Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1984/85:3

om åtalsunderlåtelse;

beslutad den 7 juni 1984.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att åklagarnas möjligheter att underlåta åtal utvidgas.

Förslaget är ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet av allvarligare brottslighet, bl. a. ekonomisk brottslighet, vålds- och narkotikabrottslighet.

Enligt rättegångsbalken får f.n. åtal underlåtas om brottet inte skulle medföra någon annan påföljd än böter och åtal inte krävs ur allmän syn­punkt. Möjligheten att i sådana fall underlåta åtal utvidgas enligt förslaget genom en ny regel som innebär alt åtalsunderlåtelse får ske under fömt­sättning att något väsentligt allmänl eller enskilt intresse ej åsidosätts.

Denna nya förutsättning skall gälla även vid de flesta andra fall av åtalsunderlåtelse.

I den siluationen atl samma person har begålt flera broll ulvidgas möjlig­heten till åtalsunderlåtelse genom all åklagaren får göra en friare bedöm­ning än f. n. om vilken betydelse i påföljdshänseende det akluella brottet skall tillmätas i jämförelse med övrig brottslighet. Vid brott som begåtts under inflytande av själslig abnormitet skall del för åtalsunderlåtelse inte längre krävas atl sluten psykiatrisk vård kommer lill stånd. Även öppen psykiatrisk vård skall kunna föranleda åtalsunderlåtelse.

Vidare föreslås en helt ny gmnd för åtalsunderiåtelise, nämligen aU åtal skall kunna underlåtas när det kan antas att påföljden skulle bli villkoriig dom och det dessutom finns särskilda skäl som talar för ålalsunderiåielse. Den nya regeln är i första hand avsedd för sådana fall där brottet med hänsyn lill omständigheterna framslår som ursäktligt. 1    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

Prop. 1984/85:3

 

Prop. 1984/85:3                                                        2

Som en följd av atl möjligheterna lill åtalsunderlåtelse ulvidgas ökas också möjligheterna enligt rättegångsbalken till förundersökningsbe­gränsning.

I fråga om unga lagöverträdare ulvidgas också möjligheterna lill ålalsun­deriåielse. Dessutom införs en viss möjlighel till förundersökningsbe­gränsning i fråga om brott av sådana lagöverträdare.

Vissa andra ändringar i bestämmelserna om åtalsunderlåtelse föreslås, bl. a. när det gäller möjligheterna alt återkalla beslul.

I propositionen tas också upp frågan om vilka åklagare som skall vara behöriga att besluta om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegräns­ning. Avsikten är alt alla åklagare i princip skall vara behöriga. I de fall där riksåklagaren f.n. ensam beslutar om åtalsunderlåtelse blir även cheferna för de regionala myndigheterna och för åklagarmyndigheterna i Stock­holm, Göleborg och Malmö behöriga.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

Lagförslagen i denna proposiiion har granskats av lagrådet. Propositio­nen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7), lagrådets yttrande (s. 58) och föredragande statsrådets ställningstaganden lill lagrådets synpunkter (s. 67).

För att få skälen till lagförslagen helt klara för sig måste läsaren ta del av alla tre texterna.

 

Prop. 1984/85:3

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om rättegångsbalken dels aU 20 kap. 7 § och 23 kap. 4 a § skall ha nedan angivna lydelse, dds att i balken skall införas en ny paragraf, 20 kap. 7 b §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

20

7§'

Åklagare får besluta att underlåta ålal för brott (åtalsunderlåtelse):

1. om det kan antas att / händelse av lagföring någon annan påföljd än böter icke skulle komma att ådö­mas och den misstänktes lagföring ej krävs ur allmän synpunkt;

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för något annat brott som han förövat eller tillfullo undergått straff eller annan påföljd för ett sådant brott, och det är up­penbart att brottet i Jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse för påföljden; eller

4. om brottet uppenbarligen be­gåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård / vård­hem eller specialsjukhus för psy­kiskt utvecklingsstörda kommer till slånd ulan lagföring samt åtal inte krävs av särskilda skäl.

3. om det i annat faU av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän­digheterna inte heller krävs av and­ra skäl att åtal väcks; eller

Beslut enligt första stycket 3 får meddelas endast av riksåklagaren.

' Senaste lydelse 1981:1285.

Föreslagen lydelse kap. 7§

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) un­derförutsättning att något väsent-ligt allmänt eller enskill intresse ej åsidosätts:

1. om del kan antas alt brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böler,

2.  om det kan antas atl påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunder­låtelse,

3.  om den misstänkte begålt an­nat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet.

4. om brottet uppenbarligen be­gåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt psyki­atrisk vård eller vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring.

Åtal får underlåtas i andra faU än som nämns i Jörsla slyckel, om del av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för all avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och alt del med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

 

Prop. 1984/85:3                                                                       4

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

7b§
Beslut om ålalsunderiåielse får   Ett beslul om ålalsunderiåielse

återkallas, om det inte längre finns     får återkallas,  om  särskilda om-
tillräckliga skäl för beslutet.           ständigheler föranleder del.

23 kap. 4 a §2 Förundersökning får vidare läggas ned

1.    om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inle står i rimligt
förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas alt brottet i
händelse av lagföring inle skulle leda till någon svårare påföljd än böter,
eller

2.    om det kan antas alt åtal för    2. om det kan antas atl ålal för
brottet inte skulle komma alt ske brottet inle skulle komma alt ske
lill följd av beslämmelser om åtals- till följd av bestämmelser om åtals­
underlåtelse i 20 kap. eller om sär- Underlätelse i 20 kap. eller om sär­
skild åtalsprövning saml förunder- skild åtalsprövning samt något vä­
sökning inte krävs ur allmän syn- sentligt allmänt eUer enskilt intres­
punkt,                                        se ej åsidosätts genom att förun­
dersökningen läggs ned.

Om fömtsättningar för atl lägga ned en fömndersökning enligt första slyckel föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas atl fömndersökning inle skall inledas.

Beslut   enligt   denna   paragraf Beslut   enligt   denna   paragraf

meddelas av åklagare. Endast riks-     meddelas av åklagare. åklagaren får besluta när det kan antas att åtal inte skulle komma atl ske tiU följd av 20 kap. 7 § första stycket 3.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1985.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare

dels att 1, 4 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna lydelse.

Senaste lydelse 1982: 184.

 

Prop. 1984/85:3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fylll aderton år, får uiöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta all underiåla åtal för brottet (åtalsunderlåtelse),

om den underårige bereds vård med stöd av lagen (1980:621) med särskilda beslämmelser om vård av unga eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt del med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det krävs ur allmän synpunkt.

Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas, om något väsentligt all­mänt eller enskilt intresse därige­nom åsidosätts.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

4§

Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätl tillkännagivas för den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock, såframt åtgärd av social­nämnd förutsattes, tillställas den-

Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall på lämpligt sätt tillkännagivas för den underårige.

Undertättelse om beslutet skall också tillställas socialnämnden, om någon åtgärd från nämndens sida förutsätts.

5§

Beslut att ej tala å brott må åter­kallas, såframt skäl äro därtill ur allmän synpunkt.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda om­ständigheter föranleder det.

5a§

Har åtalsunderlåtelse beslutats enligt I § och misstänks den unge ha begått annal brott dessförinnan, får åklagare besluta att inte inleda förundersökning eller att lägga ned en påbörjad förundersökning be­träffande detta brott. Detta gäller dock inte, om något väsentligt all­mänt eller enskUt intresse åsido­sätts genom att förundersökning ej äger rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

' Senaste lydelse 1981:1286.  Senaste lydelse 1981:1286.

 

Prop. 1984/85:3                                                                   6

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrivs aU 40 § lagen (1950:596) om räu lill fiske skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

40 8'

Brott varom förmäles i 34 eller Brott 5ow ovje* i 34 eller 35 §/år
35 § må ej, där del endasl kränker inte, om det endasl kränker enskild
enskild fiskerätt, åtalas av allmän fiskerätt, åtalas av allmän åklagare
åklagare med mindre del av måls- utan att del anges tUl åtal av måls­
ägande angives till åtal eller stats- ägande eller åtal är påkallat ur all-
åklagaren finner åtal vara ur all-                män synpunkt.
mån synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårds- För fiske som ingår i fiskevårds­
område må fiskevårdsområdel  område får fiskevårdsområdel
anses som målsägande.                 anses som målsägande.

Delägare i visst fiskevatten skall alllid anses som målsägande i fråga om räft att beivra där begångna brou mot föreskrifter som meddelals med stöd av33f§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4   Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att verkstäl­la åtalsprövning i vissa fall

Härigenom föreskrivs att lagen (1964: 332) om behörighel atl verkställa åtalsprövning i vissa fall skall upphöra atl gälla vid ulgången av år 1984.

' Senaste lydelse 1975: 176.

 

Prop. 1984/85:3                                                        7

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-03-29

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Anders­son, Boström, Bodström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hell­ström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om åtalsunderlåtelse

1    Inledning

I januari 1971 lillkallades sakkunniga för alt se över bestämmelserna om rätt för åklagare atl underlåta all åtala för brott (åtalsunderlåtelse) m. m. Direktiven gick ut på en avsevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsun­derlåtelse. En annan huvuduppgift för de sakkunniga var all se över bestämmelserna om fömndersökning i brottmål. Syftet härmed var alt uireda om del var möjligt atl - i syfte all bäitre ta lill vara polisens resurser - i slörre ulslräckning underiåla fömndersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning.

De sakkunniga', som anlog namnel åtalsrältskommittén (Ju 1970:63), avlämnade ijuni 1976 betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål. Kom­mittén föreslog bl. a. avsevärt utvidgade möjligheter atl lägga ned en förun­dersökning och alt meddela åtalsunderlåtelse. En sammanfattning av be­tänkandet och kommitténs lagförslag bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilagor 1 och 2. Beträffande gällande ordning och utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över beiänkandei avgelts av jusliliekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisslyrelsen, kriminal­vårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren, soci­alstyrelsen, statskontoret, generahullslyrelsen, riksrevisionsverkei, riks­skatteverket, statens invandrarverk, hovrätten för Väsira Sverige, Stock­holms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, läns-

' Justitierådet Nils Mannerfeh, ordförande, riksdagsledamoten, nuvarande statsrå­det Birgitta Dahl, f. polismästaren Göte Friberg, dåvarande riksdagsledamoten Daniel Wiklund och dåvarande byråchefen, numera överåklagaren Claes Zeime.

 

Prop. 1984/85:3                                                        8

styrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Norrbotiens län, samarbetsorganet (Ju 1968:59) för rättsväsendets informationssystem (SARI), socialutredningen (S 1969:29), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorgani­sationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges do­mareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polis­mästare. Föreningen Sveriges frivårdsljänstemän och Svenska försäk­ringsbolags riksförbund.

Remissinstanserna har bifogat yttranden, RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö och från cheferna för länsåklagarmyn­digheterna i Uppsala, Värmlands och Kopparbergs län, länsstyrelsen i Stockholms län från polisslyrelsen i Stockholms polisdistrikt samt länssty­relsen i Göteborgs och Bohus län från polisstyrelserna i Göleborgs och Uddevalla polisdistrikt. Överåklagaren i Stockholm har bifogat elt yttran­de från chefsåklagaren Lennart Hiort.

På grundval av åtalsrättskommilténs förslag infördes den 1 juli 1981 vissa möjligheter till s.k. förundersökningsbegränsning (prop. 1981/82:41, JuU 33, rskr 160, SFS 1982:184). De nya bestämmelserna (23 kap. 4 a § rättegångsbalken, RB) innebär atl en fömndersökning får underlåtas eller läggas ned bl.a. i vissa fall när man kan förutse åtalsunderlåtelse. Vidare har införts möjlighet för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse även sedan åtal har väckts (prop. 1981/82:41, JuU 21, rskr 107, SFS 1981:1285). Dämtöver har kommitténs förslag inte lett till någon lagsliftning.

Bestämmelserna i rättegångsbalken RB om åtalsunderlåtelse har tagits upp av narkotikakommissionen i promemorian (nr 5 seplember 1983) Poli­sens insatser mot narkotikan. Kommissionen föreslår här med utgångs­punkt i åtalsrättskommilténs förslag att möjligheterna till åtalsunderlåtelse Utvidgas. Med hänsyn till den omfattande remissbehandlingen av kommit­téförslagen har del inle ansells erforderligt alt remissbehandla kommis­sionens förslag.

Som ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet av den allvarligare brottsligheten bör nu frågan om en ut­vidgning av området för åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegräns-ning tas upp på nytt. Åtalsrättskommilténs förslag och remissyttrandena däröver samt narkotikakommissionens förslag bör därvid tjäna som ut­gångspunkt.

Beträffande åklagares behörighet aft meddela åtalsunderlåtelse gäller att prövningen i vissa fall är förbehållen högre åklagare. En av RÅ i augusti 1979 tillsatt arbelsgmpp, åklagamtredningen, hade i uppdrag bl.a. att

' Då promemorian överlämnades ingick i utredningen byråchefen Arne Wikström, ordförande, länsåklagaren Lars G. Andersson, förste byråassislenten Maj-Lis Arie­brand, avdelningsdirektören Gunnar Carison, byrådirektören Ingegerd Georgson, dåvarande kammaråklagaren Birgitta Lindgren och chefsåklagaren Sven Ljunggren.

 

Prop. 1984/85:3                            ,;,                        9

utreda möjligheterna till större flexibilitet i åklagarverksamheten. Åklagar-utredningen redovisade i april 1982 sina förslag i promemorian Åklagarvä­sendets organisalion. Promemorian överlämnades till regeringen av RA som hemslällde om författnings- och organisationsändringar i enlighel med förslagen. Dessa innefatiade bl.a. rikllinjer för en ändrad regional indel­ning inom åklagarväsendet. I övrigl behandlades i promemorian bl.a. behörigheten all meddela åtalsunderlåtelse. Här föreslog ulredningen alt den rätt atl besluta om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall som f.n. tillkommer RÅ ensam skall tillkomma även statsåklagare. Vidare föreslogs atl åtalsprövning som f. n. är förbehållen statsåklagare skall flyllas lill den lokale åklagaren.

Promemorian och RÅ:s framställning har remissbehandlats. Yttranden har avgetls av JK, domstolsverket, rikspolisslyrelsen, BRÅ, hovrätten för Väsira Sverige, statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, samtliga länsstyrelser, samtliga överåklagare, cheferna för samtliga länsåklagarmyndigheter, åklagarmyndigheterna i Borås, En­köpings, Helsingborgs, Kristianstads, Linköpings, Nacka, Sandvikens, Sunne, Umeå och Värnamo åklagardistrikt, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Tjänstemännens Centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S), Centralorganis-tionen SACO/SR (SACO/SR), Sveriges domareförbund. Föreningen Sveri­ges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatte­processen (USS) och Karlskrona kommun.

De delar av förslaget som avsåg en ändrad regional indelning inom åklagarväsendet har tagits upp i prop. 1982/83:158. Förslaget har med vissa jämkningar antagits av riksdagen (JuU 1983/84:6, rskr 35). Ändring­arna skall träda i kraft den 1 juli 1985. De delar av åklagamtredningens förslag som rör behörighetsfrågorna bör lämpligen tas upp i detta samman­hang. Vidare bör tas upp en skrivelse från RÅ till regeringen, daterad den 9 febmari 1984, angående assistentåklagares behörighel.

En sammanställning av remissyttranden över åtalsrättskommitléns och åklagamtredningens förslag i de delar som nu är akluella har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstifiningsärendet (dnr 446/84). Dessutom finns en sammanställning över remissyttranden över åtalsrättskommilténs förslag intagen i prop. 1981/82:41 i de delar förslaget togs upp i den propositionen.

2   Gällande rätt

De gmndläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. RB. Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte annal är föreskrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Åklagaren har som det bmkar heta en

 

Prop. 1984/85:3                                                       10

absolut åtalsplikt. Principen om absolut åtalsplikt innebär alt åklagaren är skyldig all väcka ålal så snart bevismaterialet är sådanl alt åklagaren på objektiva gmnder kan emotse atl den misstänkte blir fälld.

Del finns dock betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten genom atl åklagaren i ålskilliga fall får göra en lämplighetsprövning av åtalsfrågan.

En sådan lämplighetsprövning är föreskriven bl. a. i de beslämmelser som rör åklagarens rätl att besluta om åtalsunderlåtelse.

Enligt 20 kap. 7 § RB får en åklagare besluta om åtalsunderlåtelse i fyra fall (försia slycket 1 -4).

Punkl 1 avser bötesbrott. Åklagaren har räll atl underlåta ålal om del kan antas atl i händelse av lagföring annan påföljd än böler inle skulle komma atl ådömas och den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunki.

Punkt 2 ger möjlighet till åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och åter-fallssiluationer. Åklagaren får sålunda underiåla åtal för brott som har förövats innan den misstänkte har dömts för något annat av honom förövat brott eller till fullo har undergått siraff eller annan påföljd för ett sådanl brott och det är uppenbart atl brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse för påföljden.

Enligt punkt 3 finns möjlighel till åtalsunderlåtelse i sådana fall där det av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inle behövs för atl avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheter­na inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks. Somjag tidigare berörde är det endast RÅ som får besluta om åtalsunderlåtelse på denna grund.

Enligt punkt 4 kan åklagaren underlåta åtal för broll som uppenbarligen har begålls under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående art att den måsle anses jämställd med sinnes­sjukdom. Vidare fordras för åtalsunderlåtelse i delta fall dels att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskl utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring, dels att åtal inte är påkallat av särskilda skäl.

20 kap. 7 § RB gäller oavsett gärningsmannens ålder. Beträffande ung­domar som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år finns del dessulom bestäm­melser om åtalsunderlåtelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Enligt 1 § LUL får åklagaren - utöver vad som följer av 20 kap. 7 § RB - underiåla alt väcka åtal, om den underårige bereds vård med slöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller för annan hjälp- eller stödåtgärd och det kan antas att härigenom vidtas vård som är lämpligast för den underårige. Åtal får vidare underlåtas om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Ålal skall dock alllid väckas när det är påkallat från allmän synpunki. När skälig

 

Prop. 1984/85:3                                                       11

anledning lill åtalsunderlåtelse föreligger skall åklagaren inhämta yttrande från socialnämnden (2 §). Åklagaren får dock besluta om åtalsunderlåtelse utan att ha inhämtat socialnämndens yttrande, om brottet är ringa eller om det är uppenbart all förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger.

I princip förutsätter ell beslul om åtalsunderlåtelse, vare sig det grundas på RB eller på LUL, atl utredningen är fullsländig och att del är klariagl att den misstänkte har begått brottet. I praktiken krävs normalt all den miss­tänkte har erkänt. Somjag strax skall återkomma lill kan emellertid i viss utsträckning fömndersökningsbegränsning ske vid förutsedd åtalsunderlå­telse enligt RB.

Beslul om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlell åtalsunderlåtelse (20 kap. 7 a § RB och 1 § tredje stycket LUL). Åtalsunderlåtelse får dock inle beslu­tas, om den tilltalade motsätter sig del eller om dom redan har fallit.

Beslut om åtalsunderlåtelse enligt RB får återkallas, om del inte längre finns skäl för beslutet (20 kap. 7 § tredje stycket). Även beslut om åtalsun­derlåtelse enligt LUL får återkallas. Härför krävs att det föreligger skäl ur allmän synpunkt (5 § LUL).

Vid sidan av åtalsunderlåtelse finns det beslämmelser om särskild åtals­prövning i vissa fall. Della gäller bl. a. i fråga om vissa brott enligt brotts­balken (se l.ex. 10 kap. 10 § och 12 kap. 6 §). Vidare kan nämnas 13 § skaUebroUslagen (1971:69) och 40 § lagen (1950:596) om räU till fiske.

En lämplighetsprövning av åtalsfrågan är också föreskriven i 31 § lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall (LVM) beträffande någon som har beretts vård med slöd av den lagen, om missianken avser broll för vilket inle föreskrivs strängare siraff än fängelse i etl år.

Beträffande den som har intagits i ett sådanl hem som avses i 12 § LVU föreskrivs en lämplighetsprövning av åtalsfrågan i 6 § LUL.

Bestämmelser omförundersökning finns i 23 kap. RB och i förundersök­ningskungörelsen (1947:948).

Enligt 23 kap. 1 § RB skall fömndersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning atl anta all etl broll som hör under allmänl ålal har förövats.

Ett av syftena med fömndersökningen är atl ge underlag för åklagarens åtalsbeslut. Under fömndersökningen skall sålunda utredas om brott har begåtts, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte föreligger. Genom fömndersökningen förbereds vidare rättegången vid domstol, så all erforderlig bevisning kan tas upp i etl sammanhang (2 §).

Fömndersökningen inleds av polismyndighel eller åklagare. Har den inletts av polismyndigheten och är saken inte av enkel beskaffenhel, skall ledningen av fömndersökningen övertas av åklagare så snart någon kan skäligen misslänkas för brottet. Även på ett tidigare sladium kan åklagaren

 

Prop. 1984/85:3                                                       12

överta ledningen av fömndersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl. Då förundersökningen leds av åklagare, har denne räll all anlila biträde av polismyndighet. Åklagaren får också uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd som hör till undersökningen, om åtgärdens beskaffen­het tillåter del (3 §).

Om saken är av enkel beskaffenhel, stannar ledningen kvar hos polis­myndigheten. I anvisningar som har fastställts gemensamt av RÅ och rikspolisslyrelsen anges olika slag av brottmål där saken i regel skall anses vara av enkel beskaffenhet (se RÅ: s cirkulär RÅC 1:95).

Enligt 13 § vamsmugglingslagen (1960:418) får tullmyndighet inleda för­undersökning om brott som avses i den lagen. I nämnda lagmm anges också bl. a. vem som skall leda fömndersökningen.

Del förekommer brottsutredningar som inte faller under begreppet för­undersökning. Enligt 23 kap. 22 § RB behövs t.ex. inle fömndersökning beträffande brott för vilket svårare siraff än böter inte är stadgat, om tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger. Enligt 25 § förundersökningskun­görelsen (1947:948) är det i sådana fall i regel tillräckligt att del av en polisrapport eller annan handling framgår humvida den misstänkte erkän­ner eller förnekar gärningen.

En fömndersökning kan upphöra genom atl den läggs ned. En grund för nedläggande är enligt 23 kap. 4 § andra slycket RB att del inte längre finns anledning till att fömndersökningen fullföljs. I 23 kap. 4 a § RB anges ytterligare gmnder för atl lägga ned en förundersökning. Del är här fråga om s.k. fömndersökningsbegränsning. Enligt första stycket punkt 1 får en fömndersökning läggas ned, om fortsatt utredning skulle kräva kosinader som inle står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessulom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böler. Enligt punkt 2 får en förundersökning också läggas ned, om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning saml fömndersökning inte krävs ur allmän synpunkt. Före­ligger fömtsättningar att lägga ned förundersökning redan innan en sådan har inletts, får del enligt andra stycket beslutas att förundersökning inte skall inledas.

Läggs fömndersökningen inte ned, avslutas den i princip med etl beslul i åtalsfrågan (23 kap. 20 §). Beslutet i åtalsfrågan kan innebära att åtal väcks. Beslutet kan också innebära att ålalsunderiåielse meddelas eller att åtal av annat skäl inte väcks (negativt åtalsbeslut).

Enligt förarbetena till RB krävs ett beslut i åtalsfrågan endast om under­sökningen har riktats mot någon viss person som misstänks för brottet. Olika meningar finns om i vilka fall ett beslut om nedläggande enligt 23 kap. 4 § andra stycket resp. elt negativt åtalsbeslut skall meddelas. En gmndregel som synes tillämpas i praktiken är att negativt åtalsbeslut meddelas när någon under fömndersökningen har underrättats om miss-

 

Prop. 1984/85:3                           >;>                       13

tanke om brott. Även i de fallen kan dock ett beslul om nedläggande meddelas, l.ex. om den misstänkte har avlidit eller avvikit eller om det har utretts att brott inte föreligger. Någol hinder alt lägga ned fömndersök­ningen i della skede när del kan ske med slöd av 23 kap. 4 a § RB finns inle heller.

Behörighel all besluta om nedläggning av förundersökning enligt 23 kap. 4 § tillkommer förundersökningsledaren. Polismyndigheten har dock en­dast i vissa fall behörighet att lägga ned fömndersökningen när denna kommit så långt att någon blivit skäligen misstänkt för brottet. Beslut enligt 23 kap. 4 a § meddelas av åklagare, oavsett om denne är fömnder-sökningsledare eller ej.

En polisman som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal skall enligt 12 § första slyckel polisinstmktionen (1972:511, omtryckt 1981:735) rapportera saken till vederbörande förman så snarl del kan ske. I 12 § andra och tredje styckena föreskrivs undanlag från rapporterings­skyldigheten. Enligt andra stycket får polismannen lämna rapporteftergift eller låta bli atl lämna rapport vidare till åklagare beträffande brott, för vilket inte föreskrivs svårare straff än böler, om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallel är obetydligt. Polismannen kan då i stället låta saken bero vid etl påpekande eller en erinran till den felande. Detsamma gäller i fråga om överträdelser som omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Är etl brott som avses i 8 kap. 2 § broftsbalken (snatteri) med hänsyn till del tillgripnas värde och övriga omständigheter obetydligt, får enligt tredje stycket en polisman som leder fömndersökningen underiåla att lämna rapport vidare till åklagare och i stället låta saken bero vid en erinran.

I det förslag till polislag som nyligen har överiämnats till riksdagen (prop. 1983/84: 111) föreslås alt en molsvarighet till bestämmelsen i 12 § första stycket polisinstmktionen om rapporteringsskyldighet tas in i polis­lagen och alt där också tas upp en bestämmelse enligt vilken regeringen bemyndigas att meddela föreskrifier i fråga om räll för en polisman atl lämna rapporteftergift. I propositionen harjag angett att del är min avsikl att föreslå regeringen au utrymmel för rapporteftergift vidgas.

3   Allmän motivering

3.1 AUmänt om åtalsplikt och åtalsunderlåtelse

Mitt förslag: Den absoluta åtalsplikten behålls men åklagarnas möjlig­heter enligt RB atl underiåla ålal utvidgas vid bötesbroUslighel och när någon misslänks för flera brott. Ålalsunderiåielse skall också kunna meddelas när det är uppenbart aU den misstänkte skulle erhålla villkor­lig dom och särskilda skäl för ålalsunderiåielse föreligger. Utvidgningen av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse leder lill all även möjligheterna att begränsa fömndersökningar ökar.

 

Prop. 1984/85:3                                                                  14

Åtalsrättskommitléns förslag: Kommiltéförslagel innebär en större utvidg­ning av möjligheterna till ålalsunderiåielse än milt förslag. Bl.a. föreslår kommittén atl åtalsunderlåtelse skall få meddelas i stor utsträckning när den misstänkte blir eller kan antas bli föremål för vård- eller hjälpålgärder.

Remissinstanserna: Dessa anser i allmänhet, liksom kommiitén, atl den absoluta åtalsplikten skall behållas. Däremot anser remissinstanserna överlag att förslaget att utvidga möjligheterna till åtalsunderiåtelse enligt RB går för långt. Man framhåller bl. a. au förslagel innebär en ändrad rollfördelning mellan domslol och åklagare och anser detta betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Del sätts bl. a. i fråga om principen om allas likhet inför lagen upprätthålls med förslaget. En annan synpunkt som förs fram av flera instanser är atl kommiitén underskattar domstolsförfarandel som kriminalpolitiskt medel. Vidare anser åtskilliga remissinstanser att måls­ägandens ställning försämras på eft oacceptabelt sätt genom förslagel. Vissa delar av förslaget har dock fått ett positivt mottagande.

Skäl för mitt förslag: Den allvariigare brottsligheten har under senare år ökat på eu oroväckande säu. Bekämpandet av denna brottslighet ställer allt större krav på rättsväsendel. DeUa gäller inte minst den ekonomiska brottsligheten och narkotikabrottsligheten. Sådan brottslighet är ofta väl­organiserad och har slora resurser till siu förfogande. Uiredningar av dessa brott stöter därför ofta på särskilt stora svårigheler. Även andra brottstyper förtjänar särskild uppmärksamhet. Jag tänker här främst på den grova våldsbrottsligheten.

Statsmakterna har i stor utsträckning sökt lillgodose behovet av ökade resurser genom inrättande av nya tjänster hos polis och åklagare. För innevarande budgetår har åklagarväsendet som etl led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten tillförts tolv nya tjänsler för åklagare och en ny tjänst för en revisor. Genom etl regeringsbeslut den 30 juni 1983 tillfördes åklagarväsendet vidare fem åklagartjänster för bekämpning av narkotika­brottsligheten. För nästa budgetår föreslås att åklagarväsendet får tolv nya tjänster för åklagare och fyra tjänster för revisorer, avsedda att sättas in i kampen i den ekonomiska brottsligheten. Med hänsyn till den ökande våldsbrottsligheten föreslås ytterligare fem åklagartjänster. Min avsikt är all i höst la upp vissa yUeriigare resursfrågor med sikle på bekämpande av narkotikakriminaliteten och den ekonomiska brollslighelen.

Det står emellertid klart all det i rådande slalsfinansiella läge endast i begränsad utsträckning är möjligt att lillgodose behovel av störte insatser för bekämpandet av den allvarligare brottsligheten genom att rättsväsendel lillförs totalt sett ökade resurser. Del måste också till omprioriteringar så alt resurserna kan koncentreras på den brottslighet som det är mest angelä­get att bekämpa. Inom polisväsendet har i detta syfte omfördelning av personal ägt mm under senare lid. Åtgärder av sådanl slag är emellertid

 

Prop. 1984/85:3                            ■■ .,                   15

inle tillräckliga för att problemen skall kunna lösas. Del behövs även insalser på lagsliflningssidan.

Intresset av att i möjligaste mån styra resurserna till bekämpande av allvarlig brottslighet har också präglat reformarbetet när det gäller lagstift­ningen på rättsväsendets område under senare tid. Härvid har lagstiftaren använt sig av flera olika metoder.

En melod har varil alt begränsa det straffbara området. Detla har skett dels genom avkriminalisering, antingen på så sätt att etl lidigare straffbe­lagt beteende blir helt sanktionsfritt (l.ex. fylleri) eller genom all straffet ersätts med en annan form av sanktion (s.k. depenalisering, l.ex. felpar­keringsavgift).

Avkriminalisering bör kunna ske på ytterligare områden. Regeringen gav ijuni 1983 RÅ i uppdrag att efler en samlad systematisk genomgång av olika områden som kunde lämpa sig för avkriminalisering genom depenali­sering eller på annat sätl lämna förslag lill begränsningar av straffrättens tillämpningsområde. RÅ har i dagarna lill mig överlämnat ell förslag härom såvitt rör trafiklagstiftningen. RA avser att redovisa återstoden av sitt uppdrag i slutet av innevarande år.

Vidare har regeringen genom lilläggsdirekliv (Dir 1983:43) uppdragit åt fängelsestraffkommitlén att uireda om det är möjligt atl införa regler om mer allmänna undantag från det straffbara området och atl utvidga tillämpningsområdet för institutet påföljdseftergift enligt 33 kap. 4 § tredje slyckel brottsbalken (BrB).

Som tidigare nämnls har i det genom prop. 1983/84:111 framlagda försla­gel lill polislag lagits upp den huvudregel om polisens skyldighel atl rap­portera brott som f. n. finns i polisinstruktionen. Huvudregeln komplet­teras av etl bemyndigande för regeringen alt meddela föreskrifter i fråga om rätt för polisman att lämna rapport eftergift. I propositionen fömtskic-kas en uividgning av polismans befogenheter i detta hänseende. Syflel med delta är att begränsa rättsväsendets befattning med bagatellartade för­seelser och i stället koncentrera resursema på den allvarligare brottslighe­ten. Utvidgningen kan ske på det sätlel alt rapporteftergift skall kunna meddelas, om del är uppenbart all i händelse av lagföring annan påföljd än böler inle skulle komma att ådömas. Fortfarande bör dock gälla att över­trädelsen med hänsyn till omständigheterna skall framstå som obetydlig. I propositionen framhålls att utrymmet för rapporteflergift enligt elt sådanl syslem är avsett att vara snävare än del nuvarande områdel för åtalsunder­låtelse för bötesbrott. Min avsikt är atl, om riksdagen godtar polislagsför-slaget, senare för regeringen anmäla frågor om en utvidgning av rapporlef-tergiftsinstilulel.

Bland övriga åtgärder som vidtagits under senare år i syfle alt koncen­trera resurserna till den allvarliga brottsligheten kan nämnas införandet av möjligheten till förundersökningsbegränsning enligt 23 kap. 4 a § RB. Vidare är områdel för strafföreläggande sedan den 1 januari 1983 utvidgat

 

Prop. 1984/85:3                                                       16

genom atl del högsta antalet dagsböter som ett strafföreläggande får uppta höjts från 60 till 100.

Det är mol bakgrund av del anförda naturligt atl nu också ta upp frågan, om inle del är möjligt alt utvidga ulrymmel för åtalsunderlåtelse. All en sådan ålgärd skulle kunna medföra vissa lättnader för domstolarna och åklagarna är tydligt.

Reglerna om förundersökningsbegränsning (23 kap. 4 a § RB) är f. n. delvis kopplade till bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i RB. En utvidg­ning av möjligheten till åtalsunderlåtelse ökar därför automatiskt utrymmet för fömndersökningsbegränsningar. Della skulle lätta tryckel på polisen. Även åklagarnas arbetsbörda skulle påverkas positivt. I själva verkel är del denna indirekla effekl av en utvidgning av möjligheterna lill åtalsunder­låtelse som har den största praktiska betydelsen.

I det följande kommer jag att först la upp frågor om åtalsplikt och om åtalsunderlåtelse enligt RB. Frågan om åtalsunderlåtelse enligt LUL be­handlas därefler.

Åtalsrättskommitténs förslag innebär alt den absoluta åtalsplikten be­hålls med vissa smärre undantag, till vilka jag ålerkommer strax. Enligt förslaget skall som en gmndläggande förutsättning för åtalsunderlåtelse gälla all hinder inle möler med hänsyn lill något viktigt allmänl eller viktigt enskilt intresse. Under fem särskilda punkter upptas de olika fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig. Den första punkten avser bötesbrott och moisvarar nuvarande första punkten i 20 kap. 7 § första stycket RB. Här föreslås att åtalsunderlåtelse skall få meddelas, om del kan antas atl annan påföljd än böter inte skulle komma all övervägas. Enligt kommittén innebär förslagel elt väsentligt utökat utrymme för åtalsunderlåtelse i bötesfallen.

