Prop. 1984/85:214 4

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROIOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-04-25

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Peterson. Göransson. Gradin. R. Carlsson, Holmberg. Hellström. Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om ändring i resegarantilagen (1972: 204)

1 Inledning

Enligt rcsegarantilagen ((972:204) har anordnare och förmedlare av sällskapsresor i vissa fall skyldighet att ställa en ekonomisk garanti som skall skydda resenärerna vid reseavbrotl m.m. Ar 1977 tillkallades en särskild utredare' för att se över lagen. Utredaren antog namnet resegaran-lilagulredningen, Enligl direktiven skulle utredaren försöka finna en konstruktion för resegarantier som bl. a. löste problemet alt researrangörer under senare är fält ställa allt större säkerheter som bedömdes inte slå i rimlig proportion till riskerna för resenärerna och därmed utbetalningen ur säkerheterna. En av utgångspunkterna för utredningsuppdraget var emellertid att resenärerna även fortsättningsvis skulle garanteras ell minimi-skydd genom lagstiftning av samma principiella innebörd som den gällande. Resegarantilagutredningen redovisade uppdraget genom alt i december 1980 avlämna betänkandet (Ds H 1980:7) Ny resegarantilag. Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Göia hovrätt. Kammarrätlen i Sundsvall, statens järnvägar, luftfartsverket, transportrådel. bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium (KK), marknadsdomstolen, näringsfriheisombudsmannen. statens pris- och kartellnämnd. konsumentverket, allmänna reklamalionsnämnden (ARN), resegaranti-nämnden. Kooperativa förbundel. Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet, Sveriges advokatsamfund. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Researrangörsföreningen i Sverige, Svenska Resebranschens Förening (SRF). Svenska Busstrafikförbundet, Svenska Trafikföretagens Råd, Tjänstemännens centralorganisation. Landsorganisationen i Sverige (LO), Handelstjänstemanna-förbundet, Folksam. Sveriges hemkonsulenters förening och Konsumentvägledarnas förening,

' Avdelningschefen Bengt Odelgard.

Prop. 1984/85:214 5

Post- och Kreditbanken, PKbanken har anslutit sig lill det yttrande som avgetts av Svenska Bankföreningen och Resespecialisterna Resebureau AB till del som avgells av SRF.

KK har bifogat yttrande av Stockholms Handelskammare och Skånes Handelskammare.

Under är 1982 inträffade ett antal konkurser i resebranschen, varav en av mycket stor omfattning. Med anledning härav inkom KK den 21 april 1983 till regeringen med en skrivelse där senare erfarenheter av resegarantilagens tillämpning redovisas (dnr 1380/83). SRF har yttrat sig över skrivelsen.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena över utredningens förslag har gjorts i finansdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 9/83),

2 Bakgrund

Lagstiftning om ställande av resegaranti tillkom år 1967 (prop. 1967: 106, 3LU 42, rskr 295, SFS 1967: 203) med anledning av vissa missförhållanden i den då starkt expanderande resebranschen. 1 samband med ett antal s. k, resebyråkrascher hade resenärer bl. a. blivit strandsatta utomlands. Lagen ersatte ell frivilligt auklorisationsförfarande. Med hänsyn lill näringsfriheten bedömdes det i samband med detla lagstiftningsarbete inte motiverat alt gå så långt som till att införa ett statligt auklorisationsförfarande. Lagstiftningen innebar emellertid en nyhet på del näringsrätlsliga området och skulle därt"ör tas upp till förnyad prövning sedan man haft tillfälle att studera dess verkningar. Giltighetstiden begränsades därför till fem år. I den utredning (Ds H 1972: 1) som lades till grund för fortsatt lagstiftning pä området konstaterades att 1967 års lag bidragit lill en sanering på sällskapsresemarknaden men att resebyräkrascher fortfarande ofta medförde olägenheter för den enskilde resenären. Ertärenhclerna i övrigt av lagens tillämpning var goda. Lagen ansågs inte ha haft några nyetableringshind-rande eller konkurrensbegränsande verkningar av större betydelse. I prop, 1972:92 med förslag till resegaraniilag anfördes att resenärerna även fortsättningsvis borde garanteras ett skydd genom lagstiftning av i stort samma innehåll som tidigare.

Enligt den nuvarande resegarantilagen (1972: 204), som bygger på förslagel i prop. 1972:92, skall den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar sällskapsresa till utomnordiska länder ställa säkerhet hos KK, Lagen omfattar resor i grupp och vissa individuella resor med ett i förväg uppgjort program. Säkerheten skall gälla det belopp som KK med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestämmer.

ti Riksd(igei) 1984185. I saml. Nr 214

Prop. 1984/85:214 6

Beloppet skall uppgå till minst 200000 kr, för researrangör av i Sverige anordnade resor och för reseagenler för utomlands anordnade resor. För reseagenler för i Sverige anordnade resor skall beloppet uppgå till minst 50000 kr. Enligt lagens förarbeten skall säkerheten i princip vid varje lillfälle motsvara reseföretagets ekonomiska åtagande. Hänsyn skall därmed bl. a. tas lill säsongvariaiioner i reseverksamheten och lill hur stora förskottsinbetalningar som görs av resenärerna. Säkerheten fastställs normalt av KK vid tvä tillfällen per är och beräknas som summan av värdet av erhållna anmålningsavgifter och slutlikvider samt hemtransportkostnader. Säkerheten skall i allmänhet bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsuifästelse.

Företagare är skyldig att till KK i den ordning kollegiet föreskriver lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten. Kollegiet fär förelägga den som efter anmaning inte lämnar sådan uppgift att vid vite fullgöra sin skyldighet. Den som uppsålligen eller av oaklsamhet lämnar oriklig uppgift döms till böter, om gärningen inte är belagd med slraffi brottsbalken.

Den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa utan att ställa resegaranti döms till böter eller fängelse i högst ett är.

Talan mot KK:s beslut om fastställande av säkerhet förs hos regeringen genom besvär.

Säkerhet får tas i anspråk för återbetalning av medel för resa som blir inställd eller eljest inie kommer lill stånd. Dessutom kan bl. a. kostnader för uppehälle i utlandet och återresa samt värdet av förlorade förmåner ersättas ur säkerheterna dä en resa påbörjats men inte slutförts.

Ärenden om att ta säkerhet i anspråk prövas av en särskild nämnd, resegaranlinämnden, vars beslut inte kan överklagas. Nämndens kansli är knutet till KK. Kollegiet verkställer nämndens beslut om utbetalning ur säkerheterna.

Av resegaranlilagulredningens redovisning framgår att det sammanlagda beloppet av reseföretagens säkerheter, i takt med prisökningar på resor och en ständigt ökande resefrekvens, steg från 35 milj. kr. vid lagens tillkomst år 1967 till ca 250 milj. kr. är 1980. Säkerhet hade sistnämnda år ställts av sammanlagt ca 300 reseföretag. Av utredningen framgår vidare att det sammanlagda utbetalda beloppet ur säkerheterna för motsvarande tidsperiod uppgick lill ca 2.4 milj. kr. Antalet företag som inställt eller avbrutit resor och som föranlett ärenden om utbetalning ur säkerheterna uppgick till totalt 21 stycken. Det rörde sig genomgående om reseföretag med liten omsättning. De genomsnittligl utbetalda beloppen per är sjönk dessutom successivt. Merparten av utbetalningarna avsäg återbetalning av förskott för resor som aldrig kom till stånd.

Den ständiga ökningen av resandet har emellertid härefter avtagit och som nämnts har ett antal större konkurser inträffat i resebranschen. Resan-

Prop. 1984/85:214 7

dels utveckling t.o.m, är 1984 för den helt dominerande reseformen, nämligen sällskapsresor med flyg, framgår av denna figur.

Figur: Antalet deltagare i sällskapsreseflygningar under åren 1967-1984

Anlal X 1 000

1967 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 Är

Utbetalningarna ur säkerheterna har som en följd av de stora konkurserna ökat kraftigt. Ärenden om att ta säkerhet i anspråk framgår av denna tabell.

Tabell: Reseföretag som har inställt sina betalningar och föranlett ärenden om utbetalningar ur säkerheterna under perloden den 1 Juli 1967 - den I september 1984

Reseförelag	Tidpunkt		Utbetalt	Ställd
	för beta	-	belopp tkr	säkerhet
	ningsin-			tkr
	ställelse
Resefrämjandet AB	sepl.	1967	118	300
Sverige-Resor AB	dec.	1967	20	75
Wins Charter Scand, Bus AB	maj	1968	95	300
Sol-ferie AB	jan.	1969	27	300
Star-Ung AB	sept.	1969	440	700
Cosmos Resor AB	dec.	1969	70	250
Görsun Travel Sweden AB	dec.	1969	I7.'i	400
K B Brodin Tours AB	dec.	1970	477	850
DFR Resor AB	juli	1972	4	500
Falke Resor AB/Falk Tours	mars	1974	281	700
Nova Tours	april	1974	198	200
Brodin Touring AB/Brodin rese-
hvrå	juni	1974	99	200
P,W, Resor AB	sepl.	197.S	29	200
Turistcenlralen i Stockholm AB	sept.	197,'5	321	500
Stockholms Resekonsuli AB	juli	1976		50
Columbus Resor AB	aug.	1977		2.50
Aeronaut Contacl System AB	mars	1978		600
S:t Eriks Resebyrå AB	mai	1978	4	200
Travel Master AB	fe b.	1979	40	100
Västerås Resebyrå .AB	juni	1979	-1	50
Tiirislcentralen i Stockholm AB	jan.	1980	7.	50
Global Travel AB	fe b.	1981	94	100
CliibThai Touring AB	feb.	198!	LSO	200
Adrija-resor AB	aug.	1981	.fOO	600
All-resor	jan.	1982	0	50
Euro-Trans i Göteborg AB	april	1982	50	100
Flyghuset i Resebureau AB	april	1982	46	200

Prop. 1984/85:214

Reseförelag	Tidpunk	1	Utbetalt	Ställd
	för belal		belopp tkr	säkerhet
	ningsin-			tkr
	slällelse
Trivselresor Produklion .Mi	okl.	1982	II 000	14 000
Jet Set Travel of Denm 1/S	dec.	1982	245	550
SC-Rcsor i Nybro	mars	1983	52	200
Göteborgs Resebyrå AB	maj	198?	120	200
HEB-ResorAB	sepl.	1983	2 400	2 600
Periklis Resor AB	aug.	1984	-	5 00(1

Enligl utredningen hade fram till den 30 juni 1980 fem reseföretag föranlett all säkerheterna tagits i anspråk trots att företagen inte hade inställt sina betalningar,

F. n. har ca 330 researrangörer ställt säkerhet hos KK till ett belopp som per företag varierar frän 75000 kr, till 165 milj. kr. Ca 210 reseagenler har ställt minimisäkerheten 50000 kr. Totalt uppgår säkerheterna f.n. lill ca 250 milj. kr. Under är 1982 inträffade betalningsinställelser och liknande som föranledde utbetalningar ur säkerheterna uppgående lill 11.7 milj. kr. Motsvarande siffror för åren 1983 och 1984 är 2,3 resp, 5 milj. kr.

3 Allmän motivering

En utgångspunkt enligt direktiven för resegarantilagutredningen var att resenärerna även fortsättningsvis skall genom lagstiftning ha ell skydd av samma principiella innebörd som tidigare för förluster i samband med avbrutna eller inställda resor. Jag delar denna uppfattning. Att lagstiftningen fyller ett behov visar inte minst de senasle årens utveckling i resebranschen. Utan detta skydd hade ett stort antal enskilda människor kunnat drabbas av kännbara ekonomiska förluster och dessutom tvingats ändra sina semesterplaner.

