Prop. 1984/85:120 2

Förslag till riktlinjer för energianvändningen liiggs fram. De innebår bl.a. all en slrävan bör vara att energianvändningen i IViimtidon inle skall överstiga dagens nivå. Detta förutsälter bl.a. en fortsatt energihushållning inom uppvärmningsseklorn. Hushållningsinsatserna skall särskilt riktas in på att effektivisera användningen av olja och kol. De väsentligaste styrmedlen bör även forlsäitningsvis vara priset samt information, utbildning och rådgivning.

En medvelen och effektiv elanviindning skall IVämjas. Detta år siirskill vikligi i del längre lidsperspeklivei inför kärnkraftens avveckling. Inom ramen för de nationella rikllinjerna förulsalls energihushållningen bedrivas utifrån de skiftande lokala förulsällningarna, och kommunernas roll i delta sammanhang betonas.

Olika ålgärder föreslås lör alt öka möjlighelerna Ull framlida elproduk-lion i kraflvärmeverk. Slatligl stöd föreslås kunna lämnas fördels förberedelser för senare moitrycksproduklion, dels åtgärder som ökar de sammankopplade värmeunderiagen inför kärnkraftens avveckling. Det nuvarande stödel till solvärmeanliiggningar föreslås behållas t. o. m. år 1986.

De riktlinjer för elförsörjningen som föreslås innebär bl.a. att vid utbyggnaden av krafisysienid hänsyn skall las inle bara Ull krafiekonomi Ulan även till effeklerna på miljön, den regionala balansen och sysselsättningen. De olika möjligheterna lill ulbyggnad av elprodukiionskapaciiden inför kärnkraftens avveckling bör lills vidare hällas öppna. Slatligt slöd föreslås kunna lämnas till små vattenkraftverk och till vissa insalser inom vindkraflsområdel. Förslag läggs fram om komplettering av planen för vat-tenkraflsuibyggnad.

Frågor om beredskap mot fredstida störningar i eldistributionen behandlas. Bl. a. aviseras att reservkraflslägei vid landets sjukhus kommer alt ses över. En annan fråga som också skall belysas yllerligare är den kommunala planeringen för all möta elavbrott.

Gällande rikllinjer för bränsleförsörjningen ligger fasl. Del innebär bl. a. att del mål som fasllades i 1981 års energipoliliska beslut - alt oljans andel av energiförsörjningen lill år 1990 skall minskas lill ca 409f från nära 70Cr år 1979 - ligger fast. Oljeersätiningen har varii framgångsrik de senasle åren. Nu är oljans andel ca 50%.

Kolanvändningen år 1990 skall i enlighet med riksdagens lidigare beslut begränsas till högsl 3-4 miljoner ton. Nu finns dd tecken på att kolanvändningen kan bli lägre.

De senaste årens satsningar på inhemska bränslen har varii framgångsrika. På relativt korl lid har användningen av lorv, avfall och irädbränslen ökat från en låg nivå till att i dag svara för en väsenllig del av värmeförsöG-ningen. Flera åtgärder föreslås för atl främja användningen av inhemska bränslen. Bl. a. föreslås etl forlsall stöd lill uigången av år 1986 till invesleringar i anläggningar som skall eldas med inhemska bränslen.

Kolmiljöfondens Ullämpningsområde föreslås utvidgas lill all omfatta

Prop. 1984/85:120 4

1 Förslag till

Lag om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § För undersökning och bearbelning av fyndigheier av lorv för att ulvinna energi fordras särskili lillslånd (koncession), om inle annat följer av 3 §.

2 § Koncession skall avse anlingen undersökning (undersökningskoncession) eller bearbelning (bearbeiningskoncession).

3 § Faslighelsägaren har rätt all förda undersökning ulan koncession, om inle koncession har meddelals någon annan. Denna rält lar överiåias.

Faslighelsägaren får också ulan koncession tillgodogöra sid lorv för all utvinna energi för husbehov, om inte någon annan har beviljals bearbeiningskoncession för fyndighelen.

4 § Undersökningskoncession kan förenas med räll för innehavaren all senare få bearbeiningskoncession för fyndighelen eller föreiräde framför andra till sådan koncession.

5 § Frågor om koncession prövas av länsstyrelsen i del lån där del område som avses med ansökningen eller slörre delen därav ligger.

Den som söker koncession skall belala ansökningsavgift enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6 § I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i byggnadslagen (1947:385), miljöskyddslagen
(1969; 387) och andra författningar.

Förutsättningar för koncession

7 § Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkl är
lämpligt att verksamheten kommer lill slånd och sökanden från sådan
synpunkt är lämplig all bedriva verksamhelen.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikl all fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

8 § Om någon har beviljats koncession för ell visst område, får inle någon annan beviljas koncession för samma område.

9 § Inom ett område som omfattas av koncession enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler får någon annan än koncessionshavaren inte utan särskilda skäl beviljas koncession enligt denna lag. Ej heller får inom ett område, som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 § eller 14 kap. 6 § första stycket gruvlagen (1974:342) eller av ansökan om sådan rätt, koncession utan särskilda skäl meddelas någon annan än den som erhållit eller ansökt om sådan rält.

Prop. 1984/85:120 5

10 § Har två eller ftera ansökl om koncession för samma område, skall
länsstyrelsen pröva vilken av dem som från allmän synpunkl bör ges
föreiräde. Avser ansökningarna undersökningskoncession, skall även be
aktas om någon av sökandena utfört undersökningsarbete inom områdel.

Villkor i samband med koncession

11 § Koncession skall avse ett bestämt område och giilln en viss tid.
Undersökningskoncession skall meddelas för en lid av högst två år från

beslutet, om inte särskilda skäl föranleder annat.

12 § Koncession skall förenas med de villkor som behövs för all molver
ka eller begränsa menlig inverkan på naturmiljön saml för alt beakla andra
allmänna inlressen och enskild räll.

Som villkor för koncession får besiämmas all slaten skall ha rält atl della i verksamhelen eller all koncessionshavaren skall betala avgift eller pro-duklionsandel lill slalen eller iaktta något annat liknande villkor.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet från vilken denne uivinner torv för sitt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annal. förenas med villkor som gör del möjligl för faslighelsägaren all på skäliga villkor få lorv för sill husbehov även i fortsättningen.

13 § Koncessionshavaren skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas all ställa säkerhet för atl villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna inlressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Visar sig säkerheten olillråcklig. får länsstyrelsen bestämma all ytterligare säkerhet skall ställas.

14 § Uppkommer genom verksamhel för vilken koncession meddelats belydande olägenhel som inle fömlsågs när koncessionen meddelades, får länssiyrelsen beslämma de villkor för den forisaiia verksamhelen som behövs för all förebygga eller minska olägenhelen.

Överlåtelse, frånträdande och ålerkallelse av koncession

15 § Koncession får överlåtas endasl med länsstyrelsens tillstånd.

16 § Anmäler koncessionshavaren Ull länsstyrelsen all han önskar frånlräda sin räll. upphör denna sex månader efter del anmälan kom in. om ej annal följer av koncessionen.

Önskar koncessionshavaren avslå endasl från viss del av koncessions-områdel. skall han ansöka om della hos länssiyrelsen.

17 § Koncession får ålerkallas av länssiyrelsen. om koncessionshavaren
åsidosätter villkor som har förenals med koncessionen. Åven i annat fall
får koncessionen återkallas, om synnerliga skäl föreligger. 1 sådant fall har
koncessionshavaren räll atl få ersättning av slalen för föriust lill följd av
åigärd som han vidlagil med anledning av koncessionen.

Förberedande undersökning

18 § Behöver någon som förberedelse för en ansökan om koncession
ulföra undersökning på annans mark och medger inle markägaren della.

Prop. 1984/85:120 6

får länssiyrelsen i del län där marken eller slörre delen därav ligger efler ansökan lämna lillslånd till sådan undersökning under viss tid.

Undersökningen skall ulföras så, alt minsta skada och inlrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas endast om markägaren har samtyckt till det eller länsstyrelsen har lämnal lillstånd till åtgärden. Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning lämnas. Tvisl om ersällning prövas av den faslighetsdomslol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Regeringen eller den myndighel som regeringen beslämmer får föreskriva att ansökningsavgift skall betalas för ansökan som anges i första slycket.

Undersökningsarbete

19 § Den som innehar undersökningskoncession får inom koncessionsområdet ulföra undersökningsarbete för atl ulröna möjligheterna att av torvfyndighelen ulvinna energi.

20 § Undersökningsarbete får omfatta endast sådana ålgärder som behövs för all vinna närmare kännedom om lorvfyndighelens sloriek, beskaffenhet och utvinningsbarhet.

Koncessionshavaren får inle inom koncessionsområdd uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsar-betel, såvida inle markens ägare och innehavare av nyttjande eller servitul avseende marken medger del. I den mån det behövs får han ulan medgivande bygga väg inom området eller begagna befintlig väg lill och inom området. Efter tillstånd av länsstyrelsen får han också bygga nödvändig väg till området.

Ålgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas.

21 § Koncessionshavaren får använda torv som utvunnits under undersökningsarbetet endasl i den mån del behövs för atl undersöka lorvens beskaffenhel och lämplighel för bearbetning.

22 § Skada eller inlrång. som föranleds av undersökningsarbele skall ersättas av koncessionshavaren. Tvist om ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Innan arbetet påbörjas skall koncessionshavaren ställa säkerhel för ersättningsskyldighet enligt första stycket, om inte den ersättningsberättigade avstår från säkerhet. Säkerheten skall ställas hos länsstyrelsen, om inte parterna kommer överens om annat. Slaten, kommun, landslingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhel.

Bearbetning

23 § Den som innehar bearbetningskoncession får inom koncessionsområdet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig lorv för att utvinna energi.

Koncessionshavaren får undersöka och bearbeta torv för annal syfte än att utvinna energi i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

Koncessionshavaren får tillgodogöra sig lorv som bearbetats enligt andra stycket, i den mån markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse hämtar torven och ersätter på denna nedlagda kostnader. Tvist öm sådan

Prop. 1984/85: 120 7

ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Väcks talan, räknas niimnda tid från det att ersättningsbeloppet slutligt beslämls.

24 § Koncessionshavaren får ej börja bearbetningen och diirmed sammanhängande verksamhet, såsom att uppföra byggnad eller anlägga väg. transportbana eller ledning eller att lägga upp torv eller avfallsprodiiktcr. ulan att markägare som berörs av åtgärderna har medgett det eller att mark för ändamålet har anvisats enligt 26 § första styckel och marken får tilltrii-das enligt 26 § andra styckel eller 32 § jiimförd med 5 eller 6 kap. expro-prialionslagcn (1972:719).

25 § Gäller för samma område både koncession för bearbetning av torv och en eller fiera sådana rättigheter som anges i 9 §, får arbete som utförs med stöd av rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete som utförs med stöd av råttighet som tillkommit senare.

26 § I den mån medgivande att påbörja bearbetningen och diirmed sammanhängande verksamhet inte lämnats av berörda markiipare. skall länsstyrelsen anvisa den mark som behövs.

Har koncessionshavaren hos lånsstyrelsen ställt siikerhd för den ersättningsskyldighet som avses i 27 §. får den anvisade marken genast tillträdas, om inte länsstyrelsen förordnar annat. Slalen. kommun, landslingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Ersättning till följd av att mark las i anspråk för bearbetning m. m.

27 § Ägare lill mark som tas i anspråk för bearbetning eller därmed
sammanhängande verksamhet är berättigad atl av koncessionshavaren få
inlrångsersällning och annan ersättning för skada. Samma räll lill ersätt
ning har innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild räll till fastighet
som berörs av ianspråktagandel.

Beträffande ersättningen gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i lillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § samma lag skall härvid lillämpas i fråga om värdeökning som ägl rum under liden från dagen lio år före det lalan väcktes vid domstol.

28 § Uppstår till följd av all mark tas i anspråk synnerligt men för någon faslighel eller del därav, skall koncessionshavaren lösa del område som lider sådani men. om ägaren begär del.

29 § Kan överenskommelse ej iräffas om ersällning enligt 27 § eller lö-seskilling enligi 28§. prövas ivislen av den faslighetsdomslol inom vars område marken eller slörre delen därav ligger. Annan än koncessionshavaren får ej väcka lalan innan lilllräde har skell.

30 § Ersällning enligi 27 § som ej avser personlig skada skall nedsättas hos länssiyrelsen, om fasligheten så minskat i värde atl den kan antas ej ulgöra full säkerhel för borgenär, som hade panlräll i fasligheien när rälten lill ersällning uppkom. Nedsältning skall ske hos länsstyrelsen i del län där marken eller slörre delen därav ligger.

31 § Om borgenär som avses i 30 § lider föriusi lill följd av all nedsatt-

Prop. 1984/85:120 8

ning ej skett, är han berättigad att av koncessionshavaren få gottgörelse för förlusten. Detsamma gäller, om borgenären lider förlust genom all ersättning, som ej prövals av domstol, blivii för lågl beräknad. Tvist om gottgörelse prövas av faslighetsdomslol som anges i 29§.

32 § 1 mål om ersättning enligt 27 § eller gottgörelse enligt 31 § och i ärende om fördelning av ersällning som nedsatts enligi 30§ gäller, om ej annal är föreskrivel i denna lag. 5-7 kap. exproprialionslagen (1972:719) i lillämpliga delar.

33 § I mål om inlösen enligt 28 § gäller, om ej annat är föreskrivel i denna lag. expropriationslagen (1972:719) i lillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § samma lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägl rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Verkan av att koncession upphör

34 § När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort anlägg
ningar och vidla andra ålgärder för ålerställning, om delta är moliveral
från allmän eller enskild synpunkl.

1 den mån skyldighel alt vidta sådana åtgärder inle har beslämls genom villkor i koncessionen, skall frågan prövas av länssiyrelsen i samband med all koncessionen upphör.

Vissa särskilda åligganden för koncessionshavaren

35 § Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighel som rege
ringen beslämmer skall på begäran beredas lillfälle all följa koncessionsha-
varens arbele i geologiskl hänseende och la del av de geologiska resulialen
av arbelel.

Tillsyn, handräckning, ansvar m. m.

36 § Länsstyrelsen uiövar tillsyn över undersökning och bearbelning
som utförs enligt denna lag.

Den som utövar verksamhel enligt lagen skall på begäran lämna länsstyrelsen de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Om del behövs skall länsstyrelsen bestämma villkor, som tryggar all verksamheten utövas i överensstämmelse med föreskrifierna i lagen.

Länsstyrelsen äger tillträde lill arbetsplats och därtill hörande anläggningar för att inspektera verksamhel som omfattas av denna lag.

37 § Vid Ivisl angående fråga som avses i 25 § tillämpas reglerna i 41 § lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheler.

38 § Påbörjas undersökningsarbele ulan atl vad som i 22 § andra styckel föreskrivs om ställande av säkerhel iakttagits eller utförs anläggning i slrid med 18 § andra slycket eller 20 § andra slyckel. får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna all arbelel skall inställas eller att anläggningen skall las bort på undersökarens bekosinad.

1 fråga om sådant förordnande finns beslämmelser i I7§ handräckningslagen (1981:847).

Prop. 1984/85:120 9

39 § Iakttar en koncessionshavare inte villkor som förenals med konces
sionen eller efterkommer han inle vad som begärs med stöd av 35 § eller
36 § andra styckel, får länsstyrelsen vid vile förelägga honom alt fullgöra
sina skyldigheter.

Under samma förutsättning får tingsrätten på ansökan av länsstyrelsen eller, i fall som nämns i 35 §. myndighet som avses där förordna om handräckning för all åstadkomma rättelse på bekosinad av koncessionshavaren.

40 § Till böler eller fängelse i högsl sex månader döms den som uppsåtli
gen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som i 22 § andra styckel föreskrivs om ställande av säkerhet,

2. bearbetar en lorvfyndighd utan alt ha erhållit bearbeiningskoncession, om sådan krävs.

Till sådan påföljd döms också den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighel som är förenad med koncession eller som avses i 36 § andra styckel lämnar oriklig uppgifl, om della sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

I fall som avses i första slycket 2 får torv som bearbetats förklaras förverkad.

Den som har gjort sig skyldig till gärning som avses i första stycket 2 fär förpliktas alt ersätta kostnad som föranleds därav.

Brolt som avses i första styckel 1 får åtalas av allmän åklagare endast om målsäganden anger brotlel lill ålal.

41 § Länsslyrelsens beslui enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. Statens naturvårdsverk får överklaga sådani beslut.

42 § Med särskild rält till faslighet förslås i denna lag nytUanderätt, servitul och rätl till elektrisk kraft samt liknande rätl.

43 § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag inle godkänts av den till vars förmån den ställs, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endasl om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller fiera tecknat borgen gemensamt, de svarar solidariskt.

1. Denna lag träder i krafl den I juli 1985.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lill föreskrift som ersatts genom beslämmelse i denna lag, skall i slället den nya bestämmelsen lillämpas.

3. Vad som enligt denna lag gäller om ägare av faslighel skall tillämpas även på den som innehar faslighet med ständig besittningsrätt eller fidei-kommissräll.

4. Beslämmelserna i denna lag om borgenär som har panlräll i faslighel tillämpas även pä den som har räll lill avkomsl eller förmån som avses i 8 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är all anse som sådan särskild räll som avses i 42 § denna lag.

5. Den som vid uigången av juni 1985 bedriver lorvtäkl för vilken koncession inle behövs enligt lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheler men för vilken koncession därefier behövs enligt denna lag får ulan koncession fortsätta verksamheten lill uigången av juni 1986 samt, under förulsällning all ansökan om koncession gjorls före nämnda lidpunkl, lill dess ansökningen har slulligi prövals.

Prop. 1984/85:120 Ij

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler dels all 49 § skall upphöra att gälla, dels alt 1, 4, 7, 9, 10, 41 och 44 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§' För undersökning och bearbetning av fyndighet av

1. olja, gas, stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2. alunskiffer,

3. stenkol, eldfasl lera eller 3. slenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, klinkrande lera eller

4. uranhalligl eller toriumhaltigt 4. uranhalligt eller toriumhalligt mineral eller mineral

5. torv för att utvinna energi fordras, om ej annal följer av 8 eller 9 §, särskilt tillstånd (koncession). 1 fråga om förberedande undersökning finns bestämmelser i 15 §.

4§
Koncession meddelas för en eller Koncession meddelas för en eller

flera av de grupper av ämnen som flera av de grupper av ämnen som
anges i 1 § 1-5. anges i I § 1-4.

Koncession skall avse bestämt område och viss lid. Område och giltighetslid bestämmes efter vad som är lämpligt med hänsyn liil fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheler.

Gränserna för området räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång i annans rätl.

7§ Inom område som omfattas av koncession för viss grupp av ämnen får annan än koncessionshavaren ej utan särskilda skäl meddelas koncession för annan grupp av ämnen. Ej heller får inom område, som omfatlas av rätt enligt I kap. 4 eller 5 § gmvlagen (1974:342) eller ansökan om sådan rätt, utan särskilda skäl koncession meddelas annan än den,som erhållil eller ansökt om sådan räll.

Meddelas koncession inom om- Inom område som omfattas av

rade .som omfatlas av annan koncession enligt lagen (1985:000) koncession eller av sådan rätl en- om vissa torvfyndigheter får ligt gruvlagen som avses i första koncession enligt denna lag inte styckel eller beviljas sådan gruvrätt utan särskilda skäl beviljas annan inom område som omfattas av än koncessionshavaren. koncession, får arbele, som ulföres på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbele på grund av rättighet som tillkommit senare.

' Senasle lydelse 1982:484.

Prop. 1984/85:120 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Faslighelsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätt än i samband med sökande efter olje- eller gasfyndighet, även om annan har koncession inom områdel.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i.fråga om en fyndighet där denne utvinner torv för sitt husbehov, skaU koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör del möjligt för fastighetsägaren all på skäliga villkor även i fortsättningen få lorv för sill husbehov.

10 §3

Koncession kan förenas med de föreskrifier som behövs för all skydda allmänna inlressen eller enskild rätl eller som eljesl påkallas för all främja ell från allmän synpunkl ändamålsenligl utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna.

Koncession kan göras beroende av alt undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning.

1 koncession kan föreskrivas atl slaten skall ha rätl alt deltaga i verksamheten eller all koncessionsinnehavaren skall ulge avgifl eller produklions-andel lill stålen eller iakttaga annat liknande villkor.

/ fråga om bearbeiningskoncession för lorv finns bestämmelser om visst villkor I 9 § iredje styckel.

41                                                                                            §
Uppslår i fall som avses i 7 §        Uppslår i fall som avses i 7 §
andra slyckel ivisi, beslämmer   tredje styckel tvist, beslämmer
bergmäslaren. med iakttagande av bergmäslaren, med iakttagande av
vad som kan ha föreskriviis i frågor vad som kan ha föreskriviis i frågan
i samband med koncessionen, hur i samband med koncessionen, hur
arbetena skall ordnas för all inne- arbetena skall ordnas för all inne
havaren av den först uppkomna rät- havaren av den först uppkomna rät
tigheten skall kunna driva sitt arbe- ligheten skall kunna driva silt arbe
le ändamålsenligl och med minsla te ändamålsenligl och med minsla
förfång för den andre rättsinneha- förfång för den andre rättsinneha
varen,                                                                              våren.

44 §

Till böler eller fängelse i högsl sex månader dömes den som uppsålligen eller av oaktsamhel

1. påbörjar undersökningsarbele ulan alt iakttaga vad som i 20 eller 32 §
fiärde slyckel föreskrives om underrättelse och slällande av säkerhet.

2. bearbetar ämne som avses i 2. bearbetar ämne som avses i
I § I, 4 eller 5 utan att ha erhållit 1 § / eller4 utan all ha erhållil bear-
bearbetningskoncession, om sådan beiningskoncession, om sådan
kräves, kräves,

' Senaste lydelse 1982:484.

Prop. 1984/85:120 22

8. till Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader etl reservationsanslag av 1 000 kr.,

9. till Statens kärnkraftinspeklion: Kärnsäkerhel.sforskning ett reservafionsanslag av 1 000 kr.,

10. till Ålgärder för haniering av radioaktivt avfall etl reservaiionsanslag
av 1000 kr.,

11. lill Stålens vatlenfallsverk: Kraftstationer m. m. ett reservationsanslag
av 3 323000000 kr.,

12. lill Energiforskning ell reservationsanslag av 421 500000 kr.,

13. till Bidrag tUl verksamheten vid Studsvik Energileknik AB ell reservationsanslag av 42635000 kr.,

14. till Avveckling av forskningsreaktorer m.m. ett reservaiionsanslag av 9900000 kr.,

15. till Anläggningar för radioaktivt avfall i Studsvik. m.m. ell reservationsanslag av 72700000 kr.,

16. till Slöd för oljeersättande ålgärder, m.m. ett reservaiionsanslag av 210000000 kr.,

17. till Täckande av förlusler i anledning av slatliga garantier för oljeersättande åtgärder, m. in. ett förslagsanslag av 15000000 kr..

18. till Drift av beredskapslager ell förslagsanslag av 637 381 000 kr.,

19. lill Beredskapslagring och induslriella åtgärder elt reservaiionsanslag av 7455000 kr.,

20. till Särskilda kostnader för lagring av råolja och fiygdrivmedel elt förslagsanslag av 1 000 kr.

Jag anhåller nu om atl få ta upp även frågorna under p. 1 -20.

Propositionens disposilion

Den följande framställningen kommer jag alt disponera på följande sätt. Jag beskriver först den internationella utvecklingen på energiområdet och del internationella energisamarbetet sedan 1980-talets början. Vidare redogör jag för 1981 års energipolitiska beslut och vikligare beslut därefier (avsnitt 2). Därefter tar jag upp de rikUinjer och långsikliga mål som enligt min mening bör gälla för energipolitiken (avsnitt 3).

Jag går efter delta över till att bedöma behovet av energi framöver (avsnitt 4). I de följande avsnitten (avsnitt 5-12) lägger jag fram förslag till riktlinjer för utvecklingen av olika delar i energisystemet. Bl. a. lägger jag fram förslag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskall (avsnitt 7.3).

Jag föreslår också en ny lag om vissa torvfyndigheter, m.m. (avsnitt 8.6). De lagförslag som grundas pä ett förslag av minerallagskommittén (I 1983; 04) har genom beslut av regeringen den 22 november 1984 remitterats till lagrådet, som har yttrat sig över förslagen, nämligen

Prop. 1984/85:120 23

1. lag om vissa torvfyndigheter

2. lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheler

3. lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

4. lag om ändring i nalurvårdslagen (1964; 822)

5. lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Kommitténs lagförslag och en sammanslällning av remissyttrandena över kommitténs förslag bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 8. Lagrådsremissen, med undantag av däri ingående kommitténs lagförslag och en remissammanställning däröver, bör fogas lill proiokollei i della ärende som bilaga I. Lagrådets yttrande över förslagen i lagrädsremissen bör fogas lill protokollet i della ärende som Inlaga 2. Mina överväganden med anledning av lagrådets synpunkter redovisar jag liinpre fram lavsnitl 8.6).

Innebörden i korthet av förslagen i propositionen och var de åierfmns framgår av följande uppställning:

Förslag A vsnitt

Riktlinjer för den långsiktiga energipolitiken 3

Rikllinjer för energianviindningen .s.l

Slöd for att öka de sammankopplade vilrmeundcrlagcn 6.1

Stöd till solvärmeanläggningar 6..S

Riktlinjer för elförsörjningen 7.1

Rikllinjer för fortsatt vallenkraftutbyggnad 7.3

Slöd till små valtenkraftanläggningar 7.3

Ändring i lagen om allmän energiskatt 7.3
Stöd för förberedelser för framtida utbyggnad av motlrycks-

produklion 7.4

Slöd lill ulveckling av vindkrafi 7.5

Stöd för anskaffande av reservkraflverk inom jordbrukel 7.7.1
Stöd för ålgärder för att minska utsläppen av kväveoxider och

utsläpp vid förbränning av torv och avfall 8.1

Lag om vissa torvfyndigheter 8.6.1

Ändring i minerallagen 8.6.1

Ändring i gruvlagen 8.6.1

Ändring i naturvårdslagen 8.6.1

Ändring i vallenlagen 8.6.1

Slöd lill anläggningar för eldning med inhemska briinslen 8.6.4

Slöd för utveckling av ny energiteknik 10.3
Ändrad organisation och ändrade uppgifter för nämnden för

hantering av använt kärnbränsle 11.2.2

Anslagsfrågor 14

2 Bakgrund

2.1 Den internationella utvecklingen

Den senaste tioårsperioden har medfört dramatiska förändringar på de internationella energimarknaderna. Under denna relaiivi korta period har upprepade och kraftiga oljeprishöjningar ägt mm i förening med andra typer av leveransslörningar. Inget enskill land har undgått all påverkas av

Prop. 1984/85:120 24

dessa omvälvningar. För samlliga länder innebar 1970-lalels ulveckling på energiområdet slulel på en epok och början lill en ny: en omställning av väridsekonomin från låg- Ull högprisenergi.

Energins betydelse som nyckel för ekonomiska framsteg och social utveckling är numera uppenbar. Tillgång, produklion och konsumlion av energi är emellertid ojämnt fördelad mellan världens länder och folk. Della ger upphov lill inlernaiionella slörningar och försvårar strävandena att utjämna klyftan mellan rika och falliga länder.

Flertalel i-länder har i slorl lyckats anpassa sig lill de nya förhållandena på energimarknaderna. Däremol har många u-länder, och de icke-oljeproducerande i synnerhet, råkal in i en ond cirkel lill följd av höga energipriser och växande utlandsskulder vilka försvårar eller omöjliggör sädana investeringar som skulle kunna vända den ekonomiska utvecklingen i gynnsammare riklning.

Utvecklingen efter oljeprischockerna på 1970-lalel har vidare medföri att de flesta länder, oberoende av samhällssystem och utvecklingsnivå, numera har eller är i färd med atl utarbela nationella energiprogram. Huvudmålel för energipolitiken på de flesla håll är av naturliga skäl all trygga energilillgången lill rimliga priser. Andra elemenl som brukar åier-finnas i energiprogrammen gäller målsättningar om alt använda förnyelsebara, miljövänliga och helsl inhemska energislag, att främja energihushållning, att slödja forskning och leknikulveckling. 1 detla sammanhang har del internationella samarbetet kommit alt spela en alllmer framlrädande och betydelsefull roll. Jag avser all återkomma lill delta i del följande.

Utvecklingen under de senaste tio åren har redovisats och analyserals i elt flertal sludier i Sverige och ullandet. Jag vill i detla sammanhang särskilt hänvisa lill belänkandel (SOU 1983:19) Den slora omställningen, en analys av de inlernaiionella energimarknaderna. Bland de lairika förhållanden som har belysls i dessa analyser vill jag betona följande.

Den totala efterfrågan på energi har, trots oljeprishöjningarna, fortsatt att stiga i takt med befolkningstillväxten. Per capita-konsumtionen av energi i världen är i dag således ungefär densamma som för tio år sedan.

Energiförbrukningen har ökat kontinuerligt i u-länderna och statshandelsländerna, men varil sjunkande eller oförändrad i induslriländerna fram lill år 1983.

Tabell 2.1 Årlig tillväxttakt av energianvändning, %

1955-1973

1973-

-1979

1979-1983

Väriden, totalt ."i.l OECD-länder 4.0 Slalshandelsländer'och Kina 6,1

2.7 l.l 4.8

-0.1

-2.4 2.1

Källa: lEA

' Albanien. Bulgarien. Polen. Rumänien, Sovjetunionen. Tjeckoslovakien. Tyska

demokratiska republiken, Ungern

Prop. 1984/85:120 25

Av de olika energislagen är det enbart efterfrågan på olja som, globalt sett, har sjunkit sedan år 1973: frän 2.4 miljarder ton lill 2.2 miljarder ton år 1983. Denna minskning har skett hell inom OECD-länderna. Förbrukningen av kol har ökat i samtliga länderkalegorier. Detla har även gällt användningen av elkraft. Användningen av naturgas har minskat något i OECD-länderna, men ökal i de Ivå andra ländergrupperna.

De slora oljeprishöjningarna på 1970-talet har medfört en dramatisk förändring av de västliga i-ländernas energianvändning. Under tioårsperioden 1973-1983 har förbrukningen åriigen ökal med drygl 1 %, vilket kan jämföras med en årlig ökningslakt på över 5% under 1960-lalet. Konsum-Uonsnedgången blev särskili kraftig i början av 1980-talet efter de stora prishöjningarna pä olja åren 1979-1980 och den efterföljande konjunkturnedgången. Från slulel av år 1983 har oljekonsumtionen åter börjat sliga samiidigi med konjunkluruppgången i framför alll Förenta stalerna och Japan. Myckel lyder emellertid på att del nära samband som tidigare rådde mellan lillväxllakten för bruttonationalprodukten (BNP) och energianvändningen har försvagats. Användningen av energi ökar inte längre i samma takt som BNP. Den erforderiiga energimängden för att producera en enhet av BNP minskade således med ca 18% mellan åren 1973 och 1983 inom OECD-länderna. Tendensen har varil än mera pålaglig i fråga om oljeförbrukningens relalion lill BNP-lillväxlen.

I ell senare avsnitt (8.2) kommer jag alt mera ingående beröra de betydelsefulla strukturella förändringar som har ägt rum på oljemarknaden under de senasle åren, och som på elt avgörande säll har lell lill all oljemarknaden allt mer har kommil all likna andra inlernaiionella råvaru-marknader.

Oljans minskade betydelse för OECD-ländernas samlade energibalans belyses i labell 2.2 över energikonsumtionen fördelad på energislag.

Tabell 2.2 Energislagen.s relativa betydelse i OECD-länderna, %

1973 1983

51.4	43.5
21,2	25.3
20,6	19.5
1.2	4.6
5.7	7,1

Olja

Fasta bränslen

Naturgas

Kärnkraft

Vattenkraft m. m.

Källa: lEA

Del finns självfallel anledning all välkomna uivecklingen mol minskal oljeberoende och effekUvare energianvändning.

Jag vill dock samiidigi varna för atl dra alliför långlgående sluisalser för framliden av de senasle årens gynnsamma ulveckling. Erfarenhelerna visar all vi bör inta en försiktig hållning till prognoser om energimarknadernas förväntade utveckling. Dels innehåller de osedvanligt många osa-

Prop. 1984/85:120 27

2.2 Internationellt encrgisamarbete

Det internationella samarbetet på energiområdet har intensifierats sedan början av 1970-talet. En viktig orsak lill delta är givetvis utvecklingen pä oljemarknaden, som har betonat såväl vårt som andra länders internationella beroende på energiområdet. Den snabba tekniska utvecklingen på energiområdet ökar också betydelsen av etl fortlöpande kunskaps- och informationsutbyte. Samarbetet, som bedrivs både bilateralt och multilateralt, täcker således dels mera övergripande energipolitiska spörsmål, dels en rad tekniska och kommersiella aspekter rörande bl.a. energianvändning och sparmetoder.

Samarbetet på det mera övergripande energipolitiska planet har hillills i slorl sell ägt rum inom å ena sidan lEA-länderna och å den andra OPEC-länderna. Försök alt skapa bättre konlakler - en dialog - mellan dessa grupperingar har gjorts under många år. De ständigt förändrade förhållandena på oljemarknaden i förening med ett visst motstånd inom de tvä grupperingarna till olika förslag om vad kontakterna bör gå ut på. har lett till atl några bredare kontakter inte har knulils sedan 1970-lalet. Jag anser dock all dd är angeläget att förbättrade och intensifierade kontakter kommer till stånd mellan oljeproducerande och oljekonsumerande länder. Syflel bör därvid i första hand vara atl genom ökad information skapa bättre kännedom om och förståelse för de globala ulvecklingslendenserna på energiområdd och på oljeområdet i synnerhet. Det är särskilt viktigt atl man därvid analyserar belydelsen av en säker och stabil oljetillförsel och oljeanvändning.

Sverige har med sin stora energikonsumtion och höga energilekniska kompetens både ett intresse av och ett ansvar för att genom internationellt samarbete främja en jämnare fördelad och bättre global energiförsörjning. Delta kan Sverige konkret åsladkomma genom en fortsatt energihushållnings- och oljeersältningspolitik inom landet, som leder lill all vi tar en mindre del av världens oljetillgångar i anspråk. Sverige kan och bör ställa bra energiteknik lill förfogande i utlandet, inle minst i u-länderna. Sverige bör också genom ett fortsatt intensivt internationellt samarbete medverka till att minska de miljöproblem som är förknippade med energisystemets olika delar - utvinning, omvandling, distribution och användning.

Energifrågorna har blivit alllmer uppmärksammade inom det svenska utvecklingssamarbetet. En förklaring till detta är bl.a. de ökade priserna på olja. vilka gör satsningar på hushållning och på utvinning av inhemska energikällor till ett nödvändigt altemativ för de icke-oljeproducerande u-länderna. Vidare kräver en tilltagande industrialisering av u-länderna en effekiiv energiförsörjning. På hushållsnivå gäller del ofla att finna en ersättning för brännved och atl i övrigl trygga försörjningen av brännved.

De slora .satsningarna på energisidan görs inom del bilalerala samarbelel med de 18 huvudmottagarna av svenskt bislånd. Verksamhelen omfattar

Prop. 1984/85:120 28

bl.a. uppförande av stora vattenkraftverk, projektering av mindre kraftverk, rehabilitering av äldre kraftstationer saml elektrifiering av landsbygden. Olika lyper av sludier på energiområdet, liksom mindre insatser, görs också i ett antal länder. Bisländssamarbdel med Indien inrymmer ell flertal salsningar på energi. Således har 100 milj.kr. avsalls under en Ivåårsperiod för inköp av varor och Uänsler i Sverige. Därulöver framgår av budgelproposilionen 1983 (prop. 1982/83: 100 bil. 5 s. 66) alt u-krediter i ökad ulslräckning används i ulvecklingssamarbetel med Indien, särskilt på energisidan. Vidare görs slora salsningar på byskogsprogram, bl. a. i syfte atl öka Ullgången på brännved.

Svenskl slöd till den regionala samarbelsorganisationen Mekongkom-millén, i vilken Thailand, Laos och Vielnam ingår, omfaltar främsl slöd för satsningar avseende vattenkraft.

Även för del multilaterala samarbetet avsätts medel som bl.a. går lill olika försöksprojekt, sludier, handböcker och rådgivning.

De sammanlagda satsningarna på energi inom ulvecklingssamarbetel under innevarande budgelår uppgår lill uppskattningsvis drygl 450 milj. kr., vilket motsvarar 5-6% av bisiåndsanslagen.

Jag går nu över lill atl redogöra för arbelet i de internationella samar-belsorganisalioner som Sverige aktivt medverkar i.

Organisationen för ekonomiskt samarbete och ulveckling (OECD) beslöt i november 1974 att upprätta etl internationellt energiorgan. International Energy Agency (lEA). med uppgifl all genomföra ell inlernalionelli energiprogram, Inlernalional Energy Programme (lEP).

Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslulning till avtalet om del inlernaiionella energiprogrammel. Av OECD:s 24 medlemsländer har 21 anslutil sig till avlalel. Avtalets grundläggande syfte är att främja en säker oljeförsörjning på rimliga och rällvisa villkor. Avlalel har fyra huvuddelar, nämligen s.k. krisålgärder, informalion om oljemarknaden, långsiktigt samarbeie saml förhållandel till oljeproducerande länder. Arbelet inom lEA har under senare är även i betydande utsträckning kommit all beröra frågor som rör miljöpolitik och internationellt forsknings- och utvecklingssamarbete på energiområdet.

lEP-avtalel och lEA lillkom som en följd av oljekrisen åren 1973-1974. Tillskyndarna säg som IEA:s främsta uppgifl atl åsladkomma etl fungerande syslem för Ulldelning av olja mellan medlemsländerna i händelse av en ny oljekris. Krisberedskapen är också fortfarande en central uppgift för organisaiionen. Systemel för oljetilldelning har konlinueriigt byggls ul och leslats i övningar.

Tveksamhd har stundom framkommil om systemel för oljetilldelning kommer att fungera i händelse av en ny lillförselkris. Ett grundläggande problem har ansetts vara att systemet är uppbyggt som elt rent fördelningssystem där föga hänsyn har tagits till prisfrågorna. Vidare har framhållils att tilldelningssystemds funktion, trots automatiken, bygger på medlems-

Prop. 1984/85:120 29

ländernas politiska vilja vid eventuella krislillfällen. Enligt min mening har reglerna för krisålgärder varil av betydelse även om de aldrig har tillämpats. Medlemsländernas lagerhållning i förening med konsumlionsbegrån-sande ålgärder samt själva systemet för oljetilldelning har sannolikt bidragit lill en stabil ulveckling på oljemarknaden.

För övrigl beslutade lEA:s styrelse (Governing Board) sommaren 1984 all oljelagren och särskilt de slalliga oljelagren skall användas på ett tidigt sladium i en krissiluaiion om della bedöms nödvändigl för all lugna oljemarknaden. 1 anslulning lill della beslui redovisade Förenia staterna atl man nu var beredd att på myckel lidigl sladium och i stor skala använda sina strategiska lagerreserver vid etl lillförselbortfall för atl lätta på trycket på oljemarknaden. Jag anser beslutet atl använda oljelagren vid mindre kriser vara elt betydelsefullt steg ägnal all siärka och fördjupa solidariieien och samarbelel mellan lEA-länderna.

Förenta Nationernas (FN) behandling av energifrågorna uppvisar en splittrad bild. Något centralt organ för dessa frågor finns inle ulan ulredningsverksamhel och leknisk bislåndsverksmhel bedrivs inom olika FN-organ enligt följande.

År 1980 påbörjade FN:s organisation för utvecklingsprogrammet (UNDP) och Världsbanken en omfallande syslemalisk karlläggning av energisilualionen i 70 ulvecklingsländer. Syflel är atl ulreda u-ländernas behov inom energisektorn och deras möjligheter alt utnyttja egna energikällor samt spara energi. Inom ramen för della s. k. Energy Secior Assess-meni Programe framkommer en mängd förslag till investeringar och projekl, vilka kan vara av slorl inlresse för svensk induslri.

1 augusti 1981 hölls en FN-konferens i Nairobi om nya och förnybara energikällor. Konferensens vikligasle resulial blev anlagandel av ell ak-lionsprogram, lillsällandel av en särskild kommitté samt inrällandel av en enhel i FN-sekrelariaiel i New York för dessa frågor. Denna enhet är bl. a. tänkt att vara en central informationskälla rörande projekt för installation av ny energileknik i u-länderna.

FN-sekrelariaieis avdelning för leknisk bisiåndsverksamhd har ägnal frågan om oljeuivinning i u-länderna slor uppmärksamhet och har arrangerat expertmöten i dessa frågor.

FN:s organisaton för industriulveckling (UNIDO) har ägnal energifrågorna alll slörre uppmärksamhel under senare år såväl i sin ulredningsverksamhel som i sin omfallande prakliska biståndsverksamhet. Byggande av små och medelslora vattenkraftverk i u-länderna saml energibesparing inom induslrin är bland de frågor som giviis högsla priorild inom UNIDO.

Inom UNIDO hålls också olika s. k. konsuliaiionsmöien om utvecklingen inom vissa industribranscher. Dessa konsultationer hålls i flertalet fall utanför organisationens högkvarter i Wien. Den svenska regeringen har erbjudit sig att slå som värd för ell sådani möle angående energiuiruslning. Della kommer all äga rum i Slockholm den 10-14 juni 1985. 1 samband

Prop. 1984/85:120 30

med detla möte finns möjlighel för svensk induslri alt närmare presentera vad som har åstadkommits på detta område under senare år.

Energifrågorna utgör vidare en inlegrerad del av arbetet inom FN:s ekonomiska Europakommission (ECE) i Geneve. Utvecklingen inom energisektorn behandlas såväl översiktligt som i särskilda kommilléer, främst kolkommittén, elkraftskommitlén och gaskommittén. Sverige deltar i arbetet på energiområdet, och kommer att stå som värd för etl ECE-seminarium den 6-9 maj 1985 i Slockholm rörande högspänd likström (HVDC). Seminariet omfattar systemplanering och utrustning samt drift- och ekonomifrågor vid överföring av högspänd likström.

En viklig del av energisamarbeiel gäller miljöproblemen i samband med energiproduktion och energianvändning. Inom ramen för verksamheten vid OECD:s miljökommitté sammanträder expertgruppen för energi- och miljöfrågor. Gruppen har ett samlat ansvar för miljöfrågor som på olika sätt berör energifrågor i vid mening. Vidare studeras inom gruppen miljöfrågorna vid olika bränslen, l.ex. kol. På senare tid har en slor del av resurserna ägnats åt COMPASS-projeklet (Comparalive Assessmenl of Energy Technologies), som har siarlats på svenskt initiativ. Sludier beträffande energiförsörjningssystem och lokaluppvärmning har genomförts och f. n. pågår arbete beträffande motorfordon och industri. På basis av detta arbele har ularbelals etl förslag Ull rekommendation till vårens miljöminis-lermöte inom OECD.

OECD;s kärnenergiorgan Nuclear Energy Agency (NEA) är elt forum för del organiserade multilaterala lekniska samarbetet på kärnkraftsområdet. Verksamhelen bedrivs på områdena anläggningssäkerhet, strålskydd, avfallshantering, bränsleförsörjning och kärnkrafisekonomi. Även data-bankssamarbele rörande vetenskapliga grunddata samt frågor om atom-ansvarighet innefattas. NEA-samarbdd har som huvudsyfte all bidra till harmonisering och kunskapsöveriöring på säkerhetsområdet, men del ger även möjlighel för vårl land att följa den inlernaiionella utvecklingen inom kärnkraftstekniken. Jag vill särskilt nämna det omfattande forskningssamarbetet på kärnsäkerhetsområdet inom OECD/NEA:s ram.

EG-ländernas kärnenergiorgan Euratom behandlar bl.a. problem vid lagring av radioaktivt avfall och är lillsynsorgan vid överföring av nukleärt material mellan medlemsländerna. Sverige dellar i vissa av Euratoms arbelsgrupper. Vad gäller Sveriges dellagande i EG:s fusionsforskningsprogram ålerkommer jag i det följande (anslaget E 12).

Dd internationella kärnenergiorganel, International Aiomic Energy Agency (lAEA), i Wien omfaltar betydligt fler länder än OECD/NEA, däribland även etl slorl antal u-länder. I lAEA-samarbetd deltar även statshandelsländer med i flera fall omfattande kärnenergiprogram.

Samarbetet inom lAEA kretsar kring ire huvudieman. För det försia är lAEA huvudman för den internationella s.k. safeguardverksamheten, som syftar lill alt genom registrering och inspektioner av klyvbart malerial i de

Prop. 1984/85:120 31

anslutna länderna ge möjlighel all faslslälla om avledning av malerial har förekommit och därigenom kan ulgöra en risk för spridning av kärnvapen lill nya länder. Anslulning till safeguardverksamheten sker genom avtal mellan enskilda länder eller ländergrupper å ena sidan och lAEA å den andra.

För del andra bedrivs etl ulvecklings- och samordningsarbete i syfte atl uiarbda inlernaiionella rikllinjer för säkerhdsarbdd, som sedan kan ligga till grund för nationella beslämmelser. Sådana gemensamma rekommenda-lioner utarbetas för reaktorsäkerhetssidan liksom för avfallshantering och för iransporler av radioaklivi och klyvbart malerial saml för fysiskl skydd av iransporler och anläggningar.

För del iredje bedriver lAEA ulvecklings- och rådgivningsverksamhet i fråga om kärntekniska lillämpningar utanför energiområdet. Exempel härpå är ulveckling av konserverings- och bekämpningsmeloder inom livsmedels- och jordbrukssektorerna.

Inom ramen för det inlernaiionella fördraget mot kärnvapenspridning, Nucelar Non-Proliferation Treaiy (NPT), har anslutningen av enskilda länder till lAEA:s safeguardverksamhel en avgörande roll. Även andra inlernaiionella konlakler av betydelse för icke-spridningssträvandena sker inom ramen för lAEA-organisalionen. Jag vill särskili nämna följande. Efter en omfallande siudie av kärnbränslecykelns problem i ell icke-sprid-ningsperspekliv, Inlernalional Fuel Cycle Evaluaiion (INFCE), påbörjades ell kommiltéarbde, Committee on ihe Assurance of Supply (CAS), lör att belysa sambandel mellan icke-spridningsåtaganden och lillförsel-iryggheien på kärnenergiområdel för de stater som inle disponerar urantillgångar eller anriknings- och upparbeiningsanläggningar. Vidare har ell redan i lAEA;s sladga föruisall arrangemang för lagring av pluionium under internationell kontroll, Inlernalional Pluionium Siorage (IPS), diskuterats ingående inom organisaiionen. Pluionium från upparbeining kan nämligen f.n., bl.a. beroende på bridieknikens osäkra läge, inle direkl användas i en utsträckning som svarar mol produktionen. F. n. synes dock inga Sleg i riklning moi förverkligandet av eii iniernalionelU lagringssy-siem vara akluella.

Jag vill även erinra om del nordiska samarbeie på kärnkraflsområdet som är knutet lill Nordiska ministerrådets verksamhet. Det nordiska kontaktorganet Jör atomenergifrågor (NKA) är ell forum för ömsesidig informalion även rörande de nordiska ländernas agerande i mulUlaierala sammanhang. NKA är huvudman forell slorl säkerhetsforskningsprojeki som engagerar forskare och instilulioner i samlliga dellagarländer.

Det nordiska samarbelel inom energiområdet har sedan år 1980 iniensi-fierats och ulvecklals. Del drivs nu vidare i enlighel med en arbetsplan som beslutades av de nordiska energiministrarna i februari 1982. Som eu ullryck för del intensifierade samarbelel har också under Nordiska ministerrådet (energiministrarna) bildals en särskild nordisk ämbelsmannakom-

Prop. 1984/85:120 32

mitte för energipoliliska frägor. Informationsulbyte och projektsamarbete pågår inom olika samarbetsområden.

Med utgångspunkt i rapporten Nordiskl samarbeie om olja och gas från den nordiska ämbetsmannakommittén för energipolitik har samarbetet inom olje- och gasområdet vidareutvecklats. Under år 1984 avhölls bl.a. ett seminarium om försäkringsfrågor inom offshoreområdei. En rapport om karlläggning av raffineringsindusirin i Norden och handel med oljepro-dukter över de nordiska gränserna har nyligen presenterats för de nordiska energiministrarna. På gasområdet har etablerats en nordisk informationsgrupp med företrädare från de statliga företagen på områdel och berörda slalliga myndigheler. Vidare har som en följd av förslagen i rapporten (NU 1981; 13) Naturgas i Nord bildats en nordisk kontaktgrupp för att diskulera de nordiska samarhdsaspekterna i samband med den forlsalta utvecklingen av petroleum verksamhelen utanför Nordnorge. På olje- och gasområdel förekommer också visst bilalerall samarbeie som följs i del nordiska samarbetet.

Det nordiska samarbelel på energihushållningsområdet gmndar sig f.n. på ett samarbeisprogram för perioden 1983-1985 och är närmasl inriktat på energihushållning inom induslrin, viss experimentbyggnadsverksamhet, klimatfrågor i byggnader och generelll samarbete inom energihus-hållningsområdd. Samarbelel avseende induslrin är inriktat på medelstora industribranscher och innefattar bl.a. branschvis anordnade seminarier om energisparålgärder och publicering av branschvägledningar.

Del hillillsvarande nordiska samarbelel på energiforskningsområdet har visal alt del finns belydande möjligheter all genom ett utökat institutionelll samarbeie mellan ansvariga myndigheler och forskningsorgan i de nordiska länderna få Ull stånd en bredare forskningsverksamhd och etl effektivare ulnylljande av lillgängliga resurser. De nordiska energiminislrarna har därför nyligen beslulal all förändra energiforskningssamarbelel i denna riktning. För att främja detla samarbete har en särskild energiforsknings-kommitté bildals. De nya samarbdsområden som man därvid beslulade atl kommillén skall inrikla det nordiska energiforskningssamarbelel mol är oljeteknologi, oljegeologi, tjärrvärme, kolteknologi och bioenergi.

2.3 Riksdagens behandling av energifrågorna sedan år 1981

Genom riksdagens beslut våren 1981 med anledning av prop. 1980/81:90 bil. I (NU 60, rskr 381) lades riktlinjerna för energipolitiken fasl fram lill omkring år 1990. Riksdagens beslut innebar också bl.a. alt elt energihushållningsprogram resp. elt oljeersäitnlngsprogram lades fast för ålersloden av 1980-talet. Samiidigi fattades beslut om ett nytt energiforskningsprogram för perioden 1981/82-1983/84. Riksdagsbeslutet innebar vidare vissa revideringar av det löpande oljelagringsprogrammet. Frågorna om energisparverksamhet i byggnader m.m. ingår som en del i det samlade energihushållningsprogrammel (prop. 1980/81:133, CU 37, rskr 384).

Prop. 1984/85:120 33

1 enlighet med riksdagens energipolitiska beslut tillkallades år 1981 en parlamenlarisk kommitté med uppgift all yllerligare analysera vilka ålgärder som snarasl kan vidias för alt säkra kärnkraftens avveckling och dl fortsatt minskat oljeberoende. Kommittén antog senare namnet 1981 års energikoinmittc (EK 81). Kommiltén har höslen 1984 avlämnat betänkan-del (SOU 1984:61) 1 ställd för kärnkraft. 1 betänkandet redovisas en rad ålgärder som behöver vidias för att dels säkerställa kärnkraftens avveckling, dels åsladkomma fortsatt oljeersällning. Förslagen sammanfattas i en s. k. åtgårdsplan. Kommitténs förslag och synpunkler, liksom i lillämpliga fall remissynpunkierna, behandlas under olika avsnitt i dd följande.

Sedan regeringsskiflel år 1982 har vidtagits en rad ålgärder på energiområdet som ell led i alt förverkliga och vidareutveckla de fastslagna riktlinjerna för energiförsörjningen.

Oljans andel av vår energiförsörjning har genom bl. a. gjorda insatser för oljeersättning kunnal minskas från nära 70% år 1979 lill ca 50% år 1984. 1 syfte alt åsladkomma fortsatt oljeersättning har riksdagen fatlat beslut om ylleriigare slöd för ålgärder för alt ersätta olja, m.m. (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124). Detta program gäller fr.o.m. år 1984 fram lill och med den 30 juni 1987 och omfattar 1 650 milj. kr.

Under våren 1984 fattades beslut om åtgärder i syfte all trygga försörjningen av råolja ocb petroleumprodukter (prop. 1983/84: 110, NU 43, rskr 391). Bl. a. ändrades systemet för finansiering av prospeklering efler olja, nalurgas eller kol. Vidare beslulades om en delvis ny inrikining av Svenska Pelroleum AB:s verksamhel och om etl ändrat program för beredskapslagring av olja. Genom den snabba minskningen av oljeanvändningen har behovet av beredskapslager kunnal reduceras. Lagren har genom riksdagens beslut (prop. 1984/85:53, FöU 6, rskr 94) anpassais Ull en lägre oljeförbrukning än lidigare, vilkel innebär lägre kostnader för såväl stal som näringsliv. Vid samma tillfälle beslulade riksdagen om en ny lag om beredskapslagring av olja och kol.

För att uppnå det av riksdagen fastställda målet om 66 TWh/år beslutade riksdagen i juni 1984 om en plan för utbyggnad av vattenkraften (prop. 1983/84; 160, BoU 30, rskr 388). Planen syftar lill alt garanlera ett produk-tionsUllskolt från vallenkraften om minst 2,5 TWh/år.

För atl stärka kommunernas roll i energipolitiken har regeringen föreslagit en rad åtgärder i en proposition om utvecklad kommunal energiplanering (prop. 1984/85:5, BoU 6, rskr 82). Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen, vilket bl.a. innebär all den plan för oljereduktion som skall finnas i varje kommun skall vidgas Ull att omfatta all tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. Samtidigt beslutades om en ändring i ellagen som begränsar elleverantörers rätt att vägra elleverans till värmepump inom nalurgas- eller Qärrvärmeområden.

En ökad effeklivisering av energianvändningen, ny teknik och en målmedveten satsning på nya energikällor har lett till att del framlida behovel av kol kan begränsas kraftigl i förhållande till vad som lidigare har beräknals. Nu gällande rikllinjer omfattar liden fram till år 1990 och innebår att 3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 M

kolanvändningen skall begränsas lill högsl 3-4 miljoner ton per år (prop. 1983/84: 158, NU 44, JoU 28, rskr 389 och 390). I rapporten Kol-84 som nyligen presenterats av statens energiverk görs bedömningen atl kolanvändningen vid utgången av 1980-iald stannar vid ca 3 miljoner ton årligen.

1 juni 1980 godkände riksdagen ett avtal mellan regeringarna i Sverige och Danmark om naiurgassaniarbeieyämtc riktlinjer för genomförandet av del s.k. Sydgasprojektel (prop. 1979/80: 170, NU 70, rskr 410). Hösten 1983 bemyndigade riksdagen regeringen all godkänna ell konsortialavial mellan staten och Malmö kommun, Helsingborgs kommun. Lunds kommun och Sydkraft AB för att säkra genomlörandei av Sydgasprojeklel (prop. 1983/84:47, NU 10, rskr 125). Enligt avlalel inträdde slaten som hälfiendelägare i Sydgas AB.

Under år 1984 beslutade riksdagen om en ny lag (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet, som syftar lill all uppränhålla säkerhelen vid kärnleknisk verksamhel och all uppfylla Sveriges inlernaiionella förpliklelser all förhindra spridning av kärnvapen (prop. 1983/84:60, NU 17, rskr 135). Regeringen beslulade i juni 1984 all med slöd av nämnda lag ge lillslånd all tillföra kärnbränsle till de två sisla kärnkraftblocken i del svenska kärnkraftprogrammel - Oskarshamn 3 resp. Forsmark 3.

För all främja utvecklingen av ny leknik inom energiområdd beslutade riksdagen våren 1984 om ell nyll energiforskningsprogram (prop. 1983/84: 107 bil. 9, NU 45, rskr 407). En lolal ram på närmare 1,2 miljarder kronor för perioden 1984/85- 1986/87 faslslälldes.

Riksdagen har också beslutat anslå medel lill konjunkiuranpassade ///-vesteiingsprograni för åren 1983 och 1984 saml beslulal om en förlängning av dessa program under år 1985 (prop. 1982/83:50 bil. 6. NU 18, rskr 111; prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124; prop. 1984/85:25. NU 12, rskr 87). Totalt sett har genom investeringsprogrammen salsals I 650 milj. kr.

Investeringsprogrammen har, inkl. de insalser som gjorls genom den s. k. energiiipphandlingsdelegaiionen (1 1983; 7), som regeringen bemyndigade mig att tillkalla år 1982, främjat invesleringar för att ersätta olja, framför allt i kommunerna. För delegationens verksamhet har disponerats 700 milj. kr. ur ramen för investeringsprogrammen. Genom dessa insatser i form av lån, garantier m. m. lill investeringar har skett en snabb ulveckling och introduktion av fastbränsleeldade anläggningar saml en tidigareläggning av investeringar i fjärtvärmesystem. Vidare har insaiserna haft betydelse för landets tekniska och industriella ulveckling, för miljön saml för sysselsättning och export.

Regeringen har också tagit initiativ till en rad åtgärder för atl effeklivisera energianvändningen inom bostadssektorn. Är 1983 infördes ett kon-junkturanpassat stöd till värmeisolering i bosladshus (prop. 1982/83:50 bil. 5, CU 8, rskr 112). Vidare har omfattande insatser skett inom ramen för bostadsförbättringsprogrammet (prop. 1983/84:40 bil. 9, BoU 11 och 12, rskr 63 och 95).

Prop. 1984/85:120 35

För all främja export inom energi-och byggnadsssekiorn fattade riksdagen under våren 1984 beslut om alt inom ramen för Sveriges Exportråds verksamhel inrätta Svensk bygg- och energiexport (Swebex). Särskilda medel anvisades för della ändamål (prop. 1983/84:168, NU 40, rskr 382).

Riksdagen beslutade under höslen 1983 om riktlinjer för den framtida energiskattepolitiken (prop. 1983/84:28, SkU 9, rskr 96). En grundläggande princip skall vara att främja de energiinvesteringar för oljeersättning och energihushållning som bör genomföras under 1980-talet. Hänsyn skall också tas till olika energikällors effekter på miljön, bytesbalansen, försörjningstryggheten, sysselsättningen och den industriella utvecklingen.

3 Energipolitik för förnyelse och utveckling — en strategi för oljeersättning och kärnkraftsavveckling

Energipolitiken skall ulformas så au den medverkar till att nå de välfärdsmål vi har satt upp för samhället. Den skall bidra till en fortsatt ekonomisk och industriell utveckling, en hög sysselsättning samt till social och ekonomisk uUämning. Energipolitiken måsle formas med uigångspunkl i en ansvarsfull hushållning med våra nalurresurser och en ständig hänsyn till miljön. I elt internationellt perspektiv är energiförsörjningen av stor betydelse för världens utveckling. Det handlar vidare om all hushålla med jordens tillgångar och om atl styra den tekniska utvecklingen för att nå en tryggare och rättvisare värld.

Mer preciseral innebär våra nu gällande energipolitiska mål att samhällets och industrins behov av en billig och säker energiförsörjning skall tryggas genom etl energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushållning skall främjas inom ramen för en allmänt god hushållning med begränsade resurser. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut. Senast år 2010 skall den sista reaktorn tas ur drift. Byggande av kärnvär-mereaktorer och bridreaktorer skall inte förekomma i Sverige.

Dessa energipolitiska mål bör stå fast. Ett förverkligande av de fastställda målen förutsätter en långsiktig och konsekvent genomförd energipolitik.

Förulsällningarna för de beslut som vi måste fatta påverkas av utvecklingen i vår omvärld. Bedömningar av denna utveckling präglas av stor osäkerhel. Det gäller t.ex. priset på olika energiråvaror, särskilt olja. 1970-talets oljekriser visade hur känsligt vårt samhälle är för förändringar i prisel och tillgängligheten på energi.

I 1975 års energipolitiska beslut angavs att vi allvarligt bör pröva att från

Prop. 1984/85:120 36

omkring år 1990 hålla användningen av energi på oförändrad nivå. Dd bör enligt min mening vara en uttrycklig strävan alt hålla energianvändningen på högsl denna nivå, särskilt som jag bedömer alt det finns myckel goda utsikter all uppnå delta mål och samiidigi nå välfärdsvinster. Den minskade energianvändningen har hillills medföri all försörjningslågd har förbätlrals samiidigi som beiydelsefulla resultat nåtts på miljöområdet. En övergång lill ny, energisnål leknik har i många full ökal företagens konkurrenskraft och minskat energianvändarnas kostnader.

Minskningen av energianvändningen har i huvudsak kommil Ull uttryck i minskad användning av olja. Oljan är emellerlid fortfarande och förväntas även för lång lid framöver bli del slörsla enskilda energislagel. Trols all vi har lyckais all pålagligl minska vår oljeanvändning kommer därför Sveriges ekonomi under överskådlig lid att påverkas av utvecklingen på oljemarknaden.

För mindre än etl decennium sedan hade vi ell energisystem som var ensidigl och sårbart, samiidigi som del uigjorde en avsevärd belaslning på miljön. Nu har vi i vårl land bl.a. genom energipolitiken skapat en mer robust energiförsörjning än i många andra länder. Vi har f. n., och kommer under avsevärd lid alt ha, en förhållandevis gynnsam situalion med god tillgäng pä el och inhemska bränslen och vi har på många områden uppnåll en elTekliv energianvändning. Vi har dessulom minskat svaveldioxidulsläppen med ca två tredjedelar under perioden 1970-1983 lill slor del beroende av de energipoliliska ålgärderna.

Fortfarande är emellerlid beroendei av olja alliför slort. Oljeberoendei ulgör både en ekonomisk belaslning för samhällel och ell hol mol miljön. Fortsaita insatser för atl minska oljeberoendei är därtör nödvändiga. Dd stöd som samhället har lämnal lill forskning och ulveckling, lill leknik för atl ersätta olja och till energihushållning har i förening med de senasle årens investeringsprogram gjort en radikal minskning av oljeanvändningen möjlig. Till övervägande del har de salsningar som har gjorts gett myckel goda resultat. Därigenom har också sysselsättning och industriell ulveckling kunnal främjas och förulsällningar skapats för framgångar på exportmarknaderna. Den teknik som har utvecklats i dessa syften kommer också att ha betydelse för kärnkraftsavvecklingen. Vid en jämförelse med linje 2:s avvecklingsplan (det allernäliv som erhöll flesi röster vid folkomröstningen) ligger vi nu i vikliga avseenden före de mål som där sattes upp. På flera områden pågår således arbelel med all fullfölja uppgifter som där talades om som uppgifter för 1990-lalel. Del innebär atl vi redan har lagl grunden för kämkraftsavvecklingen. Vi skall nu sleg för sleg fullfölja arbetet med att avveckla kärnkraften i enlighel med riksdagens beslui och samUdigt fortsätta att minska oljeberoendet.

De erfarenheter och kunskaper som har vunnits under senare år gör alt vi har tillgång till energiteknik som på många områden nu har nått eller slår inför ett tekniskt och kommersiellt genombrott. Detla har kunnat ske inte

Prop. 1984/85:120 37

minsl lack vare ell mer omfattande utvecklingsstöd än någonsin tidigare. Insatserna omfattar hela utvecklingskedjan, från grundforskning över tekniskt ulvecklingsarbele och tillämpad forskning till prototyp- och demonslrationsanläggningar och marknadsintroduktion. Genom dessa insatser har vi lyckais åsladkomma en del av den omställning av cncrgisystcmcl som energipolitiken syftar till. Slrävan skall vara alt i ökande utsträckning verka för all nyulvecklad leknik klarar sig på egna meriter och på marknadens villkor och för all de olika aklörerna inom energiområdet tar ett ökande ansvar.

Den omställning av energisyslemel som pågår har skapal en grund även för förnyelse och ulveckling inom den utmstningstillverkandc industrin. Detta gör all vi nu närmar oss en situation då vi i mindre iitslriickning iin tidigare behöver lämna slalligl ekonomiskl stöd lill energiområdd. Stödet kan koncenlreras på insatser som är strategiska, särskilt för forlsall oljeersällning och för avveckling av kärnkraften. En sådan utveckling kräver att den statliga energipolitiken bedrivs målinriktat och konsekvent och grundas på väl avvägda ställningstaganden. Statens handlande, bl. ii. genom informalionsinsalser. ulformning av skatteregler och andra regelsyslem och olika former av slöd. måsle dock fortlöpande följas upp och anpassas Ull den lekniska uivecklingen.

De framgångar som vi hillills har uppnåll i omställningen av energisyslemel är etl resultat av ett utvecklat samspel mellan staten, kommunerna, företagen och de enskilda. Huvuddelen av investeringarna har kommil lill slånd genom beslut av kommuner, förelag och enskilda. Men också slalen har. särskilt inom elproduktions- och eldislribulionsområdel. vidtagit omfallande ålgärder.

Del är naturligt allkommunerna ges ell huvudansvar för energisystemets ulformning på lokal nivå. En utveckling i denna riklning har påbörjais. Denna ulveckling bör forlsalta och förstärkas. Det vidgade kommunala ansvarel och de kunskaper och erfarenheler som vinns i kommunerna kommer också atl bilda en värdefull uigångspunkt för framtida energipolitiska beslut. En grundläggande utgångspunkt är alltså att energipolitiken mäste ulgå från ell slarkl inflyiande och ansvar på den lokala nivån, som utövas i samverkan med de boende, näringslivel och andra. Jag har nyligen lagil initiativ till överläggningar med bl. a. företrädare för kommunerna och bostadsföretagen i syfte all pröva olika vägar all vidga och fördjupa det kommunala ansvarel inom energiområdd.

Energipolitiken har en i huvudsak långsiktig inrikining. Samiidigi finns en belydande osäkerhel inom flera vikliga områden. Del gäller inte minst i fråga om vilka nya och bättre lösningar som forskning och teknikutveckling kan erbjuda längre fram. Energipolitiken bör därför utformas så all Ullräcklig handlingsfrihel och handlingsberedskap kan behållas. Invesleringar inom energiområdet kännetecknas ofla av långa planerings- och konsiruklionstider och belydande livslängd. Osäkerheten och de långa

Prop. 1984/85:120 38

genomförandetiderna gör alt energisyslemel måste utformas så att det är möjligl atl anpassa det lill ändrade förhållanden. Den energipoliliska planeringen mäste löpande följas upp och besluten fattas sleg för sleg. Detta skall ske inom ramen för en energipolitik som präglas av uthållighet och konsekvens så alt klara spelregler råder för dem som medverkar i omställningen av energisystemet.

Under resten av 1980-talel bör huvuduppgiften för energipolitiken vara all fullfölja omställningen av energisyslemel från olja lill förnybara och inhemska energikällor, samUdigt som förutsällningar sleg för sleg läggs fasl för att avveckla kärnkraften. Som ell led i denna omställning skapas etl energisystem som är mindre känsligt för inlernaiionella Ullförselslör-ningar och som ger en förbättrad försörjningstrygghel.

De konkreta åtgärder som nu vidias för alt snabbt minska oljeberoendet och lägga grunden för en ersällning av kärnkraften i form av energihushållning, fjärrvärmeutbyggnad, införande av ny teknik och nya energikällor saml forskning och utveckling ulgör de första leden i en strategi för att avveckla kärnkraften.

När det gäller det någol längre tidsperspektivet delar jag den uppfatlning som 1981 års energikommitté (EK 81) har uttalat om möjligheterna att avveckla kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut. Jag anser alltså all del inle finns några avgörande hinder för alt avveckla kärnkraften. Erfarenheterna säger oss att utvecklingen av del nya energisyslemel, som ersäller olja och kärnkraft, kan ske med betydande vinster för miljö, ekonomi och sysselsättning.

Nu bör de rikllinjer läggas fast som skall gälla till i mitten av 1990-lalet. Nästa precisering av de energipolitiska rikllinjerna bör ske omkring år 1990. Fram till dess skall en rad åtgärder genomföras och beslutsunderiag tas fram. För detla krävs även ekonomiska insalser inom skilda områden. Jag kommer i det följande under anslaget E22. Vissa ålgärder för omställning av energisyslemel atl beräkna särskilda medel för detta ändamål.

Förutom fortsatta insatser på de områden som jag nyss har nämnl bör i strategin för kärnkraftens avveckling ingå en ändamålsenlig elanvänd-ningspoliiik. Utgångspunkten härför är att vi f. n. och sannolikt ett antal år in på 1990-talet kommer att ha en god tillgång på el till tåg kostnad. I framtiden kommer tillgången att bli mera begränsad. El bör då reserveras för i första hand de områden där den är svår eller omöjlig att ersätta. Jag tänker här på industrins behov, på spårbunden trafik, vård, service, belysning och på hushållsel. Genom målmedvetna insalser för en effektivare elanvändning kan vi i betydande utsträckning minska behovet av ersättande elproduktion när kärnkraften skall avvecklas. Under övergångstiden bör den goda tillgången på el utnyttjas för att ersälla olja och kol, främsl för uppvärmningsändamål. Den el som övergångsvis utnyttjas på detla sätt skall i ett längre perspektiv ersättas genom sparande, övergång till inhemska bränslen, naturgas, sol och annan ny teknik för uppvärmning. El för

Prop. 1984/85:120 39

uppvärmning får alliså i alll väsentligt endast användas i omställbara, flexibla och utvecklingsbara system eller i kombination med exircml energisnål leknik.

När dd gäller frågor om hur kärnkraftverken skall las ur drift vill jag anföra följande. Enligt riksdagens beslui (prop. 1979/80: 170. NU 70. rskr 410) skall den sista reaktorn i Sverige stängas senasl år 2010. Säkerhetsaspekter skall vara avgörande för i vilken ordning kärnkraftverken las ur drift. Della är utgångspunkten för del prakliska arbelel. Den lid som har gåtl sedan en viss anläggning logs i bruk bör således inle vara avgörande för när den las ur drift. Del kan myckel väl visa sig vara så all något av de lidigl uppförda verken är bällre från säkerhels-, strålskydds- och tillpång-lighelssynpunkt än någol av dem som har byggls senare.

Del är alliså enligi min mening inle möjligl all nu med någon slörre precision ange den exakla lidpunkien för när ulfasningen av kärnkraften bör påbörjas. Del gör också alt man i dag inle kan ange vilka nya produk-lionsanläggningar som kommer att behövas och exakt när. Som jag nyss har anfört måste energipolitiken skapa handlingsberedskap och handlingsfrihet genom en planering som successivt följs upp och revideras som grund för de beslut som behöver fattas. Detla innebär att ny teknik, ny kunskap och nya fakta kan tillföras beslutsunderlaget och göra del miijligl all fatta väl avvägda beslui. Slralegin för all avveckla kärnkraften består i all sleg för sleg lägga fast konkrela handlingsplaner för de narmasle åren. Därigenom skapas en god grund för de beslui som behöver fallas framöver. På detta sätl kan vi också använda bästa möjliga leknik med hänsyn lill bl.a. miljön.

Strategin för atl avveckla kärnkraften innebär vidare atl vi måsle pröva alla möjligheter lill atl hushålla med energi och nå en alll effekiivare användning av denna. Inför kärnkraftens avveckling är del vikligt med insalser för en allt effektivare elanvändning och för ersättning av el med inhemska bränslen, sol, nalurgas m.m. där så är tekniskt möjligl och ekonomiskl rimligt. Vi skall också la vara på möjlighelerna att utnytUa mottryckskraft i industrin och inom kommunerna. Vi bör också ingående pröva alla de möjligheter som slår lill buds med ny leknik för elproduktion, såsom vindenergi eller solceller.

Även om en slor del av elbehovet kan ersättas eller tillgodoses genom hushållning, ersällning av el med inhemska bränslen, nalurgas, sol m.m. samt mollryck och ny leknik måsle vi planera för all det kan komma all återstå belydande behov av el vid kämkraftsavvecklingen som endast kan fyllas med i dag känd leknik, dvs. med vattenkraft eller med fastbränsleeldade kraftverk. För all garanlera ell fullföljande av beslutet atl avveckla kärnkraften måste vi därför upprätthålla en beredskap för atl ulnyttja sådana allernäliv. Redan nu måsle ålgärder vidtas för atl vidmaklhålla och vidareutveckla kompelens och för all ulröna vilka möjligheter tekniken har

Prop. 1984/85:120 40

all erbjuda. Lösningar som begränsar miljöpåverkan bör särskili beaktas. Vi bör också genom olika slag av sludier mer preciseral studera länkbara lokaliseringar och klargöra vilka konsekvenser en ulbyggnad av kraftverk för all ersätta kärnkraften får för miljö, sysselsättning och ekonomi. Härigenom skapas förulsättningar för att i demokratisk ordning och på sakliga grunder fatta de beslut som är nödvändiga, samiidigi som planeringsli-derna för konkreta projekt kan förkortas.

Del är angeläget att konlinueriigt följa drifien vid kärnkraftsblocken med hänsyn till säkerhet och slrålskydd. Denna uppgift fullgörs av slatliga myndigheter, närmasl statens kärnkraftinspeklion och statens strålskyddsinslilul. Nya slutsatser måste dras kontinuerligt av de vidgade erfarenheter om drifien vid kärnkrafiverken i både Sverige och andra länder, som successivt kommer fram.

Vad jag nu har anfört innebär atl de riksdagsbeslut som har fallals med anledning av resultatet av folkomröstningen skall fullföljas. Om della rådde politisk enighet vid behandlingen av folkomröslningsresultaiet i riksdagen. Kärnkraftens avveckling förulsäller en långsiktig och konsekvenl genomförd energipolitik. Del är vikligt all nå en så bred samling som möjligt för att bl. a. undvika ryckighel i energipolitiken.

Det finns ett gemensaml inlresse av och ansvar för alt riksdagsbesluten med anledning av folkomröslningsresultaiet fullföljs. Jag avser därför inom korl att hemställa all regeringen bemyndigar mig all tillkalla ell råd för långsiktiga elanvändnings- och clprodukllon.sfrägor. 1 rådel bör finnas föreirädare för bl.a. de politiska partierna, induslrin, miljörörelsen, kommunerna, forskningen, berörda myndigheler. användarsidan och de fackliga organisationerna. Jag avser att själv leda rådels arbete.

Rådet bör beredas möjlighet atl fortlöpande erhålla information om och diskulera de åtgärder som har vidtagits eller avses vidias för all förbereda och möjliggöra kärnkraftens avveckling inom ramen för den strategi jag nu har redovisat. Det gäller elanvändningspolitikens ulformning och hushåll-ningsålgärdernas omfattning och inrikining. Det gäller också l.ex. vindkraftens, motlryckets, nalurgasens, vattenkraftens och kolels roll i energisyslemel. Del gäller vidare miljöaspekter vid förbränning av avfall och fasla bränslen samt ulveckling och utvärdering av ny elproduktions-teknik. Därutöver gäller del frågor om kärnkraftreaklorernas livslängd och säkerhetsaspekter vid driften. I ett senare skede bör också frågor som är förknippade med att kärnkraftverken tas ur drift och uppförande av anläggningar för ersättande elproduktion behandlas av rådd.

