlning får icke ske med mindre fräga därom prövats senast under sjätte året efter Utgången av del kalenderår under vilket beskattningsåret gått lill ända. Efterbeskatlning på grund av oriklig uppgift i mål om skatt/år dock ske inom etl är efter ugången av den månad då dom eller slutligt beslut i målel vunnit laga kraft.

Har den skaltskyldige avlidit, påföres efterbeskatlning hans dödsbo. Sådan efterbeskatlning får ske endasl om fråga därom prövats senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning efter den skattskyldige lämnals in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för honom får. även efter utgången av den i första eller andra stycket angivna tiden, efterbeskatlning ske för det år som brottet avser. Detsamma gäller, om efterbeskatlning medför att den skaltskyldige enligt 12 § skaltebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådani brott. Efterbeskatlning som har sagts nu får dock ske endast om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det under vilkel åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall fråga om efterbeskatlning av döds-

Föreslagen lydelse

Efterbeskatlning fär ske först sedan slutligt beslut om fastställelse av skall meddelats eller när fråga om preliminärt beslul icke längre enligt 35 § får väckas. Efterbeskatlning får icke ske med mindre fråga därom prövals inom sex år från utgången av del kalenderår under vilket beskattningsåret gått till ända. Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som inte har fastställts eller inte skall återbetalas, uppgår till betydande belopp.

Har den skaltskyldige avlidit, påföres efterbeskatlning hans dödsbo. Sådan efterbeskatlning får ske endasl om fråga därom prövals senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning efter den skattskyldige lämnats in för registrering.

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga om efterbeskatlning pä grund av oriktig uppgift i mål om skatt prövas inom etl år efter utgången av del år. då dom i målel vann laga kraft.

Prop. 1984/85:47 66

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

boet prövas inom sex månader från dödsfaUet. Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot den skattskyldige skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls tiU någon del. Detla gäller dock ej, om åtalet OgUlas med stöd av 12 § skaltebrottslagen.

Tredje stycket skall tillämpas också ifall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för den juridiske personen eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

55 § Skattskyldig får anföra besvär i särskild ordning om

1) skatt fastställts i strid med bestämmelserna om vem som är skallskyldig eller om vad som är skatleplikligl,

2) skatt fastställts mer än en gång för samma omsättning,

3) beskattningen blivit oriklig på gmnd av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4) någon till följd av underlåtenhet all lämna deklaration eller infordrad uppgift, felaktighet i deklaration eller annan uppgift som han lämnat eller i uppgift eller handling som legal lill grund för sådan deklaration eller uppgift fåll skallen för viss redovisningsperiod fastställd lill belopp som väsenlligl avviker från vad som rätteligen bort fastställas för perioden,

5) någon i annat fall kan åberopa omständighet eller bevis som bort
föranleda att skatten fastställts till belopp som väsentligt avviker från vad
som fastställts.

Besvär enligl första stycket 4 och 5 får upplagas lill prövning endasl om besvären kan grundas på omständighet eller bevis, varom kännedom saknats när skallen fastställts, och det framstår som ursäktligt all den som söker rättelse icke i annan ordning åberopat omständigheterna eller beviset för att få rättelse.

Besvär som avses i första stycket Besvär som avses i första stycket

får anföras senast under sjätte året får anföras senast inom sex år efter
efter utgången av del kalenderår utgången av det kalenderår under
under vilkel beskattningsåret gått vilkel beskattningsåret gått lill
lill ända. ända. Tidsfristen är dock tio år om

den skatt, som oriktigt har fastställts avser betydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger.

Allmänt ombud får enligt första och tredje slyckena anföra besvär lill den skallskyldiges förmån och i fall som avses i första slyckel 3 även lill den skatiskyldiges nackdel.

Bestämmelserna i 34 § gäller i tillämpliga delar vid prövning av besvär i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januan' 1981. Senaste lydelse 1979: 304.

!1 §=

Nuvarande lydelse

Efterbeskatlning må icke ske, med mindre beskatlningsmyndighelen meddelat beslut därom inom fyra år efter utgången av den i 19 § första stycket stadgade tiden för faslslällande av skall. Efterbeskatlning på grund av oriklig uppgift i mål om skatt må dock ske inom elt år efter utgången av den månad då dom eUer slutligt beslut i målet vunnit laga kraft. Har den skallskyldige avlidit, åsätts efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskatlning icke må ske med mindre beskatlningsmyndighelen meddelat heslut därom inom två år efter utgången av det kalenderår, under vilkel bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans skatt må, även efter den i första stycket angivna tiden, efterbeskatlning ske för det år som brottet avser. Delsamma gäller, om efterbeskatlning medför att den skattskyldige enligl 12 § skaltebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Efterbeskatlning som har sagts nu får dock ske endast om fråga därom prövals före utgången av kalenderåret efter del under vilkel åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skaltebrottslagen vidtogs. Har den skaltskyldige avlidit, skatt fråga om efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot den skatt-

Föreslagen lydelse

Efterbeskatlning må icke ske, med mindre beskailningsmyndighe-ten meddelat beslut därom inom fyra år efter utgången av den i 19 § första stycket stadgade tiden för fastställande av skall. Tidsfristen är dock nio år om den skatt, som inle har faststäUts. uppgår titt betydande belopp.

Ulan hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga om efterbeskatlning pä grund av oriktig uppgift i mål om skatt prövas inom etl år efter utgången av det år, då dom i målet vann laga kraft.

Har den skallskyldige avlidit, åsätts efterbeskattningen hans dödsbo, dock alt sädan efterbeskatlning icke mä ske med mindre beskatlningsmyndighelen meddelat beslul därom inom tvä år efter utgången av del kalenderår, under vilkel bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

Föreligga sädana omständigheter alt avgiftsunderiag som avses i föregående stycke skall bestämmas och kan pä gmnd av vad sålunda och i övrigi förekommit antagas alt av arbetsgivaren lämnad uppgift eller upplysning icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig beräkning av avgiftsunderlaget, skall avgiftsunderlaget beslämmas med tillämpning av 10 §.

Vad ovan sagts skall äga molsvarande tillämpning om arbelsgivare, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Avgiftsunderlag som avses i denna paragraf må icke beslämmas efter utgången av sjätte året efter ul-giftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock att sådan påföring icke må ske med mindre fråga därom prövals inom två år efter utgången av del kalenderår, under vilkel bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

Avgiftsunderlag/år inte beslämmas enligt denna paragraf efter utgången av sjätte året efter utgifls-äret. Tidsfristen är dock elva år om det avgiftsunderlag, som inte har bestämts, uppgår lill belydande belopp.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Har arbetsgivaren åtalats för skallebrotl som avser hans arbetsgivaravgift må. även efter utgången av den i fiärde stycket angivna tiden, avgiftsunderlag bestämmas för det ut gift sår. som brottet avser. Detsamma gäller, om bestämmande av avgiftsunderlag medför att arbetsgivaren enligt 12 § skaltebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Avgiftsunderlag som nu har sagts må dock icke beslämmas med mindre fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skaU fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Avgiftsunderlag som påförts efter åtal mol arbetsgivaren skall undanröjas av riksförsäkringsverket, om åtalet ej bifalles tUl någon del. Detta gäller dock ej om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Femte stycket skall tUlämpas också ifall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personen påfört avgiftsunderlag eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skaltebrottslagen.

Föreslagen lydelse

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga om bestämmande av avgiftsunderlag på grund av oriktig uppgift i mål om avgift prövas inom ett år efter utgången av det år. då målet vann laga kraft.

Har arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunderiaget hans dödsbo, dock att sädan påföring icke må ske med mindre fråga därom prövals inom tvä år efter utgången av det kalenderår, under vilkel bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

Prop. 1984/85:47 71

BUaga3

Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet (SOU 1980:4) Preskriptionshinder vid skattebrott

Efter remiss har yttranden inkommit från justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), riksförsäkringsverket (RFV), riksrevisionsverkel, riksskatteverket (RSV), statens jordbmksnämnd, generaltullslyrelsen, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorriands län, 1969 års punklskalieulredning (Fi 1970:57), Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges fögderiljänstemän. Kooperativa förbundel. Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska företagares riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska revisorsamfundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen, Sveriges industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

LRF, Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen och Sveriges Köpmannaförbund har åberopat yttrande som avgetls av Lantbrukarnas skattedelegalion. Yttrande har avgetts gemensamt av SAF och Sveriges industriförbund. RÄ har översänt yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt saml länsåklagarna i Stockholms och Gotlands, Malmöhus och Kopparbergs län.

Länsstyrelsen i Malmöhus har översänt yttranden från lokala skattemyndigheterna i Malmö och Lunds fögderier. Yltrande har även inkommit från riksarkivet.

1 De straffprocessuella förslagen

1.1 Allmänt

USS nu aktuella förslag har fåll elt övervägande positivt mottagande av remissinslanserna.

Av de allmänt positiva remissinslanserna tillstyrker nägra utredningens förslag i sin helhel eller lämnar del utan erinran. Det gäller rikspolisstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelsernas organisalionsnämnd. Kooperativaförbundet, Svenska kommunförbundet och TCO.

Uiredningens förslag till ändrade preskriptionsregler tillstyrks till alla delar av länsstyrelsen i Skaraborgs län. Föreningen Sveriges fögderiljänstemän, landstingsförbundet och Taxeringsnämndsordförandenas riksför-

Prop. 1984/85:47 72

bund. Även RFV. länsåklagaren i Malmöhus län och Svenska revisorsamfundet SRS godtar förslagel.

Till dem som i huvudsak förordar förslagel lill ändrade preskriplionsbe-stämmdser hör RÅ. överåklagaren i Göteborg, riksrevisionsverket, RSV, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Södermanlands. Malmöhus och Västernorrlands län och SACO/SR.

Positiva till de föreslagna särbestämmelserna såvill avser preskriptionshinder är också B/?A och Lantbrukarnas skattedelegalion. Dessa instanser uttalar samtidigt att man bör överväga all införa ändrade bestämmelser om preskriptionsavbroll även för andra brott än skallebrotl. Varken BRÅ eller skalledelegalionen vill förorda förslagel lill förlängning av preskriptionstiderna genom domstolsbeslut.

Direkl avvisande lill förslaget är länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län. kammarrätten i Jönköping, domstolsverket. Svenska företagares riksförbund och Sveriges advokatsamfund. En huvudsakligen negativ inställning har även JK, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm och överåklagaren i Stockholm. Hovrätten och kammarrätten anför att bestämmelserna om preskriptionsavbroll i sin helhel borde ses över. Även JK och länsstyrelsen i Kopparbergs län har varit inne på denna tanke.

1.2 Preskriptionshindrande åtgärder vid brott mot skattebrottslagen

I del följande redogörs närmare för de remissyttranden i vilka remissinslanserna gjort allmänna uttalanden om de föreslagna preskriplionsbe-stämmelserna och i första hand om frågan om att hindra preskription genom att delge den misstänkte underrättelse om brollsmisslanke.

De remissinstanser som släller sig positiva till förslagel ansluter sig lill utredningens argument, dvs. i huvudsak all skattebrotten är av speciell karaktär, att del finns stora möjligheler att undandra sig lagföring för sådana brott och all allmänpreventionen kräver all åtgärder vidtas.

Enligl RÅ:s mening bör en ytterligare föriängning av preskriptionstiden - vare sig del skulle ske genom en tioårig preskriplionslid eller ett senare-läggande av utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning - inle komma i fråga. Med en sådan ordning skulle man, anser RÅ, avlägsna sig från den för preskriptionsinstitutet grundläggande principen om sambandet mellan brottets svårhet och preskriptionstidens längd i sådan utslräckning att man överskrider vad som från principiell synpunkt kan godtas. Del starka behovet av regler som gör det tekniskt möjligt att komma åt de nackdelar som vidlåder det nuvarande systemet bör enligl RÅ i stället tillgodoses med det av utredningen föreslagna institutet delgivning av brottsmisstanke.

SAF och Sveriges industriförbund har full förståelse för ansträngningarna att komma till rätta med skaltebrollsligheten. Del kan emellerlid väcka farhågor om det allmänna, för all skydda sina ekonomiska inlressen.

Prop. 1984/85:47 73

tillskapar regler som avviker från de regler som eljest gäller vid ekonomisk brottslighet som riktar sig mot privatpersoner. 1 princip bör brott mol del allmänna inle inlaga någon särställning ulan behandlas på samma sätt som andra brott av samma straffrättsliga svårighetsgrad. I vart fall bör överväganden av en helt annan och mer genomgripande natur än som hiuills skett göras innan lagstiftning av denna natur tillgripes inom ett enslaka område. Med dessa erinringar tillstyrker de som etl provisorium i avvaktan på sådana överväganden de framlagda förslagen om ändrade preskriptionsregler.

De remissinstanser som är tveksamma eller negativa lill förslaget anför olika skäl för detta.

Överåklagaren i Stockholm är tveksam till förslagen. - Våra regler om preskriptionshinder och preskriptionshindrande åtgärder tillhör några av de grundläggande i vår rättsordning. Utformningen av dem har beslåmts av allmänna överväganden med utgångspunkt från rättssäkerhet och slraff-räUskipningens funktion i samhället. För den erforderiiga fastheten och enhetligheten i rättsordningen bör man så långt möjligt hålla fast vid dessa bestämmelsers allmängiltiga ställning. Mycket starka skäl måste kunna åberopas för all införa speciella regler på detta område för vissa brott. Särskilt betänkligt blir det om de omständigheter som kan åberopas för att frångå principen väsentligen är all hänföra till dålig effektivitet hos kontrollorganen. Bristerna i della hänseende är påtagliga när del gäller bekämpandet av skatlebrotlsligheten. - Redan nu är många av de mål som leder lill åtal myckel gamla när de företas lill huvudförhandling. Ej sällan framstår lagföringen med hänsyn härtill som mindre meningsfull. En med. hänsyn till brottet adekvat påföljd blir ofta inte utdömd. Del blir huvudsakligen denna typ av mål som skulle bli resultatet av de föreslagna nya bestämmelserna. De förslag som nu läggs fram kommer knappast att få någon påtaglig effekt när del gäller skatiebrottsligheten i stort. De personer som flyr utomlands för att undgå ansvar för skaltebrolt, vilka de nya bestämmelserna främsl är avsedda att träffa, utgör ell fåtal. Jag vill ifrågasätta om de föreslagna bestämmelserna kommer att få nämnvärd belyddse för au komma lill rätta med dessa fall.

Länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län avstyrker förslagen med hänvisning lill att båda de föreslagna nybildningarna är alltför avvikande i förhållande till allmänna straffrättsliga principer och all del ur rättssäkerhetssynpunkt är betänkligt alt man inle på förhand kan beräkna när brottet preskriberas. Länsåklagaren anser all en bättre utväg än den utredningen föreslagil kan vara alt anknyta preskriptionstidens böljan för de cenlrala skaltebrotten lill den lid då det i skallefrågan föreligger etl lagakraftägande utslag. Detla skulle medföra bl.a. den fördelen all pro-cessabotage i skallemålet inle skulle vara lika lönande som del kan vara i dag.

Kammarrätten i Jönköping anser förslagen inle vara så väl motiverade att en så radikal avvikelse från de generella bestämmelserna som de

Prop. 1984/85:47 74

innebär kan anses godtagbar. — Det kan framhållas alt en ändring av preskriptionsbestämmelserna är av särskill inlresse belräffande två grupper av skattebrottslingar. Den ena av dessa består av dem som försöker undgå bestraffning genom flykt lill utlandet. Den gruppen skulle man i stor utsträckning inle komma ät genom bestämmelser om preskriptionsavbrotl genom undertälldse om misstanke om brott. Den andra gruppen består av dem som gjort sig skyldiga lill grovt skattebedrägeri. Av allmänpreventiva skäl kan del vara särskilt angelägel att få dem bestraffade. För dem gäller emellertid redan en preskriplionslid av tio år och del får betecknas som ytterst tveksamt om samhället har ett beaktansvärt behov av all skärpa en så sträng preskriplionsbeslämmdse.

