Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop 1984/85: 213

Regeringens proposition 1984/85:213

om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), m. m.;

beslutad den 15 maj 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås all systemet med riktlinjer för producentpäver-kan, utfärdade av konsumentverket, och tvingande beslut i enskilda fall, meddelade av marknadsdomstolen med stöd av marknadsföringslagen (1975: 1418), skall bibehållas.

Enligt 4 8 marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att saluhålla en farlig eller otjänlig produkt till konsumenter för enskilt bruk. Förbudet riktas alltså mot delaljistledel. 1 propositionen föreslås en utvidgning, så all försäljningen av varan kan stoppas också i tidigare led. Detla innebär alt tillverkare, importörer och grossister kan förbjudas att tillhandahålla varan lill senare säljled,

1 prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänsllag har föreslagits att 4 8 mark­nadsföringslagen skall avse också tjänster som omfaltas av konsument-Ijänstförslaget. Nu föresläs att produktsäkerhelsbestämmelsen skall vid­gas till att omfatta hela tjänsteområdet.

Marknadsdomstolen kan f.n. meddela ett förbud mot saluhållandet av en farlig vara m.m. under handläggningstiden i domstolen och fram till dess att ärendet avgörs (interimistiskt beslut). Huvudregeln är då att mot­parten först måste höras. Nu föreslås alt marknadsdomstolen skall kunna meddela ett sådanl interimistiskt beslut utan att höra denne, när synnerliga skäl föreligger. Förslaget medför en ändring i lagen (1970:417) om mark­nadsdomstol m. m. Vidare föreslås bl. a. att i sistnämnda lag skall tas in en regel om rätt för branschorganisationer alt medverka i processen i mark­nadsdomstolen. Bakgrunden är den betydelse som domstolens beslut i enskilda ärenden får för näringslivet i övrigt. I    Riksdagen 1984/85. t samt. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                   2

Vidare behandlas de egenåtgärder som näringslivet kan vidla för att spåra och lösa konsumenlproblem. Dessa åtgärder bör enligt propositio­nen vidgas påtagligt.

De föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den I januari 1986.

Lagförslaget i denna proposition har granskals av lagrådet. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrädsremissen (s. 7). lagrå­dets yttrande (s. 225) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 227).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.


 


Prop. 1984/85:213 Propositionens lagförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)


Härigenom föreskrivs att 4 8 marknadsföringslagen i följande lydelse.


1975: 1418) skall ha


 


-.s'

Lydelse enligt prop. 1984/85:110

Saluhåller näringsidkare till kon­sument för enskilt bruk vara, som pä grund av sina egenskaper med­för särskild risk för skada pä person eller egendom, kan marknadsdom­stolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos nä­ringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första stycket om saluhållande av varor gäller även då konsumenten erbjuds att mot er­sättning förvärva nyttjanderätt till en vara för enskilt bruk eller all mot ersällning få en ijänsl som avses i konsumenttjänsilagen (1985:000) utförd.

Förbud enligt denna paragraf fär ej meddelas i den mån det i författ­ning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.


Föreslagen lydelse

Saluhäller en näringsidkare lill konsiimenier för enskilt bruk en vara. som på grund av sina egen­skaper medför särskild risk för ska­da på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda ho­nom att fortsätta därmed. Det­samma gäller, om varan är uppen­bart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar pä näringsid­kares vägnar.

/ den mån det behövs för att mot­verka all en vara som avses i förslå slyckel saluhålls på sätl som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan titt an­nan näringsidkare förbud all fort­sätta därmed. Även ett sådanl för­bud kan meddelas den som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första och andra siyckena om förbud mot saluhål­lande gäller / motsvarande fall även dä nyiijanderäii lill varor erbjuds mot ersättning eller tjänster tillhan­dahålls mol ersättning.

Förbud enligl denna paragraf får inte meddelas i den mån det i för­fattning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmel­ser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skul­le fylla.


Denna lag träder i kraft den I januari 1986,


 


Prop. 1984/85:213

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.'

dds alt 14. 15 och 18-20 88 skall ha nedan angivna lydelse.

dels ati i lagen skall införas en ny paragraf. 13 a 8. av nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydelse

13 a §

1 fråga om räll för sammanslut­ningar av näringsidkare all med­verka i ärenden som avses I 13 § andra meningen gäller följande séirskilda regler.

Om en sammanslutning av nä­ringsidkare gör sannolikt all ut­gången av ärendet kan ha betydan­de intresse för medlemmarna i sami7ianslutningen. får marknads­domstolen på ansökan av sam­manslutningen tillåta all denna, vid sidan av enskild part. medverkar i Jörjurandel och därvid åberopar bevisning.

Ansökningen om medverkan skall vara skriftlig och innehålla de skäl som den grundas på.

Parlerna skall beredas llltfälle all yttra sig över ansökningen. Denna får inte bijältas. om parten på den sida som ansökningen om medverkan avser motsätter sig det­ta.


14 §


Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ­de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före­bringa den utredning de vill åbero­pa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande.


Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ­de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före­bringa den utredning de vill åbero­pa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kallas Itu sammanträdet.


Lagen omtryckt 1984: 294,

Senasle lydelse av lagens rubrik 1972: 732,


 


Prop. 1984/85: 213


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

Förhandling som avses i 4 eller 5 8 konkurrenslagen (1982: 729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med part. För­handlingen skall dock alllid avslutas vid sammanträde med parterna inför domstolen.

15 §

Ärende fär avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a 8 meddelas ulan sammanträde enligt 14 8 första siycket. om tillfreds­ställande utredning foreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende fär avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillslånd enligl 18 8 konkurrenslagen (1982:729), förbud enligt 21 8 samma lag eller förbud eller åläggande enligt

13  8 marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 8 lagen (1971: 112) om av­talsvillkor i konsumentförhållanden kan pi"övas ulan sammanträde enligt

14  8 första stycket.


Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkal­lelse av lillstånd. som avses där, får inte beslutas utan att den som för­budet, åläggandel eller återkallel­sen avser fåll tillfälle all yttra sig i frågan, såvida det inte finns anled­ning anta, alt han avvikit eller eljest håller sig undan.


Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkal­lelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som för­budet, åläggandet eller återkallel­sen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida del inte finns anled­ning anta, alt han avvikit eller eljest håller sig undan. / ett ärende om förbud enligl 4 § marknadsförings­lagen på grund av särskild risk för skada på person etter egendom får marknadsdomstolen dock även i annal fall omedelbart besluta om förhud enligl 13 § samma lag. om synnerliga skäl föreligger.


18 § Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 88, 10 8 andra stycket. II 8, 13 8 första siycket och 14 8 rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne ulan giltigt skäl alt avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.


Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen hand­ling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.


Part eller den som medverkar en­ligt 13 a i) kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet alt röja yrkeshemlighet av teknisk na­tur.


 


Prop. 1984/85:213

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 frågaom vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 8 8 rättegångsbal­ken motsvarande tillämpning. I stället för de där angivna beloppen 5 000 och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.


Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsdomstolen in­ställt sig inför domstolen har rätt lill ersättning enligt vad i rättegångs­balken är föreskrivet om ersättning lill vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende beslämmel­serna för mål vari förlikning är tillä­ten. Skall ersättning utges av par­terna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.


Den som ej är part och inie heller medverkar enligt 13 a § och som efter kallelse av marknadsdomsto­len inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligt vad i rätte­gångsbalken är föreskrivet om er­sättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende beslämmelserna för mål vari förlik­ning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.


19 §


1 marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fräga som avses i 15 a 8 avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas, Be­slulel sänds lill parlerna samma dag som del meddelas.


I marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fråga som avses i 15 a 8 avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Be­slut som nu nämnts och beslut som avses i 15 § andra siycket sänds till parterna och lill den som medver­kar enligl 13 a § samma dag som det meddelas.


20 §


Skall inlaga, kallelse, föreläggan­de, beslut eller annan handling till­ställas part eller annan, sker det ge­nom delgivning.

Skall ansökan, kallelse eller före­läggande tillställas part eller annan, sker det genom delgivning. Det­samma gäller beslut som sänds en­ligl 19 §. Annan handling får till­ställas part eller annan genom del­givning, om det anses erjorderligt.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföre­läggande enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, får inte ske enligl 12 8 delgivningslagen (1970:428), om del inte finns anledning alt anta alt den sökte har avvikit eller på annat sätl häller sig undan.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.


 


Prop. 1984/85:213                                                                   7

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET
                        PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-02-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Peterson. Boström, Bodström, Gö­ransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg. Vvickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), m.m.

1    Inledning

I marknadsföringslagen (1975:1418) finns bl. a. bestämmelser riktade mot otillböriig marknadsföring, underlåtenhet att vid marknadsföring läm­na information av särskild betydelse frän konsumentsynpunkt och saluhål­lande av farliga eller otjänliga produkter. Marknadsdomstolen kan med stöd av dessa föreskrifter meddela förbud eller åläggande, förenat med vite och riktat mot ett enskilt företag. Konsumentverket ger genom olika rikt­linjer för näringslivet mer konkreta regler om vad som mot denna bakgrund bör iakttas i fräga om skilda produkter, tjänster och säljsituationer m.m. Åtgärder av nu berört slag utgör en form av producentpäverkan, i syfte att främja konsumenternas intressen.

I september 1979 tillkallades en kommitté' med uppdrag all se över vissa konsumentpolitiska medel för producentpäverkan m. m. Uppdraget avsåg särskilt systemet med konsumentverkets riktlinjer samt tvingande beslut av marknadsdomstolen. Uppgiften var att värdera de erfarenheter som vunnits av den gällande ordningen och att undersöka om det fanns skäl all söka förbättra systemet.

Kommittén, som har arbetat under namnet riktlinjekommitién. överläm­nade är 1983 betänkandet (SOU 1983: 40) Konsumenlpoliliska styrmedel -utvärdering och förslag, Kommitlén föreslår att den nuvarande ordningen för producentpäverkan skall beslå och att graden av självreglering inom näringslivet skall öka. Vidare föreslås vissa ändringar i marknadsföringsla-

' Professorn Solveig Wikström, ordförande, samt professorn Ulf Bernitz. numera landshövdingen Sven Heurgren. direktören E, O, Holm. hemkonsulenten Inger Persson och juris doktorn Sten Tengelin. Kommittén har bilrälls av sakkunniga och experter.


 


Prop. 1984/85:213                                                                   8

gen, bl. a. att förbud mot saluhällande av farliga eller otjänliga produkter skall kunna riktas inte som f.n. endast mot detaljister utan även mot tidigare säljled och att även ijänsteomrädet skall täckas in. Andra lagför­slag rör processen i marknadsdomstolen m.m.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norriand. kammarrätten i Sundsvall, kommerskollegium (KK). marknadsdomstolen (MD), näringsfrihetsombudsmännen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket (KOV). allmänna rekla­mationsnämnden (ARN), bankinspektionen, försäkringsinspektionen, so­cialstyrelsen (SoS). statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, arbe­tarskyddsstyrelsen, statens brandnämnd, statens provningsanstalt, statens mät- och provråd, statistiska centralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevi­sionsverkel (RRV), länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs respek­tive Västernorrlands län, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), yltrandefri­hetsutredningen (Ju 1977:10), konsumentköpsutredningen (Ju 1977:13), produktåterkallelsekommitlén (H 1982:06) och konsumentpolitiska kom­mittén (Fi 1983:03).

KK har bifogat ett yttrande av Stockholms Handelskammare. Länssty­relsen i Södermanlands län har bifogat yttranden av konsumentnämnderna i Eskilstuna, Flens, Katrineholms, Nyköpings och Strängnäs kommuner. Länsstyrelsen i Väslernorrlands lån har bifogat yttrande av konsument­nämnden i Sundsvalls kommun.

Vidare har yttranden avgetts av Kooperativa förbundet (KF), Sveriges Industriförbund (SI), Svensk Industriförening, Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM), Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS), Svenska Tidningsutgivareföreningen, Hemkonsulenternas samrådsgrupp, Konsumentvägledarnas förening. Kooperativa konsumenlgillesförbundel, Husmodersförbundel Hem och Samhälle, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Advokatsam­fund och Sveriges domareförbund.

Sveriges Grossistförbund (SGF), Sveriges Köpmannaförbund, SHIO-Familjeföretagen, Företagareförbundet SFR. Svenska Handelskammar­förbundet, Annonsörföreningen. Sveriges Reklambyråförbund och Sveri­ges marknadsförbund har anslutit sig till det av NDM angivna yttrandet. Också SI har anslutit sig till detta.

Yttrande har även kommit in från Synskadades Riksförbund.

Till protokollet i detla ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels lagförslagen i betänkandet som bilaga 2 och dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3. 1 fråga om utländska förhållanden och kommitléns närmare överväganden hänvisar jag till betänkandet, som även innehåller en översikt över svenska förhål­landen av betydelse.


 


Prop. 1984/85:213                                                               9

2    Allmän motivering

2.1 Konsumentpolitiska mål och medel — en bakgrundsbeskrivning

Konsumentpolitiken i Sverige bedrivs inom det marknadsekonomiska systemets ram. Drivkraften i marknadsekonomin är konkurrensen mellan företagen. För dessa är lönsamheten den nödvändiga och centrala faktorn. Konkurrens förutsätter ett decentraliserat beslutsfattande med en bety­dande frihet för de ekonomiska enheterna att besluta om olika ätgärder beträffande produktion, distribution och konsumtion m.m. Ett växelspel kan då råda mellan utbud och efterfrågan.

Det marknadsekonomiska systemet för organisation av produktion och konsumtion innebär å den ena sidan fördelar för konsumenterna. Fungerar konkurrensen effektivt, främjas effektiviteten inom näringslivet och pres­sas priserna. Konkurrensen kan också driva fram en bredd i utbudet. Därmed ökas konsumenternas valfrihet och möjlighet att träffa rationella val. Målet är att uppnå bästa möjliga fördelning av samhällets resurser. Enkelt uttryckt gäller det alt få fram så bra varor och tjänster som möjligt och till så låga priser som det går.

Å den andra sidan kan vi aldrig blunda för alt den marknadsekonomiska modellen endast i teorin fungerar problemfritt. I själva verket finns det konstanta brister när man ser till hur modellen ter sig i praktiken. Den förutsätter att konkurrensen kan bedrivas helt fritt och att köpbesluten är fullständigt rationella. Så år ju i verkligheten ofta inte fallet. Olika hinder för importkonkurrensen kan skapa ett skyddat utrymme för svenska före­tag att höja sina priser omotiverat. Offentliga åtgärder kan minska utrym­met för konkurrensfriheten. Företagsåtgärder såsom kartellbildningar, prissamverkan och säljvägran kan hindra effektivitet och prispress. Vidare saknar konsumenterna ofta möjlighet att fatta de rationella köpbeslut som modellen bygger på och som skall styra resurserna dit där de används mest effektivt för oss alla. Modellen kräver på den punkten bl. a. alt köparna alllid har full överblick över marknadens utbud i fråga om pris. kvalitet och alternativ, all köparna alltid får riklig och tillräcklig information om detta från företagen samt alt köparna ständigt kan hantera dessa kunskaper på det vettigaste sättet och alltså fattar de från ekonomisk synpunkt klokaste besluten.

Alla vet att så fungerar vi inte i våra konsumentroller. Marknadsekono­min ger oss visserligen stora fördelar. Samtidigt är den som ekonomisk modell för resursfördelning närmast definitionsmässigl på olika punkter ofullkomlig. Friheten för företagen skapar ett utrymme även för olämpliga metoder. Bristerna från konsumentsynpunkt kan på en viss marknad bero på vinstjakt, konkurrenstryckets intensitet, konkurrensens inriktning pä marginella egenskaper, okunnighet, kommuniceringssvärigheter, oetiska metoder eller annal.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  10

Det är alltså uppenbart all det allmänna måste på olika sätt fortlöpande söka motverka bristerna i det marknadsekonomiska systemet, för att få del att fungera så bra som möjligt. Viktiga inslag är då bl. a, handelspolitiken, konkurrenspolitiken och konsumentpolitiken. Arbetet i riktlinjekommittén (RLK) berör i första hand utvecklingen pä sistnämnda område. Som en bakgrund lill de förslag av kommittén som jag här kommer att anmäla redovisar jag nu utvecklingen där.

Konsumentpolitikens uppgift är alt stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Under 1950- och 1960-talen värdet allmän­nas insatser pä området i huvudsak begränsade till konsumentupplysning. Syftet därmed var bl. a. alt öka konsumenternas kunskaper och därigenom göra del möjligt för dem att påverka företagens utbud av varor och tjäns­ter. Direkta kontakter med företagen togs i allmänhet inte frän myndighe­ternas sida. Samhällsingripandena mol olämpliga affärsmetoder skedde i huvudsak genom självreglering inom näringslivet.

Vid ingången av 1970-lalet vidgades kraftigt ramen för del konsumentpo­litiska arbetet. Genom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring tog samhället ansvar för normbildningen därvidlag. Konsumentombudsman­nen (KO) fick därvid i uppdrag att övervaka marknaden och beivra över­trädelser på marknadsföringsområdet. Vidare uppdrogs ål marknadsrådet, numera marknadsdomstolen (MD), alt handha den dömande funktionen. Senare inrättades också konsumentverket som en central förvaltningsmyn­dighet för konsumentfrågor. Utvecklingen har därefter lett till utökad lagstiftning, bl. a. marknadsföringslagen (1975:1418, MFL). Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1976. Vidare trädde då i funktion det nya konsu­mentverket (KOV), där verkschefen även är KO. Genom MFL fick myn­digheterna ytleriigare medel för ingripande. Lagen ger som nämnts f.n. möjlighet lill tvångsåtgärder mot bl. a. otillbörlig marknadsföring, bristfäl­lig information och saluhällande av farliga eller otjänliga produkter m. m.

Lagstiftningen pä konsumentområdet har som nyss berördes också i övrigt successivt byggts ut, bl. a. genom lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, konsumenlköplagen (1973:877), konsumentkre-diilagen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen (1980:38). Också den nya konkurrenslagen (1982: 729) är betydelsefull för konsumentkollektivet. Utvecklingen under 1970-talet har inneburit att det allmännas insatser har utvidgats till alt gälla inte bara informationen till konsumenterna utan även direkta kontakter med förelagen från de konsumenlpoliliska instan­sernas sida. Därvid söker dessa förmå företagen att anpassa sin verksam­het till konsumenternas intressen. De organ och den lagstiftning som jag tidigare har berört har inneburit en omfattande utbyggnad av detta produ-centpåverkande arbete.

Enligt instruktionen för KOV (SFS 1976:429) skall verket bl. a. söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Vidare skall KOV utarbeta rikt-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 11

linjer för förelagens marknadsföring och produktutformning. Bl. a. rikllin-jesyslemels funktionsduglighet har prövats av RLK. Jag vill därför här redogöra för riktlinjernas bakgrund och tillkomst samt deras funktion i samspel med övriga medel för samhällets producentpåverkan. Redogörel­sen kan lämpligen bygga på föredragandens beskrivning av utvecklingen dä RLK:s direktiv beslutades.

Vid utformningen år 1970 av lagstiftningen mot otillbörliga marknadsfö­ringsåtgärder ansågs det (prop. 1970:57 s, 60) all en detaljreglering i lag under vilka omständigheter vissa affärsmetoder inte fick användas var förenad med nackdelar. I stället valdes tekniken alt i den nya lagstiftningen vid sidan av vissa specialbestämmelser inrymma en vidsträckt general­klausul som gav möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att fortsät­ta med ett visst förfarande som bedömdes vara otillbörligt mot konsu­menter eller näringsidkare, genom att strida mot god affärssed eller på annat-sätt. Det förutsattes därvid att de rättstillämpande organen genom sin praxis skulle utbilda ett nyanserat normsystem. Regeln skulle vidare skapa förutsättningar för en fortgående rättsbildning på området. Det bedömdes (prop, 1970:57 s. 169) alt ärendena i många fall skulle komma att avslutas hos KO, bl. a. genom frivillig rättelse.

Utmärkande för generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, som numera finns i MFL, är att normbildningen sker först i MD genom dess beslut i enskilda ärenden. Till skillnad mot detaljerade, straffsanktionerade bestämmelser utformas ett förbud i det enskilda fallet, när domstolen har funnit de allmänna normerna i generalklausulen åsidosatta av en näringsid­kare.

Ett vitesförbud med stöd av generalklausulen är formellt bindande en­dast för den näringsidkare som förbudet har riktats mot, MD:s beslut i enskilda ärenden har dock stor betydelse också som vägledning för andra näringsidkare. Vidare lade KO på ett tidigt stadium ofta domstolens beslut i principfrågor till grund för överenskommelser med näringsidkare inom en viss bransch eller för riktlinjer som KO antog för sin granskningsverksam­hel i anslutning till lagen om otillbörlig marknadsföring. Sädana överens­kommelser eller riktlinjer läckte rätt ofia även förfaranden som inte prö­vats av domstolen. Genom delta kom de alt utgöra en blandning av dels rättsligt prövade normer, dels normer av annan art, såsom frivilliga åtagan­den av grupper av näringsidkare, I det sistnämnda fallet kunde MD komma att bedöma åtagandena som överenstämmande med god affärssed och därmed låta dem bli vägledande för domstolen vid prövning av frågan huruvida ett företags ätgärder i ett visst ärende var att bedöma som otillbörlig marknadsföring.

Normbildningen i anslutning lill lagen om otillbörlig marknadsföring präglades på detta sätt av ett samspel mellan av MD i det enskilda ärendet rättsligt fastlagda regler och normer av annan art. Konkret utformade handlingsregler för skilda typsituationer växte fram i samband med dom­stolens praxis och KO:s verksamhet.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  12

När MFL utformades år 1975 konstaterades (prop. 1975/76:34 s. 93 f.) all den verksamhet som bedrevs inom ramen för lagen om otillbörlig marknadsföring samt 1971 års avtalsvillkorslag till stor del utgjordes av förhandlingar mellan KO och berörda företag eller branschorganisationer. Flertalet ärenden klarades av genom att företagen eller organisationerna inför KO frivilligt utfäsle sig att ändra marknadsföringen eller avtalsvill­koren. Vidare uttalades all KO utfärdade allmänna riktlinjer rörande mark­nadsföring och att konsumentverket svarade för det producenlpåverkande arbetet i övrigt, såsom i fråga om produktutveckling och produktinforma­tion, till nytta för konsumenterna.

Här kan inskjutas att det i samband med all konsumentverket inrättades år 1972 diskuterades huruvida verket skulle utrustas med formella befo­genheter att vidta tvingande åtgärder gentemot producenterna (prop. 1972:33, NU 1972:40. rskr 1972:225). Föredraganden framhöll därvid att det var naturligt att i första hand försöka åstadkomma resultat genom frivilligt samarbete med producenterna i obundna former.

Vid tillkomsten av MFL år 1975 uttalades vidare att samarbetet mellan det dåvarande konsumentverket och företagen tagil olika former. Ibland hade brister hos enskilda produkter föranlett verket att ta upp överlägg­ningar med berörda företagare. 1 andra fall hade diskussioner förts med företrädare för hela branscher. Av särskilt intresse bedömdes de riktlinjer vara som konsumentverket utfärdade rörande produktutformning och pro­duktinformation. 1 riktlinjerna, angavs del, lämnade verket rekommenda­tioner som innehöll sådana krav som verkei efter samråd med branschen hade funnit att man borde ställa inom området i fräga.

Som förut har berörts innebar tillkomsten år 1975 av MFL att möjlighe­ter att tillgripa tvångsåtgärder mot bristfällig information och saluhållande av farliga eller otjänliga produkter infördes. De riktlinjer som KO och konsumentverket tidigare hade utfärdat var ju i sig inte rättsligt bindande för näringsidkarna utan ett uttryck för myndigheiernas uppfattning om hur företagen borde uppträda pä marknaden. Som har omnämnts kunde det dock finnas inslag som hade prövats av MD.

Vid utformningen av MFL beaktades särskilt de goda erfarenheterna av utrednings- och förhandlingsverksamheten. Man ansåg att det fanns all anledning alt värna om de fördelar som även i fortsäitningen stod att vinna inom ramen för en förhandlingsverksamhet i obundna former. Det angavs (prop. 1975/76:34 s. 94 f.) som en grundtanke att myndigheterna visserii­gen måste ha möjlighet till tvängsvisa ingrepp men att de önskvärda för­ändringarna av företagens beteenden sä långt möjligt borde genomföras på grundval av frivilliga åtaganden frän företagens sida.

Såsom en ytterligare princip angavs år 1975 alt konsumentpolitiken skall bedrivas i en decentraliserad ekonomi, där besluten om produktion och konsumtion fattas av ett stort antal individer under starkt skiftande förut­sättningar. I denna marknadsekonomi måste ansvaret för produktutveck-


 


Prop. 1984/85:213


13


ling och marknadsföring i första hand ligga hos de enskilda förelagen. De närmare formerna för de konsumentpolitiska organens arbete med att påverka producenterna måste allmänt bestämmas mot bakgrund av detta. 1 fråga om den tekniska utformningen av tvingande bestämmelser röran­de produktinformation och produktsäkerhet förelåg vid lagstiftningsarbe­tet år 1975 bl. a. ett utredningsförslag som innebar en ramlagstiftning med befogenhet för en viss myndighet att utfärda detaljerade föreskrifter som sanktionerades med straff. En sådan ordning bedömdes (prop. 1975/76: 34 s, 106 f.) dock vara förenad med olägenheter när det gäller det vida området som utgörs av konsumentprodukter i stort. Statsmakternas slut­sats blev i stället att den nya lagstiftningen borde byggas upp efter mönster av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring, dvs. med formell normbildning först i MD genom vitesbeslul i enskilda ärenden. Slutsatsen byggde pä förutsättningen att resultat i allmänhet kan åstadkommas genom frivilliga överenskommelser och utfärdande av riktlinjer.

Genom den valda formen och dess nu angivna förutsättningar grundades de nya bestämmelserna på att icke-bindande riktlinjer m.m. också i fort­sättningen skulle vara ett av de främsta medlen för samhällets producent­päverkan. Riktlinjerna skulle beakta behovet av vägledning för näringsli­vet i fråga om tillämpningen av generalklausulerna rörande information och produktsäkerhet. Den valda lösningen byggde på att de fall som skulle komma under MD:s prövning ofta borde bli sådana där ett företag inte följt riktlinjer som KOV lämnat för ett visst område och som ju inte är bin­dande. Utgångspunkten var därvid att de meddelade riktlinjerna normalt ligger till grund för MD:s bedömning. Avgörandet skulle dock ankomma på domstolen.

Det är riktigt då det i RLK:s direktiv uttalas att den nu angivna ordning­en kan sägas vara okonventionell, jämfört med den vanliga tekniken för näringsrättslig reglering. De ansvariga organen lämnas ett betydande mått av frihet att själva fastställa vilka former av producentpäverkan som bäst gagnar lagstiftningens syften samt vilka medel som är lämpligast för alt genomdriva angelägna krav.

För de närmare överväganden som har skett vid valet av denna lösning får jag hänvisa till vad som i övrigt sägs i prop. 1975/76: 34 med förslag till marknadsföringslag, m.m. (s. 95 ff.). Jag vill här endast erinra om vissa uttalanden rörande riktlinjernas utformning och förekomst. Föredragan­den anförde bl. a, att detaljerade riktlinjer ställde höga krav på myndighe­ternas utredningsresurser. Med de resurser som inom överskådlig tid kun­de slå till buds för del konsumenlpoliliska arbetet torde det inte vara möjligt att annat än i undantagsfall utfärda anvisningar som innehöll mera detaljerade krav på företagens marknadsföring. Vidare uttalades att detal­jerade krav kunde komma i konftikt med uppfattningen att ansvaret för produktutveckling och produktinformation i första hand mäste åvila före­tagen själva. Det torde i normalfallet inte heller vara möjligt för myndighe-


 


Prop. 1984/85:213                                                                  14

terna att förutse och beakta alla de olika situationer, som kunde uppstå i anslutning till utveckling och marknadsföring av en produkt. Bedömningen blev därför den att utfärdade riktlinjer vanligen måste bli allmänt hållna och alt det av den anledningen blev nödvändigt att i inte obetydlig ut­sträckning ha överläggningar med näringsidkare rörande riktlinjernas inne­börd i enskilda fall. Vidare ansågs det inte vara möjligt eller lämpligt att inom överskådlig framlid la fram riktlinjer för alla de produktområden, där konsumentsynpunkter behöver föras fram.

Verket kan fastställa riktlinjer också i frågor där ett ingripande med stöd av MFL bedöms inte kunna ske.

Innan riktlinjer utfärdas på ett visst område har normalt förhandlingar förekommit mellan verket och berörda branschorganisationer. Men verkei kan också förhandla direkt med ett visst eller vissa företag och kan utfärda riktlinjer även om enighet inte har uppnåtts med näringslivet om deras innehåll. Verket har f. n. utfärdat ett fyrtiotal.

Av vad jag har anfört framgår att det allmänna använder två huvudtyper av lagstiftningsåtgärder för att avhjälpa bristerna i den marknadsekonomis­ka modellen. De båda regelsystemen upprätthålls samtidigt och används parallellt med varandra. Detta innebär följande.

Genom civUrätlshga regler av tvingande eller dispositiv natur ökar vi konsumentskyddet när det gäller innebörden och konsekvenserna av det avtal som i den enskilda köpsituationen träffas mellan företaget och konsu­menten. Man är då inne på att lagstiftningsvägen i förväg ha funnit bl. a. en rimlig fördelning mellan dem av ansvaret för skilda faktorer. Det kan gälla vad som skall anses vara ett fel i en prestation, felets konsekvenser samt reklamationslidens längd m.m. Att sådana lagregler finns till hands är påkallat inte bara för alt lösa enskilda tvister. Redan genom sin existens kan de dessutom påverka agerandet pä marknaden i rätt riktning. Därmed kan reglerna medverka också till att förebygga tvister. Detta spar resurser, både för det allmänna och för enskilda.

Den andra huvudtypen avser marknadsrätlsliga regler. Här gäller det förhållandet mellan del allmänna och företagen. Olika regelsystem, bl.a. marknadsföringslagstiflningen, ger möjlighet att påverka företagens bete­ende mot konsumenterna.

Jag vill peka på att det för konsumenterna vidare är viktigt att ha tillgång också till förenklade förfaranden för att förebygga eller lösa tvister. Den s. k. småmålslagen, som ullkom år 1974, ger möjlighet därtill. Betydelsefull i detta avseende är också verksamheten vid allmänna reklamationsnämn­den (ARN), som startade pä försök år 1968.

Del kan framhållas att de erfarenheter som samlas hos de pä fältet verksamma organen används som ett viktigt underlag i KOV:s arbete. Enskilda ärenden kan t. ex. peka pä brister hos en viss marknad i fräga om utbudets kvalitet, informationen från företagen eller de avtalsvillkor dessa tillämpar. Genom aft i detta läge ta upp bran.schinriktade eller generella


 


Prop. 1984/85:213                                                                 15

förhandlingar med näringslivet, genom att utfärda riktlinjer eller genom att vidta andra åtgärder kan alltså KOV motverka sådana brister hos markna­den. Detta är ett betydelsefullt arbete också i den meningen att man med dessa marknadsrättsliga metoder, för alt få olämpliga avtalsvillkor på en marknad utrensade generellt, kan begränsa framtida tvister m.m, och därmed spara resurser.

Av det anförda framgår att 1970-talets första hälft inneburit en kraftig framflyttning av konsumentpolitikens positioner. Jag vill erinra om att denna strävan fullföljs genom det viktiga förslag till konsumenttjänsllag (prop. 1984/85: 110) som regeringen lämnat till riksdagen, efter föredrag­ning av chefen för justitiedepartemeniet. Ytterligare en större reform för att stärka konsumenternas rättsställning förbereds f.n. Jag tänker på det arbete som bedrivs inom justitiedepartementet på en ny konsumentköplag UfrSOU 1984:25).

Jag påminner vidare om arbetet inom den konsumentpolitiska kommitté som regeringen tillsatte år 1983. Också produktäierkallelsekommilién (H 1982:06) har en viktig uppgift, som gäller ätgärder för att öka produktsä­kerheten för konsumenterna.

Efter denna bakgrundsteckning kan jag nu gå in på de bedömningar och förslag som RLK har redovisat. Som nämnts tidigare hänvisar jag lill betänkandet i fråga om de närmare övervägandena. För att kunna ge den erforderliga helhetsbilden kommer jag också all ta upp vissa förslag som inte kräver beslut av regeringen eller riksdagen. Jag avser därvid all särskilt anmärka när sä är fallet.

De huvudfrågor som jag behandlar gäller

-     riktlinjesystemet (2.2),

-     näringslivets egenåtgärder för att lösa konsumentproblem (2.3),

-     riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel (2.4),

-     information (2.5).

-     produktsäkerhet (2.6) och

-     processen i MD, m. m. (2.7)

2.2 Principiell och praktisk utvärdering av riktlinjesystemet

Mitt förslag: Systemet med riktlinjer utfärdade av konsumentverket och tvingande beslut av marknadsdomstolen behålls.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: De fiesta ställer sig bakom kommittéförslagel. Några instanser är dock starkt kritiska till riktlinjesystemet.


 


Prop. 1984/85:213                                                               16

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Riktlinjesysiemet fungerar till nytta för konsumenterna och vinster kan inte förväntas av ett sysiembyte. En förändring skulle dessutom skapa svårigheter. Nuvarande ordning bör därför beslå.

Skälen för mitt förslag: RLK har vid sin utvärderinguttalat bl, a. följande. Utarbetandet av riktlinjer är ofta en tidskrävande process. Skilda uppfatt­ningar om vad som bäst tillgodoser konsumenternas intresse kan föras fram. Arbetet i denna fas kännetecknas av en stark strävan att basera riktlinjer på förhandlingsöverenskommelser. Delta står i god överensstäm­melse med lagstiftarens intentioner och är också av stort värde för all reglerna skall få genomslagskraft. Kommiltén finner ftera skäl till varför riktlinjeutfärdandet har minskat under senare år. Informationen om riktlin­jerna lill förelagen bedöms vara god. Övervakningen och efterlevnaden kan betraktas som tillfredsställande. Vissa förbättringar synes dock möj­liga och planeras även av KOV. RLK uttalar vidare att dess utvärdering av tillämpningen således inte visar på några större brister i riktlinjesysiemet och KOV/KO:s roll i detta. Den kritik som förts fram i den allmänna debatten synes ha haft visst berättigande vad gäller de första årens riktlin­jeverksamhet. Verket och näringslivet m. fi. har numera dock fått erfaren­heter av riktlinjearbetet. Problemen hittills kan enligt kommitténs mening lill stor del hänföras till att del varit fråga om en "inkörningsperiod" där kunskap om lämpliga tillvägagångssätt vunnits.

Vidare anför RLK alt det system för framtagning av reglerna som tillämpas visserligen har svagheter. Det är bl. a. arbets- och tidskrävande då hänsyn måste tas till motpartens ståndpunkt. Å andra sidan har syste­met också fördelar. Förhandlingarna med näringslivet kan ofta ersätta mödosamt utredningsarbete, remissbehandling m.m. Kommittén uttalar vidare att riktlinjerna genom förhandlingarna förankras också inom nä­ringslivet och alt detta ökar sannolikheten för att de skall fungera i prakti­ken. Vidare sägs alt riktlinjerna i vart fall torde ha lika stor genomslags­kraft som formellt bindande föreskrifier skulle ha haft och att det därför synes lämpligt att bygga vidare på vunna erfarenheter av riktlinjesysiemet. Kommitténs förslag lill förbättringar har mot denna bakgrund grundals på det nuvarande systemet.

En positiv grundsyn på riktlinjesysiemet framträder i remissutfallet. Exempelvis uttalar KOV att riktlinjerna är ett smidigt instrument som medger en successiv utveckling i arbetet med att förbättra konsumenternas situation och som bör bestå. Tvä fackliga organisationer år dock kritiska och anför att riktlinjerna bara är rekommendationer, att förhandlingarna lar för lång lid, all arbetet tar för stora resurser och alt efterlevnaden är dålig. Del yrkas av den ena organisationen att det måste bli möjligt alt upphöja riktlinjerna lill bindande föreskrifter med sanklionsmöjligheter och att KOV bör få befogenheten, för områden där behov uppslår.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  17

För egen del vill jag framhålla följande.

Det är uppenbart att förhandlingarna mellan KOV och näringslivet möt­te åtskilliga inkörningssvårigheter när de togs upp år 1976. 1 det praktiska arbetet kom det fram såväl principiella som konkreta frågor. Förhandlings­rutiner fanns givetvis inte upparbetade och förhandlingsdeltagarna ställdes i mycket inför nya arbetsuppgifter. Utomrättsliga normsystem, som kunde ge ledning, saknades. Lagstiftningen gav alltså både KOV och näringslivet en rätt svår uppgift. Samtidigt gjordes i lagstiftningsarbetet den bedöm­ningen att en utbyggnad av det syslem som valdes år 1970 bäst främjade konsumenternas intressen. Med den valda modellen skulle regelframtag-ningen ske på marknaden. De nya generalklausulerna om information och produktsäkerhet avsågs få sin närmare innebörd preciserad genom MD:s och KOV:s agerande i förhållande till bl. a. konkreta marknader, säljme-loder och säljsifualioner.

Del är mol den bakgrunden inte svårt alt förslå att kritiska röster höjdes, bl. a. från näringslivets sida. Delta ledde till att RLK tillsattes är 1979. Parallellt.med kommittéarbetet fortsatte riktlinjeframtagningen. Förbätt­ringar kunde därvid göras i frågan om framtagningsprocessen. Jag vill tillägga alt del har bedömts inte vara till nackdel alt riktlinjerna kommit att bli mer detaljerade än vad man år 1975 trodde skulle bli fallet.

Riktlinjesystemet har efter snart nio års tid numera blivit ett etablerat och välbekant system för regelframtagning. De närmast berörda - MD, KOV och näringslivet - ger uttryck för en positiv grundsyn på systemet. Också jag finner all det fungerar väl i stort och är lill nytta för konsumen­terna. Att problem ibland uppstår är normall även beträffande straffsank­tionerade regler. Jag kan inte se möjliga vinster av en sådan förändring som en remissinstans har begärt, samtidigt som förändringen skulle skapa svå­righeter. Bl. a. vill jag peka på att i KOV, som föreslagits få utfärda bindande föreskrifter, är inbyggd funktionen att som KO föra det allmän­nas talan i MD. Den begärda förändringen skulle därmed kräva en radikal omläggning av del system statsmakterna beslöt år 1976. RLK:s år 1983 framlagda utvärdering ger inte fog för något sådant.

Vid min prövning har jag således kommit fram till att vi bör fortsätta på den inslagna vägen, där del dessutom är möjligt att göra vissa förbättring­ar. Jag kommer tillbaka lill detta. Av det anförda följer att jag inte lägger fram något ändringsförslag i systemfrågan.

Jag vill tillägga att det är värdefullt att RLK vid sin utvärdering tagit upp också aspekter som rör konkurrenspolitiken, nämligen att riktlinjesyste­met kan medföra vissa risker för olikformiga konkurrensvillkor och för konkurrenshämmande samverkan mellan företag. Kommitlén har funnit att riktlinjesystemet inte i praktiken medfört några nackdelar ur denna synvinkel. Det är enligt min mening angeläget att dessa aspekter löpande uppmärksammas i rikilinjearbetet också i del följande. Viktigt är även att man liksom hittills uppmärksammar Sveriges internationella åtaganden i fråga om tekniska handelshinder. 2    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                  18

RLK har aktualiserat frågan om möjliga förändringar av rutinerna för att ta fram riktlinjer. Därvid har man delat upp arbetet i skilda faser. Kommit­lén använder begreppen initiering och prioritering, utarbetande, offentlig­görande, tillämpning, övervakning saml utvärdering. KOV har framhållit alt, även om utarbetandet av riktlinjer hittills i huvudsak har följt vad RLK föreslagit pä dessa punkter, verket anser det värdefullt med de förslag och preciseringar som kommittén har gjort.

Även jag finner det värdefullt att en ingående analys har gjorts i dessa avseenden. Delta måste ju främja systemels förmåga alt fungera praktiskt. I själva sakfrågan om möjliga förbättringar av rutinerna bör del i första hand ankomma på KOV att ta ställning. Jag har således nämnt saken, inte för regeringens eller riksdagens ställningstagande utan för sammanhangels skull. Också i ell annal spörsmål som RLK har tagit upp är det en angelägenhet för verkei att fatta beslut. Det gäller då frågan om det är önskvärt att KOV i ökad omfattning prövar överenskommelser mellan verkei och enskilda branscher som styrmedel, i stället för riktlinjer.

2.3 Näringslivets egenåtgärder för att lösa konsumentproblem

RLK pekar på att det utomlands i vissa fall finns omfattande självregle-ringsaktiviteter inom näringslivet. Kommittén finner det angeläget att bätt­re än hittills skett ta till vara bl. a. det marknadskunnande som finns inom näringslivet. Näringsidkarna och deras organisationer bör därvid stimule­ras att mer aktivt engagera sig i arbetet med att förbättra konsumenternas ställning. Enligt RLK är det önskvärt att som ett kompletterande styrme­del vid sidan av riktlinjerna pröva en självreglering liknande den som finns eller är under uppbyggnad i andra länder. Kommittén antar att ett självreg-leringssystem har sin största utvecklingsmöjlighet på informationsområdet men att ett visst utrymme kan finnas också i övrigt.

Vad RLK tänkt sig är i första hand att näringslivet lar fram normer i vissa fall och svarar för viss normövervakning. Detla kräver resurser som enligt kommitténs mening inte är större än att del är realisliskl all räkna med att man inom näringslivet skall vara beredd alt ställa dem lill förfogan­de. För att försäkra sig om att dessa bedömningar är verklighetsanknutna tog RLK kontakter med näringslivet och erhöll därvid från NDM konkreti­serade förslag om självregleringssystem. Vidare gjorde en företrädare för Sveriges Köpmannaförbund, i samråd med SHIO-Familjeföretagen, gent­emot kommiltén vissa preciseringar och angav exempel på problemområ­den inom detaljhandeln där självregleringsåtgärder borde kunna komma i fråga (se bilaga 9:1-2 lill kommitténs betänkande SOU 1983:40).

Ytteriigare understryker RLK angelägenheten av att näringslivet i ökad omfattning medverkar till alt flera standarder tas fram inom konsumentom­rådet.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 19

RLK vill betona att förslaget om ökad självreglering inom näringslivet förutsätter att KOV såsom central förvaltningsmyndighet för konsument­frågor även i fortsättningen har ett övergripande ansvar för att ertorderliga normer tas fram pä marknadsföringens område. Det bör således ankomma pä verket att svara för i, ex. problemuppfångning och prioritering även vad gäller de självreglerande åtgärder som RLK föreslår. Däremot är det länken alt dessa skall innebära att vissa resurser frigörs inom verkei när det gäller själva normframtagningen och normövervakningen. Även beträf­fande den senare bör KOV ha ett övergripande ansvar och alltså följa utvecklingen på marknaden för att kunna gripa in om det skulle visa sig nödvändigt.

De synpunkter som kommit till uttryck i NDM:s förslag kan översiktligt sammanfattas på följande sätl:

1.   Självregleringen bör inriktas på åtgärder som faller inom ramen för marknadsföringslagens bestämmelser om marknadsföring och informa­tion, för all det inte skall uppstå problem från konkurrenspolitisk syn­punkt.

2.   Systemet får konstrueras pä ett sådant sätt all uppgifterna i stort sett kan lösas med hjälp av tillgängliga resurser hos organisationer och företag.

3.   Det förutsätts att man i det enskilda fallet funnit ett konsumentbehov, att KOV och näringslivet är ense om att det senare bör söka lösa problemet och att uppföranderegler framstår som en realistisk utväg för att komma lill rätta med detta.

4.   Utgångspunkten är att ansvaret för framtagningen av uppföranderegler vanligen bör ligga hos vederbörande branschorganisation.

5.   Ett centralt samråds- och kontaktorgan pä näringslivssidan behövs även framdeles. Det synes lämpligt all inom NDM inrätta ett permanent organ för att bevaka övergripande frågor som rör självreglering och framtagning av uppföranderegler. Organet skulle bl. a. planera norm­framtagningen, i mån av resurser tillhandahälla regelskrivningsexpertis och fungera som redaktionellt samordningsorgan.

6.   Vid sidan av regelframtagning finns frågan om näringslivet skall ha uppgifter som rör regelbevakning, dvs. regeltillämpning och regeltillsyn. Det enda praktiskt genomförbara är en regeltillämpning med stark branschanknytning, med en viss organisatorisk samordning av de olika branschanknutna bedömningsorganen. En sådan samordning kan lösa dilemmat all bedömningen annars lätt kan komma att bli, eller uppfattas som. alltför branschpräglad och inte framstå som tillräckligt auktoritativ utanför den egna branschen. En modell kunde vara att ordförande och vice ordförande samt möjligen även sekreterare, förslagsvis nominerade eller utsedda av NDM, är gemensamma i alla eller ett anlal bransch­nämnder.

7.   NDM bedömer alt del inom flera branschorganisationer finns eller kan uppbådas resurser för au etablera en fungerande regelbevakning. Det gäller att vara kreativ och flexibel vid val av tekniska lösningar.

8.   Del kan knappast vara aktuellt att inom näringslivet generellt operera med utomrättsliga sanktioner. Del bör vara fulll tillräckligt all som yttersta påtryckningsmedel ha marknadsföringslagens sanktioner.


 


Prop. 1984/85: 213                                                                 20

Den förklaring som lämnats av en företrädare för Sveriges Köpmanna­förbund rörande självreglering inom detaljhandels- och konsumentservice­sektorerna kan översiktligt sammanfattas sålunda:

1.  Organisationerna (Sveriges Köpmannaförbund och SHIO-Familjeföre­tagen) önskar skifta roll i konsumentpolitiken från att enbart vara objekt för myndigheternas aktiviteter till att också bli subjekt med rätt och skyldighet att ta initiativ. Man är villig att la på sig ett större medansvar för åtgärder som syftar till att ge konsumenterna en tryg­gare ställning på marknaden.

2.  Det behövs vissa regler för företagens marknadsuppträdande och så­dana finns redan inom vissa sektorer. Del åligger i första hand bran­scherna, företagen själva och deras organisationer, att dra upp dessa regler och medverka till att de följs.

3.  Exempel på områden där en självsanering kan bli framgångsrik är försäljning till minderåriga, "gör-det-själv"-marknaden, pris- och kre­diterbjudanden samt tillämpningsnormer för öppet köp.

4.  Inom detaljhandeln kan man räkna med en fortsatt utveckling i riktning mol en upplösning av hävdvunna branschgränser. Detta medför sanno­likt att självregleringen i betydande omfattning måste administreras centralt. Man kan föreställa sig att den praktiska lösningen måste bli att de två organisationerna etablerar en gemensam självregleringsfunktion genom någon form av gemensamt utskott eller liknande, vilket i sin tur nära samarbetar med NDM.

5.  Organisationerna är beredda att avsätta erforderliga resurser för en sådan verksamhet. Eftersom man ändock måste ta itu med dessa frågor, och redan gör del, blir det inte några större resursförstärkning­ar. Detta innebär att den tänkta självregleringen närmast får ses som en systematisering och rationalisering av resursinstanserna.

6.  NDM skall utgöra den fasta punkten och förstärkas.

7.  Det är realistiskt att räkna med att antalet branschregler som tas fram totalt sett inom näringslivet inte kommer att överstiga 5-7 per år. Tyngdpunkten i självregleringsinsatserna kommer i stället att ligga på information samt rådgivning och konfliktlösning i enskilda fall.

 

8.   Huvudansvaret för informationen, som måste upprepas med jämna mellanrum, bör vila på branschföreningar och lokala/regionala organi­sationer.

9.   Tillsyn och övervakning är centrala funktioner också i ett självregle­ringssystem. I praktiken utövar branschföreningarna och de lokala/re­gionala organisationerna en omfattande tillsyn över de egna medlem­marnas göranden och låtanden på marknaden. Ärendena initieras ofta genom påpekanden av konkurrenter.

 

10.  Något behov av utomrättsliga sanktioner har inte visat sig föreligga i praktiken. Del räcker med att "skramla" med de rättsliga vapnen och hänvisa till existensen av KO.

11.  En vidareutveckling av det goda lokala samarbetet med konsument­vägledare framstår som ett av de mest angelägna och konstruktiva utvecklingsinitiativen för konsumentpolitiken.

Kommitténs tankar har mötts med positivt gensvar vid remissbehand­lingen, även om några ansett det vara svårt att bedöma den konkreta


 


Prop. 1984/85:213                                                                  21

innebörden. Sålunda delar KOV uppfattningen all det är önskvärt med en utvidgad självsaneringsverksamhet inom näringslivet som komplettering till verkels styrmedel på konsumentområdet. Verket å sin sida är villigt att diskutera olika samarbetsformer för verksamheten. Samarbetet skall inte nödvändigtvis ha som utgångspunkt det i viss mån oklara begreppet styr­medel. Det är också angeläget alt näringslivet i ökad omfattning lar egna initiativ och utreder uppkommande konsumentproblem inom visst område saml utarbetar normer - om sä behövs - för att lösa problemen. KOV skall sålunda inte i varje sammanhang behöva initiera och prioritera sådana åtgärder även om verket, som nyss nämnts, är villigt att samarbeta i sådana frågor.

KOV instämmer i kommitténs bedömning att verket inte har resurser för mera omfattande och återkommande informationsinsatser lill företagen om riktlinjer och rikllinjeregler och att det därför i huvudsak får ankomma på näringslivet att svara för detta. Liksom beträffande övrig självsane­ringsverksamhet uttalar sig KOV dock självfallet vara berett att samarbeta även i detta hänseende inom ramen för tillgängliga resurser.

NO är positiv till att näringslivet genom självsaneringsverksamhelen i ökad utsträckning tar ansvar för sina åtgärder på marknadsföringsområdet. En central normgivning bör dock inte ses som det primära sättet för sanering. Bättre information till företagen om påvisade konsumenlproblem och rådgivning om tänkbara lösningar kan ofta vara tillräckligt. Som påpe­kas av kommittén kan även olika former av självreglerande åtgärder av normativ karaktär, på samma sått som normering genom riktlinjer, medfö­ra vissa risker frän konkurrenssynpunkt. Det finns därför anledning för NO all ägna uppmärksamhet åt utvecklingen på detta område.

Från ARN:s sida pekas på möjligheten alt inom ramen forell självsane-ringssystem få till stånd en bättre reklamalionshantering från näringslivels sida.

Produktåterkallelsekommitlén vill, i del läge dess arbete då nått, endast uttala att styrmedel i form av en sådan självreglering under myndighels-kontroll som det här gäller väl kan förtjäna att övervägas, åtminstone på vissa produktområden och i vissa särskilda hänseenden.

NDM framhåller att näringslivets roll när det gäller att främja god affärssed på marknadsföringsområdet mäste ses i ett vidare perspektiv än kommittén — troligen mot bakgrund av direktiven - ansett sig kunna göra i betänkandet. Kommittén har i huvudsak uppmärksammat självreglering i form av intern normbildning och normövervakning inom näringslivet. Av tradition förekommer inom såväl företagen som näringslivets organisatio­ner internaktivileter av många andra slag för att befästa och vidareutveckla god affärssed i marknadsföringen. Sett från funktionell synpunkt ulgör även dessa aktiviteter, helt eller delvis, konsumenlpoliliska styrmedel och en form av självreglering. Man saknar också en diskussion av självregle­ringens förutsättningar, svagheter och styrka.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 22

Avslutningsvis framhåller NDM att den ställer sig bakom kommitténs uttalanden om näringslivets huvudansvar för att marknadsföringen bedrivs på ett tillfredsställande sätt från bl. a. konsumentsynpunkter liksom försla­gen om ökade interna aktiviteter för all främja dessa mål och att delegatio­nen följaktligen är beredd att även i fortsättningen själv aktivt medverka i strävandena att befästa och stärka inlerninsatserna från företagen och från näringslivets organisationer i syfte att vidareutveckla god affärssed på marknadsföringens område.

SHIO-Familjeföretagen ställer sig bakom RLK:s uttalande om näringsli­vets ansvar för att marknadsföringen bedrivs pä ett tillfredsställande sätl ur bl. a. konsumentsynpunkt liksom förslagen om ökade interna aktiviteter för att främja dessa mål. SHIO-Familjeföretagen företräder 44 branschför­bund och många av dessa har redan i dag långt gående etiska och/eller konsumentskyddande regler för marknadsföring, reklamationer och garan­tier. 1 likhet med NDM och övriga näringslivs- och branschorganisationer är organisationen beredd att även i fortsättningen aktivt medverka i strä­vanden att befästa och stärka inlerninsatserna frän företagen och näringsli­vets organisationer i syfte att vidareutveckla god affärssed på marknads­föringsområdet.

Företagareförbundet SFR, instämmer i NDM:s yttrande, bakom vilket står bl. a. också SI och SGF liksom Svenska Handelskammarförbundet.

För egen del vill jag framhålla följande.

År 1970 anlogs lagen om otillbörlig marknadsföring. Den gav uttryck för uppfattningen att det, vid sidan av konsumentupplysning, fanns ett särskilt framträdande behov av rättsregler som direkt skyddade konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och marknads­föring (prop. 1970: 57 s. 57 ff.). Föredraganden uttalade därvid alt brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida i viss utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets egen regi. In­ternationella handelskammarens grundregler för reklam, och den norm­bildning som hade ägt rum genom Näringslivets opinionsnåmnds praxis, hade, uttalades del, spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid hade opinionsnämndens verksamhet kompletterats med andra initiativ från nä­ringslivets sida. Bl. a. hade pä försök inrättats en anmälningsbyrä för marknadsföringsåtgärder. Vidare hade införts ett syslem med ansvariga reklamutgivare för intern kontroll av reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser var enligl föredraganden värda erkännande men hade visat sig otillräckliga. De normer som var inneslutna i Internationella handelskammarens grundregler och som hade utbildats av Näringslivets opinionsnämnd både inom och utanför grundreglernas tillämpningsområde representerade visserligen en jämförelsevis hög etisk standard. Men samti­digt var svagheterna i självsaneringssystemet uppenbara. Konsument­intressena var visserligen dämera företrädda inom opinionsnämnden men denna dominerades fortfarande av representanter för företagarintressen.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 23

Vidare saknade den i stort sett egentliga sanktionsmedel. Det hade dessut­om visal sig att nämndens avgöranden ofta hade svårt all tränga ut.

Mot denna bakgrund förklarade föredraganden sin principiella inställ­ning vara att samhället bör ha ett förstahandsansvar för all en god etisk standard iakttas i reklam och marknadsföring. Lagstiftningen borde vara så avancerad som behövdes för att den skulle kunna utgöra grundvalen för utbildandet av fullt tillfredsställande eliska normer, och normbildningen borde vara en uppgift för offentliga organ. Tillräckliga sanktionsmedel borde ställas lill förfogande för dessa organ. Lagen om otillbörlig mark­nadsföring utformades med beaktande av detta.

För de närmare avvägningar som skedde hänvisar jag allmänt lill prop. 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m.m. Stånd-punklstagandel ledde till alt Näringslivets opinionsnämnd upphörde och all det allmännas organ marknadsrådet, numera MD, tog över den dö­mande funktionen. Den exekutiva uppgiften fick KO som år 1976 koppla­des samman med det undersökande organet, KOV. Regler började i allt bredare omfattning tas fram genom del allmännas försorg. Systemet med riktlinjer, överenskommelser mellan KO och olika branscher m.m., pro­ducentpåverkan i enskilda ärenden samt tvingande beslut av MD i indivi­duella fall vidareutvecklades.

Jag har tidigare (2.1) lämnat en bakgrundsbeskrivning i fråga om konsu­mentpolitiska mål och medel. Som då uttalades ligger, enligt statsmakter­nas formulering vid tillkomsten år 1975 av nuvarande marknadsföringslag, del principiella ansvaret för produktutveckling och marknadsföring hos de enskilda företagen. De närmare formerna för producentpäverkan måste allmänt bestämmas mot bakgrund av detla. Grundtanken är, som den beskrevs år 1975, att myndigheterna visserligen måste ha möjlighet till tvängsvisa ingrepp. De önskvärda förändringarna av företagens beteenden bör dock så långt som möjligt genomföras pä grundval av frivilliga åtagan­den från företagens sida.

Utvecklingen under 1970-lalel torde rent praktiskt få sägas ha lett till att initiativ för att klara upp konsumentproblem numera inte tas pä samma breda och systematiska sätl inom näringslivet som före tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring.

För mig är det visserligen uppenbart alt det principiella ställningstagan­det år 1970 var riktigt. Del allmänna bör ha ett förstahandsansvar för den etiska standarden i marknadsföringen - i den meningen all en lagstiftning måste finnas som ger ett tillräckligt utrymme för ingripanden. 1 den bemär­kelsen är del principiellt sett inte tillräckligt all förlita sig uteslutande på initiativ inom näringslivet. Lagstiftningen innebär dock inte att företagen avlyfts sitt eget förstahandsansvar för marknadsföring m. m. ulan är endast del medel som mäste finnas till hands når det enskilda företaget inte fullgör sina skyldigheter. Eftersom riktlinjesystemet enligl mitt förslag skall föras vidare är det med hänsyn till den nyss nämnda utvecklingen påkallat att närmare pröva frågan om näringslivets initiativ för att ta sill ansvar.


 


Prop. 1984/85:213                                                                   24

Vi har nu byggt upp ett syslem som på grundval av erfarenheterna efter 1970 års lagstiftningsbeslut förenar behovet av tillgång till tvingande sank­tioner och möjlighet till normbildning i del allmännas regi med de år 1975 fastslagna principerna om förelagens förstahandsansvar och om frivilliga åtaganden som del primära alternativet. Med ell sådanl system är det viktigt att arbetsfördelningen mellan det allmänna och näringslivet avvägs riktigt. Utvecklingen har här lett till att KOV i mycket betydande omfatt­ning fått axla bördan av alt ta initiativet i fråga om att identifiera konsu­mentproblem samt att driva dem till en lösning. Verket har fäll en alltmer arbetskrävande roll som aktör på ett område där del förut fanns ett bety­dande mått av initiativ inom näringslivet och ett systematiskt sätl att angripa problem. Samtidigt är KOV:s resurser begränsade medan utbudet av varor och tjänster är synnerligen omfattande. Detta har skapat en obalans till nackdel för konsumenterna.

Mot denna bakgrund är del enligl min mening nödvändigt att överväga en ändrad rollfördelning på marknaden. Vi måste söka en koppling, inte till läget före år 1970 då rollen som aktör i princip åvilade näringslivet ensamt, utan till en balanspunkt där vardera sidan tar sin andel av initiativen till åtgärder och av genomförandet, sett efter vad som är rimligt, praktiskt och effektivt frän samhällssynpunkt.

Företagsinitiativ av detla slag kallas ofta för självreglering eller självsa­nering. Båda begreppen leder tanken väl snävt. Begreppet självreglering används vanligen för normframtagning i enskild regi. Emellertid är del alls inte en självklarhet all man i alla lägen skall överväga en regelframtagning för att lösa förekommande konsumentproblem. En sådan metod är nämli­gen ofta mycket resurskrävande. De möjligheler som i övrigi slår lill buds kan i det enskilda fallet visa sig ge både bättre och snabbare utbyte, när man behöver korrigera beteenden pä marknaden. I andra fall, åter, kan en regelframtagning vara del mest ändamålsenliga medlet. Också begreppet självsanering år ägnat att missleda tanken. Det är lätt att uppfatta detla som ett krav, visserligen på att aktiva ätgärder skall vidtas av företagen själva men med inriktning endast på vad som kan uppfattas som grövre avarter av marknadsföring. Erfarenheterna visar emellertid tydligt att pro­blem från konsumentsynpunkt kan vara påtagliga och besvärande också av helt andra orsaker, som inte har med sädana aspekter att göra.

Mot den här bakgrunden väljer jag att i fortsättningen tala om näringsli­vets egenåtgärder Jör att lösa konsumentproblem.

hål mig vidare slå fast alt jag givelvis är medveten om alt del inom näringslivet sedan lång lid vidtas en mängd åtgärder för att främja relatio­nerna till konsumenterna. Detla gäller både på företagsnivå, genom lokala föreningar, centralt och på annal sätt. Vidare är jag väl medveten om det arbete näringslivet lägger ned på förhandlingarna med KOV om framta­gande av riktlinjer och branschöverenskommelser samt i övrigt. Vad jag här lalar om är i stället mer systematiserade insatser från näringslivets sida


 


Prop. 1984/85:213                                                                 25

för att spåra upp konsumentproblem och för att lösa dem. Därvid kan det också röra sig om en systematisering och rationalisering av företagens resursinsatser, pä sätt som framhållits vid remissbehandlingen.

Innan jag går närmare in pä de skäl som talar för all det allmanna nu bör formulera ett sådant synsätt som ett led i konsumentpolitiken vill jag betona att sökandet efter en bättre balanspunkt vid arbetsfördelningen mellan det allmänna och näringslivet givetvis inte skall rubba grunderna för del nuvarande systemet. Jag har redan sagt alt den nuvarande lagstift­ningen är nödvändig. Detta gäller också i fråga om den institutionella ramen, där KOV/KO och MD trätt in i stället för de funktioner som fanns före år 1970. Däremot kan sägas alt utrymmet för egenåtgärder för att lösa konsumentproblem ter sig särskilt stort när man som i vårt land har ett rättsligt omfattande och generellt system som täcker i princip hela markna­den. Genom detta kan man, där näringslivels självreglering m.m. inte leder till avsedda effekier, inom ramen för gällande system för producent­påverkan pröva frågan om ingripanden från det allmännas sida.

För den ändrade rollfördelningen talar redan den förut nämnda grund­principen om förelagens förstahandsansvar för produktutveckling och marknadsföring. Det ligger i sakens natur att ett sådant ansvar måste gälla också i relationerna till konsumenterna samt vid valet och utformningen av konkurrensmetoder. Del år då naturligt och angeläget att man inom nä­ringslivet fortlöpande tar initiativ för att så långt som det är möjligt rätta till fel och brister av konsumenlpolitisk betydelse. Förekomsten av det rätts­ligt baserade systemet skall som tidigare berörts alltså inte ses som att det allmänna tagit över förstahandsansvaret för att korrigering av olämpliga marknadsbeteenden kommer till stånd. I del enskilda fallet kan mycket väl initiativet att i systematiskt ordnade former uppnå delta, samt de mest adekvata medlen för del, finnas inom näringslivet. Detta gäller inte bara principiellt. Också praktiska skäl talar härför, med tanke på företagens direktkontakter med köparna. Jag har således något av den uppfattning som bl. a. en företrädare för Sveriges Köpmannaförbund formulerat sålun­da, alt det är dags att näringslivsorganisationerna skiftar roll i konsument­politiken till all bli också subjekt, med rätt och skyldighet alt ta initiativ.

Som ännu en utgångspunkt för diskussionen om hur näringslivets egen­åtgärder bör utvecklas står det självklara värdet för ett företag av alt ha goda kundrelationer. En bra förmåga till kontinuerlig marknadsanpassning efter konsumentbehovet är en del av det enskilda företagets styrka i konkurrensen med andra. Marknadsanpassningen som konkurrensmedel är dock alls inte avgränsad lill de i sig viktiga frågorna om pris, kvalitet och användbarhet. I del utbud som profilerar det enskilda företaget på markna­den ingår också så betydelsefulla frågor som bl. a. service, reklamations-hantering och en tydlig intern ansvarsfördelning inom företaget när del gäller kundkontakterna. Samordnade insatser från näringslivsorganisatio­nernas sida för att uppmuntra en tävlan om smidiga konsumentrelationer tillhör de egenåtgärder som jag finner önskvärda och påkallade.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  26

Jag nämnde förut alt redan KOV:s trängda resursläge gör det nödvändigt att överväga en ändrad rollfördelning. Detta läge innebär att vi pä sikt närmar oss en brytpunkt, då det gäller verkels möjligheter till insatser i form av riktlinjer. Vi måste av hänsyn också till det statsfinansiella läget ompröva den fortsatta färdvägen. Det torde i framtiden inte vara möjligt för statsmakterna att i samma breda omfattning som under de senaste tio åren söka lösningar av konsumentproblemen just genom regelframtagning i det allmännas regi. Denna aspekt har berörts också i RLK:s arbete.

Även en annan möjlig fördel med fler egenåtgärder bör framhållas. Förhandlingssystemet i anslutning till bl. a. MFL, däribland KOV:s riktlin­jeverksamhet, har en flexibilitet som medger alt angelägna konsumenlbe-hov kan tillgodoses genom lösningar som är mer företagsanpassade ån vad som kan vara möjligt med straffsanktionerade regler. Samtidigt är all form av offentlig regelframtagning förenad med vissa problem. Jag vill härvidlag påminna om uttalanden som gjordes då propositionen 1984/85: 32 om rikt­linjer för det framtida arbetet mol ekonomisk brottslighet m. m. beslöts.

Vid sin anmälan för regeringen anförde (s. 29) därvid chefen för justitie­departementet bl. a. följande, som visserligen närmast tog sikte på ätgärder mot ekonomisk brottslighet men som har bäring även i det nu aktuella sammanhanget. Han uttalade alt näringslivets intresse av en sund företag­samhet visar sig också i att man inom ramen för olika branschorganisatio­ner och andra sammanslutningar genom frivilliga överenskommelser och på annat sätt verkar för att upprätthålla vissa gemensamma, grundläggande normer för näringsverksamhetens former och innehåll. Av stor betydelse är också den kontroll som sker genom sädana som berörs av ett visst företags verksamhet. Sådan normbildning och kontrollverksamhet (själv­sanerande ätgärder) har, anfördes det vidare, uppenbara fördelar i förhål­lande till statligt sanktionerade regler och kontroll av myndigheter. Före­draganden pekade därvid på all förulsäitningarna för en snabb och smidig anpassning till nya förhållanden är större. Vidare underlättas kontrollen genom att den förläggs närmare de konkreta verksamhelerna. Behovet av formella repressiva sanktioner minskar. Enligt föredragandens mening är därför självsanerande ätgärder all föredra framför överordnad samhällelig normbildning och kontroll.

Föredraganden fortsatte dock med att framhålla att självsanering många gånger kan bli effektiv endast om den stöds av ändringar i den offentliga regleringen. Självfallet måste man också från fall till fall pröva om åtgärder som avlal, branschetiska regler och liknande är tillräckligt effektiva eller om de behöver kompletteras eller ersättas med en överordnad samhällelig normbildning och kontroll. Enligt föredraganden är det vidare viktigt att beakta att näringsidkarna har kunskaper och förmåga att anpassa sig till de krav som gäller för verksamheten. De överträdelser som förekommer grundas långt ifrån alltid pä ett medvetet kalkylerande. Ibland är det i stället okunnighet och slarv. Det är därför angeläget att söka upprätthälla en hög kunskapsnivå och kompetens bland näringsidkarna.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  27

På grund av det anförda anser jag alt vi nu klart bör formulera som en angelägen konsumenlpolitisk målsättning alt det på marknaden skall före­komma ett stort inslag av initiativ inom näringslivet för att spåra konsu­mentproblem samt av ylteriigare egenåtgärder för att lösa dem. Ett påtag­ligt vidgat område för insatser av detta slag skapar ett ökat utrymme pä KOV:s arbetsfält för verket att omfördela resurser lill de särskilt priorite­rade områdena. Delta framstår som mycket betydelsefullt. Sammantaget finner jag del vara starkt önskvärt att utvecklingen nu påtagligt skjuter fart. Allmänt sett bör detta innebära att näringslivet dels tar ell betydligt mer aktivt ansvar för att nuvarande regler och överenskommelser följs, dels påtagligt ökar initiativen för att höja den etiska standarden m. m. på också andra områden.

Jag anser det knappast möjligt och i vari fall olämpligt att i nuläget söka läsa en ram och dess innehåll i fråga om nämnda åtgärder. De direktiv som redan gäller för KOV:s arbete lägger på verkei uppgiften att vara med och driva utvecklingen samt att pröva om den går i rätt riktning och med den takt som är möjlig. Liksom hittills bör verket mer fritt pröva metodvalet. Det saknas alliså anledning att på denna punkt sälta upp riktmärken som riksdagen eller regeringen slår fast. Som ullryck för ett av regeringens konsumentpolitiska mål fär dock den inriktning, som jag här allmänt skis­serar som angelägen, sin betydelse. Från den utgångspunkten har det ett praktiskt värde att nämna exempel på konkreta initiativ som kan aktualise­ras i fråga om näringslivels egenåtgärder för att kartlägga och lösa konsu­mentproblem. Vilken eller vilka åtgärder som bör komma i fråga i del enskilda fallet är givetvis beroende pä marknadens utseende, arten av nyitigheter, distributionsformerna och säljsiluationerna m. m.

Till underlag för egenåtgärder kan ligga statistik inom företagen över brister och reklamationsorsaker. Egenåtgärder inom näringslivet kan ock­så aktualiseras på områden där KOV uppmärksammat olika konsument­problem, som verket kan delge den berörda branschen. Interna rutiner för bl.a. kontroll av funktionen hos en produkt m.m. kan förstärkas. Efter-kontroll i någon form kan aktualiseras. Enskilda företag kan i ökad omfatt­ning samråda med centrala näringslivsorganisationer e.d. om regettolkning m.m. Näringslivets sakkunskap kan i vissa fall användas utan all man bygger upp en sådan också hos KOV. Rutiner för kritisk annonsgranskning kan förbättras hos de företag som inte anlitar reklambyråer med särskild annonskoniroll. Problemen med reklam till barn och ungdomar kan angri­pas på central organisationsnivå, l.ex. när det gäller direktreklam, s.k. okynnesleveranser, samlarserier och postorderförsäljning av riskabla pro­dukter.

Vidare kan prövas enhetliga rutiner för reklamationsbehandling. Servi­ceföretagens system för alt tillförsäkra konsumenterna snabb och punktlig service kan ses över. Frivilliga märkningssyslem för avgränsade varuom­råden, där KOV har del primära myndighetsansvaret, kan prövas i ökad


 


Prop. 1984/85:213                                                                 28

omfattning. Rutiner kan upparbetas för att snabbi avlägsna från markna­den sädana produkter som MD förbjuder saluhållandet av. Särskilt viktiga är åtgärder på central nivå inom näringslivet för all löpande fä ut informa­tion lill förelagen i fråga om konsumentpolitiska ställningstaganden, regler och ingripanden.

Åtgärder för att framtagna standarder följs behövs också, liksom åtgär­der för konfliktlösning samt rådgivning. All starta debatt och opinionsbild­ning saml alt anordna utbildning och dela varandras erfarenheter kan vara verksamma medel, vilka kan stimuleras inom bl. a. näringslivets organisa­tioner. Egenåtgärder skulle även kunna avse åtaganden att utarbeta egna informationssystem utifrån övervägandena i varuprovningskommitténs be­tänkande (SOU 1982:38). Som redan har nämnts är del vidare av särskild vikt att näringslivet aktivt följer upp efterlevnaden av riktlinjer och branschöverenskommelser m. m.

Jag anser att det är viktigt alt man söker utforma sä enkla och praktiska system som möjligt när del gäller egenåigärderna. vare sig de får formen av regelframtagning eller andra aktiviteter. Särskilt om de skall fungera hos det enskilda förelaget redan i de löpande kundkontakterna är detta bety­delsefullt. Därmed är del också viktigt att kommunikationsvägarna inom företaget fungerar nog smidigt och snabbt. Erfarenheterna i RLK:s arbete visar bl. a. hur lätt information som en företagsledning önskar föra fram till konsumenterna kan falla i glömska vid disken, till följd av personalomby­ten m. m.

Liksom RLK anser jag det nödvändigt att KOV också i fråga om vidgade egenåtgärder inom näringslivet har ett övergripande ansvar för hur utveck­lingen formar sig. Det är även viktigt att undvika onödigt dubbelarbete hos KOV och näringslivet. Självfallet skall egenåigärderna kunna vidtas på olika nivåer och i samarbete med andra berörda. Jag vill här erinra om arbetet inom den konsumentpolitiska kommittén, som bl. a. prövar de konsumentpolitiska ätgärderna på del kommunala planet.

Jag har förut berört marknadsanpassningens betydelse som konkurrens­medel. Det finns också andra faktorer i marknadsekonomin som gör att just självreglering i det enskilda fallet kan fungera bra. Har normerna tagils fram internt inom näringslivet skall de tillämpas som gemensamma spel­regler mot vilka överträdelser i allmänhet inte kan tillålas fortsätta redan av företagsekonomiska skäl. Den majoritet inom en bransch som måste antas stå bakom reglerna och följa dem kan ju inte godta att en konkurrent skaffar sig ekonomiska fördelar genom att åsidosätta dessa, eftersom kon­kurrensen då inte kan bedrivas på lika villkor. Det enskilda företaget måste därmed räkna med att konkurrenterna kommer att uppmärksamma dess regelövertramp och anmäla detta för åtgärd.

I fråga om självreglering i det enskilda fallet gäller det lill en början att ta fram ett väl avvägt system av materiella spelregler, anpassade till situa­tionen på just den marknaden och utformade med praktisk orientering till


 


Prop. 1984/85:213                                                                 29

de arbetsrutiner m, m. som där måste tillämpas i förelagen. Reglerna kan därvid ges det innehåll som skapats i det inomrättsliga systemet samt fyllas ut med utomrättsliga normer m. m., samt ges formen av mer lättillgängliga hanteringsanvisningar med konkreta inslag i form av typfall eller annat.

Självregleringen av en viss marknad, kanske med många företag, kan vidare kräva en sårskild funktionär e.d. knuten till näringslivet och med uppgift all snabbi la sig an fall av bristande följsamhel till reglerna. Den allmänna bevakningen av företagen bör ofta kunna ligga på branschföre­ningen. I fråga om företag som inte är anslutna till föreningen torde det komma att krävas bevakningsinsatser av KOV, givetvis med stöd från organisationernas sida. Det är som förut berörts dock sannolikt att företa­gen utövar ett aktivt tryck på varandra att spela efter de uppställda och av dem själva antagna reglerna.

Ytterst finns i en sådan ordning KO och MD, med sanktionerna i bl. a. MFL.

På vissa områden torde det dock vara angeläget att ge riktlinjesysiemet företräde framför egenåtgärder inom näringslivet. Jag tänker därvid sär­skilt pä produktsäkerhelsomrädel, när det behövs regler om tekniska me­toder, varuegenskaper eller gränsvärden o.d. för att förebygga olycksfall. Vad som nu sagts kan ha motsvarande betydelse dä det gäller områden med svag organisalionsgrad, där alltså mänga företag står utanför bransch­sammanslutningen. Man får dock inte i den delen bortse från att åtminsto­ne vissa egenåtgärder, l.ex. när det gäller affärsetik, genom konkurrens­trycket kan få effekl även utanför den krets som har beslutat vidla dem.

Jag vill understryka alt det redan inom näringslivet finns flera självreg-leringssyslem, bl. a. när det gäller intern reklamgranskning vid reklamby­råer, den internationella koden angående modersmjölksersätlning samt den särskilda granskningen av läkemedelsreklamen. Här finns alltså erfa­renheter alt hämta.

Del är också viktigt all moiverka alt näringslivels egenåtgärder får olämpliga konkurrensbegränsande effekter. Därför kan det i det enskilda fallet vara av betydelse att samråd sker med NO.

Jag har funnit det vara angeläget att redan på ett tidigt stadium gå från ord till handling i denna fråga. Under beredningen av lagstiftningsärendet har därför på initiativ från finansdepartementet etablerats överläggningar mellan företrädare för departementet, KOV och NDM. Syftet har varit alt fä fram några pilolprqjekt, för att pröva olika aspekter pä ett vidgat område för egenåtgärder inom näringslivet när del gäller alt lösa konsumentpro­blem. Överläggningarna har därefter fortsatt mellan verket och delegatio­nen, med information lill departementet om utvecklingen. Förhandlingar­na resulterade pä ett tidigt stadium i ett konkret arbele pä tre projekt, nämligen

-    marknadsföringen på hemelektronikområdet,

-    telefonförsäljning och

-    prenumerationserbjudanden inom veckopresseklorn.


 


Prop. 1984/85:213                                                                   .30

Resultat av detta arbete kommer att presenteras under våren 1985.

Mol denna bakgrund utgår jag från att projektarbetet skall ge praktiskt värdefulla erfarenheter och uppslag i fråga om vidgade egenåtgärder inom näringslivet för att lösa konsumentproblem. En fortsatt inriktning på detta framstår som en vikiig utveckling inom konsumentpolitiken. Den möjlig­gör som nämnts en omprioritering av KOV:s resursanvändning för all så långt som möjligt nå angelägna konsumenlpoliliska mål. Därför finner jag det vara värdefullt med det stöd som man allmänt deklarerat från näringsli­vets sida för en sådan ordning samt de konkreta och detaljerade uttryck delta har fått i RLK:s betänkande och vid remissbehandlingen. Det här bör innebära att egenåigärderna kommer att upplevas som motiverade och kan fungera väl. Utvecklingen på området får naturiigtvis följas, i första hand av KOV, så att samspelet mellan olika insatser blir så bra som möjligt. Vid sidan av de praktiska uppslag som KOV kan vilja vara med och aktualisera för egenåtgärder bör verket självfallet stimulera utvecklingen också på ett allmänt plan.

2.4 Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel

Mitt förslag: Riksdagen och regeringen behöver inte vidta någon ytterli­gare åtgärd för att klarlägga den rättsliga statusen och den funktionella innebörden hos de riktlinjer som konsumentverket utfärdar.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: De flesta som uttalat sig i frågan går i princip på en liknande linje. Flera instanser önskar dock ylteriigare förtydliganden, bl. a. ett uttryckligt stöd för riktlinjesystemet i marknadsföringslagen.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Frågan om riktlinjernas rättsliga status är väl belyst och det är fastslaget att de inte ulgör rättsregler i regeringsformens mening. Deras funktionella innebörd får anses klarlagd. Bruket av påbudsliknande skall-regler i riktlinjerna är nödvändigt, efter­som dessa regler anger sådana krav pä näringslivet som konsumentverket kommer att söka genomdriva. Riktlinjernas funktion som handlingsregler vilka inte är rättsligt tvingande bör dä framgå tydligt genom deras innehåll i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Mot systemet med riktlinjer och tvingande beslut av MD riktades på ett tidigt stadium kritik för att det skulle vara rättsligt oklart. Man ansåg det pä sina håll vara fel av KOV att formulera vissa regler i riktlinjerna som påbud (skall-regler) trots att företagen inte är rättsligt skyldiga alt följa dem. Med anledning härav fick RLK i uppdrag


 


Prop. 1984/85:213                                                                 31

att pröva också denna fräga. Innan jag redovisar dess bedömning vill jag påminna om vad som uttalats i tidigare lagstiftningsärenden rörande rikt­linjernas rättsliga natur.

