Prop. 1984/85:46 Regeringens proposition 1984/85:46 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m.m.;

beslutad den 18 oktober 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen behandlas olika lagstiftningsåtgärder i syfte att motverka narkotikamissbmket. Propositionen bygger i huvudsak på förslag från narkotikakommissionen.

När det gäller gränsen för det straffbara området enligt narkotikastrafflagen (1968:64) intas i propositionen den ståndpunkten att själva konsumtionen av narkotika bör falla utanför det straffbelagda området även i framtiden. Någon ändring i gärningsbeskrivningen för narkotikabrott föreslås därför inte.

Beträffande narkotikabrott som är att anse som ringa föreslås att beteckningen narkotikaförseelse slopas och att straffmaximum för sådant brott höjs till fängelse i sex månader. För normalgraden av narkotikabrott föreslås böter utgå ur straffskalan; straffet för sådant brott blu" därmed fängelse i högst tre år. 1 fråga om vamsmuggling som avser narkotika föreslås att straffskalan för normalbrottet och för brott som är att anse som ringa ändras på motsvarande sätt. Vidare föreslås en viss utvidgning ske av kriminaliseringen vid försök och andra s. k. osjälvständiga gärningsformer vid brott enligt narkotikastrafflagen och enligt lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling.

Enligt förslaget får man inom kriminalvården möjlighet att förstöra haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbmk av eller annan befattning med narkotika och som påträffats inom en anstalt.

Vidare föreslås att överläkaren vid enhet för missbmksvård som socialstyrelsen bestämmer får ställa som villkor för att ta in någon för vård att patienten underkastar sig vissa undersökningar som kroppsvisitation eUer ytlig kroppsbesiktning. Påträffas egendom som inte får innehas, skaU den omhändertas och får förstöras. Den föreslagna ordningen kommer till uttryck i en särskild lag om kontroU av bemsningsmedel på sjukhus. 1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 46

Prop. 1984/85:46 2

1 propositionen föreslås också alt det i lagen om straff för varusmuggling föreskrivs alt tullen har befogenhet all undersöka ullandsresenärers handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande utan att konkret misstanke om oegentligheter föreligger eller s.k. skärpt tullkontroll har beordrats.

De nya reglerna föresläs träda i kraft den I januari 1985.

Lagförslagen i denna proposition har granskals av lagrådet. Propositionen innehåller därför följande huvuddelar: lagrådsremiss 1984-09-20 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m. m. (s. 9) och lagrådsremiss 1984-09-27 om tullens befogenheter alt undersöka innehållel i handresgods, m. m. (s. 39), lagrådets yttrande över remissen 1984-09-20 (s. 47) och över remissen 1984-09-27 (s. 49) samt föredragande statsrådens ställningstaganden lill lagrådets yltrande över remissen 1984-09-20 (s. 51) och över remissen 1984-09-27 (s. 53).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste läsa alla delarna.

Den som olovligen

1. överiåler narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåld-
sesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befallning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till böter eller fängelse i högsl tre år.

Den som olovligen

1. överiåler narkotika,

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bmk,

5. bjuder ul narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan ål-gärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Den som ulan all giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet lill riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligl stadgande i lag eller författning ej må införas eller ulföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling till böter eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall dömas till böter eller fängelse i högsl tre

Den som utan all ge det tillkänna hos vederbörlig myndighel till riket inför eller frän rikel utför gods, för vilkel tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, döms. om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling lill böter eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall dömas tUl fängelse i högsl tre år.

19 §" Förekommer mot någon, som anträfTas vid gräns- eller kuslort eller ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att han har på sig gods, som enligt denna lag år underkastat beslag, må för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning å honom. Om vederbörande chef för tull-, kust-dier gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken lill eller från utlandet med viss lägenhet eller för viss lidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar, som med lägenheten eller under lidrymden lill platsen ankommer från eller från platsen avreser till ullandel. Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generallullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.

För att tnotverka brott som avses i denna lag får tulltjänsteman även i andra fall än .som avses i första stycket undersöka handresgods, så.som resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från rikel. Tulltjänsteman som utövar lokal eller regional bevakningsledning beslutar om omfattningen av kontrollen.

Kroppsvisitation. som är av mera väsentlig omfallning. och ytlig kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt uirymme i farlyg samt, om undersökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske ulan större omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Kroppsvisitation. som är av mera väsentlig omfattning, och ytlig kroppsbesiklning skall verkställas inomhus i avskilt mm eller i lämpligt utrymme i fartyg saml, om undersökningsman eller den undersökte begär del och det kan ske utan slörre omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning av kvinnor får inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detta gäller dock inte en sådan kroppsvisitation som avses i andra stycket.

" Senaste lydelse 1981: 1079.

Nuvarande lydelse

63 Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till intagen eller medföres av den som skall intagas i kriminalvårdsanstalt, får omhändertagas. Med omhändertagen egendom skall förfaras på sätt föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även alkoholhaltiga drycker eller andra be-

Föreslagen lydelse

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får omhändertas,

1. om de påträffas hos en intagen,

2. om en intagen får dem sig tillsända.

3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvård.sanstalt, eller

4. om de annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem.

Styresmannen skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enhgt bestämmelserna

Prop. 1984/85:46

Nuvarande lydelse

rusningsmedd. som utan alt känd ägare finns påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena/c3r tillämpas åven i fråga om injeklionssprula eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller kronan.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskill föreskrivel om intagnas räll att inneha pengar, skall omhändertas, om det inle är uppenbart obilligt. Omhändertagna pengar skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anslaltsvårdens slut, om del inte föreligger särskilda skäl.

Föreslagen lydelse

om beslagtagen egendom / 2 .? / första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga dricker m. m.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för inspmtning i människokroppen eller i fråga om andra föremål som är särskill ägnade all användas för missbruk av eller annan befallning med narkotika.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller staten.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivel om intagnas rätt alt inneha pengar, skall omhändertas, om del inle år uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men fär ej disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut, om del inle föreligger särskilda skål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4 Förslag till

Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag skall, i den mån socialstyrelsen beslutar det, tillämpas vid sådan enhet vid elt sjukhus som är sårskilt inriktad på vård för missbruk av beroendeframkallande medel.

2 § Den som är intagen för vård får inle inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Han får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler som kan användas för inspmtning i människokroppen eller andra föremål som är särskill ägnade all användas för missbmk av eller annan befattning med narkotika.

3 § Överläkaren får ställa följande villkor för att la in någon på sjukhuset för vård för missbruk av beroendeframkallande medel, om del behövs för

Prop. 1984/85:46 8

att hindra att patienten har tillgång till sådana medel eller föremål som anges i 2 §. De villkor som avses är krav på

1. att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning,

2. att patienten medger undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt.

4 § Sådana bemsningsmedel och föremål som anges i 2 § får omhändertas

1. om de påträffas hos en intagen,

2. om en intagen får dem sig tillsända, eller

3. om de påträffas utan att det finns någon känd ägare till dem.

Överläkaren skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

Prop. 1984/85:46 9

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträ[de 1984-09-20

Närvarande: statsråden I. Carlsson, ordförande, och Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m. m.

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 11 november 1982 tillkallade statsrådet I. Carlsson samma dag en kommission med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbmket. Kommissionen antog namnet narkotikakommissionen.'

Kommissionen avlämnade i december 1983 promemorian (PM nr 8) Narkotikastrafflagen m. m. Promemorian innehåller bl. a. förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64, ändrad senast 1983:363). Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinslanserna bör fogas som bilaga I till protokollet i detta ärende. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 3790-83).

Kommissionen avlämnade i febmari 1984 promemorian (PM nr 11) Insatser inom kriminalvården m. m. Promemorian innehåller bl. a. förslag lill ändring i Jagen (1974:203, ändrad senast 1984:395) om kriminalvård i anstalt (KvaL) och andra lagstiftningsåtgärder. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende. En sammanställning av remissyttrandena såvitt avser kommissionens förslag till lagstiftningsåtgärder har upprällals inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 414-84).

' Som ledamöler i kommittén har ingått numera länspolismästaren Hans Holmér, ordförande, förbundsordföranden Jan Nygren och justitierådet Staffan Vängby.

Prop. 1984/85:46 10

Jag avser att i delta sammanhang la upp de frågor som kommissionen behandlat i promemorian Narkotikastrafflagen m.m. och vissa av de förslag till lagstiftningsåtgärder som kommissionen har lagt fram i promemorian Insaiser inom kriminalvården m. m.

2 Gränsen för det straffbara området

Mitt ställningstagande: Själva konsumtionen av narkotika lämnas även fortsättningsvis utanför det straftbdagda området. Någon ändring i gärningsbeskrivningen för narkotikabrott föreslås därför inte.

Kommissionens ställningstagande: Överensstämmer med milt (PM 8 s. 4-12).

Remissinstanserna: De flesta remissinslanserna ansluter sig lill kommissionens ståndpunkt. En del av dem anser emellertid att även själva konsumtionen av narkotika bör kriminaliseras. Som skäl anförs bl.a. att det för all motverka att särskill ungdomar blir missbrukare är väsenlligl alt samhällel markerar sill avståndstagande till vatje befattning med narkotika för icke-medicinskt bruk.

Skäl för mitt ställningstagande: De ändringar i narkotikastrafflagen som trädde i kraft den I juli 1983 (prop. 1982/83: 141. JuU 37, rskr 316, SFS 1983:363) var tämligen omfattande. Det cenlrala momentet i reformen var en genomgripande översyn av lagens gärningsformer, främsl avsedd att straffbelägga vissa förfaranden som inte föll under den tidigare gärningsbeskrivningen.

Sedan dessa ändringar genomförts är det egentligen bara en fråga rörande gränsen för del straffbara området som har varil föremål för närmare diskussion, nämligen om åven själva konsumtionen av narkotika - som alltså nu faller utanför - borde kriminaliseras. 1 det sammanhangel har del diskuterats även var gränsen mellan innehav och konsumtion skall anses

gå.

Frågan om en kriminalisering av konsumtion av narkotika berördes fö. också i 1983 års lagstiftningsärende. Min förelrädare uttalade därvid (prop. 1982/83: 141 s. 12) att denna fräga fick anses ha sädan principiell betydelse att den inte lämpligen borde prövas i del då aktuella sammanhanget. Han pekade på att kommissionen skulle komma att ta upp frågan lill behandling. Justilieutskollel (majoriteten) erinrade i silt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1982/83:37 s. 16) om all utskottet år 1982 behandlat ett motionsyrkande om all själva nytljandel av narkotika borde kriminaliseras och därvid uttalat att det inte fanns anledning att överväga en ordning som innebär att narkotikamissbruk som sådant strafflidåggs (JuU 1981/82:47).

Prop. 1984/85:46 11

Utskottet fann i 1983 års ärende inte skäl till annan uppfaltning.

Kommissionen har behandlat frågan om gränsen för del slraffbara området enligl narkotikastrafflagen och därvid särskilt riktat in sig pä om själva konsumtionen bör kriminaliseras. Efter en genomgång av de olika skäl som talar för och mot en kriminalisering förordar kommissionen att missbruket - lill skillnad från varje annan befattning med narkotika - fortfarande lämnas utanför det kriminaliserade området.

Själv vill jag till en början framhålla att det straffbelagda området vid brott enligt narkotikastrafflagen genom de ändringar i lagen som genomfördes år 1983 allmänt sell har fåll en tillfredsställande avgränsning. Lagen har också fåll en avsevärt klarare stmklur än den hade fömt. Som min företrädare uttalade i del lagstiftningsärendet (prop. 1982/83:141 s. 12) utesluter detla emellertid inle all också andra ändringar än de som då gjordes av den straffrättsliga regleringen kan visa sig vara påkallade.