Domstolsverket framhåller att förslaget beslår av två hell skilda konstruktioner som båda hittills varit främmande för den svenska straffrätten och all införandel av dessa båda nya institut för vissa brott skulle bidra till att göra preskriptionsinstitutet oklart och svåröverskådligt. Domstolsverket förordar i stället en generell förlängning av preskriptionstiden i skattebrollslagen.

Svenska företagares riksförbund motsätter sig förslagen till ändringar i skauebrouslagen. Förbundel anser att det av utredningen åberopade ta-beUmalerialels få fall inte visar att problemen är tillräckligl slora för att motivera förslagen. Om det allmännas ställning mol den skallskyldige skall förslärkas kan ju delta även ske genom en upprustning av bl. a. taxeringsväsendet. - En sådan upprustning vore påkallad just därför all skattebrotten onekligen riskerar all upptäckas senare än andra brott. Om de statliga myndigheternas förmåga eller oförmåga att klara sina uppgifter i stäUet skall styra preskriptionstidens längd, hamnar man i en situation som är oacceptabel för medborgarna. Om t.ex. handläggningsliden hos skatte-domstolarna skulle öka ytterligare ett par år, skulle då preskriptionstiden ytteriigare föriängas?

Sveriges advokatsamfund anser all de skäl som utredningen anför för sitt förslag inle överväger de principiella betänkligheterna ur rättssäkerhetssynpunkt och all de i så fall skulle ha relevans även för annan svårul-redd brottslighet. Samfundet menar att del från rättssäkerhetssynpunkt inle kan godtas all enbart åklagarens underrättelse om brottsmisstanke skall gälla som preskriptionshinder, eftersom i samband med sådan åtgärd omständigheterna inle skall behöva preciseras mer än så alt de huvudsakligen stämmer med det blivande åtalsbeslutet. Samfundet anser all nuvarande preskriplionslider vid brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna är så väl tilltagna att statens slraffanspråk i slutet av tidsfristerna är så uttunnat att det finns skäl för lagföring endast om åklagaren verkligen fullföljt undersökningen och förmått all precisera elt åtal.

Som har nämnts inledningsvis anser några remissinstanser att preskriptionsreglerna borde ses över även beträffande andra brott.

Prop. 1984/85:47 75

Enligt Svea hovrätts mening talar starka skäl hellre för en reform som är ägnad att förkorta liden mellan gärning och påföljd. - Del behov som föreligger bör därför snarare tillgodoses genom ålgärder för alt öka effektiviteten genom översyn av nuvarande tidskrävande mtiner. En möjlighel som härvid kan förtjäna att närmare övervågas är ell enhetligt förfarande för skatte- och brottsmålsprocessen eller elt frigörande av brottmålel från skalleavgörandet. Elt sådani frigörande synes f.ö. redan praktiseras. En allvarlig olägenhet med förslagel är den brist på likformighet som det leder lill vid bedömningen av lika eller närbesläktade fall. Del är svårt alt förstå eller motivera varför den som genom falska uppgifter tillnarrar sig bidrag eller andra förmåner från det allmänna skall behandlas annorlunda än den som genom molsvarande uppgifter söker undgå en förpliktelse som svarar häremot (jfr härulinnan bedömningen av fusk med bostadsbidrag). Utredningen behandlar inle närmare dessa frågor eller likartade problem i samband med flerfaldig brottslighet eller vid jämförelse med annan allvarlig brottslighet. De frågor som betänkandet rör bör i överensstämmelse med del anförda prövas i ett störte sammanhang.

Kammarrätten i Stockholm understryker alt preskriplionsbesiämmel-serna i brottsbalken ulgör resultatet av ingående överväganden. - Det bör enligt kammarrättens mening inle komma ifråga att avvika från delta regelkomplex med avseende på den ena eller andra särskilda brotlsarten ulan all starka skäl föreligger. Allmänt sett är del också angelägel att generella regler gäller pä området i så slor utsträckning som möjligt. -Kammarrätten finner inte att de särskilda skäl som utredningen har redovisal är tillräckliga för en sårreglering på området. Som utredningen har påvisat är det däremol klart att Sverige i jämförelse med mänga andra länder av likartad karaktär har ovanligt restriktiva regler för preskriptionsavbroll. Både processlagberedningen (SOU 1944:9 och 10) och strafflag-beredningen (SOU 1956:65) förordade också bestämmelser som medgav att preskription avbryts på ett tidigare stadium än då den misstänkte delges åtal. Dessa förslag avvisades visserligen. Sedan dess har emellertid brottsligheten i avsevärd utsträckning inlernalionaliserals. Rörlighelen över gränsema och andra faktorer har också gjort del väsentligt lättare att med nuvarande bestämmelser undandra sig lagföring. Med hänsyn lill vad som har angetts nu vill kammarrätten sätta i fråga om inle liden är mogen för att allmänt låta preskription av brott avbrytas genom underrättelse på sätt utredningen har föreslagil. Genom att enligt förslaget preskriptionsavbrot-let binds lill etl särskilt beslul under förundersökningen lillgodoses det krav som brukar uppställas på att tidpunkten för preskriptionsavbrotl skall vara klart fixerad och lätt att fastställa. - Risk kan föreligga att preskriptionsavbrotl enligt den aktuella metoden kommer att användas slentrianmässigt så snart som någon är misstänkt för brott av inle alltför lindrig natur. Delta skulle vara olyckligt. Visseriigen innebär kravel på alt underrättelsen måsle följas av åtal en viktig begränsning av antalet fall där

Prop. 1984/85:47 76

preskriptionsavbrott anses ha skett. Men någon ytterligare kvalifikation synes erforderlig, t.ex. alt metoden endast får användas när anledning finns att anla alt den misstänkte kan komma att hålla sig undan lagföring (jfr 15 § i uiredningens förslag lill lag om ändring i skattebrottslagen). Ell allernaliv kan vara all sådani preskriptionsavbroll endasl får tillgripas när en kortare lid, t.ex. sex månader, av preskriplionsliden återstår. Krav på viss svårhetsgrad på brottet kan också tänkas. Om särskilda krav på detta sätt ställs upp får del i vanlig ordning prövas i brottsmålsprocessen om villkoren för preskriptionsavbrotl är uppfyllda i del enskilda fallet.

Kammarrätten är tveksam till en särbehandling av frågan om preskriplionshinder vid skattebrott också mot bakgrunden av alt en genomgripande översyn av skalleprocessen synes vara förestående.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ser inga andra principiella hinder mot en lösning enligl förslaget än att samma lösning bör gälla all brottslighet. -Om man är beredd att godta lösningen när det gäller skallebrotl, bör delsamma gälla gäldenärsbroil, trolöshet mot huvudman, stöld, misshandel etc. Den enda svårigheten med förslaget är att det är svårt att på etl tidigt stadium konkretisera misstanken så att den kan uttryckas i en klar gärningsbeskrivning men denna svårighet är inte mindre i fråga om skattebrott än i fråga om t. ex. misshandel. Kan man godta lösningen för skattebrott bör man alltså kunna göra del även för annan brottslighet. - Om man vill inrikta sig på en lösning för skattebrottens del bör man enligl länsstyrelsens mening knyta an lill någol som är hell specifikt för sådana brott. Del ligger då närmasi till hands all låta någon åtgärd inom det skatterätts-liga förfarandet få preskriptionsavbrytande verkan. Utredningen har antytt denna möjlighel (s. 145) men avvisat tanken, bl.a. därför att en sådan lösning skulle skapa osäkerhet hos den enskilde om när brottet preskriberas. Svårigheterna att gå fram denna väg synes dock inte oöverkomliga. Man kan t. ex. lägga i en domstols hand att ge ett särskilt beslut i frågan.

JK framhåller alt förslag om införande av ändrade regler om preskriptionsavbrotl tidigare har avvisats av statsmakterna, att utredningsförslaget inte har förmält visa att skattebrotten i sådan avgörande grad skiljer sig från andra brott alt principen om enhetliga regler för preskriptionsavbrotl bör överges och att, om reglerna skall ändras, detla bör göras generellt inom hela kriminalrätten. JK vill ändå inte ta avstånd från vatje åtgärd som syftar till att förhindra att skattebrott preskriberas på ett alltför tidigt stadium ulan föreslår i stället att preskriptionstiden för samlliga berörda skattebrott på i övrigt oförändrade villkor generellt bestäms lill tio år.

RA. överåklagaren i Göteborg och BRA instämmer i utredningens mening att man bör överväga att införa särskilda preskriptionsbeslämmelser även för valutabrotten.

Generaltullstyrelsen tar i sitt yttrande upp frågan om huruvida behov föreligger av ändrade regler även på tullverkets beskaltningsområde. Generaltullstyrelsen känner inte till någol fall där preskription av brott mol

Prop. 1984/85:47 77

vamsmugglingslagen inträtt på gmnd av "frivillig utlandsvistelse" och finner del bl.a. därför inte påkallat all regler molsvarande de föreslagna införs i fråga om varusmugglingsbroil.

1.3 Beslut om förlängning av preskriptionstiden vid brott mot skattebrottslagen

Svea hovrätt anser som nämnts all de frågor som betänkandet rör bör prövas i eU större sammanhang. Skulle det emellertid anses erforderligt all nu ändra gällande regler synes enligl hovrätten ändringen böra begränsas lill särskilt kvalificerade fall, där del med hänsyn lill den enskildes förfarande och intresset att uppehålla respekten för skatteförfattningarna framstår som grovt stötande att lagföring ej kan ske. Denna möjlighel skulle därvid kunna ges formen av förlängning av preskriptionslid i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.

RÅ godtar den föreslagna ordningen men anser att bestämmelserna om förlängning inte bör komma lill användning annat än då utredningen ger klart belägg för alt undanhållande föreligger.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller all det är stötande att preskription inträder på gmnd av att den misstänkte avvikit eller på annal sätt håller sig undan. Med hänsyn till de slora problem som sådani undanhållande numera medför i domstolarnas arbeie, särskill i storstäderna, ser hovrätten positivt på förslaget. Hovrätten föreslår emellertid att preskrip-lionsförlängning skall kunna ske åven efter del att åtal väckts. Hovrätten anför att del ler sig stötande all preskriplionstidsförlängning får tillgripas mol den som endasl är skäligen misstänkt för elt brott, men inle mot den, genlemol vilken åtal väckts för motsvarande brott.

Av samma uppfaltning är länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför som skäl all del från bl.a. rättssäkerhets- och preskripiionssynpunkter är önskvärt att förundersökningen bedrivs så snabbt som möjligt och att misstankarna sä snart som del kan ske preciseras i en ansökan om stämning. Det är därför inle rimligt all en snabb förundersökning och ell snabbi beslul om åtal i praktiken skulle ge en kortare preskriptionslid. — Vad händer om en förundersökning lett fram lill en delgivning enligt 23 kap. 18 § RB men bara i muntlig form: kan åklagaren då välja mellan alt - om han har tillräckligt underlag för della -besluta åtal, i vilkel fall normal preskriptionslid löper eller alternativt upprätta en skriftlig underrättelse om brottsmisstanke och, vid ddgivningssvårigheler, begära förlängning av preskriptionstiden? Utredningen har möjligen tänkt sig att ell beslul i åtalsfrågan alllid måsle fallas så snart det finns underlag därför. Situationen kan emellertid vara den alt åklagaren har så alt säga valfrihet, dvs. ytterligare utredning är kanske inle nödvändig men önskvärd, och då är det inte tilltalande all del finns en möjlighet all förlänga preskriptionstiden genom all inle väcka åtal. Den nyss ställda

Prop. 1984/85:47 78

frågan kan kompletteras med frågan vad som gäller om preskriptionstiden förlängs men åklagaren därefter redan före den ordinarie preskriptionstidens utgång väcker åtal. Om den längre preskriptionstiden då gäller, vilket troligen är avsikten, måste frestelsen att alltid begära en förlängning bli slor. Liksom i del fömt nämnda exemplet kan åklagaren nämligen genom möjligheten till preskriplionstidsförlängning också ge domstolen ökade möjligheler att delge en eventuell stämning. Om della är avsett, framstår del som ännu mer otillfredsställande att någon förlängning inte kan ske sedan åtal har väckts.

Kammarrätten i Jönköping anför att författningstexten knappast gör det möjligt att skilja mellan verkliga sabotageskäl och fall då någon har legitim anledning att vistas utomlands. Kammarrätten anser dessulom all förslaget inte lar tillbörlig hänsyn till rättssäkerheten. Del kan enligl kammartät-len inte godtas alt beslul om förlängning skulle ske genom ell summariskt förfarande utan all den misstänkte haft tillfälle att bemöta framställningen därom och ulan alt han skulle ges möjlighel all överklaga beslutet.

Lantbrukarnas skattedelegalion invänder att det skulle se egendomligt ut alt införa bestämmelser som väl kan tillämpas pä ell tidigt stadium då endasl brottsmisstanke föreligger men som inte kan användas i mera kvalificerade fall då åtal väckts och all detla måsle skapa etl nytt åklagar-förfarande där åklagaren för säkerhets skull tvingas göra framställning om preskriptionsförlängning innan han väcker åtal.

Även i fråga om förslagel till föriängning av preskriptionstiden anser kammarrätten i Stockholm att skälen inle är tillräckliga för en specialreglering med avseende på skattebrotten. Kammarrätten ser med den föreslagna konstruktionen också den risken alt åklagaren om möjligt regelmässigt väntar med åtal till dess underrättelse om brottsmisstanke har delgetts. Dessutom finns enligl kammarrätten den prakliska invändningen emol förslaget att del synes tveksamt om institutet verkligen skulle fylla någon funktion. Är den misstänkte kvar i Sverige finns redan nu metoden för alt få tag i honom i den givna silualionen, nämligen hämtning till förhör och anhållande. Skulle dessa metoder brista i effektivitet bör i första hand undersökas om de kan förbätlras. 1 utlandsfallen lorde förslagel inle komma att få annan effekt än all den lid under vilken den misstänkte håller sig utanför rikel blir längre.

BRÅ anser att den föreslagna möjligheten till föriängning av preskriptionstiden har vissa principiellt tilltalande drag men också vara behäftad med sådana svagheter, främsl av administrativ art, all den inle kan tillstyrkas. — Beslut om förlängning måste enligt förslaget fattas inom ordinarie preskriptionstid. Innan beslutet skall, där sä kan ske, den misstänkte och hans försvarare beredas tillfälle att yttra sig. Redan detta framstår, med hänsyn till att förfarandet inletts dåriör att den misstänkte ej varil möjlig att nå, som i del närmaste absurt. Godtas ordningen förefaller dock vad som sägs i belänkandet (s. 196) att åklagaren bör göra ansökan i god tid

Prop. 1984/85:47 79

före preskriptionstidens utgång väl motiverat. Samtidigt får emellertid, såsom redan framgått, förlängning ej medges för längre tid än som erfordras för delgivning. Som riktlinje anges här i betänkandet vissa normala ddgivningstider i främmande länder. Dessa rör sig i allmänhel mellan två och sex månader. Om ansökan skall komma in i god tid torde medgivna förlängningar därför i allmänhet bli av mycket kort varaktighet. Hur sedan fömtsatta förlängningar av förlängningen prakliskl skall kunna hanleras när ansökan vanligtvis även i dessa fall måsle komma in i god tid och normal ddgivningslid inte kan läggas lill grund för beslutet framstår minst sagt som oklart. Detsamma gäller de fall där del vid begäran om föriängning inte är utrett var den misstänkte befinner sig.