Första gången riktlinjerna omnämndes i lagstiftningssammanhang var vid tillkomsten år 1975 av MEL'. Därefter har riksdagen antagit fiera lagar med särskilda regler avseende företagens marknadsföring. Dessa regler har knutits an till MFL på så sätt, att den som åsidosätter reglerna kan meddelas förbud eller åläggande enligt 2 eller 3 8 MFL". 1 förarbetena till de ifrågavarande lagarna har förutsatts att KOV även i anslutning till dessa särskilda marknadsföringsregler utarbetar riktlinjer till vägledning för före­lagen'. Sä har också skett. Redan i prop, 1976/77: 123 framhöll lagrådet att utfärdandet av riktlinjer syntes utgöra en väsentlig del av samhällsregle­ringen inom konsumentområdet.

Riktlinjerna har inte fått någon uttrycklig författningsmässig reglering utöver vad som framgår av 3 8 instruktionen för KOV (SFS 1976:429, ändrad senast 1984:942). Enligt denna bestämmelse åligger det verket särskilt au utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och utform­ning av varor, tjänster och andra nyttigheter saml för förelagens tillämp­ning av konsumentkrediflagen (1977:981). Av de nyss nämnda lagförarbe­tena framgår alt det är på lagstiftarens direkta tillskyndan som riktlinjer har kommit att utfärdas för åtskilliga områden.

KOV:s uppdrag enligt instruktionen all utfärda riktlinjer är som tidigare berörts inte begränsat till den ram som bildas av generalklausulerna i MFL och de nyss nämnda beslämmelserna i andra lagar. Verkei är därför oförhindrat att utfärda riktlinjer för företagens marknadsföring m. m. även i avseenden, där riktlinjerna inte kan anses ligga inom ramen för vad man kan ingripa mot med stöd av 1. ex. 2, 3 eller 4 8 MFL, I sädana fall kan ett åsidosättande av riktlinjerna inte föranleda någon annan åtgärd mot en näringsidkare än att KOV söker ta upp överläggningar med denne e. d. (jfr prop. 1976/77: 123 s. 350). Generalklausulerna i 2-4 88 MFL läcker dock ett vidsträckt område.

1 förarbetena ull MFL uttalades (prop. 1975/76:34 s. 126), som förut berörts, att fall som kommer under MD:s prövning ofta bör bli sådana där en näringsidkare inte har följt verkels riktlinjer, vilka ju inte är bindande. Utgångspunkten var därvid alltså att de meddelade riktlinjerna normalt

' Prop. 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m.m,. s. 92-96. 98-99. 103-110 och 126, samt prop, 1975/76: 159 med förslag till organisation av och anslag för det nya konsumentverket, s, 10, 12 och 25-26,

= 5-7, 8 och 15 §§konsumentkredillagen(1977:981), 3 § lagen (1978: 763) med vissa beslämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, 4§ lagen (1978:764) med vissa bestämmelserom marknadsföring av lobaksvaror samt 8 § konsumentförsäk­ringslagen (1980: 38).

' Prop, 1976/77: 123 med förslag till konsumentkreditlag m, m,. s. 85 ff.. 89. 93, 104. 107. 349 ff, och 370 f .prop. 1977/78: 178 med forslag lill lagstiftning om marknadsfö­ringen av alkoholdrycker och lobaksvaror, s. 45. samt prop, 1979/80:9 om konsu-mentförsäkringslag. n\- m., s. 38 f.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  32

ligger till grund för domstolens bedömning. Det bör dock understrykas att avgörandet enligt den föreslagna ordningen ligger hos domstolen, tillades det.

I övrigt berördes inte i förarbetena vilken rättslig karaktär riktlinjerna kunde anses ha. Frågan togs emellertid upp av lagrådet vid dess gransk­ning av förslaget lill konsumentkreditlag. Lagrådet synes, utifrån de syn­punkter lagrådet hade att beakta, inte ha haft någon erinran mot riktlinje­systemet i sig, som ett styrmedel för producentpäverkan. Däremot ansåg lagrådet all den då rådande oklarheten rörande riktlinjernas juridiska inne­börd borde undanröjas. Della ledde till åtskilliga klarlägganden av hur man skall se på riktlinjerna frän rättslig synpunkt (prop, 1976/77: 123, s. 350 f. och 370 f.).

Sålunda fastslog föredraganden, med anledning av lagrådels yttrande, uttryckligen att riktlinjerna har karaktären av rekommendationer, som inte är rättsligt bindande pä det säll som utmärker regler i lagar och andra författningar utfärdade med stöd av regeringsformens (RF) bestämmelser om normgivningsmaklen (8 kap. RF). Formellt sett, framhöll departe­mentschefen, kan riktlinjerna inte tvinga en enskild näringsidkare att hand­la på ett visst sätt (prop. s. 370). Till samma uppfattning hade lagrådet kommit (prop. s. 350).

När del gäller riktlinjernas ställning vid en process i MD underströk lagrådet, att riktlinjerna närmast fär ses som ett uttryck för den ena parlens (det allmännas) ståndpunkt. Vid domstolens bedömning blir sålunda enligl lagrådets mening det avgörande, inte om avvikelse har skett från riktlinjer utan om näringsidkarens handlande strider mol lag (prop. s. 350). Departe­mentschefen anslöt sig lill denna uppfatlning och framhöll att riktlinjerna formellt sett inte kan binda MD:s prövning av l.ex. huruvida ett visst förfarande skall anses lagstridigt och därför förbjudas (prop. s. 370). Såväl lagrådet som departementschefen påpekade emellertid alt enligt sakens natur riktlinjer dock ofta måste få en väsentlig betydelse eller en särskild auktoritet när de återspeglar även den berörda branschorganisationens uppfattning eller när de i övrigi, t. ex. genom att de faktiskt blivit normbil­dande i branschen, ger uttryck för vad som får anses vara god sed på marknaden (prop. s. 350 och 370).

Med riktlinjernas karaktär av rättsligt sett icke bindande regler samman­hänger, att de inte är förenade med några direkta sanktioner i form av straff e.d. Om en näringsidkare inte följer vissa riktlinjer kan KOV begära överläggningar e.d. med näringsidkaren för alt söka förmå denne att frivilligt anpassa sig efter de krav som riktlinjerna ställer. I sista hand kan KO tillgripa åtgärden att väcka talan mot näringsidkaren inför MD eller, om förutsättningarna för detta föreligger, själv utfärda ett förbuds- eller informationsföreläggande. Som framgår av det nyss anförda är det inte riktlinjerna som ulgör den avgörande normen för KO och MD. I stället utgörs denna av de lagregler som anger förutsättningarna för ingripande på del område till vilket riktlinjerna hänför sig.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 33

Med anledning av att systemet rättsligt sett är uppbyggt pä nu angivet sätt framhöll lagrådet det angelägna i alt ett handlande i strid mot vissa riktlinjer inte föranleder andra sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder från KOV:s sida än de nyss nämnda, eftersom detta väsentligt skulle kunna förstärka intrycket att riktlinjerna vore rättsligt bindande regler (prop, s. 351), Lagrådet syftade härvid främst på det förhållandet, alt KOV ibland hade gett publicitet åt alt företag inte följer riktlinjer. Departements­chefen anslöt sig i princip till lagrådets uppfattning på denna punkt. Enligt hans mening måste det visserligen vara KOV obetaget att fylla sin uppgift att informera konsumenterna genom all publicera eller pä annat sätt ge uttryck för verkets uppfattning om företagens uppträdande pä marknaden. Publicering eller annan åtgärd på den grunden att ett företag inte följt olika riktlinjer får dock. underströk departementschefen, självfallet inte ges sådant uttryck'alt åtgärden rent faktiskt fär samma verkan som om riktlin­jerna rättsligt var sanktionerade. En sådan åtgärd bör därför inte företas i andra fall än då det föreligger ett vägledande avgörande av MD eller dä de aktuella riktlinjerna har bred förankring i branschen (prop. s. 370 f.).

Lagrådet behandlade vidare frågan, huruvida riktlinjer kan överklagas av den som berörs av dem. Såväl lagrådet som departementschefen fann, att del av riktlinjernas karaktär av rättsligt ej bindande rekommendationer följer, att de inte torde kunna överklagas (prop. s. 351 och 370).

De uttalanden av lagrådet och departementschefen som nu har redovi­sats föranledde inte några erinringar frän riksdagens sida vid dess behand­ling av förslaget till konsumentkreditlag (LU 1977/78:5. rskr 25).

RLK uttalar att riktlinjerna juridiskt sett utgör regler som ej är förenade med omedelbara rättsliga sanktioner och att beslutet om alt utfärda dem inte torde kunna överklagas. RLK framhåller för sin del följande (s. 103 f.). Från frågan om riktlinjernas formellt rättsliga natur bör i princip skiljas frågan om deras praktiska effekt som ett styrmedel för producentpäver­kan. Del förhällandet att riktlinjerna från formell synpunkt inte är att betrakta som rättsligt bindande regler hindrar inte att de i praktiken har stor effektivitet som styrmedel och är direkt avsedda att ha del. De är ju inte vilka rekommendationer som helst och inte heller fungerar de i ett rättsligt tomrum. Riktlinjerna uttrycker en sakkunnig och i regel hos nä­ringslivet väl förankrad uppfattning om vilka krav som enligt MFL och i övrigt kan och bör ställas pä företagens marknadsföring och produktut­formning m. m. Riktlinjernas effektivitet som styrmedel beror härvid lill en början pä deras rent sakliga tyngd, härrörande frän sakkunskapen hos dem som medverkar i framtagningsprocessen, och pä att näringslivet har åtagit sig alt följa dem. Det finns vidare all anledning att räkna med alt seriösa företag lojalt medverkar till alt ge effekliviiel ål ell system för producent-påverkan som i så hög grad som riktlinjesystemet och den bakomliggande lagstiftningen bygger på näringslivets eget ansvar och frivilliga medverkan. Redan konkurrensmekanismen i marknadsekonomin kan bidra till en god 3    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                  34

efterlevnad. Härtill kommer naturligtvis att möjligheten av ett ingripande frän KO:s sida, i sista hand genom talan inför MD, har en avsevärd effekt som påtryckningsmedel för att förmå förelagen att i olika hänseenden anpassa sin marknadsföring m. m, efter riktlinjerna. Därvid kan vitesföre­läggande riktas mot enskilda företag som inte följer de regler som företrä­darna för näringslivet har anslutit sig till. Viten av denna art kan omfatta mycket höga belopp och kan riktas också mot juridiska personer.

I själva verkei, fortsätter RLK, finns del anledning att understryka alt skall-reglerna i KOV:s riktlinjer måste uppfattas som krav som verket ställer pä företagen. Mol dessa krav står i de flesta fall åtaganden frän näringslivets sida alt följa dem. Det gemensamma syftet är därvid att rikllinjereglerna skall efterlevas. Om sä inte sker ingriper verket med de olika medel som stär till buds, bl. a. talan i MD. För en riktig bedömning av systemet med riktlinjer är det emellertid väsentligt all komma ihåg, alt deras effektivitet som styrmedel inte beror på att riktlinjerna som sådana skulle vara rättsligt bindande regler.

RLK framhåller i förslagsdelen att termen rekommendationer inte bör användas som ett uttryck för riktlinjernas rättsliga natur. Kommittén avvi­sar den på några håll väckta tanken på att ge KOV ett lagfäst bemyndi­gande att utfärda riktlinjer, närmast i MFL. Vidare föreslås att KOV gör vissa förtydliganden i riktlinjerna, så att deras rättsliga innebörd blir lättare att förstå.

MD delar uppfattningen att termen rekommendation inte bör användas som beteckning på riktlinjerna. Domstolen är positivt inställd också i övrigt, liksom SPK. KOV framhåller att riktlinjernas praktiska roll som effektivt styrmedel inte får överskuggas av en mer akademisk diskussion om deras juridiska status. ARN konstaterar att riktlinjerna i vissa fall getts en direkt civilräiislig genomslagskraft i nämndens arbete. Ingen remissin­stans bland dem som förordar att riktlinjesystemet bibehålls har någon tyngre invändning mot RLK:s resonemang.

Jag anser att frågan om riktlinjernas rättsliga natur är väl belyst, på sätt som har framgått av min redogörelse. Det står fullt klart all de inte utgör rättsregler i den mening som föreskriflsbegreppet har enligt RF. Riktlinjer­na utfärdas inte med stöd av en normgivningskompetens som kan ledas tillbaka till 8 kap. RF.

Skillnaden mellan föreskrifter och icke-bindande normer har numera tydliggjorts i samband med en ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (prop. 1983/84: 119, KU 25, rskr 245, SFS 1984:211). Därvid har utmönstrats begreppet anvisning, som förut täckte den typ av regelutfärdande som riktlinjerna exemplifierar. 1 fråga om vad som kungörs i en författningssamling har man numera att skilja mellan föreskrifter (lagar, förordningar och andra rättsregler) samt vad som från konstitutionella utgångspunkter kallas allmänna råd. Därmed avses sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 35

Den omständigheten att KOV:s riktlinjer numera inte kan hänföras till ett anvisningsbegrepp har, som chefen för justitiedepartementet uttalade (prop, 1983/84: 119 s, 25) i anslutning lill nyssnämnda lagändring och efter samråd med mig, inte förändrat deras rättsliga status i förhållande till vad som gäller enligl RF. Som därvid anfördes är delar av riktlinjerna alt se som krav som ställs pä näringslivet (skall-reglerna). Jag ansluter mig alltså i stort till RLK:s beskrivning av hur riktlinjesysiemet bör uppfattas funk­tionellt.

Kritik har som berörts tidigare riktats mot att KOV använder påbuds-regler (skall-regler) i riktlinjerna trots att dessa inte är rättsligt bindande. Man har därvid föreslagit att formuleringen skall ändras till "bör", för alt undvika missförstånd på denna punkt. Det finns dock, enligt min mening, ett betydande anlal rikllinjeregler för vilka bör-formen framstår som helt främmande. Detta har också kommittén framhållit. Bör-formen kan bli vilseledande i fråga om verkets vilja att tvinga fram följsamhet beträffande exempelvis de delar av riktlinjerna som bygger på beslut av MD, nära anknyter till förarbetsuttalanden eller avser produktsäkerhet. Också i öv­rigt kan det vara svårt att uttrycka innebörden av vad som är ett krav på annat sätl än som verkei tillämpar. Risk finns ju för missförstånd även i motsatt riktning, nämligen att den ordning som f. n. anvisas i skall-regelns form med en annan framtoning uppfattas som endast ett exempel och därvid som något vilket man utan följder kan avvika från.

Med denna ståndpunkt är del naturligt att slå fast att riktlinjernas rätts­liga status tydligt bör framgå genom deras innehåll i övrigt. RLK har lämnat förslag lill hur della bör göras. Även i andra avseenden har kommit­tén haft synpunkter på riktlinjernas innehåll och utformning. Jag har inte för avsikt att nu anmäla frågan för regeringens prövning men kommer alt följa den. Här påkallas inte heller något riksdagens ställningstagande.

RLK har övervägt om det behövs ett i MFL givet bemyndigande för KOV att utfärda riktlinjer. Detta är visserligen tekniskt möjligt men jag anser det vara olämpligt i sak. Riktlinjerna utfärdas även inom andra lagområden, som jag nämnde inledningsvis. Man skulle därför behöva gå in pä också dessa, för att undvika felslut. Vidare kan riktlinjer utfärdas utanför vad som kan framtvingas inom ramen för de här aktuella lagarna. Även pä denna punkt finns risk för missuppfattningar. Slutligen synes, om ett lagbemyndigande lämnas, systemet bli komplicerat och ägnat att miss­leda i frågan om riktlinjerna utgör rättsregler eller ej. Jag delar utredning­ens slutsats alt en sådan förändring inte bör ske.

1 frågan om det går att överklaga KOV:s beslut om att utfärda vissa riktlinjer erinrar jag om regeringens beslut denna dag i saken. Vid pröv­ningen i ett enskilt ärende fann regeringen efter föredragning av mig därvid att riktlinjernas innehåll inte utgör föreskrifter i RF:s mening, att riktlinjer­na således inte är rättsregler som binder enskilda och att del fär anses att beslutet om att utfärda dem inte är överklagbarl.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 36

RLK har föreslagit vissa ändringar i KOV:s instruktion. Jag avser inte alt här anmäla denna fråga.

2.5 Information

Mitt förslag: Informationsbestämmelsen i marknadsföringslagen lämnas oförändrad.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Ingen har avvikande uppfattning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Överväganden i frågan om bestämmelsen kan förtydligas visar att detla inte är görligt eller ens påkal­lat i nuläget.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (2.2) förordat att systemet med riktlinjer och tvingande beslut av MD skall vara kvar. Dessa beslut bygger på MFL:s tre huvudbestämmelser om otillbörlig marknadsföring, informa­tion och produktsäkerhet. RLK:s överväganden berör i princip endast de två senare. Här behandlas informationsregeln. Senare (2.6) tar jag upp produktsäkerhelsbestämmelsen.

Om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet underiäter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan MD, enligt 3 8 MFL, ålägga honom att lämna sådan information. Åläggandel får innehålla att informationen skall 1. lämnas genom märkning pä vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, 2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsid­karen använder vid marknadsföringen eller 3. i viss form lämnas till konsu­ment som begär det.

Den principiella utgångspunkten för lagrummet är att en näringsidkare förutsätts lämna tillfredsställande information om sina produkter (prop. 1975/76: 34 s. 126). Enligt förarbetena kan ell åläggande meddelas så snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som är särskilt allvarliga.

RLK har funnit att skäl, som kommiltén bedömer som i och för sig goda, talar för att förtydliga bestämmelsen. Vad informationsskyldigheten skall innebära i praktiken framgår inte av lagtexten, anför kommittén, och pekar pä att bestämmelsen täcker två huvudtyper av upplysningar. Den ena avser att underlätta ekonomiskt riktiga köpbeslut. I det andra fallet gäller del information för att motverka risken för skada på person eller egendom. Kommiltén uttalar att man har att uppmärksamma en rad aspekter. Vilka konsumenters informationsbehov skall tillgodoses? Måste informationen


 


Prop. 1984/85:213                                                                 37

ha betydelse för en större krets? Kan informationen avse varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper? Kan den gälla lämplig användning, förvaring och skötsel av varan? Kan den avse priset och betalningsvillkoren eller förhållandet i övrigi mellan säljare och köpare? Fär den, slutligen, gälla vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten?

Emellertid finner RLK, på grundval av närmare redovisade skäl, inte anledning att föreslå ett förtydligande.

Enligl MD synes RLK ha överdrivit oklarheten. Till RLK:s slutsats ansluter sig domstolen, KOV och NDM. Ingen erinran riktas i övrigi mot förslaget.

Jag delar uppfattningen alt 3 8 MFL täcker båda de nämnda huvudty­perna av information. Dock vill jag inte beteckna dem som arlskilda, eftersom även köp av fariiga produkter utgör en ekonomisk felsatsning. Övergripande för individen blir dock risksituationen, i princip. Det finns inte underlag i nuläget all närmare pröva behovet av att i lagtexten göra någon markering i detta avseende. Produktåterkallelsekommiltén kommer dock i sitt arbete i beröring med denna aspekt.

Enligt min mening är det knappast möjligt all i 3 8 MFL slå fast vilka konsumenters behov som skall tillgodoses, hur stor kretsen skall vara samt annat sådant. Regeln skall ju skära över i princip samtliga marknader, säljformer och köparbeieenden m. m. Med hänsyn till det enorma antalet produkter och tjänster kan informationsbehovet variera oerhört. Regelns innebörd bör i stället, liksom hittills, växa fram genom praxis i anslutning till enskilda fall. Att detta är naturiigt visas också av att särskilda problem anses inte ha förekommit i allmänhet i den praktiska tillämpningen vid ingripanden mot företag. Man har ju dä haft en konkret vara eller tjänst att utgå från. Jag ansluter mig alltså till kommitténs uppfattning att någon lagändring inte bör ske på denna punkt.

Att en information, som bedöms vara av särskild betydelse, i det enskil­da fallet och i ett långt förlopp, kan komma att avse vilken som helst av de uppräknade kategorierna som rör varans egenskaper e.d., förhållandet mellan säljare och köpare samt importör m.m., eller någon ytterligare kategori, anser jag ä ena sidan vara så pass givet att ett förtydligande pä den punkten framstår som obehövligt. Risken med en uppräkning är. å den andra sidan, att den uppfattas som uttömmande.

Med hänsyn till det anförda finner jag anledning att även på denna punkt ansluta mig till RLK:s slutsats. Jag lägger alltså inte heller här fram något ändringsförslag utan förordar att 3 8 MFL behålls oförändrad.

RLK har vidare gjort vissa uttalanden rörande KOV:s interna riktlin-jearbele när del gäller information. Del får ankomma på verket att ta ställning därtill.


 


Prop. 1984/85:213                                                              38

2.6 Produktsäkerhet

På detta område aktualiseras genom RLK:s arbele flera aspekter, nämli­gen

-     ändringar i produktsäkerhetsbestämmelsen,

-     frågan om ett bemyndigande för regeringen att meddela straffsanktio­nerade föreskrifter om produktsäkerhet,

-     konsumentköplagens felbegrepp och

-     tanken på ett skaderapporteringssystem.

2.6.1 Produktsäkerhetsbestämmelsen

Om en näringsidkare Ull konsument för enskilt bruk saluhåller en vara, som pä grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan MD enligl 4 8 MFL förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvud­sakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som nu sagts äger enligt bestämmelsen motsvarande tillämpning, om konsumenten erbjuds att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till vara för enskilt bruk, dvs. uthyrning.

För en redovisning av förarbetena till bestämmelsen och tillämpningen av den hänvisas lill RLK:s betänkande (s. 187 ff.).

Förbud enligl 4 8 MFL får enligt bestämmelsen dock inte meddelas i den män det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda beslämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

2.6.1.1 Utvidgning till tjänster?

Mitt förslag: Produktsäkerhetsbestämmelsen i marknadsföringslagen utvidgas lill att gälla hela tjänsteområdet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: Nästan alla tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ingen motsätter sig det.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det stär klart att produktsäker­helsbestämmelsen i 4 8 marknadsföringslagen bör sträcka sig längre pä tjänsteområdet än enligt förslaget till konsumenttjänsllag. Det är därvid lämpligast att täcka in hela tjänsteområdet, bl. a. därför att olika former av begränsningar i fräga om befintliga tjänster kan visa sig olämpligt gjorda.


 


Prop. 1984/85:213                                                             39

Skälen för mitt förslag: Som har framgått av vad jag nyss sade omfattar 4 8 MFL inte tjänsteområdet. All denna begränsning gjordes ansågs (prop. 1975/76:34 s. 100 och 127) inte hindra att tillämpningsområdet kunde vidgas, når erfarenheter vunnits från tillämpningen av de nya reglerna.

I prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag har föreslagits att 4 8 MFL skall utvidgas till att gälla också ijänsteomrädet men inom den ram som konsumenttjänstlagen avses ha. Med vissa undantag täcks därvid in arbete pä lösa saker samt arbete pä fast egendom, pä byggnader eller andra anläggningar pä mark eller i vatten eller pä andra fasta saker. Också tjänster som avser förvaring av lösa saker omfaltas. Vid sin anmälan uttalade föredraganden, efter samråd med mig, att han fann det angeläget alt man redan i del då aktuella sammanhanget tillskapade en marknads­rättslig regel som gör det möjligt all förbjuda tillhandahållandet av farliga eller otjänliga tjänster såvitt gällde konsumentljänstlagens tillämpningsom­råde. Han förordade därför en sådan regel. Därmed kunde konsument­tjänsilagen ges en i förhållande till konsumenlköplagen likvärdig utform­ning när det gäller frågan huruvida en sådan tjänst som avses med konsu­menttjänsilagen skall anses felaktig. Del var enligt hans mening av bety­dande värde alt konsumenttjänstlagen på så sätt kunde få en definitiv utformning redan frän början. Föredraganden uttalade vidare att hans förslag till ändring i 4 8 MFL således inte utgjorde ett ställningstagande i frågan huruvida förbudsmöjligheten senare borde utvidgas lill att omfatta tjänsteområdet i dess helhet. Den frågan fick enligt honom prövas i sam­band med beredningen av RLK:s förslag. Den utvidgning av paragrafen som han då hade förordat fick sedermera inarbetas i del lagförslag som därvid kunde bli aktuellt.

Frågan om nämnda lagrum bör omfatta tjänster väcktes av konsument­tjänstutredningen i betänkandet (SOU 1979: 36) Konsumenttjänstlag. Ut­redningen fann goda skäl för sådan förändring. Frågan var dock, uttalade utredningen vidare, om 4 8 MFL borde utvidgas till alt gälla också andra tjänster än som omfattades av den av utredningen föreslagna konsument­tjänstlagen. Pä denna punkt pekades pä alt 2 8 MFL omfattar alla tjänster som marknadsförs till konsumenter. Till de grupper som föll utanför kom­mittéförslaget till konsumenttjänstlag hörde behandling av person och sällskapsdjur. Enligt utredningen utförs dock de viktigaste tjänsterna inom denna sektor, såsom lakar-, tandläkar-, sjukgymnast- och veterinärtjäns­ter, till stor del inom den offentliga sjuk- och hälsovårdens ram och är även i övrigt föremål för omfattande specialreglering. Andra tjänster som rör behandling av person var enligt konsumenttjänslulredningen knappast av tillräckligt intresse för att i dåvarande läge motivera en utvidgning av 4 8 MFL utöver den ram som drogs upp av den föreslagna konsument­tjänstlagen.

RLK åter har förordat alt 4 8 MFL utvidgas till aU omfatta alla former av tjänster. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan tillstyrker


 


Prop. 1984/85:213                                                                  40

förslaget eller lämnar det utan erinran. En instans finner förslaget svårbe­dömbart men vill inte motsätta sig alt det genomförs.

För egen del vill jag uttala följande.

Avgränsningen i prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag beror på vad som bedömts vara ur civilrättslig synvinkel lämpligast. Föredraganden framhöll sålunda att konsumenttjänstomrädet består av en mängd sins­emellan olikartade tjänster, som del knappast är ändamålsenligt att söka reglera i ett enda sammanhang. Han fann att man i den första omgången borde inrikta sig pä att åstadkomma en grundläggande civilrättslig regle­ring beträffande de tjänster som från rättslig och praktisk synpunkt fram­stod som särskilt centrala. Därmed läcktes ett stort område av stor vardag­lig betydelse för såväl näringslivet som konsumenter.

Räckvidden av 4 8 MFL bör enligt min mening inte avgränsas av vad som inledningsvis är ändamålsenligt att låta ingå i den civilrätlsliga lagstift­ningen. Andra aspekter gör sig gällande i fråga om den marknadsrättsliga regleringen. Jag konstaterar att det finns en rad tjänster som faller utanför förslaget lill konsumenttjänstlag men som förvisso skulle kunna vara far­liga i del enskilda fallet. Som endast några typer kan tas olika slag av kroppsbehandling, transporter, livoliverksamhet, sanering, oplikerarbeten samt hotell- och pensionalstjänster. På liknande sätt kan otjänlighets-aspekten aktualiseras i dessa sammanhang. Som ett par praktiska exempel på tjänster som kan vara mycket farliga kan tas transporter med skidliftar och marknadsnöjen såsom färd i berg- och dalbana.

Redan på grund av det anförda slår del klart att räckvidden av 4 8 MFL måste vidgas. Därmed väcks frågan om man, såsom RLK har föreslagit, skall ta steget fullt ul eller om del är påkallat att från lagrummets tillämp­ningsområde skära av sådana tjänster om vilka man anser sig med säkerhet kunna tro att de ej kan vara farliga. En motsvarande vägning fick dä göras även i fråga om vad som antingen kan vara eller också aldrig är otjänliga tjänster.

Enligt min mening framstår del som ett myckel komplicerat och förmod­ligen föga givande arbete att söka göra en sådan värdering i fräga om alla former av tjänster. Marknadens utbud synes enormt. Förnyelsen och variationsrikedomen är dessutom stor. Olika former av avgränsningar riskerar att visa sig innebära en frän säkerhetssynpunkt olycklig inskränk­ning. Upprepade justeringar kan komma alt krävas i ett pä något sätl avgränsat tjänstebegrepp. Analogislut är inte möjliga, såsom pä civilrät­tens område. Om en farlig tjänst faller utanför en viss given definition av tjänstebegreppet saknas därför möjlighet att meddela förbud enligt 4 8 MFL.

För bedömningen av frågan är det också av betydelse vilka begrepp utöver termen tjänst som skulle avgränsa en sådan lösning som RLK förordat. Dit hör att den aktuella tjänsten till sin art medför särskild risk för skada på person eller egendom resp. är uppenbart otjänlig för sitt huvud-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 41

sakliga ändamål. Utvidgar man lagrummet till att omfatta hela tjäns­teområdet, med tanke på de risker som är förbundna med begränsningar, är det uppenbart att de nu nämnda rekvisiten i praktiken kommer att skära av tjänster som till sin art saknar den angivna fare- eller oljänligheisnivån. Mot denna bakgrund förordar jag RLK:s förslag. 4 8 MFL bör alltså omfatta hela tjänsteområdet. Därmed vinner man också rättssyslemaiiska fördelar, eftersom tjänsteområdet därigenom kommer att fä en enhetlig bestämning inom MFL:s ram. Om förevarande förslag genomförs, innebär detta att det förslag till ändring i MFL som har tagits fram i prop. 1984/85: 110 mister sin aktualitet.

2.6.1.2 Skall ett säljförbud få riktas mot tidigare säljled?

Mitt förslag: Marknadsföringslagen ändras sä alt ett säljförbud e.d. avseende en farlig eller otjänlig vara eller tjänsl skall kunna riktas också mot tillverkare, importör eller annan som befinner sig i tidigare säljled än detaljister m. fl.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitl.

Remissinstanserna: Ansluter sig till kommitténs förslag.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Konsumenternas berättigade krav på säkra produkter m. m. tillgodoses bättre genom en sådan ändring.

Skälen för mitt förslag: Jag erinrar om att produktsäkerhelsbestämmelsen i 4 8 MFL avser den situationen att en näringsidkare lill konsument för enskilt bruk saluhåller en vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Av detla följer att förbud enligt lagrummet normalt träffar endast delaljistledel och inte tillverkare, impor­tör eller grossist.

RLK:s uppdrag har omfattat frågan om ett säljförbud bör kunna riktas också mot tidigare säljled. Förslag om en sådan ändring hade tidigare väckts av KOV. Kommittén uttalar att reglerna i 4 8 MFL i praktiken har en betydande genomslagskraft i förhällande till tillverkare och andra nä­ringsidkare i tidigare säljled. Den framhåller vidare att såväl riktlinjerna som de enskilda ärendena angående produktsäkerhet har näringsidkare i de tidigare leden som egentliga adressater. Detta möter inget motstånd inom näringslivet. Tvärtom har man där den uppfattningen att tillverkare och importörer i regel har en betydligt större möjlighet att bedöma varorna från säkerhetssynpunkt än detaljhandeln och att de därför också formellt bör ha ett förstahandsansvar för att varorna är säkra, anför RLK vidare.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 42

Kommittén föreslår mot denna bakgrund att förbud skall kunna riktas mot tidigare säljled. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan är alla positiva.

Vad RLK har anfört finner jag väga tungt. 1 likhet med kommittén bedömer jag att konsumenternas berättigade krav på säkra produkter kan tillgodoses bättre om man gör en förändring med den verkan som RLK åsyftar.

I fråga om utformningen av lagändringen rörande tidigare led pekar RLK på att det finns varor som säljs bäde till konsumenter och till yrkesfolk. Sådana varor kan vara farliga när de används av konsumenter men behö­ver däremot inte medföra säkerhetsrisker när de hanteras av yrkesmän. Kommittéförslagel avses inte omfatta andra situationer än då en farlig vara säljs eller kan komma att säljas till konsumenter för enskilt bruk, alltså för privat användning. RLK har övervägt frågan hur denna begränsning till enskilt bruk skall komma till uttryck i lagtexten.

Enligl RLK är det tydligt att del knappast är ändamålsenligt att söka avgränsa de situationer i vilka 4 8 MFL i fortsättningen skall komma till användning genom att knyta en begränsning till själva varans avsedda användningsområde e.d. Som ett exempel nämns att man anger all del skall vara fräga om en vara som är avsedd att användas av konsument för enskilt bruk. Därigenom avskiljs inte fall i vilka en sådan vara även säljs lill yrkesfolk för yrkesmässig användning. Därför föreslår kommittén att be­gränsningen till sädana situationer dä en farlig vara säljs eller kan komma att säljas lill konsumenter för enskilt bruk uttrycks genom en regel om innebörden av det beslut som MD skall kunna meddela vid tillämpningen av 4 8 MFL. Tillhandahåller en näringsidkare en farlig vara direkt ät konsumenter för enskilt bruk bör näringsidkaren liksom f. n. kunna förbju­das alt fortsätta härmed. Ett förbud mot näringsidkaren i tidigare säljled, l.ex. en tillverkare eller en importör, bör enligt RLK avse fortsatt tillhan­dahållande av den farliga varan åt annan näringsidkare "för vidare mark­nadsföring till konsumenter". Utvidgningen bör omfatta också otjänliga varor samt täcka även ijänsteomrädet, anför kommittén.

Denna uttalar vidare att med den föreslagna utvidgningen avses att tillhandahållandet sker under sädana omständigheter att den näringsidkare som tillhandahäller varan har anledning att räkna med all den kommer alt dislribueras vidare till konsumentmarknaden. Den som har meddelats ell förbud måste i princip vid försäljning e. d. av varan till andra näringsidkare vidta de åtgärder som skäligen krävs för att han skall kunna anses ha gjort vad som är praktiskt möjligt för att förebygga eller hindra att varan når enskilda konsumenter, anser RLK.

Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot den lagtekniska konstruk­tionen. Vidare har ställts frågan vad som kan krävas av en näringsidkare mot vilken ett förbud har riktats. Gör vederbörande tillräckligt om produk­ten märks exempelvis med "Fär endast säljas till yrkesmän"?


 


Prop. 1984/85:213                                                                 43

Också jag delar uppfattningen alt en regel som avser förbud riktat mol tidigare säljled bör begränsas så att det är distributionen till konsumenter för enskilt bruk som motverkas. Visseriigen kan i ett enskilt fall goda skäl tala för alt försäljningen också till andra köpare skall kunna stoppas. Man mäste ju exempelvis räkna med alt en vara som är farlig för en konsument pä samma grund kan vara farlig för en yrkesman. Pä denna punkt saknas emellertid det nödvändiga utredningsunderlaget, eftersom RLK inte haft utrymme att behandla frågan. Denna berör också del område som täcks av arbetsmiljölagstiftningens regler om ingripanden mot riskfaktorer på ar­betsplatsen. Jag har emellertid erfarit att frågan kommer att uppmärksam­mas inom ramen för det arbele som bedrivs i produktäierkallelsekommil­ién.

Frågan är nu hur man rältstekniskt skall nä den lösning som f. n. är möjlig. Jag håller med RLK om att förbudet inte bör relateras till produk­tens avsedda användning. Kommitlén har i stället vall att i lagtexten slå fast innebörden av det förbud MD skall fä meddela. Vitel kan dömas ut vid vad som i efterhand bedöms vara ett tillhandahållande "för vidare mark­nadsföring till konsumenter", varmed skall förstås konsumenters använd­ning av en vara för enskilt bruk. Även detta förslag är dock förenat med olägenheter. Det kan i del enskilda fallet framstå som myckel oklart för den som har meddelats förbudet vad han skall göra för att undvika vad som senare bedöms vara en överträdelse. För vederbörande, exempelvis en tillverkare, kan det vara svårt att bedöma eller omöjligt att fä veta vem grossisten så småningom kan komma att sälja produkten vidare till och var delar av det försålda partiet slutligt hamnar. Frågan om överträdelse skett mäste emellertid enligl RLK:s förslag bedömas efter förhållandena vid den tidpunkt då tillverkaren tillhandahöll godset. Det är hans insikt då och hans vid den tiden vidtagna ätgärder som skall bedömas i ett efterföljande domstolsärende om utdömande av vitet och som därvid skall ställas i relation till vad som skäligen kunnat krävas av vederbörande.

Av rättssäkerhetsskäl och för alt vinna en effektivare ordning anser jag att man bör välja en annan teknik. Oklarheterna kring RLK:s förslag följer av metoden att i praktiken redan i lagtexten låsa fast innebörden av det förbudsbeslut som MD meddelar. Därmed skall denna innebörd passa beträffande alla former av produkter, alla marknadssituationer m. m. Detta förefaller inte lämpligt, eftersom man kan behöva förändra förbudets sak­liga innehåll och innebörd frän fall till fall. Faktorer som här synes kunna inverka är bl. a. vad som utmärker den aktuella farliga produkten, farans art, tillverknings- och distributionsformer samt annat. Exempelvis kan frågan om en märkning med "Fär endast säljas till yrkesmän" är lillräck­ligl besvaras bara i ett konkret, enskilt fall. Svaret på denna och andra frågeställningar bör dock av rättssäkerhetsskäl så långt det är möjligt finnas i förväg fastslaget för den som meddelats ett förbud och inte, som är innebörden av RLK:s förslag, prövas i efterhand.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 44

Jag förordar i stället en lagteknisk modell som innebär alt förbudels innebörd preciseras av MD i del enskilda fallet och med utgångspunkt i vad som där bedöms vara erforderligt och lämpligt för att motverka att produk­ten sprids till konsumenter för enskilt bruk. Därvid skall domstolen kunna använda villkorade förbud.

RLK har föreslagit att det i 4 8 MFL skall göras ett tillägg om att ett förbud mot tillhandahällande av vara eller ijänsl inie bör meddelas, om det ändamål som förbudet skulle fylla kan uppnäs genom ett förbud enligt 2 8 eller ett åläggande enligt 3 § samma lag. Kommittén uttalar att detta överensstämmer med ett uttalande i motiven till lagen enligt vilka ett förbud enligt 4 8 inte bör meddelas där ätgärder avseende produktinforma­tion är tillräckliga (prop. 1975/76: 34 s. 101). Det har av kommittén ansetts vara av värde att detta funktionella samband mellan 4 8 och de övriga generalklausulerna kommer till uttryck i lagtexten.

Det är, som MD framhållit, svårt att se vilken räckvidd den föreslagna regeln skulle få. Bl. a. skulle regeln kunna skapa processuella komplikatio­ner som inte är belysta. Jag kan därför inte förorda en uttrycklig bestäm­melse om detta, I och för sig kan det dock anses vara en allmän princip att ett ingripande inte bör ges större omfattning än som är praktiskt motiverat. Det av RLK återgivna uttalandet får alltjämt beaktas.

Jag hänvisar i övrigi till specialmotiveringen.

2.6.2 Frågan om ett bemyndigande för regeringen all uifärda straffsank­tionerade regler om produktsäkerhet

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas inte att meddela straffsanktione­rade föreskrifter om produktsäkerhet.

Kommitténs förslag: En majoritet inom kommittén delar min uppfattning. En minoritet intar motsatt ståndpunkt.

Remissinstanserna: På majoritetens linje går marknadsdomstolen, närings­frihetsombudsmannen och företrädare för det organiserade näringslivet. För minoritetens förslag uttalar sig bl. a. statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket, socialstyrelsen och riksrevisionsverket samt vissa fack­liga organisationer.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Något nämnvärt praktiskt be­hov av ett bemyndigande finns inte. Ett genomförande skulle dessutom kunna komma att föra med sig en radikal systemomläggning.

Skälen för mitt förslag: Inom RLK råder enighet om att det i vissa lägen kan visa sig ändamålsenligt att välja straffsanktionerade regler i stället för riktlinjer. Exempel pä situationer som nämns är all det kommer upp behov


 


Prop. 1984/85:213                                                                45

av produklsäkerhetsregler på en marknad där man har anledning befara att efterlevnaden av riktlinjer inte skulle vara tillräckligt god. Branschen har dä kanske en starkt splittrad företagsstruktur och saknar organisationer av tillräcklig styrka och kompetens.

Kommitténs majoritet anser att behov av straffsanktionerade regler i dessa och liknande fall i praktiken kommer att aktualiseras sällan och i mycket speciella situationer. Eftersom produktsäkerhetsbestämmelserna i MFL ger möjlighet till snabba förbudsingripanden anser majoriteten att man i de särskilda fallen bör kunna ta fram en speciallagstiftning, om och när behov av detta kommer upp.

Minoriteten anser att det bör finnas en bättre beredskap för sådana situationer där systemet med riktlinjer och talan i MD kan förutses vara otillräckligt. Därför föreslås ett lagfäst bemyndigande för regeringen att föreskriva att en vara eller en tjänst fär tillhandahållas till konsumenter för enskilt bruk endast om den uppfyller särskilda krav i fråga om innehåll, beskaffenhet eller utförande (säkerhetsföreskrift). Förutsättningen är att föreskrifterna har till syfte att förebygga att varan eller tjänsten på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Vidare skall ett ingripande enligt 2, 3 eller 4 8 MFL, eller andra ätgärder, framstå som otillräckliga för ändamålet. Bemyndigandet fär enligl förslaget vidare utnyttjas om ett behov av samordning med andra säkerhetsföre­skrifter för vara eller tjänst föreligger. En säkerhetsföreskrift fär enligt minoritetens modell också innehålla krav pä att sådana uppgifter om va­rans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet, utförande eller hantering, som är behövliga från hälso- eller säkerhetssynpunkt, skall lämnas vid mark­nadsföringen. Den som bryter mot en säkerhetsföreskrift döms enligt förslaget till böter eller fängelse i högst ett år.

Jag vill för egen del uttala följande.

RLK:s utvärdering av det hittillsvarande riktlinjearbetel ger inte vid handen att det funnits något nämnvärt praktiskt behov av ett i förväg framtaget bemyndigande för regeringen att meddela straffsanktionerade föreskrifter. Detta kan hänga samman med följande omständigheter.

Av MD:s praxis synes framgå all situationer där man kanske kan anta en dålig efterlevnad eller svag organisationsgrad troligen inte sällan knyts till marknader med utpräglat udda produkter, kanske av dagsländenatur. Som exempel kan tas billiga och samtidigt farliga imporiprodukter av lågpris­karaktär, typ leksaker, prydnadsföremål m. m. 1 dessa fall skulle del te sig onaturligt all la fram regler för hur produktvarianlen skall vara beskaffad. Därmed blir det ointressant om reglerna lämpligen borde ha haft riktlinjer­nas rättsliga karaktär eller straffregelns natur. I stället är del naturligt att rikta ett direkt saluhållandeförbud mot den som tillhandahåller produkten. Så är ju möjligt för MD enligl 4 8 MFL. vars krav i fråga om faregraden inte är högt ställda. Ingripanden enligl detta lagrum kan vidare göras i de fall att situationen kräver regelframtagning och man bedömer att reglerna


 


Prop. 1984/85:213                                                                 46

bör vara straffsanktionerade. Genom sådana MD-ingripanden kan man stoppa försäljningen av produkten och, om en särskild lagstiftning ändock behövs, ta fram förslag lill en sådan. Här kan vidare domstolen meddela interimistiska förbudsbeslut i avbidan på sin slutliga prövning.

Jag vill också erinra om alt domstolen sätter ut ett högt vite - regelmäs­sigt 100 000 kr. - i det beslut som riktas mol det enskilda företaget. I några fall har del rört sig om ett miljonbelopp. Erfarenheterna kan inte sägas visa att denna ingripandeform är otillräcklig. Det är också möjligt att höja vitel.

Vad jag nu har sagt utgör tillräckliga skäl för att man, under hänvisning till vad RLK:s år 1983 framlagda utvärdering har visat, bör avstå frän att genomföra bemyndigandeförslagel. Jag vill ändock tillägga att det enligt min mening dessutom skulle vara oklokt att tillföra den nuvarande ord­ningen ytleriigare en beslutsfattare, som vid sidan av MD:s tvingande beslut och KOV:s riktlinjer kunde meddela straffsanktionerade föreskrif­ter på i princip alla ej specialreglerade varu- och tjänstområden. Redan vad som f. n. gäller har kritiserats som alltför invecklat och svårt att förstå. Jag är också tveksam till all det är regeringen som föresläs ha rollen alt meddela sådana föreskrifter. Pä det här aktuella produktsäkerhetsområdet krävs knappast politisk styrning, och målkonflikterna är inte av den arten att regeringens medverkan på den grunden är behövlig. Tvärtom synes det vara naturligt att, om ett bemyndigande alls skulle lämnas, detta gavs åt den ansvariga fackmyndigheten KOV genom delegering från regeringen. Av skäl som berörts tidigare (2.2) skulle emellertid en sådan åtgärd i själva verket kunna komma att föra med sig en radikal omläggning av nuvarande system, något som jag redan har konstaterat är omotiverat.

Jag föreslår således inte någon form av bemyndigande att utfärda straff-sanktionerande regler pä det område som täcks av 4 8 MFL och riktlinje-verksamheten i anslutning därtill. Som förut har utvecklats kan givetvis frågan om straffsanktionerade bestämmelser för en viss marknad eller vissa transaktioner m. m. aktualiseras framdeles. Mol bakgrund av vad jag har anfört bedömer jag det vara tillräckligt alt det dä vidtas särskilda lagstiftningsåtgärder. Däremot anser jag att del nuvarande systemet bör kompletteras med en möjlighet för MD att meddela omedelbara interimis­tiska förbudsbeslut m. m., vilket ytterligare ökar slagkraften i del gällande systemet. Detta behandlar jag senare (2.7.3).

2.6.3 Konsumentköplagens felbegrepp

Det finns en koppling mellan de marknadsrättsliga reglerna i 4 8 MFL om produktsäkerhet samt den civilrätlsliga regleringen av frågan om när en vara skall anses behäftad med fel. Enligt 8 8 konsumenlköplagen gäller f. n. bland annat att en vara som sålts i strid mot ett förbud enligt 4 8 MFL skall anses vara behäftad med fel i konsumentköplagens mening. Regeln, som är tvingande och alltså sätter åsido vad parterna kan ha avtalat om, utlöser därmed det köprättsliga päföljdssystemet i sistnämnda lag. Bestäm-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 47

melsens funktion är au klarlägga att den som efter förbudet köpt varan av den som meddelats förbudet kan åberopa sina rättigheter även om han i köpeavtalet förklarat sig vara medveten om och acceptera den risk som är förbunden med produkten.

Enligl 8 8 konsumenlköplagen gäller, som en tilläggsregel, därutöver att varan skall anses vara behäftad med fel om den är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. RLK har bedömt all en produkt vars saluhållande förbjudits enligt 4 8 MFL på grund av dess personfarlighet ofta torde falla också under den tvingande tilläggsregeln i 8 8 konsumenttjänstlagen. Kommitlén har anta­git att varan även utanför del tvingande området normall är att anse som behäftad med fel i köprättslig bemärkelse. Den näringsidkare som till en konsument säljer en vara som omfattas av ett förbud enligl 4 8 MFL måste därför, enligl RLK, räkna med att de köprältsliga felreglerna kan tillämpas mol honom även om förbudet inte har riktats mot honom själv utan, enligt den av kommittén föreslagna ändringen av 4 8 MFL, mol l.ex. en tillver­kare eller en importör eller mot en annan detaljist.

RLK har likväl ansett att den nu berörda, som kommittén uppfattar det reella betydelsen av ett förbud enligt 4 8 MFL, bör återspeglas i den tvingande regeln i 8 8 konsumenlköplagen. RLK:s förslag är därför att sistnämnda lagrum ändras på så sätt att en vara som enligt beslut av MD på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, eller är uppenbart otjänlig för sill huvudsakliga ändamål, skall anses vara behäftad med fel, oavsett om beslutet riktats mol säljaren eller mol någon annan näringsidkare. Kommiltén tillägger att en så vidsträckt civilräiislig verkan av ett beslut enligt 4 8 MFL endast bör tillkomma ett beslut som har meddelats av MD. En konsekvens därav blir således att förelägganden utfärdade av KO och godkända av företagen inte får samma civilrättsliga effekter som de har nu.

Flera remissinstanser anser att den föreslagna utvidgningen är obehöv­lig. Exempelvis konsumentköpsutredningen uttalar att, om en vara har sådana egenskaper att dess saluhållande kan förbjudas enligt 4 8 MFL, varan normall också blir att betrakta som felaktig vid en köprättslig be­dömning. I det enskilda fallet kan i nuläget bedömningen dock tillåtas bli en annan, om köparen haft full vetskap om varans beskaffenhet och får anses ha godtagit den som den år.

För egen del vill jag anföra följande.

Av vad RLK uttalat framgår att den inte räknar med att den föreslagna ändringen fyller något nämnvärt praktiskt behov. Jag är benägen att dela den uppfattningen. Samtidigt vållar ändringen rätlstekniska problem, som har berörts vid remissbehandlingen. Förslaget skulle därutöver få en vid­sträckt och stel civilräiislig verkan. Den av säljförbudei föranledda felför­klaringen av varan skulle bli en över hela linjen Ivingande norm och hindra domstolarna att beakta de särskilda omständigheterna i ett enskilt fall.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 48

Köparen kan där ju ha ett speciellt inlresse av all förvärva varan, trots dess farlighet, och avse att använda den för en funktion i vilken risken inte materialiseras. Med hänvisning till den långtgående verkan som förslaget för med sig har RLK vidare funnit att man inte bör ha kvar den nuvarande felverkan av godkända KO-förelägganden. Jag vill då peka på att man därmed bryter mot den hittills gällande principen att ett godkänt, av KO utfärdat förbudsföreläggande har samma verkan som ett beslut av MD.

Det har vid remissbehandlingen vidare anförts att RLK alltför onyan­serat har behandlat frågan om en detaljists möjligheter alt till sin leverantör reiurnera varor som han har i lager och som berörs av ett förbudsbeslul med slöd av 4 8 MFL. En mer ingående analys än den kommittén har gjort torde, har det uttalats, behövas när det gäller problemen med hos detalj­handlare befintliga lager samt andra problem som hänger samman med affärsrelationerna i de olika distributionsleden.

Jag kan i princip ansluta mig lill denna bedömning. Det är dessutom sä att en automatisk felförklaring, av den modell utredningen har förordat, innebär att man, när det gäller förhållandena mellan skilda säljled, kommer direkt in på frågor som nära berör produkiåterkallelsekommitténs på­gående arbele.

1 sammanhanget kan pekas pä att förslaget lill konsumenttjänsllag byg­ger på att en ijänsl skall anses felaktig, om den har uiförls i strid mot ett förbud enligt 4 8 MFL. Jag vill också nämna att konsumentköpsutredning­en i betänkandet (SOU 1984:25) Ny konsumentköplag föreslagit en mot­svarighet till 8 8 nuvarande konsumentköplag, av huvudsakligen samma innebörd. I fråga om nuvarande lilläggsregel för situationen all varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparen eller någon annans liv eller hälsa föreslås dock att ordet "uppenbar" byts mot "allvarlig". Konsumentköpsutredningen bedömer en sådan förändring i någon mån stärka konsumenternas skydd mot fariiga varor.

Mol den nu angivna bakgrunden lägger jag inte fram något förslag till ändring i 8 § konsumenlköplagen. Den aktuella frågan kommer, enligt vad jag erfarit, alt övervägas ytterligare inom ramen för produktåterkallelse-kommitténs arbele och i sitt sammanhang med det allmänna päföljdssy­stemet i anslutning till en eventuell lagstiftning rörande produktälerkal-lelse.

2.6.4 Förslaget om ett skaderapporteringssystem

Skaderapportering förekommer i Sverige lokall inom några kommuner. KOV har bedrivit försök med skaderapportering i vissa län. En utvärde­ring av resultaten kommer att ske. RLK uttalar att avsaknaden av ett övergripande system för rapportering av och statistik över olyckor i hem­met och på fritiden utgör en brist i vårt nuvarande konsumentskydd. KOV och SCB föresläs fä i uppdrag att bygga upp ett sådant system. Huvudde­len av de remissinstanser som yttrat sig angående skaderapporteringssy-


 


Prop. 1984/85:213                                                                49

stemel tillstyrker förslaget. Påpekanden görs dock om att pågående försök inom sjukvården först bör utvärderas.

Jag vill peka pä att produktsäkerhetsfrägorna ges hög prioritet inom konsumentpolitiken. Viktigt för alt arbetet med produktsäkerheten skall bli framgångsrikt är att man har så stor kännedom som möjligt om vilka skador olika produkter förorsakar. Nordiska ministerrådet har i detta sammanhang framhållit att det år angelägel all en systematisk sådan rap­portering inrättas i de nordiska länderna. Inom EG har bedrivits försök med olycksfallsrapportering samt planeras en fortsatt rapportering av detta slag, enligt förslag av EG:s högsta råd. Rapporteringssystem finns bl. a. i USA, Storbritannien, Kanada och Japan.

Arbetet på ell nytt principprogram för den framlida hälso- och sjukvår­den med sikte på åren 1990 - 2000 (HS 90) har resulterat i huvudrapporten (SOU 1984: 39) Hälso- och sjukvård inför 90-talet samt bl. a. underlagsstu­dier (SOU 1984:42) Att förebygga skador - ell hälsopoliliskt handlings­program. I dessa rapporter behandlas åtgärder för att förslärka det skade­förebyggande arbetet samt tillgången till statistik över inträffade skadefall och de bakomliggande omständigheterna. Bland annat föreslås att ett system inrättas där man inom några utvalda landstingsområden under en begränsad tid genomför en intensiv registrering av alla skadefall som blir kända inom hälso- och sjukvården. Under andra perioder skulle motsva­rande registrering göras inom andra landstingsområden. Del föresläs att socialstyrelsen skall initiera ett sådant system, svara för den centrala statistiska sammanställningen och tillhandahålla sektorsmyndigheter, som l.ex. KOV, underlag för skadeförebyggande ätgärder. Förslaget bereds f.n. inom socialdepartementet. En proposition avses att läggas under våren 1985.

Sedan RLK lade sitt betänkande har således ett mera övergripande arbete påbörjats i fråga om skaderegistrering. Delta omfattar även konsu­mentområdet, och sker i samverkan med bl. a. KOV. Mot denna bakgrund saknas skäl all bygga upp ell särskilt skaderapporteringssyslem för detta område. RLK:s förslag angående skaderapporiering bör därför inte ge­nomföras.

2.7 Processen i marknadsdomstolen, m. m.

1 lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ges vissa regler om processen i MD. Vid tillkomsten av lagen anförde (prop. 1970:57 s. 167) föredraganden att den föreslagna ordningen var ändamålsenlig. Denna ordning innebar att ärendena skulle handläggas i rättegångsliknande former och i stort efter rättegångsbalkens principer. Vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet borde meddelas i lag men någon detaljregle­ring borde inte komma i fråga. Erfarenheterna frän dåvarande näringsfri­hetsrådets verksamhet utvisade enligt föredragandens mening alt något

4    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                  50

behov härav inte förelåg. Det hade visat sig vara en klar fördel att förfaran­det var smidigt och att man inte var bunden av ett så strikt regelsystem som det som rättegångsbalken innehöll.

För en närmare redovisning av MD:s sammansättning och arbetsformer hänvisar jag till prop. 1981/82: 165 med förslag till konkurrenslag samt RLK:s betänkande.

Kommittén tar upp lill diskussion åtskilliga förändringar i den nuvarande processuella ordningen. Jag kommer nu att anmäla eller beröra frågor som rör

direkt lalerätt för förelagen,

underlaget för MD:s beslut,

interimistiska förbudsbeslut,

rättegångskostnaderna och

talan mot MD:s beslut rörande grundlagsfrågor.

Därutöver behandlas en av MD vid remissbehandlingen väckt fråga rörande

— delgivningsreglerna.

2.7.1 Frågan om direkt talerätt för företagen

Mitt förslag: Regler om rätt för ell företag alt direkt väcka talan i marknadsdomstolen mot ett annat företag (direkt lalerätt i s. k. konkur­rentärenden) införs inte. Nuvarande ordning bibehålls, så alt konsu­mentombudsmannen (KO) först måste ha beslutat att inte föra saken lill domstolen.

Kommitténs förslag: Förslaget innebär att regler om direkt talerätt i kon­kurrentärenden införs.

Remissinstanserna: De flesta tillstyrker kommittéförslagel. Några är tvek­samma. Konsumentvägledarnas förening direkt motsätter sig delta.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Konsumentintressena berörs rätt ofta mer direkt också i fräga om konkurrentanmälningar. Konsument­verket bör därför rent principiellt ha förstahandsansvaret för utvecklingen och för lagtillämpningen även i fråga om konkurrentärenden. Mot en direkt talerätt talar även processuella svårigheter för KO. Den nuvarande av­skrivningsgrunden passar dock inie väl med lägel i vissa konkurreniären-den. Företagen kan vidare ha behov av ett snabbare besked i avskrivnings­frågan. Förbättringar i beslutsprocessen är möjliga.

Skälen för mitt förslag: Enligt 2 8 MFL gäller all, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamåt­gärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på


 


Prop. 1984/85:213                                                                  51

annal sätl är otillbörlig mol konsumenter eller näringsidkare. MD kan förbjuda honom att fortsätta därmed eller alt företa annan liknande hand­ling.

Av bestämmelsen följer att lagrummets syfte inte är att skydda endast konsumenter mot otillbörlig marknadsföring utan även näringsidkare. 1 näringsidkarfallen kan del gälla företeelser såsom nedsättande omdömen i reklam, s. k. renommésnyllning (otillbörligt utnyttjande av det goda anse­ende som ett annat företags produkt m.m. har), vilseledande utnyttjande av efterbildning, oriktig ursprungsangivelse, ovederhäftiga jämförelser och negativ säljmelod (tillhandahällande av nytligheter utan att dessa beställts av mottagaren, m.m.).

Rätten att göra ansökan om förbud eller åläggande enligl MFL (lalerätt) tillkommer i första hand KO. Om denne för visst fall beslutar att inte göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Gäller saken förbud enligt 2 8 MFL mot otillbörlig marknadsföring får ansökan i detta läge göras också av en näringsidkare som berörs av handlingen.

Av vad jag har anfört framgår att en näringsidkare som menar sig utsatt för otillbörlig marknadsföring inte kan direkt föra talan i MD. Först måste han ha ett beslut av KO om att denne avser att inte driva denna sak.

RLK har föreslagit att näringsidkaren i stället skall ha direkt talerätt. KO skall enligt förslaget samtidigt ha lalerätt. Kommiltén har redovisat sin närmare argumentering för detta.

Sammanfattningsvis framhåller kommiltén följande. Enligt KOV:s in­struktion fär klagomål rörande bl. a. 2 8 MFL lämnas utan åtgärd, om det från allmän synpunkt är av ringa betydelse att saken prövas. Resursminsk­ningar leder naturligen lill att KOV koncentrerar sina insatser till problem som direkt avser konsumenterna. Konkurrentärendena avskrivs därför räll ofta, uttalar RLK som anser att genom den praktiskt nödvändiga prioriteringen näringsidkarskyddet i 2 8 MFL urholkas, trots att KO har förstahandsansvaret för att överträdelser av lagen stävjas oavsett vem del är som utsätts för en otillbörlig marknadsföring. Till följd av de minskade resurserna ökar enligt kommittén spänningen mellan lagstiftarens inten­tioner och den praktiska tillämpningen av lagen. Förfarandet hos KO medför utan tvekan en viss för vederbörande näringsidkare inte sällan besvärande och från allmänna synpunkter olycklig försening av ett ärende, tillägger RLK.

Vid remissbehandlingen har flertalet instanser ställt sig positiva till för­slaget. KOV uttalar all avskrivningar av konkurrenlärenden sker men all bedömningen kan göras relativt snabbt hos verkei. Skälet till att avskriv­ningar sker är enligt verket självfallet inte enbart att det rör sig om s.k. konkurrentanmälningar. Mänga av fallen gäller komplicerade förelags­ärenden som kräver betydande myndighetsresurser vid handläggningen fortsätter KOV och tillfogar, att det i vissa ärenden skulle fordras utomslä-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 52

ende expertis för utredning. Mot denna bakgrund ter del sig enligt KOV principiellt naturligt att införa en regel om direkt lalerätt. Dock har en sådan enligl KOV även nackdelar, som verket redovisar. Sammanfatt­ningsvis finner KOV att övervågande skäl likväl talar för en direkt talerält. Jag kan inte tillstyrka att man inför en regel om direkt lalerätt för del enskilda företaget i fråga om otillbörlig marknadsföring. Skålen är flera.

Det finns ingen absolut skiljevägg mellan ärenden som rör företags­intressen och ärenden som rör konsumentintressen. Genom att vara effek­tivt och välorganiserat kan ett företag verksamt bidra till alt konkurrensen fungerar bra på en viss marknad, exempelvis så att priserna pressas till nytta för konsumenterna. En sådan effektiv konkurrens är oftast ett direkt intresse för oss alla. Skadas nu företagets konkurrensförmåga genom att en konkurrent använder oetiska affärsmetoder, t. ex. vilseledande jämförelser mellan deras konkurrerande produkter, är detta givetvis till nackdel för företaget liksom det är otillbörligt mot konsumenterna och kan ge direkta negativa effekter för dem, i form av felaktiga köpbeslut. Den omedelbara följden för förelaget kan bli förlust av marknadsandelar. På längre sikt kan företaget slås ut sä alt konkurrensen minskar. Även konsumenterna kan då drabbas, exempelvis genom att utslagningen skapar utrymme för omoti­verade prishöjningar. Man kan här tala om indirekta och mer långsiktiga effekter för konsumenterna.

Del är alltså ett samhällsintresse från ekonomisk synpunkt alt man inte i tävlan mellan konkurrenter använder otillbörliga metoder. Därutöver gäl­ler självfallet att sådana metoder är klandervärda i sig. I förarbetena till 2 8 MFL framhölls (prop. 1970: 57 s. 64) också alt även näringsidkarnas intres­se av att konkurrensen inte drivs med ohederliga metoder bör beaktas och att konsument- och näringsidkarintressena f.ö. torde sammanfalla når del gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och mark­nadsföring. Vidare är vissa av dessa metoder som nyss nämnts även av direkt betydelse för konsumenterna.

Mot denna bakgrund är det välmotiverat att MFL:s generalklausul om otillbörlig marknadsföring ger ett skydd också för näringsidkare. Eftersom samhällsintressena berörs, direkt eller indirekt och redan pä kort sikt eller långsiktigt, också i fräga om otillböriig marknadsföring riktad mot närings­idkare är det därvid principiellt riktigt att KOV, vari KO-funklionen är inbyggd, över hela fältet i första hand har ansvaret för utvecklingen och för användningen av 2 8 MFL.

I sitt arbete är KOV emellertid tvunget att ibland välja vilket av tvä var för sig angelägna intressen som skall tillgodoses. Eftersom konsumenter­nas läge är mer utsatt, och dä företag har större resurser alt själva föra en försvarskamp mot oetiska metoder, är del naturligt att KOV oftast måste prioritera sädana konkurrentärenden som direkt och på mer kort sikt berör konsumenterna negativt. Detla skall dock inte uppfattas som ett uttryck


 


Prop. 1984/85:213                                                                 53

för att KOV anser de konkurrentärenden som inte las upp vara utan inlresse för det allmänna och för samhället i övrigi.

I de fall konsumentintressena berörs mer direkt kommer verket att även fortsättningsvis gripa in. Det går emellertid knappast att i förväg entydigt och i bredare omfattning peka ut kategorier av fall där konsumentintres­sena aldrig eller sällan är mer direkt berörda. Det är då inte lämpligt alt bedömningen av frågan huruvida och i vilken form ingripanden skall ske i en konkurrenllvisl i praktiken i första hand läggs på den angripne närings­idkaren, genom en regel om direkt lalerätt. Jag vill peka på att, om företagen använder denna talerätt, en del typer av konkurrentärenden i vilka KO f. n. för talan därför att de även inrymmer ett olillböriigl beleende mot konsumenter kommer att drivas av det enskilda förelaget. Enligl RLK:s förslag skall verket visserligen underrättas av MD om ärendet. Utredningen i ärendet och processen kan emellertid vid det laget vara upplagd på ett säll som inte rätt passar konsumentintressena. I sädana lägen kommer det allmännas företrädare in i efterhand, vilket knappast är ändamålsenligt.

Principiella — och praktiska - skäl talar alltså mot att införa en direkt talerält för näringsidkare. Omständigheterna är inte sådana att jag kan ansluta mig till RLK;s förslag på denna punkt. Detta innebär inte att jag på något sätt skulle bortse från att det kan vara viktigt för det enskilda företaget att så snart som det är möjligt fä besked i frågan om KO kommer att driva saken eller ej. Tvärtom anser jag det betydelsefullt bl. a. alt direkta förfrågningar därvidlag besvaras snabbt. Jag har erfarit att verket här kommer att pröva nya rutiner som påskyndar handläggningen påtag­ligt. Vidare delar jag den åsikt NDM fört fram, nämligen alt en lämpligare avskrivningsgrund för KO bör finnas. Jag avser att återkomma lill rege­ringen med förslag till ändring i verkets instruktion.

Del finns anledning alt kommentera del enskilda företagets processuella läge då KO beslutar att föra talan i ett konkurrentärende som rör både direkta konsumentaspekter och aspekter som gäller det träffade företagets situation, exempelvis vid vilseledande jämförelse mellan två produkter. Finner KO i ett sådanl fall att det är tillräckligt all koncentrera det allmän­nas insats till marknadsföringen såvitt rör konsumenterna mer direkt, synes ett avskrivningsbeslut kunna ges av innebörd all KO inte för talan i ärendet beträffande frågan om marknadsföringen är otillbörlig mol närings­idkaren. Vill del berörda företaget då väcka talan i MD i den avskrivna delen synes den nuvarande talerättsregeln naturligen medge detta, så all även denna sida av saken kan prövas med slöd av 2 8 MFL. Vidare har domstolen möjlighet att överväga en analog tillämpning av rättegångsbal­kens regler om osjälvständig intervention, om företagets sakliga behov av all få della tillgodoses tillräckligt genom detta. Så kan exempelvis vara fallet i ell läge dä yrkandena skulle bli identiska med KO:s. Jag kan inte se praktiska problem förenade med alt flera uppträder på sökandesidan. Självfallet är del MD som har att la ställning i de nu berörda frågorna.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  54

Jag vill i sammanhanget beröra Pariskonventionen för industriellt rätts­skydd (Sveriges överenskommelser med främmande makter, SÖ, 1970:60). Enligt artikel 10 bis är de anslutna länderna, däribland Sverige, skyldiga att genom lagstiftning ge ett verksamt skydd mot illojal konkur­rens. Som typhandlingar nämns framkallande av förväxling med konkur­rent, misskreditering av konkurrent och vilseledande av allmänheten. Nå­gon bestämmelse om direkt talerält för företag finns inte. Enligt artikel 10 ter (nuvarande lydelse tillkom år 1934 vid London-konferensen) skall unionsländerna tillförsäkra dem som tillhör andra unionsländer lämpliga rättsmedel för verksamt undertryckande av bl. a. nyss berörda former av otillbörlig konkurrens. Det förhållandet att vi i Sverige tillämpar en ord­ning som inte ger direkt talerätt i konkurrentärenden kan ej anses strida mot konventionen. Vid tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring gjordes också uttalanden som byggde på de föreslagna reglernas fören­lighet med konventionen. Självfallet är del i sig positivt att åtgärder nu vidtas för snabbare beslut och en bättre avskrivningsgrund.

2.7.2 Undertaget för marknadsdomstolens beslut

Processen i MD är närmast att jämföra med rättegången i ett indisposi-
tivt tvistemål. Delta innebär att domstolen inte är bunden av ett medgivan­
de av den mot vilken yrkande om förbud m.m. riktas. Del anses med
hänsyn till MD:s prejudikatskapande funktion viktigt alt domstolen har
möjlighet att göra en fri bedömning av del förfarande som har underställts
dess prövning (se prop. 1970:57 s. 91). KO kan väcka talan enligt MFL vid
MD även om den mot vilken talan riktas tidigare förklarat sig beredd att
upphöra med det påtalade förfarandet (prop. 1970: 57 s. 85). MD;s förbud
eller åläggande enligt MFL skall i princip förenas med vite. Om vite av
särskilda skäl är obehövligt kan dock MD avstå därifrån (5 8 MFL). En
sådan situation kan vara att vederbörande näringsidkare visserligen har
förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet men KO
ändå har tagit upp ärendet i syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i
en principiellt viktig fråga. Om en sådan förklaring från näringsidkaren
föreligger, kan det vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud
med vite. Ibland kan det vara ett gemensamt intresse för KO samt närings­
idkaren och dennes organisation att få frågan prövad av MD. Om KO i ett
sådant fall avstår från att begära ett vitesåläggande torde enligt förarbetena
möjligheterna att vinna samförstånd om att bringa frågan under det dö­
mande organets prövning vara betydligt större än de annars skulle vara (jfr
prop. 1970: 57 s. 91 f.),
                                        I

Ett medgivande i MD tjänar alltså endast som en upplysning om all svaranden inte ämnar göra någon invändning. Medgivandet skall inte läg­gas till grund för MD:s avgörande och det gör inte bevisning obehövlig. Motsvarande gäller då svaranden redan upphört med den påtalade verk­samheten eller förklarat sig beredd alt göra detta. Liksom i andra ärenden


 


Prop. 1984/85:213                                                                 55

som MD prövar gäller i dessa fall principen om fri bevisprövning. Detla innebär dels att alla kunskapskällor får användas för att få fram sanningen (fri bevisföring), dels att MD obunden bestämmer bevisvärdet av den framlagda bevisningen (fri bevisvärdering).

2.7.2.1 Situationen då yrkandet medgivits

Mitt förslag: Möjligheten för marknadsdomstolen (MD) att pröva yr­kanden som medgetts begränsas inte.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: Någon väsentlig erinran mot förslaget riktas i allmän­het inte. Sveriges Industriförbund (SI) anser dock att möjligheten bör begränsas.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom detaljerade regler i stort saknas på detta område är behovet av prejudikat i MD uppenbart. Domstolen kan dessutom i sina beslut ange vilken räckvidd dess uttalan­den bör tillmätas i ärenden där utredningen varil knapphändig.

Skälen för mitt förslag: RLK redovisar i betänkandet en skrivelse från SI och SGF. I denna pekas pä behov av en regel som begränsar KO:s möjligheter att föra talan i MD i sådana ärenden där näringsidkaren har medgett KO:s talan, redan upphört med ett påtalat förfarande eller förkla­rat sig beredd att göra detla (medgivna ärenden). Man anser all näringsid­karna ofta är obenägna alt aktivt medverka i förfarandet i dessa ärenden och att detta kan få till följd att MD:s avgörande grundas pä ett otillräckligt underlag.

Efter att ha granskat vissa medgivna ärenden uttalar RLK att i åtskilliga av dessa svarandens bidrag till processen har varit mycket kortfattat och i realiteten inneburit att denne inte utvecklat sin talan i sak. Med hänsyn till att MD har en prejudikatskapande funktion finner kommittén det vara angeläget alt domstolen har tillgäng till ett sä tillfredsställande beslutsun­derlag som möjligt i de ärenden den avgör.

Kommittén tillägger bl. a. följande. Liksom andra domstolar har MD visserligen en processledande funktion. Det skulle därför kunna göras gällande att en svarandes obenägenhet att verka för en allsidig utredning inte behöver medföra några direkta olägenheter. Möjligheterna för MD att agera bestäms dock i hög grad av parternas åtgärder. MD kan inte gå utanför ramen för vad som omfattas av ansökningen (prop, 1970: 57 s. 91). Dessutom ankommer del i första hand på parterna att införskaffa process-material i form av vittnesbevisning, sakkunnigutlåtanden m. m. Visserligen kan MD, om det anses erforderligt, självmant ombesörja att bevisning blir


 


Prop. 1984/85:213                                                                 56

tillgänglig i ett ärende. Hur långt domstolens möjligheler sträcker sig i delta avseende har inte berörts i förarbetena. Vid rättegången i allmänna domstolar, l.ex. i mål enligt föräldrabalken, kan del finnas frågor som rätlen är skyldig alt utreda, oavsett om de las upp av parterna eller ej. Frågor av sådan karaktär torde inte förekomma i rättegången i MD. Möjlig­heterna för MD all självmant föranstalta om utredning gäller i stället ätgärder som är ägnade att komplettera parternas pröcesshandlingar, t. ex. all begära in ett sakkunnigyttrande i en fräga som berörts av parterna eller att företa syn av en vara som endast beskrivits muntligt av parterna. Domstolen måste dock hela tiden agera på sådant sätl att dess objektivitet inte ifrågasätts av parterna. Detta gör att domstolen i princip är förhindrad att eflerforska nya bevis som inte har åberopats av parlerna, anför kom­miltén ytteriigare.

Med hänsyn till begränsningarna i MD:s möjligheter alt själv införskaffa processmaterial ligger del i sakens natur att domstolens bedömning i medgivna ärenden i realiteten ofta grundas på den utredning som KO förebringar, uttalar RLK vidare. Den har därför övervägt om dessa förhål­landen ger anledning all begränsa MD:s möjligheter att pröva en talan i medgivna ärenden. Kommittén stannar dock för att inte föreslå någon ändring i vad som gäller f. n.

Någon väsentlig erinran mot förslaget riktas i allmänhet inte vid remiss­behandlingen. SI anser dock alt en begränsning bör ske.

För RLK:s ståndpunkt lalar enligt min mening slarka skäl. Redan i motiven till nuvarande ordning har slagits fast att MD bör kunna pröva principiellt betydelsefulla frågor även om medgivande föreligger. En vikiig anledning lill detta torde vara att man på det marknadsrättsliga området i hög grad avstått från detaljreglerande lagstiftning. Behovet av vägledande prejudikat är därmed uppenbart. Eftersom MD i sin verksamhet har en officialprövande roll och alltså inte är bunden av ett medgivande bör det liksom hittills ankomma på domstolen alt i sina beslut ange vilken räckvidd dess uttalanden bör tillmätas, när sä krävs. Jag anser således all något förslag till förändring av nuvarande ordning inte bör läggas. Detta hindrar inte alt näringslivsorganisalionernas behov av en så allsidig belysning som möjligt av en konkret fråga bör uppmärksammas. Jag återkommer till denna fråga i det följande (2.7.2.2).

2.7.2.2 Branschorganisationers medverkan i processen

Mitt förslag: Marknadsdomstolen (MD) skall under vissa förutsättning­ar kunna tillåta alt en sammanslutning av näringsidkare medverkar i förfarandet bl. a. i ett ärende enligl marknadsföringslagen och därvid åberopar bevisning vid sidan av den näringsidkare som är part.


 


Prop. 1984/85:213                                                             57

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mill men är begränsat lill de fall då konsumentombudsmannen (KO) för talan.

Remissinstanserna: Dessa ansluter sig allmänt till kommittéförslaget. Någ­ra anser dock att möjligheten till medverkan inte bör begränsas till ärenden där KO för talan och att motsvarande regel bör införas på konkurrensom­rådet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För näringslivet är det viktigt att processen i MD allsidigt belyser aktuella frågor, eftersom domstolens beslut avses fä genomslag också hos andra företag än det som är part. Därför är del ett berättigat önskemål att de företag som inte har partsställ-ning i ett visst ärende ändock genom sin organisation ges möjlighet att komma till tals i bl. a. principiellt viktiga frågor som praktiskt berör nä­ringsverksamheten.

Skälen för mitt förslag: RLK uttalar bl. a. följande. Som i olika samman­hang framhållits förutsätter MFL:s regelsystem med generalklausuler en fortlöpande rättsbildning inom dessas ram. Den egentliga rättsbildningen ligger hos MD. För att domstolen rätt skall kunna fylla denna uppgift fordras inte bara att ärendena handläggs kompetent och med omsorg. Det förutsätter också att parlerna, KO och vederbörande näringsidkare, aktivt medverkar i processen pä ett kvalificerat sätl. Från näringslivets sida har, fortsätter kommittén, framförts alt svaranden-näringsidkaren inte sällan avslår från eller underlåter att utveckla sin talan på ett sätt som kan ge MD ett belysande underlag för bedömningen. Detta förekommer ofta i med­givna ärenden. Vidare uttalas alt kostnaderna för näringsidkaren att föra talan pä ett från rättsbildningssynpunkt tillfredsställande sätl ofta är bety­dande. Enligl gällande beslämmelser får näringsidkaren alltid slå för sina kostnader, även när KO:s talan ogillas. Till detta kommer ytterligare att näringsidkare i regel tycks anse del viktigaste vara att söka undvika den uppståndelse och negativa publicitet som ofta är förenad med en process i MD, fortsätter RLK.

Även om näringsidkaren själv inte anser sig ha någol eget inlresse av att driva processen kan andra näringsidkare vara angelägna om att processen förs på ett kompetent sätl, uttalar RLK och framhåller all dessa ju blir berörda av MD-beslutets prejudikalsverkan och att det i dessa fall kan vara lämpligt att närmast berörda branschorganisation eller en central närings­livsorganisation får medverka till en allsidig belysning av ärendet. Möjlig­heterna för organisationerna alt göra detta har emellertid enligt RLK i praktiken visat sig vara mycket begränsade. Ett alternativ är att organisa­tionen själv tar pä sig rollen av ombud i ärendet eller skaffar ett ombud eller rättegångsbiträde och helt eller delvis svarar för kostnaderna för processen, anför kommitlén som dock pekar på att erfarenheten visat all


 


Prop. 1984/85:213                                                                  58

del sällan eller aldrig är möjligi för en organisalion att på detta sätt engagera sig i en rättegång för en viss medlem. Skälen kan variera. Ett är att organisationens stadgar kanske inte medger vad som från vissa syn­punkter kan uppfattas som ett ensidigt gynnande av en enda medlems intressen. Ett annat alternativ, som kommil till användning i viss utsträck­ning, är att organisationen antingen på eget initiativ tillställer parterna i ärendet ett utlåtande eller på anmodan av MD eller part inger ett yttrande, framhåller RLK.

Kommittén uttalar vidare att det från näringslivets sida har understrukils all del är viktigt att organisationen kan medverka i själva processen. Frågan om en näringslivsorganisation har möjlighet alt genom intervention enligt 14 kap. 9 8 rättegångsbalken medverka i rättegång inför MD var aktuell i ärendet MD 1976:8, som gällde könsdiskriminerande reklam. Av beslutet kan utläsas att domstolen funnit det teoretiskt möjligt med inter­vention. I praktiken torde dock - som framgår av MD:s beslut - dessa möjligheter vara ytterst begränsade, fortsätter kommitlén.

