Prop. 1984/85:178

Regeringens proposition

1984/85:178

om domstolarna och eko-brotten m. m.;

beslutad den 21 mars 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås åtgärder för att förstärka de allmänna domstolarnas kompetens i mål om ekonomisk brottslighet. Åtgärderna bygger på förslag från kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet och från rättegångsutredningen (Ju 1977:06).

Vidlyftiga eller komplicerade brottmål, i vilka ekonomiska eller skatterätlsliga förhållanden har väsentlig betydelse för bedömningen, skall enligt förslaget företrädesvis handläggas av vissa tingsrätter som särskilt utsetts av regeringen. Avsikten är att i princip en tingsrätt för var och en av de 13 åklagarregioner som landet delas in i fr.o.m. den I juli 1985 skall utses. Dessa tingsrätter föreslås få möjlighet att i brottmål låta experter på ekonomiska och skatterättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter. De ekonomiska experterna skall utses av domstolen bland personer som i förväg förordnats av regeringen. Som ekonomiska experter skall främst kvalificerade revisorer anlitas. Som skatterättsliga experter skall tjänstgöra domare från främst länsrätterna och kammarrätterna.

Även hovrätterna får enligt förslaget möjlighet att anlita ekonomiska och skatterättsliga experter.

1 fråga om de allmänna domstolarnas handläggning av skattebrottmål föreslås en uttrycklig skyldighet för domstolen att i sådana mål samråda med en allmän förvallningsdornstol eller en förvaltningsmyndighet, där en fråga om skatt eller avgift som har samband med skattebrottmålet är anhängig.

I Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 178

Prop. 1984/85:178 3

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att nuvarande 2 kap. 4 a §' skall betecknas 2 kap. 4 b §, dels att I kap. 8 § och 49 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 1 kap. 7 §, 2 kap. 4 a § och 4 kap. 10 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 7f

Det ankommer företrädesvis på de tingsrätter som regeringen bestämmer alt pröva vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänl ålal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterätlsliga förhållanden har väsentlig betydelse. Regeringen bestämmer dessa tingsrätters domkretsar i fråga om sådana mål.

När en tingsrätt handlägger mål med slöd av första slycket får den som är nämndeman vid en annan tingsrätt där målel skulle ha kunnal handläggas anlitas som nämndeman.

8§

Ulöver vad som följer av 3 §får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller ullsammans,

1. en person som förordnals som
ekonomisk expert enligt 4 kap.
10 a §, om del finns behov av sär
skildfackkunskap inom rällen ifrå
ga om ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller har va
ril lagfaren domare i allmän för
valtningsdomstol, om del finns be
hov av särskild fackkunskap inom
rälten i fråga om skalterällsliga
förhållanden.

' Paragrafen införd genom 1976: 560.

Förutvarande I kap. 7 § upphävd genoni 1975: 502.

' Senaste lydelse 1969:244.

Prop. 1984/85:178 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dellar särskild ledamot vid hu-vudJÖrhandlingen, gäller ijråga om anlalet nämndemän 3 § andra stycket andra och tredje meningarna.

Om särskild sammansättning av Om särskild sammansättning av

tingsrätt vid behandling av vissa tingsrätt vid behandling av vissa
mål gäller vad därom är stadgat. mål gäller i övrigt vad därom är

stadgat.

2 kap.

4 a§

Ulöver vad som följer av 4 § får i hovrätten som särskilda ledamöter ingå, varför sig eller tillsammans,

1. en person som förordnals som
ekonomisk experi enligt 4 kap.
10 a §, om det finns behov av sär-
skUd fackkunskap inom hovrätten i
fråga om ekonomiska förhållan
den,

2. en person som är eller har va
ril lagfaren domare i allmän för
vallningsdomslol, 0111 del finns be
hov av särskild fackkunskap inom
hovrällen ifråga om skalterällsliga
förhållanden.

4 kap. 10 a §

Regeringen förordnar för tre år i sänder dem som skaU tjänstgöra som ekonomiska experter enligt I kap. 8 § och 2 kap. 4 a §. Under treårsperioden får vid behov yllerligare personer förordnas för återstående del av perioden. Inträffar medan en ekonomisk expert dellar i behandlingen av elt mål en omsländighel som medför atl förordnandet skaU upphöra atl gäUa, skaU förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt gillighel såvitt avser del pågående målet.

Den som skall tjänstgöra som ekonomisk experi skall vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstUlslånd.

Prop. 1984/85:178 5

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

49 kap. 4 §■* Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, om rätten

1. avvisat ombud, biträde eller 1. avvisat ombud, biträde eller
försvarare; försvarare eller ogillat ett yrkande

härom:

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient dellaga i rättegången;

3. förelagt en part eller någon annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller också enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen, 9 § första stycket 5 radioansvarighetslagen (1966:756) eller 11 § 5 lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran;

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.;

7. avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan än part föreslagit;

8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 5 eller 7 i fråga som gäller allmän rättshjälp; eller

9. avslagit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om ersättning eller förskott till part, som åtnjuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, åligge den som vill föra talan atl, om beslutet meddelats vid sammanlräde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rätl till talan. Rätten pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

Ifråga om missnöjesanmälan av myndigheter, som enligt lag eller förordnande med stöd av lag är behöriga atl överklaga beslut som avses i andra styckel, gäller följande. Har beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling vid vilken myndigheten inte har varit företrädd, skall missnöje anmälas senast en vecka från dagen för beslutet.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985. " Senaste lydelse 1983:497.

Prop. 1984/85:178 6

2 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 15 § skattebröttslagen(197l:69) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §' Har etl mål om brotl enligt denna lag samband med en fråga om skatl eller avgifl som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet, får handläggningen av brottmålet vila i avvaktan på utgången i skatte- eller avgifisfrågan endast om det är av avgörande betydelse för prövningen av målet atl den frågan avgörs först.

/ mål som avses i första styckel skall rätten samråda med förvaltningsdomstolen eller förvaltningsmyndigheten rörande målets handläggning, om del inle är obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

' Paragrafen införd genom 1983:460.

• kap. 1 §

Innehavare av ordinarie domar-tjänst är ej skyldig att utöva annan slallig tjänst än jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Annan ordinarie underrätts-domare än lagman är dock skyldig atl dessutom tjänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid handläggning, som kräver flera lagfarna domare än en.

En ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om del gäller en jämställd eller högre domartjänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessulom skyldighet all tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1. för en rådman i tingsrätt: som
ledamot i en annan tingsrätt inom
samma hovrättsområde vid sådan
handläggning som kräver flera lag
farna domare än en,

2. för en rådman i länsrätt: som .särskild ledamot i en lingsräll eller cn hovrätt,

3. för ell kammarrättsråd: som särskild ledamot i en hovrätt.

Prop. 1984/85:178 9

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1985-02-14

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om domstolarna och eko-brotten m. m.

1 Inledning

1 denna lagrådsremiss behandlas dels vissa frågor om domstolarnas handläggning av mål om ekonomisk brottslighet, dels en fråga om vidgad rätt all överklaga ell beslut angående försvarare i vissa fall.

Den ekonomiska brottsligheten har på senare tid kommit att bli ell cenlralt kriminalpolitiskl problem. Angående innebörden av begreppet ekonomisk brottslighet - eko-brottslighet - saml den aktuella brottslighetens omfattning och skadeverkningar får jag hänvisa till prop. 1984/85:32 (s. 5-10).

Stora ansträngningar läggs f.n. ned på att komma till rätta med ekobrottsligheten. Därvid har även de allmänna domstolarnas - dvs. tingsrätternas, hovrätternas och högsta domstolens - möjligheter att på ett ändamålsenligt sätl handlägga mål om sådan brottslighet kommit att uppmärksammas. Frågan i vad män den nuvarande domstolsorganisationen kan garantera en effektiv rättegång i mål om eko-brott har tagits upp lill behandling dels av kommissionen (Ju 1982:05) mol ekonomisk brottslighet' - i det följande kallad eko-kommissionen - i betänkandet (SOU 1984:3) Domstolar och eko-brott och dels av rättegångsutredningen (Ju 1977:06)' i betänkandet (Ds Ju 1984: 1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. 1 båda betänkandena föreslås åtgärder för all förbättra domslolsförfarandet i mål om ekonomisk brotts-

' Ledamöter: Numera landshövdingen Sven Heurgren. ordförande, regeringsrådet Gunnar Björne och riksdagsledamoten Ame Nygren.

■ Ledamöler: Landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, länsåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin. föreståndaren John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg.

Prop. 1984/85:178 10

lighet. Förslagen är likartade men skiljer sig åt på några punkler. Bl.a. föreslår såväl eko-kommissionen som rätlegångsutredningen att experter på ekonomiska och skatterältsliga frågor skall kunna ingå i tingsrätterna och hovrätterna som särskilda ledamöter. Eko-kommissionen föreslår också att handläggningen av mål om eko-brott skall koncentreras till vissa tingsrätter.

En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRA) tog i promemorian (1982: I) Skattebrott och skattemål upp frågan om en samordning av förfarandet i elt mål om brolt mot skattebrottslagen vid en allmän domstol och förfarandet i ett därmed sammanhängande mäl om fastställande av skatt eller avgifl vid en allmän förvaltningsdomstol. Efler vissa mer begränsade reformer på området (se prop. 1982/83: 134. JuU 36, rskr 378, SFS 1983:460-461) hänsköls frågan om en integration mellan dessa förfaranden till eko-kommissionen, som redovisal sina överväganden i det betänkande jag nämnde nyss.

Sammanfattningar av innehållet i kommissionens och rättegängsutred-ningens förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I och 2. De lagförslag som har lagts fram i betänkandena bör fogas till protokollet som bilaga 3 och 4.

Betänkandena har remissbehandlats gemensamt. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket (DV), riksåklagaren (RÅ), Sollentuna tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Västerås tingsrätt, Kalmar tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Trollhällans tingsrätt, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Västerbottens län, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverkel (RSV), utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Östergötlands län, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokalsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges skattechefer. Föreningen auktoriserade revisorer FAR, Svenska revisorssamfundel SRS, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer. Nämndemännens riksförbund. Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt Landsorganisalionen i Sverige (LO).

RÅ har bifogal yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt, frän länsåklagarmyndigheterna i Blekinge län och Kronobergs län, Kristianstads län samt Skaraborgs län och från länsåklagaren för speciella mål Eric Östberg.

Centralorganisationen SACO/SR har som sitl yllrande hänvisat till ett yttrande som JUSEK avgivit till organisaiionen.

En sammanfattning av remissyttrandena över de båda betänkandena bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i justitiedepartementets ärenden dnr 380-84 och 410-84.

Prop. 1984/85:178 11

RÅ har i en skrivelse den 11 april 1983 lill regeringen hemställt, att justitiekanslern (JK) tilläggs rätl atl i förekommande fall föra det allmännas lalan i högre rält dä en offentlig försvarares agerande ifrågasätts och rätten har meddelal beslut att inte återkalla försvararförordnandet.

Skrivelsen har remissbehandlals. Yttranden har avgetts av JK, DV, Svea hovrätt, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. Remissytlrandena finns lillgängliga ijustitiedeparlementets ärende dnr 1145-83.

2 Domstolarna och eko-brotten 2.1 Allmänna synpunkter

En avgörande faktor vid bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten är att de samhällsorgan som har lill uppgifl att upptäcka, utreda och beivra sådan brottslighet — i första hand polis- och åklagarmyndigheterna samt de allmänna domstolarna - kan fullgöra dessa uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Kvalificerad eko-brottslighet är i många fall svår att upptäcka och utreda. Lagstifiningen mol ekonomisk brottslighet har blivit mer omfattande under senare år och kommer att byggas ut ytterligare som en följd av det reformarbele som nu pågår på detta område. Bl. a. har samhällets kontrollmöjligheter inom framför allt skatteadministrationen förbättrats avsevärt under senare lid. Samlidigt tillkommer emellertid hela tiden nya och mer sofistikerade brottstyper.

De nu antydda faktorerna gör att det ställs höga krav pä de organ som skall ulreda och beivra eko-brott. Inom polis- och åklagarväsendet är det en allmän erfarenhet atl en effekiiv brottsbekämpande verksamhel gynnas av att personalen har särskild utbildning och erfarenhel på framför alll det ekonomiska området. Samhället har under senare tid också satsat stora resurser på att göra polis- och åklagarorganisationerna slagkraftiga när del gälleratt beivra den ekonomiska brottsligheten. Utredningsresurserna har förbättrats genom bäde personalförstärkningar och utbildningsinsatser. Särskilda s. k. ekonomiska rotlar har inrättats inom polisväsendet. Genom den nya regionala organisaiionen av åklagarväsendet (prop. 1982/83:158) skapas slagkraftigare enheter vid bekämpning av eko-brott.

Om samhällets salsningar för att bällre uppläcka, utreda och beivra eko-brott skall få avsedd verkan, krävs emellertid att hela det rättsliga förfarandet i mål om sådana brotl är ändamålsenligt utformat. När del gäller domslolsförfarandet är det grundläggande kravet naturligtvis all detta skall mynna ut i ett avgörande som är materiellt riktigt. För genomslagskraften av den straffrättsliga lagstiftningen är det vidare viktigt att domstolsförfarandet leder fram till etl avgörande inom inte alltför lång tid efter det atl den åtalade gärningen begicks.

Prop. 1984/85:178 12

Mål om ekonomisk brottslighet handläggs, liksom mål om annan brottslighet, vid de allmänna domstolarna, alltså tingsrätterna, hovrätterna och högsta domslolen (HD). Handläggningen av mål om kvalificerad ekobrottslighet ställer höga krav på domstolarna. Rälten måste mänga gånger sälta sig in i komplicerade ekonomiska transaktioner. För delta kan krävas att rällen har eller tillägnar sig ingående kunskaper om innehållet i skattelagstiftningen och om t.ex. bokföring och revision.

Hittills har domstolsorganisationen endast marginellt berörts av samhällets reformsträvanden när det gäller bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Mål om sådan brottslighet handläggs av domstolarna i vanlig sammansättning med jurister och nämndemän. Behöver rätten tillgång till sakkunskap pä de aktuella ämnesområdena, kan man enligt gällande regler anlita en sakkunnig, som avger ett utlåtande eller hörs i rättegången i stort sett efler de regler som gäller för vittnen.

Frågan om ett bättre domstolsförfarande i mål om ekonomisk brottslighet har - som jag nämnde inledningsvis — tagits upp till behandling både av eko-kommissionen och av rättegängsutredningen. Kommissionen och utredningen menar att del är angeläget att domstolsförfarandet i de aktuella fallen förbättras och lägger fram olika förslag i detla syfte. Jag återkommer strax till de enskilda förslagen.

Vid remissbehandlingen har många instanser vitsordat att det finns ett behov av att öka de allmänna domstolarnas kompelens i mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet. Man har också allmänl ställl sig positiv till åtgärder i detta syfte, även om det i viss utsträckning har rått delade meningar om metoderna för en kompetensförstärkning.

Enligt min mening finns det visserligen inle fog för ett påstående att domstolarnas avgöranden i mål om kvalificerade eko-brott hittills inte fyllt befogade krav på säkerhet och riktighet. Mot bakgrund av den ökade graden av komplexitet hos den kvalificerade ekonomiska brottsligheten kan man emellertid inte längre begära av alla juristdomare vid de allmänna domstolarna att de utan vidare skall behärska de ekonomiska och skatterältsliga områdena tillräckligt väl för att kunna fullgöra sina uppgifter i rättegångar om sådan brottslighet på etl effektivt sätt. Domaren kan alltså behöva ägna mycket tid och kraft ål alt före handläggningen av elt mål skaffa sig de specialkunskaper som behövs.

Genom atl öka kompelensen hos de allmänna domstolarna i mål om ekonomisk brottslighet kan man uppnå dels atl själva rättegångarna genomförs snabbare och dels att bättre garantier erhålls för alt avgörandena blir materiellt riktiga. I likhet med rättegängsutredningen, kommissionen och en stor majoritet av remissinstanserna ställer jag mig därför positiv till åtgärder för atl öka domstolarnas kompetens i mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet.

Det finns flera tänkbara metoder för att uppnå en kompetenshöjning. En metod är att förbättra kompelensen hos de personalkategorier som i dag

Prop. 1984/85:178 13

handlägger eko-brott, främst de lagfarna domarna men även nämndemännen. Detta kan ske genom utbildningsinsatser och genom att man kräver särskild erfarenhet av den personal som deltar i avgöranden i mål om eko-brott. I del sammanhanget blir frågan om koncentration av mäl om eko-brott till vissa domstolar aktuell.

Ett annat sätt att förstärka de allmänna domstolarnas kompetens i mål om eko-brott är att ge domstolarna tillgäng till särskilda ledamöler med fackkunskaper pä det område som behandlas i det enskilda målet. Vad som därvid kan vara aktuellt för eko-målens del är expertis på de ekonomiska och skatterätlsliga områdena.

En kombination av de nyss nämnda metoderna för höjning av domstolarnas kompetens är givetvis ocksä möjlig.

Frågan om man i skattebroilmål bör ha särskilda förjäranderegler har blivit akluell framför allt genom BRÅ:s inledningsvis nämnda förslag om en samordning av handläggningen i skattemål och skattebrottmål, ett förslag som vidareutvecklats av eko-kommissionen.

Jag kommer strax att gå närmare in på de frågor jag nämnt nu. Dessförinnan skall jag emellertid uppehålla mig vid spörsmålen i vilka lyper av mål det kan finnas behov av en kompetenshöjning jämfört med dagsläget och hur vanligt del kan tänkas bli att särskild kompetens behövs. Svaret på dessa frågor är nämligen delvis styrande för vilka metoder man bör välja.

Det finns ingen exakt definition av begreppet ekonomisk brottslighet. Som framhållits i regeringens proposition om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet (prop. 1984/85:32 s. 5) råder det emellertid en betydande enighet om begreppets kärnområde. Enligt justitieul-skottets definition från 1980/81 års riksmöte (JuU 1980/81:21 s. 62) avses med begreppet sådan kriminalitet som har ekonomisk vinning som direkt motiv, och som dessutom har en kontinuerlig karaktär, bedrivs på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för en näringsverksamhet som i sig inte är kriminaliserad men som i det enskilda fallet utgör själva grunden för de kriminella handlingarna. Föredragande statsrådet framhöll i den proposition jag nyss nämnde att denna definition i stort sett bör kunna tjäna som vägledning när det gäller reformarbetet mot ekonomisk brottslighet. Samtidigt framhölls dock att definitionen inte är heltäckande; det är t.ex. vanligt att skatte- och valutabrott, i varje fall när det gäller större belopp, räknas som ekonomiska brolt även när de inte förövas inom ramen för en etablerad affärsverksamhet.

Det nu sagda innebär att som mäl om eko-brott vid en tingsrätt kan komma att räknas t.ex. mäl om gäidenärsbrott, skattebrott, valutabrott, trolöshetsbrotl och bedrägeribrott men att samtidigt mål av dessa slag ingalunda alltid faller in under beteckningen ekonomisk brottslighet. I fråga om t. ex. bedrägeribrotten kan detta t. o. m. höra till undantagen.

Det har vid remissbehandlingen av eko-kommissionens och rättegångsutredningens betänkanden rått en bred enighet om att del finns behov av

Prop. 1984/85:178 14

en kompetenshöjning i fräga om vissa av de mäl som i enlighet med det sagda bör räknas till kaiegorin eko-brottmål. Samiidigi är del en allmän uppfattning alt många mål inom denna kategori - kanske de flesta - är så föga komplicerade jämfört med andra mål som de allmänna domstolarna har att handlägga att det inte finns behov av några särskilda ålgärder. Vidare sägs det frän många håll att ett behov av förslärkningsåtgärder ibland kan föreligga även inom andra målkategorier.

Rättegångsutredningen har ett allmänt uppdrag att se över frågor om domstolarnas sammansättning och atl därvid överväga om del är lämpligt att i framtiden låta experter på del i målet aktuella ämnesområdet ingå i rätten. Några mer generella överväganden om en kompetenshöjning i olika typer av mål bör därför inte göras i det nu aktuella sammanhanget. I linje med samhällets strävanden i övrigt när det gäller att bekämpa eko-brottsligheten bör emellertid åtgärder nu vidias för de mål som kan räknas till den kategorien brottmål. Vad det gäller är atl söka komma till rätta med de särskilda svårigheter som kan uppkomma vid handläggningen av sådana mål. 1 första hand är det de ekonomiska och skatterättsliga frågorna som kan skapa problem för domstolen.

Om man företar ålgärder i de hänseenden jag nu nämnt är det naturligtvis av grundläggande betydelse att åtgärderna träffar de mål där det föreligger ett verkligt behov av en kompetenshöjning. Samtidigt är det med hänsyn till kostnadsaspekterna inte försvarligt att kostsamma åtgärder vidias i andra fall än där behovet är mera påtagligt. Vad som har förekommit under remissbehandlingen har övertygat mig om atl de kvalificerade mål där en kompetenshöjning behövs inte låter sig inringas genom en formell gränsdragning som utgår från det åtalade brottets rubricering, även om en sådan gräns i och för sig skulle vara till fördel bl. a. med hänsyn till intresset av enkla och klara regler.

1 stället är man hänvisad till alt frän lagstiftarens sida lämna någorlunda öppet vilka kategorier av mål som skall träffas av de särskilda åtgärderna. Man bör alltså knyta an till det faktiska behovet i det enskilda fallet. För en sådan lösning talar också det mer principiella argumentet att man vid en expertmedverkan inte bör låla jurist- och lekmannainflylandet utan sakliga skäl bli mindre än det normalt är.

Jag ansluter mig mot denna bakgrund till rältegångsutredningens slutsals, vilken tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en stor majoritet av remissinstanserna, att ålgärder för att stärka domstolarnas kompetens i mäl om eko-brott inte bör begränsas med hänsyn lill brottels formella rubricering. Man får i stället försöka ulforma ett system som ger utrymme för kompetensförstärkning i de brottmål där en sädan faktiskt behövs och överlåta åt domstolar och åklagare alt själva välja ul dessa mål i enlighet med de riktlinjer lagstiftaren drar upp.

Det är svårt att med säkerhet bedöma i hur mänga mål en kompetenshöjning, uiformad enligt den nu förordade principen, skulle vara av värde.

Prop. 1984/85:178 15

Inte minst skapar osäkerheten i fråga om den framtida målutvecklingen problem för en sådan bedömning. För att ge uttryck för åtminstone en grov uppfattning om problemens relativa betydelse vill jag dock - med underiag frän vad som hittills förekommit i lagstiftningsärendet - säga alt jag uppskattar det antal mäl som skulle beröras till något eller några hundratal per år. Denna siffra skall jämföras med antalet totalt avgjorda brottmål per år vid tingsrätterna, ca 80000, låt vara att de nu aktuella eko-målen ofta är särskilt resurskrävande.

2.2 Närmare om utformningen av en kompetensförstärkning

Mitt forslag: Vidlyftiga eller komplicerade brottmål, i vilka ekonomiska eller skatterättsliga frågor har väsentlig betydelse för bedömningen, skall företrädesvis handläggas av vissa av regeringen särskilt utsedda tingsrätter. Tanken är att i princip en tingsrätt skall utses för var och en av de regionåklagarmyndigheters områden som gäller fr. o. m. den 1 juli 1985, totalt 13 i riket. Dessa tingsrätter får möjlighet att i mån av behov låta experter pä ekonomiska och skatterättsliga frägor ingå i rätten som särskilda ledamöter.

1 mål där experter medverkar skall antalet deltagande nämndemän i tingsräu alltid vara minst fem. En särskilt utsedd tingsrätt får möjlighet att anlita nämndemän från en annan tingsrätt där målel skulle ha kunnat handläggas.

Urvalet av mål som skall gå till de särskilt utsedda tingsrätterna skall i princip göras av åklagaren - utanför de tre storstadsdistrikten i praktiken nästan alllid åklagare på den regionala myndigheten - i samband med att åtal väcks.

Hovrätterna får möjlighet att anlita ekonomiska och skatterättsliga experter på samma sätt som de särskilt utsedda tingsrätterna.

Eko-kommissionens förslag: Överensstämmer med mitl förslag utom sä till vida som enligt kommissionsförslaget koncentration och expertmedverkan skulle anknytas till vissa bestämda brottstyper, bl.a. gäidenärsbrott, och koncentration ske till en tingsrätt i vaije län.

Rättegångsutredningens förslag: Överensstämmer i fråga om expertmedverkan i stort sett med mitt förslag. Utredningen har inte lagl fram något förslag om koncentration av eko-mål till vissa tingsrätter.

Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker förslaget om ekonomiska och skatterältsliga experter som särskilda ledamöler. De allra flesta inom denna grupp förordar en ordning där man inte utgär från brottets formella rubricering utan från det faktiska behovet av experter i del enskilda fallet.

Prop. 1984/85:178 16

En minoritet avstyrker förslaget om expertmedverkan. Inom denna grupp ställer sig några negativa till expertmedverkan över huvud laget, medan andra menar all frågan kräver mer generella överväganden. När det gäller skatterätlsliga experter menar några atl dessa bör ha samma ställning som vanliga lagfarna ledamöter och alltså inte betraktas som särskilda ledamöler.

Förslaget om koncentration av eko-målen lill vissa tingsrätter avslyrks av en majoritet. Några remissinstanser, däribland RÅ, tillstyrker att målen koncentreras. Inom denna grupp förordar ett par en hårdare koncentration än enligt förslaget, nämligen till en tingsrätt i varje åklagarregion, samt att urvalet av mål till de särskilt uisedda tingsrätterna görs på grundval av målets sakliga beskaffenhet, inle på grundval av brottsrubriceringen.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om domslolarna får möjlighel att i kvalificerade mäl om eko-brott knyta till sig ekonomisk och skatterättslig expertis som ledamöter, ökar deras möjligheter atl driva processen effektivt och atl komma fram till materiellt rikliga domar. Det finns inte nägra avgörande principiella eller praktiska nackdelar med en sådan expertmedverkan.