Enligt den andra punklen i förslaget kan åtalsunderlåtelse meddelas i vissa konkurrens- och ålerfallssilualioner. Bestämmelsen moisvarar nuva­rande andra punkten i 20 kap. 7 § första stycket RB. Förslagel innebär att de begränsningar som ligger i att det skall vara "uppenbart" att det brott för vilket åtalsunderlåtelse övervägs är utan "nämnvärd" betydelse slo­pas.

Den tredje punklen i kommitténs förslag motsvarar delvis nuvarande Qärde punkten och avser s.k. resocialiseringsfall, dvs. sådana fall där lagöverträdaren blir föremål för vård-, slöd- eller hjälpålgärder som be­döms vara ägnade att främja hans anpassning.

Fjärde och femte punkterna i kommilléns förslag saknar motsvarighet i gällande rätl. Enligt den fjärde punklen skall åtalsunderlåtelse kunna med­delas som ersättning för en förutsedd villkorlig dom. Den femle punklen avser sådana fall där den misstänkte har blivit föremål för vissa ingripande åtgärder från samhällels sida. Här avses bl.a. sådana fall där brott har begålls i anslällning och letl till disciplinpåföljd eller avskedande och sådana fall där en utlänning utvisas efter broll.

 

Prop. 1984/85:3                                                       17

Kommittén föreslår alt möjligheterna till ålalsunderiåielse i de s.k. RÅ-fallen (nuvarande tredje punkten i 20 kap. 7 § första slycket RB) utvidgas bl. a. genom att nuvarande krav på god prognos slopas.

Narkotikakommissionen lägger i sin promemoria fram förslag lill vissa uividgningar av möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt RB. Syftet med förslagen är atl ge utrymme för ökade insalser när det gäller bekämpningen av narkotikabrottslighet. Enligt kommissionen bör del bli möjligt atl un­deriåla ålal i sådana fall där det kan antas atl, om ålal skulle väckas efter avslutad förundersökning, villkorlig dom skulle ådömas. Kommissionens förslag innebär också att möjligheterna lill åtalsunderlåtelse när påföljden skulle bli endast böler utvidgas någol. Vidare föreslås, i linje med vad åtalsrättskommittén har förordal, ulvidgade möjligheter till åtalsunderlå­telse vid brotlskonkurrens och återfall. En särskild regel om åtalsunderlå­telse föreslås vidare för sådana fall där brott har begåtts före det atl åtalsunderlåtelse har meddelals enligt LUL men upptäckts först därefter. Slutligen föreslår narkolikakommmissionen en viss uividgning av möjlig­helema lill åtalsunderlåtelse när brottet har begåtts under inflytande av själslig abnormitet.

För egen del vill jag framhålla följande. Enligt nuvarande ordning gäller som gmndregel en absolut åtalsplikt. Denna grundregel kommer lill ul­lryck i 20 kap. 6 § RB. Den innebär att åklagaren i princip är skyldig att åtala när det föreligger tillräckliga skäl för åtal eller, annoriunda uttryckt, när åklagaren på objektiva grunder kan emotse atl den misstänkte blir fälld. Kommittén förordar atl denna gmndregel kvarstår trols aU kommit­tén samtidigt förordar betydande uividgningar av möjligheterna lill ålals­underiåielse. Kommitténs förslag i denna del stöds av flertalel remissin­stanser.

För min del anser jag att del, även om möjligheterna lill åtalsunderiåtelse vidgas, finns starka skäl för all systemet med absolut åtalsplikt behålls. Den absoluta åtalsplikten innebär en presumtion för atl åtal skall väckas när eU brott är begånget. I likhet med kommillén anser jag det vara rikligl alt en sådan presumtion upprätthålls, inle minst med hänsyn till principen om allas likhet inför lagen. Alt processekonomiska skäl liksom hänsynsta­ganden till den enskilde i vissa fall moiiverar en ökad lämplighetsprövning av åtalsfrågan behöver inte medföra att principen som sådan överges.

Enligt kommiltéförslagel bör emellertid några smärre jämkningar göras i den absoluta åtalsplikten. Skyldighel au åtala skall inle föreligga, om del möter långvarigt hinder för huvudförhandling eller om lagföring utom riket beräknas komma lill stånd. Långvarigt hinder för huvudförhandling kan enligt kommittén finnas när en utlänning som vistats tillfälligl här återvänt till silt hemland för gott och delgivning där inle kan ske eller framstår som meningslös därför au man inte kan räkna med aU utlänningen inställer sig. Vidare anser kommiuén atl hänsyn bör kunna tas lill humanilära syn­punkter, l.ex. när den misstänkte lider av varaklig svår sjukdom som gör 2   Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

 

Prop. 1984/85:3                                                       18

det omöjligl för honom alt närvara vid en huvudförhandling. Vad gäller det andra undantaget från den absoluta åtalsplikten nämner kommittén all del i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott finns en regel (3 §) om atl åtal inte får väckas för eU brott sedan framställ­ning om överförande av lagföring till ell annal land har gjorts. Kommiitén anser att det vid sidan härav behövs en allmän regel i RB som klargör atl någon åtalsplikt inte föreligger när lagföring utomlands kan påräknas.

De föreslagna undantagen från absolut åtalsplikt har bara behandlats av någon enstaka remissinstans som lillslyrker förslagel.

För min del vill jag först erinra om möjligheterna att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Dessa möjligheter har utvidgals sedan kommiitén lade frr.m sitt förslag. Numera har domstolen möjlighel alt avgöra ett mål i den tilltalades utevaro under fömtsättning att saken är tillfredsställande utredd och det inle finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkoriig dom eller skyddstillsyn (46 kap. 15 § RB). Vidare finns möjlighel atl avgöra mål, om den tilltalade efter aft ha delgetts stämning har avvikit eller håller sig undan.

Dessa möjligheter till dom i den tilltalades utevaro minskar behovel av en särskild undantagsregel vid risk för långvarigt hinder för huvudförhand­ling. I det följande ämnar jag föreslå att åtalsunderlåtelse skall kunna ske i vissa fall när man kan anta att påföljden skulle bli villkorlig dom. Härige­nom ges möjlighet aU ta hänsyn till humanitära skäl som kan tala mol lagföring. Mot bakgmnd av det sagda anser jag att det inte finns tillräckliga skäl all införa något undantag från den absoluta åtalsplikten i sådana fall då ett långvarigt hinder för huvudförhandling kan fömtses. Skulle det vara uppenbart att en rättegång i praktiken inte går att genomföra torde f.ö. som jag ser del redan gällande rätt innebära att någon åtalsplikt inte föreligger. När det gäller frågan om det behövs en bestämmelse i RB som inskrän­ker den absoluta åtalsplikten när lagföring utomlands kan påräknas vill jag först erinra om atl frågan om lagföring ulomlands för broll som faller under svensk straffrältslig kompetens redan är delvis reglerad. Lagföring kan således komma i fråga enligt den av kommittén uppmärksammade lagen (1976:19) om inlernationellt samarbele rörande lagföring för broU (lagfö-ringslagen), som gmndas på en konvention från år 1972. Lagföring kan också bli aktuell till följd av den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott (jfr lagen 1971:965 om siraff för trafikbrott som begåtts utomlands). I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller elt av de högsia åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna träffat samarbelsavlal som i princip bygger på lagföringslagen och som innebär att mål rörande brott i ett av länderna kan överlämnas för lagföring i ett annat land, där den misstänkte finns (se RÅ: s cirkulär C 34). Åven den europeiska konven­tionen om inbördes rättshjälp i brottmål innehåller bestämmelser om lag­föring i annat land (art. 21). Det förekommer i viss omfattning att framställning om lagföring i annat

 

Prop. 1984/85:3                                                       19

land görs även utan stöd av konveniioner eller avtal. Många gånger torde dock situalionen, när lagföring ej sker i Sverige, vara den all den misslänk-te lämnal Sverige för gott. I så fall kan förundersökningen ofta läggas ned med stöd av 23 kap. 4 § andra stycket RB.

Enligt 3 § i lagföringslagen får en svensk åklagare när framställning har gjorts om lagföring i etl annat land inle väcka åtal. Bifalls inle framställ­ningen, aktualiseras åtalsplikten igen. I irafikbrotlskonveniionen (art. 5) sägs att den stal som gjort framslällning om lagföring inle längre får vidta åtgärder för lagföring men all lagföringen får återupptas om mottagarlandet förklarar sig inte vilja vidta någon åtgärd. Enligt del nordiska samarbeisav­ialet får åklagaren avskriva ärendet när åtal överflyttas till ell annat nor­diskt land.

De angivna bestämmelserna överensstämmer med uppfaltningen i svensk rält, att åtalsplikten är uppfylld i och med atl lagföringen övertas av den andra staten (prop. 1971:114 s. 65 och prop. 1975/76:3 s. 24). Häri ligger också att skyldighelen atl väcka åtal suspenderas i och med atl en begäran om lagföring görs. Delsamma måsle antas gälla när man annars har gmndad anledning atl räkna med atl lagföring kommer att ske i en annan stat. Med hänsyn till det sagda anser jag det inle vara motiverat alt - vid sidan av de bestämmelser som redan finns - införa någon regel i ämnet i RB.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså atl principen om absolut åtals­plikt inle skall förses med några undantag av del slag kommiitén förordat.

Kommitténs förslag lill utvidgning av möjligheterna tiU åtalsunderlå­telse enligt RB har fått etl blandal mollagande av remissinslanserna. Kommitténs förslag i den delen avvisades i den proposition om fömnder­sökningsbegränsningar m. m. som den dåvarande borgeriiga regeringen lade fram (prop. 1981/82:41).

Inte heller jag är beredd atl genomföra kommitténs förslag fulll ul. I vissa avseenden synes emellerlid kritiken mot åtalsrättskommitléns för­slag sakna tillräcklig bärkraft. Till en del har kriliken tagil sin utgångspunkt i det förhållandet atl ell domsiolsförfarande innefattar de bäsla garanlierna från rättssäkerhetssynpunkt. Häremot kan naturligtvis invändas atl del för den misstänkte i allmänhet är bättre att ett domsiolsförfarande över huvud laget inte kommer lill slånd. Framför allt har jag dock det bestämda intrycket av alt man i det tidigare lagstiftningsärendet underskattade de processekonomiska fördelar som en uividgning av möjligheterna till åtals­underlåtelse medför.

Utvidgade möjligheter lill åtalsunderlåtelse kan ha processekonomisk belydelse i flera avseenden. Allmänl setl är del framför alll domstolarna som drar mest fördel därav. För åklagarnas del uppkommer lättnader genom att de inte behöver utfärda strafföreläggande eller ansöka om stäm­ning och utföra talan vid domstolen. Betydelsen av dessa lättnader redu­ceras dock i viss mån av att åtalsunderlåtelse i princip får ske endast i fall

 

Prop. 1984/85:3                                                       20

där skuldfrågan är klarlagd och atl elt domstolsförfarande i de fallen inte släller så slora anspråk på domstolen och åklagaren.

Den största betydelsen från processekonomisk synpunkt av en utvidg­ning av möjligheten lill åtalsunderlåtelse består emellertid, som redan antytts, i en vidgad möjlighet till förundersökningsbegränsning, förutsatt all kopplingen mellan regelsystemen behålls. Della betyder i sin tur att polis och åklagare kan befrias från det arbete som är förknippat med förundersökningen. Åklagaren behöver dessutom inle fatta någol beslut i åtalsfrågan.

På en del punkter skulle kommitiéförslagel otvivelaktigt medföra vinster av del slag jag nu nämnt. Jag länker här främst på utvidgningarna i fråga om bötesbroUslighel och konkurrensfall.

I andra delar blir vinsterna mindre. Som påpekats vid remissbehandling­en kan del ifrågasättas om förslaget vad gäller åtalsunderiåtelse vid reso­cialiseringsfall verkligen genomgående medför mindre arbetsbörda för po­lis och åklagare. Tvärtom synes del behov av ulredning i l.ex. fråga om vårdmöjligheter i resocialiseringsfall som uppkommer med kommitténs förslag i många fall kunna medföra ökade krav på polis och åklagare. I dessa fall skulle f.ö. utrymmet för förundersökningsbegränsning i prakti­ken bli myckel begränsai. Till delta kommer att en koppling mellan den processrällsliga och den socialrältsliga lagstiftningen på del sätt kommitté­förslaget förutsälter är svår atl göra praktiskt verksam med hänsyn lill alt den nuvarande socialtjänsllagsliftningen är inriktad på frivillighet och inte formaliserad på samma sätt som den lidigare lagstiftningen i ämnet. Jag återkommer till detla.

Vid en sammanfallande bedömning anser jag att en viss uividgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse bör företas med utgångspunkt i kom­miltéförslagel, dock utan all man går så långl som kommiitén föreslog.

Enligt min mening bör åtalsrältskornmitténs förslag när del gäller åtals­underlåtelse i fall av brottskonkurtens och återfall genomföras. I övrigl bör vissa delar av kommiltéförslagel leda till lagsliflning i modifierad form. Jag ålerkommer lill den närmare utformningen av de olika grunderna för åtalsunderlåtelse i följande avsnitt. Det kan lilläggas all en reform efler dessa linjer i huvudsak svarar mol de önskemål som har förts fram av narkotikakommissionen.

En fråga som kommittén diskulerar och som också ålskilliga remissin­stanser kommer in på är om det inte skulle vara möjligt att förena ett beslul om åtalsunderiåtelse med någon form av sanktion, l.ex. övervakning eller särskilda föreskrifier. En annan tanke som diskuteras är att i fråga om en och samma brottslighet förena åtalsunderlåtelse med tilläggsböler genom strafföreläggande. Dessa lösningar avvisas av kommittén som därvid åbe­ropar flera skäl av principiell natur, bl.a. hänsyn till rättssäkerheten. Remissinstanserna har inle framfört några avvikande meningar i detta avseende. Jag är i dessa delar ense med kommittén och remissinstanserna.

 

Prop. 1984/85:3                                                      21

Från åklagarhåll underslryks dock alt del bör finnas en uttrycklig möjlig­het för åklagare atl meddela åtalsunderlåtelse beträffande vissa brott och utfärda strafföreläggande för andra (delade beslut). Bestämmelsen i 48 kap. 5 § RB om att strafföreläggande inle får ulfärdas, om inte i föreläggan­det las upp alla broll av den misstänkte som enligt åklagarens vetskap föreligger lill bedömning, anses av en del åklagare hindra sådana beslul.

Somjag ser saken syftar bestämmelsen i 48 kap. 5 § RB framför alll till atl upprällhålla principen om all den som skall dömas för flera brott skall ådömas gemensam påföljd (jfr 1 kap. 6 § BrB). Bestämmelsen utgör också en garanii för att inte genom skilda strafförelägganden det högsta bötes­straff vid vilkel strafföreläggande får användas överskrids. Jag kan där­emot inte finna atl bestämmelsen skulle uigöra hinder mot all åtalsunderiå­telse eller fömndersökningsbegränsning kommer till stånd i fråga om vissa brott medan strafföreläggande ulfärdas beiräffande brottsligheten i övrigl i enlighel med de begränsningar som gäller i fråga om brottslighetens svår­hetsgrad m. m. (48 kap. 4 § RB). Atl denna kombinalion är tillåten får anses lika naturligt som att en åklagare får väcka ålal för vissa brott och underlåta ålal (eller begränsa fömndersökningen) med avseende på andra broU.

Kommitténs förslag till utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse inne­håller - om man bortser från extraordinära fall (20 kap. 7 § första stycket 3) - ett nytl grundläggande rekvisit gemensamt för de olika fallen av åtalsunderlåtelse, således även för åtalsunderlåtelse enligt LUL. Della gmndrekvisil är att hinder mot åtalsunderlåtelse inte får föreligga med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse. Detta ultryckssätl har kriliserats av åtskilliga remissinstanser såsom alltför vagt, samtidigt som många anser att det ger alltför vittgående möjligheter lill åtalsunderlå­telse. En del remissinslanser påpekar atl uttrycket "påkallal ur allmän synpunki" avses slå kvar på andra ställen i lagstiftningen, l.ex. i brottsbal­kens bestämmelser om särskild åtalsprövning, och atl frågan om termernas förhållande till varandra bör övervägas ytterhgare.

För min del har jag svårt att instämma i kriliken mol det föreslagna grundrekvisitet. Kommitténs avsikl med ullryckel är all markera all en­dast väsenlliga intressen bör föranleda åtal, om fömtsättningar i övrigt för åtalsunderlåtelse föreligger. En sådan allmän markering är enligt min me­ning befogad även om man stannar för mera begränsade utvidgningar av utrymmet för åtalsunderlåtelse. Jag kan alltså godta kommitténs förslag alt ett gmndrekvisil av aktuellt slag ställs upp. Frågan vilken närmare inne­börd som bör läggas i ett sådant rekvisit behandlar jag strax.

Kommittén föreslår som nämnts att grundrekvisitet atl hinder inle möler med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskill inlresse skall gälla i samtliga fall av åtalsunderlåtelse utom i de exiraordinära fallen. För min del anser jag emellertid att rekvisitet vid åtalsunderlåtelse enligt RB bör gälla åtalsunderlåtelse vid bötesbrott, i konkurrenssituationer och när etl

 

Prop. 1984/85:3                                                       22

brott begåtts under inflytande av själslig abnormitet. Della medför alt den nuvarande regeln i 20 kap. 7 § försia stycket 1 om att åtal skall ske när det är påkallat "ur allmän synpunkt" bör utgå.

Som påpekals vid remissbehandlingen förekommer uttrycket "ur allmän synpunkt" på skilda håll i lagsiiftningen. Det återfinns bl.a. i bestämmel­sen i 23 kap. 4 a § RB om fömndersökningsbegränsning, i 1 § LUL när det gäller åtalsunderiåtelse för unga lagöverträdare och i beslämmelser i BrB om särskild åtalsprövning.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan regler om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning bör även i 23 kap. 4 a § RB uttrycket "ur allmän synpunkt" ersättas med det nya gmndrekvisitet. Motsvarande ändring bör göras i 1 § LUL.

När det gäller BrB: s bestämmelser om särskild åtalsprövning kan fram­hållas att dessa har ett delvis annal syfte än bestämmelserna om åtalsun­derlåtelse. Någon anledning att i della sammanhang ändra de bestämmel­serna finns inte enligt min mening.

Vilka skäl som med hänsyn till rekvisitet något viktigt allmänt och enskilt intresse skall anses motivera att ålal väcks måste i första hand bedömas med hänsyn till den grund för åtalsunderlåtelse som det är fråga om i det enskilda fallet. Jag återkommer härtill. Vissa gemensamma rikt­linjer bör dock gälla.

Avsikten är naturligtvis att det nya gmndrekvisitet skall öka utrymmet för åtalsunderlåtelse i förhållande till gällande rätt. Liksom f. n. bör dock en vägledande synpunkt vara att åtalsunderlåtelse inte bör få medföra att likartade fall bedöms olika. Intresset av att tilltron till rättsväsendets objektivitet upprätthålls kan alltså göra ett åtal påkallat. Ett annat viktigt allmänt intresse som kan tala för åtal kan vara atl den misstänkte fömt gjort sig skyldig till brott. Som ytterligare skäl för åtal kan nämnas att förverkande av egendom av icke obetydligt värde kan komma i fråga.

Av stor och ofta avgörande betydelse när det gäller att bedöma om ett viktigt allmänt intresse kräver åtal blir naturligtvis brottets svårhet och omständighetema i övrigt kring detta. Allmänpreventiva synpunkter kan emellertid ibland tala för att ett domstolsförfarande kommer till stånd även vid mycket lindriga brott. Det kan sålunda vara nödvändigt att särskilt markera att en viss brottstyp inte accepteras av samhället, t.ex. om en viss brottslighet har börjat förekomma i besvärande stor omfattning. Det kan också i vissa fall finnas ett stort allmänt intresse av att domstol får bedöma en viss rättsfråga.

Från en målsägandes synpunkt kan det vara önskvärt alt ålal väcks så att han själv inte behöver utföra skadeståndstalan. Det är även elt allmänt intresse all de som drabbas av brott kan få ersättning för den skada de lidit. Detta ligger bakom den nuvarande ordningen att åklagaren i regel utför skadeståndstalan för målsägandens räkning när åtal väcks (22 kap. 2 § RB).

 

Prop. 1984/85:3                                                       23

I en hel del fall synes emellertid inte rimligen del förhållandel alt en målsägande lidit viss skada genom brottet böra få avgörande belydelse vid prövningen av om åtal skall ske eller åtalsunderlåtelse meddelas. Vid prövningen bör enligt min mening i fortsättningen - som också följer av det nya uttrycket "viktigt enskilt intresse" - endast väsentliga målsägan-deinlressen beaklas. Omständigheter som bör beaktas i sammanhanget är skadans slorlek och parternas ekonomiska förhållanden. I flertalel fall läcks skadan till största delen av försäkring. Någol krav på all ersättnings­anspråket har fastställts av domstol uppställs i princip inte av försäkrings­bolagen. När försäkring på detta sätt täcker skadan, med undanlag för l.ex. ett mindre självriskbelopp, måste målsägandens intresse av alt rätte­gång förs mol gärningsmannen anses vara begränsai.

Läget är dock annorlunda vid en personskada som läcks av den del av en hemförsäkring som avser s.k. överfailsskydd, dvs. skadestånd som en målsägande är berättigad till. För atl sådan ersättning skall utgå krävs i allmänhel alt målsäganden först har fått skadestånd utdömt vid domslol. Situalionen är densamma när del gäller rätlen till slallig s.k. brotlsskadeer-sätlning. I dessa fall kan del vara etl väsentligl intresse för målsäganden att få skadeståndet prövat vid domslol.

Prövningen av ett skadestånd kan normall inte anses vara av vikt för målsäganden, om del är sannolikl alt ett utdömt skadestånd inte skulle kunna verkställas. Självfallet är del dock vid grövre brott ofta viktigt att även den ekonomiska konsekvensen av brottet inskärps hos lagöverträ­daren.

Vid bedömningen bör hänsyn också tas till om betalning eller betalnings­utfästelse görs av den misstänkte. I enlighel med vad som f.n. gäller bör det vara tillåtet för åklagaren atl låta bedömningen påverkas av all den misstänkte gottgör målsäganden den skada han lidit.

Jag har nu uppehållit mig enbart vid målsägandens ekonomiska inlresse av att åklagarna för talan. Självfallel kan vid en del brott som inneburil en grov kränkning målsäganden ha etl självständigt inlresse av atl gärnings­mannen fälls till ansvar. Jag tänker exempelvis på våldtäkt och andra sexualbrott liksom olika former av kvinnomisshandel (jfr prop. 1983/84:105). Vid brott av sådant slag aktualiseras emellertid normall över huvud taget inte frågan om åtalsunderlåtelse.

En principiell förutsättning för åtalsunderlåtelse bör vidare, liksom en­ligt gällande rätt, vara att det råder klarhet i skuldfrågan. Med hänsyn härtill kan den omständigheten atl den misstänkte begär åtal i allmänhet inte anses vara etl sådanl viktigt enskilt intresse som förhindrar åtalsun­derlåtelse.

Somjag nämnde tidigare föreslår jag alt det nya rekvisitet förs in även i bestämmelserna i 23 kap. 4 a § RB om förundersökningsbegränsning. Såvitt gäller målsäganden innebär detta atl det får prövas hur pass stort intresse denne har av atl fömndersökningen drivs lill slut. I förarbelena lill

 

Prop. 1984/85:3                                                       24

23 kap. 4 a § RB uttalades (prop. 1981/82:41 s. 35) alt målsägandens inlresse av att få material till en skadeståndstalan saml dennes av den enskilda åtalsrälten betingade intresse av alt få fram ett beslul i åtalsfrågan kunde utgöra skäl att fullfölja förundersökningen.

Hittills harjag inte närmare berört åtalsunderlåtelse i extraordinära fall, dvs. enligt 20 kap. 7 § försia slycket 3 RB. För åtalsunderlåtelse enligt den punklen förutsätts all det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet samt all det med hänsyn till omständigheterna inte heller av andra skäl krävs all ålal väcks. Möjlighelen lill åtalsunderlåtelse kortesponderar med domslo­lens möjligheter enligt 33 kap. 4 § sista slyckel BrB alt meddela påföljdsef­tergifl. Åtalsunderlåtelse kan meddelas i sådana fall där en påföljdseftergifl synes trolig samtidigt som det finns anledning att befria den misstänkte från lagföring inför domstol.

Beslul om åtalsunderlåtelse i exiraordinära fall får meddelas endasl av RÅ (20 kap. 7 § andra stycket RB). Antalet ålalsprövningar uppgick under år 1982 lill 20. Antalet meddelade ålalsunderlåtelser var 10.

Åtalsrättskommittén har föreslagil all RÅ: s möjligheter till åtalsunderiå­telse utvidgas. Enligt kommitténs förslag skall åtalsunderlåtelse vara möj­lig, om det på gmnd av särskilda omständigheter befinnes atl påföljd ej behövs för brottet eller atl annars synnerliga skäl talar mot åtal. Förslaget innebär att det nuvarande kravet på god prognos tas bort. Meningen är dessutom all den för åtalsunderlåtelse annars gällande fömtsättningen att skuldfrågan är klarlagd inte skall ha betydelse här.

Förslaget att utvidga RÅ; s befogenheier har bemötts positivi av flerlalel av de remissinslanser som yttral sig i frågan.

För min del villjag först nämna all jag i det följande kommer att föreslå att befogenheten atl meddela åtalsunderlåtelse enligt de grunder som f. n. anges i 20 kap. 7 § försia stycket 3 RB skall tillkomma, förulom RÅ, även statsåklagare (avsnitt 3.6). Det finns i och för sig skäl som talar för alt åtalsrättskommilténs förslag om en uividgning av fömtsätiningarna för åtalsunderlåtelse enligt denna punkt genomförs. Å andra sidan kan det vara lämpligt att avvakla en viss tids erfarenhet av de nya behörighetsreg­lerna. Det kan inle uteslutas att tillämpningen av dessa kan ge nya infalls­vinklar i frågan om vilka förutsättningar som bör föreligga för åtalsunderlå­telse i nu avsedda fall. Elt ytterligare skäl alt inte nu ändra på förutsätt­ningarna för åtalsunderlåtelse i extraordinära fall är att de korresponde­rande bestämmelserna om påföljdseftergifl i BrB som nämnts i avsnitt 3.1 skall ses över av fängelsestraffkommitlén. Jag anser därför att någon utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse i extraordinära fall inte bör genomföras nu.

Jag övergår nu till att behandla åtalsunderlåtelse med stöd av LUL. Den lagen tar sikle på lagöverträdare i åldern 15-17 år och innebär att åtalsun­deriåtelse får meddelas - utöver vad som följer av 20 kap. 7 § RB - under

 

Prop. 1984/85:3                                                      25

fömtsättning aniingen alt brottet uppenbarligen sketl av okynne eller för­hastande eller all den unge ulan lagföring blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligasl för honom. Därmed avses vård enligt LVU eller annan därmed jämförlig vård eller andra hjälp- eller stödåtgärder. Åtal skall dock alltid väckas, om det är påkallat ur allmän synpunki. Finns det skälig anledning lill åtalsunderlåtelse, skall åklagare höra socialnämnden. Åtals­underlåtelse får dock meddelas ulan atl nämnden hörs i ringa fall och då det är uppenbart att del finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse.

Möjlighelen aU meddela åtalsunderlåtelse i uppenbara fall utan social­nämndens hörande genomfördes år 1982 efler förslag i prop. 1981/82:41. I den propositionen behandlades också frågan om inte en mer omfallande revidering av bestämmelsen om åtalsprövning enligt LUL var moliverad. Åtalsrättskommittén hade lagl fram ell sådant förslag. Vad som främst var i blickpunkten var om åklagarens och socialnämndens ansvarsområden var lämpligt avgränsade. I nuvarande regler ligger att åklagaren har atl bedöma ändamålsenligheten i de åtgärder som företas eller planeras av de sociala myndigheterna. Det innebär att åklagaren får "överpröva" socialnämn­dens bedömningar. Lämplighelen av denna ordning har ifrågasatts bl.a. med hänsyn till risken för atl socialnämnden kan nödgas vidta åtgärder som den själv inle anser moliverade. I del lidigare lagstiftningsärendet stannade den dåvarande departementschefen för atl dessa frågor borde utredas ytterligare. Någon sådan utredning har ännu inle företagits.

Frågan om behovet av ändrade regler vad gäller åklagarens och de sociala myndigheternas kompetensområden behandlades vid 1982/83 års riksmöie med anledning av en molion. Juslitieutskotlel (JuU 1982/83:35) uttalade därvid i sitl av riksdagen godkända betänkande att frågan om ändrad åtalsprövning enligt LUL till slor del är avhängig av hur social­tjänstreformen utfallit. Även resultatet av de år 1982 genomförda ändring­arna i LUL hade enligt utskottet belydelse. Utskottet ansåg att lillräckliga erfarenheter ännu inle hade vunnits och att därför något initiativ inte var påkallat från riksdagens sida.

Enligt min mening finns det inle f. n. lillräckligl underlag för alt, utöver den ändring av rekvisitet "ur allmän synpunki" som jag berört tidigare, göra ytterligare ändringar i LUL i del hänseende som är aktuellt nu. Särskilt bör erinras om att socialberedningen (S 1980:07) f n. gör en allmän utvärdering av socialtjänslreformen och därvid bl. a. har atl belysa avgränsning och samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården när det gäller ungdomar. Socialberedningens uppdrag har etl nära samband med frågan om ansvarsfördelningen mellan åklagare och socialnämnd en­ligt LUL. Denna fråga bör därför inte tas upp förrän socialberedningen redovisat resultatet av sina överväganden. Vid min bedömning beaktar jag också att de år 1982 införda reglema om ökade möjligheter för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse utan att nämndens yttrande inhämtas synes ha medfört att några störte problem i praktiken numera inte föreligger i förhållandet åklagare - socialnämnd.

 

Prop. 1984/85:3                                                       26

En fråga som har samband med åtalsprövningen enligt LUL har tagils upp av narkotikakommissionen. Där uppmärksammas den situationen att det sedan den unge erhållit åtalsunderlåtelse enligt LUL uppkommer miss­tanke om alt den unge har begålt ytterligare brott före beslutet om åtalsun­derlåtelse. F.n. måste förundersökning ske med anledning av den nya misstanken. Förundersökningen uimynnar i dessa fall regelmässigl i en ny åtalsunderlåtelse. Att fömndersökning måste ske trots all en ny åtalsun­derlåtelse kan förväntas beror på alt reglerna i 23 kap. 4 a § om fömnder­sökningsbegränsning enbart hänvisar till bestämmelserna om åtalsunderlå­telse enligt RB, däremot inte ull dem i LUL.

Enligt narkolikakommissionen borde det av processekonomiska skäl vara möjligt atl underlåta fömndersökning i dessa fall beträffande det nyupptäckta brottet. Jag delar denna uppfattning.

Frågan skulle kunna lösas genom att fömndersökningsbegränsning blev generellt möjlig även när man kan förulse åtalsunderlåtelse enligt LUL. Mot alt införa en sådan ordning kan emellertid anföras starka betänkhghe­ter. I allmänhet får antas att en förundersökning och elt beslut om åtalsun­derlåtelse har en särskild betydelse som varning för den unge lagöverträ­daren (jfr prop. 1981/82:41 s. 21). Jag är därför inte beredd atl förorda några generella möjligheter till förundersökningsbegränsning på gmnd av förväntad åtalsunderlåtelse enligt LUL.

Det aktuella problemet bör i stället lösas på ett mindre ingripande sätt. Kommissionen föreslår atl det införs en särskild möjlighet till åtalsunderlå­telse i fråga om brott som visar sig ha begåtts före en redan meddelad åtalsunderlåtelse och att möjligheten till fömndersökningsbegränsning kopplas till en fömtsedd åtalsunderiåtelse i det fallet. Jag ansluter mig lill den tankegång som ligger till gmnd för detla förslag. Här gör sig intresset av att ge den unge en varning inte gällande med samma styrka. Den unge har ju redan fått en varning i och med den fömt meddelade åtalsunderlåtel-sen. Enligt kommissionen bör en ny bestämmelse placeras i 20 kap. 7 § RB. Själv finner jag lämpligast att den placeras i LUL och begränsas till att gälla befogenheten att avstå från resp. lägga ned fömndersökning. Jag återkommer till den närmare utformningen av bestämmelsen.

Enligt gällande rätt får ett beslut om åtalsunderlåtelse återkallas, om tillräckliga skäl inte längre föreligger för beslutet (20 kap. 7 § tredje stycket RB) resp. om det finns skäl till del ur allmän synpunkt (5 § LUL). Någon tidsgräns är inte föreskriven. Enligt motiven till den förstnämnda bestäm­melsen fömtsätts att nya omständigheter har inträffat som ger anledning till omprövning, l.ex. att nya brott begås eller, när åtalsunderlåtelse sketl enligt 20 kap. 7 § 2 RB (konkurtensfall), den misstänkte har blivit helt eller delvis frikänd för de brott han åtalats för. Enligt LUL (5 §) gäller att beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, när det föreligger skäl därför ur allmän synpunkt. Även denna bestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt.

Åtalsrättskommittén föreslår att som huvudregel alltjämt skall gälla att

 

Prop. 1984/85:3                                                       27

åtalsunderlåtelse får återkallas. Kommitténs förslag innebär atl äterkallel­se får ske, om förhållandena har förändrals väsenlligl eller annars någon särskild omständighet föranleder det. Förslagel avser åtalsunderlåtelse både enligt RB och enligt LUL.

I denna fråga harjag följande uppfattning. Nuvarande regler tillämpas i praktiken mycket restriktivt. Detta är befogat bäde med hänsyn till den misstänktes trygghet och till processekonomiska synpunkier. Liksom kommillén anser jag atl del bör framgå av lagtexten atl stor återhållsamhet är avsedd att gälla. Jag förordar därför atl en regel om all ålerkallelse får ske endasl om särskilda omständigheter föranleder det förs in både i 20 kap. RB och i LUL.

Kommittén har också föreslagil all återkallelsemöjligheterna enligt RB tidsbegränsas i vissa fall och att förbud mot ålerkallelse införs i vissa andra fall. Jag återkommer till dessa frågor i det följande (avsnitt 3.3 och 3.5).