RLK pekar också pä att MD:s beslut har en avsevärd genomslagskraft. Lagstiftarens tanke är att avgörandena skall efterlevas inte bara av den näringsidkare som är KO:s motpart ulan också av andra näringsidkare. För de företag inom en bransch vars marknadsföring berörs av MD:s beslut är det därför viktigt hur en fråga drivs i domstolen, uttalar kommit­tén som anser del vara naturligt om det finns ett motstånd mot att efterleva beslut, som man anser vila pä en otillräcklig utredning. Därför är det ett berättigat önskemål alt även förelag som inte är instämda ges en möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i principiellt viktiga frågor som i praktiken berör deras verksamhet. Det kan dessutom vara en fördel även för KO att saken blir mera allsidigt belyst genom ett kvalificerat agerande från den andra sidan, framhåller kommittén vidare.

RLK har övervägt om även enskilda företag m.fl. skall kunna medver­ka, men avvisat tanken på anförda skäl.

Mot denna bakgmnd föreslår RLK följande tilläggsregel i lagen om marknadsdomstol m.m.: Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången av ett ärende, i vilket KO är sökande, kan ha ett betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen eller är av all­män betydelse, kan MD på ansökan av sammanslutningen tillåta att denna medverkar i förfarandet och åberopar bevisning vid sidan av näringsidkare som är motpart till KO. MD:s avgörande i ärendet riktas inte mot den medverkande.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till förslagets huvudinriktning. Vissa reservationer och ändringsförslag e.d. förs därvid fram. NO ifråga­sätter behovet av en uttrycklig reglering och RRV avstyrker.

Motiven för den föreslagna ändringen är enligt min mening bärande. Jag kan i stort ansluta mig till den tekniska konstruktionen. I likhet med MD finner jag att möjligheten till medverkan bör utsträckas till att gälla också


 


Prop. 1984/85:213                                                                 59

det läget att annan än KO för talan i MD, Jag föreslår således att en regel om medverkan införs, utformad i stort efter RLK:s förslag. Dock finns del ett praktiskt behov av ati medverkan kan ske också på sökandens sida då denne är enskild part. Regeln bör tas in i en särskild paragraf, 13 a 8, i marknadsdomstolslagen.

Av principiella skäl kunde det vara lämpligt att motsvarande uttryckliga regel infördes också på konkurrensområdet. Emellertid har kommittén inte utrett denna fråga och det saknas därför ett erforderligt underlag för all pröva saken. Det torde inte heller vara nödvändigt att ta ställning härtill nu. Frågan om en uttrycklig reglering på konkurrensområdet får således prövas i annat sammanhang, när det är lämpligt.

NO har uttryckt bekymmer för att, om regler införs för KO-ärenden, en tolkning motsatsvis leder till alt den intervenlionsmöjlighet med slöd av rättegångsbalkens principer som, enligt NO, hittills stått öppen även för övriga ärenden, däribland NO-ärenden, minskas eller elimineras. Mitt förslag är emellertid alls inte avsett att uppfattas på ell sådant sätt, såsom framgår av vad jag har uttalat. Snarare kan förslaget lämna MD vägledning för någon form av analogislut, när domstolen finner omständigheterna motivera detta.

För den närmare utformningen och innebörden av mitl förslag hänvisar jag till specialmoiiveringen.

RLK anför att den medverkande får delta i skriftväxling och sammanträ­den, åberopa bevisning och företa andra processhandlingar som står öppna för KO:s motpart. Möjligheten att plädera framstår, enligt kommittén, som särskilt betydelsefull. Kommittén uttalar med hänvisning härtill att delta innebär att förfarandereglerna i 14-20 88 lagen om marknadsdomstol m. m. äger motsvarande tillämpning i fråga om medverkande och alt någon särskild bestämmelse om detla inte krävs. Här lar jag nu upp vad som bör gälla i fråga om MD:s sammansättning vid prövning av en ansökan om medverkan samt vidare spörsmålet hur förfarandereglerna i övrigt i nämnda lag bör vara utformade med avseende på medverkan.

MD är enligt 9 8 marknadsdomstolslagen beslulför när ordföranden och fyra andra ledamöter, med viss sammansättning, är närvarande. Dock kan enligt lagrummet ordföranden ensam på domstolens vägnar företa förbere­dande åtgärd. Till en sådan bör dock inte räknas ställningstagandet lill en ansökan enligt 13 a 8. Huvudregeln får därmed, om ingen ändring görs, tillämpas pä beslut i fråga om medverkan. Det är motiverat att så sker.

14 8 samma lag rör det sammanträde som skall hållas inför domstolen med parterna, dvs. den som ansökt om en förbudsäigärd e. d. samt dennes motpart. Kravet på ett sådant sammanträde kan inte med den gällande lydelsen av lagrummet komma att avse prövningen av en ansökan om medverkan. Också detta är en lämplig ordning.

Enligt 14 8 kan vidare före sådant sammanträde ske muntlig eller skrift­lig förberedelse i den utsträckning domstolen bestämmer. Behörig att


 


Prop. 1984/85:213                                                                 60

företa en sådan förberedande åtgärd är, som förut berörts, ordföranden, enligl vad som följer av 9 8. Bestämmelsen om muntlig eller skriftlig förberedelse blir formellt inte tillämplig på en ansökan om medverkan. Med stöd av 9 8 kan likväl ordföranden ensam vidta erforderliga, förbere­dande ätgärder med avseende på en sådan ansökan. Sålunda kan exempel­vis ordföranden, om det behövs, hälla ell förberedande sammanträde i medverkansfrågan.

I 15 8 samma lag anges under vilka förutsättningar MD kan ulan sam­manträde avgöra ett ärende eller meddela ett beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a 8. Ingendera situationen är aktuell när del gäller beslut varigenom prövas tredje mans ansökan om medverkan. Inte heller regeln i 15 8 om beslut, utan sammanträde, i interimistiska frågor aktualiseras här.

Jag finner således lämpligt att en ansökan om medverkan prövas av MD i sammansättning enligt huvudregeln i 9 8 första stycket marknadsdomstols­lagen och utan att den som ansökt om medverkan eller parterna behöver vara närvarande.

Av vad jag anfört följer att jag anser den medverkande inte kunna betraktas som part. Därför kräver den nya ordningen med en rätt till medverkan ändringar av annat slag, nämligen i 14 och 18-20 88 marknads­domstolslagen. Ändringarna motiveras i kommentaren till dessa lagrum.

2.7.2.3 Fastställelsetalan samt möjligheten att föra talan utan förbudsyr­kande m. m.

Mitt förslag: Möjlighet att föra någon form av fastställelsetalan i mark­nadsdomstolen då det gäller marknadsföringslagen införs inte, liksom ej heller möjlighet för konsumentombudsmannen att föra talan i domsto­len utan att yrka förbud m. m.

Kommitténs förslag: Överenstämmer med milt när det gäller regler som anger rätt till fastställelsetalan. Däremot har kommittén föreslagit regler om talan utan förbudsyrkande m. m.

Remissinstanserna: De flesta som har yttrat sig i frågan tillstyrker försla­gets huvudinriktning eller lämnar förslaget utan erinran i det avseendet. Rältegångsutredningen redovisar dock tveksamhet. Konsumentverket an­ser nuvarande ordning fungera väl och delar inte kommitténs uppfattning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Såväl ett lagförklaringsinstitut som kommiuéns förslag om en begränsad talan närmar sig ett system för bindande förhandsbesked, en ordning som har avvisats tidigare. Förslaget synes vidare innebära något av en nykonstruktion som kan sågas föregripa rättegångsutredningens arbete.


 


Prop. 1984/85:213                                                             61

Skälen för mitt förslag: RLK ullalar alt del i den allmänna debatten kring rättsbildningen med utgångspunkt i MFL och kring processen i marknads­föringsmål har framhållits såsom en ofullkomlighet i det nuvarande syste­met att det endast är KO såsom företrädare för konsumenterna - och undantagsvis en sammanslutning av näringsidkare som talesman för "ska­delidande" medlemmars intressen - som har möjlighet alt få ett ärende prövat i MD. Detta innebär, enligt kommittén, att MD är hindrad alt pröva en fråga om MFL:s tillämplighet, om det inte föreligger ett konkret fall av ifrågasatt överträdelse av någon av generalklausulerna i MFL. Kommiltén uttalar att man har menat att detla är en olämplig ordning, i synnerhet med hänsyn till att generalklausulerna i stort sett saknar konkret innehåll och att det är angeläget alt MD kan ges ökade möjligheler att genom sina beslut fylla ut klausulerna. Som ett tänkbart medel att åtminstone i viss utsträck­ning komma till rätta med dessa problem har från olika håll framförts tanken på något slags "fastställelsetalan" inför MD. Vad som härvid föresvävat förslagställarna synes närmast ha varil en möjlighet för en näringsidkare att underställa MD en konkret, vidtagen eller planerad, marknadsföringsåtgärd för bedömning av om åtgärden faller utanför eller inom området för en eller flera generalklausuler, fortsätter RLK. Enligt denna har det bl. a. gjorts gällande att en sådan ordning skulle skapa en bättre balans i rättsbildningsprocessen mellan KO, å ena sidan, och nä­ringsidkarna, å andra sidan. Från näringsidkarhåll har del särskilt framhål­lits alt det inte minst från psykologisk synpunkt skulle vara värdefullt för den enskilde näringsidkaren att ha möjlighet att i rena prejudikatsprocesser kunna uppträda som kärande, tillägger kommitlén.

Mot denna bakgrund har RLK prövat om det kan vara påkallat att införa en regel angående något slags talan om regelvägledning eller regelutfyll­nad, avpassad speciellt till MFL-omrädel. Kommittén kommer dock fram till att det skulle föra för långt att utforma ett lagförslag till en mer allmän rätt till talan om regelvägledning. Härvid åberopas bl. a. alt frågan om ett lagförklaringsinstitut inrymmer ett flertal problem och f. n. utreds av rätte­gångsutredningen (Ju 1977:06). Bl. a. gäller del att undvika att en domstol får en rent lagstiftande funktion.

Emellertid föreslår kommittén i stället en annan ordning, anpassad till de fall då KO för talan främst för att få en principfråga prövad och där det inte finns anledning att räkna med alt företaget fortsätter del påtalade förfaran­det, om MD bifaller KO:s yrkande. RLK:s förslag är här alt KO skall kunna föra en talan som är begränsad till frågan huruvida ingripande mot en näringsidkares förfarande eller underlätenhet kan ske med slöd av 2, 3 eller 4 8 MFL. Genom detla hoppas kommittén att i ökad omfattning motivera näringsidkare alt delta aktivt i ärenden av principiell betydelse.

De flesta remissinstanserna som har yttrat sig i frågan tillstyrker försla­gels huvudinriktning eller lämnar förslaget ulan erinran på den punkten. Rättegångsutredningen redovisar dock tveksamhet. KOV anser nuvarande ordning fungera väl och delar inte kommitténs uppfattning.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  62

Jag finner starka skäl tala mot all i detta sammanhang införa något slags lagförklaringsinstitut i form av en fastställelsetalan. I praktiken närmar man sig då även en form av bindande förhandsbesked. Tanken på besked av detta slag avvisades i förarbetena till 1971 års lag om avtalsvillkor (se prop. 1971:15 s. 77 ff.) och till 1984 års lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare (se prop. 1983/84:92 s. 17). Innebörden av ett sådant institut är otillräckligt belyst och rättegångsutredningens arbete bör inte föregri­pas. Jag ansluter mig alltså till RLK:s bedömning.

När det sedan gäller RLK:s förslag om en begränsad talan synes även detta utgöra något av en principiell nykonstruktion för svensk rätts del, vilket också har gjort rättegängsutredningen tveksam. RLK har uttalat alt en lalan om regelvägledning "främst" är avsedd att användas i konkreta fall när det förment otillbörliga beteendet redan har upphört. I likhel med KOV finner jag att man därmed i den praktiska tillämpningen riskerade att närma sig en form av bindande förhandsbesked, en ordning som saknar nämnvärd praktisk nytta men som kan välla problem och förbruka re­surser. KOV ser en teoretisk risk att verkets förhandlingar såvitt avser bl. a. MFL försvåras och blockeras, om förslaget genomförs. Det synes mig vidare ovisst vad ett genomförande skulle innebära rent praktiskt. F. n. formulerar ju MD uttryckliga förbud mot konkret beskrivna företeel­ser. Med den föreslagna ordningen skulle domstolen dock i det enskilda ärendet endast utlåta sig i frågan huruvida ett ingripande skulle kunna ske enligt MFL. Spörsmålet hur förbudet eller åläggandet skulle ha avfattats, om det hade meddelats, kommer då inte under domstolens bedömning, eller skulle i vart fall knappast spegla sig i avgörandet. Delta kunde innebära olägenheter när det gäller den påverkan på andra företag som eftersträvas med rättsbildningen i MD.

På grund av del anförda och då rällegångsutredningens arbele pä denna punkt bör avvaktas lämnar jag inte heller i fråga om en begränsad talan förslag till någon förändring. Beträffande lämpliga insatser för att öka förelagens motivation för att bidra till en allsidig utredning i MD erinrar jag om mitt förord för att branschorganisationer skall ges möjlighet att med­verka i processen (2.7.2.2).

2.7.3 Interimistiska förbudsbeslut

Mitt förslag: Marknadsdomstolen får i produktsäkerhetsärenden med­dela tillfälligt förbud mot saluhällande av en farlig vara eller tillhanda­hällande av en farlig tjänsl (interimistiskt beslut) utan att svaranden fått tillfälle att yttra sig, om synnerliga skäl föreligger.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.


 


Prop. 1984/85:213                                                              63

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i stort eller lämnas ulan erinran i sak av dem som uttalat sig i frågan.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om det föreligger överhängande risk för skador vid försäljning av en farlig produkt kan ett omedelbart förbud mot saluhållande av varan behövas, utan au svaranden har hörts. Motsvarande gäller tjänster.

Skälen för mitt förslag: Enligt bl. a. 13 8 MFL kan MD. om särskilda skäl föranleder det, meddela beslut om förbud eller åläggande för tiden till dess slutligt beslut föreligger. Ett sådant interimistiskt beslut kan enligl 15 8 andra stycket lagen om marknadsdomstol m.m. meddelas utan samman­träde med parterna. Det är alltså tillräckligt med ett skriftligt förfarande. Beslutet får dock inte meddelas ulan all den som förbudet eller åläggandet avser har fått tillfälle all yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Regeln i 15 8 andra siycket marknadsdomstolslagen är i sak oförändrad sedan tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Anled­ningen till att interimistiska beslut får meddelas på handlingarna är att hithörande frågor skall kunna behandlas snabbt. I samband med tillkoms­ten av 1970 års lag föreslogs i ett remissyttrande att ett interimistiskt förbud skulle kunna meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att yttra sig. Föredragande statsrådet fann emellertid med hänsyn till rättssäkerheisintresset att vederbörande såvitt möjligt borde ges sådanl tillfälle (prop. 1970:57 s. 176 f.).

RLK uttalar att, såvitt kommittén kunnat finna, regeln om att den som ett interimistiskt beslut riktas mot skall ha möjlighet att yttra sig inte har medfört några olägenheter. Utan tvekan kan dock situationer tänkas upp­stå, dä det är viktigt alt MD omedelbart stoppar en pågående marknadsfö­ring, fortsätter RLK, som här främst tänker på fall då försäljningen av en farlig vara måste upphöra omedelbart, t.ex. när del redan har inträffat olyckor och det föreligger en överhängande risk för ytleriigare skada på person. Denna situation var inte aktuell när ställningstagandet i prop. 1970:57 gjordes. I sådana fall bör det enligt kommiltén finnas möjlighet att meddela ett interimistiskt förbud utan föregående skriftväxling, för att stärka handlingsberedskapen i produktsäkerheisärenden. Interimistiska beslut utan kommunikation bör dock, med hänsyn till rättssäkerheten, främst komma i fråga när särskilt tungt vägande konsumentintressen gör del påkallat, anser RLK. Den finner att del bör framgå av den ansökan som ligger till grund för MD:s beslut att frågan är av sådan vikt och att omständigheterna vidare i princip bör vara sådana att marknadsföringen av varan med stor sannolikhet kommer att bli förbjuden genom MD:s slutliga beslut.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 64

Med anledning av vad som anförts föreslår RLK en ändring av 15 8 andra siycket marknadsdomslolslagen, så att interimistiska beslut i ären­den om förbud enligt 4 8 MFL kan meddelas utan föregående skriftväxling, om synnerliga skäl föreligger.

Förslaget har vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Också jag förordar detta beträffande farliga produkter och tjänster, en ordning som belyses närmare i specialmoiiveringen.

2.7.4 Vissa andra rättegångsfrågor

Mitt förslag: Kravet på delgivning av handlingar frän marknadsdomsto­len (MD) begränsas. Frågan om ersättning för rättegångskostnader i domstolen prövas inte nu, liksom ej heller frågan om en rätt att överkla­ga MD:s beslut rörande Iryckfrihetsrättsliga spörsmål.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Frågan om delgivningsreglerna har dock inte prövats av kommitlén, ulan har väckts av MD.

Remissinstanserna: De som yttrat sig i fräga om rätten att överklaga tillstyr­ker all möjlighet öppnas till detta. Näringslivels Delegation för Marknads­rätt finner ändringen angelägen, liksom Svenska Tidningsutgivarförening-en. I fråga om ersättning för rättegångskostnader förordar näringsfrihets­ombudsmannen regler som möjliggör detta. MD, konsumentverket och delegationen anser att frågan bör övervägas i ell större sammanhang.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: MD måste f. n. i alltför stor omfattning delge handlingar. Frågan om ersättning för rättegångskostnader i domstolen bör inte prövas endast beträffande ärenden enligt marknadsfö­ringslagen. Vidare är det lämpligt att frågan om huruvida en utredning bör göras rörande rätt att överklaga MD:s beslut i iryckfrihetsrättsliga avseen­den inte prövas förrän reklamens ställning i förhållande till en ny grund­lagsreglering slagits fast.

Skälen för mitt förslag: Som berörts har MD aktualiserat en fråga om en begränsning av kravet på delgivning. Enligl 20 8 lagen om marknadsdom­stol m.m. måste inlaga, kallelse, föreläggande, eller annan handling, som skall tillställas part eller annan, delges denne. MD finner kravet på delgiv­ning onödigt omfattande, då det har till följd att i princip all skriftväxling med parter från domstolens sida måste ske genom delgivning. Domstolen anför vidare följande. Ett formellt krav pä delgivning bör kunna inskränkas till handlingar av större vikt. Hyresrätisulredningen har i betänkandet (SOU 1981:77) Hyresrätt 3 i sitt förslag till hyresprocesslag, vilken bl. a.


 


Prop. 1984/85: 213                                                                65

reglerar förfarandet i bosladsdomstolen. tagit in lämpligare delgivnings­regler (5 kap. 12 8 i förslaget). Delgivningsreglerna i marknadsdomstolen torde kunna utformas på motsvarande sätt. Några sakliga intressen åsido­sätts inte genom en sådan ändring. Enligt MD:s mening bör alltså 20 8 1 st. marknadsdomslolslagen kunna erhålla följande lydelse: Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas part eller annan sker del genom del­givning. Detsamma gäller beslut som sänds till parlerna enligt 19 8. Inlaga eller annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning om del anses erforderligt.

Enligt min mening bör en begränsning av kravet på delgivning ske. i stort på sätt domstolen förordat. Dock bör även interimistiska beslut delges, när de tillställs part eller annan. I syfte att uppnå detta bör göras en ändring i 19 8.

RLK uttalar bl. a. att enligt nuvarande ordning parterna själva får stå för sina rättegångskostnader i MD och att inte ens om MD ogillar KO:s eller annan sökandes talan ett svarandeföretag kan få ersättning för sina kostna­der. Kommittén uttalar vidare följande. Denna ordning har sin förklaring i att man använde förvaltningsrättsliga kostnadsregler som förebild när marknadsrådet inrättades år 1970. Sedan marknadsrådet numera omvand­lats lill marknadsdomstol är MD att betrakta som en fristående special­domstol. Man kan i detta hänseende jämföra MD med arbetsdomstolen. I denna kan en vinnande part få ersättning för sina rättegångskostnader. De resonemang som är 1970 låg lill grund för regleringen av kostnadsfrågan är därför inte längre aktuella, anser RLK.

Kommittén framhåller vidare att de flesta MFL-ärenden och ärenden enligt 1971 års lag om avtalsvillkor har KO som sökande, att denne då för talan som det allmännas representant med en ställning som liknar en åklagares och alt en tilltalad som blir frikänd i ett brottmål numera i princip har en ovillkorlig rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader som varit påkallade för tillvaratagande av hans försvar. En motsvarande rättig­het kan, anser RLK, övervägas lill förmån för den svarande som vinner ett mål i MD i vilket KO varit sökande. Vad som lalar mot ett sådant förslag är att det i vanliga fall inte finns skäl av samma sociala karaktär för kostnads­ersättning i ett ärende i MD som i ell brottmål, uttalar kommiltén vidare. Enligt denna torde det inte desto mindre, i synnerhet för mindre förelag, vara en kännbar kostnad att betala sina advokatkostnader m. m. i ett MD-ärende. Företagens passivitet i rättegångarna skulle vidare - åtmins­tone till en del - kunna bero på att del inte finns möjlighet till kostnadser­sättning ens om de vinner målen, sägs det ytterligare.

Även i ärenden mellan enskilda företag finns det anledning överväga en möjlighet för vinnande part att få ersättning för sina rättegångskostnader, anser kommittén.

RLK pekar därutöver på att ett förslag i denna fräga dock skulle innebä­ra vissa utgifter för det allmänna. Kommiltén anser del inte lämpligt med 5    Riksdagen /984/85. / saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                  66

ett finansieringsförslag som bygger pä inskränkning av annan verksamhet. Dessutom anser den att frågan inte kan lösas separat för marknadsförings­området, ulan samordning med konkurrensärendena. Därför läggs inget förslag, men kommittén förutsätter att frågan löses av statsmakterna i ett sammanhang där detta är lämpligt.

Här bör framhållas om all riksdagen haft att ta ställning lill krav på en utredning av denna fråga (LU 1983/84:31, rskr 260). Utskottet anförde därvid åsikter av ungefär samma slag som RLK. Vidare erinrades om RLK:s nyss återgivna synpunkter på frågans lösning. Enligl utskottets mening borde regeringens ställningstaganden med anledning av kommit­téns förslag inte föregripas genom uttalanden från riksdagens sida. Även Slatsfinansiella skäl talade mot att riksdagen nu begärde att frågan omgåen­de utreds, tillade utskottet. En minoritet i utskottet hade yrkat ett uttalan­de att frågan snarast blev föremål för utredning.

För egen del anser jag i likhet med kommittén och flera remissinstanser alt frågan får aktualiseras i ett vidare sammanhang.

Beträffande rätten att överklaga MD:s beslut når det gäller tryckfrihets-räiistiga frågor uttalar RLK att MD:s beslut inte kan överklagas annat än med särskilda rättsmedel, t. ex. ansökan om resning. Della gäller enligt 2 8 lagen om marknadsdomstol m.m. såväl MD:s avgöranden i huvudsaken som dess beslut under rättegången (se prop. 1970:57 s.l7l). Kommittén anser att denna ordning som en huvudregel bör gälla även i fortsäitningen. 1 flera fall har dock MD:s beslut inneburit all domstolen tagit ställning i frågan om gränsdragningen mellan opinionsbildande och kommersiella inslag i reklamen. I två fall har MD:s beslut i ärenden av denna beskaffen­het genom ansökan om resning kommit under prövning i högsta domstolen (HD). I Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) 1975 s. 589. där resning beviljades, ansåg HD all MD inte borde ha tagit upp till prövning frågan om en tidnings löpsedel innebar otillböriig marknadsföring. Frågan föll enligt HD inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssysiem. Däremot läm­nades en ansökan om resning utan bifall i NJA 1977 s. 751. I ärenden av nu angiven art. som mera gäller gränserna för yttrandefriheten än en rent marknadsrättslig bedömning, kan det enligt RLK:s mening anses diskuta­belt att MD:s beslut inte kan överprövas av HD annat än i de rena undantagsfall där del kan finnas grund för resning. Kommittén redovisar att den har gjort yttrandefrihelsutredningen (Ju 1977: 10) uppmärksam på detta problem och förordat att utredningen överväger om MD:s beslut i iryckfrihetsrättsliga frågor skall kunna överklagas till HD med vanliga rättsmedel.

Vid remissbehandlingen har yttrandefrihetsutredningen uttalat att frågan bör regleras, inte i grundlag utan i vanlig lag. Utredningen anser att frågan bör uppmärksammas i samband med kommande överväganden om följd-lagstiftning till den nya grundlagsreglering som yltrandefrihetsutredningen numera har lämnat förslag lill.


 


Prop. 1984/85:213                                                                67

Min bedömning är att frågan om en utredning i denna sak inte bör prövas i förevarande ärende ulan i särskild ordning, i anslutning lill att reklamens ställning i förhållande till en ny grundlagsreglering slagils fast.

2.7.5 Konsumentombudsmannens förelägganden

Mitt förslag: Det införs inga regler om att konsumentombudsmannens förelägganden skall kunna göras rättsligt gällande utan näringsidkarens godkännande.

Kommitténs förslag: Sådana regler bör införas.

Remissinstanserna: Utfallet är blandat och åtskilliga ger uttryck för tvek­samhet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De problem som finns är prak­tiskt sett små och det är vidare tveksamt om de löses av förslaget. Della skapar i slällel svårigheler och kan innebära en belastning för marknads­domstolen.

Skälen för mitt förslag: En möjlighet för KO att meddela förelägganden infördes ursprungligen i 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. 1 förarbetena finns vägledande molivultalanden beträffande institutet. Före­skrifterna om förfarandet är utformade med rättegångsbalkens regler om strafföreläggande som förebild. Nu gällande bestämmelser återfinns i 14 och 15 88 MFL samt i 6 8 1971 års lag om avtalsvillkor. Om föreläggandel godkänns av näringsidkaren i fråga inom utsatt tid. får det samma effekt som ett förbud eller åläggande som har meddelats av MD. Annars är det utan verkan. 1 motsats till vad som är fallet vid rättegång i MD har sålunda näringsidkarens inställning avgörande betydelse för giltigheten av KO:s förelägganden.

RLK anför följande. De flesta förelägganden blir godkända. Flertalet av de företag som inte godkänner hör av sig till KO med invändningar. Det finns dock ett litet antal ärenden i vilka näringsidkaren är helt passiv. Enligt vad kommittén inhämtat från KO är emellertid problemet större än vad som framgår av statistiken. Ända sedan reglerna trädde i kraft år 1971 har det nämligen varit praxis att förelägganden sänts ut endast till närings­idkare som man haft anledning att räkna med kommer att godkänna ett föreläggande eller i vart fall kommer att höra av sig till KO. Flera gånger har del. uttalar RLK vidare, hänt alt KO för att åstadkomma ett bindande beslut har tvingats att föra tämligen enkla ärenden lill MD på grund av att ett företag inte svarat pä föreläggande. Detta kan innebära att MD:s resurser måste användas i klara och okomplicerade ärenden som är ulan betydelse för rättsutvecklingen, anser kommittén och nämner som exem-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 68

pel MD 1979:23 som gällde underlåtenhet alt vid marknadsföring iaklla hemförsäljningslagen och MD 1980: 16 som gällde prisangivelse ulan moms, Enligl kommitténs mening är det ett slöseri med resurser att MD måste las i anspråk för ärenden av denna art och gällande regler ger även möjlighet till förhalning.

I de flesta ärenden förekommer inte problem av nu angivet slag. anser RLK som dock inte finner någol sakligt skäl för att möjligheter skall föreligga alt kunna undgå eller försena beslut genom att underlåta alt svara på ett föreläggande. Kommittén anser därför att nuvarande regler om förelägganden bör ändras. Den förordar all KO även i fortsättningen i första hand bör utverka ett godkännande, eftersom detta är den snabbaste vägen lill beslut. Om föreläggandel godkänns bör det liksom hittills gälla som ell förbud eller åläggande som har meddelats av MD.

Detsamma bör nu gälla, anser kommittén, om den mol vilken föreläg­gandel har riktats inte inom utsatt tid motsätter sig föreläggandet. KO bör dä kunna besluta att ett föreläggande skall gälla som ett beslut som har meddelats av MD. Della betyder, uttalar RLK, all svaranden inte kan förhala att ett beslut träder i kraft genom alt vara passiv och att enligt förslaget en näringsidkare, som motsätter sig ell föreläggande, måste avge något slags viljeyttring. Om detta sker i form av ett blankt bestridande, bör ett sådant besked i normala fall vara tillräckligt för att KO skall vända sig lill MD och något andra föreläggande blir då inte aktuellt, uttalar kommit­tén. Den anför vidare att den näringsidkare som på allvar vill ta upp en diskussion med KO i den aktuella sakfrågan dock bör i normalfallen prestera något mera än ett blankt bestridande för att KO skall överväga en förhandlingsuppgörelse i stället för att föra lalan i MD. En konsekvent tillämpning av reglerna på sätt som nu förespråkats bör, framhåller RLK, på sikt bidra till en effektivisering av KO:s verksamhet. En näringsidkare som blivit bunden vid ett föreläggande på grund av passivitet skall av rättssäkerhetsskäl ha möjlighet all få KO:s föreläggande omprövat av MD, enligt kommittéförslagel.

RLK tillägger att de nya reglerna bör tillämpas med försiktighet i fall då KO har mottagit ett meddelande frän en näringsidkare men det inte klart framgår huruvida näringsidkaren motsätter sig föreläggandet eller ej. I sådana tveksamma fall kan det vara mest lämpligt att saken förs till MD.

De problem som RLK tar upp är enligt min mening av liten praktisk betydelse, särskilt som handläggningen i MD skulle kunna ske mycket snabbt i situationer av den art som RLK pekar på. Del är tveksamt om förslaget skulle få effekt ens i de fall där del f.n. skulle vara problem. Samtidigt skapar den föreslagna beslutsordningen svårigheter genom tvä delgivningsförfaranden och införandet av en rätt lill överprövning i MD. Förslaget kan vidare ta resurser även frän domstolen. Bakom vad som framträder som en medveten passivitet kan ju finnas faktorer som sjuk­domsfall och förbiseenden vilka motiverar en omprövning av MD, som då belastas.

Jag anser därför att förslaget inte bör genomföras.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 69

2.8 Ikraftträdande m. m.

De lagändringar jag har aktualiserat bör träda i kraft den I januari 1986.

1 prqposiiionen om konsumenttjänstlag lämnades pä föredragning av chefen iför justitiedepariemeniet förslag om ändring i 4 8 MFL, sä att förbud mot saluhållande m.m. skall kunna riktas också mot farliga varor eller tjänster. Förslaget var emellertid av särskilda skäl begränsat lill tjänsteii som omfattas av den föreslagna konsumenttjänstlagen. Jag har i det nu 'aktuella ärendet förordat en utvidgning i förhållande till nämnda förslagj sä att hela tjänsteområdet omfattas. I fråga om tidpunkten för ikraftträdande sammanfaller de båda förslagen.

Förslaget i nämnda proposition och mitl förslag får samordnas vid riks­dagsbehandlingen.

2.9 Resursbehov

Jag tar nu upp frågan om hur mina förslag påverkar resurserna hos del allmännas organ samt hos näringslivet.

Förslagel om säljförbud riktat mot tidigare led kan medföra vissa effekti­vitetsvinster för KOV dä det gäller ingripanden i enskilda ärenden, särskilt i fräga öm oseriösa företag. F. n. kan man ju inte gripa in med tvingande beslut mot exempelvis mindre importförelag som för ul farliga produkter på marknaden. Processen för normframtagning torde dock inte påverkas resursniässigt. vare sig för KOV eller för näringslivet. Riktlinjeförhand-lingarnå förs redan nu mellan KOV och bl. a. tillverkare och importörer.

Utvicjgning till tjänster utgör inte något principiellt nytillskott för KOV. Enligl instruktionen för verket (SFS 1976:429, ändrad senast 1984:942) skall detta utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och utform­ning avjalla sorters nyttigheter och alltså även i fräga om tjänster. När det gäller enskilda ärenden kan dock effektivitetsvinster uppstå, motsvarande vad sorh nyss nämnts. Inte heller för näringslivet torde lagändringen föra med sig ett ökat resursbehov.

Bl. a.I de generella anslagsbegränsningar som gjorts inom förvaUningen har påverkat konsumentverkets arbetssituation. Verket måste därför göra härda prioriteringar i sitt arbele. I detta perspektiv är näringslivets egenåt­gärder särskilt angelägna. Konsumentproblem som annars inte skulle ha blivit föremål för åtgärd, eller som skulle ha belastat konsumentverkets resurser till nackdel för någon annan konsumentfråga, kan därigenom lösas.

Den fjöreslagna regeln om branschorganisationers medverkan i förfaran­det i Mf) tillgodoser ett önskemål från näringslivet och skall medverka till ett bätiire beslutsunderlag för domstolen. Med ett sådanl syfte får eventuel­la, marginella merkostnader ses som godtagbara.

De förenklade delgivningsreglerna verkar närmast kostnadsbesparande.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 70

/ övrigt får bedömas att förslagen inte har resurskonsekvenser.

Sammantaget finner jag alt verksamheten bör kunna bedrivas inom ramen för oförändrade resurser. Mitt förslag föranleder mot denna bak­grund inte behov av särskilda resurser.

3    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1.    lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),

2.    lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Förslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 4.

4    Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

48

Saluhåller en näringsidkare till konsumenter för enskilt bruk en vara, som pä grund av sina egenskaper medför sårskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom alt fortsätta där­med. Delsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakli­ga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

/ den mån del behövs för all motverka att en vara som avses i första stycket saluhålls på sätl som där sägs, kan marknadsdomsiolen meddela en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till annan näringsidkare förbud att forisätta därmed. Även ell sådanl förbud kan meddelas den som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första och andra styckena om förbud att saluhålla varor gäller i motsvarande/o// även i fråga om förbud an erbjuda nyttjanderätt till varor mot ersättning saml förbud all mol ersättning titthandahålta tjänster.

Förbud enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån det i författ­ning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda beslämmelser om varan etter tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

1 del föreslagna, nya andra stycket förs in en handlingsregel som ger marknadsdomstolen (MD) befogenhet att rikta ett säljförbud också mot en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars salu­håller en vara till annan näringsidkare, i den män det behövs för alt motverka att fariiga eller otjänliga produkter saluhålls till konsumenter för enskilt bruk. Bestämmelsen är främst inriktad på distributionen i vad som kan kallas tidigare säljled, alltså funktionerna före detaljisterna. Detta har behandlats i avsnittet 2.6.1.2. 1 det föreslagna, nya tredje stycket utvidgas


 


Prop. 1984/85:213                                                                 71

räckvidden av 4 8 till att gälla också hela tjänsteområdet. F.n. täcker lagrummet endast saluhållande av produkter samt erbjudande att förvärva nyttjanderätt till vara. Utvidgningen har motiverats i avsnitt 2.6.1.1.

Det nya, fjärde stycket har motsvarande innehåll som nuvarande tredje stycket. Därutöver har tillförts tjänsteområdet.

1 övrigt har gjorts några rent språkliga ändringar.

1 fräga om tjänster får erinras om att regeringen i propositionen 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag föreslagit att 4 8 MFL i en första etapp skall utvidgas till att omfatta sädana tjänster som avses i förslaget till konsumenttjänstlag. Med den utformning som här förordas las således steget fullt ut pä tjänsteområdet. Del nu aktuella förslaget ersätter alltså vad som i denna fräga föreslagits i nämnda proposition.

Första stycket

Som har framgått avviker lagtexten endast redaktionellt frän vad som gäller i nuläget och således även i fräga om begreppet konsumenter. F. n. brukas singularformen 14 8. Syftet med pluralformen är uteslutande att nå en språklig anslutning lill den bestämmelse om otillböriig marknadsföring som är intagen i 2 8 MFL.

I fråga om den sakliga innebörden hånvisas till propositionen 1975/76: 34 med förslag till marknadsföringslag m.m. Här bör dock erinras om vad som skall förstås med begreppet konsumenter för enskiti bruk. Av detta följer (jfr prop. 1975/76:34 s. 128 och 99) att försäljning till andra än privatpersoner inte omfattas av regleringen. Motsvarande gäller 3 8 MFL, som avser underlätenhet att lämna information som är av särskild betydel­se från konsumentsynpunkt. Också där avses (jfr prop. 1975/76:34 s. 126 och 99) privatpersoners intressen i samband med förvärv och liknande. Reglerna omfattar således inte situationer där nyttigheter marknadsförs lill företag, institutioner o. d. I tydlighetens intresse bör anmärkas alt motsva­rande begränsning inte gäller i fråga om 2 8 samma lag. Lagrummet hand­lar om otillbörlig marknadsföring och täcker in (jfr prop. 1970:57 s, 88) såväl privatpersoner som andra som skall förvärva den ifrågavarande varan eller tjänsten för slutlig konsumtion.

Andra stycket

Regeln tar sin utgångspunkt däri att en produkt har konstaterats på grund av sina egenskaper medföra särskild risk för skada pä person eller egendom respektive vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Denna utgångspunkt är gemensam med paragrafens inledande stycke och markeras med uttrycket vara som avses i första stycket. För ett förbudsbeslut enligt första stycket, alltså riktal mol detaljistledet, krävs därutöver alt den aktuelle näringsidkarens handlingssätt innebär ett salu­hållande till konsument för enskilt bruk av den farliga eller otjänliga pro­dukten. Motsvarande förutsättning uttrycks i andra stycket genom orden saliihålls på sätl där sägs.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  72

Klassificeringen av produkten, avnämarkretsen (konsumenter för en­skilt bruk) samt förekomsten av ett faktiskt saluhällande lill denna krets ulgör alltså tillsammans de nödvändiga men också tillräckliga rekvisiten för befogenheten enligl/or5/« slyckel alt meddela en detaljist förbud mot fortsatt försäljning Konstruktionen av andra stycket är parallell i fråga om klassificeringen men avviker väsentligt pä de andra tvä huvudpunkterna. Det bör dock framhållas alt syftet med andra stycket är delsamma som första styckets. Vad det gäller är i båda fallen att kunna stoppa försäljning av farliga eller otjänliga produkter till konsumenter för enskilt bruk. Som följer av den allmänna motiveringen (2.6.1.2) är bedömningen den att det beträffande sådana produkter inie år lillräckligl att, som f. n., endast kunna förbjuda en detaljist alt fortsätta med sitt saluhållande. Man bör även kunna ingripa mol den som saluhåller den aktuella varan i tidigare led.

En regel om delta torde oftast få betydelse i fråga om produkter som redan saluhålls till konsumenter för enskilt bruk. när risker upptäcks. Det får nämligen antas att upptäckten mestadels sker först då produkten hunnit ut pä marknaden. Bestämmelsen bör dock inte avgränsas efter detta. Man kan nämligen tänka sig situationer då försäljningen till konsumenter för enskilt bruk ännu inte har påbörjats men däremot tillverkningen för eller distributionen fram till denna köparkategori har startat. Här kan som ett exempel pekas pä import av varor som utomlands har befunnits farliga, men som här i landet ännu inte hunnit fram till delaljistledel. På del internationella planet finns uppbyggda ett flertal system för att sprida information länderna emellan om bl. a. vilka produkter som är farliga och på vilka marknader de finns. De kunskaper som bl. a. KOV fär genom detta ger utrymme för att söka hindra spridningen av farliga produkter pä ett tidigt stadium.

Av nämnda skäl lar inte andra slyckel sin utgångspunkt däri att någon näringsidkare faktiskt saluhåller den aktuella produkten till konsumenter för enskilt bruk, på sätt som första stycket utgår från. Förbud enligt andra stycket kan riktas mol näringsidkare som i egenskap av tillverkare, impor­tör eller annars saluhåller varan lill annan näringsidkare. Som förut be­rörts avses därvid främst tidigare säljled än detaljisterna. Uttrycket "led" används här för att beteckna den funktion en viss näringsidkare har inom produktionen eller distributionen i fråga om den enskilda transaktionen, I praktiken torde tillverkare, importörer och grossister komma att utgöra en huvudgrupp. Den koppling till tjänster som sker genom tredje stycket gör del mindre lämpligt att i lagtexten använda begreppet tidigare led. På tjänsteområdet kan nämligen förekomma att en farlig produkt säljs i detalj­handeln lill en näringsidkare för alt av denne användas som insatsmaterial vid utförandet av tjänster åt konsumenter för enskilt ändamål.

Varan skall vara föremål för saluhällande i någol led. för att förbud skall kunna meddelas. Vidare kan förbudet riktas endast mot den näringsidkare som kan tillskrivas ett saluhållande. Ingripandet skall avse förhud att


 


Prop. 1984/85:213                                                                73

fortsäiia därmed. Förbudet får inte göras mer vittgående än som behövs för att tillgodose bestämmelsens syfte, Detla innebär att förbudet i vissa fall kan förenas med villkor som exempelvis anger undantag där förbudet inte gäller. Sädana undantag kan bl, a, avse vissa distributionskanaler, som kan godtas, eller villkor om speciell märkning av varan eller om avhjäl­pande av konstruktionsfel. Delta behandlas närmare i det följande.

Vidare gäller, liksom vid tillämpningen av första stycket, att ett förbud enligt 4 8 inte bör komma i fråga når åtgärder avseende produktinforma­tionen kan vidtas med stöd av 3 8 och är tillräckliga (jfr prop. 1975/76: 34 s. 101), Självfallet kan i ett enskilt fall läget vara exempelvis det alt ett förbud riktat mot en detaljist kan undvaras just därför alt det framstår som tillräckligt med ett åläggande enligt 3 8. riktat mot tillverkaren, all märka en farlig produkt med hanteringsanvisningar som motverkar att konsu­menter, som köper den för enskilt bruk, kommer till skada.

Som redan framhållits är skyddsgruppen densamma för första och andra styckena, nämligen konsumenterna. Av detta föranleds den begränsning i andra styckets räckvidd som framgår av att ett förbud får meddelas endast / den mån det behövs för all moiverka all en vara som avses i förslå Slyckel saluhålls på sätt som där sägs, dvs. lill konsumenter för enskilt bruk. Innebörden av detta kan belysas på följande sätt.

1 den allmänna motiveringen (2.6.1.2) har berörts de problem som kom­mer upp då det gäller ett förbud riktal mot tidigare säljled e.d. Som där anförts kan vissa produkter vara farliga när de används av konsumenter men inte behöva medföra risker när de hanteras av yrkesmän. Ett förbud riklat mot tidigare säljled bör också av andra skäl i nuläget begränsas sä att det är distributionen lill konsumenter för enskilt bruk som motverkas. Här hänvisas lill den allmänna motiveringen. Pä där angivna grunder bygger andra stycket, som inte i lagtexten fixerar förbudets innebörd. I stället ankommer det på MD att precisera förbudets innehåll i del enskilda fallet, med utgångspunkt i vad som därvid bedöms vara erforderligt och lämpligt för att moiverka alt produkten sprids till konsumenter för enskilt bruk. Detta behandlas närmare då frågan om villkorade förbud tas upp.

Vid tillämpningen av andra stycket fär först prövas om varan faller in under risk- eller otjänlighetsrekvisiten i första stycket. Är så fallet uppslår - redan lill följd av uttrycket / den mån det behövs för att moiverka -frågan om produkten kan komma att saluhållas till konsumenter för enskilt bruk. Frågeställningen har tangerats tidigare. Dä gällde det emellertid om andra stycket borde täcka in ett saluhållande i tidigare led av en produkt som ännu inte hunnit fram lill detaljistledet. Vad som nu aktualiseras är i stället hur man skall hantera frågan om det finns någon sannolikhet för att en viss farlig vara kommer all saluhållas till konsumenter för enskilt bruk. Med della hänger givetvis samman frågan om den aktuella produkten är av sådan art alt den över huvud kan tänkas finna en efterfrågan hos konsu­menter för enskilt bruk.


 


Prop. 1984/85: 213                                                                 74

Framstår detta som mer eller mindre uteslutet måste det i princip saknas grund för ett förbudsingripande. Frågan om när en vara i övrigt kan anses vara en "konsumentprodukt", i bemärkelsen avsedd eller ägnad för kon­sumenter, antingen enbart för enskilt bruk eller för också annan konsu­mentanvändning (företag, institutioner e.d.), torde i de flesta fall kunna besvaras ganska lätt. Som förut har sagts måste det nämligen anlas att. när frågan om ett förbud aktualiseras, produkten oftast redan tillhandahålls till konsumenterna och således visat sig säljbar lill denna köparkategori. I en hel del fall torde det då vara uppenbart att också de nya partier av varan, som är under tillverkning eller som förs genom distributionsleden, slutligt skall tillhandahållas till konsumenter. Bl. a. får beaktas vilka distributions­kanaler som normalt anlitas på den aktuella marknaden. Är det undantags­vis fräga om en mer ny produkt, som är farlig och som ännu inte saluhållits i delaljistledel, torde man få vägledning av om det varuslag som den tillhör används av konsumenter för enskilt bruk. Myckel teoretiskt skulle del därutöver kunna inträffa att förbudsfrägan aktualiseras när del gäller vad som är en helt ny produkt och som man har svårt att bedöma om den kan användas av konsumenter. I motsvarande mån kan dä grund saknas för ett förbud eller för att göra förbudet mer ingripande. Frågan om utformningen av förbud berörs senare.

Ett beslut om förbud enligt andra stycket får som tidigare nämnts inte ges större räckvidd än som behövs för att motverka ett saluhållande till konsumenter för enskilt bruk. Innebörden av detta kan belysas med tvä exempel. Å ena sidan kan en produkt vara lika farlig hos ett företag eller en institution m.m. som i ett hem, för den som skall använda den. Som ett exempel kan las en dammsugare vars hölje kan bli strömförande genom bristfällig isolering. Dock har regeln i andra stycket av skäl som strax skall belysas utformats som skydd endast för de konsumenter som förvärvar nyttigheten för enskilt bruk. Å den andra sidan kan ett verktyg, som lätt skadar en oerfaren person, vara mycket användbart för yrkesmannen. Detta kan exemplifieras med en motorsåg som inte har vissa skyddsanord­ningar, för att öka dess användbarhet i speciella lägen. I denna del är det önskvärt alt söka uppnå del skydd dessa konsumenter behöver utan att hindra den yrkesmässiga användningen.

I den allmänna motiveringen har redan sagts att det saknas underlag för alt i detta sammanhang lösa det första problemet, dvs. frågan om produkt­säkerhetsskyddet pä den plats där näringsverksamhet utövas. Här kommer också arbetsmiljölagstiftning o.d. in i bilden. Bestämmelserna i 3 och 4 88 MFL är f. n. inriktade på konsumenter som förvärvar nyttigheter för enskilt bruk, och alltså inte på institutioner m.m. Det skydd som 4 8 kan ge mot risker och otjänlighet avser således vad som är en privatsfär och RLK:s förslag har samma innebörd. Frågan om ett utsträckt produktsäker­hetsskydd m.m. är komplicerad och behandlas i produktåierkallelsekom-mitléns arbele.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 75

En konsekvens av detta blir därmed alt ett ingripande med stöd av andra siycket i nuläget i princip fär utformas så att förbudet endast motverkar vidaredistribulionen till konsumenter för enskilt bruk. även i fråga om en produkt som pä samma grund är fariig också hos ett företag eller hos en institution m.m.

Det andra problemet avser som nämnts en produkt, exempelvis ett verktyg, som endast bör användas av yrkesmän därför alt den är farlig då den brukas av konsumenter för enskilt bruk. Som berörts tidigare gäller det här att vid utformningen av förbudet söka få till stånd en ordning som motverkar en distribution i riktning mot konsumenterna utan att stoppa den yrkesmässiga hanteringen. Det torde inte vara möjligt att härvidlag ge rättstillämpningen vägledning annal än i generella termer. En möjlighet kan vara att MD avgränsar förbudet till att omfatta vissa angivna distribu­tionskanaler, säljformer e. d., om man därigenom uppnår det skydd för den avsedda konsumentgruppen vilket framstår som påkallat. Det kan också vara befogal all förena ett förbud med villkor som får denna effekt. Frågan om villkorade förbud belyses närmare i det följande. Men domstolen kan också på annat sätl anpassa förbudets innehåll efter omständigheterna, inom den ram som 4 8 sätter.

Vid tillämpningen av andra stycket får mot denna bakgrund uppmärk­sammas olika aspekter som i ett enskilt fall kan behöva avvägas mot varandra, då man bedömer om ett förbud är materiellt påkallat. Hit hör bl. a. följande: typen, graden och frekvensen av risker, varans art och användbarhet för konsumenter, sannolikheten för att produkten kan nä fram lill konsumenlledel om inte åtgärd vidtas med stöd av andra stycket, tillverknings- och distributionsförhållandena, företagsstrukturen, säljfor-merna samt konsekvenserna av ett förbudsingripande i fråga om den yrkesmässiga användningen m, m.

Som nyss berörts är bestämmelsens skyddsgrupp sådana konsumenter som gör förvärv för enskilt bruk. Trots att det endast är vidare-distribution lill denna grupp som skall förhindras kan det i visst läge bli nödvändigt att helt stoppa saluhällandet av en produkt också när det finns en godtagbar yrkesmässig användning för den, nämligen då det behövs för alt motverka att den når konsumenter för enskilt bruk. Ett totalt förbud är dock något av ett ytterlighetsfall, när innebörden skulle bli att man därigenom hindrar också en i sig godtagbar yrkesmässig användning. Avsikten är alt en så drastisk åtgärd skall tillgripas endast i undantagsfall, då riskerna från konsumentsynpunkt är särskilt allvarliga och en mindre långtgående åtgärd bedöms som klart otillräcklig. Man måste alltså komma fram till att det inte finns någon annan metod som pä ett betryggande sätt motverkar att den fortsatta distributionen när fram till konsumenter för enskilt bruk.

1 andra fall kan det vara uppenbart, redan på grund av produktens beskaffenhet, alt frågan om yrkesrnässig användning inte aktualiseras. I stället kan produkten helt eller i del väsentliga vara avsedd för konsument-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 76

marknaden. Ett förbud mot fortsalt distribution av varan till delaljistledel kan dä i vissa fall framstå som den enda naturliga åtgärden i fräga om en produkt som man kan förbjuda detaljisterna att i sin tur saluhålla till konsumenter för enskilt bruk.

Det nu anförda kan exemplifieras: Produktslag som finner både yrkes­mässiga och privata köpare är bl. a, verktyg och redskap, byggvaror, elektriskt materiel, reservdelar och kemisk-tekniska artiklar. Produktslag som främst köps av konsumenier är 1. ex. leksaker, sporluirusining, pryd­nadsföremål, sötsaker och skyddsutrustning vid sport och lek. 1 fråga om produkter i den första gruppen måste alltså i rättstillämpningen särskilt uppmärksammas den yrkesmässiga användningen. När del gäller den se­nare gruppen kan ibland ett förbud mot fortsatt saluhållande i tidigare säljled framstå som den renaste lösningen. Frågan om det år lämpligt alt villkora ett förbud bör dock alltid uppmärksammas.

Konsekvensen av den utformning som ges ät 4 8 blir alt ett totalt säljförbud kan meddelas mot tidigare led men inte mot detaljister. F.n. gäller ju alt ett förbud riktat mot dessa skall avse ett saluhållande till konsument för enskilt bruk. Denna skillnad måste av brist på utrednings­underlag i nuläget bestå och torde i sig inte vara principiellt omotiverad, lät vara att frågan inte är närmare belyst i RLK:s arbete. En detaljist kan ju vidla åtgärder för att förvissa sig om att bland de kunder som vill köpa t. ex. ett farligt verktyg inte ingår konsumenter som skall ha redskapet för enskilt bruk. Denne har ju godset i sin besittning och förfogar fysiskt över det. Säljaren i tidigare led har däremot i princip endast näringsidkare som kunder och mister rädigheien över godset dä han väl avhänl sig det. Därmed saknar han de rent praktiska möjligheterna att senare hindra en faktisk försäljning till konsument för enskilt bruk. Ser man sedan till hur ett förbud riktat mot en detaljist kan tänkas fungera i praktiken torde skillna­den gentemot totalförbudet riktat mot tidigare led inte bli så stor. Det är ju troligt att man på många marknader finner del mindre kostsamt att plocka bort artikeln frän delaljhandelssortimentet jämfört med att kontrollera varje köpare, sä att varan inte säljs till någon konsument för enskilt bruk. Därmed inträder rent faktiskt samma verkan som avses med ett totalför­bud.

För att skydda privatpersoner tillräckligt effektivt måste man alltså ha en möjlighet all helt stoppa distributionen i tidigare led. låt vara i undan­tagsfall. Med hänsyn till detaljistens rådighet över godset kan det samtidigt antas att ett mol denne riktat, med vite förknippat säljförbud skall bli nog effektivt, fastän det i nuläget måste vara begränsat till ell saluhällande till konsument för enskilt bruk. I produkiåterkallelsekommitténs arbete kan denna konstruktion övervägas närmare, när det gäller frågan om behov av en utvidgning. Det är också angeläget att inte försena den reform på produktsäkerhelsomrädel som den formella möjligheten att gå till tidigare led innebär. Den nu avsedda ändringen i 4 8 bör alltså inte avbida utfallet av nämnda kommittés arbele.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 77

Här kan inskjutas att frågan om undantag för yrkesmässig användning från ett förbud som i sig motiveras av varans risker eller otjänlighel för konsumenterna naturligen måste tillföras ett underlag från företagens sida. Det mäste alltså främst vila på den näringsidkare som svarar i ärendet att föra fram utredning pä denna punkt. En annan sak är att det vid tillämp­ningen av 4 8 också i fråga om tidigare led bör iakttas vad som f, n, gäller rörande bevisningen beträffande risker och otjänlighel. Omvänd bevis­börda tillämpas vid prövning enligl 2 8. I ärenden som rör 4 8 råder dock huvudregeln om sökandens bevisbörda.

Härefter gäller det villkorade förbud.

Beträffande produkter som hör få dislribueras för yrkesmässig använd­ning men som är farliga för konsumenterna fär vid tillämpningen av andra stycket uppmärksammas om det är möjligt att villkora ett förbud. Detla innebär att man anger vissa förutsättningar vid vilka förbudet gäller eller inte gäller, I ett enskilt fall kan det l.ex. framstå som en tillräcklig åtgärd att förbjuda en tillverkare att saluhålla produkten utan att den tydligt och otvetydigt märkts med uttryck som "Skall inte säljas till konsumenter för enskilt bruk" eller "Får endast säljas till fackmän för användning i yrkes­mässig verksamhet". En sådan genom förbudet ålagd informationsplikt är en form av åtgärd för alt motverka att produkten i detaljhandeln saluhålls till konsument för enskilt bruk. I detta avseende torde den skilja sig frän den information som kan framtvingas med stöd av informalionsbestämmel-sen i 3 8 MFL. Är det å den andra sidan tillräckligt för att motverka riskerna med en produkt att en näringsidkare med stöd av nämnda paragraf åläggs att lämna viss information avsedd för de konsumenter som förvär­var varan för enskilt bruk, exempelvis om det rätta sättet att hantera varan, bör ett förbud enligt 4 8 andra siycket inte meddelas. 1 slällel kommer i fråga alt tillämpa 3 8, Detta har berörts tidigare. I sammanhanget kan nämnas att också 2 8 MFL kan komma alt lillämpas. nämligen mot felaktiga skölselanvisningar som vilseleder på ett riskabelt sätl och som utgör otillbörlig marknadsföring.

1 ell annal fall kan det förhålla sig sä att förbudet bör kopplas med ett villkor som innebär alt den som meddelats förbudet vid sin försäljning mäste sätta upp som ett avtalsvillkor all den vidare distributionen sker med förbehåll för all varan inte saluhålls till konsumenter för enskilt bruk. Ett ytterligare läge kan vara att man i förbudsbeslutel direkt pekar ut vilka distributionskanaler m. m. som är spärrade eller tillåtna.

Det anförda utgör endast exempel pä vad som i del enskilda ärendet kan visa sig vara den framkomliga vägen för att undvika all distributionen till den yrkesmässiga verksamheten hejdas onödigtvis.

Förut har nämnts alt det i vissa situationer, där frågan om yrkesmässig användning inte aktualiseras eller saknar tillräcklig vikt, kan vara naturligt att förbjuda saluhållandel av konsumentprodukten utan överväganden av alternativa vägar för att motverka riskerna. Som ett exempel kan kanske


 


Prop. 1984/85:213                                                                  78

tas en billig och till hela sin konstruktion mycket fariig leksak. Alt härvid­lag överväga någon form av förbudsvillkor som avhjälper en konstruk­tionssvaghet är knappast aktuellt, när produkten till följd av riskerna och felets grundläggande natur eller annal inte försvarar en plats pä markna­den. Vidare kan det tänkas att en vara, som framträder som en säkerhets­utrustning, vid den användning som den utformats för över huvud inte ger något adekvat skydd. Den inger därmed konsumenten en falsk trygghets­känsla, vilket medför särskild risk för skada. Inte heller i ett sådant fall är del naturligt alt sätta upp villkor i syfte att söka avvärja risken.

I andra sammanhang kan det dock bli aktuellt med ett saluhållandeför­bud som kopplas med villkor på så sätt att förbudet inte gäller om exempel­vis en viss konstruktionsförbättring görs som avvärjer risken. Detta tilläm­pas redan i fråga om 4 8 första stycket. Sä t. ex. har MD i beslutet 1980:2 funnit en viss barnvagnslyp innebära en utpräglad risksituation för barnet. I detta fall ansågs alltför långtgående verkningar av förbudet undvikas genom alt det gjordes villkoral på så sätt att, om vagnen försägs med en spärr mot ofrivillig hopfällning, den fick säljas. Mot bakgrund av att ett förbud inte får vara en alltför ingripande åtgärd diskuterade MD i beslutet 1981:23 vidare beträffande en s.k. slipvirvel (roterande stålborstrundel där enstaka borst kunde lossna och skada brukaren) om en fortsatt försälj­ning vore försvarlig under förutsättning t. ex. att varan fick utbjudas endast i kombination med skyddsutrustning samt i förening med tydliga anvis­ningar om att skyddsutrustning måste användas. Sådana åtgärder ansågs dock inte tillräckliga.

Det ligger i sakens natur att motsvarande och ytterligare överväganden om olika villkor för att motverka skilda risker kan aktualiseras också vid tillämpningen av andra stycket. Förbud förenade med villkor av en sådan art innebär metoder för att avlägsna eller neutralisera vissa risker och utgör således medel för att motverka saluhållandet av varor som är farliga i det skick de tillhandahållits i.

Hittills har föga berörts varor som medför särskild risk för skada på egendom eller som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. RLK har funnit att, även om behovet av ett utökat konsumentskydd kanske inte är lika stort i fråga om sakfarliga varor, och säkerligen inte beträffande otjänliga produkter, som beträffande personfarliga varor, ut­vidgningen avseende tidigare led likväl bör omfatta alla dessa fall. Denna uppfattning ligger till grund också för deparlementsförslagel.

Vid tillämpningen av 4 8 i ett enskilt ärende kan det självfallet finnas anledning att ingripa mot flera eller alla säljled samtidigt.

Andra stycket medger alltså ell brett fäll av åtgärder. Avgörandet läggs ytterst hos MD. Den vidsträckta ramen motiveras av att regeln skall vara användbar i fråga om de mest skiftande nyttigheter och marknader. Det mäste bli en uppgift för rättstillämpningen alt ta ställning till de ytterligare situationer som kan aktualiseras.


 


Prop. 1984/85: 213                                                                 79

Det bör understrykas i sammanhanget alt avsikten inte är att KOV skall arbeta annorlunda i fräga om tidigare säljled än som sker i övrigi i anslut­ning lill MFL. Önskvärda förändringar bör så långt möjligt genomföras på grundval av frivilliga åtaganden av företagen, efter förhandlingar (jfr prop, 1975/76: .34 5.94 och 109).

Jag vill i sammanhanget ta upp frågan om uppgiftsskyldighet för närings­idkare. Särskilda regler om detta finns i 11 8 MFL. Dessa blir automatiskt tillämpliga också på näringsidkare i tidigare led. I ärenden om tillämpning av 4 8 mol en detaljist bedömer jag att det bör vara möjligt att avkräva denne uppgifter också om vem som levererat den farliga produkten och annal som berör tidigare leds verksamhet. Innan man kan ta ställning till om ett ingripande mot detaljisten är påkallat kan det ju vara nödvändigt att kartlägga produktens spridningsvägar i sin helhet, för all se var ingrepp behövs och är effektivast. Vad som nu sagts får motsvarande tillämpning på andra funktioner i produktionen och distributionen.

Tredje stycket

Såsom nämnts i den allmänna motiveringen (2.6.1.1), liksom i inledning­en till specialmoiiveringen, bör 4 8 omfatta tjänsteområdet i dess helhet. Detla följer av förevarande stycke.

1 samband med förslaget till konsumenttjänstlag (prop. 1984/85:110) föreslogs, som tidigare nämnts, att 4 8 MFL skall utvidgas till att gälla tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen. Denna täcker arbele på lösa saker och på fast egendom samt förvaring av lösa saker. Från detta görs sedan vissa undantag. I specialmoiiveringen lill förslaget om en sådan utvidgning av 4 8 MFL (konsumenttjänslförslaget) angavs hur paragrafen skall lillämpas i fråga om dessa tjänster. Därvid uttalades bl. a. följande.

Ett förbud kan enligt paragrafen meddelas först och främst när tjänsten på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. I fråga om vad som avses härmed hänvisades i konsumenttjänst-förslaget i allt väsentligt till vad konsumenttjänstutredningen har anfört i sitt betänkande (SOU 1979:36 s. 206-207 och 511-512). För att ell förbud skall kunna meddelas mäste del i princip vara fråga om fall där skaderisken är knuten lill konstruktionen eller utformningen i övrigt av det material som näringsidkaren använder för tjänsten eller till den metod eller det förfaringssätt i övrigi som kan användas för denna. Som ett exempel på del senare nämns en metod för reparation av bilbromsar med särskild risk för nedsatt eller utebliven bromsverkan eller en sådan metod för installation av röriedningar i byggnader som medför särskild risk för läckage och översvämningsskador. 1 enlighet med vad konsumenttjänslulredningen har framhållit är del däremot inte avsett att förbudsmöjligheten skall omfatta situationer där skaderisken beror pä den enskilde näringsidkarens slarv, uttalades det i nämnda förslag som också nämner bristande yrkesskicklig-hel. 1 sistnämnda avseende anser jag dock att det är bättre all från förbudet


 


Prop. 1984/85:213                                                                 80

föra fallet att skaderisken beror på dennes felaktiga handlande vid utföran­de av tjänst (se belänkandet s. 207), De gränsdragningsfrågor som kan uppkomma i anslutning lill det nu anförda överlämnas lill rättstillämp­ningen.

Skaderisken skall vara så betydande att det är befogat med en så ingri­pande åtgärd som ett förbud, uttalades det vidare i konsumenttjänstförsla­get. Den av mig föreslagna avfallningen bygger på att bedömningen enligt förevarande tredje stycket skall vara likvärdig den som gäller enligt moti­ven till 4 8 första stycket (prop. 1975/76:34 s. 128). Där anges att risken skall vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett alltför långtgå­ende ingrepp,

I konsumenttjänslförslaget anfördes vidare att vid bedömningen möjlig­heterna att motverka olika skaderisker genom information — l.ex. var­ningsmärkning eller lydliga bruksanvisningar - i slällel för genom förbud särskilt bör beaktas. På denna punki erinrades om 3 8 MFL. Vidare uttalades att ett förbud givetvis inte bör komma i fråga för tjänster som, trots att de innebär skaderisker, kan anses godtagna av samhället. Före­draganden pekade pä att det här är fråga om principer för bedömningen enligt 4 8 som alltsedan MFL:s tillkomst har tillämpats när det gäller varor (jfr prop. 1975/76: 34 s. 101-102 och 128),

Ett förbud enligt tredje siycket kan vidare riktas mot fortsatt tillhanda­hållande mot ersättning av tjänst, om denna är uppenbart otjänlig för sin huvudsakliga ändamål. Inte heller här avses i princip fall där oijänligheten beror pä den enskilde näringsidkarens slarv eller felaktiga handlande. Vad som åsyftas är endast fall där en tjänsl är så att säga till sin art uppenbart otjänlig för sill huvudsakliga ändamål. Detla kan bero på del material som används för tjänsten eller tillvägagångssättet i övrigt för utförandet av denna. Som ett exempel nämndes i konsumenttjänstförslaget en rostskyddsbehandling som inte leder till ett godtagbart rostskydd an­tingen på grund av att del rostskyddsmedel som används är odugligt eller på grund av all metoden för att anbringa medlet medför risk för rost. Kravel på alt tjänsten skall vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål innebär att förbud skall riktas endast mot klart odugliga tjänster. Det är däremot inte avsikten, uttalades det vidare, alt tjänster som erbjuds i förenklat utförande e.d. skall förbjudas, om de fyller en funktion för konsumenterna. Otjänlighelsprövningen skall inriktas på objektivt påvis­bara förhållanden. Till grund för bedömningen bör normalt ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställningar av konsumenierfaren-heter e.d. (jfr prop, 1975/76: 34 s. 128).

I konsumenttjänslförslaget anfördes ytterligare all "tjänstens huvudsak­liga ändamål" utgör det eller de ändamål som framstår som normalt eller i vart fall ligger nära till hands för en tjänst av det aktuella slaget. Lika litet som när det gäller varor är del i fråga om tjänster meningen att mer speciella ändamål som angeits i produktlöften vid marknadsföring skall


 


Prop. 1984/85:213                                                                 81

beaktas vid otjänlighetsbedömningen (jfr prop. 1975/76: 34 s, 128). Ingrepp mol oriktiga, vilseledande eller överdrivna löften i marknadsföring bör i slällel ske enligt reglerna om otillbörlig marknadsföring. Ett förbud mot en viss tjänst kommer alltså i regel i fräga endast dä otjänligheten beror pä tjänsten som sådan, oberoende av utformningen av marknadsföringen avseende tjänsten (jfr prop. 1975/76: 34 s. 128).

Vad som här redovisats beträffande sådana tjänster som omfattas av förslaget till konsumenttjänsllag har motsvarande betydelse vid tillämp­ningen av de nu föreslagna bestämmelserna i tredje siycket. De lämnade exemplen präglas naturligen av den föreslagna konsumentljänstlagens av­gränsning till arbete på lös och fast egendom m. m. Den här gjorda utvidg­ningen innebär att även andra tjänster faller in under lagen, exempelvis skilda former av kroppsbehandling, teknisk rådgivning och transporter. Även uppförande av byggnader för bostadsändamål kommer att omfattas av lagen. 1 tillämpliga delar fär motsvarande bedömningsgrunder som de angivna anläggas vid prövningen. Något närmare tekniskt underlag har inte redovisats i RLK:s betänkande dä det gäller tjänsterna på det i förhål­lande lill konsumenttjänslförslaget utvidgade området. Det fär bli en upp­gift för rättstillämpningen att utforma de närmare principerna, under väg­ledning av paragrafens allmänna inriktning och MFL:s skyddsintressen.

Praktiskt sett torde det ligga i sakens natur alt utrymmet för förbud blir begränsat när det gäller tjänster av immateriell art. Vidare bör framhållas att lakar-, tandläkar-, sjukgymnast- och veterinärtjänster till stor del utförs inom den offentliga hälso- och sjukvårdens ram och även i övrigi är föremål för en omfattande specialreglering. 1 motsvarande utsträckning kan de, med hänsyn till fjärde stycket, komma att falla utanför tredje styckets räckvidd.

Det är troligt att möjligheten att meddela näringsidkare i tidigare led förbud kommer att fä sin väsentliga betydelse pä varuområdet, och inte dä del gäller tjänster. Som exempel pä tjänster kan tas att en näringsidkare åtar sig att ombesörja reparationer e. d. av ell föremål, men alt arbetet helt eller delvis rent faktiskt utförs av en annan näringsidkare som samarbetar med den som gentemot konsumenten åtagit sig uppdraget. Som ell annat exempel kan anges att en entreprenör har åtagit sig en husrenovering. Han har därvid att avsluta arbetet med uppstädning. För detta anlitar han ett städbolag vars rengöringsmeiod framkallar en hälsovådlig gas. Dä städme-loden således medför särskild risk för skada på person kan med stöd av 4 8 riktas förbud i fråga om fortsatt tillhandahållande av tjänsten både mot entreprenören och mot städbolaget. Ell ytleriigare exempel på tjänsteom­rådet är anordnandet av ett lotteri där bland vinsterna ingår en farlig produkt.

Beträffande tjänster kan vidare framhållas att ett förbud enligt andra siycket kan avse maierial som en näringsidkare i ett tidigare led saluhåller lill andra näringsidkare för användning vid utförande av tjänster åt konsu­menter. 6    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 2/3


 


Prop. 1984/85:213                                                                  82

Fjärde siycket

Regeln har berörts i inledningen till specialmotiveringen.

Ikraftträdande m.m.

1 den allmänna motiveringen (2,8) har redovisats att lagen om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418) bör träda i kraft den 1 januari 1986,

Det bör inte föreligga något formellt hinder mol alt förbud grundas på förhållanden som ligger i tiden före det att lagen träder i kraft (jfr SOU 1979:36 s. 513). Ett förbud på en sådan grund synes inte ge anledning till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom förbudet inte har lillbakaverkande kraft. Möjligheten att grunda förbud på vad som har skett före ikraftträdandet, exempelvis saluhållandet av en farlig produkt, bör dock utnyttjas bara när det finns grundad anledning att befara ett upprepande. Del bör över huvud taget inte bli fråga om att åberopa förfaranden som ligger avsevärd tid före ikraftträdandet (jfr prop. 1970: 57 s. 102).

Några övergångsbestämmelser har mot denna bakgrund ansetts inte erforderliga.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

13a8

Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången av en ärende som avses i 13 § andra meningen kan ha betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen, får marknadsdomstolen på ansökan av sammanslutningen liltåta all denna, vid sidan av enskild pari, medver­kar I förfarandel och därvid åberopar bevisning.

Vad som sägs i 13 § om ansökans form och innehåll lillämpas även beträffande en ansökan om medverkan.

Parlerna skall beredas liltfälle all yttra sig över en ansökan enligt första stycket. En sådan får inte bifallas, om parten på den sida som ansökning­en om medverkan avser motsätter sig detta.

1 den allmänna motiveringen (2.7.2.2) har redovisats grunderna för den­na nya regel. Som anförts i inledningen till avsnittet 2.7, samt i förstnämn­da avsnitt, har MD, som handlägger ärendena i stort efter rättegångsbal­kens principer och utan detaljreglering, i rättstillämpningen inte velat utesluta möjligheten av att med en analog tillämpning av 14 kap. 9 8 rättegångsbalken tillåta intervention. Den nu föreslagna bestämmelsen ger uttryckliga handlingsregler för hur just frågan om medverkan av en sam­manslutning av näringsidkare skall hanteras. Bestämmelsen kan dock inte betraktas som en konstruktion av samma innebörd som nämnda interven-lionsregel i rättegångsbalken. Bedömningen utgår, som redovisas i det följande, inte från förekomsten av en rättsföljd för tredje man utan från den grad av berättigat inlresse denne -  utan sådan rättsverkan  -  har av


 


Prop. 1984/85:213                                                                  83

utgången. Ett beslut av MD enligt gällande lagstiftning är ju i princip inte rättsligt bindande för annan näringsidkare än den som varit part i ärendet. Det förhållandet att utgången i praktiken kan fä motsvarande eller liknande styreffekter har berörts i den allmänna motiveringen och ulgör själva grunden för bestämmelsen om medverkan. Det bör tilläggas att 13 a 8 utgör en uttrycklig reglering av en viss speciell situation. Av lagrummet kan inte dras motsatsslut om hur andra situationer skall behandlas, då sädana aktualiseras i MD:s arbete.

Första stycket

Uttrycket sammanslutning av näringsidkare förekommer i flera andra lagar av marknadsrätlslig natur. Detta gäller bl. a. (jfr prop. 1970: 57 s. 97 och prop. 1975/76:34 s. 129) i fräga om 10 8 MFL (1975: 1418), som avser talerätt. Något krav på representativitet eller på särskilda kvalifikationer i övrigt i fråga om sammanslutningen ställs inte uttryckligt. 1 rättstillämp­ningen har MD också gett begreppet en vidsträckt tolkning (jfr MD 1974: 15). Självfallet måste dock vissa minimikrav gälla i sammanhanget. Denna fräga torde få överlämnas till rättstillämpningen (jfr beträffande sammanslutning av konsumenter MD 1980: 24).

När det gäller tillämpningen av första stycket får också beaktas att bestämmelsen är fakultativ i den bemärkelsen att MD får, men inte är skyldig, att tillåta medverkan, när väl förutsättningarna enligt paragrafen är uppfyllda. Delta lämnar ett utrymme för lämplighetsavvägningar också på den nu aktuella punkten. Teoretiskt skulle någon gång kunna inträffa att en sammanslutning av näringsidkare bildades pro forma eller för medver­kan endast i ett särskilt fall och att domstolen i ett sådant läge finner medverkan vara olämplig. Den fakultativa formen ger då utrymme för att inte tillåla sammanslutningen i fräga att medverka. Om den näringsidkare pä vars sida medverkan skulle ske anser denna stridande mol sina intres­sen, har han möjlighet att med stöd av tredje stycket motsätta sig ansök­ningen om medverkan.

Lämplighetsfrågan aktualiseras också i det läget att flera sammanslut­ningar önskar medverka. Denna situation behandlas i det följande, i slutet av kommentaren till första slyckel första meningen.

Fräga skall vara om ett ärende som avses i 13 § andra meningen lagen om marknadsdomstol m.m. De ärendetyper som därmed täcks in gäller tillämpningen av marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvill­kor mellan näringsidkare. I den allmänna motiveringen (2.7.2.2) har re­dovisats varför ärenden enligt konkurrenslagen (1982: 729) inte omfaltas av regleringen i 13 a 8. Som därvid uttalades skall dock regeln i första stycket inte tolkas motsatsvis, så alt den utestänger varje form av medverkan just i konkurrensärenden. Då framhölls också att 13 a 8 snarare kan lämna MD vägledning för någon form av analogislut på konkurrensområdet, när dom­stolen finner omständigheterna motivera detla.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 84

Sammanslutningen har alt göra sannolikt all ulgången av ärendel kan ha ell betydande inlresse för medlemmarna. Av delta följer alt samman­slutningen inte behöver leda i bevis förekomsten av ett betydande intresse. Del skall göras sannolikt att ulgången, dvs. MD:s beslut, kan ha ett intresse som dock, i sä fall, måste vara heiydande. Här kan det föreligga frågor av principiell betydelse men saken kan också gälla större ekonomis­ka värden. Även i övrigt kan det röra sig om speciella omständigheter, som särskilt angår medlemmarna. Del är ej en förutsättning alt deras intressen sammanfaller. Så behöver ju inte alltid vara fallet. Regelns syfte är endast att medge en sä allsidig belysning som möjligt av de ekonomiska eller andra aspekter som kan beröras av MD:s bedömning. Ofta torde det röra sig om en frågeställning som domstolen inte tidigare haft att pröva. Ibland kan det dock tänkas handla om att fördjupa underlaget för en värdering som domstolen tidigare har gett uttryck för, i ett nytt ärende eller genom omprövning av ett tidigare beslut.

RLK har föreslagit att man i lagtexten som ett ytterligare fall då medver­kan självständigt kan medges skulle ange att sammanslutningen gjort san­nolikt all ulgången av ärendet är "av allmän betydelse".

Ell sådant rekvisit skulle väl närmast innebära att utgången särskilt berörde allmänna intressen, exempelvis genom vittgående ekonomiska konsekvenser för konsumenterna. Vad det här gäller är dock frågan om en sammanslutning av näringsidkare, dvs. tredje man, skall tillåtas att med­verka i ett förfarande mellan två parter. Har saken allmän betydelse torde den i de allra flesta fall ha ett betydande intresse också för näringslivets organisationer. Skulle i något fall saken vara av allmän betydelse men sakna betydande inlresse för den berörda sammanslutningen torde, ä den andra sidan, ofta saknas motiv för sammanslutningen alt medverka. Den lilläggsgrund för näringslivets medverkan som kommittén föreslagit synes därmed sakna en praktisk funktion.

Vad jag förslår skulle ett rekvisit om "allmän betydelse" få vikt bara om det utryckte endast ett tilläggskrav. Man skulle därmed från möjligheten till medverkan avskära fall dä utgången visseriigen kan ha ett betydande inlresse för medlemmarna men saken likväl inte är av allmän betydelse. Jag finner dock inte behov av en uttrycklig regel om detta. Den föreslagna bestämmelsen är som nämnts fakultativ och medger att sådana fall kan avskiljas, när så är påkallat. Första siycket har utformats efter della.

Frågan om medverkan prövas efter ansökan av sammanslutningen. Något hinder möter inte mot att MD, när omständigheterna motiverar detta, självmant väcker spörsmålet om medverkan, med parterna eller genom underrättelse till den berörda sammanslutningen. I andra siycket behandlas ansökningens form och innehåll.

Frågan om formerna för handläggning av en ansökan om medverkan har behandlats i den allmänna motiveringen (2.7.2.2). När det sedan gäller


 


Prop. 1984/85:213                                                                 85

beslutets materiella innehåll, kan MD enligt första stycket tillåta alt sam­manslutningen, vid sidan av enskild part, medverkar i förfarandet och därvid åberopar bevisning.

Avfallningen skiljer sig på några punkter frän utredningsförslaget. Den speglar bedömningen att medverkan, när det gäller sammanslutningar av näringsidkare, bör vara möjlig på båda sidor men dock inte på ombuds­mannens sida, alltså i det avseende denne är sökande. RLK har föreslagit att innebörden av begreppet vid sidan av enskild part skall preciseras ytterligare i första siycket andra meningen, genom en negaliv bestämning. Enligt denna anges att domstolens avgörande i ärendet inte riktas mot den medverkande. All så måste vara förhållandet, dvs. att den medverkande inte kan ha partsslällning. följer dock enligt min mening tillräckligt tydligt av uttrycket "vid sidan av enskild part". Det kan tilläggas alt om den medverkande organisationen övergår lill att vara part, genom att utnyttja den subsidiära talerätten enligt 10 8 MFL, möjligheten att medverka för­faller enligt grunderna för 13 a 8. För detta krävs inte särskilt beslut av MD, eftersom en medverkan enligt nämnda lagrum förutsätts ske vid sidan av enskild part och den medverkande således inte samtidigt kan ha parts­ställning. När organisationen ställning som part, övergår dess befogen­heter i processen till att grundas på detta förhällande och inte på regeln i 13 a 8, som då saknar tillämplighet.

