Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1984/85:208 Regeringens proposition

1984/85:208

om ansvarighet för lokala kabelsändningar, m. m.;

beslutad den 25 april 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I en proposition, som nyligen har avlämnats till riksdagen, behandlas frågor om lokala kabelsändningar av ljudradio- och TV-program till all­mänheten. Sådan verksamhet skall bli möjlig enligt regler i en särskild lag om lokala kabelsändningar.

1 denna proposition föreslås en särskild lag om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Regleringen stämmer i stor utsträckning överens med de särskilda ansvarsregler som gäller för pressen, Sveriges Radio och närra­dion.

1    Riksdagen 1984185. I saml. Nr 208

 

Prop. 1984/85:208                                                               2

1    Förslag till

Lag om ansvarighet för lokala kabelsändningar

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram
(radioprogram), som sänds med stöd av lagen (1985:000) om lokala kabel­
sändningar och som består i sådana egensändningar som avses i den lagen.

Föreskrifterna i 2 §, 5 § andra stycket, 7 § första, tredje och fjärde styckena samt 8-9 a §§ radioansvarighetslagen (1966:756) är tillämpliga pä radioprogram som anges i första stycket. Därvid skall vad som sägs om radioprogram, programföretag och radioansvarighetslagen i stället avse program som anges i första stycket, den som bedriver egensändningar respektive denna lag.

Andra stycket gäller inte program eller delar av program som består i en direktsändning av en dagshändelse eller av en sådan gudstjänst eller offent­lig tillställning som anordnas av någon annan än den som bedriver egen-sändningen. Inte heller gäller 4-7 §§ denna lag sädana program eller delar av program.

1 frågor som inte behandlas i de angivna föreskrifterna i radioansvarig­hetslagen eller i denna lag gäller vad som föreskrivs i andra författningar.

2 § Den som avser att bedriva egensändningar skall för programverk­
samheten utse en programutgivare med uppgift att förebygga ytlrandefri­
hetsbrott. Ett lokalt kabelsändarförelag får utse en programutgivare för
varje kanal. Ställs sändningstid till förfogande för annan enligt 23 § första
siycket lagen (1985:000) om lokala kabelsändningar, får kabelsändarföre­
tagel utse en särskild programutgivare för de program som sänds under
denna tid. Mot programutgivarens vilja fär ingenting sändas i den verksam­
het för vilken han är utsedd.

En programutgivare skall vara myndig och ha hemvist i Sverige. Han får inte vara i konkurstillstånd. Den som skall bedriva egensändningar skall anmäla vem som är programutgivare till kabelnämnden.

Om den som är utsedd till programutgivare inte längre är behörig eller om hans uppdrag upphör, skall den som bedriver egensändningarna ome­delbart utse en ny programulgivare. Sådan skyldighet gäller dock inte i fråga om särskilda programutgivare.

3 § Den som skall bedriva egensändningar får utse en eller fiera personer
att vara ställföreträdare för en programulgivare.

Föreskrifterna i 2 § andra stycket tillämpas också i fråga om ställföreträ­dare. Även bestämmelsen i 2 § första stycket fjärde meningen gäller i fråga om ställföreträdare, om denne tjänstgör i programutgivarens ställe.

4 S Varje egensändning av ett radioprogram skall avslutas med uppgift
om vem som bedriver sändningen. Om en särskild programutgivare eller
en ställföreträdare för programutgivaren skall ansvara för programmet,
skall uppgift samtidigt lämnas om att denne tjänstgör som programutgi­
vare.

5 § Den som är anmäld som programutgivare är ansvarig för yttrandefri­
hetsbrott i program som sänds i den verksamhet för vilken han är utsedd.
En särskild programutgivare är dock ansvarig för ett program endast om

 

Prop. 1984/85:208                                                                  3

han i sändningen av programmet anges vara programutgivare. Har en anmäld ställföreträdare tjänstgjort i programutgivarens ställe, är han an­svarig för programmet, om han i sändningen av programmet anges tjänst­göra som programutgivare.

Om någon behörig programutgivare eller ställföreträdare inte finns an­mäld, vilar det ansvar för ytlrandefrihetsbrott som programutgivaren eller ställföreträdaren skulle ha burit i stället på den som skall utse programutgi­vare. Detsamma gäller om uppdraget som programutgivare eller ställföre­trädare har upphört.

Ansvar för yttrandefrihetsbrott i radioprogram eller för medverkan till ett sådant brott får inte ådömas någon annan än den som är ansvarig enligl första eller andra stycket.

6 § För skada på grund av yttrandefrihetsbrott i ett radioprogram svarar
den som enligt 5 § är ansvarig för brottet.

Den som har bedrivit egensändningen är skyldig att ersätta skadan tillsammans med den som är ansvarig för brottet.

Skadeståndsskyldighel får inte åläggas någon annan än den som är ansvarig för skadan enligt första eller andra stycket.

7   § Den som enligt 5 eller 6 § är ansvarig för innehållet i ett radiopro­gram skall anses ha haft kännedom om innehållet och ha medgett att programmet sändes.

8   § Den som bedriver egensändningarna skall se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen. Räll att kostnadsfritt la del av en sådan inspelning och få en utskrift av vad som har yttrats i programmet har

 

1.   justitiekanslern,

2.   en enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott mol honom har begåtts i programmet eller att han har lidit skada pä grund av ett ytlrande­frihetsbrott i programmet, om det inte är uppenbart all han inte berörs av programmet på ett sådant sätl alt han kan vara målsägande.

9 § Den som uppsålligen eller av oaktsamhet underiäter att fullgöra
någon av sina skyldigheter enligt 8 § döms till böter eller fängelse i högst
ett år.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för brott som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

 

Prop. 1984/85:208                                                                4

2   Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

36 kap. 5 §'

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 S eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980: 100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller mä advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstings­kommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrolls dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Den som till följd av 9 kap. 4 S sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får inte höras som vittne om dem, utan att det är medgivet i lag eller att den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrolls honom, med mindre parten med­giver, att del mä yppas.

Ulan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund inlager motsvarande ställning mä icke höras som vittne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit.

Den som har tystnadsplikt enligt Den som har lystnadsplikt enligt

3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen,
9 § radioansvarighelslagen (1966: 9 § radioansvarighelslagen (1966:
756), 1 § lagen (1982:460) om an- 756), 1 § lagen (1982:460) om an­
svarighet för närradio eUer 11 eller svårighet för närtadio, 11 eller 16 §
16 § lagen (1982:521) om ansvarig- lagen (1982:521) om ansvarighet för
het för radio- och kassettidningar radio- och kassettidningar etter I §
får höras som vittne om förhållan- lagen (1985:000) om ansvarighet
den som tystnadsplikten avser en- för lokala kabelsändningar får hö-
dasl i den män det föreskrivs i ras som vittne om förhållanden som
nämnda paragrafer.             tystnadsplikten avser endast i den

män det föreskrivs i nämnda para­grafer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

' Senaste lydelse  1983:497.  Här angiven lydelse av andra siycket enligt prop. 1984/85: 133. Nuvarande lydelse av sjätte stycket enligt prop. 1984/85: 167.

 

Prop. 1984/85:208                                                               5

3   Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. I  S   sekretesslagen (1980: 100)' skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop. 1984/85:167          Föreslagen lydelse

16 kap.