Det har i den allmänna debatten från olika håll gjorts gällande att även själva konsumtionen bör falla inom del kriminaliserade området enligt narkotikastrafflagen. Flera av dem som har yttrat sig över kommissionens förslag har haft denna uppfatining. Som skäl har anförts bl.a. all en kriminalisering av konsumtion krävs för att ge ullryck för att samhället lar avstånd från varje befattning med narkotika; etl sådant avståndstagande skulle vara påkallat inte minst för all motverka att ungdomar och andra som befinner sig i en risksituation dras in i missbmk. Det har vidare påpekats att missbmk är straffbelagt i vissa jämförbara länder, l.ex. Finland och Norge.

Jag har visserligen förståelse för dessa synpunkler. Enligl min mening har emellertid vid en sammanvägning de skäl som kan anföras mol en kriminalisering av del aktuella slaget större tyngd än de skäl som talar för. Denna mening delas också av en belydande majoritet av remissinstanserna. Vad jag anser talar starkast mot en kriminalisering är att denna skulle, som min företrädare uttalade i lagstiftningsärendet förra året (prop. 1982/83: 141 s. 12), kunna få konsekvenser för narkomanvården som är svåra all överblicka. Vad som underslröks vid narkotikastrafflagens tillkomst (prop. 1968:7 s. 107) om all kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar utan underslöder samhällels ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbmkare har sålunda enligt min mening fortfarande bärkraft. En kriminalisering som riktar sig mot själva missbmket av narkotika skulle kunna äventyra dessa ansträngningar.

Det finns emellertid - som kommissionen påpekar - också andra skäl som talar mol den ifrågasatta utvidgningen av det slraffbara området. Dit hör problem som hänger samman med bevisfrågor, l.ex. gränsen mol den legala konsumtionen av narkotika och brister i de analysmetoder som står till buds. Härtill kan läggas all angrepp som riktar sig mot gärningsmannen själv -1, ex. försök lill självmord - enligl vedertagna slraffrällsiiga principer

Prop. 1984/85:46 12

normalt inte beläggs med straff. Jag delar vidare kommissionens uppfattning att de som förespråkar en kriminalisering av missbmket överskattar betydelsen av sådana åtgärder och av den lilla straffria zon som här finns. Några remissinstanser har i det här sammanhanget tagit upp det särskilda problemet med narkotikamissbmk på kriminalvårdsanstalterna. I den delen villjag peka på vad kriminalvårdsstyrelsen har framhållit, nämligen alt varje befattning med narkotika, alltså även konsumtion, är förbjuden för de intagna med stöd av kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär (se 60 § KVVFS 1984:1). Överträdelse av förbudet kan enligl 47 § KvaL medföra disciplinär bestraffning. En kriminalisering av konsumtion av narkotika fyUer alltså ingen självständig funktion här och skulle även kunna ha olägenheter för de program och andra åtgärder mol missbmk i fängelser som nu utvecklas.

I likhet med kommissionen och de flesta remissinstanserna har jag sålunda kommit fram till att anledning saknas att aktualisera någon ändring i förhållande till det ställningstagande i frågan som riksdagen har gjort senast förra året. Själva konsumtionen av narkotika bör alltså även fortsättningsvis falla utanför det kriminaliserade området.

1 rättspraxis har emellertid ibland tvekan uppkommit om hur straffrihe-ten för konsumtion - som inte uttryckligen framgår av lagen - förhåller sig tiU kriminaliseringen av innehav. Av förarbetena till de ändringar som genomfördes i narkotikastrafflagen förra året (se BRÅ PM 1982:2 s. 35, 106 med där anförda rättsfall och 116 ff samt prop. 1982/83:141 s. 24 f) framgår att innehav i rättspraxis i regel har tolkats på samma sätt som begreppet besittning. Det är främst när fråga har varil om besittning i omedelbar anslutning till eget bmk som tvekan har uppkommit i praxis.

Frågan har varit uppe i bl.a. två avgöranden som högsta domstolen meddelade strax efter det att kommissionen lämnade silt nu aktuella förslag (NJA 1983 s. 887 och 893). Avgörandena har berörts vid remissbehandlingen. Det har bl.a. från ett par håll befarats att den tolkning av begreppet innehav i narkotikastrafflagens mening som högsta domstolen gett uttryck för i de aktuella fallen kan ge upphov till gränsdragningsproblem i praktiken. Jag har svårt att se att några risker för detta skulle föreligga. Om emellertid utvecklingen i rättspraxis skulle ge anledning till det, bör den aktuella gränsdragningsfrågan självfallet tas upp och behovet av lagstiftningsåtgärder övervägas.

Prop. 1984/85:46 13

3 Gradindelning och strafTskalor vid narkotikabrott, m. m.

Mitt förslag: Beteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som ringa slopas. Straffmaximum för sådant brott höjs till fängelse i sex månader. För normalgraden av narkotikabrott utgår böter ur straffskalan. Straffet för sådant brott blir således fängelse i högst tre år. Beträffande vamsmuggling som avser narkotika ändras straffskalan för normalbrottet och för brott som är alt anse som ringa på motsvarande sätt. Vidare sker en viss utvidgning av kriminaliseringen vid förberedelse och andra s.k. osjälvständiga gärningsformer enligt narkotikastrafflagen och enligl varusmugglingslagen.

Kommissionens förslag: Överensslämmer med mitt med den skillnaden att enligl kommissionens förslag straffminimum för normalgraden av narkotikabrott och av varusmuggling som avser narkotika sätts lill 60 dagsböter (PM 8 s. 13-20). Frågan om straffansvar vid osjälvständiga gämings-former tas inte upp av kommissionen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen att slopa beteckningen narkolikaförseelse och att införa fängelse i högsl sex månader i straffskalan för narkotikabrott som är att anse som ringa. En majoritet av instanserna ansluter sig också lill förslaget att straffminimum för normalgraden av narkotikabrott höjs lill 60 dagsböter. Några vill utmönstra böter ur den straffskalan. De flesla av dem som har uttalat sig belräffande kommissionens förslag till ändringar av slraffskalorna för varusmuggling som avser narkotika tillstyrker förslaget.

Skäl för mitt förslag:

Narkotikastrafflagen

Straffskalan för narkotikabrott är indelad i tre olika grader. Straffet för normalbroltel är böter eller fängelse i högsl tre år (I §). Brott som är all anse som ringa betecknas som narkotikaförseelse (2 §). Straffskalan för delta brott innehåller enbart böler. För grovt brott, som inle berörs av förslaget, är slraffminimum två och maximum tio års fängelse (3 §).

Brollsbeteckningen narkotikaförseelse slopas

Förslaget all slopa den särskilda brollsbeteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som ringa motiverar kommissionen med alt del med hänsyn till narkotikabrottslighetens allvarliga art framstår som föga adekvat att beteckna ens den lindrigaste graden som förseelse. Jag ansluter mig till della synsätt. Som kommissionen anför leder en ändring av brottsrubriceringen visserligen inle i och för sig till några prakliska

Prop. 1984/85:46 14

fördelar. Det rimmar emellertid illa med den stränga inställningen till narkotikabrottsligheten alt använda begreppet förseelse i detta sammanhang, och del kan ge en felaktig föreställning om straffvärdet hos de aktuella gärningarna. Om, som jag strax återkommer till, fängelse förs in i straffskalan för narkotikabrott som är att anse som ringa, ler del sig än mer befogat all utmönstra uttrycket narkolikaförseelse.

Straffmaximum för narkotikabrott som är ringa höjs

Kommissionen anför både praktiska och principiella skäl för att införa fängelse i högsl sex månader i straffskalan för narkotikabrott som är alt anse som ringa. Enligl kommissionen kan därigenom vissa processueUa tvångsmedel användas, och man uppnår en bällre balans i förhållande till straffskalorna för vissa andra brott.

För egen del anser jag att en sådan ändring i enstaka fall kan vara en fördel vid påföljdsbeslämningen för vissa särskilda brotlsformer som avser små mängder men som ändå har ell relativt högl straffvärde, l.ex. galu-langning och befattning med narkotika i kriminalvärdsanstalt. Delta har också riksåklagaren (RÅ) framhållit i sitt yttrande. Man kan vidare länka sig att del emellanåt kan vara en fördel att öppna en möjlighel för domslo-lama att döma lill skyddstillsyn i exempelvis vissa kvalificerade återfallssi-luationer där enbart ringa brott har begåtts. Enligl min mening kan man i detta sammanhang inle heller bortse från att enligl huvudregeln fängelse måsle ingå i straffskalan för all polis och åklagare skall kunna använda vissa tvångsmedel, t.ex. husrannsakan. Behovet av sådan tvångsmedels-användning har vitsordats under remissbehandlingen.

Jag har sålunda kommit fram till att straffskalan för narkotikabiott som år alt anse som ringa bör omfalta böter eller fängelse i högsl sex månader. Jag vill dock underslryka att jag delar kommissionens uppfaltning att fängelsestraff bör användas utomordentligt sällan vid ringa brott. I princip bör sådan påföljd väljas endasl vid gärningar som tidigare bedömdes som normalgraden av narkotikabrott. Avsikten med mina förslag är inte all åstadkomma en strängare slraffmåining. Jag återkommer strax till dessa frågor om rubricering och gränsdragning.

Böler las bort ur straffskalan för normalbrottet

När det så gäller straffskalan för normalgraden av narkotikabroll har kommissionen pekat på all del i den allmänna debatten hävdats all böler inle bör kunna följa på sådana brott. Kommissionen har dock stannat för att denna påföljd likväl bör finnas kvar i straffskalan men att slraffminimum bör höjas lill 60 dagsböter. Skälet är att påföljden för narkotikabrott i dag i åtskilliga fall stannar vid böter och all kommissionen bedömer all en skärpning av påföljden i sädana fall inte är erforderiig.

Kommissionen framhåller all ell alternativ skulle vara au ta bort böter ur straffskalan för normalbrottet och all som ringa brott rubricera de

Prop. 1984/85:46 15

gärningar som f.n. i praxis brukar betecknas som narkotikabrott men där påföljden stannar vid böter. Kommissionen anser emellertid att ett sådant försök all förskjuta gränsen riskerar att misslyckas. Denna ståndpunkt har rönt kritik under remissbehandlingen. Bl.a. har de domstolar som yttrat sig över promemorian entydigt gell ullryck för uppfattningen att en sådan förskjutning är möjlig. Också andra remissinstanser anser au det skulle vara lämpligt att ta bort böter ur straffskalan för normalgraden av narkotikabrott.

Jag har, liksom når det gäller brottsrubriceringen narkotikaförseelse, förståelse för synpunkter som innebär att man bör undvika att skapa etl intryck av att samhället inte har en fast och konsekvent syn på den slraffrällsiiga behandlingen av den illegala narkotikahanteringen. Från denna utgångspunkt finns det enligt min mening starka skäl för au straffskalan för normalgraden av narkotikabrott bör innehålla enbart fängelse. Vidare bör man generellt selt undvika stora överlappningar mellan straffskalorna för olika grader av samma gärningsart. Mitt förslag till skärpning av straffmaximum för narkotikabrott som är att anse som ringa motiverar mol den bakgrunden en skärpning ocksä av slraffminimum för normalbroltel. Jag delar emellertid kommissionens uppfaltning att någon generell siraffhöjning inle är motiverad för sådana gärningar som i dag bedöms som tillhörande normalgraden men för vilka påföljden anses kunna bestämmas till endast böter. I linje med vad som från domstolshåll uttalats vid remissbehandlingen finns det anledning alt utgå från att domstolarna kommer att rubricera åtminstone flertalet av de fallen som ringa, om böler tas bort ur straffskalan för normalfallen.