Resegarantilagstiftningen har tillämpats sedan år 1967. Vissa ändringar genomfördes är 1972, Enligt min mening är lagstiftningen nu i behov av ytterligare några ändringar. En rad frågor har behandlats i resegarantilag-utredningens betänkande och däröver lämnade remissvar samt i KK:s tidigare nämnda skrivelse. I det följande behandlar jag först huvudfrågan om hur garantisystemel bör vara uppbyggt. Därefter tar jag upp delfrågor som enligl min mening bör leda lill ändringar i resegarantilagen. De nu avsedda frågorna är

- giirantisystemets konstruktion i avsnitt 3.1

- begränsning i skyldigheten att ställa säkerhet i avsnitt 3.2

- KK:s lillsyn över reseföretagens verksamhet i avsnitt 3,3

- KK:s beslut om säkerheter i avsnitt 3.4 och

- föreskrifterom verkställighet av lagen i avsnitt 3.5

Slutligen behandlas i avsnitt 3.6 vissa andra frågor som resegarantilagutredningen och remissinstanserna tagit upp.

Prop. 1984/85:214

3.1 Garantlsvstemets konstruktion

Mitt förslag: Garantisystemets konstruktion, där varje reseföretag ställer en individuell säkerhet som motsvarar företagets ekonomiska åtagande gentemot resenärerna, bibehålls.

Utredningens förslag: De individuella säkerheterna skall sättas lägre. Skyddet i övrigt skall åstadkommas genom främst en kollektiv fond (betänkandet s. 176 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har kritiserats av KK, resegarantinämnden, flera konsumentföreträdare och resebranschens organisationer. Den föreslagna konstruktionen har bl. a. ansetts missgynna arrangörer av kortare och billiga resor. Vidare har kritik riktats mot alt resegarantin inte skulle slå i relation lill företagens ekonomiska åtaganden. Exempelvis skulle företagens betalningsvillkor, l.ex. storleken av erlagda förskott, inte beaktas vid beräkning av säkerhetens slorlek. Resebranschens organisationer har varit tveksamma till inslaget av kollektiv säkerhet eftersom detta skulle innebära alt ett flertal ej berörda reseförelag tvingades svara för verkningar av några få företags konkurser.

Kommerskollegiets skrivelse: KK har framhållit att erfarenheterna av de senasle årens konkurser i resebranschen visar alt det föreslagna garanti-systemet inte skulle ha gett ett tillfredsställande skydd för resenärerna. Bl. a, kunde konstateras att säkerhet och fondmedel i den hittills största resebyråkraschen, som inträffade hösten 1982 (Trivselresor Produktion AB), inte pä långt när skulle ha täckt de utbetalningar som blev aktuella. Med del föreslagna systemet skulle statsmedel ha behövt förskotteras med miljonbelopp. Enligl KK visar de vunna erfarenhelerna vidare viklen av all man beaktar reseföretagets betalningsvillkor vid beräkning av säkerheterna.

Skälen för mitt förslag: Varje reseföretag ställer f. n. i enlighet med resega-ranlilagens regler en individuell säkerhet som i princip motsvarar företagels ekonomiska åtaganden gentemot resenärerna. Del totala beloppet av ställda säkerheter blir därmed väsentligt mycket större än de sammanlagda utbetalningarna ur säkerheterna, eftersom flertalet större reseföretag knappast upphör med sin verksamhet samtidigt. För att minska de totala säkerheterna och därmed kostnaderna för systemet föreslog resegarantilagutredningen ett garantisystem med säkerheter dels i form av en för varje förelag individuell del. dels en kollekliv del. Den individuella säkerheten föreslogs för researrangörer av i Sverige anordnade resor och för reseagenter för utomlands arrangerade resor uppgå til! högst 40% av nuvarande säkerheter. Den skulle beräknas mer schablonmässigt och bestå dels av

Prop. 1984/85:214 10

ett fast belopp, dels av ett rörligt belopp relaterat till antalet resenärer per månad för respektive förelag. Beträffande reseagenler för i Sverige anordnade resor föreslogs ett schablonbelopp som uppgick lill 50% av nuvarande säkerhet. För den koltekiiva delen föreslogs att en statlig fond skulle inrättas. Fonden skulle byggas upp under en ivåårsperiod och finansieras med avgifter till staten från reseföretagen. Avgifterna skulle bestämmas till viss procent av den individuella säkerheten. Fonden föreslogs uppgå lill 2 milj. kr. De statliga fondmedlen skulle användas i de fall en individuell säkerhet inte räckte lill. Om det skulle inträffa alt även fondmedlen var otillräckliga skulle erforderligt tillskott utgå av statsmedel. Sådana av staten förskotterade medel skulle återbetalas sä snart medel fanns tillgängliga i fonden.

Jag delar den kritik som framförts av remissinstanserna mot del föreslagna garantisystemet. Som bl. a. KK påpekat är det angeläget att säkerheten bestäms med utgångspunkt i reseföretagens betalningsvillkor och totala ekonomiska åtagande för alt ge resenärerna ett fullgott skydd. Utredningen har för att tillgodose detta skyddsintresse föreslagit att i sista hand staten skulle täcka anspråk som systemets egna resurser inte förslog lill. Jag kan dock inte förorda en ordning där staten ytterst skulle kunna tvingas lill ekonomiska insatser. Därmed skulle ett genomförande i övrigt av utredningens förslag innebära ett försämrat skydd för resenärerna, något som jag inie heller kan godta. Härtill kommer att jag från både principiella och praktiska utgångspunkter inte anser del lämpligt all vid sidan av ett system med individuella säkerheter bygga ut administrationen med en ny statlig fond. Mot bakgrund av remissutfallet och de därefter vunna erfarenheterna från tillämpningen av nuvarande garantisystem avser jag således att inte föreslå sädana förändringar av resegarantisystemels allmänna konstruktion som resegarantilagutredningen förordat. De synpunkter i övrigi på garantisystemets konstruktion som framförts av remissinstanserna föranleder inte heller några förslag lill förändringar av lagstiftningen. Gmnd-konstruktionen av det nuvarande systemet bör alltså lämnas orubbad.

3.2 Begränsning i skyldigheten att ställa säkerhet

Mitt förslag: Säkerhet skall ställas endast av den som bedriver yrkesmässig verksamhet och inte som f. n. även av den som eljesl i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar resa.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitl förslag (betänkandet s. 201 f.).

Remissinstanserna: Förslagel har fått ett blandat mottagande. K K och konsumentverket ställer sig positiva lill all ändringen genomförs. Bl. a.

Prop. 1984/85:214 11

resegarantinämnden, LO och resebranschens organisationer är dock kritiska. En uppfattning som har anförts är att den nuvarande avgränsningen ger en preventiv effekt. Resebranschens företrädare menar att skyddsintresset är störst vid reseverksamhet av tillfällig karaktär och att en ändring enligt förslagel kan ge konkurrenssnedvridande effekier, LO anser att stora skyddsvärda konsumentgrupper, l.ex. skolbarn, genom den föreslagna ändringen mister en trygghet av stor ekonomisk betydelse.

Skälen för mitt förslag: Det nuvarande garantisystemel gäller den som yrkesmässigt eller eljesl i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar sällskapsresa. 1 prolokollel lill lagrådsremissen med förslag lill lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet (se prop. 1967: 106) uttalade föredraganden all uttrycket yrkesmässigt, som var vad hans förslag byggde på, borde ges en vid tolkning. Verksamheten som reseanordnare behövde inte sträcka sig över någon längre lid. Även den som endast i enstaka fall anordnar en sällskapsresa men som gör det för att bereda sig vinning skulle vara skyldig att ställa säkerhet. Detsamma gällde för del fall att någon person låter bilda särskilda sammanslutningar, vilka utåt skulle fä framstå som initiativtagare lill resorna, uttalade föredraganden.

Lagrådet konstaterade att garantikravet avsågs gälla för resor som är öppna för allmänheten och för resor som kommersiellt anordnas för olika föreningar och sammanslutningar. Vidare anfördes att den omfattning som i propositionen givits åt begreppet "yrkesmässigt" inte syntes överensstämma med vad som i lagstifiningssammanhang annars antas gälla. För yrkesmässighet krävs alt verksamheten skall ha viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Vidare framhölls att den yrkesmässiga verksamheten oftast utmärks av att den bedrivs i vinst-eller förvärvssyfte men att undantagsvis kan förekomma att sådant syfte inte förefinns eller kan påvisas. Lagrådet fann det tveksamt om den föreslagna lagstiftningens effektivitet verkligen fordrade all garanti skulle ställas också av den som i ett enstaka fall anordnar eller förmedlar sällskapsresa, även om detla sker för egen vinning. Detta borde emellertid i så fall enligt lagrådet komma till tydligt uttyck i lagtexten. Mot bakgrund av vad lagrådel uttalat kompletterade föredraganden därefter lagtexten med orden "eller eljest i förvärvsyfte".

Enligl resegaranlilagulredningens uppfattning torde sällskapsresor lill utomnordiska länder i myckel begränsad omfattning anordnas eller förmedlas av någon som inte bedriver reseverksamhet yrkesmässigt. Utredningen fann också att de säkerheter som tagits i anspråk för utbetalning till resenärerna i samtliga fall hade ställts av sådana anordnare och förmedlare av resor som i form av aktiebolag bedrivit yrkesmässig reseverksamhet. Utredningen fann vidare att KK hade små praktiska möjligheter alt utöva en effektiv kontroll över ej yrkesmässig reseverksamhet. Mot bakgrund av detta föreslog utredningen att skyldigheten att ställa säkerhet skulle be-

Prop. 1984/85:214 12

gränsas till att gälla endast den som yrkesmässigt anordnar eller förmedlar sällskapsresor. Detta skulle innebära att säkerhet skall ställas i fråga om verksamhet som ingår som ett led i en verksamhet av ekonomisk natur och att verksamheten skall ha viss omfattning. Vinstsyfte behövde enligt utredningen däremot inte nödvändigtvis föreligga.

Enligl min mening finns - med utgångspunkt i de erfarenheter som numera vunnits av lagens tillämpning - knappast tillräckliga motiv för alt kräva all säkerhet skall ställas av annan än den som yrkesmässigt anordnar eller förmedlar sällskapsresor till utomnordiska länder. Erfarenheterna från lagtillämpningen såsom den framgår av KK:s och i förekommande fall regeringens beslut ger anledning till antagande bl. a. att anordnare och förmedlare av sädana resor där ett skyddsintresse föreligger regelmässigt bedriver yrkesmässig verksamhet. Detta innebär — som framgår av vad lagrådet yttrade i 1967 års lagstiftningsärende - att det skall vara fråga om ekonomisk verksamhet och att den har viss varaktighet eller åtminstone är inriktad på en serie affärshändelser. Vinstsyfte behöver dock inte alllid föreligga. Utöver researrangörs- och agentverksamhet i rent kommersiellt syfte har mot den bakgrunden, såsom lagen tillämpats, även reseverksamhet av huvudsakligen ideell natur ansetts vara yrkesmässig och medföra skyldighet att ställa säkerhet. Även reseverksamhet av mer tillfällig natur, l.ex. där resor anordnas av skollärare i samband med skolloven och där det vanligtvis rört sig om en serie affärshändelser, har ansetts som yrkesmässig och medföra sådan skyldighet. Den grupp som omfattas av lagens nuvarande formulering "eljest i förvärvssyfte" torde mot denna bakgrund väsentligen endast avse sådana anordnare av enstaka resor där ell skydds-intresse inte kan anses föreligga.

