Prop. 1984/85:127

Regeringens proposition 1984/85:127

om program mot luftföroreningar och försurning;

beslutad den 21 februari 1985.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas ett sammanhållet program mot luftföroreningar och försurning. Programmet innefattar åtgärder för alt minska de svenska utsläppen av försurande ämnen och fortsatta aktiva insatser internationellt för all få till stånd minskningar av utsläppen i Europa. Programmet innehåller också åtgärder för att minska skadeverkningarna av försurningen.

I programmet redovisas åtgärder för att ytterligare minska de svenska utsläppen av svavel- och kväveoxider. Bedömningen är att med de åtgärder som redovisas skall det vara möjligl alt uppnå minskningar av svaveldioxidutsläppen med 65% och av kväveoxidutsläppen med 30% fram till år 1995 räknat från den svenska utsläppsnivån år 1980.

I syfte alt underlätta införandet av skärpta avgaskrav redovisas i propositionen en tidsplan för introduktion av blyfri bensin på den svenska marknaden. Blyfri bensin avses bli tillgänglig i ett rikstäckande nät av bensinstationer över hela landet från sommaren 1986 och vid alla bensinstationer i landet med undantag för stationer" med endast en pump från sommaren 1987.

Vidare föreslås att skärpta avgasreningskrav, motsvarande de amerikanska införs för nya personbilar så snart det är praktiskt möjligt. Biltillverkarna och importörerna ges möjlighet att få personbilar godkända enligt de nya avgaskraven redan fr.o.m. 1987 års modeller. Obligatoriska krav 1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127

Prop. 1984/85:127 3

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-02-21

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, öch statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om program mot luftföroreningar och försurning

1 Inledning

Regeringen tillsatte i början av år 1984 en särskild akfionsgrupp för att samordna och lämna förslag till åtgärder mol försurningen. Inom ramen för aktionsgmppens arbete har statens naturvårdsverk i samarbete med socialstyrelsen, fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens energiverk och statens industriverk utarbetat en aktionsplan mot luftföroreningar och försurning. Aktionsplanen överlämnades lill regeringen den 30 augusti 1984. Aktionsplanen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. Planen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 2.

I prop. 1984/85: 100 (bil. 11 s. 101) har regeringen föreslagit riksdagen atl, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Åtgärder mot försurningen för budgetåret 1985/86 beräkna ett reservationsanslag av 85milj. kr. Jag anhåller att nu få ta upp denna fråga. Jag behandlar i det följande även frågor som inte är av den karaktären att de kräver ställningslagande av riksdagen. Jag har emellertid funnit del angeläget att för riksdagen redovisa ell samlat program mot luftföroreningar och försurning mot bakgrund av det aktuella försurningsläget.

Prop. 1984/85:127 4

Föredragandens överväganden 2 Allmänna utgångspunkter

Målet för arbelel på miljöområdet såväl nationellt som internalionelll är alt trygga alla människors räll lill en god livsmiljö samlidigl som grundläggande ekologiska processer och balanser skyddas mol oåterkalleliga störningar. En gynnsam ekonomisk utveckling får inte köpas lill priset av rovdrift med naturresurser eller allvarliga risker för människors hälsa.

Utsläppen av luftföroreningar och den därmed sammanhängande försurningen av vår miljö utgör i dag elt av våra allvarligaste miljöhot. Från att i slutet av 1960-lalet i huvudsak ha uppfattats som en fråga om försurning av ytvatten har luftförorenings- och försurningsproblemen snabbt utvecklats till ell slorl och allmänt miljöproblem med effekter på mark och vegetation, yl- och grundvallen samt med risker för människors hälsa.

Allt sedan försurningsproblemen började uppmärksammas har omfattande ålgärder successivt vidtagits för all minska de inhemska utsläppen av i första hand svaveldioxid och i viss utsträckning också av kväveoxider. Dessa föreningar anses vara huvudorsaken till de aktuella problemen.

För svenskt vidkommande infördes de första reglerna för all minska svavelutsläppen redan år 1968. Då sattes en generell högsta gräns på 2,5% för svavelhallen i eldningsolja i hela landet. Från början av 1970-lalet infördes successivt en högsta gräns på I % svavelhall i eldningsolja med början i storstadsregionerna. Syflel var då alt i första hand minska riskerna för hälsoeffekter på grund av höga svaveldioxidhalter i luften i de slörre tätorterna.

Kväveoxidutsläppen från bilar begränsades genom beslut av regeringen år 1972 varigenom de nu gällande avgasreningskraven infördes fr.o.m. 1976 års bilmodeller.

Efter förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslöt riksdagen år 1976 om etl långsiktigt program för alt minska de negativa effekterna av svavelutsläpp. Målsättningen för programmet var all under perioden fram t. o. m. år 1984 halverade svenska utsläppen. Detta mål har nu uppnåtts med bred marginal.

Programmet innebar också att en försöksverksamhet med statsbidrag lill kalkning av sjöar och vattendrag påbörjades. Efter en utvärdering år 1982 har denna verksamhel fortsatt i slörre skala. År 1982 inleddes också en försöksverksamhet med kalkning av skogsmark och grundvatten. Forskningen om luftföroreningarnas och försurningens effekter är också sedan länge ett prioriterat område inom miljöforskningen. Stora resurser satsas inom detta område. I enlighet med regeringens förslag och riksdagens beslut med anledning av prop. 1983/84: 107 om forskning pågår f. n. arbete inom statens naturvårdsverk i samråd med övriga intressenter med all samordna försurningsforskningen.

Prop. 1984/85:127 5

Utsläppen av försurande ämnen från kolförbränning har behandlats genom propositioner och därav, följande riksdagsbeslut åren 1981, 1982 och 1984. De riktlinjer som därvid senast lagts fasl beräknas medföra en minskning av svaveldioxidulsläppen med totalt 20000-30000lon per år vid en kolanvändning av 3-4milj. lon per år jämfört med en fortsatt oljeanvändning för att tillgodose samma energibehov.

De samlade ålgärder som hittills vidtagits i Sverige har lell till all de svenska svaveldioxidulsläppen minskal mycket kraftigt eller från ca 900000ton år 1970 lill ca 300000lon år 1983. Utsläppen av kväveoxider har inte genomgått samma utveckling ulan är i slorl sell oförändrade sedan år 1970. De beslämmelser som infördes beträffande kväveoxidulsläpp genom bilavgaser fr. o. m. 1976 års bilmodeller medförde en minskning av utsläppen med ca 10% mellan åren 1975 och 1980. Under samma lid skedde emeilerlid en lika slor ökning av utsläppen från dieseldrivna fordon.

Redan i slutet av 1960-lalel visade svenska forskare på sambanden mellan utsläppen av svavel i Europa och försurningen av nederbörden och den därpå följande sjöförsurningen i Skandinavien. Till FN-konferensen år 1972 i Stockholm om den mänskliga miljön lade Sverige fram en rapport om gränsöverskridande, luflburna svavelföreningar. I början av 1970-talel slartade också gemensamma inlernalionella forsknings- och undersökningsprogram för all ytleriigare belysa dessa problem. Dessa undersökningar skedde försl inom ramen för den västeuropeiska ekonomiska sam-arbetsorganisalionen. OECD. I en OECD-studie som lades fram år 1977 konstaterades bl. a. alt luftkvaliteten i varje.enskill land i Europa påverkas, märkbart av utsläppen i andra europeiska länder.

Mol bakgrund av luflföroreningsproblemens alleuropeiska karaktär har del inlernalionella arbelel under senare år kommii alt koncenlreras lill FN: s ekonomiska kommission för Europa (ECE) i vars arbele alla europeiska länder saml USA och Canada dellar. År 1979 undertecknades den s. k. ECE-konventionen om långväga, gränsöverskridande luftföroreningar. Konvenlionen är etl viktigt internalionelll, instrument för atl åsladkomma de nödvändiga minskningarna av luflföroreningsutsläppen. Inom ramen för konvenfionen som Irädde i kraft år 1983 lade de nordiska länderna på svenskt inililaliv fram ell förslag om en minskning av de totala svavelutsläppen i varje land med minsl 30% fram lill år 1993. 20 länder har nu anslutit sig lill denna målsättning. Ulredningar pågår också om möjligheterna till åtgärder för att minska kväveoxidulsläppen.

Av den korta redovisning jag lämnal om del hittillsvarande arbelel framgår all luftförorenings- och försurningsproblemen under de senasle 15 åren hört lill de mest uppmärksammade i miljövårdsarbetet. De ålgärder som vidtagits i Sverige har också resulterat i belydande ulsläppsminsk-' ningar. Genom hittills gjorda kalkningsinsatser har vidare försurningens effekter kunnat begränsas eller hejdas i många sjöar och vallendrag. Den

Prop. 1984/85:127 6

internationella medvetenheten om problemen har successivt ökat bl. a. i takt med att negativa effekter av luftföroreningsutsläppen blivit alltmer uppenbara i många av Europas länder men också genom de insatser som Sverige och övriga nordiska länder gjort i olika internationella sammanhang.

Trots de vidtagna åtgärderna som varit omfattande och som sketl till betydande koslnader bl. a. genom övergången lill lågsvavliga oljor framstår ytterligare insalser mot luftföroreningar och försurning som en av huvuduppgifterna i del fortsatta miljövårdsarbetet. Den snabba och dramatiska utvecklingen när det gäller skogsskador i Mellaneuropa har lett till att luflföroreningsproblemen i dag är bland de viktigaste allmänpolitiska frågorna i flera länder.

Också i Sverige har betydande skador på skog liknande dem som noteras i Mellaneuropa kunnat konstateras under de senasle två åren. Skadornas omfattning liksom deras orsaker är emeilerlid ännu inte helt kända. Samtidigt kvarstår försurningen av sjöar och vallendrag som etl stort problem. Den fortsalla försurningen har också i allt större utsträckning börjat nå grundvattnet vilket tillsammans med tungmelallutlösning och korrosion skapar risker för människors hälsa. Risker för människors hälsa förorsakas också främst i våra tätorter genom utsläppen av luftföroreningar från trafiken.

Luftförorenings- och försurningsproblemens snabba utveckling under de senaste åren och kanske särskill skogsskadornas utveckling gör det nödvändigt att samhällets handlingsberedskap när det gäller försurningsproblemen ökas ytteriigare. Regeringens initiativ all tillkalla en särskild aktionsgrupp mol luftföroreningar och försurning skall ses mol denna bakgrund.

Enligt min mening bör nu ell samlat handlingsprogram läggas fasl för de närmaste årens arbete med luftförorenings- och försurningsfrågorna. Etl sådanl program bör omfatta ålgärder för atl ytteriigare minska de svenska utsläppen av försurande ämnen, särskilt svavel- och kväveoxider, åtgärder för all minska försurningens effekter i mark, grundvallen, sjöar och vattendrag saml fortsälla aktiva internationella insalser för atl få lill slånd ul-släppsminskningar. Programmet bör också innehålla insatser i form av övervakning, inventering och forskning för att göra del möjligt för oss all följa den fortsalla utvecklingen och för all öka kunskaperna om luftföroreningarnas och försurningens effekter saml orsakssambanden bakom de konstaterade effekterna. Vidare bör programmet innefatta sådant ulred-nings- och utvecklingsarbete av l.ex. teknisk natur som behövs för de fortlöpande ytterligare slällningslaganden som den fortsatta utvecklingen under de närmast kommande åren kan nödvändiggöra.

Jag kommer i del följande atl närmare la upp de olika frågor som bör ingå i programmet. Dessförinnan lämnar jag som bakgrund en redovisning för utsläppen av försurande ämnen och dessas effekter med tyngdpunkt på

Prop. 1984/85:127 7

de senasle årens utveckling. Denna redovisning bygger i huvudsak på den aktionsplan som naturvårdsverket lagl fram som ell resultat av aktionsgruppens arbele.

3 Utsläpp av svavel- och kväveoxider i Sverige och övriga Europa

Jag get" i della avsnill en kort översikl över lägel i Sverige och övriga Europa vad beträffar utsläpp och nedfall av luftföroreningar. Etl allmänt konstaterande är alt luflföroreningssilualionen nu uppmärksammas betydligl mer än för bara några år sedan. Medvetenheten är avsevärt större, både på beslulsfallarnivå och i allmänna opinionen. "Försurning", "surt nedfall","luftföroreningar" är nu kända begrepp över hela Europa. Den ökade medvetenheten och oron har vuxit fram i takt med atl allt allvariigare och mer omfattande skador på miljö, malerial och människor kunnal konslaleras.

Svaveldioxid

Efter andra världskrigets slut steg bränsleförbrukningen snabbi i Europa. Framförallt ökade oljeförbrukningen dramatiskt, med ca 10% per år. I början av 1970-lalel använde Europa ungefär 15 gånger mer olja än vid krigsslutet, vilkel lade oljeförbrukningen på samma nivå som kolförbrukningen. Svaveldioxidulsläppen hade fördubblats lill ca60milj.ton per år för Europa inkl. Sovjetunionen. Tillväxtens årtionden följdes av 1970-lalel. dä ulsläppsnivån var ungefär konstant eller någol lägre. Ungefär 80% av ulsläppen kommer från förbränning av fossila bränslen och ca 20% från olika induslridla processer. Den framlida ulsläppssiluaiionen i Europa är osäker. 20 länder har ålagil sig all minska sina svavelulsläpp eller de gränsöverskridande flödena av svavelföreningar med minsl 30% baseral på 1980 års ulsläppsvärden fram lill år 1993. Vissa länder, som l.ex. Sverige. Förbundsrepubliken Tyskland. Norge, Frankrike, Nederiänderna och Danmark, har redan förklarat sig beredda att genomföra större begränsningar av utsläppen. Hittills gjorda åtaganden all minska svavelutsläppen kommer givelvis all ha en positiv inverkan på miljön, men bedöms inte vara tillräckliga för atl på ell avgörande sätt bryta trenden av ökande direkta och indirekta skador av luftföroreningarna.

Naturvårdsverket har i aktionsplanen mol luftföroreningar och försurning gjorl en prognos för länkbara förändringar av svavelutsläppen i Europa. Verket reserverar sig dock för att uppgifterna i en del fall är mycket osäkra.

Prop. 1984/85:127

Procentuell förändring av svaveldioxidutsläppen i några vilitiga länder i Europa

Land	Förändring från		Förändring från
	början av	1970-talet	början av 1980-lalet
	till år 1995	' (prognos)	till är 1995 (prognos)
Sverige	-80%		-65%
Storbritannien	-50%		-30%
Östtyskland	-30%		-30%
Västtyskland	-55%		-50%
Polen	-20%		- 5%
Danmark	-60%		-40%
Tjeckoslovakien	0%		-10%
Sovjetunionen	-20%'		-30%'
Holland	-45%		-30%
Finland	-30%		-30%
Norge	-65%		-50%
Belgien	-50%		-30%
Frankrike	-55% ■		-50%

' Avser uttransporten från Sovjetunionen.

Som framgår av tabellen kommer Sverige att uppfylla sitt 30-procents-åtagande med myckel god marginal. De svenska svavelutsläppen har mer än halverats sedan år 1976 och ligger nu under den utsläppsnivå vi hade i början av 1950-talet. Nuvarande utsläpp är ca 300000 ton svaveldioxid per år, vilket skall jämföras med de ca 500000 ton som släpptes ut år 1980. Sverige har sålunda begränsat sina utsläpp med mer än 30% redan nu, räknat från 1980 års ulsläppsnivå. Med redan beslutade framtida minskningar av utsläppen kommer Sverige år 1995 att ha minskat svaveldioxidutsläppen med ca80% sedan början av 1970-lalet. Enligt redovisningen i aktionsplanen kommer de svenska svaveldioxidulsläppen år 1990 alt vara i slorieksordningen 200000lon och år 1995 omkririg 210000ton. Samma beräkningar ger vid handen atl olika källors bidrag kommer alt fördelas enligt följande:

Förväntad utveckling av svaveldioxidutsläppen i Sverige vid oförändrade miljökrav (1000 ton)

Utsläppskälla	1980	1983	1990	1995
Diesel )			12	13
Eldningsoljor }	338	187	69	' 71
Gas 1			0	0
Kol \			31	37
Torv 1	3	17	4	S
Ved m.m. 1			3	3
Avfall >			2	2
Industriprocesser	155	98	80	80
Summa	496	302	201	211

Med de förslag som redovisas i aktionsplanen kommer Sverige vid 1990-talels mitt inte längre all vara det enskilda land som bidrar mest lill svavelnedfallet över Sverige. Den svenska andelen av nedfallet uppgår i

Prop. 1984/85:127 9

dag till mellan 10 och 15%. När de inhemska ulsläppen var som störst i början på 1970-talet - omkring 925 000 lon svaveldioxid - svarade Sverige för ca25% av nedfallet över landet. Den följande tabellen anger det beräknade bidraget från olika länder till nedfallet över Sverige vid olika tidpunkter.

Svavelnedfall i Sverige (1000 ton)

Land	Början av	1978	1995
	1970-talet		(prognos)
Sverige	164	101	33
Storbritannien	89	62	45
Östtyskland	52	52	36
Västtyskland	49	46	■ 22
Polen	52	44	42
Danmark	37	26	15
Tjeckoslovakien	21	23	21
Sovjetunionen	16	18	13
Benelux	24	17	12
Finland	10	10	7
Norge	14	10	5
Frankrike	21	20	lÖ
Övriga länder samt obestämt	.107	107	75
Bakgrund	60	60	60
Summa	716	596	396

Kväveoxider

Vid förbränning av fossila bränslen bildas förutom svavel- ocksä kväveoxider. Kväveoxiderna har i princip två olika ursprung, dels kvävet i förbränningsluften, dels kvävet i bränslet.

Kväveoxidernas roll när del gäller försurningen av mark och vatten, samt för bildningen av ozon och andra oxidanler, som skadar träd och annan växtlighet, har alllmer börjal uppmärksammas i Europa. Kvävets belydelse förväntas öka som ett resultat av atl svavelutsläppen minskas. Olika möjligheter finns att minska kväveutsläppen. Genom att anpassa förbränningen pä lämpligt sätl kan man i vissa fall väsenfligt minska ulsläppen av kväveoxider. En annan möjlighel är all använda bränsle med lågt kväveinnehåll. Vidare finns flera metoder för alt rena rökgaser från kväveoxider. När del gäller rening av bilavgaser finns olika metoder tillgängliga och i produklion. Den effektivaste metoden som f. n. är i produktion är s.k. katalytisk avgasrening som används sedan nära tio år bl.a. i USA och Japan.

Utsläppen av kväveoxider nästan fördubblades i Europa mellan slutet av 1950-lalel och början av 1970-lalel och har fortsall atl öka sedan dess, om än i långsammare takt. Del finns inga rikligt säkra siffror om utsläpps-mängderna, men det rör sig uppskattningsvis om 20 milj. ton kväveoxider om året molsvarande caömilj. lon räknat som kväve. Enligt aktionsplanen beräknas 30-50% av kväveoxidulsläppen komma från trafiken och ca 30% från kraftproduktion, varav huvuddelen från koleldning.

Prop. 1984/85:127 10

Ett exempel på fördelning mellan utsläppskällor ges från Förbundsrepubliken Tyskland. I dag svarar fordonstrafiken där för nästan 55% av kväveoxidutsläppen, industriutsläppen för ca 14% och förbränningsanläggningarna för ca28%. År 1970 var motsvarande fördelning 42% från trafiken, 25% från industrin och 26% från förbränningsanläggningarna.

Andelen kväveoxider från fordonstrafiken anses vara betydligt högre i Västeuropa än i Östeuropa, där privatbilismen inte är så omfattande.

I Sverige svarar fordonstrafiken för två tredjedelar av våra kväveoxidutsläpp. Utsläppen är nu totalt dubbelt så stora som på 1950-talel och bilarnas bidrag har ökat med fyra gånger sedan dess. Bilavgaser innehåller även bl. a. koloxid, partiklar, bly och hundratals andra kemiska ämnen, s. k. kolväten. Trafiken svarar även för en dominerande del av ulsläppen av kolväten som tillsammans med kväveoxider bildar ozon och andra oxidanler. Koloxidutsläppen från vägtrafiken, som mer än fyrfaldigals sedan början av 1950-lalel, har sedan år 1970 varit ungefär oförändrade. Blyutsläppen har minskat under senare år genom de skärpta kraven på blyinnehållet i bensinen.

Som framgår av aktionsplanen hade Sverige år 1980 kväveoxidulsläpp i slorieksordningen 320000ton, varav närmare 200000ton härrörde från trafiken. Dagens siffror är ungefär desamma. De avgasreningskrav som infördes år 1976 har visserligen inneburit en minskning av utsläppen av koloxid, kolväten och kväveoxider från en enskild bil med 30-40% jämfört med en bil ulan avgasrening, men denna förbättring beräknas i slorl sett ha uppvägts av den samtidiga ökningen av den svenska bilparken. Ca 3 miljoner bilar finns i dag i Sverige. Enligt aktionsplanen beräknas varje procents ökning av vägtrafiken, med den fördelning mellan fordonsslag som Sverige nu har, komma att öka kväveoxidutsläppen med I 500-2000lon. Om inga ytterligare åtgärder vidtas mol bilavgasutsläppen, kommer enligi aktionsplanen de totala ulsläppen sannolikt atl ligga kvar ungefär på dagens nivå. Bidraget från trafiken skulle därmed öka. efiersom kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar och industrin beräknas minska. I följande tabeller redovisas kväveoxidulsläppens utveckling och fördelning mellan olika utsläppskällor.

Kväveoxidutsläpp i Sverige (1 000 ton NO rältnat som NO2)

Utsläppskälla 1955 1970 1975 1980

55	162	198	199
30	90	90	82
30	50	30	36
115	302	318	317

Samfärdsel Oljeförbränning Industriprocesser och övrigt

Summa

Prop. 1984/85:127 11

Förväntad utveciding av liväveoxidutsläppen i Sverige vid oförändrade miljökrav (1 000 ton)

Utsläppskälla 1980 1990 1995

159	165	181
40	40	40
83	27	28
11	42	50
24	10	10

Vägtrafik

Övriga fordon m. m.

Olje- och gaseldning

Fastbränsleeldning

Industriprocesser

Summa 317 284 309

4 Luftföroreningarnas och försurningens effekter på mark, vatten, vegetation, material och hälsa

Den redovisning jag lämnar i del följande av försurningens effekter är med nödvändighet översiktlig och kortfattad. Nästan dagligen får vi nu rapporter om nya upptäckter av skador till följd av svavel- och kväveoxidulsläppen. Skadorna är både direkta och indirekta. Till de direkta skadorna av luftföroreningar räknas kortosion och vittring av bl. a. byggnadsmaterial, vissa hälsoskador samt frätskador och annan direktpåverkan på växter, inkl. träd. Försurningen och därav följande utlakning av aluminium och tungmetaller är indirekta skador orsakade av alltför hög belastning av luftföroreningar.

Under 1970-lalet och början av 1980-talel fokuserades diskussionerna rörande luftföroreningarna i första hand på sambandet mellan utsläpp av svaveloxider och försurning av ytvatten. Samtidigt som denna ytvaltenför-surning fortgår har intresset alltmer kommii atl inriktas också på kväveoxidernas roll i försurnings- och luflföroreningsproblemaliken. Denna uppmärksamhet här ökat då kvävets roll är nära knuten lill diskussionerna kring orsakerna till de alltmer omfattande skogsskador som rapporterats från olika länder i Europa.

Förbränning av fossila bränslen medför också utsläpp av andra ämnen än svavel- och kväveoxider. Metaller, l.ex. kvicksilver saml oförbrända kolvälen, är exempel på sådana ämnen av vilka flera är kända för all kunna medföra negativa miljö- och hälsoeffekter. Dessa utsläpp och den sannolika långväga transporten av dessa ämnen har emellertid ännu inie uppmärksammals i någon större utslräckning åtminstone inte vad avser de inlernalionella aspeklerna på problemen. Del är emellertid vikligl alt notera all de ålgärder som vidtas för alt minska svavel- och kväveoxidutsläppen oftasl också verksaml bidrar lill all minska ulsläppen av dessa övriga ämnen. Så minskas l.ex. kvicksilverulsläppen avsevärt i samband med rökgasrening och ulsläppen av kolvälen genom kalalylisk behandling av avgaserna frän bilar.

Prop. 1984/85:127 12

Skador på skogsmark och skog

De senasle årens många rapporter från olika länder om sambandet mellan luftföroreningar och skogsskador har medfört att del i hög grad är dessa skador och orsakerna till dem som nu står i centrum för debatten såväl nationellt som på del inlernalionella planet.

Man räknar i dag med atl omkring 6 miljoner hektar skog - bart- och lövskog — i Väst- och Östeuropa uppvisar någon form av skador sannolikt orsakade av luftföroreningar. Tiotusentals hektar skog är redan allvarligt skadade.

Utvecklingen av skogsskadorna har gått myckel snabbi. Omfattande skador rapporteras nu från Förbundsrepubliken Tyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken, Frankrike, Österrike, Schweiz och Sovjetunionen. Utanför Europa har stora arealer skog i östra Canada och USA skadats.

De färskaste rapporterna från Förbundsrepubliken Tyskland, från oktober 1984, visar resultaten av den senaste landsomfattande inventeringen av de tyska skogarna. Ca 50% av dessa uppges nu vara påverkade av luftföroreningarna. Skadorna är särskilt utbredda i de södra delarna, i delstaterna Baden-Wurtlemberg och Bayern. Skador återfinns inte längre enbart i högl belägna områden, eller huvudsakligen i barrskog, utan konstateras nu också längre ned på bergssidor samt i ökande grad bland lövträden. Omfattande skador har registrerats i Bayerns alpområden, vilket kan leda till att de alpina skogarna förlorar sin förmåga all hålla emol laviner och erosion.

Också från Nederländerna, Schweiz och Österrike har rapporter om skogsskador publicerats. I Nederländerna beräknar skogsmyndigheterna att ca hälften av den nederländska skogen skadats av luftföroreningar. För Schweiz visar en undersökning publicerad i december 1984 alt drygt 30% av skogen är angripen av luftföroreningarna, vilket aren kraftig försämring i förhållande till molsvarande invenlejing 1983. Undersökningar i Österrike visar på skador omfattande ca 11 % av den totala skogsarealen.

Från Tyska Demokratiska Republiken föreligger osäkra uppgifter om skogsskadornas utbredning, men bedömare och forskare uppskattar omfattningen till ca 12% av skogen. Också i Polen och Tjeckoslovakien är belydande arealer påverkade. Tjeckiska forskare har varnat för all mellan 45 och 60% av skogen i Tjeckoslovakien kommer alt vara skadad i varierande grad vid sekelskiftet om inte föroreningsbelastningen minskar avsevärt. I Jugoslavien och Rumänien är skadorna också myckel utbredda. Även från Sovjelunionens europeiska del rapporleras skogsskador.

Liksom i Förbundsrepubliken påverkas bäde barr- och lövskog i samtliga länder, dock fortfarande med en klar övervikt för gran och tall.

1 Sverige gjorde skogsstyrelsen den forsla, preliminära invenleringen av skogsskador höslen 1983 i södra och sydvästra delen av landet. Resultaten visade bl. a. all av 244 ulvaida skadade bestånd hade 137 bestånd myckel omfatlande skador, varmed avses all mer än vart tionde träd var skadat.

Prop. 1984/85:127 13

Som elt led i den fortsatta forsknings- och undersökningsverksamheten för att kartlägga skogsskadornas omfattning och orsaker har Sveriges lantbruksuniversitet som etl led i riksskogstaxeringen under sommaren och hösten 1984 registrerat förekomsten av kronulglesning hos gran och tall i hela landet. I Blekinge har dessutom genomförts en fördjupad studie.

De första översiktliga resultaten frän undersökningarna av granskog redovisades i mitten av december 1984. Av dessa framgår all den mest omfatlande kronutglesningen förekommer i de västliga och sydliga länen samt i viss mån längs Östersjökusten upp till Stockholms län. Mer än 60% barrförlusl, vilkel betecknas som svår skada, finns dock bara hos 0,5-1 % av granarna.

Dessa områden mottar också det största nedfallet i Sverige från andra länder i Mellan- och Östeuropa samt från Slorbiilannien. Utbredningen av skadorna har visat sig överensstämma med lidigare beräkningar av sjöarnas försurningskänslighet i dessa delar av Sverige.

I aktionsplanen och i underlagsmaterialet lill denna redogörs för den kunskap som i dag finns om luftföroreningarnas inverkan på skogsmarken och direkt på trädens barr och blad. Runt punktkällor har tillväxtminskningar i skog kunnat konslaleras runtom i Sverige sedan lång tid och sådana effekter har kunnal registreras upp lill 50 km från en punktkälla. Orsakerna tros vara direkta skador av svaveldioxid, evenluelll också i kombinafion med tungmelaller saml markförsurning lill följd av ulsläppen. Del anses alt den markförsurning som orsakats av bl. a. de omfattande utsläppen under lång lid av försurande amen kan ha spelal en viktig roll i Uppkomsten av de torkskador på barrträd som observerades på flera ställen i Sydsverige på 1970-lalel.

I aktionsplanen framhålls vidare alt orsakerna lill de registrerade skogsskadorna i Sverige i dag inie klart kan anges. Fyra huvudhypoteser prövas nu inom forskningsverksamheten för alt utröna orsakerna. Dessa kallas gashypolesen, försurningshypoiesen, kvävemältnadshypolesen och stress-hypotesen.

Enligt gashypolesen orsakas skadorna på iräden av direkta effekter av gaser, främsl svaveldioxid, kväveoxider, ozon eller partiklar. Ozonhalterna i södra Sverige är lidvis så höga alt de myckel väl kan ge skogsskador. Samverkande effekter av olika gaser är mycket länkbara.

Försurningshypotesen utgår från den konstaterade försurningen av marken i stora delar av Sverige. I sydvästra Sverige är pH-värdena i många fall ca 4,5 även relativt djupt ner i marken. Markförsurningen i skogsmark tros kunna leda lill frigörelse av aluminium och tungmelaller, som kan ha giftverkan på trädens rötter och på viktiga organismer i marken av vital belydelse för trädens liv och tillväxt. Markförsurningen har också lell lill au näringsämnen lakals ul ur marken, varför brist på magnesium kan uppslå. Fosforbrist kan också uppkomma, genom atl fosfor binds hårdare i sur mark och inte blir tillgänglig för iräden.

Prop. 1984/85:127 14

Kvävemältnadshypolesen innebär atl mer kväve tillförs än vad växterna kan ta upp. Kvävenedfallet är förhållandevis stort i sydligaste Sverige och har ökat mycket kraftigt sedan 1950-lalet. S.k. kvävemättnad kan därför uppstå på de allra bördigaste skogsmarkerna. Nilrat lakas då ul med vattnet lill grund- och ytvatten och vikliga näringsämnen förs med nitratel till dessa vattensystem. Markförsurningen ökar också av kvävenedfallet.

Enligt stresshypotesen utsätts skogen dels för direkt påverkan av skadande gaser, dels för näringsbrist och melallförgiftning i marken, dels också för stora variationer i klimatet. En sådan kombination av påfrestningar försätter träden i vad som kan betecknas som en utpräglad slressi-tuation. Flera klimatfaktorer kan ha ökat denna stress på svenska skogar de senare åren. Det har varit ovanligt varmt särskilt sommaren 1983 och vintrarna har präglats av snabba växlingar mellan låga och höga temperaturer. År 1983 var ett torrår i de drabbade länen, liksom för övrigl i större delen av Sverige. Det har även varil blåsigare än vanligt under de senaste 5-10 åren på västkusten och längs nortlandskusten. Slormfrekvensen har varit minst dubbelt så hög som genomsnittet för lidigare perioder.

De nuvarande kunskaperna om förhållandet mellan luftföroreningar, klimat och skogsskador kan sammanfattas så att utan luftföroreningar skulle vi inte ha fått den skogsskadebild vi nu har. Utan det relativt extrema klimat som rådde under år 1983 skulle skadorna inte ha fått den omfattning de har. Det kan emellertid inte uteslutas atl någon hell okänd faktor spelar en mer eller mindre stor roll för uppkomsten av skadorna.

Skador på åkermark och grödor

Stora åkerarealer i Sverige har ell avsevärt lägre pH-värde i marken än vad som vore önskvärt för en optimal jordbruksproduktion. Kalkningenav Sveriges åkermark skulle i slorl sell behöva fördubblas för alt både motverka syratillskottet och höja produktiviteten. Del idealiska pH-värdet ligger runt 6,5 för lerjordar och 6,0 för lerfria och mineralfaltiga jordar. pH-värdel 5,5 anses vara den undre gränsen för vad som kan belraktas som rationellt från odlingssynpunkt. I dag finns många åkerjordar i Sverige med pH-väiden under 5,0.

Åkermarken kan försuras av flera skäl. Försurande gödselmedel, NPK-gödselmedd, och brist på malerial för organisk nedbrytning saml utlakning av växtnäringsämnen är tillsammans med del sura atmosfäriska nedfallet huvudorsakerna till atl jorden får etl syratillskolt som leder till en försurningsprocess. I Sverige som helhet svarar den moderna kvävegödslingen för ca en tredjedel av åkermarksförsurningen, men denna andel kan variera mellan 15 och 50% beroende på var i landet man mäter. Del sura nedfallet orsakar generellt inte mer än 10-20% av försurningen. Även här förekommer dock lokala variationer.

Den försurande effekten av NPK-medlen skulle kunna motverkas, om åkermarken också fick ell lillräckligl tillskott av neutraliserande kalk. Av

Prop. 1984/85:127 15

dagens gödselmängder i det svenska jordbruket har ca 600000 lon av totalmängden 1,4 milj. lon försurande verkan. Resten har kalkverkan eller neutraliserande verkan. År 1982 spreds ca 360000 ton kalk inom jordbruket medan del verkliga behovet var ca 450000 ton för all bibehålla rådande pH-värden i åkermarken. Därtill kom ett behov av grundkalkning av ca 200000 lon per år för alt under en tioårsperiod justera pH-värdei;ia i all åkermark lill en önskvärd nivå. Kalkningen skulle således behöva öka med ca 300000 lon per år för all på sikt ge optimala förhållanden.

Del är således motiverat alt öka åkermarkskalkningen avsevärt dels för alt motverka försurningen, dels för atl höja produktiviteten. Ytterligare ett viktigt skäl tillkommer som en följd av de negativa effekterna av åkermarksförsurningen. Spridningen av kadmiumhaltiga handelsgödselmedel i kombination med nedfallet av luflburet kadmium från bl. a. sopförbränning och andra verksamheter ökar successivt kadmiumhallen i svensk åkerjord. Markförsurningen medför all detla kadmium blir mer rörligt och kan las upp av växterna via rötterna. Sålunda har förhöjda kadmiumhalter uppmätts i svenskt vete. Denna halt har fördubblats under 1900-lalet. Expositionen för kadmium är stor redan utan detta tillskott, och det vore mycket oroande om befolkningen skulle utsättas för kadmium genom livsmedel i en ökande grad. Om pH-värdel i åkermarken bibehålls över 6,0 minskas kadmiumproblemei högst väsentligt.

Problemet med åkermarksförsurning är allvarligast i södra och västra Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet har beräknat att behovet av under-hållskalkning är som slörsl i Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Malmöhus, Örebro, Västmanlands och Blekinge län.

Ozon har nämnts som en länkbar orsak lill direklskador pä iräd. I flera länder har man konslalerat alt ozon skadar grödor och leder till minskad avkastning av dessa. Även i Sverige visar forskning all ozonhallerna i främst de södra delarna av Sverige har negativa effekter på olika växter. Växterna kan skadas såväl av korta perioder av höga ozonkonceniralioner i luften som av längre exposition av låga koncentrationer. Amerikanska studier har visat all USA årligen förlorar grödor lill elt värde av ca 3 miljarder dollar lill följd av skadligt höga ozonhaller i luften. Enligt samma beräkningsmodeller har svenska forskare uppskattat atl de svenska förlusterna för l.ex. skördar av höslvele rör sig om ca 60 milj. kr. per år och ca 10 milj. kr. för minskade potatisskördar. Ozonkänsliga grödor odlas på mer än hälften av den svenska åkerarealen. Ozonskador har även konstaterats på bl. a. spenat, en myckel ozonkänslig växt.

Skad(>r på .yöar, vattendrag och grundvallen

I stora drag har vi samma omfattning av yivattenförsurningen i dag som för elt par år sedan. Ca 18000 sjöar är i varierande grad försurade och ca 90000 km rinnande vatten har också så låga pH- värden alt skador på livet i vattnet kan förväntas. Det är fortfarande svavelnedfallet som är den domi-

Prop. 1984/85:127 16

nerande orsaken till denna försurning. 80-90% av försurningen beror på svavel. 1 aktionsplanen anges att minskningar med 70-80% av nedfallet skulle krävas för alt rädda de känsligaste vattnen i södra Sverige undan försurning. För hela Sverige anger man att tillståndet i sjöarna avsevärt skulle förbättras om svavelnedfallet minskade med 30-50%. Sådana minskningar fömtsätter alt svavelutsläppen i vår nära omvärld, som svarar för 85-90% av svavelnedfallet i Sverige, kraftigt reduceras. Inte heller en sådan minskning skulle emellertid räcka för atl skydda de känsligaste vattnen i mellersta och norta Sverige. Försurningsskador har nu konstaterats även i stora delar av den svenska Qällvärlden. Under flera vintrar har snön varil så sur även långt uppe i nort, att känsliga organismer i dessa vatten har skadats.

Enligt aktionsplanen kommer kvävenedfallet i framliden att ha störte betydelse för yivattenförsurningen. Kvävets roll kommer sannolikt atl öka till mitten av 1990-talel dels på gmnd av den relativa förskjutningen mellan ökande kvävehalter och minskande svavelhalter i nedfallet, dels föi" att kvävemättnad i omgivande marker kommer att leda lill nitralläckage lill sjöarna och vattendragen. Rent allmänt visar kvävehalterna i våra sjöar ingen tendens till minskning, medan sulfathalterna nu är någol lägre än tidigare.

Enligt aktionsplanen bidrar försurningen lill att kvicksilverhalterna i insjöfisk ökar vilket leder lill all tusentals svenska sjöar måste svartlistas och fisken klassas som otjänlig som människoföda. Enligt planen ligger mellan 5 000 och 10000 sjöar i riskzonen för framtida svartlistning på grund av fiskens kvicksilverinnehåll.

Även halterna i ytvatten av andra metaller, l.ex. aluminium, järn och mangan, kan komma all stiga i takt med att pH-värdet i mark omkring sjöar och vattendrag blir ännu lägre. Redan i dag finns lydliga tecken på skador även av järnullösning både i södra och cenlrala Sverige. Aluminium anses vara en av de viktigaste orsakerna lill skadorna på fiskbestånden i de försurade sjöarna.

Försurningen av grundvattnet i Sverige är elt problem som ökat snabbt under de senasle åren. Grundvattnet är i dag försurningspåverkal i stora delar av vårt land. Över en miljon svenskar hämtar sill vatten ur egen brunn och av dem bor hälften i områden som är försurningspåverkade. Inte bara grävda brunnar utan också borrade brunnar kan vara påverkade av försurningen. Della har konstaterats vid undersökningar i Lerums kommun. Ytligt grundvatten drabbas emellertid först och uppskaliningar har gjoris atl en Qärdedel av Sveriges ca 100000 grävda brunnar redan har surt vatten. De största dricksvattenproblemen finns i Blekinge, på västkusten och i västra Småland. Kronobergs län har bedömts vara så illa utsatt alt man där även uppmäter sänkt alkalinitet, dvs. minskad förmåga atl neutralisera tillförda sura ämnen, i det kommunala vattensyslemet. Generellt gäller annars all del kommunala vattnet klarar sig bättre än enskilda

Prop. 1984/85:127 17

brunnar dels för att grundvattnet där tas från större, djupare liggande och därför fortfarande mindre påverkade vattenmagasin, dels för atl vattenverken kan behandla vaUnet så aU dess pH-värde höjs. GrundvaUenförsur-ningen sker annars i två steg. Först sker en långsam kemisk förändring som leder lill att vattnets egen bufferlkapacilel sjunker, medan hårdheten och sulfathalten stiger. pH-värdet har då ännu inte börjat sjunka. Grundvatten i detla första steg blir allt mer korrosivt mot koppar, betong och asbestce-mentrör. Det andra steget i försurningsprocessen visar sig som en pH-sänkning. I delta andra steg kan pH-värdet sjunka ända ned lill 3,8. Under pH-värdel5 saknas alkalinitet. Det mycket korrosiva vattnet löser ut aluminium, järn, mangan och tungmetaller, som hamnar i vattnet. Utlösning av koppar från vattenledningsrör sker redan vid ett pH-värde lägre än 6. Det är också utlösningen av koppar och korrosionen av ledningarna som f. n. är det största problemet med surt grundvatten. Skadorna kostar san-noMkt mer än 100milj. kr. om året.

Än så länge har de metallhalter som kunnat uppmätas i grundvatten i allmänhet inte ansetts vara så höga aU de medför risk för hälsoeffekter. Oron för att dricksvattnets kvalitet försämras genom bl. a. höga metallhalter är dock på många håll stor. F. n. pågår en undersökning i Blekinge för atl kartlägga eventuella förhöjda metallhalter hos personer som bor i ett område med stort försurningstryck.

Korrosion :

En påtaglig markförsurning har under senare år konstaterats i södra och mellersta Sverige. Exempel från västkusten har visat pH-sänkningar med '/2-I enhet, vilkel visar på stora förändringar i markprocesserna de senaste 50 åren. Denna markförsurning och försurningen av ytvatten kan medföra risker för korrosionsangrepp på konstruktioner som är nedsänkta i sur mark eller surt vatten. Detta har först på senare år uppmärksammals i högre grad. Svenska korrosionsforskare varnade för denna risk i början av 1980-talet. Myckel stora ekonomiska värden kan stå på spel, emedan del moderna samhället har lagl en mängd ledningar, fundament, slag och andra konstruktioner i mark och vallen. El- och telekablar, avlopps- och dricksvattenledningar, vägtrummor, stålpålar under hus, fundament lill kraftledningsstolpar, master, förankringsstag, dammliickor, rörledningar i kraftverksbyggen är bara några exempel på sådana konstruktioner.

Zink, koppar, bly, gjutjärn och stål är de känsligaste materialen för syraangrepp. Betong angrips redan vid ell pH-värde kring 6. Korrosionsskador tros först komma atl visa sig på förzinkade stolpfundament, master och förankringsstag. Förzinkade vägtrummor är särskill utsatta, eftersom de angrips både inifrån och utifrån. Även blymanflade telekablar kan vara i riskzonen, efiersom blyet är korrosionsbenäget. Det har visat sig alt frekvensen av kabelskador i Sverige är störst i de sydvästra delarna av landet, där försurningstryckel också är störst. Enligt kortosionsinstitutet kan ell samband inte uteslutas. 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 127

Prop. 1984/85:127 18

S. k. almosfärisk korrosion är ell bättre kartlagt problem. Nyligen publicerade rapporter från Förbundsrepubliken Tyskland har angett alt materialförstöringen där beräknas kosta mer än 3 miljarder DM, dvs. ca 10miljarder svenska kronor, årligen. Svåra skador på byggnader öch historiska och kulturella monument har orsakals under de senaste 30 åren. Europa har mer än 100000 blyinfatlade fönster i katedraler och andra historiska byggnader. Dessa fönster har räddals undan två världskrig, men håller nu på all frätas sönder av luftföroreningarna i en sådan takt all blyinfaltningen kommer alt vara förstörd inom 10-20 år om inga verkningsfulla ålgärder vidtas. Från hela Europa kommer också rapporter om registrerade skador på byggnader, monument, minnesmärken etc. av kalksten, sandslen och andra korrosionskänsliga material. Åtskilliga världsberömda minnesmärken håller på atl skadas svårt av korroderande svavel- och kväveföreningar. Till dessa hör katedralerna i Köln, Prag, Augsburg, Canterbury, Er-fuhrl. St PauPs i London samt konsiskatierna i Venedig, Rom och Alen och ytterligare en lång rad kända byggnader och monument.

I Sverige har utvecklingen i någon mån stoppals. Vi har nu fåll ned svaveldioxidhallerna i våra tätorter och della har enligt försök som gjoris bl. a. i Stockholm lett lill all korrosionen inte längre ökar. Begränsningen av svavelhallen i eldningsolja har minskal svaveldioxidhallen i södra och mellersta Sveriges tätorter under 1970-talet och i många orter är halterna nu bara hälften av vad de var före år 1976. Naturvårdsverkets planeringsmål på 60 mikrogram per m-' underskrids nu i de flesta av våra lä'lorler. Emellertid kostar luftföroreningarna även oss i Sverige stora summor i form av bilar som rostar fortare och mer, husfasader och andra byggnads-ytor som korroderar, etc.

Hälsoeffekter av luftföroreningarna

Försurning av mark och vatten leder till ökad rörlighet hos aluminium och tungmetaller, som i en icke försurad miljö skulle förbli kemiskt bundna och därmed ofarliga för djur, växter och människor. De giftiga metaller som främst nämns i försurningssammanhang är kadmium, bly, kvicksilver, aluminium och arsenik. Ökad rörlighet hos mangan, järn m. fl. metaller har också nämnts. Kadmium, bly, kvicksilver och arsenik är ulan tvekan giftiga för människan. Aluminium tros kunna vara del. Tungmetallerna och aluminium når oss genom vatten och livsmedel samt i vissa mängder också genom förorenad luft.

Ökat kadmiumupptag i nylloväxter, främst vete, har redovisats som en följd av kalkningsunderskott i en sur, kadmiumkontaminerad åkerjord. Metylkvicksilver, den stabilaste kvicksilverformen i biologiska syslem, las upp i insjöfisk. Bly sprids lill människor främsl genom bilavgaserna. Forskningen har visat atl särskilt småbarn är mycket känsliga för blyexponering. Aluminium, som är ett av jordskorpans vanligaste ämnen över hela jorden, kan lösas ur marken och nå ytvatten. Fiskdöden i de försurade

Prop. 1984/85:127 19

sjöarna beror sannolikt på aluminiumförgiflning. Man har tidigare inte trott att aluminium kunde vara skadligt för människan, men vissa fall av nervskador och mentala skador har kunnat härledas fill aluminiumhaltigt vatten. Det har då gällt njursjuka som fåu dialys med sådanl vatten. Kadmium kan ge njurskador och metylkvicksilver kan orsaka nervskador. Gravida kvinnor är härvid en särskild riskgrupp, då fostrets hjärna kan ta skada i sin utveckling. Bly anses kunna ge upphov till skador på centrala nervsystemet och på blodet.

Luftföroreningar medför i många fall också direkta hälsorisker. Enhgt aktionsplanen väger hälsoskälen tungt för kraven på stränga åtgärder mol bilavgasutsläppen i Sverige. Blyet har redan nämnts, men även andra ämnen, främst kväveoxiderna och de polycykliska aromafiska kolvälena, är skadliga för människors hälsa. Det finns ett hundratal olika kemiska former av sådana ämnen och vissa av dem är konstaterat cancerframkallande. Förmågan all skada gener kan förstärkas, när dessa kolväten reagerar med andra ämnen, t. ex. syror och kväveoxider i luften.

Utvecklingen av bilavgasutsläppen sedan 1950-talet har medfört att vägtrafiken i dag har en dominerande betydelse när det gäller föroreningshalterna i tätortsluften. Bilavgasutsläppen ger på en rad platser i Sverige så höga halter av kväveoxider och koloxid all Världshälsoorganisationens förslag till gränsvärden för dessa ämnen överskrids. Inalles 125 mil svenska stadsgator anses ha halter som vissa tider överskrider dessa gränsvärden. Längs dessa gator bor ca 100000 personer och finns ca 100000 arbetsplatser. 70% av dessa bostäder och arbetsplatser finns i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Del finns enligt bilavgaskommittén skäl att anta att bilavgasutsläppen bidrar till en översjuklighel i flera sjukdomar, bl. a. kroniska luftvägssjukdomar och lungcancer, i tätorterna. Även andra hälsorisker och besvär är förknippade med bilavgaserna. Dessa förhållanden gör att det är angeläget att vidta ålgärder för att komma till rätta med avgasutsläppen. Rent allmänt tror forskarna i dag att omvandling av ämnen som släpps ut i stadsluften kan ha slörre belydelse än man förut anal. Mot bakgrund av dessa kort sammanfattade fakta om svenska tätorters luftkvalitet i dag kan sägas, att de svenska tätortsluftsproblemen generelft sett huvudsakligen är ett bilavgasproblem.

5 Internationellt samarbete

Inte bara i Sverige, ulan över hela Europa och i stora delar av östra Nordamerika, konstateras nu skadeverkningar av luftföroreningarna. Detta har redovisats i föregående avsnitt. Med få undantag accepterar man nu internationellt alt luftföroreningar kan transporteras långa sträckor med vindarna och orsaka miljö- och hälsoskador i andra områden och andra

Prop. 1984/85:127 20

länder än där de ursprungligen släpptes ul. Detta är en viktig grund för det internationella samarbetet i luftföroreningsfrågor. Delta samarbete har också utvecklats i takt med all allt slörre enighet kunnal nås om problemen med långväga, gränsöverskridande luftföroreningar. 1 takt med atl de svenska ulsläppen av luftföroreningar minskar kommer bidragen från ul-ländska källor lill del sura nedfallet över Sverige atl relativt sett öka. Denna utveckling understryker den stora och ökande betydelsen för svensk del av fortsatt och intensifierat internalionelll samarbele i syfte all få till slånd internationella avlal om begränsningar av luftföroreningsutsläppen.

Det hittillsvarande samarbetet

Redan i slutet av 1960-talel presenterade svenska forskare resultat som visade på samband mellan utsläpp av svaveldioxid i Mellaneuropa och Storbritannien och uppkomsten av miljöskador i skandinaviska sjöar. Fisken försvann och växtligheten i svenska och norska sjöar förändrades. Undersökningar inleddes och år 1972 presenterade Sverige en rapport om gränsöverskridande, luflburna svavelföreningar vid FN-konferensen i Stockholm om den mänskliga miljön. I rapporten visade forskarna all luftföroreningsproblemen är internationella lill sin karaklär.

Det är värt att notera att de svenska forskarna redan år 1972 förutsäg skadeverkningar på skogen. Man diskuterade skogsmarkens pH-värde i områden med surt nedfall och konstaterade atl i långsamt reagerande ekosystem som skogsmark kan man förvänta atl effekterna inte visar sig förrän efter lång lid. Delta innebär i sin lur alt tillväxiförändringar kan komma alt märkas försl när del redan är för sent all göra någol ål dem. Man hänvisar i studien lill vissa gjorda undersökningar och beräknar en tänkbar tillväxlminskning i slorieksordningen 0,3 % per år.

En majoritel av dellagarna vid 1972 års konferens fann de svenska teorierna och påståendena svåra att acceptera. Studien lades däiför lill handlingarna, men konferensen antog en punkt i den stora principdeklarationen som är väsentlig i luflvårdssammänhang. 1 punkt 21 sägs nämligen atl stater är skyldiga alt tillse all verksamhel i del egna landet inte orsakar miljöskador i andra länder.

I början av 1970-lalel startades forsknings- och undersökningsprogram om transport av luftföroreningar över nationella gränser. Inom OECD tog Sverige initiativ till en omfattande mellanstallig studie, som skulle klariäg-ga frågan om förhållandena mellan luflföroreningsulsläpp på olika platser och uppmätta mängder svavelföreningar och pH-värden i nederbörd på skilda ställen i Europa. Mätningarna pågick i ca tre år och i juli 1977 publicerades projektets slutrapport. Projektet gav en allmän bild av spridningsmönster för utsläpp och nedfall och resullalel har sedan kommii atl ligga till grund för fortsatta internationella diskussioner om luftförorenings-transporten.

Prop. 1984/85:127 21

Mätningarna över Europa fortsatte även sedan OECD-projeklel avslutats och bedrivs nu inom ramen fördel s. k. mätprogrammet EMEP (Euro-pean Moniloring and Evaluation Program) med ett 60-lal mätstalioner i elt 20-lal länder i Väst- och Östeuropa. Sverige deltar med fem stationer. EMEP är én integrerad del av arbelel inom konvenlionen om långväga, gränsöverskridande luftföroreningar inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE). Principbeslut har fatlats om all efterhand utvidga EMEP-programmel lill atl även omfatta mätningar av kväveoxider, vid sidan av mälningarna av svavel och andra subslanser i nederbörden.

OECD gick efter mälningsprojeklet vidare och började studera vilka direkla ålgärder som skulle kunna vidtas i medlemsländerna, hur myckel dessa ålgärder skulle kunna länkas kosta samt vilka gynnsamma effekter åtgärderna skulle kunna få i form av minskade skador. Bl. a. genomfördes en särskild koslnads-nytlosludie. som publicerades år 1981. Slulsatsen av denna var all även vid en myckel hög ambitionsnivå för rening av ulsläppen skulle kostnaderna inte för någol OECD-land överstiga 5% av landels energikostnader. Olika alternativ presenlerades. De effekter som kostnadsberäknades var korrosion, skördeskador, hälsoeffekter och försurning av sjöar. Sjöförsurningskoslnaderna beräknades i lermerav kalkningskosl-nader. värdet av minskad fiskproduklion saml konsekvenser för sportfiske och turism. Effekter som inte kunde värderas i monetära lermer i studien var riskerna för skador på skogstillväxi saml skador på kulturhistoriskt värdefulla monument och byggnader. Som slulsals av kostnads-nyllobe-räkningarna kunde, irots slora osäkerheter, konstaleras atl det både vid en 20-procentig och vid en 50-procenlig minskning av svavelulsläppen var sådana direkta ekonomiska fördelar av minskningarna att dessa var av samma storleksordning som kostnaderna för reningsåtgärderna. Till dessa fördelar kommer enligt studien också sådana miljöförbättringar som inte kan kvanlifieras i pengar.

Redan i mitten av 1970-talel logs också en rad politiska initiativ på det internafionella planet för all få lill stånd överenskommelser om begränsningar av i första hand svavelulsläppen. Såväl inom olika inlernalionella organ som i bilalerala kontakter verkade Sverige och de övriga nordiska länderna aktivt i försurningsfrågan. År 1977 lades inom ramen för samarbe-lel i ECE fram förslag från de nordiska ländernas sida om alt en inlernationell konvenlion skulle ularbelas om begränsning av ulsläppen av långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Som grund åberopades bl. a. den lidigare nämnda punkl 21 i principdeklarationen från FN:s miljökonferens år 1972. De nordiska länderna spelade också en myckel aktiv roll under konvenlionsförhandlingarna. Bakgrunden lill all förhandlingar på alleuropeisk nivå kunde komma i gång år 1978 var atl man i mänga länder i både Väsl- och Östeuropa hade på allvar börjat bli medveten om effekterna av luftburna föroreningar. Vidare hade Sovjetunionen år 1976 föreslagit att

Prop. 1984/85:127 22

alleuropeiska konferenser bl. a. om miljövård skulle hållas som en uppföljning av Helsingforskonferensen om säkerhet och samarbete i Europa.

Efter omfattande förhandlingsarbete kunde enighet så småningom nås om en konvenlionstexl. Denna fick formen av en ramkonvention i vilken signatärerna erkänner problemet med de långväga, gränsöverskridande luftföroreningarna samt alla staters allmänna ansvar att göra någol ål dem. I texten sägs bl. a. att länderna skall bemöda sig om atl begränsa och så långt möjligt gradvis minska och förhindra luftföroreningar samt alt man för att uppnå della skall använda bästa möjliga teknik som är ekonomiskt rimlig.

Konventionen om långväga, gränsöverskridande luftföroreningar -Convention on Long-Range, Transboundary Air Pollution - undertecknades i november 1979 vid ECE: s miljöminislermöle i Geneve. 33 länder samt EG som organisation har skrivit under konvenlionen. Konventionen trädde formellt i kraft den 16 mars 1983. Del första reguljära mötet med konventionens verkställande organ hölls i Geneve i juni 1983.

I avvaktan på att konventionen skulle träda i kraft bedrevs det internationella luftvårdsarbetet inom ECE åter förhållandevis inaktivt. Flera faktorer samverkade åren 1981 -1982 lill att väcka nytt inlresse för luftföroreningsproblemen bl. a. ökad oro för miljöeffekterna av del försurande nedfallet över både Europa och Nordamerika. Skador hade börjat konstateras i ett flertal länder och de nordiska varningarna uppmärksammades i ökad utsträckning ute i Europa och i Canada. Sommaren 1982 stod Sverige som värd för en internationell konferens om försurningen av miljön. Samtliga ECE-länder inbjöds till konferensen, som bestod dels av en expertkonferens, dels av en ministerkonferens.

Experterna vid konferensen enades bl. a. om all ett gränsvärde för acceptabelt svavelnedfall skulle kunna sättas vid 0,5 g svavel per kvadratmeter och år. Ett sådanl nedfall borde inte överskridas om känsliga vattenområden skulle kunna skyddas mot försurningsskador. De tekniska experterna var överens om att kommersiellt tillgänglig reningsteknik, som skulle kunna ge avsevärda minskningar i utsläppsmängderna, redan fanns och att ny teknik skulle komma successivt. Ministerkonferensen uttalade sig bl. a. för utarbetandet av samordnade program för att minska ulsläppen av i första hand svaveldioxid, men även av kväveoxider.

Med utgångspunkt bl. a. i uttalandena från 1982 års Stockholmskonferens lade de nordiska länderna på svenskt initiativ under våren 1983 fram etl förslag, atl konventionsparterna skulle minska sina svavelulsläpp med minst 30% till år 1993 med resp. lands utsläppsnivå år 1980 som grund för beräkningarna. Förslagsställarna gjorde klart att man betraktade dessa 30-procentiga minskningar som ett första steg i en process mot ännu mer omfatlande utsläppsbegränsningar i ECE-länderna. Förslaget, som framfördes vid det första mötet i juni 1983 med det verkställande organet för konventionen, stöddes av Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Öster-

Prop. 1984/85:127 23

rike och Canada. Dessa åtta länder kom senare atl bilda vad som fåll beleckningen "30-procenlsklubben". Flera andra länder förklarade vid mölet all man inie avvisade målsätlningen som sådan, men atl man då inte var beredd att binda sig för en specifik utsläppsminskning lill en angiven lidpunki.

De åtla länderna fortsatte sill samarbele för alt bredda slödel för 30-pro-cenlsförslagel. I mars 1984 slod Canada som värd för elt möte i Ottawa, där de åtta länderna saml Frankrike och Nederländerna dellog. Syflel med mölet var dels att inom gruppen informera varandra om vidtagna och planerade ålgärder, dels alt diskutera hur man skulle kunna påverka andra länder inom konventionen all ansluta sig lill förslaget. Sedan dess har ytterligare tio länder anslutit sig. nämligen Belgien, Bulgarien, Italien, Liechtenstein. Luxemburg, Sovjetunionen. Tjeckoslovakien, Ukraina, Vitryssland och Tyska Demokratiska Republiken.

I Oltawa diskulerades begränsningar av både svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen. Del har efterhand blivit alll tydligare, atl kväveoxidutsläppen måsle inkluderas i konventionsarbelet. Delta slår klart ju säkrare man blir på kväveoxidernas betydelse för såväl de direkla vegelationsska-dorna som de indirekla försurningsskadorna. I deklarationen från mötet ullrycks delta sålunda all man understryker nödvändigheten av atl inom konventionens ram etablera handlingsprogram i syfte all åsladkomma substantiella minskningar även av andra luftföroreningsutsläpp, särskill kväveoxider.

I juni 1984 slod den västtyska regeringen som värd för en slor miljökonferens i Miinchen. som samlade samtliga konventionsparler på minisler-nivå. Vid Miinchen-konferensen uppnåddes enighel om all ge politiskl slöd till all börja förhandlingar vid del kommande, andra mölet med konventionens verkställande organ i september 1984 i Geneve, om ell mer bindande inslrumenl, elt särskill avtal eller protokoll, om genomförandet av svavelutsläppsminskningarna som bl. a. avses ge internalionelll rättsligt bindande status åt 30-procenlsförslagel. Etl sådanl avtal skulle ses som elt viktigt komplement till och en del av själva konventionen.

Vid del andra mötet med konventionens verkställande organ i september 1984 bildades en arbetsgrupp för all utarbeta förslaget till särskill avtal. Målet för arbelel är alt få elt dokument färdigt till näsla möte med del verkställande organet, vilket är planerat alt hållas i Helsingfors ijuli 1985. Om enighet då är nådd skulle avtalet kunna skrivas under vid detta tillfälle av konventionsparternas miljöansvariga ministrar.

Parallellt med del internationella samarbetet inom konventionens ram pågår även förhandlingar inom EG om minskningar av EG-ländernas svavel- och kväveoxidulsläpp inkl. ålgärder för att minska bilavgasutsläppen. Mot bakgrund av skogsskadorna, främsl i Förbundsrepubliken Tyskland, har ålgärder för alt minska ulsläppen av kväveoxider och kolväten från bilarna alllmer kommii i förgrunden, eftersom dessa substanser omvandlas

Prop. 1984/85:127 24

till ozon. Förhöjda ozonhaller tros vara en viktig orsak till de konstaterade skogsskadorna.

Vid årsskiftet 1983/84 lade EG-kommissionen fram ett förslag, som innebär att utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider från förbränningsanläggningar skall minskas kraftigt. Förslaget innebär en ca60-procenlig begränsning av svaveldioxidutsläppen och en ca40-procentig minskning av kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar lill år 1994. Även stoft-utsläppen föreslogs minskas med 40% till samma lidpunki. Förslaget innebär en minskning av de totala svavelutsläppen med ca50%. EG-kommissionen har också fattat principbeslut om att samtliga medlemsländer skall tillhandahålla blyfri bensin år 1989. De medlemsländer som så önskar skall dock, enligt förslaget, kunna införa blyfri bensin redan fr.o.m. år 1986. Kommissionen har även föreslagit vissa skärpningar av avgasreningskraven. Några definitiva beslut i nu berörda frågor har ännu inte fallals inom EG.

De nordiska miljöministrarna uttalade sig i februari 1984 på svenskt initiativ för ett införande av den bästa tillgängliga teknik för avgasrening på bilar som f.n. finns i produklion vilkel förutsätter införande av blyfri bensin. Man sade sig vidare vilja göra detta i samarbete med andra länder med samma ambitioner.

