Prop. 1984/85:149

Regeringens proposition 1984/85:149 om lag om foder;

beslutad den 28 februari 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att 1961 års lag om tillverkning av och handel med fodermedel m. m. ersätts med en ny lag om foder. Den nya lagen tar i större utsträckning än gällande lag sikte på att skydda både djurs och människors hälsa. I delta syfte uppslälls i förslaget bl. a. vissa grundläggande krav på beskaffenheten av foder. Användningen av foderlillsalser som innehåller antibiotika eller andra kemolerapeutiska medel i lillväxtbe-främjande syfte förbjuds. För övriga foderlillsalser uppställs ell generelll krav på godkännande.

Gällande regler om anmälningsplikt för importörer och tillverkare av foder och om skyldighet atl lämna uppgifier om fodret vid försäljningen bibehålls i huvudsak oförändrade.

Lagens tillämpningsområde föreslås utvidgat till att omfatta även foder åt vissa sällskapsdjur.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den I januari 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskals av lagrådel. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 6), lagrådets yttrande (s. 54) och föredragandens ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 63).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

1    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 149

Prop. 1984/85:149 2

I    Förslag till Lag om foder

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §    I denna lag avses med

foder: vara, däri inbegripet vatten, som är avsedd att användas för utfodring av djur,

fodertillsats: dels berikningsmedel som är avsett alt tillföras foder för atl förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är avsett atl tillföras foder för atl påverka dess hållbarhel, konsistens, färg, smak eller lukt eller åstadkomma annan besiämd egenskap hos fodret.

Med foder eller fodertillsals avses dock inle vara pä vilken läkemedelsförordningen (1962:701) skall tillämpas.

2 § Lagen gäller foder och fodertillsatser avsedda för hästar, renar,
nötkreatur, svin, fär, getter, kaniner, Ijäderfä, pälsdjur, hundar, katter och
odlad fisk.

Lagen gäller inle hanieringen i enskilda hem av foder avsett för hundar, katter eller kaniner, vilka hälls som sällskapsdjur.

Foders och fodertillsatsers beskaffenhet

3 § Foder fär inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt
att det kan antas att det

1. är skadligt eller annars otjänligt för djuret,

2. gör livsmedel från djur som utfodrals med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda, eller

3. vid hanteringen medför hälsorisker för människor.

4 § Antibiotika och andra kemolerapeutiska medel fär tillsättas foder
endast för att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom.

Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lanlbruksstyrelsen får meddela föreskrifter eller uppställa villkor för användningen av foder som innehåller medel som avses i första stycket.

5 § Som fodertillsats får användas endast vara eller ämne som godkänts
för ändamålet i fråga. Frågor om godkännande prövas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av lantbruksstyrelsen. Elt godkännande
får förenas med villkor.

Hantering m. m.

6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen får föreskriva alt den som yrkesmässigt för försäljning importerar, tillverkar eller förpackar foder eller foderlillsalser skall

1. göra anmälan om sin verksamhel lill lanlbruksstyrelsen,

2. föra sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning eller annat förfogande som behövs för konlroll av atl denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifier följs,

Prop. 1984/85:149 3

3. lämna uppgifter om varan i samband med överiålelse genom märkning eller på annal sätt.

7 § Foder skall hanteras på etl sädant säll alt det inte blir av sådan beskaffenhet som anges i 3 §.

8 § Om del behövs med hänsyn till människors eller djurs hälsa, kan regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lantbmksstyrelsen förbjuda eller uppställa villkor för importen, tillverkningen, försäljningen, användningen eller hanteringen i övrigt av foder eller av ett visst parti av ett foder.

9 §   Elt foder får inte försäljas eller användas

1. om det har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt 3 §, eller

2. om det har tillförts någon vara eller ämne i strid mot 4 eller 5 §.

10 § En vara får inle försäljas som fodertillsats, om den inte får användas enligt 4 eller 5§.

11 § Den som förvärvat vara för vilken skyldighet att lämna uppgift enligt 6§ 3 inte fullgjorts får inte sälja varan vidare utan att uppgiftsskyldigheten fullgörs.

TUlsyn

12 § Lanlbruksstyrelsen uiövar tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Lanlbruksstyrelsen får överlåla ål lantbruksnämnden atl utöva viss tillsyn inom länet. Sker sädan överiålelse, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även lantbruksnämnden.

13 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt atl komma in i lokaler eller andra utrymmen där foder och fodertillsatser hanteras och får där göra undersökningar och ta prover. Tillsynsmyndigheten har rätl all på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndighelen skall lämna del biträde som behövs för tillsynen.

14 § Tillsynsmyndigheten fär meddela de förelägganden och förbud som
behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med slöd av lagen
skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sälla ut vite.

Underlåter någon att vidta en åigärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekosinad.

15 § Tillsynsmyndigheten får ta hand om foder och fodertillsatser som
uppenbarl är avsedda att försäljas eller användas i strid med 9-11 §.
Tillsynsmyndigheten får vidare ta hand om foder och fodertillsatser som
avses med elt föreläggande eller elt förbud enligt 14 §, om föreläggandet
eller förbudet inte efterkoms.

Har elt foder eller en fodertillsats tagits om hand, får ägaren under

Prop. 1984/85:149 4

tillsynsmyndighetens kontroll göra varan duglig till utfodring eller använda den för någol annat lovligt ändamål. 1 annal fall skall varan förstöras genom lillsynsmyndigheiens försorg på ägarens bekostnad.

Avgifter

16 § Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lanlbrukssiyrel
sen fär föreskriva att särskilda avgifier fär tas ul för konlroll som utövas
enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

Ansvar och besvär m. m.

17 §   Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 4 § första styckel, 5 eller 9-11 S,

2. bryler mol en föreskrift som meddelals med stöd av 4 S andra stycket eller 6 §,

3. åsidosätter förbud eller villkor som meddelats med stöd av 4§ andra slycket, 5 eller 8§, eller

4. underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 13 § första styckel andra meningen,

1 ringa fall skall inle dömas till ansvar.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller viiesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Ansvar enligt första stycket inträder inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

18 § Foder och foderlillsalser som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av sädana varor saml utbyte av sådant brolt skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

19 § Beslut av lanlbruksstyrelsen i ärende som avses i 13 § första stycket, 14 eller 15 § får överklagas hos kammarrällen genom besvär. Föreskrifter om överklagande av beslut av lanlbruksstyrelsen med stöd av ett bemyndigande enligt 4-6 och 8§§ meddelas av regeringen.

Beslut av lantbruksnämnden får överklagas hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Lantbruksstyrelsens beslut i etl sådant ärende fär överklagas hos kammarrällen.

20 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även
om det överklagas.

1. Denna lag träder i krafl den I januari 1986.

2. Genom lagen upphävs lagen (1961: 381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m.

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lill bestämmelser som ersatts genom bestämmelser i denna lag, tillämpas i slället de nya bestämmelserna.

4. Beslut om förbud, föreskrift, lillstånd eller medgivande som fattats enligt äldre bestämmelser skall anses meddelal med slöd av molsvarande bestämmelser i denna lag om inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar annat.

Prop. 1984/85:149 5

5. Regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer får föreskriva . de avvikelser från denna lag som behövs med hänsyn till övergångssvå-righeler för näringslivel.

2    Förslag till

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom föreskrivs alt I S 4 mom. läkemedelsförordningen (1962: 701) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 S 4 mom.'
4 mom.' Denna förordning skall 4 mom.' Denna förordning skall

inte   lillämpas   på  de   varor  som      inte tillämpas på
avses  i   lagen   (1981:289)  om  ra- /.  de  varor som avses i  lagen

dioaktiva läkemedel. (1981:289) om radioaktiva läkeme-

del.

2. djiirfoder som innehåUer antibiotika  eller andra kemolerapeutiska medel och som har tillverkats vid foderfabrik eller liknande anläggning. Belräffande narkotiska läkemedel tillämpas beslämmelserna i denna förordning, om de inte strider mot vad som är särskilt stadgat om narkotika.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1986.

Senaste lydelse 1981:290.

Prop, 1984/85:149 6

Uidrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-12-06

Närvarande: stalsminislern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvisl, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Lagrådsremiss med förslag till lag om foder

1    Inledning

Regeringen uppdrog den 29 september 1972 åt lantbruksstyrelsen alt i samråd med statens jordbmksnämnd och statens livsmedelsverk göra en översyn av lagen (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m.

Med skrivelse den 6 mars 1981 överlämnade lantbmksstyrelsen till regeringen en promemoria i ämnet. I promemorian har styrelsen föreslagil alt nämnda lag ersätts med en ny fodervamlag. Förslag till en sådan lag samt till en förordning med verkställighetsföreskrifter till lagen har fogats till promemorian. Till protokollet i detta ärende bör fogas lantbmksstyrelsens förslag till fodervamlag som bilaga I.

Regeringen uppdrog vidare genom beslut den 7 december 1978 åt socialstyrelsen att utreda om s. k. högdosfoder till djur borde registreras enligt läkemedelsförordningen. Till lantbruksstyrelsens promemoria har fogats en inom socialstyrelsen den 7 maj 1979 med anledning av detta uppdrag upprättad promemoria angående förändring av villkoren för tillhandahållande av högdosfoder och koncentrat för beredning av högdosfoder. Lantbmksstyrelsen har behandlat promemorian i anslutning till sina överväganden.

Socialstyrelsen har därefter med skrivelse den 27 mars 1981 till jordbmksdepartementet överlämnat sin promemoria med hemställan att den läggs till gmnd för beslut om nya regler för tillhandahållande av högdosfoder.

Lantbmksstyrelsens förslag och till förslaget fogade bilagor, däribland socialstyrelsens promemoria, har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena över lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Prop. 1984/85:149 7

2    Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Det är av slor betydelse för en ralionell animalieproduktion att djuren erhåller elt lämpligl foder av god kvalilet.

De grundläggande bestämmelserna om foder finns i lagen (1961: 381) om tillverkning av och handel med fodermedel m. m. (ändrad senasl 1980: 193) och i kungörelsen (1962:301) angående tillämpningen av lagen (ändrad senast 1971: 1145). 1961 års lag bygger på tanken aft alla i princip bör ha rätt att tillverka, importera och saluföra vilket foder som helsl, bara uppgifier om della lämnas i den omfattning som myndigheterna bedömer erforderlig. Undantag gäller för sådana ämnen och varor som kan inverka på djurens tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga och för foder som innehåller främmande ämnen. I fråga om dessa ämnen och varor kan krav uppslällas pä lillstånd för import, saluhållande och försäljning. Användningen av foder faller emellertid hell uianför lagsliftningen. Inte heller innehåller lagen några gmndläggande krav på beskaffenheten av foder.

Inom foderområdet har det sedan tillkomsten av 1961 års lag skett omfallande och genomgripande förändringar. Användningen av proteinrika foder har ökat. Samtidigt har tillgången på Iradilionella proteinfoder vissa lider varit begränsad, vilkel har lelt lill prishöjningar. Delta har resulterat i bl.a. elt intensifierat sökande efler nya sätt att tillgodose proteinbehovet i animalieproduktionen. Härvid har bl.a. olika kväveföreningar kommit till användning för atl tillgodose främst de idisslande djurens proteinbehov. Vidare har möjlighelerna atl använda kolväten och olika slags kolhydralrika avfallsprodukter för produktion av proleinfoder med hjälp av mikroorganismer tilldragit sig intresse. Sådani foder kan i vissa fall medföra hälsorisker för djuren om det används i för stora kvantiteter eller lill andra djurslag än det är avsett för.

Man har också börjat använda olika fodertillsalser, bl. a. antibiotika och andra kemolerapeutiska medel. Felaktigt använda kan dessa medföra hälsorisker för både människor och djur och minska effekten av läkemedel för både human- och veterinärmedicinskt bmk.

Den moderna odlingen av foderväxter har medfört en ökad användning av olika bekämpningsmedel. Därigenom har risken ökat för atl främmande ämnen överförs lill eller uppkommer i växterna och i fodret når alltför höga halter. De alllmer mekaniserade skördemetoderna kan också i vissa fall vid ogynnsam väderiek och otillfredsställande efterbehandling få till följd all foder, som traditionellt produceras och förbrukas på gårdarna, kan bli otjänligt.

Lösvamhanteringen av foder har också ökat risken för alt fodret tillförs främmande ämnen genom dåligt rengjorda eller felaktigt konstruerade foderbehållare.

Prop. 1984/85:149 8

Mot bakgrund av den ulveckling som jag har redovisal i del föregående har lantbmksstyrelsen ansett att 1961 års lag har blivit föråldrad i flera avseenden. Den bör enligt styrelsen ersättas med en ny lag som mera tar sikte på fodrets hygieniska kvalitet och dess användning. Lantbmksstyrelsen har lämnal förslag lill en sådan lag.

Lagförslaget tillstyrks i princip av i slort sett samtliga remissinstanser. Några remissinstanser anser dock att förslaget är oklart och atl det bör överarbetas.

Även jag anser att det finns behov av en modernisering av lagsliftningen på delta område. En ny lagstiftning bör i första hand syfta till atl skydda djurs och människors hälsa genom att användning av foder som kan medföra skador eller andra olägenheter från hälsosynpunkt förhindras. Men lagen bör också liksom hittills syfta till att tillgodose kraven på en tillräcklig och allsidig produktinformation.

Inom EG har utarbetats bestämmelser med syfte all få en bällre överensstämmelse mellan medlemsländernas foderbeslämmelser. I likhel med lantbmksstyrelsen anser jag att det är angelägel alt dessa bestämmelser blir beaktade också vid ulformningen av bestämmelserna om foderkvalite-len i vårt land. Därigenom underlättas den intemationella handeln med foder och animalieprodukler och förhindras att skadligt foder från andra länder avsätts i Sverige.

Mitt förslag: 1961 års lag skall ersättas med en ny lag. Lantbruksslyrelsens förslag bör med vissa ändringar kunna ligga till grund för den nya lagen om foder.

2.2 Foders beskafTenhet

Mitt förslag: Som gmndläggande krav på beskafienheten av foder anges atl ett foder inte får vara skadligt eller annars otjänligt som djurföda. göra livsmedel från djur som utfodrals med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda eller vid hanteringen medföra hälsorisker för människor.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer i sak med milt förslag.

Remissinstanserna: Har i huvudsak inte haft något att invända mol lantbmksstyrelsens förslag.

Skälen för mitt förslag: I 1961 års lag har inte uppställts några grundläggande krav på den hygieniska kvaliteten hos foder.

Prop. 1984/85:149 9

Vissa bestämmelser om foder åt djur finns i lagen (1944:219) om djurskydd. Enligt 2 § tredje stycket skall djur förses med erforderiigt foder och vatien. Nägon uttrycklig bestämmelse om kvaliteten på fodret finns inle. Vissa krav på beskaffenheten hos fodret torde dock kunna uppställas med stöd av den allmänna beslämmelsen i 2§ första stycket samma lag alt djur skall behandlas väl och såvitt möjligl skyddas mot lidande. Dessa krav kan dock göras gällande endast i samband med att fodret kommer till användning.

1 övrigt finns inte någon lagstiftning som reglerar kvaliteten på foder ät djur. Utvecklingen på foderområdel har emellertid, som framgår av vad jag tidigare har anfört, inneburil en ökad risk för främmande ämnen i foder. Med främmande ämnen avserjag ämnen som ulan avsikt kan förekomma i fodret och som kan utgöra hälsorisk eller förändra fodrets normala sammansättning eller beskaffenhet i övrigl. Del föreligger därför i dag ett behov av all reglera kvaliteten på foder och därmed möjliggöra bl.a. kontroll av atl foder inte innehåller främmande ämnen som innebär hälsorisker.

Kvalitetskravet har betydelse inte bara från djurskyddssynpunkt. Del animalieproduktproducerande djuret är ett potentiellt livsmedel vars kvalitet beror på hur djuret utfodras. Främmande ämnen kan överföras till livsmedlet, vilkel i sin lur kan medföra hälsorisker för människan. En kontroll av fodret kan kompletlera konlrollen av livsmedel och erbjuder sålunda en möjlighet alt redan på etl tidigt stadium påverka livsmedlens kvalitet.

Förekomsten av främmande ämnen i foder medför emellertid hälsorisker också i andra hänseenden. Smittämnen och andra främmande ämnen kan på olika säll ha negativa hälsoeffekter för människor som hanterar fodret. Det är följaktligen viktigt även från arbetsmiljösynpunkl att det ställs krav pä kvaliteten hos foder.

2.3 Lagens tillämpning på jordbruksföretag

Mitt förslag: Foderlagen skall reglera även användningen av foder och fodertillsalser i jordbruksföretaget.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensslämmer med mill förslag.

Remissinstanserna: Förslagel lämnas utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser tar i detla sammanhang upp frågor rörande omfattningen av kontrollen.

Skälen för mitt förslag: 1961 års lag behandlar inte i något hänseende användningen av foder eller fodertillsatser till utfodring. Frågan om även

Prop. 1984/85:149 10

användningen borde bli föremål för reglering berördes i förarbetena till 1961 ärs lag i samband med att frågan om tillållighelen av vissa specialämnen (hormonpreparat) behandlades. Departemenischefen ansåg dä (prop. 1961: 140 s. 55) atl etl förbud mot att utan lillstånd tillföra djur hormonpre-paral som riktade sig mol varje enskild djurinnehavare skulle medföra en alltför vidlyftig administrativ reglering.

Foder produceras i slor ulslräckning på de enskilda gårdarna. Risken för främmande ämnen, t. ex mögeltoxin, är inle mindre i sådani hemmaprodu-cerat foder än i foder som producerats industriellt. Dessulom kan foder, som vid försäljningen hade godkänd kvalitet, genom felaktig lagring hos djurägaren undergå sådana förändringar att det inte längre är godtagbart från hälsosynpunkt. Om kvalitetskraven skall få någon betydelse måsle de enligt min mening också gälla för jordbmksförelagen.

Delsamma bör gälla för fodertillsatser. Dessa tillverkas visserligen inle i jordbruksföretagen, men inblandningen i foder sker ofla där. När del gäller att bedöma riskerna med fodertillsatser är det av betydelse dels atl halten av tillsatsämnen inte blir för hög, dels atl inblandningen sker på ett tillfredsställande sätl. De villkor som uppslälls i dessa avseenden bör därför omfalla också jordbruksföretagen.

Lantbruksstyrelsen har lagil upp frågan rörande tillsynen av fodrets beskaffenhet i jordbruksföretagen. Styrelsen anser att tillsynen med hänsyn till del stora antalet företag (1983 fanns ca 64000 företag med nötkreatur, 11 000 med får, 22000 med svin och 20600 med fjäderfä) av prakliska och inle minsl ekonomiska skäl måste begränsas.

Jag anser det vara varken behövligt eller möjligl all från samhällets sida utöva någon heltäckande kontroll av fodret på gårdarna. I första hand bör tillsynen enligt min mening inriklas på fall där misstanke har uppkommit atl djur utfodras med undermåligt foder eller alt foderlillsalser används på ett otillåtet säll.

2.4 Fodertillsatser

Mitt förslag: Bara fodertillsalser som är godkända far användas. För att en tillsats skall godkännas skall krävas fömtom alt användningen är riskfri, atl tillsatsen är av värde för djuret eller atl den annars bör tillåtas av särskilda skäl.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitl förslag vad gäller kravel atl foderlillsalser skall vara godkända för att få användas.