3.2 Åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet

Mitt förslag: Vid bötesbroUslighel fårf. n. åtalsunderlåtelse inle medde­las om den misstänktes lagföring krävs ur allmän synpunkt. Ulrymmel för åtalsunderlåtelse vidgas genom att endast hänsynen till någol viktigt allmänt eller enskilt intresse skall hindra åtalsunderlåtelse.

Åtalsrättskommitténs förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Flertalel remissinstanser stöder dock förslaget. Några anser all ett ökal ulnytljande av åtalsunderlå-telseinslitutet vid bötesbrott kan ske redan inom ramen för det gällande rekvisitet "ur allmän synpunkt".

Skäl för mitt förslag: Som jag nämnl lidigare förutskickas i propositionen med förslag till ny polislag (prop. 1983/84:111) att möjligheterna till rap­porteflergift skall utvidgas på så sätt att det inle längre skall krävas att endasl böter ingår i straffskalan för brottet. Det är tillräckligt alt någon annan påföljd än böter enligt polismannens bedömning inle är alt vänta i del konkreta fallet.

Avsikten med institutet rapporteftergift är att möjliggöra etl snabbt beslut om att inle utreda ett lindrigt brott när det i det konkreta fallet klart framgår atl brottets karaktär är sådan att någon annan samhällsreaktion än en erinran eller ett påpekande inte behövs. Beslutet skall fattas aniingen av en polisman på platsen i omedelbar anslutning till att förseelsen upptäcks eller av polisbefäl i samband med alt en rapport ges in.

När det däremot gäller åtalsunderlåtelse och den därmed sammanhäng­ande möjligheten lill fömndersökningsbegränsning inverkar även andra

 

Prop. 1984/85:3                                                       28

omständigheter än brottets karaktär. Det kan vara fråga om all ta hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden och att pröva om allmänpre­venliva skäl eller målsägandeinlresset motiverar en fortsall utredning. Det kan även föreligga rällsliga komplikationer. Beslul om åtalsunderlåtelse eller fömndersökningsbegränsning skall därför alllid fallas av åklagare.

Möjligheterna att beslämma om rapporteflergift är alltså inle avsedda alt utnyttjas som en ersäitning för åklagares beslut all underiåla ålal eller all i begränsningssyfle lägga ned eller inle inleda en förundersökning. Åklaga­rens möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse bör enligt min mening lik­som f. n. slräcka sig betydligt längre än den enskilde polismannens möjlig­heter atl meddela rapporteflergift.

Kommiltéförslagel innebär i fråga om bölesbrolten att utrymmet för åtalsunderlåtelse vidgas genom alt endast hänsynen till något viktigt all­mänl eller enskill intresse skall hindra åtalsunderlåtelse. Även narkolika­kommissionen förordar i sin promemoria atl möjligheterna lill åtalsunder­låtelse vid bötesbrottslighet ulvidgas. Enligt kommissionen bör åtalsunder­låtelse få meddelas om det kan antas atl någon annan påföljd än böter eller villkorlig dom inle skall komma alt ådömas och det från allmän eller enskild synpunki föreligger särskilda skäl till åtalsunderlåtelse.

Kommissionens förslag lill ulvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse vid bölesbrollslighet är mer restriktivt än kommiltéförslagel. Till förmån för ålalsrällskommilléns förslag - som i denna del godtagits av flertalel remissinslanser — talar starka processekonomiska skäl. Under remissbe­handlingen har anförts atl en ökad användning av åtalsunderiåtelse i botes-fall skulle kunna ske redan med nuvarande beslämmelser. För min del anser jag emellertid atl en ändring i själva laglexlen är ofrånkomlig för att man skall nå det resultatet. Jag förordar alltså att kommitténs förslag genomförs.

Den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1 anses ge uttryck för en presumtion för alt åtal skall väckas (se RÅ: s cirkulär C 67). Även om åtalsunderlåtelse skall kunna ske i belydligl större omfattning än f. n. är det inte avseit all det nya rekvisitet skall innefatta en presumtion i omvänd riklning.

F.n. är beslulen om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket I RB koncentrerade till vissa brottstyper. Av de 4 543 personer som år 1982 meddelades åtalsunderlåtelse med stöd av denna bestämmelse var 2 092 personer misstänkta för snalteri, 344 personer för narkotikaförseelser och 975 personer för förseelser mot väglrafikförfaltningar.

Åtalsunderlåtelse bör i fortsättningen vara möjlig även vid åtskilliga andra fall av mindre allvarliga förmögenheisbroii än snalteri. Jag länker då på mera lindriga fall av exempelvis egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och olovligt förfogande. En hel del förseelser mot specialstraff-rättsliga författningar kommer också in här. Del gäller inte minst sådana oaklsamhelsbrotl som framslår snarare som resultat av okunnighet eller

 

Prop. 1984/85:3                                                       29

obetänksamhet än som utiryck för nonchalans gentemot gällande besläm­melser. När det gäller brott mot näringsrältsliga förfaUningar eller författ­ningar angående arbelarskydd, miljöskydd e.d får dock generelll sett utrymmel för åtalsunderlåtelse anses vara begränsai. I sådana fall talar nämligen starka allmänna iniressen för all brotten inte lämnas obeivrade.

Vad gäller trafikområdet bör otvivelaktigt etl inte oväsentligt utrymme finnas atl begränsa antalet lagföringar. Frågan har särskilt uppmärksam­mats i samband med den tidigare nämnda utredning om begränsningar i straffrättens lillämpningsområde som RÅ f n. bedriver. Som jag fömt nämnde har RÅ nyligen avlämnat etl förslag lill avkriminalisering inom trafiklagstiftningen, bl.a. genom atl vissa fall hell las undan från det straffbara området. En sådan lösning lorde också vara bäst avpassad för trafikområdets speciella karaktär.

Åtminstone intill dess lagstiftningsåtgärder eventuellt har vidtagils på grundval av resultatet av RÅ: s utredning bör emellertid ålalsunderlåtelser i viss utsträckning kunna tillämpas även på trafikområdet. Somjag ser det blir dock utrymmet här rätt begränsat. Ålalsunderlåtelser bör kunna före­komma när det l.ex. gäller sådana överträdelser av delaljföreskrifter i vägtrafikförfattningarna som med hänsyn till siluationen i del särskilda fallel framslår som ursäktliga och inle har inneburil någon egenllig olägen­hel eller fara från trafiksäkerhelssynpunkt.

I fråga om narkotikaförseelser har narkolikakommissionen nyligen före­slagil vissa ändringar som bl. a. innebär atl möjligheterna lill åtalsunderlå­telse vid bötesbrottslighet skall få starkt minskad lillämpning på narkoli­kaområdel. Förslaget (kommissionens PM nr 8) remissbehandlas f. n. Intill dess ställning har tagits till del förslagel bör enligt min mening praxis bibehållas oförändrad på det aktuella området.

Allmänt sett villjag hämtöver framhålla följande. Den nuvarande regeln anses i väsentlig mån vara inriktad på fall som med hänsyn lill speciella omständigheter framstår som ursäktliga eller som engångsföreteelser. En­ligt min mening bör sådana bedömningar inte ha lika stor belydelse i framliden. Det kan sålunda knappasl krävas all åklagaren gör en närmare undersökning av om den misstänkte lidigare har begått liknande brott. Även om detla skulle vara känt, behöver den omständigheten i sig inte utgöra hinder mot åtalsunderlåtelse.

3.3 Åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens och återfall

Mitt förslag: Möjligheterna alt underiåla ålal för en del av brottsligheten när någon samiidigi misslänks för flera brott utvidgas. Ulrymmel för åtalsunderlåtelse beträffande brott som upptäcks eller begås sedan den misstänkte har dömts för andra brott men innan han till fullo undergått påföljden bhr också störte.

 

Prop. 1984/85:3                                                                  30

Åtalsrättskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl för­slag. Kommittén föreslår dessutom atl del inte skall vara tillåtet för åklaga­ren atl återkalla etl beslut om åtalsunderlåtelse och väcka åtal för ett broll som tidigare har åberopats som försvårande omständighet i samband med åtal för andra brott.

Remissinstanserna: De flesta är positiva till kommitténs förslag om utvidg­ning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Däremot är nästan alla remiss­instanser negativa till förslaget om hinder mot ålerkallelse av åtalsunderlå­telse och kommitténs till gmnd för detta liggande uppfattning att ett brott som omfattas av åtalsunderlåtelse skall kunna åberopas som försvårande omständighet.

Skäl för mitt förslag: Nuvarande reglering om åtalsunderlåtelse vid brotts­konkurtens och återfall finns i 20 kap. 7 § första stycket 2 RB. Enligt denna bestämmelse får åklagare underlåta åtal dels i s.k. samlidighetsfall, dels i s.k. successivfall. De förra kännetecknas av att någon samtidigt misstänks för flera brott och att han inte dömts för någol av dem. Del kan röra sig om flera brott av samma slag, l.ex. en serie av stölder eller bedrägerier men också om brott av olika slag, t.ex. etl grovt förskingringsbrott och en relativt lindrig förseelse. Successivfallen är av två slag. Den ena situa­tionen är alt någon dömts för ett broll och det sedan upptäcks all han dessförinnan har begått ännu ett brott (nyupptäckt brott). Eller också har den misstänkte begått brottet (nytt brott) sedan han dömts för andra brott. I båda fallen förutsätts att den misstänkte ännu ej hell undergått den ådömda påföljden. Avgörande tidpunkt är när prövoliden efter villkorlig frigivning från fängelsestraff, villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn lar slut. En fömtsättning för atl åklagaren skall kunna underiåla åtal i dessa situationer är att del är uppenbart atl brottet är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden.

Bestämmelsen om åtalsunderlåtelse skall vad gäller successivfall ses mot bakgmnd av reglema i 34 kap. BrB rörande sammanträffande av brott m. m. För åklagaren gäller det i dessa fall alt göra en bedömning av hur domstolen i händelse av åtal skulle komma att tillämpa bestämmelserna i BrB.

Åtalsrättskommittén har föreslagit alt möjligheterna att underlåta åtal skall utvidgas både i samtidighets- och successivfallen. Detta föreslås ske genom att de nuvarande rekvisiten mjukas upp. Enligt förslaget krävs endasl att ett annat brott "medfört eller kan antas medföra sådan påföljd atl någon påföljd därutöver i anledning av del föreliggande brottet ej finnes påkallad". Dämtöver skall gälla den allmänna begränsningen att del inle föreligger hinder mot åtalsunderlåtelse med hänsyn till någol viktigt all­mänt eller enskilt intresse.

Kommitténs förslag om utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlå-

 

Prop. 1984/85:3                                                       31

telse i konkurrens- och ålerfallssilualioner välkomnas i allmänhel av re­missinstanserna. Det är endasl kommitténs överväganden när det gäller frågan om möjligheterna att väcka ålal för elt brott som tidigare åberopats som försvårande omständighet som medfört kritik.

Narkotikakommissionens förslag om åtalsunderlåtelse i brottskonkur-rensfallen skiljer sig från kommitténs förslag endast därigenom att hinder mol åtalsunderlåtelse skall föreligga när åtal krävs av "särskilda skäl".

Kommitténs förslag innebär, liksom narkolikakommissionens, atl åkla­garen får en betydligt störte frihet än f. n. när det gäller att bedöma om ålal skall underlåtas i här avsedda fall. I likhei med flertalet remissinstanser finner jag förslagen välgmndade. En avsevärd utvidgning av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse är befogad bl. a. med hänsyn lill slarka processekono­miska skäl. Dessa skäl blir än siarkare om man beaktar möjligheterna lill fömndersökningsbegränsning. I olika sammanhang, senast i prop. 1981/82:41 s. 13, har lagstiftaren understmkit vikten av atl den nuvarande regleringen utnyttjas av åklagarna fullt ut, särskilt vid seriebrottslighet. Dessa ullalanden synes dock inle ha fått genomslag i praxis. Relativt setl har antalet personer som erhållil åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 2 RB inle undergått någon mera pålaglig ökning under senare år. Förklaringen till den förhållandevis restriktiva tillämpningen är sannolikt de nuvarande uppenbarhels- och nämnvärdhelsrekvisilen.

En utvidgad möjlighet till åtalsunderlåtelse framstår som särskilt angelä­gen vad gäller seriebroltsligheten och andra samtidighetsfall. Utvidgningen bör möjliggöra atl utredningen kan inriktas på vissa lypfall i en serie brott, vilka belyser brottsligheten i dess helhet.

Även i successivfallen talar processekonomiska skäl för en utvidgning. Jag länker här särskilt på sådana fall när det sedan någon dömts för brott upptäcks att denne före domen begått ytterligare broll av samma karaklär. I återfallssilualionerna kan dock skälen för ålal väga tyngre.

Narkotikakommissionen har i sin promemoria visal alt en uividgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse skulle vara av stort praktiskt värde vid utredningen av narkotikabrott. En sådan reform skulle innebära bl.a. all inte alla fall av försäljning i en serie narkotikabrott behöver utredas. Som kommissionen påpekar får det anses mera angelägel all man genom all begränsa ulredningen kan få utredningsresurserna atl räcka till för flera brottshärvor än att få fram en fullsländig ulredning av varje ärende. Narko­tikabrottsligheten torde nämligen kunna stoppas lättare ju flera härvor som polisen hinner angripa.

Utöver de rent processekonomiska skälen kan framhållas atl del är elt siarkt inlresse både från allmän synpunki och av hänsyn till den misstänkte att en samhällsreaktion på den brottslighet som redan är utredd kommer till stånd inom rimlig tid och inle fördröjs av en utredning vars resultat endast i mindre mån kan påverka påföljdsfrågan.

Jag förordar sålunda en ny bestämmelse om åtalsunderlåtelse för kon-

 

Prop. 1984/85:3                                                       32

kurtens- och ålerfallssilualioner av innehåll alt ålal får underlåtas för brott, om annal broll har medfört eller kan antas medföra sådan påföljd att någon påföljd därutöver med anledning av del nya brottet inle är påkallad, I detta ligger att åtalsunderlåtelse far ske, om den förutsedda eller redan utdömda påföljden framslår som en lillräcklig och adekvat påföljd även med beak­tande av det nya brottet.

Somjag lidigare har förordat (avsnitt 3.1) bör däruiöver gälla alt åtalsun­derlåtelse inle får meddelas, om någol vikligl allmänl eller enskilt inlresse kräver all ålal väcks. Vad della innebär i allmänhel har redan berörts. Vad gäller åtalsunderlåtelse enligt den föreslagna nya bestämmelsen i 20 kap. 7 § första slycket p. 2 bör de processekonomiska synpunkterna tillmätas stor betydelse särskilt i fall av seriebrottslighet.

I de fall då någon återfallit i brott medan han är underkastad påföljd väger de processekonomiska hänsynen mindre tungt. Här kan i slället allmänpreventiva skäl föranleda åtal. Den nya bestämmelsen inrymmer i och för sig också sådana fall där brottet har begåtts efter det alt påföljden har upphört. Här torde det dock sällan finnas anledning lill åtalsunderlå­telse.

Enligt 34 kap. 1 § försia stycket 1 BrB har domstolen möjlighel alt förordna att en tidigare ådömd påföljd skall omfatta etl nyupptäckt eller nylt broll. Som en följd av sitt förslag i fråga om åtalsunderlåtelse föreslår kommittén också en ändring av bestämmelsen i 34 kap. 3 § första stycket BrB. Där föreskrivs f.n. att domstolen, när någon har återfallit i brott innan en fängelsepåföljd upphört, l.ex. under prövoliden, får förordna alt fängelsepåföljden skall avse del nya brottet endasl om det är uppenbart alt det nya brottet i jämförelse med det föiTa med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd belydelse eller annars synnerliga skäl föreligger. Ordalydelsen ansluter nära till den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 2 RB. Kommittén föreslår atl även den sisinämnda bestämmelsen i 34 kap. 3 § BrB mjukas upp. Enligt den föreslagna lydelsen skall etl sådanl förord­nande som avses i bestämmelsen få meddelas endast om någon påföljd utöver fängelsestraffet ej finnes påkallad eller annars synnerliga skäl före­ligger. Enligt kommillén är en parallellilet mellan de båda bestämmelserna önskvärd.

Åtalsrättskommitténs förslag på denna punkl har inle mött någon kritik från remissinstanserna. En översyn av påföljdssyslemet företas emellertid av fängelsestraffkommitlén. Även reglerna i 34 kap. BrB berörs av denna översyn. Att i delta läge ändra 34 kap. 3 § BrB är inte lämpligt. Något hinder alt genomföra förslaget om åtalsunderlåtelse i nu aktuella fall utan alt samtidigt ändra 34 kap. 3 § BrB torde inte finnas. Jag förordar därför atl kommilléns förslag på denna punkl inte genomförs i delta sammanhang.

Som jag lidigare har antyll har kommittén tagil upp frågan om del är möjligt för åklagaren att, när åtalsunderlåtelse har meddelals för en del av brottsligheten, åberopa denna del i samband med åtalet för övriga broll i

 

Prop. 1984/85:3                                                       33

syfle att visa all gärningsmannen förfarit vane- eller yrkesmässigt. Kom­mittén menar att del inte är något som hindrar alt bevisning sker rörande den brottslighet som avses med ålalsunderlålelsen och som åberopas en­bart som försvårande omständighet. Enligt kommittén kan de brott som åberopas som försvårande omsländighet inte anses omfatlade av rättskraf­ten (30 kap. 9 § RB). Kommittén anser dock alt det vore otillfredsställande om åklagaren i etl nylt mål - efter äterkallelse av ålalsunderlålelsen -skulle kunna föra talan om ansvar för dessa brott, om dessa redan vunnii ett visst beaklande i det första målel. Kommittén föreslår som nämnls atl rätlen alt återkalla ell beslul om åtalsunderlåtelse förses med det undanta­get atl ålerkallelse inte får ske i fråga om sådana broll som har åberopats som försvårande omständighet i samband med åtal för andra brott.

Kommitténs överväganden och förslag i denna del har blivit föremål för kraftig remisskritik. Ålskilliga remissinslanser ifrågasätter om det är tillå­tet att som försvårande omständighet åberopa ett brott som ligger utanför gärningsbeskrivningen enligt åtalet. Andra finner atl den ordning kommit­tén förordar är opraktisk eflersom ulredning kanske måsle föras in i målet angående de brott som inte omfattas av åtalet. Vidare påpekas att det i ett senare sammanhang kan vara svårt att konstatera om etl visst brott åbero­pats som försvårande omständighet i ett tidigare brottmål eller inle.

För egen del vill jag först framhålla att reglerna om åtalsunderlåtelse har betydelse bl. a. för om fömndersökningsbegränsning skall ske. Har förun­dersökningen begränsats till vissa av de brott misstanken avser, bör de brott som inte utretts inte ges någon betydelse i en senare rättegång rörande övrig brottslighet.

Förslaget om vidgad möjlighet lill åtalsunderlåtelse i nu avsedda fall innebär alt åklagaren skall eftersträva all den misstänkte erhåller en ade­kvat påföljd. Om elt visst brott beiräffande vilkel fömndersökning ägl rum har avsevärd betydelse i påföljdsfrågan, l.ex. som ell mått på den vane­mässighel som utmärker brottsligheten, följer av detla all åtal skall väckas för brottet. Några störte processekonomiska nackdelar uppkommer i regel inte, eflersom åtalsunderlåtelse i princip endasl får ske när skuldfrågan är klarlagd. Skulle åklagaren i efterhand - dvs. när beslut om åtalsunderiå­telse har meddelats resp. ålal väckls - vilja åberopa ett brott som omfattas av åtalsunderlåtelse, får han under de fömtsättningar som gäller för detla återkalla ålalsunderlålelsen och utvidga åtalet enligt 45 kap. 5 § RB lill alt omfalla även detla brott. Med tanke på aU fömndersökning ägl mm och au ett erkännande normalt kan förutsättas föreligga lorde åklagaren oftast kunna räkna med att rätten tillåter utvidgningen.

Med hänsyn till det anförda finner jag aU det inte finns behov av det av kommittén föreslagna förbudet mol ålerkallelse av åtalsunderiåtelse.

Som framgåu av det tidigare anförda (avsnitt 3.1) behövs en särskild regel om fömndersökningsbegränsning i fråga om brott som begålls före elt beslul om åtalsunderlåtelse enligt LUL, när en ny åtalsunderiåtelse kan 3    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

 

Prop. 1984/85:3                                                       34

ifrågakomma enligt denna lag. Narkotikakommissionen som har förordal en regel med sikle på sådana fall föreslår undantag för fall då åtal påkallas av särskilda skäl. Jag anser dock atl även för detta fall av förundersök­ningsbegränsning bör gälla del nya grundläggande rekvisitet. Fömndersök­ningsbegränsning får alltså inle ske, om något hinder möter med hänsyn till någol viktigt allmänt eller enskilt intresse. I della fall torde det emellerlid sällan finnas sådana skäl med hänsyn lill den åtalsunderlåtelse som redan har meddelals enligt LUL och som kan antas ligga ganska nära i tiden.

3.4 Åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall m. m.

Mitt förslag: Möjligheterna till åtalsunderlåtelse när ett brott har begåtts under inflytande av psykisk abnormitet utvidgas på det sättet att det inle längre skall krävas alt den misstänkte blir föremål för sluten psykiatrisk vård utan att del skall räcka med all öppen vård kommer till stånd.

Åtalsrättskommitténs förslag: Förslaget innebär att åtalsunderlåtelse skall kunna ske i stor omfattning i s.k. resocialiseringsfall, dvs. i sådana fall där ett behov av vård eller andra hjälpålgärder föreligger. Till denna kategori hänför kommittén psykiskt avvikande lagöverträdare, alkoholmissbru­kare, narkolikamissbmkare och sådana personer som utan alt orsaken till brottet är alt söka i psykisk sjukdom eller missbmk blir föremål för sociala vård- eller hjälpålgärder. För ålalsunderiåielse krävs enligt kommittéför­slaget atl vård eller hjälpålgärder är ägnade alt främja den misstänktes anpassning i samhället. Åtalsunderlåtelse skall också kunna ske när den misstänkte i andra fall blir föremål för åtgärder från samhällets sida eller på annat sätl, om ålgärden är så ingripande atl lagföring inte är påkallad. Med denna hell nya gmnd för åtalsunderlåtelse åsyftar kommittén bl. a. sådana fall där brottet begåtts i anställning och leu till disciplinpåföljd eller avske­dande eller där den misstänkte är en utländsk medborgare som skall utvisas. Åklagaren får enligt kommitiéförslagel befogenhel att i resociali-seringsfallen förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av en vidla­gen åtgärd.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat men övervägande negaiivt i vad avser åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall. De flesta remissinstanser motsäfter sig åtalsunderiåtelse i andra fall än där psykisk sjukdom eller missbruk föreligger. De huvudsakliga skälen härför är att det till skillnad från vad som gäller vid dom på skyddstillsyn saknas garanlier för aU vårdåtgärden inleds eller blir varaktig, att förslaget är för diffust med hänsyn till rättssäkerheten samt att förslaget skulle kunna leda till väsent­ligt ökat arbete för polis och åklagare. Vidare invändes all del vid tiden för

 

Prop. 1984/85:3                             ' >                       35

betänkandets avlämnande pågående utredningsarbetet pä socialvårdens omräde (socialtjänstreformen) borde avvaktas. Av de instanser som är negaliva till förslaget om åtalsunderiåtelse vid värdåtgärder i allmänhel är några posiliva till vidgade möjligheter lill åtalsunderlälelse när sådan vård som avses i 31 kap. 2-4 §§ BrB kommer till stånd medan andra endasl tillslyrker all del nuvarande kravel i gällande beslämmelse om åtalsunder­låtelse vid psykisk abnormitet på kausalitet mellan brottet och psykisk sjukdom utmönsiras.

Även förslagel om åtalsunderlåtelse vid vissa andra samhällsåtgärder eller andra ingripanden har i stort sett bemötts negativt. Förslagel anses av flera instanser vara så oklart att dess verkningar inte kan bedömas. Vad gäller åtalsunderlåtelse vid avskedande m.m. påpekas bl.a. all det i här aktuella fall så gotl som alltid krävs ell beslul beträffande den straffrätts­liga frågan innan något disciplinförfarande inleds. När del gäller kommit­téns avsikt att även beakta utvisning m. m. anförs att möjligheterna för åklagaren alt fömtse sådana beslut kan vara små. Några remissinstanser påpekar alt det kan uppstå oförutsedda hinder mot verkställighet sedan åtalsunderlåtelse meddelals. En annan vanlig synpunki är alt intresset av en likformig behandling av svenska och utländska medborgare talar mot att införa särskilda möjligheter till åtalsunderlåtelse i fråga om utlänningar. Förslaget om vilandeförklaring av åtalsfrågan avstyrks av en majoritet av de inslanser som yttral sig i frågan.

Skäl för mitt förslag: Enligt gällande räll får åklagare meddela åtalsunder­låtelse när etl brott uppenbarligen har begåtts under inflylande av en djupgående psykisk abnormitet och antingen sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskl ulvecklingsstörda kom­mer till slånd ulan lagföring saml åtal inle krävs av särskilda skäl (20 kap. 7 § försia Slycket 4 RB).

Kommitténs förslag innebär i fråga om psykiskl abnorma lagöverträdare den skillnaden i jämförelse med gällande rätl att det nuvarande kravel på atl brottet har begåtts under inflylande av själslig abnormitet avskaffas och att det inle uppställs någol krav på atl sluten psykiatrisk vård (eller därmed jämställd vård) äger mm. Förslaget innebär också atl åtalsunderlåtelse skall kunna ske när vård kommer till slånd i fråga om alkohol- eller narkolikamissbmkare. Den största nyheten i förhållande till gällande räll är emellertid förslaget alt åtalsunderlåtelse skall kunna ske när vård-, hjälp- eller stödåtgärder är aktuella i andra fall. Dessa fall lorde i huvudsak vara sådana som i dag medför skyddslillsyn. Som framgått har en majoritet av remissinstansema varil myckel kritisk mot förslaget i denna del. I övriga delar, främst uppmjukningen av nuvarande förutsättningar för åtals­underlåtelse vid psykisk abnormitet, har remissopinionen varit mer posi­tiv.

Narkolikakommissionen har i sin promemoria nr 5 förordal en ulvidg-

 

Prop. 1984/85:3                                                       36

ning av den nuvarande möjligheten lill åtalsunderlälelse enligt 20 kap. 7 § första slycket 4 RB på så sätt atl åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas, om brottet kan antas vara begånget under inflytande av en djupgående psykisk abnormitet och åklagaren finner alt lagföring är utan betydelse för den misstänktes lillrättaförande saml atl ålal inle krävs av särskilda skäl. Kommissionens förslag innebär alltså alt det nuvarande vårdkravel utmön­stras.

Bedömer man kommilléns förslag från renl processekonomisk synpunki lorde knappasl några störte fördelar stå all vinna med förslaget. Tvärtom synes, som elt storl anlal remissinslanser påpekal, förslaget många gånger leda till merarbete för polis och åklagare genom att ibland omfattande utredningar måste göras rörande den misstänktes behov av vård. En ut­vidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse i dessa fall skulle dessulom i praktiken knappasl medföra ökade möjligheter all begränsa förundersök­ningen.

Från kriminalpolilisk synpunkt däremoi har förslaget vissa fördelar. Det är betydelsefullt att vård- och slödålgärder sätts in så snart som möjligt. Rent straffrättsliga ålgärder kan många gånger vara lill skada när andra åtgärder redan har satts in.

Själv är jag emellertid iveksam lill kommilléns förslag i den del del i realiteten skulle medföra atl skyddstillsyn i etl slort anlal fall ersätls med åtalsunderlåtelse. Från allmänprevenliva synpunkier skall domstolsförfa-randels betydelse inte underskattas. En annan svaghet är alt det knappast finns lillräckliga garanlier för all den vård som ålalsunderlålelsen grundas på inleds eller blir varaklig.

Till delta kommer alt utformningen av socialljänsllagsiifiningen är av grundläggande betydelse för hur regler om åtalsunderlåtelse i här aktuella fall skulle kunna tänkas bli konslruerade. Som förul berörls ulvärderas f n. den år 1980 genomförda socialljänstreformen av socialberedningen (S 1980:07, dir 1980:45, 1981:55 och 1982: 106). Bl.a. ingår del i beredning­ens uppdrag all följa upp tillämpningen av LVM saml att göra en fullstän­dig översyn av den psykiatriska tvångslagsiiftningen.

Med hänsyn lill del uppföljnings- och utredningsarbete som pågår anser jag atl lidpunkten nu inte är lämplig all ta slutlig ställning lill kommitténs förslag i hela dess vidd när del gäller åtalsunderlåtelse i s.k. resocialise­ringsfall.

Det synes dock vara möjligt atl redan nu genomföra mindre ändringar i den nuvarande regeln om åtalsunderlåtelse vid psykisk abnormitet. Här har remissinslanserna i regel tillstyrkt de utvidgade möjligheter till åtalsun­derlåtelse som kommiltéförslagel innebär. För egen del är jag dock med hänsyn till det pågående utredningsarbetet inle beredd att gå så långl som kommillén. Det nuvarande kausalilelskravet bör sålunda l.v. kvarstå.

Däremot finns det anledning att överväga om inle del obligatoriska kravel på atl sluten psykiatrisk eller därmed jämställd vård kommer lill

 

Prop. 1984/85:3                                                       37

slånd borde kunna ulgå. Narkotikakommissionen vill för sin del gå etl steg längre och anser alt någon vård inle alls behöver komma lill slånd. Kom­missionen påpekar alt del förekommer åtskilliga fall där brott begås under inflytande av psykisk abnormitet utan all sjukvården finner anledning till ingripande. När gärningen inle avser något allvarligt brott och del är klart atl gärningsmannen är psykiskt abnorm borde åtal enligt kommissionens mening kunna underlåtas.

För min del vill jag först erinra om atl ulvecklingen när del gäller psykiatrisk vård alltmera går i riklning mol öppna vårdformer. Det synes därför naturligt att möjlighet till åtalsunderlåtelse införs även när mindre ingripande vård än sluten vård äger rum. Jag tänker här på sådana fall där öppen psykiatrisk vård eller öppen vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl ulvecklingsstörda (omsorgslagen) kommer till stånd. Ett åtal skulle när sådan vård övervägs i vissa fall kunna vara till skada från vårdsynpunkt. 1 fall där det kan råda tvekan om lämplig vård­form kan vidare den nuvarande ordningen också på etl olämpligt sätt styra valet av vårdform. Även processekonomiska skäl motiverar en utvidgning av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse i dessa fall.

Möjligheterna till åtalsunderlåtelse i enlighet med det anförda kan vidgas utan att det utredningsarbete som socialberedningen företar rörande den psykiatriska tvångslagstiftningen föregrips.

Del skulle däremot föra alltför långt att, som narkotikakommissionen förordat, införa en möjlighet till åtalsunderlåtelse i sådana fall där den psykiskt abnorma lagöverträdaren över huvud taget inte blir föremål för någon vård. I de fall då l.ex. humanitära skäl talar för åtalsunderlåtelse kan sådana skäl vägas in när det gäller att pröva om det finns fömtsättningar för åtalsunderlåtelse i de s.k. RÅ-fallen eller vid fömtsedd villkorlig dom enligt vad jag strax skall komma till (avsnitt 3.5).

Jag anser alltså sammanfattningsvis att möjligheterna atl meddela åtals­underlåtelse när ett brott uppenbarligen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet bör utvidgas så atl åtal skall kunna underlåtas även när annan psykiatrisk vård än sluten vård kommer till stånd.

F.n. får åtalsunderlåtelse när det gäller psykiskt abnorma inte meddelas om ålal påkallas av särskilda skäl. Avsikten med denna begränsning är bl. a. atl åtal skall väckas vid myckel allvarliga brott eller för atl åsladkom­ma klarhet angående gärningen. Uttrycket inrymmer också ett hänsynsta­gande till väsentliga målsägandeintressen. Som har framgått tidigare föror­dar jag att den allmänna fömtsättningen alt hinder inte möler med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse skall gälla även i nu avsedda fall. Att hämtöver uppställa något krav på att särskilda skäl skall föreligga får anses överflödigt. Någon ändring i sak i fråga om de skäl som bör föranleda åtal är dock inte avsedd.

Åtalsrättskommitténs förslag i fråga om åtalsunderlåtelse i resocialise­ringsfall innehåller som en allmän fömtsättning - vid sidan av atl något

 

Prop. 1984/85:3                                                       38

vikligl allmänl eller enskill inlresse alt väcka åtal inle får föreligga - att vården kan anses ägnad alt främja den misstänktes anpassning i samhället. Kommilléns avsikl härmed lorde bl.a. vara all markera att en viss åter­hållsamhet alt underlåta åtal är moliverad när det gäller mindre ingripande vårdformer. Åven jag anser att möjlighelen lill åtalsunderlåtelse i fall där öppen psykiatrisk vård kommer i fråga bör tillämpas med en viss försiktig­het. Den önskvärda begränsningen framgår dock enligt min mening lill­räckligt tydligt av den allmänna begränsningen all ålal kan påkallas av någol viktigt allmänt eller enskilt intresse.

Med det slällningstagande jag nu har gjort anser jag mig inte ha anled­ning atl närmare beröra kommitténs förslag om vilandeförklaring av åtals-underlåtelsefrågan. Nuvarande ordning som innebär alt frågan inte kan förklaras vilande bör alltså beslå.

Kommitténs förslag atl införa möjligheter lill åtalsunderlåtelse även vid samhällsingripanden av annat slag än vård- eller stödåtgärder eller andra ingripanden saknar motsvarighet i gällande räll. Med förslagel åsyftar kommittén i första hand sådana fall där den misstänkte blir uppsagd eller avskedad från sin anställning eller utvisas eller blir föremål för annan påföljd enligt utlänningslagen (1980:376). Även vissa andra lyper av sam­hällsingripanden avses, t.ex. häktning eller anhållande i fall där brottet visar sig lindrigare än vad som från början förutsattes. Också näringsrälts­liga förbud eller förlust av lillslånd all driva näring nämns av kommittén.

De avsedda fallen är inte särskilt vanliga och några starkare process­ekonomiska skäl talar därför inte för förslaget.

Förslagets räckvidd är också svårbedömd. Många gånger kan del te sig adekvat och vara av lagstiftaren eftersträvat atl ett visst brottsligt förfaran­de leder till såväl straffrättsliga påföljder som andra åtgärder. En sak för sig är atl ålgärderna bör avpassas efler varandra. Så kan l.ex. elt fängelse­straff sättas lägre än annars om den tilltalade samtidigt åläggs förbud enligt konkurslagen (1921:225) att driva näring (jfr NJA 1983 s. 163).