Förbundsrepubliken Tyskland har beslutat atl fr. o. m. den Ijuli 1985 ge skaltemässiga fördelar för personbilar som uppfyller de amerikanska avgasreningskraven. Skattefördelarna för sådana bilar uppgår sammanlagt till 3 000DM och beslår i alt den åriiga fordonsskatten las bort under bilarnas första 3-lOår beroende på motorstorlek. Skattefördelar utgår även för diesdbilar under förutsättning alt de klarar de nuvarande amerikanska avgaskraven och även det krav på parlikdulsläpp som beslutals där fr.o.m. 1987 års modeller. Härigenom syftar man till alt introducera miljövänligare diesdbilar med katalysatorer eller partikelfällor. Skallefördelar kommer även att utgå lill de bilägare som bygger om bilar som redan är i bmk med avgasrening. Förbundsrepubliken Tyskland har även med stöd av Danmark och Nederiänderna lagt fram förslag om ändring av gällande EG-direktiv om avgasrening på motorfordon med denna inriktning. Förbundsrepubliken har beslutat all införa dessa avgasreningskrav obligatoriskt fr. o. m. år 1988 för bilar med motorer med en slagvolym över 2 liter och fr. o.m. år 1989 för mindre bilar. För genomförande av de beslut som fattats av Förbundsrepubliken krävs godkännande av EG. Något beslut inom EG i denna fråga har ännu inte fattats.

Även andra länder i Europa har beslulal skärpa avgasreningskraven. Österrike har i likhel med Förbundsrepubliken beslulal om all redan i år införa skattefördelar för blyfri bensin och för bilar som klarar de amerikanska avgaskraven. Dessa krav införs därefter obligatoriskt fr.o.m. år 1988. Schweiz, som f. n. tillämpar samma avgaskrav som Sverige, har beslutat att fr. o. m. den 1 oktober 1986 skärpa sina krav lill den nivå som

Prop. 1984/85:127 25

gällde i USA åren 1977-1979. Man har även beslulal om införande av blyfri bensin fr. o.m. den Ijuli 1986. Bilar som uppfyller de västtyska eller amerikanska avgasreningskraven kommer att godtas även i Schweiz. Beslut har även fattats om att senare införa de nuvarande amerikanska kraven.

1 ett stort antal länder i och utom Europa finns således ambitioner att införa skärpta avgasreningskrav motsvarande de amerikanska kraven. För att samla dessa länder till ett samarbele kring det praktiska genomförandet inbjöd den svenska regeringen i augusti 1984 representanter för intresserade länder till Stockholm. Inbjudan riktades till miljöministrarna i de länder som deltog i mölet i Oltawa i februari förta året.

Del arbete som har följt på della initiativ har medfört alt enighel uppnåtts på expertnivå om elt samarbete om utarbetandet av gemensamma regler för avgasrening på bilar. Elt förslag till överenskommelse har utarbetats. Denna avser gemensamma regler om avgasrening på motorfordon medan införandelidpunkt, styrmedel i samband med införandet, sanktions-system, omfattning av kontroll av nya och äldre bilar m. m. är förbehållna för nationella beslut. Förslaget innebär att man skall ge prioritet åt utarbetandet av regler för personbilar och att dessa regler skall motsvara de amerikanska federala kraven. De amerikanska testmetoderna förordas. Vidare är man enig om att fortsätta arbetet genom att även utarbeta regler för lätta och lunga lastbilar, bussar och övriga fordon. Man har även enats om all inleda ett samarbete kring godkännande av fordon så atl en fordonstyp godkänd i ett land också blir godkänd i övriga dellagande länder utan ytleriigare provning.

Det framtida samarbetet

Jag har i det föregående ulföriigt behandlat utvecklingen av del internationella samarbetet i luftföroreningsfrågor alltsedan början av 1970-talet och den mycket aktiva roll som Sverige på olika sätl kunnal spela i dessa sammanhang. Som framgår av aktionsplanen fordras emellertid mycket stora framlida minskningar av både svavel- och kväveoxidutsläppen i hela Europa för atl vi skall kunna lösa de problem som nu orsakas av luftföroreningarna i form av direkla och indirekla försurningsskador. Som exempel anges i aktionsplanen all svavelbelastningen i södra Sverige skulle behöva minska med så mycket som 70-80% för atl alla känsliga vattensystem i det området verkligen skall kunna skyddas. Även om vi från svensk sida nu närmast arbetar för att få till slånd en överenskommelse om minst 30-procenliga minskningar av svaveldioxidulsläppen, måsle därför avsevärt slörre reduktioner naturligtvis vara vår långsiktiga målsättning. Vidare behövs överenskommelser om ulsläppsminskningar också för andra ämnen, i första hand.kväveoxider.

Etl forisatt och ytleriigare intensifierat svenskt agerande i olika inlernalionella organ är således etl nödvändigl inslag i ell handlingsprogram mot

Prop. 1984/85:127 26

luftföroreningar och försurning. Detta understryks av samtliga remissinstanser. Det bör självfallet också vara regeringens avsikt alt handla kraftfullt för att söka påskynda det internationella arbetet med att åstadkomma utsläppsminskningar i Europa. De förbättringar av situationen som vi kan åstadkomma genom ytterligare insatser mot de inhemska ulsläppen blir med nödvändighet alltmer begränsade i takt med att den andel av del totala nedfallet i Sverige som kommer från utlandet relativt sett får störte belydelse. Delta innebär en successivt ökad tonvikt på det inlernalionella arbetet i våra ansträngningar att minska försurningsproblemen.

De uppskattningar som gjoris bl. a. i aktionsplanen och inom konventionsarbetet berättigar fill viss optimism öm möjligheterna till en successiv minskning av svaveldioxidulsläppen i Europa under del kommande årtiondet. De utfästelser som hittills gjorts är dock otillräckliga. Initiativ behöver därför tas för alt få fram ytleriigare minskningar av svavelulsläppen. Dessutom bör nu också frågan om begränsningar av ulsläppen av andra luftföroreningar tas upp.

Mot bakgrund av kväveoxidernas ökade belydelse för både försurningen och direktskadorna på träd och grödor bedömer jag det som utomordentligt angelägel atl det internationella samarbetet nu också inriktas på att fä till stånd konkreta åtaganden om minskningar av kväveutsläppen. Detta gäller såväl utsläppen från stationära källor som frän fordonstrafiken. Del är därför värdefullt att tecken under senare tid visats på ell ökat intresse för alt komma till rätta med kväveoxidproblemet. Det är angeläget att inom konventionens ram pågående studier om tekniska möjligheter att begränsa kväveoxidutsläpp från olika källor snarast slutförs. Dessa studier kan då bli ett underlag för förhandlingar om begränsningar av ulsläppen. Jag ser det därvid som angeläget att söka få lill stånd en överenskommelse av samma slag som när det gäller svaveldioxidutsläppen, dvs. med fastställda procentuella minskningar. Det ankommer då på varje land atl sedan självt välja hur utsläppsrninskningarna lämpligast kan uppnås. Med hänsyn bl. a. till den stora belydelse bilavgaserna har när det gäller kväveutsläppen kan del emellertid visa sig mera effektivt att angripa vissa utsläpp genom atl införa gränsvärden för berörda utsläppskällor.

Belräffande bilavgasutsläppen är del f.n. högst osäkert hur långt man kan komma inom ramen för konvenlionen. Skälet är att fordonsparken i Europa är mycket heterogen. Skillnaderna mellan bl. a. Väst- och Östeuropa är betydande. Som tidigare redovisats spelar fordonstrafiken en mycket stor roll för kväveoxidutsläppens storlek och successiva ökning. Varje strategi i syfte atl effektivt minska Europas utsläpp av kväveoxider måsle därför omfatta åtgärder mot bilavgasulsläppen. Med tanke på biltrafikens och bilindustrins inlernalionella karaktär är del synnerligen angelägel atl dessa åtgärder kan vidtas i internationell samordning. Del är därför angeläget att söka åstadkomma ålgärder mol dessa utsläpp i största möjliga inlernalionella samverkan, i första hand med de länder som ligger geogra-

Prop. 1984/85:127 27

fiskt nära oss. En sådan samverkan underlättar även det praktiska genomförandet, efiersom kostnaderna för l.ex. bil- och motorutveckling, konlroll och administration kan spridas över etl störte antal bilar. Åtgärderna blir härigenom effektivare och bättre tekniska lösningar kan uppnås fill en lägre kostnad. Den internationella handeln med bilar liksom biltrafiken över nationsgränserna underlättas också.

Mot den angivna bakgmnden är del mycket angeläget att det särskilda samarbete i bilavgasfrågan som Sverige under förra året tog initiativ till och som lett fram till ett förslag till en överenskommelse nu kan fullföljas. Jag ser denna internationella överenskommelse om samarbete om gemensamma avgasreningskrav på bilar som ett viktigt steg i arbetet med atl minska bilavgasutsläppen. Överenskommelsen kommer att väsentligt underlätta det praktiska genomförandet. Av särskild vikt är all de amerikanska testmetoderna och den amerikanska körcykeln förordas, då dessa innebär att krav ställs på rening även vid högre körhastigheler. Dessutom är dessa metoder redan i dag i bmk både i Sverige och utomlands och allmänt kända inom bilindustrin. De kan därför utnyttjas utan att onödig tid behöver läggas ned på att utveckla nya metoder. Den överenskomna texten har utformats som ett förslag till en miljöministerdeklaration. Jag har därför inbjudit de berörda ministrarna till Stockholm under våren. I samarbetet dellar Canada, Danmark, Finland, Liechtenstein, Nederländerna, Norge, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Östertike.

Jag har lidigare redovisat och understrukit betydelsen av del nordiska samarbetet som gmnd för agerandet i det vidare internationella förhandlingsarbetet när det gäller luftföroreningar och försurning. Jag vill i detla sammanhang bl. a. peka på del samarbete som sedan många år äger rum inom ramen för Nordiska ministerrådet och dess ämbetsmannakommitté för miljövårdsfrågor. Samarbetet om luftföroreningsfrågor har utgjort en väsenllig del av del nordiska samarbetet på miljöområdet. Detla främst teknisk-vetenskapliga samarbete har omfattat bl. a. metodutveckling för mätning och övervakning av luftföroreningar, studier av effekter saml utredningar om ulsläppsbegränsande teknik. Resultaten av detta arbete har i många fall kunnat föras ut i ett bredare, internationellt samarbete och där kunnat bilda mall för samarbetet. Enligt min bedömning kommer etl sådant nordiskt samarbete atl kunna lämna viktiga bidrag även framdeles till del internationella samarbetet om luftföroreningsproblemen. Det är därför angelägel att försurningsfrågorna också i fortsättningen prioriteras inom ramen för Nordiska ministerrådets arbele.

Jag vill i della sammanhang också understryka betydelsen av all del bilaterala samarbete inom miljövårdsområdet som Sverige har med en rad länder bl. a. i Östeuropa fortsätter. Del är naturligt atl luftförorenings- och försurningsfrågorna liksom hittills prioriteras i della samarbele.

Prop. 1984/85:127 28

6 Begränsning av luftföroreningsutsläppen i Sverige

Vidtagna ålgärder

De första generella reglerna om begränsning av svavelulsläppen infördes genom beslut av riksdagen år 1968, då förbränning av eldningsolja med mer än 2,5 viktprocent svavel förbjöds i hela landet (prop. 1968: I22,3LU64, rskr 334). Enskilda kommuner gavs möjligheter atl besluta om lägre sva-velhalt. Beslämmelserna föranleddes av alt en ökad försurning av nederbörden börjat observeras och av att höga svaveldioxidkoncentralioner konslalerats i luften i störte städer. Med stöd av förordningen (1968:551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja infördes under början av 1970-talet successivt ytterligare begränsning av högsta tillåtna svavelhal; ten i eldningsolja till 1 % i första hand i städer med höga svaveldioxidhaller i luften, främst storstäderna, saml därefter i de mest försurningskänsliga delarna av landet.

År 1976 beslutade riksdagen efter förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen om ytterligare ålgärder för att motverka de negativa effekterna av svavelutsläpp (prop 1976/77: 3, JoU 4, rskr 24). Beslutet innebar bl. a. atl svavelutsläppen skulle begränsas kraftigt till år 1985. Målet angavs vara att minska utsläppen till den nivå som gällde i början av 1950-talet. Bestämmelser om begränsning av svavelutsläppen från förbränning av olja och andra fossila bränslen infördes i en ny lag (1976: 1054) om svavelhaltigl bränsle. Med slöd av lagen har regeringen genom förordningen (1976:1055, ändrad senast 1981: 1039) om svavelhaltigl bränsle successivt utvidgat förbudel mot att förbränna tjock eldningsolja med en svavel-halt över 1% lill alll större delar av Sverige. Sedan den 1 oktober 1984 gäller 1-procentskravel hela landet.

Bestämmelserna är utformade som förbud mot alt förbränna fossilt bränsle som ger högre svavelutsläpp än 0,24gsvavel per megajoule (g/MJ) bränsle, vilkel motsvarar utsläppet från tjock eldningsolja med en viktprocent svavel. Avsikten med denna utformning av bestämmelserna har bl. a. varil all jämställa ulsläppskraven vid eldning med olika fossila bränslen. En ytterligare avsikt har varil att underlätta införandel av bl. a. rökgasav-svavling som en alternativ metod alt minska svavelutsläppen.

För tunn eldningsolja - villaolja - och dieselolja har föreskrivits särskilda regler för begränsning.av svavelhalten. Denna begränsning har utformats som ell förbud mol import eller överiåldse för inhemskt bruk av sådan olja med högre svavdhalt än 0,3 viktprocent.

Belräffande svavelutsläppen från induslridla processer uttalades i prop. 1976/77: 3 alt en halvering av utsläppen borde åstadkommas fram till, år 1985. Denna reduktion av svavelulsläppen skulle uppnås genom skärpla villkor vid prövningen av olika induslrier enligi miljöskyddslagen (1969:387).

Prop. 1984/85:127 29

Enligi de beräkningar som redovisas i aklionsplanen har målsätlningen som lades fasl år 1976 uppfyllts med bred marginal. Ulsläppen av svaveldioxid har minskat från 685000ton år 1975 fill ca300000lon år 1983. Därvid har ulsläppen från industriella processer minskat från 230000 ton år 1975 till ca 100000ton per år f. n.

Särskilda riktlinjer för begränsning av svavelutsläppen från koleldning redovisades för riksdagen dels i prop. 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken, dels i prop. 1981/82:151 om åtgärder mol försurningen. Riksdagen anförde emeilerlid vid sin behandling av båda dessa propositioner all regeringen borde återkomma lill riksdagen med nya förslag till riktlinjer (NU 1980/81:60, rskr. 381 och JoU 1981/82:35, rskr321). I prop. 1983/84: 158 om vissa kolfrågor redovisades därför bl. a. nya rikllinjer.för svavelulsläpp från koleldade anläggningar. Dessa riktlinjer innebär att utsläppen från slörre anläggningar med ell årligt totalt utsläpp överstigande 400 ton svavel får uppgå till högst 0,05-0,lOg/MJ. För mindre anläggningar gäller ell intervall på 0,10-0,17g/MJ. Riktlinjerna beräknas innebära all ulsläppen av svaveldioxid kommer all minska med 20000-30000 lon per år.

Förutom svavelnedfallet spelar som jag tidigare framhållit också nedfallet av kväveföreningar en slor roll i försurningsprocessen. Framför alll när del gäller skador på skog och annan vegetation anlas kväveoxiderna spela en avgörande roll, antingen direkt eller genom omvandlingar och medverkan vid ozonbildning. Hittills har ålgärder vidtagits endasl i mycket begränsad omfattning för all minska kväveoxidulsläppen från stationära och mobila källor. Vad avser bilavgaser gäller från och med 1976 års bilmodeller krav motsvarande 1973- 1974 års amerikanska avgasregler.

I aklionsplanen föreslås en rad ålgärder för all minska ulsläppen av försurande ämnen i Sverige yllerligare. Flertalet remissinslanser ställer sig i huvudsak bakom såväl den allmänna ambitionsnivå som redovisas i planen som de olika förslagen lill åtgärder. Några instanser, som l.ex. länsstyrelsen i Kronobergs län och Kungl. lekniska högskolan i Stockholm, ifrågasätter om inte ambitionsnivån åtminstone beträffande kväveutsläppen är för låg. Andra organ, som Sveriges industriförbund, delar aktionsgruppens bedömning av allvaret i försurningsproblemen, men anser alt vi i Sverige redan vidtagit så långtgående ålgärder som behövs för att visa atl Sverige är berett all gå före i kampen mol luftföroreningarna. Mot bakgrund av atl nedfallet av försurande ämnen över Sverige endasl i myckel begränsad omfallning påverkas av ytleriigare reduktioner inom landet, bör enligt förbundet ytterligare svenska ålgärder sålunda endast vidtas efter noggranna överväganden om kostnader och nytta/effekter. Berörda branschorganisationer är kritiska vad gäller såväl möjligheterna alt genomföra föreslagna åtgärder som kostnaderna för desamma.

Enligt min mening bör följande allmänna utgångspunkter gälla för bedömning av frågan om ytteriigare ålgärder mol luflföroreningsutsläppen inom vårt lands gränser.

Prop. 1984/85:127 30

När det gäller svavel som fortfarande är den viktigaste orsaken till försurningen är det nedfall som härtör från utsläpp i andra länder hell dominerande. Nedfallet av svavel över Sverige härstammar dock fortfarande till 10-15% från våra egna utsläpp. De svenska svavelutsläppen har fortfarande tillräckligt stor betydelse för försurningssituationen främst i de inre delarna av landet och för situationen lokalt kring störte utsläppskällor, där andelen svenskt nedfall fortfarande kan vara betydande, för all det skall vara motiverat att överväga vilka ytterligare utsläppsminskningar som kan genomföras till rimliga kostnader.

I ett internationellt perspektiv är det också viktigt med en ytleriigare minskning av de svenska svavelutsläppen. I Sverige har vi redan åstadkommit utsläppsminskningar, som är bland de största i världen och våra utsläppskrav är bland de hårdaste internationellt sett. Sverige exporterar dock fortfarande luftföroreningar till andra länder, främst till Finland, Sovjetunionen och Norge.

När det gäller kväveoxidulsläppen står del nu klart att kvävets roll i försurningsprocessen har ökat och kommer att öka i betydelse i takt med att svavelutsläppen minskar. Kväveoxiderna är också sannolikt en viktig orsak till uppkomsten av skogsskador samt medverkar i bildningen av skadligt ozon. Kväveoxiderna bidrar vidare i hög grad till luftföroreningsproblemen i våra tätorter. Del är därför nödvändigt att vi nu också börjar uppmärksamma kväveoxidutsläppen.

I aktionsplanen redovisas att redan vidtagna och beslutade åtgärder kan förväntas minska svavelutsläppen med ca60% mellan år 1980 och år 1995. Förslagen i aktionsplanen innebär vissa ytterligare minskningar av svaveldioxidulsläppen saml atl ett mål ställs upp för arbetet med atl minska kväveoxidulsläppen. I siffror innebär förslagen alt de svenska utsläppen av svavel- och kväveoxider skulle minska med totalt minst 65 resp. 30% fram till år 1995, räknat från utsläppsnivån år 1980. Jag kommer nu alt behandla de olika delförslagen i aktionsplanen.

Ålgärder för alt minska svavelutsläppen

Enligt aklionsplanen kommer som jag lidigare nämnt svavelulsläppen med nuvarande miljökrav att fortsätta atl minska under de kommande åren. Fram lill år 1995 beräknas minskningen bli ungefär 60% räknat från utsläppsnivån år 1980. Dessa beräkningar har utgått från långtidsutredningens högre alternativ vad beträffar utvecklingen av industriproduktionen samt från etl underlag från statens energiverk avseende energikon-sumlionsutvecklingen i landet.

I aktionsplanen pekas på möjligheterna alt genom ytteriigare begränsningar av industrins processutsläpp uppnå en totalminskning av ulsläppen på minsl 65% fram till år 1995, räknat från 1980 års utsläppsnivå. I planen förordas också atl möjligheterna all yllerligare minska svavelhalterna i lunga och lätta eldningsoljor utreds. I planen föreslås däremol nu inga

Prop. 1984/85:127 31

ytterligare ålgärder för all minska ulsläppen från förbränning av kol eller andra fasta bränslen utöver de riktlinjer som redovisades för riksdagen våren 1984.

Vad gäller tjocka eldningsoljor redovisas i aklionsplanen alt del av flera skäl kan vara motiverat med en utbyggnad av avsvavlingskapaciteten i Sverige. De svenska svaveldioxidulsläppen skulle kunna minskas med ca20000ton per år lill år 1995 genom direklavsvavling, s.k. hydrotreal-menl, av tjock eldningsolja. Kostnaderna för della skulle enligt aklionsplanen uppgå lill ca 4000 kr. per lon svaveldioxid. En sådan behandling av oljorna innebär också att kväveoxidutsläppen skulle minska med ca 5000tonperårlillår 1995.

Också med hänsyn till försörjningstrygghelen kan enligt planen en utbyggnad vara motiverad. Dagens krav avseende svavdhalt uppfylls till slor del genom atl raffinaderierna använder en ökande andel naturligt lågsvavliga oljor, l.ex. från fälten i Nordsjön. Enligt vissa prognoser söm redovisas i planen kan andra länders efterfrågan på lågsvavliga oljor komma alt stiga, vilkel kan leda till kostnadsökningar och eventuellt också brist på oljor av denna kvalitet.

När det gäller tunna eldningsoljor och diesdbrännoljor, som i dag får innehålla högst 0,3% svavel, skulle svavelhallen enligt aktionsplanen kunna sänkas till 0,15% till en kostnad av högst 7500 kr. per lon svaveldioxid. Svaveldioxidminskningen av en sådan åtgärd skulle enligt aklionsplanen kunna bli ca 10000lon per år lill år 1995.

I aklionsplanen framhålls dock all beslutsunderlaget såväl belräffande tjocka som tunna oljor i dag är otillräckligt. Med hänsyn till de stora investeringar som det är fråga om saml lill osäkerheten om den framlida oljemarknaden rekommenderas därför yllerligare ulredningar innan eventuella beslut kan fattas.

Behovet av yllerligare ulredningar understryks också av flera remissinslanser. Svenska petroleuminslitulel (SPD anför i sitt remissvar bl. a. all såväl inveslerings- som driflskoslnaderna underskaltals krafligl. Mol bakgrund av de små effekter som de föreslagna åtgärderna på oljesidan skulle medföra vad avser svavelnedfallet avvisar SPI därför förslagen.

För egen del vill jag understryka atl del är nödvändigt atl vi fortlöpande undersöker och tar tillvara alla rimliga möjligheter all ytterligare minska svavelulsläppen. Även vid beaktande av all användningen av både lunga och lätta eldningsoljor beräknas minska i framtiden saml de relativt omfattande ålgärder som redan vidtagits kommer ulsläppen från oljeanvändning även fortsättningsvis atl svara för en belydande del av de inhemska svavelutsläppen. Enligt aktionsgruppens beräkningar kommer del alt röra sig om caSOOOOton svaveldioxid per år.

Som framgår av såväl aklionsplanen som av flera remissyttranden råder dock slor osäkerhet belräffande utvecklingen för de europeiska raffinaderierna. Della gäller också de svenska anläggningarna. De tekniska och

Prop. 1984/85:127 32

ekonomiska förutsättningarna för alt få till stånd de ålgärder som anges i aklionsplanen måste därför nu betecknas som oklara. Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag efter samråd med statsrådet Dahl att dessa frågor ytterligare utreds.

Därmed övergår jag till atl behandla aktionsplanens förslag till yllerligare begränsningar av svavelulsläppen från industriella processer.

Av aklionsplanen framgår att målsättningen från riksdagsbeslutet år 1976 har uppfyllts. En halvering av processvavelutsläppen från industrin fram lill år 1985 har åstadkommils. Utsläppen har minskat från 230000ton svaveldioxid år 1975 till ca lOOOOOlon per år f.n. Genom åtaganden från induslrier samt på grund av villkor som ålagts enligt miljöskyddslagen kommer utsläppen atl reduceras ytterligare lill en beräknad nivå av ca 80000ton svaveldioxid per år.

Enligt aktionsplanen är det nu tekniskt och ekonomiskt rimligl att vidta ålgärder som ytleriigare minskar utsläppen av processvavel från industrin. Vid avvägningen av vad som är ekonomiskt rimligl har därvid jämförelser gjorts med bl. a. de kostnader som beräknats uppkomma för all klara de rikflinjer som angivits för kolförbränning. De industribranscher där ytterligare utsläppsminskningar i första hand kan bli aktuella är enligt aklionsplanen skogsindustrin, den kemiska industrin och den metallurgiska industrin. Dessa branscher svarar i dag för den helt dominerande delen av svavelulsläppen från industrin.

I aklionsplanen redovisas två alternativa nivåer för begränsning av dessa industribranschers svaveldioxidutsläpp. Om åtgärder som kostar mindre än 5 000 kr. per ton avskild svaveldioxid vidtas, minskar ulsläppen med drygt 40000ton till ca56000ton. Om gränsen för ålgärder sälls vid 7500 kr. per ton avskild svaveldioxid blir ulsläppsminskningen drygt 50000lon och induslriprocessutsläppen av svavel skulle då uppgå till ca 46000lon per år. Della innebär sålunda en ny halvering av ulsläppen från induslrin. En sådan halvering bör, enligt aktionsplanen, vara målsällning-en för det fortsalla arbetet med utsläppsbegränsningar från industrin.

Sveriges industriförbund, som genom underremisser bl. a. hört Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen, Sveriges kemiska industrikonlör och Jernkontoret, anför i sitt remissvar kritiska synpunkter på kostnaderna och ifrågasätter rimligheten i de föreslagna åtgärderna. Enligt förbundet bör fördjupade studier och analyser genomföras innan beslut fattas. Vidare anser förbundet atl aktionsplanen formulerar skärpta krav med starkt sligande marginalkostnader ulan atl det, enligt förbundels mening, presenteras någol nytt beslutsunderlag.

Ulsläppen av svaveldioxid från industriprocesser utgör i dag i runda tal en tredjedel av de totala svaveldioxidutsläppen i Sverige. Ulsläppen har mer än halverats sedan början av 1970-talel. Utan all jag nu lar ställning till enskildheterna i aktionsplanen bedömer jag all svavelulsläppen från den svenska industrins processer bör kunna reduceras ytleriigare med sikte på

Prop. 1984/85:127 33

en halvering under den kommande tioårsperioden. Det är en uppgift för naturvårdsverket att verka för en sådan minskning av de samlade processsvavelutsläppen. Jag bedömer att denna bör kunna åstadkommas inom ramen för den normala prövningen enligt miljöskyddslagen med utnyttjande av de möjligheter som den fortsatta lekniska utvecklingen ger. I det enskilda fallet måste givelvis på vanligt sätt hänsyn tas bl. a. till den berörda verksamhetens ekonomiska möjligheter att bära de kostnader som kan bli aktuella. Liksom hittills ankommer det i första hand på koncessionsnämnden för miljöskydd att göra den avvägning som skall ske i varje särskilt fall.

Åtgärder för alt minska utsläppen av kväveoxider

Som tidigare redovisats har utsläppen av kväveoxider ökat kraftigt sedan 1950-talet, både i Sverige och i övriga Europa. Medan svavelutsläppen varit konstanta eller minskat något i övriga Europa och minskal kraftigt i Sverige de senaste tio åren, fortsätter kväveoxidutsläppen överallt atl öka om än i någol långsammare takt än under 1960-talet och början av 1970-talel.

För svenskt vidkommande visas i aktionsplanen att man vid oförändrade miljökrav kan förvänta i stort sett samma ulsläppsnivå år 1995 som i dag, dvs. drygt 300000lon kväveoxider per år. Prognoserna visar dock en förskjutning mellan olika ulsläppskalegorier. Ulsläppen från vägtrafiken och annan fordonstrafik som f. n. svarar för nära två tredjedelar av totalutsläppen förväntas öka ytterligare med ca 10%, medan utsläppen från olje-och gaseldning, fastbränsleeldning och industriprocesser förväntas minska.

I aktionsplanen föreslås utsläppsminskningar främst vad avser fordonstrafik och förbränningsanläggningar. Som mål anges i planen en total reduktion med 30% fram till år 1995 jämfört med utsläppen 1980.

Ålgärder för alt minska avgasutsläppen från fordonstrafiken

Som jag redovisat tidigare har långtgående åtgärder vidtagits för alt reducera luflföroreningsutsläppen från fasta anläggningar. Svavelulsläppen har bl. a. härigenom sedan år 1970 reducerats till mindre än en tredjedel. Ulsläppen av föroreningar från biltrafiken uppvisar inte samma positiva utveckling. Bilavgasutsläppen har tilltagit i takt med den ökande bilismen. Det beslut som den dåvarande socialdemokratiska regeringen log år 1972 att fr. o. m. 1976 års bilmodeller skärpa avgasreningskraven för personbilar innebar alt åtgärder började vidtas för att bryta utvecklingen med ökande avgasutsläpp. Den redukfion av utsläppen som våra nuvarande avgaskrav, de s. k. A-10-kraven, medför har emellertid uppvägts av den ökade trafiken. Trots att kväveoxidutsläppen väntas minska från såväl energisektorn som från industrier kommer därför de samlade kväveoxidut-

3 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 127

Prop. 1984/85:127 34

släppen att bestå på nuvarande höga nivå om inte ytteriigare åtgärder vidtas.

Mot bakgmnd av de olika effekter på hälsa och miljö som bilavgaserna medför och som jag fidigare har redovisat bedömer jag det som angeläget att effektiva åtgärder vidtas för alt minska avgasutsläppen från vägtrafiken. Med hänsyn till den långa tid del tar att införa effektiv avgasrening på hela bilparken bör beslut om åtgärder mot avgasutsläppen fattas så snart som möjligt.

Förslag till åtgärder mol bilavgasutsläppen har lagts fram dels i aktionsplanen mot luftföroreningar och försurning, dels av bilavgaskommittén i betänkandet (SOU 1983:27,28) Bilar och renare luft. I aktionsplanen föreslås ett åtgärdsprogram med syfte att minska kväveoxidutsläppen med minst 30% mellan år 1980 och år 1995. För trafiksektorn skall detta åstadkommas genom att s.k. USA-83-krav införs på bensindrivna fordon fr.o.m. 1987 års modeller och på tunga dieselfordon fr.o.m. 1988 års modeller. Åtgärderna bör genomföras inom ramen för ett internationellt samarbete. Vidare föreslås utredningar om ett införande av s.k. kalifornienkrav för tunga dieselfordon samt om en minskning av de långväga godstransporterna i tunga dieselfordon. Del föreslås även att forskarkompetensen förstärks vid de tekniska högskolorna inom områdena miljövänlig motorteknik, avgasrenande teknik och nya transportsystem genom att särskilda medel ställs till förfogande. Vidare föreslås styrelsen för teknisk utveckling (STU) få i uppdrag atl redovisa elt program för utveckling av miljö vänliga alternativa drivsystem. Transporlforskningsberedningen (TFB) föreslås få i uppdrag att redovisa ett program för utveckling av miljövänliga transportsystem för kollektivtrafik i tätorter och för godstrafik. Slutligen föreslås aU såväl STU:s som TFB:s beslutande organ kompletteras med sakkunskap inom trafikmiljöområdet.

Enligt bilavgaskommittén ger skärpta avgasreningskrav för fordon betydligt störte förbättringar av avgassitualionen än vad även kraftiga begränsningar av biltrafiken skulle medföra. Om åtgärderna enbart inriktas på atl förbättra kollektivtrafiken skulle endast små förbättringar av luflföroreningssilualionen uppnås. Kommitténs slutsats var därför att det enda realistiska sättet att komma till rätta med bilavgasproblemen är att utnyttja bästa tillgängliga avgasreningsteknik. Detta kan enligt bilavgaskommittén uppnås genom att i Sverige införa de avgasreningskrav som f.n. gäller federalt i USA, s.k. USA-83-krav.

Bilavgaskommitténs slutliga förslag var att USA-83-krav skall införas fr.o.m. 1987 års modeller för alla nya bilar, oavseU bränsle, med en totalvikt av högst 3 500 kg. Härvid förutsatte kommittén att Förbundsrepubliken Tyskland genomför motsvarande åtgärder. Kommittén föreslog vidare att blyfri bensin skall införas och finnas tillgänglig vid bensinstationerna. Kommittén framhöll särskilt alt internationella överiäggningar bör genomföras för atl uppnå bredast möjliga överenskommelse om införande

Prop. 1984/85:127 35

av blyfri bensin och USA-83-krav. För att reducera avgasutsläppen från lunga fordon föreslog bilavgaskommittén atl 1983 års federala US A-krav införs fr.o.m. 1988 års modeller. 1984 års s.k. kalifornienkrav föreslogs tillämpas frivilligt för bussar för mer än 30passagerare.

Bilavgaskommittén föreslog slutligen att riktlinjer för luftkvalitet införs med avseende på koloxid, kvävedioxid och ozon, att anvisningar utarbetas för kommunernas arbete med trafikmiljöproblemen, att kommunerna ges lagfäst möjlighet alt införa färdavgifter samt att ett fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete samt informationsinsatser genomförs på bilavgasområ-det. Kommittén föreslog att dess olika förslag skulle finansieras genom höjning av den årliga fordonsskatten.

Aktionsgruppens och bilavgaskommitténs förslag om införande av blyfri bensin och USA-83-kräv stöds av flertalet av remissinstanserna. Beträffande förslaget till skärpning av avgasreningskraven framhåller en rad remissinslanser, bl. a. kommerskollegium, trafiksäkerhetsverket, transportrådet, näringsfrihelsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, statens industriverk. Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska petroleuminslitulel. Tjänstemännens cenlralorganisafion. Svensk bilprovning och Bilinduslriföreningen att detta fömtsätter en samordning med övriga länder i Europa och att ansträngningar bör göras från svensk sida för att genom internationella förhandlingar verka för en europeisk samordning.

De remissinstanser som fillstyrkt förslagen om att införa USA-83- krav i Sverige har också som en följd av detta tillstyrkt bilavgaskommitténs förslag om blyfri bensin. Några remissinstanser framhåller särskilt att de stöder förslaget om införande av blyfri bensin, t. ex. socialstyrelsen, transportrådet, statens naturvårdsverk, produktkontrollnämnden och Landsorganisationen i Sverige. Statens energiverk och Svenska petroleuminstitutet anser att Sverige inte bör införa blyfri bensin innan EG-länderna gör det.

Några remissinstanser har uppmärksammat problemet med den blyrika beredskapslagrade bensinen och menat atl frågan om hur lagren skall omsättas måste utredas vidare innan beslut om tidpunkt för införande av blyfri bensin fattas. Riksskatteverket framhålleri sitt remissyttrande att en differentierad bensinskatt inte möter några skattetekniska hinder men medför visst merarbete.

När remissbehandlingen av bilavgaskommitténs förslag avslutals uppdrog regeringen ål statens naturvårdsverk alt utarbeta förslag till föreskrifter om blyfri regularbensin. Vidare uppdrog regeringen ål överstyrelsen för ekonomiskt försvar att klarlägga nödvändiga åtgärder för avveckling av befintliga lager av högblyad bensin för krig inför en övergång till blyfri bensin. Slutligen uppdrog regeringen åt statens energiverk all bl. a. redovisa hur elt införande av blyfri bensin påverkar introduktionsplanen för alternativa drivmedel.

Statens naturvårdsverks förslag till författningsändringar innebär bl. a.

Prop. 1984/85:127 36

att ett import- och tillverkningsförbud för blyad regularbensin införs fr.o.m. den 1 juli 1985 och att etl rikstäckande nät av blyfri bensin skall finnas senast den Ijuli 1987. Vidare föreslår naturvårdsverket att köp och användning av blyfri bensin premieras i enlighet med bilavgaskommitténs förslag med 20 öre/1 lägre skatt.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar bedömer att några omedelbara åtgärder för att omsätta krigslagren av blyad bensin inte erfordras. Det kommer all vara möjligl all omsätta dessa lager i framtiden, då blyad bensin kommer att användas parallellt med blyfri bensin fram till sekelskiftet.

Statens energiverk har i sin redovisning bl. a. framhållit att utvecklingen i Västeuropa gått snabbt mol etl införande av blyfri bensin, sannolikt med 95 oktan (RON). Om en sådan blyfri bensinkvalitet införs i Sverige kommer närmare 30% av den svenska bilparken att kunna köras på den i slutet av 1980-lalet. De totala merkostnaderna för blyfri bensin uppgår till drygt 10 öre/1. Mot ett införande av två blyfria bensinkvalileter talar bl. a. att investeringarna i distributionsledet skulle mer än fördubblas. För att ersätta blyet kommer raffinaderierna under en övergångstid att utnyttja oktan-talshöjande komponenter som måste importeras. På sikt behövs dock vissa anpassningsinvesteringar i raffinaderierna. Energiverket anför vidare att alkobolbaserade komponenter kan komma i fråga men att deras kemiska egenskaper försvårar användningen. Etanol kan inte ersätta dagens blyfill-satser och har därför etl begränsal värde. Elt beslut om att införa blyfri bensin bör frikopplas från frågan om låginblandning av etanol. Den nya bensinspecifikationen kommer att begränsa möjligheterna fill inblandning av motoralkoholer. När det gäller frågan om fidpunkten för införande av blyfri bensin förklarar energiverket atl möjligheterna att tillverka och importera blyfri bensin redan från den Ijuli 1985 är begränsade. Den Ijuli 1986 är en lämpligare startlidpunkt. Statsmakterna bör enligt verket i samarbete med berörda organisationer förbereda och organisera ett informationsarbete.

För egen del vill jag anföra följande. På senare år har vi alll mer kommii till insikt om att utsläppen av bilavgaser bidrar lill försurningen av mark och vatten. Samfärdseln svarar för två tredjedelar av kväveoxidutsläppen och dess andel anlas öka om inga ålgärder vidtas för atl minska dessa utsläpp. Bilavgaserna medför också andra skadliga effekter på bl. a. skog och grödor genom att ozon och andra oxidanler bildas av bilarnas utsläpp av kolväten och kväveoxider. Del finns dessutom skäl att anta att bilavgasr ulsläppen medför risker för hälsan. Det enda sättet all komma till rätta med dessa problem är genom kraftigt minskade avgasutsläpp. Den viktigaste åtgärden för att åstadkomma detta är att införa effektiv avgasrening på bilarna.

För svensk bilindustri, som har en internationellt sett mycket hög exportandel, är det angeläget all de sveriska reglerna på bilavgasområdel

Prop. 1984/85:127 37

harmoniseras och samordnas med främsl EG-ländernas. Därigenom underlättas inlernationell handel samlidigl som bilföretagens konkurrensmöjligheter inte försvåras. Av handelspolitiska skäl är det angeläget alt sådana särbestämmelser inte införs som kan komma alt betraktas som handelshinder i strid mol våra åtaganden i GATT, EFTA och gentemot EG.

Teknik finns i dag tillgänglig och i produklion sedan ett antal år för att effektivt rena avgaserna från personbilar. I dag produceras i världen ca 15 miljoner bilar per år med effektiv avgasrening, dvs. omkring hälften av världsproduklionen. Enligt min uppfattning bör sådan teknik utnyttjas även i vårt land så snart som möjligt. Detta kan ske genom att avgasreningskraven skärps lill samma nivå som f. n. gäller i USA.

Jag har lidigare redovisat det initiativ som regeringen tagit till en internationell harmonisering av avgasreningskraven för bilar. Etl samarbele beträffande utformningen och tillämpningen av avgasreningskrav för olika fordonskalegorier har inletts med nio andra länder, däribland Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna, Österrike, Schweiz och de nordiska länderna. Prioritet skall ges ål avgasreningskrav för personbilar, som motsvarar de nuvarande amerikanska avgasreningskraven.

Enligt min uppfallning bör den möjlighel till införande av skärpla avgasreningskrav i inlernationelll samarbete som nu skapats utnyttjas fullt ul och så snarl som möjligl. I anslutning lill detta samarbele bör vi därför falla ell beslut om övergång lill effektiv avgasrening, som vad gäller lidpunki, metoder och eventuella fordonsklasser garanterar att Sverige genomför dessa ålgärder samtidigt med de länder som vi samarbetar med. Ell införande av effektiv avgasrening förutsälter tillgång till blyfri bensin. Jag övergår därför nu lill atl redovisa milt förslag lill lidsplan för införande av skärpla avgasreningskrav och blyfri bensin i Sverige.

Med hänsyn lill vad som framkommit vid ärendets beredning - bl. a. genom kontakter med berörd industri - bedömer jag de praktiska möjligheterna att införa de nya skärpta avgasreningskraven för personbilar som skall molsvara nuvarande amerikanska krav på följande säu. Ett obligatoriskt införande för alla nya bilmodeller kan ske försl fr.o.m. 1989 års bilmodeller, bl. a. med hänsyn lill tillgängen av vissa komponenter. Praktiska möjligheter finns emellertid lill elt frivilligt införande fr. o. m. 1987 års bilmodeller. Som jag redovisat ovan har Förbundsrepubliken beslutat om eu frivilligl införande av skärpla avgaskrav molsvarande 1983 ärs USA-krav från den I juli i år och obligatoriskt fr.o.m. år 1988 och år 1989 för Slörre resp. mindre bilar. 1 Österrike gäller en liknande lidsplan. 1 Schweiz gäller fr. o.m. den 1 oktober 1986 avgaskrav molsvarande 1977-1979 års USA-krav obligatoriskt för alla nya bilar. Principbeslut har även fattats om atl införa 1983 års USA-krav.

Jag föreslår mot denna bakgrund atl vi också i Sverige inför skärpta avgasreningskrav för personbilar molsvarande nuvarande amerikanska krav. Delta bör ske frivilligl fr.o.m. 1987 års bilmodeller. Fr.o.m. 1989 4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 127

Prop. 1984/85:127 38

års bilmodeller bör enligt min mening de nya avgasreningskraven införas som obligatoriska krav för alla nya personbilar. Inledningsvis kan dispenser komma att behöva ges bl. a. för vissa bilmodeller som säljs i relativt begränsad omfallning i Sverige och som har liten belydelse från luftföroreningssynpunkt. Genomförandet av dessa åtgärder förutsätter beslut om ändrad lagstiftning. Jag avser därför återkomma med förslag om bl. a. detta.

Jag kommer att noga följa utvecklingen internationellt på bilavgasområdel. Jag har tidigare framhållit betydelsen av att de svenska åtgärderna på detta område samordnas med utvecklingen i främst de nio länder med vilka vi inlett ett nära samarbete. Av särskild betydelse är härvid utvecklingen i Förbundsrepubliken. Mitt förslag till tidsplan, metoder och eventuella fordonsklasser när det gäller skärpningen av avgasreglerna gäller således under förutsättning av att detta samarbete fullföljs och leder lill avsett resultat. Utgången av de inom EG nu pågående diskussionerna om samordningen av bestämmelserna om bilavgaser blir därför av avgörande betydelse.

De skärpta krav på avgasrening på bilar som jag nu har redovisat kommer att medföra alt nya bilar byggs med effektiv avgasreningsulmsl-ning. Ansvaret för alt denna utrustning blir så hållbar som möjligt bör enligt min uppfattning läggas på biltillverkarna. Bilägarna bör emellertid ha ansvar för atl avgasreningen underhålls på föreskrivet sätt, atl rätt bränsle används etc. Detta bör kontrolleras vid den åriiga kontrollbesiktningen. Även bilar med mindre effektiv avgasreningsutruslning bör kontrolleras bättre, då möjligheter lill minskade avgasutsläpp finns även för dessa bilar. Jag avser därför föreslå regeringen alt ge naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med AB Svensk bilprovning göra en översyn av avgaskontrollen av nya bilar och bilar i trafik. Härvid bör uppmärksammas atl de nya avgaskraven och avgaskontrollen ej får leda till monopolisering av tillbehörsmarknaden.

Ell införande av skärpta avgaskrav förutsätter atl blyfri bensin finns tillgänglig över hela landet. Vidare finns behov av atl lillhandahålla blyfri bensin redan i sommar åt i första hand utländska turister. Jag gör nu efter kontakter med branschen bedömningen att blyfri bensin kan införas enligt följande lidsplan. Fr.o.m. den Ijuli 1985 kan blyfri bensin tillhandahållas vid ett begränsal antal bensinstationer i syd- och mellansverige för all tillgodose behovet hos utländska turister. Fr.o.m. den 1 juli 1986 kan blyfri bensin finnas vid etl rikstäckande nät av stationer längs de största vägarna för all tillgodose det behov som svenska och utländska bilister har för att kunna färdas i hela landet med bilar utrustade med katalytisk avgasrening. Fr.o.m. den 1 juli 1987 kan blyfri bensin tillhandahållas vid samtliga bensinstationer i landet med undantag för stationer med endast en pump. Jag avser all senare återkomma lill regeringen i fråga om de ålgärder som kan behövas för tillhandahållandet av blyfri bensin i enlighel med den av mig här redovisade planen.

Prop. 1984/85:127 39

Ett beslut nu om införande av blyfri bensin innebär inte att möjligheterna att senare besluta om elanolinblandning i bensinen försvåras. Det finns emellertid inte nu tillräckligt underiag för elt beslut i denna fråga. Frågan om låginblandning av motoralkoholer i bensinen bör inte få försena ställningstagandet lill införande av blyfri bensin. En låginblandning av etanol innebär inte några nämnvärda för- eller nackdelar från miljösynpunkt ulan får i första hand bedömas från andra utgångspunkter. Statsrådet Dahl har i prop. 1984/85: 120 om riktlinjer för energipolitiken redovisat att en särskild utredning inom kort skall tillsättas av regeringen för att närmare utreda förutsättningarna för låginblandning av motoralkoholer i bensin.

Bil- och oljeindustrin utarbetar f. n. en svensk standard för blyfri bensin som avses i huvudsak överensstämma med den europeiska standard som tas fram inom EG. Jag har erfarit att man där arbetar med inriktningen aU blyfri bensin skall hålla 95 oklan (RON).

I god lid före övergången till blyfri bensin bör bilägarna informeras om motiven för denna övergång och vilken bensinkvalitel olika bilmodeller bör utnyttja. Efter samråd med chefen för finansdepartementet kan jag meddela atl jag kommer att föreslå regeringen alt uppdra åt konsumentverket och naturvårdsverket att i samråd med bil- och oljebranscherna utforma och sprida en sådan information.

Genom skärpningen av avgasreningskraven för personbilar räknar jag med atl kväveoxidutsläppen från dessa kommer att reduceras kraftigt. Denna minskning kommer emellertid att motverkas av ökade utsläpp från andra fordonskategorier, främsl lätta och tunga lastbilar samt bussar. Bilavgaskommittén har föreslagit att de federala USA-kraven för tunga fordon införs fr.o.m. år 1988. I aktionsplanen föreslås vidare att ett införande av de s. k. kalifornienkraven för tunga fordon utreds. Bilavgaskommittén föreslog alt dessa avgaskrav införs frivilligt för bussar. Bilindustriföreningen har avslyrkl ett införande av avgasreningskrav för tunga fordon med motiveringen alt förslag finns om ändring av de amerikanska kraven.

För egen del vill jag framhålla all avgasutsläppen från lastbilar och bussar är betydande och förväntas öka ytleriigare om inga åtgärder vidtas. Även dessa utsläpp bör därför begränsas. Den tekniska utvecklingen av miljövänligare motorer och drivsystem för tunga fordon bör stimuleras. Jag vill särskilt framhålla vikten av alt avgasutsläppen från bussarna kan minskas då dessa svarar för en belydande del av avgashalterna på vissa gator i tälorlerna. En rad skäl talar således för att skärpla avgasreningskrav bör införas på lunga fordon. Della bör ske i inlernationell samverkan. Denna fråga las också upp i del internationella samarbete som jag lidigare har redovisat.

Del är angelägel atl de erfarenheter som vunnits i andra länder, främsl USA, las till vara. Jag avser därför alt föreslå regeringen atl uppdra ål berörda myndigheter all. som underlag för Sveriges dellagande i del forl-

Prop. 1984/85:127 40

satta inlernalionella samarbelet, utreda frågor om avgasrening för lätta och tunga lastbilar samt bussar. Med hänvisning till den teknik som redan prövas i Sverige och som kan minska avgasutsläppen från bussar i tätortstrafik avser jag dessutom att la upp överläggningar med bl. a. huvudmännen för kollektivtrafiken om möjligheterna till ålgärder redan nu.

För att kväveoxidutsläppen och andra förorenande utsläpp från biltrafiken skall kunna reduceras ytteriigare kan även vissa Irafikplaneringsåt-gärder vidtas. Sådana åtgärder kan på kort sikt förbättra luftkvaliteten i våra tätortsmiljöer. Det är därför angelägel all luftvårdsfrågorna uppmärksammas också i dessa sammanhang. Som ett underiag för den kommunala trafikplaneringen behövs riktlinjer för luftkvalitet. Bilavgaskommittén har föreslagit att riktlinjer för luftkvalitet införs med avseende på koloxid, kvävedioxid och ozon. Naturvårdsverket arbetar f. n. med alt ta fram sådana riktlinjer.

I aktionsplanen pekas på möjligheterna all reducera avgasutsläppen från långväga godstransporter i dieselfordon genom alt överföra gods lill järnväg. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet kan jag meddela att han i prop. (1984/85: 14) om riktlinjer för järnvägspoliliken behandlar bl. a. vissa förslag belräffande långväga godstransporter i syfte all få ett ökat utnyttjande av järnvägen.

Hastighelerna på våra vägar har belydelse bl. a. för utsläppen av kväveoxider. Dessa utsläpp ökar nämligen vid högre hasligheler. Från miljösynpunkt är det därför angelägel alt hastighelerna inte är alltför höga. Detla gäller inte minsl den lunga trafiken. Del är därför väsentligl all trafiksäkerhetsverkel vid beslut om hastighetsgränser är observant på denna fråga.

I aklionsplanen föreslås också ett program för forskning och utveckling av miljövänligare teknik inom transportområdet. Jag vill efter samråd med chefen för kommunikalionsdeparlemenlel, chefen för induslrideparlemen-tet och statsrådet Dahl anföra följande. Inom energiforskningsprogrammet (prop. 1983/84: 107 bil.9, NU45, rskr407) studeras f.n. fömlsäUningarna för all utveckla och introducera alternativa drivmedel och nya motorer, drivsystem etc. Inom delprogrammet Energianvändning i fordon studeras bl.a. förutsättningarna för alt utveckla motorer som kan drivas med alkohol. Ell viktigt mål är därvid all utveckla drivmedel och motorer som förenar högre effektivitet och flexibilitet vid drivmeddsutnytljande med goda miljöegenskaper. Miljöfrågorna ägnas således redan nu uppmärksamhet inom ramen för energiforskningsprogrammel. Det kan emeilerlid vara motiverat all ge STU ell särskill uppdrag all samordnat med pågående verksamhet inom energiforskningsprogrammet ularbela elt program för utveckling av miljövänliga alternativa drivsystem för fordon. Uppdraget bör genomföras i samråd med transporlforskningsberedningen, statens naturvårdsverk och statens energiverk.

Del är också angelägel alt miljövänliga transportsystem för kolleklivlra-

Prop. 1984/85:127 41

fik i tätorter och för godstrafik utvecklas. Även hithörande frågor behandlas inom energiforskningsprogrammet. Sådana ulvecklingsprojekl bör även framdeles kunna genomföras inom ramen för iransporlforskningsbe-redningens ordinarie programverksamhet.

Ålgärder för atl minska kväveoxidulsläppen från förbränningsanläggningar

1 aktionsplanen ges en översiktlig redovisning av en rad lekniska ålgärder som bör övervägas för all kväveutsläppen från förbränningsanläggningar skall kunna minskas så långt all målet om en 30-procenlig lolalre-duktion uppnås. Åtgärderna befinner sig till stor del fortfarande på utvecklingsstadiet och är i vissa fall inte anpassade lill svenska förhållanden.

Mol bakgrund av den tekniska, ekonomiska och därmed miljömässiga osäkerhet som ännu råder när del gäller de olika meloderna för alt minska kväveoxidutsläpp från förbränningsanläggningar lämnas inte några konkreta förslag till krav på ulsläppsbegränsningar för olika anläggningar i aktionsplanen. I slällel föreslås all statens naturvårdsverk tillsammans med stålens energiverk skall få i uppdrag all lägga fram elt konkrel handlingsprogram för minskade kväveoxidulsläpp från förbränningsanläggningar med 30% fram till år 1995, med utsläppen år 1980 som utgångspunkt. Därvid bör beaktas pågående arbele inlernaliondll bl.a. i Förbundsrepubliken Tyskland.

Del är enligi min mening nödvändigl med en kraftig minskning av kväveoxidulsläppen från förbränningsanläggningar om vi skall kunna uppnå den önskvärda reduktionen av de totala utsläppsmängderna till år 1995. Jag kan också instämma i bedömningen all del nu inie är möjligl all fastlägga exakl vilka krav som bör gälla eller vilken leknik som är den lämpligasle vid olika lyper av anläggningar.

Jag bilräder därför förslagen i aktionsplanen alt frågorna kring ulsläppsbegränsningar av kväveoxider från förbränningsanläggningar bör utredas vidare och all etl handlingsprogram bör ularbelas. Nalurvårdsverket och statens energiverk bör med hänsyn härtill ges i uppdrag atl snarast utarbeta elt .sådant program.

Som anges i aklionsplanen är del vidare angelägel all del tekniska utvecklingsarhelel inom detla område främjas och alt därvid också slöd kan ges för ulprovning av den nya leknik för minskade kväveoxidulsläpp som ulvecklas genom del nu pågående forsknings- och uivecklingsarbelel. Statsrådet Dahl har också i den nyligen framlagda propositionen om den framlida energipoliliken föreslagil all den s. k. kolmiljöfonden ombildas till en bränslemiljöfond. Syflel med della förslag är all skapa möjligheter till slöd till utveckling av ny miljövänlig förbränningsteknik för flera slag av bränslen än kol och lill ålgärder för all minska bl. a. också kväveoxidutsläppen.

Som anges i aklionsplanen är del angelägel atl berörda svenska organ

Prop. 1984/85:127 42

vid det fortsatta arbetet med alt minska kväveoxidulsläppen beaktar det arbele som sker i andra länder och inom olika internationella organisationer, särskilt ECE-samarbetet om långväga, gränsöverskridande luftföroreningar. På så sätt kan vi dra nytta av andras arbete samtidigt som vi genom vårt arbete kan lämna ett bidrag till ett internationellt program för en minskning av de totala kväveoxidutsläppen.

Genom de åtgärder jag nu har redovisat bedömer jag att det skall vara möjligt att uppnå minskningar av kväveoxidulsläppen med ca 30 % fram till år 1995. Detta bör även innebära en avsevärd minskning av andra utsläpp. Härigenom kommer luftkvaliteten i bl. a. våra tätorter atl förbällras väsentligt.

Ålgärder för att minska utsläpp av andra försurande ämnen

Förutom svavel- och kväveutsläppen förekommer utsläpp lill miljön av en rad andra ämnen, som via luft och vatten kan bidra till försurningen eller lill andra miljöskador. I aktionsplanen berörs främsl ulsläppen av klorväte från sopförbränningsanläggningar men också utsläppen av fluorväte, betydelsen av ökad stoftrening samt sambandet mellan försurningen och förekomsten i mark och vatten av olika kemiska ämnen. Vidare las de problem upp som sammanhänger med utsläpp av försurande ämnen från lagrat gruvavfall.

När hushållsavfall, särskilt plaster, bränns, bildas betydande mängder klorväte. Enligt aktionsplanen uppgår de totala klorväleutsläppen i Sverige till ca 5 000 lon per år. Av dennamängd svarar sopförbränningen för mellan 70 och 80%. Efiersom sopförbränningen kan förväntas öka i framliden kan man också räkna med ökade klorväteutsläpp om inga ålgärder vidtas för att begränsa dem.

Enligt aktionsplanen har klorväleutsläppen totalt sett inte någon slörre betydelse för försurningen, jämfört med svavel- och kväveutsläppen. Lokalt kan effekterna emellertid vara slora, då ulsläppen av klorväle från en stor sopförbränningsanläggning beräknas kunna öka nedfallet av försurande ämnen i närområdel med mellan 5 och 20%. Nedfallet kan påverka näraliggande, särskill känsliga sjösystem och kan dessutom, efiersom klor-vätet är lältlösligl, bidra till direkta frätskador på vegetationen kring anläggningarna.

Enligt aktionsplanen finns del leknik för atl minska klorväleutsläppen. Reningsgrader på 70-80% är möjliga alt uppnå med rökgasskmbber eller genom kondensering av rökgaserna. I planen föreslås atl ålgärder vidtas för att minska klorväleutsläppen från sopförbränning. Vilka krav som skall ställas i del enskilda fallet bör på sedvanligt sätl tas upp i samband med prövningen enligt miljöskyddslagen av de olika anläggningarna.

Svenska kommunförbundet som stöder det ålgärdsprogram som aktionsplanen innehåller framhåller all förslaget all minska klorväleutsläppen från avfallsförbränning bör kunna vara genomförbart vid större anläggningar men kan förorsaka problem vid de mindre.

Prop. 1984/85:127 43

Utsläppen av fluorväte har enligt planen mindre betydelse för försurningen allmänt sett. Utsläppen kan däremot ge upphov till skador genom direkt giftverkan. Behovet av ulsläppsbegränsningar bör därför enligt planen bedömas mot bakgrund av de lokala effekterna.

I aktionsplanen tas också upp frågan om betydelsen från försurningssynpunkt av ökad sloflrening. Stoft från t. ex. förbränning kan bl. a. innehålla vissa alkaliska ämnen som skulle kunna neutralisera sura ämnen i nederbörden. I planen framhålls emellertid all utförda undersökningar visar all utsläppen av stoft från förbränning av fasta bränslen har liten förmåga att motverka den allmänna försurningen. Sloftutsläppen leder däremot lill ökade metallutsläpp samt nedsmutsning och andra obehag för närboende och bör därför enligt planen begränsas i den utsträckning som behövs för att dessa olägenheter skall undvikas.

Försurningen av mark och vatten har enligt aktionsplanen i många fall betydelse för hur kemiska ämnen uppträder och hur stor deras giftverkan blir. När ställningstaganden görs till bl. a. tillåUigheten av olika kemiska ämnen behöver därför hänsyn tas till de sura miljöer till vilka dessa ämnen kan spridas. I planen föreslås att nalurvårdsverket skall ulreda om och hur bedömningen av kemiska substanser behöver modifieras med hänsyn till den sura miljön i Sverige.

Som jag tidigare har berört är del viktigt alt luftförorenings- och försurningsproblemen inte bara ses som en fråga om atl begränsa de totala svavel- och kväveoxidutsläppen. Alla utsläpp och faktorer i övrigt som kan bidra till att öka försurningsproblemen måste uppmärksammas. Det är då naturligtvis viktigt att också lokala effekter beaktas. Mol denna bakgrund bör olika åtgärder vidtas för att begränsa också utsläppen av klorväte och andra ämnen i enlighel med vad som anges i aktionsplanen. När det särskill gäller klorväleutsläppen vill jag peka på alt det nu sker en snabb teknisk utveckling när det gäller reningstekniken för avfallsförbränning. Enligt min mening kan övergång till förbränning som metod alt behandla hushållsavfallet accepteras endasl om mycket långtgående krav ställs på rening av utsläppen såväl av försurande ämnen, som klorväte, som av andra miljöfarliga ämnen. Skärpta miljökrav har med denna utgångspunkt redan ställts under senare tid vid prövningen enligt miljöskyddslagen av avfallsförbränningsanläggningar. De förslag som läggs fram i aktionsplanen ligger väl i linje med den praxis som nu utvecklas.

Gmvbrytning har bedrivits i Sverige i många hundra år. Denna verksamhet lämnar kvar slora mängder i naturen lagrat avfall. Totalt finns nu, enligt aktionsplanen, calOkm gruvavfall i Sverige, varav ca hälften är gammalt avfall. Beräkningar visar alt försurande ämnen från sådant lagrat gruvavfall lokall kan vara den dominerande källan till främst vattenförsurning i ett område. Inom vissa områden har myckel allvarliga effekter kunnat konstateras.

Det finns numera enligt planen teknik för att behandla avfallet. Många

Prop. 1984/85:127 44

av de avfallsupplag som är aktuella i detla sammanhang härrör från verksamheter som inie prövats enligt miljöskyddslagen eller som i dag har upphört och där ingen ansvarig finns som kan åläggas skyldighet alt sanera upplagen. Enligt aklionsplanen bör lOmilj.kr. per år anvisas under den kommande treårsperioden för alt behandla det gamla gruvavfallet.

Med hänsyn till de problem som del gamla gruvavfallet kan ge upphov till är jag beredd alt biträda att vissa resurser anvisas för alt behandla avfallet. Jag vill dock framhålla alt huvudprincipen måsle vara alt den som bedi;ivit den verksamhel som gett upphov lill avfallsupplagen i första hand skall ansvara för atl nödvändiga åtgärder vidtas för alt undanröja de olägenheter upplagen medför för miljön. 1 sådana fall där det nu inte längre går all finna någon ansvarig när del gäller gamla avfallsupplag, kan vissa statliga insatser dock vara motiverade inom områden där försurningseffekterna är svårast.

7 Begränsning av markförsurning genom åtgärder inom skogs- och jordbruk

Jordbruket och skogsbruket är för vår försörjning betydelsefulla näringar. Två tredjedelar av landels yta utnyttjas för den produktion som de aktuella näringarna svarar för. De från produktionssynpunkt mest värdefulla markerna är belägna i de av försurningen mest drabbade områdena. Del är mot denna bakgrund naturligt all del från jordbruks- och skogs-bmkssynpunkl kan ställas starka krav på åtgärder för atl begränsa försurande utsläpp. Även jordbrukel och skogsbmkel måsle emellertid medverka i kampen mol försurningen genom förändringar av verksamheten på sådanl säll au ölägenheterna inte förstärks utan motverkas.

Jordbrukel och skogsbrukel är sålunda beroende av goda markförhållanden. Försurningen av marken påverkar produklionsbelingelserna på olika sätt. Särskilt i jordbrukel har sedan länge vidtagits åtgärder som motverkar effekterna av surt nedfall. Jag tänker då närmast på kalkningen av åkermark. Men del finns även inslag i jordbrukel som verkar i motsatt riktning, l.ex. viss gödsling. Gödsling av skogsmark kan i vissa fall också ge försurande effekter i marken. S.k. helträdsulnyttjande kan minska marktäckets möjligheter atl neutralisera effekterna äv surt nedfall. Valet av trädslag har även diskuterats i della sammanhang. Dessa frågor behandlas särskill i aktionsplanen.