Som jag nyss har nämnl bör slralegin för kärnkraftens avveckling utformas så alt den möjliggör atl de åtgärder som vidtas är grundade på ett så aktuellt beslutsunderlag som möjligt. De energipolitiska målen bör förverkligas stegvis och vid regelbundet återkommande avstämningar bör riksdagen med uigångspunkt i aktuellt beslutsunderlag lägga fast alll mer preciserade riktlinjer för kärnkraftens avveckling. 1 dessa sammanhang kommer det räd jag nu har föreslagil atl ha en viktig uppgift.

Prop. 1984/85:120 41

På både kort och lång sikl har frågan om hänsyn till hälsa och miljö en cenlral plats i energipolitiken. Alla energislag som kan ge några mer belydande bidrag till vår energiförsörjning medför problem från hälso- och miljösynpunkl. Dd kan gälla problem vid ingrepp i naturen för utvinning av energiråvaror eller för uppförande av anläggningar. Del gäller bl.a. samernas inlressen. Del kan också gälla risker i arbetsmiljön och risker för olyckor av skilda slag. Frågan om försurning och luftföroreningar är ett av våra allvarligaste problem såväl globalt som inom landet. Regeringen har målmedvetd arbeial för en minskning av svaveldioxidutsläppen. År 1983 var dessa nere i en tredjedel av 1970 års nivå. Den minskade energianvändningen, minskningen av oljeanvändningen, de slränga krav som ställs vid förbränning och den lekniska ulveckling som har skell för all uppfylla dessa krav har gjort all vi nu kraftigt har begränsat de försurande utsläppen från förbränningsanläggningar. Däremol har vi inle lyckais bemästra de allvarliga miljöproblemen lill följd av vägtrafiken.

Jag kommer i del följande att föreslå ytterligare åtgärder för införande av miljövänlig förbränningsteknik (avsnitt 8.1).

Chefen för jordbruksdepartementet kommer inom kort att redovisa ytterligare åtgärder för all minska försurningen. Han kommer också alt ta upp frågan om införande av blyfri bensin och skärpta krav pä avgasrening. Till följd av de föreslagna åtgärderna kommer utsläppen av svavel- och kväveoxider saml bly, kvicksilver och andra tungmetaller att ytterligare minska i omfallning.

Jag har i det föregående (avsnitt 2) redovisat huvuddragen i den inlernaiionella utvecklingen på energiområdet. Jag vill i detla sammanhang särskilt belöna sambandel mellan den energipolilik som vi för och den inlernaiionella solidariteten. Del behövs en global hushållning med resurser. Alla länder har etl ansvar för all resurserna tas lill vara och utnyttjas på bästa säll. Vi måsle la hänsyn lill andra länders behov när vi utformar vår energipolilik. En akliv politik för energihushållning och oljeersällning gör det möjligl för oss atl la i anspråk en mindre del av jordens samlade oljelillgångar och alt minska vår andel av påverkan av miljön.

Omställningen av vårl energisystem har medföri alt ny teknik har utvecklats. Vi bör aktivt verka för all denna teknik slälls till u-ländernas förfogande. Della kan bidra lill all energiresurserna fördelas mer rällvisl samlidig! som miljöproblemen begränsas.

Kampen om inflyiande över energiråvarorna, och knapphden på energiråvaror i många falliga länder, medför risker för inlernaiionella konflikler. En uppgifl för vårl land måste vara atl medverka lill lösningar av sådana siluationer som kan skapa konflikler mellan rika och falliga länder samt mellan oljeproducenter och oljekonsumenter. Vi måste finna vägar lill all öka förslåelsen och lill all nå en konslrukliv samverkan. Ell vikligi led i della är atl genom akliva insalser verka för en dialog mellan oljeproducerande och oljekonsumerande länder om hur en säker, slabil och förulsebar tillförsel och användning av energi kan uppnås.

Prop. 1984/85:120 42

Jag förordar all regeringen föreslår riksdagen alt godkänna de rikllinjer för den långsiktiga energipolitiken som jag nu har redogjort för.

Jag tar i del följande upp den närmare innebörden av mina förslag när del gäller inriktningen av energipolitiken. Jag behandlar först frågan om energianvändningens utveckling (avsniU 4). Särskild uppmärksamhet ägnas därvid elanvändningens utveckling. Därefter tar jag upp utvecklingen av energibehovet inom de olika användningssektorerna (avsnitt 5) och möjligheterna till hushållning och effektiviseringar. Därefter behandlar jag värmeförsörjning (avsnitt 6) och elförsörjning (avsnitt 7). Tyngdpunkten ligger här på fortsatt oljeersällning och förberedelser för ersättande elproduk-lion. När del gäller bränslefrågorna (avsnitt 8) tar jag upp åtgärder för framför allt de inhemska bränslena och olika åtgärder för atl begränsa miljöpåverkan. Energiförsörjningen i storstadsområdena behandlas med särskild tonvikt på oljeersällning och möjligheter lill elproduktion (avsnitt 9). Jag tar därefter upp frågan om energipolitikens betydelse för industriutveckling, sysselsättning och exporl (avsnitt 10).

Inom kärnsäkerhetsområdet (avsnitt 11) lägger jag bl. a. fram förslag om ändring i organisaiionen vad gäller haniering av kärnavfall. Avslulningsvis behandlar jag mina anslagsäskanden (avsnitt 14).

4 Energibehovet i framtiden 4.1 Utvecklingen fram till i dag

Den lolala slulliga användningen av energi (dvs. den energi som levereras lill de slutliga förbrukarna) i Sverige uppgick år 1983 till ca 350 TWh. Härav svarade induslrin för ca 37%. samfärdseln för ca 20% och bosläder, service m. m. för ca 43 %.

Under efterkrigsliden har användningen av energi ökat snabbi. Mellan år 1945 och år 1975 ökade således användningen av energi med ca 4.5% per år, dvs. en tolal ökning med nära 300%. Orsaker lill detla var bl.a. induslriproduktionens snabba ökning, inriktningen på energikrävande branscher såsom träförädlingsindustri och järn- och stålindustri, den ökade förädlingsgraden bl.a. lill följd av ökad mekanisering och automatisering, den kraftigt höjda bostadsstandarden, den slarka ökningen av anläggningar för offentlig och enskild service saml en snabb ökning av iransportarbeld.

1 mhlen av 1970-lalel skedde ett skarpt trendbrott Ull följd av bl.a. prisstegringarna på olja och den delvis därav föranledda recessionen i den svenska ekonomin. Mellan åren 1973 och 1983 minskade den totala slutliga energianvändningen från drygt 400 TWh till ca 350 TWh, eller med ca I % per år.

Den toiala energianvändningen i Sverige omfattar förulom slullig inhemsk energianvändning även användningen av olja för utrikes sjöfart och som råvara för icke-energiändamål (framför alll inom den petrokemiska

Prop. 1984/85:120 43

industrin) samt omvandlings- och distributionsförluster. Den lotala energianvändningen uppgick år 1983 lill ca 400 TWh.

Den slutliga användningen av energi fördelas normalt på sektorerna induslri, samfärdsel och bosläder, service m.m. Uivecklingen under perioden 1973-1983 framgår av tabell 4.1.

Tabell 4.1 Slutlig energianvändning 1973-1983, TWh

1973

1979

1983

Industri Transporter Bostäder, service m. m.

Summa slutlig inhemsk energianvändning*

162

163 390

41 17

42 100

155 70

177 402

39 17

44 100

131 68

150 348

37 20

43 100

* På grund av avrundning uppstår skillnader mellan summan av delposterna och

totalsumman.

Källa: Slatens energiverk

Av användarna har industrisektorn sedan 1970-talets början minskat sin energianvändning. Under samma period har industriproduktionens volym varit i slorl sett oförändrad. Den minskade energianvändningen kan förklaras dels av förändringar av industriproduklionens innehåll i riktning mot mindre energikrävande produkter, dels av effekliviseringar i energianvändningen. Den specifika energianvändningen, dvs. energibehovet per producerad enhet, minskade under perioden 1970-1983 med i genomsnitt 1,8% per är. Den specifika oljeanvändningen har minskal betydligt snabbare, eller med 6,3% per år.

Transportsektorns energianvändning har varil relaiivi slabil sedan början av 1970-talel. Så gott som hela energianvändningen i sektorn (97% år 1983) ulgörs av oljeprodukter. Godslransporterna, som svarar för ca 30% av sektorns lolala energianvändning, har ell nära samband med industriproduktionen och har i stort sett följt utvecklingen av denna. Effeklivise-ringen av energianvändningen har varil relativt svag inom denna sektor.

Energianvändningen i sekiorn bosläder, service m.m. utgörs till tre fjärdedelar av uppvärmning (inkl. varmvattenberedning) av bostäder och lokaler. Till denna sektor hänförs också el för hushållsändamål, gatubelysning o.d., saml energianvändningen inom jordbruk, Irädgårdsnäring, skogsbruk, fiske etc. Sedan slulel av 1970-lalet haren betydande minskning skett av den slutliga energianvändningen inom sektorn. Huvudorsaken lill della är en kraftig energihushållning, speciellt i den befinlliga bebyggelsen. Samtidigt har skärpta krav på energihushållning ställts på nya byggnader.

År 1970 svarade oljeprodukter - inkl. oljor för fjärrvärmeproduklion -för nära 90% av sektorns energianvändning. År 1983 var molsvarande andel ca 40%. Den minskade oljeanvändningen har lill en del åsladkom-

Prop. 1984/85:120 45

Den största ökningen har dock gällt elproduktionen. Elenergi svarade år 1983 för ca 25% av energitillförseln jämfört med ca 15% år 1973. Denna snabba ökning har i första hand lillgodosetts genom utbyggnaden av kärnkraften. Oljans roll i elkraftproduktionen har samtidigt minskat avsevärt. År 1973 var oljans andel av energiinsatsen för elproduktion över 40%. År 1983 var molsvarande siffra ca 5%.

För egen del vill jag anföra följande. Den ulveckling som jag jusl har beskrivit innebär alt en belydande omslällning har skell av vårt energisy-slem sedan 1980-lalels början. Bl.a. lill följd av slalliga insalser har en pålaglig effeklivisering av energianvändningen ägl rum i alla samhällssektorer. Samiidigi har vårl beroende av importerad olja minskat kraftigt. Förulom all Sveriges försörjningsläge därigenom har förbättrats har vi nått belydande fördelar på andra områden, 1. ex. i form av en förbättrad miljö och en mindre belaslning på vår bytesbalans. 1 många fall har också de slalliga saisningarna inom olika delar av energiområdd verksaml bidragit lill all upprätthålla sysselsättningen i branscher som är av strategisk betydelse för den fortsatta omställningen av energisyslemel. Den snabba ulveckling och introduktion av ny energiteknik som har skett under de senaste åren ulgör en slor lillgång i del fortsatta arbelel med atl åstadkomma etl mer effeklivi och ändamålsenligl energisystem.

Vi är således på räll väg. För all de mål för energipolitiken, som jag nyss har redogjort för, skall kunna uppnås fordras dock forlsalta aktiva insalser inom energiområdd. Av särskild beiydelse är därvid frågan om vilka åtgärder som bör vidias för all siyra energianvändningens framlida ulveckling. Som en bakgrund vill jag försl redovisa bedömningar av energibehovet på kort och medellång sikl.

4.2 Energibehovet på kort och medellång sikt

Statens energiverk har på regeringens uppdrag upprättat prognoser för användning och tillförsel av energi för åren 1990 och 1995. Prognoserna har redovisats i rapporten (1984:7) Energiperspekliv 1970-95.

Till grund för prognoserna har legal bl. a. följande förutsällningar.

Den ekonomiska utvecklingen har anlagils följa 1984 års långUdsulred-nings (LU) allernäliv 1 för perioden fram lill år 1990. För liden fram lill år 1995 har LU:s lägre lillväxiallernaliv valls.

Del reala oljepriset förutsätts år 1995 ligga något över dagens nivå.

De energipolitiska styrmedlen förutsätts få i slorl sell samma inrikining som i dag. Dd innebär bl. a. att nuvarande reglerings- och energiskattesystem antas beslå, all forsknings-, ulvecklings- och bosiadsförbätiringspro-grammen vidmaklhålls, all informaiions- och uibildningsverksamheten fortsäller och alt de konjunkiuranpassade investeringsprogrammen inom energiområdet antas falla bort.

Med uigångspunkt i bl. a. dessa förutsättningar bedömer energiverket att energianvändningens lolala nivå kommer all vara ungefär konsiant under perioden fram till år 1995. Verket framhåller dock atl betydande osäker-

Prop. 1984/85:120 46

heter omger alla prognoser. Tidigare prognoser inom energiområdd har enligt verket visat sig slå fel främsl på grund av felakiiga förvänlningar om den ekonomiska utvecklingen. Men även en rad andra faktorer har slor betydelse för del bedömda framlida energibehovet, exempelvis energiprisernas utveckling, utvecklingen inom olika industrisektorer etc. För atl belysa effekterna på energibehovet av skilda antaganden i dessa avseenden redovisar energiverket elt antal känslighdsbedömningar, som visar att även måttliga förändringar i grundantagandena ger betydande effekter på det bedömda energibehovet. Det huvudalternativ som redovisas i del följande är således omgärdat med betydande osäkerheter.

För de olika användarsektorerna gör verket sammanfattningsvis följande bedömningar.

Inom industrin har energianvändningen minskat sedan 1970-talets början på grund av låg tillväxt och i ungefär lika stor utsträckning till följd av strukturförändringar och energieffektivisering. Åven för perioden fram Ull år 1995 förutses ungefär lika stora minskningar av energianvändningen på grund av slrukturella förändringar resp. effeklivisering. Dessa minskningar uppvägs dock av ökade energibehov på grund av den förväntade industriella tillväxten.

Inom transportområdet har inte utvecklingen och introduktionen av energisnålare fordon varil tillräcklig för atl uppväga ett ökal transportarbete och en utveckling mol tyngre fordon. Delta gäller för såväl person-som godstransporter. Verkel räknar med alt energianvändningen inom denna sektor kommer all öka till år 1995.

Sektorn bostäder och service m. in. kännetecknas av ett intensivt energisparande - minskad netioenergiförbrukning och övergäng till uppvärmningsformer med högre verkningsgrad (el och fjärrvärme) - vilkel har lell lill alt energianvändningen har minskat. Dessa tendenser bedöms bestå till år 1995. Nybyggandel blir energisnålt och får fortsatt låg volym.

Sammantaget innebär energiverkels prognos all den samlade slutliga energianvändningen bedöms bli nära nog konstant under tiden fram lill år 1995. Betydande förskjutningar förutses dock mellan de olika användarsektorerna. Detla illustreras i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Slutlig energianvändning 1983-1995, TWh

1983

1990

1995

Industri Transporter Bostäder, service m. m.

Summa slutlig inhemsk energianvändning*

131 68

150 348

37 20

43 100

133

143 347

38 21

41 100

135

136 349

39 100

• På grund av avrundning uppslår skillnader mellan summan av delposterna och

totalsumman.

Källa: Statens energiverk

Prop. 1984/85:120 47

Energiverket redovisar också bedömningar av elanvändningens utveckling. Användningen av el - exkl. nätförluster - bedöms uppgå till 117 TWh år 1990 och lill 121 TWh år 1995.

Delta innebär en genomsnittlig årlig ökningstakt om 2,1 % för perioden 1983-1990 och 0,8% för perioden 1990-1995. Användningen av el väntas öka fram lill år 1990, bl. a. till följd av alt oljepannor byts ul mot elpannor. Mellan åren 1990 och 1995 blir ökningen mindre. Under prognosperioden sker en ändring i förbrukningsmönstret, från elpannor till eldrivna värmepumpar och annan mer svårersälllig el.

1 förulsällningarna för energiverkels prognos ingår att den prognosUse-rade eleflerfrågan år 1990 kan Ullgodoses genom i huvudsak vatien- och kärnkraflsproduklion och all endasl ell mindre lillskoit av industriell mol-iryckskrafl och kraflvärme erfordras. Detla gör atl de kortsiktiga marginalkostnaderna - som till slor del besläms av de vid varje tidpunkt högsta rörliga koslnaderna för den krafl som produceras i kraftsystemet - blir låga. Samiidigi är de långsikliga marginalkostnaderna - som bl. a. betingas av de toiala koslnaderna för sådan kraftprodukiion som på sikl behöver Ullföras krafisyslemel - höga. Energiverkei förulsäller i underlagd lill sina prognoser all prissättningen på el besläms av den kortsiktiga marginalkostnaden under den akluella tidsperioden.

Energiverket bedömer efler hörande av kraftindustrin att nuvarande låga elpriser kommer att bestå några år in på 1990-lalet. I verkels prognos för år 1990 ingår därför som förulsättning all elpriserna är reall oförändrade fram till år 1990.

Under 1990-lalel bedöms enligi energiverkei användningen av el växa i kapp produklionskapacilden, så alt nya produkiionsanläggningar måste tas i anspråk. Därigenom vänlas det s. k. råkraflprisel stiga med upp till 50% under höglasttid. Mottryckskraft i induslrin samt kraft värmeverk bedöms kunna lämna begränsade bidrag Ull elproduktionen, men lill högre koslnader än vallen- och kärnkraftverken. Den bedömda elanvändningen år 1995 moisvarar en nettoproduktion om ca 133 TWh.

Kraflsam, kraftproducenternas samarbelsorgan, har nyligen presenleral prognoser för elbehovet åren 1990 och 1995. För år 1990 anges elbehovet bli 120 TWh och för år 1995 125 TWh (exkl. nälföriuster), dvs. för båda åren någol högre värden än i energiverkets prognoser.

När det gäller fördelningen mellan olika energikällor förutser energiverket belydande förändringar.

Energiverkei bedömer således all användningen av olja kommer all fortsätta all minska. Ull följd av dels fortsatt energihushållning, dels fortsatt oljeersättning. Även vid lägre internationella oljepriser än de prognostiserade bedömer verkel atl oljeersättningen kommer atl fortsätta fram Ull år 1995, om än i långsammare lakt. Användningen av el och, i än högre grad, fasla bränslen väntas därmed öka under prognosperioden.

Den av energiverket bedömda utvecklingen illustreras i tabell 4.4.

Prop. 1984/85:120 48

Tabell 4.4 Total energitillförsel år 1983, 1990 och 1995 enligt energiverkets prognos

År 1983

År 1990

År 1995

Oljeprodukter'

Inhemska bränslen

Kol

Vattenkraft, kärnkraft

Spillvärme'

TWh

214

23 IIO

53 13 6

TWh

172

126

TWh %

169 40 70 17 46 II

127 30 7 2

Tolal tillförsel

403

100

411

100

419 100

' inkl. naturgas

inkl. nettoimport av el

■" inkl. värme från värmepumpar

Som framgår av tabellen bedöms den totala tillförseln av energi uppgå till ca 410 TWh år 1990 och ca 420 TWh år 1995. Olja väntas svara för knappt 40% av den totalt tillförda energin år 1995, jämföri med ca 50% år 1984. (Naturgas ingår med 4 TWh är 1990 och 5 TWh år 1995.)

Fjärrvärmen bedöms öka långsammare än enligt lidigare prognoser. Enligt verkets bedömning kommer nivån på värmeleveranserna alt understiga 40 TWh år 1995. Energiinsatsen väntas också få en annan sammansättning än i dag. Andelen energi från värmepumpar väntas öka kraftigl, liksom användningen av inhemska bränslen. Oljans andel väntas fortsätta alt minska.

Användningen av kol åren 1990 och 1995 vänlas bli lägre än tidigare beräkningar har gett vid handen. Den totala användningen av ångkol (kol för el- och värmeproduktion) beräknas nu till ca 3 miljoner lon år 1990 och 4 miljoner lon år 1995. Användningen av inhemska bränslen vänlas öka från 54 TWh är 1983 lill 67 TWh år 1990 och 70 TWh år 1995.

För egen del vill jag anföra följande.

Enligt energiverkels bedömning kommer energianvändningen atl öka i mycket begränsad omfattning under den kommande tioårsperioden. Inom ramen för den i stort oförändrade nivån förutses belydande förskjutningar både mellan olika energislag och mellan olika användarsektorer. Oljans andel väntas således fortsätta att minska, medan användningen av bl. a. el och inhemska bränslen antas öka. Energibehovet för uppvärmning bedöms fortsätta att minska, medan en viss ökning av energianvändningen förutses inom både industrin och transportsektorn.

Jag kan i huvudsak anslula mig till energiverkets bedömning när del gäller utvecklingen av det samlade energibehovet. Enligt min mening bör vi sträva efler att hålla högst oförändrad nivå för energianvändningen.

I enlighet med de riktlinjer som jag nyss redogjorde för bör ansträngningarna riktas in på att åstadkomma en så effektiv och rationell energianvändning som möjligt i alla samhällssektorer. Ett lågt energibehov ger oss väsentliga fördelar från bl.a. beredskaps- och miljösynpunkl. De senasle årens ulveckling har också visat atl en fortsatt minskning av enérgianvänd-

Prop. 1984/85:120 49

ningen är väl förenlig med fortsatt ekonomisk tillväxt. Det råder således inget motsatsförhållande mellan fortsatt hushållning med energi och möjlighelerna att uppnå de övergripande målen för samhällsutvecklingen. Tvärtom medför en effekiiv energianvändning i alla sektorer bällre möjligheter all åsladkomma den önskade utvecklingen.

Ulöver energianvändningens lolala nivå är dess fördelning på olika energislag och på olika ändamål av cenlral beiydelse. Del är exempelvis angeläget alt el används på ell sätl som inle låser oss i etl högt elberoende för framliden. Samhälld har betydande möjligheter atl genom olika lyper av styrmedel påverka såväl energianvändningens nivå som dess sammansättning. Om utvecklingen i något avseende visar tecken på alt energianvändningen är på väg in i oacceplabla banor måste statsmakterna handfast och besläml kunna ingripa med korl varsel för alt påverka utvecklingen i önskad riktning. En viktig uppgifl för energiverkei är alt noga följa utvecklingen inom olika delar av energiområdet och vid behov föreslå åtgärder för atl korrigera den förväntade utvecklingen. Därigenom kan en hög grad av handlingsberedskap upprätthållas.

När del gäller målen för energianvändningen vill jag anföra följande. Nuvarande riktlinjer för energipolitiken innebär bl.a. att oljans andel av vår samlade energitillförsel inte bör överstiga 40% år 1990. När det gäller användning av kol innebär gällande riktlinjer all användningen kring år 1990 skall begränsas till högst ca 3-4 miljoner ton. Dessa mål bör även fortsättningsvis ligga fast.

Med uigångspunkt i de båda snabba och djupgående förändringar i prisnivå, försörjningsläge elc. som kan inträffa på längre sikt för olika energislag krävs flexibilitet och handlingsberedskap. Utgångspunkten för energianvändningen och dess fördelning på energislag bör därvid vara att efterslräva en samhällsekonomiskt rationell användning med utgångspunkt från de relativa priserna på olika energislag och förändringar i dessa.

Mol den bakgrunden är det olämpligt att låsa fast långsiktiga, kvantitativa mål för användningen av olika energislag. Del är emellerlid nödvändigl atl löpande och ingående följa utvecklingen av framför alll oljeanvändningen och - vilket bl.a. framhålls i EK 81 - att analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika länkbara utvecklingsföriopp vad gäller oljeprisutvecklingen, liksom att inventera vilka ålgärder som kan sättas in i olika fall, allt i syfte att uppnå nödvändig handlingsberedskap.

För vissa delområden kan det dock finnas skäl att precisera vissa mål. Jag ålerkommer till detta i det följande. Jag vill i detta sammanhang informera om all utredningen (I 1984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN) f. n. bedriver etl arbete som bl. a. syftar till att ange riktvärden för energianvändningen i olika lyper av byggnader. Enligt vad jag har erfarit kommer en rapport att lämnas under sommaren.

Däremot finns det enligt min mening ingen anledning att ställa upp ett preciseral, kvantitativt mål för den totala energianvändningen. Strävan bör 4 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 50

som jag jusl nämnde vara all energianvändningen i framliden inle skall överstiga dagens nivå.

Kommunerna bör. som jag tidigare har berört, ges en central roll vid Ulformningen av energisyslemel. Jag ulesluler inle all kommunerna kan finna det ändamålsenligl all lör egen del ställa upp mål för energianvändningens utveckling. Jag har i del föregående (avsnitt 3) redogjort lör de överläggningar som jag f. n. bedriver med kommunerna. 1 anslutning härtill avserjag att också diskulera behovel och utformningen av mål förarbetet på lokal nivå.

4.3 Energibehovet på längre sikt

Bedömningar av energibehovel på längre sikt, dvs. efler millen av 1990-lalel, har gjorts av bl.a. EK 81, Ingenjörsvelenskapsakademin (IVA) och i rapporten (Ds 1 1983: 18) Perspekliv på energi, som är en underlagsrapport lill EK 81.

EK 81 konsialerar all det är svårt att bedöma energibehoven på längre sikl. Kommillén anser därlör all man inle bör göra en regelrätt prognos för energianvändningen. 1 slälld bör man räkna med eu brett intervall för energianvändningens länkbara utveckling, främst lör att belysa de problem som statsmakterna kan ställas inför i framliden.

Tubeli 4.5 Energibehovet år 1983 och år 2UI0 (TWh) enligt EK 81

Sektor

Är 1983

Är 2010

Totalt

Undre grans Tolall El

Övre gläns Tolall El

Induslri

Samfärdsel

Bosläder, service m. m.

Tolall

130

73 151

354

57 101

1.50 40 60 2 100 50

300 ca 90

200 70 100 3 I.SO 80

ca 450 ca 150

Som framgår av tabellen bedöms del toiala energibehovet år 2010 uppgå lill mellan 300 och 450 TWh. Elbehovet (exkl. näiföriusier) bedöms bli mellan 90 och 150 TWh.

I sill remissvar på EK 81 betonar statens energiverk alt det finns för många osäkerheter för att man skall kunna göra några preciseringar, men anser samtidigt atl del förefaller mindre troligt atl energiförbrukningen skulle ligga vid den lägre gränsen i EK 81 :s intervall. Della gäller särskilt elförbrukningen som enligi energiverket snarare kan vänlas ligga över än under 150 TWh år 2010.

Denna uppfallning delas av kraftindustrin. Statens vaiienjållsverk anser i sill remissvar att undre gränsen i EK 81:s intervall förelbehoven år 2010 inle är rimlig om, som EK 81 förutsätter, elvärme och värmepumpar kan komma atl finnas kvar i slor utsträckning vid kärnkraftsavvecklingen. Kraftsam hävdar alt elkraftsbehovet på lång sikt måsle förulsällas ligga väsentligt över 100 TWh och alt 115-120 TWh/år bör vara lägsla plane-

Prop. 1984/85:120 51

ringsmål. Svenska kraftverksföreningen anser alt EK 81;s betänkande inte innehåller några fakta eller resonemang som övertygar om all en pålaglig framtida minskning av elförbrukningen skulle vara sannolik och anser därför att en miniminivå för planeringen på lång sikt bör vara 130 TWh (inkl. föriuster).

Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges vUlaägareförbund anser att EK 81 underskattar möjligheterna till effeklivisering av elanvändningen. Liknande synpunkter framförs av Älvräddarnas samorganisation, som anser att en elanvändning om ca 90 TWh år 2010 är fullt möjlig.

IVA har i rapporten Energi och ekonomi (IVA-rapport nr 270) studerat det svenska energisystemet fram till ungefär år 2010 med utgångspunkt i fyra grundscenarier. I två av dem förutsätts att beslutet att avveckla kärnkraften upphävs och i två att kärnkraften avvecklas senast år 2010.

Enligt lVA:s bedömning kommer energibehovet omkring år 2010 att uppgå Ull totalt mellan 365 och 500 TWh, varav 119-128 TWh el. IVA framhåller dock - i likhet med EK 81 - de slora osäkerheter som vidlåder varje bedömning på så lång sikt som dd här är fråga om.

I Perspekliv på energi analyseras bl.a. möjligheterna till energihushållning inom de olika användarsektorerna. Enligt utredningen kan en energistrategi utgå från högt ställda mål vad gäller att reducera energianvändningen. En total energianvändningsnivå på 200-300 TWh per år omkring år 2010 förefaller enligt rapporten vara tekniskt och ekonomiskt försvarbar, dvs. ca 100-200 TWh/år lägre än dagens energianvändning. Användningen av el - exkl. nälföriuster - bedöms kunna begränsas till ca 75-80 TWh per år. 1 den angivna elförbrukningen ingår inte el som förbrukas i eldrivna värmepumpar eller el för uppvärmningsändamål.

För egen del vill jag anföra följande. Frågan om energibehovets ulveckling på längre sikt är av central betydelse för hur vi skall uppnå de energipolitiska målen, och i synnerhet målet atl avveckla kärnkraften. Jag delar EK 81 ;s och de flesta remissinstansers uppfattning att det inte är meningsfullt att precisera ett kvantitativt mål för energibehovet på lång sikl. I stället bör ett brett intervall tas som uigångspunkt för den energipolitiska planeringen. Samtidigt bör en hög handlingsberedskap upprätthållas för atl göra det möjligt att vid behov snabbt vidla åtgärder för att påverka utvecklingen.

Min egen bedömning är dock att det bör vara möjligt att även på längre sikl sträva mot en i huvudsak oförändrad nivå för den samlade energianvändningen. Om möjligt bör den också minskas. Även i det längre tidsperspektivet måste en hög ambitionsnivå upprätthållas när det gäller att effektivisera energianvändningen i allmänhet och elanvändningen i synnerhet. Vi bör således aktivt och målmedvetet sträva efter att åstadkomma en god energihushållning inom alla sektorer.

Prop. 1984/85:120 52

5 Energianvändning S.l Inledning

Jag går nu över till att närmare beskriva de rikllinjer som jag anser bör gälla för användning av och hushållning med energi under liden fram Ull millen av 1990-lalel.

1 1981 års energipoliliska beslui ingick ell samlal energihushållningsprogram. Målel för programmet är atl - med beaklande av samhälleliga mål och ekonomiska förulsällningar - nå lägsla möjliga nivå på energianvändningen. Ansträngningarna riktas särskilt in på att minska användningen av olja. Del framhålls dock att hushållningsprogrammd bör ulformas så alt uppnåendet av vikliga samhällsmål - l.ex. god lillväxi, full sysselsättning och regional balans - underlättas. Denna inrikining innebär exempelvis alt en ökad energianvändning lill följd av ökad industriproduktion inte skall anses slå i strid med slrävandena all åsladkomma en god energihushållning.

Rikllinjerna för hushållningsprogrammd innebär all hänsyn skall las till de svaga grupperna i samhällel. Vidare skall ålgärderna inom programmet medverka lill bl. a. en god miljö.

Del framhålls vidare all en effekiiv energihushållning innebär au ålgärder för energihushållning avvägs mot åtgärder för energitillförsel. Sådana avvägningar måsie i slor utsträckning ske med hänsyn till de förhållanden som råder lokalt.

Energihushållningsprogrammel omfattar energianvändningen i alla samhällssektorer. Det omfattar såväl befinlliga som nya byggnader, anläggningar, industriprocesser m.m. Vidare ingår åtgärder för all la fram och inlroducera ny leknik för energihushållning.

De styrmedel som används för alt genomföra programmel beskrivs på följande sätl. En uigångspunkt för energihushållningen är aii energianvän-darna får betala ett pris för att utnyttja olika energislag vilket så långt som möjligl avspeglar de samhällsekonomiska kostnaderna för produktion och distribution av energin. Från den utgångspunkten bör slrävan vara alt genomföra de energihushållningsåtgärder som är samhällsekonomiskt motiverade. Priset på energi bör medvetet användas för att uppnå en god energihushållning.

Bl.a. med hänvisning till den stora erfarenhet och de kunskaper som finns beträffande energihushållningsåtgärder betonas vikten av atl information, rådgivning och utbildning ulnyttjas som styrmedel för att föra ut denna kunskap till bl.a. energianvändarna. Vidare riktas de slatliga styrmedlen in på att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet.

Administrativa styrmedel används också i vissa fall, t.ex. när det gäller att åstadkomma goda energiegenskaper hos nya byggnader och anläggningar. I beslutet framhålls dock atl sådana regleringar bör utnyttjas med yttersta sparsamhet.

Prop. 1984/85:120 53

1 propositionen (prop. 1980/81:90 bil. I) angavs nivåer, i form av intervall, för energianvändningen åren 1985 och 1990. Enligt föredraganden borde en riktpunkt vara att - med de förutsättningar som angavs - dessa nivåer inle överskrids. Med hänsyn lill all energipolitiken utformas i cn dynamisk omgivning, som snabbt kan ändras, aviserades en omprövning av energihushållningsprogrammet lill ungefär år 1985.

Utvärdering av del samlade energihushållningsprogrammet

Statens energiverk har på uppdrag av regeringen utvärderat del samlade energihushållningsprogrammel. Utvärderingen har redovisals i rapporlcn (1984:2) Energihushållningsprogrammds effekler. Rapporten har remissbehandlals. 1 den skrivelse till regeringen, som inleder rapporten, gör energiverkei bl.a. följande bedömningar.

Verkel konstaterar inledningsvis alt en betydande effeklivisering av energianvändningen har skell inom flertalet områden. Denna effeklivisering vänlas fortsätta. Däremol är del inle möjligt all utläsa vilka faktorer som har varil mesl betydelsefulla för del uppnådda resultatet. Atl det kraftigt höjda oljepriset har lell lill en slor effeklivildsförbällring är dock klart. Samtidigt konstaterar verkel all del - både i de fall ell kvantitativt mål för en viss seklor har upprättats och i övrigt - är svårt att mäta graden av måluppfyllelse. Del är svårl all med slor precision måla hushållnings-eller besparingseffekler av del slag som har eflerslrävals. Graden av måluppfyllelse måsle bedömas på annal sätl.

Mot bakgrund av de studier som har genomförts av styrmedlens effekler inom olika områden, och som redovisas i rapporten, gör energiverket följande observationer.

• Ell omfatlande arbele sker med sikle på all effeklivisera energianvändningen inom olika områden. Målmedvdenhelen och kvalilelen i della arbele varierar dock kraftigl. Det är nödvändigt all också fortsättningsvis ägna verksamheten intresse och uppmärksamhet och att underlätta rimliga och önskvärda insalser.

• Prisel på energi gör energihushållningsinsalser i många fall .såväl prival-ekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Della borde innebära atl såväl investeringar som drift- och underhållsåtgärder kan finansieras av verksamhelens huvudmän, genom egna medel, på den ordinarie kapitalmarknaden eller genom mer generella ålgärder som kan finnas inom olika områden. Den särskilda statliga finansieringen av energihushåll-ningsålgärder bör därvid las bort - i likhel med vad som redan lidigare skett för industrin. Forsknings-, utvecklings-, och demonstrationsprojekt bör dock även fortsällningsvis slödjas. De energihushållningsinrik-tade åtgärderna på olika områden bör successivt, men målmedvetet, integreras med andra åtgärder inom olika sektorer.

• Myndighelernas åtgärder bör inriklas på all ge service i form av erfaren-hetsåterföring, information och rådgivning, ulbildning m.m. i syfte atl eliminera trögheter, kunskapsbrister, organisatoriska hinder, etc.

Prop. 1984/85:120 54

• Den kompetens kring energifrågor som har byggts upp, l.ex. inom utvecklingsfonder och hos kommunala energirådgivare, måsle ulnylljas. Energihushållningens betydelse för andra sektorer - t.ex. försörjningstrygghet, miljöskydd, teknikutveckling - och för andra samhällsmål (inom t. ex. fördelningspolitiken) bör därvid uppmärksammas. Verket gör vidare bedömningar av styrmedlens effekler inom olika användarsektorer. Till dessa bedömningar återkommer jag strax (avsnitten 5.2-5.4).

För egen del vill jag anföra följande. Som jag nyss redovisade är situationen på energiområdet i de flesta avseenden bättre än i början av 1980-ta-let. Betydande effektiviseringar av energianvändningen har således åstadkommits i de flesta samhällssektorer. Användningen av olja har kunnal minskas kraftigt. Samtidigt har ny teknik tagits i bruk i betydande utsträckning, vilket gör det möjligl att bl. a. öka utnyttjandet av inhemska bränslen och effektivisera elanvändningen bl.a. genom utnyttjande av värmepumpar. Det kan också konstateras att den effektiva energianvändningen har kunnat komma till slånd utan nägra välfärdsförluster. Det slarka samband som historiskt sett har rått mellan ekonomisk tillväxt och ökad energianvändning har således kunnal brytas. Effektiviseringen av energianvändningen har samtidigt medfört stora fördelar i andra avseenden, bl. a. genom att minska påverkan på miljön.

Inriktningen av den fortsatta energihushållningen

När det gäller inriktningen av den fortsatta energihushållningen bör följande principer gälla.

Den inriktning som angavs i 1981 års energipolitiska beslut har givit goda resultat och bör i allt väsentligt ligga fast. De styrmedel som i huvudsak bör komma till användning är dels prisel på olika energislag. dels informafion, rådgivning och utbildning. Den statliga styrningen skall vidare riktas in på forsknings- och utvecklingsinsatser och på att slödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan få en kommersiell användning och minska behovet av importerad energi.

Mot bakgrund av de delvis nya fömtsättningar som gäller för energipolitiken, och som jag nyss har beskrivit, bör riktlinjerna preciseras på följande sätt.

Situationen på energiområdet kan även framöver snabbt och dramatiskt ändras. Genom en effektiv energianvändning i alla sektorer skapar vi en beredskap för att möta störningar av olika slag. Fortsatta och intensifierade insatser för att åstadkomma en effektiv och ralionell användning av energi inom alla samhällets delar är nödvändiga. Speciellt bör dessa insalser riktas in mot importerade bränslen. Därigenom nås flera väsenlliga fördelar. Sårbarheten för händelser på de internationella energimarknaderna minskar, samtidigt som bytesbalansen förbättras. Vidare näs belydande miljöförbättringar. Genom att ta till vara de goda möjligheter som

Prop. 1984/85:120 55

finns lill lönsam energihushållning stärks såväl landets som de enskilda hushållens och företagens ekonomi. Bl.a. kan boendekoslnadcrna hållas nere. 1 kombination med insatserna för att ulnyttja inhemska energikällor och för att utnyttja ny leknik kan vi öka sysselsättningen och skapa viktiga exportmöjligheter.

För atl slrävandena atl effeklivisera energianvändningen skall få maximal effekt är det angeläget atl de genomförs inom ramen för en helhetssyn. Den grundläggande principen bör vara att energihushållningsålgärder skall genomföras så långt de är ekonomiskl lönsamma. Därvid måsle slor hiin-syn tas lill förhållandena på lokal nivå. Med hänsyn lill de skiftande förutsättningarna i olika kommuner måste de avvägningar och den samordning som kännetecknar en helhetssyn göras lokalt. Delta skall självfallet ske inom ramen för de riktlinjer för energipolitiken som anges av statsmakterna.

Riksdagen har nyligen beslutat om en ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (prop. 1984/85:5. BoU 6. rskr 82) som innebär bl. a. atl det fr. o. m. den I januari 1986 i varje kommun skall finnas en plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. Det förutsätts därvid atl varje kommun i sin energiplanering gör så ekonomiskl effektiva avvägningar som möjligl. dels mellan ålgärder för energitillförsel och ålgärder för energihushållning, dels mellan ålgärder i energisystemet och ålgärder i andra sektorer. För all få genomslag i åtgärder hos faslighelsägare. hyresgäster, m.fl. bör enligt min mening dessa avvägningar komma lill ullryck i priser och taxor som innebär all fördelningen av de ekonomiska fördelarna eller bördorna blir rättvis.

Elanvändningen har sedan 1980-talels början ökal snabbt. Under exempelvis år 1983 ökade användningen med ca 10 %. Jag har nyss (avsnitten 3 och 4) redogjort för mina bedömningar av elanvändningens ulveckling i framliden och för de rikllinjer som bör gälla för användning av el. Under nuvarande övergångsperiod, då tillgången på billig el är god, bör el kunna användas för bl.a. byggnadsuppvärmning.

Den högkvaiitaliva energiform som elenergin utgör måste dock i försia hand användas i sådana verksamheter där den är svår eller omöjlig att ersälla, exempelvis i induslriella processer, i spårbunden trafik och för belysning och drift av apparaler. Även om Ullgången på el f. n. är god. är del angeläget atl användningen av el redan nu och fortsättningsvis sker pä ell effektivt sätt och i former som inle låser oss lill elt fortsatt högt elberoende.

Komniuneras roll är i detla sammanhang betydelsefull. Kommunerna har ett stort inflytande över omfattningen av elanvändning för uppvärmningsändamål, bl. a. genom ulformningen av taxor och avgifier. och genom den möjlighel all vägra elleverans för uppvärmningsändamål som elleve-ranlörer har i vissa fall. Det är väsenlligl all kommunerna inom ramen för den kommunala energiplaneringen noga överväger om och i vilken grad

Prop. 1984/85:120 56

elanvändningen bör begränsas till förmån för andra kollekliva system. Kommunernas energiplaner har också en strategisk betydelse som underlag för en nationell bedömning av elanvändningens utveckling.

För att belysa elanvändningens nuvarande omfattning och ulveckling. liksom möjlighelerna att använda el för olika ändamål på elt sådant sätt atl de långsikliga energipolitiska målen främjas, har regeringen bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredning (I 1984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN). Utredningens uppgift är bl.a. alt belysa bl.a. konkurrenssituationen mellan el och inhemska bränslen. Kommittén skall i silt forlsalta utredningsarbete belysa elanvändningens nuvarande omfattning och utveckling liksom möjligheterna all använda el för olika ändamål. 1 uppdraget ingår också att undersöka om del finns behov av nya eller förslärkta styrmedel för atl åstadkomma en mer medveten siyrning av elanvändningen. Som jag nyss anförde (avsnitt 4) avser utredningen att lill sommaren lämna en delredovisning avseende uppvärmning av byggnader. Jag återkommer lill kommitténs hillillsvarande arbete i samband med behandlingen av inhemska bränslen (avsnitt 8.6).

När det gäller användningen av olja vill jag anföra följande. Inom många områden, inte minst inom uppvärmningssektorn, återstår betydande möjligheter att med god ekonomisk lönsamhei minska oljans andel. Inom andra områden, exempelvis fordonsdrifl och vissa industriella ändamål, kommer oljan under en lång tid framöver all spela en viklig roll. eftersom ekonomiska alternativ till oljan ännu inle har utvecklats. Olja kommer under överskådlig tid att vara det enskilda bränsle som svarar för störst andel av energiförsörjningen. Med anledning av della måsle vi nu driva ansträngningarna vidare för att få lill slånd en effekiiv oljeanvändning. Vi måsle också fortsätta och fullfölja arbetet med att få fram ekonomiskl bärkraftiga alternativ lill oljan.

När det gäller den fortsatta inriktningen av samhällets styrning av energianvändningen bör utgångspunkten vara alt prisel på energi spelar en avgörande roll för vilka åtgärder som vidtas för att hushålla med energi och för att övergå frän ett energislag till ett annat. Med pris menar jag del pris som användaren får betala, dvs. priset inkl. skatter och avgifter. Prisel på energi bör medvetet och aktivt användas för atl åstadkomma en effektiv och rationell energianvändning.

Statsmakternas viktigaste instrument för atl direkt påverka prisel på energi är energibeskattningen. Skatteinstmmentd skall användas aktivt i energipolitiken. Riksdagen beslöt hösten 1983 om rikllinjer för den framlida energiskattepolitiken (prop. 1983/84; 28. SkU 9. rskr 96 och 97). En grundläggande princip för energiskattepoliliken är att främja de energiinvesteringar för oljeersällning och energihushållning som bör genomföras under 1980-talet. Hänsyn bör också tas till olika energikällors effekter på miljön, bytesbalansen, försörjningstryggheten, sysselsättningen och den industriella utvecklingen.

Prop. 1984/85:120 57

Fr.o.m. den I december 1984 har skattehöjningar genomförts på elenergi med 2 öre per kWh. Skatten på bensin har höjts med 50 öre per liter. Kilometerskatlen för dieseldrivna fordon höjs fr. o. m. den 1 mars i år (prop. 1984/85:45, SkU 14, rskr 28).

Energiverkei anser att de statliga myndigheternas ålgärder inom energihushållningsområdet bör inriktas på alt ge service i form av erfarenhets-återföring, information, rådgivning, utbildning m.m. i syfte att eliminera trögheter, kunskapsbrister, organisatoriska hinder etc. Denna uppfattning stöds av samlliga remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga.

Jag delar uppfattningen att det alltjämt finns betydande behov av olika slags service från de statliga myndigheterna sida för att bistå kommuner, förelag och enskilda med att identifiera och ta till vara möjligheterna att effektivisera energianvändningen. Denna service kan ha olika form, såsom insamling och förmedling av informalion, utbildningsinsatser, rådgivning m. m., och ha olika betydelse beroende på vilken sektor som berörs.

Som jag nyss nämnde innebär nuvarande inriktning av energipolitiken atl den i slor och växande utsträckning genomförs i kommunerna. I propositionen om utvecklad kommunal energiplanering betonade jag bl.a. belydelsen av atl ta till vara den kompetens som har byggts upp hos de kommunala energirådgivarna. I årets budgetproposition (prop. 1984/85; 100 bil. 13) anfördes atl behovet av den kommunala rådgivnings-och besikfningsverksamheten fortfarande är stort. Verksamheten har nu fått en tillfredsställande inriktning och omfattning. Det statliga stödet för denna verksamhel — som främst har tillkommit för atl stimulera uppbyggnaden av en långsiktig verksamhet av tillräcklig omfattning - föreslogs upphöra vid utgången av år 1985.

Jag har nyligen inlett överläggningar med företrädare för kommunerna om deras uppgifier i fullföljandel av energipolitiken. Överiäggningarna berör bl. a. kommunernas möjligheter att vidta ytteriigare åtgärder för att förbättra energihushållningen inom den egna verksamheten och atl genom rådgivning och besiktning bistå övriga fastighetsägare och fastighetsförvaltare och stimulera dem till att vidta energihushållningsåtgärder. Syftet med överläggningarna i denna del är att skapa garantier för att rådgivnings- och besiktningsverksamheten kan inordnas i kommunernas ordinarie verksamhet. Del är också angelägel att den kompetens, som har byggls upp, las tillvara och atl formerna för verksamheten vidareutvecklas. Överiäggningarna syftar vidare Ull att klargöra på vilket sätt kommunerna inom ramen för den utvecklade kommunala energiplaneringen kan medverka till atl erforderliga avvägningar mellan t.ex. el och inhemska bränslen görs i det lokala energisystemet. Andra frågor som berörs är utbyggnaden och underhållet av kommunernas fjärrvärmenäl, förberedelser för moitrycksproduklion, behovet av samordnad upphandling av komponenter m. m.

Jag utesluter inle atl särskilda insalser kan bli nödvändiga för alt ytterligare stödja utvecklingen av del kommunala energihushållningsarbetet.

Prop. 1984/85:120 58

Under en övergångsperiod kan det t. ex. vara motiverat med vissa typer av försöksverksamhet i några kommuner. Sådana verksamheler kan kräva ell visst mått av statligt ekonomiskt stöd. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 14). Statliga insatser i form av olika slags service till kommunerna, t. ex. i form av statistik och riktad information, kan också aktualiseras.

För att göra det möjligt att följa utvecklingen vad gäller användningen av olika energislag är det vidare angeläget att energistatistiken förbättras. Jag hälsar med tillfredsställelse de initiativ som enligt vad jag har erfaril har tagils av statens energiverk, statistiska centralbyrån (SCB) och byggforskningsrådet (BFR) för atl förbättra energislalisUken på alla nivåer.

Sammanfattningsvis innebär de riktlinjer för energianvändning och energihushållning som jag nu har förordal följande;

• Den inriktning som angavs i 1981 års beslut ligger i allt väsentligt fasl. De styrmedel som i huvudsak bör komma lill användning är dels energipriset, dels information, rådgivning och utbildning. Några kvantitativa mål för olika energislags andel av den lolala energitillförseln bör inte faslslällas. En så flexibel energianvändning som möjligt bör eftersträvas.

• Insatserna för att åstadkomma en tekniskt och ekonomiskt effektiv och rationell användning av energi intensifieras.

• Kommunerna ges en central roll när det gäller dels hur långt energihushållningsinsatserna skall drivas, dels när del gäller avvägningen mellan användningen av olika energislag i kommunen. Kommunernas arbele bör bedrivas utifrån en helhetssyn, vari såväl det totala energisystemets utformning som andra faktorer såsom sysselsättning, miljöhänsyn m. m. beaklas.

• Användningen av el skall ske i former som inte låser oss till etl fortsatt högt elutnyttjande.

• Beskattningen av energi skall aktivt och medveld ulnyttjas för alt åsladkomma en effektiv och rationell energianvändning.

5.2 Industri

Industrins energianvändning

Energianvändningen inom gruvor och tillverkningsindustri motsvarar ca 37% av landets totala energianvändning. År 19.83 uppgick industrins lotala energianvändning lill ca 131 TWh varav 37 TWh som inhemska bränslen, 15 TWh som kol och koks, 33 TWh som olja, 3 TWh som fjärrvärme och 43 TWh som el. Samiidigi utnyttjades ca 1,5 TWh av industrins spillvärme inom kommunala fjärrvärmenät. Den övervägande delen av de inhemska bränslen som används inom industrin utgörs av bark, flis, lutar och andra biprodukter som produceras och används internt inom massaproduktionen. De inhemska bränslenas användning dominerar inom pappers- och massainduslrin liksom inom övrig trävaruindustri. Belydande effekliviseringar i användningen av dessa har genomförts. Järn- och stålindustrin

Prop. 1984/85:120 59

samt jord- och slenvaruindustrin svarar för slörre delen av den användning av kol och koks som förekommer inom industrin. Under senare år har indusirins oljeanvändning minskal avsevärt.

Massa- och pappersindustrin samtjärn-, stål- och metallverken svarar för drygt 60% av den totala energianvändningen inom industrin, medan deras andel av saluvärdet utgör ca 20% och andelen sysselsatta ca 15% av de siffror som gäller för industrin som helhet.

Förändringar i industrins energianvändning beror på fiera faktorer, bl. a. på förändringar av den industriella produktionens volym, på strukturella förändringar och på förändringar av energieffekti vitelen. Energieffektivite-len påverkas bl. a. av i vilken takt äldre anläggningar byts mot nya och mer energisnåla anläggningar. På lång sikt bestäms emellertid energiålgången inom denna seklor till stor del av de nya processer som ulvecklas för de mest energikrävande produkterna.

Utvecklingen av industrins energianvändning har särskilt studerats av slatens energiverk i samband med analysen av energihushållningsprogrammds effekter och i samband med det prognosarbete som redovisas i Energiperspektiv 1970-95.

Energihushållning inom industrin

Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 innebar att företagens ansvar för en bättre energihushållning betonades. Statens insatser inriktades på att föra ut kunskap om energisparålgärder genom statligt stöd till ulbildning och rådgivning, på ekonomiskt stöd från oljeersättningsfonden lill vissa ålgärder för att spara energi och till prototyp- och demonstrations-anläggningar samt på stöd till forskning och utveckling.

Under perioden 1970-1983 minskade industrins totala energianvändning med 12%. Under samma period halverades oljeanvändningen. Minskningen av oljeanvändningen har dock gåtl olika snabbt under perioden; särskilt efter år 1979 har minskningen av oljeanvändningen varit mycket kraftig, eller ca 12% per år. Elförbrukningen steg emellerUd med 0,9% årligen under denna period, medan användningen av fasta bränslen minskade med i genomsnitt 1 % per år. Industriproduklionens sammansättning har även förändrats på så sätt att de energiintensiva industriernas andel av den lotala industriproduktionen har minskat, medan de mindre energikrävande industriernas andel har ökal. Vidare har strukturrationaliseringar inom induslrin resulterat i att fiera äldre och mindre anläggningar har lagts ner och all produktionen har koncentrerats till större och effekiivare produklionsenheler utrustade med mer energisnål teknik än tidigare. Samtidigt har energieffektivitelen ökal vilkel avspeglas i utvecklingen av energibehovet per producerad enhel. det s. k. specifika åtgångslald, inom olika branscher. Under perioden 1970-1983 har de specifika åtgångstalen för industrin i genomsnitt minskal med 24%, medan den specifika användningen av el har ökat med 16%. Återigen noteras alt de slörsla förändring-

Prop. 1984/85:120 60

arna har ägt rum under perioden 1979- 1983 då de specifika energiåtgångstalen minskade med i genomsnitt ca 4,5% per år.

Statens energiverk har i sin analys av energihushållningsprogrammets effekter bedömt att utvecklingen mot större energieffektivitet inom industrin pågick i samma takt under senare hälften av 1970-talet som före de stora energiprishöjningarna åren 1973 och 1974. Däremot har energieffektivitelen förbättrats betydligt under början av 1980-talet, vilkel enligi energiverket förklarar den minskade specifika energianvändningen under denna lid.

1 analysen framgår att energieffektivitelen under perioden 1974-1980 ökade inom främst massa- och pappersindustrin, jord- och slenvaruindustrin samtjärn- och stålindustrin. Under åren 1980-1982 har emellertid energieffektiviteten ökat i samtliga branscher utom i textil- och konfektionsindustrin där ingen förändring har ägt rum.

Inom massa- och pappersindustrin har energianvändningen minskat kraftigt, från 64 TWh år 1979 Ull 56 TWh år 1983, som elt resullat av energibesparande åtgärder. Härvid skedde en minskning av oljeanvändningen med 10 TWh, medan användningen av fasta bränslen och el ökade med I TWh vardera.

Inom järn-, stål- och metallindustrin sjönk energiförbrukningen från 30 TWh år 1979 Ull 23 TWh år 1983. Järn- och stålindustrin har under del senaste decenniet genomgått en betydande omstrukturering.

Statligt bidrag till energibesparande åtgärder inom induslrin lämnades under åren 1974-1980. Sammanlagt beviljades ca 1,2 miljarder kronor för detta ändamål. Främst utnyttjades dessa möjligheter av industrier med hög energiförbrukning för vilka energikostnaderna betydelsefullt inverkade på de tillverkade produkternas lönsamhet. Beroende på de olika samverkande faktorerna under denna tid anser energiverket att några systematiska samband inte går att påvisa mellan de statsbidrag som har beviljats till en viss bransch och den energieffektivisering som har genomförts i denna. Energiverket pekar dock på atl bidragen möjligen kan ha haft en påskyndande roll. Stålens industriverk anger i sitt remissyttrande över Energihushållningsprogrammets effekter att de bidrag, som inte var avsedda för prototyp- och demonstrationsanläggningar, hade en i vissa avseenden olycklig konstruktion. De i särklass största bidragsmottagarna har varit massa- och pappersindustrin och den kemiska induslrin.

I samarbete med Industriförbundet har industridepartementet haft överläggningar med föreirädare för vissa industrier och industribranscher under år 1984 angående industrins energihushållning. Vid överiäggningarna redovisades bl. a. att betydande och lönsamma energisparpotenlialer finns även inom annan induslri än den mest energiinlensiva. exempelvis inom verkstadsindustrin genom injustering och tidsstyrning av värme- och ventilationssystem m. m.

Sedan år 1981. då de statliga bidragen till energisparåtgärder inom indu-

Prop. 1984/85:120 61

strin upphörde, lämnas inom ramen för oljeersättningsprogrammet fortsatt statligt slöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar för dels oljeersättande, dels energibesparande åtgärder. Under åren 1981-1983 beviljades stöd lill industriföretag med sammanlagl 263 milj. kr., varav 78 milj. kr. i bidrag. Ca 80% av del beviljade slödel lämnades för åtgärder inom massa- och pappersindustrin och ca 7% för ålgärder inom trävaruindustrin.

År 1975 påbörjades ell energiforskningsprogram med styrelsen för leknisk Ulveckling som ansvarig för den del som avser energianvändning i industriella processer. För denna verksamhet har l.o. m. budgelåret 1983/ 84 anvisats totaU 348 milj. kr. Under treårsperioden 1981/82-1983/84 disponerades ca 40% av medlen för delprogrammet Massa och papper och ca 40% för delprogrammet Järn och stål. Inom ramen för nu pågående treåriga energiforskningsprogram har preliminärt beräknals 228 milj. kr. för verksamhet avseende energianvändning inom induslriella processer.

Spillvärmeresurser i vissa branscher utgör — om de kan nyttiggöras — en belydande hushållningspoleniial. För att underlätta ulnylljandel av industriell spillvärme för uppvärmning även utanför resp. industrianläggning har slatligt stöd lämnats under åren 1983 och 1984 till disiributionsledning-ar för överföring av spillvärme från industrin till fjärrvärmenät. Stödet lämnades i form av bidrag för högst 10% av koslnaderna för överföringsledningarna. Under år 1983 beviljades bidrag lill ell liolal projekt med sammanlagl 9 milj. kr. Under år 1984 beviljades bidrag lill åtta projekt med sammanlagt 5 milj. kr. Bidrag har beviljals för överföring av såväl högvärdig spillvärme som lågvärdig spillvärme, som måsle kompletteras med värmepump. Landsorganisationen i Sverige pekar i sill remissyttrande över Energihushållningsprogrammels effekler på att tillvaratagande av industrins spillvärme i många fall endast kan ske i samarbete med kommunernas värmeförsörjning och anser därför all del är väsenlligl all deiia samarbeie ulvecklas.

Från början av 1980-talel bedrivs en rådgivningsverksamhet för små och medelstora företag med hjälp av slalligl slöd via de regionala utvecklingsfonderna. Numera finns energikonsulenler vid samlliga 24 utvecklingsfonder. Energikonsulenlerna arbetar förelrädesvis med uppsökande verksamhet, där företagen som en försia insats erbjuds kostnadsfri konsultation om möjlighelerna au effeklivisera energianvändningen och minska oljeanvändningen. Statens induslriverk adminislrerar slödet till energirådgivning lill induslrin och näringslivel i övrigl. Förutom slödel lill energi-konsuleniverksamheien genomför induslriverkei även mer branschinrik-lade akiivileler. Bl. a. ularbeias energisparhandböcker för olika branscher. På uppdrag av regeringen har även en försöksverksamhel med avgiftsfinansierad rådgivningsverksamhet bedrivits. 1 den målgrupp som energikonsulenterna bearbetar - små och medelstora industrier, handel och servicenäringen - är energikostnaderna i allmänhet relativt små och utgör

Prop. 1984/85:120 62

endast några procent av omsättningen. Totalt förbrukades år 1982 vid arbetsställen med 5-200 anställda 20,6 TWh, varav 9,2 TWh som olja. Slatens industriverk har i en utvärdering av energirådgivningen vid utvecklingsfonderna uppskattat möjligheterna atl minska den totala energianvändningen i denna typ av förelag till 15-20% samt oljeanvändningen till 25-30% med en företagsekonomiskt rimlig lönsamhet.

1 energiverkets ulvärdering av energihushållningsprogrammels effekter anges att den genomgång av energisparmöjligheterna som energikonsulenterna genomför kan vara en inledning lill ett fortsatt arbele med planering, projektering och genomförande av konkreta energisparåtgärder samt att rådgivarna — när verksamheten har fungerat väl — har haft en roll som initierande och neutral mäklare med uppgift att få företagen atl ta till vara energihushällningsmöjligheter. Energiverket föreslår med utgångspunkt från rapportens slutsatser att de statliga insaiserna för atl stimulera till fortsatt energihushållning bör inriktas på information, rådgivning, utbildning m. m. Denna uppfattning stöds av ett stort antal remissinslanser, bl. a. Industriförbundet, Landsorganisationen i Sverige, slatens industriverk och slatens vattenfallsverk.

För utbildning av personal kan f.n. slöd erhållas av statens energiverk. Utbildningssiöd har emellerlid inte efterfrågats i någon större omfattning av industriföretag. Statens energiverk föreslår i sin utvärdering av energihushållningsprogrammet atl en genomgång bör göras av i vilken omfattning som industrins egna ulbildningsorganisationeroch vidareutbildningen i samhällets regi kan förstärkas. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker i sitt remissyttrande viklen av att energipolitiken inie hämmas av bristen på utbildad arbetskraft. Styrelsen ställer sig bakom förslaget all utreda hur energiutbildningen kan förstärkas och delar energiverkels uppfattning atl ulbildningen bör hänföras till del reguljära utbildningsväsendet. Universitets- och högskoleämbetet menar alt högskolan lorde ha goda förutsällningar att medverka särskilt vad gäller ulbildning av personal inom industri och näringsliv. Stolens industriverk anser emellerUd inle all skolöversiyrelsen eller universitets- och högskoleämbetet bör överta ansvaret för ulbildning av drift- och skötselansvariga inom induslrin ulan föreslår i stället all ulvecklingsfondernas utbildningsenheter ges möjligheter atl hålla subventionerade kurser ute i industriområden.

Indusirins framtida energibehov

Industrins framtida energibehov beror till stor del på den inlernaiionella och den inhemska ekonomiska utvecklingen och dess inverkan på industrins produktionsutveckling. Enligt allernäliv 1 i långUdsulredningens (LU 84) bedömning av de enskilda branschernas utveckling under l980-ta-let beräknas industriproduktionen mellan åren 1980 och 1990 öka med i genomsnitt 1,9% årligen. Enligt denna bedömning förvänlas en fortsall produktionsminskning inom ell flerlal branscher såsom gruvindustri, tex-

Prop. 1984/85:120 63

til- och konfekiionsinduslri, jord- och sieninduslri saml varv. För verk-sladsinduslrin och den kemiska industrin vänlas en produklionsuppgång med 4,3 resp. 3,5% per år, medan övriga branscher beräknas öka sin produktion med 1-1,5% per år fram till år 1990.

1 statens energiverks prognos för energianvändningen har LU:s alternativ 1 legal lill grund för bedömningen av industrins energianvändning år 1990. Dessulom har energiverkei gjort egna bedömningar av utvecklingen av de olika branschernas specifika energianvändning. Totalt bedömer statens energiverk indusirins energianvändning till 133 TWh år 1990 varav 44 TWh som inhemska bränslen, 16 TWh som kol och koks, 17 TWh som olja, 3 TWh som fjärrvärme, 3 TWh som naturgas saml 50 TWh som el. UinylUandd av industriell spillvärme beräknas uppgå till 2-3 TWh.

Den lolala energianvändningen inom induslrin bedöms således öka endast marginellt. Belydande förändringar förväntas emellertid i användningen av de olika energislagen. Av den toiala energianvändningen beräknas en tredjedel utgöras av inhemska bränslen. Användningen av oljeprodukter förutses halveras jämfört med år 1983. En väsentlig minskning förväntas främsl för de lunga eldningsoljorna. Introduktionen av naturgas genom Sydgasprojeklel möjliggör användning av gas inom induslrin i södra Sverige. Elanvändningen bedöms öka med 7 TWh jämföri med år 1983.

Massa- och pappersindustrin har redan framgångsrikl minskat energianvändningen, specielli användningen av olja. Fortsalla energibesparingar och oljeredukUoner bedöms möjliga all genomföra genom bl. a. effekiivare UlnytUande av skogsråvaran. Den pågående utvecklingen av energisnål processteknik visar alt möjliga energibesparingar ligger på så hög nivå all t.o. m. slora energiöverskoll skulle kunna erhållas om besparingspolenlia-len nyttjades fullt ut. Utveckling av nya maskiner för veddefibrering kan möjliggöra en icke oväsentlig minskning av elenergibehovet. Den lolala elanvändningen bedöms emellerlid öka.

InomjVini- t>c7i stålindustrin finns möjligheter all yllerligare sänka energianvändningen i nuvarande processer genom ökad lillämpning av processstyrning m. m. Stora insatser görs för att, delvis med statligt stöd, utveckla nya energisnåla råjärnsprocesser, vilka kan få betydelse på lång sikt. Genom tillämpning av plasmatekniken för vissa processer kan energianvändningen effektiviseras. Den framtida energianvändningen beror även på fördelningen mellan malmbaseral och skrolbaseral stål. Knapphet på skrot kan leda lill all andelen malmbaseral släl ökar vilkel ökar energianvändningen.

Inom den kemiska industrin förväntas en slark produklionsökning. Den kemiska induslrin är emellerlid en heterogen bransch med produklion av såväl energiinlensiva baskemikalier som högkvaiitaliva, men föga energikrävande, specialkemikalier och läkemedel. De sistnämnda lyperna av produkter beräknas svara för större delen av den förväntade produktionsökningen. De mesl lönsamma energibesparingarna har genomförts inom de

Prop. 1984/85:120 64

energilunga delbranscherna. Fortsatta energibesparingar är möjliga med längre återbetalningstider. För de elintensiva delbranscherna är energikostnaderna av slor betydelse för produkternas konkurrensförmåga. Slora insatser görs därför för att minska energikostnaderna.

Inom verkstadsindustrin, som tillhör de mindre energiintensiva branscherna, fömtses en fortsatt övergång från olja till el för uppvärmningsändamål. Inom verkstadsindustrin svarar lokaluppvärmningen för ca 65% av den totala energianvändningen. För molordrifl och processvärme, som svarar för 35 % av energianvändningen, bedöms även möjligheter föreligga att spara energi. I Ingenjörsvetenskapsakademiens rapporl Energi och Ekonomi bedöms den ökade automatiseringen inom verkstadsindustrin leda till en minskning av lokalbehovet på längre sikl och därmed även ett minskat energibehov.

Vad gäller industrins elanvändning kan merparten av denna hänföras till ett fåtal branscher. Järn-, stål- och metallverk, massa- och pappersindustrin samt den kemiska industrin svarar tillsammans för drygt 2/3 av industrins totala elanvändning. Utvecklingen av indusirins elbehov kommer därför atl i hög grad bero på hur dessa elintensiva branscher utvecklas. Enligt Kraftsams prognos kommer elanvändningen i industrin att öka något snabbare än produktionsvolymen, eller med ca 3 % per år fram Ull år 1990. Elförbrukningen för motordrift och belysning, som är svårersälllig förbrukning, växer dock långsammare än produktionsvolymen dels beroende på den pågående omstruktureringen inom industrin lill lättare och mindre elkrävande tillverkning, dels genom en allmänt ökad effeklivisering av elanvändningen, t. ex. med hjälp av datorstyrning, energisnålare belysning etc. Förbrukningsökningen förklaras därför av den snabba konverte-ringen från olja till el för process- och lokalvärme.

Energieffekliviseringen bedöms av statens energiverk fortsätta inom alla branscher under 1980-talet.

Föredragandens överväganden

Tillgång till billig och säker energiförsörjning har varil av slor betydelse för den induslriella tillväxten i vårt land. 1 den induslriella förnyelseprocess som nu pågår förändras dock industristrukturen successivi mol alll mindre energikrävande industrier. De energiintensiva industrierna kommer emellerlid även i fortsättningen att spela en stor roll i den svenska ekonomin. Industrin måste därför även i framtiden tillförsäkras den tillgång till billig och säker energi som är nödvändig för den industriella utvecklingen. Elanvändningen inom industrins processer bör i likhet med annan el som är svår att ersätta prioriteras vid avvecklingen av kärnkraften.

Samtidigt vill jag betona atl detta inle innebär lägre krav på energihushållning i denna seklor än i andra. Det är ivärtom av flera skäl betydelsefullt all industrin ständigt förbättrar effektiviteten i sin energianvändning.

Prop. 1984/85:120 65

Detta gäller både energiintensiva och mindre ciieigikriivande branscher, både större och mindre företag och både i fråga om bränslen och cl.

Industrin har på ett framgångsrikt sått förändrat energianvändningen. Betydande besparingar har uppnätts. Ändå återstår en väsentlig besparingspotential. Inom de energiintensiva branscherna är energikostnaderna en betydelsefull faklor for produkternas lönsamhet. De har därior ofta en hög energimedvetenhd. Del stöd som lämnades under åren 1974- 1980 till energibesparande ålgärder inom induslrin utnyttjades också till slor del av de energiintensiva industrierna. En betydande energieffektivisering har fortlöpande genomförts inom dessa branscher sedan den första oljekrisen. Enligt slatens energiverks analys har härvid de största förbättringarna av effektiviteten inträffat under 1980-talel. Utvecklingen tyder på att känsligheten för energikostnaderna är slor, alt energifrågorna uppmärksammas och bearbetas saml att lönsamma energibesparande investeringar genomförs. Det är enligt min mening både samhällsekonomiskt och för de berörda Ibieiagen förelagsekonomiskl angeläget atl arbeiei med energihiishål-lande åtgärder bedrivs på en fortsall hög nivå och alt alla möjligheter tas lill vara. Nya energisnåla tekniker och syslem liksom effekUv energihushållning i övrigt i de energikrävande förelagen bidrar i hög grad till att starka förelagens konkurrenskraft både i Sverige och utomlands.

För den framtida energianvändningen är dd nu pågående forsknings-och utvecklingsarbetet avseende nya energisnåla processer av stor betydelse. Genom forskning och ulveckling kan grunden läggas till nya industriella processer baserade på energisnål leknik. Med energisnåla processer kan konkurrenskraften i de energiintensiva branscherna stärkas ytterligare i framliden. Slora insalser görs inom energiforskningsprogrammet i projekl som samfinansieras mellan slaten och industrin, f.n. särskilt massa- och pappersindustrin resp. järn- och stålindustrin. För uppförande av prototyp- och demonstrationsanläggningar med ny teknik för att ersätta olja eller spara energi kan stöd lämnas av statens energiverk.

Eftersom lönsamheten för energibesparande åtgärder inom industrin i allmänhet är mycket god är det rimligt atl förvänla sig att energieffekliviseringen fortsätter utan något särskilt statligt stöd. Samhällels insalser bör i stället koncenlreras på slöd lill forskning och ulveckling och lill prototyp-och demonslrationsanläggningar. Därulöver är del nalurliglvis angelägel atl de ekonomiska signalerna - i form av priser, taxor och skaller - för induslrin liksom för andra samhällsseklorer är korrekta och rättvisande.

Del är angelägel all under de närmaste åren noga följa utvecklingen av energihushållningen och energianvändningen inom industrin. Speciell uppmärksamhet bör ägnas industrins ökade användning av el samt möjligheterna atl vidta elbesparande ålgärder. Jag avser därför atl i mina fortsalla överläggningar med induslrin la upp dessa frågor. Jag kommer därvid också all ta upp frågor om ökal spillvärmeulnyttjande och om ålgärder för induslrielll mottryck som jag närmare går in på i dd följande (avsnitt 6.2 resp. 7.4).

5 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 66

Inom de branscher där eneigikostn;idem;i utgör endasl en begränsad del av de lotiila produktionskostnaderna h;ir energifriigorna naluriigtvis inte sanini;i avgörande betydelse för lördagens lönsamhet. Kunskapcriiii om möjlighelerna att spara energi ;ir inte lika stora som inom de eneigiintcn-siva industrierna. 1 saiskill de små och medelslora företagen ar det ovanligl all företagen disponerar särskild personal med energiicknisk koinpc-icns. Den energirådgivning som sedan ett par år bedrivs av utvccklingstön-derna är fiämsl inriktad på rådgivning och information lill denna kaiegori av industriföretag, särskilt till de små och medelstora industrierna liksom lill handeln och servicenäringarna. Verksamheten syftar ftänisl lill atl sprida kunskap om möjligheterna att nå ökad lönsamhet genom energibesparingar och oljeersällning och diirmed till alt initiera åtgärder i företagens regi. Den kostnadsbesparing som kan uppnås genom cnergihushål-lande åtgärder medför för många förelag en icke oväsentlig ökning av vinslen. Jag anser i likhet med energiverkei och industriverket, liksom flertalet remissinstanser som har yttrat sig över Energihiishiillningspro-grammets effekter, atl rådgivning och information är viirdefiilhi instrument lör att höja medvetandet om energifrågornas betydelse inom dessa löret:ig. Därmed ökas utsikterna all också få lill stånd konkreta hushållningsåigärder.

Sedan energirådgivningen nu har etablerats bör den i nästa steg i slörre ulslräckning integreras i de regionala utvecklingsfondernas ordinarie verksamhel. Strävan bör vara att den på sikl skall ingå i den reguljära service som utvecklingsfonderna erbjuder de små och medelstora företagen. Parallellt härmed bör dt ökal ansvar läggas på näringslivet och dess branschorganisationer för såväl informalion och rådgivning som utbildning av peiso-nal. De statliga insatserna i nuvarande form bör därför enligt min mening successivi kunna minskas. Jag återkommer hiiriill vid min genomgång av anslagsfrågorna (avsnitt 14 punkl E 4).

De hushållningsåigärder som har vidtagits inom induslrin har främsl inriklals på att spara olja. 1 vissa fall har energianvändningen effektiviserats genom en ökad användning av el. De låga elpriserna och den goda tillgången på el har medfört att besparingar på elsidan inte har genomförts i samma utsträckning som vad gäller olja. Enligt min mening är det emellerUd nu angelägel alt alla möjligheter lill atl effektivisera elanvändningen inom industrin las till vara, så att indusirins elbehov hålls nere. Arbetet med all utveckla elsnåla maskiner och ulrusiningar för industrin måste intensifieras. Inom ramen för det forsknings- och ulvecklingsarbete som styrelsen för teknisk utveckling svarar för planeras insalser under innevarande ireårsperiod för all klarlägga potentialen och forsknings- och utvecklingsinsatserna för eleffeklivare maskiner och processer. Detta arbele kommer atl ulgöra besluisunderlag för planeringen av forlsalta insalser på della område. Jag avser vidare att i överläggningar med industrin särskilt

Prop. 1984/85:120 67

la upp dessa frågor i syfte att klarlägga vilka planer företagen har och om ytteriigare insatser från statens sida erfordras. Jag har i denna fråga samrålt med chefen för industridepartementet.

5.3 Transporter

Jag går nu över lill frågor om iransporiseklorns energianvändning. I dessa frågor har jag samråtl med chefen för kommunikationsdepartementet.

Nuvarande energianvändning

Transportsektorn svarar för ca 20% av den lotala energianvändningen och för ca 40% av den toiala användningen av olja. De inrikes transporterna svarar för ca 90% av sektorns energianvändning och bunkring för utrikes sjöfart för reslerande ca 10%.

Den sammanlagda slulliga användningen av energi i iransporisekiorn uppgick år 1983 till 74 TWh. Del preliminära värdel för år 1984 är 77 TWh.

Sektorns energianvändning domineras av biltrafiken. År 1982 svarade personbilar för ca 62% av energianvändningen för inrikes transporter och lastbilar för ca 24%. Järnväg, annan spårbunden trafik och bussar svarar för sammanlagl ca 7%, luftfart för 3%, sjöfart för 2% saml övrig trafik för 4%.

Oljeprodukter dominerar helt. 97% av sektorns energianvändning ulgörs således av oljeprodukier, framför allt molorbensin och dieselolja. Endast den spårbundna trafiken - järnväg, tunnelbana och spårväg -använder elenergi.