Mina överväganden har sålunda fört mig till ståndpunkten alt endast fängelse hör finnas i straffskalan för normalgraden av narkotikabroll.

Gränsen mellan normalbrott och ringa brott förskjuts

De ändringar av straffskalorna för narkoiikabroti som jag föreslår bör som jag nyss var inne på även medföra en viss förskjutning av gränsen mellan normalgraden och den ringa graden av narkotikabrott. Vissa gärningar som i dag bedöms som normalgraden torde i fortsättningen fä betraktas som ringa brott. Jag skall hår ta upp nägra typsiiuationer där en ändrad rubricering kan te sig naturlig. Jag avser att beröra frågan också i specialmotiveringen.

Befallning med narkotika i kriminalvärdsanstalt har efter hand också när det rört sig om myckel små mängder för eget bruk ofta kommil all bedömas som normalgraden av narkotikabroll och därvid vanligen föranlett korta fängelsestraff Skälet för detta torde vara alt det ansetts sä angeläget att hålla fängelserna fria från narkotika att ett sådant straff har bedömts höra följa nära nog pä varje befattning med narkotika i kriminalvärdsanstalt som inte är av helt obetydlig art. Eftersom straffskalan för den ringa graden innehåller endast böter har domstolen då tvingats rubricera går-

Prop. 1984/85:46 16

ningen som normalgraden av narkotikabrott. När del gäller helt små mängder narkotika kan en sådan rubricering te sig mindre naturlig, även om givetvis det förhållandet att brottet begåtts inom en kriminalvårdsanstalt ofta måste inverka på mbriceringsfrågan som en försvårande omständighet. I fortsättningen blu- det emellertid möjligt att, om en samlad bedömning talar för att ett brott av det aktuella slaget skall anses som ringa, döma för den lägre graden och, när det anses motiverat, ändå bestämma påföljden tUl ett kort frihetsstraff. Detta måste betecknas som en fördel.

Som jag tidigare har varit inne på synes också åtskilliga andra fall som i dag bedöms som narkotikabrott av normalgraden i fortsättningen böra mbriceras som ringa brott. Det gäller framför allt de många situationer där brottet inte anses vara allvarligare än att det föranleder böter. Någon generell straffskärpning är som jag tidigare nämnt inte avsedd för sådana fall. Här torde det ofta vara fråga om enstaka överlåtelser av smärre mängder. Men också när det varit fråga om upprepade sådana överlåtelser bör man i fortsättningen i en del faU med en ändrad rubricering kunna döma för flera ringa brott och bibehålla straffnivån.

Detta leder över till en fråga som kommissionen särskilt uppehållit sig vid. Det förekommer i dag att en narkotikamissbrukare som gjort sig skyldig tiU upprepade smärre innehav för eget bmk lagfors för ett narkotikabrott bestående i att han under en längre tidrymd innehaft sammanlagt en viss mängd narkotika. Kommissionen anser att en sådan rättstillämpning är tveksam och att man i dessa situationer i ställel bör åtala och döma i brottskonkurrens för upprepade ringa brott. När del gäller straffmätningen i sådana fall menar kommissionen alt brottsligheten inte är lika grov som i de situationer då någon vid ett enda lillfälle innehaft motsvarande mängd narkotika, bl.a. eftersom innehavet av en stor mängd narkotika typiskt sett har syftat till överlåtelse. Kommissionen kritiserar framför allt den s.k. tillbakaräkningen varigenom den som under kanske lång tid regelbundet missbrukat narkotika dömts som om han vid ett tillfälle innehaft den totala mängd han har förbrukat, vilket kunnat leda till oproportionerligt stränga straff. De remissinstanser som kommenterat detta har med något undantag stäUl sig bakom kommissionens uttalanden.

Också jag delar i allt väsentligt kommissionens synsätt men vill peka på att det - som någon remissinstans har framhållit — kan finnas situationer där en helhetsbedömning av olika tillfällen då någon befattat sig med mindre mängder narkotika bör leda lill att brott av normalgraden skaU anses föreligga. Avgörande torde här vara om det finns elt sådant samband mellan de olika tillfällena att de bör bedömas som led i en samlad och planerad verksamhet. Detta torde främsl kunna komma i fråga vid andra gärningsformer än innehav. 1 de flesta fall är det dock naturligt att bedöma situationen på det sätt kommissionen har förordat. Med en sådan praxis minskar också svårigheterna att i ett eventuellt framtida mål avgöra vad gärningsmannen redan har dömts för, även om de inte försvinner helt. I

Prop. 1984/85:46 17

linje med vad kommissionen har uttalat villjag också framhålla vikten av alt man på delta sätt skapar underlag för slraffmätning och påföljdsval som står i överensstämmelse med grunderna för narkolikastrafflagstiflningen. Långvariga fängelsestraff bör ju inle ådömas i fall då någon inte övertygats om annat än de innehav som varil förbundna med ett - låt vara under lång lid fortgående - eget missbruk.

Jag vill i del här sammanhanget också passa på att i likhel med kommissionen betona vikten av alt frigöra sig från ett strikt mängdtänkande vid rubricering och påföljdsbestämning. Detta har framhållits vid tidigare ändringar av narkotikastrafflagen (prop. 1980/81:76, JuU 25). Numera har den frågan även belysts av högsla domstolen (se NJA 1983 s. 754).

Jag återkommer till vissa ytterligare frågor rörande mbricering och gränsdragning i specialmotiveringen.

Slraffansvarel vid försök och andra s.k. osjälvständiga gärningsformer utvidgas någol

Mitt förslag belräffande 2 § om ändrad brottsmbricering och ändrad siraffskala för ringa fall av narkotikabrott har betydelse även för bestämmelsen i 4 § om straffansvar vid försök och andra s. k. osjälvständiga gärningsformer. F.n. gäller all dessa gärningsformer inte är kriminaliserade vid narkolikaförseelse. Med den ändrade brottsbeteckningen skulle de dock — om 4 § lämnas oförändrad - avse brott också enligt 2 §. Inte minsl mot bakgrund av att fler fall än förut avses falla under 2 §, anser jag det vara befogal aU straffansvaret enligl 4 § vid försök och förberedelse får omfalta även vissa brott som är att anse som ringa. Motsvarande behov föreligger emellertid knappast beträffande stämpling. Jag återkommer till frågan i specialmoliveringen.

Åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott

Slutligen villjag i detta sammanhang ta upp en fråga som kommissionen behandlat och som har anknytning till de förslag som jag har lagt fram, nämligen den om åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet. Åtalsunderlåtelse kan f.n. ges med stöd av olika bestämmelser. Av intresse är särskilt beslämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken (RB) som innebär att åtalsunderlåtelse får ges, om del kan antas att i händelse av lagföring någon annan påföljd än böter inle skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte krävs från allmän synpunkt. Vidare kan nämnas att ungdomar som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år har ytterligare möjligheler att få åtalsunderlåtelse enligt bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

RA har år 1980 utfärdat etl cirkulär som rör vissa frågor angående handläggningen av narkotikamål (RÅC 1:94). 1 cirkuläret har RÅ rekommenderat att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB skall begränsas till fall som avser endast innehav för eget bmk av vad som 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 46

Prop. 1984/85:46 18

uppgår lill eller svarar mot högst en rökbit cannabis eller en dos centralsti-mulantia ulom kokain, dvs. en så liten mängd narkotika att den normalt inle delas upp ytterligare och säljs vidare. Av stor vikt år enligt RÅ att åtalsunderiålelse enligl del nämnda lagrummet i huvudsak begränsas till förseelser av förstagångskaraktär.

Kommissionen förordar alt åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § förslå stycket 1 RB i princip inte skall ges vid narkoiikabrotislighei, dock att undantag från della bör kunna göras vid vissa innehav av obetydliga mängder läkemedel.

De flesla remissinslanserna är av samma mening som kommissionen. Åven andra uppfattningar har emellertid kommil fram under remissbehandlingen. Exempelvis anser Föreningen Sveriges statsåklagare att. även om f n. åtalsunderlåtelse för ringa narkotikabrott bör medges med slor restriktivitet, del förekommer ell inle obetydligt antal fall där intresset av lagföring är så litet alt åtalsunderlåtelse är klart lämpligast. RÅ uttalar bl.a. all ulvecklingen i praxis efter det nämnda cirkulärels tillkomst inneburit ytterligare begränsningar av åtalsunderlåtelseinstituieis användning och att någon mer långtgående ändring av den praxis som numera råder inle kan anses påkallad.

Jag vUl till en början erinra om alt regeringen nyligen lill riksdagen har överlämnat elt förslag om vidgade möjligheler för åklagare au beslula om åtalsunderiålelse (prop. 1984/85:3). Förslagel är ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet av allvarligare brottslighet, bl. a. ekonomisk brottslighet saml vålds- och narkotikabrottslighet. Beträffande den närmare innebörden av förslaget får jag hänvisa lill propositionen.

Möjligheten att underiåta åtal vid bötesbrott vidgas enligt förslaget genom en ny regel i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB som innebär au åtalsunderlåtelse får ske under förutsättning all något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. I propositionen (s. 29) har jag anfört beträf fande åtalsunderlåtelse enligt denna beslämmelse vid bötesbrottslighet på narkotikaområdet att praxis bör behållas oförändrad till dess ställning har tagits till kommissionens nu aktuella förslag.

När del så gäller deUa ställningstagande anser jag för min del all praxis i fråga om åtalsunderlåtelse enligt den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB ger uttryck för en tillräcklig restriktivitet. Enligt min mening saknas det således anledning att gå längre i begränsande riktning. Den utvidgning av straffansvaret för osjälvständiga gärningsformer som jag föreslår kan också medföra etl visst behov av att kunna ge åtalsunderlåtelse.

1 det nyss sagda ligger att jag anser att man vid tillämpningen av den föreslagna nya regeln om åtalsunderiätelse i 20 kap. 7 § första stycket I RB vad gäller narkotikabrott bör hålla fast vid nuvarande praxis. 1 sammanhangel vUl jag erinra om att jag i den aktuella propositionen (s. 67) starkt

Prop. 1984/85:46 19

betonat vikten av alt de nya reglerna om åtalsunderlåtelse tillämpas på ell sådani sätt att inte tilltron till rättsväsendets förmåga all upprätthålla likhet inför lagen mbbas. Jag har därvid ocksä pekal på all det i första hand ankommer på RÅ att främja en enhetlig praxis pä området.

Varusmugglingslagen

I motsats till övriga olovliga befattningar med narkotika regleras smuggling inte i narkotikastrafflagen utan i lagen (1960:418, ändrad senast 1983:364) om varusmuggling (varusmugglingslagen). Bl. a. straffskalor och ansvar för osjälvständiga gärningsformer i fråga om smuggling av narkotika har dock i huvudsak anpassats lill bestämmelserna i narkotikastrafflagen. En sådan anpassning bör ske även i nu aktuella hänseenden.

Del bör emellertid påpekas alt del f. n. råder en bristande överensstämmelse mellan straffskalan för varusmuggling som är alt anse som ringa (2 § varusmugglingslagen) och straffskalan för narkotikaförseelse (2 § narkotikastrafflagen). 1 det förra fallet är straffskalan penningböter, högst 1 000 kr, medan den i det senare är dagsböter. Redan i dag kan denna skillnad tänkas föranleda ett lindrigare straff, om en person åtalas för varusmuggling belräffande en viss mindre mängd narkotika än om denne åtalas för narkolikaförseelse avseende innehav av samma mängd. Sådana effekter bör självfallet undvikas. Om fängelse förs in i straffskalan för narkotikabrott som är ringa utan att någon ändring görs i straffskalan för ringa varusmuggling av narkotika, skulle skillnaden mellan straffskalorna bli slörre och riskerna öka för omotiverade skillnader vid den rättsliga bedömningen av dessa båda brott.