När del gäller arbetsrältsliga sanktioner finns det bestämmelser enligt vilka avskedande inte får ske förtän ansvarsfrågan är slutligt prövad (se l.ex. 14 kap. 6 § lagen 1976:600 om offenllig anslällning, jfr även 14 kap. 3 §). I den mån så är fallet skulle åtalsunderlåtelse på den föreslagna grunden normalt te sig olämpligt. Ulrymmel för alt medge åtalsunderlå­telse i samband med arbetsrältsliga sanktioner begränsas vidare av atl ålgärder som uppsägning eller avskedande förutsätter atl den anställde gjort sig skyldig till etl relativt allvariigl brott (se 7 och 18 §§ i lagen 1982:80 om anställningsskydd). Sker åtal, finns del å andra sidan möjlighel för domstolen enligt 33 kap. 9 § BrB alt vid straffmälningen beakta de sanktioner som arbetsgivaren utkräver inom ramen för arbetsavtalet.

När det gäller den föreslagna möjligheten att underiåla åtal efler frihets­berövanden villjag erinra om atl enligt 33 kap. 5 § BrB tid för frihelsberö­vande som överstiger 24 limmar skall lillgodoräknas den dömde, när

 

Prop. 1984/85:3                            t-.                       39

domen avser fängelse. Avser domen böler, får enligt samma lagrum dom­stolen bestämma atl bölespåföljden skall anses hell eller delvis verkställd genom frihetsberövandel.

Som jag har nämnl får även ålgärder av typ näringsförbud inverka på straffmätningen.

Även utvisning skall beaklas vid påföljdsbedömningen. Enligt 40 § fjär­de slycket utlänningslagen skall domstolen nämligen beakta det men som utlänningen åsamkas genom utvisningen. Mol kommilléns förslag i denna del har också anförts alt det, om utvisning och avvisning mer allmänl skulle komma all uigöra gmnd för åtalsunderiåtelse, finns en risk för att den uppfattningen sprids atl brott av ulländska medborgare inte behöver leda till någon påföljd eller ens någon polisutredning. Della vore olyckligl.

Jag vill också erinra om alt åtskilliga av de fall kommillén vill fånga in med sitt förslag kan inrymmas under den möjlighet lill åtalsunderlåtelse i bötesfall och som ersättning för villkoriig dom somjag föreslår (avsnill 3.2 och 3.5). Någon gång kan regeln om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall tillämpas (se avsnitt 3.1).

Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag all kommitténs förslag om åtalsunderiåtelse vid vissa samhällsingripanden m.m. inte ge­nomförs.

3.5 Åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom

Mitt förslag: Åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas när del kan antas all påföljden skulle bli villkorlig dom, om ålal väcktes, och det dessut­om finns särskilda skäl som lalar för alt ålal underlåts.

Åtalsrättskommitténs förslag: Innebär atl en generell möjlighet lill åtalsun­derlåtelse införs för del fall en villkorlig dom kan förväntas. Den enda begränsningen i kommilléns förslag är atl hänsyn till någol viktigt allmänt eller enskilt intresse skall hindra åtalsunderlåtelse.

Remissinstanserna: Flertalel avstyrker kommitténs förslag. I den grupp av remissinslanser som är positiva anser några atl åtalsunderlåtelse bör kunna kombineras med böler. De negativa remissinslanserna anser all förslagel är betänkligt från kriminalpolilisk synpunkt och all del medför all institutet villkorlig dom så småningom dör ul. Man tror inle heller all förslagel ger nägra nämnvärda processekonomiska fördelar. Bl.a. påpekas all kommit­tén underskattat svårigheterna all på ell lidigl stadium avgöra om villkorlig dom eller skyddslillsyn är den lämpligasle påföljden. En annan synpunki är att förslaget kan medföra att lika fall behandlas olika.

 

Prop. 1984/85:3                                                                  40

Skäl för mitt förslag: Villkorlig dom får enligt 27 kap. 1 § BrB meddelas för elt brott, för vilkel fängelse kan följa, om det inle med hänsyn lill den tilltalades personliga förhållanden finns gmndad anledning att befara atl han kommer atl göra sig skyldig lill fortsatt brottslighet. Bestämmelsen har fått ny lydelse fr.o.m. den 1 juli 1983 (SFS 1983:240). Fortfarande gäller all villkorlig dom inte får meddelas om på gmnd av brottets svårhet eller annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad (27 kap. 1 § andra stycket BrB). Syflel med den nya bestämmelsen är alt göra det möjligt alt i störte utsträckning använda villkorlig dom som påföljd för förstagångs-brottslingar och tillfällighetsbrottslingar. Samtidigt har förutsättningarna för skyddstillsyn (28 kap. 1 § BrB) ändrals. Skyddslillsyn får numera ådömas, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning anta all påföljden kan bidra lill alt han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Den nya ordningen innebär atl villkorlig dom bör ådömas när återfallsrisken bedöms som ringa medan skyddstillsyn är atl föredra när risken är större men kriminalvård i frihei ändå inte saknar betydelse. Med reformen har del blivil möjligt atl döma lill villkorlig dom i sådana fall, där fömt endast skyddstillsyn var möjlig. I anslutning till dessa ändringar har också antalet dagsböter som kan ådömas vid s.k. kombina­tionsdomar (villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med böter) höjls från 120 till 180 (27 kap. 2 § och 28 kap. 2 § BrB).

Anlalet villkorliga domar som meddelades år 1982 var 9 148. Härav var 5 885 domar förenade med dagsböter.

För de villkorligt dömda gäller en prövolid av två år. Den dömde skall under denna tid iaktta skötsamhet. Gör han inte det, kan domstolen bl.a. meddela honom varning eller, i sisla hand, undanröja den villkorliga do­men och bestämma annan påföljd. Vid återfall i brott under prövoliden är domstolen enligt 34 kap. 5 § försia stycket BrB förhindrad att låta den tidigare villkorliga domen omfatta det nya brottet. I stället har domstolen att aniingen döma till särskild påföljd vid sidan av den villkorliga domen eller undanröja denna och döma till ny påföljd av annat slag (34 kap. 1 § försia stycket 2 och 3 BrB).

En del andra lagändringar som berör villkoriig dom har skett sedan kommittén lade fram sitt förslag. Möjlighel atl döma till villkoriig dom i den tilltalades utevaro finns sålunda fr.o.m. den 1 juli 1983 (46 kap. 15 § RB, SFS 1982:283). Numera får domen när påföljden bestäms till villkoriig dom utfärdas i förenklad form enligt 30 kap. 6 § RB efter en lagändring (SFS 198J: 1*093) som trätt i kraft den 1 april 1982. Tidigare krävdes i regel personundersökning för att någon skulle kunna dömas till villkorlig dom. Detta krav är avskaffat (se 2 § lagen 1964:542 om personundersökning i brottmål och SFS 1981:216).

Åtalsrättskommittén har föreslagit att ålal skall kunna underlåtas om det kan antas 'att villkorlig dom skulle utdömas. Enligt kommitiéförslaget fömtsätts dock här som annars alt det inte finns något viktigt allmänt eller

 

Prop. 1984/85:3                               ;■.                   41

enskilt intresse som lalar mol åtalsunderlåtelse. Även narkotikakommis­sionen förordar i sin promemoria nr 5 att åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas vid en fömtsedd villkorlig dom. Kommissionens förslag har dock en mer begränsad räckvidd än kommiltéförslagel i det all del enligt kom­missionen skall krävas att det från allmän eller enskild synpunkt finns särskilda skäl till åtalsunderiåtelse.

Min utgångspunki närdet gäller att ta ställning till dessa båda förslag är, Hksom vid mina överväganden rörande andra utvidgningar av möjligheten till åtalsunderlåtelse, atl de processekonomiska intressena gör det angelä­gel atl noga pröva alla uppslag till alt begränsa antalet lagföringar i fall av mindre allvarlig brottslighet.

De processekonomiska vinster som förslagel kan beräknas medföra hänför sig väsentligen till polisens arbete genom möjlighelen lill fömnder­sökningsbegränsning. Däremoi lorde för domstolarnas och åklagamas del vinsterna inte bli så framträdande.

Mot att gå så långt som kommittén föreslog kan emellertid anföras vissa kriminalpolitiska synpunkter. Kommitténs förslag skulle som påpekats vid remissbehandlingen i förlängningen kunna leda till alt påföljden villkorlig dom skulle ådömas mer sällan. Därmed skulle den villkorliga domens funkiion på sikt kunna bli urholkad.

Kommittén har diskuterat om inte en åtalsunderlåtelse i bl. a. nu av­sedda fall skulle kunna kombineras med etl bötesstraff som i så fall skulle föreläggas till godkännande på motsvarande sätt som ell strafföreläggande. Härigenom skulle såväl allmänpreventionens krav som behovel från indi­vidualpreventiv synpunki av atl den misstänkte drabbas av någon form av påföljd kunna tillgodoses. Kommittén anser emellertid att den tanken av olika skäl måste avvisas. Etl av skälen är att den misstänkte, när han har att godkänna ett föreläggande - vilket skulle vara en fömtsättning för åtalsunderlåtelse - befinner sig i etl utpräglat tvångsläge och kan frestas all godkänna ett föreläggande trots all han egentligen inte bort göra detla. Även jag anser all tanken på ell godkänt bötesföreläggande som fömtsätt­ning för åtalsunderiåtelse måsle avvisas.

Jag anser likväl att vissa möjligheter till åtalsunderlåtelse bör öppnas. Inte så få remissinslanser har hksom narkotikakommissionen förordat en sådan lösning.

En första förutsättning bör vara att det skall kunna antas att påföljden skulle bli villkorlig dom om ålal väcktes. Dessutom bör det föreligga särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Däremot bör det för övriga fall före­slagna rekvisitet "hänsyn till något viktigt allmänt eller enskih intresse" inle gälla här.

Särskilda skäl som kan motivera åtalsunderlåtelse kan vara atl brottet

relativt sett inte är så allvarligt och atl det begåtts av obelänksamhet,

tillfälligt förbiseende eller förhastande. Hänsyn bör också tas lill om den

. misstänkte har vidtagit rätlelse och lill bristande kännedom om straffbu-

 

Prop. 1984/85:3                                                       42

det. Särpräglade personliga omständigheter bör också kunna beaklas. Det bör vidare krävas atl brottet, liksom i princip när domstolen bestämmer påföljden till villkorlig dom, framstår som en engångshändelse. De förhål­landen som moiiverar villkorlig dom torde i allmänhel vara iögonenfal­lande. Några ulredningssvårigheler lorde därför inte behöva uppstå vid prövningen.

Som nämnls är avsikten inte atl ge målsäganden en förmånligare ställ­ning än i övriga fall av åtalsunderiåtelse. Hänsynstagandet till målsägar-intressena bör här följa samma linjer som i övriga fall.

Atl åklagaren i ett givet fall finner skäl föreligga för tilläggsböter enligt 27 kap. 2 § BrB utgör enligt kommillén i och för sig ingel hinder mol åtalsun­derlåtelse men kan utgöra ett viktigt intresse som talar för ålal. Flera remissinstanser instämmer häri. Någon anser all det bör finnas ett uttryck­ligt hinder mot åtalsunderlåtelse när tilläggsböler enligt 27 kap. 2 § BrB kan förväntas.

För egen del anser jag att den omständigheten atl tillläggsböler kan fömtses som regel bör medföra att ätal väcks. Möjligheterna till åtalsun­derlåtelse som ersättning för villkorlig dom skulle emellertid begränsas alllför mycket om ett absolut hinder mot åtalsunderlåtelse ställdes upp i del fallel, särskilt som det kan vara svårt för åklagare alt fömtse domsto­lens bedömning i delta hänseende. Även om del framstår som länkbart att en villkorlig dom skulle komma att förenas med böler, bör sålunda åtalsun­derlåtelse ändå kunna meddelas, om åklagaren i det enskilda fallel finner alt det finns särskilda skäl som talar för detla.

Jag föreslår alltså atl det införs en ny grund för åtalsunderiåtelse som innebär alt åtal får underlåtas om det kan antas att påföljden skulle bh villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse.

Som nämnts får villkorlig dom numera ådömas utan att personunder­sökning har ägl mm. I de fall åtalsunderlåtelse kan övervägas som ersätt­ning för en villkorlig dom anser jag mig kunna utgå ifrån all någon person­undersökning inte behövs ulan alt de relevanta omständigheterna rörande den misstänktes person kan tas fram på ett enklare sätt.

Jag har tidigare förordat (avsnitt 3.1) att den nuvarande regeln om ålerkallelse av åtalsunderlåtelse enligt RB ersälts med en ny regel. Enligt denna bör äterkallelse få ske endast om särskilda omständigheter föranle­der till det.

Med sikte närmast på åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall och som ersäitning för villkorlig dom föreslår kommittén aU åtalsunderlåtelse inte skall få återkallas efter två år. Förslagel skall ses mol bakgrund av den tvååriga prövolid som enligt 27 kap. 3 § BrB gäller vid påföljden villkorlig dom.

När åtalsunderlåtelse kommer i fråga som ersättning för villkoriig dom torde det med hänsyn till de fömtsättningar som ställs upp i detta fall sällan komma att inträffa all den misstänkte återfaller i brott eller annars visar

 

Prop. 1984/85:3

43

brislande sköisamhel. Skulle återfall ändå ske och är brottet inte bagatell-artat, bör delta föranleda att beslutet om åtalsunderlåtelse återkallas. Detsamma bör gälla om den misstänkte visar en sådan allvarlig brist på skötsamhet som kan föranleda undanröjande av påföljden villkorlig dom enligt 27 kap. 6 § BrB. Någon anledning all efler mönster av bestämmelsen i BrB om prövotid slälla upp en absolut lidsgräns finns inle. Ett riktmärke för bedömningen av om åtalsunderiåtelse bör återkallas, vilket i och för sig fömtsätter speciella förhållanden, bör dock vara atl omständigheter som inträffar senare än två år efter beslutet inte bör beaktas. Naturligtvis kan ålerkallelse inle ske sedan påföljd för brottet har bortfallit enligt 35 kap. BrB.

3.6 Behörighetsfrågor

Mitt förslag: Behörighel all meddela åtalsunderlåtelse i extraordinära fall skall, förutom RÅ, tillkomma vissa statsåklagare. I den mån behö­righeten atl meddela åtalsunderiåtelse enligt RB i övriga fall är förbehål­len högre åklagare (länsåklagare, överåklagare och vissa chefsåklagare) flyllas den till den åklagare som handlägger målel. Dock skall alllid krävas att åklagaren har minst två års tjänstgöring som assistentåkla­gare. Den åtalsprövning som enligt lagen (1950:596) om rätl till fiske f n. ankommer på statsåklagare flyttas till den åklagare som handlägger målel. Slutligen föreslås att lagen (1964:332) om behörighel all verk­ställa åtalsprövning i vissa fall upphävs.

Åtalsrättskommitténs förslag: Kommiitén föreslår ingen ändring i fråga om behörighelen all meddela åtalsunderlåtelse i extraordinära fall. I övrigt innebär kommiltéförslagel all alla åklagare skall vara behöriga att meddela åtalsunderiåtelse i samtliga fall.

Åklagamtredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med milt för­slag.

Remissinstanserna: Åklagarulredningens förslag alt behörighelen all med­dela åtalsunderlåtelse i exiraordinära fall även skall tillkomma statsåkla­gare har i huvudsak mottagits positivt. Kriiiska synpunkier finns dock. Bl.a. ifrågasäller JO, utan alt motsätta sig förslaget, om en rationalisering hos RÅ uppväger de olägenheler som följer med all ärendena av denna särpräglade natur sprids ul på många händer. Åtalsrättskommitténs och åklagamtredningens förslag vad gäller behörigheten all meddela åtalsun­derlåtelse i övrigt lämnas i slort selt utan erinran. Från någol håll anses att behörigheten i vissa fall bör anförtros chefsåklagare. Förslagel atl del nuvarande kravel på slalsåklagarprövning i lagen om rätt till fiske utmön-

 

Prop. 1984/85:3                                                       44

siras och att lagen om behörighet alt verkställa åtalsprövning i vissa fall upphävs lämnas ulan erinran.

Skäl för mitt förslag: Regeln om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall enligt 20 kap. 7 § första slyckel 3 RB har samband med bestämmelsen i 33 kap. 4 § Iredje slycket BrB om påföljdseftergift. När möjligheterna lill åtalsun­deriåtelse utvidgades i samband med tillkomsten av BrB framhöll dåvaran­de departementschefen att han förutsatte en enhetlig och restriktiv tillämp­ning av möjlighelen lill åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § försia stycket 3 RB. Det är mol denna bakgrund man skall se RÅ: s exklusiva beslutande-räft.

Den restriktivitet som förutsattes i förarbetena återspeglas i del fålal beslut om sådan åtalsunderlåtelse som förekommer vatje år. År 1982 meddelades endast 10 sådana beslut. I praxis har bestämmelsen fått ett klart och väl avgränsat tillämpningsområde (se l.ex. redogörelsen i Svensk Juristtidning 1967 s. 321-341).

Prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse i delta fall är dock grannlaga. Det är uppenbart att del här krävs särskilt noggranna överväganden. Det är också av stor vikl atl bestämmelsen lillämpas enhetligt. Della talar för att RÅ även fortsättningsvis skall svara för besluten. Man bör dock inte överdriva betydelsen av atl alla fall handläggs av samma myndighet. Det kan erinras om all beslul om påföljdseftergifl som skall grundas på liknan­de överväganden får fattas av samtliga allmänna domslolar.

Beträffande övriga fall av åtalsunderlåtelse har under de senaste åren eftersträvats att besluten skall fattas av den åklagare som handlägger målel. Härigenom undviker man onödig omgång. I fråga om åtalsunderlå­telse i extraordinära fall är besluten emellertid av sådan karaktär att de bör förbehållas en begränsad krets av åklagare.

Jag har i likhet med det övervägande antalet remissinslanser slannal för uppfaltningen atl beslul om åtalsunderlåtelse i RÅ-fallen i fortsättningen bör tillkomma även statsåklagare. Jag vill framhålla att någon ändring i den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelsen inte är avsedd. Den fasta praxis som etablerats hos RA bör alltså bestå. Genom sin tillsynsfunktion får RÅ även fortsättningsvis ett visst överinseende över tillämpningen. Det kan som åklagamtredningen påpekal vara lämpligt atl RÅ utfärdar cirkulär med råd och rekommendationer till ledning för tillämpningen.

En särskild fråga, som berörts av ett par remissinstanser, är om beslu­tanderätten bör begränsas även i kretsen av statsåklagare. Enligt ulred­ningens förslag skall endast statsåklagare som är chef vara behörig. Flera remissinstanser har vänt sig häremot och ansett att såväl praktiska som sakliga skäl talar för att samtliga statsåklagare bör få behörighet att besluta om åtalsunderlåtelse.

Som jag har framhållit tidigare får del förutsättas att tillämpningen kommer all följas av RÅ. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om den

 

Prop. 1984/85:3                                                       45

föreslagna inskränkningen är befogad. Trots della delar jag ulredningens uppfattning all avvägningarna i dessa ärenden är sådana atl de är en naturlig arbetsuppgift för chefen för en regional myndighel. Då del gäller åklagarmyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt bör behörigheten att besluta om åtalsunderlåtelse i de aktuella fallen förbe­hållas överåklagaren. I den nya organisalion som införs den 1 juli 1985 (prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr 35) kommer cheferna för samtliga regionala myndigheter att benämnas överåklagare.

Mitt förslag föranleder alt den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § andra stycket RB om RÅ: s behörighet bör upphävas. Delsamma gäller den korresponderande bestämmelsen i 23 kap. 4 a § tredje stycket andra me­ningen RB i fråga om behörigheten atl beslämma om fömndersökningsbe­gränsning. Behörigheisfrågan kan efter de linjer somjag angett nyss regle­ras i åklagarinslmktionen.

Enligt gällande lydelse av åklagarinslmktionen (21 och 31 §§) får åtals­underiåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB (bötesfallen) meddelas endast av länsåklagare resp. i de tre största distrikten överåklagare eller chefsåklagare när svårare straff än böler ingår i straffskalan för brottet. Samma krets av åklagare är uteslutande behörig också vid åtalsunderlå­telse enligt 20 kap. 7 § första stycket 4 (abnormfallen). Vid vissa brotts­typer får dock beslutet om åtalsunderlälelse i dessa båda fall fattas av lägre åklagare (21 § Iredje slycket och 37 § andra stycket åklagarinslmktionen). Åklagamtredningens förslag all dessa beslul om åtalsunderlåtelse - i likhet med vad som gäller för övriga fall av åtalsunderlåtelse enligt RB -skall kunna meddelas av varje åklagare (med minst tre års tjänstgöring som assistentåklagare) har fått ett positivt gensvar hos remissinstanserna. Även åtalsrättskommilténs förslag i samma riklning har mottagits positivt. Det kan tilläggas att narkotikakommissionen i sin promemoria förordat ett genomförande av åklagamtredningens förslag.

Enligt åklagarinslmktionen krävs i de fall en assislentåklagare i och för sig är behörig alt pröva fråga om åtalsunderiåtelse atl denne har minst tre års tjänstgöring som assistentåklagare. Undantag gäller dock vissa fall av åtalsunderlåtelse, bl. a. konkurtensfall. RÅ har i en skrivelse till regeringen den 9 febmari 1984 med hänsyn lill det ansträngda arbetsläget inom åkla­garväsendet begärt all åklagarinslmktionen ändras så att en tjänstgöring på två år skall vara tillräcklig i de fall då det nu krävs tre års tjänstgöring.

För egen del vill jag först peka på atl ulvecklingen de senaste åren alltmer har gått i riktning mol alt den åklagare som handlägger ett mål normalt sett skall vara behörig atl fatta alla de beslut som behövs. Ett exempel härpå ulgör prövningen av ålalsunderlåtelser beträffande unga lagöverträdare. Denna prövning har för en tid sedan förts ner från regional till lokal nivå inom åklagarväsendet (40 a § åklagarinslmktionen). Erfaren­heterna av denna ändrade ordning är av allt alt döma goda. Några skäl all behålla åtalsunderlåtelsebeslut enligt RB, ulom såviit angår beslut om

 

Prop. 1984/85:3                                                       46

åtalsunderlåtelse i extraordinära fall, pä regional nivå föreligger inte längre enligt min mening. Åklagamtredningens förslag synes också naturligt mot bakgmnd av de nya regler om rapporteflergift som aviseras i prop. 1983/84:111 med förslag lill polislag m. m. Där förordas alt polisen under vissa fömtsättningar får meddela rapporteflergift vid bötesbrott även om fängelse ingår i straffskalan. Enligt min mening finns del vidare ingen anledning atl göra skillnad mellan olika lokala åklagare. En viss erfarenhet som åklagare bör dock krävas.

Med hänsyn till vad RÅ har anfört i sin skrivelse bör den minsta tjänst­göringstid som enligt åklagarinslmktionen ger assislentåklagare behörighet i allmänhet sänkas lill två år där den nu är tre år. Detla är fallel bl. a. vid beslut om åtalsunderlåtelse enligt 1 § LUL, om svårare straffan böter är föreskrivet för brottet. Två års tjänstgöringstid bör också krävas för beslut om sådan åtalsunderlåtelse som avses i nuvarande 20 kap. 7 § 4 RB, liksom för beslul om åtalsunderlåtelse vid bötesbrott när svårare straff än böter är föreskrivet samt vid åtalsunderlåtelse vid förutsedd villkorlig dom. Mot­svarande kommer att gälla i fråga om behörigheten att begränsa fömnder­sökning med anledning av en fömtsedd åtalsunderlåtelse.

Jag avser atl senare för regeringen anmäla frågan om ändringar i åklagar­inslmktionen i enlighet med del anförda.

Åklagamtredningen har föreslagit atl den nuvarande regeln i lagen (1950:596) om rätt till fiske om slalsåklagarprövning vid vissa fall av olovligt fiske samt lagen (1964:332) om behörighet att verkställa åtals­prövning i vissa fall skall upphävas. Dessa förslag stöds av remissinstan­serna.

I fråga om åtalsprövningen enligt fiskelagen bör gälla samma behörig­hetsregler som annars gäller för åtalsprövning, l.ex. enligt BrB. Jag föror­dar alltså att den åklagare som handlägger målet skall vara behörig.

Lagen om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall innebär all regeringen eller RÅ har rält alt ge dispens från föreskrift i lag om all statsåklagare skall pröva frågor huruvida allmänl åtal bör ske (särskild åtalsprövning). Åklagarinslmktionen innehåller två sådana dispensbe-slämmelser (31 och 37 §§). Enligt åklagamtredningen är bestämmelsen i fiskelagen den enda kvarvarande bestämmelsen om atl endast statsåkla­gare får företa särskild åtalsprövning. Denna regel skall som nyss nämnts upphävas. Något behov av atl därefter behålla den aktuella dispensmöj­lighelen finns inte. Lagen bör därför som ulredningen föreslagil upphävas. Jag kommer atl senare anmäla förslag om alt de med lagen sammanhängan­de föreskrifierna i åklagarinslmktionen upphävs.

 

Prop. 1984/85:3                                                                 47

3.7 Registrering av åtalsunderlåtelse m. m.

Mitt förslag: Utvidgningen av möjligheterna lill åtalsunderiåtelse bör ej medföra atl åtalsunderlåtelse skall registreras i ökad omfallning i del av rikspolisstyrelsen förda centrala polisregistret (PBR). Beslul om åtals­underlåtelse skall i vissa fall tillkännages för den misstänkte i sådana former atl ålalsunderlålelsens karaklär av varning underslryks.

Åtalsrättskommitténs förslag: Innebär all regisirering av ålalsunderlåtelser i PBR skall ske - förulom i de fall där regisirering redan nu sker - när ålalsunderlålelsen avser s.k. resocialiseringsfall, ersätter villkorlig dom eller betingas av vissa samhällsingripanden m.m. (20 kap. 7 § p. 3-5 i kommiltéförslagel). Dessutom skall åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet vara registrerad under etl år.

Remissinstanserna: Dessa har ingen erinran mol all registrering sker i den omfallning kommittén föreslår under fömtsättning att kommitténs förslag om utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse genomförs. Från vis­ sa håll, bl.a. rikspolisstyrelsen och statskontoret, invänds dock att del av driflsekonomiska skäl inle är möjligt atl vid regisirering av åtalsunderlå­telse i bötesfall göra en granskning i regislrel efter etl år. Däremoi kan man enligt dessa inslanser länka sig del systemet atl åtalsunderiåtelse inle skrivs ut på registemtdrag sedan etl år förflutit. - Frågan om tillkännagi­vande av beslul uppmärksammas närmare endasl av en enda remissin­stans, BRÅ, som undersiryker all det av allmänprevenliva skäl är vikligl att åtalsunderlåtelsen verkligen uppfattas som en varning och "inte pas­serar utan ell visst obehag".

Skäl till förslaget: Åtalsunderiåtelse regislreras f. n. inte i det allmänna kriminalregislrel. Regisirering sker däremot i viss omfauning i PBR. Be­stämmelserhärom finns i polisregisterkungörelsen (1969: 38). Sålunda regi­slreras åtalsunderiåtelse enligt LUL. Vidare registreras åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 § försia slycket 4 (abnormfallen), om brottet enligt åklaga­rens bedömande i händelse av åtal skulle ha lelt till sådan påföljd som avses i 2 § i lagen (1963:197) om allmänl kriminalregisler (fängelse, villkor­lig dom, skyddstillsyn m. m.).

Med det slällningstagande lill kommitténs förslag till uividgning av möj­ligheterna till åtalsunderiåtelse somjag har gjort i del föregående uppkom­mer närmast frågan om registreringen i PBR bör ulvidgas lill att gälla åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet och som ersäitning för villkorlig dom. Frågan om registrering av åtalsunderiåtelse har emellertid aktualise­rats även i andra sammanhang. Sålunda kan anmärkas atl slöldutredningen i belänkandet (SOU 1982: 39) Stöld i butik har föreslagil aU ålalsunderiå-lelser för snatleri skall regislreras.

 

Prop. 1984/85:3                                                       48

Vid bedömandet av denna fråga bör uppmärksammas alt den praktiska betydelsen av institutet åtalsunderlåtelse numera främsl ligger däri alt det utgör utgångspunki för bestämmelserna om förundersökningsbegränsning. Fömndersökningsbegränsningar regislreras inte av naturliga skäl. Med hänsyn härtill kan del starki ifrågasättas om det är rimligt och från praktisk synpunki befogat all ha en ordning där beslul om åtalsunderlåtelse blir föremål för regisirering. All åtalsunderlåtelse enligt LUL registreras häng­er samman med atl åtalsunderlåtelse beiräffande unga lagöverträdare fyller ett delvis annal syfte än åtalsunderlåtelse i allmänhet. Detsamma kan sägas gälla åtalsunderlåtelse i fråga om psykiskt abnorma lagöverträdare. Jag har stannal för att någon ändring av nuvarande ordning i fråga om regisirering av åtalsunderlåtelse inte bör ske.

En annan fråga som kommittén behandlar och som har samband med registreringsfrågan rör formen för lillkännagivande av beslut om åtalsun­derlälelse. Härom saknas f n. beslämmelser i RB. I LUL finns däremoi en regel om att beslutet på lämpligl sätt skall tillkännages för den unge. Häremot kortesponderar en föreskrift i kungörelsen (1964:740) med före­skrifter för åklagare i vissa brottmål. Enligt denna föreskrifl skall beslutet om åtalsunderlåtelse i vissa fall delges den unge munlligen. Kommiitén föreslår all del i RB tas in en bestämmelse enligt vilken del anges atl beslutet om åtalsunderlåtelse på lämpligl säll skall tillkännages för den misstänkte. Kommittén förordar ocksä att det i den nyssnämnda kungörel­sen tas in bestämmelser om tillkännagivande av åtalsunderiåtelse även när beslutet meddelals med stöd av RB.

För min del finner jag all även åtalsunderlåtelse enligt RB i vissa fall, l.ex. när beslutet utgör ersättning för villkorlig dom, bör meddelas den misstänkte munlligen. Jag anser emellertid atl någon bestämmelse i RB härom inte är motiverad. Bestämmelser i ämnet bör dock införas i 1964 års kungörelse. De bör innebära atl åtalsunderlåtelse som ersättning för vill­korlig dom i regel bör tillkännages för den misstänkte munlligen och atl det i övrigt får ankomma på vederbörande åklagare alt i del akluella fallet avgöra i vilken form åtalsunderlåtelse enligt RB bör ges den misstänkte lill känna.

4   Ikraftträdande

Jag föreslår atl de nya bestämmelserna om åtalsunderiåtelse m. m. får träda i kraft den 1 januari 1985. Några övergångsbestämmelser torde inle behövas.

 

Prop. 1984/85:3                                                                 49

5    Upprättade lagförslag

I enlighel med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals förslag lill

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1964:167) om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.  lag om ändring i lagen (1950:596) om räll lill fiske,

4.  lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighel all verkställa åtalsprövning i vissa fall.

Förslagel under 3 har upprättats i samråd med chefen för jordbmksde­partementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollel i della ärende som bilaga 3.

6   Specialmotivering

6.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7 §

Paragrafen, som anger grunderna för åtalsunderlälelse, har ändrals i flera hänseenden.

I första stycket anges tre olika grunder för åtalsunderlåtelse. Stycket inleds med en allmän bestämmelse om atl åklagare får besluta atl underiåla åtal för broll, om hinder inte möter med hänsyn till något viktigt allmänl eller enskilt inlresse. Denna fömtsättning är gemensam för de tre fallen av åtalsunderlåtelse. Vad som ligger i detla uttryck har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1, 3.2, 3.3 och 3.4). Det bör ankomma på RA alt genom råd och rekommendationer ge ytterligare vägledning för tillämpningen och verka för enhetlighet i denna.

Punkt I avser sådana fall där åklagaren kan anla all någon annan påföljd än böler inle skulle komma att dömas ut. Bestämmelsen skiljer sig från den gällande genom att fömtsättningen alt "lagföring ej krävs ur allmän syn­punkt" har utgått. I stället gäller den nya grundläggande förutsättningen för åtalsunderlåtelse.

Som framgått av den allmänna moliveringen kommer även efter del alt möjligheterna lill rapporteftergift ulvidgals på del sätl som anges i prop. 1983/84:111 området för rapporteflergift all vara mindre än områdel för åtalsunderlåtelse. De båda regelsystemen har i och för sig ingel omedelbart samband med varandra. Som påpekas i nämnda proposiiion skall polis­mannen vid sin bedömning av om rapporleftergifl skall meddelas inle beakta möjligheterna av att ålal kan komma att underlåtas.

I punkt 2 regleras liksom f n. åtalsunderlåtelse vid brottskonkurtens och 4   Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

 

Prop. 1984/85:3                                                       50

återfall. Nuvarande slränga krav i fråga om jämförelsen i påföljdshän­seende mellan del aktuella brottet och övrig brottslighet har mildrats. Liksom i övriga fall av åtalsunderlåtelse som anges i första slycket gäller dock alt åtalsunderlåtelse inle får ske, när etl viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver all ålal väcks.

Två huvudfall, samlidighetsfall och successivfall, avses i förevarande punkt. I de förra fallen föreligger flera brott samtidigt till bedömning. Successivfallen utmärks av atl en påföljd redan har utdömts av domslol. Härvid kan det tänkas antingen att del kommer fram att ytterligare brott har begåtts före domen (nyupptäckta broll) eller alt nya brott begås efter domen.

I motsats till vad som nu gäller skall åklagaren i princip inte göra någon fömlsägelse av hur en domstol skulle bedöma påföljdsfrågan om ålal väcktes för samtliga brott. Åklagaren skall i stället göra en bedömning av om den beräknade eller redan utdömda påföljden för övriga brott kan anses tillräcklig för all brottslighet.

I allmänhet är utrymmel för åtalsunderlåtelse störst i samtidighelsfallen och de successivfall som avser nyupptäckt brottslighet. I de fall där etl nyll brott har begåtts har det ju visal sig alt den dömde inte har låtit sig påverkas av domen. Hänsynen till både allmänna och enskilda intressen kan då leda till att åtal bör väckas för det nya brottet.