1 § Att friheten enligt I kap. 1 § tryckfrihetsförordningen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket I och 2 samt 5 § 1 och 2 samma förordning. De fall av uppsåtligl åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 3 tryckfrihetsförordningen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

2. 3 kap. 3 § tryckfrihetsförord­ningen, 9 § radioansvarighelslagen (1966:756), 1 § lagen (1982: 460) om ansvarighet för närradio eller 11 el­ler 16 § lagen (1982:521) om ansva­righet för radio- och kassettidningar

2. 3 kap. 3 § tryckfrihetsförord­ningen, 9 § radioansvarighelslagen (1966:756), I § lagen (1982: 460) om ansvarighet för närradio, 11 eller 16 § lagen (1982:521) om ansvarig­het för radio- och kassettidningar eller 1 § tagen (1985:000) om an­svarighet för lokala kabdsändnlng-

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

Lagen omlryckl 1982: 1106.

 

Prop. 1984/85:208                                                               6

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av

filmer och videogram med våldsinslag

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 § Denna lag gäller inte

1.    offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen
(1959:348) med särskilda beslämmelser om biografföreslällningar m. m.,

2.    sändningar av televisionspro-    2. sändningar av televisionspro­
gram som sker med stöd av 5 §  gram som sker med stöd av 5 §
första eller tredje siycket radiola- första eller tredje stycket radiola­
gen (1966:755) eller med slöd av    gen (1966:755) eller med stöd av
lagen (1978:479) om försöksverk-   tillstånd enhgt lagen (1985:000) om
samhet med närradio.                 lokala kabelsändningar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Äldre beslämmelser gäller dock fortfarande i fråga om sändningar med stöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

Lagen omtryckt 1982: 563.

 

Prop. 1984/85:208

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-04-25

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson. Leijon, Peterson, Göransson, Gradin, R. Carlsson. Holmberg, Hellström. Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ansvarighet för lokala kabelsändningar, m. m.

1    Inledning

Yttrandefriheten i rundradiosändningar — dvs. ljudradio- och TV-sänd­ningar som är avsedda för allmänheten — regleras främst i radioansvarig­helslagen (1966:756, ändrad senast 1978:477; RAL), som bygger pä tryck­frihetsförordningens (TF, omtryckt 1982:941) regler om periodiska skrifter. RAL är tillämplig på program som sänds av något av Sveriges Radio-koncernens programföretag.

I lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio (LAN) finns regler om yttrandefriheten i närradiosändningar, dvs. lokalt begränsade rundradio­sändningar av program som sänds av sammanslutningar som har fått tillstånd att sända närradio. Denna lag hänvisar i stor utsträckning till RAL.

År 1982 tillkallade chefen för utbildningsdepartementet en kommitté (U 1982:07) med uppdrag att utreda bl. a. frågor om radio- och TV-sändningar i kabelnät'. Kommittén, som antog namnet massmediekommiltén, avgav sommaren 1984 belänkandet (SOU 1984:65) Via satellit och kabel. Betän­kandet innehåller bl. a. förslag lill dels en lag om kabelsändning, dels en särskild ansvarighetslag för sändningarna. Förslaget lill en sådan ansvarig­hetslag bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga I.

' Ledamöter vid betänkandets avlämnande: kanslichefen Leif Andersson, ordföran­de, sakkunnige Björn Andersson, riksdagsledamöterna Georg Andersson och An­ders Björck, direktören Bert Levin saml riksdagsledamöterna Sven-Erik Nordin och Yvonne Sandberg-Fries.

 

Prop. 1984/85:208                                                                  8

Betänkandet har remissbehandlats. Av de sammanlagt omkring 150 myndigheter, organisationer och andra instanser som har yttrat sig över betänkandet har bara vissa särskilt berört förslaget till ansvarighetslag. Dessa instanser är justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ), Göta hovrätt, televerket, näringsfrihetsombudsmannen, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, institutionsstyrelsen för journalist­högskolan vid Stockholms universitet, juridiska fakullelsstyrelsens forsk­ningsnämnd vid Lunds universitet, statens kulturråd, radionämnden, stats­kontoret, närradiokommiltén (U 1978: 11), Sveriges Radio AB, Sveriges Lokalradio AB, Tidningarnas Arbetsgivareförening, Tjänstemännens Cen­tralorganisation (TCO), Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samar­belsnämnd (KLYS), Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgi­vareföreningen. Smålandspostens Boktryckeri AB, Sundsvalls Tidning, utbildnings- och kulturnämnden vid Norrbottens läns landsting. Publicist­klubben och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Jag kommer att redogöra för dessa yttranden i det följande.

Pä grundval av kommitténs förslag beslutade regeringen den 11 april 1985 efter hemställan av statsrådet Göransson en proposition om radio-och TV-sändningar i kabelnät (prop. 1984/85: 199). Verksamheten föreslås reglerad i en särskild lag om lokala kabelsändningar. 1 den beslutade propositionen finns en förteckning över samtliga remissinstanser. En redo­görelse för huvuddragen i propositionen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

För min del vill jag nu la upp frågan om en lag om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Eftersom en sådan lag bör bygga på samma principer som gäller för pressen, Sveriges Radio och närradion bör en redogörelse för ansvarighetsreglerna i TF, RAL och LAN fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2    Föredraganden

2.1 Allmänt om utformningen av ansvarighetsreglerna

Mitt förslag: Något särskilt straff- eller skadeslåndsrältsligt ansvar skall inte gälla för den som har fält tillstånd enligt lagen om lokala kabelsänd­ningar lill samtidig och oförändrad vidaresändning av satellitprogram i kabelnät (satellitsändning). För andra slag av tillståndsplikliga ljudra­dio- och TV-sändningar i kabelnät (egensändningar) skall det däremot finnas särskilda ansvarighetsregler. Regleringen av ansvaret för egen­sändningar tas in i en särskild lag, benämnd lag om ansvarighet för lokala kabelsändningar (i det följande kallad ansvarighetslagen). Ansva­righetslagen skall anknyta till lagen om lokala kabelsändningar. Direkt­sändningar av dagshändelser eller av gudstjänster eller offentliga till­ställningar, som anordnas av någon annan än den som sänder program­met eller programinslaget, undantas frän de särskilda ansvarighetsreg­lerna.

 

Prop. 1984/85:208                                                               9

Kommitténs förslag: 1 sak detsamma som mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i denna del godtar i princip kommitténs förslag. Institutionsstyrelsen för journalisthög­skolan vid Stockholms universitet samt utbildnings- och kulturnämnden vid Norrbottens läns landsting efterlyser dock särskilda ansvarighetsregler också i fråga om satellitsändningar. Enligt KLYS och Svenska Journalist­förbundet borde det vara möjligt att inarbeta ansvarsreglerna i RAL. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande förklarar att förbundet inte kan acceptera en undantagsbestämmelse för direktsändningar.

Skälen för mitt förslag: TF:s regler om ensamansvar, ansvarsfrihet för meddelare och rätt till anonymitet utgör ett mycket värdefullt skydd för nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i värl land. Det är därför naturligt att regler av motsvarande slag har införts för programverksamheten i etermedierna. I likhet med kommitlén och remissinstanserna anser jag det vara en naturlig utgångspunkt att det också för programverksamheten i kabelnät bör finnas särskilda ansvarighetsregler av samma slag.

Liksom kommittén anser jag alt en reglering som bygger på TF: s prin­ciper förutsätter en ordning enligl vilken den som blir ansvarig har faktisk möjlighet att i förväg kontrollera vad som förekommer i programmen, antingen själv eller med hjälp av andra. Som kommitlén har utvecklat kan man normalt inte räkna med att någon sådan kontroll skall kunna utövas i fråga om sådana program frän satelliter som sänds vidare i oförändrad form samtidigt som de las emot. Konsekvensen av delta är att det inte bör komma ifråga att införa särskilda ansvarighetsregler för dessa satellitpro­gram. Denna slutsats har kommittén kommit fram till och den har inte mött annat än någon enstaka invändning under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig till denna uppfattning. Jag förordar därför att sädana satellit­sändningar lämnas utanför en särskild ansvarighetslagstiftning såväl när det är fräga om sändningar från direktsändande satelliter som när det gäller sändningar från satelliter i fast trafik.

