Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1984/85:142

Regeringens proposition 1984/85:142

om förbättrade boendeförhållanden för gamla, handikappade och långvarigt sjuka;

beslutad den 28 februari 1985.

Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

HANS GUSTAFSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som syfiar fill att förena strävanden inom socialpolitiken och bostadspolitiken och atl vidareutveckla den soci­ala bostadspolitiken. Avsikten är alt ge fler människor möjlighet att, trots funktionsnedsättningar eller sjukdom, bo och leva etl aktivt liv i vanliga bosladsområden.

Utgångspunkten för förslagen är att alla människor - även de som behöver slöd, hjälp och vård i sin dagliga livsföring - bör ha räll till en egen boslad av god kvalilet där friheten och integriteten är skyddad.

I syfte att kommunens ansvar för bostadsförsöijningen för alla i kom­munen skall komma till tydligl uttryck föreslås en ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens främjande m. m. Tillämpningsområdet för statens stöd till bosladsanpassning vidgas i vissa avseenden. Ett statskommunalt bidrag införs för återställning av vissa lägenheter som har anpassats till handikappade boende. Ett statligt stöd till ålgärder för att göra närmiljön lillgänglig för handikappade före­slås. Reglerna om räntebidrag som avser bostadsanknutna gemensamhets-utrymmen preciseras så alt räntebidrag förbehålls utrymmen som betalas via hyran eller avgiften för bosladen. Vidare föreslås en försöksverksam­het under fem år med ett statligt initialstöd för atl stimulera till uppbyggnad av inlegrerad boendeservice. Slutligen införs etl särskilt slöd lill utveckling av billigare hissinstallationer.

 

Prop. 1984/85:142                                                     2

Lagändringen saml reglerna för statligt stöd till bostadsanpassning, för återställning av anpassade lägenheler och för stöd till ålgärder för att förbättra tillgängligheten i den yttre miljön föreslås träda i kraft den I juli 1985.

 

Prop. 1984/85:142                                                              3

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m.

Härigenom föreskrivs alt 3 § lagen (1947:523) om kommunala ålgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3f
En kommun skall fortlöpande be-  En kommun skall fortlöpande be-

driva bosladsförsöijningsplanering driva bosladsförsöijningsplanering
i syfte alt främja att ändamålsenliga i syfte atl främja atl alla i kom-
åtgärder för bostadsförsörjningen munen får en egen boslad av god
inom kommunen förbereds och ge- kvalilet samt att ändamålsenliga ät-
nomförs.                              gärder    för    bosladsförsöijningen

inom kommunen förbereds och ge­nomförs.

Bostadsförsörjningsplaneringen skall komma till uttryck i etl program som skall antas av kommunfullmäktige.

Om kommunen ingår i ett område som kan anses ulgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende, skall samråd om bosladsförsöijningspla-neringen ske med övriga kommuner i området.

Kommunen skall lämna redovisning av bostadsförsörjningsplaneringen enligt beslämmelser som regeringen meddelar.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1985.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 131.  Senasle lydelse 1984:35.

 

Prop. 1984/85:142

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1985-02-28

Närvarande: Statsministern Palme, statsråden 1. Lundkvist, Feldt, Sigurd­sen, Gustafsson, Leijon, Peierson, Boslröm, Bodsiröm, Göransson, Gra­din, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom.

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition om förbättrade boendeförhållanden för gamla, handikappade och långvarigt sjuka

1    Inledning

När jag redovisade förslaget om etl tioårigt bostadsförbättringsprogram (prop. 1983/84:40 bil. 9) pekade jag pä behovel av ell ulredningsarbele angående formerna för att anpassa bostadsbeståndet och bostadsmiljön lill behoven hos äldre människor.

Regeringen beslutade därför i december 1983 alt inrätta en arbetsgrupp' inom regeringskansliet med uppgift all överväga vissa frågor rörande de äldres och handikappades boende. Beslutet grundades på elt behov av att samlat överväga vad som kan göras inom olika samhällssektorer för atl förverkliga de mål som anges i bl.a. socialtjänstlagen (1980:620), hälso-och sjukvårdslagen (1982:763) och i bostadsförbättringsprogrammel. Här­med avses målen nämligen alt ge fler människor möjlighet alt, trots funk­tionsnedsättningar eller sjukdom, bo och leva i vanliga bostadsområden och få förutsättningar att leva ell rikare liv än del som del traditionella inslitutionsboendet kan erbjuda.

Arbetsgruppen avlämnade i september 1984 betänkandet (SOU 1984:78) Bo på egna villkor.

' Arbetsgruppen beslår av statssekreteraren i bostadsdepartementei Bengt Owe Birgersson, ordförande, saml statssekreterarna Sture Korpi och Ingemar Lindberg, socialdepartementet, Berit Rollen, arbetsmarknadsdepartementet och Claes Örten­dahl, civildepartementet.

 

Prop. 1984/85:142                                                                   5

Efter remiss har yttrande över belänkandet avgetts av socialstyrelsen, statens handikappråd, handikappinstitutet, statskontoret, statistiska cen­lralbyrån, riksrevisionsverkel (RRV), arbelarskyddsstyrelsen, arbets­marknadsstyrelsen (AMS), slatens invandrarverk (SIV), bostadsstyrelsen efter hörande av länsbostadsnämnder, slatens råd för byggnadsforskning, slatens institut för byggnadsforskning, statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus saml Göteborgs och Bohus län, landstingen i Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Norrbottens län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinsfitut (SPRI), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorga­nisation (TCO), Cenlralorganisalionen SACO/SR, Fasfighetsanslälldas förbund. Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF), Hyresgäslernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska Riksbyggen, HSB:s Riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsförelag (SABO), SHIO-familjeföreiagen, Kooperaliva Förbundet (KF), Köpmannaförbun­det, Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Sveriges Folkpensionärers Riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Sveriges Bostadsrättsförening­ars Centralorganisation (SBC), Stockholms kooperativa bostadsförening (SKB), De Handikappades Riksförbund (DHR), Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), samt Stockholms, Haninge, Eskilstuna, Linkö­pings, Norrköpings, Jönköpings, Vetlanda, Sölvesborgs, Kristianstads, Klippans, Malmö, Helsingborgs, Göteborgs, Töreboda, Örebro, Fagersta, Sundsvalls, Skellefteå och Gällivare kommuner.

LO har bifogal etl yllrande från Svenska Byggnadsarbetareförbundet, och SACO/SR har bifogal yttranden från Sveriges Läkarförbund samt Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.

Dessutom har yttranden inkommit från ICA-förbundet, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) och Neurologiskt Handikappades Riksförbund.

Arbetsgruppens sammanfattning av förslagen i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga. En sammanslällning av remissytt­randena har gjorts inom bostadsdepartementet och finns lillgänglig i ären­del (Dnr: B 1661/84).

2    Föredragandens överväganden

2.1 Bakgrund

Den moderna bostadspolitiken har sina rötter i social- och arbetsmark­nadspolitiken. Bostadspolitiken har under många år utgjort en del av den socialpolitik som har lagt grunden för det svenska välfärdssamhället. Sam­banden mellan olika områden inom politiken är alltjämt slarka. Inlednings­vis vill jag kort redogöra för grunddragen i den förda politiken. De är

 

Prop. 1984/85:142                                                                   6

utgångspunkterna för de mäl och synsätt som enligt min mening bör gälla för inriklningen av bostadspolitiken och för mina förslag i det följande för all förbättra boendeförhållanden för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. Förslagen innebär ell närmande mellan bostadspolitiska och social­politiska strävanden och en utveckling av den sociala bostadspolitiken.

2.1.1 Bostadspolitiken

Alla människors rätt till en god boslad ulgör en av hörnstenarna i välfärdspolitiken.

Samhällets mål för bostadspolitiken är atl hela befolkningen skall bere­das sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet lill skäliga koslnader. Insalser för alt främja en tillräcklig och planmässigt genomförd nyproduktion av bostäder har under lång tid varit del främsla medlet för att uppnå delta mål.

Under första hälften av 1970-talel togs de avgörande slegen för att uppnå standardmålen för efterkrigstidens bostadspolitik. De har idag i det när­maste uppnåtts. Huvuddelen av bosladsbeslåndel är modernt och flertalet hushåll har en god utrymmesstandard. Gamla, handikappade och långva­rigt sjuka människor har emellertid inte i samma omfattning som andra fält möjlighel alt tillgodogöra sig den allmänna standardhöjningen inom bo­stadssektorn.

I början av 1970-talel vidtogs flera åtgärder för alt anpassa bostadspoliti­ken till en siluation dä förnyelsen av bostadsbeståndet skulle fä allt större betydelse. Samtidigt byggdes den kommunala bostadsförsörjningsplane­ringen ut och vissa kommuner ålades skyldighet all upprätta särskilda bostadssaneringsprogram. Sedan är 1978 skall den kommunala bostadsför­sörjningsplaneringen ge ullryck för en samlad syn pä behovel av nybygg­nad, förnyelse och andra bosladsförsörjningsätgärder.

Under de senasle åren har förutsättningarna för bostadspolitiken föränd­rats på ett avgörande sätt. Möjligheterna alt få en bostad som tillgodoser rimliga krav begränsas numera inte av någon allmän bostadsbrist. Varken invånarantalet eller antalet hushåll i landet väntas under kommande år öka i samma lakt som tidigare. Däremol kommer befolkningens sammansätt­ning att förändras i riklning mot fler gamla och en ökning av andelen mycket gamla.

I denna nya bostadspolitiska situation blir nyproduktionen av bostäder inte längre den helt dominerande frågan. Även om nyproduktion alltjämt är viklig, måste större uppmärksamhel än tidigare ägnas ål hur del befintliga bostadsbeståndet utnyttjas och fördelas och hur det bör värdas, utvecklas och kompletteras. Tyngdpunkten i politiken har förskjutits från bostads­byggnadspolitik till bostadsförsörjningspolitik. Medan de grundläggande bostadssociala målen ligger fast, måsle bostadspolitikens medel inriktas mera på bostädernas fördelning, förvaltning och förnyelse.

 

Prop. 1984/85:142                                                    7

Elt grundläggande inslag i den nyorientering av bostadspolitiken som nu sker är det bostadsförbättringsprogram som antogs av riksdagen i decem­ber 1983. Bostadsförbättringsprogrammel är ell tioårigt program för atl höja kvaliteten i del befinlliga bostadsbeståndet genom att öka insatserna för att underhålla, reparera och bygga om samt hushålla med energi. En viktig utgångspunkt för förnyelsen av bostadsmiljöerna är att öka möjlighe­terna för människor med funktionshinder att leva ell normall liv och att bo kvar i sin invanda miljö. Genom bl.a. ändrade bestämmelser för kommu­nernas bostadsförsörjningsplanering och särskilda insalser för att främja installationer av hissar och öka tillgängligheten i övrigt verkar statsmak­terna för alt bosladsförbättringsålgärderna skall ges en sådan inriktning. Det finns nu skäl atl överväga vad som ytterligare kan göras inom bostads­politiken för atl särskilt stödja gamla, handikappade och långvarigt sjuka.

2.1.2 Socialpolitiken

Socialpolitiken syfiar lill atl ge den enskilde trygghet i olika situationer och därvid lillgodose säväl maleriella behov som behov av personlig värd och omvårdnad. Den ekonomiska tryggheten för den enskilde garanleras genom lagstiftning. Det allmännas insalser för vård och omvårdnad har byggts upp och utvecklats på två frän varandra av tradition skilda områ­den, nämligen socialvården samt hälso- och sjukvården. Ansvarel för socialtjänsten åvilar primärkommunerna. För sjukvården svarar lands­tingskommunerna och de primärkommuner som står uianför landstingsor­ganisationen. Genom lagstiftning och med ekonomiska styrmedel påverkar statsmakterna socialtjänstens saml sjukvårdens inrikining och finansi­ering.

Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen, som trädde i krafl 1981 respektive 1983, sladgar all kommunerna respektive landslingen är skyl­diga att erbjuda den som så behöver stöd, hjälp eller vård. I lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (om­sorgslagen) regleras landstingens ansvar för vissa psykiskt utvecklings­störda.

Inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården finns en gemensam syn på hur vården och omsorgen om gamla, handikappade och långvarigt sjuka skall utformas. Den innebär att de social-, hälso- och sjukvårdspoliliska insatserna bör utformas utifrån principerna om normalisering och självbe­stämmanderätt. Med normalisering avses att insaiserna skall underlätta för den enskilde att bo och verka i sin vanliga miljö under så normala förhål­landen som möjligl. Självbestämmande förutsätter elt differentierat utbud av slöd och service, ur vilket individen själv kan välja, samtidigt som den personliga integriteten respekteras. En annan gmndläggande princip är helhetssynen, som innebär all individens olika behov skall tillgodoses i ell sammanhang och alt människor skall ges inflytande och delaktighet.

 

Prop. 1984/85:142                                                     8

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall vården vara lätt tillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Värden och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. 1 silt anförande till prop. (1981/82:97) om hälso-och sjukvårdslag m.m. framhöll föredragande statsrådet bl.a. alt den all­männa utgångspunkten i hälso- och sjukvärden bör vara atl värd i första hand ges i hemmet och att institutionsvård skall undvikas. En fömtsättning härför är dock atl värdens kvalitet inte ävenlyras. Vidare anfördes atl insfitutionsvård bör bedrivas under så hemliknande och decentraliserade former som möjligl.

Enligt socialtjänstlagen skall även samhällets socialtjänst bygga på re­spekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. I lagen före­skrivs att kommunen genom socialnämnden har del yttersta ansvaret för alt de som vistas i kommunen får del stöd och den hjälp som de behöver. Socialnämnden bör bl.a. genom hjälp i hemmet, färdtjänst och annan service underlätta för den enskilde atl bo hemma och ha konlakler med andra.

Ett betydelsefullt inslag i strävan efter normalisering är atl göra det möjligt för äldre och handikappade att bo kvar i sina bostäder. Det sker genom att de erbjuds stöd och hjälp genom den sociala hemtjänsten, hemsjukvård och annan primärvård. Kommunernas insatser i form av hjälp i hemmet och aktiviteter för gamla och handikappade har ulvecklals kraftigt. Elt nytt bidragssystem för den sociala hemhjälpen som infördes år 1984 (prop. 1983/84:9, SoU 12, rskr 43) ger kommunerna ökad frihet i valet av serviceform för gamla och handikappade.

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en värd på lika villkor för hela befolkningen. Genom ett nytt ersättningssystem från den allmänna försäkringen till sjukvårdshuvudmännen (prop 1983/84:190, SfU 31, rskr 393) fullföljs hälso- och sjukvårdslagens intentioner med inriktning mot primärvård och annan öppen värd. En särskild ersättning lämnas för aU stimulera landstingen till att utveckla hemsjukvården och därmed öka möjligheter för gamla, sjuka och handikappade att bo kvar hemma. Även till en fortsatt ulveckling av öppnare vårdformer inom psykiatrin lämnas särskild ersättning till landstingen.

2.1.3 Handikapp-politiken

I samband med FN:s handikappår 1981 angavs etl av målen för handi­kapp-politiken vara alt nå "full delaktighet och jämlikhet". Detta stämmer väl med målen för den svenska politiken på detta område under 1970- och 1980-talen.

Det råder stor politisk enighet kring de handikapp-politiska målen. Detla kommer till uttryck i det handlingsprogram i handikappfrågor som utarbe­tades av beredningsgruppen för det internationella handikappåret (SOU 1982:46). Företrädarna för samlliga riksdagspartier liksom handikapprö-

 

Prop. 1984/85:142                                                    9

relsens representanter slöder detla handlingsprogram. Regeringen har i skrivelse 1982/83; 131 gett riksdagen tillfälle alt la del av regeringens över­väganden med anledning av programmet (SoU 1982/83: 27, rskr 262).

Synen på människor med funktionshinder grundar sig på uppfattningen om allas lika värde. Goda och ändamålsenliga bostäder, arbele, god hälsa, ekonomisk trygghet, yttrande- och informationsfrihet för alla är viktiga mål för politiken kring vilka det råder slor enighet. Tryggheten och gemen­skapen i samhällel skall omfatta alla medborgare. Människor med funk­tionshinder har samma räll som andra atl få del av välfärden.

I skrivelsen 1982/83:131 lill riksdagen framhöll regeringen bl.a. all arbe­let inom alla samhällsområden måsle ta hänsyn till handikappades situa­lion, problem och behov för att de handikapp-politiska målen skall för­verkligas. Handikapp-politiken är inte skild från annan politik. Arbelet måste utgå från atl handikapp är uttryck för brister i miljö och verksamhel. Föredragande statsrådet framhöll som väsenlligl för tillämpningen av han­dikapp-politiken inom olika samhällsområden all detla synsätt slås fasl. I vad mån en skada eller sjukdom kommer atl utgöra ett handikapp för en människa är således beroende av förhållandena i omgivningen. Detta be­traktelsesätt innebär all de handikappades förhållanden bör förbättras främsl genom anpassning av miljö och verksamhel i samhällel.

2.1.4 Mål och synsätt inom bostadspolitiken

De övergripande mål som jag nyss har redovisal utgår från den grundläg­gande principen att alla människor har samma rättigheter i samhället och skall ges möjligheter till ell meningsfullt liv.

Av belänkandet Bo på egna villkor, som är etl resultat av den första etappen av arbetsgruppens arbete, framgår atl många människor som har funktionshinder på gmnd av sjukdom, skada eller ålder hindras frän alt leva i vanliga bostäder och bosladsområden. Det krävs därför att åtgärder vidtas inom bostadspolitiken för att de skall få möjligheter härtill.

Konsekvenserna för bostadspolitikens del av de övergripande målen är enligt arbetsgruppen atl alla har räll lill frihet och integritet i boendet, rätl till slöd, hjälp och vård i bostadsmiljön samt rätt Ull en god boendestan-dard. Remissinstanserna instämmer i detla synsätt. Även jag delar arbets­gruppens uppfattning. Jag vill dock för tydlighetens skull stryka under att praktiska och ekonomiska förhållanden givetvis bestämmer den takt i vilken målen kan förverkUgas för alla dem som är beroende av stöd, hjälp och värd. Jag är också medveten om all det kan finnas sädana fall dä det inte heller på lång sikt blir möjligt att fulll ut förverkliga dessa mål. Jag kommer i det följande all närmare uiveckla min syn på dessa mål som enligt min mening bör läggas lill gmnd för de bostadspolitiska insatserna för att förbättra boendeförhållandena för gamla, handikappade och lång­varigt sjuka.