För atl en expertmedverkan i nu aktuella fall skall kunna fungera så effektivt som möjligt bör de kvalificerade eko-målen koncentreras lill etl begränsal antal tingsrätter. Dels garanteras då att de lagfarna domare som experterna skall samarbeta med själva har särskilda kunskaper och erfarenhet inom ämnesområdet, vilkel gör all balansen mellan de lagfarna ledamöterna och expertledamöterna blir bättre. Dels medför en koncentration atl varje expertledamol kan delta mer regelbundet i rätten och därigenom snabbt skaffa sig en bredare erfarenhet av domstolsarbetet, något som i hög grad är lill gagn för effektiviteten.

Av främsl praktiska skäl bör öppnas möjlighel för de särskilt uisedda tingsrätterna alt handlägga kvalificerade eko-mål uianför den ordinarie domkretsen ocksä ulan expertmedverkan, även om det huvudsakligen kan antas bli de mäl där experter skall medverka som kommer alt bli föremål för koncentration.

Skälen för mitt förslag: Jag skall här först gå in pä frågan om expertmedverkan i mål om eko-brott och först därefter ta upp frågan om koncentration av målen till vissa tingsrätter. Valet av lösningar när det gäller expertmedverkan har nämligen slor betydelse för bedömningen av koncenirationsfrå-gan.

Allmänl om expertmedverkan

Våra allmänna domstolar består vid handläggningen av brottmål (med nägra få undantag, bl. a. tryckfrihetsmål) av enbart jurisler eller av jurisler och nämndemän. Om domstolen i etl enskilt fall behöver ha tillgång till

Prop. 1984/85:178 17

sakkunskap pä det i målet aktuella ämnesområdet, sker delta genom s. k. sakkunnigbevisning enligt 40 kap. rättegångsbalken (RB). Detta innebär att en sakkunnig person avger elt yttrande lill domstolen, antingen skriftligt eller vid ett förhör inför domstolen. Sakkunnigbevisning upptas i allmänhet i samband med huvudförhandlingen. En sakkunnig kan tillkallas av rätten, men sakkunnigbevisning kan också åberopas av parterna.

Det finns inom det svenska domslolssystemel flera exempel på att man anlilar experter som särskilda ledamöter av rätten. Jag kan nämna fastighetsdomstolarna och vattendomstolarna, där de tekniker som ingär i rätlen är fast anställda inom domstolsväsendet. Det finns också måltyper där experter med lösare anknytning till rättsväsendet ingår i rätten, t.ex. patentmål och sjömål. För patentmålens del kan expertmedverkan komma i fråga även när del gäller frågor om ansvar för brott.

I linje med vad rättegångsutredningen har anförl vill jag framhålla att en expertmedverkan är värdefull framför allt på det sättel att experten kan tillföra övriga ledamöler ökade kunskaper på silt specialområde på ett mer allmänt plan. Det är i praktiken inle möjligt och knappast ens önskvärt att experten alllid skall besitta specialkunskaper på just de frågor som är uppe till bedömning i ett enskilt mål. För detta ändamål är sedvanlig sakkunnigbevisning att föredra. Det väsentliga är i stället att experten kan tillföra övriga ledamöter ökade insikter i l.ex. terminologiska frågor, sedvana o. d. samt - för att ta just eko-brottmålen som exempel - rörande innebörden och konsekvenserna av olika transaktioner från ekonomisk och skatterättslig synpunkt. Härigenom skapas ökade förutsättningar för ledamöterna atl förstå och självständigt analysera det av parterna framlagda processmaterialet. Alt experten inte framstår som alltför specialiserad är viktigt också med hänsyn till alt han eller hon bör kunna tjänstgöra relativt ofta för att få vana vid domstolarnas arbetsformer.

Det skulle i och för sig vara tänkbart att införa en ordning där experterna biträder det beslutsfattande organet med lösare anknytning än som ledamöter. Exempel på en sådan ordning kan hämlas frän hyresnämnderna, se 5 § andra styckel lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder. Det skulle emellertid vara svårt att överföra en dylik form av medverkan pä de allmänna domstolarna, där omedelbarhets- och koncentralionsprin-ciperna har en helt annan tyngd än vid hyresnämnderna. Än viktigare är -som framhålls av bl.a. rättegångsutredningen - att i eko-målen de juridiska, skattetekniska och ekonomiska frågorna ofta är i hög grad inflätade i varandra. En expertmedverkan i eko-mälen måste därför ses som en del i ett lagarbete, där såväl experterna som de lagfarna domarna och nämndemännen är ansvariga för rättens hela avgörande. Experterna bör mot denna bakgrund ingå i rätten som ledamöter.

Jag är för min del övertygad om att medverkan av experter på ekonomiska och skatterättsliga frägor kan underiätta domstolsarbetet i vissa av eko-målen och öka förutsättningarna för materiellt riktiga domslut. Genom 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 178

Prop. 1984/85:178 18

att experten deltar i målet under hela dess avgörandeskede - såväl själva huvudförhandlingen som överläggningen och domen - kan övriga ledamöter bättre tillgodogöra sig dennes sakkunskap. En sådan medverkan måste normalt vara en avsevärt eflektivare form för samverkan än en ordning där experten avger etl skriftligt utlåtande eller hörs i rättegången ungefär som elt vittne.

Som framgår av del tidigare sagda har det inte ansetts oförenligt med grunderna för svensk rättskipning att andra personer än lagfarna domare och nämndemän deltar i domstolarnas avgöranden. Under remissbehandlingen av de nu aktuella förslagen har dock från vissa håll framförts kritik mot en sådan ordning, en kritik som delvis har principiell räckvidd. Denna kritik tar bl. a. sin utgångspunkt i atl en expertmedverkan i den nu diskulerade formen är den första som mer allmänt skulle komma atl införas i brottmål. Jag skall i det följande ta upp de kritiska synpunkterna till diskussion.

En uppfattning som förts fram är att det med en ordning där sakkunskapen tillförs domstolen genom en särskild ledamot och inte genom sakkunnigbevisning finns risk för att kunskapen tillförs domstolen så atl säga över huvudet på parterna, med andra ord att det först vid överläggningen till dom kommer fram material som parterna borde ha yttrat sig över. Man menar också att det finns en risk för att övriga domstolsledamöter okritiskt godtar expertens uppfattning i en svårbedömd teknisk fråga.

Själv vill jag då till en början påpeka att endast det material som kommil fram vid huvudförhandlingen är processmaterial och skall ligga till grund för rättens avgörande. Vad en experi skulle kunna tillföra sina kolleger vid överläggningen är i del hänseende som här är aktuellt snarast en slutsats av ett givet händelseförlopp. En sådan slutsats skulle domstolen med nuvarande ordning själv ha fått resonera sig fram till med hjälp av eventuell sakkunnigbevisning samt parternas argumentation. Det är givetvis tänkbart alt en personlig värdering, som experten framför på ett auktoritativt sätt, av övriga ledamöter skulle kunna uppfattas som mera okontroversiell än vad som i verkligheten är förhållandet. Jag tror emellertid inte att man behöver befara att samspelet mellan experter och övriga ledamöter skall fungera på det sättet, särskilt inte om man - som jag strax återkommer till - skapar garantier för att den lagfarne ledamoten har särskild utbildning och erfarenhet på det aktuella området. Erfarenheterna från andra områden där man redan i dag har expertmedverkan talar inte för det. Som jag nämnde tidigare är avsikten med en expertmedverkan inte heller att experten skall ha specialkunskaper om just det eller de problem som är akluella i målet, utan han skall snarare pä ett mer allmänt plan höja rättens kunskapsnivå inom området. Det får givetvis ankomma på framför allt rättens ordförande att vara observant på att de frågor som kan vara kontroversiella belyses ur olika synvinklar och att expertens egen uppfattning i sådana frågor utsätts för kritisk granskning. Skulle det i något fall inlräffa

Prop. 1984/85:178 19

atl experten vid överläggningen tillför målet något nytt som borde vara processmaterial och som parterna därför bör yttra sig över, lorde det normalt finnas möjlighel att hålla fortsatt huvudförhandling (jfr rättegängsutredningen i SOU 1982: 26 s. 544).

Del har vid remissbehandlingen från några håll framhållits som en nackdel alt en expert kommer atl delta i domstolens avgörande i samtliga delar, således även i sådana där han saknar särskilda kunskaper. I de nu akluella fallen skall experten sålunda ta ställning till frägor om t. ex. subjektiva rekvisil och påföljdsval. Jag vill i den delen till en början framhålla att ett expertkunnande kan vara till nytta även i frågor av de slag som nu nämnts, bl.a. för bedömning av hur grovt ett brott ter sig. Men givetvis kan del förekomma fall, t. ex. när brottslighet av helt annal slag är uppe till samlidig bedömning, då del kan sägas alt en expertmedverkan är överflödig. Jag har emellertid svårt att se hur det skulle kunna vara lill nackdel atl experten deltar även i sådana frågor. Man fär naturligtvis förutsätta alt personer som utses lill experter - på samma sätt som den lagfarne domaren och nämndemännen - håller hög standard i fråga om förnuft och omdöme. Vidare torde många experter på sikt få en domstolsvana som ligger i nivå med åtskilliga nämndemäns - jag återkommer strax lill denna fråga. Jag vill också erinra om att rättens ordförande har en lagsladgad skyldighet att informera nämndemännen om de frågor som skall bedömas och om innehållet i gällande räll (30 kap. 7 § första styckel RB). Enligt min mening är det självklart alt det åligger ordföranden alt i mån av behov lämna motsvarande information till experter som inte är lagfarna. Mot den bakgrunden har man enligt min mening tillräckliga garantier för alt experterna är väl skickade alt delta i samtliga frågor i målet. Och den omständigheten att flera domare än normall deltar i avgörandet torde knappasl kunna framställas som en nackdel.

Det är naluriigtvis i och för sig tänkbart att öppna en möjlighet för rälten att begränsa expertmedverkan till de delar av målet där specialkunskaper är till fördel. En sådan ordning är emellertid behäftad med åtskilliga problem, bl.a. med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma en gränsdragning. Rättegångsutredningen överväger dessa frågor i sitt fortsatta arbete rörande expertmedverkan i domstolarna. Jag är mot den bakgrunden inte beredd att i detla sammanhang - utöver vad som redan i dag följer av möjligheterna att dela upp avgörandel av ett brottmål i olika frågor (jfr 22 kap. 5 §, 30 kap. 4 § samt 45 kap. 3 och 14 §§ RB) - förorda någon regel om begränsning av expertmedverkan till en viss del av målet.

En annan omständighet som vid remissbehandlingen förts fram som en nackdel med expertmedverkan är alt balansen i processen skulle riskera att förskjutas till den tilltalades nackdel. Med en åklagare som ofta är specialiserad på ekonomiska frågor och en expert i rätten har det sagts atl försvararen kan komma i underläge. Jag vill i den delen framhålla atl de tilltalade i mål om komplicerad ekonomisk brottslighet ofta biträds av en

Prop. 1984/85:178 20

försvarare som har särskilda kunskaper i och särskild eriarenhet av ekonomiska ting. Vidare vill jag erinra om alt en expertmedverkan avses bidra till alt domstolens möjligheter all komma fram lill en riklig och rättvis dom skall öka. Detta är givelvis särskilt viktigt om den tilltalade skulle vara oskyldigt misstänkt. Även i andra fall ligger det etl värde i att den tilltalade med en expertmedverkan inte behöver hysa något tvivel om domstolens förutsättningaratt nå fram till ett självsiändigi ställningstagande till åklagarens yrkanden.

Slutligen har som argument mot atl nu införa en expertmedverkan i mål om eko-brott sagls att detta skulle föregripa statsmakternas kommande ställningstaganden till en mer generell expertmedverkan på grundval av rättegångsutredningens arbete. Jag kan visserligen hålla med om att det hade varil önskvärt om frågor av delta slag kunde behandlas i ett större sammanhang och ur ett vidare perspektiv. Reformbehovet på det nu aktuella området är emellertid enligt min bedömning - som stöds av kommissionen, rättegängsutredningen och en majoritet av remissinstanserna -tillräckligt slort för att frågan om expertmedverkan i dessa mål bör lösas redan nu. Därigenom kan man också få värdefulla erfarenheter inför kommande ställningstaganden till mer generella frågor om expertmedverkan i de allmänna domstolarna. Jag kan med hänsyn till det nu anförda inte se något hinder mot att redan i detla sammanhang ta upp frågan om expertmedverkan i mål om eko-brott.

Jag skall mot denna bakgrund närmast beröra några mer allmänna frågor rörande expertmedverkan, innan jag går in på spörsmål som har anknylning till de olika kategorier av experter som är aktuella.

När det gäller det sakliga området för expertmedverkan har jag i det föregående redovisal min uppfattning att man inte bör begränsa en sådan medverkan till vissa i förväg bestämda kategorier av brott. Expertmedverkan bör komma i fråga så snarl ett konkret behov av expertis i del enskilda fallet föreligger. Rättegångsutredningens förslag om expertmedverkan enligt en sådan flexibel modell har i allmänhet godtagils under remissbehandlingen. Som utredningen påpekat saknas det inte exempel på denna typ av avgränsning i andra sammanhang, t. ex. i fråga om fastighetsdomstolarna, jfr 3 § andra stycket lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.

Frågan om i ett visst fall expertmedverkan skall komma till stånd eller inte bör mot denna bakgrund prövas av domstolen själv. Det kan vara naturiigl att parterna får yttra sig rörande behovet av expertmedverkan, men något formellt inflytande över domstolens sammansättning bör parterna inte ha. Jag återkommer till frågor rörande formerna för beslutet om domstolens sammansätlning i specialmotiveringen.

När det gäller frågan vilka typer av domstolar som bör få möjlighel att anlila experter är det naturligtvis i första hand tingsrätterna som kommer i blickfältet. Jag återkommer strax till frågan om möjligheten bör förbehållas vissa tingsrätter. Det är vidare svårt att tänka sig annat än att även

Prop. 1984/85:178 21

hovrätterna fär tillgäng till experter, eftersom de annars skulle stä principiellt sett sämre rustade än tingsrätterna när del gäller möjligheterna atl göra riktiga bedömningar i eko-brottmålen.

1 fråga om HD är förhållandena speciella. Enligt 11 kap. I § regeringsformen får som domare i HD endast tjänstgöra den som utnämnts till ordinarie domare i domstolen. Det är enligt min mening uteslutet atl i ell begränsal sammanhang som detta överväga nägra nya principer för HD;s sammansättning. Dessutom föreligger av flera skäl inte samma behov av expertis för HD:s del som för de lägre domstolarnas. 1 HD kommer ju prejudikatfrågan i fokus och själva processmaterialet är som regel klarlagl genom underinslansernas avgöranden. Möjligheten att anlita experter bör därför begränsas till tingsrätter och hovrätter.

Ekonomiska experter

Jag skall nu gå närmare in på frågan om domstolarnas behov av ekonomisk experlis och om formerna för tillgodoseende av detta behov.

En försia och avgörande fråga är inom vilka områden en domstol kan ha behov av ekonomisk expertis. Eko-kommissionen och rättegångsutredningen har anfört att det i många mål om eko-brott finns etl behov av djupare kunskaper i fråga om bl.a. bokförings- och revisionsteknik, ett specialkunnande av ungefär samma slag som del en kvalificerad revisor besitter. Denna uppfattning har i allmänhel lämnals obestridd under remissbehandlingen. Även jag kan ansluta mig till den. Vad det gäller är -som jag sagt tidigare - att experten skall kunna förbättra förutsättningarna för domstolen att tillgodogöra sig bevismaterialet och parternas argumentation. För att ett behov av expertmedverkan skall anses föreligga mäste emellertid krävas att åtminstone någon fråga med ekonomisk anknylning är av invecklad beskaffenhet. Enklare sådana frågor bör kunna klaras av inom ramen för de nuvarande sammansättningsreglerna. Del bör alltså inte förordnas en ekonomisk expert mer rutinmässigt eller ens mer normalt i mäl om ekonomisk brottslighet. Samtidigt måste man dock vara öppen för att etl behov av ekonomisk expertis undantagsvis kan förekomma även i fråga om sädana brotl som faller uianför det centrala eko-brottsområdet.

Under remissbehandlingen har från något håll framförts att det i eko-brottmål kan finnas behov av annan sorts kunskap än sådan som representeras av kvalificerade revisorer. Vad man då tänker på är personer med erfarenhet av näringslivets eller företagandets villkor. Jag vill för min del framhålla att revisorerna normalt har ett brett kunnande även inom dessa områden. Jag vill emellertid inte utesluta att ekonomiska experter kan hämtas även från andra yrkeskategorier. Det bör dock observeras att i rälten inte bör ingå personer som av någon part kan misstänkas representera i första hand motpartens intressen. Särskild kunskap om näringslivets eller företagandets villkor kan därför bättre förmedlas genom sakkunnigbevisning.

Prop. 1984/85:178 22

Jag vill i detta sammanhang hell allmänl säga alt alternativet med sakkunnigbevisning bör väljas om expertbehovel hänför sig till etl önskemål alt införa etl nytt processmaterial i målet. Gäller del däremol bedömning av etl malerial som redan föreligger, ligger det i princip närmasl lill hands alt välja experlaliernativel. Här bör dock rätlen även göra en processekonomisk avvägning. I ell mål av slor omfattning där expertbehovet avser en mindre del bör sakkunnigbevisning kunna vara etl lämpligare alternativ. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till valel mellan expertmedverkan och sakkunnigbevisning.

Av vad jag har anfört framgår alt jag i fråga om de ekonomiska experlle-damöternas kvalifikalioner delar eko-kommissionens och rältegångsutredningens uppfatlning all i försia hand auktoriserade eller godkända revisorer bör komma i fråga. Även andra personer med tillräcklig insikt i och erfarenhel av förelagsekonomiska frågor bör emellerlid som nämnl kunna medverka som experter. Del bör t. ex. vara möjligt atl låta en advokat med specialkunskaper på det ekonomiska området ingå i rällen, jfr 62 § förordningen (1979:569) med hovrältsinstruktion. 1 mål där huvudförhandlingen kan beräknas bli långvarig kan det ibland vara lämpligl atl förordna en icke längre yrkesverksam revisor eller molsvarande.

En annan fråga som jag vill ta upp i detla sammanhang är om en ekonomisk experi i hovrätt eller tingsrätt bör ersätta någon annan ledamoi eller om han bör ingå i domstolen vid sidan av de vanliga ledamöterna. Del är inte länkbart för tingsrätternas del och knappast heller för hovrätternas atl låta en expert ersätta en lagfaren ledamoi. Inte heller finns det enligt min mening anledning att låla lekmannainflylandet bli mindre därför atl experter dellar. Tvärtom finns del skäl alt utöka antalet nämndemän i mål där experter deltar för atl bibehålla delta inflytande. Jag återkommer slrax till den frågan.

1 fräga om sättet att ulse de ekonomiska experterna har rätlegångsutredningen föreslagil att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall förordna ett antal ekonomiska experter för en lid av tre år och all domslolarna får använda sig av dessa experter fritt och i mån av behov. Eko-kommissionen har ocksä tänkt sig denna ordning i större delen av landet, men menar att man i bl.a. storstadsregionerna bör ha lillgäng till fast anställda personer. Remissinstanserna har i denna del i huvudsak anslulil sig till rältegångsutredningens förslag.

Fördelarna med fasl anslälld expertpersonal ligger framför allt i att man får ökade garanlier för alt personalen har en självsländig och oberoende slällning. Vidare kan en heltidsanställning ge goda möjligheter för experterna all förvärva erfarenheter av de speciella brotlmålsfrägorna. Den avgränsning av expertmedverkan som jag gjort i det föregående medför emellertid som jag ser det att sädan medverkan kommer atl bli aktuell i ett relativt begränsat antal mäl, någol eller högst några hundratal per år, lät vara att varje mäl kan vara av förhållandevis omfattande art.

Prop. 1984/85:178 23

Det är därför enligt min bedömning osäkert om del verkligen finns utrymme för att heltidssysselsatla experter. Härtill kommer att ett system med fast anställda experter rymmer andra problem av praktisk natur, inle minst när det gäller möjlighelerna atl rekrytera tillräckligt kvalificerad personal, möjligheterna för de fast anställda experterna alt vidmakthålla sina kunskaper från del praktiska yrkeslivet och möjligheterna att skapa en jämn sysselsättning för dem. Mot denna bakgrund är jag inle beredd atl nu - innan man vunnit erfarenheter av expertmedverkan i eko-målen -förorda en ordning med fast anställda ekonomiska experter.

Bl. a. för att åsladkomma konlinuilel i tjänstgöringen bör det emellertid inte överlämnas ål domstolarna att frill välja ekonomiska experter. 1 stället bör - som både kommissionen och utredningen varit inne på - domstolarna välja bland personer som i förväg befunnits lämpliga att tjänstgöra som experter och förklarat sig villiga atl åta sig uppdrag samt dessutom är insatta i reglerna för expertmedverkan. Befogenheten atl förordna sådan expertpersonal bör t. v. åvila regeringen. Frågan om en möjlighet för regeringen atl delegera denna befogenhet bör las upp i ett större sammanhang, t. ex. i samband med en mer allmän reform i fråga om expertmedverkan i de allmänna domstolarna.

Det torde inte vara nödvändigt att i della sammanhang gå närmare in på frågan om formerna för förordnande av expertpersonalen, men rent allmänt vill jag uttrycka uppfattningen all någon form av regional indelning kan vara lämplig, t.ex. sä att varje expert förordnas att i första hand Ijänstgöra vid en viss tingsrätt eller i ett visst hovrättsomräde.

Skatterätlsliga experter

Jag går nu över till alt behandla frågor rörande de skatterältsliga experterna. Som jag tidigare antytt är uppgiften för dessa experter - på molsvarande sätt som för de ekonomiska experterna — att höja rätlens kunskap om skatterättens innehåll och terminologi. Av naturliga skäl kommer medverkan av sådan expertis att bli aktuell nästan uteslutande i skattebrottmål. Det kan visseriigen sägas att de vanliga juristdomarna i tingsrätter och hovrätter är väl skickade atl själva orientera sig tillräckligt inom detta specialområde av juridiken. Det går emellertid inte atl bortse från att detta kunskapsinhämtande sker snabbare och effekiivare om speciellt kunnig personal är tillgänglig, åtminstone om det gäller frågor av mer kvalificerad beskaffenhel.

I fräga om vissa skattebroilmål tillkommer emellertid en inte oväsentlig uppgift för en skatterättsexpert, nämligen att ge domstolen ett bättre underlag för att bedöma om det finns skäl för vilandeförklaring av skatte-brottmålel i avvaktan på att en pågående fräga om skattskyldighet som har samband med brottmålet avgörs. Enligt 15 § skattebrottslagen (1971:69) får vilandeförklaring av sådant skäl ske endast om det är av avgörande betydelse för prövningen av brottmålet att skattefrågan avgörs först. En

Prop. 1984/85:178 24

skatterättsexpert kan bidra vid bedömningen av den sannolika utgången av skattefrågan. Härigenom kan man åstadkomma att dessa skattebrottmål behöver vilandeförklaras i mindre utsträckning än f.n.

När det gäller frågan om metoderna för atl tillgodose de allmänna domstolarnas behov av skatterättslig expertis har eko-kommissionen och rätlegängsutredningen föreslagit alt en domare vid en allmän förvaltningsdomstol - företrädesvis länsrätt eller kammarrätt - vid behov skall ingå i domstolen. Vid remissbehandlingen har man i allmänhet inle hafl något alt erinra mot atl skntterältslig expertis ingär i rätten. De flesta har också lillslyrkl den föreslagna meloden, medan några menat atl behovel bör lillgodoses på andra sätt, i första hand genom internadminislrativa åtgärder, t. ex. pä så säll atl de komplicerade skattebrottmålen styrs till domare med ell gediget kunnande både av brottmåls- och skaltejuridik. Det har ocksä ifrågasatts om det är grundlagsenligl alt föreskriva en skyldighet för domare vid allmän förvaltningsdomstol alt tjänstgöra vid allmän domstol. Några remissinstanser har förordat alt skattedomaren fär ställning som vanlig lagfaren ledamot i den allmänna domslolen, vilket skulle få (ill följd bl.a. atl han eller hon blir behörig att i tingsrätt ersätta den ordinarie lagfarne domaren vid förfall för denne.

För egen del anser jag det naturiigl all domstolarnas behov av skatterättslig expertis tillgodoses på det sätt som föreslagits, alltså genom att en domare med skatterätt som specialitet ingår i rätlen. Särskilt tydligl framträder fördelarna med denna ordning i de fall där uigången av en pågående skatteprocess utgör ett vikligt moment i brottmålsprocessen. En annan sak är atl behovet i det enskilda fallel av medverkan av en skattedomare kan styras av den ordinarie brottmålsdomarens faktiska kunskaper i skatterätt. Man kan emellertid inte säga att brottmålsdomarna i dag generellt sell har ett så brett kunnande på detla område att en medverkan av skaltedomare skulle vara onödig. Inte heller finns det f. n. tillräckligt många skattedomare med brottmålserfarenhet för att man skall kunna bygga upp ett effektivt system enbart kring dem. Jag återkommer i det följande till frågan om hur de kvalificerade eko-målen skall kunna styras lill jurislpersonal med särskilda insikter och erfarenheter på del aktuella området, men jag vill redan i detta sammanhang framhålla att en möjlighet alt adjungera skatterättslig expertis från de allmänna förvaltningsdomstolarna enligt min bedömning under alla omständigheler blir nödvändig. Av det jag nu sagl följer ocksä alt del enligt min mening inte f. n. finns underiag för atl generelll ge sådana domare samma ställning i behörighetshänseende som de lagfarna ledamöterna från tingsrätten. I slället får man tills vidare välja vägen att låta skattedomaren vid tjänstgöring i tingsrätt ha slällning som särskild ledamot.