Detta betyder alt allmänna straff- och skadeståndsrättsliga regler i prin­cip blir tillämpliga på dessa sändningar. Som kommitlén har funnit blir det dock i förekommande fall sannolikt ofta så att ingen kommer att kunna dömas i Sverige. Det torde nämligen endast i undantagsfall gå att visa att de som bedriver sändningarna här i landet har gjort sig skyldiga till att uppsålligen eller av oaktsamhet ha spritt ell program med eit i och för sig straffbart innehåll.

Andra slag av tillståndsplikliga ljudradio- och TV- sändningar i kabelnät (egensändningar) måste emellertid i princip likställas med Sveriges Radios och närtadions sändningar när det gäller frågan om hur det straff- och skadeståndsrältsliga ansvaret bör regleras. Liksom kommittén och remiss­instanserna anser jag således alt det för program i egensändningar bör

ti    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 208

 

Prop. 1984/85:208                                                                   10

finnas en reglering av det yllrandefrihelsrättsliga ansvaret som anknyter till gällande ansvarighetslagsiiftning i fräga om radio- och TV-program. Regleringen bör ges formen av en särskild ansvarighetslag.

1 detla sammanhang bör det påpekas alt de radiorättsliga ansvarighets­reglerna kommer att ses över i samband med den beredning av yltrandefri­hetsulredningens (Ju 1977: 10) betänkande (SOU 1983: 70) Värna yttrande­friheten, som f.n. pågår inom justitiedepartementet. Betänkandet innehål­ler ett förslag till yttrandefrihetsgrundlag. Förslaget avser yttranden som görs offentliga bl. a. i program i eter- eller trådsändning. Avsikten är att förslag med anledning av detta betänkande skall kunna behandlas av riksdagen i anslutning lill 1988 års val. Frågan om en mera enhetlig regle­ring av ansvaret för radio- och TV-program kommer att tas upp i detta sammanhang.

Ansvarighetslagen bör som framgått ovan utformas i nära anslutning till bestämmelserna i TF, RAL och LAN. Den nya lagen bör lämpligen pä samma sätt som LAN utformas sä att hänvisningar i största möjliga ut­sträckning görs till RAL. Man slipper då nästan likalydande paragrafer i den nya ansvarighetslagen, vilket skulle ha varit alternativet.

Ansvarighetslagens tillämpningsområde bör som kommittén har föresla­git i princip anknyta till lagen om lokala kabelsändningar. Denna avgräns­ning av tillämpningsområdet kommer att innebära att sådana rundradio­sändningar i kabel som enbart kan las emot i bostäder och som inte når fler än 50 bostäder, kommer att falla utanför de särskilda ansvarighelsreglernas tillämpningsområde och bli att bedöma enligt allmänna regler. Jag anser emellertid alt man kan godta denna konsekvens med hänsyn lill att sådana sändningar får anses ha förhållandevis liten betydelse för yttrande- och informationsfriheten. Frågan om en särskild reglering av ansvaret för denna typ av sändningar får övervägas på nytt i samband med beredningen av yltrandefrihetsulredningens förslag.

Programverksamheten i de kabelnät som kommer all byggas torde till viss del komma all beslå i direktsändningar av t. ex. sportevenemang och liknande offentliga tillställningar, som anordnas av någon annan än den som har sändningstillstånd. Kännetecknande för direktsändningar av det nu nämnda slaget är att programmet passivt, ulan redigering eller bearbet­ning eller någon annan akliv åtgärd från den som sänder, speglar något som tilldrar sig oberoende av sändningen. I likhel med kommittén anser jag att del skulle vara konstlat all ha särskilda ansvarighetsregler för sådana sändningar (jfr prop. 1966: 156 s. 46). De direktsändningar som bör undan­tas från de särskilda reglerna bör vara av samma slag som dem som undantas i 1 § andra siycket RAL. Jag delar också kommitléns uppfattning all del inte synes föreligga något praktiskt behov av alt undanta andra direktsändningar så som har skett i 4 § andra stycket RAL, dvs. pä det sättet att ansvaret enligt ett särskilt beslut läggs på de framträdande själva.

 

Prop. 1984/85:208

2.2 Ansvaret för egensändningar

Mitt förslag: För de lokala kabelsändarförelagens egensändningar skall programulgivare utses av företaget. En programutgivare skall ulses för det samlade utbudet av program antingen i företagets samtliga kanaler eller i varje kanal. En särskild programutgivare skall kunna utses av företaget för program som sänds pä sändningslid som ställs lill förfo­gande för annan. Förelaget får utse en eller flera personer att vara ställföreträdare för en programutgivare.

I fråga om andra egensändningar - dvs. sädana som sker i kanaler som tillståndshavaren har upplåtit till någon annan - skall programulgi­vare utses av den som bedriver sändningarna. Denne fär utse en eller flera ställföreträdare.

Kommitténs förslag: För lokala kabelsändarföretags egensändningar skall programulgivare ulses av ordföranden i företagets styrelse eller, efter bemyndigande av denne, av företagets chef för varje program som sänds med stöd av förelagels tillstånd att bedriva egensändningar.

I fråga om egensändningar i upplåtna kanaler skall tillståndshavaren -dvs. det lokala kabelsändarföretagel eller nätinnehavaren - utse program­ulgivare för varje program.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har ingen erinran mot kommitténs förslag utom såvitt avser frågan om vem som skall utse programutgivare i upplåtna kanaler. Genomgående förordas alt programutgivare skall utses av den som verkligen sänder. Denna upp­fattning har televerket, institutionsstyrelsen för journalisthögskolan vid Stockholms universitet, en ledamot av Sveriges Radios styrelse, Sveriges Lokalradio AB, Tidningarnas Arbetsgivareförening, TCO, Svenska Jour­nalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Smålandspostens Boktryckeri AB, Sundsvalls Tidning, utbildnings- och kulturnämnden vid Norrbollens läns landsting saml Publicistklubben. Även majoriteten i Sve­riges Radios styrelse har pekat på komplikationer som kommitléns förslag medför.

Skälen för mitt förslag:

Programutgivare för egensändningar av lokala kabelsändarförelag

Jag vill först anmärka att frågor om ansvaret för bl. a. radio och TV också har berörts av yttrandefrihetsutredningen i betänkandet Värna ytt­randefriheten. Utredningen anser att enhetliga regler om ansvarigheten för innehållet i överföringar av ljud eller av bild med eller utan ljud bör gälla. Reglerna bör enligt utredningen utformas som ell ensamansvar för i första hand en särskilt utsedd utgivare eller programansvarig och, om någon

 

Prop. 1984/85:208                                                                  12

sådan inte utsetts, för den som driver verksamheten. Enligt utredningen bör huvudregeln vara att del utses en ansvarig för del samlade programin­nehållet.

1 likhet med yttrandefrihetsutredningen men lill skillnad frän massme­diekommittén anser jag att den ordning, som gäller för programföretagen inom Sveriges Radio med en utgivare för varje sänt program, inte passar särskilt väl för andra sändningsföretag. Systemet förutsätter att en förteck­ning fortlöpande förs över vem som är ansvarig för varje program. En sådan skyldighet kan åläggas ett stort och väl organiserat företag där behövlig kontroll kan utövas. För andra sändningsföretag bör väljas den lösning som har valls i lagstiftningen om närradiosändningar, nämligen att ansvarigheten i princip omfattar hela programutbudet.