Jag förordar mot den angivna bakgmnden att straffskalorna i varu-smuggUngslagen beträffande varusmuggling av normalgraden (I §) och vamsmuggling som är ringa (2 §) vid gärningar som gäller narkotika anpassas lill de föreslagna slraffskalorna för motsvarande brott enligt narkotikastrafflagen (1 och 2 §§). Vad gäller gränsen mellan varusmuggling som är ringa och normalgraden samt påföljdsbeslämningen bör i tillämpliga delar gälla vad jag anfört rörande motsvarande brott enligt narkotikastrafflagen.

Vidare bör kriminaliseringen vid de osjälvständiga gärningsformerna enligt vamsmugglingslagen (8 §) anpassas till motsvarande bestämmelser enligt narkotikastrafflagen (4 och 5 §§). Jag återkommer lill den frågan i specialmotiveringen.

Av 24 § vamsmugglingslagen följer att befogenheten för befattningshavare inom tullen att föra talan, t.ex. att utfärda strafföreläggande, är begränsad till brott på vilka kan följa högst böter. Förslagel om att införa fängelse i straffskalan för varusmugglingsbroil som är ringa och som gäller narkotika påkallar därför en jämkning i paragrafen för att nyss nämnda ordning skall kunna behållas beträffande brott av detta slag.

Prop. 1984/85:46 20

4 Innehav av haschpipor m. m. på en kriminalvårdsanstalt

Mitt förslag: Genom en ändring i lagen om kriminalvård i anstalt får man inom kriminalvården möjlighet alt förstöra haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som påträffats inom en anstalt.

Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt (PM 11 s. 38).

Remissinstanserna: De instanser som har berört kommissionens förslag har tillstyrkt della.

Skäl för mitt förslag: Regler om i vilken utsträckning intagna får inneha och förvärva egendom under anslaltsvisldsen finns i 24 § KvaL och i regler som utfärdats i anslulning lill nämnda paragraf i värdcirkulärel. I 60 § iredje stycket vårdcirkuläret föreskrivs bl.a. att en intagen inte får inneha eller eljest ta befattning med injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen eller sådana rökpipor som är tillverkade för rökning av cannabis (haschpipor) eller andra föremål som är särskilt avsedda att användas som hjälpmedel vid konsumtion av narkotika. I vårdcirkuläret regleras vidare frågan om vad som skall ske med egendom som påträffas inom en anstalt och tillhör en inlagen men som denne sålunda inte får inneha. Av bestämmelserna (se 16 och 18 §§) framgår alt egendomen skall omhändertas och förvaras för den intagnes räkning för alt lämnas ut till denne vid frigivningen.

1 63 § KvaL finns emellertid regler som innebår att egendom av del aktuella slaget i vissa fall får förstöras eller försäljas. Av försia-iredje styckena i paragrafen följer att med injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen och som påträffats hos en intagen skaU förfaras på det säu som föreskrivs i 3 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Härav följer i sin tur att egendomen skall förstöras eller försäljas enligl vad som föreskrivs om beslagtagen egendom i 2 § I första stycket nyss nämnda lag.

Den nuvarande regleringen innebär alltså alt det visserligen är otillåtet för en intagen att inneha haschpipor och andra föremål som är särskill avsedda att användas som hjälpmedel vid konsumtion av narkotika. En intagen har emellertid rätt all vid frigivningen få tillbaka egendom av detla slag - bortsett från injektionssprutor och kanyler - som omhändertagits under anslaltsvisldsen.

Genom de ändringar i narkotikastrafflagen som genomfördes år 1983 kan emellertid föremål av det nyss nämnda slaget förverkas. 1 6 § iredje stycket narkotikastrafflagen finns sålunda en regel om förverkande som avser injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i

Prop. 1984/85:46 21

människokroppen eller andra föremål som är särskilt ägnade alt användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Påträffas sådana föremål hos någon som har begått brott enligl narkotikastrafflagen eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varil föremål för brott enligl sagda lag. skall enligt nyss nämnda bestämmelse föremålen, oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om del inte är uppenbart obilligl. Den förulsällning för förverkande som år knuten lill frågan i vilkel sammanhang ell föremål påträffas innebär emellertid att förverkande inte utan vidare kan ske av exempelvis haschpipor som innehas som souvenirer (se prop. 1982/83: 141 s. 38).

Vidare kan nämnas att det i 8 § lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer finns regler som innebär all egendom som påträffas hos den som omhändertas med stöd av lagen i vissa fall skall tas ifrån honom och. om inle särskilda skäl lalar för all egendomen ålerslälls efter frigivandel, förstöras. Reglerna omfattar bl. a. föremål av samma slag som avses i förverkanderegeln i 6 § Iredje stycket narkoiikaslrafflagen (se prop. 1983/84:111 s. 151).

Kommissionen uilalar all del har visat sig all inlagna vid frigivningen gör anspråk på haschpipor som omhändertagits på anstalten. Enligt kommissionen ulgör även haschpipor och andra narkolikautensilier redskap som avsevärt ökar risken för narkotikamissbruk. Föremål av detta slag bör enligl kommissionen därför kunna omhändertas och förslöras enligt vad som föreskrivs i 63 § KvaL.

Jag anser det vara väsentligt att inte bara injektionssprutor och kanyler ulan även haschpipor och andra föremål som är särskill ägnade alt användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som påträffas inom en kriminalvärdsanstalt kan omhändertas och förstöras. Bestämmelsen i 6 § tredje stycket narkotikastrafflagen om förverkande av sådana föremål tillgodoser visserligen detla inlresse i åtskilliga fall. Del finns emellerlid silualioner där elt föremål av det aktuella slaget kan påträffas hos en intagen men där någol förverkande inte kan ske. Kriminalvårds-myndigheterna kan i sådana fall, med hänsyn till den nuvarande utformningen av 63 § KvaL, endast omhänderta föremålet och kan inte vägra att lämna tillbaka del lill den intagne vid frigivningen. Jag anser detta vara stötande. Haschpipor och andra föremål av aktuellt slag som påträffas inom en anstalt bör alltid kunna förstöras. Vidare är del från praklisk synpunkt av intresse all man inom kriminalvården själv kan handlägga dessa frågor utan alt polis och åklagare behöver kopplas in.

Mot denna bakgmnd föreslår jag att 63 § KvaL ändras så att del görs klart all det förfarande som där föreskrivs beträffande injektionsspmlor och kanyler omfaliar även haschpipor och andra föremål, som är särskilt ägnade alt användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Jag vill tillägga all det i 36 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiiJtrisk vård i vis.sa fall (LSPV), 37 a § lagen (1967:940) angående

Prop. 1984/85:46 22

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 76 § socialtjänstlagen (1980:620), 25 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och 32 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) finns bestämmelser som motsvarar 63 § KvaL. Det kan därför finnas anledning att överväga om det bör göras motsvarande ändringar i dessa bestämmelser. Den frågan bör dock avvakta resultatet av socialberedningens (S 1980:07) arbete.

Slutligen villjag peka på beslämmelsen i 62 § andra stycket KvaL. Den innebär bl. a. all den som åt någon intagen lämnar sådana injektionsspmlor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen och som alltså faller under 63 § döms till böter eller fängelse i högsl sex månader, om inle gärningen annars är i lag belagd med strängare straff. En utvidgning av del kriminaliserade området enligt 62 § andra stycket KvaL svarande mot den föreslagna ändringen i 63 § samma lag skulle visserligen kunna övervägas. Jag anser emellertid en sådan utvidgning vara obehövlig och sakna självständig funktion, främsl med hänsyn lill att de allra flesta fall som skulle beröras av utvidgningen är belagda med strängare straff som förberedelse till narkoiikabroti eller grovt narkotikabrott enligt 4 § narkotikastrafflagen. Någol förslag om ändring i 62 § andra stycket KvaL läggs alltså inte fram.

5 KontroU av berusningsmedel på sjukhus

Mitt förslag: På sjukhus eller del av sjukhus som socialstyrelsen beslämmer får narkotika, alkohol och andra berusningsmedel inle innehas av patienterna. Detsamma gäller föremål som är särskill ägnade alt användas för missbmk av eUer annan befattning med narkotika, t.ex. sprutor och kanyler. Överläkaren på sjukhuset får ställa som villkor för att vårda någon för missbruk av beroendeframkallande medel att patienten underkastar sig vissa undersökningar som kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Påträffas egendom som inte får innehas skall den omhändertas och får förslöras.

Kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (PM 11 s. 123-126). Enligt kommissionens förslag får mer ingripande undersökningar som vaginal- och rektalundersökningar ställas som villkor för vård på sjukhus.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker kommissionens förslag eller lämnar det utan erinran. Socialstyrelsen är tveksam till om det behövs lagregler för att uppställa aktuella villkor för vården. LO, social-

Prop. 1984/85:46 23

beredningen och RFHL motsätter sig förslaget. Socialberedningen anser att kravet på integritetskränkande undersökningar kan avskräcka starkt vårdbehövande missbrukare från alt söka värd.

Skäl för mitt förslag:

Bakgrund

Vården av narkotikamissbmkare inom hälso- och sjukvården skall precis som all annan hälso- och sjukvård bygga på frivillighet. Vården skall tillgodose vissa krav. Bl.a. skall den bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Den skall främja goda kontakter mellan patienten och personalen i vården. Häri ingår naturligtvis att personalen skall sträva efter all hygga upp etl förtroende hos patienten.

Samtidigt måsle konstateras alt det skapar stora problem på en narkomanvårdsklinik, om narkotika kan smugglas in. Möjligheterna att genomföra vården kan helt omintetgöras. Vissa kliniker har ibland haft stora problem med narkotika. Detta har lett till alt det på vissa enheter gjorts undersökningar av patienterna i syfte att förhindra införsel av narkotika. 1 de allra flesta fall har undersökningarna haft karaktär av kroppsvisitation dvs. patientens kläder, väskor etc. har undersökts. Även mer omfattande undersökningar, bl.a. vaginal- och rektalundersökningar, har dock förekommit.

Med anledning av en anmälan har dessa förhållanden utretts av justitieombudsmannen. JO. Enligt JO: s beslut strider det mot 2 kap. regeringsformen att genomföra undersökningar molsvarande kroppsvisitation och kroppsbesiklning, om inle särskill lagstöd finns för delta. Med undanlag av bestämmelserna i 13 § LSPV finns det inte sådana bestämmelser inom hälso- och sjukvården. Endasl i de fall patienterna frivilligt går med på en sådan undersökning får den genomföras. JO anser del inle godtagbart att den som har behov av och söker sjukhusvård för narkotikamissbruk skall behöva gå med på kroppsbesiktning eller kroppsvisitation för alt kunna få vård. Om del år nödvändigt att genomföra sådana undersökningar för att förhindra all narkotika förs in på de aktuella vårdavdelningarna, måsle enligl JO: s mening lagbestämmelser införas om detta.

Förbud alt inneha berusningsmedel

Det är nödvändigt att nu överväga vilka ytterligare bestämmelser som behövs för att förhindra att illegal narkotika och andra bemsningsmedel m.m. förekommer på narkomanvårdsenheterna inom hälso- och sjukvården. Sådana bestämmelser finns redan inom den hälso- och sjukvård som bedrivs enligt LSPV och inom den sociala omsorgen enligl LVU och LVM. Med verkan fr. o. m. den I juli i år har en reglering i ämnet förts in även i socialtjänstlagen (jfr prop. 1983/84: 174).