Härutöver talar enligl min mening även kontrollsvårighelerna för att man bör begränsa skyldigheten alt ställa säkerhet. Verksamhet som inte bedrivs yrkesmässigt marknadsförs sällan genom annonser eller på liknande sätt och är därför svår att kontrollera. Dessa kontrollsvärigheter torde i praktiken ha lett till att säkerhet f. n. i flera fall inte siälls irois alt skyldighet förelegat med nuvarande lagstiftning. Detta är olyckligt ur rättspolitisk synvinkel. Jag föreslär alt säkerhet i fortsättningen skall ställas endast av den som bedriver yrkesmässig verksamhet, så att en opåkallad kriminalisering upphävs. Detta föranleder en ändring i I S resegarantilagen och en följdändring i 14 §. 1 anslutning härtill bör, vilket också utredningen föreslagit, 1 och 14 §§ ändras redaktionellt, i förenklande syfte.

Prop. 1984/85:214 13

3.3 Kommerskollegiets tillsyn över reseföretagens verksamhet

Mitt förslag: En näringsidkare skall kunna straffas, om han inte fullgör sin skyldighet att lill kommerskollegiel lämna de uppgifter om sin rörelse som är nödvändiga för prövning av frågan om säkerhet. En sådan skyldighet ålägger kommerskollegiet genom beslut i det enskilda fallet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (betänkandet s, 261 f.).

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Kommerskollegiets skrivelse: KK framhåller att det under senare är skett en betydande nyetablering i resebranschen och att utvecklingen innebär att det idag är omöjligt för kollegiet att pä ett tillfredsställande säll följa alla företagares verksamhet. Detta innebär alt risken är påtaglig för att mänga i resebranschen utökar sin verksamhet utan alt kollegiet i tid får kännedom om del. Delta medför i sin lur alt ställda säkerheter i vissa fall är otillräckliga. Enligt KK:s uppfattning bör reseföretagen åläggas en skyldighet att till kollegiet anmäla ändrade förhållanden.

Skälen för mitt förslag: Enligt 5 § första stycket resegarantilagen är företagare skyldig att till KK i den ordning kollegiet föreskriver lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten. 1 paragrafens andra stycke ges KK möjlighet att vid vite förelägga en försumlig uppgiftsskyldig all fullgöra sin skyldighet. Med stöd av bestämmelsen i första siycket kan KK ålägga företagen alt anmäla bl. a. säsongsmässiga variationer och andra förändringar i reseverksamhetens omfattning. Enligt 14 S lagen kan emellertid - bortsett från den som lämnar oriklig uppgift - endast den straffas för brott mot lagen som anordnar eller förmedlar sällskapsresa utan att ha ställt säkerhet. Av lagens förarbeten (prop. 1972: 92 s, 36) framgår att en anordnare inte kan straffas för att han. sedan säkerhet ställts, utvidgat sin verksamhet utan att underrätta KK. Kollegiet skall dock kontinuerligt följa reseföretagens verksamhet och när del är påkallat bestämma att säkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare, anförs del i förarbetena.

I specialmotiveringen till 5 § resegarantilagen (prop, 1972:92 s. 33) framhålls det att KK behöver få uppgifterna från förelagen fortlöpande för alt kunna pröva om säkerheten, med hänsyn till mer väsentliga förändringar i företagens verksamhet, bör ökas eller nedsättas. Det anförs också att KK bör kunna förelägga en försumlig uppgiftsskyldig lämpligt vite. detta med hänsyn lill betydelsen, inte minst från allmänhetens synpunkt, av att uppgiftsskyldigheten fullgörs. t2 Riksdagen 1984/85. t saml. Nr 214

Prop. 1984/85:214 14

Utredningen påtalar (s, 223) all KK haft begränsade praktiska möjligheler all utöva någon effektiv kontroll över uppgifternas riktighet eller att följa de enskilda arrangörernas verksamhet.

Jag vill framhålla att ett vitesföreläggande enligt 5 S andra stycket förutsätter att den uppgifisskyldige inte efterkommit en anmaning att lämna särskilt angivna uppgifter. Mot bakgrund av vad som anförts i KK:s skrivelse framstår den nuvarande viiessanklionen av uppgiflsskyldigheten som otillräcklig. Denna förutsätter ju att KK i tid får anledning att misstänka en viss näringsidkare för att inte lämna erforderiiga uppgifter.

Enligt min mening kan uppgiftsskyldigheten redan idag omfalta anmälan om ändrade förhållanden. Något behov av en utvidgning härvidlag, vilket KK:s skrivelse synes åsyfta, föreligger därför inte. Den effektivisering av uppgiftslämnandet som jag anser nödvändig kan i stället uppnås genom att skyldigheten att lämna uppgifter förenas med straffansvar. Härigenom träffas den uppgiftsskyldige av en sanktion vid försummelse, även om KK inte haft möjlighet all anmoda honom vid vite alt lämna uppgifter.

Beträffande anmälan av ändrade förhållanden är tanken alltså den att KK för varje enskilt fall - lämpligen i samband med att säkerhet fastställs — får ålägga vederbörande att lämna sådan anmälan. Ett åsidosättande av åläggandel skall som nämnts kunna medföra straffansvar. Detta kräver att åläggandet utformas pä ett tydligt sätt och närmare anger det eller de förhållanden som avses. Det ligger i sakens natur alt åläggandet bör innehålla en tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten, räknad från viss konkret händelse.

Bestämmelsen i 5 § första stycket bör moderniseras med hänsyn till regeringsformen. I denna avses med begreppet "föreskrifter" rättsregler, som till sin natur är generella. Dä det i 5 § första stycket resegarantilagen f.n, talas om all uppgifter skall lämnas i den ordning KK "föreskriver", kan uttrycket leda tanken till normgivning. Här är emellertid fråga om en rätt för KK alt i del enskilda fallet bestämma vilka uppgifter som ett förelag skall lämna samt sättet och liden för detta.

Själva straffbestämmelsen bör tas in i 14 § och innebära att den som uppsålligen eller av oaklsamhet underlåter all lämna uppgift enligt 5 § skall dömas till böter. Bestämmelsen bör kompletteras med en regel om förhållandet mellan straff och vite. Viiesföreläggandei enligt 5 ?! andra stycket nu gällande lag och den nyss föreslagna slraffregeln kan nämligen i vissa fall bygga pä samma grund. 1 sä fall bör inte mer än en av påföljderna dömas ut, varvid vitet bör ges företräde (jfr resegaranlilagulredningens betänkande s. 262-263).

Om underlåtenheten alt fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 5 § avser dels en tidsperiod som inte omfattas av något vitesföreläggande, dels en period som omfattas av ett sådant föreläggande, kan den uppgiftsskyldige straffas för underlätenheten under den första perioden men inte under den senare, dä han i stället träffas av vitet. Detta kan vara befogat i vissa fall. särskilt

Prop. 1984/85:214 15

då den uppgiftsskyldige pä ett mera flagrant sätt åsidosatt sitt åliggande att lämna uppgifter. 1 många fall torde det emellertid vara mindre lämpligt att äuil väcks i den angivna situationen. Den uppgiftsskyldige har kanske, när åtalet väcks, redan efterkommit viiesföreläggandei och lämnat de ertorderliga uppgifterna till KK. Det kan också vara så att den i och för sig straffbara underlåtenheten inte framstår som särskilt allvarlig. Det är därför lämpligt att KK fär en möjlighet all avgöra att åtal i visst fall inte skall väckas. En bestämmelse bör tas in i rcsegarantilagen av innebörd all allmänt åtal för brott mot lagen får väckas endast efter medgivande av KK, Det saknas anledning att begränsa regelns räckvidd till endast den nyss beskrivna situationen. Atalsbestämmelsen bör gälla alla i resegarantilagen straffbara gärningar. I praktiken torde det för övrigt redan f, n. vara ovanligt att ätal väcks för brott mot lagen annat än efter anmälan av KK, Den nu föreslagna regeln hindrar dock givetvis inte att anmälan om misstänkt brott mot lagen görs även a\' annan än KK (jfr prop, 1983/84: 142 s, 44 f.). Formellt är det åklagaren som beslutar om åtal. Han är alltså inte skyldig att rätta sig efter KK:s önskemål om alt ätal skall väckas. Åtalsbestämmelsen bör las in i 14 § rcsegarantilagen.

Riksdagen har nyligen antagit ett förslag till lag om vite (prop. 1984/85: 96, JuU 22, rskr 211. SFS 1985: 206), Lagen träder i kraft den 1 juli 1985. Syftet med lagen är att effektivisera vitesinstitutet. Lagen kodifierar vissa allmänna regler som tidigare gällt enligt praxis men innehåller också flera nyheter, bl. a. att vite skall kunna föreläggas som s, k, löpande vite, Vitet utgår då i normalfallet med ett bestämt belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts. En annan nyhet är att frågor om utdömande av vite normalt skall handläggas av länsrätt på ansökan av den myndighet som har förelagt vitet. i stället för att åklagaren för talan vid allmän domstol. Den nya lagen gäller i princip alla viten som enligt lag eller annan författning fär föreläggas av myndigheter om inte annat är särskilt föreskrivet. Den omfattar alltså sädana viten som förelagts av KK med stöd av resegarantilagen.

3.4 Kommerskollegiets beslut om säkerheter

Mitt förslag: Kommerskollegiet fär förordna att kollegiets beslut om säkerhet skall gälla omedelbart.

Utredningens förslag: Kollegiets beslut skall gälla omedelbart, om inte annat föreskrivs (se betänkandet s. 230-231 saml 263).

Remissinstanserna: De flesta har inte berört utredningens förslag i sina yttranden. Kammarrätten i Sundsvall påpekar dock all ett förvaltningsbeslut vanligen inte träder i tillämpning förrän del vunnit laga kraft och

Prop. 1984/85:214 16

ifrågasätter om utredningen anfört tillräckliga skäl för den föreslagna regeln, som innebär rakt motsatt förhällande.

Skälen för mitt förslag: Utredningen har (s. 230 f.) framhållit att det givelvis är angeläget att garantisystemel utformas så att man snabbi kan få fram beslut som reseföretagen har alt rätta sig efter när del gäller skyldigheten att ställa säkerhet och säkerhetens storlek. Enligt utredningen har KK ibland haft vissa svårigheter att fä in de fastställda säkerheterna i rätt lid. Bl, a. mot denna bakgrund föreslår utredningen alt kollegiets beslut skall gälla omedelbart, om inte annal föreskrivs.

Enligl min uppfattning kan det i vissa fall föreligga ett behov av att KK:s beslut om säkerhet skall kunna gälla omedelbart, alltså ulan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Den situation jag tänker pä är den dä någon enligt ett tidigare beslut av KK ställt säkerhet och KK därefter genom ett nytt beslut bestämt att säkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare. Som jag tidigare nämnt (avsnitt 3.3) framgår det av förarbetena till resegarantilagen (prop. 1972:92 s. 36) att straffbestämmelsen i 14 S inte kan lillämpas mot exempelvis en anordnare av sällskapsresa som. sedan av KK beslutad säkerhet ställts, utvidgar sin verksamhet ulan all underrätta KK. För att straffbarhet skall inträda krävs all det genom ett lagakraftvunnet beslut har fastslagits att säkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare.

I den nu angivna situationen kan en näringsidkare efter ett överklagande av KK:s beslut utan risk för påföljd fortsätta sin verksamhet ulan att ställa den högre säkerheten, i avvaktan på regeringens ställningstagande. Inträffar i en sådan situation en större resebyråkrasch skulle ett stort antal resenärer kunna bli lidande genom att de fält otillräcklig garantiersättning på grund av alt säkerheten varit för låg. Därt"ör bör KK enligt min mening i det nyss beskrivna fallet kunna förordna att beslutet skall gälla omedelbart.

Av det anförda lorde framgå att jag inte anser att det finns tillräckliga skäl för att som huvudregel låta besluten bli omedelbart gällande.