Jag anser alltså att reglerna om programutgivare närmast bör utformas efter förebild av TF: s beslämmelser om utgivare för periodisk skrift och LAN:s regler om programutgivare. Det innebär att programutgivare bör ulses av det kabelsändarförelag som avser att bedriva egensändningar. Det bör inte lämpligen i lag anges någon särskild befattningshavare inom före­laget som skall utse programutgivare. Utgivaren bör ha ansvaret för det samlade utbudet av radio- och TV-program som sänds med stöd av kabel­företagels tillstånd. Om företaget disponerar över mer än en kanal bör det kunna utse en progamutgivare för varje kanal. Programulgivare skall såle­des inte förordnas för varje program för sig.

Kabelsändarföretagel bör i likhet med vad som gäller enligt TF och LAN också ha möjlighet att utse en eller flera ställföreträdare som kan träda i stället för en ordinarie programutgivare.

Enligt lagen om lokala kabelsändningar skall de lokala kabelsändarföre­tagen med stöd av sina sändningstillstånd kunna ställa sändningstid till förfogande för andra, l.ex. lokala sammanslutningar. Även i det senare fallet skall kabelsändarföretagel sörja för att de programregler som gäller iakttas. Kabelsändarföretagel är i det fallet också ansvarigt för att inte någon viss kategori av intressenter otillbörligt gynnas eller missgynnas. Mot denna bakgrund anser jag liksom kommiltén och remissinstanserna att det bör ankomma pä kabelsändarföretagel alt utse programutgivare också för de program som sänds av någon annan men med stöd av företagels tillstånd att bedriva egensändningar.

Det bör dock finnas en möjlighet för kabelsändarföretagel att i speciella fall utse en särskild programutgivare för program som sänds när förelaget har utnyttjat sin rätt att ställa sändningslid till förfogande för annan. För de program som sänds på sådan lid kan företaget i sä fall utse en representant för den sändande intressenten lill särskild programulgivare. Självfallet måste både denne intressent och den utsedde utgivaren vara införstådda med ett sådant beslut. En särskild utgivare bör kunna utses för varje intressent för vilken sändningstid har ställts till förfogande. Jag vill dock betona att huvudregeln bör vara att kabelsändarföretagel utser en pro-

 

Prop. 1984/85:208                                                                 13

gramutgivare för det samlade utbudet av program antingen i förelagets samtliga kanaler eller i varje kanal. Möjligheten för företaget all utse en särskild programutgivare synes av praktiska skäl böra användas sparsamt. Ett fall där möjligheten skulle kunna utnyttjas är när tid ställs till förfogan­de för en ortstidning.

I övrigt bör reglerna om programutgivare och ställföreträdare utformas efter förebild i TF och LAN.

Programulgivare för egensändningar i upplåtna kanaler

Kommitténs förslag om vem som skall utse programutgivare när det gäller program i upplåtna kanaler har utsatts för betydande kritik. Jag anser att kritiken är sakligt motiverad. Den som bedriver egensändningar i sådana kanaler bör i det nu aktuella hänseendet anses ha trätt i stället för den som har själva sändningstillståndet. Härav följer all den som bedriver egensändningar i en upplåten kanal skall utse programutgivare för den programverksamheten och att han i andra hand skall ha ansvaret för yttrandefrihetsbrott i egensändningarna. Tillståndshavaren bör således inte kunna åläggas något ansvar för yttrandefrihetsbrott i program i upp­låtna kanaler.

Enligt kommitléns förslag skall det också i detla fall utses en programut­givare för varje program. För min del anser jag att samma regler bör gälla för programutgivare i detta fall som när det gäller de egensändningar som ett lokall kabelsändarförelag självt bedriver.

Gemensamma frågor

Reglerna i TF om ansvarig utgivare och i RAL och LAN om programut­givare syftar bl. a. till all det skall vara lätt för allmänheten att ta reda pä vem som är ansvarig för skriften eller programmet.

Även när det gäller ansvarigheten i fräga om egensändningar är det viktigt att det utåt framstår klart och otvetydigt vem som bär ansvaret. Det bör därför föreskrivas att den som bedriver egensändningar skall anmäla lill en särskild myndighet vem som har utsetts till programutgivare, sär­skild programulgivare eller ställföreträdare. Allmänheten kan då vända sig till denna myndighet för att få upplysningar. Enligt min mening är del naturiigt alt del blir kabelnämnden som får till uppgift att la emot sådana anmälningar.

Eftersom del kan finnas särskilda programutgivare och en eller flera ställföreträdare för en programutgivare bör uppgift om vem som tjänstgör som programulgivare lämnas i sändningar av program för vilka en särskild programutgivare eller ställföreträdare ansvarar i den ordinarie programut­givarens ställe. Någon upplysning om alt den ordinarie programulgivaren tjänstgör behövs däremot inte. Saknas i en sändning uppgift om att någon annan tjänstgör som programutgivare, bör ansvaret vila pä den ordinarie programulgivaren. Genom en sådan ordning underlättas förfarandet för

 

Prop. 1984/85:208                                                                   14

den som bedriver egensändningar samtidigt som det skapas tillräckliga garantier för alt man i efterhand kan fastställa vem som har varit ansvarig för en viss sändning (jfr 8 § LAN). I sändningen bör del anges vem som sänder programmet. Jag anser att de uppgifter som nu har nämnts bör lämnas i slutet av ett program (jfr 4 § LAN).

Enligt min mening är det naturligt att den som skall förordna programut­givare är ansvarig i andra hand för innehållet i egensändningarna, dvs. om programutgivare inie har utsetts eller uppgift härom inte anmälts före sändning eller om programutgivaren inte är behörig e.d.

I likhel med kommittén anser jag all skadeslåndsskyldigheten efter mönster av den övriga ansvarighetslagstiflningen bör åvila den som har sänt programmet solidariskt med den slraffräiisligl ansvarige.

I prop. 1984/85: 199 har föreslagits en bestämmelse i lagen om lokala kabelsändningar som tillåter alt kabelnämnden återkallar tillståndet att bedriva egensändningar om kabelsändarföretagel sänder program ulan alt behörig programulgivare finns. Med denna ordning kan det inte anses nödvändigt att i ansvarighetslagen införa särskilda straffbestämmelser för den som underlåter att utse programutgivare eller som lämnar oriktiga uppgifter i en anmälan (jfr prop. 1981/82:92 s. 10).

1 6 och 7 §§ förordningen (1967: 226) om tillämpningen av radioansvarig­hetslagen (1966:756) och i 8 § LAN finns föreskrifter om skyldighet att ombesörja upptagning av radioprogram och alt låta JK och allmänheten ta del av sådana upptagningar. Enligt min mening bör bestämmelser av sam­ma innebörd gälla också för program i egensändningar. 1 likhet med vad massmediekommiltén har förordat och vad radionämnden har tillstyrkt i sitt remissyttrande förordar jag en bevarandelid på sex månader. Jag delar alltså inte närradiokommilléns uppfattning all sex månaders bevarandelid för sådana upptagningar av program är onödigt lång. Jag vill i samman­hanget särskilt framhålla alt allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott enligl 9 § RAL och 1 § LAN skall väckas inom sex månader från det att ell program sändes. Delsamma bör gälla enligt den nya ansvarighetslagen.

Även i andra, här inte särskilt behandlade avseenden bör ansvarighetsla­gen utformas efter förebild i RAL och LAN.

Den nya regleringen bör medföra vissa följdändringar i rättegångsbal­ken, sekretesslagen (1980: 100, omlryckl 1982: 1106, ändrad senast 1985:8) och lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag (omlryckl 1982:563).

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ansvarighet för lokala kabelsändningar,

 

Prop. 1984/85:208                                                                 15

2.    lag om ändring i rättegångsbalken,

3.    lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

4.    lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag.

4    Specialmotivering

4.1 Lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar

/ §

Första stycket anger ansvarighetslagens tillämpningsområde. Detta har behandlats i avsnitt 2.1.