Jag föreslår - delvis efter mönster i de nämnda lagarna - att bestämmel-

Prop. 1984/85:46 24

ser införs om att det på sjukhus eller del av sjukhus som socialstyrelsen bestämmer skall vara förbjudet att inneha alkohol, andra bemsningsmedel såsom vissa läkemedel samt föremål som är särskill ägnade alt användas för missbruk av eller annan befallning med narkotika l.ex. spmtor och kanyler.

KontroU av patienter

1 likhet med flertalet remissinstanser delar jag kommissionens uppfattning att vissa narkomanvårdsenheter inom hälso- och sjukvården kan behöva ha möjlighet att kontrollera att patienterna inle har narkotika eller andra bemsningsmedel på enheten. Att de underkastar sig kontroll skall kunna ställas upp som villkor för vård på enheten. Del är emellertid angeläget att personalen genom andra ålgärder försöker begränsa behovet av sådana undersökningar. Personalen måste från fall lill fall bedöma om en undersökning behövs. Det kan, som kommissionen påpekar, ofta vara svårt att avgöra om t.ex. en vårdsökandes medverkan till en sådan undersökning är frivillig eller inte. Bestämmelser i lag behövs därför om rätt för överläkaren vid narkomanvårdsenheten att som villkor för vården uppställa att viss kontroU får ske. Kontroll bör kunna ske fömtom i samband med intagningen även under vistelsen på sjukhuset, om misstanke uppkommer att förbjuden egendom skall påträffas hos en patient.

När det gäller frågan om vilka undersökningar som bör få uppställas som villkor för vård är jag mera tveksam till kommissionens förslag. Varje form av kroppsbesiklning eller kroppsvisitation är ett ingrepp i en patients integritet. Enligt t. ex. LVM får den omhändertagne under vissa fömtsättningar underkastas kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning när han kommer till elt hem för vård med stöd av den lagen och under vistelsen vid hemmet. Mer ingripande undersökning som t.ex. vaginal- eller rektalun-dersökning är däremot inte tillåten. Jag anser inte att man som villkor för vården på sjukhus av en missbmkare bör kunna ställa upp längre gående krav när del gäller undersökningar. Skulle erfarenheten visa att mera ingripande undersökningar behövs, kan frågan naturiiglvis tas upp på nytt.

Undersökningen skall självfallet inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. Lika klart är att all den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas.

1 sammanhanget bör påpekas att undersökningar av andra skäl än för alt söka efter narkotika ofta behöver göras på dessa kliniker. Gynekologiska sjukdomar och olika infektioner är vanliga bland missbrukare. Hälsoundersökningar i samband med intagningen förekommer därför ofta. Ibland är det nödvändigt att klä av t.ex. medvetslösa eller svårt omtöcknade missbrukare för att kunna ge erforderlig behandling.

Om någon vägrar att underkasta sig en undersökning som är påkallad för att t.ex. söka efter narkotika, får undersökningen inle genomföras, men han kan vägras vård på enheten. Han måste då kunna få erforderlig vård på

Prop. 1984/85:46 25

någol annat sjukhus eller någon annan mottagning. Patientens vägran får inle leda lill all vård över huvud inle kan ges. Alla de typer av enheter där patienter av nu aktuellt slag kan få vård bör följaktligen inte ha möjlighet all ställa upp nämnda villkor för vården. Socialstyrelsen bör samråda med huvudmannen för vården om vilka sjukhus som skall omfattas av bestämmelserna.

Kontrollen bör kunna omfatta fömtom patientens person även väskor, kassar eller det gods som han eller hon för med sig till sjukhuset eller som sänds till patienten under vårdtiden.

Vid behov kan socialstyrelsen meddela allmänna råd om den aktuella kontrollen.

Omhändertagande och förstörande av berusningsmedel

Förbjuden egendom som påträffas hos en patient eller som ankommer till en patient eller som medförs av den som söker vård bör få tas omhand av personalen.

Överläkaren vid sjukhuset bör kunna förstöra eller försälja egendomen enligl bestämmelserna om beslaglagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Även när egendom som här avses påträffas på sjukhus eller del av sjukhus som omfattas av bestämmelserna utan att känd ägare finns, bör den kunna omhändertas och förslöras. Däremot är jag inte nu beredd att föreslå motsvarande bestämmelser beträffande bemsningsmedel m. m. som påträffas på sjukhus eller del av sjukhus som inte omfaltas av de nu aktuella bestämmelserna. Vid dessa inrättningar gäller dock redan bestämmelsema i narkotikastrafflagen om beslag och förverkande av narkotika m.m.

De nu aktuella bestämmelserna bör tas in i en särskild lag om kontroll av bemsningsmedel på sjukhus.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals förslag lill

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling,

3. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

4. lag om kontroll av bemsningsmedel på sjukhus.

Förslagel vid 2 har upprättats i -Samråd med chefen för finansdepartementet och förslagel vid 4 i samråd med statsrådet Sigurdsen. Förslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3

Prop. 1984/85:46 26

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafTlagen (1968:64)

1 §

Ändringen i paragrafen innebär att böter försvinner ur straffskalan och att straffet för narkotikabrott blir fängelse i högst tre år. Avsikten är inte att påföljdspraxis skall skärpas på gmnd av denna ändring. Som jag har berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 3) är avsikten alt de fall som i dag bedöms som narkotikabrott men där påföljden stannar vid böler också i fortsättningen skall föranleda enbart böter. Del sagda innebär att sådana gärningar i fortsättningen blir att bedöma som ringa brott.

2§

De allmänna övervägandena bakom ändringarna i paragrafen redovisas i avsnitt 3. Ändringama innebär all den nuvarande särskilda brollsbeteckningen för narkotikabrott som är alt anse som ringa - narkotikaförseelse - slopas och att fängelse i högst sex månader förs in i straffskalan.

Paragrafens tillämpningsområde utvidgas genom att motsvarande inskränkning sker vid I §. Avsikten är alltså att i fortsättningen narkotikabrott som är alt anse som ringa skall omfalta dels vad som nu bedöms som narkolikaförseelse, dels i princip sådana gärningar som f.n. bedöms som narkotikabrott och där påföljden blir böter. Dessutom är tanken att man skall döma enligt 2 § i stället för 1 § i vissa ytterligare fall som jag har berört i den allmänna motiveringen.

Jag vill i det här sammanhanget även påpeka att den nya straffskalan inle förändrar möjligheterna lill lagföring genom strafföreläggande. Någon ändring i gällande mtiner därvidlag är inte avsedd.

4§

Den ändring som föreslås i paragrafen har helt kort berörts i den allmänna motiveringen i avsnitt 3. Ändringen innebär alt försök eller förberedelse till narkoiikabroti också av den lindrigare graden medför straffansvar enligt 23 kap. brottsbalken, om gärningen avser annal än innehav.

Bakgrunden lill den föreslagna ändringen i paragrafen är förslaget att slopa den särskilda brottsrubriceringen narkotikaförseelse i 2 § för narkotikabrott som är att anse som ringa. Detta har betydelse även för beslämmelsen i den nu aktuella paragrafen om straffansvar vid försök, förberedelse och stämpling. F. n. gäller att dessa gärningsformer omfattar narkotikabrott eller grovt narkotikabrott, om gärningen avser annat än innehav. Narkotikaförseelse omfattas däremol inte av bestämmelsen. Särskilt med hänsyn till den av mig förordade nya gränsen mellan normalgraden och den ringa graden - en gränsdragning som ju innebär all vissa gärningar som f. n. bedöms som narkotikabrott av normalgraden framdeles i ställel skall hänföras lill brott som är alt anse som ringa - anser jag det vara påkallat

Prop. 1984/85:46 27

att gärningsformerna försök och förberedelse görs tillämpliga även beträffande vissa narkotikabroll som är att anse som ringa. Enligt min mening kan en sådan ulvidgning av det straffbara området ha en viss praktisk betydelse, t.ex. i fall där någon avser att anskaffa en mindre mängd narkotika för någon annans räkning. Och några betänkligheter av principiell karaktär inger en ulvidgning av detla slag knappast.

Däremol saknas det enligl min mening prakliskl behov av att låta även gärningsformen stämpling omfatta narkoiikabroti som är att anse som ringa. Även principiella skäl talar mot att låla denna gärningsform, som i allmänhet omfattar gärningar som typiskt sett har etl mycket högt straffvärde, avse brott av del nyss nämnda slaget.

Ändringen av paragrafen innebär även en ulvidgning av motsvarande slag av del kriminaliserade området vid medverkan. Bestämmelsen i 5 § om straffansvar vid medverkan omfattar nämligen brott enligt den nu aktuella paragrafen.

Ikraftträdande

Några särskilda övergångsbestämmelser har inte ansetts påkallade.

Av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer, bortsett från etl undantag som här saknar intresse, att den lag skall tillämpas som var gällande när gärningen förelogs, om inte de nya bestämmelserna skulle medföra en mildare behandling. Med hänsyn till karaktären hos de föreslagna bestämmelserna kan dessa därför inte bli tillämpliga i fråga om gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

1 och 2 §§

Ändringarna har berörts i avsnill 3. De innebär alt böler slopas i straffskalan för varusmuggling som gäller narkotika och att straffskalan för vamsmuggling som gäller narkotika och som är all anse som ringa sätts lill böter eller fängelse i högsl sex månader. Syftet med ändringarna är att anpassa varusmugglingslagens straffskalor vid narkotikasmuggling till slraffskalorna vid molsvarande brott i narkotikastrafflagen.

Av skäl som anförts vid min motivering rörande narkotikastrafflagen är avsikten alt den ringa graden av brott vid narkotikasmuggling skall omfatta även sådana gärningar som f. n. bedöms som normalgraden av vamsmuggling och där påföljden blir böter. Det bör i del sammanhanget påpekas att vid vamsmuggling som gäller narkotika gränsen mellan normalbrott och brott som är att anse som ringa f. n. dras på ett annat sätt än vid narkotikabrott, bl. a. beroende på att straffskalan vid vamsmuggling som är att anse som ringa är annorlunda än vid narkotikaförseelse. Enligt min mening är den skillnaden inle motiverad. Förskjulningen kan därför antas komma att

Prop. 1984/85:46 28

gälla en slörre del av det kriminaliserade området enligt vamsmugglingslagen än enligt narkotikastrafflagen.

Jag vill i anslutning till 1 § beröra en fråga som kommissionen har tagit upp i sitt slutbetänkande (SOU 1984: 13) Samordnad narkotikapolilik (s. 40 f). Kommissionen pekar på att en arbetsgrupp tiUsatt av samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARl) i en rapport behandlat hur statistiken över domar i narkotikamål bör föras och i vilken utslräckning rättsväsendets informationssystem (RI) kan användas för denna produktion. I rapporten görs gällande all man av domsblankeiterna i allmänhel inte kan utläsa om ett vamsmugglingsbrott gällt narkotika enligt I § första stycket andra meningen förevarande lag. En omredigering av paragrafen förespråkas därför. För egen del anser jag att någon omredigering av I S för detta ändamål inte är nödvändig. Del bör enligt min mening vara möjligt att få fram den aktuella informationen genom alt saken klarläggs i de av regeringen utfärdade bestämmelserna om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål. Jag avser att aktualisera denna fråga hos regeringen.