JA" avvisar förslaget i denna del med motiveringen alt preskriptionstiden alllid bör vara beräkndig på förhand och gärningsmannen bör själv kunna konstatera när den är till ända.

Några av de instanser som ställer sig negativa lill förslagel föreslår som alternativ lösning att man frångår kravet på personlig delgivning.

Länsstyrelserna i Stockholms och Göteborg och Bohus län framhåller all varken Danmark eller Norge har krav på personlig delgivning ulan all preskriptionsavbrollet där i stället knyts an till vissa bestämda myndighelsåtgärder. För fall där den skattskyldige avsiktligt håller sig undan borde man enligl länsstyrelserna kunna avslå frän krav på personlig delgivning och i slällel anknyta lill bestämda fakta inom den skatlerättsliga utredningen. BRÅ anser all man bör överväga om man i begränsade och preciserade fall skall tillåla preskriptionsavbrott utan personlig delgivning. Länsstyrelsen i Hallands län anför att i fall där misstänkta lämnar riket för att förhindra personlig delgivning av misstanke om skattebrott ett enklare ddgivningsförfarande hör kunna accepleras.

Även riksrevisionsverkel. som i princip tillstyrker förslagen, anser att som alternativ till ell domslolsförfarande enklare ålgärder såsom l.ex. fiktiv delgivning bör övervägas ytterligare.

1.4 Åtalspreskription vid brott mot vissa andra författningar

Utredningen föreslår en förlängning av preskriptionstiden från två lill fem år i fråga om vissa brott enligl uppbördslagen, lagen om sjömansskall, kupongskattelagen, lagen om prisreglering pä jordbmkets område samt lagen om prisreglering på fiskels område.

Den alll övervägande delen av remissinslanserna har anslutit sig lill delta förslag.

Tveksam inför förslaget är endast länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen framhåller i fråga om lagen om sjömansskall och kupongskaltda-gen alt för förslagel lalar att det kan vara lämpligt och prakliskl med en enhetlig preskriptionslid för alla skattebrott. Mot förslagel lalar det förhållandet att den föreslagna tiden utgör ett undanlag frän huvudregeln om

Prop. 1984/85:47 80

preskriplionslid i 35 kap. I § brottsbalken och att del inle visals något konkret behov av ändrade regler i dessa lagar.

Utredningen föreslär vidare att de i skaltebrottslagen föreslagna ändringarna om preskriplionshinder och preskriplionstidsförlängning skall bli tillämpliga vid brott mol nämnda specialförfattningar.

RA och överåklagaren i Göteborg har särskill kommenlerat detta förslag. Överåklagaren i Göteborg anser inte att de aktuella brotten och inle heller de som avses 13,8 och 9§§ skattebrollslagen är av sådan kvalificerad art att särteglering beträffande preskriptionshinder bör komma i fräga. En tillfredsställande lösning år, anser överåklagaren, i ställel att som utredningen föreslagit belräffande brotten mol specialförfaltningarna förordna att preskriptionstiden förlängs till fem år. RÅ ansluter sig däremot helt lill utredningens uppfatining i den här delen och framhåller angelägenheten av en enhetlig reglering av preskriptionsheslämmelserna pä skalle-och avgiftsområdet.

2 De skaiteprocessuella förslagen

2.1 Eftertaxering/efterbeskattning m.m.

Förslaget att kopplingen mellan eftertaxering och skattebrott skall elimineras tillstyrks av de fiesta remissinstanserna, bl.a. kammarrätten i Jönköping och länsstyrelserna i Södermanlands. Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Kopparbergs och Västernorrlands län. Kammarrätten i Stockholm finner att förslaget ulgör en förbättring inte minst från processleknisk synpunkt.

Avvikande mening redovisas endasl av JK. som uttalar alt en frikoppling av eftertaxeringsprocessen från skaitebrotisprocessen bör utredas särskilt.

Uiredningens förslag om förlängning av tidsfristen för väckande av fråga om eftertaxering m. m. till tio år under förulsällning alt det handlar om betydande belopp i undanhållen skall eller avgift har fått elt blandat mottagande. Huvuddelen av remissinstanserna godtar att tidsfristen förlängs. Däremot förespråkar fiertalet av dem som yttrat sig i frågan att den föriängda tidsfristen förbehålls mera kvalificerade fall av skatte- eller av-giftsundandragande än utredningen förordat. Många instanser avvisar eller ifrågasätter förslaget främst från rättssäkerhets- och kostnadssynpunkter.

Förslaget om förlängd tidsfrist i fråga om eftertaxering stöds av bl.a. länsstyrelsen i Västernorrlands län som anser att del inle kan anses stötande för rättskänslan då skalleundandragandet skall avse betydande belopp och ha sin grund i oriktiga eller underlåtna meddelanden. Landstingsförbundet finner den föreslagna reformen angelägen men ifrågasätter om inte tidsfristerna dessutom bör få förlängas i sådana fall där myndighelerna försl i slutet av den löpande tidsfristen upptäcker all skall eller avgift har undandragils.

Prop. 1984/85:47 81

Sveriges advokatsamfund har - om uiredningens förslag till särskilda preskriptionsregler genomförs - inga väsentliga erinringar mot en tioårs-frisl för kvalificerade fall vid eftertaxering men pekar på de belydande olägenheler som en förlängning skulle medföra i del prakliska rältslivet. Vid avtal om företagsöveriåldser exempelvis skulle enligt samfundet de vanligen förekommande garantierna beträffande laxeringsändringar behöva tidsmässigt utsträckas så avsevärt alt del är ägnat all hämma normal omsättning i näringslivel.

Tveksam inför förslagel om förlängning av tidsfristen är kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten tar bestämt avstånd från en generell föriängning av eflertaxeringsfristen och hänvisar lill departementschefens uttalande i prop. 1977/78:136 s. 175, all starka skäl talade för aU en taxering inte borde kunna ändras sedan läng tid förflutit efter utgången av taxeringsåret och att det därför inte kunde bli tal om nägon mer betydande ändring av gällande bestämmelser. Uttalandet gäller enligt kammarrätten med oförminskad styrka. Bl.a. lalar starka praktiska skäl mot en så slor generell förlängning av eflertaxeringsfristen. Delta illustreras av det förhållandet att enligt utredningens förslag alla skallskyldiga i fortsättningen måste bevara sitt deklarationsunderlag i elva år. En sådan ordning kommer, menar kammartällen, all med fog upplevas som etl orimligt utslag av byråkrati. Om sambandet mellan skattebrott och eftertaxeringen bryts bör dock någon form av förlängning av tiden införas. Förlängningen bör enligl kammarrättens mening endast avse de verkligt grava fallen. Kammarrätten i Jönköping redovisar en liknande åsikt.

RSV och länsstyrelsen i Malmöhus län är liksom kammarrätterna av uppfattningen aU användningsområdet för de föriängda fristerna bör begränsas ylleriigare.

Ä5 V anför all de processer som del är fräga om kan, i vart fall vad gäller eftertaxering, förvänlas bli relativt besvärliga. Bevismaterialet är gammalt, vilkel kan leda lill svårigheter såväl för taxeringsiniendent, allmänt ombud som den skaltskyldige. Enligl RSV:s mening bör institutet därför förbehållas de grövsta fallen av skatteundandragande. RSV pekar också på all förslagel för taxeringsinlendenterna leder till vissa avvägningsproblem, nämligen huruvida sådana fall som inte omfattar "belydande belopp" -dvs. normalfallen - skall ges förtur framför lioårsfallen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att förslaget innebär en mycket belydande utvidgning av eftertaxeringsmöjligheterna och alt det nu inle framkommit några skäl som motiverar en närmast generell utvidgning av efteriaxeringsliden. En sådan utvidgning ger konsekvenser inle bara för de skattskyldiga utan även för skatteförvaltningen. Öppnas den föreslagna möjligheten att eftertaxera under en tioårsperiod lorde detla, menar länsstyrelsen, medföra en skyldighet för iänsslyrelserna att vid de revisioner där man upptäcker etl skatteundandragande, som under några år uppgått lill elt basbelopp, utsträcka granskningen upp till fem år bakåt i tiden, med 6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 47

Prop. 1984/85:47 82

nu tillgängliga resurser torde detta knappast vara möjligt. En utökning av revisionsverksamheten bakåt i tiden leder på sikt också till ökad arbetsbelastning för taxeringsintendenter och i sista hand de dömande instanserna. En sådan utveckling kan med beaktande av rådande balanssitualion inle heller anses önskvärd. I fråga om efterbeskatlning betonar länsstyrelsen att mervärdeskatten i väsentliga avseenden skiljer sig från inkomstskatterna. Skatten belastar konsumenterna och inte den skallskyldige. Skallen är knuten lill omsättningen i jordbruk och rörelse och berör inle någon enskilds inkomstförhållanden. Skatten är beloppsmässigt mycket belydande. Länsstyrelsen motsätter sig därför inle att det allmänna ges stöme möjligheter lill efterbeskatlning än till eftertaxering. Olika kombinationer av ordinarie tid för efterbeskatlning och beloppsgräns vid senare efterbeskatlning i kvalificerade fall kan härvid komma i fråga.

Lantbrukarnas skattedelegalion motsätter sig den föreslagna förlängningen av eftertaxeringstiden. Det kan inle anses rimligl alt de skattskyldiga skall sväva i ovisshet under längre tidsperioder än som kan anses befogat från ulredningssynpunkt. Enligt rättspraxis ställs förhållandevis ringa krav för alt en oriklig uppgift skall anses föreligga och all eftertaxering därför kan ske. Fältet för eftertaxering är följaktiigen stort och del är även för den noggranne deklaranten svårt alt gardera sig mol eftertaxering. Delegationen åberopar som skäl mol en förlängning också alt denna förutsätler att deklaralionsmaterialet sparas under längre tid med kostnadsfördyring för de skattskyldiga och det allmänna som följd. Om en förlängning likväl genomförs förordar delegationen en begränsning lill vissa specielll kvalificerade fall.

Liknande uppfattning förs fram av Svenska företagares riksförbund. Svenska revisorsamfundet och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Även SAF och Sveriges industriförbund framhåller den skallskyldiges berättigade inlresse av att inte i efterhand, sedan längre lid förflutit från inkomslförvärvel, bli föremål för retroaktiva skallekrav. Mot kommitténs påstående, att en lioårsfrist gäller för flertalet civila fordringar invänder de all rättsutvecklingen går mot allt kortare preskriptionstider. Eftersom det enligl deras mening inte går alt ringa in medvetna skatieundandraganden, föreslår de att antingen lagens system behålls eller att någon form av subjektivt rekvisit som prövas av domstol införs.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det inte lämpligt att i processen arbeta med olika beloppsgränser inom eftertaxeringsinslilulel och inle heller au en tidsmässig utvidgning av efterlaxeringsfrislen är påkallad. En lämpligare lösning är enligl länsstyrelsen någon form av sådant preskrip-lionsuppehåll eller — avbrott som utredningen diskuterat. Denna lösning kräver dock ytterligare utredning.

JK anser att det är angelägel att man söker få etl samlat grepp om reformbehoven på det skaiteprocessuella området. Fristående från en sådan process bör någon ändring av reglerna om eftertaxering/efterbeskattning inle göras.

Prop. 1984/85:47 83

I delta sammanhang påpekar länsstyrelsen i Kopparbergs län all del enligt länsstyrelsens mening förefaller rimligt att i anslutning till eftertaxe-ringsinslituiel för främst sabolagefallen införa en möjlighel för det allmänna alt hålla sin talan öppen genom elt reservalionsyrkande om eftertaxering. Några högre krav på beloppsmässighet, grunderna etc. bör inte ställas när sabolageavsikleh är klar. Ett liknande stadgande finns i 76 S taxeringslagen vars innebörd är alt taxeringsiniendent vid det "löpande årets taxering" kan beviljas anstånd med sin talan under tre månader om utredningen är vidlyftig eller andra synneriiga skäl föreligger.

Förslagel om förlängning av eflerdebiteringsfrislen på avgiftsområdet tillstyrks särskill av RFV. - Efterdebitering av arbetsgivaravgift enligt 14 § AVGL blir i många fall beroende av skatledomstolarnas ställningslagande i taxeringsfrågan och det händer inle så sällan, att länsrättens dom om t. ex. en anställds löneinkomst kommer så sent, all lidsfristen för efterdebitering av den mot lönebeloppet svarande arbetsgivaravgiften har gått lill ända. För RFV:s del kan förslaget därför få stor betydelse.

2.2 Besvär i särskild ordning

Av rättviseskäl föreslår utredningen all också tidsfristen för besvär i särskild ordning från enskilds sida förlängs.

Kammarrätterna i Stockholm och Jönköping instämmer i utredningens principuttalande att möjligheterna till besvär i särskild ordning och lill eftertaxering bör motsvara varandra. JK och länsstyrelserna i Södermanlands. Malmöhus och Skaraborgs län menar däremot att det saknas skäl alt ändra reglerna om besvär i särskild ordning. Dessa regler bör enligt J/C i slällel ses över i samband med en allmän översyn av taxeringsprocessen.

För en sädan översyn uttalar sig också lantbrukarnas skattedelegation, som framhåller all reglerna om besvär i särskild ordning tillämpas betydligt mera restriktivt än reglerna om eftertaxering, framför alll beroende på ursäkllighelsrekvisiiet i 100 § TL. Orimligt slora krav ställs av domstolarna för att del skall anses ursäktligt all den skallskyldige inle åberopat ifrågavarande omständighet eller bevis i vanlig ordning. Delegationen ifrågasätter om inte den ordinarie besvärsrällen bör förlängas lill fem år och därigenom göra den extraordinära besvärsrällen överflödig. Även SAF och Sveriges industriförbund vill alt den ordinära besvärsrätlen för den enskilde utsträcks. Den bör förlängas till tio år.

Mot en ulvidgning av de ordinarie tidsfristerna uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen framhåller därvid alt den nya taxeringsorganisalionen på sikl bör medföra elt minskal behov av förlängda tidsfrister och att del måsle anses som angeläget all skattebeslut vinner laga kraft inom rimlig lid efter beslutet.

RFV påtalar att det inom avgiftsområdet inle finns någon motsvarighet till bestämmelserna om extraordinära besvär i taxeringslagen. Samma

Prop. 1984/85:47 84

rättviseskäl, som enligl utredningen lalar för en förlängning av tidsfristen för extraordinära besvär inom skatteområdet, talar för dels all bestämmelser om extraordinära besvär införs i AVGL, dels all bestämmelserna uiformas i överensstämmelse med molsvarande bestämmelser på skatteområdet.

2.3 Bevarandet av deklarationsmaterialet m. m.

Uiredningens förslag om utvidgad skyldighet enligt 20 § TL att bevara deklarationsunderlag m. m. och om krav på myndighelerna all under avsevärt längre lid bevara deklaralionsmaterialet har mött invändningar frän mänga håll.

Förslagel avseende utvidgad skyldighet för den enskilde alt bevara deklarationsunderlag m. m. lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Avvisande till förslagel är bl. a. kammarrätterna i Stockholm och Jönköping och Svenska företagares riksförbund. Det slora flertalet skallskyldiga skulle enligt kammarrätten i Jönköping uppleva en sådan skyldighet som ell obegripligt utslag av pedanteri. Kammarrätten i Stockholm anser alt man med hänsyn lill att förlängningen av tiden för eftertaxering bör avse endasl de grova fallen bör kunna räkna med att vederbörande skall ha kvar räkenskapshandlingar under erforderlig lid utan förlängning av fristen i 20 § taxeringslagen. Om det anses erforderligt kan emellerlid frislen utsträckas för dem som är bokföringsskyldiga.