Eiiergihushållningsprogramjör Iransporisekiorn

1 riksdagens trafikpolitiska beslut våren 1979 (prop. 1978/79:99, TU 18, rskr 419) angavs rikllinjer för ell energihushållningsprogram inom Iransporisekiorn. Målet för de åtgärder som föreslogs var atl minska energianvändningen inom transportsektorn med 4-5% i förhållande till en beräknad energianvändning för år 1990. Som en allmän utgångspunkt betonades all valet av energibesparande åtgärder måste grundas på en helhetssyn, varvid inle enbart transportmedlens energianvändning beaktas.

I beslutet angavs olika metoder för atl åsladkomma energibesparingar. Bl.a. pekades på möjligheterna att minska transportbehovet och trafikar-beiel dels genom långsikliga ålgärder, exempelvis inom bebyggelseplaneringen, dels genom ålgärder med omedelbar effekt såsom bällre resandeplanering och effekiivare Iransporlorganisation. Vidare förordades en övergång till mer energieffektiva transportmedel där kollektivtrafikens betydelse och samåkning betonades. Tekniska förändringar liksom ett bättre framförande och underhåll av fordonen borde också enligt beslutet medverka lill en minskad energianvändning. De ålgärder som därvid anvi-

Prop. 1984/85: 120 . 68

sades var bl.a. rikllinjer for nya bilars hranslelörhruknmg och förbättrad inlörmaiion lill bilislerna. 1 samband med hcsluici ålades transportrådel (TPR) dt samiiianhållaiidc ansvar lör energihushållningen i tianspoitsek-torn.

■fPR skall således, i den mån det inte ankommer pii ii;igi)n ;innan myndighet, svara för frågor som ror energihushållningen inom transportseklom. I rådets uppgifter iiigiir att planera, samordna och följa upp energihushållningen.

Riksdagens energipolitiska beslui våren 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) inneb;ir bl. a. att de riktlinjer lör cnergihushiillningen inom transportsektorn som lades fast genom 1979 års trafikpolitiska beslut skulle gälla även fortsättningsvis. Prisstyrningens betydelse betonades.

Ulvärdering av encrgihushåltniiigsi>rogrummcl Jor Iratisporlseklorn

Statens energiverk konstaterar i sin utviirdering av energihushålliiiiigs-programmds effekter att den st;iiliga styrningens omlättning har varit liten inom transportseklom. Huvudlinjen i styrningen har enligi verket varil all söka minska den specifika energianvändningen i de Iransportmedel som används. Verket konstaterar sammanfattningsvis att utvecklingen inom transportsektorn på ett tillfredsställande sålt kan förklaras med hjälp av andra faktorer än slallig siyrning. Därav dras slulsalsen att de styrmedel som har använts inte tycks ha haft någon större elTekt. Verkel konstaterar dock att transportsektorn är den samhällssektor där - vad bdriiflår energianvändningen - kunskapen om olika styrmedels effekter är mest bristfällig.

Endasl elt fåuil remissinstanser h;ir uiuilat sig direkt om energiverkels bedömningar i fråga om transportsektorn. Trunsporirådci iTPR) påpekar atl verket har förbisett fler;! betydande insalser som har gjorts under senare år och som har haft betydelse från energisynpunki. Bl. a. nämns de omfattande investeringar som har gjorts lör alt förbättra järnvägstrafiken och kollektivtrafiken.

När del gäller drivmedelspriscis betydelse för energianvändningen är meningarna delade. TPR bedömer atl prisutvecklingen på bensin och dieselolja är av slor vikt för utvecklingen av energianvändningen inom transportseklom. Vägverket framhåller däremot att det, mot bakgrund av den obetydliga statliga styrning som har skett av energianvändningen för transporter, är svårl alt dra slutsatser om olika styrmedels effekler. Verket framhåller dock all belydande kunskaper om olika iransporlmedels effekiiviiel och om möjlighelerna atl hushålla med energi har byggls upp sedan energikrisen år 1973.

Naturvårdsverket betonar att kunskaperna om trafikens miljöproblem har ökat väsentligt, samtidigt som motiven atl minska utsläppen av föroreningar har blivit alll slarkare. Verkel anser del därför nödvändigt med en helheissyn på trafik- och energipoliiiken, där förulom energikraven även kraven på en rationell transportförsörjning och en god miljö tillgodoses.

Prop. 1984/85:120 69

Överenskommelser om bröiishfinhrukiungen

I enlighet med nyss nämnda riktlinjer lör personbilars hränslcfurhmk-ning som beslutades av riksd;igen år 1979 uppdrog regeringen i beslut don 7 februari 1980 åt TPR iitt inlcd;i förh;indlinp;ir med de pcrsonbilslcvcran-törer vilkas marknadsandel iir såd;in ;itt deras försiiljning i nämnviird omfattning påverkar målen för briinsleförbmkninccn. I beslutet anp;ivs ;iU förhandlingarna skulle drivas med sikte på att ingå ihcrenskommclscr med leverantörerna som möjliggör att den totala väptla genomsnittliga hrånslc-förbrukningcn för personbilar i Sverige år 1985 inte överstiger 0.85 liter per mil. Vidare uppdrogs åt TPR att utreda fiirutsiitininparna ;itt ingå överenskommelser om ytterligare sänkning ;iv hränslcföibmkninpcn för ny;i personbilar fram till år 1990 i enlighel med riksd;ipcns beslut. Sliitlipcn inneb;ir beslutet alt TPR skall följa utvccklinpcn av den pcnomsniitlipa hränslcför-brukninpcn för personbihir som siiljs av billcvcranlörcrna.

Såvitt angår förhandlingarn;i med billcverantörcrna och utredningen ;iv-seende möjligheter till ytterligare siinkning av bränsjefurbriikninccn fram till år 1990 redovisades uppdraget i maj 1981. TPR harårlipen i sin anslaps-framställninp redovisal utvecklingen av bränsleförbrukningen.

1 de överenskommelser som sålunda har träffats melhm TPR och hillc-veranlörerna innefattas åtaganden från berörda bolag avseende bränsleförbrukningen för nya personbilar av 1986 års modell som säljs i Sverige. De bolag som omfatlas av överenskommelserna svarade för 93 % av den totala försäljningen av nya personbilar under första halvåret 1983. Vid oförändrade marknadsandelar innebär de överenskommelser som har träffats att den totala vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar av 1986 års modell kan beräknas bli 0,82-0.83 liter per mil jämfört med 0.9 liter/mil år 1980 och 0.86 liter/mil år 1983.

Av TPR:s redovisning för år 1983 framgår att en betydande siinkning av ålgångslalen har skell mellan åren 1978 och 1982 om man ser till det toiala anlalel levererade fordon. Uttryckl i bränsleåtgång vid blandad körning uppgår förbrukningsminskninpen lill 0.07 liter per mil. Detta moisvarar en minskning med 7.5%.

De preliminära värdena för 1983 och 1984 års bilmodeller antyder dock all den Udigare snabba nedgången nu har bromsats upp. Enligt TPR kommer den toiala vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för 1984 års bilmodeller att ligga på ungefär samma nivå som åren 1981 och 1982.

Inom ramen fördel inlernaiionella energisamarbeiel inom lEA har Sverige deltagit i ell projekl om bränsleeffeklivilden hos nya personbilar. Under överinseende av en referensgrupp, där bl. a. Sverige har ingått, har en konsultrapporl utarbetats. Med utgångspunkt i de erfarenheter som redovisas i rapporten har IEA:s styrelse antagit ett antal rekommendationer till medlemsländerna. De områden som berörs i rekommendalionerna är testprocedurer för mätning av bränsleförbrukningen, spridning av testresultat lill konsumenter, nalionella program för hushållning med drivme-

Prop. 1984/85:120 70

del samt energiaspektcr på miljökrav på personbilar. Jag noterar med Ullfredsslällelse att Sverige i allt väsenlligt följer dessa rekommendationer. Rekommendationerna från lEA:s styrelse återfinns som bilaga 24.

När det gäller personbilstrafikcn har vidare ell projektarbete bedrivils inom Nordiska ämbelsmannakommitlcn för Iransporlfrågor. I projeklel har ell material tagits fram för en informationskampanj om körsältets och fordonsunderhållds betydelse för bränsleförbrukningen.

Besparingsmöjligheter i transportsektorn

TPR redovisar i sin anslagsframställning för budgelåret 1985/86 bl. a. en bedömning av energisparmöjligheterna för Iransporler för perioden fram till år 1990. För persontrafiken bedömer TPR alt det finns en möjlig potential för energibesparingar i storleksordningen 15% av nuvarande energibehov. De åtgärder som bedöms kunna bidra lill all denna potential tas till vara är bl.a. ändring av transportorganisation, övergång lill mer energieffektiva Iransporlmedel, förbättrat körsätt och underhåll av fordon samt lekniska förändringar av fordonen. När del gäller lasibilslrafiken redovisas sparmöjligheler i samma storieksordning. För laslbilslrafikens del är del framför allt förbättrad körteknik, förbättrad transportplanering och val av fordon som kan ge upphov Ull belydande besparingar.

Vid en bedömning av sparmöjlighderna totalt sell måsle hänsyn också tas lill den förväntade utvecklingen av transportarbetet. Enligt TPR:s bedömning kommer såväl person- som godstransporiarbetet under 1980-talet atl öka med sammanlagl ca 10%. En sammanvägning av sparmöjligheler och Iransporlarbdets förväntade ulveckling ger en möjlig besparing om ca 10% av nuvarande energibehov för transporter, enligt TPR:s bedömning. Om denna besparing skall kunna nås krävs emellertid åtgärder på många områden.

TPR framhåller i sin anslagsframställning för budgetårel 1985/86 alt informationsverksamheten är en väsentlig del i energihushållningsarbelet. För att få denna verksamhel effekiivare krävs enligi TPR väsenlligt utökade resurser. Ell slarkl motiv härför är enligt TPR atl transportsektorn svarar för en allt slörre relativ del av oljeförbrukningen i landel.

Framtida energibehov för transporter

Uivecklingen av del framlida Iransportarbeld har studerats och redovisats i en bilaga till 1984 års långtidsutredning (SOU 1984:5. bil. 5). Enligt de bedömningar som redovisas där beräknas personlrafikarbdd öka från 87 miljarder personkilometer år 1980 lill ca 93 miljarder personkilometer år 1990. Ökningen av iransportarbeld med personbilar bedöms bli förhållandevis liten, medan starkare ökningar fömlses för framför alll busslrafik. järnvägstrafik och inrikesflyg. Även för godstransportarbetel förutses en lämligen långsam ulveckling, frän 69 miljarder lonkilomeler år 1980 lill ca 74 miljarder tonkilomeler år 1990.

Prop. 1984/85:120 71

Statens energiverk bedömer i sin prognos över encrpianviindninpen för åren 1990 och 1995 att cncrpianvändningen för liansporlåndaniål kommer alt öka relativt långsamt. För år 1990 förutses ett totalt slullipt cncrpibehov om ca 80 TWh. Motsvarande siffra för år 1995 är 87 TWh. Dessa tal kan jämföras med dagens cncrpianvändninp för iransportändamål. ca 74 TWh. Huvudskälet tiil det ökade Iransportarbeld och den därmed samm;inh;ing-ande ökninpen av encrpianviindninpen år enlipl cncrpivcrkct ökailc disponibla inkomster och ökad industriproduktion. Verket har inle riiknai med några reala ökninpar av priset på drivmedel som skulle hålki tillbaka enerpianvändninpens ökninp. Dock förutses en forisatt cffcktiviscrinp av energianvändningen för transporliindamål med ca I % per år.

Föredragandens överväganden

Fiinperande och effektiva Ininsporlsystcm är niHlvändipa för den sociiila och industrielki utvecklingen. Transportsektorn spelar en vital roll för samhällels daplipa funklion och för den ekonomiska utvecklingen. En god transporlförsörjninp iir också cn förutsältninp för cn balanserad befolknings- och niiringslivsutvcckling i skilda delar av landet.

Målet för den stallipa trafikpolitiken är atl ge invånare och näringsliv en lillfredsställande Iranspurtfiirsörjninp till liipsla möjliga samhällsekonomiska kostnader. Trafikpolitiken utformas i syfte att medverka till att andra viktipa samhiillsmål inom l.ex. närinpspolitikcn. energipolitiken och miljöpolitiken kan uppnås.

Transportsektorn spelar också en betydande roll når det gäller vår samlade energianvändninp. Som jag nyss har redovisal svarar transportseklom i dag för ca 20% av den sluilipa enerpianvändningen. Dess andel av oljeanviindninpen ;ir dock belydligi högre, eller nära 40%. Dessulom utgör de drivmedelskvnlitder som ulnytUas inom transportsektorn den värdemåssipt största delen av energiimporlcn. 1 lakl med all energihushållningen och övergången från olja till andra energislap fortsätter i övriga samhällssektorer kommer transportsektorns andel av oljeanvändningen att öka yllerligare. Därigenom innebär Iransporiseklorns enerpianvändning belydande problem från energipolitisk synpunkl.

Ännu allvarligare är den miljöpåverkan som det ensidiga oljeberoendet medför. Bilavgaskommiltén konstaterar i belänkandel (SOU 1983:27) Bilar och renare luft all bilavgasulsläppen har ökal kraftigt sedan början av 1950-talet. och alt utsläppen under de senaste åren har legal på en oförändrat hög nivå. Enligt belänkandel svarar bilismen i dag för nära 100% av de toiala ulsliippen av koloxider och bly. för nära 60% av uisliippen av kväveoxider och kolväten och dessulom för betydande mängder av svavel-oxider och stoft. I motsats till utvecklingen i fråga om utsläpp från förbränningsanläggningar har vi inte lyckats bemiislra de allvariiga miljöproblemen lill följd av vägtrafiken.

Nuvarande energipolitiska riktlinjer för transportsektorn innebär att va-

Prop. 1984/85:120 72

Id av energibesparande åtgiirdcr måsle grundas på en helhetssyn, varvid inte enbart trnnspoilmcdlcns encrgi;mvändning beaklas, utan också olika transportmedels roll i ett effeklivi transportsyslem. Denna princip bör giilla ;iven forlsättninpsvis.

Mot bakgrund av de betydande energipoliliska och miljömässiga problem som Imnsportscktorns nuvarande energianvändning medför finner jag det angeläget att ;irbctct med att bryta det ensidiga oljeberoendet fortsätter och intensifierns. Jag bedömer all dd år möjligt alt åstadkomma betydande förändringar av enerpianvändninpens nuvarande sammansättning inom denna sektor ulan att kravet på ett effektivt transportsystem åsidosätts.

Dd finns flera sätt att minska oljeberoendet för transporter. På längre sikt finns möjligheter atl överpå till andra drivmedel än oljeprodukter, exempelvis motoralkoholer. Till frågan om alternativa drivmedel återkommer jap strax (avsniU 8.7). Vidare kan miljöeffekterna av oljcanvändninpen begränsas belydligi. genom bl.a. övcrpång till blyfri bensin och skärpta krav på avpasrening. Chefen för jordbruksdepartementet kommer inom kort aU läpga fram förslag med denna inrikining.

Oljeberoendet kan också påverkas genom ålgärder som syftar Ull en annan sammansättning av transportsystemet. Jag tänker då i första hand på en ökning av den kollektiva trafiken når del päller persontransporter och övergång från landsvägstrafik till spårbunden trafik i fråga om godstransporter. Under senare år har stora satsningar gjorts för all förbättra och utöka kolleklivtrafiken. Kollektivtrafiken har också fåll en väsenllip standardförbättring under de senaste åren, bl.a. till följd av reformen med ett samlat ansvar fi>r länstrafiken. Jag återkommer strax till frågan om kolleklivirafikens roll i energipolitiken. Når dd gäller järnvägslransporter kommer chefen för kommunikationsdepartemenlet all inom kort lämna förslag till riktlinjer.

På kort sikt finns del endast begränsade möjligheter att bryta transportsektorns ensidipa beroende av oljeprodukter. Det finns däremol betydande möjligheter till effektiviseringar av den nuvarande energianvändningen. Det är väsenlligl att dessa möjligheter las till vara.

1 del föregående har jag redogjort för TPR:s arbete med att förbättra energieffekliviielen inom transportsektorn. Jag anser att detla arbete har stor betydelse i anstriingningarna att effektivisera transportsektorns energianvändning. Del är därför angeläget all TPR fortsätter sin verksamhel med i huvudsak den inriktning som anges i rådels anslagsframslällning.

Av stor betydelse härvidlag är åtgärder inriktade mot personbilar, eftersom dessa under överskådlig framtid vänlas svara för en dominerande del av Iransporiseklorns energianvändning. TPR har också i sin anslagsframställning begärt 550000 kr. i ökade medel för information till i försia hand ägare och förare av personbilar. Jag delar uppfattningen att det f.n. kan finnas behov av en tillfällip förslärkning av insatserna på detta område. Del

Prop. 1984/85:120 73

år emellertid vikligt alt sådana insalser samordnas med den övergripande informationsverksamhet inom energiområdet som statens energiverk svarar för. Enligt vad jag har erfarit pågår också diskussioner mellan TPR och energiverket om behovet och ulformningen av informalionsinsalser av nämnda slag. Till anslagsfrågan återkommer jng i det följande (avsnitt 14 punkt E2).

Vad avser arbelet med en effekiiv energihushållning bör möjlighelerna tas till vara alt redan i samband med körkortsutbildningen lägga in moment som kan främja ökad kunskap och färdighet beträffande energieffektiv körning. Ökad vikl vid körningens energiekonomiska aspekter under utbildningsskedd torde också kunna slimulera läromedelsfördagen all utveckla de delar av kurslitteraturen som behandlar energisnål körteknik och energiinriklat fordonsunderhåll.

Jap gär nu över lill frågan om regler för nya personbilars bränsleförbrukning. Av den föregående redogörelsen har framgått atl TPR har ingått överenskommelser med personbilsleverantörerna angående den vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för 1986 års bilmodeller. Vid oförändrade marknadsandelar innebär överenskommelserna all den genomsniltliga vägda bränsleförbrukningen för nya personbilar av 1986 års modell kan beräknas bli ca 0,82-0,83 liler per mil.

I den uppföljning av överenskommelserna som TPR i seplember 1984 har redovisal till reperingen framgår bl.a. att utvecklingen mot mer energieffektiva fordon alUjäml pågår. Den tidigare snabba nedgången av drivmedelskonsumtionen per mil har visserligen bromsats upp under åren 1983 och 1984. men enligt TPR beror detta i första hand på alt marknaden för personbilar har ändrats på ett sätt som är ogynnsamt från energihushållningssynpunkt. TPR bedömer dock att marknaden kan komma att stabiliseras under de närmaste åren. Mot denna bakgrund finns det enligt TPR ännu inte anledning att ifrågasätta att dd överenskomna målel för 1986 års bilmodeller kommer att uppnås.

1 överenskommelserna mellan TPR och personbilsleverantörerna har parterna förbundit sig atl så snart förulsällningar finns la upp förhandlingar med syfte att ingå överenskommelser om ytteriigare sänkning av bränsleförbrukningen för nya personbilar fram lill år 1990 och för senare års modeller. TPR bedömer dock att förulsällningar för sådana förhandlingar kommer all finnas försl sedan den framlida utformningen av bilavgasbe-stämmelserna har lagts fast. TPR har därför f. n. inte för avsikt att ta några initiativ lill nya överenskommelser.

För egen del anser jag i likhd med TPR att del är angelägel all noga följa utvecklingen når det gäller personbilarnas bränsleförbrukning. Del är angeläget atl TPR även i fortsättningen följer utvecklingen när det gäller nya personbilars bränsleförbrukning, och vid behov föreslår ålgärder för all komma till råtta med eventuella problem.

När dd gäller lasibilslrafiken har TPR nylipen utvärderat de utbildningsprogram som rådet har bedrivit. Resultaten pekar på atl del finns beiydan-

Prop. 1984/85:120 74

de möjligheier att minska lastbilarnas förbrukning av drivmedel, både genom förbättrad körteknik och genom förbältrat underhåll av fordonen. Del är angeläget alt TPR fortsätter dessa verksamheter. Av särskild vikt är därvid att genomförda program följs upp för att säkerslälla en varaktig effekt av utbildningsinsatserna.

Som jag nyss nämnde har också valet av fordon betydelse för energianvändningen. Undersökningar som TPR har låtit genomföra pekar på att dd finns möjligheter att minska bränslekoslnaderna för lasibilslrafiken med 10-15% genoni atl bättre än i dag anpassa valet av fordon till uppgiflen.

Även inom övriga trafikgrenar -järnvägen, sjöfarten och flygel - finns goda möjligheter att effektivisera energianvändningen genom bl. a. effektivare fordonsval och utnyttjande av nya lekniska lösningar. Enligi vad jag har erfaril sker också betydande hushållningsinsalser inom dessa områden. Jag förulser därför ingel behov av särskilda slatliga insalser för sådana åtgärder.

Såväl kommuner och landsting som statliga myndigheler har omfallande fordonsflottor. Del är av slor vikt — från såväl kommunal- och landstingsekonomisk synpunkl som demonslrationssynpunkl — att dessa utnyttjas och underhålls på ett rationellt sätt. Myckel tyder på alt del finns avsevärda möjligheter alt minska både koslnaderna och energianvändningen genom etl rationellare ulnylljande av fordonen och en båttre resandeplanering. Bl. a. lorde besparingar kunna göras genom atl olika förvaltningar samuinyltjar fordon. I della sammanhang vill jag ålerknyta till vad jag nyss anförde angående den kommunala energiplaneringen (avsnill 5.1). En utvecklad kommunal energiplanering inbegriper både dt bättre utnyttjande av kommunens egna transportmedel och ålgärder för alt åstadkomma en rationellare transportförsörjning i kommunen som helhet. Jap länker då exempelvis på åtgärder som trafikplanering, samordning av signalsystem och - inle minst - förbättringar av kollektivirafiken. Av intresse härvidlag är bl. a. de försök med nya former för kolleklivtrafik och ny leknik som har genomförls inom ramen för energiforskningsprogrammet och genom Iransportforskningsberedningens verksamhel.

Jag vill i detta sammanhang erinra om all kolleklivtrafiken i många fall erbjuder möjligheter atl prova och demonstrera nya tekniska lösningar. Exempelvis hedriver Storstockholms Lokaltrafik AB f. n. försök med olika typer av ny leknik i bussar. Sådana försök har slor betydelse för uivecklingen och inlroduklionen av ny leknik.

På längre sikt är det, som jag nyss nämnde, ytterst angeläget att vi får fram och introducerar aliernaiiva drivmedel, nya motorer, nya drivsystem elc. Som jag framhöll i min anmälan angående energiforskningsprogrammet i den forskningspolitiska propositionen förra året (prop. 1983/84: 107 bil. 9) bör sådana insatser prioriteras inom energiforskningsprogrammet. Omfattande insalser görs också inom delta område.

Sammanfallningsvis anser jag således all de riktlinjer som angavs i 1979

Prop. 1984/85:120 75

års trafikpolitiska beslui och i 1981 års energipolitiska beslut i allt väsenlligt bör ligga fast. Strävandena all effeklivisera energihushållningen i transportsektorn bör således fortsätta. Vidare måste ansträngningarna atl hitta ersättare till oljan i denna seklor bedrivas kraftfullt och målinriktat. Därigenom vinner vi energipoliliska, beredskapsmässiga och miljöpolitiska fördelar. Samtidigt mäste de energipolitiska ålgärderna ulformas så atl de medverkar till en ralionell Iransporlförsörjning.

De styrmedel som framför allt bör användas för att påverka energianvändningen inom Iransporisekiorn är dels utbildning och information, dels beskattning. I riktlinjerna för den framtida energiskattepolitiken framhålls atl det finns elt starki energipoliliskl och trafikpolitiskt behov av att priset på bensin används som styrmedel under 1980-talel för energihushållningen inom transportseklom (prop. 1983/84:28, SkU 28, rskr 96). Skatteändringar bör vid behov kunna vidtas för att åstadkomma en inte oväsentlig realprisstegring. Bl.a. mot bakgrund av de under senare lid sänkla reala priserna på bensin beslutade riksdagen i november 1984 om en höjning av skallen på bensin med 50 öre per liler (prop. 1984/85:45, SkU 14, rskr 28) och en molsvarande höjning av kilometerskatlen för dieseldrivna fordon.

Jag anser, efler samråd med chefen för finansdeparlemeniel, att dessa riktlinjer bör ligga fasl även i fortsättningen Del är angeläget att de effekler som skallesystemel för med sig noggranl följs upp och all skaltesalser m.m. anpassas till de erfarenheler som successivt vinns.

5.4 Övrig energianvändning

Den del av den svenska energianvändningen som inte är att hänföra lill industri eller Iransporler. den s. k. övrigseklorn. svarade år 1983 för omkring 43% av landets lotala energianvändning, vilket motsvarar 150 TWh. Härav utgjorde den energi som behövdes för uppvärmning och varmval-tenberedning i bebyggelsen, exkl. industrins och samfärdselns byggnader, 67%. För hushållsel och för driftel i lokaler lillkom ylleriigare 18%, vilkel innebär att ca 85% av sektorns energianvändning kan hänföras lill bostäder och lokaler. Övrig service, dvs. gatubelysning, el- och vallenverk, avloppsverk m. m. saml de areella näringarna, svarade Ullsammans för ålersloden av seklorns energianvändning.

Jag tar först upp frågorna om energianvändning för uppvärmning och tappvarmvallenberedning i bebyggelsen. 1 dessa frågor har jag samrått med chefen för bosladsdepartementd. Användningen av hushållsel och driftel i lokaler liksom energianvändningen inom areella näringar samt övrig service återkommer jag lill därefter (avsnitten 5.4.2-5.4.4).

De särskilda frågor som gäller statliga byggnader och energianvändningen i slallig verksamhel i övrigt behandlar jap också längre fram (avsnitt 5.4.5).

Prop. 1984/85:120 76

5.4.1 Byggnadsuppvarmning och lappvarmvallcnbcredning Nuvarande energianvändning

Den totala energiåtgången för uppvärmning och tappvarmvallenberedning kan för år 1983 uppskattas lill ca 101 TWh. Denna energi uigjorde den belalda hrulloenergi som tillfördes bebyggelsen. Omvandlingsförluster vid el- och hetvatlenproduktion har då räknats bort, däremot inle de förluster som uppkommer i samband med förbränning i pannor och vid distribution resp. energiomvandling i fasUghclernas interna distributionssystem. Räknas också sådana förlusler bort ålerslår den belalda nettoenergin, dvs. den energi som den slutliga konsumenien utnyttjar och kan påverka genom olika sparåtgärder. Den betalda nettoenergin var år 1983 drygt 80 TWh.

Den totala nettoenergianvändningen nådde sin hittills högsta nivå. ca 90 TWh om årel. under åren 1975- 1978. Därefier har en successiv minskning skett. Irols alt den uppvärmda byggnadsvolymen har fortsatt all öka.

Den specifika energianvändningen uttryckt i kWh/m" uppvärmd yta har således sjunkit.

Oljans direkta roll för uppvärmning av bostäder och lokaler, dvs. exkl. oljeanvändning vid fjärrvärmeproduklion, var som störst - ca 76% av nettoenergianvändningen - åren före 1973 ärs oljekris. Därefter har oljeberoendet i konsumenlledel avtagit mer och mer och var år 1983 ca 42%. Oljan har delvis ersatts genom ökad användning av el och inhemska bränslen. En ökad effeklivisering av oljeanvändningen samt en minskning av det lolala värmebehovet har samiidigi skett.

Vad gäller fördelningen mellan olika värmekällor föreligger avsevärda skillnader mellan bebyggelsekategorierna, vilket framgår av labell 5.1.

Tabell 5.1 Brutloenergianvändningens fördelning på olika värmekällor inom olika bebyggelsekatcgorier år 1983, %.

Varmekälla Småhus Flerbo- Lokaler Tolall

stadshus

Fjärrvärme (baserad på olja, kol. in
hemska bränslen, el m. m.) 4 49 35 26

Olja (för enskild uppvärmning och

blockcenlraler) 41 45 .50 45

Elvärme (för enskild uppvärmning
och blockcenlraler) 31 2 15 18

Trädbränslen (för enskild upp
värmning och blockcenlraler) 2? 2 - 10

Övrigt 12-1

Totalt 100 100 100 100

Kcilla: Slalen.s energiverk.

I småhusen spelar användningen av el numera en betydande roll. Även användningen av inhemska bränslen har ökal starki under senare år dels för enskild uppvärmning (vilket framgår av tabellen), dels inom Oärrvärme-produktionen. 1 flerbosladshusen. där olja tidigare helt har dominerat, sker nu mer ån hälften av uppvärmningen med fjärrvärme. Denna övergång har

Prop. 1984/85:120 77

i sig också lelt till betydande oljeersättning. År 1983 beräknas således endasl ca 50% av fjärrvärmen ha producerats med olja mol Udigare ca 90%. Inhemska bränslen svarade Ullsammans med spillvärme för ca 16% av Ijurrvärmeproduktionen och el och värmepumpar lör 14%. Av den fjärrvärme som produceras f.n. utnytUas ca 90%- för bostads- och lokaluppvärmning samt tappvarmvallenberedning. Jag tar strax upp hur värmeförsörjningen har utvecklats och nu tillgodoses (avsnitt 6).

Energisparplanen jör befintlig bebyggelse

År 1978 beslutade riksdagen (prop. 1977/78:76. CU 31. rskr 345) om en energisparplan för befintlig bebyggelse. Målet för planen var atl energianvändningen i del befintliga byggnadsbeståndet skulle minska med 25-30% under en tioårsperiod, dvs. fram lil) är 1988. Vid en omprövning av planen år 1981 (prop. 1980/81: 133, CU 37, rskr 384) beslöts bl.a. att målet skulle höjas till iniervallds övre gräns, så att det motsvarar en minskning av brulloenergianvändningen med ca 30%. eller 48 TWh, varav en mindre del förväntades ske efter år 1988. Samordningen mellan energisparverksamhet och annan ombyggnadsverksamhei bedömdes medföra all 3-4 TWh brutto skulle sparas efter år 1988. Minskningen har bedömts kunna fördelas enligt följande: 28 TWh brutto lör bostader. 15 TWh brutto för lokaler och 5 TWh brutto för indusirins byggnader.

Sparmålet skulle uppnås i huvudsak genom en effektiv tilliimpning av känd och beprövad teknik. En omprövning av planen aviserades till omkring år 1985 i samband med översynen av dd samlade energihushållningsprogrammel. De styrmedel som används för att forverkliga planen år statligt ekonomiskl slöd till energibesparande investeringar, rådgivning och besiktning, information, ulbildning ni. ni.

Det ekonomiska stödd och därmed finansieringen av bl. a. energisparåt-gårder förändrades i anslutning till riksdagens beslut (prop. 1983/84: 40 bil. 9. BoU 11. rskr 63) om bosiadsförbättringsproprammet. Finansieringen sker till följd hiirav på följande satt. Lån för att finansiera investeringarna t;is upp på den oprioiiterade kreditniarknaden. Kommunen Ibruisiilis lämna en kompletterande borpen i form av fyllnadsborgen i de fall som saker-het inte kan lämnas inom 85% av pant värdet. Ell statligt ränlestöd lämnas lill iigare av h>'res- och bostadsråttshus. Ränteslödet är avsett att uyämna skillnader i den skattemässiga behandlingen av olika iiparkategorier. För energisparålgärder lämnas dessutom ett riklat energisparbidrag. Även detta slöd är normalt förbehålld hyres- och bostadsråttshus. Regeringen har bemyndigande alt besluta om lör vilka åtgärder och med vilka belopp som sådana riktade energisparbidrag skall lämnas samt att. om det är moU\erat av sysselsällningsskäl. tilllälligi utöka bidragen till att omfalla åven egnahem. F.n. gäller au bidragen i medeltal svarar mot 20% av den normala koslnaden för åtgärderna. 1 1985 års budpeiproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13 p. B 17) anförs att de riktade bidragen, bl.a. med hänsyn till det

Prop. 1984/85:120 78

statsfinansiella lägel, bör sänkas till att under budgetårel 1985/86 i medeltal svara mot 10% av den normala kostnaden.

När del galler övriga styrmedel som f. n. ulnytUas för alt främja energihushållningen i bebyggelsen återkommer jag strax.

Underlag jör omprövning av rikllinjerna för energisparverksamhet i byggnader m. m.

Statens råd för byggnadsforskning (BFR), slatens planverk, bosladsstyrelsen och statens institut för byggnadsforskning (SIB) har haft i uppdrag att utarbeta material lill grund för en omprövning av gällande riktlinjer för energisparverksamheten i byggnader m. m. BFR har planeral och samordnat arbeiei. BFR har avlämnat rapporten (G26: 1984) Energi 85 - Energianvändning i bebyggelse. Malerialel har remissbehandlals. En sammanfattning av rapporten saml remissammansiällning älerfinns i bilaga 23.

Vid sidan härav har statens energiverk som lidigare nämnls på uppdrag av regeringen lagit fram underlag för en omprövning av det samlade energihushållningsprogrammet. Slatens energiverks bedömningar redovisas i rapporten (1984; 2) Energihushållningsprogrammels effekler.

1 BFR:s rapporl redovisas de resultat som i dag har uppnåtts belräffande energianvändningen i bebyggelsen och erfarenhelerna från de senasle årens forsknings- och utvecklingsinsalser på energihushållningsområdel. Energi 85 omfaltar bosläder och övriga lokaler, men inte industrins byggnader. Rapporten redovisar också BFR:s utvärdering av det s.k. Sol 85-programmel. Till denna del av rapporten ålerkommer jag i del följande (avsnitt 6.5).

BFR konsialerar all ungefär hälften av energisparplanens mål har uppnåtts under perioden 1978-1983.

Den årliga brulloenergianvändningen för uppvärmning och varmvatten i kvarvarande byggnader av 1978 års bestånd av bostäder och lokaler, dvs. exkl. industrins byggnader, har minskal med ca 17 TWh±2 TWh mellan åren 1978 och 1982 eller från ca 121 TWh till ca 104 TWh. På basis av preliminär statistik kan den lolala minskningen från år 1978 1. o. m. är 1983 beräknas lill ca 23 TWh eller 19% av utgångsvärdet. Minskningen t.o.m. år 1983 kan enligi rapporten med relaiivi slor säkerhel bedömas ligga inom inlervallet 20-25 TWh. Uppgifterna är korrigerade för rådande lempera-lurförhällanden.

Den lotala årliga energianvändningen netto för uppvärmning och varmvatten i kvarvarande byggnader av 1978 års bestånd exkl. indusirins lokaler minskade med ca 11 TWh till år 1982 och med preliminärt ca 15 TWh lill år 1983.

Enligi Energi 85 skiljer sig uivecklingen någol mellan flerbosladshusen, småhusen och lokalerna. Delta beror på olikheler i ulgångslägd och i vidtagna energihushållningsåtgärder, men också på olikheler i förnyelsetakt och förändringar i byggnadernas nyttjande. För småhus, flerboslads-

Prop. 1984/85:120 79

hus och lokaler har den årliga brulloenergianvändningen under perioden 1978-1983 minskat med 8, 7 resp. 8 TWh. Minskningen i indusirins byggnader är inte känd.

Den specifika briittoenergianvändningen exkl. hushållsel i småhus har sedan 1970-taleis början minskat från ca 310 kWh/nr uppvärmd yta till ca 190 kWh/nr uppvärmd yta år 1982. 1 flerbosladshusen har minskningen skell i någol långsammare takt, från ca 320 kWh/m' under 1970-1971 till c;i 240 kWh/nr uppvärmd yia år 1982.

Den minskade energianviindningen under perioden 1978- 1983 beror på såväl avgång (rivning), modernisering och upprustning som genomförda enerpihushållningsåtpärder. En viss minskning i energianvändningen har också uppnåtts genom att omvandlingsföriuster flyttats lill tidigare led i produktionskedjan främst vid övergång Ull fiärrvärme och elvärme. Denna elTekt uppskattas i rapporten till mindre än I TWh i minskad årlig brutto-energiiinvändning i 1978 års byggnadsbestånd under perioden 1978- 1983.

Neitoelfeklen på energibehovel av rivning och lillbyggnad bedöms vara en minskning med ca 1 TWh för hela perioden.

När del gäller förändringar lill följd av enerpihushållninpsålgärdcr har enligt Energi 85 minskningen av energianvändningen i slor ulslräckning åsuidkomniits med enkla åtgärder, t.ex. Uitning uv fönster och injustering av uppvärmnings- och ventilationssystem. En utveckling mot mer onilät-t;inde åtgärder, ofta i samband med reparalion och ombyggnad, kan enligt Enerpi 85 noteras under periodens senare del. En viss ökning av takten i energispanindet har dessulom noterats under de senasle iiren. Detta för-khiras av att energihushållningsaktiviteten hos de slörre fastiphetsförval-tarna har ökat.

Sparpotentiaien for driit- och skölsclaigarder i befintliga värnieanlagg' ning;ir bedömdes ar 1978 till ca 7 TWh. En stor del av dessa ålgärder är, enligt Enerpi 85, nti genomförda. För att fii en bestående elTekt måste dock många av dessa åtg;irder upprepas med jämna tidsintervaller.

Enligt de synpunkter som framkommil vid remissbehandlingen råder stor enighet om storleken på nedgången i enerpianvändningen t.o.m. år 1982. 01ik;i upplältninpar rader däremot bland remissinslanserna om vilken typ av åtgaider eller vilka faktorer som har medfori atl energianvändningen minskat.

Vad gäller bebyggelsen och enerpianvändninpens utveckling i bebyggelsen ansluler statens enerpiverks rapport Energihushållningsprogrammels effekter i allt väsentligt till de statistikbearhetnincar BFR låtit uttöra som underlag för sin ulvärdering Energi 85.

Beträffande det ekonomiska stödel lill energihiishällningsälpärder i befintlig beb>pgelse drar slaiens energiverk följande slutsatser.

Ungefär 25 Cr av del lotala anlalel energihushällninpsåtpärder i småhusen har genomlörts med suiiligi ekonomiskt slöd. Om man enbart ser till de stödberättigade åtgärderna beräknas andelen varu 35-40%.

Prop. 1984/85:120 80

När det gäller flerbosladshusen har en omfatlande intervjuundersökning genomförts våren 1984. Denna pekar på att en rimlig bedömning är att omkring hälften av del toiala anlalel ålgärder i dessa byggnader har genomförts med hjälp av slatligl slöd. Däremot kan inle anges hur slor andel av de stödberättigade ålgärderna som har fåll stöd.

När del gäller effekterna av del ekonomiska stödd till åtgärder i lokaler finns dd inget underlag för molsvarande beräkningar. Teoretiska beräkningar pekar dock pä att en tredjedel av den förbättrade energieffektivitelen i kommunala och landslingskommunala byggnader kan hänföras lill åtgärder som genomförts med olika former av statligt stöd.

Samtidigt framhåller stålens energiverk alt relationen mellan del totala antalet genomförda åtgärder och åtgärder som har genomförts med statligt stöd enbart säger något om stödds direkta effekt. Slödet kan dessutom ha haft indirekta effekter.

Statens energiverk drar därav slutsatsen att beräkningarna av stödds effekler med denna melod kan innebära såväl överskatlningar av slödets indirekla effekl som underskattningar genom all indirekla effekler inte fångats in.

När del gäller de informativa styrmedlen är del enligt statens energiverk näst intill ogörligt alt kvaniifiera deras effekter. Del finns dock lydliga samband mellan uppmärksamandet av information och genomförandel av åtgärder.

Det är enligt statens energiverk uppenbart att stödet i sig får effekler i form av genomförda åtgärder, och att det frän denna utgångspunkt kan uppfattas som framgångsrikt. Men det är lika uppenbart att åtgärder genomförs i minst liknande omfattning utan det statliga stödet. Mot denna bakgrund anser statens energiverk att det särskilda stödet till energisparålgärder helt bör integreras i "normal" finansiering av ombyggnadsverksamhei.

De ställiga insatserna bör inriktas på au garantera kredituirymnie, eliminera trögheler, genomföra informalionsinsalser elc. Här bör hittillsvarande erfarenheter utnyttjas för all söka prakliska lösningar i samverkan med olika parter och intressegrupper inom byggnadsområdei.

Bedömning av framlida besparingsmöjligheter

Enligt BFR:s beräkningar är den ålerslående energisparpoleniialen vad avser ekonomiskl lönsamma sparåtgärder, som utnyttjar känd och beprövad leknik, i hus byggda före år 1982 ca 10 TWh för småhus, ca 6 TWh för flerbostadshus och ca 7 TWh för lokaler. Av dessa totalt ca 23 TWh hänförs ca 5 TWh lill i dag fjärrvärmd bebyggelse.

För au sparmålet skall kunna uppnås krävs även mer omfallande ålgärder än de som hillills har varit vanliga, l.ex. tilläggsisolering och förbättringar av fönster. För all de beräknade spareffekierna skall nås måste enligt BFR:s bedömning de byggnadstekniska ålgärderna genomföras i kombination med insiallaiionstekniska ålgärder och i många fall samordnat

Prop. 1984/85:120 81

med åtgärder i samband med reparation, ombyggnad och underhåll. Elt slort antal lägenheler och lokaler kommer atl beröras av energihushållningsålgärder. De investeringar i 1983 års priser som krävs för all uppnå sparmålet beräknas av BFR till ca 34 miljarder kronor för boslåder och till ca 10 miljarder kronor för lokaler (inkl. statens byggnader). Rapportens sammanfallande bedömning är att ca 20 TWh av den beräknade energisparpoleniialen om 23 TWh kan realiseras fram lill år 1988, vilkel innebär att sparmålet bör vara möjligt alt uppnå.

Del stora flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig om den återstående sparpolentialen delar den uppfatlning som redovisas i Energi 85. Uppfattningarna varierar dock om hur stor del som i prakliken kommer att förverkligas, vid vilken tidpunkt detta kommer atl ske saml under vilka förulsättningar. Flera remissinslanser har ifrågasatt olika utgångspunkter för beräkningarna. Statens energiverk anser atl sparpolentialberäkningar har ett begränsal värde som underlag för energipoliliska slällningslaganden.

Enligt Energi 85 visar resulial från forskning, ulveckling och experimenlbyggande all del i befinlliga byggnader är lekniskl och ekonomiskl möjligl atl minska energianvändningen för uppvärmning och tappvarmvatten till ungefär den nivå som gäller för nya byggnader, dvs. 120-140 kWh/m" och år. Forlsall leknisk ulveckling och ulnyttjande av ny energileknik kan minska energianvändningen lill under 100 kWh/m- och år. Della förulsäller, påpekar BFR, kvalificerad projektering, professionellt arbets-utförande samt en väl utförd konlroll och besiklning.

BFR:s förslag lill rikllinjer för energisparverksamhel i byggnader m. m.

Enligt den bedömning som redovisas i rapporten Energi 85 blir del ju längre tiden går allt svårare och mindre meningsfullt atl urskilja energianvändningen i 1978 års bestånd från annan energianvändning i bebyggelse. BFR föreslår därför all verksamhelen i forlsäUningen bör omfalla all bebyggelse, dvs. även den som har lillkommii efler år 1978 och den som kommer att byggas framöver.

En helläckande energihushållningsplan för bebyggelsen föreslås ställas upp. Denna bör omfatta såväl iradilionella energisparålgärder som inlroduklion av nya lekniska syslem såsom solvärme, värmepumpar m.m. Detta innebär enligt förslagel all ett sparmål inte bör uttryckas enbart i kvaniiiaiiva lermer.

BFR framhåller all hela bebyggelsen och dess uppvärmningssystem bör ses över med målel alt hushålla med energi och andra resurser saml all UtnytUa spillvärme, solvärme, naturvärme m. m. så långt det är möjligt. Slora delar av del svenska byggnadsbeslåndd är i dag i behov av reparaiioner och ombyggnad. 1 den del av bebyggelsen där sådana åtgärder behövs bör energihushållningsåtgärder, inkl. förändringar i uppvärmningssystemen, genomföras pä ett samordnat sätt. 1 rapporten pekas särskilt på 6 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 82

betydelsen av all nya uppvärmniiipssysteni anpassas till de lapie cncipian-vändninpsnivåer, som blir resultaten av de öviipa åtgärderna.

Flera remissinslanser har ultalal sig allmani positivt om ulformningen och omfattningen av förslagel till forlsall enerpihushållninpsvorksamhd. Alla remissinslanser som har ullalal sig i frågan delar BFR:s upplänning alt energihushållningsverksamheien bör omfatta all beb>ggclse och alt samordning med reparationer, underhåll och ombyggnad bör ske.

Några remissinstanser lar upp tidsperspektivet och framhåller all omfattningen av bosiadsförbäiliingsprogrammel lyder på all man måste se energihushållningsarbelet på myckel lång sikl.

Ell mål ullryckl i kvantitativa lermer är, enligt nuinga remissinstanser, entydigt och läll all utnytUa i sparkanipanjer samtidigt som en avsiiimninp av utvecklingen underlättas. Bl.a. Fasiigheisägareförbundei betonar alt vissa lekniska vägval inte bör föreskrivas, eflersom leknikuivecklingen inom energiområdd f. n. är myckel snabb.

Betydelsen av atl verksamhelen samordnas med den kommunala energiplaneringen framhålls av niigra remissinslanser. med motivet atl effekten av politiska beslut inom energiområdd skall kunna avläsas på olika beslutsnivåer.

1 lakt med atl bebyggelsen blir mer energieffekliv kommer enligi rapporten fjärrvärmesyslemen atl behöva anpassas till nya löruisätininpar. Ny leknik medför all Ijärrvärmen i flera avseenden kan bli mer flexibel. Den marknadsandel som Ijärrvärmen kan uppnå kommer i växande omfattning all avgöras av hur syslemen anpassas lill de framtida låga energianvändningsnivåerna och lill nya tekniker för energianviindning och energiomvandling. En viklig fråga är därvid hur Ijärrvärmeiaxan ulformas. 1 rappor-len framhålls all en laxa med en slor rörlig del och en lilen fasl del slimulerar till energihushållning.

Ett slort anial remissinslanser berör frågan om avvägning mellan sparande och tillförsel. Flera av dem lar upp sparmöjlighderna i Ijiirrvårmeområ-den. Man framhåller bl. a. att vid all Ijärrvärmeplanering måsle utvecklingen av det framlida energibehovet beaklas. De underhålls- och förbäitrings-arbelen som kommer au vidias i bebyggelsen för all på sikl ge lägre förvaltningskostnader kommer atl medföra alt byggnadernas neiioenergi-behov successivt minskar. Värmeförsörjningssysiemen måsle därior kontinuerligt anpassas lill bebyggelsens förändrade energibehov.

Flera remissinslanser lar upp frågan om ulformningen av Ijärrvärme-taxorna för att slimulera till energisparande. Jag ålerkommer lill denna fråga i avsnitt 6.2.

Andra remissinslanser, t.ex. Jörtijikaiionsjörvaliningen (ForlF) och överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) belyser fjärrvärme och energi-sparande från beredskapssynpunkl. ÖEF ser en effekiiv energihushållning som grunden för en god beredskap. Av beredskapsskäl är dei av värde om energihushållningen drivs längst för bosläder och sådana lokaler som män-

Prop. 1984/85:120 83

niskor vislas i. Behovel av värme kan då lättare Ullgodoses. ForlF anför atl de moderna uppvärmningssystemen kan bli utslagna då störningar uppslår i elleveranser. Sådana slörningar kan minska om lokala uppvårm-ningsanordningar uiförs i tjärrvärmenät.

Energianvändning i nyare bebyggelse

Liksom BFR konstaterar slaiens energiverk atl en betydande minskning av bebyggelsens specifika energianvändning skell sedan 1978. Om energibehovel per kvadraimeier hade varil delsamma som år 1978, hade nello-energianvändningen enligt statens energiverk år 1982 varil 12,6 TWh högre än den faktiska användningen samma år. Minskningen i ndloenergian-vändningen i 1978 års byggnadsbestånd, exkl. indusirins lokaler, ulgör enligi BFR 10,9 TWh. Ålersloden (1,7 TWh) förklaras av all de hus som uppförts under åren 1978- 1982 har hafl en lägre specifik energianvändning än genomsnillet för 1978 års byggnadsbestånd.

Kraven på energihushållning i ny bebyggelse och vid slörre lill- eller ombyggnader regleras i byggnadsstadgan (1959:612, omirycki 1981:873). Preciserade krav på värmeisolering, lufttäthet och utformning av inslallalioner finns i Svensk Byggnorm (SBN). Dessa krav har i huvudsak varil oförändrade sedan år 1977. Ell undantag utgörs dock av bestämmelserna i 44 a § byggnadsstadgan om uppvärmning av byggnader som trädde i kraft den 1 januari 1984. De innebär bl. a. att nya vattenburna uppvärmningssystem skall dimensioneras för låglemperatur och all oljepannor som installeras i småhus skall förberedas för användning av elenergi. För småhus som skall värmas upp huvudsakligen med elvärme eller naturgas ställs krav på all byggnadens planlösning är sådan all 1. ex. skorsten eller värmepanna relativt enkell kan installeras i efterhand. Vidare gäller att särskilda villkor om särskilt energisnål utformning skall uppfyllas för att småhus skall få värmas upp med direktverkande elvärme. Dessa s. k. ELAK-krav ålerkommer jag till i avsnitt 6.4.

Byggnormernas inflytande över energianvändningen har analyserats av statens energiverk i samband med utvärderingen av energihushållningsprogrammets effekter. Dessa analyser pekar på att vi redan innan kraven på energihushållning infördes i SBN hade en ulveckling mot en förbättring av nyproduktionens energiegenskaper. Analyserna visar också att nyproduktionens standard i dessa avseenden i dag ligger över byggnormernas krav. Under åren 1976-1978 inträffade dock en snabb förbättring av byggnadernas isoleringstandard. Detta bör enligt statens energiverk tolkas som atl normerna initialt hade en viss effekt men atl denna upphörde efter några år.

Framtida energibehov

Utvecklingen under senare år har således inneburit en snabb minskning i energianvändningen för uppvärmningsändamål. Enligt statens energiverks prognos för energianvändningen kommer denna utveckling att fortsätta om

Källa: Slatens energiverk.

Nybyggnadslakten förutsätts således bli låg. Energiålgången i det nybyggda beståndet antas ligga mellan 63 och 97 kWh/nr netlo beroende på byggnadsår och hustyp.

Den prognos över förändringar i specifik energianvändninp i det befintliga beståndet som energiverket har använt för alt beräkna energihushållningens effekler framgår av labell 5.3.

Tabell 5.3 Specifik nettoenergiunvandiiing för uppvärmning och tappvaniivaltenbe redning år 1982, kWh/m~ uppvärmd yta, samt prognostiserad besparing 1982-1995

Byggnadskategori	Neiloenergi-		Besparing i 1982
	anv:	Indning	ärs besländ
			1982-1995.'-;
Småhus	133		14
Flerbostadshus: fjärrvärnida	180		18
ovnga	214		20
Lokaler: Olja	253		30
Fjärrvärme	192		25
El	207		27

Källa: Statens energiverk.

Totalt beräknas brulloenergianvändningen för uppvärmning och varmvattenberedning i bosläder och lokaler minska med 10 TWh från 101 TWh år 1983 till 91 TWh år 1990. Fram till år 1995 vänias en ytteriigare minskning med 7 TWh. Taklen i energiminskningen avlar således i framliden

Prop. 1984/85:120 85

enligt verkets bedömningar. Emellertid kommer målet för enerpisparverk-samheten i bostäder och lokaler enligt prognosen att var;i uppnått lorc år 1995.

Vidare pekar energiverkets prognos på en fortsatt minskning av oljeförbrukningen för uppvärmning och lappvarmvallcnbcredning i cn konstanl lakl av 9% per år fram lill år 1995. Användningen av cl f(>r enskild uppvärmning beriiknas öka med ca 7 TWh fram till år 1995. Samiidigi förvänlas elinsalsen vid fjärrvärmeproduklion minska med lolall 2 TWh under denna period. Fjiirrvärmeleveranserna förvänlas fram lill år 1990 öka i unpefiir samm;i takt som under de senaste lio åren. Detta innebär att ökningstakten under perioden 1983-1990 beriiknas bli ca 3% per år. Därefter förvänlas en minskning i ökningstakten.

Energianvändning i fritidshus

Sedan år 1978 har antalet fritidshus ökat från ca 580000 lill ca 618000 år 1982, dvs. med i genomsnill 9 500 hus per år. Antalet fritidshus antas enlipl Kraftsams prognos för åren 1983 till 1995 öka i någol långsammare lakl i framliden eller med ca 7000 hus per år.

År 1983 hade ca 82% av fritidshusen clabonncmang och den totala elanvändningen uppgick lill ca 2 TWh, vilkel i medeltal per hus och år ger 3 700 kWh. Elvärmen. inkl. tappvarmvallenberedning. beräknades uppgå till ca 85% av den lotala elförbrukningen, resterande 15% utgjordes av hushållsel. Dessulom använde fritidshusen ca I TWh bränslen per år. av vilka ca 0.9 TWh utgjordes av inhemska bränslen dvs. huvudsakligen ved.

Fritidshusens energianvändning varierar inom elt brett intervall med hiinsyn lill husels utformning, dess nyttjande, uppvärmningsperiodens längd samt uppvärmningssätlct. Fritidshus som används vintertid härunder senare år ökal sin andel av beslåndel. Parallelll med denna ulveckling har en förbättring av den genomsnittliga byggnadslekniska slandarden skell.

Enligi energiverkets prognos antas elanvändningen i fritidshus fram lill år 1995 öka lill 2.7 TWh. För vedanvändningen förvänlas endasl en svag ökning ske. Totalt antas brulloenergianvändningen i fritidshus öka från 3 TWh år 1983 lill 3.7 TWh år 1995.

Föredragandens överväganden

Ell forlsall sparande och en effeklivisering av energianvändningen skall främjas även i framliden samtidigt som miljön skall värnas. Energianvändningen i bebyggelsen spelar härvid en betydelsefull roll av ivå skäl. Dels åierfmns en mycket slor del av landels energibehov inom denna seklor. dels är energisparpoleniialen här ännu belydande. Vidare finns inom denna seklor goda möjligheter atl ersälla olja med andra energislag. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn är således av strategisk betydelse för en framgångsrik energihushållningspolitik. För att säkerslälla kärnkraftens

Prop. 1984/85:120 86

avveckling är, förulom en gynnsam ulveckling inom energihushållnings-och oljeersällningsområdd, också en medvelen användning av el för byggnadsuppvärmning av slor beiydelse.

Jag vill erinra om atl 1981 års energipoliliska beslut innebar all en slor del av oljereduklionen skulle åstadkommas genom energihushållningsålgärder i byggnader, och då främsl i bosläder, samt genom en övergång lill inhemska och förnybara energikällor.

Vi kan nu konslalera all denna politik har varil framgångsrik. Energianvändningen för uppvärmning och lappvarmvatlenbercdning har minskal i betydande grad, samtidigt som oljans andel av den lolala energianvändningen i bosläder och lokaler har sjunkit från 55% år 1978 Ull endast 36% år 1983. BFR:s malerial och remissinstansernas bedömningar visar all del fortfarande finns en betydande energisparpolenlial i bebyggelsen vad avser såväl enklare som mer genomgripande hushållningsåigärder. Samiidigi har de stigande energipriserna inneburil alt uppvärmningskoslnaderna har kommit att ulgöra en alll större andel av boendekostnaderna. En effekiiv energihushållning ulgör därför dt vikligt led i strävan att hålla nere boendekostnaderna och är en gemensam angelägenhet för både de boende och fastighetsägarna.

Del framlida energihushållningsarbetet inom bebyggelsen behöver innefatta såväl enklare åtgärder som förändringar i byggnaderna och avse såväl befintlig som ny bebyggelse.

Vad gäller enklare ålgärder - såsom fönslerlälning. injustering av värmesystem m. m. - vill jag. i likhet med flera remissinstanser, framhålla atl dd här finns en belydande sparpolenlial som ännu inte har ulnyttjais. Jag vill betona belydelsen av alt denna lyp av ålgärder. liksom drift- och skötselinsatser, upprepas för att effekten skall vidmakthållas. Enklare energisparåtgärder är oftast de mesl lönsamma. Av denna anledning anser jag, i likhet med stålens energiverk, all en forlsall sponlan utveckling kan förvänlas inom detla område. Därlill finns ell behov av informations- och utbildningsinsatser. Jag återkommer strax lill della.

Vad gäller mer genomgripande byggnadslekniska ålgärder som krävs för att minska energianvändningen vill jag. i likhel med BFR och remissinslanserna, belöna vikten av atl dessa ålgärder samordnas med bostadsförbättringsålgärder. Genom bostadsförbättringsprogrammel sker f.n. en utveckling i denna riktning. Som villkor för statligt ränleslöd för sådana ombyggnader, reparaiioner och underhållsarbelen som ingår i programmet gäller att arbetena samordnas med de energisparålgärder som skäligen kan krävas. 1 delta sammanhang vill jag också särskilt framhålla den ekonomiska belydelsen av en sådan samordning. Ell bällre underhållet bostadsbestånd kommer också i sig alt bidra till en minskad och effekiivare energianvändning och därmed lägre boendekostnader.

De för vår energiförsörjning mesl betydelsefulla energibesparingarna kommer att genomföras i den befinlliga bebyggelsen, men givelvis måsle

Prop. 1984/85:120 87

även nybebyggelsen utformas så alt energianvändningen blir så låp som möjligl. De senaste årens iitvccklinp lyder på att flertalet hus som bypps i dag har nått den s.k. ELAK-nivån. dvs. den lapa encrpianviindninpsnivå som kriivs i byggnader med direktverkande elvärme. Energibehovet för uppvärmning i nya byggnader har således minskal betydligt och mer än vad som generellt förulsiitls enligt SBN. De arkilcklliivlinpar som h;ir penomförts ulan att den byppande har varit bunden av kraven i SBN vis;ir atl det finns starka ekonomiska motiv atl minska energibehovet i byppn;i-der ulöver dagens krav. Mycket talar därför för att de senaste årens pynnsamma utveckling i fråpa om energihushållning kommer all lörlsiitia. Erfarenhelerna visar också atl den lekniska uivecklingen på delta område går snabbi.

Del måsle också framhållas att i vissa sammanhang och i vissa områtlcn finns problem förknippade med lånpl drivna krav på enerpihiishållninpsåt-piirder. Jap länker på problem med bl.a. markradon. Innan vi har fåll lillriicklip kunskap om alla konsekvenser i skilda avseenden - och fullt ul k;in överblicka dessa - bör en skärpninp av de generella kraven iiliivcr dagens krav inte aklualiseras.

Efter att ha samrått med chefen för bosladsdeparlemenlel vill jap därför inte nu förorda nåpon höjninp av de kravnivåer som har lagts fast i SBN. Som jag återkommer lill i det fi)ljandc lavsnitl 6.4) har ELIN i uppgift bl.a. att överväga vilka krav som biir ställas p;i användningen av cl för iipp-viirmningsiindamål. Utredninpcn avser atl i dl delbetänkande i sommar redovisa vilka krav som kan ställas för clanviindninpen och för hushåll-ninpcn i olika typer av bcbyppelse.

En yilerlipare föruisätlninp för etl frampånpsrikl encrpisparande är att de som kan påverka energianviindningen ägnar uppmärksamhel och intresse åt hur denna kan hållas nere. De boende kan på olika säll påverka cnergiålpånpcn. inte minst genom vanor och beteenden. I lakt med att energibehovet för uppvärmning och tappvarmvallenberedning minskar lill följd av olika energisparålgärder i själva bypgnaderna blir denna effekl alll mer bclydelsefull.

Inom hyresbosladsheslåndet krävs insalser från både iigarna. förvallarna och de boende. Efter en ändring av hyreslagen (prop. 1983/84: 137, BoU 29. rskr 378) har förulsiitlninparna här ändrals från den I januari 1985. Koslnaderna för bl. a. värme och varmvatten skall i fortsättningen rymmas inom den i förviig överenskomna hyran för lägenheten. Della skapar en press på hyresvärden all i egel inlresse genomföra sådana ålgärder i byggnaden och i dess lillförselsystem som minskar energibehovel. De slörsla. och i allmänhel mer bestående, energibesparingarna sUmuleras därigenom bättre än lidigare.

För atl även de som bor i flerbostadshus skall ha intresse av all medverka lill cn minskad energianvändning måsle de därmed också kunna påverka sina boendekoslnader. 1 fråpa om alla de lägenheter där hyresvillkoren

Prop. 1984/85:120 88

fastställs i förhandlingar enligt hyrcsförhandlinpslagcn (1978:304) har dd öppnats möjligheter för parterna all i sådana förhandlingar iräffa överenskommelser om grunderna för hur uppvärmningskoslnaderna skall fördelas och därmed också för hur vinsterna av en förbättrad energihushållning skall komma de boende till del. Med det vidgade boinflytande som nu snabbt håller på att etableras på inilialiv från hyresmarknadens parter, följer härigenom väsenlligl förbättrade förutsättningar för fortsall energihushållning i hyresbostäder.

De förändringar i den traditionella rollfördelningen mellan förvaltare och boende som sker i och med att de boende nu lar en alll mer akliv del i förvallningen ställer nya krav på den informalion och rådgivning som rör energihushållning i bostadshus. Delta måsle uppmärksammas bl.a. av de myndigheler som har uppgifter inom della område. Jag har vidare inhämlal alt chefen för bosladsdeparlemenlel avser atl samråda med inlressenlerna pä hyresmarknaden om den forlsalta inriktningen av denna verksamhel.

1 såväl befinllig bebyggelse som nybebyggelse är avvägningen mellan hushållningsåigärder och lillförselåtgärder av största betydelse. Delta gäller oavsett typen av lillförselsyslem. Energisparålgärder och införande av nya effektiva uppvärmningssystem innebär all bebyggelsens behov av energitillförsel successivt kommer att minska. Vid dimensionering av lill-förselsyslemen måsle möjlighelerna lill energisparålgärder som påverkar bebyggelsens netloenergianvändning noga beaklas. Härvid bör hänsyn las lill såväl redan vidtagna åtgärder som framlida invesleringar. Spareffeklen och lönsamheten av de olika åtgärderna kan annars ulebli.

För individuella uppvärmningssyslem görs denna avvägning på faslig-helsnivå. Genom den utvidgade kommunala energiplaneringen, som riksdagen beslutade om i december 1984 (prop. 1984/85:5. BoU 6. rskr 82). skapas underlag för en molsvarande avvägning för de kollektiva uppvärm-ningssyslemen.

Bestulet innebär alt kommunerna skall upprätta planer för kommunens hela eneigisyslem. dvs. såväl lillförsel och dislribuiion som användning av energi. Avsikten är att kommunerna skall utforma sina planer efter de lokala förulsällningarna. Planerna skall finnas utarbetade den 1 januari 1986.

För alt underiagel för flexibla kollekliva uppvärmningssyslem skall kunna bedömas behöver kommunerna dels känna lill del akluella effekl- och energibehovel. dels så noggranl som möjligl kunna bedöma framlida behov med hänsyn till all byggnadernas specifika energianvändning successivi minskar. Behovet av ell utvecklat planeringsunderiag ökar också i lakl med att kommunerna börjar planera för kraftvärmeproduklion. Som jag nyss har berört (avsnitt 5.1) bör kommunerna i dessa avseenden vid behov få service och stöd i form av statistik m. m. från statens sida.

Jag går nu över lill all behandla de rikllinjer som bör gälla förde framtida energihushållningsinsalserna i bebyggelsen.

Prop. 1984/85:120 89

Den hittillsvarande utvecklingen pä energiområdet tyder på att det sparmål som lades läst år 1981 kommer all kunna uppnås under 1980-lalel. Beträffande utvecklingen fram tiil åren 1990 och 1995 har, som jag redovisat i dd föregående, en prognos över energibehovel ularbelals av statens energiverk. För sektorn bostäder och service m. m. bedömer verket all det intensiva energisparandet och övergången till effektivare uppvärmningsformer kommer att fortsätta fram lill år 1995. Nybyggandel blir energisnålt samiidigi som nybyggnadsvolymen forisällningsvis blir lilen. Även jag anser att del är rimligl att räkna med en forlsall minskning av bebyggelsens enerpianvändning.

Förutsätlninparna för att minska energianvändningen skiftar mellan olika byggnader beroende på bl.a. den byggnadstekniska utformningen, byggnadens ålder, kullurhisloriska värden, uppvärmningssätl saml vilken verksamhel som bedrivs i byggnaden. De överväganden som leder lill ell förverkligande av våra energipoliliska strävanden på della område måsle därför göras på lokal nivå, dvs. av fastighetsägarna och kommunerna.

1 propositionen om utvidgad kommunal energiplanering betonade jag atl energiplaneringen bör ulformas och bedrivas uiifrån de lokala förhållandena. De nationella riktlinjerna utgör dock utgångspunkten för planeringen. En av de viktigaste punkterna är därvid atl främja energihushållningen. Inom denna ram har kommunerna slor frihei all precisera målen för sin egen verksamhet med hänsyn till bäde innehåll och tidpunkt. Det ankommer på främsl slatens energiverk all bislå kommunerna i delta arbete. Energiverket bör bl. a. verka för alt målen för olika delar av kommunernas energiplaner utformas på ett sådani sätl alt de kan stämmas av mol den fakiiska utvecklingen i kommunen.

Jag är medveten om att ett kvantifieral mål för energianvändningen på nationell nivå bl.a. kan ha etl pedagogiskt värde. Många fastighetsägare har sålunda överfört dd nuvarande sparmålet lill sin egen verksamhel -till det egna byggnadsbeslåndd. Behovel av atl kunna jämföra den egna energianvändningen med någol slags normalvärde eller närmevärde för en jämförbar byggnad har också uttryckts i många sammanhang. För alt pä det lokala planet underlätta en fortlöpande avstämning mol de riktlinjer som gäller på nationell nivå anser jag del vara angeläget att sådana "specifika användningslal" ularbeias. Enligt vad jag har erfarit har nyligen statens insUlul för byggnadsforskning påbörjal ell arbele med denna inrikining. Jag har vidare, som jag nyss har nämnl, erfaril atl ELIN avser alt presentera elt delbetänkande till sommaren. Betänkandet avses ge underlag för bestämninp av sådana användningslal såväl vad avser elanvändningen som energianvändningen allmänl i bebyggelsen. Jag räknar mol denna bakgrund med att det senare i år skall finnas underlag som gör det möjligt att precisera penomsnittliga energianvändningsnivåer för olika be-bygpelsetyper. Det ankommer på slatens energiverk att. i samband med sill fortsatta arbete beträffande kommunala enerpiplanerinpsfrågor och i

Prop. 1984/85:120 91

Utbildning och information

1 rapporten Energi 85 betonar BFR att utbildning är av strategisk betydelse i energisparsammanhang. På mycket kort tid har en mängd nya kunskaper och erfarenheter inom energiområdet vunnits. Dessa nya kunskaper saml forsknings- och utvecklingsresultat måste spridas och förankras i de grupper vars kunskaper och agerande har betydelse för genomförandel, dvs. de direkta beslutsfattarna - ägare och förvaltare av bostäder och lokaler - saml grupper som i sin yrkesulövning påverkar beslutsfattarna.

Remissinstanserna redovisar behovet av informalion och ulbildning från en rad utgångspunkter. Ett stort antal remissinstanser betonar behovet av ulbildning, bl.a. som fortbildning, för all säkra all de arbelen som utförs för en förbättrad energihushållning blir räll utförda. Härvid undviks brister i utförandet som ger upphov till negativa konsekvenser i form av fukt och mögel elc. Vidare pekas i sammanhanget på vikten av varsamhet i ingreppen i byggnader av hänsyn till både kullurhisloriska- och miljömässiga värden.

Bl.a. Sveriges Allmännyttiga Bostadsförelag (SABO) betonar utbildningsbehovet vad avser drift- och skötselålgärder. Viktiga nyckelgrupper för ulbildningsinsalser är driftpersonal och konsulter. Bland de yrkesgmp-per som engageras i ROT-verksamhel finns enligt arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) elt behov av breddade yrkeskunskaper inom de grupper där det nu finns ell överskoll på arbetskraft. Enligt AMS mening kan denna kompletteringsutbildning klaras inom arbetsmarknadsutbildningen.

Vad gäller informalion pekar flera remissinslanser på angelägenhelen av all forskningsresullalen förs ut och anpassas till mottagarna, icke minsl i förvallningsledel.

Jag delar såväl BFR:s som remissinsiansernas synpunkler på behovet av ulbildning, specielli vad gäller all föra ul de nya kunskaper och erfarenheter som kommit fram på energiområdet. Huvudansvarel all aklivi söka och tillägna sig ny kunskap måste dock ligga hos de förelag, fastighetsägare och fastighetsförvaltare som i olika sammanhang är engagerade i genomförandet av olika energihushållningsåtgärder.

BFR har i sin anslagsframställning redovisat all man f. n. ser över sin informationsverksamhet. Arbetet syftar till att få bältre kontakt med definierade målgrupper, all bällre länka samman forskningen med mottagarnas behov saml all få informationsfrågorna bättre inlegrerade i forsknings-planeringen.

Regeringen har uppdragit åt sialens planverk all uiarbda förslag lill föreskrifter m. m. lill den nya plan- och bygglagen. 1 uppdragel sägs bl. a. all planverkels rådgivningsverksamhet bör riktas in på alt pröva och värdera nya meloder och lösningar och all aklivi förmedla sina erfarenheler från delta arbele. Vidare sägs all förmedlingen av konvenlionell kunskap inom del byggnadslekniska områdel bör ske via olika ulbildningsför-medlande organ.

Prop. 1984/85:120 92

Resurser för informalion i hilhörande frågor finns hos bl. a. slaiens planverk, bosladsstyrelsen och sialens energiverk. En redovisning av den verksamhet som bedrivs har lämnats i årels budgetproposition (prop. 1984/85; 100 bil. 13 s. 75). Jag ålerkommer i del följande vid min behandling av anslagsfrågorna lill frågan om resurser för slatens energiverk vad gäller energiinriklad information och utbildning i övrigl (avsnill 14 punklerna E2 och E4).

Ell synsätt, som innebär alt byggnad och energitillförselsystem behandlas som en samverkande enhel, släller enligt min uppfattning ökade krav på utbildning och kompetens i samband med anläggningars drift och skötsel. Den snabba övergången till en tekniskt mer avancerad utrustning såväl i produktionsanläggningar som i byggnaders installationer förstärker ytterligare detla synsätt. Även den långsiktiga effekten av energisparålgärder påverkas i hög grad av anläggningarnas drift och underhåll. En god kompelens hos driflspersonalen ulgör således en av förulsällningarna för en god energihushållning. Jag ämnar därför i annal sammanhang föreslå reperingen att uppdra ål slatens energiverk all, i samråd med bl.a. de slörre fastighelsförvaltande organisationerna, undersöka utbildningsbehovet för driflpersonal och föreslå ålgärder för alt på sikl och inom ramen för det reguljära utbildningssystemel säkerställa kompetensen inom denna yrkesgrupp.

Rådgivning och besiktning

Den kommunala rådgivnings- och besiklningsverksamhden har sannolikt spelat en belydande roll för energisparandet i byggnader. Genom all fastighetsägarna får vägledning om vilka energisparålgärder som är mesl lämpliga all vidla, har förulsällningar skapats för elt effektivt energisparande.

Statligt slöd lill verksamheten har lämnals sedan budgetåret 1977/78 med sammanlagt ca 800 milj. kr. Fr.o.m. budgetåret 1983/84 har bidrag även lämnals lill den molsvarande verksamhet som de slörre bosladsorganisa-lionerna eller de större fastighetsförvallarna genomför i egen regi. Under budgetåret 1984/85 disponeras totalt drygl 164 milj.kr. för slalsbidrag till kommunerna m. fl. för besiklning och rådgivning. Verksamheten har karllagts av en arbetsgrupp och redovisats i departementspromemorian (Ds Bo 1984; I) Utvärdering av den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

Enligt riksdagens beslut om ett tioårigt bostadsförbätlringsprogram är del. som jag Udigare har nämnl. ell villkor för slatligl slöd Ull arbdena att underhålls- och förbättringsåtgärder samordnas med de energisparåtgärder som skäligen kan krävas. Riksdagen har vidare godkänt all kommunernas besiktning och rådgivning vidgas, så att faslighelsägare även kan få råd i fråga om hur sådana åtgärder lämpligen kan samordnas. Mol bl.a. denna bakgrund fick den arbetsgrupp som tidigare har kartlagt rådgivnings- och

Prop. 1984/85:120 93

besiklningsverksamhden inom energiområdet i uppdrag att lämna rekommendationer om hur verksamhelen kan vidgas, så att denna samordning av förbättrings- och energisparålgärder kommer lill stånd. 1 uppdraget ingick också all uppskatta koslnaderna för saml all lämna förslag lill finansieringen av en sådan vidgad besiktnings- och rådgivningsverksamhet.

1 departementspromemorian (Ds Bo 1984:11) Vidgad rådgivning för energihushållning och bostadsförbättring föreslår arbetsgruppen att kommunerna så snabbi som möjligl utvecklar energirådgivningen till alt också omfalla rådgivning för annan bosiadsförbäliring. Bostadsförbällringsprogrammel anses - på samma säll som energihushållningsverksamheien -vara beroende av utåtriktade kommunala insalser. Denna bredare inriktning får dock enligt arbetsgruppen inte innebära att energirådgivning och energihushållning reduceras i sådan omfattning all målel för energihushållningsprogrammel ävenlyras. Rådgivningen bör organiseras på ell för varje kommun ändamålsenligt säll. Den organisatoriska lösning som väljs bör vidare vara sädan all rådgivningen successivt kan växa in i den ordinarie kommunala organisaiionen så alt beroendet av statsbidrag därmed elimineras.

Vad gäller finansieringen av verksamheten föreslår arbetsgruppen alt statsbidrag lämnas lill kommunerna även forlsättninpsvis. Bidragel Ull besiklning föreslås irappas ner för att vara helt avvecklat år 1990. Bidrag till rådgivning behovs enligt arbetsgruppen fram till år 1993. dvs. under hela den lid som bostadsförbättringsproprammei genomförs. Promemorian har remissbehandlals.

Remissinslanserna instämmer i allt väsenlligt i de förslag som har lagts fram av arbetsgruppen såvill avser rådgivnings- och besikiningsverksam-heiens inrikining och organisation.

Huvuddelen av remissinslanserna ställer sip också bakom synsättet att besiklningsverksamhden på sikt skall bli en nalurlig del i fastigheisaparnas underhållsplanerinp. Kommunernas medverkan kan då - och i motsvarande omlättning - irappas ner och mer rikias in på rådgivninp. Stålens stöd till kommunerna kan därmed minska lör att så småningom avvecklas.

Den kommunala energiplaneringen och energirådgivningen har enligt min mening en betydelsefull roll för den fortsatta energihushållningsverksamheien.