Remissinstanserna: Ingen av remissinslanserna har hafl någon erinran mot atl del uppställs etl generelll krav på alt foderlillsalser skall vara godkända. Några remissinstanser har särskilt tagit upp frågan om färgämnes-

Prop. 1984/85:149 11

tillsatser. Olika åsikter har därvid framförts huruvida sådana fortsättningsvis bör tillåtas.

Skälen för mitt förslag: I 1961 års lag finns beslämmelser som gör det möjligt att närmare reglera införseln av och handeln med sådana fodertillsalser som är avsedda alt inverka på djurens tillväxt, hälsotillstånd och prestationsförmåga. Vissl undantag gäller för vitaminer.

Fömtom ämnen, som är avsedda alt på detla sätt inverka på själva djuret, tillförs djurfoder, liksom livsmedel för människan, ämnen som påverkar fodrets smak, konsistens och hållbarhet men även ämnen som är avsedda att direkt påverka färgen på de livsmedel som fäs från de utfod-rade djuren.

För livsmedel gäller i dag i princip att endast sådana tillsatser fär användas som har godkänts. En tillsals får godkännas bara om den är av värde för konsumenterna eller av särskilda skäl behövs för livsmedlets hantering. Livsmedelsverket har i silt remissyttrande pekal på den inkonsekvens som uppstår i förhållande lill de krav som ställs upp i livsmedelslagen (1971:511) om färgtillsatser fritt får tillföras djur i direkl syfte att påverka färgen på livsmedel från djuret. Sådana färgtillsatser används f.n. för atl påverka exempelvis färgen på odlad lax. En sådan användning av färgtill-salser faller uianför livsmedelslagens tillämpningsområde men motverkar lagens syfte atl förhindra alt livsmedel innehåller tillsatser som inle är av värde för konsumenterna eller annars behövs av särskilda skäl. Livsmedelsverket anser därför atl foder som är ämnat för livsmedelsproducerande djur inte skall få innehålla tillsatta färgämnen. Sveriges fiskodlareförening anser å sin sida atl elt sådani förbud skulle få negativa konsekvenser för svensk malfiskodling.

Liksom för främmande ämnen gäller för tillsatser all de kan överföras lill livsmedel från ett djur som fält tillsatser i fodret. Vid tillkomsten av 1961 års lag angavs jusl risken för människan som ett av moliven till regleringen av användningen av specialämnen, dvs. hormoner, antibiotika och andra ämnen som tillförs djur för atl inverka på tillväxt, hälsotillstånd och prestationsförmåga. Även hanieringen av tillsatser kan ibland innebära hälsorisker för människan.

Såväl med hänsyn till kravet på fullgoda livsmedel som från djurskydds-och arbetsmiljösynpunkl bör enligt min mening krävas atl alla fodertillsalser skall vara godkända. Kravel på godkännande bör således inte begränsas till sådana tillsatser som används för att inverka på djurens tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga, ulan omfatta samtliga tillsatser. Liksom i fråga om livsmedelstillsatser anserjag atl del för godkännande av en fodertillsals inte bör vara tillräckligt all det genom tillförlitliga undersökningar har visats alt användningen är riskfri. Del bör dessulom krävas alt tillsatsen är av värde för i detta fall djuret eller alt tillsatsen annars bör tillåtas av särskilda skäl. Så bör t. ex. tillsatser av sådant som

Prop. 1984/85:149 12

normall ingår i frilevande laxfiskars naturiiga föda, såsom räkskal, kunna tillåtas i foder till odlad lax. Genom ett sådant krav kan livsmedelskonsumentens inlresse av att animaliska livsmedel inle skall innehålla tillsalser som är utan värde för konsumenien tillgodoses. Fodertillsatser som används för alt påverka del slutliga livsmedlet från elt djur kan nämligen som regel inle anses vara av värde för djuret. Härigenom bör således i fortsättningen kunna undvikas att tillsatser tillförs foder på elt sätl som slrider mot livsmedelslagens intentioner. Om tillsatser skall tillålas i fortsättningen bör emellertid, med visst undantag som jag återkommer lill i näsla avsnitt, ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen alt avgöra med ledning av nu angivna riktlinjer.

2.5 Särskilt om antibiotika och andra kemolerapeutiska medel som fodertillsats

Mitt förslag: Användningen av fodertillsatser som innehåller antibiotika och andra kemolerapeutiska medel i tillväxlbefrämjande syfte förbjuds. Fodertillsats som innehåller kemolerapeutika för alt förebygga eller bota sjukdom skall vara underkastad läkemedelsförordningens beslämmelser. På foder som tillsatts kemolerapeutika skall däremot foderlag-stiflningen vara lillämplig. Kemolerapeutika skall få blandas i foder endasl vid foderfabrik eller jämförbar anläggning.

Socialstyrelsens förslag: Enligt förslaget, som enbart berör s.k. högdosfoder, bör läkemedelsförordningen lillämpas pä såväl sådan kemolerapeutika i koncentrerad substans, som används vid framställningen av sådant foder, som på del färdigblandade högdosfodrel. Enligt förslaget bör vidare högdosfoder få blandas också i jordbruksföretagen.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer vad gäller högdosfoder med socialstyrelsens med den skillnaden all högdosfoder föreslås få blandas endast vid foderfabrik. Användningen av kemolerapeutika i tillväxlbefrämjande syfte bör enligt lantbruksstyrelsens förslag tillåtas även i fortsättningen. Till den enskilde djurägaren bör dock enligt förslagel inle försäljas kemolerapeutika i koncenlrerad substans utan enbart foderkoncentrat.

Remissinstanserna: Socialstyrelsens och lantbruksstyrelsens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalel remissinslanser. Från etl håll framförs dock alt användningen av kemolerapeutika för inblandning i foder bör regleras i en särskild författning. En remissinslans anser att det bör vara fodermedelsinduslrin förbehållet all i foder blanda fodertillsalser

Prop. 1984/85:149 13

av lyp kemolerapeutika. Andra remissinstanser anser att inblandning av kemoterapeulika bör tillåtas inte bara vid fodermedelsföretagen utan vid varje av en myndighet godkänd och registrerad foderanläggning. Några remissinslanser lar upp frågan om vilken halt av kemolerapeutika som bör tillålas i elt foderkoncentrat som är avsett ati i elt jordbruksförelag blandas i foder i tillväxlbefrämjande syfte.

Skälen för mitt förslag: Kemoterapeulika, vilket begrepp innefallar ocksä bl.a, aniibiotika och koccidiostatika, används f n. som foderiillsats ät husdjur dels för att åstadkomma ökad tillväxt, dels för atl förebygga och bota sjukdomar. I tillväxlbefrämjande syfte används inte sådan kemoterapeulika som används för atl bota sjukdomar hos människor och djur.

Användningen av kemoterapeulika vållar särskilda problem därför att det finns risk för atl den kan leda till atl resistens utvecklas inle enbari mol del kemoierapeutikum som använts utan även mot flera andra kemoterapeulika. F.n. gäller enligt jordbruksnämndens föreskrifier (JNFS 1981:86) atl generellt tillstånd har lämnals till försäljning av elt antal kemolerapeutika. Tillståndet gäller såväl ämnena som sådana som för fodertillverkningen avsedda utspädningar av ämnena. Det generella tillståndet gäller vid försäljning till en sådan yrkesmässig tillverkare av foderblandningar som är anmäld hos jordbruksnämnden. Mot intyg av veterinär får dock försäljning ske också till annan förbrukare. Veterinären skall då bl.a. ha godkänt förbrukarens blandningsapparalur. Generellt lillslånd har därulöver lämnats till försäljning av foderblandningar som innehåller en högsla hall kemolerapeutika som angivils särskilt. S. k. högdosfoder får däremot säljas endasl mol veterinäriniyg. Med högdosfoder avses huvudsakligen foder innehållande vissa särskilt angivna kemolerapeutika. Hallen kemoterapeulika i högdosfoder bestäms av den veterinär som har utfärdat intyget.

Användningen av kemoterapeulika har under senare lid varil föremål för en omfallande diskussion. Alt kemoterapeulika i låg dos har en lillväxtbe-främjande effekl fär numera anses dokumenteral. Slorleken av denna effekl och därmed del ekonomiska utbytet i den enskilda djuruppfödningen är dock inte helt klarlagd. Risken med användningen av kemoterapeulika i foder är som jag nyss anförde bl. a. alt resistens kan ulvecklas. Detla gäller säväl hos djur som hos människor. Olika aspekter på detta förhållande har varil föremål för omfattande studier utan att riskerna har kunnat klarläggas. Belräffande vissa djur som har utfodrals med foder, som har innehållit kemolerapeutika, har dock under senare tid kunnat konstateras en ökad mottaglighet för salmonella. Denna effekt är allvarlig och innebär en ökad risk för salmonellainfeklioner hos människor. Förklaringen till denna effekt är inle känd.

Jordbruksnämnden införde år 1981 nya riktlinjer med skärpta krav på dokumentationen av kemolerapeutika. År 1983 har kraven utvidgats till atl omfatta dokumentation rörande substansernas benägenhet atl öka antalet

Prop. 1984/85:149 14

salmonellainfeklioner. Jordbruksnämnden har också förklaral att i framtiden bör dokumentationskraven med hänsyn till människors och djurs hälsa troligtvis skärpas ytterligare.

Användningen av kemoterapeulika kan delvis ses som en följd av utvecklingen inom animalieproduktionen. Målet bör vara atl användningen av kemoterapeulika i framliden skall begränsas. Riksdagen har nyligen (rskr 1983/84:406) i anledning av regeringens proposition om forskning (prop. 1983/84:107) beslutat om bl.a. ökade forskningsinsatser rörande alternativa produktionsmetoder på jordbrukets och trädgårdsnäringens område inom ett sammanhållet program. Denna forskning skall bl. a. syfta lill all öka kunskaperna om hur animalieproduktionen skall utformas för atl negaliva hälsoeffekter för djur och människor skall undvikas, Skogs-och jordbrukets forskningsråd har fått regeringens uppdrag atl lägga fram förslag lill elt sådani forskningsprogram. Del bör inom ramen för della program vara möjligl all vinna kunskaper om produktionsformer vari användningen av kemoterapeulika minskar eller blir onödig. I avvaklan på atl ökade kunskaper erhålls måsle enligt min mening en skärpt reglering av användningen av sådana medel komma till slånd.

Lantbrukarnas riksförbund har i skrivelse den 29 juni 1984 till jordbruksdepartementet hemställt att användningen av kemolerapeutika i tillväxlbefrämjande syfte skall förbjudas. Förbundel anger som skäl för framställningen krav från livsmedelskonsumenlernas sida pä alt livsmedel skall vara fria från sådana substanser. Med hänsyn till att det är omöjligt att genom analyser i efterhand konstatera om tillväxlbefrämjande medel har använls anser förbundet all användningen av kemolerapeutika i tillväxlbefrämjande syfte hell bör förbjudas.

Även om, som jag nyss anfört, kraven på dokumentation om medlens effekler skärpts under senare år är detta enligt min mening inle tillräckligt. Osäkerhel råder om de långsiktiga effekterna av kontinuerlig användning av foder innehållande kemoterapeulika. Flera rapporter om ökad mottaglighet för salmonella har redovisals. Det kan inte uteslutas all en sådan mottaglighet kan gälla även andra sjukdomsframkallande mikroorganismer. Med hänsyn härtill bör användningen av fodertillsalser som innehåller kemoterapeulika i tillväxlbefrämjande syfte enligt min mening förbjudas.

I framställningen frän Lantbrukarnas riksförbund har anförts att de krav som ställs på inhemskt producerade livsmedel också bör gälla för importen. Även i sådana länder varifrån Sverige importerar kött förekommer i dag allmänt användning av kemoterapeulika i tillväxlbefrämjande syfte. Atl förbjuda import av kött från djur som utfodrals med kemoterapeulika i della syfte eller från länder som tillåter sådan användning av kemoterapeulika skulle emellertid strida mot Sveriges internationella åiaganden och betraktas som ett oacceptabelt handelshinder. Om man skulle införa ett förbud som enbari lar sikte på djur som utfodras med kemoterapeulika i

Prop. 1984/85:149 15

tillväxlbefrämjande syfte, uppkommer ocksä kontrollsvårigheter. Det gär nämligen f n. inte att genom analys av kött från ett djur konstatera om kemolerapeutika har använls i della syfte. Importen av kön till Sverige är förhållandevis liten. För sådani kött får därför, liksom i dag, anses tillräckligt atl några rester av kemoterapeulika inle finns i köttet.

Fodertillsalser som innehåller kemolerapeutika används inte enbart i tillväxlbefrämjande syfte utan ocksä för att förebygga och bota sjukdomar. Förulom del s. k. högdosfodrel, som uteslutande används i delta syfte används också för atl förebygga sjukdomar foder som får säljas utan veterinäriniyg och som innehåller mindre halter kemoterapeulika. Sä t. ex. tillsätts så gott som allt foder åt slaklkycklingar koccidiostatika för atl förhindra uppkomst av sjukdomen koccidios. För inblandning i foder används s. k. beredningar i vilka kemoterapeulika blandats med en bärsubstans i syfte all möjliggöra en jämnare inblandning i fodret. Med beredning avser jag i fortsäuningen för enkelhelens skull beredning innehållande kemolerapeutika.

Socialstyrelsen behandlar i den tidigare omnämnda promemorian frågan om kontrollen av högdosfoder. Socialstyrelsen anser atl högdosfoder är alt anse som läkemedel enligt läkemedelsförordningen (1962:701). Jag delar denna uppfattning. Enligt I § 1 mom. läkemedelsförordningen förslås nämligen med läkemedel bl.a. sådan vara som är avsedd att antingen vid invärtes eller ulvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra eller bola sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur under förutsättning all varan för sådani ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. Detta gäller emellertid inte bara högdosfoder utan allt färdigblandat foder som innehåller kemolerapeutika i sädan avsikl som anges i I § I mom. läkemedelsförordningen och således även exempelvis sådant slaktkycklingfoder, som jag nyss nämnde. Däremol är inle de beredningar som används för inblandning i fodret alt anse som läkemedel enligt läkemedelsförordningen, då de inte är avsedda att tillföras djur utan föregående spädning.

Enligt min mening är delta inte en ändamålsenlig ordning. Att hanlera foder som lillsails kemoterapeulika enligt de bestämmelser som gäller för läkemedel är olämpligt redan därför att det volymmässigt rör sig om så stora kvantiteter men ocksä för att del främsl i fråga om framställningen skiljer sig från andra läkemedel och därför inte så väl låter sig inpassas i läkemedelsförordningens regelsystem. Dessutom skulle det innebära alt en mängd foder kom alt generellt undantas från foderlagsiifiningens område och de krav som där uppslälls på bl.a. den hygieniska kvaliteten. Enligt min mening bör därför foder som tillsatts kemolerapeutika genom ett uttryckligt stadgande undantas från läkemedelsförordningens tillämpningsområde.

Annorlunda förhåller det sig med de beredningar som används för inblandning i fodret. Liksom dådet gäller läkemedel i övrigt för veierinärme-

Prop. 1984/85:149 16

dicinskt bruk bör prövningen av dessa beredningar ankomma på socialstyrelsen. Socialstyrelsen kan enligt 1 § 5 mom. läkemedelslörordningen om det finns särskilda skäl föreskriva atl förordningen helt eller delvis skall tillämpas beträffande vara, som kan användas på samma sätt som läkemedel men som inte iordningsställts i bruksfärdigt skick. Socialstyrelsen har enligt vad jag har inhämlal för avsikl alt meddela föreskrifter som innebär att läkemedelsförordningen i sin helhet skall lillämpas pä beredningar som används för inblandning i foder som är avsett atl tillföras djur för atl förebygga, lindra eller bola sjukdom eller sjukdomssymtom. Atl genomföra den nu förordade ordningen i denna del kräver således inle riksdagens medverkan.

Genom atl läkemedelsförordningen blir tillämplig på beredningarna och foderlagstiftningen på sådant foder som tillsatts kemolerapeutika kommer enligt min mening användningen av fodertillsalser som innehåller kemoterapeulika för att förebygga och bola sjukdomar all fä en tillfredsställande reglering. Således kommer tillverkning, förpackning, ompackning, import, handel och användning av beredningarna alt vara reglerad enligt läkemedelsförordningen. Då beredningarna är alt anse som farmaceutiska specialiteter innebär det all de skall vara registrerade för all få säljas. Genom registreringsförfarandel erhålls en fullgod granskning av beredningarnas farmaceutiska, farmakologiskt-ioxikologiska och veterinärmedicinska egenskaper. Även den färdigblandade produkten kommer emellertid med denna lösning all bli underkaslad erforderlig kontroll.

Som framgår av vad jag nyss har anförl förekommer f. n. alt högdosfoder blandas av den enskilde djurägaren. En förutsättning för della är alt denne förfogar över en godkänd blandningsapparatur. Lanlbruksstyrelsen anser atl högdosfoder i fortsättningen skall få blandas endast av foderföretag. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening bör det undvikas att kemolerapeutika i höga koncentrationer hanleras i jordbruksföretagen. Därför bör detta inle gälla enbari om slutprodukten är ett s.k. högdosfoder. Över huvud taget bör gälla att beredningar innehållande kemoterapeulika inte får försäljas annat än till förelag som yrkesmässigt tillverkar foder för försäljning eller den som tillverkar foder för egen förbrukning och som kan antas handha inblandningen under belryggande former. Föreskrifter i detta hänseende bör meddelas av socialstyrelsen med stöd av läkemedelsförordningen.

F. n. gäller, som framgår av vad jag tidigare har anfört, enligt jordbruksnämndens föreskrifter att högdosfoder för sin användning fordrar veterinär förskrivning. Användning av annat foder än högdosfoder, som innehåller kemolerapeutika i sjukdomsförebyggande syfte, behöver däremol inle föregås av någon veterinär bedömning. I fortsättningen bör över huvud laget användning av foder innehållande kemoterapeulika inle tillåtas annat än efler veterinär förskrivning. Därigenom kommer konlrollen över användningen av kemolerapeutika atl skärpas. Tillförseln av kemolerapeutika blir

Prop. 1984/85:149 17

då begränsad till strängl avvägda veterinärmedicinska indikationer efter utredning av vederbörande djurbesättnings hälsoproblem.

2.6 Lagens tillämpning på olika djurslag

Mitt förslag: Foderlagen skall omfatta, förutom foder åt djur i produktionen, även foder åt hundar och katter.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensslämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del tillstyrker förslaget all foder ät hundar och kaller bör omfattas av lagstiftningen. En remissinslans ifrågasätter om inte foder åt samtliga sällskapsdjur bör regleras.

Skälen för mitt förslag: 1961 års lag omfattar i princip endast foder som är avsell för djur vilka används i produktionen men inte foder avsett för sällskapsdjur.

Syftet med den av mig föreslagna foderlagen är dels att trygga kvaliteten på djurfoder, dels atl lillgodose kraven på en allsidig produktinformation.

Liksom hittills bör givetvis den nya lagen i första hand tillämpas på foder avsett för djur som används i produktionen. Enligt min mening saknas emellertid anledning att inte låta lagen omfatta även foder åt hundar och kaller. Färdigfabriceral foder används numera lill både hundar och katter i myckel stor omfallning. Att sådant foder uppfyller grundläggande krav på kvalitet och atl en okontrollerad användning av fodertillsatser inle tillåts är viktigt inte minst därför att användningen av s. k. helfoder har ökal och djur i många fall utfodras hela livet igenom med samma produkt. Konlroll av hund- och kattfoder är emellertid viklig inle bara från djurskyddssyn-punki utan också därför alt fodret ofla hanteras tillsammans med livsmedel, både i handeln och i de enskilda hushållen. Framför allt är det i delta hänseende viktigt med en viss bakteriologisk kontroll av i fodret ingående animaliska komponenter. Särskilt gäller detta i fråga om förekomsten av salmonellabakterier.