Länsstyrelsen i Hallands län tror all önskat resultat kan uppnås genom alt skattechefen ges befogenhet att i del enskilda fallet beträffande skattskyldig som är föremål för undersökning eller som har anknytning lill sådan skaltskyldig föreskriva föriängning av förvaringstider beträffande deklaraiionsunderlag och vad avser myndigheternas deklarationer.

Flera remissinstanser anser all de konsekvenser som utredningens förslag kommer all innebära för myndigheterna i fräga om bevarandet av deklaralionsmaterialet inle har utretts tillräckligt. Särskill framhålls att utökade arkiveringslider kommer alt medföra merkostnader, vilkas storiek bör utredas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslagen om föriängning av tiden för eftertaxering endasl under förutsättning au länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna garanteras de ytterligare resurser som kommer all erfordras. Kammarrätten i Jönköping erinrar om all man bör ge akt på att inle merkostnaderna kommer alt slå i en helt orimlig proportion till de belopp som kan inflyta pä grund av etl begränsat anlal efleriaxeringar. Liknande synpunkt utvecklas av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Även RSV betonar kostnadsaspekten. RSV har försökt all uppskatta kostnaderna för ell mikrofilmsförfarande. - RSV har därvid förutsatt att del årligen avlämnas ca sex miljoner självdeklaralioner och all varje själv-

Prop. 1984/85:47 85

deklaration omfattar tio sidor som skall fotograferas (huvudblankellen = fyra sidor, taxeringsavin = fyra sidor och i genomsnitt en bilaga e. dyl. per självdeklaration = två sidor). Della innebär all åriigen omkring 60 miljoner sidor behöver fotograferas. Årskostnaden för härför erforderlig utmstning (kameror, sökslalioner, film, framkallning och service) kan, enligl uppgifter från företag inom branschen, beräknas uppgå till c:a 1,5 miljoner kr. Personalkostnaderna är däremot svårare att utan närmare utredning tillför-litligen beräkna. Med anledning av del som framkommit vid nyss berörda kontakter med företag inom branschen har RSV dock uppskattat den lolala årskostnaden lill storleksordningen 5-10 miljoner kr. Härvid har emellertid inte kostnaderna för mikrofilmning m. m. på den indirekta beskattningens område beaktats.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att den mest praktiska och billigaste lösningen är alt behälla de nuvarande gallringsfrislerna i fråga om materialet i de lokala laxeringsdislriklen. Deklarationerna i de särskilda taxeringsdislrikten måste däremot bevaras antingen i arkiveringsulrym-men, om sädana finns, eller genom mikrofilmning, eftersom utredningens förslag om ökade eftertaxeringsmöjligheter i första hand tar sikte på dessa.

Enligl riksarkivet torde en årgång av deklarationer vid den direkta beskattningen omfatta mer än 4000 hyllmeter. - Att filma detta mycket omfattande material torde bereda slora svårigheter, eftersom blanketterna är av olika storlek, är skrivna på fram- och baksida saml med olika skrift (l.ex. bläck, anilin, skrivmaskin). Riksarkivet bedömer att frågan om en eventuell mikrofilmnings lönsamhet måste utredas. Det är troligt att det är billigare alt bygga fler arkivlokaler än att mikrofilma materialet. Alt uppskatta kostnaderna för en dylik filmning är svårt, då frågan inle synes ha undersökts, men en försiktig gissning skulle ge vid handen en årlig kostnad av omkring 10 miljoner kronor (5000000 deklarationer ä 10 sidor = 50000000 exponeringar å 20 öre = 10000000 kronor). Riksarkivet vill i delta sammanhang inle uttala sig om bevisvärdet av en mikrofilm men vill dock påpeka au risk finns för att en film inte blir komplell trots noggranna kontrollåtgärder, dvs. ett dokument blir inte filmat helt eller delvis. Utredningen har också anfört att man tidigare skulle kunna utgallra t. ex. okomplicerade löniagaredeklaralioner på den direkta beskattningens område. Även på denna punkt vill riksarkivet ifrågasätta om delta är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Enligl riksarkivets bedömning är en gallring som bygger på urskiljande av enstaka handlingar/akter, i det här fallet deklarationer, ("plockgallring") svår au genomföra och bör undvikas. Den är tidsödande och kräver i regel kvalificerad personal, om den skall utföras korrekt. I fråga om deklarationerna (över 5000000/år) krävs att man har listor över sådana deklarationer att utgå ifrån. I annal fall är en sådan plockgallring så goU som ogöriig.

RSV och kammarrätten i Jönköping delar inte utredningens mening alt mikrofilmning bör kunna kombineras med en förlida utgallring av vissl

Prop. 1984/85:47 86

deklaralionsmalerial, t.ex. okomplicerade löntagardeklaralioner på den direkta beskattningens område. Enligt RSV:s mening är del av både rättviseskäl och administrativa skäl olyckligt att inle behandla alla skattskyldiga lika.

Överåklagaren i Göteborg uttalar alt det är beklagligt om grovt skaltebedrägeri efter sex år ej kan utredas i avsaknad av deklaralionsmalerial.

Några remissinstanser, bl.a. RSV, efteriyser en behandling av de processueUa konsekvenserna av all originaldeklarationerna eventuellt inle kommer alt finnas bevarade när en process blir aktuell. RSV anser del vara av stor vikl att frågan om mikrofilmsmaterial är lill fyllest i skatieprocessen och i än högre grad i broltmålsprocessen blir klart besvarad vid en eventuell lagstiftning.

3 Övergångsbestämmelser

Utredningen föreslår inga speciella övergångsbestämmelser.

Belräffande de straffprocessuella ändringsförslagen godtar kammarrätten i Stockholm avsaknaden av övergångsbestämmelser även om del ler sig mindre tillfredsställande i fråga om brott som inte har preskriberats vid ikraftträdandet (jfr t.ex. prop. 1946:329 s. 24 och prop. 1977/78: 136 s. 179). Svea Hovrätt uttrycker alt frågan om övergångsbestämmelser förtjänar att övervägas ytterligare. För alt undvika retroaktiv lagstiftning erfordras enligl SACO/SR särskilda övergångsbestämmelser. Dessas innebörd bör vara att påföljd ej må ådömas för brott begångna före ändringsförslagens ikraftträdande, om straff skulle vara att anse som förfallit vid bedömning efter den lag som gällde då brottet begicks. Även kammarrätten i Jönköping förordar en sådan ordning.

Vad gäller de skaiteprocessuella ändringsförslagen torde enligl kammarrätten i Jönköping hinder i och för sig ej möta att göra de föreslagna eftertaxeringsbestämmdserna tillämpliga i de fall fråga om eftertaxering väckes sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft (jfr prop. 1956:150 s. 315 f. angående tillvägagångssättet vid införandel av 1956 års laxeringsförord-ning). Dock synes, menar kammarrätten, i allt fall en övergångsbestämmelse av samma typ som punkt 3 e) övergångsbestämmelserna till nämnda förordning (1956:623) erforderlig, bl.a. för att det klart skall framgå all meningen ej är att i samma mål äldre bestämmelser skall tiUämpas i lägre men nya bestämmelser i högre instans.

RSV, kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län och punktskatteutredningen finner övergångsbestämmelser nödvändiga. Enligt deras mening bör de föreslagna ändringarna inte leda lill eftertaxering om sådan inte är möjlig enligl de äldre reglerna. Bl.a. RSV påtalar dessutom att om inga övergångsbestämmelser tillskapas kan enligl förslagel skaltskyldig anföra besvär i särskild ordning beträffande taxeringsår för vilka inkomstdeklaralionerna inle längre finns bevarade.

Prop. 1984/85:47 87

RSV föreslår att övergångsbestämmelserna i taxeringslagen kan ges följande lydelse. "Denna lag träder i kraft den I januari 1981 men tillämpas dock, såvitt avser 100 och 115 §§, endasl i fråga om taxering och eftertaxering för år 1975 och senare år".

Utredningen konstaterar alt dess förslag medför möjligheter alt använda skalieadminislrativa sanktioner i form av skattetillägg o. dyl. i vissa silualioner, där della enligl gällande rält inle kan ske. Kammarrätten i Jönköping är tveksam till sädana retroaktiva effekter inle minst pä gmnd av de likheter som finns mellan administrativa avgifter och straff Dessa retroaktiva effekler bör enligt Sveriges Advokatsamfund förhindras. Processtekniska eller andra formella svårigheter godtar samfundet inte som skäl alt inte särskilt reglera detla i övergångsbestämmelser.

4 Specialmotivering

14 § skattebrottslagen

Bestämmelsen om preskriptionsavbrotl genom delgivning av skälig misstanke om brott bör enligl RA och överåklagaren i Stockholm uiformas efter mönster av 45 kap. 4 § rättegångsbalken och således la sikte på den brottsliga gärningen med angivande av lid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som erfordras för dess kännetecknande. Överåklagaren i Stockholm anser vidare att underrättelse om brottsmisstanke bör förlora sin preskriptionshindrande verkan även i fall då väckt åtal läggs ned under påpekande att det i sådana fall inle blir något beslul att fömndersökningen läggs ner.

RA, överåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att endast åklagare skall vara behörig att underrätta om misstanke på sätt som avses i den föreslagna 14 § skattebrollslagen. Enligt överåklagaren är della särskill viktigt med hänsyn till att den utformning misstanken får binder åklagaren inför kommande åtal eftersom identitet skall föreligga mellan delgiven misstanke och väckt åtal för att få preskriptionsavbrytande effekt.

Frågan om gämingsidentitet har berörts också av bl.a. länsåklagaren i Kopparbergs län och länsstyrelsen i Hallands län. Dessa instanser framhåller att högre krav på precisering av misstanken inte bör ställas med hänsyn framför allt till att skallebrotten ofta är komplicerade.

RSV anser all en delgivning av brollsmisslanke med stöd av 23 kap. 18 § rättegångsbalken väl tillgodoser kraven på rättssäkerhet och ett klart angivande av när den preskriplionsbrytande ålgärden vidtogs. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har varit inne på en sådan lösning. Länsstyrelsen förklarar att man inte vill utesluta all exempelvis en undertältelse om misstanke enligl 23 kap. 18 § RB skulle tilläggas preskriptionsavbrytande verkan, varvid detta lagmm möjligen borde ges en annan innebörd. Läns-

Prop. 1984/85:47 88

styrelsen hänvisar till vissa överväganden rörande detla lagmm som har redovisals av en arbetsgrupp inom justitiedepartementet i promemorian Ds Ju 1979: 15. Länsstyrelsen framhåller också all en översyn av utrednings-förfarandet i brottmål och vidare bearbetning av dessa överväganden torde komma all äga mm inom rältegångsuiredningen (Ju 1977:06).

15 § skattebrollslagen

Hovrätten för Västra Sverige föreslår all beslut om föriängning av preskriplionslid skall ske med elt år i sänder, dock med den av utredningen föreslagna yttersta gränsen om fem år. Som skäl härför anför hovrätten att den föreslagna beslämmelsen om att förlängningen inte får vara längre än vad som är erforderligt för all delgivning skall kunna ske är obestämd och opraktisk. Det är sålunda, menar hovrätten, mycket svårl all på förhand avgöra hur lång lid ddgivningen kan väntas la i anspråk. Domstolarna kan överväga olika delgivningssäli och erfarenheten visar all delgivning många gånger sker försl vid andra eller iredje försöket. Hovrätten anför vidare all detta inte kan medföra några betänkligheter från rätlssäkerhetssynpunkt eftersom den totala föriängningstiden ofta blir densamma i båda fallen och då svårigheterna alt delge den misstänkte närmast bör befästa rätten i dess tidiga uppfallning all den misstänkte avvikit eller eljest håller sig undan. Liknande synpunkler utvecklas av överåklagaren i Göteborg.

Överåklagaren i Stockholm framhåller alt enligt specialmoliveringen rätten skall besluta om förlängning före ordinarie preskriptionstidens utgång. Enligt överåklagarens mening vore det lämpligare att låla tidpunkten för framställningens ingivande vara avgörande. I annal fall, anför överåklagaren, kan den situationen uppstå att domstolen anser sig tvingad att falla beslut på ell material som den anser ofullständigt och egenlligen vill ha kompletterat. När del gäller förlängning av frister brukar endasl krävas alt framställning därom skall ha inkommit före ordinarie fristens utgång.

Kammarrätten i Stockholm anser alt del klart bör framgå av lagtexlen att en framställning om förlängning av preskriptionstiden skall göras innan brottet preskriberas. RSV anser all del kan vara motiverat att i lagtexten klart utsäga alt domstolens beslut måsle meddelas före det att brottet preskriberats. Den föreslagna första meningen i 15 § skattebrollslagen skulle i så fall kunna ha följande lydelse." . . . eller på annal sätt håller sig undan får rätten inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken och 14 § första stycket denna lag på framställning av åklagaren besluta om förlängning av däri angiven lid."

16-18 §§ skattebrottslagen

Kammarrätten i Stockholm anser att rättssäkerhelshänsyn kräver att domstolens prövning sker vid muntlig förhandling. Om yrkandet bifalls, bör särskild talan inte få föras ulan frågan om skäl för föriängning verkligen har förelegat får prövas i samband med huvudsaken.

Prop. 1984/85:47 89

Riksåklagaren, överåklagaren i Stockholm. Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping och länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att talan skall få föras mol beslut om preskriptionsförlängning. Därvid bör enligt överåklagaren i Stockholm som utgångspunkt för klagotiden gälla den tidpunkt då den misstänkte fick del av beslutet.

Svea hovrätt och domstolsverket anser vidare all det bör övervägas alt föra in de bestämmelser som rör handläggningen av ansökan om förlängd preskriplionslid i ärendelagen. Att avgörandet skall ske genom beslut torde enligt hovrätten för övrigt vara uppenbart.

Hovrätten för Västra Sverige anser all de föreslagna bestämmelserna i 16 § första slyckel, 17 och 18 §§ kan ulgå, då dessa förhällanden regleras av rältegångsbalken. Eventuellt kan en hänvisning lill denna balk göras i lagtexten på molsvarande säll som skell i II § ärendelagen. Kvarstående bestämmelser kan lämpligen sammanföras i en paragraf Om denna ändring ej sker bör ordet ärende i 17 och 18 §§ bytas ul mol ordet mål, eftersom fråga om förlängning av preskriptionstiden - i likhel med exempelvis fråga om häktning och kvarstad samt framställning om offenllig försvarare - ingår som ett förprocessuelll förfarande till broltmålsprocessen.

20 § taxeringslagen

Kammarrätten i Jönköping finner del lämpligt all i 20 § taxeringslagen markera all den där föreslagna föreskriften går längre än beståmmdserna i bokföringsförfatlningarna. - För de icke bokföringsskyldiga lorde man inom gränsen för vad som är rimligl få nöja sig med en föreskrift all bevara deklaraiionsunderlag under sex år, kompletterad med en erinran att be-stämmdserna om eftertaxering och besvär i särskild ordning kan utgöra anledning all bevara deklaralionsunderiagel under ytterligare fem år. Kammarrätten får därför föreslå all nuvarande iredje och fjärde slyckena i 20 § taxeringslagen ersätts med etl nytt iredje stycke av följande lydelse: "Skyldighet att sörja för all underlag finns och all bevara detta kvarstår under sex år efter utgången av del kalenderår underiaget avser. Oavselt bestämmelserna i 22 § bokföringslagen (1976: 125) och 18 § jordbruksbokföringslagen (1979: 141) är den, som är bokföringsskyldig enligl nägon av dessa lagar, skyldig all bevara allt räkenskapsmaterial samt handlingar av betydelse för bestämmande av skatter och avgifter under minst elva år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Även för den som inte är bokföringsskyldig enligl någon av nämnda lagar kan gällande bestämmelser om eftertaxering och om besvär i särskild ordning inom en tioårig frisl utgöra anledning att bevara deklaraiionsunderlag under den i föregående mening angivna liden." Del skall inle förnekas alt kammarrättens förslag kan medföra elt sannolikl ringa anlal processer, i vilka pro-cessmaterialel är ofullständigt med åtföljande svårigheter att avgöra om och i vad mån detta skall läggas den skaltskyldige lill last. Denna olägenhet

Prop. 1984/85:47 90

torde emellertid enligt kammarrätten vara mindre ån nackdelarna av en föreskrift, som endasl elt fåtal av de berörda skulle uppfatta som allvarligt menad.