Jag ansluler mig lill arbeisgruppens bedömning a\ behovet av rådgivning och besiklning. Rådgivningen är ett vei"ks;imt instrument för alt få lill slånd nödvändiga energihushållningsåtgärder och annan bostadsförbättring. 1 likhet med arbetsgruppen vill jag också framhålla behovet av att energirådgivningen utvecklas så atl den även kommer att omfatta bostadsförbåit-ringsåigärder. samiidigi som den präglas av den helhetssyn på energihushållning och energitillförsel som uttrycks i rikllinjerna för kommunal energirådgivning. 1 1985 års budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13) har betonats bl.a. all kommunerna måste ha etl huvudansvar Ibr all planera, förbereda och initiera genomförandel av såväl energihushällnincs- som

Prop. 1984/85:120 94

bosiadsförbältringsprogrammet. Härvid framhålls också alt del ankommer på kommunerna all själva bedöma vilken omfattning och inrikining på verksamhelen som är mest ändamålsenlig med hänsyn lill de lokala behoven.

I budgelproposilionen föreslås atl del ställiga stödd till kommunernas besiktnings- och rådgivningsverksamhet upphör vid uigången av år 1985. Skälen för detta förslag är bl.a. följande. Koslnaderna för besiktning får räknas in i underlaget för ränleslöd och bosladslån. Kommunerna bör därför kunna överväga en avgiftsfinansiering av besiklningar som genomförs i kommunal regi. I fråga om den kommunala rådgivningen är dd förenal med vissa svårigheter atl finna ell lämpligl avgiftssyslem som läcker samlliga koslnader. Övervägande skäl lalar ändå emol ell forlsall slalligl slöd till kommunernas rådgivning. Kommunernas ökade ansvar på bostadsförsörjningens och energihushållningens område får anses innefatta också rådgivning och annan service till fastighetsägare m.fl. i dessa frågor.

Information och rådgivning i byggnadsfrågor ligger i många fall inom ramen för den kommunala verksamhel som inte är avgifisbelagd. I del till lagrådet remitterade förslaget till ny plan- och bygglag förändras den kommunala byggadminisiraiionens ansvar i riklning mol mera informalion och service. Del bör ligga i kommunernas intresse atl nu ta lill vara den kunskap och de erfarenheter som har byggls upp genom den kommunala energirådgivningen och all integrera rådgivningen i sin ordinarie verksamhet och organisationsstruktur. Del är också naturiigl alt kommunerna samordnar rådgivning och besiklning m. m. i olika byggnads-, energi- och lånefrågor så atl enhellighel och förenkling uppnås.

Jag vill i sammanhanget erinra om atl bosladsförsörjningslagen och lagen om kommunal energiplanering lämnar slorl ulrymme för en anpassning lill varje kommuns förulsättningar i skilda avseenden. På samma sätt måsle inriklningen och ambitionsnivån vad gäller den fortsalla rådgivningen bli beroende av de akluella förutsättningarna och behoven i kommunerna.

Vad jag nu har redovisat innebär atl arbetet för energihushållning i byggnader har integrerats i del övriga arbeie som berör omsorgen om och förnyelsen av vårt byggnadsbestånd. Härigenom har en kraftig draghjälp getts åt byggnadslekniska energisparålgärder med varakiig inrikining. Bosiadsförbältringsprogrammet är under uppbyggnad och särskilda insatser kommer att göras bl. a. för de äldres boende. Förnyelsearbetet kommer därmed att beröra inte bara våra bostäder utan även byggnader och anläggningar i övrigt. Kommuner och landstingskommuner har en strategisk roll i dessa sammanhang. Regeringen för därför fortlöpande överiäggningar med dem om hur tillgängliga resurser skall användas för fortsaita förbättringar av vårt byggnadsbestånd. Bl.a. pågår f.n. överiäggningar med Svenska kommunförbundet rörande kommunernas fortsatta insalser inom energihushållningsområdel.

Prop. 1984/85:120 95

De stora bostadsförvallarna och deras organisalioner har ock.så goda möjligheter att genom egna kanaler medverka lill elt ökat intresse för energisparande och annan bostadsförbättring. De olika organisationerna har bl.a. med slöd av slalliga bidrag pröval sinsemellan skilda vägar atl öka taklen i genomförandel av sådana ålgärder. I årels budgelproposilion (prop. 1984,/85: lOObil. 13 s. 90 och 109) har angetts all del är värdefulll om stöd kan lämnas till olika initiativ av delta slag även under nästa budgetär. Där har vidare föreslagits all - i likhel med vad som har föreslagits för kommunerna - slödel för de besiklningar som de slörre bosladsförval-larna och deras organisalioner ulför finansieras på annal säll än genom direkla bidrag.

I promemorian (Ds 1 1984:2) Ulvecklad kommunal energiplanering har förslag lagls fram om all kommunerna bör erbjuda faslighelsägarna en frivillig, regelbunden besiktning av mindre och medelslora värmeanläggningar via solningsväsendei. Förslagel har remissbehandlals. Remissyttrandena har redovisals i bilaga lill prop. 1984/85:5 om utvecklad kommunal energiplanering. Förslaget tillstyrks eller anses som mycket önskvärl av huvuddelen av remissinslanserna. Eu antal remissinslanser anser dock att denna typ av besiklning borde vara obligalorisk. Några remissinslanser framhåller särskili all solningsväsendei ulgör en resurs som bör utnyttjas i detta sammanhang. Några andra anser dock alt förslagel aii solningsväsendei engageras är posilivt endast under förutsättning att besiktningarna sker i fri konkurrens med befinllig verksamhel.

Mol bakgrund av bl. a. den lekniska uivecklingen på uppvärmnings- och ventilaiionsområdei och den ökade belydelsen av alt värme- och ventila-lionsanläpgningar sköis på ell energielfekiivi säll beslulade riksdagen nyligen om elt .särskilt stöd till kompleileringsuibildning inom energiområdet för personalen inom solningsväsendei (prop. 1984/85:5, BoU 6, rskr 82).

RäddningsUänsikommiiién har i sill belänkande (SOU 1983: 77) Effekiiv räddningsijänsi lagl fram förslag om bl. a. lagstiftning för sotningsverksam-heten. Kommillén har därvid föreslagil all samhällels sotningsverksamhel vid sidan av den obligaloriska uppgiften all hindra uppkomsl och spridning av brand även bör främja en god energihushållning. Den sistnämnda uppgiften bör dock enligt kommillén vara frivillig. RäddningsUänstkommiiiéns förslag bereds f. n. inom regeringskansliel.

Frågan om en obligatorisk besiklning av värmeanläggningar har diskulerats även i andra sammanhang. För egen del anser jag all den bör vara frivillig lör såväl kommunen som fastighetsägaren.

Enligt min mening är det från energihushållningssynpunki värdefulll om kommunerna medverkar lill all en regelbunden, avgiftsfinansierad besiktning av värmeanläggningar, i enlighet med vad som har föreslagils i promemorian om Ulvecklad kommunal energiplanering, snarasl kan börja erbjudas som ell komplemenl lill den lidigare nämnda besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

Prop. 1984/85:120 96

5.4.2 Hushållsel och driftel i lokaler

Av de 51 TWh el som år 1983 utnyttjades inom övrigsektorn hänför sig 27 TWh, dvs. drygl hälften, till hushållsel och driftel i lokaler, vari inkluderas drift av hushållsapparaler och t.ex. eldrivna verklyg i olika lokaler.

Användningen av hushållsel har sedan år 1970 fram till är 1982 ökat med ca 30 %. Ökningen har varil störst i småhusen. Under åren 1980-1982 har en minskning i förbrukningen av hushållsel skell. Preliminära siffror för åren 1983 och 1984, som Kraflsam redovisal, visar all användningen av hushållsel är på väg ner även lotalt sett. Ökningen på 1970-lalel förklaras av ökande apparatinnehav i hushållen. Minskningen i elanvändningen under början av 1980-lalet förklaras av au hushållsapparaterna blivit mindre energikrävande. För exempelvis frysar har enligt Kraftsam den specifika elförbrukningen mer än halverats mellan är 1975 och år 1982. Fram lill år 1995 beräknas elförbrukningen för frysar minska med ytterligare 20 %. Åven av EK 81 ;s underlagsrapport (Dsl 1983: 18) Perspektiv på energi framgår all elförbrukningen varierar starkt mellan de olika hushållsapparater som finns på marknaden trots alt de är likvärdiga belräffande sloriek och funktion. Krafisams liksom EK 8l:s bedömning av elbehovet för olika hushållsapparaler visar således all stora besparingsmöjligheter finns inom detta område. Inom de närmaste åren kommer emellertid inle minskningen av den specifika elförbrukningen för nyiillkommande apparater all få något slörre genomslag på den lolala genomsnittliga förbrukningen. Detta beror dels på den långa livslängden hos befintliga apparaler, dels på atl hushållens apparaiinnehav samiidigi ökar. Under 1990-lalet kommer dock en stor del av de hushållsapparater som installerats i del s. k. miljonprogrammets byggnader att behöva bytas ut. Här ges möjligheter att få till slånd en ökad effeklivisering genom en övergäng till mer energisnål utrustning.

Enligt min mening ger också utvecklingen inom della område goda möjligheter att fram lill år 2010 åsladkomma en belydande effeklivisering i användningen av hushållsel, genom all elt i del närmaste fullständigt utbyte av hushållsapparater bör ha skett vid denna tidpunkl.

Statens energiverk har i sin prognos över användningen av hushållsel anlagil en i del närmaste konslani förbrukning i småhusen under åren 1983-1995. 1 flerbosladshusen finns fortfarande ulrymme för etl ökat innehav av hushållsapparater, vilkel innebär alt en obetydlig ökning av elanvändningen förvänlas ske inom denna bebyggelsegrupp, lolall 0,6 TWh från år 1983 lill år 1995.

Användningen av driftel i lokaler har också ökat i betydande grad. Från år 1970 lill år 1982 har en fördubbling av elanvändningen skett inom detta område. Här förvänlas en fortsatt ökning ske under 1980-talel. Elförbrukningen för drift i lokaler är belydligi mindre enhetlig än hushållens elförbrukning, eftersom den till en del beror på vilken verksamhet som bedrivs i lokalen. Dessulom är del svårl att skilja mellan driftel och elvärme i lokaler. Stålens energiverk bedömer all användningen av driftel i lokaler

Prop. 1984/85:120 97

fortsätter all öka fram till år 1995, men i en klarl lägre lakt än lidigare. Den lolala ökningen under perioden uppsakltas lill ca 2,6 TWh.

Användningen av hushållsel och driftel i lokaler förvänlas således öka från 27,1 TWh år 1983 till 29,5 TWh år 1990 och 30,4 TWh år 1995.

Den förväntade prisutvecklingen på el kommer pä lång sikt atl innebära att den minsl angelägna elförbrukningen upphör samiidigi som en effeklivisering av elanvändningen sker inom de områden där el är svår all ersälla. Enligi min mening bör emellertid redan nu en ökad effeklivisering i all elanvändning efierslrävas.

En fråga som bör belysas närmare är i vilken ulslräckning den sponlana uivecklingen mol energisnålare hushållsulrustning kan förvänlas ske i lillfredslällande omfattning. En analys av uivecklingen inom delta område hör lill ELlN:s uppgifter.

Som jag lidigare påpekal förvänlas användningen av driftel öka under reslen av 1980-talel. En effeklivisering av elanvändningen även inom della område är alltså bclydelsefull.

Genom del utredningsarbete som f. n. sker inom elanvändningsområdel skapas förulsällningar för en fortsatt effekiiv bevakning och analys av uivecklingen. Härigenom erhålls dl underiag för atl vid behov vidla ytterligare ålgärder för atl få lill slånd en balanserad ulveckling av efterfrågan, med hänsyn till hur koslnaderna för elproduktionen kommer att ulvecklas i framliden och lill del övergripande målel all fullfölja kämkraftsavvecklingen.

5.4.3 Areella näringar Energianvändning

Energianvändningen inom jordbruk, irädgårdsnäring, skogsbruk och fiske uppgick lill loialt 8,7 TWh under år 1983 varav 6,7 TWh som oljeprodukter, 0,8 TWh som fasla bränslen samt 1,1 TWh som el. Sedan år 1979 har de fasta bränslena ökal med 0,3 TWh och användningen av el har ökat någol.

Inom jordbruket används ca 4,9 TWh varav ca 1 TWh el. Av elförbrukningen beräknas ca 60% användas för uppvärmning av bostäder och för hushållsel inom jordbrukel. Den största delen av oljeanvändningen åtgår för drift av traktorer och andra jordbruksmaskiner. Användningen av dieselbrännolja har under de senaste åren ökat med 2% per år.

Inom trädgårdsnäringen är energiförbrukningen totalt ca 1,7 TWh. Trädgårdsnäringen omfattade år 1981 ca 5 000 företag av vilka I 800 odlade i växthus med en uppvärmd yla på 3,3 miljoner m. För växthusodlingen har såväl anlalel odlare som växihusarealen minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Växthusodlingens framtida utveckling är i stor utsträckning beroende av energipriserna. För de större växthusen har under 1970-lalet övergång frän olja till kol skett i betydande utsträckning. I mindre anläggningar har olja ersatts med irädbränslen. Denna utveckling kan förväntas fortgå även under de närmaste åren. 7 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 98

Inom skogsbruket uppskattas den totala energianvändningen till 1.6 TWh och avser främst drift av maskinell ulruslning. Under den senasle tioårsperioden har en snabb övcrpång skett fiån bensindiivna till dieseldrivna motorer. Genoni den ökade niekaniserinpen inom skogsbruket har både drivmedelslörbrukninpcn och piodiikiiviiden okat.

Inom fisket beräknas energiförbrukningen uppgå Ull ca 0,5 fWh, fiiimst för drilT av fiskefartyg.

Energihushållning

Möjligheterna att spara energi inom jord- och skogsbruk iir beroende av i vilken utsträckning energisnåla maskiner och produktionsmetoder kan införas.

Inom jordbruk med djurhållning finns möjligheter att ytterligare minska energianvändningen genom användning av bl. a. värmepumpar och biogas-syslem. Höga kapitalkostnader motverkar emellertid f.n. övergången lill biogas i någon större utsträckning.

Inom Irädgårdsnäringen har energianvändningen redan minskal betydligt, vilket är ett resullat av främsl energibesparande ålgärder såsom isolering av växihusen. Även slrukiurlörändringar har påverkat branschens lolala energianvändning.

För rationalisering och energibesparing inom trådpårdsnåringen kan stöd lämnas enligt förordningen (1979:427, ändrad senast 1983:210) om statligt slöd lill irädgårdsnäringens rationalisering. För budgetåret 1985/86 beräknas stödet till energibesparande åtgärder uppgå lill ca 5 milj. kr.

För energirådgivning inom de areella näringarna svarar lanlbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. Speciella resurser har även avsatts för energirådgivning lill trädgårdsnäringen i de regioner där slörre delen av växi-husodlingen är etablerad. Rådgivningsverksamheten finansieras via oljeersättningsfonden och uppgår för budgetåret 1984/85 till 2,5 milj. kr.

Del framtida energibehovet inom de areella näringarna

Statens energiverk har bedömt den framlida energianvändningen inom jordbruk, trädgårdsnäring, skogsbruk och fiske lill ca 9,2 TWh år 1990, dvs. en ökning jämfört med år 1983 med sammanlagl 0.5 TWh. Prognosen grundar sig för jordbrukel på antaganden all åkerarealen skall vara kon-slant samt att strukturförändringar genomförs i långsammare takt under 1980-lalet än tidigare.

Utvecklingen inom trädgårdsnäringen beror lill övervägande del på hur konkurrensförhållandet utvecklas mellan svenska och ulländska förelag. Energihushållningsåtgärderna är därvid av stor betydelse. Dessa bedöms fortsätta men i något långsammare lakl.

De potentiella möjligheterna till energibesparing är mindre inom jord-och skogsbruk jämföri med irädgårdsnäringen om man ser lill varje enskill projekl. Med hänsyn till fördelningen av den toiala energiförbrukningen

Prop. 1984/85:120 99

inom nämnda områden lorde dock den lolala besparingspolenlialen vara minst lika slor inom jord- och skogsbruk som inom trädgårdsnäringen.

Föredragandens överväganden

Inom jordbrukel och Irädgårdsnäringen används energin huvudsakligen för drift av lantbrukets maskiner, för uppvärmning samt för torkning av spannmål. Oljeberoendet är högl. En viss ökning av användningen av fasla bränslen har skett under de senasle åren. För uppvärmning, torkning m. m. finns slora möjligheier all ersälla olja med inhemska bränslen såsom halm och irädbränslen. För vissa användningsområden inom jordbruk och irädgårdsnäring kan även solvärmdeknik vara lämpad. Alla möjligheier bör enligt min mening las lill vara för att ersälla olja och hushålla med energi.

Vid lanibruksnämnderna har en energirådgivningsverksamhet byggts upp, med medel från oljeersättningsfonden. Ansvaret för energirådgivningen bör emellertid successivi överföras till lantbruksnämnderna, näringslivet och dess branschorganisationer. Stödel från oljeersättningsprogrammet skall i enlighel med detta successivt avvecklas. Energirådgivning bör emellerlid även i fortsättningen kunna erbjudas vid lanibruksnämnderna dock utan slöd från oljeersättningsprogrammet. Inom jordbruket och träd gårdsnäringen finns goda möjligheter alt införa ny teknik för energihushållning samt att experimentera med olika lyper av systemlösningar. Särskilt betydelsefullt är det för trädgårdsnäringen alt utvecklingen fortsätter mot energisnåla systemlösningar. För irädgårdsnäringen finns ell speciellt slöd för energibesparingsålgärder. Detla understryker vikten av atl energihushållande åtgärder vidtas inom denna bransch, speciellt för att upprätthålla den svenska trädgårdsnäringens konkurrenskraft gentemot utländska företag.

Inom de areella näringarna kan stöd lill solvärmeanläggningar lämnas av statens energiverk liksom till protoyp- och demonslrationsanläggningar för att ersätta olja eller all spara energi.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

5.4.4 Övrig service

Under övrig service upptas energianvändningen inom främst kommunala serviceanläggningar såsom elverk, vattenverk, avlopps- och reningsverk, gaiu- och vägbelysning samt inom byggnads- och anläggningsverksamhel.

Inom sektorn övrig service användes år 1983 totalt 4,9 TWh varav 1,6 TWh som olja, 3,1 TWh som el och 0,2 TWh som Qärrvärme och andra energislag.

För vatien-, renings- och avloppsverk har utbyggnadstakten avtagit och behovel anses i allmänhet vara täckt. Däremot förutses en expansion av verksamheten inom elverk. Det minskande vägbyggandet gör att behovel av el för galu- och vägbelysning ökar måttligt. Fram till år 1990 har slatens

Prop. 1984/85:120 100

energiverk bedöml au den lolala energianvändiiinpcn lör övrig service ökar med 0.2 fWh till 5,1 TWh. En smärre minskning fömlses för olje;m-vändningen, medan ehinvimdningcn ökar med ca 0.3 IWh. För egen del vill jap betona att det åven inom denna sektor år anpcläpet alt alla möjligheier att hushålla mod enerpi las lill vara. Besparingar är möjliga all genomföra inom t.ex. galu- och väpbel>sninp men del är hår vikiipl att man sparar på rätt sätt så att trafiksäkerheten inte lörsamr;is. Elanvändninpeiis Ulveckling inom galu- och viigbelysning kommer all behandlas av ELIN. Speciellt för galu- och vägbelysning bör möjlipheier finnas att sånk;i elanvändningen genom all successivi införa ny energisnål leknik för belysning. Här är forsknings- och utvecklingsinsatser av största betydelse.

5.4.5 Statliga myndigheter

Det statliga lokalbeståndet motsvarar ca 15% av landets lolala lok;ilbe-slånd och ca 5% av den totala byggnadsvolymen i landet inkl. bosläder. Av den slalliga byggnadsvolymen svarar byggnadsslyrelsen lör 33%, försvarsmakten för 27%, affärsdrivande verk för 35'r och övriga myndigheter för 5%.

Energianvändningen lör uppvärmning av de slalliga lokalerna, exkl. statens vatlenfallsverk, beräknas uppgå lill drygt 4 TWh, varav omkring 2 TWh avser olja och I TWh avser Ijärrvärme. Närmare hallien av de lokaler som förvallas av byggnadsstyrelsen är anslutna lill Ijärrvärme, med;in molsvarande andel för lörtifikalionsförvallningen är väsenlligl lägre, under en tiondel. Kostnaderna för uppvärmningen av del statliga byggnadsbeslåndd har uppskallais lill 1,5 miljarder kronor per år.

De elva slalliga myndigheler och affärsverk som har den slörsla suiiligä fordonsparken förbrukar årligen omkring 4 TWh för lördonsdrift. Ca 1,7 TWh härav är el och avser huvudsakligen statens järnvägar. Ulöver drivmedel för fordon förbrukas bränsle för flyg inom i första hand försvaret.

Särskilda insatser för energisparande i ställiga myndigheler har yi-Tfs sedan budgetårel 1973/74, då medel ställdes lill byggnadsslyrelsens förfogande för energibesparande ålgärder i det fastighetsbestånd som ägs och förvallas av byggnadsstyrelsen. Numera disponerar byggnadsslyrelsen medel även för energisparinvesieringar inom övriga statliga myndigheler ulom affärsverken. T.o.m. innevarande budgelår har sammanlagl 555 milj. kr. avsatts för denna verksamhel. Chefen för finansdeparlemeniel har i budgetpropositionen 1985 (prop. 1984/85: 100 bil. 9) under anslaget D 15. Energibesparande ålgärder i slatliga byggnader räknat med en besluisram om 75 milj. kr, för näsla budgetår för de energibesparande ålgärder i statliga byggnader som byggnadsslyrelsen ansvarar för eller fördelar medel till.

Byggnadsstyrelsens insalser omfattar bl.a. investeringar för alt åsladkomma en bättre energihushållning i befintliga byggnader, förbättring av övervakning och siyrning av faslighetsdriften saml information och kampanjer m. m. riktade till lokalbrukarna.

Prop. 1984/85:120 101

År 1976 beslulades en sårskild förordning (1976:757) om vissa ålpärdcr inom statsförvaltningen för att minska förbrukningen av enerpi (omtryckt 1979:735. ändrad senasl 1984:604). Enligt denna förordning åligger dd myndighelerna alt i sin verksamhel genom lämpliga åtgiirdcr se lill att energi för bl.a. uppvärmning och transporter sparas i största möjliga utsträckning. De 14 största myndigheterna, som tillsammans svarar för ca 95% av den slalliga byggnadsvolymen, skall Ull statens energiverk den I oktober varje år redovisa vad de har gjort och avser att göra för att spara energi. 1 den senasle sammanslällningen av dessa redovisningar konstaterar energiverkei atl den specifika energianvändningen - under de fyra år redovisningar har lämnats - har minskat på ett från cnergisparsynpunkl posilivi säll. Byggnadsslyrelsen har i annal sammanhang redovisal en minskning i energianvändningen med 22% sedan år 1974. Styrelsen bedömer vidare atl ytterligare 20% energibesparing iir liinsam med nuvarande energipriser.

Bland de stora ställiga fordonsinnehavarna pågår cll arbete med atl främsl genom lekniska ålgärder sänka energiförbrukningen. Bl.a. har leleverkel installerat mobilradiolelefoner för en bättre iransporlplanering. Vägverkd har salsal på ulbildningsverksamhel i syfte all få lill slånd ell mera effeklivi körbcleende i lasibilslrafiken. Vägverket har också under del senaste budgetåret satsat på omfallande tekniska ålgärder för all minska energiålgången i fordonen.

De 14 slörsla lokalförvaliande slalliga myndighelerna har på regeringens uppdrag ularbelal oljereduklionsplaner för liden fram lill år 1990. Sialens energiverk har enligi samma uppdrag redovisal en sammanslällning och analys av dessa planer. Av denna sammanställning framgår atl 1980 års oljeanvändning kan minskas med 60-65% Ull år 1990 med lönsamma ålgärder. De hittillsvarande åtgärderna har medföri atl oljeanvändningen under perioden 1980- 1983 har minskal med ca 20%. Till år 1985 beräknas minskningen lill 36%. Av de planerade ålgärderna fram lill år 1990 dominerar oljeersällningsålgärder och anslulning lill fjärrvärme. 1 della sammanhang räknas övergång till Ijärrvärme för enkelhetens skull som oljereduk-lion oavsett hur fjärrvärmen produceras. Anledningen härtill är all andelen olja i Ijärrvärmeproduklionen nu snabbt minskar. Sparåtgärderna vänlas totalt kunna svara för en oljereduklion molsvarande 15—20% av 1980 års nivå. Av ersätlningsålgårderna dominerar övergång lill elpannor och inhemska bränslen, men även värmepumpar beräknas svara för en belydande oljereduktion. Det är i första hand inom försvarets byggnader som uppvärmningen förvänlas ske med inhemska bränslen. Vid de affärsdrivande verken, som redovisar den slörsla andelen oljereduklion hillills och i planerna Ull år 1990. är del övergång lill el som dominerar bland ersätl-ningsålgärderna.

För egen del vill jag framhålla belydelsen av alt de statliga myndigheterna är aktiva när del gäller all förverkliga slalsmaklernas inlenlioner röran-

Prop. 1984/85:120 102

de energihushållning och oljeersällning. För många ställiga myndigheler liksom för kommunala myndigheler gäller att de har en dubbel roll i detta sammanhang. De kan dels ha i uppgift alt i sin myndighetsutövning föra ul statsmakternas intentioner på energihushållningsområdel, dels som faslighelsägare ha ansvar för all i sin fasUphclsförvallning effektivisera drift och underhåll och vidla energihushållande invesleringar.

Inom de statliga myndighelerna har också omfattande energisparålgärder vidtagits. Del har naturiigtvis ett särskilt dcmonslralionsvärde atl statliga myndigheter i sin egen verksamhet vidtar ålgärder som från slalsmaklernas sida anses angelägna.

Av vad jag har anförl i dd föregående framgår all jag anser att kommuner, företagare och andra fastighetsägare bör la elt slörre ansvar för all utan statligt slöd få Ull stånd energihushållningsålgärder i sina byggnader och anläggningar. Energispar- och oljeersällningsålgärder har numera blivit så lönsamma all prisel på energin i princip bör ulgöra ell Ullräckligt slyrmedel. Del gäller nalurliglvis också för ställiga myndigheler all energispar- och oljeersältningsåtgårder skall genomföras i den utsträckning som de är lönsamma. Därmed kan statens ulgifler för uppvärmning minskas under kommande år.

Av den sammanställning av de slatliga myndigheternas oljereduklionsplaner som statens energiverk har gjort framgår all del finns många ekonomiskl lönsamma åtgärder atl vidla inom slalliga byggnader. Det framgår vidare att frågan om finansiering av planerade invesleringar måsle lösas. Energiverket har särskilt pekat på problemen med finansiering av oljeersättande åtgärder inom försvaret. För de slalliga affärsverken, som i högre grad är inriklade på företagsekonomiskt lönsamma ålgärder, synes finansieringsfrågan vara ett mindre problem.

Av bl.a. slalsfinansiella skäl är jag emellerlid inle beredd all förorda särskilda medel för oljeersällningsålgärder i statliga byggnader. Jag räknar dock med atl frågan om resurser för nämnda investeringar kan komma alt tas upp på nytl vid behandlingen av anslagsframställningarna från berörda myndigheter höslen 1985.

Jag har i dessa frågor samrått med cheferna för försvars-, finans-, bostads- och civildepartementen.

6 Värmeförsörjning 6.1 Inledning

Värmeförsörjningen svarar för ca 29% av den totala slulliga energianvändningen. Energin utnyttjas för att värma byggnader och för all bereda tappvarmvatten.

Hur värmeförsörjningen ordnas är av väsenllig betydelse för möjligheterna all nå de långsiktiga målen för landels energiförsörjning. Med ul-

Prop. 1984/85:120 103

pånpspiinkl i bcbyppclsens energibehov och kraven på flexibilitet och god ekonomi i viirmcförsörjninpcn påvcrkiis iivcn krafivärmcutb\ppnadcii. cl-förbmkninpen. utnylUandct av inhemska hriinslcn och miljön av hur uppvärmningen anordnas.

Viirmcförsörjninpcn har under en tioårsperiod pcnompåtl cn snabb för-ändrinp. Jap har nyss (avsnitt 5.4.11 redogjort för viirmcbchovcts iitvccklinp och då bl. a. angivit att nctloencrpibehovet lor uppviirnuiinp vid mitten av 1970-lalet var dd hittills höpsta. Genom dt omfiittande encrpisparande. i första hand med enklare och billigare åtpiirdcr. har netlocnerpibchovcl per år. trots en ökad byggnadsvolym, minskat från 90 TWh år 1975 till drypt 80 TWh år 1983. Sparandet har inte skett lika snabbi i alla lyper ;iv bebypcelsc. Den procentuella minskningen av encrpianviindninpen h;ir varit lånpsammarc i flerbostadshus och lokaler iin i småhus.

1 takt med en minskninp av ncltocncrpihchovcn i hyppnadern;i har värmcförsörjninpcn påtl över från dt system huvudsaklipcn pnmdal på oljeeldade indi vidiiellji pannor till försörjning med fiiirrvärmc och civiirmc i hiilfien av all bcbyppelse. Jap har lidip;irc redovisal viirmcförsörjninpcns fördcininp på olika byggnadssektorer (tabell 5.1).

En hörnsten i riksdagens beslut våren 1981 om riktlinjer för energipolitiken var etl oljecrsältninpspropram för 1980-tald. Proprammct beslår av tre delar: åtgiirdcr för alt crsiitla olja penom konvertcrinp till andra encrpislap. åtpiirdcr för att utnyttja den poda clprodiiktionskapacitctcn under 1980-ta-lel samt åtpiirdcr för alt åsladkomma dl icke oljcbaserat viirmcförsörj-ninpssystem i Storstockholm. Jap återkommer senare till fråporna om oljeersiiltningsstödet lavsnitt 8.1) och till storstiidcrnas energiförsörjning (avsnitt 9).

Huvuddelen av hittillsvarande oljecrsåttning har uppnåtts inom värmc-försörjningsområdet.

Tabell 6.1 Andel olja inom varmerörsörjningcn, netlo, 9r

Är Andel olja.':;

1970 87

1975 85

1980 76

198.1 59

Oljeersätiningen har varil siirskill snabb inom småhusområdet. Oljan svarade sålunda för knappt 40% av ndtoenergianviindningen för småhusen år 1983. Molsvarande andel för flerbosladshusen var 70% och för lokaler 65 %. Genom byle av värmesysiem har tillkommit som mesl 90000 elvärmda småhus per år. Vidare har antalet stora elpannor och värmepumpar ökal kraftigt i framför alll fjärrvärmeverk men även i blockcenlraler. Övergången lill el sker således huvudsakligen i flexibla och omslällbara system. Fasta inhemska hriinslcn. både torv och trädbränslen, har vunnit insteg i produktionen av värme. Även koleldningen har ökal men i belyd-

Prop. 1984/85:120 104

ligt läpre lakt än vad som förväntades våren 1981. Mindre viirmepumpar har ökal i en omfattning som få förutsåg i början av 1980-lald. År 1985 beräknas anlalel installerade mindre värmepumpar tolall uppgå till ca 100000.

Energihushållningen har bedrivits effeklivi under samma lid, vilkel ytterligare har begränsat användningen av olja för värmeproduktion.

År 1983 indelades värmeförsörjningen enligt statens energiverk på följande uppvärmningsformer:

Tabell 6.2 Energitillförsel fördelad på värmeför.sörjning.ssystem. brutto år 1983 (TWh)

Fjärrvärme (värmeleveranser) Blockcenlraler och enskild	26
uppvarmnmg. varav olja el inhemska bränslen	45 18,3 10,4
övrigl	l.l
Tolall	101

1 enlighel med vad jag nyss (avsnill 5.4) har redovisal kommer enlipl energiverkets prognoser, den totala energianvändningen brutto för uppvärmning atl minska från 101 TWh år 1983 lill ca 84 TWh år 1995. Detla innebär all den ulveckling som påbörjades under slutet av 1970-lalel fortsäller. Förulom den minskning av enerpianvändningen som sker genom åtgärder i byggnader och ändrade vanor pågår en kontinuerlig överföring av omvandlingsförluster från användningssidan till produktionssystem för ledningsbunden energi. Samtidigt minskar de lotala förlusterna. Ell exempel kan förtydliga denna utveckling. Genom fjärrvärmeanslutning kan värmeförlusterna vid oljeeldning i en konventionell mindre panna med ca 65 % total verkningsgrad undvikas. Fjärrvärmeproduktionen sker i slörre pannor med betydligt högre verkningsgrad, ca 85-90%. och även med hiinsyn till 5-10% distribulionsförlusler, molsvarande fjärrvärme i lälorter. ålerslår 80% av bränslets värmeinnehåll i den nyttiga värmeenerpi som levereras till byggnaden.

Under första hälften av 1980-talet har betydande insalser gjorts för all få fram ekonomiska och tekniskt acceptabla solvärmesyslem. Jag återkommer i det följande till bl.a. solvärme- och värmepumpsleknikcn (avsnill 6.5).

Den under innevarande år påbörjade inlroduklionen av naturgas i Syd-gasnälel innebär också etl vissl lillskoit lill värmeförsörjningen. Enbari inom Malmö kommun kommer ca 1.3 TWh att avsållas per år för uppvärmning. Naturgas har av kostnadsskäl f. n. svårl atl konkurrera med andra bränslen i fjärrvärmesystem. Gasens speciella egenskaper såsom renhet och goda regleringsegenskaper kommer bäst lill sin räll i anläggningar för byggnadsuppvärmning och vid induslriella processer. Inom upp-

Prop. 1984/85:120 105

värmningsområdel konkurrerar gasen således främsl med elvärmen. Gasens roll i värmeförsörjningen kommer i ett nationellt perspektiv alt vara begränsad under 1980-lalet. Lägel kan dock komma alt förändras inför kämkraftsavvecklingen, då gas kan komma all bl.a. ersätta elvärme i enskilda byggnader. Jag ålerkommer senare (avsnitt 8.3) lill denna fråga.

De fasla bränslena har hittills ökat starkt i användning under 1980-lalet. Delta har lill stor del varit resultat av statliga insalser för utvinning, omvandling och bränsleförädling samt för förbränningsanläggningar. Jag återkommer i det följande till bränslenas utnyttjande i värmeförsörjningen.

Innan jag går över lill att redovisa de skilda värmeförsörjningssysiemen finns det anledning all beröra frågan om avvägning mellan åtgärder för lillförsel och hushållning med energi saml mellan olika lillförselsyslem.

Under höslen 1984 har riksdagen beslulal om rikllinjer för ulvecklad kommunal energiplanering m. m. (prop. 1984/85: 5, BoU 6, rskr 82). Besluiei innebär att kommunerna får elt ökal ansvar för all planera för lillförsel, distribution och användning av energi. De får ocksä möjlighel att ange områden där leverans av el till värmepumpar inte skall behöva ske.

Kommunerna bör enligt beslutet senast den I januari 1986 fastställa heltäckande energiplaner genom särskilt beslut i kommunfullmäktige. Ett väsenlligl syfte med planerna är alt de skall fungera som underlag för insalser inom värmeförsörjningsområdd liksom inom andra områden av beiydelse för energiförsörjningen. Planerna kommer genom den särskilda beslulsprocessen att bli föremål för en öppen offenllig debatt. Delta innebär alt den inriktning av energiplaneringens tre komponenter - tillförsel, distribution och användning - som planerna ger uttryck för, kommer all avvägas mol koslnader och effekler såväl inom som ulom energisektorn. Vid min anmälan om den utvecklade kommunala energiplaneringen framförde jag även synpunkter på behovet av en helhetssyn på energiplaneringen i kommunerna. Denna helhetssyn innebär att åtgärder i olika led av energisystemet, t.ex. energisparålgärder i byggnader och nya produktionsanläggningar i fjärrvärmesystemd, planeras i ell sammanhang så att dessa samverkar till ett väl fungerande system. Energiplaneringen skall även säkerställa att hushällningsmöjligheter och energisnål teknik las lill vara inom försörjningssystemet. Av stor vikt vid denna avvägning, och för genomförandet av planer, är den prisinformation som på olika säll förs ut till kommunens innevånare.

Betänkandet (SOU 1981:69) Pris på energi innehåller en analys av olika principer för prissättning av el. fjärrvärme och bränslen. Slulsalsen är alt övervägande skäl lalar för alt samhällsekonomiska vinster kan göras om kortsiktiga marginalkostnader i ökad utsträckning får slyra prissättningen på energi. För fjärrvärmesystem som är baserade på olika bränslen finns dd t.ex. skäl att låta bränslekostnadernas variationer mellan olika årstider avspeglas i differentierade energiavgifter.

De kommunala taxorna bör således så väl som möjligt avspegla de

Prop. 1984/85:120 106

verkliga koslnaderna för en energileverans. Därigenom kan l.ex. koslnaderna för en sparåtgärd bedömas mot den besparing den leder till. eller mot andra tillförselmdoder.

En annan avvägning är fördelningen mellan olika tillförselmetoder. Genom framsynt planering kan kommunen i elt lidigl skede vidta ålgärder för atl utnyttjandet av el, fjärrvärme eller småskaliga system skall kunna ske på bästa möjliga sätt.

Ett problem i samband med invesleringar i ny energileknik för värmeförsörjning har lidigare varil osäkerhden hos framför alll de mindre värmeverken och förvallarna av byggnader vid upphandling av värmeleknisk ulruslning. Under åren 1983 och 1984 har energiupphandlingsdelegalionen slarkl beslällarfunklionen genom olika insalser. Som jag senare kommer all redovisa (avsnitt 10.4) har delegationen bidragit lill Ullkomslen av elt särskilt organ för organiserad gemensam upphandling, kallat Svenska värmeverkens ekonomiska förening, VÄRMEK.

6.2 Fjärrvärme

Fjärrvärmeutbyggnaden påbörjades under slulel av 1940-lalel i Karlstad och några andra mellansvenska städer. Utbyggnaden har därefier skett i snabb takt. Under 1970-talels andra hälft var expansionen särskilt kraftig. F. n. ökar ansluten abonnerad värmeeffekl med ca 900 MW per år, vilket motsvarar effektbehovet i ca 150 000 lägenheler. Värmeleveranserna har f. n. etl försäljningsvärde av ca 7 500 milj. kr. per år.

Fjärrvärme ulnytUas i försia hand för uppvärmning av bebyggelse i mer tätbebyggda områden. Räknal i förhållande lill lolal uppvärmd yla inom resp. byggnadstyp var fördelningen av fjärrvärmeförsörjd bebyggelse mellan olika byggnadstyper år 1982 följande: flerbosladhus 47%, lokaler 39% och småhus 5 %. Vid glesare bebyggelse ökar hastigt såväl kostnaderna för distributionssystemet som förlusterna från nälel. Även framgenl kommer således nyanslulningar lill fjärrvärme att i huvudsak ske i tätare bebyggelse.

Ett mått pä bebyggelsens lämplighet för olika värmeförsörjningssystem är den s.k. värmeläthelen, som anger årligt energibehov fördelat per m' områdesyla. Statens energiverk redovisar i rapport. Energiperspekliv 1970-95 (Rapport 1984:7). följande uppgifter.

Tabell 6.3 Fördelning av bebyggelsen på områden med olika värmetälhet, %

Andel av ytan som

ligger i områden med högre

värmetälhet än. 50 kWh/m-och år 30 kWh/m-och år

Småhus 3 10

Flerbostadshus 68 75

Lokaler 61 65

Prop. 1984/85:120 107

30 kWh per m' och år motsvarar radhusbebyggelse medan 50 kWh per m" överenstämmer med förhållandena vid större s.k. lamellhus. Gränsen för lönsam fjärrvärmeulbyggnad brukar enligt statens energiverk dras vid 30 kWh per m. Även glesare bebyggelse kan emellerlid vara av intresse atl anslula, om värmeförsörjningen sker med t.ex. spillvärme.

Under senare år har skett en snabb övergång från olja lill andra energikällor i fjärrvärmens produklionssyslem. Denna ulveckling har delvis skett med slalligl slöd. Inom en tioårsperiod kommer därmed merparten av landels fjärrvärmesystem atl försörjas med åtminstone delvis nya produktionsanläggningar.

Slatens energiverk redovisar i sin rapporl en prognos över Oärrvärmens utveckling under perioden fram till år 1995.

Även Svenska Värmeverksföreningen (VVF) har under år 1984 genomfört en omfattande enkäl hos medlemsverk och kommuner om förutsättningarna och planerna för senare fjärrvärmeulbyggnad. Enligi dessa båda undersökningar kommer uivecklingen av fjärrvärmen all med nuvarande förulsällningar få följande förlopp.

Tabell 6.4 Fjärrvärme under är 1984 samt prognos för år 1990 och 1995, TWh

År	1984'	1990		1995
	1984'	Statens	VVF	Statens	VVF
		energive	rk	energiverk
Leveranser	31.5	36	37	37	39
Tillförsel	39	42.7	47	44.5	49
Olia	II	7.6	6	7,3	6
Kol	10.5	14.7	15	16.6	17
Torv	1		3
Trädbränslen	2	9.4	5	II
Avfall	4		5
Värmepumpar	1	7.5	7	7.6
Elpannor	5	0.3	2	0,2
Spillvärme	2	2,6	3	2.8
Övrigl	0,5	0.6	1	0.7	1

Preliminära uppgifier för år 1984. Källa: VVF.

Statens energiverk, EK 81 och byggforskningsrådets (BFR) utredning Energi 85 är försiktiga i sin bedömning av fjärrvärmens utveckling. EK 81 framhåller alt ell på lång sikl kraftigl minskal energibehov kan medföra alt den nu pågående expansionen avstannar.

BFR visar bl.a. på den under de senasle åren kraftiga minskningen av vnrmeleveranserna per kilometer fjärrvärmekulvert. En slörre andel av fjärrvärmenäten har under senare år byggts i glesare bebyggelse, t.ex. småhusområden, vilket ger denna effekt. Även energisparandd har minskat värmeleveranserna i utbyggda nät. Statens energiverk anger atl jämfört med lidigare prognoser är bedömningen av värmeleveranserna är 1995 drygt 15 TWh lägre. Den främsla orsaken är enligt verket, att energispa-

Prop. 1984/85:120 108

randel har underskattats i lidigare prognoser. Verket har även en från VVF skild bedömning av fördelningen av bränslen Ull fjärrvärmesystemen.

Verkel anger att den framtida utvecklingen för fasla bränslen inom fjärrvärmesystemen torde mattas lill följd av den ökade användningen av värmepumpar som baslasl och elpannor som spetslasl sommartid. Den oljebaserade produktionen kommer all minska men en viss andel måsle enligt verket vara kvar p.g.a. oljans goda reglerbarhel och låga kapitalkostnad. Den slutsats verkel drar härav är alt såväl olja som elpannor och värmepumpar kommer att begränsa möjligheterna att föra in fasla bränslen.

När del gäller fördelningen mellan olika fasla bränslen konsialerar verkel att kol i allmänhet ger lägre värmekostnader, även om de lokala variationerna är betydande, men atl trädbränslena på längre sikt har en egen livskraft som vänlas öka i lakt med att elenergin blir dyrare. Verkels slutsats är atl framför allt kol kommer att få en minskad betydelse jämföri med tidigare VVF-bedömningar.

Som framgår av vad jag lidigare redovisat gmndas en betydande del av Qärrvärmeproduktionen f.n. pä elenergi, i huvudsak avkopplingsbar elkraft. Under år 1984 levererades således nära 5 TWh elenergi för avkopplingsbara pannor i fjärrvärmeanläggningar, och ca 1.5 TWh levererades lill pannor inom industrin.

För s. k. avkopplingsbar elkraft gäller bl.a. särskilda skatteregler enligt följande.

En avkopplingsbar elpanna är en panna för vilken slutits ell särskilt avtal med elleverantören om lillfälliga elleveranser och enligt vilket denne, när så erfordras av kraftsyslemskäl, kan avbryta elleveransen.

Sedan 1950-talet har under vissa förutsättningar återbetalning av energiskall medgivils för elleveranser till avkopplingsbara elpannor. Nu gällande regler beslutades av riksdagen höslen 1983 (prop. 1983/84: 28. SkU 9. rskr 96 och 97). Dessa regler innebär i huvudsak all riksskatteverkel får medge återbetalning av energiskatt för avkopplingsbara elpannor med effekt större än 1 MW när ingen oljebaserad kraftproduktion förekommer eller har förekommit av energibalansskäl under en sammanhängande period av fem dygn. Effekterna av nuvarande regler för avkopplingsbar elkraft bör enligt riksdagsbeslutet, utvärderas sä att ställning kan tas under är 1987 lill frågan om behovet av fortsatt skatteåterbetalning.

Sedan de nya reglerna för återbetalning av energiskatt infördes har avkopplingsbara elpannor om ca 500 MW insiallerats. Vid årsskiftet 1984/85 var den installerade effekten ca 2 500 MW. varav drygt I 600 MW användes i landets fjärrvärmesyslem. Under år 1985 förväntas elpannor om tillsammans ytteriigare 500 ä 1 000 MW bli installerade.

Sammanfattningsvis innebär detta all användningen av avkopplingsbara elpannor i fjärrvärmesyslem under år 1985 väntas nå etl toppvärde upp mol 6 TWh för att därefter minska.

Prop. 1984/85:120 109

Som framgår av vad jag nyss har redovisat om energilillförseln lill tjärrvärmesysiemen (tabell 6.4), skiljer sig VVF:s bedömning av användningen av el på 1990-talet från slatens energiverks prognos. Enligt VVF-prognosen kommer elpannor även under 1990-talei all användas för värmeförsörjning sommarlid i fjärrvärmesyslem som saknar andra möjligheier lill försörjning med billiga bränslen.

Merparten av de slörre fjärrvärmesyslemen har insiallerai avkopplingsbara elpannor. Pannorna utnyttjas på ett sådant säll att de till hell övervägande del ersätter olja i produktionssystemet. I några fall förekommer också all den avkopplingsbara elen marginellt ersätter fasla bränslen. Härvidlag spelar produktionssystemens utformning och kraftavtalels form en avgörande roll. Om råkraflskosinaden undersliger den rörliga driflkoslnaden för en fasibränsleeldad panna finns ekonomiska motiv all ersätta fasibränsle med elkraft. För att marknaden för inhemska bränslen inle skall påverkas negativt är det emellertid av stor vikl att avkopplingsbar el inte ersätter sådana bränslen i slörre omfattning. Jag kommer särskilt att följa denna friiga och vid behov ta inilialiv Ull ålgärder för atl undvika en sådan Ulveckling.

Avviigningen mellan avkopplingsbar elkraft och inhemska bränslen vid planeringen av ny produklionskapaciiei är i första hand en fråga för den kommunala energiplaneringen. Som jag senare (avsnitt 8.6.4) kommer att redovisa har jag bl. a. i denna fräga haft överläggningar med företrädare för kommunerna.

Dd finns anledning all slå fasl ail användningen av billig elkraft i tjärrvärmesysiemen har en positiv inverkan på deras ekonomi. Det förhållandet att den goda tillgängen på el nu används inom Ijärrvärmesysiemen ger vidare förbättrade förulsiitininpar för en senare kiirnkiaftsavvecklinp eftersom elenerpin då kan ersättas av annan energi. Under tiden kan värmekostnaden bepränsas för viirmeabonnenierna. Detta por att vinsterna av låga elpriser i slörre utsträckning ån lidigare kan komma åven denna kaiegori lill del. El och värmepumpar i Ijiirrvärmesystem kan således bidra . lill all hålla genomsniiislaxan på låg nivå och därigenom underlätta inlroduklionen av ny leknik för i. ex. inhemska bränslen.

Föran minimera totalkostnaden för ett större viirmeproduktionssystem krävs en kombinaiion av värmekällor som Ullsammans ger liipsia lotalkosi-nad. Som baslasianlågpning väljs därvid sådana system som har en så låg rörlig kosinad som möjligl. Fasla bränslen, spillvärme och värmepumpar är exempel på sådana källor som idag kan belraktas som lekniskl och ekonomiskl realiserbara för många orler. För s.k. speislasianliiggningar däremol kommer främst oljepannor i fråga.

Situationen i början av 1980-ialet var en annan. Varken värmepumpar i Ijärrvärmeverk eller pannor med goda miljöegenskaper för lästa bränslen fanns tillgängliga som tekniskt och ekonomiskl fullgoda ahernaliv. Det var dårtor fördelaktigt all parallelll med inlroduklionen av dessa baslastkällor

Prop. 1984/85:120 110

utnyttja billig överskottsel som ett skydd mol höga koslnader lill följd av bortfallande pannkapacitet för fasta bränslen vid bl.a. driftstörningar. Utnyttjandet av avkopplingsbar el innebär också att investeringsbeslut i ny pannkapacitet har kunnat förläggas till lidpunkter då kunskaperna om fjärrvärmenälets ulbyggnad är mer UllföriiUiga. Användningen av elpannor har som jag tidigare har visat även minskat användningen av kol.

Den avkopplingsbara elenergin har även en funklion som i viss mån garanl för en senare moitrycksproduklion. Delta beror framför alll på ivå faktorer. Genom alt ulnytUa elenergi har laxehöjningarna dämpats. Då fjärrvärmeutbyggnaden i slor utsträckning styrs av de taxor som erbjuds abonnenterna har utbyggnaden kunnal vidmakthållas.

Den andra orsaken hänger samman med att Ijärrvärmeverk med elpannor kunnat begränsa investeringarna i baslastanläggningar. Vid stigande elpriser kommer därför incilamenl att finnas för kompldteringsinvesle-ringar, t.ex. i kraftvärmeanläggningar. Jag kan sammanfattningsvis konstalera alt ulnyttjandd av avkopplingsbara elpannor är bra för värmeverkens ekonomi, underlättar i inlroduklionen av ny förbränningsteknik, förbättrar möjligheterna till senare elproduktion i kraflvärmeverk saml inte innebär någon långsikfig bindning lill el.

Utbyggnaden av stora värmepumpar har nått en omfattning som få förutsåg i början av 1980-ialei. Koslnaderna för all bygga slora värmepumpar har även blivit betydligt lägre än vad tidigare kalkyler har visat. De hittills största beställda värmepumpanläggningarna i fjärrvärmesystem redovisas i följande labell.

Tabell 6.5 De största värmepumpanläggningarna i fjärrvärmesystem

Syslem	Värmeeffekt	Värmekälla
Slockholm Värtan	75 MW	Havsvallen
Stockholm Hammarby	100 MW	Avloppsvallen
Solna/Sundbyberg	120 MW	Avloppsvatten
Göleborg	100 MW	Avloppsvallen
Malmö	40 MW	Avloppsvallen

Under innevarande år bedöms slörre och mindre värmepumpar sammanlagl producera ca 6 TWh, varav värmepumpar i fjärrvärmenäl svarar för drygt hälften. Värmepumparna bedöms åren 1990-1995 enligt redovisade prognoser producera 7-8 TWh/år i fjärrvärmesyslemen.

Elbehovet för en större värmepump ligger mellan 25 och 30% av producerad värmemängd. Anläggningen kan med nuvarande elpriser ekonomiskt skrivas av på mellan 3 och 8 år. Därefier kommer koslnaden för värmeproduktion all vara mycket låg, även med stigande elpriser. Mycket lyder enligt EK 81 därför på att värmepumparna kommer atl finnas kvar i Ijärrvärmesysiemen även efter år 2000. Användningen av värmepumpar kan därför enligt min mening senare behöva avvägas så all tillräckliga underlag för moitrycksproduklion kan vidmakthållas. Kulmen för utbygg-

Prop. 1984/85:120 111

nad av värmepumpar i fjiirrvärmenät bör nås redan under 1980-ialets slutskede.

Industriell spillvärme ulnyttjas f. n. i fjärrvärmeproduktionen motsvarande ca 2 TWh per år. De kommuner som främsl ulnytljar spillvärme är Göteborg, Helsingborg, Piteå, Malmö, Köping och Sundsvall. 1 Luleå UlnytUas slora mängder masugnsgas.

Under åren 1983 och 1984 har bidrag lämnals för utbyggnad av distribu-Uonsledningar för spillvärme. Dessa bidrag har ulnylljals i myckel begränsad utsträckning, i förhållande lill potentialen i landel för spillvärmeleveranser från induslrin. Jag har lidigare (avsnitt 5.2) redovisal min avsikl atl ta upp överläggningar med induslrin för att åsladkomma en effekiiv energianvändning. Jag avser även att ta upp spill värmefrågorna vid dessa överläggningar. Tidigare redovisade prognoser anger all användningen av industriell spillvärme kommer all öka till ca 3 TWh på 1990-talet. Jag vill här betona all enslaka projekl kan förändra denna bild.

Pannor för inhemska bränslen har som en följd bl.a. av 1983 och 1984 års investeringsprogram planerats och uppförts i elt slort antal. Under år 1985 kommer tjärrvärmesystem att försörjas med inhemska bränslen motsvarande knappi 8 TWh. Ulbyggnaden av pannor för inhemska bränslen innebär att Ijärrvärmens konkurrenskraft slärks på lång sikt samiidigi som sysselsättning skapas inom den tillverkande induslrin och i bränsleförsörj-ningsledd. Som framgår av vad jag tidigare redovisal (tabell 6.4) bedöms andelen inhemska bränslen fortsätta atl öka under perioden 1985- 1995.

VVF anger i sin prognos en användning av inhemska bränslen på 1990-tald som ar 2-4 TWh per år högre än vad statens energiverk anger i sin prognos. Skillnaden gäller framförallt avfall och irädbränslen. Statens energiverk anger alt lönsamheten för inhemska briinslen f. n. förefaller vara dålig jämfört med kol och värmepumpar. Skillnaderna i lolalkosl-nader för olika alternativ ar dock små, och lokala förhållanden avgör anliipgninparnas ekonomi.

Ett inhemskt bränsle av särskild karaktär iir iiylall. Förbränning, kom-posterinp och sorierinp/återanvändning är olika metoder för tillvaratagande. En stor del av avfallet lagras irots detta fortfarande på upplag och tippar.

Under år 1984 var värmeproduktionen med avlällsbränsle ca 4 TWh. Problem i samband med förbränning av avfall är utsläpp av miljöslörande ämnen, behovel av en jämn värmeproduktion för all undvika lagringsproblem saml relaiivi höga koslnader lör förbränningsanläggningar. Många kommuner med avlällsförbränning utnytUar avfall frän närlippande repio-ner för att nå en ekonomisk storlek på anläcgninpen. Genom sin karaktär av baslastanläggningar och behovet av stora anläggningar lör ekonomiskt utnyttjande är dessa särskilt lämpade lör samlidig elproduktion. Jag vill här framhålla alt en förutsättning för förbränning av avfall är atl en miljövänlig leknik kommer lill ulnyttjande. Jag ålerkommer strax lill miljöpro-

Prop. 1984/85:120 112

blem vid avfallsförbränning (avsnill 8.1). Jag ålerkommer vidare till frågor om inhemska bränslen (avsnitt 8.6) och lill frågan om elproducerande avfallsanläggningar (avsnitt 7.4).

Kol för fjärrvärmeproduktion användes under år 1984 i elt tiotal anläggningar. Sammanlagl förbrukades 1,7 miljoner lon för värmeproduklion och 0,15 miljoner lon för elprodukiion i kraftvärmeanläggningar. Enligi Udigare planer förutsågs en kraftigt ökad kolförbrukning under återstående delen av 1980-lalel i fjärrvärmeanläggningar. Denna utveckling har brutits. Statens energiverk och VVF anger atl kolanvändningen år 1990 i fjärrvär-meanläggningar bedöms bli ca 2 miljoner lon, dvs. belydligi lägre än Udigare planer. Kolet ersätts av ett ökal utnyttjande av spillvärme, inhemska bränslen, el och värmepumpar.

Jag ser med tillfredsställelse på denna ulveckling, som ligger hell i linje med de rikllinjer för kolanvändningen för liden fram lill år 1990 som regeringen i mars 1984 föreslog i prop. 1983/84; 158, och som godlogs i sin helhel av riksdagen (NU 44, rskr 390). Dessa riktlinjer innebar en skäip-ning av kraven för koleldning; kol skall komma i fråga endasl när del inle är lekniskl och ekonomiskl rimligl att använda inhemska bränslen.

Ny koleldningsieknik i fjärrvärmeverk har under 1980-tald utvecklats bl. a. till följd av de skärpta reglerna för utsläpp av svaveldioxid och stoft. Nya verk utnyttjar ofla olika typer av s.k. fluidiserade bäddar (svävbäd-dar) för vilka svensk induslri nått en lälplats på världsmarknaden. Tekniken innebär förbättringar av både effektiviteten och miljöegenskaperna.

Kol uppblandat med vallen eller pulveriserai och renat används även i elt fätal anläggningar. Jag kommer strax all mer ulföriigl redovisa kolfrågorna (avsnill 8.4).

Olja svarade under år 1984 för ca 30% av energilillförseln till fjärrvärme. Oljeandelen har därmed minskat med två tredjedelar sedan år 1980. Oljeandelen fortsätter atl minska i snabb lakt. Olja kommer dock alt finnas kvar i Ijärrvärmeproduklionen under överskådlig framlid. Orsaken är oljeeldningens slora fördelar som reserv- och spelsvärmekälla. Vid kortare drifttider än ca I 000 timmar per år är totalkostnaden för oljeeldning lägre än för andra jämförbara energikällor. Enligt statens energiverk kommer andelen olja vid fjärrvärmeproduklion inle all undersliga IO%-20%.

EK 81, Energi 85 saml sialens energiverk anger all del kan föreligga en risk all fjärrvärmen byggs ul alliför långt. Skäl som anförs är all energisparandd i bebyggelsen har nått längre än vad som förutsatts i många planer för ulbyggnad av fjärrvärmesystem och all energisparandel förutses fortsätta. Denna utveckling kan, om inle den forlsalta fjärrvärmeulbyggna-den planeras med hänsyn härtill, leda Ull överdimensionerade produktions-anläggningar, belydande värmeförluster i utbyggda nät och försämrad ekonomi för fjärrvärmeverken.

Följande faktorer bestämmer fjärrvärmens fortsatta ulveckling. - Energisparandets effekler i ansluten bebyggelse

Prop. 1984/85:120 113

- Alternativa tillförselmetoder för värme i bebyggelse, bl. a. utvecklingen av olja/elpannor, små värmepumpar, luftvärmesystem och små läsl-brånsleanläggningar.

- Övergången till produklionssyslem för fjärrvärme med god ekonomi och hög flexibililel. Häri ingår även behovet av riklig dimensionering, ulnyttjandd av värmeackumulering m. m.

- Möjligheterna lill förbättrad Jjäirvärmedislribulion. Häri ingår lägre driftiemperaturer, renoveringar av äldre nät, nya ledningsmalerial m. m.

- Taxesältningen på fjärrvärme. Frågan har blivii allt mer väsenllig genom att produktionssystemets sammansättning ändrals från enbart oljepannor Ull en kombination av produkiionsanläggningar med låga resp. höga rörliga koslnader.

- Värdel för värmeabonnenlerna och för fjärrvärmeverken av all ulnyttja fjärrvärmenäld för krajivärmeprodukiion. Värmeverk med fasl-bränslebaserad kraflvärme kommer vid högre elpriser alt kunna producera värme lill betydligt lägre kostnad än utan elproduktionsmöjligheterna.

Frågorna kring laxeuivecklingen spelar enligi sialens energiverk en huvudroll. Värmeverken bör enligi verkel av egeninlresse lillämpa läxor som leder lill ell effeklivi ulnylljande av anläggningarna. Den av abonnenten påverkbara delen av taxan bör normalt molsvara den rörliga koslnaden för värmeproduktionen. Kapitalkostnaderna kan vidare, enligt verkel, las ut via fasla avgifier som fördelas över investeringens hela livslängd. Taxans ulformning avgörs i många fall av kommunen. Verket anser därför all en rimlig lönsamhelsbedömning av fjärrvärmeulbyggnaden Ullsammans med en effektiv laxesätlning av fjärrvärmen hör till huvuduppgifterna i den framlida kommunala energiplaneringen. Även BFR behandlar i Energi 85 laxefrågorna för fjärrvärmen. BFR konstaterar all Qärrvärmens framlida ulveckling påverkas av läxornas ulformning. En laxa med slor rörlig del och lilen fasl del slimulerar enligi BFR energihushållningen.

Jag har, när det gäller fjärrvärme, hafl överläggningar med Svenska Kommunförbundel och VVF. Vid överläggningarna har bl.a. frågor om finansiering och laxeutveckling behandlals. Vid överläggningarna har framkommil alt flera värmeverk, med en sammanlagd värmeleverans översligande hälften av landels samlade fjärrvärmeförsörjning, på senare tid övergått lill säsongsdifferenlierade taxor.

För atl klarlägga aliernali vkostnaden för fjärrvärmeabonnenler har VVF vidare våren 1984 inbjudit de största värmeinlressenterna på bostadsmarknaden lill diskussioner rörande den s.k. riktpristaxan. En översyn av riklpriserna har därefter inletts. 1 arbelel dellar VVF, Sveriges Faslighels-ägareförbund, Hyresgäslernas Riksförbund, SABO, HSB och Riksbyggen.

När det gäller finansieringens inverkan på laxekonstruklionen har vid överläggningarna konstaterats all en jämnare fördelning av kapitalkostnaderna över anläggningarnas livslängd gör det möjligl alt lillämpa lägre laxenivåer under de försia åren. En metod för en sådan jämnare fördelning 8 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 114

redovisas i Komniunförbiiiidds skrift. Kapilalkostiiadcr i kommunal verksamhet. Jitg ålerkommer strax till finansierinpslVåpaii och övriga fiågor som behandlats vid ovcrlägpningiirna.

.v vad jap lidigare har redovisal IVampår att Ijarrvarmeiis möjlipheier iir bcpiånsade att med god ekonomi svara för viirmelorsöijninpen i glesare bygpnadsområden. Den utb\'gpn;id som kommer alt bli akluell omlätl;ir i slor utsträckning omriidcn med höp viirmetiiihel dar Uairvarmen ar dd friimsla allernativd såviii av ekonomiska skäl som med hänsyn lill miljon.

Fjärrviirmen har i dessa omr;ideii månpa fördelar:

- den kan göras miljö vänlig jiimföri med lörhriinninp lokall.

- den minskar behovet av utrymmen och skötsel av viirmeanläppningcn i en byggnad.

- den kan utnyttja olika enerpikiillor och är därför flexibel.

- den per möjlighet lill en ralionell elprodukiion i krafiviirmcverk.

- den ulgör en basmarknad för ny leknik för produklion och omvand-linp av energi och skapar därmed också löruisätininpar lör export från svensk industri,

- den ger möjlighet till att ekonomiskt tillvarata avfall och spilKiirme och förbättrar diirigenom också miljön.

- den ger ett högt briinsleutnyttjande genom hög effekiiviid.

- den ger förulsättningar all uinyiUa inhemska briinslen.

Jag bedömer samnianläiininpsvis att det med hänsyn tagen till en effektivare energihushållninp lörtfarande finns en beiyd;inde potential lör eii fortsatt Ijärrvärmeutbygpnad.

Jag går nu över Ull all redovisa mina närmare överväganden och förslag när del gäller Ijärrvärme.

För all bibehålla Ijärrvärmens elfeklivitel iir dd väsenlligl alt Oårrviir-mesyslemen underhålls. Detta giiller såviii produkiionsanliippningar och rörsystem inom det epentliga Ijarrvärmesysiemei som ledningsniiien i ;in-slutna äldre blockceniralsystem. Dessa har i många läll ursprungligen byggls med en teknik som är uv lägre kvalitet än normal s. k. fianviirme-slandard.

Under år 1984 har kommunerna haft möjlighet all ulnyttja särskilda medel för renoveringsarbelen i bl.a. ledningssystemen för värme, vallen och avlopp. Slödel har bestått av ivå delar, dels bidrag inom arbeismark-nadspolilikens ram, dels vidgade låneramar hos kommunlåneinsiiiuien för kommunala renoveringsprojekl. Stödel har inle ulnytUats i någon större omfallning för fjärrvärmearbeien. Mot denna bakgrund har jag lagil upp överläggningar med föreirädare för kommuner, värmeverk och berörda organ för atl åstadkomma en snabbare uppruslning av äldre näi.

Vid överläggningarna har framförts all del finns en allmän önskan all förbällra funktionen hos de kommunala ledningsnäten. Inom tjärrvärme-seklorn är huvuddelen av näten av god slandard och kräver därför f.n. inga särskilda insalser. Del finns dock enskilda näldelar som kräver sådana

Prop. 1984/85:120 115

insatser. Ett särskili problem i detta sammanhang är de olika finansieringsvillkor som gäller för invesleringar i värmenäl inom resp. uianför boslads-bebyggelsen. Jag ålerkommer strax lill denna fråga.

För finansiering av fjärrvärmeinvesieringar lillämpas i dag särskilda s. k. fjärrvärmelån, finansiering med kommunala medel, lån och avgifter från abonnenter eller upplåning på den öppna kredilmarknaden.

Sedan år 1977 lillämpas etl speciellt finansieringssystem för kommunala tjärrvärmesystem inkl. produkiionsanläggningar. Delta tillkom efler överläggningar mellan representanter för industridepartementet, riksbanken och kapitalmarknaden och syftade lill all slimulera en fortsatt utbyggnad av fjärrvärme. Del nya syslemel innebar all dels riksbanken medgav en viss upplåning på kapitalmarknaden speciellt för fjärrvärmeinvesieringar, dels amorteringstiderna för sådan upplåning gjordes betydligt längre än för iradilionella lån för kommunala investeringar. Mol tidigare normalt högsl 15 år med rak amortering har fjärrvärmelånen sedan år 1977 haft amorteringslider på 20-23 år med lika annuild eller serieamortering (låg amortering i början av låneliden).

Från den I januari 1983 infördes en förbättring av villkoren för Ijärrvär-melån genom all kravet på utlandsupplåning logs bort. Härigenom kunde annuiteterna minskas vilket reducerar den finansiella belastningen för kommunen.

Finansieringssystemet har inneburil belydande fördelar för fjärrvärmen jämfört med andra kommunala invesleringar och industrins investeringar genom atl syslemet medger garanterat utrymme på kapitalmarknaden och längre återbdalningstider. Någon speciellt förmånlig ränlesällning har dock inle lillämpals - den längre amorleringstiden har medföri en högre räntesats än för andra kommunlån.

Utvecklingen har under den senasle liden gåll i den riklningen atl villkoren för all finansiera fjärrvärmen har förbätlrals yllerligare. Dd allmänna ränlelägd har sjunkit, vilket betyder lägre räntekostnader. Efterfrågan på krediler för andra ändamål är svag. Överläggningen med Kommunförbundel och VVF har klarlagt atl finansieringen f.n, inte innebär någon avgörande begränsning för fjärrvärmeutbyggnaden. Jag gör sammanfattningsvis den bedömningen all formerna för finansiering av fjärrvärmeinvesieringar f. n. är tillfredsställande.

För atl underlälta en avveckling av kärnkraften är det väsentligt alt fjärrvärmesyslemen i största möjliga utsträckning kan utnytUas för elproduktion där delta kan ske med fördel för såväl anslutna abonnenter som värmeverk. Jag kommer strax att ytterligare behandla förutsättningarna för sådana mottrycksanläggningar (avsnitt 7.4).

Möjligheterna att utnytUa fjärrvärmenäl för spillvärme, värmepumpar och solvärme samt för elproduktion är bl.a. beroende av temperaturnivåerna i näten. Även värmeförlusterna från fjärrvärmeledningarna påverkas av drifttemperaturerna.

Prop. 1984/85:120 116

Fjarrviirmeniil dimensioneras idag huvuds;iklipcii fur cn hopslå fiam-ledninpslemperalur av 120"C och en samtidig reuirledninpslcmpcraUir av 70°C. Eftersom Ijiirrvarmevatlnei vid elprodukiion i kiaftvärnieverk iiipör kylniedel, innebiir den hopa tenipcratiirniviin en begränsning av elproduk-lionsförniågan.

Ett siiU atl förbättra elfekiiviicicn iir att anpassa Ijarrvärmcsystcm lill s. k. låpiemperaliir.

På försök piipår f.n. en siidan ombyggnad i ett befinilipt nät i Kiiivsia i Uppsala kommun. Fördelar löiulom ökade möjlipheier lill elproduktion är atl bl.a. solvärme och värmepumpar biillre kan utnyttjas.

Nya fjärrvärmesystem kan med fördel anordnas för låpiempeiaiur redan vid utbyggnaden. 1 dess;i läll k;in vid ny bebyggelse hiinsyn tas till iiven den lägre Iramledningstempcraiuien vid dimensionering av byggnadens värmesystem. 1 befinlliga niil kan dd finnas möjlipheier all ansluta viss bebyggelse lill retiirledninpen.

Jap avser mol bakgrund av vad jap nu har anfört att föreslå regeringen atl uppdra lill slaiens energiverk att utreda Ijiirrvärmesystemens och block-centralernas försörjninpssilualion och förulsällningarna för alt penom olika åtgärder i viirmclörsörjningssyslemen anpassa dessa Ull liigre drilllem-peratur.

Häri ingår bl.a. alt utreda förulsiitlninparna för upprustning av äldre värmenäl, inom och utom tjärrvärmesysiemen.

Många kommuner med Ijiirrvärmeförsörjninp har inie möjlighet all tillräckligt utnyttja de basvärmekiillor man förlögar över. En orsak kan \ara atl vårmeöverföringskapacileten mellan olika fiärrvärmeomriiden är för låg eller hell saknas. Genom all anliippa Ijårrvärmeledningar som kopplar ihop olika delar av nålen kan oljeersätiningen öka och nätet bli mindre sårbart. För större nät finns därlill möjlighelerna att i dt senare skede ankipga kraflvärmeverk. Hopkopplingsledninparna blir därmed strategiska.

Frågan om värmesystemens fömisållningar aii i elt senare skede ftinge-ra som kraflvärmeunderlag är, som jag senare redovisar, av straiepisk betydelse inför kärnkraftsavvecklingen. Det finns enligt min mening behov av ell lillfälligl slalligl slöd lill åtgärder som ökar de sammankopplade värmeunderlagen inför kärnkraftsavvecklingen. Jag återkommer tili fråpan om medel härför under anslaget E 22. Vissa ålgärder för omställning av energisystemet.

6.3 Blockcentraler

Med blockcenlraler avses vanliglvis de slörre anläggningar för produklion av värme, som försörjer mer än en byggnad och som inte drivs som fjärrvärmerörelse. Blockcenlraler kan variera i sloriek från etl par hundra kW lill cenlraler av fjärrvärmestoriek, dvs. .50-100 MW. Normalt ägs och förvallas blockcentralen av ägaren Ull anslulna byggnader. Flerialei byggnader som värms av blockcenlraler är hyres- eller kontorshus.

Prop. 1984/85:120 117

Viirmcförsörjninpcn med blockcenlraler iir inte viil dcfinicriid och säkr;i uppgifter om ;inl;ild cenlraler. deras viirmckiilliir och Icvcrcnid enerpi iir därför svåra att erhålla.

EK 81:s delutredninp (Ds I 1983:15) Så k;in vi viirma Sveripc anper briitlolevcranserna från blockcenlraler år 1980 till 20 TWh och år 1990 till 10 TWh. Utvecklingen under 1980-t:ild bedöms ske så alt hiilftcn av blockcentriilcrna lill år 1990 övcrpår till Ijiirrviirme. antinpcn penom direkt anslutning eller genom organisatorisk fiiriindring. Studier anger, enligt delutredningen, alt dd förelippcr månp;i prakliska hinder för att introducera fasta briinslen i blockceniriilcr. varför endiist 20-25C; av de iiterståcndc har konverterats till år 1990.

EK 81 har inpen cpcn bedömning av viirmeicvcranscns storlek från blockcenlraler. Diiremot konstaterar man atl blockcentr;ilsviirmd bcbyppelse hittills i liten prad kunnal minska kostnaderna för sin viirmcftirsörj-ning. Problem som redovisas vid konvertcrinp av centraler iir hl. a. risken för miljöstörningar vid övergång till fasta briinslen. Möjliphdcrna all utnytUa viirmepumpar anges som poda. om dessa utvecklas yilerlipare.

BFR anper i utredninpcn Enerpi 85 leveranserna under år 1985 till 14 TWh per år. Om enbari pannor över I MW effekt inriiknas finns dd ca I 400 blockcenlraler inom bostadssektorn och ytterligare drypt 4 000 centraler i lokalsektorn.

Unpefär hälften av alla blockceniriilcr bedöms enlipl Energi 85 lippa i områden diir Ijiirrviirme finns eller kommer att bli utbyppd. Merparten av centralerna år i dag oljeeldade. Genom s.k. avbrytbara eller avkopp-iinpsbara elleveranser och värmepumpar har dock elenerpi alltmer ersatt olja. Även inhemskt fasibränsle ulnytUas. främst i slörre centraler, diir kostnaden för bemanninp kan slås ut över en stor cncrpiprodiiktion.

Mot denna bakprund bedömer jag att en betydande del av blockccnlra-lerna ligger i områden som inom övcrblickbar framtid kommer atl viirmas med fiiirrviirme. En anslutning av centralerna ler sig då nalurlip. Hiinsyn måste dock tas till de skiftande tekniska och ekonomiska förhållandena i olika områden och för olika anläggningar. Ulnyttjandd av elenergi, som kan ske med såväl låg invesieringskoslnad som låg driftkosinad. kan tillsammans med anslutningsavgifter lill Ijiirrviirme medföra en försenad övergång lill fjärrvärme. Energisparandel har därtill ökat i flerbosladshusen vilkel påverkar ekonomin vid fjärrvärmeanslutning. En möjlighel som behandlats vid överliiggningar med Kommunförbundel och VVF är atl genom organisatoriska lösningar låla värmeverken svara för driften i blockceniralerna. EUD har under år 1984 beslulal om slöd till VVF för atl utreda ett sådant vidgat ansvar för värmeverken. Utredningen kommer atl slutföras under år 1986.

Som jap Udigare har anförl är ett vikligi energipoliliskl mål all ulnyttja el under 1980-talel för oljeersällning på ett sådant säll att långsikliga bindningar undviks. Elanvändning i blockcenlraler är ell exempel på delta. Det

Prop. 1984/85:120 118

är önskvärl att blockcenlralernas nål i ett längre perspekliv försörjs med andra energislag. El kan om den används för all driva värmepumpar dock erbjuda etl långsiktigt alternativ. Enligt statens energiverks studie Fasla briinslen (rapport nr 1984:5), är värmepumpsbascrad försörjning f.n. den mesl kostnadseffektiva, om förutsättningar föreligger all ulnyttja naturiiga värmekällor.

Mol bakgrund av denna redovisning av nuvarande värmeförsörjning med blockcenlraler övergår jag lill mina förslag.