Av det anförda framgår att MD:s beslut i sakfrågan saknar formell rättslig betydelse mol den medverkande.

Vad som kan tillåtas är alltså att sammanslutningen medverkar i förfa­randet och därvid åberopar bevisning. Detla innebär till en början att den medverkande skall ha samma möjlighet att komma till tals under förfaran­det som parlerna och få del av allt material som när eller härrör från dem. Rätten att åberopa bevisning nämns uttryckligen.

Vid remissbehandlingen av kommitiébetänkandet har särskilt uppmärk­sammats frågan om den medverkande fär företa en processhandling som strider mot den parts åtgärder vid vars sida han befinner sig. Första stycket bygger pä denna punkt på följande överväganden.

Till en början bör framhållas som självklart att den medverkande saknar möjlighet alt vidta processhandlingar som //// sin an är slängda för den part vid vars sida han är. Vad frågan gäller är snarare om den medverkande, inom ramen för vad som är tillätet för denne part. på en viss punkt kan vidta en annan processhandling än parten. Svaret på den frågan kan inte ges allmängiltigt, eftersom man här har att göra med medverkan som ibland avser sökandesidan och i andra fall motsidan. Vidare kan process­handlingarna vara av olika slag och betydelse, om man låter begreppet omfatta såväl yrkanden som svaromål, grunder, sakframställning, bevis­ning och slutplädering. Detta synsätt ligger lill grund i detta sammanhang.

Den sökande partens utformning av sitt yrkande bildar principiellt den yttre ram som avgränsar MD:s prövning. Denna ram torde i princip inte


 


Prop. 1984/85:213                                                                  86

kunna utvidgas av den medverkande. Därmed är inte sagt att den som medverkar pä sökandesidan behöver, inom denna ram, stödja yrkandena och grunderna för dessa i sin helhet. I viss män kan det vidare tänkas finnas ett utrymme för någon form av andrahandsyrkanden e.d. Till den del den medverkande stödjer sökandens yrkanden och grunder kan han vidare helt eller delvis föra en annorlunda argumentering för riktigheten därav.

När det sedan gäller svarandesidan fär framhållas alt ett medgivande i processen i MD saknar självständig betydelse för domstolen som i stället, inom den genom ansökan uppdragna ramen, prövar saken ex officio. Vid sådant förhållande, och med tanke pä syftet att få en allsidig belysning, bör den som medverkar på sökandens motparts sida tillerkännas frihet att framlägga grunder vilka han menar lalar mol sökandens yrkanden. Detta gäller vidare givetvis också argumenteringen i övrigt, med tanke på nämnda syfte.

Självfallet måste den medverkande vidare kunna ge en egen sakfram­ställning, som komplettering, samt plädera. Också detla ligger i begreppet medverka.

Som berörts anges uttryckligen i första stycket åberopandet av bevis­ning. Skall bestämmelsens syfte uppnäs, måste en sådan bevisning få föras även om den inte stämmer överens med partens bevisuppgift. Exempelvis vill kanske den medverkande höra sakkunniga eller vittnen medan parten inte yrkar detla. Beslutar domstolen väl om tillåtelse enligt första siycket skall beslutet ha den innebörd som lagtexten anger, dvs. bevisningen kan inte avvisas därför att den part vid vars sida den medverkande står inte åberopar den. En frän detta helt skild fråga är om det finns grund för MD av annan art alt neka den medverkande alt få framlägga åberopad bevis­ning, exempelvis genom vittnesförhör. Detta kan domstolen bedöma i princip efter mönster av rättegångsbalkens regler. Som exempel kan tas att den åberopade bevisningen avser faktorer som ligger utanför processens ram eller är obehövlig av annal skäl. Bestämmelserna i 35 kap. 7 8 rätte­gångsbalken kan här vara vägledande.

Av det anförda följer att det har bedömts inte vara möjligt att låta regeln i första stycket innehålla samma förbud mot att företa processhandlingar stridande mot partens som det som uttrycks i 14 kap. 11 8 rättegångsbal­ken. Som har framgått kan MD likväl i viss utsträckning ha anledning att tillämpa motsvarande handlingsregel då det gäller medverkan enligt 13 a 8 första stycket marknadsdomstolslagen.

En konsekvens av ståndpunkten rörande bevisningen blir - i ett teore­tiskt fall - att MD till följd av att den medverkande begär vittnesförhör mäste hälla muntlig förhandling som annars inte hade varil erforderlig. Genom detta kan parternas kostnader tänkas öka. Bedömningen är att detta knappast i praktiken blir något problem. Framstår den muntliga bevisningen som obehövlig kan det finnas grund för att avvisa den. Enligt


 


Prop. 1984/85:213                                                                 87

13 a 8 tredje siycket får vidare inte en ansökan om medverkan bifallas, om parlen i fräga motsätter sig detta. Genom nämnda skyddsregel för parten bör denne i allmänhet kunna skaffa sig garantier för all processen inte kommer alt ta en riktning som han eller hon bedömer inte kunna godtas.

Det nu anförda avsåg bevisningen. 1 övrigi ger inte första stycket den medverkande någon rätt att påkalla muntlig förhandling. Frågan om huru­vida en sådan krävs avgör MD med stöd av 15 8 marknadsdomstolslagen. Där anges, att avgörande kan ske ulan sammanträde, om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Det har ansetts vara en i nuläget för långtgående åtgärd att tillerkänna den medverkande befo­genhet att liksom part kunna framtvinga ett sådanl sammanträde. Detta är också den sakliga innebörden av RLK:s förslag. Genom regeln i 13 a 8 är dock sörjt för alt den medverkande, i lika män som part, skall få plädera i de frågor som ärendel rör. Skall ärendel avgöras på handlingarna, måste alltså även den medverkande ges tillfälle att slutföra sin medverkan genom skriftlig argumentering.

Självfallet gäller vidare kravel enligl 15 8 marknadsdomstolslagen att tillfredsställande utredning måste föreligga för att ett ärende skall få avgö­ras utan sammanträde inför domstolen med parterna och den medver­kande. Detta innebär att domstolen i vissa fall mäste kalla till förhandling, även om ingen eller endast den medverkande begär det.

En viktig fråga är, om fler sammanslutningar än en kan tillåtas medverka i förfarandet i MD. I första stycket sätts på denna punkt inte upp något avgörande hinder mol detta. Samtidigt bygger bestämmelsen på den be­dömningen alt det i allmänhet knappast framstår som en praktiskt lämplig åtgärd att tillåta flera medverkande. Också andra skäl kan i det enskilda fallet tala mot att flera medverkar, om slarka intressekonflikter därmed uppstår på den sida där medverkan sker. Som förut nämnts följer vidare av tredje stycket all parten kan motsätta sig medverkan.

Något hinder för att medverkan sker på båda sidor men av skilda organisationer finns inte annat än då KO ensam är sökande.

Del får tilläggas all regeln om medverkan i förfarandel pä intet sätt förändrar MD:s nu föreliggande möjligheter att självmant verka för att ärendet på annat sätt tillförs behövlig utredning.

Andra stycket

Av denna bestämmelse, jämförd med 13 8 första stycket, följer att en ansökan om medverkan skall göras skriftligen och att av ansökningen skall framgå de skäl på vilka den grundas och den utredning sökanden åberopar.

Kravet pä angivande av den utredning som åberopas skall inte uppfattas så alt en fullständig bevisuppgift måste lämnas redan på detla stadium. Sä är ju ofta inte möjligt att göra, innan allas ståndpunkter blivit kända och det klarnat i frågan om vad som är ostridigt i ärendet.


 


Prop. 1984/85:213                                                                  88

Tredje stycket

Här anges att parterna skall beredas lillfälle att yttra sig över ansökning­en om medverkan. Vidare ställs upp den skyddsregeln alt ansökningen inte får bifallas, om parten på den sida som ansökningen om medverkan avser motsätter sig detta. Denna regel ger som berörts möjlighet för sistnämnde part att under hand skaffa sig garantier för att den som vill medverka inte handlar i strid mot vad parten kan godta,

14       8

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kallas lill sammanträdet.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen besiämmer.

Förhandling som avses i 4 eller 5 8 konkurrenslagen (1982:729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden fär även överlägga enskilt med part. För­handlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parlerna inför domstolen.

Ändringen syftar till att säkerställa att den som medverkar enligl 13 a 8 blir kallad till sammanträde enligl första slyckel. Av 15 8 följer att sam­manträde inte behöver hållas i vissa fall.

158 Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt

15       a 8 meddelas utan sammanträde enligt 14 8 första slyckel, om tillfreds­
ställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende fär avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 8 konkurrenslagen (1982:729), förbud enligt 21 8 samma lag eller förbud eller åläggande enligt

13   8 marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 8 lagen (1971: 112) om av­talsvillkor i konsumentförhållanden kan prövas ulan sammanträde enligl

14   8 första stycket.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller ålerkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida del inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. / ett ärende om förhud enligl 4 § marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligl 13 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (2.7.3). En begränsning görs genom hänvisningen lill ärenden om förbud enligl 4 § marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom. Della innebär att möjligheten att omedelbart besluta om ett


 


Prop. 1984/85:213                                                                 89

interimistiskt förbud inte omfattar produkter eller tjänster m.m, som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. I fräga om farliga nyt­ligheter täcks genom kopplingen mellan 4 och 13 88 MFL samt föreva­rande lagrum följande situationer: en näringsidkares saluhällande av en vara lill konsument för enskilt bruk (4 8 första stycket), en näringsidkares saluhållande av varan lill en annan näringsidkare (4 8 andra stycket) samt, i motsvarande fall, ett erbjudande av nyttjanderätt till varan mot ersättning samt ett tillhandahållande av ijänsl mol ersättning (4 8 tredje stycket).

I begreppet omedelbart ligger att marknadsdomstolen, med iakttagande av domförhetsregeln i 9 8 lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. och utan sammanträde med part (,jfr 15 8 andra stycket samma lag), skall kunna besluta i den interimistiska frågan redan samma dag som yrkandet kommer in till domstolen. Beslutet kan exempelvis utgöra ett knippe av ålägganden som interimistiskt förbjuder ett fortsatt saluhållande både i fråga om tillverkare, grossister och detaljister. Kopplade med tillräckligt kraftiga viten kan de i beslutet upptagna föreläggandena, när delgivning är möjlig utan omgång, innebära en mycket effektiv ordning för alt snabbt avskärma den farliga produkten m.m, frän marknaden, 1 sammanhanget finns anledning att erinra om produkiåterkallelsekommitténs pågående arbete. Den överväger eventuell lagstiftning som kan tvinga olika led inom produktion och distribution att dra tillbaka farliga produkter från markna­den.

Effeklivitetshänsyn kan dock inte vara avgörande, med hänsyn till att ett omedelbart förbud, ulan kommunicering, kan bli ett mycket kännbart ingrepp för den näringsidkare mot vilken förbudet riktas. Därför anges ett krav på synnerliga skäl. Bland annal följande aspekter har därvid betydel­se för bedömningen.

1 allmänhet måste det förutsättas att del föreligger överhängande risk för skada vid fortsatt försäljning av varan m. m. Exempelvis kan del redan ha inträffat allvarliga olyckstillbud. Även utan att så skett, kan de omständig­heter som redovisas till stöd för yrkandet vara sådana att ett tillräckligt underiag föreligger på den punkten. 1 centrum stär naiuriigen intresset av att undvika allvarligare personskador. Också betydande ekonomiska risker mäste dock kunna uppmärksammas. Även andra aspekter kan i rättstillämpningen tillmätas vikt vid prövningen. Hit kan höra den farliga produktens art, attraktivitet för köparna och tillgänglighet på marknaden saml bl. a. säljmeloder och företagsstruktur. I princip bör dock ett omedel­bart beslut förutsätta att konsumentintresset är särskilt tungt vägande. Sannolikheten för att ett förbud mol saluhållandet meddelas av MD vid den slulliga prövningen bör vidare kunna bedömas vara slor. Är den risk som produkten aktualiserar av synnerligen allvarlig art måste det dock i vissa fall vara möjligt att meddela ett omedelbart beslut även om en sådan bedömning inte dä kan göras.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 90

Självfallet skall också uppmärksammas den större eller mindre grad av olägenhet som det omedelbara beslutet i ett enskilt fall kan dra med sig för näringsidkaren i fråga. Härvidlag torde situationen kunna variera mycket, beroende på produktens art och användningsområde, marknadens beskaf­fenhet och annat av del slag som nyss berördes.

Det har bedömts inte vara påkallat alt följa ett förslag av rättegängs­utredningen pä denna punkt. Denna utredning har därvid pekat på alt man enligt rättegångsbalken i motsvarande läge nöjer sig med att det är fara i dröjsmål samt förordat detsamma här. Emellertid kan ett beslut om förbud mot saluhållande vara mer ingripande än en säkerhetsåtgärd såsom kvar­stad. Därav motiveras den nu föreslagna ordningen.

I fräga om interimistiska beslut som avses i andra stycket får anses gälla att de skall upphävas när ett tillräckligt behov inte längre finns.

18 8

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, alt inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 88, 10 8 andra stycket, 11 8, 13 8 första stycket och 14 8 rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Part och den som medverkar enligt 13 a § kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshem­lighet av teknisk natur.

I fräga om vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 8 8 rättegångsbal­ken motsvarande tillämpning. I stället för de där angivna beloppen 5 000 och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.

Den som ej är part och inte heller medverkar enligl 13 a § och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligl vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig. 1 ärende vari ombudsman för talan lillämpas be­stämmelserna för mål om allmänt åtal och i annal ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften ä vardera.

I detla lagrum regleras f. n. bland annat frågor som rör processuella viten och rätt till ersättning för inställelse inför marknadsdomstolen. Motsvaran­de frågor kommer nu upp beträffande den som medverkar i förfarandel enligt 13 a 8. Bedömningen är den följande.

Möjligheten för MD enligt 18 8 första siycket att vid vite förelägga part eller annan att inställa sig bör gälla också i fråga om den medverkande. Denne har ju en partsliknande ställning och bedöms praktiskt kunna påver­kas av processens utgång. Också betydelsen av att fä en så allsidig belys­ning som möjligt av ärendet spelar in. Någon lagändring krävs därvid inte.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 91

Enligt 18 8 andra siycket kan part föreläggas vid vite att tillhandahälla domstolen handling m.m. Även en medverkande bör kunna föreläggas della, vilket kräver en ändring. Motsvarande skäl som nyss angavs fär lyngd vid denna bedömning.

Slutligen föreskrivs i 18 8 fjärde stycket rätt till ersättning för inställelse för den som ej är part. Även en medverkande bör undantas från sådan rätt. Här fär vidare erinras om att parterna själva står för sina rättegångskost­nader i MD. Denna fräga har behandlats i den allmänna motiveringen (2,7.4),

18 8 har utformats i enlighet med del anförda,

19       8

I marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fräga som avses i 15 a 8 avgörs anges de skäl pä vilka beslutet grundas. Beslut som nu nämnts och beslut som avses i 15 § andra siycket sänds till parlerna och lill den som medverkar enligt 13 a § samma dag som det meddelas.

Ändringen medför att också en medverkande skall, liksom parterna, tillställas MD:s beslut samma dag som det meddelas. Även interimistiska beslut bör tillställas dessa i samma ordning.

20       8

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas part eller annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds enligt 19 §. Inlaga eller annan handting får lillställas part etter annan genom delgiv­ning, om del anses erforderligt.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföre­läggande enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, fär inte ske enligt 12 8 delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Ändringarna i reglerna om delgivning har redovisats i den allmänna motiveringen (2.7.4). Genom den föreslagna lydelsen av 19 8 kommer också interimistiska beslut, som skall tillställas någon, att delges.

Ikraftträdande m. m.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen (2,8) bör också lagen om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. träda i kraft den 1 januari 1986.


 


Prop. 1984/85:213                                                              92

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1.    lagom ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418).

2.    lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1984/85:213                                                             93

Bilaga I

Sammanfattning av riktlinjekommitténs betänkande

Utredningsuppdraget — en utvärdering

Kommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika produ­cenlpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunk­ten i arbetet har legal på att granska de riktlinjer som utarbetas av konsu­mentverket (KOV) för företagens tillämpning av generalklausulerna i marknadsföringslagen (1975: 1418. MFL) om otillbörlig marknadsföring, information och produktsäkerhet. Det har varit kommitténs uppgift att värdera de erfarenheter som vunnits av den gällande ordningen för produ­centpåverkan och att undersöka om del finns skäl att söka förbättra syste­met.

Genomförandet av utvärderingen

Kommittén har först kartlagt det aktuella området bl. a. genom intervju­er och enkäter med företrädare för näringslivet och KOV. Därefter har kommittén utvärderat olika konsumenlpoliliska styrmedel från såväl prak­tiska som rättsliga utgångspunkter. Utvärderingen har främst avsett KOV:s riktlinjer men har också berört verkels handläggning av enskilda ärenden, marknadsdomstolens (MD:s) beslut samt konsumentombuds­mannens (KO:s) förelägganden. Resultatet av utvärderingen har utgjort bakgrunden till kommitténs överväganden och förslag.

Resultatet av utvärderingen

I slutet av 1970-talel riktades i den allmänna debatten en delvis myckel stark kritik mot riktlinjesysiemet. Kommitlén har funnit att denna kritik varit överdriven. Nu när man inom KOV och näringslivet vant sig vid systemet och lärt sig hantera det framstår kritiken inte längre som aktuell. Några grundläggande brister i den nuvarande ordningen har kommitlén inte heller kunnat påvisa.

Efterlevnaden av riktlinjerna är sålunda tillfredsställande. De torde i vart fall ha lika stor genomslagskraft som formellt bindande föreskrifter skulle ha haft.

Riktlinjerna tillkommer efter förhandlingar mellan KOV och främst företrädare för näringsidkarna (se kap. 3). Riktlinjernas innehåll är också i de flesta fall typiska förhandlingsprodukler med ett inte obetydligt inslag av kompromisslösningar. Under de första åren som riktlinjesystemet till-lämpades förekom betydande svårigheter med tids- och resurskrävande framtagningsprocesser. Svårigheterna var dock inte större än alt det i de


 


Prop. 1984/85:213                                                                  94

flesta fallen gick all uppnå enighet om innehållet i riktlinjerna. Under de senaste åren har arbetet med att utarbeta riktlinjer löpt smidigare. Förslag lill förbättringar av framtagningsprocessen har därför grundats på del nuvarande förhandlingssystemet.

Riktlinjerna har utvärderats också ur rättslig synvinkel (se kap, 4). Kommittén konstaterar att riktlinjerna har blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område, KOV:s instruktion (1976:429) gör det möjligt att utfärda riktlinjer även utanför MFL:s tillämpningsområde. Rikt­linjerna kan därför användas för att förbättra konsumenternas positioner. I förarbetena till konsumentkreditlagen har det sagts att riktlinjerna till sin karaktär är rekommendationer. Riktlinjerna innehåller emellertid detalje­rade krav som även företrädare för näringslivet står bakom. 1 praktiken fungerar de på samma säll som formellt bindande föreskrifier. Riktlinjerna framträder därför i verkligheten inte som rekommendationer. Överträdelse av riktlinjer kan i sista hand beivras genom beslut av MD enligt MFL. Utvärderingen visar dock att KO hittills sällan åberopat riktlinjer vid talan i MD. Beslut av MD är bara i några fall den rättsliga grunden för riktlinjer­na. KOV:s ärendehandläggning utgör i stället den breda basen för norm-bildningen.

Kommitténs utvärdering har också avsett konkurrens-, kostnads- och nyttoeffekter (se kap. 5). Kommittén konstaterar alt riktlinjesystemet kan medföra vissa risker för olikformiga konkurrensvillkor, konkurrenshäm­mande samverkan mellan företag m.m. Bättre information och ingripan­den mot otillbörlig marknadsföring är dock positivt från konkurrenssyn­punkt. Kommittén har inte funnit att riktlinjesysiemet i praktiken medfört några nackdelar/rc;« konkurrenssynpunkt.

Riktlinjerna kan liksom andra nationella regler påverka import- och exportmöjligheterna i vissa fall. Hittills har inte riktlinjerna hävdats vara sådana tekniska handelshinder som år oförenliga med Sveriges internatio­nella åtaganden.

Man saknar ännu metoder för att i monetära termer utvärdera kostnader och nytta av riktlinjerna. Kommittén anser dock i vart fall att riktlinjesy­stemets effekter inte leder till att systemet av det skälet behöver ifrågasät­tas.

Kostnads- och nyttoaspekter bör emellertid beaktas i det framlida arbe­tet med riktlinjer. Delsamma gäller systemets verkan som handelshinder och på konkurrensen mellan företagen.

Pä informationsområdet konstaterar kommittén att 3 8 MFL fungerat tillfredsställande som en utgångspunkt för MD:s rättsbildning och KOV/ KO:s handläggning av enskilda ärenden.

Ibland har det emellertid förelegat svårigheter att utarbeta riktlinjer för företagens tillämpning av 3 8 MFL (se kap. 6). Sårskilt riktlinjer för infor­mation utanför säljslället har utfärdats i mindre omfattning än lagstiftaren torde ha tänkt sig. Det finns dock numera informationsrikllinjer för flera


 


Prop. 1984/85: 213                                                                95

viktiga områden, l.ex. prisinformation, sällskapsresor, textilier, konsu-mentkrediier och konsumentförsäkringar. Kommittén anser della vara av stort värde för konsumenterna.

När det gäller produktsäkerhet avser KOV:s verksamhet områden som inte omfattas av speciallagstiftning (se kap. 7). En slor andel av produktsä­kerhetsärendena hos KOV gäller olycksfallsrisker för barn i hemmet och på fritiden. Det finns dock inget permanent syslem för fortlöpande skade­rapportering av del slag som etablerats i åtskilliga andra länder. Därför går det inte att bedöma om de ärenden som anmäls lill KOV är representativa för det totala antalet produktrelaterade olyckor som drabbar konsumen­terna.

De flesta frågor angående farliga varor har kunnat lösas efter förhand­lingar mellan KOV och företagen. Riktlinjearbetet har gått lättare än pä informationsområdet. Delta beror på att det finns en betydande värdege­menskap mellan statsmakterna och företagen pä produklsäkerhetsomrä-det.

Generalklausulen om produktsäkerhet, 4 8 MFL, har f. n. en begränsad räckvidd. Förbud mot att saluhålla farliga varor kan riktas endast mot näringsidkare som saluhåller varor direkt till konsumenterna. Kommittén har emellertid funnit alt KOV ofta förhandlar även med tillverkare och andra näringsidkare i bakomvarande led beträffande deras marknadsföring av farliga varor.

Kommitlén har också i vissa avseenden utvärderat förfarandet i mark­nadsdomstolen (MD) (se kap. 8). Kommittén har funnit den kritik i viss män befogad som riktats mot att endast KO har direkt talerätt i ärenden enligt 2 8 MFL. Utvärderingen visar alt det också finns anledning att överväga vissa andra frågor som gäller förfarandet i MD. Särskilt påfallan­de är att en hel del näringsidkare är förhållandevis passiva i rättegångar i MD. Kommittén anser att detta i vissa situationer kan innebära en risk för att MD:s beslut kommer alt vila på ett ofullständigt processmaterial. Med hänsyn till att domstolens beslut skall vägleda rättsutvecklingen som preju­dikat är detla en fråga som bör uppmärksammas.

Överväganden och förslag

Ökad flexibilllel - självreglering som kompletterande styrmedel

Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen för producentpäverkan behålls. KOV:s ärendehandläggning blir även i fortsättningen det kvantita­tivt sett mest betydelsefulla styrmedlet för producentpåverkan. Riktlinjer­na beslår som det viktigaste styrmedlet av normkaraktär (se kap. 9). Näringsidkarna och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera sig i arbetet att förbättra konsumenternas ställning, Kommitlén anser del önskvärt att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva en själreglering som innebär att näringslivets organisa-


 


Prop. 1984/85:213                                                                  96

tioner i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende av KOV. Kommitléns förslag till självreglering är förankrat i näringslivet. Förslaget avser främst frågor om information till konsumen­terna. KOV skall fortfarande ha det övergripande ansvaret för alt erforder­liga normer tas fram.

Framtagningen av riktlinjerna

Kommittén har angivit en ordning för framtagning av riktlinjer och andra normer (se kap. 9). Eftersom KOV:s riktlinjearbete under de senasle åren har fungerat väl ansluter schemat nära till redan förekommande handlägg­ningsformer. En nyhet i förhållande till det nuvarande förfarandet är dock all utarbetandet av normer enligt kommitlén bör delas upp i en utrednings­del och en förhandlingsdel. Valet av styrmedel - l.ex. riktlinjer eller självsanering — bör ske först sedan utredningsarbetet är avslutat.

Information

Kommittén pekar pä flera motiv för att förtydliga 3 8 MFL. Av företrä­desvis praktiska skäl avstår kommittén dock från alt föreslå att paragrafen ändras (se avsnitt 10.1).

Under de senaste åren har informationsreglerna i riktlinjerna främst avsett sådan information som skall lämnas pä säljslället eller eljest i sam­band med konsumentens köpbeslut. Bland annal minskade resurser för KOV:s verksamhet har lett till en markant minskning av nya regier om informationen utanför säljslället. Kommittén anser alt det är realistiskt alt anta att denna utveckling fortsätter. 1 vissa fall kan del vara angeläget med regler om information utanför säljslället (se avsnitt 10.2).

Genom en ökad flexibilitet med bäde KOV:s riktlinjer och näringslivets självreglering som styrmedel anser kommittén att det ändå finns goda möjligheter att förbättra näringsidkarnas information till konsumenterna (se avsnitt 10.3).

Produktsäkerhet

Kommittén anser att avsaknaden av ett övergripande system för rappor­tering av och statistik över olyckor i hemmet och pä fritiden utgör en grundläggande brist i värt nuvarande konsumentskydd (se avsnitt 11.1). KOV har visserligen påbörjat en försöksverksamhet på området. Enligt kommittén krävs dock ett permanent skaderapporteringssystem med ett tillräckligt antal rapportlämnare. Kommittén föreslår därför att KOV till­sammans med Statistiska centralbyrån beviljas ett särskilt anslag som gör det möjligt att snabbt bygga upp ett rapportsystem.

Kommittén har i enlighet med vad som sägs i direktiven övervägt om riktlinjerna om produktsäkerhet bör ersättas med ett system med formellt bindande föreskrifier (se avsnitt 11.2). Kommittén har funnit att produkl-säkerhetsriktlinjerna som system betraktat f. n. fyller del från konsument-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 97

synpunkt viktigaste syftet, nämligen att vara ett effektivt medel all skapa produktsäkerhet. Riktlinjerna torde i allmänhet ge ett lika gott konsu­mentskydd som bindande föreskrifter. Av effektivitetsskäl är del således inte befogal all välja en annan ordning. Majoriteten i kommittén anser vidare all ett syslem med bindande föreskrifter kan mötas med invändning­ar av principiell natur. Kommitténs majoritet föreslår därför alt riktlinjer även i fortsättningen skall vara förstahandsalternaliv vid normering pä produktsäkerhelsomrädel. Riktlinjerna bör liksom hittills utformas som grundkravsregler, kompletterade med reglerom information om varorna. 1 vissa undanlagsfall tänker sig dock kommitténs majoritet att bindande föreskrifter (speciallagstiftning kan visa sig vara ett mera ändamålsenligt styrmedel än riktlinjer. En minoritet i kommittén anser att en möjlighet för regeringen alt utfärda bindande föreskrifter bör finnas.

KommillénTiar haft ett särskilt uppdrag att utreda om förbud enligl 4 § MFL skall kunna meddelas inte bara mot näringsidkare som saluhåller en vara direkt lill konsument för enskilt bruk utan även mot näringsidkare i bakre led. l.ex. tillverkare eller importör (se avsnitt 11.3). Det finns ett brett stöd för en lagändring med en sådan innebörd. Som redan nämnts förhandlar således KOV redan nu ofta med näringsidkare i bakre led. Inom näringslivet är det vidare en utbredd uppfattning att näringsidkare i bakre led bör ha ett formellt ansvar enligt 4 8 MFL. Talan mot bakre led ger också möjlighet lill ett effektivare konsumentskydd.

Enligt kommitténs mening bör möjligheten alt meddela förbud - lill skillnad frän vad som gäller f. n. - också omfatta tjänster. Om näringsidka­re mot vederlag tillhandhåller konsument för enskilt bruk en vara eller en tjänst som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom skall därför enligt kommitléns förslag MD kunna förbjuda näringsidkaren alt fortsätta därmed. Detsamma bör gälla om en näringsidkare tillhandahåller en sådan vara eller tjänst åt annan näringsid­kare för vidare marknadsföring till enskilda konsumenier.

Pä produktsäkerhetsområdet föreslår kommittén också en ändring i 8 § konsumenlköplagen av innebörd alt en vara som MD bedömt som farlig eller otjänlig alltid skall anses behäftad med fel.

Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga karaktär

Då termen rekommendationer — med ett normalt språkbruk — inte motsvarar den funktion som riktlinjerna har i praktiken bör den enligt kommitléns mening inte användas som ett uttryck för riktlinjernas rättsliga karaktär (se avsnitt 12,1),

Kommittén anser det viktigt att riktlinjernas rättsliga innebörd framgår tydligt. Med det syftet föreslär kommittén i huvudsak följande ändringar i fråga om riktlinjernas redaktionella utformning och presentation. Den hän­visning till KOV:s instruktion som f. n. förekommer i inledningen av rikt­linjerna bör kompletteras med en upplysning om att riktlinjerna bygger på 7    Riksdagen 1984/85. / saml. Nr 2/3


 


Prop. 1984/85:213                                                                 98

2—4 88 MFL. Vidare bör anges att riktlinjerna ger besked om de krav KOV efter förhandlingar med representanter för näringslivet ställer på ifrågavarande marknadsföring. Redan i ingressen bör dessutom finnas en hänvisning till del särskilda avsnittet i riktlinjerna med upplysningar om vad som händer om riktlinjerna inte följs. Med dessa förtydliganden inne­håller riktlinjerna enligt kommitténs mening tillräckliga upplysningar om den rättsliga karaktären. Del bör dä inte kunna riktas någon vägande invändning mot att skall-formen används i riktlinjerna (se avsnitt 12.3).

Förfarandel i MD

Kommitlén anser alt det inte finns sakliga skäl för att enskilda näringsid­kare skall ha endast s. k. subsidiär talerält i ärenden som gäller otillbörliga marknadsföringsåtgärder enligt 2 8 MFL som direkt berör den egna verk­samheten. Därefter föreslär kommittén all en näringsidkare som berörs av en handling som avses i 12 8 MFL skall ha möjlighet alt vända sig direkt till MD ulan att först göra anmälan till KO (se avsnitt 13.1).

KO:s förelägganden skall f. n. godkännas för att få samma verkan som ett beslut av MD. Detta krav är enligt kommitlén olämpligt bl. a. därför att det kan onödigt fördröja beslutsprocessen. Kommittén är enig om att den nuvarande ordningen beträffande KO:s förelägganden inte är tillfredsstäl­lande. Kommitténs majoritet föreslär vissa nya regler i fråga om sådana förelägganden (se avsnitt 13.3). Viktigast är förslaget att ett föreläggande blir gällande inte bara efter godkännande utan också om vederbörande näringsidkare underiäter att meddela alt han motsätter sig föreläggandet.

I ärenden som förs till MD för att få fram ett vägledande prejudikat kan ibland den nuvarande ordningen som innebär att KO, eller annan sökande, måste yrka förbud eller åläggande i samband med talan i MD vara olycklig. Ett sådant yrkande kan leda till alt en näringsidkare avslår från att tillräck­ligt aktivt delta i förfarandet. Kommittén föreslåren specialregel om att en talan kan fä begränsas till alt avse en prövning av frågan huruvida en näringsidkares förfarande eller underiätenhet kan bli föremål för ingripan­de enligt någon av generalklausulerna i MFL eller lagen (1971: 112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor, AVL (se avsnitt 13.4).

En bärande tanke bakom den marknadsrättsliga lagstiftningen är att MD:s beslut skall efterlevas även av företag som inte varit part i ett ärende. Det framstår då som berättigat att företag som inte deltar som part får möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i processen. Della gäller särskilt om ell företag som är svarande av en eller annan anledning deltar mindre aktivt i förfarandel. Organisationerna bör också kunna tillföra processmaterial av värde för MD:s prejudikatskapande verk­samhet. Kommittén föreslår därför att en sammanslutning av näringsidka­re under vissa förutsättningar skatt få medverka i ett ärende vid sidan av KO:s motpart (se avsnitt 13.5).


 


Prop. 1984/85:213                                                   99

För att särskilt fariiga produkter snabbt skall försvinna från marknaden föreslår kommittén slutligen att MD i ärenden enligl 4 8 MFL fär möjlighet att meddela interimistiskt beslut utan föregående skriftväxling med berörd näringsidkare, om synnerliga skäl föreligger (se avsnitt 13.6.3),


 


Prop. 1984/85:213                                                                100

Bilaga 2

Riktlinjekommitténs lagförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 4.   10.   14 och   15 88 marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Förestagen lydelse


4 8


Saluhäller näringsidkare till kon­sument för enskilt bruk vara. som på grund av sina egenskaper med­för särskild risk för skada pä person eller egendom, kan marknadsdom­stolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos nä­ringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om konsumenten er-bjudes all mol vederlag förvärva nyttjanderätt lill vara för enskilt bruk.

Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den män det i författ­ning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.


Tillhandahåller en näringsidkare mot vederlag ät konsument för en­skilt bruk en vara eller en tjänsl, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä person eller egendom, kan mark­nadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om en näringsidkare tillhandahäller en sådan vara eller tjänst ät annan näringsidkare för vidare marknads­föring till konsumenter. Förbud kan meddelas även anställd hos nä­ringsidkare och annan som handlar pä näringsidkares vägnar. Förbud mot tillhandahållande av vara eller tjänst bör dock inte meddelas, om det ändamål som förbudet skulle fylla kan uppnäs genom ell förbud enligt 2 8 eller ett åläggande enligt 3 8.

Vad som sägs i första stycket gäl­ler även beträffande en vara eller en tjänsl som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Förbud enligt denna paragraf fär inte meddelas i den män det i för­fattning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmel­ser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skul­le fylla.


10 8


Fräga om förbud eller åläggande enligl 2-4 88 upplages efter ansö­kan. Sådan ansökan göres av kon­sumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansö-


Fråga om förbud eller åläggande enligt 2, 3 eller 4 8 tas upp efter ansökan. Sådan ansökan görs av konsumentombudsmannen. Beträf­fande förbud enligt 2 § får ansökan


 


Prop. 1984/85:213

Nuvarande lydelse

kan, får ansökan göras av samman­slutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller, belräflän-de förbud enligl 2 8, av näringsid­kare som beröres av handlingen.

Förbudsföreläggande


Föreslagen lydelse

göras  också  av  en   näringsidkare som berörs av handlingen.

Beslutar konsumentombudsman­nen för visst fall att inte göra ansö­kan, får ansökan göras av samman­slutning av konsumenier, löntagare eller näringidkare.

Förbuds- och informalionsföreläg-gande


14 8


Fråga om förbud enligt 2 eller 4 8 fär i fall som ej är av större vikt prövas av konsumentombudsman­nen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som antages ha företagit hand­ling, som avses i 2 eller 4 8, till god­kännande omedelbart eller inom viss tid förelägges förbud vid vite att fortsätta därmed eller, i fall som avses i 2 8, att förelaga annan lik­nande handling.

Har föreläggande godkänts, gäl­ler det som förbud som har medde­lats av marknadsdomstolen enligt 2 eller 4 8. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta ti­den har gått lill ända är dock utan verkan.


1 fall som ej är av större vikt får konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande pröva fråga om förbud enligt 2 eller 4 8 och ge­nom informalionsföreläggande prö­va fråga om åläggande enligt 3 8.

Förbudsföreläggande innebär att den som antas ha företagit hand­ling, som avses i 2 eller 4 8, till god­kännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed eller, i fall som avses i 2 8, att företa annan liknan­de handling.

Informationsföreläggande inne­bär att den som antas ha gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 3 8, till godkännande ome­delbart eller inom viss tid föreläggs vid vite att lämna information, som anges där.


Informationsföreläggande

15 8


Fräga om åläggande enligt 3 8 får i fall som ej är av större vikt prövas av konsumentombudsmannen ge­nom informationsföreläggande.

Informationsföreläggande inne­bär att den som antages ha gjort sig skyldig till Underlätelse, som avses 13 8, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges vid vite att lämna information, som anges där.

Har föreläggande godkänts, gäl­ler det som åläggande som har med­delats av marknadsdomstolen en­ligt 3 8. Godkännande som sker se­dan den i föreläggandet utsatta ti-


Har ett förbudsföreläggande eller ett informationsföreläggande god­känts gäller det som ett förbud eller ett åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen enligl 2. 3 eller 4 8. Godkännande som sker sedan den i föreläggandel utsatta tiden gått lill ända är dock utan verkan.

Har den mol vilken ett föreläg­gande riktats ej inom utsatt tid god­känt eller skriftligen motsatt sig fö­reläggandet, får konsumentom­budsmannen besluta att föreläggan­det skall gälla på sätt som sägs i första stycket. Beslutet får verkan när del har delgivits den mot vilken


 


Prop. 1984/85:213

Nuvarande lydelse

den har gått till ända är dock utan verkan.


102

Föreslagen lydelse

det riktas. Denne får inom en må­nad därefter hos marknadsdomsto­len skriftligen begära omprövning av beslutet.

I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för liden intill dess att ärendet slutligt har av­gjorts, förordna att beslut enligt andra stycket ej skall gälla.


2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971: 112) om förbud mot oskäli­ga avtalsvillkor,

dels att 6 8 skall ha nedan angivna lydelse,

dds att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a 8, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Förestagen lydelse


 


Fråga om förbud får i fall som ej är av större vikt prövas av konsu­mentombudsmannen genom att den som antages ha använt oskäligt av­talsvillkor förelägges förbud till godkännande omedelbart eller inom viss tid (förbudsföreläg­gande).

Har förbudsföreläggande god­känts, gäller del som förbud av marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om för­budsföreläggande meddelas av re­geringen.


I fall som ej är av större vikt får konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande pröva fråga om förbud.

Förbudsföreläggande innebär att den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor, till godkännande omedelbart eller inom viss lid före­läggs förbud vid vite att fortsätta därmed.


6a8

Har ett förbudsföreläggande god­känts gäller det som ett förbud som har meddelats av marknadsdomsto­len. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden gått lill ända är dock utan verkan.

Har den mot vilken ett förelåg-


 


Prop. 1984/85:213


103


 


Nuvarande Ivdelse


Förestagen lydelse


gande riktats ej inom utsatt tid god­känt eller skriftligen motsatt sig fö­reläggandet, fär konsumentom­budsmannen besluta att föreläggan­det skall gälla på sätl som sägs i första stycket. Beslutet får verkan när det har delgivits den mol vilken det riktas. Denne får inom en må­nad därefter hos marknadsdomsto­len skriftligen begära omprövning av beslutet.

I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för tiden intill dess att ärendet slutligt har av­gjorts, förordna att beslut enligt andra stycket ej skall gälla.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol

m. m., dels att 13, 14 och 15 88 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a 8, av nedan angivna

lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


13 8

Ansökan som avses i 17 8 konkurrenslagen (1982:729) görs skriftligen. Delsamma gäller ansökan om förbud eller åläggande enligt 2-4 8 mark­nadsföringslagen (1975:1418) eller I 8 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Av ansökningen skall framgå de skäl pä vilka ansök­ningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

I ett ärende enligt 2, 3 eller 4 8 marknadsföringslagen eller 1 8 la­gen om förbud mot oskäliga avtals­villkor kan marknadsdomstolen pröva en talan som är begränsad lill frågan huruvida ingripande mol en näringsidkares förfarande eller un­derlätenhet kan ske med stöd av någon av de nämnda bestämmelser­na.

13 a

Om en sammanslutning av nä­ringsidkare gör sannolikt att ul­gången av ett ärende, i vilket kon-


 


Prop. 1984/85:213

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


104


sumentombudsmannen är sökande, kan ha ett betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen eller är av allmän betydelse, kan marknadsdomstolen pä ansökan av sammanslutningen tillåta att denna medverkar i förtärandet och åbero­par bevisning vid sidan av närings­idkare som är motpart till konsu­mentombudsmannen. Marknads­domstolens avgörande i ärendel riktas inte mot den medverkande.

Parterna skall beredas tillfälle alt yttra sig över en ansökan enligt första stycket. En sådan ansökan får inte bifallas, om konsumentom­budsmannens motpart motsätter sig della.

Vad som sägs i 13 8 första stycket gäller även en ansökan om medverkan.

14 8


Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ­de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före­bringa den utredning de vill åbero­pa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den an som ärendel rör kallas, även om han ej är sökande.


Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ­de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före­bringa den utredning de vill åbero­pa.

Är ombudsmannen för frågor av den art som ärendel rör inte sökan­de, skall han ges tillfälle att yttra sig i ärendet.


Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

Förhandling som avses i 4 eller 5 8 konkurrenslagen (1982:729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden fär även överlägga enskilt med part. För­handlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna inför domstolen.

15 8

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a 8 meddelas utan sammanträde enligt 14 8 första stycket, om tillfreds­ställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 8 konkurrenslagen (1982: 729), förbud enligt 21 8 samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 8 marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 8 lagen (1971:112) om för­bud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas ulan sammanträde enligt 14 8 första stycket.


 


Prop. 1984/85:213

Nuvarande lydelse

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkal­lelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas ulan att den som för­budet, åläggandet eller återkallel­sen avser fält tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anled­ning anta, att han avvikit eller eljesl håller sig undan.


105

Föreslagen lydelse

Förhud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkal­lelse av tillstånd, som avses där. får inte beslutas utan att den som för­budet, åläggandet eller återkallel­sen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anled­ning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. 1 ett ärende om förbud enligt 4 8 marknadsförings­lagen får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligl 13 8 marknadsfö­ringslagen, om synnerliga skäl före­ligger.


4    Förslag till

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrivs i fräga om konsumentköplagen (1973:877) alt 8 8 skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

i Säljes varan i strid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418) eller eljest i strid mot förbud att saluhålla vara, vilket meddelats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte att fö­rebygga att den som använder varan ådrager sig ohälsa eller drab­bas av olycksfall eller för att eljest hindra användning av vara som ej är tillförlitlig frän säkerhetssyn­punkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller, om varan är sä bristfällig att dess an­vändning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller häl­sa.


8


Förestagen lydelse

Säljs varan, trots att den enligt beslut av marknadsdomstolen pä grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä person eller egendom eller är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ända­mål, skall varan anses behäftad med fel.

Säljs varan i annat fall i strid mot förbud att saluhälla vara, som har meddelats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte att fö­rebygga alt den som använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att annars hindra användning av vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssyn­punkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller, om varan är så bristfällig att dess an­vändning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller häl­sa.


 


Prop. 1984/85:213                                                                106

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över riktlinjekom­mitténs betänkande (SOU 1983:40) Konsumentpolitiska styrmedel — utvärdering och förslag

Innehållsförteckning                                                             Sid.

1.   Riktlinjesystemet. Principiell och praktisk utvärdering. .Självreg­lering m.m. inom näringslivet. Riktlinjerna ur rättslig och funk­tionell synvinkel   ...............................       106

2.   Information   ...............................................................       157

3.   Produktsäkerhet   .......................................................       161

 

3.1    Utvidgning till tjänster. Säljförbud riktat mot tidigare säljled     161

3.2    Straffsanktionerade regler   .................................. ... 172

3.3    Konsumentköplagens felbegrepp   ........................ ... 180

3.4    Skaderappporleringssystem  .................................     184

4. Processen i marknadsdomstolen, m.m.........................     195

4.1    Direkt taleräu  ........................................................       195

4.2    Situationen då yrkandet medgivits. Branschorganisationers medverkan i processen, Fastställelsetalan samt möjligheten

att föra lalan utan förbudsyrkande m.m.................       202

4.3 Interimistiska förbudsbeslut och vissa andra rätlegångsfrä-

gor    ......................................................................       210

4.4 Konsumentombudsmannens förelägganden   .......      214

1    Riktlinjesystemet

Principiell och praktisk utvärdering. Självreglering m. m. inom näringsli­vet. Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel.

1.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten, som i sin dömande verk­samhet inte kommit i kontakt med de producenlpåverkande styrmedlen på konsumentpolitikens områden, har inriktat sin granskning av betänkandet i första hand på de föreslagna lagändringarna. Utifrån de synpunkter som hovrätten anser sig ha att beakta har hovrätten i sak ingen erinran mot de framlagda förslagen.

Hovrätten delar kommitténs uppfattning att termen rekommendationer är en missvisande beteckning pä ifrågavarande regler. Från språklig syn­punkt är inte heller riktlinjer en bra beteckning, eftersom det som beteck­nas som riktlinjer i själva verket är delaljregler. Hovrätten föreslär att man försöker finna en mer passande term. Möjligen löser sig problemet med liden genom att termen riktlinjer blir ett mer inarbetat och accepterat begrepp.


 


Prop. 1984/85:213                                                                107

1.2    Kammarrätten i Sundsvall: Kommittén har i betänkandet utförligt re­dovisat formerna för och resultaten av den utvärdering och översyn i fråga om olika producenlpåverkande styrmedel pä konsumentpolitikens område som enligt direktiven utgjort tyngdpunkten i utredningsarbetet. Vid en översiktlig genomgäng av de allmänna överväganden och förslag som kommittén redovisat mot bakgrunden av sin utvärdering och översyn har kammarrätten - från de synpunkter kammarrätlen har att företråda - inte funnit anledning föreligga till erinringar. Det sagda gäller framför allt i fråga om den betydelsefulla och centrala del i betänkandet som gäller rikllinje-syslemet och dess ulformning i framliden.

1.3    Kommerskollegium (KK): Kollegiei finner del rimligt att man som kommittén föreslår utöver nuvarande system med riktlinjer även prövar en självreglering som innebär alt näringslivets organisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning.

Vad gäller riktlinjernas ställning i förhållande till Sveriges internationella handelsutbyte m.m. kan kollegiet konstatera att den underrättelseskyl­dighet till kollegiet som föreligger för myndigheter enligt kungörelsen 1973:233 (senasle lydelse enligl 1979: 1209) i huvudsak fungerat tillfreds­ställande vad avser relationerna till Konsumentverket. Kollegiet kan vi­dare bekräfta att för den praktiska tillämpningen av GATT-överenskom-melsen om tekniska handelshinder har riktlinjerna från svensk sida i dessa sammanhang fått betraktas som analoga med myndighetsföreskrifter. Såle­des har kollegiet enligt bestämmelser i denna överenskommelse och enligt en motsvarande informations- och konsultationsprocedur inom EFTA för svensk del fortlöpande notifieral Konsumentverkels riktlinjer och förslag till riktlinjer. Kollegiet vill i sammanhanget allmänt peka på vikten av att riktlinjerna i största möjliga utsträckning utformas med internationella normer som grund och att de lillämpas pä ett sådant säll att oberättigade hinder för internationell handel inte uppkommer. Vid utarbetandet av riktlinjerna bör således bl. a. beaktas eventuella svårigheter för importen och eventuellt även för exporten (typ omställning av produktionen eller anpassning av informationen). Det synes därför rimligl att Konsumentver­ket med slöd av kollegiet bevakar att sådana hinder inte uppstår samt att verkei även fortsättningsvis i sitt regelarbete tar hänsyn till intresset av att undvika handelshinder.

1.4 Stockholms Handelskammare: Större delen av del framlagda betänkan-
del upptas av en utvärdering av riktlinjesystemets tillämpning. Av denna
omsorgsfulla genomgäng framgår au riktlinjesysiemet numera fungerar
väl. Handelskammaren delar därvid Kommitténs uppfattning att riktlinjer
även i fortsättningen bör användas som konsumenipolitiskt styrmedel.

Vid sidan av riktlinjesysiemet bör enligl Kommittén ett system med självreglering kunna prövas. Kommittén tänker sig därvid att näringslivet i


 


Prop. 1984/85:213                                                                 108

vissa fall skall ta fram normer och svara för normövervakning inom fram­för allt informationsområdet. Tyvärr går Kommiltén inte närmare in på hur en sådan självreglering skall utformas i praktiken, varför del år svårt att i detalj bedöma förslaget. Enligt Handelskammaren är dock tanken pä själv­reglering tilltalande så tillvida att ell sådant system bör kunna ersätta olika föreskrifier från myndighetshåll.

1.5 Marknadsdomstolen (MD): Kommitlén har på ett förtjänstfullt sätt belyst den gällande ordningen för producentpäverkan på konsumentpoliti­kens område. Marknadsdomstolen kan i allt väsentligt instämma i kommit­téns överväganden och förslag i kap. 9—13 i betänkandet. 1 anslutning till de särskilda kapitlen vill domstolen anföra följande.

Kap- 9

Marknadsdomstolen delar kommitténs uppfattning att riktlinjesysiemet på det hela taget fungerat väl och att det inte finns anledning till någon radikal förändring i systemet. Detta bör dock kunna förbättras genom de åtgärder kommittén föreslår, främst indelningen av arbetet med framta­gande av riktlinjer i ett utredningsskede och ett förhandlingsskede.

Kommittén förordar en ökad användning av självreglering inom närings­livet. Avsikten med förslaget är bl. a. att i större utsträckning än tidigare la till vara det kunnande som finns inom näringslivet. Förslaget är samtidigt ett konkret uttryck för den av kommitlén omnämnda principen om närings­livets huvudansvar för att konsumenternas berättigade intressen tillgo­doses. Kommiltén har av naturliga skäl avstått frän alt ange hur ett system med självreglering skall se ut i detalj och det är därför inte möjligt att närmare bedöma dess konkreta innebörd. Principiellt anser dock mark­nadsdomstolen att en ökad självreglering av angivet slag är av värde, förutsatt att de normer och regler som kan bli resultatet härav inte kommer i konflikt med de tankegångar som ligger bakom den marknadsrättsliga lagstiftningen. Kommittén utgår också frän att konsumentverket skall be­hålla ett övergripande ansvar för normframtagning och normövervakning. Som kommittén påpekar är det viktigt att i normarbetet beaktas även de konkurrenspoliliska aspekterna. Över huvud laget är del glädjande all kommittén så utförligt behandlar konsumentpolitikens förhällande lill kon­kurrensrätten. De uttalanden som kommittén gör i anslutning härtill är enligt marknadsdomstolens mening väl avvägda.

Kap. 12

Kommitlén behandlar i detta kapitel riktlinjernas rätisliga karaktär. En­ligt kommitténs bedömning bör riktlinjerna inte betecknas som rekommen­dationer, eftersom denna term ger en missvisande bild av riktlinjernas egentliga innebörd. Även marknadsdomstolen anser alt ordet rekommen­dation inte pä ett tillräckligt klargörande sätt ger besked om riktlinjernas


 


Prop. 1984/85:213                                                                109

plats i det konsumentpolitiska regelsystemet. Beteckningen riktlinje har, som kommittén anför, blivit ett inarbetat och accepterat begrepp och den kan därför med fördel användas även i framtiden. Tilläggas bör dock att kommittén (s. 287) i beskrivningen av förhällandet mellan riktlinjer och i rättslig mening bindande föreskrifter torde ha alltför starkt betonat likhe­ten mellan de två regelslagen. Endast de riktlinjer som grundar sig på marknadsdomstolens beslut kan sägas ha en med straffregler likartad ställ­ning.

Marknadsdomstolen har ingen erinran mol kommitténs uttalanden om riktlinjearbetets formella grund i instruktionen för konsumentverket. Dom­stolen tillstyrker förslaget lill förtydligande av ingressen till varje riktlinje.

1.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén har haft till uppdrag alt utvärdera och se över olika producenlpåverkande styrmedel pä konsu­mentpolitikens område. Tyngdpunkten i arbetet har legat på alt granska de riktlinjer som utarbetas av konsumentverket (KOV) för företagens tillämp­ning av generalklausulerna i marknadsföringslagen (MFL). Kommitténs slutsats är att riktlinjesysiemet efter vissa "inkörningsproblem" idag fun­gerar pä ett tillfredsställande sätl. Några grundläggande förändringar av detla system föreslås därför inte av kommiltén.

I kapitel 5 i betänkandet diskuteras riktlinjernas inverkan på konkur­rensförhållandena inom näringslivet. Kapitlet innehåller en värdefull ana­lys av de risker för negativa konkurrenseffekter som finns med riktlinje-verksamheten, NO delar kommitténs uppfattning att dessa risker inte i någon nämnvärd grad förverkligats, varför riktlinjearbetel av dessa skäl inte behöver ändras. Det är emellertid väsentligt att medvetenhet hela tiden finns om de olämpliga verkningar från konkurrenssynpunkt som kan uppkomma i dessa sammanhang, NO vill understryka vikten av att riktlin­jerna, för att inte hämma företagens produktutveckling, begränsas till sådana krav som är av väsentlig betydelse frän konsumentsynpunkt. Del år också angelägel alt riktlinjerna medger en flexibilitet, sä alt förelagen har möjlighet att uppfylla de grundläggande kraven pä olika sätl.

Kommittén påpekar också att det sätt pä vilket näringslivet är represen­terat vid riktlinjeförhandlingarna kan få konkurrenssnedvridande effekter. NO vill här framhålla att det bör vara ett ansvar för KOV att se till att olika grupper inom den aktuella branschen är representerade vid förhandlingar­na eller på annat sätt får möjlighet att framföra sina synpunkter. Även företag som stär utanför branschorganisationen pä området liksom impor­törer och småföretag bör ges möjlighet att medverka vid framtagandet av riktlinjer. Om endast de branschledande, större företagen deltar i kontak­terna med KOV finns en risk för att riktlinjerna kommer att ställa onödigt höga krav. som de mindre företagen inte kan uppfylla till rimliga kostna­der. Resultatet kan bli ett dyrt överskydd för konsumenterna samtidigt som konkurrenstrycket i branschen minskar genom att de mindre företa­gen får svårare alt hävda sig.


 


Prop. 1984/85:213


110


För all hålla nere koslnaderna och bevara konkurrenslryckel år del vidare av största vikt att riktlinjerna så långt möjligt anpassas till förekom­mande internationella normer så att tekniska handelshinder inte tillskapas. På många varuområden är idag en fri import förutsättningen för en funge­rande konkurrens.

Kommittén anser det önskvärt alt som ett komplement till riktlinjerna pröva en självreglering, som innebär alt näringslivels organisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende av KOV. NO är positiv till att näringslivet genom självsaneringsverksam­het i ökad utsträckning själv tar ansvar för sina åtgärder på marknadsfö­ringsområdet. En central normgivning bör dock inte ses som det primåra sättet för sanering. Bättre information till företagen om påvisade konsu­mentproblem och rådgivning om tänkbara lösningar kan ofta vara tillräck­ligt. Som påpekas av kommittén kan även olika former av självreglerande ätgärder av normativ karaktär, på samma sätt som normering genom riktlinjer, medföra vissa risker frän konkurrenssynpunkt. Det finns därför anledning för NO alt ägna uppmärksamhet åt utvecklingen pä detta områ­de.

I prop. 1976/77: 123 med förslag till konsumentkreditlag fastslogs att KOVs riktlinjer har karaktär av rekommendationer, som inte är rättsligt bindande. Avgörande vid marknadsdomstolens (MD) prövning är därför inte om avvikelse skett frän en riktlinje, utan om näringsidkarens handlan­de strider mot någon av generalklausulerna i MFL. NO anser det med hänsyn till riktlinjernas icke-bindande karaktär principiellt olämpligt alt dessa till helt övervägande del utformas som skall-regler. Även om den nuvarande utformningen med föreslaget förtydligande om språkets inne­börd tills vidare kan accepteras som en nödlösning, bör enligt NOs uppfatl­ning på sikt eftersträvas all använda ett språk i riktlinjerna som klarare uttrycker reglernas rättsliga innebörd.

1.7 Statens pris- och kartellnämnd (SPK): Riktlinjekommitténs uppdrag avsåg, allmänt sett, en översyn av tekniken och formerna för konsument­verkets producenlpåverkande insatser. Kommittén har inte funnit några grundläggande brister i den nuvarande ordningen enligl vilken utgivandet av riktlinjer från konsumentverket utgör det viktigaste styrmedlet av normkaraktär. Den kritik som i vissa sammanhang framförts mot tillämp­ningen av riktlinjesystemet betecknas av kommittén som överdriven. Vis­sa modifieringar och kompletteringar av detta syslem föresläs dock.

Kommittén diskuterar bl.a. frågan om hur riktlinjerna bör betecknas och presenteras för alt deras formella status - en mellanform mellan rekommendation och föreskrift - klart skall framgå. SPK ansluter sig till kommitténs uppfattning att beteckningen riktlinjer i fortsättningen bör användas konsekvent och att sålunda benämningen rekommendationer inte längre bör utnyttjas för att karaktärisera riktlinjerna. Nämnden finner


 


Prop. 1984/85:213                                                                III

del välmotiverat att deras förfatlningsmässiga grund tydligare framhävs genom att, som kommitlén förordar, redan i ingressen lämnas vissa hänvis­ningar av formell natur, bl. a. till den eller de paragrafer i marknadsförings­lagen som i varje särskilt fall kan åberopas som stöd för riktlinjerna.

Riktlinjekommitién anser att näringsidkare och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera sig i arbetet på att förbättra konsumen­ternas ställning. Som ett kompletterande styrmedel föresläs därför ett system med självreglering. Detta skulle i första hand vara användbart i sådana frågor som har att göra med kravel pä relevant information till konsumenterna om utbjudna varor och tjänster. I lämplig utsträckning skulle härvid enligl kommittén näringslivets organisationer kunna utarbeta och utge normer samt även utöva en viss övervakning av efterlevnaden. Avsikten har inte varit att inskränka konsumentverkets övergripande an­svar för utformningen av riktlinjer och tillsynen på detta område, ulan som nämnts endast att tillskapa ett komplement.

Om näringslivets organisationer i ökad utsträckning engagerar sig för åtgärder som gynnar konsumenterna, exempelvis genom att ge medlem­marna anvisningar om en mera konsumenlanpassad information i mark­nadsföringen, synes detta i princip vara positivt. SPK vill därför för sin del tillstyrka den av kommiltén framförda tanken på sådan verksamhet. Till en början bör dock inte alltför stora förväntningar ställas pä effekterna av sädana självregleringsinsatser. Del är sålunda viktigt att det slås fast att åtgärder av detta slag inte i något avseende begränsar aktionsmöjligheterna för samhällets konsumentvärdande organ eller företagens ansvar enligt marknadsföringslagen.

Den potentiella risken av att mera formaliserade självregleringsåtgärder inom näringslivet kan medföra inskränkningar i konkurrensen bör också noga beaktas i detta sammanhang. Kommittén förordar att NO ägnar uppmärksamhet ål de problem med hänsyn till konkurrensfriheten som kan uppkomma till följd av ett utbyggt självregleringssystem. SPK finner detta välmotiverat och ser det även som naturiigt alt nämnden som kon­kurrensvårdande myndighei - med instruktionsenlig uppgift att bl. a. un­dersöka förekomsten av konkurrensbegränsning inom näringslivet och vilken inverkan på effektiviteten och prisbildningen inom näringslivet som den kan få - övervakar och utreder eventuella konkurrensbegränsande effekier av sådana självregleringsåtgärder inom näringslivet.

En motsvarande bevakning från konkurrenssynpunkt torde för övrigt böra komma i fräga även när del gäller effekterna av de riktlinjer pä marknadsföringsområdet som utges av konsumentverket. Enligt SPKs uppfattning förtjänar konkurrensaspekterna över huvud en större upp­märksamhet än hittills i de sammanhang då nya riktlinjer skall utformas eller äldre riktlinjer ses över.

När det gäller uppläggningen inom konsumentverket av det konkreta arbetet med att förbereda och utforma riktlinjer anser kommittén all hittills


 


Prop. 1984/85:213                                                                 112

tillämpad praxis i stort sett kan följas även i fortsäitningen. Kommitlén har emellertid preciserat den lämpliga arbetsmetodiken i ell särskilt handlägg­ningsschema. En nyhet blir enligt detla förslag att en mera strikt uppdel­ning av proceduren görs i en utrednings- och en förhandlingsfas. Det slutliga valet av styrmedel - l.ex. utfärdande av riktlinjer, annan myn­dighetsåtgärd eller självsanering - skall enligt kommitténs intentioner ske först sedan utredningsarbetet slutförts. Nämnden anser i likhet med kom­mittén att en på detta säll mera systematiserad planering av riktlinjearbetel kan vara rationell och därmed öka effektiviteten i såväl detta arbete som konsumentverkels övriga verksamhet.

1.8 Konsumentverket (KOV): Konsumentverket fär inledningsvis konsta­tera att riktlinjekommittén pä ett adekvat sätt belyst verkets verksamhet i fråga om marknadsinriktade aktiviteter och de styrmedel m.m, som står till buds för aktiv producentpåverkan. När det gäller del II i betänkandet, "Beskrivning av gällande ordning", kommer verket därför endast att beröra vissa detaljfrågor och därvid lämna några kompletterande eller avvikande synpunkter.

Rikilinjesystemets tillämpning

Kommiltén konstaterar i kapitel 3 att det främst från näringslivshäll riktals kritik mol KOV för all inte ha tillräckligt undersökt om olika riktlinjer tillgodoser ett verkligt konsumentbehov, och att KOV alltför okritiskt använt just riktlinjer som styrmedel ulan att närmare utreda om andra medel skulle ge bättre resultat. Kommiltén framhåller samlidigi all dess huvudinlryck dock är alt kritiken inte längre är aktuell, eftersom betydelsefulla förbättringar skett under senare år.

KOV vill i anslutning härtill framhålla alt alla nu gällande riktlinjer, vilket också kommittén i annat sammanhang konstaterat, utfärdats efter förhandlingar med näringslivet. KOV:s inställning har också varit alt s. k. branschöverenskommelser i princip skall reglera väl definierade frågeställ­ningar av mera begränsad omfattning, medan i riktlinjerna tagits upp mera generella informations- och produktutformningsfrågor.

Innan arbetet med en riktlinje påbörjats har det också i högre grad än när det gäller arbetet med en branschöverenskommelse varil en strävan att utarbeta ett så allsidigt utredningsmaterial som möjligt.

Alt i efterhand - med facil i hand - framföra kritik rörande valet av styrmedel i enskilda fall, där l.ex, ändrade marknadsförhållanden eller andra omständigheter kan ha förändrat förutsättningarna för riktlinjerna, får anses nog så lätt. För KOV är utfärdade riktlinjer emellertid inte något statiskt utan verket har fortlöpande arbetat utifrån förutsättningen att noga följa utvecklingen på marknaden och rätta åtgärder och styrmedel därefter. Den av kommitlén noterade minskningen av antalet utfärdade riktlinjer efter 1979 i förhällande till tidigare planer fär bl. a. ses mol det nyss


 


Prop. 1984/85:213                                                                113

anförda. Del må också understrykas att skilda uppfattningar mellan nä­ringslivet och KOV i samband med rikllinjeförhandlingar oftast gällt en­skilda avgränsade frågor, problem eller formuleringar och inte val av styrmedel. Till yttermera visso har näringslivet tidvis varit i det närmaste obenäget att träffa nya branschöverenskommelser.

I avsnitt 3.7 berör kommittén svårigheterna att göra tillförlitliga utvärde­ringar av effekten av utfärdade riktlinjer. Kommitlén framhåller därvid också, att man för KOV:s verksamhet inte alltid behöver ställa sä höga krav pä utvärderingsmaterialet. KOV häller med om detta och vill också understryka att i ett klimat med krympande resurser är del inte möjligt att avsätta några större belopp eller personalresurser för mera grundliga ut­värderingar. KOV håller också med om alt en systematisk sammanställ­ning av erfarenheter som redan vunnits av gällande riktlinjer kan vara av värde för den'fortsalta verksamheten. Verket kommer därför att så snart möjligheter ges att överväga utformningen av en sådan sammanställning.

KOV biträder de allmänna synpunkter som framförs i avsnitt 3.8 sisla slyckel om för- och nackdelar med riktlinjesystemets nuvarande utform­ning.

KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

KOV vill stryka under kommitténs synpunkt i kapitel 4 att frågan om riktlinjernas formellt rättsliga natur i princip bör skiljas från frågan om deras praktiska effekt som styrmedel för producentpäverkan. Riktlinjernas praktiska roll som ett effektivt styrmedel fär sålunda inte överskuggas av en mera akademisk diskussion om riktlinjernas juridiska status, med risk alt styrmedlet förlorar i effektivitet. Som kommittén också framhåller är riktlinjerna ett smidigt instrument, som medger en successiv utveckling i arbetet med alt förbättra konsumenternas situation, som bör bestå.

Kommittén anför beträffande provningsintyg att ett sådant riktlinjekrav uppenbarligen ej kan vara rättsligt bindande för näringsidkaren, och att det bör övervägas om riktlinjerna bör innehålla formuleringar som kan ge ett sådant intryck. Konsumentverket vill till detta tillägga all många riktlinjer, särskilt de av senare datum, enbart ger en anvisning till visst provningsför­farande. Även andra provningsmetoder kan då vara tänkbara.

Konkurrens samt koslnads/nylto-effekter

Av kommiltén framförda synpunkter rörande riktlinjernas påverkan på konkurrensförhållandena mellan olika företag och på produktutvecklingen föranleder inte några särskilda kommentarer. KOV är medvetet om pro­blemen och följer fortlöpande utvecklingen på marknaden.

När det gäller de ev. tekniska handelshinder som en riklinje kan medföra följer verket gällande författningar och har fortlöpande kontakter med kommerskollegium. Några problem av betydelse har inte heller framkom­mit inom delta området. 8    Riksdagen 1984/85. / samt. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                114

Beträffande kostnads- och nyttoeffekten av riktlinjer håller KOV med om alt en total kalkyl över riktlinjeverksamhetens kostnader och nytta är av starkt begränsat värde. Mera meningsfullt - men som också kommittén framhåller, om än i praktiken svårt - bör det vara att i vissa fall göra kalkyler över enskilda riktlinjers kostnads- och nyttoeffekter utifrån vissa preciserade antaganden.

Sädana utvärderingar är emellertid resurskrävande och är heller inte möjliga att utföra mer än i särskilda fall. KOV har dock när det gäller bindningar för utförsåkning (KOVES 1979: 12) låtit göra en sådan analys som redovisats i KOVs rapport "Lönar det sig att testa bindningar för utförsåkning?" (Byrå 3.1983-3-01). Trots att förutsättningarna i detta spe­ciella fall varit särskilt goda för en kostnads/nyttoanalys visar rapporten att kalkylresultaten ändå måste tolkas med stor försiktighet.

Kommittén framhåller att del med tanke pä framtida regelarbete är av stort värde att identifiera de kostnads- och nyttoeffekter som riktlinjer och liknande regler kan ge upphov lill. Kommitlén har därför upprättat en förteckning (bilaga 5.1) över de kostnads- och nyttoeffekter som kan tänkas uppstå som följd av nya riktlinjer. Avsikten är att förteckningen skall kunna utgöra en "checklista" vid verkets kostnads/nytloövervägan-den vid framtagning av nya riktlinjer. Även om verket inte vill frånkänna bilagan sitt värde som en inventering av teoretiskt möjliga kostnads- och nyttoeffekter är verket av den uppfattningen all en okritisk tillämpning av förteckningen som checklista skulle medföra risk för att onödigt och kost­nadskrävande arbete kommer all läggas ner för att söka leva upp till kravel alt presentera en kostnads/nylto- analys i monetära termer. Det är i stället verkels förhoppning att det forskningsprojekt som f. n. bedrivs med syfte att få fram en modell för samhällsekonomisk kostnads/inläkiskalkyl pä konsumentområdei skall ge ett förväntat resultat i form av en praktiskt tillämplig modell som kan komma till användning i riktlinjearbetet.

Riktlinjer och andra konsumenlpoliliska styrmedel

Kommittén anser att riktlinjer bör bibehållas som KOV:s viktigaste styrmedel av normkaraktär. Likaså att överenskommelser med näringsli­vet även i fortsättningen bör användas som styrmedel. KOV delar i princip kommitléns bedömning i detta hänseende.

Kommittén framhåller vidare att del är önskvärt att som ett komplette­rande styrmedel pröva former för frivillig samverkan mellan KOV och näringslivet, s. k. .sjätvreglering liknande den som finns och är under utar­betande i andra länder. Kommittén har i bilagan 2:4 till betänkandet redovisat ulländska förhållanden vad gäller konsumentpolitiska styrmedel. Av denna framgår att näringslivets självsanering i vissa andra länder spelar en mera framskjuten roll på normkontrollens område än i Sverige, Kom­mittén tänker sig att sådan självreglering i första hand skall avse informa­tionsområdet och innebära att näringslivet arbetar fram egna normer inom


 


Prop. 1984/85:213                                                                115

ett område och även svarar för viss normövervakning. Det betonas dock att KOV, som central myndighet för konsumentfrågor, även i fortsättning­en skall ha det övergripande ansvaret för att, dels erforderliga normer las fram, dels övervakning och uppföljning av att utarbetade normer följs.

Som bilaga till belänkandet har kommittén fogat en inom NDM utarbe­tad promemoria, där ett tänkt s.k. självregleringssystem närmare skis­seras. Som bilaga har också fogats en inom Sveriges köpmannaförbund utarbetad promemoria om självreglering inom detaljhandels- och konsu­mentservicesektorn.

KOV vill i första hand konstatera att en viss fortlöpande självsanering pågår inom näringslivet. Del av kommitlén nu föreslagna "självreglerings­systemet" har KOV uppfattat som ett mera avgränsat system. Kommittén har måhända därför vall uttrycket "reglering". KOV skulle för sin del vilja utvidga begreppet och inte tala om "system" som mera för tanken till något-avgränsat. KOV har därför valt att använda uttrycket "självsane­ring".

KOV delar uppfattningen att det är önskvärt med en utvidgad självsa­neringsverksamhet inom näringslivet som komplettering till verkets styr­medel pä konsumentområdet. Enligl vad verket kan förstå är man också inom näringslivet berett att la upp diskussioner om att på försök pröva några särskilt utvalda självsaneringsprojekt. Verket å sin sida år villigt att diskutera olika samarbetsformer för verksamheten. Verket förutsätter vi­dare att samarbetet och självsaneringsverksamhelen kan ske på olika nivåer. Sådana nivåer kan inom näringslivet vara central näringslivsorgani­sation, branschorganisation eller enskilda företagare och för konsumentor­ganens del central, regional eller lokal nivå. Samarbetet skall inte nödvän­digtvis ha som utgångspunkt det i viss mån oklara begreppet styrmedel. Det är också angeläget att näringslivet i ökad omfattning tar egna initiativ och utreder uppkommande konsumentproblem inom visst område samt utarbetar normer - om sä behövs - för att lösa problemen. KOV skall sålunda inte i varje sammanhang behöva initiera och prioritera sådana ätgärder även om verkei, som nyss nämnts, är villigt att samarbeta i sådana frågor.

Den självsaneringsverksamhet som KOV avser bör bl. a. grundas pä alt verket och näringslivet har fortlöpande kontakter och därvid fär lill stånd en form av samsyn i konkreta konsumenlpoliliska frågor. Kanske allra viktigast är att genom olika informationsåtgärder föra ut denna samsyn till berörda nivåer inom näringslivet och konsumentorganen. Vissa kontakter under hand har redan förekommit mellan KOV och näringslivet i dessa frågor och skall förhoppningsvis leda fram till att ett antal nya projekt på självsaneringsomrädet efter hand kan komma igång.

KOV instämmer i kommitténs bedömning att konsumentverket inte har resurser för mera omfattande och återkommande informationsinsatser till företagen om riktlinjer och rikllinjeregler och alt det därför i huvudsak får


 


Prop. 1984/85:213                                                                 116

ankomma på näringslivet att svara för den fortlöpande informationen i delta hänseende. Liksom beträffande övrig självsaneringsverksamhet är KOV dock självfallet berett att samarbeta även i detta hänseende inom ramen för tillgängliga resurser.

KOV delar uppfattningen alt näringslivet i ökad omfattning borde med­verka till all flera standarder tas fram inom konsumentområdei. Av betän­kandet framgår bl. a. att näringslivet har påtalat att vissa handelshinders­problem i vissa fall uppkommit i samband med nya riktlinjer. Del synes därför naturligt all näringslivet mer aktivt deltar i och stödjer det svenska standardiseringsarbetet inom konsumentområdei. SIS måste beredas öka­de möjligheter att inom konsumentområdet aktivt delta i och påverka internationellt standardiseringsarbete och därmed också kunna medverka till att undanröja tekniska handelshinder genom att utveckla gemensamma standarder eller att som svensk standard anta lämplig internationell stan­dard.

1 flertalet avsnitt i betänkandet påtalas all näringslivet riktat skarp kritik mot KOV:s sätt att i inledningsskedet bedriva riktlinjeverksamhelen. Kri­tiken har gällt i stort sett hela riktlinjeprocessen. Även om verket är medvetet om att brister av olika slag kan ha förelegat i inledningsskedet anser verket dock att kritiken i mänga stycken varit obefogad och onyanse­rad. 1 vissa fall torde kritiken dä den framförts snarare ha återspeglat viss osäkerhet hos näringslivet och närmast varit förestavad av taktiska hän­syn.

Komiltén konstaterar emellertid att riktlinjeförhandlingarna efter olika begynnelsesvårigheter numera löper i stort sett utan friktioner. KOV vill inte odelat hålla med om detta. Fortfarande kan rikllinjeförhandlingar bli myckel utdragna. Anledningen till detta har i vissa fall saklig grund. t. ex. önskemål om fördjupade utredningar av det aktuella konsumentproblemet. Man kan dock inte värja sig frän känslan all anledningen i vissa andra fall är alt näringslivet för ett "uppehållande försvar".

Kommittén har nu föreslagit att ularbetandefasen delas upp i en utred­ningsdel och en förhandlingsdel. Även om utarbetandet av riktlinjer hittills i huvudsak följt kommitléns modell finner KOV det värdefullt med de förslag och preciseringar som kommiltén gjort när det gäller framtagnings­processen. KOV ställer sig emellertid tveksam lill kommitténs antydan om att "någon slags öppna remisser" eller "hearings" borde prövas för att söka aktivera konsumenterna i förhandlingsarbetet. En sådan åtgärd skulle sannolikt bäde förlänga och komplicera framtagningen av nya riktlinjer samtidigt som det är tveksamt om man skulle aktivera några nya grupper konsumenier med ett sådant förfarande.

KOV tillstyrker i övrigt de förslag som framförs enligl sammanfattning­en i kapitel - - - 12. Verkei vill i denna del enbart göra följande kommentar: I betänkandet, sid 291, framför kommittén - ej redovisat i sammanfattningen av förslagen - alt det av reglerna bör framgå "att det


 


Prop. 1984/85:213                                                                117

angivna provningsförfarandet endast är en metod som KOV anvisar om en näringsidkare vill bevisa alt en vara uppfyller kraven i riktlinjerna". Många riktlinjer, speciellt sådana av senare datum, är redan nu lill sin utformning sädana att angiven rekommendation frän kommittén uppfylls.

1.9 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommittén har haft lill upp­gift att granska och utvärdera olika konsumentpolitiska styrmedel. Den har främst intresserat sig för de generalklausuler om otillbörlig marknadsfö­ring, information och produktsäkerhet, som finns i 2-4 88 marknadsfö­ringslagen, saml för de utfyllande och kompletterande riktlinjer för tillämp­ningen av klausulerna som konsumentverket (KOV) meddelar. Till grund för kommitténs överväganden ligger bl, a, en fyllig redogörelse för riktlinjesysiemet i skilda hänseenden. Mot bakgrund av kommitténs nyss antydda intresseinriktning berörs i betänkandet - trots dess ulföriighet -huvudsakligen bara de näringsrättsliga konsekvenserna. All riktlinjerna kanske också kan ha civilräiislig betydelse diskuteras inte närmare.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift all på begäran av en enskild konsument pröva tvist mellan konsumenten och en näringsidka­re om en vara eller tjänsl som näringsidkaren har tillhandahållit samt alt ge en rekommendation om hur tvisten bör lösas. ARN har ibland anledning att ta ställning till vilken betydelse som konsumentverkets riktlinjer skall tillmätas vid prövningen av enskilda ärenden. Nämnden avser därför alt i det följande främst uppehålla sig vid de civilrätlsliga konsekvenserna av riktlinjesysiemet sådana som nämnden har uppfattat dessa i sin verksam­het. De näringsrätlsliga aspekterna, som nämnden normall inte har anled­ning att överväga närmare, kommer att beröras mindre ingående.

Kommittén har i sitt betänkande noggrant belyst vilka styrmedel som slår lill buds för en aktiv producentpåverkan. ARN kan i allt väsentligt ansluta sig till kommitténs bedömningar.

3. Rikttinje.systemels tillämpning

I detta kapitel berörs bl. a. hur KOV uppmärksammas på konsumenl­problem och hur en riktlinje kan initieras. ARN nämns inte i detta sam­manhang. Med risk för överskattning av den egna verksamhetens betydel­se vågar ARN påstå att kommittén synes någol undervärdera nämndens betydelse för KOV:s s. k. problemuppfångning. Medan KOV åriigen får in 4-5000 skriftliga anmälningar om året (betänkandet s. 65) tar ARN emot inemot 8000 skriftliga anmälningar rörande konkreta konsumenttvister. ARN och KOV använder samma ADB-baserade diarium (IMDOC) där sökning mellan diarierna kan göras. 1 ca hälften av de lill ARN inkomna ärendena meddelar nämnden beslut efter en materiell prövning av en nämndavdelning i vilken ingår företrädare för konsumentintressena. Dessa företrädare är ofta tjänstemän hos KOV. Det ger verkels befattningshava­re information om mänga av de problem som kan möta den enskilda konsumenten.


 


Prop. 1984/85:213                                                                118

Konsumentverkets ledamöter i nämnden har också möjlighet att vid nämndsammanträdena bilda sig en uppfattning om nämndens och också om näringslivets syn på viktigare frågor.