Riksarkivet påtalar att om de föreslagna ändringarna vad gäller besvärs-fristernas längd genomförs måsle 50 § 2 mom. taxeringslagen, 24 och 25 §§ lagen om mervärdeskatt och 24a § mervärdeskattekungörelsen ändras. Etl liknande påpekande gör RSV som också kräver en reglering av den tid under vilken mikrofilm av deklarationshandlingar skall bevaras om utredningens förslag i detta avseende genomförs.

100 § taxeringslagen

I fråga om ultrycket "betydande belopp" framhåller många remissinstanser alt della ullryck bör ges samma begränsning som i efterlaxerings-fallen. De närmare synpunkter som lämnats på innebörden av uttrycket lämnas i samband med genomgängen av 115 § taxeringslagen.

Med ullrycket "särskilda skäl" vill utredningen fånga upp sådana fall, där en rättelse av ett felaktigt beslut visserligen inte påverkar beskattnings-resullalel för den period besvären avser men får betydelse för någon dessförinnan liggande eller därefter kommande beskattningsperiod. Kammarrätten i Stockholm och länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar att de exempel utredningen anför torde redan enligl gällande rätt motivera extraordinär besvärsrätl. Det senare ledet av lagtexten synes därför kunna utgå.

Kammarrätten i Jönköping delar uiredningens uppfattning att det är lämpligt all tillskapa en möjlighel för den enskilde att genom extraordinära besvär få rättelse av ett tidigare meddelat beslut fastän del oriktigt påförda skattebeloppet för den aktuella beskatlningsperioden inte uppgår till betydande belopp. För alt markera att de fall denna möjlighet bör avse är sådana där del skulle vara i hög grad stötande att låta en felaktig taxering stå kvar vill kammarrätten emellertid byta ut ordet "särskilda" mol förslagsvis "synnerliga".

114-116 §§ taxeringslagen

Kritiska synpunkter förs fram av JK och kammarrätterna i Stockholm och Jönköping mol att de fall då eftertaxering får förekomma inte är exakt angivna beloppsmässigt. JK och kammartällen i Stockholm anser att del vore bättre att bdoppsfömtsättningen anges genom en uttrycklig anknytning lill basbeloppet. Kammartällen föreslår därvid tre basbelopp.

En högre beloppsgräns än vad utredningen föreslagil förordas även av kammarrätten i Jönköping, som vill ha minst två basbelopp, RSV, punki-skatteutredningen och länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. För alt anknytningen till de grova skaltebrotten skall kunna bibehållas kan enligt länsstyrelsens i Malmöhus län uppfatining gränsen för den längre eftertaxeringsperioden inte sältas lägre än till tre basbelopp.

Prop. 1984/85:47 91

Kritik riktas vidare mot alt utredningen synes ha lagt in annan innebörd i termen "belydande belopp" än vad som gäller enligt 5 § skattebroUslagen där den också förekommer. Kammarrätten i Stockholm anser att om en skillnad i sak åsyftas måsle detta klart framgå av lagtexten. Överåklagaren i Göteborg finner inte att uiredningens motivering för olika tolkningar av uttrycket "belydande belopp" i sä nära lagstiftningar är bärande. Om inle en avsevärd höjning sker av beloppsgränsen när det gäller eftertaxering, anser kammarrätten i Stockholm alt ell skålighetsrekvisil av det slag som sedan lång tid tillbaka gäller vid efterbeskatlning av mervärdeskatt och flertalet s. k. punktskatter införs i taxeringslagen. Föreningen auktoriserade revisorer kräver all ell sådant skålighetsrekvisil införs om eftertaxeringstiden förlängs.

Sveriges advokatsamfund föreslår alt lagtexlen ändras lill innebörd all tidsfristen för eftertaxering är tio år om synnerliga skäl föreligger. Det bör enligl samfundets mening överlämnas lill rättspraxis all fortlöpande bedöma vilka fall som skall anses vara så kvalificerade att eflertaxeringsfristen fördubblas. Därvid bör del från skatt undandragna beloppet endasl vara etl bedömningsmomenl bland flera.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser del viktigt att del i förarbetena klargörs vilken beloppsgräns som skall gälla i de fall skatteundandragande föreligger under en följd av år. Kammarrätten i Jönköping uttalar att den av kammarrätten föreslagna gränsen om minst två basbelopp bör gälla också i dessa fall under fömtsättning all samband finns mellan de oriktiga uppgifterna och att eftertaxering för de skilda åren sker samtidigt. Kammartällen anser vidare att kvittningsyrkanden som bifalls i eftertaxeringsprocessen bör tillgodoräknas den skattskyldige. Möjligen bör detta markeras, menar kammartällen, som vidare undrar hur gränsdragningen skall göras i fall då enbart förmögenhetsskatt eUer såväl inkomst- som förmögenhetsskatt undandragits och likaså i eflerbeskattningsfallen. Del är ingalunda givet all gränsen skall gå vid samma belopp för inkomstskatt, för förmögenhetsskatt och för skilda former av indirekta skatter och avgifter.

När det gäller författningsförslagen anser punktskatteutredningen att bestämmelsen om längre frist för eftertaxering/efterbeskattning som tagits in i de berörda författningarna fått en mindre lämplig utformning (". . . om den skatt, som inle har fastställts, uppgår lill betydande belopp."). Regeln bör formuleras om.

RSV anser att den föreslagna bestämmelsen i 116 § första stycket andra meningen taxeringslagen kan uttryckas i två meningar enligt följande. ". . . avser. Prövningen sker på framställning av taxeringsinlendenten. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt."

1 fråga om den redaktionella utformningen av lagtexten anmärker kammarrätten i Jönköping att ändringarna i samband med att bestämmelserna i första stycket av 1I6§ taxeringslagen föreslås överflyttade till andra

Prop. 1984/85:47 92

stycket synes medföra den bristen att del inle längre framgår att man med målets avgörande avser dess avgörande i första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om del är motiverat att ge 115 och II6§§ taxeringslagen ändrad språklig utformning. För det fall utredningen anser all ordet ansökan inle bör användas i den betydelse ordet har i gällande lydelse av efterlaxeringsparagraferna lorde en rättelse inle kräva alt man inför ordvalet "väcka fråga om". Närmare till hands ligger då aU välja uUryckel "ansökan skall göras". Härigenom gör man mindre ingrepp i gällande lydelse i bestämmelserna om eftertaxering, som fick sin nuvarande språkliga utformning genom lagstiftning år 1978, och vinner fördelen av ett enkelt och mera lättbegripligt språk.

Övriga förfatlningsförslag

Hovrätten för Västra Sverige lar upp en fråga om paragrafindelning. - I konsekvens med paragrafindelningen i förslagen lill lag om ändring i uppbördslagen, till lag om ändring i lagen om sjömansskall och lill lag om ändring i kupongskaildagen bör sista slyckel i envar av 34a § i förslag lill lag om ändring i lagen om prisreglering på jordbrukets område och 21 § i förslag till lag om ändring i lagen om prisreglering på fiskels område brytas ut och bilda en särskild paragraf

Belräffande förslagen på avgiftsområdet, 14 § AVGL, anser RFV del vara tveksamt att nu införa beslämmdser om efterdebitering vid oriktig uppgift i mål om arbetsgivaravgift. Skälet härtill är främst all någol fullständigt tvåpartsförhållande inte införts på avgiftsområdet. RFV påpekar all vid överprövning av RFV:s beslul i avgiflsärenden hos försäkringsrätten äger ombudsenheten, i motsats till då försäkringsrättens beslut överprövas i försäkringsöverdomstolen, inte vara part i målel. RFV har i den prakliska tillämpningen av de regler som gäller för avgifisdebileringen inle heller funnit behov föreligga av sådan bestämmelse. Om denna införs, bör i så fall även en beslämmelse om avgiftstillägg vid oriklig uppgift i mål om arbeletsgivaravgift införas. Del skulle vara ologiskt anser RFV att kunna eflerdebilera en arbetsgivaravgift på grund av oriktig uppgift i mål om arbetsgivaravgift men inte samtidigt kunna påföra avgiftstillägg, när en ursprungligen lämnad oriklig uppgift alltid medför avgiftstillägg, såvida inte eftergiftsbestämmelserna är tillämpliga.

Vad avser ändringsförslagen i 14 § fjärde stycket AVGL anmärker RFV att hänvisningen till paragrafens första stycke rätteligen bör vara tredje stycket och att det bör stå ". . . dom i målet vann laga kraft".

Prop. 1984/85:47 93

BUaga4

De remitterade

förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrollslagen (1971:69) dels alt 14 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 14 a-14 c §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 § Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Har den misstänkte på det sätt som är föreskrivet om delgivning av stämning i brottmål, vid förundersökning som lett till allmänt åtal mol honom för brott enligt denna lag, underrättats om att han är skäligen misstänkt för brottet, skaU vad som föreskrivs i 35 kap. brottsbalken och i första stycket denna paragraf om åtal också gälla underrättelsen. Underrättelsen skall utfärdas av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken otn brott.

14 a §

På ansökan av åklagaren får rätten beslula om förlängning av den tid inom vilken påföljd får ådömas enligl 35 kap. I § brottsbalken och 14 § denna lag. Beslut om förlängning får meddelas, om åtalet eller underrättelsen om brottsmisstanke inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han

1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,

2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inle har kunnal klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller

3. har stadigvarande vis tals utomlands.

Föriängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Vf sar det sig att den bestämda liden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt denna paragraffår inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.

14 b §

En ansökan enligt 14 a § skall ha kommit in till tingsrätten innan möjligheten att ådöma påföljd för brottet har bortfallit enligt 35 kap. I § brottsbalken eller enligt 14 eller 14 a § denna lag.

Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller möjligheten att ådöma påföljd för brotlel tidigast när beslul på grund av ansökningen föreUgger. Om ansökningen inle bi-faUs, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd anses som någon ansökan inte har gjorts.

14 c §

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara tiU fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning enligl 14 a § överklagas genom besvär som skall ha kommu in inom två veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

1 övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.

2 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 115 § taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

115 §-

Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av taxeringsiniendent. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskall. Ansökan om eftertaxering upplages lill prövning av den länsrätt som har haft all upplaga besvär rörande den skattskyldiges taxering del år ansökan avser.

Ansökan om eftertaxering skall ha kommil in lill länsrätten inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans. Ansökan om eftertaxering på grund av oriktigt meddelande i laxeringsmål får dock upptagas till prövning, om den har kommit in inom etl år från utgången av den månad dä dom eller slutligt beslul i målel vann laga kraft. Har den skattskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av hans dödsbo ha kommit in inom två år efter utgången av del kalenderår, då bouppteckning efter honom gavs in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om eftertaxering för del år som brotlel avser upplagas lill prövning även efter utgången av den i andra slyckel angivna liden. Delsamma gäller, om eftertaxering medför att den skaltskyldige enligt 12 § skaltebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådani brott. Ansökan skall ifall som har sagts nu ha kommil in före utgången av kalenderåret efter del då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har den skallskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatls efter åtal mot den skaltskyldige, skall undanröjas av länsrätten, om åtalet ej bifalls lill någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med slöd av 12 § skaltebrottslagen.

Har den skaltskyldige enligt 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69) delgetts misstanke om .skatlebroll som avser hans taxering eller har han åtalals för sådant brott, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptas lill prövning även efter utgången av i andra stycket angiven tid. Detsamma gäller, om tiden för att ådöma den skaltskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom beslut enligt 14 a § skattebrollslagen.

Ansökan om eftertaxering får också upptas till prövning efter utgången av i andra stycket angiven tid. om eftertaxeringen medför att den skallskyldige enligl 12 § skaltebrottslagen är fri från ansvar för skattebrott.

Ansökan enligt tredje stycket skall ha kommit in före utgången av kalenderåret efter del då någon av de där angivna åtgärderna försl vidtogs. Ansökan enligt fiärde stycket skall ha kommit in före ut-

' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773.

- Senasle lydelse 1979:175.

gången av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 § skauebrouslagen vidtogs. Har den skallskyldige avlidit, skall dock ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommil in inom sex månader frän dödsfallet.

Eftertaxering, som har åsatls efter ansökan enligl tredje stycket. skall undanröjas av länsrätten, om åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grundval av den förundersökning som föranlett ddgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inle bifalls lill någon del. Vad som har sagls nu gäller dock inte, om den skaltskyldige är fri från ansvar med slöd av 12 § skauebrouslagen.

Iredie-själte styckena skall också tillämpas om skattebrottet avser en juridisk persons taxering och åtgärd som avses i tredje stycket har vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

Prop. 1984/85:47 98

3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs all 81 § uppbördslagen (I953:272)'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Arbelsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet all inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böler eller, om gärningen rör belydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högsl ett år.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligl första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållil del av åtal för brotlet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§ skattebrottslagen (1971:69) tiUämpas på brott enhgt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

De nya bestämmelserna i 81 § fjärde stycket tillämpas, såvitt gäller undertättelser om brottsmisstanke, endasl på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senasle lydelse av lagens rubrik 1974:771.

' Senaste lydelse 1983:77.

Prop. 1984/85:47 99

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs all 28 § lagen (1958:295) om sjömansskatl'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

28 §=

Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes lill böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, lill fängelse i högst ell år.

1 ringa fall dömes ej lill ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligl denna paragraf ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelsema i 14 § andra stycket och 14 a - 14 c §§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Den nya bestämmelsen i 28 § Iredje stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 28 § fjärde stycket tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endasl på undertättelser som delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.

- Senaste lydelse 1971:78.

Prop. 1984/85:47 100

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligl lagen (1981:691) om socialavgifier'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §=

Har arbelsgivare i uppgift eller upplysning , avlämnad till ledning för beräkning av avgiftsunderlag, lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts eller har eljest meddelandet föranlett all avgiftsunderlag för honom icke blivit bestämt eller blivit besiäml lill för lågt belopp, skall riksförsäkringsverket beslämma del avgiftsunderlag, som genom berörda förfarande undandragils. Sådant avgiftsunderiag mä dock ej bestämmas om vad som undandragits är att anse såsom ringa.

Föreligga sådana omständigheter all avgiftsunderlag som avses i föregående stycke skall bestämmas och kan på grund av vad sålunda och i övrigi förekommit antagas all av arbetsgivaren lämnad uppgift eller upplysning icke varil av beskaffenhel all kunna läggas lill grund för en riklig beräkning av avgiftsunderlaget , skall avgiftsunderlaget beslämmas med tillämpning av 10 §.