Skogsgödsling

Skogsgödslingen har sedan millen av 1970-lalet minskat i omfattning från ca 190000 till ca 120000 ha per år. Gödslingen har stor betydelse för skogsproduktionen i Svealand och Norrland. Som gödselmedel används i dag huvudsakligen ammoniumnilral. Detla verkar försurande på marken.

Prop. 1984/85:127 45

En normalgiva, 150kg/ha, motsvarar 3-4års almosfäriskt nedfall i mellersta Sverige. Gödsling av skogen en gång under dess omloppslid beräknas motsvara ca3% av del ackumulerade atmosfäriska nedfallet.

Skogsstyrelsen har i samråd med naturvårdsverket utfärdat allmänna råd till ledning för användningen av kvävegödselmedel på skogsmark (SKSFS 1984:3). Syftet är bl.a. att undvika ökad markförsurning och sådan utlakning av ämnen som kan leda lill försämrat marktillstånd eller förorening av vatten. Råden innebär bl. a. en begränsning av skogsmarksgödslingen i Nord- och Mellansverige saml av användningen av försurande gödselmedel.

I aktionsplanen konstateras att de begränsningar som anges i skogsstyrelsens allmänna råd är tillräckliga för atl nå de förbättringar som är angelägna för att motverka markförsurningen lill följd av skogsgödsling. Jag delar denna uppfattning. Jag vill emellertid framhålla att det är viktigt att skogsstyrelsen och naturvårdsverket noga följer utvecklingen på området och fortlöpande prövar om ytterligare åtgärder kan behöva vidtas.

Hellräds utnyttjande

På senare år har intresset ökat för ett tillvaratagande av hela träd, s. k. helträdsulnyttjande, i samband med skogsavverkning. Slamvirkel utnyttjas därvid som hittills för skogsindustrien förädling medan grenar, loppar och barr blir bränsle. En avverkning av detta slag innebär att större delen av trädens biomassa förs bort från skogen. Detta leder lill att markens produktionsförmåga minskar. Markens förmåga atl neutralisera surt nedfall minskar också.

Skogsstyrelsen utarbetar f. n. rekommendationer för användning av hel-irädsutnylljandet. Rekomrriendationerna avses vara klara för tillämpning under år 1985. Bedömningar lyder på att cahälften av de arealer som avverkas kommer alt undantas från helträdsulnyttjande bl. a. med hänsyn lill dessa arealers känslighet för försurning. Enligt aktionsplanen bör de kommande rekommendationerna i tillräcklig grad kunna ta hänsyn till kraven på begränsningar av hellrädsutnytljandet av försurningsskäl.

För egen del vill jag framhålla behovel av försiktighet med helträdsulnyttjande. I och för sig kan helträdsulnytljandel öka lönsamheten i skogsbrukel och därmed stimulera till ökad röjning och gallring. Hänsyn måsle emellertid samtidigt tas till de långsiktiga effekter som en ökad markförsurning och minskad produktionsförmåga leder till. Det är angeläget att skogsstyrelsens rekommendationer färdigställs snarast och all de fortlöpande anpassas till nya rön. Samtidigt är det nödvändigt att prognoserna för skogsbränsleanvändning justeras med hänsyn till risken för markförsurning i samband med ökat tillvaratagande av trädens biomassa.

5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127

Prop. 1984/85:127 46

Trädslagsval

Under senare år har det i den allmänna debatten förts fram krav på mer inblandning av lövträd, främsl björk, i de svenska skogarna. Del har bl. a. ansetts all lövskogen skulle ge marken slörre motståndskraft mot försurning.

I aklionsplanen redovisas vissa forskningsresultat som rör denna fråga. Enligt planen räcker kunskapsunderlaget emellertid inte för all man skall kunna rekommendera en allmänt ökad andel björk- eller lövskog i del svenska skogsbrukel. Lövträdens markvårdande fördelar bör enligt planen avvägas mot de produktivitetsfördelar som barrträden har. Vidare bör redan initierad forskning om hur lövträd påverkar och påverkas av luflföroreningssilualionen förstärkas. Det faktamaterial som kommer fram bör ulgöra underlag för den utredning om skötsel av lövskog som utförs av skogsstyrelsen i samråd med naturvårdsverket och som bör slutföras inom tre år.

Jag kan för egen del konstatera att de brister som enligt aklionsplanen föreligger när del gäller våra kunskaper om lövträdens markförbättrande förmåga innebär att del inte nu är möjligl alt ta ställning lill frågan om behovel av förändringar av skogsskölselns inriktning. Som anges i aklionsplanen behövs mer forskning på området. Del är emellertid angelägel alt den s. k. lövskogspolicy som skogsstyrelsen f. n. arbetar med inte fördröjs på grund härav ulan alt arbetet härmed slutförs så snarl del är möjligt. De resultat som forskningen ger får därefter bilda underlag för fortsatta överväganden.

Skogsvårdsålgärder i övrigt

I aklionsplanen diskuteras även vikten av en allmänt god skogsvård för att bibehålla skogarna vitala och växtkrafliga. Plant- och ungskogsröjning samt förstagallring anses som särskill vikliga åtgärder när skogen till följd . av omfatlande luftföroreningar utsätts för ökad belastning. En god skogsvård innebär också all skogen inte lika lätt drabbas av snöbroll, slormfäll-ning och allmän försvagning av iräden. Enligt planen bör de regler som redan finns om beståndsvård och skogsskydd tillämpas bättre genom all rådgivningen och informationen intensifieras. Skogsvårdsslyrelsernas personal bör också utbildas i frågor om möjligheterna atl begränsa skogsskadorna. Vidare förordas forskning om vilalitetsgödsling av skogsmark.

För egen del vill jag betona vikten av en aktiv skogsvård som medel i kampen mot skogsskadorna. Åtgärder såsom röjning, gallring m.m. leder inte bara lill en hög och värdefull skogsproduktion ulan kan också bidra till atl stärka skogens motståndskraft. En aktiv information, rådgivning och utbildning på detta område och en förbättrad tillämpning av skogsvårdslag-sliftningens bestämmelser är viktig. Jag kan i sammanhanget nämna all frågan om vilalitetsgödsling av skogsbestånd har tagits upp särskill i del avtal som har ingåtts mellan staten och skogsbruket om gemensam finansiering av forskning om skogslrädsförädling och gödsling.

Prop. 1984/85:127 47

Gödsling och kalkning av åkermark

Som jag lidigare har redovisat, föreligger ett kalkningsunderskott i svenska åkerjordar. Åkermarkskalkning bedrivs inte i den omfallning som skulle behövas för att motverka försurningseffekterna av gödsling, skördeuttag, utiakning av växtnäringsämnen samt surt nedfall. Enligt de beräkningar som redovisas i aklionsplanen skulle kalkningen i stort sett behöva fördubblas för att täcka landets totala behov. Kalkningen är enligt planen i regel lönsam för jordbrukarna.

I aktionsplanen tas också upp frågan om en övergång från dagens am-moniumbaserade — och försurande - gödselmedel fill gårdagens nitratba-serade gödselmedel. En sådan övergång är dock enligt planen inte problemfri. Användning av de sistnämnda medlen kan medföra en så hög nivå av nitralkväve i marken att ökad nitratutlakning och högre nilrathalter i grödan kan befaras. Redan i dag förekommer problem med utlakning av nilrat till vatten i jordbmksbygder i södra Sverige och eutrofieringspro-blem vid kusterna. Mot bakgmnd av detta kan enligt planen ett generellt byte till icke-försurande gödselmedel inom jordbruket inte nu förordas. Miljömässiga samt teknisk-ekonomiska konsekvenser av en sådan övergång bör däremot utredas.

I aklionsplanen konstateras vidare att stora miljövinster går att göra genom en bättre anpassad gödsling inom jordbruket. Utiakningen av kalcium, magnesium och kalium ur marken ökar vid ökad nitratuUakning. Detta medför ökat behov av kompletterande kalkning för att motverka markens försurning.

I aktionsplanen föreslås ökade insatser för information och rådgivning om ålgärder som kan bidra till att eliminera miljöeffekter av försurning och växtnäringsläckage. Lanlbmksslyrelsen har beräknat att det behövs en förstärkning av rådgivningsverksamheten i de mest utsatta länen på totalt 20 tjänster. Enligt aktionsplanen behövs också ett bättre underlag i form av markkarteringar som grund för kalkningsrådgivning m. m. Enligt planen bör lanlbmksslyrelsen intensifiera sitt arbete med markkarteringsfrågor. Målet bör därvid vara att få till stånd en heltäckande kartering som kan bli styrande för den enskilde lantbmkaren så att han kalkar och gödslar på ett optimalt sätl. Som etl led i denna intensifierade markkarteringsverksamhet föreslås att försök inleds med ökad markkartering i fyra län. Kostnaden för denna verksamhet, som lanlbmksslyrelsen bör ansvara för, beräknas uppgå lill 800000kr.

Jag instämmer för egen del i vad som sägs i aktionsplanen om behovet av ökad kalkning inom jordbruket dels för att kompensera för de försurande gödselmedlens effekt, dels för att motverka nedfallet av sura ämnen från atmosfären. Det är också angeläget att den föreslagna utredningen om konsekvenserna av en ökad användning av icke försurande gödselmedel genomförs. Såsom anges i planen behövs vidare särskilda insatser för en förbättrad markkartering. Jag återkommer härtill vid min behandling av

Prop. 1984/85:127 48

anslagsfrågorna. Jag anser ocksä alt informations- och rådgivningsverksamheten bör ökas. Den bör som föreslås samordnas med annan rådgivningsverksamhet inom jordbruksområdet.

Avgivning av ammoniak och kväveoxider från åkermark

Ca70% av den ammoniak som avges till luften anses enligt aklionsplanen komma från gödsel, främst stallgödsel. Särskill i södra Sverige anses ammoniakavgången från jordbruksmark kunna bidra till försurningen ay skogsmark samtidigt som den genom uppkomsten av kvävemättnad kan bidra till mera direkta skogsskador. Enligi aklionsplanen har de av naturvårdsverket rekommenderade normema för spridning av stallgödsel varil alltför liberala. 1 vissa fall anses normerna ha överskridits genom att kontrakterad spridningsareal inte utnyttjats. Dessutom kan det antas att på gårdar med omfattande djurhållning torde del inträffa atl växlnäringstill-förseln med stallgödsel ej hell beaklas vid beräkningen av lämplig mängd handelsgödsel.

1 aklionsplanen föreslås alt naturvårdsverket i samråd med lanlbrukssly-relsen ser över gällande anvisningar om miljöskydd vid djurhållning samt alt tillsynen försiärks över efterlevnaden av gällande krav. Vidare bör enligt planen en riktad information och rådgivning ges lill de jordbrukare som håller djur. Dessutom föreslås alt forskningen intensifieras om omfalt-ningen och effekterna av den'ammoniak som avges lill atmosfären.

Jag kan i huvudsak slälla mig bakom förslagen i aklionsplanen. Del ankommer på naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen all i samarbele utveckla anvisningar och tillsyn saml information och rådgivning när det gäller nu berörda frågor. Det är också vikligl alt forskningsbehovet inom delta område beaklas av berörda organ.

8 Kalkning och andra åtgärder för att motverka och dämpa försurningens effekter

I aktionsplanen redovisas erfarenheterna från den kalkningsverksamhel som hittills bedrivits. Kalkning har ulförts dels av sjöar och vallendrag som en försöksverksamhet åren 1977- 1982 och därefter i slörre skala, dels av skogsmark och grundvatten som en försöksverksamhet som startades år 1982. I planen läggs också fram etl förslag lill program för fortsälla insalser.

Jag lar nu först upp frågan om kalkningen av sjöar och vattendrag. Sedan är 1982 har länsstyrelserna haft ansvaret för att planera kalkningen och fördela de statliga bidragen till verksamheten. Bidragen uppgår normalt lill 85% av kostnaderna för ett kalkningsprojekl. För projekt som är särskilt värdefulla från miljö- och nalurvårdssynpunkl kan statsbidraget täcka hela

Prop. 1984/85:127 49

kostnaden. I flertalet projekt, åtminstone de större, har kommunerna slåll som sökande. Detla har underlällal den 15-procenliga egeninsalsen.

En rad posiliva effekler av kalkningen har enligt aklionsplanen kunnal konslaleras. Växt- och djurplanklon ålerkoloniserar snabbi valtnen. Fiskarnas reproduktion kommer i gång så snarl lillfredsslällande vallenkvali-lel uppnås. Produktionen av fisk gynnas i såväl sjöar som rinnande vallen. Fiskens innehåll av kvicksilver minskar efter kalkningen. Kalkningen sänker melallhalterna i vattnet.

Samlidigl pekas i aktionsplanen på en rad praktiska problem i samband med kalkningsverksamhelen. Efter kalkning direkl i sjöar, vilkel hillills varit den oftast förekommande meloden, kan läckagel av surt metallhaltigt vatten från omgivningen ul i sjöarna fortsälla och metaller som anrikas på bottnarna kan lösas ul i vallnel igen om sjön åter försuras. Kalkningen kan därför behöva upprepas för att förhindra en sådan ålerförsurning. Försök har också gjorts atl kalka på land i sjöarnas och vattendragens avrinningsområden. En nackdel med markkalkningen är emeilerlid alt det dels behövs myckel slora mängder kalk. dels all effeklen avlar efter några år och all del totala utbytet, åtminstone från sjöförsurningssynpunkt, inte blir lika bra som vid direkt sjökalkning. Erfarenheterna från kalkningen av rinnande vallen har också visal på problem. De doserare som använts har ännu inie visal sig vara lillföriilliga under olika förhållanden. Ytterligare teknisk utveckling erfordras därför.

1 aklionsplanen redovisas också vissa erfarenheter från användningen av kalk som fällningsmedel i kommunala reningsverk. Del slatliga kalknings-bidragel har i elt tiotal fall ulnylljats för ombyggnad av reningsverk lill kalkfällning eller för komplettering med kalkdoserare i ulloppel från verken. Resullalen härav har varit posiliva frän försurningssynpunkl. Exempel på della är alt känsliga arter, som inte funnits uppströms, har pålräffats nedströms ulsläppen. Slutsatsen i aklionsplanen blir därför att fortsätt stimulans bör ges i form av statsbidrag till reningsverk som vill utnyttja kalk som fällningsmedel, om verken är belägna vid känsliga vattendrag.

I aklionsplanen diskuteras del framlida behovel av kalkning. Om alla försurningsholade sjöar skulle kalkas fordras enligi planen insalser på ca 200 milj. kr. per år. Om samtidigt huvuddelen av alla rinnande vatten, som är möjliga att kalka, skulle åtgärdas, blir det sammanlagda resursbehovet ca400milj. kr. per år. 1 planen föreslås en successiv ulbyggnad av kalkningsverksamhelen varvid för budgetårel 1985/86 föreslås en ökning med 20milj.kr. till 90milj.kr. av del ställiga bidraget. I planen föreslås också all viss del av kalkningsmedlen skall få användas för fiskevårdande ålgärder, främsl utplanlering av fisk och kräftor efter kalkning av sjöar. Vidare föreslås all ell särskill program inriktat på möjligheterna att genom kalkningen minska kvicksilverhalterna i fisk bedrivs inom ramen för sjö-kalkningen.

Enligt min mening visar erfarenheterna från den hillills genomförda

Prop. 1984/85:127 50

kalkningsverksamhelen att kalkning av sjöar, vattendrag och avrinnings-områden lills vidare är elt nödvändigt sätt att dämpa eller lindra försurningens skadeverkningar i vattensystemen. Med hänsyn bl. a. lill att försurningsproblemen inte kan lösas genom kalkning samt till de svårigheter som föreligger att effektivt kalka många sjöar och vattendrag, måste kalkningen dock alltid betraktas som ett uppehållande försvar i avvaktan på åtgärder som effektivt minskar utsläppen av de ämnen som orsakar försurningen. Kalkning får således aldrig betraktas som en slutgiltig lösning på försurningsproblemen. Det är dock mot bakgrund av de akuta problem som finns nödvändigt att nu fortsätta kalkningsinsatserna.

Beträffande nivån på den fortsatta sjökalkningen bedömer jag den föreslagna ökningen för nästa budgetär som rimlig. Jag är också beredd att tillstyrka den inriktning på kalkningsverksamhelen som föreslås i planen. Del är vidare angeläget alt möjligheterna att minska kvicksilverhalterna i fisk undersöks närmare.

Därmed övergår jag till alt behandla aktionsplanens förslag till åtgärder för att dämpa försurningseffekterna när det gäller mark och grundvatten. År 1982 inleddes en försöksverksamhet med kalkning av mark och grundvatten. Under den gångna treårsperioden har totalt 18 milj. kr. anvisats till denna försöksverksamhet.

Åtgärderna mot markförsurning har i första hand omfattat spridning av kalk på olika lyper av skogsmark. Eftersom markreaktionerna är långsamma processer kan enligi aktionsplanen några slutsatser ännu inte dras från de försök som satts i gång under den tid försöksverksamheten pågått. Vissa slutsatser kan emellertid dras av erfarenheterna från äldre försök. Av dessa framgår bl. a. att skogsmarkskalkning leder till alt markens pH och basmättnadsgrad höjs. Vissa negativa markkemiska effekter kan dock uppträda vid kalkning. Sålunda kan vid användning av ren kalkslen brisl uppslå på växtnäringsämnena magnesium, kalium och bor. Det anses vidare osäkert om del går atl med kalkning motverka de lyper av skogsskador som uppträtt i Europa och som sannolikt orsakas av olika komplexa faklorer i samspel.

Mol bakgrund av dessa erfarenheter och preliminära slutsatser kan enligt aklionsplanen någon verksamhet i stor skala med kalkning av skogsmark inte nu rekommenderas. I stället förordas en fortsall försöksverksamhet där bl. a. också bör undersökas möjligheterna att genom ålgärder motverka effekter av luftföroreningar direkt på trädens barr och blad. Vidare bör bl. a. effekterna av olika förebyggande åtgärder inom skogsbruket studeras ytleriigare. Enligt aktionsplanen behöver försöksverksamheten med åtgärder i skogsmark och speciella åtgärder för flora och fauna fortsätta under ytleriigare minst fem år.

Försöksverksamheten med kalkning och andra ålgärder för all motverka grundvattenförsurningen har enligt aklionsplanen redan gett åtskilliga positiva resultat. Försöksverksamheten behöver emellertid fortsätta med

Prop. 1984/85:127 51

bl.a. kartläggningsverksamhet, teknikutveckling och anvisningsarbele. Parallellt härmed föreslås försök också med vissa direkla slödålgärder. Inom ramen för försöksverksamheten har bl. a. olika metoder att behandla surt vatten prövats, exempelvis installation av avsyrningsfilter i vatlenled-ningar. luftning av vallen i brunnar, kalkning av brunnars infillralionsom-råde saml byte lill icke-korroderande rörledningsmalerial för all undvika främsl koppamllösning i vallnel. I aklionsplanen betonas all flera av metoderna är nyutvecklade och att en fortsatt utveckling kan förväntas. Meloderna anses dock tillräckligt utprovade för att kunna användas redan i dag för atl behandla de mesl utsålla brunnarna.

Enligt aklionsplanen talar därför nu övervägande skäl för all ell visst ekonomiskt stöd ges lill dem som drabbats av försurning av del grundvatten som deras vattenförsörjning bygger på. Enligt planen bör kommunerna, i likhel med vad som gäller för ylvatlenkalkningen, kunna erbjuda drabbade brunnsägare de åtgärder som behövs. Denna möjlighel för kommunerna bör skapas genom att den nuvarande kalkningsförordningen utvidgas så all kalkningsbidrag med högst 85% också kan utgå för all motverka grundvattenförsurning.

Som jag har framhållit fidigare finns det anledning atl se allvariigl på de skador som konstaterats inom också de svenska skogarna de senaste åren. Jag kan därför instämma i de bedömningar som görs i aktionsplanen all det är nödvändigl med en fortsall försöksverksamhet för alt molverka försurningseffekterna i skogsmarken. Också när det gäller grundvattenförsur-ningen slår vi inför ell allvariigl problem i flera regioner i Sverige, särskilt i landels södra och västra delar. Jag har slor förståelse för den oro som människor i dessa områden känner över atl behöva använda surt, melall-halligl vallen. Enligi min mening är del rimligt all samhället i nuvarande situation ger visst stöd och bidrar till atl lindra de problem som grundvat-tenförsurningen medför. Flera remissinslanser, bl.a. länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län, har ullalal sill slöd för aktionsplanens förslag och understrukit den snabba utvecklingen av gmndvatlenförsur-ningen i resp. region. Jag förordar därför dels all försöksverksamheten med kalkning av grundvatten fortsätter ytterligare några år, dels att vissa medel nu anvisas lill bidrag lill kalkning av enskilda brunnar i enlighet med förslagen i aktionsplanen. Jag delar därvid uppfattningen atl det i förslå hand bör ankomma på kommunerna all avgöra behovel av ålgärder och ansöka om bidrag. Del framgår av remissvaren över aklionsplanen. all flera kommuner redan visat intresse för atl åta sig ell sådanl ansvar. Bidrag för dessa ålgärder bör inom ramen för lillgängligl anslag kunna utgå med högst 85% av kostnaderna. I de bidragsgrundande beloppen bör kostnaderna för analyser före och efter del all åtgärderna genomförts få inräknas i enlighet med förslagel i aklionsplanen. Härigenom möjliggörs en effektiv och nödvändig uppföljning av verksamheten. Jag avser att senare återkomma lill regeringen i fråga om de ändringar av föreskrifterna om statsbidrag lill kalkning som behövs med anledning av vad jag här förordat.

Prop. 1984/85:127 52

9 Forsknings- och utvecklingsarbete samt övervakning och inventering

Stora resurser har under de senasle 10-15 åren satsats i såväl Sverige som andra länder för att kartlägga miljö- och hälsoeffekterna av luftföroreningarna och försurningen. Dessa forskningsinsatser har bidragit lill atl ge den bild som vi i dag har av luftföroreningssituationen och försurningen i Sverige och övriga Europa och som jag kortfattat har redovisat i det föregående.

Trots dessa stora insatser behövs enligt aktionsplanen även i fortsättningen omfattande insatser för forskning, övervakning och inventering för att ge oss ytterligare kunskap om hur luftföroreningarna och försurningen påverkar de olika ekosystemen och människors hälsa. Behovel av ytleriigare forskningsinsatser och av utbyggnad av miljöövervakningsprogrammen understryks också av flertalet remissinslanser.

Huvudansvarel för stödet till och samordningen av miljövårdsforskningen ligger hos naturvårdsverket. Detta ansvar gäller också forskning kring luftföroreningar och effekter av försurning. Genom naturvårdsverkets forskningsnämnd fördelas stora resurser till institut och högskolor inom relevanta forskningsområden. Forskningen kring luftföroreningar och för-surningseffekler är sedan länge etl prioriterat område inom miljövårdsforskningen.

Betydande resurser satsas också av andra organ såsom högskolor och vissa myndigheter. Bland dessa kan nämnas skogsstyrelsen, skogs- och jordbrukels forskningsråd, Sveriges lantbruksuniversilel, forskningsråds-nämnden, byggforskningsrådel och fiskeristyrelsen. Sveriges lantbruksuniversitet har utarbetat ett omfattande forskningsprogram rörande luftföroreningarnas effekter på skogen och skogsmarken.

Enligt aklionsplanen behöver förstärkta insalser nu ske inom försurningsforskningen. De områden inom vilka aktionsplanen föreslår intensifierad verksamhet är bl. a. luftkvalitetsövervakning, markinventeringar och forskning kring skogsskador samt försurning av gmndvatten och korrosion på markförlagda konstruktioner.

Mätningar av nedfall av olika föroreningar i luft, mark och vallen ulförs regelbundet inom ramen för Programmet för övervakning av miljökvalitet (PMK). Mot bakgrund av kväveoxidernas och ozonels roll för uppkomsten av skador på skog och grödor är det enligt aktionsplanen angelägel all PMK snarasl kompletteras med mätningar av dessa ämnen. Luftkvaliteten i många svenska tätorter är under vissa lider inte lillfredsslällande. Åtgärder för alt minska ulsläppen av kväveoxider, organiska föreningar och bly från bilavgaser kan bidra lill en avsevärd förbättring av lälorlsluftkvalile-ten. Del är enligt planen angelägel all effekterna av bl. a. sådana ålgärder också kan följas genom regelbundna mätningar. Enligt planen bör därför etl program utarbetas för övervakning av luftkvaliteten i tätorter. Natur-

Prop. 1984/85:127 53

vårdsverket föreslås få i uppdrag att, i samarbete med övriga berörda myndigheter, snarasl ularbela elt förslag lill sådant program.

Resurserna för inventering och forskning är enligt aklionsplanen otillräckliga bl. a. vad avser frågor om försurningen av mark och grundvatten samt direkta och indirekta effekter på skog och annan vegetation. I planen föreslås.förstärkta inventeringsinsatser under den kommande treårsperioden när del gäller främsl lantbruksuniversitetets ståndorlskartering av permanenta provytor samt beträffande inventeringar av skogsskador. Skogsstyrelsen föreslås därvid liksom hittills ha huvudansvarel för inventeringarna. Skogsstyrelsen föreslås bl. a. svara för atl mera detaljerade regionala inventeringar görs där så erfordras.

I planen föreslås också en särskild förstärkning av insatserna för forskning såväl när del gäller orsaker lill skogsskador som vad avser gmndvat-lenförsurning och korrosion av markförlagda konstmklioner. Vidare föreslås att socialstyrelsen skall få i uppdrag atl utarbeta etl detaljerat program för övervakning av försurningens hälsokbnsekvenser.

Samtliga nu angivna insatser bör enligt planen finansieras över anslaget Åtgärder mol försurningen med hänsyn till att det är fråga om speciella insalser, som är tidsbegränsade. Hämtöver behövs enligt planen en förstärkning av forskarkompetensen vid universitet eller högskolor inom berörda områden. Denna förstärkning bör i första hand ske genom anslag direkl till universiteten eller via anslagsbeviljande organ.

I aklionsplanen tas också upp behovet av särskilda insalser när del gäller teknisk forskning för utveckling av förbränningsteknik, rökgasrening, miljövänligare teknik inom trafikområdet samt forskning för utveckling av kalkdoserare för rinnande vatten. De frågor som rör teknikutveckling när del gäller förbränningsanläggningar och inom trafikområdet har jag tidigare berört. I aklionsplanen las också upp behovet av all vi kan få fram fungerande system för kalkning av rinnande vatten. Enligt planen bör nalurvårdsverket och fiskeristyrelsen tillsammans intensifiera ulprovning-en av olika tekniska metoder för kalkning av sjöar och vattendrag. Vidare föreslås all dessa två verk till styrelsen för teknisk utveckling (STU) lämnar förslag till angelägen teknisk utveckling inom området ytvatten-kalkning. I sill remissvar anför STU i denna fråga atl styrelsens grundtanke under senare år varit att integrera miljövårdsaspeklerna redan då riktlinjerna dras upp för nya industriella processer. Som en följd av delta synsätt har STU: s budget för rena FoU-insalser på miljöområdet minskat. Om en kraftfull satsning i enlighel med aklionsplanen skall kunna ske måsle därför nya resurser tillföras STU.

Jag vill för egen del understryka betydelsen av alt vi fortlöpande skaffar oss ökade kunskaper om utsläppen av olika luftföroreningar och om försurningens orsaker och effekler. 1 den internationella diskussionen om försurningsproblemen ställs ibland behovel av ökade forskningsinsatser i motsatsställning till behovel av konkrela omedelbara åtgärder för att mins-

Prop. 1984/85:127 54

ka utsläppen. Det hävdas att våra kunskaper om orsakssamband och effekter inte är tillräckliga för atl motivera kostnadskrävande utsläppsbegränsningar. Behovet av att forska blir därmed en förevändning för atl undvika att vidta åtgärder för att minska utsläppen av luftföroreningar. Enligt min uppfattning är det helt klart att påståenden av nu angivet slag utgår från en felsyn när det gäller försurningsproblemens omfattning och allvar. Vi har sedan många år tillbaka haft tillräckliga kunskaper för att kunna hävda att svavelutsläppen mäsle minskas kraftigt. De ökade kunskaper vi fått under senare år har successivt påvisat de negativa effekterna av utsläpp också av kväve och andra luftföroreningar. Delta hindrar självfallet inte att insatserna för forskning och utveckling samt övervakning och inventering behöver fullföljas och på vissa områden intensifieras ytleriigare.

Jag har i prop. (1983/84: 107, bil. 6) om forskning framhållit all forskningen om försurningsproblemen nu måste prioriteras. Jag har också framhållit nödvändigheten av att de insatser som görs på olika håll samordnas och alt huvudansvaret för denna samordning bör åvila naturvårdsverket. Verket har nyligen till regeringen redovisat pågående och planerad forskningsverksamhet inom försurningsområdet.

Det bör också i fortsättningen i första hand ankomma på berörda forskningsorgan att inom tillgängliga resurser prioritera det långsiktiga behovet av forskningsinsatser och av kompetensuppbyggnad på försurningsområdet. Som framhålls i aklionsplanen behövs dock f. n. särskilda insalser för forskning och inventering främsl när det gäller skogsskador och gmndval-tenförsurning samt för utbyggnad av den miljöövervakning som rör luftförorenings- och försurningsproblemen. Jag ser det därför som angelägel alt medel kan anvisas för den i planen angivna forsknings-, övervaknings- och inventeringsverksamhelen. Det är också angelägel all tekniken för kalkning av rinnande vatten kan ulvecklas så all nuvarande problem kan undvikas. Det i aklionsplanen föreslagna programmet för teknisk utveckling inom området ylvattenkalkning bör därför utarbetas.

När del gäller frågan om stöd till utvecklingsarbete inom delta område vill jag erinra om att jag i årets budgetproposition föreslagit atl STU nu ska ta över hela ansvaret för slöd lill tekniskt utvecklingsarbete inom miljövårdsområdet. Liksom inom forskningsområdet i övrigl är del självfallet angelägel också när del gäller tekniskt utvecklingsarbete atl försurningsfrågorna prioriteras.

10 Anslagsfrågor m. m.

Som jag lidigare nämnt härför innevarande budgetår anvisats 85 milj. kr. under anslagel Ålgärder mot försurningen. Huvuddelen av de anvisade medlen används för statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag.

Prop. 1984/85:127 55

Dessutom finansieras från anslagel försöksverksamhet med kalkning av mark och gmndvatten samt viss uppföljning, rådgivning och information.

För budgetåret 1985/86 innebär aktionsplanens förslag att ramen för statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag ökar ined 20milj. kr. till 90milj. kr. samt att till fortsall försöksverksamhet avseende mark och grundvatten avsätts lOmilj.kr. För uppföljning, rådgivning och informationsinsatser föreslås sammanlagt 7milj. kr. Vidare föreslås att 5milj. kr. anvisas för försöksvisa statsbidrag för kalkning och andra åtgärder i grund-vallentäkter, lOmilj.kr. för behandling av gmvavfall, sammanlagt 9milj.kr. för särskilda inventerings- och forskningsinsatser avseende skogsskador och grundvatten samt sammanlagt 2 milj. kr. för övervakning och markkartering.

Jag har i tidigare avsnitt närmare behandlat de olika delfrågor som finns i aktionsplanens anslagsförslag. Jag har vidare vid min behandling av frågan om införande av blyfri bensin redovisat ett behov av särskilda informationsinsatser i det sammanhanget. Med hänvisning lill vad jag tidigare har anfört beräknar jag anslagsbehovet för budgetåret 1985/86 under anslaget Åtgärder mot försurningen till 135 milj. kr. Det bör liksom hittills ankomma på regeringen all besluta om anslagets närmare fördelning på olika ändamål.

I aktionsplanen görs etl försök att beskriva effekterna av och kostnaderna för föreslagna åtgärder. Effekterna har därvid endasl kunnat redovisas i form av minskade utsläppsmängder och såsom en beskrivning av uppskattade miljöförbättringar. Kostnaderna har däremot kvantifierats. Enligt planen skulle den sammanlagda årliga kostnaden år 1995 för föreslagna ulsläppsbegränsande åtgärder kunna uppgå till över I miljard kr. Huvuddelen av kostnaderna avser åtgärder för alt minska avgasutsläppen från bensindrivna bilar. De förändrade odlingsåtgärder som förordas beräknas i ett långsiktigt perspektiv lönsamma för brukarna.

Det är självfallet angeläget att så noggranna kostnadsberäkningar som möjligl kan göras för främst olika åtgärder för att begränsa förorenande utsläpp. Därigenom kan det bl. a. bli lättare att välja de mest kostnadsef-fekliva åtgärderna. Totalberäkningar av det slag som redovisas i planen är däremot med nödvändighet mycket osäkra. För en närmare avvägning mellan nytta och kostnader skulle också en beräkning av värdet av uppnådda miljöförbättringar erfordras. F. n. finns dock knappast metoder all med någon säkerhet göra sådana beräkningar. En för några år sedan inom OECD genomförd koslnadsnytloanalys avseende försurningsproblemen pekar i och för sig på att de direkta ekonomiska fördelarna av ulsläppsbegränsande ålgärder motsvarar kostnaderna. Tills vidare får vi dock i huvudsak nöja oss med atl kunna göra en allmän bedömning av att de skador vi redan kunnat konstalera och de risker för ytteriigare skador vi kan se motiverar all vi lar på oss också de relativt betydande koslnader del här är fråga om för alt minska luftförorenings- och försurningsproblemen.

Prop. 1984/85:127 56

11 Sammanfattning av handlingsprogrammet

Som jag inledningvis anfört behövs nu ett samlat handlingsprogram för de närmaste årens arbete med luftförorenings- och försurningsfrågorna. Jag har i del föregående i olika avsnill redovisat de olika åtgärder som bör ingå i programmet. Jag skall nu kort sammanfatta huvuddragen i programmet.

Ålgärder för atl minska de svenska ulsläppen av försurande ämnen

- En ytterligare minskning av industrins svavelulsläpp eftersträvas med sikte på en halvering under den kommande tioårsperioden.

- Möjligheterna atl yllerligare minska svavelhallerna i tunga och lätta eldningsoljor utreds.

- Skärpta avgasreningskrav för personbilar motsvarande de amerikanska införs så snart det är praktiskt möjligl. Biltillverkare och importörer bör ges möjlighel att få personbilar godkända enligt de nya avgaskraven redan fr. o. m 1987 års modeller. Obligatoriska krav bör införas fr. o. m 1989 års modeller. Åtgärderna på detta område avses samordnas med utvecklingen i Förbundsrepubliken Tyskland och de andra länder som på den svenska regeringens initiativ inlett etl samarbele i avgasfrågan och förutsätter att delta samarbete fullföljs och leder lill avsett resultat.

- För atl bl. a. möjliggöra införandel av skärpla avgaskrav introduceras blyfri bensin på den svenska marknaden. Sådan bensin avses bli tillgänglig i etl rikstäckande nät av bensinstationer över hela landet från sommaren 1986. Från och med den 1 juli 1987 är avsikten alt blyfri bensin skall kunna tillhandahållas vid alla bensinstationer i landet med undantag för stationer med endasl en pump.

- Frågan om effektivare avgasrening när det gäller lätta och lunga lastbilar samt bussar utreds ytterligare.

- Möjligheterna alt ytterligare reducera avgasutsläppen beaklas inom ramen för trafikplaneringen. Riktlinjer för luftkvalitet utarbetas.

- Ell program för utveckling av miljövänliga alternativa drivsystem för fordon utarbetas.

- Etl konkrel handlingsprogt"am för minskning av kväveoxidulsläppen från förbränningsanläggningar utarbetas. Möjligheter till stöd till åtgärder för alt minska utsläppen av kväveoxider införs.

- Ulsläppen av klorväle och andra försurande ämnen begränsas. Försurningens betydelse för hur kemiska ämnen uppträder i miljön utreds.

- Etl program för all begränsa ulsläppen av försurande ämnen från gruvavfall påbörjas.

Min bedömning är atl med de ålgärder som redovisas i handlingsprogrammet skall det vara möjligl att uppnå minskningar av de svenska svaveldioxidutsläppen med 65% och kväveoxidulsläppen med 30% fram till år 1995 räknat från ulsläppsnivån år 1980.

Prop. 1984/85:127 57

Insatser internationellt för all få lill slånd minskningar av ulsläppen av försurande ämnen i övriga Europa

- Fortsatt aktivt förhandlingsarbete i syfte alt få fram en bindande överenskommelse inom ramen för konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar om minskning av svavelutsläppen med minsl 30% lill år 1993 räknat från 1980 års ulsläppsnivå.

- Fortsatta initiativ för atl nå ytleriigare minskningar av svavelutsläppen utöver de nu aktuella 30%-ätagandena.

- Aktiva insalser för all få till slånd överenskommelser om minskningar också av kväveoxidulsläppen i Europa.

- Fullföljande av det samarbete om gemensamma avgasreningskrav som den svenska regeringen under år 1984 log initiativ till.

Liksom hillills förutsätts det internationella arbetet ske i elt nära samarbele med övriga nordiska länder och genom bl. a också fortsälla bilalerala överläggningar med olika länder.

Åtgärder inom skogs- och jordbruket för alt minska eller molverka markförsurningen

- Begränsningar av skogsmarksgödslingen och användningen av försurande gödselmedel i enlighel med utfärdade allmänna råd.

- Utarbetande av rekommendationer för hellrädsutnytljandet där hänsyn las lill risken för ökad markförsurning om trädens hela biomassa tas tillvara.

- Fortsatta forsknings- öch utredningsinsatser avseende effekterna från försurningssynpunkt av en ökad inblandning av lövträd, främsl björk, i de svenska skogarna.

- Aktiv information, rådgivning och utbildning avseende skogsvårdsåtgärder som kan bidra lill atl stärka skogens molsiåndskraft.

- Utredning om konsekvenserna av en ökad användning av icke försurande gödselmedel inom jordbruket!

- Ökade informations- och rådgivningsinsaiser avseende kalkning av åkermark och en bättre anpassad gödsling inom jordbruket samt särskilda insalser för en förbättrad markkartering.

- Översyn av gällande anvisningar om miljöskydd vid djurhållning.

Kalkning och andra ålgärder för att molverka och dämpa försurningens effekler

- Okade anslag till kalkning av sjöar och vattendrag.

- Särskild undersökning av möjligheterna alt genom kalkning eller andra åtgärder i miljön minska kvicksilverhalterna i fisk.

- Fortsatt försöksverksamhet med kalkning och andra ålgärder för alt molverka försurningen av skogsmark och grundvallen.

- Särskilda slalsbidrag för kalkning och andra ålgärder i grundvatten-takter.

Prop. 1984/85:127 58

Forsknings- och utvecklingsarbete samt övervakning och inventering

—Samordning av den försurningsforskning som stöds och bedrivs av olika organ och prioritering av denna forskning inom den allmänna miljövårdsforskningen.

—Särskilda insatser för forskning och inventering när det gäller skogsskador och grundvattenförsurning.

—Utbyggnad av den miljöövervakning som rör luftvårds- och försurningsproblemen. Utarbetande av program för övervakning av försurningens hälsoeffekter.

—Utveckling och utprovning av förbättrade metoder för kalkning av sjöar och vattendrag.

Anslagsfrågor

För att de i programmet redovisade åtgärderna skall kunna genomföras föreslås en höjning av anslaget Åtgärder mot försurningen med 50milj. kr. till 135 milj. kr.

12 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt till Åtgärder mot försurningen för budgetåret 1985/86 under nionde huvudtiteln anvisa elt reservationsanslag av 135000000 kr. Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av det program för åtgärder mol luftföroreningar och försurning som jag har redovisat.

13 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som han har hemställt om.

Prop. 1984/85:127 59

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

1 Inledning ....................................................... 3

Föredragandens överväganden .............................. 4

2 Allmänna utgångspunkter ............................... 4

3 Utsläpp av svavel- och kväveoxider i Sverige och övriga Europa 7

4 Luftföroreningarnas och försurningens effekter på mark, vatten, vegetation, malerial och hälsa II

5 Internationellt samarbete .................................. 19

6 Begränsning av luflföroreningsutsläppen i Sverige . .. 28

7 Begränsning av markförsurning genom ålgärder inom skogs- och jordbruk 44

8 Kalkning och andra åtgärder för alt motverka och dämpa försurningens effekter 48

9 Forsknings- och utvecklingsarbete samt övervakning och inventering 52

10 Anslagsfrågor m. m........................................... .. 54

11 Sammanfattning av handlingsprogrammet .......... .. 56

12 Hemställan ................................................... .. 58

13 Beslut ......................................................... .. 58

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

Prop. 1984/85:127 2

Innehållsförteckning

Sid SAMMANFATTNING

1. FÖRSURNINGSPROBLEMET ................................

2. ÅTGÄRDERNA HITTILLS MOT FÖRSURNINGEN.........

2.1 Bakgrund.............................................

2.2 Utsläppsbegränsningar.................................

2.3 Kalkning, forskning mm ................................

2.4 Internationellt arbete .................................

3. EFFEKTER AV DE VIDTAGNA ÅTGÄRDERNA............

3.1 Minskade utsläpp .....................................

3.2 Mindre nedfall ...........................................

3.3 Bäure luftkvalitet .....................................

3.4 Förbättringar i vissa sjöar ...........................

4. UTSLÄPPSUTVECKLINGEN I SVERIGE OCH EUROPA
TILL 1995 ...................................................

4.1 Utsläppen i Sverige ..................................

4.2 Utsläppen i Europa ...................................

4.3 Antagna förändringar av utsläppen ..............

4.4 Förändringar i nedfallet ..............................

5. FÖRSURNINGSLÄGET IDAG - BEHOVET AV ÅTGÄRDER

5.1 Sjöar och vattendrag ................................

5.2 Mark ......................................................

5.3 Grundvatten ...........................................

5.4 Skog ......................................................

5.5 Övrig växtlighet och djurliv ........................

5.6 Hälsa .......................................................

5.7 Korrosion ..................................................

6. UTGÅNGSPUNKTER FÖR FORTSATTA ÅTGÄRDER ...

7. BEGRÄNSNING AV SVAVEL- OCH KVÄVEOXIDUTSLÄPP

7.1 Svavelutsläpp

7.1.1 Energiproduktion .................................

7.1.2 Industriprocesser ................................

7.2 Kväveoxidutsläpp

7.2.1 Energiproduktion .................................

7.2.2 Industriprocesser ................................

7.2.3 Fordon .............................................

7.3 Slutsatser och förslag

7.3.1 Inledning ..........................................

7.3.2 Svavelutsläpp ...................................

7.3.3 Kväveoxidutsläpp ...............................

8. BEGRÄNSNING AV ANDRA UTSLÄPP MM .............

8.1 Klor- och fluorväteutsläpp .........................

8.2 Utsläpp av försurande ämnen från gmvavfall .

8.3 De alkaliska utsläppens belydelse .................

8.4 Åtgärder för vissa ämnen ..........................

9. BEGRÄNSNING AV MARKFÖRSURNING GENOM

ODLINGSÅTGÄRDER .........................................

9.1 Skogsbmk ..............................................

9.1.1 Skogsgödsling ....................................

Prop. 1984/85:127

9.1.2 Helträdsulnyttjande .............................

9.1.3 Trädslagsval .....................................

9.1.4 Skogsvårdsålgärder ..............................

9.2 Jordbruk ..................................................

9.2.1 Gödsling och kalkning ...........................

9.2.2 Avgivning av ammoniak och kväveoxider

10.................................................................... KALKNING AV SJÖAR OCH VATTENDRAG

10.1 Inledning ..............................................

10.2 Kalkningens omfattning ...........................

10.3 Erfarenheter ..........................................

10.4 Kalkning i vatten/kalkning av avrinningsområden

10.5 Kvicksilver i fisk .....................................

10.6 Kalkfällning i reningsverk ............................

10.7 Fiskevårdande åtgärder .............................

10.8 Framtida insatsnivå .................................

11.................................................................... ÅTGÄRDER FÖR ATT DÄMPA FÖRSURNINGSEFFEK
TERNA I MARK OCH GRUNDVATTEN ..................

11.1 Erfarenheter av försöksverksamheten avseende

mark och gmndvatten ..............................

11.2 Fortsatt försöksverksamhet för att dämpa försurningseffekter i skogsmark

11.3 Åtgärder mot surt gmndvatten ....................

11.3.1 Åtgärder i vattentäkter ....................

11.3.2 Fortsalt försöksverksamhet med åtgärder mol

surt gmndvatten :............................

12.................................................................... ÖVERVAKNING, INVENTERING OCH FORSKNING

12.1 Luftkvalitetsövervakning ..........................

12.2 Inventering och forskning om miljöeffekter .....

12.3 Teknisk forskning och utveckling ................

12.3.1 Kartering av förekomst och utsläpp av försurande ämnen

12.3.2 Program för utveckling av förbränningsteknik

och rökgasrening mm .........................

12.3.3 Program för forskning och utveckling av miljövänligare teknik inom trafikområdet

12.3.4 Program för teknisk utveckling av kalkdoserare för rinnande vatten

13.................................................................... EFFEKTER, KOSTNADER OCH GENOMFÖRANDE

13.1............................................................. Effekter av föreslagna åtgärder

13.1.1 Effekter av ulsläppsbegränsningar ......

13.1.2 Effekter av övriga åtgärder ...............

13.2............................................................. Kostnader och anslagsbehov

Bilagorna till aktionsplanen har publicerats i SNV PM 1863. De omfattar:

Bilaga I Begränsning av försurande utsläpp från energiproduktion

Bilaga 2 Begränsning av försurande utsläpp från industriprocesser

Bilaga 3 Skogsskador - orsaker och omfattning .......

Bilaga 4 Försurning av åkermark .............................

Bilaga 5 Kalkning av sjöar och vattendrag ................

Bilaga 6 Åtgärder för att dämpa försurningseffekter i skogsmark .
Bilaga 7 Åtgärder för att dämpa försurningseffekter i grundvatten
Bilaga 8 Övervakning, inventering och forskning om luftförore
ningar och deras effekter ....................................

Prop. 1984/85:127 5

Sammanfattning

Åtgärderna hittills och utsläppsutvecklingen

Vi börjar nu se resultat av de åtgärder som först vidlogs för att motverka försurningen. Svavelutsläppen har minskat kraftigt i Sverige sedan mitten av 1970-talet. För perioden fram lill år 1995 fömtser vi en fortsatt minskning av svavelutsläppen inom landet. Under denna period väntas svavelutsläppen minska avsevärt även i omgivande länder.

Kväveoxidulsläppen ökade kraftigt såväl i Sverige som i Europa under 1950- och 1960-talen. Sedan mitten av 1970-talet har utsläppen varit ungefär oförändrade i Sverige. I Europa har ökningen av utsläppen avtagit. Vi väntar oss alt kväveoxidutsläppen skall minska i Europa till år 1995. Inom landet väntas kväveoxidutsläppen förbli ungefär oförändrade under denna period om inga nya åtgärder vidtas.

Luftkvaliteten i de svenska tätorterna har förbättrats fill följd av de minskade svavelutsläppen. Sedan mitten av 1970-talet har även sulfathalten i nederbörden minskat.

Försurnings- och luftföroreningsläget — behovet av åtgärder

Luftföroreningarna drabbar både mark och vatten. Under de senaste åren har skogen skadats i slor omfattning i Mellaneuropa. Även i Sverige har skogsskador registrerats.

Skogen kan skadas dels genom atl trädkronorna påverkas direkt av föroreningar i luften, dels genom försurning av skogsmarken. Sannolikt spelar inte bara svavel- och kväveföreningar roll utan även höga halter av bl a ozon.

Försurningen av skogsmark liksom av jordbruksmark påverkas fömtom av det sura nedfallet även via de naturliga biologiska processerna och av olika odlingsåtgärder.

Försumingstrycket väntas minska i viss mån till år 1995 till följd av de utsläppsminskningar som förutses. Den förändring som kan skönjas är dock inte tillräcklig för all skydda känsliga områden. Syralillförseln och luftföroreningarna behöver minskas yllerligare om skador skall kunna undvikas.

Svavlet är fortfarande den viktigaste källan fill försurning av mark och vatten. Det gäller att säkra den minskning av svavelutsläppen inom landet som inletts och alt ta fillvara möjligheter till fortsatta minskningar.

Kvävets roll för försurningen av mark och vatten väntas successivt öka. I de begränsade områden i sydligaste Sverige där man nått kvävemättnad spelar nedfallet av sura kväveföreningar redan idag slor roll för mark- och vattenförsurningen. Även vid de sk surstötarna påverkar det sura kvävenedfallet direkt sjöarna och vattendragen.

Prop. 1984/85:127 6

Orsakerna till skogsskadoma är komplexa och sambanden är ofullständigt kända. Den bedömning som kan göras idag innebär all det är nödvändigt att vidta ålgärder mot kväveoxidutsläppen för att motverka skador på skogen, samtidigt som svavelutsläppen begränsas, öm så inte sker riskerar man att omintetgöra de posifiva effekterna av minskningen av svavelutsläppen.

Under 1970- och 1980-talen har syratillförseln via de biologiska processerna blivit bättre kartlagd. Påverkan på ekosystemen kan delvis begränsas genom att vissa åtgärder inom jordbruket och skogsbruket anpassas för att motverka försurning. Det är angeläget att ta till vara dessa möjligheter att minska belastningen på naturen och öka motståndskraften hos organismerna.

En fortsatt kalkning av ytvattnen blir enligt vår bedömning nödvändig under minst ett par decennier trots minskande utsläpp. Det blir också nödvändigt att vidta åtgärder för att motverka försurningen av grundvat-tenläkter.

Forsknings- och utvecklingsarbetet bör intensifieras för alt skapa ett bättre underlag för beslut om åtgärder.

Åtgärdsprogram

Vi föreslår ett ålgärdsprogram med följande punkter:

1. Minskning av svaveldioxidutsläppen med minst 65 % mellan år 1980 och
år 1995

Redan fattade beslut fullföljs. Svaveldioxidutsläppen från industrins processer begränsas från nuvarande lovgivna ca 100000 ton per år lill ca 50000 ton år 1995. Åtgärder för att åstadkomma ytterligare avsvavling av olja utreds.

2. Minskning av kväveoxidutsläppen med minst 30% mellan år 1980 och
år 1995

De sk USA-83-kraven införs på bensindrivna fordon from 1987 års modeller och på tunga dieselfordon fro m 1988 års modeller. Utsläppen av kväveoxider från förbränningsanläggningar begränsas. Ett program för minskning av kväveoxidutsläppen med 30% från förbränningsanläggningar tas fram. I programmet bör också styrmedel av olika slag diskuteras.

Införande av de sk Kalifornienkraven för tunga dieselfordon i Sverige samt kostnader och effekter av atl minska de långväga godstransporterna i tunga dieselfordon utreds.

Bidrag från Kol-Miljöfonden införs för utveckling och demonstration av leknik för att minska ulsläppen av kväveoxider från förbränningsanläggningar.

3. Begränsning av klorväleutsläppen

4. Begränsning av utsläppen av försurande ämnen från gruvavfall

Prop. 1984/85:127 7

Statliga medel ställs till förfogande för behandling av gammalt gmvavfall.

5. Åtgärder inom skogsbmkel

Intensifierad information och rådgivning om skogsskadornas orsaker

samt om möjliga åtgärder för att begränsa effekterna.

Begränsning av skogsgödsling samt av s k hdträdsutnyttjande i enlighet

med vad som redan beslutats eller planerats.

Utredning om skötsel av lövskog.

6. Åtgärder inom jordbmket

Rådgivningen tillförs ökade resurser så som föreslagits av utredningen om användningen av kemiska medel i jord- och skogsbruket. Förstärkningen görs så stor att rådgivningen på ett effektivt sätt kan bidra till att dminera miljöeffekter av såväl försurning som växtnäringsläckage. Utredning om konsekvenserna av en ökad användning av icke försurande gödselmedel inom jordbmket. Begränsning av ammoniakavgången från jordbmket.

7. Kalkning

Kalkningen av sjöar och vattendrag ökas successivt under den närmaste perioden. Etl särskilt program, inriktat på att utveckla metoder att genom ålgärder i miljön sänka kvicksilverhalten i fisk, drivs inom ramen för sjökalkningsprogrammet.

Försöksvisa statsbidrag för kalkning och andra åtgärder i grundvatten-takter.

8. Försöksverksamhet

Fortsatt försöksverksamhet avseende åtgärder för att motverka försurning av mark och grundvatten.

9. Forskning och utveckling

Förstärkta insalser för inventering, övervakning och forskning vad gäller hälsoeffekter skog, mark och grundvatten (inkl korrosion). Intensifierad teknisk forskning och utveckling.

De ulsläppsbegränsande åtgärder som vi föreslår beräknas kosta ungefär en miljard kronor per år vid mitten av 1990-talet. De största kostnaderna gäller avgasreningen på bensindrivna bilar - ca 600 milj kr per år.

Kostnaderna för de skärpta avgaskraven på bensindrivna fordon drabbar i första hand bilägarna. Kostnaden per år och bil kan uppskattas till 300-700 kr.

Statsbidragen till kalkning av sjöar och vattendrag ökar enligt vårt förslag med 20 milj kr per år under början av perioden. Härutöver kommer en sammanlagd kostnad på 30 milj kr för försök med statsbidrag till åtgärder i grundvattentäkter.

Den årliga kostnaden för inventering, övervakning och forskning hc med drygt 10 milj kr enligt vårt förslag.

Om målen alt minska svaveldioxidutsläppen med 65% och kväveoxidulsläppen med 30% uppnås kommer

Prop. 1984/85:127 8

- de årliga utsläppen av svaveldioxid att minskas med ca 30000 ton
utöver vad som följer av redan fattade beslut

- de årliga utläppen av kväveoxider att minskas med ca 90000 ton
Detta leder - tillsammans med redan fattade beslut samt de åtgärder

som väntas bli genomförda i Europa - till att svavelnedfallet i Sverige kommer att minska med 30-40% medan pH i nederbörden beräknas öka med 0,3-0,5 enheter. Åtgärderna inom jordbruk och skogsbruk bidrar lill att ytterligare motverka försurning och luftföroreningar. Vårt förslag innebär vidare i många fall väsentliga förbättringar i närheten av slora punktkällor.

De skärpta kraven på rening av bilarnas avgaser leder - utöver minskningen av kväveoxidutsläppen - till att utsläppen av koloxid och kolväten minskar. Minskningen av bilavgasutsläppen är synnerligen starkt motiverad också från hälsosynpunkt.

De kalkningar av sjöar och vattendrag som redan inletts kommer att fullföljas. Hämtöver kommer nya sjöar och vattendrag alt kalkas. Kalkningen bör kunna bidra till att minska kvicksilverinnehållet i fisk i vissa vatten.

Åtgärder i de suraste bmnnarna bör kunna genomföras under perioden.

De utredningar som vi föreslår skall genomföras kommer att ge underlag för beslut om ytterligare åtgärder redan inom de närmaste åren. Den föreslagna förstärkningen av inventering, övervakning och forskning kommer också att bidra till att ge oss bättre underlag för det fortsatta arbetet.

1. Försurningsproblemet

Arbetet med att söka förstå och motverka luftföroreningarnas effekter har pågått sedan slutet av 1960-talet. Till en början var det främst skadorna i sjöar och vattendrag som väckte oro. Efterhand har försurningen också påverkal mark och grundvatten. Långtgående effekter i hela del biologiska systemet, bl a på skogen, har registrerats.

Försurningen orsakas av utsläpp av försurande svavel- och kväveföreningar från eldning med fossila bränslen och från industriprocesser. De sura svavel- och kväveföreningarna kan transporteras långa sträckor.

Marken tillförs syra inte bara via atmosfären utan också genom naturliga biologiska processer och genom olika åtgärder inom jordbruket och skogsbruket. Bl a innebär uttaget av gröda och virke en nettotillförsel av syra till marken. Försurningen av jordbruksmark och skogsmark är en följd både av det sura nedfallet och av dessa andra försurningsprocesser.

Den största delen av det sura nedfallet i Sverige härrör från utsläpp utomlands. I mitten av 1970-talet värden svenska andelen av svavelnedfallet i genomsnitt ca 25%. I dag har denna sjunkit lill 10-15% till följd av minskade utsläpp. De inhemska utsläppen har störst betydelse i Bergsla-

Prop. 1984/85:127 9

gen, östra Svealand och södra Norrlands kustland. Här är den svenska andelen 20-25%. Lokalt intill punktkällor kan den svenska andelen vara betydande.

Skadorna på skog och annan vegetation orsakas inte bara av de försurande ämnena. Det är fråga om ett samspel mellan många luftföroreningar. Bl a ozon spelar sannolikt roll för skadorna.

I detta program lämnar vi förslag lill ålgärder mot effekler av såväl luftföroreningar som syratillförsel via jord- och skogsbruk. Vi tar också upp åtgärder för att dämpa försurningens effekler i miljön.

2. Åtgärderna hittills mot försurningen

2.1 Bakgrund

Eldning med fossila bränslen är den dominerande källan till svavelutsläpp. Utsläppens storlek påverkas därför starkt av energianvändningen och fördelningen mellan olika energislag.

De olika energislagens andelar i den svenska energiförsörjningen har förändrats avsevärt under 1900-talet. I början av seklet svarade ved och kol för lika andelar i energiförsörjningen. Efter andra världskrigels slut började importen av olja komma igång på allvar. Eldningsoljan började då ersätta kol och ved inom industrin. Samtidigt ökade den totala energianvändningen. Mellan 1950 och 1970 nära tredubblades energianvändningen i Sverige. Denna utveckling har nu brutits och användningen av fasta bränslen ökar åter på bekostnad av oljan. Den totala användningen av bränslen sjunker också dels beroende på energisparåtgärder, dels beroende på en ökad användning av elvärme, värmepumpar och spillvärmeutnyttjande. Det effektivare användandet av energi bidrar nu till atl minska svavelutsläppen.

De största kväveoxidutsläppen kommer från biltrafiken. I Sverige svarar motorfordonen för ca 60% av utsläppen. Resterande kväveoxidutsläpp härtör från industrin och från energiproduktionen.

Antalet bilar har stadigt ökat sedan början av 1950-talet. Under senare år har ökningstakten avtagit och bilarna blivit bränslesnålare. Bilanvändandet bidrar dock fortfarande lill att - vid givna miljökrav - öka kväveoxidutsläppen.

2.2 Utsläppsbegränsningar

De första generella reglerna om begränsning av svavelutsläppen från oljeeldning infördes år 1968 då förbränning av eldningsolja med mer än 2,5 viktprocent svavel förbjöds i hela landet. Under början av 1970-talet begränsades den högsta tillåtna svavelhalten i eldningsolja lill 1 % i städer med höga svaveldioxidhalter i luften. År 1976 beslutade regering och riksdag om ytterligare åtgärder för att motverka de negativa effekterna av

Prop. 1984/85:127 10

svavelutsläpp. Målet var all svavelulsläppen till år 1985 skall ha minskats till den nivå som gällde i början av 1950-talet.

Minskningen av svavelutsläppen inom landet skulle komma Ull stånd genom

- en successiv utvidgning av de områden i landet där man får använda
tjock eldningsolja med en svavdhalt på högst 1 % samt en sänkning av
svavelhalten i tunn eldningsolja till 0,3%

- en halvering av svavelutsläppen från industrins processer.
Programmet för att sänka svavelhallen i eldningsolja har genomförts

planenligt. From den 1 oktober 1984 kommer svavelhalten i tjock eldningsolja all begränsas till högst 1 % i hela landet. Detta motsvarar 0,24 g svavel per megajoule bränsle. Svavelhalten i tunn eldningsolja har begränsats till 0,3% ftom den I oktober 1980.

Utsläpp av försurande ämnen kan även begränsas med stöd av miljöskyddslagstiftningen. Det förutsattes år 1976 att minskningen av svavelulsläppen från industrins processer skulle uppnås genom skärpla villkor vid prövning enligt miljöskyddslagen.

Riksdagen har även beslutat om begränsningar av svavelutsläppen vid koleldning. För störte förbränningsanläggningar med elt årligt totalt utsläpp överstigande 400 ton svavel har nyligen bestämts etl intervall på 0,05-0,10 g svavel/MJ bränsle som riktiinje för utsläppen. För mindre anläggningar gäller etl intervall på 0,10-0,17 g svavel/MJ.

Staten bidrar till kostnaderna för atl uppföra avsvavlingsanläggningar eller för all vidta andra likvärdiga åtgärder. Statsbidraget kan uppgå till högst 75% av investeringskostnaden.

Under 1970-talel infördes krav på rening av bilarnas avgaser i Sverige. Krav beträffande utsläpp av kväveoxider infördes först from 1976 års bilmodeller. Vissa länder bl a USA och Japan har infört en betydligt mera långtgående begränsning av avgasutsläppen från personbilar än Sverige. De svenska kraven är däremot hårdare än de som gäller i EG-länderna.

2.3 Kalkning, forskning m m

Åtgärderna för att begränsa de försurande utsläppen har kompletterats med åtgärder för all återställa redan försurade områden. En försöksverksamhet med kalkning av sjöar och vattendrag inleddes år 1977. Den fortsätter sedan år 1982 i slörre skala. Detta år inleddes också en försöksverksamhet med kalkning och andra åtgärder för atl motverka försurning av mark och grundvatten. Resurser har också satsals på försurningsforskning. Erfarenheter och resultat från dessa verksamheter redovisas i kapitlen 10-12.

Prop. 1984/85:127 11

2.4 Internationellt arbete

Sverige har sedan slutet av 1960-talel deltagit i ell omfattande arbele på det internationella planet för att få till stånd minskade utsläpp av försurande ämnen. Ett viktigt steg togs år 1979 då konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar undertecknades av alla berörda länder i Europa samt av USA och Kanada. Sedan konvenlionen ratificerats av 24 länder trädde den i kraft i mars 1983.

Inom ramen för konventionen har Sverige tillsammans med Norge och Finland lagt fram ett förslag om en minskning av svavelulsläppen med minst 30% mellan år 1980 och år 1993. Hittills har 18 av de länder som undertecknat konventionen anslutit sig fill detla förslag. Några av dessa länder kommer troligen att kunna minska utsläppen ytterligare. (Se tabell 4.3).

3. Effekter av de vidtagna åtgärderna

3.1 Minskade utsläpp

Utsläppen av svaveldioxid från år 1950 och framåt visas i tabell 3.1. På 30- och 40-talen torde svaveldioxidutsläppen ha uppgått till 300000-400000 ton svaveldioxid per år varav. utsläppen från processer till ca 200000-250000 ton per år.