 

Prop. 1984/85:142                                                                  10

Jag vill dock först kort beröra vissa begrepp som jag kommer all använ­da i det följande. Arbelsgmppen redogör för olika bostadstyper och/eller omsorgsinsalser för gamla, handikappade och långtidssjuka och konstate­rar all det på senare år har tillkommit en omfattande terminologi på området. Ibland utgår begreppen från skillnader i bostädernas fysiska utformning, ibland från skillnader i den organisatoriska uppläggningen av hjälpinsatserna eller i förhällandet mellan den boende och den huvudman som svarar för hjälpen.

Förekomsten av denna vida begreppsflora leder till behov av att från bostadspolitiska utgångspunkter definiera vissa begrepp.

En distinktion som är nödvändig att göra och som ligger lill gmnd för mina överväganden i det följande är den mellan självständigt boende och instilulionsboende.

Etl självständigt boende förutsälter enligt min mening all bosladen upp­låts med hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt och alt den är väl inlegre­rad i bostadsbebyggelsen saml att stöd, hjälp och vård som ges, lämnas med respekt för den boendes integritet och självbestämmanderätt.

Med stöd, hjälp och värd menar jag hemsjukvård, hemhjälp och annan omsorg och service lill den boende som faller inom socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamhel. Vem som upplåter bostaden eller förekomsten i bostaden av vissa begränsade utrymmen för att tillgodose behoven av stöd, hjälp och vård bör inle tillmätas någon större betydelse.

Jag vill i del här sammanhanget också beröra begreppet gruppbostad (i vissa fall, t.ex. i ett förslag fill ny omsorgslag, som nyligen har överiäm­nats lill lagrådet för granskning, kallat grupphem). 1 gruppbostäder kan de boende ha tillgång fill vissa gemensamma ytor och funktioner. De former av gruppboende som i delta sammanhang är av särskilt intresse är sådana som betingas av gemensamma önskemål om stöd, hjälp och vård i kollek­tiva former.

Det är viktigt att underslryka au självständigt boende kan föreligga också i gmppbostäder. För atl självständigt boende skall föreligga i grupp­bostäder med kollektivt boende krävs emellertid an bostaden har en god standard, alt gruppen inte är för stor och atl de boende - eller i vissa fall deras företrädare - har möjlighet att påverka gruppens sammansättning. Vad som är lämplig storiek och sammansättning på en gmpp som delar bostad är svårt att ange. Förutsättningarna kan vara mycket olika i olika fall.

Jag skall i det följande närmare precisera vad jag menar med dessa tre mål för bostadspolitiken nämligen, rätten lill frihet och integritet i boendet, rällen fill stöd, hjälp och vård i bostadsmiljön och rätten till en god boendestandard. Därefier kommer jag att redovisa min syn på genomfö­randet och på behovet av att följa utvecklingen.

Jag börjar med målet att alla har rält tiU en bostad där friheten och integriteten är skyddad.

 

Prop. 1984/85:142                                                                 11

Arbetsgruppen pekar i belänkandet på alt många människor under läng tid vislas på olika slags institutioner - ålderdomshem, cenirala sjukhem, vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda, mentalsjukhus m. m. - utan all i egentlig mening betraktas som boende. De allra flesta av dem har ingen egen bostad uianför den institution där de vistas. De saknar ofla den grundläggande rätten att rå sig själva och de har bara begränsade möjlighe­ter att umgås med egna vänner och anhöriga och omge sig med egna tillhörigheler. Som regel har de en utrymmes- och utrustningsstandard som är myckel lägre än den minimistandard som annars accepteras i samhället.

Många människor som idag vislas på institutioner skulle kunna lämna institutionerna och bo i en egen bostad. Enligt Landstingsförbundets pa-tientinvenlering skulle cirka 20 % av de mer än 50000 patienterna inom långtidsvärden kunna skrivas ut. Enligt socialstyrelsens bedömningar skul­le 6- 10000 av de cirka 25 000 patienterna inom den psykiatriska värden kunna flytta ul frän institutionerna till en normal boslad om de kunde fä tillräckligt slöd och hjälp av hemtjänsten och av en decentraliserad sjuk­vård.

Atl dessa patienter inte skrivs ut anser arbetsgruppen kan ha flera orsaker: bostaden har avvecklats, bostadsförhållandena är dåliga, primär­vården och hemtjänsten är otillräckligt utbyggda, anhöriga som kan hjälpa till med vård och omvårdnad saknas.

Även boendemiljöns kvalitet har betydelse för möjligheterna till ett egel boende. Brisler i bostadsmiljöns ulformning och tillgänglighet skapar soci­al isolering och gör handikappade mera beroende av hjälp och stöd. Detta förhållande kan enligt arbetsgruppen anses vara bakgrunden till atl bl. a. ca 47000 rörelsehindrade bor på någon form av inslitufion. Under senare år har man böljat uppmärksamma att även svårt rörelsehindrade kan klara ett eget boende. En fömtsättning härför är förutom teknisk anpassning av bosladen alt del finns lillgäng till personlig service. Vad gäller psykiskt utvecklingsstörda har ulflyttnirig från institutioner till någon form av eget boende pågått under flera är och pä mänga häll i landet.

Att ställa upp som mål alt alla skall ha rätl till ett självständigt boende får ganska långtgående konsekvenser för huvudmännen för bostadsförsörj­ningen, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården, eftersom människor har varierande behov av stöd, hjälp och vård. Jag vill i del här sammanhanget underslryka att när rätten till frihet och integritet i boendel tillgodoses, delta naturligtvis inte innebär någon inskränkning i samhällets skyldigheter enligt olika speciallagar gentemot dem som av olika skäl behöver samhäl­lels stöd. Den praktiska innebörden inom bostadspolitikens område av denna målsättning återkommer jag till i samband med att jag tar upp frågan om kommunens ansvar för bostadsförsörjningen (avsnitt 2.2).

Det andra mål sotn enligt min mening följer av samhällets övergripande mål för välfärdspolitiken är att de som behöver stöd och hjälp i sin dagliga

 

Prop. 1984/85:142                                                    12

livsföring eller som mer än lUlfälligl behöver medicinsk eller annan vård har rält atl få sådan hjälp i bostaden.

1 betänkandet konslaleras alt Sverige i jämförelse med de flesla andra länder har elt högl antal inslilulionsplatser i förhållande lill antalet gamla. Arbetsgruppen anser att omsorgen om gamla, handikappade och långlids-sjuka i vårt land fortfarande i alltför hög grad präglas av uppfattningen att ett nära nog totalt omhändertagande är den lämpligasle formen för samhäl­lels omsorg och värd.

De nya lagarna om socialljänslen och hälso- och sjukvärden ger uttryck för ett annat synsätt som har fält utvecklingen atl vända. En ulbyggnad och utveckling av bostadsanknulna och bosladsnära vårdformer pågår nu på mänga håll i landel. Av kommunernas och landslingens planer framgår all resurser och verksamheler för alt öka möjligheterna för gamla, handi­kappade och långtidssjuka atl bo kvar hemma prioriteras alll slarkare.

Förutom de övergripande mål som jag lidigare har redogjort för torde bakgrunden härför även vara överväganden av ekonomisk natur. Kostna­derna för vård och omsorger är höga. Arbetsgruppen anger att insatser för ålderspensionärer år 1981 uppgick till ca 30 miljarder kr. (i 1982 års priser). Den somatiska långtidssjukvärden svarar för 30 % av totalkostnaden me­dan ålderdomshemmen svarar för 18 %.

Med oförändrade förhållanden kan kostnaderna komma att öka avse­värt. Arbetsgruppen anger i elt räkneexempel atl koslnaderna för värd och omsorg om äldre kan öka med drygl en fjärdedel frän 1980-talels början fram till sekelskiftet. Detla kan ske enbari lill följd av utvecklingen av befolknings- och ålderssammansättningen.

Uppgifier om kostnaderna för olika värd- och omsorgsalternativ samt framskrivningen av totalkostnaderna är enligt min mening av inlresse främst mot bakgmnd av att många gamla har fömtsättningar atl klara elt eget boende med stöd, hjälp och vård och att samhällels kostnader härför kan bli lägre. Jag delar också arbetsgruppens uppfatlning alt slutsatsen bör vara atl resurser så långt möjligt bör omfördelas från institutionsvården fill hemtjänsten, hemsjukvården och andra öppna värdformer.

Det står också allt mer klart att många människor med sådana hjälpbe­hov som idag leder lill intagning pä institution skulle mä bättre i en egen bostad. En fömtsättning härför är dock givetvis att bostaden är tillräckligt rymlig, lättillgänglig och bekväm och au tillräcklig vård kan erbjudas där.

För egen del är jag också hell övertygad om all de flesta människor hellre vill bo kvar hemma än flytta till en institution, när de blir gamla eller på annat sätt beroende av stöd och hjälp. De flesta sätter stort värde på en bibehållen självständighet. I ett eget boende kan man undvika den passivi-sering som ofta blir en följd av det mera totala omhändertagande som institutionerna i många fall erbjuder. Också anhöriga och vänner har glädje av all gamla och handikappade bor i en egen bostad, eflersom det underlät­tar och stimulerar ett ömsesidigt umgänge.

 

Prop. 1984/85:142                                                   13

Jag tror inle heller alt man bör underskatta insaiserna för den värd och omsorg som bedrivs uianför de professionella systemen och som ges av anhöriga och vänner. Det är insatser av stort mänskligt värde för dem som ger och får dem. Det är därför väsentligt att samhällets vård och omsorg samt dessa frivilliga anhörig- och väninsatser i ökad utsträckning ses som ett stöd och komplement till varandra. Samtidigt bör man uppmärksamma och underlälta även de insalser som görs inom olika folkrörelser och organisationer. Jag vill i detta sammanhang understryka att det inte är min mening all dessa frivilliga insalser skall vara en fömtsättning för atl gamla, sjuka och handikappade skall kunna bo kvar hemma eller att anhöriga ull följd av bristfällig samhällelig service skall tvingas att äta sig vårdupp­gifter.

Mina överväganden med anledning av detla mål för bostadspolitiken ligger till gmnd för mina förslag i det följande om viss vidgning av tillämp­ningsområdet för slalligl stöd för bostadsanpassning samt om försöksverk­samhet med boendeservice (avsnitt 2.4 respektive 2.6.2).

Det tredje av de mål som bör följa av välfärdspolitiken är att alla människor, oberoende av behovel av stöd, hjälp och vård har rän till en boslad med god lillgänglighet och god utrymmes- och utrustningsstandard i en miljö som ger förulsättningar för ell aklivi dellagande i samhäUsllvel.

Arbetsgmppen pekar på att gamla människor och människor med funk­tionshinder i genomsnitt har sämre bostadsstandard än andra, trots att deras behov av en god bostad i en väl fungerande fysisk och social miljö är särskilt stora.

Av arbetsgmppens redogörelse för boendeförhållandena framgår att de flesta gamla och handikappade bor i vanliga bostäder. Brisler i bostadens och bostadsmiljöns utformning, innehåll och funktion medför dock att sociala kontakler kan försvåras, att många i onödigt hög grad blir beroende av stöd och hjälp från vänner och anhöriga eller från samhällsorganen samt att deras mänskliga resurser dåligt tas till vara. Därtill kommer att många människor som behöver hjälp och stöd vislas pä institutioner, t. ex. ålder­domshem, sjukhem, långvårdskliniker, psykiatriska kliniker och vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda. Dessa institutioner erbjuder ofta en långt sämre kvalilet i boendet än den som för övrigl accepteras i vårl land.

En god utrymmesstandard och fullständig bostadsutmslning är naturligt­vis särskilt viktigt för människor som behöver hjälp och stöd. Goda boen­deförhållanden är ofta en förutsättning för en framgångsrik rehabilitering och för atl människors mentala och fysiska resurser skall kunna tas fill vara. Vidare är del självklart atl människor i behov av hjälp och stöd för en självsländig livsföring i minst lika hög grad som andra vill kunna umgås med anhöriga och vänner.

Rätlen till en god boendestandard avser inte bara förhållandena i den enskilda lägenheten. Ocksä Ullgängligheten till lägenheten och i den yttre miljön har stor betydelse, liksom integreringen i bostadsbebyggelsen i

 

Prop. 1984/85:142                                                    14

övrigl, förekomslen av olika slag av service samt möjligheterna till grann­kontakter, fritidsverksamhet elc.

Del finns en lång rad studier som lalar för att en bostadsmiljö som leder lill social isolering bidrar till psykisk och psykosomatisk ohälsa. Del är särskilt påtagligt för människor med små resurser. Boendemiljöns betydel­se för den psykiska hälsan beror bl. a. på vilka förutsättningar den skapar för social gemenskap. Gemensamma frågor som kan lösas genom kollektiv verksamhet kan vara en sammanhållande krafl mellan de boende som är utvecklande för den sociala gemenskapen i bostadsmiljön.

Detta synsätt ligga till gmnd för mitl förslag om försöksverksamhel med integrerad boendeservice som jag senare kommer att lägga fram (avsnitt 2.6.2). De överväganden som jag redogjorde för lidigare ulgör ocksä motiv för ett statligt bidrag för att öka tillgängligheten i den yttre miljön som jag kommer atl föreslå senare (avsnill 2.5).

Som jag nämnde inledningsvis utgör remissinstansernas yttranden ett slarkt slöd för del synsätt och de mäl som jag nu har redogjort för. Vidare har remissinstanserna samma uppfattning som arbelsgmppen om den önskvärda utvecklingen för atl förbättra boendeförhållandena för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. Mänga framhåller alt de på olika sätl redan medverkar i en sådan utveckling. Ell slort antal remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse med att gamlas, handikappades och långva­rigt sjukas boende nu ägnas ökad uppmärksamhet. Många remissinstanser är också av den uppfattningen att de åtgärder som har föreslagits i betän­kandet — och som jag kommer alt behandla i det följande - kan öka fömlsättningarna för människor med särskilda behov av stöd och hjälp att kunna bo i en egen bostad.

Vissa remissinstanser efterlyser mera ingående analyser, bl.a. av de vårdmässiga och vårdorganisatoriska konsekvenserna. Andra instanser, bl.a. RRV, anser att de ekonomiska konsekvenserna av ett påtagligt ökat kvarboende behöver analyseras ytterligare. RRV anser det inte vara möj­ligl alt la ställning fill arbetsgmppens förslag innan innehållel i olika stödformer och samhällets ansvar härför har klarlagls. SKAF, som tillstyr­ker de mål och utgångspunkter som anges i betänkandet, avslyrker arbets­gruppens förslag lill åtgärder. Förbundet anser atl dessa frägor är av så slor betydelse att de bör hänskjutas fill en parlamenlarisk utredning.

Etl slorl antal remissinslanser påpekar atl inriktningen i social- och bostadspolitiken mot ökat egel boende med slöd och hjälp kommer alt la lång tid att genomföra. Det påpekas också atl den ulveckling som skisseras i betänkandet innebär att stora krav ställs på samordning och samarbete mellan olika verksamheter och huvudmän. Vissa remissinstanser, bl.a. statens institut för byggnadsforskning, befarar atl avvecklingen av inslitu-Uonsplalser kan komma att genomföras snabbare än uppbyggnaden av alternativa vård- och boendeformer, med sämre boende och vård som resullat.

 

prop. 1984/85:142                                                    15

Med anledning av de nu nämnda synpunkterna vill jag framhålla föl­jande.

Det är med Ullfredsställelse som jag noterar samstämmigheten om de grundläggande målen för den sociala bostadspolitiken och om inriklningen av det förändringsarbete som redan pågår på många håll.

Jag har förståelse för remissinsiansernas synpunkler på svårigheterna vid genomförandet och pä behovel av fortsatt ulredning. Jag anser emeller­lid inte att den pågående utvecklingen mot egel boende med slöd och hjälp bör stoppas upp i avvaklan på ytterligare ulredningar. Bakgmnden till mina förslag är att vissa gmpper har en mycket låg boendestandard och jag är inte beredd alt ge avkall pä del grundläggande och sedan lång lid gällande målel för bostadspolitiken att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligl utrustade bostäder av god kvalilet till skäliga koslnader. Att vissa befolkningsgrupper inte skulle omfattas av detta mål är inte förenligt med min syn på solidariteten i ett välfärdssamhälle som vårt. En utveckling av den sociala bostadspolitiken — med uigångspunkt i de rättigheter som jag har angett lidigare — till atl omfatta dem som saknar en egen bostad och dem som behöver stöd och hjälp för sin livsföring kan inte anslå. Ocksä samhällsekonomiska skäl talar enligt min mening för att det inle kan vänta.

För att della mål skall förverkligas för alla krävs del vissa åtgärder inom bostadspolitiken. Det krävs också en närmare samverkan mellan bostads­politiska och socialpolitiska åtgärder på alla nivåer. Enligt vad jag har erfarit pågår sådani samarbete på många håll och med gott resultat.

Jag är medveten om att målet kan uppnäs först på läng sikt. För atl det skall kunna förverkligas krävs elt omfattande förändringsarbete inom flera sektorer. Det kan la olika läng tid att uppnå och det kan bedrivas i olika takt i skilda delar av landet. Del kan också resultera i olika lösningar beroende på lokala behov och fömtsättningar att tillgodose dem.

Detta är en följd av regeringens allmänna politik på olika områden alt föra beslulen till kommunerna och närmare dem som besluten angår. En annan följd härav är emellertid atl det inte är möjligl alt nu överblicka alla organisatoriska och kostnadsmässiga konsekvenser av delta förändrings­arbete. Regeringen och huvudmännen inom de berörda sektorerna bör därför noga följa utvecklingen pä området och dra lärdom av den. Jag vill också erinra om att arbetsgruppens belänkande och de förslag som jag nu lägger fram är en första etapp i delta förändringsarbele. Som en informa­tion kommer jag senare alt redovisa vissa frågor som kräver fortsaita överväganden. I dessa frägor har jag samrått med statsrådet Sigurdsen och cheferna för social- samt civildepartementen.