Vad ovan sagls skall äga molsvarande tillämpning om arbelsgivare, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Avgiftsunderlag som avses i denna paragraf må icke bestämmas efter utgången av sjätte året efter ulgiflsåret. Har arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock all sådan påföring icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

Har arbetsgivaren åtalats för Har arbetsgivaren enligt 14 §

skattebrott som avser hans arbets- andra stycket skattebrottslagen

givaravgift må, även efter utgången (1971:69) delgetts misstanke om

av den i Qärde stycket angivna ti- skallebrotl som avser hans arbets-

den. avgiftsunderlag bestämmas för givaravgift eller har han åtalats för

del ulgiflsår, som brottet avser. sådant brott, får avgiftsunderlag

Delsamma gäller, om bestämman- beslämmas för del ulgiflsår som

de av avgiftsunderlag medför att brotlel avser även efter utgången

arbetsgivaren enligt 12 § skatte- a\ i fjärde stycket angiven tid. Det-

brouslagen (797y.-69) ärfri från an- samma gäller, om tiden för alt

svar för sådant brott. Avgiflsunder- ådöma arbetsgivaren påföljd för

lag som nu har sagts må dock icke sådant brott har förlängts genom

bestämmas med mindre fråga där- beslul enligl 14 a § skaitebrottsla-

om prövats före utgången av kålen- gen.

derårel efter det då åtalet väcktes Avgiftsunderlag får också be-

eller åtgärd som avses i 12 § skatte- stämmas efter utgången av i fiärde

' Lagen omtryckt 1974:938.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1981:696.

- Senaste lydelse 1978:200.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

broUslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Avgiftsunderlag som påförts efter åtal mot arbetsgivaren skall undanröjas av riksförsäkringsverket, om åtalet ej bifalles lill någon del. Delta gäller dock ej om åtalet ogillas med slöd av 12 § skattebrollslagen.

Femte stycket skall tillämpas också ifall då den som har förelrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personen påfört avgiftsunderlag eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skaltebrottslagen.

101

Föreslagen lydelse

stycket angiven lid. om bestämmandet av avgiftsunderlaget medför alt arbetsgivaren enligt 12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för skaltebrolt.

Avgiftsunderlag får bestämmas enligt femte stycket endast om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter del då någon av de där angivna åtgärderna först vidtogs. Avgiftsunderlag får bestämmas enligt sjätte stycket en dast om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 § skattebroUslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall dock fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet.

Avgiftsunderlag som har påförts enligt femte stycket skall undanröjas av riksförsäkringsverket, om åklagaren beslular alt inte väcka åtal på grundval av den förundersökning som föranlett ddgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inte bifalls lill någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inle om arbetsgivaren är fri från ansvar med slöd av 12 § skaltebrottslagen.

Femle-å//o/7c/c styckena skall också tillämpas om skattebrottet avser en juridisk person påfört avgiftsunderlag och åtgärd som avses i femte stycket har vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådani brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

Prop. 1984/85:47 102

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets

område

Härigenom föreskrivs all 34 a § lagen (1967:340) om prisreglering på jordbmkets område'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 a §'

Den som till ledning vid faslslällande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandras döms till böter eller fängelse i högst Ivä är, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter alt avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling lill ledning vid fastställande av avgift döms till böler.

Detsamma gäller om en avgiftsskyldig som skall belala avgift till jordbruksnämnden eller riksskatteverket eller om en tillverkare som är skyldig all använda en viss råvara uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet alt föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbmksnämndens eller riksskatteverkets kontrollverksamhet.

1 ringa fall döms inte till ansvar enligl första- tredje styckena.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a - 14 c §§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

De nya bestämmelserna i 34 a § femte stycket tillåmpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endasl på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1981:637.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:865.

- Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.

Efterbeskatlning får ske först sedan slutligt beslut om fastställelse av skatt har meddelats. Fräga om efterbeskatlning skall väckas senast under sjätte året efter utgången av del kalenderår under vilkel beskattningsåret har gäll till ända. Efterbeskatlning pä gmnd av oriklig uppgift i mål om skatt fär dock ske inom etl år efter utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målel har vunnit laga kraft.

Har den skattskyldige avlidit, päföres efterbeskatlning hans dödsbo. Sådan efterbeskatlning får ske endasl om fräga därom prövals senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning efter den skaltskyldige lämnals in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skal- Har den skaltskyldige enligt 14 §

tebrotl som avser mervärdeskall andra stycket skattebrottslagen för honom får, även efter utgången (1971:69) delgetts misstanke om

av den i första eUer andra stycket angivna tiden, efterbeskatlning ske för det år som brottet avser. Delsamma gäller, om efterbeskatlning medför alt den skallskyldige enligl 12 § skattebrollslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Efterbeskatlning som har sagts nu får dock ske endasl om fråga därom prövals före ulgången av kalender-årel efter del under vilket åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har den skallskyldige avlidit, skall fråga om efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot den skaltskyldige skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls lill någon del. Detta gäller dock ej. om åtalet ogif las med slöd av 12 § skattebrollslagen.

skaltebrolt som avser mervärdeskatt för honom eUer har han åtalats för sådant brott, får efterbeskatlning ske för den redovisningsperiod som brotlet avser även efter utgången av i första stycket angiven tid. Detsamma gäller, om liden för att ådöma den skaltskyldige påföljd för sådani brott har förlängts genom beslul enligl 14 a § skaltebrottslagen.

Efterbeskatlning får också ske efter utgången av i första stycket angiven tid. om efterbeskattningen medför att den skattskyldige enligl 12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för skattebrott.

Efterbeskatlning enligt tredje stycket får ske endasl om fräga därom prövats före utgången av kalenderåret efter del då någon av de där angivna åtgärderna försl vidtogs. Efterbeskatlning enhgt fiärde stycket får ske endasl om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen

Tredje stycket skall tillämpas också ifaU då den som har förelrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskall för den juridiske personen eller är fri från ansvar för sådani brott på grund av 12 § skaliebrollslagen.

vidtogs. Har den skaltskyldige avlidit, skall dock fråga om efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader frän dödsfallet.

Efterbeskatlning som har åsatls enhgt tredje stycket skall undanröjas av länsstyrelsen, om åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grundval av den förundersökning som föranlett ddgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inle bifalls till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte. om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skaltebrottslagen.

Tred)e-sjätte styckena skall också tillämpas om skattebrottet avser mervärdeskall för en juridisk person och åtgärd som avses i Iredje stycket har vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri frän ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

Prop. 1984/85:47 105

8 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs alt 31 § kupongskattelagen (1970:624)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

31 §=

Den som uppsåtligen bryter mot 7 S andra stycket eller 14 § första stycket dömes, om ålgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom eller den han företräder, lill böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om annan synnerligen försvärande omständighet föreligger, lill fängelse i högst sex år.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högsl sex månader.

Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej för den som frivilligt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgiftsskyldighet.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligl andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§ skaltebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligl denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Den nya bestämmelsen i 31 § femte stycket tillämpas även pä brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 31 § sjätte slyckel tillämpas, såvill gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

' Senaite lydelse av lagens rubrik 1974:996. = Senaste lydelse 1971:98.

Prop. 1984/85:47 106

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §'

Den som lill ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaklsamhel avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för all avgift undandras, döms till böter eller fängelse i högsl tvä år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter att avge deklaration eller annan därmed jåmföriig handling lill ledning vid faslslällande av avgift döms lill böter.

Delsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligt denna lag lill annan än tullmyndighet uppsåtligen eller av grov oaklsamhel åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens kontrollverksamhet.

I ringa fall döms inle till ansvar enligl första - iredje slyckena.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§ skattebrottslagen (1971:69) tiUämpas på brott enligtförsta stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

De nya beståmmdserna i 21 § femte stycket tillämpas, såvitt gäller undertättelser om brottsmisstanke, endasl på underrättelser som delges efter ikrafilrådandei.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.

Prop. 1984/85:47 107

10 Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs alt 7 § ulsädeslagen (1976:298)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som till utsädeskontrollen eller annan som utför stalsplombering uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för alt våxtförädlingsavgifi undandrages dömes lill böter eller fängelse i högst ett år. Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes till böler.

Den som till utsädeskontrollen eller annan som utför stalsplombering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriklig uppgift om varas slag eller sort dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff enligl första stycket.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket första meningen ådömas. om den tnisstänkte häktats eller erhåUit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a —14 c §§ skattebrollslagen (1971:69) tillämpas på brott enligl första stycket första meningen.

Denna lag tråder i kraft den I juli 1984.

Den nya bestämmelsen i 7 § Qärde stycket tillämpas även pä brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 7 § femte slyckel tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast pä underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298.

- Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.

Prop. 1984/85:47 108

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter alt i föreskriven tid lill länsstyrelsen betala in ett belopp som har innehållils, döms lill böler. Om gämingen rör belydande belopp eller någon annan försvårande omständighet föreligger, döms till fängelse i högst ell år.

I ringa fall döms inte lill ansvar enligt första slyckel.

Ulan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligl denna paragraf ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brotlet.

Bestämmelsema i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§ skattebrollslagen (1971:69) tiUämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Den nya beslämmelsen i 25 § tredje stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet.

De nya bestämmelsema i 25 § fjärde stycket tillämpas, såvill gäller undertättelser om brollsmisslanke, endast på undertättelser som delges efter ikraftträdandet.

Har den skaltskyldige åtalals för skatlebroll som avser skall enligt de författningar som anges i I kap. I § första slyckel 1, fär beskatlningsmyndighelen meddela beslul om efterbeskatlning även efter ulgången av de tider som anges i 10 och II §§., Detsamma gäller om efterbeskatlning medför all den skallskyldige enligl 12 § skattebrollslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Beslutet om efterbeskatlning får / sådana fall inle meddelas senare än under kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skaltebrottslagen vidtogs. Har den skaUskyldige avlidit, får beskatlningsmyndighelen inle meddela beslul om efterbeskatlning av dödsboet senare än sex månader från dödsfallet. Efterbeskatlning som har påförts efter åtal mot den skaltskyldige skall undanröjas av beskatlningsmyndighelen, om åtalet inle bifalls lill någon del. Detla gäller dock inle om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Har den skattskyldige enligt 14 § andra slyckel skattebrollslagen (1971:69) delgetts misstanke om skattebrott som avser skall enligl de författningar som anges i I kap. I § första stycket I eller har han ålalats för sådant brott, får beskatlningsmyndighelen meddela beslul om efterbeskatlning för den redovisningsperiod eller den skattepliktiga händelse som brottet avser även efter ulgången av i 10 § angf ven tid. Delsamma gäller om tiden för att ådöma den skaltskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom beslul enligt 14 a § skattebrottslagen.

Beskatlningsmyndighelen får också meddela beslut ont efterbeskatlning efter utgången av i 10 § angiven tid. om efterbeskattningen medför all den skallskyldige enligl 12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för skattebrott.

Beslutet om efterbeskatlning enligt första stycket får inte meddelas senare än under kalenderåret efter det då någon av de där angivna åtgärderna försl vidtogs. Beslutet om efterbeskatlning enligl andra stycket får inle meddelas senare än under kalenderåret efter del då åtgärd som avses i 12 § skattebrotts-lagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, får beskatlningsmyndighelen dock inle meddela beslut om efierheskaltning av dödsboet senare än sex månader från dödsfallet.

Prop. 1984/85:47 III

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-04-02

Närvarande: fd. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanlräde den 8 mars 1984 har regeringen på hemslällan av statsrådet och chefen för finansdepartementet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i skattebrollslagen (1971:69),

2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

4. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskall,

5. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,

6. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukels område,

7. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

8. lag om ändring i kupongskaitelagen (1970:624),

9. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskels område,

10. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

11. lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar,

12. lag om ändring i lagen (1984:000) om punktskatter och prisregleringsavgifler.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrällsfiskalen Nils Dexe.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i skattebrottslagen

Allmänna synpunkler

De remitterade förslagen innebär att nya regler införs beträffande preskription av skattebrott. Ändringarna går främsl ut på dels all preskriptionen för sådana brott skall avbrytas - inle bara som nu genom alt den misstänkte får del av åtalet eller häktas - utan även genom att han under förundersökningen delges en pä vissl säll preciserad underrättelse om misstanke om brottet, dels att preskriptionstiden i individuella fall skall kunna förlängas genom beslut av domstol när svårigheter uppkommit att nå den misstänkte med preskriptionsavbrytande delgivning.

Förslagen är föranledda av de speciella förhållanden som råder på skatteområdet. Dessa medför inte sällan att skattebrotten hinner preskriberas

Prop. 1984/85:47 112

innan lagföring kan ske. Såsom anges i remissprolokollet är orsakerna härtill främsl att dessa brott med hänsyn till sin natur ofta upptäcks senare än andra brott, att de regelmässigt kräver längre utredningstider och all del samband som föreligger mellan skatteprocessen och skaltebroUsprocessen ofta verkar fördröjande på den senare. I sammanhanget fäster departementschefen uppmärksamheten på del otillfredsställande förhållandel att den misstänkte i fall då preskriptionstidens utgång är nära förestående inle sällan undandrar sig lagföring genom all hålla sig undan, exempelvis genom alt lämna landel för den tid som behövs för att preskription skall hinna inträda.

Vad angår förslaget all preskriptionsavbrotl skall ske redan genom all den misstänkte under förundersökningen delges undertälldse om alt han är misstänkt för brottet har, såsom redovisals i remisshandlingarna, ell reformförslag av i huvudsak della innehåll tidigare vid två tillfallen varil föremål för statsmakternas bedömning utan all leda lill lagändring. Som framgår av de åsyftade lagstiftningsärendena talar onekligen vissa principiella skäl för en ändring i angiven riktning. Av de förhållanden som åberopats lill stöd för att bibehålla den gällande ordningen må hår nämnas att del ansetts angelägel att bestämmelserna om ätalspreskriptionen skall vara klara och entydiga i tillämpningen, all vid den tilltänkta nyregleringen oklarhet lått kunde uppkomma belräffande frågan om en delgiven misstanke hade avsell den gärning för vilken åtal sedermera väcktes och att ändringen i många fall i realiteten skulle innebära en betydande förlängning av gällande preskriptionslider. Del framhölls å andra sidan all den gällande ordningen i vissa fall kunde leda lill slötande resultat till följd av de möjligheter den misstänkte hade all undandra sig lagföring.

Belräffande förslagel all de lagstadgade preskriptionstiderna i individuella fall skall kunna förlängas för skattebrottens del genom beslul av domstol, har såsom förutsällning för etl sådani beslul uppställts i huvudsak all den misstänkte inle fått del av åtal för brotlel eller undertälldse om misstanke antingen därför all han inle haft känt hemvist i riket och del inle kunnat klarläggas var han uppehållit sig eller därför alt han, fast han haft känt hemvist här, inte har kunnal anträffas och del kan anlas all han hållit sig undan eller slutligen därför att han stadigvarande har vistats utomlands. Framställning om förlängning, som skall göras av allmän åklagare, skall ha kommit in lill tingsrätten innan den i lagen bestämda preskriptionstiden gått ut. - Förslagel i denna del innebär en påtaglig avvikelse från principer, som hittills varit förhärskande pä del straffrättsliga preskripiionsområdel. Som departementschefen själv anfört i den allmänna motiveringen har det ofta understrukits all det är betydelsefullt att reglerna om åtalspreskriplion är klara och enkla all lillämpa och att såväl den misstänkte som berörda myndigheter utan störte svårigheter skall kunna avgöra om preskriptionstiden har löpt ut; preskriptionshindren bör därför knytas till omsländigheler, som är lätta att tidsbestämma och som den misstänkte har

Prop. 1984/85:47 113

information om. Det nu framlagda förslagel om möjlighet att förlånga preskriptionstiden i enskilda fall står enligt lagrådets mening i strid med dessa principer. Ett förlängningsbeslut kommer ju enligl sakens nalur oftast att fattas utan alt den misstänkte känner lill saken och utan att han kommil lill tals i föriängningsärendel; den misstänkte skulle således i fortsättningen inle med ledning av gällande lagbestämmelser kunna med säkerhet avgöra om prekriptionstiden för etl skatlebroll gått ut eller ej.