Tabell 3.1 Svaveldioxidutsläpp i Sverige (1000 ton)

Utsläppskälla	1950	1955	1960	1965	1970	1975	1980	1983
Industriprocesser	230	240	220	290	235	230	155	98
Förbränning av oljor	80	180	320	480	680	453	338	187
Förbränning av kol och koks och
övriga fasta bränslen	170	120	100	40	10	2	3	17
Summa	480	540	640	810	925	685	496	302

De totala svaveldioxidutsläppen har minskat krafligl från början av 1970-talet till följd av dels svavelnedtrappningsprogrammet, dels energibesparingar och ändringar i fördelningen mellan olika energislag. Målet alt senast 1985 ha minskal svavelutsläppen i Sverige till nivån i början av 1950-talel har uppnåtts med bred marginal.

Ulsläppen från olika industriprocesser låg mellan åren 1950 och 1975 på ungefär samma nivå. Under de senaste tio åren har processutsläppen inom induslrin minskal till största delen genom stmkturtationaliseringar och utveckling av processer med återföring och återvinning av svavel. I tabellen anges de lovgivna ulsläppen. De verkliga utsläppen från industriprocesser var år 1983 ca 90000 lon.

Värmeverk och kraftverk

Industrier (inkl mottrycksanl)

Bostads- och lokaluppvärmning

Avfallsförbränning

Vägtrafik

Traktorer och motorredskap

Flygtrafik (start och landning)

Fartygstrafik

Järnvägstrafik

Brinnande slagghög

Summa (avrundat)

59800	20000
159000	46900
90600	32 300
1300	600
9500	182000
3 700	32400
540	5000
3 500	4 200
320	740
500-2000	ej uppgift

330000

324000

Prop. 1984/85:127 13

Tabell 3.4 Länsvis sammanställning över utsläppen av svaveldioxid 1975, 1978 och 1982 (1000 ton SOj/år)

Län 1975 1978 1982

44	49	42
20	24	6
20	10	9
35	22	13
14	7	4
11	4	3
13	12	6
3	3	8
27 ■	9	6
16	16	7
41	27	30
12	8	6
56	38	29
25	16	13
14	9	4
34	22	13
29	17	15
31	35	10
26	25	9
44	39	17
49	45	29
8	8	4
61	37	25
35	24	23

Stockholm

Uppsala

Södermanland

Östergötland

Jönköping

Kronoberg

Kalmar

Gotland

Blekinge

Kristianstad

Malmöhus

Halland

Göteborg och Bohus

Älvsborg

Skaraborg

Värmland

Örebro

Västmanland

Kopparberg

Gävleborg

Västernorrland

Jämtland

Västerbotten

Nortbotten

Summa 670 510 330

Anm. För 1975 har ca 15000 ton SO2, härtörande från biltrafiken inte kunnat regionuppdelas.

3.2 Mindre nedfall

Som redan nämnts svarar utsläpp utomlands för en stor del av det sura nedfallet i Sverige. Förändringar i nedfallet måste därför bedömas mot bakgmnd av utsläppsutvecklingen såväl inom landet som utomlands.

Svavelutsläppen ökade kraftigt i Europa under 1950- och 1960-talen. Under 1970-talet har utsläppen varit i stort sett konstanta eller minskat något.

Kväveoxidutsläppen i Europa nära nog fördubblades mellan 1959 och 1973. Därefter har ökningen avtagit.

Nederbördens sammansättning har analyserats pä flera platser i landet alll sedan 1955. Övervakningsnätel har sedan dess byggts ut.

Nederbördsdata visar att sulfathalten i nederbörden ökade under.1950-och 1960-talen. Sedan början av 70-talet har sulfatinnehållet i nederbörden minskat med 5-10%. I de centrala delarna av Sverige och i norta Sverige är minskningen större. Den uppgår där till ca 20-30%.

I Nortland och i viss mån i södra Sverige har svaveldepositionen inte minskat i samma mån som sulfatinnehållet i nederbörden. Delta antyder att perioder med stora nederbördsmängder samtidigt som sulfatinnehållet är högt, sk episoder, hr slor betydelse i dessa områden.

Prop. 1984/85:127 14

Del är intressant att jämföra denna utveckling med uppgifterna om hur svavelutsläppen har förändrats i Sverige och omgivande länder. Med kännedom om hur stort svavelbidraget från enskilda länder är kan man beräkna att förändringarna teoretiskt borde leda till att svaveldeposifionen i Sverige skulle ha minskat med 10—15%, i första hand genom våra egna åtgärder. Denna beräkning stämmer således bra med den utveckling som man observerat vad beträffar svavelinnehållet i nederbörden.

Nitrathallen i nederbörden har i stort sett fördubblats sedan mitten av 1950-talet. Inga entydiga trender kan utläsas av mätningarna under senare delen av 70-lalet och början av 80-lalet. Ökningen tycks dock ha upphört.

3.3 Bättre luftkvalitet

Begränsningen av svavelhalten i eldningsoljan har minskat svaveldioxidhalten i tätorterna i södra och mellersta Sverige under 70-talet. I många orter har halterna halverats. I tätorter med väl utbyggd fjärtvärme är svaveldioxidhahen lägre än i tätorter av samma storlek men med mindre fjärrvärmeanslutning. De högsta halterna förekommer nu i allmänhet i tätorter i norra Sverige. Det beror på skillnader i meteorologiska betingelser och på störte värmebehov i nort men även på att nedtrappningspro-grammet för svavel i eldningsolja ännu ej är fullföljt.

Naturvårdsverkets planeringsmål på 60 g/m (vinterhalvår) underskrids nu i de flesta tätorterna i Sverige. I allmänhet överskrids inte heller gällande riktvärden för dygnsmedelvärden.

Nedgången i svaveldioxidhalten i tätorterna har minskat kortosionen. Som exempel kan nämnas atl kortosionshastigheten hos zink vid stationen Vanadislunden i centrala Stockholm nu är lägre än när mätningarna inleddes i slutet av 1930-talet.

Minskningen av kortosionen bör ha medfört betydande besparingar vid underhåll av fastigheter mm. Minskningen av svaveldioxidhalten har också varit positiv från hälsosynpunkt.

Mälunderlaget är begränsat då det gäller kväveoxider. Dala från långtidsmätningar saknas i slor utsträckning.

3.4 Förbättringar i vissa sjöar

Försurningssituationen i sjöar och vattendrag är beroende av vad som deponerats under en följd av år av försurande ämnen. Årliga naturliga variationer i nederbörd, vattenflöden och temperatur är också av betydelse.

I sjöarna i södra och mellersta Sverige finns en tendens till något minskade sulfathalter jämfört med början av 70-talet. Även i Rönnskärsområdel där svavelutsläppen reducerats med två tredjedelar de senaste tio åren syns en tendens lill lägre sulfathalter i sjöar nära utsläppskällan.

Prop. 1984/85:127 15

Även vad gäller pH-värdet i små sjöar i Göteborgs närområde syns tecken på atl värdena nu är något högre. Sjöar som för tio år sedan hade pH 4.3 har nu pH 4.5.

I stora sjöar med många års omsättningstid syns inte samma förbättring.

Kvävehalten i sjöar visar inga tecken på att minska. De fåtal fall där kvävehalten följts i mer än tio år visar tvärtom att halten stigit med ca 50% jämfört med tidigare.Orsaken torde vara att marksyslemets förmåga att ackumulera den allt högre depositionen börjar avta med följd alt kväve-läckaget ökar till ytvattnen.

Kalkningen av sjöar och vattendrag har genomförts i större omfallning i knappt två år. Även försöksverksamheten avseende mark och grundvatten är av sent datum. Erfarenheterna av dessa verksamheter redovisas närmare i kapitlen 10 och 11 samt i bilagorna 5—7.

4. Utsläppsutvecklingen i Sverige och Europa till 1995

4.1 Utsläppen i Sverige

Med nuvarande miljökrav väntas de inhemska utsläppen av svaveldioxid minska med 30% från år 1983 till år 1995. Räknat från år 1980 väntas minskningen bli ungefär 60% (se tabell 4.1). Energianvändningen antas då utvecklas enligt ett underlag från statens energiverk. Underlaget bygger på följande antaganden. Industriproduktionen anlas stiga enligt långfidsutred-ningens (LU 84) högre alternativ. Industrins specifika energianvändning antas sjunka kontinuerligt. Uppvärmningsbehovel i Sverige antas minska från år till år i avtagande takt. Mot denna bakgrund kommer oljeanvändningen atl fortsätta alt avta genom alt oljan ersätts med i första hand el och naturgas inom industrin och med el, kol och inhemska fasta bränslen inom uppvärmningsseklorn. Fjärrvärmen väntas öka i något långsammare takt än som fömtsågs för några år sedan. Kolanvändningen väntas öka i den takt som svarar mot den aviserade försiktiga kolintroduklionen, dvs en förbrukning av 3-4 Mton/år nås 1990. Utvecklingen styrs bla genom den energipoliliska kolprövningen som införts från den 1 juli 1984 genom etl tillägg i fastbränslelagen. 1983 års torvslöd har initierat en ökad torvan-vändning från nästan ingenting 1982 till ca 5 TWh 1990. Förbränningen av övriga inhemska bränslen väntas öka med ca 50% till 1990. Avfallsförbränningen fördubblas till 1990. Naturgasen introduceras i Sverige med fullbordandel av Sydgas I omkring år 1992.

Övergång till fasta bränslen, ökad elvärme samt energisparande och spillvärmeulnyltjande har mellan år 1980 och år 1983 minskal svaveldioxidulsläppen med ca 120000 lon om 1980 års krav på svavelulsläpp från fossila bränslen tas som utgångspunkt för jämförelsen. Under perioden 1983 till 1990 väntas denna lyp av ålgärder minska svaveldioxidutsläppen med ca 50000 ton under samma förutsättningar.

Prop. 1984/85:127 16

Tabell 4.1 Förväntad utveckling av svaveldioxidutsläppen i Sverige vid oförändrade miljökrav (1000 ton)

Utsläppskälla 1980 1983 1990 1995

		12	13
338	187	69	71
		0	0
		31	37
3	17	4	. 5
		3	3
		2	2
155	98	80	80
496	302	201	211

Diesel

Eldningsoljor ]
Gas J

Kol \

Torv I

Ved mm j
Avfall >

Industriprocesser

Summa

Kväveoxidulsläppen kommer med nuvarande miljökrav att vara ungefär oförändrade fram till år 1995 (tabell 4.2). Transportarbetet väntas då öka med 0,6% per år enligt transportrådets prognos. Fram till år 1995 balanseras de ökade utsläppen från vägtrafiken av minskade utsläpp från energisektorn beroende på minskat bränslebehov samt viss övergång lill ved och gas som ger lägre utsläpp än oljeeldning. Dessutom har vissa åtgärder vidtagits inom industrin efter år 1980.

Tabell 4.2 Förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i Sverige vid oförändrade miUökrav (1000 ton)

Utsläppskälla

1980

1990

1995

Vägtrafik

Övriga fordon m m

Olje- och gaseldning

Fastbränsleeldning

Industriprocesser

Summa

159 40 83 11

317

165 40

27 42 10

284

181 40 28 ■ 50 10

309

De beräkningar som redovisas i tabellerna förutsätter att industriproduktionen ökar med 1,9% per år fram till år 1990, 3,4% per år därefter, dvs enligt långtidsutredningens högalternaliv. För atl visa energiutvecklingens betydelse har vi också studerat ett annat alternativ. I detta har vi antagit att. industriproduktionen växer med 1,3 % per år fram till år 1990, 2,1% per år därefter, dvs enligt långtidsutredningens lågalternativ. Vi har också antagit att naturgas introduceras i snabb takt i landet. Sydgas, Västgas och Östgas antas bli förverkligade lill år 1995. Industrins behov av bränslen minskar i detta fall och naturgas ersätter i viss utsträckning andra bränslen.

Utsläppen av svaveldioxid blir 15000-40000 ton lägre per år i delta alternativ än i grundalternativet. Utsläppsminskningen blir störst om naturgasen till övervägande del antas ersätta tjock eldningsolja. Utsläppen av kväveoxider blir 6000-9000 ton lägre.

' Avser uttransporten från Sovjetunionen

De utsläppsändringar som anges i tabell 4.3 leder till alt olika länders relativa bidrag till nedfallet i Sverige förskjuts. Hittills har de svenska svavelutsläppen varit de utsläpp från ett enskilt land som bidragit mesl lill nedfallet i Sverige. Vid mitten av 1990-talel kommer det enligt vår bedömning att finnas två eller tre länder vars utsläpp har slörre belydelse än de svenska utsläppen för nedfallet i Sverige (se tabell 4.4).

Tabell 4.4 Svavelnedfallet i Sverige från olika länder, 1000 ton svavel/år

Land	Nedfall i Sverige
	Början av
	1970-talet	1978	1995 (prognos)
Sverige	164	101	33
Storbritannien	89	62	45
Osuyskland	52	52	36
Västtyskland	49	46	22
Polen	52	44	42
Danmark	37	26	15
Tjeckoslovakien	21	23	21
Sovjetunionen	16	18	13
Benelux	24	17	12
Finland	10	10	7
Norge	14	10	5
Frankrike	21	20	10
Övriga länder samt obestämt	107	107	75
Bakgrund	60	60	60
Summa	716	596	396

2 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 18

Uppgifterna om enskilda länders kväveoxidutsläpp är bristfälliga. I Västeuropa kommer 30-50% av totalutsläppen från vägtrafiken. De bensindrivna och de dieseldrivna fordonen torde svara för ungefär lika delar av trafikens kväveoxidulsläpp. Kraftproduktionen svarar för ca 30% av ulsläppen. Merparten kommer från koleldade kraftverk.

I Östeuropa är antalet bilar per invånare lägre än i Västeuropa. Bilparkens sammansättning och vägarnas ulförande bidrar också till lägre kväveoxidutsläpp från trafiken. Bilar med äldre teknik som körs mindre snabbt släpper nämligen ul förhållandevis mindre kväveoxider. Förbränningen av kol torde därför dominera kväveoxidutsläppen i flera av dessa länder.

Västtyskland är drivande inom EG för att införa blyfri bensin och katalytisk avgasrening för bensinfordon. England har visal intresse atl införa blyfri bensin men de stora bilproducerande länderna Frankrike och Italien har hittills varit avvisande. Enligt de västtyska intentionerna skall katalytisk avgasrening molsvarande USA-83-beslämmelserna införas år 1986. Flera länder har förklarat atl de kommer att införa skärpta avgaskrav sä snart Västtyskland gjort del.

EG-kommissionen har nyligen föreslagil att alla medlemsstater skall lillhandahålla blyfri bensin from år 1989. De medlemsländer som så önskar skall kunna införa blyfri bensin from år 1986. Kommissionen har vidare föreslagit atl krav på avgasrening motsvarande USA-83-beslämmel-serna skall införas av alla medlemsländer lill år 1995. Medlemsländerna skall om de vill kunna tillämpa de skärpla kraven på avgasrening redan tidigare.

Västtyskland har nyligen skärpt kraven på kväveoxidutsläpp från förbränningsanläggningar med en effekt överstigande 50 MW. De nya kraven är inte avsedda atl vara rättsligt bindande utan är utformade som riktlinjer eller rekommendationer. De innebär all denitrifiering behövs vid olje- och koleldade anläggningar med en effekt över 300 MW. Vid mindre anläggningar behövs sk lågNOx-leknik.

Såväl nya anläggningar som befintliga anläggningar med en kvarvarande driftlid på mer än 30000 timmar omfattas av de nya bestämmelserna.

I tabell 4.5 visas hur olika åtgärder i Europa skulle påverka kväveoxidulsläppen. Där anges hur mycket ulsläppen kan beräknas ha minskat ca 15 år efter det att nya regler har införts. Utfallet av olika ålgärder varierar mellan enskilda länder. I tabellen anges endasl ett grovt genomsnitt. Beräkningarna är osäkra.

Prop. 1984/85:127 19

Tabell 4.5 Effekter av olika åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen i Europa

Åtgärd	Utsläppsändring	Ändring av
	frän resp kate-	totalutsläppen
	gori efter 15 år	efter 15 år
	%	%
Katalytisk avgasrening	-75	-15
för lätta fordon
Kalifornienkrav för	-50	-10
tunga fordon
Läg NOx-brännare i	-60 ■	- 5
nya kraftverk
Låg NO-brännare i	-60	-20
nya och befintliga
kraftverk
EG-kommissionens förslag
på krav för 1985 på nya	-40	- 5
anläggningar >50MW
EG-kommissionens förslag	-40	-15
på krav på totalreduktion
i"ör anläggningar >50MW
EG-kommissionens förslag	-75	-10
på krav för 1995 på nya
anläggningar >50MW
Västtysklands nya krav pä
anläggningar >50MW	-85	-35

Om katalytisk avgasrening införs för personbilar reduceras kväveoxidutsläppen från denna fordonskategori med ungefär tre Qärdedelar ca 15 år efter det all reglerna införs. För hela Europa skulle det innebära atl totalutsläppen av kväveoxider minskade med ca 15%.

Det finns ännu inte någon långtgående metod för atl begränsa utsläppen av kväveoxider från lunga dieselfordon. USA-Kalifornienkraven är f n de strängaste i världen. Om dessa regler infördes i Europa skulle lotalutsläp-pen av kväveoxider sjunka med ungefär 10% efter 15 år.

Inom energiproduktionen kan billiga åtgärder, lex effektivare energihushållning och förbättrad förbränningsteknik i nya kraftverk samt övergång till naturgas och kärnkraft, väntas få visst genomslag. Sådana åtgärder leder dock inte till någon störte minskning av utsläppen. Utsläppsminskningen blir kanske 5-10% lill sekelskiftet.

Mer långtgående och kostnadskrävande åtgärder, lex installationer för att förbättra förbränningstekniken också i existerande kraftverk, skulle kunna minska totalutsläppen i Europa med 20% inom 15 år.

EG-kommissionen har föreslagit att svavel- och kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar med en lermisk effekt som överstiger 50MW skall begränsas i medlemsländerna. De gränsvärden som föreslås för nya anläggningar ligger nära de västtyska gränsvärdena. De krav som föreslås för koleldning är jämförbara med nuvarande svenska krav. Kommissionen har föreslagil att bestämmelsema för nya anläggningar skall träda i kraft år 1985. Reglerna skulle skärpas avsevärt efter år 1995.

Parallellt med dessa förslag avseende nya anläggningar har kommis-

4.3 Antagna förändringar av utsläppen

Vårt huvudalternativ för utsläppsulvecklingen jämte en mer optimistisk och en mer pessimistisk bedömning redovisas i tabell 4.6.

Tabell 4.6 Bedömning av utsläppsutvecklingen i Europa utom Sverige från 1980 års nivå.

SO, NO

Enligt	-20%
tabell 4.3
Enligt	+ 15%
tabell 4.3
-60%	-50%

Alternativ 1 (huvudalternativ) Alternativ 2

Alternativ 3

Alternativ 1 representerar elt läge där katalytisk avgasrening har införts i början av 1990-lalel. Förbrukningen av fossila bränslen har stagnerat. Vidare fömlses minskade utsläpp av kväveoxider från nya förbränningsanläggningar och i vissa länder även från befintliga anläggningar.

Alternativ 2 är ett alternativ där endasl svavelutsläppen minskar. Inga åtgärder vidtas för att minska kväveoxidutsläppen. Energiförbrukningen antas öka med ca 20% räknat från 1980 års nivå.

Alternativ 3 representerar ett optimistiskt alternativ i huvudsak enligt EG-kommissionens förslag. Dessutom har katalytisk avgasrening införts liksom Kalifornienkraven på tunga fordon. Förbrukningen av fossila bränslen har minskat med 20% från 1980 års nivå.

I Sverige väntas svavelutsläppen minska med 60% mellan år 1980 och år 1995 enligt redan ställda krav. Kväveoxidutsläppen väntas vara ungefär oförändrade om inga nya åtgärder vidtas.

Prop. 1984/85:127 21

I denna aktionsplan lägger vi fram förslag som beräknas minska de svenska svavelutsläppen med 65% mellan år 1980 och år 1995. Vi föreslår vidare att arbetet med att minska de svenska kväveoxidutsläppen skall ha som mål atl åstadkomma en reduktion med 30% under samma tidsperiod. Vi har tagit detta som huvudalternativ för utsläppsutvecklingen i Sverige. Det mer pessimistiska alternativet innebär för svensk del oförändrade kväveoxidutsläpp och det mer optimistiska en minskning av kväveoxidutsläppen med 50% (se tabell 4.7). En så stor utsläppsreduktion fömtsätter, förutom genomförande av de tekniska åtgärder som diskuteras senare, en minskning av såväl transportarbetet som energiförbrukningen inom industri- och uppvärmningssektorn.

Tabell 4.7 Bedömning av utsläppsutvecklingen i Sverige mellan år 1980 och år 1995

SO2 NO,

Alternativ 1 . -65% -30%

(huvudalternativ)

Alternativ 2 -65% oförändrat

Alternativs -65% -50%

4.4 Förändringar i nedfallet

Svaveldioxid och kväveoxider omformas i atmosfären till svavelsyra och salpetersyra genom flera kemiska reaktioner. Oxidationshastigheten för svaveldioxid är bla beroende av mängden oxidanler i luften och därmed av de primära luftföroreningar - kolväten och kväveoxider - som ger upphov till oxidanler. Del är därför fråga om ett komplicerat samspel mellan svavel- och kväveoxider. Det är inte säkert atl nedfallet via nederbörden överallt förändras i direkt proportion lill ulsläppsförändringar.

Kvävenedfallet är sannolikt av mer lokall ursprung än svavelnedfallet åtminstone under sommarhalvåret. Nederbördsdata saml uppgifter om skillnader i oxidationshastighet för svavel- och kväveoxider tyder på detta. Mot denna bakgrund deponeras sannolikt en störte del av de svenska kväveoxidutsläppen än svavelutsläppen inom landet. Del är också mindre skillnader mellan utsläppen under sommar och vinter efiersom bilavgaserna är en dominerande källa.

I våra beräkningar har vi antagit all förändringar i depositionen är direkt proportionella mot förändringar i utsläppen. Vi har utgått från en spridningsmodell framtagen inom EMEP. Vi har vidare antagit alt kväveoxider sprids på samma sätt som svaveldioxid saml att endast sulfat-, nilrat- och vätejoninnehållet i nederbörden förändras. Övriga ämnen har vi antagit vara konstanta.

Som framgår av tabellerna 4.8 och 4.9 minskar svavelnedfallet med 0,5-0,7 g svavel per m och år, dvs med 30-40% i huvudalternativet medan pH i nederbörden ökar med 0,3-0,5 enheter. Mer långtgående åtgärder enligt alternativ 3 medför att pH i nederbörden stiger till 5,0 eller mer på de flesta platser i landet.

Prop. 1984/85:127 22

Norsk Institut for luftforskning har med ledning av de antagna förändringar i utsläppen som redovisas i tabellerna 4.6 och 4.7 beräknat vilka konsekvenser reduktionerna får på oxidantbildningen, dvs i della sammanhang halten av ozon och peroxyacetylnitrat, PAN. Studien har utgått ifrån de atmosfärkemiska förhållanden som rådde under en begränsad tid vid en ozonepisod i södra Sverige. Luften i södra Skandinavien hade huvudsaklingen passerat de brittiska öarna under den studerade perioden.

Som resultat erhölls att ozonbildningen minskade med ca 20% i huvudalternativet och ca 40% i alternativ 3. Alternativ 2 medförde en mindre ökning av oxidantbildningen. Om inga ålgärder vidtas i Sverige skulle reduktionen bli ca fyra procentenheter mindre. Del är viktigt att påpeka att den största minskningen erhölls för de högsta halterna.

Det bör framhållas att beräkningsmodellen är osäker och att resultaten grundar sig på ett begränsat dataunderlag. Transport av förorenad luft från andra delar av kontinenten kan dessutom ge andra förhållanden.

Tabell 4.8 Svavelnedfallet i Sverige vid alternativa förändringar av utsläppen

Område

Svavelnedf 1970-talet

"allet, g 1995

S/m

år (skogsmark)

Alt 1

Ah 2 Alt 3

Kronobergs län Bohuslän Värmlands län

2,0 2,0 1,3

1,3 1,4 0,8

1.3 0,8

1.4 0,9
0.8 0,6

Anm. Depositionen på sjösystemen torde vara 10-30% lägre än ovan angivna värden.

Tabell 4.9 Nederbördens pH i Sverige vid alternativa förändringar av utsläppen

Område	pH i nederi 1970-talet	börden 1995
	pH i nederi 1970-talet	Alt 1	Alt 2	Alt 3
Kronobergs län Bohuslän Värmlands län	4,2 4,2 4,5	4,6 4,5 5,0	4,5 4.4 4,9	>5 >5 >5

5. Försurningsläget idag — behovet av åtgärder

5.1 Sjöar och vattendrag

Försurningsläget i sjöar och vattendrag redovisades utförligt år 1981 i en skrivelse från naturvårdsverket och fiskeristyrelsen till regeringen. Där framgick att ca 18000 sjöar och omkring 90000 km rinnande vatten uppvisade pH-värden där skador på livet i vattnen kan förväntas.

Försurningen är år 1984 av ungefär samma omfattning. Kalkningen har i viss utslräckning förbättrat läget (se kapitel 10). Som nyss redovisats finns

Prop. 1984/85:127 23

också tecken på en viss förbättring i områden där slora lokala utsläpp har minskats.

Försurningen av ytvattnen kan i dag lill 80-90% tillskrivas svavlet. Om svavelbelastningen och svavelhalten i sjöar och vattendrag minskar med 30-50% under perioden förbättras vattnens tillstånd avsevärt. Förändringen är dock inte tillräcklig för att skydda alla känsliga vallen.

Kväveoxiderna svarar i dag för ca 30% av surhelen i nederbörden. Kväve är ett gödningsämne som tas upp av växterna sedan det deponerats. Om depositionen ökar utöver den mängd som kan tas upp av växterna kommer dock nilrat att läcka ul till ytvattnen.

De sura kväveföreningarna spelar dessutom redan i dag stor roll vid s k surstötar, dvs tillfälliga flöden av surt vatten främst i samband med snösmältningen på våren. Marksyslemel hinner inte nämnvärt påverka det sura innehållet i sådana flöden. Det är den ackumulerade syradeposilionen under vinterhalvåret som spelar roll för surstötens sloriek.

Surstötar kan förekomma även i områden där vattnet normalt.är väl skyddat mot försurning. En enda surstöt kan räcka för att allvarligt skada en lång rad organismer.

Under de senaste åren har försurningsskador konstaterats i stora delar av fjällvärlden. Under vintrarna 1978-1980 och 1984 var snön sur långt upp i fjälltrakterna och känsligt vattenliv skadades.

Kvävets roll för försurningen kommer att öka till mitten av 1990-talet dels som följd av att salpetersyrans relativa betydelse för det sura nedfallet ökar, dels som följd av att markens förmåga all ackumulera kvävet minskar. Det är främst på näringsrika marker i södra Sverige som risken för denna sk kvävemättnad ökar.

Sammanfattningsvis skulle belastningen av svavel behöva reduceras med 70-80% i södra Sverige om alla buifertsvaga vatten skulle skyddas. Kvävebelastningen skulle behöva minskas med hänsyn till surstötarna och för att hindra framtida ökat läckage av kväve till ytvattnen.

5.2 Mark

Marken har betydligl störte förmåga atl buffra mot tillförseln av sura ämnen än vad de flesta vatten har. Försurningen iakttogs också först i ytvattnen.

En påtaglig försurning av marken har noterats i södra och mellersta Sverige. I elt område i Halland har t ex pH sänkts med i genomsnitt en halv pH-enhet under de senaste femtio åren. I vissa delar av det undersökta området är pH-sänkningen störte än en pH-enhet vilket innebär en mycket drastisk förändring av markprocesserna.

Försurningen av marken får till följd att magnesium och andra växtnäringsämnen tvättas ut eller blir otillgängliga. Träd och annan växtlighet kan få brist på dessa ämnen.

Prop. 1984/85:127 24

Markförsurningen innebär också att aluminium och många tungmetaller frigörs. Dessa ämnen kan vara giftiga för träden. Metallerna transporteras vidare lill gmndvatten och ytvatten och påverkar de ekologiska systemen.

Ledningar, byggnader och andra konstruktioner i marken utsätts för ökad kortosion när marken försuras. Det finns tecken på atl denna typ av kortosionsskador ökat under senare år. Frekvensen av rapporterade skador är störst i de södra och sydvästra delarna av landet.

Svavelföreningarna svarar ännu för huvuddelen av den markförsurning som uppkommer till följd av det atmosfäriska nedfallet. Efterhand som växternas förmåga alt ta upp kvävet i nedfallet överskrids kommer dock kväveföreningarna att få ökad betydelse för markförsurningen.

Jordbruksmarkens surhet påverkas endasl i begränsad grad av det sura nedfallet. Skördeuttaget, gödslingen och utiakningen av kalk från marken spelar den största rollen.

Del sura nedfallet svarar i flertalet län för mellan 10 och 20% av försurningen av jordbmksmarken. De surgörande gödselmedlen började användas i ökande omfattning under 1960-talet.

De olika försurningsprocesserna inom jordbruket motverkas genom kalkning. Kalkanvändningen inom jordbmket sjönk fram till mitten av 1960-talet. Därefter har kalkningen ökat men den är fortfarande otillräcklig för all kompensera syralillförseln.

På skogsmarken kan syratillförseln via de naturliga biologiska processerna och virkesuttagel vara av ungefär samma storlek som via del sura nedfallet. Vid sk helträdsutnyltjande, dvs tillvaratagande av grenar och annat hyggesavfall, kan virkesuttaget lokalt bli den dominerande syrakällan. Helträdsutnyltjande är dock fortfarande av relativt liten omfattning. Det förekom under 1981 och 1982 vid mindre än en procent av avverkningen i storskogsbruket. En ökad verksamhet kan fömlses.

I början av 1960-talet började man atl gödsla skogsmarken i Sverige i mycket begränsad skala. Skogsgödslingen fick efterhand störte omfattning och har i dag stor betydelse för virkesproduktionen, framför allt i Svealand och Nortland.

Numera används till helt övervägande del ammoniumnilral vid gödslingen. Detla gödselmedel har en försurande verkan. En normalgiva (150 kg N/ha) motsvarar 3-4 års almosfäriskt syranedfall i mellersta Sverige. Om skogen gödslas en gång under omloppstiden motsvarar gödslingen ca 3 % av del ackumulerade atmosfäriska nedfallet. Om den gödslas två gånger motsvarar gödslingen ca 6% av det ackumulerade nedfallet.

För all man skall kunna minska försurningen av skogsmarken måsle syratillförseln från de olika källorna minska. För all utiakningen från marken skall begränsas till etl minimum behöver pH i nederbörden öka till ca 4,7. Det innebär i södra Sverige all svavel- och kvävenedfallet måste minska med mer än 50%.

De ålgärder inom skogsbrukel som bidrar till atl minska markens nä-

Prop. 1984/85:127 25

ringsförtåd med åtföljande försurning måste begränsas. Riktlinjer för att begränsa kvävegödslingen i skogsbruket har redan utgivits av skogsstyrelsen. Elt arbete för all ta fram riktlinjer för helträdsutnyltjande har inletts av skogsstyrelsen i samråd med naturvårdsverket.

5.3 Grundvatten

Gmndvatten svarar för en stor del av landets försörjning med dricksvatten. Ungefär 3,7 miljoner permanentboende och 2 miljoner fritidsboende försörjs med gmndvatten.

Den sura nederbörden har påverkal grundvattnet i slora delar av landet. Två stegvisa förändringar av gmndvattnets kvalitet har noterats:

Det första steget innebär en långsam kemisk förändring utan någon pH-sänkning. Här fungerar markens jordlager som ett filter som långsamt förbrukas medan det neutraliserar den sura nederbörden. Om nederbördsmängden är stor, pH är lågt, samt sulfat- och nitrathalterna är höga, kommer jordfiltret atl förbmkas snabbare än det regenereras genom främst vittringen. Grundvattnets hårdhet och sulfathalt stiger då medan dess. alkalinitet sjunker. Gmndvattnets pH förändras inte i den första etappen. Denna process pågår konlinueriigt och varierar med syrabelastningen i nederbörden. En följd av dessa förändringar är alt grundvattnet blir allt mer kortosivi mot koppar, betong och asbestcementrör speciellt om vattnet redan från början är surt. Detta första steg av försumingspåverkan har dokumenterats i analysserier av grundvallen från grävda brunnar, där serierna sträcker sig 20-30 år tillbaka i tiden.

När jordlagrens buffertkapacitet mellan markytan och grundvattenytan har förbrukats av den sura nederbörden inträffar det andra stegel av försurningspåverkan. Då börjar pH att sjunka. Det grundvatten som då bildas saknar alkalinitet och har ett pH som ligger nära eller är lägre än nederbördens pH. Gmnd vattnet kan försuras även innan buffertkapacile-len i marken har förbrukats. I många jordar passerar nämligen vattnet genom markens övre lager via kanaler (längs stenar och i rotkanaler). I djupare jordlager med långsam gmndvatlenslrömnihg är pH högre eftersom kontakttiden med jorden är längre, vilket leder lill att vattnet där hinner alkaliniseras. Omfattningen och den geografiska utbredningen av pH-sänkningar som förorsakats av sur nederbörd är ännu inte klarlagd. Den är f n sannolikt begränsad.

Under pH 5 saknas alkalinitet i gmndvattnet, samtidigt som hårdhet och sulfalhaller är förhöjda. Detta leder fill kraftigt kortosiva egenskaper. Vid pH lägre än 5,5 kan bla aluminium, järn, mangan och tungmetaller lösas ut i vattnet från jorden. I vattenledningsrör av koppar höjs kopparhalten redan vid pH lägre än 6.

Teoretiskt kan metallhalterna i grundvattnet uppnå så höga värden, att de kan skada människors hälsa. Fn har vi mycket dåligt dataunderlag för

Prop. 1984/85:127 26

att avgöra hur höga halterna är, och hur de varierar i olika delar av landet. Preliminärt kan dock sägas, att de halter av tungmetaller, som uppmätts i grundvattnet normalt inte är så höga atl de anses medföra hälsoeffekter. Allmänhetens oro över dricksvattnets metallhalter är dock slor på många håll, liksom oron över hälsoeffekter av surt dricksvatten.

De f n största problemen med surt grundvatten är kortosionen. Det låga pH-värdet i kombination med förhöjda sulfathaller och låga bikarbonathaller leder lill omfattande kortosion på kopparledningar. Kortosionsskador på vatlenförsörjningssystemen orsakade av surt vatten förekommer över hela landet men har sin tyngdpunkt i söder och sydväst. Skadornas omfattning uppgår till mer än hundra miljoner kronor per år. Del är i första hand enskilda vatlenförsörjningssyslem som drabbas. De kommunala vattentäkterna klarar sig bättre. Det beror dels på att vattnet i dessa hämtas från störte gmnd vallenmagasin där försurningen ännu inte gått så långt, dels på att man behandlar vattnet genom att man bla höjer pH och alkalinitet.

Försurning av markvatten, grundvatten och ytvatten medför ökad korrosion av markförlagda konstruktioner, kablar, vatten- och avloppsledningar samt vägtrummor. Kostnaderna för detta är flera hundra miljoner kronor per år. Möjligen är kostnaderna i miljardnivå.

5.4 Skog

Under 1980-talet har skogen skadats i Mellaneuropa. Vid en inventering i Västtyskland år 1983 rapporterades att 34% av all skog var mer eller mindre skadad. För bartträden var molsvarande siffra nära 45%. Omfatlande skador har också rapporterats från andra länder i Mellaneuropa.

I Sverige liksom i andra industriländer har skador på skog kunnal konstateras mnt punktkällor. Tillväxtminskningar har registrerats upp lill 50 km från en punktkälla. Orsakerna kan antas vara direkta skador av svaveldioxid, eventuellt i kombination med tungmetaller. Markförsurning som följd av utsläppen kan också ha bidragit lill dessa skador.

I mitten av 1970-talet förekom skador på barrträd på flera ställen i Sydsverige, sk sub top dying. De skadade Iräden återhämtade sig relativt snabbt. Orsakssambanden blev inte säkert klarlagda. De studier som gjordes pekar dock på alt luftföroreningarna kan ha spelat en roll.

Under 1983 har en kraftig ökning av antalet skogsskador rapporterats från främsl södra och sydvästra Sverige. De rapporterade skadorna koncenlreras till västkusten, Skåne och delar av Småland och Blekinge. Ul-bredningsbilden har likheter med den karta som upprättats över sjöarnas försurningskänslighel. Det är främst äldre granskog som drabbats. Den högsta frekvensen av skador tycks förekomma i väst- och sydvästexpone-rade lägen.

Det är sannolikt många olika faktorer som samverkar till att orsaka

Prop. 1984/85:127 27

skogsskador. Träden stressas av flera orsaker. Varje tillkommande stressfaktor ökar risken för att skador skall uppkomma. Skadorna anses främsl bero på

- torka, frost, vind och andra extrema klimatiska förhållanden

- föroreningar i luften främst ozon, kväveoxider, syra och ammoniak som skadar bart och blad

- försurning av marken som leder till näringsbrist och melallförgiftning samt försämrad vatlenupptagande förmåga hos träden

Vi kan inte hindra torka, stormar och annan storskalig klimatpåverkan. Vi måste inrikta oss på att minska belastningen från andra stressfaktorer så att växterna klarar extrema klimatsitualioner.En eventuell återhämtning de närmaste åren får inte leda till att vi slår oss fill ro. Utvecklingen i Mellaneuropa och skadorna i Sverige år 1976 och år 1983 är starka indikationer på att eventuella förbättringar bara är temporära.

Beslut om åtgärder måsle fattas även om orsakssambanden är ofullständigt kända. Den relativa betydelsen av olika föroreningsfaklorer kan inte anges kvantitativt. Den varierar dessutom från område till område. En bred insats måste därför göras mot de faktorer som stressar Iräden och skapar ogynnsamma betingelser för dem.

Detla innebär atl föroreningsbelastningen måste minska både vad gäller direkt påverkan på bladen och indirekt påverkan via markens försurning. De åtgärder som behövs för atl minska försurningen av skogsmarken har redan angetts. Hämtöver gäller att

- halterna av ozon och salpetersyra måste minska. Båda ämnena bildas genom omvandling av kväveoxider. Halterna (främst toppvärdena) måste minskas med minsl 30%

- höga ammoniakhalter måste begränsas eftersom de tycks kunna bidra till uppkomsten av skogsskador åtminstone lokall. Deposition av ammoniak bidrar också regionalt till kvävemättnad i ekosystemen. Den helt dominerande ammoniakkällan är stallgödseln inom jordbruket.

5.5 Övrig växtlighet och djurliv

Försurningen och luftföroreningarna påverkar inte bara skogsträden. Vi vet att vissa lavar är extremt känsliga för luftföroreningar och saknas kring punktkällor. Åtminstone elva sk oceaniska lavar är hotade till sin existens i Sverige till följd av långtransforterade luftföroreningar.

Flera växtarter minskar inom starkt försumingspåverkade områden trots kontinuerlig hävd, lex gullviva och slåltergubbe.

Fiskgjusen har minskal kring försurade sjöar i västra Sverige. Bland svartvita flugsnappare med bo nära försurade sjöar har man upptäckt att fortplantningen störts. I försurade vatten kan inte heller den vanliga grodan föröka sig.

Vi misstänker starkt atl 150 växtarter som redan i dag hotas av någol

Prop. 1984/85:127 28

skäl är potentiellt hotade också av försurningen. Det är möjligt att de gamla kulturmarkernas växtsamhällen inte kommer alt kunna vidmakthållas trots fortsatt hävd inom starkt försurningspåverkade områden.

Många djurgrupper är också påverkade lex landlevande snäckor, vedlevande fjärilsarter, groddjur och spindlar.

Det är inte möjligl att med dagens kunskap kvantifiera effekterna av ändrat intag av vissa ämnen hos högre djur, tex ökat intag av kadmium, arsenik och kvicksilver eller minskat inlag av selen.

Del högre djurlivet påverkas också om vegetationens sammansättning och struktur förändras som följd av luftföroreningarna.

öm skogen skadas ytterligare kommer detta atl medföra kraftiga förändringar för de djurarter som är bundna till det skogliga ekosystemet. Del är dock mindre troligt att sådana effekter hinner göra sig gällande under de närmaste tio åren.

För att hejda skadorna på växt- och djurliv gäller det - som redan framhävts i fråga om skogsskadorna - atl minska såväl den direkta påverkan av luftföroreningar som försurningen av mark och vatten.

5.6 Hälsa

Människors hälsa kan skadas av höga halter av svaveldioxid och partiklar i luften liksom av höga halter av kväveoxider. Luften i tätorter kan innehålla många föroreningar och skadeverkningarna kan därför förstärkas.

Som redovisas i avsnill 3.3 har svaveldioxidhalterna minskat i de svenska tätorterna. I allmänhet överskrids inte gällande riktvärden. Kväveoxid-halterna har däremol inte minskal på motsvarande säll. Den väsentligaste källan till kväveoxidutsläpp i tätorterna är biltrafiken.

Bilavgaskommittén framhöll i sitt belänkande Bilar och renare luft (SOU 1983:27) att det fanns starka skäl atl anta alt bilavgasutsläppen bla bidrar till en översjuklighel i flera sjukdomar, bla kroniska luftvägssjukdomar och lungcancer, i tätorterna.

Försurningen av mark och vatten leder som redan nämnts även till att rörligheten hos aluminium och vissa tungmetaller ökar. Detta kan påverka människors hälsa främst via förhöjda metallhalter i dricksvatten och förhöjd kvicksilverhalt i fisk.

5.7 Korrosion

Höga halter av svaveldioxid i luften leder till korrosion på olika malerial. Effekterna av den atmosfäriska kortosionen har dokumenterats i många undersökningar. Man har påvisat atl minskade utsläpp av svavelföreningar ger betydande besparingar i form av minskad kortosion.

Prop. 1984/85:127 29

Försurning av markvallen, grundvallen och ytvatten kan som redan framhållits också medföra korrosion på ledningar och andra markförlagda konstruktioner (se avsnill (5.3).

6. Utgångspunkter för fortsatta åtgärder

Åtgärderna mot försurningen har hittills framför allt varit inriktade på att minska svavelutsläppen. Utsläppen i Sverige har minskat kraftigt och en fortsatt minskning kan väntas. Under de senaste åren har också alll fler länder i Europa börjat vidta åtgärder mot svavelutsläppen.

Svavelproblemen är dock långtifrån lösta ännu. Del gäller att säkra den utveckling som inletts och ta till vara möjligheter fill fortsatta minskningar.

Efterhand som vår kunskap om försurningen ökat har det blivit klart atl också andra faktorer än svavelutsläppen spelar roll. Svavlet är fortfarande den viktigaste källan fill försurning av mark och vatten men kvävets roll väntas successivt öka. I de begränsade områden i sydligaste Sverige där man nått kvävemättnad spelar nedfallet av sura kväveföreningar redan i dag stor roll för mark- och vallenförsurningen. Även vid de s k surstötarna påverkar det sura kvävenedfallet direkt sjöarna och vattendragen.

Orsakerna till skogsskadorna är komplexa och sambanden är ofullständigt kända. Den bedömning som kan göras i dag innebär alt kraftfulla åtgärder måste vidtas för att begränsa halterna av kväveoxider och deras omvandlingsprodukter. Samtidigt måste belastningen via svavelsyra och andra stressfaktorer göras så låg som möjligt. Del är sannolikt viktigare att vidta åtgärder mot kväveoxidutsläppen än mol svaveldioxidutsläppen för atl motverka skador på skogen.

Mot denna bakgmnd bör man nu lägga upp etl program för att minska också kväveoxidutsläppen. Staten bör ställa upp ell bestämt mål för minskningen av totalutsläppen och ange en tidsplan för när olika åtgärder skall vara genomförda. Elt sådant arbete bör så långt det är möjligt samordnas med motsvarande verksamhel i övriga Europa.

Minskningen av svavelulsläppen har tagit lid och är ännu inte slutförd. Man får räkna med att det är ett lika långsiktigt arbete atl minska kväveoxidulsläppen. Med hänsyn till effekterna i miljön är det angeläget atl ulsläppen börjar minska snarast möjligl. Vi föreslår som ett mål atl utsläppen av kväveoxider år 1995 skall vara minsl 30% lägre än år 1980.

Andra föroreningar än svavel- och kväveföreningar kan spela roll för skogsskadorna, liksom helt andra faklorer i vår omgivning. Alll efiersom orsakssambanden klarnar måste åtgärdsprogrammet anpassas till de eventuella nya faklorer som visar sig vara viktiga för uppkomsten av skogsskador.

Möjligheterna att minska nedfallet av försurande ämnen över Sverige genom atl skära ned ulsläppen enbart inom landet är begränsade. Del

Prop. 1984/85:127 30

krävs åtgärder också i andra länder för alt vi skall få en radikal minskning av nedfallet. Liksom hittills behövs ett aktivt internationellt arbete för att åstadkomma lägre utsläpp.

Medvetenheten om försurningsproblemen har ökat starkt i Europa under den senaste tiden. Det bör därför vara mer sannolikt än för bara några år sedan att åtgärder för att bekämpa luftföroreningarna i etl land kan vinna efterföljd i andra länder.

När man lar ställning till ålgärder i Sverige är del därför viktigt att överväga vilken effekt olika åtgärder kan få intemationellt och hur de kan passa in i etl europeiskt program för att minska luftföroreningarna.

Ensidiga svenska utsläppsnedskärningar kan emellertid få påtagligt gynnsamma effekter kring störte punktkällor samt i de delar av landet där den svenska andelen av nedfallet är förhållandevis stor. Man bör inte heller glömma att en minskning av de svenska utsläppen minskar depositionen i andra länder. Särskilt gynnas Finland av minskade svenska utsläpp.

Minskande utsläpp från trafiken, skulle också på ett påtagligt sätl förbättra den rådande luftkvaliteten i tätorter. Även hallen av sekundärt bildade föroreningar såsom exempelvis nitrerade polyaromaliska kolväten skulle minska. Sådana åtgärder är synnerligen angelägna från hälsosynpunkt.

Under 1970- och 1980-talen har syralillförseln via de biologiska processerna blivit bättre kartlagd. Påverkan på ekosystemen kan delvis begränsas genom att vissa åtgärder inom jordbmket och skogsbruket anpassas för att motverka försurning. Skogsstyrelsen har som nämnts redan utfärdat allmänna råd som begränsar skogsgödslingen i känsliga områden. Ekologiskt motiverade restriktioner kommer också att införas för helträdsulnyttjande. I detta åtgärdsprogram kommer vi också att diskutera andra åtgärder inom jordbruket och skogsbmkel som kan bidra till att minska belastningen på naturen och öka motståndskraften hos organismerna.

Vi kommer också att ta upp kalkning och andra åtgärder för alt dämpa försurningens effekter i miljön. Denna lyp av åtgärder måsle tillgripas som ett uppehållandeförsvar. En fortsatt kalkning av ytvattnen blir trots minskande utsläpp nödvändig under minst ett par decennier. Särskilda insatser behövs i sjöar med höga kvicksilverhalter i fisk. Det blir också nödvändigt att vidta ålgärder för att molverka försumingen av gmndvattenläkter.

7. Begränsning av svavel- och kväveoxidutsläpp

7.1 Svavelutsläpp

7.1.1 Energiproduktion

Nuvarande ålgärder för att begränsa svavelutsläppen från förbränning av olika bränslen innebär årliga kostnader om 500-1000 milj kr jämfört

Prop. 1984/85:127 31

med om inga krav hade ställts. Kostnaden per ton avskild svaveldioxid är genomsnittligt ca 1000 kr.

Riksdagen har nyligen antagit rikflinjer för svavelutsläppen från koleldning (se avsnitt 2.2).

Riktlinjerna innebär att utsläppen av svaveldioxid kommer att minska med 20—30000 ton/år. Merkostnaden för de nya kraven jämfört med de tidigare kraven i svavellagstiftningen är ca 150 milj kr/år. Genomsnittiigt är alltså merkostnaden ca 5000 kr/ton avskild svaveldioxid. Marginellt torde kraven kunna motsvara en merkostnad på 15000 kr/ton svaveldioxid eller mer för små anläggningar.

Svavelutsläppen från oljeeldning kan minskas genom att svavelhalten i eldningsolja begränsas ytterligare.

De svavelkrav som gäller i Sverige idag uppfylls främst genom att raffinaderierna använder en ökande andel naturligt lågsvavliga råoljor, såsom Nordsjöoljorna. Priset på sådana råoljor är nu jämförelsevis lågt av bl a politiska orsaker. Prisskillnaden mellan lågsvavlig och högsvavlig olja kan dock förväntas öka genom att fler länder kommer att efterfråga lågsvavliga kvaliteter. Som redan redovisats planerar ju ett stort antal länder atl minska svavelutsläppen.

Raffinaderiinduslrin i både Europa och Sverige har i dag svårigheter på grund av de stora förändringarna på marknaden. Marknaden för tunga eldningsoljor är vikande. De omställningar som i dag görs inom raffinaderiindustrin leder till atl de tjocka eldningsoljorna i många avseenden blir sämre.

Långsiktigt förefaller det vara nödvändigt för flera raffinaderier i Europa att satsa på teknisk utmstning i form av sk hydrotrealment som gör det möjligt atl producera miljöanpassade oljeprodukter ur ett vidare urval av tyngre och mer förorenade råoljor. Härigenom ökar också flexibiliteten och marknadsanpassningen.

Svaveldioxidutsläppen skulle kunna minskas med ca 20000 ton år 1995 genom direklavsvavling av tjock eldningsolja. Merkostnaden är ca 4000 kr/ton svaveldioxid eller totalt ca 80 milj kr/år jämfört med dagens krav. Vid sk hydrotrealment sjunker också oljans innehåll av kväve och metaller. Kväveoxidutsläppen skulle härigenom kunna minskas med ca 5000 ton år 1995.

De tunna eldningsoljorna och dieselbrännoljorna innehåller idag högst 0,3% svavel. Det är möjligt att ytterligare sänka svavelhallen i de lätta destillatoljorna eftersom ett antal oljeraffinaderier med betydelse för den svenska oljemarknaden i dag raffinerar Nordsjöolja. Ett oljebolag levererar redan idag produkter med en svavelhall som understiger 0,3%. Många raffinaderier har utrustning för avsvavling av destillat och kapaciteten är vanligen anpassad till oljor från Mellanöstern som har högre svavelinnehåll. Med Nordsjöoljor utnyttjas inte befintlig avsvavlingskapacitet fullt ul. Skärpta svavelkrav skulle därför främsl öka driftkostnaden. Detta läge blir

Prop. 1984/85:127 32

än mer markerat framöver eftersom användningen av destillatoljor väntas minska.

En sänkning av svavelhalten i tunn eldningsolja till ca 0,15% bedöms kunna genomföras till en ökad kostnad motsvarande högst 7500 kr/ton svaveldioxid. Svaveldioxidutsläppen år 1995 skulle härigenom minska med ytterligare 3 600 ton/år medan kväveoxidutsläppen endast skulle påverkas marginellt. Den viktigaste fördelen från miljösynpunkt är atl dieselfordonens utsläpp minskar.

7.1.2 Industriprocesser

Svavelutsläppen från industrins processer härtör från skogsindustrin, den kemiska industrin och den metallurgiska industrin. Idag är de lovgivna ulsläppen ca 100000 lon svaveldioxid per år. Utsläppen väntas sjunka lill ca 80000 ton per år efter mitten av 1980-talet till följd av redan fattade beslut.

Inom skogsindustrin är dagens genomsnittliga utsläpp för sulfatfabriker ca 6 kg S02/ton massa och för sulfitfabriker ca 11 kg S02/ton massa. Genom redan fattade beslut kommer dessa värden alt uppgå till ca 4 kg S02/lon massa resp 10 kg SO/lon massa.

Naturvårdsverkets mål för det fortsatta arbetet är att begränsa utsläppen till 3 kg SOi/lon massa för sulfatfabriker och 5 — 6 kg SOi/ton massa för sulfitfabriker. Utsläppen kan begränsas genom interna åtgärder i processen saml genom installation av rökgasskrubber. Varje fabrik bör drivas så att lägsta möjliga svaveldioxidutsläpp nås. Därför bör tex lågsvavlig olja användas i mesaugn och flingtork.

Ulsläppsminskningarna bör kunna nås med hjälp av miljöskyddslagen vid omprövning av gällande tillstånd. Målet 3 kg S02/ton massa resp 5-6 kg S02/lon massa avser elt genomsnitt över producerad massa i landet. Avvikelser från dessa värden kan således ske uppåt eller nedåt vid prövning av enskilda fabriker beroende på omständigheterna i varje särskilt fall. En äldre enhet av stor regionalpolitisk betydelse kan exempelvis behöva en tidsfrist för anpassning lill kraven.

Sulfatfabriker som drivs med låg sulfiditel kan minska utsläppen till 3 kg svaveldioxid per ton massa genom interna ålgärder. Vi kan inte ange kostnaden för dessa ålgärder. Kostnaden för atl installera en rökgasskrubber uppgår lill 3000-5000 kr/ton avskild svaveldioxid.

De största svavelutsläppen inom den kemiska induslrin kommer från raffinaderierna. Skärpla svavelkrav på oljeprodukterna leder till en viss ökning av svavelutsläppen vid raffinaderierna vid given processutformning. Förbättrad energihushållning, mindre svavel i använt bränsle, höjd svavelåtervinningsgrad samt rökgasrening på ångpannor är exempel på åtgärder som minskar utsläppen. Kostnaderna för sådana åtgärder varierar mellan 1500 och 5000 kr/lon svaveldioxid. Naturvårdsverket avser att aktualisera sådana ålgärder i samband med atl verksamheter prövas om.

Prop. 1984/85:127 33

Vid framställning av rayonfiber släpps svavel ut i form av svavelväte och koldisulfid. Åtgärder har vidtagits som minskal utsläppen med 30%. Ulsläppen kan troligen renas med ytterligare 50%. Kostnaden för en sådan åtgärd uppgår lill ca 4000 kr/ton avskild svaveldioxid.

Vid framställning av svavelsyra och ammoniak torde inga andra åtgärder än de som redan beslutals vara aktuella till år 1990.

Inom den metallurgiska industrin kan ulsläppen från sinterverken minskas genom att rökgasskmbber installeras till en kostnad av 5200 kr/ton avskild svaveldioxid. Utsläppen från sinterverken minskar då med ca 3000 ton svaveldioxid per år.

Rönnskärsverken är en dominerande punktkälla för svavelutsläpp inom den metallurgiska industrin. Utsläppen kommer atl sjunka från dagens 14000 ton till ca 9000 ton genom övergång lill dubbelkontaktmeloden i svavelsyrafabriken, ökad återvinning av svavdhalliga gaser saml åtgärder vid blyverken.

Utsläppen vid Rönnskärsverken kan begränsas ytterligare om rökgasskmbber installeras. Ulsläppen kan då minskas till ca 3500 ton per år till en kostnad av 7000-7500 kr per ton svaveldioxid.

Beslut har redan fattats att minska ulsläppen vid röstning av molybden-sulfid. Ytterligare åtgärder torde inte vara aktuella fram till 1990-lalet.

De samlade utsläppsminskningarna inom processindustrin vid olika långt gående ålgärder visas i tabell 7.1. Utsläppen kan minskas från dagens ca 100000 ton till drygt 50000 ton om samfliga ålgärder som beräknas kosta mindre än 5000 kr per ton avskild svaveldioxid genomförs. Om samtliga åtgärder som beräknas kosta mindre än 7500 kr per ton avskild svaveldioxid genomförs kan utsläppen minskas till drygt 40000 ton.

Tabell 7.1. Processvavelutsläpp, nuläge och framtida utsläpp, 1000 ton SOj/år

Bransch	Nuläge	Efter idag	Om åtgär-	Om åtgär-
		fattade	der <5 000	der <7 500
		beslut	kr/ton SOz genomförs	kr/ton SO2 genomförs
Kemisk
industri	29	25	15	15
Skogsindustri	43	37	23	23
Metallur-
gisk industri	26	18	18	8
Summa	98	80	56	46

7.2 Kväveoxidutsläpp

7.2.1 Energiproduktion

De kväveoxider som släpps ut vid förbränning har i princip två olika urspmng, dels kvävet i förbränningsluften, dels kvävet i bränslet. Olika bränslen och förbränningsförfaranden ger upphov till olika stor mängd kväveoxider liksom olika fördelning mellan kväveoxider från förbränningsluften resp bränslet. 3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 34

Genom att anpassa förbränningen på lämpligt sätt kan man i vissa fall väsentligl minska utsläppen av kväveoxider. En annan möjlighet är under vissa omständigheter att använda ell bränsle med lågt kväveinnehåll. Slutligen finns också flera metoder att rena rökgaser från kväveoxider.

Förbränningstekniska åtgärder för atl reducera kväveoxidutsläppen utvecklas f n internationellt i huvudsak för tjockoljeeldning och kolpulver-eldning i stora anläggningar. Ett grundläggande forsknings- och utvecklingsarbete måste ske om det skall gå att minska utsläppen också från andra anläggningar. Bristen på kunskap är ännii stor vad gäller förbränningstekniska åtgärder för att minska kväveoxidulsläppen vid befinfliga pannor. Detta gäller även möjligheten atl reducera kväveoxidutsläppen vid eldning med inhemska bränslen.

Kostnaderna för de aktuella kväveoxidbegränsande åtgärderna faller inom intervallet 4000-30000 kr/ton kväveoxidreduktion. Se tabell 7.3 där kostnader och utsläppsminskningar vid olika åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen visas.

7.2.2 Industriprocesser

Salpetersyra släpps ut vid framställning av gödselmedel och salpetersyra samt vid syrabetning av metaller. Utsläppen har de senaste åren reducerats med ca 10000 ton /år räknat som kvävedioxid. De uppgår nu till ca 2000 ton/år.

Vidare släpps kväveoxider ut vid förbränning inom den metallurgiska induslrin, vid raffinaderierna, samt vid provning av motorer inom verkstadsindustrin. Utsläppen från dessa verksamheter är ofullständigt kända men torde inte överstiga 10000 lon/år.

7.2.3 Fordon

Kväveoxidutsläppen från fordon kan påverkas främst genom krav på avgasrening och genom ändringar i trafikpolitiken.

Bilavgaskommittén har föreslagit att blyfri bensin och avgaskrav som motsvarar dagens bästa leknik - skUSA-83-krav - skall införas. Kraven bör gälla from 1987 års modell av personbilar och lätta lastbilar saml from 1988 års modell för övriga lastbilar och bussar.

Avgaskraven för bensindrivna bilar kan uppfyllas med hjälp av katalytisk avgasrening. Kväveoxidutsläppen från en enskild bil kan då minskas med 60-70%. Dessutom kommer utsläppen av kolväte och koloxid alt minska med 70-80%.

De föreslagna kraven betyder mindre för utsläppen från de tunga dieselfordonen. Man räknar med atl de skall medföra 10 procents lägre kväveoxidutsläpp från ett sådant fordon än idag.

Det tar tid innan skärpta avgaskrav slår igenom eftersom bilparken förnyas långsamt. I figur 7.1 visas hur kväveoxidulsläppen från vägtrafiken skulle ändras om USA-83-kraven införs from de årsmodeller som föreslå-

Prop. 1984/85:127 35

gits av bilavgaskommittén. Figuren är baserad på transportrådets piogno-ser över trafik- och transportarbetet. Bla antas det totala transportarbetet öka med ca 12% mellan år 1980 och år 2000. Utöver de kväveoxidutsläpp som anges i figuren släpps ca 40000 ton kväveoxider ut från maskiner som drivs med förbränningsmotorer samt från andra fordon än vägfordon.

Som framgår av figuren kommer kväveoxidutsläppen från vägtrafiken alt minska med ca 46000 lon eller ca 30 % till år 1995 och med ca 52 000 ton eller ca 35% till år 2000 om bilavgaskraven skärps. Ändringarna är då räknade i förhållande lill 1980 års utsläpp. Det är de bensindrivna bilarna som står för minskningen. Dessa kommer att ha halverat sina utsläpp mellan år 1980 och år 1995. Kväveoxidulsläppen från tunga fordon beräknas däremot öka med ca 15 % på samma tid på gmnd av ett ökat användande.

Kostnaden för atl införa USA-83-kraven kan beräknas till ca 300-700 kr per år och bil. Den totala kostnaden för samhället skulle vara ca 600 milj kr per år. Om hela kostnaden hänförs fill kväveoxidminskningen blir kostnaden per ton avskild kväveoxid ca 10000 kr. Hämtöver får man minskningen av koloxid- och kolväteulsläppen.

Som visas i figur 7.1 kommer de tunga dieselfordonen att svara för en ökande andel av kväveoxidutsläppen. De f n strängaste kraven för tunga dieselfordon är de sk Kalifornienkraven. Man kan grovt räkna med att dagens lastbilar måste sänka utsläppen av kväveoxider med 40-50% för alt möta dessa krav. Om Kalifornienkraven infördes i Sverige skulle kväveoxidutsläppen år 1995 minska med 15000 lon jämfört med vad som anges i figuren. Kostnaden är ofullständigt belysl. Om man inte tar hänsyn till ändringar i bränsleförbrukningen kan kostnaden preliminärt uppskattas till ca 300 milj kr per år eller ca 16000 kr per ton avskild kvävedioxid. Om man tar hänsyn fill ändringar i bränsleförbrukningen kan kostnaden möjligen komma att uppgå till så mycket som 1 200 milj kr per år eller ca 60000 kr per ton avskild kvävedioxid.

Utsläppen från den tunga dieseltrafiken skulle också kunna minskas genom alt en störte mängd gods fraktas med järnväg.

Järnvägstrafik kan konkurtera med lastbilstrafik främst på längre transportsträckor. Om landsvägstransporterna över 20 mil hålls konstanta i stället för att öka enligt transportrådets prognos skulle de totala kväveoxidutsläppen minska med 3000 ton år 1995 jämfört med figur 7.1. Om samtliga transporter på ett avstånd över 20 mil förs över till järnväg skulle de totala kväveoxidutsläppen år 1995 minska med ca 16000 ton.

De totala kväveoxidutsläppen är härutöver självklart känsliga för ändringar i det totala trafik- och transportarbetet. Varje procents ökning av vägtrafiken - med oförändrade andelar för de olika fordonsslagen - ökar kväveoxidutsläppen med 1500-2000 lon. En politik som är återhållsam med förmåner för bilisterna ger därför lägre utsläpp än en politik som stimulerar bilismen.

7.3 Slutsatser och förslag

7.3.1 Inledning

Vi föreslår att den förväntade minskningen av svavelulsläppen med 60% mellan år 1980 och år 1995 säkerställs och atl möjligheterna lill ytleriigare minskningar av svavelutsläppen las till vara.