Sammanfattningsvis anser jag att det i hög grad är brisler i bostäderna, bosladsförsöijningen, de bostadssociala förhållandena samt i boendeservi-cen som leder till instilulionsboende för många gamla, sjuka och handikap­pade. Många människor som egenlligen bara behöver omvårdnad och

 

Prop. 1984/85:142                                                    16

service vislas pä olika insfitufioner, eftersom andra, mer ändamålsenliga, sätt att tillgodose behoven av lämplig boslad samt stöd, hjälp och vård inle står till buds i tillräcklig omfattning. Därför måste enligt min mening åtgärder snabbt inriktas på att avhjälpa dessa brister. Det innebär krav på en förnyelse av våra bostadsområden. Förnyelsen mäste särskilt inriktas pä att öka Ullgängligheten för människor med funktionshinder, atl stärka grannkontakterna och gemenskapen, alt förbättra förvallningen av bygg­nader och anläggningar och atl bygga ut närservicen inom bostadsområde-

2.2 Kommunens ansvar för bostadsförsörjningen

2.2.1 Ansvar för alt alla får en egen bostad av god kvaliiei

Mitt förslag: Bostadsförsöijningslagen skall kompletteras med en be­slämmelse som slår fast kommunens ansvar för att alla i kommunen fär en egen bostad av god kvalitet.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissutfallet beträffande frågan om det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen är positivt. Nära nog alla remissinstan­ser som har yttrai sig i frågan anser att kommunernas bostadsförsörjnings-planering bör avse alla, även dem som på grund av ålder, handikapp eller sjukdom har speciella behov. När det gäller synen på kommunernas re­surser och kompetens anför dock företrädarna för de privata fastighets­ägarna atl det inte är realistiskt att lägga ytterligare uppgifter på den kommunala planeringen, eftersom planeringsberedskapen redan är otill­räcklig i förhållande till statsmakternas ambitioner. Bosladsstyrelsen och Hyresgäslernas Riksförbund anser att den kommunala planeringen ännu inte är tillräckligt aktiv för att önskvärda förändringar skall komma till stånd.

Många remissinstanser är positiva lill en precisering av kommunens ansvar i bostadsförsörjningslagen, bl.a. flertalet kommuner och lands­tingskommuner som har yttrat sig i denna fråga saml de handikappades intresseorganisationer. Svenska kommunförbundel är dock tveksamt till atl detla ansvar lagregleras. Om del ändå sker anser förbundet atl lagpara­grafen bör formuleras i måltermer och inle som en ansvarsparagraf. SKAF ifrågasätter om inte kommunens bosladsförsörjningsansvar redan gäller även gamla, sjuka och handikappade och om en närmare precisering av kommunernas ansvar härvidlag kan innebära någon förbättring.

 

Prop. 1984/85:142                                                             17

Skälen för mitt förslag: Uppgiftsfördelningen mellan slaten och kommuner­na innebär all kommunerna har ansvaret för planeringen och genomföran­det av bostadsförsörjningen, medan statens ansvar avser den lagstiftning och de ekonomisk-politiska åtgärder som behövs för att ge förulsättningar för det nödvändiga byggandet.

Den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen är reglerad i bl.a. bo­sladsförsörjningslagen, som innehåller bestämmelser om kommunernas grundläggande befogenheter och skyldigheter på bostadsförsörjningens område. I lagen åläggs kommunerna att bedriva en fortlöpande bosladsför­söijningsplanering. Planeringen skall komma lill uttryck i etl program som skall antas av kommunfullmäktige och som skall vara kommunernas sam­lade handlingsprogram for bostadsförsörjningen. Programmet utgör också en viklig informationskälla för statsmakterna och är därmed ett underlag för beslut i olika bostadspolitiska frågor av övergripande nalur.

Som jag redan har sagl måsle vi nu ägna större uppmärksamhel än tidigare åt hur del befintliga bostadsbeståndet ulnylljas och fördelas och hur del bör vårdas, utvecklas och kompletteras. Våra planeringsinslm-ment är fortfarande i hög grad inriklade på utbyggnad och nyexploatering. Med anledning av vad Fastighetsägareförbundet har anfört vill jag för egen del framhålla alt en viss nedgång i planeringsaklivitelerna i kommunerna får anses vara naturlig i ett sädant skede av nyorientering som det vi nu befinner oss i. Enligt min mening har kommunerna bäde förmåga och resurser alt motsvara statsmakternas ambitioner. De insatser som krävdes för att genomföra det tioåriga miljonprogrammet under 60- och början av 70-talel visar tydligl att så är fallet. Mina förslag bygger på förvissningen om samma effektiva samarbete mellan statliga organ och kommunema som hittills.

Som jag påpekade inledningsvis har omsorgerna om de gamla, sjuka eller handikappade som behöver stöd, hjälp och vård tidigare präglats av uppfattningen att ett nära nog totalt omhändertagande är den lämpligasle formen för samhällets omsorger. Därför har också planeringen av särskilda bostadstyper och institutioner, t. ex. ålderdomshem, sjukhem, servicehus, tilldragit sig störst inlresse i kommunerna.

I dag vet vi aU det i långt större utsträckning än vad man tidigare har tänkt sig är möjligt för gamla, sjuka och handikappade att bo i vanliga lägenheter i den vanliga bostadsmiljön. Arbetsgruppens genomgång av gällande tekniska och finansiella regler visar att få människor har så specifika krav på bostäder alt de inte kan tillgodoses vid nybyggnad eller vid ombyggnad, eventuellt i kombination med särskild anpassning. För de allra flesta kan behoven således tillgodoses i vanliga bostäder under fömt­sättning all de har en god standard saml all slöd, hjälp och vård i boendet kan ges i erforderlig omfattning.

Jag har tidigare sagt atl ett mål för bostadspolitiken mäste vara atl alla har en egen bostad. Samma uppfattning gav dåvarande chefen för socialde-2    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 142

 

Prop. 1984/85:142                                                    18

partemenlel uttryck för i sitt anförande lill propositionen om socialljänslen (prop. 1979/80:1, s. 300). Gmndtanken i socialtjänstlagen är alt behoven av ändamålsenliga bostäder måste beaktas i kommunernas bostadsförsörj­ningsplanering. Det är också detta synsätt som präglar hälso- och sjuk­vårdslagen. Därav följer atl landslingen skall tillhandahålla sjukhusplatser bara i de fall då vården inle kan beredas i öppna former. Institutionsvården bör bedrivas under sä hemlika och decenlraliserade former som möjligl. Primärvården, som bl. a. innefattar mottagning vid vårdcenlraler och sjuk­vård i hemmen, skall ges förstahandsansvaret för befolkningens hälsa och sjukvård inom ett begränsal geografiskt område.

Det övergripande ansvaret atl tillgodose bostadsbehoven åvilar kom­munstyrelsen enligt kommunallagen (1977: 179). I planeringsansvaret lig­ger all samordna olika facknämnders synpunkler. På socialljänslen an­kommer det bl. a. all medverka i planeringen.

Arbetsgruppen konstaterar emellertid att det som regel inte finns någon utvecklad planering i kommunerna för att främja tillkomsten av bostäder som är lämpade för gamla, sjuka och handikappade, vare sig genom en medvetet styrd ombyggnadsverksamhet eller genom kompletteringsbebyg­gelse i befintliga områden. Denna uppfattning bekräftas indirekt av många remissinslanser och torde enligt min mening i hög grad vara bakgrunden till den påtagliga uppslutningen bakom arbetsgruppens förslag atl slarkare poängtera kommunernas ansvar.

Enligt min mening är det en nödvändig fömtsättning för att boendeför­hållandena för gamla, sjuka och handikappade skall kunna förbällras att kommunerna i sin planering uppmärksammar deras behov, liksom konse­kvenserna för bostadsförsörjningen av en successiv minskning av antalet vårdplatser på institutioner. En bostadsproduktion med om- och nybygg­nad som har inriklningen att stödja dessa gmppers boende i vanliga bostä­der bör fä mycket större omfattning än hittills.

Flera remissinstanser påpekar atl en utveckling i denna riklning är önskvärd men att den också är förenad med påtagliga risker vid en bristfäl­lig samordning mellan kommunens och landstingens åtgärder. Farhågor med denna innebörd har framförts av bl. a. Kommunförbundet, HCK och LO.

En utveckling mot etl självständigt boende får naturligtvis inte innebära att människor, som för sin livsföring är beroende av olika samhällsorgan, överges pä gmnd av oklara ansvarsförhållanden. Människor som på gmnd av ålder, sjukdom eller handikapp hindras från att leva ett normalt liv har dessutom sämre möjligheter att påverka beslutsprocessen i kommunen. Enligt min mening är det angeläget alt allas rätl lill goda boendeförhållan­den kommer till tydligt uttryck i bostadsförsörjningslagen. Del medför bl.a. att olika gruppers behov av bostäder med stöd, hjälp och värd blir föremål för offentlig debatt och att förslagen att fillgodose behoven far en god polifisk förankring.

 

Prop. 1984/85:142                                                                 19

Mot bakgrund av del nu anförda föreslår jag alt 3 § första slyckel i bosladsförsörjningslagen kompletteras så atl där slås fast atl kommunens bostadsförsörjningsplanering skall syfta till att alla i kommunen får en egen bostad av god kvalitet. Den nya beslämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1985.

I klarhetens inlresse vill jag framhålla att med uttrycket "alla i kom­munen" avses inle bara de som är medlemmar av kommunen utan också andra som vislas i kommunen, l.ex. pä institutioner av olika slag. Del innebär atl den kommun där en institution är belägen skall la elt första-handsansvar för atl lillgodose bostadsbehoven hos de patienter som saknar bostad. Med uttrycket "egen bostad av god kvalilet" menar jag en bostad som upplåts på sedvanligt sätl och som har god uirymmesstandard och modern utrustning i en miljö som ger förutsättningar för gemenskap och etl aktivt deltagande i samhällslivet.

Det förhållandet att önskvärda förändringar kan uppnås försl på längre sikt medför atl särskild uppmärksamhet bör ägnas åt vad som kan göras för all förbättra situationen för dem som inte kan få del av förändringarna. Jag tänker då främst på många av dem som redan nu vislas på olika institutio­ner och som inte längre har förutsättningar atl flytta därifrån. Det är nödvändigt att i förändringsarbelet fortlöpande uppmärksamma dessa människors förhållanden och att sträva efter att förbättra levnadsvillkoren också inom institutionerna.

Det är uppenbart att möjligheterna till kvarboende och boende i vanliga bosläder för människor med behov av stöd, hjälp och värd skiljer sig mellan olika bosladsområden och kommundelar. Den kommunala plane­ringen och bostadsförsörjningsåtgärderna för äldre, långvarigt sjuka och handikappade måste bygga pä dels kunskaper om de lokala förutsättning­arna alt lösa uppkommande boslads- och servicebehov saml dels långtgå­ende samordning mellan olika huvudmän, dvs. fastighetsägarna, de kom­munala förvaltningarna och landstinget, för alt genomföra olika åtgärder.

En sådan kunskap fömtsätter ofta en omrädesvis, sektorsövergripande planering baserad pä s. k. bosladssociala inventeringar. Atl planeringen bör bygga på analyser av bl. a. bosladssociala förhållanden i olika bostads­områden har tidigare framhållits i prop. (1977/78:93) om riktlinjer för ansvarsfördelningen inom bostadsförsörjningen m.m. Del bör understry­kas atl bosladssociala inventeringar bör omfatta även dem som bor på institutioner inom kommunen. Det är med tillfredsställelse som jag noterar atl denna syn på behovet av planering delas av flera kommuner och intresseorganisationer.

2.2.2 Samråd med landstingen

Arbetsgmppen föreslår all bosladsförsörjningslagen skall kompletteras med en beslämmelse om skyldighel för kommunen alt samråda med lands-fingskommunen om bostadsförsörjningsplaneringen.

 

Prop. 1984/85:142                                                    20

Behovel av samordning mellan kommunerna och landslingen bekräftas av en majoritet av de remissinslanser som har yttrai sig i frågan. Flera inslanser understryker kommunens roll som samordnare mellan mänga offentliga och privata inlressen i bostadsområdena. Handikapporganisatio­nerna anser att lagregleringen av kommunens samrådsskyldighet bör kun­na förbättra förutsättningarna för samverkan. Några inslanser, bl.a. Svenska kommunförbundet, är dock Iveksamma till behovel att lagreglera kommunens samrådsskyldighet med landstinget. Landsiingsförbundei av­styrker lagreglering och anser atl förslaget rimmar illa med regeringens slrävan att förenkla regler m. m. om relationerna mellan slaten och kom­munerna. Norrköpings kommun anför liknande synpunkter.

Vad jag lidigare har anfört innebär all kommunerna bör la ell större ansvar för bostadsförsörjningen även för befolkningsgrupper med speciella bostadsbehov. Den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen skall där­för bl.a. inbegripa bedömningar av förutsättningarna all bereda dem som vistas på institutioner möjligheter atl få etl självständigt boende. Elt nära samråd med landstinget, andra kommuner, kommunala sektorsorgan, or­ganisationer och enskilda är en förutsättning för att denna planering skall bli meningsfull. Pensionärs- och handikappråden bör kunna spela en aktiv roll i utvecklingen av planeringen.

Landstingets planering av värden, lika väl som kommunens planering av insatserna för stöd och hjälp, förulsäller kunskaper om boendeförhållan­dena. Det gäller bäde de aktuella förhållandena och planerade förändringar i kommunens boslads- och serviceutbud. Den kommunala planeringen utgör således en viktig utgångspunkt för landstingens verksamhetsplane­ring. Kommunernas samråd med landstinget bör bl.a. gälla frågan om landstingets förutsällningar all - med hänsyn lill vårdarbetets krav och till samordningen med hälso- och sjukvårdsverksamheten i övrigl - tillhanda­hålla vård i sådana former att kommunens bostadspolitiska mål kan för­verkligas. Landstingens verksamhel kommer att påverkas starki av den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen som kan fä konsekvenser för säväl driften och personalbehovet som koslnaderna för verksamhelen.

Av det jag nu har sagt följer alt samråd och samverkan mellan kom­muner och landsting är en fömtsättning för att boendeförhållandena för gamla, handikappade och långvarigt sjuka skall kunna förbättras. Det får inte råda någol tvivel om att huvudmännen har ett ömsesidigt ansvar för detta. Jag delar arbetsgmppens uppfattning i denna del. Jag finner emeller­tid i motsats till arbetsgmppen att det inte nu är befogat atl i lag reglera kommunens samrådsskyldighet. Som en information vill jag något kom­mentera grunderna för mitt ställningstagande i denna fråga.

För egen del anserjag att remissutfallet visar att det råder allmän enighet om behovet av samverkan mellan landsting och kommuner både i fråga om insalser för stöd, hjälp och vård till den enskilda människan och i plane­ringen och organisationen av de samlade insatserna.

 

Prop. 1984/85:142                                                                 21

Krav på samverkan slås fast i 8 § hälso- och sjukvårdslagen där det anges att landstingskommunen i planeringen och utvecklingen av hälso-och sjukvården skall samverka med samhällsorgan, organisalioner och enskilda. I propositionen om hälso- och sjukvårdslag m. m. betonas ange­lägenhelen av att planeringen av bl.a. äldreomsorgen sker i samarbete mellan landsting och kommuner mol bakgrund av ett så långt som möjligt gemensamt planeringsunderlag (s. 60).

Vägledning för hur sådan samverkan praktiskt kan ulformas finns i ett antal skrifter som Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundel, soci­alstyrelsen och Spri gemensamt har utarbetat.

Lokala överenskommelser om formerna för samarbetet mellan primär­vården och socialtjänsten inom en kommun föreligger på flera håll. 1 vissa fall har de inneburil atl verksamheten bedrivs med gemensam personal och med omfördelning av skattemedel. Jag vill också påminna om all del sedan 20 år tillbaka bedrivs en förnyelse av psykiatrin i samarbete mellan lands­ting och kommuner som har inneburit all vårdplatserna pä mentalsjukhus har minskal med 14 000.

Samråd är en förutsättning för denna samverkan. Den allmänt rådande insikten om delta och de hittills gjorda erfarenhelerna av samverkan mel­lan huvudmännen pekar enligt min mening pä att det inle finns skäl att nu, som arbelsgmppen föreslär, närmare reglera ansvarsfrågan i denna sam­rådsverksamhet.

Jag vill i della sammanhang även erinra om att formerna för detta samarbete framgent kan komma atl ulvecklas och fördjupas ytterligare. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för civildepartementet att under innevarande riksmöte lägga fram förslag lill en ny lag om kommunalför­bund. Lagförslaget bygger på elt utredningsförslag av stal-kommunbered­ningen. Enligt förslaget kommer kommunerna och landstingskommunerna att erbjudas en enklare form av kommunalförbund som ett alternativ till del hittillsvarande kommunalförbundet. Det nya alternativa kommunalför­bundet kan översiktligt beskrivas som en slags mellankommunal nämnd med ställning som offenfligrätlslig juridisk person. Huvudsyftet är alt främja det inlerkommunala samarbetet.

Frågan om fördjupad samverkan kommun/landsting har ocksä aklualise­rals inom ramen för försöksverksamheten med s. k. frikommuner. I första hand gäller det försök med kommunall ansvar för primärvården, omsorgs-verksamheten och den lokala psykiatrin.

2.2.3 Redovisning lill regeringen

Arbetsgruppen föreslår alt regeringen lar upp överläggningar med Kom­munförbundel och Landstingsförbundet om en särskild redovisning är 1988 av kommunernas planerade åtgärder för atl förbättra bostadsförhål­landena för gamla, handikappade och långvarigt sjuka.

 

Prop. 1984/85:142                                                                  22

Många remissinstanser, bl.a. bostadsstyrelsen, socialstyrelsen, Sveri­ges Folkpensionärers Riksförbund, HCK och flera kommuner, slöder för­slaget. Kommunförbundet anser att inrapportering av uppgifter till staten bör minimeras. Vissa instanser anser all den redovisning som arbetsgrup­pen har föreslagil bör kunna samordnas med redovisningen år 1986 av bosladsförbältringsverksamhelen. Norrköpings kommun anser det tvek­samt om en ny redovisning är 1988 kan tillföra något nytt.