Andra stycket motsvarar 1 § andra stycket LAN. Bestämmelserna inne­bär att RAL: s föreskrifter om vad som är missbruk av yttrandefriheten (2 §), meddelarskydd m. m. (5 § andra siycket, 7 § första, tredje och fjärde styckena), forum i mål om yttrandefrihetsbrott m. m. (8 §), tystnadsplikt (9 §) och efterforskningsförbud (9 a §) är tillämpliga också på egensänd­ningar i kabelnät. Eftersom dessa bestämmelser i RAL innehåller ullryck som inte ulan vidare kan tillämpas på egensändningar, anges alt RAL: s begrepp radioprogram och programföretag i stället skall avse radioprogram som beslår i egensändningar resp. den som - enligt 8 § andra siycket eller 25 § första siycket lagen om lokala kabelsändningar - har tillstånd att bedriva egensändningar. På motsvarande sätt skall den nya ansvarighetsla­gen sättas i stället för RAL.

Tredje siycket är utformat delvis efter förebild av 1 § andra stycket andra meningen RAL. Del innebär att undantaget i RAL från ensaman­svaret såvitt gäller direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster m. m. också har en motsvarighet i ansvarighetslagen. Undantaget har behandlats i avsnitt 2.1.

Lika litet som TF och RAL reglerar ansvarighetslagen alla frågor som rör yttrandefriheten i mediet. Därför görs i fjärde stycket en allmän hänvis­ning till bestämmelserna i andra författningar. Som exempel kan nämnas skadeståndslagens föreskrifter om bestämmande av skadestånd.

2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om programutgivare och särskilda programutgivare. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 2.2.

Andra och tredje styckena motsvarar 2 § andra och tredje styckena LAN. Om ett lokall kabelsändarförelag vill utse en särskild programulgi­vare när del ställer sändningslid till förfogande för någon annan, måste en särskild anmälan göras till kabelnämnden för att ansvaret skall bli överfört pä denne utgivare (jfr 5 §). Som nämnts i avsnitt 2.2 är möjligheten att utse en särskild programutgivare avsedd alt tillämpas restriktivt. När den sän­dande intressenten är en tidning kan det vara lämpligt att utse tidningens ansvarige utgivare till särskild programutgivare.

 

Prop. 1984/85:208                                                                  16

3 §

I denna paragraf finns bestämmelser om ställföreträdare för programut­givare. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.2. De har utformats efter förebild av 3 § LAN.

I och för sig tillåter 3 S att ett lokalt kabelsändarförelag utser ställföre­trädare också för en särskild programutgivare. Något större praktiskt behov av ställföreträdare finns dock knappast i det fallet.

4 §

Paragrafen innehåller föreskrifter om vissa uppgifter som skall lämnas i slutet av en kabelsändning av ett program (se avsnitt 2.2). Den motsvarar

4   § LAN.

5   §

I denna paragraf finns bestämmelser om ansvarighet för yttrandefrihets­brott för programutgivare, särskild programutgivare och ställföreträdare för programutgivare och för den som har alt utse ifrågavarande personer (se avsnitt 2.2). Bestämmelserna motsvarar 5 § LAN.

Enligl andra stycket vilar det straffrättsliga ansvaret i andra hand på den som har att utse prograrfiutgivare m.fl. Om den sålunda ansvarige är en juridisk person, får vilken eller vilka personer som skall anses ansvariga avgöras efter allmänna straffrättsliga principer om straffansvar för juridis­ka personers företrädare, s. k. företagaransvar (se betänkandet. Ds Ju 1975:23, Vissa specialstraffrättsliga problem, s. 128 ff).

6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldighet för ytl­randefrihetsbrott i egensändningarna. Motsvarande beslämmelser åter­finns i 6 §LAN.

7 §

Paragrafen motsvarar 7 § LAN.

8 §

Denna paragraf motsvarar 8 § LAN. Del lokala kabelsändarföretagel skall iaktta skyldigheterna enligt denna paragraf även för sådana program som sänds på lid som ställts till förfogande för annan enligt 23 § lagen om lokala kabelsändningar. I övrigt hänvisas till avsnitt 2.2.

9 §

Paragrafen innehåller en straffbestämmelse och en ätalsregel som mot­svarar 9 § LAN.

 

Prop. 1984/85:208                                                                 17

Ikraftträdande

Ansvarighetslagen föreslås träda i kraft samtidigt med lagen om lokala kabelsändningar, dvs. den 1 januari 1986.

4.2 Ändringarna i rättegångsbalken och sekretesslagen

Ändringarna består i alt den tystnadsplikt som föreskrivs i 1 § ansvarig­hetslagen genom en hänvisning till 9 § RAL likställs med övriga tystnads­plikter på massmedieområdet när det gäller begränsningar i viiinespliklen och företräde framför meddelarfriheten m. m.

4.3 Ändringen i lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag

Från lagens tillämpningsområde undantas f.n. videogram och filmer som visas i TV-program, som sänds av något av programföretagen inom Sveri­ges Radios koncern, eller i när-TV-program. Eftersom när-TV inte skall förekomma efter utgången av mars 1986, har hänvisningen i 4 § 2 till lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närtadio ersatts av en övergångs­bestämmelse. Motsvarande undantag görs i stället i 4 § 2 för sändningar av TV-program som sker med stöd av lagen om lokala kabelsändningar.

Bestämmelserna i 4 § föreslås ändrade fr.o.m. den I januari 1986 också i prop. 1984/85: 116. Om den ändring i paragrafen som jag nu föreslår blir behandlad av riksdagen före förslagen i prop. 1984/85:116, vilket är avsikten, torde ändringen enligt den tidigare propositionen vid ett bifall från riksdagens sida få utformas som en ändring av den lag jag föreslår här.

5   Lagrådets hörande

Förslagen är av den karaktären alt de enligt 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen faller inom lagrådels granskningsområde. Remiss lill lag­rådet i detta ärende bör emellertid kunna underlåtas av följande skäl. Avsikten är att prop. 1984/85: 199 om radio- och TV- sändningar i kabelnät skall behandlas av riksdagen under innevarande riksmöte. För behandling­en av det ärendet är det angeläget att riksdagen samtidigt kan ta upp de förslag som jag nu har redovisat. Vidare framstår lagrådets granskning som mindre betydelsefull, eftersom den nya ansvarighetslagen har utformats i myckel nära anslutning lill RAL och LAN, vilka lagar har granskats av lagrådet. Förslagen i fråga om rättegångsbalken, sekretesslagen och lagen om förbud mol spridning av filmer och videogram med våldsinslag utgör endast konsekvensändringar lill den nya ansvarighetslagen.

 

Prop. 1984/85:208                                                             18

6   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ansvarighet för lokala kabelsändningar,

2.    lag om ändring i rättegångsbalken,

3.    lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

4.    lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte (jfr avsnitt 5). Med hänsyn därtill bör regeringen vidare föreslå riksdagen att besluta att för­korta motionstiden till sju dagar.

7    Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.

 

Prop. 1984/85:208                                                              19

Bilaga 1

Kommitténs lagförslag

Förslag till Kabelansvarighetslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram
(radioprogram) som får sändas på grund av tillstånd enligt lagen (1985:000)
om kabelsändning. Lagen är dock inte tillämplig på samtidig och oföränd­
rad vidaresändning av radioprogram som har tagits emot frän en satellit i
fast trafik.

Bestämmelserna i 2 § första siycket samt 5, 6 och 8-13 §§ är inte tillämpliga pä program eller programinslag som består i direktsändning av en dagshändelse eller av en sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av någon annan än den som sänder programmet eller programin­slaget.

1 frågor som inte behandlas i denna lag gäller vad som föreskrivs i andra författningar.

2 § Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och ska­
deståndsskyldighel endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott.
Vad som har sagts nu gäller också förverkande av egendom och annan
särskild rättsverkan av brott.