Den ändring jag föreslår bör inte formellt inskränkas till att avse endast vissa av KK:s beslut rörande säkerhet. Del lorde emellertid i praktiken knappast bli aktuellt alt utnyttja möjligheten annat än då det gäller beslut att fastställa säkerhet med högre belopp än tidigare. Den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa ulan alt ha ställt någon säkerhet alls fär nämligen bedömas göra sig skyldig till brott mot 14 §. oavsett om KK beslutat om säkerhet eller inte.

I de fall KK förordnal att ett beslut skall gälla omedelbart och delta beslut överklagas, bör regeringen ha möjlighet att besluta att förordnandet tills vidare inte skall gälla (inhibiiion),

Beslämmelser av det innehåll jag här föreslagit bör föras in i 15 ii resegarantilagen.

Prop. 1984/85:214

3.5 Föreskrifter om verkställighet av lagen

Mitl förslag: Bestämmelsen om närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen upphävs.

1 16 S den nu gällande resegarantilagen anges all närmare föreskrifier för tillämpningen av lagen meddelas av Konungen, eller efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium. Av 8 kap, 13 S första stycket I regeringsformen följer emellertid all regeringen utan särskilt bemyndigande i lag får genom förordning besluta föreskrifier om verkställighet av lag. 1 tredje stycket samma paragraf sägs att regeringen får i förordning som avses i första stycket överiåla åt underordnad myndighei att meddela bestämmelser i ämnet'

Av del anförda följer att stadgandet i 16 § resegarantilagen numera är överflödigt. Paragrafen bör därför upphävas,

3.6 Vissa övriga frågor

Resegarantilagutredningen har övervägt ytleriigare ett antal frågor där jag inte funnit anledning att föreslå några ändringar. Endast pä en punkt skiljer sig min bedömning från utredningens förslag. Det gäller frågan om en utvidgning av resegaranlilagens tillämpningsområde i vad avser vissa individuella resor där jag inte finner tillräckliga skäl att genomföra utredningens förslag. Vidare har frågan om resor med reguljärt flyg till rabatte-rade priser tagits upp av flera remissinsianser. De frågor som behandlats och motiven för att nu inte föreslå några ändringar skall här redovisas översiktligt.

Flera remissinstanser, bl. a. KK. resegarantinämnden. ARN och resebranschens företrädare, har pekat på att en ny, för semesterresor allt vanligare resform inte omfattas av resegaranlilagen. Del gäller resor med reguljärt fiyg titt rabaiterade priser. Sädana resor företer för resenärerna stora likheter med de individuella paketresor med ell i förväg uppgjort program som redan omfattas av lagen. Skillnaden är endast att resenären här själv svarar för arrangemangen på uppehållsorten och att reseföretaget endast tillhandahäller transporten. Eftersom försäljare av flygbiljetter till lågpris dessutom i flera fall arrangerar och förmedlar traditionella sällskapsresor för vilka säkerhet ställts kan resenärerna ha svårt att förslå alt resegarantilagens skydd inte gäller alla typer av resor. Flera remissinstanser, däribland KK, resegarantinämnden och resebranschens organisationer, har pekat pä konsumentproblem i samband med denna typ av resor. Ett flertal resenärer anges ha förlorat stora belopp därför att förskott, som inbetalats lill vissa reseföretag utan att färdhandlingar lämnats ut, inte återbetalats vid reseföretagels konkurs.

Frågan har inte berörts av resegarantilagutredningen. Som påpekats av

Prop. 1984/85:214 18

remissinstanserna har semesterresandet under senare är i viss utsträckning ändrat karaktär. Det ökade utbudet av flygresor till lågpris har inneburit att det reguljära flygel i större utsträckning än tidigare utnyttjas av privatresenärer för semesterresor. Del är visserligen angeläget i sig att utvecklingen följs och alt den typ av reseskydd som resegaranlilagen är avsedd att ge anpassas till ändrade resformer. En utvidgning av det nuvarande garantisystemet i vad avser den typ av semesterresor med flyg som här har berörts kan emellertid inte genomföras utan problem. Konkurrensskäl torde i så fall tala för att resegaranti borde ställas för alla typer av transporter. Detta skulle innebära en mycket omfattande utvidgning av lagens tillämpningsområde. Effekterna av en sådan utvidgning är som nämnts outredda och synes mycket svära alt överblicka. Därför finns det inte underlag f.n. för att föreslå någon ändring av lagens räckvidd i detta avseende. Om utvecklingen ger anledning därtill får frågan utredas närmare.

Resegaranti skall enligt nuvarande regler ställas för resor till utomnordiska länder. Några företrädare för konsumentintressena har förordat en utvidgning till att avse även resor inom Norden. Bl. a. har hänvisats lill alt resekostnaderna i dessa fall ofta uppgår lill belopp av samma storleksordning som gäller för utomnordiska resor. Enligt min uppfattning har dock erfarenhelerna från lagens tillämpning inte visat att det förekommit särskilda problem med inomnordiska resor. En utvidgning av tillämpningsområdet är därför inte motiverad. Motsvarande fråga behandlades också i prop. 1972:92 (s. 24). Departementschefen fann dock att tillräckliga skäl inte hade anförts för den föreslagna utvidgningen.

Resegarantilagen omfattar f. n. förutom sällskapsresor i grupp även Individuella resor som marknadsförs med ett i förväg uppgjort program om priset innefattar förutom resekostnad, även kostnad för övernattning på annan plats än pä färdmedlet. Resegarantilagutredningen har föreslagit att kravet på alt övernattning skall ske pä annan plats än pä färdmedlet skall slopas. Förslaget har i och för sig lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Från resebranschen har emellertid senare framförts att en utvidgning på del sätt som utredningen föreslagit skulle kunna snedvrida konkurrensen främst i vad avser resor med bål mellan Sverige och annal land eftersom garantikravet skulle komma att gälla resor till exempelvis Tyskland men inte till Danmark därför att del är ett inomnordiskt land. Enligt resebranschen visar erfarenhelerna frän denna typ av resor inte på sädana problem att ett utvidgat garantikrav är motiverat.

Enligt vad jag erfarit innebär nuvarande ordning inga praktiska problem. Jag finner därför vid en samlad bedömning och mot bakgrund av vad som numera framkommit att utredningens förslag inte bör genomföras f. n. Frågan kan naturligtvis prövas på nytt om ändrade förhållanden sä kräver.

Enligt nuvarande regler kan säkerhet tas i anspråk när en resa ställts in

Prop. 1984/85: 214 19

och när en resa påbörjats men inte slutförts. Med utgångspunkt i huvudsyftet med lagstiftningen, nämligen att ge ett socialt betingat minimiskydd, har sedan i viss utsträckning överiätits ät rättstillämpningen alt avgöra i vilka konkreta situationer utbetalning ur säkerheterna kan bli aktuell. En utvidgning av skyddet har föreslagils i en riksdagsmotion (1976/77: 122) enligt vilken det bör övervägas om inte ersättning ur garantimedlen bör kunna utgå vid reklamationer i de fall då ARN har förklarat konsumenten berättigad till ersällning men en sådan inte kan utgå därför all reseförelaget har inställt sina betalningar eller försatts i konkurs. Utredningen har (betänkandet s. 210) uttalat att, eftersom ARN:s beslut endast ulgör en rekommendation till parterna om hur en tvist bör lösas, en regel av detta slag skulle innebära all nämndens beslut i vissa fall skulle kunna genomdrivas tvångsvis. Enligt utredningens mening borde det inte komma i fräga alt genomföra en sådan ordning på reseområdel. För egen del anser jag att det saknas anledning alt ge just den nu ifrågavarande kategorin av konsumenter företräde framför andra borgenärer i konkursen. Det framstår som omotiverat att i så fall inte låta garantisystemet omfatta också de konsumenter, vilkas fordringsanspråk medgetts av reseföretaget eller fastställts genom domstols dom. En sådan ordning framstår emellertid som alltför vittgående och konsekvenserna därav har inte utretts. Sammanfattningsvis finner jag alltså att en förändring av det ifrågasatta slaget inte är påkallad.

Enligt nuvarande regler utgår ersättning ur resegarantin i sådana fall där betalning erlagts för en resa som blir inställd eller eljest inte kommer till stånd (jfr. 6 § resegarantilagen). Ersättning för ej utnyttjade tillgodohavanden, t. ex. presentkort, har emellertid inte medgivits. Resegarantilagutredningen har framfört att det i skilda sammanhang från konsumenthåll anförts att säkerheterna borde få tas i anspråk även för ej utnyttjade presentkort. Utredningen avvisade emellertid en sådan utvidgning av garantisystemet eftersom det enligt utredningens uppfattning skulle innebära att resenärerna ges en garanti för betalning av fordringar i allmänhet och även i sädana fall där resor inte har ställts in. ARN har i remissomgången framfört att resegarantinämnden borde få utökade möjligheter alt inom det föreslagna garantisystemets ram ge ersättning i vissa ömmande fall, l.ex. för presentkort och tillgodohavanden. I KK:s skrivelse har vidare framförts att det synes rimligt att vissa tillgodohavanden av typ presentkort och sk, luffarkort borde omfaltas av det skydd som resegarantilagen är avsedd att ge. Svenska Resebranschens Förening (SRF). som yttrat sig över KK:s skrivelse, har emellertid hänvisat till att s.k. dubiösa kvitton för obetalda resor ibland dyker upp när arrangören befinner sig i en konkurssituation. Om ersättning ur garantin ges för presentkort och liknande ökar enligl SRF riskerna för att okontrollerbara kort ställs ut.

Enligt min mening talar i och för sig konsumentintresset för alt ersättning ur garantin bör kunna medges även för tillgodohavanden avseende resa som inte närmare preciserats i lid och rum. En sådan utvidgning är

Prop. 1984/85: 214 20

emellertid svår att genomföra med de grunder garantisystemel vilar pä. Resegarantilagen bygger på förutsättningen att en särskilt beställd resa ställs in, förklaras inte komma lill stånd eller avbryts. Del är bl. a. frän dessa tidpunkter som ansökningar om utbetalning ur säkerheten kan göras. Vidare skall storleken av de totala anspråken fastställas inom sex månader frän denna tidpunkt. Ett presentkort eller annat tillgodohavande är emellertid att betrakta som en mer allmän fordran på reseföretaget. Om en resa ställs in kan det inte med säkerhet slås fast att tillgodohavandet skulle ha utnyttjats för just den resan. Det är också oklart från vilken tidpunkt presentkortsinnehavare skulle kunna göra ansökan om utbetalning ur säkerheten. Något utredningsunderlag finns inte på detla område. Jag finner det mot bakgrund bl. a. härav samt den kritik som framförts inte möjligt att f.n. ändra förutsättningarna för ianspräktagande av säkerhet pä denna punkt. Om nuvarande ordning skulle medföra stora olägenheter i framtiden får frågan utredas närmare.

Utredningen har (s. 211) tagit upp den situationen att resenären avbe-siälli en resa. Det nuvarande garantisystemel bygger pä principen att säkerheten skall få tas i anspråk endast i sådana fall där en resa ställts in eller avbryts. I förarbetena lill resegarantilagen (prop. 1972:92 s. 33) anförs att det ligger i sakens natur, att ersättning av garantimedel inte skall utgå, om en resenär avstår från en resa av privata skäl. Della bör enligl utredningen tolkas så, alt om en resenär själv, mer eller mindre frivilligt, besiämmer sig för att avbeställa en resa säkerheten inte får tas i anspråk, inte ens om reseföretaget vid ett senare lillfälle ställer in eller avbryter den resa som tidigare har avbeställls av resenären. Resegarantinämnden har, anförs del vidare, mot denna bakgrund beslutat att resenärer, i sädana fall som nu har berörts, inte kan ges ersättning ur säkerheterna. Utredningen fann inte skäl att föreslå några andra bestämmelser än vad som f. n. gäller.