I samUdighetsfallen bör åklagaren eftersträva atl låta åtalet avse etl representativt urval av brotten som kan beräknas medföra en ändamålsen­lig och tillräckligt ingripande påföljd och underlåta ålal i övrigl. Ålal bör t.ex. kunna underlåtas i fråga om brott som kan antas föranleda bara någon eller några månaders tillägg på ett årslångt fängelsestraff som brottslighe­ten i övrigl kan beräknas leda till. Etl annal exempel där åtalsuncierlåtelse bör vara möjlig beträffande ett av flera brott är när brottet i och för sig borde medföra atl en utdömd skyddstillsyn förenas med böter. Är brottet i jämförelse med övrig brottslighet av lindrigt slag bör, oavsett vad del skulle ha för belydelse för påföljden, åtalsunderlåtelse normalt kunna meddelas. Etl viktigt allmänt intresse kan emellertid göra sig gällande i denna situation, om en särskild rättsverkan är förenad med del lindrigare brottet, t.ex. förlust av legitimation eller näringstillstånd m. m.

Som ett annat exempel på fall där de nya reglerna kan få betydelse kan nämnas atl någon misslänks för flera olika skallebrott, varav elt medför ulredningssvårigheler. För att åsladkomma etl snabbt avgörande av de klara fallen kan del vara befogal att besluta om fömndersökningsbegräns­ning beträffande det svåmtredda brottet (jfr prop. 1982/83:134 s. 39). För fömndersökningsbegränsning krävs nämligen inte att skuldfrågan är klar­lagd. Andra prakliska fall är då misstanken gäller både relativt lättutredda skattebrott och komplicerade gäldenärsbrotl eller då missianken omfallar flera gäldenärsbrotl, varav något kan utredas snabbt, l.ex. ett bokförings-brott. Under fömtsättning att den väntade påföljden för den lättutredda

 

Prop. 1984/85:3                                                       51

brottsligheten kan anses innefalla en med hänsyn lill omständigheterna tillräcklig sanktion bör del vara möjligt att begränsa förundersökningen lill den brottsligheten. Allmänpreventiva synpunkier kan dock i dessa situa­tioner utgöra ett sådant viktigt allmänt inlresse som gör en fullsländig fömndersökning befogad.

Även det fallel att den misstänkte dömts i en annan slal för del andra brottet eller att en dom i den andra staten kan påräknas omfattas av regeln i punkt 2. Om t.ex. ett ullämningsförfarande kan beräknas leda lill alt den misstänkte erhåller en adekvat påföljd även med beaktande av brott som i och för sig borde åtalas här, kan åtal för de senare brotten underlåtas.

Undergår den misstänkte påföljd när etl brott upptäcks eller begås, är åklagaren obunden av de regler i 34 kap. BrB som en domslol har atl tillämpa vid sammanträffande av brott. Åklagarens bedömningar bör dock inle avvika alltför myckel från vad domstolen skulle kunna komma fram till. Har den misstänkte l.ex. begålt ell brott under prövoliden efter vill­koriig frigivning från fängelsestraff, bmkar domstolen av nalurliga skäl förhållandevis sällan låta påföljden omfalta det nyupptäckta eller nya brottet. Normalt bör åklagaren i detta fall väcka åtal. Om emellertid broUel kan anses ringa och - när det rör sig om ett nytl brott - dessulom ligger i början av prövoliden saml det inle finns några speciella omständigheter som talar emot del, bör åklagaren med tillämpning av den nya bestämmel­sen kunna underlåta åtal för brottet.

Den nya bestämmelsen täcker även det fallel alt den lidigare påföljden är överlämnande lill särskild vård enligt 31 kap. BrB.

Punkt 3 avser fall där brottet uppenbarligen har begålls under inflylande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § BrB, dvs. sinnessjuk­dom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Bestämmelsen motsva­rar nuvarande punkt 4. Enligt denna uppställs som fömlsätlning för åtals­underlåtelse atl sluten psykiatrisk vård eller annan liknande vård (i vård­hem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda) kommer till slånd. Med sluten psykiatrisk vård avses därvid psykiatrisk vård på sjukhus, ej nödvändigtvis vård enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psyki­atrisk vård i vissa fall (LSPV, omtryckt 1982:782). Enligt den nya bestäm­melsen krävs endasl alt den misstänkte blir föremål för psykiatrisk vård eller vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl utvecklingsstörda (omsorgslagen). Detta innebär atl åtalsunderlåtelse kan meddelas även när den misstänkte blir föremål för öppen psykiatrisk vård eller för de öppna vårdformer som är möjliga enligt omsorgslagen.

Med öppen psykiatrisk vård avses sådan psykiatrisk vård som inle sker medan patienten är intagen i sjukhus. Vården kan bestå i råd, anvisningar, behandling och hjälp som meddelas exempelvis vid öppenvårdsmollag-ningar. Några tvångsmedel slår inte till förfogande alt förmå den misstänk-le att underkasta sig vården utan denna bygger helt på frivillig medverkan

 

Prop. 1984/85:3                                                       52

av den sjuke. Vården kan ske polikliniskt, l.ex. i form av kontrollerad familjevård eller psykiatrisk vård i s.k. dagcenter.

Enligt omsorgslagen finns möjlighet till flera andra värdformer än intag­ning på vårdhem eller specialsjukhus. Sålunda kan den utvecklingsslörde tas in på inackorderingshem eller vårdas i enskilt hem. Han kan även beredas vård i eget hem.

Frågan om åtalsunderlälelse lorde främst komma upp när den misslänk-te redan vid brottets begående är under vård eller vård kommit till slånd efler brottet. Det är emellertid i och för sig inget som hindrar atl åklagaren beslular om åtalsunderlåtelse när l.ex. öppen psykiatrisk vård börjat förbe­redas. I praktiken bör åklagaren ofta kunna räkna med att den läkare som yttrar sig i frågan huruvida brottet har begåtts under inflytande av psykisk abnormitet också medverkar till atl öppen vård kommer till stånd när han anser del påkallal. Att åklagaren lar egna initiativ i den riktningen är dock inle uteslutet.

F.n. är del en föruisättning för åtalsunderlåtelse atl åtal ej är påkallat av särskilda skäl. Denna förutsättning har ersatts med grundrekvisitet att hinder inle möter med hänsyn lill något viktigt allmänt eller enskilt intres­se. Meningen är dock, som framhållils i den allmänna moliveringen (av­snitt 3.4), atl några ändrade grunder inte skall gälla i detta hänseende.

Liksom tidigare bör alltså sådana omständigheter som atl brottet är mycket grovt eller att saken behöver ulredas inför domstol föranleda åtal. Ovisshet om hur gärningen rättsligt bör bedömas kan också vara elt skäl för åtal, liksom intresset av att en särskild rättsverkan kommer lill stånd. Även slarka målsägandeintressen kan påkalla åtal.

Som angetts i den allmänna moliveringen (avsnill 3.4) bör en viss försik­tighet iakttas när det gäller åtalsunderlåtelse i fall då endast öppen vård kommer till stånd. I allmänhel bör som förutsättning gälla atl det klart framgår att öppen vård är det lämpligaste för den misstänktes återanpass­ning i samhällel och att sådan vård också är tillräcklig med hänsyn till den allmänna laglydnaden. Självfallet måste det också stå klart all den avsedda vården kommer till slånd.

Är det frågan om bagalellförseelser, kan frågan om åtalsunderlåtelse ofta bedömas på samma sätt som när gärningsmannens sinnesbeskaffenhet inle avviker från del normala. En viss hänsyn lill själslig abnormitet kan dock ibland las vid prövning av fråga om åtalsunderiåtelse enligt första slycket 1 (bötesbrottslighet) eller enligt andra stycket (ersättning för villkorlig dom).

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller en ny gmnd för åtalsun­derlåtelse. Den innebär atl åklagare får underlåta åtal, om del kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och särskilda skäl talar för åtalsunderlå­telse.

Bestämmelsen har behandlats ingående i den allmänna moliveringen (avsnitt 3.5). Som framhålls där förutsätts att de omständigheter som kan motivera villkorlig dom framgår klart. Med hänsyn till att områdel för

 

Prop. 1984/85:3                             '                         53

villkorlig dom numera är ganska vidsträckt lorde del relativt ofta utan närmare utredning kunna konstateras om fömtsättningarna för villkorlig dom föreligger.

Avsikten med kravet på att särskilda skäl för åtalsunderlåtelse skall föreligga är atl markera att det skall vara fråga om en undanlagssituation där en lagföring inför domstol framstår som opåkallad med hänsyn till omständigheterna vid brottet och/eller den misstänktes åtgärder därefter. Av betydelse härvid är i första hand sådana omständigheter som gör brottet ursäktligt. Den misstänkte har l.ex. förbisett etl slraffbud eller förhastat sig samtidigt som det uppenbarligen rör sig om en engångsförete­else. Av betydelse kan också vara, när brottet har denna karaklär, att den misstänkte frivilligt har vidtagit rättelse innan någon skada har uppkom­mit. Rätlsvillfarelse grundar straffrihet endast i undantagsfall. När i andra fall den misstänkte inte har känt till den beslämmelse som har överträtts och villkorlig dom kan fömtses i händelse av åtal, bör emellertid villfarel­sen kunna få inverka på bedömningen av om särskilda skäl att underlåta åtal föreligger. I förening med omständigheter av delta slag bör också hänsyn kunna tas lill den misstänktes person. Denne är l.ex. mycket gammal eller företer psykiska särdrag som gör atl humanilära skäl lalar mot en lagföring inför domstol.

Åtalsunderlåtelse är inle utesluten när del kan länkas alt en domslol skulle förena den villkorliga domen med böter. Med hänsyn till de skäl som motiverar tilläggsböter, främst hänsyn till allmänprevenlionen, är dock utrymmel för åtalsunderlåtelse i dessa fall begränsat.

Enligt tredje stycket får ålal underlåtas också i andra fall än dem som anges i första och andra styckena, om vissa extraordinära förhållanden föreligger. Bestämmelsen överensstämmer sakligt sett med den nuvarande punkt 3 i försia slycket (s.k. RÅ-fall).

Som framgår i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6) skall RÅ inte längre vara ensam beslulsbehörig i sådana fall. I enlighet härmed har den nuvarande bestämmelsen om behörighet för riksåklagaren i paragrafens andra stycke utgått. Avsikten är som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6) alt åklagarinslmktionen skall ändras så atl beslutanderätten i dessa fall också skall tillkomma cheferna för de regionala åklagarmyndig­heterna och åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Paragrafens i/örrfe stycke handlar om ålerkallelse av beslul om åtalsun­derlåtelse. Det motsvarar det nuvarande tredje stycket. Regeln där upp­ställer som fömtsättning för ålerkallelse att lillräckliga skäl inte längre föreligger för beslutet. Av motiven framgår att möjligheten till ålerkallelse är avsedd alt tillämpas sparsamt. Så har också sketl i praxis. För alt man skall få en bättre överensstämmelse med nuvarande restriktiva praxis föreskrivs i stället att äterkallelse får ske, om särskilda omständigheter föranleder det.

Som anges i den allmänna motiveringen krävs del i princip all nya

 

Prop. 1984/85:3                                                       54

omständigheter inträffat för att frågan om åtalsunderlåtelse skall omprö­vas. I förarbetena till den gällande bestämmelsen nämns som exempel att den misstänkte gör sig skyldig till nya brott eller all han efter åtalsunderlå­telse enligt 20 kap. 7 § första stycket 2 RB frikänns från ansvar för de brott som enligt vad som antagits skulle komma att föranleda lillräcklig bestraff­ning. Med tillämpning av den nya bestämmelsen bör del i del första fallet fömtsättas för ålerkallelse att det nya brottet inle är av lindrig beskaffenhet och atl del också är av liknande slag som det åtalsunderlåtelsen avsett. I del andra fallet bör krävas all den misstänkte blir helt frikänd eller frikänd i sådan utsträckning att det utdömda straffet kan anses som hell otillräck­ligt. Frågan i vilka fall en åtalsunderiåtelse enligt andra stycket i föreva­rande paragraf bör få återkallas har behandlats särskilt i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5).

Liksom f n. måste bedömningen av om skäl till ålerkallelse föreligger ske med utgångspunkt i de förhållanden som råder när frågan om ålerkal­lelse aktualiseras. Att de fömtsättningar som åklagaren har utgått ifrån när han meddelade sitt beslul inte blivit uppfyllda är sålunda inle i och för sig tillräcklig anledning för äterkallelse.

I motsats till vad gällande rätt torde innebära bör det inte vara tillåtet för en åklagare att återkalla ett beslul av det skälet att han sedermera finner atl lagliga fömtsättningar för åtalsunderlåtelse inte förelegat. Självklart får beslutet inte heller återkallas därför att åklagaren har ändrat mening om lämpligheten av att meddela åtalsunderlåtelse.

Principen att ålerkallelse endast får ske på gmnd av nya omständigheter innebär inte att en högre åklagare är förhindrad atl i samband med över­prövning - med stöd av förevarande paragraf - återkalla lägre åklagares beslut om åtalsunderlåtelse, om han l.ex. bedömer de vid beslutet kända förhållandena på ett annat sätt än den lägre åklagaren.

23 kap. 4 a §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fömndersökningsbegränsning. Enligt dessa är det möjligt att av processekonomiska skäl lägga ned en fömndersökning i två fall. Ett av dem (första stycket 2} är när man kan fömtse att åtal inte skulle komma att väckas till följd av bestämmelserna i RB om åtalsunderlåtelse eller bestämmelser om särskild åtalsprövning. Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns bl.a. i den socialrättsliga lagstiftningen och i BrB. Även om man kan fömtse att åtal inte skulle komma atl väckas, får fömndersökningen enligt gällande lydelse inte läg­gas ned, om fömndersökning krävs ur allmän synpunkt.

Ändringen i första slycket innebär att uttrycket "ur allmän synpunki" bytts ut mot det nya gmndrekvisitet ("med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse").

I fråga om de skäl som med ledning av det nya rekvisitet kan tala för att fömndersökningen förs till slut kan vägledning hämtas från vad som sagts i

 

Prop. 1984/85:3                                                       55

den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1) rörande motsvarande uttrycks innebörd i samband med åtalsunderlåtelse. Allljäml gäller som princip att fömndersökning skall inledas och avslutas när det finns anledning anla alt brott som faller under allmänl åtal har begålls (23 kap. 1 § försia slyckel RB). Genom den nya formuleringen ges elt störte utrymme för fömnder­sökningsbegränsning vid fömtsedd åtalsunderlåtelse än tidigare. All t.ex. brottet utgör ett återfall bör inle tillmätas någon avgörande betydelse. Rör det sig om elt allvarligt återfall, torde det oftast finnas anledning att räkna med att åtal sker. Del kan tänkas alt den misstänkte nekar lill brottet och begär atl förundersökningen fullföljs i syfle all han skall bli befriad från misstankar. En sådan begäran bör bifallas, om den misstänkte kan före­bringa speciella skäl till slöd för sin begäran, l.ex. alt misstanken getts publicitet.

Vad som också kan tala för att fömndersökningen leds lill sitl slut är atl del är angelägel atl den straffrättsliga betydelsen av ett visst förfarande blir klarlagd.

Som angetls i den allmänna motiveringen finns det ibland skäl atl till­mötesgå en begäran av en målsägande om att förundersökningen förs vidare, l.ex. när målsäganden har etl starkt intresse av alt genom utred­ningen få underlag för en egen talan om skadestånd.

Det bör understrykas att ett beslut om att begränsa en fömndersökning inte fömtsätter att skuldfrågan är klarlagd vid tiden för beslutet. 23 kap. 4 a § första slyckel 2 innebär atl en hypotetisk bedömning av åtalsfrågan skall göras under antagande alt fömndersökningen avslutats och skuldfrå­gan klarlagts.

Av Iredje stycket första meningen framgåi' alt endasl åklagare - således inle polismyndighet - är behörig att besluta om fömndersökningsbe­gränsning. För det fall beslutet har sin gmnd i atl åtalsunderlåtelse kan fömtses med stöd av nuvarande 20 kap. 7 § försia stycket 3 RB (extraor­dinära fall) - motsvarande 20 kap. 7 § Iredje stycket i förslaget - före­skrivs f. n. i Iredje stycket andra meningen i förevarande paragraf alt endast RÅ är behörig. Som en följd av atl riksåklagaren inle längre skall vara ensam behörig att besluta om åtalsunderlåtelse i nämnda fall har också särbestämmelsen om hans ensambehörighel i fråga om fömndersök­ningsbegränsning fått utgå.

Som anges i avsnitt 3.6 är avsiklen alt handläggande åklagare - bortsett från de extraordinära fallen - i princip skall vara behörig att besluta om såväl åtalsunderlåtelse som fömndersökningsbegränsning.

Erfarenhetema av den nya ordningen med fömndersökningsbegränsning enligt 23 kap. 4 a § RB, som varit i krafl sedan den 1 juli 1982, är över lag goda. Del händer emellertid inte sällan atl en åklagare vid sin genomgång av en färdig fömndersökning finner alt fömtsättningar egentligen har fun­nits för att lägga ned fömndersökningen med stöd av 23 kap. 4 a § första stycket 2 men att åtalsunderlåtelse i det föreliggande fallet inte är möjlig

 

Prop. 1984/85:3                                                                      56

därför alt gärningen inle är erkänd. I del läget finns ingel annat alternativ för åklagaren än atl åtala. Det är naturiiglvis önskvärt all dylika situationer kan undvikas. Del är därför viktigt atl man både från polisens och åklaga­rens sida är konlinueriigl observant på möjligheterna lill fömndersöknings­begränsning och all konlakler mellan polis och åklagare las på elt snabbt och formlöst säll. Som följer av andra slyckel i föreliggande paragraf behöver förundersökning inte ens inledas, när förutsättningar för fömnder­sökningsbegränsning föreligger redan från bötjan. Del är nödvändigt atl polisen, när möjlighet till förundersökningsbegränsning kan antas förelig­ga, snarast anmäler della till åklagaren, helsl innan fömndersökning inleds.

Som nämnls i motiveringen under 20 kap. 7 § är det min avsikt alt, om riksdagen godtar det i prop. 1983/84:111 framlagda förslagel lill polislag, anmäla frågan om en uividgning av möjligheterna till rapporteflergift. Meningen är dock inte atl polismannen vid sin bedömning skall la hänsyn till framtida möjligheter lill förundersökningsbegränsning eller åtalsunder­låtelse. Han skall i stället göra en självständig bedömning av om del är uppenbart att brottet skulle medföra endasl böler och om förseelsen är obelydlig.

En beslämmelse om förundersökningsbegränsning som endast avser lagöverträdare under aderton år föreslås bli intagen i en ny paragraf, 1 a § i LUL.

6.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmel­ser om unga lagöverträdare

/ §

I paragrafen har uttrycket "ur allmän synpunki" ersalls med del nya rekvisit som lagits upp i 20 kap. 7 § RB. Beträffande innebörden hänvisas lill den allmänna motiveringen (avsnill 3.1).

la §

Paragrafen är ny. Här har upplagits en bestämmelse om s.k. förunder­sökningsbegränsning. Bestämmelsen skall lillämpas i den siluationen atl del sedan åtalsunderlåtelse har meddelats enligt LUL upptäcks alt ytterli­gare brott har begåtts av den unge före beslulel om åtalsunderlåtelse. Reglerna om fömndersökningsbegränsning i 23 kap. 4 a § RB medger inte atl förundersökningen beiräffande del nyupptäckta brottet läggs ned trots att en ny åtalsunderiåtelse kan förutses enligt LUL. Den nu akluella bestämmelsen i I a § öppnar en sådan möjlighel. Förutsättning härför är dock att något viktigt allmänt eller enskilt intresse inte kräver att fömnder­sökning äger rum.

4§

I paragrafen har endasl gjorts redaktionella justeringar.

 

Prop. 1984/85:3                                                       57

5§

I paragrafen har förutsättningarna för ålerkallelse angetls på samma sätt som i 20 kap. 7 § fjärde stycket RB. Någon ändring av den restriktiva praxis som hittills tillämpats i fråga om ålerkallelse är inte avsedd.

6.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till Fiske

40 §

I paragrafens första stycke ges en särskild regel i fråga om åklagarbehö-righeten när det gäller atl pröva om åtal skall väckas för olovligt fiske m.m. Det nuvarande kravet på all stalsåklagaren skall verkställa pröv­ningen av om åtai är påkallat ur allmän synpunki har fått ulgå. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6). I övrigl har paragra­fen undergått en redaktionell modemisering.

6.4      Förslag till lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att
verkställa åtalsprövning i vissa fall

Förslaget har motiverats i avsnitt 3.6.

7   Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yltrande inhämtas över förslagen lill

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.  lag om ändring i lagen (1950:596) om räll till fiske,

4.  lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighel atl verkställa åtalsprövning i vissa fall.

8    Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1984/85:3                                                       58

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammaniräde 1984-05-17

Närvarande: justitierådet Höglund, regeringsrådet Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1984 har rege­ringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag lill

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.  lag om ändring i lagen (1950:596) om rätl till fiske saml

4.  lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet atl verkställa åtalsprövning i vissa fall.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av t.f chefsrådmannen Magnus Åkerdahl.

Förslagen föranleder följande yllranden inom lagrådet.

Allmänna synpunkter

Höglund och Rydin:

1 fråga om skyldigheten för en åklagare att väcka åtal för brott har sedan gammalt skilts mellan två olika gmndprinciper. Enligt den ena, legalitels-principen, är åklagaren skyldig att åtala så snart del föreligger tillräckliga skäl för fallande dom (absolut åtalsplikt). Den andra, opportunilelsprinci-pen, innebär att åklagaren, även om skäl som nu sagts föreligger, kan underlåta att väcka åtal om han finner omständigheterna i fallet vara sådana att ådömande av påföljd inte är påkallat av något allmänt intresse (relativ åtalsplikt). Under förarbetena till rättegångsbalken (RB) behand­lade processlagberedningen frågan vilkendera principen som borde ligga till gmnd för balkens bestämmelser i ämnel. Beredningen stannade för att legalitetsprincipen, liksom dittills, borde gälla som allmän gmndsats. En­ligt beredningens uppfattning fanns emellertid skäl att i vissa undantagsfall medge åklagaren rätt att efterge åtal (se SOU 1938:44 s. 256 f).

Såsom processlagberedningen föreslagit kom RB att bygga på legalitets­principen. I 20 kap. 6 § upptogs den gmndläggande bestämmelsen, att åklagare skulle tala å brott som hörde under allmänt åtal. Från denna huvudregel gjordes i 7 § undantag i form av en rält för åklagaren att efterge åtal i vissa fall av begränsad omfattning.

Utrymmet för åklagaren att genom åtalsunderlåtelse avstå från atl väcka åtal har därefler vidgats. Som framgår närmare av remissprotokollet (av-

 

Prop. 1984/85:3                                                       59

snitt 2) gäller numera betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten genom reglema om rätl atl besluta om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB och även enligt 1 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

I förevarande lagrådsremiss föreslås att åklagares möjligheter att under­låta åtal skall vidgas ytterligare i olika hänseenden. Förslaget ulgör ett led i strävandena atl koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet av allvarligare brottslighet, bl. a. ekonomisk brottslighet samt vålds- och nar­kotikabrottslighet. Enligt remissprolokollet (avsnitt 3.1) är del i rådande stalsfinansiella läge endast i begränsad utsträckning möjligt att tillgodose behovel av störte insatser för bekämpandet av den allvarligare brollslighe­len genom att lillföra rättsväsendet ökade resurser. Omprioriieringar har ansetts nödvändiga, så atl resurserna kan koncentreras på den brotlshghet som det befunnits mest angelägel atl bekämpa. På flera ställen i remisspro­tokollet talas om processekonomiska hänsyn såsom etl skäl för förslagel.

Det remitterade förslaget till ändring av de gmndläggande reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB ger åklagarna mycket långtgående befo­genheter när del gäller att underlåta åtal. Vad som särskilt faller i ögonen är alt del för beslut om åtalsunderlåtelse enligt försia stycket räcker med atl åtal "inle krävs med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskill intresse". I fråga om brott som inle kan antas medföra annan påföljd än böter lämnar förslaget därmed betydligt störte uirymme för åtalsunderlå­telse än nuvarande bestämmelse. Enligt denna gäller nämligen villkoret, atl den misstänktes lagföring inte krävs "ur allmän synpunki". Del kan inskjutas atl den nu berörda utvidgningen av rätten atl underlåta åtal också leder till ökade möjligheter för åklagare atl avstå från all utfärda strafföre­läggande. Även i andra hänseenden innebär förslaget en uppmjukning av grundsatsen om åklagares åtalsphkl. En ny gmpp av fall i vilka åtal skall kunna underlåtas är sålunda de då påföljden kan antas bli villkorlig dom. Det är med andra ord fråga om en avsevärd utökning av undantagen från legalitetsprincipen.

En viklig följd av förslaget är den utvidgning av möjligheterna lill fömn­dersökningsbegränsning som det medför. Genom lagändring år 1982 inför­des sålunda bestämmelser om att fömndersökning i brottmål får läggas ned bl. a. när del kan antas, att åtal kommer att underlåtas enligt de särskilda reglema därom i RB. Under samma fömtsättning kan redan innan en fömndersökning kommer till stånd beslutas, att fömndersökning inte skall inledas. I remissprotokollet framhålls att del i själva verket är denna indirekta verkan av en utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse som har den största praktiska betydelsen. En sådan indirekt verkan, som har sin gmnd i nyssnämnda lagändring år 1982, innebär emellertid också en väsentlig ändring av hela systemet med brottsutredning och åtalsprövning. En vedertagen ehum ej lagfäst princip vid prövning av frågor om åtalsun­deriåtelse är att sådan underiåtelse får beslutas endast i fall då skuldfrågan

 

Prop. 1984/85:3                                                       60

är klarlagd. Men de utvidgade möjligheter atl underlåta förundersökning som följer av förslagel leder till att det i myckel slor ulslräckning inte behöver utredas, vem som är skyldig till visst brott. Del räcker med en hypotetisk bedömning av åtalsfrågan under antagande atl skuldfrågan bli­vil klarlagd (remissprotokollet vid 23 kap. 4 a § RB).

Verkningarna av den föreslagna ordningen blir uppenbarligen avhängiga av hur den kommer alt lillämpas i praktiken. Ett slort ansvar kommer atl vila på åklagarna, som får ell vidsträckt spelrum. I försia hand måsle tillses all rättstillämpningen blir enhetlig från de misstänktas synpunkt, så atl principen om allas likhet inför lagen inle åsidosätts. Det lorde få ankomma på riksåklagaren alt noga följa tillämpningen och verka för enhetlighel i praxis. Men även hänsynen till dem som drabbas av brott är viklig. En viss oro för den enskildes säkerhel till person och egendom kan skapas genom en ordning som slyr över resurserna på en bekämpning av den grövre brottsligheten. Del gäller att inte lämna den enskilde i sticket därför all hans anspråk på rättsskydd ler sig mindre angelägel allmänl sett. Måls-ägandenas iniressen gör sig gällande i synnerhet vid prövning av frågor, om förundersökning skall äga rum eller inte. Förundersökningen kan näm­ligen tjäna även andra iniressen än sådana som hör ihop med de kriminal­politiska överväganden som inverkar på åtalsbeslut. De kan sålunda ha betydelse för enskilds anspråk på skadestånd, försäkringsbelopp eller lik­nande. Även här torde det få ankomma på riksåklagaren all leda och följa tillämpningen. Möjligen kan den föreslagna ordningen komma alt föranle­da behov av etl mera reglerat system för överprövning av beslul rörande förundersökning och åtal för alt skilda intressen skall kunna bli tillbörligt beaktade.

Under hänvisning lill anförda synpunkier tillstyrker vi det remitterade förslagel med vissa jämkningar i enlighel med vad som sägs i del följande vid de särskilda paragraferna.

Wahlgren:

Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om ej annat är siadgal, lala å brott som hör under allmänt ålal.

Denna bestämmelse är avsedd att ge uttryck åt den s.k. legalitetsprinci­pen, dvs. principen om en absolut plikt atl åtala när objektiva förutsätt­ningar för en fällande dom är för handen. Den absoluta åtalsplikten är emellertid redan inskränkt på åtskilliga punkler, bl.a. genom möjligheter­na aU besluta om åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 § RB och 1 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Möjligheterna till åtalsunderiåtelse har vid sidan av sin kriminalpolitiska funktion betydelse i huvudsak som medel att styra och begränsa arbetsin­satserna inom rättsväsendet. 1 sistnämnda hänseende har instmmenlet dessutom fått avsevärd ökad omfattning i och med lagstiftning 1982. Då utsträcktes nämligen möjligheterna alt begränsa förundersökningar genom

 

Prop, 1984/85:3                                                       61

att bl. a. även förväntade beslul om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB fick uigöra gmnd för beslut alt lägga ned förundersökning eller - om den ännu ej hade påböijats - att den inte skulle inledas.

Föreliggande lagrådsremiss ingår i likhei med nyssnämnda lagstiftning 1982 som etl led i strävandena all koncentrera rättsväsendets resurser lill bekämpande av allvariig brottslighet. Det remitterade förslaget har den direkla innebörden alt möjligheterna alt besluta om åtalsunderlåtelse vid­gas. Genom 1982 års lagstiftning blir emellertid den indirekla följden - och detta är den egentliga avsikten och vinsten med förslaget - all möjligheter­na lill fömndersökningsbegränsning yUeriigare sträcks ut.

Det remillerade förslaget ger anledning lill följande synpunkier från min sida.

Frågan om en utvidgning av möjligheterna atl besluta om ålalsunderlå­telser med utgångspunki i åtalsrättskommitténs förslag härom diskulera­des under lagstiftningsarbetet 1982 men avvisades av föredragande depar­tementschefen på principiella grunder (prop. 1981/82:41 s. 12 f). De skäl som kan åberopas för och emot en utvidgning av möjligheterna lill åtalsun­derlåtelse är närmasl av politisk nalur och faller därför ulanför området för lagrådsbedömningen. Det bör emellertid observeras atl varje uividgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse innebär ett avsteg från legalitetsprinci­pen. I den mån således som den absoluta åtalsplikten ersätts med regler, som medför skyldighel för åklagarna att göra reella intresseavvägningar, uppstår frågor om hur därvid uppkommande intressekollisioner skall lösas. Hävdas kan nalurliglvis att sådana intresseavvägningar förekommer i stor utsträckning redan nu, bl. a. l.ex. när del gäller ålalsunderlåtelsegrunden i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB, och fråga är om den misstänktes lagföring krävs ur allmän synpunkt eller ej. Hittills har emellertid i lagtexten före­kommil hänvisning endast fill inlressel att lagföring krävs ur allmän syn­punkt, låt vara atl däri också ligger hänsyn lill enskilda iniressen. Genom del remitterade förslagel införs en uttrycklig hänvisning även lill "viktigt enskilt intresse". Därmed accentueras ytterligare åtalsprövningens karak­tär av avvägning mellan olika slag av intressen, och frågan hur l.ex. detta viktiga enskilda intresse skall tillgodoses, om del skulle befinnas åsidosatt vid ett fall av åtalsunderlåtelse, uppkommer läll.

Den här Ull diskussion upptagna synpunkten om metod för tillgodo­seende av olika iniressen vid den åtalsprövning som skall ske när åtalsplik­ten inte längre är absolut får ökad lyngd genom karaklären hos de brotts­typer för vilka förevarande förslag är avsett all lillämpas. I remissprolokol­let nämns som exempel mera lindriga fall av egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och olovligt förfogande saml en hel del förseelser mot specialrättsliga författningar. I åtskilliga av de här nämnda brottstyperna förekommer målsägande. Huruvida deras intresse av att åtal kommer lill stånd är viktigt eller ej måste nalurliglvis bli beroende på bedömningar för vilka några tillförlitliga objektiva kriterier inte kan anges i vare sig lagtext eller motiv.

 

Prop. 1984/85:3                                                       62

Med det nyss berörda spörsmålel om tillgodoseende av de olika intres­sen, som skall avvägas mol varandra vid åtalsprövningen, sammanhänger problemet atl få lill stånd en över hela landel enhetlig och likformig lagtillämpning. Denna fråga har belydelse för både personer som miss­tänks för brott och personer som är all betrakta som målsägande. Det totala antalet ålalsunderlåtelser torde redan nu uppgå till omkring 20 000 per år (se prop. 1981/82:41 s. 20). Utvecklandet av en enhetlig praxis bygger på möjligheten lill överprövning av beslut. Någon lagreglerad över­prövning av åtalsbeslut existerar inte och har heller inte föreslagits i remissen. Tvärtom synes strävandena gå i riktning mot en decentralisering av åtalsprövningsbeslut. Vidare kan i sammanhanget hänvisas lill en utred­ning, som nyligen gjorts inom jusfiliedepartemenlei (Ds Ju 1983:19 Riks­åklagaren och hans kansli) och i vilken den hittillsvarande, hos allmänhe­ten tydligen föga kända möjligheten till formlös överprövning av åtalsbe­slut föreslås skola begränsas. En ordning som skulle medföra möjligheter lill administrativ överprövning i en gemensam instans - i prakliken riks­åklagaren - av åtalsbeslut skulle emellertid leda lill ökade arbetsinsatser och kostnader i en utsträckning som sannolikl skulle förta myckel av den vinst som åsyftas med det remitterade förslaget.

Genom det föregående resonemanget harjag velal understryka vikten av att de olika intressen som nu i ökad grad påverkas genom utvidgningen av möjlighelema till åtalsunderlåtelse inle oavsiktligt kommer till korta vid reformer som måste ske av hänsyn till brislande samhällsresurser. Garanti­er bör sålunda skapas för atl de rättsfrågor som uppkommer genom den föreslagna lagstiftningen inte behandlas på ett sätt som kan uppfattas som godtyckligt och leda till uppfattningen att samhällets rältsvårdande organ inte längre i tillfredsställande grad tar sig an intressen som skyddas genom lagstiftning. En förutsättning för det remitterade förslaget synes mig därför vara alt riksåklagaren får möjligheter atl följa tillämpningen av den här föreslagna lagstiftningen och verka för enhetlighet i praxis.

Jag är medveten om all den önskvärda strävan efter enhetlighet i praxis vid ålalsunderlåtelser på gmndval av den här föreslagna lagstiftningen betydligt försvåras av den omständigheten att lagstiftningen i praktiken slår igenom redan på fömndersökningssladiel. Därvid är atl märka den komplikationen alt som villkor för åtalsunderlåtelse allmänt anses krävas att den misstänktes skuld är klarlagd, under det att denna förutsättning ingalunda behöver vara uppfylld vid beslut om förundersökningsbegräns­ning som grundas på förväntade beslut om åtalsunderlåtelse (remissprolo­kollet vid 23 kap. 4 a § RB). Enligt del remitterade förslaget skall även vid nedläggning av fömndersökning som självständig fömtsättning gälla atl fömndersökningen inte krävs med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse. Redan kravet på etl klarläggande av skuldfrågan kan emellertid många gånger representera ett viktigt intresse av såväl allmänl som enskill slag.