Med yttrandefrihetsbrolt i radioprogram avses i denna lag framställning eller offentliggörande som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen skulle ha varit att anse som iryckfrihetsbroil, om gärningen hade begåiis genom en tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om radiopro­grammet har blivit sänt.

Beslämmelser i brottsbalken eller i annan lag om påföljd för de brott, som avses i 7 kap. 4 och 5 § tryckfrihetsförordningen, eller om förver­kande av egendom eller annan särskild rättsverkan av sådant brott gäller också när brottet är att anse som yilrandefriheisbroit i ett radioprogram.

Programulgivare

3 § För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift
att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgi­
varens vilja.

Programutgivare skall vara myndig och ha hemvist i Sverige. Han fär inte vara i konkurstillstånd.

4 § 1 fråga om radioprogram som sänds av ett lokalt operatörsföretag
som avses i 15 § lagen (1985:000) om kabelsändning förordnas programut­
givare av ordföranden i företagels styrelse eller, efter bemyndigande av
denne, av företagets chef

I fråga om andra radioprogram än sädana som avses i första siycket förordnas programutgivare av den som sänder programmet.

 

Prop. 1984/85:208                                                                 20

Uppgift om vem som är programutgivare skall före sändningen anteck­nas i ett register som förs av den som sänder programmet och som är tillgängligt för allmänheten.

Ansvarighet m. m.

5 § Programulgivaren är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram
för vilket han är förordnad.

Om någon programutgivare inte förordnats eller om uppgift härom inte registrerats före sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet som programutgivaren skulle ha burit i stället på den som haft att förordna programulgivare.

6 § Ingen annan får dömas till ansvar för yttrandefrihetsbrott i ett radio­
program eller för medverkan till ett sådant brott än den som är ansvarig
enligt 5 §.

Den som har lämnat ett meddelande för offentliggörande i ett radiopro­gram eller anskaffat uppgifter eller underrättelser för att offentliggöra dem i ett sådant program eller för att lämna ett meddelande som nyss har sagts är fri frän ansvar och skadeståndsskyldighet. Om ett sådant förfarande under motsvarande förhållanden skulle ha kunnat föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet enligt tryckfrihetsförordningen, får dock dömas lill ansvar eller skadeståndsskyldighel.

7 § För skada på grund av ytlrandefrihetsbrott i ett radioprogram svarar
den som enligl 5 § är ansvarig för brottet. Om brottet hänför sig till ett
program eller programinslag som avses i I § andra stycket, åligger skade­
ståndsskyldigheten gärningsmannen eller, om flera har medverkat lill brot­
tet, gärningsmannen och övriga medverkande i förening.

Den som har sänt radioprogrammet är skyldig alt ersätta skadan tillsam­mans med den som är ansvarig för brottet.

Skadeståndsskyldighel får inte åläggas någon annan än den som är ansvarig för skadan enligl första eller andra stycket.

8 § Frågor som rör missbruk av yllrandefrihelen i ett radioprogram skall
bedömas efter samma grunder som enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordning­
en gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten.

Den som är ansvarig enligl 5 eller 7 § för innehållet i ett radioprogram skall anses ha haft kännedom om innehållet och medgett alt programmet sändes.

9 § I mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom
eller annan särskild rättsverkan på grund av yilrandefriheisbroit i ett
radioprogram får fråga inte väckas om vem som, utan att vara ansvarig för
brottet eller skadeslåndsskyldig enligt denna lag, har författat eller fram­
ställt programmet, framträtt i detta eller lämnat meddelande för offentlig­
görande i programmet.

Fråga om vem som är ansvarig för ett brott som avses i 6 § andra siycket andra meningen får utan hinder av första stycket i denna paragraf handläg­gas i samma rättegång som ett mål som anges där.

 

Prop. 1984/85:208                                                                21

Bestämmelser om rättegången m.m.

10        § Mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom
eller annan särskild rättsverkan på grund av ytlrandefrihetsbrott i ett
radioprogram tas upp av Stockholms tingsrätt. Om det är lämpligt med
hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter, kan ett
sådant mål tas upp även av någon annan tingsrätt som är behörig att pröva
tryckfrihetsmål.

Beträffande rättegången gäller i övrigt i tillämpliga delar 12 kap. och 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen samt lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, jämte anslutande före­skrifter. De som är jurymän för tryckfrihetsmål är behöriga alt medverka även i mål som avses i denna paragraf

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även mål om ansvar eller skadeståndsskyldighet pä grund av ett brott som avses i 6 § andra stycket andra meningen och som inte gäller det sätt på vilket uppgifter eller undertättelser har anskaffats. Är fräga om ett brott, varigenom någon har anskaffat uppgifter eller undertättelser men inte offentliggjort dessa i ett radioprogram eller meddelat dem till någon annan för ell sådant offentlig­görande skall dock vad som nyss har sagts gälla endast om det är uppen­bart alt anskaffandet har skett för offentliggörande i ett radioprogram.

11        § Allmänt åtal för ytlrandefrihetsbrott i ett radioprogram väcks av
justitiekanslern. Ätalet skall väckas inom sex månader från det att pro­
grammet sändes. Justitiekanslern är åklagare även i andra mål som skall
handläggas i samma ordning som mål om ytlrandefrihetsbrott i ett radio­
program.

Tystnadsplikt

12        § En programutgivare, den som är eller har varit anställd hos den som
sänt programmet eller någon annan som har tagit befattning med ett radio­
program eller med ett nyhelsmeddelande för ett sådant program får inte
röja vad han därvid har fåll veta om vem som har författat eller framställt
ett program, framträtt i programmet eller lämnat meddelande för offentlig­
görande i ett program, om inte

1. denne har samtyckt till del,

2.   det i ett sådant mål som anges i 9 § första stycket är fråga om huruvida den, mot vilken talan förs, enligt denna lag är ansvarig för brottet eller skadeslåndsskyldig,

3.   del i ett fall som avses i 6 § andra stycket är fråga om ett sådant brott mot rikels säkerhet som anges i 7 kap. 3 § första stycket 1 tryckfrihetsför­ordningen,

4.   rätten i ett fall, som avses i 6 § andra stycket och där det är fråga om ett brott enligt 7 kap. 3 § första stycket 2 eller 3 tryckfrihetsförordningen, anser det behövligt att det vid förhandling lämnas uppgift om huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för brottet har lämnat meddelan­det,

5.   rätlen av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse anser del vara av synnerlig vikt all uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran.

Brott mot denna paragraf bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år. Äial får väckas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal. Äklagare är justitiekanslern.

 

Prop. 1984/85: 208                                                             22

Efterforskningsförbud

13 § Myndigheter och andra allmänna organ får inte eflerforska den som
har författat eller framställt ett radioprogram, framträtt i ett sådant pro­
gram eller lämnat ell meddelande för offentliggörande i ett radioprogram i
vidare mån än som behövs för åtal eller annat ingripande som inte strider
mol denna lag. Fär efterforskning förekomma, skall därvid beaktas den
tystnadsplikt som är föreskriven i 12 § första siycket.

För efterforskning i strid med första stycket första meningen döms till böter eller fängelse i högst ett år. Åklagare är justitiekanslern.

Skyldighet att bevara granskningsexemplar, m. m.

14 8 Den som sänder ett radioprogram skall se till att programmet spelas
in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen. Rätten
alt kostnadsfritt la del av en sådan inspelning och få en utskrift av vad som
har yttrats i programmet har

1.   justitiekanslern,

2.   en enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott mot honom har begåtts i programmet eller att han har lidit skada på grund av ett yttrande­frihetsbrott i programmet, om det inte är uppenbart att han inte berörs av innehållet i delta pä ett sådant sätt att han kan vara målsägande.