För hovrätternas del ställer sig problemel enligt min mening något annoriunda. En hovrätt skall vid avgörande av brottmål normalt beslå av tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och

Prop. 1984/85:178 25

tre nämndemän får inte della. Föreskrifter om de lagfarna domarnas kompetens finns i 26 § förordningen (1979:569) med hovrältsinstruktion. Inget hindrar atl hovrätten redan idag — inom ramen för vad som är tillåtet enligt dessa bestämmelser - adjungerar en lagfaren ledamot från l.ex. kammarrätt, varvid vederbörande automatiskt fär slällning som lagfaren ledamot. Detta bör enligt min mening vara det närmast lill hands liggande alternativet även framdeles, när hovrätten behöver lillgång till skatterättslig expertis. Det bör emellertid även öppnas möjlighel för hovrätten atl låta en domare från en allmän förvaltningsdomstol ingå som särskild ledamot, alltså vid sidan av de lagfarna ledamöierna. Detta alternativ bör bli aktuellt i särskilt komplicerade mål, där huvudförhandlingen beräknas bli långvarig-Del antal mäl där det blir aktuellt för en domare från länsrätt eller kammarräll atl tjänstgöra i en allmän domstol blir enligt min bedömning så begränsat alt det inte finns skäl all anla annat än att en sådan tjänstgöring ryms inom ramen för nuvarande resurser.

Jag utgår också från alt tjänstgöringen i allmän domstol i praktiken kan ordnas genom frivilliga uppgörelser mellan de aktuella domstolarna. Mot den bakgrunden lorde det endasl undanlagsvis finnas ett praktiskt behov av en uttrycklig skyldighet för domare i länsrätt och kammarrätl all tjänstgöra i allmän domstol. Jag anser dock alt en sådan skyldighet för fullständighets skull bör införas i enlighet med vad ulredningen och kommissionen föreslagil. Jag återkommer strax lill den närmare ulformningen av en regel i della ämne, men skall försl beröra frågan om grundlagsenligheten av en sådan regel.

Det har under remissbehandlingen ifrågasatts om inle en skyldighet för en domare i allmän förvaltningsdomstol atl delta i en allmän domstols handläggning av ett skattebrottmål skulle strida mol beslämmelsen i 11 kap. 5 § sista slycket regeringsformen. I delta lagrum sägs att den som utnämnts lill ordinarie domare får förflyttas till annan jämställd domartjänst, om det är påkallat av organisaioriska skäl. Vid tillkomsten av molsvarande beslämmelse i den äldre regeringsformen uttalade föredragande departementschefen bl.a. att beslämmelsen avsågs hindra förflyttning från allmän domstol till förvaltningsdomstol (prop. 1964: 140 s. 100).

Vad det nu är fräga om är att föreskriva en skyldighet för ordinarie domare vid länsrätter och kammarrätter all i viss utsträckning delta vid tingsrätters och hovrätters handläggning av skattebrottmål. Det kan i prakliken komma att röra sig om någol eller högst några få tjänstgöringstillfällen per år. All en sådan tjänstgöringsskyldighet inte kan anses jämställd med 'Törflyllning" i den mening som avses i 11 kap. 5 § regeringsformen är enligt min mening uppenbart. Del kan tilläggas atl departementschefen i samband med bestämmelsens tillkomst även uttalade alt bestämmelsen inle avsägs hindra atl en domare anställs vid mer än en domstol med tjänstgöringsskyldighet företrädesvis vid viss domstol.

Prop. 1984/85:178 26

Mot denna bakgrund står det enligt min mening klart atl en tjänstgöringsskyldighet av det akluella slaget inte står i strid mot grundlagen. En regel om tjänstgöringsskyldigheten såvitt avser ordinarie domare kan lämpligen införas i 5 kap. I § lagen (1976: 600) om offentlig anställning, vilket lagrum innehåller vissa andra bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet för ordinarie domare. Jag ålerkommer i specialmotiveringen till nämnda lagrum närmare till reglernas tillämpningsområde.

Ulöver den nu nämnda lagändringen kräver den föreslagna medverkan av ekonomiska och skatterätlsliga experter vid tingsrätter och hovrätter ändringar i 1, 2 och 4 kap. RB.

Koncentration till vissa tingsrätter

Mot bakgrund av vad jag i det föregående kommit fram till i fråga om expertmedverkan skall jag nu gå in på frågan om i vad mån de kvalificerade eko-målen bör koncenlreras till vissa domstolar.

Som jag lidigare har varil inne på, och som påpekas av bäde eko-kommissionen och rättegängsutredningen, är det till stor fördel för samspelel mellan en expertledamol och en lagfaren ledamoi att även den senare har god erfarenhet och goda kunskaper i fråga om det aktuella ämnesområdet. Man kan därigenom i hög grad motverka risken för atl en expertledamots uppfattning i en viss fråga inom hans specialområde alltför okritiskt godtas av övriga ledamöter i rätlen. När expertledamöter f. n. dellar vid de svenska domstolarna sker detla också praktiskt taget alltid i en domstol som pä någol sätt är specialiserad på uppgiften i fråga. Delta gäller t. ex. i fråga om fastighetsmål, sjömål och patentmål. Det är en allmän erfarenhet från dessa domstolar alt samarbelel gynnas av att även de lagfarna ledamöterna i domslolen har specialkunskaper pä det aktuella området.

Redan det nu anförda talar enligt min mening starki för atl de mål där experter skall delta koncentreras lill vissa tingsrätter. Härtill kommer att en sådan koncentration är i hög grad moliverad av önskemålet all experterna deltar i rälten relativt regelbundet. Om så är fallet kan experterna snabbare få erfarenhet av de frågor - inle bara inom del egna specialområdet - som brukar vara uppe till bedömning i brottmål. De kan därigenom utöva sin dömande funklion pä ell bättre sätt. En ordning där endast vissa tingsrätter har möjlighet atl anlita experter ökar givetvis garantierna för att vaije enskild experi blir anlitad mer regelbundet.

De nu nämnda faktorerna har enligt min mening sådan tyngd att någon form av koncentration av de mål där experter skall delta bör eftersträvas när det gäller mål om eko-brott.

De mål som frän den nu aktuella synpunklen bör koncentreras är alltså de där experter skall della. Som jag tidigare nämnl kan del röra sig om något eller några hundratal mäl per år. De allra flesta av dessa kan med säkerhel antas redan ulan nägon särskild regel om koncentration komma alt handläggas vid de domstolar som kan bli aktuella vid utformningen av

Prop. 1984/85:178 27

en sådan regel. Det antal mål som skulle komma alt tas från övriga tingsrätter och överföras lill de speciella tingsrätterna kan antas bli ganska litet.

Som jag lidigare nämnde har kommissionens förslag om en koncentrerad handläggning bemötts negativt av en majoritet av remissinstanserna. Man har anfört invändningar av både principiell och praktisk natur. Jag skall i det följande granska de argument som förts fram utifrån den bakgrund som jag nu har tecknat.

Det har sagls att det finns en risk för atl en uppdelning av domstolsväsendet pä så sätt att vissa kvalificerade mål förbehålls nägra tingsrätter på sikl kan leda till en försämrad rekrytering till övriga tingsrätter och till all allmänhetens förtroende för dessa domstolar blir sämre. Även den bristande lokala förankringen hos en specialiserad domstol sägs kunna medverka till att detta förtroende minskar.

Låt mig i detta sammanhang till en början säga alt det av många skäl är viktigt att förtroendet för våra domstolar även i fortsättningen bibehålls på en hög nivå. Jag har emellertid svårt atl tro alt en reform som i prakliken skulle röra kanske något hundratal mäl per år av de totalt ca 80000 brottmål som handläggs i landet kan få nämnvärda negativa effekter i de hänseenden som nu nämnts. Det finns med en koncentration som moliveras huvudsakligen av expertmedverkan inle heller fog för ett påstående att mål undandras en tingsrätt därför atl den domstolens lagfarna ledamöter inte är tillräckligt skickliga som jurister. Atl målet handläggs av en annan tingsrätt än den vanliga bör, bäde frän allmänhetens och parternas synpunkl, te sig naturiigl med hänsyn till all målet är av den beskaffenheten atl experter skall della. Och invändningen om att en specialiserad domstol har bristande lokal förankring minskar betydligt i slyrka om man - som jag återkommer till i det följande - gör del möjligl för domstolen att anlita nämndemän från den del av domkretsen som målet har anknytning till.

Del har också sagts atl en lagfaren domare som sysslar enbari eller nästan enbart med en viss typ av frågor riskerar att tappa överblicken över det juridiska faltet med fara för att hans bedömningar avlägsnar sig från utvecklingen inom näraliggande rättsområden. Till delta kan sägas atl de kvalificerade eko-målen inte är så frekventa atl det blir aktuellt för någon domare att under en längre period vara heltidssysselsatt med dem. Man bör enligt min mening eftersträva en ordning där domaren å ena sidan sysslar så mycket med eko-mål att han får tillräcklig erfarenhet och vidmakthåller sina kunskaper och å andra sidan har så mycket arbetsuppgifter vid sidan av detta att han håller kontakt med andra rättsområden.

Det har också åberopats en del argument av mer praktisk natur mot tanken på en koncentration av eko-mål. Det har sagts att parter, försvarare och vittnen kan få avsevärt längre resvägar vid en huvudförhandling, vilket kan medföra säväl olägenheter för enskilda som vissa merkostnader för del

Prop. 1984/85:178 28

allmänna. För min del kan jag gärna medge alt detta kan bli följden i en del fall. Olägenheterna torde ibland kunna molverkas genom att domstolen håller hela eller delar av huvudförhandlingen på en ort utanför kansliorten som är lämplig från de nu akluella synpunkterna. De merkoslnader som kan uppslå för staten i dessa hänseenden är i relation lill de koslnader som mål av delta slag ändå drar med sig närmast försumbara. I vart fall uppvägs de mer än väl av de effektivitetsvinster som görs.

Mot kommissionens lösning av koncenlralionsfrågan, enligt vilken samtliga mål rörande brott av vissa särskilt angivna slag skulle koncentreras, har riklats invändningen dels att en koncentration skulle komma alt omfatta även en rad enkla fall där det inte finns sakliga skäl för en koncentration och dels att vissa eko-mål av kvalificerad beskaffenhel utanför de uppräknade kategorierna, l.ex. vissa bedrägerimål, skulle falla utanför. Dessa invändningar faller om man som jag berört i det föregående gör frågan om koncentration beroende av det enskilda målets beskaffenhet. En flexibel lösning av del slaget går också - vilket jag strax ålerkommer lill - all utforma sä att man i stor utsträckning undviker kompelenskonflikler mellan olika domstolar och risken för rättegångsfel och ålerförvisning frän högre instans.

Som framgått av det jag nu sagt kan jag inte se några avgörande hinder mol att de eko-mål där experter skall delta koncentreras till vissa domstolar som regeringen bestämmer. En sådan ordning har enligt min mening så påtagliga fördelar att den bör genomföras. Av praktiska skäl bör del i första hand ankomma på åklagaren alt i samband med åtalets väckande pä egen hand bedöma huruvida målet är av den karaktären att experter bör delta och målet således stämmas in till den specialiserade domstolen.

Som jag tidigare har varit inne på blir del sannolikt ett ganska litel antal mål som med en ny ordning skulle komma att las från övriga tingsrätter och överflyttas till särskilt uisedda tingsrätter. För alt syftet med koncentrationen skall nås måsle man under dessa omständigheter enligt min mening genomföra en längre driven koncentration än enligt kommissionens förslag. Del ligger därvid, som flera remissinslanser har varil inne på, nära till hands att söka en anknytning till den nya organisation på regional nivå som för åklagarväsendets del kommer atl gälla fr. o. m. den 1 juli 1985 (prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr 35). Den nya organisaiionen innebär alt åklagarverksamheten på det regionala planet delas in i 13 regioner. De tre storstadsdislrikten står dock utanför regionindelningen.

I överensstämmelse med vad flera remissinstanser förl fram är en ordning med en tingsrätt i varje region tilltalande. Med en sådan lösning får man också en naturlig samordning med de nya regionala åklagarmyndigheterna, som uianför storstadsdislrikten fär förutses stå för huvudparten av åtalen i de nu akluella målen. I huvudsak bör denna lösning väljas. Del förefaller därvid rimligt att de tre största tingsrätterna får handlägga kvalificerade eko-mål även frän angränsande åklagarregioner. Det kan emeller-

Prop. 1984/85:178 29

tid vara svårt att pä förhand säkert säga vilken ordning som är den bästa i alla delar av landel. Det är inte heller nödvändigt atl riksdagen tar ställning till exakt hur många tingsrätter som bör handlägga kvalificerade eko-mål eller vilka dessa bör vara. Vid en koncentration bör det därför få ankomma på regeringen att bestämma vilka tingsrätter som skall komma i fräga. En sådan ordning finns redan i fråga om sjörättsdomstolar, se 336 § sjölagen (1891:35 s. 1).

En särskild fråga är huruvida de specialiserade domstolarna bör ha möjlighet att handlägga mål även utan expertmedverkan.

Fördelarna med en specialisering bland lagfarna domare i komplicerade eko-mål gäller givetvis i och för sig oavsett om experter skall della i målet eller inte. I praktiken torde emellertid behovet av särskilda kunskaper och erfarenheler hos den lagfarna personalen i viss ulslräckning vara läckt redan genom alt de mål där experter skall delta koncentreras. Det kan dock säkerligen ocksä förekomma etl och annal mål som är av sådan karakiär att experter inte behöver delta men där det ändå är till fördel att den lagfarne domaren har speciella kunskaper. Det kan heller inte uteslutas att just domarens specialkompetens kan utesluta behovet av expertmedverkan i något fall.

Del torde vidare stå klart atl flera praktiska problem skulle uppstå, om man tillät den specialiserade domstolen att handlägga endast mål med experter. Som jag tidigare nämnl bör valel av domstol i första hand göras av åklagaren medan rätten själv måste ha del slutliga avgörandet i fråga om expertmedverkan. Komplikalioner skulle då uppslå bl. a. i det fallet atl den specialiserade domstolen inte delar åklagarens bedömning att ett vissl mål kräver expertmedverkan. En ytterligare fråga är hur man skulle hantera det fallet alt målel från början bedöms vara så kompliceral att expertmedverkan krävs men sedermera, t.ex. till följd av erkännande eller ätalsjus-lering före huvudförhandlingen, blir avsevärt enklare. Till det anförda kommer alt den specialiserade tingsrätten i den slora majoritet av eko-mål som del enligt de vanliga forumreglerna tillkommer rätten att handlägga rimligen under alla förhållanden måste vara fri att välja alt handlägga etl vissl mål utan expertmedverkan. Det ter sig mindre följdriktigt, om domstolens handlingsmöjligheter skulle begränsas beträffande exakt samma fråga för det fallet att åtalet väckts med slöd av en särskild forumregel av del slag som här diskuieras.

Vad nu sagts talar enligt min mening entydigt för att de särskilt utsedda lingsrätierna bör få möjlighet att med slöd av specialiseringsregeln handlägga eko-mål utan expertmedverkan, även om en sådan möjlighet kan förväntas komma till praktisk användning bara i undantagsfall.

Som jag tidigare varit inne på bör del anförtros åklagaren att efter de rikllinjer som lagstiftaren drar upp bedöma om ett eko-mål är av sädan beskaffenhel atl det bör handläggas av den särskilt utsedda tingsrätten eller om del bör stämmas in enligt vanliga forumregler. Riksåklagaren har

Prop. 1984/85:178 30

möjlighet att ge åklagarna närmare riktlinjer för denna bedömning. Man kan fråga sig om det härulöver behövs nägol särskilt remedium mot atl elt mål där expertmedverkan visar sig behövas stäms in till en icke specialiserad tingsrätt.

Enligt 19 kap. 7 § andra stycket RB finns redan idag möjlighel för en tingsrätt atl flytta över etl brottmål lill en annan behörig domstol, under förutsättning att åklagaren begär det och det föreligger synnerliga skäl. De problem som kan uppkomma rörande fördelningen av eko-målen mellan de specialiserade tingsrätterna och övriga tingsrätter bör kunna lösas med slöd av denna regel. Del bör enligt min mening inle nu genomföras någon särlösning, som t.ex. skulle innebära rätl för en tingsrätt atl självmant flytta över ett brottmål till en annan tingsrätt, för just de nu aktuella målen. Frågan om en annan ordning för överflyttning av mål får las upp på nytt om erfarenheterna av denna reform visar att det behövs. Tills vidare bör alltså de generella överflyttningsreglerna för brottmål gälla också i de nu aktuella fallen.

Jag vill här ocksä fäsla uppmärksamhelen på regeln i 19 kap. 7 § första stycket RB. Del föreskrivs där alt en domstol behåller sin behörighet, om det efter stämningens delgivning har inträtt ändring i det förhållande som betingat dess behörighet. Om elt mål som stäms in till en specialiserad domstol skulle förlora sin karaktär av särskilt kvalificeral eko-mål under handläggningen, kan domstolen sålunda ändå fortsätta denna. Även för detla fall kan emellertid domstolen på yrkande av åklagare flytta över målet lill annan behörig domstol, om det finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd.

För alt en koncentration av de komplicerade eko-målen till vissa tingsrätter skall få avsedd verkan krävs att målen inom dessa tingsrätter handläggs av personal med särskilda kunskaper och erfarenheter. När det gäller utbildningen är avsikten atl under de närmaste två budgetåren etl hundra: lal yrkesdomare frän de allmänna domstolarna skall få genomgå kurser i fråga om redovisning/bokföring, skatte- och avgiftsfrågor, gäidenärsbrott sami näringslivets villkor/sund affärsverksamhet (jfr prop. 1984/85:32 s. 63 och prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 80). Denna utbildning är av värde även för domare som inte tjänstgör vid de specialiserade domstolarna, eftersom ett belydande antal mål om ekonomisK brottslighet givetvis även i fortsättningen kommer all handläggas vid andra tingsrätter. Jag anser mig emellertid kunna utgå från att utbildningen kommer ett tillräckligt antal befattningshavare vid de specialiserade tingsrätterna till del. Eko-mälen bör uppenbarligen dessutom vid dessa tingsrätter i princip behandlas som specialmäl och inom domstolen koncentreras till ett begränsat antal avdelningar eller rotlar (jfr prop. 1984/85; 100 bil 4 s. 89). En sådan fördelning kan f.ö. vara lämplig även vid övriga tingsrätter för att garantera att den ekonomiska utbildningen kommer till praktisk nylta.

Prop. 1984/85:178 31

Det jag hittills sagt rörande koncentration av mål och intern fördelning av mål inom en domstol har tagit sikte på tingsrätterna. För hovrätternas del har något förslag om koncentration inte lagts fram av eko-kommissionen. För min del anserjag övervägande skäl tala för att man åtminstone inte f. n. genomför någon koncentration på hovrätlsnivån. Visseriigen skall även hovrätterna kunna anlita ekonomiska och skatterättsliga experter, men behovet av specialkunskaper hos den lagfarna personalen kan i hov-rätierna avsevärt lättare än i tingsrätterna tillgodoses genom att målen styrs lill en bestämd avdelning eller rotel.

Lagtekniskt bör den föreslagna koncentrationen kunna ta sig ultryck i en regel i 1 kap. RB, vilket innehåller beslämmelser om tingsrätternas uppgifter och organisation, av huvudsaklig innebörd att de särskilt kvalificerade eko-målen företrädesvis bör handläggas av de tingsrätter som regeringen bestämmer. Det bör i samma paragraf också uppdras åt regeringen att bestämma om dessa tingsrätters domkretsar i dessa mål. Man behöver då inte göra några ingrepp i de generella forumbestämmelserna i 19 kap. RB. Som jag tidigare har varit inne på lorde man i praktiken kunna utgå från alt åklagarna väljer ut de mål där koncentration är till fördel. Om det behövs fär frågan om en mer detaljerad lagreglering tas upp senare.

Nämndemännen och eko-brotten

Jag skall slutligen ta upp några frågor rörande nämndemännens medverkan i mål om eko-brott. Delvis har jag redan antytt frågeställningarna.

Eko-kommissionen har föreslagit alt som nämndemän i eko-mål skall Ijänslgöra företrädesvis personer med erfarenhet av ekonomiska förhållanden i näringsverksamhet. Delta förslag har i allmänhet avstyrkts vid remissbehandlingen, främst under anförande att elt krav pä särskilda kunskaper rörande det i målet aktuella ämnesområdet inte slär i överensstämmelse med nämndemännens uppgift i rättegången. Det har också anförts betänkligheter från praktisk synpunkt mot förslagel. Man har menat att det kan ställa sig mycket svårt att rekrytera tillräckligt antal personer med lämplig bakgrund.

Nämndemännens uppgift i rättegången behandlades för ell par år sedan i ett lagstiftningsärende rörande bl.a. anlalel nämndemän i tingsräu. Min företrädare framhöll i den aktuella propositionen (prop. 1982/83:126 s. 18) atl nämndemännens uppgifl först och främst är att se till att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna rätisuppfaliningar i samhället, särskilt när del gäller bedömningsfrågor t.ex. angående påföljdsval och bevisvärdering. Vidare tillgodoser - framhölls det - nämndemännen medborgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet, vilkel bidrar lill att tilltron till denna verksamhet pä ett mer allmänt plan kan vidmakthållas. Justiiieutskoltet, vars betänkande godkändes av riksdagen, gjorde inget uttalande som avviker frän den nu redovisade synen på nämndemännens uppgifl.

Prop. 1984/85:178 32

Enligt min mening kan det i och för sig säkert anföras skäl för en ökning av nämndemännens kompetens i mål om eko-brott. Etl krav på ekonomisk bakgrund och utbildning för tjänsigöring som nämndeman i sådana mål skulle emellertid läll kunna komma i konflikt med den nuvarande synen på vilken uppgift en nämndeman har i en rättegång. Jag är inte beredd att i detta begränsade sammanhang ge uttryck för nägon ny uppfattning i den frågan. Mot den bakgrunden tar jag inte nu upp eko-kommissionens förslag om särskilda kompetenskrav på nämndemännen i eko-mål. Självfallet innebär inte detta något hinder mot atl rälten utnyttjar den ekonomiska sakkunskap som kan vara representerad även bland nämndemännen när rättens sammansättning bestäms i det särskilda fallet.

Det ligger ett stort värde i atl nämndemännen i ett mäl har lokal förankring. Möjlighelerna till detla minskar i ett system där vissa typer av mål som med nuvarande ordning kan handläggas vid alla tingsrätter koncentreras till några av dessa. För att råda bot på detta kunde övervägas etl syslem med särskilda nämndemän i sädana mål om eko-brott som handläggs vid de särskilt uisedda tingsrätterna. En enklare lösning är dock att öppna möjlighet för den särskilt utsedda tingsrätten att i mål som inte hör till rättens normala domkrets kalla in nämndemän från en annan tingsrätt där målel skulle ha kunnat handläggas.

1 fråga om antalet nämndemän gäller sedan den 1 juli 1983 atl en tingsrätt vid huvudförhandling är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om brott, för vilket är stadgat minst tvä års fängelse, skall dock fem nämndemän della. Ytterligare en nämndeman får sitta i rätten, om det behövs med hänsyn till målels omfattning eller någon annan särskild omständighet. I mål om eko-brott där en eller kanske två experter medverkar som särskilda ledamöler kan enligt dessa regler lekmannainflylandet i vissa fall som jag ser det bli alltför litel. Jag föreslår därför att dessa mål i fråga om antalet nämndemän skall jämställas med mål om brott, för vilket är siadgat minst två års fängelse.

De föreslagna reformerna i fråga om möjligheterna alt låta nämndemän från andra tingsrätter ingå i de särskilt utsedda tingsrätterna saml i fråga om antalet nämndemän i mal med expertmedverkan kräver vissa ändringar i I kap. RB.

2.3 Vissa frågor rörande handläggningen av skattebrottmål

Mitt förslag: En allmän domstol skall i ett skattebrottmål samråda rörande handläggningen av målet med den allmänna förvaltningsdomstol eller den förvaltningsmyndighet där en fråga om skatl eller avgift som har samband med brotlmälet handläggs. Undantag från denna skyldighet gäller om samråd är obehövligt. Det läggs inte nu fram något förslag om integration av förfarandena i skattemål och skattebroilmål, vare sig i fråga om målens förberedande eller i fråga om deras avgörande.

Prop. 1984/85:178 33

Eko-kommissionens förslag: Överensstämmer i fråga om samrådsskyldighet i huvudsak med milt förslag. Dessutom föreslås en möjlighet för en allmän domstol och en allmän förvaltningsdomstol att hålla gemensam muntlig förberedelse i ett skattebrottmål och ett skattemål som sammanhänger med varandra.

Remissinstanserna: Förslaget om samråd tillstyrks eller lämnas utan erinran av en majoritet, medan en minoritet släller sig negativ till förslaget. Förslagel om möjlighet lill gemensamt sammanträde för muntlig förberedelse avstyrks av de flesla remissinstanserna.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Samråd rörande handläggningen kan vara effektiviletshöjande på flera sätt. En uttrycklig regel om samråd är av pedagogiskt värde. Frågan om en integration av förfarandena bör avgöras från mer generella utgångspunkter än som nu är möjligt.