ARN expedierar fortlöpande samtliga nämndbeslut till KOV som infor­mation. Nämndens handläggare överlämnar vidare handlingar ur nämnd­ärenden där man har uppmärksammat sädana konsumentproblem som KOV normalt handlägger. Detta gäller både frågor som rör marknadsfö­ringslagen och frågor som rör avtalsvillkorslagen. ARN:s tjänstemän står också till förfogande för de arbetsgrupper inom KOV som sysslar med riktlinjearbete.

4.  KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

ARN har i och för sig inte någol alt invända mot den beskrivning som görs i detta avsnitt angående riktlinjernas plats i det juridiska systemet. Som förut har antytts menar emellertid nämnden att riktlinjerna, trots all de formellt bara utgör rättsligt oförbindande rekommendationer, emellanåt ändå i realiteten fär civilräiislig betydelse. ARN vill i del följande redogöra något för sina erfarenheter av detta.

Vid en jämförelse mellan gällande riktlinjer och den praxis som har utvecklats inom ARN kan noteras att del endast är ett mindre antal riktlinjer som har haft en direkl inverkan på nämndens bedömningar. Bland dessa kan nämnas följande (se bilaga 2:2 sid. 285 i betänkandet) 1977:2, 1978:5, 1979:2, 1979:3, 1979:8, 1980:2, 1981:3, 1982:4. Några preciserade exempel anges nedan.

Riktlinjernas betydelse för ARN:s bedömningar varierar dock inom olika områden. Med hänsyn till vad som förut har sagts om ARN:s betydel­se som informationskälla kan man dock konstatera att del finns ett växel­spel mellan den praxis som successivt utvecklas inom ARN och vissa av reglerna inom riktlinjesystemet. I många fall har i riktlinjerna helt enkelt "kodifierats" sädana principer som sedan långe varit praxis vid nämnden.

Inom nämndens textilavdelning uppfattas riktlinjerna (KOVES 1979:8) i stort sett som bindande föreskrifter. Avvikelser från riktlinjernas regler betraktas normalt som fel i köpräUslig mening (se bilaga A).' Riktlinjerna inom området har från början till en stor del baserats pä nämndens praxis och de revideras allteftersom utvecklingen av l.ex. nya material fortskri­der. Den erfarenhet nämndens handläggare och föredragande inom avdel­ningen har gjort är att riktlinjerna upplevs som bindande inom branschen och att de därför i allmänhet följs.

Riktlinjerna för personbilars energiförbrukning (KOVES 1977:2) har varit uppe till diskussion i ett ärende som nämnden avgjorde 1980 (Dnr 80/ R846, se bilaga B).' Nämnden synes där ha varit beredd att anse att en icke ringa avvikelse från uppgifterna i biltypens bränsledeklaration bör betrak-

' Bilagan här utesluten.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 119

tas som ett fel i köprättslig mening. Ärendet - där anmälarens talan i och för sig ogillades - har haft stor betydelse vid bl. a. nämndens rådgivning till allmänheten och andra.

Även inom nämndens reseavdelning har KOV:s riktlinjer (KOVES 1979: 3) i flera fall haft betydelse som utgångspunkt för vad som skall anses vara god sed vid marknadsföring av sällskapsresor, även om riktlinjerna inte uttryckligen synes ha citerats i något beslut (jfr bilaga C).'

Detsamma gäller i några ärenden rörande postorderförsäljning. Om en säljare i en annons utelämnar några av de uppgifter som enligt riktlinjerna för postorderförsäljning (KOVES 1980:2) bör regleras där, har detta an­vänts som ett negativt tolkningsdatum mot säljaren (se bilaga D).'

Sammanfattningsvis kan konstateras att riktlinjerna i vissa fall har getts en direkt civilräiislig genomslagskraft medan de inom andra områden endast har utgjort en av flera omständigheter av betydelse för ARN:s bedömning av vad som anses vara vedertaget inom en aktuell bransch.

9,  Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

ARN biträder kommitléns förslag alt del nuvarande systemet med rikt­linjer och överenskommelser med näringslivet behålls i huvudsak oföränd­rat. Riktlinjerna skall alltså även framgent ges samma karaktär av juridiskt inte bindande "rekommendation" som hittills, vare sig nu termen rekom­mendation används eller ej. Om riktlinjerna skulle upphöjas lill tvingande föreskrifter kunde det medföra civilrättsliga följdeffekter som är svåra att överblicka.

Vad kommitlén har anfört om möjligheterna att förbättra och effektivise­ra framlagningsmetoderna för riktlinjerna synes i allt väsentligt över­tygande. Till idén om s.k. "public hearings" eller "öppna remisser" ställer sig ARN dock mer än tveksam. Della från USA och dess speciella förhållanden hämlade uppslag synes knappast med fördel kunna omplan­teras i det svenska systemet.

Kommittén har framhållit att del är önskvärt att som ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva även andra former för en frivillig samverkan mellan näringslivet och KOV, s.k. självreglering. Till utred­ningsförslaget har också fogats två promemorior från näringslivets organi­sationer vilka ger uttryck för en positiv inställning till denna tanke. Något mera preciserat förslag till ett självregleringssystem finns dock inte i belän­kandet, och det är därför svårt att avgöra i vad män de framförda idéerna låter sig genomföras i verkligheten. Förmodligen är det åtskilliga svårighe­ter som måste övervinnas innan ett fungerande självregleringssyslem kan sjösättas. Förslaget är emellertid enligl ARN:s uppfattning väl värl att beredas vidare.

Bilagan här utesluten.


 


Prop. 1984/85: 213                                                               120

Självregleringen tar enligt förslaget syfte huvudsakligen på information enligt 3 8 marknadsföringslagen, ARN vill i det här sammanhanget peka pä möjligheten att inom ramen för ett självregleringssystem få till stånd en bättre reklamationshantering från näringslivets sida. Del borde såväl för konsumenterna som för näringslivet vara av slor vikt alt man genom självreglering tar tillvara möjligheten att förbättra reklamalionshanteringen inom de enskilda företagen eller deras organisationer. ARN saknar till­räckligt underlag för att f. n. föreslå konkreta åtgärder eller lämplig instans för att handlägga dessa frågor, men är självfallet beredd att medverka i diskussioner om lämpliga ätgärder. Del bör nämnas att ARN tidigare, när det har upptäckts att en bransch, en generalagent eller t.o.m. ett enskilt förelag har haft ett påtagligt stort antal ärenden vid nämnden, har tagit kontakt med näringsidkaren för att diskutera just reklamationshantering­en. Dessa kontakter har mestadels medfört ett gott resultat och resulterat i ett avsevärt minskal antal reklamationer av detta slag. Åtgärderna kommer dock av naturliga skäl alltid på ett sent stadium när icke oansenliga re­surser frän ARN redan har tagits i anspråk.

Ärendelillströmningen vid ARN tenderar att åter öka och ARN får stora svårigheter att med minskande resurser bemästra den sålunda ökande arbetsbördan. En självreglering - eller kanske snarare självsanering — där reklamationshantering av enkla ärenden sköts inom näringslivet ulan all ARN behöver blandas in bör ge nämnden bättre utrymme att ägna sig åt de "verkliga" tvisterna.

1.10 Bankinspektionen: Bankinspektionen har inom sitt tillsynsområde uppgifter av samma slag som i övrigi ankommer på konsumentverket eller konsumentombudsmannen. Mellan verken har en arbetsfördelning upp­kommit med hänsyn bl. a. till om den konsumeniskyddande verksamheten skall bedrivas med stöd av särskild lag eller p.g.a. allmänna lillsynsbe-stämmelser, l.ex. i banklagarna. Det är dock naturligt att all sådan verk­samhet sker i nära samarbete mellan de tvä myndigheterna.

Vad gäller tillsyn över marknadsföringsåtgärder är att märka att bankin­spektionen har all granska bankernas och andra tillsynsobjekts marknads­föring frän sundhelssynpunkl, vilket kan innebära att marknadsföring, som i och för sig är godtagbar frän marknadsföringslagens (1975:1418) syn­punkter, kan medföra ingripanden frän bankinspektionen, som l.ex. när antydan görs att kredit lättare kan erhållas vid anlitande av bankanknutel fastighelsförmedlingsföretag än annars.

Tillsynen enligl konsumentkreditlagen (1977:981) har sedan grundläg­gande anvisningar utfärdals vållat små problem. Arbetet för de syften som uppbär lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor har främst varit inriktad på en förändring av bankers, hypoteksinstituts, kreditaktie­bolags och finansbolags skuldebrevsformulär i konsumentvänlig riktning.


 


Prop. 1984/85:213                                                                121

Huvudvikten ligger i övrigt på prövning av klagomål från allmänheten vilka starkt vuxit i antal från ett 20-tal i börian av 70-talel lill f. n, ca. 500 årligen. Inspektionen ser denna sida såsom en av de allra viktigaste av de konsumeniskyddande åtgärderna, vilket kan belysas av all mellan 20 och 30 procent av klagomålen har visat sig helt eller delvis berättigade. Av särskild vikt är alt klaganden någorlunda snabbt kan få besked om utgång­en av hans ärende. Inspektionen har också genom olika åtgärder kunnat undvika större balanser. Normalt kan inspektionens beslut påräknas inom två till tre månader.

Av det sagda framgår att inspektionens konsumentskyddsverksamhet lill en del avviker från konsumentverkets och konsumentombudsmannens saml att problemen delvis är andra. De frågor som behandlats i betänkan­det har i regel inte någon motsvarighet i inspektionens verksamhet. Bank­inspektionen Rar därför svårt att uttala sig angående de bedömningar som gjorts i betänkandet. Detsamma gäller kommitténs förslag. Inspektionen har emellertid från sina utgångspunkter inte funnit anledning till erinringar mot förslagen.

1.11     Försäkringsinspektionen: Inspektionen har genom konsumentverkets
riktlinjer för information om vissa konsumenlförsäkringar, vilka utarbetats
i samarbete med bl. a. inspektionen, erfarenhet av konsumentverkets arbe­
te pä riktlinjeområdet.

Inspektionen vill, i anslutning till kommitléns förslag all näringslivets organisationer själva bör ta fram normer, främst för information men även pä andra områden, och svara för normövervakningen, erinra om att inom försäkringsbranschen sådana normer förekommer i form av överenskom­melser om marknadsföring av försäkring, om grundläggande principer för skadebehandling samt riktlinjer för handläggningen vid misstanke om för­sök till försäkringsbedrägeri. Enligt inspektionens erfarenhet fungerar den­na självsanering i stort sett väl.

Inspektionen har utifrån de synpunkter ämbetsverket har att företräda inte något att erinra mot kommitténs förslag.

1.12     Statens livsmedelsverk: Det aktuella betänkandet avser de delar av
konsumentverkets verksamhetsområde som inte omfattas av speciallag­
stiftning. Speciella bestämmelser om livsmedel återfinns bl. a. i livsmedels­
lagen (SFS 1971:511), livsmedelsförordningen (SFS 1971:807) och i kungö­
relser utgivna av livsmedelsverket. Livsmedelsverket kommer därför inte
alt direkl beröras av förslagen i betänkandet.

Verket vill dock tillstyrka kommitténs förslag om all som ett komplette­rande styrmedel vid sidan om konsumentverkets riktlinjer pröva en själv­reglering som innebär alt näringslivets organisationer i vissa fall tar fram egna normer och svarar för normövervakning under överinseende av kon­sumentverket. Inom livmedelsområdet praktiseras redan ett sådant förfa-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 122

rande genom den s.k. Normpack som är en frivillig självreglering inom förpackningsindustrin. Överenskommelsens syfte är att främja konsumen­ternas, handelns och industrins inlresse av produktsäkerhet hos materialet bl. a. till livsmedelsförpackningar. Normsystemet för livsmedelsförpack­ningar är beroende av de specialbestämmelser som livsmedelsverket med­delat i kungörelsen (SLV FS 1983:1) om främmande ämnen i livsmedel. Där finns angivet vissa högsta halter för olika ämnen som får förekomma i och på livsmedel. Bestämmelserna reglerar alltså inte direkt sammansätt­ningen av förpackningsmaterialen ulan fastställer endast högsta haller i och pä livsmedel för sådana ämnen som kan vandra (migrera) från förpack­ningarna till olika livsmedel.

Livsmedelsverket vill i delta sammanhang även upplysa om att verket har träffat en överenskommelse med livsmedelsbranschen om en frivillig märkning av jordnölsförpackningar. Märkningen skall innehålla en infor­mation lill konsumenten om att små barn lätt kan sätta sädana nötter i halsen med ibland allvarliga skador som följd. Överenskommelsen tillkom efter förhandlingar med berörda delar av livsmedelsbranschen och över­vakningen av att överenskommelsen följs delas av branschen och tillsyns­myndigheterna.

1.13    Statens brandnämnd: Från de synpunkter brandnämnden har att före­träda har nämnden ingen erinran mot förslaget.

1.14    Statens provningsanstalt (SP): SP är landets centrala institution för provning, kontroll och mätteknik. Pä uppdrag av näringsliv och förvaltning utför SP provning och teknisk utvärdering av material, produkter och system. I mänga fall syftar dessa provningar till alt verifiera egenskaper som krävs eller rekommenderas i föreskrifter och anvisningar utfärdade av olika myndigheter. Produktegenskaper provas också ofta i anslutning lill enskilda avlal, företagens utvecklingsarbete, tvister, skador, haverier etc. Mol denna bakgrund begränsar SP detta yttrande till vissa frågor som rör provning enligl Konsumentverkets riktlinjer.

Ca en tredjedel av nuvarande riktlinjer innehåller produktkrav som endast kan verifieras genom någon form av provning. Normalt preciseras i riktlinjerna den provningsmetod som skall användas medan det som regel lämnas fritt för tillverkare/importör att välja vilket laboratorium som skall utföra provningen. SP anlitas för provning inom ett flertal produkt­områden, främst ytmaterial i bostäder (brandegenskaper), rid- och skid-hjälmar, reflexer, flytutrustning och sugnappar.

I riktlinjerna ställs endast krav pä all produktens egenskaper skall doku­menteras genom provning vid ett enda lillfälle (en form av typprovning). Detta är enligt SPs uppfattning en väsentlig svaghet hos riktlinjesystemet. Erfarenheter frän en mångd områden visar nämligen alt det faktum att en prototyp genomgått ett provningsprogram med godkänt resultat inte inne-


 


Prop. 1984/85:213                                                                123

bär någon garanti för att produktionen håller samma kvalitetsnivå. Den tekniska och kommersiella utvecklingen gör del vidare ofta nödvändigt för tillverkarna att mer eller mindre kontinuerligt modifiera sina produkter. Någon form av fortlöpande typefterkontroll är därför nödvändig för att säkerställa att produkterna uppfyller gällande krav.

Som exempel på betydelsen av typefterkontroll kan frän SPs verksam­het väljas produktområdet optiska fordonskomponenter. Dessa produkter är föremål för såväl typprovning som äriiga typefterkontroller. Under kalenderåren 1981 och 1982 eflerkontrollerades 129 typer. Av dessa fyllde ej 47 typer eller 36% de ställda kraven. Ett annat exempel kan hämtas från del elektriska området och SEMKOs marknadskontroll under verksam­hetsåret 1981-82. Kontrollen omfattade 559 ärenden. Utfärdat typgodkän­nande återkallades i 6% av fallen. 68% av ärendena resulterade i anmärk­ningar av mindre betydelse, vilka kunde korrigeras. Endast 26% var helt utan anmärkningar.

Sammanfattningsvis finner SP det angeläget att nuvarande principer för Konsumentverkets riktlinjesystem kompletteras med ett generellt krav på tillverkare/importör att genom fortlöpande typefterkontroll säkerställa att tillverkade/importerade produkter uppfyller gällande krav.

1.15 Statens mät- och provråd (MPR): MPR är central förvaltningsmyn­dighet för officiell provning och mätteknik. Enligt sin instruktion (1983:695) skall MPR bl. a. organisera och samordna prov- och mätleknisk verksamhet enligl bestämmelserna i lagen (1974:896) och förordningen (1974: 898) om riksprovplatser. Vidare skall MPRbislå föreskrivande myn­digheter med råd i provningsfrågor och hjälp att beräkna ekonomiska följder av föreskrifter om provning samt följa utvecklingen inom det prov­tekniska området, bl. a. genom att jämföra provningskrav inom olika före­skriftsområden och vid behov föreslå därav motiverade åtgärder.

Officiell provning definieras enligt lagen (1974:896) om riksprovplatser m. m. som sådan provning som är föreskriven i lag eller annan författning och som inte är egenkontroll. Under det senaste året har det gjorts en översyn av lagstiftningen om riksprovplatser. Utredningen om RPP-syste-met avgav i september 1983 betänkandet (Dsl 1983:22) Kontroll genom provning. Betänkandet är f. n. utsänt på remiss.

RPP-utredningen har bl. a. övervägt avgränsningen av området för offi­ciell provning och föreslagit vissa förändringar. Utredningen har dock ansett att konsumentverkets riktlinjer, som f. n. frän formell synpunkt är rekommendationer, liksom annan formellt frivillig provning även fortsätt­ningsvis bör falla utanför tillämpningsområdet för officiell provning. MPR delar utredningens uppfattning.


 


Prop. 1984/85: 213                                                               124

Provning till följd av riktlinjer

Ca en tredjedel av nuvarande riktlinjer innehåller olika former av krav pä provning. Även om den provning som riktlinjerna ger upphov till formellt sett inte är officiell provning anser MPR att del kunnande och den erfaren­het av provningsfrägor som finns inom riksprovplatssyslemet bör utnyttjas i fråga om provning med slöd av konsumentverkels riktlinjer.

1 flera fall ställs i riktlinjerna krav på att vissa produkter skall genomgå en form av lypprovning. För att sädana krav skall vara effektiva krävs enligt MPR:s erfarenhet någon form av kontroll av den löpande produk­tionen. Idag finns inga sådana krav i riktlinjerna. Från statens provnings­anstalts sida har man efter provning pä eget initiativ uppmärksammat alt saluförda produkler i flera fall inie uppfyller rikllinjernas krav.

Inom den officiella provningsverksamheten följs krav på typprovning normalt av krav på typefterkontroll. Härigenom fär de föreskriftsulfär-dande myndigheterna genom provningsorganens försorg en automatisk uppföljning av efterlevnaden av ställda krav.

Ett annal tillvägagångssätt kan vara att formulera kraven sä att det ställs krav på viss märkning av en produkt och att man till rätten till märkning av en produkt anknyter villkor om efterkonlroll.

På samma sätt som inom den officiella provningsverksamheten är det givetvis för konsumentverkets riktlinjer angeläget att utforma kraven pä ett så effektivt sätl som möjligt. 1 ovannämnda betänkande från RPP-utredningen har poängterats alt variationen och kombinationsmöjlig­heterna av provningsformer bör öka,

1.16 Riksrevisionsverket (RRV): Riksrevisionsverket (RRV) avslutade 1979 en förvaltningsrevision av konsumentverket, varvid bl. a. konsument­verkets arbete med riktlinjer studerades. I RRVs revisionsrapport (dnr 1977:1347) föreslogs bl. a, att konsumentverket borde utvärdera hur rikt­linjerna fungerat som konsumenipolitiskt medel och alt verkei mera syste­matiskt borde pröva omfallningen av arbetet med riktlinjer. En utredning av dessa frågor har nu genomförts av riktlinjekommitién. Den beskrivning av gällande ordning som kommittén redovisar i del II av sitt betänkande överensstämmer i huvudsak med den bild av riktlinjearbetel som framkom vid RRVs revision. Pä ett par punkter vill RRV dock göra vissa påpekan­den.

Kommittén har i sin utvärdering funnit att den kritik som i slutet av 1970-talet riktades mot riktlinjesysiemet varit överdriven. Enligt RRVs mening fanns det vid denna tidpunkt inte oväsentliga brister i konsumentverkets sätt alt initiera och utarbeta riktlinjer. Sädana brister redovisas även på flera ställen i kommitténs betänkande. På s. 235 anges l.ex. att utvärde­ringen visat att kritiken av alt rikliinjeärenden varil otillräckligt förberedda när konsumentverket tagit upp förhandlingar med näringslivet inte varit obefogad. Som framgår av bilagorna 3:2 och 3:3 har konsumentverket nu


 


Prop. 1984/85: 213                                                               125

ändrat reglerna för utarbetande av riktlinjer och påtagligt sänkt ambitions­nivån vad gäller omfattningen av riktlinjeprojekt.

Kommittén fastslår i sin sammanfattning att efterlevnaden av riktlinjer­na varit tillfredsställande. Den genomförda efterlevnadsundersökningen (bilaga 3:4) visar dock att i flertalet fall mindre än hälften av butikerna iakttagit riktlinjerna. Detta bör ses mot bakgrund av alt många av de hittillsvarande riktlinjerna rört olika former av säkerhetsutrustning, l.ex. flytvästar, ridhjälmar och brandvarnare, för vilka tillverkarna rimligen bör ha ett klart intresse av all utrustningen av konsumentverket bedöms vara ändamålsenlig. Det föreligger därför enligt RRVs mening en osäkerhet om hur riktlinjesystemet kommer att fungera vid en vidare tillämpning.

Självreglering som kompletterande styrmedel

RRV ser positivt på kommitléns förslag att riktlinjer i ökad utsträckning skall kunna ersättas av en självreglering. Från slalsfinansiell synpunkt är det en fördel om vissa delar av riktlinjearbetel kan läggas pä näringslivels organisationer. Det kan förväntas att företagen kommer att ta ett större ansvar och bättre efterleva frivilliga normer. Sannolikt kommer sädana normer också att kunna utarbetas på ell snabbare och mindre byråkratiskt sätt än myndighetsnormer, som med nödvändighet måste följa vissa be­stämda handläggningsrutiner.

Om kommitténs förslag genomförs innebär del att man inom konsument-varuområdet skulle fä fyra typer av regler:

1)   Konsumentverkets "skaH"-riktlinjer

2)   Konsumentverkets "bör"-riktlinjer

3)   Branschöverenskommelser

4)   Näringslivels självreglering.

För den enskilde företagaren och konsumenten måste det bli svårt alt avgöra hur tvingande de olika reglerna i praktiken är. Mot denna bakgrund föreslår RRV alt man prövar att ersätta regler av typ 2 och 3 med självreg­lering.

RRV delar kommitténs uppfattning att konsumentverket fortfarande bör ha del övergripande ansvaret för att erforderliga normer finns. Konsu­mentverkets roll i självregleringssystemet behöver härvid klarläggas. Om delta system skall fungera krävs att det reella ansvaret för utformningen av frivilliga normer ligger på näringslivets organisationer. Konsumentverket bör då inte göra utredningsarbetet och inte heller ställa detaljerade krav på hur normerna skall utformas. Däremot bör verket följa utvecklingen när det gäller det frivilliga normeringsarbetet och ingripa om normer inom något område uppenbarligen skulle strida mot konsumenternas intressen eller pä ett otillbörligt sått hindra konkurrensen inom området.

Självregleringssystemet såsom det redovisas av Näringslivels Delega­tion för Marknadsrätt (bilaga 9:1) innehåller även förslag till "självjustis inom de egna leden".  RRV anser det vara värdefullt om näringslivet


 


Prop. 1984/85: 213                                                                126

medverkar i information och bevakning av regelefterlevnaden. Denna be­vakning bör dock enligt RRVs mening inte innehålla något "dömande" moment. Om en viss åtgärd är förenlig med marknadsföringslagen eller ej bör uteslutande ankomma pä marknadsdomstolen att avgöra.

Framtagning av riktlinjer

RRV tillstyrker i allt väsentligt det föreslagna systemet för alt utarbeta riktlinjer. När konsumentverket kallar berörda intressenter till överlägg­ningar bör således verkei ha genomfört en förstudie och ha en genomarbe­tad dokumentation. Denna bör, som kommittén anger, innehålla övervä­ganden om styrmedel och helst en analys av den nytta och kostnad som olika alternativ kan tänkas föra med sig. Redan i delta läge bör man emellertid enligt RRVs uppfattning försöka klarlägga om problemet är lämpat för självreglering eller om det bör bli aktuellt med mer bindande riktlinjer där ansvaret för det fortsatta arbetet ligger hos konsumentverket. I det senare fallet bör konsumentverket upprätta en plan för det fortsatta arbetet. Denna plan bör omfatta både den s. k. utredningsdelen och för­handlingsdelen. Att konsumentverket skulle genomföra ett omfattande utredningsarbete och sedan överlåta slutförandet och publiceringen av riktlinjer på näringslivet överensstämmer inte med den syn på hur självreg­leringen skall fungera som redovisats i det föregående. RRV anser det därför inte vara lämpligt att dela upp normarbetet på en avgränsad utred­ningsdel och en förhandlingsdel på det sätt som kommittén föreslagit. RRV anser också att den nuvarande förhandlingsdelen där näringslivets organi­sationer har kommit alt belraktas som en motpart (jfr bilaga 3:2) bör tonas ned. Tyngdpunkten i arbetet bör istället läggas på att belysa alternativa lösningar och konsekvenserna av olika alternativ.

Riktlinjernas rättsliga karaktär

I betänkandet redovisas att del fr.o.m. 1977 endast fär förekomma tre typer av regler, nämligen föreskrifter, anvisningar och allmänna råd. En anvisning definieras härvid som en regel som skall främja en enhetlig tillämpning av en viss författning eller som skall bidra till en utveckling i viss riktning av praxis. RRV anser att konsumentverkets riktlinjer med denna terminologi utgör en anvisning och att det inte finns några motiv för att frångå den föreskrivna enhetliga terminologin. Termen anvisning an­vänds också i flera riktlinjer. I KOV FS 1978:7 anges l.ex. kravel på minsta bärförmåga för flytvästar i form av en anvisning.

1 betänkandet (Ds Ju 1982: 11) "Större klarhet ifråga om olika reglers rättsliga karaktär och syfte" föreslås att begreppet anvisning slopas. Frå­gan uppstår då om konsumentverkets riktlinjer skall hänföras till föreskrif­ter eller allmänna råd. Att kalla dem för allmänna råd av typ rekommenda­lion år enligt kommitténs uppfattning av flera skäl missvisande. RRV delar kommitténs uppfattning.


 


Prop. 1984/85:213                                                                127

RRV har i del föregående förordat att konsumentverkets riktlinjer skall begränsas till sädana områden där dessa är avsedda att få bindande karak­tär, medan de nuvarande rekommenderade riktlinjerna (bör-riktlinjer) fö­reslås föras över till området för självreglering. Med denna karaktär på konsumentverkets regler bör dessa enligt RRVs mening betecknas som föreskrifter, om förslaget i det nämnda betänkandet Ds Ju 1982: 11 genom­förs. RRV vill i detta sammanhang peka pä att konsumentverkets riktlinjer har datum för ikraftträdande, vilket ytterligare markerar karaktären av föreskrifter. RRV vill också peka på att flera myndigheter utfärdar före­skrifter, som inte direkt är straffsanktionerade utan som får rättsliga verk­ningar först efter ett beslut av en myndighet eller en domstol. Arbelar­skyddsstyrelsen har l.ex. bemyndigats utfärda tillämpningsföreskrifter till arbeismiljölagcn. Av de föreskrifter som hittills utfärdats har styrelsen endast i enstaka fall gjort föreskrifterna direkt straffsanktionerade. Flerta­let av styrelsens föreskrifter får rättsliga verkningar först sedan yrkesin­spektionen beslutat om ett föreläggande eller förbud. Konsumentverkets riktlinjer har samma karaktär som sädana föreskrifter.

Oavsett hur riktlinjerna fortsättningsvis betecknas anser RRV att be­myndigandet att utfärda regler bör ges som en följdförfaltning till mark­nadsföringslagen och inte som nu i konsumentverkets instruktion.

1.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen instämmer i huvud­sak i kommitténs förslag som ligger inom ramen för nuvarande system med konsumentverkets riktlinjer som främsta styrmedel. Riktlinjer har blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område och kan därför an­vändas för att förbättra konsumenternas ställning. Länsstyrelsen anser all konsumentverket måste vara den myndighet som har det övergripande ansvaret för riktlinjer. Detla innebär också alt företag utanför organisatio­nerna kan nås.

Utredningens förslag om självreglering, innebärande att näringslivets organisationer själva i vissa fall lar fram normer och svarar för normöver­vakning, synes vara ett tänkbart komplement lill riktlinjer. Eftersom detta förslag är förankrat inom näringslivet bör det medföra en förbättring av efterlevnaden av det informalionskrav som finns i marknadsföringslagen. Många människor upplever i dag bristen på relevant information som ett stort problem. Del har varit svårt att få gehör hos näringslivet för informa­tionsriktlinjer och efterlevnaden av dessa är mycket låg.

Vid den marknadsbevakning som länsstyrelsen bedriver har det visat sig att kännedom om riktlinjernas existens och juridiska status idag har dålig genomslagskraft i detaljhandeln. Delta beror i mänga fall på oiillräcklig kunskap om riktlinjer. Konsumentverkets förhoppning "att näringslivet genom självsanerande verksamhet i största möjliga utsträckning verkar för att riktlinjerna efterievs" fungerar inte i önskvärd utsträckning. Bättre information frän både myndigheter och näringsliv behövs för att riktlinjer­na skall fungera som ett verksamt styrmedel för producentpåverkan.


 


Prop. 1984/85:213                                                                128

1.18 Nyköpings kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden ställer sig frågande till betänkandets slutsats att riktlinjernas genomslagskraft och efterlevnad är god.

Den erfarenhet konsumentnämnden har från den lokala marknaden och från konsumentkontorets verksamhet är

alt information om riktlinjerna till näringsidkare frän centralt håll är så gott som obefintlig, företagens kännedom om riktlinjerna är således myc­ket dålig.

alt information till konsumenterna frän centralt häll är likaså obefintlig. Från konsumentnämndens sida synes det svårt att tillfredsställande infor­mera konsumenterna, då riktlinjerna är svårförståeliga i sin utformning. Eftersom riktlinjerna endast är rekommendationer, och efterlevnaden ej kontrolleras år det dessutom tvivelaktigt om konsumenten har någon nytta av att känna till dem.

alt eventuell efterlevnad av riktlinjer inte beror på att näringsidkarna känner till dem utan att de har eget intresse av all informera konsumenten, som exempel kan nämnas att lokaltidningarna i vår kommun vid marknads­föringslagens tillblivelse vägrade ta in annonser stridande mot marknadsfö­ringslagen. När del uppenbarades all ingen myndighei kontrollerade efter­levnaden av lagen och att anmälningar lill Konsumentverket sällan ledde till någon åtgärd än mindre till någon straffpåföljd slutade man på annons­avdelningarna med denna kontroll. Idag ger man i bästa fall information om bestämmelserna, men stoppar inga annonser.

att kommittén är ovetande om att ett oändligt antal anmälningar aldrig vidarebefordras till Konsumentverket, från den lokala konsumentverk­samheten på grund av att erfarenheten visal att det är resultatlöst. Vid telefonkontakter med Konsumentverket avråder man också ofta alt skicka in anmälningar i medvetande om all man under nuvarande förhållanden inget kan göra ät dem. Varje dag fär konsumentkontorel exempel på flagranta överträdelser mot marknadsföringslag, konsumentkreditlag och riktlinjer. Konsumentnämnden själv har ingen myndighetsutövande verk­samhet och kan inte heller åtgärda problemen.

all i de enstaka fall KO eller MD-beslut tas i ett ärende ingen uppföljning sker om näringsidkaren rättar sig efter beslutet eller ej. Konsumentnämn­den ifrågasätter därför "Konsumentverkets många övervakningskanaler" som betänkandet nämner.

Konsumenlnämnden är på grund av ovanstående erfarenheter från den lokala marknaden kritisk mot riktlinjesysiemet och ifrågasätter om inte rena tillämpningsföreskrifter av lagar vore att föredraga. Man skulle då vinna kompromisslösa föreskrifter att efterföljas av samtliga näringsidkare på marknaden (riktlinjerna gäller ju för närvarande endast för de näringsid­kare som är anslutna till de med Konsumentverket förhandlande bransch­organisationerna). Vidare måste tillskapas en myndighet som kontrollerar efterievnaden av föreskrifterna samt följer upp av KO och MD fattade


 


Prop. 1984/85:213                                                                129

beslut. Beslut ska också fattas snabbi, för närvarande tar det 1-2 år och efter så lång lid blir de flesta ärenden av detta slag inaktuella.

Alternativet lill ovanstående förslag är att slopa riktlinjesystemel. lita till den av betänkandet framförda självregleringen samt satsa resurserna pä stora informationsinsatser i förebyggande syfte i samarbete med den kom­munala konsumentverksamheten. Informationsinsatserna ska då ta upp de övergripande problem pä konsumentområdet till exempel reklammetoder och hur de påverkar människopsyket, lära ut kritisk granskning, moderna manipulationsmetoder. (Aktuellt exempel är hausse i rabattkuponger. Nä­ringsidkarna höjer först priset och lämnar sedan ut kuponger som berätti­gar lill rabatt) och gärna ligga ett steg före marknadsföringsbranschen.

Konsumentnämnden anser att massiva informationssatsningar för att göra konsumenterna medvetna är att föredra framför snabbt föråldrad detaljgranskning av branscher och produkter. Dessa kan dä kombineras med skaderapportering med direkt förbudsföreläggande för skadliga pro­dukter och tjänster enligl betänkandets förslag.

1.19 Eskilstuna kommuns konsumentnämnd: Begreppet konsumentpolitik är en sammanfattande benämning pä statsmakternas insatser i syfte all ta tillvara konsumenternas intressen. Ett styrmedel i delta arbele år Konsu­mentverkets riktlinjer.

Riktlinjesysiemet i form av förhandlingar med Konsumentverket och företrädare för näringslivet torde i huvudsak fungera bra, även om det är väsentligt att peka på riskerna med en dylik arbetsmetod. Eftersom riktlin­jearbetel är en typisk förhandlingsprodukl finns risk för att viktiga frågor för konsumenten kan lämnas oreglerade.

1 utredningens sammanfattning talar man om att efterievnaden av riktlin­jerna fungerar tillfredsställande. Trots att utredningen själv under avsnittet "rikilinjesystemets tillämpning" pekar på de svårigheter Konsumentom­budsmannen/Konsumentverket har alt kontrollera efterlevnaden. Utred­ningen konstaterar vidare att "Konsumentverket till skillnad frän flertalet andra regelutfärdande myndigheter, inte har tillgång lill en tillsynsorgani-saiion där regionala eller lokala myndigheter vid behov kan ingripa med tvångsmedel".

Vi konstaterar därför i likhet med utredningen alt svårigheter finns för Konsumentverket att utöva kontroll, varför också våra invändningar riktar sig mol denna brist på efterlevnad och uppföljning och då avseende 3 8 MFL dvs. riktlinjer av informativ karaktär som l.ex. prisinformation, konsumentkrediter. Vidare anser vi att handläggningsiiden av ärenden som rör avvikelser mot riktlinjesystemel tar orimlig tid. Från det all anmälan inkommer till det att ett beslut eller överenskommelse träffas mellan Konsumentverket och motparten, blir handläggningstiden ca 1—2 år. Är överenskommelse inte möjlig att göra ulan ärendet mäste gå vidare till marknadsdomstolen för beslut tar del ytterligare lid. Denna långa handläggningstid är klart otillfredsställande. 9    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                 130

Vad beträffar efterlevnaden av riktlinjerna visar erfarenheter från det kommunala konsumenlvägledararbetet att dessa inte följs i önskad omfatt­ning. Genom kontakter med enskilda konsumenter, anmälningar mot an­nonser, egna gjorda undersökningar osv. får vi regelbundet bevis för detta. En mer akliv kontroll av efterlevnaden av riktlinjerna är en förutsättning för att de ska bli det styrmedel som var syftet när dessa infördes. Därför bör ansvaret för della arbele läggas så nära källan som möjligt där pro­blemen kan väntas uppstå. Vår erfarenhet pekar på alt den kommunala konsumentvägledningen har de största förutsättningarna all fungera som sådan problemuppfångare. Därför bör denna kontroll av riktlinjerna läggas på den kommunala nivån.

Vår uppfatlning är därför att man bör eftersträva att på sikt få denna omfördelning av ansvaret från central nivå till kommunal, i syfte att åstad­komma dels en effektivare kontroll, dels en snabbare ärendehantering.

För all denna omfördelning skall kunna ske är förutsättningen att det i samtliga kommuner inrättas konsumentrådgivning, vilket tyvärr inte är fallet idag.

Reservation:

Vi ledamöter, Borghild Johansson och Siv Eriksson, reserverar oss mot majoritetens i Konsumentnämnden beslut beträffande remissvar ang. "Konsumenlpoliliska styrmedel" SOU 1983-40, då vi delar utredningens förslag och anser alt några ändringar ej är nödvändiga.

1.20 Katrineholms kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden är förvånad överalt utredningen endast vänt sig till producenter, importörer/ grossister och i viss män detaljister. Användarna av produkter och tjänster - konsumenterna — har lämnats utanför. Orsaken till att man anser efterlevnaden av riktlinjerna tillfredsställande torde missen av att inte höra vad konsumenterna har tyckt. Resultatet av efterlevnaden skulle dä inte ens framstå som tillfredsställande.

1 de fall konsument erhållit en så kallad "MÅNDAGSPRODUKT" har det i många fall visal sig alt varken säljare, producent eller importör varit villig byta ut missfostret och taga ansvaret för en obrukbar produkt.

När del gäller "Passa-pä-priser" avseende dagligvaror är det de stora grossisiorganisationerna som styr. Landsbygdsbutikerna har i mänga fall inte stora möjligheter att deltaga. Förpackningarna är för stora och det är inte möjligt få dela på dem. Detla gör alt man inte kan konkurrera pä lika villkor.

Under de senaste dagarna har vi på konsumentnämnden fått i klagomål pä två varuhus för deras sätt att sänka priset 10 procent. 1 det ena ärendet rör det sig om dammsugare. En person köpte en dammsugare till — som han trodde - nedsatt pris. Efter några dagar önskade han köpa ytterligare en likadan dammsugare till samma nedsatta pris. Han upplystes dä om att


 


Prop. 1984/85:213                                                               131

han inte kunde detta för tiden hade gäll ut. Men han kunde få köpa mot erläggande av det ordinarie priset. Ordinarie priset var samma som det nedsatta.

Det andra ärendet var köp av ängstrykjärn, som en dam betalat ett visst pris för. Några veckor senare kom det en folder i hennes brevlåda med erbjudande få köpa samma strykjärn för ett nedsatt pris." som vär samma hon betalade för sitt strykjärn. Firman hade ökat det ordinarieprisel med cirka 10 procent. Med detta vill vi redovisa alt det inte är med sanning överensstämmande "att den 10-procentiga gränsen ej skapar någon speci­ell trygghet för konsumenten eftersom priset i 99% av fallen sänks med mera än I0%".

.Avtalsvillkorslagen och konsumentkreditlagen är två lagar som säljarsi-dan har svårt att följa. Mänga ärenden anmäls inte till konsumentnämnden men de vi får in är en god mätare på hur man behandlar godtrogna konsumenter. Särskilt gäller detta konsumentens rätt till nedsättning av skuldbelopp vid förtidsbetalning av kredilbelopp.

Beträffande riktlinjer för sällskapsresor är det många som är ovetande om bestämmelserna.

Information till konsumenterna måste ökas. I nuläget är det många som inte vet vilka skyldigheter och rättigheter de har.

1 vär inledning har vi framhållit det som en stor miss att utredningen inte gällt konsumenterna. Detta har vi försökt motivera här ovan. Konsument­verkets strävan utgår pä att ge konsumenterna möjligheter att hävda sig mot säljarna. Om detla skall lyckas måste den lokala konsumentverksam­heten förstärkas med fullmakter att ingripa med omedelbar verkan. Som det nu är går del ett till två år innan ett ärende kan slutföras och då år grunden för ingripandet bortglömd av den anmälande konsumenten.

Konsumentnämnden ansluter sig lill riktlinjekommitténs förslag med det tillägget

att konsumentnämnderna får erforderliga fullmakter till direkt ingripan­de på det lokala planet: samt

att en sammanslutning - där konsumenten är medlem - pä samma grund som branschsammanslutning får medverka förfarandet vid sidan om KO.

1.21 Flens kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden instämmer i stort med utredarnas förslag. De synpunkter som anförs har därför mer karaktären av randanmärkningar.

Konsumentnämnden har inget att erinra mot kommitténs förslag all den nuvarande ordningen för producentpåverkan behälls, med konsumentver­kets riktlinjer som det främsta styrmedlet. Utredningens förslag om hur arbetet med framtagande av riktlinjer bör bedrivas från konsumentverkets sida förefaller relevant, men nämnden vill betona vikten av alt konsument­verket aktivt arbetar för att få med konsumentorganisationerna i förhand-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 132

lingsarbetet inför framtagande av nya rikllinjer. Ell mer aktivt deltagande frän organisationer som representerar konsument- och löntagargrupper bör bl. a, innebära att möjligheterna till vidareinformation om konsument­skyddet i riktlinjerna lill enskilda konsumenier ökar. Dessutom kan man naturligt utgå ifrån att konsumentorganisationerna besitter en kunskap om olika konsumentproblem som bör tillvaratas i utarbetandet av riktlinjer,

I utredningen föresläs vidare att ett syslem med självreglering införs. Delta innebär att näringslivets organisationer i vissa fall själva skall ta fram normer för att förbättra konsumenternas ställning. Ävenså skulle näringsli­vets organisationer själva kunna slå för övervakning av dessa normer. Delta förslag kan naturligtvis ses som ell utmärkt komplement lill konsu­mentverkels riktlinjer, men bör nog inte ges den tyngd som utredningen tycks anse. Att man genom en ökad självreglering inom näringslivet skulle kunna frigöra resurser inom konsumentverket förefaller inte troligt.

I lider av ekonomiska svårigheler för hushållen bör snarast konsument­verkets resurser ökas för all genom riktlinjer och överenskommelser stär­ka konsumenternas ställning. Frivilliga åtaganden från näringslivets sida alt skydda konsumenterna får på intet vis urholka det ansvar som konsu­mentverket har som övergripande myndighet pä detta område.

1.22    Strängnäs kommuns konsumentnämnd: Konsumentverkets riktlinjer
har säkerligen i många fall varil lill nytta för konsumenterna, men efterlev­
naden och informationen omkring dessa är bristfällig pä mänga sätt.

De flesta konsumenier och många handlare känner inte till de rikllinjer som finns.

Konsumentverket måste verka för att i myckel större omfattning nå ut med information och även övervaka branscherna, att ta större ansvar. Det borde inte vara, som det är i dag, att bara de seriösa företagen rättar sig efter de överenskommelser som finns.

En satsning på ett färre antal riktlinjer och mera tyngd på de viktigaste kanske vore att nå ett bredare konsumentunderlag. Det är mycket viktigt att bäde handlare/företagare och konsumenter även pä mindre orter känner lill vad som gäller inom detta område.

Konsumentverket bör lägga en del av de resurser som avsätts för riktlin­jearbetel även på bra informationsmaterial lill kommunernas konsument­rådgivningar. På detta sätt kommer det förhoppningsvis också en bil när­mare konsumenterna.

1.23    Länsstyrelsen i Kronobergs län: Injörmaiion och rikllinjer (kap. 9-
10). Grunden för riktlinjerna på informationsområdet är marknadsförings­
lagens (MFL) 8 3. I denna paragraf stadgas, att näringsidkare kan åläggas
"lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsyn­
punkt". Utredningen framhåller, all detla enligl lagens bokstav innebär ett
ganska strängt krav på behov, nytta eller efterfrågan av information. I


 


Prop. 1984/85:213                                                                133

förarbetena till MFL anges situationer där "ett inte helt obetydligt behov föreligger" av information och "inte bara sådana fall som är särskilt allvarliga". Förarbetena är således betydligt mjukare än vad lagtexten ger anvisning om. 1 utredningen sägs också att MFL 8 3 ulan tvekan ger stöd för krav pä information som avser bl. a.

     varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper

     låmplig användning, förvaring och skötsel av varan

     priset och betalningsvillkoren

     förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare

     vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten

Länsstyrelsen noterar med tillfredsställelse, att enighet råder mellan näringslivssidan och konsumenlsidan om vilka krav på information som kan anses välmotiverade och som har slöd i gällande lag. Det har dock visat sig att efterlevnaden av vissa antagna riktlinjer om information varit tämligen ringa.

Grunden för ett väl fungerande marknadssystem är bl. a., att konsumen­ten får tillgång lill information för alt kunna göra ett rationellt val. Fortfa­rande måste informationen inom vissa områden betecknas som otillräcklig och länsstyrelsen vill understryka betydelsen av alt alla goda krafter sam­verkar för att åstadkomma en förbättring. En av näringslivet självregle­rande verksamhet kan vara en bit i ett sådant mönster, men konsumentver-ket/KO bör ändå vara den instans som bevakar all inte för konsumenterna viktiga informationsområden förblir obeaktade. Genom alt lägga det över­gripande ansvaret pä en myndighet vinner man dessutom den fördelen, att även näringsidkare som står utanför branschorganisationer täcks in. Detta är viktigt, inte minst ur konkurrenssynpunkt. Man torde också kunna räkna med, att en av näringslivet bedriven självreglering minskar behovet av resurser på bevakningssidan, oavsett vem som står för övervakningen.

Riktlinjernas rättsliga karaktär (kap. 12)

Vid tillsynen av rikllinjernas efterlevnad har länsstyrelsen vid flera tillfällen erfarit, att detaljhandeln antingen varit okunnig om riktlinjers existens eller varit frågande inför den juridiska betydelsen av riktlinjer. Detta har varit fallet såväl i produktsäkerhetsfrågor som i informationsfrå­gor. Informationen om att rikllinjer existerar på vissa områden och vad dessa i praktiken betyder för den enskilde näringsidkaren har uppenbarli­gen haft svårt att tränga igenom.

Då marknadsföringslagens generalklausuler om information (8 3) och produktsäkerhet m. m. (8 4) är riktlinjernas juridiska bas, anser länsstyrel­sen del vara väsentligt att detta klargörs. Den enskilde näringsidkaren mäste pä ett bättre sätl än hittills få information om dels att riktlinjer finns men också vad de praktiskt betyder. I del sammanhanget bör även infor­mation lämnas om vad som händer om riktlinjerna inte följs.


 


Prop. 1984/85:213                                                                134

1.24 Läns.styrelsen i Västernorrlands län: Sammanfallande .synpunkter på konsumenlpoliliska styrmedel. Utredningen har enligt länsstyrelsens me­ning gjort en noggrann genomgäng och utvärdering av de konsumentpoli­tiska, producenlpåverkande styrmedel - främst riktlinjesystemel — som samhället har infört. De överväganden och förslag som har framlagts synes välgrundade. Till sin karaktär verkar förslagen måttfulla. Länsstyrelsen har inga invändningar emot förslagen.

I direktiven för utredningen och i utredningens belänkande sägs det på flera håll att grunden för de konsumentpolitiska åtgärderna och styrmedlen skall vara att de skall stödja konsumenterna. Del sägs också att del för närvarande vore önskvärt med en mer aktiv medverkan av konsumentkol­lektivet. Samtidigt är del svårt i mänga avseenden att nå ut med informa­tion till konsumenterna, inte minst information om rikllinjer.

Då många konsumenier just nu får uppleva minskande reala inkomster och stigande priser och avgifter, är del mycket angelägel att de konsument­fakta och - råd som konsumentverket kan ge verkligen når ut till hushål­len.

Marknaden för varor och tjänster blir efterhand mer och mer komplex, med ett ständigt större utbud. För konsumenterna blir den allt svårare att överblicka. Utredningen konstaterar att det finns stora, eftersatta informa­tionsbehov. Lånsstyrelsen bedömer utvecklingstakten så snabb att de konsumentpolitiska organen har svårt att hänga med. Det råder uppenbart en obalans mellan företagens reklamresurser i form av direktreklam i brevlådorna och dagspressannonser och samhällsorganens resurser för konsumentupplysning.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang väcka frågan om en omdispone­ring av resurserna hos konsumentverket. Enligt länsstyrelsens mening är det rimligl att samhället förstärker det slöd lill hushållen som konsument­informationen utgör. Detla gäller särskilt i ett läge när reallönerna sjunker och det gäller att begränsa olika krav pä ytterligare samhällsservice.

Särskilda synpunkter

Länsstyrelsen vill här ange några synpunkter pä vissa detaljfrågor i betänkandet. Utredningens tanke att förslärka riktlinjerna biträds. En ytteriigare förstärkning kan uppnås om det i riktlinjerna framgår att före­trädarna för förhandlingsparterna enats om riktlinjen i fråga. En ökad genomslagskraft kan därmed uppnäs. Alt riktlinjerna inte alltid får genom­slagskraft f.n. kan skönjas ifråga om prisinformationen till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln. Riktlinjerna (KOVES 1982:1) innebär bl. a. att samtliga varor i skyltfönster bör vara prismärkla. Ännu ett år efter riktlinjernas ikraftträdande är emellertid detta pä vissa häll inte fallet. Detta förhållande är icke tillfredsställande. Det framgår av den undersökning hemkonsulenten i länet nyligen företagit och redovisat till konsumentverket.


 


Prop. 1984/85:213                                                                135

Betr. riktlinjer om produktsäkerhet till skydd för liv och hälsa kan del ibland vara angeläget att tillverkare tidigt får reda på konsumentorganisa­tionens och samhällets bedömning huruvida sädana är önskvärda. Det kan därför övervägas om inte konsumentverket borde, exempelvis på begäran av berörda företag m.fl., så tidigt som möjligt ge besked om tänkta restrik­tioner i kommande riktlinjers form.

Länsstyrelsen har inledningsvis berört den obalans som råder mellan den kommersiella reklamen och samhällets resurser på konsumentområ­det. Frågan är då hur ett bättre sakernas tillstånd skall kunna uppnås. Inom tillgängliga resursramar kan möjligen ytterligare effekt uppnås, exempelvis om konsunientmyndigheierna, på ett för gemene man lätttillgängligt sätt. löpande kommer lill tals. Ett utnyttjande av dagspressen i ökad utsträck­ning skulle då kunna vara en möjlighet. Om konsumenlmyndigheterna exempelvis under en lätt igenkännlig rubrik "Dagens Konsument" lö­pande kan ge viktiga konsumentpolitiska tips så skulle sannolikt genom­slagskrafl uppnås. På samma sätt borde, inom ramen för radio och TV, informationsforum av typ "Dagens Konsument" skapas.

1.25 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden i Sundsvall instämmer i huvudsak i riktlinjekommitténs grundläggande överväganden och förslag.

Riktlinjer och konsumenlpoliliska styrmedel

Konsumentnämnden kan ej instämma i kommitténs slutsatser att infor­mationen om rikllinjer till företagen är tillfredsställande.

Som exempel kan nämnas 1982: 1 prisinformation och 1977: 1 riktlinjer för information till konsument vid tillfällig prisaktivitet för dagligvaror.

Efterlevnaden av riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen är långt ifrån tillfredställande enligt vår mening. Det visar bl, a. marknadsun­dersökningen som ulförts i väst-Sverige av några kommuner.

Övervakningen av uppställda regler och efterlevnaden av dem anser vi skulle kunna förbättras.

Instämmer i alt konsumenterna bör förbättra sina kunskaper om rikt­linjer m. m.

När del gäller näringslivets möjligheler till en självreglering såsom ett kompletterande styrmedel ställer sig nämnden tveksam lill exempelvis normövervakning. Detta med tanke på att många näringsidkare ej är branschanslutna och för närvarande ej följer varken rikllinjer eller branschöverenskommelser.

Av övriga konsumenlpoliliska styrmedel som las upp i avsnitt 2.3.3. bör KOV:s verksamhetsområde förstärkas bl.a. verka för att utbildningen i konsumentfrågor för unga människor förbättras i alla skolformer.

Konsumentnämnden vill som avslutning understryka vikten av att den regionala och kommunala konsumentverksamheten förstärks. Det kom-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 136

mer annars att vara svårt alt möta de stora krav, som redan finns, som konsumenter och näringsliv ställer pä verksamheterna särskilt vad gäller information om bl. a. marknadsföringslagens tillämpning.

1.26    Produktåterkallelsekommittén: Riktlinjesystemel m.m. (avsnitten 3
och 9 i betänkandet). Vi räknar med att MD, KO och KOV kan komma att
spela vikliga roller i ett älerkallelsesystem och att bl. a. riktlinjer kan
komma all användas som styrmedel även i ålerkallelsesammanhang.

Riktlinjekommitléns överväganden och förslag i fräga om riktlinjer tar sikte pä att stärka effektiviteten hos institutet. Vi tillstyrker förslagen frän de synpunkter vi har att beakta.

Kommittén föreslår också att som ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna prövas en självreglering innebärande all näringslivets organisationer i vissa fall själva tar fram normer och svarar för normöver­vakningen under överinseende av KOV. Exempelvis på sådana lösningar inom äterkallelseomrädet förekommer utomlands. För Sveriges del kan hänvisas till de instruktioner som läkemedelsbranschens organisationer i samråd med socialstyrelsens läkemedelsavdelning har utarbetat för läke­medelsföretagens handläggning av reklamationer och indragningar av läke­medel. Vi vill, i det läge vårt arbete hittills har nått, endast uttala att styrmedel i form av en sådan självreglering under myndighetskontroll som det här gäller väl kan förtjäna att övervägas, åtminstone på vissa produkt­områden och i vissa särskilda hänseenden.

1.27    Konsumentpolitiska kommittén: Riktlinjekommitténs huvuduppgift
har varit att se över och utvärdera olika producenlpåverkande styrmedel
på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten har därvid kommit att
ligga på granskningen av de riktlinjer som utarbetats av KOV för företa­
gens tillämpning av generalklausulerna i MFL.

I våra uppgifter ingår bl. a. att söka värdera konsumentpolitikens förut­sättningar att möta de ändrade villkor som dagens och morgondagens konsumenter står inför. En av våra huvuduppgifter är därvid att göra en avvägning mellan producentpäverkan, konsumentinformation och konsu­mentutbildning samt ange var tyngdpunkten och resursanvändningen bör läggas i konsumentpolitiken. Vi skall vidare pröva om förelagens och näringslivets självsanering när det gäller bl. a. marknadsföring och avtals­villkor behöver utvecklas och stimuleras.

Vi har således att pröva den konsumentpolitik för vilken riktlinjer och självsanering m.m. ulgör medel som skall förverkliga de uppställda mål­sättningarna.

Mol denna bakgrund är riktlinjekommitténs ingående redogörelse för och utvärdering av dessa konsumentpolitiska styrmedel självfallet av vikt för värt arbete.


 


Prop. 1984/85:213                                                               137

Med hänsyn till den korta tid som vi har arbetat och då vi alltjämt befinner oss i ett inledningsskede av kommittéarbetet finner vi det inte meningsfullt att i detta sammanhang anlägga synpunkter på betänkandet.

1.28 Kooperativa förbundet (KF): Riktlinjekommittén har haft i uppdrag att se över vissa konsumentpolitiska styrmedel, nämligen olika medel för producentpåverkan - framför allt konsumentverkets riktlinjer för företa­gens marknadsföring till konsumenter. All riktlinjer används som styrme­del är särskilt intressant ur den synpunkten att riktlinjerna inte är rättsligt bindande föreskrifter utan en form av rekommendationer. Kommittén har förtjänstfullt undersökt och utvärderat riktlinjernas lämplighet som instru­ment att påverka näringslivet i fråga om bäde produktinformation och produktsäkerhet.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att konsumentverket nu tycks ha funnit framkomliga vägar och lämpliga uttrycksformer för riktlin­jerna, och att dessa pä del hela taget fungerar bra som styrmedel. KF ser inte någon anledning att ifrågasätta detta, inte heller att iftågasätta kom­miuéns slutsats att det finns förutsättningar för att riktlinjerna framdeles skall kunna förbli ett effektivt producenlpåverkande hjälpmedel. Det är också sannolikt att de kommer att fungera som ell ännu bättre instrument om, såsom föresläs, framtagningsarbetet mera markant än nu delas upp i tvä etapper: ett utrednings- och ett förhandlingsskede. KF tillstyrker detta förslag.

Konsumentsidans medverkan i förhandlingsarbetet diskuteras på s. 238 i betänkandet. Kommittén noterar alt konsumentverket ganska konsekvent brukar inbjuda företrädare för organiserade konsumentgrupper, när för­handlingarna rör konsumentproblem inom dessas intressesfär. Enligt kom­mittén har dock de organisationer med bred förankring som i Sverige brukar anses representera det allmänna konsumentintresset, hittills inte funnit anledning att ta någon aktiv del i förhandlingsarbetet. Såvitt gäller konsumentkooperationen, med 1,9 miljoner medlemmar, är påståendet helt felaktigt. Vi har konsekvent deltagit i det förhandlingsarbete som vi fått inbjudan till.

Några nya styrmedel som alternativ lill riktlinjerna föreslår kommittén inte. Den modell för "näringslivets självreglerande verksamhet" som vagt skisseras i betänkandet, får enligt KF:s mening inte utvecklas till ett självständigt konsumentpolitiskt styrmedel, utan bör endast vara ett kom­plement till riktlinjerna. Det är i och för sig bra om näringslivet tar på sig ett större ansvar än hittills för utformning och efierievnad av normer pä detta område - inte minst om det kan medföra kostnadsbesparingar för samhället. Del måste emellertid vara ett oeftergivligt krav att denna verk­samhet organiseras och genomförs i nära samråd med konsumentverket. Den fär naturiigtvis inte heller utgöra något hinder för ett eventuellt riktlin­jearbete på området. - En förutsättning för att modellen skall fungera är


 


Prop. 1984/85: 213                                                                138

att konsumentintressena blir beaktade i erforderlig utsträckning. Vi vill i det sammanhanget starkt betona att näringslivet här tar på sig en utomor­dentligt svär uppgift. Idén kan dock vara värd att pröva.

KF tillstyrker de åtgärder som föreslås i syfte att förtydliga riktlinjernas rättsliga karaktär.

1.29 Sveriges Industriförbund (SI): Sveriges Industriförbund har beretts tillfälle alt yttra sig över rubricerade belänkande. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM) har också avgett ett yttrande med anledning av betänkandet. SI är en av delegationens huvudmän och ansluter sig till vad som anförs i NDMs yttrande. Förbundet vill härutöver anföra följande vad gäller de förslag som framläggs i belänkandet.

Konsumentverkels handläggning av riktlinjeärenden m.m.

Förbundel vill bekräfta att riktlinjearbetet, efter påtagliga problem under de första åren efter införandet av riktlinjesystemel. numera fungerar bätt­re. Detta hindrar dock inte att en förbättring av Konsumentverkets (KOV) riktlinjearbele, genom den mall för arbetet som kommiltén föreslår, har goda utsikter att ylteriigare bidra lill att samarbete mellan verket och näringslivet kan fungera pä ett smidigt och fruktbärande sätt. Kommittén betonar dock att den "idealprocess" man föreslår inte alllid kan tillämpas beroende på speciella omständigheter i det enskilda fallet. Speciellt pekar kommittén på att verket kan ha svårt i den s.k. utredningsfasen la fram material som på ett adekvat sätt belyser det konsumentproblem som disku­teras. Förbundet är självfallet berett att i den utsträckning resurserna medger i dylika fall bistå KOV med utredningshjälp. Det måste dock betonas att ansvaret för att en godtagbar utredning kommer till stånd mäste åvila KOV.

Självreglering som styrmeddsallernativ

I avsnittet 9:3 föreslär kommittén att man prövar självreglering som ett komplement till KOVs rikllinjer och andra myndighetsinitierade ätgärder. Förslaget är enligt Förbundets mening mycket lovvärt men borde inte ha begränsats till att avse endast självreglering. Uppkommande konsumenl­problem löses nämligen inte alltid bäst genom uppställandet av olika regler. Mänga gånger torde andra åtgärder t. ex. branschvisa informations­projekt vara både effektivare och billigare. Redan idag förekommer en lång rad olika projekt inom näringslivet, vilka kan sägas utgöra ett led i en självsanerande verksamhet. Det är beklagligt au kommittén inte sökt kart­lägga förekommande aktiviteter av detta slag.

Förbundet anser att det finns all anledning alt skapa bättre förutsättning­ar för olika självsaneringsprojekt inom näringslivet. För alt detta skall kunna ske bör emellertid KOV och andra myndigheter ges någon form av "mandat" att först låta näringslivet självt söka lösa uppkomna konsument-


 


Prop. 1984/85:213                                                                139

problem innan myndighetsåtgärder övervägs. Man måste också vara på det klara med att frivilliga system av det slag som här är aktuella inte kan få samma marknadstäckning som ett obligatoriskt system. Vidare måste man räkna med att det tar en viss tid innan ett självsaneringssystem får ordent­lig genomslagskraft bland de företag som är anslutna till systemet. Å andra sidan visar efarenheten alt den värdegemenskap som finns hos de företag som ansluter sig gör att systemet kan bli mycket effektivt.

1.30    Svensk Industriförening: Föreningen delar kommitténs uppfattning att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna bör en självreglering prövas innebärande att näringslivels organisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende av KOV.

1.31    Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): Beskrivning och utvärdering. Tyngdpunkten i betänkandet ligger pä beskrivning och utvär­dering av marknadsföringslagen (MFL) och hur den kommit att tillämpas.

NDM konstaterar att kommitlén med stor omsorg - och inte utan en viss omsländlighet - beskrivit hur MFL och de regler som vuxit fram i dess hägn fungerat i praktiken. Kommitténs slutsatser i denna del bekräf­tar vad man haft på känn, nämligen att MFL fått ett förhållandevis gott genomslag saml att Konsumentverkets (KOV) rikllinjer vållat vissa pro­blem men alt en del av kritiken mot dem skjutit över målet.

NDM har medverkat vid praktiskt taget alla riktlinjeförhandlingar som hittills förts och också vid ett betydande anlal andra normförhandlingar hos KOV. På grundval av erfarenheterna från dessa förhandlingar av skiftande art och omfång och av olika komplexitet vill NDM till en början betona att förhandlingarna mellan KOV och berörda näringslivsföreträ­dare präglats av båda parters strävan efter saklighet. Från verkets sida har mestadels visats en tydlig vilja att lyssna till framförda sakskäl och även att beakta sådana. Då förhandlingarna dragit ut på tiden, har detla i övervä­gande antalet fall berott på ämnets komplicerade natur, särskilt svårighe­terna att finna lösningar som kunde bedömas fungera i praktiken. Ibland har dock själva sakfrågan kommit i bakgrunden till följd av meningsskiljak-tigheter antingen av mera övergripande natur. l.ex. om informationens form och överförande samt medieval, eller om valet av styrmedel och därtill knutna spörsmål. Dessa svårigheter i förhandlingarna, som framför allt förekom under de första åren, torde väsentligen vara att tillskriva en alltför ostrukturerad framtagningsprocess.

NDM anser att kommittén i avsnittet 3, Rikilinjesystemets tillämpning, på ett vederhäftigt och rättvisande sätl beskrivit hur riktlinjesystemet verkat hittills samt de problem som uppkommit och deras orsaker. NDM kan också ställa sig bakom kommitléns positiva grundsyn på systemet så som den kommer till uttryck i avsnittet i fräga. Den som bilaga 3: I intagna


 


Prop. 1984/85:213                                                                140

intervjuundersökningen.  Företagen och  riktlinjesystemet,  synes NDM vara ett värdefullt initiativ frän kommitténs sida.

NDM vill ge kommitlén ett särskilt erkännande för de principiella utred­ningarna i kapitel 5 om riktlinjer och annan producentpåverkan från kon­kurrenssynpunkt, om riktlinjer och tekniska handelshinder samt, inte minst, om kostnads- och nyttoeffekter av rikllinjer m. m.

NDM anser vidare att kommiltén i kapitel 6, Information, på ett nyan­serat sätt beskrivit hur riktlinjesystemel hittills fungerat som ett medel alt förverkliga lagstiftarens ambitioner bakom generalklausulen om informa­tion (3 8 MFL). Även utvärderingen är väl avvägd. Samma allmänna omdöme kan NDM avge när det gäller kapitel 7, Produktsäkerhet,

Såvitt NDM känner lill år utredningen av de konsumentpolitiska styr­medlen den första stort upplagda utvärdering av rättsliga styrmedel som gjorts i värt land. Det kan därför tyckas något förvånande all kommittén inte funnit sig föranläten att belysa och diskutera de metodproblem som man ställs inför när det gäller att utvärdera hur rättsliga regelkomplex påverkar olika adressatgruppers beteenden. Enligt NDMs mening framstår det som en brist att kommittén inte närmare belyst vilka ambitioner det är realistiskt all uppställa när det gäller följsamhet till samhälleliga normer av skilda slag på marknadsföringens område. En .sådan belysning synes vara angelägen inte minst när del gäller all ge en bakgrund till utvärderingen av rikllinjer som konsumenipolitiskt styrmedel, jämfört med andra tänkbara styrmedel av mera konventionell typ. Erfarenheten från debatten kring riktlinjer som ett konsumentpolitiskt styrmedel visar nämligen alt man på olika håll, bäde bland förespråkare för och kritiker av riktlinjesystemet, svävar i den villfarelsen att direkt rättsligt sanktionerade normer med något slags naturnödvändighet alltid skulle vara mera effektiva än normer av annal slag, t. ex. i form av riktlinjer. Verkligheten är emellertid mycket mera komplicerad. Visserligen är tillgängen till systematiserat vetande om effektiviteten hos olika sociala styrmedel begränsat. Redan nu kan del dock slås fast att ett stort antal faktorer påverkar normföljsamheten och att del ingalunda är givet alt rättsligt sanktionerade normer i alla sammanhang följs bättre än normer som är sanktionerade på annat sätt.

Mol nu anförda bakgrund väcker den rältsjämförande studien i bilaga 2: 3. Fem myndigheters styrmedel, särskilt intresse. Kommitlén jämför här olika styrmedelstekniker. Tyvärr stannar det vid en ansats till en huvud­sakligen deskriptiv framställning. Effektanalyser saknas. Studien har inte heller avsatt nämnvärda spär i själva betänkandet. NDM finner det beklag­ligt att man inte tagit vara pä möjligheten att i detta söka åtminstone skissera vissa generella principer för vad en utvärdering av normer skall omfatta och hur den skall genomföras.

Den omfattande rapport som ledamoten Bernitz utarbetat om konsu­mentpolitiska styrmedel i utlandet (bilaga 2:4) innehåller sakinformalion av stort intresse. Detta material har emellertid inte systematiskt utnyttjats i själva betänkandeiexlen, vilket också är att beklaga.


 


Prop. 1984/85:213                                                                141

1 anslutning till dessa allmänna synpunkter pä kommitténs beskrivning och utvärdering av MFL och riktlinjesystemet finner sig NDM föranläten att redovisa några egna iakttagelser.

Liksom rättsregler fungerar riktlinjer olika väl i olika sammanhang. Orsakerna till detta är enligt NDMs bedömning oftast inie att söka i själva styrmedlets beskaffenhet utan i andra förhållanden. Som exempel kan anföras de problem som uppkommit när det gäller att normera produktin­formation utanför säljslället (jfr särskilt avsnitt 6.5). Svårigheterna har betingats av informationens innehåll och medievalet och hade säkerligen varit desamma om statsmakterna 1975 valt ett annat styrmedelssysiem, t. ex. den modell som Reklamutredningen skisserade i betänkandet Infor­mation i reklamen (SOU 1974: 23). Ett annat exempel: 1 några fall har KOV ålagts av lagstiftaren att komplettera viss lagstiftning med riktlinjer. Så var fallet vid tillkomsten av konsumentkreditlagen. Del är eu ofta noterat förhållande att Riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen (KOVES 1979: 1) inte fungerat enligt intentionerna. Detta beror delvis på tekniska ofullkomligheter hos en del av reglerna - brister vilka inte kunde förutses vid förhandlingarna som måste genomföras under betydande tids­press. Den svaga genomslagskraften hos reglerna om uppgifter om den s. k. effektiva räntan beror dels pä att konsumenterna inte förstått innebör­den av begreppet dels på att begreppet är svårt att hantera, även inom handeln. Riktlinjerna i fråga är också f.n. föremål för revision i syfte att komma till rätta med vissa konstaterade svagheter.

I den män riktlinjer används som medel all åstadkomma påtagliga be­teendeförändringar - och detta har ju särskilt varit fallet pä informations­området - får man räkna med att det tar lid att uppnå målet. I många fall räcker del f.ö. inte med att ställa upp regler. Man måste också skapa förståelse och motivation för det eftersträvade beteendet hos adressaterna. Del sagda gäller inte bara på konsumentpolitikens område utan är ett allmängiltigt förhållande, vilket inte heller har något omedelbart och nöd­vändigt sammanhang med del styrmedel eller den styrmedelsmix som väljs.

I den allmänna debatten har det hävdals att det ofta lar alltför läng tid för KOV all förhandla fram riktlinjer och att en rätt för verket att meddela rättsligt bindande föreskrifter generellt sett snabbare skulle föra fram till målet. Såvitt NDM kunnat finna saknas empiriskt underlag för allmängil­tiga påståenden av denna art. Redovisningen i bilaga 2: 3 ger inte stöd för antaganden i vare sig den ena eller den andra riktningen. NDMs egna erfarenheter och de informationer som NDM sökt få fram via sina huvud­män visar att en myndighet oftast behöver en ganska lång tid för att ta fram rättsligt bindande föreskrifter och att framtagningsprocessen binder förhål­landevis betydande resurser, bl. a. för utredning och överläggningar med berörda intressenter. Ingenting tyder pä att framtagningen av bindande föreskrifter normalt skulle ske snabbare än framtagning av rikllinjer med motsvarande sakinnehåll.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 142

KOVs handläggning av riktlinjeärenden m. m.

Mot bakgrunden av sina inledningsvis redovisade, omfattande erfaren­heter från riktlinjeförhandlingarna ställer sig NDM helt bakom kommitléns överväganden och förslag i avsnitt 9,4 beträffande KOVs handläggning av riktlinjeärenden och andra styrmedelsfrågor, NDM kan också bekräfta kommitténs iakttagelser att förhandlingsarbetet numera löper betydligt bättre än under de första åren. Som kommittén påpekar beror detta också på att man även på näringslivssidan fått fram lämpliga rutiner.

Självreglering som styrmeddsallernativ

Kommitlén förordar i avsnitt 9.3 all man även i vårt land prövar själv­reglering som ett kompletterande styrmedel vid sidan av KOVs riktlinjer -och väl även vid sidan av andra myndighetsinitierade åtgärder. Som kom­miltén redovisar har NDM på dess begäran avlätil en pm vari NDM framför vissa synpunkter på och skisserar förslag om hur ett självregle­ringssystem av normiyp skulle kunna etableras (bilaga 9:1).

Kommittén betonar i sina överväganden, enligt NDMs mening med all rätt. att det är en etablerad grundprincip i svensk konsumentpolitik all näringsidkarna har ett förstahandsansvar för att konsumenternas intressen blir tillgodosedda. Vidare skall de konsumentvårdande myndigheternas producenlpåverkande arbete inriktas på alt söka åstadkomma resultat för konsumenternas bästa i nära samverkan med näringslivet och i första hand pä frivilligheiens väg. NDM vill i detta sammanhang framhålla att närings­livets roll när det gäller att främja god affärssed på marknadsföringsområ­det måste ses i ett vidare perspektiv än kommittén — troligen mol bak­grund av direktiven - ansett sig kunna göra i betänkandet. Kommittén har i huvudsak uppmärksammat självreglering i form av intern normbildning och normövervakning inom näringslivet. Av tradition förekommer inom såväl förelagen som näringslivets organisationer internaktivileter av mänga andra slag för att befästa och vidareutveckla god affärssed i mark­nadsföringen. Sett från funktionell synpunkt ulgör även dessa aktiviteter, helt eller delvis, konsumenlpoliliska styrmedel och en form av självregle­ring.

Såsom NDM redan antytt i sin pm till kommitlén förutsätter en realistisk bedömning såväl av näringslivets hittillsvarande roll som av möjliga insat­ser från dess sida i framliden pä förevarande område att man har blicken öppen för att normbildning och normövervakning bara är ett bland många styrmedel. NDM vill också erinra om att del råder ett nära samspel mellan den rättsliga normbildningen på marknadsrätiens område och normbild­ningen inom näringslivet - "god affärssed" utgör ett centralt rekvisit i MELs viktigaste generalklausul, 2 8 MFL. Enligt NDMs uppfattning är det att beklaga att kommitlén i sina överväganden inte diskuterat - eller kanske rättare, inte ansett sig kunna diskutera - styrmedelsproblematiken i detta vidare perspektiv.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 143

Man saknar också en diskussion av självregleringens förutsättningar, svagheter och styrka. NDM vill här särskilt betona all man måste beakta alt självreglering, liksom andra sociala processer av motsvarande slag, är en komplex företeelse som väl kan påverkas utifrån men som inte låter sig kommenderas. Delta ger självregleringen en förankring inom adressalkret-sen (en "djupdimension") som en mer eller mindre tvångsvis genomförd normering ofta inie kan påräkna att få och som i många fall kan kompense­ra den kanske större breddverkan hos den senare. Å andra sidan måste man ha blicken öppen för att självreglering som styrmedel betraktat ofta är trögrörlig, bl.a. som en följd av sin komplexitet. Redan av det nu sagda torde framgå att valet av lämpligaste styrmedel eller styrmedelsmix inte kan ske med stöd av några förhållandevis enkla, generellt giltiga mallar utan måste anpassas till förhållandena på det område eller lill den företeel­se som är föremål för uppmärksamhet.

NDM erinrar om att delegationen enligt stadgarna har till uppgift bl. a. alt verka för all konkurrensen inom näringslivei, i synnerhei marknadsfö­ringen, bedrivs i enlighet med god affärssed. NDM fullföljer härvidlag en sedan lång lid tillbaka väl etablerad tradition inom del svenska näringsli­vet. Ett viktigt led i verksamheten är alt på olika sätt verka för och stimulera inierninsatser på olika plan i syfte alt främja god affärssed i marknadsföringen.

NDMs kansli har fortlöpande kontakter med närmast motsvarande nä­ringslivsorgan i bl. a. Finland och Norge samt Frankrike, Storbritannien, USA och Förbundsrepubliken Tyskland liksom med Internationella Han­delskammaren. NDM kan på detta sätl nära följa den internationella ut­vecklingen av självregleringen (i vidsträckt mening) på marknadsföringens område.

Sedan NDM avlät sin pm till kommitlén har självregleringsfrågor och andra näringslivsinterna initiativ diskuterats vidare inom näringslivet, bäde i och utanför NDM. NDM har även kunnat notera ett växande intresse i andra länder för vad som ofta, men något missvisande, brukar benämnas "soft law". Delta intresse kan förmärkas även i länder där man inte. som hos oss, har en tradition av självreglering och "civic spirit" inom företagsamheten att falla tillbaka på.

Uppfattningen inom NDM är att man inte vare sig kan eller bör begränsa näringslivets interninsatser till normbildning. NDM har i sitt arbetspro­gram för 1984 avsatt resurser för att arbeta vidare med dessa frågor i syfte att lägga fram förslag till konkreta projekt. NDM har också nyligen inlett informellt samråd med KOV för att bl. a. kartlägga områden där behov av åtgärder kan föreligga och utomrättsliga näringslivsiniiierade aktiviteter kan utgöra ett realistiskt alternativ till mera renodlat myndighetsoriente-rade styrmedel.


 


Prop. 1984/85:213                                                                144

1.32 Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS): Utredningen har haft uppdraget att utvärdera och se över olika producenlpåverkande styrmedel inom konsumentpolitiken. Man skulle särskilt granska Konsumentverkets riktlinjer för företagens tillämpning av generalklausulerna i marknadsfö­ringslagen om otillbörlig marknadsföring, information och produktsäker­het.

Som konstaleras i såväl direktiven för utredningen, som i utredningens betänkande har samhället påtagit sig ett allt större ansvar för normbild­ningen inom konsumentpolitikens område. Utredningen har ej haft i upp­gift au överväga ändringar i de grundläggande principer som konsument­politiken bygger på, utan snarare att se över de tekniska formerna för producentpåverkan.

SIS vill rent principiellt hävda alt konsumentens ställning stärks främst genom förbättrad kunskap om och förmåga att uttrycka krav på produkter som saluförs. En allt för långt driven samhällelig normbildning minskar pä sikt konsumentens vaksamhet och ifrågasättande av undermåliga pro­dukter. Enligl SIS mening bör därför varje förslag om ökad reglering av marknaden noga prövas, sä alt endast verkligt angelägna områden blir föremål för ingripanden.

En sådan äterhällsamhet frän samhällets sida medför också att negativa effekter på andra områden, än del rent konsumenlpoliliska, undviks. Del kan gälla effekter pä handelspolitik och näringspolitik, men också all­männa ekonomiska effekter om t. ex. kravnivåer sätts högre än vad konsu­menten är beredd att betala för.

När det gäller utredningens förslag angående riktlinjearbetel berör SIS följande frågor: inilieringsprocessen, anslutningen till standard, samt rikt­linjernas rättsliga karaktär. Beträffande produktsäkerhetsfrägorna vill SIS särskilt framhålla "tredje-parts-certifiering" som en alternativ form för kvalitets- och säkerhetspäverkan.

Initiering av riktlinjearbele

Den probleminvenlering och -analys som bör föregå varje nytt riktlinje-projekt har stora likheter med de överväganden som görs vid start av nya standardiseringsprojekl. SIS betonar här betydelsen av att varje problem­område noga vägs mol andra problemområden innan arbetet sätts igång, så att resurserna verkligen används för de mest angelägna områdena. Den interna instruktion (Betänkandets bilaga 3:2) som nu uppges gälla för handläggning av riktlinjer inom Konsumentverket bör på denna punkt utvecklas, så att initiativ till riktlinjearbete utsätts för en omsorgsfull prövning. Bl. a. bör man redan på detta stadium undersöka vilka andra vägar som kan leda lill del aktuella problemets lösning utan att riktlinjer i den mening som här avses behöver tas fram.


 


Prop. 1984/85:213                                                                145

Anslutningen lill standard

Utredningen framhåller betydelsen av att fler standarder tas fram inom konsurnentvaruområdet. Arbetet inom SIS bör enligt utredningen om möj­ligt intensifieras. SIS noterar med tillfredsställelse denna positiva inställ­ning till standardiseringen.

En betydande del av den standardisering som rör konsumentvaror be­drivs vid de till SIS anslutna fackorganen BST (Byggstandardiseringen), SEK (Svenska Elektriska Kommissionen) och SMS (Sveriges Mekanstan-dardisering). Här rör det sig om bostäders inredning och utrustning, hus­hållsmaskiner och hemelektronik, bilar, cyklar och fritidsbålar etc.