15 § Den som uppsålligen eller av oaktsamhet underlåter all fullgöra
någon av sina skyldigheter enligt 14 § döms till böter eller fängelse i högst
ell år.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för brott som avses i första stycket.

Avslutande bestämmelse

16 § Närmare beslämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av
regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

 

Prop. 1984/85:208                                                             23

Bilaga 2

Huvuddragen i förslagen i prop. 1984/85:199 om radio- och TV-sändningar i kabelnät

1 korthet innebär förslagen följande.

Tillstånd skall krävas för vissa trädsändningar av radio- och TV-program i rundradiosändningar som i princip inte fär avse större område än en kommun. Tillstånd skall sålunda fordras för vidaresändning av program­kanaler från satelliter i fast trafik (satellitsändningar) samt för andra sänd­ningar (egensändningar). Tillstånd skall också krävas för att upplåta kana­ler åt andra för egensändningar. Däremot skall det inte fordras tillstånd för vidaresändning av radio- och TV-program i rundradiosändningar som mot­tagits trådlöst. Tillstånd skall inte behövas om det är fråga om sändningar som enbart kan tas emot i bostäder och som inte når fler än 50 bosläder.

Tillstånd till satellitsändningar skall kunna ges till ägare eller dem som annars förfogar över kabelnät (nätinnehavare), om dessa är svenska med­borgare, svenska juridiska personer eller utlänningar med hemvist här i landet, och lill sådana juridiska personer som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och i vilka ingår företrädare för olika intressen och meningsriklningar inom lillståndsområdet (lokala kabelsändarförelag). Normalt skall bara ett lokalt kabelsändarförelag verka i varje kommun. Tillstånd att bedriva egensändningar skall kunna ges bara till lokala kabel­sändarförelag. Tillstånd all upplåta kanalutrymme ät andra för egensänd­ningar skall kunna ges bäde till nälinnehavare och till lokala kabelsändar­förelag.

En statlig myndighet, kabelnämnden, skall inrättas med uppgift att prö­va frågor om tillstånd till kabelsändning och utöva tillsyn över verksamhe­ten.

Nätinnehavare som får tillstånd till satellitsändningar eller till upplåtelse av kanaler för egensändningar skall kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för de lokala kabelsändarförelagens egensändningar av TV-program.

Tillstånd till satellitsändningar innebär en generell rätt att vidaresända programkanaler från satelliter i fast trafik. Dessa sändningar skall vara samtidiga och oförändrade. Vissa regler om programmens innehåll m. m. skall finnas. Dessa avser rasdiskriminering m.m., våldsskildringar och pornografiska program samt reklam. Kabelnämnden skall kunna utfärda förbud mot vidaresändning av programkanaler vars innehåll har befunnits strida mol dessa regler.

Liknande programregler skall gälla för egensändningar. Bl. a. skall kom­mersiell reklam och reklam för egen kommersiell verksamhet inte fä före­komma i programmen. Om del i sändningar som bedrivs av ett lokalt kabelsändarförelag förekommer innehåll som strider mot programreglerna får sändningstillståndet återkallas. Om sådant innehåll förekommer i egen-

 

Prop. 1984/85:208                                                                 24

sändningar i en upplåten kanal får kabelnämnden besluta att den som bedriver sändningarna skall upphöra med dem under en lid av högst ett år. Tillståndshavaren skall dä se till all sändningarna upphör. Först om han inte gör det kan hans tillstånd att upplåta kanaler för egensändningar återkallas.

Kabelnämnden skall vidare på samma räll kunna återkalla sändningstill­ståndet, om det i egensändningar har förekommit program som i en dom har befunnits innefatta yttrandefrihetsbrott och som innebär ett allvariigt missbruk av yttrandefriheten i lokala kabelsändningar. Innan domen har vunnit laga kraft får tillståndet återkallas interimistiskt.

De väsentliga bestämmelserna om den lokala programverksamheten i kabelnät ges i en särskild lag. benämnd lag om lokala kabelsändningar. Lagen föresläs träda i kraft den I januari 1986.

 

Prop. 1984/85:208                                                                25

BUaga3

Tryckfrihetsförordningen, radioansvarighetslagen (1966:756) och la­gen (1982:460) om ansvarighet för närradio

Tryckfrihetsförordningen (TF) och radioansvarighelslagen (RAL)

Bestämmelserna i RAL, som är tillämpliga på sändningar från Sveriges Radio-koncernen, bygger på TF: s regler om periodiska skrifter och hänvi­sar i viss utsträckning till dessa regler (prop. 1966: 156 s. 40 och 44). I TF och RAL regleras exklusivt i vilka fall straffrättsligt eller skadeslåndsrälts­ligt ansvar får utkrävas för missbruk av yttrandefriheten i tryckt skrift resp, radioprogram. En förutsättning för ansvar är att det föreligger ett sådant brott som anges 17 kap. 4 eller 5 §TF(1 kap. 3 § TFoch 2 § RAL).

Såväl TF som RAL innebär alt i princip bara en person anses straffrätts­ligt ansvarig för missbruk av yttrandefriheten. I första hand ansvarar enligt TF:s regler om periodisk skrift utgivaren av skriften (8 kap. I § första stycket) och enligt RAL en programutgivare (4 S första stycket). Det finns dock vissa skillnader mellan de två ansvarssystemen. I fråga om periodis­ka skrifter ansvarar i princip utgivaren för allt som publiceras, men när det gäller radioprogram förordnas en programulgivare för varje särskilt pro­gram (3 § första stycket RAL). En annan olikhet består i att det är möjligt att utse en ställföreträdare, som kan överta ansvaret, för utgivaren av en periodisk skrift men inte för en programulgivare (5 kap. 9 och 10 §§ TF). Vidare gäller att utgivaren av en periodisk skrift och ställföreträdaren för honom skall anmälas till en myndighet och anges på varje nummer eller häfte av skriften (5 kap. 4 och 9-11 §§ TF), medan programutgivare skall antecknas i eu register, som förs hos programföretaget och som är tillgäng­ligt för allmänheten (3 § tredje stycket RAL).

I andra hand ligger det straffrättsliga ansvaret på ägaren av en periodisk skrift resp. den som utser programutgivare (8 kap. 2 § TF och 4 § tredje siycket RAL).

Det finns vissa undantag från den särskilda ansvarsordningen i RAL. Denna gäller inte program eller delar av program som beslår i direktsänd­ning av dagshändelse eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget (I § andra siycket). Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i sädana direktsändningar följer alltså de allmänna bestämmelserna i bl. a. brottsbalken. Beträffande övriga direktsändningar gäller vidare att den som skall förordna programutgivare kan besluta att programdeltagarna själva skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som de begär (4 § andra stycket). Om ett sådant beslut fattats skall programdel­tagarna underrättas härom före sändningen. Beslutet skall också före sänd­ningen antecknas i det ovan nämnda offentliga registret. Försummelse i något av dessa hänseenden beträffande en programdeltagare leder till alt beslutet om ansvarsöverflyttning är utan verkan mot honom. Ansvaret för

 

Prop. 1984/85:208                                                                 26

brottsliga yttranden som en sådan programdellagare fäller vilar alltså pä programutgivaren enligt huvudregeln.

Den som är straffrättsligt ansvarig har enligt båda författningarna också det skadeståndsrättsliga ansvaret men delar detta med ägaren till den periodiska skriften resp. med programföretaget (11 kap. 1 och 2 §§ TF s?mt 6 § första och andra styckena RAL).