Som en information vill jag redovisa min syn i denna fräga.

I samband med all bostadsförbättringsprogrammel antogs, infördes en bestämmelse i bostadsförsörjningslagen, som ger regeringen möjlighel atl frän kommunerna begära särskilda redovisningar av bostadsförsörjnings­planeringen. Regeringen förklarade vid del tillfället all denna möjlighel skall utnyttjas sä atl en samlad redovisning av kommunernas planering för all genomföra bosiadsförbältringsprogrammet skall lämnas år 1986.

Enligt min uppfattning bör statsmakterna ta ell aktivt ansvar för all bostadsförsörjningen för gamla, handikappade och långvarigt sjuka får den omfallning och inriktning som är nödvändig med hänsyn lill de samhälls­mål som jag har redogjort för. Kommunernas planering för delta bör därför löpande följas upp. Bosladsstyrelsen har enligt sin instruktion ansvar för att följa utvecklingen inom bostadsförsörjningen och uppmärksamma statsmakterna på eventuella behov av åtgärder.

Tidigare i min föredragning har jag redogjort för de farhågor som vissa remissinstanser har gelt uttryck för när del gäller kommunernas möjlighe­ter att tillräckligt snabbi anpassa sig lill de nya krav som de nu slälls inför. Därför är det angeläget att effekterna av den pågående utvecklingen snabbi utvärderas. I delta syfte bör en samlad redovisning göras av de kommunala planerna för att förbällra bostadsförhållandena för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. Därigenom ges också en impuls lill de ansvariga myndigheterna i kommunerna att med förtur ta sig an detta arbete.

Jag är inte beredd all nu redogöra för uppläggningen och innehållet i en sådan redovisning. Det bör lämpligen anstå till dess alt kommunernas bedömningar av förnyelseätgärderna inom ramen för bostadsförbättrings-programmen har utvärderats. Jag avser alt samråda med Kommunförbun­det och Landstingsförbundet i denna fråga och därefter återkomma till regeringen med förslag om bl.a. tidpunkten och närmare riktlinjer för redovisningen.

2.2.4 Försöksverksamhel med friare resursanvändning inom bosladssek-torn

Jag vill i detta sammanhang även beröra arbeisgruppens förslag om en försöksverksamhel med en friare lillämpning av del slalliga bostadsfinan­sieringssystemet. Enligt arbetsgmppen skulle en sådan verksamhet kunna bedrivas inom ramen för försöksverksamheten med ökad kommunal själv­styrelse. Flertalet remissinslanser som behandlar frågan är i huvudsak

 

Prop. 1984/85:142                                                   23

posiiiva. Handikapporganisationerna betonar dock atl den friare resursan­vändningen inte får leda till avsleg från kraven på tillgänglighet.

Våren 1984 godkände riksdagen (prop. 1983/84: 152, KU 32, rskr 368) riktlinjer för en försöksverksamhet med ökad kommunal självstyrelse. 1 propositionen anges nägra huvudområden som bör kunna ingå i försöks­verksamheten. De frågor som berörs gäller bl.a. möjlighelen att använda statsbidragen friare, alt pröva friare former för den kommunala planering­en och atl lämna dispens från vissa föreskrifter som har meddelats av slatliga myndigheter.

I denna försöksverksamhel bör enligt min mening kunna ingå också all pröva möjligheterna till avsleg från vissa regler i det statliga bostadsfinan­sieringssyslemel. Finansieringsreglerna är utformade sä att de skall ge utrymme för olika prioriteringar. Det kan dock inte uteslutas atl de styr byggandet pä ell sätl som inte ger den bästa helhetslösningen i det enskilda fallet. Om en kommun får befogenhet att göra avsteg frän vissa utform­nings- och standardkrav inom finansieringssystemets ram, kan kommuner­na prioritera sädana åtgärder som ger de största effekterna och som är bäst anpassade till de lokala förutsättningarna och behoven, när det gäller atl lillgodose gamlas, handikappades och långvarigt sjukas behov.

En sådan friare resursanvändning bör kunna ge erfarenheler av vilka regler som evenluellt är eller upplevs vara lill hinders för elt ändamålsen­ligt byggande. Den kan också belysa vilka svårigheier som en kommun kan ställas inför vid en friare resursanvändning och vilka åtgärder som bedöms vara särskilt angelägna och värda att prioritera.

Riksdagens beslut med anledning av den förul nämnda propositionen innebär att medgivande om avsteg frän slatliga föreskrifter och om tilldel­ning av medel för projekt inom försöksverksamhetens ram beslutas av regeringen efler ansökan av kommunen. Jag avser atl i etl annat samman­hang återkomma till regeringen i denna fråga.

2.3 Allmänt om bostadsbebyggelsens kvalitet och användbarhet

Arbetsgruppen presenterar en utförlig redogörelse för lekniska och fi­nansiella regler av betydelse för bostadsmiljöns utformning. Gruppens överväganden i denna del utmynnar i ställningstagandet att gällande regler ger goda möjligheter alt åstadkomma en god bostadsstandard även för flertalet människor som på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom har speciella krav pä bostadens utformning.

Många remissinslanser har yttrat sig i dessa frågor i huvudsak i överens­stämmelsen med arbetsgruppens synpunkter. För egen del anser jag all vissa ändringar i del tekniska regelsystemets bestämmelser kan bli ak­luella. Dessulom krävs enligt min mening vissa preciseringar i nu gällande läneregler. Som en information vill jag redogöra för mina överväganden i dessa frågor. Jag vill också meddela aU jag i ett annal sammanhang kom­mer att föreslå regeringen atl ändra vissa föreskrifter med anledning härav.

 

Prop. 1984/85:142                                                    24

2.3.1 Tekniska regler

Byggnadsstadgan (1959:612, omtryckl 1981:873) och Svensk byggnorm (SBN) innehåller en rad krav i fråga om bl.a. byggnaders tillgänglighet, utrymmen och utrustning. Beslämmelserna är generella. De gäller m. a. o. i princip all bostadsbebyggelse, både vid ny- och ombyggnad. De syfiar till all åstadkomma en hög och jämn slandard i bostadsbeståndet i dess helhel. Vid ombyggnad ger reglerna vissa möjligheter atl anpassa kraven lill omständigheterna i del enskilda fallet. Byggbeslämmelserna i SBN är f n. föremål för översyn med anledning av del inom bostadsdepartementet utarbetade förslagel till ny plan- och bygglag.

Arbetsgmppen anser att byggbeslämmelserna ger en tillräckligt god standard och rymlighel i bostäderna även för flertalet människor med funktionsnedsättningar. Inga särskilda normkrav behöver därför införas vad gäller bostäder för gamla, sjuka och handikappade. Enligt arbetsgmp­pens mening behöver inte heller SBN kompletteras med särskilda krav betingade av arbelsmiljöaspekler. Gruppen anser dock all del i samband med översynen av SBN bör övervägas om man inte bör ställa något högre generella krav pä utrymmen i hygienrum och sovmm.

Flera remissinstanser, bl. a. bosladsstyrelsen, planverket, HCK, Hyres­gästernas riksförbund och flera kommuner, delar i huvudsak arbetsgrup­pens uppfattning i fräga om de tekniska reglerna.

Även jag har den uppfattningen atl vi också fortsättningsvis skall sträva efler generellt verkande byggbestämmelser för den hell övervägande delen av de lägenheter som byggs eller byggs om. Speciella krav för bosläder för gamla, handikappade och sjuka bör i princip undvikas. Det är enligt min mening en naturlig följd av den gmndsyn som präglar lagstiftningen inom socialpolitiken och de mål som jag inledningsvis redogjorde för. De bygg­bestämmelser som gäller idag ger en hög boendestandard med god rym­lighet, om de tillämpas fullt ul. Det innebär atl bostäderna är väl använd­bara också för flertalel människor med funktionsnedsättningar.

Generella krav på en god standard bör emellertid inte hindra alt hänsyn las fill fömtsättningarna i det enskilda fallet. Det kan gälla den akluella byggnaden eller området där den är belägen. Möjligheter bör finnas till en flexibel tillämpning av vissa byggbestämmelser. I förslaget till ny plan- och bygglag finns regler som innebär att kommunen genom bestämmelser i en detaljplan skall kunna ställa lägre krav i skilda avseenden för ombyggnader än vad som följer av de generella byggbeslämmelserna. Lägre krav vid ombyggnad fömtsätter enligt förslaget atl bebyggelsen i området ändå kan anses fä långsiktigt godtagbara egenskaper.

2.3.2 Låneregler

Vanliga bostäder och bostadsmiljöer byggs eller byggs om och förbättras lill största delen med hjälp av statliga län och bidrag. Särskilda lyper av bostäder, t. ex. lägenheter i servicehus, gmppbostäder m. m., och gemen-

 

Prop. 1984/85:142                                                   25

samma utrymmen i anslutning till dessa, byggs likaså med statlig finansi­ering. 1 lånesammanhang jämställs med bostäder också vissa bostadsan­knutna gemensamhetsutrymmen för begränsade grupper av hushåll. För län till bostadsutrymmen lämnas räntebidrag. En fömtsättning för atl lo­kaler skall få belånas är i princip all de fyller ell normall behov av boendeservice och i huvudsak är avsedda för dem som bor i områdel. För lån lill lokaler lämnas inle räniebidrag. Reglerna om slatliga lån och ränte­bidrag lill bosläder finns i bostadsfinansieringsförordningen (1947:946).

Arbetsgruppen konstaterar atl finansieringsreglerna ger goda möjlighe­ter att slödja en sådan omstrukturering av vården som följer av de mål som jag inledningsvis redogjorde för. Vissa ändringar och kompletteringar bör dock enligt gruppens mening göras. Jag ålerkommer senare till dessa.

När del gäller vissa nya boendeformer anser arbetsgruppen att förutsätt­ningarna för slalliga lån och bidrag är oklara. Det gäller främsl vissa bosläder som ersättning för långvårdens och psykiatrins institutioner.

Arbelsgmppen föreslär att som villkor för bostadslån skall gälla bl. a. att byggandet skall resultera \ fullvärdiga bosläder, permanenia bosläder och bostäder som medger självsiändigi boende. Vårdinsatsens omfattning bör enligt arbeisgruppens mening inle påverka möjligheterna till slalliga bo­sladslån.

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser överlag att begrep­pet fullvärdig bostad är för oklart för atl det skall kunna läggas till grund för tillämpningen av lånebestämmelsema. Självständigt boende som villkor för bostadslän stöds av flera instanser, bl.a. HCK, Riksförbundet FUB saml vissa kommuner, t. ex. Göteborg och Örebro. Stockholms och Linkö­pings kommuner samt Svenska kommunförbundet befarar atl dessa villkor leder till svårigheter att bygga nya servicehus och bygga om befintliga ålderdomshem med bostadslän.

För egen del vill jag anlägga följande synsätt på de krav som bör ställas för att bostadslån skall lämnas.

Enligt bosladsslyrelsens föreskrifter lill bostadsfinansieringsförordning­en (1974:946, senast ändrad 1984:1044) gäller som villkor för bostadslån bl.a. alt en bostad skall innehålla minst I mm och kök, alternalivi I 1/2 rum och kokvrå. När del gäller gmppbostäder godtas en lägre privat standard, om bostäderna är kompletterade med gemensamma utrymmen. Arbelsgmppen har föreslagil att dessa föreskrifter ersätts av elt krav på att byggandet skall resultera i fullvärdiga bosläder. Som motiv härför har arbelsgmppen angett att valel av utrymmesstandard bör vara en kommu­nal angelägenhet och bedömas utifrån de boendes behov, den fysiska miljöns fömtsättningar och de ekonomiska möjlighetema.

Frågan om utrymmesstandard behandlas av bostadskommittén (Bo 1982:02). Jag vill ändå nu framhålla att för atl det skall vara frågan om en fullvärdig bostad krävs en bostad med alla primära boendefunktioner. Bosladen bör m.a.o. uppfylla alla nu gällande krav i fräga om ytor.

 

Prop. 1984/85:142                                                                  26

utformning, utrustning och tillgänglighet. Förutom att uppfylla dessa krav anser jag att en bostad för att vara fullvärdig också skall vara så väl integrerad i bebyggelsen all de boende får fömtsättningar för delaktighet och gemenskap med andra. Begreppel fullvärdig boslad är - med den innebörd som jag nu har angett - enligt min mening lämpligl att läggas till grund för den ändring i bostadsfinansieringsförordningen som jag kommer alt föreslå.

Del nu sagda innebär all bosläder för gamla, handikappade och lång­tidssjuka bör utformas efter i huvudsak samma regler som gäller för bo­stadsbeståndet i övrigt. Det är elt krav som redan idag ställs för att bosladslån skall lämnas. Vissa villkor måste dock ställas även belräffande bostadens integrering i bebyggelsemiljön. Enligt min mening bör bostads­län normalt inte lämnas lill ombyggnader av exempelvis ålderdomshem och sjukhem som ligger uianför tätort och har dålig tillgång till vanlig boendeservice. Bostadslän för ombyggnad bör alltså i princip lämnas en­dast om bostäderna efter ombyggnad blir i alla avseenden fullvärdiga. Principen om en fullvärdig boslad som villkor för bostadslån bör dock inte hindra att hänsyn tas lill särskilda omständigheler i de enskilda fallen eller till de krav på boendemiljö och bosladsulformning som i vissa fall kan behöva ställas för att säkerställa en god vård. Därmed torde också beho­ven av att anpassa kvalitetskraven till de lokala förutsättningarna i viss utsträckning kunna tillgodoses.

Ett av moliven för att inte acceptera standardskillnader i bostäder är att behoven av bostäder för gamla, handikappade och långtidssjuka kan vari­era mellan olika områden och över tiden. Om gmndläggande krav på bostadsstandard är uppfyllda, kan bostäderna ställas till den ordinarie bostadsmarknadens förfogande utan större ändringar, när behovet av dem för särskilda grupper inte längre föreligger.

Viss flexibilitet i tillämpningen av kravet på fullvärdig bostad bör dock medges i fräga om gmppbostäder. Det kan gälla fördelningen av boende-funktioner på privat respektive kollektiv del av bostaden. Det är dock enligt min mening viktigt atl utvecklingen av olika former av gmppboende följs, så att man får ett erfarenhetsunderlag som kan ligga till gmnd för fortsatta överväganden vad gäller utformning och standard. Information om goda lösningar bör utarbetas. Jag anser att del ligger inom ramen för uppgifterna för bostadsstyrelsens bostadssociala råd att följa denna fråga.

Ell villkor för statliga bostadslån som gäller redan idag är att lån i princip bara lämnas till permanentbostäder (ärsbostäder). Enligt min mening bör denna princip gälla även framgent. Det finns emellertid fall då undantag frän huvudregeln måsle kunna göras. Jag länker då i första hand på s. k. avlastningslägenheter ("sviktlägenheter") och små omvårdnadslägen­heter. Dessa lägenheter är till för att personer som behöver omfattande hjälp och stöd skall kunna vistas där, t.ex. när anhöriga som normalt ger dem den hjälpen behöver en tids vila. Vistelsetiden är i regel begränsad till

 

Prop. 1984/85:142                                                   27

högst någon månad. Även om dessa bostäder inle ulnyttjas som perma-nentbosläder, bör de i länesammanhang jämställas med sådana. Detta torde för övrigl förekomma redan idag, då.lägenheler i vanlig bostadsbe­byggelse ofla hyrs för detla ändamål eller som exempelvis kommunala genomgängsbostäder för utländska medborgare som har sökl asyl i Sveri­ge. En förulsättning för alt lån och räniebidrag skall lämnas bör dock vara alt lägenheterna har en sådan standard alt de kan användas som vanliga bostäder, när behoven ändras. Enligt vad jag har erfarit avser bosladssty­relsen att förtydliga sina tillämpningsföreskrifter så att bosläder för de ändamål som jag nu har angett kan belånas som permanentbostäder.

Som ytterligare ett villkor för statliga bostadslån gäller att självsiändigi boende skall vara garanterat genom direkl upplålelseavlal av normalt slag. Detta gäller dock inle för sådana lägenheter i vanliga bostadsområden som förhyrs eller ägs av en kommun eller ett landsting för att övergångsvis eller permanent användas för personer med psykiskt, fysiskl eller socialt handi­kapp. Med upplålelseavlal av normalt slag avses sedvanliga hyreskontrakt och bostadsrättsupplåtelser. Enligt min mening bör huvudprincipen såle­des även fortsättningsvis vara att bostaden, för atl den skall grunda rätt lill slalliga bosladslån, skall upplåtas på etl sådani sätt att de boende omfattas av samma rättigheter och skyldigheter som boende i allmänhel.

De tre villkor för bostadslån som jag nu har redogjort för är enligt min mening av en sådan betydelse för en utveckling mol bättre boendeförhål­landen för människor i behov av slöd, hjälp och värd att de bör komma till tydligt uttryck i förordningen. Jag avser att i annal sammanhang föreslå regeringen alt ändra förordningen i enlighet härmed. De ändrade reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1985 och gälla i ärenden som kommer in till kommunernas förmedlingsorgan fr. o. m. detta datum.

Att möjligheterna till elt eget boende nu skall förbättras genom ny- och ombyggnad får naluriigtvis inle leda till att bostadsförhållandena försväras för dem som redan har en egen bostad. Det är därför angelägel att erforder­liga förnyelseätgärder planeras omsorgsfullt och atl särskild uppmärksam­het ägnas åt förhållandena för de boende under den tid då förnyelsearbetet genomförs. Enligt min mening bör sädana merkostnader, som uppslår till följd av atl de boende bor kvar i sina lägenheter eller i tillfälliga bostäder i områdel under ombyggnadstiden, kunna belånas pä samma villkor som evakueringskostnader. Enligt vad jag har erfaril avser bosladsstyrelsen all ändra sina tillämpningsföreskrifter så att detta klart framgår.

Enligt bosladsslyrelsens föreskrifier till 24 § bosiadsfinansieringsförord-ningen får tillägg till låneunderlaget för bostäder göras för vissa exlra anordningar för rörelsehindrade m. m., t. ex. trygghetslarm.