Resegarantinämnden har i sitt remissyttrande anfört att en person, som utnyttjat en avlalsenlig rätt att avbeställa en resa på grund av exempelvis sjukdom eller dödsfall i familjen, inte bör vara sämre ställd än övriga resenärer, om den kontrakterade resan ställts in innan återbetalning av eriagd reselikvid hunnit ske. ARN har i sitt yttrande anfört alt del låg nära till hands att fondmedel finge utnyttjas i motsvarande situation och i andra särskilt ömmande fall.

I sin skrivelse har KK påtalat att en resenär som, på grund av de allmänna resevillkoren eller särskilt eriagd avgift skulle återfått vad han erlagt riskerar att, om reseföretaget inställer betalningarna, bli helt utan ersättning. KK anför bl. a. att en arrangör genom att inte genast återbetala vad resenärerna är berättigade till kan öka sin likviditet samtidigt som riskerna ökar för resenärerna all dessa blir utan ersättning. Problemet har enligt KK i och för sig inte direkt att göra med resegarantilagen. Problemet bör dock åtgärdas på något sått. Ell sätt alt skydda resenärerna - utan åsidosättande av gällande förmånsråttslagstiftning - vore att avbeställ-

Prop. 1984/85:214 21

ningsskyddet ordnades som ett försäkringsskydd genom avlal med ett försäkringsbolag pä liknande sätt som idag sker beträffande reseförsäkringar. Det nuvarande systemet som innebär att avbeställningsskyddet är beroende av arrangörens fortsatta existens borde helt försvinna från branschen,

SRF, som lämnat synpunkter pä KK:s skrivelse, anser all saken inie i praktiken utgör någol problem och avstyrker ändringar på detla område.

Enligt min mening saknas f. n. tillräckligt underlag för att utvidga lagens tillämpningsområde pä sä sätt att garantiersättning skulle kunna utgå även dä resenären själv avbeställt en resa. En sådan utvidgning innebär en principiell nyhet, eftersom del här är en omständighet på resenärens sida som kan utlösa en ersättningsrätt. Detta kräver ingående överväganden rörande vilka avbeställningsanledningar som skulle medföra rätt till ersättning ur säkerheterna. Vissa gränsdragningsproblem och därmed tillämpningssvårigheler för resegarantinämnden lorde inte kunna undvikas. Be-visfrägor m. m. av en art som inte lämpar sig för nämndens handläggning skulle troligen uppstå. En generell rätt till garantiersältning vid avbeställ-ning oavsett orsaken skulle å andra sidan utgöra en alltför långtgående förändring av systemet. I båda fallen föreligger del problemet att rätten lill utbetalning ur säkerheten innebär att resenärens anspråk går före borgenärernas i en eventuell konkurs. Jag kan därför inte förorda någon utvidgning av nu diskuterat slag. Emellertid synes KK:s synpunkter på problemet med att avbeställningsskyddet är beroende av all arrangören inte upphör med sin verksamhet genom konkurs e. d. träffande. Det är här f. n. fråga om ett försäkringsliknande arrangemang, som skulle kunna ha ett säkrare värde om det gavs i den formella försäkringens form, så att utbetalningen skedde från tredje man. Efter vad jag har inhämtat kommer förhandlingar mellan konsumentverket och resebranschen om nya s.k. allmänna resevillkor inom kort att inledas. Konsumentverket har mot bakgrund av vad jag nu har redovisat förklarat sig avse att ta upp en diskussion om omläggning av avbeställningsskyddet. Skulle en tillfredsställande lösning inte kunna uppnås på delta sätt, kan frågan naturligtvis övervägas på nytt.

Nuvarande regler för alt ta säkerhet i anspråk innebär all garantimedel kan utbetalas oavsett om orsaken till att resan avbrutits eller inställts ligger inom eller utom arrangörens kontroll. Resegarantin kan således las i anspråk även vid händelser av force majeure-karaklär. Mol delta har bl. a. resebranschens företrädare invänt. Ersättning ur säkerheten enligt resegaranlilagen bör enligt branschorganen inte gå uiöver de ersättningsregler som följer av villkoren i de reseavlal som de flesta reseföretag tillämpar (de allmänna resevillkoren). Undanlag finns där för händelse som ligger utanför reseföretagets kontroll. 1 vart fall bör möjligheten alt ta i anspråk säkerhet i dessa fall enligt branschföreträdarna begränsas till situationer där reseföretaget försatts i konkurs eller kan anlas vara pä obestånd.

Prop. 1984/85:214 22

Företrädare för konsumentintressena menar emellertid all de nuvarande reglerna för att ta säkerhet i anspråk bör bibehållas även fortsättningsvis.

Utredningen har anfört att det alltjämt saknas skäl att frångå grundsatsen alt säkerheterna i princip skall kunna tas i anspråk även dä resor avbryts på grund av omständigheter som skulle kunna betraktas som force majeure. när detta framstår som motiverat. Jag delar denna uppfattning. Behovet av skydd kan här vara särskilt starkt uttalat. Det är då angeläget att säkerheterna snabbt kan tas i anspråk för resenärernas uppehälle och hemresa. En begränsning lill fall där reseföretaget samtidigt försalts i konkurs eller kan antas vara på obestånd skulle ge ett försämrat konsumentskydd. Bl. a. gäller detta i de fall där ett företag visserligen har betalningsförmåga men visar sig ovilligt att självt snabbt reda upp situationen eller saknar förmåga till detta. Det bör liksom hittills ankomma på resegarantinämnden att frän fall lill fall pröva om situationen är sådan att säkerheten skall tas i anspråk. Jag finner det inte påkallat att - såsom t. ex. ARN förordat — närmare precisera i vilka force majeure-situationer som garantimedel skall kunna tas i anspråk.

KK har i sin skrivelse tagit upp en fråga, som inte behandlats av utredningen, nämligen att oklarhet f. n. skulle råda beträffande tolkningen av resegarantilagen när det gäller s. k. affärsresor. Av förarbetena till lagen framgår alt skyldighet att ställa säkerhet föreligger oberoende av resans utgångspunkt eller varaktighet, av deltagarantal eller art (nöjes-, affärs-dier studieresa etc.) och av färdsätt (flyg, bål, tåg, buss m. m.). Frågan om de närmare förutsättningarna för att ta säkerhet i anspråk för samtliga dessa typer av resor har inte berörts i förarbetena. KK har vid beräkning av garantiernas slorlek med utgångspunkt i förarbelsutialandena fastställt garanti för alla typer av resor, som är att betrakta som sällskapsresor i lagens mening. Resegaranlinämnden har emellertid vid tillämpning av lagen i fräga om rätten till ersättning i ett ärende konstaterat alt det inte var motiverat att ta garantin i anspråk eftersom resan ingått som ett led i en affärsrörelse. Enligl vad jag inhämtat har i övrigt den för resegaranlinämnden avgörande faktorn varit om resan har betalats av en fysisk eller en juridisk person. 1 det senare fallet medges enligt praxis ingen garantiersättning, därför att lagstiftningen syftar till ett ekonomiskt skydd för resenären, alltså den som företar resan. SRF, som kommenterat KK:s skrivelse, anser att s.k. affärsresor klart faller utanför resegarantilagen medan den gäller för nöjesresor.

Enligt min mening skulle man i och för sig kunna tänka sig att ett visst skyddsbehov föreligger när det gäller småföretagare som verkar i form av juridisk person. Ett försök att låta sådana personer omfattas av lagen skulle emellertid ge upphov till gränsdragningsproblem. Att lösa dessa i lagtext låter sig knappast göra. De skälighetsbedömningar som skulle bli följden, skulle försvära arbetet för resegarantinämnden, vars uppgift är all snabbt meddela utanordningsbeslut i fråga om ställda säkerheter. Resega-

Prop. 1984/85:214 23

rantinämndens praxis att inte medge ersättning ur säkerheterna då resan betalats av en juridisk person synes mot denna bakgrund välmotiverad. Sammanfattningsvis anser jag att tillräckliga skäl inte har framförts för att genomföra någon förändring. Detta innebår att också framdeles säkerhet kan komma att fastställas för sådana resor som sedan sker i form av affärsresor, för vilka ersättning inte ges ur garantin. Eftersom omfattningen av sådana resor svårligen kan bedömas i förväg, kan det, från konsumentsynpunkt, vara motiverat med en sådan ordning. Skulle speciella omständigheter föreligga, har KK vissa möjligheter att ta hänsyn lill dessa vid fastställande av säkerheten.

Slutligen har av vissa remissinstanser invänts att den tidsrymd på f.n, sex månader inom vilken man skall göra ansökan om alt få ta säkerhet i anspråk är för läng. Kritiken motiveras med alt resegaranlinämnden så snabbi som möjligi bör fä en uppfattning om vilka totala krav på utbetalning ur en säkerhet som kan komma i fråga. Utbetalning ur en säkerhet kan behöva göras skyndsamt för alt ersätta andra förelags utlägg för exempelvis hotellkostnader. Först när full klarhet råder om de totala kraven kan nämnden bedöma om den ställda säkerheten räcker eller om någon form av kvotering måste tillgripas.

Det har hittills inte i de fall där kraven slutligt reglerats av resegarantinämnden inträffat att den ställda säkerheten varit mindre än de sammanlagda kraven på utbetalning ur säkerheterna. Tvärtom har i flertalet fall den ställda säkerheten varit betydligt större än vad som totalt betalats ut. Riskerna för att vissa omedelbara utbetalningar ur en säkerhet skall försätta andra med likvärdiga anspråk i ett sämre läge måste bedömas som små. Mot bakgrund härav och då resenärernas intressen av all ha en rimlig tid på sig för att kunna göra sin rätt gällande inte bör försämras anser jag det inte motiverat att föreslå någon ändring pä denna punkt.

4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats ett förslag till

lag om ändring i resegarantilagen (1972:204).

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2'.

' Bilagan har uteslutits här. Fränsett att andra meningen i 15 § andra stycket utgått är förslaget likalydande med det som är fogat till propositionen.

Prop. 1984/85:214 24

5 Specialmotivering

Allmänt hänvisas till förarbetena till nu gällande ordning, prop, 1972: 92. NU 30, rskr 193, och till den tidigare lagen. prop. 1967: 106. 3LU 42, rskr 295. 1 den mån en förändring e.d, åsyftas anmärks delta särskilt i det följande.

I S

Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till något annal land än Danmark, Finland. Island. Norge eller Sverige skall, innan han marknadsför resan, ställa säkerhet hos kommerskollegium. Också den som yrkesmässigt tillhandahäller eller på annat sätt förmedlar av annan anordnad resa av sådant slag skall ställa säkerhet hos kollegiet. Skyldigheten att ställa säkerhet gäller oavsett om resan utgår frän Sverige eller frän ett annat land.

Paragrafen motsvarar i sak I S i den nu gällande lagen, dock med den ändringen att kravet på säkerhet endast gäller den som yrkesmässigt anordnar en sällskapsresa eller som yrkesmässigt lillhandahåller eller pä annat sätt förmedlar en av annan anordnad sällskapsresa. Uttrycket "eljest i förvärvssyfte" har därvid utgått, vilket behandlats i den allmänna motiveringen (3.2).

Också i 1967 års lag föreskrevs att den som anordnar sällskapsresa skulle ställa säkerhet. I prop. 1967: 106 (s, 31) uttalade departementschefen alt i uttrycket anordna fick inläggas varje föranstaltande, som direkt tar sikte pä att genomföra och avsluta en sällskapsresa, t. ex. slutande av avtal med transportföretag och hotell saml marknadsföring av resan. Även själva genomförandet och fullföljandet fick räknas till anordnandet.

I förarbetena till den nu gällande lagen (prop. 1972:92 s. 31) framhålls det i specialmotiveringen till I § att det i 1967 års lag inte fanns klart angivet vid vilken lidpunkt säkerheten skall ställas.