Vi föreslår vidare att det fortsatta arbetet med att minska kväveoxidutsläppen har som mål att utsläppen år 1995 skall vara 30% lägre än år 1980.

All energiomvandling innebär att miljön belastas på olika sätt. De senaste åren har energisparålgärder, spillvärmeutnyttjande etc minskat energiförbrukningen i landet. Denna utveckling kommer att fortsätta. De framlida ulsläppen av svavel- och kväveoxider är därför inte bara beroende av tekniska åtgärder för att minska ulsläppen, utan även av energihushållningsåtgärder. Vi anser att energisparandet även fortsättningsvis bör främjas. Nya tekniska lösningar för att minska energibehovet såväl inom industrin som inom uppvärmningsseklorn bör tas till vara.

7.3.2 Svavelutsläpp

De åtgärder för atl reducera svavelutsläppen som vi diskuterat sammanfattas i tabell 7.2. Där anges dels den totala reduktionen av utsläppen och den totala kostnaden till följd av åtgärden, dels kostnaden per ton avskild svaveldioxid.

Tabell 7.2 Åtgärder för att minska utsläppen av svaveldioxid. Utsläppsminskning, total kostnad samt kostnad per ton avskild svaveldioxid

Åtgärd	Utsläpps-	Total kost-	Kostnad per
	minskning,	nad,	ton avskild
	ton SOj/år	milj kr/år	svaveldioxid kr

S k hydrotrealment vid raffinering

av tjock olja

3 900*

80-120 <5000

73 7300

7500

(1,5 milj ton olja per år) 21000 80

Minskning av svavelutsläppen

från industrins processer:

Åtgärder <5 000 kr/ton SOj 24 000

Ålgärder <5 000 kr men

>7 500 kr/ton SO2 10000

Begränsning av svavelhalten

i tunn eldningsolja och

dieselbrännolja 3 600 27

* Hela kostnaden har antagits belasta svaveldioxidreduktionen trots samtidig minskning av utsläppen av kväveoxider vid förbränning av oljan.

Vi anser inte atl det finns anledning att föreslå skärpta krav på svavelulsläppen vid eldning med kol och andra fasta bränslen. De riktlinjer som riksdagen nyligen har antagit är tillfyllest när del gäller kolanvändning i den skala som nu fömlses. Mer långtgående krav på svavelulsläppen kan emellertid aktualiseras om koleldade kondenskraftverk kommer alt byggas i större omfattning när kärnkraften skall ersättas på 2000-talet.

Prop. 1984/85:127 38

Vi anser att man bör överväga ytterligare åtgärder för att begränsa svavelhalten i tjock eldningsolja. Kostnaden per ton avskild svaveldioxid vid direklavsvavling av tjock olja är låg jämfört med andra åtgärder för att minska svavelutsläppen. Utsläppen av svaveldioxid skulle minska med ca 20 000 ton/år 1995 om man räknar med s k hydrotrealment vid en enhet av 1,5 milj ton olja per år. Dessutom skulle kväveoxidutsläppen minska med ca 5000 ton/är. Även utsläppen av metaller skulle minska (Se bilaga 1).

En ulbyggnad av avsvavlingskapaciteten i Sverige kan vara moliverad redan med hänsyn till nuvarande krav på svavelhalten i olja. Det kan bli svårt för Sverige att upphandla lågsvavlig olja i tillräcklig mängd under 1990-talet.

Det är sannolikt att även andra länder skärper kraven på svavelhallen i eldningsolja, eftersom detla är ett förhållandevis billigt sätt att minska utsläppen i länder som ännu inte infört så långtgående krav. Handlingsfriheten skulle bli väsentligt störte om avsvavlingskapaciteten i Sverige utökades. Försörjningstryggheten ökas också. Del blir möjligt atl i ett krisläge också använda avsevärt tyrigre råoljor än idag vilket ger en störte flexibilitet vid valet av råolja.

Svavelhalten i tunna eldningsoljor och dieselbrännolja bedöms kunna begränsas utan stora investeringskostnader. En halvering av svavelhalten till 0,15% bedöms vara tekniskt möjlig att genomföra. Svaveldioxidutsläppen skulle i så fall begränsas med ytterligare 3600 ton/år. Vissa tekniska svårigheter kan dock uppstå. Dessutom kan marknadseffekterna behöva klariäggas.

Med hänsyn till de stora investeringar som blir aktuella om avsvavlingskapaciteten skall byggas ul är underiaget för beslut inte tillräckligt idag. Ytterligare underlag krävs också för att rätt bedöma lämpliga krav på de tunna oljornas svavdhalt. Vi föreslår att frågan om en utbyggnad av avsvavlingskapaciteten skall utredas och diskuteras i elt europeiskt perspektiv. Också möjligheterna att begränsa svavelhalten i tunna oljor bör utredas närmare. Samtidigt bör frågan om lämpliga styrmedel behandlas. En förändring i lagstiftningen om svavelhaltigl bränsle kan bli aktuell. Ekonomiska styrmedel kan också vara lämpliga.

Beträffande svavelutsläppen från industrins processer anser vi det rimligl atl ulsläppen skall minskas från 100000 lon år 1980 till 50000 lon år 1995. Det innebär att i huvudsak ålgärder som kostar mindre än 7500 kr per ton avskild svaveldioxid skall genomföras. Vi räknar med att reduktionen skall åstadkommas med stöd av miljöskyddslagen. Vid prövningen kommer man då att ta hänsyn lill det enskilda företagels möjligheter att bära ytterligare koslnader.

Den föreslagna minskningen av svavelulsläppen från industrins processer innebär tillsammans med redan fattade beslut att utsläppen av svaveldioxid beräknas minska från 496000 lon år 1980 till ca 180000 ton år 1995. Minskningen blir således närmare 65%.

Läg NOx-förbränning vid alla nya kolpulveranläggningar Låg NOj-förbränning vid vissa befintliga kolpulveranläggn. Katalytisk avgasrening för bensinfordon (USA-83-krav) from 1987 Denitrifiering av rökgaser vid nya kolpulveranläggn. Låg NOx-förbränning och denitrifiering vid nya kolpulveranläggningar Låg NOx-förbränning vid vissa befintliga tjockoljeanläggn. Låg NOx-förbränning vid nya gasanläggn.

Låg NOx-förbränning vid nya torvanläggn.

Denitrifiering av rökgaser vid befintliga kolpulveranläggningar Låg NOx-förbränning och denitrifiering vid vissa befintliga kolpulveranläggn. Låg NO-förbränning vid nya kolanläggn. (rosteldade och fbc) Låg NO,-förbränning vid nya vedeldade anläggningar Kalifomienkrav för tunga dieselfordon from 1988 USA-83-krav för tunga dieselfordon from 1988

3 100	14	4400
3 600	32	10000
64000	600	10000*
3 700	48	13000
4400	62	14000
2400	47	20000
300	6	20000
900	18	20000
5 700	118	21000
6000 ,	150	25000
800	23	29000
1500	45	30000
	300-	I6000-*
20000	1200	60000
	32-	7000-*
4 300	260	60000

Prop. 1984/85:127 40

- En minskning av bilavgasutsläppen är inte bara motiverad från försur
ningssynpunkt. Den är också mycket starkt motiverad från hälsosyn
punkt.

Åtgärderna bör genomföras inom ramen för ett internationellt samarbete.

- Minskade kväveoxidulsläpp från förbränningsanläggningar.

För att minska landels totala kväveoxidulsläpp med 30% måste ett spektmm av tekniska åtgärder krävas vid olika anläggningar och bränslen. Vid stora kolpulvereldade anläggningar kommer långtgående låg NO-för-bränningsteknik eller denitrifiering av rökgaserna att krävas. Användandet av trycksatt fluidiserad bädd, s k PFBC eller s k snabb fluidiserad bädd, bedöms vara en annan möjlig utvecklingsväg för att möta kraven på de stora anläggningarna. Vid mindre koleldade anläggningar och torveldade anläggningar förutsätts förbränningslekniska åtgärder vara tillfyllest. Ett belydande utvecklingsarbete pågår inom detta område. Anläggningar för biobränsle fömtsatts i allmänhet redan nu kunna klara långtgående krav. En utveckling på det förbränningslekniska området ger utrymme för ytterligare reduktioner.

Statens energiverk har intensifierat FoU-insatserna inom del förbränningstekniska området, bla beträffande låg-NOx-förbränning. Särskilda ekonomiska stödåtgärder för att fullfölja dessa insalser i fullslor skala kan behövas liksom en satsning på rökgasreningsteknik. I ett inledningsskede kan bidrag ur Kol-Miljö-fonden behövas och omfatta även andra bränslen än kol.

Erforderliga styrmedel för att minska kväveoxidutsläppen bör fastställas efter särskild utredning. Tänkbara medel är bla ekonomiska styrmedel och en omarbetning av den nuvarande lagstiftningen om svavelhaltigl bränsle till att mer generellt omfatta försurande ämnen. Det torde bli svårt att nå de uppsatta målen enbart inom ramen för den nuvarande miljöskyddslagen. Det är slutligen angelägel att FoU- samt PoD-stödet till energiområdet anpassas till de uppsatta målen.

Vi föreslår att statens naturvårdsverk och statens energiverk får i uppdrag att lägga fram ett konkret handlingsprogram för en minskning av kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar med 30% fram till år 1995 med 1980 som basår. Handlingsprogrammet bör beakta del internationella samarbetet inom luftkonventionens ram så atl Sverige ansluter sig till de strängaste ufländska bestämmelsema. Det intensiva forskningsarbete som nu pågår internationellt och i Västtyskland bör beaktas så att den tekniska utvecklingen las till vara. Det är också angelägel att styrmedlen utformas så alt målet kan nås till lägsta samhällsekonomiska kostnad.

- ytterligare minskade utsläpp från tunga dieselfordon

Den största utsläppsredukfionen skulle kunna uppnås om man inför de s k Kalifornienkraven för lunga fordon i Sverige. Från ulsläppssynpunkl är

Prop. 1984/85:127 41

det vidare angeläget att minska transportarbetet för tunga dieselfordon till förmån för en ökad transport på järnväg. Vi föreslår atl

a) införande av de s k Kalifornienkraven för tunga fordon i Sverige skall utredas. Fn är bla kostnaden ofullständigt belyst.

b) kostnader och effekter av att minska de långväga godstransporterna i dieselfordon skall utredas.

Det står klart att det behövs långtgående ålgärder om målet att minska kväveoxidutsläppen med 30% till år 1995 skall kunna nås. Det fortsatta utredningsarbetet får visa hur olika ulsläppsbegränsande åtgärder och åtgärder för all påverka energianvändning och transportarbete skall avvägas närmare i förhållande till varandra.

Om USA-83-kraven för fordon införs till de tidpunkter vi angivit och kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar minskas med 30%, skulle de totala kväveoxidutsläppen minskas med något mindre än 30%. Vi utgår då från de anlaganden om framfida energianvändning och transportarbete som gjorts i kapitel 4. I sådant fall krävs alltså ytterligare åtgärder om målet skall kunna nås.

8. Begränsning av andra utsläpp m m

8.1 Klor- och fluorväteutsläpp

När hushållsavfall bränns bildas betydande mängder klorväle. De totala utsläppen av klorväte i Sverige är ca 5000 ton/år. Sopförbränningen svarar för 70-80% av utsläppen.

Utsläppen av klorväte har inte någon störte betydelse för försurningen totalt sett jämfört med utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider. Lokalt kan dock effekterna vara betydande mnt störte anläggningar.

Klorväle löses mycket lätt i vallen. Detta gör att gasen tvättas ut effektivt med regn samt lätt deponeras på fuktiga växtytor. Växtytornas pH-värden kan därför bli mycket låga med risk för frätskador.

Ulsläppen från en stor sopförbränningsanläggning kan öka syradepositionen i närområdel med 5-20%. I svagt buffrade sjöar kan detta leda lill att pH minskar med någon tiondels enhet. Den ökade belastningen av kloridjoner kommer också atl medföra en ökad utiakning av baskatjoner ur marken.

Det finns teknik för alt minska utsläppen av klorväle. Man kan uppnå en avskiljningsgrad på 70-80% med hjälp av rökgasskmbber eller genom kondensering av rökgaserna. Kostnaden för tort rökgasrening är 30-40 kr/ton avfall för medelstora anläggningar. Omräknat för att molsvara syrabidraget från svaveldioxid blir kostnaden ca 9000 kr/ton svaveldioxid. Kondensering av rökgaser är troligen en företagsekonomiskt lönsam metod eftersom verkningsgraden på pannorna ökar. Metoden är emellertid

Prop. 1984/85:127 42

oprövad och det är oklart om den ökade verkningsgraden kan utnyttjas fill fullo i Qärrvärmesystemen. Båda metoderna ger samtidigt en viss kvicksil-veravskiljning. Naturvårdsverket avser att ge ut allmänna råd för avfallsförbränning där bl a dessa frågor kommer att tas upp.

Vi föreslår att klorväleutsläppen skall minskas med hänsyn till de lokala effekterna och med tanke på den ökade avfallsförbränning som förutses. Minskningen bör kunna komma till stånd vid prövningen enligt miljöskyddslagen.

Utsläpp av fluorväte förekommer bla inom den metallurgiska industrin. Skadorna av dessa utsläpp är inte en direkl följd av försurningseffekter ulan beror i första hand på syrans gift verkan.

Fluorväleutsläppen har inte någon störte betydelse för försurningen totalt sett. Behovel av begränsningar bör bedömas mot bakgrund av de lokala effekterna.

8.2 Utsläpp av försurande ämnen från gruvavfall

Det finns uppskattningsvis ca 10 km- gruvavfall i Sverige idag varav hälften torde vara gammalt avfall. Gruvavfallet innehåller pyrit som bildar vätejoner när den oxiderar. Oxidationen av pyrit i gamla magasin kan vara betydande. Det transporteras dock ut färte vätejoner än vad som bildas efiersom avfallet innehåller buffrande mineral. Buffringsförmågan avtar dock med liden.

Syrabidraget till närbelägna recipienter kan uppgå till 0,15-1,5 ekv/m och år. Detta kan jämföras med bakgrundsdeposilionen av syror som är 0,03-0.1 ekv/moch år i Sverige. Lokalt kan därför försurande ämnen från gruvavfallsupplag vara en dominerande källa till försurning i ett område. Myckel allvarliga försurningseffekter har också påvisats i en del områden.

Det finns leknik för att minska utsläppen. Det kostar ca 90 kr/m eller totalt ca 500 milj kr atl behandla de gamla upplagen. Det är fråga om en engångskostnad. Några driftkostnader uppstår inte. Omräknat för att motsvara syrabidraget från svaveldioxid blir kostnaden mindre än 1 000 kr/ton svaveldioxid.

Vi föreslår all gruvavfallet skall behandlas med tanke på de mycket allvarliga lokala försurningseffeklerna. En sådan behandling är också angelägen för atl hindra metallförorening. Problemen med del gamla gruvavfallet samt möjligheterna atl lösa dem har behandlats ulföriigt av miljöskyddsutredningen i belänkandet Bättre miljöskydd II (SOU 1983:20).

Vi föreslår alt särskilda medel skall ställas till förfogande eftersom det är oklart vem som bär ansvaret för föroreningen från gruvavfallet. Vi föreslår att ett program för alt behandla del gamla gruvavfallet inleds. För budgetåren 1985/86, 1986/87 och 1987/88 bör 10 milj kr per år anvisas.

Prop. 1984/85:127 43

8.3 De alkaliska utsläppens betydelse

Det har ibland framförts att en ökad stoftrening skulle vara negativ från försurningssynpunkt. Stoft som släpps ut vid förbränning och från industrins processer kan nämligen innehålla en del alkaliska ämnen som förmår neutralisera sura komponenter i nederbörden. De viktigaste luflspridda alkaliska ämnena i delta sammanhang är oxider och karbonater av natrium, kalium, magnesium och kalcium.

Undersökningar vid några skogsindustrier har visat att utsläppen av alkaliska ämnen förmår neutralisera de sura ämnena i nederbörden. Effekten består upp till 10 km från anläggningen. De alkaliska ulsläppen från skogsindustrin härtör huvudsakligen från mesaugn, sodapanna och barkpanna. Ulsläppen av alkaliska ämnen från cellulosaindustrin är betydligl störte än från de förbränningsanläggningar som diskuteras i det följande.

Nalurvårdsverket har låtit Institutet för vatten och luftvårdsforskning utvärdera vad nuvarande och planerade regler för stoftulsläpp från förbränning av ved, torv och kol har för effekt på försurningen. De alternativ som studerades framgår av tabell 8.1.

Tabell 8.1 Studerade alternativ för stoftrening vid fastbränsleeldning

Bränsle Stoftemissioner, långtidsmedelvärden

Kol med rökgasavsvavling 50 mg/m'n, 150mg/m'n

Torv 50mg/m'n, 150mg/m'n, 500 mg/mn

Elis 50mg/m'n, 150mg/m'n, 500 mg/mn

Utredningen visar bl a att

- de alkaliska ämnena faller ned på kortare avstånd än svavel

- den alkaliserande verkan för torv- och vedeldning är mycket låg jämfört med bakgrundsdepositionen av syra. Alkaliseringsverkan är - beroende på om man utgår från dagens krav eller diskuterade framtida krav endasl 3-10% av syranedfallel från atmosfären

- utsläppen av stoft från en koleldad anläggning med rökgasavsvavling skulle behöva öka ca 10 gånger för atl neutralisera anläggningens eget svavelutsläpp. Delta skulle samtidigt leda till en ökad deposition av partikdbundet svavel

- torveldning ger högre deposition av alkali än syra inom 10 km om man utgår från dagens krav på anläggningar med en effekt som understiger 10 MW

- vedeldning ger en högre deposition av alkali än syra även med skärpta krav på stoftrening.

Detta visar att utsläppen av stoft från förbränning av fasta bränslen har liten förmåga att motverka den försurning som följer av det totala nedfallet från atmosfären. Från miljösynpunkt har man sedan länge sökt begränsa ulsläppen av metaller. Ett steg i denna strävan har varil långtgående krav

Prop. 1984/85:127 44

på stoftrening vid förbränningsanläggningar. Slopas dessa krav ökar metallhalterna i miljön. Dessutom ökar nedsmutsning och annat obehag för närboende.

Vi anser mot denna bakgrund att stoftutsläppen från industrins processer och från förbränning bör begränsas i den utsträckning som behövs för att undvika höga metallhalter i miljön, höga stoflhaller i utomhusluften och olägenheter för närboende.

8.4 Åtgärder för vissa ämnen

Försurningen av mark och vatten har betydelse för hur giftiga många kemiska ämnen är och för hur de uppträder. Vid kontrollen av kemikaliespridningen måsle man beakta de sura förhållanden som råder.

Olika ämnens löslighet är pH-beroende. Många lunga metaller, lex kadmium, frigörs vid sjunkande pH och kan då transporteras i ekosystemen. Andra ämnen, lex selen, binds hårdare. De anlropogena organiska ämnenas, tex bekämpningsmedlens, löslighet beror av den kemiska sammansättningen. En del binds hårdare till marken vid lägre pH. De flesta organiska ämnen bryts ned långsammare vid ökande surhetsgrad. Det betyder att persistensen ökar vid lågt pH, vilket kan medföra atl ämnena ackumuleras. Surhelsgraden påverkar också hur ämnen tas upp av växter och djur och hur giftiga de är för organismerna. Detta gäller såväl metaller som polära organiska ämnen.

Innan nya kemiska ämnen godkänns testas de och man studerar hur giftiga de är för olika organismer. Tester görs enligt standardiserade metoder, vanligen i vattenlösning med pH omkring 7 och även i övrigt en annan kemisk sammansättning än vad som är vanligt i svenska ytvatten och marker. Resultaten från sådana tester är i många fall svåra att översätta till de sura miljöer som finns i Sverige.

När man bedömer tillåtligheten av olika kemiska ämnen bör man i fortsättningen ställa krav på att andra eller kompletterande testmetoder används. Detta fömtsätter ell forsknings- och utvecklingsarbete.

Vi föreslår att — naturvårdsverket skall utreda om och hur bedömningen av kemiska

substanser behöver modifieras med hänsyn lill den sura miljön i Sverige-

Prop. 1984/85:127 45

9. Begränsning av markförsurning genom odlingsåtgärder

9.1 Skogsbruk

9.1.1 Skogsgödsling

Under 1970-talet har skogsgödslingen omfattat i genomsnitt ca 140000 ha/år. Den beräknas med nuvarande program öka skogens tillväxt med ca 2 milj m' sk per år. Den totala tillväxten är ca 80 milj m sk. Skogsgödslingen har stor betydelse för virkesproduktionen, framför allt i Svealand och Norrland, och är ett effektivt sätt atl öka virkesproduktionen. Den ekonomiskt gödslingsbara arealen i Sverige beräknas utgöra minst 450000 ha per år. Om hela denna areal gödslades skulle den inhemska produktionen av virke öka med lågt räknat 4 milj m' sk per år.

I delar av sydvästra Sverige tillförs skogsmarken i dag ca 15-20 kg kväve per hektar och år via luften och nederbörden. I Nortland är motsvarande värde 2-3 kg kväve per ha och år. Kvävenedfallet kan väntas fortsätta (se avsnitt 4.4).

Kvävedepositionen tillsammans med det faktum att ammoniumnitrat har en viss försurande verkan är bakgrunden till atl skogsstyrelsen - i samråd med naturvårdsverket - utfärdat rekommendationer lill ledning för skogs-bmkets användning av kvävegödselrhedel. Skogsgödslingen kommer att begränsas i vissa delar av landet. Inom vissa områden kommer man atl undvika alt använda försurande gödselmedel.

Vi anser alt - de begränsningar som föreslås i skogsstyrelsens rekommendationer är

tillräckliga.

9. / .2 Hellrädsutnyttjande

Vid konventionell avverkning tas endasl stammen lill vara. Störte delen av de näringsämnen som lagrats upp i trädet kommer då alt återföras till marken. Det uttag som görs kompenseras av vittring i marken och tillförsel från atmosfären. När de döda växtdelarna efter en slutavverkning bryts ned kommer - ulöver alt näringsämnen frigörs - även syra atl neutraliseras, dvs pH-värdet i marken stiger. Denna avverkningsmelod är den helt dominerande i Sverige i dag.

Vid s k helträdsavverkning förs en störte del av trädens biomassa bort.

Om man fullständigt tar bort toppar och grenar inklusive bart och blad när skog avverkas minskar den framlida produktionen något på de flesta marktyper. Markens pH höjs också mindre efter slutavverkningen än vid konventionell avverkning. Om även stubbarna tas bort ökar denna effekt.

Fördelarna är alt man kan öka skörden av både industrivirke och brännved i nuet och få tidiga gallringar mer lönsamma. Möjligheten att utnyttja flera delar av träden kan i vissa fall bli avgörande för om ett bestånd skall gallras eller ej. Det gäller således att göra en rimlig avvägning

Prop. 1984/85:127 46

mellan de fördelar som kan vinnas i förhållande fill produktionsförlusterna. Man måste då kunna kvantifiera både råvamtillskottet och de negativa ekologiska konsekvenserna. Utgångspunkten vid en avvägning måste vara att åtgärder som innebär att markens långsiktiga produktionsförmåga äventyras eller sänks inte kan accepteras. Temporära produktionsminskningar skulle kunna godtas om förlusterna bedöms bli så små alt de uppvägs av fördelarna i nuet. Möjligheten att modifiera metoderna och att vidta eventuella kompenserande ålgärder måsle också vägas in.

Skogsstyrelsen utarbetar fn rekommendationer för användningen av hellrädsmeloder, vilka beräknas bli klara under budgetåret 1984/85. Härvid kommer vissa marker att föreslås bli undantagna från helträdsavverkning bla med hänsyn till försurningen. I samband med en utredning som skogsstyrelsen gjorde tillsammans med statens industriverk (Ökad eldning med skogsråvara, 1983) presenlerades vissa preliminära beräkningar. Dessa pekar på att metoden med ett fullständigt uttag av trädens ovanjordiska biomassa skulle kunna tillämpas på ungefär 40% av arealen slutavverkningsskog och 50% av arealen gallringsskog i landet utan allvarliga negativa konsekvenser.

Vi anser atl

- de rekommendationer som skogsstyrelsen håller på att utarbeta om
restriktioner för hellrädsutnyttjande på känsliga marker i tillräcklig grad
tar hänsyn till kraven på begränsning av helträdmetodernas försurnings
bidrag.

9.1.3 Trädslagsval

I debatten om markförsurningen har det ibland förts fram atl mer lövträd borde blandas in i skogarna för att motverka försurning och risken för skogsskador.

I Sverige är det i första hand en ökad andel björk som har föreslagits som ett sätt att molverka försurningen. Kunskapsunderlaget räcker inte för att man entydigt skall kunna värdera hur en ökad andel björkskog skulle påverka försurningen av mark och vatten. De forskningsresultat som finns visar

- att björkförna har en markförbättrande effekt jämfört med barrförna. Del beror bl a på att björkförnan innehåller mer av vissa näringsämnen och multnar snabbare. Björken skapar också elt bättre markklimat (temperatur, nederbörd) vilket gynnar markprocesserna,

- att björk höjer markens pH. Parvisa jämförelser mellan rena björkbestånd och rena bartträdsbeslånd som ligger intill varandra på samma underlag visar all pH i marken under björkbestånden kan vara ca 0,5 pH-enheter högre. Vid inblandning av björk blir skillnaden mindre,

- att beståndsnederbörden är belydligt surare och mer förorenad under barrträd än under björk. Del beror på atl barrträdskronorna fångar upp luftföroreningar mer effektivt än björk. Den störte luftfiltrerande förmå-

Prop. 1984/85:127 47

gan hos barrträd gör att en störte del av luftföroreningarna deponeras i skogsmarken i stället för på andra platser. Bartskogen har en luftrenande effekt,

- att de flesta lövträd är mer toleranta mot luftföroreningar än tall och
gran.

De positiva effekter som lövträden har från markvårdssynpunkt på många håll måste ställas mot de fördelar som barrträden har från produktionssynpunkt. Bartvirket har väsentligt högre värde än lövvirket. Skogs-bmkets prognoser pekar på att det för svensk del även i framtiden kommer att vara bartvirket som har det högsta värdet.

Skogen har lång omloppslid. Det tar därför mycket lång tid att omföra bartskog till lövskog. Valet av trädslag kan mot denna bakgmnd inte enbart anpassas till de luftföroreningar vi har idag. Mot bakgmnd av dessa fakta och bedömningar anser vi

- att underlaget är för svagt för att man idag skall rekommendera en allmänt ökad andel björk (lövskog) i det svenska skogsbruket,

- att den forskning som redan initierats om hur lövträd påverkar och påverkas av luftföroreningar bör ytterligare förstärkas. Det är i första hand förhållandena i södra Sverige som skall beaktas. Särskild uppmärksamhet skall ägnas speciellt utsatta ståndorter (exponerade lägen, skogsbryn). Det faktamaterial som härvid kommer fram bör utgöra underlag för den utredning om skötsel av lövskog som utförs av skogsstyrelsen i samråd med naturvårdsverket. Arbelel bör slutföras inom tre

ar.

9.1.4 Skogsvårdsåtgärder

Det bör vara möjligt atl genom vissa åtgärder stärka trädens motståndskraft mot vind, torka och luftföroreningar. Det bör dock betonas att de skogsvårdsåtgärder som kan vidtas inte på något avgörande sätt kan förändra trädens molsiåndskraft. Skogsskadorna kan endast i undanlagsfall förklaras av att skogen missköts.

En allmänt god skogsvård är grunden för vitala och växtkrafliga skogar. I en situation med ökad belastning på skogen tex lill följd av omfattande luftföroreningar, blir plant- och ungskogsröjning samt förstagallring särskilt viktig. Bestånd som är överslutna och starkt försvagade av konkurrens får inte tillåtas uppkomma.

En god skogshygien motverkar också alt sekundära skadegörare som patogena svampar och insekter sprids lill följd av en ökad förekomst av snöbrolt, slormfällning och försvagade träd. Belastningen på träden kan också minskas till viss del genom all man anpassar hyggenas form på lämpligt sätt samt skapar stabila beslåndskanler bla genom skyddsbälten.

Det är likaså viktigt att välja lämpliga provenienser. Provenienser med dålig klimatanpassning ökar risken för dålig kondition. Om ytteriigare stressfaktorer tillkommer kan trädens toleransnivå överskridas.

Prop. 1984/85:127 48

Det finns regler såväl beträffande beståndsvård som skogsskydd i den nuvarande skogsvårdslagen med dess tilllämpningsanvisningar. Det gäller alt förslärka rådgivningen och tillämpningen av lagen för alt förbättra skogsskyddet ytterligare och främja röjning och förstagallring som nu släpar efter.

Genom en fortsatt forskning bör ett bättre underlag för rekommendationer om vilalitetsgödsling kunna tas fram.

Vi föreslår att — skogsstyrelsen skall intensifiera sin information och rådgivning om skogsskadornas orsaker samt om möjliga åtgärder för att begränsa effekterna. Särskilda insatser bör göras för alt utbilda bla skogsvårdsslyrelsernas personal.

9.2 Jordbruk

9.2.1 Gödsling och kalkning (se också bilaga 4)

Stallgödsel kan betraktas som neutral i försurningssammanhang. Detsamma gäller avloppsslam. Handelsgödselmedlen är däremot i dag övervägande försurande.

Gödslingens försurningseffekter kan motverkas genom byte till icke-försurande gödselmedel eller genom ökad kalkning. Detta innebär att ett gödslingssystem baserat på NPK-gödselmedd i och för sig kan accepteras men atl kalkningen då måste ökas så att även försurningseffeklerna av dessa gödselmedel neutraliseras.

Kalkningen har ökat sedan mitten av 1960-talet då de försurande gödselmedlen böljade användas i störte skala. Den är dock inte tillräcklig för atl motverka det samlade försurningstrycket på jordbmksmarken (se avsnitt 5.2). Kalkningen av jordbruksmarken behöver i stort sett fördubblas för att det totala kalkbehovel skall täckas. Kalkningen är som regel lönsam för jordbrukarna.

En övergång från dagens ammoniumbaserade kvävegödselmedel till de gödselmedel, främsl nitralkväve, som användes tidigare är långt ifrån problemfri. Övergången skulle vara positiv från försurningssynpunkt men skulle sannolikt leda lill ett störte läckage av nilrat till ytvatten och grundvatten - etl annat allvariigl miljöproblem.

Vi anser inte att man idag kan förorda etl generellt byte lill icke försurande gödselmedel inom jordbruket. De miljömässiga samt tekniska/ekonomiska konsekvenserna av en övergång lill icke försurande gödselmedel bör emellertid utredas närmare.

Stora miljövinster står atl vinna på en bättre anpassad gödsling inom jordbruket. Utiakningen av baskatjoner (kalcium, magnesium, kalium) ur marken ökar vid ökad utlakning av nitratjoner. DeUa medför ökat behov av kompletterande kalkning för atl motverka markens försurning. Samtidigt har de utlakade baskatjonerna som åtföljs av anjoner en neulraliseran-

Prop. 1984/85:127 49

de effekt i vatlenrecipienten. Genom utiakningen sker alltså en förflyttning av baskatjoner som medför ett kalkningsbehov i jordbruksmarken och en försurningsmolverkande effekt i vattenrecipienten. Vi föreslår mot denna bakgrund

- ökad information och rådgivning.

De ökade resurser för rådgivning som föreslagits av utredningen om användning av kemiska medel i jord- och skogsbruket mm bör dimensioneras så att rådgivningen på ett effektivt sätt kan bidra till att eliminera miljöeffekter av försurning och växtnäringsläckage. Lanlbruksslyrelsen har beräknat att det behövs en förstärkning av rådgivningsverksamheten på växlodlingsområdet i de mesl utsatta länen med sammanlagt 20 tjänster. Den årliga kostnaden för denna förstärkning beräknas till 4 miljoner kronor. Resurserna bör fördelas med hänsyn till förväntade potentiella miljökonsekvenser av växtodlingen.Syftet bör vara att genom intensiv rådgivning medverka lill alt minimera sådana konsekvenser. Resursförstärkningen motiveras således även av andra skäl än försurningen.

Etl pH-värde av minst 6,5 för lerjordar och 6,0 för lerfria och lerfattiga mineraljordar skall eftersträvas. Tillämpningen av den officiella jordbruksrådgivningen skall följas upp kontinuerligt bla genom sammanställningar av markkarteringsdata och data angående kalkningens omfattning. Under-hållskalkningen måste molsvara de samlade årliga förlusterna genom gödslingens försurande verkan, grödornas upptagning, utiakningen och del sura nedfallet.

Rådgivningsverksamheten bör anpassas till de regionala förutsättningarna. Kriterier som bör ligga till gmnd för kalkningsrådgivningen är bla optimal växtodling, mängd och typ av gödselmedel, minimal kadmiumupp-lagning i gröda och minskad risk för försurning av grundvattnet. Efiersom depositionen av kväveföreningar och syra i hög grad drabbar landels södra och västra delar bör kalkningsbehovet särskilt uppmärksammas där. Särskild hänsyn måste också las lill kolloidfaltiga, lätta jordar, där risken för utlakning och försurning av grundvattnet är störst.

Lantbmksstyrelsens arbete med markkarteringsfrågor kommer atl intensifieras. Målet bör vara alt få en heltäckande kartering, som blir styrande för den enskilde lantbrukaren så alt han gödslar och kalkar på ett optimalt sätt. Som elt led i detta arbete bör ett försök med ökad markkartering göras i fyra län. Syftet bör vara att pröva om jordbrukarna anpassar gödsling och kalkning till mer optimala nivåer när de har tillgång till bättre data om behoven. Lantbruksstyrelsen skall svara för försöksverksamheten. Kostnaderna har uppskattals lill 800000 kr. Det är vidare mycket angelägel att bättre metoder utarbetas för atl fastställa åkermarkens kalkbehov.

- utredning om konsekvenserna av en ökad användning av icke försu
rande gödselmedel.

Miljömässiga för- och nackdelar av en övergång från ammonium- till helt 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 50

nitralbaserade kvävegödselmedel bör utredas. Om resultatet ger anledning härtill bör även tekniska och ekonomiska konsekvenser analyseras. Utredningen bör genomföras av naturvårdsverket i samarbete med lantbruksstyrelsen.

9.2.2 Avgivning av ammoniak och kväveoxider från åkermark

Cirka 70% av den ammoniak som avges till luften antas härröra från gödsel, främst stallgödsel. Utsläpp från förbränning och industriella processer är av liten omfattning.

Bruttoinnehållet av kväve i den urin och stallgödsel som produceras i Sverige uppgår till ca 100000 ton per år, varav uppskattningsvis 40000 ton är ammoniumkväve. Ammoniak avgår särskilt vid varm och tort väderlek. Mellan 20% och 50% av ammoniakinnehållet i stallgödsel beräknas avgå till luften. Motsvarande siffra för handelsgödsel torde i regel röra sig om någon eller några procent men kan på kalkrika jordar tex på Gotland vara högre.

Flytgödsel avger mer ammoniak än fast gödsel. Jordart, temperatur- och vindförhållanden, markfuktighel är andra faktorer som påverkar förlusterna till atmosfären.

Sannolikt avges uppemot 20000 ton ammoniak från svensk åkermark per år. På lätta jordar kan troligen mer än 20 kg/ha avges under en relativt kort period. I Holland är avgången mer än 100 kg per ha och år i vissa områden.

Ammoniakavgången i andra länder har betydelse också i Sverige. Detta markeras av att våtdepositionen i Sverige kan uppskattas lill minst 80000 ton per år. En betydande del av den ammoniak som avdunstar deponeras dock på kort avstånd eftersom den avges i markytan.

Förlusten av kväveoxider - som kväveoxid och kvävedioxid - från åkermark är relativt liten. Enligt en svensk studie avgick endasl 0,4% som kväveoxider av det kväve som tillfördes åkermarken som handelsgödselmedel. Den uppskattade kväveoxidemissionen från jordbmket är därför liten i förhållande till andra källor, ca 10%.

Den ammoniak som avges reagerar med och neutraliserar syror i luften. Della motverkar försurningen. När ammoniumjoner deponerats på växttäcket och i marken deltar de emellertid i försurande biologiska processer. Om depositionen sker i nitrifierande miljö kan nettoeffekten i marken bli en försurning. Salpetersyraförsumingen kan medföra en frigörelse av aluminium och andra toxiska ämnen.

Följande hypoteser rörande ammoniak bör prövas i forskning och försöksverksamhet.

- Ammoniakavgången från jordbmksmark kan bidra till försurningen av skogsmark, främsl i södra Sverige och på vissa marktyper.

- Ammoniak kan i höga koncentrafioner vara giftigt för växter. I Sverige har skador konstaterats på träd som växer i närheten av djurstallar.

Prop. 1984/85:127 51

- Kvävemättnad är en av de faktorer som kan tänkas bidra lill uppkoms
ten av skogsskadorna. Vid stor upptagning av ammoniak (och ammo
nium) och andra kväveföreningar kan ämnesomsättningen störas hos
växterna, särskilt vid torka och vid brist på andra näringsämnen (bla
magnesium och fosfor). Giftverkan kan då uppstå.

Det finns risk för kvävemättnad främst i södra och sydvästra Sverige där depositionen av kväve är störst, (jfr kap 9.1.1.).

Vi menar att förlusten av kväveföreningar från åkermarken till atmosfären bör minimeras. Del är i första hand ammoniakavgivningen från lagring och hantering av urin och kreatursgödsel som bör bli föremål för ökad uppmärksamhet.

De av naturvårdsverket rekommenderade normerna för spridningsareal som hittills tillämpats vid tillståndsprövning har varit alltför liberala. Man har accepterat stallgödselmängder på upp till 40-50 ton/ha och år. I praktiken kan betydligt störte mängder ha tillförts eftersom det i vissa fall kan ifrågasättas om all kontrakterad areal utnyttjats.

På gårdar med omfatlande djurhållning lorde det inträffa att växtnäringstillförseln med stallgödsel ej helt beaklas vid dimensionering av handels-gödselgivan. Sen vårspridning kan ofta ge höga ammoniakförluster, om gödseln inte myllas ner i jorden omedelbart.

Flytande ammoniak används i obetydlig omfallning i Sverige och ger inga produktionsmässiga fördelar. Användningen torde upphöra i takt med att befintliga anläggningar utrangeras.

Vi föreslår att

- naturvårdsverket i samråd med lantbruksstyrelsen ser över gällande
anvisningar om miljöskydd vid djurhållning. Gödseln bör hanleras på ett
sätt som ger minsta möjliga ammoniakavgång

- tillsynen förstärks över efterlevnaden av de krav belräffande lagring och spridning av gödsel som ställs på tillslåndspliktiga förelag

- en riktad information och rådgivning ges till de jordbmkare som håller djur. De normer som föreskrivs för tillståndspliktiga företag bör tillämpas även på andra gårdar som använder stallgödsel

- forskningen intensifieras om omfattningen och effekterna av den ammoniak som avges lill atmosfären från hanteringen av stallgödsel.

10. Kalkning av sjöar och vattendrag

10.1 Inledning

En försöksverksamhet med kalkning av sjöar och vattendrag inleddes år 1977 i fiskeristyrelsens regi. Erfarenheterna från denna verksamhet redovisades utförligt i fiskeristyrelsens och naturvårdsverkets skrivelse till regeringen 1981-06-01. From den I juli 1982 har länsstyrelserna fått ansvaret

Prop. 1984/85:127 52

för alt planera kalkningen och fördela de statliga bidragen till verksamheten. Statsbidraget uppgår normalt lill 85% av kostnaderna för ell kalkningsprojekl. Särskilt svårfinansierade eller värdefulla objekt kan få 100% statsbidrag.

10.2 Kalkningens omfattning

Totalt beviljades ca 65 milj kr i statsbidrag, fördelat på drygt 400 kalkningsprojekl under försöksverksamheten. Dessa projekt fullföljs i fiskeristyrelsens regi.

För budgetåren 1982/83, 83/84 och 84/85 har 31 milj kr, 54 milj kr resp 70 milj kr anslagits för länens kalkningsverksamhel. Fördelningen mellan länen framgår av tabell 10.1.

Tabell 10.1 Länsvis fördelning av kalkningsmedel budgetåren 1977/78-1984/85

Län	Totalt under försöksverksamheten		Totalt 82/83-	-84/85
	77/78-81/82
	1 000 kr	%	1 000 kr	%
AB	115	0,2	470	0,3
C	-	-	60	0,0
D	-	-	1 140	0,7
E	149	0,2	1690	1,1
F	4 180	6,5	7650	4,9
G	7 250	11,2	18 190	11,7
H I	1500	2,3	7070	4,6
1 K	994	1,5	5 500	3,6
L	759	1,2	4490	2,9
M	-	-	5	0,0
N	8996	13,9	14 820	9,6
0	8316	12,8	10000	6,5
P	13 954	21,6	18930	12,2
R	2570	4,0	2020	1,3
S	5 737	8,9	15 705	10,1
T	5 799	9,0	6920	4,5
U	605	0,9	2880	1,9
W	2 208	3,4	11820	7,6
X	158	0,2	8600	5,5
Y	1018	1,6	11400	7,4
Z	-	-	1380	0,9
AC	410	0,6	3900	2,5
BD	38	0,1	360	0,2
	64756	100,1	155000	100,0

Hittills har ca 3000 sjöar samt vissa vattendrag kalkals. Huvuddelen av kalkningsmedlen har gått lill direkta ålgärder. Under innevarande budgetår används 6% av medlen till planering och uppföljning i länen.

För budgetåren 1982/83, 83/84 och 84/85 har vidare 3,6 milj kr, 4 milj kr resp 4,5 milj kr anvisats för central uppföljning, rådgivning och information.

Prop. 1984/85:127 53

10.3 Erfarenheter

Bland de erfarenheter som vunnits under senare år kan bla följande nämnas.

Kalksten är alltjämt del hell dominerande kalkning s me diet. Kornslor-leksfördelningen är av avgörande betydelse för effektiviteten (finare fraktioner har högre upplösningsgrad).

Effekterna på olika nivåer i del biologiska systemet är klart positiva under fömtsättning atl tillfredsställande vattenkvalitet uppnåtts efter kalkningen. Verksamheten har bl a visat att

—växt- och djurplankton liksom bevingade insekter snabbt ålerkoloniserar valtnen,

—fiskarnas reproduktion återupptas. Produktionen av fisk ökar i såväl sjöar som rinnande vatten. I fisktomma vatten måste normalt ny fisk inplanleras,

—groddjur, kräldjur och fiskätande fåglar påverkas positivt,

—återhämtningen av ekosystemen tar längre tid vid kalkning av allvarligt försurade vatten än vid kalkning i ett tidigt försurningsskede.

Vid kalkning direkt i sjöar som f n är del normala fortsätter läckagel av surt metallberikat vatten från omgivningen ut i sjön där metaller fälls ut till botten. Detta medför dels att metaller anrikas på botlen, dels att aluminiumhallen i vattenfasen förblir förhöjd om än på en betydligl lägre nivå än då sjön var sur. Metaller som anrikas på botten kan återlösas om sjön återförsuras. Under våren lägger sig det sura smältvattnet från omgivningen runt sjöns stränder vilket ger otillfredsställande förhållanden för tex fiskens reproduktion även om pH-förhållandena i sjöns djupare delar är normala.

Kalkning av rinnande vatten utgör alltjämt ett problem och är förenat med dryga kostnader. De doseringsanläggningar som utnyttjats har visat sig ha en varierad verkningsgrad och förmåga att fungera störningsfritt. Tekniken är fortfarande inte tillräckligt utvecklad. När pH i vattnet höjs genom doseringen av kalk kommer metaller att fällas ut och hamna på bollen eller följa vattenströmmen. Dessa metaller utgör en stress på strömfaunan. Metallproblemet är inte övergående eftersom det vatten som passerar doseraren uppströms ifrån hela liden är surt och metallrikt.

Vid kalkning i uppströms sjöar förmår man upprätthålla acceptabel pH-nivå i ulloppsbäcken några hundra meter nedströms. På längre sträckor medför tillrinnande vatten från omgivningen atl vattenkvaliteten periodvis försämras under högflöden. Dessa kortvariga surstötar är tillräckliga för att skada fisk och bottenfauna.

Kalkningskoslnaden för störte projekt är f n ca 250 kr per lon utspridd vara, för mindre ca 300 kr per ton. Kostnaden ökar med ca 100 kr per ton om kalken sprids från helikopter.

I de flesta större projekten svarar komrhunerna för kalkningen och betalar den femtonprocenliga egeninsalsen.

Prop. 1984/85:127 54

10.4 Kalkning i vatten eller kalkning av avrinningsområden

När man kalkar i vatten kommer en hög andel av det tillförda kalknings-medlel att utnyttjas och påverka vattnets pH. Man räknar med att 50-90% av kalken utnyttjas. Kalkningen påverkar snabbi vattnets pH-värde.

Kalkningen av en sjö måste upprepas efter en viss tid, vanligen 3-5 år, eftersom vattnet i sjön omsätts.

Om man kalkar de landområden som omger en sjö eller ett vattendrag kommer kalken långsamt all läcka ut i vattnet. Man räknar med att ca 2% läcker ut årligen. Kalkning på land kan därför påverka tillståndet i vattnet.

Om man kalkar bla med stora givor i utströmningsområden är det möjligt att neutralisera det sura nedfallet, förhindra att markmetaller läcker ut i vattnet och återge avrinningsvattnet en bikarbonathalt. Detta är ekologiskt sett en bättre metod för ytvattnen än kalkning direkl i valtnen eftersom man hindrar tillförseln av aluminium och tungmetaller. De initiala kostnaderna blir dock mångdubbelt högre eftersom en så liten andel av kalken tillförs vattnet årligen. Effekten avtar också efter några år och det totala utbytet kan inte förväntas bli lika gott som vid kalkning i vattnet. Kalkning på land kan dessutom - med de kalkningsmedel som hittills prövats - vara negativ för växtlighet och djurliv på vissa marker.

Vi räknar med att man även under de närmaste åren till övervägande del kommer att kalka i vattnen. Detta är nödvändigt för att möta det akuta försurningstrycket. Vid underhållskalkning och vid kalkning av rinnande vatten och sjöar med kort omsättningslid kan det dock i ökad utsträckning bli fråga om att lägga kalken på land.

10.5 Kvicksilver i fisk

Halterna av kvicksilver i fisk är generellt förhöjda i skogssjöar i den södra hälften av landet och längs norrlandskusten. Medelhalten i enkilos-gädda varierar mellan 0,6 och 1,0 mg/kg i dessa områden, att jämföra med 0,3 mg/kg i den nordligaste delen av landet.

De förhöjda kvicksilverhalterna i fisk beror i huvudsak på lidigare utsläpp av kvicksilver och på den ökade försurningen. Det är troligen 5 000-10000 sjöar som är i riskzonen att svartlistas. Ingenting tyder på att halterna av kvicksilver i fisk har gått ned under del senaste decenniet trots minskade luftutsläpp av kvicksilver.

Även om situationen inte innebär något stort folkhälsoproblem är det från miljösynpunkt inte acceptabelt atl fisken i lusentals sjöar måste klassas som otjänlig som människoföda. Åtgärder bör därför vidtas för atl förbättra situationen.

Våra erfarenheter visar att fiskens innehåll av kvicksilver minskar efter kalkning. Efter tre år har ca 30% lägre halter uppmätts än före kalkning. Gödsling av sjöar sänker också fiskens kvicksilverinnehåll. Gödsling kan

Prop. 1984/85:127 55

emellertid ha negativa konsekvenser av annat slag för vattenkvaliteten. En mer tilltalande metod borde vara att genom kalkning i sjöarnas omgivning minska tillförseln av kvicksilver till sjöarna. Det är angelägel att olika metoder och kombinationer av metoder prövas. Enklare och billigare metoder att bedöma kvicksilversitualionen i sjöarna behöver också utvecklas. F n måste man samla in och analysera gäddor.

Vi föreslår att ett särskilt program - inriktat på atl utveckla metoder att genom åtgärder i miljön sänka kvicksilverhalten i fisk - bedrivs inom ramen för sjökalkningsprogrammet. Om effektiva metoder kan utvecklas blir det aktuellt att räkna upp medlen för kalkningsinsatser kraftigt. Inom en treårsperiod bör också finnas värdefulla resultat från det forskningsprogram om kvicksilver som initierats av naturvårdsverkets forskningsnämnd.

10.6 Kalkfällning i reningsverk

Valet av fällningskemikalie i de kommunala avloppsreningsverken påverkar del utgående avloppsvattnets alkalinitet. Det finns i dag två utprovade metoder atl få en hög alkalinitet i det utgående avloppsvattnet

- efterfällning med höga doser av kalk,

- tillsats av kalk i utioppet från reningsverket vilkel kan ske oberoende av fällningskemikalie.

Fällning med kalk är något dyrare än fällning med aluminium- eller järnsalter.

Del statliga kalkningsbidraget kan nyttjas för merkostnaden vid ombyggnad av reningsverk till kalkfällning eller till komplettering med doserare om recipienlen är svagt buffrad. Ett tiotal reningsverk har hittills beviljats bidrag.

En jämförelse mellan kalk- och aluminiumfällningsverk visar bl a att försurningskänsliga arter nedströms reningsverken påverkas positivt av kalkfällningen. Det kalkfällda slammet blir också bättre och mer attraktivt alt utnyttja som gödselmedel.

Vi anser det därför lämpligt att reningsverk i buffertsvaga recipienter även fortsättningsvis via statsbidraget kan stimuleras lill att nyttja kalk.

De flesta reningsverken i landet ligger vid kusterna eller vid sjöar som ännu inte är försurade. Det finns emellertid uppskattningsvis ett hundratal reningsverk där valet av fällningskemikalie har betydelse för försurniiigen av valtnen.

10.7 Fiskevårdande åtgärder

Det slår klart att långt ifrån alla kalkade vatten koloniseras igen av de arter som slagils ut lill följd av försurningen. Insatser för att återinföra olika arter medför ytleriigare kostnader för dem som kalkat. Att åter

Prop. 1984/85:127 56

etablera bestånd av bla kräftor, röding, öring och lax är i många fall både kostsamt och svårt.

Det är angeläget att de kalkade vattnen återfår sin ursprungliga biologiska status och att de åter blir användbara för tex fiske.

Vi anser att 3 % av beloppet för direkta kalkningsinsatser bör avsättas till fiskevårdande åtgärder. Både åtgärder för all åter introducera utslagna arter och åtgärder för att förstärka försvagade bestånd bör komma i fråga. Medlen bör administreras av fiskeristyrelsen och fördelas efter samma grunder som f n gäller för det s k fiskevårdsbidraget. Bidrag bör dock endast få avse åtgärder i pH-justerade vatten.

10.8 Framtida insatsnivå

Länsstyrelserna har hittills arbetat efter en relativt försiktig åtgärdsstrategi. I kalkningsarbetet har man inriktat sig på prioriterade sjöar med en alkalinitet som är lägre än 0,05 mekv/1. Med utgångspunkt i en sådan strategi uppgår länsstyrelsernas önskemål om kalkningsbidrag till 70 ä 80 milj kr per år för de närmaste åren.

Redan sjöar med en alkalinitet lägre än 0,1 mekv/1 är emellertid försurningsholade. Totalt är — med denna gräns — sjöar och vattendrag inom ungefär en fjärdedel av Sveriges yta försurningsdrabbade eller hotade av försurningen. Kostnaden för atl kalka samtliga försurningsdrabbade eller försurningsholade sjöar samt vissa rinnande vatten kan uppskattas till ca 200 milj kr per år. Om huvuddelen av de rinnande vatten, som är möjliga att kalka, skulle kalkas, blir kostnaden ca 400 milj kr per år.

Vi anser att målet bör vara att återställa de sjöar och vattendrag som redan försurats och rädda dem som är försurningsholade. Målet bör även vidgas fill att sänka kvicksilverhalten i fisk vilket kalkning visat sig kunna åstadkomma. Kalkningens omfattning bör emellertid öka stegvis så att man på bästa sätt kan utnyttja de kunskaper som nu byggs upp både lokalt, regionalt och centralt. I vissa av de försurningsholade vattnen är insatsbe-hovel inte akut. Det är därför möjligt att öka kalkningen successivt.

Vi förordar att insatserna ökas med 20 milj kr per år under de närmaste tre budgetåren (tabell 10.2).

För att möjliggöra en ökad satsning på utformning, utvärdering och utveckling av kalkdoserare för rinnande vatten bör medlen för central uppföljning uppräknas från 4,5 milj kr år 1984/85 till 5,5 milj kr för år 1985/86.

11.1 Erfarenheter av försöksverksamheten avseende mark och grundvatten

Försöksverksamheten med åtgärder mol försurningen av mark och grundvatten inleddes under budgetåret 1982/83. Syftet är all liksom tidigare skett för sjöar och vallendrag pröva olika direkla ålgärder för alt motverka försurningens effekter på främsl skogsmark och grundvatten.

För budgetåren 82/83, 83/84 och 84/85 har 4 milj kr, 6 milj kr resp 8 milj kr anvisats för försöksverksamheten.

De olika åtgärder som prövas utgör ingen slutlig lösning på problemet. En sådan kan endasl nås genom ett fortsatt arbele med att begränsa luftföroreningarna och syralillförseln. Den fortsatta mark- och gmndval-tenförsurningen medför dock markkemiska effekler som det krävs lång lid att eliminera på naturlig väg, även om nedfallet skulle minska drastiskt.

Direkta motåtgärder mot försurningen innebär således dels elt uppehållande försvar tills utsläppen minskats, dels en restaurering av mark och grundvattentäkter på särskilt utsatta ställen.

Målet för försöksverksamhetens skogsmarksdel är att besvara fyra övergripande frågor

- När behövs ålgärder - vid vilkel försurningstillstånd skall ålgärder sättas in?

- Vilken åtgärd är lämpligast - posiliva och negativa effekler av olika ålgärder (såväl miljömässiga som ekonomiska)?

- Hur stort är åtgärdsbehovet - i landet, lokalt?

- Vad kan och behöver göras för försurningskänsliga växt- och djurarter? Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser från de nya försök som lagts

ut. Med utgångspunkt i äldre försök och erfarenhet inom och utom landet kan man dock säga bl a att

- skogsmarkskalkning leder till alt markens pH och basmättnadsgrad höjs. Detla följs av förändringar i övriga markkemiska egenskaper bla fastläggning av aluminium,

- ytspridd kalk löses upp långsamt.

Prop. 1984/85:127 58

- det vid användning av ren kalksten kan bli brist på andra viktiga växtnäringsämnen. Flera av de negativa markkemiska effekter som uppträder vid kalkning torde dock kunna elimineras om man sätter till de ämnen det väntas bH brist på (magnesium, kalium, bor). Det kräver atl åtgärderna anpassas till ståndorten,

- i flertalet kalkningsförsök har tillväxten hämmats i 15-25 år men därefter har den återhämtat sig och i vissa fall ökat. Tillväxlförändringarna har varit små. Eftersom kalkgivorna varit stora och de äldre försöken framför allt representerar svagare boniteter måste man avvakta resultaten av de nyutlagda försöken innan man kan dra säkrare slutsatser. Del är möjligt att de negativa effekterna uteblir då marken alkaliniseras med någol av de sammansatta medel som nu prövas inom försöksverksamheten,

- det är oklart om kalkning motverkar uppkomsten av skogsskador. Skogsskador har uppkommit också på bättre marker både i Sverige och i Mellaneuropa vilket kan tala emot kalkningens effekt på denna lyp av skador. Skogsskador primärt uppkomna genom markförsurning bör dock kunna motverkas genom alkalinisering av marken.

Från försöksverksamhetens grundvattendel har vissa resultat erhållits redan nu. Del gäller främst olika åtgärder för att avsyra surt dricksvatten och atl kalka grävda brunnar. En metodik för hur kommunerna skall inventera sina brunnar har också tagits fram.

Surt eller försurat grundvatten är etl allvarligt problem för många hushåll med enskilda bmnnar. Det är ett stort problem i tex Kronobergs län och förekommer också i övriga delar av södra och västra Sverige. Mycket sura gmndvatten finns i grävda och delvis också i bortade brunnar på västkusten.

De metoder som i första hand kan komma ifråga för atl behandla sura, kortOsiva vatten är

- installation av avsyrningsfilter,

- luftning av vattnet i brunnen,

- kalkning av brunnens infiltralionsområde,

- byte till icke kortosivt rörledningsmaterial.

Avsyrningsfilter kan installeras på vattenledningen eller i brunnen. De kräver regelbunden tillsyn och skötsel. Filtren måste spolas rena med jämna mellanrum och filtermassan måste bytas några gånger per år. Ju surare vattnet är desto oftare måste fillermassan bytas. Genom atl installera avsyrningsfilter kan man förhindra att tungmetaller, främsl koppar, från ledningssystemet löses ut i dricksvattnet. De delar av installationen som ligger före filtret kan dock kortodera. Likaså kan fortfarande förhöjda halter av tex aluminium och tungmelaller som lösts ul ur jorden förekomma i brunnsvattnet.

Om vattnet är surt på gmnd av hög halt kolsyra kan pH-värdet höjas genom att kolsyran drivs av genom luftning. Man blåser då in luft i bmnnen

Prop. 1984/85:127 59

genom en luftpump. Denna melod fungerar endasl för kolsyraövermätlade vatten.

Det är slutligen möjligl atl kalka brunnars infiltrations- eller tillrinnings-områden, dvs den mark där gmndvattnet bildas. Syftet är att höja markens förmåga atl neutralisera surt vatten och på så sätt förbättra grundvattnets kvalitet. Härigenom får man ell icke korrosivt vatten utan förhöjda lung-metallhalter. Det krävs inte någon tillsyn eller skötsel under den lid (tiotals år) som kalken är verksam i marken.

Markkalkning är främst en lämplig teknik för grävda brunnar som är belägna i morän- eller sand/grusjordar, där kalk kan lösas ut och tränga ner till grundvattnet. Om tertängen är flack bör man som regel kalka i en cirkel runt brunnen. I sluttande tertäng kalkas ett långsmalt område runt om och ovanförbrunnen.

Möjligheterna att kalka kring bergbortade brunnar är ännu inte utredda.

En broschyr om orsaker, effekter och åtgärder mot surt vatten i enskilda brunnar har distribuerats till samtliga kommuner. Den anger bla när åtgärder behöver vidtas saml behandlar möjligheter och koslnader för att av-syra brunnsvatten med olika lyper av filter. En liknande informationsbroschyr om möjligheter och koslnader för att kalka marken kring grävda brunnar beräknas bli färdig under år 1985.

En rikstäckande kartläggning av gmndvattenförsurningen beräknas kunna redovisas år 1986.

Avsyrningsfilter kostar 3000-8000 kr. Kostnaden för att kalka tillrin-ningsområdel till en enskild bmnn är 2000-5000 kr.

11.2 Fortsatt försöksverksamhet för att dämpa försurningselTekter i skogsmark

Det är inte möjligl alt rekommendera kalkning av skogsmark i stor skala på grundval av de resultat som hittills kommit fram. De försök som salts igång måste slutföras och utvärderas.

Med utgångspunkt i erfarenheter och forskningsresultat, såväl inom landet som ulomlands, prioriterades ålgärder mot markförsurning bla spridning av alkaliniserande medel. Skogsskadornas utveckling under senare år har visal alt ålgärder för alt molverka luftföroreningarnas direkta påverkan på trädkronorna måste tillmätas större betydelse inom försöksverksamheten. Inom försöksverksamhetens skogsmarksdel kommer man därför fortsättningsvis att undersöka dels åtgärder för att motverka effekter av markförsurning, dels åtgärder för alt molverka luftföroreningarnas effekter på Iräden. Målet är att på sikt kunna föra ihop båda dessa typer av åtgärder i en och samma insats.

I försöksverksamheten prövas olika medel. Förutom kalk och dolomil testas aska från ved- och torveldning samt industrikalker. Aska antas ha en dubbel effekt. Den fungerar som alkaliniseringsmedd samtidigt som den

Prop. 1984/85:127 60

tillför marken en blandning av näringsämnen (utom kväve) som är anpassad för växternas behov. Detta kan antas höja vegetationens vitalitet och därmed motståndskraft mot stress via luftföroreningar (jfr bilaga 6). Försök med att tillföra enskilda näringsämnen till marken eller direkt på de gröna delarna skall genomföras. I vissa utländska försök har sådana behandlingar gett positiva resultat på skadade träd. För att klarlägga om det är möjligt alt rädda redan skadade skogsbestånd kommer träd som representerar olika skadesymptom och skadeklasser att behandlas med olika typer av metoder from 1984.

Skogen kommer att påverkas av markförsurning och luftföroreningar under lång tid framåt. Det är därför viktigt att klarlägga alla möjligheter att motverka effekterna av försurning och luftföroreningar genom olika förebyggande ålgärder inom skogsbrukel. Hit hör bla de åtgärder för att molverka markförsurning och den kompensalionsgödsling med olika näringsämnen som diskuterats tidigare. Nya försök skall etableras inom potentiella riskområden. Även effekten av andra skogliga åtgärder skall klarläggas.

Olika åtgärder för att motverka försurningens och luftföroreningarnas negativa effekler på landlevande växter och djur skall prövas. Åtgärderna skall gälla såväl särskilt känsliga arter som känsliga växt- och djursamhällen lex inom naturteserval.

Fortsatta försök skall också bedrivas i syfte atl kvantifiera lövträdens roll vad gäller försurning och luftföroreningsslress i särskill utsatta lägen.

Vi anser att - försöksverksamheten med åtgärder i skogsmark och speciella insatser

för fauna och flora måsle fortsätta i full omfattning under minst 5 år till

räknat från år 1985. Inriktningen bör vara den som skisserats ovan (jfr

bilaga 6).

Då försöksverksamheten startade fömtsatles att den måsle bedrivas under lång tid. Delta beror på atl de kemiska och biologiska processerna är långsamma i skogsekosystemen. Det är därför inte möjligt att efter kort tid kvantifiera vare sig de positiva eller negativa effekterna av de olika åtgärder som prövas. Dessutom kommer den kontinuerliga utvärderingen av försöken all avkasta resultat som åtminstone initialt motiverar nya försök. Även resultat från den i annal sammanhang bedrivna forskningen kring orsaker och mekanismer bakom försurningseffekter kommer att kräva försök med nya behandlingar.

Den sammanlagda kostnaden för försöksverksamheten avseende skogsmark och grundvatten uppskattas till 10, 11 resp 11 milj kr för budgetåren 1985/86-1987/88.