Även skyldigheten att lämna uppgifter om varan spelar stor roll när det gäller foder åt hundar och katter. Sådant foder säljs i regel färdigförpackat och berett på sådant sätt att det är omöjligt för konsumenten att skaffa sig kännedom om varan på annat sätt än genom de uppgifter som lämnas på förpackningen. Att innehållet deklareras är därför en fömtsättning för atl djurägaren skall kunna utfodra djuret på ett tillfredsställande sätt.

För foder åt övriga sällskapsdjur, såsom exempelvis marsvin och burfåglar, bör lagen däremot enligt min mening inte tillämpas.

2   Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 149

Prop. 1984/85:149 18

2.7 Tillsynsmyndighet

Mitt förslag: Ansvarel för tillsynen flyllas från jordbruksnämnden lill lantbruksstyrelsen. Lanlbruksstyrelsen får överlåla åt lantbruksnämnden alt utöva viss tillsyn inom länel.

Lantbruksstyrelsens förslag: Förslagel överensslämmer med mitl så till vida atl lantbruksstyrelsen föreslås bli tillsynsmyndighet. Enligt styrelsens förslag bör tillsynsmyndigheten få visst bilräde vid tillsynen av de lokala miljö- och hälsoskyddsnämnderna.

Remissinstanserna; Förslagel alt tillsynsfunktionen övertbrs till lanlbruksstyrelsen tillstyrks i allmänhet. En remissinstans anser att tillsynen bör delas mellan lanlbruksstyrelsen och livsmedelsverket. Några remissinslanser är tveksamma lill miljö- och hälsoskyddsnämndernas möjligheter atl delta i tillsynsarbetet och Svenska kommunförbundet avvisar helt förslaget iden delen.

Skälen för mitt förslag: Kontrollmyndighet enligt 1961 ärs lag är statens jordbruksnämnd. Nämnden, som redan vid tillkomsten av 1961 ärs lag fullgjorde vissa kontrolluppgifter inom foderområdet, har alltsedan lagens tillkomst haft denna myndighetsfunktion. Nämnden har därför lång erfarenhel dä det gäller konlrollen i fabriker och i handelsledet av foder åt lantbrukets djur. Också i fråga om godkännande och konlroll av tillsalser har nämnden lång erfarenhel. Enligt mitl nyss redovisade förslag tillkommer emellerlid en ny typ av lillsynsuppgift som kan sägas ligga utanför nämndens kompetensområde. Del gäller den hygieniska konlrollen av foder i fråga om förekomsten av främmande ämnen av typen bakterier och gifter. Denna kontroll kräver veterinär sakkunskap som inte finns hos jordbruksnämnden utan får inhämtas av nämnden genom samråd med andra myndigheler. Kompelensen inom det området finns i första hand hos lanlbruksstyrelsen. Den ökade betoningen av människors och djurs hälsa bör enligt min mening medföra alt tillsynsmyndigheten har egen veterinär sakkunskap. Därför bör, såsom lantbruksstyrelsen föreslagil, tillsynen lämpligen flyttas över dit. Denna uppfattning delas också av jordbruksnämnden. En uppdelning på flera myndigheter av tillsynsansvaret bör enligt min mening inte ske. I den män lagstiftningen berör frågor som ligger nära sådana som faller inom en annan myndighets ansvarsområde, t.ex. livsmedelsverkets, får i stället samråd mellan myndigheterna äga rum.

All tillsyn utövas f n. av den centrala myndigheten. Någon regional tillsynsmyndighet finns inle. I princip bör detta gälla även i fortsättningen. Vissa möjligheter atl anordna regional tillsyn bör dock tillskapas, särskilt då lagen, som jag föreslagit, i fortsältningen skall omfatta även hanteringen

Prop. 1984/85:149 19

och användningen av foder i jordbruksföretagen. 1 likhet med flera remissinstanser anser jag det inle vara lämpligt alt belasta miljö- och hälsoskyddsnämnderna med nya uppgifter inom foderiagsliflningens område. 1 slället bör lantbmksstyrelsen få möjlighet att överlåta viss tillsyn på regional nivå på lanibruksnämnderna.

Jag avser att senare återkomma till frågor rörande organisaiionen av foderkonlrollen.

2.8 Avgifter för kontrollen av foder m. m.

Mitt förslag: Koslnaden för foderkontrollen skall täckas genom avgifter.

Lantbruksstyrelsens förslag: Enligt förslaget bör kostnaderna även till den del de avser jordbruksföretagen belasta fodervaruhandeln.

Remissinstanserna: Förslagel lämnas av flertalet remissinstanser ulan erinran. Några remissinstanser är dock negativa till förslaget. Några remissinstanser anser att kostnaden för kontrollen i jordbruksföretagen inte skall belasla foderinduslrin och anser att samhället bör la elt begränsal ansvar för den konlrollen.

Skälen för mitt förslag: Enligt 1961 års lag gäller att lillverkare och importörer skall betala avgift lill täckande av kostnaderna för foderkontrollen enligt taxa som på förslag av kontrollmyndigheten skall faslslällas av regeringen. F. n. gäller enligt jordbruksnämndens föreskrifter (JNFS 1981:86) att tillverkare av vissa foderblandningar skall eriägga en av jordbruksnämnden i förhållande till tillverkningsvolymen bestämd administralionsavgift. Kostnaderna för analys av fodermedelsprov skall belalas av varje företagare direkl till den institution som utfört analysen.

Enligt mitl förslag kommer foderkontrollen i framliden att omfatta också bl. a. jordbruksföretagen. Att till någon del täcka koslnaderna för administrationen av foderkonlrollen genom atl ta ut avgifter av jordbruksföretagen är av praktiska skäl inte lämpligt. Vad gäller analyser är del däremot i och för sig möjligl atl även i fråga om jordbruksförelag la ul koslnaderna genom avgifier från fall till fall. Sådana kostnader kommer emellertid, med den begränsade tillsyn som föreslås, att drabba mycket ojämnt. Kostnaderna kan uppgå lill ganska stora belopp för den enskilde. Utslaget på övriga led i kontrollen blir kostnaden däremot närmast försumbar.

Vad gäller koslnaderna för foderkontrollen i övrigt anserjag atl riktlinjerna liksom hittills bör vara atl analyskostnaderna belalas från fall till fall medan övriga kostnader täcks genom avgifter. Livsmedelsverket har i sitt

Prop. 1984/85:149 20

remissyttrande tagit upp frågan om de koslnader som uppkommer då verket medverkar vid granskning av nya fodertillsatser. Verket anser att dessa koslnader bör täckas genom alt en avgifl kopplas till registreringsansökningen. Liksom livsmedelsverket anserjag att de kostnader som uppkommer på detta sätt är att betrakta som kostnader för foderkontrollen och alt de därför liksom övriga kostnader bör läckas av avgifter. Alt la ställning till om denna kostnad skall las ut som en registreringsavgifi eller pä samma säll som andra koslnader för administrationen bör liksom den närmare ulformningen av avgiftssyslemel i övrigt få ankomma pä regeringen eller efter regeringens bemyndigande lanlbruksstyrelsen.

Fodertillsalser som innehåller antibiotika och andra kemolerapeutiska medel blir med förslaget att betrakta som läkemedel och därmed underkastade bl.a. bestämmelserna om kontroll och avgifter för läkemedel. Då medlen är all anse som farmaceutiska specialiteter skall särskilda ansöknings- och årsavgifter erläggas, som motsvarar full koslnadsläckning vad gäller konlrollen av medlen.

3    Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till

1. lag om foder,

2. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

3.  lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfariiga varor.
Förslaget under punkl 2 har upprättats i samråd med statsrådet Sigurd
sen.

Förslagen bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 3.

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om foder Inledande bestämmelser

1§

1 denna lag avses med

foder: vara som är avsedd att användas för utfodring av djur,

fodertillsats: dels berikningsmedel som är avsell atl tillföras foder för atl förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är avsett att tillföras foder för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt eller åsladkomma annan bestämd egenskap hos fodret.

Med foder eller fodertillsats avses dock inle vara på vilken läkemedelsförordningen (1962:701) skall tillämpas.

Prop. 1984/85:149 21

1 paragrafen har definierats vad som avses med foder och fodertillsals. 1 lantbruksslyrelsens förslag har i stället för enbart foder och fodertillsats använts beteckningarna fodervara, fodermedel och fodertillsats. Även i fråga om definitionerna skiljer sig milt förslag från lantbruksslyrelsens. Definilionen av beteckningarna foder och fodertillsats i milt förslag har utarbelats med livsmedelslagen som förebild. Med foder avses alla varor som är avsedda att användas lill utfodring av djur. Detla gäller oavsett om de först efter blandning med andra varor är lämpliga för detla ändamål eller inle. Foder består emellertid ofla inle bara av en viss råvara eller av blandningar av olika råvaror utan innehåller också andra varor, fodertillsatser, som tillförts fodret för atl ge detta en viss egenskap. Begreppel fodertillsatser omfaltar inle bara varor och ämnen som tillförs fodret för alt påverka själva fodret ulan även varor och ämnen som tillsätts för all åstadkomma effekt på djuret. I den mån fodertillsatser tillförts ett foder är tillsatserna alt jämställa med foder eflersom de faktiskt kommer atl användas lill utfodring.

2§

Lagen gäller foder och fodertillsatser avsedda för hästar, renar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner, fjäderfä, pälsdjur, hundar, katter och odlad fisk.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lanlbruksstyrelsen får meddela föreskrifter om undantag från lagens lillämpning i fråga om vissa slag av foder eller fodertillsalser.

I paragrafens första slycke görs en uppräkning av de djurslag på vilka lagen äger tillämpning. I förhållande till 1961 års lag innebär det en ändring att lagen har gjorls tillämplig även på foder och fodertillsalser för vissa sällskapsdjur, nämligen hundar och katter. Skälen för detla framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6. Dessulom har lagen gjorts tillämplig på foder och fodertillsatser för ren. Den naturliga fodertillgången för ren kan vissa år vara så begränsad atl stödulfodring blir nödvändig. Under sådana förhållanden saknas skäl atl inle låta lagsliftningen omfatta även foder och fodertillsalser för renar.

Lagen har utformats så alt den i princip gäller för alla de foder och fodertillsatser som är avsedda atl användas för de angivna djurslagen. Med beteckningen pälsdjur i lagiexten avses djur som föds upp därför all skinnet är värdefullt, exempelvis mink och räv.

Prop. 1984/85:149 22

Foders och fodertillsatscrs beskaffenhet

3§

Foder får inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt alt det kan antas all det

1. är skadligt eller annars otjänligt som djurföda,

2. gör livsmedel från djur som utfodrals med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda, eller

3. vid hanieringen medför hälsorisker för människor.

I paragrafen, som saknar motsvarighet i 1961 års lag, anges de grundläggande kraven på beskaffenhelen av foder. Moliven härför har redovisats i den allmänna moliveringen, avsnitt 2.2.

Begreppen skadligt och otjänligt i första och andra punkten har samma innebörd som motsvarande begrepp i livsmedelslagen. Ett foder skall anses vara skadligt om det innehåller sjukdomsalslrande mikroorganismer eller gifter eller andra skadliga ämnen i sådan mängd atl det finns uppenbar risk för sjukdom eller annan mbbning av hälsolillslåndel. Ett foder skall anses vara otjänligt då del innehåller föroreningar av olika slag eller har för hög hall av vissa bakterier eller mikroorganismer som normalt inte bör finnas i fodret och som kan befaras framkalla inte önskvärda förändringar i detta. (Jfr departementschefens uttalanden i förarbetena lill livsmedelslagen, prop. 1971:61 s. 188 f). Paragrafen kompletteras i 9§ punkt I med ell förbud att försälja eller använda ett foder som inte uppfyller de uppställda kraven.

4§

Antibiotika och andra kemolerapeutiska medel får tillsättas foder endast för all förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom.

Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen får meddela föreskrifter eller uppställa villkor för användningen av foder som innehåller medel som avses i första slyckel.

I 4 och 5 §§ regleras användningen av fodertillsalser. 4§, som saknar motsvarighet i 1961 års lag, innebär ett förbud mol användning av fodertillsalser som innehåller kemoterapeulika i tillväxlbefrämjande syfte. Genom att, som jag föreslagit i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5, läkemedelsförordningen görs tillämplig på s. k. beredningar innehållande kemoterapeulika kommer dessa substanser enligt definilionen i I § inte att omfattas av foderlagstiflningen. Genom atl förbudei i förevarande paragrafs första stycke har utformats så att kemolerapeutika bara får tillsättas foder för att förebygga, lindra eller bola sjukdom eller sjukdomssymtom förhindras emellertid alt kemoterapeulika som inte är underkastad läkemedelsförordningens beslämmelser används för inblandning i foder. Della kommer att gälla allt foder som framställs i Sverige men däremot inte sådant som importeras. Eftersom läkemedelsförordningen enligt mill för-

Prop. 1984/85:149 23

slag inle skall tillämpas på foder som tillsatts kemoterapeulika kommer kemoterapeulika, som ingår i foder som blandas utomlands, inte att bli underkastad socialstyrelsens kontroll. I stället blir 5§ tillämplig. För kemoterapeulika som ingår som tillsats i sådani foder krävs således liksom för övriga fodertillsatser att tillsatsen är godkänd.

Eftersom läkemedelsförordningen inte skall vara tillämplig på foder som tillsatts kemoterapeulika mäste användningen av fodret kunna regleras med stöd av beslämmelser i foderlagen. 1 paragrafens andra slycke har därför införts en möjlighet att meddela föreskrifter och villkor för användningen av foder innehållande kemolerapeutika. Med stöd av dessa beslämmelser blir det möjligt att närmare ange om speciella förulsättningar bör vara uppfyllda för att ett foder skall få användas, t. ex. i fråga om djurslag, ålder, vikt eller liknande. Även krav på veterinärintyg kan uppställas med stöd av beslämmelserna i detta stycke.

5§

Fodertillsatser skall vara godkända för alt få användas. Frägor om godkännande prövas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av lanlbruksstyrelsen. Ell godkännande får förenas med villkor.

1 paragrafen slälls upp ett generelll förbud mol att använda fodertillsatser som inte har godkänts. Delvis motsvarande beslämmelser finns i 1961 års lag i 7 § första och fjärde styckena.

Enligt paragrafen fär ett godkännande förenas med villkor. Etl sådani villkor kan l.ex. vara att vissa tillsatser endast får blandas med hjälp av godkänd utmstning.

Beslämmelserna i 4 och 5§§ kompletteras i dels 9§ punkt 2 med elt förbud atl försälja eller använda foder som har tillförts fodertillsals i strid mot dessa paragrafer, dels med ett förbud enligt 10 S att försälja fodertillsals som inle får användas enligt 4 § eller som inte har godkänts enligt 5 §.

Hantering m.m.

6§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lanlbruksstyrelsen får föreskriva att den som yrkesmässigt för försäljning importerar, tillverkar eller förpackar foder eller fodertillsalser skall

1. göra anmälan om sin verksamhel till lantbruksstyrelsen,

2. föra sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning eller annal överiämnande som behövs för att kontrollera att denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter följs,

3. lämna uppgifier om varan i samband med försäljningen genom märkning eller på annat sätt.

Första och andra punklerna i paragrafen, som i huvudsak motsvarar 4 och 10 §§ i 1961 års lag, innehåller bestämmelser om anmälningsplikt och skyldighet att föra anteckningar.

Prop. 1984/85:149 24

I tredje punklen, som moisvarar 5 § i 1961 års lag, bemyndigas regeringen, eller efler regeringens bestämmande lantbruksstyrelsen, atl meddela föreskrifter om varudeklaration. Sådan deklaralion kan krävas belräffande alla foder eller fodertillsatser oavsett om de försäljs färdigförpackade eller på annat sätt. Uppgifterna skall lämnas i samband med försäljningen.

I förarbetena lill 1961 års lag (prop. 1961: 140 s. 70) uttalade departementschefen all utgångspunkten för bedömningen av uppgiftsskyldighetens omfallning borde vara att sådana uppgifter skulle lämnas alt del av dem framgick vem som var tillverkare eller importör samt varans kvalitet och lämplighet för avsett djurslag. Vid uppgiftsskyldighetens beslämmande borde beaklas de svårigheter som kunde föreligga alt lämna uppgifterna samt möjligheten att genom analyser eller på något annat sätl konlrollera dessa. Enligt jordbmksnämndens föreskrifter (JNFS 1981:86) gäller f n. att uppgifter skall lämnas om tillverkarens eller importörens namn och adress, tillverkningsorten, namn eller beteckning på fodret, uppgifl om användningsområde där detta är begränsal saml fodrets innehåll av vissa särskilt angivna ämnen eller ämnesgrupper. På förpackningen skall också för flertalet foderblandningar anges att tillverkaren på begäran lämnar upplysning om de slag av råvaror som ingår i blandningen.

En riktig och allsidig varuinformation är av stor betydelse för djurägaren. De riktlinjer som hittills har gällt beträffande uppgiftsskyldigheiens omfattning bör även i fortsättningen tillämpas. Gmnden bör vara all uppgifter som har betydelse för produktionsekonomin saml uppgifier om innehåll av sådana ämnen eller råvaror som kan ge bismak på producerade livsmedel skall deklareras.

Bestämmelsen i Iredje punkten kompletteras i 11 § med etl förbud atl försälja foder och fodertillsalser om uppgiftsskyldigheten inle har fullgjorts.

7§

Foder skall hanteras på ett sådant sätt att det inte blir skadligt eller annars otjänligt som djurföda eller medför hälsorisker för männniskor.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1961 års lag, innehåller bestämmelser om hanieringen av foder.

Vid olämplig lagring och hantering i övrigl av foder kan kvaliteten förändras avsevärt. Så t. ex. ökar lösvaruhanleringen av vissa foder risken för sammanblandning med främmande ämnen genom dåligl rengjorda eller felaktigt konstruerade foderbehållare. I paragrafen har därför ställts upp en allmän regel med krav på hanteringen av foder. Den närmare regleringen får ske genom verkställighetsföreskrifter. Sådana föreskrifter kan avse t.ex. användningen av varor, ämnen eller utmstning vid hanieringen av foder eller annan förvaring av varor, ämnen eller utrustning tillsammans med foder.

Prop. 1984/85:149 25

8§

Om det behövs med hänsyn lill människors och djurs hälsa, kan regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen förbjuda eller uppställa villkor för importen, tillverkningen, försäljningen, användningen eller hanieringen i övrigl av foder eller av etl visst parti av etl foder.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § andra och fjärde slyckena i 1961 års lag. I förhållande fill 1961 års lag gäller dock den skillnaden att möjligheten all ingripa beträffande foder som innehåller främmande ämnen inte begränsats lill att avse, fömtom import, enbart försäljning utan den har utvidgats lill att omfalla också tillverkningen, användningen och hanteringen i övrigl. Med hanteringen i övrigt avses sådana ålgärder som exempelvis beredning, förvaring, förpackning och transport.

I sammanhanget vill jag erinra om att bestämmelserna i förordningen (1973:233) om skyldighet för myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m. m. kan bli fillämpliga på föreskrifier enligt denna paragraf som kan inverka på handeln mellan Sverige och andra länder.