Med ensamansvarei sammanhänger den frihet frän straffrättsligt ansvar och skadeståndsskyldighet som i allmänhet tillkommer den som lämnar ett meddelande för offentliggörande i en tryckt skrift eller ett radioprogram eller som anskaffar uppgifter i sådant syfte (1 kap. 1 § tredje och ijärde styckena TF samt 5 § andra stycket RAL). I princip gäller inte heller i övrigt något ansvar för medverkan till missbruk av yttrandefriheten (I kap.

3 § TF och 5 § första stycket RAL). Det finns dock vissa undantag frän
dessa principer (1 kap. 9 § 3 och 7 kap. 3 § TF samt 5 § andra stycket
RAL).

Både TF och RAL innehåller beslämmelser som är avsedda att skydda anonymiteten för den som har deltagit vid tillkomsten av en tryckt skrift resp. ett radioprogram (3 kap. TF samt 7 § tredje och fjärde styckena, 9 § och 9 a § RAL). Bestämmelserna avser bl. a. tystnadsplikt (3 kap. 3 § TF och 9 § RAL). I den delen kompletteras de av föreskrifter dels i 36 kap. 5 och 8 §§ samt 37 kap. 5 § rättegångsbalken (36 kap. 5 och 8 §§ ändrade senast 1983:497, 37 kap. 5 § ändrad senast 1977: 1020), dels i 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980: 100, omtryckt 1982: 1106, 16 kap. I § ändrad senast 1983:498).

Reglerna om rättegången i mål som rör missbruk av yttrandefriheten är i stort sett desamma vare sig del gäller yttranden i tryckt skrift eller i radioprogram (12 kap. TF och 8 § RAL). Dessa regler innebär bl. a. att endast vissa tingsrätter är behöriga att la upp sädana mål, alt jury i princip skall medverka vid avgörandet och all justitiekanslern (JK) är åklagare.

Den skyldighet all bevara ett exemplar av tryckt skrift som gäller enligt

4 § lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordning­
ens område har sin motsvarighet i 6 § förordningen (1967:226) om tillämp­
ningen av radioansvarighelslagen (1966:756), där det föreskrivs all pro­
gramföretagen inom Sveriges Radio skall ombesörja upptagningen av varje
program som sänds. 1 båda fallen har skyldigheten samband med JK: s
tillsyn över att yllrandefrihelen inte missbrukas.

Det kan tilläggas alt ansvarigheten för radiosändningar av s. k. radiolid­ningar och för inspelningar av s. k. kassettidningar för synskadade regleras på ett sätt som ansluter mycket nära lill TF: s bestämmelser om ansvaret för periodiska skrifter. Regleringen finns i lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar, som i prop. 1984/85: 167 föreslås bli tillämp­lig också pä en ny typ av sådana tidningar.

 

Prop. 1984/85:208                                                                 27

Lagen om ansvarighet för närradio (LAN)

Enligt närradiolagen (1982:459) menas med närradio radiosändningar av ljudradioprogram i lokala rundradiosändningar. Med stöd av närradiolagen kan man således inte sända TV-program.

Regler om yttrandefriheten i program som sänds med stöd av närradiola­gen finns i LAN.

Eftersom närradion är avsedd att så långt möjligt verka under samma villkor som pressen ansluter reglerna om programansvar i närradion nära till vad som gäller för tryckta periodiska skrifter. 1 det stora hela överens­stämmer som framgått reglerna i RAL med bestämmelserna om ansvar för innehållet i tryckt periodisk skrift. Regelsystemet i RAL har därför i princip gjorts tillämpligt också på program i närradio. Detta har skett antingen genom hänvisningar till bestämmelser i RAL (I § andra stycket LAN) eller genom regler med motsvarande innehåll (5-7 S§ LAN).

Vissa avvikelser finns dock. I första hand skiljer sig reglerna om pro­gramulgivare ät. LAN:s regler är utformade närmast efter förebild av TF: s beslämmelser om utgivare för periodisk skrift. Den sammanslutning som har eller söker tillstånd att sända närtadio utser en programulgivare för hela programverksamheten (2 § första stycket LAN). Det är också möjligt för en sammanslutning att utse en eller fiera personer att vara ersättare för programutgivaren (3 § LAN).

Reglerna i TF om ansvarig utgivare och i RAL om programutgivare syftar lill att det skall vara lätt för allmänheten att ta reda på vem som är ansvarig för en skrift eller ett radioprogram. Även när del gäller ansvarig­heten för närtadio har det ansetts viktigt att det utåt framgår klart och otvetydigt vem som bär ansvaret. Det finns därför i LAN föreskrifter som ålägger en sammanslutning, som avser att sända närradio, alt anmäla vem som är programulgivare eller ersättare för denne till den myndighet som prövar frågor om tillstånd att sända närradio (2 § andra stycket och 3 § andra meningen LAN). Allmänheten kan härigenom vända sig till myndig­heten för att fä upplysningar.

1 lagen om närradio finns en bestämmelse som innebär att tillstånd att sända närradio inte får meddelas innan en behörig programutgivare har utsetts. En annan bestämmelse tillåter alt myndigheten återkallar ett till­stånd att sända närradio, om radioprogam sänds trots att varken behörig programutgivare eller ersättare för programutgivare finns eller trots att anmälan inte har gjorts om vem som är utsedd lill programutgivare eller ersättare. Med hänsyn härtill finns del i LAN inte några särskilda ansvars­regler för den som underlåter att vid behov se lill att ny programutgivare utses eller att göra föreskriven anmälan eller som lämnar oriktiga uppgifter i anmälan (jfr 5 kap. 12 och 13 §§ TF).

Också i ett annat avseende gäller en avvikelse från bestämmelserna i RAL, nämligen i fråga om direktsända program. Flertalet föreskrifter i RAL är som framgått över huvud taget inte tillämpliga på vissa direklsänd-

 

Prop. 1984/85:208                                                                 28

ningar. Och i fräga om andra direktsändningar kan programutgivarens ansvar flyttas över pä de medverkande i ett program. Beträffande närra­dion har det inte ansetts motiverat med regler av detta slag. Bestämmelser­na i RAL angående direktsändningar har därför ingen motsvarighet för närradions del.

Som nämnts finns det i förordningen om tillämpningen av radioansvarig­hetslagen föreskrifter om skyldighet att ombesörja upptagning av program minst sex månader och låta JK och vissa enskilda ta del av upptagningar­na. Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd gäller för programmen i närradio (8 § LAN).

Underlätenhet att iaktta de nämnda skyldigheterna är straffsanktione­rad. I likhet med vad som gäller enligt 8-9 a §§ RAL är JK äklagare (9 § LAN).

 

Prop. 1984/85:208                                                            29
Innehåll

Regeringens proposition    ............................................... ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................ ..... 1

1   Förslag till lag om ansvarighet för lokala kabelsändningar               2

2   Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken   ............       4

3   Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)                  5

4   Förslag till lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot sprid­ning av filmer och videogram med våldsinslag                                                                                           ..... 6

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 april 1985   ...            7

1   Inledning .......................................................................       7

2   Föredraganden .............................................................       8

 

2.1    Allmänt om utformningen av ansvarighetsreglerna                     8

2.2    Ansvaret för egensändningar  .................................     11

 

3   Upprättade lagförslag  .................................................. ... 14

4   Specialmotivering   ........................................................ ... 15

 

4.1    Lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar  .     15

4.2    Ändringarna i rättegångsbalken och sekretesslagen                  17

4.3    Ändringen i lagen om förbud mot spridning av filmer och video­gram med våldsinslag                      17

 

5   Lagrådets hörande   .....................................................    17

6   Hemställan   ..................................................................    18

7   Beslut   ..........................................................................    18

Bilaga 1        Kommitténs lagförslag   ..............................    19

Bilaga 2        Huvuddragen i förslagen i prop. 1984/85: 199               23

Bilaga 3        Tryckfrihetsförordningen, radioansvarighelslagen (1966:

756) och lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio    25

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986