I prop. 1983/84:9 om statsbidrag till barnomsorg och social hemhjälp framhöll chefen för socialdepartementet bl.a. atl ett av syftena med det nya statsbidragssystemet var atl öka friheten för kommunerna i valet av serviceform för äldre och handikappade. Han nämnde som exempel alt

 

Prop. 1984/85:142                                                                  28

bidraget kunde användas till atl installera larmanordningar. Riksdagen hade inga erinringar mot vad som anfördes i delta avseende (SoU 12, rskr 43).

Arbetsgruppen påpekar all slaten således genom det nya bidragssyste­met ger ett slöd till installation av larmanordningar. Av denna anledning bör enligt arbeisgruppens uppfattning möjlighelerna att finansiera sädana inslallalioner med statligt bostadsstöd avvecklas.

Förslagel att slopa möjligheten atl finansiera trygghetslarm med bo­stadslån har fått etl blandal gensvar. Bosladsstyrelsen tillstyrker förslaget med hänvisning lill del nya systemel för statsbidrag till social hemhjälp. HSB och några kommuner avstyrker förslaget, de senare med motivering­en att de nya reglerna innebär en kostnadsöverföring till kommunen.

Jag har samma uppfallning i denna fråga som arbetsgruppen. Enligt vad jag har erfarit avser bosladsstyrelsen att ändra sina tillämpningsföreskrif­ter sä all bostadslån och räntebidrag inle längre lämnas för installation av larmanordningar.

De nu nämnda preciseringarna av fillämpningsområdel för det slatliga stödet till bostadsinvesteringar medför enligt min bedömning alt anspråken på medel från statsbudgeten i form av räntebidrag sammantaget kan kom­ma att öka med högsl 1-2 milj. kr. det första året. Med hänsyn till att räniebidrag utbetalas försl sedan byggnadsarbetena är avslutade och bo­stadslånet har belalats ut räknar jag inle med något ökat medelsbehov för budgelåren 1985/86 och 1986/87.

2.4 Individuell bostadsanpassning

2.4.1 Bostadsanpassning med hänsyn lill såväl den handikappade som hushållsmedlem eller hjälpare

Mitl förslag: Bostadsanpassningsbidrag skall lämnas även för sådana kostnader som uppkommer på grund av att anpassningsåtgärderna inte väsentligt skall försvåra bostadens användning för övriga medlemmar av den handikappades hushåll eller för andra som regelbundet hjälper den handikappade.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har berört frågan, bl.a. arbe­tarskyddsstyrelsen och vissa kommuner, har tillstyrkt den föreslagna ut­vidgningen av tillämpningsområdel.

Skälen för mitt förslag: Idag lämnas bostadsanpassningsbidrag enligt för­ordningen (1982:639) om bostadsanpassningsbidrag för sådana individuel­la anpassningsåtgärder inom och i anslulning till en bostadslägenhet som

 

Prop. 1984/85:142                                                                 29

behövs för alt den skall vara ändamålsenlig som bostad för den handikap­pade. Bidrag lämnas med elt belopp som motsvarar skälig kostnad för anpassningsätgärden.

Kravet på skälig kostnad kan emellertid leda till all vissa anpassningsål­gärder uiförs på etl sätt som försvårar förhållandena för anhöriga, hem­tjänstens personal eller andra som hjälper den handikappade i bostaden. Så kan vara fallet t. ex. vid installation av trapplLft eller inredning av kök för en rullstolsbunden. Det billigaste utförande kan i dessa fall innebära att andra boende får svårt att använda trappan på ett ur säkerhetssynpunkt godtagbart sätt eller arbeta i köket på grund av atl bänkhöjderna är för låga.

Vid bedömning av vad som skall anses vara skälig kostnad bör därför, enligt min mening, hänsyn ocksä las lill atl åigärden bör utformas på ett sådani sätt alt bostaden kan användas även av icke handikappade medlem­mar av den handikappades hushåll eller av en person som regelbundet hjälper den handikappade i bostaden. Tillämpningsområdel för statligt stöd till bostadsanpassning bör därför vidgas i delta avseende.

Jag räknar med att anspråken pä medel i form av bostadsanpassningsbi­drag kommer all öka med högsl I milj. kr. per är till följd av mitl förslag.

2.4.2 Slatligl stöd lill anpassning av bostäder för avlösning

Mitt förslag: Bostadsanpassningsbidrag skall kunna lämnas även för anpassningsåtgärder i bostäder som används för avlösning.

Arbetsgruppens förslag: Överensslämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: Nära nog samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan, bl. a. Riksförbundet FUB saml Norrboltens läns landsting, tillstyr­ker den föreslagna ulvidgningen av tillämpningsområdet. DHR avstyrker och kräver i stället en ulbyggnad av lägenheler med service dygnet runt.

Skälen för mitt förslag: Slatligl stöd för anpassning lämnas f. n. endast när del är frågan om permanenlbostäder som bebos av personer med funk­tionsnedsättningar. Avsteg från denna beslämmelse kan göras i tvä fall. Om föräldrar till ett handikappat barn inte bor tillsammans men har gemen­sam vårdnad om barnet, kan båda fä sina bosläder anpassade. Vidare lämnas bidrag för anpassning av s. k. avlaslningsfamiljers bosläder. Med avlastningsfamilj avses i detla sammanhang en eller flera personer som regelbundet tar hand om elt svårt handikappat barn i sin bostad.

Många vuxna, svårt handikappade har inle möjlighel alt bo eller vistas i exempelvis föräldrars eller barns hem på grund av alt dessa bosläder inle är handikappanpassade och eftersom stöd för anpassning av sådana boslä­der inte kan lämnas enligt gällande bestämmelser.

 

Prop. 1984/85:142                                                                  30

Som ett led i normaliseringssträvandena bör kontakter mellan handikap­pade och andra underlättas. Dessulom är det, som jag tidigare har framhål­lit, viktigt alt stödja anhörigas och andra närslåendes medverkan i om-sorgsarbetel.

Jag anser därför att lillämpningsområdet för statens slöd till bostadsan­passning bör vidgas sä att del blir möjligl att lämna bidrag och lån för anpassning av alla bostäder för permanent bmk där en svårt handikappad person regelbundet vistas under vissa perioder. En förulsättning bör dock vara dels all det gäller svåra funktionsnedsättningar, dels att den handikap­pades periodiska vistelse i en sådan bostad bedöms vara regelbunden och av långsiktig karakiär.

Jag vill med anledning av DHR:s yllrande understryka alt bostäder för avlösning bör ses som elt komplement till och inte som en ersättning för permanenta bosläder för människor med behov av slöd och hjälp.

Vidgningen av tillämpningsområdet bör ske den 1 juli 1985 och gälla i ärenden som kommer in till kommunernas förmedlingsorgan fr. o. m. detta datum.

Jag beräknar att statens kostnader i form av bosladsanpassningsbidrag ökar med ca I milj. kr. per år lill följd av förslaget. Ökningen av medelsan­språken uppkommer dock först fr. o. m. budgelåret 1986/87.

2.4.3 Utvärdering av kommunens räll atl beslula om bostadsanpassnings­bidrag m.m.

I prop. (1981/82:126) om vissa ändringar i reglerna om stöd för individu­ell handikappanpassning av bostäder m.m. uttalade föredraganden bl.a. (s.l6) alt en utvärdering borde ske av effekterna av de föreslagna ändring­arna i fråga om bostadsanpassningsbidrag och av förslagel att beslutande-rätlen i vissa bidragsärenden skall ligga hos kommunens förmedlingsorgan. En ulvärdering borde enligt föredraganden göras bl. a. för all ge underlag för en bedömning av om kommuner och landsting bör svara för en viss del av kostnaderna för slödet.

Arbetsgmppen redovisar i belänkandel sin syn på frågan om kommunall kostnadsansvar. Gruppen anser att kommunerna är bäst lämpade atl svara för beslulen om bosladsanpassning och alt de också bör ha ett ekonomiskt ansvar för de beslut som fattas. Ell slort antal remissinstanser har yttrat sig med anledning härav. De är genomgående negativt inställda till etl kommunalt kostnadsansvar.

Den kommunala beslutanderätten har nu gällt sedan den 1 januari 1984. Tiden är nu enligt min mening mogen för att genomföra den ulvärdering som förutskickades i den nyss nämnda propositionen. Utvärderingen bör göras av bosladsstyrelsen. Enligt vad jag har erfarit har bostadsstyrelsen redan påbörjat planeringen härför. När utvärderingen är genomförd avser jag att återkomma till regeringen bl. a. i fräga om det framtida kostnadsan­svaret.

 

Prop. 1984/85:142                                                            31

2.4.4 Översyn av reglerna för bostadsanpassning för atl underlälta kvar­boende

Arbetsgmppen föreslär i betänkandet att möjligheterna att systematiskt och i förebyggande syfte förbättra handikappanpassningen av bostäder och närmiljö ulreds. Få remissinslanser har yttrat sig med anledning härav.

Som jag tidigare nämnde lämnas bostadsanpassningsbidrag till sädana anpassningsålgärder inom och i anslutning lill en bostadslägenhet som behövs för att den skall vara ändamålsenlig som boslad för den handikap­pade. Bl. a. krävs det således att det finns ett aktuellt behov av anpassning och atl behovel kan anses vara av långvarig eller bestående art. Bidrag lämnas också för åtgärder som behövs för att underlätta utvecklingen mot elt självständigt liv i en egen boslad. Bosladsanpassningsbidrag fömtsätter således alt handikapp redan föreligger.

Åldrandet medför normalt funktionsnedsättningar. Gamla möter med stigande ålder ökade svårigheter alt bo kvar i sin bostad. Svårigheterna är påtagliga för många gamla innan handikappet blir sä omfallande att en anpassning av bostaden måste göras för att den skall vara ändamålsenlig för den boende. Möjligheten atl i tid kunna göra vissa förbättringar i bosladen kan ofta vara utslagsgivande för en gammal människas möjlighe­ter atl bo kvar i sin boslad och sköta sig själv. Det är som regel fråga om enklare åtgärder, t. ex. anordnande av särskilt utformade ledstänger, hand­tag, strömbrytare o. d. Det är dessutom ofta ålgärder som vidias i samband med en senare anpassning av bosladen.

Med hänsyn till strävan att underlätta eget boende och kvarboende är del vikligt all ålgärder för anpassning av boendemiljön kan sättas in i lid. Det är enligt min mening därför önskvärt att bostadsanpassningsbidrag kan lämnas för alt anpassa bostaden för en boende med begynnande funktions­nedsättningar som på sikt kan leda till beslående handikapp. Jag anser därför att en vidgning av tillämpningsområdet för bostadsanpassningsbi­draget bör övervägas. Jag avser atl i annal sammanhang föreslå regeringen atl bostadsstyrelsen får i uppdrag att bl. a. utreda formerna för statens slöd till handikappanpassning av bosläder och närmiljö i dessa avseenden.

2.4.5 Återställning av anpassad bostad

Mitt förslag: Elt statligt bidrag skall lämnas för återställning av åtgärder för bostadsanpassning i flerbosladshus och i småhus som upplåts med hyresrätt. Bidragel skall lämnas för ålgärder som har utförts med slat­ligt stöd till bostadsanpassning. Vad gäller åtgärder som har vidlagits inom en lägenhet lämnas bidrag endasl i de fall lägenheten upplåts med hyresrätt. I sädana fall skall som villkor för bidrag dock gälla atl kommunen har erhållit anvisningsräit till lägenheten. Slatligt bidrag lämnas bara under förutsättning att kommunen bidrar med minst hälf­ten av den kostnad som kommunen har godkäni. Slatligl bidrag lämnas endast om den av kommunen godkända kostnaden översiiger 5 000 kr.

 

Prop. 1984/85:142                                                    32

Arbetsgruppens förslag: Överensslämmer i stort med mill men innebär atl bidrag lämnas om kostnaderna överstiger 1000 kr.

Remissinstanserna: Remissutfallet är övervägande posilivt. Länsstyrelser­na i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län samt Eskilstuna kommun är dock Iveksamma till behovel av bidrag. Flera kommuner, bl.a. Linköping och Skellefteå, anser alt bidraget helt skall betalas av staten. RRV däremol finner det naturligt atl kommunerna på egen hand bär kostnaderna för bidragel. Eskilsluna kommun befarar all regeln om kommunal anvisnings­räit kan leda till onödig byråkrati. Kommunalarbetareförbundet avstyrker med hänvisning till atl förbundet anser atl kommunen bör förhyra lägen­heter där hyresvärden inle vill medverka lill handikappanpassningen. Bo­sladsstyrelsen anser att bidragsgivningen bör vara restriktiv. Med hänsyn till de villkor som är förknippade med bidraget och av adminislraliva skäl anser styrelsen att den nedre gränsen för koslnader som kan ersättas bör vara 5 000 kr.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande bestämmelser är det en förutsätt­ning för bostadsanpassningsbidrag atl fastighetsägaren skriflUgen medger alt den handikappade inle skall behöva återställa lägenheten i ursprungligt skick vid avflyttning eller i annal fall. 1 flera fall har fastighetsägare inte anseti sig kunna tillgodose detta krav. Följden härav har blivit att anpass­ning inte har skett och att den handikappade har tvingats flytta.

Frågan behandlades senast i samband med översynen av bidragssyste­met (Ds Bo 1981:5). Nägon ändring av bestämmelserna ansågs dä inte erforderlig. Situationen ter sig dock annorlunda i dag. Om målet att gamla, handikappade och sjuka skall bo i egna bostäder skall främjas, behöver allt fler anpassningsätgärder vidtas i bostäder, bosladshus och boendemiljöer.

Enligt min mening är det främsta skälel lill att en fastighetsägare motsät­ter sig all anpassningsåtgärder vidias all han ibland kan drabbas av slora koslnader för att återställa en lägenhet i normalskick. Om fastighetsägarna kan erbjudas ersällning för större återställnings kostnader, borde möjlighe­terna atl erhålla medgivande lill anpassning underlättas väsentligt. Därmed kan fler människor med svåra funktionshinder fä möjlighet inte bara lill en egen bostad utan till etl självständigt boende med eget kontrakt.

Jag anser därför att ell bidrag för ålerställning av sädan anpassning som har gjorts inom eller i anslutning lill den handikappades bostad bör införas. Som förutsättning för återställningsbidraget bör gälla att bosladsanpass­ningsbidrag har lämnats.

Många åtgärder för individuell handikappanpassning kan vara till fördel även för andra boende med eller utan funktionshinder. Återställning av en anpassad bostad bör naturligtvis ske endast om den utförda anpassningen är till nackdel för andra boende. När den anpassade bostaden blir hyresle-dig bör möjlighelen atl anvisa denna lill bostadssökanden därför försl

 

Prop. 1984/85:142                                                                 33

prövas. Enligt min mening bör kommunen således fä anvisningsräit lill lägenhelen. Om kommunen vid den lidpunkl då den anpassade lägenhelen blir ledig inte har kunnat anvisa den lill en annan person bör fastighets­ägaren under vissa förulsällningar kunna få ett ålerställningsbidrag.

Med hänsyn lill bidragels syfte anserjag det inle motiverat att bidrag lämnas för bostäder som upplåts med äganderätt eller bostadsrätt. Ocksä i en bostadsrättsförening kan emellerlid svårigheter uppstå att genomföra en anpassning lill följd av alt ålerslällningskosinaderna kan bli belungande för föreningen. Jag anser därför alt även en bostadsrättsförening skall kunna få bidrag men då enbart för ålerställning av sådana anpassningsåtgärder som har gjorts för atl den handikappade skall komma in i och ul ur bostaden samt för atl underlälta förflyttningen till och från husel eller inom lomlen. Krav på anvisningsrätt blir därmed inte aktuellt.

Med hänsyn till vad jag nyss har framhållit föreslår jag alt etl statligt bidrag införs för återställning av åtgärder för bosladsanpasssning. Del bör ankomma på kommunernas förmedlingsorgan atl besluta i ärenden av denna typ.

Det är enligt min mening rimligl att kommunerna också tar del i det ekonomiska ansvaret för dessa bidrag som de ges ell så slorl inflytande över. En förutsättning för ell slatligt ålerställningsbidrag bör därför vara atl kommunen lämnar ett lika stort bidrag. Det statliga bidraget bör därför ulbelalas till kommunen med ell belopp molsvarande 50 % av de kostnader för återställningsätgärderna som kommunen godkänt. Bidraget bör utbeta­las när återslällningsarbelena har utförts och godkänts av kommunen. Jag delar bosladsslyrelsens uppfatlning att bidrag bör lämnas endasl om åter-ställningskoslnaderna överstiger 5 000 kr.

Reglerna om ålerställningsbidrag bör träda i kraft den I juli 1985. Jag beräknar statens kostnader för ålerslällningsbidragel lill ca 5 milj.kr. per år. Kommunernas koslnader blir lika slora. Jag förordar atl medel för ändamälel anvisas under anslaget B 8. Viss bostadsförbättringsverksamhet m.m.

2.5 Tillgängligheten i den yttre miljön

Mitt förslag: Etl statligt bidrag skall införas för tillgänglighetsskapande åtgärder på kvartersmark. Bidraget skall lämnas med ett belopp som motsvarar högst 30 % av kostnaden. Beslut om bidrag meddelas av regeringen. En medelsram om 10 milj. kr. ärligen skall faslslällas för ändamålet.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens föreslag överenstämmer i huvud­sak med milt. Gruppen har dock som yllerligare villkor föreslagil att kommunen skall ha upprättat en lillgänglighelsplan för det berörda bo­stadsområdet saml att kommunen bidrar med minst 20% av kostnaden. 3    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 142

 

Prop. 1984/85:142                                                              34

Remissinstanserna: Flertalel av de remissinslanser som har yttrat sig i frågan, bl. a. AMS, HCK och DHR saml flera kommuner, anser alt frågan om förbättrad tillgänglighet i den yttre miljön är angelägen. När del gäller finansieringsformen och administrationen av bidragel finns en del kriliska synpunkler. Vissa remissinstanser, l.ex. socialstyrelsen och Fastighets­ägareförbundet, anser, bl. a. med hänsyn till de adminislrativa svårigheter­na med ytterligare ett bidragssystem, all tillämpningsområdet för det nuva­rande hissbidragel bör utvidgas att gälla även åtgärder på tomtmark. Bo­sladsstyrelsen förordar av främsl administrativa skäl alt miljöförbättrings-bidraget ges en vidgad lillämpning och all ramen för detta utökas i molsva­rande omfattning.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har framhållit är det angeläget att inte bara bostäderna anpassas för alt främja kvarboende. Behovet av anpassning gäller i hög grad också den omgivande miljön. Åtgärder för all förbättra tillgängligheten vidtas som regel endast i samband med ombygg­nad. Ombyggnad genomförs faslighelsvis och i de flesta fall ulan samord­ning av lidpunkten för ombyggnad. Därför lorde stora delar av bostadsbe­byggelsen och viktiga bostadskomplement, säsom butikslokaler, fritidslo­kaler och liknande, inte komma atl förbättras i detta avseende under förhållandevis lång tid.