9§ Etl foder får inte försäljas eller användas

1. om det har en sådan beskaffenhel som inte är lillålen enligt 3 §, eller

2. om del har tillförts någon fodertillsats i strid mol 4 eller 5 §.

I0§

En vara får inte försäljas som fodertillsals, om den inle får användas enligt 4 § eller om den inte har godkänts enligt 5 §.

11 §

Ett foder eller en fodertillsals får inte försäljas, om skyldighet atl lämna uppgift enligt 6 § 3 föreligger och denna inte har fullgjorts.

Paragraferna syftar lill att förhindra atl foder och fodertillsalser som har sådan kvalitet eller sammansättning att de inte uppfyller uppställda krav, som inte är godkända eller vars sammansättning är okänd kommer ul i marknaden eller används.

Skälen till all även användningen förbjuds framgår av den allmänna moliveringen, avsnitt 2.3.

Tillsyn

12§

Lantbmksstyrelsen utövar tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifier. Lanlbruksstyrelsen får överlåta åt lantbruksnämnden atl ulöva viss lillsyn inom länel. Sker sådan överiålelse, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även lantbruksnämnden.

Prop. 1984/85:149 26

Paragrafen moisvarar delvis 3 § tredje slyckel i 1961 års lag.

De gmndläggande frågorna om tillsyn har behandlals i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.7. I den mån lanlbruksstyrelsen överlåter tillsynsuppgifter på lantbmksnämnderna bör dessa ha samma befogenheter som lantbmksstyrelsen vid utövandet av tillsynen. En bestämmelse härom har tagits in i paragrafen.

13§

För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att komma in i lokaler eller andra utrymmen där foder och foderlillsalser hanleras och får där göra undersökningar och la prover. Tillsynsmyndigheten har rätt atl pä begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Den hos vilken prov las är skyldig att hjälpa till vid provtagningen.

Polismyndigheten skall lämna del biträde som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Paragrafen moisvarar delvis 10 § och i huvudsak 11 § i 1961 års lag.

I4§

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med slöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

Underiäler någon att vidla en åigärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, fär myndighelen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Försia och andra styckena moisvarar delvis 18 § i 1961 års lag. Tredje stycket saknar molsvarighel i 1961 års lag.

Paragrafen syftar lill att möjliggöra en effektiv konlroll över efterievnaden av lagen.

Vid bifall till proposilion 1984/85:96 med förslag lill lag om viten m.m. kommer frågan om uldömande av vile alt prövas av länsrätten.

15§

Tillsynsmyndigheten får ta hand om foder och fodertillsalser som uppenbarl är avsedda atl försäljas eller användas i slrid med 9-11 §. Tillsynsmyndigheten får vidare la hand om foder och fodertillsatser som avses med ett föreläggande eller ell förbud enligt 14 §, om föreläggandel eller förbudei inte efterkoms.

Har etl foder eller en fodertillsals tagils om hand, fär ägaren under tillsynsmyndighetens kontroll göra varan duglig lill utfodring eller använda den för något annal lovligt ändamål. I annal fall skall varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1961 års lag, har utformats med 27 § livsmedelslagen som förebild.

Prop. 1984/85:149 27

Avgifter

16§

Regeringen fär förordna att särskilda avgifter får tas ut för den tillsyn som utövas enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

Paragrafen moisvarar i huvudsak 12 § i 1961 års lag. Frågor om finansiering av foderkontrollen har behandlats i den allmänna moliveringen, avsnitt 2.8.

Ansvar och besvär m. m.

I7§ Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.      bryter mot 4 § första sly eket, 5, 7 eller 9 -11 §,

2. bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 4 § andra stycket eller 6 §,

3. åsidosätter förbud eller villkor som meddelats med stöd av 4§ andra stycket, 5 eller 8 §, eller

4. underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 13 § försia styckel andra eller tredje meningen.

Ansvar enligt försia slycket inträder inle om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Om ansvar för den som i slrid mot föreskrift som meddelats med stöd av 8§ inför foder till riket eller gör försök därtill finns beslämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

De i paragrafen inlagna straffbestämmelserna moisvarar i stort dem som finns i 1961 års lag. Tillägg har gjorls så att även broll mol de beslämmelser som avser atl trygga en kvalitetsmässigt riktig användning av foder kan beivras. Ansvar enligt foderlagen skall inte inträda, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken, t. ex. enligt 16 kap. 13 § för djurplågeri.

18 §

Foder och fodertillsatser som varil föremål för brott enligt denna lag eller värdet av sådana varor saml utbyte av sådani brotl skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen motsvarar 15 § i 1961 års lag.

19§

Beslut av lantbmksnämnden får överklagas hos lantbmksstyrelsen genom besvär. Beslut av lanlbruksstyrelsen i en dit överklagad fråga fär inte överklagas. Beslut av lantbmksstyrelsen i övrigt med anledning av besvärsärendet får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Beslut av lantbruksstyrelsen i ärende som avses i 13 § första styckel, 14 eller 15 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Föreskrifter om överklagande av beslut av lantbmksstyrelsen med stöd av ett bemyndigande enligt 2 § andra stycket, 4-6 och 8 §§ meddelas av regeringen.

Prop. 1984/85:149 28

20 §

En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

Paragraferna innehåller besvärs- och verkställighetsbeslämmelser.

4.2 Förslaget till lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

I§4mom. Denna förordning skall inte tillämpas på

1.     de varor som avses i lagen (1981:289) om radioakliva läkemedel,

2. djurfoder som innehåller antibiotika eller andra kemolerapeutiska
medel och som har tillverkats vid foderfabrik eller liknande anläggning.

Beträffande narkotiska läkemedel tillämpas bestämmelserna i denna förordning, om de inle strider mol vad som är särskilt stadgal om narkolika.

I paragrafen har det nu gällande undanlaget i 4 mom. första styckel för varor som avses i lagen (1981: 289) om radioaktiva läkemedel i oförändrad lydelse tagits in i en första punkt. I en ny andra punkt har införts ett nytt undantag från förordningens tillämpningsområde, nämligen för foder som innehåller kemoterapeulika. Skälen lill varför sådana varor bör undanlas från läkemedelsförordningens tillämpningsområde har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

I 3 § första slycket punkt 3 har en följdändring gjorts.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1.     lag om foder,

2. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

3. lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:149 29

Bilaga I

Lantbruksstyrelsens förslag till fodervarulag

Inledande bestämmelser

1          §   I denna lag avses med

fodervara: vara som är avsedd att användas för utfodring av djur med undantag av vara på vilken läkemedelsförordningen (1961:701) är tillämplig,

fodermedel: fodervara, som huvudsakligen är avsedd atl användas för djurs energiförsörjning,

fodertillsats: fodervara, som huvudsakligen är avsedd atl användas för andra ändamål än djurs energiförsörjning,

främmande ämne: ämne som inte ulgör fodertillsals och som, om det ingår i fodervara, kan utgöra hälsorisk för människor eller djur,

hantering av fodervara: dels framställning, beredning, behandling, förvaring, förpackning, omförpackning eller transport av fodervara, dels saluhållande, försäljning eller annal överlämnande av fodervara för förbrukning.

2          § Lagen gäller fodervaror för de djurslag som anges av regeringen eller
den myndighel som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndig
het som regeringen beslämmer kan för särskilt djurslag medge all lagen ej
skall gälla viss fodervara.

Fodervarors beskaffenhet

3§ En fodervara får ej ha sädan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt all del kan antagas att den

1. är skadlig som djurföda,

2. gör livsmedel från djur som utfodrals med varan olämpligl som människoföda, eller

3. vid hanteringen överför smitta till människor.

4§ Som fodertillsals får användas endast sådan tillsats som godkänts. Fräga om godkännande prövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Godkännandet kan förenas med villkor.

Anmälan

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen beslämmer kan föreskriva all den som för avsalu imporlerar eller hanterar fodervaror skall göra anmälan om sin rörelse samt föra sådana anteckningar över lager, produktion, inköp och försäljningar eller annal överlämnande som fordras för konlrollen av att denna lag och de med stöd av lagen givna föreskrifterna följs.

Prop. 1984/85:149 30

Hantering och införsel

6§ Fodervaror skall hanteras på sådant sätt alt de ej blir skadliga som djurföda.

7§ I syfte alt hindra skadlig inverkan på fodervaror kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om användningen av varor, ämnen eller utrustning vid hanteringen av fodervaror eller om förvaringen av varor, ämnen eller ulruslning tillsammans med fodervaror.

8§ Om det fordras med hänsyn till människornas eller djurens hälsa, kan regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer förbjuda eller uppställa villkor för användningen, hanteringen eller införseln lill rikel av en fodervara eller elt visst parti av en fodervara.

9§ Regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer kan föreskriva atl den som för avsalu imporlerar eller hanterar fodervaror skall lämna uppgifier om varan i samband med försäljningen, l.ex. genom märkning av förpackningen.

10 §    En fodervara får ej saluhållas

1. om den har sådan beskaffenhel som ej är tillåten enligt 3§,

2. om den tillförts fodertillsats i strid mot 4§, eller

3. om föreskrifter enligt 9§ ej fullgjorts och tillsynsmyndigheten ej
medgivit undantag.

Tillsyn

11 § Tillsynen över eflerievnaden av denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter utövas av den myndighel som regeringen beslämmer (tillsynsmyndighet).

12 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att komma in i lokal eller annat ulrymme där fodervara hanteras och får där göra undersökning eller taga prov. Tillsynsmyndigheten har räll att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Den hos vilken prov tages är skyldig hjälpa till vid provtagningen.

Polismyndigheten är skyldig atl lämna den handräckning som behövs för att tillsynen skall kunna ulföras.

13       § Tillsynsmyndigheten får meddela sådant föreläggande eller förbud
som behövs för atl lagen eller föreskrifter som meddelats med slöd av
lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten utsätta vile.

Underlåter någon all vidla åigärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifier som meddelals med stöd av denna lag eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndighelen förordna om rättelse pä hans bekostnad.

Prop. 1984/85:149 31

14        § Tillsynsmyndigheten får taga hand om fodervara som saluhälles eller
uppenbarl är avsedd att saluhållas i strid mol 10 §. Tillsynsmyndigheten får
vidare taga hand om fodervara som avses med föreläggande eller förbud
enligt 8 eller 13 §, om föreläggandet eller förbudei ej efterkommes.

Har fodervara lagits om hand får varans ägare under tillsynsmyndighetens kontroll göra den duglig till utfodring eller använda den för annat lovligt ändamål. I annal fall skall varan förslöras genom tillsynsmyndighetens försorg.

15        § Kostnaderna för fodervarukonlroll skall ersättas enligt bestämmel
ser som regeringen meddelar.

Ansvar och besvär m. m.

16        §   Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhel

1. bryter mot 3, 4, 6 eller I0§,

2. bryter mot åläggande eller föreskrift som meddelats med stöd av 5, 7, 8 eller 9§,

3. vid varudeklaration enligt 9§ lämnar sådana oriktiga uppgifier, som innebär skada eller annan olägenhet för mottagaren,

4. åsidosätter villkor som meddelals med stöd av 4§, eller

5. underlåter atl fullgöra sin skyldighet enligt 12 S första stycket andra eller Iredje meningen.

Vad som sägs i första stycket gäller ej om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Om ansvar för den som i slrid mol föreskrift som meddelals med slöd av 8§ inför fodervara lill riket eller gör försök därtill finns beslämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

17 § Fodervara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av sådan fodervara samt ekonomiskl utbyte av sådant broll skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

18 § Talan mol beslut av tillsynsmyndighet föres genom besvär hos kammarrätten.

19 § Tillsynsmyndigheten kan förordna, atl dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av atl talan förs mot beslutet.

20 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, av tillsynsmyndigheten.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom den nya lagen upphävs lagen (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m. m.

Prop. 1984/85:149 32

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena

Efter remiss har yttranden över lantbruksstyrelsens förslag kommil in från socialstyrelsen, konsumentverket, statens livsmedelsverk, statens jordbruksnämnd, hovrätten för västra Sverige, kammarrätten i Jönköping, statens lantbmkskemiska laboratorium (SLL), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Svenska kommunförbundel. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kennelklubben (SKK), Stiftelsen veterinär foderkontroll, Daglig-vamleveranlörers förbund och Kooperativa förbundet (KF). Socialstyrelsen har bifogat yttrande från statens bakteriologiska laboratorium (SBL) och från länsläkarorganisationen i Uppsala län. Yttrande har även kommit in från läkemedelsindustrins branschorganisationer och Sveriges fiskodlareförening.

1    Allmänt

Förslaget till ny foderlag har i allmänhet mottagits positivt.

1.2 Konsumentverket: Konsumentverket har granskat föreliggande förslag till lagstiftning med utgångspunkt från enskilda konsumenters intressen. Konsumenter i detta sammanhang är framför allt personer som äger sällskapsdjur av olika slag. Fodervarulagsliflningen bör enligt konsumentverkels mening reglera marknadsföringen av färdigt foder för sådana djur. Det är dock uppenbart att lagförslaget främst är utformat för andra ändamål. Regelsystemet förefaller bäst tillämpligt vid yrkesmässig djuruppfödning och djurhållning, framför alll för livsmedelsproduktion.

Förslaget ger dessulom intryck av att ha tillkommit hastigt och på ett ogenomtänkt sätt. På grund härav visar materialet sådana brisler i omfattning och kvalitet, att det inte kan läggas till grund för lagstiftning.

1.4 Statens jordbruksnämnd: Jordbruksnämnden anser del angeläget att den nuvarande foderlagstiftningen moderniseras både vad gäller tillämpningsområde på olika djurslag och på olika fodervaror. Nämnden tillstyrker därför förslagel.

1.5 Hovrätten för västra Sverige: Hovrätten har i huvudsak inte någon erinran mot det förslag lill ny fodervarulagstiftning som lagls fram av arbetsgruppen med representanler för lantbruksstyrelsen, jordbmksnämnden och livsmedelsverket.

Prop, 1984/85:149 33

1.6 Kammarrätten i Jönköping: Kammarrätten, vars granskning av utredningens förslag helt inriktats på de rättsliga aspekterna, har ingen erinran emot att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

1.7 Statens lantbrukskemiska laboratorium: I fråga om fodervarulagens utformning har SLL intet att erinra.

1.8 Sveriges lantbruksuniversitet: SLU tillstyrker i stort det framlagda
förslaget.

1.13---------------------------------- Dagligvaruleverantörers förbund: Vi ser        med tillfredsställelse

att arbelsgmppen har tagit hänsyn tili internationella handelsaspekter och de regler som gäller på fodervamområdet inom EG.

Vi beklagar dock att förslaget till fodervamlagstiftning har gått ut på remiss i en så oklar form.

1.14   Kooperativa förbundet: Kooperativa förbundet tillstyrker i princip det
förelagda förslaget till ny fodervarulag och fodervamförordning där huvud
syftet varit att mer än tidigare skapa ett skydd för människors och djurs
hälsa.

Emellertid anser KF att förslaget bör överarbetas mera i detalj och
presenteras som ett enhetligt konkret förslag. Detta gäller såväl själva
lagen som förordningen och den framlagda kungörelsen med tillämpnings
föreskrifter. --

KF får därför föreslå att man så snart beslut fattats om tillsynsmyndighet bör göra en slutlig genomarbetning av såväl lagen som förordningen och av tillämpningsföreskrifterna. Härvid bör, särskilt i samband med utarbetande av tillämpningsföreskrifterna, samråd ske med parter representerande berörda branscher och djurkategorier.

2  Lagens tillämpning på enskilda jordbruksföretag

Förslaget att lagen skall äga tillämpning också på de enskilda jordbmksförelagen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser tar upp frågor rörande omfattningen av kontrollen.

2.8 Sveriges lantbruksuniversitet: Kontroll av fodermedel och fodertillsatser skall liksom tidigare ske i handelsledet. Dessutom diskuteras humvida kontroll av tillsatser ?i\ främmande ämnen även skall göras i enskilda besättningar. Aktuella i det sammanhanget är särskilt stora enheter med egen tillverkning. SLU anser att denna kontroll kan inskränkas fill sådana fall, då analyser av djurprodukterna tyder på användning av foder med för höga halter av främmande ämnen.

3   Riksdagen I9S4185. I saml. Nr 149

Prop. 1984/85:149 34

2.9--------------------------------- Svenska kommunförbundet: Ulöver de    fodervaror som nu regle
ras i lagen (1961: 381) om tillverkning av och handel med fodermedel m. m.

föreslås att lagstiftningen skall omfatta bl.a. även fodervaror som

framställs i det enskilda jordbruksföretaget . Styrelsen tillstyrker det

utvidgade tillämpningsområdet.

2.10    Lantbrukarnas riksförbund: Svenskt lantbruk har som mål alt produ
cera högkvaiitaliva livsmedel fria från skadliga substanser. Med hänsyn lill
alt animalieproduktionen i huvudsak syftar till att framslälla livsmedel,
vars kvalitet påverkas av fodrets sammansättning, anser LRF det rimligt
att fodervarulagsliflningen även äger tillämpning i enskild besättning. Kon
trollens omfallning måste dock ulformas med beaklande av de prakliska
och ekonomiska förutsättningarna. Kontrollen i enskilda besättningar bör
endast omfatta främmande ämnen och fodertillsatser, och begränsas till de
fall där uppenbar misstanke föreligger om kontaminering. Med fodertill
salser avses i första hand kemolerapeutika och vissa spårelement.

2.12 Stiftelsen veterinär foderkontroll: Stiftelsen anser att konlrollen i enskilda besättningar ej bör inskränkas till alt gälla enbari främmande ämnen. Enligt Stiftelsens mening bör kontrollen även omfalla exempelvis tillsatser såsom koppar, selen och dylikl, vilka kan tänkas användas av enskilda lantbrukare i halter som kan ge restmängder i slaktkroppar och i olyckliga fall även medföra förgiftningsfall bland djuren.

3   Främmande ämnen och fodertillsatser

Lantbmksstyrelsens förslag i fråga om främmande ämnen och tillsalser tillstyrks i allmänhel eller lämnas ulan erinran av remissinslanserna.

3.1 Socialstyrelsen: Socialstyrelsen anser att den nya lagstiftningen bör innehålla regler om hur överblivet högdosfoder bör behandlas. Anledningen härtill är atl man i största möjliga ulslräckning bör förhindra att antibiotika tillförs miljön.

Lågdosfoder används i tillväxlfrämjande syfte. Anledningen till den ökade tillväxten vid användningen av lågdosfoder är inte känd. Genom användning av lågdosfoder kan resistens utvecklas inte enbart mot antibiotikum som använts utan även mot flera andra aniibiotika, dvs. multiresi-stens. Del fmns därför anledning att befara atl resistenser ulvecklas mot medel som använts för människor. Socialstyrelsen anser därför att forskningen bör intensifieras vad avser orsakerna till att lågdosfoder är tillväxlbefrämjande. Det kan därvid bl. a. visa sig möjligl alt uppnå motsvarande effekter på annat sätt.

Prop. 1984/85:149 35

3.1,a Statens bakteriologiska laboratorium: Särskilt tillfredsställande är att kemoterapeulika avsett för högdosfoder skall registreras av socialstyrelsen och vara underkastat läkemedelsförordningen samt förskrivas av veterinär. Därigenom bör det vara möjligt att utvälja medel med minimerade ekologiska effekter och att verka för restriklivitet vid användning av högdosfoder för att därigenom minska risken för ett oönskat selekfionstryck som gynnar spridningen av antibiotikaresistenta bakterier till djur och människor.