Skälen för mitt förslag: Det centrala skattebrottet i svensk rält - skattebedrägeri - är utformat som ett s. k. effektbrott. Detta innebär i huvudsak att den skattskyldige för att kunna dömas till ansvar måste visas ha tillfogat det allmänna en ekonomisk skada - i form av uteblivna skatter eller avgifter - genom en oriktig uppgift. Frågan huruvida en ekonomisk skada uppstått prövas i ett från brottmålsrättegången helt fristående förfarande, nämligen i taxeringsförfarandei och, efter ett eventuellt överklagande, skaiteprocessen. Denna process förs vid de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätterna, kammarrätterna och regeringsrätten.

1 de fall en skalteprocess ännu inle avslutats när åtal väcks vid allmän domstol för skattebedrägeri brukade tingsrätterna enligt den ordning som gällde före den I juli 1983 oftast vilandeförklara brottmålet i avvaktan på utgången av skatteprocessen. Detta medförde att del ofta tog avsevärd tid innan elt åtal för skattebrott ledde till dom. Fr. o. m. nämnda dalum infördes emellertid i 15 § skattebrottslagen (1971; 69) nya regler som innebär att vilandeförklaring i de aktuella fallen får äga rum endast om det är av avgörande betydelse för prövningen av brottmålet att frågan om skattskyldighet i skaiteprocessen avgörs först. Den nya ordningen kan sägas innebära att den allmänna domstolen i enklare fall skall pä egen hand göra en förhandsbedömning rörande utgången av skatteprocessen. I förarbetena till lagändringen lämnas ganska utföriiga exempel på när vilandeförklaring bör ske resp. underlåtas. Principen är givetvis alt skälen för vilandeförklaring är starkare ju mer tveksam skattefrågan är.

Samlidigt med de nya reglerna om vilandeförklaring infördes i 16 och 17 §§ skatlebrotlslagen bestämmelser om förtursbehandling vid förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter av skattefrågor när dessa är av väsentlig betydelse för förundersökning eller åtal angående skattebrott

3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 178

Prop. 1984/85:178 34

och om anmälan på ett lidigl studium till åklagaren när det finns anledning anta atl etl brolt enligt skatlebrotlslagen har begålts.

De nya reglerna om bl. a. vilandeförklaring och föriursbehandling har varit i kraft en relativt begränsad tid. Enligt vad jag erfarit hur reglerna haft en belydande effekt när det gäller all nedbringa handläggningstiderna i främst de berörda skattemålen men också i skattebroilmål, även om de naturligtvis inte undanröjer alla brister i fräga om lagföringen.

Genom de ålgärder som jag nu har förordal torde behovel av vilandeförklaring minska yllerligare. Framför allt kan medverkan av en skatterättsexpert i brottmålspiocessen bidra till att denna i ytterligare etl antal fall kan genomföras utan att skatteprocessen avvaktas. 1 samma riktning verkar givetvis förslagel om alt komplicerade mål om eko-brott skall handläggas av domare med särskild ulbildning och erfarenhet.

Kommissionens förslag om samråd mellan brolimålsdomaren och domaren i skatlemålet samt om möjlighel till gemensam förberedelse i skattemålet och skattebrotiniålei syftar bl.a. till att förbällra broiimålsdomarens underlag för beslut om vilandeförklaring och att därigenom undvika onödiga vilandeförklaringar. Förslagen har emellertid också till syfte atl komma till rälla med de effektivitetsförluster som är förenade med del nuvarande systemet med etl fristående förtärande för fastställande av skatt och elt helt annat förfarande för avgörande av frågor om ansvar.

Tanken pä en integration av de båda nu nämnda förfarandena togs, som jag nämnde inledningsvis, för några är sedan upp av en arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådel (BRÅ). Gruppen skisserade etl sådani fortfarande i promemorian (BRÅ PM 1982; 1) Skattebrott och skatiemäl. Arbelsgruppen förordade en samordning inte bara i fråga om uiredningsförfaran-det i skattefrågan och ansvarsfrågan, utan även när det gäller det allmännas processföring inför domstolarna och inte minst själva domslolsförfarandet. Promemorian remissbehandlades och de tankar som framfördes där väckte på många håll intresse. Samtidigt pekade man emellertid pä svårigheter av principiell och praklisk natur med en integration.

Förslagen i promemorian ledde sedermera till den mera begränsade reform som jag nyss redogjort för (se vidare prop. 1982/83: 134). Det överlämnades då lill eko-kommissionen att vidare överväga frågan om en integration.

Kommissionen har kommil fram till alt en fullständig integration av domstolsförfarandena inte bör genomföras nu, men däremot att vissa vinster kan nås genom alt brottmålsdomsiolen och skattedomstolen ges en möjlighet att hålla gemensaml sammanträde för muntlig förberedelse och genom ett samrådsförfarande i vissa fall. Kommissionens bedömning när det gäller den fullsländiga integrationen delas i allmänhet av remissinstanserna, även om del frän ett par häll uttrycks besvikelse över att något förslag i denna del inte lagts fram.

Prop. 1984/85:178 35

Frågan om den framtida ulformningen av uiredningsförfarandet i skattefrågor med brottsmisstanke är f. n. under övervägande i utredningen (Fi 1973;01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS). Enligt vad jag har erfarit kommer USS inom relativt kon lid att lägga fram etl förslag som bl. a. innebär atl en skatleutredning och en skattebroltsutredning, som pågår samtidigt och är beroende av varandra, i vissa fall skall ställas under gemensam ledning av en särskild tjänsteman inom skatteförvaltningen, en s.k. skattefiskal.

Det utredningsmaterial som hittills presenterats visar enligt min mening alt en sammanslagning av förfarandena i skatiemäl och skattebroilmål visserligen kan medföra effekiivileisvinsler i en hel del fall, men att ett genomförande samiidigi stöter på åtskilliga svårigheter, inte minst med hänsyn lill de stora skillnader som i olika hänseenden råder mellan processen vid de allmänna domstolarna och processen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Särskilt problematisk ter sig i detta sammanhang naturligtvis den omständigheten atl den tilltalade i brottmål har en helt annan ställning i fråga om t. ex. upplysningsplikt än en enskild person som är part i ett skattemål.

Jag delar alltså kommissionens uppfattning alt tanken pä en fullständig integration av domstolsförfarandena i skattemål och brottmål inle bör las upp nu. För detta talar givetvis också den omständigheten atl frågan om samordning på det förprocessuella stadiet - och det är där de stora tidsvinsterna kan göras — är under utredning av USS. Vidare vill jag i detta sammanhang erinra om all en hel del av de missförhållanden som tidigare råll i fråga om handläggningen av skattebrollmäl har undanröjts genom de lagändringar som trätt i kraft den 1 juli 1983 och lorde komma att minska ytterligare genom de övriga förslag jag lägger fram i detla sammanhang.

När del sedan gäller de båda mer begränsade förslag om samordning mellan skatteprocessen och skattebrottsprocessen som kommissionen har lagt fram kan jag till en början konstatera alt förslagel om ett formaliserat samrådsförfarande tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en majoritet av remissinslanserna. Värdet av ett samråd ligger för skattedomarens del enligt min mening snarast pä det arbeispsykologiska planet; han får på elt konkret sätt upp ögonen för atl den allmänna domslolen kan ha behov av ett snabbt avgörande av målet från hans sida. För broiimålsdomarens del förbättras genom samrådet underlaget för ett ställningstagande lill frågan om vilandeförklaring. Han kan utröna i vad män yrkanden och grunder som anförs i skattedomstolen över huvud laget har relevans för skattebrottmålet och han kan få reda på skattedomstolens planer när det gäller tidpunkten för målets avgörande m. m.

Ett samråd kan således vara värdefullt på flera sätl. Man kan i och för sig hävda att redan de nuvarande reglerna om vilandeförklaring av skatle-broltmål i 15 § skattebrottslagen förutsätter någon form av samråd från den allmänna domstolens sida. För alt fästa uppmärksamheten på viklen

Prop. 1984/85:178 36

av att samråd sker kan det dock som kommissionen föreslår vara lämpligt att i lagen uttryckligen föreskriva en samrådsskyldighet. Denna bör i enlighet med förslaget omfatta både tingsrätt och hovrätt. Inget hindrar heller att en regel får omfatta även HD, även om etl samråd på den nivån oftast torde te sig i praktiken överflödigt. Undantag från samrådsskyldigheten bör för alla instansernas del göras för sådana fall där det av något skäl framsiår som obehövligt att samråd sker. En regel om samråd kan lämpligen tas in som etl andra slycke i 15 § skatlebrotlslagen.

Jag återkommer i specialmoliveringen till vissa tillämpningsfrågor. Låt mig dock redan i detta sammanhang understryka att avsikten med elt samrådsförfarande givetvis inle är att något nytt processmaterial skall tillföras målen över huvudet på parterna. Samrådet skall i princip endast avse upplysningar om befintligl processmaterial och om föreliggande planer för handläggningen.

Vad jag nu sagt rörande samråd har avseende på det fallet att skattefrågan är anhängig vid en allmän förvaltningsdomstol. Skälen för samråd är emellertid lika starka om en fråga om skatt eller avgift som har samband med ett skattebrottmål är anhängig vid någon annan instans, t.ex. en taxeringsnämnd Ofr 15 § skattebrottslagen i nuvarande lydelse). Samrådsskyldighet för den allmänna domstolen bör därför omfatta även denna situation.

När det sedan gäller kommissionens förslag om gemensamt sammanlräde för förberedelse har inställningen från remissinstansernas sida varit avsevärt mer negativ. En majoritet av remissinstanserna har uttalat att det knappasl finns något praktiskt behov av att hålla gemensamt förberedelsesammanträde, och man har pekat på problem av principiell och praktisk natur.

Jag är för min del tveksam till om det förekommer särskilt mänga fall där det skulle finnas processekonomiska vinster att hämla med ett för skatlemålet och skattebrottmålet gemensamt sammanträde för förberedelse. Med hänsyn härtill och till vad remissinstanserna har anfört har jag stannat för att inte nu föreslå någon möjlighet till gemensamt sammanträde. Denna fråga och närliggande spörsmål kan emellertid komma att tas upp i samband med den fortsatia behandlingen av det förslag som i enlighet med vad jag angelt nyss väntas från USS.

2.4 Kostnadsfrågor

En förstärkning av domstolarnas kompetens i fråga om eko-brotten drar med sig vissa kostnader. De lösningar på problemen som jag tagit upp i det föregående medför emellertid som jag ser det att dessa kan hållas på en begränsad nivå.

När det gäller kostnaderna för de föreslagna ekonomiska experterna får man som jag tidigare nämnt räkna med att sådana experter kommer att

Prop. 1984/85:178 37

delta i högst etl par hundra mål per år, förmodligen färre. Det är svårt att närmare beräkna kostnaden för expertmedverkan per mål. främst beroende på de stora differenserna i fråga om handläggningstid. Enligt min mening kan årskostnaden uppskattas till högst 2-3 milj. kr.

Kostnaderna för ett ökat antal nämndemän i de mål där experter skall della samt ökade resekostnader för nämndemännen torde uppgä till högst ca 0,5 milj. kr.

Den föreslagna medverkan av skatterättslig expertis bör som jag tidigare nämnt kunna klaras av inom ramen för befintliga resurser.

En koncentration av de komplicerade eko-målen till ett mindre antal tingsrätter i enlighet med vad jag nyss har föreslagit kan antas leda till en viss ökning av statens kostnader för ersättning till dem som skall della i rättegängen, bl. a. vittnen. Man skall emellertid i del sammanhanget hålla i minnet att en stor del av de mål som berörs av förslagel om koncentration redan anhängiggörs vid de specialiserade tingsrätterna. Med tanke på det ringa antalel mål som i praktiken berörs torde merkostnaderna därför bli förhållandevis obetydliga. De torde dessutom komma att mer än väl kompenseras av de allmänna effektivitetshöjningar som blir följden av en koncentration. Framförallt vill jag peka på att kostnaderna för expertmedverkan kan antas minska genom en koncentration, eftersom de ekonomiska experterna i större utsträckning än annars skulle ha varit fallet får antas vara verksamma på samma ort som tingsrätten.

För åklagarnas del torde det knappasl uppslå några nämnvärda merkostnader eftersom den stora majoriteten av de mål som i praktiken berörs av en koncentration torde vara mål som handläggs vid den regionala åklagarmyndigheten eller åklagarmyndigheten i Stockholm, Göteborg eller Malmö, där alltså åklagaren redan finns på samma ort som tingsrätten.

När det gäller försvararkostnaderna kan det i vissa av de koncentrerade målen komma att inträffa att försvararen är verksam i annan ort än tings-rältsorten och att kostnadema därför blir något högre. De mål som berörs av koncentrationsförslaget torde emellertid ofta vara av den arten att de kräver särskild kompetens hos försvararen och att man därför redan idag måste anlita en försvarare från annan ort. Det är därför osäkert om det över huvud taget uppkommer några merkostnader i detta hänseende.

Genom förslaget om koncentration kommer de särskilt utsedda tingsrätterna att få ett visst tillskott av mål. Det rör sig dock om ett så begränsat antal att det - även om målen är resurskrävande - saknas anledning räkna med annat än att handläggningen kan klaras av inom ramen för befintliga resurser. Otn målutvecklingen visar sig kräva det kan man göra erforderliga omfördelningar inom domstolsväsendets ram.

Förslaget om samrådsskyldighet torde inte medföra några särskilda kostnadsökningar.

Med hänsyn till den förvänlade utvecklingen på de anslag som berörs torde kostnaderna rymmas inom ramen för de medel som har begärts för budgetåret 1985/86.

Prop. 1984/85:178 38

3 Vidgad rätt att överklaga beslut angående försvarare 3.1 Gällande rätt

Bestämmelser om försvarare finns i bl. a. 21 kap. rättegångsbalken (RB) om den misstänkte och hans försvar. Bestämmelserna skiljer mellan privala och offenlliga försvarare. En privai försvarare utses av den misstänkte. Enligt 21 kap. 3 a § RB skall i vissa fall en offentlig försvarare förordnas för den misstänkte. Till offenllig försvarare fär i princip endast advokater förordnas (5 §). En offenllig försvarare har räll till ersättning av slalen för uppdragel (10 §).

Allmänt gäller enligt RB att del åligger försvararen atl med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detla syfte verka för sakens riktiga belysning (21 kap. 7 § RB). Vidare gäller en särskild bestämmelse om försvararjäv som direkt riktar sig mol en försvarare som på grund av sitt samröre med den misstänkte inte kan förväntas komma atl utföra försvararuppdraget på ell korrekt sätt (3 § tredje slycket försia meningen). För all jäv skall uppkomma krävs därutöver att omständigheterna är ägnade atl minska förtroendet för försvararens förmåga att iaktta vad som åligger honom enligt den allmänna regeln i 21 kap. 7 §. I 21 kap. 3 § tredje styckel hänvisas dessutom till vissa bestämmelser i 12 kap. RB om rättegångsombud. Hänvisningen syfiar till att garantera att försvararen har erforderiiga kvalifikationer för uppdraget. Den omfattar bl.a. 12 kap. 5 §, enligt vilken rätten kan avvisa etl ombud som visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller som annars befinns vara olämplig. På grund av hänvisningen gäller detta alltså även en försvarare.

Rättens möjlighet alt i vissa siluationer skilja en offentlig försvarare från uppdraget anges i 21 kap. 6 § RB. Av bestämmelserna framgår bl.a. alt etl förordnande av offenllig försvarare får återkallas av rätten, om behovet av offentlig försvarare upphör eller något annat giltigt skäl för äterkallelse föreligger. Annat giltigt skäl för ålerkallelse kan vara atl försvararen inte ulför försvaret med tillräcklig omsorg eller på annat sätl åsidosätter sina plikier som försvarare.

Utgångspunkten för den reglering jag nu har redogjort för är atl det är ett viktigt allmänt intresse att försvararfunktionen i brottmål fullgörs på ett tillfredsställande sätt. I detta ligger både den tilltalades intresse av att hans försvar ordnas och sköts så bra som möjligt och samhällets intresse av att utrednings- och domstolsförfarandet i brottmål inte onödigtvis försvåras eller fördyras.

' Rätten kan på eget initiativ besluta att återkalla ett förordnande som offentlig försvarare eller atl avvisa en privat försvarare. I många fall där en äterkallelse eller avvisning aktualiseras torde upplysningar om försvararens ifrågasatta lämplighet lämnas lill domstolen av åklagaren. Återkallas förordnandet eller avvisas försvararen, måste rätlen givetvis meddela ett särskilt beslut om detla. Om rätten inte finner skäl till äterkallelse eller

Prop. 1984/85:178 39

avvisning finns det i prakliken knappast anledning att meddela ett formellt beslut i frågan, såvida inte åklagaren eller den tilltalade uttryckligen begärl alt försvararen skall entledigas eller avvisas.

I det följande används termen ""avvisa" som en sammanfattande benämning på såväl ålerkallelse av förordnande som avvisning (jfr 49 kap. 4 § första stycket 1 och Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken s. 731).

3.2 Överklagande av beslut angående försvarare

I fråga om möjligheterna att överklaga beslut angående försvarare gäller RB:s bestämmelser. Beslut i sådana frägor kan meddelas antingen under rättegången eller i samband med dom eller slutligt beslut. I båda fallen gäller som huvudregel, att beslutet får överklagas men endasl i samband med talan mol dom eller slutligt beslut, dvs. talan får föras endast av den som samtidigt överklagar ocksä det slutliga avgörandet. Huvudregeln återfinns för tingsrätts del i 49 kap. 8 § RB. Emellertid finns åtskilliga undantag. Dessa går företrädesvis ut på att beslut i vissa processuella frägor skall överklagas särskilt. Undantagen framgår bl. a. av 49 kap. 4 och 5 §§ RB.

Tingsrätts beslut under rättegången att t.ex. avvisa en försvarare går genast i verkställighet (30 kap. 12 § RB). Enligt 49 kap. 4 § första stycket 1 RB skall ett sådani beslut överklagas särskilt genom besvär. Anledningen härtill är atl den som är missnöjd med beslutet har ett starki intresse av att få det omprövat så snart som möjligt. Talan mot ett beslut av detta slag förutsätter enligt 4 § andra stycket att den som vill föra talan mot beslutet anmäler missnöje. Detta skall ske genast, om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, och annars inom en vecka från det att han eller hon fick del av beslutet. Anmäls missnöje, har rätten möjlighet att, om särskilda skäl föreligger, förordna att målet skall vila i avvaktan på utgången av den missnöjdes talan (II §). Om ifrågavarande beslut i stället meddelas i samband med dom eller slutligt beslut, skall särskild talan föras genom besvär men utan att missnöje anmäls (5 §).

Tingsrätts beslut att inte avvisa en försvarare är däremot inte upptaget bland undantagsbestämmelserna i 4 och 5 §§. Följaktligen kan lalan mot ett beslut i en sådan fråga endast föras i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (jfr 49 kap. 8 § RB).

1 fråga om beslut, som meddelas av hovrätt, gäller i huvudsak samma regler som i fråga om tingsrätts avgöranden. Ell slutligt beslut kan i regel överklagas (54 kap. 2 § RB), medan i fråga om beslut under rättegången huvudregeln är. att fullföljd får ske endast i samband med talan mol dom eller slutligt beslut (54 kap. 4 § RB). Även undantagen från sislnämnda huvudregel är i slort sett desamma som beträffande tingsrätts beslut (54 kap. 3 § RB).

I RB regleras inte frågan vem som skall anses behörig atl överklaga ett beslut (jfr 52 kap. I § och 56 kap. I § RB). Rälten att överklaga tillkommer

Prop. 1984/85:178 40

givetvis normall parterna i ett mål eller ärende. Därutöver kan besvärsrätl tillkomma även andra som träffas av beslutets rättsföljder. Vanligtvis torde det inle vara svårt att konstatera mot vem ett beslut i första hand riktar sig, men frågan kan ibland vara tveksam.

3.3 Rättsfall från högsta domstolen beträffande åklagares talerätt

I etl beslut den 8 mars 1983 (NJA 1983 s. 200) har högsta domstolen (HD) prövat frågan om åklagarens ställning vid lägre rätts prövning av fråga om återkallande av förordnande som ofTentlig försvarare.

I det akluella fallet prövade lingsrälten på yrkande av åklagaren och på av denne angivna grunder frågan om entledigande av en offentlig försvarare för den tilltalade i mäl om grovt narkotikabrott. Tingsrätten återkallade på anförda skäl förordnandet för en advokat att vara offentlig försvarare för den tilltalade. Såväl den senare som advokaten besvärade sig över tingsrättens beslut. Hovrätten beslöt atl förordnandet för advokaten som offentlig försvarare alltjäml skulle gälla. RÅ överklagade beslutet till HD.

HD konstaterade att det inte finns någon uttrycklig lagbestämmelse som ger åklagaren talerätt beträffande val av offentlig försvarare, och att frågan inte heller har besvarats i motiven. I de flesta situationer, anförde HD, skulle en talerätt för åklagaren praktiskt sett vara utan betydelse på grund av de begränsningar som gäller i möjligheterna alt föra särskild lalan mot beslut under rättegängen. Frågan om vem som skall biträda den misstänkte i egenskap av offenllig försvarare är, menade HD, i princip att se som en angelägenhet mellan den misstänkte, den föreslagne eller utsedde försvararen och rätten. HD fann inte att valet av offentlig försvarare kunde anses pä det viset röra åklagaren i dennes egenskap av part i brottmålet att han också ägde en självständig rätt att föra talan i denna fråga. Vad beträffade förutsättningarna för atl låta allmänna ändamåls- och lämplighetshänsyn bli vägledande för ställningstagandet, fann HD inte de skäl av undantagskaraktär som kunde anföras för alt åklagaren i det ifrågavarande fallet skulle medges ställning av part vara tillräckligt vägande. HD ansåg sig således inte kunna ta upp den av RÅ förda lalan till prövning.

Tvä justilieråd var skiljaktiga och fann övervägande skäl tala för att en åklagare, i varje fall när han tagit initiativ till prövning inför rätta av frågan om entledigande av en försvarare, borde ges ställning av part och därigenom få rätt att fullfölja talan mol avgörande som går honom emot.

3.4 Riksåklagarens skrivelse

I skrivelsen till regeringen har RÅ anfört bl. a. följande.

Högsta domstolen har genom beslut den 8 mars 1983 avvisat riksåklagarens lalan i fråga om återkallande av förordnande som offentlig försvarare. - De fall varom nu är fräga måsle visserligen anses vara sällsynta undan-

Prop. 1984/85:178 41

tagsfall men innefattar i allmänhet viktiga principfrågor. Del är därför ett starki samhälleligt intresse atl det allmänna i ärenden av della slag har en företrädare. Som högsta domslolen anförl finns det inte någon uttrycklig lagbestämmelse som ger åklagaren talerätt beträffande val av offentlig försvarare. Högsla domstolens majoritet har vidare uttalat att en talerätt för åklagaren i försvararfrågor skulle av motparten kunna uppfattas som en förskjutning med avseende pä parternas inbördes ställning i processen. Även om jag närmast vill ansluta mig lill minoritetens pä främsl lämplighels- och ändamålsöverväganden grundade uppfallning om åklagarens talerätt anserjag majoritetens uttalande peka på ett problem av den arten att jag ej i första hand vill föra fram förslaget om en talerätt för åklagaren i försvararfrågor. Mol bakgrund av vad jag nu anförl bör i stället samhällets föreirädare stä uianför brotlmälet men samtidigt äga förtrogenhet med de frågor av såväl rättslig som praktisk natur, vilka uppkommer i de nu aktuella situationerna.

Justitiekanslern har i rättegångsbalken och även i stadgarna för Sveriges advokatsamfund, vilka sladgar fastställs av regeringen, tillagts betydande tillsynsfunktioner och talerätt vad gäller ledamöierna av samfundet och deras verksamhet. Det framstår därför som naturligt att då en offentlig försvarares agerande i brottmålet ifrågasätts och rätten meddelat beslut i fräga om hans entledigande, justitiekanslern tilläggs rält att i förekommande fall föra det allmännas talan i högre rätt. I den mån det är lämpligt bör justitiekanslern kunna uppdra åt åklagare att utföra hans lalan.

3.5 Föredragandens överväganden

Mitt förslag: JK ges räll att överklaga beslut som rör avvisande av försvarare. Vidare införs möjlighet att föra särskild talan mot beslut att inte avvisa ombud, biträde eller försvarare.

RÅ:s förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag, utom så till vida att RÅ föreslår atl JK skall kunna uppdra åt åklagare att utföra hans talan.

Remissinstanserna: I princip tillstyrks förslaget eller lämnas del utan erinran. Domstolsverket anser att redan gällande rätt medger JK talerätt i berört hänseende. Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund anser att JK inte bör ges rätt att delegera sin talerätt till åklagare. Svea hovrätt och Sveriges domareförbund påpekar atl likartade spörsmål kan uppkomma när del gäller entledigande av bilräde enligt rättshjälpslagen.

Skälen för mitt förslag: Till offenllig försvarare skall i princip advokat förordnas. Med den höga standard som advokatkåren har, blir del endast i sällsynta undantagsfall aktuellt med ett ingripande för atl skilja någon från elt uppdrag som offentlig försvarare. När fråga ändock väcks om alt entlediga en offenllig försvarare på grund av att denne inte uppfyller kraven på redbarhet och lämplighel, aklualiseras i regel principiellt bety-

Prop. 1984/85:178 42

delsefulla frågor om en försvarares befogenheter och skyldigheter. Jag anser därför atl det allmänna har ett intresse av att sädana frågor kan föras under högre rätts prövning. Detta gäller även i den situalion som var aktuell i det lidigare nämnda rättsfallet, nämligen dä den domstol som har prövat frågan inte funnit anledning atl entlediga försvararen.