Det är enligt min mening önskvärt alt ålgärder vidias för alt förbättra tillgängligheten i den ytlre miljön. Jag anser därför, liksom remissinslan­serna, alt en stimulans för sådana åtgärder bör införas. Jag föreslär därför ell statligt bidrag för tillgänglighetsskapande ålgärder i den yttre miljön.

Bidraget bör slimulera till samordnade insatser för all göra bostadsmil­jön som helhet inom flera bostadskvarter eller ett bostadsområde tillgäng­lig och användbar för personer vilkas rörelse- eller orienteringsförmäga är nedsatt till följd av ålder, sjukdom eller handikapp. Bidraget bör således avse generella åtgärder som vidias samordnat, oftast av flera fastighetsäga­re, t. ex. för att underlätta förflyttningar mellan bostadshusens entréer och till olika fritids- och servicelokaler i området. Det bör alltså inte lämnas för individuella anpassningsåtgärder inom en fastighet för en viss person eller en viss grupp av handikappade. Bidraget avser ålgärder på kvarlersmark för bostadsändamål. Bidrag bör således inte lämnas för åtgärder på park­mark eller gatumark i kommunens ägo eller på områden för allmänl ända­mål.

Bidrag bör lämnas högst med etl belopp som motsvarar 30 % av den godkända kostnaden för åtgärderna. Ålerslående del bör falla pä fastig­hetsägaren. I de flesla fall lorde bosladslån kunna lämnas. Kommunerna torde i vissa fall få ta ett ekonomiskl ansvar för att åtgärderna genomförs. Del anserjag för egen del kan vara mofiverat med hänsyn till de besparing­ar som kommunerna kan göra när tillgängligheten inom ell område ökar och möjlighelerna till självständigt boende förbättras. I vissa fall lorde

 

Prop. 1984/85:142                                                   35

även faslighelsägare kunna avkrävas ersättning för kostnader för vissa förbättringsåtgärder på kommunal mark.

Någol krav på kommunal lillgånglighetsplanering anserjag i molsals till arbetsgruppen inte nödvändigt all ställa nu, eftersom del bör ligga i kom­munens egel intresse atl göra sådana samlade överväganden.

Ansökan om bidrag bör göras av kommunen för de av kommunen godkända ålgärderna och koslnaderna härför.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt föreslår jag atl ett statligt bidrag införs för tillgänglighetsskapande ålgärder på kvartersmark. Bidraget skall lämnas till kommunen på ansökan av denna och med etl belopp som motsvarar högsl 30 % av den godkända koslnaden. Bidraget bör belalas ul när ålgärderna har vidtagits. En ram pä 10 milj. kr. årligen bör fastställas för detla ändamål.

Vissa remissinstanser har påtalat nackdelarna ur adminislraliv synpunkt med en ny bidragsform. I viss utsträckning kan jag ha förståelse för dessa synpunkter. Efter närmare överväganden har jag dock funnit att nu gällan­de bidragsformer inle kan utnyttjas för ett bidrag av denna typ.

Enligt min uppfattning torde sådana tillgänglighetsproblem i den yttre miljön som här avses i slor utsträckning sammanfalla med andra förnyelse­problem i äldre bostadsområden, t. ex. problem med handikappanpassning och lillgänglighet i bostäderna, bristfälligt utbud av service m.m. Pro­blemen uppträder alltså vanligtvis inom sådana områden där kommunerna har anledning atl göra mer samlade överväganden i fräga om förnyelse, bosladsförbätlring och andra åtgärder för att underlätta etl självständigt boende för gamla, sjuka och handikappade. Jag har lidigare i flera sam­manhang poängterat belydelsen av samordning och helhetssyn områdesvis när det gäller åtgärder för alt förbättra boendeförhållandena. Det föreslag­na bidraget kan i hög grad ses som ett stimulansbidrag för en områdesvis, sektorsövergripande planering. Jag anser alt detta talar för att bidraget administrativt knyts samman med frågorna om planering för och försök med integrerad boendeservice i bostadsområdena som jag kommer att behandla senare (avsnitt 2.6.3). Enligt min mening kan detta bidra lill atl både planering och försöksverksamhel vinner i inlresse och effekiiviiel.

Ansökan om bidrag bör prövas av regeringen. Mot bakgrund av vad jag nu har anförl anserjag all bidragsärenden tills vidare skall beredas av den delegation för försöksverksamhel med boendeservice som jag senare kom­mer att föreslå regeringen alt inrätta.

Avslutningsvis vill jag framhålla, vilket också AMS har anförl i sitt yttrande, atl upprustnings- och ombyggnadsarbeten som främjar tillgäng­ligheten i den yttre miljön lämpar sig väl att användas i sysselsättningsska­pande syfte.

Medel för ändamålet bör anvisas under anslag B 8. Viss bostadsförbätt­ringsverksamhet m. m. Jag räknar dock inle med att några utbetalningar kommer atl ske under budgetårel 1985/86. Till frågan om medel för utbe-

 

Prop. 1984/85:142                                                    36

lalning av bidrag under budgetårel 1986/87 återkommer jag i samband med budgetpropositionen för detta budgetår.

2.6 Boendeservice

2.6.1  Utrymmen Jör boendeservice

Arbetsgruppen redovisar i belänkandet vissa överväganden belräffande möjligheterna all fä räniebidrag för län lill vissa gemensamma utrymmen. Arbetsgruppen anser aU räntebidrag bör lämnas endasl för lån till sådana utrymmen som ingår i hyresförhållandet, bostadsupplålelsen eller dylikt och betalas av de boende via hyran eller avgiften för bostaden.

Som en informalion vill jag redogöra för remissinstansernas uppfattning­ar och för min syn på denna fräga.

Flerlalel remissinstanser, l.ex. bostadsstyrelsen, socialstyrelsen. Kom­munförbundet, LO, HSB saml flera kommuner, motsätter sig inskränk­ningar i möjligheterna alt erhålla bosladslån med räntebidrag för servicelo­kaler. RRV och Fastighetsägareförbundet tillstyrker förslaget. Förbundet anser att förslaget innebär att villkoren på lokalhyresmarknaden blir mera likvärdiga.

Enligt nu gällande bestämmelser lämnas räniebidrag för lån till vissa bostadsanknutna gemensamhetsutrymmen för begränsade grupper av hus­håll. Som villkor för räniebidrag gäller enligt bosladsslyrelsens föreskrifter att utrymmena fär betjäna högsl 100 hushåll och ha en yta motsvarande högsl 10 m' per lägenhet.

Enligt vad jag har erfaril har många av dessa gemensamhetsutrymmen tagils i anspråk som kommunala servicelokaler. För egen del anserjag inle alt detta slär i överensstämmelse med gällande beslämmelser. Räniebidrag bör inle lämnas för lån som avser lokaler av detla slag. Syflel med räntebi­draget är främst att hålla nere hushållens bostadskostnader. Som grund­princip bör därför enligt min mening gälla att rällen lill räntebidrag förbe­hålls sådana gemensamma utrymmen som omfattas av upplåtelseavlalet belräffande bostadslägenheterna. Som regel torde del vara fråga om utrymmen som utgör nalurliga komplement till ordinära bostäder, t.ex. tvättstugor eller närlokaler, som de boende förfogar över. Det kan också gälla boendefunktioner som har brutits ul ur den individuella bosladen och förts samman lill gemensamma funktioner för de boende. Grundprincipen innebär att räntebidrag bör medges bara för utrymmen för vilka de boende betalar hyra eller liknande.

För tydlighetens skull vill jag framhålla atl denna princip inte innebär någon inskränkning i möjligheterna all erhålla räntebidrag för lån till bo­stadskomplement i form av t.ex. gemensamma tvättstugor, kök. matrum eller andra lokaler och utrymmen för vilka koslnaderna tas ul av de boende i form av hyra eller avgift för bostaden. Däremot skall räntebidrag inle lämnas för län som avser lokaler av typen restaurang, restaurangkök samt

 

Prop. 1984/85:142                                                   37

lokaler för förmedling av varor eller tjänster, t.ex. hår- och fotvård, personallokaler, reception o. d.

Jag avser alt i annat sammanhang återkomma lill regeringen med förslag till en precisering av bestämmelserna i bostadsfinansieringsförordningen i det nu berörda avseendet.

Den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna bör gälla för projekt som har fortskridit så långt atl koslnadsförulsättningarna inte kan ändras utan att allvarliga olägenheter uppkommer. Den precisering av bestämmel­serna som jag avser att föreslå regeringen bör därför komma i tillämpning först den 1 januari 1986 och gälla i ärenden i vilka ansökan om lån ges in till förmedlingsorganet efter utgången av år 1985.

Nya beslämmelser med den innebörd som jag nu har angett medför besparingar för slalen. Jag beräknar att de uppgår lill 5-lOmilj.kr. del försia året. Besparingarna ökar för varje år. Efter fem är kan besparingen beräknas uppgå till 25-50milj.kr. och totalt för en femårsperiod till 75-150 milj. kr.

2.6.2 Försöksverksamhet med boendeservice

Mitt förslag: Försöksverksamhet skall bedrivas med slatligt bidrag för att stimulera till uppbyggnad av integrerad boendeservice. Bidraget skall vara elt engångsbidrag för att täcka en del av investerings-och/eller driftskostnaderna under ett inledningsskede. Försöksverk­samheten skall bedrivas under fem är. Beslut om bidrag meddelas av regeringen. En medelsram på 10 milj.kr. per år skall fastställas för ändamålet.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinslanser som har yttrat sig i frågan är positiva Ull en försöksverksamhet och till atl ett statligt bidrag lämnas. Nägra inslanser befarar dock en ulveckling mot flera parter och oklara ansvarsförhållanden i omsorgsarbetet. Vissa, bl.a. TCO, Hyresgäslernas riksförbund. Fastighetsägareförbundet samt några kommuner, stödjer för­slagel med motivet att bidraget kan slimulera en ulveckling mol bättre samordning av resurserna och minskad sektorisering.

Skälen för mitt förslag: Jag vill inledningsvis underslryka att jag fäster stort avseende vid de invändningar som har sin grund i frågan om ansvarsförhål­landena. Jag vill betona alt välfärdssamhällets uppgift är atl svara för all människor får del stöd och den hjälp och vård som de behöver. Mina överväganden, som jag redogjorde för inledningsvis, innebär elt förtydli­gande i dessa avseenden. Samtidigt finner jag del också angelägel atl 4    Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 142

 

Prop. 1984/85:142                                                    38

slödja en utveckling som innebär att människor fär så slor valfrihet som möjligl när del gäller formen och omfattningen av den hjälp för självsländig livsföring som de behöver.

En bra boendeservice är en av de viktigaste förutsättningarna för en självständig livsföring. Servicen är också en viktig del av del sociala nätverket.

Brisl på god närservice påverkar starkt behovel av hemtjänst och annan kommunal service. Etl områdes olika servicesystem är ömsesidigt beroen­de; brister i etl utbud påverkar efterfrågan i ell annat. När l.ex. kvarters-bufiken slår igen, ökar belastningen på den sociala hemtjänsten. När servicehuset öppnar matservering, mäste bostadsområdets restaurang slänga etc.

En annan viktig förutsättning för atl gamla, handikappade och långlids-sjuka skall vilja och kunna bo i vanliga bostäder är atl de, liksom deras anhöriga, inte känner någon risk för isolering och otrygghet. En rad under­sökningar och de prakfiska erfarenheter som har vunnits genom de senaste årens satsningar på kvarboende och öppenvård visar enligt min mening på belydelsen av den sociala miljön och av möjlighelerna alt snabbi kunna få den hjälp som man behöver.

Samtidigt kan vi konstatera alt utvecklingen under de senaste åren har inneburit att såväl närservicen som de sociala nätverken hartunnats ut och att ensamhet och isolering har blivit etl stort och växande problem. Dess­utom har den kommunala verksamheten blivit påtagligt sektoriserad även pä bostadsomrädesnivå med olika utbud riktade mot olika gmpper.

Den här utvecklingen är oroande från bostadssociala utgångspunkter. Skall del bli möjligl att genomföra den omstmkturering av vården och omvårdnaden som vi önskar, måste trenden brytas. Detta är emellerlid ingen lätt uppgift.

1 betänkandet redogör arbetsgruppen för försök som pågår på vissa håll i landet med områdesbaserad, integrerad, kommunal service och för det intresse som finns hos kommuner, landsting, handelns organisationer och större bostadsföretag för att utveckla nya samarbetsformer på områdes­nivå. Arbetsgmppens slutsats är att samverkan kan ske på många olika sätt. De flesta är dock ännu oprövade.

Del är enligt min mening angeläget att samhällets insatser för att tillhan­dahålla tjänster i högre grad utformas sä att de ger stöd för att utveckla även den sociala närmiljön. Genom den stora utbyggnad av skolväsendet och barnomsorgen som har skett tidigare och genom den utbyggnad av socialtjänsten och den öppna vården som nu sker, är samhällets insatser i närmiljön numera betydande. Genom en ökad samverkan mellan samhälle, föreningsliv, bostadsförvaltare och näringsliv kan dessa insatser ytterliga­re förstärkas. En förutsättning för att detta skall kunna ske är dock att den sektorisering som i så hög grad präglar insatserna idag kan brytas. Den fortsatta utbyggnaden av den sociala hemhjälpen och den öppna vården

 

Prop. 1984/85:142                                                   39

bör därför enligt min uppfattning ulnylljas lill alt också förbättra den sociala miljön i allmänhet i bostadsområdena.

Jag finner del angeläget atl underlätta och slimulera en sådan utveckling. Därför föreslår jag alt ell statligt bidrag lämnas under en femårsperiod för uppbyggnad av integrerad boendeservice.

Som villkor för bidrag bör gälla att verksamhelen har en tydligt lokal prägel - det skall verkligen vara frågan om närservice. Ansvaret för försöksverksamhelen bör kunna ligga pä kommunen eller en bostadsför­vallare, en sammanslutning av de boende eller någon annan part eller en organisation av en eller flera parter, t. ex. i kooperativ form. För att säkra en god samordning mellan olika verksamheter och skapa garantier för alt utvecklingen sker i linje med den övergripande planeringen för bebyggel­seutvecklingen m. m. bör en förutsättning för bidrag vara atl verksamheten har tillstyrkts av kommunen. Kommunen lorde i regel även komma atl medverka i den tilltänkta verksamheten inom ramen för socialtjänsten, fritids- och kulturverksamheten etc.

Bidragel bör konstrueras som ett engångsbidrag för att täcka en del av investerings- och/eller driftskostnaderna under etl inledningsskede.

Det är angelägel att ett stimulansbidrag av detla slag administreras i former som ger möjlighet att överblicka utvecklingen och att följa upp och sammanställa erfarenhelerna av projekt med olika fömtsättningar och ulformning. Jag anser därför all beslut om bidrag bör meddelas av rege­ringen efler beredning i en delegation knuten till bostadsdepartementet med ansvar också för att följa utvecklingen och atl sammanställa och redovisa erfarenheterna. Dessulom bör denna delegation, i enlighet med vad jag har nämnl tidigare, svara för beredning av ansökningar om bidrag för tillgänglighetsskapande åtgärder på kvartersmark. I delegationen anser jag atl företrädare för berörda myndigheter och organisationer bör beredas fillfälle atl ingå.

Effekterna av slödet till uppbyggnad av integrerad boendeservice bör enligt min mening utvärderas. Bl. a. bör en utvärdering kunna ge underlag för att bedöma hur boendeservice skall kunna utvecklas under permanenta betingelser. Jag avser att i annal sammanhang lägga fram förslag för regeringen angående formerna för en sådan utvärdering.

Totalt ca 20 milj. kr. bör avsättas per år under en femårsperiod för att försöksverksamheten skall kunna ske med tillräcklig bredd.

Jag kan efter samråd med chefen för socialdepartementet och statsrådet Sigurdsen anmäla att medel för denna försöksverksamhel kan erhållas från de särskilda medel som har anvisats under socialdepartementets anslag G 1. Bidrag till social hemhjälp för ulveckling och förnyelse av hemhjälpen. 1 vissa fall kan regeringen även bevilja understöd ur allmänna arvsfonden för sådan försöksverksamhel. Ytteriigare medel erfordras dock. En särskild ram pä 10 milj. kr. pr. budgetär bör därför fastställas av riksdagen. Den bör

 

Prop. 1984/85:142                                                    40

vara så utformad att eventuellt outnyttjade delar vid ett budgetårs ulgång fär disponeras påföljande budgelår, dock längst t. o. m. budgetåret 1989/90. Utbetalningar av medel avräknade mol den särskilda ramen pä 10 milj.kr, bör ske frän anslaget B 8. Viss bosiadsförbättringsverksamhet m.m. I årels budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13) har regeringen begärl atl 240 milj. kr. anvisas på della anslag. Jag förordar nu att beloppet höjs med 10 milj. kr. för detta ändamål.

2.7 Arbetsgruppens fortsatta arbete

Arbetsgruppen har i sitt betänkande påpekat angelägenheten av atl etl fortsatt arbete bedrivs inom de sektorer som berörs av arbeisgruppens överväganden. Behovet av fortsatt utredning och ulvärdering betonas ocksä av flertalet remissinstanser. Dessutom anges en del ytterligare frå­gor som behöver utredas närmare. Utredningsarbete har också redan påbörjats på flera håll. Bl.a. har Kommunförbundel och Landstingsför­bundet ell gemensamt ulredningsarbele om konsekvenserna av vård- och omsorgsseklorns strukturförändring.