3.3 Statens livsmedelsverk: Färgämnen i fodervaror

Livsmedelsverket har- som sin principiella ståndpunkt hävdat att

färgämnen inte bör tillföras foder till livsmedelsproducerande djur i syfte att påverka livsmedlets färg. Arbetsgmppen nämner här som exempel tillsatser som ger ägg och fiskkött en starkare färg. Livsmedelsverkets inställning gmndar sig på livsmedelslagstiftningens restriktiva regler om livsmedelstillsatser. Enligt 2 § livsmedelskungörelsen (1971:807) får nämligen tillsats godkännas endast om den är av värde för konsumenterna eller av särskilda skäl behövs för livsmedlets hantering. Även om bestämmelsen formellt endast är tillämplig på bl.a. färgämne som livsmedelsfillsats, är självfallet dess syfte att skydda konsumenterna, dvs. förhindra att livsmedel innehåller tillsatser som inte är motiverade av ovannämnda skäl. Livsmedelsverket hävdar således bestämt att fodervaror som är ämnade för livsmedelsproducerande djur inte skall innehålla tillsatta färgämnen.

Inblandning av kemolerapeutika i foder avsett för livsmedelsproducerande djur

Livsmedelsverket anser- att stor resiriktivitet måste iakttas när

det gäller att godkänna användningen av fodertillsatser, typ kemolerapeutika. Denna inställning gmndar sig främst på svårigheten att med absolut säkerhet fömtse effektema vid långtidsanvändning av dessa ämnen i animalieproduktionen. En för livsmedelsverket betydelsefull omständighet är också att det från konsumenthåll ställs ökande krav på att livsmedel skall vara fria från främmande ämnen. Av bl. a. dessa skäl är det viktigt att det finns tillfredsställande kontrollkapacitet, om det av produkttekniska eller terapeutiska skäl är motiverat att använda ämnen som kan ge restsub-stanser i livsmedel.

Beträffande inblandningsförfarandet anser livsmedelsverket att det skall vara fodermedelsindustrin förbehållet att i foder blanda fodertillsatser av typ kemolerapeutika, oavsett om slutprodukten är låg- eller högdosfoder. Skulle en sådan lösning inte väljas vid förslagets slutgiltiga behandling, vill livsmedelsverket understryka följande. Om lagstiftningen kommer att lämna möjlighet att vid de enskilda besättningarna inblanda kemolerapeutika (i form av foderkoncentrat) för att erhålla s. k. lågdosfoder, måste det genom

Prop. 1984/85:149 36

en väl utbyggd konlroll också garanleras, atl inblandning inte sker i högre dosering för att uppnå förebyggande eller sjukdomsbehandlande effekt.

Läkemedelsförordningens tillämpning på matfisk

Vid behandling av fisk sker som regel lillförsel av kemoterapeulika genom s.k. högdosfoder. Sådan behandling av matfisk i fiskodling har ökat avsevärt, från ca tre lon 1979 till ca 13 ton 1980. Det är angelägel att den reglering av användningen som delvis finns i den nuvarande fodervarulagsliflningen inle går förlorad, om socialstyrelsens läkemedelsavdelning övertar ansvaret för högdosfoder. Läkemedelsavdelningen har tidigare angett att läkemedelsförordningen inte är tillämplig pä behandling av lägre djur än däggdjur och fåglar. Livsmedelsverket finner det logiskt och riktigt att behandlingen av ålminslone malfisk regleras enligt samma lagstiftning som gäller för läkemedel i övrigt.

3.8 Sveriges lantbruksuniversitet: SLU anser i likhel med förslagel alt
högdosfoder endast skall få blandas av fodermedelsfirmorna och att hög-
doskemoierapeuiika likställs med läkemedel. Stor restriklivitet måsle lill-
lämpas vid godkännande av kemolerapeuiika avsedda atl öka tillväxten
hos unga djur. Endast sådana kemoterapeulika som inle har någon använd
ning inom human — eller veterinärmedicin bör få användas i tillväxlfräm
jande syfte.----

Statens livsmedelsverk har i sitt remissynrande uttalat att fodertillsalser, som uteslutande är avsedda alt påverka livsmedlets färg, ej bör få förekomma. SLU instämmer med livsmedelsverket, all della bör vara grundregeln. Föreskrifterna bör dock vara flexibla. Dispens bör kunna medges, särskilt under en övergånglid för alt möjliggöra en smidig anpassning till nya regler. Elt område, där sådan dispens kan bli aktuell, är odling av laxartad fisk. 1 bilaga lämnas synpunkler av försöksledare Bengl Larsson vid institutionen för husdjursförädling, som har fiskodling på sitt forskningsprogram.

Ur bilagan:

Vid odling av laxartad fisk eftersträvas elt rosa laxköii dvs. samma köttfärg som finns hos den vilda laxfisken. 1 naturen erhålles del rosa laxköttel från karotenoider i de kräftdjur som delvis ulgör laxfiskens naturliga föda. Vid odling får laxköttet den rosa färgen via tillsats av räkavfall, krill, loddaolja etc. dvs. från fodermedel som vid sidan av att de ger ett rosa laxkötl också har etl energi- och proteininnehåll. Den röda färgen erhålls här från det naturligt förekommande ämnel astaxanthin. Oftast räcker inte dessa naturliga färgfodermedel till för den lotala fiskfo-derproduktionen och man tvingas då att använda syntetiska fodertillsatser med färgningseffekter motsvarande de naturliga färgfodermedlen. Del syn-teUska ämne som idag används är "Canthaxanthin". Delta syntetiska ämne förekommer i en del av de fabriksiillverkade foder som används under slutgödningen av fisken.

Prop. 1984/85:149 37

Ett förbud mot färgtillsatser i fiskfoder skulle innebära att inget foder för slulgödning av odlad fisk skulle kunna importeras till Sverige. Ca hälften av fiskodlarnas ärliga förbrukning av sådana fodermedel kommer idag från utlandet. Den allvariigaste konsekvensen av ett sådant förbud gäller dock marknadssidan för odlad laxfisk. En odlad laxprodukl som inle har den rälla rosa färgen är idag osäljbar på den svenska och på stora delar av den utländska marknaden. De svenska odlade laxprodukterna skulle därigenom inte kunna konkurrera med odlad laxfisk frän andra länder, främst från våra nordiska grannländer. Dä svensk matfiskodling befinner sig i ett första utvecklingsskede med igångsättningssvärigheter just på marknadssidan, är det mycket angeläget att det föreslagna förbudet mot färgtillsalser förhindras.

3.10 Lantbrukarnas riksförbund: LRF och lantbrukskooperalionen verkar för en restriktiv och av samhällel väl kontrollerad användning av antibiotika och kemolerapeutika i svensk animalieproduktion. LRF lillslyrker därför förslagel atl läkemedelsförordningen lillämpas i fråga om högdosfoder och lågdoskemoterapeutika i vara som skall inblandas i foder. Inblandning av hög- och lågdoskemoterapeutika bör dock inte begränsas till den som för avsalu hanterar fodervaror, utan avse av myndighet godkänd och registrerad foderanläggning, som därmed underställer sig socialstyrelsens översyn och kontroll. I annat fall skulle möjlighelen för enskilda lantbrukare atl själva tillverka sitt foder begränsas.

LRF tillstyrker jordbmksnämndens förslag att inblandningen av lågdoskemoterapeutika bör tillåtas i koncentrat i sådan mängd atl innehållel i den färdiga foderblandningen överensslämmer med vad som är generell tillålen inblandning i lågdos i färdigt foder. Den som blandar sitt foder på gården måsle ha samma möjlighet att tillgodogöra sig effeklen av godkända medel som den som köper färdigblandat foder från fabrik.

En generell begränsning av lågdosfoder till 10 ppm är olämplig då ett preparats effekt inle är avhängigl av antalet mg per kg foder ulan är beroende av substansens egenskaper i form av aktivitet, molekylslorlek m.m. Gränsvärden bör iställel fastställas för varje enskilt preparat och användningsområde. 1978 infördes möjligheten atl få använda vissa kemoterapeulika i lågdos med högre dosering, upp till 160 ppm, som profylax i smågrisfoder och insättningsfoder till slaktsvin. Möjligheten atl använda ett standardfoder i samband med insättningen av slaktsvin, har medfört alt användningen av högdosantibiotika har minskat och har därför mottagits positivt av djurägarna och djurhälsovården. Det är mycket angeläget att denna möjlighet kvarstår, som ett sätt atl minska förbmkningen av veleri-närförskriven högdosantibiotika, i avvaktan på att forskning och utveckling kan ge oss andra alternativ. Även här måste den som blandar sill foder hemma ha möjlighet att tillgodogöra sig effekten av tillåten högre dosering i färdigt foder genom en anpassad nivå av preparatet i förekommande koncentrat. En kontroll av att inblandningsföreskrifterna för dessa koncentrat följs kan vara nödvändig.

Prop. 1984/85:149 38

Upprättandet av förteckning av godkända fodertillsalser och tillåtna halter av tillsatser och främmande ämnen bör ske i samråd mellan tillsynsmyndigheten, övriga berörda myndigheter, forskare inom foderområdel vid SLU och SVA samt representanter för näringen, i första hand foderindustrin och de organiserade djurhälsokontrollorganisationerna.

3.12 Stiftelsen veterinär foderkontroli: Stiftelsen vill påpeka att protein (s.k. encellsprotein) har framställts med användning av olika slag av mikroorganismer och även med användning av olika petroleumfraktioner, vilket protein under lång tid i olika länder utan skadliga effekter utfodrals till djur. Stiftelsen anser det därför vara felaktigt att generellt påstå att sådant protein kan medföra hälsorisker för djur. Stiftelsen anser dock inte att mikrobiellt protein generellt bör godkännas för användning i Sverige, utan att varje preparation bör prövas för sig. En sådan prövning bör då ske enligt de riktlinjer som angivits av WHO/FAO.

Sfiftelsen delar inte Lantbmksstyrelsens mening att industriell produktion av fodermedel i stor skala ökar risken för att främmande ämnen kan överföras till eller uppkomma i fodermedel och där uppnå icke tolererbara halter. En sådan risk torde snarare vara större vid gårdsproduktion av fodermedel, t. ex. ochratoxinförekomst i hemmaproducerat korn. Däremot kan sägas att om främmande ämnen skulle råka förekomma i i stor skala industriellt framställt fodermedel kan de negativa verkningarna bli geografiskt mer omfattande och träffa fler individer än vid tillverkning av fodermedel i liten skala.

Lantbmksstyrelsen anser att de alltmer mekaniserade skördemetoderna i vissa falt ökat riskerna för skördeskador. Stiftelsen anser att formuleringen bör vara "De alltmer mekaniserade skördemetodema i kombination med otillfredsställande torkning, syrabehandling och dylikt har i vissa fall

Stiftelsen ifrågasätter om risken för förekomst av främmande ämnen
skulle vara större vid animalieproduktion i s. k. djurfabriker än när sådan
produktion sker i mindre enheter.   

PM sid 7, stycke 1 Här anges att "Skälet är att resistens mot ett kemoierapeutikum har visats kunna ...". Enligt Stiftelsens mening bör formuleringen vara "Skälet är att resistens mot vissa kemoterapeulika har visats kunna ...".

PM sid 8, stycke 3-4 Enligt Stiftelsens mening bör ordet fodermedelsfirma ändras till: "av tillsynsmyndigheten registrerad och godkänd foderfabrik". En sådan ändring bör göras genomgående i denna PM.

Stiftelsen delar ej Lantbmksstyrelsens mening att "användningen av
högdosfoder har ökat starkt under senare år ...". Om man ser till en tio
årsperiod är det visserligen sant att en ökning av högdosfoder skett. Under
de sista cirka två åren har emellertid en minskning förekommit.  

Prop. 1984/85:149 39

---- en begränsning av lågdosfoder till 10 ppm är olämplig dä ett

preparats effekt inte är avhängigl av antalet mg per kg utan är beroende av substansens egenskaper i form av aktivitet, molekylstoriek m. m.,

---- den enskilde lantbrukaren även i fortsättningen bör ha möjlighet

att bereda lågdosfoder och foder av typ insältningsfoder till slaktsvin med hjälp av i vederbörlig ordning tillverkat kommersielll foderkoncenlral, som efler utspädning kommer atl innehålla motsvarande mängd kemoierapeutikum som färdigfoder.

3.14---------------------- Kooperativa förbundet:        bör man bl.a. överväga en speciell

fråga som gäller inblandningen av kemoterapeulika i lågdosfoder, där flera skäl talar för att foderblandning med foderkoncenlral bör få ske som nu i enskilda besättningar med lämplig blandningsutrustning och under lillbörlig konlroll.

3.15----------------------- Läkemedelsindustrins branschorganisationer: LIF är branschorganisa
tion förde forskande och tillverkande svenska läkemedelsföretagen, RUFI
är branschorganisation för de utländska forskande läkemedelsföretag som
bedriver verksamhet i Sverige.      

LIF och RUFI anser atl samhället har etl berättigat krav på att kontrollera användningen av antibiotika och kemoterapeulika i animalieproduktionen. Vi anser däremot inte atl den kontrollen bäst sker genom att högdosfoder och kemoterapeulika för inblandning i foder registreras som farmacevtisk specialitet ulan förordar en särskild lagstiftning för dessa varor. De akluella varorna skiljer sig väsentligt från traditionella läkemedel vad gäller tillverkning, distribution och volym. De beslämmelser som för närvarande gäller för läkemedel skulle inle utan slora olägenheter kunna tillämpas för dessa varor.

För velerinärläkemedel gäller samma registreringskrav som för humanläkemedel. Delta gäller inte enbart kraven på farmakologisk/toxikologisk och klinisk dokumentation utan även de kemisk-tekniska kraven. Det innebär bl.a. stränga krav på ingående råvarors renhet och hygieniska kvalité saml på tillverkningens allmänna standard. Skulle motsvarande krav komma atl tillämpas på de varor som enligt förslagel skall registreras som farmacevtiska specialiteter innebär del väsenlligt ökade kvaUtetskrav och därmed ökade koslnader såvida inte undantagsbestämmelser för denna nya grupp av specialiteter skulle komma atl utfärdas.

Apoteksbolaget har monopol på detaljhandeln med läkemedel. De varor som nu föreslås registreras som specialiteter har sådan volym atl de av praktiska skäl ej kan hanteras inom apoteksväsendet. Någon form av undantag från Apoteksbolagels delaljhandelsmonopol skulle komma att krävas. Det är dock oklart hur etl sådant undantag skulle komma att utformas. Om Apoteksbolaget skulle tillgodoräkna sig en marginal som helt eller delvis motsvarar den som bolaget i övrigl tillämpar för läkemedel skulle della innebära en prishöjning.

Prop. 1984/85:149 40

Sedan 1975 pågår inom ramen för nordisk läkemedelsnämnds verksamhel en harmonisering av lagstiftning och administrativ praxis på läkemedelsområdet i Norden. Det kan ifrågasättas om Sverige som enda land i Norden skall utöka läkemedelslagstiftningens tillämpningsområde så att även högdosfoder och kemoterapeulika för inblandning i foder registreras som farmacevtisk specialitet.

Om förslaget genomförs kommer det att krävas ökade resurser för
läkemedelsavdelningen både för kontrollen vid registreringen och vid ef-
terkontroll inklusive inspektionsverksamhet. Läkemedelsavdelningens
kostnader för denna kontroll har inte alls beaktats av arbetsgmppen i
bilaga 3.3. Det är uteslutet att läkemedelsavdelningen med nuvarande
resurser kan klara den nya kontrollen. Läkemedelsavdelningen har idag en
betydande balans av ej avgjorda ärenden. Någon radikal minskning av
balansen förväntas ej heller ske under de närmaste åren.

Inblandning i foder

LIF och RUFI anser att inblandning av hög- och lågdoskemoterapeutika inte bör begränsas till den som för avsalu hanterar fodervaror utan även omfatta annan av myndighet godkänd foderanläggning. Veterinärens möjlighet att förskriva kemoterapeulika på veterinärintyg bör bibehållas. LIF och RUFI tillstyrker vidare förslaget att inblandning av lågdoskemoterapeutika i foderkoncentrat till färdigt foder bör kunna ske i enskild besättning.

Om läkemedelsförordningen kommer att tillämpas på högdosfoder och kemoterapeufika för inblandning i foder innebär det en skillnad mellan olika farmacevtiska specialiteter. De nuvarande veterinärmedicinska specialiteterna kan inblandas i foder i enskild besättning efter veterinärin-stmktion medan de nu aktuella varorna enligt förslaget endast skulle få blandas på foderfabrik.

Införsel

LIF och RUFI finner det angeläget att införsel av kemolerapeutika för inblandning i foder förbehålls dem som erhåller tillsynsmyndighetens godkännande. Idag sker en icke obetydlig parallellimport av dessa varor, vanligen i form av s. k. foderpremixer. Ur ansvarssynpunkt är detta förhållande otillfredsställande.

3.16 Sveriges fiskodlareförening:    vill föreningen endast starkt under
stryka de synpunkter som försöksledare Bengt Larsson vid insfitutionen
för husdjursförädling lämnat i bilaga till Lantbruksuniversitetets yttrande.
Föreningen är särskilt angelägen om att förbudet mot färgtillsatser förhind
ras, då detta under det utvecklingsskede som svensk matfiskodling f.n.
befinner sig i skulle fa negativa konsekvenser på marknadssidan.

Prop. 1984/85:149 41

4   Foder åt hundar och katter

Förslaget att foderlagen skall vara tillämplig på foder åt hundar och katter tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i denna del.

4.2 Konsumentverket: Konsumentverket anser alt lagstiftningen bör vara
tillämplig på allt fabricerat (bearbetat) djurfoder som tillverkas eller impor
teras. Del saluförs i dag färdiga foder för ett flertal olika sällskapsdjur, till
exempel hund, katt, marsvin och burfåglar. Hund- och kattmal är de
ojämföriigt största produkterna med en försäljning som 1979 uppgick till ca
44000 ton till ett värde av 383 miljoner kronor. Verkel anser det rimligast
alt alla sådana produkter i princip omfattas av samma regler beträffande
vamdeklaration, märkning, hygieniska krav m. m. men med möjlighet till
differentierad tillämpning av lagens olika delar. Detta kan ske genom
delaljbeslämmelser i tillämpningskungörelsen för skilda djurslag.   

Verkets resurser för bevakning och ingripande på djurfodermarknaden har hittills upplevts som otillräckliga och kommer i framliden att minska. Det är dock väsentligt att konsumenterna inte lämnas skyddslösa. Denna marknad är på många sätt, inte minst ekonomiskt av stor betydelse för ägare och uppfödare av sällskapsdjur. I den nya lagstiftningen bör därför dessa gruppers problem beaktas.

De största problemen för konsumenterna vad gäller foder för sällskapsdjur är, enligt verkets erfarenhet att med ledning av deklarerad sammansättning (råvaror) samt näringsinnehåll (analys) bedöma produkters lämplighet för olika ändamål.

Från konsumentsynpunkt är kraven på märkning det centrala i lagstiftningsförslaget. En adekvat vamdeklaration är en fömtsättning för att djurägaren skall kunna utfodra djuren på bästa sätt. Märkningen skall vara på svenska och bör omfatta upplysningar om varan som kan vara av betydelse för konsumenten. Väsentliga uppgifter är marknadsförare, vambeteck-ning, avsett djurslag, fodertyp vad gäller beredningsform och näringsinnehåll, ingående råvaror, näringsdeklaration inklusive energiinnehåll, nettovikt samt vid behov föreskrifter om förvaring, hållbarhet, tillagning och uppgift om nödvändig kompletteringskost.