8§

Syftet med de sakliga ändringarna i paragrafen är att så långt som möjligt uppnå kongmens mellan vamsmugglingslagen, belräffande smuggling av narkotika, och narkotikastrafflagen (4 och 5 §§) när det gäller straffansvaret vid de osjälvständiga gärningsformerna. Liksom beträffande motsvarande bestämmelser i narkotikastrafflagen innebär ändringarna en utvidgning av det kriminaliserade området vid de aktuella gärningsformerna.

24 §

Ändringen i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3).

Ikraftträdande

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande kan hänvisas lill vad som anförts vid narkotikastrafflagen.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

63 §

Paragrafen har ändrats redaktionellt i flera avseenden. Sålunda motsvaras de nuvarande första och andra styckena av första-tredje slyckena i paragrafen i dess nya lydelse. Den nuvarande hänvisningen lill 3 § lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. har ändrats till alt avse 2 § I första stycket samma lag (jfr prop. 1979/80:1 del B s. 392 0. Det har också klargjorts alt del är vederbörande styresman som skall besluta i saken.

Prop. 1984/85:46 29

Bestämmelsen i fjärde stycket har ersatt föreskriften i del nuvarande iredje stycket. Den nya beslämmelsen innebär att, förutom injektionsspmlor och kanyler, även haschpipor, kokainskedar, förvaringspåsar, vågar och liknande föremål som är särskill ägnade alt användas för missbruk av eller annan befallning med narkotika och som påträffas inom en kriminalvärdsanstalt får omhändertas. Av regeln i iredje stycket följer alt föremålen får förslöras om deras värde är ringa eller om del annars måsle anses försvarligt att förstöra dem; i andra fall får föremålen försäljas. Med hånsyn till de ifrågavarande föremålens karaktär lorde del dock i praktiken aldrig bli aktuellt med försäljning.

7.4 Förslaget till lag om kontroU av berusningsmedel på sjukhus

1 §

Den föreslagna lagen skall gälla vid de sjukhus och delar av sjukhus som socialstyrelsen bestämmer. Styrelsens beslut bör föregås av samråd med huvudmannen för vården. De enheter där det främsl blir aktuellt all tillämpa lagen är de särskilda narkomanvårdsenheterna.

2 S

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i kommissionens förslag, innebär ell uttryckligt förbud för patienterna på de sjukhus eller delar av sjukhus där lagen gäller att inneha alkohol och andra berusningsmedel. Den nu föreslagna beslämmelsen innebär all del också blir förbjudet alt inneha injektionssprutor och kanyler, haschpipor, kokainskedar, förvaringspåsar, vägar och liknande föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

3 §

Som framgår av den allmänna motiveringen får den ansvarige överläkaren vid sjukhus eller del av sjukhus där lagen gäller ställa upp som villkor för vård av en missbrukare att denne underkastar sig vissa undersökningar av den egna personen och det gods han eller hon för med sig till sjukhuset. Syftet med beslämmelsen år alt förhindra alt illegal narkotika och andra berusningsmedel och vissa hjälpmedel vid narkotikamissbruk förekommer på sjukhuset. De undersökningar som får ställas upp som villkor för vården är kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Kroppsvisitation är kontroll av kläder och andra persedlar. Varje undersökning av kroppen antingen den är endast okulär eller mera ingående är au betrakta som kroppsbesiklning. Med yilig kroppsbesiklning avses en yttre granskning av kroppen. Undersökningen kan gå lill så att patienten ombeds att ta av sig kläderna och stå upp, varefter den som utför besiktningen granskar de delar av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även huvudhåret och armhålorna får granskas. 1 övrigt är det inte tillåtet au be den som skall

Prop. 1984/85:46 30

undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat dolda delarna av kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att undersöka munhåla eller annan håUghet eUer beröra vederbörandes nakna kropp för att undersöka delar av denna. 1 så fall bUr fråga om ordinär kroppsbesiktning (jfr prop. 1981/82:2). Naturiiglvis skall undersökningen göras så hänsynsfullt som förhållandena medger.

Vidare skall kunna krävas att väskor, kassar och annat som den vårdsökande medför till sjukhuset får undersökas.

Även under vistelsen på sjukhuset skall det kunna begäras av patienten att han underkastar sig undersökning som nyss har sagts. Del kan t. ex. bli aktuellt om patienten vistats utanför sjukhuset eller om missbmk förekommit på enheten. Också paket eller dylikt som kommer till patienten under vistelsen skall kunna undersökas.

Om en patient vägrar att låta sig undersökas, får undersökning inte ske. Patienten kan då vägras vård. Som sagts i den allmänna motiveringen får patientens vägran inte leda till alt vård över huvud taget inte ges. Hälso-och sjukvårdslagen (1982:763) innebär ju en skyldighet för sjukvårdshuvudmannen alt erbjuda vård åt den som behöver sådan vård.

4§

Påträffas förbjuden egendom vid kontroll av den som söker vård eller hos en intagen eller ankommer sådan egendom till en intagen får den enligl första stycket tas om hand av personalen.

Även i de fall sådan egendom påträffas utan att känd ägare finns skall egendomen kunna omhändertas. Detta framgår av andra stycket. Som påpekas i den allmänna motiveringen har det inte ansetts lämpligt att nu utsträcka bestämmelserna om omhändertagande till andra sjukhus eller delar av sjukhus än sådana där den föreslagna lagen kommer alt gälla.

Enligl iredje stycket ankommer det på den ansvarige överläkaren alt låla förstöra eller försälja egendom som omhändertagits med stöd av första eller andra stycket i denna paragraf. Bestämmelsen hänvisar i denna del till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Det innebär att omhändertagen egendom får förstöras, om dess värde är ringa eller om det annars måste anses försvariigt att förstöra den; i andra fall får egendomen försäljas. Med hänsyn till karaktären på denna egendom torde det dock i praktiken knappast någonsin bli aktuellt med försäljning.

1 vissa fall t. ex. då slörre mängder narkotika omhändertagils bör överläkaren underrätta polismyndigheten innan narkotikan förstörs för att polisen skall ha möjlighet att starta en brottsundersökning. Något hinder från sekretessynpunkt mol etl uppgifislämnande av detta slag anser jag inte bör kunna uppstå. Jag vill här peka på regeln i 14 kap. 2 § Qärde slyckel sekretesslagen (1980:100) som ger möjligheter alt lämna uppgifter från hälso- och sjukvården lill polisen angående misstanke om grovt narkotikabrott. Även regeln i I kap. 5 § samma lag om nödvändigt uppgifislämnande bör uppmärksammas i detta sammanhang.

Prop. 1984/85:46 32

Bilaga I

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8) Narkotikastrafflagen m.m.

Efter remiss har yttranden över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8) Narkotikastrafflagen m.m. avgetts av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms och Göteborgs tingsrätter, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, generallullstyrelsen, skolöverstyrelsen, riksrevisionsverket, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspoUschefer, Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges socialchefer. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Riksförbundet Narkolikafritl Samhälle (RNS), Föräldraföreningen Mot Narkotika Riksförbundet och Riksförbundet Hem och Skola (RHS). Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgett ett gemensamt yttrande.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt saml från länsåklagarmyndighelerna i Kopparbergs län, Stockholms län och Gotlands län och Örebro län. Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län har vid silt yttrande fogat etl yttrande av den i länet särskilt förordnade åklagaren i narkotikamål di-siriktsåklagaren Lars Ekdahl. En skrivelse har inkommit från Blåbandsrö-relsen i Sverige.

Prop. 1984/85:46 33

Bilaga 2

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 11) Insatser inom kriminalvården m. m.

Efter remiss har yttranden över narkotikakommissionens promemoria (PM nr II) Insatser inom kriminalvården m.m. avgells av Göta hovrätt, kammarrätten i Jönköping, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, socialberedningen (S 1980:07), riksdagens ombudsmän (JO), Landstingsförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Riksförbundet för hjälp åt låkemeddsmissbrukare (RFHL). SACO/SR och LO har vid sina yttranden fogat yttranden av Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter resp. Statsanställdas Förbund.

3 Riksdagen 1984/85. / saml. Nr 46

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtel
sesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5. bjuder ul narkotika lill försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan ål-gärd, om förfarandet är ägnat alt främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till böler eller fängelse i högst tre år.

Är brott som avses i I § alt anse som ringa, skall för narkolikaförseelse dömas till böler.

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överiålel-sesyfie,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inle år avsedd för eget bruk,

5. bjuder ut narkotika lill försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan ål-gärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabroll till fängelse i högsl tre år.

Är brott som avses i 1 § all anse som ringa, döms lill böler eller fängelse i högst sex månader.

Nuvarande lydelse

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till rikel inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligl stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om gämingen sker uppsåtligen, för varusmuggling lill böter eller fängelse i högsl två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall dömas till böler eller fängelse i högst tre år.

!§'

Föreslagen lydelse

Den som ulan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighel till riket inför eller från rikel utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligl stadgande i lag eller författning ej må införas eller ulföras, döms, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling till böter eller fängelse i högsl två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall dömas till fängelse i högst tre är.

63 S'

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller kronan.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall omhändertas, om det inte år uppenbart obilligt. Omhändertagna pengar skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrån vid anslaltsvårdens slut. om del inte föreligger särskilda skäl.

Nuvarande Ivdelse

Alkoholhaltiga dncker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till inlagen eller medföres av den som skall inlagas i kriminalvårdsanstall. får omhändertagas. Med omhänderiagen egendom skall förfäras på sätt föreskrives i 3 .■? lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även tilko-holhalliga drycker dier andra berusningsmedel, som utan alt känd ägare finns påträffas inotn anstalt.

Belämmdserna i första och andra slyckena får tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen

Föreslagen lydelse

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får omhändertas.

1. om de påträffas hos en inlagen.

2. om en inlagen får dem sig tillsända, eller

3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstall.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får också omhändertas om de påträffas inom anstalt utan alt det finns någon känd ägare liU dem.

Styresmannen skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligl bestämmelserna om beslaglagen egendom i 2 H I första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Belämmdserna i första-tredje styckena får tillämpas även i fråga om injeklionssprula eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade all användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller staten.

Prop. 1984/85:46 38

4 Förslag till

Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Föreskrifterna i denna lag skall tillämpas vid de sjukhus eller delar av sjukhus som socialstyrelsen beslutar.

2 § Den som söker värd eller är inlagen för vård får inle inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Han får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen eller andra föremål som är särskilt ägnade all användas för missbmk av eller annan befattning med narkotika.

3 § Överläkaren på sjukhuset får ställa följande villkor för att vårda någon för missbruk av beroendeframkallande medel, om det behövs för alt hindra alt han har tillgång till sådana medel eller föremål som anges i 2 §. De villkor som avses är krav på

1. all patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning,

2. alt patienten medger undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt.

4 § Sådana berusningsmedel och föremål som anges i 2 § fär omhänder
tas

1. om de påträffas hos en intagen,

2. om en intagen får dem sig tillsända, eller

3. om de medförs av någon som söker vård på sjukhuset.

Sådana berusningsmedel eller föremål får också omhändertas om de påträffas utan all det finns någon känd ägare till dem.

Överläkaren skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligl bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla slalen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

Prop. 1984/85:46 39

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-09-27

Närvarande: vice statsministern I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Holmberg

Lagrådsremiss om tullens befogenheter att undersöka innehållet i handresgods, m.m.

Inledning

Generallullstyrelsen (GTS) har i en skrivelse den 14 september 1984 hemställt alt regeringen vidtar åtgärder för ändring i tullagstiftningen, så att där uttryckligt anges att tulltjänsteman fär undersöka handhagage, portföljer, handväskor och liknande ulan alt misstanke om brott föreligger.