Del är i och för sig otillfredsställande att den som är misstänkt för brott - oavsett om del gäller ell skattebrott eller annal brott - kan undgå lagföring genom att avvika eller annars avsiktligt hålla sig undan. Departementschefen har som motiv för del föreslagna förlängningsinstilutel särskill betonat just denna aspekt. Enligl lagrådels mening skulle det knappast heller finnas anledning att hysa nägra slörre belänkligheter mot en allmän regel all preskriptionstid kunde förlängas genom särskill beslul om del visas att den misstänkte avsiktligt håller sig undan i sådani syfte. Förslagel går emellertid betydligt längre och medger i vissa fall preskrip-tionstidsföriängning ulan att någol avsiktligt undanhållande kan läggas den misstänkte lill last. Något egentligt skäl för en så vidsträckt tillämpning av del tilltänkta förlängningsinslitulel har inle andragits. I denna del innebår de föreslagna reglerna att väsentliga principer, som är uppställda lill skydd för den enskildes rättssäkerhet, frängås.

Sammanfattningsvis vill lagrådet anföra följande. De föreslagna nya preskriptionsreglerna avser frågor som är av grundläggande betydelse för del straffrättsliga preskriptionsinstitutet i dess helhet. Förslagen innebär all för skattebrottens del i viktiga hänseenden skulle komma alt gälla andra regler för preskriptionens avbrytande och beslämmande än för andra brott. En sådan särteglering inger belänkligheter av principiell natur och leder också lätt till att systemet blir alltför komplicerat och svåröverskådligt. Inle minst av nu nämnda skäl är det vidare angeläget se till att man inle inom ramen för en delreform av nu aktuellt slag väljer någon lösning som senare visar sig vara mindre ändamålsenlig eller direkl olämplig för användning i annat sammanhang. De invändningar från angivna utgångspunkter som kan riktas mol förslagel om att en delgiven undertälldse om brottsmisstanke skall medföra preskriptionsavbrotl har enligt lagrådels mening mindre tyngd än de som föreligger när del gäller förslagel om möjlighet all förlänga preskriptionstiden i vissa fall. En generell tillämpning av den ordning som del förstnämnda förslaget innebär har sålunda tidigare förordats av bl.a. processlagberedningen och slrafflagberedningen. Därtill kommer all den nu föreslagna ordningen angående underrättelsens innehåll, delgivning och verkan synes undanröja flertalet av de ölägenheter som beaktades vid besluten att inte genomföra de båda beredningarnas förslag. Vid dessa förhållanden finner lagrådet att de skäl som kan anföras mot förslagel i denna del inte har sådan avgörande styrka att lagrådet vill motsätta sig alt del läggs till grund för lagsliftning. 8 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 47

Prop. 1984/85:47 114

Vad äter gäller förslagel om en förlängning av preskriptionstiden i vissa fall så har redan anmärkts all den förordade regleringen skulle komma att omfatta en belydligi vidare krels av personer än som enligl remissprolokollet egenlligen är i blickpunkten i detla sammanhang, nämligen personer som avsiktligt håller sig undan, särskilt i utlandet, i avvaktan på preskriptionstidens utgång. Det står vidare klart att regleringen därtill också skulle komma att omfatta åtskilliga brott med ett straffvärde som är förhållandevis lågt vid jämförelse med svårare skatlebroll och i synnerhet med vissa grova brottsbalksbrott. Enligt förslaget får den misstänkte visserligen räll att anföra besvär mol ett beslut om förlängning av preskriptionstiden. Vårdel av en sådan ordning är emellertid enbarl illusoriskt om han inle får vetskap om beslutet före besvärstidens utgång. Eftersom besvärsrällen därtill lorde få lill följd att frågan om förlängningsbesluiel inte kan prövas i en efterföljande brottmålsprocess utgör besvärsrätlen i ett sådant fall en direkt nackdel frän rättssäkerhetssynpunkt.

Om man vill söka en mer generell lösning på problemet med avsiktligt undanhållande i avvaktan på preskriptionstidens utgång — för vilkel inte bara principiella utan måhända även kriminalpoUtiska skäl kan anföras -synes det mot bakgrund av vad nyss sagls böra bli aktuellt att uppställa vissa kvalificerande kriterier avseende såväl undanhållandet som brottet. I så fall finns måhända också anledning ytterligare överväga om inte den rättsföljd som därvid kan komma i fråga är all kravel på personlig delgivning efterges och att beslul härom i del enskilda fallet sedan får prövas antingen i särskild besvärsordning eller i broltmålsprocessen.

Nu redovisade omständigheter liksom tidigare anförda synpunkter innefattar sä allvarliga betänkligheter mot förslagel om förlängning av preskriptionstiden i vissa fall all lagrådet inte kan tillstyrka detsamma. I den mån en reform, som enbart omfattar förslaget angående undertälldse om brollsmisslanke, inte anses tillräcklig för att komma till rätta med de särskilda problem som råder för skattebrottens del pä grund av undanhållanden synes insatserna därför hellre böra ges den formen att preskriptionstiderna för skattebrotten eller vissa av dem förlängs ytterligare i den omfallning som behövs. Även om en sådan ordning också kan möta vissa belänkligheter är en reglering i enlighet härmed enligl lagrådets mening att föredra framför en lösning som innebär att även del här särskilt kritiserade delförslaget om förlängningsbeslut genomförs.

Vid behandlingen i del följande av enskildheterna i förslagel ulgår lagrådet från de fömtsättningar, på vilken lagrådsremissen bygger.

14§

Lagrådet föreslår att andra slyckel, för all den avsedda innebörden skall komma fram tydligare, formuleras på följande sätt: "Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inle erhållil del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap I § brottsbalken och första

Prop. 1984/85:47 115

stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgivits undcrtätldse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mol den misstänkte för brotlel. Den skall ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Ddgivningen skall ha skett på sätt som gäller för delgivning av slämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon som delgivils underrättelse om misstanke enligt delta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgivning av underrättelsen ej skett."

1 specialmotiveringen lill paragrafen framhålls alt den preskriptionshindrande verkan av att en undertältelse om misstanke delges den misstänkte är begränsad till den "konkreta gärning som den misstänkte enligl åklagarens beskrivning begått", men att det inle behövs någon fullständig gårningsidentilel mellan den gärning som angetts i underrättelsen och den som sedermera redovisas i stämningsansökningen. Enligt specialmoliveringen bör nämligen fä göras en justering av gärningsbeskrivningen som inle går utöver vad som "enligl 45 kap. 5§ RB" anses tilläten i fråga om åtal. Lagrådet utgår från att delta uttalande avser endast iredje slyckel av nämnda lagmm.

14b§

För all den avsedda innebörden av första stycket skall komma lill tydligare uttryck föreslår lagrådet alt slyckel formuleras på följande sätt: "En ansökan enligl 14a§ skall ha kommil in lill tingsrätten före utgången av den tid som begärs förlängd."

Andra stycket, vars första mening har förebild i 9§ lagen (1982:188) om preskription av skatlefordringar m.m., synes inte medföra någon särskild rättsverkan. Innebörden av åtalspreskriplion är enligt 35 kap. I § brottsbalken och det föreslagna andra stycket i 14 § av skattebrollslagen att påföljd inle får ådömas om de där angivna åtgärderna inle företagils inom föreskriven tid. Av formuleringen av 14 a § följer alt i där avsell fall del inle kan komma i fråga alt ådöma påföljd med mindre domstolen bifallit åklagarens ansökan om förlängning. Själva ansökningen kan därför inte, i motsats till vad som kan vara fallet när del gäller tillämpning av lagen om preskription av skallefordringar m. m., få någon särskild rättsverkan beträffande åtals-preskription;n. Lagrådet förordar all andra stycket i förevarande paragraf utgår såsom obehövligt.

14c§

Tingsrättens beslul att föriänga preskriptionstiden skall enligl det remitterade förslaget få överklagas av den misstänkte. Departementschefen har som motiv för denna ordning anfört all del från rällssäkerhelssynpunkl inle är godtagbart att etl sådani beslul inte skall kunna bli föremål för särskild prövning i högre instans.

Prop. 1984/85:47 116

I denna fråga, som lagrådet berört i del föregående, vill lagrådet anföra ytterligare. Processen i förlängningsärendet kommer enligt sakens natur att bli tämligen summarisk och i de flesta fall lorde den misstänkte vara helt ovetande om ärendet. Beslutet om förlängning vinner visserligen laga kraft försl viss lid efter del all den misstänkte fått del av beslutet, men med hänsyn till de uppställda förutsättningarna för förlängning torde i de flesla fall - bortsett från den silualionen all den misstänkte vistas stadigvarande utomlands - delgivning med honom få ske genom sådani förfarande som beskrivs i 12 eller 15 § delgivningslagen. Ofta torde därför förlängningsbeslut vinna laga kraft utan all den misstänkte känner till all ell sådant beslut har faltals.

Eftersom sålunda förlängningsbesluiel fär överklagas särskilt lorde det därmed också vara uteslutet att någon omprövning av preskriptionsfrågan skall få göras i del följande brottmålet. Ehuru del oftast är försl i brottmålet som den misstänkte har tillfälle all lämna domstolen en egen redogörelse för de förhållanden som domstolen tidigare bedömt motivera beslutet om förlängning av preskriplionsliden, lorde sålunda en sådan redogörelse enligt den föreslagna ordningen falla utanför ramen för brottmålet. Detla kan leda till stötande konsekvenser. Mot bakgrund av förlängningsprocessens summariska karaktär kan del ju lätt inträffa att de omständigheter som åberopats till stöd för förlängningen blivit felaktigt bedömda, och del synes därför inle godtagbart alt domstolen i den från rättssäkerhetssynpunkt viktiga preskriplionsfrågan inte skall kunna beakta den fylligare utredning i detla hänseende som går att få fram när den misstänkte har möjlighet all belysa saken från sina utgångspunkter

Mot bakgmnd av del anförda förordar lagrådet en lösning efter följande riktlinjer. Om man, såsom departementschefen anfört i specialmoliveringen, betraktar förlängningsfrågan som "etl förprocessuelll förfarande lill rättegången i brottmålet", ligger del nära till hands all tillåla domstolen att i brottmålet, då handläggningen sker i vanliga former och den misstänkte således har möjlighel att pä vedertaget sätt göra sin stämma hörd, pä hans begäran ompröva förlängningsbesluiel. En sådan ordning fömtsätter i sin tur att detta beslut inte får särskill överklagas. Vidhåller domstolen i brottmålet sill beslul alt förlänga preskriptionstiden torde talan häremot få föras endast i samband med talan mot domen i målet. Om domstolen å andra sidan skulle finna att förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden rätteligen inte förelegal och därför upphäver beslutet därom, synes del stå bäst i överensslämmdse med remissförslaget i övrigi, att talan mol upphävandebeslutet inle får föras.

Biträdes vad lagrådet sålunda anfört kan andra stycket i paragrafen förslagsvis uiformas på följande säU: "Tingsrättens beslut i mål enligt 14a § får inte överklagas särskilt. Innebär beslutet all föriängning medges får delta dock omprövas i mål om ansvar för brottet om den misstänkte begär det. Upphäver tingsrätten därvid sill beslul får talan häremot inle föras."

Prop. 1984/85:47 118

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

3. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

4. lag om ändring i lagen (1958: 295) om sjömansskatt,

5. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligl lagen (1981:691) om socialavgifter,

6. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukels område,

7. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

8. lag om ändring i kupongskaildagen (1970:624),

9. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område,

10. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

11. lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel beträffande vissa uppdragsersätlningar,

12. lag om ändring i lagen (1984:000) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

AUmänna synpunkter

I lagrådsremissen föreslås alt preskriptionsreglerna för skaltebrotten ändras i tre avseenden. Förslagen innebär dels alt preskriptionstiden för

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 mars 1984.

Prop. 1984/85:47 119

vissa brott föriängs frän två til! fem år, dels all delgivning av en underrättelse om brottsmisstanke skall förhindra preskription, dels att en domstol i individuella fall skall kunna föriänga preskriplionsliden om del inte gåil all delge åialel eller undertätielsen om brottsmisstanken på gmnd av att den misstänkte håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands.

Förslagel om en förlängning av preskriptionstiden för vissa brott till fem år godtas av lagrådet.

Vad gäller de två andra förslagen framhåller lagrådet att en särteglering inger betänkligheter av principiell natur och all en sådan också lätt leder till alt systemet blir alltför komplicerat och svåröverskådligt. Beträffande förslagel om att en delgiven underrättelse om misstanke om skallebrotl skall hindra preskription konstaterar lagrådet emellertid att en generell tillämpning av i huvudsak den ordningen tidigare förordats av bl.a. processlagberedningen och strafflagberedningen och all del remitterade förslagel synes undanröja flertalet av de olägenheter som beaktades vid besluten att inte genomföra de båda beredningarnas förslag. Mol den bakgmnden godtar lagrådet alt förslagel läggs lill grund för lagsliftning.

Däremol anser sig lagrådet inte kunna tillstyrka förslaget om att preskriptionstiden skall kunna förlängas i särskilda fall. Lagrådels betänkligheter gäller främst att föriängningsinstitutet inle förbehålUts fall av avsiktligt undanhållande. Enligt lagrådets mening bör man lösa de särskUda problemen för skaltebrotten genom att preskriptionstiderna för dem förlängs i erforderiig omfattning. Jag lar först upp delta förslag.

Jag vill då lill att börja med erinra om att preskriptionstiden för vissa skattebrott tidigare har förlängts och att jag i della lagstiftningsärende, bl.a. i syfte att få en enhetiig reglering, föreslagit en föriängning till fem år i fråga om ytteriigare några skattebrott. Dessa förlängningar innebär en viss uppluckring av det samband mellan brottels svårhet och preskriptionstidens längd som är en viktig princip inom preskripiionsrätlen. Jag diskuterade i remissprotokollel om man - på det säll lagrådet nu har förordat -borde gä vidare på den inslagna vägen och genomföra ylleriigare generella föriängningar av preskriplionsliden för skallebrotl. Jag avvisade emellertid den lösningen, eftersom del enligl min mening inle var acceptabelt att hell ge upp sambandet mellan brottets svärhet och preskriptionstidens längd. Det har i lagrådets yttrande inte anförts några nya omständigheter som ändrar min inställning på denna punkt. Enligl min mening är det vidare mindre tilltalande aU bristerna i nuvarande ordning i fall av undanhållande skall avhjälpas - inte på etl sätt som lar sikte på dessa - ulan på etl sålt som skulle omfalta alla misstänkta oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Bl.a. dessa förhålladen talar enligt min mening med styrka för aU, såsom jag också har föreslagit i remissprolokollet, preskriptionstiden skall kunna föriängas endast i speciella fall.

Lagrådet har invändningar mot den utformning som föriängningsinstitutet har getts i främst tre avseenden, nämligen dels all regleringen skulle

Prop. 1984/85:47 120

omfalta en betydligt vidare krets av personer än som egenlligen är i blickpunklen i della sammanhang, dels all den skulle komma att omfatta åtskilliga brott med ell straffvärde som är förhållandevis lågt vid en jämförelse med l.ex. vissa grova broUsbalksbrott, dels att den föreslagna besvärsrällen torde utgöra en direkt nackdel från rättssäkerhetssynpunkt, om den misstänkte inte får vetskap om beslutet om förlängning av preskriptionstiden före besvärslidens utgång.