Prop. 1984/85:127 61

11.3 Åtgärder mot surt grundvatten

11.3.1 Ålgärder i vattentäkter

Flera av meloderna all molverka försurning av enskilda vattentäkter är nyutvecklade och en fortsatt utveckling kan väntas. Vi menar alt de kommer aU vara tillräckligt utprovade för all åtgärder i de suraste brunnarna skall kunna vidtas under perioden 1985-1990.

Det är svårt för enskilda brunnsägare atl bedöma vilka åtgärder som behövs utan sakkunnig hjälp. Satsningen på information och rådgivning lill hushållen måste därför fortsätta. Nalurvårdsverket bör liksom hillills ta fram informationsmaterial om olika åtgärders effekter och kostnader som slöd för kommunernas rådgivning.

Samhällets stöd till bmnnsägare med surt vatten i brunnen kan antingen bestå enbart av information och rådgivning eller utvidgas lill en hjälp all genomföra och bekosta ålgärder i brunnen.

För den senare typen av stöd talar bla möjligheten att

- förebygga kortosionsskador. Del är billigare atl förebygga skador än all reparera i efterhand. De förebyggande åtgärderna kan få störte omfattning vid elt direkt stöd än vid enbart rådgivning om man lyckas nå fler bmnnsägare,

- ge effektiv information och vägledning i fråga om val av åtgärd när stödet lämnas,

- samordna åtgärder så all t ex alla brunnar, som bör kalkas inom ett visst område i en kommun, kalkas samtidigt. Härigenom kan kostnaderna för åtgärderna bli lägre,

- ordna en effektiv uppföljning,

- genomföra åtgärder i snabb takt om tex hälsoeffekterna av förhöjda metallhalter i bmnnsvattnet skulle komma att bedömas mer allvarligt än i dag.

Mol ell ekonomiskt stöd talar bla alt

- enskilda brunnsägare har incitament atl vidta ålgärder även utan särskilt slöd. Korrosionsskadorna lill följd av surt vatten är allvarliga och man kan anta att den enskilde vill molverka dem,

- vissa åtgärder, tex kalkning av infiltralionsområdel till en enskild brunn, inte kostar mer än 4000-5000 kr. En sådan kostnad bör kunna bäras av den enskilde,

- administrationskostnaderna sannolikt blir höga i relation till åtgärdskostnaderna. Det gäller ju alt genomföra ell stort antal relativt billiga åtgärder.

Vi föreslår atl försök med direkta stödåtgärder skall genomföras i ell antal kommuner.

Kommunerna bör kunna erbjuda drabbade brunnsägare de åtgärder som behövs. Provtagning och analys liksom avgränsning av lämpliga spridningsområden skulle i så fall kunna ske samlat för de brunnsägare som

Prop. 1984/85:127 62

anmäler sitt intresse. Kalk kan köpas in till ett lägre styckpris och ett spridningsaggregat utnyttjas vid alla brunnar där marken är lämplig och framkomlig.

Kommunerna kan enklast ges denna åtgärdsmöjlighet genom att den nuvarande förordningen avseende kalkning vidgas. Vi föreslår all kommunerna i detta fall ges möjlighet alt söka bidrag inte bara för kalkning av sjöar och vattendrag utan också för kalkning och andra åtgärder för att motverka grundvaltenförsurning. Statsbidrag bör kunna medges med 85% också för åtgärder mot gmndvattenförsurningen. Det bör kunna avse såväl analyser som konsultinsatser vid val av metod som direkta åtgärder och uppföljning. Del är viktigt med en väl fungerande uppföljning så atl insatser kan korrigeras om de inte ger önskat resultat.

Vi föreslår att 5, 10 resp 15 milj kr beräknas för budgetåren 1985/86-1987/88. Länen bör varje budgetår begära medel för sådana åtgärder på samma sätt som de begär medel för kalkning av sjöar och vattendrag.

11.3.2 Fortsatt försöksverksamhet med åtgärder mot surt grundvatten

Den pågående försöksverksamheten bör fortsätta i huvudsak enligt de riktlinjer som gällt under det senaste året.

Verksamheten drivs dels i projekt som med kort varaktighet avkastar empiriska resultat som kan tillämpas omedelbart, dels i projekt som har längre varaktighet och syftar lill alt belysa processer och ge förståelse för vissa väsentliga förlopp. De två olika typerna av projekt stöder varandra. Flera viktiga frågor måste belysas i den fortsatta försöksverksamheten (se också bilaga 7). Det gäller bla att

- kartlägga försurningsläget och hur försurningen av grundvattnet framskridit i landet,

- utarbeta prognoser för hur lång tid del tar, innan markens buffertkapacitet under olika antaganden har förbmkats och gmndvattnets pH börjar sjunka,

- utarbeta anvisningar, baserade på försöksverksamhet, för hur marken runt bmnnar med försurningspåverkal och surt grundvatten skall kalkas för att dricksvattnet skall bli bra,

- på basis av försöksverksamhet testa och utveckla tekniska anordningar för avsyrning och behandling av surt dricksvatten,

- utreda omfattning av och kostnader för försurningsbelingad kortosion på ledningar och konstruktioner i marken,

- föreslå ålgärder för att minska försurningsbelingad kortOsion. Försöksverksamheten bedrivs i huvudsak som fältförsök i samarbele

med vetenskapliga institutioner, konsulter och kommuner. Kompletterande laboratoriesludier görs för att öka möjligheterna att generalisera uppnådda resultat. Därigenom skapas förutsättningar för alt ge ut anvisningar. Som tidigare angetts beräknas den sammanlagda kostnaden för försöksverksamheten avseende mark och grundvatten uppgå till 10, 11 resp 11 milj

Prop. 1984/85:127 63

kr per år under budgetåren 1985/86-1987/88. Efter denna tidpunkt torde delar av den försöksverksamhet som avser grundvatten kunna minskas.

12. Övervakning, inventering och forskning

12.1 Luftkvalitetsövervakning

Deposition och halter av olika föroreningar mäts inom ramen för programmet för miljökvalitetsövervakning (PMK). Det finns ett stort behov av att komplettera mätprogrammet med mätningar av hallen av gasformiga föroreningar, främst ozon och kväveföreningar. Det finns tex bara två stationer utanför tätorterna som mäter ozon vilket är helt otillfredsställande. En värdering av sambandet mellan de gasformiga föroreningarna och skogsskadorna försvåras starkt av bristen på mätningar.

Det finns också ett stort behov av kontinuerliga mätningar av luftföroreningar i tätorter. Hilfills har sådana mätningar bekostats av enskilda kommuner ibland tillsammans med större industrier.

Detta är i överensstämmelse med principen att förorenarna skall svara för recipientkontrollens kostnader. I samband med att naturvårdsverket ger ut riktiinjer för luftkvalitet, vilket beräknas ske under 1986, kommer också mätning av luftföroreningar i tätorter att behandlas.

Bilavgasundersökningar utgör ett särskilt problem. I kommunal regi har de ulförts endasl under kortare mätperioder. Med de omfattande åtgärder som nu föreslagits med bl a katalytisk avgasrening på personbilar, är det angeläget att effekten av dessa kostnadskrävande åtgärder följs upp genom ett särskilt övervakningsprogram. Det är inte rimligl att denna övervakning i elt litet antal störte tätorter bekostas av enskilda kommuner. Kostnaderna bör fördelas på hela bilparken.

Vi föreslår

— att programmet för miljökvalitetsövervakning skall förstärkas med sta
tioner som mäter ozon och kväveföreningar och att luftprogrammet i
övrigt byggs ut i planerad omfattning. Detta kräver en insats på 1,2 milj
kr per år utöver löpande program.

- atl naturvårdsverket får i uppdrag atl komma med förslag lill ett system
för övervakning av luftkvalitet i tätorter särskilt inriktat på trafikens
föroreningsproblem och effekterna av framtida åtgärder och därvid även
föreslå hur ett sådant program skall finansieras och organiseras.

12.2 Inventering och forskning om miljöeffekter

Skogsstyrelsen har ett huvudansvar för inventering av skogsskador. Under år 1983 gjordes en enkätundersökning i södra Sverige. Under år 1984 kommer en rikstäckande inventering atl göras genom riksskogstaxe-

Prop. 1984/85:127 64

ringen. Dessutom pågår ett omfattande arbete med att utveckla och pröva
olika invenleringsmetoder. :

Naturvårdsverket har ell huvudansvar för forskning och utveckling kring luftföroreningarnas spridning och effekler. Den helt dominerande delen av naturvårdsverkets stöd till forskning anslås till universitet och högskolor.

Forskning om luftföroreningarnas spridning och effekter finansieras också i viss utsträckning av andra organ, bla universitet och högskolor, vissa myndigheter, skogs- och jordbrukets forskningsråd, forskningsrådsnämnden och byggforskningsrådet.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) som finansieras lill hälften av staten och till hälften av industrin driver en betydande forskningsverksamhet.

Forskningsverksamheten när del gäller luftföroreningar bedrivs i nära samarbete med andra länder.

Vi menar att forsknings- och inventeringsresurserna i dag är helt otillräckliga med hänsyn till försurnings- och luftföroreningsproblemens betydelse både vetenskapligt och ekonomiskt. Verksamheten bör förstärkas. Detla kan ske omedelbart eftersom planeringsberedskapen är hög. Naturvårdsverkets forskningsnämnd antog i november 1983 ett fyraårigt forskningsprogram för området. Under år 1984 har Sveriges lantbruksuniversitet utarbetat elt särskilt program för sin verksamhet. Planering och prioritering av forsknings- och utvecklingsinsatser har också skett i flera andra sammanhang.

Vårt förslag till insatser koncentreras till vissa problemområden där satsningar utöver nuvarande.nivå måste komma till stånd. Insatserna beskrivs närmare i bilaga 8.

Vi föreslår

- atl den ståndortskartering av permanenta provytor som bedrivs genom riksskogstaxeringen skall få en fast finansiering under den närmaste treårsperioden. Medel bör tillföras riksskogstaxeringen delvis genom omföring från andra anslag. För budgetåret 1985/86 krävs 2,4 milj kr,

- att inventeringar av skogsskador genomförs under år 1985 och år 1986. Skogsstyrelsen bör ha ansvaret för att planera och genomföra inventeringarna. Anslagsbehovet för de två budgetåren uppskattas lill 1 milj kr/år,

- aU skogsstyrelsen skall svara för aU mer detaljerade regionala skogsskadeinventeringar kommer lill stånd om så erfordras. OmfaUning och kostnader kan inte uppskattas i dag,

- alt 3,5 milj, 4,5 milj resp 4,5 milj kr anslås under budgetåren 1985/86-1987/88 för forskning om orsaker lill skogsskador. Härutöver bör 1 milj kr beviljas på tillläggsbudget för budgetåret 1984/85 för atl kunna utnyttja vegetationsperioden 1985. Medlen bör vara tillgängliga den 1 januari 1985. Naturvårdsverket bör ha huvudansvaret för atl planera, leda och ulvärdera forskningen i samarbete med andra berörda organ.

Prop. 1984/85:127 65

- alt 2 milj kr per år under budgetåren 1985/86-1987/88, anslås för forskning om försurning av grundvattnet och kortosion på markförlagda konstmklioner. Härutöver bör ett tilläggsanslag på 1 milj kr ges för budgetåret 1984/85. Naturvårdsverket bör ha elt huvudansvar i samråd med bla SGU och byggforskningsrådet. Medlen bör göras tillgängliga från den 1 januari 1985,

- atl socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett detaljerat program för övervakning av de hälsokonsekvenser som följer av försurningen. Bevakningssystemet skall inriktas på all kvantifiera hur försurningen påverkar melallhalterna hos människan (inklusive riskgrupper) i områden med olika belastning (se bilaga 10). Det beräknas kosta ca 200000 kr att la fram ett sådant program,

- atl forskarkompetensen vid universitet och högskolor förstärks inom områdena orsaker till skogsskador och grundvaltenförsurning. När det gäller orsaker till skogsskador bör kompetensen förstärkas dels vid Sveriges lantbmksuniversitet, dels vid Lunds universitet. När det gäller grundvattenförsurning bör i första hand de tekniska högskolorna prioriteras.

Vi föreslår alt medel för samtliga insatser - utom den långsikliga kompetensuppbyggnaden vid universitet och högskolor - skall beviljas via anslaget Åtgärder mot försurningen. Vi förordar en samlad finansiering eftersom det är fråga om en extraordinär inventerings- och forskningsinsats som är tidsbegränsad. En sådan samlad finansiering bidrar också till att beviljade medel kan användas mer flexibelt eftersom man kan prioritera inom en given ram. Av äskade medel bör 10-15% användas för planering, uppföljning och utvärdering av FoU-verksamheten. Omfattande insatser krävs om forskningsresultaten skall kunna omsättas snabbi i praktiska åtgärdsförslag.

Kompetensen vid universitet och högskolor kan förstärkas antingen genom anslag direkt till universitetet eller via något anslagsbeviljande organ (nalurvårdsverket, skogs- och jordbrukels forskningsråd eller naturvetenskapliga forskningsrådet).

12.3 Teknisk forskning och utveckling

12.3.1 Kartering av förekomst och utsläpp av försurande ämnen

Kunskapen är idag dålig om storleken av utsläppen av främsl kväveoxider från andra källor än konventionella pannanläggningar. Utsläppen från bla högtemperaturprocesser och ugnar inom raffinaderi-, järn-, stål- och mineralinduslri behöver karteras. Karleringen bör kunna genomföras inom ramen för det samarbete som finns mellan naturvårdsverket och berörda industribranscher.

Kvävets förekomst och betydelse i olika typer av bränslen och råvaror behöver också studeras ytterligare. Utsläppet av kväveoxider från tunga 5 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 66

fordon behöver kartläggas bättre. Detsamma gäller utsläpp från arbetsredskap inom jordbruk, fiske och industri. Enligt uppskattningar i lidigare avsnitt kan den sistnämnda gruppen svara för ca 10% av totalutsläppen.

12.3.2 Program för utveckling av förbränningsteknik och rökgasrening
inom energisektorn

Tiden fram till år 1995 är kort om man behöver utveckla ny teknik som skall vara kommersiellt tillämpbar för att begränsa utsläpp av försurande ämnen. Inom energisektorn lar det ofta fem år från det att en ny anläggning planeras till dess all den är i drift. Om det gäller slora anläggningar kan liden bli den dubbla.

Statens energiverk har i sitt FoU-arbete prioriterat insatserna inom del förbränningstekniska området, bla rörande låg-NOx-förbränning.

Vi anser att den svenska forskning och utveckling som pågår kan behöva intensifieras ytterligare om målet att minska kväveoxidutsläppen med 30% skall nås. Det gäller bla rosteldade pannor och atmosfäriska fluidiserade bäddar vid användning av kol och torv saml anläggningar som konverterats från olja fill kol och torv. Det kan bli nödvändigt atl öka såväl FoU-slödel som PoD-stödet.

För slörre energiprodukiionsanläggningar baserade på pulverförbränning finns redan teknik demonstrerad internationellt för att nå långtgående krav. Delta gäller såväl förbränningstekniska lösningar som rökgasreningsteknik.

Överslagsmässigl behövs ell utökat stöd till FoU för kväveoxidbegränsning om ytterligare 10-20 milj kr per år under de närmaste 5-6 åren utöver de satsningar som redan beslutals i del statliga energiforskningsprogrammel. Därtill kan med hänsyn till tidspressen ell utökat behov av slöd till pilot- och demonstrationsprojekt erfordras. Här är behovel svårare att uppskatta. En anläggning för denitrifiering av rökgaser vid en panna av storleken 200 MW kostar ca 40 milj kr. Merinvesteringen för alt begränsa kväveoxidutsläppen med förbränningstekniska åtgärder uppgår till 10-20 milj kr. PoD-stöd av storleken 50-100 milj kr/år under några år kan visa sig vara nödvändigt. Det kan därför behövas etl påslag av ca 50% på de medel som nu avsätts i den sk Kol-Miljöfonden. Medlen bör främst inriktas på utvecklingsåtgärder.

12.3.3 Program för forskning och utveckling av miljövänligare teknik
inom trafikområdet

Trafikens roll som källa lill luftföroreningar tenderar all bli allt mer dominerande. Teknisk forskning och utveckling för att begränsa utsläppen från förbränningsmotorer sker huvudsakligen inom bilindustrin. Forskning och utveckling sker också inom högskolor och utvecklingsbolag. Deras verksamhet har främsl varit inriktade på försök med alternativa bränslen, men även nya motorkoncept har prövats. Utvecklingen av alternativ mo-

Prop. 1984/85:127 67

torteknik, vilken kan innebära potentiellt stora miljöförbättringar, har dock inte fått någon särskill slor omfattning.

Vi anser att forskning och utveckling inom trafik/miljöområdet utanför bilindustrin bör stimuleras och ges en betydligt störte omfallning än hillills. Kostnaderna för verksamheten bör bestridas av bilismen exempelvis genom fordonsskatten.Utveckling av teknik som minskar utsläppen från tunga dieseldrivna fordon är speciellt angelägen eftersom system som ger radikalt minskade emissioner fn saknas. Parallellt bör även nya eller effektivare transportsystem för gods- och persontrafik utvecklas. Dessa skall då fungera som alternativ eller komplement till de vägbundna transporterna.

En viktig del i arbetet beslår också i att utreda hur olika styrmedel påverkar godstransporternas fördelning mellan vägtrafik och andra trafik-slag.

Även tillämpningen av dagens bästa teknik inom bilavgasområdel kräver utvecklingsinsatser. Del är särskilt angeläget att den avgasrenande effekten bibehålls under bilens livslängd. Så är inte fallet i dag vid katalytisk avgasrening där reningseffekten successivt reduceras och där katalysator-byte kan erfordras efter 5-7 år. Morgondagens bilar är relativt avancerade tekniska konstruktioner som kräver komponentunderhåll och service. För alt den avgasrenade effekten skall kunna upprätthållas krävs utbyggda program för löpande konlroll där eventuella brister kan påvisas.

Metoderna för kontroll av framtida avgaskrav behöver också utvecklas. Utveckling av mätsystem för löpande kontroll av kväveoxider är elt exempel på en angelägen uppgift.

Naturvårdsverket har via anslaget Stöd fill miljöskyddsteknik m m möjligheter att ge upp till 50 procents bidrag till vissa projekt inom området. Nästan undantagslöst är emellertid projekt inom området av den karaktären att det krävs full kostnadstäckning för att de skall komma till stånd. Naturvårdsverket har dock möjligheter att underställa regeringen frågor om bidrag som överstiger 50% av kostnaden.

Vi föreslår

- all forskarkompetensen försiärks vid de tekniska högskolorna inom områdena miljövänlig motorteknik, avgasrenande teknik och nya transportsystem genom att särskilda medel ställs till förfogande för detta ändamål

- alt styrelsen för teknisk utveckling (STU) får i uppdrag atl senast den I juli 1985 lill regeringen redovisa elt program för utveckling av miljövänliga alternafiva drivsystem för fordon varvid särskilt låga kväveoxidulsläpp skall prioriteras. Programmet bör utarbetas i samråd med naturvårdsverket

- att transportforskningsberedningen (TFB) får i uppdrag att senast den 1 juli 1985 lill regeringen redovisa ett program för utveckling av miljövänliga transportsystem för kollektivtrafik i tätorter och för godstrafik

Prop. 1984/85:127 68

varvid särskilt låga kväveoxidulsläpp skall beaklas. Programmet bör utarbetas i samråd med naturvårdsverket

- alt såväl STU:s som TFB:s beslutande organ kompletteras med sakkun
skap inom trafik/miljöområdet.

12.3.4 Program för teknisk utveckling av kalkdoserare för rinnande vatten Vissa problem kvarstår med hittills tillämpade kalkningsmeloder. Detta gäller speciellt för rinnande vatten i samband med sk surstötar. Dessa uppträder vid snösmältning och äventyrar reproduktionen av lax och laxöring även i rinnande vatten med genomsnittligt tillfredställande pH-vär-den. Det behövs därför en teknisk utveckling av kalkdoserare för atl åsladkomma driftsäkrare och mindre tillsynskrävande typer. Etl yllerligare utvecklingsbehov är att ta fram doserare som kan placeras ut i små vallendrag i svårtillgänglig tertäng utan tillgång till el. Det behövs också en ökad satsning på utprovning av befintliga konstruktioner och en redovisning av prestanda och tillämpningsområden. Vi föreslår

- all fiskeristyrelsen och naturvårdsverket dels intensifierar arbetet med
utprovning av olika tekniska metoder för kalkning av sjöar och vatten
drag, dels till styrelsen för teknisk utveckling (STU) lämnar förslag till
angelägen teknisk utveckling inom området kalkning av sjöar och vat
tendrag.

13. Effekter, kostnader och genomförande

13.1 Effekter av föreslagna åtgärder

13.1.1 Effekter av utsläppsbegränsningar

De åtgärder vi föreslår innebär att utsläppen av föroreningar räknat från år 1980 till år 1995 kommer att minskas utöver vad som följer av redan fattade beslut. Förslaget innebär atl

- utsläppen av svaveldioxid kommer att minskas med ca 30000 ton. Om de åtgärder vi föreslår skall utredas går att genomföra kan utsläppen minskas med ytleriigare 25000 lon

- utsläppen av kväveoxider kommer att minskas med ca 90000 lon om målet att minska utsläppen med 30 % kan nås

- utsläppen av klorväte kommer att begränsas

- utsläppen av försurande ämnen från gruvavfall kommer all begränsas.

I avsnitt 4.4 har vi visal hur svavelnedfallet i Sverige och pH i nederbörden kommer att förändras lill följd av de svenska åtgärderna saml till följd av redan fattade beslut och de åtgärder som väntas bli genomförda i Europa. Som framgår av detla avsnitt räknar vi med en förbättring under perioden. Enligt vårt huvudalternativ minskar svavelnedfallet i Sverige med 30-40% medan pH i nederbörden ökar med 0,3-0,5 enheter.

Prop. 1984/85:127 69

Den förbättring av försurningslägel som vi uppnår med enbart nya svenska åtgärder är begränsad. Åtgärderna inom landet måste dock ses som ett led i elt europeiskt program för atl molverka försurning och luftföroreningar. Det är bl a väsentligt att man även i andra delar av Europa vidtar långtgående åtgärder för alt minska kväveoxidutsläppen. Om vi skall kunna påverka utsläppen i Europa gäller — liksom hittills - alt vi måste minska utsläppen inom landet.

En av de mest väsentliga åtgärderna för att minska kväveoxidutsläppen är skärpta krav på rening av bilarnas avgaser. Genom att införa de sk USA-83-kraven minskar man inte bara utsläppen av kväveoxider. Man reducerar också utsläppen av koloxid och kolväten.

En sådan minskning av bilavgasulsläppen är synnerligen starkt motiverad från hälsosynpunkt.

Vårt förslag innebär vidare i många fall väsentliga förbättringar i närheten av slora punktkällor.

13.1.2 Effekter av övriga ålgärder

De redan beslutade eller planerade begränsningarna av skogsgödsling samt av hellrädsutnyttjande kommer all bidra lill atl i viss mån minska försurningstryckel på skogsmarken. Genom vissa skogsvårdsålgärder bör också trädens molsiåndskraft kunna höjas i någon mån. Åtgärder enbart inom skogsbruket räcker dock inte för att hindra skogsskador.

Försurningen av jordbruksmarken kan motverkas genom kalkning. De insatser i fråga om kartering, rådgivning m m som vi föreslår bör leda lill att kalkningen inom jordbrukel ökar. Den förbättrade rådgivningen bör också kunna bidra till en bättre anpassad gödsling inom jordbruket. Detla bör minska avgivningen av ammoniak och risken för lokala skogsskador i jordbruksområdena samt minska den totala belastningen av kväveföreningar på skogsmarken i främsl södra Sverige där risk föreligger för kvävemättnad. En bättre anpassad gödsling inom jordbruket minskar också läckaget av nilrat till ytvatten och grundvatten.

Den föreslagna kalkningen av sjöar och vattendrag innebär att det program för kalkning som redan inletts kommer att fullföljas. Härutöver kommer nya sjöar och vattendrag att kalkas. Kalkningen bör kunna bidra till alt minska kvicksilverinnehållet i fisk i vissa vatten.

Vi har föreslagit all kalkningsförordningen utvidgas så att kommunerna också ges möjlighel att på försök söka statsbidrag för ålgärder i enskilda vattentäkter. Det medelsbelopp vi angivit skulle göra det möjligt att lämna stöd till åtgärder i uppskattningsvis 6000 enskilda vattentäkter under en treårsperiod.

En förbättrad övervakning och inventering saml en stärkt forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet ger effekler både på kort och lång sikt. Här ryms både kortsiktiga insalser som ger underlag för snabba beslut och en långsiktig uppbyggnad av kompetensen.

Prop. 1984/85:127 70

13.2 Kostnader och anslagsbehov

Kostnaderna för de ulsläppsbegränsande åtgärder vi föreslagit anges i tabell 13.1. Härtill kommer kostnaderna för att minska ulsläppen av försurande ämnen från gruvavfall. Vi har uppskattat statens kostnad för detta till 10 milj kr per år under början av perioden.

Tabell 13.1 Kostnader för utsläppsbegränsände åtgärder år 1995

Åtgärd Årlig kostnad

milj kr i 1984 års priser

Minskning av svavelutsläppen frän industrins

processer • 150-200
USA-83-kraven för bensindrivna fordon from 1987 600
Minskning av kväveoxidutsläppen från

förbränningsanläggningar 150-200

USA-83-krav för lunga dieselfordon from 1988 30-260

Minskning av utsläppen av klorväte 40-100

Totalt 1000-1340

Kostnaderna för de skärpla avgaskraven på bensindrivna fordon drabbar i första hand bilägarna. Kostnaderna per år och bil kan uppskattas till 300-700 kronor.

Kostnaderna för att minska kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar kan uppskattas lill 0,3-1,0 öre/kWh beroende på anläggningens sloriek och på vilket utsläppskrav som gäller.

Kostnadsökningarna inom energiproduktionen kan väntas påverka d-och värmepriserna. Hur slora prisökningarna blir beror bla på hur kostnadsökningarna fördelas mellan el- och värmeproduktionen och efter vilka principer taxan sätts.

De ändrade odlingsåtgärder inom skogsbrukel och jordbmket som vi förordat kan ibland medföra elt visst ekonomiskt bortfall på kort sikt. Det gäller tex minskad skogsgödsling och minskad användning av hellrädsmeloder. Åtgärderna stärker dock den långsiktiga produktionsförmågan hos marken. I etl långsiktigt perspektiv är de lönsamma för brukarna. Vissa åtgärder, tex en ökad kalkning inom jordbrukel är lönsamma redan på kort sikt.

De direkla ålgärder för alt dämpa försurningseffeklerna i miljön som vi räknat med är kalkning m m av sjöar och vallendrag samt vissa ålgärder i vallentäkler. Statens kostnader för kalkning och andra åtgärder i sjöar och vattendrag ökar med drygt 20 milj kr per år under perioden 1985/86-1987/88 enligt vårt förslag. Åtgärderna i vattentäkter kan under samma period beräknas kosta sammanlagt ca 30 milj kr i statsbidrag.

Kostnaderna för alt förstärka inventering, övervakning och forskning om effekterna på skog och grundvatten enligt vårt förslag kan uppskattas till ca 10 milj kr per år utöver medel för långsiktig kompetensuppbyggnad vid universitet och högskolor.

Prop. 1984/85:127 71

Den centrala uppföljningen av kalkning av sjöar och vattendrag samt försöksverksamheten avseende mark och gmndvatten förstärks också.

I tabell 13.2 anges vilka medel som behöver anslås under anslagel Ålgärder mot försurningen till följd av våra förslag.

Naturvårdsverket har ett centralt ansvar för planering, initiering, uppföljning och utvärdering av flertalet av de forsknings- och utvecklingsaktiviteter som föreslås i detla aktionsprogram. Genomförandeansvaret kommer att ligga på ett slorl antal institutioner, främsl vid universitet och högskolor. En kontinuerlig uppföljning och utvärdering av erhållna resultat måsle ske som underlag för bedömningar dels i det löpande miljövårdsarbetet, dels för att anpassa forsknings- och utvecklingsarbetets inriktning till eventuellt förändrade fömtsättningar. Tillräckliga resurser måsle avsättas för detta om utbytet av insatserna skall maximeras.

Naturvårdsverket har inte möjlighet att med nuvarande besparingskrav omprioritera inom myndighetsanslaget för all tillgodose dessa resursbehov. Dessutom saknas nästan helt personal inom myndigheten med erforderlig kompetens inom de nya områden som skogsskador, mark och gmndvatten utgör. Av tilldelade medel för forskningsverksamhet, övervakning och utveckling behöver därför 10-15% tas i anspråk för planering, ledning och uppföljning.

Tabell 13.2 Nuvarande samt föreslagna medel milj kr

Anslag 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88

1. Åtgärder mot försumingen (H12) Statsbidrag till kalkning av

sjöar och vattendrag 70 90 110 130

Central uppföljning, råd
givning ocli information 4,5 5,5 6 6,5
Försöksverksamhet avseende

mark och grundvatten 8 10 11 II

Informationsinsatser 1,5 1,5 1,5 1,5

Försöksvisa statsbidrag för kalkning och andra åtgärder

i grundvattentäkter - 5 10 15

Mark-och skogsinventeringar - 3,5 4 3,5

Forskning om skogsskador och

grundvaltenförsurning 5,5 6,5 6,5

Behandling av gruvavfall - 10 10 10

Totalt 85* 131 159 184

* En miljon kronor av anslaget för är 1984/85 är inte disponerat enligt regleringsbrevet. Vi föreslär att sammanlagt 2 milj kr bör göras tillgängliga från den 1 januari 1985 för forskning om orsaker till skogsskador, försurning av grundvatten och korrosion på markföriagda konstruktioner samt för att påbörja arbetet med ett program för övervakning av försurningens hälsokonsekvenser.

Härutöver föreslås följande ökningar på andra anslag.

2. Övervakning av miljökvalitet (HIO) 1,2 milj kr

Prop. 1984/85:127 73

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över naturvårdsverkets rapport Aktionsplan mot luftföroreningar och försurning

1 Avlämnande av remissvar

Remissvar har avlämnats av följande: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), kommerskollegium, statens livsmedelsverk (SLV), transportforskningsberedningen (TFB), transportrådel, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) (efter hörande av samtliga universitet, Kungl. tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola. Karolinska institutet och högskolan i Luleå), statens vatlenfallsverk, riksrevisionsverket, styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och Värmlands län. Utöver dessa har även yttranden inkommit från Svenska kommunförbundet. Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges industriförbund (efter inhämtande av synpunkter från skogs-, kemi-, järn- och stål- samt gruvindustrins företrädare). Kraftsam, Svenska sågverks- och trävaruexportföreningen, domänverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Svenska fabriksarbelareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Svenska värmeverksföreningen. Svenska petroleuminslitutel. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen i Sverige (SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Bilindustriföreningen, Bilfront, Svenska gasföreningen samt Miljöförbundets trafikutskott.

2 Allmänna synpunkter på aktionsplanen

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut är positivt till de föreslagna åtgärderna och de fömtsättningar som härigenom kan skapas så att en samlad bild av försurningsfrågorna kan uppnås och poängterar att det är nödvändigt alt en plan för åtgärder mot luftföroreningar och försurning skapas i Sverige. Aktionsplanen som presenterats är enligt SMHIs bedömning en sådan genomarbetad plan.

Även transportforskningsberedningen delar den framförda uppfattningen atl luftföroreningar och försurning är allvarliga samhällsproblem som del finns all anledning atl sälla in kraftfulla åtgärder emot. TFB anger dessutom att det gäller att gå vidare på den inslagna vägen och finna ekonomiskt rimliga åtgärder som leder i en sådan riktning.

Transportrådet understryker angelägenheten av all ålgärder vidtas för atl minska framför allt biltrafikens utsläpp av kväveoxider. De kraftfulla ålgärder som krävs för atl värna miljön måsle också gälla transportsektorn.

Prop. 1984/85:127 74

Statens livsmedelsverk stöder naturvårdsverkets förslag till åtgärder för att begränsa svavel-, kväve- och klorväleutsläppen. I detta sammanhang bör påpekas att problemen förknippade med dessa lyper av luftförorening kan lösas endast delvis genom åtgärder inom landet. Således är det av utomordentiigt stor betydelse alt Sverige, tillsammans med de andra nordiska länderna, försöker få lill slånd internationella överenskommelser atl starkt begränsa utsläpp av svavel- och kväveoxider.

Universitets- och högskoleämbetet hänvisar lill synpunkter som förs fram av de universitet och högskolor som yttrat sig i ärendet. Karolinska institutet lillslyrker i princip naturvårdsverkets förslag. Kungliga tekniska högskolan, miljövårdscentrum finner aktionsplanen väl underbyggd och menar all de åtgärder som där krävs måsle belraktas som en miniminivå! Uppsala universitet finner aktionsplanens målsättning lovvärd och skriver att allt talar för att programmet, om det genomförs, kommer att få önskad effekt. Linköpings universitet, medicinska fakultetsslyrelsen uttrycker sin tillfredsslällelse över aktionsplanens förslag och tillstyrker dem. Fakultetsstyrelsen betonar dock atl aklionsplanen bör ses som ell komplement till Naturtesursers Nyttjande och Hävd (SOU 1983: 56), där den vetenskapliga analysen av inträffade och befarande skadeverkningar av luftföroreningar och andra utsläpp på natur och befolkning under Hotbilder är mer inträngande än i aktionsplanen. Lunds universitet, rektorsämbetet finner atl aktionsgruppens förslag är väl genomtänkt och verkar realistiskt att genomföra.

Göteborgs universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakulletsnämnden anser att de konkreta åtgärdsförslagen är realistiska med utgångspunkt från nu kända teknologier. Umeå universitet stöder förslagen som förs fram.

Sveriges lantbruksuniversitet konstaterar all underlaget för aktionsgruppens förslag i fråga om luftföroreningarnas effekter på miljön är så bra som det går att göra i dagens läge. De punkter där osäkerhet råder diskuteras på ett balanserat sätt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser alt aktionsplanen, genom sin helhelssyn, kan bli elt viktigt steg i kampen mot försurningen. Länsstyrelsen påpekar dock alt skälighetsbedömningen av de föreslagna åtgärderna hade emellertid underlättats av en mer konkret beskrivning av verkningsgraden; Hur stor blir miljöförbättringen, och är den tillräcklig? Dessutom är det i vissa fall oklart huruvida teknik eller ekonomi varit begränsande för de enskilda åtgärderna. Vi vet all det är svårt alt ge precisa svar på denna typ av frågor. Ändå måste de indirekt ha besvarats av aktionsgruppen vid valet av ambitionsnivå.

Länsstyrelsen i Hallands län lillslyrker all de framlagda förslagen i aktionsplanen snarast blir genomförda. Länsstyrelsen i Värmlands län välkomnar det övergripande synsätt på problemet luftföroreningar och för-

Prop. 1984/85:127 75

surning, som kommer till synes i aklionsplanen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hälsar aktionsplanen med fillfredsställdse.

Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker samtliga förslag och vill med skärpa betona det angelägna i att arbetet med att genomföra åtgärderna kommer igång omedelbart.

Sveriges industriförbund konstaterar alt Svensk industri ser mycket allvarligt på problemen med den pågående försurnignen av mark och vatten och annan påverkan på naturen genom emissioner. Vi stödjer därför alla kostnadseffektiva åtgärder för alt motverka dessa fenomen. Vår allmäna bedömning av läget är ändock atl vi bl. a. genom förhållandevis tidiga åtgärder skapat en framförhållning internationellt sett, som gör att ytterligare svenska åtgärder kan och bör vidtas först efter noggranna överväganden om kostnader och nytta/effekler. Det är ett faktum att nedfallet av försurande ämnen över Sverige enbart i mycket begränsad omfattning påverkas av ytterligare reduktioner av utsläpp från inhemska källor. Vi vill därför en en gång understyrka betydelsen av inlernationelll samarbele och harmonisering. Det svenska exemplet är redan statuerat. Industriförbundet anför vidare atl det förhållandel all aktionsplanen är elt beställningsuppdrag med mycket snäv lidplan återspeglas i en kvalitativt ojämn produkt, exempelvis bristfällig samordning mellan olika kapitel och bristande kontroll av en del kvantitativa uppgifter. Den kan närmast karakteriseras som ett försök till sammanfattande rapport över genomförda, pågående och diskuterade, nya ålgärder. Planens främsta förtjänst ligger i en överskådlig beskrivning av uppnådda resultat i form av minskade utsläpp av svaveldioxid.

Sveriges kemiska industrikontor skriver att planen ger en god bild av vad som hittills kunnat uppnås i fråga om atl minska utsläppen av svaveldioxid. De framålsyftande avsnitten utmärks å andra sidan av en optimism som inte ens bilagorna ger fullgott stöd åt. Kemikontorel menar vidare atl det finns en risk för att planen gmndar en tro på alt del utsläppsminskande arbetet kan fortsättas, utan att kräva väsentliga uppoffringar.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen konstaterar att skogsindustrin har ett starkt intresse av att skydda skogen emol luftföroreningar och försurning, så atl den även framgent växer bra och därmed uthålligt kan läcka industrins behov av timmer, massaved och skogsbränsle. SCPF konstaterar vidare atl för ett fortsatt minskat oljeberoende inom massa-och pappersindustrin är de ekonomiska förutsättningarna redan så goda, att några ytterligare åtgärder inte behöver vidtas. Man påpekar också alt skogsindustrin är positiv till en successiv begränsning av emissionerna och en förbättring av luftens kvalitet. Skogsindustrins egna möjligheter att på ett avgörande sätt förbättra situationen för skogen är emellertid begränsade. Av avgörande betydelse är åtgärder i andra länder.

Svenska sågverks- och trävaruexportföreningen skriver att luftföroreningarna och deras effekter på skog och mark är för trävamindustrin - liksom

Prop. 1984/85:127 76

för skogsnäringen i övrigt - en angelägen fråga. En utveckling av skogsskadorna i linje med vad som nu synes ske inom de mesl drabbade områdena på kontinenten skulle successivt få allvariiga följder för trävaruindustrin och därmed för en viktig del av svenskt näringsliv. Erfarenheterna från Europa visar också att del i slor omfattning är den mogna skogen, dvs. den viktigaste råvamkällan för sågverken, som försl drabbas. Del är därför naturligt alt man inom sågverksindustrin följer luftföroreningarna och deras effekler med slor uppmärksamhet. Den framlagda aktionsplanen är, enligt vår uppfattning, ett viktigt dokument, i vilkel de samverkande myndigheterna på elt uttömmande sätt sammanställt dagens kunskaper och bedömningar. Vi kan i allt väsentligt ansluta oss lill de förslag till ålgärder som framläggs till de delar dessa berör sågverkens verksamhet.

Domänverket ser med tillfredsslällelse på aktionsgmppens insats och på den aktionsplan som föreslås. Verket instämmer också i stort i de synpunkter och slutsatser som redovisas i slutrapporten.

Svenska fabriksarbetareförbundet anser att det är uppmuntrande att hittills vidtagna åtgärder synes ha gett positiva resultat och att utvecklingen i många avseenden nu ser ut att gå åt rätl håll. Det gör del desto angelägnare att insatserna verkligen fullföljs.

I takt med att vi kommer till rätta med problemen inom landet, blir de internationella försurningsproblem som drabbar oss av allt störte relativ belydelse. Del omfattande arbete som den svenska regeringen lagt ned på att få fram internationellt samordnade åtgärder blir därför än viktigare i framtiden, och det arbetet understöds helhjärtat av förbundet.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund kan i allt väsentligt ställa sig bakom de i aktionsplanen föreslagna åtgärderna. På några punkter, bl. a. redogörelsen om avgivning av ammoniak och kväveoxider från åkermark, vill förbunden emellertid varna för förhastade slutsatser, som kan leda till oöverlagda ålgärder.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker aktionsgruppens förslag. Centralorganisationen SACO/SR anser alt aktionsplanens förslag är i huvudsak bra och genomtänkta. Landsorganisationen i Sverige skriver atl de inte har några invändningar mot föreslagna åtgärdsinsatser ulan kan slälla sig bakom de utarbetade förslagen.

Bilindustriföreningen noterar alt aktionsplanen omfattar i allt väsentligt en sammanställning av redan presenterade förslag till åtgärder för att minska svavel- och kväveoxidutsläpp. En sådan sammanställning är självfallet av stort inlresse inte minsl när den kombineras med en sammanfattande analys av kostnadseffektiviteten av olika aktuella åtgärder (kostnad per ton minskade utsläpp).

Koslnadssammanslällningen är emellertid bristfällig och man tycks inte ha dragit några egentiiga slutsatser. Kostnadsanalysen har sålunda förfuskats.

Av utredningsmaterialet framgår alt endast en mycket liten del av svavelnedfallet i Sverige kommer från inhemska källor. Även när det gäller

Prop. 1984/85:127 77

kväveoxider spelar de gränsöverskridande föroreningarna en mycket stor roll. Det är därför bara genom internationellt samordnade åtgärder som vi kan åstadkomma meningsfulla resultat. Detla gäller inte minst på bilområdet vilket borde ha markerats tydligare i aktionsplanen.

Bilfront menar att åtgärdsprogrammet präglas av elt panikartat behov att göra någol oavselt vad - bara vi ger sken av beslutsamhet. Bilfront uttrycker vidare farhågor alt oron över miljöförstöring och omsorg om framtiden kan leda till panikartade handlingar baserade på otillräckliga faktakunskaper och att det finns stor risk för atl välmenade åtgärder blir fel och gör ont vårte.

3 Minskning av svaveldioxidutsläppen med minst 65 % mellan år 1980 och år 1995

Kungliga tekniska högskolan, sektionen för maskinteknik skriver följande med anledning av redovisningen av ulsläppsförändringarna för svaveldioxid. Utsläppet av S02 har avtagit då del gäller de inhemska källorna. Detla påpekas i olika sammanhang och äger sin riktighet då vi talar om Sverige i sin helhet. Ser vi till de lokala förhållandena, vilka är av störte betydelse då del gäller alt bedöma de risker ulsläppen medför, finner vi (tab 3.4) atl minskningen icke är likformig över landet. På vissa orter har minskningen varit obetydlig och i ell fall rent av varil negaliv från 1975 räknat. Ser vi på förhållandena från 1978 till 1982 har l.ex. ökningen i Malmöhus län varil 3 000 lon SO2 per år! En ytterligare uppdelning på orter ger motsvarande värden men med ökning på fler platser än vad länsuppgifterna ger. Detta pekar enligt vår förmening på atl del skulle finnas anledning att i en aktionsplan inte bara se på del totala nationella perspektivet ulan även på de lokala förhållandena. Speciellt gäller detla orler där nedfallet från andra källor, t. ex. till följd av utsläpp i andra länder, kan bli betydande och ge stora olägenheter.

Statens vattenfallsverk anser att den nedtrappning av svavelutsläppen som kommer atl bli följden av redan fattade beslut och den nuvarande utvecklingen inom värmeförsörjningsområdet mot minskad användning av svavdhalliga bränslen sannolikt kommer att bestå även i mitten av 1990-ta-let. En förutsättning härför är dock att nuvarande kostnadsrelationer mellan olika alternativ för uppvärmning kommer atl bestå. En skaltehöjning, som enbart drabbar elenergin kan komma alt medföra ökad användning av fossila bränslen som ökar ulsläppen av försurande ämnen.

Vattenfall menar också att det inte kan vara motiverat från miljösynpunkt atl genomföra de föreslagna ulsläppsbegränsande åtgärderna om ytterligare 30000lon S02/år. Enligt Vattenfalls uppfattning är det inte heller möjligt att påvisa några ekonomiska fördelar med den föreslagna ytterligare begränsningen. Vattenfall vill i slällel föreslå att ytterligare

Prop. 1984/85:127 78

åtgärder för begränsning av svavelutsläppen får anstå till dess att man kan överblicka effekterna av de förväntade utländska begränsningarna. Vattenfall avstyrker därför för närvarande förslagen om ytterligare begränsning av svavelulsläppen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län skriver angående en begränsning av svavelutsläppen. Aklionsgmppen räknar med att reduktionen av svavelutsläppen från industrins processer skall åstadkommas med stöd av miljöskyddslagen. Det innebär en individualprövning. Vi behöver därför inte ta ställning till skäligheten av de föreslagna åtgärderna i denna del. Det bör påpekas, alt en omprövning av gällande tillstånd enligt miljöskyddslagen endast kan ske efter framställning av naturvårdsverket, såvida inte verksamheten förändras i sådan grad, atl prövningsplikl inträder.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att en utsläppsminskning av den storleksordning som föreslås för jvaveloxider bör kunna innebära goda förutsättningar att på längre sikt möta det alll allvarligare försurningshotel.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser atl den ytterligare reduktion, som föreslås är nödvändig.

Svenska naturskyddsföreningen noterar att aklionsplanen utgår från att en betydande del av den föreslagna svavelnedlrappningen ska göras inom industrin. Föreningen välkomnar detta men vill framhålla att erfarenheterna av vad som hänt hittills på detta område antyder atl någon form av ytterligare styrmedel måsle lill för all uppnå detla inom rimlig tid. Föreningen ifrågasätter också om inte naturvårdsverket i störte utsträckning än hittills borde utnyttja möjligheten att begära omprövning av gällande tillstånd enligt miljöskyddslagen i sådana fall då ny reningsteknik utvecklats efter atl tillstånden givits.

Sveriges industriförbund menar att förslagsdelarna i aktionsplanen, som avser utsläppsreduktionen från industriella anläggningar, utgör i praktiken ett förhandlingsbud från naturvårdsverket. Verkets krav kommer atl prövas enligt miljöskyddslagen i regelrätta förhandlingar inför koncessionsnämnden för miljöskydd och bedömas med avseende på sin relevans från miljösynpunkt i det enskilda fallet liksom deras lekniska och ekonomiska genomförbarhet. Aktionsplanen innehåller inte någol nytt beslutsunderlag men formulerar ändå kraftigt skärpla krav med starkt stigande marginalkostnader speciellt vad gäller industrins processvavel. Detta är speciellt anmärkningsvärt som de föreslagna åtgärderna beräknas komma atl minska svavelnedfallet över Sverige med endast drygt 1 %. Fördjupade studier och analyser är nödvändiga - innan beslut fattas — på flera delområden, där från miljösynpunkt önskvärda åtgärder kan bli svåra atl genomföra från tekniska och ekonomiska eller andra aspekter.

Sveriges kemiska industrikontor anser all det, vad beträffar utsläppen av SO2 från industriella process- och energianläggningar, borde framgå klarare att del enkla är genomfört och att det komplicerade - och därmed kostsamma — återstår. Vidare går planen förbi del faktum all de uppnådda

Prop. 1984/85:127 79

resullalen lill en betydande del förklaras av den goda tillgången dels på vatten resp. kärnkraftgenererad energi, dels på lågsvavliga råoljor. Kemikontoret skriver vidare att aktionsplanen tar heller inte upp frågan vad motsvarande åtgärder inom Västeuropa i övrigt skulle innebära för Sveriges möjligheter att "gå vidare". Exempelvis torde det inte råda någol tvivel om alt efterfrågan på lågsvavliga kol och råoljor kommer alt påverkas på ett för oss oförmånligt sätt.

Jernkontoret behandlar i sitt remissvar särskilt förhållandena vid SSAB: s anläggning i Oxelösund. Svaveldioxidutsläpp från industrin har minskat kraftigt under senare år, vilket framgår av aktionsplanen. Innan ytterligare kostnadskrävande åtgärder krävs av industrin bör därför en noggrann analys av de ekonomiska konsekvenserna göras. Vår konkurrensutsatta industri har svårt att klara kostnader för reningsåtgärder, som ej krävs av induslrin utomlands.

Järn- och stålindustrin har från 1970 till 1982 sänkt svaveldioxidutsläppen från över 50 000 ton per år lill 11000 ton per år.

I aktionsplanen anges atl svaveldioxidutsläppet från sinterverket i Oxelösund var 3 400 ton år 1982. I de fortsatta beräkningarna över vad en reningsanläggning vid sinterverket skulle innebära i minskat svaveldioxidutsläpp och kostnader per lon avskild svaveldioxid har ovan nämnda utsläpp varit utgångspunkten. Detta är dock helt felaktigt.

År 1982 var del totala utsläppet av svaveldioxid vid SSAB Oxelösund 3400ton, varav I770lon kom från sinterverket. Resterande utsläpp kom från värmningsugnar m. m. 1983 hade dessa utsläpp minskat ytterligare:

Sinterverk 1 520 ton svaveldioxid

Övrigl 970"

Totalt 2490 lon svaveldioxid

Angiven investeringskostnad, 50Mkr. för en reningsanläggning skall alltså räknas på ett utsläpp, som är betydligt mindre än vad SNV har utgått ifrån. Kostnaden per ton avskild svaveldioxid blir därigenom i stort sett tre gånger högre än vad som sägs i rapporten.

Det framgår ej av skrivningen i vare sig aktionsplanen som bilagor om angivna kostnader räknade per lon svaveldioxid-reduktion endast är investeringskostnad eller om även driftskostnader har medtagils.

Vad som sägs på sidan 30 i rapporten om ulsläppen från sinterverk är sålunda baserat på felaktigt och föråldrat underiag.

SNV synes i sina beräkningar ej tagit med driftskostnaderna vid en reningsanläggning, vilka är betydande. Uppgifter från Tyskland tyder på alt SSAB skulle få en driflskostnadsökning på ca 20 milj. kr. per år.

Krav på en reningsanläggning med åtföljande driftskostnader i Oxelösunds sinterverk kan komma att medföra att användningen av järnmalmen

Prop. 1984/85:127 80

från de mellansvenska gruvorna fördyras i sådan utsträckning alt produktionen i dessa gmvor måste omprövas.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen räknar, liksom utredningen, att när det gäller utsläpp av svaveldioxid från processerna kan en ytterligare reduktion åstadkommas med stöd av miljöskyddslagen. Med hänsyn till alt svavelulsläppen redan minskals drastiskt föreligger dock betydande tekniska och ekonomiska svårigheter att åstadkomma den i aktionsplanen angivna minskningen fram lill 1995. SCPF finner det dock angeläget alt understyrka, att skillnaderna mellan förutsättningarna vid olika fabriker atl trappa ned svaveldioxidutsläppen är stora, och atl därför eventuella ambitioner att normera de specifika utsläppen är olämpliga. SCPF konstaterar också att den angivna reduktionen av svavelutsläppen är 5 procentenheter störte än vad utredningen förväntar sig med nuvarande regler. Eftersom oklarheten om den fortsatta energipolitiken under den närmaste 10-årsperioden är belydande, måste också osäkerheten vara stor om vad det verkliga utfallet blir. SCPF noterar vidare att många åtgärder som kan bidra till minskad försurning har redan vidtagits inom skogsindustrin. De viktigaste avser svavelutsläppen från massafabrikerna. Härtill kommer de allmänna åtgärder för alt minska försurande utsläpp från eldning med olja och kol, som alla måste vidta antingen det rör sig som vanlig uppvärmning, industri eller något annat ändamål. I sistnämnda avseende har skogsindustrin givetvis följt med i den utveckling, som svavellagen kräver och har således numera helt övergått till lågsvavlig olja. Svavelulsläppen har också minskats genom utbyte av olja mol bark, skogsbränsle och elektricitet. Della har skett i så stor utsträckning, att oljan numera knappast används för andra ändamål än reglering och reserv samt som bränsle i sulfalfabrikernas mesaugnar.

När det gäller utsläpp av gasformiga svavelföreningar från de inom massaindustrin tillämpade processerna, har dessa, enligt SCPF, studerats i olika utredningar under 1960- och 1970-talen. Detta har resulterat i att svavelulsläppen från svenska massafabriker idag är bland de lägsta i världen. SCPF påpekar också atl insalser avseende massafabrikernas svavelbalanser ingår i branschens för närvarande pågående miljöskyddsprojekt SSVL 85 som påbörjades 1982 och kommer atl slutföras näsla år. Inom delta projekt har dessvärre insatserna på svavelområdet hindrats av från branschens synpunkt obegripliga, byråkratiska svårigheter hos de statliga programorganen. Trots bekräftelser från alla inblandade myndigheter om vikten av de föreslagna undersökningarna, har konlinueriiga ansträngningar av föreningens forskningsstiftelse, SSVL, för alt nå fram till ett avlal om finansieringen, hittills varit resultallösa.

När del gäller aktionsplanens konkreta förslag, anför SCPF. Inom bränsleområdet fortgår omläggningen från olja fill skogsbränslen. De nya typer av barkpannor, som under senare år konstruerats i samråd med skogsindustrin, är inte endast effektiva ulan även i hög grad reglerbara.

Prop. 1984/85:127 81

varför behovet av reglerolja minskar i den takt äldre pannkonstmklioner kan ersättas med nya.

Teknik finns numera för ersättning av olja för mesaugnar med skogsbränsle eller med biprodukter från sulfatmassatillverkning, såsom sulfat-såpa och lallolja. Eldning med skogsbränsle kräver torkning av bränslet före användningen. Därefter kan man antingen mala det och bränna del i mesaugnen som pulver eller förgasa det i en särskild generator och bränna gengasen i ugnen. Användningen av skogsbränsle i mesaugnar innebär dock en betydande komplicering av processen och är förenad med stora investeringar. Praktiska erfarenheter saknas också i tillräcklig omfattning. Etl tiotal svenska fabriker överväger för närvarande vilken metod de skall välja.

Vad gäller utsläppen av gasformiga svavelföreningar från de inom massaindustrin tillämpade processerna kan betydande svårigheter uppkomma att åstadkomma en ytleriigare reduktion, eftersom känd och utprövad teknik härför inte föreligger idag.

Kraftsam skriver angående reduktion av SO2 från industriprocesser att de åtgärder som föreslås för atl ytterligare sänka svaveldioxidutsläppen med ca 30000 lon år 1995 gäller främst industrins processer. Kostnaderna för dessa åtgärder är höga, i medeltal bortåt 5000 kr. per ton avskild svaveldioxid enhgt uppgifter i rapporten och i verkligheten ännu högre om alla relevanta kostnadsposter tas med. Della kan jämföras med kostnaderna för nuvarande åtgärder för att begränsa svaveldioxidutsläppen, ca 1000kr/ton enligt rapporten.

De föreslagna åtgärderna berör inte direkt kraftinduslrins anläggningar men KRAFTSAM ifrågasätter starkt om det kan vara rimligt med ytterligare restriktioner, som främst drabbar industrin, mot bakgrund av de resultat som man i alla fall förväntas uppnå och i jämförelse med vad som åstadkommits i andra länder. De föreslagna åtgärderna beräknas komma all minska svavelnedfallet över Sverige med drygt 1 %! KRAFTSAM efterlyser här en analys och redovisning av nytta och koslnader innan beslut fattas om ytleriigare åtgärder. Vi anser del viktigare all nu angripa ulsläppen av kväveoxider än att vidta marginella åtgärder på svavelsidan.

Svenska fabriksarbetareförbundet anser att del är angeläget atl resurserna fortsatt sätts in där de kan göra mest nytta. En allmän erfarenhet är atl del blir alll mer kostsamt atl uppnå ytterligare positiva effekler ju närmare 100% rening man kommer. De sista åtgärderna som behöver vidtas för all nå fullständig reningseffekt kan därför bli orimligt dyra i förhållande lill den posiliva effekt man uppnår på miljön. Detla är det angeläget att vara uppmärksam på vid val av ytterligare insatser.

Svenska värmeverksföreningen finner ansträngningarna för en god miljö angelägna och noterar att värmeverken och deras abonnenter bidragit till att förbättra förhållandena i Sverige i avsevärd utsträckning. Våra möjligheter att direkt påverka nedfallet av svavel i Sverige blir emellertid allt mer 6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 82

begränsade, när de inhemska utsläppen minskar. Som nämnts ovan, bidrar Qärtvärmens utbredning till att minska svaveldioxidhalten i tätorterna. Åtgärder, som kan befaras verka hämmande på utbyggnaden av Qärr-värme, kan därför få till följd, att en förbättring av luftkvaliteten uteblir. Detta kan bli resultatet av alltför långtgående krav på främsl mindre värmeverk. Genom kraven ökar kostnaderna. De medför också att drift och underhåll blir mer komplexa med ny teknik i små anläggningar. Detta kan få till följd att fjärtvärmen inte längre blir konkurtenskraftig i dessa fall och därigenom kan Qärtvärmen inte ersälta de individuella pannorna i varje fastighet. Det finns sålunda en risk för att alltför stränga krav på en bättre miljö i sådana fall får rakt motsatt verkan. Härigenom kan del bästa bli del godas fiende.

Svenska petroleuminstitutet har med utgångspunkt från leveranserna av diesel och eldningsoljor till förbmkare gjort en beräkning av de svenska utsläppen av SO2 från förbränning av oljor 1980, 1983 och 1987. Jämfört med aktionsplanen föreligger en märkbar differens för år 1983, beroende på att i aktionsplanen använts en felaktig, för hög siffra över tjockoljeför-bmkningen.

SPI menar att den kraftiga minskningen av förbrukningen av eldningsoljor kommer att fortsätta. SPI anför med hänsyn lill bl. a. redan fattade beslut om investeringar i energisystemet är utvecklingen fram till 1987 väl fömlsebar. Med sjunkande oljeförbrukning följer därmed en minskning av svaveldioxidutsläppen.

Den andra väsenfliga faktorn är givetvis minskningen av oljans svavelinnehåll, där bl. a. tjock eldningsolja med max 2,5 %S från den I oktober 1984 helt har ersatts med lågsvavlig olja.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras följande beträffande svaveldioxidutsläppen från förbränning av oljor:

000 ton
1970 (enligt aktionsplanen) 680

1980 (enligt SPI) 352

1983 (enligt SPI) 145

1987 (enligt SPLs prognos) 93

1995 (enligt aktionsplanen) 84

Redan 1987 kommer sålunda svaveldioxidutsläppen vid nuvarande regelsystem att ha minskal med 74% från 1980 års nivå. Räknat från 1970 års nivå kommer minskningen att vara 86%. Minskningen av utsläppen överträffar sålunda redan år 1987 med bred marginal del mål om 65% minskning för perioden 1980-1995 som uppställs i aktionsplanen. .

SPI menar vidare alt de minskningar i svavelutsläpp som aklionsplanen förordar för perioden 1980-1995 redan år 1987 kommer atl överträffas med bred marginal och SPI kan sålunda konstatera, att de i aktionsplanen framlagda underlagen, som skulle motivera ytterligare sänkningar av sva-

Prop. 1984/85:127 83

velhalterna i eldningsoljor och dieselolja, är mycket dåligt underbyggda både vad avser emissionsnivåer och kostnader.

SPI får därför med kraft avvisa aktionsplanens förslag.

Centralorganisationen SACO/SR anser att en minskning av svavelhalten i eldningsolja är angelägen med hänsyn till all olja även fram till 1995 kommer att vara en betydelsefull energikälla. Som komplement till avsvavling av tjock eldningsolja bör med hänsyn härtill övervägas möjligheten atl införa rökgasavsvavling även på störte oljeeldade anläggningar för alt därigenom uppnå samma utsläppsnivåer som för motsvarande koleldade anläggningar.

3.1 Förslag om begränsning av svavelhalten i eldningsolja

Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker förslagen. Även länsstyrelsen i Hallands län anser denna målsättning vara riktig. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför beträffande svavelulsläpp från energiproduktion (avsnitt 7) är en minskning av svavelhalten i eldningsolja angelägen med hänsyn till att olja även fram till 1995 kommer atl vara en betydelsefull energikälla. Som komplement lill avsvavling av tjock eldningsolja bör med hänsyn härtill övervägas möjligheten att införa rökgasavsvavling även på större oljeeldade anläggningar för att därigenom uppnå samma ulsläppsnivåer som för motsvarande koleldade anläggningar.

Länsstyrelsen i Värmlands län behandlar också frågan om avsvavling av tjock eldningsolja i sitt remissvar. Kostnaden för ökad avsvavling av tjock eldningsolja - ca 4000kr/lon svaveldioxid - är belydande. Den bör dock kunna bäras, då vinsten utgörs av minskat utsläpp av såväl ca20000ton svaveldioxid som ca 5 000 ton kväveoxid per år.

I Värmland finns ett par skogsindustrier som använder tjockolja med 2,5% svavel. Svavlet i oljan utnyttjas i processen och ersätter svavel, som annars skulle tillsättas i annan form. Det kan finnas fler sådana fall. Ökad avsvavling av tjockolja bör inte få hindra fortsalt användning av olja med högre svavdhalt i sådana situationer.

Länsstyrelsen tillstyrker förslagel att ytterligare åtgärder att begränsa svavelhalten i tjock eldningsolja skall övervägas.

Länsstyrelsen i Värmlands län tar också upp frågan om de tunna eldningsoljorna och skriver. Atl sänka svavelhalten i tunn eldningsolja från 0,3 till 0,15% beräknas kosta ca 7 500 kr/ton SO2. För en enskild villaägare skulle kostnaden per år stanna mellan 50 och 100 kronor, vilket är acceptabelt. I detta avsnitt hade det varit värdefullt att få belysl, vad bättre byggda hus kan få för effekt. Den angivna minskningen av svaveldioxidutsläppen med 3 600 ton/år torde till största delen kunna nås genom att bättre teknik används i nybyggnation och införs i samband med ombyggnad i nuvarande bostadsbestånd. I motsats till en övergång från olja till el som värmekälla innebär sådanl byggande alt kärnkraftsavvecklingen underlättas samtidigt som oljeberoendet minskar.

Prop. 1984/85:127 84

Länsstyrelsen anser att effekterna av en begränsning av svavelhalten i tunn eldningsolja bör belysas ytleriigare. Därvid bör belysas bl. a. effekterna av en längre driven energihushållning inom bostadssektorn och effekten på utsläppen från dieselfordon.

Enligt Svenska naturskyddsföreningen är det nödvändigt atl en ytterligare sänkning av svavelhalten i lätt eldningsolja genomförs i stort sett omgående. Föreningen framhåller också det angelägna i alt svavelhallen sänks också i den tunga eldningsoljan.

Svenska petroleuminstitutet konstaterar bl. a. all genom atl Sveriges råoljeförsörjningsområde på senare år flyttats från Mellersta Östern till Nordsjön har de svenska raffinaderierna fått god tillgång på lågsvavlig råolja. Vid en förväntad skärpning av emissionsreglerna i Västeuropa kommer emellertid tillgången på lågsvavlig råolja all starkt begränsas. Detta kommer vid ytterligare skärpta krav på låg svavdhalt i eldningsoljor atl minska de svenska raffinaderiernas möjligheter att arbeta vidare på elt tillfredsställande sätt.