Flera ulredningar har visal på de slora fördelarna av all utnytUa värmepumpar i blockcentraler som saknar möjligheter atl konvertera lill fasibränsle eller gå över till fiärrvärme. Jap delar denna uppfattning. Det bör vara möjligt alt inom ramen för energiforskningsprogrammd slödja en ulveckling av värmepumpar lämpliga för blockcenlraler. Del arbele som bedrivs av statens vatlenfallsverk inom della område bidrar också lill en sådan ulveckling.

För all förbättra värmeförsörjningens ekonomi på lång sikt och öka möjlighelen atl utnyttja värmeunderlagen för elkraftproduktionen i kraftvärmeverk finns mot bakgrund av vad jag nyss redovisal etl slorl behov all nogprannl klarlägga blockcenlralernas försörjninpssilualion. Som jag tidigare redovisat (avsnill 6.2) avser jag föreslå regeringen att denna fråga ulreds av statens energiverk.

6.4 Enskild uppvärmning

Värmeförsörjningen i fasligheler med enskilda uppvärmningsanordningar har förändrals kraftigl sedan år 1980. Flerbosladshus och lokaler har i betydande omfattning anslutits till fjärrvärmenäl och blockcentraler. Inom småhusseklorn har denna utveckling endasl haft en marginell betydelse. Här har i stället en omfatlande övergång lill direkt eller vallenburen elvärme ägl rum.

Enskilda uppvärmningssyslem dominerar hell inom småhusseklorn. För den uppvärmda ytan i 1982 års småhusbestånd har man funnii all 43% i huvudsak använde olja för uppvärmning och 27% utnyttjade direklel-värme. Endast 5% av småhusbebyggelsen var år 1982 ansluten lill fjärrvärme eller blockcentral. För flerbostadshus och lokaler skedde 40 resp. 44% av värmeförsörjningen brutto genom enskild oljeeldning och 3 resp. 13% genom användning av elvärme.

Statens energiverk gör i sin rapporl 1984:7 Energiperspektiv 1970-95 bedömningen all lakten i anslulning lill Ijärrvärme för flerbostadshus kommer all sjunka obetydligt fram lill år 1990. Användningen av elvärme bedöms öka något fram lill år 1990, för atl därefier återgå Ull 1982 års nivå. Vidare antas användningen av värmepumpar komma atl öka från näsUnlill ingenling lill ca 6% av den uppvärmda ytan år 1990. Sammanfattningsvis

Prop. 1984/85:120 120

Som framgår av tabellen förväntas ingen ökninp i användningen av trädbränslen som primär värmekälla. Detta ulesluler emellerlid inte alt vedeldning som komplement till elvärme kommer att öka under resten av 1980-talet. Denna ökning förvänlas ske i tätorter uianför fjärrvärmeområden där god lokal lillgång på bränsle föreligger. Uppskattningsvis har 40% av småhusen ulruslning för all elda med ved i kamin eller värmepanna. Ved i någon omfallning eldas i ca 70% av dessa anliiggningar. vilkel moisvarar 30% av samlliga småhus. Den lolala vedanvåndningen i små pannor uppskattas lill f. n. ca 10 TWh/år.

Föredragandens överväganden

Den förvänlade uivecklingen i fastigheter med enskilda uppvärmningsanläggningar, som innebiir en övergång till inhemska energikällor och kollektiva uppvärmningssyslem, anser jag i huvudsak uppfyller de krav som jap lidigare har redovisat betriiffande värmeförsörjningen. Jag avser dock att noga följa utvecklingen inom detla område, i synnerhet vad gäller elanvändningen.

När del svårersätlliga elbehovet växer, kommer delar av de elbaserade värmesystemen atl behöva ersättas med andra värmekällor. Del är därtör belydelsefulll atl användningen av direktverkande elvärme i bosläder och lokaler kan begränsas, eftersom denna form av elvärme inte är flexibel.

Riksdagen beslulade år 1981 (prop. 1980/81: 133, CU 31, rskr 384) atl användning av direklverkande elvärme endast skall tillåtas i speciellt energisnåla byggnader. Detta villkor anses vara uppfylll för byggnader där behovet av elenergi för uppvärmning och tappvarmvallenberedning är i genomsnill 40% lägre än vad motsvarande energibehov varit om byggnaderna ulförls enligi minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 1975. En omprövning av dessa s. k. ELAK-krav aviserades lill millen av 1980-lalel. De senaste årens utveckling inom energihushållningsområdet tyder på alt nybebyggelsen i allmänhet uppfyller ELAK-kraven, oavsett lypen av uppvärmningssyslem.

Del kan således finnas fog för en översyn av dessa byggnadslekniska krav. Jag är dock medveten om alt en skärpning av dem kan leda lill olägenheter i skilda avseenden såsom höga koslnader, risk för uppkomsl av fukt- och mögelskador m. m. En väg som därför bör uppmärksammas och prövas är möjligheterna att med slöd av olika planinslrument slyra användningen av direktverkande elvärme. Jag tänker främsl på del förslag till plan- och bygglag som avses komma all redovisas för riksdagen under detta riksmöte och de möjligheier som denna ger, all genom områdesbe-stämmelser eller bestämmelser i detaljplan även påverka uppvärmningssättet. Jag tänker också på den ändring i lagen om kommunal energiplanering som riksdagen nyligen har beslutat om. Energiplanens huvudsyfte är att tjäna som underiag för kommunernas insalser inom energiområdd och inle minsl som planeringsunderlag för beslut enligi annan lagstiftning.

Prop. 1984/85:120 121

Om användningen av direklverkande elvärme i nyiillkommande bebyggelse ökar i en sådan omfallninp all de långsikliga energipoliliska målen sätts i fara, måsle användningen av direklel kunna begränsas.

1 del långa perspeklivel kan även värmeförsörjningen för de byggnader med direktelvärme som byggdes under 1960- och 1970-lalen medföra koslnader och problem, när tillgången på el blir mer begränsad och elpriset stiger. I första hand bör elbehovet i dessa byggnader minskas med hjälp av energihushållningsålgärder. Om en övergång från elvärme till annan energiform trots detta blir nödvändig kan kostnaderna i vissa fall bli betydande genom all nya värmedislribuUonssystem måsle inslalleras. Möjlighelerna all. med hjälp av forsknings och utvecklingsinsatser inom detta område, åsladkomma koslnadssänkningar och finna nya systemlösningar bedömer jag dock som goda. Enligt vad jag har erfarit pågår forskningsprojekl finansierade av BFR med denna inrikining.

Som jag lidigare har nämnl ingår del i ELIN:s uppgifier alt närmare analysera utvecklingen avseende användningen av direktverkande elvärme. Resultaten härav kommer att redovisas senare i år. Ulredningen kommer också all redovisa vilka olika allernäliv som slår lill buds för alt begränsa elanvändningen.

1 denna fråga har jag samrått med chefen för bosladsdeparlemenlel.

Del är enligi min mening värdefulll med användning av inhemska fasla bränslen som ersällning för olja även i mindre anläggningar. Småskalig eldning med fasla bränslen kan lämna betydelsefulla bidrag lill oljeersättningen i landel. Förekomsten av ved- och kombipannor saml braskaminer i småhusbebyggelse har ett värde också från beredskapssynpunkt, skapssynpunkt.

Enligt lagen (1981:599) om ulförande av eldningsanläggningar för fasl bränsle skall bl.a. småhus som värms med olja även kunna värmas med inhemska bränslen. Även i elvärmda småhus är del av bl.a. beredskapsskäl önskvärl all en allernäliv värmekälla finns. Här kan braskaminer ulgöra etl lämplipl komplement lill del primära uppvärmningssyslemel.

De miljöproblem som kan uppslå i lälbebyggda områden där en omfallande användning av fasla bränslen förekommer måste emellertid beaklas. Dessa problem kan lösas dels genom all pannor och kaminer konslrueras så att utsläppen minimeras, dels genom atl användning - när utsläppen orsakar olägenheler för de kringboende - regleras inom ramen för den kommunala hälsovårdslagsliflningen. Del är viktigt att i de fall miljöolä-genhder befaras, användningen av fasla bränslen regleras. Del rör sig här om utsläpp som i allmänhet inte påverkar miljön på slörre avstånd från utsläppskällan. Jag anser därför att avvägningen mellan lokala energiförsörjningsaspekter och miljöaspekter i dessa fall lämpligen avgörs på kommunal nivå. I detta sammanhang bör även möjligheterna las Ull vara att minska utsläppen genom information om eldningsteknik och lämpligt bränsleval.

Prop. 1984/85:120 122

6.5 Solvärme, värmepumpar m. m.

1 riksdagens beslui med anledning av prop. 1978/79; 115 (NU 60. rskr 429) fastlades del s. k. Sol 85-programmet som innebar en väsentligt ökad satsning på forskning, ulveckling och experimenlbyggande kring solvärme, värmelagring och värmepumpar. Målel för insaiserna inom solvär-meområdd var alt de från i huvudsak mitten av 1980-lalel skulle kunna ge underlag i lekniskl och ekonomiskt hänseende för beslut rörande införande av solvärme och för inriktningen av evenluella fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser inom områdel.

Satsningen på dessa områden avsågs leda lill ell minskat oljeberoende och ell ökat sparande. Dessutom bedömdes solvärmeiekniken sakna nämnvärda nackdelar från hälso- och miljösynpunkl. I riksdagens energi-politiska beslui år 1981 anges alt del år 1990, genom en insals av 3 TWh drivenergi, bör vara möjligl att erhålla ca 7 TWh värme från värmepumpar vilket motsvarar ca 10 TWh olja i pannor för småhus. Skulle stora eldrivna värmepumpar komma alt utnyttjas i fjärrvärmesyslem skulle ytteriigare kvanlileler olja kunna ersättas genom användning av värmepumpar. Bidragel från solvärme via solfångare beräknades lill mellan I och 3 TWh år 1990.

Vad gäller solvärmetekniken har huvuddelen av insaiserna hittills under 1980-lalel avsell solvärml lappvarmvallen och stora anläggningar med säsongslager samt solfångarfält kopplade direkt lill gruppcentraler och fjärrvärmesyslem.

Forsknings- och utvecklingsinsatserna inom värmepumpsområdei har under samma period i första hand inriktats mol ulveckling av värmepumpar med ulelufl eller vallen som värmekälla, avsedda för befintliga olje-värmda bosladshus. Dessulom har relativt slora insatser gjorts vad gäller bl.a. bränsledrivna värmepumpar och värmepumpar i kombination med solenergi saml eldrivna värmepumpars inverkan på krafisyslemel. Ansvariga programorgan år BFR och siyrelsen för leknisk utveckling (STU).

Forsknings- och utvecklingsarbele har samtidigt bedrivils av bl.a. Studsvik Energiteknik AB, sialens provningsanslalt och slatens vatlenfallsverk. Sialens vatlenfallsverks insalser har. i synnerhd inom värmepumpsområdet, varit betydande och verksamt bidragit till den gynsamma utvecklingen inom områdel.

Vidare har ekonomiskl slöd Ull prototyp- och demonstralionsanlägg-ningar inom solvärme- och värmepumpsområdei förmedlats av statens industriverk, oljeersättningsfonden och sialens energiverk.

Utvärdering av Sot-85 programmel

BFR har mol bakgrund av de intentioner som angavs i prop. 1978/79:115 ulvärderal insaiserna inom solvärmeområdet. Utvärderingen redovisas i rapporten (G26: 1984) Energi 85 - Energianvändning i bebyggelse. Maleri-

Prop. 1984/85:120 123

ald har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten samt remiss-sammanställningen återfinns i Bilaga 23.

BFR konstaterar att den hittillsvarande satsningen på forskning och utveckling samt experimenlbyggande har lett till all vi i dag har nya energibesparande tekniska system pä marknaden. Dd gäller främsl värmepumpar men även solvärm! lappvarmvallen för flerbosladshus. solfångar-fäll, dvs. markförlagda solfångare anslulna till blockcenlral eller fjärrvärmenät och vissa typer av markvärmelager.

Enligt BFR:s mening bör en kraftfull satsning på forskning, utveckling och experimentbyggande även forlsäitningsvis vara en av hörnstenarna i energihushållningsplanen för bebyggelse. Det är särskilt viktigt att värna om den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden på detta område vid högskolorna. BFR pekar också på viklen av experimenlbyggande i full skala. Med hänvisning lill del malerial som lagts fram inför utvärderingen av Sol 85-programmel har BFR hemslälll om utökade resurser för forskning och ulveckling inom delprogrammen solvärmeteknik, värmepumpar, värme-laprinp saml syslem- och genomförandefrågor.

BFR anser vidare all ell visst statligt införandestöd för värmepumpar, solvärme och energilager även fortsättningsvis behövs. Slödel bör dock endast ges lill sådan leknik och sådana lekniska lösningar som har prövals i forskning, ulveckling och experimenlbyggande och lorde inle behövas annat än i de fall där marknaden ännu inle är dablerad.

En mer deialjerad redovisning lämnas av områdena solvärmdeknik, energilagring och värmepumpar.

Solvärmeieknik: Utvecklingen av solvärmesyslem var fram lill slulel av 1970-talet splittrad. Man kan därför inle bedöma den nya lekniken med utgångspunkt i dessa tidiga projekt. Nu har kompelensen byggls upp lill en, även inlernalionelli sell, hög nivå. Della har, framhåller BFR, gett goda resullat. Solfångarnas preslanda har ökats, väderbeständighden och den allmänna kvalilelen har förbältrals samiidigi som kostnaderna väsentligt har reducerats. För slora solfångarfält har syslemkoslnaden under en lid av endast tre år sänkts Ull hälften samiidigi som syslemverkningsgra-den har fördubblals. För lappvarmvaltensyslem lill flerbosladshus har koslnaden halverals.

Förutsättningarna för all få fram nya och bällre solvärmesyslem är således enligi BFR goda. Forlsall forskning och ulveckling behöver främsl inriktas på ålgärder för alt yllerligare minska koslnaderna. Förulom bällre system måsle bättre preslanda för solfångarna uppnås. Utvecklingsmålet för solfångarfält är enligt BFR;s bedömning all komma ned lill en kosinad per producerad kWh av 15 öre och för syslem med säsongsvärmelager alt nå en kostnad av 25-30 öre/kWh. Elt vikligi mål är all sänka nuvarande energikoslnad för blockcenlraler med säsongsvärmelager med 30-50% samt forlsall ulveckling och energikosinadssänkning för lappvarmvatten-syslem och kombinerade lappvarmvallen/uppvärmningssyslem. Ulsik-

Prop. 1984/85:120 124

terna alt nå dessa mål är enligt rådets bedömning goda. Resultaten kan emellertid inle uppnås med enbart forskning och ulveckling. Minst 10000 m- solfångare per år behöver installeras för atl vidmakthålla industrins inlresse. En utveckling av detta slag kräver elt fortsatt samarbeie mellan statliga myndigheler. induslri. kommuner, byggherrar och forskare.

Den lekniska uivecklingen inom solvärmeomrädei har således enligt BFR:s bedömning gjort belydande framsteg under de senasle åren. Solvärmeiekniken befinner sig emellerUd ännu i elt introduktionsskede. vilkel innebär att fortsatt ekonomiskt slöd till solvärmeanlägpningar behövs.

Energilagring: Lagring i jord. berg och vallenmagasin tycks enligt BFR erbjuda de slörsla möjligheterna lill billiga säsongslager. Värmeförluster och kostnadsskäl gör alt lagren måste vara relativt stora. Sverige har genom sin glaciala jordartsgeologi och urberget myckel goda förulsällningar för undermarksbaserad värmelagring.

Enligt BFR:s bedömning kan den framlida lekniska och ekonomiska marknadspotentialen för olika typer av värmelager bli ca 10-15 TWh sett i ett 20-årsperspektiv. För all skapa förutsättningar all uppnå denna marknadspotential, framhåller BFR. fordras fortsalt forskning och ulveckling saml fortsatt byggande av värmelager som experiment- och demonstrationsprojekt i full skala för olika värmekällor och för konvenlionell värmeproduklion.

Kostnadsuppskattningar för olika typer av värmelager är osäkrare än för 1. ex. syslem med värmepumpar och nalurvärmekällor. eftersom endasl ell fålal experimentanläggningar finns bygpda. Kostnaderna för laper är också storieks- och syslemberoende.

Hittills framkomna resullat från experimentanläggningar lyder enligt BFR:s bedömning på alt den del av energikostnaden som är direkl relaterad lill lagrel kan bli så låg som 3—10 öre/kWh.

Värmepumpar: Uivecklingen på värmepumpsområdei ser ul alt överträffa de bedömningar som gjordes i prop. 1980/81:90. Delta gäller särskilt för uppvärmning av bostäder, där värmepumpar av BFR nu bedöms kunna producera ca 9 TWh omkring år 2010. Till detta kommer produktionen från värmepumpar i fjärrvärmenäten. Även inom andra sektorer där kraven på lemperaturnivåer är måttliga, t.ex. lokaluppvärmning och industriell låg-lemperaturvärme, finns en framlida marknad för värmepumpar.

Den lolala leknisk-ekonomiska marknadspotentialen för värmepumpar i fjärrvärmenät, gruppcentraler och större byggnader är. enligt rådets bedömning, ca 40 TWh. exkl. indusirins lågtemperaturvärme. 1 småhus bedöms polenlialen vara ca 7 TWh.

Flerlalel remissinstanser anser all rapporten ger en värdefull och lättillgänglig beskrivning av kunskapsläget och den tekniska utvecklingen inom värmepumps- och solvärmeområdet. Etl antal remissinstanser anser dock all vissa aspekler inte behandlals i tillräcklig omfattning i rapporten. Bl. a. saknar statens energiverk, eiicrgiforskningsnömnden (Efn) m. fl. en ulvar-

Prop. 1984/85:120 125

dering av olika styrmedels effekler och en beskrivning av olika aktörers inflyiande över utvecklingen.

Vad gäller fortsatta insatser inom solvärme-, värmelagrings- och värme-pumpsområdd belönar, i likhd med BFR. elt slort anial remissinstanser behovet av utbildning, information och rådgivning. En uppföljning av de miljöproblem och hälsoeffekter som kan uppslå i samband med lillämpning av nya byggmetoder och nya tekniska system efterlyses också av dt flertal remissinstanser.

Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser cn majoritet atl BFR:s ansökan om utökade resurser till forskning och experimentbyg-pande inom solvärme-, värmelaprings- och värmepumpsområdei inle bör bifallas. Behovet av forskningsresurser till högskolorna betonas dock uv bl.a. slatens energiverk och ingenjörsvelcnskapsakcideiuieii. Flera av remissinstanserna som inte tillstyrker BFR:s förslag beträffande fortsatt experimentbyggande är däremol positiva lill en lörtsati prototyp- och demonsl I al ions verksam hel.

Vad päller fortsatt inlroduklionsslöd till värmepumpar år remissopinionen delad. Däremot anser man med få undantag att introduklionsstödet lill solvärmeanluggningar bör bibehållas.

En utvärdering av energiforskningssiödds effektivitet inom solvärme-och viirmepumpsområdena har genomförls av Efn. Utvärderingen redovisas i rapporten Solvärme och värmepumpar — Hardd statliga energiforsk-ninpsstodd varit effeklivi'.' (Efn-rapport nr 13). Efn framhåller i rapporten att sådani forsknings- och ulvecklingsarbete som är inriktal på att nå marknadselfekter på kortare sikt, i högre grad ån hittills bör styras av marknadsförulsällninparna. Industrins kompetens bör i höpre grad engape-las \'id målformulerinp och penonilörandc av forskning och uivecklinp.

Vad päller varmepunipslekniken anser Efn alt forsknings- och utveck-liiipssiödet lill eldrivna \ärniepumpar kan begriinsas och koncentreras till frägor om hur de fungerar i uppvärmiiinpssystem (dimensionering, drift-koiiiroll mm.). Vad gäller solvärmeiekniken anser Efn att de senaste årens framsteg, såväl preslandLi- som kostnadsmiissipl. motiverar forlsall stöd till forskning och utveckling. Har avses såviii solfångarfält för Ijarr-viirnie eller gruppcentraler som kombinerade solvärmesyslem för uppvärmning och varmvattenberedning. Målet bor på korl sikt vara leknikut-vecklinp. 1 dt n>tt programarbete bör enligt Efn liimplig strategi och omfattning bestämmas med uigångspunkt i slrävan atl behålla och utveckla befintlig kompetens med koppling lill industriellt ulvecklingsarbete.

För epen del anser jag atl de bedömningar som BFR ni. fl. har gjort tyder på att \i kan se fram emot en fortsatt expansion inom värmepumpsomrä-dei. Värmepumpsleknikcn har på dt fåial år fält sitt kommersiella penom-broii, varigenom möjlighetema till en effeklivisering i enerpianvändninpen och en fortsall oljeersällning >ilerlicare förbätlrals. Jap har tidigare understrukit att n>'a energitekniker inte bur erhålla beslående subventioner. 1

Prop. 1984/85:120 126

linje med detla grundläggande synsätt, och med hänsyn lill del faktum atl värmepumpsleknikcn nu är känd och etablerad, har del ekonomiska slöd Ull invesleringar i värmepumpsanläggningar som har lämnats under ell introduktionsskede avvecklats.

Den snabba lekniska utvecklingen inom värmepumpsområdei kan i vissa fall medföra att värmepumpens tekniska preslanda eller installationens ulformning inle hell uppfyller de krav som konsumenien har räll att siälla. Det är således angeläget all konsumenlerna kan ges fullgoda garantier när del gäller ulrustningens preslanda, materialkvalitet m. m.

Regeringen uppdrog därför ål delegationen (1 1982:07) för upphandling inom energiområdet (EUD) alt redovisa förslag om försäkringssystem och någon form av auklorisaiionsförfarande eller molsvarande prövning av leverantörer av mindre värmepumpar. Efter förhandlingar mellan EUD, konsumentverket och företrädare för branschen har en överenskommelse om etl enhetligt garantisyslem för värmepumpar träffats. Garantin beslår av dels en femårig effeklgaranti, dels en ivåårig materialgaranli. För att förbällra informalionen lill konsumenlerna belräffande värmepumpsleknikcn har EUD även lålil uiarbeta en informationsbroschyr som nyligen har distribuerats till landels småhusägare.

1 lakt med att värmepumpslekniken blir kommersielll tillgänglig har, i enlighel med de riktlinjer för energiforskningen som har lagls fasl av riksdagen med anledning av prop. 1983/84: 107 om forskning bil. 9 (NU 45, rskr 407), del statliga slödel lill värmepumpsleknik inom ramen för energi-forskningsprogrammet minskals. Forlsall stöd bör i huvudsak inriklas på värmepumpsulnylUande i blockcenlraler, systemaspekter saml nya lyper av värmepumpar. Energiverkei framhåller alt forsknings- och utvecklingsstöd liil de högskoleinsliiulioner som nu byggt upp en kompelens inom områdel bör fortsätta liksom del inlroduklionsslöd lill prolotyp- och demonslralionsanläggningar som lämnas inom nu gällande oljeersäitnlngsprogram. Jag instämmer i energiverkets uppfallning.

Vad gäller solvärmeiekniken visar BFR:s utvärdering atl lidigare bedömningar av solvärmens möjliga roll i vår energiförsörjning har varil alltför optimistiska. Samtidigt har belydande framsteg inom forskningsområdet gjorts under senare år. Jag anser därför att forskning och utveckling inom solenergiområdel även fortsättningsvis är moliverad.

Bland de forskningsområden som är av speciellt inlresse märks solfångarfält i anslulning till blockcenlraler och utveckling av system för solvärml lappvarmvallen.

Jag vill i likhel med flera remissinslanser belöna all utvecklingen av solvärmetekniken bör ses i ell längre tidsperspektiv. Forskningsanslagen bör därior koncentreras till forskargrupper, inom vilka förutsällningar för en långsiktig kompetensuppbyggnad finns. Samtidigt bör en nära koniakt med indusirins prakliska ulvecklingsarbete efierslrävas, för all de prak-

Prop. 1984/85:120 127

liska och ekonomiska aspekterna inte skall skjutas i bakgrunden. Härigenom skapas en kontinuild som möjliggör en hög kompelensnivä.

BFR:s utvärdering har visat att en betydande potential för framför allt markvärmelager finns. 1 likhd med slatens energiverk anser jag all värmelagring i stora system är elt angeläget utvecklingsområde. Långtidslager förbättrar möjlighelerna för kraftvärmeproduklion. spillvärmeulnyttjande, effektuUämning m. m. Med anledning uv regeringens proposilion om forskning (prop. 1983/84: 107) beslulade riksdagen om forlsall stöd lill forskning och Ulveckling inom värmelagringsområdd. Jag anser atl del lotala slalliga stödet till vårmelagring inom mmen för energiforskningsprogrammd har en tillfredställande omfattning.

Med hänvisning lill del malerial som har lagils fram inför utvärderingen av Sol 85-programmet har BFR hemställt om ökade resurser. Mol bakprund av vad jagjust har anfört anserjag i likhet med flertalet remissinstanser atl en höjning av gällande medelsram inle bör ske. Till anslagsfrågorna återkommer jag i dd följande (avsnitt 14 punkl EI2).

De franisieg som har gjorls beträffande forskning och utveckling inom solvilrmeområdei under de senasle åren visar all lekniken är uivecklings-bar inom flera tilliimpningsområden. För att möjliggöra industrins medverkan i uivecklingsarbetd och en marknadsdablering på sikl är emellerlid ett Ibrtsatl inlroduklionsslöd nödvändigt. Jag anser därtör alt introduklionsstödet lill solvärmeanläggningar bör förlängas t.o.m. uigången av år 1986.

Jap återkommer Ull frågan om medel härför i dd följande (avsnitt 14 punkt E22).

7 Elförsörjning 7.1 Inledning

Elproduktionen inom landet under år 1984 uppgick enligt preliminära uppgifter lill 120 TWh. Därav utgjordes 67 TWh av vattenkraft och nära 49 TWh av kärnkrafi. 1 moiirycksanlägpningar producerades 4 TWh.

Under år 1985 vänlas ytterligare två kärnkraftblock, Forsmark 3 och Oskarshamn 3 om I 050 MW vardera, komma att föras in i kraftsystemet. Detta innebär ell produkiionsiillskolt om mer än 13 TWh per år när blocken nått full tillgänglighet. Tillgången på produktionskapacitet bedöms därior bli pod i del svenska krafisysienid under den närmaste framliden.

Om några år. när kärnkraften har uppnått full tillgiinglighet och vattenkraften blivii ytterligare utbyggd, kommer ca 125 TWh/år att kunna produceras under medelvatlenår med utnyttjande av enbart vattenkraft och kärnkraft. Elproduktionss>stemet kommer totalt sett i det lägel att kunna producera närmare 135 TWh/år. Detla moisvarar en möjlip elanvändninp exkl. nälföriuster om ca 115 resp. ca 125 TWh/är.

Prop. 1984/85:120 128

För all lillgodose evenluella ökningar av elbehovet på längre sikl och samtidigt skapa förutsättningar för alt avveckla kärnkraften är det nödvändigl att hålla olika möjligheter öppna att bygga ut elproduktionen. Vad gäller mottryckskraft, vindkrafi och vallenkraft kommer jag i del följande alt redovisa åtgärder som ökar kunskapen och ger handlingsberedskap inför framtida beslut. 1 förhållande lill de behov av elproduktionskapacitei som kan komma att föreligga när kärnkraften skall börja avvecklas kan möjligheterna atl bygga ut mottryckskraft, vindkraft och vattenkraft visa sig vara otillräckliga. Även andra alternativ kan därför senare behöva övervägas.

Den kolanvändning som kan komma atl behövas i landel bör ske med hög verkningsgrad. Den låga verkningsgraden vid kolkondens medför vid en mera omfattande kolkondensulbyggnad atl miljöförorenande ämnen i belydande omfattning släpps ut, även om åtgärder vidias för höggradig rening av rökgaser och långt gående kväveoxidreduktion. Därlill kommer all en inlroduklion av kolkondens belastar handelsbalansen genom de betydande mängder kol som måste importeras. Sä l.ex. förbrukar elt 600 MW kolkondensblock som används för basprodukiion ca I miljon ton kol per år. Kolkondens bör därför övervägas försl sedan alla andra alternativ prövats och under förutsättning av radikalt förbättrade miljöegenskaper.

1 det följande behandlar jag dels kärnkraften (avsnill 7.2), dels var för sig de krafislag som i försia hand kan bli aktuella för ulbyggnad (avsnitten 7.3-7.5). Jag behandlar också frågor om ny elprodukiionsleknik (avsnill 7.6), elöverföring och eldistribution (avsnitt 7.7) saml exporl och import av elektrisk kraft (avsnitt 7.8).

7.2 Kärnkraft

Under år 1983 svarade kärnkraften för 37% och under år 1984 för drygt 40% av landets elproduktion.

F.n. är lio svenska kärnkrafiblock i drift. Drifisresultaien har år lör år successivt förbätlrals och kan för år 1984 betraktas som myckel goda.

Tabell 7.1 Elproduktion i de svenska kärnkraftverken år 1984

Elproduk- Energitill-

lion (TWh neuo) gänglighets-

faklorC)

2.96	77,2
4,73	91,1
4.92	74,8
4.18	60,0
5,35	66,6
5,99	74,9
4.16	83,4
4,02	81,1
6,46	82,0
5,91	75,0
»8,64	Medeltal 76,6

Oskarshamn I Oskarshamn 2 Ringhalb I Ringhals 2 Ringhals 3 Ringhals 4 Barsebäck I Barsebäck 2 Forsmark I Forsmark 2

Summa

Prop. 1984/85:120 129

Den genomsnittliga energitillgängiigheten för de tio kärnkraftblocken överstiger de tillgänglighetsfaktorer som använts som underlag när käm-kraftutbyggnadema planerades (energitillgänglighetsfaktor 70%).

Ytteriigare två kärnkraftblock. Forsmark 3 och Oskarshamn 3, om 1050 MW vardera är nästan färdigställda. Blocket Forsmark 3 har tillförts bränsle och nukleär provdrift har inletts under hösten 1984. Infasning till nätet beräknas ske i början av mars 1985. För blocket Oskarshamn 3 har bränsle tillförts reaktorn under december 1984. Första infasning till nätet avses ske i april 1985.

Jag har i det föregående (avsnitt 3) redovisat en strategi för avvecklingen av kärnkraften.

7.3 Vattenkraft

7.3.1 Utgångspunkter

Vattenkraftproduktionen motsvarar i dag närmare två tredjedelar av den totala elproduktionen i Sverige. Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har uppskattats motsvara en energiproduktion av ca 130 TWh/år varav ca 95 TWh/år har bedömts vara ekonomiskt möjlig atl bygga ut. Av de återstående ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftsresurserna faller hälften - eller ca 17 TWh/år - på de fyra outbyggda huvudälvama i Nortland, nämligen Torne-, Kalix- Pite- och Vindelälven. Fömtom dessa älvar finns betydande utbyggnadsmöjligheter i bl. a vissa skogsälvar i Norrland samt Ljusnan och Dalälven.

1975 och 1981 års energipolitiska beslut (prop. 1975; 30, CU 28, NU 30, rskr 202-203, prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 384) innebär att vattenkraften skall svara för en energiproduktion om 66 TWh/år år 1990.

År 1977 beslutade statsmakterna om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland (prop. 1977/78:57, CU 9, rskr 100). Beslutet innebär att de fyra huvudälvarna samt vissa andra älvar och älvsträckor med en sammanlagd utbyggnadsvärd energiproduktion om mer än 20 TWh/år tills vidare tagits undan från utbyggnad. Beslutet har senare kompletterats med undantag för vissa ytterligare älvar och älvsträckor.

I syfte att skapa garantier för att gällande utbyggnadsmål skulle kunna uppnås bemyndigade regeringen mig år 1982 att tillkalla vattenkraftberedningen (VKB) med uppgift atl föreslå en plan för vattenkraftens utbyggnad. VKB lämnade i augusU 1983 betänkandet (SOU 1983:49) Vattenkraft.

Vissa kompletterande frågor rörande vattenkraftsutbyggnaden har på regeringens uppdrag belysts av statens energiverk i rapporten (1984:1) Vattenkraftsutbyggnad under 1980-taIet.

Regeringen tog våren 1984 ställning Ull VKB:s betänkande i proposition 1983/84:160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad. I propositionen föreslogs att en plan för vattenkraftsutbyggnaden bör läggas fast av riksdagen. Jag

9 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 130

framhöll därvid att planen är ett led i en strategi för att tillgodose det av riksdagen fastställda målel för vattenkraftsproduktionen under de närmaste tio åren, för alt skapa sysselsättning samt för att bevara kompetensen hos kraftföretagen och i den Ullverkande industrin. Mot bakgrund av den stora osäkerheten och m.h.t. behovet av en marginal inför prövningen enligt vattenlagen borde enligt propositionen den plan som fastställs för vattenkraftens utbyggnad under den närmaste tioårsperioden omfatta projekt motsvarande en vattenkraflsprodukUon om ca 3,8 TWh/år.

Enligt vad jag anförde i propositionen borde planen utformas med största möjliga hänsyn tagen till miljön och till möjligheterna atl uppnå en bred politisk förankring. Viktiga utgångspunkter är de bedömningar som har gjorts i den fysiska riksplaneringen. Dessa skäl talade för att etl begränsat tillskott från vattenkraften bör uppnås i första hand bland projekt, som kan genomföras utan hinder av tidigare riksdagsbeslut. En slor del av projekten är om- och tillbyggnader av befintliga kraftverk. En komplettering av planen borde enligt vad jag anförde göras utifrån de bedömningar av projekt som gjorts i tidigare vattenkraftsutredningar. Givetvis är det viktigt att även beakta de omarbetade och förbättrade utbyggnadsprojekt som i vissa fall utarbetats senare.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen slogs fast, att en plan med den förordade omfattningen bör utformas så att största möjliga hänsyn tas till miljöaspekterna och till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl. a. är det viktigt att utbyggnaderna planeras så atl förhållandevis varaktig sysselsättning skapas. Riksdagen beslutade att planen för vattenkraftsutbyggnad bör omfatta 3,8 TWh/år för att uppnå en utbyggnad av minst 2,5 TWh/år (BoU 1983/84:30, rskr 388). I förhållande till propositionens förslag till vilka projekt som borde ingå i planen gjordes vissa ändringar.

Riksdagen beslutade sålunda att Nedre Långan och Haverö inte skulle tas med i planen. I stället för Nedre Långan fördes projekten Hoiags-strömmen och Edsoxforsen i Hårkan till planen.

Riksdagen beslutade att Ammersåns överledning skall tas med i planen liksom om- och tillbyggnader i fem kraftstationer nedströms överledningen. Riksdagen förordade att frågan om Hylströmmen och den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden i övrigt i Gävleborgs län ytteriigare skulle övervägas. Jag avser återkomma till dessa frågor i det följande.

Den av riksdagen antagna planen omfattade projekt motsvarande ca 2,8 TWh/år. I syfte att komplettera planen med ytterligare projekt har en arbetsgmpp med representanter för finans-, jordbmks-, bostads- och industridepartementen utarbetat en promemoria (Ds I 1984; 26) Komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. I promemorian redovisas projekt motsvarande 0,7 TWh/år som kan komplettera planen för vattenkraftsutbyggnad. Promemorian har remissbehandlats. Promemorian och en remissammanställning återfinns i bilaga 9. Promemorian innehåller ett 20-tal nybyggnader eller kompletteringar av befintliga kraftverk och förslag till ändrade vattenhushållningsbestämmelser.

Prop. 1984/85:120 131

På regeringens uppdrag har statens energiverk närmare utrett frågan om utbyggnad av små vattenkraftverk. Utredningen har redovisats i rapporten (1984:4) Små vattenkraftverk. Rapporten har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten och en sammanställning av remissynpunkterna återfinns i bilaga 14.

EK 81 har utrett frågan om vattenkraftens långsiktiga roll i energisystemet, mot bakgrund av beslutet att avveckla kärnkraften. Enligt EK 81 skulle en större utbyggnad av vattenkraften om exempelvis ca 10 TWh/år fömtsatta att någon eller några av de nu inte utnyttjade större älvarna byggs ut. En sådan utbyggnad, med en genomsnittlig kostnad av exempelvis 2 kr/kWh, år, skulle enligt kommittén ge en kostnadsbesparing av storleksordningen 1,5—2 miljarder kronor per år jämfört med utbyggnad av kolkondenskraftverk.

EK 81 har särskilt behandlat frågan om behovet av ytterligare beslutsunderlag inför kommande energipolitiska beslut. Eftersom en av de viktigaste fömtsättningarna för kärnkraftens avveckling är att kraftförelagen i god tid kan planera elproduktionen föreslås statsmakterna klargöra vilka fömtsättningar som från statens sida skall gälla för utbyggnad av elproduktionen. Det gäller bl.a. vilka älvar och älvsträckor som kan byggas ut. Besked i dessa frågor, som enligt EK 81 kräver etl omfattande fortsatt utrednings-och planeringsarbete i samråd med bl. a. berörda myndigheter, kraftproducenter och övriga intressenter, bör ges före år 1990. EK 81 föreslår vidare att regeringen tar initiaUv till förprojekteringar av några vattenkraftverk för att förkorta ledtiden för nya kraftverk. Enligt EK 81 bör beaktas att en utbyggnad av vattenkraftverk i regel kräver avsevärt längre ledtid än utbyggnad av kondenskraftverk. Enhgt EK 81 finns, mot bakgmnd av den goda ekonomin, möjligheter att få till stånd en från miljösynpunkt skonsam vattenkraftsutbyggnad.

Frågan om behovet av ytterligare underlagsmaterial för kommande ställningstaganden till den långsiktiga utbyggnaden av vattenkraften har även behandlats av statens vattenfallsverk i anslagsframställningen för budgetåret 1985/86.

7.3.2 Överväganden och förslag

Vattenkraften är en viktig energikälla eftersom den är inhemsk och förnybar samt av strategisk betydelse för möjligheterna att avveckla kärnkraften. Åven från miljösynpunkt erbjuder vallenkraften stora fördelar eftersom den kan medverka till minskade utsläpp av försurande föroreningar från förbränningsanläggningar. Vattenkraftsutbyggnad kan emellertid medföra starka konflikter gentemot motstående markanvändnings- och miljöintressen.

När det gäller frågan om erforderligt produktionstillskott för att uppnå den av riksdagen angivna utbyggnadsnivån om 66 TWh/år vill jag erinra om att jag i prop. 1983/84:160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad konstaterade

Prop. 1984/85:120 132

att det råder både osäkerhet och oenighet om hur stort tillskott som fordras för att nå upp lill en årsproduktion om 66 TWh. Jag konstaterade därvid att del inle är möjligt atl med någon störte säkerhet uttala sig om den exakta storieken på det tillskott som krävs för att den av riksdagen beslutade nivån på 66 TWh/år skall uppnås. En slutsats som man måste dra var dock enligt vad jag anförde i propositionen att en plan bör innehålla utbyggnadsprojekt av en sådan omfattning att det kan vara möjligt att uppnå ett större utbyggnadstillskott än 2,5 TWh/år. Riksdagen anslöt sig till mina bedömningar i denna del (BoU 30, rskr 388).

Frågan om fortsatt vattenkraftsutbyggnad kan enligt min uppfattning ses i två perspektiv. På kort sikt gäller det atl komplettera den av riksdagen antagna planen för att uppnå den av riksdagen angivna produktionsnivån om 66 TWh/år. På lång sikt gäller det att klarlägga vattenkraftens roll i samband med kärnkraftens avveckling.

Beslut om vattenkraftens energipolitiska roll på lång sikl behöver inle fattas förrän i början av 1990-talet. I likhet med vad EK 81 föreslår behöver enligt min mening vissa åtgärder vidtas så att vi när erforderhga beslut måste fattas har ett tillräckligt underlag. Vidare är det inför framtida ställningstaganden till vattenkraftens mer långsiktiga roll väsentligt att inom landet bevara den kompetens som finns inom kraftindustrin och den tillverkande industrin. Den plan för vattenkraftsutbyggnad som riksdagen beslutade om ijuni 1984 är ett konkret uttryck för denna strävan.

Riksdagen bör därför nu beredas tillfälle att i ett sammanhang ta ställning till frågan om vattenkraftsutbyggnad på såväl lång som kort sikt.

Jag anser i likhet med bl. a. EK 81 och VKB att stora krav måste ställas på kraftbolagen så att olika markanvändnings- och miljöintressen beaktas. Det gäller bl.a. samemas intressen. Jag delar EK 81 ;s uppfattning att studier bör genomföras för att närmare utreda vattenkraftens roll i det framtida energisystemet i samband med avvecklingen av kärnkraften. Ett syfte med sådana studier bör enligt min mening vara att genom sammanställning av befintligt underlagsmaterial och vissa kompletterande inventeringar av tänkbara utbyggnadsprojekt få fram ett underlag för ställningstaganden till hur vår långsiktiga elproduktionskapacitet bör utformas. Jag har i avsnitt 3 närmare utvecklat vilka ytterligare utredningsinsatser som erfordras för att mer i detalj ta ställning till hur kärnkraften skall avvecklas.

Vad gäller åtgärder på kort sikt har riksdagen beslutat att en utbyggnad av vattenkraften skall uppgå Ull 66 TWh/år år 1990. Riksdagens beslut i juni 1984 rörande vattenkraftsutbyggnad innebär att en plan har lagts fast för att nå en vattenkraftsutbyggnad motsvarande minst 2,5 TWh/år inom en tioårsperiod. Beslutet innebär vidare att regeringen bör återkomma till riksdagen avseende den del av planen som erfordras för att ge planen den av riksdagen beslutade omfattningen.

Genom beslutet har bred enighet uppnåtts om fortsatt vattenkraftsutbyggnad inom ramen för vad riksdagen tidigare har beslutat om. Regering

Prop. 1984/85:120 ]33

och riksdag har därigenom klarlagt förutsättningarna för fortsatt vattenkraftsutbyggnad under de närmaste åren. Efter riksdagsbeslutet har jag haft kontinuerliga överläggningar med kraftföretagen, den tillverkande industrin samt berörda myndigheter, kommuner och fackliga organisationer. Dessa överläggningar syftar Ull att främja elt genomförande av i första hand de projekt som ingår i planen för vattenkraftsutbyggnad. Dessutom syftar överläggningarna till att främja förnyelse av äldre vattenkraftverk samt till att säkerställa kompetensen inom den tillverkande industrin genom samarbete mellan berörda företag och kraftföretagen.

Kraftsam har i samband med dessa överläggningar redovisat en sammanställning av vattenkraftsutbyggnaden i Sverige åren 1985 till 1995. (Sammanställning av vattenkraftsutbyggnader i Sverige, PM 1985-01-18). Av sammanställningen, som är preliminär, framgår att kraftbolagen beräknar en utbyggnad av maximalt 3,5 TWh/år fram Ull år 1995. Denna siffra är dock enligt Kraftsam en överskattning på gmnd av atl tillstånd i några fall inte kan erhållas eller att vissa projekt inte bedöms vara lönsamma. Om man tar hänsyn till ekonomiskt osäkra projekt och sådana som förmodligen inte kan komma till slånd m.h.t. motstående intressen bedömer jag det dock som sannolikt att en utbyggnad av drygt 2,5 TWh/år till år 1995 kan genomföras. Flertalet av de projekt kraftföretagen redovisar ingår i planen eller i den komplettering av planen som jag föreslår i det följande. Genom det beslut som riksdagen fattade år 1984 och det förslag som nu läggs fram skapas enligt min mening fömtsättningar för en fortsatt vattenkraftsutbyggnad av tillräcklig omfattning för att uppnå gällande utbyggnadsmål om 66 TWh/år. Jag kan vidare med tillfredsställelse konstatera att denna utbyggnad bör kunna komma Ull stånd med stor hänsyn tagen till miljöintressena. Jag återkommer senare till att redovisa sysselsättningseffekterna av kraftbolagens planer.

För att det skall vara möjligt att genomföra planen krävs dock att kraftföretagen verkligen genomför de redovisade projekten. Genom den ökade aktivitet när det gäller utbyggnad av vattenkraften som kan fömtses under de närmaste åren kommer antalet vattenlagsärenden att öka kraftigt. Det kommer därför att ställas stora krav på bl. a. kraftföretagen, myndigheterna, vattendomstolarna och kommunema för att det skall bli möjligt att fullfölja vattenkraftsutbyggnaden i enlighet med riksdagens beslut och redovisade planer. De överläggningar som har genomförts och kommer att genomföras med kraftföretagen, berörda fackliga organisationer etc. har som jag tidigare konstaterade bl. a. till syfte att följa upp genomförandet av planen.

Mina förslag i det följande syftar till att för berörda parter ytterligare klarlägga fömtsättningarna för och underlätta genomförandet av den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden. Inledningsvis redovisar jag tillståndsläget när det gäller planen för vattenkraftsutbyggnad och vissa frågor om Ammersåns överledning som riksdagen önskade att regeringen särskilt skulle

Prop. 1984/85:120 134

redovisa. Därefter lämnar jag förslag till vilka projekt m. m. som bör kunna komplettera planen för vattenkraftsutbyggnad samt redovisar inriklningen av fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län. Slutligen redovisar jag mina ställningstaganden angående reinvesteringar i vattenkraftverk samt utbyggnad av små vattenkraftverk.

Regeringen skall enligt vattenlagen (VL) avgöra tillåtligheten av vissa vattenföretag. Regeringen har hittills tagit ställning till följande projekt som ingår i planen; Sikfors i Piteälven, Mjödvattenforsen och Falmarksfor-sen i Bure älv samt Hamre, Smedjemorasjön och Häijeåsjön i Ljusnan. Regeringen fann att hinder inte mötte mot något företag utom Hamre. Regeringen fann i detta faU att företaget stred mot allmänna planeringssynpunkter och därför var otillåtet enligt VL. Regeringen har vidare nyligen lämnat tillstånd tUl Gallejaur och Vargfors i Skellefteälven. Dessa projekt ingår i förslaget till komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. I flera andra ärenden kommer beslut inom kort att fattas. Jag vill i sammanhanget betona att planen för vattenkraftsutbyggnad inte innebär att VL:s tillåtlighetsregler sätts åt sidan.

Ammersåns överledning

1 propositionen föreslogs att Ammersåns överledning bör tas med i planen liksom om- och tillbyggnader av fem kraftstationer i Indalsälven nedströms Gesunden, vilka även skulle utnyttja det överledda vattnet från Ammersån. Det är Krångede-Gammelänge, Hammarforsen, Svarthålsfor-sen och Stadsforsen. Riksdagen fann att överledningen var nödvändig för att om- och tillbyggnaderna skall komma till stånd. Riksdagen beslutade att överledningen samt om- och tillbyggnaderna skall ingå i planen. Vissa frågor borde dock enligt riksdagsbeslutet klarläggas. Exempel på sådana frågor är hur Ragunda kommun skall kunna tillföras ekonomisk ersättning utöver den som kan bli följden av prövningen enligt VL. Vidare borde klargöras att nuvarande FRP-riktlinjer avseende Ammersån inte skall ändras, något som innebär att ytterligare utbyggnad i Ammersån inte kommer att ske. Det borde övervägas hur utbyggnaden skall ske så att sysselsättningen kan fördelas så som förordas i propositionen, dvs. att den sträcks ut över en period om ungefär sex år. Vidare borde behandlas frågan om vilka åtgärder som kan behöva vidtas i avsikt att i möjligaste mån bevara fisket. Riksdagen önskade att få en redovisning av hur nämnda frågor behandlats i förening med regeringens syn på frågan i samband med att förslag till den andra delen av planen för vattenkraftsutbyggnad läggs fram.

Jag vill inledningsvis erinra om att Vattenfall redan fått tillstånd enligt VL Ull Stadsforsen 4. Enhgt vad jag har erfarit avser Bålforsens Kraft AB (BÅKAB) att inlämna en ansökan avseende Ammersåns överledning till vattendomstolen under våren 1985. Övriga kraftföretag som berörs av överledningen kommer också under våren att inlämna sina ansökningar till vattendomstolen. Berörda företag vill enligt vad jag har erfarit inte före-

Prop. 1984/85:120 135

gripa kommande prövning enligt VL genom att dessförinnan träffa avtal om ekonomisk gottgörelse med kommunen. Enligt vad jag har erfarit har berörda bolag nyligen, som en förberedelse för prövningen enligt VL, inlett överläggningar om Ammersåns överledning med kommunen.

Mot denna bakgmnd vill jag efter samråd med chefen för jordbmksdepartementet och chefen för bostadsdepartementet framhålla följande.

Jag anser självfallet att det är väsentligt att kommunen kan ges en rimlig ersättning för det intrång som Ammersåns överledning medför enligt de fömtsättningar som VL ger. Enligt VL skall ersättning lämnas för alla skador till följd av en vattenkraftsutbyggnad. Regeringen kan vid sin prövning av tillåtligheten av företaget föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen. Regeringen bmkar vid prövningen av större företag föreskriva att sökanden skall utge vissa belopp för t.ex. främjande av näringshvet i bygden, s. k. särskilda villkorsmedel. Enligt VL utgår sådan bygdeavgift även för vattenkraftsföretag. Storleken av dessa avgifter, som är indexreglerade, är beroende av det intrång företaget medför. Bygdeavgiften skall användas till allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Det fömtsätts i förarbetena Ull den nya VL att kommunerna blir huvudmottagare av bygdeavgiftema. Enligt den nya lagstiftningen kan avgiftsmedel ställas Ull kommunens förfogande också för framUda ändamål. Därigenom har öppnats möjlighet för kommunen att ta medlen i anspråk för bildande av exempelvis en kommunal fond för den berörda bygdens näringsliv, vilket innebär att beshitanderätten om den slutliga användningen av medlen flyttas från länsstyrelsen till kommunen.

Jag anser mot denna bakgmnd att VL ger tilhäckliga möjligheter att kompensera kommunen i enlighet med riksdagens beslut. Enligt min mening bör överledningen härvid ses som en helhet innefattande om- och tillbyggnaderna nedströms Gesunden. En fömtsättning för att detta skall vara möjhgt är att prövningen enligt VL av de oUka företagen samordnas. Enligt min mening bör därför regeringen förbehålla sig prövningen enligt VL av både Ammersåns överledning samt om- och tillbyggnaderna. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för jordbmksdepartementet att återkomma till regeringen rörande frågor om förbehåll.

Genom denna samordning skapas enligt min uppfattning tillräckliga garantier för att samlat ta ställning i tillåtlighetsfrågan och att samtidigt reglera bl.a. de ekonomiska frågor riksdagen särskilt har pekat på. Ett ytterligare motiv för en samlad tillåtlighetsprövning är att så långt möjligt skapa garantier för att om- och tillbyggnaderna verkligen kommer till stånd. Detta har varit ett viktigt krav från kommunens sida för att kunna acceptera en överledning.

När det gäller miljöundersökningar som har genomförts och kommer att genomföras vill jag erinra om att regering och riksdag vid ställningstagandet till om ett projekt bör ingå i planen för vattenkraftsutbyggnad endast har gjort en översiktlig bedömning av förutsättningarna för att genomföra

Prop. 1984/85:120 136

projektet. Det är först i samband med prövningen enligt VL som det är möjligt att slutligt ta ställning till ett projekts tillåtlighet och därmed möjlighetema att genomföra det. Mer detaljerat underlag för ställningstagande till ett visst projekt utarbetas därför vanligen först i samband med VL-prövningen. Skälet til! detta är bl. a. att kostnaderna för sådana undersökningar ofta kan vara betydande.

Vissa miljöfrågor rörande Ammersån har på uppdrag av länsstyrelsen utretts av Umeå universitet. Ytterhgare studier erfordras dock för att det skall vara möjligt att ta ställning till om överledningen är Ullåtlig enligt VL. Sådana studier bör självfallet ingå i underlaget inför en vattendomstolsprövning. Det bör i sammanhanget erinras om att tillfredsställande minimi-tappning i Ammersåns nedre del ingick i fömtsättningarna för riksdagens beslut i våras.

När det gäller frågan om riktlinjer i FRP kan konstateras att de för Ammersån innebär att Ammersån uppströms Överammer är undantagen från vattenkraftsutbyggnad. Gällande riktlinjer innebär att en utbyggnad i enlighet med av kraftbolagen i äldre utredningar redovisade planer inte kan komma att aktualiseras uppströms Överammer om inte riksdagen ändrar rikthnjema i FRP. Det är inte aktuellt att från regeringens sida föreslå ändringar av dessa riktlinjer.

Med anledning av vad jag nu har anfört anserjag att riksdagens önskemål om särskild redovisning från regeringen har tillgodosetts. Tillåtlighetsfrågan liksom de slutliga villkoren för att tillgodose fiskets intressen, särskilda villkorsmedel etc. kan således slutligt regleras först i samband med regeringens prövning enligt VL. Genom en sådan samordnad prövning kan vidare vissa garantier skapas för att om- och tillbyggnader nedströms Gesunden verkligen kommer till stånd. Genom dessa projekt skulle också sysselsättning skapas under flera år.

Komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad.

Utgångspunkten för promemorian om komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad har varit att lägga fram ett förslag till framtida vattenkraftsutbyggnad som innebär så begränsade skadeverkningar och konflikter gentemot motstående intressen att det från övergripande utgångspunkter skall bedömas ha fömtsättningar att kunna genomföras. En annan viktig utgångspunkt är att planen i sin helhet utformas så att sysselsättning skapas i särskilt utsatta regioner. Syftet med att remissbehandla promemorian har självfallet varit att fördjupa och komplettera bedömningarna för att kunna göra mer säkra bedömningar om möjlighetema att genomföra olika projekt.

Remissutfallet över promemorians förslag är splittrat. Statens energiverk, Landsorganisationen, Svenska byggnadsarbetareförbundet, företrädare för kraftindustrin m.fl. remissinstanser anser att promemorians för-

Prop. 1984/85:120 138

30 GWh/år) till planen. Det får ankomma på berörda kraftbolag atl, med ledning av promemorians förslag och remissutfallet över densamma, hos berörd vattendomstol aklualisera frågan om ändrade vattenhushållnings-bestämmelser. Jag ålerkommer senare med en redovisning av hur kompletteringen i sin helhel föreslås bli uiformad.

Innan jag närmare kommenterar projekten i planen vill jag framhålla att det för vissa projekl är osäkert om de verkligen kommer atl genomföras. Det gäller i första hand Gardikfors och Skiffsforsen. Jag bedömer emellertid att det för kraftbolagens planering är av värde att för olika projekt få regeringens och riksdagens bedömning av förutsättningarna alt genomföra projekten framförallt mot bakgmnd av motstående intressen. Detta bör således kunna medverka till att ytteriigare klarlägga fömtsättningarna för vattenkraftsutbyggnad.

Jag kommer nu alt redovisa mina överväganden angående olika projekl och mina bedömningar rörande fortsatt vallenkraftsulbyggnad i Gävleborgs län.

Projekten Bergnäs och Slagnäs i Skellefteälven anser jag bör kunna genomföras utan större konflikter med motstående inlressen. Regeringen har nyligen lämnat tillstånd enligt VL till Gallejaur och Vargfors. Dessa projekt medför inget energitillskott men skapar ett sysselsättningstillskott som kan medverka till att överbrygga en senare nedgång av sysselsättningen i regionen. Gardikfors t Umeälven borde också kunna genomföras utan nämnvärda konflikler med motstående intressen. Projeklets ekonomi har dock ifrågasatts av statens vatlenfallsverk.

Projektet Belne i Indalsälven ligger inom s. k. obrutet fjällområde och berör en älvsträcka som i FRP är undantagen från vattenkraftsutbyggnad. Uppgiften om produktionen har justerats mot bakgmnd av kraftföretagets remissyttrande. I promemorian bedömdes projektet vara förhållandevis okontroversiellt och möjligt att genomföra inom ramen för gällande riktlinjer. Ingen av remissinstanserna motsätter sig att projektet genomförs. Länsstyrelsen i Jämtlands län och statens planverk anser att projektet bör kunna genomföras inom ramen för de riktlinjer som gäller för obmtna fjällområden. Statens naturvårdsverk anser atl tillåUigheten av projektet bör kunna prövas.

Jag finner att projektet bör ha goda fömtsättningar att kunna genomföras inom ramen för gällande riktlinjer. Det bör därför kunna föras till planen för vattenkraftsutbyggnad. Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Jag återkommer senare i min redovisning Ull projekten i Gävleborgs län som enligt riksdagens beslut särskilt skall redovisas av regeringen.

Projektet Skiffsforsen avser dels dt alternaUv, som utnyttjar enbart fallhöjden i den nuvarande anläggningen, dels ett mer omfattande projekt som också tar i anspråk fallhöjd nedströms Skiffsforsen. Skiffsforsen ingår inte bland de älvar och älvsträckor som omfattas av FRP-riktlinjer. Det

Prop. 1984/85:120 139

störte projektet berör dock en älvsträcka som omfattas av sådana riktlinjer. Inga remissinstanser motsätter sig att del mindre projektet Skiffsforsen förs till planen. Fallrättsägaren framhåller emellertid att projektet inte är aktuellt atl genomföra. Del större projektet - som berörs av FRP-rikl-linjer och som bolaget förklarar sig berett att genomföra - avslyrks dock av kommunen, länsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk. Älvräddarnas samorganisation m.fl. remissinstanser.

I den uppkomna situationen förefaller dd osäkert om en utbyggnad av något av alternativen är möjlig. Fortsatta överläggningar mellan parterna bör enligt min uppfattning kunna ytterligare klariägga fömlsältningarna.

Älvkarleby kommun och länsstyrelsen i Uppsala län tar inle ställning till om projektet Älvkarleby bör föras till planen. Förslaget lämnas utan erinringar av slatens planverk. Kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och statens nalurvårdsverk motsätter sig inte att projektet förs till planen, men framhåller att stor hänsyn måste tas lill del betydande fiskeintresset. Detta projekt torde ha fömtsättningar atl kunna genomföras. Frågan om fiskets intressen får bedömas i samband med prövningen enligt vattenlagen.

De projekt som aktualiserats i Motala ström - Fiskeby och Borensberg — bör kunna genomföras utan konflikter med motstående intressen. Detsamma gäller Vargön G3, m.m. i Göta älv. Projektet Mangen-Viggen i Klarälven bör trots vissa konflikter med motstående intressen föras till planen. Regeringen avser inom kort ta ställning till detta projekt. Därvid får beaktas de av länsstyrelsen och kommunen framförda kraven på mini-mitappningar etc.

Som jag nyss nämnt har riksdagen beslutat att regeringen särskilt skall redovisa den forlsalta vattenkraftsutbyggnaden i Gävleborgs län. I promemorian rörande fortsatt vattenkraftsutbyggnad föreslogs att Hylströmmen i Voxnan och Edänge i Ljusnan borde föras till planen för vattenkraftsutbyggnad. 1 linje med förslaget borde Galvån samt Finnsiuga och Vinströmmen i Voxnan inte föras till planen.

Förslagen beträffande vatlenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län är de som varit mest omstridda i den lokala debatten. Lokala organisationer som motsätter sig utbyggnad har stått emol andra lokala organisationer som kräver utbyggnad. Flera centrala myndigheter har framfört invändningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har vall att inte ta ställning till omfattningen av den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden, men har rangordnat projekten med avseende på deras bevarandevärden från 1 till 7 (7 mest skydds-värt). Motivet härför är att länsstyrelsen inte anser det möjligt att från länets horisont bedöma hur många av de i promemorian behandlade projekten inom och ulom länel som bör ingå i planen.

Länsstyrelsen rangordnar projekten enligt följande; (1) Mackmyra i Gavleån; (2) Jädraån mellan Tallås och Gammelboning (2 projekt); (3) Kölsjöån-Tesleboån mellan Hedsjön och Vallsjön (4 projekt); (4) Ängraån;

Prop. 1984/85:120 140

(5) Edänge; (6) Galvån; (7) Voxnan uppströms Vallhaga. Projekten vid 2 och 3 avser i försia hand små vallenkraftverk.

Bollnäs kommun motsätter sig all vallenkraftsulbyggnad, bl.a. i outbyggda älvsträckor i Voxnan och Mellanljusnan och dess biflöden. Projektet Edänge avstyrks av Ljusdals kommun, kammarkollegiel, fiskerisiyrelsen, statens planverk. Älvräddarna m. fl. samt av ett antal lokala organisationer och enskilda personer.

Ovanåkers kommun, inom vilken Hylströmmen ligger, har inga invändningar mot att projektet förs till planen om inga andra ålgärder åstadkommer molsvarande flödesdämpning. Ljusdals kommun (inom vilken en betydande del av del planerade regleringsmagasinet ligger) fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, slatens planverk. Älvräddarna samt flera lokala organisationer och enskilda motsätter sig att projektet förs till planen. Bollnäs kommun och fiskeristyrelsen motsätter sig en utbyggnad av Galvån. Flera remissinstanser - däribland statens naturvårdsverk, statens planverk och Älvräddarna - föreslår atl Galvån förs till planen som alternaUv till Hylströmmen och Edänge. Projeklen Losbron och Ängra avslyrks av Ljusdals kommun. Statens naturvårdsverk är inte berett att ta ställning till projeklen i avsaknad av tillräckliga kunskaper. Fiskeristyrelsen motsätter sig Ängra och tillstyrker med tvekan Losbron. Statens planverk anför inga erinringar mot projekten. Inga remissinstanser anför erinringar mot att Mackmyra förs till planen för vatlenkraftsutbyggnad.

När det gäller fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län konstaterar jag att remissutfallet är mycket splittrat. Jag anser att det f.n. saknas fömtsättningar att föra projekten Hylströmmen, Edänge och Galvån till planen för vattenkraftsutbyggnad. Diiremot anser jag alt det bör finnas fömtsättningar att genomföra projekten Losbron, Ängra och Mackmyra. De invändningar som har framförts mot Losbron och Ängra bör kunna prövas i samband med VL-behandlingen. Det underlagsmaterial som statens naturvårdsverk önskar bör också kunna erhållas i samband med prövningen enligt VL. Även för vissa andra projekt som föreslogs ingå i planen är remissutfallet entydigt negativt från bl.a. berörda kommuners sida. Det gäller framför allt regleringarna i Malån i Skellefteälven samt Storån och Hocksjö i Ångermanälven. Jag finner att det f. n. saknas fömtsättningar att föra dessa projekt till planen.

När det gäller projektet Vemsjön i Ljusnan har bl.a. Härjedalens kommun motsatt sig en utbyggnad. Regeringen har nyligen lämnat undersökningskoncession för torv enligt minerallagen avseende Gullhögsfloarna som hgger inom det område som omfattas av Vemsjöprojektet. Eftersom ambitionen är att långsiktigt skydda övriga delar av det omfattande myrkomplex Gullhögsfloarna ingår i från exploatering torde det inte längre finnas fömtsättningar att få till stånd projektet Vemsjön. Projektet bör därför inte föras Ull planen.

Prop. 1984/85:120 141

Remissinstanserna har vidare i några fall redovisat andra projekl som borde kunna genomföras ulöver den föreslagna kompletteringen eller som alternativ till promemorians förslag. Del gäller bl. a. överledning från Lais-älven till Skellefteälven; Byskeälven; Sävarån i Skellefteälven; Forsbäck och Gardsjönäs i Umeälven; Lögdeälven; Saxån, Ransarluspen och Ran-sarån i Ångermanälven; Nedre Långan och Siorrensjön i Indalsälven saml Sylsjön i Neaälven. Vidare har föreslagits utbyggnad av någon eller några av de fyra huvudälvarna, Tjäkovarats i Luleälven, Mellanljusnan, Västerdalälven och Strängsforsen i Klarälven.

Yttrandena över förslagen har således visat atl meningarna är slarkt delade beträffande vissa projekt. Jag anser det därför inte meningsfullt att föra dessa projekt till planen. Vidare har flera nya projekt aktualiserats under remissbehandlingen av promemorian. Dessa kräver i vissa fall ytterligare överväganden. Promemorian och remissinstansernas synpunkter bör kunna ge vägledning för kraftbolagens interna utbyggnadsplanering och underlag för fortsatta överväganden hos olika myndigheter och organisationer.

Flertalet av de projekt som ingår i promemorian omfattas inte av FRP-riktlinjer varför det är möjligt för kraftbolagen att hos berörd vattendomstol ta initiativ lill prövning av tillåtligheten enligt vattenlagen. Detta gäller även för projekt som omfattas av FRP-riktlinjer, men med den skillnaden att regeringen alllid skall underställas frågan om tillåtlighet enligt VL.

När del gäller FRP-riktlinjernas utformning vill jag erinra om vad som anfördes i promemorian om komplettering av planen för vatlenkraftsutbyggnad. En genomgång av de projekl som omfattas av FRP-riktlinjer visar, enligt promemorian, att det kan finnas vattenkraftsföretag som i vatlenkraftulredningarna bedömts ha lägre bevarandevärden än vissa projekt som inte omfattas av sådana rikthnjer. Ytterligare kunskaper om olika älvsträckor och projekt kan enligt promemorian också påverka gmnderna för beslutet om undanlag. Samtidigt kan självfallet älvar och älvsträckor som inte omfatlas av rikllinjer visa sig ha sådana bevarandevärden, atl de bör omfattas av FRP-riktlinjer. Enligt promemorian kan det slutligen påpekas att ett relativt stort antal projekt som nu är aktuella inte var kända vid tidpunkten för vattenkraftsutredningarnas arbete.

Jag vill också erinra om vad statsrådet och chefen för bostadsdepartementet anförde i den lagrådsremiss med förslag lill Lag om hushållning med nalurresurser m. m. som nyligen överlämnades till lagrådet (s. 138):

Trots den osäkerhet som råder bl.a. genom att riksdagen under våren 1985 skall ta ställning till ytteriigare ett antal projekt som bör ingå i planen för utbyggnad av vattenkraften och till riktlinjer för energipolitiken, anser jag alt en uppräkning av de älvar och älvsträckor som bör undanlas från valtenkraftsutbyggnad bör ske redan nu i NRL. En sådan angivelse föregriper inle kommande riksdagsbeslut om vattenkraftens roll i den svenska

Prop. 1984/85:120 142

energiförsörjningen. Riksdagen är självfallet när som helst, t.ex. när man nästa gång tar ställning lill energipolitiken, oförhindrad att ompröva tidigare beslut. Jag kan inte heller se all del skulle innebära någon praklisk skillnad atl göra en ändring i NRL jämfört med alt ändra i gällande rikllinjer i den fysiska riksplaneringen och i vattenlagen så som nyligen skett i fråga om Bure älv.

Reinvesteringar i äldre vattenkraftverk

På grund av att tillgången på elektrisk krafl bedöms vara god under de närmaste åren är del möjligt att i belydande utsträckning genomföra förnyelse och ombyggnader av äldre vattenkraftverk. Nödvändiga avställ-ningar kan göras utan att det menligt påverkar kraftsitualionen samtidigt som sysselsättning kan skapas såväl lokalt som i tillverkningsindustrin. Genom förbättringar av verkningsgraden i de ombyggda kraftverken beräknar jag vidare alt etl visst tillskott till planen för vatlenkraftsutbyggnad kan erhållas. Jag återkommer senare till denna fråga. Vidare medför dessa åtgärder inga eller mycket små konflikter med motstående inlressen.

I prop. 1983/84; 160 framhöll jag all jag avsåg att ta initiativ till överläggningar med föreirädare för kraftindustrin och den tillverkande industrin i avsikt alt uppnå en överensstämmelse mellan krafiindustrins upphandlingar och den tillverkande industrins produktionsmöjligheter. Sådana överläggningar har som tidigare nämnts ägt mm under hösten 1984. Vid överläggningarna har också diskuterats förutsättningarna för förnyelse och ombyggnad av äldre vattenkraftverk.

1 den tidigare nämnda sammanställningen av vattenkraftsutbyggnad som Kraftsam har redovisat har även kraftförelagen bedömt omfattningen av framtida reinvesteringar. Det bör noteras att uppgifterna är preliminära varför förändringar av kraftföretagens planer kan komma att ske. De åtgärder som enligt Kraftsam avses är sådana som syftar till alt bibehålla befintlig produktionskapacitet genom byte av utslitna komponenter m. m. Det kan enligt Kraftsam noteras att den dominerande delen av reinvesleringarna avser elektrisk utrustning (ca 50% eller mer). Åtgärder avseende turbiner bedöms lill 15% och resterande del (30-35%) avser byggnadsåtgärder. De totala investeringarna uppgår till 400-500 milj. kr/år. Sammanlagt uppgår dessa reinvesteringar till ca 2300 milj. kr. fram t. o. m. år 1990. Underiag för perioden efter år 1990 kan enligt Kraftsam inle redovisas p. g. a. att reinvesteringar i allmänhet inte planeras med längre framförhållning än ca 5 år. Sannolikt torde reinvesleringarna efter år 1990 vara av minst samma storleksordning p. g. a. att anläggningarnas ålder successivt ökar. I sammanhanget kan konstateras att statens energiverk i rapporten (1984: 1) Vattenkraftsutbyggnad under 1980-talet uppskattade kostnaderna för förnyelsearbeten fram till sekelskiftet till 3 370 milj. kr.

För egen del vill jag framhålla följande. Överläggningarna och Kraft-sam:s redovisning har visat atl de planerade reinvesleringarna som kraft-

Prop. 1984/85:120 143

företagen har redovisat är av betydande omfattning och torde komma till stånd utan ytterligare insatser från statsmakternas sida. Jag anser därför inte att det f. n. finns anledning frän statsmakteraas sida att särskilt stimulera dessa invesleringar. I sammanhanget vill jag erinra om att jag i propositionen om vattenkraftsutbyggnad förra våren (prop. 1983/84:160, sid 32-33) framhöll att investeringsfonder normalt bör kunna få utnyttjas för ny-eller reinvesteringar i vattenkraftverk t.o.m. år 1990. Jag avser att vid mina fortsatta överläggningar med kraftbolagen och tillverkningsindustrin följa upp hur de av Kraftsam redovisade åtgärderna genomförs. Regeringen får anledning att återkomma till statens vatlenfallsverks framtida ersättningsinvesteringar i det ordinarie budgetarbetet.

Små vallenkraftverk

I den av riksdagen förra våren antagna planen för valtenkraftsutbyggnad ingår små vattenkraftverk motsvarande 2(X) GWh/år. Den angivna utbyggnadsnivån byggde på VKB:s bedömning. Enligt VKB är denna utbyggnadsnivå rimlig förutsatt att utbyggnaden inte påverkas genom någon form av styrmedel. Det underlagsmaterial VKB utgick från pekade mot att del finns en utbyggnadspotential om ca 2 TWh/år men att den verkliga potentialen kan ligga betydligt högre.

Slatens energiverk konstaterar i rapporten (1984:4) Små vattenkraftsverk att det i effektregistret 100-1 500 kWh finns ca 520 anläggningar i drift med en installerad effekt av ca 275 MW och en medelårsproduktion på ca 1,2 TWh/år. Den teoretiska utbyggnadspotentialen för små vattenkraftverk uppskattas till ca 540 GWh/år vid utbyggnadskostnaden högsl 2 kr/kWh, år resp. till ca 3690 GWh/år vid kostnaden 3 kr/kWh,år. Om hänsyn tas till beslut Om undantag från vattenkraftsutbyggnad reduceras siffrorna till 455 (<2 kr/kWh,år) resp. 2 505 (<3 kr/kWh,år) GWh/år. Det är angeläget att framhålla att delta är en teoretisk potential. De angivna siffrorna behöver reduceras väsentligt med hänsyn till motstående intressen, ägarförhållanden m. m.

Verket föreslår följande åtgärder för att stimulera tillkomsten av små vattenkraftverk:

Om statligt stöd till energiinvesteringar skall utgå för år 1985 föreslår energiverket atl små vattenkraftverk bör komma i åtnjutande av sådant stöd. Stödet bör ges med 15% av invesleringskoslnaden.

För atl öka antalet projekterade anläggningar föreslår verket att statligt bidrag utgår med ca 50% av förprojekteringskoslnaderna för små vattenkraftverk. Stödet bör utgå under en begränsad tidsperiod, förslagsvis två år.

Verket föreslår att skattefrihet ges för kraft producerad i anläggningar under 100 kW (f.n. gäller gränsen 50 kW). För att tröskeleffekter skall undvikas bör en skattefri produkUon om 0,4/år GWh medges för anläggningar mindre än 1 500 kW.

Prop. 1984/85:120 144

Verkel föreslår alt de regionala utvecklingsfonderna ges i uppgift att översiktligt informera om adminislrativa och tekniska frågor i samband med en utbyggnad av små vattenkraftverk. Lämplig kompletterande utbildning bör då ges medarbetare vid utvecklingsfonderna. Verket har i denna fråga samrått med statens industriverk.

Oklarhet råder enligt energiverket om det är tillåtet att uppföra små kraftverk i vattendrag som har undantagits från vattenkraftsutbyggnad i den fysiska riksplaneringen och i tillflöden till dessa vattendrag. Verkel anser det angeläget atl regeringen snarast avgör inneliggande ärenden och härigenom klargör frågan.

Statens energiverks rapport har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser delar eller har inga erinringar mot verkets förslag. Vatlenöverdom-slolen, statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län. Älvräddarnas samorganisation m. fl. remissinstanser pekar på de starka konflikter med motstående inlressen som kan bli följden av utbyggnad av små vattenkraftverk, framför allt i helt orörda älvar och älvsträckor. Svenska kraftverksföreningen pekar på problem i samband med ulbyggnad av små vattenkraftverk med hänsyn till den i många fall dåliga ekonomin. Flertalet remissinstanser stöder eller har inga erinringar mot förslagen om investeringsstöd och projekteringsbidrag för små vattenkraftverk. Förslagen rörande ändrade skatter och de regionala utvecklingsfonderna möter med något undantag inte heller några invändningar i remissbehandlingen.

För egen del anserjag att det till följd av statens energiverks rapport och remissutfallet över densamma har klargjorts atl det finns betydande förutsättningar för fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk.

Jag delar i princip remissinstansernas uppfattning att en utbyggnad av små vattenkraftverk i helt orörda älvar och älvsträckor kan medföra svårigheter med hänsyn till konflikterna med motstående intressen samt kan vara svåra att få till stånd med hänsyn till kostnaderna. Jag bedömer att små vattenkraftverk i första hand har förutsättningar att uppföras i anslulning till befintliga regleringar. Verkets kartläggningar lyder på att dd finns ett stort antal dammar som kan utnyttjas för små vattenkraftverk. Dessa dammar är i många fall beroende av insatser för att vidmakthållas. Installation av små vattenkraftverk kan därvid vara en möjlighet att få till stånd sådana åtgärder.

Eftersom ekonomin i regel är sämre i små vattenkraftverk anserjag det motiverat med ett tidsbegränsat investeringsstöd i enlighet med energiverkets förslag. Vidare bör verkets förslag till särskilt bidrag om 50% till förprojektering av små vattenkraftverk införas. Dessa stöd bör gälla till utgången av år 1986. Jag återkommer till frågan om medel härför under anslaget E 22 Vissa åtgärder för omställning av energisystemet.

Jag anser i likhet med statens energiverk att del kan vara lämpligt att de regionala utvecklingsfonderna översiktligt informerar om vissa frågor rö-

Prop. 1984/85:120 145

rande små vattenkraftverk. Det kan exempelvis gälla möjligheterna att erhålla statligt slöd samt information om gällande vattenlagsliftning. Enligt vad jag har erfaril kommer statens energiverk all medverka vid sådan information till utvecklingsfonderna. Finansieringen av dessa informationsinsatser har enligt vad jag har erfarit lösts i samråd mellan de berörda verken.