Det är enligt min mening naturligt all behovet av fortsall ulredning är stort. Spridning av kunskaper om möjligheter och gjorda erfarenheler är också av vital betydelse för en snabb utveckling. Jag fömtsätter atl Kom­munförbundet, Landstingsförbundet, planverkel, socialstyrelsen och bo­stadsstyrelsen fortlöpande följer utvecklingen pä området och bislår kom­munerna och landslingen med råd och erfarenheler. Jag vill ocksä erinra om alt statens råd för byggnadsforskning har ett särskilt ansvar för att, på det sätt som har angetts i prop. (1982/83:151) om byggnadsforskning m.m., samverkan etableras mellan staten och olika intressenter så alt forsknings- och ulvecklingsarbete kan genomföras på detta område.

De förslag som jag nu har lagt fram avser bostadsförsörjningen, bostä­derna och boendemiljöerna. De utgör vikliga delar i arbelet med all för­verkliga de mål och synsätt som jag har angett inledningsvis. Andra vikliga områden måste också uppmärksammas för att den avsedda utvecklingen skall kunna ske tillräckligt snabbt. Som en information vill jag i del föl­jande kort redovisa vissa av de områden som arbetsgruppen anser det särskilt angeläget att uppmärksamma i del fortsatta arbetet. 1 samråd med chefen för socialdepartementet och statsrådet Sigurdsen inslämmer jag i allt väsentligt i arbetsgruppens bedömningar.

Undersökningar från mitten av 1970-lalet visar alt boendestandarden pä institutionerna har stora brister. En förnyad kartläggning bör ske genom bostadssociala inventeringar inom institutionerna. Förslag till åtgärder för att förbättra standarden bör redovisas.

Formerna för att planera och organisera olika slag av hjälpinsatser i bostadsmiljöerna behöver utvecklas. Genom det stimulansbidrag som jag har föreslagit kan många olika former för atl lokalt erbjuda vård, omvärd-

 

Prop. 1984/85:142                                                                 41

nad och service i öppna och inlegrerade former ulvecklas, samtidigt som en fortlöpande erfarenhetsåterföring kan ske. Det är angeläget att en utvecklingsverksamhel med omrädesvis planering och resursuppbyggnad följs upp och att formerna för samarbetet särskilt mellan kommuner och landsting i säväl planering som löpande verksamhet uppmärksammas spe­ciellt.

Ändrade boendeformer för människor med olika funktionshinder inne­bär helt nya krav pä vårdorganisationen. Förutsättningarna för en föränd­rad vårdorganisation måste studeras närmare.

F.n. är huvuddelen av vårdpersonalen utbildad för eller har sin huvud­sakliga erfarenhet från arbete inom institutioner. Utvecklingen mot öppna vårdformer medför behov av utbildning. Kompetenskrav för nya verksam­heter behöver formuleras och omsättas i grundutbildning och vidareutbild­ning för olika personalgrupper.

Omstmktureringen av vården och boendel bör följas upp genom en både bred och inträngande studie av konsekvenserna med avseende pä såväl samhällsekonomin som fördelningen av koslnaderna mellan slaten, lands­tingskommunerna, primärkommunerna och enskilda. En sädan studie bör ligga lill grund för en samlad översyn av hur aktuella avgifts-, transfere­rings- och bidragssystem påverkas av förändringar inom vård- och om-sorgsseklorn. Därvid bör också beaktas inkomstutvecklingen för olika grupper. De ekonomiska analyserna bör läggas upp så att de sä långt möjligl tar hänsyn lill hela förändringsförloppet och således inte bara redovisar skillnaderna mellan nuvarande och önskade framtida förhållan­den.

Den önskade omstmktureringen av hälso- och sjukvårdens och social­tjänstens verksamheter fär i vissa fall betydande återverkningar pä arbets­marknad och regionalpolitik. Effekterna för sysselsättningen bör analyse­ras och förutsättningarna för atl genom arbelsmarknadspoliliska och regi­onalpolitiska insatser stödja en omstrukturering av vården bör övervägas.

Förulom de områden för fortsatt utredning som arbetsgruppen har före­slagit har flera remissinstanser pekal på behovel av att utveckla vissa frågor ytterligare i del fortsatta arbetet. Socialstyrelsen nämner bl. a. inne­håll och former för behovsbaserad planering. HCK tar upp frågorna om orienterbarheten i bebyggelsen, kommunernas möjligheter atl styra lokali­sering av detaljhandel saml utbyggnaden av kollekfivtrafik.

De förslag som jag nu har redovisat och de överväganden som jag har redogjort för är, som jag tidigare har nämnl, en följd av arbetsgruppens försia arbetselapp. I denna etapp har reformarbetet inriktats pä bostads­försörjningen, bostäderna och boendemiljöerna. Arbetsgruppens fortsatta arbele bör övervägas i samråd med berörda parter, myndigheter, intres­seorganisationer m. fl. Jag kommer att i annal sammanhang redovisa resul­tatet av dessa överväganden för regeringen.

 

Prop. 1984/85:142                                                                  42

2.8 Utveckling av billigare hissinstallationer

Mitt förslag: Slöd till utveckling av billigare hissinstallationer skall medges intill elt belopp av sammanlagt 6 milj. kr. under åren 1985 och 1986. Kostnaderna för detla skall las inom ramen för de medel som riksdagen har anvisat för bidrag lill hissinstallationer och belasta ansla­gel B 8. Viss bosiadsförbätiringsverksamhel m. m.

Jag gär nu över till behovet av insalser för all minska kostnaderna för hissinstallationer. Frågan har inle berörts av arbetsgruppen. Mina förslag har emellertid ett slarkt samband med de målsättningar om kvarboende m. m. som jag har behandlat i det föregående.

I anslutning lill riksdagens beslut om elt bostadsförbätlringsprogram (prop. 1983/84: 40 bil. 9, BoU 11, rskr 63) uppdrog regeringen åt statens råd för byggnadsforskning (BFR) atl initiera, samordna och utvärdera en verk­samhet med teknikupphandling för hissar m. m. I den proposition som låg till grund för riksdagsbeslutet förutsatte jag atl teknikutveckling kring konstruktion och installation av hissar prövas i full skala inom ramen för BFR: s experimentbyggnadsverksamhei. För statens bidrag lill verksam­heten med teknikupphandling anvisades elt engångsbelopp pä 2,5 milj. kr. till BFR. Jag anförde vidare att det borde ankomma på styrelsen för leknisk utveckling (STU) atl svara för att utvecklingsarbetet tas om hand så att det kan leda till praklisk tillämpning hos hisslillverkare och byggföre­tag. Koslnaderna för experimentbyggnads- och demonstralionsverksam­heten liksom för övrigt FoU-arbete i anslutning till teknikupphandlingen förutsattes kunna finansieras inom ramen för myndigheternas lillgängliga resurser.

BFR har filisatt en särskild hissgrupp för att samordna insatserna i samband med teknikupphandling av hissar. Den hittillsvarande verksam­heten har främst ägnats ål hissinstallafioner i trevånings smalhus.

Enligt min uppfattning har gruppens arbele varit framgångsrikl. 1 ell antal demonstrationsprojekt har gruppen visat hur hissar kan installeras med kort evakueringslid, nya säkerhetslösningar, minskade maskinutrym­men, nya hisskonstruktioner m. m. Syftet är alt på olika sätl minska koslnaden för hissinstallationen. I vissa fall prövas även hur minskade mått pä hiss och trapphus inverkar på möjligheterna till utrymning vid brand, bårtransporter m. m. Dämtöver prövas möjligheten alt pressa kost­naderna genom alt tillverka något större serier. Även dessa provserier bedrivs som teknikupphandlingar.

Hissgruppen konstaterar all man med nu lillgänglig alternativ teknik kan sänka koslnaden för att installera en hiss med i genomsnitt 100000 kr. Genom fortsatt utvecklingsarbete bör koslnaderna kunna sänkas med yt­teriigare ca 100000 kr. fram till år 1988. DeUa föruisäuer att både hissle-

 

Prop. 1984/85:142                                                   43

verantörer och fastighetsägare engageras i arbetet. 1 samverkan mellan flera beställare bör särskilda kravspecifikationer tas fram till gmnd för upphandling av några större serier. Enligt gruppen bör del härulöver också i fortsältningen finnas möjligheter att ge stöd till ett antal mindre projekt som ligger tidigare i utvecklingskedjan.

Bosladsstyrelsen har, efler samråd med BFR och STU, i skrivelse den 14 febmari 1985 föreslagil att 10 milj.kr. av den fastställda beslutsramen för statsbidrag till hissinstallationer i bostadshus får användas för att slödja de ytterligare insatser som gruppen har föreslagit. Av detta belopp beräk­nas uppemot hälften avse sådan verksamhet som faller inom STU:s an­svarsområde.

Det är enligt min uppfattning utomordentligt angeläget att öka satsning­en på alt utveckla kostnadsbesparande hissinslallationer. Del är elt sam­hällsekonomiskt intresse - oavsett hur finansieringsbilden ser ul vid olika lidpunkter — alt kostnadema är sä låga som möjligl. Jag förordar därför alt särskilda medel ställs lill förfogande för atl, på det sätl som har föreslagits, stödja projekt som syftar till en bredare introduktion av billigare hisstyper och nya tekniska lösningar för hissinstallationer främst i tre våningshus. Stödet bör avse koslnader i skedet mellan sädant FoU-arbete som kan finansieras inom ramen för BFR:s och STU:s ordinarie verksamhet och sådana byggplalsarbelen som kan finansieras med bostadslån och hissbi­drag.

Jag vill, efter samråd med chefen för industridepartementet, framhålla att etl sädant stöd ocksä har ett industripolitiskt inlresse. Det är i mänga fall småföretag som deltar i utvecklingsarbetet på området. Utvecklings-kontrakt innebär för dem en möjlighet alt med begränsat risklagande öka kompelensen i företaget och utveckla nya eller förbättrade produkter. Stödet bör på sikt kunna leda till att importen av hissar kan minskas. Utvecklingen av billigare hissar för ombyggnadsverksamhei bör vidare kunna ge intressanta exportmöjligheter.

Såviit jag har erfaril kan koslnaderna för den verksamhel som jag förordar tas inom ramen för de medel som riksdagen har anvisat för bidrag till hissinslallationer, utan atl delta menligt påverkar den planering som nu pågår. Jag förordar atl sammanlagt 6 milj.kr. fä tas i anspråk för detta ändamål fram till utgången av år 1986.

Mitt förslag leder till atl de medel som anvisas för bidrag till installation av hissar får en effektivare användning. Totalt sett flera hissar kommer att kunna inslalleras inom ramen för de bidrag som statsmakterna har beslutat om.

1 den fömt nämnda skrivelsen har föreslagits att bosladsstyrelsen skall beslula om stödel. Enligt min uppfatlning bör regeringen besluta om för­delningen av medlen. Del finns enligt min mening ingen anledning atl ändra den nuvarande uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna i detta utveck­lingsarbete.

 

Prop. 1984/85:142                                                             44

2.9 Kostnadskonsekvenser för staten

Vad jag har redovisat i det föregående medför alt slatens kostnader ökar med 15 milj.kr. under nästa budgetär. Säväl besparingarna som vissa av utgiftsökningarna har ackumulerande effekter, dvs. de ökar år från år. Enligt mina beräkningar ökar statens kostnader till 22 milj. kr. budgetåret 1986/87. Därefter minskar de år från år. Fr.o.m. budgelåret 1990/91 blir nettoresultatet en intäkt för staten.

3    Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anförl har inom bostadsdepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder lill bostadsförsörjningens främjande m.m.

Något yttrande av lagrådel har inte inhämtats på grund av atl de frågor som behandlas i lagförslaget är av en sådan lagtekniskt enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4   Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemsläller jag alt regeringen föreslår riksdagen

dels att anta förslagel till

1.     lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande m.m.

dels att

2.   godkänna vad jag har förordat i fråga om mål och synsätt inom bostadspolitiken för att förbättra boendeförhållandena för gamla, handikappade och långvarigt sjuka,

3.   godkänna vad jag har förordat i fråga om ändringar i tillämpnings­området för statligt stöd till bostadsanpassning,

4.   godkänna vad jag har förordat i fråga om bidrag för återställning av en boslad som har anpassats till en handikappad boende,

5.   godkänna vad jag har förordat i fråga om bidrag för tillgänglig­hetsskapande åtgärder på kvartersmark,

6.   medge alt sådant under 5 angivet bidrag får beviljas inom en ram av 10000000 kr. under budgetåret 1985/86,

7.   godkänna vad jag har förordat i fräga om bidrag för försöksverk­samhet med uppbyggnad av integrerad boendeservice.

 

Prop. 1984/85:142                                                   45

8.   medge atl sådana under 7 angivna bidrag får beviljas inom en ram av lOOOOOOO kr. under vart och elt av budgelåren 1985/86-1989/90, samt alt evenluellt outnyttjad del av ramen för elt bud­gelår får utnyttjas påföljande budgelår,

9.   anvisa 15000000 kr. lill anslaget B 8, Viss bostadsförbättrings-verksamhet m.m. för budgelärel 1985/86, utöver vad som har föreslagils i prop 1984/85:100 bil. 13 under elfte huvudtiteln,

 

10.  godkänna vad jag har förordat i fräga om bidrag lill samupphand-Ung och teknikutveckling avseende hissinslallationer saml medge alt sammanlagl 6000000 kr. får disponeras för detla ändamål under åren 1985 och 1986,

11. medge all kostnaderna för bidrag enligt 10 får belalas av de medel som har anvisats för statsbidrag till hissinstallationer i bostads­hus inom det under elfte huvudtiteln uppförda anslaget B 8. Viss bostadsförbättringsverksamhet m.m.

5    Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposilion föreslå riksdagen all anta de förslag som föredragan­den har lagl fram.

 

Prop. 1984/85:142                                                   46

Bilaga

Sammanfattning av betänkandet SOU 1984:78 Bo på egna villkor

Det här betänkandet handlar om hur boendel kan förbättras för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. Inriklningen är all del skall bli möjligt för långt fler att, trots funktionsnedsättningar eller sjukdom, bo kvar i vanliga boendemiljöer.

För att detla skall bli möjligt krävs alt lägenheler och bostadsmiljöer förbättras och görs tillgängliga och atl bostadskomplement och boendeser­vice finns i tillräcklig omfattning. I del avseendet utgör det arbete vi här redovisar en vidareutveckling av det tioåriga program för att förbättra bostadsbeståndet som riksdagen beslöt om i december 1983.

Del blir också nödvändigl att bygga ut den sociala hemtjänsten och atl omfördela hälso- och sjukvårdens resurser frän den slulna lill den öppna värden. I del avseendet innebär arbetet etl led i arbetet med att förverkliga de mål för socialtjänsten och hälso- och sjukvården som anges i de lagar som nyligen har trätt i kraft för dessa verksamheler.

Tillsammantagel utgör vårt arbete etl samlat initiativ för atl konkrel och handfast förena strävandena inom socialpolitiken och bostadspolitiken -att vidareutveckla den sociala bostadspolitiken.

I delta betänkande redovisas den första etappen av värt arbete. Vi har under denna definieral gemensamma mål, synsätt och principer. Utifrån övergripande beskrivningar av den önskvärda utvecklingen av formerna för boende, vård, omvårdnad och service för människor med speciella behov av stöd och hjälp samt studier av utvecklingsmöjligheterna i nägra typiska bostadsområden lämnar vi förslag till åtgärder inom ramen för bostadspolifiken. Vi redovisar ocksä hur vi anser att det fortsatta arbelet, vars tyngdpunkt kommer att ligga inom socialpolitiken, bör inriktas.

I kapilel 1 anger vi som en övergripande utgångspunkt för vårt arbete att alla människor skall ha samma rättigheter i samhället och ges möjligheter fill ett meningsfullt liv.

För att detla skall kunna förverkligas menar vi att boende, service, omsorg och vård skall planeras utifrån följande principer:

1.   Alla människor har rätt till en bostad där friheten och integriteten är skyddad.

2.   De som behöver stöd och hjälp i sin dagliga livsföring eller som mer än tillfälligt behöver medicinsk eller annan värd skall erbjudas sådan i bostadsmiljön och i former som ger den enskilde slor självständighet.

3.   Alla människor har, oberoende av behovet av vård, omsorg och service, rätt till en bostad med god tillgänglighet och god utrymmes- och utmst­ningsstandard i en miljö som ger förulsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet.

För att dessa mål skall kunna förverkligas krävs ett omfatlande föränd­ringsarbele som kommer att ta lid. Del är därför nödvändigt att också sträva efter atl förbättra levnadsvillkoren för dem som inte kan få del av förändringarna, t.ex. de som nu vistas på olika institutioner och inle har fömtsättningar att flytta till en annan boendeform.

I kapdel 2 diskuterar vi olika bostadsformer och former för hjälp i hemmet och hur ansvaret bör fördelas för atl människor med speciella behov skall få lämpliga bostäder och den hjälp de behöver. Vi slår fast att

 

Prop. 1984/85:142                                                                 47

gamla, sjuka och handikappade i försia hand bör beredas möjlighet till självständigt boende inom ramen fördel ordinarie bostadsbeståndet. I den mån speciella bostäder tillhandahålls för dessa grupper, t.ex. i form av stödbostäder eller gruppbostäder bör dessa vara utformade och utrustade med utgångspunkt i deras funktion som bostad.

Konsekvensen av detta synsätt blir all kommunernas bostadspolitiska ansvar enligt bostadsförsörjningslagen skall omfatta även dem som p.g.a. älder, sjukdom eller handikapp har speciella behov.

När det gäller olika former av hjälp i hemmel konstaterar vi, utifrån en diskussion av begreppen sjukvård, omvårdnad och service, att del är svårt alt entydigt avgränsa olika parters ansvar. Vi understryker betydelsen av att insaiserna präglas av respekt för den enskildes självständighet, att de an-.iassas direkl till faktiska behov och alt de inriklas så alt de ulgör etl slöd för all vidmakthålla och utveckla de egna resurserna hos den hjälpbehö-vande.