Pä denna punkt hade resegarantiutredningen, vars betänkande (Ds H 1972: 1) Ny resegarantilag låg till grund för 1972 års lag, anfört (s. 171 f.) att en researrangör enligt den då gällande lagen uppenbarligen hade att ställa säkerhet innan han påbörjar ett anordnande av en sällskapsresa i den mening som sades i förarbetena. Utredningen nämnde att KK upplyst, att frågan om när säkerhet skall vara ställd ibland inte stått klar för alla sällskapsresearrangörer. KK hade för den skull framhållit, att del syntes önskvärt att genom så klara och preciserade regler som möjligt ange, när säkerheten senast skall vara ställd. Utredningen anförde vidare att det frän konsumentens synpunkt inte är nödvändigt alt säkerheten är ställd redan när sällskapsreseverksamheten påbörjas l.ex. genom att researrangören sluter avtal med transportföretag och hotell. Avgörande bör i stället vara den tidpunkt, när sådan skada som säkerheten kan tas i anspråk för tidigast kan uppkomma. Denna tidpunkt sammanfaller med den då betalning för

Prop. 1984/85:214 25

resan tidigast kan komma all eriäggas, uttalade utredningen och tillade att detta inträffar så snart en resa börjar marknadsföras. För all närmare bestämma den tidpunkt, när säkerheten senast skall vara ställd, föreslog utredningen att det i lagtexten angavs, att den som anordnar sällskapsresa skall ställa säkerhet hos KK före marknadsförandet.

Efter en redogörelse för vad utredningen anfört i denna del sägs i prop, 1972:92 att utredningen föreslagit au det i lagtexten anges att den som anordnar sällskapsresa skall ställa säkerhet hos KK och att. i enlighet med vad utredningen sålunda föreslagit, del i 1 § nu gällande lag föreskrivs alt säkerhet skall ställas före marknadsförandet av sällskapsresan.

Syftet med lagändringen är 1972 måste sägas ha varit att för de flesta fall senarelägga tidpunkten dä en anordnare skall vara skyldig att ställa säkerhet, jämfört med vad som kunde anses gälla enligt 1967 års lag.

Med hänsyn lill uppbyggnaden av I S andra siycket i den nu gällande lagen, som inleds med orden "Detsamma gäller", kan möjligen tvekan uppslå huruvida nu gällande skyldighet alt ställa säkerhet för den som försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar en sällskapsresa, alltså agenten. också är knuten lill begreppet "innan resan marknadsförs". Den redovisade bakgrunden till alt uttrycket infördes i 1 § första stycket torde emellertid klargöra alt i stället avsetts anordnaren. Andra stycket får därmed uppfattas självständigt reglera i vilka situationer och därmed vid vilken tidpunkt skyldigheten inträder för en reseagent att ställa säkerhet. All en agent skulle marknadsföra en resa ulan alt samtidigt t. ex, saluhålla eller på annat sätt tillhandahålla den är enligt min mening knappast ett fall som behöver täckas in av kravel på säkerhet. Mot denna bakgrund har i I S gjorts förtydligande på denna punkt. Därvid klarläggs att skyldigheten för en agent att ha ställt säkerhet föreligger när han lillhandahåller eller på annat sätt förmedlar en resa. Skyldigheten är således inte kopplad till tidpunkten för marknadsföringen, såsom är fallet beträffande anordnarna.

1 nutida lagspråk brukas inte gärna begreppen försälja respektive saluhålla när det gäller tjänster. Dessa begrepp har en naturligare anknytning till varor. Vanligare torde vara att använda termen tUlhandahålla i fråga om tjänster. Så har skett i paragrafens föreslagna lydelse. Någon ändring i sak är inte avsedd. Begreppet tillhandahålla läcker, bortsett från alt det inte är ett krav att prestationen är prissatl, motsvarande situation som begreppen försälja och saluhålla. Ordet utbjuda, som finns i I § andra stycket nuvarande lag. har utgått. Delvis täcks nämligen den situationen av uttrycket tillhandahålla eller pä annat sätt förmedla. I övrigt torde ordet utbjuda få anses ha innebörden att man på något sätt bekantgör sitt erbjudande för presumtiva köpare. Därmed har uttryckssättet utbjuda närmast en innebörd motsvarande den som termen marknadsför mol bakgrund av del förut sagda får ges i resegarantilagen. Av skäl som jag redovisat tidigare ler del i sig inte påkallat att täcka in den situationen när det gäller agenter.

Prop. 1984/85:214 26

I ij har i den föreslagna lydelsen genomgått en redaktionell förändring genom att de nuvarande bägge siyckena arbetats samman till ett, i enlighet med vad resegarantilagutredningen förordat.

1 nuvarande 1 S andra stycket talas om "inom eller utom riket" anordnad sällskapsresa. 1 1967 års lag avsåg skyldigheten att ställa agentsäkerhet endast utom riket anordnad sällskapsresa. Resegarantiutredningen föreslog därefter att en agent alllid skulle vara skyldig att ställa säkerhet för sällskapsresor, som han erbjuder resenärerna, oavsett om resorna anordnas i Sverige eller utomlands. 1 prop. 1972:92 (s. 25) biträdde departementschefen pä anförda skäl utredningens förslag i denna del. Utvidgningen beträffande skyldigheten att ställa säkerhet kom lill uttryck i lagtexten pä det sätt som nyss angetts. I den nu föreslagna lagtexten har orden "inom eller utom riket anordnad sällskapsresa" fått uigå. Någon ändring i sak jämfört med vad som gäller f. n. medför detta inte. 1 syfte att tydligare skilja mellan vad som gäller för anordnare respektive agenter (förmedlare) har vidare gjorts ett tillägg i agentfallet. Därvid anges all förmedlingen avser en av annan anordnad resa. Liksom f. n. gäller att varje transaktion fär bedömas för sig. Om en anordnare i visst fall uppträder som agent bedöms han i den situationen som agent. Del motsvarande gäller om en agent i visst fall anordnar en resa. 1 det fallet hänförs han alltså till kategorin anordnare.

1 övrigt har endast gjorts redaktionella ändringar av språklig natur.

5§

Kommerskollegium får ålägga en näringsidkare alt lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av frågan om säkerhet. Om den uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får kollegiet vid vite förelägga honom alt fullgöra sin skyldighet.

Lydelsen av första meningen har ändrats i förhållande till nuläget. Innebörden av detta har delvis behandlats i den allmänna motiveringen (3.3).

I den nya lydelsen talas om näringsidkare i stället för som f. n. företagare. Det senare uttrycket används inte i nyare lagstiftning, där i stället begreppet näringsidkare är vanligt förekommande. Termen näringsidkare har här samma innebörd som enligt marknadsföringslagen (1975:1418, prop, 1970:57 s, 90). Begreppet omfattar var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Här täcks in såväl fysiska som juridiska personer, liksom statliga och kommunala organ i den män de driver näring. Något krav på vinstsyfte finns inte. Genom den av mig föreslagna (3.2) begränsningen av skyldigheten att ställa säkerhet till att avse endast yrkesmässig verksamhet är del möjligt att använda näringsid-karbegreppet i resegarantilagen.

Lagens målgrupp är enligt I § lagförslaget sädana näringsidkare som anordnar, tillhandahäller eller pä annat sätl förmedlar sällskapsresor av

Prop. 1984/85:214 27

visst slag. 1 den delen råder kongruens mellan uttrycket "yrkesmässigt anordna" etc. i 1 § och begreppet "näringsidkare" i första meningen förevarande paragraf. Första meningen är emellertid avsedd att. i fråga om just uppgiftsskyldighet, ge en något vidare ram än enligt utredningsförslaget. Detta innebar att endast den som är skyldig att ställa säkerhet var uppgiftsskyldig. Emellertid kan KK i det enskilda fallet behöva uppgifter just för att kunna fastställa huruvida skyldighet att ställa säkerhet föreligger eller ej. Om vederbörande är näringsidkare, kan kollegiet med stöd av förevarande paragraf skapa skyldighet för denne att lämna de uppgifter som ertordras. Givetvis gäller att KK skall ha fog för att begära in uppgifterna. Det bör alltså finnas grundad anledning alt misstänka att vederbörande bedriver eller kan komma alt bedriva verksamhet i strid mot resegarantilagen. Det nu anförda förankras i första meningen genom uttrycket "för prövning av frågan om säkerhet". Ändringarna i paragrafens andra mening är endast av språklig art.

14!? Till böter eller fängelse i högst ett är skall den dömas som uppsålligen

1. anordnar en sällskapsresa utan att, innan han marknadsför resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller

2. tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar en sällskapsresa ulan att ha ställt sådan säkerhet.

Till böter skall den dömas som uppsålligen eller av oaktsamhet

1, lämnar oriklig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighel som
ålagts honom med slöd av 5 § eller

2, underiäter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighel.

För en gärning som avses i andra siycket I skall inte någon dömas till ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra slyckel 2 i den mån gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §.

Allmänt åtal för brott mol denna lag fär väckas endast efter medgivande av kommerskollegiet.

Paragrafens/ör,yf« stycke motsvarar första och andra stycket i den nu gällande lagen. Bestämmelsen har arbetats om och anpassats till den nya utformningen av I §,

I den nu gällande bestämmelsen sägs inte uttryckligen om del för siraff-barhel krävs att gärningen begåtts uppsålligen eller om även oaktsaml handlande kan straffas. 1 paragrafens tredje stycke, som avser lämnande av oriktig uppgift, finns däremot ett klart uttalande på denna punkt. Då sistnämnda bestämmelse infördes år 1972 föranledde detta inte något uttalande beträffande de subjektiva rekvisiten i paragrafens två tidigare stycken. Dessa överfördes, såvitt rör den nu aktuella frågan, oförändrade frän 1967 års lag. I brottsbalken finns en regel av innebörd alt i balken beskriven gärning skall, om ej annal sägs. anses som brott endast dä den begås uppsålligen. För specialsiraffrällens del finns inte någon motsvarande generell regel. 1 förtydligande syfte har i den nu föreslagna straffbestäm-

Prop. 1984/85:214 28

melsen uttryckligen angetts vad som torde ha varit avsikten redan i 1967 års lag, nämligen all del för straffbarhet krävs att gärningen begälls uppsålligen.

I första punkten talas om den som inte "ställt säkerhet som krävs enligl denna lag". Med del nya utlryckel avses inte någon förändring jämfört med vad som gäller f. n. Har KK exempelvis i visst fall beslutat alt efterge kravel på säkerhet kan således, liksom idag, straff inte komma ifråga, eftersom KK:s beslut suspenderat lagens krav.

I första stycket i dess nu gällande lydelse talas om den som anordnar sällskapsresa, "för vilken resa han ej före marknadsförandet" ställt säkerhet. För att tydliggörti att marknadsföring som annan än anordnaren står för inte kan skapa straffansvar används i den föreslagna lydelsen utlryckel "innan han marknadsför resan".

Med orden "sådan säkerhet" i andra punkten åsyftas, på samma sätl som i första punkten, säkerhet som krävs enligl lagen.

Övriga nya uttryck har kommenterats i specialmotiveringen lill 1 S.

Underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet som följer av 5 S har kriminaliserats i andra stycket andra punkten. Ändringen har. liksom bestämmelsen i tredje stycket om förhållandet mellan straff och vite, behandlats i den allmänna motiveringen (3.3).

Bestämmelsen i fjärde stycket om att allmänt åtal endast får väckas efter medgivande av KK har också behandlats i den allmänna motiveringen (3.3).

Straffbestämmelsernas tillämplighet pä gärningar som begåtts före den nya lagens ikraftträdande behandlas under rubriken Ikraftträdande m. m.