 

Prop. 1984/85:3                                                       63

Hämtöver må, i fråga specielll om den nya åtalsunderlålelsegmnd som i del remillerade förslagel lagils upp som ett andra siycke i 20 kap. 7 § RB, nämligen när påföljden kan antas bli villkorlig dom, nämnas alt i förslagel också avvisas tanken på en utökad registrering av åialsunderlålelsefallen. Inle heller avses beslut om fömndersökningsbegränsningar skola registre­ras. Med den föreslagna ordningen uppstår risk för atl personer som begår upprepade brott i olika delar av landet inle blir lagförda.

Det hitlills anförda kan sammanfattas sålunda. Redan genom 1982 års lagsliftning ägde en tyngdpunklsförskjutning inom rättsväsendet mm ge­nom alt institutet åtalsunderlåtelse i prakliken i stor utsträckning förlorade sin självständiga betydelse och till sin huvudsakliga uppgifl kom atl få utgöra grund för beslut om förundersökningsbegränsningar. Denna föränd­rade funktion hos ålalsunderlålelseinslilulel har befästs och lill yttermera visso förstärkts genom förslagen i föreliggande lagrådsremiss. Tillsam­mans innebär de båda lagstiftningsärendena - 1982 års ärende och förelig­gande förslag - atl ytterligare etl och dessutom mycket omfallande avsleg nu gjorts från den s.k. legalitetsprincipen. Härigenom och i avsaknad av etl administrativt besvärsförfarande för övervakning av rätlsUllämpningen i fråga om både ålalsunderlåtelser och förundersökningsbegränsningar för­svåras ulvecklingen av en enheilig praxis när det gäller beivrande genom lagföring av en avsevärd mängd brottslighet, låt vara av mindre allvariig natur i de enskilda fallen men ändå i mångt och mycket så förkastligt till sin allmänna art att gärningarna tagils upp i brottsbalken. Svårigheten atl sålunda få grepp om rättsutvecklingen hindrar insättandet av åtgärder för att komma Ull rätla med godtycke och orättvisor, vilket i sin tur ökar riskerna för rättsförluster och kan skapa en allmän misstro mol landets kriminalpoliUk. Jag anser all del remitterade förslagel kan godtas endasl under fömtsättning att åtgärder vidtas som tar sikte på åstadkommande av enhellighel i den rältstillämpnipg som avses komma till slånd genom del­samma. Emellertid saknar jag möjlighet atl på föreliggande material lämna ett egel förslag till konkreia sådana ålgärder.

Lagrådet:

När del gäller den närmare utformningen av de remitterade lagförslagen vill lagrådel anföra följande.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7 §

Denna paragraf, som innehåller de gmndläggande reglerna om Underlä­telse av åtal, är i förslaget uppbyggd på följande sätl. Försia stycket upptar under särskilda punkter tre olika grunder för åtalsunderlåtelse. Som ge­mensam fömtsättning för åtalsunderlåtelse i dessa fall upptas att åtal inte krävs med hänsyn till någol viktigt allmänl eller enskill inlresse. Punkl 1

 

Prop. 1984/85:3                                                       64

gäller fall då det kan antas att annan påföljd än böler inle skulle komma alt dömas ut (bötesfall). I punkt 2 regleras fall då annat brott, som den misstänkte begått, har medförl eller kan antas medföra sådan påföljd atl ytterligare påföljd inle krävs med anledning av del föreliggande brottet (flerbrottsfall). Punkt 3 avser fall då brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, och vård av närmare angivet slag kommer lill slånd ulan lagföring (vårdfall). Enligt andra stycket i paragrafen får underiåtelse av ålal beslutas, om del kan antas all påföljden skulle bli villkorlig dom och del finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse (villkorligdomfall). I tredje stycket - som i sak överensslämmer med gällande lag - stadgas all ålal får underlåtas även i andra fall, om del av särskilda skäl är uppenbart atl del inle krävs någon påföljd för alt avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att del med hänsyn till omständigheterna inle heller av andra skäl krävs att åtal väcks (extraordinära fall). I etl fjärde stycke upptas bestämmelse om att beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det.

Av remissprolokollet (avsnitt 3.6) framgår att del i fråga om de fyra första grunderna är meningen, atl distriktsåklagare i princip skall få besluta att åtal inle skall äga mm. När det gäller de exiraordinära fallen är avsikten atl åtalsunderlåtelse, som enligt nuvarande ordning får beslutas endasl av riksåklagaren, skall kunna beslutas, förutom av riksåklagaren, av stats­åklagare.

Den gemensamma förutsättningen för åtalsunderlåtelse i första styckets fall, nämligen att åtal inle krävs med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskih intresse, bör ses i belysning av huvudstadgandet om åtalsplikt i 6 §. Enligt nämnda paragraf skall åklagare, om ej annat är föreskrivet, väcka ålal för broll som hör under allmänt åtal. Denna bestämmelse kan sägas ge utiryck ål inställningen atl det är ett viktigt samhälleligt inlresse atl broll beivras. Mot denna bakgmnd ler sig det föreslagna villkoret för åtalsunder­låtelse, alt åtal inle krävs med hänsyn till någol vikligl allmänt eller enskilt intresse, oegentligt. Meningen lorde vara att åklagaren skall göra en be­dömning av om de intressen, som bär upp den grundläggande bestämmel­sen om åtalsplikt, blir åsidosatta genom atl ålal i del föreliggande fallel uteblir. Från denna synpunki bör del gemensamma villkoret ulformas så, alt åtal får underlåtas under förutsäuning alt någol viktigt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts.

När det gäller utformningen i övrigl av villkoret synes ordet "viktigt" innebära så höga krav på skälen mol åtalsunderlåtelse atl del endasl undantagsvis kan bli fråga om åtal i de fall som anges i första stycket. En sådan långtgående innebörd torde emellertid knappasl vara avsedd. Enligt den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1) är avsikten alt markera att "en­dasl väsenlliga iniressen" bör föranleda ålal, om förutsättningar i övrigt för åtalsunderlåtelse föreligger. Vidare sägs all del av uttrycket "viktigt

 

Prop. 1984/85:3                             ,                         65

enskilt inlresse" följer all endast "väsentliga målsägandeintressen" skall beaktas.

På grund av det anförda föreslår lagrådet all det gemensamma villkoret ges den lydelsen, att åklagare får besluta om åtalsunderlåtelse under fömt­sättning att något väsentligt allmänl eller enskill intresse ej åsidosätts.

Vad därefter angår de olika gmnderna för åtalsunderlåtelse har lagrådet inte något i sak atl erinra mot dem som upptas i första stycket. I redaktio­nellt hänseende vill lagrådel emellertid föreslå ell par förenklingar. Punkt 1 torde kunna ges lydelsen "om del kan antas atl brottet inte skulle föranle­da annan påföljd än böter" och punkl 2 lydelsen "om den misstänkte begått annal brott och del utöver påföljden för delta brott inte krävs påföljd med anledning av del föreliggande brottet".

Den nya gmnden i andra stycket, som avser villkorligdomfallen, torde böra undergå viss jämkning. Såsom förslaget är utformat får åtalsunderlå­telse här, åtminstone formellt, beslutas även om hänsynen till någol viktigt allmänt eller enskilt intresse skulle kräva åtal. Något skäl lill all detta gmndrekvisil inte skall gälla i villkorligdomfallen har inle angivits i remiss­protokollet. Del lorde inte heller vara avsell atl avsleg skall göras i dessa fall från gmndrekvisitet. Enligt lagrådets mening bör den gemensamma fömtsättningen för åtalsunderlåtelse i första styckels fall, såsom den utfor­mats av lagrådet, gälla också i villkorligdomfallen. Ett skäl härtill kan också vara att överensstämmelse därmed erhålls med vad som föreslås rörande fömndersökningsbegränsning. Med denna jämkning torde villkor­ligdomfallen kunna tas upp som en ny punkl 4 i första slyckel.

I fråga om de exiraordinära fallen föreslås som nämnt ingen ändring i remissen. Det kunde övervägas om inte en översyn av bestämmelsen, som är något svårläst, borde ske i anslutning till den föreslagna omarbetningen av paragrafen i övrigt. Bestämmelsen har emellertid varil i lillämpning en längre tid och en fast praxis lorde ha utvecklat sig. Lagrådet finner sig med hänsyn härtill inle böra föreslå någon ändring. Som en följd av lagrådets förslag atl flytta upp villkorligdomfallen till första stycket kommer bestäm­melsen att bilda etl andra siycke i paragrafen.

Bestämmelsen i del föreslagna Qärde slycket angående ålerkallelse av beslul om åtalsunderlåtelse ger ej anledning Ull någon erinran i sak. Med hänsyn till all även den följande 7 a § handlar om beslut om åtalsunderlå­telse bör den emellertid få sin plats efler denna paragraf. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen får utgöra en särskild paragraf, betecknad 7 b §.

23 kap. 4 a §

I överensstämmelse med lagrådets förslag rörande 20 kap. 7 § första stycket förordar lagrådet att punkt 2 i försia stycket av paragrafen ändras på det sättet alt orden "fömndersökning inle krävs med hänsyn till någol viktigt allmänl eller enskill intresse" ersätts med "något väsentligl allmänt eller enskill inlresse ej åsidosätts genom att fömndersökningen läggs ned". 5    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

 

Prop. 1984/85:3                                                       66

Oaktat samma uttryckssätt används här som i 20 kap. 7 § är det med hänsyn till all två skilda situationer föreligger inte säkert att tillämpningen blir precis densamma. Det kan l.ex. av hänsyn lill målsägande vara störte skäl att förundersökning genomförs än att åtal kommer lill stånd.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

1 §

I likhet med vad lagrådet föreslagit i fråga om 20 kap. 7 § rättegångsbal­ken förordar lagrådet att andra stycket i förevarande paragraf ges lydelsen, atl åtalsunderlåtelse dock inte får beslutas, om någol väsentligt allmänl eller enskill inlresse därigenom åsidosätts.

la§

Förevarande lag inleds med fem paragrafer som alla behandlar åtalsun­derlåtelse. Den nu föreslagna bestämmelsen gäller fömndersökningsbe­gränsning. Det synes vara att föredra atl bestämmelsen får sin plats efler nämnda fem paragrafer. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen införs närmast efter 5 § §åsom 5 a §.

De inledande orden i första meningen av paragrafen bör lämpligen ersät­tas med "Har åtalsunderlåtelse beslutats enligt 1 § och misslänks den unge ha begått annal brott dessförinnan, får åklagare etc."

Andra meningen lorde böra ges lydelsen alt detta dock inle gäller, om någol väsenligl allmänt eller enskilt intresse åsidosätts genom att förunder­sökning ej äger mm.

Övriga lagförslag

- Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

 

Prop. 1984/85:3                                                      67

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-06-07

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och sialsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bod­slröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om åtalsunderlåtelse

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.  lag om ändring i lagen (1950:596) om räU till fiske,

4.  lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighel alt verkställa åtalsprövning i vissa fall.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådels ledamöter framhåller att vidgade möjligheter lill åtalsunderiå­telse och därmed också till förundersökningsbegränsningar medför alt det läggs ett stort ansvar på åklagarna bl. a. när del gäller atl åsladkomma en enhetlig tillämpning av de nya reglerna. Två av ledamöterna godtar försla­get under hänvisning bl.a. lill att det ankommer på riksåklagaren alt följa lillämpningen och verka för en enhetlig praxis. En ledamot anser dock all förslagel kan godlas endast under fömtsättning att "ålgärder vidtas som tar sikle på åstadkommandel av enhetlighel i den rättstillämpning som avses komma till stånd genom delsamma".

Jag vill för min del starki undersiryka viklen av aU de nya reglerna om åtalsunderiåtelse tillämpas på eU enhetligt säU så att inte tilltron till rätts­väsendets förmåga att uppräUhålla likhet inför lagen mbbas. Som lagrådels majoritet har framhållit ankommer det i första hand på riksåklagaren all främja en enhetlig praxis på området. Detta kan ske bl. a. genom allmänna råd och inspekfionsverksamhet. Även riksåklagarens lillsyn i övrigl, l.ex.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 29 mars 1984.

 

Prop. 1984/85:3                                                       68

överprövning av lägre åklagares beslut, har betydelse i sammanhanget. Särskilda utbildningsinsatser kan vid behov också komma i fråga.

Jag vill tillägga all de i remissen föreslagna ändringarna visserligen är avsedda all väsenlligl uividga åklagarens befogenhel att avstå från lagfö­ring i fall då denna inte har betydelse från allmänna eller enskilda syn­punkter men att förslagen som jag ser det inte innebär någon principiell förändring av nuvarande syslem. Tidigare ändringar på området har kun­nal genomföras successivi utan att såvitt känt enhetligheten i rätlsUllämp­ningen har äventyrats.

Mot bakgmnd av del sagda anser jag all några sådana särskilda ålgärder från regeringens sida som en av lagrådels ledamöter har förordat inte f. n. kan anses påkallade. Jag kommer emellertid atl uppmärksamt följa ulveck­lingen och föreslå de ytterligare åtgärder som kan behövas för att upprätt­hålla en enheilig rällsfillämpning på området.

Lagrådet har i övrigt godtagit förslagen i sak men förordal en del änd­ringar av närmast redaktionell natur. Såvitt gäller 20 kap. 7 § första stycket förordas dock den sakliga ändringen atl i uttrycket "viktigt allmänt eller enskih intresse" ordel "vikligl" föreslås bli utbytt mol "väsentligt". Med en sådan ändring kommer enligt lagrådel lagtexten atl bättre avspegla den tillämpning av gmndrekvisitet för åtalsunderlåtelse som förordas i moti­ven.

Jag kan godta lagrådets förslag att byta ut ordet "viktigt" mot "väsent­ligt". Även i övrigt kan jag ansluta mig till lagrådets ändringsförslag. När det gäller förslagel atl föra in bestämmelsen om åtalsunderlåtelse vid fömtsedd villkorlig dom som en särskild punkl i första stycket, vill jag dock förorda atl den bestämmelsen får bilda punkl 2 och inle som enligt lagrådet en ny punkt 4. Som punkt 3 bör då tas upp flerbrotlsfallen och som punkl 4 vårdfallen. Skälel Ull detla är atl ålalsunderlåtelser i sistnämnda fall regislreras. Behålls nuvarande punktbeleckning, behöver blanketter och registreringsmtiner hos rikspolisstyrelsen inle ändras.

2   Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådel granskade förslagen med vidtagna ändringar.

3   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposiiion föreslå riksdagen all anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.

 

Prop. 1984/85:3                                .                      69

Bilaga 1

Sammanfattning av åtalsrättskommitténs betänkande

Kommitténs allmänna överväganden om åtalspliktens utformning (kap. 5 och 6)

Kommittén för inledningsvis i sina överväganden en diskussion kring direktivens rikthnjer och synpunkter (5.1). Kommittén ansluter sig därvid till den grundsyn som redovisas i direktiven i fråga om de företrädesvis kri­minalpolitiskt präglade utredningsfrågorna. Vad särskilt angår fall, där vård-, behandlings- eller stödåtgärder kommer till stånd oberoende av lagföring, bör man enligt kommitténs mening kunna gå väsenlligl längre än gällande rätl medger i fråga om åtalsbegränsningar. Även ingripanden av annat slag än sådana som företas i resocialiserande syfle - såsom avskedanden i an­ledning av broll i anställning eller ålägganden för utlänning att lämna landel - kan uigöra skäl mot ålal. En annan kategori, där vidgade möjligheter till åtalsbegränsningar bör övervägas, är sädana mål som i händelse av lag­föring leder till villkoriig dom. Kommillén inslämmer vidare i den i di­rekliven redovisade inställningen, att betydligt större möjligheter lill å-talsbegränsningar med fördel kan inforas både i fråga om bötesbroUslighel och beträffande seriebrottslighet.

När det därefler gäller den i direktiven betonade önskvärdheten atl kunna begränsa förundersökningsinsaiserna, framhåller kommittén au flera möj­ligheter därvidlag står till buds. De rationaliseringsvinster som kan uppnås pä detla omräde är väsenlligl större än de som kan uppnås genom nya möjligheter i fråga om åtalsunderiåielser, beslutade efter slutförd utredning.

Kommillén tar upp till preliminär diskussion frågan, huruvida elt rea­liserande av direktivens mäl kräver all den absoluta åtalsplikten överges och hell eller delvis ersätls av relativ åtalsplikt. Därvid betonas, atl det prakliska resultatet av absolut och relativ åtalsplikt kan bli väsentligen lik­artat, nämligen om den absoluta åtalsplikten förenas med vittgående undan­lag resp. den relaliva åtalsplikten görs normbunden genom närmare angivna rekvisit for eller mot ålal. En grundläggande skillnad mellan en reglering av den ena och den andra utformningen kvarstår dock; vid absolut åtalsplikt fär anses gälla en presumtion för åtal, medan vid den relaliva åtalsplikten det inte kan sägas rada nägon presumtion vare sig for eller mot åtal, och åklagaren har därför större frihet vid sin prövning enligt det sistnämnda systemet. (Beträffande den begreppsmässiga skillnaden mellan absolut och

 

Prop. 1984/85:3                                                                      70

relativ åtalsplikt, se s. 92 nol  1 )

I diskussionen ifrågasätls. om de ganska vida undantag som nu gäller från den i princip rådande al.solula åtalsplikten kan vidgas ytterligare på elt principiellt och lagtekniskl godtagbart sätt. En sak för sig är alt man därmed kan komma fram till ett åtalssystem som har så vida undantag atl del kan råda ivekan om det, sakligt setl, är förtjänt av au karakteriseras som ett system med absolut åtalsplikt. Kommittén anser dock. atl det är betydelsefullt, om man ger den formellt grundläggande regeln om åtals­plikten en ulformning som klargör om dei skal! gälla en presumtion/oråtal eller ej.

Den preliminära diskussionen uimynnar i all ett tillgodoseende av önske­målen i direktiven i och for sig inte gör det nödvändigl all överge principen om absolut åtalsplikt som formell grundregel inom åtalsrälten, eflersom man bör kunna bygga vidare på samma grundmonster som del nu gällande och föreskriva yllerligare grunder för åtalsunderlåtelse.

Kommillén gnwiskar vidare de argument som t lidigare diskussioner anlbiis för absolut och för relativ åialspliknS.l). Med hänsyn lill au dessa diskussioner ligger några decennier eller mer lillbaka i liden anser kommittén att en del av argumenten har förlorat något av sin bärkraft. Detla är l.ex. fallel med äldre synpunkier som gick ut pä alt åklagarkåren inte skulle ha till­räckliga kvalifikationer för att handha etl system med relativ åtalsplikt eller au den inie skulle inta eu lillräckligt oberoende siällning i forhållande lill regeringsmakten. Den ojämförligi viktigaste fördelen med relativ åtalsplikt är atl del med det systemet följer möjligheter till begränsningar i ulredningen, beroende på att systemet inte kräver att det skall vara klariagl au den misstänkte har begålt det brott som är i fråga. Denna lördcl behöver dock inte vara uteslutande förbehållen det systemet. Även i etl system som grundas på absolut åtalsplikt kan man - såom senare skall framgå - nå väsentligen sanmia handläggningsmässiga fördelar genom alt lör för-undersökningsstadiei ha regler som möjliggör begränsningar av utrednings­insatserna.

Kommillén behandlar härefter uircdningsmål och spörsmål I övrigi av hu­vudsakligen kriminaliiohiisk ari (5.3).

Den konstaterar därvid till en början att det, om direktivens mål skall kunna uppnås, i viss mån krävs ett nytänkande. För det försia mäste man, mer än som har skell hittills, göra avkall på principen alt brott måsle följas av brottspåföljd. Man måste acceptera, att sanktionssystemel flr ännu vidare ram, så au bl. a. resocialiseringsåtgärder uian straffrältslig karaktär mer än nu kan komma till användning som samhällsreaktion i stället för brottspåföljd och då i främsta rummet resocialiseringsåtgärder på det so­cialrältsliga området.

Del framhålls dock, att en friare åtalsprövning inie bör ses som eller användas som instrument föran förskjuta den kriminalpolitiskt vikliga grän­sen mellan frihelsberövande påföljder och åtgärder av trivårdskaraktär. Den större handlingsfrihet som direktiven åsyftar au åklagarna skall få vid be­dömningen av åtalsfrågor bör - när del gäller brou i nivåerna över bö-lesbroitsligheten - utövas så, atl väsentligen samma resultat uppnås som om lagföring hade ägt rum. - .Även beiräffande böiesbrottsligheten krävs ell visst nytänkande. Skall man nå resursbesparingar här, mäste man länka sig atl radikalt skära bon en stor del av bagaiellbroiisligheien från lagförings-

 

Prop. 1984/85:3                                                       71

områdel. Meloderna härvidlag behandlas i det följande.

Kommiitén betonar i etl följande avsnitt (5.3.2) vlkien av an resocialise-ringsåtgärderna sätts in snabbt och med effektivitet. I anslulning härtill anför kommiitén tre särskilda synpunkier. Den första gäller resursfrågorna på del socialrältsliga vårdområdet. För atl uppnå önskvärd snabbhei och effektivitet I resocialiseringsåtgärder. som skall kunna ersätta straffrättsliga ingripanden, behövs uppenbariigen ulökade resurser pä delta område. Kommillén går dock inte närmare in på detta spörsmål, eftersom organisatoriska frågor på det socialrältsliga områdel övervägs av socialuiredningen. Den andra syn­punkten gäller handläggningsmässigi betonade frågor, varvid kommillén undersiryker all en reform i den riktning, som direkliven anger, för all lä avsedda verkningar ovillkoriigen förulsäller att dei sker ell förtroendefullt samarbele mellan broltsbeivrande och socialvårdande organ. Den tredje syn­punkten avser, humvida absolut eller relativ åtalsplikt är bäst ägnad atl lillgodose intresset att resociiiliseringsåtgärder kommer till stånd med snabb­het och efrektiviiei. Allmänt sett synes den relativa åtalsplikten härvid ha visst försteg. Eftersom den relaliva åtalsplikten i princip anses medge, all man kan undvara närmare ulredning om brottet och därigenom kan fatta beslul om åtalsunderlåtelse snabbt, förefaller det som om bälire fömtsätt­ningar föreligger i elt sådant system för all den misstänkte blir p«.isilivt inställd till lidigl insatla resocialiseringsåtgärder. Men försteget för relativ åtalspliki är inte så ston som det vid första påseende kan verka. Förekomslen av brott och brottets an är nämligen ganska ofta viklig för bedömningen a\ om resociali.seringsåigärder är motiverade och även för valet av åtgärder.

1 näsia avsnitt behandlas vissa problem beroende på olikheter mellan brotts-påfölfder och Icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder (5.3.3). Kommiitén erinrar här till en början om all gällande rält i fråga om domstols påföljdsval ger en allmän regel av betydelse också i detta sammanhang. Den allmänna grundsats som finns intagen i 1 kap. 7 i; BrB anser kommittén böra vara vägledande även närdet gäller möjligheterna all låla resocialiseringsåtgärder utanför straffrättens ram träda i stället lor lagföring. För all en ålalsbe-gränsning skall kunna komma lill stånd på den grunden atl resocialise-ringsätgärd vidtas, bör det avgörande vara att det i del särskilda fallel ej av individual- eller allmänprevenliva skäl är nödvändigt atl det inlräder något sådanl ingripande moment som utmärker siraffrätislig påföljd men som ej följerav den ifrägakomna, icke straffrättsliga resocialiseringsåigärden.

Beträffande fördelningen av beslutsfunktionerna mellan straffrältsskip-ningens organ och de socialrältsliga vårdorganen finns enligi kommilléns mening i ston inte någon anledning au frångå vad som nu gäller. Kommillén understryker dock, att det i ett framlida system inte bör tillkomma åklagare alt resa anspråk på all organ inom vårdområden skall vidta viss åtgärd.

De brollspåföljder som avser kriminalvård i frihet kännetecknas i princip av ivå villkoriiga moment. Det ena avser all i händelse av nytt brott den ursprungliga påföljden kan komma att ersättas av annan, slrängare påföljd och del andra au, om de vård- eller andra åtgärder som avses med påföljden inte kommer till slånd, annan påföljd kan inträda. Kommillén finner, au man i elt system, där icke siraffräiisliga resocialiseringsåtgärder får iräda i Slället lör straffrättsliga ingripanden, kan uppnå lämligen god motsvarighet till det moment av villkorlighet som utmärker gällande former för icke

 

Prop. 1984/85:3                                                                      72

frihelsberövande påföljder. Detta kan ske genom omarbetning av återkal-lelsemöjligheierna och införande av formell befogenhel för åklagaren au vilandeförklara åtalsfrågan (varvid en tremånadersperiod bedöms lämplig), så att Ulfallel av resocialiseringsåtgärd kan avvakias.

Flertalel av de brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet har vissa inslag som helt eller delvis saknar motsvarighet på de icke straffrättsliga resocialiseringsätgärdernas område. Kommittén kommer dock fram till atl man ändå bör godta, att de icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärderna trä­der i stället för de icke frihelsberövande påföljdsformerna i den ulslräckning de bedöms tillräckligt effektiva för att nä social rehabilitering.

1 elt senare avsnitt (5.3.4) behandlas betydelsen av brottets svårhetsgrad vid övervägande av åtalsbegränsningar samt ytterligare allmänpreventiva synpunk­ter. Kommitténs överväganden i denna del leder lill följande.

En ny ordning för åklagares prövningsrätt, huruvida ålal skall väckas, måste inrymma begränsningar såtillvida att

detss&dan brottslighet,som enligt domslolarnas rättstillämpning på grund av brottets grovhet brukar leda lill frihelsberövande påföljd, ej kan lämnas Utan åtal,

dels ålal ej heller kan avvaras vid sådan broilslighei. som visseriigen är mindre grov men på grund av sin an och frekvens anses av allmänpreventiva skäl regelmässigt skola leda till frihelsberövande påföljd, och detta oavsett om gärningsmannens personliga förhållanden lalar för annan reaktion,

dels åtal ej bör utebli, när en lagföring förutses leda till frihelsberövande påföljd, därför att sådana personliga förhållanden ej föreligger att krimi­nalvård i frihet eller villkorlig dom framslår som en trolig påföljd.

Kommittén tar vidare upp frågan om vissa drag hos räliegångsförfarandei utgör skäl att avsevärt vidga området för åtalsbegränsningar eller om dylika drag tvärtom utgör skäl till viss försiktighet i reformerna (5.3.5). Kommittén finner för sin del, att den i direkliven betonade kriminalpoliliska effeklen av eu domstolsförfarande måste betecknas som sekundär, närdet gäller spörsmålet I vad män domstolsförfarandet är umbärligi. Behovel av domsiolsförfarande bör nämligen i försia hand bedömas ulifrån de rällssäkerheissynpunkier som har beiingai brottmålsprocessens utformning. Enligi kommitténs be­stämda mening bör det inte komma i fråga att från den ordinära brott­målsprocessens område föra bort fall, om rättssäkerheten i straffprocessuellt hänseende därmed skulle minskas i Ijeaktansvärd män.

Som viktigare exempel på skäl mot ätalsbegränsningar anför kommittén, all skuldfrågan är av belydelse för vilka resocialiseringsåtgärder som kan och bör komma i fråga, att slark ovisshet råder om vilken påföljd som i händelse av lagföring skulle åläggas, varvid företrädesvis är att uppmärk­samma fall där ovissheten hänför sig lill frågan om frihelsberövande eller icke frihelsberövande påföljd skulle komma i fråga samt att viktigt måls-ägandeinlresse eller belydelsefull fråga om särskild rättsverkan kan utgöra starkt skäl för rättegång.

Att även andia förhållanden än resocialiseringsåtgärder kan göra lättcgåitg onödig framhålls också (5.3.6). En kategori fall, där åtal bör kunna avvaras, avser åtskilliga typer obetydliga eller eljesi någorlunda ursäktliga bötesbrott: närmare synpunkter i den delen utvecklas senare. En annan kategori av

 

Prop. 1984/85:3                            :;:                       73

fall, där ålal bör kunna undvikas, uimärks av att en lagföring kan antas leda ull villkoriig dom. Vissa andra följder av broll som i särskilda fall drabbar cn lagöverträdare kan också som nämnls länkas medföra atl det är onödigl all åtala (t. ex. avskedande av en arbelslagare som har begått brott i anställningen och avlägsnande av en utlänning från rikel efter brott). Kommittén betonar också möjligheterna all ytteriigare begränsa lagföring vid seriebrottslighet.

Slutligen lar kommittén i avsnillel 5.3 upp frågan i vad mån beslui i åialsbegränsningsärenile kan Jå belydelse som kriminalpoliiiski medel (5.3.9). Kommillén anser, alt det vid bötesbroUslighel är kriminalpolitiskt bety­delsefullt, om man vinner spridning för uppfaltningen att ålalsunderlålelsens innebörd är någol av cn sakerförklaring för brott, atl den bör ses som en varning och all den får vissa konsekvenser registreringsmässigt, ehuru oftast för kort lid (mera härom i del följande).

1 del härefter följande avsnittet tar kommittén upp utredningsmål och spörs­mål I övligt av huvudsakligen processekonomisk ari (5.4). Här behandlas först vilka fördelar relativ åtalsplikt processekonomiskt kan ha, när del gälller svårare brottslighet än den typiska böiesbrottsligheten (5.4.2). Kommillén finner därvid, alt den relaliva åtalsplikten genom all sådan ordning i princip ime kräver att det skall föreligga klarhet i skuldfrågan kan bereda åklagaren större handlingsfrihel i vissa situationer men alt man kan nå ganska långt i åtalsbegränsningshänseende även inom ramen lör absolut åtalsplikt.

Särskilt ingående behandlas möjligheten att åsladkomma begräns­ningar av lagföringen på bötesområdet, någol som bedöms som särskilt vik­tigt från processekonomisk synpunkt. Kommittén redovisar här vissa grund­läggande frägor beträffande åtalsbegränsningar och avkriminaliseringssträ-vanden i övrigt på bötesområdet (5.4.3) och ger utiryck för den grundsynen, alt det principiellt bör ankomma pä lagstiftaren all ange vad som är straffbart och vad som är straffritt (5.4.4). Därefler diskulerar kommillén (5.4.7) i avseende på önskvärd avkriminalisering ett uppslag av straffrältslig natur, som dock inte utvecklas så långt att något förslag läggs fram. Detta avser införandet av en principiell nedre gräns för bötesstraffets användningsområde vid 20 dagsböter och, för penningböternas omräde, vid 200 kr. De fall som vid domstolsprövning skulle befinnas falla under gränsen skulle således leda till påföljdseftergift av ny typ, men än viktigare vore givelvis atl prin-cipförbudel mot låga böter skulle utgöra grund för atl avstå från utredning och ålal.

Under näsla avsnill (5.4.8) anknyter kommittén till resonemanget under 5.4.7 och granskar frågan om behandling av sådan lindrigare brottslighet som avsågs i del avsnillel från processrättsliga synpunkter. 1 fråga om sådana brott som vid en förhandsbedömning befinnes förskylla lägre straff an 20 dagsböter eller 200 kr såsom penningböter bör det enligt kommittén övervägas alt ge utrymme för utredning och lagföring endasl när sä är påkallat med hänsyn till viktigt allmänl eller viktigt enskilt inlresse. Kommillén återkommer mer detaljerat till den frågan i kapitlet 18, där även vissa andra vägar att begränsa förundersökningsinsaiserna behandlas.

I de ivå sista avsnitten i 5 kap. diskuterar kommiitén först hur en reglering grundad pä relativ åtalsplikt kan länkas uiformad (5.5) och lar därefter slutlig ställning lill frågan om absolut eller relativ åtalsplikt (5.6). Kommitténs slut-

 

Prop. 1984/85:3                                                                      74

Sills beträffande åtalspliktens ulformning innebär, att koinniiiién (Inner atl de fördelar som kan vinnas med relativ åtalsplikt inle är så framlrädande all de Ulgör tillräckliga skäl att frångå nu rådande ordning med absolut åtalsplikt som grundregel. Härvid har inverkat inle bara grundsatsen, all en inarbetad princip inle bör frångås annal än om övertygande skäl kan anföras för detla. Även positiva skäl anses lala för all behålla gällande grundregel enligt vad som närmare redovisas i avsnitt 5.6 Kommilléns ställningstagande innebär, all det slås fast atl allmän åklagare, om ej annat är föreskrivet, har rält och skyldighet atl åtala för brott som hör under allmänl åtal. En beslämmelse av nu angiven innebörd föreslås inlagen i 20 kap. 3  RB. De viktigaste undantagen avses bli upptagna i samma kapitels 7 S, vars närmare detaljer senare utvecklas i kap. 7-13.

Dessförinnan las dock vissa rättstekniska frågor upp. Därvid behandlar kommillén bl. a några gemensamma rekvisit för grundbesiämmelserna om åtalsunderlåtelse (6.2). Här redogörs närmare för innebörden av vissa rekvisit - viktigt allmänl och viktigt enskill intresse - vilka avses skola utgöra hinder för åtalsunderiåtelse. Som viktigt allmänt inlresse anses (6.2.1) bl.a. att fri­helsberövande påföljd påräknas i händelse av lagföring. af? hänsyn till allmän laglydnad gör påföljd erforderiig, att lagföring erfordras för au behövlig vård-eller stödåtgärd skall komma lill stånd, att den misstänktes lillrättaförande främjas genom påföljd, att skuldfrågan eller tveksam rättsfråga bör prövas av rätten, att särskild rättsverkan av ej ringa belydelse kommer i fråga eller att den misstänkte begär ålal. Med uttrycket viktigt enskih intresse åsyftas i första hand målsägandens ekonomiska intresse au lå dom pä honom till­kommande skadestånd. Vid bedömningen av om åtalsunderiåtelse kan med­delas bör målsägandeintressen som inte är att beirakia som vikliga fä slå tillbaka. Talan om enskill anspråk utan samband med broltmålsprocess kom­mer enligt kommitténs förslag att underlättas bl. a. genom ändringar i rätts­hjälpslagen lill målsägandens förmän; vissa andra ändringar i samma syfte berörs i det följande. Viktigt målsägandeiniresse, som bör anses föranleda broltmålsprocess, är för handen när del är till avsevärd fördel för målsä­ganden au hans ersättningstalan förs i samband med åtal i stället för genom civilprocess. Därtill bör krävas, att det vid en realistisk bedömning framslår som sannolikl alt en dom på skadestånd leder till verkställiehet.