Det hillills sagda har lagit sikte på offentliga försvarare. När det gäller privata försvarare är det allmännas intresse av att kunna bevaka uppkommande frågor om avvisande av en person som försvarare kanske inte lika starka, bl. a. därför att en privat försvarare inte är garanterad ersättning av statsmedel och inte har samma befogenheter som en offentlig att verka under förundersökningen (jfr 21 kap. 9 § RB). Det är naturiigtvis ändå viktigt atl en privat försvarare fullgör sin uppgift på ett tillfredsställande sätl. Om det allmänna ges talerätt i fråga om äterkallelse av förordnanden som offentlig försvarare talar principiella skäl för atl lalerälten får omfatta även frågor om avvisande av privata försvarare.

Del är viktigt att en talerätt för del allmänna inte uppfattas som en förskjutning av åklagarens och den tilltalades inbördes slällning i processen. Talerätten bör därför enligt min mening inte tilläggas åklagaren i målet. Som RÅ har anfört ligger emellertid en fullföljdsrätt för JK i linje med den tillsyn som denne har över advokatväsendet (jfr 8 kap. 6 § RB). Eftersom de flesta försvarare, vare sig de är offentliga eller privata, är advokater är det naturligt att talerätten tilläggs JK. Det finns som jag ser det inte något principiellt hinder mot att en sädan talerätt för JK får omfalla även fall då försvararen inte är advokat.

Av nyssnämnda skäl bör JK emellerlid inte, såsom RÅ har föreslagit, ges rätt atl delegera sin talerätt till åklagaren, i prakliken åklagaren i målet.

Enligt domstolsverkets uppfattning har JK i den situation som var akluell i HD-avgörandet redan nu rätl att fullfölja talan mol beslutet. Denna uppfattning grundas på att rätten till offentlig försvarare är en form av rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Enligt 49 a § i den lagen får talan mot beslut i fråga om rättshjälp föras, förutom av enskild part, av domstolsverket samt av annan myndighet som regeringen bestämmer. Med stöd av nämnda lagrum har JK i 3 § förordningen (1975: 1345) med instruktion för justitiekanslern (ändrad senast 1983:972) tillagts möjlighet att överta uppgift att föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp.

I 35 § rättshjälpslagen hänvisas emellertid till de särskilda bestämmelser som gäller i fråga om offenllig försvarare. Del kan därför ifrågasättas om någon fullföljdsrätt för JK verkligen föreligger med stöd av rättshjälpslagen (jfr NJA 1982 s. 112). Oklarheten på den punkten bör i alla händelser undanröjas genom en uttrycklig beslämmelse.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att JK nu ges en uttrycklig rätt att fullfölja talan mot beslut varigenom ett yrkande om avvisande av en försvarare har lämnats utan bifall. Av principiella skäl bör talerätten omfatta också fall då domstolen har beslutat att avvisa en försvarare. Vad

Prop. 1984/85:178 43

som har sagts nu bör gälla även i fråga om beslut som rör äterkallelse av förordnande av offentlig försvarare.

Som framgår av del tidigare anförda reglerar RB över huvud laget inte frågan vem som har laleräll i fråga om olika beslut. Att i RB införa bestämmelser om talerätt för JK i nu avsedda fall skulle alltså innebära ett avsleg från nuvarande systematik. Frågan bör emellertid med hänsyn till 11 kap. 4 § regeringsformen regleras i lag. Det skulle kunna övervägas att föra in en bestämmelse i ämnet i lagen (1975; 1339) om justitiekanslerns lillsyn. Mot en sådan reglering talar emellertid att den berörda lagen endast avser den offentliga verksamheten. Jag anser därför att en bestämmelse om JK; s talerätt bör tas upp i en särskild lag.

Jag har tidigare nämnt att nuvarande bestämmelser i RB inte ger möjlighet att föra särskild talan mot beslut under rättegången att inte avvisa en försvarare. Detsamma gäller i fråga om beslut att inte avvisa ett ombud eller biträde (jfr 49 kap. 4 § försia styckel 1 RB som anses ta sikte också på beslut om ålerkallelse av förordnande av ofTentlig försvarare). För att fullföljdsrätten skall få någon betydelse med avseende på det mål där frågan aktualiseras är det nödvändigt att möjlighet öppnas till särskild talan.

Mot den angivna bakgrunden föreslår jag, att fullföljdsreglerna i 49 kap. 4 § RB kompletleras med en bestämmelse som ger möjlighet till särskild talan mot beslut under rättegången i nu avsedda fall. Till följd av hänvisningen i 49 kap. 5 § till 4 § blir särskild talan möjlig även när beslutet meddelats i samband med dom eller slutligt beslut. Genom hänvisningen i 54 kap. 3 § RB till bl.a. 49 kap. 4 och 5 §§ möjliggörs särskild talan mot hovrättens beslut i motsvarande fall.

För att JK skall kunna utöva sin talerätt måste JK givetvis få del av domstolens beslut. Det får därvid närmast anses ankomma på åklagaren i målel att anmäla frågan för JK, om åklagaren anser att beslutet bör överklagas. Någon särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

Frågan är då om det för rätten att överklaga beslut under rättegången i nu avsedda fall bör krävas att den som vill överklaga beslutet anmäler missnöje.

Meningen med gällande regler om missnöjesanmälan är att på ett tidigt stadium skapa underiag för domstolens ställningstagande till målets fortsatta handläggning. Anmäls missnöje, kan målet förklaras vilande i avvaktan pä uigången av klagandens talan.

Att införa missnöjesanmälan som förutsättning för talerätt i dessa frågor innebär vissa komplikationer för en sådan laleberältigad som inte är närvarande vid förhandling i målet. Visserligen kan rättens beslut att låta t.ex. en försvarare fortsätta sitt uppdrag trots att dennes lämplighet för uppdraget ifrågasatts inte för den enskilde anses så ingripande som i det fall rätten återkallar förordnandet. Detta talar i och för sig för atl klagorälten för det allmännas del ej görs beroende av missnöjesanmälan (jfr lagrådets yltran-

Prop. 1984/85:178 44

de, s. 507 i prop. 1978/79:90). Å andra sidan är det givetvis önskvärt att rätten så snart som möjligt får reda på om nägon avser alt överklaga ett beslut under rättegången, om utgången av klagan kan ha betydelse för den fortsatta handläggningen.

Jag anser därför atl etl krav på missnöjesanmälan bör gälla även i nu avsedda fall. Eftersom någon laleberältigad representant för del allmänna som regel inte är närvarande vid rättegången, bör missnöje kunna anmälas senare än vid beslutstillfällel även när beslutet har meddelats vid sammanträde för förhandling.

Jag förordar all i 49 kap. 4 § förs in ett nytt Iredje slycke med beslämmelser som ger en myndighet rätt atl anmäla missnöje mot beslut som meddelals vid sammanträde för förhandling senast en vecka från dagen för beslutet. Förutsättningarna för att tiden skall få utsträckas bör vara dels att myndighelen enligt lag eller förordnande med stöd av lag är behörig att överklaga beslutet, dels alt myndigheten inte är företrädd vid det sammanträde då beslutet meddelades.

Som nämnts tidigare får det såviit gäller beslut varigenom en framställning om avvisande av en försvarare har lämnats utan bifall, anses ankomma på den som har aktualiserat frågan, dvs. i allmänhet åklagaren, att anmäla saken för JK. Om JK då anser att saken bör föras vidare, får han anmäla missnöje och vid behov hemställa om vilandeförklaring. Det skulle kunna övervägas att införa beslämmelser som ger rätten befogenhet att självmant eller på begäran av åklagaren förordna om vilandeförklaring redan i samband med beslutet. Jag anser emellertid övervägande skäl tala för att JK:s ställningstagande inte bör föregripas. Det finns ingenting som hindrar all åklagaren redan innan frågan väckts om avvisande av en försvarare, lar upp saken med JK så att ställningstagandet från dennes sida kan ske snabbt.

Den ordning som jag nu föreslär innebär att även andra myndigheter som enligt lag eller förordnande med stöd av lag - i förordning eller eft särskilt beslut - har behörighet att överklaga beslut som avses i 49 kap. 4 § andra stycket RB får möjlighet att föra särskild talan mot beslutet. Detta gäller l.ex. domstolsverket enligt 49 a § rällshjälpslagen och JK enligt nämnda paragraf och 3 § andra stycket förordningen (1977:1345) med instruktion för JK i dess lydelse enligt SFS 1979:950.

4 Ikraftträdande

Jag föreslår att de förordade lagändringarna samt den nya lagen om behörighet för justitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken träder i kraft den 1 juli 1985. I överensstämmelse med allmänna processrältsliga principer blir den nya lagstiftningen beträfTande handläggningen av eko-mål tillämplig även i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandel.

Prop. 1984/85:178 45

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

3. lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anslällning samt

4. lag om behörighet för justitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken.

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för finansdepartementet och det under 3 angivna förslaget i samråd med chefen för civildepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 6.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

/ kap. 7 §

I paragrafens försia slycke föreslås att vissa av regeringen utsedda tingsrätter får behörighet att handlägga särskilt kvalificerade eko-mål även ulanfor deras ordinarie domkretsar. Regeln innefallar ocksä en presumiion för alt de kvalificerade eko-mälen skall handläggas vid dessa tingsrätter, men den innebär inte att övriga tingsrätter formellt förlorar den behörighet de f n. har i fräga om dessa mål.

De nya reglerna gäller endast mål vari allmänt åtal förs. Det ankommer på åklagaren alt i samband med att åtalet skall väckas bedöma om målet är av den beskaffenheten att det bör handläggas av en särskilt utsedd tings-' rätt. Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) är det främst den omständigheten att målet kan antas kräva att ekonomisk eller skatterättslig expertis medverkar (se 1 kap. 8 §) som motiverar att det stäms in lill en särskilt utsedd tingsrätt.

Åklagaren skall vid sin bedömning av frågan om lämplig domstol ta hänsyn framför allt till målets svårighetsgrad. Därvid bör beaktas såväl rättsfrågorna och de företagsekonomiska och redovisningstekniska frågorna som omfattningen av muntlig och skriftlig bevisning, tidsåtgång m. m. Man får utgå från att det i praktiken oftast är i mål som handläggs inom den nya regionala åklagarorganisationen eller hos den likaledes nybildade statsåklagarmyndigheten för speciella mål som det kan bli aktuellt att överväga frågan om handläggning vid en särskilt utsedd tingsrätt. Det finns emellertid inget hinder mot att även. mål vari åtal väcks av åklagare på en lokal åklagarmyndighet som hör under en regionåklagarmyndighet blir föremål för sådan handläggning.

Jag ulgår från att riksåklagaren kommer att ge åklagarna närmare rekommendationer i fråga om de omständigheler som främst bör vägas in vid åklagarnas bedömning av forumfrägan.

Prop. 1984/85:178 46

När det gäller överflyttning av mäl mellan en vanlig tingsrätt och en särskilt utsedd tingsrätt eller omvänl gäller vanliga regler. Tingsrätten får alltså på åklagarens begäran överflytta målet om det föreligger synnerliga skäl (19 kap. 7 § RB). Som jag nämnt i den allmänna motiveringen bör denna regel vara tillräcklig för att i praktiken lösa t. ex. den situationen att ett mål har kommit atl stämmas in till en vanlig tingsrätt men det sedermera visar sig alt expertmedverkan skulle behövas.

Som framgår av andra meningen i första stycket kommer regeringen att meddela bestämmelser om de särskilt utsedda tingsrätternas domkretsar i fråga om de kvalificerade eko-målen. Detta medför att tingsrätterna inom de sålunda fastställda domkretsarna har behörighet att handlägga mål i den män det följer av reglerna i 19 kap. RB.

Behörigheten för de särskilt utsedda tingsrätterna avses omfatta även frågor som uppkommer innan åtal väckts, t.ex. frägor om häktning eller andra tvångsmedel eller om förordnande av offentlig försvarare (jfr 19 kap. 12 § RB). Självfallel bör åklagaren ta upp sådana frägor vid den tingsrätt där han kan förutse att åtalet kommer alt väckas.

I andra stycket föreslås en regel, enligt vilken en särskilt utsedd tingsrätt ges möjlighet att i mål som inte tillhör den ordinarie domkretsen låta nämndemän från en annan behörig tingsrätt ingå i rätten. Regeln är avsedd att medverka till att domstolen trots koncentrationsregeln i första stycket kan upprätthålla en lokal förankring. Meningen är att den särskilt utsedda tingsrätten skall kunna låna in nämndemän från den tingsrätt, till vars domkrets målet närmast har anknytning. Det är dock inte nödvändigt atl sådana nämndemän ingår, ulan rätlen bör i varje enskilt fall göra en prövning av om målel är av den karaktären att det är av särskilt värde med en lokal förankring av aktuellt slag bland nämndemännen.

1 kap. 8 §

Paragrafen upptar bestämmelser för tingsrätternas del om medverkan av ekonomisk och skatterättslig expertis vid handläggning av brottmål. Det är endasl de tingsrätter som enligt 7 § särskilt utsetts av regeringen att handlägga kvalificerade eko-mål som har möjlighet alt anlita experter. Förslaget har behandlats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.

Aförsta slyckel med dess hänvisning till 7 § följeratt det är ett krav för att domstolen skall få anlita experthjälp att det rör sig om elt särskilt krävande brottmål där bedömningen av ekonomiska eller skatterältsliga förhållanden har väsentlig betydelse. Som påpekats i den allmänna motiveringen torde kravet på behov av expertkunskap vid prövningen av målet komma atl slyra expertmedverkan i huvudsak lill de kvalificerade målen inom de grupper som eko-kommissionen avsett med sitt förslag, nämligen mål om gäidenärsbrott, skattebrott och valutabrott.

I kravet på att det skall finnas behov av särskild fackkunskap ligger att det måste antas vara till klar fördel för rättens möjligheter att bedöma

Prop. 1984/85:178 47

processmaierialet att man har hjälp av ekonomisk eller skatterättslig expertis. Vad experten skall bidra med är - som framhållits i den allmänna motiveringen - inte färdiga åsikter i relevanta ekonomiska eller skatterältsliga frågor som övriga ledamöter okritiski gör till sina, utan en allmän hjälp för ledamöterna att kunna självständigt analysera dessa frågor. Det är emellertid svårt all på förhand ställa upp några enkla riktlinjer för när behov av expertmedverkan inom rätten skall anses föreligga.

När del gäller medverkan av en ekonomisk expert är det naturligtvis främsl de ekonomiska frågornas komplexitet som bör vara avgörande. Men även omfattningen av det ekonomiska materialet kommer in i bilden. Vinsterna med experthjälp blir självklart större, ju mer material av detta slag som rätten har att tillgodogöra sig.

Medverkan av skatterättslig expertis är i försia hand tänkl för skattebrottmål. I sådana mäl kan, som också utvecklats i den allmänna motiveringen, behov av skallerällslig expertis länkas föreligga dels när man genom expertmedverkan kan få ett bättre underlag för ett ställningstagande till frågan om vilandeförklaring av ett skattebroilmål i avvaktan på utgången av en därtill anknuten skatteprocess och dels när de skatterältsliga frågorna i övrigt är av sådan omfattning och beskaffenhet atl del framsiår som processekonomiskt motiverat att en särskild skattejuridisk expert medverkar.

Medverkan av skatterättslig expertis är dock praktiskt tänkbar även i andra mål än skattebrottmål. Som eko-kommissionen påpekat kan det nämligen förekomma svåra skattefrågor i t. ex. mål om gäidenärsbrott.

Vid prövningen av behovet av expertmedverkan måste rätten alltid ha i åtanke möjlighelen all som ett alternativ till expertmedverkan själv förordna en sakkunnig enligt 40 kap. RB. Riktpunkten bör därvidlag som tidigare sagts vara au sakkunnigaliernativet bör väljas dels så snart det mera är fräga om att tillföra processmaierial än alt bedöma elt redan befintligt sädant och dels om behovel av hjälp vid bedömningen hänför sig till en sä liten del av målet att det framsiår som processekonomiskt överflödigt atl låta en expert delta i hela rättegången (se vidare i det följande). Förhåller del sig däremol så att parterna har åberopat sakkunnigbevisning i ekonomiska eller skatterältsliga frågor kan detta vara ett tecken på att målet är så svårl att experthjälp inom rätten behövs.

Rätlen bör även kunna hämta ledning för sin bedömning av behovet av expertmedverkan av vad parterna anför i frågan. Delta gäller som rättegångsutredningen påpekar särskilt i fråga om medverkan av en ekonomisk expert. Det kan vara lämpligt att åklagaren i samband med stämningsansökan anger om han anser att det finns behov av expertmedverkan. Redan den omständigheten att åklagaren valt att stämma målel till en särskilt utsedd tingsrätt innebär givetvis en presumiion för att denne anser behov av expertmedverkan föreligga. Även försvararen kan lämpligen yttra sig i de fall svaromål avges före huvudförhandlingen. 1 tveksamma fall bör

Prop. 1984/85:178 48

ytterligare samråd ske med parterna. Dessa bör underrättas i fråga om rättens beslut om att en ekonomisk experi skall della i handläggningen.

Uppdrag som ekonomisk expert får ges endast den som förordnats av regeringen enligt 4 kap. 10 a §. Rätten har frihet alt bland experterna välja den som med hänsyn lill den specialkompetens som krävs, lokala förhållanden o. d. är mest lämplig.

Den skatterältsliga experten skall vara eller ha varit domare i en allmän förvaltningsdomstol. Som ulvecklats i den allmänna motiveringen förutsätts alt frågan om rekryteringen i enskilda fall av domare från de allmänna förvaltningsdomstolarna löses genom frivilliga överenskommelser mellan den allmänna domstolen och en allmän förvaltningsdomstol. Del är ocksä möjligt att anlita en domare som avgått med pension från allmän förvaltningsdomstol, även om det av såväl principiella som sakliga skäl är en möjlighet som bör utnyttjas försiktigt.

Förevarande paragraf innehåller inga regler om frän vilka allmänna förvaltningsdomstolar den skatterätlsliga experten får hämlas, men det lämpligaste lorde givetvis normall vara att en domare från en närbelägen länsrätt tillkallas. Man kan också tänka sig en domare från en närbelägen kammarrätt eller, åtminstone i Stockholmsområdet, en domare från mellankommunala skatterätten.

Del finns, utöver kravet på lagfarenhet, inga formella kompetensvillkor för den domare som skall tjänstgöra som skatterättslig expert. Eftersom del får förutsättas att behovet av expertis gör sig gällande i mål där de skatterätlsliga frågorna är komplicerade, bör i princip en ordinarie domare anlitas.

Gemensamt för bäde ekonomiska och skatterätlsliga experter är alt de medverkar i rätten under beteckningen särskilda ledamöter. Detta innebär bl. a. atl de inte kan träda i stället för en vanlig lagfaren ledamot vid förfall för denne.

Beslut om expertmedverkan fattas av rätten. Vanliga domförhetsregler blir härvid tillämpliga. Skall frågan prövas före huvudförhandlingen — vilket givetvis lorde bli det normala — bör beslutet fattas av den domare som skall vara ordförande vid förhandlingen. Självfallet är det normall en fördel om del redan i ett sådant beslut kan anges vem som skall tjänstgöra som expert. Något hinder mot alt i ett första sleg förordna atl särskild ledamot skall ingå i rätten och därefter utse ledamoten genom ett särskilt beslut föreligger dock inte.

För de särskilda ledamöterna gäller vanliga regler om domare, bl.a. reglerna i 4 kap. 13 § RB om domarjäv. Den domare som förordnas som skatterättslig experi får exempelvis inte ha deltagit i handläggningen av ett skattemål som i sak har anknytning till målel i tingsrätten. Den som förordnas som ekonomisk expert får inte ha tagit del i revisionsåtgärd eller verkat som rådgivare beträffande den skatiskyldiges eller honom närståendes ekonomiska förhållanden. Redan den omständigheten att den

Prop. 1984/85:178 49

som kan komma i fråga som ekonomisk expert är anställd i etl företag som har utfört en sådan revisionsålgärd eller lämnat råd torde få anses jävsgrundande (se 4 kap. 13 § punkl 9). Della får betydelse inte minsl med tanke pä atl ett ganska litet antal revisionsbyråer har en stor marknadsandel. Man får således räkna med att de ekonomiska experterna av dessa skäl fär hämtas utanför domslolsorten i en del fall.

Även om det i ell konkret fall skulle saknas anledning att tillställa en särskild ledamot ett mera utförligt arbetsmaterial före en huvudförhandling kräver risken för jävssituationer atl han eller hon alllid får del av tillräckliga uppgifter för att jävsfrågan skall kunna bedömas.

När det gäller tillämpligheten i övrigt av RB:s regler om domare får de lagfarna särskilda ledamöierna ulan särskild föreskrifl anses följa beslämmelserna i 4 kap. såviit gäller lagfarna domare. Detta gäller givetvis oavsett om vederbörande innehar en Ijänsl som domare eller är pensionerad. 1 fråga om de ekonomiska experlerna föreslås vissa regler i 4 kap. 10 a §, vilka syfiar till att jämställa dem med lagfarna domare.

Sedan en särskild ledamot förordnats för avgörandet av etl mål dellar han vid huvudförhandlingen precis som övriga ledamöter i alla frågor i rättegången. Om flera åtal skall bedömas vid samma huvudförhandling, är den särskilde ledamotens insatser alltså inle begränsade till den del av målet som föranlelt hans förordnande. Om ett enskilt anspråk, l.ex. elt krav enligt 77 a § uppbördslagen (1953:272), handläggs gemensaml med etl åtal, något som kan ske enligt reglerna i 22 kap. RB, kommer expertens medverkan att avse även det enskilda anspråket. Del är i och för sig tänkbart att experten medverkar under det förberedande stadiet före själva huvudförhandlingen. Det kan finnas behov av della t.ex. för all rällen lättare skall kunna ulöva processledning under della sladium. Samlidigt gäller dock de vanliga reglerna om endomarbehörighet vid handläggning av brottmål utom huvudförhandling.

Om det i samma rättegång prövas flera åtal, finns del vissa möjligheter atl begränsa risken för en onödigt kostnadskrävande medverkan av experter, nämligen genom en uppdelning av processen (se 30 kap. 4 § och 45 kap. 3 och 14 §§ RB). Det bör ocksä nämnas att rätten enligt reglerna i 22 kap. RB i vissa fall kan avstå frän att pröva ett enskilt anspråk i brottmåls-rättegången. Om sä sker kommer expertens medverkan att begränsas till själva åtalsfrågan.

I omröstningshänseende gäller vanliga regler. 1 fråga om röstningsordningen för lagfarna och särskilda ledamöter och för dessa kategorier inbördes gäller försl och främst huvudregeln alt tjänslerangen skall vara avgörande. Till följd av regeln i 29 kap. 1 § andra styckel tredje meningen RB kommer emellertid tingsrättens ordförande normalt att rösta försl, eftersom han i de allra flesta fall får förutsättas ha svarat för beredningen av målet.

En särskild ledamoi skall ha avlagt domared enligt 4 kap. 11 § RB. 4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 178

Prop. 1984/85:178 50

En oriktig tillämpning av reglerna om expertmedverkun kan i och för sig komma under högre rätts prövning. En molsall ordning skulle kräva all man ändrade dels vissa principer för överklagande och dels principerna för högre räiis möjligheier utt självmant beakta rättegångsfel. Särskild lalan mol ell beslut angående expertmedverkan lär i princip inie föras (jfr dock 49 kup. 6 § RB). Del torde vidare få anses osannolikl ull elt evenluellt fel över huvud tagel skulle kunna föranleda undanröjande av tingsrättens avgörande eller ålerförvisning, eflersom reglerna om de särskilda ledamöternas medverkan inle har karakiär av domförhelsregler i den meningen all frånvaron av experiledamöler leder till att rätlen inle är doniför. Del kan därför här knappasl bli fråga om ett sådant domvillogrundande fel som obligatoriskt skall föranleda återtörvisning. Undanröjande kan komma i fråga endast om felel är grovt eller kan antas ha inverkal på målets utgång och inte kan ulan väsenllig olägenhel avhjälpas i hovrällen.

Enligt paragrafens andra stycke skall anlalel nämndemän i mäl där experter medverkar varu detsamma som i mål om brott där sirafiniinimum är två års fängelse, dvs. fem eller, om särskilda omständigheter föreligger, sex.

2 kap.4 a §

Enligt denna paragiafkan hovrätten anlila ekonomisk och skalterädsJig expertis i brotiinäl. Vad som sagls i anslulning till 1 kap. 8 § rörande förulsällningarna för expertmedverkan i tingsrätt gäller i allt väsenlligl i fräga om expertmedverkan i hovrätt. Det bör emellertid erinras om vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) om alt i fråga om skatteräiisiig expertis hovrällen i försia hand bör välja vägen all förordna en domare från allmän förvaltningsdomstol som vanlig lagfaren ledamot med stöd av 62 § förordningen (1979:569) med hovrältsinstruktion. 1 sådana fall finns det givetvis inget behov av att anlila en särskild ledamot med fackkunskap i skattefrågor enligt bestämmelserna i förevarande paragraf.