Bakgrunden till GTS:s framställning är ett beslut av justitiekanslern (JK) den 2 april 1984. Beslutet gällde vissa riksomfattande kontroller som tullen lät genomföra av etl slort antal resenärer vid tre tillfällen i februari i år. Vid dessa kontroller beordrades resenärerna bl. a. att visa upp innehållet i sina handväskor och plånböcker. Tullens primära syfte med kontrollinsatserna var all fullgöra den uppgift man blivit ålagd i valutalagen (1939:350), nämligen alt övervaka efterlevnaden av utförselförbud, som meddelats med slöd av bestämmelser i lagen. I sill beslut konstaterade JK all undersökning av handväskor och plånböcker är alt betrakta som kroppsvisitation samt att omständighetema inte varil sådana att kontrollåtgärder av delta slag var tillåtna.

Vid sitt uttalande all undersökning av bl.a. en handväska år alt anse som kroppsvisitation hänvisade JK lill förarbelena till de nuvarande reglerna om integritelsskydd i 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) (prop. 1975/76:209 s. 147, jfr SOU 1975:75 s. 144 f och 362, SOU 1978:34 s. 97 och prop. 1978/79:195 s. 37 f). Till kroppsvisitation hänförs här bl.a. undersökning av någons kläder och av del som någon har med sig, t. ex. handväska.

Mot denna bakgrund lar jag nu upp frågan om tullens befogenheter alt undersöka bagage och liknande, som resande har med sig när de passerar våra gränser.

Prop. 1984/85:46 40

Föredraganden

Mitt förslag: 1 varusniugglingslagen föreskrivs att tullen har rätt att undersöka utlandsresenärers handresgods, säsom resväskor och portföljer, saml handväskor och liknande ulan all misstanke om oegentligheter föreligger eller s. k. skärpt tullkontroll beslutats.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag:

Det är av stor vikt att kontrollen av in- och utförsel av vissa varor, särskilt narkotika, vapen och andra lärliga varor, är effektiv. En mycket viktig kontrollmetod är tullens stickprovsvisa undersökningar av vad resenärerna har med sig i väskor m. m. Tullen bör därför ges en otvetydig rätt att ulföra sådana undersökningar.

Skälen för mitt förslag:

Till Slöd för sin framställning har GTS anfört bl. a. följande:

Tullverkels möjligheter att förhindra narkotikasmuggling och annan varusmuggling i samband med resandeirafik måste ses mot bakgrund av all ca 20 miljoner resande årligen inreser lill landet och att de lullresurser som står till förfogande för klarering och kontroll av denna trafik utgörs av ca 700 luUbevakningsijänsiemän. Kontrollverksamheten måsle av det skälet i avsevärd mån bygga på att en preventiv effekl uppkommer genom förekomsten av stickprovskontroll av resandes handbagage och dylikt. Förekomsten av denna preventivt verkande kontroll är av större betydelse för att förhindra smugglingsbroli än de direkta ingripanden som grundas på brottsmisstanke.

Enligl beslagsslatisliken gjorde tullmyndigheterna ca 14 000 beslag under år 1983, varav ca 1 300 avsåg narkotika. Flertalet av beslagen har gjorts vid kontroll av resandeirafiken. Effektiviteten av tullverkets kontrollverksamhet bör dock givetvis inte bedömas på grundval av antalet beslag utan del avgörande måttet på effektiviteten bör snarare vara i vad mån förefintligheten av gränskontrollen haft en avhållande effekl pä presumtiva smugglare. En bedömning av sådana förhållanden låter sig emellertid knappast göras med någon slörre grad av säkerhet.

Enligl styrelsens uppfallning har bl. a. stickprovskontrollen av resandes handbagage m. m. en stark preventiv effekl. Uppenbarligen blir det katastrofala följder för bekämpningen av narkotikasmugghng om tullmyndigheterna, på grund av brister och oklarheter i tullagstiftningen, inte anser sig kunna undersöka handbagage, portföljer, handväskor och dylika förva-ringsutrymmen annal än i de fall en direkl brollsmisslanke föreligger. Del är här även att märka att sådana undersökningar ofta leder till iakttagelser som ger grund för den grad av misstanke som behövs för kroppsvisitation i ursprunglig mening, dvs. undersökning av vad någon bär på sig i kläder etc.

Prop. 1984/85:46 41

En så fatal lucka i kontrollsystemet kommer utan tvekan att framgångsrikt utnyttjas av narkotikasmugglare. Det är därför av utomordentlig vikt att det skyndsamt genomförs sådana ändringar i tullagstiftningen att därav klart och uttryckligt framgår att tulltjänsteman får undersöka handbagage, portfölj, handväska m. m. utan att misstanke om brott föreligger. När det gäller undersökning av vad någon bär i kläderna eller på kroppen bör dock någon grad av misstanke av smugglingsbrott föreligga liksom hittills.

De svenska tullmyndigheterna har ansett sig ha stöd i tullagstiftningen för undersökning av handresgods m.m. dvs. i en lagstiftning som tillkom före den utvidgning av kroppsvisitationsbegreppet som anses gälla sedan 1977. Förevarande slag av tullkontrollålgärder är naturligtvis på intet sätt unika för Sverige, vilket var och en som passerat tullgränser i skilda länder kan vittna om. Det intrång som resenärerna utsätts för genom tullens kontroll av handbagage o.d. måste betraktas som lindrigt. Den resande allmänheten lorde också i regel acceptera och normalt ha förståelse för att denna form av tullkontroU måste förekomma vid gränspassage om efterlevnaden av viktiga införsel- och utförselförbud skall kunna övervakas. Del bakomliggande syftet med gränsskyddsåtgärderna, dvs. att förhindra spridning av hälso-, miljö- och allmänfarliga varor (exempelvis narkotika, gift och vapen) m. m. torde av de flesta anses uppväga det besvär som kan vara förknippat med ifrågavarande undersökningar av väskor m. m.

Allmänna bestämmelser om tullens befogenheter att kontroUera varor m.m. som förs in i eller ut ur landet finns i tullagen (1973:670) och tullsladgan (1973:671). Några bestämmelser som uttryckligen behandlar rätten att undersöka bagage och liknande som resande har med sig innehåller inle dessa författningar. Befogenheten att undersöka väskor m. m. har i praktiken ansetts följa av den aUmänna bestämmelsen i 36 § tullagen om rätt att undersöka varor, som förs in i landet.

Bestämmelser om tulltjänstemäns rätt att utföra kroppsvisitation finns i 19 § varusmugglingslagen. I första stycket första meningen föreskrivs att tulltjänsteman får företa kroppsvisitation, om del förekommer anledning mol en ullandsresenär att han har på sig gods som enligt lagen är underkastat beslag. 1 första stycket andra meningen föreskrivs att vissa tullbevak-ningschefer får besluta om skärpt tullkontroll beträffande var och en som kommer från utlandet eller skall resa ut ur landel och färdas med viss lägenhet eller ankommer under viss tid eller till viss plats. En sådan skärpt tullkontroll får innefatta kroppsvisitation. Fömtsättningarna för ett beslut om skärpt tullkontroll är dock att förhållandena med avseende på resande-trafiken "med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats" är sådana att skärpningen framstår som "oundgängligen nödvändig".

I fråga om möjlighetema att beordra skärpt tullkontroll uttalar JK i det tidigare nämnda beslutet, att det i allmänhet skaU vara fråga om en relativt begränsad aktion, och att det måste finnas särskUd anledning att anta att smuggelgods skall påträffas vid kontrollen. Det måste alltså förväntas att någon eller några i en större men ändå med hänsyn till färdlägenhet, färdväg eller restid bestämd grupp kan föra med sig smuggelgods. Sådana

4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 46

Prop. 1984/85:46 42

omständigheter som tullens skyldighet att övervaka gränstrafiken, nödvändigheten av preventivt verkande stickprovskontroller och behovet av kroppsvisitation som medel för alt kunna utföra kontroll kan enligl JK: s uppfallning inle motivera att skärpt kontroll beordras.

Jag har ingen anledning all ifrågasätta JK: s tolkning av bestämmelserna om tullens kontrollbefogenheter. Den gällande ordningen fär alllsä anses innebära all tullen saknar möjlighel att, utan att konkret misstanke om oegentlighet föreligger eller skärpt lullkontroll av sårskild anledning har beordrats, undersöka innehållet i handväskor och liknande, som resande har med sig, oavsett om undersökningen gäller valuta, narkotika, vapen eller andra varor.

Jag delar GTS: s uppfaltning all stickprovsundersökningar - åtminstone om de genomförs med viss frekvens - har en starkt preventiv verkan på benägenheten alt smuggla in varor i landet. 1 sammanhangel är också viktigt alt betona att tullen i praktiken är hänvisad till att nästan helt använda sig av stickprovsundersökningar - vid sidan av direkta iakitagel-ser, tips och spaningsinformation - för att förhindra smugglingsbroli inom den s.k. resandetrafiken. Det är således av största vikt au tullen - i enlighet med vad som också torde vara inlernalionell praxis — har befogenheter att utföra verksamma rutinkontroller av det här slaget. En motsatt ståndpunkt i denna fråga skulle sannolikt leda till den yttersi betänkliga situationen att t.ex. narkotika till och med i stora mängder tämligen riskfritt skulle kunna föras in till landet.

Säsom framgått av del jag redan sagt innebär den lagtolkning som har gjorts att det finns möjlighet att stickprovsvis undersöka handväskor och företa annan kroppsvisitation endasl inom ramen för den skärpta tullkontrollen. Mot bakgrund av alt förutsättningar för att beordra skärpt kontroll kan antas föreligga endast undantagsvis, är denna bestämmelses tillämpningsområde alltför begränsat för att bestämmelsen skall kunna utgöra grund för verksamma kontrollinsatser av del slag jag nu syftar på. Det intrång i integritetshänseende som en kontroll av handväskor och liknande som en resande har med sig kan anses förorsaka måsle bedömas som lindrigt och bör accepteras med hänsyn till det ytterst angelägna intresset av att ha en verksam kontroll mol införseln av narkotika, vapen och andra farliga varor. En lagändring bör därför genomföras, som ger tullen räll all undersöka resenärers handväskor och liknande utan att misstanke om oegentligheter föreligger eller skärpt tullkontroll beordrats. En sådan ändring innebär inte att tullens kontrollinsatser skärps i förhållande till den hittills i praktiken bedrivna kontrollverksamheten. Såsom framgår av GTS: s skrivelse har man innan JK meddelade sitt beslul utgått från att sådana kontrollbefogenheter förelegat enligl redan gällande författningar och kontroller av denna art har utförts av tullens bevakningspersonal i t.ex. de s. k. tullfiltren på flygplatser och i hamnar.

Mot bakgrund av uttalandel i förarbelena till 2 kap. 6 § RF och för alt få

Prop. 1984/85:46 43

en samlad reglering av tullens befogenheter all undersöka olika väskor m. m., som resande har med sig när de färdas över våra gränser, anser jag del lämpligt att låta bestämmelsen omfatta väskor och andra föremål som tjänar samma syfte som en väska, och som den resande inte bär i eller innanför kläderna. Hit hänför jag då, förutom resväskor och handväskor, ryggsäckar, portföljer, bågar, kassar, påsar, korgar, axelremsväskor, handledsväskor m.m. Bestämmelsen bör kunna tillämpas oavsett om en väska etc. är stängd eller inte.

En bestämmelse av denna innebörd kan lämpligen tas in som ett nytt andra stycke i 19 § varusmugglingslagen efter de nuvarande bestämmelserna om kroppsvisitation. Bestämmelsen i 36 § tullagen kommer då i praktiken att ha betydelse endast när det gäller kontroll av in- och utförsel av annat gods än sådani som omfattas av den föreslagna beslämmelsen.