4.9---------------------------------------- Svenska kommunförbundet: Utöver de djurslag och fodervaror som nu
regleras i lagen (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel
m.m. föreslås att lagstiftningen skall omfatta bl.a.          hund- och katt-
mat. Styrelsen tillstyrker det utvidgade tillämpningsområdet.

4.10   Lantbrukarnas riksförbund: LRF tillstyrker förslagel att fodervarula-
gen görs tillämplig på foder till samtliga djurslag inklusive hund, katt och
odlad fisk.

Prop. 1984/85:149 42

4.11----------------------------------------------- Svenska kennelklubben: SKK ser med tillfredsställelse atl § 2 i föresla
gen fodervamlag möjliggör alt regleringen och tillsynen inom detta område
fortsättningsvis även må omfatta fodervaror för hund och kall     .

Beträffande det förbud om inblandning av färgämnen som omnämnes i

pm---- anser SKK ej atl skäl föreligger för atl utesluta hund- och

kattfoder från ett sådant förbud.    .

En ökad användning av s. k. helfoder åt hund motiverar förhållandevis stränga krav på innehållet av fodertillsatser och främmande ämnen i dessa hundfoder då hundar i många fall utfodras livet igenom med samma produkt.

4.12    Stiftelsen veterinär foder kontroll: PM sid 11, sista styckel. Sliftelsen
anser atl tredje meningen "Konkurrensen på detla område är så stor att ur
dessa synpunkter kvalitativt mindervärdigt foder troligen blir utslaget ur
marknaden" hell bör utgå då den enligt Stiftelsens mening hell saknar
relevans.

4.13    Dagligvaruleverantörers förbund: Vi vill inledningsvis uttrycka vår
tillfredsställelse överalt ett förslag till ny fodervarulagstiftning inkluderan
de hund- och kattmal nu föreligger.

Vi ser det som en angelägen fråga atl få lill slånd enhetliga regler och viss officiell kontroll av hund- och kaltmatsmarknaden, inte minst mot bakgmnd av att Konsumentverket f. n. tillämpar KOs riktlinjer för marknadsföringen av hundmat som vägledning för märkning, vamdeklaration och dokumentation i viss mån även för kattmat. Konsumentverket har nyligen förklarat att de inle f.n. har resurser att övervaka denna seklor. Med hänsyn härtill är det angeläget att den föreslagna lagstiftningen Iräder i kraft så snart som möjligt.

Vi ser positivt på Lantbmksstyrelsens uttalande om att fodervarulag
sliflningen skall differentieras med avseende på olika djurslag      .

Många hund- och kattmatsföretag tillhandahåller därtill redan idag på begäran utförligare produktinformation till hund- och katlägare som är speciellt intresserade av sådana uppgifter.

Företagen arbetar med recept vilka oftast är affärshemligheter. Det är viktigt att företagen kan känna sig trygga att recepten inte läcker ul. På detta området är situationen liknande den som finns på läkemedels-, livsmedels-, hygien- och kosmelikområdena.

Det är därför angeläget alt lagstiftarna vidtager de lagstiftningstekniska åtgärder som tillgodoser detta legitima skyddsintresse.

Prop. 1984/85:149 43

5   Tillsyn

Förslaget att fillsynsfunktionen överförs från jordbmksnämnden till lantbmksstyrelsen tillstyrks i allmänhet av remissinslanserna. Däremot är flera remissinstanser tveksamma till förslaget att hälsovårdsnämnderna skall delta i tillsynsarbetet.

5.1 Socialstyrelsen: Socialstyrelsen tillstyrker arbetsgruppens förslag att statens jordbmksnämnd skall bli tillsynsmyndighet enligt fodervamlagen. Enligt arbetsgmppen bör hälsovårdsnämndens tillsyningsmän utan större svårigheter kunna ta ut foderprover vid sina besök vid besättningar inom ramen för djurskyddstillsynen. Styrelsen är dock av den uppfattningen att denna nya arbetsuppgift kommer atl inkräkta på annan tillsynsverksamhet som hälsovårdsnämnderna har att utföra om dessa inte tillförs ökade resurser. Någon beräkning av arbetsinsatsens storlek har inte redovisats. Socialstyrelsen kan således inte utan att sådan resursberäkning görs och den nödvändiga resursförstärkningen tillförs hälsovårdsnämnderna tillstyrka förslaget att hälsovårdsnämnderna skall utnyttjas för ultagning av foderprover ute i besättningarna.

S.l.a Statens bakteriologiska laboratorium: SBL har ingen deciderad uppfattning om vilken myndighet som bör ha tillsynen över verksamheten men vill framhålla betydelsen av att den föreslagna nämnden har tillgång till expertis vad gäller de genetiska aspekierna på uppkomst och spridning av anlibiolikaresistens samt beträffande överföring av smittämnen och toxi-ner till människa. Sådan kompetens finns av naturliga skäl främsl inom del humanmedicinska området. Kunskapen erfordras för atl riskerna vare sig skall över- eller undervärderas. Som exempel kan anföras alt fokusering på vissa smittämnen, toxiner och antibiotikatillsatser kan behöva omprövas med tanke på förändringar och ny kunskap vad gäller spektmm och frekvenser av smittämnen och toxiner hos människa saml utvecklingen inom antibiotikaområdet. Ökad samverkan krävs för att täcka det gap som i dag finns mellan de olika kompetensområdena.

5.1.b Länsläkarorganisationen i Uppsala län: Enligt förslaget ska tillsynen utövas centralt, men hälsovårdsnämnderna ska biträda med konlroll och provtagning. Länsstyrelserna har inte tilldelats någon roll i den föreslagna arbetsfördelningen.

Erfarenhetema av att tilldela hälsovårdsnämnderna "springpojksrollen" har inte varit bra, del visar den kommunala yrkestillsynen enligt arbetsmiljölagstiftningen.

Länsläkarorganisationen anser att det vore olyckligt atl yllerligare splittra hälsovårdsnämndernas arbete genom alt lägga på en ny arbetsuppgift som dessutom är av "springpojkskaraktär".

Prop, 1984/85:149 44

5.2     Konsumentverket: Enligt konsumentverkets bedömning bör lantbmks
styrelsen vara tillsynsmyndighet i stället för jordbmksnämnden.

5.3     Statens livsmedelsverk: Jordbruksnämnden konstaterar i sitt yllrande
den 21 januari 1981 Ull lantbmksstyrelsen att hänsynen till människors och
djurs hälsa betonas i lagförslaget på ett helt annat sätt än i den nuvarande
lagsliftningen. Livsmedelsverket instämmer i del konstaterandet. När där
för lantbmksstyrelsen numera inte motsätter sig uppdraget som tillsyns
myndighet, anser livsmedelsverket också alt del alternativet bör övervä
gas noga. Oberoende av vilken av de två berörda myndigheterna som
kommer att tilldelas ansvaret är det angeläget atl den får erforderliga
resurser att kunna fullgöra de kontrolluppgifter som lagförslagel förutsäl
ter. Att tillsynsfrågan får en tillfredsställande lösning är nödvändigt med
tanke på att kontrollen föreslås utvidgad till att också omfatta enskilda
jordbmksföretag. Utredningen räknar här med medverkan från hälso
vårdsnämnderna och har uppfattningen att kontrollen belräffande före
komst av främmande ämnen — enligt det slutliga förslagel också tillsatser
— i den mån den utförs som stickprov kan ombesörjas av hälsovårdsnämn
derna eller "på annat sätt". I övrigt konstaterar utredningen att det räcker
med de kontrollmöjligheter som hälsovårdsnämndema redan har enligt
djurskyddslagen.

Med kännedom om hälsovårdsnämndernas stora arbetsbelastning har livsmedelverket ställt sig tveksamt till arbetsgmppens förslag. Tveksamheten gäller följaktligen om nämnderna kan avsätta personella resurser för stickprovskontroll i enskilda djurbesättningar på det sätt som förutsätts i förslaget. Dessa frågor torde få övervägas ytterligare, om lagstiftningen skulle komma att överföras till lantbmksstyrelsens administrafion.

5.4----------------------- Statens jordbruksnämnd:     anser att tillsynsfunktionen bör föras

över till lantbmksstyrelsen med anledning av lagförslagets ökade betoning på hänsynen till människors och djurs hälsa där lantbmksstyrelsen har störte kompetens än jordbmksnämnden. En sådan överföring fordrar en ändring i nämndens instmktion.

5.8 Sveriges lantbruksuniversitet: Beträffande tillsynsfunktionen delar
SLU jordbruksnämndens uppfattning att lantbruksstyrelsen är lämplig
som tillsynsmyndighet.

5.9     Svenska kommunförbundet: Lantbmksstyrelsen är central tillsynsmyn
dighet enligt djurskyddslagstiftningen, som innehåller bestämmelser om
djurens hälsa och omvårdnad, och epizoolilagstiftningen som behandlar
frågor om åtgärder mol smittsamma sjukdomar hos djur. Statens livsme
delsverk är central tillsynsmyndighet enligt livsmedelslagstiflningen, vars
huvudsyfte är att skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt

Prop, 1984/85:149 45

otjänliga livsmedel. Då den föreslagna fodervarulagsliflningen langerar de områden som nämnda lagstiftningar omfattar, anser styrelsen atl det finns anledning överväga en uppdelning av den centrala tillsynen mellan Livsmedelsverket och Lanlbruksstyrelsen. Djur i animalieproduktionen (inkl. odlad fisk och skaldjur) utgör ofta blivande livsmedel eller basprodukter för livsmedelslillverkning. Genom fodret kan dessa djur tillföra livsmedlen främmande ämnen. Styrelsen anser därför atl livsmedelshygieniska skäl talar för att Livsmedelsverkets tillsyn bör utsträckas till att omfatta även fodervaror. Elt annal skäl är all Livsmedelsverket redan i dag genom sina undersökningsiesurser försöker spåra främmande ämnen i livsmedel oavsett ursprunget.

Övervägande djurskyddsskäl talar för att den centrala tillsynen av tillverkning och handel med övrigl djurfoder, exempelvis hund- och kattmal och foder ål pälsdjur, bör ulövas av Lanlbruksstyrelsen.

All läkemedelsförordningen är lillämplig på s. k. högdosfoder förutsätter
enligt styrelsen erforderligl samråd med Socialstyrelsen.  

Länsstyrelsen är regional tillsynsmyndighet för livsmedelshantering och djurskydd. 1 lagförslagel har Länsstyrelsen ej tillagts någon tillsynsuppgift. Däremol föreslås atl hälsovårdsnämnderna bilräder vid kontroll och provtagning för analys av främmande ämnen i samlliga led där foder hanleras.

Med hänvisning lill all hälsovårdsnämnderna i dagsläget saknar erforderiiga resurser för alt ta på sig ansvaret för nya tillsynsuppgifler och alt kommunerna i nuvarande ekonomiska läge ej kan ta på sig några nya kontrollfunktioner avvisar styrelsen ulredningens förslag atl hälsovårdsnämnderna skall biträda vid lillsyn och provlagning enligt fodervarulagsliflningen. Den konlroll och lillsyn som hälsovårdsnämnderna föreslås utföra bör enligt styrelsens mening i stället utföras av Livsmedelsverket med hjälp av besiklningsveterinärer, mejeriinspektörer och länsstyrelserna (länsveterinärerna).

Hälsovårdsnämnderna ulför i dag tillsyn enligt djurskydds- och livsmedelslagstiflningen. I speciella fall - t.ex. vid observerad förekomst av olämpliga fodervaror - lorde hälsovårdsnämnderna kunna biträda vid utredningar om foderhygien vid enskilda lantbruksföretag. Om hälsovårdsnämnden härutöver skall utöva tillsyn enligt fodervamlagen måsle särskild ersällning ulgå härför.

5.10 Lantbrukarnas riksförbund: LRF har ingel alt invända mot att tillsynsfunktionen överförs från statens jordbruksnämnd till lanlbruksstyrelsen, men ifrågasätter om hälsovårdsnämnderna har erforderliga resurser alt bilräda med kontroll och provtagning.

5.11 Svenska kennelklubben: Med hänsyn till inriktningen av foderkonlrollen på såväl människors som animalie- och icke animalieproducerande djurs hälsa förordar SKK att Lantbruksstyrelsen utses atl vara tillsynsmyndighet för fodervarukontrollen.

Prop. 1984/85:149 46

5.14 Kooperativa förbundet: KF kan tillstyrka Jordbruksnämndens förslag att Lantbruksstyrelsen synes mera lämpad atl vara tillsynsmyndighet.

6   Kostnader och kostnadsfördelning

Frågan om kostnader och kostnadsfördelning lämnas i stort sett utan erinran. Förslaget att hela konlrollkoslnaden skall belasta foderhandeln har dock kritiserats av några remissinstanser.

6.3 Statens livsmedelsverk: Livsmedelsverket kommer också i fortsättningen att medverka vid granskning av nya fodertillsatser i de delar som berör verkets ansvarsområde. Denna insats från verkets sida sker nu utan några kostnader för fodervamhandeln. Med hänsyn till atl verket får arbeta med krympande ekonomiska resurser kan det ifrågasättas om denna medverkan från myndigheten fortfarande skall ske utan ekonomisk gottgörelse. Livsmedelsverket anser att en avgift lämpligen bör kopplas till registreringsansökningen och debiteras tillverkare av nya fodertillsatser.

6.8 Sveriges lantbruksuniversitet: SLU stöder förslaget att hela kontroll-kostnaden skall belasta fodervamhandeln. Något annat system är knappasl praktiskt genomförbart. Konlrollkoslnaden får också bedömas som relativt ringa. Enligt jordbruksnämndens beräkningar kommer kostnaden att öka från 0,6 till 1,4 milj. kr. vilkel grovt räknal innebär knappi 0,1 öre per kg koncentrat och färdigfoder.

6.10 Lantbrukarnas riksförbund: Samhället har ett övergripande ansvar för livsmedlens hygieniska kvalitet och bör därför påta sig ett begränsat kostnadsansvar för konlrollen i enskilda besättningar av främmande ämnen och tillsatser. I de fall där uppenbart missbruk eller vårdslöshet kan påvisas bör dock enskilda lantbrukare åläggas att svara för kostnaderna.

6.12 Stiftelsen veterinär foderkontroll: Det framhålls här att del är opraktiskt att debitera varje enskild lantbmkare för stickprovsanalysema. Del kan dock inte vara rimligt att foderindustrien även skulle bekosta analyser hos den enskilda lantbrukaren då eventuella problem sammanhänger med den spannmål och övriga produkter som uppfödaren själv odlar eller införskaffat. Koncentratet ska ju redan ha varit underkastat kontroll. Eftersom samhället ställer dessa nya krav anser Stiftelsen att samhället också bör ta kostnaderna för dessa analyser.

Prop. 1984/85:149 47

7   Övriga synpunkter

7.5 Hovrätten för västra Sverige; Förslaget till fodervarulag har delvis utformats med livsmedelslagen som förebild. Detta synes vara en lämplig melod. Hovrätten vill dock anmärka alt ordet "livsmedel" genomgående förekommer i singularis i livsmedelslagen. På samma sätt bör ordet "fodervara" användas i fodervarulagen.

Beträffande de enskilda paragraferna i fodervarulagen får hovrätten anföra följande.

1 §. Vara på vilken läkemedelsförordningen är lillämplig är enligt denna paragraf inte någon fodervara. Det innebär all i vart fall viss tillsats av kemoterapeulika, molsvarande bl.a. högdos av antibiotika, inte räknas som fodervara. Samtidigt sägs i 2 § fodervamförordningen att fodervarulagen gäller fodervara som innehåller fodertillsals av typ kemolerapeutika. Föreskrifterna i de angivna paragraferna synes inle stämma överens. -När det gäller hantering av fodervara vill hovrätten ifrågasätta om inte begreppet även bör avse förstörelse av sådan vara.

6§. Det kan övervägas att ändra bestämmelsen så att den även behandlar de förhållanden som anges i 3 § 2 och 3.

10 § 3. I befogenheten atl utfärda föreskrifier enligt 9 § ingår atl regeringen eller lillsynsmyndigheien kan medge erforderliga undanlag. Elt påpekande om detla lorde inte vara nödvändigt.

I6§. Ansvar sladgas bl.a. både för den som bryter mol 3§ och den som enligt 10 § saluhåller vara med sådan beskaffenhet som ej är tillåten enligt 3§. Det kan enligt hovrättens mening övervägas all slopa ansvarsbestämmelsen för den som enbart bryler mol 3 §. 1 slället bör tillsynsmyndigheten erhålla befogenhel enligt 14 § att ta hand om sådan vara som ej är tillåten enligt 3 §. - Av förslaget lill 5 § fodervaruförordningen framgår att termen "åläggande" används för alt beteckna föreskrift enligt 9 § fodervarulagen. Hovrätten anser att orden "åläggande eller" kan utgå ur 16 §2.

7.8 Sveriges lantbruksuniversitet: Definitionen av fodermedel och fodertillsatser är oklar i skrivningen. Den skulle innebära att många proteinfodermedel enligi texten egentligen skulle klassas som fodertillsalser, vilket ju inte är avsikten. Därför föreslås i stäUei följande definitioner:

Fodermedel: fodervara, som är avsedd all användas huvudsakligen p. g.a. sitt energi- och proteininnehåll.

Fodertillsats: fodervara, som är avsedd all användas huvudsakligen p. g.a. andra egenskaper än sill energi- och proieininnehåll.

7.10 Lantbrukarnas riksförbund: Den gällande fodermedelsdeklarationen ger ett svagt underlag för bedömning av fodrets kvalitet, vilket bör beaktas vid en översyn för atl på sikl få till stånd en skärpning av föreskrifterna.

Prop. 1984/85:149 48

7.12 Stiftelsen veterinär foderkontroll: § 1 I denna paragraf definieras olika benämningar på foder och foderkomponenler. Stiftelsen anser att del skulle vara värdefullt om man i detta sammanhang även definierade begreppen foderblandning och foderkoncentrat.

§3 Stiftelsen anser liksom tidigare att denna paragraf bör formuleras sålunda: "En fodervara får ej ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att enligt vetenskapliga rön eller erfarenhel den ...".

§ 10 Stiftelsen är av den bestämda uppfattningen att ingressen till denna paragraf bör lyda sålunda: "En fodervara får ej saluhållas eller användas...''.

§ 16 Stiftelsen kan godtaga formuleringen av denna paragraf under förutsättning att 3 § ändras enligt ovan framfört förslag.

Prop. 1984/85:149 49

Bilaga 3

De remitterade förslagen

1    Förslag till Lag om foder

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

I§   I denna lag avses med foder: vara som är avsedd alt användas för utfodring av djur, fodertillsals: dels berikningsmedel som är avsett atl tillföras foder för alt förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är avsell att tillföras foder för all påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt eller åstadkomma annan besiämd egenskap hos fodret.

Med foder eller fodertillsats avses dock inte vara på vilken läkemedelsförordningen (1962:701) skall lillämpas.

2§ Lagen gäller foder och foderlillsalser avsedda för häsiar, renar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner, fjäderfä, pälsdjur, hundar, katter och odlad fisk.

Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lanlbruksstyrelsen får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning i fräga om vissa slag av foder eller fodertillsatser.

Foders och fodertillsalsers beskaffenhet

3 § Foder får inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigl att det kan antas atl del

1. är skadligt eller annars otjänligt som djurföda,

2. gör livsmedel från djur som utfodrals med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda, eller

3. vid hanteringen medför hälsorisker för människor.