Om tingsrätten har handlagt elt mål under medverkan av ekonomisk eller skallerällslig expertis, är detla en omständighet som ofta bör föranleda atl motsvarande expertis medverkar även i hovrättens prövning, givetvis under förutsätining att de frågor som föranlett expertmedverkan då är uppe till prövning och fortfarande bedöms vara av komplicerad natur. Åklagaren bör i vadeinlaga eller skriftligt svaromål kunna ge rällen underlag för bedömningen av expertbehovet.

Beslutanderätten i fråga om expertmedverkan ankommer på hovrätten. 1 de fall beslut - vilket vanligen torde bli fallet - skall fattas före förhandlingen skall alltså enligt 2 kap. 4 § andra stycket beslutet normalt fattas av tre lagfarna domare.

Självfallet gäller reglerna om s.k. tvåinslansjäv i 4 kap. 13 § sjunde punkten även ekonomiska experter. Den expert som deltagit i ell mål i tingsrätten får därför inte delta vid målets handläggning i hovrällen.

Prop. 1984/85:178 51

4 kap. 10 a §

1 paragrafen finns beslämmelser om de ekonomiska experter som skall ijänstgöra i tingsrätt och hovräli enligt 1 kap, 8 § och 2 kap. 4 a §. Experterna skall förordnas av regeringen för i princip tre är i sänder.

Vid besiämmandel av hur många experter som behöver förordnas måste hänsyn las till flera faklorer, bl. a. anlalet förväntade mål, den genomsnittliga lidsåtgången i målen och frågan hur omfatlande Ijänslgöring per år man rimligen kan kräva av en person som förutsätts samlidigt vara sysselsatt i sin ordinarie verksamhet. Vidare måsle man sörja för en geografisk fördelning över hela landet. Man måsle ocksä uppmärksamma risken för jävssituationer och möjligheten att flera mål som kräver expertmedverkan kan vara föremål för huvudförhandling samtidigt vid en och samma tingsrätt.

Med tanke på dessa osäkerhetsfaktorer kan del lämpliga antalel experter inle bestämmas slutgiltigt på förhand. Man får i stället räkna med att antalel så småningom behöver justeras. För alt underlätta del administrativa arbetet med förordnandena föreskrivs i andra meningen i paragrafens försia slycke all eventuella komplelleringsförordnanden skall avse endast den återstående delen av treårsperioden (jfr i fräga om nämndemän 4 kap. 8 § andra slycket RB).

Den som förordnats bör ha skyldighet att med tillräckligt varsel och mot en fastställd tim- eller dagersättning stå till förfogande för uppdrag inom ett vissl område, vare sig del är hos lingsräll eller hovrätt som tjänstgöringen skall äga rum. Nägra särskilda lagregler om en experts rätt all i förlid frånträda ett förordnande eller om regeringens möjligheter alt i förtid entlediga en expert lorde inle behövas.

1 första styckets sista mening finns en regel om alt en ekonomisk experi som avgått - dvs. vars förordnande upphört - är skyldig atl tjänstgöra vid forlsall behandling av mål i vars handläggning han lidigare har deltagit (jfr i fråga om nämndemän 4 kap. 9 § RB).

1 andra styckel uppslälls i fråga om den som skall tjänstgöra som expert samma krav som på lagfarna domare i vissa hänseenden, nämligen krav på svenskt medborgarskap samt pä att inte vara omyndig eller i konkurs.

49 kap. 4 §

Beträffande ändringen i denna paragraf hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 3.5.

6.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

15 §

I paragrafen finns bestämmelser om en allmän domstols möjligheter att vilandeförklara skattebrottmål. I etl nytt andra slycke föreslås regler om skyldighet för den allmänna domslolen atl samråda med den förvallnings-

Prop. 1984/85:178 52

myndighel eller förvaltningsdomstol där en fråga om skalt eller avgift som har samband med skattebroiimålei är anhängig. Förslaget har behandlals i den allmänna moliveringen (avsnitt 2.3).

Samrådet skall främst syfta lill all skapa underlag för den allmänna domstolens ställningstagande till frågan om vilandeförklaring. Genom samrådet kan rälten få upplysning i vad män yrkanden och grunder i skattemålet resp. skatiebroitmålet verkligen är gemensamma och därmed i vad mån utgången i skatlemålet fakliskl har beiydelse för skaitebroitmålet. Vidare kan rälten få närmare belyst de skatterätlsliga frågornas komplexitet saml besked om när etl avgörande i skattefrågan kan vänlas.

Del är nalurligl all åklagaren i samband med all ålal väcks anger i vad mån åialet sammanhänger med en ännu icke slulligi avgjord skatiefräga samt vid vilken instans denna fräga är anhängig. 1 praktiken torde det i allmänhel röra sig om en allmän förvaltningsdomstol, främsl länsrätt eller kammarrätl. Den allmänna domstolen bör då la kontakt med den domare vid förvaltningsdomstolen som är närmasl ansvarig för handläggningen av målel, alltså normalt rotelinnehavaren.

Det uppställs inga regler om hur samrådet formellt skall gå lill. Del enklaste torde vara att samrådel sker per lelefon, men ingenting hindrar att domarna samräder vid etl personligt sammanträffande, om detta någon gång skulle framstå som lämpligare. Vad som förekommit vid samrådet bör dokumenieras i proiokollei eller på dagboksbladel. Del är inle länki atl parierna skall behöva medverka vid samrådet, men dessa skall naturligtvis underrättas om resultatet av samrådet när så är påkallal.

Undanlag frän samrådsskyldigheten föreslås gälla i den situationen atl samråd framsiår som obehövligi. Så kan vara fallel när den allmänna domslolen anser det mer eller mindre givet hur frågan om vilandeförklaring skall hanteras. Skattefrågan kan t.ex. framstå som så enkel all det är självklart att skattedomstolens avgörande inle behöver avvaklas.

Samrådsskyldighelen omfattar i princip alla tre instanserna, tingsrätter, hovrätter och HD. Del ligger emellerlid i sakens nalur atl skälen för samråd i regel är svagare i högre instans.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning

5 kap. 1 §

I paragrafen finns bestämmelser om en ordinarie domares skyldighel att tjänstgöra vid andra domstolar än den han eller hon tillhör. Till de nuvarande reglerna i ämnet har lagls nya bestämmelser (andra och tredje punkterna) om skyldighet för ordinarie domare vid länsrätter och kammarrätter att Ijänstgöra som särskilda ledamöter i allmän domstol. Paragrafen har därjämte genomgått en redaktionell bearbetning. Bakgrunden till förslaget har tecknats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen. Det förtjänar att

Prop. 1984/85:178 53

ytterligare understrykas atl tjänstgöringen i prakliken är avsedd alt äga rum på grundval av särskilda överenskommelser mellan domstolarna.

Principen är att en ordinarie domare vid länsrätt frånsett lagmannen är skyldig att tjänstgöra både i tingsrätt och hovrätt medan en ordinarie domare i kammarrätt är skyldig att tjänstgöra endast i hovrätt. Nägra särskilda undantagsregler har inle uppställts för chefsdomare i kammarrätl, men det ligger i sakens nalur att reglerna - i den mån de över huvud Ingel kommer att användas i prakliken - fakliskl sett nästan enbari behöver tillämpas i fråga om kammarrättsråd. Det fär ankomma pä regeringen att meddela närmare verkstiilliphctsföreskriner lill 5 kap. 1 §, om detla skulle behövas.

Någon regel om tjänstgöringsskyldighet för domare i mellankommunala skatterätten har inle upptagits i förslaget, eflersom del i den domslolen inte finns några ordinarie domartjänsier.

De föreslagna bestämmelserna har inte den innebörden atl icke-ordinarie domare i de allmänna förvaltningsdomstolarna inle skulle kunna komma i fråga som särskilda ledamöter. För icke ordinarie domare behövs emellertid inga lagbestämmelser om tjänstgöringsskyldighet av nu angivel slag. En sådan skyldighet kan regleras i förordning eller kollektivavlal.

6.4 Förslaget till lag om behörighet för Juslitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken

Beträffande förslaget i denna del hänvisas till vad som anförts därom i avsnitt 3.5.

7 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i skatlebrotlslagen (1971:69),

3. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

4. lag om behörighet för justitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken.

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:178 54

Uidrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanlräde 1985-03-20

Närvarande: juslitierådet Mannerfell, regeringsrådet Wahlgren, juslilierådel Rydin.

Enligt utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1985 har regeringen på hemslällan av slalsrädet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i skatlebrotlslagen (1971: 69),

3. lag om ändring i lagen (1976:600) om offenllig anslällning,

4. lag om behörighet för justiliekanslern all överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorerna Lars Eklycke och Ingegerd Thuresson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter

Det remitterade förslagel i den del det syfiar till att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten innebär i huvudsak följande: Vidlyftiga eller eljest särskilt krävande brottmål, i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterätlsliga förhållanden har väsentlig betydelse, skall i försia instans förelrädesvis prövas av speciellt uisedda tingsrätter. Bland landels 97 tingsrätter skall sålunda omkring 13 utses att handlägga de komplicerade s.k. ekobrollmälen. För dessa tingsrätter skall bestämmas särskilda domkretsar i fräga om sådana mäl. De utvalda tingsrätterna skall fä möjlighet alt i de avsedda målen låta experter på ekonomiska och skallerättsliga frägor ingå som särskilda ledamöter i rätten. När experi dellar i dömandet skall anlalel nämndemän i rätten alltid vara minst fem. Som nämndeman skall kunna anlitas nämndeman vid sådan annan tingsrätt där målet skulle ha kunnat handläggas enligt vanliga forumregler. Åven hovrätterna - men däremot inte högsla domstolen - skall få möjlighet atl anlila ekonomiska och skatterältsliga experter.

Av remissprotokollet framgår att ungefär 80.000 brottmål om årel avgörs av tingsrätterna i landet. Antalet mål som berörs av den nu föreslagna reformen har beräknats till något eller några hundratal per år. De allra flesta av dessa mäl kan, enligt vad som sägs i protokollet, med säkerhet antas redan utan nägon särskild regel om koncentration till vissa tingsrätter komma att handläggas vid de domstolar som kan bli aktuella vid utformningen av en sådan regel (exempel på sådana domstolar torde vara tingsrät-

Prop. 1984/85:178 55

terna i de största städerna). Det antal mål som skulle komma att tas frän övriga tingsrätter och föras över till de speciella tingsrätterna har därför antagits bli ganska lilet.

Vad först angår frågan om medverkan av ekonomiska experter i rätten finner lagrådet förslaget i denna del vara grundat pä goda skäl. Som framgått vid remissbehandlingen ger förslaget upphov lill vissa spörsmål som är principiellt betydelsefulla. Föredragande statsrådet har närmare utvecklat hur man bör se på dessa frågor. Lagrådet kan ansluta sig till vad som sålunda har anförts. Del kan likväl vara på sin plals att ytterligare understryka, att endast vad som har kommit fram vid huvudförhandlingen får läggas lill grund för rättens avgörande (se 30 kap. 2 5 försia slyckel RB). Behovet av ekonomisk sakkunskap när det gäller utredningen i målet (själva processmaierialet) fär liksom hittills tillgodoses genom anlitande av sakkunnig enligt 40 kap. RB. Den ekonomiska experten i rätlen lorde. som framgår av rcmissprotokollet. ha som sin egentliga uppgift atl vara övriga ledamöler till hjälp när den i målet förebragta ekonomiska utredningen skall analyseras och bedömas. Han torde också kunna ge rätlen ökade förutsättningar att vid huvudförhandlingen, om så behövs, avhjälpa föreliggande otydligheler eller ofullsländigheter i sädant ekonomiskt-tekniskt material som förebringas (jfr 46 kap. 4 § RB).

Lagrådet vill fur lyclliclicts skull tillägga att en ekonomisk expert, som på fön]ndersökninc'i'

Förslaget om medverkan av skatterätlsliga experter i rätten föranleder inte nägon erinran i sak från lagrådets sida. Till vissa frågor i denna del återkommer lagrådet i det följande.

Lagrådet övergår härefter till förslaget all de mera krävande ekobrollmälen skall koncenlreras lill vissa lingsrätler.

Vär rättsordning bygger pä grundinslällningen atl alla tingsrätter i landet har lika kompetens att handlägga och pröva mål. Undantag har dock gjorts i fråga om speciella mältyper. Som exempel kan nämnas att sjömäl regelmässigt skall handläggas av särskilt uisedda lingsrätler (336 § sjölagen) och att prövningen av flertalet patentmål har anförtrotts Stockholms tingsrätt (65 § patentlagen). Vidare skall t.ex. vissa utvalda tingsrätter vara faslig-helsdomstolar och i sådan egenskap handlägga fastighetsmål (I § lagen om domstolar i fastighetsmål).

Det remitterade förslaget utgår från att mål om ekonomisk brottslighet även framdeles i princip skall handläggas vid landets samtliga tingsrätter. Sådana ekobrottmäl som är vidlyftiga eller komplicerade skall dock handläggas endast av vissa tingsrätter. Förslaget att uppdelningen av mål mellan tingsrätterna skall vara beroende av hur omfatlande eller svårt målet är innebär ett ingrepp i vår rättsordning av betydande principiell räckvidd. En klyvning av målen efter sådana kriterier kan lätt leda till uppfattningen att

Prop. 1984/85:178 56

somliga tingsrätter är av högre kvalitet än andra (del har i lagstiftningsärendet talats om A-domstolar och B-domstolar). Detta gäller så myckel mera som de speciellt utsedda tingsrätterna enligt förslaget ingalunda alltid behöver utnyttja möjligheten att läla experter ingå i rätlen vid handläggningen av de berörda målen.

En nackdel med den föreslagna ordningen kan också sägas vara alt de tingsrättsdomare, som inte tjänstgör vid de specialiserade tingsrätterna men som ändå har atl pröva etl stort antal ordinära ekobrottmål, gär miste om sädana erfarenheter som handläggningen av elt och annal mäl under medverkan av ekonomisk eller skatterättslig expertis skulle ge.

Vad beiräffar den praktiska tillämpningen av förslaget kan den grundläggande beslämmelsen om koncentration av ekobrottmål till vissa tingsrätter (1 kap. 7 § RB) synas vara rationellt utformad. Del kan emellertid vara en vansklig och grannlaga uppgift all avgöra, om etl mäl är så krävande att det inte bör handläggas av den ordinarie tingsrätten. Enligt förslagel har del lagls i åklagarens hand alt, när han finner skäl föreligga, föra målel lill en specialiserad tingsrätt. Med fog kan hävdas att den tilltalade för balansens skull också borde ha möjlighel att påkalla att ett mål, som enligt hans eller försvararens bedömning inrymmer komplicerade ekonomiska problem, skall prövas av en specialiserad domstol.

Ytteriigare invändningar av praktisk natur som kan göras mot en koncentration till vissa tingsrätter har redovisats i remissprolokollel och där behandlats av föredragande statsrådet.

Som framgått inledningsvis har det antal mål som enligt förslagel skulle komma alt föras över från övriga tingsrätter till de speciella tingsrätterna anlagils bli ganska litet. Mol bakgrund bl.a. härav och med beaklande av vad som har sagts i det föregående kan den frågan ställas, om del är tillräckligt sakligt motiverat att göra sädana principiella avsteg frän gällande rättsordning som den föreslagna koncentrationen av ekobrottmål till vissa tingsrätter skulle ulgöra. Lagrådet vill för sin del, i linje med rättegångsutredningens inställning, besvara frågan nekande. Härvid har förutsatts all ekonomisk och skallerättslig expertis vid behov skalt kunna tillföras även en sådan tingsrätt som enligt förslaget skulle falla utanför specialdomslolarnas krets.

Det här anförda leder till att lagrådet inte kan tillstyrka det framlagda förslaget om koncentration till vissa tingsrätter.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 kap. 7 och 8 §§ samt 2 kap. 4 a §

Med hänsyn till vad lagrådel anfört i de allmänna synpunkterna föreslår lagrådet att det remitterade förslaget i fråga om 1 kap. 7 § utgär och att 1 kap. 8 § försia stycket och 2 kap. 4 a § ges följande lydelse.

I kap. 8 § första slycket: ""I mäl om allmänt åtal i vilka bedömningen av

Prop. 1984/85:178 57

ekonomiska eller skatterältsliga förhållanden har väsentlig betydelse får i en tingsrätt, ulöver vad som följer av 3 §, vid prövningen såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1, en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §,
om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätlen i fråga om ekono
miska förhållanden,

2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltnings
domstol, om del finns behov av särskild fackkunskap inom rätlen i fråga
om skatterättsliga förhållanden."

2 kap. 4 a §: "I mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterätlsliga förhållanden har väsentlig betydelse får i hovrätten, utöver vad som följer av 4 §, såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som förordnats som ekonomisk experi enligt 4 kap. 10a§, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om skatterättsliga förhållanden."

4 kap. 10 a §

1 denna paragraf innehåller det remitterade förslaget regeln alt en ekonomisk expert som avgått är skyldig atl tjänstgöra vid den fortsatta behandlingen av mål i vars handläggning han lidigare har dellagil. Regeln har utformats med 4 kap. 9 § RB säsom förebild, en beslämmelse som gäller nämndemän.

Oavsett den tämligen närliggande förebilden vill lagrådet ifrågasätta om den nu föreslagna bestämmelsen Iräffar det som är väsentligast i sammanhanget. Är det fråga om "avgång" - därför att förordnandeperioden har gått ut eller därför att experten hos regeringen begärt entledigande från sitl förordnande - synes det cenirala vara om just behörigheten kvarstår såviit angår det pågående målel. Bestämmelsen lorde därför böra utformas pä förslagsvis följande sätt; "Inträffar medan den ekonomiska experten deltar i behandlingen av etl mäl omsländighel som medför alt förordnandet skall upphöra att gälla, skall förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet såviit angår del pågående målet."

Särskild föreskrift om expertens skyldighet alt i elt övergångsskede av nu berört slag tjänstgöra i vederbörande domstol torde inte vara erforderlig. Någol stadgande om skyldighet atl tjänstgöra på rättens kallelse under ordinarie mandatperiod har inte ansetts behövligt - skyldigheten har säkeriigen ansetts vara självklar - och motsvarande synsätt bör anläggas beträffande de mål som pågår när expertens generella förordnande upphör.

Prop. 1984/85:178 58

Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning

5 kap. 1 §

1 del remitterade förslagel har i en och samma mening sammankopplats dels vad som gäller såsom huvudprincip beträffande ordinarie domares tjänstgöringsskyldighet, med dennas begränsning till den egna domstolen, dels åliggandet för vissa ordinarie domare att därutöver tillfälligt fungera i andra domstolar. Enligt lagrådels mening vore del till fördel om i paragrafens uppbyggnad tydligare markerades att vad som nu slår i paragrafens första mening är den viktiga huvudprincipen och atl vad som därulöver skall gälla är en marginell tilläggsförpliktelse, något som i nuvarande lydelse antyds genom ordet '"dessutom"" i paragrafens andra mening. Mot bakgrunden av del anförda föreslär lagrådet att nuvarande lydelse av första meningen bibehålls oförändrad och att paragrafens fortsättning gestaltas

på följande sätt: ""- han tillhör. Dock föreligger dessulom skyldighet

att tillfälligt tjänstgöra i annan domstol

1. för rådman i tingsrätt: som ledamot i annan tingsrätt inom samma hovrättsområde vid sådan handläggning som kräver flera lagfarna ledamöler än en,

2. för rådman i länsrätt: som särskild ledamot i tingsrätt eller hovrätt,

3. för kammarrättsråd; som särskild ledamot i hovrätt.""

Lagrådel har i silt formuleringsförslag — med anknytning till remissprotokollets specialmolivering till förevarande paragraf - utgått frän att för sådana tillfälliga tjänstgöringar som i ärendel är i fråga del inte kan bli aktuellt att ta i anspråk kammarrättspresidenter, kammarrättslagmän och knappast heller chefsrådmän.

Lagrådet vill anmärka att den föreslagna utvidgningen av vissa förvaltningsdomares tjänstgöringsskyldighet inom domstolsväsendet inte kan anses slå i slrid mot det förflyttningsförbud som indirekt kan utläsas ur 11 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen. Del förhållandet att förvaltnings-domare i de med förevarande reform avsedda målen fär ställning av "särskild ledamot"" och ej av "lagfaren ledamot"' är en följd av den rättstekniska konstruktion som har behövt tillgripas för alt tillföra tingsrätter och hovrätter särskild sakkunskap i berörda mål. Formellt synes konsekvenserna härav vara begränsade till all förvaltningsdomaren inte kan bli ordförande i dömande tingsrätt eller hovrättsavdelning och atl han inte behöver underskriva domen (30 kap. 8 § RB). Dessa konsekvenser kan lagrådet inte finna ge anledning lill principiella betänkligheter. Förvaltningsdomaren har ju i allt fall slällning av fullvärdig meddomare i rälten, med möjlighel bland annal att skriva sig skiljaktig.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas ulan erinran.

Prop. 1984/85:178 59

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-03-21

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om domstolarna och eko-brotten m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i skatlebrotlslagen (1971:69),

3. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

4. lag om behörighet för justitiekanslern atl överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i sak godtagit förslaget när det gäller medverkan av ekonomiska och skatterätlsliga experter som särskilda ledamöler i tingsrätter och hovrätter i kvalificerade mål om s.k. eko-brott. Jag har ingen erinran mot de uttalanden rörande expertmedverkan som lagrådet gjort i sitt yttrande.

Förslaget om koncentration av vissa eko-mål till några tingsrätter innebär enligt lagrådets mening ett ingrepp i vär rättsordning av betydande principiell räckvidd. Lagrådet synes därvid ha fäst avgörande vikt vid det faktum atl enligt förslagel de särskilt kvalificerade eko-mälen företrädesvis skall handläggas av vissa tingsrätter, medan övriga eko-mål skall handläggas på samma sätt som nu, dvs. av alla tingsrätter enligt de vanliga forumreglerna. Lagrådet har anfört atl en klyvning av målen efter sådana kriterier lätl kan leda till uppfattningen att somliga tingsrätter har högre kvalitet än andra. Mot bakgrund bl.a. härav och med hänsyn lill det förhållandevis ringa antal mål som i praktiken torde komma att beröras av en reform i denna del förklarar sig lagrådet inte kunna tillstyrka förslaget om koncentration till vissa tingsrätter.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 14 februari 1985.

Prop. 1984/85:178 60

Jag vill i detla sammanhang till en början erinra om den ordning som redan nu gäller i tryckfrihetsmål, vatlenmål, fastighetsmål och sjömål och som innebär att dessa mål i princip skall handläggas av endast vissa utvalda lingsrätler. Den omständigheten att lagstiftaren valt atl koncentrera dessa mål till några domstolar grundar sig givetvis pä en bedömning att målen vanligen är av så speciell beskaffenhet alt särskild kompetens behövs hos domstolen, bl, a. genom medverkan av teknisk experlis. Särskilt tydligl illustreras detta i 336 § sjölagen (1891; 35 s. 1), där lagstiftaren i andra stycket undantagit vissa målgrupper av generellt selt mindre speciell beskaffenhel frän första styckels huvudregel om koncentration och lagl ul handläggningen av dem pä alla tingsrätter.

Även mål om ansvar för ekonomisk brottslighet rör ofla en i förhällande till andra målgrupper mycket speciell materia. I fräga om sädana mål råder det en bred enighet om att det finns ell behov av atl i de särskilt kvalificerade fallen förstärka domstolarna med ekonomisk och skatterättslig expertis. Även lagrådel synes ha anslutit sig till denna uppfatlning. För att en expertmedverkan i dessa fall skall kunna fungera pä bästa sätt är det som framhållits i lagrådsremissen väsentligt atl målen på nägol sätt koncenlreras. Bl.a. kan man med stöd av erfarenheter frän andra områden utgå från all samspelel mellan experter och lagfarna ledamöter fungerar bäst om även de lagfarna ledamöterna har regelbunden kontakt med det aktuella ämnesområdet. Att det upprätthälls en balans mellan lagfarna ledamöter och experter är av avgörande vikl från rättssäkerhetssynpunkt. Man kan utgå frän att lagstiftaren vid tillskapandet av t.ex. fastighetsdomstolarna lagt slor vikl vid synpunkler av detta slag.

Frågan om en allmän möjlighet för de allmänna domstolarna atl anlita expertis inom olika ämnesområden är f n. under behandling av rätlegångsutredningen (Ju 1977:06). Fram till dess att utredningen presenterat sina förslag är jag inte beredd att i detla sammanhang förorda någon annan ordning än den som hittills varit bruklig när experter dellar, nämligen att endast vissa domstolar där särskild ulbildning och erfarenhel finns representerad skall handlägga mål med expertmedverkan.

Del råder enighet om att del bara är i de mest kvalificerade eko-mälen som expertmedverkan behövs. Det är därför inom denna målgrupp som behovet av koncentration främst gör sig gällande. På grund av målens skiftande beskaffenhet synes det inte ändamålsenligt och knappast ens möjligt att i lagtexien göra en strikt uppdelning mellan olika kategorier av mål, l.ex. på grundval av åklagarens brottsrubricering. En sådan metod skulle som påpekats i lagrådsremissen fä till följd att koncentrationen skulle omfatta betydligt fler mål än nödvändigt. Den lämpligaste lösningen har jag från dessa utgångspunkter funnii vara atl det överiämnas ål de tillämpande organen - åklagare och domstolar - alt själva bestämma om etl mål är av så kvalificerad beskaffenhet atl det bör omfattas av koncentrationsprincipen. Jag skall gärna medge alt denna urvalsmetod - alt

Prop. 1984/85:178 61

bestämmanderätten delegeras till de tillämpande organen - är ny i dessa sammanhang, men själva grundtanken är i princip densamma som när del gäller t. ex. fastighetsmål och sjömål. Del är alltså enligt min mening mera fråga om en annan urvalsteknik än om en nyhet av principiell räckvidd.