Vidare diskuleras beviskravet beträffande väntat påfolfdsval i händelse av lagföring (6.2.3) och beviskravet i skuldfrågan (6.2.4). I sistnämnda hänseende har kommitténs överväganden inle leu lill någon principiell ändring i gäl­lande rätts krav på klarhet i skuldfrågan som förulsältning för åtalsunder­låtelse.

Frågan huruvida särskilda förelägganden eller dylikt bör finnas som komiilei-lering tdl eller ersäitning i vissa fall för åtalsunderiåtelse behandlas därefter (6.3). Vad som därvid diskuteras är om åklagaren bör ges befogenhel au ensidigl besluta om böler, särskilda föreskrifter rn. m., om del går atl få fram nägon godlagbar form av tillsynsföreläggande eller prövotidsföreläggande (vilka skulle moisvara skyddslillsyn resp villkoriig dom) eller om del kan tänkas en typ av strafföreläggande som skulle gälla enbart s. k. tilläggsböler. Kom­mittén har emellertid inte funnit någon invändningsiri ulväg all i etl system med ålalsunderiåielse la motsvarigheter lill akluella straffrättsliga påföljders inslag av särskilda föreskrifter, av tilläggsböler eller, såviu angår skydds-

 

Prop. 1984/85:3                          'f<                         75

tillsyn, av övervakning (utöver sådana former av övervakning eller kon­laklmannasyslem som nu förekommer på socialvärdsområdel). Kommittén har också beröri frågan, huruvida någon ny typ av ekonomisk sankiion är tänkbar som ersäitning för tilläggsböler, när åtalsunderlåtelse meddelas. Frågan besvaras nekande.

Närmare detaljer beträffande RB:s allmänna grunder för åtalsunderlåtelse (kap. 7-13)

Kommittén har funnit, att grundbestämmelsen om åtalsunderlåtelse liksom r n. bör tas in i 20 kap. 7 § RB. Bestämmelsen inleds med den allmänna grundförutsättningen atl åtalsunderiåtelse får meddelas, om hinder ej möler med hänsyn lill vikligl allmänl eller vikligl enskilt inlresse. Därefler be­handlas under fem särskilda punkter de olika kategorier av fall där åtals­underlåtelse skall vara möjlig. Den försia punklen avser bötesbrottslighet. Enligt den andra punklen kan åtalsunderiåtelse meddelas i vissa konkurrens-och ålerfallssilualioner. Den iredje punkten avser s. k. resocialiseringsfall, dvs. sådana fall där lagöverträdaren blir föremål för åtgärd av vård-, siöd-eller hjälpkaraktär och ålgärden bedöms vara ägnad alt främja hans an­passning i samhället. Enligt den fjärde punklen skall åtalsunderlåtelse kunna meddelas som ersäitning för förutsedd villkorlig dom. Den femte punkten avser sådana fall, där vissa samhällsingripanden (av annat slag än reso­cialiseringsåtgärder) eller vissa åtgärder av annal slag kan medföra all åtal kan avvaras.

Liksom f n. bör det enligt kommitténs uppfattning också finnas en möj­lighel lör RÅ au i fall av undantagskaraklär besluta atl åtal inte skall väckas. Regleringen i denna del har utformats på etl annorlunda sätl än övriga åtalsunderlålelsefall, och bestämmelse i ämnel har därför tagils in i en sär­skild paragraf i 20 kap. RB.

Kommiitén föreslår vidare en särskild beslämmelse som ger åklagaren rätt au besluta om åtalsunderiåtelse i samband med nedläggande av åtal.

När det gäller bötesbroUslighel (kap. 7) bör enligt kommitténs mening vä­sentligl utökat uirymme skapas för åtalsunderlåtelse genom kommitténs förut angivna gmndrekvisil, avseende viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Kommitténs förslag i denna del innebär, au åtalsunderlåtelse skall få meddelas om hinder ej möter med hänsyn lill sådanl intresse oth om det kan antagas au i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att övervägas. Kommittén föreslår också, att ärendena om åtalsunderlåtelse enligt denna punkl (liksom följande punkler) genomgående skall få avgöras i de lokala åklagardistrikien. Härigenom lorde lidsvinsier uppnås.

1 fråga om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och återfallssiiuaiioner (kap. 8) anför kommiitén. att den förhållandevis återhållsamma lillämpningen av nuvarande möjlighel lill åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighet och annan broiisflerhei har flera förklaringar. Den viktigaste är säkerligen bestäm­melsens avlältning, med kravet att del skall vara "uppenbart" atl del eller de broll för vilka åtalsunderiåtelse övervägs är utan "nämnvärd" betydelse med hänsyn lill påföljden. Kommittén anser, au del är vikligl från resurs-besparingssynpunki alt åtalsbegränsningar sker i större utsträckning vid se-

 

Prop. 1984/85:3                                                       76

riebrottslighet. I syfte atl uppnå en vidgad tilliimpning föreslår kommillén, att åklagaren om hinder ej möler med hänsyn lill viktigt allmänt eller vikligl enskill inlresse, skall fä besluta om åtalsunderlälelse vid seriebrottslighet och i andra konkurrensfall, om annat av den missiiinkte förövat brott medförl eller kan antagas medföra sådan påföljd, au någon påföljd däruiöver i an­ledning av del föreliggande brotiei ej befinnes påkallad. Kommittén anger närmare rikllinjer för hur ålal vid seriebrotislighei bör kunna begränsas till etl anlal typfall, medan andra broll i broitsserien skall kunna åberopas endasl som försvårande omständigheter. I del sammahanget uppmärksammas vissa rätiskraftsfrågor.

När det gäller de s. k. resocialiseringsfallen (kap, 9), föreslår kommillén att åklagaren, om hinder ej möter med hänsyn lill viktigt allmänt eller vikligl enskilt intresse, skall få besluta om åtalsunderiåtelse, om vård som avses i 31 kap. 2-4 §§ BrB eller annan vård-, stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring saml ålgärden kan anses ägnad att främja den miss­tänktes anpassning i samhället.

Till resocialiseringsfallen hänför kommittén till en börian psykiskl av­vikande lagöverträdare, alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare. Av intresse i detta sammanhang är vidare de som, när åtalsfråga uppkommer, redan är föremål för kriminalvård i frihei. (I sisinämnda fall torde dock förelrädesvis bestämmelsen i den nya punklen 2 om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och ålerfallssilualioner bli lillämplig.) Som en yueriigare, något heterogen kalegori av resocialiseringsfall beiraktas vidare sådana personer som - utan au orsaken till brottsligheten, ålminstone såviu känt, är att söka i psykisk sjukdom eller andra liknande besvär, missbruksformer eller dylikt - blir föremål för sociala stödåtgärder såsom hjälp med boslad, arbeie, arbeislräning, omskolning och annan utbildning m. m. En kategori som också kan vara all hänföra lill resocialiseringsfallen är underåriga lagöver­trädare som blir föremål för stödåtgärder m. m. För dessa föreslås emellertid särskilda och i princip generösare bestämmelser, varför de behandlas i en senare avdelning av betänkandet. Den allmänna regleringen om ålalsun­deriåielse i resocialiseringsfall får dock viss betydelse även för de unga lag­överträdarna, eflersom kommittén anser att RB:s reglering skall vara ge­nerellt gällande och att den särskilda regleringen för de underåriga skall utgöra en komplettering.

När del gäller frågan vilka slag av ålgärder som skall kunna ligga till grund för beslut om åtalsunderiåtelse, kan detta i princip vara vård-, stöd-eller hjälpåtgärd av alla de slag. Del kan vara fråga om mycket ingripande åtgärder som vidtas oberoende av den misstänktes egen vilja - typ sluten psykiatrisk värd - och det kan vara fråga om åtgärder som bygger på den misstänktes frivilliga medverkan. Det väsentliga är att ålgärden skall vara ägnad att främja den misstänktes anpassning och därmed kunna göra straff-rättslig reaktion onödig. Kommittén ger en närmare exemplifiering av ål­gärder som normalt synes kunna göra ålal onödigt vid brottslighet av ej alltför grov natur.

Om åtgärden är sädan alt den helt bygger på den misstänktes frivilliga medverkan, kan det måhända synas som om ålgärden inte är någon slark gmnd för åtalsunderiåtelse. Åklagaren avses därför i sådana fall få formell befogenhet att avvakta och se hur ålgärden verkar, innan han tar definitiv ställning i åtalsfrågan. För dessa och liknande fall föreslår kommiitén en

 

Prop. 1984/85:3                                                       77

möjlighet för åklagaren att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av ålgärden. Givelvis kan det också i dessa fall, liksom i övriga fall av ålalsunderiåielse, bli fråga om ålerkallelse av beslulel om åtalsunderlåtelse. Som en nyhet i fråga om återkallelseinstitutet föreslår kommillén, au åler­kallelse inte får ske sedan tvä år förflutit från beslulel om åtalsunderlåtelse.

Möjligheten att meddela ätalsunderlåtdse som ersäitning Jör villkorlig dom behandlas härefter (kap. 10). 1 sådana fall, där det finns fog för au anse att brottet - när det ligger ovanför bötesnivån - är en engångsföreteelse och där prognosen är god, blir resullatet av en lagföring regelmässigt all den tilltalade får villkorlig dom, som i realiteten inte är mycket mer än en varning. Kommittén anser, att i stort sett samma resultat bör kunna åstadkommas utan att den misstänkte behöver lagforas. Åklagaren bör där­för, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller vikligl enskill intresse, få besluta om åtalsunderiåtelse, om det kan antagas au i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas villkorlig dom. -Den ovan nämnda begränsningen av åierkallelsemöjligheteii till ivå år lorde få sin främsla belydelse i de fall, då ålalsunderiåielse meddelas som ersällning för villkorlig dom. Därigenom lorde uppnås en tämligen god överenssläm­melse med den villkoriighel som präglar denna påföljd.

För lillämpning av nu ifrågavarande bestämmelse krävs, atl åklagaren har lillgång lill sådana uppgifter om den misstänktes person att han kan göra en någorlunda säker bedömning av dennes prognos. Kommiitén föreslår en ny form av personundersökning, som kallas begränsad personundersök­ning. Förordnande om sådan personundersökning skall åklagaren kunna ge, och rälien behöver alltså inte kopplas in.

Den nya punklen 5 i grundbestämmelsen om åtalsunderiåtelse avser så­dana fall, där den misstänkte har blivit föremål för samhällsingripanden eller andra ingripanden av vissa slag (kap. 11). Kommittén föreslår au åklagaren, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänl eller viktigt enskilt inlresse, skall la besluta om åtalsunderiåtelse, om den misstänkte i annal fall än som har nämnts förut i grundbestämmelsen blir föremål för åtgärd frän samhällels sida eller på annal sätt och åtgärden är av så ingripande art alt lagföring ej finnes påkallad. De fall som avses här är som nämnls i första hand sädana där brott har begåtts i anställning och har leu lill disciplinpåföljd av privaträttslig an eller lill avskedande eller uppsägning och sådana fall där ullänning efter brou blir föremål för avvisning, förvisning eller utvisning. Även vissa andra typerav samhällsingripande åsyftas dock, exempelvis anhållande eller häktning i fall där brottet sedermera befinnes ha varil lindrigare än vad som först antagits.

Åtalsunderiåtelse i s. k. /?/f-/o//behandlas härefter (kap. 12), Kommiuén föreslär, att RÅ fär möjlighet att pröva åtalsunderiålelsefrågor utan au därvid vara formellt bunden av del med åtalsunderlåtelseinstitutet förenade -oskrivna - kravel alt skuldfrågan skall vara klarlagd. Inie heller den likaledes oskrivna grundsatsen, att åtalsunderiåtelse i regel ej bör beslutas om den misstänkte mot.sätter sig del, torde behöva utgöra hinder mot åtalsunder­låtelse på RÅ-planet. Vidare anser kommittén, atl del nuvarande kravel i fråga om den misstänktes prognos i avseende på laglydnad för framliden bör lämnas utanför lagtexten. Den föreslagna bestämmelsen innebär att RÅ, utan hinder av de förutsättningar som i övrigl gäller för åtalsunderiåtelse, skall fä besluta att ej väcka åtal, om del på grund av särskilda omständigheter

 

Prop. 1984/85:3                                                       78

ttefinnes att påföljd för brotiei inte är erforderlig eller au eljest synneriiga skäl talar mot åtals väckande. Bestämmelsen lorde enligt kommitténs me­ning även tillgodose de önskemål som uttalats om atl individuella fall av abolitionskaraklär skall kunna prövas på lägre nivå än regeringens.

Slutligen behandlas ålalsunderiåielse genom nedläggande av åtal (1} kap.). F. n. saknas uttrycklig bestämmelse som ger åklagaren rätt alt nedlägga ell väckt åtal i sådana fall, där det efter åtalels väckande framkommer nya omständigheter av sådan beskaffenhel all beslul om åtalsunderlåtelse skulle ha kunnal meddelas, om dessa omständigheter förelegat eller varit kända redan vid liden för ålalsprövningen. Kommiuén har ansett det önskvärt att rättsläget klarläggs i detta hänseende, inte minst med hänsyn till den utvidgning av möjligheterna lill ålalsunderiåielse som kommillén i övrigt föreslår.

Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare (kap. 14 och 15)

l fråga om underåriga lagöverträdare (dvs. lagöverträdare som vid broiiets begående inle fyllt 18 år) har man enligi kommitténs upplänning redan med nuvarande lagsliftning och dess tillämpning nåll så långt man kan komma i åtalsbegränsningshänseende. Det konstateras nämligen atl redan nu det är lagsliftarens mening, att åtal normalt inte skall anslällas mol sådana lagöverträdare. Kommiitén har därför funnit sig böra främst inrikla Ulredningsarbelet på all komma lill räua med den ofta besvärande tids­utdräkt som känneiecknar handläggningen av mål mot unga lagöverträdare.

Enighel råder om att del är viktigt att ålgärder sätts in i så nära anslulning till brottets begående som möjligt. Den nuvarande handläggningsordningen med remiss frän åklagarmyndigheten lill barnavårdsnämnden, ulom i fall när brottet är ringa, och beslul av statsåklagare motverkar uppenbariigen delta. Kommitténs förslag i fråga om underåriga lagöverträdare syflar till au råda bot på de nu påtalade olägenhelerna.

Kommittén har funnit, all nuvarande form med särskild lag belräftande unga lagöverträdare bör behållas. Reglerna om åtalsunderiåtelse för dessa fall röruisäiis alltså liksom f. n vara inlagna i 1964 års lag i ämnet. Lagen föreslås inledd med en portalbestämmelse som bör genomsyra lagens hela tillämpning, nämligen att handläggning som avses i lagen skall ske skynd­samt. Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse ifråga om underåriga lagöver­trädare föreslås intagna i 2 j. Liksom i de fall som avses i förslaget i 20 kap. 7 ;; RB skall gälla som allmän rörutsäiining för åtalsunderiåtelse, au hinder ej möter med hänsyn till vikligl allmänt eller viktigt enskilt inlresse. På samma sätl som nuvarande 1 i i 1964 års lag ger bestämmelsen åklagaren befogenheter utöver vad som följer av 20 kap. 7 ;j RB.

De särskilda förutsäliningarna för åtalsunderlåtelse las sedan upp under tre olika punkter i 2 ;: i  1964 års lag.

1 punkt I behandlas de fäll. där broitei uppenbarligen har sken av okynne eller förhastande, och bestämmelsen anknyter väsentligen iill gällande räu. Enligt punkt 2 får åtalsunderlåtelse meddelas vid försiagångsbrouslighei av underårig; lidigare brottslighet av bagaiellnalur skall dock ej inverka. Be­siämmelsen i denna del har uilbrmais så, all åklagaren får besluta om åtals-

 

Prop. 1984/85:3                                                                     79

Underlätelse, om den underårige enligt lillgänglig ulredning inie lidigare har begåii broll, för vilkel fängelse i mer än .sex månader är föreskrivet. I förutsällningen att den underårige är all belrakla som försiagångsbroiisling ligger all han inie förut dömts Ibr broll av angiven svårhetsgrad eller iåu åtalsunderiåtelse för sådant brou. All åklagaren skall göra bedömningen huruvida del är fråga om försiagängshroiislighei eller inie på grundval av lillgänglig Ulredning innebär, alt åklagaren inte har någon absolut skyldighet alt kontakta barnavårdsnämnden eller annal organ för kontroll av de upp­gifter som polisen inhämtat från del centrala polisregistret i förundersök­ningens inledningsskede.

Om det däremot framgår alt den underårige har begått brott tidigare - här bortses alltså från bagaiellbroitslighet - blir en lillämpning av iredfe punkten i den föreslagna bestämmelsen aktuell. 1 sådana fall bör åklagaren som regel höra barnavårdsnämnden före beslut i åtalsfrågan. Förklarar nämn­den i yllrande eller annal besked, exempelvis genom protokollsutdrag, au den underårige är eller kommer all bli föremål för ålgärd som nämnden finner vara ägnad atl främja hans anpassning i samhällel, avses åklagaren kunna besluta om åtalsunderlåtelse.

Frågan om åtalsunderlåtelse för lagöverträdare som fyllt 18 men ej 21 år behandlas i det följande avsniu (15 kap). Några särskilda bestämmelser om åtalsunderiåtelse för dessa fall har inte bedömis nödvändiga, eftersom de kommeralt omfattas av de föreslagna iredje och fjärde punkterna i grund­bestämmelsen i 20 kap. 7 !j RB.

Förundersökningsfrågor (kap 16-18)

Kommittén har vid genomgång av bestämmelserna i 23 kap. RB och för­undersökningskungörelsen funnil. all gällande reglering i fråga om förun­dersökningens gång och förundersökningsledning i alll väsentligl fungerar liilfredsslällande i prakliken (16 kap). Detla bestyrks av erfarenheterna vid besök hos olika åklagar- och polismyndigheter. För kommillén har därför det centrala problemet blivil frågorna om regler, varigenom förundersök­ningsinsaiserna kan begränsas.

Kommittén lar lill särskild behandling upp formerna för förundersöknings avbrytande (11 kap.). Kommiitén konslalerar. atl frågan om beslutsformen, när en förundersökning upphör ulan au beslul meddelals om ålal eller åtals­underiåtelse. vållat ålskilligi huvudbry. Enighel lorde dock råda om all. när någon är skäligen misstänkt Ibr broll. som huvudregel gäller alt beslut 1 åtalsfråga skall meddelas, medan i övrigt beslul om nedläggande av för­undersökning får ges. Den väsentligaste skillnaden mellan beslutsformerna är all beslul i åtalsfrågan moiiveras. vilket cj brukar göras vid nedlägg­ningsbeslut Kommittén kan lor sin del inte finna all behovet av motivering är så framträdande, all man har anledning atl kräva beslul i åtalsfråga i samtliga fall, där det finns någon som är skäligen misstänkt. Vissa läll kan visserligen urskiljas, diir visst inlresse av motivering toreligger. men för dessa fall kan enligi kommiucns mening ges särskilda föreskrifter, som ger anvisning om niir molivering bör lämnas. Kommittén föreslår alllsä. all man slopar den rådande skillnaden mellan de nu behandlade besluls-

 

Prop. 1984/85:3                                                                      80

lormerna. Detla kan ske genom en bestämmelse av innebörd, atl förun­dersökning skall avslulas antingen genom beslut i fråga om Uigföring (varmed avses beslul om ålal. beslul om föreläggande enligt 48 kap. RB och beslut om åtalsunderlåtelse) eller genom beslul om nedläggande av förundersök­ningen.

Frågan om lörundersökningsbegränsningar behandlas därefter(18 kap). Här konsiaieras, alt de lidigare redovisade förslagen om vidgade möjligheter lill åtalsunderlåtelse innebär arbetsläitnader för domstolarna och även för åklagarna, eftersom dessa besparas själva domstolsförfarandel. För polisen innebär förslagen dock inte några mera betydande lättnader, eftersom ålals­underiåielse förutsälter klarhet i skuldfrågan. Kommillén anser alt det. för au verklig resursbesparing för polisens vidkommande skall uppnås, behövs vä.seniligi ökade möjligheier all avstå frän förundersökningsinsaiser.

Först upptas frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för det i po­lisinstruklionen reglerade institutet/■6//7/7or/c/i'p/x//i'( 18.5.2). Kommitténs ma­jorilel har inte funnil anledning alt föreslå någon sådan utvidgning, medan ledamolen Friberg anmäler avvikande mening i denna fråga (31.1.1). Kom­miuén tbreslår vidare, alt det volymmässigt vikliga inslitui som rapport­eftergift utgör bör förankras i lag och därför bör omnämnas i 23 kap. RB. När det gäller bötesbrottslighet på den lägsla bötesnivån har kommittén kommit fram till all relativ lörundersökningspllki bör införas såvitt angår broll som är sådana all det kan antagas att i händelse av lagföring lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kr såsom penningböter skulle utdömas eller åläggas (18.5.3). En yllerligare förutsättning för nedläggande av förundersökning skall dock vara att lagföring ej är påkallad av viktigt allmänt eller vikligl enskill intresse. Härav anses bl. a. följa att förundersökning i regel ej bör underlåtas när. enligt vad som är känt, en ålerfallssiluation är tor handen. En begränsning av ulrymmel för all tillämpa denna reglering om för­undersökningsbegränsning följer därav atl RÅ föreslås få befogenhet atl förordna all regleringen inte skall gälla beiräffande vissa förseelser på pen­ningböternas område, varvid främsl åsyftas sådana som omfallas av ord-ningsboissystemel RÅ föreslås även i övrigt få befogenhet att meddela föreskrifter beträffande tillämpningen av nu ifrågavarande beslämmelse. Au lörseclser på ordningsboisområdei avses bli undanlagna frän den nu behandlade regleringen hindrar givetvis inte all, lik.som f. n., rapporteftergift kan lorckomma vid dylika förseelser.

Förslagel i nu berörd del förulsälts kunna leda till avsevärd begränsning av resursinsalserna på bagatellförseelsernas område. Den föreslagna ord­ningen bör väsenlligl öka möjligheterna för polisen all inrikla silt arbele på den grövre brottslighetens bekämpande.

Kommittén har vidare funnit det vara av värde med en möjlighet lill förundersökningsbegränsning i sådana fall, där del föreligger disproportion mellan utredningskoslnader och sakens betydelse (19,.S.4). Behovet av atl kunna undvika brollsulredning i dylika fall har betonats från flera håll vid de studiebesök som har Ibreiagiis. Som exempel har bl. a. nämnls vissa läll av markinirång. olovligt fiske och olovlig jakt vid vilka oklarhet om ägo-griincr vanl lor handen. Ulredningen kan i sådana fall bli mycket iids-kräv.inde och komplicerad, samiidigi som det stär klan aii eventuellt bron kan föranleda på sin höjd etl ringa eller måttligt bötesstraff Kommittén

 

Prop. 1984/85:3                                                       81

föreslår en beslämmelse av den innebörden all förundersökning skall kunna nedläggas om en fortsatt förundersökning och lagföring bedöms komma att kräva kosinader som inte står i rimligt förhållande till sakens belydelse. Denna möjlighel au nedlägga förundersökning bör dock gälla bara i sådana fall där brotiei i händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff

En tredje möjlighel iill förundersökningsbegränsning behandlas också (18 5.5). De läll som här kommer i blickpunkien är sådana, där det kan förutses au åtalsunderiåtelse kommer att meddelas, om lörimdcrsöknmgen full-folts. Kommillén föreslår för dessa fall en beslämmelse som innebär följande: Finns någon som kan misstänkas Ibr brotiei men kan antagas all, om lill­riickliga skäl för ålal mot denne framkommer, lagföring likväl kommer alt underlåtas enligi särskilda beslämmelser om ålalsunderiåielse eller om sär­skild åtalsprövning, får beslutas att förundersökningen skall nedläggas.

De nu behandlade regleringarna föreslås inlagna i en ny paragraf i 23 kap. RB, 4 a!;, vars andra siycke redovisar de olika grunderna för nyss angivna förundersökningsbegränsning i punkterna I, 2 resp. 3.

I nämnda paragraf föreslår kommiitén vidare, au del intas en besiäm.melse som innebär atl, om det redan före förundersöknings inledande kan konsta­teras au nedläggningsgrund av nu behandlad an föreligger, beslut skall kun­na meddelas att inte inleda förundersökning.

När beslul om förundersökningsbegränsning enligt någon a v de redovisade bestämmelserna kommer i fråga, skall om möjligt inhämtas och anlecknas uppgifler som kan vara relevanta för skadeståndsfrägor, så att visst underlag säkras för en eventuell civilprocess, förd av målsäganden. En beslämmelse av denna innebörd föreslås intagen i en ny 4 b !; i 23 kap. RB

Behörighets- och registreringsfrågor (kap. 19 och 20)

Beträffande åtalsunderlåtelse i andra fall än RÅ-fall finner kommiuén det närmasl förvånande, hur högt man föriagl besluishehörigheten. Kommillén konstaterar, au ulvecklingen på senare tid inneburil an tyngdpunkten i åklagarverksamheten i allt högre grad kommii all ligga på de lokala åkla­garmyndigheterna. Denna utveckling framstår enligt kommitténs mening som naturlig med hänsyn till de lokala myndighelernas ökade tbrutsäiiningar för mera kvalificerade uppgifler. Mot denna bakgrund finner kommiuén. an liden nu är mogen an ta sleget fulll ut och låla den åklagare, som enligt inslruktion och arbetsordning har alt handlägga målet, få behörighel attbesluta även om åtalsunderlåtelse. I fråga om assistentåklagare med mind­re än tre års tjänstgöring såsom assistentåklagare föresläs dock vissa be­gränsningar I behörighelen att besluta om åtalsunderlåtelse.

När del gäller behörighel an meddela beslul om förundersökningsbegräns­ning enligt de av kommiitén löreslagna n>a punklerna 1-3 i 23 kap. 4 a !; andra siyckei RB, anser kommittén alt nedläggningsbeslut i fall som avses i punkterna I och 2 skall få meddelas av polismyndighet, när dei gäller broll med endasl böler i straffskalan. Ingår svårare straffan böler i straffskalan, lår del ankomma på åklagare all vara besluisfaitare. I sådana läll som avses i punkten 3 kan enligt kommilléns mening annan beslutsfattare än åklagare ime övervägas. Beiräffande behörighelen i sådana fall. där åklagaren är be-

6   Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

 

Prop. 1984/85:3                                                       82

sluisfanare. bör gälla samma grundsatser som i fråga om åtalsunderlåtelse.

Registreringsfrågorna behandlas i del följande avsnittet (kap. 20). Kom­miuén konslalerar här bl.a., au regisireringsfrågan delvis kommer i ell annat perspekliv, om kommitténs förslag genomförs. Framför allt genom förslagen om möjlighet till åtalsunderiåtelse, när skyddstillsyn, särskild vård eller villkoriig dom påräknas följa i händelse av lagföring, blir det fråga om brott som med nuvarande ordning går till domslol och därför skall antecknas i dei allmänna kriminalregislrel. Trots detta finner kommittén inte tillräcklig anledning an väcka fråga om alt bryta med den nuvarande principen all endasl avgöranden av domstol skall antecknas i kriminalre­gislrel. Ell skäl lill della ställningstagande från kommitténs sida är. all kommiuén finner all föreliggande prakliska behov av regisirering av ålals­underiåielse kan lillgodoses genom ändringar i polisregisierbesiämmelserna.

När det gäller frågan i vilken omfallning registrering i det cenirala po­lisregistret skall ske, finner kommiuén - med ett undantag som kommillén strax återkommer till - ingen anledning att föreslå ändring i gällande ordning, såviu angår lyper av åtalsunderiåtelse som redan nu förekommer. Kom­mittén anser vidare, alt regisirering av beslul om åtalsunderlåtelse enligt de nya punkterna 3-5 i den föreslagna grundbesiämmelsen i 20 kap. 7 i; RB inte kan undvaras.

Beträffande åtalsunderiåtelse i fall av bötesbrottslighet, dvs. punklen 1 i grundbesiämmelsen i 20 kap. 7 § RB har kommillén - trots en med en­hällighet ullryckl restriktiv inslällning i fråga om brottsregislrering - kommit fram lill alt en kortvarig registrering bör ske av kriminalpoliliska skäl. Kom­mittén finner nämligen, att det är ett samhällsintresse atl del kan ske be­vakning under någon tid, huruvida den som har fåu en försia åtalsun­derlåtelse därefler återfaller, något som kan uigöra skäl au inte på nytt bereda honom samma förmån. Tillräcklig varningseffekt torde uppnås, om registreringen varar elt år.

Någon registrering av beslut om förundersökningsbegränsning skall av naturiiga skäl inte äga rum.

Målsägandens ställning i brottmålsprocessen (kap. 21 och 22)

Kommittén anser, all av de reakiionsmöjligheiersom målsäganden har hans möjlighel att föra lalan om enskill anspråk i anledning av brotiei är den klarl vikligasle både praktiskt och principielll selt. När del gäller fall, där åtalsunderiåtelse kommer under öven'ägande eller där fråga uppkommer om au nedlägga förundersökning, ulgör målsägandeintressei emellenid en­dast en faktor, vilken måste vägas mol de förhållanden som lalar för lag-föringsbegränsande åtgärd. Kommiitén har funnil, au endast "viktigt enskill intresse" skall uigöra hinder för åtalsunderlälelse eller nedläggning av för­undersökning. Viktigt enskilt intresse anses vara för handen, när det är till avsevärd fördel för målsäganden atl hans ersättningstalan förs i samband med ätal i stället för genom civilprocess. Därjämte bör fordras, att det vid en realistisk bedömning framslår som sannolikt all en dom pä skadestånd leder lill verkställighet. Möjligheterna att kompensera målsägandena för del bortfall av processuella förmåner som de nya reglerna om lagföringsbegräns-

 

Prop. 1984/85:3                           .. i.                       83

ningar kan medföra i vissa fall är enligt kommitténs mening lämligen goda. Den vikligasle är som lidigare nämnts au ge målsägande en väsentligt för­månligare ställning enligt rällshjälpslagen. All vissa uppgifter, av vilka måls­ägande kan ha nytta i en skadeståndsprocess, skall anlecknas under för­undersökning har redan anmärkts.

Vad härefter angår målsägandens straffrättsliga reaklionsmöjiigheier. dvs. hans rätl au föra lalan som kan inverka på ansvarsfrågan, har kommittén inte funnit någon anledning alt förorda nägon ändring såvitt angår måls­ägandens primära ålalsräti, som nu föreligger vid vissa brottstyper. Vad gäller målsägandens subsidiära åtalsrätt är del tydligt, att ell ulnyttjande av den rätlen i princip skulle kunna omintetgöra lagföringsbegränsningar av den an som kommitténs förslag avser atl ge utrymme åt. Kommittén erinrar om att det är tvä särskilda synpunkier som har brukat framhållas som de främsla gmnderna för målsägandens subsidiära åtalsrätt. Det är dels den s. k. upprältelsefunktionen och dels den s. k. kontrollfunkiionen hos den subsidiära åtalsrälten. När det gäller upprätielsefunktionen kan en­ligt kommitténs mening de eventuella önskemål, som kan föreligga från målsägandens sida om atl den brottslige straffas, numera inte anses förtjänta av samhällets stöd, när andra skäl talar emot åtal. Kontrollfunktionen hos den subsidiära ätalsrätien bör kunna tillgodoses pä annat sätl, varvid främsl är atl nämna målsägandens möjlighet att begära överprövning av åklagares beslut. Kommiitén har av dessa och andra skäl funnit, att målsägandens subsidiära ålalsräti bör avskaffas.

Däremoi kan del enligt kommilléns mening inte anses föreligga tillräckliga skäl att avskaffa målsägandens rätt atl bilräda ett av åklagaren -väckt åtal eller hans rätl alt självständigt överklaga en friande dom.

Övriga frågor (kap. 23-26)

I denna avdelning föreslår kommittén bl. a. att bestämmelserna om på­följdseftergifl vidgas i anledning av två förslag som kommittén lägger fram. Som en parallell lill möjlighelen all besluta om förundersökningsbegränsning vid bagaiellbroitslighet bör domslol således få meddela påföljdseftergift, om brott befinnes förskylla lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor såsom penningböter. Vidare börden vidgade möjligheten för RÅ att meddela åtalsunderiåtelse enligt kommilléns mening få som konsekvens att dom­slolarnas möjlighel alt meddela påföljdseftergifl ges samma räckvidd.

Kommiitén utvecklar i detla avsnitt också synpunkier beträffande de för­beredelse- och lillsynsålgärder som den nya lagsiiftningen bör föranleda, främsl för atl enhetlighet i tillämpningen skall uppnås.

Frågan om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet berörs också, dock utan atl kommitténs majoritet finner skäl till förslag i ämnet. En minoriiei (Birgitta Dahl och Wiklund) anser dock. atl denna fråga bör bli föremål för närmare ulredning; två av experterna (Krantz och Nasenius) anför lik­nande synpunkter.

 

Prop. 1984/85:3

84 Bilaga 2

Åtalsrättskommitténs lagförslag

1.    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken

dels atl 20 kap., 22 kap. 8 § samt 23 kap. 1, 4, 20 och 22 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 23 kap. skall införas tre nya paragrafer, 4 a, 4 b och 20a SS av nedan angivna lydelse,

dels alt 47 kap 2 S tredje stycket försia meningen skall upphöra atl gälla.

Nuvarande Ivdelse                       Föreslagen lydelse

20 kap. Om räll till ålal och om målsägande. Om ålal och om målsägande.

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre ålal för bronei väckls. Räuen äge dock ulan ålal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

2 S 1 st.

Allmän åklagare äge tala å brott, som hin under allmänl åtal. om ei an­nal äl stadgat.

8 S 4 st. Målsägande är den.  mol  vilken brott är begånget eller som därav bli­vil förnärmad eller lidit skada.

6S Åklagare skall, om  ej  annat  är siadgal, lala a broll. som hör under allmänl ålal.

1 S

F'.åga om ansvar för brott fär ej upptagas av rätten, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten får dock utan åtal upptaga fräga om ansvar för förseelse i rättegängen.

2S

AUmänt åtal är sådant .som utfoies av åklagare på det allmännas vägnar.