Beträffande de av statens energiverk föreslagna skalleändringarna för små vattenkraftverk vill jag efter samråd med chefen för finansdepartementet anföra följande. Förslaget att höja gränsen för skatteplikt för den som inte yrkesmässigt distribuerar krafl från 50 kW till 100 kW innebär energipolitiska fördelar. En höjning av gränsen leder dessutom till ett obetydligt skattebortfall och en viss skatleadministraliv förenkling. Med hänsyn härtill bör förslaget genomföras genom en ändring av 2 § andra styckel a) lagen (1957:262) om allmän energiskalt. Ett generelll införl bottenavdrag försvårar däremol skatteadministrationen och leder till ett betydande skattebortfall. Detta förslag bör inte genomföras.

Vissa remissinslanser har pekat på att kapitalbelastningen under de första åren är mycket hög för speciellt privatpersoner vid byggande av små vattenkraftverk. Detta skulle enligt remissinstanserna innebära hinder för fortsatt utbyggnad av små vallenkraftverk. Jag delar remissinstansernas uppfattning att tillkomsten av små vattenkraftverk i vissa fall kan försvåras av den betydande kapitalbelastningen. Enligt vad jag erfarit överväger slatens energiverk f. n. möjlighelerna att utforma en finansiering inom ramen för vad som är möjligt att uppnå i dag på kreditmarknaden som är så långsiktig och i övrigt så fördelaktig som möjligt. Verket avser att inom kort redovisa denna fråga till regeringen. Jag är f. n. inle beredd att föreslå ytterligare åtgärder på detta område.

När det gäller förutsättningarna för utbyggnad av små vattenkraftverk inom ramen för gällande riktlinjer vill jag hänvisa till vad statsrådet och chefen för bostadsdepartementet anförde i lagrådsremissen med förslag lill Lag om hushållning med naturresurser (s. 142).

Även om jag allmänl sett är positivt inställd till en ökad satsning på minikraftverk, följer enligt min mening direkt av gällande riktlinjer att i princip ingen utbyggnad för vattenkraftsändamål kan tillåtas i de nu avsedda älvarna och älvsträckorna. Jag anser dock att det i vissa speciella fall bör kunna komma i fråga att göra undantag från en sådan princip. Jag tänker då på fall där andra alternativ för att ordna den lokala energiförsörjningen kan få större inverkan på miljön än ett minikraftverk eller på fall då det på den akluella platsen redan tidigare har vidtagits ett ingrepp, t. ex. i form av en dammanläggning. I del senare fallet kan tillkomsten av ett minikraftverk t. o. m. innebära vissa fördelar, t. ex. om det innebär att en befinUig, dåligt underhållen flottningsdamm samtidigt kan restaureras. En fömtsättning för att utbyggnad i sådana fall skall tillåtas bör dock alltid vara att åtgärden kan vidtas utan att syftet med bestämmelsen om undantag från vattenkraftsutbyggnad förfelas. Jag anser också att man bör kunna

10 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 146

ställa särskilda krav på åtgärdernas utformning med tanke på naturvården, fiskei och landskapsbilden.

Det kan enligt min mening inte heller tillåtas all ett flertal minikraftverk med var för sig obetydlig miljöpåverkan, men med en sammantagen negativ effekt på miljön, kommer till stånd i en viss undantagen älv eller älvsträcka. Detla skulle direkt strida mol syftet med skyddel för älvarna och älvsträckorna.

När det gäller tillåtligheten av ersättningsbyggnader och andra smärre åtgärder i undantagna vattendrag som hänför sig till redan föreslagen reglering, anförs följande i lagrådsremissen (s. 141):

I prop. 1977/78; 57 och riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland anfördes att ett undantag från utbyggnad inte bör innebära att smärre åtgärder som hänför sig t.ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Civilutskottet (CU 1977/78:9) uttalade med anledning av propositionen i denna del att tillåUigheten av ersättningsbyggnader samt ombyggnader och effektiviseringar i redan befintliga kraftverk under vissa fömtsättningar skall kunna prövas av regeringen utan hinder av atl åtgärden berör etl undantaget område. Enligt min mening bör ett sådant synsätt gälla också i fortsättningen.

Ersättningsbyggnader, ombyggnader och effektiviseringar bör kunna tillåtas om de har endast obetydlig miljöpåverkan, dvs. om åtgärderna endast i ringa utsträckning påverkar de bevarandevärden som utgjort mo-Uv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vatlenkraftsutbyggnad.

1 lagrådsremissen diskuteras också frågan om i vilken utsträckning bi-och källflöden till de vattendrag som föreslås undantagna från vattenkrafts-. utbyggnad skall omfattas av sådana bestämmelser. Enligt vad som föreslås i lagrådsremissen bör bestämmelsema om undantag omfatta också bi- och källflöden till de älvar som är helt outbyggda saml biflöden till och vattenområden uppströms undantagna älvsträckor i de fall områdena uppströms är outbyggda. Motiven härför är att skydda de orörda vattendragen som sammanhängande ekologiska och hydrologiska system. När det gäller övriga från vattenkraftsutbyggnad undantagna älvsträckor omfattar riktlinjerna endast själva huvudflödet.

Därutöver vill jag erinra om ait utbyggnad av vattenkraftverk i biflöden kan stå i konflikt med utbyggnader i huvudflödena.

Mot bakgmnd av de åtgärder jag nu har föreslagit och med hänsyn till de klarlägganden som skett angående FRP-rikllinjerna beräknar jag ett möjligt tillskott till planen med närmare 200 GWh/år i form av små vattenkraftverk utöver de 200 GWh/år som nu finns i planen.

Sysselsättningseffekter tid följd av vattenkraftsulbyggnaden

Enligt riksdagens beslut bör vid utarbetandet av planen största möjliga hänsyn tas till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl.a. är det vikUgt att

Prop. 1984/85:120 147

utbyggnaderna planeras så att förhållandevis varaktig sysselsättning skapas.

1 den lidigare redovisade sammanställningen för Kraftsam anges beräknade sysselsättningseffekter av kraflfördagens utbyggnadsplaner. Det bör betonas atl siffrorna är preliminära och att vissa av de projekt som ingår inte torde komma till utförande under den aktuella perioden.

Under perioden 1985-1990 erhålls en sysselsättning om 1000-1500 personer. Under den därpå följande perioden 1990-1995 sjunker sysselsättningen successivt för att nå nivån 500 personer omkring år 1995. Ett tillskott av ytterligare projekt skulle erfordras för att undvika denna kraftiga nedgång. Det torde vara praktiskt möjligl alt skapa sådana projekt under fömtsättning att besked härom lämnas under de närmaste åren.

Inom Norrbottens län beräknas sysselsättningen uppgå till 400-500 personer under de närmaste 2 åren för att därefter successivi minska till ca 150-300 personer. Utbyggnadsplanerna är dock fortfarande osäkra bl.a. för Råneälven varför förändringar kan ske.

Inom Västerbottens län torde en nedgång till ca 70 personer/år ske under åren 1986/87-1988/89 p.g.a. att bl.a. utbyggnaden av Stornorrfors G4 slutförs under 1985/86. Under fömtsättning att främst Klippens och Vojm-åns utbyggnad påbörjas under 1988/89 och 1989/90 kan en sysselsättning på nivån 200-300 personer/år upprätthållas under perioden 1989/90-1991/92 för att därefter successivt minska.

Inom Jämtlands och Västernorrlands län planeras utbyggnad av ett betydande antal mindre projekt under perioden 1985/86-1989/90. Sysselsättningen varierar under nämnda period inom intervallet 150-700 personer/år med en topp under åren 1987/88-1989/90. Under den därpå följande 5-årsperioden torde sysselsättningen reduceras Ull nivån 50-100 personer/år.

Sysselsättningen i södra delen av Norrland (söder om JämUands och Västernorrlands län) beräknas uppgå lill 250-300 personer/år under perioden 1986/87-1988/89 och upphör därefter helt under resterande del av den studerade perioden.

Inom regionen Dalarna-Uppland-Västmanland bedöms sysselsättningen öka Ull ca 150 personer/år omkring år 1990 för att därefter minska. Del största projektet är om- och ulbyggnaden av Älvkarleby kraftstation.

Sysselsättningen i Värmland kan uppgä till 150-200 personer under större delen av perioden om redovisade projekt kan genomföras.

Inom övriga regioner är sysselsättningen mycket begränsad och knappast av någon större betydelse för den toiala sysselsättningen.

När del gäller reinvesteringar uppgår sysselsättningen under resten av 1980-talet till 300-350 personer. Detta har inkluderats i den föregående redovisningen. Några uppgifter om sysselsättningen inom tillverkningsindustrin har inte redovisals. 1 sammanhanget kan erinras om att statens energiverk i rapporten (1984:1) Vattenkraftsutbyggnad under 1980-lalet bedömde den direkta arbetsvolymen för förnyelsearbeten fram till sekelskiftet till drygt 4000 årsarbeten.

För egen del anserjag, trots den osäkerhet som Kraftsam:s uppgifter är

Prop. 1984/85:120 148

behäftade med, att del finns goda möjligheter all uppnå ett väsenlligl sysselsättningslillskott genom planen för valtenkraftsutbyggnad. Det skapar goda förutsättningar till en stadigvarande sysselsättning i regioner med slor arbelslöshel. Jag avser att följa upp denna fråga vid mina överläggningar med kraftförelagen, den tillverkande industrin och berörda fackliga organisationer.

Sammanfattning

Till följd av mina förslag i del föregående beräknar jag ett lillskoit till planen för vattenkraftsutbyggnad om ca 700 GWh/år. Det består för det första av projekt motsvarande ca 300 GWh/år som föreslagits i departementspromemorian. Utöver projekten i promemorian beräknar jag elt tillskott till planen från effektiviseringar och förnyelse av äldre vattenkraftverk om sammanlagt 300—400 GWh/år.

Den av mig föreslagna kompletteringen av planen för valtenkraftsutbyggnad innebär inte atl det inte skulle kunna finnas projekt utanför planen som kan aktualiseras. I samband med arbetet med promemorian och remissbehandlingen av densamma har sålunda etl antal projekl aktualiserats som inte tidigare varit föremål för bedömning men som torde kunna betraktas som genomförbara. Därigenom torde det vara möjligt att uppnå en plan som sammantaget motsvarar de 3,8 TWh/år som enligt riksdagens beslut erfordras för att garantera att gällande ulbyggnadsmål uppnås.

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående avser jag att genom fortsatta överläggningar med kraftföretagen, den tillverkande industrin, berörda fackliga organisationer etc. noga följa hur planen för valtenkraftsutbyggnad genomförs. Jag avser därutöver föreslå regeringen atl ge slatens energiverk i uppdrag att på samma sätt som gäller på kolområdet, följa den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden och redovisa till regeringen hur planen genomförs. Detta underlag är enligt min uppfattning värdefullt som komplement till de redovisningar som kraftföretagen avser att utarbela.

Sammanfattningsvis syftar de riktlinjer som jag nu har angivit till all på kort sikt komplettera den av riksdagen antagna planen för vattenkraftsutbyggnad för att uppnå den av riksdagen angivna produktionsnivån om 66 TWh/år med stor hänsyn till olika markanvändnings- och miljöintressen. På lång sikt gäller det att klarlägga vattenkraftens roll i samband med kärnkraftens avveckling.

1 enlighet med vad jag nu har anförl har efier samråd med chefen för finansdepartementet inom industridepartementet upprättat förslag till Lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt.

Lagrådets hörande av förslaget skulle uppenbarligen sakna betydelse.

Jag förordar i enlighet med det anförda att regeringen föreslår riksdagen dels att godkänna de av mig angivna riktlinjerna för en fortsatt vattenkraftutbyggnad, dels att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt.

Prop. 1984/85:120 149

7.4 Mottryckskraft

Med mottryckskraft avses samprodukUon av elenergi och värme. Ånga från en bränsleeldad ångpanna driver en turbin som är kopplad till en elektrisk generator. Efter att ha passerat turbinen används ångan i industriella processer eller för att värma vatten Ull Qärrvärme. I det förra fallet talar man om industriell mottryckskraft, i det senare om kraftvärme.

Verkningsgraden i ett mottryckskraftverk är hög och uppgår till ca 85 % räknat på energiinnehållet i tillfört bränsle. Detta är en mer än dubbell så hög verkningsgrad som i ett kondenskraftverk, där en stor del av den tillförda energin förloras i kylvattnd. En fömtsättning för mottryckspro-duktionen och för att den skall kunna nå denna höga verkningsgrad är dock att det finns fullvärdig avsättning för värmeproduktionen. Detta innebär omvänt att värmebehov är en fömtsättning för moitrycksproduklion.

Industriellt mottryck

F. n. finns i landet närmare ett 70-tal turbiner för industriellt mottryck med en sammanlagd installerad eleffekt om drygt 900 MW. Merparten av anläggningarna finns inom massa- och pappersindustrin. I en del fall drivs mottrycksturbinerna med ånga från flera olika pannor eldade med olika bränslen. Ungefär en tredjedel av mottryckseffekten eldas endast med olja.

ElprodukUonen år 1983 i industriella mottrycksanläggningar var knappt

2.5 TWh, vilket skall jämföras med att anläggningarna vid fuHt utnyttjande
bedöms kunna producera ca 5 TWh. Orsaken till att bara en del av den
möjliga produkfionen utnyttjades var i första hand den goda tillgången på
el i kraftsystemet. Olja ingick till endast obetydlig del som bränsle för
denna produktion.

Processindustrin anser i regel att det Ln. inte är Ullräckligt lönsamt att investera i nya mottrycksanläggningar eller att konvertera mottrycksanläggningar från olja till fasta bränslen. Orsaken är industrins höga avkastningskrav i kombination med dagens låga elpriser.

Hittills under 1980-talet har mottrycksanläggningar om tillsammans ca 50 MW el lagts ned. Anläggningar om ytterligare ca 100 MW el planeras eller bedöms vara i riskzonen att bli nedlagda. Då det inom kraftindustrin finns ett intresse av att vidmakthålla anläggningarna i driftdugligt skick har Kraftsam och Ångpanneföreningen nyligen arbetat fram ett förslag till s. k. vidmakthållandeavtal som rekommenderas medlemmarna. Enligt avtalet ersätter ett kraftföretag de kostnader som ett industriförelag har för att hålla en motlrycksanläggning i driftdugligt skick.

Kraflvärme

Den installerade mottryckseffekten i landets kraftvärmeverk uppgår f. n. till 2300 MW el. Merparten av effekten finns i oljeeldade verk. Närmare

Prop. 1984/85:120 150

500 MW el finns installerade i koleldade kraftvärmeanläggningar. De största anläggningarna finns i Helsingborg, Norrköping, Stockholm och Västerås.

Under år 1983 var elprodukUonen i kraft värme verken ca I TWh, vilket skall jämföras med en bedömd möjlig produktion om ca 7 TWh.

Den goda tillgången på el i kraftsystemet begränsar kommunemas benägenhet att nu eller i den närmaste framtiden satsa på nya kraftvärmeanläggningar. Även intresset att bygga om befinUiga oljeeldade verk till fastbränsleeldning är svagt. Under perioden fram till 1990 fömtses endast ett fåtal fastbränsleeldade kraftvärmeverk tillkomma.

På något längre sikt är en fortsatt kraftvärmeutbyggnad angelägen ur energipoliUsk synvinkel. I det läget bedöms emellertid också elpriserna ha börjat stiga, och kommunerna får då ett incitament till att satsa på kraftvär-meutbyggnader.

Utbyggnaden av kraftvärme riskerar emellertid att bli mindre omfattande än vad man tidigare räknade med. Det finns två huvudorsaker härtill.

Den ena huvudorsaken är att ökningen av värmebehoven i fjärrvärmesyslemen — och därmed värmeunderlaget för mottrycksproduktion — inte fortsätter på det sätt som man har antagit i tidigare bedömningar. Bakgmnden är, som jag nyss har anfört (avsnitt 6.2), att värmebehoven i de fastigheter som redan har anslutits till fjärrvärme i många fall har kunnat minskas till följd av förbättrad energihushållning och att den nybebyggelse som ansluts blir allt energisnålare. Dessutom ökar inte nybyggandet i den utsträckning som fömtsaltes tidigare. Samtidigt har många potenUella fjärrvärmeabonnenter valt andra lösningar för att tillgodose sin värmeförsörjning. Den utglesning av värmebehoven som bhr följden härav medför att det inte blir ekonomiskt rimligt att utsträcka flärrvärmenäten så långt som tidigare planerats.

Den andra huvudorsaken är omstmktureringen av värmeproduktionen i fjärrvärmesystemen. Spillvärme och värme från sopförbränning har införts som basproduktion i många fjärrvärmesystem. Sådan värmeproduktion utnyttjas i första hand och före eventuell värmeproduktion från kraftvärme. Stora eldrivna värmepumpar finns numera i många Qärtvärmesy-stem och antalet ökar. Om sådana värmepumpar redan finns i ett Qärrvär-mesystem motverkar de intresset att också satsa på att bygga kraftvärmeverk så länge elpriserna är låga eller måttligt höga. En annan viktig faktor i detta sammanhang är ökningen av antalet fjärrvärmesystem där hetvattencentraler eldade med fasta bränslen såsom trädbränsle, torv och kol installerats. Denna ökning ligger helt i linje med regeringens energipoliUska intenUoner. Samtidigt måste emellertid noteras att om det i ett Qärrvärme-system redan finns en fasibränsleeldad anläggning, som täcker en del av värmebehovet och värmebehovet dessutom stagnerar, minskar det ekonomiska incitamentet att satsa på kraftvärmeutbyggnad för lång tid.

EK 81 ;s delutredning (Ds I 1983:15) Så kan vi värma Sverige bedömer

Prop. 1984/85:120 151

att elproduktionen i kraflvärmeverk skulle kunna byggas ut från nuvarande möjliga produktion om ca 7 TWh/år till 12-14 TWh/år. Utredningen pekar dessutom på att utvecklingen av ny teknik för småskalig kraftvärme skulle kunna leda till att det blir ekonomiskt rimligt med kraftvärme även i mindre fjärrvärmesystem. Denna extra potenUal kan uppskattas till storleksordningen några TWh/år. Jag återkommer strax (avsnitt 7.6) till utvecklingen av småskalig kraftvärme. Å andra sidan kan en krafUgare minskning av värmebehovet och en större avmattning av fjärrvärmeutbyggnaden än vad som fömtsetts i delutredningen leda tUl att möjlighetema till utbyggnad av kraftvärmen bhr mindre.

Statens energiverk bedömer i sitt remissvar på EK 81 :s betänkande att produktionskapaciteten i kraftvärmeverk kommer att vara ungefär konstant fram till år 1995. Den väsentligaste förändringen under denna period är att några av de oljeeldade verken konverteras till eldning med fasta bränslen. Den mindre kapacitetssänkning som är förenad med konverte-ringama kompenseras av ett visst Ullskott av nya anläggningar. Produktionskapaciteten kommer då att uppgå till 6 å 7 TWh/år år 1995.

I detta sammanhang bör nämnas att Svenska Värmeverksföreningen och kraftföretagen f. n. gemensamt utreder potentialen för kraftvärmeverksut-byggnader i landet.

Överväganden och förslag

Enligt min bedömning kommer elproduktionen i industriella mottrycksanläggningar inte att öka nämnvärt så länge nuvarande låga elpriser består. En produktion av storleksordningen 2,5 TWh el per år kan därför förväntas under resten av 1980-talet. Först på längre sikt med höjda elpriser torde ombyggnad från olje- till fastbränsleeldning och nybyggnad av industriella mottrycksanläggningar bli aktuella.

Jag ser med tillfredsställelse på kraftindustrins initiativ till vidmakthållandeavtal. Det är väsentligt att befintliga mottrycksanläggningar bibehålls när så är rimligt och att nya anläggningar på sikt tillkommer. Statens energiverk har på regeringens uppdrag utrett utvecklingen av det industriella mottrycket och har ställt samman resultatet i en rapport. Jag kommer senare i detta avsnitt att förorda ett fortsatt uppdrag till energiverket på detta område.

Enligt min mening är del angeläget att fjärrvärmenäten utnyttjas sä långt som detta är rationellt på ekonomiska grunder för att säkra största möjliga värmeunderlag för mottrycksproduktion. Även möjligheterna att utnyttja mindre fjärrvärmenät för nya typer av småskalig kraftvärme bör därvid beaktas. Genom fastbränslelagen säkras att nya anläggningar inte blir oljeeldade. De oljeeldade kraftvärmeverk som nu finns bör successivt byggas om till fastbränsleeldning.

Vad gäller kraftvärme är det vikUgt att alla möjligheter att i framtiden använda kraftvärmeanläggningar beaktas i den kommunala energiplane-

Prop. 1984/85:120 152

ringen och i de fall där så är rimligl ingå i planeringen för resp. fjärrvärmesystem. Jag betraktar en sådan planering som en naturlig följd av lagen om kommunal energiplanering och som ett krav som bör uppfyllas med hänsyn till denna. Det är också viktigt att det för resp. Qärrvärmesystem på tidigast möjliga stadium reserveras plats för kraftvärmeverket som sådant, för lager och transportanordningar för bränsle samt för el- och hetvatten-ledningar. Detta bör garanteras i kommunens fysiska planering (marköversikter och detaljplaner). Vid behov bör erforderlig mark lösas in eller på annat sätt säkerställas i detta syfte. Dämtöver bör förprojektering av tillkommande kraftvärmeverk initieras och genomföras på ett så Udigt sladium som möjligt. Detta aktualiserar alternativet kraftvärme och underlättar den kommunala beslutsprocessen samt en tidig tillståndsprövning. Det är härvid en fördel om erforderlig prövning och tillståndsgivning förbereds och genomförs så att tillstånd kan föreligga redan något eller några år före planerad byggstart.

Som jag har nämnt är det angeläget att alla möjligheter till utbyggnad av mottrycksproduktion tas till vara. Därför är det väsentligt att följa de potentiella mottrycksunderlagens utveckling. Jag avser därför att ge statens energiverk i uppdrag att fortlöpande följa och till regeringen redovisa såväl det industriella motlryckets utveckling och potential som utvecklingen av kraftvärmeunderlagen i fjärtvärmesystemen.

När ombyggnad eller nybyggnad av värmeproduktionsanläggningar planeras bör alltid möjligheterna övervägas att utföra dessa med ångpannor som förberedelse till kommande anslutning av mottrycksturbiner. Dessa överväganden bör redovisas i samband med ansökan resp. anmälan till statens energiverk enligt fastbränslelagen. När så är lämpligt bör förprojektering av anläggningen i slutligt mottrycksutförande ske redan inför ansökan resp. anmälan. Jag vill i sammanhanget erinra om att i den energipolitiska prövning av koleldade anläggningar som för mindre än ett år sedan tillstyrktes av riksdagen (prop. 1983/84:158, NU 44, rskr 390, JoU 28, rskr 389) ingår som riktlinje att de koleldade anläggningarna i största möjliga utsträckning bör planeras så att de senare kan kompletteras med anordningar för elproduktion.

Sökanden resp. anmälaren bör före projekteringsarbetets igångsättning diskutera inriktning och omfattning med statens energiverk. Om energiverket finner det angeläget att förprojektering för mottryck genomförs bör slöd kunna utgå för att täcka en del av merkostnaderna för denna.

För att stimulera kommunerna att på tidigt stadium genomföra förprojekteringar av kraftvärmeanläggningar som avses tillkomma på längre sikt bör energiverket ges möjlighet att ge ekonomiskt bidrag för att täcka en del av kostnadema för förprojekteringen även i detta fall. Viktigt är därvid att berörda kommuner diskuterar energipolitisk lämplighet och arbetets omfattning med energiverket innan förprojekteringsarbetet igångsätts.

1 den mån det är möjligt och lämpligt, bör de nya fastbränsleeldade

Prop. 1984/85:120 154

därefter lämnade över driftansvaret Ull vattenfallsverket. Efter några månaders drift drabbades vindkraftverket av en växelskada som ledde till stillestånd under ca ett halvt år. Sedan våren 1984 har anläggningen gått i obemannad automatisk drift med förhållandevis god tillgänglighet och utan störte tekniska problem. Fram till i november 1984 har driftstiden I 500 timmar och den totala energiproduktionen 1,5 GWh uppnåtts.

Statens energiverk anser i sin rapport (1985:1) Vindkraft - Resultat och slutsatser från det svenska vindenergiprogrammet att erfarenheterna från driften av de båda vindkraftsprototyperna visar att det är möjligt att på ett tekniskt tillfredsställande sätt bygga och driva stora vindkraftsaggregat. Verket drar av gjorda utvärderingar slutsatsen att anläggningarna generellt sett har utförts korrekt i förhållande till verkliga laslsiluationer och leknisk miljö. De bör således enligt verkel kunna utgöra gmnd för fortsatt utveckling av aggregat.

Parallellt med utvärderingarna av prototyperna har Sydkraft, vattenfallsverket och de båda vindkrafttillverkande företagen i samråd med energiverket genomfört studier inom s. k serieanpassningsprojekt av möjligheter och kostnader att tillverka vindkraftsaggregat i stora serier. Resultaten av dessa studier pekar pä atl det hundrade aggregatet i en serie skulle kunna få en energiproduktionskostnad om 25-30 öre/kWh på platser med landets bästa vindförhållanden och 30—35 öre/kWh på platser med näst bästa vindförhållanden. Till dessa kostnader bör vid ett störte antal aggregat läggas kostnader för förstärkningsåtgärder i kraftnäten samt för utreg-lering av vindkraftens variationer. Dessa kostnader har av kraftindustrin beräknats till ca 5 öre/kWh vid en elproduktion i vindkraftverk om ca 10 TWh per år motsvarande storleksordningen 1 500 vindkraftsaggregat om ca 3 MW vardera. Vid större vindkraftproduktion krävs mera omfattande åtgärder i kraftsystemet varför kostnaderna då stiger avsevärt.

Vindkraftens kostnader synes därmed på längre sikt kunna komma att nå ungefär samma nivå som de bedömda framtida kostnaderna för kolkondens med långt gående utsläppsrening. Det bör härvid betonas att dessa kostnader för kolkondens starkt beror av koiprisets utveckling, vilket givetvis innebär en betydande osäkerhet i en ekonomisk jämförelse som görs i dag.

Områden med de båda högsta vindenergiklasserna finns främst utefter västkusten, i Skåne samt på Öland och Gotland. Den möjliga potentialen i dessa områden uppskattas till ca 30 TWh med hänsyn till bl.a. fysiska begränsningar i form av topografi och krav på minimiavstånd till bebyggelse. Om områden med starka bevarandeintressen undantas kan ca hälften av denna potential bedömas utnyttjningsbar.

En placering av vindkraftverk på bottenfasta fundament till havs skulle öka vindkraftpotentialen avsevärt. Tänkbara havsområden upptar ca 3000 km". För en utbyggnad av 10 TWh/år vindkraft krävs ca 600 km. Havsba-serad vindkraft tilldrar sig ett betydande internationellt intresse och kan bli

Prop. 1984/85:120 155

aktuell i större skala sedan vindkraften på land har uppnått en tillfredsställande teknisk mognad. Energikostnaderna vid havsbaserade aggregat bedöms enligt två nyligen gjorda svenska studier bli ca 5 öre/kWh högre än för landbaserade aggregat i bästa vindenergiklass och motsvara kostnaderna för landbaserade aggregat i näst bästa vindenergiklass.

Energiverket har som program för en fortsatt utveckling av vindkraften för de närmaste åren föreslagil alt pågående projekl fortsätter. Detta innebär bl.a fortsättning av det s.k. baskunskapsprojektet (innebärande grundläggande och tillämpad forskning inom vindkraftsområdet) vid flygtekniska försöksanstalten samt av projekt vid Chalmers tekniska högskola (elsystem för stora vindkraftsaggregat samt provning av små vindkraftsaggregat) och vid Uppsala universitet (turbulens och vakar i samband med vindkraft). Vidare fortsätter vindmätningsprogrammet i samarbete med SMHI med mätningar på sex platser. Provdriflen vid de båda vindkraftsprototyperna Maglarp och Näsudden bör enligt verket fortsätta även efter avtalad tid intill juni månad 1985. Eventuellt bör Maglarpsanläggningen modifieras för att minska bulleremissionerna. Statens vattenfallsverk avser att även uppföra ett 0,2 MW aggregat vid Näsudden för att användas för utprovning av material och komponenter. Energiverket menar att storleken på detta aggregat skulle kunna ökas till 0,5 MW vilket på kort sikt skulle kunna vara en intressant storlek med tanke på exportmarknaden. Slulligen pekar energiverket på att Sverige deltar i det internafionella vind-kraftssamarbetel inom lEA.

Energiverket bedömer kostnaderna för det föreslagna programmet till ca 55 milj. kr. för treårsperioden 1984/85-1986/87.

För egen del vill jag anföra följande när det gäller den fortsatta utvecklingen av vindkraften. Mina förslag innebär att det program för vindkraftens fortsatta utveckling i Sverige som energiverket föreslagit bör kompletteras i vissa avseenden.

Utgångspunkten för mina förslag är att vi under 1990-talet behöver fatta beslut om den utbyggnad av ytterligare elproduktion som behövs för att ersätta kärnkraften.

Möjligheterna att bygga ut ytteriigare mottryckskraft - såväl inom industrin som i kommunerna - och vattenkraft är begränsade. Kolkondensut-byggnader bör övervägas först sedan alla andra möjligheter prövats eftersom utsläpp av luftförorenade ämnen trots långtgående reningsåtgärder inte kan undvikas vid kolkondens. En utbyggnad av kolkondens skulle sannolikt komma att innebära att de totala svaveldioxidutsläppen i Sverige åter ökar. En sådan utveckling vore olycklig med hänsyn till bl.a. de åtaganden och utfästelser Sverige har gjort i internationella sammanhang att minska utsläppen. I det läget torde därför även andra faktorer än renl kraftekonomiska inverka på vilken typ av Ullkommande elproduktionskapacitet som bör väljas. Sannolikt kommer vi därvid i en jämförelse mellan kolkondens och vindkraft att särskilt värdera att vindkraften inte medför

Prop. 1984/85:120 156

några utsläpp, att den inte påverkar klimatd och att anläggningarna kan avlägsnas utan bestående spår den dag de inte längre behövs.

Enligt en utredning som jämför sysselsättningsaspekterna vid utbyggnad av vindkrafi resp. kolkondens blir del inhemska arbetskraftsbehovet ca 4700 årsarbeten per TWh/år för vindkrafi jämfört med 1 500 för kolkondens.

Det är mot denna bakgrund utomordentligt viktigt att den tidsfrist vi har tills vi behöver fatta beslut om mera omfallande kraftutbyggnader utnyttjas Ull atl utveckla vindkraften Ull en sådan teknisk nivå att den kan bli ett realistiskt alternativ i en fortsatt utbyggnad av det svenska kraftsystemet. Givetvis bör en sådan utveckling beakta den internationella utvecklingen på vindkraftområdet.

De båda vindkraftsprototyperna vid Näsudden och Maglarp tillhör första generationens stora vindkraftsaggregat. I de lidigare nämnda seriean-passningsstudierna har samma gmndkoncept bibehållits i avsikt att ge högre säkerhet i bedömingarna. Vid en fortsatt utveckling bör den ökande kunskapsnivån om vindkraftstekniken i förening med växande tillverkningserfarenheter leda till att anläggningar kan konstrueras med mer ekonomiskt utnyttjande av material och andra resurser. Dessutom fmns det ett antal delvis kända tekniska lösningar som skulle kunna införlivas i nya aggregatkonstmklioneroch ytterligare sänka kostnaderna, t.ex. nya blad-konstmktioner, andra material, variabelt varvtal, nya typer av reglering och direktdriven generator.

Den fortsatta utvecklingen av vindkraften i Sverige bör enligt min mening ske i flera steg, i vilka ytterligare generationer av vindkraftaggregat successivt kan byggas och utvärderas. Genom att när så är möjligt placera aggregaten i gmpper erhålls teknisk?, erfarenheter av gmppstationsdrift, samtidigt som man får praktiska erfarenheter av vindkraftgmppers inverkan på miljön i vid bemärkelse.

En sådan utveckling skulle samUdigt få stor betydelse för möjligheterna till export av stora vindkraftverk. De svenska vindkrafttillverkande företagen skulle få referensanläggningar och fortsätta att ligga i täten i världen i fråga om teknisk kompetens.

Staten har hittills svarat för de huvudsakliga kostnaderna för vindkraftens utveckling i Sverige. 270 milj. kr. har lagts ned i det statliga vindkraftsprogrammet. Därav har ca 170 milj. kr. använts för de båda vindkraftspro-totypema och till dessa knutna aktiviteter.

Det ankommer på kraftföretagen att planera och utveckla kraftsystemet så att landets behov av el kan tillgodoses. Som jag nyss har nämnt bör kolkondens i det längsta undvikas vid en eventuellt fortsatt utbyggnad av kraftsystemet. Möjligheterna att utnyttja vindkraft bör därför prövas innan någon form av kolkondensulbyggnad övervägs. Det bör i det läget vara naturligt att kraftföretagen tar på sig ett betydande ansvar för att genomfö-

Prop. 1984/85:120 157

ra de utvecklingsinsatser som behövs för att ytterligare utveckla vindkraften lill ett verkligt komplement i det svenska elsystemet.

Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört anserjag alltså att ett betydande ansvar för den fortsatta utvecklingen av vindkraften i Sverige bör läggas på kraftföretagen. Bl.a. räknar jag med att kraftföretagen kommer att svara för de beställningar av stora vindkraftsaggregat som är nödvändiga för den fortsatta utvecklingen. Jag har därför för avsikt alt ta upp överläggningar med kraftförelagen om dessas ökade framlida engagemang för utvecklingen av vindkraften.

1 ett övergångsskede kan det antas att det kommer atl finnas behov av visst kompletterande statligt stöd för att underlätta den fortsatta utvecklingen av vindkraft i Sverige. Jag återkommer till frågan om medel härför under anslaget E 22. Vissa ålgärder för omställning av energisystemet.

Vid sidan om de insalser för vindkraftens utveckling som jag här har förordat bör den statliga satsningen inom vindenergiprogrammet genomföras i huvudsak enligt energiverkets förslag. Kostnaderna härför får finansieras inom ramen för energiforskningsprogrammet.

Parallellt med den fortsatta tekniska utvecklingen av vindkraften bör frågan om lokalisering av vindkraftanläggningarna studeras närmare. Omfattande studier av vindförhållanden och tänkbara lokaliseringsområden har redan genomförts och det finns i dag en översiktlig bild av var i landet det kan vara möjligt att lokalisera vindkraftverk. Samtidigt måsle i fråga om markanvändningen hänsyn tas Ull olika motstående intressen.

Mot denna bakgmnd bör enligt min mening en särskild utredning ttllsät-tas med uppgift att närmare studera lokalisering av vindkraft i Sverige. Denna studie bör omfatta en vindkraftpotential för en produktion om minst 10 TWh/år i landbaserade aggregat samt minst 20 TWh/år i havsbaserade aggregat. Utredningen bör arbeta så att den kan ge underlag för de beslut som skall fattas kring år 1990. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för jordbruks- och bostadsdepartementen.

7.6 Ny elproduktionsteknik

Möjligheterna till mera omfatlande utbyggnader av elproduktionssyste-mei i Sverige är som jag tidigare har framhållit relativt begränsade om vi håller oss till den leknik som i dag finns kommersiellt tillgänglig. Utvecklingen av ny teknik för elprodukUon är därför av strategisk betydelse för ett land som Sverige.

El kan produceras på många olika sätt och ny elprodukUonsteknik är följaktligen ett brett forsknings- och ulvecklingsfält som inrymmer en stor mängd vitt skilda teknologier.

Här finns avancerade tekniker såsom magneiohydrodynamiska processer (MHD), där värmenergi i en gas som strömmar mellan två suprale-

Prop. 1984/85:120 158

dande magneter omvandlas till elenergi, och bränsleceller, där energiinnehållet i gasformigt bränsle omvandlas till elektrisk energi via elektrokemiska reaktioner. Andra exempel är solceller i vilka solstrålning direkt omvandlas till elenergi eller låglemperaturprocesser som använder media som ammoniak eller fluorkolväten vilka förångas vid låga temperaturer och därför kan utnyttja låglempererade energikällor för att driva turbogeneratorer.

Men här finns också en rad sätt på vilka mer eller mindre etablerade tekniker för energiomvandling kan utvecklas eller kombineras för att höja uttaget av elenergi, förbättra bränsleutnyttjandet eller minska utsläppen av miljöskadliga ämnen. Som exempel kan pekas på kombinat av bränsleför-gasningsantäggningar, gasturbiner och ångiurbiner och olika tekniker för samproduktion av el och värme.

Vindkraften är ett utvecklingsområde som jag nyss särskilt har behandlat (avsnitt 7.5).

Internationellt sett görs myckel stora insatser för forskning och utveckling inom fältet ny elteknik. 1 många länder är förutsättningarna för elproduktion sådana att prisel på el är avsevärt högre än i Sverige. Detta ger dessa länder starka incitament till att utveckla och introducera ny elprodukUonsteknik.

I Sverige utvecklas etablerad teknik för samprodukUon av el- och värme. T.ex. utvecklas avancerade ång- och gasturbincykler av de stora anläggningstillverkama. Kraftindustrin bekostar och driver en omfattande forsknings- och utredningsverksamhet på elteknikområdet och angränsande områden, t.ex. området förbränningsteknik. Staten finansierar och styr genom energiverket och energiforskningsnämnden en avsevärd forskning- och utveckling inom området. Omfattande bevakning av teknikutvecklingen utomlands bedrivs av bl.a. energiforskningsnämnden och Ingenjörsvetenskapsakademien. Inom universitets- och högskoleinstitutioner pågår gmndforskning på många områden med direkt eller indirekt anknytning till ny teknik för elproduktion. På det internationella planet deltar Sverige genom ett samarbetsavial med den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) i utvecklingen av fusionskraften inom EG-ländernas fusionssamarbete.

Energiverket bedriver verksamhet på elproduktionsteknikens område inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet. Fr. o. m. innevarande treårsperiod, 1984/85 - 1986/87, ingår elproduktionsteknik som ett särskilt delprogram i energiforskningsprogrammet. För perioden har avsatts 30 milj. kr. härför.

Ca hälften av denna insals, 15 milj. kr., planeras för tillämpad forskning inom delområdet småskaliga kraftvärmeanläggningar. Därmed avses anläggningar för samtidig produktion av elenergi och värme i enheter med effekter i registret 0,2 - 20 MW värmeeffekt. I själva verket är detta ett synnerligen brett storleksregister med olika typer av tekniska system för

Prop. 1984/85:120 159

alt lill fullo utnyttja möjligheterna i olika storleksklasser. Bl.a. studeras ångturbin-, förbränningsmotor- och stirlingmotorprocesser. Småskalig kraftvärme är ett sätt att ta till vara små fjärrvärmesystem som underlag för mottrycksproduktion; något som - fömtsatt au ekonomin blir rimlig för dessa anläggningar - kan avsevärt öka kraftvärmepotentialen i landet.

Inom delområdena nya eltillförselsätt och kombinerade processer planeras atl avsätta tillsammans ca 12 milj.kr. Studier pågår bl.a. belräffande bränsleceller, solenergi, vågkraft, MHD, låglemperaturprocesser, högtem-peraturteknik i gasturbiner och gasrening vid höga temperaturer.

Resterande ca 3 milj.kr. för elproduktionsforskningen ägnas åt miljö-och systemfrågor samt gmndläggande forskning och utveckling.

Inom delprogrammet Teknikbevakning inom det statliga energiforskningsprogrammet har energiforskningsnämnden ansvaret för en rad elpro-duklionsrelaterade forskningsprojekt bl.a. rörande solkraft, vågkraft, avancerade bränsleceller och MHD.

Av insatser i övrigt som nu görs i Sverige och som kan få betydelse på lång sikt vill jag särskilt peka på det vågenergiprojekt som f. n. pågår inom Götaverken Energy Systems AB.

En teknisk och ekonomisk utvärdering av denna vågenergiprincip har nyligen gjorts på uppdrag av energiforskningsnämnden. Resultatet tyder på att denna teknik skulle kunna utvecklas till ett stadium där den utgör en ekonomiskt intressant energikälla vid placering i stora hav med stora vågrörelser. Tillämpningen av denna teknik torde därför främst komma att ske utanför Sverige.

Jag har här gett en kortfattad översikt över några olika tekniker för att producera el som är under utveckling. Det finns skäl att anta att vi pä ålminslone några av dessa områden kan få genombrott för nya tekniker som kan bli kommersiellt intressanta i samband med kärnkraftsavvecklingen.

7.7 Eldistribution, elsäkerhet m.m.

7.7.1 Distribution av elektrisk ström Kraftöverföring

De flesta elproduktionsanläggningar av betydelse är anslutna till det riksomfattande stamnätet, som består av ledningar och transformatorsta-Uoner för 220 kV och 400 kV. Stamnätet utnyttjas för överföringen av elenergi på större avstånd mellan produktionsanläggningar och konsumtionsområden. Som jag strax kommer atl redovisa (avsnitt 7.8) är det svenska systemet även hopkopplat med grannländernas nät. Stamnätet fyller en viktig funktion i svensk och nordisk energiförsörjning. Genom det samkörande nätet skapas möjligheter att utnytUa elkraftproduktionen på ett ekonomiskt sätt, vilket minskar behovet av kraftverksutbyggnader och ger låga kostnader för elproduktionen. Stamnätet bidrar därigenom till låga

Prop. 1984/85:120 160

elpriser. Genom det samkörande stamnätet erhålls också en mycket hög tillgänglighet, vilket bidrar till att elleveranserna blir av hög kvalilet.

Den helt dominerande delen av de elavbrott som drabbar konsumenterna beror på fel på nät med lägre spänningar än 220 kV. Tillfälliga störningar i produktionssystemet liksom fel på större ledningar m. m. kan i de allra flesta fall klaras utan avbrott för abonnenterna. Ca 110 fel drabbar årligen stamnätet. Endasl 5% av dessa, eller 5 ä 6 fel per år, leder Ull konsekvenser för abonnenterna. De flesta felen varar ungefär 1 minut och gäller endast någon del av stamnätet. Den genomsnittliga avbrottstiden är 5 minuter. En ändamålsenlig utbyggnad och drift av stamnätet är sålunda ett villkor för en säker och ekonomisk elförsörjning.

Gmndläggande bestämmelser om att dra fram och begagna starkströmsledningar finns i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och kungörelsen (1957; 601) om eleklriska starksströmsanläggningar. Därtill kommer de starkströmsföreskrifter enligt vilka statens energiverk meddelar närmare föreskrifter om utförande och skötsel av eleklriska anläggningar.

Enligt ellagen krävs tillstånd (koncession) för att dra fram eller begagna eleklrisk starkströmsledning. Sådant tillstånd meddelas av regeringen eller av statens energiverk. En förutsättning för koncession är behandling i enlighet med 20 § naturvårdslagen (1964; 822) om ledningen kan komma att väsentligen påverka naturmiljön. Samråd sker därvid med föreirädare för län, kommuner och regionala sektorsorgan. I förekommande fall tas även kontakt med regionplanekontor eller kommunalförbund och andra intresseorganisationer.

Avsikten med koncessionsplikten är att staten skall ta till vara del allmännas intressen och utöva kontroll över kraftföretagen, så att inle enbart företagsekonomiska synpunkler bestämmer planeringen, samt kontrollera att kraven på säkerhet är tillgodosedda.

I syfte att bättre samordna planeringen av ledningsnätets utbyggnad med den fysiska planeringen i övrigt genomför vattenfallsverket och övriga störte kraftföretag ett samrådsförfarande på frivillig basis. Bl.a. informerar kraftföretagen länsstyrelser och kommuner om planerade utbyggnader av ledningsnätet. Förfarandet avser ledningar för 50 kV och högre spänning.

Riktlinjer för kraftledningsplaneringen har underställts riksdagen (prop. 1981/82:188, CU 34, rskr 306). Enligt riktlinjerna, som låg till grund för riksdagens beslut, är syftet med samrådsförfarandet bl.a. att klarlägga kraftindustrins anspråk på mark som underlag för den fysiska planeringen. Härigenom bör det bli möjligt att i god Ud beakta behovet av mark för kraftledningar, i synnerhet sådana för höga spänningar, som ställer stora krav på mark. Härför krävs att kraftföretagen redovisar sina utbyggnadsplaner för länsstyrelsen och berörda kommuner. Redovisningen skall syfta

Prop. 1984/85:120 161

till alt initiera ell tidigare informationsutbyte och all göra behandlingen av frågor som rör kraftledningsutbyggnaderna mer enhellig i de olika länen.

Del är enligt riktlinjerna inle meningsfullt all genomföra en delaljplane-ring av kraftledningar i etl belydligi längre tidsperspektiv än 10 år. Sam-rådsförfarandet bör liksom hittills ske på frivillig väg. Skulle det därvid visa sig all de frivilliga rutinerna inle är tillräckliga får enligi rikllinjerna elt mer formaliserat förfarande övervägas. Jag avser att återkomma lill denna fråga i avsnitt 7.7.2.

Utbyggnad och drift av stamnätet ombesörjs av vatlenfallsverkel i samråd med de övriga kraftföretag som utnyttjar stamnätet. Villkoren för överföring på stamnätet är reglerade i elt avtal mellan vattenfallsverket och elt antal kommunala och enskilda kraflfördag.

F. n. slutförs vissa större utbyggnader av 400 kV-näld. Bl. a. pågår slora anläggningsarbelen i öslra Svealand för anslulning av Forsmark 3 och för förstärkning av Stockholmsområdets elslrömsförsörjning. Vidare pågår lednings- och stationsarbeten för anslutning av Oskarshamn 3 till stamnätet. Den framtida byggnationen vad avser stamnätet kommer under den närmaste tioårsperioden att omfatta i huvudsak åtgärder för att ersätta vissa befintliga 220 kV-ledningar med nya för 400 kV.

Den regionala kraftöverföringen från kraftverk och från uttagspunkter på stamnätet (stamstationer) lill storkonsumenter och återdislributörer ombesörjs av vattenfallsverket samt kommunala och privata kraftföretag.

Det svenska kraftöverförings- och eldistributionssyslemd kännetecknas vid en internationell jämförelse bl.a. av en hög driftsäkerhet i elleveranserna till såväl storförbrukare som övriga elkonsumenter. Kraftöverföringssystemet byggs upp och drivs på ett sådant sätt att enstaka fel i ledningsnätet - som normalt inträffar många gånger per år - inte påverkar elleveranserna lill abonnenterna. I vissa fall kan emellertid mer omfattande störningar ge upphov till avbrott i eldistributionen. Erfarenhetsmässigt är störningar av större omfattning ytterligt sällsynta och i allmänhet kortvariga.

Den 27 december 1983 drabbades den svenska elförsörjningen av en allvarlig störning som ledde till att kraftleveranserna avbröts till södra hälften av landet. Regeringen beslutade den 12 januari 1984 atl tillkalla en kommission för att utreda elförsörjningens sårbarhet. Kommissionens uppgift har varit att lämna förslag till vilka åtgärder som bör vidtas för att minska sårbarheten i elförsörjningen och begränsa konsekvenserna av en omfattande störning. Enligt direktiven borde en sådan utredning närmast omfatta störningar i fredstid.

Resultatet av arbetet har redovisats i betänkandet (SOU 1984: 69) Säker elförsörjning. Kommissionen anser atl planerna för stamnätets utbyggnad och modernisering samt ruliner och principer för dess drift är fullt tillfredsställande. Totalt sett behövs inte någon betydande allmän ökning av reservkraft. Kommissionen pekar dock på behovet av åtgärder för atl säkert 11 Riksdagen 1984/85. I samt. Nr 120

Prop. 1984/85:120 162

uppehålla vissa samhällsfunktioner såsom sjukvård, vatien och avlopp, uppvärmning, iransporter/drivmedelslorsörjning och jordbmk. Kommunerna bör få ansvaret för att genomföra en planering för all möla långa elavbrott. Informalionen lill allmänhelen fungerade enligt kommissionen någorlunda acceptabelt vid det stora elavbrottet den 27 december 1983. Radion är enligt kommissionen den bästa kanalen för informalion vid elavbrott. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten och en sammanställning av remissynpunkterna återfinns i bilaga 5. Jag återkommer lill kommissionens förslag i avsnittet 7.7.2.

Närdistribulion av elektrisk ström

Distributionen från stamnätet vidare ut till konsumenterna sker via successiva nedlransformeringar Ull bl.a. 130, 70, 40, 10 kV och slutligen 380/220 V för leverans av eleklrisk ström till småindustri, butiker och hushållsabonnenler. Storförbmkare, främst industrier, kan ha sina leveranser vid högre spänning, från 10 kV upp lill 130 kV.

Distributionen av elström till Sveriges ca 4,7 miljoner abonnenter sköts i dag av drygt 300 företag. Kommunerna eller kommunalt dominerade bolag resp. vatlenfallsverkel och av verkel dominerade bolag förser 68% resp. 11 % av abonnenterna med elenergi. Resterande 21 % förses med elenergi av privata bolag och elföreningar.

De kommunala eldistributionsföretagen förser drygt 2,9 miljoner abonnenter med el. Sydkraft AB, där vissa kommuner sammantaget har majoritetsinflytande, har drygl 260000 abonnenter. Bolagets verksamhetsområde berör 65 kommuner i södra Sverige. Vattenfallsverkets eldistribution omfattar i huvudsak landsbygdsområden med totalt ca 520000 abonnenter, varav ca 40% sköts av dotterbolag i vilka verkel har etl dominerande inflytande. Antalet privata kraftföretag är 71 med ca 770000 abonnenter. Störst bland dessa är AB Skandinaviska Elverk. De tre största inom kategorin industriföretag med eldistribuUon är Graningeverken AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB och AB Värmlandsenergi. Eldistributionsföreningarna svarar för distribution till ca 212000 abonnenter.

Eldistributionen har genomgått en kraftig förändring. Ett stort antal distributionsföretag har avvecklats. Rationaliseringsverksamheten har främjats av statsmakterna främst genom koncessionslagsliftningen och statligt ekonomiskt slöd. Sedan år 1944 har ca 2 700 företag slagits samman genom fusioner eller överiåtelser.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen på eldistribuUonsområdet (prop. 1975/76: lOObil. 15 s. 150-176, NU 45, rskr 263). Dessa innebär att rationaliseringen skall fortgå på frivillig väg och att den bör ske med utgångspunkt i att huvudansvaret för distribuUonen åvilar det allmänna. De enskilda elkonsumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden och kommunerna skall som företrädare för lokala intressen ges ett större inflytande på eldistributionen än de dittills

Prop. 1984/85:120 163

haft. Vattenfallsverkd fömtsätts komma att aklivi medverka till en rationell ulveckling på området och även framdeles fortsätta atl bedriva en inte oväsentlig distributionsverksamhd.

Distribulionsföretag skall, där så bedöms lämpligl, föras samman eller gå upp i företag som medger rationell verksamhet som tillgodoser konsumenternas krav på driftsäkerhet, störningsberedskap, elkvalitd och service. Uppmärksamhet bör fästas vid behovet av en rationell samordning mellan eldistributionen och den allmänna kommunala verksamhels- och samhällsplaneringen.

-Andra krav som enligt rikllinjerna bör tillgodoses i samband med stmkturomvandlingen är bl.a. atl möjlighelerna till taxeuUämning las lill vara. Vidare är del enligt riktlinjerna önskvärt all så långt som möjligt söka uppnå enhetliga lokala distributionsförhållanden genom en samordning av tätorts- och landsbygdsdistribution.

Det förutsattes att statens industriverk (numera statens energiverk), skulle följa utvecklingen och pröva behovel av ålgärder.

Samiidigi genomfördes vissa ändringar i ellagen. Vidare infördes lagen (1976:240) om förvärv av eldislributionsanläggning m. m. som innebär att koncessionsmyndigheten fåll bältre möjligheter atl följa och påverka stmkturomvandlingen.

Jag övergår nu till att redovisa mina överväganden i fråga om närdislri-butionen av el.

Vad gäller det kommunala inflytandet på eldistributionen framhölls i de rikllinjer som riksdagen fastställde våren 1976 för strukturomvandlingen på eldislribulionsområdel all kommunerna som föreirädare för lokala intressen skall ges etl störte inflytande på eldistributionen. Under senare år har kommunerna kommil att få ett allt slörre ansvar för energifrågorna. I detta sammanhang kan jag bl.a. hänvisa till regeringens prop. 1984/85:5 om ulvecklad kommunal energiplanering, som sedermera har antagits av riksdagen (BoU 1984/85:6, rskr 82). Det är naluriigl alt abonnenterna genom kommunerna då också bör ha etl ökal inflytande på elnätens utbyggnad, taxor m. m. Kommunerna har redan ett betydande inflytande på eldistribuUonen; de svarar f.n. för elleveranserna Ull ca 68% av landels abonnenter. Men del förekommer också kommuner som inle har något direkt inflytande på eldistributionen. Dessa kommuner kan ha svårt att få sina synpunkter beaktade när del gäller eldistributionens ordnande, eftersom inflytandet måsle gmndas på etl frivilligt åiagande av den lokala eldistributören. I enstaka fall förekommer också konflikter som rör dd kommunala inflytandet.

Del är enligi min mening angelägel atl kommunerna kan ulöva ett erforderligt inflytande över eldistributionsfrågorna. Jag är emellertid inte beredd att föreslå några tvångsåtgärder för att tillförsäkra kommunerna ett sådani inflytande. Det bör vara ett gemensamt intresse för kommuner och eldistributörer att skapa bästa möjliga eldistribuUon för abonnenterna. Det

Prop. 1984/85:120 164

bör därför finnas förulsättningar all nå lösningar som kan godtas av berörda parter i de enstaka fall där motsättningar råder om eldistributionens ordnande. Sådana lösningar behöver inte innebära att kommuner nödvändiglvis själva äger och driver elanliiggningarna. Kommunall inflyiande kan också nås genom olika former av samarbete med den lokala eldistributören och att kommunen såsom föreirädare för abonnenlerna t. ex. blir representerad i eldislribulionsfördagds styrelse. Del bör ankomma på statens energiverk all inom ramen för den pågående strukturomvandlingen verka för att abonnenternas intressen blir tillgodosedda i rimlig omfaUning.

En väsentlig fråga gäller förnyelse och uppmslning av anläggningar. Eflersom dislribuiion av elström i glesbygder ofla visar bristande lönsamhet har staten länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggnaden av eldistributionsanläggningar på landsbygden. En närmare redogörelse för denna verksamhet och mina förslag såviit avser verksamhetens omfallning kommer jag atl lämna vid min anmälan av anslagsfrågor för budgetåret 1985/86 (punkt E 5).

7.7.2 Beredskap mot störningar i elförsörjningen

Även i väl utbyggda och underhållna nät kan störningar uppträda, t. ex. på gmnd av svåra väderförhållanden eller olika lekniska fel. För all klara sådana situationer finns resurser för driftberedskap hos eldistributörerna. Normalt kan fel avhjälpas inom ramen för distributörens normala organisation. Särskilt vid mer omfattande avbrott samarbetar eldistributörerna för atl avhjälpa fel. I vissa fall kan också militär personal bistå eldistributörerna med röjningsarbete o.d. För krigsberedskapen finns en särskild planering som vattenfallsverket ansvara; för i samråd med den privata kraftindustrin. Denna beredskap berörs inte närmare i del följande. Därtill kommer beredskap som syftar Ull att öka tåligheten mot sabotage och liknande handlingar mot etl fredsorganiserat samhälle. Dessa frågor omfattas av beredskapsplaneringen.

Som tidigare har nämnts, drabbades den svenska elförsörjningen av en omfattande störning den 27 december 1983 som ledde till att kraftleveranserna avbröts till en stor del av landet. 1 betänkandet (SOU 1984:69) Säker elförsörjning har överväganden och förslag redovisats med anledning av störningen.

Beträffande elproduktionsanläggningar och stamnät finner kommissionen sammanfattningsvis följande. Planerna för stamnätets utbyggnad och modernisering samt rutiner och principer för dess drift är fullt tillfredsställande. Kommissionens analys visar att det inom berörda organisationer bedrivs en kontinuerlig översyn av planer och driftprinciper för att anpassa elsystemets utveckling till drifterfarenheter och förändringar i omvärlden. Under de närmaste åren avser vattenfallsverket atl anlägga ca 1200 km nya 400 kV-ledningar jämte ett flertal transformator- och kopphngsställ-verk. Det är enligt kommissionens mening angeläget att dessa anläggningar

Prop. 1984/85:120 165

färdigställs snarasl möjligt och atl möjliga förbättringar av systemels driftsäkerhet därvid genomförs. Kommissionen finner det angeläget atl myndigheter och berörda organ gör fortsatta ansträngningar för all ylleriigare minska handläggningsliden och tiden för det samråd med kommuner och länsslyrelser som föregår koncessionsansökan.

Kärnkraftsblocken är byggda för atl låla vissa avvikelser i såväl spänning som frekvens ulan frånkoppling från elnätet. Frånkopplas ändå blocket från nätet är målel att drifien av reaktor och turbin omställs till försörjning av det egna hjälpkraftnätet, s. k. husturbindrift.

Ell av skälen lill att det vid denna störning tog så lång lid innan elströmmen kom tillbaka på vissa håll var all endasl ett kärnkraftaggregal (Forsmark 1) var i drift. De övriga aggregaten kunde inte vara i drift på gmnd av atl övergång lill husturbindrift misslyckades. Om kraftverken vid större avbrott på stamnätet kan övergå till husturbindrift kan de starta myckel fortare efter atl felet rättats till än vad annars är fallel.

I sammanhanget har kommissionen också belyst möjligheterna att inom geografiskt begränsade områden klara elförsörjningen trots atl cenirala nät slagits ut, s.k. ö-drift. Vid sina bedömningar har kommissionen funnii att detla är förenat med både praktiska och lekniska problem. Kommissionen har därför avvisat tanken på atl bygga upp lokala elsystem i fredstid.

Remissinstanserna delar i allmänhet kommissionens bedömningar. Några remissinstanser har påpekal alt frågan om övergång lill ö-drift bör ägnas ökad uppmärksamhet och alt kommissionen överdrivit svårigheterna med en sådan övergång. Vatlenfallsverkel har anfört atl denna fråga studeras med inriktning på krigssituation och beredskapsförhållanden.

Enligt min mening måste driftsäkerheten i elkraftsystemet belraktas som god. En störning av den omfattning som skedde i december 1983 förekommer ytterligt sällan. Det är angelägel att driftsäkerheten i elkraftsystemet även i fortsättningen hålls på en mycket hög nivå med hänsyn till den centrala betydelse som elenergin har för samhällel. En ändamålsenlig ulbyggnad av kraftöverföringssystemet är därför nödvändig. Riksdagen har anslagit belydande belopp för bl.a. utbyggnad och förstärkningar av stamnätet. Efter atl vissa nu pågående slörre utbyggnader av 400 kV-nätel har slutförts kommer investeringarna i slor utsträckning alt avse bl.a. åtgärder för att bibehålla etl modernt distributionssystem. Mot slutet av investeringsperioden, fram t. o. m. budgetåret 1988/89, avses åtgärder vidias för alt också ersätta vissa befinlliga 220 kV-ledningar med nya för 400 kV. Sådana moderniseringar av ledningsnätet innebär bl.a. att överföringsförlusterna minskar och att mark frigörs vid övergång till ledningar för högre spänning. De ledningsförsiärkningar som kommissionen har pekat på och som bl. a. innefattar anläggningar för anslutning till stamnätet av de senasle kärnkraftsblocken i Forsmark och Oskarshamn är enligt min mening angelägna. I likhet med kommissionen har jag uppfattningen alt den nuvarande avvägningen mellan åtgärder hos användare och i elnät i huvud-

Prop. 1984/85:120 166

sak är rimlig med hänsyn lill den totala sammansättningen av abonnenter saml kostnader och effekter av ytterligare nätförstärkningar.

Flertalet viktiga samhällsfunktioner klarar elavbrott på tolv timmar till ett dygn med befinllig och planerad reservkraft ulan slörre negativa samhällseffekter.

1 vissa fall har tillståndsgivningen för kraftledningar dragit ut på liden och ledningsutbyggnader även allvariigt försenats. Såviit jag har funnit har dessa förseningar lidigare berott på att del samrådsförfarande som föregår en ansökan om koncession inte alltid har genomförts på ett tillfredsställande sätt. I likhet med slatens energiverk vill jag framhålla att konkurrensen om markresurserna numera är betydligt hårdare än tidigare. Till detla har kommit ökad omsorg om miljön. Detta är någol som ställer ökade krav på planeringen av kraftledningar. Rutinerna för informationsutbyte och samrådsförfarande har under senare år förbättrats och processen har kunnal genomföras på kortare tid än tidigare. Kraftföretagen planerar, enligt vad jag erfaril, att göra en ny redovisning under åren 1985 och 1986 för länsstyrelser och kommuner betr. planerade utbyggnader i ledningsnäten. Statens energiverk kommer därefter att utvärdera erfarenheterna av de förbättrade rutinerna. Utvärderingen får visa om det behövs åtgärder i syfte atl påskynda tillständsgivningen.

I likhet med kommissionen vill jag inte förorda att man inom geografiskt begränsade områden vid driftuppbyggnad efler störning bygger upp el-dislribulionssystem under fredstida förhållanden. Etl skäl för denna bedömning är att detta torde ta förhållandevis lång tid och vara förenat med bl. a. vissa tekniska svårigheter. Till detta kommer att elavbrott i fredslid i allmänhet är förhållandevis korta och begränsade. Krig och sabotage kräver speciella förberedelser. Jag delar kommissionens uppfallning att ökad uppmärksamhet bör ägnas åt avbrott på några dygn. I vissa fall kan då lokaU uppbyggda syslem trots stora problem vara ett bättre alternativ än att lämna stora områden helt utan elektrisk ström. Det är därför angelägel att frågan om uppbyggnad av lokala elsystem ägnas fortsatt uppmärksamhet av eldistributörerna och råkraftleverantörerna. Frågan bör lämpligen studeras också av kommunerna.

Kommissionen framhåller att väsentliga förbättringar av driftsäkerheten i elnäten har skett genom förnyelse och modernisering under de senaste 15 åren. Eldistributörernas moderniseringsarbete bör fortsätta enligt nuvarande inriktning. Enligt kommissionen bör statens energiverk få i uppdrag att undersöka behovet av fortsatta åtgärder för upprustning av vissa landsbygdsnät.

Remissinstanserna delar i allmänhet uppfattningen att inga större skador orsakas av kortare elavbrott. Några remissinstanser anser emellertid att även mycket korta avbrott kan medföra stora kostnader och risker för bl.a. vissa industrier. Några remissinstanser påpekar också nackdelarna

Prop. 1984/85:120 167

för abonnenlerna med de spänningsvariationer som förekommer i näten och föreslår atl denna fråga skall studeras ytterligare.

Riksförbundel Energileveranlörerna (REL) m.fl. remissinstanser anser att reparationsberedskapen för de regionala näten, 40 kV-linjer, måsle förbättras.

Delade uppfattningar råder om ett fortsatt stöd till upprustning av elanläggningar. Sålunda anser statens vatlenfallsverk att förelag som övertar icke bärkraftig distribution bör ha kapacitet själva atl klara erforderlig uppruslning. Andra remissinstanser, såsom Svenska Elektrikerförbundet och Svenska kommunförbundel, Ullslyrker alt statens energiverk gör den av kommissionen föreslagna kartläggningen av upprustningsbehoven av vissa elnät och förordar att statsbidrag även fortsättningsvis skall kunna lämnas för upprustningsändamål.

Enligt min mening är det angeläget att också befolkningen på landsbygden tillförsäkras en tillfredsställande eldistribution. Det är emellertid oundvikligt all avbrott ibland uppslår, bl.a. på gmnd av svåra väderförhållanden. Ytterst är det en uppgift för den lokala eldistributören att utforma sina nät på ett sådant sätt att avbrott motverkas så långt del är ekonomiskt rimligt och atl ha en sådan beredskap att uppkomna fel snabbt kan avhjälpas. För atl erforderliga underhålls- och förslärkningsåtgärder skall kunna vidtas och elnäten inte onödigtvis slitas ned är det viktigt att distributörerna tar ul en taxa som täcker kostnaderna. Ett syfte med den pågående stmkturomvandlingen av eldistributionen är att skapa bärkraftiga distribulionsföretag som skall vara i slånd att vidta sådana åtgärder. Det ankommer på statens energiverk atl gemensamt med berörda eldistributörer och branschorgan följa utvecklingen inom eldistributionen och mot bakgrund av gjorda erfarenheter vidta erforderliga åtgärder. Häri bör enligt min uppfatlning också ingå atl undersöka behovel av upprustning av landsbygdsnäten och föreslå åtgärder.

En annan fråga som energiverket bör uppmärksamma och som vissa remissinstanser har behandlat i sina remissvar är hur störningsberedskapen kan förbättras för regionala nät. Energiverket bör också med anledning av vad några remissinslanser anfört ägna ökad uppmärksamhet åt följderna av korta elavbrott och icke önskvärda spänningsvariationer.

Kommissionen har också analyserat tåligheten mot elavbrott, nuvarande läge beträffande reservanordningar samt behov av ålgärder inom en rad samhällsfunktioner såsom sjukvård, transporter, drivmedelsförsörjning, uppvärmning och kommunalteknisk försörjning. Med utgångspunkt från dessa analyser föreslår kommissionen fördjupade utredningar på vissa områden.

Kommissionen föreslär sålunda att socialstyrelsen får i uppdrag att i samråd med Landstingsförbundet inventera reservkraftsläget vid landets sjukhus och föreslå åtgärder för alt ge äldre sjukhus en rimlig uthållighet mol elavbrott.

Prop. 1984/85:120 168

Socialstyrelsen har i sill remissvar anfört atl detta måsle vara en försia insals i ett större ålgärdspakel, som inte bara skall tillgodose sjukhusens behov ulan även behoven hos primärvårdsanläggningar, större sjukcentraler och sjukhem. Eftersom förhållandena bör avse även beredskap och katastrofaspekter i både freds- och krigstid bör försörjningen med såväl vatten och avlopp som värme och el undersökas. Även av andra remissvar framgår atl del är en mycket angelägen uppgift att förse viktiga sjukvårdsinrättningar med reservkraft. Jag har därför, efter samråd med chefen för socialdepartementet, för avsikt att återkomma till regeringen med förslag att ge socialstyrelsen i uppdrag att göra den inventering som kommissionen har föreslagit. Jag anser en sådan kartläggning vara angelägen.

Normalt är drivmedelspumpar beroende av elektrisk ström för att fungera, och bensinstationer saknar reservkraft. Många människor är beroende av en fungerande drivmedelsdistribulion även vid elavbrott. Del finns skäl att betrakta även drivmedelsdistribution som en funktion som i viss utsträckning skall kunna upprätthållas också under elavbrott. Kommissionen föreslår att transportrådet i samråd med överstyrelsen för ekonomiskl försvar (ÖEF) får i uppdrag att utreda hur man uppnår en rimlig uthållighet i drivmedelsförsörjningen för prioriterade behov vid elavbrott. En fråga som enligt kommissionen bör ägnas särskild uppmärksamhet är försörjningen med dieselolja, för bussar och annan kollektivtrafik och för drift av reservkraftaggregat. Förslaget har tillstyrkts av transportrådet. Jag delar kommissionens uppfattning att det är viktigt att veta hur drivmedelsförsörjningen kommer atl fungera under ett elavbrott, så att de som har behov av drivmedel för samhällsviktiga funktioner kan bedöma om de måste skaffa egna reserver eller ej. Jag avser därför, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, att inom kort föreslå regeringen att lämna ett sådant uppdrag till transportrådet som kommissionen har föreslagit.

Vikligare larmsystem måste enligt kommissionen fungera även vid elavbrott. Det gäller dels att komma till rätta med problem med falska larm på grund av elavbrott, dels att säkerställa att trygghets- och driftlarm fungerar även vid elavbrott. Elavbrott leder också till problem med hissar, kodlås m.m. Kommissionen föreslår att det planerade cenirala räddningsverket ges i uppdrag att se över funktionssäkerheten vid elavbrott hos viktiga larmsystem. 1 uppdraget bör också ingå att utreda behovet av åtgärder för atl kunna föra hissar Ull närmaste våningsplan och att eventuellt föreslå nya normer för larmsystem.

Jag delar kommissionens uppfattning om det angelägna i att viktiga larmsystem m.m. fungerar även vid elavbrott. Jag avser därför att återkomma med initiativ till en översyn av denna fråga.

Jag finner vidare i likhet med kommissionen att det är viktigt att studera skyddssystem som har införts/ör atl undvika person- och miljöskador. Av remissbehandlingen av kommissionens förslag framgår att arbetarskydds-

Prop. 1984/85:120 169

styrelsen har en fortlöpande bevakning av hilhörande frågor. Därior behövs f. n. inte några ytterligare initiativ i denna fråga.

Av kommissionens betänkande framgår att det närmasl är abonnenten som får avgöra om han med hänsyn till sin elberoende verksamhel är beredd all inveslera i en reservkraftanläggning. När del gäller jordbrukel är del emellerlid enligi kommissionen önskvärl all fler djurhållande lantbmk anskaffar reservkraft. Detla är också ett slarkl beredskapsinlresse. särskili vad avser mjölkproduklionen. Kommissionen anser inle alt del finns tillräckliga skäl att föreslå direkta statliga bidrag till sådan anskaffning. Detta bör övervägas inom det ekonomiska försvarets ram. Jag delar kommissionens uppfattning på denna punkt. Lantbruksstyrelscn har i silt remissyttrande föreslagit en försöksverksamhel med gemensamma reservkraflverk inom ramen för jordbrukels beredskapsplanering. Även jag anser att en sådan försöksverksamhet bör övervägas av berörda myndigheter och organisationer. Del bör i försia hand ankomma på lanlbrukssiyrelsen och statens jordbmksnämnd atl la de inilialiv som behövs. Jag anser vidare, i likhet med kommissionen, att statliga lånegarantier bör kunna lämnas för investeringar i reservkraft. Lånegarantier bör kunna lämnas inom den kreditgarantiram som lanlbruksstyrelsen disponerar för jordbrukels rationalisering. Enligt min mening är det också värdefullt atl statens energiverk och Svenska Elverksföreningen har inlett etl arbete som syftar till standardisering av reservelverk främsl för lanlbmktets behov. 1 denna fråga har jag samråtl med chefen för jordbruksdepariemenlel.

Självfallet är del angeläget att de av kommissionen föreslagna åtgärderna kommer lill stånd. Del är därför med tillfredsställelse jag konstaterar att statens energiverk avser atl göra en uppföljning av i vilken utsträckning åtgärderna om ulökning och förbättring av reservelverken har kommit till stånd.

Redan i dag har kommunerna ett långt gående ansvar för olika verksamhetsgrenar inom kommunen. Det är därför enligt kommissionen rimligl atl kommunerna får ansvaret för atl genomföra en planering för atl möla långa elavbrott. Ett flertal remissinstanser har yttrat sig över detta förslag och tillstyrkt del. Flera remissinslanser pekar på bl. a. de fördelar som är förbundna med en samordnad planering av dessa frågor och den kommunala krigsberedskapsplanläggningen. Eftersom kommunerna har ansvar för kommuninnevånarnas välfärd är det också enligt Svenska kommunförbundet motiverat atl kommunerna planerar för alt så långt möjligl minska de olägenheter som långa elavbrott innebär. Flertalet kommuner har i varierande omfattning beaktat detta i sin planering.

Kommissionen föreslår vidare all en cenlral arbetsgrupp bör lillsäiias för alt utarbeta allmänna råd och anvisningar med syfte alt samordna kommunernas planering för atl möla långa elavbrott och den kommunala beredskapsplanläggningen. Arbetsgruppen bör enligt kommissionen även behandla frågor om finansiering av reservanordningar m.m. som är till nytta både under freds- och krigstid.

Prop. 1984/85:120 170

Flera remissinslanser har yttrat sig över och tillstyrkt dessa förslag.

1 hithörande frågor har jag överlagt med Svenska kommunförbundel.

För egen del vill jag framhålla följande. Landets kommuner förbereder i fred sin verksamhel under beredskap och krig. Kommunernas skyldigheler regleras i lagen (1964:63) om kommunal beredskap. Enligt 6 § lagen är kommun och landslingskommun efler länsslyrelsens förordnande skyldiga all vidta reservanordningar för gas-, vatten- och elektricitetsförsörjningen. För sådana åtgärder utgår statsbidrag med 90% eller den större del av kostnaden som regeringen medger. Några medel har ännu inte utgått för ändamålet.

Kommissionen föreslår att den nämnda arbetsgruppen behandlar frågan om finansiering av reservanordningar m.m. som är till nylta både under freds- och krigstid och därvid erforderliga ändringar i 6 § lagen om kommunal beredskap.

Under senare tid har flera förslag lämnats som rör frågan om den kommunaltekniska försörjningen och reservanordningar för denna.

Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde har 1982 års provplanläggningskommitté i sitt betänkande (SOU 1984:57) Kommunerna i totalförsvaret bl.a. anförl alt kommunerna kan bedömas ha fredsnytla av många reservanordningar som anskaffas för beredskaps- och krigsförhållanden. Någon jämförande värdering mellan fredsnylta och nytta för beredskap och krig har dock inte gjorts. Provpianläggningskommittén föreslår att frågan om reservanordningar ytteriigare ulreds. Därvid bör ingå att belysa nyttan av olika typer av reservanordningar säväl för fredsverksamheten som under krigsförhållanden och atl överväga om en ändring av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör ske.

Vidare har överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), i den skrivelse till regeringen i maj 1984 i vilken ÖEF redovisar uppdragel alt studera hur ett krigsskydd bör utformas inom fjärrvärmeområdel, bl.a. föreslagil atl 6 § lagen om kommunal beredskap ändras så att lagen skulle omfatta även värmeförsörjning samt förutom reservanordningar även skyddsanordningar.

Det föreligger således tre olika förslag som avser reservanordningar för den kommunaltekniska försörjningen. Genom att behovet av reservanordningar inte är tillräckligt klarlagt är det angeläget att den frågan övervägs i etl sammanhang tillsammans med frågan om framtida finansiering. Det är angeläget att skyndsamt få förslag till en samlad syn i dessa frågor.

Allvarliga störningar i den normala livsföringen kan inträffa även under fredsförhällanden, då etl långvarigt avbrott i elförsörjningen inlräffar. Erfarenheten visar atl dessa störningar är av sådan karaktär atl kommunerna bör ha beredskapsplaner för att möta dem. Störningarna gäller såväl den normala kommunala verksamheten som näringsliv och de enskilda medborgarnas försöijning med värme, ljus, mat m. m. Jag har med tillfredsställelse noterat att en sådan planering har genomförts eller pågår i elt stort

Prop. 1984/85:120 171

antal kommuner. En sådan planering är enligt min uppfatlning delvis av annan karakiär än den som sker inom ramen för beredskapsplaneringen. En planering för atl möta elavbrott är emellertid värdefull också för beredskapsplaneringen.