Lagrådets huvudinvändning är således att regleringen träffar en för vid krels och alt förlängningsinstilutel bör förbehållas fall dår den misstänkte avsiktligt häller sig undan. Som jag har framhållit i lagrådsremissen år problemen kring de uteblivna lagföringarna mest påtagliga i fråga om sådana misstänkta som försöker hålla sig utanför rättssystemet genom all efter brottet lämna landel för alt utomlands invänta utgången av preskriptionstiden. Lagrådet synes mena alt endast denna grupp skall omfattas och all della skall komma till ullryck genom all beslul om förlängning skall fä meddelas endasl om den misstänkte häller sig undan i avsikt att undgå lagföring för det aktuella brotlel.

Del skulle således ankomma på åklagaren all bevisa att den misstänkte haft en sådan avsikt med sin frånvaro. Enligt min mening är en sådan lösning inle praktiskt genomförbar. Om man anordnar domstolsprövningen enligt det remitterade förslaget är det inte möjligt att uppfylla etl sådani beviskrav i de aktuella situationerna där det inle ens gått all delge den misstänkte en undertältelse om brottsmisstanke eller en stämningsansökan. Etl sådant beviskrav torde inle heller gå att uppfylla om man låter en domstolsprövning ske t.ex. i samband med brottmålsrältegången. Den misstänkte skulle nämligen sä gott som alltid kunna åberopa etl annat syfte med utlandsvistelsen än all undgå lagföring. Etl krav på avsiktligt undanhållande skulle sålunda enligt min mening göra lagstiftningen i det närmasle omöjlig att lillämpa i praktiken. Men del är framför alll från principiell synpunkt som jag anser att lösningen i remissprotokollel är att föredra framför den som lagrådet har antytt. Som jag framhöll i remissprotokollel är en av grundtankarna bakom mitt förslag att samma förutsättningar bör gälla för alla misstänkta oberoende av åtkomligheten för svenska myndigheter. En misstänkt som på grund av en stadigvarande utlandsvistelse är oåtkomlig för delgivningar bör således inte komma i elt bättre läge än den som finns inom landet. Del kan också nämnas att liknande lösningar har valts i snarlika lagstiflningssammanhang, t.ex. beträffande preskription av skatlefordringar och beträffande den i 24 kap. 2§ RB föreskrivna häki-ningsgrunden att en misstänkt får häktas oberoende av brottets beskaffenhel om han saknar hemvist inom rikel och del skäligen kan befaras alt han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller slraff. Regleringen bör således i enlighet med det remitterade förslaget omfatta misstänkta beträffande vilka del har kunnat konstateras antingen sådana belydande ddgivningssvårigheler som svarar mot förutsättningarna för kungörelse-delgivning eller stadigvarande utlandsvistelse.

Prop. 1984/85:47 121

Vad jag nu sagt innebär emellertid inte att jag helt ställer mig avvisande lill lagrädels uppfallning alt den grupp av misstänkta som kan träffas av heslut om preskriplionstidsförlängning bör begränsas. Enligl del remitterade förslaget år förlängningsinstilutel tillämpligt på dels alla brott enligt SkBL, dels övriga skattebrott om fängelse finns i straffskalan. Mol bakgrund av lagrådels synpunkter och med hänsyn lill att behovet av att få till stånd lagföring är störst i fråga om den allvarliga brottsligheten finns del enligt min mening skäl att göra en begränsning av tillåmpningsområdel. Detla hör ske genom all beståmmdserna görs tillämpliga endast belräffande personer som misslänks för all ha uppsåtligen begått brott och således genomfört sitt handlande i vetskap om att del strider mot vad ifrågavarande skatte- eller avgiftsförfattningar anger. För all ylleriigare skärpa villkoren för tillämpning av förlängningsinstilutel bör man, såsom lagrådet har efterlyst, även i övrigi undanta de mindre allvarliga skattebrotten. Jag föreslår all endasl uppsåtsbrollen skaltebedrägeri. grovt skattebedrägeri och försök lill sådana brott och dessutom brott enligl 31 § första stycket KupL inbegrips. Detta innebär således all bara sådana som uppsåtligen begått brott av nyss angivet slag skall kunna iräffas av beslul om förlängning av preskriplionsliden.

Lagrådet har som jag tidigare nämnt också betänkligheter vad gäller besvärsrätlen. Jag avser att la upp frågan om besvär i samband med all jag behandlar lagrådets synpunkler på de olika paragraferna. Men jag vill redan i della sammanhang anföra följande. Lagrådet för fram ett eget förslag enligt vilket den misstänkte ges en oinskränkt möjlighel all få beslutet om förlängning omprövat. Jag föreslår en lösning av samma principiella innebörd, en lösning som alltså medför att grunden för lagrådels betänkligheter belräffande besvärsrätlen faller bort.

Del bör också nämnas att lagrådet pekar på en alternativ metod att komma lill rätta med problemet med undanhållanden. Det finns måhända, menar lagrådet, anledning att ytterligare överväga om inle den rättsliga konsekvensen av etl undanhållande borde vara att kravet på personlig delgivning av stämningen efterges. Beslutet härom i det enskilda fallet skulle sedan få prövas antingen i särskild besvärsordning eller i brottmåls-processen. Metoden att slopa kravet på personlig delgivning avvisade jag i remissprolokollet. Skälen för del var all man redan från böljan och i den misstänktes inlresse bör minimera risken för all de broltsutredande organen gör en felbedömning av den misstänktes situalion. En tidig prövning av de föreskrivna fömtsättningarna för förlängning gjord av en allmän domstol måsle anses vara lämpligast. Jag är därför inle beredd alt förorda nägon annan ordning.

Förslaget till lag om ändring i skaltebrottslagen (1971:69) I4§

Jag biträder med några mindre jämkningar lagrådels förslag till ändrad lydelse av del nya andra slyckel.

Prop. 1984/85:47 122

14a§

Den begränsning som jag föreslagil i fråga om tillåmpningsområdel för föriängningsinstitutet föranleder ändringar i första stycket av paragrafen. Jag föreslår i enlighet härmed att slyckel ges en utformning varav framgår att beslut om förlängning av preskriplionsliden i fråga om brotten enligt SkBL endast fär förekomma beträffande skallebedrägeri (2§), grovt skattebedrägeri (4§) och försök till sädana broU (6§).

l4bS

Jag föreslår att första stycket av paragrafen ges den lydelse som lagrådet har förordat.

Enligt lagrådet kan själva ansökningen om förlängning inle få någon särskild rättsverkan beträffande åtalspreskriplion, varför lagrådet har förordat all andra stycket i paragrafen ulgår såsom obehövligt. Reglerna om åtalspreskriplion i 35 kap. 1 § BrB och 14 § SkBL är emellertid inle bara föreskrifter som anger vad domstolen måste beakta i brottmålet. De utgör också, om än indirekt, förhållningsregler för polis och åklagare, eftersom dessa inte kan anses ha någon rätt att t.ex. gripa eller anhåUa den som misstänks ha förövat elt brott som är preskriberat. Sådana tvångsmedel bör få användas också under tiden före domstolens beslul i preskriplionsfrågan och måste i vissa fall grundas på själva ansökningen om förlängning. Att ansökningen sålunda kan få särskilda rätlsföljder bör enligt min mening komma lill uttryck i lagtexlen. Jag kan alltså inle ansluta mig till lagrådets förslag.

14c§

Lagrådet har under denna paragraf tagit upp frågan om besvärsrätl. Mol bakgrund bl.a. av alt förlängningsbeslut ofta - bortsett frän den situationen att den misstänkte stadigvarande bor på känd adress utomlands -torde vinna laga kraft utan alt den misstänkte känner lill beslutet synes del lagrådet inte godtagbart att domstolen inle skall kunna beakta den fylligare utredning som går all få fram när den misstänkte har möjlighet att belysa saken från sina utgångspunkter. Lagrådet har därför förordat en konstruktion som innebär att domstolen tillåls att i brottmålet ompröva föriäng-ningsbeslulet på den misstänktes begäran.

Mitt förslag angående besvärsrätlen vilar främsl på gmnden att den misstänkte skall kunna få förlängningsbesluiel överprövat i nära anslutning till beslutstillfället. Förslaget medför dock all del kommer all uppstå fall då besvärsmöjlighelen inte kan utnyttjas, eftersom besvärsiiden kan börja löpa ulan att den misstänkte personligen fått del av beslutet. Sådana konsekvenser undviker man med lagrådets förslag. Detla har emellertid den nackdelen au förlängningsbesluiel kan komma att prövas i högre instans först efter del au tingsrätten har slutfört broltmålsprocessen. Dessförinnan - då åklagaren fullföljer förundersökningen och lingsrållen hand-

Prop. 1984/85:47 123

lägger brottmålel - kommer del alltså inte alt finnas något definitivt avgörande av preskriplionsfrågan. Såväl processekonomiska skäl som den misstänktes inlresse av all kunna fä frågan överprövad på ell tidigt stadium talar därför för det remitterade förslaget. Om detla kompletteras med en ovillkorlig regel om alt besvärstiden skall räknas från den dag då klaganden personligen delgavs beslutet vinner man samtidigt de fördelar från råltssä-kerhetssynpunkt som lagrädels förslag innebär. Jag föreslår därför all 14 c § andra slyckel ges följande lydelse. "Beslut varigenom en domstol lämnal en ansökan enligt 14a § ulan bifall får inte överklagas. Beslul av tingsrätt alt medge förlängning enligl 14 a § får överklagas genom besvär. Besvärsinlagan skall ha kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, pä sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet."

Övriga lagförslag

Lagrådet har lämnal förslagen utan erinran.

Som en följd av alt jag föreslagit att beslut om förlängning av preskriptionstiden skall få meddelas bara i fråga om ett enda brott utanför SkBL: s räckvidd, nämligen brott enligt 31 § första stycket KupL, bör ändringar göras i alla de av lagrådet granskade lagförslagen som innehåller särskilda ansvarsbestämmelser. Vidare bör smärte redaktionella justeringar göras i TL, ML och LPP.

I lagrådsremissen har föreslagils all den nya lagsliftningen skall träda i kraft den I juli 1984. Dagen för ikraftträdandet bör ändras lill den I januari 1985.

Del måste nu också beaktas alt AVGL fr.o.m. den 1 januari 1985 ersätts med en ny lag , lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbelsgivare. De ändringar som jag föreslagil i fråga om arbetsgivaravgifter bör i stället tas in i den nya lagen, närmare bestämt i dess 20S. 1 samråd med chefen för socialdepartementet har därför upprättats ett förslag lill lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

2 Anmälningar om brott

Jag vill i detta sammanhang också ta upp en fråga om skallemyndigheternas skyldighet att anmäla misstanke om skattebrott.

En generell föreskrift om förvaltningsmyndigheters skyldighet att anmäla brottsmisstanke har införts i 17 § SkBL i fråga om brott enligt den lagen och gäller fr.o.m. den I juli 1983 (prop. 1982/83:1340, JuU 36. rskr 378, SFS 1983:460). En skallemyndighet skall sålunda göra anmälan lill åklagaren så snart det finns anledning att anta all elt skaltebrolt har begåtts. Anmälan behöver dock inte göras om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt SkBL eller om anmälan av annal skäl inle behövs.

Prop. 1984/85:47 124

Del har ifrågasatts om inte denna anmälningsskyldighet lägger hinder i vågen för bl.a. de centraliserade anmålningsrutiner som används när det framkommer brollsmisslanke vid granskningen av självdeklarationer och som finns beskrivna i 43 S laxeringskungörelsen (1957:513). Enligt dessa bestämmelser ligger nämligen det formella ansvaret för hroitsanmälning-arna inte hos den myndighel, taxeringsnämnden eller den lokala skallemyndigheten, som normalt först har anledning all misstänka att etl skattebrott har begåtts utan hos skattechefen. För att han skall kunna fullgöra sin skyldighet har dock de andra myndighelerna alt lämna de upplysningar som behövs. Den hår ordningen, som bl.a. tillgodoser intresset av enhetlig praxis i taxeringsarbetet, bör enligt min mening få tillämpas också i fortsättningen. För alt säkerställa all så kan ske bör därför en justering göras i 17 § SkBL. Jag föreslår sålunda att den generella bestämmelsen i paragrafen inte skall tillämpas om det i annan författning finns föreskrifter om skyldighet all anmäla misstanke om skattebrott. Jag vill påpeka att jag avser föreslå all bestämmelserna om anmälningsskyldighet i specialförfaltningarna, bl.a. taxeringskungörelsen och uppbördskungörelsen (1967:626), anpassas tUl miu förslag om ändring av 17 § SkBL.

På grund av förslagels enkla beskaffenhet anser jag att lagrådels hörande inle är påkallat.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i skaltebrottslagen (1971:69),

2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

3. lagom ändring i uppbördslagen (1953:272),

4. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

5. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område,

6. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

7. lag om ändring i kupongskaildagen (1970:624),

8. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskels område,

9. lag om ändring i ulsädeslagen (1976:298),

10. lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar,

11. lagom ändring i lagen (1984: 151) om punktskatter och prisregleringsavgifler,

12. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

Prop. 1984/85:47 126

Innehållsförteckning

Proposilionen .................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. I

Propositionens lagförslag .................................................. 3

1 Förslag till lagom ändring i skaltebrottslagen (1971:69) 3

2 Förslag lill lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) 6

3 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272) 8

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt . 9

5 Förslag lill lag om ändring i lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbmkets område 10

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1968: 430) om mervärdeskall 11

7 Förslag till lag om ändring i kupong skattelagen (1970:624) .... 13

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område 14

9 Förslag till lag om ändring utsädeslagen (1976:298) . ... 15

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersättningar ................................................. 16

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1984: 151) om punktskatter och prisreglerings avgifter 17

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare 19

Uldrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-03-08 21

1 Inledning ...................................................................... ... 21

2 Allmän motivering ........................................................ ... 22

2.1 Allmänna utgångspunkter för en reform ................ ... 22

2.1.1 Inledande synpunkter ..................................... ... 22

2.1.2 Gällande ordning ............................................ ... 23

2.1.3 Tidigare behandling av reglerna om åtalspreskriplion 24

2.1.4 Inriktningen av lagstiflningsåt gärderna ........ 26

2.2 Preskriptionstiderna .............................................. 28

2.3 Underrättelse om brollsmisslanke som preskriptionshinder . 29

2.3.1 Allmänt ........................................................... 29

2.3.2 Villkoren för preskriplionshinder ...................... 30

2.3.3 Tillämpningsområdet ...................................... 31

2.4 Förlängning av preskriplionsliden .......................... 33

2.4.1 Allmänt ........................................................... 33

2.4.2 Villkoren för förlängning ................................. 35

2.4.3 Förlängningslid m.m.......................................... 36

2.5 Följdändringar beträffande eftertaxering m.m.......... 38

2.5.1 Bakgmnd ...................................................... 38

2.5.2 Efterlaxeringsfrislen vid brott ....................... 41

2.6 Övriga frågor ........................................................ ... 44

2.7 Ikraftträdande ......................................................... ... 44

3 Upprättade lagförslag ................................................... 46

4 Specialmolivering ......................................................... 46

4.1 Förslagel till lagom ändring i skaliebrollslagen (1971:69) ... 46

4.2 Förslagel till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) .... 50

4.3 Övriga lagförslag ................................................... 51

Prop. 1984/85:47 127

5 Hemslällan .................................................... 51

6 Beslul .......................................................... . 51

Bilaga I Kommitléns sammanfatlning av sitt förslag 52

Bilaga 2 Kommitténs författningsförslag ......... . 54

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena 71

Bilaga 4 De remitterade förslagen ................. . 93

Utdrag av lagrådets protokoll 1984-04-02 .............. Ill

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-10-18 118

1 Anmälan av lagrådsyttrande ............................ 118

2 Anmälningar om brott ..................................... 123

3 Hemslällan ..................................................... 124

4 Beslul .......................................................... 125

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984