Förslagel att en utbyggnad av avsvavlingskapaciteten skall utredas och diskuteras i ell europeiskt perspektiv tas upp av några remissinslanser.

Göteborgs universitet anser att förslaget är bra efiersom avsvavlingsme-todik under utveckling kan visa sig betydligt billigare än nuvarande teknik och göra det möjligt att genomföra mera långtgående avsvavling, både vid energiproduktion och industriprocesser. Som exempel kan nämnas IN-VERTEX-metoden som f. n. demonstreras i STEV: s regi. Genom atl kombinera avsvavling med energiåtervinning och partikdavskiljning kan kostnaden per lon avsvavling sänkas betydligt med denna melod.

Svenska pefroleuminstitutet är kritiskt till avsvavlingsutbyggnaden och skriver. Med den utomordentligt snabba minskning av eldningsoljeför-bmkningen, som äger rum, synes investeringar i avsvavlingsutrustningar på åtskilliga miljarder kronor icke kunna motiveras.

Med myckel kort avskrivningslid på anläggningen, hög risk och osäkerhet, som motiverar en väsentligl högre förtäntning än i ovannämnda två PM angivna 10%, blir kostnaden per avsvavlal ton olja väsentligt högre, kanske ett par gånger så hög som vad som anges i SNV PM 1736 och SNV PM 1859.

Svenska fabriksarbetareförbundet instämmer i utredningens förslag om önskvärdheten av en utredning om eventuell framtida utbyggnad av avsvavlingskapaciteten vid raffinaderierna i Sverige. Olika möjligheter att öka de svenska raffinaderiernas förmåga att raffinera tyngre och mer förorenade råoljor med högt svavel- och tungmelallinnehåll bör därvid utvärderas.

Sveriges kemiska industrikontor anför alt redovisningen av möjligheterna att ytterligare reducera svaveldioxidutsläppen från oljeraffinaderierna är ofullständig i och med att den i stort sett bygger på att tillgången på

Prop. 1984/85:127 85

Nordsjöolja kommer att vara oförändrad. Så snart övriga Västeuropa följer "föregångslandet" kommer detta icke längre att vara fallet.

Kemikontoret efterlyser dämtöver ett scenario där raffinaderierna nödgas basera en högre andel av sin råvamförsörjning på råolja från Mellanöstern än vad nu är fallet. Detta är väsentligl med tanke på att den befintliga kapaciteten för avsvavling av destillat är begränsad. Att knyta alltför stora förhoppningar till vad som sägs i aktionsplanen beträffande en sänkning av svavelhalten i dieselbränslen och lätta eldningsoljor från nuvarande 0,3% är således orealistiskt. Atl diskutera en utbyggnad av avsvavlingskapaciteten är å andra sidan föga upplysande utan en samtidig analys av hur molsvarande koslnader påverkar konkurtensförmågan på en marknad som karaktäriseras av överkapacitet på produklionssidan.

Även det jämförelsevis betydelsefulla utsläppet från svavelåtervinnings-anläggningarna beror av råoljemixens genomsnittliga svavdhalt samt av avsvavlingskapaciteten. Resonemanget kring möjligheterna alt minska det utsläppet baseras också det på en fri tillgång på lågsvavliga råoljor och blir härigenom väl spekulativt.

Kemikontorel skriver vidare alt på sid 28 anges att årskostnaden för tjockoljeavsvavling kan beräknas till totalt ca 80Mkr/år. Investeringskostnaden för en anläggning för avsvavling av tjockolja uppgår enligt uppgift från ett av raffinaderiföretagen lill mellan 5 och 10 miljarder SEK. Till detta kommer driftkostnaden vilken icke är obetydlig.

3.2 Övriga frågor rörande svavelreduktion

Länsstyrelsen i Älvsborgs län noterar all aktionsplanen ej tagit upp frågan om hantering av restprodukter från rökgasavsvavlingen. Länsstyrelsen skriver att dessa kommer vid en omfattande rening atl uppgå till betydande mängder. Etl utvecklingsarbete för att utnyttja dessa produkter exempelvis som råvara inom byggnadsindustrin bör därför påbörjas och stödjas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län skriver vidare att bland de åtgärder som nämns ingår bl. a. en fortsatt övergång lill användning av fasta bränslen, ökad elvärme samt ökat energisparande och ökat spillvärmeutnyttjande. Ulredningen räknar med all svaveldioxidutsläppen genom dylika åtgärder skall kunna begränsas med ca50000lon under åren 1983-1990. Med hänsyn fill att dessa frågor inte närmare tagils upp i ulredningen vill länsstyrelsen framföra några synpunkter med utgångspunkt från erfarenheterna i Älvsborgs län. Enligt länsstyrelsens uppfattning framstår det som särskilt angeläget atl möjligheterna atl utnyttja spillvärmen från induslrin tillvaratas så effektivt som möjligt. Under senare år har betydande insatser visserligen gjorts inom detta område. Slora mängder energi släpps dock fortfarande ut från processindustrin utan att nyttiggöras. Så t. ex. finns vid ett av länets smältverk en outnyttjad spillvärmeproduktion om drygt 20MW trots atl stora potentiella avnämare av energi finns i omgivningen.

Prop. 1984/85:127 86

Skälen till att spillvärmen i det aktuella fallet ännu inte kunnat komma till utnyttjande kan sammanhänga med bl. a. energipriserna. Smältverket drivs med elenergi som vid nuvarande laxesältning stimulerar till hög produktion sommartid (dvs. då samhällets behov av energi är minimal). Det kan ocskå sammanhänga med osäkerheten att bygga upp en tätorts eller en fabriksanläggnings energiförsörjning på en bredvidliggande anläggnings möjligheter att tillhandahålla spillvärme. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör dessa frågor bli föremål för närmare överväganden då de har stor betydelse från såväl miljö- som enerigisynpunkt.

Centralorganisationen SACO/SR för ett liknande resonemang och föreslår också att utvecklingsarbete inom området påbörjas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill belysa möjligheterna till ytteriigare en åtgärd, som endast flyktigt berörts i aktionsplanen.

De svenska raffinaderierna har under de senasle åren »-affineral mer och mer lågsvavlig nordsjöolja. Vissa ombyggnader har också gjorts för att bättre anpassa utrustningen lill denna nya råolja. De tekniska förutsättningarna för atl raffinera lågsvavlig olja finns alltså redan idag.

I och med alt råoljan är lågsvavlig så blir även produkterna lågsvavliga. En stor del av den producerade eldningsoljan har ett lägre svavelinnehåll än den i förordningen om svavelhaltigl bränsle lagstadgade 1 %. DeUa har enligt uppgift medfört att oljebolagen importerar billigare högsvavliga Ijockoljor för alt blanda med eldningsoljorna upp lill 1 %-gränsen.

Med hänsyn till miljöskadornas omfattning anser länsstyrelsen det vara olämpligt all särskilt införskaffa högsvavliga produkter för att utnyttja gällande gränsvärde på 1 %. Länsstyrelsen anser i stället att del är mycket angeläget atl alla möjligheter au ytteriigare sänka svavelutsläppen las till vara.

Länsstyrelsen får därtor hemställa att regeringen, i samband med atl ålgärder med anledning av aklionsplanen övervägs, också överväger att sänka den i förordning angivna svavelhalten i eldningsolja. I ett första steg kan särskilt försurningsdrabbade län omfaUas av sänkningen, bl. a. väst-länen.

Svenska fabriksarbetareförbundet skriver angående avavelulsläpp från koleldning aU utredningen vill skjuta eventuella förslag om skärpta krav på svavelutsläpp vid eldning med kol och andra fasta bränslen på framtiden för atl ta upp denna fråga i samband med avvecklingen av kärnkraften när koleldade kondenskraftverk blir aktuella.

Förbundet är av den uppfattningen att det är lättare alt stämma i bäcken än i ån och alt det därför vore bättre alt redan nu börja fastställa skärpla krav på svavelutsläpp vid eldning med fasta bränslen, så att detta inte skall behöva diskuteras i en situation då det är bäddat för hårda intressemotsättningar. Delta är inte minst angeläget mol bakgrund av att utsläppen ökar från kol- och annan fastbränsleeldning samtidigt som de kraftigt minskar från oljeeldning. Detla avspeglar det ändrade konsumtionsmönslrel.

Prop. 1984/85:127 87

4 Minskning av kväveoxidutsläppen med minst 30 % mellan år 1980 och år 1985

4.1 Förslag om skärpta avgasreningskrav

Kommerskollegium anser sammanfattningsvis att vad gäller framtida svenska bestämmelser om bilavgaser så är det med hänsyn till angivna svenska intressen angeläget att dessa så långt möjligt kommer att slå i samklang med de som kommer att gälla i länder där likartade förhållanden råder och med vilka utrikeshandeln är betydande. Detta gäller givetvis i hög grad länderna inom EFTA/EG-området. Det är dessutom utifrån svenska exportintressen önskvärt att de bestämmelser som kommer att gälla i Europa är harmoniserade mellan så många länder som möjligt.

Transportforskningsberedningen instämmer i att kväveoxiderna är väsentliga ur miljösynpunkt, men påpekar samtidigt att det inte enbart är genom åtgärder på drivsystemen som miljöförbättringar på sikt kan åstadkommas. Det bör dessutom undersökas vilka effekter som kan nås genom

- förbättrad planering, samordning och ledning av transporter. Tanken är att på sikt klara av vissa transportbehov med ett mindre trafikarbete

- annorlunda avvägning mellan olika trafikmedel

- utnyttjande av andra drivmedel/drivsäll för vissa transporter

- övriga tekniska åtgärder på fordonen.

Enligt TFB bör samtliga ovan nämnda alternativ studeras.

Transportrådet konstaterar att skärpta miljökrav tillsammans med långtgående krav på ökad energieffektivitet under ogynnsamma omständigheter kan komma alt minska det konstruktiva utrymmet för lämpliga lösningar på sådant sätt atl egenskaper som körbarhet och trafiksäkerhet påverkas negativt. Mot bakgrund av att det i Sverige införda s. k. 0,85-programmel är av frivillig karaktär utan formella styrmedel finns anledning anta att eventuella motsatsförhållanden mellan miljö- och energipoliliska intressen löses på sådant sätt att vissa fordonsleverantörer lämnar de frivilliga överenskommelser som lidigare ingåtts eller skulle ingås för framtiden, hellre än att ge avkall på körbarhets- och trafiksäkerhetsaspekler hos fordonen. Avtalens nuvarande konstmktion är av sådan karaktär att uppsägning är möjlig om förutsättningarna ändras väsentligt.

En sådan utveckling är inte osannolik om elt införande av USA-83 kraven för bensindrivna fordon väsentiigen skulle öka drivmedelsförbrukningen hos vissa biltyper. I ett tidigare yttrande till jordbruksdepartementet har TPR emellertid framhållit alt vissa negativa effekter beträffande energieffektivitet måste accepteras för alt därmed tillmötesgå angelägna miljöpolitiska krav.

Enligt TPR: s uppfattning finns det mol bakgrund av resonemanget ovan anledning att bevaka de tekniska lösningar som kan komma att utnyttjas på olika fordonstyper för att tillmötesgå de föreslagna avgaskraven. Sannolikt

Prop. 1984/85:127 88

kommer olika fordonslyper som utrustats med katalyfisk avgasrening av olika utföranden atl uppvisa varierande energieffektivilet vid en viss kravnivå beträffande emissionskontroll. Det finns därför enligt TPR: s mening anledning bevaka atl bästa teknik ständigt utnyttjas för alt på så sätt kunna försäkra sig om alt såväl miljö- som energipolitiska målsättningar kan uppnås utan betydande målkonflikter.

TPR förutser dock endast begränsade förändringar av själva fordonsparkens allmänna energieffektivitet efter det att USA-83 kraven tillgodoselts med avgasrening av katalytisk typ. Denna metod att lösa avgasproblemen medför dock att blyfri bensin måste införas. Vilka bensinkvaliteter som kommer aU tillhandahållas är ännu föremål för utredning. Det är därvidlag enligt TPR:s mening angeläget att avväga produktionen av olika bensinkvaliteter så atl den sammantagna energieffektivitelen vid produklion och konsumtion av drivmedel blir optimal mol bakgrund av vagnparkens olika behov av oktantal och blyhalter för atl därmed undvika alt transportsektorn drabbas av en stmklurellt betingad överkonsumtion av energi.

TPR diskuterar även de tunga dieseldrivna fordonen och anför. Vad avser tunga dieseldrivna fordon föreslår SNV införande av USA-83 kraven fr. o. m. 1988 års modeller. I rapporten preciseras emellertid inte närmare vilka gränsvärden som därmed avses för att på så vis särskilja dessa krav från de som förekommit i bl. a. USA-79 och USA-84. TPR utgår dock i sin bedömning från att förslaget torde medföra gränsvärden på 9-lOgr NO/hkh och prov efter mode 13. Med denna innebörd bör enligt TPR:s mening inga energiekonomiska nackdelar uppkomma, varför TPR således delar SNV:s uppfattning om lämpligheten av atl inledningsvis införa USA-83 krav för tunga dieseldrivna fordon.

Lunds universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden är tveksam till om den i aktionsplanen angivna sänkningen av förbrukningen av dieselolja verkligen bidragit till en sänkning av kväveoxidutsläppen. Fakulletsnämnden skriver vidare atl utvecklingsarbete för att ta bort kväveoxidutsläppen även från dieselfordon måste ges myckel hög prioritet. Delsamma gäller flygtrafiken. Del är mycket lätt att konstatera att skador på skogarna erhålles inom stora områden kring livhgt trafikerade flygplatser. Flygtrafikens skador på atmosfärens högre belägna och tunna ozonskikt är heller inte alt förglömma, varför även här behövs etl långsiktigt men snabbt utvecklingsarbete för att få ner kväveoxidbildningen i motorerna.

När det gäller USA-83-kraven, anför styrelsen för teknisk utveckling att vidare föreslås att USA-83-kraven för bensindrivna fordon fr.o.m. 1987 och för tunga dieselfordon fr.o.m. 1988 skall genomföras även i Sverige. Härigenom önskar man minska kväveoxidutsläppen till en acceptabelt låg nivå. Härvid framhålls att tekniska lösningar finns och tillämpas på bl. a. USA-marknaden. Det är därför inte i första hand en fråga om att möjligheter finns att ta fram ny teknik, utan snarare en fråga om huruvida befintlig

Prop. 1984/85:127 89

leknik skall lillämpas, med de komplikationer och resultat det kan medföra. Alternativt kan man underkänna tillgänglig teknik. Om USA-83-kraven skall lillämpas i Sverige är således inte enbart en teknisk fråga. Dock kan tekniken tänkas behöva modifieras med tanke på bl. a. avvikande klimat, /oc/o«isammansältning samt deras livslängd, vårt körmönsler och valet av uppföljningssystem

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att kvävets roll vid markförsurning och skogsskador framsiår alllmer som uppenbar. Med tanke på de allvarliga ekologiska och ekonomiska effekterna av markförsuring, verkar förslagel om en 30% reduktion av ulsläppen av kväveoxider mellan åren 1980 och 1995 vara alltför måttfullt. Då kvävenedfallet är av mer lokall ursprung än svavelnedfallet, betyder åtgärder inom Sverige mycket. Såvida inte aklionsgmppen kan redovisa ytterligare sakunderlag för sitt ställningslagande, föreslår vi en högre ambitionsnivå för begränsning av utsläppen av kväveoxider. Delta bör vara möjligt främst genom aktiva trafikpolitiska ålgärder.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län konstaterar att den föreslagna utsläppsminskningen av kväveoxider är betydligt mindre än den som föreslås för svaveloxider. Delta är, enligt länsstyrelsens remissvar, framför allt beroende på sambandet med införande av avgasrening på bensinbilar och fordonsparkens förnyelse. Enligt länsstyrelsens mening är en begränsning av utsläppen även fiån tunga dieselfordon angelägen för att ytterligare minska belastningen i naturmiljön och för att förbättra luftmiljön i tätorterna. En sådan minskning bör ske genom atl ett flertal åtgärder genomförs. Utredningen har berört förbättrad avgasrening på dieselfordon och möjligheterna lill en ökad långväga godstransport på järnväg. Därtill kommer del utvecklingsarbete med nyttiggörande av bromsenergi på dieselfordon som bl. a. bedrivs inom länet av Volvo Flygmotor och som åtminstone för tätortstrafik kan ge betydelsefulla effekter.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker att katalytisk avgasrening (USA-83-kraven) införs fr. o. m. 1987 års bilmodeller.

Svenska kommunförbundet ser positivt på förslaget all minska kväveoxidutsläppen med minst 30% lill år 1995. Förbundet skriver vidare i fråga om förslaget att minska kväveoxidutsläppen från fordon genom att införa USA-83-krav för bensindrivna fordon fr. o. m. år 1987 och för tunga dieselfordon från 1988 kan konstateras alt det ligger väl i linje med den uppfallning som styrelsen redovisat i sitt yttrande över bilavgaskommitténs betänkande Bilar och renare luft (SOU 1983:27, 28).

Svenska naturskyddsföreningen anför alt föreningen vill speciellt trycka på det angelägna i att de s. k. USA-83-kraven skyndsamt införs för bensindrivna bilars avgaser. Önskemålet är att sådana reningskrav skall vara obligatoriska redan från 1986 års bilmodeller. Föreningen vill också framhålla att det är angelägel att långtgående krav på rening av dieseldrivna fordons avgaser införs. Exempel från utlandet visar alt detta borde vara

Prop. 1984/85:127 90

möjligl att göra relativt snart. Allmänt anser föreningen också alt del är angeläget att en så stor del av transportarbetet som möjligt styrs över till båt, tåg m.fl. trafikmedel som ger belydligt mindre utsläpp av SO2, NO,, kolväten och tungmetaller, än bilburna transporter.

Sveriges Industriförbund förutsätter att beslut om blyfri bensin och USA-krav som betyder katalysatorer för personbilar kommer att fattas under våren 1985 för svenskt vidkommande och alt de svenska bestämmelserna samordnas med Västtyskland och andra "progressiva" länder. Det är speciellt angeläget att här framhålla nödvändigheten av internationell samordning av krav, regler och tidpunkten för dessas genomförande mot bakgmnd av att det i den offentliga debatten förekommit propåer om tidigardäggning av svenska beslut. Beträffande aktionsplanens avsnitt om bilism och transporter hänvisar Industriförbundet i övrigt till Bilindustriföreningens remissvar.

Jernkontoret är enigt med SNV om att bättre kunskap om storleken av utsläppen av kväveoxider från andra källor än konventionella pannanläggningar kan behövas. Framför allt måsle denna kunskap finnas så alt de ekonomiska konsekvenserna kan bedömas innan man beslutar om riktlinjer för kväveoxidutsläpp.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen påpekar att det alltmer slår klart, alt del är kväveoxiderna, som utgör den mesl hotfulla faktorn för skogens del genom kopplingen lill ozonproblematiken och markens ökande kvävemättnad. Från skoglig synpunkt är därför åtgärder mot utsläpp av kväveoxider särskilt viktiga, och därvid bör åtgärder i första hand sättas in mot bilavgaserna som är den dominerande källan.

Domänverket kommenterar i sitt remissvar kväveoxidproblemaliken. Fotooxidanterna är sannolikt den viktigaste orsaken lill de direkta skadorna på vegetationen. Den föreslagna minskningen av kväveutsläppen med 30% fram till 1995 måsle därför betraktas som ett absolut minimumprogram. Ett mer ambitiöst mål bör övervägas.

Svenska fabriksarbetareförbundet konstaterar att biltrafiken är den helt dominerande källan till ökade kväveoxidhalter, och anför mot bakgrund av detta. Avgasrening blir därmed en angelägen åtgärd, som nu också synes bli mer och mer aktuell att genomföra. Katalytisk rening kommer alt ställa höga krav på drivmedelskvaliteten. Det är också angelägel alt de tillsatser som ersätter blyet för att ge ökat oklanantal och smörjeffekt inte ger värre miljöeffekter än blyet. Dessa frågor gör del miljöpolitiskt synneriigen angeläget att värna om en fortsatt bevarad inhemsk raffinaderiinduslri, som det går att resonera med om dessa frågor. Förbundet har fört fram denna fråga i åtskilliga skrivelser lill regeringen.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund skriver att avgaserna från bensin- och dieseldrivna fordon är en stor utsläppskälla av kväveoxider. Teknik för att rena avgaserna finns tillgänglig idag och är framför alll för bensindrivna fordon väl beprövad.

Prop. 1984/85:127 91

Reningslekniken förutsätter blyfri bensin, vilket blir en möjlighet vid elanolinblandning.

I aktionsplanen konkretiseras inte frågan om blyfri bensin och hur bly-borttagningen bör ske. LRF och SSR vill i detta sammanhang framhålla vikten av att etanol, som ett inhemskt och ur hälsosynpunkt ofarligt drivmedel, snarast kan introduceras i hela landet.

I fråga om införande av en blyfri bensinkvalitet ställer sig oljeindustrin, enligt Svenska petroleuminstitutet klart positiv. SPI vill dock understryka, all ingen, vare sig berörda företag, konsumenterna eller samhället, kan vara betjänta av improvisationsåtgärder på drivmedelsområdel, varför vi förutsätter, att en nödvändig övergångstid sålunda medgives, innan elt beslut om blyfri bensin Iräder i kraft. Vi får därför hemställa att ett import-och tillverkningsförbud för blyad regularbensin inte träder i kraft före den Ijuh 1986.

Bilindustriföreningen konstaterar att det är angelägel atl strävandena att samordna de skärpta kraven å blyfri-introduktionen med andra länder fullföljs. Bilindustriföreningen anser vidare att samarbetet mellan de tio länder som på svenskt initiativ förbereder en internationell överenskommelse är av allra största betydelse. Bilinduslriföreningen menar också att det är viktigt alt introduktionsstrategierna utformas så all den genomgripande omställningen kan genomföras så smidigt som möjligl utan att bilägarna och biloljebranschen utsätts för onödiga påfrestningar.

När det gäller förslaget alt införa USA-83-krav för tunga dieselfordon fr.o.m. 1988 skriver Bilindustriföreningen. I aklionsplanen föreslås atl USA 83-krav införs för tunga dieselfordon fr. o. m. 1988. Åtgärden fömtsätter produktanpassning och en omfattande certifieringsprocedur medan effeklen är myckel liten. De minskade ulsläppen ligger inom felmarginalen och det är långt ifrån säkert att man åstadkommer de angivna utsläppsminskningarna. Mätmetoden ger ju långt ifrån en exakt bild av de verkliga utsläppen.

Därtill kommer att reglerna och testmetoden kommer alt vara unika för Sverige om de införs 1988. USA går redan under 1984 från provmetoden enligt den s. k. 13 mode-cykeln för 1983 års krav. Den transienta provmetod man använder i stället saknar varje likhel med 13 mode-cykeln.

I Europa har antagits en inlernationell föreskrift, ECE R49, som bygger på en modifierad form av den amerikanska 13 mode-cykeln. Den europeiska varianten skiljer sig inte oväsentligt från 1983 års amerikanska. Sådana skillnader i regelsystemen kan inte accepteras. Vi motsätter oss bestämt att ett unikt svenskt regel- och kontrollsystem ulvecklas som knappast ger någon märkbar effekt.

Bilfront anför att förslaget atl införa s. k. katalytisk avgasrening på fordon avvisas bestämt. Den katalytiska s. k. avgasreningsprincipen är den sämsta och dyraste tekniska lösningen som existerar när det gäller fordonsutsläpp.

Prop. 1984/85:127 92

4.2 Förslag om minskning av kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar

Med anledning av detta förslag diskuterar Göteborgs universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakulletsnämnden kväveoxidreduklion vid energiproduktion. Genom att bara justera befintliga anläggningar bör man i genomsnitt kunna uppnå 10- 15% minskning av utsläppen till låg kostnad.

Denitrifiering genom ammoniakinsprutning i eldstaden kan användas i både nya och gamla anläggningar till en kostnad av ca 7 000 kr/ton NO (EXXONS Ihermal DeNOj-process), vilket tycks vara billigare än de flesta metoderna anvisade i Tabell 7:3.

När det gäller begränsning av kväveoxiderna från fasta anläggningar tillstyrker statens vattenfallsverk förslaget om utarbetandet av ett konkret handlingsprogram för en 30%-ig minskning under perioden 1980 - 1995. Enligt Vattenfalls mening bör framtagningen av delta handlingsprogram göras i samarbete med berörda industribranscher.

Med hänsyn till kväveoxidernas betydelse för dels luftkvaliteten och hälsopåverkan i tätorter, dels bildningen av den växtskadliga gasen ozon, bör programmet även omfatta en ingående analys av nyttan med åtgärderna. Detta innebär bl. a. alt åtgärderna skall anpassas till lokala svenska förhållanden som beträffande luftkvaliteten är betydligt bättre än i de flesta tätbefolkade länder inkl. USA och Japan. Det är därför inte självklart att svenska krav för kväveoxider skall följa "de strängaste utländska bestämmelserna", som har gmndats på de speciella förhållanden sområder i resp. land.

Länsstyrelsen i Hallands län anser del särskilt angeläget att beakta bidragsfrågan för teknikutvecklingen bl. a. i syfte att minska kväveoxidutsläppen från speciella förbränningsanläggningar. Elt exempel där del är angeläget att minska sådana utsläpp är vid naturgasförbränning i glasverk-sugnar.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen anför att nyligen ulförda mätningar i rökgaserna från pannor och ugnar vid massafabriker i Sverige bekräftar utredningens uppfattning all utsläppen av kväveoxider är förhållandevis låga. Det beror på låga eldrumsbelastningar och därmed tämligen låg förbränningslemperatur. Utredningen föreslår emellertid ytleriigare åtgärder, som kan bli nödvändiga för att nå den föreslagna reduktionen av landets totala kväveoxidutsläpp med 30% före 1995. Man anger atl fill-räckliga förbättringar torde bli möjliga, bl. a. vid torveldade anläggningar, genom utveckling av förbränningstekniken.

Den i bilaga 1 antydda metoden atl minska kväveoxidutsläppen genom att begränsa torkningen av bl. a. skogsbränslen, finner vi däremol mindre välbetänkt. Genom ett sådant förfarande ökasju bränsleåtgången och ev. oljeförbmkningen, vilket torde förta en väsentlig del av den önskade effekten. Emissionsbegränsande ålgärder bör i första hand sättas in mot de största källorna, dvs. bensin- och dieselmotorer.

Prop. 1984/85:127 93

Kraftsam noterar att kväveoxiderna har stor betydelse såväl för luftkvalitet och hälsopåverkan i tätorter, som för bildningen av gasformiga oxidanler, l.ex. ozon. När det gäller begränsning av kväveutsläppen finner KRAFTSAM den föreslagna minskningen av utsläppen väl motiverad. KRAFTSAM tillstyrker atl ett konkret handlingsprogram utarbetas för en 30%-ig minskning under perioden 1980-1995. Det bör i varje fall, vad gäller fasta eldningsanläggningar, ske i samarbete med berörda industribranscher.

Utgångspunkten för programmet bör enligt KRAFTSAM vara alt välja åtgärder som ger största nytta till lägsta kostnad. Genomförandeliden för de tekniska åtgärderna skall också kunna utsträckas till efter år 1995 om särskilda omständigheter så kräver eller om åtgärder för utsläppsbegränsningar på motorfordon lyckas bättre än förväntat.

Programmet bör även omfatta en ingående analys av nyttan med åtgärderna. Detta innebär bl. a. alt åtgärderna skall anpassas till lokala svenska förhållanden som beträffande luftkvaliteten är betydligt bäure än i de flesta tätbefolkade länder inkl. USA och Japan. Det är därför inte självklart att svenska krav för kväveoxider skall följa "de strängaste utländska beslämmelserna", som har grundats på de speciella förhållanden som råder i respektive land.

Svenska värmeverksföreningen diskuterar förbränningsanläggningarnas utsläpp av kväveoxider. Som tidigare nämnts bidrog värme- och kraftverken med ca 6% av kväveoxidutsläppen i Sverige 1982. Enligt Värmeverksföreningens uppfattning förefaller del mol denna bakgrund inte rimligt att ställa långtgående krav på minskning av dessa utsläpp så länge en färdigutvecklad teknik inte står till förfogande. Mera väsentliga minskningar av utsläppen gällande kväveoxid i Sverige kan inte åstadkommas utan långtgående åtgärder avseende bilismen.

Svenska petroleuminstitutet anför all begränsning av kväveoxidulsläpp från oljeförbränningsanläggningar är en myckel komplicerad fråga. Anläggningar av lyp raffinaderier utgör inte sådana enheter, vid vilka man med känd teknik kan minska kväveoxidutsläppen. En reduktion av dagens utsläpp med 30% kan förutses bli så kostsam, att Sverige inte isolerat kan införa detta krav utan alt allvarligt försämra konkurtensläget för de svenska raffinaderierna.

SPI vill i denna del hänvisa lill raffinaderiföretagens särskilda framställningar till regeringen 1983-06-01 och 1984-10-01.

4.3 Övriga synpunkter på minskning av kväveoxidutsläppen

Förslaget om all införande av de s. k. Kalifornienkraven för lunga fordon i Sverige skall utredas las upp av några remissinslanser.

Transportforskningsberedningen anser i likhel med aktionsplanen atl kväveoxiderna som miljöproblem alltmer har uppmärksammals. Enligt

Prop. 1984/85:127 94

TFB bidrar detta till att del har blivit intressantare att studera tunga fordon med dieselmotorer. TFB skriver att exempel finns från bussgalor där relativt höga halter kväveoxider uppmätts och som enbart trafikeras med dieseldrivna bussar. Vi anser dock att man måste eftersträva en balanserad utveckling där ekonomiskt rimliga åtgärder vidtas som leder till miljövänligare framdrivning i vid bemärkelse. Vi upplever den debatt som ofta förs i dessa frågor som något enkelspårig där man koncentrerar sig i första hand på en förorening, för närvarande kväveoxider. Tyvärt kan ålgärder som t.ex. vidtas på dieselmotorer och som reducerar kväveoxiderna leda lill ökningar av andra komponenter. Kommande forsknings- och utvecklingsarbete bör dels inriktas mol åtgärder som kan reducera kväveoxider ulan andra negativa miljökonsekvenser, dels öka kunskaperna om hur människa och miljö påverkas av de olika komponenter som finns i ett fordons avgaser.

Transportrådet uppmärksammar förslaget om atl närmare utreda de s. k. Kalifornienkraven för tunga fordon. TPR skriver att SNV föreslår vidare en senare skärpning av bilavgaskraven på tunga fordon så att de kommer alt motsvara de aktuella kaliforniska kraven. I SNVs förslag priciseras dock inte någon tidpunkt för införande. Enligt TPRs uppfattning lorde emellertid de kaliforniska kraven inte kunna införas utan energiekonomiska nackdelar vid nuvarande tekniknivå. Givetvis kan nya tekniska lösningar komma alt införas och därmed lösa eventuella effektivitetsproblem.

Tjänstemännens centralorganistion hänvisar i fråga om de dieseldrivna tunga fordonen till organisationens yttrande över bilavgaskommitténs betänkande. På denna punkt är konsekvenserna av ensidiga ålgärder så besvärande ur konkurtenssynpunkt att ett genomförande lorde kräva gemensamt ikraftträdande i flertalet berörda länder.

När det gäller Kalifornienkraven för tunga dieselfordon, menar Bilindustriföreningen att den svenska avgaspolitiken måste inriktas på att snarasl nå breda internationella lösningar. Bilindustriföreningen skriver att Svensk laslbilsindustri är starkt exportinriktad inte minst mot Europa. Handelspolitiska motåtgärder skulle få utomordentligt allvarliga konsekvenser. Därtill kommer att ensidiga krav på svenska lastbilar och bussar som bl. a. skulle medföra starkt ökad bränsleförbrukning ofrånkomligen leder till "utflaggning" i den internationella trafiken. Svenska fordon skulle få en oacceptabel konkurtensnackdel.

Bilindustriföreningen konstaterar vidare att åtgärder för att minska kväveoxidulsläppen från tunga fordon inte har diskuterats särskill intensivt varken i Västtyskland eller andra europeiska länder. Bilindustriföreningen utgår dock från att de tunga fordonen kommer att uppmärksammas så snart beslut fattats om personbilskraven. Mot denna bakgrund anför föreningen all från svensk sida måste vi då satsa på etl samordnat och

Prop. 1984/85:127 95

kraftfullt utredningsarbete mol gemensamma avgaskrav. Utan sådan samordning skulle ett svenskt utredningsarbete vara meningslöst.

Svenska kommunförbundet anser att en satsning måste ske på utveckling av ny teknik som gör det möjligt att uppfylla Kalifornienkraven för tunga fordon.

Förslaget om utredning av kostnader och effekter av att minska de långväga godstransporterna i dieselfordon tas upp bl. a. av transportrådet. Rådet skriver med anledning av förslaget att de energiekonomiska nackdelar förslaget på kort sikt kan komma att medföra för delar av godskommunikationssystemet avses dock enligt SNV kompenseras genom att överföra långväga lastbilsburet gods, förslagsvis över 200 km, till järnväg. Förslaget kan därvid komma att medföra mycket omfattande ingrepp i nuvarande transportslruktur, vilket ger anledning Ull stor tveksamhet.

Som ett exempel kan nämnas industrins pågående arbete med ett mer rationellt utnyttjande av det kapital på omkring 130 miljarder kr. som för närvarande är bundna i lager. En höjning av omsättningshastigheten genom reduktion av lagerstorlekarna skulle kunna frigöra stora värden för mer produktiva ändamål. En fömtsättning för en mer omfattande lagerte-duktion är dock att transportsystemet kan utvecklas så att del med mycket hög precision kan leverera små men frekvenla partier av t. ex. insatsvaror. Den förändring av transportstrukturen som kan bli nödvändig för att tillmötesgå industrins förändrade krav i detla avseende kan innebära ett ökande behov av lastbilstransporter vilka kan erbjuda snabba dört-lill-dört transporter av mindre godsmängder med bibehållen god transportprodukli-vilet.

Järnvägstrafik kan under visa omständigheter vara etl mer lättslört godskommunikationssystem än lastbilsträfiken, vilkel skulle kunna förhindra en mer långtgående upplösning av buffertlager än om transport sker med lastbil. Systemskillnaderna kan vara betydelselösa i många fall, medan de återigen i andra fall kan komma att få mer avgörande betydelse.

TPR delar därför SNVs uppfattning atl konsekvenserna av en godsöverföring mycket noga måste utredas, samtidigt som de styrmedel som bör utnyttjas måste bedömas med en hög grad av realism.

Bilindustriföreningen anser att möjligheten att föra över samtliga transporter över 20 mil till jämväg är verklighetsfrämmande. Enligt föreningen skulle det ur ekonomisk synpunkt vara katastrofalt att avstå från de möjligheter att utveckla och rationalisera transporterna som lastbilstrafiken erbjuder. Bilindustriföreningen skriver all det förslag aktionsgruppen vill utreda faller på sin egen brist på realism och brisl på förståelse för grundläggande samhällsekonomiska behov.

Kungliga tekniska högskolan, sektionen för maskinteknik finner anledning att påpeka alt de i aktionsplanen angivna värdena för genomförda åtgärder kan vara behäftade med stora fel. Sektionen instämmer mot denna bakgmnd i verkels bedömning att utsläppet av NOx 1982 resp. 1980

Prop. 1984/85:127 96

kan ha betydande fel. Det är dock ingalunda säkert att felet har den riktning verket antyder i sin rapport.

När det gäller utsläppet av NOx från olika länder, anser sektionen för maskinteknik, att bedömningarna är ännu svårare att göra. Här rör det sig oftast om ändringar i teknologi (jfr vad som sägs om bilparken inom östblocket på sid 13) vilka kan vara svåra att överblicka. Det kan därför noteras att den av SNV bedömda huvudulvecklingen kan vara kortekl men också kan komma att avvika från de verkliga förhållandena på elt allvarligt sätl. Som framgår av tabell 4.3 blir skillnaderna vid olika utvecklingslinjer betydande. Detta visar på att en uppföljning av de verkliga förhållandena är ytterligt viktig.

Lunds universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden anför att i utredningen nämns all svaveldioxiden fortfarande dominerar som försurningsfaktor. Detta är riktigt, men kväveoxiderna utgör kanske ändå en ännu svårare belastning för naturen efiersom dessa såväl försurar, som bidrager till gasskador i form av ozon och peroxyacetylnitrater och till belastning av skogsmarken med höga haller av nitrater, vilket verkar negativt på trädens mykorthizasystem och tillsammans med ammoniak/ ammonium och nitrösa gaser ger kvävemätlnadssymptom i skogsmarken. Trenderna fill ökad utlakning av nitrater från skånska skogsmarker inger verkligen anledning fill oro.

Statens vattenfallsverk fömtsätter att bidrag ur Kol-Miljöfonden skall kunna utgå lill uppförande av demonstralionsanläggningar för testning av olika NOx-begränsande åtgärder och till miljömätningar på såväl dessa anläggningar som på befintliga anläggningar.

5 Begränsning av klorväleutsläppen

Statens vattenfalisverk tillstyrker förslagen om begränsning av utsläpp av klorväte från avfallsförbränning. Även länsstyrelsen i Hallands län anser att reduktionsförslagel för klorväteutsläpp är rikligt, länsstyrelsen I Värmlands län tillstyrker också förslaget.

Svenska kommunförbundet anför all naturvårdsverkets förslag att minska klorväteutsläpp från avfallsförbränningsanläggningar bör kunna vara genomförbart vid stora anläggningar men kan - enligt vad styrelsen erfarit - förorsaka problem vid de mindre.

6 Begränsning av utsläppen av försurande ämnen från gruvavfall

Statens vattenfallsverk tillstyrker förslaget om begränsning av försurande ämnen från gmvavfall. Detsamma gör även länsstyrelsen i Värmlands län.

Prop. 1984/85:127 97

Svenska gruvföreningen framhåller att aktionsplanens avsniu om gruvindustrins restprodukter är myckel löst anknutet lill planen i övrigl.

Gmvföreningen anför att försurningseffekten från dessa upplag är ej kvantifierad eller ställd i relation lill övriga i aktionsplanen belysta försur-ningskapande verksamheter. Eventuella minskningar i försurande utsläpp från restproduktupplagen ingår ej heller i den totala minskning som eftersträvas i planen. Angelägenheten hos insatser inriktade på gmvindustrins restprodukter kan på befintligt underlag därför ej avgöras. Det är uppenbart alt vissa deponier leder till lokal försurning inom begränsade områden. De beräkningar av "syrabidrag" som redovisas i aklionsplanen och som jämförs med almosfäriskt syranedfall är emellertid tveksamma till sin natur och underlättar inte en kvantitativ förståelse av problemaliken.

Mot den här bakgmnden och genom att varje recipienlsituation är unik är det, enligt Gruvföreningen, uppenbart atl varje magasin måste bedömas individuellt. Restprodukter från annan verksamhet än sulfidmalmsbrytning är som påpekats ovan ej normalt försurande.

När det gäller efterbehandlingsåtgärder, skriver Gmvföreningen att, såsom från visst håll förekommer, hävda att gmvindustrin bär ett "moraliskt" eller rent av juridiskt ansvar för all efterbehandling av dessa deponier kommer till slånd saknar grund. Deponierna är resultatet av en verksamhel som konsekvent bedrivits helt enligt av samhället ställda villkor. Återställningskostnaden blir härigenom ett samhällsåtagande. Branschen ser dock positivt på atl åtgärder genomförs. Detta exemplifieras av atl gruvföretagen i samband med upprättande av eflerbehandlingsplaner erbjudit sig att långsiktigt planera för uppläggning av framkommande massor så att saneringar av äldre områden kan komma tillstånd.

De medel som i aktionsplanen föreslås anvisas för efterbehandling av äldre deponier förefaller dock ofillräckliga om åtgärderna skall vara fullständigt genomförda fram till 1995.

7 Forskning och utveckling

Statens vattenfallsverk tillstyrker förslagen till fortsatt forskning och utveckling.

Sveriges lantbruksuniversitet anför alt förslagen till förbättrad övervakning och inventering av såväl luftkvaliteter som effekter i miljön tillslyrkes starkt. Dessa ålgärder bör också gälla jordbmket, vilket inte klart framgår av aktionsgruppens förslag. På de områden där fackmyndigheter redan har en central eller regional organisation för övervakning av vissa naturte-surser är det naturligt att knyta övervakningsfunkfioner på effektsidan fill denna organisation (riksskogstaxeringen, skogsstyrelsen m.fl.) Betydelsen av det särskilda övervakningsorganel, PMK, kan inte nog poängteras. 7 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 98

Länsstyrelsen i Hallands län skriver att de i utredningen föreslagna förstärkta insatserna för inventering, övervakning, forskning m. m. är länsstyrelsen beredd att medverka till. Enligt länsstyrelsens mening finns inom länet flera objekt som kan ingå i sådana studier som exempelvis provmtor från naturteserval med uppgifter ända från 1930-talet, grundvattentäkter med uppgifter sedan 1960-talet med tydlig minskning av alkalinitelsvär-dena, referenssjöar inom ramen för kalkningsverksamhelen, etc.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län konstaterar att utvecklingen av försurningsbelastningen i Sverige i stor utsträckning är beroende av vilka utsläppsbegränsningar som sker i Europa i övrigt. Mot denna bakgrund är det enligt länsstyrelsens mening väsenfligt att den fortsalla forskningen får en sådan inriktning att de långsiktiga målen för en tolerabel belastning av luftföroreningar på olika delar av ekosystemet kan preciseras. Sveriges arbete inom konvenlionen mol långväga gränsöverskridande luftföroreningar skulle därigenom kunna underlättas. Naturvårdsverkets arbete med miljökvalitetskriterier inom detla område bör därför ges högsta prioritet.

Länsstyrelsen i Värmlands län noterar att de förslag om ökade anslag till forskning "om såväl tillståndet i naturen som i fråga om teknisk utveckling av metoder att reducera skadliga utsläpp" är särskilt betydelsefulla.

Svenska kommunförbundet anför att styrelsen delar naturvårdsverkets uppfattning att det är viktigt att satsa på inventering, forskning och utveckling. Av de objekt som nämns vill styrelsen för sin del såsom särskilt vikliga ur kommunal synvinkel peka på

- forskning om försurning av grundvattnet och kortOsion pä markförlagda konstmklioner

- program för utveckling av förbränningsteknik och rökgasrening inom energisektorn

- program för teknisk utveckling av kalkdoserare för rinnande vatten.
Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen skriver att för att nå ut
redningens mål bör statligt stöd utgå till forskning och utveckling inom
områden, där det finns goda förutsättningar att göra nya rön eller utveckla
metoder av nytta för del vikfiga arbetet alt undvika såväl luftförorening
som dess miljöeffekter. Särskilt angeläget är ökat stöd till den kvalificerade
atmosfärskemiska forskning som bedrivs vid Institutet för Vatten- och
Luftvårdsforskning i Göteborg. Övriga angelägna forskningsområden är:

- Luftkvalitetsövervakning i skogen (mikroklimatet)

- Svavelbalanser för hårt slutna massafabriker

- Förbränningstekniska åtgärder för begränsning av kväveoxidbildningen
(s.k. läg-NOx-teknik).

Föreningen är vidare positiv fill en fastare form och garanterad finansiering för inventering och undersökning av mark- och skogstillstånd.

Kraftsam tillstyrker förslaget om fortsatt forskningsverksamhet. KRAFTSAM framför i sammanhanget följande precisering. De två områdena atmosfärskemi och påverkan av luftföroreningar pä vegetation, t. ex.

Prop. 1984/85:127 99

skogsträd, är av avgörande betydelse för vår förståelse av både försurningsproblemet och skogsskadorna. KRAFTSAM delar uppfattningen att skyndsamma åtgärder skall vidtagas för all stärka denna forskning redan under 1985. Den har i verkligheten en orimligt liten volym med tanke på dess betydelse för problemen som helhet. Trots detta har de svenska forskargrupper som arbetar med atmosfärskemi, atmosfärslransporter, nedfall och biologisk påverkan lyckats så bra atl de befinner sig i forskningsfronten även vid en internationell jämförelse.

Eftersom utvecklingen i andra länder som Västtyskland och USA nu går mycket fort, krävs det alt dessa grupper får möjligheter att följa den internationella utvecklingen för att om möjligt behålla sin tätposition och därigenom möjliggöra ett erfarenhetsutbyte på inlernationell nivå.

De här aktuella forskargmpperna är dels den atmosfärskemiska gmppen vid IVL i Göteborg, dels en grupp vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet. IVLs atmosfärskemiska forskargmpp har vidare ett nära samarbete med Chalmers Tekniska Högskola, där en kompetens håller på att byggas upp. Göteborg är också ett centrum för svensk bilindustri, som kommer att vara djupt engagerad i de akuta luftföroreningsproblemen lång tid framåt.

Forskningen vid IVL finansieras för närvarande i samverkan mellan staten (Jordbmksdepartementet) och näringslivet via Stiftelsen IVL.

KRAFTSAM anser det angeläget att de nämnda gmpperna skyndsamt får ett väsenfligt ökat stöd, vilket är i linje med utredningens allmänna mening att forskningsverksamheten måsle förstärkas såväl när det gäller att snabbt nå resultat som för långsiktig kompetensuppbyggnad vid universitet och högskolor.

Enligt utredningens förslag skall medel för de olika insatserna beviljas via anslaget till SNV för åtgärder mot försurning. KRAFTSAM föreslår att medel för IVLs forskargmpp i stället kanaliseras den normala vägen för det statliga bidraget till IVL. Därigenom kan man få en snabb handläggning samtidigt som såväl staten som näringslivet får insyn i och inflytande över forskningen. Näringslivet är ej representerat i Naturvårdsverkets forskningsråd.

Domänverket vill särskilt understryka vikten av kraftiga insalser för alt belysa

- sambandet mellan luftföroreningar och extrema klimatsituationer, -"vilalitetsgödsling" som ett medel att motverka skogsskadorna och

samtidigt öka tillväxten.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund skriver att förbunden ställer sig bakom den satsning som föreslås och vi finner det mycket angeläget att det av SLU föreslagna forskningprogrammet om effekterna av luftföroreningar på skog kan genomföras i sin helhet.

Prop. 1984/85:127 100

Vi vill särskilt understryka

- behovet av objektiva mätmetoder

- behovet av bättre kunskap om de klimatologiska effekterna. För närvarande anges ofta "torka" som en huvudorsak till observerade skogsskador, utan att dessa påståenden kan verifieras.

Chalmers tekniska högskola anför viklen av att bedriva både gmndforsk-ning och mer tekniskt inriktad forskning inom området bör betonas mer än vad som sker i rapporten. Utveckling av ny leknik, som erbjuder billigare och effektivare metoder för rökgasrening, måste intensifieras inom landet. Man kan från de resonemang, som förs hos myndigheter i Europa och USA, ana en enorm marknad för sådan teknik inom det närmaste årtiondet. Det finns således både en nationell och internationell efterfrågan på sådan teknik. Den del av aklionsplanen som behandlar gmndforskning och tekniskt inriktad forskning bör därför lyftas fram ytterligare.

Riksrevisionsverket skriver angående miljöteknisk FoU. Naturvårdsverket (SNV) förfogar över ett anslag för ny teknik (HII, 63 milj. år 1983/84) och över slöd till miljövårdsforskning (H6, 48 milj. år 1983/84). SNV har också inflytande på institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVLs) ramprogram och Kol- Miljöfondens utvecklingsstöd (60 milj. kr. 1984/87). Betydande FoU- resurser i detta sammanhang finns dessutom tillgängliga på styrelsen för teknisk utveckling och statens energiverk (STEV).

RRV anser att aklionsgmppen i sina fortsatta överväganden bör behandla frågan om hur tillgängliga tekniska FoU-resurser inom området bättre kan utnyttjas och berörda institutioners ansvar för detta. Iakttagelser som gjorts i RRVs revision tyder på att den nuvarande FoU-organisafionen på miljövårdsområdet är dåligt samordnad över olik?, led i innovationskedjan. RRVs syn på denna problematik kommer närmare att redovisas i en kommande revisionsrapport.

RRV framför vidare att för att koncentrera och inrikta de långsiktiga FoU-resurserna vid berörda myndigheter och FoU-organ mot vissa kritiska kunskapsmoment i klyftan mellan grundforskning och utvecklingsarbete bör enligt RRVs uppfattning ett antal miljövårdsiekniska ramprogram formuleras. SNV/F och STU bör i samverkan ha det övergripande ansvaret för att sådana ramprogram kommer fram. Enligt RRVs uppfattning vore del inom detta område naturligt att såväl IVLs rambudget som vissa delar av STUs respektive STEVs satsningar kompletterade SNVs forskningsanslag (naturvetenskapernas monopolliknande ställning gentemot sektorforskningsanslaget bör alltså brytas). RRV menar att della kan ske inom befinfliga resursramar genom bättre samordning och omprioriteringar.

För att på sikt bättre utnyttja utvecklingsresurserna inom området bör SNV enligt RRVs mening överväga om inte en mera genomtänkt handlingsplan för införande av miljötekniska anordningar inom vissa utvalda branscher borde upprättas. F. n. arbetar SNV tämligen slumpmässigt med

Prop. 1984/85:127 101

alt slälla krav på förelag i vissa branscher enbart utifrån befintlig leknik. Med utgångspunkt i en gmndlig kartläggning av de största miljöslörarna och de tekniska och ekonomiska förhållanden de arbetar under skulle en mera flexibel och stegvis genomförd handlingsplan möjliggöra en mera genomtänkt spridning av s.k. spjulspelsteknik. Exempelvis handlar de avsvavlingsanläggningar som aklionsplanen vill införa på bred front i gmnden om en enda produkt. Med etl lidigardagt genombrott för alternativa produkfidéer och/eller vidareutvecklingar av existerande produkter (l.ex. småskaliga avsvavlingsanordningar), blir del möjligt alt gå ul med krav på att även på mindre och medelstora anläggningar skall anskaffa sådana. Inom ramen för ett sådant flexibelt synsätt skulle även etl utbytesförhållande mellan placering vid l.ex. en dålig recipienl och utveckling av ny miljöskyddande teknik utnyttjas. Genom atl i etl första steg ställa högre krav på de största och ekonomiskt mesl bärkraftiga anläggningarna - och i samband med detla erbjuda olika lyper av utvecklingsbidrag - får teknikutveckling en helt annan möjlighet att komma med i miljöskyddsarbetet.

Som elt instrument i sammanhanget bör SNV enligt RRVs mening utnyttja möjligheterna till teknikupphandling mellan miljöslörande och miljöskyddslillverkande förelag. STUs teknikupphandlingsanslag torde härvid kunna utnyttjas liksom resurser tilldelade TEMU- bolagen.

Förslaget alt PMK förstärks med stationer soni mäter ozon och kväveföreningar och aU luftprogrammel i övrigt byggs ut i planerad omfattning tas upp av bla Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. SMHI har en omfattande observationsverksamhel med väl 1000 observationsstationer. Från 170 meteorologiska stationer lämnas uppgifter ett flertal gånger varje dag. Cirka 200 observatörer är heltidsanställda av SMHI. För att på bästa sätt kunna utnyttja statens resurser bör därför samordning ske inom detta verksamhetsfält. I SMHIs observationssyslem ligger kostnader inte endast för personal utan även för utveckling och underhåll av tekniska system. Den tekniska insamlingsdelen har en sådan generalitet atl nya parametrar lätt kan inkluderas.

I lidigare luflmätningar inom PMK-nätel har tonvikt lagts på långa medelprovtagningar, vilket ej ställt så stora krav på lokalmeteorologisk mätning. Det aktuella förslaget inkluderar mätningar, där kortvariga haller och höga episoder särskilt skall analyseras. Fördelarna av en samlokalisering med de meteorologiska stationerna har därför ökat, när inriktningen av PMK-nätel nu skall förändras.

Svenska värmeverksföreningen tillstyrker detta förslag mot bakgrund av att ozon och kväveoxider synes tillhöra de faklorer, som har den största påverkan på växtligheten, medan försurningen kan spela en mindre roll än vad som tidigare anlagils.

Karolinska institutet konstaterar atl behovel av kvalitetskontroll är slorl vid genomförandet av etl monitoringprogram. Del framgår bl. a. av resultaten från det globala biologiska mätprogram av metaller som institutionen

Prop. 1984/85:127 102

koordinerat för världshälsoorganisationens räkning. Av särskild vikt är alt konstatera att behovet av en tillförlitlig kvalitetskontroll finns inte bara i länder och laboratorier med begränsad analytisk erfarenhet utan också vid undersökningar ulförda av laboratorier med betydande erfarenhet. Kvali-tetskontrollaspeklerna diskuteras inte i naturvårdsverkets aktionsplan. Det är angelägel alt belydande ansträngningar görs för att få till slånd ell tillförlitligt kvalitetskontrollprogram.

Sannolikt kommer inom ramen för världshälsoorganisationens s.k. HEAL-projekl långsiktiga mätningar av skilda ämnen (t. ex. svaveldioxid, kväveoxid, metaller) att påbörjas i Sverige relativt snart. Det är angelägel att WHO-projektet koordineras med försurningsprojektet.

Förslaget att SNV får i uppdrag att komma med förslag till ett system för övervakning av luftkvalitet i tätorter tas upp av några remissinstanser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län delar utredningens uppfattning att del finns ett mycket stort behov av mätningar av luftföroreningar. Luftmiljöövervakningen är i förhållande till övervakningen av våra vattensystem myckel eftersatt. Ett system för luftkvaliletsövervakning bör omfatta såväl mätning av luftföroreningar i tätorter som mätning av nedfall och halter av vissa luftföroreningar utanför tätorterna. Det bör också kopplas till övervakning av effekter på skog och annan vegetation. Enligt länsstyrelsens mening bör ett sådant system byggas upp utifrån regionala behov i samarbete mellan naturvårdsverket och berörda länsstyrelser och kommuner.

Svenska kommunförbundet anför att enligt styrelsens uppfattning bör en utökad satsning på luftkvalitetsövervakning, som är ett nationellt intresse, bygga vidare på de kunskaper och erfarenheter som finns hos kommuner och regionala organ. Slatliga satsningar bör ske som komplement till kommunala insatser eller i regioner där hittills inga initiativ tagits. Slatbi-drag bör utgå lill de kommuner som har övervakningssystem av riksintresse.

Styrelsen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på atl mätningar av fordon i Stockholm visat alt efterlevnaden av de nuvarande avgasreningsbestämmelserna är dålig. En mer strikt efterlevnad skulle leda till minskade luftföroreningar.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen stöder föreslagna ålgärder då del gäller luflkvalitelsövervakningen.

Centralorganisationen SACO/SR delar uppfattningen att del finns elt mycket stort behov av mätningar av luftföroreningar. Luflmiljöövervak-ningen är i förhållande till övervakningen av våra vattensystem mycket eftersatt. Elt system för luftkvaliletsövervakning bör omfatta såväl mätning av luftföroreningar i tätorter som mätning av nedfall och halter av vissa luftföroreningar utanför tätorterna. Det bör också kopplas till övervakning av effekler på skog och annan vegetation. Elt sådant syslem bör byggas upp utifrån regionala behov i samarbele med naturvårdsverket och berörda länsstyrelser och kommuner.

Prop. 1984/85:127 103

En del av de inventerings- och planeringsmedel mot försurningsskador som föreslås skulle kunna fördelas till länsstyrelsernas naturvårdsenheter, som med sina kunskaper har god regional överblick. Om alla medel anvisas naturvårdsverket finns risk alt "skyddsnätet" över hela landet blir för grovmaskigt. Endast i ett litet antal kommuner, som själva bedriver planeringsarbete mot försurningsskador, blir "nätet" finmaskigt och då synnerligen finmaskigt. Den regionala överblicken kan komma att saknas.

Förslagen att STU får i uppdrag att redovisa ett program för utveckling av miljövänliga alternativa drivsystem för fordon samt att TER får i uppdrag att redovisa ett program för utveckling av miljövänliga transportsystem för kollektivtrafik i tätorter och för godstrafik tas upp av några remissinstanser.

Transportforskningsberedningen delar också uppfattningen att ett forskningsprogram bör utarbetas för dessa insatser. Vi anser att det bör övervägas om inte STU/TFB bör utarbeta ell gemensamt sådant program. Under alla omständigheter bör programmen samordnas. För TFB ingår utarbetandet av ett sådant program som en naturlig del i det pågående långsiktiga programarbetet. Till den Ijuli 1985 kommer därför TFB atl ha identifierat kommande insatser inom delta område.

Styrelsen för teknisk utveckling anför att avseende NO-utsläpp föreslår utredningen (sid. 39) en fortsatt utveckling på det förbränningstekniska området, som därvid skulle kunna ge utrymme för ytterligare reduktion av kväveoxidutsläppen. En sådan utveckling pågår bland annal med stöd från STU och andra forskningsstödjande organ. STU instämmer i önskemålet alt denna typ av forskning ges möjlighet all få ökat stöd. Härvid måste dock observeras att inom nuvarande ramar för STUs energiforskningsprogram är möjligheterna att direkt stödja denna typ av forskning begränsade till enbart punktinsatser och då främsl mot gmndläggande samband med inriktning mot förbränningsmotorer. Som exempel härpå kan nämnas atl STU tillsammans med svensk industri ddfinansierar en förstudie rörande elt internationellt projekt, lES (Inlergrated Energy Syslem) som bl. a. har till mål atl kraftigt minska emissionerna vid energiproduktion och energianvändning.

STU skriver vidare angående ett program för utveckling av miljövänliga alternafiva drivsystem för fordon. Vidare noteras (sid 71) att behov anses föreligga för framtagning av viss ny teknik. Således borde STU till 1985-07-01 redovisa program för utveckling av miljövänliga alternativa drivsystem för fordon. Om ett sådant program skall utarbetas och göra anspråk på att vara väl genomtänkt krävs att uppdraget ges erforderlig tid. Likaså får Transportforskningsberedningen i uppdrag att ävenledes lill 1 juli 1985 lägga fram ett program för utveckling av miljövänliga transportsystem för kollekliv trafik i tätort och för godstrafik varvid särskill låga kväveoxidutsläpp skall beaklas. Det kan dock starkt ifrågasättas om inte dessa två utredningar (STU och TFB) är så väl inflätade i varandra atl del vore klart olämpligt alt bedriva dem var för sig.

Prop. 1984/85:127 104

Svenska kommunförbundet framhåller att det är viktigt att satsa på utveckling av alternativ motorteknik och energibesparande teknik (energilagring).

Transportforskningsberedningen anför att vi delar däremot inte uppfattningen att det är nödvändigt att komplettera nuvarande beslutande organ med ytterligare sakkunskap inom trafik/miljöområdet. Transportforskningsberedningen har idag en mycket bred sammansäUning där ohka intressen är representerade.

Styrelsen för teknisk utveckling skriver atl utredningen föreslår också att såväl STUs som TFBs beslutande organ kompletteras med sakkunskap inom trafik/miljöområdet. För STUs del kan härvid noteras att såväl fordonsindustrin som SNV och TFB deltar i STUs planeringsprocess vad gäller energianvändning i fordon.

Flera remissinstanser kommenterar förslaget att forskarkompetensen vid universitet och högskolor förstärks.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut skriver angående förslaget om förstärkning av forskarkompetensen att det är väsentligl atl denna görs långsiktig och inkluderar även den fackmässiga kompetensen på berörda myndigheter som exempelvis SGU och SMHI. När resurser läggs på kompetenshöjning, inom universitet och högskolor eller myndigheter, är det vikligl aU myndigheterna får resurser så all forskningsresultaten kommer till praktisk operationell användning.

Uppsala universitet anför aU det är, som framhålls i aklionsplanen, angeläget att forskarkompetensen förstärks inom problemområden, som berör skogsskador och grundvaltenförsurning. Men det är också mycket angeläget, att problemen med processer och mekanismer i försurade sjöar fortsättningsvis ägnas stor uppmärksamhet. Kunskap som tillåter viss ekosyslemstyrning för fiskproduktion är av samhälleligt intresse och kunskap om hur försurade sjöar kan tillfriskna är av myckel centralt, internationellt inlresse. Eftersom sjöns ekosystem fill största delen styrs av processer inom avrinningsområdet kan kunskap om sjön betraktas som facit för alla villrings- och övriga markprocesser inom elt avrinningsområde.

Göteborgs universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakultelsnämnden menar att de ökade satsningar som föreslås i huvudsak är väl balanserade. Man konstaterar dock samtidigt att i ett avseende har dock en egendomlig skrivning kommii till stånd, nämligen att förstärkningen av forskningen rörande "orsaker till skogsskador" bör ske just vid Lunds universitet och Lantbrukshögskolan. För övriga insatsområden anges ej någon sådan lokal styrning. Från Göteborgs universitet måste därför i detta sammanhang följande anföras: Västkusten har sedan länge problem med försurning av mark, vattendrag och grundvatten och på senare tid har omfattande skogsskador uppmärksammats. Delta har föranlett en bred uppbyggnad av forskarkompetensen inom regionen. För att lösa ekotoxikologiska problem i samband med luftföroreningar och försurning krävs

Prop. 1984/85:127 105

goda kunskaper i ekofysiologi, luftföroreningarnas kemi, depositionsbeteende osv. En god kombination av experter inom dessa områden finns i Göteborg där växtfysiologiska avdelningen, GU, och IVL har ell omfatlande samarbete. Vidare bedriver zoologiska institutionen, GU, sedan 1978 omfattande forskning kring försurningsproblematiken. Belräffande luftföroreningars spridning och transformationer har IVL och GU för landet unik kompetens.

Umeå universitet anför att i aktionsplanen föreslås mera forskning på vikliga områden såsom orsaker till skogsskador, grundvaltenförsurning och hälsokonsekvenser av försurningen. Däremol nämns inte ett ord om fortsatt hög prioritet på forskning om försurning av sjöar och vattendrag. Det är beklagligt därför att:

1) det fmns starka vetenskapliga motiv för ännu bättre kunskaper på detta område, inte minst därför atl marken-vattnet är en enhet och det är i vattnet man oftasl bäst avläser vad som sker i marken,

2) i landet finns en stab av forskare med en kompelens som det tagit många år att bygga upp och som man inte bör avrusta så länge försurningen av sjöar och vattendrag är ett så gigantiskt problem som det är, och så länge svenska forskare på många delområden har inifiativet internationellt sett. Det är resursslöseri atl tvinga dessa forskare över lill andra upgifter. Dessa forskare skulle kunna utföra "mönsterundersökningar" om försurningens utveckling, orsaker och effekter med högt vetenskapligt värde och som dessutom skulle bli bra vapen i opinionsbildningens tjänst, särskill om projekten fick en intemationell karaktär. Sverige borde överväga att försöka initiera och delta i forskning i andra länder där luftföroreningar och försurning inte är så uppmärksammade problem som i Sverige.