Kommunförbundet har framhållit all del behövs en närmare beskrivning av kommunernas ansvar för ålgärder och investeringar som kan bli följden av kommissionens förslag. Jag delar denna uppfallning. Av min Udigare redogörelse framgår att ytteriigare överväganden om bl.a. finansieringen av reservanordningar för den kommunaltekniska försörjningen kommer all göras. Andra frågor som också bör belysas ytterligare är vilken omfallning den av kommissionen föreslagna planeringen bör ha med hänsyn lill den centrala beredskapsplaneringen och kommunernas beredskapsplanering.

Enligt min mening behövs en närmare redovisning av de ålgärder som bör planeras och genomföras av kommunerna för att möla elavbrott i fred. Jag avser därför att ta initiativ till en översyn av dessa frågor. Med anledning av vad jag nu har anfört saknas anledning att tillsätta den centrala arbetsgrupp som kommissionen har föreslagit.

1 dessa frågor har jag samrått med chefen för försvarsdepartementet.

ÖEF begär i anslagsframställningen medel för ett åtgärdsprogram avseende reserv- och skyddsanordningar. Jag kommer strax, vid min anmälan av anslaget E 20. Beredskapslagring och industriella åtgärder för budgetåret 1985/86, tillbaka till detla.

Kommissionen har funnii atl informalionen till allmänhelen fungerade någoriunda acceptabelt vid strömavbrottet den 27 december 1983. Kommissionen anser bl. a. atl information i första hand bör lämnas till dem som kan informera vidare och atl radion är den bästa kanalen för information. Några förslag till åtgärder som kräver riksdagens eller regeringens medverkan finns inle i betänkandet. Remissinstanserna delar i allmänhet kommissionens överväganden.

Jag anser atl det är ytterst allvarligt om inte allmänhelen snabbi och säkert kan informeras vid allvarliga störningar i samhällel. I likhet med bl.a. beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anserjag att det därför är av största vikt att radio- och telefonförsörjningen kan upprätthållas även vid längre tids avbrott i elförsörjningen så att myndigheter och massmedier kan informera allmänheten. Informationsfrågorna har vidare uppmärksammats av bl.a. televerket, elleverantörerna och Sveriges Radio AB, som vidlagil och planeral ålgärder för att förbättra informalionen vid elavbrott. Det får nu närmasl ankomma på berörda myndigheler. elleverantörer och branschorgan alt överväga på vilket sätt informalionen vid elavbrott kan förbättras ytterligare.

7.7.3 Tillsyn över elektriska anläggningar

Statens elektriska inspektion är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkslrömsanläggningar och därmed

Prop. 1984/85:120 172

sammanhängande frågor. Slatens energiverk, som är chefsmyndighet för inspekUonen, har utrett pä vilkel sålt inspeklionen med tillgängliga resurser bäsl skall bedriva sin verksamhet. Resultatet av arbetet har redovisats i rapporten Statens elektriska inspektion (SEI) - uppgifter, organisation och resurser. 1 utredningen konstateras bl.a. dels alt genom innevarande budgetårs medelstilldelning ell lägsla behov av personella och övriga resurser kan tillgodoses, dels all elektriska inspektionens verksamhet inte är lämpad att avgiftsbeläggas. Utredningen ulgår också från all slatens lillsyn även fortsättningsvis har sin utgångspunkt i elektriska inspekUonen. En närmare redogörelse för verksamhelen vid slatens elektriska inspektion och mina förslag såvitt avser den fortsatta verksamhelen kommer jag att lämna vid min anmälan av anslagsfrågor för budgetåret 1985/86 (punkt E3).

7.8 Export och import av el

De nordiska ländernas elförsörjningssystem har olika karaktär. Delta skapar goda förutsällningar för elulbylen. Del nordiska elsamarbetet började redan år 1915, då den första sjökabeln mellan Danmark och Sverige logs i bruk. Sedan dess, och framför alll under de senasle decennierna, har samkörningsförbindelserna byggts ut och förstärkts kraftigt. 1 dag finns 17 förbindelselänkar.

Mellan Sverige och Danmark är överföringsförmågan ca I 000 MW, mellan Sverige och Norge ca 1 500 MW och mellan Sverige och Finland ca 900 MW.

F.n. utnyttjas samkörningsförbindelserna i huvudsak för utbyten av s.k. lillfällig krafl. Sådana utbyten grundas på uppgörelser för kortare perioder (ofta limme). Uppgörelserna ulgår från det s. k. marginalvärdet på kraft i resp. lands kraftsystem. Med marginalvärde menas värdel av en liten ökning eller minskning av kraftproduktionen. Prissättningen sker enligt den s. k. mitlprisprincipen innebärande att priset på den utbytta kraften läggs på en nivå mitl emellan marginalkraflvärdena i de båda syslem mellan vilka utbytet äger rum.

Utbytena av tillfällig kraft mellan länderna varierar kraftigl både kvantitativt och prismässigt. Variationerna är stora mellan olika år, mellan olika årstider, mellan olika veckor och mellan olika timmar på dygnet.

Principerna för elkraftssamarbdd har utarbetats av Nordel. Nordel är ett rådgivande och rekommenderande organ med upgifl alt verka för nordiskl elsamarbete. Medlemmar i Nordel är företrädare för elförsörjningen i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.

År 1983 präglades av rekordstora kraftutbylen mellan de nordiska länderna. Under år 1984 har utbytena varit av mera normal omfattning. Kraftutbylena fördelade sig för svenskt vidkommande på följande sätt (TWh).

Tabell 7.2 Import och export av el åren 1983 och 1984

Svensk import

1983

Svensk export

Svensk import

1984*

Svensk export

Norge

Danmark

Finland

Summa

9,5 0,2 0,7

10,4

0,5 3.6 1,4

5,5

5,1 0,2 0,4

5,7

0,6 3,1 1.6

5,3

* Preliminära värden.

Ulöver utbyten av lillfällig kraft förekommer också utbyten av s. k. fasl kraft. Ulbyte av fasl kraft innebär att avtal tecknas för viss tid av leverans av kraft Ull viss besiämd effekt och till viss besiämd lillgänglighei. F.n. pågår få utbyten på faslkraftbasis.

De utbyten av tillfällig krafl som förekommit under åren 1983 och 1984 har i slort sell kunnal ske i optimal omfallning och i huvudsak utan inskränkningar på grund av begränsningar i överföringskapaciteten.

I och med alt kärnkraftblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 tas i drift och uppnår full produklionskapaciiei erhålls ett tillskott av elproduktion med låg rörlig kosinad av storleksordningen 13 TWh i del svenska kraftsystemet. 1 försia hand bör delta tillskoll användas inom landet i flexibla syslem för all ersätta olja och kol. Del kan emellertid inle uteslutas alt vissa kvantiteter el kan bli lillgängliga för ökad exporl Ull våra nordiska grannländer. Denna fråga behandlas inom ulredningen (1 1984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN) som började sin verksamhet under hösten 1984. ELIN har i början av år 1985 uppdragit ål statens vattenfallsverk atl genomföra en delutredning om möjlighelerna att öka exporten av el.

Mellan östra Svealand och södra Finland finns i dag inte någon överföringsledning. Inom ramen för det förslag lill nordisk handlingsplan från Nordiska Ministerrådet som avses fastställas av Nordiska Rådet i mars 1985 föreslås att möjligheterna att bygga en sådan ledning undersöks. Statens vatlenfallsverk och det finska kraftfördagd Imalran Voima har startat vissa preliminära bedömningar av behovet av en sådan förbindelse.

Ledningsförbindelserna mellan Själland och Sydsverige förslärks under år 1985 med en andra 400 kV kabel.

Den befinlliga överföringsförbindelsen mellan Jylland och Västsverige (den s.k. Konliskankabeln) är nu 20 år gammal och kan behöva tas ur drift om ca 10 år. Om ersättningsinvesieringen tidigareläggs erhålls en fördubblad överföringskapacitet under några år. Statens vatlenfallsverk och del danska kraftförelaget ELSAM har träffat en preliminär överenskommelse om en ersältningsanläggning med planerad idriftlagning år 1989. Investeringskostnaderna delas mellan ELSAM och vatlenfallsverkel på samma sätt som har gjorts för befintlig ledning. Medelsbehovet återkommer jag till senare under anslaget Ell.

Prop. 1984/85:120 174

8 Bränsleförsörjning 8.1 Inledning

Oljeersättningsprogrammet

1 del energipoliliska beslutet år 1981 fasllades ell program för oljeersättning. Programmet beräknades sammanlagl komma alt medföra en årlig oljeersällning om ca 9 miljoner lon olja år 1990. Delta skulle åstadkommas genom att ersätta olja med bl. a. kol och inhemska bränslen. Därtill beräknades att en konvertering från olja till el saml vissa ålgärder inom slor-siockholmsområdds värmeförsörjning skulle medföra viss oljeersällning. Redan i mitten av 1980-talet skulle oljeersätiningen kunna uppgå lill ca 3,5 miljoner lon. Om även de ålgärder medräknas som ingår i del s. k. energihushållningsprogrammel beräknades oljeersätiningen år 1990 uppgå till 12 miljoner lon per år. Del angavs att en mer omfallande översyn av oljeer-sätlningsprogrammd borde ske senasl år 1985. Översynen borde åligga slatens energiverk.

De senaste åren har målmedvetna insalser genomförts för atl nå de uppslällda målen. Som exempel kan nämnas det fortsatta stödet för oljeersättande åtgärder som löper t. o. m. budgetåret 1986/87 (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124) samt 1983 och 1984 års investeringsprogram. Dessulom har riksdagen fastställt reviderade riktlinjer för användningen av kol (prop. 1983/84; 158, NU 44, rskr 390) som innebär alt kolanvändningen har begränsats i förhållande till den kolanvändning som angavs i 1981 års beslut samt väsenlligt skärpta miljökrav. Jag återkommer lill della strax (avsnitt 8.4).

Oljans andel av vår energiförsörjning har minskat från det sena 1970-ta-lets nära 70% till i dag ca 50%. Vi har alltså kommit en bra bit på väg mot de mål som har satis upp för oljeersättningen fram till år 1990. Detta innebär att vi har skapal goda och i många avseenden nya förulsättningar för hur vi skall gå vidare i arbetet på att utveckla framtidens energisystem.

Slödel för oljeersättande åtgärder har funnits sedan januari 1981.

Slödet har hafl mycket slor betydelse för utvecklingen av inhemska bränslen. För den försia treårsperioden beräknades del totala behovet av medel Ull 1700 milj.kr. 1 enlighel med riktlinjerna i prop. 1980/81:49 utvärderades stödverksamheten år 1982. Detla resulterade bl.a. i ett fortsall slöd för ålgärder för alt ersälla olja. m.m. (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124). Nuvarande stödverksamhet omfattar perioden den 1 januari 1984 till den 31 juni 1987. Del lotala stödet uppgår till 1 650 milj. kr. varav bidrag och villkoriiga bidrag uppgår till 660 milj.kr., samt lånegarantier Ull 915 milj.kr. Därtill kommer anslag om sammanlagt 75 milj.kr. för att täcka förvänlade förluster i garantigivningen.

Riksdagen har också som jag Udigare nämnt beslutat anslå I 650 milj. kr. lill konjunkiuranpassade investeringsprogram för åren 1983 och 1984

Prop. 1984/85:120 175

(prop. 1982/83:50 bil. 6, NU 18, rskr III: prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124).

Vidare medgav riksdagen i december 1984 all de medel som ålerslår inom ramen för 1983 och 1984 års investeringsprogram får användas för vissa åtgärder inom energiområdet även efter utgången av år 1984 (prop. 1984/85:25 bil. 8, NU 12, rskr 87).

Jag finner dd angelägel att energiverket fortlöpande prövar möjligheterna alt effeklivisera nuvarande stödverksamhet för att åstadkomma oljeersällning. Del bör också ankomma på statens energiverk all så småningom göra en syslemalisk ulvärdering av hela oljeersällningssiödet. Resullalel av en sådan utvärdering bör föreligga under andra hälften av år 1986. Jag avser alt senare återkomma till regeringen i denna fråga.

Bränsle m iljöfo nden

De sammanlagda effeklerna av bl.a. hushållnings- och oljeersättningsprogrammet är att förbränningsanläggningarnas miljöproblem har minskat radikalt. Det finns dock fortfarande myckel vi kan göra för att förbättra miljön. Jag vill därtör nu efter samråd med chefen för jordbruksdepariemenlel föreslå vissa ålgärder när del gäller kolmiljöfonden.

Kolmiljöfonden inrättades år 1983 (prop. 1982/83: 100 bil. 14, NU 22, rskr 166). Fonden finansieras genom en särskild avgift på oljeprodukier svarande mol 10 kr. per m' olja. Sialens energiverk disponerar medlen i fonden för stöd till anordningar för all minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol enligt förordningen (1983:589) om statligt stöd till ålgärder för atl minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol (ändrad genom SFS 1984:639).

Riksdagen beslulade våren 1984 (prop. 1983/84: 158 bil. 2, NU 44, rskr 390) om rikllinjer för svaveluisläppen från koleldade anläggningar. Enligi dessa får utsläppen för slörre anläggningar, med etl årligl lolall ulsläpp översligande 400 lon svavel, uppgå till 0,05-0,10 gram svavel per megajoule tillfört bränsle. För mindre anläggningar gäller ett intervall på 0,10-0,17 gram svavel per megajoule. 1 princip bör lika slränga miljökrav gälla oavsett bränsle. De angivna utsiäppsnivåerna skall uppfattas som rikllinjer för Ullämpningen av miljöskyddslagen. Dd innebär alt goda möjligheter finns alt vid tillämpningen ta hänsyn till de omständigheler som föreligger i de enskilda fallen. Olika tekniska lösningar kan härvid provas och kraven successivi skärpas i takt med den lekniska utvecklingen.

Förutom svavelnedfall spelar också nedfallet av kväveföreningar en slor roll i försurningsprocessen. Hittills har åtgärder vidtagits i mycket begränsad omfattning för atl minska kväveoxidulsläppen.

Regeringen tillsatte i början av år 1984 en särskild aktionsgrupp för att samordna och ytterligare inlensifiera insaiserna mol försurning. Pä uppdrag av aktionsgruppen har statens nalurvårdsverk ularbelal en akiions-plan mol luftföroreningar och försurning. Aktionsplanen överlämnades lill

Prop. 1984/85:120 176

regeringen i augusti 1984. Chefen för jordbruksdepartementel kommer att återkomma med förslag lill åtgärder i samband med aktionsplanen. Jag vill dock redan nu föreslå vissa ålgärder som har betydelse inom energiområdet.

1 aktionsplanen föresläs elt program som, om det genomförs, skulle minska de svenska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid med lolall 65 resp. 30% räknal från utsläppsnivån år 1980 fram lill år 1995.

1 aktionsplanen ges en översiktlig redovisning av en rad tekniska ålgärder som bör övervägas om kväveutsläppen från förbränningsanläggningar skall kunna minskas i föreslagen omfattning.

Aktionsgruppen konstaterar att det vid stora kolpulvereldäde anläggningar kommer att krävas långtgående krav när del gäller bl.a. förbränningsteknik. Användning av trycksatt fluidiserad bädd bedöms vara en möjlig utvecklingsväg för atl klara kraven. Vid mindre koleldade anläggningar kommer sannolikl förbränningstekniska åtgärder atl vara Ullräckliga.

Anläggningar för biobränslen anses i allmänhel redan nu kunna klara långtgående krav. Aktionsgruppen konstaterar atl elt betydande utvecklingsarbete pågår inom detta område. En ulveckling på del förbränningstekniska områdel ger, enligt aktionsgruppens bedömning, ulrymme för ytterligare minskning av utsläppen.

Koslnaderna för de olika ålgärder som aktionsgruppen anser bör övervägas för atl minska förbränningsanläggningars kväveoxidulsläpp kan komma att bli mycket höga, upp till 30000 kr. per ton avskilt kväve. Enligt aktionsgruppens bedömning kan det behövas särskilda ekonomiska slödålgärder för att dessa insalser skall kunna fullföljas på elt rikligt sätl. Aktionsgruppen föreslår därvid att bidrag övervägs ur den s. k. kolmiljöfonden.

För egen del delar jag aktionsgruppens slutsatser beträffande behovet av utökade stödmöjligheter ur kolmiljöfonden. Jag föreslår därför atl kolmiljöfonden utvidgas på så sätt att åtgärder för att minska utsläpp av kväveoxid inkluderas.

Del bör ankomma på regeringen att närmare faslslälla de villkor som skall gälla för sådant stöd.

Som jag nämnde lidigare kommer chefen för jordbruksdepariemenlel inom kort att återkomma med ytterligare förslag med anledning av aktionsgruppens plan mol luftföroreningar och försurning.

Jag går nu över till att redovisa miljökonsekvenser vid förbränning av lorv.

1 rapporten Förbränning av torv - Hur kan miljökraven tillgodoses? har statens energiverk redovisal möjligheier all begränsa utsläppen av försurande ämnen.

Energiverkei bedömer härvid all i de fall svavelinnehållet i bränslet är så högt att de fastställda riktvärdena för svavelutsläpp vid kolförbränning

Prop. 1984/85:120 177

skulle komma alt överskridas bör del vara möjligl all lillgripa emissionsbe-gränsade åtgärder till rimliga kostnader. Med något undantag kommer de torveldade anläggningarna atl ge ett årligt svavelulsläpp som är mindre än 400 ton. Skulle nägon lorveldad anläggning bli av den storleksordningen att utsläppsnivån 400 lon svavel/år överskrids, dvs. den utsläppsgräns där normerna för svavelulsläpp vid koleldning skärps, får yllerligare ålgärder vidias. Det bör då vara möjligt att klara riktvärdet 0,10 g svavel/MJ tillfört bränsle eller slrax därunder genom all använda lågsvavlig torv, blandning av olika lorvsorler, inblandning av irädbränsle och/eller kalklillsals. Däremol kan krav på 0,05 g svavel/MJ tillfört bränsle medföra atl exlraordinära avsvavlingsågärder i form av rökgasavsavling erfordras. De torveldade anläggningar, som antas vara i drift i början av 1990-tald, beräknas komma all släppa ul ca 2000 ton svaveldioxid per år. Som jämförelse kan nämnas all de lolala utsläppen år 1990 av svaveldioxid i Sverige beräknas bli ca 200000 lon SOz/år.

En beräkning har gjorts av de årliga utsläppen av kväveoxider från förbränning av ca 5 TWh torvbränsle. Totalt beräknas ca 3700 ton per år släppas ut, vilket kan jämföras med naturvårdsverkets uppskattning av det toiala kväveoxidutsläppef för år 1990 på ca 280000 lon per år. Kväveoxid-ulsläppel från lorveldning beräknas således i början av 1990-talel bidra med mindre än 1,5% lill del toiala utsläppet av kväveoxider.

Frågan om rikllinjer beträffande högsta tillåtna svavelutsläpp från koleldade anläggningar har nyligen behandlats av riksdagen. Till följd av den alltmer avancerade lekniska ulruslningen som kommit fram under senare år har utsläppsnormerna successivt kunnat skärpas. Det är viktigt atl ta till vara de möjligheter atl förbättra miljön som den pågående omställningen av energisystemet och den tekniska utvecklingen erbjuder.

I propositionen om vissa kolfrågor framhålls att det är nödvändigt från miljösynpunkl all en användning av andra bränslen inle ger upphov lill slörre miljöproblem än vad som skulle bli följden vid kolanvändning. Därför skall i princip lika slränga miljökrav gälla för alla nya eller ombyggda förbränningsanläggningar oavsett bränsle.

En belydande del av de svenska torvmarkerna bör enligt energiverkei kunna hålla sådana svavelhaller atl lorven vid förbränning ger ulsläpp som undersliger riktvärdet 0,17 g svavel/MJ tillfört bränsle. Den lorv som överskrider detla riktvärde bedöms kunna användas i biandbränslen eller i sådana anläggningar där reningsåtgärder till en rimlig kosinad kan vidtas. Remissinslanserna anser att del är värdefullt atl underlag för normer för lorvbränslds sammansättning från miljösynpunkt utarbetas. Samlliga remissinslanser delar således energiverkds bedömningar.

För egen del finner jag mot bakgrund av vad jag nu har redovisat alt mindre torveldade förbränningsanläggningar inte kommer all ha några svårigheier all klara nuvarande uppställda riktvärden för svavelulsläpp.' För alt åsladkomma så låga värden som möjligl bör i slörsla möjliga

Rättelse: S. 178. mellan slutet på rad 39 och böUan på rad 40 Tillkommer;

Mot bakgrund av vad jag nu har föreslagit beträffande kolmiljöfonden

föror

rad 41 Slår: 1986 Rättat lill: 1985

12 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 178

utsträckning lågsvavlig lorv användas. 1 övrigt bör blandbränsle eller kalk-tillsats användas.

Även större torveldade anläggningar bör klara uppställda riktlinjer med de nämnda ålgärderna. 1 vissa fall kan del dock behövas exlraordinära ålgärder, lyp rökgasavsvavling. Detta innebär en betydligt högre kosinad och kan därför vara svårl all åsladkomma. Jag förordar därför alt slöd bör kunna ulgå för åtgärder för att tillgodose långtgående miljökrav vid förbränning i torveldade anläggningar inom ramen för kol miljöfonden som enligt vad jag anför i det följande bör byta namn.

En förutsätining för att avfall över huvud lagd skall fä eldas är atl förbränningen sker på etl miljömässigt acceptabelt sätt.Miljöpåverkan som uppkommer vid avfallsförbränning är framför allt ulsläpp av försurande ämnen, stoft, metaller och organiska ämnen.

Dagens stoflutsläpp från avfallsförbränning uppgår till tolall 600 ton per år. I nya avfallsförbränningsanläggningar beslutar koncessionsnämnden för miljöskydd som regel atl sloftulsläppen inle får översliga 50 mg/Nm. Krav slälls också på nivån på utsläpp av saltsyra och kvicksilver.

Vid flera tillfällen har dd uttryckts oro för all avfallsförbränning kan medföra ulsläpp av skadliga ämnen, bl. a. dioxiner. Jag ser med slort allvar på denna fråga och har därför hafl en rad överläggningar med represenlanter för forskning, miljövård och användare på området. Under senare är har emellertid bällre metoder ulvecklats för rökgasrening samtidigt som förbränningstekniken har förbättras. I takt med den lekniska utvecklingen och de ökade kunskaperna om rökgasernas sammansättning har myndigheternas krav på rening successivi skärpts. Del råder dock fortfarande en viss osäkerhet om vilka villkor som skall råda i framtiden. Denna fråga bör därför enligt min mening följas med stor uppmärksamhet.

Mot bakgrund härav avserjag efler samråd med chefen för jordbruksdepartementet att föreslå att regeringen uppdrar ål statens energiverk och statens nalurvårdsverk att utreda såväl energilekniska förulsällningar som alt klariägga vilka ulsläppskrav, m.m. som bör gälla vid förbränning av avfall.

Jag har för avsikl all i samarbeie med chefen för jordbruksdepartementet ha fortsatta överiäggningar för att noga följa utvecklingen när del gäller förbränning av avfall för energiändamål.

Del bör enligt min mening finnas en möjlighel alt erhålla slöd från kolmiljöfonden för ålgärder som avsevärt minskar miljöpåverkan vid avfallsförbränning. Del bör ankomma på regeringen att utforma rikllinjerna härför. Mol bakgrund av vad jag nu har föreslagit belräffande kolmiljöfonden förordar jag alt fonden ändrar namn lill Bränslemiljöfonden fr.o.m. den I juli 1985. Som jag tidigare nämnl finansieras kolmiljöfonden genom alt en särskild avgift pä 10 kr. per m olja tas ut.

Jag bedömer all den föreslagna utvidgningen medför ökal medelsbehov för fonden, särskili under de narmasle åren. För all inle stödbesluten skall

Prop. 1984/85:120 179

behöva senareläggas bör fonden tillföras ylleriigare medel. Statens energiverk bör därför få räll alt fatta heslut om stöd ur bränslemiljöfonden i en omfattning som innebär atl utbetalningarna kommer att motsvara influtna avgifter jämte högst 120 milj. kr. Jag kommer strax att under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisyslemel all förorda all 120 milj. kr. reserveras av anslagel intill dess anspråken på bränslemiljöfonden är kända.

Förulsällningar för bränslepoliliken

För de olika bränslena i vårt energisystem gäller i korthel följande förutsättningar för de närmaste åren.

Användningen av olja har minskal kraftigl. Målet all reducera oljans andel från nuvarande ca 50% av energitillförseln lill ca 40% år 1990 står fasl. Riksdagen godkände våren 1984 rikllinjer för oljepoliliken (prop. 1983/84: 110, NU 43, rskr 391). Regeringen har därvid nyligen redogjort för målsättningen för den statliga oljepolitiken. Riksdagen har också nyligen anlagil rikllinjer för beredskapslagring av olja (prop. 1984/85:53, FöU 6, rskr 94). Jag finner ingen anledning atl föreslå någon ändring i dessa rikllinjer.

Nalurgasens betydelse för världens energiförsörjning har ökal successivt. Nalurgas utvinns i slort sell inom samma geografiska områden som oljan. Ijuni 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80:170, NU 70, rskr 410) ell avial mellan regeringarna i Sverige och Danmark om nalurgassamar-bele jämle riktlinjer för genomförandel av det s. k. Sydgasprojektel. Leveranserna påbörjas i höst. På lång sikl kan naturgasen bli elt intressant alternativ inför avvecklingen av kärnkraften. När del gäller frågan om uividgning på korl eller medellång sikt av nalurgasanvändningen i Sverige bör gälla som en nödvändig förutsättning att den genomförs på kommersiell grund.

Oljeersätiningen skall i första hand ske genom övergång lill inhemska bränslen och ny leknik. Men vi klarar sannolikl inle oljeersätiningen fulll ul och i rimliga former ulan en viss andel kol. Vår inriktning är dock alt så långi det är möjligl begränsa kolbehovei. Riksdagen beslöt i mars 1984 (prop. 1984/85: 158, NU 44, rskr 390) en kolanvändningsnivå om högsl 3-4 miljoner ton per år till år 1990. Nu finns dd tecken som tyder på alt kolbehovei kan komma all sjunka ytterligare. Riksdagen fastställde i mars 1984 vidare mycket slränga miljökrav för kol.

De senaste årens satsningar på Inhemska bränslen har varit framgångsrika. På relativt kort tid har användningen av lorv. trädbränslen och avfall ökat från en låg nivå till atl i dag svara för en icke obetydlig del av värmeförsörjningen. Man får dock räkna med att marknaden för flertalet inhemska bränslen kommer atl växa något långsammare under andra hälf-

Prop. 1984/85:120

År

Bensin

Mellan-deslillal

Tjock eldningsolja

Övrigt

Summa

1979 1983

32 24

100 100

Prisgapel mellan lätta och tunga produkter har krympt under de senasle åren. Till viss del sammanhänger detta med utbyggnaden av s. k. krackers som medfört en ökad efterfrågan på Uock eldningsolja som råvara för raffinaderierna. Samtidigt har också utbytet av bl.a. bensin ökat vilket påverkal priserna.

En viktig förändring på produklionssidan är atl OPEC:s (Organizalion of Oil Exporting Countries) andel av världsmarknaden har minskat drastisik. Mellan åren 1979 och 1983 minskade medlemsländernas marknadsandel från 64% till 44%. Samiidigi skedde belydande produktionsökningar i Mexico och Västeuropa. År 1983 svarade dessa två områden för nära 12% av väridsproduktionen mol knappi 2% elt decennium tidigare.

En konsekvens av utvecklingen vad gäller konsumlion och produkUon är all världshandeln med olja har minskal kraftigt under senare år. Sedan år 1979 har världshandeln gått ner med drygt 30% till en volym år 1983 om ca I 200 miljoner ton, varav drygt tre Qärdedelar ulgörs av råolja och resten av färdigprodukler.

Jag vill peka på några ytterligare förändringar som har inträffat på den inlernaiionella oljemarknaden och som är av betydelse när det gäller atl bedöma utvecklingen på sikl.

I början av 1970-lalet hade de sju stora internationella oljebolagen pro-duktionsräitigheterna till 60% av råoljan i världen (exkl. statshandelsländerna). Motsvarande andel är i dag mindre än 30%. Huvudsakligen är del de oljeproducerande staterna själva, eller av dem kontrollerade bolag, som har tagit över produktionen. En konsekvens av detta är atl nya aktörer lillkommii på den internationella oljemarknaden, samtidigt som den vertikala integrationen som kännetecknat de multinationella bolagen brutits upp. Della har i sin tur medfört all den s. k. spolmarknaden ökat i betydelse och omfattning.

Den hårdnande konkurrenssituationen på olika marknader och den försämrade lönsamheten kan ocksä speglas i den omfattande strukturomvandling som genomförts under de senaste åren. Således har Gulf och Chevron (Socal) i stort lämnal den Västeuropeiska marknaden. Huvudpar-len av Gulfs tillgångar i Västeuropa köptes av del nalionella kuwailiska oljebolaget (KPC). Etableringar av detla slag skapar framdeles möjligheter för en betydande export av oljeprodukier från Mellersta Östern.

För att illustrera oron på oljemarknaden vill jag också något beröra händelserna under år 1984 som resulterade i alt OPEC i slutet av oktober detla år beslöt begränsa oljeproduktionen frän 17,5 till 16 miljoner fal per

Prop. 1984/85:120 182

dag. Den svaga efterfrågeutvecklingen i kombinaiion med ökande produkUon och export utanför OPEC medförde all OPEC ytterligare begränsade sin produklion som elt led i försöken alt försvara prissirukluren på råoljor. Av stor beiydelse var vidare alt de prisskillnader som uppkommil mellan lättare och lyngre råoljor inle äierspeglade råoljornas inbördes värde i form av färdigprodukler. Sålunda har efterfrågeutvecklingen på skilda slag av oljeprodukter och överskottet på konverteringskapacitd medfört all de lättare råoljorna blev överprissatla medan del motsatta gällde för lyngre råoljor, vilket nalurliglvis påverkade efterfrågans inriktning. Denna ulveckling i kombinaiion med en ökad rabaltgivning ledde lill all del av norska slaten ägda bolagel Slatoil i oklober 1984 beslutade sänka sina oljepriser. Detta beslut följdes sedan av prissänkningar på brittisk och nigeriansk råolja.

Kapacitetsulnyttjandel inom den internationella raffinaderiindustrin har sjunkit. Mellan åren 1979 och 1983 minskade utnyttjandegraden i världen frän 75% lill 70%. Molsvarande tal för Västeuropa var 69% resp. 66%. I Västeuropa har belydande kapacitet lagts ner samtidigt som invesleringar har genomförts i olika uppgraderingsanläggningar för omvandling av Uock-olja Ull destillat, dvs. lättare produkter. Enligt flera bedömare föreligger i dagsläget ett överskott förutom när det gäller primärdestillation även på konverleringskapacilel, särskih avseende s.k. katalytiska krackers. 1 en katalytisk kracker vidareförädlas gasolja till lättare produkter, huvudsakligen bensin.

8.2.1 Den svenska oljemarknaden

År 1983 uppgick oljeleveranserna till den svenska marknaden till 17,7 miljoner m'.

Leveranserna av flytande bränslen och drivmedel sjönk under år 1983 jämfört med föregående är. Nedgången blev 2,3 miljoner m' eller 11%. Även år 1984 har kännetecknats av fortsalt nedgång.

Av föjande sammanställning framgår utvecklingen av oljeleveranser sedan år 1979. Inom loppet av fyra år har volymen minskat med sammanlagt 10,8 miljoner m eller med 38%.

Tabell 8.1 Oljeleveranserna i miljoner m~

(exkl utrikes bunkers)

				%	%
	1983	1982	1979	83/82	83/79
Motorbensin	4,8	4,7	4,9	+ 2	- 2
Dieseloljor	2,2	2,3	2.6	- 4	-15
Övriga drivmedel	0,9	0,9	0,9	+ 0	± 0
Tunna eldningsoljor	4,9	5,7	8,5	-14	-42
Tjocka eldningsoljor	4,9	6,4	11,6	-23	-58
Summa	t7,7	20,0	28,5	-11	-38

Tabell 8.2 Import av råolja och raffinerade oljeprodukter saml den värdemässiga exporten av dessa produkter under januari—augusti 1983 och januari—augusti 1984

jan-aug jan-aug Procenluell

1983 1984 förändring

8.9	8,5	- 5
14,9	14,7	- 1
6,7	5,3	-20
12,4	10,4	-17
15.6	13,8	-12
27,3	25,1	- 8
8.1	8,4	+ 4
19.2	16,7	-13

Råolja, milj. ton

Råolja, miljarder kr.

Raffinerade oljeprodukier, milj. lon

Raffinerade oljeprodukier. miljarder kr. 12,4

Totalt råolja och raffinerade

oljeprodukier, milj. lon Tolall råolja och raffinerade

oljeprodukier, miljarder kr. Export, miljarder kr. Summa nettoimport, miljarder kr.

Jag övergår nu till att redogöra för huvuddragen i gällande riktlinjer för oljepoliliken.

8.2.2 Oljepolitikens inrikining

Riksdagen godkände våren 1984 de rikllinjer som regeringen hade föreslagil i prop. 1983/84: 110 om vissa oljefrågor. Del uttalade målel för den slalliga oljepoliliken är all inom ramen för de övergripande energipoliliska rikllinjerna trygga landels försörjning med råolja och petroleumprodukter till rimliga koslnader för samhällel. Detla skall ske på ett sätt som beaklar och lar till vara industriella inlressen.

De samhällsekonomiska aspekierna lalar för alt landets försörjning med råolja och produkter sker på eu så koslnadseffekiivi säll som möjligt. Koslnaderna för den svenska nettoimporten av råolja och petroleumprodukter år 1983 uppgick till över 30 miljarder kronor, vilket uigjorde nära 20% av koslnaderna för den lotala varuimporten. Som jämförelse kan

Rälielse: S. 183, Tabell 8.2, rad 2 och 4

Slår: miljarder ton Rällat lill: miljarder kr.

rad 8 Slår: kr Rällat lill: kr.

rad 9 Slår: miljader kr. Rältai till: miljarder kr.

Prop. 1984/85:120 184

nämnas att motsvarande tal för år 1972 var 3 miljarder kronor, trots att importen i volym då var 30% störte. Mot denna bakgrund är del också naturligt atl ge oljepolitiken en sådan inrikining att positiva samhällsekonomiska och industripolitiska effekter kan uppnås. Detta är särskilt viktigt för att bl. a. sysselsättningsmässigt kunna kompensera den neddragning av aktiviteter inom oljemarknadens olika led, som är ofrånkomlig.

Följande moment i den svenska oljepolitiken är en precisering av de mål som tidigare fastslagits av riksdagen i samband med behandlingen av prop. 1983/84:110 om vissa oljefrågor.

Engagemang i prospeklering och utvinning

Del finns ett statligt intresse för engagemang i prospeklering efter och utvinning av olja och naturgas. Energipolitiska och industripoliUska skäl talar härför. Riksdagen anslog våren 1984 som en engångsanvisning 600 milj.kr. lill elt program för prospeklering efter olja och naturgas. Syftet med detta program är att skapa fömtsättningar för en så omfattande och uthållig aktivitet som möjligt inom Nordsjön och angränsande havsområden. Av särskilt svenskt intresse är verksamheten på den norska kontinentalsockeln. Det är också av vikt att följa upp engagemanget så atl svenska företag kan få en mer aktiv och omfattande roll inom offshoreområdei.

Goda och förstärkta relationer till oljeproducerande länder

Den hittillsvarande utvecklingen inom oljeområdet talar för att det är ett väsenlligt svenskt intresse ur både energipolitisk och induslripolitisk synvinkel att vidmakthålla och utveckla nära relationer med oljeexporterande länder. Bland Sveriges samarbetspartneras på industri- och energiområdet iniar Norge en särslällning.

Aktiv medverkan i det internationella energisamarbetet

Målet all uppnå en långsiktig och tryggad energiförsörjning är gemensaml för de flesla länder. Information om internationella utvecklingstendenser och prognoser som grund för nationella beslut är därför av största vikl. Av speciellt försörjningspoliliskt intresse är Sveriges medlemsskap i lEÄ (International Energy Agency). Sverige ingår därmed också i det oljelilldelningssystem som syftar till atl underlätta en rättvis fördelning av oljetillförseln mellan medlemsländerna under en oljekris.

Det finns vidare starka skäl för att främja regelbundna och systematiska diskussioner mellan regeringar i alla ländergrupper om utvecklingen på internationella energimarknader. Sådana dialoger skulle förbättra förulsällningarna för en stabil och förutsebar utveckling på oljemarknaden.

Tillräcklig raffinaderikapacitet inom landet

Målsättningen för den inhemska raffinaderikapaciteten är att med företagsekonomiskt acceptabel lönsamhet kunna förse marknaden med olika

Prop. 1984/85:120 185

petroleumprodukter i såväl normala marknadssituationer som vid kriser genom omvandling av råolja Ull färdiga produkter. Kapaciteten bör vara flexibelt utformad. Denna målsättning motiveras således bl.a. av beredskapsskäl.

Staten bör ha ett direkl engagemang i oljeverksamheten

Även om de energipolitiska insaiserna lill slor del är inriktade på att minska vårt oljeberoende kommer oljan all under läng Ud vara det enskilda energislag som ger det största bidraget till vår energiförsörjning. Detla är ett huvudskäl till att staten genom Svenska Petroleum AB (SP) har ett organ med direkta kontaktvägar in i oljeverksamhetens olika led. Riksdagen har också uttalat att SP bör ha en struktur som medger alt bolaget vid normala marknadsförhållanden på kommersiella gmnder kan bidra till landels försörjningstrygghet. En väsentlig slutsats av detta är atl den oljepolitiska målsättningen skall klaras utan särskilda stödinsatser från samhällets sida.

Begränsa oljeanvändningens negativa inverkan på hälsa och miljö

Ett viktigt inslag inom oljepolitiken är att verka för en begränsning av oljeanvändningens negativa effekter. Insatserna bör här göras inom ramen för vad som är tekniskt möjligl och ekonomiskt rimligt.

Statens energiverk har på uppdrag av regeringen utrett de energipoliliska konsekvenserna av en övergång till blyfri bensin. Energiverket har redovisat sina överväganden i rapporten Övergång till blyfri bensin -Energipolitiska konsekvenser. Jag skall strax återkomma till denna fråga i samband med att jag nu går över till att ge min syn på några förhållanden som är av betydelse för oljans framtida roll på den svenska energimarknaden.

I enlighet med de riktlinjer som riksdagen godkänt och som jag nu redovisat har under år 1984 tagits olika initiativ i syfte att trygga landets oljeförsörjning. Bl.a. har överläggningar på ministernivå påbörjats med Norge. Syftet med dessa överiäggningar är att utveckla samarbetsformerna på energi- och industriområdena på sätt som är till ömsesidig fördel för de två länderna. Regeringen har också initierat förhandlingar mellan OK (Oljekonsumenternas Förbund) och Svenska Petroleum AB. Syftet har varit att finna sådana lösningar som medger att bolagens resurser kan utnyttjas på ett effekUvt och konkurrenskraftigt sätt. Förhandlingsarbetet är ännu inte slutfört.

De tendenser på den internationella oljemarknaden som jag har pekat på är betydelsefulla som utgångspunkt för en bedömning av oljemarknadens utveckling på sikt. I det kortare perspektivet torde förhållandena på utbuds- och efterfrågesidan föra med sig en fortsalt svag oljemarknad. Som jag ser det finns det knappast några starkare krafter som verkar för reala

Prop. 1984/85:120 186

höjningar av råoljeprisei på den internationella oljemarknaden. Detla undanskymmer naluriiglvis inle att tillfälliga prisfluklualioner kan förekomma. På medellång och lång sikl år utvecklingen osäker och det är svårt alt uttala sig om prisslabiliieten. Viktiga osäkerhetsmoment på efterfrågesidan är världskonjunkturens utveckling samt effekten av den teknologiska ulveckingen och effekUviteten i energi sparande och oljeersällning. På uibudssidan tillkommer i det längre perspektivet osäkerhel belräffande oljereserver, produklionskapaciiei saml möjligheterna alt producera syntetisk olja och andra oljeersättande energislag. En riskfaktor alt la hänsyn till är också sannolikheten för belydande produktionsbortfall beroende på krig eller andra orsaker.

I sin analys av den framlida oljeprisutvecklingen framhåller EK 81 atl energipolitiken bör utgå från alt oljepriserna på lång sikt kan komma alt öka och att det även i framliden finns risk för snabba prisförändringar. Kommittén grundar bl.a. sina bedömningar på atl de ålerslående och lättåtkomliga oljelillgångarna i hög grad är koncenlrerade lill Mellanösiern. Om inte myckel stora fynd görs på andra håll i världen är det troligt, framhåller kommillén, atl en allt slörre del av oljeulvinningen kommer att koncenlreras dil.

I sill remissvar på EK 8l:s belänkande framhåller slatens energiverk all energipolitiken bör grundas på att sannolikheten är slor för oförändrade eller lägre världsmarknadspriser på olja under 1980-lalel och en minskad risk för s. k. prischocker. Verket framhåller emellertid att del fortfarande är sannolikt att oljan stiger i pris under 1990-tald och att risken för mer dramatiska prisstegringar inle kan uteslutas.

Även jag kan i huvudsak ansluta mig till denna syn. Jag bedömer det emellertid inte som otroligt atl vi redan före år 1990 kommer in i en period med realt stigande oljepriser.

Hur stort genomslaget på den svenska oljemarknaden blir är förutom råoljepriset beroende på utvecklingen av kursen på den amerikanska dollarn. Jag vill i sammanhanget erinra om all den årliga reala prisstegringen på råolja inkl. skatter var 8,5%) för perioden 1980-1984. Molsvarande tal var 0,4% för bensin, 4,9% för Eo I och 8,3% för Eo 5.

Den princip som jag förordar är att tillfälliga höjningar eller sänkningar av oljepriserna inte automatiskt skall leda till skattesänkningar eller skallehöjningar i utjämnade syfte. En sådan ordning skulle molverka en sund priskonkurrens och i onödan öka konsumenternas kostnader. Målsättningen att reducera oljans andel, av skäl som jag tidigare redogjort för, från nuvarande c:a 50% av energitillförseln till omkring 40% år 1990 bör emellertid stå fast.

Utvecklingen på den svenska oljemarknaden och raffinaderiernas konkurrenssituation har tagits upp i skrivelser från Svenska fabriksarbetareförbundet och företrädare för raffinaderiindustrin i Sverige. 1 skrivelserna har framhållits att svensk raffmeringsinduslri är utsatt för krav och pålagor

Prop. 1984/85:120 187

som inte är konkurrensneutrala i förhållande lill raffineringsindusirin utomlands eller lill de icke -raffinerande förelagen på den svenska oljemarknaden. Utpekade områden är bl.a. uttagsnivån av fariedsvaruavgifter vid import av olja, borträknandd av viss mängd råolja som del av beredskapslagringen saml uttag av energiskatt på viss del av raffineringsbränsld. Dd har också framhållits all nya aktörer på den svenska oljemarknaden kan allvarligt hota raffinaderiernas avsättningsmöjligheter.

Belräffande dessa frågor vill jag erinra om all del är dl oljepolitiskl mäl all säkra en Ullräcklig raffinaderikapacilei i Sverige av bl. a. beredskapskäl. Tillgång lill raffinaderier ökar också flexibilileien i oljeförsöijnings-systemd. Det pågår ocksä arbete inom regeringskansliet med att klargöra konsekvenserna av och förutsättningarna för att vidta ålgärder inom de områden som berörts av olika intressentgrupper.

Jag vill dock här någol beröra frågan om lärledsvamavgifien vid import av olja. Del avgiftssystem som gäller för sjöfarten sedan år 1978 ulgår från att .sjöfartsverkets kostnader för fariedsverksamhden exkl. isbrytningen skall täckas genom avgifter. Avgiftssystemet är dessutom så utformat att en kostnadsuljämning sker mellan olika kustavsnitl och hamnar. Vid statsmakternas beslut år 1977 om nuvarande avgiftssystem fastslogs all de större säkerhdskrav som bör ställas på iransporter av olja och annat farligt gods också motsvarar en avgiftsdifferentiering mellan sådant gods och övrigl gods. Samtidigt är avgiftsnivån för oljeprodukier, f.n. 4.89 kr./lon exkl. distanstillägg, avvägd så alt avgiften för importerade mineraloljor -råolja och oljeprodukter - också läcker avgifterna för de oljeprodukier som lämnar landet. Någon farledsvaruavgift utgår således inle vid exporl av oljeprodukter. För övrigt gods uppgår farledsvaruavgiften exkl. distanstillägg till 2.13 kr./ton vid import resp. export.

En generell sänkning av farledsvaruavgiften exklusivt för olja är inle möjlig atl genomföra inom ramen för gällande avgiftssystem och konsl-nadsansvar. Jag har emellertid av chefen för kommunikalionsdepartemeniel erfaril all sjöfartsverket har möjlighet att raballera farledsvaruavgiften från kommersiella utgångspunkter. Om l.ex. raffinaderierna genom en rabattering kan medverka lill ett bällre ulnyttjande av farledssystemel är ocksä enligt vad chefen för kommunikalionsdepartemeniel inhämlal, sjöfartsverket utifrån kommersiella och trafikpolitiska utgångspunkter berett att utnyttja raballmöjligheterna. Del bör sålunda vara möjligt för de i Sverige raffinerande bolagen atl genom förhandlingar med sjöfartsverket nå en rimlig uppgörelse i denna fråga.

Den svenska oljemarknaden tillhör en av de mesl öppna i världen och jag har hillills inte funnit skäl atl föreslå ändringar härvidlag. Om förhållandena däremol drastiskt skulle ändras i sådan riktning att målsättningen all upprätthålla en rimlig raffinaderikapacitd allvarligt hotas kommer jag föreslå regeringen att vidla nödvändiga ålgärder. Regeringen kommer därför all noga följa utvecklingen på den svenska och inlernaiionella oljemarkna-

Prop. 1984/85:120 188

den och ha en beredskap all vidla de ålgärder som är motiverade med hänsyn lagen lill de övergripande energipolitiska målen. Jag vill i sammanhängd anmäla att jag inlell överläggningar med bolagen om situationen på den svenska oljemarknaden.

Jag övergår nu till atl redogöra för vissa energipolitiska aspekler av frågan om införandel av blyfri bensin i Sverige. Regeringen har i olika sammanhang framhållit vikten av atl sådan bensinkvalild introduceras på den svenska marknaden.

Som jag nyss nämnde har energiverket på regeringens uppdrag analyseral de energipoliliska konsekvenserna av en övergång lill blyfri bensin. 1 sludien belyses bl. a. effeklerna för raffinaderierna saml konsekvenser och kostnader i distributions- och lagringsledd.

Bortiagandel av bly minskar bensinens oktanial. Verkel konstaterar all ralTinaderierna i princip har tre handlingsalternativ för all möla dd ökade oklanlalsbehovet, nämligen:

1. Imporl av högoktaniga bensinfraklioner och exporl av lågoklaniga ben-
sinfraklioner.

2. Tillsättande av oktanlalshöjande komponenter (oxygenater) vid raffinaderierna eller vid kustdepåerna.

3. Anpassningsinvesteringar vid raffinaderierna.

För alt ersätta blyet måste raffinaderierna importera högoktaniga bensinfraktioner och lillsalta oktanlalshöjande komponenter, vilket medför en försämrad driftekonomi. Denna skulle försämras yllerligare om raffinaderiernas möjligheter alt exportera och importera bensinblandningar inskränktes.

Den bästa oktanlalshöjande komponenten är enligt energiverkei för närvarande MTBE (mdylteriärbulyleter) som redan används vid svenska raffinaderier. Även alkoholbaserade tillsalskomponenler kan komma i fråga men användningen försvåras av komponenleras kemiska egenskaper. Bl.a. blandas de lätt med vallen vilkel förhindrar sjötransporter av alko-holinblandad bensin mellan raffinaderierna och depåerna. Alkoholer måsle därtör enligt verket Ullsättas på depåerna vid utlaslning till tankbil. Alt höja oklantalet med hjälp av inblandning av moloralkoholer släller därför enligi verkel slora krav på haniering och kontroll i hela dislributionsledd.

Verket framhåller vidare att eianol inle kan ersätta blylillsatsen i dagens bensinkvaliteter. Äv tillgängliga alternativ har etanol del lägsta tekniska och ekonomiska värdel som oktantalshöjare. Jag återkommer lill frågan om användningen av eianol som drivmedel.

Enligt energiverkei kommer raffinaderierna vid introduktion av blyfri bensin att öka användningen av MTBE. Utrymmet för eianol som bensinersättare minskar därvid. Låginblandning av alkoholer har främst lill syfte atl vinna tekniska erfarenheler av att hantera och dislribuera moloralkoholer. 1 Västtyskland förekommer f. n. låginblandning av mdanol/bulanol-blandningar samt av MTBE.

Prop. 1984/85:120 189

Möjligheterna all tillverka och importera blyfri bensin redan frän den I juli 1985 är enligi energiverkei begränsade. Med hänsyn lill nödvändig omslällningstid i både Sverige och Västeuropa bedömer verkel all den 1 juli 1986 åren lämpligare slartlidpunkt.

Energiverket framhåller all de raffinerande bolagen förr eller senare tvingas la ställning till behovet av anpassningsinvesteringar. Bestämmande härför blir dels tidtabellen för införande av blyfri bensin i Sverige och Västeuropa dels den nya bensinkvalitet som skall introduceras. Uppgifter från branschen antyder all de erforderliga invesieringskoslnaderna för raffinaderierna kan komma all uppgå lill 700-800 milj. kr.

Regeringen kommer senare i vår alt för riksdagen föreslå åtgärder i syfte all minska utsläppen av försurande ämnen m.m. 1 detta sammanhang kommer även frågan om de närmare formerna för introduktionen av blyfri bensin att behandlas.

8.3 Naturgas

År 1979 angav riksdagen vissa förutsättningar för introduktion av naturgas i Sverige (NU 1978/79:60, rskr 429). Ijuni år 1980 godkände rik.sdagen (prop. 1979/80: 170, NU 70, rskr 410) elt avtal mellan regeringarna i Sverige och Danmark om naturgassamarbete jämte riktlinjer för genomförandet av det s. k. Sydgasprojektel. Vissa styrmedel för introduktion av naturgas genom ändringar i lagstiftning rörande el och fjärtvärme infördes efter riksdagsbeslut år 1982 (prop. 1981/82:64, CU 8, rskr 81). Genom detta beslut gäller numera i slorl sett samma regler för all främja användningen av nalurgas som för all främja användningen av fjärrvärme.

Regeringen inhämtade höslen 1983 riksdagens bemyndigande att godkänna elt konsortialavial jämle protokoll mellan slalen, Malmö kommun, Helsingborgs kommun. Lunds kommun och Sydkraft Aktiebolag (prop. 1983/84:47, NU 10, rskr 125). Enligt avtalet inträdde staten som hälften-delägare i Sydgas AB. Genom del sistnämnda beslutet togs ett avgörande steg för atl säkra en introduktion av naturgas i Sverige.

Jag övergår nu lill att kort redogöra för några akluella nattirgasprojekl i Sverige. Därefier belyser jag vissa lendenser på den internationella nalur-gasmarknaden och anger krilerier för en ökad användning av nalurgas på den svenska marknaden.

8.3.1 Naiurgasprojekt i Sverige

Sydgasprojektel

Projektet avser dels import av upp lill 440 miljoner m' nalurgas från den danska delen av Nordsjön till Sverige under perioden 1985-2003, dels transitering av gas via det danska naturgasnäld. Den lotala konlrakterade volymen som skall levereras av Dansk Olie och Nalurgas A/S (DONG),

Prop. 1984/85:120 190

uppgår lill ca 6600 miljoner m\ Ledningssystemet är dimensionerat så alt en årlig överföring av 2000 miljoner m"* är möjlig. Naturgassyslemd består av ell högtrycksnät dels i Öresund från Dragör Ull Klagshamn utanför Malmö, dels slamledning på land från Klagshamn Ull Hasslaip norr om Helsingborg. Till högtrycksnätd hör även grenledningar till mottagningsstationer på förbrukningsorterna. Förutom högtrycksnätet ingår lågtrycksledningar från mottagningsslation lill konsumenl. Naturgasen kommer i huvudsak att ersätta olika oljeprodukier lill en tolal volym av ca 0,5 miljoner m/år. Man beräknar därvid atl ungefär 30% av nuvarande olje-konsumlion inom försörjningsområdet kommer alt ersättas av naturgas. En grov uppdelning på kundkategorier visar all större induslri beräknas svara för 40% av förbrukningen, småindustri för 40% saml småhus och övrig användning för 20%. Inlressenlerna i projeklel är Swedegas AB, som är helägt av statens vatlenfallsverk och Sydgas AB som ägs av statens till 50% och i övrigt av Malmö, Helsingborg, Lunds kommuner och Sydkraft AB. Av de inblandade parierna svarar Swedegas för tillförseln och äger stamledningssystemet från Dragör til Hasslarp. Sydgas AB svarar för drift och underhåll av Swedegas ledningssystem saml äger grenledningarna och motlagningsstalionerna i högtrycksnätet. För försäljning och distribution lill de slulliga användarna ansvarar energiverken i Malmö, Lund och Helsingborg saml Sydkraft. Dessa dislribulörer äger egna lågtrycksnäl. Leveranserna kommer att påbörjas under sommaren år 1985.

Sydgas II och Västgas

Swedegas undersöker f.n., bl.a. genom förhandlingar med DONG (Dansk Olie- och Naturgas A/S) möjlighelerna all bygga ul naturgassyslemd Ull trakten av Halmstad (Sydgas II) och till Göteborg och Göta Älvdal (Västgas). Bolaget har också i februari i år mottagit en option från DONG avseende leverans av upp till 250 miljoner m naturgas till fastställda villkor.

Ösigasprojektet

Swedegas som sedan år 1980 har utrett förutsättningarna för del s.k. Ösigasprojektet, dvs. import av naturgas till Mellansverige från Sovjetunionen via Finland och Bottenhavet, överlämnade i september 1984 en rapport i ärendel till regeringen. De kalkyler som presenterats utgår från etl ledningssystem som fångar in en årlig marknad på ca I miljard m' gas per år. Investeringskostnaderna för all genomföra projektet har uppskattals lill 7,5 å 8 miljarder kr. i dagens penningsvärde. I delta belopp ingår investeringar i en reservförsörjningsledning söderut med ca 1.5 miljarder kronor. Krav på en reservförsörjningsledning har framförts av potentiella kunder. Motiveringen är risken för leveransavbrott orsakade av skador på sjöledningen samt dd oförmånliga i etl ensidigt beroende i samband med prisförhandlingar. De kalkyler som Swedegas har genomfört visar att

Prop. 1984/85:120 191

projeklel inrymmer belydande affärsmässiga risker och stor ekonomisk belastning förde förelag som skall genomföra projektet. Initialinvesteringarnas omfattning molverkar dessulom möjligheterna lill en stegvis uppbyggnad. Della förhållande gör. enligi Swedegas bedömningprojekid särskilt känsligt om en strukturomvandling på den svenska energimarknaden går snabbare i riktning mot ett minskat gasutrymme iin vad som förutsatts. Swedegas sammanfattande bedömning är all projeklel framsiår som lön-samhelsmässigl mycket riskabelt och oproportionellt kapitalkrävande.

Enligt min bedömning är slutsatserna i rapporten i de delar jag har redovisat väl grundade. I konsekvens med detta har jag inte funnit skäl alt föreslå regeringen all aklualisera della projekl.

Projekl Gaslransilering

Regeringen uppdrog i seplember 1981 ål Slaiens vattenfalls verk att i samarbeie med Swedegas AB förprojeklera en rörledning över svenskt område för transport av naturgas från Nordnorge lill kontinenlen. Enligt överenskommelse med det norska förelagd Slaloil skulle Projekt Gaslransilering (PGT) utgöra ell svenskt delprojekt inom en överordnad norsksvensk gasledningsludie (Träns Scandinavia Pipeline). Statens vattenfallsverks förslag lill ledningsslräckning presenterades i en rapporl våren 1983. Förulom denna huvudrapport har vattenfall inom PGT-ramen genomfört och publicerat ell flertal deluiredningar. Bl.a. kan nämnas "Nalurgas, säkerhel. markanvändning" (Vattenfall april 1983) och "Naturgas-hälsa-miljö" (Vattenfall september 1984). Den sistnämnda rapporten har remissbehandlals. En sammanställning av remissvaren återfinns som bilaga 22.

Djupgas

Enligt gängse teorier har olja och nalurgas bildats av förmultnade växler i sediment under inflytande av höga tryck och temperaturer. En annan teori, utvecklad av professor Thomas Gold vid Cornell University i USA, hävdar all gas från jordens inre kan sippra upp genom sprickor i jordskorpan och uppsamlas under tätare skikl. Sedan några år bedriver statens vatlenfallsverk sludier av förutsättningarna för uppkomst av s. k. djupgas i Sverige. Bl. a. har förberedande provborrningar genomförts i Siljansområdet.

8.3.2 Tendenser på den internationella naturgasmarknaden

Naturgasens betydelse för väridens energiförsörjning har successivt ökat under efterkrigstiden. Andelen av väridens toiala energiförsörjning är ungefår 20%. För Västeuropas del är molsvarande andel 15%. USA och Sovjetunionen svarar tillsammans för nära två tredjedelar av världens samlade förbrukning. Förbrukningsbilden återspeglar lokaliseringen av naturgasreserverna. Omfaltningen av reserverna vid uigången av år 1983 fördelal på regioner framgår av följande labell.

Prop. 1984/85:120 192

Tabell 8.3 Fastställda naturgasreserver i världen per den 31 december 1983, per region

Region	Kvantitet	Procentandel	Uthållighet
	(Gm')		(är)
Nordamerika	8 258	9.1	16
Latinamerika	4431	6,0	74
Västeuropa	5 340	5.9	30
Afrika	5 832	6,5	100
Mellersta Östern	22436	24,8	100
Fjärran Östern	6390	7.1	70
Sovjetunionen
(inkl. Östeuropa)	36638	40,6	61
Totalt	90325	100,0	58

Anm. Gm = miljarder m'. Uthålligheten definieras som reservemas sloriek dividerad med 1983 ärs produktionsnivå.

Som framgår är de Västeuropeiska reserverna av en relativt måttlig omfattning. Ungefär 80% återfinns i Norge och Nederländerna. Siffran stiger till 90% om även reserverna i Storbritannien inkluderas. Med beaktande av den prospekteringsverksamhet som bedrivs på norsk sockel norr om 62a breddgraden är det troligt att de norska reserverna i framtiden blir de helt dominerande i Västeuropa.

Förbmkningen i Västeuropa är till övervägande del uppbyggd kring inhemsk produktion. Av en total förbrukning på 210 miljarder m' år 1983 uppgick den inhemska produktionen till 180 miljarder m'. Huvudleverantörer av naturgas till Västeuropa är Nederländerna, Norge och Sovjetunionen. Till detta kommer en viss import från Nordafrika. Möjligheterna till ökad import från Algeriet har vuxit sedan en gasledning till Italien under Messinasundet kom i drift år 1983.

Medan antalet köpare och säljare av råolja och produkter är stort gäller det omvända förhållandet för naturgas. Ruhrgas, som är det ledande bolaget i Västtyskland har en marknadsandel på distributionssidan på 80%. Bolaget har dessutom stora ägarintressen i rörledningssystemen. I Nederländerna och Belgien har Gasunie resp. Distrigaz monopol på import och försäljning. Gas de France har en marknadsandel på 75% i sitt hemland. Det bör också framhållas att de nyss nämnda bolagen under 1970-talet bildade ett konsortium för köp av norsk gas. De förhållanden som jag nu har redogjort för har naturligtvis stor betydelse för prissättningen på gas och därmed den framtida utvecklingen på den Västeuropeiska naturgasmarknaden.

När det gäller utvecklingen framöver är det viktigt att först notera att den obrutna snabba tillväxten av gasförbmkningen under 1960- och 1970-lalet upphörde fr.o. m. år 1979. En viss återhämtning har emellertid ägt mm under år 1983 och början av år 1984. Förklaringen till uppbromsningen ligger i en lägre ekonomisk aktivitet i kombination med en viss övergång till andra energiformer. Bedömningar av utvecklingen fram till

Prop. 1984/85:120 193

sekelskiftet präglas också av belydande osäkerhel. Spännvidden mellan olika studier är stor som en följd av della. Ett medelvärde av ell femtontal aktuella analyser pekar på en tillväxt på drygt 1 % per år fram till sekelskiftet. 1 förhållande lill den totala energiförbrukningen innebär delta en oförändrad andel för naturgasen på ca 15%. Den förväntade situationen där gasen behåller sin andel av energimarknaden innehåller emellertid en viss förskjutning mellan olika användarkategorier. Framför allt förväntas en tillväxt i leveranserna till hushåll, service och högvärdig användning inom industrin och en minskad betydelse för gasen vid elprodukiion och inom delar av industrin.

En bedömning av tillförselmöjligheterna till Västeuropa måste grundas på en analys av produktionsförulsättningarna för i försia hand Nederiändema, Sovjetunionen och Norge. En sådan analys gör statens energiverk i rapporten Naturgas i Sverige (slatens energiverk 1985).

För 1990-talel gör verket den bedömningen atl del är mycket osannolikt att 1980-lalels överskottssituation förbyts i elt underskott. Det betyder atl nya kontrakl måsle sluias vilket med hänsyn till de långa ledtider som utmärker gasmarknaden kommer att kräva överenskommelser redan under 1980-talel. Tänkbara försörjningskanaler är en ulvidgad export från Nederländerna, Norge (t.ex. Troll), Sovjetunionen och Danmark.

En annan följd kan enligt verket bli atl importberoendet kommer att successivi öka. Från dagens nivå på en importandel av ca 30% , kan den väntas öka lill mellan 40 ä 50% kring år 1990 resp. lill 50 å 60% kring sekelskiftet. Dd kommer all bli en av de allra vikligasle frågeställningarna på gasmarknaden under resten av 1980-talet hur efterfrågan skall säkras med beaklande av en rimlig avvägning mellan pris och leveranssäkerhet från olika källor.

8.3.3 Naturgasens framtida roll i Sverige

EK 81 framhåller i sill betänkande att förutsättningarna för en omfattande nalurgasanvändning i Sverige beror på hur energiförbrukningen, och särskilt då förbrukningen av eldningsoljor, utvecklas på sikl. 1 en framlida situation när elt nytl värmeförsörjningssystem skall byggas upp och valet står mellan fjärrvärme och eldning med naturgas i de enskilda fastigheterna, kan naturgasen med nuvarande prisrelationer mellan naturgas och fasla bränslen vara ett fördelaktigt alternativ. Kommittén framhåller också att naturgas kan tänkas ersätta eluppvärmning, vilket skulle vara av särskilt intresse i samband med en kärnkraftsavveckling. Någon närmare analys av fömlsältningarna för använding av nalurgas görs inle. Del sislnämnda förhållandet påpekar Swedegas AB i silt remissvar på betänkandet. Även Svenska Gasföreningen påpekar att kommittén inle har uppmärksammat möjligheterna att använda naturgas inom industrin.

För egen del vill jag anföra alt naturgas på lång sikt kan bli ett intressant alternativ inför avvecklingen av kärnkraften. Ur bl. a. miljösynvinkel och i 13 Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 120

Prop. 1984/85:120 194

processammanhang är nalurgas ett energislag med avsevärda fördelar. Genom den pågående naturgasinlroduklionen i Sydsverige erhålls erfarenheler som är av betydelse vid etl framtida ställningslagande Ull naturgasens långsiktiga roll.

När del gäller frågan om utvidgning på kort eller medellång sikl av naturgasanvändningen i Sverige bör därför gälla som en nödvändig förutsättning, att del kan ske på kommersiell grund. Om nya distributionssystem skall byggas ut måste detta således ske utan särskilda stödåtgärder från statens sida. De effektiva energisystem i form av el och Qärrvärme som vi har i dagsläget medför att en mycket kännbar press sätts på betalbart gaspris vid svensk gräns. Del är också så atl naturgasen f. n. i huvudsak konkurrerar med eldningsoljor. I och med all förbrukningen här påtagligt reducerats minskas också utrymmel för naturgas. Dessa förhållanden i kombinaiion med den osäkerhel som f. n. präglar den inlemationella gasmarknaden gör att jag inte nu är beredd att ange vilken omfattning användningen av naturgas i Sverige kan få. Jag vill emellertid framhålla att det är angeläget att hålla öppet för en vidgad användning av naturgas i framtiden.

Belräffande frågan om behov av särskilda studier för au belysa naturgasens möjligheter på en framtida energimarknad vill jag erinra om den analys som statens energiverk gjort av naturgasens konkurrenskraft i studien "Naturgas i Sverige". Bl.a. denna studie och "Nalurgas-hälsa--miljö" som framtagits av statens vattenfallsverk saml som jag nyss nämnde, erfarenheler från Sydgasprojektel kommer att vara av vikt vid min bedömning av de projekt som kan komma att aktualiseras.

8.4 Kol

Regeringen lade i mars 1984 fram förslag till riktlinjer för kolanvändningen för tiden fram till år 1990 (prop. 1983/84; 158). Förslagen godtogs i sin helhet av riksdagen (NU 44, JoU 28, rskr 390). Som följd av beslutet har bl.a. införts en energipolitisk prövning av nytillkommande koleldade anläggningar i lagen (1981:559) om utförande av eldningsanläggningar för fasl bränsle. Prövningen avses bl. a. leda till att koleldade anläggningar endast kommer att uppföras när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen. Denna prövning skall ske från energipolitiska utgångspunkter medan miljökraven skall fastställas vid prövningen enligt miljöskyddslagen. I bil. 2 till propositionen informerade chefen för jordbmksdepartementet om de riktlinjer som vid prövning enligt miljöskyddslagen bör tillämpas för högsta tillåtna svavelutsläpp från nya koleldade anläggningarna. De emissionsgränser för koledning som därmed har införts är mycket stränga.

Under år 1984 förbrukades i Sverige enligt preliminära beräkningar ca 1,85 miljoner ton kol för energiändamål, s. k. ångkol. Dämlöver förbmka-

Prop. 1984/85:120 195

des ca 1,5 miljoner lon kokskol och 0,3 miljoner lon koks för industriella ändamål m. m. När jag i fortsättningen lalar om kol avser jag, om inte annal särskili anges, enbart ångkol.

Av kolanvändningen om 1,85 miljoner ton år 1984 förbrukades ca 1,25 miljoner ton i anläggningar för Ijärrvärme och kraflvärme. Därav åtgick ca 0,15 miljoner lon för elprodukiion i kraftvärmeverk. Inom industrin - i huvudsak massa- och pappersindustri, cementindustri, sockerbruk samt kemisk induslri - förbmkades 0,55 miljoner ton kol/år. Viss ytterligare kolanvändning om ca 0,05 miljoner ton kol/år förekom för växlhusupp-värmning i etl 60-tal handelsträdgårdar, de flesta i Skåne.

Viss utveckling av nya kolbränslen pågår i Sverige. Hösten 1984 logs för försia gången en kommersiell anläggning för framslällning av kolvalten-blandning i drift i Skåne. I samband med framställningen sker svavelrening. Sammanlagt tre företag i Sverige sysslar med att utveckla denna teknik.

Kolanvändningen de närmaste åren uppskattas av energiverkei enligt följande (miljoner ton/år):

1985 1986 1987

2.15 2,3 2,45

Ökningen äger i huvudsak rum i fjärrvärmeanläggningar.

När det gäller kolanvändningen på någol längre sikl vill jag peka på att riksdagen är 1981 förordade en kolanvändningsnivå om 4-6 miljoner ton-/årför slutet av 1980-talet. 1 propositionen om vissa kolfrågor konstaterade jag att denna nivå kunde sänkas Ull 3-4 miljoner ton/år. Enligt en nyligen gjord bedömning av statens energiverk kommer kolanvändningen vid utgången av 1980-talet att stanna vid ca 3 miljoner ton per år.

Jag ser med stor lillfredsställelse på denna ulveckling. Det är helt i linje med regeringens energipolitik att oljan i första hand ersätts med energihushållning, inhemska bränslen och el.

I propositionen om vissa kolfrågor framhöll jag att målet för den svenska kolförsörjningspolitiken även fortsättningsvis bör vara atl inom ramen för de övergripande energipolitiska rikllinjerna sträva efter långsiktigt samarbete med ett urval av exportländer. Därigenom tryggas försörjningen av från miljösynpunkl lämpligt kol lill rimliga priser. Tanken är att genom en sådan akliv kolförsörjningspolitik förebygga effekterna för värt land av försörjningskriser och tillfälliga fluktuationer i den internationella kolhandeln.

Jag redovisade också utredningar av nordiska ministerrådet och sjöfartsverket om tänkbara framtida kolexportländer samt om befintlig och planerad kolhamnsutbyggnad och drog därvid slutsatsen att några kapacitetsproblem i landets kolhamnar inte kunde förutses. Jag konstaterade atl

Prop. 1984/85:120 196

situationen i stället delvis tycktes vara den motsatta, nämligen all en orealistiskt hög kapacitet planerades i vissa av landets hamnar.

Jag erinrade i det sammanhanget om att chefen för kommunikationsdepartementet i prop. 1983/84: 100 bil. 8 uttalat att slalen mera aktivt borde verka för att skapa förutsättningar för samordning av hamninvesteringarna. Det ankommer på sjöfartsverket och det till verkel knutna hamnrådel att hålla etl planeringsunderiag akiuelll för landets hamnägare. Jag framhöll i propositionen om vissa kolfrågor efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att även statens energiverk bör kunna förse sjöfartsverket och hamnrådet med underlagsmaterial. Detta bör bidra till att anpassa hamnstrukturen Ull det framtida kolbehovet och tillskapa en för landet rationell kolförsöijningsstmktur.

F.n. är utbudet av kol på världsmarknaden gott och prisnivån bör betraktas som jämförelsevis stabil. Enligt många bedömare kommer dessa förhållanden att bestå för lång tid framåt.

Del kol som importeras Ull Sverige härrör i huvudsak från USA, Polen och Sovjet. Det tonnage som används vid transporten från Polen och Sovjet kan nå hamnar även i Mälaren och Vänern.

Hösten 1984 lade regeringen fram en proposition om beredskapslagring av olja och kol m. m. (prop. 1984/85:53), vilken bifölls av riksdagen (FöU 6, rskr 94). Som riktlinjer för beredskapslagringen av kol angavs att en försörjningsreserv skall finnas för krig och avspärrning. De lager av kol som skall ingå i försörjningsberedskapsreserven är dels s. k. kommersiella lager som beräknas vara tillgängliga vid inledningen av en försörjningskris, dels tvångslager. För budgetåren 1985/86 och 1986/87 föreslås ivångslagren för kol uppgå till drygt 1,2 miljoner ton.

Sammanfattningsvis noterar jag atl reinlroduktionen av kol i Sverige sker med iakttagande av skärpta miljökrav och med en sådan styrning från samhällets sida att kolanvändningen hålls på lägsla möjliga nivå. Denna inrikining bör även fortsättningsvis gälla.

8.5 Kärnbränsle

1 detta avsnitt behandlar jag den del av bränslegången som ligger före reaktorn och som utgörs av anskaffning av urankoncentrat, omvandling av detta till uranhexafluorid, anrikning saml tillverkning av bränsleelement.

Omhändertagandet av utbränt kärnbränsle och dess eventuella upparbeining eller överförande till slutförvar tar jag upp senare (kap. 11).

Med det svenska kärnkraftprogrammet fullt utbyggt med tolv reaktorer i drift uppgår det åriiga behovel av naturiigl uran till ca I 400 ton. Ca 90% av de svenska köpen av natururan sker inom ramen för långtidskontrakt mellan kärnkraftsföretagen och producenter i leverantörsländerna. Svensk Kärnbränslehanlering AB (SKB) har i detta sammanhang uppgiften att verka som slöd vid kraftföretagens bränsleanskaffning samt verka för samordning av uraninköpen.

Prop. 1984/85:120 197

Leveranlörsländer och importkvantileler kan variera någol från år lill år. För tioårsperioden 1983-1992 fördelar sig de svenska kraftföretagens levererade och konlrakterade köp av naturligt uran enligt följande:

Australien I 530 ton

Kanada 4 840 lon

Frankrike (urspmngsländer Niger och Gabon) 950 lon
USA 150 ton

7470 ton

Huvudparten av leveranserna kommer som framgår av sammanställningen från ickekärnvapenstater med långtgående åiaganden vad gäller icke-spridning. Det uran som levereras från Kanada härrör från den endast några år gamla gmvan Key Lake, som också är världens största urangruva. Dess produktionskapacitet är 4600 ton uran per år. Köp av uran från Sydafrika förekommer inte.

Tillgången på uran på väridsmarknaden är f. n. god och prisema vid såväl långtids- som s. k. spotkontrakt är gynnsamma.

Någon brytning av uranmalm är inte aktuell i Sverige. Brytning för export får enligt min mening inte förekomma och med nuvarande låga världsmarknadspriser är svensk brytning för vårt svenska behov inte intressant.

De länder som svarar för merparten av leveranserna av uran lill Sverige tillämpar samma gmndläggande strålskyddsfilosofi som Sverige. Genom det breda internationella samarbete som finns inom strålskyddsområdet finns goda möjligheter för svenska myndigheler att följa miljö- och säkerhetsförhållanden i aktuella gmvor.

Efter brytning omvandlas uranet till urankoncenlral genom en läknings-process vid gmvoma. Koncentratet förpackas i tunnor och transporteras till konverteringsanläggningar där det omvandlas försl till urantetrafluorid (pulverform) och sedan till uranhexafluorid. Detta ämne är paraffinlik-nande vid rumstemperatur men gasformigt vid måttlig uppvärmning. Konverteringsanläggningar som utnyttjas för uran som skall användas i Sverige finns i bl. a. Kanada, Frankrike och Storbritannien.

Hallen klyvbart material i form av uran-235 är i natururan ca 0,7%. För att natumrand skall kunna användas som bränsle i svenska lättvattenreaktorer krävs anrikning till ca 3% vilket görs i särskilda anrikningsanläggningar. Transporten av uranhexafluoriden till anrikningsanläggningarna sker per lastbil, tåg eller båt. Uranhexafluoriden är därvid placerad i stora stålcylindrar. Vikten av själva uranhexafluoriden rör sig för Sverige som helhet om drygt 2000 ton/är.