För atl sä flexibla insatser skall bli möjliga krävs en god samverkan mellan olika parter, främst kommuner och landstingskommuner. I etl långsiktigare tidsperspektiv blir det nödvändigt alt se över vård- och om-vårdnadsverksamhelen i syfte alt fortsätta en ulveckling mol mindre och självständigare verksamhetsområden under bibehållet huvudansvar hos lämpliga samhällsorgan.

Rena servicefunktioner av typen städning, inköp, matlagning, tvätt etc. bör kunna erbjudas i former som dels gör dem mer allmänt tillgängliga, dels bältre samordnade med annan lokal verksamhel i bostadsområdena som fastighelsskötsel, detaljhandel, föreningsliv elc. Vi tror all en sädan ul­veckling skulle kunna underlälta och stimulera det omsorgsarbele som sker genom bl.a. anhöriga, vänner och ideella organisalioner och därige­nom bidra till alt förstärka de sociala kontakterna.

I kapilel 3 redovisar vi hur pensionärer, handikappade och långvarigt sjuka bor i dag.

Vi konstaterar alt antalet ålderspensionärer ökar och alt ökningen är störst i de högsta åldrarna, där hjälpbehoven är störst. De äldre bor fortfarande genomsnittligt något sämre än befolkningen i övrigt och en hög andel bor ensamma. Sämst bor de som bor på äldre vårdinsUtufioner.

Med elt växande antal gamla ökar ocksä antalet personer med olika slag av handikapp. Ocksä handikappade bor genomsnittligt sämre än befolk­ningen i övrigt. Elt slort antal rörelsehindrade och psykiskt utvecklings­störda bor fortfarande på olika slag av institutioner.

Del helt övervägande antalet äldre bor i vanliga bostäder. Ännu upp i slutet av 80-årsäldern bor inle mindre än 60 % i en vanlig boslad. Men ändå bor många på institutioner. Tillsammantaget kan man uppskatta antalet gamla, handikappade och långvarigt sjuka som f n. bor på institutioner som t. ex. ålderdomshem, långvårdskliniker, psykiatriska institutioner och sjukhem lill över 100000 personer.

I kapUel 4 belyser vi samhällets koslnader för vård, omvårdnad och service. Där konstaterar vi all en stor del av resurserna går lill omsorgerna om de allra äldsta. Näslan alla som fyllt 90 år får samhällets slöd i nägon form. De som är över 85 år utgör knappt 8 % av ålderspensionärerna, men de lar i anspråk ca 35 % av resurserna för värd och omvårdnad för äldre.

Samhällets kostnader för omsorgerna om äldre kan lillsammantaget beräknas uppgå till drygl 30 miljarder kronor. Huvuddelen av resurserna las i anspråk av långvården och ålderdomshemmen.

 

Prop. 1984/85:142                                                    48

I kapUel 5 skisserar vi den önskade utvecklingen av vård- och boende­former för människor med särskilt behov av slöd. Vi konstaterar alt gamla och handikappade i ökad utsträckning kan bo kvar hemma och all det bör vara möjligt för många alt flytta från insfilutioner lill etl självsiändigi boende med slöd och hjälp i hemmel. Utvecklingen går mol atl den personal som arbeiar med vård och omvårdnad elc. i slörre utsträckning kommer att arbeta i arbelslag inom bostadsområdena och i samverkan med andra samhällsorgan, anhöriga, folkrörelser, bosladsförvaltning m. m.

Vi bedömer atl det på längre sikt bör vara möjligt för flertalel gamla alt bo i vanliga bostäder eller i slödbosläder som erbjuder boendeförhållanden likvärdiga med dem som råder i samhällel i övrigt. Nägra nya ålderdoms­hem byggs inte längre och de befintliga byggs i ökande takt om till bostads­standard. Antalet platser vid långvårdsenheter bör i det närmaste kunna halveras (frän ca 50000 i dag) och antalet platser på psykiatriska institutio­ner skulle kunna minskas med uppemot 10000. Denna omstrukturering mot självständigt boende och öppna vårdformer bör kunna ge utrymme för att förändra verksamheten och förbättra boendeförhållandena vid de insti­tutioner som även pä längre sikl kommer atl behövas. Inriktningen är alt dessa som regel bör vara små och väl integrerade i samhällsmiljön.

Kapilel 6 redovisar studier av hur en ulveckling i denna riktning kan förverkligas, med tillämpning på tre bostadsområden av olika typ, belägna i Jönköping, Umeå och Kungsbacka kommuner. Av områdena represen­terar det första äldre bosladsområden med flerbostadshus och splittrat ägande, det andra nyare bosladsområden i mer sammanhållen förvaltning och det iredje småhusbebyggelse i mindre serviceorter.

Genom förbättringar av befintliga bostäder, kompletteringsbebyggelse, utbyggnad av bostadsanknuten service, omvårdnad och sjukvård och ge­nom etl förändrat utnyttjande av de befintliga vårdresurserna är det möjligt att i alla tre områdena ge fler möjligheter atl bo självständigt än vad man tidigare hade tänkt sig. Della fömtsätter emellertid samlade insatser från olika parter. Insatserna måste inriktas på atl ge de gamla och handikappa­de bäde en lämplig bostad, en god social förankring i bostadsområdet och en tillräcklig hjälp i form av sjukvård, omvårdnad och service.

Genom att studera kostnaderna vid nuvarande respektive skisserade, framlida förhållanden i främst exemplet från Jönköping, har vi kunnat konstatera att det torde vara ekonomiskt fördelakligl såväl i samhällseko­nomisk mening som för staten, kommunerna och landstingskommunerna atl skapa fömtsättningar för fler att bo självständigt, trots särskilda behov av vård, omvårdnad och service.

I kapUel 7 redovisar vi pågående förändringsarbete inom socialsektorn, vilket är inriktat på att stödja en utveckling i den riktning vi har angett här. Det gäller bl.a. den nyligen publicerade utredningen om hälso- och sjuk­vårdens inriktning inför 1990-talet (HS 90), det nya system för statliga ersättningar till sjukvårdshuvudmännen som trädde i kraft den 1 januari 1985 (Dagmar), med särskilda satsningar på hemsjukvård, öppen psykiat­risk värd och förebyggande insatser saml pågående beredningsarbete rö­rande omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda.

För att främja eget boende och motverka behovet av omhändertagande på institutioner disponerar regeringen under innevarande budgetår 30 milj. kronor för stöd till utvecklingsprojekt inom den sociala hemtjänsten.

Vidare arbetar den parlamentariskt sammansatta äldreberedningen med etl framtidsinriktat program som skall visa på utvecklingsvägar för sam­spelet i äldreomsorgerna mellan samhälle, vardagsomsorg och offenllig

 

Prop. 1984/85:142                                                                 49

omsorg. Beredningen, vars arbele skall vara slutfört under år 1985 har också uppdrag alt överväga om statligt stöd bör utgå till drifien av ålder­domshem. Efter samråd med beredningen har vi kommit till slutsatsen atl del inle bör komma ifråga att införa ett nytt statligt slöd för en verksam­hetsform som är under avveckling.

KapUel 8 behandlar bostadsförsörjningsplaneringen. Vi konstaterar där atl kommunernas omsorger om äldre och handikappade i ökad utsträck­ning inriktas på öppna vårdformer och att planera för utbyggnad av servi­cehus etc. minskar. Motsvarande satsningar på all förbättra det befintliga bosladsbeslåndel har däremol inte skett.

Om kommunerna skall kunna leva upp till ett bostadsförsörjningsansvar som omfattar alla behövs en utvecklad planering som bygger på analyser av behov och förutsättningar i olika bostadsområden. Kommunernas bo­sladsförsöijningsplanering bör utvecklas så alt den omfattar ocksä dem som vistas på olika former av instilulioner och som saknar en självsländig permanenlbostad. Detta ställer krav på att samarbetet mellan primärkom­muner och landstingskommuner utvecklas ytterligare. Planeringen bör ske i samverkan också med hyresgästernas, pensionärernas och de handikap­pades organisationer.

En planering av delta slag bör inte regleras till formen genom lagstift­ning, den måste kunna utvecklas utifrån förutsättningarna i olika delar av landet. Vi föreslår dock att bosladsförsörjningslagen kompletteras så att den dels tydligare uttrycker kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen för alla gmpper inom kommunen, dels ger kommunerna skyldighel att i planeringen samråda med landstingskommunen. Vi föreslår också atl rege­ringen tar upp överläggningar med kommun- och landslingsförbunden om en särskild redovisning år 1988 av kommunernas bostadsförsöijningsåt-gärder för gamla, handikappade och långvarigt sjuka.

Bostadens och den yttre miljöns egenskaper behandlas i kapilel 9. Där konstaterar vi alt nuvarande bestämmelser i byggnadsstadgan och Svensk Byggnorm i huvudsak väl läcker gamlas och handikappades behov av en god boslad. I vissa fall kan särskilt ulformade och utrustade bostäder behövas, men ulformningen av sådana bör inte regleras i statliga normer.

I det pågående arbetet med att se över Svensk Byggnorm inför den nya plan- och bygglag som avses träda i krafl under år 1986 bör emellertid de generella kraven på hygienrummens och sovmmmens ulformning kunna övervägas speciellt med tanke på behoven hos dem som behöver vård och hjälp i bostaden.

Belydelsen för människor med funktionsnedsättningar av en god yttre miljö har uppmärksammats i elt uppdrag som regeringen nyligen har gett statens planverk att bedriva en utvecklings- och informationsverksamhet rörande den yttre miljöns gestaltning.

1 kapUel 10 redovisar vi en genomgång av hur del stafliga bostadsfinan­sieringssystemet kan utvecklas för att främja en utveckling mot självstän­digt boende för människor med funktionshinder eller som behöver särskilt stöd. Vi konstaterar inledningsvis alt nybyggnad och ombyggnad av boslä­der kan ske med slatliga bosladslån, oberoende av i vilken utsträckning den boende behöver vård, omvårdnad och service. Förulsällningen är atl bosladen har föreskriven sloriek och utrustning, att den är väl inlegrerad i närmiljön och all den är avsedd för självständigt boende. Det får inte heller vara fråga om lillfälliga bosläder, lyp hotell, fritidshus eller vårdanlägg­ningar för tidsbegränsade behandlingar.

 

Prop. 1984/85:142                                                                  50

Vi föreslår, vid sidan av vissa smärre förbättringar i reglerna rörande statliga bostadslån respektive bostadsanpassningsbidrag, ell ulvidgal slat­ligl slöd i följande avseenden:

o Som stöd för åtgärder som förbättrar tillgängligheten i den yttre miljön på tomtmark bör 10 milj. kr. per är redovisas. Regeringen bör ha möjlig­het atl anvisa mera pengar om del är befogal av sysselsältningsskäl. o Ett nytt stats-kommunalt bidrag bör införas för all återställa en handi-kappanpassad boslad om den ulförda anpassningen inte längre kan ut­nyttjas. Koslnaden för delta beräknas till 10 milj. kr. per år, lika fördelat på staten och kommunerna.

Vidare vill vi öppna en möjlighel för kommunerna alt, inom ramen för försöksverksamheten med ökad kommunal självstyrelse, utnyttja det stat­liga finansiella stödet lill bostadsbyggandet på ett friare sätt.

I etl avseende föreslär vi en inskränkning i de statliga subventionerna till bostadsbyggandet. Det gäller finansiering av lokaler för service m. m. som i fortsättningen helt bör ske utan statliga räntebidrag. Enligt tidigare praxis har räntebidrag getts lill kommunala servicelokaler i bl.a. servicehus, vilkel lelt lill gränsdragningsproblem och till en enligt vår mening olämplig stimulans till att förlägga sädana lokaler till servicehusen i slället för all sprida dem i bostadsområdena. Den besparing som en snävare tillämpning av bestämmelserna medför bör utnyttjas för all i andra former slimulera ulbyggnad av inlegrerad och öppen service i bostadsområdena (se kapilel 12).

1 kapilel 11 tar vi upp frågor om formerna för all upplåta bostäder som speciellt är anpassade för bl.a. gamla och handikappade. Vi förordar atl, i den män det är fråga om självständigt boende i permanenlbostäder, upplå­telsen så långt möjligl sker pä vanligt sätt, dvs. med hyresrätt eller bostads­rätt. Några särbestämmelser för äldrebosläder e.dyl. anser vi inte att del behövs. Vi redogör vidare för vad hyreslagsliflningens och bostadsrällsla-gens bestämmelser innebär för möjlighelerna att reservera vissa bostäder för människor med särskilda behov och för besittningsskyddet, överlåtel­serätten samt inflytandet över koslnaden för bostaden.

Kapitel 12 behandlar bostadskomplement och service. Vi konstaterar alt en god social förankring och en lätl tillgänglig service är en grundläggande fömtsättning för att gamla och handikappade skall känna den trygghet som krävs för att de skall kunna bo kvar i vanliga bostäder.

Den lokala butiks- och hantverksservicen i bostädernas närområden har under lång tid tunnats ul, samtidigt som bostadsförvaltningen har inriktats mot stordrift och specialisering. I stället har samhällels service lill avgrän­sade grupper som barn, skolungdomar och gamla byggts ul i bostadsområ­dena.

Nu finns det ett ökat intresse för atl förstärka närservicen till de boende. Bostadsförvaltare bygger ut en mera aktiv och serviceinriktad bostadsför­valtning pä områdesnivå över vilken de boende ges etl ökal inflytande. Samarbete har inletts med detaljhandelns och hantverkets organisationer för alt öka möjligheterna alt bibehålla och förstärka den kommersiella servicen. Olika delar av den kommunala servicen samordnas och bedrivs i öppnare former och i samverkan med brukare och föreningsliv.

Vi anser all dessa tendenser är positiva och bör understödjas. Med tanke på de gamlas och handikappades speciella behov såväl som från allmänna bostadssociala utgångspunkter finns det anledning att stimulera en ökad samverkan mellan samhälle, föreningsliv, bostadsförvallare och näringsliv

 

Prop. 1984/85:142                                                   51

för alt utveckla en bra social gemenskap och en lätt lillgänglig service i våra bostadsområden.

Vi föreslår därför att uppbyggnad av öppen och inlegrerad lokal tjäns­teproduktion under en femårsperiod skall stimuleras genom statliga bidrag. Statsbidraget skall syfta till alt fä igång en bred utvecklingsverksamhet. Vi bedömer alt en ärlig bidragsram på ca 20 milj. kr. behövs för att utveckling­en skall kunna ske med den bredd som behövs för att olika parter skall vinna nödvändiga kunskaper och erfarenheler. För att del skall bli möjligl atl överblicka utvecklingen och att följa upp och sammanställa erfarenhe­lerna av projekt med olika fömtsättningar och utformning föreslår vi alt bidragsgivningen kanaliseras genom en delegation, knulen fill bostadsde­partementet och sammansatt av föreirädare för närmast berörda myndig­heler och organisalioner.

På längre sikl måste goda betingelser för öppen och integrerad lokal tjänsteproduktion skapas på annal sätt än genom särskilda statsbidrag. Vi föreslår alt olika vägar all skapa sådana betingelser blir föremål för övervä­ganden i former som medger alt de kan leda lill konkreta resultat innan det nu föreslagna stimulansbidraget avvecklas.

Det material som vi nu redovisar är resultatet av en första arbelsetapp under vilken reformarbetet har inriktats på bostäderna och boendemil­jöerna. I kapUel 13 ger vi förslag på sex områden som bör bli föremål för fortsatta studier och överväganden, nämligen:

1.  Kartläggning av bostadsförhållandena vid institutioner.

2.  Former för områdesvis planering och gemensam resursuppbyggnad i samarbeie kommun-landstingskommuner.

3.  Förändrad vårdorganisation.

4.  Utbildning av personal för vård och omvårdnad.

5.  Ekonomi och finansiering.

6.  Arbetsmarknad och regionalpolitik.

 

Prop. 1984/85:142                                                             52

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll    ...................        I

Propositionens lagförslag   ...................................        3

1   Inledning   ..................................................... ...... 4

2   Föredragandens överväganden   ......................... ...... 5

2.1                                                                 Bakgrund                      5

2.1.1     Bostadspolitiken    ................................ ...... 6

2.1.2     Socialpolitiken   ................................... ...... 7

2.1.3     Handikapp-politiken   ............................ ...... 8

2.1.4     Mäl och synsätt inom bostadspolitiken   .... ...... 9

2.2                                                                 Kommunens ansvar för bostadsförsörjningen                  16

2.2.1     Ansvar för atl alla får en egen bostad av god kvalitet  16

2.2.2     Samråd med landslingen    ..................... .... 19

2.2.3     Redovisning till regeringen    ................... .... 21

2.2.4     Försöksverksamhel med friare resursanvändning inom bostadssektorn             22

2.3 Allmänl om bostadsbebyggelsens kvalitet och användbarhet 23

2.3.1     Tekniska regler    ................................. .... 24

2.3.2     Låneregler    ........................................ .... 24

2.4                                                                 Individuell bosladsanpassning               28

2.4.1     Bostadsanpassning med hänsyn till säväl den handikap­pade som hushållsmedlem eller hjälpare                                                                   28

2.4.2     Statligt stöd till anpassning av bostäder för avlösning  29

2.4.3     Ulvärdering av kommunens rält att besluta om bostads­anpassningsbidrag m.m            30

2.4.4     Översyn av reglerna för bostadsanpassning för att underlätta kvarboende                 31

2.4.5     Ålerställning av anpassad bostad   ...........      32

 

2.5    Tillgänglighet i den yttre miljön   ....................      34

2.6    Boendeservice    ......................................... .... 36

 

2.6.1     Utymmen för boendeservice   .................      36

2.6.2     Försöksverksamhet med boendeservice    .      38

 

2.7    Arbetsgmppens fortsatta arbete    ................. .... 40

2.8    Utveckling av billigare hissinstallationer   ..........     42

2.9    Kostnadskonsekvenser för slaten   ..................     44

 

3   Upprättat lagförslag    ......................................     44

4   Hemställan    ..................................................     45

5   Beslut     ....................................................... ... 45

Bilaga:     Sammanfattning av betänkande SOU  1984:78 Bo på

egna villkor.......................................... ... 46

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985