1 övrigt har tredje stycket i paragrafens nuvarande lydelse ulan ändring i sak överförts lill andra och tredje stycket i den föreslagna lydelsen.

15 §

Kommerskollegiets beslut enligl 5 § får inte överklagas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär.

Kommerskollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart. Har beslutet om säkerhet överklagats, får regeringen bestämma att ett sådant förordnande tills vidare inte skall gälla.

Resegaranlinämndens beslut får inte överklagas.

Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annan säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning.

\ första siycket anges vilka av KK:s beslut som får överklagas. Enligt styckels nu gällande lydelse får annat beslut än om vitesföreläggande överklagas. 1 5 § andra stycket i den nu gällande lagen anges som förutsättning för ett vitesföreläggande att anmaning att lämna uppgift enligt första siycket inte efterkoms. Det skulle kunna hävdas alt besvärsbestämmelsens nuvarande utformning medför att ett beslut att anmana någon att lämna uppgift lill KK kan överklagas. En sådan tolkning rimmar emellertid illa

Prop. 1984/85:214 29

med förbudel mot att överklaga beslut om vitesföreläggande. Kan det senare inte överklagas bör inte heller ett beslut att ålägga någon att lämna uppgift kunna överklagas. Detta har klarlagts i den föreslagna lydelsen genom all det angetts att beslut enligt 5 § inte får överklagas, 1 övrigt har besvärsbestämmelsen moderniserats i terminologiskt hänseende.

Bestämmelsen i undra siycket. som är ny. har behandlats i den allmänna motiveringen (3.4).

1 tredje och Jjärde slyckel har endast gjorts ändringar av språklig art.

Ikraftträdande m. m.

De nya bestämmelserna föresläs träda i kraft den I januari 1986,

Något behov av övergångsbestämmelser föreligger inte. Beträffande straffbestämmelsernas tillämplighet på gärningar som begåtts före ikraftträdandet bör emellertid följande anföras.

Som framgåll av den allmänna motiveringen (3.2) har skyldigheten all ställa säkerhet enligt den nya lagen begränsats till att avse den som yrkesmässigt anordnar, tillhandahäller eller på annat sätt förmedlar sällskapsresa. Enligt den nuvarande bestämmelsen omfattas även den som "eljest i förvärvssyfte" anordnar eller förmedlar sällskapsresa. Den begränsning som här har föreslagits medför en motsvarande inskränkning av det straffbara området. Härigenom kan frågan uppkomma, huruvida den som i strid mol lagens nuvarande avfatlning "eljest i förvärvssyfte" anordnat eller förmedlat sällskapsresa skall kunna straffas för detta även efter den nya lagens ikraftträdande. Frågan får sin lösning genom stadgandet i 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Stadgandet har följande lydelse: "Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden". Detta stadgande har fält en generell avfatlning och har avsetts bli direkl tillämpligt även i andra fall än dem som aktualiserades av brottsbalkens ikraftträdande. Undantaget för gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden är uppenbarligen inte tillämpligt på den nu föreslagna lagändringen. Denna omfattas däremot av huvudregeln i stadgandets andra mening. Eftersom den nya lagen kan leda till frihet frän straff skall alltså denna tillämpas då någon döms för en gärning som han begått medan den äldre lagen gällde. Det torde vara obehövligt att särskilt nämna detla i en övergångsbestämmelse lill den nya lagen.

Att den nya straffbestämmelsen om Underlätelse alt fullgöra uppgiftsskyldighet inte kan tillämpas mot den som före den nya lagens ikraftträdande underlåtit alt fullgöra uppgiftsskyldighel följer av den allmänna straffrättsliga principen att en straffbestämmelse inte får ges lillbakaverkande kraft. Denna princip har kommil till uttryck i 5 § första stycket i den nyss nämnda lagen om införande av brottsbalken.

Prop. 1984/85:214 31

Bilaga 1

Sammanfattning av resegarantilagutredningens betänkande

Lagen (1967:203) om ställande av säkerhet vid sällskapsresa lill utlandet trädde i kraft den 1 juli 1967. Denna lag ersattes den I juli 1972 av den nu gällande resegarantilagen (1972: 204).

Tillkomsten av resegarantilagstiftningen år 1967 skall ses mot bakgrund främst av de missförhållanden som rådde inom sällskapsresebranschen under 1960-lalet dä branschen kraftigt växte. Därvid förekom s, k. skandalresor. Under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet försattes flera reseföretag i konkurs och tvingades att upphöra med sin verksamhet. Även under senare delen av 1970-talet försattes flera företag i konkurs.

Resegarantilagstiftningen syftar till alt ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd. I huvudsak innebär lagen att den som yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar sällskapsresor till utomnordiska länder skall ställa en säkerhet hos kommerskollegium. Säkerheten fär tas i anspråk bl. a. för återbetalning av erlagda medel om en resa inställs samt för uppehälle, återresa och skälig ersättning för förlorade förmåner om en resa avbryts. Om inte kollegiet medger annal skall säkerheten beslå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsuifästelse som fullgörs vid anfordran. Säkerhetens belopp bestäms med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning. Den som anordnar sällskapsresor eller förmedlar sådana resor som har anordnats utomlands skall ställa en säkerhet om minst 200000 kr. Den som förmedlar resor som har anordnats inom landet skall ställa en säkerhet om minst 50000 kr. En särskild nämnd, resegarantinämnden, prövar frågan om säkerheterna skall fä tas i anspråk.

Det nuvarande garantisystemel har kritiserats på bl. a. följande punkter:

- researrangörerna har särskilt under senare år fått ställa allt större säkerheter som inte står i en rimlig proportion till de risker som föreligger för resenärerna,

- kravet pä säkerheter har i allmänhet fört med sig en ökad kapitalbindning för reseföretagen och därmed också ökade kostnader som ytterst drabbar resenärerna,

- garantisystemel har särskilt under senare är kommit att medföra en alltmer betungande administration för såväl kommerskollegium som reseföretagen,

- garantisystemet har en konkurrenssnedvridande effekt genom att de större reseföretagen relativt sett i allmänhet har lägre kostnader för säkerheterna än de mindre företagen.

Resegarantilagutredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag i första hand att försöka finna en konstruktion för resegarantier som inte har del

Prop. 1984/85: 214 32

nuvarande systemets olägenheter. Enligt direktiven år en av utgångspunkterna att resenärerna skall garanteras ett minimiskydd genom lagstiftning av samma principiella innebörd som den nuvarande. Systemet bör vidare, enligt direktiven, ge resenärerna ett erforderligt skydd och samtidigt medföra att varje reseföretag har en rimlig grad av eget ansvar.

Enligt den nuvarande resegarantilagen skall säkerheten gälla det belopp som kommerskollegium bestämmer med hänsyn lill reseverksamhetens art och omfattning. Av förarbetena till lagen framgår att säkerheten för varje reseföretag i princip bör gälla för ett belopp som vid varje lillfälle motsvarar företagets ekonomiska åtaganden gentemot resenärerna.

Det sammanlagda beloppet av reseföretagens säkerheter är 1968 uppgick till 35 miij kr,, avseende 114 företag. 1 maj 1979 uppgick det sammanlagda beloppet lill 247 milj. kr., avseende 383 företag.

Reseföretagen kan indelas i researrangörer, dvs. anordnare av sällskapsresor, och reseagenter, dvs. förmedlare av sällskapsresor. Det sammanlagda beloppet av arrangörernas säkerheter uppgick i maj 1978 till 200 milj. kr., avseende 185 arrangörer. Ungefär en tredjedel av arrangörerna ställde en säkerhet som understeg 200000 kr. Lika mänga arrangörer ställde en säkerhet om 200000 kr. respektive över 200000 kr. Endast fem arrangörer ställde en säkerhet som översteg 10 milj. kr. Den största säkerheten uppgick till drygt 45 milj. kr.

Det sammanlagda beloppet av reseagenternas säkerheter uppgick i maj 1978 till 8 milj. kr., avseende 134 agenter. Flertalet av dessa säkerheter uppgick till 50000 kr.

Under perioden den Ijuli 1967-den 30juni 1980 inställde 20 reseföretag sina betalningar och föranledde utbetalningar ur säkerheterna. Det sammanlagda utbetalda beloppet uppgick till drygt 2,4 milj. kr. Under delperioden den 1 juli 1967-den 30 juni 1972 betalades ut 1,4 milj. kr. eller i genomsnitt 280000 kr. per år. Under delperioden den I juli 1972-den 30 juni 1977 betalades ut 932000 kr. eller i genomsnitt 186000 kr, per år. Under delperioden den I juli 1977-den 30 juni 1980 betalades ut endast 57000 kr. eller i genomsnitt 19000 kr. per år. I samtliga fall var säkerheterna tillräckliga för att ge resenärerna del skydd som de var berättigade till enligt resegarantilagstiftningen. Antalet resenärer som erhöll ersällning under perioden 1967- 1972 var mer än dubbelt så stort som under perioden 1972-1980. Av del totalt utbetalda beloppet avsåg huvuddelen (92%) återbetalning av eriagda förskott med anledning av inställda resor. Återstoden (8%) avsåg kostnader med anledning av att resor hade avbrutits utomlands. Endast en mindre del (knappt I %) av del utbetalda beloppet avsäg kostnader för hemtransporter från ullandel.

De säkerheter som reseföretagen har fått ställa hos kommerskollegium har hitlills alltid utgjorts av betalningsulfäsidser utfärdade av svenska banker och försäkringsbolag. I allmänhet har dessa kreditinstitut begärt en premie om 0.5-2% per år av garantibeloppet. Dessutom har företagen hos

Prop. 1984/85:214 33

kreditinstituten ofta fält binda eget kapital, exempelvis banktillgodohavanden, eller fält ställa förelagsinteckningar eller borgensförbindelser som säkerhet för hela eller viss del av beloppet.

Reseföretagens kostnader för säkerheterna utgörs i huvudsak av bokföringsmässiga kostnader, exempelvis bankavgifter och försäkringspremier, och s.k, alternativkostnader. De bokföringsmässiga kostnaderna torde i nuvarande penningvärde i allmänhet understiga 5 kr. per resenär vid en resekostnad om ca I 300 kr. Allernalivkostnader kan uppkomma om företagen tvingas att binda eget kapital eller om företagen får försämrade möjligheler lill rörelsekrediter. Storleken av alternativkostnaderna är ytterst beroende av del enskilda företagets ekonomiska och finansiella situation, Enligl utredningens bedömning kan researrangörernas totala kostnader för säkerheterna groyt iippskaltal antas i de fiesta fall ligga i storleksordningen 5-25 kr. per resenär. Sannolikt har de mindre och medelstora företagen relativt sett i allmänhet högre totala, kostnader än de större företagen.

Genom kapitalbindningen får garantisystemel anlas ha i viss utsträckning utgjort ett etdbleringshinder. Vidare kan systemet ha haft viss snedvridande effekt på konkurrensförhållandena genom all de större företagen i allmänhet har haft förhållandevis lättare att uppfylla kravel pä egel kapital eller motsvarande.

Det helt övervägande antalet sällskapsresor företas med charterflyg. Under de senaste decennierna har det ärliga antalet resenärer med charterflyg ökat nästan varje år. Under är 1979 minskade dock antalet resenärer med drygt 7% jämfört med år 1978. Antalet charlerflygresenärer under är 1979 uppgick till I 157000, Det totala antalet resenärer under år 1979 kan uppskattas till 1600000, varav 1400000 färdades med flyg. Minskningen av antalet charterflygresenärer under år 1980 kan uppskattas till 20-25 %.

Antalet reseföretag har ökat starkt under senare är. Sålunda var såväl antalet researrangörer som antalet reseagenter under är 1979 (383) drygt dubbelt så stort som under år 1974. Ett tiotal av arrangörerna svarade är 1979 tillsammans för uppskattningsvis 90% av det totala antalet charlerflygresenärer. De flesta av de större arrangörerna hade anknytning till charlerilygbolag genom alt ingå i samma koncern.