Lagrådet har som skäl för sill ställningstagande till förslagel om koncentration också nämnt den omständigheten alt det antal mål som med den föreslagna ordningen skulle komma att handläggas vid andra domstolar än nu kan anias bli förhållandevis litet. 1 lagrådsremissen har nämnts att det kan antas bli fråga om högst ell hundratal mäl. Enligt min mening innebär detla förhällande dock snarast atl de skäl som ligger bakom förslagel framsiår som desto starkare, samiidigi som de principiella betänkligheter som har framförts från olika håll rimligen måste minska i slyrka. Jag har därför svårt atl se alt del ringa mälanialel skulle vara ett skäl alt avstå från reformen.

Jag vill med anledning av vad lagrådel ultalal tillägga alt förslaget självfallet inte avses ge underiag för uppfattningen all vissa domstolar skulle vara av '"högre kvalitet" än andra. En sådan uppfatlning är främmande för mig och den synes inte ha förls fram med sikle på de övriga fall då speciella målgrupper koncentrerats lill särskilda domstolar.

Mol bakgrund av vad jag nu har sagl och med hänsyn till de skäl som i övrigt har anförts i lagrådsremissen förordar jag alt förslagel om alt de kvalificerade eko-målen i första hand skall handläggas av vissa särskilt utsedda lingsrätler genomförs.

Lagrådel har vidare anförl alt inte bara åklagaren utan även den tilltalade borde ha möjlighet atl påkalla all etl mål som enligt hans bedömning inrymmer komplicerade problem skall prövas av en specialiserad domstol. Jag vill i det sammanhanget erinra om all nuvarande system i RB är uppbyggt så alt - sedan etl brottmål väl stämts in lill elt behörigt forum — överflyttning kan ske till annan behörig domstol endast efler begäran av åklagare. Detta system lorde i praktiken i allmänhet ha tillgodosett även befogade önskemål från de tilltalades sida, och som jag anfört i lagrådsremissen ulgår jag från atl så kommer atl bli fallel även i de nu akluella situationerna. Jag skall emellerlid noga följa behovet i den praktiska lill-lämpningen av en ordning i enlighet med vad lagrådet varit inne på. Frågan får las upp senare om det visar sig påkallat.

Det i remissen upptagna förslagel till ny lydelse av / kap. 7 § RB bör med hänsyn till del anförda genomföras med en mindre språklig juslering. Reglerna om expertmedverkan i / kap. 8 § och 2 kap. 4 a § RB bör redaktionellt ulformas i så nära anslutning som möjligt till lagrådels förslag i dessa hänseenden. Jag ansluler mig lill vad lagrådel anfört i fråga om 4 kap. 10 a § RB och godtar lagrädels förslag lill utformning av den paragrafen. Jag vill dock för tydlighets skull nämna atl det följer av paragrafens andra slycke alt det aldrig är tillåtet för en person som är omyndig eller i konkurstillstånd alt tjänstgöra som experi.

Prop. 1984/85:178 62

Jag godiar, efler förnyat samråd med chefen för civildepartementet, med några smärre språkliga justeringar lagrådels förslag i fråga om lagen om oJfentUg anställning.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lagom ändring i skattebrottslagen (1971:69),

3. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anslällning,

4. lag om behörighet för justiliekanslern atl överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen atl anla de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1984/85:178 63

BUaga I Sammanfattning av eko-kommissionens betänkande

I deballen om den ekonomiska brollslighelen har konslalerats all samhällets kontroll- och sanklionssystem inte är ändamålsenligl utformat. Som en följd av den uppmärksamhet som riktats mot denna form av brollsiighel har polis- och åklagarväsendets utredningsresurser fortlöpande förbättrats. Också på indrivningssidan har betydande insalser gjorls.

De åtgärder som har vidlagils skall ses mot bakgrund av att del som regel krävs särskilda kunskaper för atl effeklivi kunna bekämpa den ekonomiska brottsligheten. De resurser som samhällel har ställt lill förfogande - och de åtgärder som kommissionen hittills har föreslagil - har främsl varil avsedda all förbättra möjligheterna alt upptäcka och utreda brolt av denna arl. För att dessa insatser skall fä avsedd verkan måste emellertid det rättsliga förfarandel i sin helhet vara ändamålsenligt utformat. Del är således viktigt all de brolt som upptäcks också leder till snabb lagföring med en adekvat påföljd utan all rältssäkerheien sälls åt sidan.

Vid de hearings och de omfallande konlakler som kommissionen i övrigl haft med represenlanier för olika myndigheler och organisalioner har framhållils vikten av au domslolarna inle lämnas uianför det pågående reformarbetet. Det har påpekais att mål om ekonomisk brottslighet släller domslolarna inför svårigheter som normall inle förekommer i broiimål. Del Slaiisliska material som kommissionen har ställt samman bekräftar också att mål som rör ekonomisk brollsiighel är mer komplicerade än andra brottmål, Handläggningstidema i sådana mäl är t, ex, avsevärt längre än den genomsniltliga handläggningsliden för brottmål. Statistiken visar också all antalel mäl om ekonomisk brottslighet ökar mycket krafiigi och alt denna ökning kan förvänlas forlsälla.

Mol den nu angivna bakgrunden har kommissionen - med hänsyn lill sin uppgifl all lägga fram förslag till behövliga lagsiiflningsålgärder på bl, a. del processrätlsliga området - övervägt hur domstolarnas resurser bäsl kan utnyttjas vid handläggningen av mål om ekonomisk brollsiighel. Ulgängspunklen för utredningsarbelei har varil all skapa goda förutsättningar för en snabb, effektiv och kvalificerad handläggning av mäl om ekonomisk brottslighet, som samtidigt tillgodoser kravet på rättssäkerhet.

De vägar som slär öppna för all möla de krav som slälls på domstolarna är enligt kommissionens mening att dra samman handläggningen av mål om ekonomisk brottslighet lill elt begränsat antal av de allmänna domslolarna (koncentration) och alt förstärka dessa domstolar med ledamöler med särskilda kunskaper (sakkunnigmedverkan). När det gäller skattebrottmålen - som utgör en belydande del av målen om ekonomisk brottslighet - bör handläggningen dessulom kunna samordnas med den handläggning av skattemål som sker i de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Prop. 1984/85:178 64

Kommissionen föreslår således att handläggningen av vissa mäl om ekonomisk brottslighet - skattebrott, gäidenärsbrott och valulabrott -skall koncenlreras lill elt begränsal antal tingsrätter (Eko-tingsrätter). Därmed fär de domare som kommer alt handlägga målen en bred erfarenhel av sådana mål. Del blir ocksä möjligl all rikta särskilda utbildningsinsatser lill dessa domare. Vidare underlättas samarbetet mellan domare och experter om handläggningen bara sker vid etl mindre antal domstolar.

I fråga om anlalel tingsrätter har kommissionen övervägt att följa den indelning i 13 slalsåklagarregioner som nyligen har beslulals av riksdagen. Man kan nämligen räkna med alt det är hos dessa åklagarmyndigheter som ansvaret för flertalel ulredningar om den ekonomiska brottsligheten kommer att ligga. En sådan koncentration skulle enligt kommissionens mening leda till atl man fullt ut nådde de önskade fördelarna i form av bl.a. ökad erfarenhel hos de berörda domarna. En så långt gående koncentration medför emellerlid vissa nackdelar, bl. a. i fråga om de enskildas avstånd till domstolarna. Kommissionen har därför valt att låta koncentrationen stanna vid länsnivån. En sädan ordning underlättar också samordningen av tingsrätternas handläggning av skattebrotlmål med skatteprocesserna i länsrätterna. Vidare finns i residensstäderna länsstyrelserna med deras utredningsavdelningar på skatlesidan. Kommissionen föreslår således atl Eko-målen skall handläggas av tingsrätterna i residensstäderna.

Kommissionen har inle ansett del lämpligl alt också koncentrera handläggningen av mål om ekonomisk brollsiighel till ell begränsat antal hov-rätier. Däremot föreslär kommissionen att handläggningen av målen skall koncenlreras till vissa avdelningar inom hovrätterna. Detsamma skall gälla för de Eko-tingsrätter som är indelade i avdelningar.

Kommissionen föreslär vidare att Eko-tingsrätterna och hovrätterna får förstärkas med särskilda experter vid handläggningen av svåra mål om ekonomisk brottslighet. Vad kommissionen avser är ekonomiskt sakkuii: niga och sakkunniga på skaiieräii. Genom de sakkunniga ledamöterna får domstolarna bättre möjligheter att hantera de komplicerade frågor som ofta finns i sådana mål. De sakkunniga skall ingå i rätlen som särskilda ledamöler. De deltar alltså i hela handläggningen av målen.

De ekonomiskt sakkunniga ledamöierna bör enligt kommissionens mening fast knytas till domstolarna. Del är dock svårl att i nuvarande skede bedöma i vilken utsträckning det finns underlag för sädana fasta tjänster. Enligt kommissionens bedömning bör det finnas utrymme för fasta anställda ekonomiskt sakkunniga ledamöter vid tingsrätterna i Stockholm (2), Göleborg, Malmö, Väslerås och Härnösand. Då har kommissionen räknat med atl tjänstgöringsskyldigheten för ledamöierna skall omfatta flera Eko-tingsrätter. Dessutom bör en sakkunnig ledamot kunna knytas till Svea hovrätt och till hovrätten för Västra Sverige. Ledamoten med placering i Göteborg bör även della i handläggningen av Eko-mål i Göta hovrätt och hovrällen över Skåne och Blekinge och ledamoten med placering i Stock-

Prop, 1984/85:178 65

holm - i mån av tid - i handläggningen av sådana mål i de norriändska hovrätterna.

Dessa särskilda ledamöter, som knyts till vissa tingsrätter eller hovrätter, kan emellertid inte helt täcka det förväntade behovet av expertmedverkan. Kommissionen föreslår därför att regeringen - eller efter regeringens bemyndigande domstolsverket - upprättar en förteckning över fristående ekonomiskt sakkunniga som vid behov kan stå till förfogande för tjänstgöring som särskilda ledamöter i Eko-tingsrätterna och hovrätterna.

De personer som skall tjänstgöra som ekonomiskt sakkunniga ledamöter bör enligt kommissionens mening i första hand vara kvalificerade revisorer, dvs. auktoriserade eller godkända revisorer. Även andra ekonomer med molsvarande kvalifikationer bör dock kunna komma i fräga.

Handläggningen av skattebrottmälen ställer domstolarna inför särskilda problem. Det krävs således inte bara ekonomisk sakkunskap vid prövningen av sådana mål. Till detta kommer att en ändamålsenlig handläggning av målen kan försvåras av att den beskattningsfråga som är föremål för åtal behöver prövas av förvaltningsdomstol innan brottmålsprocessen i den allmänna domstolen påbörjas. En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rädet (BRÅ) har tidigare föreslagit att detla problem skall lösas genom att handläggningen av skattebrottmålen och skatlemålen slås samman till ett s. k. integrerat förfarande. Kommissionen har av regeringen fåtl i uppdrag att fortsätta BRA:s utredningsarbete.

Kommissionen anser att också de särskilda problem som möler vid handläggningen av skatlebrotlmälen minskar med de åtgärder som kommissionen föreslagit i fråga om koncentration och medverkan av ekonomiskt sakkunniga ledamöter. Genom atl låla en domare från allmän förvaltningsdomstol - dvs. de domstolar som handlägger skattemålen -medverka som sakkunnig ledamot vid prövningen av skattebrollmäl kan man emellertid ytterligare minska beroendet av sammanhängande skatiemäl. Detta bör i sä fall minska handläggningstiderna i främst tingsrätterna. Kommissionen föreslår därför atl reglerna om expertmedverkan i tings-och hovrätt också skall omfatta skattedomare från förvaltningsdomstol. Liksom de ekonomiskt sakkunniga ledamöterna får skattedomaren ställning som särskild ledamot i rätten.

Vad gäller samordningen av handläggningen av skattebrottmål och skattemål på det förberedande stadiet föreslår kommissionen att de domare som handlägger sådana mål i de allmänna domstolarna resp. förvaltningsdomstolarna skall samråda om målens handläggning. Det innebär att domaren i den allmänna domstolen skall orientera sig om hur en ev. sammanhängande skatteprocess ligger till i förvaltningsdomstolen. Om de berörda domarna anser det lämpligt får skatiebroitmålet och skatlemålet beredas vid ett gemensamt sammanträde. Även om det inte föreligger behov av en sådan gemensam förberedelse räknar kommissionen med att domstolarna i större utsträckning än f n. använder muntliga förberedelser som ett medel att effektivisera handläggningen. 5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 178

Prop. 1984/85:178 66

Kommissionen har således avstått från all föreslå en fullständig integration av skattebrotimåls- och skalleprocesserna och i stället sökt lösa de särskilda problem som möler vid handläggningen av skatlebrotlmälen genom att processerna samordnas. En långt driven samordning framsiår enligt kommissionens mening också som tveksam. Kommissionen har av lidsskäl inte hafl möjlighel alt i delalj studera alla aspekter av en sädan samordning. Utredningsarbetet har emellertid visal atl den rymmer flera svåra problem. Kommissionen har bl.a. därför stannat för atl föreslå atl samordningen av skattebrotimåls- och skatteprocesserna endast skall avse det förberedande stadiet. Tillsammans med förslagel om förstärkt kompetens hos de allmänna domstolarna bör en sådan lösning enligt kommissionens mening ätminstone tills vidare vara en lämplig åtgärd. Del finns emellertid skäl som lalar för ytterligare samordning eller integration av skaltebrotlmäls- och skatteprocesserna. Kommissionen förordar dock att man avvaklar resullalel av de förslag kommissionen nu lämnal innan man på nyll tar ställning till den frågan.

Kommissionen har beräknat atl den ärliga kostnaden för de ekonomiskt sakkunniga ledamöterna kommer alt uppgå lill knappt 3 milj. kronor. Vissa ökade lönekoslnader för de berörda domarna har anlagils ligga omkring 0,35 milj. kronor per år. Utbildningskostnaderna har uppskattats till ett engångsbelopp om 2 milj. kronor. 1 övrigl räknar kommissionen rned atl de ålgärder som följer av förslagen om koncentration, expertmedverkan och samordning ryms inom de ordinarie kostnadsramarna. Pä sikt bör kommissionens förslag leda lill besparingar.

Prop. 1984/85:178 67

Bilaga 2 Sammanfattning av rältegångsutredningens betänkande

De senaste åren har de allmänna domstolarna, dvs. tingsrätterna, hovrätterna och hög,sla domstolen, kommil att handlägga allt flera invecklade mäl om ekonomisk brollsiighel. En ytterligare ökad måltillslrömning kan väntas lill följd av de förslag som kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet har lagt fram eller kommer atl lägga fram.

Redan den hittillsvarande utvecklingen har ställt stora krav på de allmänna domstolarna. Särskilt gäller delta i fråga om specialkunskaper rörande t.ex. revisionsleknik och skattejuridik. Ingen kan längre begära all en allmändomare skall ha sådana omfaUande kunskaper på alla områden att han kan göra processen effektiv i varje sorls mål.

I promemorian föreslås därför alt såväl tingsrätt som hovrätt skall få möjlighet all vid behov låta experter ingå i rätlen. Två skilda slag av experter skall kunna medverka, nämligen dels experter i fråga om skaltejuridik, dels experter i fräga om ekonomi. Som experter av det förra slaget avses domare från förvaltningsdomstolarna tjänstgöra. Den lyp av ekonomiska experter som enligt förslaget skall kunna tjänstgöra i domstolarna är främsl revisorer och personer med likartad utbildning. De ekonomiska experterna skall vara utsedda av regeringen eller domstolsverket men de förordnas att tjänstgöra i det enskilda målet genom beslut av den domstol där målet skall prövas.

1 betänkandet diskuieras också huruvida målen om ekonomisk brottslighet bör koncenlreras lill endast vissa allmänna domstolar. Även en sådan reform skulle kunna leda till att rälten fick ett ökat kunnande på det ekonomiska området. Den skulle ocksä innebära vissa rationaliseringsvinster. Samtidigt skulle enligt vår uppfattning en koncentration av nu angivet slag medföra konsekvenser vilka ålminslone på längre sikl kan vara lill nackdel för den dömande verksamheten. Eflersom mycket talar för att det akuta reformbehovet kan tillgodoses redan genom att experter tillförs de nuvarande domstolarna föreslås i promemorian atl målen inte skall koncentreras till vissa domstolar.

För rätlegångsutredningen utgör förslagen ett led i arbetet med en mer allmän översyn av frägor om sammansättningen av tingsrätterna och hovrätterna. Anledningen till alt vi redan nu lägger fram etl delförslag är att vi när det gäller vissa slag av brottmål haft alt samräda med kommissionen mot ekonomisk brottslighet och atl kommissionen avseratt presentera sina förslag i ämnet kort efter årsskifiei 1983/84. Utredningsarbetet har bedrivits i nära samarbeie med kommissionen, som emellertid haft anledning att studera samma frågor ur en - från våra synpunkter selt - mera begränsad synvinkel. I vissa betydelsefulla hänseenden har samarbetet lett fram lill enighel, men meningsskiljaktigheter kvarstår i flera frägor. Kommissionen presenterar sin syn på dessa i ell särskilt belänkande.

Prop. 1984/85:178 68

Bilaga 3

Eko-kommissionens författningsförslag

1 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om mål om ekonomisk brottslighet

Härigenom föreskrivs följande,

1 §

Med mål om ekonomisk brottslighet avses i denna lag mål om ansvar för brotl enligt

1.11 kap. brottsbalken,

2. skattebroltslagen (1971:69),

3. valutalagen (1939; 300) och

4. valutaförordningen (1959; 164).

2§

För mål om ekonomisk brottslighet skall länen vara domkretsar. Målen upptas av den tingsrätt i varje domkrets som regeringen bestämmer.

3§

Vid tingsrättens prövning av ett mål om ekonomisk brottslighet får en ekonomiskt sakkunnig ingå i rätten som särskild ledamot. Rör målet en fråga om sådan skatt eller avgift som avses i 1 § skatlebrotlslagen (1971:69) får, i stället för den ekonomiskt sakkunnige eller tillsammans med denne, en lagfaren domare från allmän förvaltningsdomstol ingå i rätten som särskild ledamot.

Vad som sagts i första stycket skall gälla också för prövningen i hovrätterna av mål om ekonomisk brottslighet.

4§

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser en eller flera av de lagfarna domarna i de tingsrätter som avses i 2 § att handlägga mål om ekonomisk brottslighet.

I tingsrätt som är indelad i avdelningar skall mål om ekonomisk brottslig-hel handläggas på viss avdelning. Detsamma gäller för handläggningen i hovrätt. Om det är påkallat av hänsyn till semestrar, sjukdom eller annan liknande omständighet, får dock målen handläggas på annan avdelning än som nu sagts.

5§

I mål om ekonomisk brottslighet bör som nämndemän företrädesvis anlitas personer med erfarenhet av ekonomiska förhållanden i näringsverksamhet.

6§

Regeringen får utnämna en eller flera ekonomiskt sakkunniga att i vissa domstolar vara sådan särskild ledamot som avses i 3 §.

Prop. 1984/85:178 70

2 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) atl i lagen skall införas två paragrafer, S*J 18 och 19, av nedan angiven lydelse.

18 §

Har ett mål om brolt enligt 2-6 §§ som är anhängigt vid en tingsrätt samband med mål om skatl eller avgift som är anhängigt vid länsriitt. mellankommunala skallerälten eller kammarrätt, skall tingsrätten samråda med den domstolen om målels handliiggning, om det inle är uppenbart obehövligt.

Vad som sagls i försia slyckel skall ha motsvarande lillämpning för prövningen i hovrätt om samrådet inte är obehövligt.

19 §

Har ett mål om brott enligt 2-6 §§ som är anhängigt vid tingsrätt eller hovrätt samband med mål om skatt eller avgift som är anhängigt vid länsrätt, mellankommunala skallerälten eller kammarrätt, får målen förberedas samordnat vid elt gemensaml sammanträde, om det främjar en ändamålsenlig handläggning av målen,

1 fråga om offentlighet vid sådant sammanträde gäller vad som är föreskrivel om handläggningen av brottmål i allmän domstol. Delsamma gäller om ersättning till enskild part som kallats atl inställa sig som såväl tilltalad som skallskyldig, I övrigt gäller vad som i allmänhet har föreskrivits om handläggningen av respektive mål i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kiaft den I juli 1985.

Nuvarande lydelse

5 kap. Innehavare av ordinarie domartjänst är ej skyldig att utöva annan slallig Ijänsl än jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han lillhör. Annan ordinarie underrättsdomare än lagman är dock skyldig att dessutom ijänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsomräde vid handläggning, som kräver flera lagfarna domare än en.

Föreslagen lydelse

1 §

Innehavare av ordinarie domartjänst är ej skyldig att utöva annan statlig ijänsl än jämslälld eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Annan ordinarie underrätts-domare än lagman är dock skyldig att dessutom tjänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsomräde vid handläggning, som kräver flera lagfarna domare än en. Vidare är ordinarie domare vid länsräii eller kammarrätl skyldig all tjänstgöra i lingsräll eller hovrätt som särskild ledamot enligt lagen (1985:00) med vissa beslämmelser om mål om ekonomisk brollsiighel.

Prop. 1984/85:178 72

Bilaga 4

Rättegångsutredningens författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels alt nuvarande 2 kap, 4 a §' skall betecknas 2 kap, 4 b §, dels alt i balken skall införas tre nya paragrafer, 1 kap. 3 a §, 2 kap. 4 a § och 4 kap. 10 a §, av nedan angivna lydelse.

1 kap. 3 a §

Om det för prövningen av ett brottmål behövs ekonomisk fackkunskap inom rätten fär rättens ordförande bestämma att en ekonomisk expert som förordnats enligt 4 kap. 10 a § skall ingå i rätten som särskild ledamot.

Om det för prövningen av ett brottmål behövs skatterättslig fackkunskap inom rätten, fär rättens ordförande bestämma alt en lagfaren domare frän allmän förvaltningsdomstol skall ingå i rätten som särskild ledamot.

2 kap. 4 a §

Om det för prövningen av elt brottmål behövs ekonomisk fackkunskap inom rätten, får hovrätten bestämmma att en ekonomisk expert som förordnats enligt 4 kap. 10 a § skall ingå i rätten som särskild ledamot.

Om det för prövningen av elt brottmål behövs skatterättslig fackkunskap inom rätten, får hovrätten bestämma att en lagfaren domare från allmän förvaltningsdomstol skall ingå i rälten som särskild ledamot.

4 kap. 10 a §

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar för tre är i sänder dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap.

3 a § och 2 kap. 4 a §. Under treårsperioden får vid behov ytterligare
personer förordnas för återstående del av perioden. Ekonomisk expert
som avgått är skyldig atl tjänstgöra vid fortsatt behandling av mäl i vars
handläggning han tidigare har deltagit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

' Paragrafen införd genom 1976: 560.

Prop. 1984/85:178 73

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:600) om offentlig anslällning alt 5 kap, 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 1 § Innehavare av ordinarie domartjänst är ej skyldig att utöva annan statlig tjänst än jämställd eller högre domarljänsl vid den domstol han tillhör. Annan ordinarie underrättsdomare än lagman är dock skyldig att dessutom tjänstgöra som ledamoi i annan underrätt inom samma hovrättsomräde vid handläggning, som kräver flera lagfarna domare än en.

Ordinarie domare vid länsrätt eller mellankommunala skallerälten är även skyldig atl Ijänstgöra som särskild ledamot i tingsrätt eller hovrätt. Ordinarie domare i kammarrätl är skyldig atl tjänstgöra som särskild ledamoi i hovrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 178

Prop. 1984/85:178 74

BUaga5

Sammanställning av remissyttranden över eko-kommissionens betänkande (SOU 1984: 3) Domstolar och eko-brott samt rättegångsutredningens betänkande (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet

1 Allmänna synpunkter

De allra flesta remissinstanser vitsordar att det finns behov av åtgärder för att öka domstolarnas kompelens i vissa komplicerade mål om ekonomisk brottslighet. Uttalanden i denna riktning görs bl.a. av hovrätten Jör Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm, RA, Jlera tingsrätter, RRV, USS, Sveriges advokalsamfund och Föreningen Sveriges åklagare. Det sägs inom denna grupp all anlalet komplicerade mål om eko-brott har ökat under senare är och att en kompetenshöjning kan leda till effektivare rättegångar. Man betonar dock allmänl att behovet av särskilda ålgärder inskränker sig lill elt relativt sett litet antal mål. Ytterligare elt par remissinstanser, bl, a, Svea hovrätt, ställer sig positiva lill en kompetensförstärkning även om del inte direkt vitsordas att någol uttalat behov av en sädan förstärkning föreligger.

Andra remissinstanser menar atl problemen med domstolshandläggningen av mål om eko-brott inte i första hand avhjälps av den typ av lösningar som anvisas i betänkandena. Frän några håll, bl. a. från länsrällen i Stockholms län, anförs att det inle har visats på nägra påtagliga brister när det gäller själva den dömande verksamhelen i dessa mål. Vad som behövs, menar länsrätten, är bättre hjälpmedel alt genomföra rättegångarna trots obstruktion frän vissa parter, t.ex. effeklivisering av delgivningsreglerna, saml att genom olika adminislrativa åtgärder styra komplicerade mål till kvalificerad domarpersonal. RA, Stockholms tingsrätt och länsrätten i Västerbottens län menar att de länga handläggningstidema i skattebrollmäl är etl stort problem. Man anför att detta problem borde kunna lösas genom en omkonstruklion av det cenirala skattebroltei, skattebedrägeri. Statskontoret och RSV anför att eventuella problem i fråga om domstols-handläggningen i grunden inte kan lösas förrän landet fär etl radikalt förenklat skattesystem. Kammarrätten I Stockholm anser att skattekontrollens bristande effektivitet är ett avsevärt större problem när det gäller atl beivra eko-brott än evenluella brister i kompetensnivån hos de allmänna domstolarna. Från flera häll anförs att mycket borde kunna vinnas genom bättre utbildning, säväl på polis- och åklagarsidan som inom domstolsväsendet. Sådana synpunkter framförs bl.a. av Svea hovrätt, fiera tingsrätter, RSV och JUSEK.