Andra frågor behandlas inom SIS-STG (SIS Standardiseringsgrupp) som för övrigt tillsatt en särskild huvudkommitté för området konsument- och säkerhetsieknik (HK 36) med ansvar för sädana konsumentvaror som inte naturligt faller inom fackorganens eller andra huvudkommittéers arbets­områden. Som exempel pä konsumentvaror som behandlas inom HK 36 kan nämnas sporthjälmar, flytvästar, kläd- och skomält. möbler, leksaker.

Sedan huvudkommitténs tillkomst 1977 har ett kontinuerligt informa­tionsutbyte ägt rum mellan Konsumentverket och SIS med fackorgan, rörande pågående och planerat arbete med riktlinjer inom Konsumentver­ket och med standarder inom slandardiseringsorganen. Detta har skett mot bakgrund av att HK 36 har till uppgift att vara forum för informationsut­byte mellan Konsumentverket och standardiseringsorganen och för be­handling av principfrågor rörande standardisering av konsumentvaror.

I mänga fall hänvisar Konsumentverkets rikllinjer till gällande stan­darder för tekniska krav pä produkter och/eller provningsmetoder. I andra fall har standardiseringsarbele och riktlinjearbete gått hand i hand. Ett gott exempel härpå är arbetet med europeisk (senare internationell) standard och svenska riktlinjer för leksakers säkerhet. Där har samarbetet lett till alt Konsumentverkets rikllinjer hänvisar till den svenska standard som nästan hundraprocentigt kommer att överensstämma med den internationella standarden.

Trots den goda samverkan som alltså finns mellan Konsumentverket och standardiseringsorganen torde ytteriigare ansträngningar erfordras för att fördjupa samarbetet och därmed säkerställa att standardiseringsarbe­tets resultat kan utnyttjas optimalt i det konsumenlpoliliska arbetet.

SIS har noterat att den i betänkandets bilaga 3:2 återgivna Konsument­verkets interna instruktion i intet avseende berör kontakterna med slan­dardiseringsarbelel. Som framgåll ovan finns sådana konlakter mellan SIS och Konsumentverket. Dessa kontakter kan lämpligen preciseras i instruk­tionen.

SIS är av den meningen att riktlinjer för produkters utformning och prestanda bör bygga på standarder i så stor utsträckning som möjligt. Genom SIS aktiva deltagande i det internationella standardiseringsarbetet undviks därigenom uppkomsten av onödiga hinder för den internationella handeln. 10    Riksdagen 1984185. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85: 213                                                                146

Riktlinjernas rättsliga karaktär

Utredningen föreslär all rikllinjer skall vara den term som även i fort­sättningen åsätts Konsumentverkets regler angående företagens mark­nadsföring och produktutformning. Genom vissa föreslagna förtydliganden i riktlinjernas ingress skulle riktlinjernas innebörd bli lättare all förstå.

SIS konstaterar alt utredningen ä ena sidan funnii all rikflinjerna i praktiken fungerar som om de vore bindande regler (föreskrifier) utan slöd i formell normgivningskompetens. Utredningen önskar heller inte att rikt­linjerna betraktas som enbart rekommendationer.

Å andra sidan konstaterar utredningen att det inte är befogal att föreslå ell system med bindande regler. SIS vill här instämma i kommitténs bedömning. Den betydande grad av osäkerhet om riktlinjernas rättsliga status som påtalats, främst från näringslivet, torde dock komma att kvarstå även i fortsättningen. Det torde därför vara än mer befogat att undvika styrning medelst riktlinjer om inte särskilt synnerliga skäl föreligger.

1.33 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Hemkonsulenterna instämmer i huvudsak i kommitléns förslag som ligger inom ramen för nuvarande syslem med konsumentverkets riktlinjer som främsta styrmedel. Riktlinjer har blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område och kan därför användas för att förbättra konsumenternas ställning.

Övervakningen av uppställda regler och efterlevnaden av dem anser vi skulle behöva förbättras. Utredningens förslag om självreglering, innebä­rande alt näringslivets organisationer själva i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning, synes vara ett tänkbart komplement till rikt­linjer. Resurserna finns ju. År 1983 uppgår kostnaderna för företagens direktreklam saml annonser till 8 miljarder kronor, vilket kan jämföras med Konsumentverkels hela budget pä 39 miljoner kronor.

Vi instämmer med kommittén att det vore önskvärt med en mer aktiv medverkan av konsumentkollektivet. Della förutsätter dock att informa­tion när ut och skapar medvetna och kunniga konsumenier. Dock finns det tyvärr många exempel pä ovillighet frän näringslivets sida alt informera konsumenterna. Konsumentverkets försök för några år sedan alt sprida information via faktablad i butikerna blev t. ex. inte särskilt framgångsrika, bl. a. beroende på alt handeln var ovillig att betala verkets självkostnad för faktabladen. Även när det gäller information utanför säljslället har det visat sig svårt att vinna gehör för konsumentkravet om faktaupplysningar i reklamen, vilka betecknats som "informationsövergödning" och "negaliv informationskoppling".

Då löntagarna, som är en slor grupp konsumenter, just nu befinner sig i en läng period med minskande reala inkomster och stigande priser och avgifter, är det mycket angelägel att verkligen nå ut till hushållen med konsumentfakta. Eftersom förslaget om sjålvsanering är förankrat inom näringslivet är det vår förhoppning alt del ska medföra en förbättring av


 


Prop. 1984/85:213                                                                 147

efterlevnaden av det informationskrav som finns i marknadsföringslagen. Konsumentverkel/KO bör ändå vara den instans som tillsammans med länsstyrelsens hemkonsulenter kontrollerar efterlevnaden och bevakar att inte för konsumenten viktiga informationsområden förblir obeaktade.

Om konsumentinformationen trots kommitténs föreslagna åtgärder inte skulle förbättras jämfört med situationen i dag bör man efter en lid över­väga andra ätgärder, exempelvis att redan vid utarbetande av riktlinjer förankra dessa i marknadsdomstolen.

Rikllinjernas rättsliga karaktär

Vid den marknadsbevakning som hemkonsulenterna bedriver har det visat sig att kännedom om riktlinjernas existens och juridiska status idag är dålig i detaljhandeln. I likhel med kommitlén anser vi del viktigt att riktlinjernas rättsliga innebörd förtydligas och stöder kommitténs förslag härvidlag. Bättre information från bäde myndigheter och näringsliv behövs också för att riktlinjerna skall fungera som ett verksamt styrmedel för producentpåverkan.

1.34 Konsumentvägledarnas förening: Enligt konsumentverkets instruktion skall man söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att avpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Riktlinjer betraktas som det viktigaste instrumentet för sådan påverkan.

Frän konsumentvägledarnas sida kan vi instämma i denna uppfatlning. Riktlinjer har blivit ett viktigt instrument för att uppnå jämlikhet i konsu­mentpolitiken, även om resurser för såväl skapande som övervakning av riktlinjer hittills inte varit tillräckliga.

Utarbetandet av riktlinjer förutsätts ske genom förhandlingar mellan konsumentverket och näringslivet, men konsumentverket har också möj­ligheter att ge ul riktlinjer utan näringslivets medverkan. Hittills har dock riktlinjerna framtagits i samråd med näringslivet. Detta har inte skett utan problem. Förhandlingarna har många gånger tagit läng tid, och det har också hänt att förhandlingar avslutats utan att uppgörelse har träffats. Länga behandlingslider och ett långtgående kompromissande kan innebära att konsumenternas behov till slut inte kommer i främsta rummet.

När nu riktlinjekommittén lägger fram sitt betänkande "Konsumentpoli­tiska styrmedel" ges den hittillsvarande verksamheten positiva omdömen. Bl. a. säger man att "Informationen om riktlinjerna lill företagen bedömer vi vara tillfredsställande", "Kunskaperna hos företagen i gemen om före­komsten av rikllinjer synes vara god. Förbättringar av konsumenternas kunskaper är önskvärd", och "Övervakning av uppställda regler och efterlevnaden av dem kan belraktas som tillfredsställande".

Utredningens uttalande om dåliga kunskaper om riktlinjer hos konsu­menterna anser vi vara felaktigt. Det har aldrig varit meningen att konsu­menterna skall informeras speciellt. Riktlinjerna är avsedda för näringsid-


 


Prop. 1984/85:213                                                                148

käre och dessa förutsätts följa dem. Om sä sker är informationen lill konsumenterna av underordnad betydelse. Vi kan ej heller instämma i de övriga uttalandena. Vid förfrågan hos konsumentvägledarna i de 25 största kommunerna biträddes denna vär uppfattning av flertalet tillfrågade:

44 % bedömer Informationen om rikllinjer tUl företagen som dålig. 39 % vet ej. och endast 13 % anser den vara bra!

61 % bedömer företagens kunskaper om rikllinjer som dåliga. 13 % vet ej, och endast 13 % anser dem vara bra!

74 % anser att övervakningen av rikllinjer fungerar dåligt, 9 % vet ej, och 4 % anser den fungera bra!

Resultatet är ett klart underkännande av det sätt på vilket det nuvarande systemet tillämpas. Undersökningsresultatet visar också att del förslag som utredningen har lagt om självreglerande styrmedel som näringslivet skulle äta sig. knappast skulle ha en möjlighet att fungera.

Ett exempel som illustrerar de erfarenheter pä vilka vi bygger vär uppfattning gäller prisinformation. Kommittén anser att priset är en vä­sentlig information i samband med köp. Om jämförpriser saknas är det rationella köpbeslutet i praktiken omöjligt. Jämförpriser vid dagligvaruin-köp tycks del dock vara omöjligt alt få fram genom frivilliga förhandlingar. I en för alla konsumenter central informationsfråga borde efter tio års förhandlingar lagstiftning ha övervägts.

Vidare anser vi att företagens informationsverksamhet i stort sett inte har som främsta syfte att uttala sig om konsumenternas behov. När kom­mittén lalar om riktlinjer som har självreglering som styrmedel och säger att en eller flera branschorganisationer gärna i samråd med KOV skulle stå för informationen vill vi understryka viklen av att branschöverenskom­melser måste ha träffals med konsumentverket om konsumentintresset ska kunna förutsättas bli skyddat. 1 motsats till kommiltén ställer vi oss skep­tiska lill företagens "kundkoniaktavdelningar", särskilt med tanke på möjligheterna all stärka svaga konsumentgruppers situation på markna­den.

Utredningen menar att de lokala konsumentorganen skulle kunna spela en vikiig roll också när det gäller att verka för att styrmedlen fungerar på avsett sätl. Detta uttalande kan vi biträda. Dock måste framhållas att konsumentverkets resurser kraftigt måste ökas, både vad gäller införandet av nya riktlinjer och handläggningen av ärenden beträffande misstänkta överträdelser.

Vi vill också betona möjligheterna hos de kommunala konsumentorga­nens rådgivningsverksamhet att avläsa konsumenternas behov. Med hjälp av statistik från denna verksamhet kan man pä ett säkert sätt avläsa dessa.

Pä sä sätl finns möjligheter att bilda sig grundläggande uppfattningar om konsumenternas behov av riktlinjer, och därmed också att utnyttja denna information såväl vid beslut om tillkomst av nya riktlinjer som vid priori­teringsbeslut.


 


Prop. 1984/85:213                                                                149

1.35     Kooperativa konsumentgillesförbundet: Kooperativa konsumenl­
gillesförbundel kan i många delar ansluta sig till de förslag som läggs av
riktlinjekommitién, även om förbundet kanske inte är lika odelat överty­
gad om att riktlinjesystemet från konsumentsynpunkt fungerar så tillfreds­
ställande som kommiltén tycks anse. Riktlinjesystemet bygger på samar­
betsvilja och kräver lid och resurser från båda sidors parter och leder ofta
till kompromisser. Systemets svagheter kan i vissa fall komma all accen­
tueras, t, ex. då alltför sned balans beträffande parternas resurser inträder
och/eller samarbesviljan kan ifrågasättas. Alla näringslivsföreirädare kan
kanske inte förutsättas vara "gentlemän".

Vidare vill förbundet tillstyrka de åtgärder som föresläs för att förtydliga riktlinjernas rättsliga karaktär.

1.36     Husmodersförbundet Hem och Samhälle: Förbundet delar uppfatt­
ningen alt riktlinjerna för arbetet bör baseras pä förhandlingsöverenskom­
melser, som slår i god överensstämmelse med lagstiftarnas intentioner.
Det är en styrka att man kan förhandla fram sådana riktlinjer och att
kunskaperna dä lättare föres ut till företagen. Ur konsumentens synpunkt
är det dock lika viktigt att kunskaperna också sprides till dem som köper
varorna och konsumerar dem. Ökad information liksom ökad kunskap
genom undervisning och orientering om olika varor är viktiga moment i
arbetet för spridning av riktlinjerna, spec. gäller della varor som på ett
eller annat sätt kan vara skadliga för konsumenten. Viktigt är också att
sådana riktlinjer utfärdas att dessa efter information kan uppfattas på ett
rikligt sätt av konsumenten. De förslag utredningen lämnat är ganska svåra
för den vanlige konsumenten att få ut konkreta fakta ur vilka kan bli till
nytta i den praktiska konsumtionen.

En mer överskådlig sammanställning över aktuella riktlinjer är nödvän­dig om informationsarbetet skall ge bättre resultat än hittills, vilket är särskilt angeläget.

1.37     Landsorganisationen i Sverige (LO): Utredningsuppdraget och utvär­
dering. Kommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika
producenlpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngd­
punkten i arbetet har legat pä att granska de riktlinjer som utarbetas av
Konsumentverket (KOV) för förelagens tillämpning av generalklausulerna
i marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring, information och
produktsäkerhet. Kommittén har utvärderat styrmedlen från såväl prak­
tiska som rättsliga utgångspunkter och har omfattat KOVs riktlinjer,
KOVs handläggning av enskilda ärenden, marknadsdomstolens beslut
samt konsumentombudsmannens föreläggande. Kommittén är enig om att
del inte finns några grundläggande brister i den nuvarande ordningen och
alt efterlevnaden av riktlinjerna är tillfredsställande. Enigheten beror för­
modligen pä sammansättningen av kommittén, företrädare för näringslivet


 


Prop. 1984/85:213                                                                 150

har dominerat. Kommittén har gjort en grundlig utvärdering av riktlinjear­betet men ger en alltför positiv bild av hur riktlinjesystemel hitlills har tillämpats. Det borde vara självklart att efterlevnaden av riktlinjerna skulle vara tillredsställande eftersom de är produkter av förhandlingar mellan KOV och näringslivet. LO har en annan uppfattning än kommitlén. LO anser att riktlinjesystemel har grundläggande brister. Dessa består i alt:

-     Riktlinjerna bara är rekommendationer.

-     Förhandlingarna med näringsliv och branschorganisationer tar lång tid, ofta flera år. Delta beror vid flera tillfällen på ovilja från näringslivet.

-     KOV har fått sina anslag minskade under flera år. Riktlinjearbetet tar stora resurser.

-     Efterlevnaden av riktlinjerna är dålig.

Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen för producentpäverkan bibehålls. Konsumentverkels (KOVs) ärendehandläggning blir även i fort­sättningen det kvantitativt sett mest betydelsefulla styrmedlet för produ­centpåverkan. Riktlinjerna består som det viktigaste styrmedlet av norm­karaktär. Näringsidkarna och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera sig i arbetet att förbättra konsumenternas ställning bl. a. genom ett kompletterande styrmedel för en självreglering.

Om kommitténs förslag ang. "riktlinjerna" verkligen skall bli ett bättre skydd för konsumenterna anser LO att det måste bli möjligt att upphöja riktlinjerna till bindande föreskrifter med sanktionsmöjligheter. Detta blir då i princip samma slags uppgift som livsmedelsverket fullgör när de meddelar föreskrifter om innehåll i livsmedel eller den som arbelarskydds­styrelsen fullgör när den meddelar föreskrifter om skyddsanordningar för maskiner.

LO förordar att KOV genom sin styrelse fär befogenheten att utfärda dessa föreskrifter med sanktionsmöjligheter för områden där behov upp­står.

Kommittén förordar också att som ett kompletterande styrmedel pröva former för frivillig samverkan mellan KOV och näringslivet, s. k. självre­glering, i stil med vad som finns i andra länder.

LO ser positivt på detta och anser att del är ett viktigt komplement lill all marknadslagstiflning. Det har heller inte funnits några hinder för vare sig näringsliv eller handel att följa redan träffade överenskommelser och rikt­linjer. LO kan här nämna ett par av de riktlinjer som efterlevs mycket dåligt, nämligen riktlinjen för tillämpning av konsumentkreditlagen och riktlinjen om prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln.

LO anser att det är av största vikt all KOV även i fortsättningen skall ha ett övergripande ansvar för att nödvändiga normer tas fram på marknads­föringens område. Risken finns annars att självreglering främst leder till konkurrensbegränsning och mindre av förbättringar för konsumenterna.


 


Prop. 1984/85:213                                                                151

1.38 Svenska Metallindustriarbetareförbundet:

-     Den nuvarande ordningen för producentpåverkan bör i sina huvuddrag bibehållas. KOVs ärendehandläggning förblir således det kvantitativt sett mest betydelsefulla styrmedlet för producentpåverkan. Riktlinjerna består som det viktigaste styrmedlet av normkaraktär.

-     Dessa riktlinjers rättsliga karaktär bör dock ändras så att det blir for­mellt bindande föreskrifter.

-     Till dessa bindande föreskrifter bör kopplas sanklionsmöjligheter.

-     Det år önskvärt - men alls inte tillräckligt - att näringslivet och dess organisationer vidtar åtgärder i syfte att reglera del egna marknadsupp­trädandet (självreglering). Det är dock av största vikt att konsumentver­ket även i fortsättningen har det övergripande ansvaret för att nödvän­diga normer las fram. Denna självreglering torde ha sin största utveck­lingsmöjlighet på informationens område och kan där finnas vid sidan av KOVs riktlinjer.

-        Arbetet på att uppnå förbättrade regler för näringsidkarnas information
till konsumenterna bör intensifieras,

J.39 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): Riktlinjekommitténs upp­drag har varit att utvärdera och se över olika producenlpåverkande styr­medel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten i arbetet har legat på att granska Konsumentverkets riktlinjer för hur företagen skall tillämpa marknadsföringslagens generalklausuler om otillböriig marknadsföring, in­formation och produktsäkerhet.

Kommittén har haft en ganska snäv sammansättning. Utredningsarbetet tycks ha dominerats av företrädare för parterna i riklinjeförhandlingarna, dessutom av allt att döma främst av näringslivsparten. En mer allsidig sammansättning hade enligt TCOs mening måhända lett till att kommittén blivit mindre säker på sin huvudsluisats, den som samtidigt är en grundläg­gande utgångspunkt för de framlagda förslagen, nämligen alt del inte synes föreligga "några mer fundamentala brister" (sid 229) i riktlinjesystemel.

Kommittén ger en alltför positiv bild av hur riktlinjesystemel hittills tillämpats. TCO anser systemet lida av brister, som i vissa fall skulle kunna kallas fundamentala.

För det första tar rikllinjeförhandlingar ofta läng lid, ibland åtskilliga år. De nyligen avslutade förhandlingarna om riklinjer för information vid marknadsföring av viss elmaieriel började föras redan 1979. Riktlinjerna träder i kraft 1984.

Förhandlingar om riktlinjer för information vid försäljning av begagnad personbil har också förts sedan 1979. Möjligen kan förhandlingarna slut­föras under hösten men helt säkert är det inte.

För det andra är dessa ofta utdragna förhandlingar mycket resurskrävan­de. De förhandlande näringslivsorganisationerna torde i de flesta fall ha möjlighet till väsentligt större resursinsatser än Konsumentverket. Genom


 


Prop. 1984/85:213                                                                 152

de senaste årens anslagsminskningar har Konsumentverkets förhandlings­styrka undergrävts, samtidigt som mycket talar för alt näringslivet stärkt sin förhandlingsförmäga i takt med att dess organisationer vunnit erfaren­heter av riktlinjeförhandlingar.

För det tredje är efterlevnaden dålig i fråga om vissa riktlinjer. Ett exempel på detta är riktlinjen (1979: 1) för tillämpning av konsumentkredit­lagen. När konsumentvägledare i Västsverige nyligen undersökte TV-handeln fann de således alt informationen kring krediten hade stora bris­ter, trots förekomsten av bäde lag och riktlinje. En annan riktlinje som efterlevs dåligt är enligt TCOs mening (1982: 1) prisinformation lill konsu­menter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln.

Avgränsade riktlinjer, främst sådana som rör säkerhet eller ett bestämt slags produkler, torde efterlevas bättre än sädana riktlinjer som är av mer generell karaktär. När kommittén undersökte efterlevnaden av vissa rikl­linjer. koncentrerade den sig, som framgår av betänkandets bilaga 3:4, pä den förstnämnda typen av riktlinjer. Men även då kunde betydande brister i efterlevnaden konstateras.

För det fjärde kan Konsumentverket bara hålla ett begränsat antal riktlinjer vid liv. Förhandlingar, uppföljning och revidering tar stora re­surser i anspråk. Enligt TCOs uppfattning har verket inte administrativ kapacitet för särskilt många fler riktlinjer än idag, om inte andra viktiga konsumentpolitiska uppgifter skall eftersättas.

Alla de här bristerna i riklinjesystemet kan återföras på ett par grundläg­gande förhållanden. Det ena är, som redan nämnts, de konsumentpolitiska organens begränsade resurser. På riksnivå har Konsumentverkets anslag skurits ner ganska kraftigt. På länsplanel har antalet hemkonsulenter mins­kat. Och den kommunala konsumentvägledningen har inte alls byggts ut pä det säll som ursprungligen var avsett.

Att ökade budgetmedel skulle anvisas lill konsumenlpoliliska ändamål är inte sannolikt i nuvarande slatsfinansiella och kommunalekonomiska läge.

Därför kommer inte riktlinjeförhandlingar att föras och riktlinjer följas upp med den kraft som systemet förutsätter om del skall fungera i konsu­menternas intresse.

Den andra förklaringen till bristerna i riktlinjesystemet är alt della förut­sätter ett välvilligt näringsliv. När Konsumentverkets motpart inte är välvillig drar rikllinjeförhandlingarna lätt ut på tiden. Och efterlevnaden blir dålig. Kommittén konstaterar själv att den näringsidkare som inte anser att det finns behov av riktlinjernas regler inte heller är benägen att följa dem (sid 92). Inget händer i allmänhet den näringsidkare som ignore­rar riktlinjerna. Tanken är alt en sådan näringsidkare skall "tillrältaföras under hand utan använding av tvångsmedel" (sid 230). Men det finns idag ytterst begränsade resurser för ett sådant tillrättaförande, åtminstone i de fall det mäste ske genom de konsumentvärdande myndigheternas försorg.


 


Prop. 1984/85:213                                                                153

Kommittén vill lösa delta dilemma genom ett system, där riktlinjerna kompletteras med överenskommelser av ännu lösare och mindre bindande karaktär. Sådana skulle upplevas annoriunda och mer positivt av näringsli­vet, menar kommitlén. "Medan (riktlinjerna) uppfattas som myndighets­krav ses överenskommelserna såsom ell slags gentlemans agreement var­igenom man frivilligt tar på sig vissa förpliktelser" (sid 230).

Till detta borde kommittén ha fogat reflexionen att ell gentlemens agree­ment med näringslivet definitionsmässigt bara omfattar genllemen. Övriga företagare påverkas ej.

Kommittén ser också positivt på möjligheterna alt utveckla system för en näringslivets självreglering i konsumenternas intresse. Självreglering är enligt TCOs mening ett nödvändigt komplement till all marknadslagstifl­ning. Men självreglering förutsätter fasta normer, grundade pä en väl fungerande lagsjiftning, tillämpad bl.a. genom riktlinjer och Marknads­domstolens domar. Den kan aldrig ersätta en sådan rättslig reglering. Dä är nämligen risken stor att självregleringen främst leder till konkurrensbe­gränsning och inte till att konsumentintresset tillgodoses.

1 kapitel 12 förs en relativt nyanserad diskussion rörande behovet att förtydliga rikllinjernas rättsliga karaktär. Enligt TCOs mening ligger det i konsumenternas inlresse att riktlinjernas regler blir mer bindande än hit­tills för näringsidkarna. Det innebär bl. a. att ökad försiktighet bör iakttas når det gäller riktlinjer i bör-form. Del är i praktiken nästan omöjligt att beivra överträdelse av en bör-regel. Normalt bör därför endast skall-regler eftersträvas.

Del nuvarande bemyndigandet att utfärda riktlinjer finns i Konsument­verkets instruktioner. För att stärka riktlinjernas rättsliga karaktär bör det övervvägas om del är möjligt att också grunda bemyndigandet i en regel i marknadsföringslagen.

Avslutningsvis vill TCO framhålla att det är viktigt alt den information om bl.a, riktlinjesystemel och enskilda riktlinjer som när konsumenterna ej enbart förmedlas av säljintressena. Informationen till konsumenterna har många brister. Konsumentverket bör få resurser att förbättra den.

En bättre medvetenhet och kunskap hos konsumenterna skulle bidra till att riktlinjernas efterlevnad kontrolleras bättre. Varken företag eller myn­digheter kan ersätta medvetna konsumenter. Producentpåverkan i en marknadsekonomi fär inte enbart bli ett administrativt och juridiskt spel mellan myndigheter och företag. Ty då kommer den att fungera dåligt. De viktigaste styrmedlen är - förutom en väl fungerande konkurrens - med­vetenhet, kunskap och handlingsberedskap hos enskilda konsumenter.

1.40 Sveriges domareförbund: 9 rikllinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel. I vår näringsrättsliga lagstiftning har under senare tid införts ett antal generalklausuler inkriklade på att stärka konsumenternas ställning pä marknaden. Med stöd av dessa klausuler kan marknadsdomstolen i olika


 


Prop. 1984/85:213                                                                154

sammanhang inskrida med förbud eller åläggande för de näringsidkare som använder sig av metoder som står i strid med de värderingar som råder eller anses böra råda på marknaden. De rekommendationer i form av riktlinjer som konsumlverket utarbetar tillsammans med berörda närings-livsorganisaiioner fungerar som ett underlag bland andra för domstolens bedömning.

Systemet med generalklausuler och rikllinjer av angivet slag represen­terar en ny rättslig modell i vär lagstiftning. Systemet har på detla rättsom­råde såvitl förbundet kunnat bedöma fungerat ändamålsenligt.

Förbundet delar kommitténs uppfattning alt sättet för framtagningen av riktlinjerna bör förbättras. Den metod för riktlinjearbetet som kommittén rekommenderar förefaller lämplig. Det är viktigt att arbetet verkligen ges karaktären av samverkan mellan de olika intressen som berörs. Deltagarna i arbetet bör vara representativa för parterna på marknaden. Näringsfri­hetsombudsmannen bör engageras i ökad utsträckning för att säkerställa att konkurrenslagstiftningens intressen tillräckligt beaktas.

Som ett alternativ lill systemet med rikllinjer har kommittén lagt fram ett tämligen löst hållet förslag till "självreglering". Förbundet anser det vara något tveksamt vad kommittén velat åstadkomma därmed. I den mån avsikten är att näringslivet självt skall sanera marknaden från otillbörliga förhållanden bör del uppmuntras. Det måste dock betonas alt i alla sådana sammanhang medverkan frän konsumentsidan är önskvärd om man vill åstadkomma ett slags normsystem som skulle kunna beaktas av marknads­domstolen. Underlaget för domstolens bedömning bör nämligen i så stor utsträckning som möjligt arbetas fram i samverkan mellan de olika intres­sen som berörs.

12 Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga karaktär

Under arbetet med konsumentkreditlagen slogs fast att riktlinjerna är rekommendationer och inte rättsligt bindande föreskrifter. Härigenom udanröjdes, åtminstone hos de närmast berörda, de möjligheter lill miss­förstånd som kan ha funnits. Det blev med andra ord klargjort att en avvikelse från en riktlinje inte utan vidare kan leda till att vederbörande fälls i marknadsdomstolen. Avgörande för utgången där är inte om en avvikelse har skett från riktlinjen som sådan utan om näringsidkarens handlande står i strid mot en lagregel. De aktuella lagreglerna innehåller emellertid inte några preciserade rekvisit - det är ju fråga om generalklau­suler. Avgörande för utgången blir därför i praktiken de uppfattningar och värderingar, som domstolen finner vara befästa pä marknaden och slå i överensstämmelse med samhällets intressen. Det är uppenbart att före­komsten av rikllinjer måste tillmätas stor betydelse vid domstolens pröv­ning, om riktlinjerna har tillkommit genom en organiserad samverkan mellan kosumeni- och producentsidan.


 


Prop. 1984/85:213                                                                155

Av de sagda framgåratt riktlinjerna - ehuru icke juridiskt bindande vare sig för marknadsdomstolen eller för enskilda näringsidkare - har en myc­ket central ställning i systemet. Förbundet har icke något att erinra mol denna ordning. Enligt förbundets uppfattning bör riktlinjerna - med oför­ändrad rättslig karaktär - även fortsättningsvis benämnas just riktlinjer.

Man kan emellertid inte, trots den formalisering av riktlinjearbetet som föresläs, utesluta att det kan komma alt ges ul riktlinjer som inte svarar mot de uppfattningar och värderingar som kan anses befästa i samhället. Det är därför viktigt all det alltid klart framgår all riktlinjerna år rekom­mendationer och inte bindande föreskrifter, och att det är marknadsdom­stolen som i förekommande fall avgör om en avvikelse från en riktlinje strider mot lag eller ej. Klargörandet har sin givna plats i inledningen lill riktlinjerna. Framgår riktlinjernas status tydligt av inledningen, spelar det enligl vår mening inte någon större roll vilket modalt hjälpverb - skall eller bör - som sedan används i de uppmaningar som ges. Det bör åligga konsumentverket alt pä nyss angivei säll beskriva riktlinjernas status.

Enligt kommitténs mening skall instruktionen för konsumentverket inte längre innehålla någon hänvisning till de särskilda lagar för vars efterlev­nad riktlinjer kan utfärdas. Förbundet finner dock att det skulle vara värdefullt med en hänvisning till de lagar som befogenheten alt uifärda riktlinjer hänför sig till.

1.41 Synskadades Riksförbund: Synskadad är den som har sä nedsatt synförmåga att det är svårt eller omöjligt att läsa vanlig skrift eller att med synens hjälp orientera sig eller har motsvarande svårigheter i den dagliga livsföringen.

Enligt beräkningar upplever 2.7% av Sveriges befolkning påtagliga pro­blem p. g. a. synskador.

Information och produktutformning är två stora problemområden för synskadade.

Informationsproblemet innebår först och främst alt man kan gå miste om kunskapen att en företeelse över huvud taget existerar. Synskadade får inte heltäckande information, vilket innebär att del inte finns möjlighet att la ställning till befintliga alternativ, som seende kan. Priser, innehållsde­klarationer, bruksanvisningar m. m. är information som för del mesta är utformad så att synskadade inte kan ta del av dem.

Produktutformningen är ett stort problem för synskadade. Det övervä­gande flertalet varor utformas utan tanke på att synskadade ska kunna använda dem. Vissa nödvändiga produkler specialtillverkas dock för syn­skadade, vilket leder till ökade priser. 1 en del fall får samhället ta denna kostnad (tekniska hjälpmedel), i en del fall den synskadade konsumenten själv. Det är dock inte bara en kostnadsfråga, utan först och främst en jämlikhetsfråga. Så självständiga som seende konsumenter kan vara, så självständiga ska också synskadade konsumenter kunna vara. Självstän-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 156

dighet innebär alt på samma villkor som seende kunna välja när. var och hur man vill utföra eller nyttja något. Så långt det är möjligt ska också synskadade konsumenter genom miljöns samt varors och tjänsters utform­ning kunna vara oberoende av ledsagnings-, inläsnings- och färdtjänst. Jämlikheten innebår också att den synskadade konsumenten ska kunna få samma utbyte av konsumentrollen som seende.

En av de viktigaste prioriteringsgrunderna inom Konsumentverkets (KOV) marknadsinriktade aktiviteter är all stödja "svaga" konsument­grupper i samhället.

Mot bakgrund av delta och av att ett av KOVs mål för marknadsinrik­tade aktiviteter är att konsumentvaror och konsumenttjänster ges en ända­målsenlig utformning ska det självfallet åligga verket att arbeta för att produktutbudet blir användbart också för synskadade.

Riktlinjer, förhandlingsöverenskommelser med enskilda företag och s.k, branschöverenskommelser ska vara styrmedel också för produktan­passning.

Vi anser all 84 MFL "... en vara eller Ijänsl som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål" också ska gälla detla område. KOV och Marknadsdomstolen ska kunna ingripa mot oanvändbara varor för l.ex. synskadade. I förarbeten till lagändringarna ska klart uttalas att det inte är konsumentgruppens slorlek som har betydelse, utan ojämlikheten med övriga konsumentgrupper. Det fär inte vara ett konsumentpolitiskt inlresse alt beakta kortsiktiga kostnadsaspekter. Beaktandet av både kostnads- och nyttoaspekter ska ske ur de eftersatta konsumentgruppernas synvinkel.

Utredningen säger: "Generalklausulens 3 8 MFL anger indirekt en skyl­dighet för näringsidkare att vid marknadsföring av vara, tjänsl eller annan nyttighet "lämna information, som har särskild betydelse från konsument­synpunkt'. Med 'tillfredsställande information" avses i detta sammanhang inte bara att informationen är korrekt i sak (icke vilseledande) och i övrigt tillbörlig till såväl form som innehåll. Den ska också vara tilträcklig i den meningen att berörda konsumenter - informationens adressater - får tillgäng till den information som de behöver för sitt beslutsfattande om köp/icke-köp av viss vara, tjänst eller annan nyttighet. Konsumenterna ska med andra ord ha åtminstone en möjlighet att rationellt värdera utbuden på marknaden." (s 160 0.

Idag har inte synskadade tillstymmelsen till möjlighet att uppnå del ovan sagda ens om informationen lämnas eftersom informationen presenteras mestadels enbart i svartskrift. Lagen måste garantera synskadade konsu­menter information på användbart medium dvs. storstil, kassett och punktskrift.

Information som är viktig för konsumenten har förtecknats av Reklam­utredningen (SOU 1974:23) i dess lagförslag:

1.    Varans och tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper.

2.    Lämplig användning, förvaring och skötsel av varan.


 


Prop. 1984/85:213                                                                157

3.    Priset och betalningsvillkoren.

4.    Förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare.

5.    Vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhanda­håller eller utför tjänsten.

Denna information ska också synskadade kunna ta del av

Sammanfattningsvis vill vi anföra följande:

Synskadade konsumenier är en eftersatt grupp. Konsumentpolitiska styrmedel ska vara avsedda att ge bl. a. denna eftersatta grupp en jämlik konsumentroll. Som hjälpmedel bör KOVs riktlinjer, förhandlingar m. m. användas, och lagstiftarna måste klart uttala att detta är avsikten med nämnda styrmedel.

Del är i och för sig bra såsom utredningen konstaterar alt riktlinjerna efterlevs och att de blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område. Vi mäste dock konstatera att riktlinjerna hitintills inte eftersträvat att tillgodose synskadades behov. De har således inte haft någon större effekt för de konsumenter vi företräder.

Lagstiftarna måste dessutom klart markera att information \iU konsu­menterna också ska vara användbar för synskadade konsumenier.

2    Information

2.1    Marknadsdomstolen (MD): Kommittén har övervägt om bestämmelsen om informationsåläggande i 3 8 marknadsföringslagen borde bli föremål för vissa förtydliganden men kommit lill slutsatsen att tillräckligt starka skäl för en omarbetning ej framkommit. Marknadsdomstolen delar denna upp­fatlning, särskilt som Kommiltén synes ha överbetonal oklarheten i lagtex­tens uttryck ""särskild betydelse från konsumentsynpunkl". Delta ullryck, som av i lagmotiven angivna skäl (prop. 1975/76:34 s 126) fått ersätta uttrycket "väsentlig betydelse frän konsumentsynpunkt"", torde i avgöran­de män fä sin innebörd genom motivultalandena.

2.2    Konsumentverket (KOV): 1 kapad 6 framför Kommiltén att det finns eftersatta informationsbehov på marknaden och att riktlinjer i många fall utgör ett ändamålsenligt styrmedel bland flera andra för att tillgodose dessa behov. KOV håller med om detla.

Den av Kommiltén i bilaga 6:2 redovisade studien av vilka konsument­problem som kan lösas med riktlinjer visar också att riktlinjer kan betrak­tas som ett viktigt konsumentpolitiskt problemlösningsmedel även om del i vissa fall inte går eller är olämpligt att använda dem som styrmedel.

Verket har emellertid på grund av fortlöpande minskade resurser tving­ats att hålla en låg ambitionsnivå när det gäller riktlinjer rörande informa­tion både pä och utanför säljslället. Verket har också i övrigt fått göra vissa omprioriteringar när det gäller riktlinjeverksamhelen.


 


Prop. 1984/85:213                                                                158

Konsumentverket delar uppfattningen att något omedelbart behov inte föreligger av ändring och/eller förtydligande i 3 8 MFL med avseende pä kriteriet "'har särskild betydelse frän konsumentsynpunkt"" liksom inte heller av en utbrytning av informationen i produktsäkerhelsfrågor ur 3 8 MFL.

Beträffande kommitténs synpunkter och överväganden i övrigi i kapitel 10 har verket i huvudsak inte något att erinra. Verket kommer inom ramen för tillgängliga resurser att ägna ökad uppmärksamhet ät problemen med konsumentanpassning av informationen och därvid la till vara de syn­punkter som KOV-rapporlen "'Konsumentinformation på säljslället" inne­håller. Några resurser för att därvid anlita utomstående expertis torde dock inte kunna avsättas.

2.3 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Instämmer i alt konsumen­
terna idag vid många köptillfällen har svårt alt överblicka marknaden pä
grund av ökat utbud av varor och minskad objektiv information av varor
och tjänster. Många varor har för närvarande myckel dålig produktinfor­
mation t. ex. skor. Det ställs stora krav på konsumenternas kunnande.

Konsumentnämnden understryker vikten av att andra styrmedel vid sidan av förstärkta riktlinjer, kan skapas för att kosnumenternas möjlighe­ler till information förbättras i samband med köp.

2.4 Produktåterkallelsekommitlén: Som framhålls i betänkandet omfattar
den i 3 8 marknadsföringslagen (MFL) stadgade informationsskyldigheten
bl. a. också säkerhetsinformation - dvs. information med syfte alt hindra
eller minska risker för skada på person eller egendom - och fungera i den
delen som ett slags tilläggsstadgande till 4 8 samma lag. Ett ganska stort
antal rikllinjer innehåller också regler om information med sikte på ökad
säkerhet, medan MD:s praxis pä området däremot är ganska sparsam.

1 våra direktiv förutsätts att återkallelse skall kunna avse åläggande för en näringsidkare att gå ut med information om hur den som köpt en farlig vara skall kunna undvika vissa risker. Sådan information skall uppenbarli­gen kunna lämnas på flera sätt och med anlitande av olika medier, bl. a. också genom en direkt till köparen riktad underrättelse. Om ett återkallel-sesystem införs, kan del väl tänkas att den utökade informationsskyldighet som det skulle medföra lämpligen bör åtminstone delvis regleras i MFL.

Normer för hur information i återkallelsefall skall förberedas och på vad sätl den mera i detalj skall lämnas torde ofta kunna meddelas i riktlinjer. Det är också tänkbart att sådana frågor i vissa fall kan lösas inom ramen för ett normsystem baserat på självreglering av den art riktlinjekommittén skisserar.

2.5 Sveriges Industriförbund: Förbundet delar kommitléns uppfatlning att
tillämpningen av 3 8 marknadsföringslagen i enskilda fall inte medfört


 


Prop. 1984/85:213                                                                159

några större problem. Arbetet med att ta fram informationsriktlinjer har emellertid medfört stora problem - framförallt när det gäller informatio­nens form, överföring och inte minst mediaval. Det torde främst vara dessa problem som givit upphov till den mesta kritiken mot riktlinjesystemet. Mot denna bakgrund är det förvånansvärt att kommittén inte närmare behandlat dessa frågor. Det är med beklagande Förbundet konstaterar att varken kommitténs analys eller förslag i dessa avseenden är ägnade att lösa eller ens underlätta behandlingen av dessa problem.

2.6 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): Information. Kom­mittén har i kapitel 6, Information, utförligt beskrivit och, som NDM ovan konstaterat, på ett väl avvägt sätt utvärderat gällande reglering pä konsu­mentinformationens område. Kommittén slår fast att del mött svårigheter alt ge 3 8 MFL ett innehåll i generella termer genom riktlinjer och belyser även orsakerna till detla. Mol bakgrunden av denna grundliga kartläggning och utvärdering framstår övervägandena i informationsfrågorna - kapitel 10 - förvånansvärt summariska. Man noterar också en påtaglig skillnad vid jämförelse med motsvarande framställning i kapitel 11, som innehåller kommitténs överväganden och förslag i produktsäkerhelsfrågor.

Kommittén tar i kapitel 10 upp två problem, dels om del finns anledning att förtydliga 3 8 MFL dels om det finns behov av åtgärder vad gäller riktlinjer om information.

Vad beträffar 3 8 MFL är kommiltén visserligen kritisk mol den redak­tionella utformningen av denna generalklausul men avstår från att föreslå vissa enligt dess mening i och för sig önskvärda förtydliganden. NDM delar kommitténs uppfatlning att det inte finns tillräckliga skäl för att enbart i förtydligande syfte ändra 3 8 MFL.

1 avsnittet 10.2, Rikllinjeproblem - överväganden och förslag, behand­lar kommiltén ett antal i och för sig vikliga frågor. De berörs emellertid endast översiktligt.

Enligt NDMs mening hade man kunnat förvänta sig att kommittén i kapitel 10 skulle ha presenterat en övergripande syn på köpinformationens problematik och olika tillgängliga styrmedels roll för att tillgodose konsu­menternas behov av sådan information. Ett dylikt grepp synes nämligen vara en förutsättning för en analys av riktlinjernas framtida funktion som styrmedel på informationsområdet. Och detta torde i sin lur vara en förutsättning för en meningsfull diskussion av i synnerhet de komplicerade frågorna om informationens form. informationens överförande samt me­dieval.

NDM noterar i detta sammanhang också att kommittén i avsnitt 10.2 inte till fullo utnyttjat tillgängligt material, främst Reklamutredningens betän­kande Information i reklamen och KOVs rapport 1979:7-01, Riktlinjer -Problem kring urval och överföring av information, och än mindre vidare­fört resonemangen och analyserna i dessa dokument. Framställningen i de


 


Prop. 1984/85:213                                                                 160

olika underavsnilten i avsnitt 10.2 utmynnar i allmänna, i och för sig väl avvägda uttalanden, vilka dock knappast tillför diskussionen något egent­ligt nytt. Det överlämnas åt berörda parter - närmast KOV och näringsli­vet - att arbeta vidare med frågorna.

NDM vill understryka att de problem som visal sig vid tillämpningen av 3 8 MFL - och i förekommande fall 2 8 MFL - samt i synnerhet vid utarbetandet av riktlinjer om information ligger på kommuniceringsplanet. De frågor som skall lösas måste penetreras av kvalificerade experter inom bl. a, informationspsykologi och informationsteknik. Sannolikt krävs ock­så forskningsinsatser för att klargöra vad som är möjliga och realistiska mål för köpinformalion - och för annan konsumentinformation. Kommit­lén är medveten om dessa förhållanden men har inte själv anvisat hur saken skulle kunna föras framåt. Delta är enligt NDMs mening högst beklagligt.

2.7 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Grunden för riktlinjerna på infor­mationsområdet är marknadsföringslagens (MFL) 8 3. 1 denna paragraf stadgas, all näringsidkare kan åläggas "lämna information, som har sär­skild betydelse från konsumentsynpunkt". I utredningen sägs också att MFL 8 3 utan tvekan ger stöd för krav på information som avser bl. a.:

     varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper

     lämplig användning, förvaring och skötsel av varan

     priset och betalningsvillkoren

     förhällandet i övrigt mellan säljare och köpare

     vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten.

Hemkonsulenterna noterar med tillfredsställelse, att enighet råder mel­lan näringslivssidan och konsumentsidan inom kommitlén om vilka krav pä information som kan anses välmotiverade och som har stöd i gällande lag. Mot denna bakgrund framstår del som anmärkningsvärt att vissa riktlinjer pä informationssidan har mött ett sådant kompakt motstånd från näringslivet, trots att ovan angivna kriterier förelegat. Även efterlevnaden av vissa riktlinjer om information måste anses vara mycket låg. Som ell aktuellt exempel kan nämnas rikllinjer (KOVES 1982: I) för prisinforma­tion till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln. Dessa rikllinjer innebär bl. a. att vissa varor i skyltfönster bör vara prismärkla. Tillståndet därvidlag, nära ett år efter det att dessa riktlinjer har trått i kraft, är på mänga håll myckel otillfredsställande. Även riktlinjerna för extrapriser och jämförpriser efterlevs myckel dåligt. En marknadsunder­sökning som nyligen utförts av några kommuner i Västsverige visar också att efterlevnaden av riktlinjerna för tillämpning av konsumentkreditlagen är långt ifrån tillfredsställande.


 


Prop. 1984/85:213                                                               161

2.8 Landsorganisationen i Sverige (LO): LO anser att informationen om riktlinjer och överenskommelser är ett viktigt led i strävan att nå efterlev­nad. Detta inryms mycket väl i 3 8 MFL. Informationen mäste utformas på ell lätifaitligt och attraktivt sätt så all både näringsidkare och konsumenier förstår vad som avses. Lämpliga forum för denna information är både konsumentorgan och fackförbundspress.

3    Produktsäkerhet

3.1  Utvidgning till tjänster. Säljförbud riktat mot tidigare säljled

3.1.1    Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill peka på den inkonse-
kventa användningen av orden "en"" och ""ett'" i den föreslagna lagtexten.

I l.ex. 4 8 I sf, marknadsföringslagen används i första meningen skrivsät­
tet "('/? vara eller en tjänst"" medan i sista meningen endast skrivs ""vara
eller tjänst"'. Hovrätten förordar en konsekvent tillämpning av det senare
skrivsättet,

3.1.2    Kammarrätten i Sundsvall: De förfatiningsförslag som läggs fram i
belänkandet finner kammarrätlen vara väl underbyggda. Kammarrätlen
har sålunda inte funnit anledning till invändning mot vad kommittén har
uttalat i fråga om behovet av de föreslagna lagändringarna eller i fräga om
den närmare motiveringen och utformningen av dem. 1 anslutning till
lagförslagen vill kammarrätten emellertid anlägga vissa synpunkter.

1 4 § MFL föreslås den betydelsefulla ändringen att förbud enligt para­grafen skall kunna riktas också mol näringsidkare som tillhandahäller en farlig eller otjänlig vara eller tjänst i ett tidigare distributionsled än det där varan eller tjänsten slutligen tillhandahålls direkt åt konsumenier för en­skilt bruk, Kammarrätten har tidigare ställt sig tveksam till förslag i samma riktning (jfr s, 709 i betänkandet). Med den ulformning det nu föreliggande förslaget fåll, med en klar inriktning på åtgärder i den enskilde konsumen­tens intresse, anser kammarräUen att det faller väl in i MFL:s regelsystem. Kammarrätten tillstyrker alltså förslaget också i denna del.

Enligt förslaget skall förbud kunna meddelas ""om en näringsidkare tillhandahåller en sådan vara eller tjänsl åt annan näringsidkare för vidare marknadsföring till konsumenter"'. Uttryckssättet kan ge ett intryck av att näringsidkarens tillhandahållande av varan eller tjänsten skall ske i det mer eller mindre klart uttalade syftet att vidare marknadsföring skall ske till enskilda konsumenter, medan del däremot i motiven anges att näringsid­karen enbart skall ha anledning att räkna med att varan kommer ati distribueras lill konsumenterna. Ordalydelsen kan därför behöva jämkas.

3.1.3-------------------------------------------------- Kommerskollegium (KK): Kollegiet delar           utredningens upp­
fatlning att det är angeläget all förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen

II  Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                162

(1975: 1418) (MFL) kan meddelas inte bara mot näringsidkare som säljer direkt till konsument utan även mol tillverkare, importörer, grossister m.fl. näringsidkare i bakre led,

3.1.4    Stockholms Handelskammare: I Kommiuéns uppdrag har ingått att
utreda om 4 8 i marknadsföringslagen skall ändras så att förbud enligt
paragrafen, förutom detaljhandlare, också kan avse tillverkare, grossister
m.fl. näringsidkare i de bakre leden.

Den utvidgning Kommittén därvid föreslår av paragrafens tillämpnings­område år enligt Handelskammaren väl avvägd.

3.1.5    Marknadsdomstolen (MD): 4 § marknadsföringslagen. Möjligheten
all föra lalan mot näringsidkare i bakre led skall enligt förslaget avse
sådana varor eller tjänster som tillhandahålls för vidare marknadsföring till
enskilda konsumenter. Av lagtexten bör dock för tydlighets skull framgå
att fräga är om konsumenter i betydelsen privatpersoner. Kommitténs
uttalande (s. 323) alt beteckningen konsument generellt i konsumenllag-
stiftningen används om enskilda medborgare i deras egenskap av privat­
personer torde nämligen inte vara korrekt. Sålunda avses med konsument i
2 8 marknadsföringslagen även annan än privatperson (se prop. 1970: 57 s.
88). Vad gäller 3 och 4 8 samma lag är uttalandet mera rättvisande, men
detta beror pä att konsumentbegreppet fått en särskild bestämning (jfr
prop. 1975/76: 34 s. 99). Motsvarande gäller i fråga om avtalsvillkorslagen,
där termen konsument för att lagens rätta innebörd skall framgå komplet­
terats med orden ""för enskilt bruk'" (jfr prop. 1971: 15 s. 81). En liknande
begreppsbestämning har gjorts i konsumentköplagen (se prop. 1973: 138 s.
159). Ordet ""konsument"" enbart har alltså inte den innebörd som riktlinje-
kommittén anger.

Kommittén räknar med att förbud mol näringsidkare i bakre led som regel kommer all aktualiseras med avseende på mer utpräglade konsu­mentprodukter. I detta uttalande ligger en förmodligen ofrånkomlig för­skjutning från den föreslagna lagtextens uttryck ""för vidare marknadsfö­ring till konsument'" som mer lar sikte pä den tänkte, sluilige förvärvaren än på produktens karaktär. En särskild fråga är vad som kan krävas av en näringsidkare mot vilken ett förbud riktats. Kan han anses ha gjort vad som ankommer pä honom för all respekiera förbudel om produkten märks exempelvis ""Får endast säljas till yrkesmän?"" En precisering av kommit­téns uttalanden på denna punkt (s. 324) år önskvärd.

Kommitlén föreslår en uttrycklig regel att förbud mol farlig eller otjänlig vara eller tjänst ej bör meddelas om ett informationsåläggande skulle vara tillfyllest. Härför åberopas ett uttalande i förarbetena lill 3 8 marknadsfö­ringslagen, mot vilket ingen erinran kan göras i sak. Marknadsdomstolen är dock tveksam till förslaget att föra in regeln i lagtexten. Någon egentlig motivering för detta ges inte i betänkandet. Inte heller anförs några skäl


 


Prop. 1984/85:213                                                                163

vari'öräven ett förbud enligt 2 8 skall tillmätas betydelse i sammanhanget, 1 brist pä närmare uttalanden i frågan är del svårt au se vilken räckvidd en sådan regel får. Någol oklart är det vidare om vid rättegång i marknads­domstolen tillämpning av exempelvis 3 8 i nu avsett fall kräver att yrkande härom framställs eller om det står domstolen fritt att. vid yrkande om enbart förbud enligt 4 8, bifalla lalan på så säll att åläggande enligl 3 8 meddelas. Måhända kan dock frågor av denna art i praktiken lösas pro-cessledningsvis. I betänkandet anförs (s. 324) alt förbud enligt 4 8 kan villkoras av att information lämnas. Uttalandel är knappast förenligt med nu behandlat förslag, enligl vilket förbud inte bör meddelas om del är tillräckligt att informationen lämnas,

3.1.6    Näringsfrihetsombudsmannen (NO): NO har i tidigare sammanhang tillstyrkt alt tillämpningsområdet för 4 8 MFL utvidgas lill all omfatta även tjänster med motsvarande brister som paragrafens bestämmelser om varor. NO har likaledes tidigare tillstyrkt att förbud enligt denna bestäm­melse även skall kunna riktas mot s. k. bakre led. NO ansluter sig följaktli­gen till de av kommittén nu föreslagna ändringarna i 4 8 MFL av motsva­rande innehåll.

3.1.7    Konsumentverket (KO): 4 § MFL. Statsmakterna har angett åtgärder till skydd för konsumenternas liv och hälsa som den viktigaste priorite­ringsgrunden för KOV:s verksamhet. Vad gäller produktsäkerhet råder också i allt väsentligt en gemensam syn hos såväl näringsliv som konsu­mentföreträdare. Verkei noterar med tillfredsställelse enigheten inom kommittén när det gäller ändringarna i 4 8 MFL och tillstyrker förslagen om alt paragrafen ändras, så att förbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led liksom utvidgningen lill att paragrafen även skall kunna avse tjänster. Verket ansluter sig i denna del helt till de överväganden som gjorts av kommiltén. Ytteriigare argumentering torde därför vara överflö­dig.

Verket finner del vidare angeläget alt i anslutning till ändringen av marknadsföringslagen allvarligt överväga möjligheterna all tillskapa regler, som gördel möjligt att förbjuda svensk export av produkter, som är så farliga att de pä grund härav förbjudits för försäljning inom Sverige. I anslutning till översynen av 4 8 MFL, som torde aktualiseras på grund av riktlinjekommitléns förslag, bör också utredas möjligheten alt tillskapa regler som lämnar möjlighet till att i vissa fall förbjuda export av varor som blivit föremål för försäljningsförbud.

Konsumentverket har i skrivelse 1983-12-14 tillskrivit finansdeparte­mentet i denna fråga. Kopia av skrivelsen bifogas della remissvar som bilaga. (Här utesluten.)


 


Prop. 1984/85:213                                                                164

3.1.8------------------------------------------------------------------ Allmänna reklamationsnämnden (ARN): ARN tillstyrker    för­
slaget alt 4 8 marknadsföringslagen ändras på sådant sätl att förbud enligl
lagrummet kan riktas också mot grossister, tillverkare, importörer m.fl,
näringsidkare som i förhållande till konsumenten utgör de bakre leden i
marknadsföringskedjan.

ARN har inte heller någon erinran mot att man utvidgar paragrafen till att även omfatta tjänster,

3.1.9------------------------------------------------------------- Statens livsmedelsverk: Livsmedelsverket tillstyrker kommit­
téns förslag om att förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen skall kunna
meddelas inte bara mot den näringsidkare som saluhåller en vara direkl lill
konsument utan även mot näringsidkarna i bakre led. Verket vill här erinra
om att enligt 14 8 livsmedelslagen vilar ansvaret för att livsmedel märks
med föreskrivna uppgifter på förpackarna i fräga om livsmedel som färdig-
förpackas inom landet och pä den som först saluhäller livsmedlet inom
landet i fråga om importerade livsmedel. Ett förbud mot att saluhälla ett
livsmedel som inte uppfyller beslämmelserna i livsmedelslagstiftningen om
t. ex. märkning kan däremot riktas mot alla som saluhåller livsmedlet, dvs.
mol tillverkare, förpackare, grossist och detaljist.

3.1.10 Statens naturvårdsverk: Konsumentpolitiska styrmedel berör na­
turvårdsverkets ansvarsområde såtillvida att miljölagstiftningen har viss
konsumenlpolitisk funktion: Lagen om hälso- och miljöfarliga varor ger
möjlighet att ingripa mot farliga kemiska produkter och den föreslagna
produktbullerlagen skulle ge möjlighet att ingripa mot produkter med oac­
ceptabel ljudnivå.

Naturvårdsverket finner inga skäl att kommentera riktlinjekommitléns överväganden och förslag med utgångspunkt från den föreslagna produkt­bullerlagen. Däremot vill naturvårdsverket kommentera samordningen mellan ä ena sidan rikllinjer och ätgärder enligl marknadsföringslagen, ä andra sidan tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Nuvarande former för samordning

Enligt marknadsföringslagen 4 8 3 st. får förbud ej meddelas av mark­nadsdomstolen i den mån det i författning eller beslut av myndighei har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1975: 76: 34 s. 114) förutsätts all samma begränsning skall gälla konsumentverkets riktlinjer. Den närmare gränsdragningen förutsätts lösas genom samarbete mellan berörda myndigheter.

Eftersom konsumentverket prioriterar åtgärder mot varor som medför risk för enskildas liv och hälsa, ligger det i sakens natur att konsumentver­kets verksamhet i mänga fall kommer att ha nära anknytning lill produkt-kontrollnämndens och naturvärdsverkets ansvarsområden enligt lagen om


 


Prop. 1984/85:213                                                               165

hälso- och miljöfarliga varor, innebörden av att särskilda bestämmelser meddelats om varan med samma ändamål som förbudel avser all fylla är inte självklar och har under de gångna åren varit föremål för skilda tolk­ningar såväl mellan myndigheterna och näringslivet som bland de berörda myndigheterna sinsemellan.

Under senare år har följande praxis beträffande samordningen mellan marknadsföringslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor vuxit fram. I ärenden som konsumentverket överväger att dra inför marknads­domstolen fär naturvårdsverkels produktkontrollbyrä ta del av utkast till konsumentverkets framställning lill domstolen, I enskilda ärenden an­gående hälso- och miljöfarliga varor konsulterar konsumentverkels tjäns­temän under hand naturvårdsverket, när det gäller bedömningen av pro­duktens hälsorisker, 1 arbetet med alt utforma rikllinjer kan naturvårdsver­ket delta med representanter i referensgrupper och genom att ta del av innehållet i planerade rikllinjer. För närvarande finansieras ett sådant projekt - angående barnsäkra förpackningar - med medel från produkt-kontrollnämndens undersökningsanslag. En ytterligare garanti för samord­ning mellan produktkontrollnämndens och konsumentverkets åtgärder lig­ger i det faktum alt konsumentverkets chef är ledamot av produklkontroll-nämnden.

Behovet av samordning med anledning av kommitténs förslag

Kommittén föreslår att förbud enligl marknadsföringslagens 4 8 också skall kunna riktas mot näringsidkare i tillverkar-, importörs- och grossistle­den. Risken för kollisioner mellan ätgärder enligt marknadsföringslagen och ätgärder enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor ökar härigenom eftersom tillverkar- och imporlörsleden utgör de främsta målgrupperna för produktkontrollnämndens och naturvårdsverkets insatser enligt den sist­nämnda lagen, Detla kan lämpligen illustreras med utgångspunkt frän antagna föreskrifter och råd och anvisningar för märkning vid överlåtelse av hälsofarliga ämnen och beredningar,

Produktkontrollnämnden har i en särskild märkningskungörelse (SNFS 1982:5 PK: 14) preciserat kraven på märkning av hälsofariiga ämnen och beredningar vid överlåtelse. Denna kungörelse är generell till sin karaktär och innebär dels en principiell gransdragning för vilka ämnen och bered­ningar som får säljas fritt till konsumenterna, dels principer för hur olika ämnen och beredningar skall vara märkta. Kungörelsen har sedan kom­pletterats av nämnden med mer preciserade kriterier för bl, a, bedömning­en av hälsofarligheten hos olika ämnen och beredningar.

Nämndens kriterier kompletteras i sin tur av naturvärdsverket i egen­skap av tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I allmänna råd för tillämpningen av märkningskungörelsen redovisar natur­vårdsverket härvid bl. a, sin bedömning av vilka riskupplysningar nämn­dens kriterier föranleder för ett stort antal enskilda ämnen. Samtidigt ger


 


Prop. 1984/85:213                                                                166

naturvårdsverket allmänna råd beträffande utformningen av märkningen på förpackningarna. Naturvårdsverket kommer också alt försöka säker­ställa att kraven efterlevs genom information till näringsidkarna och kon­troll särskilt av lillverkarna och importörerna. Denna kontroll kommer troligen att mer ta sikte på att lillverkarna och importörerna har goda rutiner för bedömningen av sina produkter än på att märkningen av de enskilda produkterna är tillfredsställande. Naturvärdsverket har också för avsikt att successivt gå igenom produktgrupper där hälsoriskerna visat sig särskilt besvärliga att bedöma eller där bristerna i tillverkarnas och impor­törernas information är särskilt markant. Principiellt viktiga ärenden och frågeställningar som aktualiseras i samband med naturvårdsverkets till­synsverksamhet, kommer att tas upp i produktkontrollnämnden för infor­mation eller beslut.

Samtidigt arbetar konsumentverket med frågor om bl. a. förpackning och märkning av enskilda produkter eller produktgrupper som kan hänfö­ras till hälsofarliga ämnen och beredningar, l.ex. maskindiskmedel och ugnssprayer. Mot detta finns ingen anledning att erinra under/örKf.viirrn/ng all konsumentverkets och marknadsdomstolens ätgärder inte slår i strid med principer som utvecklats av produktkontrollnämnden och/eller natur­vårdsverket utan snarare utgör en tillämpning av dessa principer på enskil­da produktgrupper. Med det stora ansvarsområde som täcks av lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan naturvärdsverket inte hinna ägna det ingående arbete åt enskilda konsumentprodukter som konsumentverket har möjlighet alt göra.

Under förulsätining all den praxis för samråd mellan myndigheterna som hittills utvecklats fortsätter kan naturvårdsverket därför tillstyrka förslaget att förbud enligt marknadsföringslagens 4 8 även skall kunna omfatta tillverkar-, importörs- och grossistleden. Konsumentverkets verk­samhet pä detta område kommer härmed att utgöra en parallell till arbets­miljölagens princip att yrkesinspektionerna och arbetarskyddsstyrelsen kan agera gentemot tillverkare och importörer såvitt avser enskilda pro­dukter, medan generella föreskrifter mot leverantörsledei skall anlas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Samordning är särskilt viktigt när del gäller riktlinjer. I syfte att garante­ra samordningen mellan dessa och ätgärder enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor föreslår naturvårdsverket att riktlinjer som gäller hälso-och miljöfarliga varor redovisas för produktkontrollnämnden innan de fastställs. Det är önskvärt att ett sådant samrådsförfarande formaliseras i någon form.

Kommittén anser också att det kan finnas skäl för konsumentombuds­mannen att föra talan i marknadsdomstolen mot flera tillverkare eller importörer av varor, "som visserligen inte är identiskt desamma men ändå så lika au i stort sett samma utredning kan förebringas om varornas egenskaper" (s. 325). Såvitt gäller varor som faller inom produktkontroll-


 


Prop. 1984/85:213                                                               167

nämndens och naturvärdsverkets ansvarsområde ger en sådan talan anled­ning till större betänkligheter än när det gäller talan i marknadsdomstolen beträffande en enskild produkt eller när det gäller riktlinjeverksamhelen.

1 vissa fall kan utan tvekan en sådan lalan vara berättigad. Ju mer generell den frågeställning är som marknadsdomstolen härvid fär att ta ställning till, desto större blir riskerna för inkongruenser mellan å ena sidan produktkontrollnämndens och naturvårdsverkets praxis, å andra sidan den praxis som utvecklas med stöd av marknadsföringslagen. Det ställer sig svårt all hitta fungerande mekanismer för att förebygga att sädana inkon­gruenser i praktiken uppkommer. Naturvårdsverket anser därför all en sådan bred lalan mot flera näringsidkare bör lillämpas myckel restriktivt inom det område som berörs av lagen om hälso- och miljöfarliga varor, Eri"arenheler bör få utvisa när en sådan talan kan föras ulan risk för komplikationer.

Alla de frågeställningar som berörts sammanhänger nära med den fram­lida organisationen på produktkontrollområdet som nu utreds av kemi­kommissionen.

3.1.11  Arbelarskyddsstyrelsen: Når det gäller produkter som är avsedda
för yrkesmässig verksamhet har arbetarskyddsstyrelsen enligt arbetsmiljö­
lagen stora möjligheler att ingripa till skydd mol ohälsa och olycksfall.
Styrelsen kan l.ex. kräva att sädana produkter skall vara godkända innan
de levereras. Som förutsättning för godkännande kan ställas villkor. Vi­
dare kan styrelsen kräva bruksanvisningar, skyltar och märkning. Del
finns också möjlighet för styrelsen och yrkesinspektionen alt i enskilda fall
ingripa med förbud och förelägganden.

Arbeiarskyddsstyrelsens verksamhet inom detta område ligger nära konsumentverkets. Produkler avsedda för yrkeslivet förekommer ofta även inom privatlivet. Del är en fördel om i huvudsak samma möjligheter till ingripande finns ifråga om produkter för bägge dessa områden. Mot denna bakgrund anser styrelsen att det finns anledning alt överväga att komplettera lagstiftningen på konsumentområdei sä alt generella föreskrif­ter om produktsäkerhet kan utfärdas. Av samma skäl tillstyrker styrelsen förslaget att utvidga 4 8 marknadsföringslagen till alt omfatta även tidigare leverantörsled.

3.1.12  Länsstyrelsen i Södermanlands län: Kommitténs förslag om ändring
i 4 8 marknadsföringslagen så att saluförbud av farliga eller uppenbart
otjänliga varor skall kunna meddelas även till näringsidkare i bakre led,
l.ex. tillverkare och importörer, finner länsstyrelsen välbetänkt. Därige­
nom skapas ett effektivare konsumentskydd. Förbudet bör också avse
tjänster.


 


Prop. 1984/85:213                                                                168

3.1.13     Flens kommuns konsumentnämnd: Beträffande den föreslagna änd­ringen i 4 8 MFL, att även ett förbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led och i konsekvens därmed den föreslagna ändringen av 8 8 KKL, instämmer nämnden i utredarnas förslag och ser det som angeläget att ändringen genomförs snarast då den onekligen ger konsumenterna ett bättre skydd pä produktsäkerhetens område.

3.1.14     Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen stöder utredningens förslag om lagändring beträffande MFL 8 4 så att "vara, som pä grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom" skall kunna medföra saluförbud inte bara för näringsidkare som säljer till konsument utan även för bakomvarande led (importör eller tillverkare). Länsstyrelsen tillstyrker även förslaget om utvidgning av paragrafen till att också omfatta tjänster.

3.1.15     Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden stödjer förslagen:

 

4 8 MFL ändras så att förbud kan riktas mol näringsidkare i bakre led.

Enligt en ny regel i 4 8 MFL bör förbud enligt paragrafen inte meddelas om samma ändamål kan uppnås genom ett förbud enligt 2 8 eller ett åläggande enligt 3 8.

Förbud enligl 4 8 MFL skall också kunna avse tjänster.

3.1.16------------------------------------ Konsumentköpsutredningen:     vill vi i korthet beröra några

frågor som gäller den närmare utformningen av 4 8 MFL.

I specialmotiveringen lill 4 8 MFL anges (s. 321) att paragrafen är tillämplig också på "'fall där näringsidkaren enbart förmedlar en viss vara eller tjänst lill konsumenter för enskilt bruk". Det kortfattade uttalandet om paragrafens tillämplighet på förmedlingsfall bör utvecklas närmare, 1 lagtexten finns inte någon regel härom utöver den frän gällande bestäm­melse hämlade föreskriften att förbud kan meddelas inte bara mol närings­idkaren själv ulan också mol anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar. Denna föreskrift infördes i MFL efter mönster av bestämmelserna i lagen om otillböriig marknadsföring. 1 förar­betena till denna lag anges att med uttrycket annan som handlar på närings­idkares vägnar åsyftas bäde den som fullgör uppdrag för näringsidkare och exempelvis näringsidkarorganisalion som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning. Att uttrycket skulle omfatta också förmedlare antyds inte. 1 avtalsvillkorslagen, som innehåller en liknande föreskrift, har del för att få in förmedlingsfallen inom lagens tillämpningsområde ansetts erforderligt att införa en särskild bestämmelse härom (1 8 andra siycket). Till belysning av förmedlares ansvar inom del konsumentkOp-rätlsliga området kan vidare hänvisas till 1 8 andra stycket KKL, som


 


Prop. 1984/85:213                                                                169

handlar om konsumentköplagens tillämplighet vid köp där säljaren är en privatperson men köpet förmedlas av en näringsidkare.

Formuleringen av 4 8 första stycket andra meningen MFL ger anledning till viss kritik. I bestämmelsen talas om ""marknadsföring till konsu­menter". Uttrycket '"marknadsföring" omfattar för närvarande, l.ex. i 2 och 3 88 MFL, alla åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster - även själva saluhållandet och tillhandahållande för uthyr­ning (se l.ex. prop. 1975/76: 34 s. 124). Enligl förslagel synes avsikien vara all ""marknadsföring" i 4 8 skall uppfällas som synonyml med "distribu-lion". Ordei ges alltså här en annan innebörd än i lagen i övrigi, Ultrycket "till konsument"" i lagtexten är enligt motiven all förslå som "i riktning mot konsumentmarknaden", någol som knappast kan utläsas ur lagtextens formulering. Lagtexten synes vidare förutsätta all varan av näringsidkaren är avsedd att i slutledet tillhandahällas konsumenter. Detta stämmer inte med vad som sägs i motiven (s. 322) om att det är tillräckligt att näringsid­karen '"har anledning att räkna med att varan kommer all dislribueras vidare till konsumentmarknaden"". Slutligen kan påpekas att det i den nu berörda meningen inte krävs att tillhandahållandet skall ske mot vederlag. Detta innebär en skillnad mol vad som föreskrivs i första meningen, vilken knappast torde vara avsiktlig.

Kommittén har anfört (s. 278 och 324) att den i 4 8 första stycket andra meningen upptagna bestämmelsen enbart skall gälla tillhandahällande ål andra näringsidkare av sådana varor som skall distribueras vidare genom säljleden mot en slutlig försäljning till konsumenter för enskilt bruk. alltså inte t. ex. till institutioner eller ideella föreningar eller lill yrkesutövare för användning i yrkesverksamheten. Kommitlén menar att en på detta sätl utformad begränsning av tillämpningsområdet för 4 8 i denna del vanligen inte bör medföra några tillämpningsproblem för konsumentombudsman­nen eller marknadsdomstolen. Detta förefaller i och för sig riktigt. Del finns dock en risk för att en lagregel med de kriterier för begränsningen av tillämpningsområdet som kommiltén föreslär i mänga fall kan visa sig inte vara användbar. För en stor del av varumarknaden, t. ex. byggmaterial och bilreservdelar är det nämligen svårt all göra någon uppdelning pä konsu­mentprodukter och andra produkter.

3.1.17 Produktåterkallelsekommittén: De utvidgningar av tillämpningsom­rådet för 4 8 MFL som riktlinjekommittén föreslår finner vi väl befogade. Vid en reglering av ålerkallelseinslitutet måste det bli aktuellt all rikta åtgärder även mot näringsidkare i bakre led, såsom tillverkare och impor­törer. Och äierkallelseålgärder bör uppenbarligen kunna komma i fråga även beträffande tjänster. Förslagen ansluter sig alltså väl lill lösningar som vi har alt överväga.


 


Prop. 1984/85:213                                                                170

3.1.18    Kooperativa förbundet (KF): KF tillstyrker kommitténs för­slag till ändringar i olika avseenden i marknadsföringslagen, avtalsvillkors­lagen, konsumenlköplagen och marknadsdomstolslagen. Vi vill särskilt framhålla att vi finner det angelägel att 8 4 i marknadsföringslagen utvidgas enligt betänkandet till all omfalta sådan marknadsföring av konsumentpro­dukter som tillverkare, importörer, grossister och andra näringsidkare i "'de bakre leden"' vidtar.

3.1.19    Sveriges Industriförbund: Förbundet har inte något alt erinra mot den utvidgning som föresläs av möjligheten alt tillämpa 4 8 MFL, så att förbud all tillhandahålla ""farliga" varor även skall kunna riktas mot s. k. bakre led.

3.1.20    Svensk Industriförening: Föreningen har inget att invända mol all förbud enligt 4 8 MFL skall kunna meddelas även mot näringsidkare i bakre led såsom tillverkare och importörer. Reglerna i 4 8 MFL har redan nu i praktiken en betydande genomslagskraft i förhållande till tillverkare och andra näringsidkare i bakre led. Del är ett allmänt inlresse att farliga eller otjänliga varor och tjänster stoppas på ett sä tidigt stadium som möjligt. Ansvaret för att produkten fyller vissa grundläggande säkerhets­krav bör ytterst ligga på tillverkaren och importören. Detaljhandlare torde ha ganska små möjligheler alt i samband med sina inköp mera grundligt överväga och pröva produktens egenskaper.

3.1.21    Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): NDM har redan i ett tidigare remissyttrande tillstyrkt den utvidgning av 4 8 MFL som kom­mittén nu föreslår i sitt betänkande. Det är enligt NDMs mening angeläget alt den föreslagna ul vidgningen genomförs utan dröjsmål.

3.1.22    Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Hemkonsulenterna stöder ut­redningens förslag om lagändring beträffande MFL § 4 sä att "vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä person eller egendom" skall kunna medföra saluförbud inte bara för näringsidkare som säljer till konsument utan även för bakomvarande led, importör eller tillverkare.

Hemkonsulenterna tillstyrker även förslagel om utvidgning av paragra­fen till att också omfatta tjänster.

3.1.23----------------------------------------------- Konsumentvägledarnas förening: Vi vill            betona vikten av alt

förbud enligl 4 8 MFL också skall kunna gälla för tillverkare, grossister, importörer, m.fl.

3.1.24 Kooperativa konsumentgillesförbundet: Bland de förslag till förbätt­
ringar som kommittén nu lagt vill kooperativa konsumentgillesförbundet


 


Prop. 1984/85:213                                                               171

särskilt stödja utvidgningen av 8 4 i marknadsföringslagen till att omfalta även bakre led.

3.1.25    Landsorganisationen i Sverige (LO): Kommittén föreslår att 4 8 i MFL ändras sä att förbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led liksom all paragrafen även skall kunna avse tjänster. LO tillstyrker dessa ändring­ar.

3.1.26    Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Att 4 8 marknadsförings­lagen (MFL) utvidgas så att förbud också skall kunna riktas mot näringsid­kare i bakre led.

Att förbud enligt 4 8 MFL också skall kunna avse tjänster,

3.1.27---------------------------------------------------------- Tjänstemännens centralorganisation (TCO): Det är     viktigt att

4 8 MFL ändras sä att förbud alt marknadsföra en farlig vara kan riklas också mol näringsidkare i bakre led, Samlidigi är del nödvandigi alt tillfredsställande reglera frågan om främre leds regressrätt.

Förbud enligt 4 8 MFL bör också kunna gälla tjänster.

3.1.28    Sveriges Advokatsamfund: Samfundet — som i ett tidigare yttrande över en framställning från konsumentverket 1978 förklarat sig inte ha någon erinran mot en ändring av 4 8 marknadsföringslagen sä att förbud kan riktas även mot annan försäljning än den som sker direkl till konsu­ment - anser den av kommitlén nu föreslagna ändringen i detta hänseende lämplig. Detsamma gäller förslagel att utvidga 4 8 marknadsföringslagen till att omfalta även tjänster.

3.1.29    Sveriges domareförbund: Kommittén har föreslagit att 4 8 mark­nadsföringslagen ändras sä alt ell förbud enligt paragrafen kan riklas också mol näringsidkare i bakre led. Förslaget, som svarar mot ett länge känt önskemål, bör genomföras. Den uttryckliga regeln att ett förbud enligt paragrafen inte bör meddelas, om samma ändamål kan uppnäs genom ell förbud eller åläggande enligt 2 resp 3 8, tillstyrks.

Förslagel att ett förbud enligt 4 8 skall kunna avse även tjänster, i ordets vidaste bemärkelse, är mera svårbedömbart. Det stär klart alt en förbuds­möjlighet är motiverad vid tjänster av typen arbete på lös sak, arbete pä fast egendom och liknande prestationer. När det gäller tjänster av imma­teriell art ger betänkandet inte belägg för att det skulle finnas ett behov av slöd i lagstiftningen för förbud enligt 4 8 i MFL; de praktiskt sett intres­santa tjänsterna av denna art, sjukvård och social omvårdnad är ju undan­tagna frän paragrafens tillämpningsområde, Förbundel vill dock inte mot­sätta sig att förslaget genomförs.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 172

3.2    Straffsanktionerade regler

3.2.1     Marknadsdomstolen (MD): Kapitlet innehåller en utförlig argumente­ring i frågan huruvida straffsanktionerade regler bör införas för att möjlig­göra ytterligare ingripanden mol oönskade konsumentprodukter. Enligt marknadsdomstolens mening är kommitténs argumentering på denna punkt övertygande. Något behov av en sådan ny lagreglering på området som föreslås i en reservation har inte visats föreligga. Systemet med generalklausul och riktlinjer har väl motsvarat ställda förväntningar när del gällt att förhindra spridandet av farliga varor. Om kommitténs förslag rörande talan mot näringsidkare i bakre led och omedelbara interimistiska beslut genomförs, framstår en ny produktsäkerhetslagsliftning av straff-rättslig karaktär som än mer opäkallad. Marknadsdomstolen vill särskilt understryka att en sådan lagstiftning på ett olyckligt sätt skulle bryta systemaliken i marknadsföringslagen.

3.2.2     Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommiltén har övervägt frågan om bindande föreskrifter på produktsäkerhetsområdet men har efter ingå­ende resonemang kommit fram till att riktlinjesystemel bör bibehållas på detta område. NO instämmer i kommitténs slutsats härvidlag. Utöver de skäl kommiltén anfört vill NO framhålla att ett system med bindande föreskrifter lorde bli mindre flexibelt, vilket kan hämma produktutveck­lingen på ett icke önskvärt sätt. Det finns också anledning all av princi­piella skäl anföra tveksamhet till en utvidgning av normgivningsrätten, vilken enligt reservanternas förslag skulle ges en tämligen vid omfattning.

3.2.3     Statens pris- och kartellnämnd (SPK): I betänkandet diskuteras ingå­ende om det bör införas en möjlighet för regeringen eller myndighei att utfärda bindande föreskrifter på produktsäkerhelsomrädel. Kommitténs majoritet stannar dock för att det nuvarande systemet med enbart riktlinjer även på detla område bör behållas och att således något stadgande om bindande föreskrifter inte behöver införas i marknadsföringslagen. Tre av kommitténs ledamöter drar däremot i en reservation den motsatta slutsat­sen, dvs. att en sådan möjlighet bör öppnas genom ett tillägg i lagen. SPK vill på denna punkt göra följande kommentar.