Sveriges lantbruksuniversitet påpekar atl då någon kostnadsberäkning ej görs för den viktiga kompetensuppbyggnaden kan del ej sägas om avvägningen mellan praktisk försöksverksamhet och forskning är den riktiga. Det fordras dock väsentligt mera än de 6,5 mkr/år som föreslås 1987/88 för forskning om skogsskador och grundvattenförsurning för att man på rätl sätt skall kunna använda de 37,5 mkr som samtidigt skall utgå för försöksverksamhet, rådgivning och inventering.

När det gäller frågan om hur anslagen skall beviljas, anför lantbruksuniversitetet att i aktionsplanen, sid 68, sägs att kompetensen vid universitet och högskolor kan förstärkas antingen genom anslag direkt lill universitet eller via något anslagsbeviljande organ. Idag är cirka 80 procent av den forskning vid SLU som har anknytning lill effekler av luftföroreningar externfinansierad, vilket är en orimligt hög andel. Det är ytterst angelägel att de aktuella forskningsgmpperna får en bättre fasl ekonomisk bas som sedan kan kompleteras med anslag från externa myndigheter. Lantbruksuniversitetet vill därför starkt understryka att de medel som anvisas till förstärkning av kompetensen vid universiteten bör anvisas direkt till dessa.

Prop. 1984/85:127 106

Effekterna av de ålgärder som bör genomföras enligt aktionsplanen är naturligtvis starkt beroende av vilka grundläggande kunskaper vi har inom de akutdla områdena. Det finns här stora brister, vilket framgår av bifogat forskningsprogram "Effects of air pollution on forest land — outline for a research programme", som nyligen utarbetats vid SLU. För att framtida aktionsplaner skall kunna bygga på ett bättre vetenskapligt kunskapsunderlag är det angeläget att kompetensen inom området byggs ut. Jämfört med kostnaden för den totala skadebilden är det belopp på 12 mkr till förstärkning av kompetensen som föreslås i SLUs utredning myckel Utet.

Vad som ovan sägs om skogsbruket gäller också i hög grad för jordbruket. Sålunda är det angeläget att ta fram ett forskningsprogram om åkermarkens försurning.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen anför att dessutom är det positivt att forskningen kring orsakssammanhang och effekter i miljön ges ytleriigare finansiella resurser. Hittills har denna forskning huvudsakligen bedrivits med stöd av tidsbegränsade projektanslag. Vi stöder tanken atl nu i större utslräckning direkt förstärka kompetenser och resurser ute på sådana institutioner, där luftförorenings- och försurningsaspekler har blivit en mer normal beståndsdel i del pågående forskningsarbetet. Inom Sveriges Lantbruksuniversitet har l.ex. under året utarbetats en ambitiös plan för aktivering av den egna forskningen inom detta område. En del av den nu föreslagna forskningsförstärkningen bör således kunna kanaliseras direkt till olika institutioner eller såsom öronmärkta pengar till forskningsråden. Naturvårdsverket bör dock även i fortsättningen ha ett visst övergripande ansvar för samordningen.

Centralorganisationen SACO/SR tillstyrker förslagel, men påpekar samtidigt att det är väsentligt all den fortsatta forskningen får en sådan inriktning att de långsikliga målen för en tolerabel belastning av luftföroreningar på olika delar av ekosystemet kan preciseras.

Transportforskningsberedningen delar hell den framförda uppfattningen. TFB tycker dock att insatserna i första hand bör koncentreras lill existerande transportmedel och hur dessa kan ulvecklas mot störte miljövänlighet.

Kungliga tekniska högskolan, sektionen för maskinteknik anser all det vore naturiigl all en forskartjänst inom området förlades till den fordonstekniska utbildning som startats i Stockholm vid KTH.

Styrelsen för teknisk utveckling anför att utredningen föreslår bl. a. att forskarkompetensen förstärks inom en rad områden (sid 71) och all särskilda medel ställs till förfogande. I sig kan tanken vara god. För att detta skall få effekt krävs förutom att medel verkligen blir tillgängliga även kompetenta personer och gmpper som vill ägna sig åt relevanta problem och att framtagna, förhoppningsfullt goda, systemlösningar sätts i produktion och att således ömsesidiga kontakter föreligger mellan högskolorna och industrin. Vidare bör observeras atl förstärkning av forskarkompetensen vid

Prop. 1984/85:127 107

högskolorna är en långsiktig process, som rimligen tar år för att resultera i praktiska resultat. Hur denna önskade förstärkning skall finansieras lämnas öppet i utredningen. STUs möjligheter aft här agera begränsas av att även STUs budgetramar är mycket begränsade. Härvid bör nämnas att kompetensen vid våra högskolor inom området katalytisk avgas- och rökgasrening för närvarande kartläggs av STU i samråd med SNV och Statens energiverk. Vidare ges ett visst stöd till katalytisk avgasreningsteknik inom ramen för energiforskningsprogrammet.

Bilindustriföreningen behandlar alternativa drivsystem i sitt remissvar och skriver. I aktionsplanen föreslås utökad forskning kring miljövänlig motorteknik och utveckling av miljövänliga alternativa drivsystem. Kostnaderna skall bestridas av ökade fordonsskatter.

Självfallet är fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete motiverat också på delta omrdåe. Men det finns anledning varna för en övertro på att begränsade insalser utanför bilindustrin skulle påskynda utvecklingen.

Stora insatser har gjorts inom bilindustrin för vidareutveckling av dagens motorer och för utveckling av alternativa drivsystem. Åtskilligt har åstadkommits men mycket finns kvar atl göra. Bränsleförbrukning och avgasutsläpp prioriteras idag inom all bilindustri.

Vi har anledning aU räkna med fortsaU produktutveckling inom bilindustrin även vad gäller miljökrav. Det är i första hand fråga om vidareutveckling av dagens teknik. Framtidsvisionerna om helt nya drivsystem syns ha blivit alltmer avlägsna.

En viktig fömtsättning för att effektiva och stabila avgasbegränsande system skall kunna ulvecklas är att samhällskraven samordnas på bred intemationell bas och aU de inte ändras alltför ofta. Nationella särbestämmelser och snabba kast i regelsystemen tvingar fram improvisationer och mindre lyckade lösningar.

Bilindustriföreningen motsätter sig förslaget om specialfinansiering över bilskatten av samhällets forskning pä trafik/miljöområdet. Det finns ingen rimlig anledning att särbehandla just den forskningen.

Riksrevisionsverket konstaterar att aktionsgmppens förslag angående teknisk FoU i huvudsak innebär ett fullföljande av del program för förbränningsteknik och rökgasrening som f.n. drivs på energiområdet. I dessa satsningar vill aktionsgruppen prioritera åtgärder som reducerar utsläppen av kväve. Dessutom föreslås ett nytt program för forskning och utveckling av miljövänlig teknik inom trafikområdet.

Enligt RRVs uppfattning är den omfatlande uppmstning av forskarkompetensen i miljövänlig teknik inom trafikområdet som aklionsgmppen föreslår tveksam.

Aklionsgmppen bör enligt RRVs mening prioritera sådana nischer inom de aktuella områdena där Sverige både forskningsmässigt och industriellt har kompelens och resurser samt möjligheter att la emot och vidareutveckla framtagna resultat. RRV anser därför att det tekniska FoU-stödet i

Prop. 1984/85:127 108

försurningssammanhang bör "kraftsamlas" i forskning och utveckling för att reducera de industriella och energiproducerande anläggningarnas utsläpp av kväve och svavel och inte splittras upp på områden med små möjligheter all ta emot och vidare utveckla eventuella resultat.

Förslagel att2 milj. kr. anslås per år t.o.m. 1987/88 för forskning om försurning av gmndvatten och kortosion på markförlagda konstruktioner tas upp av bl. a. styrelsen för teknisk utveckling som skriver att utredarna har observerat att den pågående försurningen har negativa följder, inte enbart för konstruktioner ovan mark, ulan att del försurade grundvattnet medför korrosion även på markförlagda konstruktioner. Som följd av delta föreslås att två miljoner anslås per år t.o.m. 1987/88 för forskning om försurning av grundvatten och kortosion på markförlagda konstruktioner. SNV önskar här få ett huvudansvar för dessa medel. Syftet torde i sig vara gott, men samtidigt bör noteras alt också STU stöder korrosionsforskning, men atl - på gmnd av det kärva budgetläget — budgeten för år 1984/85 har skurits ner jämfört med vad som var fallet 1983/84. En stor del av STUs kortosionsbudgel går till kortosionsforskningsinstilutet, som har visal intresse för just forskning rörande kortosion på markförlagda konstmklioner. Om det framlagda förslaget sålunda enbart skulle resultera i en omfördelning av vem som finansierar forskningen medför della ingen resursförstärkning.

Göteborgs universitet påpekar vidare atl nya resultat visar att kväveoxider och svaveloxid har synergistisk effekt. Man får alltså ej bortse från kväveoxidernas betydelse för korrosionshastigheten.

Förslaget att riksskogstaxeringens ståndortskartering och permanenta provytor skall få en fasl finansiering under den nät måste 3-årsperioden las upp av Centralorganisationen SACO/SR som anser det värdefullt att ståndortskartering av permanenta provyior föreslås få en fast finansiering. Det kan nämnas att skogsfakulteten på lanlbmksuniversitelel har fällstationer, lämpade för luftövervakning över skog.

Förslaget att socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta etl detaljerat program för övervakning av hälsokonsekvenser som följd av försurning kommenteras i vissa remissyttranden.

Statens livsmedelsverk har ansvaret för frågor rörande livsmedels (inkl. dricksvattnets) kvalitet och säkerhet. Således bör verket delta i utarbetandet av program för övervakning av hälsokonsekvenserna av försurning samt forskning rörande försurningseffekter på gmndvattnet.

Karolinska institutet, hygieniska institutionen konstaterar atl ell av de medicinska problemen sammanhängande med luftföroreningar och försurningsproblematiken är risken för en ökad metallexponering. Den ökade ackumuleringen av kvicksilver i fisk med 5000-10000 sjöar, som är i riskzonen att svartlistas, anses till väsenllig del härtöra från den ökade försurningen. Enligt rapporten tyder ingenting på atl halterna kvicksilver i fisk gått ned under senaste decenniet trots minskade luflutsläpp av kvick-

Prop. 1984/85:127 109

silver. Ackumuleringen av kvicksilver i fisk anses i rapporten inte innebära "något stort folkhälsoproblem" men det understryks atl det från miljösynpunkt inte är acceptabelt och att åtgärder bör vidtagas för att förbättra situationen. Enligt min uppfattning utgör ackumuleringen av kvicksilver i fisk elt betydande folkhälsoproblem. Metylkvicksilver är mycket neuro-toxiskt och man vet ännu inte ens om det finns något tröskelvärde för känsliga gmpper, exempelvis gravida kvinnor.

Karolinska Institutet skriver vidare att enligt förslaget skall 200000 kr avsättas för att planera ett detaljerat program för övervakning av de hälsokonsekvenser som följer av försurningen. Socialstyrelsen skall få i uppdrag atl utarbeta ett sådanl program. Det kan redan nu förutskickas alt de erforderhga forsknings- och utredningsresurserna för att genomföra ett sådant program kommer att bli slora. Det är angeläget atl naturvårdsverket i sin planläggning av undersökningarna redan nu anmäler detta.

Institutet påpekar också att försurningen endast är en faktor avbelyddse i samband med människans metallexponering. Etl långsiktigt program för att belysa metallexponeringen bör studera problemaliken i sin helhet.

Universitetet i Linköping, medicinska fakultetsslyrelsen finner den utredning, som redovisas i bil 10 och som gjorts av socialstyrelsen, väl knapphändig. Den tar ej tillbörlig hänsyn lill andra luftföroreningar än svaveldioxid och kväveoxider. Fakultetsslyrelsen vill därför föreslå, alt vid utarbetandet av det detaljerade program som föreslås i Aktionsplanen, även representanter för de medicinska fakulteterna ingår, lämpligen efter förslag av Statens Medicinska Forskningsråd.

Med hänvisning till ovanstående vill medicinska fakultetsstyrelsen även föreslå, att vid den förstärkning av forskningskompetensen inom del aktuella området vid universilel och högskolor, som föreslås i Aktionsplanen (sid 68), förslag även inhämtas från Statens Medicinska Forskningsråd.

Styrelsen för teknisk utveckling tar upp förslaget att fiskeristyrelsen och SNV dels intensifierar arbetet med ulprovning av olika tekniska metoder för kalkning av sjöar och vattendrag, dels till STU lämnar förslag till angelägen teknisk utveckling inom området kalkning av sjöar och vattendrag. STU accepterar aktionsplanens förslag, men konstaterar också att för genomförande av den åsyftade tekniska utvecklingen krävs att medel ställs till förfogande. Utredarna (sid 71) noterar önskvärdheten av teknisk utveckling inom området kalkning av sjöar och vattendrag. Härvid kan dock noteras atl en kraftfull satsning på delta område inom ramen för befintlig "miljövårdsbudget" innebär atl nuvarande satsningar på exempelvis avloppsvattenrening måste bantas krafligl eller alternativt läggas ned. Under senare år har en av gmndlankarna för STUs verksamhel inom miljövården varit att miljövårdsaspeklerna skall integreras redan då riktlinjerna dras upp för nya industriella processer. Följaktligen har STUs miljö-vårdsbetingade FoU-budget skurils ned. I sin tur innebär detla att det för närvarande ej finns utrymme för en kraftfull satsning inom delta område.

Prop. 1984/85:127 110

8 Åtgärder inom skogsbruket 8.1 Allmänna synpunkter

Statens vattenfallsverk tillstyrker de föreslagna åtgärderna inom skogsbmkel.

Likaså är länsstyrelserna i Hallands och Värmlands län beredda att tillstyrka de framlagda förslagen i aktionsplanen.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen finner det viktigt att påpeka aU aktionsplanen på flera ställen felaktigt blandar ihop den s. k. naturliga biologiska försurningen med försurningen via det sura nedfallet. Det sägs t. ex. alt "dessa två källor för syratillförsel är ungefär lika stora". Den naturliga försurningen beror på att träden växer och ackumulerar basiska ämnen i sina ovanjordsdelar, vilkel resulterar i ett överskott av vätejoner i marken. Detta innebär inte någon nellofillförsel av syra till ekosystemet. Visseriigen sjunker pH i marken, jnen del är en logisk kullerbytta aU se marken som ekosystemets enda beståndsdel. Mark och vegetation hör ihop och när träden dör eller avverkas multnar bart och grenar, näringsämnena återförs till marken och pH sfiger igen. Markens surhet varierar således naturiigl under en skogs omloppstid. Viuringen i marken kompenserar ungefär förlusterna genom normal skörd av stamvirke.

Försurningsproblemaliken är naturiigtvis djupt allvariig från många synpunkter men för skogen tycks inte försurningen av marken utgöra det mest akuta hotet på kort sikt. Av störte belydelse för del skademönster vi idag ser över Centraleuropa och i delar av Sydsverige, är luftens innehåll av skadliga gaser och syror som omger trädens kronor. Denna påverkan samvekar med en rad andra bidragande och utlösande stressfaktorer av både skoglig och klimatisk art. Det samlade slresslrycket varierar över tiden och kan ibland bli för hög för träden. I Europa finns idag stora arealer med skog, som är ansträngd och som därför reducerat sin barrmassa och lever med lägre vitalitet och tillväxt. Skogsdöd, definierad såsom död skog eller döda träd, är ännu begränsad lill områden med extremt hög påverkan och utgör i normalfallet endast någon procent av träden i t. ex. Sydsveriges skadade bestånd.

De bedömningar som gjorts av det europeiska skogsbrukel pekar alla på att arealen påverkad skog sannolikt kommer att öka under de närmaste åren men atl någon stark inväxning i svårare skadeklasser eller död skog sannolikt inte kommer atl ske. Man kan alltså inte tala om någon allmän skogsdöd men man kan utan tvekan säga att stora delar av de europeiska skogarna går på sparlåga. Detta är den ännu relativt ouppmärksammade sidan av luftföroreningarnas effekt på skogen, risken för lägre tillväxt och förlorad produktion. Den inger skogsnäringen större oro än den s. k. skogsdöden.

Kungliga tekniska högskolan, sektionen för maskinteknik anser att de presenterade åtgärdsförslagen vad gäller skogsvård är välmotiverade.

Prop. 1984/85:127 111

8.2 Begränsning av skogsgödsling och helträdsutnyltjande

Lunds universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden anför att den viktigaste anmärkningen vi vill framföra gäller bedömningen av helträdsavverkningens framlid. Den totala försurningen kan uppenbariigen bli flera gånger högre vid helträdsavverkning än vid enbart stam-uttag. Markbiologiska negativa konsekvenser förväntas. Vår åsikt är att helträdsavverkning, liksom hdträdsgallring skall principiellt förbjudas intill dess ytterligare forskning klarlagt effekterna. De grova gissningar som ligger till grund för Skogsstyrelsens bedömning att man kan bedriva helträdsavverkning på 40% av skogsarealen är inte tillfyllest vid ställningstagande.

Sveriges lantbruksuniversitet skriver att jord- och skogsbmk bör som föreslås vidta åtgärder för att motverka försurning och luftförorening. För skogsbruket gäller det främst begränsning och anpassning av skogsgödsling samt helträdsutnyltjande. God skogsskötsel och god skogshygien bör också framhållas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län diskuterar skogsgödsling, hellrädsutnyttjande, trädskogsval och skogsvårdsåtgärder. Länsstyrelsen konstaterar att med hänsyn till att de effekter som nu kunnat noteras på skogen ännu inte är kartlagda och utvärderade måste det vara svårl att idag kunna ange exempelvis vilken gödslingsnivå som är acceptabel eller vilka former för hellrädsutnyttjande som kan accepteras. Del senare saknar länsslyrelsen möjlighet alt uttala sig om då några förslag inte redovisas. Behandlingen av skogsvårdsåtgärder är så pass allmänt hållen att del är svårt alt bedöma vilka möjligheter till åtgärder utredningen behandlat. Exempel på åtgärder som kan ha betydelse för den långsiktiga utvecklingen är införande av ett utökat mångbmk i skogen. Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen alt möjliga åtgärder inom skogsbrukel bör utredas ytleriigare mot bakgrund av den pågående kartläggningen av skogsskadornas utveckling och den påbörjade forskningen inom området.

Svenska naturskyddsföreningen noterar att aktionsplanen när del gäller skogsbrukets åtgärder i stor utsträckning hänvisar till pågående utredningsarbete inom naturvårdsverket och skogsstyrelsen. Föreningen vill för sin del betona atl det är angeläget atl detta utredningsarbete mycket snart resulterar i riktlinjer och bindande regler som förhindrar all exempelvis helträdsulnyttjande används på marker som ligger i riskzonen för markförsurning. Föreningen önskar också att ett förbud mot skogsgödsling införs så snart delta är möjligt.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen påpekar all ändrad skogsskötsel inte kan lösa problemen med luftföroreningarna. Den enda långsiktiga lösningen är att minska utsläppen. Luftföroreningarna är emellertid under överskådlig tid ett faktum. Skogsbruket är därför berett att på bästa sätt hjälpa till alt motverka och fördröja en negativ utveckling. Det bör dock understrykas att ändrad skogsskötsel aldrig kan bli en särskilt

Prop. 1984/85:127 112

offensiv åtgärd. Den stora arealen och de långa växttiderna gör att skogslandskapet och dess innehåll har en mycket stor inneboende tröghet mot förändringar.

Beträffande olika odlingsåtgärder delar vi aktionsplanens bedömning alt de nya riktlinjer beträffande dels skogsgödslingen och dels helträdsulnytljandel som tas fram av Skogsstyrelsen är fullt tillräckliga för alt styra utvecklingen i dessa fäll. Skogsbruket har själv både tagit initiativ och aktivt medverkat i utvecklingen av dessa nya råd och regler.

Det är dessutom SCPFs uppfattning att en vidareutveckling av skogsgödslingen är av speciellt intresse. Skogsgödsling har idag stor omfattning och ger belydande bidrag lill virkesförsörjningen. Med en ny spridningsteknik och en ny lyp av gödselmedel, som ger både ökad tillväxt och en neutraliserande och balanserande markreaktion, skulle skogsgödslingen kunna utvecklas till en åtgärd som offensivt och verksamt motverkar en pågående utlakning och markförsurning. Skogsgödslingen bör också positivt påverka trädens vitalitet och allmänna motståndskraft mot olika påfrestningar. Skogsgödsling på detta sätt är idag en betydande ingrediens i flera Centraleuropeiska länders åtgärdsprogram.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund delar uppfattningen atl kvävegödsling på skogsmark tillsvidare bör undvikas inom södra Sveriges mest försurningsutsatta områden - i avvaktan på bättre kunskaper om gödslingens effekter. Tillsvidare bör de av skogsstyrelsen utfärdade rekommendationerna kunna tjäna som rättesnöre.

Forskning om både nu använda och alternativa gödselmedels pH-ef-fekter bör ges hög prioritet. Detsamma gäller forskning om s. k. vilalitetsgödsling.

När det gäller hellrädsutnyttjande anför LRF och SSR. Med hänsyn till såväl befarade tillväxtnedsättningar som risker för försurning arbetar skogsstyrelsen f. n. med rekommendationer om begränsningar i användningen av hel- och dellrädsmetoder samt bortförande av hyggesresler efter slulavverkning. Förbunden anser det riktigt alt man inom skogsbmkel lar stor hänsyn till eventuella negativa effekler av hellrädsutnytljandet. Samtidigt vill vi — i likhet med vad som sägs i aktionsplanen — poänglera alt hel-och dellrädsmetoder har stor betydelse för skogsbrukets möjligheter att intensifiera gallringsverksamhelen. All så kan ske är i sin tur av slor vikt för skogsskötseln och skogsproduktionen.

Här bör därför en rimlig avvägning ske mellan eventuella ekologiska effekter och effekterna på skogsskötsel/skogsproduktion. Det är viktigt att man i nuläget inte ger restriktionerna en sådan utformning att man i onödan minskar utrymmet för utveckling av rationella skogsbruksmetoder.

Centralorganisationen SACO/SR tillstyrker förslagen om gödsling. Beträffande meloden helträdsulnyttjande hänvisar centralorganisationen till pågående arbete på skogsstyrelsen med atl skriva restriktioner. Osäkerhet

Prop. 1984/85:127 113

råder om effekterna av nitralutvecklingen som resultat av metoden. En satsning på mer forskning är därför moliverad. I del skogspolitiska programmet ingår väsenfligt ökade gallringsultag i ungskogarna. Gallring är idag olönsam med konvenfionella metoder, men med hellrädsutnyttjande kan lönsamhet nås. Den senare metodens eventuella negativa aspekter måste klarläggas.

8.3 Information och rådgivning

I likhet med vad som framgår av åtgärdsprogrammel anser Centralorganisationen SACO/SR det viktigt alt skogsstyrelsen intensifierar sin information och rådgivning om orsaker till skogsskador och åtgärder för atl begränsa dessa. Åtgärderna går ut på att hålla skogen i bästa tänkbara kondition. Det är anmärkningsvärt att inte några särskilda medel avsatts för ändamålet.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen stöder aktionsplanens förslag att intensifiera rådgivning och information om skogsskadornas orsaker och om lämpliga åtgärder. Del kan eljesl finnas risk för onödiga panikåtgärder och felaktiga skötselbeslut. Del synes naturiigl att skogsstyrelsen blir huvudansvarig för en sådan verksamhet.

I detta sammanhang vill vi framhålla alt vi också finner det önskvärt, att skogsstyrelsen överhuvud laget ges en mera framträdande roll, då det gäller bedömning och analys av skogstillståndels utveckling, liksom då det gäller utveckling och genomförande av eventuella råd, regler och åtgärder i tertängen.

8.4 Utredning om skötsel av lövskog

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen anför att beträffande trädslagsfrågan delar vi aktionsplanens uppfattning att en ökning av lövträdsandelen utöver den andel som är naturlig inom norta bartskogsbältet vore artificiell och ur marksynpunkl meningslös för huvuddelen av våra skogar. Barrträdens klara överlägsenhet ifråga om värdeproduktion är naturligtvis också av avgörande betydelse.

Flera undersökningar visar emdlerfid alt lövträd kan klara dålig luft bättre än barrträd. Det kan därför vara intressant atl spela mera med lövträd i exponerade lägen, i skogsbryn och andra lägen med skyddsfunktion. Del är etl svårt spel som kräver skoglig yrkesskicklighet och god lokalkännedom. Inom områden där belastningen är så stor atl vanlig bartskog bedöms ha svårt att kunna utveckla sig väl är del naturligtvis elt gott alternativ att anlägga och sköta lövskog med för marken lämpligt trädslag. Omfattningen av sådana arealer är dock sannolikt myckel begränsad.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund delar i aflt väsentligt aktionsplanens synpunkter och förslag. 8 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 114

Centralorganisationen SACO/SR anför atl då det gäller andelen lövträd och trädslagsval delar SACO/SR uppfattningen i aktionsplanen att ej ge några ytterligare rekommendationer om allmän ökad andel lövskog utan i ställel förstärka forskningen på området.

9 Åtgärder inom j'ordbruket

9.1 Allmänna synpunkter

Göteborgs universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden anför att beskrivningen är svag beträffande direkta luflföroreningsska-dor på jordbmksgrödor. Det är emellertid väl känt från USA att t. ex. ozon kraftigt kan reducera skördeutbytet av l.ex. potatis, leguminoser och spenat. Inventeringar i Europa har visat förekomsten av liknande skador. Det är därför angeläget att även inleda studier av direkta effekter av luftföroreningar på jordbmksgrödor.

Statens vattenfallsverk fillstyrker de föreslagna åtgärderna inom lantbm-ket.

Länsstyrelserna i Hallands och Värmlands län tillstyrker de åtgärder som föreslagits.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund konstaterar att en effekt av luftföroreningar som inte är hypotetisk, och som inte berörs i aktionsplanen, är de direkta skadorna på växande gröda. Erfarenheterna av dessa skador i Sverige är små, men det finns exempel både från odling i forskningssyfte och från konventionell odling. Denna utveckling är skrämmande, då det inte finns någon möjlighet att skydda grödan mot en förorenad luftmassa. Kunskapen om orsaker och skadornas omfattning är bristfällig. LRF och SSR finner det mycket angeläget alt medel avsätts för att kartlägga skadeverkningarna och orsakssammanhanget. Denna ytterst allvarliga situation, som kan få förödande konsekvenser för landets livsmedelsproduktion, stärker på ett otvetydigt sätt argumenten för en renare luft.

9.2 Information och rådgivning

Sveriges meterologiska och hydrologiska institut konstaterar alt befintlig gödslingsrådgivning kan kompletteras och förbättras om hänsyn las lill de meteorologiska och hydrologiska förhållandena under vintern. Forskning pågår för närvarande att koppla en kväveurlakningsmtin till en väl beprövad hydrologisk modell. Syftet är att beräkna kväveläckaget från åkermark och dämr bestämma kvävegivans storlek. Utnyttjandet av goda lokala meteorologiska prognoser kan reducera insatserna av bekämpningsmedel.

Sveriges lantbruksuniversitet anför att för jordbmket är ökad kalkning viktig. Cirka hälften av åkerarealen är inte markkarterad och det utgör ett

Prop. 1984/85:127 115

mycket svårt hinder för korrekt rådgivning både när del gäller kalkning och gödsling. Extra resurser erfordras för ökad markkarteringsverksamhet. I stället för alt inrätta nya rådgivningstjänster bör de rådgivare som redan finns vid lantbmksnämnderna lära sig försurningens orsaker och motåtgärder och även föra ul kunskapen. Regelbundet återkommande fortbilda ningskurser är önskvärda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län skriver att länsstyrelsen har de senaste åren - tillsammans med lantbmksnämnden - arbetat med att kartiägga pH-si-luationen i jordbmksmark. Delta har bl. a. resulterat i att bifogade informationsmaterial för distribution till länets samtliga lantbrukare kunnat tas fram. Förslagen i avsnitt 9.2 om jordbruk ligger därför i linje med det arbete som påbörjats i länet. För att det skall bli effektivt behövs emellertid den förstärkning av rådgivnings- och tillsynsresurserna som utredningen föreslår.

Svenska fabriksarbetareförbundet ser de föreslagna åtgärderna för ökad rådgivning till lantbrukarna samt förslag om försök med markkartering som mycket vikliga. Rådgivningen kan spela en viktig roll, då gödslingens försurande effekt i första hand är en fråga om urlakning på grund av bristande näringsupptagning. Med räll odlings- och gödslingsteknik samt god kunskap om växternas näringsbehov kan urlakningen göras minimal.

Förbundet har lidigare (tillsammans med tjänstemannaorganisationerna) framhållit detta i samband med en skrivelse om ökad skatt på gödselmedel.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser atl beskrivningen av handelsgödselns försurande effekt, samt konsekvenserna av en neutralisering av dessa varor är klar och kortekl. För lantbruket är det främst genom en oplimerad hushållning med växtnäring och en medveten markkarteringsgmndad kalkning, som försurningens effekler kan motverkas i odlingsjord. Ökad information och rådgivning är ett konstmktivl sätt att arbeta vidare med dessa frågor.

Enligt riksrevisionsverkets uppfattning är det angeläget att lantbmksnämnderna ökar sin rådgivning i frågor som rör användning av gödslings-och bekämpningsmedel. Men detta bör kunna ske inom ramen för befintliga resurser. I ett tidigare remissvar (RRV: Dnr 1983:424,425) på utredningen om användning av kemiska medel i jord- och skogsbmkel (SOU 1983:10/11) har RRV utvecklat skälen till detta. RRV slog där fasl alt behovet av atl statsmakterna deltar i jordbmkets rationalisering minskal. Denna uppgift borde i ökad utsträckning kunna överlåtas till branschorganisationerna.

Därmed ställs enligt RRVs uppfattning delvis nya krav på lantbruksstyrelsens insatser. I bedömningen av vilka åtgärder som är önskvärda inom jordbruksproduktionen bör lantbruksstyrelsen vid sidan av rent företagsekonomiska hänsyn även väga in miljömässiga hänsyn. Lantbruksnämnderna bör enligt detta synsätt således på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna ges ett ökat ansvar för frågorna om miljöhänsynen.

Prop. 1984/85:127 116

Aklionsgmppen föreslår atl lantbruksstyrelsen tillförs ökade personalresurser för alt kunna fullgöra den utökade rådgivningsverksamheten. RRV kan inte instämma i detta förslag. Den förändrade roll inom jordbmkets rationalisering som lanlbmksslyrelsen enligt RRVs uppfattning bör inta bör i stället föranleda omprioriteringar inom styrelsen.

9.3 Användning av icke- försurande gödselmedel

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför atl ett särskilt problem är försurningen av åkermark, som till övervägande del beror av jordbmksdriften och gödslingen och i betydligt mindre utsträckning (ca 10%) kan tillskrivas det atmosfäriska nedfallet av sura ämnen. Vi förordar en övergång till icke försurande gödselmedel inom jordbmket. Detta bör kunna ske inom ramen för de åtgärder, som föreslagits av ulredningen om användning av kemiska medel i jord- och skogsbmkel i syfte att begränsa användningen av handelsgödselmedel. Vid skälighetsavvägningen bör miljöskyddslagens tillåtlighetsregler tjäna som utgångspunkt.

Sveriges kemiska industrikontor kan inte underlåta att påpeka några missvisande uttryckssätt. Försurande gödselmedel bör således strykas ur begreppsapparaten för att i tillämpliga fall ersättas med försurande gödsling. För att vara rikligt utförd måste ju gödsling bygga på tillförsel av kväve och fosfor i kombination med kalium, magnesium och kalcium i mängder som är tillräckliga för alt kompensera dels uttaget med grödan som sådant, dels den pH- sänkande effekt detta uttag för med sig. Det är i övrigl oegenlligt att använda begreppet syratillförsel i anslutning till uttag av skogs- och jordbruksgrödor. Vad som avses är ju i slällel bortförsd av baskatjoner.

Svenska fabriksarbetareförbundet skriver om förslaget atl låta utreda effekterna av en övergång från ammonium- till nitralbaserade kvävegödselmedel att man vill framhålla värdet av att man i den utredningen också tittar på hur en sådan omläggning skulle påverka fördelningen mellan inhemsk produktion och import av kvävegödselmedel.

9.4 Begränsning av ammoniakavgången från jordbruket

Lunds universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden stödjer förslaget attförbättra kväve-ekonomin inom jordbmket avseende främst flytgödselhanteringen.

Sveriges lantbruksuniversitet konstaterar att ammoniakavgångens storlek, betydelse för miljön och motåtgärder diskuteras utan hänsyn lill dess pH-beroende. Förlust av ammoniak förekommer särskilt vid fast stallgödselhantering och vid spridning av flytgödsel. Ammoniakföriuslen kan motverkas genom att sänka pH med syretillsals. Men vore det önskvärt?

Prop. 1984/85:127 117

Frågan tycks inte särskilt väl genomtänkt. En sådan övergång är givetvis bra, men inte helt nödvändig förutsatt att marken underhållskalkas.

Svenska fabriksarbetareförbundet vill också understryka viklen av atl problemen kring stallgödseln blir föremål för ökad uppmärksamhet. Stallgödseln synes på många sätt vara en mer okontrollerbar miljöfråga än handelsgödsdn.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund menar alt redogörelsen om avgivning av ammoniak och kväveoxider inte är lika väl underbyggd som övriga avsnitt om jordbruket. Förbunden skriver i sitt gemensamma remissvar att enligt förbundens uppfattning grundas bedömningar och åtgärder i alltför hög grad på hypoteser. LRF och SSR anser att åtgärder med syfte alt bättre la tillvara växtnäring i jordbmksföretaget är värdefulla dels ur miljösynpunkt, men också för företagels ekonomi. Men värdet varierar naturligtvis beroende på den faktiska effekt åtgärden ger. Förbunden vill därför i dagsläget varna för att vidta alltför vittgående ålgärder då problemsituationen uppenbariigen är långt ifrån klarlagd. En alltför brådstörtad hantering av denna delvis hypotetiska fråga kan visa sig vara en dålig hushållning med resurser.

10 Kalkning

10.1 Allmänna synpunkter

Sveriges meterologiska och hydrologiska institut anför att vid kalkbehandling av en försurad sjö är det av stor vikt att känna till dess dynamik- och termikförhållanden då dessa har en avgörande inverkan på hur effektiv en kalkningsåtgärd blir. Denna kännedom om den enskilda sjön är också viktig för rätt uppläggning av provtagningsprogram ur såväl tids- och rumsaspekl.

Vid SMHI pågår ett projekt, där effeklen av sjökalkning studeras med hjälp av en matematisk modell. Modellen har lidigare använts med goda resultat, för atl beskriva dynamiska och lermiska förhållanden i en sjö under olika årstider. Denna modell utgör elt viktigt hjälpmedel såväl för optimering av kalkningsinsatser som för planering av provtagningsprogram. SMHI vill speciellt betona vattnets integrerande och transporterande roll inom hydrokemin. Det är därför naturligt atl väl beprövade och vedertagna hydrologiska modeller kommer till användning när man studerar försurningen.

Statens livsmedelsverk stöder förslaget att öka kalkningen av sjöar och vattendrag som ett led i ansträngningen alt reparera de skador som redan har orsakats av försurning, bl. a. en ökning i kvicksilverhalten i gädda i vissa vattenområden.

Uppsala universitet anser atl statliga bidrag bör utgå efter en noggrann prioritering, där vatten som representerar stora naturvärden eller har stor

Prop. 1984/85:127 118

samhällsekonomisk betydelse sätts i första hand. Många vatten kan därmed lämnas därhän tills vidare. Bättre kunskap om tidsaspekten på hela försurningsproblemet och nya åtgärdsmetoder kan göra att senarelagda motåtgärder kan ulföras lill rimlig kostnad. Man skall här också ha i minnet, att naturligt sura sjöar funnits under lång tid och att krafligl försurade sjöar trots allt inte är några döda sjöar.

Uppsala Universitet ifrågasätter samtidigt om det är rimligt att nu ha en målsättning att kalka alla försurade och försumingshotade sjöar. Universitetet skriver vidare att påbörjar man ett kalkningsprogram för 200 milj kr/år så gör man det för idag oöverskådlig tid. Här måsle frågan ställas: Kan detta vara rimligt? En påbörjad kalkning måste nämligen upprepas och löpa kontinuerligt. Kan man inte upprätthålla kalkningen är metoden värdelös. Under sådana omständigheter är det bättre att inte kalka alls och låta vissa vattenområden tills vidare få vara sura. När belastningen av försurande ämnen minskar, tillfrisknar försurade sjöar. Försumings-processen är reversibel. Det som kan behövas är inplantering av fisk, vilkel kan ske till ringa kostnad jämfört med de miljoner som ett fullt utbyggt kalkningsprogram årligen drar med sig.

Göteborgs universitet, matematisk-naturvetenskapliga fakultelsnämnden menar att en specifierad satsning bör göras på forskning om försurningens effekter och effekter vid ålerförsurning. Av den föreslagna budgeten för slatliga bidrag för kalkning (sid 58) på ca 100—150 Mkr/år under perioden 85/86-87/88 bör ca 3 Mkr/år avsällas som ökad satsning på sådan forskning.

Statens vattenfallsverk tillstyrker föreslagen belräffande fortsatt kalkningsverksamhel och försöksverksamhet för att motverka försurning av mark och grundvatten.

Sveriges lantbruksuniversitet konstaterar alt det för närvarande är nödvändigt atl satsa stora resurser på reparerande och förebyggande ålgärder i miljön, främsl kalkning. Teknik och forskningsbakgrund är här någorlunda tillfredsställande i fråga om sjökalkning. Problemen ligger mera på kostnadssidan och i vad som händer om kväve- och tungmetallulsläpp fortsätter och vi inte längre har råd alt fortsätta kalka.

När del gäller rinnande vatten är tekniken dyr och inte hell utprovad. För vattendragens och även grundvattnets del vore del antagligen ekologiskt bäst att lägga kalken på åkrar, skogsmark och myrar, men det fordras störte mängder kalk och eifekten i ekosystemen bl. a. på nitratutlakning är ej tillfredsställande kända. Kalkning av myrområden skulle skada många naturskyddsobjekt.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är riktigt att öka bidragen till kalkning av vattendrag och att driva återställningsåtgärder för mark och grundvatten som FoU.

Länsstyrelsen i Kronobergs län skriver angående kalkning av sjöar och vattendrag. Aktionsgruppen anger att det vid underhållskalkning och vid

Prop. 1984/85:127 119

kalkning av rinnande vatten och sjöar med kort omsättningstid kan bli fråga om att i ökad utsträckning lägga kalken på land.

Vi välkomnar denna syn och vill gärna tillägga, att markkalkning i tillrinningsområdet ibland är det enda alternativet i sjöar med så små tillflöden, att en doserare inte kan placeras där. Dybottnar i strandzonen kan dessutom omöjliggöra kalkning i denna del. Markkalkning är också ur miljösynpunkt atl föredra, åtminstone på lång sikt, eftersom utiakningen av aluminium och tungmetaller begränsas.

Den föreslagna ökningen av kalkningsanslaget förefaller rimlig och tillslyrkes.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att den föreslagna ökningen av statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag är av stor betydelse för Hallands län liksom de föreslagna försöksvisa statsbidragen till kalkning av gmndvattenläkter.

Förslaget till insatsnivå för kalkning av sjöar och vattendrag är, enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län, välbalanserat.

Svenska kommunförbundet skriver att effekterna av kalkningsverksamhelen av sjöar och vattendrag har visat sig goda. Såsom naturvårdsverket anför har länsstyrelserna varit försiktiga i sin åtgärdsslralegi när de fördelat statsbidragen för kalkning. Åtskilliga objekt, som på kommunal nivå bedömts som angelägna att kalka, har därmed inte kunnal komma i fråga för bidrag. Styrelsen tillstyrker all anslaget för kalkningsändamål ökas med 20 milj.kr. per år under de närmaste tre åren.

Kraftsam tillstyrker den föreslagna fortsalla kalkningsverksamhelen.

Svenska fabriksarbetareförbundet skriver att i avvaktan på att det inhemska och internationella arbetet ger ytterligare resultat vad gäller att lösa försurningsproblemen vid källan, instämmer förbundet i promemorians slutsats att kalkning (och olivinbehandling) fortsatt är nödvändiga åtgärder under lång tid framöver. Det gäller såväl i sjöar och vattendrag, på jordbmksmark som i mark och gmndvatten. Förbundet tillstyrker därför förslagen om fortsatt ökade anslag till sådana åtgärder.

Inom parentes vill vi här peka på alt detla är ett av de många områden där lösningen av miljöproblem också blir ett stöd till sysselsättningen. Kalkinduslrin har under flera år drabbats av kraftiga bakslag på flera av sina andra marknader. Kalkning och olivinblandning ger därför nya affärsmöjligheter för denna krisdrabbade bransch med åtföljande förstärkning av sysselsättningen.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund tar också upp kalkning i sitt gemensamma remissvar. I aktionsplanen redovisas en jämförelse av två kalkningsmeloder, kalkning i vatten och kalkning av avrinningsområden. Kalkning av avrinningsområden har ett begränsat användningsområde, men bör där omgivningarna medger vara etl bra eller bättre alternativ än kalkning av vatten. Markkalkningen - avvärjer hotet med den ökade metallrörligheten

Prop. 1984/85:127 120

- ger en successiv och därmed bättre övergång för det biologiska livet till
en mindre sur livsmiljö

- utnyttjar kalken mer effektivt, både i mark- och vallensystem
-fungerar väl i glesbygd, där andra metoder - l.ex. en doserare - är

olämplig p. g. a. avsaknad av el, transportvägar och kunnig personal för skötsel

- är ett ekonomiskt intressant alternativ till andra metoder.

I de fall där denna metod har använts, har lantbmkare ställt upp i del praktiska utförandet med både maskinell utrustning och arbetskraft. Det finns i våra organisationer ett stort intresse för att vidareutveckla detla arbete.

Förslaget att 3 % av beloppet för direkta kalkningsinsatser avsätts lill fiskevårdande åtgärder tas upp av några remissinstanser.

Uppsala universitet konstaterar alt kalkning enbart ger inte alltid fullt skydd för fiskproduktion (aktionsplanen 10.3 och" 10.7). Vidare medför försurningen atl fosfat kan fastläggas i marken, vilket leder till att den pH-justerade sjön blir mycket näringsfattig. Som fiskvårdande åtgärd behövs även gödsling. Hur man optimalt och kontrollerat styr en viss produktionsökning i ett näringsfattigt system, har både teoretiskt och praktiskt intresse.

Länsstyrelsen i Kronobergs län instämmer i uppfattningen alt de kalkade vattnen måsle återfå sin urspmngliga biologiska status. Del är dock mycket tveksamt om detta mål kan nås genom fiskevårdande åtgärder av traditionell typ, dvs. inplantering. Den genetiska variationen i odlingsmaterialet är idag så liten, att en inplantering i stor skala i kalkade vatten sannolikt skulle vara till mer skada än nytta. Dessutom saknas odlingsfisk helt för ett stort antal vanliga fiskarter. För dessa måste yngel infångas och flyttas. Att manipulera med det genetiska materialet i en fiskpopulalion är inte ell led i arbetet med att återge sjön dess ursprungliga biologiska status.

Länsstyrelsen skriver vidare alt skall medel avsättas av kalkningsanslaget måste det bindas till sådana åtgärder, som syftar till att säkerställa det befintliga genetiska materialet i resp. sjö, utan hänsyn lill artens attraktivitet ur fiskesynpunkt. Detta är möjligl, då det i flertalet försurade sjöar ännu finns kvar åtminstone vuxna individer av det ursprungliga fisksamhället.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är utredningens förslag om fiskevårdande åtgärder väl motiverat mot bakgmnd av del samband mellan kalkning och fiskevård som finns i många fall. Länsstyrelsen anser det emellertid vara självklart att dessa medel i likhet med statsbidragen för kalkning administreras regionalt av länsstyrelse/fiskenämnd.

Förslaget att reningsverk i buifertsvaga recipienter även fortsättningsvis via statsbidraget kan stimuleras lill att nyttja kalk tas upp av några remissinstanser.

Uppsala universitet skriver atl nuvarande reningsteknik med konventionell efterfällning med järn- och aluminiumsalter (och ibland med kalk)

Prop. 1984/85:127 121

innebär en alkalinitetssänkning i avloppsvattnet, vilket gör att denna behandling är olämplig vid utsläpp i försurade recipienter. Möjligheterna att komma till rätta med dessa problem är fler än enbart kalkfällning, vilket diskuteras i en uppsats som har mbriken "Kan försurade sjöar och vattendrag botas med renat kommunalt avloppsvatten?" (Tidskriften Vatten 39:3-14,1983).

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att förslag om avloppsvaltenbehand-ling med kalk möts vanligen med två invändningar

- det kostar för mycket/är dyrare än med aluminium

- kalken drar med sig arbetsmiljöproblem.

I aktionsplanen nämns inte den s. k. minikalkmetoden som en möjlighet att förbäUra alkaliniteten i utgående vatten från avloppsreningsverk. Metoden är betydligt billigare än konventionell kalkfällning, då kalkdosen kan hållas väsenfligt lägre.

Länsstyrelsen föreslår att denna metod utvärderas på elt allsidigt sätt, så att dess möjligheter i olika typer av vatten blir belysta. Vid de försök som måsle genomföras bör även metodens upphovsmän delta. Även de arbetsmiljöproblem som finns i anslutning till kalkfällning bör utredas och förslag utarbetas att minimera dessa, så atl kalkfällning kan bli en mera använd metod än i dag.

10.2 Statsbidrag för kalkning i grundvattentäkter

Statens livsmedelsverk anser att en av de allvarligaste effekterna av den pågående försurningen är en markant sänkning av pH i gmndvattnet. Detta kan medföra bl. a. en icke önskvärd ökning i halten av vissa tungmetaller i dricksvatten bl. a. genom utlösning från det distribuerande ledningssystemet. Livsmedelsverket stöder förslaget till olika typer av försök au minska dessa problem bl. a. genom kalkning och andra ålgärder i gmndvallentäkler.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker förslaget om försöksvisa statsbidrag till kalkning och andra åtgärder i grundvaUentäkter. De föreslagna summoma torde vara realistiska under försöksperioden. I Kronobergs län har redan flera kommuner visat inlresse i frågan.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför att behovet av åtgärder mot surt gmndvatten (avsnitt 11.3) har länsstyrelsen tagit upp i tidigare sammanhang. Enligt länsstyrelsens mening är det angelägel atl stöd för att genomföra och bekosta åtgärder i brunnar kan lämnas. I några kommuner lämnas redan idag vissa kommunala bidrag till enskild vattenförsörjning i glesbygd. Administrationen i dessa sammanhang är enkel och bedöms inte medföra några höga kostnader. Förordningen om statsbidrag till kalkning bör ändras så att bidrag till kalkning i enskilda brunnar kan lämnas. Länsstyrelsen kan som föreslagits efter samråd med kommunerna begära medel i de åriiga kalkningsplanerna. Någon försöksverksamhet med statsbidrag är då inte nödvändig.

Prop. 1984/85:127 122

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslagel att kommunen skall ges möjlighet att söka bidrag ur kalkningsanslaget för att motverka grundvattenförsurning. Länsstyrelsen anser dock att förslaget bör utvidgas så att även enskilda får möjlighet att söka bidrag för kalkning vid enskilda vattentäkter.

Svenska kommunförbundet anför att styrelsen konstaterade redan år 1981 i elt yttrande över fiskeristyrelsens och naturvårdsverkets redovisning av bl. a. försöksverksamheten med kalkning av sjöar och vattendrag atl försurningsproblemet för kommunerna är elt allvarligt dricksvatten-problem. Detta gäller fortfarande. Inom den pågående försöksverksamheten har bl. a. tagits fram en metodik för hur kommunerna kan inventera enskilda bmnnar. Mol bakgrund av att sådana brunnsinventeringar är av riksintresse anser styrelsen att kommunerna bör erbjudas stalsbirag för alt genomföra inventeringarna.

På s. 63 i aklionsplanen förs ell intressant resonemang om samhälllets stöd till bmnnsägare som har surt vatten i brunnen. Styrelsens principiella uppfattning är att försurningen är ett internationellt problem och atl det är av riksintresse dels att söka nedbringa det sura nedfallet, dels att vidta åtgärder för att återställa mark, sjöar och grundvattentäkter där skador uppträder. Mot denna bakgrund anser styrelsen att statsbidrag i princip bör utgå för att bekosta åtgärder mot försurat grundvatten. Styrelsen tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten med direkla stödåtgärder i elt antal kommuner. Det är positivt att statsbidrag föreslås kunna utgå inte bara för kalkning ulan också för andra ålgärder, t. ex. installation av vallenfilter. Statsbidrag borde dock medges med fulla kostnaden för åtgärderna. Styrelsen tillstyrker också förslaget till fortsatt försöksverksamhet med åtgärder mol surt grundvatten.

11 Kostnader m. m.

Kungliga tekniska högskolan, sektionen för maskinteknik skriver angående sammanställningen av miljövårdens kostnader. Det kan sägas alt vår uppfattning är att dessa kostnader ligger avsevärt lägre än värdet av de vinster som görs genom en aktiv miljövård. Detsamma gäller den ovan föreslagna forskningen. Den totala kostnaden för en utökning i enlighet med vad som antyds ovan är så låg all den knappast ens skulle komma tillsynes i de felskattningar tabellvärdena i 13.1 innehåller.

Styrelsen för teknisk utveckling anför att den pågående försurningen utgör ett mycket allvarligt hot mot den miljö vi lever i - möjligen utgör den det största miljöproblemet vi för närvarande har. Utredningen har också gjort försök att utvärdera kostnadseffekliviteter, dvs. kostnaden per minskad lon/svaveldioxid resp. kvävedioxidemission. Noggrannheten i utförda beräkningar är naturligtvis troligen diskutabel, men det är anmärknings-

Prop. 1984/85:127 123

värt att åtgärder som avser att minska ulsläppen av svaveldioxid bedöms vara betydligt kostnadseffektivare än motsvarande åtgärder för att minska kväveoxidemissionerna. I själva verket är det endast en åtgärd atl minska kväveoxidemissionen (låg NOx-förbränning vid alla nya kolpulveranläggningar) som kostnadsmässigt kan jämföras med åtgärderna för svavelrening. Härvid bör också noteras att ett lon NO2 ur försurningssynpunkt ger mindre direkt försurning än ett ton SO2. För jämförelse på "S02-basis" bör kostnaden för N02-reduktionerna multipliceras med faktorn 1,44 (2x46/64) varvid svaveldioxiden antas med tiden överföras till svavelsyra. Ur försurningssynpunkt skulle därför utredarna kunna dra den slutsatsen alt tills vidare bör åtgärder atl minska svaveldioxidutsläppen klart prioriteras framför åtgärder mot kväveoxidutsläpp. Å andra sidan ingår kväve bland de för växterna nödvändiga närsalterna. Medför kväveoxidemissionen risk för övergödning och därav orsakade skador på växtligheten eller är den i det stora hela till nytta? Hur jämför man svaveldioxid och kväveoxid ur folkhälsosynpunkt? Detta är en svår fråga som utredarna ej har berört. Ulan en sådan bedömning kvarstår då att ur ren försurningssynpunkl torde man kunna tolka utredarnas material så att åtgärder som syftar till en minskning av svaveldioxidutsläppen för närvarande är kostnadseffektivare än åtgärder riktade mot kväveoxidemissionerna.

Sveriges industriförbund tar i sitt remissvar under rubriken mål, effekter, kostnader upp följande resonemang. Mot "planeringstekniken" all kvantifiera mål för vissa utsläppsreduktioner nationellt kan olika invändningar resas, främst atl

- effekterna uppträder med betydande variationer regionalt och lokall och
alt

— effektanpassade åtgärder är mer kostnadseffektiva än ålgärder, som
anpassas efter översiktliga "normer".

Tendensen till ett alltmer utbrett normtänkande för utsläppsreduktioner innebär betydande risker för suboptimeringar av resursanvändningen för miljöskyddet. Kvantifieringarna ger dessutom här sken av en precision, som den bakomliggande analysen inte ger täckning för. De sista 5% i målsättningen för svavelreduktioner är ett exempel på detta. Med nuvarande miljökrav väntas de inhemska utsläppen av svaveldioxid minska med 60% från år 1980 till år 1995. Marginalkostnader per lon avskild svaveldioxid ökar så kraftigt, vilket också i och för sig påpekas - men knappast beaktas i rapporten - att ytterligare ålgärder kan visa sig helt orealistiska från både kostnads- och nyttosynpunkt. Rapportens kostnadsuppgifter är dessutom i flera fall missvisande, vilket bland annal framgår närmare av Jernkontorets och Kemikontorets bilagda kommentarer. Exempel ges på en underskattning av investeringskostnaden med en faktor 3. Mest missvisande förefaller kostnadsuppgifterna för tjockoljeavsvavling vara. Totala årskostnaden har i planen beräknats till totalt ca 80 Mkr/år. Investeringskostnaden anges enligt uppgift från branschen uppgå till mellan 5 och

Prop. 1984/85:127 124

10miljarder SEK. Därtill kommer en inte obetydlig driftskostnad. Förekommande kostnadsberäkningar ger genomgående en mycket ofullständig bild av förväntade totala kostnader för olika åtgärders genomförande genom att driftskostnaderna ofta saknas.

Sveriges kemiska industrikontor skriver atl slutligen bör anmärkas någol på kostnadsredovisnigen. Atl ange kostnaden i kkr/lon avskilt svavel kan accepteras som en första approximation när alternativa metoder skall jämföras sinsemellan i etl enskilt fall. Redovisningssättet är å andra sidan en föga användbar gmnd för en förelagsekonomisk bedömning. Mot den bakgmnden kan sägas alt aktionsplanen ger en uppfattning om olika åtgärders pris men alls inte om resp. pris kan betalas.

Svenska petroleuminstitutet konstaterar följande alt aktionsplanens angivna kostnader för avsvavling om 80resp. 27 Mkr/år är felaktiga. -Av aklionsplanen bil. 1 framgår att det behövs en investering på

1 700 Mkr för en avsvavlingsanläggning för tjockolja. -Av den i aktionsplanen åberopade, av SNV beställda rapporten SNV PM 1736 framgår atl kostnaden för avsvavling av tjockolja vid olika alternafiv och 10% ROI uppgår till 28,4-33,5$/ton eller mellan 370 och 440 Mkr/år för 1,5 milj ton Ijockolja. - Av den andra i aktionsplanen åberopade, av SNV beslällda rapporten SNV PM 1859 framgår all vid produktion ulan krackning uppgår kostnaden till 23-47$/ton och vid krackning till 33-161 $/ton (sid.6). Vid sistnämnda situation, som kommer atl bli den vanliga i framtiden, skulle alltså kostnaderna för avsvavling av 1,5 milj lon tjockolja uppgå till ca 430-2 100 milj. kr/år.

Ur aktionsplanen kan icke utläsas, hur man kommit fram lill en avsvav-lingskostnad av tjockolja till endast 80 Mkr/år.

SPI skriver vidare att eftersom kostnaden för ytterligare avsvavling av eldningsoljor och dieselolja skulle komma att uppgå lill mångdubbla storleken av vad som anges i huvudrapporten, måste kostnaden ställas mot de vinster som sådana åtgärder skulle medföra.

Eftersom del samlade svavelnedfallet i Sverige från svenska emissioner år 1995 endast skulle komma all uppgå till 33 000 ton/år av ett totalt svavelnedfall på396000ton/år(tabell4.4),dvs. ca8%, kan exiremfdyra åtgärder för att åsladkomma endast mycket marginella minskningar i svavelnedfallet icke motiveras vare sig från miljömässiga eller samhällsekonomiska utgångspunkter.

Det måsle tyvärt konstateras, att del endasl är kraftfulla åtgärder i andra länder, som i märkbar mån förmår minska svavelnedfallet över Sverige.

Bilindustriföreningen behandlar också kostnadsaspekterna i sitt remissvar. Den analys av kostnadseffektiviteten av de olika föreslagna åtgärderna som arbetsgmppen gjort har förfuskats. Kostnadsbegreppet har inte definierats och kostnadsuppgifterna är vilseledande. När del gäller kostnaderna för katalytisk avgasrening för bensinfordon

Prop. 1984/85:127 125

talar man exempelvis (sid38) om en totalkostnad på 600milj. kronor. På sid. 32 åberopar man Bilavgaskommitténs uppgifter om 300-700 kr. per bil och år, men den uppgiften kan inte rimligen leda till en totalsiffra på 600 milj. kr. 1995. Enligt uppgift avses endast investeringen för 200000 nya bilar 1995, 3000 kr. per bil enligt Bilavgaskommitténs beräkningar. Ingen hänsyn har tagits till ökade underhålls- och bränslekostnader.

Det är självfallet också vilseledande att knyta kostnadsanalysen till etl enda år, 1995, när de aktuella besluten har konsekvenser under en mycket längre period.

I själva verket är det fråga om investeringskostnader i storleksordningen 6000 kr. per bil, en siffra som bekräftas av de bedömningar som gjorts bl. a. i Västtyskland. Antalet nyregistreringar blir snarare 250000. Investeringskostnaden blir då 1500milj. kronor i ställel för 600 milj. kronor som angivils i aktionsplanen.

Årskostnaden (kapitalkostnader, underhåll och bränsle) räknar Bilavgaskommittén till 300-700 kr. per bil och år. Bilinduslriföreningen bedömde i sill remissvar att kostnaden skulle uppgå till åtminstone 1000kr. per bil och år. Senare beräkningar tyder på ännu högre koslnader. Om man räknar med att halva personbilsbeståndet drabbats av dessa kostnader skulle den totala årliga kostnaden 1995 uppgå till 1500 milj. kronor, men beslutet innebär i slutändan, när hela bilparken bytts ut, årliga kostnader i storleksordningen 3—4 miljarder kronor.

12 Övriga synpunkter

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut påpekar i sitt remissvar vissa brister när det gäller förslag till långsiktiga satsningar inom fackmyndigheter som t. ex. SMHI. Den kompetens och de resurser som SMHI har inom hydrologi, meteorologi och teknik måste tillvaratas för att rationellt utnyttja statens reseurser och i en aktionsplan mol luftförorening och försuring måsle utrymme skapas på SMHI med flera myndigheter för fortsatt kompetensuppbyggnad och kompetensbevarande för alt möta de framtida kraven.

Uppsala universitet anser all de angivna "naturliga" försurningsprocesser är med stor sannolikhet små i förhållande lill den mänskliga försurningen men för balansens skulle borde den beläggas. När man i texten tar upp bl. a. inverkan av gmvbrylningen, som enbart berör vissa begränsade delar av landet borde även den naturliga försurningens inverkan ha behandlats då denna sker över hela landet.

Styrelsen för teknisk utveckling anför atl bland utsläpp av luftföroreningar finns en rad föroreningar som i stort inte alls berörs i planen (förutom vad som sägs om utsläpp orsakade av fordonstrafiken). Bland dessa kan nämnas utsläpp av olika tungmetaller och av diverse kolväteföreningar

Prop. 1984/85:127 126

som kan vara skadliga för folkhälsan eller miljön. I detla sammanhang kan nämndas den relativt stora satsning som STU har genomfört under samlingsnamnet "Industriventilation" för att bl. a. minska energiåtgången och utsläppen av lösningsmedel till omgivningen. I samband med detta kan också resas frågan om hur farliga punktvisa, relativt stora utsläpp av kolväten från exempelvis elt raffinaderi är jämfört med ett stort antal smärte och rörliga förorenare (typ bilar).

Umeå universitet skriver att insatserna för forskning och information är för punktvisa, kortsiktiga och begränsade. Vi bedömer att forskningen är så betydelsefull att den borde få störte resurser än vad som föreslås. Vidare atl mera än 1,5milj. (?) per år satsas på informationsverksamhet, särskilt utomlands. Om medel inte kan anvisas för ökad forskning och information på annat sätt bör man allvarligt överväga att ta medel från anslaget för kalkning som trots allt är en form av kostgjord andning i avvaktan på en förbättring av försurningssituationen.

Svenska naturskyddsförenitfgen anför att en förutsättning för att kampen mot försurningen ska bli framgångsrik är att det finns ett allmänt medvetande om försurningen och dess orsaker. Ett sådant medvetande behövs både i Sverige och utomlands. Det är en brist i aktionsplanen att inte mera kraftfulla åtgärder föreslås för att öka försurningsmedvetandet. Fortsatt och ökad information i en mängd olika former är ett nödvändigt inslag i detta arbete.

Centralorganisationen SACO/SR skriver angående forsknings- och utvecklingsverksamheten. Åtgärdsförslagen fömtsätter stora insalser vad gäller utbildning, forskning och utveckling samt ökade resurser till de myndigheter som skall genomföra åtgärdsprogrammel. SACO/SR ansluter sig således till det i promemorian redovisade behovet av personal med geovetenskapliga kunskaper, som erfordras för atl klara de nya områden som skogsskador, mark och grundvatten utgör men stora behov finns dessutom av ytterligare personal med naturvetenskaplig utbildning.

SACO/SR vill framhålla alt det inte är tillfredsställande att statsmakterna anger att natur- och miljövårdsfrågor skall prioriteras utan att de tilldelar berörda myndigheter nödvändiga resurser för att verkställa besluten.

Riksrevisionsverket pekar på behovel av en god internationell teknikbevakning. Bl. a. de lekniska attachéerna och branschforskningsinstitutens vetenskapliga kontakter borde vara möjliga all utnyttja i större utslräckning. En sådan forsknings- och teknikbevakning bör föregå - eller ingå — i den fortsatta planeringen kring vilken forskning och utveckling Sverige bör satsa på. I en sådan bevakning bör inte bara forskingsmässiga aspekter beaktas, utan också möjligheterna för Sverige att upprätthålla en industriell kompetens i ett internationellt perspektiv.

Transportrådet anser att det är angelägel alt i samband med remissbehandlingen av SNVs rapport också någol beröra den målkonflikt som

Budgetår	Bidrag till kalkningsprojekl,		Teknisk utveckling,
	länsplanering		försök och central - uppföljning
	Totalt	Fiskevårdande åtgärder
1985/86	90	2,7	5,5
1986/87	110	3,3	6,0
1987/88	130	3,9	6,5