Enligt utredningens uppfatlning har förhållandevis stabila förhållanden rätt inom sällskapsresebranschen under senare är. trots att branschen har berörts av omfattande störningar och att den allmänna utvecklingen inom branschen i vissa avseenden har varit negativ. Under senare är har också säkerheterna i en allt mindre grad behövt tas i anspråk. Kravet pä säkerheter torde ha haft en viss betydelse för stabiliseringen genom sin sanerande inverkan på branschen. Även andra faktorer kan ha bidragit till de förbättrade förhållandena för resenärerna, exempelvis de förändrade kreditförhållandena inom branschen och de konsumenlpoliliska åtgärderna i övrigt inom sällskapsreseomrädcl.

Prop. 1984/85:214 34

Det bör alltså enligt utredningens mening kunna konstateras att resenärernas behov av ett sä omfattande skydd som den nuvarande resegarantilagen innebär under senare år har blivit allt mindre uttalat.

Utredningens bedömning är att det finns rätt stor grad av sannolikhet för alt det nuvarande behovet av skydd genom en särskild resegarantilagstiftning i huvudsak kommer att vara oförändrat under den överblickbara framliden. Det bör därför kunna antas att säkerheterna liksom hittills i allmänhet kommer att behöva tas i anspråk endast i en tämligen begränsad omfattning och i huvudsak för att möjliggöra återbetalning av erlagda förskott. Bl.a. mot denna bakgrund anser utredningen att de säkerheter som f.n. krävs totalt sett läcker högst osannolika risksituationer. Därför bör del finnas ett utrymme för alt utforma ett garantisystem med allmänt sett lägre krav på säkerheter.

Utredningen föreslär att den som anordnar eller förmedlar sällskapsresor till utomnordiska länder även i fortsättningen skall ställa en säkerhet hos kommerskollegium. Kravet på säkerhet bör gälla endast den som yrkesmässigt anordnar eller förmedlar sällskapsresor. Vidare bör syftet med garantisystemet även i fortsättningen vara att ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd. Säkerheterna bör alltså fä las i anspråk i huvudsak endast för återbetalning av erlagda medel om en resa inställs samt för uppehälle och hemresa om en resa avbryts utomlands. Avsikten med systemet är således inte att garantera resenärerna ersättning i alla de avseenden som ett reseföretag inte kan fullgöra sina åtaganden. Inte heller är avsikten att garantera ersättning ål andra än resenärerna, exempelvis ät flyg- eller hotellföretag. Detta är också vad som redan gäller. Frågan om säkerheterna bör få tas i anspråk bör även i fortsättningen prövas av resegarantinämnden.

Förslaget innebär all de nuvarande säkerheterna, vilka är individuella, skall kompletteras med en statlig resegaranti som skall finansieras av reseföretagen genom alt dessa erlägger avgifter till kommerskollegium för att därigenom bygga upp en särskild resegarantifond.

Vid bestämmandel av säkerheternas storlek bör enligt resegaranlilagulredningens förslag sammanfattningsvis beaktas följande:

- resenärerna skall ges det skydd som numera kan bedömas som erforderligt.

- garantisystemel bör, mot bakgrund av vunna erfarenheter och den riskbedömning som synes berättigad inför framtiden, rimligtvis inte utformas på ett sådant sätt att del fullt ut täcker också klart osannolika risker som resenärerna löper,

- vid en samlad avvägning bör därför de typer av risker som bedöms ha en mycket låg frekvens lämnas utan ett fullständigt skydd.

En principiell utgångspunkt bör enligt utredningens förslag vara att storleken av den säkerhet, som varje reseföretag skall ställa, avpassas sä

Prop. 1984/85:214 35

att säkerheten normalt i sig kan antas vara tillräcklig för att ge resenärerna det avsedda skyddet. Med en sådan utformning lorde det kunna antas att företagen, liksom hitlills, i allmänhet kommer att iaktta en viss försiktighet genom vetskapen om att de själva får stå för de ekonomiska konsekvenserna om något inträffar som gör att resenärerna måste ges ett skydd med stöd av garantisystemet. Vidare kan därigenom det nuvarande systemets sanerande och preventiva effekter bibehållas.

Enligt förslagel skall säkerheternas slorlek även i fortsättningen bestämmas av kommerskollegium. För researrangörer och för sådana reseagenter som förmedlar utom landet anordnade sällskapsresor skall säkerheten bestämmas i princip på sä sätt att till ett särskilt fastställt minimibelopp läggs ett tillläggsbelopp som beräknas med hänsyn till det uppskattade genomsnittliga antalet resenärer per månad. För sådana reseagenter som förmedlar inom landet anordnade resor skall säkerheten bestämmas lill ett belopp som är lika stort för alla agenter. Liksom f. n. skall kommerskollegium under vissa förutsättningar kunna medge erforderliga lättnader i kravet pä säkerhet.

Utredningen föreslår att säkerheterna för researrangörerna och sådana reseagenter som förmedlar utom landet anordnade resor skall bestämmas till ett belopp om 100000 kr. jämte eU tillägg om 50000 kr. för varje fullt 200-tal resenärer per månad. I allmänhet torde de föreslagna säkerheterna därigenom komma au ligga i storleksordningen 15-40% av de nuvarande säkerheterna. Flertalet researrangörer kommer genom det föreslagna systemet alt få ställa en säkerhet som ligger i storieksordningen 100000-150000 kr. För sådana reseagenler som förmedlar inom landet anordnade resor skall säkerheten bestämmas lill ell belopp om 25 000 kr., dvs. vad som i allmänhet motsvarar 50% av den nuvarande säkerheten. Det totala beloppet av reseföretagens säkerheter kommer sannolikt att minska från f. n. 250 milj. kr. till 50-75 milj. kr.

Enligt förslaget skall staten, i ett sådant fall där den säkerhet som ell reseföretag har ställt visar sig otillräcklig för att ge resenärerna del avsedda skyddet, intill ett visst bestämt belopp svara för utbetalningarna till resenärerna. För dessa utbetalningar skall i första hand medel las ur resegarantifonden. Om det i ett undantagsfall skulle visa sig att fondmedlen inte räcker till får staten förskottera medel. Återbetalning till staten av dessa medel, jämte ränta, skall göras sä snart som medel finns tillgängliga i fonden pä grund av företagens avgiftsinbetalningar. Ett företag är vidare enligl förslaget skyldigt att till fonden betala tillbaka medel som för företagets räkning har betalts ut till resenärerna med anledning av att företagets säkerhet har varit otillräcklig.

Den föreslagna statliga resegarantin, som skall utgöra ell kompletterande skydd avsett för mer ovantiga situationer, skall uppgå till samma belopp som varje enskild säkerhet. En säkerhet om exempelvis 100000 kr, skall sålunda kompletteras med en statlig resegaranti om 100000 kr. Det sam-

Prop. 1984/85: 214 36

maniagda beloppet, i exemplet 200000 kr,, ulgör vad som slår till resenärernas förfogande om något inträffar. Utredningen bedömer det som i mycket hög grad osannolikt alt beloppet inte skulle komma att räcka lill annat än i mycket sällsynta situationer. Garantin skall, som nyss nämndes, finansieras av reseföretagen som genom avgifter bygger upp en resegaran-lifond. Fonden bör. såvitt nu kan bedömas, byggas upp till en nivå om ca 2 milj. kr. När fonden har uppnätt denna storleksordning bör alltså avgiftsinbetalningen avbrytas. Skulle i en myckel osannolik silualion fonden inie förslå lill all läcka statens åtaganden fär staten kompenseras i efterhand genom ett fortsatt avgiftsuttag.

Avgifterna till resegarantifonden skall enligt förslaget för varje reseförelag bestämmas till 2% per år av säkerhetens storlek. 1 princip skall avgifterna erläggas kvartalsvis och hänföra sig till den säkerhet som har varit fastställd under kvartalet. För researrangörernas del innebär detta f.n. i allmänhet en avgift om högst I kr. per resenär. Det sammanlagda beloppet av företagens avgifter under ett är kan vid en i huvudsak oförändrad resandefrekvens antas uppgå till 1-1.5 milj. kr. Mot den bakgrunden bör fonduppbyggnaden upphöra inom 2 är. Förutsättningen bör dock vara att några större utbetalningar inte har behövt göras ur fonden och omständigheterna inte heller i övrigt talar för att fonduppbyggnaden bör fortsätta.

Del nuvarande garantisystemel har särskilt under senare är kommil att medföra en alltmer betungande administration för såväl kommerskollegium som reseföretagen. Utredningsförslaget innebär förenklingar i flera avseenden. Sålunda bör framhållas alt säkerheterna skall fastställas efter mer schablonartade regler än vad som f.n. gäller. Förslaget bör, även under resegarantifondens uppbyggnadsperiod, kunna genomföras inom ramen för kollegiets befintliga resurser inom det här verksamhetsområdet.

Enligl utredningens bedömning fär resenärerna ett skydd som är tillräckligt långtgående genom det garantisystem som har föreslagils. Av väsentlig betydelse vid bedömningen av systemet är också vilka kostnader som kan uppkomma för reseföretagen, dvs, i praktiken ytterst för resenärerna.

Som nyss nämndes torde de föreslagna säkerheterna för researrangörerna i allmänhet alt ligga i storleksordningen 15-40% av de nuvarande säkerheterna. Del kan antas att de totala kostnaderna för säkerheterna i dessa fall kommer att ligga i storleksordningen 1-10 kr, per resenär. Under resegarantifondens uppbyggnadsperiod tillkommer en kostnad som i allmänhet inte torde överstiga 1 kr. per resenär. Vissa mindre reseföretag kan komma alt få ställa säkerheter som är i huvudsak oförändrade jämfört med de nuvarande. Under fondens uppbyggnadsperiod kan för dessa företag, liksom för vissa större förelag som f. n. har mycket låga kostnader för säkerheterna, uppkomma en viss kostnadsökning.

Enligt utredningens bedömning bör man vidare kunna räkna med att systemet i allmänhet kommer alt leda till en förbättring av reseföretagens ekonomiska situation genom att det egna kapitalet i en mindre omfattning

Prop. 1984/85:214 38

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-04-29

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller. justitierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 april 1985 har regeringen pä hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i resegaranlilagen (1972:204).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mäns Edling.

Förslaget föranleder följande yllrande av lagrådet:

15 S

I andra styckels andra mening har tagits upp en bestämmelse av innehåll att, om kommerskollegiet förordnat att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart och beslutet överklagats, regeringen får bestämma all ett sådanl förordnande tills vidare inte skall gälla.

En regel av motsvarande innehåll finns för förvaltningslagens tillämpningsområde i 13 § nämnda lag. Vid tillkomsten av lagen, som inte gäller ärenden hos regeringen, utgick föredragande departementschefen från att handläggningen av sådana ärenden i tillämpliga delar skulle följa samma principer som enligt förvaltningslagen skulle gälla för underordnade myndigheter (se prop. 1971:30 s. 319), Den föreslagna ordningen torde därför gälla utan uttrycklig föreskrift: en sådan tilllämpning lorde f. ö, också ligga i sakens egen natur (jfr prop, 1971: 30 s, 420 och SOU 1964: 27 s. 604).

Lagregler om förfarandet i förvaltningsärenden hos regeringen är myckel sparsamt förekommande. En uttrycklig regel om räll för regeringen att förordna om inhibiiion i här aktuella fall skulle lätt kunna leda till missförståndet att motsvarande rätt inte föreligger inom andra delar av förvaltningsområdet. Enligt lagrådets mening bör bestämmelsen därför utgå ur förslagel.