4§ Antibiotika och andra kemolerapeutiska medel får tillsättas foder endast för att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom. Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen får meddela föreskrifier eller uppställa villkor för användningen av foder som innehåller medel som avses i försia styckel.

5§ Fodertillsalser skall vara godkända för att få användas. Frågor om godkännande prövas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av lantbruksstyrelsen. Etl godkännande får förenas med villkor.

4    Riksdagen 1984/85. 1 sand. Nr 149

Prop. 1984/85:149 50

Hantering m. m.

6§ Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lanlbruksstyrelsen får föreskriva alt den som yrkesmässigt för försäljning imporlerar, tillverkar eller förpackar foder eller foderlillsalser skall

1. göra anmälan om sin verksamhet till lantbruksstyrelsen,

2. föra sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning eller annal överlämnande som behövs för all konlrollera all denna lag eller med slöd av lagen meddelade föreskrifier följs,

3. lämna uppgifier om varan i samband med försäljningen genom märkning eller på annal sätl.

7§ Foder skall hanteras på etl sådani sätl att det inle blir skadligt eller annars otjänligt som djurföda eller medför hälsorisker för människor.

8§ Om det behövs med hänsyn till människors och djurs hälsa, kan regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lantbmksstyrelsen förbjuda eller uppställa villkor för importen, tillverkningen, försäljningen, användningen eller hanteringen i övrigt av foder eller av elt vissl parti av ell foder.

9 §   Ell foder får inte försäljas eller användas

1.     om det har en sådan beskaffenhet som inle är tillålen enligt 3 §, eller

2.     om del har tillförts någon fodertillsats i slrid mot 4 eller 5 §.

10§ En vara får inte försäljas som fodertillsals, om den inle får användas enligt 4 § eller om den inle har godkänls enligt 5 §.

11 § Ett foder eller en fodertillsats får inte försäljas, om skyldighet att lämna uppgift enligt 6§ 3 föreligger och denna inte har fullgjorts.

Tillsyn

12 § Lanlbrukssiyrelsen uiövar tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med slöd av lagen meddelade föreskrifter. Lantbmksstyrelsen får överiåta åt lantbruksnämnden att utöva viss tillsyn inom länet. Sker sådan överlåtelse, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även lantbruksnämnden.

13 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rält all komma in i lokaler eller andra utrymmen där foder och fodertillsatser hanteras och får där göra undersökningar och ta prover. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Den hos vilken prov las är skyldig att hjälpa till vid provtagningen.

Polismyndighelen skall lämna del biträde som behövs för utövande av lillsyn enligt denna lag.

14       § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som
behövs för atl denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen
skall efterievas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sälla ut vile.

Prop. 1984/85:149 51

Underiäler någon alt vidta en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad.

15 § Tillsynsmyndigheten får ta hand om foder och fodertillsatser som uppenbart är avsedda alt försäljas eller användas i strid med 9-ll§. Tillsynsmyndigheten får vidare ta hand om foder och fodertillsatser som avses med ett föreläggande eller etl förbud enligt 14 §, om föreläggandet eller förbudet inte efterkoms.

Har etl foder eller en fodertillsals tagits om hand, får ägaren under tillsynsmyndighetens kontroll göra varan duglig till utfodring eller använda den för något annat lovligt ändamål. 1 annal fall skall varan förslöras genom tillsynsmyndighetens försorg.

Avgifter

16 § Regeringen får förordna att särskilda avgifter får tas ut för den tillsyn som utövas enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

Ansvar och besvär m. m.

17      §   Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.    bryter mot 4 § första styckel, 5, 7 eller 9-11 §,

2. bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 4 § andra stycket eller 6 §,

3. åsidosätter förbud eller villkor som meddelats med stöd av 4§ andra slycket, 5 eller 8 §, eller

4. underlåter atl fullgöra sin skyldighel enligt 13 § första styckel andra eller tredje meningen.

Ansvar enligt första slyckel inlräder inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Om ansvar för den som i strid mol föreskrift som meddelals med slöd av 8§ inför foder till rikel eller gör försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om slraff för vamsmuggling.

18 § Foder och fodertillsatser som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av sådana varor samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

19 § Beslut av lantbruksnämnden får överklagas hos lanlbruksstyrelsen genom besvär. Beslut av lanlbruksstyrelsen i en dit överklagad fråga får inte överklagas. Beslut av lanlbruksstyrelsen i övrigt med anledning av besvärsärendet får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Beslut av lantbmksstyrelsen i ärende som avses i 13 § första styckel, 14 eller 15 § får överklagas hos kammarrällen genom besvär. Föreskrifter om överklagande av beslut av lantbruksstyrelsen med slöd av ett bemyndigande enligt 2 § andra styckel, 4-6 och 8 §§ meddelas av regeringen.

20      § En tillsynsmyndighet får beslämma all dess beslut skall gälla även
om det överklagas.

Prop. 1984/85:149 52

1. Denna lag iräder i krufl den 1 januari 1986.

2. Genom lagen upphävs lagen (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m.

3. Förekommer i lag eller annan föriättning hänvisning till bestämmelser som ersatts genom bestämmelserna i denna lag, tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

4. Beslut om förbud, föreskrift, tillstånd eller medgivande som lättats enligt äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av motsvarande beslämmelser i denna lag om inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar annat.

5. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fär föreskriva de avvikelser från denna lag som behövs med hänsyn till övergängssvärig-heter för näringslivel.

2    Förslag till

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom föreskrivs atl I S 4 mom. läkemedelsförordningen (1962: 701) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I §4 mom.'
Denna förordning skall inte till- Denna förordning skall inle till-

lämpas på de varor som avses i la-     lämpas på

gen (1981: 289) om radioaktiva lake- /. de varor som avses i lagen

medel. (1981:289) om radioaktiva läkeme-

del,

2. djurjoder som innehåller antibiotika eller andra kemolerapeutiska medel och som har tillverkats vid fodeifabrik eller liknande anläggning.

Beträffande narkotiska läkemedel lillämpas bestämmelserna i denna förordning, om de inte strider mot vad som är särskilt stadgat om narkofika.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1986.

Senaste lydelse 1981:290.

Prop. 1984/85:149 53

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§' Lagen gäller ej vara som är att anse som

1. livsmedel enligt livsmedelslagen (1971:511),

2. läkemedel enligt läkemedelsförordningen (1962:701),

3.  fodermedel    enligt    lagen "i. foder eller fodertillsats enligt
(1961:381) om tillverkning av och     lagen (1985:000) om foder,
handel med fodermedel m.m.

Ej heller gäller lagen i fråga om radioakliva ämnen och andra källor till joniserande strålning.

I fråga om brandfarlig eller explosiv vara äger lagen fillämpning endast i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av annal skäl än som föranlett atl den hänförts lill nämnda vamkategorier.

1 fråga om transport av sådana hälso- och miljöfarliga varor som är fariigt gods enligt lagen (1982:821) om transport av fariigt gods gäller denna lag endast i den utsträckning som regeringen förordnar.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1986.

' Senaste lydelse 1982:822.

5    Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 149

Prop. 1984/85:149 54

Uidrag
LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-01-23

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådei Mueller, juslitierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 6 december 1984 har regeringen på hemställan av chefen för jordbruksdepartementet statsrådet Lundkvist beslulal inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om foder,

2. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

3. lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor. Förslagen har inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Kerstin

Frideen. Förslagen föranleder följande yttranden.

Lagen om foder

1 § Lagrådel:

Enligt definitionen i förevarande paragraf menas i lagen med foder sädan vara, som är avsedd atl användas för utfodring av djur. Del mä här anmärkas alt ulformningen av definitionen lorde utesluta atl dricksvatten betraktas som foder i lagens mening; jfr även 2 S tredje slycket 1944 ärs djurskyddslag. Ej heller av lagförslaget i övrigt eller av motiven kan utläsas, atl så skulle vara avsett. Detta innebär exempelvis alt beslämmelserna i lagen om användning av foder, som innehåller kemolerapeutiska medel, inte kommer atl bli lillämpliga pä ell förfarande varigenom sädana medel tillförs djuren genom dricksvattnet.

2§ Lagrådet:

Andra stycket i denna paragraf innehåller ett bemyndigande för regeringen atl meddela föreskrifier om undanlag från lagens lillämpning i fråga om vissa slag av foder eller fodertillsatser eller att bemyndiga lantbruksstyrelsen atl meddela sådana föreskrifier.

Av den föreslagna lagtexten framgår inte och motiven i remissen ger inte heller någon antydan om i vilken omfattning, av vilka skäl eller under vilka länkla förhållanden som ifrågavarande möjlighet all ändra den föreslagna lagens tillämpningsområde är avsedd alt utnyttjas. En sådan ordning står enligt lagrådets mening i mindre god överensstämmelse med grunderna för

Prop, 1984/85:149 55

berörda föreskrifter i regeringsformen. Förslaget bör därtör förtydligas på denna punkt, om möjligt genom tillägg i laglexlen.

4§

Lagrådet:

1 specialmotiveringen lill förevarande paragraf anförs atl 5 § i förslaget blir tillämplig på kemolerapeutika som blandats in i foder utomlands och att sådana medel liksom övriga fodertillsalser måste vara godkända. Bestämmelsen i 5 § avser emellertid såsom den utformats endasl tillsättning av fodertillsatser som sker i Sverige. Däremot torde regeringen eller lantbmksstyrelsen med stöd av 4 § andra stycket kunna meddela föreskrifier eller uppställa villkor för användningen av foder som tillsatts kemoterapeulika utomlands.

7§ Lagrådet:

Denna paragraf innehåller en allmän beslämmelse om hanteringen av foder. Del anges därvid atl foder skall hanteras på sådant sätt all det inle blir "skadligt eller annars otjänligt som djurföda eller medför hälsorisker för människor". Därmed åsyftas sannolikt inle bara de typer av otillåtna egenskaper hos ett foder som anges i 3 § 1 och 3 ulan även de som nämns under 2 i samma paragraf.

Begreppel "hanteras" synes i della sammanhang vara avsett alt ges en mycket vidsiräcki innebörd. Motivutlalandena lyder på att allt som sker med etl foder efler skörd, tillverkning eller import och till dess del slutligen äts upp av ell djur skall räknas som haniering av fodret och därmed faller under bestämmelserna i förevarande paragraf

Av 17 § i förslagel framgår all den nu akluella allmänna bestämmelsen om haniering av foder avses bli siraffsanklionerad. Den som med uppsåt eller av oaktsamhel bryter mol 7 § skall således dömas lill böler (17 § försia styckel I).

Den sålunda tänkta ordningen aktualiserar flera frågor av både principiell och saklig natur.

I specialmoliveringen till förevarande paragraf anges att i den har ställts upp "en allmän regel" om krav på hanteringen av foder. Det konslateras därefter atl den "närmare regleringen får ske genom verkställighelsföreskrifier". Eflersom det härvid torde vara fråga om föreskrifter enligt 8 kap. 13 § regeringsformen och 17 § i förevarande förslag inte innehåller någon straffbestämmelse som anknyter lill föreskrifier enligt 7 § är avsikten uppenbariigen all dessa närmare föreskrifter om hanteringen inte skall vara straffsankuonerade.

I motiven angivna exempel på vad sådana särskilda föreskrifter kan tänkas avse ger anledning att fästa uppmärksamheten på vissa problem i slraffrättsligt hänseende som den tänkta ordningen kan föranleda. Den

Prop. 1984/85:149 56

enda gärningsbeskrivning som blir relevanl är givelvis den som anges i förevarande paragraf Vad som eventuellt föreskrivs i delaljbeslämmelser kan således aldrig uppfattas som nägon formell utfyllnad av strallbudets regler. Samtidigt måsle det emellerlid förutsättas alt detaljföreskrifterna likväl kan fä en avgörande betydelse för bedömningen av ansvarsfrågan i ett enskill fall eftersom däri angivna handlingsnormer läll kan framslå som i praktiken helt oeftergivliga för undvikande av de negativa effekler som straffbestämmelsen tar sikle på. Till bilden hör vidare att del av ordalagen i förevarande paragraf inte med säkerhet kan utläsas vid vilken tidpunkl i ett pågående skede som straffbarheten avses inlräda. Måsle den negativa effekten redan ha inträffat eller är del i sammanhanget tillräckligt att del kan konstateras att en påbörjad felaktig hantering typiskt sett leder till samma resultat?

De synpunter i fråga om den föreslagna ordningen som innefattas i vad nu har anförts får en alldeles särskild tyngd av del förhållandet, att den nya lagen avses få ell synnerligen vidsträckt tillämpningsområde. Regleringen föreslås således gälla inle bara för bl.a. odlare, tillverkare och importörer av större partier foder och foderlillsalser utan också för alla jordbrukare och även för varje enskild person som har etl enslaka sällskapsdjur i form av en hund eller en katt.

I 8 § i förslaget ges beslämmelser som möjliggör att regeringen eller lanlbruksstyrelsen vid behov kan meddela förbud eller uppställa villkor för bl.a. hanteringen av foder eller visst parti av ett foder. Efterlevnaden av etl sådani förbud eller villkor föreslås bli siraffsanklionerad (17 § första slyckel 3). Av den föreslagna 14 § följer vidare alt tillsynsmyndigheten vid behov kan meddela de förelägganden och förbud som behövs för atl bestämmelserna i bl.a. förevarande paragraf skall efterlevas. Etl sådani föreläggande eller förbud får förenas med vile. Efterkoms inte ell föreläggande kan rättelse även ske på den tredskandes bekosinad.

Enligt lagrådets mening kan det på grund av här angivna förhållanden starkt ifrågasättas om inte den lösningen lämpligen bör väljas, atl den i förevarande paragraf inlagna allmänna regeln om hantering av foder inte förses med någon särskild straffsanktion. För det stora flertalet fall, där en tillämpning av 8 § inte anses motiverad, synes det även vara tillräckligt att det endasl utfärdas särskilda råd och anvisningar om hanteringen av foder. Vid detla ställningslagande har lagrådel bl.a. beaktat atl värdet av atl kunna inskrida med straff i fall då ett felaktigt hanterat foder ännu inte har sålts eller använts inte är särskilt pålagligl. I prakliken kan del nämligen här ofta länkas uppstå belydande bevissvårigheler samtidigt som del regelmässigt torde föreligga tillräckliga möjligheter att i stället inskrida med etl vitesföreläggande enligt beslämmelserna i 14 §.

För atl avsikten bakom paragrafen skall komma lill lydligare uttryck än i förslagel bör dess lydelse under alla förhållanden ändras. Godias lagrådels inslällning kan paragrafen förslagsvis ges följande lydelse: "Foder skall

Prop. 1984/85:149 57

hanleras på sådani sätt att det inle blir av sådan beskaffenhet som anges i 3 § 1-3."

II  § Lagrådet:

För all den avsedda innebörden av förevarande paragraf skall komma till tydligare uttryck föreslär lagrådel alt paragrafen ges följande lydelse: "Den som förvärvat vara för vilken skyldighet alt lämna uppgifl enligt 6 § 3 inle fullgjorts får inte sälja varan vidare ulan atl uppgiflsskyldigheten fullgörs."

13 §

Lagrådet (Paulsson. Jermsten):

1 förevarande paragraf ges vissa föreskrifter om tillsynen över efterlevnaden av den nya lagen och av de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Bland annat föreslås tillsynsmyndigheten få rätt att komma in i lokaler och andra utrymmen där foder och fodertillsalser hanteras och att där göra undersökningar och ta prover. Tillsynsmyndigheten skall därvid ha rätt alt få det biträde av polisen som behövs.

Eftersom lagen föreslås bli tillämplig även på hundar och katter som hålls såsom sällskapsdjur kommer nyss nämnda befogenheter i och för sig att kunna utnyttjas även beträffande enskila hem. En så långt gående möjlighel till ingripande föranleder belydande betänkligheter. Med hänsyn till att syftet med lagen är atl skydda människors och djurs hälsa och då det kan förutsättas att avsikten är att nämnda befogenhet skall få användas endast i yttersta undanlagsfall när mycket slarka skäl föreligger bör dock förslaget i denna del kunna godias (jfr 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen; jfr även 17 § hälsoskyddslagen och 15 S djurskyddslagen).

I paragrafen finns dessutom en regel om att den enskilde, hos vilken tillsynsmyndigheten tar prover, skall vara skyldig atl hjälpa till vid provlagningen. Regeln kan enligt lagrådets mening ifrågasättas av både principiella och sakliga skäl. Med hänsyn härtill och med tanke på den föreslagna bestämmelsen om möjlighet alt erhålla biträde av polismyndighet förordar lagrådet att nu ifrågavarande regel utgår ur förslaget.

Mueller anför:

Eftersom lagen föreslås bli tillämplig även på hundar och kaller som hålls såsom sällskapsdjur, kommer tillsynsmyndigheten enligt förevarande paragraf att få rätt att ta sig in även i enskilda hem. En så långt gående möjlighet lill ingripande föranleder betydande betänkligheter och aktualiserar frågan om förslagel i denna del är förenligl med regeringsformens föreskrifter till skydd för våra grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 6 och 12 §§. Med hänsyn till att syftet med den föreslagna lagen är att skydda människors och djurs hälsa och då del kan förutsättas atl avsikten är att

Prop. 1984/85:149 58

nämnda befogenhet skall användas endasl i yttersta undanlagsfall när myckel starka skäl föreligger bör förslagel i denna del kunna godtagas. Det bör dock krävas alt laglexlen kompletteras så att nyss nämnda avsikl kommer till klarl ullryck. Endasl härigenom erhålls ell tillräckligt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna i della fall.

En jämförelse med rättsordningen i övrigl ger vid handen atl en motsvarighet till nyss nämnda befogenhet hittills inte ansetts nödvändig enligt den närmast jämförliga lagstiftningen, livsmedelslagen (1971:511). Enligt 3 § livsmedelslagen, vilken ändrades senasl 1982: 1081, gäller nämligen lagen i princip inte hanteringen av livsmedel i enskilda hushåll. Av lagrådsremissen kan inte ulläsas någol bärande skäl varför det behövs en vidsträcktare befogenhet i här angivel hänseende beträffande foder än beträffande livsmedel. All i enlighet med förslaget införa en sådan vidsträcktare befogenhet beträffande hund- och kattfoder som finns i enskilda hem förefaller särskilt märkligt belräffande alla de födoämnen som kan vara avsedda både för människor och för hundar eller kaller och alltså definilionsmässigt kan vara både livsmedel och foder; finns exempelvis mjölk i en enskild människas hem kan hanieringen därav inte föranleda något inträng i hemmel enligt livsmedelslagen om mjölken är avsedd för en människa men däremol kan ell sådani intrång ske om mjölken är avsedd för hunden eller katten. Att en sådan åtskillnad kan föranleda tillämpningssvärigheter är självfallel.

På anförda skäl förordar jag alt den nya lagen kompletteras med en undanlagsregel som moisvarar 3 § livsmedelslagen i vad avser hanteringen i enskilda hem av foder som är avsell för hundar och katter vilka hålls såsom sällskapsdjur.

Jag instämmer i vad övriga ledamöter anfört om skyldighel för enskilda all hjälpa lill vid provtagning.

16 §

Lagrådel:

Enligt denna paragraf får regeringen föreskriva all särskilda avgifter får tas ut för den tillsyn som utövas enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Av lagtexien framgår inte vem som skall betala sådana avgifier, men av den allmänna motiveringen framgår att kostnaderna i deras helhet avses skola belasla vad som belecknas "fodervaruhandeln". Någon närmare beskrivning av kretsen avgiftsskyldiga innehåller inte remissprotokollet.