Prop. 1984/85:178 75

2 Expertmedverkan

2.1 Allmänt

En majoritet av remissinstanserna, i stort sett de som enligt vad som sagts under i ovan ställer sig positiva till att stärka domstolarnas kompetens i mål om eko-brott, delar uppfattningen alt medverkan av experter i de allmänna domstolarna kan ha goda effekter, framför allt genom atl domstolen får lillgäng till sakkunskap även under överläggningen till dom. Många remissinslanser anför också att behov av sädan sakkunskap föreligger även inom andra målgrupper. Man har för brottmålens del pekal bl.a. på vissa mål om dalabroit och miljöbrott.

De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran att man nu genomför en särlösning i fråga om expertmedverkan i de nu aktuella målkaiegorierna, trols att frågan om sådan medverkan f. n, övervägs ur ett större perspektiv av rätlegångsutredningen. Till denna grupp hör bl.a. Svea hovrätt, DV, RA, fiera tingsrätter, länsrätten i Västerbottens län, statskontoret, RSV, USS, Föreningen Sveriges statsåklagare och JUSEK. Man pekar inom denna grupp bl.a. på alt behovel av experter i vissa eko-mål är stort och att en expertmedverkan i dessa mål kan ge nyttiga erfarenheter vid kommande mer generella ställningstaganden när del gäller expertmedverkan i de allmänna domstolarna.

En annan, mindre, grupp remissinstanser avslyrker att man nu genomför någon säriösning för eko-målen utan förordar att man avvaktar rältegångsutredningens mer generella överväganden rörande expertmedverkan. Till denna grupp hör hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätterna, Göteborgs tingsrätt, länsrätten i Slockholms län och Sveriges domareförbund.

Ytterligare en grupp remissinslanser släller sig hell avvisande till tanken på en expertmedverkan i de allmänna domstolarna och menar att domstolarnas behov av sakkunskap även fortsättningsvis får tillgodoses bl.a. inom ramen för sakkunniginstitutet enligt 40 kap. rättegångsbalken. Uttalanden i denna riklning görs av åklagarmyndigheien I Stockholms län, länsåklagaren i Skaraborgs län, Malmö tingsrätt, juridiska fakultelsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokalsamfund och Svenska revisorssamfundel SRS. Som ell sätl atl förstärka sakkunniginstitutet har man pekat på de nuvarande reglerna i 29 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

De remissinstanser som sålunda ställl sig negativa till ett genomförande av expertmedverkan antingen över huvud taget eller i detta begränsade sammanhang har till stöd för sin ståndpunkt anfört bl. a. följande. Det finns risk att sakkunskapen vid expertmedverkan tillförs domstolen över huvudet på parterna och att experten vid överläggningen framför synpunkter som parierna borde ha yttrat sig över. Vidare riskerar man alt övriga domstolsledamöter okritiski godiar expertens uppfattning inom sitt sakområde, liksom att experten saknar kompetens att självständigt ta slällning i

Prop. 1984/85:178 76

andra frågor i målel, t.ex. i frågor av straffrättslig karakiär och om påföljdsval. Balansen i processen riskerar atl rubbas genom atl man har en specialiserad åklagare och en expert i domstolen, medan däremot försvararen ofta är icke specialiserad på ekonomiska frågor. Det finns risk atl experten kommer atl belraktas som enbart ett hjälpmedel för åklagaren.

2.2 Särskilt om medverkan av ekonomisk experlis

De remissinstanser som enligt det ovan sagda släller sig allmänt selt posiiiva till en expertmedverkan tillstyrker med något undantag också förslaget om att en ekonomisk expert skall ingå i rätten i mån av behov. Inom denna grupp har en myckel stor majoritet förklarat sig föredra det av rätlegångsutredningen föreslagna området för expertmedverkan, där någon formell gräns med hänsyn till brottsrubriceringen inte dras upp. Det påpekas därvid bl. a. att behov av ekonomisk expertis kan föreligga även inom andra målgrupper än dem som omfattas av kommissionens förslag. Ett fåtal remissinstanser tillstyrker medverkan av ekonomisk expertis utan närmare angivande av vilken lösning de föredrar. Någon enstaka förordar uttryckligen kommissionens lösning.

När det gäller frågan i vilken omfattning ekonomisk expertis kan förväntas behöva delta är det — framför allt vid domstolarna — en vanlig uppfattning att antalet mål som är så komplicerade au domslolen har behov av sädan expertis är förhållandevis lilet. Det hävdas från några håll ocksä att komplikationen hos många mål om eko-brott ligger på del juridiska planet och inte på del ekonomiska. Kommissionens förslag att inrätta fasta tjänster för ekonomiska experter avstyrks av praktiskt tagel alla som yttrat sig i frågan. Som skäl för detta anförs inle bara bristande målunderiag utan även risken att de ekonomiska kunskaperna hos en person som inle samtidigt är yrkesverksam inom sitt ämnesområde snabbt kan bli föråldrade. Någon enstaka remissinstans, bl. a. RÅ, godtar förslagel om fasta tjänster, men menar att sådana behövs bara vid tre-fyra domstolar och att förordnandena bör vara tidsbegränsade.

I fråga om inriktningen av den ekonomiska sakkunskapen godtar de allra flesta remissinstanser kommissionens och utredningens uttalanden om atl det främst är kvalificerade revisorer som bör komma ifråga. En avvikande uppfattning i denna del anmäls av USS, som anför att domstolarna i första hand behöver ha tillgång till personer med en bredare erfarenhet av näringslivet - "s.k. företagande" - än vad auktoriserade och godkända revisorer i allmänhet besitter.

2.3 Särskilt om medverkan av skatterätlslig experlis

En majoritet, bestående av bl.a. Svea hovrätt, DV, fiera åklagarmyndigheter, flera tingsrätter, statskontoret, RRV, Sveriges advokalsamfund och Sveriges domareförbund, tillstyrker förslaget att en domare från en allmän förvaltningsdomstol skall kunna ingå i en allmän domstol vid hand-

Prop. 1984/85:178 77

läggning av mål om eko-brott. Inom denna grupp förordar man i allmänhet rättegångsutredningens lösning, enligt vilken ingen formell begränsning av möjligheterna lill expertmedverkan med hänsyn till brottsrubriceringen görs.

Nägra remissinstanser, bl. a. hovrällen för Nedre Norrland, kammarrällerna, länsrätten I Stockholms län och JUSEK. avslyrker förslagel i denna del. Man ifrågasätter om inte en skyldighet för en domare i en allmän förvaltningsdomstol att tjänstgöra i en allmän domstol är grundlagstridig och pekar vidare på risken för tvåinslansjäv. Man anför också alt behovet av skatterättslig expertis i de allmänna domstolarna bör kunna klaras av på ett enklare och mer informellt sätl genom internadminislrativa åtgärder, t.ex. på så sätt att kvalificerade skattebroilmål vid tingsrätterna anförtros sådana - numera inte ovanligl förekommande — domare som har erfarenhet av dömande från allmänna förvaltningsdomstolar (jfr Nils Olof Wentz' särskilda yttrande i rättegångsutredningens betänkande).

Inom den grupp remissinstanser som tillstyrker förslaget om atl domare frän allmän förvaltningsdomstol skall della vid handläggningen av komplicerade skallebrottmål är meningarna delade i fräga om formerna för denna medverkan. En majoritet, däribland Svea hovräli, DV, länsåklagaren i Kristianstads län, länsåklagare Östberg, Stockholms tingsrätt, Västerås tingsrätt, Kalmar tingsrätt, statskontoret, RRV och Sveriges advokalsamfund, tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att domaren skall ingå som särskild ledamot och alltså inte kunna ersätta rättens ordförande vid förfall för denne. En minoritet, bestående av bl.a. åklagarmyndigheten i Göteborg, länsåklagaren i Blekinge och Kronobergs län, Trollhättans tingsrätt, länsrätten I Västerbottens län, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges statsåklagare, förordar den motsatta lösningen, enligt vilken alltså domaren från allmän förvaltningsdomstol skall ingå i tingsrätten som en vanlig juristledamot. Som skäl för denna ståndpunkt anförs i allmänhet detsamma som sagts av Nils Olof Wentz i hans särskilda yttrande, nämligen att tjänstgöring i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol numera anses kompetensmässigt likvärdig och att det skulle strida mot vedertagna principer atl betrakta domare i allmän förvaltningsdomstol som inte fullt jämställda med domare i allmän domstol.

2.4 Sakkunniga nämndemän

De allra flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan avstyrker kommissionens förslag om särskilda kompetensregler för nämndemän i mål om eko-brott. Man anför som främsta skäl för denna ståndpunkt att det skulle strida mot nämndemännens principiella uppgift i rättegången att ha speciell sakkunskap på det område målel gäller. Vidare anförs betänkligheter av mer praktisk natur; man hävdar bl.a. att det blir svårt att rekrytera nämndemän med adekvat bakgrund och ätt domstolarna får icke obetydliga administrativa problem i de enskilda målen.

Prop. 1984/85:178 78

Förslaget om sakkunniga nämndemän tillstyrks av några remissinstanser, nämligen RÅ, Slockholms tingsrätt och juridiska fakubctsnäninden vid Slockholms universitet. LO anför att man förutsälter alt lekmannamedverkan i eko-mål skall ske i hittills lillämpade former, men menar all de nämndemän som skall delta i eko-mål bör få ekonomisk utbildning. Nämndemännens rik.sförbund, som synes ta avstånd från tanken pä särskilda regler för nämndemannamedverkan i eko-mål, trycker pä behovel av ekonomisk ulbildning för alla nämndemän.

3 Koncentration av eko-målen till vissa domstolar

Kommissionens förslag atl handläggningen av mål om eko-brott skall koncenlreras till vissa tingsrätter avstyrks av en slor majoritet av remissinstanserna, nämligen hovrätterna, kammarrätterna, tingsrätterna, DV, åklagarmyndigheterna i Stockholm och Göleborg, länsåklagarna i Blekinge och Kronobergs län samt Kristianstads län, länsåklagare Östberg, länsrätten i Slockholms län, statskontoret, RSV, länsstyrelsen i Östergötlands län, juridiska fakultelsnämnden vid Slockholms universitet, Sveriges advokalsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges skattechefer. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Revisorssamfundet SRS, Nämndemännens rik.sförbund, JUSEK och TCO (den sistnämnda säger sig dock kunna acceptera koncentration "övergångsvis").

De skäl som anförs mol en koncentration överensstämmer i slort sett med dem som rättegängsutredningen tagit upp i sitt betänkande (Ds Ju 1984: 1 s. 60 ff). Man anför sålunda lill en början principiella betänkligheter mol en koncentration. Man menar atl det finns risk att en mycket specialiserad domare tappar överblicken över det juridiska fältet och all hans dömande avlägsnar sig från vad som tillämpas inom näraliggande rättsområden. Man pekar vidare pä risken atl de domstolar som inte får handlägga mer komplicerade mål kommer att - med rätt eller orätt - betraklas som ett slags "B-domstolar" och all detta pä sikt kan bl.a. negativt påverka både allmänhetens förtroende för och rekryteringen lill dessa domstolar. Man kan - sägs det — även riskera atl allmänhetens förtroende för rättskipningen i eko-tingsrätterna blir sämre än annars på grund av den bristande lokala förankringen. Till delta kommer praktiska svårigheter med långa resor för parter och vittnen, risk för kompetenskonflikter och problem med kumulalion av åtal för annan brottslighet. Mänga pekar också pä problemen med avgränsningen av området för koncenlrerad handläggning. De flesla eko-mål är - menar många - inte så komplicerade atl någon koncentration behövs, medan de kvarvarande kvalificerade målen å andra sidan inte är sä många att en koncentration lill de 24 tingsrätter som kommissionen föreslagit framstår som tillräcklig för atl syftei med koncentrationen skall vinnas. Flera remissinstanser pekar också på all skälen för

Prop. 1984/85:178 79

koncentration är minst lika starka inom andra målgrupper, bäde pä tvistemåls- och brottmålsområdel. Som exempel nämns bl.a. mäl om databrott och miljöbrotl saml mål om läkemedelsskador.

Några remissinstanser är dock positiva till tanken på en koncentration. Det är RÅ, länsåklagaren i Skaraborgs län. RRV, USS, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer samt LO. Inom denna grupp menar dock flera -RÅ, RRV och delar av USS - alt eko-mälen måsle koncentreras hårdare än enligt förslaget för att syftet skall kunna näs; en lämplig avvägning sägs vara de 13 tingsrätterna i de orter där det finns statsåklagare. Vidare förordas av flera i gruppen att koncentrationen görs efler sakliga grunder i stället för som enligt förslagel efter en formell brottsrubricering. Endasl de komplicerade eko-målen bör enligt denna uppfattning koncentreras, och urvalet får göras av åklagaren med korrigeringsmöjlighet för rätten.

Medan förslaget om koncentration till vissa domstolar alltså fått ell övervägande kallsinnigt mottagande, höjs flera positiva röster för förslaget om koncentration av handläggningen inom varje domstol. Till förmån för en sådan ordning uttalar sig bl, a, DV, Slockholms tingsrätt, Kalmar tingsrätt, länsrällen i Slockholms län och Sveriges domareförbund. Man konstaterar att sådan koncentration förekommer redan nu pä sina häll och att erfarenheterna från detta är goda. Bl. a. blir det lättare att ge domarpersonalen erforderlig utbildning. Man framhåller dock att sådan koncentration måsle administreras av domstolarna själva; det får inte förekomma att regeringen eller domstolsverket "öronmärker" vissa domare för handläggning av mäl om eko-brott. Från några håll framförs atl ell sådant förfaringssätt är grundlagstridigt eller i varje fall kan komma i konflikt med principen om domstolarnas självständiga ställning. Som etl komplement till lösningen med intern koncentration inom domstolen framkastas tanken att hovrätterna i viss utsträckning kan tillhandahålla specialutbildad domararbetskraft som allt efter behov förordnas att handlägga kvalificerade mål om eko-brott vid olika tingsrätter inom hovrättsomrädet.

4 Samordnad förberedelse

4.1 Samråd ,

Att en tingsrätt och en länsrätt skall samråda rörande handläggningen av samiidigi anhängiga skaltebroltmål resp. skatiemäl som har betydelse för varandra tillstyrks eller lämnas utan erinran av en majoritet av remissinslanserna. Somliga, bl.a. kammarrätterna, länsrätterna och tre tingsrätter, menar alt några särskilda föreskrifter rörande samrådet inte behövs. Inom denna grupp menar man i allmänhet att samrådet bör inskränka sig till en ömsesidig information rörande planerna för målets handläggning. Andra tillstyrker kommissionens förslag i denna del, bl. a. länsåklngaren i Krislianslads län, Stockholms tingsrätt. RSV, USS, länsstyrelsen i Östergötlands län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges skattechefer, JUSEK och LO.

Prop. 1984/85:178 80

En annan grupp remissinstanser, bl.a. hovrätterna, RÅ, åklagarmyndigheterna i Slockholm och Göleborg, Malmö tingsrätt, RRV och juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, är negativa till ett samrådsförfarande av det aktuella slaget. Man pekar på risken för atl processmaterial förs in i målet över huvudet på parterna och för alt någon av domarna genom samrådet kan b|i obehörigt påverkad rörande målets utgång eller i varje fall atl parterna kan misstänka detla. Vidare ifrågasätts det prakliska behovet av ett samrådsförfarande.

4.2 Gemensamt sammanlräde

Förslaget om att tingsrätt och länsrätt skall kunna hålla gemensaml sammanträde för förberedelse i samtidigt anhängiga skattebroilmål resp. skatiemäl som har betydelse för varandra avstyrks av en bred majoritet av remissinstanserna, bl.a. Svea hovrätt, kammarrällerna, RÅ, åklagarmyndigheterna i Stockholm och Göteborg, fiera tingsrötter, länsrätterna, RRV, juridiska fakullelsnämnden vid Slockholms universitet, Sveriges advokalsamfund och JUSEK. Man ifrågasätter allmänl det praktiska behovel av sådan förberedelse och pekar på olika svårigheter, bl.a. att skilda processuella regler gäller och att en enskild part i ett skattemål har en hell annan upplysningsplikt än en tilltalad i ett brottmål. Ytterligare elt par remissinstanser, Sollentuna tingsrätt och Sveriges domareförbund, ifrågasätter det praktiska behovet men vill inte motsätta sig förslaget.

Förslagel tillstyrks eller lämnas utan erinran av några remissinslanser, bl. a. hovrätten för Nedre Norrland {som dock menar att ett genomförande kräver att en allmän möjlighet till muntlig förberedelse i brottmål införs), USS, länsstyrelsen I Östergötlands län. Föreningen Sveriges skattechefer och LO.

Prop. 1984/85:178 81

Bilaga 6

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att nuvarande 2 kap, 4 a §' skall betecknas 2 kap. 4 b §, dels att 1 kap. 8 § och 49 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 1 kap. 7 §, 2 kap. 4 a § och 4 kap. 10 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 7f

Del ankommer företrädesvis på de tingsrätter som regeringen bestämmer att pröva vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt ålal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterätlsliga förhållanden har väsentUg betydelse. Regeringen bestämmer dessa tingsrätters domkretsar i fråga om sådana mål.

När en tingsrätt handlägger mål med stöd av försia slycket får den som är nämndeman vid en annan lingsräll där målet skulle ha kunnal handläggas tjänstgöra som nämndeman.

Ulöver vad som följer av 3 § får i en lingsräll som avses i 7 § ingå en eller två särskilda ledamöter, om det för prövningen av ell mål som avses i sistnämnda paragraf behövs särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska eller .skaiieiättsliga förhållanden. Som särskilda ledamöter får därvid ingå, varför sig eller tillsammans, I. en ekonomisk experi som förordnals enligt 4 kap. 10 a §, när behovet avser ekonomiska förhållanden,

' Paragrafen införd genom 1976:560,

• Förutvarande 1 kap, 7 § upphävd genom 1975: 502. ' Senasle lydelse 1969:244,

Prop. 1984/85:178 82

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. den som är eller har varil lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, när behovet avser skatterätlsliga förhållanden.

Deltar särskild ledamoi vid hu
vudförhandlingen, gäl/er ifråga om
antalet nämndemän 3 § andra
stycket andra och tredje meningar
na.
Om särskild sammansättning av Om särskild sammansättning av

tingsrätt vid behandling av vissa tingsräu vid behandling av vissa
mål gäller vad därom är siadgat. må] gäller i övrig! vad därom är

stadgat.

2 kap.

4a §

Utöver vad som följer av 4 §får i hovrällen ingå en eller två särskilda ledamöter, öm det för prövningen av ett brottmål behövs särskild fackkunskap inom rätten ifråga om ekonomiska eller skatieräilsliga förhållanden. Som särskilda ledamöter får därvid ingå. varför sig eller tillsammans,

1. en ekonomisk expert som för
ordnals enligt 4 kap. 10 a §, när
behovet avser ekonomiska förhål
landen,

2. den som är eller har varit lag
faren domare i allmän förvaltnings
domstol, när behovet avser skalte
rällsliga förhållanden.

4 kap.

10 a §

Regeringen förordnar för tre år i sänder dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt I kap. 8 § och 2 kap. 4 a §. Under treårsperioden får vid behov ytteriigare personer förordnas för återstående del av perioden. En ekonomisk expert som avgått är skyldig att tjänstgöra vid den fortsatta behandlingen av mål i vars handläggning han tidigare har deltagit.

Den som skall ijänstgöra som ekonomisk experi skall vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstUlslånd.

Prop. 1984/85:178 83

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 kap.

4 §"

Talan mol underrätts beslut under rättegängen skall föras särskilt, om rällen

1. avvisat ombud, bilräde eller 1. avvisal ombud, biträde eller
eller försvarare; försvarare eUer ogillat ell yrkande

härom;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegängen;

3. förelagt en part eller någon annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiklning eller ocksä enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen, 9 § första slycket 5 radioansvarighetslagen (1966:756) eller 11 § 5 lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar funnii det vara av synnerlig vikl att en uppgifl som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran;

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighel för någon, som ej är part eller intervenient, alt gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller förskott till bilräde, försvarare, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.;

7. avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan än part föreslagit;

8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 5 eller 7 i fräga som gäller allmän rättshjälp; eller

9. avslagil begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om ersättning eller förskott till part, som åtnjuter sådan förmån.

Särskild lalan skall föras genom besvär. Är fräga om beslut, som avses i 1,2,3,7,8 eller 9, åligge den som vill föra lalan att. om beslutet meddelals vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rält lill talan. Rätlen pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

I fråga om missnöjesanmälan av myndigheter, som enligt lag eller förordnande med slöd av lag är behöriga att överklaga beslut som avses i andra stycket, gäller följande. Har beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling vid vilken myndighelen inte har varil företrädd, skaU missnöje anmälas senast en vecka från dagen för beslutet.

Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1985. " Senasle lydelse 1983:497.

Prop. 1984/85:178 84

2 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 15 § skatlebrotlslagen (1971: 69) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §'

Har ett mäl om brotl enligt denna lag samband med en fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet, fär handläggningen av brottmålet vila i avvaktan på utgången i skatte- eller avgiftsfrågan endasl om det är av avgörande betydelse för prövningen av målet alt den frågan avgörs först.

/ mål som avses i första styckel skall rätten samråda med förvaltningsdomstolen eller förvaltningsmyndigheten rörande målets handläggning, om det inte är obehövligt.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1985.

Paragrafen införd genom 1983:460.

Innehavare av ordinarie domarljänsl är ej skyldig atl utöva annan Slatlig tjänst än jämställd eller högre domarljänsl vid den domstol han lillhör. Annan ordinarie underrätts-domare än lagman är dock skyldig alt dessutom tjänstgöra som ledamot i annan underlän inom samma hovrätisområde vid handläggning, som kräver Jlera lagfarna domare än en.

En ordinarie domare är skyldig alt utöva annan ulöva en annan Ijänsl än sin egen bara om det gäller en jämställd eller högre domartjänst vid den domstol som han lillhör eller om del giiller ijänslgöring

1. för en annan lingsrällsdomare
än lagman: som ledamoi i en annan
tingsrätt inom samma hovrällsom-
råde vid sådan handläggning som
kräver Jlera lagfarna domare än en,

2. för en annan länsrälisdomare än lagman: som särskUd ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. Jör en domare i en kammarräll: som särskild ledamoi i en hovräli.

Prop. 1984/85:178 87

Innehållsförteckning

Sid

Proposition ..................................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ .... 1

Lagförslag ........................................................................ .... 3

1 Lag om ändring i rällegångsbalken .............................. 3

2 Lag om ändring i skaiiebrollslagen (1971:69) ............. 6

3 Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning 7

4 Lag om behörighet för justitiekanslern atl överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken 8

Utdrag av regeringsprolokollet den 14 februari 1985 .... 9

1 Inledning ....................................................................... 9

2 Domstolarna och eko-brotten ...................................... 11

2.1 Allmänna synpunkler .............................................. .. 11

2.2 Närmare om utformningen av en kompetensförstärkning .... 15

2.3 Vissa frågor rörande handläggningen av skattebroltmål 32

2.4 Kostnadsfrågor ........................................................ 36

3 Vidgad rält att överklaga beslut angående försvarare 38

3.1 Gällande rätt .......................................................... 38

3.2 Överklagande av beslut angående försvarare ...... ... 39

3.3 Rättsfall från högsta domstolen belräffande åklagares talerätt 40

3.4 Riksåklagarens skrivelse ....................................... 40

3.5 Föredragandens överväganden ............................. 41

4 Ikraftträdande ............................................................. 44

5 Uppräitade lagförslag ................................................... 45

6 Specialmolivering ......................................................... 45

6.1 Förslagel till lag om ändring i rättegångsbalken .... 45

6.2 Förslaget lill lagom ändring i skattebrouslagen (1971:69) .... 51

6.3 Förslagel lill lag om ändring i lagen (1976; 600) om offentlig anslällning 52

6.4 Förslagel lill lag om behörighel för justiliekanslern att överklaga vissa beslut enligt rättegångsbalken ................................................................................. 53

7 Hemslällan .................................................................. ... 53

8 Beslut .......................................................................... ... 53

Utdrag av lagrådets protokoll den 20 mars 1985 .......... 54

Uidrag av regeringsprolokollet den 21 mars 1985 ......... 59

Bilagor

Bilaga 1 Sammanfattning av eko-kommissionens betänkande 63

Bilaga 2 Sammanfattning av rättegångsutredningens betänkande .. 67

Bilaga 3 Eko-kommissionens författningsförslag ......... 68

Bilaga 4 Rättegångsutredningens förfatiningsförslag .. 72

Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden över eko-kommissio
nens betänkande (SOU 1984:3) Domstolar och eko-brott
saml rältegångsutredningens betänkande (Ds Ju 1984; I)
Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekono
misk brottslighet .............................................. ... 74

Bilaga 6 De remitterade lagförslagen ........................... 81

Norstedts Tr/cken, Stockholm 1985