Det finns anledning att betona att den lagändring som jag nu har förordat endasl avser att lagfästa de befogenheter som tulltjänstemannen i praxis tidigare har ansetts ha och som använts för alt — utan att särskild misstanke om brott föreligger eller s. k. skärpt tullkontroll har beordrats - undersöka resenärers resgods, handväskor etc.

De stora resandeströmmarna till och från Sverige går över ett fåtal platser, framför allt färjelägen och flygplatser. KontroUen utförs där av tullens bevakningspersonal under direkt ledning av en förman. Den mtinmässiga kontroUen sker genom stickprovsvisa undersökningar av resenärer. I vissa fall kan del finnas anledning att rikta särskUd uppmärksamhet mot t.ex. passagerare från en viss avgångsort. Förmannen ger då instmktioner härom.

Om en riktad, mer koncentrerad kontrollinsats vid något tUlfälle bedöms nödvändig - t. ex. för kontroll av flertalet passagerare som kommer till Sverige med en viss färja - kan den tjänsteman som utövar den lokala bevakningsledningen fatta beslut härom. Krävs en samlad regional kontrollinsats fattas beslut härom av bevakningschefen hos tulldirektionen i regionen.

Den praktiska ordning som nu har beskrivits är i allt väsentligt ändamålsenlig. Beroende på resurser, organisation m.m. är den kontrollverksamhet som initieras av och styrs på lokal nivå den helt dominerande. Jag utgår därför från att den föreslagna lagstiftningen nästan uteslutande kommer att få betydelse för den lokalt initierade och styrda tullkontroUen.

Med hänsyn tiU den praktiska ordning som nu tillämpas och till kravet på återhållsamhet även vid användning av kontrollmetoder som innebär lindriga intrång i den personliga integriteten bör den föreslagna bestämmelsen i 19 § vamsmugglingslagen kompletteras med en bestämmelse om viss beslutsordning. Det bör ankomma på en tjänsteman som utövar lokal eUer regional bevakningsledning att besluta om omfattningen av kontroUen. En sådan bestämmelse gör det möjligt för en bevakningsledare att - som nu är fallet - styra kontroUen t. ex. mot resenärer som kommer hit med en viss båt- eller flyglägenhet eller under en viss begränsad tidrymd.

Prop. 1984/85:46 44

Bestämmelsen är inle avsedd att inskränka GTS: s möjligheter att beslula i frågor som rör inriktningen av tullens kontrollverksamhet m.m. eller som i övrigt är av policykaraktär.

Lagstiftningen om tullens konlrollbefogenheler ingår i det uppdrag som getts åt beredningsgruppen (H 1982:02) för översyn av tullagstiftningen. Vidare vUl jag nämna att valutakommitlén (E 1977:03) har till uppgift att utreda bl.a. frågan hur en effektivare koniroll av valulabesiämmelsernas efterlevnad skall kunna uppnås och vilka lagstiftningsåtgärder som i så fall påkallas.

Jag räknar med all få anledning att återkomma lill frågan om tullens kontrollverksamhet när de nu nämnda utredningsuppdragen har slutförts.

Genom det material som har tillförts den aktuella frågan vid JK: s utredning har den enligl min mening fått en sådan belysning au jag anser alt förslag till riksdagen i ämnet kan läggas fram utan föregående remissbehandling.

Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Förslaget bör fogas lill prolokollel i detta ärende som bilaga I.

Hemställan

Jag hemställer all lagrådets yttrande inhämlas över lagförslaget.

Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kuslort eller ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger mm, anledning att han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning å honom. Om vederbörande chef för tull-, kust-eller gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar, som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller frän platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genasl i verkställighet.

För att motverka brott som avses i denna lag får tulltjänstemän även i andra fall än som avses i första stycket undersöka handresgods, så.som resväskor och portföljer, .samt handväskor och liknande som medförs ai' resande vid inresa till eller utresa från rikel. Tulltjänstemän som utövar lokal eller regional bevakningsledning beslutar om omfattningen av kontrollen.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och ytlig kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt mm eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske ulan slörre omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikning å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och ytlig kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt mm eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningman eller den undersökte begär det och del kan ske utan större omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiklning av kvinnor får inte verkställas eller bevittnas av

Senasle lydelse 1981: 1079.

Prop. 1984/85:46 47

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-10-04

Närvarande: f d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligl protokoll vid regeringssammanlräde den 20 september 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling,

3. lag om ändring i lagen (1974; 203) om kriminalvård i anstalt,

4. lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran Rosenberg. Förslagen föranleder följande yltrande av lagrådet:

Lagen om ändring i narkotikastrafflagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Lagen om ändring i lagen om straff för varusmuggling

8 §

Lagrådet föreslår, för alt den avsedda innebörden av andra stycket skall komma lill tydligare uttryck, att stycket formuleras på följande sätt: "Har flera medverkat till en i denna lag straffbelagd gärning tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Belräffande varusmuggling, som är ringa, gäller dock vad som nu har sagts endast om gärningen avser narkotika."

Lagen om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt

Utöver den sakliga ändring, som föreslås belräffande det nuvarande tredje stycket av 63 §, har denna i betydande utsträckning ändrats redaktionellt. 1 sistnämnda hänseende vill lagrådet framhålla att innehållel i del föreslagna andra slyckel med fördel skulle kunna bilda en fjärde punkt i det nya första stycket av paragrafen. Sker delta kan den hänvisning till första och andra styckena, som det nuvarande tredje stycket innehåller, lämnas oförändrad.

Prop. 1984/85:46 48

Lagen om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

1 §

Paragrafen är så utformad att lagen kan komma alt tillämpas på vilket sjukhus som helst och således exempelvis även på ett vanligt kroppssjukhus. De motiv som departementschefen anfört till stöd för lagen anknyter emellertid till förhållandena vid narkomanvårdskliniker. Om en mera vidsträckt tillämpning än den som sålunda framgår av molivutialandena anses påkallad bör detta enligt lagrådets mening klargöras närmare. Bemyndigandet i lagtexten bör i vart fall inte göras mera vidsträckt än som påkallas av den avsedda tillämpningen.

2-4 §§

I 2 och 4 §§ används uttrycket "söker vård" och i 3 § ordet "vårda" på sådant sätt att därmed kan avses även öppen vård. Såvitt kan utläsas av motiven åsyftar lagen emellertid endast sluten vård. Lagtexten bör formuleras så att missförstånd inte uppkommer i detta hänseende.

Lagrådet ifrågasätter emellertid om lagen (2 och 4 §§) överhuvud bör göras tillämplig på den som "söker" vård, vilket alltså, med den av lagrådet fömtsatta innebörden, avser den situationen att någon inställer sig på sjukhus i syfte att bli intagen för vård. Om han i verkligheten inte blir intagen för vård - kanske därför att han ångrar sig när han far kännedom om villkoren för vård enligt förevarande lagförslag - synes skäl inte föreligga att omhänderta sådan egendom, som avses i 2 § och som han kan ha haft med sig.

Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 2 och 4 §§ uiformas
så att de inte kommer att få tillämpning på den som söker vård och att
lydelsen av 3 § jämkas exempelvis sålunda: "Överläkaren på sjukhuset får
ställa följande villkor för att lämna sluten vård för missbmk av beroende
framkallande medel, om det behövs för att hindra att patienten därvid har
tillgång till sådana medel eller föremål som anges 12 §. De villkor ".

1 nära anslutning till vad lagrådet anfört vid lagen om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt förordar lagrådet att innehållet i 4 § andra stycket av remissförslaget får bilda en särskild, sista punkt i första stycket av samma paragraf

Prop. 1984/85:46 50

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom

Föredragande: statsråden Feldt och Wickbom

Proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m. m.

Statsråden anmäler sina förslag i fråga om ändringar i narkotikastrafflagen, m.m. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen för justitiedepartementet resp. finansdepartementet.

Statsrådet Wickbom hemställer alt regeringen i en gemensam proposition föreslår riksdagen att anta de förslag som han och statsrådet Feldt har lagt fram.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragandena har lagt fram.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna I och 2,

Prop. 1984/85:46 51

Bilaga 1

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-18

Föredragande: statsrådet Wickbom

Anmälan till proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m.m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling,

3. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

4. lag om kontroll av bemsningsmedel på sjukhus. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om ändring i lagen om straff för varusmuggling

Jag godtar lagrådets förslag till jämkning av 8 § andra slyckel. Vidare bör en smärre justering göras i 24 §.

Förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet förordat beträffande 63 § i redaktionelit hänseende. I paragrafen bör ytterligare några jämkningar ske.

Förslaget till lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

I §

Jag har förståelse för lagrådets påpekanden. I paragrafen bör utlryckligen anges alt lagen, i den mån socialstyrelsen beslutar del, skall tillämpas vid sådan enhet vid ett sjukhus som är särskilt inriktad på vård för missbmk av beroendeframkallande medel. Som framhållits i det förslag som remitterats till lagrådet avses främst de s. k. narkomanvårdsklinikerna. Det

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 20 seplember 1984.

Prop. 1984/85:46 52

bör emellertid även vara möjligt alt göra lagen tillämplig på de s. k. loxiko-manvårdsklinikema där såväl narkotikamissbmkare som alkoholmissbrukare vårdas. I vissa fall kan det bli aktuellt att göra lagen tillämplig även vid en alkoholklinik.

2-4 §§

Jag förordaratt paragrafema justeras i huvudsak på det sätt som lagrådet har föreslagil. I 3 § bör anges att överläkaren för att la in någon på sjukhuset för vård för missbmk av beroendeframkallande medel får ställa villkor av det aktuella slaget. Av formuleringen framgår all villkoren får ställas endasl vid sluten vård.

Jag har belräffande förslaget lill lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus samrått med statsrådet Sigurdsen.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Prop. 1984/85:46 54
Innehåll

Proposition ....................................................... .... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... .... I

Propositionens lagförslag ...................................... .... 3

1 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) 3

2 Förslag tiU lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling 4

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 6

4 Förslag till lag om kontroll av bemsningsmedel på sjukhus 7

Utdrag av protokoU vid regeringssammanträde 1984-09-20 9

1 Inledning ......................................................... 9

2 Gränsen för det straffbara området .................... .. 10

3 Gradindelning och slraffskalor vid narkotikabrott, m. m 13

4 Innehav av haschpipor m. m. på en kriminalvårdsanstalt 20

5 Kontroll av berusningsmedel på sjukhus.................. 22

6 Upprättade lagförslag ....................................... .. 25

7 Specialmotivering ............................................ .. 26

7.1 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).. 26

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling 27

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård

i anstalt ................................................... .. 28

7.4 Förslaget till lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus . 29

8 Hemställan ..................................................... 31

9 Beslut ........................................................... 31

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som avgetl yttrande över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8)

Narkotikastrafflagen m.m......................... 32

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som avgett yltrande över narkotikakommissionens promemoria (PM nr II)

Insatser inom kriminalvården m. m............. 33

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen .............. .. 34

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-09-27 39

Inledning ......................................................... 39

Föredraganden ................................................. 40

Upprättade lagförslag ....................................... 44

Hemställan .................................................... 44

Beslul ........................................................... 44

Bilaga I Det remitterade lagförslaget .............. .. 45

Utdrag av lagrådets protokoll 1984-10-04 .............. 47

Uldrag av lagrådels protokoll 1984-10-04 ............... 49

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-10-18 50

Bilaga 1 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-10-

18 ................................................... . 51

Bilaga 2 Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-10-

18 ................................................... . 53

Norstedts Trycken, Stockholm 1984