Inom många delar av samhällssektorn finns säkerhetsföreskrifter som syftar till alt skydda enskildas liv och hälsa samt förebygga skador pä egendom. Gemensamt för dessa föreskrifter, vare sig de återfinns i lag, förordning eller myndighets författning, är att de är bindande. Konsument­verkets riktlinjer är formellt inte bindande, även om de har en mycket stor genomslagskraft. Riktlinjerna är sålunda inte förenade med några sank­tionsbestämmelser. Vid brott mot riktlinjerna har KO möjlighet att föra talan i marknadsdomstolen mol ett individuellt företag, vilket kan leda till att marknadsdomstolen beslutar om förbud. Härtill kommer, frän prak-


 


Prop. 1984/85:213                                                                173

tiska utgångspunkter, att riktlinjerna utformas genom förhandlingar mellan konsumentverket och företrädare för näringsidkarna. De organisationer som företräder näringsidkarna har inte mandat all sluta bindande överens­kommelser för företagens räkning. Det kan därmed inte uteslutas att en företagare i vissa fall kan uppleva att en överenskommen riktlinje utfor­mats i strid med hans intressen och därmed uppfatta sig som i sak obunden av de utfästelser en organisation kan ha lämnat. Skillnaden mellan rikt­linjers och föreskrifters status när det gäller produktsäkerhet bör dock inte överdrivas och kommittén anför flera i och för sig invändningsfria skäl för sin ståndpunkt all inte ändra nuvarande ordning.

Emellertid kan situationer uppstå då systemet med rikllinjer och möjlig­het till talan i marknadsdomstolen kan visa sig inte räcka lill som korrektiv. Reservanterna inom kommittén lämnar flera exempel pä sädana fall (s, 337 f). Vid ett akut behov kan visserligen riksdagen stifta en lag för att tillgodo­se det aktuella produktsäkerhetskravel. Lagstiftningsproceduren tar dock en viss lid, och i avvakian på ny lagstiftning kan risk finnas för allvariiga konsekvenser beträffande människors säkerhet.

Det kan också föreligga behov av bindande föreskrifter om produktsä­kerhet för konsumentvaror eller -tjänster i sädana fall dä riktlinjerna lämp­ligen bör samordnas med föreskrifter som har meddelats eller är avsedda att meddelas för all tillgodose andra skyddsiniressen. Det är i sädana fall ändamålsenligt att utfärdade normer har samma rättsliga status, dvs. all normerna på konsumenlsidan görs lika bindande som andra slag av säker­hetsföreskrifter.

En möjlighet att utfärda sådana bindande föreskrifier, som redan i dag slår till buds. är all marknadsdomstolen efter framställning av KO beslutar om förbud. 1 exempelvis fall då konsumenters liv eller hälsa hotas kan interimistiskt beslut fattas ulan nämnvärd tidsutdräkt. Nackdelen med detta förfarande är att marknadsdomstolens förbud endast kan riklas mot viss svarande. För fall dä ett generellt verkande beslut rörande produktsä­kerhet framstå, som angeläget kan det vara motiverat att komplettera nuvarande bestämmelser med en möjlighet att utfärda bindande bestäm­melser som avser samtliga företag som tillhandahåller viss produkt. Med hänsyn till den långtgående verkan av sådana föreskrifier torde denna möjlighet böra förbehållas regeringen,

SPK anser alltså i likhet med reservanterna att det ibland kan föreligga ett klart behov av att regeringen ges rätt att med relativt kort varsel meddela bindande föreskrifter om produktsäkerhet. En lagbestämmelse härom kan lämpligen utformas på det sätt som föreslagits av reservanterna (belänkandel s. 338),

3.2.4 Konsumentverket (KOV): Kommittén har           inte, som konstate­
ras i reservation av ledamöterna Ulf Bernitz m. fl., kunnat nä fram till en
helt enhällig syn pä behoven av bindande föreskrifter om produktsäkerhet


 


Prop. 1984/85:213                                                                174

som ett komplement i vissa fall lill de övriga styrmedlen. Verket finner liksom reservanterna det vara otillräckligt med en hänvisning till alt riksda­gen alltid har möjlighet all besluta om särskild lagstiftning för att tillgodose produktsäkerhetskrav. En bättre beredskap och en handläggningsordning bör finnas anvisad, när behov av att utarbeta bindande säkerhetsföreskrif­ter pä visst konsumentområde förekommer. Det skall understrykas, att ett lagfäst bemyndigande lorde underiätta möjligheten till uppgörelser i godo. Det skulle också vara ett stöd för verkei i dess praktiska verksamhet. Verkei delar därför den uppfattning och de argument som framförs i reservationen och föreslär likaledes att en ny 4a 8 i MFL införs. 1 prakti­ken kommer del med all säkerhet att bli mycket ovanligt att frångå den normalt tillämpade tågordningen och tillgripa specialförfattningar. Argu­mentet, som framförs i betänkandet angående minskade möjligheter för marknadsdomstolen alt påverka och ha överblick över produktsäkerhets­området, har därför ringa tyngd.

3.2.5    Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommitlén har inte lyckats ena sig ifråga om behovet av bindande föreskrifter på produktsäkerhets-området. En minoritet menar att del finns behov av ett bemyndigande för regeringen att i speciella fall utfärda bindande föreskrifter, medan kommit­téns majoritet anser att detta inte är påkallat. Produktsäkerhetsfrågor aktualiseras tämligen sällan inom ARN:s verksamhet och nämnden har därför svårt att utifrån sina egna erfarenheter bilda sig en bestämd uppfatl­ning om behovet av ett regeringsbemyndigande. Vad som sägs i betänkan­det och reservationen ger dock knappast vid handen alt behovet skulle vara påfallande stort. Det får dä anses tveksamt om det finns tillräcklig anledning att såsom reservanterna förordat bryta den marknadsförings-rättsliga systematiken, låt vara aft kommittémajoriteten nog något har underskattat den tid del skulle ta att få fram en speciallagstiftning för en viss produkt. Möjligheten finns dock all i brådskande fall utverka ett interimistiskt förbud enligl 13 8 marknadsföringslagen.

3.2.6    Socialstyrelsen (SOS): Socialstyrelsen instämmer i allt väsentligt i de förslag om konsumentpolitiska styrmedel som framförs i betänkandet. Styrelsen vill särskilt betona alt produktsäkerhetsfrågorna måste ges hög prioritet. Kommittén har föreslagit en rad styrmedel för alt uppnå högre produktsäkerhet. Enligt kommittén har riktlinjesystemet på det hela taget fungerat väl. Vidare har KO och marknadsdomstolen spelat en betydelse­full roll.

Kommittén har föreslagit att riktlinjesystemel liksom hittills skall vara frivilligt. Samtidigt har i betänkandet pekats på olika situationer där bin­dande föreskrifter om produktsäkerhet såsom komplement till övriga styr­medel skulle vara värdefulla. Det rör sig om områden där de faktiska förutsättningarna att utarbeta riktlinjer för produktsäkerhet saknas liksom


 


Prop. 1984/85:213                                                               175

om områden, där samordnade föreskrifter exempelvis mellan arbetarskydd och konsumentskydd skulle vara värdefulla.

Socialstyrelsen anser att systemet med frivilliga riktlinjer bör komplet­teras med ett författningsmässigt stöd att utfärda bindande produkisäker-hetsföreskrifler för konsumentvaror och konsumenttjänster när delta är påkallat. Styrelsen ansluter sig sålunda i denna del lill vad som framgår i en reservation och särskilt yttrande.

3.2.7    Statens naturvärdsverk: En minoritet i kommitlén anser att mark­nadsföringslagen bör kompletteras med ett bemyndigande att förbjuda fariiga varor. Bemyndigandet skulle avse regeringen som i sin tur kan bemyndiga l.ex. konsumentverket att uifärda förbud. Enligt naturvårds­verkets uppfattning bör ett sådant bemyndigande inte komma i fråga vad gäller varor som faller under lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

3.2.8    Statens mät- och provråd (MPR): MPR delar- i princip den

uppfattning som redovisats i en reservation till utredningen från Ulf Ber­nitz, Sven Heurgren och Inger Persson angående bindande föreskrifier om produktsäkerhet för konsumentvaror. Om del finns behov av sådana före­skrifter bör således t. ex. konsumentverket - i den män inte andra myndig­heter redan är utpekade - ges mot uppgiften svarande ansvar och befogen­het. Det är därvid viktigt all gränsdragningen mol andra myndigheter blir klar och entydig. I annat fall kan det uppstå kompelenslvisler och andra samarbetsproblem. Vidare mäste konsumentverket som föreskrivande myndighet förutsättas arbeia neutralt i förhällande till inblandade partsin­tressen.

3.2.9    Riksrevisionsverket (RRV): Av betänkandet framgår att riktlinjerna
inte efterlevs tillräckligt. Det nuvarande sanklionssystemet är inte ett
effektivt medel för att ingripa mot farliga produkler som redan finns ute i
handeln, eftersom varje enskilt företag som vägrar att upphöra med försälj­
ningen skulle behöva stämmas lill marknadsdomstolen. Marknadsförings­
lagen innehåller straffbestämmelser i fråga om vilseledande marknadsfö­
ring. Med hänsyn till den betydelse som produktsäkerheten har för den
enskilde konsumenten finns det enligt RRVs mening inte något skäl alt ha
mindre långtgående sanktionsmedel mot farliga konsumentvaror än mot
vilseledande marknadsföring. Det kan även finnas motiv för alt ha liknan­
de sanktionsbestämmelser inom konsurnentvaruområdet som nu finns när
det gäller l.ex. livsmedel, brandfarliga varor samt hälso- och miljöfarliga
varor. RRV tillstyrker därför reservanternas förslag att en möjlighet införs
att utfärda bindande produklsäkerhetsregler.

3.2.10  Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förslagel att riktlinjesystemet
bör behällas som det primära normsystemet på produktsäkerhetsområdet


 


Prop. 1984/85:213                                                                 176

tillsiyrkes. Länsstyrelsen anser dock alt bindande föreskrifter om produkt­säkerhet såsom ett komplement till de övriga styrmedlen skulle innebära bättre beredskap för situationer där riktlinjer och talan i marknadsdomsto­len visar sig vara otillräckliga. Länsstyrelsen stöder därför reservanternas förslag om bindande föieskrifter i produktsäkerhetsfrågor.

3.2.11     Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen anser   att rikl­linjer är ett verksamt sätt att ange normer för företagens handlande vad gäller produktsäkerhet. Länsstyrelsen har vid tillsynen av riktlinjerna fun­nit all del finns en värdegemenskap mellan näringslivet och konsumentin­tresset. Denna värdegemenskap om att skydda människors liv och hälsa och också att värna ekonomiska värden spelar en slor roll för efterlevna­den av sådana riktlinjer. Därigenom krävs också resurser i mindre omfatt­ning för övervakning av riktlinjerna.

3.2.12     Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden stödjer förslaget alt systemet med riktlinjer skall behållas på produktsäker­hetsområdet.

Tillstyrker reservationen angående produktsäkerhetsfrågorna sid. 337-340 i betänkandet.

3.2.13     Produktåterkallelsekommittén: Riktlinjekommittén har övervägt huruvida bindande föreskrifter - dvs. straffsanktionerade regler - om produktsäkerhet i vissa fall behövs som komplement till hittills använda styrmedel och i vilken form det i sä fall bör ske. Utan att nu ta ställning till dessa spörsmål vill vi framhålla att, om en äterkallelsereglering genomförs, den regleringen kan behöva ske såväl genom straffsanktionerade regler som genom styrmedel av annat slag.

3.2.14     Kooperativa förbundet (KF): Produktsäkerhetsfrågorna återkom­mer i en reservation till betänkandet. Kommitténs ledamöter har varit överens om au riktlinjer bör vara det primära normsystemet även på produktsäkerhetsområdet, och att endast regeringen bör få utfärda bin­dande säkerhetsföreskrifter, om det i något speciellt fall skulle befinnas nödvändigt med sådana. Majoriteten av ledamöterna anser inte att frågan behöver regleras närmare. I de sällsynta fall, dä bindande föreskrifier blir aktuella, fär man enligt deras modell begära att regeringen tar initiativet till en speciallag. En sådan måste antas av riksdagen. — Reservanterna vill däremot komplettera marknadsföringslagen med ett stadgande som be­myndigar regeringen att under vissa premisser direkt uifärda bindande produktsäkerhetsföreskrifter. Dessa skall även kunna innefatta informa­tionskrav. Reservationen innebär en enklare handläggningsordning, när bindande säkerhetsföreskrifter är påkallade. Föreskrifterna kan förväntas bli snabbare förverkligade än om ny lag skall stiftas. KF förordar reservan­ternas förslag på denna punkt.


 


Prop. 1984/85:213                                                                177

3.2.15--------------------------------------------------- Sveriges Industriförbund: Kommitlén har     övervägt frågan

om att komplettera del nuvarande regelsystemet med en ramlag som ger möjligheter att utfärda bindande föreskrifter vad gäller produktsäkerhets­frågor. Förbundel anser alt kommitténs majoritet på ett övertygande sätl har funnii alt en sådan komplettering inte är påkallad,

3.2.16  Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): Den framlida
produklsäkcrhetsregteringen. NDM konstaterar alt kommittén funnit alt
nuvarande regelteknik för att tillgodose produktsäkerhelsintresset pä kon-
sumentvaruområdel - en generalklausul om produktsäkerhet påbyggd
med rikllinjer utfärdade av KOV - fungerat väl. Några sakliga skäl för att
frångå denna leknik finns sålunda inte. Reservanter inom utredningen har
emellertid förordat att den nuvarande regleringen kompletteras med ell
ramlagsstadgände enligt vilket Regeringen bemyndigas utfärda bindande
produktsäkerhetsföreskrifter för konsumentvaror och konsumenttjänster
när så är påkallat. Enligt en framlagd lagskiss kan delta vara förhållandet i
sådana undantagsfall när ett ingripande enligt 2-4 88 MFL eller andra
åtgärder bedöms otillräckliga från preventivsynpunkt eller när en samord­
ning med annan säkerhetslagsliftning ter sig angelägen.

Utifrån ett strikt konventionellt rättssyslematiskt synsätt kan den nuva­rande generalklausul-/rikllinjemetoden te sig en smula främmande på pro­duktsäkerhetsområdet. Sådana enligt NDMs mening närmast "rättseste­tiska" hänsyn bör emellertid inte tillerkännas någon avgörande vikt. Frå­gan måste i stället gälla om det finns reella skäl för all bygga ut MELs produktsäkerhetsregel på det skisserade sättet. NDM har inte kunnat finna alt sådana starkt vägande motiv anförts.

NDM har redan konstaterat att rådande generalklausul-Zrikllinjeordning hittills fungerat väl. NDM vill vidare erinra om att denna ordning innebär all Marknadsdomstolen (MD) kan ingripa med interimistiskt förbud med mycket kort varsel. Med den utbyggnad av 4 8 MFL som kommiltén föreslår åstadkommer man ett ytterligare stärkt skydd för konsumenterna som i praktiken är effektivare än det som kan uppnås med en speciallag­stiftning av tänkt slag. Även slutligt beslut i MD kan komma lill stånd betydligt snabbare än en författning innehållande preciserade allmängiltiga säkerhetsföreskrifter.

Av reservationen kan utläsas alt reservanterna menar alt en författning med säkerhetsföreskrifter skulle ha större verkan från preventionssyn-punkl än riktlinjer innehållande samma föreskrifter. Man utvecklar dock inte sin tankegång närmare. Som NDM framhållit tidigare i detla yttrande är våra kunskaper om hur olika styrmedel av normkaraktär påverkar beteendet fragmentariska. Det saknas belägg för alt en av Regeringen utfärdad säkerhetsföreskrift skulle vara ett i och för sig mera effektivt styrmedel än en i samförstånd med berörda företag framtagen riktlinje, sanktionerad indirekt via 4 8 MFL. Däremot kan det sannolikt vara riktigt 12    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                178

all den informativa effekten är större hos en författning som innehåller detaljerade säkerhetsföreskrifter än hos ett MD-avgörande baserat pä den allmänt formulerade generalklausulen om produktsäkerhet. Den jämförel­sen är dock knappast relevant här. eftersom det naturliga alternativet är KOV-riktlinjer i de fall då det kan vara aktuellt att tänka sig detaljerade föreskrifter.

En viktig fördel med del skisserade förslaget anger reservanterna vara att en handläggningsordning pä förhand finns anvisad, om behov av bin­dande föreskrifter skulle uppkomma inom ett visst område. NDM känner sig inte övertygad om bärkraften av detla argument och tillåter sig hysa den övertygelsen att såväl Regeringen som KOV väl torde känna till möjligheterna att lagstiftningsvägen snabbt komma till rätta med allvarliga säkerhetsproblem om och när sådana skulle uppkomma. Den tidsvinst som kan uppnås med hjälp av en rambestämmelse av det skisserade slaget är med all säkerhet ytterst obetydlig.

Enligt NDMs mening har utredningens majoritet pä ett övertygande sätt visal att en rambestämmelse om produktsäkerhet infogad i MFL skulle medföra besvärliga och besvärande rättstekniska problem. Som NDM anfört i del föregående redovisas inte några vägande sakskäl för alt ytterli­gare komplicera regelsystemet på produktsäkerhetsområdet på det sätt som förordas i reservationen.

3.2.17-------------------------------------------------------------- Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS): SIS vill          fram­
hålla "tredje-parts-certifiering" av överensstämmelse med standard som
ett intressant hjälpmedel för konsumenterna. Certifieringsproceduren in­
nefattar lypprovning för verifiering av standardens krav, utfärdande av
märkningstillstånd till tillverkare/säljare saml kontinueriig övervakning av
tillverkade och saluförda produkter.

För konsumenten medför certifiering fördelen att del vid köptillfället är klarlagt au produkten är säker och lämplig för sitt ändamål. Inom konsu­rnentvaruområdet tillämpas certifiering, "SlS-märkning", f.n. för hand-brandsläckare och motoristhjålmar. Bland produkler för vilka svensk stan­dard föreligger och som skulle kunna bli föremål för SlS-mårkning kan nämnas leksaker, bordsbeslick (knivar, gafflar, skedar), VVS-komponen-ter (badkars-, disklåde-, dusch-, spolblandare, tvättställ, golvbidé, vat- tenklosett), febertermometrar, skidskor och -bindningar.

Det bör framhållas au certifiering inom konsumenlvaruomrädel tilläm­pas i slor skala i Västeuropa där den gör avsedd nytta som slöd för konsumenterna. SlS är beredd att ta upp diskussion med berörda parter om förutsättningar för SIS-märkning av konsumentvaror som komplement lill riktlinjearbetet.

3.2.18 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Förslaget att riktlinjesystemet
bör behållas som det primära normsystemet på produktsäkerhetsområdet


 


Prop. 1984/85:213                                                                179

tillsiyrkes. Hemkonsulenterna anser dock att bindande föreskrifter om produktsäkerhet såsom ett komplement till de övriga styrmedlen skulle innebära bättre beredskap för situationer där riktlinjer och talan i mark­nadsdomstolen visar sig vara otillräckliga och instämmer därför i reservan­ternas förslag om bindande föreskrifter i produktsäkerhelsfrågor.

3.2.19    Konsumentvägledarnas förening: Vi delar kommitténs uppfattning att riktlinjer är det styrmedel som i första hand bör komma i fråga när det gäller all fastställa normer för produktsäkerhet pä konsumenlvaruomrä­del. Men vi ställer oss också på reservanternas. Ulf Bernitz, Sven Heur­gren, m. fl., sida och tillstyrker det förslag till tillägg lill 4 8 MFL som de redovisar.

3.2.20    Kooperativa konsumentgillesförbundet: Förbundet vill  föror­da att möjlighet ges för regeringen att uifärda bindande produktsäkerhets-föreskrifter. Reservanternas förslag till en sådan lösning är som kooperati­va konsumentgillesförbundet ser det frän konsumentens synpunkt klart överlägsen majoritetens ställningstagande,

3.2.21    Landsorganisationen i Sverige (LO): Kommiltén har inte varit enhäl­lig i sin syn på behoven av bindande föreskrifter om produktsäkerhet. LO stöder den uppfattning och de argument som förs fram i reservationen från Ulf Bernitz m. fl. och föreslår således att en ny 8 4a i MFL införs. Det är ett känt faktum att produkter som har blivit förbjudna att saluföras i Sverige därför att de är farliga för hälsa och liv exporteras till andra länder. Då 4 § MFL ändå måste ses över anser LO det lämpligt alt utreda möjlig­heten att ta in en regel i MFL om förbud mot export av farliga varor.

3.2.22    Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Systemet med riktlinjer bör förändras på produktsäkerhelsomrädel, sä att regler, som är direkl tvingande för företagen genom en straffsanktion införs. Detta uppnås genom att marknadsföringslagen kompletteras med ett lagsladgande som ger regeringen bemyndigande alt utfärda bindande produklsäkerheisföre-skrifter för konsumentvaror och konsumenttjänster där sä är påkallat. (Här stödjer Metall uppfattningar och argument i den reservation som Ulf Ber­nitz m. fl. ingett.)

3.2.23    Sveriges domareförbund: Kommittén har inte lyckats nä fram till en enhällig syn pä behovet av bindande föreskrifter om produktsäkerhet som ett komplement lill systemet med generalklausuler och rekommenderande riktlinjer. En minoritet menar att marknadsföringslagen bör innehålla ett bemyndigande för regeringen att utfärda bindande föreskrifier för speciella fall där det angivna systemet framstår som otillräckligt, medan majoriteten anser att man för de speciella fallen bör lagstifta först om och när ett behov


 


Prop. 1984/85:213                                                                 180

av bindande föreskrifier aktualiseras. Förbundet ansluter sig till den sena­re meningen och anser det ej vara påkallat att hålla en så hög beredskap på området som ett särskilt bemyndigande för regeringen innebär. För att i brådskande fall snabbi få stopp på en försäljning av farliga varor kan marknadsdomstolen meddela ett interimistiskt beslut enligt 13 8 mark­nadsföringslagen.

3.3 Konsumentköplagens felbegrepp

3.3.1     Hovrätten för Nedre Norrland: Beträffande 8 8 konsumentköplagen anser hovrätten, mol bakgrund av den vidsträckta civilrätlsliga verkan som I st, har, att 2 st. bör preciseras så att det klarare framgår att felreg­lerna endast kan göras gällande mot den näringsidkare som sålt viss vara trots alt han förbjudits all sälja den.

3.3.2     Marknadsdomstolen (MD): 8 § konsumenlköplagen. Marknadsdom­stolen tillstyrker förslaget. Den föreslagna ändringen avser beslut medde­lade av marknadsdomstolen. Viss tvekan kan uppstå hur bestämmelsen förhåller sig till den föreslagna 15 8 marknadsföringslagen. Del får förut­sättas att beslut meddelat av domstolen vid omprövning föregås av en sådan allsidig prövning som krävs för att del skall kunna jämställas med beslut i ärende enligt 4 8 samma lag och därmed kunna åberopas vid tillämpning av förevarande paragraf. Domstolen förutsätter vidare att in­terimistiska beslut faller utanför den föreslagna bestämmelsens tillämp­ning.

3.3.3     Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Den föreslagna ändringen av 4 8 marknadsföringslagen skulle enligt kommittén inte i sak innebära någon egentlig förändring i köprättsligl hänseende. ARN delar denna upp­fattning. Om en vara eller en tjänst av marknadsdomstolen har befunnits vara så fariig att den bör förbjudas faller denna med största sannolikhet in under 8 8 konsumenlköplagen (KKL) i dess nuvarande lydelse, även om domstolens beslut skulle ha riktats mot någon annan än säljaren/detalj­handlaren. Mol denna bakgrund kan det ifrågasättas om det finns skäl att nu genomföra den föreslagna konsekvensändringen i 8 8 KKL. Möjligen kan del vara lämpligt att avvakta konsumentköpulredningens (Ju 1977:13) slutbetänkande som väntas inom en nära framtid. ARN har dock för sin del inget att invända mot att lagändringen genomförs redan nu.

3.3.4     Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden stödjer förslaget att 8 8 konsumentköpslagen ändras så att en vara skall anses felaktig inte bara när ett beslut av MD enligl 4 8 MFL riktats mot säljaren utan också når beslutet är gällande mol någon annan näringsidkare.


 


Prop. 1984/85:213                                                                181

3.3.5 Konsumentköpsutredningen: Vi har begränsat vår granskning av be­tänkandet lill vad som mer direkl berör vårt eget arbele, i första hand förslaget till ändring av 8 8 konsumentköplagen (KKL).

Konsumentköplagen gäller när konsument från näringsidkare köper vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. I lagen anges bl,a. konsu­mentens grundläggande befogenheter vid fel i varan, l, ex. att låta köpet gå åter eller att göra avdrag på köpeskillingen. Vad som skall räknas som fel i det enskilda fallet får avgöras med ledning av allmänna köprättsliga normer. Lagen anger dock några särskilda situationer där en vara skall anses felaktig och konsumenten således kan göra gällande sina befogen­heter. Så är enligl 8 8 fallet bl. a. om varan sålts i strid mot förbud enligl 4 8 marknadsföringslagen (MFL).

Om en vara har sådana egenskaper att dess saluhållande kan förbjudas enligl 4 8 MFL blir varan normalt också alt betrakta som felaktig vid en köpräUslig bedömning. Eftersom parlerna har avtalsfrihet när det gäller varans beskaffenhet kan emellertid bedömningen i enskilda fall leda till ett annat resultat, exempelvis därför all köparen har haft full vetskap om varans beskaffenhet och fär anses ha godtagit den som den är. 8 8 KKL innebär att parternas avtalsfrihet begränsas sä att en vara kan bli alt anse som felaktig trois alt den har godtagits av köparen. En sådan ordning har ansetts motiverad med hänsyn lill det allmänna intresset av att upprätthålla respekten för meddelade försäljningsförbud och hindra spridning av farliga varor.

Genom att 8 8 KKL hänvisar lill 4 8 MFL knyts en civilrättslig sanktion till en överträdelse av ett saluhållandeförbud enligl MFL. Riktlinjekommit­léns förslag innebär all denna anknytning modifieras på två sätt. Å ena sidan begränsas den till fall då förbudel har meddelats av marknadsdom­stolen, medan en överträdelse av ell godkänt förbudsföreläggande inte längre skall ha någon civilrättslig effekt, Ä andra sidan krävs det inte att saluhållandeförbudet gäller mol den säljare det är fråga om. utan det är tillräckligt att ett sådant förbud över huvud taget har meddelats beträffan­de den vara som köpet avser.

Vi ställer oss tveksamma till de förändringar som sålunda föreslås. Begränsningen till fall som har prövats av marknadsdomstolen innebär ett avsteg frän den hitlills gällande principen alt ett godkänt förbudsföreläg­gande har samma verkan som ett beslut av domstolen. Vad den föreslagna utvidgningen beträffar kan till en början påpekas alt en vara som har blivit föremål för ett förbud enligl 4 8 MFL ofta torde omfattas av den tvingande regeln i 8 8 KKL som föreskriver alt varan skall anses felaktig, om den är sä bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. Även om denna regel inte är tillämplig torde varan, som nyss nämnts, normalt bli alt betrakta som felaktig enligl allmänna köprättsliga regler. En säljare som gör gällande att varan har godtagits av köparen och därför skall anses felfri, trots att den har farliga egenskaper


 


Prop. 1984/85:213                                                                182

eller är uppenbart otjänlig för sitt ändamål, mäste anses ha bevisbördan för delta påstående. Skulle säljaren undantagsvis lyckas fullgöra denna sin bevisskyldighel kan man emellertid fråga sig. varför just den omständighe­ten att någon annan näringsidkare av marknadsdomstolen har förbjudits att saluhålla samma vara skall föranleda all köparen blir berättigad alt åbero­pa ett fel, som han annars inte hade kunnat göra gällande och som inte är av den allvarliga karaktär som avses med den nyss återgivna föreskriften i 8 8 KKL.

I fråga om den närmare utformningen av 8 8 KKL vill vi framhålla följande. Enligt den föreslagna formuleringen blir en vara att anse som felaktig så snart marknadsdomstolen i ett beslut har konstaterat att varan pä grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller alt den är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Däremot krävs inte all förbud har meddelats eller - efter prövning enligt 13 8 andra stycket lagen om marknadsdomstol (MDL) - har bedömts kunna meddelas. Av den föreslagna 4 8 första stycket sista meningen MFL framgår emellertid alt marknadsdomstolen, om den finner att varan är av sådan beskaffenhet som nyss nämnts, kan avstå frän all uifärda ett förbud enligt 4 8 och i stället meddela ell förbud enligl 2 8 eller ell åläggande enligt 3 8 MFL, om detla anses lämpligare. Vi ifrågasätter starkt om del verkli­gen har varil avsett all regeln i 8 8 KKL skall omfatta också situationer av detta slag. I specialmotiveringen anges sålunda bara att ändringen i 8 8 KKL innebär att en vara som omfattas av förbud enligt 4 § MFL eller / ärende enligl 4 § MFL varit föremål för prövning enligt de föreslagna reglerna i 13 8 andra stycket MDL och därvid befunnits vara farlig eller uppenbart otjänlig skall anses vara behäftad med fel.

Mot bakgrund bl. a. av det anförda bör enligt vår mening samordningen mellan de föreslagna näringsrätlsliga bestämmelserna i 4 8 MFL och de civilrätlsliga beslämmelserna i 8 8 KKL övervägas ytterligare. Om efter sådana överväganden det fortfarande är aktuellt med en samordning, som medför en så vidsträckt civilrättslig verkan av marknadsdomstolens beslut som i det föreliggande förslaget, lorde också behövas en mer ingående analys än kommittén har gjort av problemen med hos detaljhandlare befint­liga lager och andra problem som sammanhänger med affärsrelationerna i de olika distributionsleden. Bl. a. lorde kommittén alltför onyanserat ha behandlat frågan om en detaljists möjligheter att lill sin leverantör reiur­nera varor han har i lager och som berörs av ett beslut som enligt 4 8 MFL meddelas av marknadsdomstolen. I vissa avseenden är vad som anförs (s. 281) så komprimerat att det är svårförståeligt. Det förefaller oss dock som om kommitlén har underskattat de svårigheler som kan uppkomma mellan olika led på säljsidan. Frågor som ligger nära de nu berörda behandlas för närvarande av utredningen om återkallelse av fariiga varor. Resultatet av denna utrednings arbele torde bli av betydelse om man vill skapa möjlighe­ter att genom en vidsträckt civilrättslig verkan av beslut enligt 4 8 MFL hindra fortsatt försäljning av vara som är farlig eller otjänlig.


 


Prop. 1984/85:213                                                                183

3.3.6    Sveriges Industriförbund: Enligt Förbundets uppfattning bör - - -
förslaget till ändring av 8 8 konsumenlköplagen inte genomföras. Förslaget
ger omfattande, automatiska och alltför onyanserade civilrätlsliga verk­
ningar av ett MD-beslut i nu aktuellt hänseende. Förslaget vidgar också på
högst betänkligt sätt tillämpningen av 8 8, inte bara till bakre led utan
också i delaljistledel, genom att det inte längre krävs att varan sålts "i
strid" mot förbud. Förslaget synes härigenom med automatik omfalta
även säljare som varken har kännedom om beslutet eller än mindre haft
lillfälle att påverka utgången av processen i MD,

Gällande köprättsliga regler ger enligt Förbundets mening ett tillfreds­ställande skydd mot farliga varor i enskilda fall. Det förhållandet alt en näringsidkare av MD med slöd av 4 8 marknadsföringslagen förbjudits att fortsätta med försäljningen av viss vara torde ofta kunna påverka bedöm­ningen av reklamationer från konsumenier som köpt samma vara från näringsidkare som inte drabbats av försäljningsförbudet ifråga. Således lorde sista punkten i 8 8 konsumentköplagen redan nu ge möjlighet att i sådana fall anse varan behäftad med fel. Detta gäller i vart fall då varan köpts för sådanl användningsändamål som avsetts i MDs beslut. Den föreslagna bestämmelsen lämnar emellertid inte utrymme för att - utan att riskera felpåföljd - sälja varan för ett helt annat - och av köparen önskat

-  ändamål än vad MD avsett med sitt beslut.

Förbundet vill här också erinra om den sittande konsumentköpsuired-ningens arbete och de förändringar av felreglerna som säkeriigen kommer att föreslås av denna utredning. Till detta kommer att riktlinjekommitténs förslag kan anses föregripa de överväganden som produktåterkallelsekom­mittén har att göra. En regel i konsumentköplagen om alt ett beslut av MD om förbud alt tillhandahälla "farliga" varor automatiskt skall innebära ett fel i varan medför nämligen att de seriösa förelagen måste vidta åtgärder föran återkalla de varor som vidaresålts för alt inte riskera felpåföljder.

3.3.7    Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): NDM ställer sig

-  - - tveksam till kommitténs förslag såvitt gäller civilrättsliga följdverk­
ningar av ett MD-beslut om säljförbud vilket riktats mot annan än säljaren
(8 8 konsumenlköplagen). Visserligen kan det göras gällande att en vara.
som blivit utdömd av MD som farlig, i regel torde vara felaktig i köpräUslig
mening. Men situationer kan väl tänkas dä detta inte behöver vara fallet.
Den föreslagna omredigeringen av 8 8 synes också kunna komma att få
svåröverskådliga återverkningar pä relationerna mellan leverantörer och
återförsäljare, frågor som Produktåterkallelsekommiltén ofrånkomligen
måste komma alt överväga närmare vid fullgörande av sitt utredningsupp­
drag. Det kan vidare hävdas att sä långtgående civilrättsliga rättsverkning­
ar gentemot säljare som inte omfattas av MDs beslut innebär all detla reellt
fär karaktär av ett slags bindande författningsbeslut - försett med civil­
rättsliga sanktioner som omfattar en vidare subjektkrets ån förbundsbeslu-


 


Prop. 1984/85:213                                                                184

tet enligt MFL, Förslaget i denna del bör enligt NDMs mening övervägas ytterligare.

3.3.8                                                            Konsumentvägledarnas förening: Den    föreslagna ändringen

av 8 8 konsumentköplagen finner vi vara angelägen.

3.3.9                                                                   Sveriges Advokatsamfund: Samfundet anser          alt den föreslag­
na ändringen av 8 8 konsumentköplagen inte är godtagbar. Visserligen
synes det kunna anlas att för konsumenter avsedda varor, vars försäljning
kan förbjudas enligt 4 8 marknadsföringslagen, normalt också är att anse
såsom felaktiga i köprättslig mening. Delta är emellertid inte alltid fallet.
En prövning härav får ske enligt vanliga köprättsliga regler. Oavsett hur
därmed förhåller sig gäller som en särskild sanktion av förbud enligt 4 8
marknadsföringslagen den tvingande felregeln i 8 8 konsumentköplagen
vid försäljning som sker i strid mot förbudel. Det bör härvid erinras om att
denna sanktion inte kan - och inte heller av kommittén föresläs kunna -
lillämpas retroaktivt. Redan med hänsyn härtill bör en köpräUslig effekt av
ett förbud inte heller kunna inträda i rättsförhållande med en säljare som
varken i vederbörlig ordning kunnat föra sin lalan i fråga om förbudet eller
delgivits delta. Därtill kommer aU räckvidden i del enskilda fallet av en
sådan köprättslig effekt blir oacceptabelt oviss, om den frikopplas från
försäljning som omfaltas av förbudet och därmed träffar försäljningar, som
inte kan underkastas en prövning av om någon överträdelse av förbudet
föreligger. Kommittén synes inte ha uppmärksammat den oklarhet i om­
fattningen av marknadsdomstolens beslut med avseende på näringsidkare,
som inte haft partsslällning. Enligt samfundets mening uppfyller förslagel
inte i denna del de krav som måste ställas på civilrättslig lagstiftning.

3.3.10 Sveriges domareförbund: Förslaget att 8 8 konsumentköplagen änd­
ras så att en vara, som enligt ett beslut av marknadsdomstolen är farlig
eller otjänlig, skall anses behäftad med fel i köpräUslig mening, oavsett
mot vem domstolen har riktal sill beslut, föranleder inte någon erinran.
Även om den föreslagna ändringen lorde sakna reell betydelse kan den
dock ha ett värde ur pedagogisk synvinkel. Förbundel tar för givet att
förslaget tillkommit efter samråd med konsumentköpsutredningen. som
bl. a. har lill uppgift att göra de tämligen invecklade reglerna på området
mera lättillgängliga.

3.4 Skaderapporteringssystem

3.4.1 Kommerskollegium (KK):--- finner kollegiet att utredningens

förslag om ett permanent skaderapporteringssystem är relativt svagt un­derbyggt. Det har inte gjorts klart att nyttan av systemet uppväger de troligen betydande totala kostnaderna för detta.


 


Prop. 1984/85:213                                                                185

3.4.2    Marknadsdomstolen (MD): Förslaget om ett permanent skaderappor­teringssystem måste hälsas med tillfredsställelse. Dock saknas i betänkan­det en närmare redogörelse för den försöksverksamhet som redan bedri­vits med redovisning av de synpunkter och erfarenheter som rapporteran­de institutioner måste ha skaffat sig. Även kommitléns förslag rörande möjligheten till talan mot näringsidkare i bakre led och lill interimistiska beslut utan kommunicering med motparten är väl motiverade och bör genomföras.

3.4.3    Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén konstaterar i kapitel 11 alt ett tillfredsställande underlag är väsentligt för att fastslå behovet av produklsäkerhetsätgärder och för att underlätta förhandlingarna om rikt­linjer. Enligl kommittén är ett skaderapporteringssyslem ett ofrånkomligt krav för an fä"ell tillfredsställande underlag. NO vill inte motsätta sig att någon form av skaderapportering införs. En sådan rapportering bör dock utformas sä att den inte blir alltför resurskrävande. 1 allt väsentligt torde den kunna inskränkas lill information till vissa nyckelpersoner att KOV har en funktion för mottagning av rapporter om skador orsakade av farliga produkler.

3.4.4    Konsumentverket (KOV): KOV hälsar med tillfredsställelse att kom­mitlén med skärpa förordat att ett permanent skaderapporteringssyslem snarast byggs upp i landet. Kommittén har också framfört de flesta rele­vanta argumenten för en sådan åtgärd. Den försöksverksamhet med regi­strering av olyckor som KOV bedrivit under snart två år har redan givit klara indikationer på att inträffade olycksfall som medför öppenvårdsbe­sök eller inläggning på sjukhus fördelar sig med 4-5% pä trafikolyckor. 17-19% pä arbetsolyckor och 76-78% pä hem- och fritidsolyckor. När det gäller trafikolyckorna förs pä olika häll statistik och görs utvärderingar av olycksorsaker, händelseföriopp mm. För arbetsolyckorna finns redan ett fungerande skaderapporisystem (ISA) som sysselsätter ca 30 personer.

Man vet genom statistik att ca 2 200 personer omkommer vid hem- och fritidsolyckor varje år. Del kan samlidigi konstateras att någon systema­tisk statistik för hem- och fritidsolyckor som inte medför dödsfall f. n. inte finns. Mot bakgrund av den redovisade fördelningen på olika olyckstyper är detla minst sagt förvånande. Visserligen kan det stora flertalet av hem-och frilidsolyckorna inte betecknas som allvarliga. Endast ca 9% av olyc­korna medför inläggning på sjukhus men de medför lika fullt stora samhäl­leliga kostnader och sociala problem.

Ett skaderapporteringssystem skulle få stor betydelse för prioritering av verkels arbete på produktsäkerhelsomrädel. Bl. a. kunskaper om vilka grupper i samhället som mer än andra utsätts för olyckor är i della sam­manhang av grundläggande betydelse. Som exempel kan nämnas alt verket de gångna åren fält många anmälningar från oroliga småbarnsföräldrar om


 


Prop. 1984/85:213                                                                 186

olika leksaker och andra produkter som ansetts utgöra fara för de små barnen. Stora resurser har också lagts ner på handläggning av dessa ärenden. Å andra sidan har den registrering av olyckor i begränsad omfatt­ning som verket genomfört under föregående och innevarande år redan visat att den stora riskgruppen bland barnen ingalunda är de allra yngsta, utan barn i åldern 11-15 år. Eftersom endast ett fåtal anmälningar berör denna grupp av barn, har den hittills blivit mer eller mindre bortglömd. Ett effektivt skaderapporteringssystem torde ganska snabbt kunna ge underlag för åtgärder för att minska olyck.ifallen i denna särskilt utsatta grupp.

Kommitténs bedömning att inte i detalj söka ange hur ett skaderapport-system skall byggas upp finner KOV riklig. Verket vill endast tillägga att utvecklingen inom detta område har gått snabbi. Nya erfarenheter har vunnits genom det nordiska arbetet och inte minst har KOV och statistiska centralbyrån genom den pågående försöksverksamheten samlat nya kun­skaper som gör att den hemställan, som myndigheterna 1978 utarbetade och tillställde re,?eringen i denna fråga, i dagens läge inte är relevant i alla detaljer.

I sammanhanget måste också beaktas att det inom socialstyrelsen f. n. pågår planering för sjukvärden under 90-talel (HS -90). Den skadeförebyg­gande verksamheten intar enligt uppgift en central plats i denna planering. Det fär därför anses naturligt att uppbyggnaden av ett generellt skaderap­porisystem sker i nära samråd även med socialstyrelsen och andra berörda instanser för att ta vara pä alla möjligheter lill samordning av den skadefö­rebyggande verksamheten.

3.4.5     Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommitténs förslag om in­rättande av ett permanent skaderapporteringssystem kan varmt tillstyrkas.

3.4.6     Socialstyrelsen (SoS): Kommittén framhåller att avsaknaden av ett övergripande system för rapportering av och statistik över olyckor i hem­met och pä fritiden utgör en grundläggande brist i vårt nuvarande konsu­mentskydd. Enligt kommitlén krävs ett permanent skaderapporteringssy­slem. Kommittén föreslår därför att konsumentverket tillsammans med statistiska centralbyrån beviljas ett särskilt anslag som gör det möjligt att snabbt bygga upp ett rapporteringssystem.

Genom hälso- och sjukvårdslagen har landstingen fått ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa. 1 propositionen lill hälso- och sjukvårdslagen 1981/82:97 "Hälso- och sjukvårdslagen m.m." framhålls alt det i lands-lingets vidgade hälsoansvar ingår att ta till vara, bearbeta och utnyttja den information om risker i människornas livsmiljö som observeras i del dag­liga hälso- och sjukvårdsarbetet. En viktig uppgift år därvid alt registrera förekomsten av sjukdomar och skador. Uppgifterna avses sammanställas och utnyttjas för att de sjukdoms- och skadeframkallande faktorerna skall kunna utvärderas. Epidemiologiska studier som syftar till att kartlägga och


 


Prop. 1984/85:213                                                                187

analysera förekomsten och utbredningen inom olika befolkningsgrupper av sjukdomar och annan ohälsa bör enligt ovannämnda proposition ske inom ramen för landstingens miljömedicinska verksamhet.

1 propositionen erinras också om att de enskilda landstingskommunerna många gånger är för små för au var för sig kunna ge underlag för alt bedöma samband mellan l.ex. miljöförhållandena och sjukdom av olika slag.

1 enlighet med förslag i en proposition om socialstyrelsens omorganisa­tion m.m. (prop. 1979/80:6) pågår uppbyggnad av en central "socialsek­torns planeringsdatabas". Bl. a. kommer uppgifter om patienter inom den offentliga hälso- och sjukvården all hämtas från register hos landstingen och införas i denna databas.

Riksdagen har den 27 maj 1983 godkänt ett avtal mellan landstingsför­bundet och socialdepartementet som avser vissa ersättningar lill sjuk­vårdshuvudmännen från sjukförsäkringen år 1984. I avtalet sägs att bl. a. ■"Vid överenskommelsen har förutsatts alt sjukvårdshuvudmännen ulan särskild ekonomisk ersättning genomför socialsektorns statistikdelega-lions förslag angående patientdatabaser med av delegationen rekommen­derat minimiinnehåll för den slutna värden"". I detta minimiinnehåll ingår bl. a. uppgifter om personnummer, kön, inskrivningsdalum, utskrivnings-datum, huvuddiagnos samt uppgifter om den yttre orsaken lill skada. Pä delta sätt erhålls fr.o.m. 1984 en förutsättning att bygga upp ett rikstäc­kande olycksfallsregisler vad avser olycksfall som har lett till sluten kroppssjukvård.

Hur omfattande registreringen kommer att bli inom primärvården är fortfarande föremål för diskussion.

Vid klassifikation av sjukdomar eller skador finns en särskild s. k. E-kod som gör det möjligt att belysa yttre orsaker till hälso- och sjukvårdsbehov framför allt skador. Inom den nordiska medicinstaiisiikkommiiién (NOMESKO) pågår för närvarande ett utvecklingsarbete i syfte alt göra det möjligt att fä ut mer information genom E-koden. Avsikien är alt alla aspekter pä skador skall tas med. Koderna skall bl. a. göra del möjligt alt särredovisa exempelvis trafik-, hem- och friiidsolyckor.

Ca 10%' av befolkningen råkar vatje år ut för skador genom olycksfall som föranleder sjukvårdskontakt, dvs. ca 900000 per år. Detta gör det lämpligt att på nationell nivå registrera olycksfallen pä urvalsbasis. Social­styrelsen har i en skrivelse lill regeringen 1982-09-27 föreslagit att ett centralt sjukdomsregisler pä urvalsbasis upprättas och att detta förläggs till socialstyrelsen i anslutning lill befintliga specialregister samt alt den ADB-mässiga hanteringen av detta register läggs lill statistiska centralbyrån.

Inom socialstyrelsen pågår också i anslutning till styrelsens missbild­ningsregister uppläggandet av ett handikappregister. Detla avses omfatta alla barn upp till 18 är. För närvarande omfattar registrei alla barn med medfödda eller förvärvade mentala rubbningar. Registret håller på att


 


Prop. 1984/85:213                                                                188

byggas ut så att del relativt snart kommer att omfatta även andra handi­kapp. På detta sätt kommer det alltså att finnas ett nationellt register avseende olycksfall bland barn som lett lill handikapp. Till detta register kunde utan större kostnad föras olycksfall som har resulterat i sluten sjukvård.

Sådana register som ovan har redogjorts för kan inte komma att innehål­la uppgifter som tillgodoser alla behov som exempelvis konsumentverket kan tänkas ha. Detla gäller exempelvis den typ av skidbindningar som i vissa fall använts saml vilket fabrikat som olika apparater har som förorsa­kat olycksfall. Sådana uppgifter bör man dock ha möjlighet att komma fram till genom specialundersökningar. Önskvärt vore alt få en klartext-beskrivning av olycksförloppet i enlighet med ett logiskt uppbyggt system efter modell frän ISA-syslemet. Vidare är det önskvärt all diagnos som görs vid sjukvårdsinrättning registreras vad gäller allvarlighelsgraden en­ligl AlS-koden.

Om mälsättningen alt 10% av olycksfallen registreras varje är skall uppfyllas skulle delta innebära att 2-3 landsting skulle delta i registrering­en. De olika landstingen skulle kunna delta enligt ett rullande schema som schematiskt täcker landets olika delar, såväl ur geografisk synpunkt som befolkningsmässigt.

Socialstyrelsen fär mot bakgrund av ovanstående föreslå att registrering av olycksfall sker inom ramen fördel allmänna system för registrering av diagnoser m. m. i sluten vård och öppen vård som avses ingå i landslingens patientdatabaser samt den centrala hanteringen av uppgifter ur dessa regis­ter som socialstyrelsen är programansvarig myndighet för. Exakt hur registreringen skall byggas upp är en fråga om vilka ekonomiska resurser som man från resursgivande myndigheter är beredda att tilldela denna form av registrering.

Sammanfattningsvis föreslår socialstyrelsen att      uppbyggande av

olycksfallsregister som bl. a. kan användas i produktsäkerhetsarbeiet sker i anslutning till det allmänna syslem för registrering av diagnoser m.m. Läns- hälso- och sjukvärden som avses ingå i landstingens patientdata-baser, socialsektorns planeringsdatabas och till dessa databaser anknutna register.

3.4.7     Arbetarskyddsstyrelsen: Styrelsen instämmer i att del är önskvärt med ett permanent skaderapporteringssystem på konsumentområdet. Om ett sådanl syslem inrättas bör möjligheterna till samordning med informa­tionssystemet för arbetsskador undersökas.

3.4.8     Statistiska centralbyrån (SCB): Frågan om ett rapporteringssystem har behandlats vid SCB under en rad är. Ett första arbete med utveckling av ett registreringssystem startade 1975. Då togs initiativ till ett nordiskt projekt i syfte att utveckla en metod för att inhämta information om hem-


 


Prop. 1984/85:213                                                                189

och fritidsolyckor. Projektets huvudman var Nordiska ministerrådets äm-belsmannakommitlé för konsumentfrågor. SCB hade ansvaret för det praktiska genomförandet av projektet.

Det nordiska projektet följdes i Sverige av ell flertal mindre projekt som bedrevs i samarbete med olika myndigheter - framförallt konsumentver­ket - och särskilt intresserade sjukhus. SCB har även tagit fram olycks­fallsstatistik i form av uppdrag, l.ex. i samband med barnolycksfallsutred-ningen. Registreringen av olycksfall har ibland omfattat alla åldrar, ibland endast barn och ungdomar. Några direkta skillnader ur metodsynpunkt mellan registrering av de olika åldersgrupperna finns dock inte. SCBs arbete på området ledde till äskanden om medel i två anslagsframställning­ar och till en särskild hemställan tillsammans med konsumentverket om att få till stånd en löpande registrering och statitikfrumsiällning.

Information om inträffade olycksfall är en förutsättning för att kunna bedriva ett meningsfullt olycksförebyggande arbete. Dessutom är det an­gelägel att informationen ger en rättvisande bild av olyckssituationen. Först genom representativa data pä riksnivå fås exempelvis tillräckligt beslutsunderlag för konsumentmyndigheters prioriteringar mellan olika förebyggande åtgärder. Även i olika förhandlingssituationer med näringsli­vets representanter krävs sådan information. Representativ information är någol som dessutom blir alltmer nödvändigt ju mer de ekonomiska resur­serna i samhället begränsas. Ju färre satsningar som kan göras desto viktigare är det att de görs där det är mest angelägel.

Olycksfallsinformation efterfrågas på många håll i samhället. Förutom de användare som nämns i betänkandet har SCB under arbetets gång kommit i kontakt med bl. a. följande myndigheter, organisationer och intressenter i övrigt: barnmiljörådel, statens brandnämnd, skolöverstyrel­sen, landsting. Röda korset, Rädda barnen, riksförbundet hem- och skola, samt epidemiologisk och medicinsk forskning. När man diskuterar ett registreringssystem av denna kraktär bör också understrykas att det finns ett stort intresse för alt systemet även skall omfatta trafik- och resp. arbetsolyckor. Trots att dessa olyckstyper redan registreras finns det ett stort behov av att fä kompletterande uppgifter frän främst sjukhus. Härige­nom kan en stor del av bortfallet i dagens registrering täckas.

Behovet av olycksfallsinformation har bl. a. lett till att del har genom­förts och genomförs begränsad registrering i olika former pä skilda håll i landet. Det år SCBs uppfattning att ett nationellt system oftast är att föredra framför sådana begränsade insatser. Det gäller såväl ur kvalitets-som resurssynpunkl. Del finns dock situationer där regionala eller lokala system är försvarbara - framför allt då man i direkt anslutning till syste­met arbetar med förebyggande åtgärder. Dessutom kan sädana system ge viss kompletterande information till ett nationellt system, l.ex. vid analys av vissa olyckstyper.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 190

SCB och andra myndigheter har således under åren skaffat sig kunska­per vad avser metoder för insamling. Klassificering, bearbetning och pre­sentation av olycksdata. Del är därför möjligt att utan större utredningsin­satser tillsammans med statistikanvändare och sjukvårdens huvudmän komma fram till en definitiv utformning av ett dylikt syslem. Frågor som behöver utredas är l.ex. urvalet av registreringspunkter för att få en representativ statistik, organisatoriska frågor avseende vem som skall ha registeransvar, innehällsansvar o. d.

Mot denna bakgrund vill SCB framhålla alt under förutsättning att särskilda medel ställs till förfogande är SCB beredd att tillsammans med konsumentverket medverka till att en systematisk registrering och slati-stikframställning rörande hem- och friiidsolyckor kommer till stånd. 1 betänkandet nämns att en alternativ finansiering av verksamheten vore alt omfördela resurser hos de myndigheter som kan dra nytta av informatio­nen från registreringssystemet. SCB nämns som en sådan myndighet. Då SCB är en servicemyndighet med uppgift alt tillgodose informationsbehov i samhället grundar sig SCBs behovsframställningar alltid på externa be­hov, dvs. SCB drar inte själva nytta av den information som produceras. SCBs tidigare anslagsäskanden i frågan har helt grundat sig på behov som funnits hos dem som efterfrågat informationen.

3.4.9 Statskontoret: 1 betänkandet redovisas en utvärdering av lagstift­ningen inom det konsumenlpoliliska områdei och förslag lämnas om vissa ändringar i formellt och materiellt avseende. Däremot berörs inte konsu­mentverkets och konsumentombudsmannens organisalion eller den regio­nala hemkonsulenlorganisationen. Vi begränsar mot den bakgrunden värl yttrande lill kommitténs förslag om införande av ett skaderapporterings­system (avsnitt 11.1).

Förslaget förs fram mot bakgrund av alt statistik över hem- och fritids­olyckor saknas ett sådant system anses vara ett nödvändigt hjälpmedel i det långsikliga arbetet inom produktsäkerhetsområdet. Kommittén anser det uppenbart (sid. 262) att den samhällsekonomiska vinsten (om än av okänd storlek) av en tillförlitlig skaderapporiering vida överstiger de direk­ta kostnaderna för systemet.

Vi utgår från att det är meningen att det föreslagna systemet skall bygga pä automatisk databehandling (ADB) och anser det inte uteslutet att syste­met kan leda till samhällsekonomiska vinster. Grunden för att närmare bedöma detta är dock enligl vår mening för närvarande osäker. Ytterligare beräkningar och bedömningar av systemets utformning och effekter krävs därför före ett ställningstagande till ett eventuellt införande. Kostnaderna för systemet, enligt kommittén 1,5-2 mkr per är enligt en skattning från konsumentverket och SCB år 1978, är t. ex. minst sagt osäkra och utveck­lings- och genomförandekostnaderna har överhuvudtagel inte berörts.


 


Prop. 1984/85:213                                                                191

Andra system, liknande del kommittén troligen strävar efter, har tidi­gare utvecklats och tagits i drift inom statsförvaltningen. Erfarenheterna har visat att det kan vara komplicerat och dyrt att utveckla, införa och driva sådana system.

Vi kan därför på det underlag kommitlén presenterat, inte tillstyrka alt man nu beslutar om införande av ett skaderapporteringssyslem. Om del blir aktuellt att gå vidare i frågan är vi beredda att diskutera en medverkan i en förstudie för att utreda ulformning, kostnader för och effekier m. m. av ett sådant syslem,

3.4.10  Riksrevisionsverkel (RRV): Kommiltén beräknar alt ett permanent
system för registrering av olyckor i hemmen och på fritid skulle kosta ca 2
Mkr. Den samhällsekonomiska vinsten av en sådan registrering med därav
följande förbättrade möjligheler att vidla åtgärder skulle enligt kommitténs
mening vida överstiga kostnaden för systemet. Som motiv för skaderap-
porteringssystemet anges även alt delta är en förutsättning för en långsik­
tig rationell konsumentpolitik på produktsäkerhetsområdet och att för­
handlingarna mellan konsumentverket och företagen borde kunna förenk­
las med ett bättre faktaunderlag.

RRV delar kommitténs uppfattning att prioriteringen av riktlinjearbetel bör baseras pä ett bra faktaunderlag. Erfarenheterna frän områden där permanent skadestalistik förekommer visar dock alt det är svårt att bygga upp statistiksystemet, så att det kan användas praktiskt i normeringsarbe­tet. I fräga om konsumentprodukter kan det också inträffa alt företagel eller konsumentverket på andra vägar fått veta att en produkt orsakat sådana skador att den bör utgå ur marknaden. Detta kan dä ha skett innan skadorna fått en sådan omfattning att de kommil till uttryck i statistiken. Nyttan i riktlinjearbetel av den föreslagna olycksregistreringen torde såle­des vara begränsad. RRV anser därför alt ett permanent skaderapporte­ringssyslem inte nu bör införas. I stället bör en utvärdering göras av nyttan och kostnaderna för bl. a. sjukvårdshuvudmännen av de försök med ska­derapportering som genomförts under 1982 och 1983.

3.4.11    Länsstyrelsen i Södermanlands län: Kommitténs uppfattning om nödvändigheten av ett permanent skaderapporteringssystem över hem-och fritidsolyckor delas av länsstyrelsen. Avsaknaden av ett övergripande system för rapportering utgör i dag en brist i vårt konsumentskydd. Konsu­mentverket och statistiska centralbyrån bör därför få uppdraget att snarast bygga upp ett rapportsystem som skulle ge oss en representativ bild av vilka skaderisker som är allvarligast. Därigenom skulle man snabbare få veta problemen och kunna göra prioriteringar.

3.4.12    Flens kommuns konsumentnämnd: Utredningen föreslår i sitt betän­kande att ett system för skaderapportering införs som ett hjälpmedel i


 


Prop. 1984/85:213                                                                192

produktsäkerhetsarbeiet. Konsumenlnämnden instämmer lill fullo i detta krav. Det är en uppenbar brist i samhällets skydd för konsumenter att inte ett fungerande rapporteringssystem finns uppbyggt. Nämnden vill i sill yttrande understryka att del är av yttersta vikt att erforderiiga medel ställs till förfogande så att ett sådant syslem snarast införs. Nämnden vill inte förorda att medel omfördelas från andra håll för att täcka kostnaderna. Ett sådant förfarande torde kunna fördröja inrättandet.

3.4.13    Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning, att ett skaderapporteringssystem såsom det beskrivs i utred­ningen år önskvärt för alt få kunskap om allvarliga säkerhetsrisker pä hem-och fritidssidan. Genom ett sådant system undanröjs risken för alt an­strängningarna på säkerhetsområdet görs inom mindre väsentliga områ­den. Ett skaderapporteringssystem skulle myckel snabbi kunna ge indika­tioner om var resurserna skall satsas, vilket skulle ge en effektiv använd­ning av såväl offentliga myndigheters som näringslivets satsade resurser.

3.4.14    Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Ett av förslagen, som länssty­relsen 1 likhet med utredningen anser vara viktigt, är ett permanent skade­rapporteringssystem. Enligt uppgift i betänkandet finns sådana system redan i flera länder. Det torde inte finnas något tekniskt hinder för att införa ett sådant även i vårt land. Viktigt är emellertid alt ett rapporterings­system inte blir en ytleriigare administrativ belastning. Detla bör övervä­gas l.ex. i samråd med landslingens företrädare, som, i sin egenskap av huvudmän för sjuk- och olycksfallsvården, borde kunna tillföra systemet värdefull information.

3.4.15    Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden stödjer förslaget att KOV beviljas ett särskilt anslag för att inrätta ett permanent skaderapporteringssystem.

3.4.16    Produktåterkallelsekommittén: Inledning. Produktåterkallelsekom­mitlén (PÅK) har enligt sina direktiv att - som ett komplement lill gällan­de lagstiftning om produktsäkerhet - överväga frågan om en lagstiftning för att möjliggöra återkallelse av farliga varor. Begreppet återkallelse har därvid använts för att läcka ett vitt fäll av åtgärder. I direktiven framhålls att bl. a. resursskäl talar för att, om en reglering på området finnes påkal­lad, de myndigheter som f. n. har ansvaret för produktsäkerhelsfrågor också utnyttjas för uppgifter i en utbyggd produktsäkerhetsreglering.

Värt arbete är i enlighet med vad nu sagts inriktat bl. a. på att. med utgångspunkt i gällande lagstiftning och rådande myndighetsorganisation på produktsäkerhetsomrädet, utreda vad som kan behöva göras för att stärka produktsäkerheten genom en reglering av återkallelseinstitutet. Vi har därvid särskild anledning alt uppmärksamma de befogenheter som


 


Prop. 1984/85:213                                                                193

marknadsdomstolen (MD), konsumentombudsmannen (KO) och konsu­mentverket (KOV) nu har på områdei och de roller som dessa myndigheter kan tänkas spela i ett system för ålerkallelse av farliga varor. Riktlinjekom­mitténs betänkande är därför av stort intresse för oss. Värl inlresse knyter sig av naturiiga skäl särskilt till de avsnitt i belänkandel som direkt berör produktsäkerhetsfrågor, men även andra avsnitt däri är av betydelse för värt arbele. Över huvud taget kan alla de konsumentpolitiska styrmedel som kommittén behandlar tänkas bli användbara vid en eventuell äterkal­lelsereglering.

Emellertid har vårt arbete inte hunnit längre än lill kartläggningen av gällande ordning och de problem som är förenade med denna. Vi har ännu inte fått den överblick av området som vi anser erforderlig och än mindre kunnat ta ställning till reformbehovet. Värt yttrande över riktlinjekommit­léns betänkande måste begränsas i enlighet med dessa förutsättningar och i viss utsträckning bygga på antaganden.

Produktsäkerhet (avsnitten 7 och 11 i betänkandet)

I våra direktiv erinras om att återkallelsesystemet i USA innefattar en särskild skyldighet för näringsidkare att rapportera till ansvarig myndighei när de fär vetskap om all en vara är defekt, sä alt en väsentlig säkerhets­risk föreligger. Det anges att vi bör överväga om sädana regler bör ingå även i ett eventuellt svenskt älerkallelsesystem.

1 riktlinjekommitténs betänkande föreslås nu ett skaderapporteringssy­stem av annat slag: en systematisk rapportering av olyckor i hemmet och på fritiden innefattande uppgifter från sjukhus m. fl. Det kan framhållas att i USA, vid sidan av rapporteringsskyldigheten för näringsidkare, finns ett rapporteringssystem som bygger pä fortlöpande olycksrapporter frän ett stort antal sjukhus. Erfarenheterna av delta syslem är enligl uppgift goda. Man har på grundval av rapportmaterialet kunnat göra upp skadeindex, och materialet har kunnat utnyttjas för prioriteringar i säkerhetsarbetet. Man har med hjälp av systemet kunnat få uppmärksamheten riktad pä de verkligt farliga produkterna.

Vi är angelägna om att framhålla all de båda typer av rapporteringssy­stem som det här gäller inte utesluter utan tvärtom kompletterar varandra. Frän våra utgångspunkter är det synnerligen angeläget att ett skaderappor­teringssyslem av det slag som riktlinjekommitién förordar kommer till stånd snarast möjligt. Vi ansluter oss alltså helt till bedömningen att ett sådant system ulgör ett nödvändigt hjälpmedel i produktsäkerhetsarbeiet. Och vi menar att detta kommer att gälla i än högre grad för det fall alt en äterkallelsereglering genomförs.

3.4.17 Kooperativa förbundet (KF): KF stöder helhjärtat kommitténs för­slag alt inrätta ett permanent skaderapporteringssyslem. Del har med åren allt tydligare visat sig alt ett sådant är nödvändigt, för alt ett effektivt

1.1    Riksdagen 1984/85. I .saml. Nr 2/3


 


Prop. 1984/85:213                                                             194

produkisäkerhelsarbete skall kunna bedrivas. Som kommiltén påpekat kan ett skaderapporteringssystem sannolikt bli till nytta för flera myndig­heter och institutioner än konsumentverket. Det är därför viktigt all sam­råd sker mellan alla tänkbara intressenter, innan systemet ges slutlig form. KF vill samtidigt understryka att systemet naturligtvis i första hand måste få sådan utformning och omfattning, att det ger adekvat och tillräcklig information för sitt egentliga ändamål - alt underlätta arbetet på att utveckla säkrare konsumentprodukter.

3.4.18    Sveriges Industriförbund: Förbundet delar helt kommitténs uppfatl­ning att ett permanent skaderapporteringssystem över olyckor i hemmet och på fritiden kan bidra till att effektivisera produktsäkerhetsarbeiet inte bara hos berörda myndigheter utan också hos de tillverkande förelagen. Det finns bl. a. därför all anledning att ge denna fråga högsta prioritet. Därvid måste självfallet stor omsorg ägnas åt de metoder som skall ligga till grund för skaderapporteringen.

3.4.19    Svensk Industriförening: Föreningen delar kommitténs uppfattning all ett permanent skaderapporteringssyslem är ell ofrånkomligt krav för ett tillfredsställande underlag för produktsäkerhetsarbetet.

3.4.20    Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): NDM anser att man även i Sverige måste få till stånd ett övergripande permanent system för rapportering av och statistik över olyckor i hemmet och på fritiden. NDM delar kommitténs uppfatlning att ett sådant system är ett nödvändigt hjälpmedel i produktsäkerhetsarbeiet. NDM saknar möjlighet att här när­mare ange hur ett sådant rapporteringssystem bör utformas. En samverkan mellan KOV och andra myndigheter som har till uppgift att bedriva skade­förebyggande verksamhet förefaller emellertid önskvärd.

Enligt NDMs bestämda mening är frågan om ell skaderapporterings­system sä viktig att den bör ges högsta prioritet i produktsäkerhetsarbeiet inom KOV. NDM utgår från att verket kommer att hålla nära kontakt med företrädare för näringslivet i ärendet. Del är nämligen angeläget all metod­problemen granskas också från producentsynpunkter sä att inte brister i melodhänseende, oavsiktligt, leder till felinriktade produktsäkerhetsin-salser med snedvridningseffekler pä produktutvecklingen. Om statsmak­terna i nuvarande ansträngda ekonomiska läge inte anser sig kunna avsätta särskilda medel för ett ändamålsenligt skaderapporteringssyslem anser NDM att systemet bör finansieras genom en omfördelning av resurser hos de myndigheter som kan dra nytta av detta, främst KOV.

3.4.21 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Kommitténs uppfattning om
nödvändigheten av ett permanent skaderapporteringssyslem över hem-
och friiidsolyckor delas av hemkonsulenterna. Avsaknaden av ett övergri-


 


Prop. 1984/85:213                                                                195

pande system för rapportering utgör i dag en brist i vårt konsumentskydd. Konsumentverket och statistiska centralbyrån bör däriör fä uppdraget att tillsammans med landstingen snarast bygga upp ett rapporisystem som skulle ge oss en representativ bild av olika skaderisker. Därigenom skulle man snabbare få veta problemen och kunna arbeta med förebyggande insatser.

3.4.22    Konsumentvägledarnas förening: Vi instämmer i uppfattning­en att konsumentverket skall ges ett särskilt anslag för att inrätta ett permanent skaderapporteringssystem.

3.4.23    Kooperativa konsumentgillesförbundet: Kooperativa konsument­gillesförbundet vill      framhålla behovet av ett permanent skaderap­porteringssystem som ell led i arbetet för produktsäkerhet.

3.4.24    Landsorganisationen i Sverige (LO): Ca 2 200 personer omkommer vaoe är vid hem- och fritidsolyckor. Kommittén föreslår därför att KOV tillsammans med SCB beviljas ett särskilt anslag för att bygga upp ett skaderapporisystem för hem- och fritidsolyckor. LO är medveten om avsaknaden av ett likadant skaderapporisystem för dessa olyckor som för arbetsolyckor. LO har i tidigare remissyttrande tagit ställning för au ett skaderapporteringssyslem för hem- och fritidsolyckor inrättas och tillstyr­ker således kommitténs förslag.

3.4.25    Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Konsumentverket bör beviljas ett särskilt anslag för alt inrätta ett permanent system för skade­rapportering med inriktning på konsumentvaruområdet.

3.4.26    Tjänstemännens centralorganisation (TCO): I kapitel 11 behandlas frågor rörande produktsäkerhet. TCO tillstyrker de förslag som läggs i della kapitel.

Således bör det inrättas ett permanent skaderapporteringssystem för hem- och fritidsolyckor. I motsats till kommitlén anser dock inte TCO det vara självklart att ett sådant system skall administreras av Konsumentver­ket tillsammans med Statistiska Centralbyrån. Andra huvudmän är också tänkbara.

4    Processen i marknadsdomstolen, m.m.

4.1 Direkt talerätt

4.1.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten är      kritisk till det sätt

pä vilket paragrafer i flertal anges i föreslagen lagtext. 1 l.ex. 10 8 mark­nadsföringslagen anges i första meningen bl.a. ""enligt 2, 3 eller 4 8".


 


prop. 1984/85:213                                                                1%

Hovrätten anser att skrivsättet försvårar läsningen och dessutom anges paragrafer i flertal på annat sätt i den övriga lagtexten i marknadsföringsla­gen. I l.ex. 118 används skrivsättet ""2-4 8"'. Ett tredje säll att ange paragrafer är att skriva ""2-4 88"". Hovrätten förordar det sist exemplifie­rade skrivsättet.

4.1.2     Kommerskollegium (KK): Enskilda näringsidkare härför närvarande endast s. k. subsidiär talerätt i ärenden som gäller otillbörliga marknadsfö­ringsåtgärder enligt 2 8 MFL. Kollegiet tillstyrker därför kommitténs för­slag alt en näringsidkare som berörs av en handling som avses i 2 8 MFL skall ha möjlighet att vända sig direkt till marknadsdomstolen ulan att först göra anmälan lill konsumentombudsmannen.

4.1.3     Stockholms Handelskammare: För närvarande gäller att en enskild näringsidkare endast har subsidiär lalerätt i ärenden som gäller olbillbör-liga marknadsföringsåtgärder. Handelskammaren välkomnar därför försla­get om att näringsidkare som berörs av handling som avses i 8 2 marknads­föringslagen skall ha möjlighet alt vända sig direkt till marknadsdomstolen Utan alt först göra anmälan till konsumentombudsmannen.

4.1.4     Marknadsdomstolen (MD): 10 § marknadsföringslagen Marknads­domstolen tillstyrker förslaget.

4.1.5     Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommiltén föreslär att den sub­sidiära lalerältén i ärenden enligt 2 8 MFL ersätts med en primär talerält för den enskilda näringsidkare som är berörd av del aktuella förfarandet. Kommiltén ger flera olika motiv for förslaget. T. ex. konstaterar kommil­tén att KOV av resursskäl måste koncentrera sina insatser till problem som direkt avser konsumenterna och därför i större utsträckning lämna klago­mål från näringsidkare ulan åtgärd. I ett läge där näringsidkare som vänder sig till KOV/KO i många fall får räkna med att ärendel inte förs vidare till MD på grund av nödvändig prioritering hos KOV/KO, urholkas näringsid­karskyddet i olillbörlighetsklausulen. Detta talar enligt kommittén för att näringsidkare ges en primär lalerätt.

NO instämmer i kommitténs bedömning att utformningen av den nuva­rande talerätlen har flera brister och tillstyrker därför del framlagda försla­get.

4.1.6   Konsumentverket (KOV): Talerätlen som konstateras i betänkandet
koncentrerar och kommer KOV alltmera att koncentrera sina insatser till
problem som direkt avser konsumenterna. Detta har haft och kommer att
ha lill följd att allt fler ärenden kan komma att avskrivas med hänvisning
till att de saknar betydelse ur allmän synpunkt. Verket vill dock i samman­
hanget upplysningsvis nämna, alt i vaije ärende viss skriftväxling äger


 


Prop. 1984/85:213                                                                197

rum, om uppsåtligl vilseledande marknadsföring kan misstänkas. Kommil­tén lar som en nackdel med nuvarande ordning upp att förfarandet hos konsumentombudsmannen medför en besvärande och från allmänna syn­punkter olycklig försening av handläggningen. Det rätta förhällandet är dock all en bedömning av om en konkurrentanmälan skall avskrivas eller ej relativt snabbi kan göras hos verkei.

Den föreslagna direkta talerätlen för enskild näringsidkare, tar, även om den formellt läcker fler fall, primärt sikte pä s. k. konkurrentanmälningar. Dessa rör till stor del efterbildning av produkter, oriktig ursprungsangi­velse, vilseledande jämförelser och negativ säljmelod. Skälet till att de ärenden som nu berörs avskrivs med hänvisning lill 22 8 i verkels instruk­tion är självfallet inte enbart att de är s. k. konkurrentanmälningar. Mänga av ärendena gäller, som anges i betänkandet, komplicerade företagsären­den som kräver betydande myndighelsresurser vid handläggningen. 1 vissa ärenden skulle det till och med vara nödvändigt alt för en framgångsrik bedömning anlita utomstående expertis för utredning.

Mot denna bakgrund ter det sig principiellt naturligt att införa en regel om direkl lalerätt för näringsidkare. En sådan talerält har dock även nackdelar. Många ärenden berör både näringsidkares och konsumenters intressen. Detta finns del flera exempel på hos såväl KOV som i MD:s praxis. Genom all alla ärenden f. n. passerar genom KOV finns emellertid en garanti för alt konsumentintressena blir bevakade. Verket får även som central myndighet för konsumentfrågor en överblick över den marknadsfö­ring som förekommer. Med en direkt talerätt för enskild näringsidkare kommer denna garanti att saknas i systemet. En ytterligare nackdel med en direkt talerält kan vara risken för en ökad anhopning av ärenden till MD. Utvecklingen kan ej förutses men verket hyser större farhågor för en ökad ärendetillströmning än kommittén redovisar.

Sammanfattningsvis finner dock KOV alt övervägande skäl lalar för en direkl talerätt. En sådan bör således införas, dock att en ändring bör vidtas i 14 8 MFL på sätl som kommittén föreslär. I betänkandet diskuteras, sid. 298, olika tänkta handläggningsformer hos MD vid en sådan ändring. Det framgår - om än delvis mellan raderna - att KO:s agerande kan komma all variefa högst avsevärt i de enskilda fallen. Della innebär självfallet skiftande handläggningsformer hos MD. Bl. a. beskrivs i belänkandet si­tuationen, då KO vill framställa egna yrkanden med anledning av den påtalade marknadsföringen. Enligt kommittén bör MD "dä kunna handläg­ga KO:s yrkanden gemensamt med en näringsidkares yrkande"". Enligt verkets uppfattning bör klart framgå av lagtexten att KO kan vara part i ärenden, där anmälan till marknadsdomstolen gjorts av enskild näringsid­kare. Det är inte tillfyllest att '"formaliaproblemaiiken"" i lagen endast uttrycks .så att KO skall "ges tillfälle alt yttra sig"'. Överhuvudtaget måste KO:s processuella roll bättre klarläggas.


 


Prop. 1984/85:213                                                                198

Till frågan angående den direkta talerätlen skall slutligen sägas att KOV vid sin tidsplanering och resursbedömning till en del kommer att styras av eventualiteten av "direkta anmälningar" till MD. Dessa kan. som fram­gått, vara andra än rena konkurrenlanmälningar. Verket mäste även räkna med en ökad beredskap på grund av alt KO:s processuella "sits" från början kan vara sämre, då den direkta lalerältén används, än dä KO själv väckt talan. KO:s ställning i rättegången är beroende av hur väl näringsid­karen utformat sin talan.

1 betänkandet diskuteras även en individuell talerätt för organisationer. KOV delar kommitténs uppfattning, att en sådan ej bör införas, bl. a. med hänsyn till föreslagen ändring om medverkan i marknadsdomstolen.

4.1.7    Allmänna reklamationsnämnden (ARN): ARN anser att kommittén har anfört övertygande skäl för att rätien att väcka talan vid marknads­domstolen (MD) om förbud enligt 2 8 MFL utökas till att omfatta även enskild näringsidkare som berörs av handlingen. ARN tillstyrker förslaget om ändring i 10 8 MFL.

4.1.8    Riksrevisionsverket (RRV): RRV tillstyrker förslagel att näringsidka­re skall få möjlighet att vända sig direkt till marknadsdomstolen utan att först göra en anmälan till konsumentombudsmannen.

4.1.9    Rättegångsutredningen: Vi har frän våra synpunkter sett inte något att erinra mot all enskilda näringsidkare fär direkt talerätt på det sätt som föreslagils av kommittén. Vi ifrågasätter däremot om den föreslagna änd­ringen i 14 8 marknadsdomstolslagen verkligen innebär att KO får den möjlighet att ta till vara konsumenternas intresse i de fall då enskilda näringsidkare utnyttjar sin direkta talerätt, som kommittén synes ha förut­satt.

Kommittén anser (s. 298) att KO l.ex. skall kunna framställa egna yrkanden, som av marknadsdomstolen skall kunna behandlas gemensamt med näringsidkarens yrkanden. Den ställning som kommittén tänker sig att KO skall ha i dessa situationer påminner närmast om en självständig inlervenients ( 14 kap. 11 8 andra stycket rättegångsbalken, RB). Omfatt­ningen av Kö:s befogenheter måste anges tydligare i lagtexten. Förhållan­det till RB:s regler om intervention bör därvid klarläggas. Detta är desto nödvändigare som kommittén konstaterat (s. 221) att dessa regler endast synes ha en begränsad tillämplighet pä rättegången i marknadsdomstolen.

Med stöd av 13 8 marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen - om särskilda skäl föreligger - meddela interimistiska beslut bl. a. rörande förbud enligt 2 8 samma lag. Av förarbetena till lagen om otillbörlig mark­nadsföring m. m., där regeln om interimistiska beslut ursprungligen togs in, framgår (prop. 1970: 57 s. 98) all någon regel om ställande av säkerhet inte infördes därför alt del knappast var aktuellt all meddela interimistiska


 


Prop. 1984/85:213                                                                199

beslut i andra fall än då KO var sökande. KO företrader ju staten och staten behöver inte ställa säkerhet.

Om näringsidkare får direkt talerätt kan det bli aktuellt alt meddela interimistiska beslut även i vissa fall då KO inte är sökande. Enligt vår mening kan det därför vara motiverat att införa en regel om all sökanden måste ställa säkerhet för alt marknadsdomstolen skall meddela ett interi­mistiskt beslut. Marknadsdomstolen bör dock ha möjlighet att medge undantag om det är uppenbart obehövligt att säkerhet ställs. Detta kan vara fallet t. ex. om det är ett solitt storföretag som för talan.

4.1.10  Sveriges Industriförbund: 1 kap. 13 lägger kommittén fram bl, a, ett
förslag till ändring av 10 8 MFL av innebörden att näringsidkare erhåller

direkt lalerätt i ärenden enligt 2 8 MFL . Förbundet anser alt bägge

dessa förslag bör genomföras.