EnskUt åtal utföres av målsägande. Målsägande är den, mol vilken brott är begånget eller som därav blivil för­närmad eller lidit skada.

3S Allmän åklagare har. om ej annat är stadgat, lätt och skyldighel an åiala /w brott, som hör under allmänl åtal.

 

Prop. 1984/85:3

85

 

Nuvarande lydelse

2 § 2 och 3 st. Om befogenhel för särskild åklagare alt tala å brott, som hör under allmänt åtal, gälle vad särskUt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt full­följa talan även till den misstänktes förmån.

3S

Under allmänl åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undanlagna därifrån.

Är för allmänt ätal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndig­het eller angivelse av målsägande. vare det gällande.

4S

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänl ätal, må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivils för brott, som allenast efter angivelse hör under all­mänt åtal, och äro flera misstänkta för atl hava tagit del i brottet, mä allmänt åtal äga rum mol dem alla.

5S Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndig­het. Har angivelse skett hos myn­dighet å annan ort än den, där ätal för brottet må väckas, skall angivel­sen omedelbart tillställas myndighe­ten i den orten.

7S Åklagare må besluta alt Icke tala å brott:

1    Riksdagen 1984185.1 saml. Nr 3

Föreslagen lydelse

Skyldighet att åtala föreligger dock ej, om långvarigt hinder för huvudför­handling är för handen eller om lag­föring Ulom riket påräknas komma tiU stånd.

Vad som är föreskrivet beträffande brott som hör under allmänl ålal äger lillämpning även när särskild åklagare enligt vad därom är föreskrivet får åta­la för sådant brott.

Åklagare/A-i högre rätl fullfölja talan även till den misstänktes för­mån.

4S

Under allmänl åtal hör alla brott, som ej uttryckligen är undanlagna därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndig­het eller angivelse av målsägande, gäller det.

5S

Innefattar en handling flera brott och hör någol av dem under allmänt åtal,/oV sådanl ålal äga rum även för de övriga.

Har nägon angivits för brott, som endasl efler angivelse hör under all­mänt ätal, och o/-flera misstänkta för att ha tagit del i brottet, /öV allmänt åtal äga rum mot dem alla.

6S Målsägande får angiva brott till åtal hos åklagare eller polismyndighet. Har angivelse skett hos myndighet po annan on än den, där åtal förbrot­tet/fl/- väckas, skall angivelsen ome­delbart tillställas myndighelen i den orten.

7S Om hinder ej möter med hänsyn tdl viktigt allmänl eller viktigt enskih in­tresse, får åklagare besluta att ei väcka

 

Prop. 1984/85:3

86

 

Nuvarande lydelse

1.   om det kan antagas, att i hän­delse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma alt ådömas och den misstänktes lagföring ei finnes påkallad ur allmän synpunki: eller

2.   om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller tiU fullo undergått straff eller annan påfölld för sådant brott, och del är uppenbari. an brottet I Jämförelse med det andra brottet är medhänsyn tillpålölfden utan nämn­värd betydelse: eller

3.   om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbari. att påfölld ej er-fördras för att avhålla den misstänkte från vidaie brottslighet och att del med hänsyn tiU omständigheterna ef heller eliest är påkallat, att åtal väckes; eller

4.    om biottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan siälsllg ab­
normitet, som avses I 33 kap. 2
brottsbalken, samt sluten psykiatrisk
vård eller vård i vårdhem eller spe-
clalsjukhiis för psykiskt utvecklings­
störda kommer tdl stånd utan lagföring
och ålal ej är påkallat av särskilda
skäl.

Föreslagen lydelse

åtal för bron (åtalsunderlåtelse):

1.   om det kan antagas, all i hän­delse av lagföring annan påföljd än böler icke skulle komma att övervä­gas.

2.   om annal av den misstänkte för­övat brott medförl eller kan antagas medföra sådan påföljd, att någon på­fölld däruiöver i anledning av del fö­religgande brottet ei linnes påkallad.

 

3.   om våld som avses i 31 kap. 2-4 sS"* brottsbalken eller annan vård-, stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd utan lagföring saml åigätden kan anses ägnad att främia den miss­tänktes anpassning i samhället,

4.   om det kan antagas, alt i hän­delse av lagföring den misstänkte skul­le komma att ådömas villkorlig dom, eller

5.   om I annai fäll än förut nämnls den misstänkte har blivil föremål fbr åtgärd från samhällets sida eller på annal sätt och åtgärden är av så in­gripande arl atf lagföring ej finnes på­kallad.

 

Beslut iämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren.

Finner åklagaren, när fråga upp­kommer om tdlämpning av 7  3, an Ulfallel av där avsedd ålgärd bör av­vaktas, får han förklaia åtalsfrågan vi­lande.

9S Utan hinder av de förutsättningar som i övrigt gäller för ätalsunderlåtdse får riksåkfagaren bestuta att ålat el

 

Prop. 1984/85:3

87

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

skall väckas, om det på grund av sär­skilda omständigheter befinnes alt på­följd för brottet ei är erföiderilg eller om eliest synnerliga skäl lalar mot åtal.

10 S Beslul om åtalsunderiåtelse skall på lämpligt sätt  tillkännagivas Jör den misstänkte.

 

Beslut an ef tala å brott må åter­kallas, om lillräckliga skäl fbr beslutet ei längre finnas föreligga.

Åtalsunderlåtelse får återkallas, om förhållandena ändrats väsenUIgt eller eljest särskild omständighet föranleder det. Äterkallelse får dock ej ske. sedan två år föl flutit fiån beslutet, och ef hel­ler om det broll som avsetls med åtals-iindeilåtelse enligt 7


Närmare föreskrifter um beslul all ef lala å brott meddelas av regeringen.

12S Om  åtalsunderlåtelse beträffande underåriga finns ytterligare bestäm­melser.

9S Sedan dom fallit, må ej allmänt ätal nedläggas.

Nedlägges allmänl ålal på den grund, att tillräckliga skäl, atl den misstänkte är skyldig lill brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad, som av rälien bestäm­mes, sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej målsä­ganden åtalet, äge han icke därefler

13 S

Sedan dom fallit, får ej allmänt ätal nedläggas.

Framkommer sedan allmänt åtal väckts sådant förhållande som, om det förelegat eller varil känt vid tiden för åtalet, skulle fta föranlett beslut om åtalsunderlåtelse, får åtalet nedläggas och åtalsiindeiläielse beslutas.

Nedlägges allmänl ålal på den grund, att ullräckliga skäl, atl den tilltalade är skyldig lill broilei.ej /(/-leligiter. får målsäganden övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad, som av rätten bestäm­mes, sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej måls­äganden åialei, /aV han icke därefter

 

Prop. 1984/85:3

88

 

Nuvarande lydelse

väcka ätal för brottet; om den till­talade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

8S 1-3 st. Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ei skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden bilräda åtalet; han må ock i högre räll fullfölja lalan.

Utan hinder av vad i första stycka sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat ålal, falsk angivelse eller annan osann till­vitelse angående hroii.

lOS Vad i 8 och 9 ifi; stadgats om rätl för målsäganden an väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt futlfölfa väckt ålal gäller icke i fråga om brott, som avses i 3 kap. 3  och 7 kap. 4  andra stycket.

11 S Åro i fräga om samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

12S Har målsäganden genom föriik-ning eller eliest ulfäsl sig au ej angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt ålal, må han ej därefter angiva brottet el­ler tala därå. Hör brotiei allenast efter angivelse under allmänl ålal och har utfästelsen gjorls eller angivelsen återkallats, innan allmänl åtal väckts, må allmänl ålal för brottet ej därefler äga rum.

Föreslagen lydelse

väcka åtal för brotiei; om den till­talade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

14 S Om ei annat följer av sänkilda be­stämmelser, är målsägandens rätt atl väcka ätal för brott som hör under allmänt ätal begränsad lUI de fall då brottet utgör falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann 'ill-vltelse angående brott.

Har åklagare väckt talan,,/äV måls­äganden biträda åtalet; han./äV också i högre rätt fullfölja talan. Rän an fullfölja talan föreligger dock icke ifall som avses i 3 kap. 3 <) och 7 kap. 4

15           §

Ar i fråga om samma brott flera målsägande, gäller angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

16          S

Har målsäganden genom förlik­ning eller på annat sätt ulfäsl sig att ej angiva brottet eller väcka åtal för del eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal,./o/- han ej därefter angiva brottet eller väcka åtal för det. Hör brottet endast efler angivelse un­der allmänl åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats, in­nan allmänl åtal väckls,./Jr allmänl åtal för brottet ej därefter äga rum.

 

Prop. 1984/85:3

89

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

 

13         S

Ilar någon genom bron blivil dö­dad, äge hans efterievande make, bröstarvinge, fader, moder eller sys­kon samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som däiav blivit föi-itärmad eller lidit skada, äge närstå­ende, som nu sagts, samma rätt att angiva brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, om icke av om­ständigheterna framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14         S

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej rå­der, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträ­dare angiva brottet eller lala därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om ho­nom angiva brottet eller lala därå. Vad i 11 kap. 2-5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträf­fande målsägande, även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsä­gande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

ISS Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, äge han rätt till er­sättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 S Är i lag eller författning stadgat, att ålal för brott må väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fräga om rätt att angiva brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av

17          S

Har någon bllvU dödad genom brott, har hans efterievande make, bröstarvinge, fader, moder eller sys­kon samma rält som målsägande att angiva brottet, an biträda eller över­taga åtal eller att fullfölja lalan.

Avlider eljest målsägande, har när­stående som nu sagls, samma rält alt angiva brottet eller iitföi-a åtal för det, som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår, all denne ej velal angiva eller åtala brottet.

18         S

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej rå­der, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå. får hans ställföreträ­dare angiva brottet. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom angiva brot­tet. Med nu stadgad rän att angiva bronei följer även den rätt all utföra ålal som kan tillkomma målsäganden. Vad i 11 kap. 2-5 SS är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål äger motsvarande tillämpning be­träffande målsägande, även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsä­gande gäller vad som är stadgat i 12 kap.

19          S

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, har han rätt lill er­sättning och förskott enligt vad som är stadgat om vittne.

20          S

Är i lag elter författning stadgat, att ätal för brott /bV väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva brottet eller väcka åtal för del samt ålal, som

 

Prop. 1984/85:3                                                                  90

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

honom, anses som målsägande.      väckes av honom, anses som måls-

ägande!

22 kap.

Talan om enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 3 kap. 3 S och 7 kap. 4 S andra stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av någon som är behörig alt besluta sådant åtal.

Den i första stycket stadgade in­skränkningen i målsägandens talerätl gäller ei i fäll som avses i 20 kap. 14  första stycket.

23 kap. 1§

Förundersökning skall inledas, så Fömndersökning skall, om ej an-snart på grund av angivelse eller el- nat följer av vad nedan sägs, inledas jest anledning förekommer, att brott, så snart på grund av angivelse eller som hör underallmänt åtal, förövats,     eljesi  anledning   förekommer,  att

brott, som hör under allmänt ätal, förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse ej skett, fömndersökning inledas, om angivelse icke kan utan fara avvaktas; målsäganden skall dock, sä snart ske kan, underrättas. Angiver han ej dä brottet till ätal, skall förundersökningen nedläggas.

Om rätt för polisman att underlåta atl avgiva rapporl eller alt vidarebe­fordra rapport UH åklagare meddelas bestämmelser av regeringen.

4S

Vid förundersökningen skola ej blolt de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon onödigt utsattes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas        Förundersökningen skall bedrivas så    skyndsamt    omständigheterna     så    skyndsamt    omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning     medgiva. till dess lullföliande. skall den nedläg­gas.

 

Prop. 1984/85:3

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

4a S Förundersökning skall nedläggas, om tillräckliga skäl saknas att vidtaga vidare uiredningsåtgärd och beslut i fråga om lagföring ef befinnes erfor­deriigl.

Såsom skäl för nedläggande av för­undersökning skatl anses, uiöver vad som föher av aUmänna p-imder, fiil-lande förhållanden: 1. Del  kan  antagas,   alt  brottet  i händelse av lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än tiiigo dagsböter el­ler  tvähundia  kronoi   omedelbarl  i penningar, och däriämte befinnes. atl foitsalt utredning ef är påkallad av vik­tigt aUmänt eller vikligl enskill inlresse. Riksåklagaren   äger   föreskriva   all, även om bron aniages fiJrskylla lägre bötesstraff omedelbarl i penningar än nyss sagts, nu angiven nedläggnings-grund ei får tUlämpas vid vissa slag av brott, och han får beiräffande ncd-läggnlngsgrundens lUlämpning i övrigt meddela foreskrifter.

2.   Det kan antagas, alt brotiei i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och däriämte befinnes, an forlsall utredning skulle kräva kostna­der som ef står i rimligl föri.ållanile till sakens betydelse.

3.   Det finns någon, som är miss­tänkt för brottet, men del kan antagas atl, om lillräckliga skäl för ålal mol denne framkommer, lagföring likyäl kommer alt underlåtas enligt säiskilda beslämmelser om åtalsunderlåtelse el­ler om särskild åtalspiövning.

Föreligger redan före förundersök­nings inledande töniisäitning.ar tur be­slul enligi andra stycket, tår beslutas, all förundersökning ei skall inledas.

När beslut enligi andra eller ircdie stycket meddelas såvitt angår viss miss­tänkt, anses beslutet gälla förunder­sökningen i dess helhet, om ei särskilt förordnas all annan länkbar gärnings­man skall efterforskas.

 

Prop. 1984/85:3

92

 

Nuvarande Ivdelsc

Förestagen lydelse

4bS Innan beslut enligt 4 a i; andra eller tredje stycket meddelas, skall om inöf-ligt inhämtas och antecknas sådana upplysningar som kan underlätta for målsägande eller annan att föibereda talan um enskilt anspråk på grund av eller i anledning av bronei.

20 S Då   förundersökningen    avslutas, skall beslut meddelas, huruvida ålal skall väckas.

20 S

Fuiundersöknlng avslulas genum beslut Ifråga om lagföring eller genoin beslut om nedläggande av Jörunder-sökningen.

Beslul ifråga om lagföring meddelas av åklagare, i den mån ei annat folier av 48 kap.

Beslut om nedläggande avförunder­sökning meddelas av undersöknings-ledaren. Sådant beslut skalt dock, när polismyndighet är undersökningsleda­re, meddelas av åklagare.

1.   om någon vid tiden för beslutet är skäligen misstänkt för biottet och lör detta är stadgat svårai-e siraff än böter etter

2.   om 4 a ■ andra stycket 3 skaU tillämpas.

Tredie stycket äger motsvarande lillämpning ifråga om beslut att ci in­leda föiundersökning. Vad som därvid föieskrivits beliäffande iindetsök-ningstedaiegäller I sådant faU den som skolat vara undersökningsledare, om förundersökning inletts.

20 a S Beslut   att   löittndcisökning   skalt nedläggas eller att föiundersökning ef skaU inledas, skcdt innetiåtla de skäl som föranlett bedömningen,

1.   om någon vid tiden för besluiei är skäligen misstänkt för brottet uch fiir delta är stadgat svårare st raft än fängelse sex månader.

2.   tmi i annat faU misstänkt eller

 

Prop. 1984/85:3                                                                     93

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

målsägande kan antagas ha säiskili intresse av att skäl redovisas i beslulel.

Ha skäl utelämnats i beslut som av­ses i försia slyckel. skaU den bdlu-lande på begäran av den som vant skäligen misstänkt eller av målsägande om modigt upplysa om skälen i efter­hand.

A v beslut som avses i 4 a  andra eller tredje stycket skaU framgå vilket eller vilka lagrum som åberopas såsom stöd för beslutet.

22 S

Förundersökning enligt detla kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderiig beiräffande brott, för vilkel icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beiräffande brott, som avses i 45 kap. 2 S första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning erforderlig i mål om brott, som avses i 3 kap. 3 S och 7 kap. 4 S andra stycket, med mindre anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än böter.

Vill åklagaren uividga väckt åtal, må det ske, utan atl förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

Åven om enligt denna paragraf för­undersökning ej sker, äger 4 a. 20 och 20 a

Denna lag iräder i kraft den I juli 1977.

8    Riksdagen 1984185. I saml. Nr 3

 

Prop. 1984/85:3

94

2.    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1964:167) med särskilda besläm­melser om unga lagöverträdare, dels alt 1-6 S>; skall erhålla nedan angivna lydelse, dels all  12 S första stycket skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse

2S Fråga om beslut Jämlikt I  skall handläggas skyndsamt. Fattas ei så­dant beslut, skaU åtal väckas utan diöjsmåt.

Har bron begåtts av någon som vid tiden för broitei ejfyUt aderton år. må. uiöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare beslu­ta att ej tala d brottet,

om den underårige ställes under övervakning Jämlikt 26 .s'' barnavårds­lagen, omhänderiages för samhälls-vård enligt 29 i sagda lag eller bUrfö­remål för annan därmedJämrörlig åt­gärd eller utan dylik åtgärd blir fö­remål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas an här­igenom vidtages vad som är lämpligast för hans lillrättaförande, eller

om brottet uppenbariigen skett av okynne eller förhastande.

Föreslagen lydelse

IS Handläggning av fråga, som rör ansvar för brott av den som ei fyUt tju­goen är. skall ske skyndsamt, oavsett vUken myndtgtiei som får befallning med sådan fiåga. Särskild skyndsam-tiet skaU iakttagas, när fråga är om missiänki som vid tiden Jör brottet ej tylh aderton år (underårig).

2S

Om hinder ej möter med hänsyn tiU viktigt allmänt etter viktigt enskilt in­tresse, får åklagare, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbal­ken, besluta om åtalsunderlåtelse för broll av underårig,

1. om brottet uppenbariigen sketl av okynne eller förhastande.

2.    om det : annat faU än sådant, som avses i punkt I, av tillgängtig ul­redning framgår, an den underårige ej tidigare begått bion. för vilkel fäng­else i mer än sc.månader är stadgat, eller

3.    om barnavårdsnämnden I den kommun, där den underårige vistas.

 

Prop. 1984/85:3

95

 

Nuvarande lydelse

Åtal skaU dock väckas, om det fin­nes påkallat ur allmän synpunkt.

6S

Föreslagen lydelse

förklarat, atl den underårige är etter kommer att bU föremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans anpassning i samhället.

3S

Angående prövning huruvida ålal bör väckas mot den som inskriviis vid ungdomsvårdsskola eller som inlagits ä allmän vårdanstalt för alko­holmissbrukare är särskilt stadgat.

3S

Föreligger skälig anledning att ej tala å bron. skall åklagaren innan han beslutar i ärendet, från barnavårds­nämnden i den kommun, där den un-deiårige vistas, inhämla yttrande, hu­ruvida nämnden vidiagU elter avser an vidtaga åtgäid beträffande den under­årige saml huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vata lämpligast för hans tiUräliaförande.

Nämndens yttrande skaU, om åkla­garen begär det etter nämnden finner det erforderligt, även innefatta redo­görelse för den underårlges persontiga utveckling saml hans vandet och lev­nadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden atl avgiva sitt yttrande skyndsamt.

.4r brottet tinga, må åklagaren utan an barnavårdsnämndens yttrande in­hämtats besluta att ei lala å brottet.

4S Har den underårige tidigaie begått brott för vilkel fängelse i mer än sex månader är stadgat. skaU åklagaren, om det ej är obettövtigi. inhämta skrift­ligt yttrande ftån barnavårdsnämn­den, innan åtalsfrågan avgörs.

Närmare föreskrifter om yttrandets innehåU meddelas av regeringen eller av myndighel som regeringen bestäm­mer.

 

4S

Beslut an ef tala å brott skall på lämpligl .sätt tillkännagivas för den un­derårige.

Underrättelse om beslutet skall ock, såframt åigäid av barnavårdsnämnd fimitsättes, tillställas denna.

5S Beslut att ej lata å brott må åter­kallas, såframt skäl äro därnU ur all-

5S

Beslut om åtalsunderlåtelse enligt 22 elter 3 skaU genast tittstättas bar­navårdsnämnden.

Har åklagaren beslutat om åtal mot underårig för brott, för vilkel svårare straff än böter är stadgat, skall bar­navårdsnämnden genast underlättas om beslutet.

6S I fråga om tillkännagivande av be­slut um åtalsunderlåtelse lör underårig

 

Prop. 1984/85:3

96

 

Nuvarande Ivdelsc män synpunki.

Föreslagen lydelse

och i fråga om ålerkallelse av sådanl beslut äger rättegångsbalkens bestäm­melser i sådanl hänseende motsvaran­de tillämpning.

Denna lag iräder i kraft den  I juli  1977.

 

Prop. 1984/85:3

97

3.    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives alt 33 kap. 4 S och 34 kap. 3 S brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelsc

Föreslagen lydelse 33 kap.

 

Har någon begån bron innan han fylll adenon år, må efter omsländig­hetema ådömas lindrigare siraff än för broitei är stadgat. Lindrigare siralf må ock, oin säiskilda skäl äro därtill, beslämmas lör brott som någon be­gålt under inflylande av själslig ab­normitet.

Om synneriiga skäl äro därtill uch hinder uppenbarligen ej möter av hän­syn lUI aUmän laglydnad, må jämväl i annal fäll ådömas lindrigare strafi än som stadgats för brottet.

Finnes på grund av säiskilda om­ständigheter uppenbart, att påföljd lör bruttet ej är erfurderiig. må påfölld helt efteigivas.

Har någon begått bron innan han fyllt aderton år, må efter omständig­heterna ådömas lindrigare siraff än för brotiei är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas (påföljdseftergifl). Det­samma gäller i fråga om brott som nägon begålt under inflylande av själslig abnormitet.

Om i annat faU på grund av sär­skilda omständigheter befinnes, att bron förskyller lindrigare straffan som stadgas för bronet, får sådant lindri­gare straff ådömas. Befinnes de sär­skilda omständigheterna vara sådana att påföljd för brottet ej är erforderlig, får påröfldsefterglfi meddelas.

Påföljdseftergifl meddelas vidare, um brun befinnes förskylla lägre bu-lessiraff än tjugu dagsböter eder två­hundra kronor omedelbarl i penning­ar. Delta gäller dock icke, um ådö­mande av straffar påkallal av viktigt aUmänt intiesse.

34 kap.

3

Är den lidigare ådömda påföljden fängelse på viss lid, må förordnande enligt 1 S 1 meddelas allenasi om det är uppenbari. atl det nya brottet / jämförelse med det förra är med hän­syn tiU påföljden ulan nämnvärd be­lydelse, eller eljest synneriiga skäl äro därtill.

Ar den lidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid. må förordnande enligt 1 S I meddelas allenasi om «fl-gun påfulid utöver det ådömda fäng­elsestraffet ef finnes påkallad i anled­ning av det nya brottet eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

 

Prop. 1984/85:3                                                       98

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Dömes med tillämpning av 1 S 2 lill siraff för broll som begåtts innan den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets be­stämmande iakttagas, all straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt 26 kap. 2 S kunnal ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till lindrigare siraff än för brotiei är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 S 3 må ske endast om dom meddelas innan straffet lill fullo verkställts.

Denna lag träder i kraft den  1 juli  1977.

4.    Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrives att 11 S rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Den rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Bidragsskyldighet enligt försia styc­ket föreligger dock ickeför målsägande, när denne gör gällande enskUt anspråk på grund av bioil uch åtal ej kommit tUl stånd med anledning av beslut en­ligt 20 kap. 7 eller 9 >f eller 23 kap. 4 a I andra slyckel 3 rättegångsbalken eller 2 . lagen (1964:16 7) med särskil­da bestämmelser om unga lagöverirä-dare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

 

Prop. 1984/85:3                                                                 99

5.    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning

i brottmål

Härigenom föreskrives alt 2, 3, 4, 5, 8 och 10 SS lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2S

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkoriig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överiämnas till särskild värd utan att personundersökning ägl rum. Personundersökning är likväl ej erforderlig, om ulredning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten.

Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 71 4 rättegångsbalken må ef beslutas utan att utredning rotande den misstänktes personliga törhållandenfbieligger. Så­dan utredning benämnes begränsad personundersökning.

3S

Rätten skall sä snart del lämpligen kan ske förordna om personunder­sökning och uppdraga åt skyddskonsulent att föranslalla om sädan under­sökning. Förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner vid fömndersökning den misstänkte brott för vilkel är stadgat fängelse i tvä är eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro där­emot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående personundersökning.

Föreligger anledning att lillämpa 20 kap. 7 < 4 rättegångsbalken äger åkla­garen uppdraga åt skyddskonsulenten att föranstalta om begränsad person-undersökning.

Personundersökningen verksiäl- Personundersökning och begrän-
les av tjänsteman inom skyddskon- sadpeisonundeisökning veikställas av
sulentorganisaiionen eller av person- tjänsteman inom skyddskonsulent-
undersökare som skyddskonsulen- organisationen eller av personunder-
len utser. Till personundersökare får sökare som skyddskonsulenien ut-
uises endast den som undergått för ser. Till personundersökare fär utses
ändamålet avsedd utbildning eller endasl den som har för ändamålet

 

Prop. 1984/85:3

100

 

Nuvarande lydelse

eljesi har erforderiiga kunskaper.

Föreslagen lydelse

avsedd utbildning eller eljesi har er­forderliga kunskaper.

Framkommer under personundersökning atl den misstänkte är i behov av personligt slöd eller annan hjälp, kan skyddskonsulenten förordna för­troendeman för honom, om han samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär del.

5S

Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremot, vid per­sonundersökning taga del av anteck­ningar och andra handlingar från för­undersökningen samt närvara vid förhör som hålles med den miss­tänkte.

Skyddskonsulent, skyddsassistenl och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremoi, vid per­sonundersökning uch begränsad per­sonundersökning laga del av anteck­ningar och andra handlingar från för­undersökningen saml närvara vid förhör som hålles med den miss­tänkte.

8S

Den som ulfört eller bilrätt vid ut­förande av personundersökning eller fullgjort uppdrag som förtroende­man må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarii rörande enskilds per­sonliga förhållanden. Bryter någon häremot, dömes. om ej gärningen är atl anse som ämbetsbrott, till dags­böter eller fängelse i högst sex må­nader.

Den som utfört eller biträtt vid ut­förande av personundersökning eller begränsad personundersökning eller fullgjort uppdrag som förtroende­man må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarii rörande enskilds per­sonliga förhållanden. Bryler någon häremot, dömes, om ej gärningen är att anse som ämbetsbrott, till dags­böter eller fängelse i högsl sex må­nader.

10 S

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning ål den som ulfört eller biträtt vid utförande av personun­dersökning eller förordnals till för­troendeman saml åt läkare som av­givit intyg enligt 7 S. Sådan ersätt­ning skall gäldas av statsverket.

Regeringen meddelar beslämmel­ser om ersättning ät den som utfört eller biträtt vid utförande av person­undersökning e/ZfröegrömotZ/Jerson-undersökning eller förordnats till för­troendeman samt ål läkare som av­givit intyg enligt 7 S. Sådan ersätt­ning skall gäldas av slalsverkel.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977.

 

Prop. 1984/85:3

101

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § och 23 kap. 4 a § rällegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

7§'

Åklagare får besluta aU underiå­la åtal för brott (åtalsunderlåtelse):

1. om det kan antas att i händelse av lagföring någon annan påföljd än böter icke skulle komma atl ådö­mas och den misstänktes lagföring ej krävs ur allmän synpunkt;

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dämts för något annat brott som han förövat eller tiU fullo undergått straff eller annan påföljd för ett sådant brott, och det är uppenbart att brottet i Jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse för påföljden; eller

4. om brottet uppenbarligen be­gåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård j vård­hem eller specialsjukhus för psy­kiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring samt åtal inte krävs av särskilda skäl.

3. om det i annal faU av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet

Om ålal inte krävs med hänsyn till något viktigt allmänt eller en­skUt intresse, får åklagare besluta all underlåta åtal för brott (åtalsun­deriåtelse):

1.   om det kan antas att i händelse
av lagföring någon annan påföljd än
böter inte skulle komma att dömas
ut,

2.   om något annat brott som den
misstänkte begått medfört eller kan
antas medföra sådan påföljd att
någon ytterligare påföljd inte krävs
med anledning av det föreliggande
brottet.

3. om broitei uppenbariigen be­gåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, saml psykiat­risk vård eller vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl ulvecklingsstörda kommer lill slånd ulan lagföring.

Åklagare får även besluta att un­derlåta åtal, om det kan antas att i händelse av lagföring påföljden skulle bU villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunder­låtelse.

Åtal får underlåtas i andra faU än dem som nämns i första och andra styckena, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs nå-

' Senaste lydelse 1981:1285.

 

Prop. 1984/85:3

102

 

Nuvarande lydelse

och att det med hänsyn till omstän­digheterna inte heller krävs av and­ra skäl att åtal väcks; eller

Beslut enligt första stycket 3 får meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om det inte längre finns tillräckliga skäl för beslutet.

Föreslagen lydelse

gon påföljd för att avhålla den miss­tänkte från vidare brottslighet och atl del med hänsyn till omständig­hetema inte heller krävs av andra skäl att ålal väcks.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda om­ständigheter föranleder det.

23 kap. 4a§ Fömndersökning får vidare läggas ned

1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter, eller

2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtals­underlåtelse i 20 kap. eller om sär­skild åtalsprövning samt fömnder­sökning inte krävs ur allmän syn­punkt.

2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtals­underlåtelse i 20 kap. eller om sär­skild åtalsprövning samt fömnder­sökning inte krävs med hänsyn tiU något viktigt allmänt eller enskilt intresse.

Om fömtsättningar för att lägga ned en fömndersökning enligt första stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att fömndersökning inte skall inledas.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare. Endast riks­åklagaren får besluta när det kan antas att åtal inte skulle komma att ske till följd av 20 kap. 7 § första stycket 3.

Beslut   enligt   denna   paragraf meddelas av åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Senaste lydelse 1982:184.

 

Prop. 1984/85:3

103

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare

dds a« 1, 4 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dds att i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1§'

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, får utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att underlåta åtal för brottet (åtalsunderlåtelse),

om den underårige bereds vård med stöd av lagen (1980:621) med sär­skilda bestämmelser om vård av unga eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det Åtal skall dock väckas, om det

krävs ur allmän synpunkt.       krävs med hänsyn till något viktigt

allmänt eller enskilt intresse.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

Ia§

Misstänks den som har medde­lats åtalsunderlåtelse enligt I § för att dessförinnan ha begått något annat brott, får åklagare besluta att inte inleda förundersökning el­ler att lägga ned en påbörjad förun­dersökning beträffande detta brott. Detta gäller dock inte, om hänsyn tiU något viktigt allmänt eller en­skUt intresse kräver att förunder­sökning äger rum.

4f

Beslut att ej tala å brott skall på Ett beslut om åtalsunderlåtelse

lämpligt sätt tillkännagivas för den skall på lämpligt sätt tillkännagivas

underårige.                                       för den underårige.

Undertättelse om beslutet skall Underrättelse om beslutet skall

ock,   såframt   åtgärd  av   social- också   tillställas   socialnämnden,

nämnd förutsattes, tillställas den- om någon åtgärd från nämndens

na.                                                      sida förutsätts.

' Senaste lydelse 1981:1286.  Senaste lydelse 1981:1286.

 

Prop. 1984/85:3                                                                     104

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

5§
Beslul att ej tala å brott må åler-   Ett beslul om åtalsunderlåtelse

kallas, såframt skäl äro därtUl ur     får återkallas,  om  särskilda  om-
allmän synpunkt.                          ständigheler föranleder del.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1985.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till flske

Härigenom föreskrivs atl 40 § lagen (1950:596) om rält lill fiske skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

40 §'

Brott varom förmäles i 34 eller   Brott som avses i 34 eller 35  får
35 § må ej, där det endasl kränker inte, om det endast kränker enskild
enskild fiskerätt, åtalas av allmän fiskerätt, åtalas av allmän åklagare
åklagare med mindre det av måls- utan att det anges tUt åtal av måls­
ägande angives tiU åtal eller stats- ägande eller åtal är påkallat ur all­
åklagaren finner åtal vara ur all-                            män synpunkt,
män synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårds- För fiske som ingår i fiskevårds­
område må fiskevårdsområdel    område får fiskevårdsområdel
anses som målsägande.                      anses som målsägande.

Delägare i visst fiskevatten skall alltid anses som målsägande i fråga om rätt att beivra där begångna brott mot föreskrifter som meddelats med stöd av33f§.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1985.

4    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att verkställa

åtalsprövning i vissa fall

Härigenom föreskrivs att lagen (1964:332) om behörighet atl verkställa åtalsprövning i vissa fall skall upphöra atl gälla vid utgången av år 1984.

' Senasle lydelse 1975:176.

 

Prop. 1984/85:3                                                     105

Innehåll

Proposition  ........................................................ ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ..................... ... 1

Propositionens lagförslag  ..................................... ... 3

1   Lag om ändring i rättegångsbalken   ..................... ... 3

2   Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare               4

3   Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske   .....        6

4   Lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att verk­ställa åtalsprövning i vissa fall             6

Uidrag av protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1984  ...      7

1   Inledning  ........................................................ ... 7

2   Gällande rätt   ..................................................     9

3   Allmän motivering   ............................................ .. 13

 

3.1   Allmänl om åtalsplikt och åtalsunderiåtelse   .......    13

3.2   Åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet   ...........    27

3.3   Åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens och återfall             29

3.4   Åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall m. m......... .. 34

3.5   Åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom              39

3.6   Behörighetsfrågor   ....................................... .. 43

3.7   Registrering av åtalsunderiåtelse m.m ...............    47

 

4   Ikraftträdande   ................................................   48

5   Upprättade lagförslag  ....................................... .. 49

6   Specialmotivering   ............................................ . 49

 

6.1    Förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken    ... .. 49

6.2    Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ................................................................. 56

6.3    Förslag till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätl till fiske         57

6.4    Förslag till lag om upphävande av lagen (1964: 332) om behörig­het att verkställa åtalsprövning i vissa fall    ......................................................... .. 57

 

7   Hemställan   ..................................................... . 57

8   Beslut   ........................................................... . 57

Utdrag av lagrådets protokoll den 17 maj 1984   ....... .. 58

Uidrag av prolokoll vid regeringssammanlräde den 7 juni 1984                67

Bilaga 1        Sammanfattning av ålalrätts kommitténs betänkande        69

Bilaga 2       Åtalsrättskommitléns lagförslag   ........... . 84

BUaga 3       De remitterade lagförslagen     ............. 101

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984