Den föreslagna regleringen har förebild i 12 § av 1961 års lag om tillverkning av och handel med fodermedel m. m. Enligt denna paragraf skall till täckande av koslnaderna för den fodermedelskonlroll som ulövas enligt lagen avgifl gäldas av tillverkare och importörer enligt taxa, som fastställs av regeringen. Av remissprotokollet framgår att avgifter tas ut på det sättet alt kostnaderna för analys av fodermedelsprover betalas av varje företagare direkt till den inslitufion som utfört analysen medan övriga kostnader

Prop. 1984/85:149 59

fördelas på tillverkare av foderblandningar i förhållande till tillverkningsvolymen.

Avsikten är, såsom framgår av remissprotokollet, att kostnaderna även i fortsältningen skall las ut i samma principiella ordning eller således genom direkt betalning av analyskostnaderna och genom fördelning av övriga koslnader efter omsättningsvolym el. dyl. De kostnader som har avseende på jordbruksföretagen eller andra subjekt i förbrukningsledel skall dock enligt förslagel inle lill någon del las ut av dessa utan avses i stället i sin helhel skola belasta fodervaruhandeln.

Det må här erinras om atl den statsrättsliga karaktären av ersättningar som schablonmässigt tas ul av en bransch eller annat kollektiv för att täcka kostnaderna för en myndighets kontroll av kollektivet, varit föremål för riksdagens bedömande i tidigare sammanhang. Därvid har riksdagen intagit den ståndpunkten att sådana ersättningar är all betrakta som avgifter i regeringsformens mening och inte som skatter (jfr ex. vis prop. 1978/79: 170 s. 131 f och 148). Riksdagen kan följaklligen delegera frågor om sådana ersättningar till regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.

Den ordning som föreslås i nu förevarande fall väcker emellertid betänkligheter i ett visst avseende. Såsom lidigare redovisats är avsikten att fodervaruhandeln skall belastas inte bara med de kontrollkostnader som rör branschens egen verksamhel ulan även med kostnaderna för den konlroll som riklar sig mol jordbruksföretagen och andra subjekt i förbrukningsledel. De kostnader som föranleds av kontrollverksamheten i sislnämnda hänseende avser således - i vart fall till den del kontrollen gäller annal än produkter som härstammar från fodervambranschen - förhållanden som inte har något samband med branschens egen verksamhet. Att på detta sätt belasta ett visst kollektiv med för detla främmande kostnader slrider enligt lagrådets mening mot de principer som annars lillämpas i fråga om avgifter. En avgift av sådani slag torde i realiteten vara att betrakta som en punktskatt.

Enligt vad som anförs i remissprolokollel kan koslnaderna för den kontrollverksamhet som inte har samband med fodervamhandeln förväntas bli förhållandevis obetydliga. Denna omständighet ulgör dock knappasl elt godtagbart motiv för en sådan övervältring varom här är fråga. Enligt lagrådels mening är del nämligen från konstitutionell synpunkl av väsentlig betydelse atl områdena för skall och för avgift hålls i sär med största möjliga noggrannhet eftersom riksdagen enligt regeringsformen i fråga om avgifter har möjlighet alt i vissa fall bemyndiga regeringen atl meddela föreskrifter medan beträffande skaller sådan möjlighet inle föreligger.

Såsom paragrafen är utformad får samtliga tillsynskostnader tas ul genom avgifter. Beaktas lagrådets ovan redovisade synpunkler kan avgiftsbeläggningen emellertid - under förutsätining atl lantbmksföretagen m. fl. inte belastas med avgifter - inle omfatta samtliga kostnader för tillsynen enligt lagen. För all lagiexten inte skall bli missvisande lorde den därför

Prop. 1984/85:149 60

böra jämkas någol. Della synes enklasl kunna ske genom att orden "den lillsyn som utövas" utbytes mot "tillsyn som utövas".

17 §

Lagrådel:

Denna paragraf innehåller lagens straffbestämmelser. Lagrådet har tidigare under 7 § förordat den ändringen i förevarande paragraf att 7 § undantas från de bestämmelser som straffsanktioneras under första stycket I.

Ett av skälen bakom della lagrådets ställningstagande är all förevarande lag avses få ett synneriigen vidsträckt tillämpningsområde. Den föreslås således gälla i princip alla som producerar, importerar, handlar med eller använder de typer av djurfoder och tillsatser därtill som omfattas av regleringen. Såväl behovel av att kunna inskrida med ell straff som de enskilda gärningarnas inbördes straffvärde måste under sådana förhållanden vara ytterst växlande. Som tänkbara ytterligheter kan i sammanhanget pekas på å ena sidan den som i vinstsyfte systematiskt tillverkar eller sprider slora mängder av direkt hälsofarligt foder och å andra sidan den enskilda person som ger sitt enda sällskapsdjur något inköpt foder som av en tillfälllig orsak, vilken i och för sig kan läggas vederbörande till last som oaktsamhet, måsle belecknas som "annars otjänligt som djurföda".

Mol bakgmnd av nu anförda förhållanden kan enligt lagrådels mening såväl kriminalpoliliska som praktiska skäl åberopas för atl paragrafen bör kompletteras med en regel som anger atl "i ringa fall" inle skall dömas till ansvar. Behovel av en sådan undantagsregel lorde framlräda med ännu större slyrka om även en felaktig haniering av foder, dvs. brotl mot 7 §, kriminaliseras.

Av 14 § i förslagel följer atl tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för alt föreskrifter i lagen eller som meddelals med stöd av den skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sälta ut vite.

Förevarande paragraf innehåller mycket omfattande straffbestämmelser. Enligt en allmän princip i svensk rätt bör det inte vara möjligt att ingripa med både straff och vitespåföljd mot samma förfarande (jfr NJA 1982 s. 633 och uttalanden i prop. 1984/85:96). Med hänsyn till denna princip och med tanke på de praktiska fördelar som kan vara förenade med förbud eller föreläggande enligt 14 § förordar lagrådet all förevarande paragraf kompletteras med en regel vilken anger att den som överträtt elt vitesföreläggande eller ett vitesförbud inte får dömas till straff för samma gärning som omfattas av föreläggandel eller förbudei Ofr bl. a. 27 § fjärde styckel skogsvårdslagen 1979:429).

I tredje stycket i förslaget till denna paragraf lämnas en särskild hänvisning till bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling för fall då någon i strid med föreskrift som meddelats enligt 8 § inför eller

Prop. 1984/85:149 61

försöker införa foder till riket. Syftet med detla slycke skulle enligt lagrådets mening på ell enklare och även tydligare sätt komma till uttryck om det föregående styckel i stället kompletteras med orden "eller enligt lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling".

19 § Lagrådet:

Paragrafen innehåller besvärsregler. Enligt andra stycket är kammartätten besvärsinstans i fråga om beslut av lantbruksstyrelsen i ärenden, som avses i 13 § första slyckel saml 14 och 15 §§, eller således belräffande beslut, som styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet fattar i enskilda fall. Denna ordning överensstämmer med den allmänl tillämpade principen atl besvärsärenden, i vilka rättsfrågan är huvudsaken, skall avgöras av domstol (jfr prop. 1983/84:120, s. 29). 1 fråga om beslut, som lanlbruksstyrelsen fattar med stöd av bemyndigande av regeringen enligt 2 § andra styckel, 4-6 eller 8 §, eller alltså i huvudsak belräffande normbeslul, skall regeringen enligt förslagel meddela föreskrifter om överklagande.

I försia styckel av förevarande paragraf regleras ordningen för överklagande av beslut av lantbruksnämnd. Här avses således fall, då lantbmksstyrelsen enligt 12 § överlåtit lill lantbmksnämnden att utöva viss tillsyn i länel. I slycket föreskrivs atl lantbmksnämndens beslut får överklagas genom besvär hos lantbruksstyrelsen. Mol slyrelsens eget beslut i en överklagad fråga fåt däremol enligt samma stycke talan inte föras; skulle styrelsen i anledning av besvärsärendet fatta beslut som inle avser den överklagade frågan, får dock ett sådant beslut överklagas till kammarrätten.

Såsom tidigare redovisats utgör kammarrätten besvärsmyndighet för överklagande av beslut, som lantbmksstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet fattar i första instans. De beslut som en lantbruksnämnd kan fatta enligt lagen är av exakt samma beskaffenhet som lantbruksslyrelsens berörda beslut. Förslaget att lantbmksstyrelsens beslut i den från lantbruksnämnden överklagade frågan inte får överklagas medför att ett ärende, som till sin lyp är sådant att det enligt gängse principer skall överprövas av domstol, inte medges en sådan prövning i fall då lillsynsbe-fogenheten delegerats lill lantbruksnämnden. Den föreslagna ordningen -som inte motiverats i remissprolokollel - är ägnad alt väcka allvarliga betänkligheter med hänsyn till den enskildes berättigade inlresse all kunna få etl för honom belungande förvaltningsbeslul överprövat av förvaltningsdomstol. Lagrådet, som finner del naturiigl atl besvär över lantbruksnämndens beslut får föras hos lanlbruksstyrelsen, föreslår därför all slyrelsens beslut i etl sådani besvärsärende skall få överklagas till kammarrätten liksom andra beslut av lanlbruksstyrelsen i ett tillsynsärende. Lagtekniskt kan detta lösas exempelvis genom att det föreslagna andra stycket får bilda första slycket i paragrafen och atl bestämmelser om överklagande av

Prop. 1984/85:149 62

lantbruksnämnds beslut las upp i elt andra stycke av förslagsvis följande lydelse: "Beslut av lantbmksnämnden får överklagas hos lantbmksstyrelsen genom besvär. Lantbmksstyrelsens beslut i etl sådant ärende får överklagas hos kammarrätten."

Övergångsbestämmelserna Lagrådet:

I femle punkten bemyndigas regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, att föreskriva de avvikelser från lagen som behövs med hänsyn till "övergångssvårigheter för näringslivet".

Med hänvisning lill vad lagrådet tidigare anfört i fråga om 2 § andra stycket, vilket i allt väsentligt är tillämpligl även beträffande förevarande övergångsbestämmelse, vill lagrådel särskilt framhålla den osäkerhet som föreligger angående vad som här bör kunna belraktas som en övergångstid.

Övriga lagförslag

Lagrådel lämnar förslagen ulan erinran.

Prop. 1984/85:149 63

Uidrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1985-02-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvisl, Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peierson, Boslröm, Bodsiröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om lag om foder

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill

1.    lag om foder,

2. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

3. lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfariiga varor. Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Förslaget till lag om foder

1  §

För undvikande av oklarhet bör definitionen av foder förtydligas så alt del klart framgår atl även dricksvatten som är avsett för djur omfattas av lagen.

2  §

Lagrådel har riktat anmärkning mol den i andra slyckel inlagna undanlagsmöjligheten. Mot bakgmnd av svårigheterna att närmare ange kriterierna för regelns lillämpning och då andra bemyndiganden i lagen i erforderiig mån medger en differentierad lillämpning i fråga om olika foder och fodertillsatser, bör undanlagsregeln enligt min mening kunna ulgå.

Lagrådet har i anslutning till 13 § anförl vissa betänkligheter mol att lagen medger tillsyn i enskilda hem där hundar och katter hålls som sällskapsdjur.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanlräde den 6 december 1984.

Prop, 1984/85:149 64

Visserligen är befogenheten att ulöva lillsyn i enskilda hem där hund och kalt hålls som sällskapsdjur, såsom lagrådel också anfört, avsedd alt användas endasl i yttersta undantagsfall när del finns mycket slarka skäl. När sådana skäl föreligger lorde det emellertid för flertalet fall finnas tillräckliga möjligheter alt ingripa med slöd av djurskyddslagen (1944:219) eller hälsoskyddslagen (1982: 1080). Som en ledamot av lagrådet föreslagil bör därför enligt min mening hanteringen i enskilda hem av foder som är avsell för hundar och katter som hålls som sällskapsdjur undantas från lagens tillämpningsområde. Delsamma bör gälla i fråga om kaniner. En beslämmelse härom bör lämpligen tas in som ett andra stycke i 2 §.

4 §

Jag inslämmer i vad lagrådet anfört i fråga om foder som tillförts kemoterapeulika utomlands. Med stöd av 4 § andra slyckel finns del möjligheter atl meddela sådana föreskrifier och villkor alt kemoterapeulika, som ingår i importerat foder, blir underkastade tillfredsställande reglering och kontroll.

Jag vill i sammanhanget erinra om beslämmelserna i förordningen (1973:233) om skyldighel för myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifier m. m.

7 §

Jag instämmer i vad lagrådet har anfört vid förevarande paragraf 1 enlighel med vad lagrådel föreslagil bör den i paragrafen inlagna allmänna regeln om hantering av foder inte förses med en särskild straffsanktion. Paragrafen bör också med en redaktionell jämkning utformas i enlighel med lagrådets förslag.

8 §

Jag vill framhålla att när det gäller hanteringen av foder från arbetsmiljö-synpunkt det redan i dag finns möjligheter atl meddela föreskrifter med stöd av arbetsmiljölagen (1977: 1160). Bemyndigandel i förevarande lag alt meddela föreskrifter för hanieringen skall inle ulnylljas i della syfte.

II  § Paragrafen bör ges den lydelse som lagrådet har föreslagit.

13 §

Vad lagrådel har anförl vid förevarande paragraf har jag såviit avser frågan om tillsyn i enskilda hem behandlat i anslutning tiJJ 2 .. Jag biträder lagrådets förslag om all regeln om skyldighel alt hjälpa lill vid provtagning bör ulgå.

Prop. 1984/85:149 65

16      §

Vad gäller koslnaderna för foderkonlrollen vill jag framhålla följande. Avsikten är att kontrollen i första hand och så gott som uteslutande skall avse foderhandeln. Någon helläckande konlroll av fodrets beskaffenhet i övrigt skall inte ske. Såsom framgår av lagrådsremissen skall således endasl i undantagsfall och då särskilda skäl föreligger fodret i jordbruksföretagen kontrolleras. Detla innebär att kostnaderna för foderkontrollen praktiskt taget i sin helhet kommer att hänföra sig till handelsledet. Kostnaden för konlrollen i övrigt torde i sammanhanget vara närmasl försumbar. Med anledning av de synpunkter som lagrådet anfört i fråga om avgiften vill jag emellertid framhålla atl foderhandeln bör belaslas enbart med de konlrollkostnader som rör branschens egen verksamhel. 1 lagrådsremissen har pekats på svårigheten alt i övrigt täcka kostnaderna för kontrollen genom avgifier. En sådan kostnadstäckning kan enligt min mening komma i fråga endast då en konlroll ulvisar alt fodret faktiskt inle uppfyller kvalitetskraven eller alt gällande foderbeslämmelser i övrigl inte iakttagits. Med hänsyn lill de yttersl begränsade resurser som i övrigt kan komma all las i anspråk för kontrollen i andra led än handelsledel bör berörda myndigheler kunna klara denna inom givna ramar.

Eftersom avgiften inte bör avse bara den rena tillsynen som ulövas med stöd av 12-15 §§ utan ocksä kontrollen i övrigl enligt lagen bör detta klarl framgå av lagtexien. Föreskrifter om avgifier bör också efter regeringens bemyndigande kunna meddelas av lanlbruksstyrelsen. Lagtexien bör jämkas i enlighet härmed.

17       §

Genom det av mig nyss föreslagna undantaget i 2§ andra stycket för hanieringen av foder i enskilda hem har lagens tillämpningsområde blivit mindre vidsiräcki än vad lagrådet har utgått från i sill yttrande. Genom atl brolt mot 7§, som jag nyss föreslagit, inte kriminaliseras har också det strafft)ara området inskränkts. Del oaktat bör emellertid som lagrådet föreslagit paragrafen kompletteras med en regel som anger atl i ringa fall inle skall dömas till ansvar. Även i övrigt godtar jag vad lagrådel har anfört vid ifrågavarande paragraf och förordar atl paragrafen ändras pä sätt som lagrådel föreslagit.

19 §

Jag inslämmer i vad lagrådet har anförl vid förevarande paragraf och förordar atl paragrafen ändras i enlighet med lagrådets förslag.

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagen föreslås inte träda i kraft förrän den 1 januari 1986. Delta bör möjliggöra för fodertillverkare och andra all i viss utsträckning anpassa sig till de nya reglema till dess atl de börjar gälla. Med hänsyn till de

Prop. 1984/85:149 66

förändringar som föreslås finns det emellertid skäl alt anta att den nya lagen inte fullt ul kan börja lillämpas redan den 1 januari 1986 på grund av övergångssvårigheter för näringslivet. Att nu närmare ange hur läng över-gängstid som kan behövas lorde knappast vara möjligl. Klarl är emellertid alt del inte bör komma i fråga att utnyttja regeln för några mera permanenta undantag. Enligt min mening framgår della av alt de avvikelser som kan komma atl tillåtas med stöd av den föreslagna punkl 5 skall vara betingade av jusl övergångssvårigheter.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella ändringar göras i lagförslagel.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

Jag kommer all senare föreslå regeringen atl föreslå riksdagen all anla en proposition om kemikaliekontroll. Mitl förslag innebär atl lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor ersätts av en ny lag om kemiska produkter. Den redaktionella ändringen i förstnämnda lag som föreslagits i lagrådsremissen med förslag lill lag om foder kommer vid etl bifall lill anförda proposilion inte alt behövas. Förslagel bör alltså ulgå.

2   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemsläller jag

all regeringen föreslår riksdagen all anla de av lagrådel granskade förslagen till

1. lag om foder,

2. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)
med vidtagna ändringar.

3    Övrigt

Mill förslag innebär atl lantbruksstyrelsen övertar ansvaret för foderkontrollen från statens jordbruksnämnd. Detla sker utan ökade koslnader för statsbudgeten. Jag avser all senare återkomma lill regeringen belräffande fördelningen av resurser för foderkontrollen för budgetåret 1985/86 m.m.

Prop. 1984/85:149 67

4   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl fram.

Prop. 1984/85:149 68
Innehåll

Proposition   ....................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ...................... I

Lagförslag .......................................................... .... 2

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 6 december 1984 6

1 Inledning ......................................................... .... 6

2 Allmän motivering   ............................................ 7

2.1 Allmänna utgångspunkter................................ 7

2.2 Foders beskaffenhet   .................................... 8

2.3 Lagens tillämpning på jordbruksföretag    ........... 9

2.4 Foderlillsalser   ............................................. 10

2.5 Särskilt om antibiotika och andra kemolerapeutiska medel som fodertillsats          12

2.6 Lagens tillämpning på olika djurslag   ................ .. 17

2.7 Tillsynsmyndighet   ........................................ 18

2.8 Avgifter för kontrollen av foder m.m.................. 19

3 Upprättade lagförslag  ........................................ 20

4 Specialmotivering   ............................................ .. 20

4.1 Förslagel till lag om foder   ............................. 20

4.2 Förslaget   till   lag   om   ändring   i   läkemedelsförordningen (1962:701)          28

4.3 Förslagel till lag om ändring i lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor             28

5 Hemställan   ..................................................... 28

6 Beslut   ........................................................... .. 28

Bilaga 1 Lantbruksslyrelsens förslag till fodervarulag ... 29

Bilaga 2 Sammanslällning av remissyttrandena   ......... .. 32

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen   ..................... 49

Utdrag av lagrådels prolokoll den 23 januari 1985   ..... 54

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanlräde den 28 februari 1985 63

1 Anmälan av lagrådsyltrande   .............................. .. 63

2 Hemställan   ..................................................... 66

3 Övrigt    ..........................................................................    66

4 Beslut   ........................................................... 67

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985