4.1.11  Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): Vad gäller kom­
mitténs förslag om ett återupplivande av den t ale rät t som tillkom nä­
ringsidkare redan enligt 11 8 i 1931 års lag om illojal konkurrens vill NDM
särskilt peka på att den nuvarande ordningen visat sig i praktiken försvära
för en näringsidkare alt vinna rättelse förhandlingsvägen mol en konkur­
rent som handlat i strid med 2 8 MFL. Regeln i 10 8 MFL medför att
ärendet ofta blir liggande hos KO-myndighelen under avsevärd lid. Regeln
medför vidare all KOs beslut om att avskriva ärendel - med stöd av 22 8 i
instruktionen för KOV/KO - ofrånkomligen försätter näringsidkaren i ett
förhandlingsmässigt underiäge: det finns nu papper pä att KO. samhällets
företrädare, inte anser det påkallat frän allmän synpunkt att ta sig an
saken. Detta är ett ohållbart sakernas tillslånd. NDM kan fö. inte finna
annat än alt avskrivningsgrunden i 22 8 instruktionen bör ändras sä att
KOs avskrivningsbeslui inte kan las till intäkt för några för den sökande
näringsidkaren negativa slutsatser.

Till ytterligare stöd för sin uppfattning om viklen av att den enskilde näringsidkaren tillerkänns självständig talerält i konkurrentlvister vill NDM åberopa professor Ulf Bernitz rättsvelenskapliga studie "Otillböriig konkurrens mellan näringsidkare - det glömda rättsområdet" i Festskrift för Jan Hellner (publiceras i början av 1984).

4.1.12  Konsumentvägledarnas förening: Angående förfarandet i marknads­
domstolen och KO:s föreläggande föreslås alt företagen skall ges en direkt
talerält i MD gentemot andra företag. Föreningen anser alt förslaget inger
farhågor att KO:s ställning kan komma att ifrågasättas och/eller försvagas.
Om det allmänna konsumentintresset skall stå i förgrunden för den konsu-
menlrättsliga utvecklingen - vilket föreningen har uppfattningen är all­
mänt vedertaget - måste KO ha ett avgörande inflytande på all rättsut-


 


Prop. 1984/85:213                                                                200

veckling som rör konsumenterna, antingen direkt eller indirekt.  Skall förändringar ske här måste det enligt föreningen ske på KO:s villkor,

OM det trots allt finns anledning att låta företagen ha en direkt talerätt bör detta först vitsordas av KO antingen genom att KO i någon form förhandsgranskar ärendet, eller som nu kan besluta aU inte ta upp ärendet själv eller att ell redan handlagt ärende avskrives. Först sedan KO själv bedömt och avstått från all agera skall det i så fall vara möjligt för företagen att själva föra talan direkl i MD.

Om sä inte sker i någon form är del uppenbart att företagen när de utvecklat en rutin på området kan blockera det nuvarande förhandlings­systemet mellan KOV och näringslivet genom att föra talan i MD. Dessut­om har vi redan nu en stark irritation från konsumenterna över de långa handläggningstiderna i MD. Det är därför viktigt att MD:s resurser tillvara­tas på bästa sätt. Detta motverkas i hög grad om företagen själva ges en direkl talesrätt i MD. Ingen sållning med konsumentintresset i centrum kommer då att ske. Följden kan bli att MD:s resurser missbrukas och detta utan att KO i förväg — utifrån hittills uppnådd erfarenhet och praxis - kan påverka det. Alt som utredningen föreslår ge KO yltranderätt när förela­gen själva använder sin direkta talerätt medför inte att ovanstående nack­delar förhindras eftersom denna yttranderätt ges först vid själva förfaran­det i MD.

Om förslaget med direkt talerätt för företagen genomförs är det stor risk att det kommer alt bildas olika praxis att efterleva - dels KO:s och dels den praxis som bildas genom företagens MD-mål mol varandra. Dessa båda praxis kommer då att växa fram på olika villkor. Delta måste tillmä­tas stor betydelse inte minst ur konsumentsynpunkt, men även för oss konsumenivägledare ute på fältet. Om olika uppfattningar råder om vilken praxis som skall gälla i en fräga — KO:s eller företagens - kommer betydande svårigheter att uppstå för oss i vår rådgivning till konsumen­terna. Även värt förebyggande arbete - som tillmäts stor betydelse i dag -kan fä en allvarlig knäck. Dessutom skall tilläggas att om företagen genom sin föreslagna direkta talerätt själva handlägger viss typ av ärenden samt utvecklar en egen praxis kommer detla att medföra alt konsumentverket kommer att stå utanför viss typ av handläggning. Frågan uppkommer då lill vem vi konsumentvägledare skall vända oss med våra frågor. Vi kom­mer inte då att kunna lita på att det är konsumentverket vi skall vända oss till. Del kan väl ändå inte vara utredningens mening att vi skall vända oss till företagens organisationer för att fä svar på vad som är rätt eller fel ur konsumentsynpunkl i frågor som här kan komma att aktualiseras.

Med detla förslag anser vi alt man på sikt riskerar alt KO/KOV:s roll kan komma att ifrågasättas genom tilltron till den självsanering hos förela­gen som nämns såsom en effekl av den direkta talerätlen. Därmed kan även vårt arbete som konsumentvägledare komma all ifrågasättas på vissa områden.


 


Prop. 1984/85:213                                                               201

Vi anser att KO även i fortsättningen skall ha den centrala rollen när det gäller rättsutvecklingen på konsumentområdei. Förslag till ändiingar i nuvarande syslem mäste enligl föreningen utgå från delta faktum och inte "ta över" någon funktion frän KO, Vi kan inte heller acceptera att företa­gen ska kunna "ta över" någon av KO:s funktioner med motiveringen att KO och KOV inte själva skulle ha tillräckliga resurser til) en effektiv ärendehandläggning och marknadsbevakning.

Slutligen bör betonas att man på andra konsumentområden har återfört det samlade och övergripande ansvaret för bevakning tillbaka till KO. Det gäller bank- och försäkringsbranscherna. Det togs tidigare bort frän KO:s ansvarsområde till respektive inspektion men har nu återförts. Man har alltså ansetl att KO/KOV skall ha den centrala rollen. Avslutningsvis bör nämnas att endast en bråkdel av KOV:s ärenden förs till MD för avgöran­den. 1 stället har'KOV:s förhandlingsverksamhet och riktlinjearbete resul­terat i en minst lika viktig normkälla som MD:s avgöranden.

4.1.13    Tjänstemännens Centralorganisation (TCO): Vad gäller kommitténs diskussion av förfarandel i marknadsdomstolen och konsumentombuds­mannens föreläggande tillstyrker TCO förslagel att enskild näringsidkare som berörs av en marknadsföringsåtgärd ges direkl talesrätt i ärenden om förbud enligl 2 8 MFL. TCO förutsätter dock att sådan lalan inte leder till åtgärd i de fall då den främst har konkurrensbegränsande syfte.

4.1.14    Sveriges Advokatsamfund: Samfundet hälsar med tillfredsställelse förslaget att enskilda näringsidkares lalerätt inte skall vara subsidiär i förhällande lill konsumentombudsmannens lalerätt. Av skäl som kommit­tén anför föreligger inte behov av någon begränsning av näringsidkares direkta talerätt eller av att låta den direkta talerätten omfatta även sam­manslutningar. Den föreslagna ändringen av 14 8 lagen om marknadsdom­stol, varigenom konsumentombudsmannen bereds tillfälle alt yttra sig i ärende där han inte är sökande, ger erforderlig möjlighet att tillgodose behov av samordning i de undantagsfall då talan är av intresse för konsu­mentombudsmannen.

4.1.15    Sveriges Domareförbund: Den näringsidkare som berörs av en an­nan näringsidkares otillböriiga reklam eller av annan handling av det slag som anges i 2 8 marknadsföringslagen bör enligt förbundets mening ha en direkt talerätt. Förbundet tillstyrker vad som har föreslagits i den delen. Det bör emellertid övervägas om det inte är motiverat med en direkt lalerätt också i andra sammanhang. En underlåtenhet att lämna informa­tion enligt 3 8 kan framstå som lika illojal mot en konkurrerande näringsid­kare som ett aktivt otillbörligt beteende.


 


Prop. 1984/85:213                                                                202

4.2 Situationen då yrkandet medgivits. Branschorganisationers medverkan i processen. Fastställelsetalan samt möjligheten att föra talan utan förbudsyr­kande m. m.

4.2.1    Kommerskollegium (KK): Marknadsdomstolens beslut bör efterlevas även av företag som inte varit part i ett ärende. Pä grund härav föreslär kommittén att berörd näringslivsorganisation i vissa fall skall kunna med­verka i processen. Såvitt kollegiet kan bedöma förefaller det rimligt att man på detta sätl ökar möjligheterna till att fä ärendena mera allsidigt bedömda.

4.2.2    Stockholms Handelskammare: Eftersom denna utvidgade talerält en­dast omfattar enskilda näringsidkare, föreslår Kommiltén vidare att sam­manslutningar av näringsidkare i vissa fall skall kunna medverka i förfaran­del i marknadsdomstolen vid sidan av konsumentombudsmannens mot­part. Sådan medverkar skall enligt förslagel tillåtas om utgången av ett ärende har betydande intresse för branschen eller är av allmänt inlresse. Handelskammaren är positiv till delta förslag. Genom en sådan medverkan kan enligt Handelskammaren ytterligare processmaterial tillföras och sa­ken mer allsidigt belysas, vilket är av stort värde för marknadsdomstolens prejudikatskapande verksamhet.

4.2.3    Marknadsdomstolen (MD): 13 § marknadsdomslolslagen. Genom den föreslagna bestämmelsen ges parterna möjlighet till större flexibilitet i sitt agerande i marknadsdomstolen. Förslaget har goda skäl för sig. I specialmotiveringen anförs att en lalan med yrkande om förbud i ett senare skede kan inskränkas lill en begränsad lalan. Del kan tilläggas att även den motsatta ordningen givetvis är tänkbar, dvs. att en begränsad talan senare kompletteras med yrkande om förbud eller åläggande.

13 a § marknadsdomstolslagen

Marknadsdomstolen tillstyrker att det blir möjligt för sammanslutningar att på föreslaget sätt medverka i domstolsförfarandet. Den föreslagna bestämmelsens räckvidd har inskränkts all avse enbart ärenden där KO är sökande. Det kan ifrågasättas om denna avgränsning är motiverad. Även i ärenden med enskild sökande, vilka visar en klar tendens alt öka i anlal, uppkommer principiellt viktiga frågor. Sålunda är det numera enbart en­skilda näringsidkare som är sökande i ärenden rörande efterbildning av varor och förpackningar. Det kan dock kanske hävdas att domstolen alllid har möjlighet all inhämta yttrande från berörda branschorganisationer och alt dessa måhända inte genom medverkan i rättegång önskar ta ställning i en tvist mellan konkurrerande näringsidkare. Av principiella skål kunde det vara lämpligt att bestämmelsen avsåg också ärenden enligt konkurrens-


 


Prop. 1984/85:213                                                                203

lagen. Det torde dock inte vara nödvändigt att ta ställning härtill i della sammanhang.

Marknadsdomstolen utgår från att några avgörande motsättningar mel­lan parten och den medverkande inte skall behöva uppkomma. Det kan dock tänkas att tvekan uppslår om den föreslagna bestämmelsens inne­börd. Huvudregeln sägs vara att den medverkande inte får företa process­handlingar som strider mot partens, den medverkandes agerande mäste inskränkas lill sådana processhandlingar som överensstämmer med par­lens. Vidare anförs att den medverkande skall kunna utföra sädana pro­cesshandlingar som står öppna för parterna. Dessa principer överensstäm­mer i och för sig med 14 kap. 11 8 rättegångsbalken. Det kan dock möta särskilda problem att tillämpa dem i marknadsdomstolen. På grund av nuvarande regler om rättegångskostnader är det för en part ofta en fördel att ett ärende avgörs utan inställelse inför domstolen. Skall en medver­kande i den situationen ha rätt enligt 15 8 marknadsdomslolslagen att påkalla avgörande vid sammanträde inför domstolen, det må vara för all enbart plädera eller för att höra vittnen? Det kan göras gällande att den medverkande inte utan partens samtycke bör kunna få lill stånd sådant sammanträde och alltså inte heller i samma mån som parterna kunna påkalla muntlig bevisning. Medverkansbestämmelsens innebörd i dessa avseenden bör förtydligas.

14 § marknadsdomstolslagen

Förslagel att KO och NO alllid skall ges lillfälle att yttra sig i ärenden som anhängiggörs av annan föranleder ingen erinran. Det är visserligen inte utsagt vid vilken tidpunkt domstolen skall underrätta den berörde ombudsmannen. Frågan torde dock kunna överlämnas till domstolens närmare avgörande.

4.2.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Av kommitténs förslag är det endast ändringen i 14 8 lagen om marknadsdomstol (MDL) som är direkl tillämplig vid prövning enligt konkurrenslagen. NO finner förslaget till ändring i 14 8 MDL välgrundat. I sammanhanget kan givetvis diskuteras om inte några av de övriga förslagen på grund av önskvärdheten av enhetlighet inom det marknadsrättsliga området borde föranleda motsva­rande ändringar pä konkurrensområdet. På denna punkt vill NO framhålla att reglerna på konkurrensområdet helt nyligen - genom den nya konkur­renslagen och följdändringar i MDL - setts över. Några olägenheter av den art som kommittén påtalar på marknadsföringsområdet har inte visat sig i rättstillämpningen på konkurrenslagens område.

Kommittén föreslåren ny bestämmelse i 13 a 8 MDL om rättegångsmed­verkan i ärenden där KO är sökande. Förslaget synes i huvudsak vara Uppbyggt efter mönster av rättegångsbalkens (RB) regler om osjälvständig intervention.


 


Prop. 1984/85: 213                                                               204

Handläggningsreglerna i MD bygger både på marknadsförings- och kon­kurrensområdet på principen att ärenden skall handläggas i stort sett efter RBs principer. Vissa grundläggande bestämmelser har meddelats i lag men någon detaljreglering förekommer inte (prop. 1970:57 s. 167 och 1981/ 82:165 s, 212). Detta innebär att någon form av intervention efter mönster från RB skulle kunna förekomma i MD. Av MDs beslut i ärendet KO ./. CRC-Lafo AB angående en ansökan om intervention kan också utläsas att MD funnit det möjligt med intervention även om domstolen i de! konkreta fallet inte biföll ansökningen.

Mot denna bakgrund vill NO ifrågasätta behovet av den föreslagna nya bestämmelsen i 13 a 8 MDL. Enligt NOs uppfattning ger den nuvarande ordningen tillräckliga möjligheter att åstadkomma intervention i MD för alla typer av ärenden. Kommitténs förslag till särskild reglering pä detta område i MDL gäller endast ärenden där KO är sökande. Det finns en risk alt tolkning motsatsvis leder till all den intervenlionsmöjlighet med stöd av RBs principer som hittills stått öppen även för övriga ärenden, däribland de där NO är sökande, minskas eller elimineras.

4.2.5    Statens pris- och kartellnämnd (SPK): I betänkandet föreslås att en sammanslutning av näringsidkare under vissa förutsättningar skall få med­verka i ett ärende vid marknadsdomstolen vid sidan av konsumentombuds­mannens motpart. SPK delar uppfattningen att detta ibland kan vara motiverat men ifrågasätter om ett uttryckligt stadgande i lagen om mark­nadsdomstol verkligen behövs för att detta skall vara möjligt. Del kan nämligen diskuteras om inte rättegångsbalkens regler om intervention är tillämpliga för att tillgodose del syfte del här gäller. Skulle ell särskilt stadgande i marknadsdomstolslagen verkligen krävas bör enligt nämndens mening detta inte, som enligt kommitténs förslag, begränsas att gälla ärenden där KO är sökande. Motiven för att organisationer skall kunna medverka i ärenden vid marknadsdomstolen synes vara lika slarka i fräga om ärenden som aktualiserats enligt konkurrenslagstiftningen.

4.2.6    Konsumentverket (KOV): Betydelsen av medgiva/ide i marknads­domstolen. KOV delar den uppfattning som kommiltén redovisar.

Talan om regelvägledning

Kommittén är av den meningen att det tycks finnas ett behov av att frågor enligl avlalsvillkorslagen och marknadsföringslagen kan bli prövade av marknadsdomstolen ulan att ett förbud eller åläggande aktualiserats. KOV anser för sin del att nuvarande ordning med möjlighet lill förbudsta­lan, i vissa fall ej förenad med ell viiesyrkande. fungerar väl. Verket delar således inte kommitténs bedömning och upplever det inte sä all ändringen i praktiken skulle ge parterna möjlighet till större fiexibilitel i sitt agerande inför marknadsdomstolen. Den föreslagna ändringen innebär däremot en


 


Prop. 1984/85:213                                                               205

risk att verkets förhandlingar, såvitt avser avtalsvillkorslagen och mark­nadsföringslagen, skulle försvåras. En möjlighet att så att säga blockera förhandlingar genom en onödig talan inför marknadsdomstolen öppnas teoretiskt. .Ändringen innebär även införandet av ett delvis nytt rättsinsti-tui, och måhända borde i vaije fall rättegångsutredningens arbete avvak­tas. Slutligen skall följande sägas angående föreslagen ändring: Av special-motiveringen till förslaget framgår alt talan om regelvägledning "främst" är avsedd alt användas i konkreta fall när del förment otillbörliga beteen­det redan har upphört. KOV utgår frän att avsikten inte är all mer hypote­tiska fall skall kunna tas upp i den föreslagna ordningen. Detta skulle för övrigt innebära en form av förhandsbesked, som skulle vara av ringa värde. Ett beslut av marknadsdomstolen skulle med nödvändighet behöva bygga på antaganden om faktiska omständigheter. I ett efterföljande kon­kret fall - med samma men delvis nya faktiska omständigheter - uppkom­mer frågan om marknadsdomstolens bedömning skulle ha blivit en annan. Ett beslut, grundat på hypotetiska åtgärder av en näringsidkare, skulle med andra ord ha ringa prejudikatsvärde. KOV finner sammanfattningsvis inte all ändringen skulle medföra någon nämnvärd praktisk nytta och avstyrker förslaget.

Medverkan i förfärandet

KO har tidigare, bl. a. i yttrande till MD i ett enskilt ärende, framfört uppfattningen att en organisation kan uppträda som ombud eller rätte-gängsbilräde. och att aktuell fråga därigenom blir bättre belyst. KO har därvid uttalat - en uppfattning som fortfarande föreligger - all processen i MD vid fall av flera organisationers medverkan skulle bli oformlig. Kom­mittén anför. sid. 311, att utgångspunkten måste vara att del skall finnas en samstämmighet mellan den medverkandes agerande och det svarande före­lagels intressen. Enligt denna utgångspunkt anför kommittén, att det i de flesta fall inte är meningsfullt att flera än en medverkande uppträder i en process. Man förutsätter all uppkomna problem kommer alt lösas genom samråd mellan näringslivets organisationer när frågan kommer upp och föreslår därför inte någon särskild begränsningsregel med avseende pä antalet medverkande. KOV som delar uppfattningen om värdet av att få tvistefrågorna allsidigt belysta, tillstyrker föreslagen ändring angående medverkan i förfarandet och noterar samtidigt, som framgått, att utgångs­punkten är alt en organisations medverkan avses i varje enskilt fall.

4.2.7 Riksrevisionsverket (RRV): RRV avstyrker att företag som

inte deltar som part genom sina organisationer skall få delta i processen vid marknadsdomstolen. Enligt RRVs mening bör organisationerna alltid kun­na ge ett berört förelag aktivt stöd utan att för den skull della som part i processen.


 


Prop. 1984/85:213                                                                206

4.2.8    Rättegångsutredningen: Talan om regelvägledning. Kommittén har
diskuterat införandel av en räll för näringsidkare eller en organisalion av
näringsidkare alt föra en särskild sorls lalan inför marknadsdomstolen i
syfte all få klarlagi om en viss ålgärd faller inom eller utom området för en
eller flera generalklausuler. Talan skulle kunna betecknas som en prejudi­
kattalan eller en typ av lagförklaring. Enligt vår mening skulle det kanske
ligga ännu närmare lill hands att beteckna företeelsen som en talan om en
form av bindande förhandsbesked. Kommittén har emellertid avstått från
att lägga fram något förslag i ämnet.

Som kommiltén framhåller har vi i uppdrag alt utreda frågan om man kan underlätta tillkomsten av prejudikat genom någon särskild typ av talan. Vi har ännu inte tagit upp ämnet till diskussion och vågar därför f. n. inte göra några uttalanden om tänkbara lösningar. Det är en fördel att kommittén avstått frän alt framlägga något förslag till en mer allmän regel om prejudikattalan e.d., som kan riskera att föregripa resultatet av våra överväganden. Från den synpunkten är emellertid också det något begrän­sade förslaget i 13 8 andra stycket marknadsdomstolslagen tveksamt. Det innebär nämligen — såsom vi uppfattar det - i varje fall för vissa situa­tioner en nykonstruktion för svensk rätts vidkommande.

Vi vill också påpeka alt förslagel, såsom det är utformat, strider mot 2, 3 och 4 88 marknadsföringslagen. Om förbud respektive åläggande inte yr­kas är det inte fråga om något ärende enligl de nämnda paragraferna. Vi har också fäst oss vid det i förslagel till lagtext använda ultrycket "kan ske". Enligt vår mening bör man undersöka möjligheterna att i större utsträckning utforma talan som en fastställelsetalan efter mönster av reg­lerna i RB.

Medverkan i förfarandet

Vi har ingenting att erinra mot att en sammanslutning av näringsidkare under de i förslagel angivna förutsättningarna får medverka i förfarandel i marknadsdomstolen. En annan sak är att det i tillämpningen troligen kan visa sig svårt att avgöra vilka sammanslutningar som skall fä medverka. Härom vittnar inte minst erfarenheter från utlandet.

I belänkandet framhålls (s. 310) att huvudregeln måste vara att den medverkande inte får företa processhandlingar som strider mot partens. Den medverkande organisationen intar därför i princip samma ställning i processen som en ordinär intervenienl (jämför 14 kap. 11 8 första stycket RB). Enligt vår mening bör i lagtexten anges att den medverkande inte får företa sådana processhandlingar som strider mot parlens.

4.2.9                                                             Kooperativa förbundet (KF):  Vi tror        att den möjlighet till

"fastställelsetalan" i marknadsdomstolen, som kommittén föreslär i ett tillägg till 8 13 marknadsdomstolslagen, kan bli ett värdefullt instrument för normbildningen.


 


Prop. 1984/85:213                                                                207

4.2.10 Sveriges Industriförbund: 1 kap. 13 lägger kommittén fram bl. a. -

--- ett förslag om tillägg lill marknadsdomstolslagen som gör del möjligt

för sammanslutning av näringsidkare att medverka i MD-processen. För­bundet anser att bägge dessa förslag bör genomföras.

I kapitlet behandlar kommitlén också det förhållandet att MDs prövning stundom omfattar ärenden där en näringsidkare har medgett KOs talan eller upphört med det påtalade förfarandet. Kommiltén pekar pä en rad olika nackdelar med dessa ärenden men kommer trots della fram lill all någon begränsning av Kös möjlighet alt föra medgivna ärenden till MD inte nu bör föreslås. Skälen härför är enligt kommittén dels all en sådan begränsningsregel är svår att precisera pä ett acceptabelt sätt, dels att dessa ärenden har mindre värde som prejudikat, dels att nackdelarna i viss mån motverkas av den föreslagna möjligheten till rällegångsmedverkan för sammanslutningar av näringsidkare. Förbundet har förståelse för att det kan vara svårt att utforma en begränsningsregel men hävdar med bestämd­het aU MDs beslut i medgivna ärenden i praktiken inte kan sägas ha ett mindre prejudikatsvärde än andra avgöranden. Det finns flera exempel där MDs avgörande i medgivna ärenden de facto utgör tungt vägande prejudi­kat som styrt såväl KOV/KOs som MDs behandling av liknande frågor. En möjlighet för olika näringslivsorganisationer att medverka i MD-processen i sädana ärenden kan förvisso bidra lill att ge marknadsdomstolen ett bättre beslutsunderiag men skapar enligt Förbundels mening inte tillräck­liga garantier för ett effekfivt kontradiktoriskt förfarande i MD-processen. Förbundet anser därför att KOs möjligheter all föra medgivna ärenden lill MDs prövning bör begränsas. Denna fråga bör ytleriigare utredas inom justitiedepartementet.

4.2.11    Svensk Industriförening: Enligt kommitténs förslag skall en sam­manslutning av näringsidkare under vissa förutsättningar få medverka i ell ärende vid sidan av KO:s motpart. Motivet härtill är bl. a. att MD:s avgöranden skall efterievas inte bara av den näringsidkare som är KO:s motpart utan även av andra näringsidkare. Det måste därför ses som ett beräUigat önskemål att även företag som inte är instämda ges möjlighet au genom sina organisationer komma till tals i principiellt viktiga frågor. Föreningen ser med tillfredsställelse au kommittén framlagt ett förslag som ger organisationer och sammanslutningar av näringsidkare rätt att medverka i ett ärende.

4.2.12    Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): DNM menar, liksom kommittén, att en lalan om regel vägled ni ng kan fylla ett praktiskt behov i vissa lägen. En regel som gör det möjligt för en näringsid­kare alt få prövat om ett ingripande kan ske mol ett visst förfarande eller viss underiätenhet med stöd av 2, 3 eller 4 8 MFL - eller 1 8 avtalsvill­korslagen - framstår också som tilltalande frän principiell synpunkt. Den


 


Prop. 1984/85:213                                                                208

innebär ett ytterligare steg mol att tillförsäkra näringsidkaren en i och för sig självfallen partsjämställdhei med KO i MD-processen.

Väsentligt viktigare från praktisk synpunkt är emellertid kommitténs förslag om en ny bestämmelse i marknadsdomstolslagen (MDL) om "räl­legångsmedverkan''. vilken öppnar möjlighet för sammanslutning av näringsidkare att medverka i MD-processen på en enskild näringsid­kares sida. En - som NDM ser det självklar - förutsättning för sådan medverkan är enligt förslaget att ärendet har betydande intresse för sam­manslutningens medlemmar och/eller är av allmän betydelse. NDM, som fortlöpande nära följt MDs verksamhet sedan domstolens tillkomst och som i många ärenden fått en direktkontakt med svarandeparien/näringsid-karen, kan vitsorda att företagen har stort behov av ett verksamt stöd från i första hand den egna branschorganisationen i förfarandet inför MD. Det kan nämligen inte generellt anses vara det enskilda företagets uppgift vare sig att göra ekonomiska uppoffringar för att engagera sig i ett ärende, som företaget inte har något verkligt eget intresse av att driva, eller alt ta på sig något slags ställföreträdande samhällsansvar för att MD bereds tillfälle alt på grundval av ett allsidigt och väl presenterat processmaterial pröva en viss från allmänt marknadsrättsliga, inbegripet konsumenträttsliga, syn­punkter intressant och betydelsefull principfråga. 1 åtskilliga fall har läget just varit det all företaget i fråga saknat ett sådant egenintresse all driva ärendel och att satsa nämnvärda resurser på att utveckla sin talan. Detta har i sin tur lett till all förutsättningarna för en allsidig belysning av ärendet brustit. Genom en regel om rättegängsmedverkan av det slag kommittén föreslagit skulle en grundläggande svaghet i det gällande systemet för rättsbildning pä marknadsrättens område mildras. Man skulle uppnå en viss garanti för en allsidig belysning av principfrågorna. Dessutom skulle man mildra de för rättskänslan mänga gånger stötande konsekvenserna av "offerlammsprincipen" i MFL, nämligen att ett företag som exempelvis av misstag eller förbiseende gjort sig skyldigt till ett enstaka övertramp eller som förbehållslöst vidtagit rättelse antingen spontant eller efter ett påpe­kande från KOV tvingas att ensamt schavottera i rättsbildningens namn.

I diskussionerna kring frågan om en regel rörande rättegångsmedverkan har ibland vissa farhågor yppats för att kanske flera branschorganisationer samtidigt skulle komma att önska medverka och att en sådan regel därmed kunde befaras leda till processuella komplikationer. Det är NDMs bedöm­ning att sådana farhågor saknar verklighetsförankring. I praktiken kommer en regel om räUegångsmedverkan att leda till underhandskontakter mellan berörda intressenter redan på ett tidigt stadium i syfte att lösa eventuella problem. NDM vill också peka på att de kostnader som är förbundna med en rättegängsmedverkan ulgör en mycket effektiv spärr mot eventuellt tänkbara missbruk av en medverkansregel.


 


Prop. 1984/85:213                                                               209

4.2.13------------------------------------------------------- Tjänstemännens   centralorganisation   (TCO):    ifrågasätter

TCO om det finns behov av att ge sammanslutning av näringsidkare större möjlighet än idag att medverka i förfarandet i MD vid sidan om KOs motpart. Som utredningen påpekar kan en sådan organisation redan i dag uppträda som ombud för ett instämt förelag. Det bör vara tillräckligt. Del instämda företaget bör självt avgöra vilket behov av stöd från sin organisa­tion som det kan ha.

4.2.14  Sveriges Advokatsamfund: Den föreslagna regeln i 13 8 andra
siycket lagen om marknadsdomstol, som möjliggör talan om faslställelse
huruvida ett ingripande mot en näringsidkares förfarande eller underläten­
het kan ske med stöd av 2, 3 eller 4 8 marknadsföringslagen eller I 8 lagen
om förbud mol oskäliga avtalsvillkor, är enligt samfundets mening att se
såsom en saklig förbättring av de processuella reglerna. Därmed tillgo­
doses pä ett i princip rikligare sätt det behov som i nuvarande praxis tar sig
uttryck i att förbud meddelas utan att förenas med vite. Kommitlén synes
emellertid inte ha förebragt några övertygande skäl varför sådan talan inte
också bör fä föras av den berörde näringsidkaren i form av negativ fast­
ställelsetalan. Att behov härav kan föreligga bekräftas i betänkandet, och
den omständigheten att möjligheten härtill skulle komma att utnyttjas mera
sällan talar inte emot ett genomförande av en lösning som i princip synes
stå i god överensstämmelse med motsvarande regler om fastställelsetalan
på andra områden. En sådan lösning synes inte heller ge upphov till de
problem som är förknippade med ett lagförklaringsinstitut. Samfundet
föreslär därför att bestämmelsen utformas sä att såväl positiv som negativ
fastställelsetalan av ifrågavarande slag möjliggörs.

Enligt samfundets mening stär det klart, att marknadsdomstolens normskapande i betydande utsträckning, särskilt när del gäller lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, skett i ärenden som i realiteten kommit att få karaktär av enpartsärenden på grund av alt konsumentombudsman­nens motpart uteblivit eller medverkat endast i ringa omfattning. Detla är uppenbart otillfredsställande och påverkar marknadsdomstolens funktion. Mol bakgrund härav framstår införandet av 13 a 8 lagen om marknadsdom­stol, som ger utrymme för medverkan av berörd näringsidkarorganisalion, såsom en principiellt vikiig förbättring. Förslagel i denna del bör därför genomföras oavsett att möjligheten knappast kan väntas bli utnyttjad annal än i speciella fall. Av sistnämnda skäl finner samfundet anledning att samtidigt understryka det otillfredsställande i alt i principielli viktiga ären­den i andra fall lalan förs mot näringsidkare som inte kan väntas bidra till domstolens beslutsunderlag. Del finns därför enligt samfundets mening numera skäl att bryta med den i tidigare lagförarbeten uttalade uppfattning­en all den principiella betydelsen hos ett ärende kan motivera att konsu­mentombudsmannen för talan i medgivna ärenden.

14    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                                 210

4.2.15 Sveriges domareförbund: Del tycks finnas ett behov av all kunna fä frågor enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen prövade av marknadsdomstolen utan att ett förbud eller åläggande aktualiseras. För­bundet har inte någol att erinra mol att ett sådant prövningsförfarande tillskapas. Av motiven lill förslagel framgår att förfarandet är avsett att användas i konkreta fall när det förment otillbörliga beteendet redan har upphört. Däremot framgår inte i vad mån mera hypotetiska åtgärder av en näringsidkare kan las upp i den föreslagna ordningen. Klargöras bör sålun­da om ett företag genom en sådan kan fä till stånd en förhandsbedömning i marknadsdomstolen av en planerad reklamkampanj.

Mot den föreslagna intervenlionsrätten för näringslivets organisationer finnes ej anledning lill erinran.

4.3 Interimistiska förbudsbeslut och vissa andra rättegångsfrågor

4.3.1 Marknadsdomstolen (MD):

Kap. 13

Flertalet förslag i detta kapitel föranleder lagändringar och kommenteras i det följande i anslutning till den föreslagna lagtexten. Därutöver behand­las i kapitlet frågor om rätt att överklaga marknadsdomstolens beslut och om rättegångskostnader. Kommittén aktualiserar sålunda möjligheten att med vanliga rättsmedel överklaga beslut som berör tryckfrihetsrättsliga spörsmål. Marknadsdomstolen ser i princip inga skäl mot alt en sådan ordning införs. De gränsdragningsproblem som härvid blir ofrånkomliga får bedömas när närmare överväganden föreligger. Vad gäller frågan om ersättning för råttegångskostnader har denna tidigare - bl. a. i remissvar över betänkandet (SOU 1981:31) Avtalsvillkor mellan näringsidkare -berörts av domstolen. Det är fortfarande domstolens mening att det är önskvärt att frågan blir löst men att detta bör ske i ett större sammanhang.

15 § marknadsdomslolslagen Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget.

Oi'r//

Marknadsdomstolen vill slutligen föreslå alt när marknadsdomstolslagen ändras ytterligare en bestämmelse modifieras. Delgivningsreglerna i 20 8 1 st. framstår som onödigt omfattande dä de har till följd alt i princip all skriftväxling med parter frän domstolens sida måste ske genom delgivning. Ett formellt krav pä delgivning bör kunna inskränkas lill handlingar av större vikt. Hyresrättsutredningen har i betänkandet (SOU 1981:77) Hyresrätt 3 i sitt förslag till hyresprocesslag vilken bl. a, reglerar förfaran­del i bostadsdomstolen, tagit in lämpligare delgivningsregler, se 5 kap. 12 8 i förslaget. Delgivningsreglerna i marknadsdomstolslagen torde kunna ut-


 


Prop. 1984/85:213                                                                211

formas pä motsvarande sätl. Några sakliga intressen åsidosätts inte genom en sådan ändring. Enligt marknadsdomstolens mening bör alltså 20 8 1 st. marknadsdomstolslagen kunna erhålla följande lydelse: "Skall ansökan, kallelse eller föreliggande tillställas part eller annan sker del genom del­givning. Detsamma gäller beslut som sänds till parterna enligt 19 8. Inlaga eller annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning om del anses erforderligt."

4.3.2----------------------------------------------------------------------- Näringsfrihetsombudsmannen (NO):  Kommittén behandlar-----------------------------------------------------------------

frågan om ersättning för rättegångskostnader i MD och framhåller alt ett generellt förslag om ersättning i alla ärenden skulle kunna medföra utgifter för det allmänna. Bl. a, med anledning därav avstår kommitlén från att lägga fram något förslag i den vågen. Kommittén pekar även på möjlighe­ten att i ärenden mellan enskilda företag låta vinnande part fä ersättning för sina rättegångskostnader av motparten. Kommittén lägger emellertid inte heller fram något förslag av denna innebörd. NO anser för sin del. mot bakgrund av alt några utgifter för det allmänna inte lorde uppkomma, att ersättning för rättegångskostnader efter rättegångsbalkens mönster borde kunna införas i sistnämnda slag av ärenden.

4.3.3    Konsumentverket (KOV): MD:s interimistiska heslut KOV delar den
uppfattning som kommittén framför. Om synnerliga skäl föreligger bör MD
i produktsäkerhetsärenden kunna meddela interimistiskt beslut utan före­
gående kommunikation med den mot vilken ett sådant beslut riktas.

1 betänkandet görs slutligen, s. 317. två uttalanden angående iryckfri­hetsrättsliga spörsmål och regler angående ersättning för rättegångskost­nader i MD. Verket delar för sin del utredningens uppfattning angående de iryckfrihetsrättsliga frågorna. Vad sedan gäller rättegångskostnaderna vill KOV - i avvaktan på ytterligare utredning - ej uttala någon deciderad uppfattning. KOV ställer sig dock tveksamt till en ovillkorlig rätt för en näringsidkare att fä ersättning för sina rättegångskostnader vid en fram­gångsrik talan. Snarare borde bedömningen överlåtas ät MD i varje enskilt fall. Frågans lösning måste i varje fall övervägas i ett större sammanhang.

4.3.4    Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen delar kommitténs be­dömning, att det i vissa situationer kan vara av stor vikt att snabbt få bort särskilt farliga produkter från marknaden. MD bör därför få möjlighet att i ärenden enligt MFL 8 4 meddela interimistiskt beslut utan föregående skriftväxling med berörda näringsidkare, om synnerliga skäl föreligger.

4.3.5    Rättegångsutredningen: För au marknadsdomstolen skall få meddela ell interimistiskt beslut krävs enligt 13 8 marknadsföringslagen att särskil­da skäl föreligger. Enligt 15 8 tredje siycket marknadsdomstolslagen får ett


 


Prop. 1984/85:213                                                                212

interimistiskt beslut i princip inte meddelas utan att den som avses med beslutet fått lillfälle att yttra sig. Kommitlén föreslår nu all marknadsdom­stolen i produktsäkerheisärenden. om synnerliga skäl föreligger, skall fä meddela interimistiska beslut utan all först behöva inhämta sådant yttran­de.

Rekvisitel synneriiga skäl synes i de avsedda fallen närmast ta sikte pä att det föreligger fara i dröjsmål (betänkandet s. 315). Kommittén synes emellertid anse alt del skall krävas starkare skäl än vad som i andra fall behövs för interimistiska beslut för alt rätten skall fä underlåta kommuni­kation. Enligt RB räcker det i motsvarande situation med alt fara i dröjs­mål föreligger. Del finns vad vi kan se ingen anledning all ha någon annan regel i della sammanhang. Under sådana förhållanden kan uttrycket "om synnerliga skäl föreligger" bytas ut mot "om det är fara i dröjsmål".

Kommittén har tagit upp frågan om rätt alt föra talan mot marknadsdom­stolens beslut. Under vårt arbete med prejudikatbildningen kommer vi all ta upp frågor av detta slag.

4.3.6   Yttrandefrihetsutredningen: Riktlinjekommitién nämner i betänkan­
det (s. 312) att den har gjort yttrandefrihetsutredningen uppmärksam pä att
del i vissa fall med ytlrandefrihetsrätlslig anknytning kan anses diskutabelt
att marknadsdomstolens beslut inte kan överprövas av högsta domstolen
annat än i de rena undantagsfall där det kan finnas grund för resning.

Yttrandefrihetsutredningen har nu fullbordat sitt arbele pä ett förslag till vidgat och stärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten. Enligl vår mening bör den fräga som riktlinjekommittén har tagit upp inte regleras i grundlag utan i vanlig lag. Vi kommer därför i vårt betänkande med förslag till yttrandefrihetsgrundlag att uttala, att frågan bör uppmärksammas i sam­band med kommande överväganden om följdlagstiftning lill den grundlags­reglering vi föreslär.

4.3.7   Produktåterkallelsekommittén: Riktlinjekommitténs förslag att MD i
ärenden enligt 4 8 MFL skall få möjlighet alt meddela interimistiska beslut
utan föregående kommunikation syftar till att ingripanden skall kunna
göras mycket snabbt, t. ex. när det redan har inträffat olyckor och förelig­
ger en överhängande risk för ytterligare skada på person, dvs. när det är
fara i dröjsmål. En sådan ordning kan tänkas bli av betydelse även i
äterkallelsesitualioner, och vi tillstyrker att den genomförs. Tankarna bak­
om förslaget ansluter sig nära till vissa bestämmelser i rättegångsbalken (se
särskilt 15 kap. 5 8 tredje siycket). Liksom där skett torde i 15 8 lagen om
marknadsdomstol m.m. böra anges att det interimistiska beslutet skall
gälla till dess annat förordnas. Givetvis skall beslutet när som helst kunna
omprövas av domstolen, t. ex. när den drabbade begär det.


 


Prop. 1984/85:213                                                               213

4.3.8    Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): Rätlen att föra
talan mol MDs beslut. Kommittén berör kortfattat den ofta diskuterade
frågan om rätten att föra talan mot MDs beslut (avsnitt 13,6.1), Enligt
kommitténs mening "kan del anses diskutabelt" alt Högsta Domstolen
(HD) inte kan överpröva MDs beslut i ärenden som berör gränsdragningen
mellan tryckfrihet/yttrandefrihet och marknadsföring. Kommittén upply­
ser all man uppmärksammat Yttrandefrihetsutredningen på problemet.
Enligt vad NDM erfarit underhand kommer emellertid den utredningen
inte att ta upp frågan i sitt kommande betänkande.

NDM vill - med all respekt för MD - framhålla att det måste anses klart otillfresställandc att en specialdomstol vars särskilda kompelens ligger på helt andra områden ställs inför uppgiften att som första och sista instans avgöra tolkningsfrågor som gäller innebörden av den grundlagsfästa med­borgerliga yttrande- och tryckfriheten. Det är också, inte minst sett ur MDs synvinkel, olyckligt att de grannlaga och komplicerade tolkningsfrå­gor som del här gäller endast kan bringas under HDs prövning resningsvä­gen, innebärande att part måste tillvita MD att ha ort sig skyldig till rättstillämpning som uppenbart strider mol lag. NDM finner det angeläget att denna anomali i regelsystemet snarast möjligt avlägsnas och att möjlig­het öppnas alt föra talan mot MDs beslut såvitt gäller frågor om grundlags-tolkning.

Övriga MD-frågor

NDM instämmer i vad kommittén anfört om rättegångskostnader i MD och MDs interimistiska beslut (avsnitten 13.6.2 och 13.6.3),

4.3.9    Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU): Såsom kommiltén fram­
håller kan marknadsdomstolens beslut inte överklagas annat än med sär­
skilda rättsmedel, l.ex. ansökan om resning. Delta gäller enligt 2 8 lagen
om marknadsdomstol såväl domstolens avgöranden i huvudsaken som
dess beslut under rättegången. 1 flera fall har domstolens beslut inneburit
att domstolen tagit ställning i frågan om gränsdragningen mellan opinions­
bildande och kommersiella inslag i reklamen.

1 två fall har domstolens beslut i ärenden av detta slag genom ansökan om resning kommil under högsta domstolens prövning. Ett av fallen gällde marknadsdomstolens beslut i fräga om löpsedeln för tidningen Helg-Extra. Högsta domstolen ansåg att marknadsdomstolen inte borde ha tagit upp till prövning frågan om tidningens löpsedel innebar otillbörlig marknadsföring eftersom frågan föll inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssy­siem.

1 en skrivelse lill yltrandefrihetsutredningen har kommittén anfört att del inom ramen för dess arbele har förekommit diskussioner som visar att det kan finnas skäl att överväga behovet och lämpligheten av att med vanliga rättsmedel kunna föra frågor om gränsdragningen mellan tryckfri-


 


Prop. 1984/85:213                                                                 214

hetsförordningen och marknadsföringslagen till högsta domstolen. Enligt kommitléns mening ligger det närmast till hands att frågan behandlas i yltrandefrihetsulredningens kommande belänkande.

Yllrandefrihelsulredningen anser — såsom framgår av dess yllrande över rikllinjekommitténs belänkande - att frågan bör uppmärksammas i samband med kommande överväganden om följdlagstiftning till den grund­lagsreglering som yttrandefrihetsutredningen kommer all föreslå. TU fin­ner angeläget att så sker. Del är högst otillfredsställande att frågan om gränsdragningen mellan opinionsbildande och kommersiella inslag i rekla­men i normalfallet bedöms enbart av marknadsdomstolen.

4.3.10---------------------------------------------------------------------- Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Hemkonsulenterna delar 

kommitténs bedömning, att det i vissa situationer kan vara av stor vikt att snabbt få bort särskilt farliga produkter frän marknaden. MD bör därför få möjlighet alt i ärenden enligt MFL 8 4 meddela interimistiskt beslut utan föregående skriftväxling med berörda näringsidkare, om synnerliga skäl föreligger.

4.3.11     Landsorganisationen i Sverige (LO): LO anser alt MD i produkt­säkerhetsärenden bör kunna meddela interimistiska beslut ulan föregående kommunikation med den mot vilken ett sådant beslut riktas, om synnerliga skäl föreligger.

4.3.12     Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Marknadsdomstolen bör i produktsäkerheisärenden kunna meddela interimistiskt förbud utan kom­munikation med den mot vilken ett sådant beslut riktas om synnerliga skäl föreligger.

4.3.13     Tjänstemännens centralorganisation (TCO):     finner TCO det

angeläget att medge MD möjlighet att i produktsäkerhelsrärenden meddela interimistiskt förbud utan föregående kommunikation med den ett sådant beslut riklas mot.

4.3.14-------------------------------------------------------- Sveriges domareförbund: Förbundet tillstyrker  alt interimis­
tiska förbud i produktsäkerheisärenden bör kunna meddelas av marknads­
domstolen utan föregående kommunikation med den som förbudet riktar
sig mot, under förutsättning att synnerliga skäl föreligger.

4.4 Konsumentombudsmannens förelägganden

4.4.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Beträffande 15 8 2 st. marknadsfö­ringslagen och 6 a 8 2 st. avtalsvillkorslagen i dess föreslagna lydelser ifrågasätter hovrätten om inte skrivsättet kan förleda näringsidkare att tro att ett godkännande av ett föreläggande kan ske muntiigen, vilket ej torde vara kommitténs avsikt.


 


Prop. 1984/85:213                                                               215

4.4.2     Kammarrätten i Sundsvall: Kammarrätten delar uppfattningen att det föreligger ett visst behov av föreskrifter som innebär att ett föreläggan­de enligt MFL eller AVL blir gällande inte bara efter godkännande utan också om näringsidkare mot vilken föreläggande riktas underlåter att med­dela att han motsätter sig detta, Kammarrätlen ansluter sig alltså till vad kommitléns majoritet uttalat i det avseendet och har inte någon invändning mot förslagen till ulformning av föreskrifterna i 15 8 MFL och 6 8 AVL.

4.4.3     Marknadsdomstolen (MD): 14 och 15 § murknadsjöringslagen saml 6 och 6 a  avlalsvillkorslagen. Marknadsdomstolen finner det tveksamt om det finns tillräckliga skäl för de föreslagna nya reglerna beträffande KOs förelägganden. Syftet med förslaget är all komma tillrätta med de fall av förhalning och obstruktion som förekommer under konsumentverkets ärendehandläggning. Problemet är dock enligt betänkandet inte av någon större omfattning. De föreslagna reglerna framstår som krångliga och kan, såsom påpekas i en reservation lill betänkandet, också medföra vissa nackdelar. Marknadsdomstolen vill emellertid, med hänsyn till möjliga effektivitetsvinster, inte motsätta sig att den föreslagna ordningen prövas.

I anslutning till vad kommittén anför i specialmoiiveringen (s. 327) kan påpekas att det särskilda beslut av KO, som delges den berörde näringsid­karen, självfallet bör innehålla avskrift eller kopia av det föreläggande som beslutet avser. Med hänsyn till den verkan KOs beslut får bör meddelas beslämmelser om delgivning motsvarande vad som föreskrivs i 20 8 2 st. marknadsdomstolslagen.

Den processuella situation som uppstår i marknadsdomstolen vid en omprövning av föreslagen art bör övervägas något grundligare än som sker i betänkandet. I detta har den föreslagna omprövningen jämförts med omprövning enligt 12 8 marknadsföringslagen. Det är dock enligt domsto­lens uppfattning missvisande att jämställa dessa tvä fall. Marknadsdomsto­len skall enligt betänkandet pröva bäde det materiella innehållet i KOs föreläggande och de formella förutsättningarna för KOs beslut. Förfaran­det i domstolen initieras av näringsidkaren och denne är enligt betänkandet alt betrakta som sökande. Samtidigt förutsätts att KO har att precisera sin lalan på samma sätl som i andra ärenden. Frågan är därför om inte KO i det fortsatta förfarandet i domstolen bör behandlas som sökande. 1 detta sammanhang uppkommer flera frågor. Kan exempelvis KO ändra eller återkalla sitt yrkande och vilket innehåll bör i så fall domstolens beslut ha? Skall domstolen vid bifall lill KOs talan fastställa KOs beslut eller meddela eget föreläggande? Kan domstolen delvis bifalla KOs talan och skall dom­stolen i så fall ändra innehållet i KOs beslut eller undanröja detta? Dessa och liknande frågor torde kunna lösas i praxis. Icke desto mindre vore en ylteriigare belysning av frågorna värdefull. Därvid bör även uppmärksam­mas förhållandet lill 8 8 konsumenlköplagen som närmare berörs i del följande.


 


Prop. 1984/85:213                                                                 216

4.4.4                                          Näringsfriheisombudsmannen (NO):  förslagel angående rätts­
verkan av KOs förelägganden-- föranleder kommentarer frän NOs

sida. Förslaget, som innebär alt ett KO-föreläggande kan få verkan även i vissa fall av passivitet från den näringsidkare som föreläggandet riklas mot, tillstyrks av NO. Någol hinder mol all motsvarande ändring även görs i konkurrenslagen anser NO inte föreligga.

4.4.5    Konsumentverket (KOV): KO:s förelägganden. Föreslagen ändring
av 15 8 MFL innebär alt näringsidkaren kan bli bunden av sin passivitet.
En förutsättning för detta är dock särskilt beslut från KO och ny delgiv­
ning. 1 betänkandet sägs. att de föreslagna reglerna bör lillämpas med
försiktighet, då del av meddelandet ej klart framgår huruvida näringsid­
karen motsätter sig föreläggandet eller ej. Konsumentverket vill till detta
ge följande upplysning om del praktiska tillvägagångssättet som f.n. till­
lämpas.

Om svar ej inkommer inom utsatt tid försöker KO. ofta genom telefon­samtal, nä näringsidkaren, 1 mänga fall visar del sig då att denne efter förklaring är beredd alt underteckna ett nytt förbudsföreläggande. Självfal­let innebär detla dä större säkerhet för att föreläggandel verkligen följs. Vidare ökar utsikterna till framgång vid en eventuell talan hos allmän domstol om utdömande av vite - en talan som KO från 1/1 1984 kommer att överta från allmän åklagare. Om den föreslagna ändringen genomförs ser verkei ingen anledning att ändra redovisad praxis. Att förelägganden ej besvaras inom utsatt tid förekommer i ca 37% av fallen. Erfarenheten har visat att svar ej inkommer från i huvudsak två grupper av näringsidkare. dels sådana som allmänt har. i och för sig förståeliga, svårigheter vid skriftliga kontakter med myndigheter, dds de verkligt klandervärda fallen. Den sista gruppen karaktäriseras i reservationen av E. O. Holm m. fl, som de med "en uppövad förmåga att undgå delgivning". Det är att förmoda all den första gruppen ofta täcks in genom det förfaringssätt som KO f, n. tillämpar vid obesvarade förelägganden. En viss förbättring från polisiär synpunkt kan kanske förmodas beträffande de verkligt klandervärda, om föreslagen ändring genomförs. Ett tungt argument för ändringen är vidare att KO f. n. ibland för även tämligen enkla och okomplicerade fall lill MD. KOV delar således de tankegångar som redovisas och tillstyrker ändring­en.

4.4.6                                                                                   Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommittén har   före­
slagit den ändringen i 15 8 MFL att inte bara ett uttryckligen godkänt
förbudsföreläggande av konsumentombudsmannen (KO) utan även - un­
der vissa förutsättningar - ett föreläggande som har lämnats obesvarat
skall få samma verkan som ett beslut av MD. Vad som sägs i betänkandet
till slöd för förslaget och de antalsuppgifter som finns i avsnitt 8.3 har dock
inte övertygat ARN om all det finns sä stort praktiskt behov av ett institut


 


Prop. 1984/85:213                                                                217

med "tredskoföreläggande". Det är sålunda bara i 6 fall av sammanlagt 278 utfärdade förbudsförelägganden under undersökningsperioden som KO har funnii anledning att föra frågan vidare lill MD sedan näringsid­karen underlåtit att yttra sig. Det får förmodas att dessa fall inte har berett MD alltför mycket arbete. ARN är därför benägen att avstyrka förslaget. ARN ställer sig dessutom tveksam till den tekniska konstruktion som förslaget om ändring av 15 8 MFL har getts. Enligt nämndens uppfattning är förslaget något av en hybrid mellan den nuvarande ordningen, där endast ett uttryckligen godkänt föreläggande räknas, och ett syslem lik­nande betalningsföreläggandet - utan alla jämförelser i övrigi - där alla obesvarade förelägganden får verkan. Om ett system med "tredskoföre­läggande" trots ARN:s betänkligheter anses påkallat anser nämnden att del bör undersökas om inte den senare lösningen är den lämpligare. Med en sådan ordning behöver förnyad delgivning med den tredskande närings­idkaren bara ske i del förmodligen mindre antal fall där föreläggandet måste göras lagakraftägande.

4.4.7 Rättegångsutredningen: Enligt nu gällande regler skall KO:s föreläg­ganden godkännas av näringsidkaren för att få samma verkan som ett beslut av marknadsdomstolen. Förfarandel är i denna del utformat med rättegångsbalkens regler om strafföreläggande som förebild.

Enligt förslaget skall ett föreläggande som inte har godkänts under vissa omständigheter kunna få samma rättsverkningar som ett godkänt föreläg­gande utan alt talan behöver väckas vid marknadsdomstolen. Förutsätt­ningen är alt föreläggandets adressat underlåtit att skriftligen bestrida föreläggandet och att KO särskilt beslutat att föreläggandet skall gälla.

Det framgår inte klart av belänkandet vilken prövning KO skall göra i anslutning till sistnämnda beslut. Är prövningen av övervågande formell natur, l.ex. om den skall inskränka sig lill en kontroll av att föreläggandet delgetts på rätt sätt och att någol svar inte kommit in, liknar den i mängt och mycket tingsrättens tredskodomsprövning i ett vanligt dispositivt tvis­temål eller den prövning som görs innan slulbevis meddelas i mål om betalningsföreläggande. Skall KO däremot göra en materiell prövning av om föreläggandet varit befogat, och därvid kunna grunda sin bedömning även på maierial som kommit till KO:s kännedom efter det att föreläggan­det utfärdats, liknar prövningen mer den som en allmän domstol gör i ett mål av indispositiv karaktär.

Del ankommer kanske i och för sig inte på oss att ta ställning till vilken verkan underlåtenhet att bestrida ett föreläggande bör ha på detta speciella rättsområde. Vi vill dock mot den nyss angivna bakgrunden säga följande.

En prövning som inskränker sig lill mer formella frågor kan medföra så beaklansvärd risk för materiellt oriktiga beslut all den brukar anses svär att acceptera i mål och ärenden av indispositiv natur (jfr betänkandet s. 210). Det förefaller bl. a. av della skäl mindre lämpligt att införa en sådan ordning på just det nu aktuella rättsområdet. 15    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213


 


Prop. 1984/85:213                                                               218

Med hänsyn till de aktuella frågornas indispositiva karaktär lalar alltså enligt vär mening myckel för att KO ges befogenhet att göra en materiell prövning av föreläggandets lämplighet. En sådan ordning skulle emellertid innebära att KO åläggs uppgifter som - när det gäller frågor av indispositiv natur — brukar reserveras för domstolarna. Det kan enligt vår mening å ena sidan riktas invändningar frän principiell synpunkt mot att ett organ som även har partsfunktioner pä delta sätt ges "domaruppgifier". Om man å andra sidan anser det förenligt med KO:s ställning att hon eller han får sådana uppgifter, kanske man bör ställa frågan varför rätten alt beslula om föreläggandenas gillighet skall vara inskränkl lill just de fall där näringsid­karen inte skriftligen protesterat.

När det gäller vissa praktiska problem som uppkommer om KO ges befogenhet att beslula i de aktuella ärendena kan vi i flera hänseenden instämma i vad som sägs i en reservation och särskilt yttrande (s. 341).

Vi ställer oss helt bakom syftet med den föreslagna ordningen, nämligen att på ett enkelt sätt uppnå ett beslut om förbud eller åläggande i de fall näringsidkaren förhåller sig passiv. Som framgått av del sagda anser vi dock alt den lösning kommiltén förordar inte är invändningsfri. Ett alterna­tiv som möjligen skulle kunna vara värl att överväga i det fortsatta lag­stiftningsarbetet är att i de avsedda fallen ha kvar kravet på prövning av marknadsdomstolen men öppna möjlighet till ett särskilt enkelt förfarande i domstolen.

4.4.8    Produktåterkallelsekommittén: Del är enligt vär mening viktigt att beslutsordningen i fräga om KO:s förbuds- och informationsförelägganden inte leder till dröjsmål som innebär risker från produktsäkerhetssynpunkt. Riktlinjekommitién är enig om att den nuvarande ordningen inte är till­fredsställande men oenig om hur problemen lämpligen skall lösas. Införs ett äterkallelseinstilul, kan del innebära ytterligare skäl för att föreläggan­deinstitutet effektiviseras. Det blir då av största vikt att förelägganden kan meddelas snabbt och gälla snarast möjligt.

4.4.9    Sveriges Industriförbund: Kommittén föreslär att i MFL och AVL införs en regel som gör det möjligt för KO att besluta att ett utfärdat föreläggande, som till följd av passivitet inte godkänts inom utsatt tid, skall gälla mot den som föreläggandet riktats mot. De skäl som ligger bakom förslaget - att hindra obstruktion mot KOs förelägganden - är beaktans­värda. Förbundet menar emellertid att problemet med passivitet är av mycket liten praktisk betydelse. Vidare är den föreslagna lösningen för­enad med flera allvarliga nackdelar, vilka närmare utvecklas i såväl den reservation som ledamöterna Holm och Tengelin gjort till förslaget som i NDMs yllrande över betänkandet. Den av majoriteten föreslagna ändring­en av MFL och AVL bör därför inte genomföras.


 


Prop. 1984/85:213                                                               219

4.4.10  Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): En majoritet
inom kommittén föreslår att det införs en regel i MFL - och i AVL - om
att KO kan besluta att ett utfärdat föreläggande, som lill följd av näringsid­
karens passivitet inte godkänts inom utsatt tid, trots detta skall gälla mot
näringsidkaren. NDM finner alt reservanternas invändningar mot förslaget
väger tungt och att den alternativa ordning som de anvisar har goda skäl
för sig, NDM vill utöver vad reservanterna anfört understryka att del är
angeläget att åtgärder i det vällovliga syftet att hindra obstruktion mot KO-
föreläggandena inte utformas på sådant sätt att den av lagstiftaren åsyftade
funktionsbalansen mellan KO och MD rubbas,

Enligl NDMs mening innebär kommitténs förslag om en passivitetsregel betydande risk för att KO utvecklas till ett slags förslå instans under MD. Förutom alt della inte är godtagbart i och för sig kan en sådan regel på sikt medföra att också ärenden av inte helt trivial natur förs in i föreläggande-systemet, dvs, att spärregeln i 14 8 MFL delvis försätts ur spel.

4.4.11    Hemkonsulenternas samrådsgrupp: KO:s förelägganden ska f.n. godkännas av motparten för att fä rättslig verkan. Delta krav anser vi i likhel med kommitlén vara olämpligi. Vi stöder därför förslaget att ett föreläggande blir gällande inte bara efter godkännande utan också om vederbörande näringsidkare underiäter att meddela att han motsätter sig föreläggandet.

4.4.12    Sveriges Advokatsamfund: Kommitténs förslag att konsumentom­budsmannens förbuds- och informationsförelägganden skall kunna fä sam­ma verkan som ett beslut av marknadsdomstolen om näringsidkaren inte skriftligen motsätter sig föreläggandet, lämnar bl. a. öppet inom vilken tid sådan invändning skall ske. Det kan förmodas att tidsfristerna kommer alt bli relativt korta och risk finns därför att fristerna försitts. Risk för passivi­tet kan föreligga när en näringsidkare är okunnig och osäker om aktuella rättsliga bedömningar och inte inser föreläggandels räckvidd. Inte minst vid en utveckling mot en ökad användning av förbudsförelägganden kan därför flera sakligt sett otillfredsställande beslut befaras bli gällande pä grund av att passivitet inte längre framtvingar en prövning i marknadsdom­stolen. Med hänsyn till tidsbegränsningen av den föreslagna rätten att begära marknadsdomstolens omprövning av föreläggande som blivit gäl­lande på grund av passivitet innebär denna möjlighet inte någol tillräckligt korrektiv i sådana situationer.

Samfundet avstyrker att en sådan rättsverkan av passivitet införs, som synes sakna motsvarighet i rättssystemet i övrigt.

4.4.13 Sveriges domareförbund: Förbundet ställer sig tveksamt lill försla­
get att ett föreläggande av konsumentombudsmannen, om näringsidkaren
förhåller sig passiv till föreläggandet, skall kunna få samma rättsverkan


 


Prop. 1984/85:213                                                                 220

som ett beslut varigenom marknadsdomstolen har tagil ställning till den aktuella frågan. Utredningen ger nämligen inte belägg för att det skulle finnas något påtagligt praktiskt behov av att genomföra detla förslag.


 


Prop. 1984/85:213

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 4 § marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha följande lydelse.


Nuvarande Ivdelse'


Föreslagen lydelse


 


Saluhåller näringsidkare till kon­sument för enskilt bruk vara. som pä grund av sina egenskaper med­för sårskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdom­stolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos nä­ringsidkare och annan som handlar pä näringsidkares vägnar.

Första slyckel äger motsvarande tillämpning, om konsumenten er-bjudes all mol vederlag förvärva nyttjanderätt till vara för enskilt bruk.

Förbud enligt denna paragraf fär ej meddelas i den mån del i författ­ning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.


Saluhåller en näringsidkare lill konsumenier för enskilt bruk en vara, som på grund av sina egen­skaper medför särskild risk för ska­da på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda ho­nom att fortsätta därmed. Det­samma gäller, om varan är uppen­bart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar pä näringsid­kares vägnar.

/ den mån del behövs för alt mot­verka all en vara som avses i forsla stycket saluhålls på säll som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till an­nan näringsidkare förbud att Jörl-sätta därmed. Även ett sådant för­bud kan meddelas den som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första och andra styckena om förbud alt saluhålla varor gäller i motsvarande/b// även ifråga om förbud att erbjuda nytt­janderätt till varor mol ersällning saml förbud alt mol ersättning till­handahålla tjänster.

Förbud enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån det i för­fattning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmel­ser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skul­le fylla.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. ' Jfr prop, 1984/8.'5: 110 om konsuinenltjänstlag.


 


Prop. 1984/85:213                                                             --

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol

m. m.'

dels att 14, 15 och 18-20 88 skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a 8. av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

13 a §

0)71 en sammansliilning av nä­ringsidkare gör sannolikt all ul­gången av ett ärende som avses i 13 § andra meningen kan ha bety­dande intresse Jör medlemmarna i sammanslutningen, får marknads­domstolen på ansökan av sam­manslutningen lillåla all denna, vid sidan av enskild part. medverkar i förfarandel och därvid åberopar bevisning.

Vad som sägs i 13 § om ansökans form och innehåll tillämpas även beträffande en ansökan om med­verkan.

Parlerna skall beredas tillfälle att yttra sig över en ansökan enligt första stycket. En sådan Jår inte bi­fallas, om parten på den sida som ansökningen om medverkan avser motsätter sig detla.


14 §


Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle all vid sammanträ­de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före­bringa den utredning de vill åbero­pa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande.


Sökanden och hans motpart skall beredas lillfälle att vid sammanträ­de inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och före­bringa den utredning de vill åbero­pa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kattas till sammanträdet.


Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

' Lagen omtryckt 1984:294, Senaste lydelse av lagens rubrik 1972:732.


 


Prop. 1984/85:213

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


223


Förhandling som avses i 4 eller 5 8 konkurrenslagen (1982:729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med part. För­handlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna inför domstolen.

15 §

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a 8 meddelas utan sammanträde enligt 14 8 första stycket, om tillfreds­ställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligl 18 8 konkurrenslagen (1982: 729), förbud enligt 21 8 samma lag eller förbud eller åläggande enligt

13  8 marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 8 lagen (1971: 112) om av­talsvillkor i konsumentförhållanden kan prövas utan sammanträde enligt

14  8 första stvckel.


Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkal­lelse av tillslånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som för­budet, åläggandet eller återkallel­sen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida del inte finns anled­ning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller ålerkal­lelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som för­budet, åläggandel eller återkallel­sen avser fält tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anled­ning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. / ett ärende om förbud enligt 4 § marknadsförings­lagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligl 13 § samma lag. om synnerliga skäl föreligger.

18 § Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, all inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan beslula alt den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 88, 10 8 andra stycket, 11 8, 13 8 första stycket och 14 8 rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fräga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.


Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen hand­ling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendel. Delta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.


Part och den som medverkar en­ligt 13 a § kan även föreläggas vid vite att tillhandahälla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detla innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk na­tur.


 


Prop. 1984/85:213

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


224


I fråga om vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 8 8 rättegångsbal­ken motsvarande tillämpning. 1 stället för de där angivna beloppen 5 000 och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.


Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsdomstolen in­ställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligt vad i rättegångs­balken är föreskrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman för lalan lillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende beslämmel­serna för mål vari förlikning är tillå­ten. Skall ersättning utges av par­terna en för båda och båda för en. skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.


Den som ej är pari och inte heller medverkar enligl 13 a § och som efter kallelse av marknadsdomsto­len inställt sig inför domstolen har rätt lill ersättning enligt vad i rätte­gångsbalken är föreskrivet om er­sättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman för lalan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlik­ning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en. skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.


19 §


I marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fråga som avses i 15 a 8 avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Be­slutet sänds till parlerna samma dag som del meddelas.


1 marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fräga som avses i 15 a 8 avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Be­slut som nu nämnts och beslut som avses i 15 § andra slyckel sänds till parterna och till den som medver­kar enligl 13 a § samma dag som det meddelas.


20 §


Skall inlaga, kallelse, föreläggan­de, beslut eller annan handling till­ställas part eller annan, sker det ge­nom delgivning.

Skall ansökan, kallelse eller före­läggande tillställas part eller annan, sker det genom delgivning. Det­samma gäller beslut som sänds en­ligt 19 §. Inlaga etter annan hand­ling får tillställas part eller annan genom delgivning, om det anses er­forderligt.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföre­läggande enligt konkurrenslagen (1982:729). marknadsföringslagen (1975:1418). lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, fär inte ske enligt 12 8 delgivningslagen (1970:428), om del inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller pä annat sätt håller sig undan.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.


 


Prop. 1984/85:213                                                               225

Utdrag
LAGRÅDET
                                           PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-04-29

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller. justi­tierådet Jermsten,

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1985 har regeringen på hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1, lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),

2. lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av näringsfriheisombudsman-

nens ställföreträdare Staffan Sandström. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i marknadsföringslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Lagen om ändring i lagen om marknadsdomstol m. m.

13 a 8

1 paragrafen las upp beslämmelser om en form av intervention i vissa fall. Sålunda föresläs marknadsdomstolen - efter lämplighetsprövning — fä medge sammanslutning av näringsidkare att medverka i förfarandet vid sidan av enskild part. Regleringen är begränsad på del sättet att den inte avser ärenden enligt konkurrenslagen. För bifall till en ansökan om inter­vention förutsätts all den part, på vars sida interventionen avses ske, inte motsätter sig denna. Invervenientens medverkan innebär bl. a. rätt för honom att självständigt åberopa bevisning i ärendet. Av specialmotivering­en framgår att den för intervenienl enligt 14 kap. 11 8 rättegångsbalken gällande begränsningen alt han inte får företa rättegångshandling som strider mot partens, i princip inte gäller beträffande en intervention enligt förevarande lagrum.

Lagrådet har från principiella utgångspunkter inte någol all erinra mol förslagel. Emellertid finner lagrådel anledning all närmare beröra vissa i sammanhängd gjorda ultalanden. Sålunda har departementschefen i den allmänna motiveringen - efter redovisning av alt näringsfrihetsombuds­mannen uttryckt farhågor för att en regel av här aktuellt slag motsatsvis skulle leda till att nu föreliggande iniervenlionsmöjligheter efter förebild av rättegångsbalkens regler skulle minskas eller elimineras när del gäller andra ärenden än de i paragrafen angivna - anfört att förslagel inte är


 


Prop. 1984/85:213                                                                226

avsett att uppfattas pä ett sådant sätt och tillagt att förslagel snarare kan lämna marknadsdomstolen vägledning för någon form av analogislut, när domstolen finner omständigheterna motivera detta. Även specialmotive­ringen innehåller uttalanden i denna riktning,

1 anslutning härtill vill lagrådet till en början erinra om att lagen om marknadsdomstol m,m. i fråga om förfärandet innehåller endast vissa grundläggande beslämmelser. Det ansågs vid tillkomsten av lagen (jfr prop. 1970: 57 s. 167) att del skulle befrämja smidigheten om man inte var bunden av ett så strikt regelsystem som det rättegångsbalken innehåller. Ärendena skall emellertid, enligl vad som samtidigt uttalades, handläggas i rättegångsliknande former och i stort sett efter rättegångsbalkens prin­ciper. Härav torde följa att marknadsdomstolen, så länge uttryckliga be­stämmelser i ämnet saknas, bör vara i princip oförhindrad att analogivis tillämpa rättegångsbalkens regler om intervention, i den mån de skulle kunna anses passa in i sammanhanget. Genom den föreslagna 13 a 8 ges emellertid i lagen en särskild för ämnesområdet och dess specifika förhål­landen noggrant avpassad regel angående ett motsvarande institut. Med tillämpning av gängse lagtolkningsprinciper kan förekomsten av en sådan regel enligt lagrådets mening inte leda till annan slutsats än all lagstiftaren därmed har — om inte annal framgår direkl av lagtexten — uttömmande reglerat institutels räckvidd och innehåll i den aktuella processordningen. Det kan därför inte anses möjligt för marknadsdomstolen att efter införan­de av den nu föreslagna regeln utnyttja rättegångsbalkens interventions­regler som allmän förebild på detla område eller att analogivis använda den nya paragrafen för andra fall än där uttryckligen angivits. Det mä dock tilläggas att detta enligt lagrådets mening inte bör hindra alt marknadsdom­stolen, dä skäl därtill bedöms föreligga, tillåter någon som inte är part att i lämplig form medverka i rättegången, dock rimligen endast så länge någon av parterna inte molsälter sig del.

1 andra stycket föreskrivs att vad som sägs i 13 8 om ansökans form och innehåll tillämpas även beträffande en ansökan om medverkan. Detta innebär att ansökningen skall vara skriftlig samt alt av ansökningen skall framgå de skäl pä vilka den grundas och den utredning sökanden åberopar. I sistnämnda hänseende måste bestämmelsen från lagtekniskt synpunkt syfta pä den utredning, som sökanden vill åberopa till stöd för sin ansökan om medverkan och inte — som synes förutsatt i specialmotiveringen -utredningen i huvudfrågan. Det kan emellertid ifrågasättas om någon ut­trycklig regel om angivande av utredning behövs i detla fall. Det synes naturligare all domstolen får fritt från fall till fall bedöma om någon komplettering av ansökningen behövs ävensom bestämma i vilken ordning sökanden skall ange den utredning han vill åberopa i huvudfrågan. Lagrå­det förordar att stycket ges förslagsvis följande lydelse: "En ansökan om medverkan skall vara skriftlig och innehålla de skäl på vilka den grundas."


 


Prop. 1984/85:213


FINANSDEPARTEMENTET


Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-05-15


Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson, Anders­son, Bodström, Göransson, Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hell­ström. Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), m.m.

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslagen till

1.   lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)

2.   lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Lagrådet har lämnat förslagel lill ändring av 4 8 marknadsföringslagen utan erinran. Förslagets tredje stycke bör jämkas redaktionellt.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

13 a 8

Lagrådel har från principiella ulgångspunkier inte haft något att erinra mot förslaget. Av redovisade förarbetsuttalanden lorde enligt lagrådet följa att marknadsdomstolen, sä länge uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas, bör vara i princip oförhindrad att analogivis tillämpa rättegångsbalkens regler om intervention, i den mån de skulle kunna anses passa in i samman­hanget. Vidare uttalas all genom den föreslagna 13 a 8 i lagen emellertid ges en särskild och för ämnesområdet och dess specifika förhållanden noggrant avpassad regel angående ett motsvarande institut. Med tillämp-

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 februari 198..


 


Prop. 1984/85:213                                                                228

ning av gängse lagtolkningsprinciper kan enligt lagrådets mening före­komsten av en sådan regel inte leda till annan slutsats än att lagstiftaren därmed har - om inte annat framgår direkt av lagtexten - uttömmande reglerat institutets räckvidd och innehåll i den aktuella processordningen. Lagrådel har vidare uttalat att del därt"ör inte kan anses möjligt för mark­nadsdomstolen att efter införande av den nu föreslagna regeln utnyttja rättegångsbalkens interventionsregler som allmän förebild pä detta område eller att analogivis använda den nya paragrafen för andra fall än där uttryckligen angivits. Därutöver har anförts att delta dock inte bör hindra alt marknadsdomstolen, dä skäl därtill bedöms föreligga, tillåter någon som inte är part att i lämplig form medverka i rättegången, dock rimligen endast så länge någon av parlerna inte motsätter sig del.

Jag vill framhålla att meningen med den föreslagna regeln i 13 a 8 är att - såviil rör just sammanslutningar av näringsidkare samt den kategori av ärenden som avses i 13 8 andra meningen lagen om marknadsdomstol m. m. - skapa en uttrycklig befogenhet att medverka i förfarandet i mark­nadsdomstolen. Denna kategori omfattar ärenden enligt marknadsförings­lagen (1975: 1418). lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållan­den och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Regeln i 13 a 8 skall ha betydelse endast beträffande den däri behandlade frågan om rått för sammanslutningar av näringsidkare att delta i förfarandet i dessa ärenden. Avsikten är inte att rubba de möjligheter alt medverka i förfaran­det som f.n. i övrigt kan föreligga, genom en analogisk tillämpning av rättegångsbalkens regler om intervention eller i annan form som marknads­domstolen finner möjlig (jfr s. 57 f. i remissprotokollet).

Beträffande ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729) bör av skäl som redovisats i lagrådsremissen inte nu införas en reglering motsvarande den i 13 a 8. De möjligheter alt medverka i förfarandet som f.n. kan föreligga skall alltså bestå.

Mot bakgrund av vad lagrådet har uttalat bör i 13 a 8 uttryckligen markeras alt det här rör sig om en reglering endast beträffande den genom lagrummet särskilt beskrivna situationen. I ett nytt första stycke bör därför ges en föreskrift av innebörd alt i fråga om rätt för sammanslutningar av näringsidkare att medverka i ärenden som avses i 13 8 andra meningen gäller de i paragrafen följande, särskilda reglerna. Detla föranleder en redaktionell ändring i del stycke som motsvarar första stycket i det lill lagrådet remitterade förslaget.

Jag delar lagrådets uppfattning om hur 13 a 8 andra stycket i det remitte­rade förslaget bör avfattas i sak. I princip kan jag ansluta mig till vad som har åberopats till stöd för uppfattningen, I anslutning till vad lagrådet uttalat vill jag framhålla att det mäste vara möjligt för marknadsdomstolen att i ett enskilt fall begära uppgift om vilken bevisning som den sökande


 


Prop. 1984/85:213                                                 229

kan vilja åberopa om ansökningen om medverkan bifalls. Närmare känne­dom om detta kan ju erfordras för ställningstagandet i lämplighetsfrägan.

Därutöver bör göras några smärre, redaktionella jämkningar i 13 a 8 sista stycket, i 18 8 andra stycket och i 20 8 första stycket.

2    Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden lagt fram.


 


Prop. 1984/85:213                                                               230

Innehåll                                                                                Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................. ..... 1

Propositionens lagförslag  ................................................       3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1985            7

1   Inledning  ....................................................................... ..... 7

2   Allmän motivering    ........................................................ ..... 9

2.)  Konsumenlpoliliska mål och medel - en bakgrundsbeskrivning   9

2.2    Principiell och praktisk utvärdering av riktlinjesystemel               15

2.3    Näringslivels egenåtgärder för alt lösa konsumenlproblem   ...   18

2.4    Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel   ......     30

2.5    Information   .............................................................     36

2.6    Produktsäkerhet   ..................................................... ... 38

2.6.1.......................................................................... Produktsäkerhetsbestämmelsen                          38

2.6.1.1     Utvidgning till tjänster?   ....................... ... 38

2.6.1.2     Skall ett säljförbud få riktas mol tidigare säljled?     41

 

2.6.2    Frågan om ett bemyndigande för regeringen att uifärda straffsanktionerade regler om produktsäkerhet   ............................................ ... 44

2.6.3    Konsumentköplagens felbegrepp   ................... ... 46

2.6.4    Förslaget om ett skaderapporteringssyslem  ...     48

2.7 Processen i marknadsdomstolen, m.m.......................     49

2.7.1     Frågan om direkl talerält för företagen   .......... ... 50

2.7.2     Underlaget för marknadsdomstolens beslut   ..     54

 

2.7.2.1     Situationen då yrkandet medgivits  ....... ... 55

2.7.2.2     Branschorganisationers medverkan i processen      56

2.7.2.3     Fastställelsetalan samt möjligheten att föra talan utan förbudsyrkande m.m                       60

 

2.7.3     Interimistiska förbudsbeslut   ........................... ... 62

2.7.4     Vissa andra rättegångsfrågor .......................... ... 64

2.7.5     Konsumentombudsmannens förelägganden   .. ... 67

 

2.8    Ikraftträdande m.m....................................................     69

2.9    Resursbehov   ........................................................... ... 69

 

3   Upprättade lagförslag  ................................................... ... 70

4   Specialmotivering   ......................................................... ... 70

 

4.1    Förslaget    till    lag    om    ändring    i    marknadsföringslagen (1975: 1418)                    70

4.2    Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknads­domstol m.m             82

 

5    Hemställan   ...................................................................    92

6    Beslut    .........................................................................    92

Bilaga I      Sammanfattning av riktlinjekommitténs betänkande   .... 93

Bilaga 2     Riktlinjekommitténs lagförslag   ....................... 100

Bilaga 3     Sammanställning av remissyttranden över riktlinjekom.-

mitténs betänkande  ......................................... 106

Bilaga 4     Lagrådsremissens lagförslag   ........................ 221

Utdrag av lagrådets protokoll den 29 april 1985    ........... 225

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1985   ,,.,           227

Norstedts Trycken, Stockholm 1985