Det svenska uranet anrikas i ett flertal länder. De svenska kärnkrafts-företagen har i regel längtidskontrakt om anriktning. Kontrakten är i regel kopplade till resp. reaktor. Kontraklslägd är f. n. följande:

Prop. 1984/85:120 198

Reaktor Anrikningskonlrakt med

Barsebäck 1 Eurodif, Frankrike t. o. m. 1990: därefier DOE, USA

Barsebäck 2 DOE, USA

Oskarshamn I Vissa kvantiteter från DOE. USA: i övrigt spotköp

Oskarshamn 2 Eurodif. Frankrike

Oskarshamn 3 Techsnabexport, Sovjet

Ringhals I DOE, USA t. o. m. 1985, därefter Eurodif, Frankrike

Ringhals 2 DOE, USA t. o. m. 1985, därefter Eurodif, Frankrike

Ringhals 3 DOE, USA t. o. m. 1986; därefier Eurodif

Ringhals 4 DOE, USA t. o. m. 1986; därefier Eurodif

Forsmark I DOE, USA t. o. m. 1986; därefter Urenco

Forsmark 2 DOE, USA t. o. m. 1986; därefter Urenco

Forsmark 3 DOE, USA t. o. m. 1986; därefter Urenco

(DOE belyder Department of Energy, administrerar USA's anrikningsverksamhet. Eurodif. har en anläggning i Frankrike, ägs av ställiga och halvstatliga företag i Frankrike, Italien, Belgien, Spanien och Iran. Techsnabexport exporterar Sovjets anrikningstjänster. Urenco, har anläggningar i Storbritannien och Nederiändema samt en anläggning under byggnad i Västtyskland, ägs av förelag i Storbritannien, Nederiändema och Västtyskland.)

Del svenska årsbehovet av anrikad uranhexafluorid uppgår till ca 450 ton/år. Den anrikade uranhexafluoriden transporteras i mindre stålcylindrar per lastbil, tåg eller båt till fabrikerna för bränsleelementtillverkning. Bränsleelement lill svenska reaktorer tillverkas f. n. i Västerås och i Hanau i Västtyskland.

De färdiga bränsleelementen transporteras slutligen per lastbil från bränsletillverkningen till kärnkraftverken.

Länkarna i den här beskrivna transportkedjan är föremål för internationella transportsäkerhetsrekommendationer. Jag avser att i korthet beröra säkerhetsfrågorna vid transporter senare, i kap. 11 Kärnsäkerhet.

I en proposition om beredskapslagring av olja och kol m.m. (prop. 1984/85:53) föreslog jag nyligen att nuvarande riktlinjer för beredskapslagring av kärnbränsle - innebärande kärnbränsle i lager för en produktion om 35 TWh - skall bibehållas oförändrade. Tillsammans med det arbetande bränsle som finns i reaktorernas härdar, det kärnbränsle som befinner sig i tillverkningsprocessen samt kommersiella lager av kämbränsle blir den totalt möjliga produktionen i landets tolv kärnkraftblock 104-111 TWh efter en total avspärtning av kärnbränsleUllförseln. Lagsladgad lag-ringsskyldighd saknas i fråga om kärnbränsle. Kärnkraftföretagen har emellertid genom sitt gemensamma bolag SKB i ett avtal med staten åtagit sig att svara för det aktuella beredskapslagret.

Sammanfattningsvis bedömer jag försörjningen av kärnbränsle för reaktordriften vara lillfredsställande ordnad.

8.6 Inhemska bränslen

Jag går nu över till att redovisa förutsättningarna för inhemska bränslen på kort och på lång sikt. Jag börjar med att särredovisa torv, trädbränslen och avfall. Jag tar därefter upp gemensamma frågor och förutsättningar för inhemska bränslen.

Prop. 1984/85:120 199

8.6.1 Torv Tillgången på torv

Torv är en organisk jordart som bildas av döda växtdelar i fuktig och syrefalUg miljö. Förvandlingen från växtdelar till torv är en humifierings-process som orsakas av bakterier, svampar m. m. Humifieringsgraden, dvs. graden av nedbrytning, är ett väsentligt mått på torvens kvalilet. Torvens torrsubstans, som innehåller 50 å 60% kol, brukar betraktas som etl förstadium till bmnkol.

I motsats till de flödande energikällorna är torven en ändlig resurs som inom rimliga tidsperspektiv inle kan ses som förnybar. Torvtillväxten uppskattas till ca I mm per år.

Mängden torv i Sverige gör oss Ull väridens femte torvtätaste land med ungefär 4% av jordens tillgångar. Den helt dominerande mängden torv återfinns i Sovjetunionen (62%) följt av Kanada (10%), Finland (7%) och USA (6%).

10% av Sveriges yta är myrmark med torvmäktighet över 30 cm, molsvarande 5,4 miljoner ha, varav omkring 70% ligger i norra Sverige och 15% i mellersta och södra Sverige.

Landets äldsta torvmarker finns i södra Sverige. I dessa områden har torven vuxit sig mäktig men är ofta täckt av låghumifierade torvslag. Längs norrlandskusten finns mindre goda energitorvmarker då de relativt sent kommil att torrläggas och alltså är grunda.

Torvtillgångarna kan alltså bedömas vara stora och spridda över i slort sett hela landet. Omfattningen av de exploaterbara tillgångarna är dock oklar, då torvinventeringarna fortfarande är bristfälliga, särskilt i Norrland. Bl.a. saknas ofta uppgifter om torvens kvalitet i olika avseenden samt myrarnas dränerbarhet och djup. Hur slor andel av torvmarkerna som är värda att bryta är därför svårt att bedöma.

HeU avgörande för torvens bränsleanvändning är möjligheten att torka torven. Råtorven innehåller ca 90% vatten vilket genom dränering kan minskas till ca 80%. Lufttorkning på myren, som är den förhärskande meloden, leder vanligtvis till en fukthalt på mellan 35 och 50%.

Mängden torv i Sverige, uttryckt i 50 procentig fukthalt, uppskattas till 15 miljarder ton, motsvarande 3 miljarder ton olja i värme värde. Detta skulle kunna ersätta hela den nuvarande oljeförbrukningen i Sverige i närmare 200 år. I verkligheten kan av tekniska, ekonomiska, miljömässiga, skydds- och naturvårdsskäl endast begränsade delar av torvförekomsterna utnyttjas.

Intensifierad lorvmarksinventering

Sveriges geologiska undersökning (SGU) genomförde åren 1979-1982 en översiktlig lorvmarksinventering. Inventeringen gav som resultat att drygt 9000 enheter med en yta slörre än 50 ha avgränsades lill en samman-

Prop. 1984/85:120 200

lagd areal av ca 1,7 miljoner ha, dvs. 31% av totala arealen myrmark i landet. Om man lar bort myrar som är skyddade enligt naturvårdslagen, myrar som i fysiska riksplaneringen (FRP) har redovisals som riksinlressanla och myrmarker som inle är lönsamma all bearbeta med beprövade metoder samt även sådana myrmarker som ligger otillgängligt, är gmnda eller är av dålig kvalitet m. m. återstår ca 350000 ha produktiv torvmark. Detta motsvarar ca 7% av landets totala myrareal. Varje förbättring av metoder för konstgjord avvattning, förädling och förbränningsteknik samt kombination av dessa ökar de praktiskt tillgängliga torvresurserna avsevärt.

Inventering av torvtillgångar har vidare genomförts av flera länsstyrelser för att erhålla etl bättre beslutsunderiag vid beslut om koncessioner och täkttillstånd.

Statens nalurvårdsverk har sedan år 1977 regeringens uppdrag att från naturvårdssynpunkt inventera landets våtmarker. Syftet med projektet är atl utveckla en metod för våtmarksinventering som dels ger etl enhetligt underlag för värdering och naturvårdsplanering, dels ger ett beslutsunderlag vid handläggning av ärenden som t. ex. prövning av täktUllstånd.

Trots de insatser som görs har hittills endast en mindre del av Sveriges våtmarker hunnit inventeras, framför allt i sydvästra Sverige. Resultatet av den första etappen redovisas i SNV PM 1681, 1682 och 1683. Genom de Sludier och den invenleringsverksamhel som nu bedrivs bör successivi ett bättre underlag för bedömningar av olika våtmarkers skyddsvärde kunna las fram. Som jag lidigare har berört finns del också stora brister i våra kunskaper om vilka torvmarker som är bäst lämpade för energiproduktion med avseende på torvens kvalitet samt myrarnas dränerbarhet och djup. Det är enligt min mening angeläget alt inventeringsarbetet fortsätter och intensifieras. Etl bättre kunskapsunderlag än vad som finns f.n. är nödvändigl för att en lämplig bedömning och avvägning mellan exploaterings-och bevarandeintressen skall kunna göras. Statens energiverk bör därför få i uppdrag att i samarbete med statens nalurvårdsverk, Sveriges geologiska undersökning och lantbruksstyrelsen vad avser frågor som rör rennäringens intresse genomföra en lorvmarksinventering i syfte att öka våra kunskaper i fråga om såväl torvmarkernas förutsättningar för energiproduktion som deras skyddsvärde från nalurvårdssynpunki.

Användningen av torv

De dominerande metoderna för att ulvinna bränntorv är ytbearbetnings-metoderna frästorv och stycketorv (maskintorv). Utveckling av nya torv-utvinningsmetoder pågår. En del utvecklingsprojekt syftar till en effektivare utvinning med de konventionella metoderna för stycketorvsbrytning och fräslorvsbrytning. 1 andra fall försöker man åstadkomma produktionssystem med ny teknik. Flertalet system med annan upptagningsteknik än styckdorvs- och fräslorvsbrytning syftar Ull att lösa problemet med sol-

Prop. 1984/85:120 201

torkning och därav föranledd korl produktionssäsong och slorl väderberoende.

Jag vill här erinra om atl riksdagen i sitt beslut om fortsall energiforskningsprogram våren 1984 (prop. 1983/84: 107 bil. 9, NU 45. rskr 407) avsatte betydande belopp för forskning och utveckling inom delprogrammel Torvbränslen. Della område omfaltar bl. a. områdena lorvinvenlering, olika lorvutvinningsmetoder för åretruntbruk saml avvallningsieknik för lorv. Jag framhöll då att teknik för utvinning av torvbränsle är särskilt angelägen med tanke på bl. a. det stora behovet av all få fram maskiner och utmstning som t. ex. möjliggör årdruntbrylning.

För atl ulvinna lorv med ell energiinnehåll molsvarande 1 TWh behövs en areal om ca 2000 ha. År 1983 bedrevs produktion på drygt 1 100 ha på 30 myrar. Den totala brylvärda arealen på dessa är ca 3000 ha. SGU har bedöml att ca 30000 ha myrmark måsle tas i anspråk för att producera torvenergi molsvarande 10 TWh/år.

Utvecklingen på torvområdei har gått snabbt framåi de senaste åren. Detta beror till stor del på stödel i 1983 års investeringsprogram till investeringar i eldningsanläggningar avsedda huvudsakligen för lorv. Slödel har gett goda resultat. År 1984 utvidgades stödet till alt omfatta stöd även till pannor som eldas med andra inhemska bränslen. Riksdagen beslöt i december 1984 (prop. 1984/85:25, NU 12, rskr 87) om en föriängning av slödet t.o.m. den 30 juni 1985. Hösten 1982 fanns totalt sex torveldade anläggningar i landet. Under år 1983 har närmare 60 nya anläggningar beviljats stöd och är f. n. under uppförande. Det innebär att antalet torveldade anläggningar kommer att ha tiodubblats inom några år.

Statens energiverk har låtit göra en utvärdering av 1983 års investeringsprogram. Utvärderingen visar bl. a. atl panneffekten för torveldade anläggningar kommer alt stiga från ca 100 MW år 1984 till närmare 1 000 MW vid utgången av år 1987. Om full drift förutsätts i samtliga bidragsprojekt motsvarar delta en total oljeersättning om 335000 ton oljeekvivalenter.

Nu beslutade och idrifttagna anläggningar kommer alt producera mellan 2 och 3 TWh värme på basis av torvbränsle under andra hälften av 1980-lalet.

Vidare visar utredningen att torvanvändningen leder till ökad sysselsättning, framför alll i skogslänen. För att driva torvförbränningsanläggning-arna beräknas att personalbehovet behöver öka med 200 manår under anläggningamas bmksiid, exkl. samordningsvinster i befinlliga panncentraler. Tillverkningen av de beställda fastbränsleanläggningarna kräver en arbetsinsats i anläggningsleverantörsledet motsvarande 1500-2000 manår. Torvleverantörema beräknar att investera drygt 400 milj. kr. för de planerade torvleveranserna och personalbehovet uppskattas till motsvarande 600-700 helårsanställda för torvproduktionen.

1 sitt remissvar på EK 81 framhåller statens energiverk att det finns skäl att anta att ca 3 TWh energitorv kommer att produceras mot slutet av 1980-talet.

Prop. 1984/85:120 202

För egen del kan jag konstatera alt stora framsteg har gjorts på mycket kort tid när del gäller användningen av torv som bränsle. De senasle åren har antalet anläggningar nära nog tiodubblats. En viktig förulsällning för denna expansion har utan Ivekan varit det generösa stöd som har lämnals under åren 1983 och 1984. Fr. o. m. nästa eldningssäsong kommer ett 60-tal pannor att tas i drift. Mol bakgrund av anlalel beslulade pannor finns skäl att anta att energitorv motsvarande ca 3 TWh kommer alt användas mot slutet av 1980-talel.

Tack vare den snabba ökningen av torvanvändningen har många värdefulla tekniska erfarenheter vunnits. Våra ert'arenheter och dd kunnande vi har förvärvat gör atl vi nu i mindre omfattning behöver lämna statliga bidrag till energiområdet. Dd är sannolikt att vi nu går in i ett skede där tillväxten på torvmarknaden dämpas någol och där torvbränslets konkurrenskraft främst gör sig gällande på vissa regionala och lokala marknader med låga transportkostnader. På något längre sikt, när det nu gynnsamma läget på värmemarknaden med god tillgång på bl. a. billig el har förändrats, finns åter förutsättningar för en snabbt ökande torvanvändning. För att energitorven skall fä definitivt fotfäste pä den svenska energimarknaden bedömer jag atl ett fortsatt investeringsstöd till förbränningsanläggningar övergångsvis bör kunna utgå. Jag återkommer strax till detta (avsnitt 8.6.4).

Jag går nu över Ull atl redogöra för vissa förändringar och förenklingar av tillståndsprövningarna för att undersöka eller bearbeta torv för utvinning av energi.

Lag om vissa torvfyndigheter m. m.

Sedan år 1975 är bearbetning av lorv för att utvinna energi särskilt reglerad i lag. Bestämmelserna finns i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter.

Regleringen i minerallagen innebär att del fordras särskilt tillstånd (koncession) för att undersöka eller bearbeta torv för alt utvinna energi. Länsstyrelsen är prövningsmyndighet.

Utvinning av torv prövas också enligt naturvårdslagen (1964; 822). Även annan lagstiftning kan aktualiseras i samband med torvutvinning, bl.a. vattenlagen (1983:291).

Prövningen enligt naturvårdslagen (18 §) gäller alla takter av torv utom läkt för markägarens husbehov. Även beträffande täkttillstånd är länsstyrelsen prövningsmyndighet i första instans.

1 april 1983 tillkallades en kommitté, Minerallagskommittén, med uppdrag att göra en översyn av nuvarande minerallagstiftning och utarbeta förslag till ny lagstiftning. I fråga om utvinning av torv har kommittén haft uppgiften att lämna förslag Ull särskild reglering med hänsyn till att torv i flera avsseenden skiljer sig från övriga ämnen som omfaUas av minerallagen. Kommittén avlämnade i maj 1984 betänkandet (Ds 1 1984:14) Lag-

Prop. 1984/85:120 203

sUftning om torv för energianvändning. På grundval av kommitténs förslag har inom industridepartementet utarbetats förslag lill lag om vissa lorvfyn-dighder m.m. Förslagel innebär atl de nuvarande bestämmelserna om torv i minerallagen bryts ul och las in i en särskild lag, lagen om vissa torvfyndigheter. Den nuvarande koncessionsprövningen behålls men vissa ändringar görs i förhållande till minerallagen. Prövningen av ersättningsfrågorna läggs i försia instans på fastighelsdomslolen i slället för som nu hos bergmäslaren. Markägarens rätl att ulan koncession bryla lorv för energiändamål upphävs. Vissa förenklingar görs därutöver i prövningsför-farandd. Vidare samordnas koncessionsprövningen med prövningen enligi nalurvårdslagen. Enligt förslagel sker även viss samordning mellan koncessionsprövningen och prövningen enligt vattenlagen. Samtidigt föreslås koncessionsprövningen och nalurvårdsprövningen föras samman till etl förfarande.

Förslaget som har granskals av lagrådel finns som tidigare nämnts i bilaga I.

Lagrådet, vars yttrande finns i bilaga 2, har pä vissa punkter förordat förändringar och kompletteringar av främst lagteknisk och redaktionell art. Dämtöver har lagrådet lämnat vissa kommentarer till nägra av de föreslagna bestämmelserna. För egen dei tillstyrker jag lagrådets förslag och inslämmer i de lämnade kommentarerna.

Därutöver förordar jag en del andra språkliga och redaktionella ändringar i förslagen.

Jag förordar i enlighet med det anförda atl regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade förslagen till

1. lag om vissa torvfyndigheter,

2. lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,

3. lag om ändring i gruvlagen (1974: 342),

4. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

5. lag om ändring i vattenlagen (1983:291).

8.6.2 Trädbränslen, m.m.

Trädbränsle är ett samlingsbegrepp för bränslen som fås från träråvara, i obearbetad form t.ex. som skogsbränsle, som biprodukt från industrin i form av bark och spån eller i förädlad form, som pelletter, briketter och pulver.

Den på bränslemarknaden totalt lillgängliga energimängden från träd-bränsle, inkl. industribiprodukter och rivningsvirke men exkl. bark och lutar inom industrin, uppskattas av energiverket lill ca 53 TWh/år. En energimängd som motsvarar ca 40 TWh/år kan enligt verket vara tillgänglig som bränsle genom direkt uttag frän skogen om man räknar bort de tekniska, ekonomiska och ekologiska begränsningarna.

Den totala trädbränsleanvändningen år 1983 inkl. industriernas användning av lutar och bark, uppgick enligt slatens energiverk till ca 50 TWh. Av

Prop. 1984/85:120 204

dessa uigjorde bark och lutar ca 25 TWh, industrins övriga irädbränsleför-bmkning ca 12 TWh saml skogsbränsle för värmeproduktion i fjärrvärmeverk ca 2 TWh. Trädbränslebaserad fjärrvärme producerades i etl drygt 60-tal större anläggningar, varav 15 utnyttjade förädlat skogsbränsle i någon form. Småhusens vedförbrukning år 1983 uppskattas till ca 9 TWh. Dessulom utnyttjas skogsbränsle i viss begränsad utsträckning i etl antal gruppcentraler utanför induslri och fjärrvärme verk.

Sedan år 1979 har förbrukningen av trädbränsle ökal med ca 6 TWh. 1 de kommunala pannor som är beslutade eller planeras lillkomma under år 1984 kommer ytterligare ca I TWh trädbränsle atl förbrukas.

Av den lolala tillgången av halm, ca 3 miljoner ton, bedömer verket att en mängd motsvarande ca 5 TWh kan tas till vara som bränsle för förbränning. Potentialen av naturligt växande vass som kan las Ull vara för energiändamål har uppskattals lill ca I TWh.

Möjligheterna atl inom de närmaste årtiondena utnyttja energiskog och energigrödor som energiråvara är oklara. Belydande forsknings- och utvecklingsinsatser inom områdel görs dock i flera länder, däribland Sverige. Sannolikt kan energiodling få en relativt slor betydelse i det svenska energisystemet på någol längre sikt. Statens energiverk har under hösten 1984 gjort en utvärdering av energiskogsanvändning i Sverige. Verket bedömer härvid att ett fortsatt utvecklingsprogram bör bedrivas. Detta bör inriktas på en vidareutveckling av energiskogsodling på framför alll jord-bmksmark där det kan få ett kommersiellt genombrott på 1990-talet. Odling på torvmark bedöms ulgöra en framlida reserv. Den möjliga bränsle-produktionen från odling på jordbruksmark bedömer verket är ca 7 TWh år 2000.

När det gäller skogsbränsle har en livlig diskussion tidigare förekommit i Sverige om konkurrensen mellan framför allt massa- och skivindusirins behov av träfiberrävara och användningen av ved som bränsle. Regeringens inställning till denna fråga har länge varit klar, nämligen att skogsindustrins behov av råvara skall tryggas i första hand. Den skogsråvara som används för energiändamål skall vara sådan som skogsindustrin inte behöver.

I en gemensam utredning av statens industriverk och skogsstyrelsen (SIND PM 1983:9 Ökad eldning med skogsråvara) framhålls att en ökad eldning med ved är etl medel för skogspolitiken när det gäller att öka tillgången av barrvirke på både kort och lång sikt. Hel- och träddelsme-toder innebär att man kan öka mängden industrivirke och samtidigt få bättre ekonomi i tidiga gallringar. Därtill har man kalkylerat med eu särskilt löv vedsöverskott.

Förbmkning av träfibertåvara prövas f.n. enligt 136 a § byggnadslagen (BL). Förslag till ny lag om hushållning med naturresurser (NRL) och ny plan- och bygglag (PBL) granskas f. n. av lagrådet. De nya lagarna som avses träda i krafl den I januari 1986 kommer att ersätta den nuvarande byggnadslagen.

Prop. 1984/85:120 205

1 NRL föreslås ingå ett kapitel om tillållighdsprövning av industrianläggningar m.m. vilket bl.a. ersätter 136 a § BL. Prövningen av hushållning med träfiberråvara har dock inle lagits med i NRL- eller PBL-försla-gen. En inlerdepartemental arbetsgmpp med representanter för jordbmks-, bostads- och industridepartementen överväger f. n. om och i så fall hur prövningen av hushållning med träfibertåvara bör regleras och praktiskt genomföras fr. o. m. den I januari 1986.

För egen del vill jag anföra följande

I 1981 års energipolitiska beslut beräknades trädbränslen vara det största inhemska bränslet år 1990. Men introduktionen gick länge trögt, bl.a. beroende på konkurrens om skogsråvaran.

Jag har bl.a av detta skäl tillsammans med chefen för industridepartementet de senasle åren genomfört en rad överläggningar med berörda fackliga organisationer liksom med berörda förelag och branschorganisationer om användningen av skogsråvara för industri- resp. energiändamål. Mycket lyder på alt del genom samarbete mellan berörda parter går att lösa evenluella problem och konflikter. Jag har därför för avsikt att under våren återigen inbjuda berörda parter för att bl.a. diskutera hur en riktig användning av träfiberråvara bäst gagnas. Sedan regeringen under senare år vidlagil en rad åtgärder för att lösa dessa problem har vi nu också fått fart på användningen av skogsbränslen.

Utvecklingen inom trädbränslehanteringen har varit snabb under 1980-lalets första år. Som jag tidigare nämnt så uppgick den totala förbrukningen år 1983 till ca 50 TWh. Det särskilda investeringsstödet år 1984 till fastbränslepannor och terminaler avsedda för inhemska bränslen kommer att bidra till att öka efterfrågan på trädbränslen. Jag återkommer senare med förslag till visst fortsalt slöd (avsnitt 8.6.4).

Av statens energiverks ulredning (1984: 5) Fasla bränslen framgår atl det i dag finns ett betydande överskott på bränsleflis. Jag har dock kunnat konstatera alt tillgången är något ojämnt fördelad över landet. Mängden inkommande ansökningar enligt 136 a § BL angående hushållning med träfiberråvara tyder bl.a. på att man även i fortsättningen kan räkna med god lillgång på trädbränslen. Jag bedömer i likhel med energiverket att marknaden för trädbränslen inte kommer atl växa lika mycket de närmaste åren, beroende bl.a. på effektivare energianvändning, krympande värmemarknad och konkurrensen från el. På längre sikt bedömer jag emellertid alt irädbränslenas konkurrenskraft ökar i styrka.

8.6.3 AvfaU

Den totala mängden hushållsavfall i landet uppgår till ca 2,5 miljoner ton och förväntas ligga kvar på denna nivå under de närmaste åren. F.n. bränns ca 40% av detta avfall. Genom pågående utbyggnader kommer eldningen att öka UU ca 50% år 1985.

Del finns f. n. ett tjugotal anläggningar för avfallsförbränning i Sverige.

Prop. 1984/85:120 206

Under år 1983 brändes i dessa 1,1 miljoner ton avfall, varav ca 1 miljon ton i anläggningar med energiproduktion. Därvid producerades ca 2,1 TWh energi. Under år 1983 svarade avfallet för 7% av totalt levererad tjärn-värme.

Till detla skall läggas den energi som kan utvinnas ur industriavfall. Mängden industriavfall i form av allmänl industriavfall, byggnadsavfall och rivningsavfall som kan ulnyttjas vid förbränning uppskattas grovt av Svenska Renhållningsverksföreningen till ca 4,5 miljoner ton/år. Möjligheterna att återvinna detta avfall beror bl.a. på tillgänglig teknik, avsättningsmöjligheter och transportavstånd. Enligt Svenska Renhållningsverksföreningen borde det vara möjligt atl öka användningen av industriavfall för energiändamål till ca 1,5 miljoner lon/år under 1990-lalet, motsvarande ca 3,5 TWh. F. n. är mängden sådant avfall Ull förbränningsanläggningar mycket liten, knappt 0,2 miljoner ton/år.

En förutsättning för atl ulnytUa energin i avfallet är att etl fjärrvärmenät finns tillgängligt. En viktig fömtsättning för elt effektivt utnyttjande av avfallsvärmen är alt det finns ett utrymme inom den s. k. baslasten, dvs. att nätet under hela året kan ta emol hela energimängden, så att bortkyl-ning av energi inte behöver förekomma. Eftersom hushållsavfall produceras i princip året om och inte är lagringsbart i någon nämnvärd utsträckning blir den dimensionerande faktorn storleken på baslasten under sommarmånaderna. Del är därför inte lönsamt att bygga förbränningsanläggningar för en större mängd avfall än den som motsvarar baslasten. Avfallsenergin har i ökad utsträckning fått konkurrens från spillvärme och värmepumpar. Ett alternativ till förbränning är deponering.

För att öka kunskaperna inom detta område har inom regeringskansliet pågått ett intensifierat arbete i samråd med bl.a. energiverkei och naturvårdsverket. Dessutom har ett samarbete ägt mm mellan bl. a. naturvårdsverket och Svenska Renhållningsverksföreningen inom det s.k. DRAV-projektet (Driftstudie Avfallsbehandling). Vidare inbjöd jag i november 1984 berörda parter till överläggningar angående frågor kring energi ur avfall. Bl.a. diskuterades miljötekniska åtgärder i samband med förbränning av avfall. Dd framkom härvid bl. a. atl enhetliga regler och tekniska åtgärder saknas på detta område. Dessutom efterlystes riktat stöd till av-svavlingsanläggningar genom kolmiljöfonden. I januari 1985 inbjöd jag vidare experter på frågor om dioxin och tungmetaller för atl diskutera miljöaspekter vid förbränning av avfall.

I sin rapport Energiperspektiv 1970-1995 bedömer statens energiverk all avfallsbränsle i fjärrvärmeanläggningar komer att öka på sikt. Enligt verket kan insatserna av avfallsbränsle för åren 1990 och 1995 komma att uppgå till 3-4 TWh resp. 4-5 TWh.

Som jag tidigare har påpekat är förbränningsanläggningar eldade med avfall genom att de är stora och används som baslast särskilt lämpade för samlidig elproduktion.

Prop. 1984/85:120 207

De förbränningsanläggningar som finns i dag utnyttjar till hell övervägande del osepareral avfall. I slulet av 1970-talet och början av 1980-talel skedde en kraftig utbyggnad av anläggningar för separering och kompostering för s.k. RDF-bränsle (Refuse Derived Fuel). Eftersom RDF har bränsleegenskaper som väsentligt avviker från andra bränslen, krävs sannolikt mer komplicerade anläggningar med stöme krav på övervakning. Därmed ökar också kostnaderna. Flera projekt i Sverige satsar nu på teknik med fluidiserad bädd för förbränning av RDF. Det är ännu för tidigt atl uttala sig om resultaten av dessa satsningar.

När avfall bryts ner i ett avfallsupplag bildas gas, som kan tas till vara och användas för energiändamål. Samtidigt elimineras de negativa effekter såsom dålig lukt etc, som gasen kan ge upphov till när den läcker ul från avfallsupplagen. Utvinning av gas från avfallsupplag görs framför allt i USA.

Inom det statliga energiforskningsprogrammet pågår flera försök för att ta till vara gas ur avfallsupplag. Ännu återstår dock en hel del utveckling på detla område innan någon nämnvärd kommersiell produktion kan starta.

För egen del anser jag atl en förutsätining för alt avfall skall kunna utgöra en användbar energiresurs är att en avfallsanpassad och tillräckligt miljövänlig förbränningsteknik kommer till utnyttjande. Jag har nyss tagit upp frågan om miljöproblemen vid avfallsförbränning (avsnitt 8.1). Om en tillräckligt miljövänlig teknik kommer att utnyttjas är avfall en inte oväsentlig varakiig inhemsk energiresurs. Förbränning är etl rationellt sätt att bli av med avfall så länge som det inte är praktiskt eller ekonomiskt försvarbart att återvinna det material som ingår i avfallet. Sverige har i dag ca 20 förbränningsanläggningar vilka tillsammans bränner ca 1 miljon ton hushållsavfall och en liten del industriavfall. Om miljökraven klaras är avfallet, och då främsl induslriavfallel, en resurs som bör kunna utnyttjas i slörre utsträckning för energiändamål än i dag. Jag kommer senare (avsnitt 8.6.4) atl förorda att nuvarande stöd till fastbränsleanläggningar föriängs.

8.6.4 Gemensamma frågor för inhemska bränslen Fortsatt investeringsstöd

Regeringen har de senasle åren vidtagit en rad åtgärder av administrativ och ekonomisk karaktär för alt bredda och underlätta inlroduklionen av inhemska bränslen. Motiven härför har varit dels del dagsaktuella behovet alt Sverige snabbi skall komma ur del starka oljeberoendet, dels del mer långsiktiga intresset att omställningen av energisystemet skall ske på etl sätt som stärker bytesbalansen och ger långsiktiga industripoliUska effekter.

Genom 1981 års energipolitiska beslut infördes bl.a, lagen (1981:599) om ulförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Lagen innebär atl nytillkommande anläggningar skall förberedas eller utföras för fasla bränslen. Genom de kompletterande bestämmelser om energipolitisk prövning

Prop. 1984/85:120 208

av kolanvändning som infördes i lagen år 1984 säkerställs att kol endast används när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt atl använda inhemska bränslen.

Till skillnad från andra energislag är de inhemska bränslena befriade från energiskatt. De har ocksä undanlagils från mervärdeskatt och förmånsbe-skaltning vid inkomsttaxering. Detta ökar förutsättningarna för en inlroduklion också i småskaliga system och ökar konkurrensförmågan gentemot framför allt olja och kol i de störte värmecentralerna.

Direkt ekonomiskt stöd ulgår vidare via de särskilda investeringsstöden, stödet för oljeersättande ålgärder och del regionalpolitiska stödet.

En betydande del av de statliga satsningarna på forskning och utveckling, vars verkningar dock är mera långsikliga, riktar sig dessulom mol de inhemska bränslena.

Dessa salsningar har varit framgångsrika. På relaiivi kort lid har användningen av torv, trädbränslen och avfall ökat från en låg nivå till all i dag svara för en icke obetydlig del av värmeförsörjningen. F. n. används totalt ca 59 TWh inhemska bränslen inkl. bark och lutar per är motsvarande 5 miljoner ton olja. De tillfälliga stöd som lämnats sedan år 1983 har lett till betydande investeringar med god sysselsättningseffekt, speciellt i glesbygdsområden.

Ett huvudsyfte med de ekonomiska stödinsatserna är självfallet att de inhemska bränslena skall etablera sig på den svenska energimarknaden och klara sig på egna meriter utan några subvenlioner. Utvecklingen hittills pekar också i denna riktning. Som jag nyss har redovisat är dd dock sannolikt att ökningstakten i användningen av inhemska bränslen kan komma atl bromsas upp någol under de närmaste åren.

Jag förordar därför all nuvarande slöd till investeringar i förbränningsanläggningar för inhemskt fastbränsle bör förlängas till utgången av år 1986. Jag bedömer härvid att ett stöd om högst 10% bör lämnas. Därefier bör förbränningsanläggningar av detta slag vara så etablerade att slödel kan avvecklas.

Regional och lokal samverkan

Det statliga stödd till inhemska bränslen har varit inriktal på att få till stånd fungerande system, där alla led i kedjan från framslällning och distribution av bränslen lill driftsäkra pannor som klarar ställda miljökrav utvecklas. Ansvaret för alt åstadkomma en sådan systemutbyggnad bör vila såväl på kommuner som pä kraftproducenter och distributörer. Jag vill här särskilt peka på belydelsen av regionala bränslebolag. På flera platser i landel har bl.a. med slalligl slöd bildats sådana bolag. Bl.a. pågår ett systemuppbyggnadsprojekl mellan flera kommuner i Norduppland. Dessutom bedrivs verksamhet inom ell regionall energibolag i Jämtlands län och ett i Smålands län.

Prop. 1984/85:120 209

Konkurrens mellan el och inhemska bränslen

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 5.1) har jag nyligen inlett överläggningar med föreirädare för kommunerna om hur del kommunala ansvaret på energiområdet skall vidgas och fördjupas. I detla sammanhang diskuteras även frågan om el och inhemska bränslen som på en del håll förorsakar problem och konflikter i samband med de lokala energisystemens uppbyggnad och drift. För att bl. a. belysa denna fråga bemyndigade regeringen mig våren 1984 atl tillkalla utredningen (1 1984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN).

Ulredningen framhåller i sitt delbetänkande Oljeersätlning-Konflikter-Lokala lösningar? (Dsl 1984:27) att det åtminstone under 1980-tald finns ulrymme för alt ersätta olja med såväl el som naturgas och fasla bränslen. Utredningen menar atl del inte f. n. finns skäl att föreslå vare sig ytterligare subventioner på inhemska bränslen eller nya restriktioner för att begränsa el. Däremot finner utredningen att det kan finnas behov av en stmkturering av oljeersätiningen på såväl lokal som regional nivå, så att den inte genomförs på etl sätl som strider mot de långsiktiga målen för energipolitiken. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att regeringen tar initiativ till överläggningar med Svenska kommunförbundet, med slatens vattenfallsverk och övriga störte kraftproducenter och med företrädare för aktörerna inom den inhemska bränslesektorn. Tanken med förslaget är inte atl begränsa användningen av el för oljeersättning utan att organisera den bättre, så atl både el och inhemska bränslen kan utnytUas för att ersätta olja.

De flesta remissinstanserna instämmer i ulredningens förslag. Flera remissinstanser har dock fört fram synpunkter om atl flera organisalioner bör delta i överläggningarna.

Den form av lokal samverkan som kommittén har föreslagil stämmer som jag nyss har påpekat väl överens med de tankegångar som jag har tagit upp i bl. a. propositionen om utvecklad kommunal energiplanering. Jag är övertygad om att många av de problem som finns i dag kan lösas genom en konstmktiv dialog mellan stat, kommun och andra berörda samt genom en god utvecklad kommunal energiplanering och regional samverkan. Jag har därtill redan vidtagit åtgärder för att få till stånd sådana överläggningar med bl. a. Kommunförbundet, som utredningen föreslår.

Kommunema har ett stort ansvar både när det gäller att genomföra strategiska investeringar i förbränningsanläggningar för användning av inhemska bränslen och för den lokala eldistributionen. I vissa fall bedrivs eldistributionen i enskild regi. I sådana fall kan finnas risk för avvägningskonflikter mellan användning av el och inhemska bränslen.

Jag delar därför utredningens uppfattning att överläggningarna bör resultera i all kraftleverantörerna eller eldistributörerna, innan en aktiv försäljningsåtgärd av el vidtas, informerar och samråder med det kommunala organ som har ansvar för kommunens energiplanering. Finner kommunen atl underlaget för ett långsiktigt lönsamt system för produktion och an-14 Riksdagen 1984185. 1 samt. Nr 120

Prop. 1984/85:120 210

vändning av inhemska bränslen allvarligt skulle störas om den planerade elförsörjningen kommer till stånd, bör kommunen och eldistributören tillsammans försöka finna en lösning som möjliggör den inhemska bränsleanvändningens fortbestånd men samtidigt inte förhindrar en elförsörjning. En sådan elförsörjning kan t. ex. styras till områden som har outnyttjad överkapacilet eller lill områden där, om en nätförslräkning måsle göras, den beräknas få långsiktig användning i t. ex. industriområden.

8.7 Alternativa drivmedel

Gällande introduktionsplan

I 1983 års budgetproposition (prop. 1982/83; 100 bil. 14) redovisades en plan för introduktion av alternativa drivmedel. 1 propositionen föreslogs atl de statliga insatsema främst bör inriktas på att utveckla användningen av bränsle som består nästan enbart av motoralkoholer. De avgörande fördelarna från såväl försörjningstrygghets- som miljösynpunkt med användning av alkoholer som drivmedel kan bara nås genom inriktning på ett rent alkoholbränsle. Den motoralkohol som förordades i propositionen var metanol. Målet för de statliga insatserna bör enligt propositionen vara att ge närmare underlag för ett beslut i slutet av 1980-talet om introduktion av ett rent alkoholbränsle som drivmedel i större skala. En övergång till ett rent alkoholbränsle förutsätter dock att nya bilmotorer utvecklas. I planen redovisades en strategi som syftar till att pröva ett rent alkoholbränsle i allt större fordonsflottor.

Forsknings- och utvecklingsarbete för att få fram kommersiellt acccep-tabel teknik för inhemsk produktion av ett rent alkoholbränsle bör enligt planen även i fortsättningen vara en angelägen uppgift inom energiforskningsprogrammet. I planen anges vidare att låginblandning kan vara ett sätt att påbörja en introduktion av moloralkoholer. Erfarenheter kan härigenom erhållas av att hantera, lagra och distribuera motoralkoholer. Emellertid uppnås endast en mycket begränsad oljeersättning. Vidare pekas i planen på behovet av internationell samordning för att genomföra en mer omfattande ökning av användningen av alternativa drivmedel. Riksdagen godtog planen (NU 1982/83; 14, rskr 280).

I prop. 1983/84; 107 om forskning föreslogs bl. a. ett nytt treårigt energiforskningsprogram. Jag framhöll därvid att transporter och samfärdsel är en sektor i samhället som i hög grad är oljeberoende och känslig för störningar i oljeimporten. Därför föreslogs intensifierade insatser för att utveckla nya motorer och drivsystem och för att få fram och pröva alternativa drivmedel. Vidare föreslogs omfattande forskning och utveckling rörande energiskogsbmk och energigrödebruk på exempelvis åkermark och medel till intensifierad forskning och utveckling rörande omvandling av inhemska råvaror som biomassa och torv till flytande eller gasformiga bränslen. Riksdagen hade inget att erinra mot förslagen i dessa avseenden (NU 45, rskr 407).

Prop. 1984/85:120 211

Genom energiforskningsprogrammet stöds teknikutveckling som syftar till att la fram en process som kan utnyttjas för produktion av metanol. Utvecklingsinsatsema har främst koncentrerats till teknik för förgasning av torv och trädbränslen. Vid Studsvik Energiteknik AB har uppförts en pilotanläggning (MINO PILOT) för experimentella försök med en nyulvecklad förgasningsteknik. Försöksverksamheten pågår. En studie för att beräkna kostnaden för att producera metanol i en anläggning med denna förgasningsteknik har påbörjats.

Slatligl stöd har beviljats för ett antal projekt i syfte att demonstrera olika tekniska energitillförselalternativ. För att klarlägga förutsättningarna för produktion av etanol ur jordbmksprodukter har regeringen beslutat om stöd från oljeersättningsfonden till en produktionsanläggning för etanol i Lidköping. Inblandning av 4% etanol i bensin prövas sedan maj 1984 av OK i Slockholmsområdel inom ramen för det s.k. Skaraborgsprojektet. Projektet skall pågå i 3 år och hittills föreligger endast preliminära resultat.

I syfte att minska luftföroreningarna från biltrafiken har i olika sammanhang frågan om introduktion av blyfri bensin och skärpta avgasreningskrav utretts. Övergång till blyfri bensin får framför allt effekter för bilindustrin och för raffinaderiindustrin. Denna fråga har jag nyss behandlat (avsnitt 8.2).

Statens energiverk avser inom kort redovisa £u-betssituationen när det gäller genomförandet av introduktionsplanen för alternativa drivmedel i en lägesrapport till industridepartementet. Enligt vad jag erfarit löper arbetet med introduktionsplanen efter vissa förseningar i startskedet nu planenligt. En ny bensinspecifikation, som möjliggör låginblandning av motoralkoholer, är under remiss och väntas bli gällande under våren 1985. Försök med delar av den första fordonsflottan som drivs med renalkoholbränsle inleddes under sommaren 1984. Vid ingången av år 1985 är fordonsflottan komplett och består av ett 20-lal fordon. En första utvärdering av uppnådda driftsresultat väntas under hösten 1985.

EK 81 behandlar i sitt betänkande fömtsättningarna för minskat oljeberoende inom transportsektorn. EK 81 anser att oljeförbmkningen inom transportsektorn knappasl kommer att minska i samma takt som inom industrin och värmeförsörjningen, i alla fall inte på 20-30 års sikt. Det är t. o. m. möjligt att den fortsätter all öka.

EK 81 framhåller vidare att det är sannolikt att bensin och dieselolja kommer att vara de dominerande och billigaste fordonsbränslena även i början av nästa århundrade. År 2010 kan oljeförbrukningen för samfärdsel antas ligga mellan 6 och 10 miljoner ton (60-100 TWh) per år och Ull större delen utgöras av bensin och dieselolja.

Remissinstanserna har inle kommenterat EK 81;s bedömningar i denna del.

Prop. 1984/85:120 212

I riktlinjerna för beskattningen av drivmedel har frågan om alternativa drivmedel behandlats (prop. 1983/84:28). Enligt riktlinjerna skall beskattningen av drivmedel främst fylla trafikpolitiska och energipolitiska syften. Häri ingår också miljöpolitiska bedömningar. Drivmedelsbeskattningens energipolitiska syfte är främst atl stimulera till energihushållning. Detta innebär att den energipoliliskl motiverade beskattningen för olika drivmedel bör vara lika stor per energienhet. Om slällning har tagits till att ett visst drivmedel skall introduceras av energipolitiska eller miljöpolitiska skäl bör den ej trafikpolitiskt moUverade beskattningen kunna differentieras så att den främjar introduktionen.

I regeringens prop. 1984/85:45 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. föreslogs att skatten på bensin skall höjas fr.o.m. den I december 1984. Delta beslut var delvis energipoliliskl motiverat. Vidare föreslogs atl skatten på motorgas skulle höjas med 40 öre per liter och skatten på motoralkoholer med 25 öre per liter. Riksdagen biföll regeringens förslag när det gäller höjning av skatten för bensin, men avslog förslaget till höjning av skatten på motoralkoholer och molorgas. Skatteutskottel förutsatte att regeringen ingående prövar möjligheterna att skapa reella ekonomiska fömtsättningar för utnyttjande av alternativa drivmedel varvid frågan om skattefrihet för motoralkoholer producerade av inhemska råvaror särskilt borde uppmärksammas. Riksdagen gav regeringen detta till känna (SkU 1984/85; 14, rskr 28).

För egen del bedömer jag att möjligheterna att minska oljeberoendet inom transportsektorn f. n. är mer begränsade än inom exempelvis uppvärmningssektorn. Transportsektorn är det område där oljans specifika egenskaper - energitäthet, lätthanterlighet etc. — bäst kommer till sin rätt.

Eftersom transportsektorn svarar för en allt större andel av vår totala förbrukning av olja måste vi dock inlensifiera våra insatser för att effektivisera energianvändningen och minska beroendet av olja inom denna sektor. Den plan för introduktion av alternativa drivmedel som har beslutats av riksdagen och de omfattande insatser som nu sker inom ramen för energiforskningsprogrammet är konkreta exempel på denna strävan. Dessa insatser måste fullföljas och målet bör vara att utveckla konkurrenskraftiga alternativ till oljan. Det är därför väsentligt att insatserna inom ramen för introduktionsplanen och energiforskningsprogrammet koordineras och löpande avstäms mot varandra. Energianvändning i transportsektorn har jag tidigare behandlat (avsnitt 5.3).

I introdukUonsplanen för alternativa drivmedel anges att låginblandning i bensin kan vara ett sätt att påbörja en introduktion av motoralkoholer. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka att låginblandning inte är ett energipolitiskt mål i sig eftersom det endast i mycket ringa omfattning innebär en oljeersättning. Avgörande för om man från samhällets sida bör stödja introduktionen av ett alternativt drivmedel, i inledningen som låginblandning, bör vara att det på sikt skall finnas fömtsättningar att använda det som rent alkoholbränsle.

Prop. 1984/85:120 213

1 gällande introduktionsplan understryks också särskilt att de statliga insatserna främst bör inriktas mot att utveckla användandet av ett rent alkoholbränsle. De avgörande fördelarna från försörjningstrygghets- och miljösynpunkt kan enligt planen endast uppnås genom användningen av rent alkoholbränsle.

När dd gäller det fortsaita arbetet med introduktionsplanen noterar jag med tillfredsställelse att arbetet med att utveckla fordon för ren alkoholdrift fortgår planenligl. Det är enligt min uppfattning väsentligt att miljöfördelarna vid en övergång till ett rent alkoholbränsle kan tas tillvara. Jag finner det i enlighet med introduktionsplanen angeläget att mer omfattande erfarenheter av användning av alternaUva drivmedel kan erhållas genom försök i större skala. Jag ser det som värdefullt att sådana fordonsflottor kan väljas som är av strategisk betydelse i samband med en krissituation eller andra störningar av importen. Försök i större skala kan exempelvis gälla försvaret eller andra viktiga samhälleliga funktioner som post, tele etc. Genom att medvetet välja sådana kategorier av fordonsflottor torde det finnas vissa fömtsättningar att även på kortare sikt nå en tryggare bränsleförsörjning pä drivmedeisområdd och en förbättrad miljö. En förutsättning är därvid självfallet att de alternativa drivmedlen kan baseras på inhemska råvaror. Det ankommer på energiverket att överväga sådana insatser inom ramen för introduktionsplanen i samråd med berörda myndigheter, bl.a. överstyrelsen för ekonomiskt försvar och statens naturvårdsverk.

Låginblandning av etanol

Frågan om låginblandning av etanol har aktualiserats på senare tid som en möjlighet att ersätta blyet i bensin. Denna fråga har också aktualiserats av Svenska Lantmännens Riksförbund som ett led i ansträngningarna att finna nya avsättningsområden för spannmål. Etanol produceras även av cellulosa inom skogsindustrin. Möjligheterna att importera etanol är f. n. goda.

I regeringens uppdrag i juni 1984 Ull statens energiverk atl närmare klarlägga de energipoliliska konsekvenserna av en övergång Ull blyfri bensin ingick också att undersöka möjligheterna att få till stånd en låginblandning av motoralkoholer.

Verket konstaterar i rapporten Övergång till blyfri bensin - energipolitiska konsekvenser att förulsältningama för låginblandning av etanol snarare torde minska än öka när blyfri bensin införts. Det beror bl. a. på att danolens värde som oktanhöjande komponent enligt energiverket är otillräcklig jämfört med andra på marknaden förekommande Ullsalsämnen, exempelvis MTBE (metyltertiärbutyleter, oktanlalshöjande ämne som kan inblandas i bensin). Det gör att etanolen endast kan komplettera någon annan oktanhöjande tillsats. Eftersom den nya bensinspecifikationen för blyfri bensin som kommer att fastställas sätter en gräns för möjhg inbland-

Prop. 1984/85:120 214

ning av motoralkoholer och andra tillsatser begränsas därför utrymmet för inblandning av etanol.

Mot denna bakgmnd har överväganden skett inom en inlerdepartemental arbetsgmpp i regeringskansliet för att klarlägga fömtsättningarna för och konsekvenserna av en ökad användning av etanol för drivmedelsändamål. Detta arbete har skett i samråd med berörda myndigheter och branschorganisaUoner samt mot bakgmnd av statens energiverks ulredning om fömtsättningama för inblandning av motoralkoholer vid övergång Ull blyfri bensin. Arbetsgmppen drar följande slutsatser av sina överväganden.

Fördelen med att producera etanol ur spannmål eller skogsråvara är att ett sådant drivmedel gmndas på inhemsk, fömybar råvara. En ökad användning av sådan energiråvara ligger därför väl i linje med de energipolitiska riktlinjer som lades fast av riksdagen år 1981.

Låginblandning har liten betydelse för att öka oktantalet i blyfri bensin. Etanol torde därför komma i fråga endast som komplement till någon mer effektiv oktanhöjande komponent, exempelvis MTBE. Detta kan i enlighet med vad statens energiverk framhållit begränsa möjlighetema Ull inblandning av moloralkoholer i bensin. Inblandning av etanol i blyfri bensin bedöms inte ge någon påvisbar miljöförbättring. Detta leder till slutsatsen att frågan om introduktion av etanol bör behandlas skilt från pågående överväganden rörande blyfri bensin.

En annan fråga av stor betydelse är om etanol kan bli tillgänglig till konkurrenskraftiga priser i jämförelse med andra alternativ. Kostnadema för att producera etanol ur spannmål eller skogsråvara är i dag inte tillräckligt klarlagda. Användning av etanol som låginblandningskomponent kräver därutöver anpassningar av distributionssystemet för bensin.

Produktionen av de kvävegödselmedel som behövs för att odla spannmål är f. n. delvis grundad på importerad ammoniak. Produktionskapaciteten för ammoniak inom landet är inte tillräcklig för att vi i händelse av en krissituation skall kunna producera kvävegödsel för att odla spannmål både för etanolproduktion och för livsmedelsproduktion. Det är därför angeläget att klariägga konsekvenserna från beredskapssynpunkt av etanolproduktion ur jordbmksprodukter liksom konsekvenserna för annan jordbmksproduktion, t.ex. oljeväxtodhngen.

Ytterligare en fråga som kan behöva övervägas närmare är de alkoholpolitiska konsekvenserna av en omfattande hantering av etanol.

För egen del vill jag framhålla följande. Jag anser att det är angeläget från miljösynpunkt att vi kan få till stånd en introduktion av blyfri bensin. Statens energiverks överväganden avseende blyfri bensin samt överväganden av den nyss nämnda arbetsgmppen inom regeringskansliel leder till slutsatsen att frågan om införande av blyfri bensin och frågan om låginblandning av etanol kan ses frikopplade från varandra och att ytterligare utredningsinsatser erfordras när det gäller etanolens framUda roll inom

Prop. 1984/85:120 216

introducera ny teknik. Värmeförsörjningen bör också ges en sådan inriktning att miljön i storstäderna förbättras.

Storstadsområdenas värmeförsörjning år 1983 redovisas i följande tabell.

Tabell 9.1 Värmeförsörjningen i storstadsområdena år 1983, (TWh)

		Storstockholm	Göteborg	Malmö
Nettovärmebehov		16	4,7	3,7
varav fjärrvärme		7,5	2,3	2,2
varav ovng uppvärmning		8,5	2,4	1,5
Fjärrvärmeandel (%)		47	49	60
Oljeberoende, totalt (%)		75	70	75
Oljeberoende inom fjärrvärme	(%)	64	55	68

I storstadsområdena finns en stor del av landets värmekraftsbaserade elproduktionskapacitet. Följande tabell anger situationen år 1983.

Tabell 9.2 Värmekraftsbaserad elproduktion i storstadsområdena år 1983

	Storstockholm	Göteborg	Malmö
Installerad effekt (MW)	640	43	270'
Produktion (GWh)	200	130	55
Bränsle (toe)
avfall	2 300	-	-
kol	7000	-	-
olja	17100	16500	5900

' Mottrycksdelen i Sydkrafts Oresundsverk ingår. Även viss del kol har förbrukats.

Under åren 1983 och 1984 har ett omfattande arbete bedrivits i resp region för att nå en rationell energiförsörjning för både 1980- och 1990-ta-let. Företrädare för industridepartementet har i samband därmed deltagit i en serie överläggningar med företrädare för storstadskommunerna.

Från Storstockholm har deltagit företrädare från flertalel kommuner inom Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB). Från Göteborgsområdet har Göteborgs, Mölndal och Partille kommun deltagit. Från Malmöområdet har slutligen deltagit Malmö, Burlöv och Lunds kommun.

Som utgångspunkt för arbetet togs rådande planeringsunderiag våren 1983. Detta redovisas i det följande.

Prop. 1984/85:120 217

Tabell 9.3 Förväntad utveckling, under år 1983, av värmeförsörjningen i storstäderna till år 1990 resp. år 2000.

	Stockholm		Göteborg		Malmö
	År 1990	2000	År 1990 :	2000	År 1990	2000
Nettovärmebehov (TWh)	15,3	14,7	4,4	4,1	3,6	_2
Bruttovärmebehov (TWh)	17,1	16,8	5,2	4,9	4,1	-
Ovrig uppvärmning (TWh)	5,8	3,5	2,0	1,4	1,5	-
Fjärrvärme (TWh)	11,3	13,3	3,2	3,5	2,6	-
Bränsle fjärrvärme (TWh)
avfall -1- spillvärme	1,1	1,1	2,1	0,8	1,4	-
flis	0,3	0,3	-	-	-	-
kol	6,2	9,7'	0,6	2,3	1,2	-
elenergi	1,3	0,3	-	-	-	-
olja	2,4	1,9	0,5	0,4	-	-

' Om spillvärme från Nynäshamn kan utnyttjas minskar mängden kol för värmeför-

sörining.

" Underlag saknas enligt Malmö att på ett meningsfullt säll och i siffror bedöma

utvecklingen med sikte på år 2000.

Planeringen i Storstockholm var baserad på en kombination av dd s. k. decentraliserade kolalternativet och värmepumpsalternalivet i STOSEB 80-utredningen. Inriktningen innebar en kraftig utbyggnad av fjärrvärme till en anslutningsgrad motsvarande 66% år 1990 och 78% år 2000. Oljeersättning skulle ske med övergång Ull kol genom ombyggnad av kraftvärmeverket i Värtan samt slörre utnytUande av Igelslaverkel i Södertälje, utbyggnad med fastbränsle i Solna/Sundbyberg saml ytteriigare avfallsförbränning i Högdalen och i nordvästra regionen. En ökad användning av elpannor och värmepumpar fömtsaltes.

Även i Göteborg bedömdes en stor ökning ske av fjärrvärmeförsörjd bebyggelse genom anslutning av de kommunala bostadsbolagens värme-syslem till kommunens fjärrvärmenät. Någon överenskommelse om villkoren för anslutning var dock inte klariagd våren 1983. Med total anslulning bedömdes fjämvärmeandelen öka till ca 60% år 1990 och ca 70% år 2000. Oljeersättning skulle ske genom ökad spillvärmeanslutning. Även viss ökning av kolanvändningen i Sävenäs och Mölndal samt avfallförbränning och värmepumpar planerades.

För Malmös del förväntades en mindre ökning av fjärrvärmeanslutningen till 64% år 1990, vilket innebär att 90% av den för fjärrvärme möjhga bebyggelsen skulle anslutas. Oljeersättning skulle ske genom koleldning i Limhamn, spillvärme från industrier och avloppsreningsverk, värmeav-tappning från Öresundsverkel samt övergång Ull el och naturgas.

9.2 Departementspromemorians förslag

Överläggningarna med storstadskommunerna sammanfattades i en departementspromemoria, (Ds I 1983:5) Storstadsområdenas värmeförsörjning, m.m.

Prop. 1984/85:120 218

Syftet med förslagen är att finna genomförbara lösningar på värmeförsörjningen, som säkerställer atl Ullräcklig oljeersällning kan uppnås under 1980-talet och att förberedelser vidtas för att uppföra kraftvärmeverk när detta är ekonomiskl motiverat. Sådana förberedelser bör vidias för att säkerslälla en tillräcklig elprodukiion inför avvecklingen av kärnkraften.

En sammanfattning av förslagen ges i det följande.

1 Slockholm bör enligt promemorian fjärrvärmenäten i södra Storstockholm kopplas samman så att det samlade nätet omfattar Stockholms sydvästra nät. Botkyrka, Huddinge, Södertälje, Haninge, Skogås och Högdalen.

Fjärrvärmenäten i norra och nordvästra Storstockholm bör enligt promemorian kopplas samman av strategiska skäl så att Slockholm, Solna och Sundbyberg i ett senare skede kan tjäna som underlag för ett större kraftvärmeverk.

Lägen för utbyggnad av förbränningsanläggningar bör undersökas i norra Storstockholm. Såväl nya som etablerade lokaliseringar bör studeras.

Ledningsutbyggnaden bör ske så att en framtida anslutning till en Nynäshamnsledning blir möjlig.

Principbeslut bör enligt promemorian fattas om att bygga en sådan Nynäshamnsledning. Tidpunkten skall avgöras av när det är ekonomiskt motiverat med hänsyn till tillgången på spillvärme eller kraftvärmeutbyggnad.

För strategiska flärrvärmeledningar bör enligt promemorian lämnas elt bidrag med 10% om dessa beställs före år 1986.

Avfallsförbränningsanläggningar i Gladökvarn (Sofielund) och i nordvästra regionen bör övervägas.

1 Göteborg bör enligt promemorian klargöras fömtsättningarna för att koppla samman de kommunala fjärrvärmenäten med de nät som drivs av de kommunala bostadsbolagen.

Överenskommelse bör vidare uppnås mellan Göteborgs och Partille kommuner om sammankoppling av fjärrvärmenäten.

Promemorian föreslår att planeringen av ett kraftvärmeverk på Flatholmen bör återupptas. För detta ändamål bör markreservationer göras och förhandlingar mellan kommunen och statens vattenfallsverk bör åtempp-tas.

För strategiska fjärrvärmeledningar bör lämnas ett 10% bidrag om dessa beställs före år 1986.

I Malmö bör enligt promemorian fömtsättningarna att förstärka elpro-duktionskapacheten med ett koleldal kraftvärmeverk snarast klargöras. Malmö kommun och Sydkraft AB bör snarast slutföra sina förhandlingar i denna fråga.

Prop. 1984/85:120 219

9.3 Inriktning av storstadsområdenas energiförsörjning

Departementspromemorian om storstädernas värmeförsörjning har remissbehandlals (bilaga 7).

Med de uppgifter som har kommil fram under remissbehandlingen har avslutande överläggningar genomförts.

Följande inriktning av energiförsörjningen har klarlagts när det gäller Storstockholm.

Södertörns fjärrvärme AB (SFAB) och Södertälje renhållningsverk har påbörjat studier för atl uppföra en ca 50 MW sopförbränningsanläggning i Sofielund. Vid utbyggnad krävs en Qärrvärmeledning mellan Sofielund och Huddinge sjukhus för att överföra värme från anläggningen. 1 ett senare skede kan ledningen komma all föra över värme från SFAB/Södertäljesy-stemet till Haninge. Av detta skäl överdimensioneras ledningen, som därmed blir strategisk för senare utbyggnad av kraftvärmeverk på Södertörn.

Inom SFAB-systemet har bl.a. Skogås kompletterats med en 12 MW elpanna.

Slockholms kommun har beslulal bygga ut fjärtvärme i sydvästra kommundelen (Skärholmen och Hägersten). En anslutning görs lill Högdalen. Vid Skärholmen har SFAB:s och Stockholms fjärrvärmenät nyligen kopplats ihop. En strategisk hopkoppling mellan Högdalen och Hammarby undersöks, bl.a. för att möjliggöra senare kraftvärmeutbyggnad.

Under år 1984 har regeringen vidtagit åtgärder för att bevara handlingsfriheten i Storstockholms värmeförsörjning. Inom ramen för det särskilda stöd för upphandling inom energiområdet som energiupphandlingsdelegalionen handlagt har även funnits utrymme för stöd till industriell verksamhel av särskilt energipolitiskt intresse. Genom ett särskilt bidrag på 75 milj.kr. Ull Sveriges Investeringsbank har bl.a. finansieringen av en tillbyggnad av etl raffinaderi för speciella smörjoljor i Nynäshamn kunnat tryggas. Tillbyggnaden ger möjligheter alt utnyttja stora mängder spillvärme.

Ålgärder har även vidtagits för att snabbt utveckla den avancerade kraftvärmelekniken för koleldning i trycksatta fluidiserade bäddar. Inom landel finns två tillverkare, Asea-Stal resp. Gölaverken Energy Systems, som var för sig utvecklat anläggningar av denna typ. Genom utvecklingsstöd på 25 milj. kr. till resp. Ullverkare har fömtsättningarna för att under 1980-talet uppföra sådana anläggningar avsevärt förbättrats.

Under remissbehandlingen av promemorian redovisades ett förslag till energikombinai i Nynäshamn under 1980-tald. Förslaget har sedermera renodlats och har f. n. formen av en offert till Stockholms kommun.

Förslaget jämförs f. n. av Stockholms kommun med ett eget alternativ baserat på koleldning.

Möjligheterna att konvertera det oljeeldade kraflvärmeverket i Stock-holm/Värtan till kol, vilkel skulle skapa fömtsättningar att producera kraft-

Prop. 1984/85:120 220

värmebaserad el i Stockholms innerstad, hänger huvudsakligen samman med utgången av överläggningarna om värme från Nynäshamn. En eventuell konvertering lill kol kan komma atl ske med ulnyttjande av teknik för förbränning i trycksatt cirkulerande fluidiserad bädd.

Inom Stockholmsområdet kommer att vidtas ålgärder för atl nå en snabbare oljfeersältning än vad som tidigare planerats. Beslut har fattats om att uppföra 305 MW värmepumpar, varav 120 MW i Solna/Sundbyberg, 100 MW i Henriksdal och 75 MW i Stockholm/Värlan. Anläggningarna i Henriksdal och Värtan kommer med stor sannolikhet att kompletteras med ytterligare totalt 150 MW. Vidare har ytterligare beslut fattats om all utnyttja ca 80 MW elpannor för avkopplingsbar elkraft i Slockholms centrala fjärrvärmenäl.

I övriga regionen övervägs fliseldning i Haninge och Tyresö. Mot slutet av 1980-talet kan en hopkoppling aktualiseras mellan centrala värmenätet och fjärrvärmenäld på Södermalm för att överföra kolbaserad värme.

Hopkopplingar genomförs i norra Storstockholm för att i första hand öka oljeersättningen. Planer finns också på en avfallsförbränningsanläggning på 1990-talel, som tar tillvara nordvästra Stockholms avfall.

För Göteborgs del kan inriktningen sammanfattas på följande sätt.

Den i promemorian föreslagna ledningen mellan Göteborg och Partille kommer inte till stånd. 1 stället uppförs en elpanna i Partille. Förhandlingarna om sammankoppling mellan det kommunala fjärrvärmenätet och bostadsbolagens blockcentralsnät har inte helt slutförts. Förhandlingarna omfattar blockcentraler med en sammanlagd effekt om 368 MW. Under hösten 1984 har principöverenskomelser iräffats för flertalet pannor på Hisingen med en sammanlagd effekt av ca 100 MW. Därutöver har beslut om Qärrvärmeanslutning fattats för Sahlgrenska sjukhuset och delar av bostadsbebyggelsen runt sjukhuset.

Frågan om åtgärder för att förbereda ett kraftvärmeverk på Flatholmen har ännu inte kunnat slutföras.

För Malmö gäller att Sydkraft AB och Malmö kommun har förklarat sig intresserade av att när det är ekonomiskt motiverat uppföra ett större koleldal kraflvärmeverk vid Öresundsverket.

Kommunens Qärrvärmeförsörjning har redan Udigare Ull stor del varil baserad på industriell spillvärme. Genom anslutning Ull flärrvärmenälet av det under år 1984 beslutade femokromverket tas ytterligare 360 GWh spillvärme per år till vara.

I sydvästra Skåne är förutsättningarna särskilt goda för att utnyttja s. k. geotermisk värmeenergi. Lunds kommun kommer genom sitt geotermipro-jekt att försöija Qärrvärmesystemet med värme från 600-800 m djup, som förädlas i en värmepump. Åven andra kommuner i sydvästra Skåne kan komma att utnyttja geotermisk värme. Sydvästra Skåne förefaller därtill ha goda geologiska fömtsättningar för säsongslagring av överskottsvärme. Utredningar om denna teknik bedrivs bl. a. i Malmö.

Prop. 1984/85:120 222

Tabell 9.4 Inriktning av storstädernas värmeförsörjning

	Storstockholm		Göteborg		Malmö
	1990	2000	1990	2000	1990 2000'
Netlovärmebehov (TWh)	15,2	14.5	4,4	4,2	3,6
varav fjärrvärme (TWh)	9,1	9,9	2,8	2,7	2,3
Bränsle (fjärrvärme) (TWh)
avfall -1- spillvärme	1,7	2,5'	1,2	1,2	1,2
trädbränslen	0	0	0	0	0
kol	4,4	5,2	0,7	1,6	1,1
naturgas	0	0	0	0	0
elpannor	0,4	0,1	0	0	0
värmepumpar	2,2	2,1	0,9	0"	0,3
olja	1,8	1,7	0,4	0,4	0
Bränsle (övrig uppvärmning) (TWh)
trädbränslen kol	0,3	0,4	0,1 0	0,1 0	0 0
naturgas	0	0	0	0	1,3
elvärme	3,5	2,7	0,8	0,6	0,2
värmepumpar	0,3	0,5	0	0	0
olja	2,6	1,4	0,9	0,9	0,1

' Underlag saknas enligt Malmö att på ett meningsfullt sätt och i siffror bedöma

utvecklingen med sikle på år 2000.

Primärenergitillförsel bmtto, dvs. inkl. förluster vid omvandling och distribution.

'Avfall motsvarar 0,5 TWh (1990) och 1,1 TWh (2000).

" Förutsätter att installerade anläggningar inte är lönsamma att driva år 2000.

Som framgår av tabellen minskar oljeanvändningen jämfört med tidigare planering i alla tre regionerna. För Storstockholm minskar oljeanvändningen från år 1980 till år 1990 med ca 1,3 milj. ton per år. Sammantaget bedöms oljeanvändningen komma att minska med totalt 2 milj. ton per år under samma period.

År 1990 kommer elproduktionen i dessa regioner med fastbränsle i kraftvärmeverk att molsvara 100 MW. Planer finns därutöver att komplettera befintliga verk med ny kapacitet. Vid en kolkonvertering av det oljeeldade kraft värme verket i Slockholm/V ärtan ökar kapaciteten med 130 MW. Vid överläggningarna har redovisats ett förslag till produktion av 900 MW el från kraftvärme i Stockholmsregionen. Det är ännu för tidigt att med någon säkerhet ange hur stor den installerade eleffekten kommer alt bli mot slutet av 1990-tald.

Flera av de anläggningar som har aktualiserats under överiäggningarna kommer att utnyttja nyutvecklad teknik. Beroende på uigången av nu pågående överväganden om värmeförsörjning av Slockholm kommer elt eventuellt beslut om konvertering av kraftvärmeverket i Värtan att fattas under år 1985.

Storstäderna har även gått i spetsen när det gäller att utveckla stora värmepumpar. Dessa värmepumpar har förulsättningar all bli en betydande exportartikel för flera svenska företag.

För att behålla möjligheterna till senare kraftvärmeproduktion har under överläggningarna aktualiserats särskilda bidrag för s.k. strategiska led-

Prop. 1984/85:120 223

ningar. Bidragen motiveras av att ledningen som sådan eller dess dimension inte helt kan motiveras av kortsiktiga ekonomiska förhållanden. På längre sikt kan de värmenät som hopkopplas med strategiska ledningar utgöra underiag för kraftvärmeproduktion.

Jag har tidigare i samband med propositionen om fortsatt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. samt för invesleringar inom energiområdet (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124) anmält att jag avser återkomma till riksdagen med förslag om slutlig omfattning och fördelning av de medel som avsatts för stöd till strategiska hopkopplingar. Flertalet berörda kommuner har vid remissbehandlingen av promemorian framhållit att bidragen bör differentieras. Jag delar denna uppfattning. Överläggningar pågår f. n. om fördelningen av dessa bidrag. Jag avser därför all så snart överläggningarna har avslutats återkomma till riksdagen med en redovisning.

Inriktningen av storstädernas energiförsörjning har även posiiiva effekter för miljön. Utsläppen av svaveldioxid per år från värmeproducerande anläggningar bedöms från år 1980 till år 1990 minska med 15000 ton i Stockholm, 4000 ton i Göteborg och 6700 ton i Malmö. För kväveoxider är motsvarande siffra 5000 ton i Stockholm, 1 750 ton i Göteborg och 2700 ton i Malmö.

De tillkommande förbränningsanläggningarna för fasta bränslen kommer att utföras så att utsläppen blir mycket låga.

Mot bakgrund av vad jag här har redovisat bedömer jag att gmnden för den fortsatta energihushållningen och oljeersättningen i storstäderna under 1980-talet är lagd. Förberedelser för ytterligare kraftvärmeproduktion på 1990-talet har därtill vidtagits, även om beslut om utbyggnad av kraftvärmeverk grundade på fasta bränslen ännu inte föreligger. Jag räknar med att statens energiverk inom ramen för det uppdrag jag tidigare redogjort för (avsnitt 7.4) kommer att följa utvecklingen i storstadsområdena och vid behov föreslå erforderliga åtgärder inom ramen för anvisade resurer. För att ge berörda parter tillfälle att direkt diskutera aktuella frågor om kraftvärmeutbyggnad avser jag även fortsättningsvis kalla representanter för storstadsområdena till överläggningar.

10 Energipolitik för investeringar, sysselsättning och export

10.1 Inledning

Jag går nu över till att behandla frågor som avser statens roll vid ulveckling och användning av ny teknik samt de energirelaterade investeringarnas betydelse ur sysselsättnings- och exportsynvinkel.

De statliga åtgärderna för att ersätta olja, för energihushållning, för att främja forskning och utveckling samt för att stödja upphandling av energiteknik, m.m. har bidragit till atl påtagligt förändra vårt energisystem. De har som jag tidigare nämnl medfört betydande utbyggnader av Qärrvärme,

Prop. 1984/85:120 224

investeringar i värmepumpar och lorv- och fliseldade anläggningar, introduktion av miljövänlig och energisnål teknik samt demonstration av ny energiteknik.

Åtgärderna har fömtom sin energipolitiska betydelse sannolikt också hafl slor betydelse för den industriella utvecklingen i landel. Investeringarna i ny energiteknik har inte bara betytt en trygg avsättning av produkter och tjänster utan också medfört atl förelagen har kunnat utveckla både sitt kunnande och sin produktionsapparat med hemmamarknaden som bas. Detta har lagt gmnden för kommande satsningar på exportmarknaden.

Stora investeringar innebär också sysselsättning och ekonomisk utveckling. Det sysselsätts i dag drygt 40000 personer inom den energiutmst-ningstillverkande industrin.

Sverige har sedan lång tid tillbaka en konkurrenskraftig energiutmst-ningsindustri, bl.a. som ett resultat av de satsningar som har gjorls på utbyggnad av vattenkraft och kärnkrafi. I slutet av 1970-talet och början av 1980-taiet var den svenska marknaden för dessa slag av energiutmstningar i avtagande. De slörre utbyggnaderna av vattenkraft och kärnkraft var i stort sett klara. Genom den aktiva oljeersättningspoliUken och de statliga åtgärderna i övrigt på energiområdet under de senaste åren håller svenska företag på att bli ledande även när det gäller miljövänlig och energisnål teknik.

Flera utredningar har på senare år redovisal bedömningar av energiin-vesteringarnas storlek i Sverige och på världsmarknaden under 1980-talet.

På uppdrag av regeringen genomförde Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) under år 1982 en studie över möjligheterna att inom ramen för den svenska energipolitiken främja industriell utveckling på energiområdet. IVA lämnade i december 1982 rapporten EnergipoliUken och den industriella utvecklingen.

IVA bedömer att de totala investeringarna i väriden i energiproduktion under 1980-tald kommer att uppgå till ca 38 700 miljarder kronor och för energiinvesteringar i bostäder ca 9000—27000 miljarder kronor. Den svenska marknaden bedöms i rapporten uppgå till 123 miljarder kronor för samma period.

I en särskild bilaga till 1984 års långtidsutredning (SOU 1984:5) redovisas en genomgång av förväntade energiinvesteringar i Sverige under återstoden av 1980-tald.

Enligt rapporten beräknas de totala investeringarna atl uppgå till ca 110 miljarder kronor i 1982 års penningvärde under perioden 1984-1989. Hela 48% av investeringarna beräknas ske för energihushållningsändamål, 21 % i el- och fjärrvärmeproduktion, 24% i anläggningar för distribution av el, Qärrvärme och naturgas samt slutligen 6% för utvinning och förädling av energiråvaror.

Prop. 1984/85:120 225

10.2 Den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter

Statens energiverk och slatens industriverk (SIND) har på regeringens uppdrag kartlagt och analyseral den energilekniska indusirins utvecklingsmöjligheter. Uppdraget har redovisals i rapporten Den energilekniska industrins utvecklingsmöjligheter. Jag redovisar i det följande huvuddragen i rapporten. En sammanfattning av rapporten redovisas i bilaga 20.

10.2.1 Sammanfattande översikt över energintrustningsindustrin

Med energiutruslningsindustri avses i rapporten företag som tillverkar utmstning för att utvinna och förädla energiråvaror, producera elektricitet och värme, rena rökgaser, distribuera elektricitet och värme samt återvinna och spara energi. Undersökningen omfattar inte utrustning för offshore, kärnkraft, oljeraffinering eller oljedistribution.

Rapportens kartläggningsdel bygger i huvudsak på uppgifter från år 1982 samt på en enkäl från SIND avseende år 1983. Effekterna av de omfattande insatserna efter regeringsskiftet som jag nyss har redovisat, kan därför endasl delvis ulläsas.

1 de bearbetningar som gjorts av SIND har det tagits fasta på tillverkning av produkter som har direkt anknylning till energiteknisk know-how. Då inräknas varor för att producera energi, t. ex. pannor och turbiner, kablar, pumpar, kompressorer m. m.

Energiutrustningsindustrin producerade år 1983 varor för drygt 16 miljarder kronor. Fördelningen på sektorer var:

Tabell 10.1 Den energitekniska industrin, saluvärde, procent

Industrier för Andel av saluvärde år 1983

elöverföring 62

elproduktion 19

värmeproduktion 9

värmehantering 8

fastbränslehantering 2

Summa 100

Antalet sysselsatta var år 1982 ca 42000 personer, med en jämförelsevis hög andel tjänstemän.

Vad gäller stmkturen på branschen kan konstateras att energiutmst-ningsindustrin synes mer storföretagsdominerad än många andra industrigrenar. Företag tillhörande ASEA-koncemen svarar för drygt hälften av branschens saluvärde. De därnäst största ägargmpperna inom energiut-mstningsindustrin är Saab-Scaniakoncemen och statsägda företag med vardera omkring 5%. Andra stora företag är också verksamma inom området, men med mindre marknadsandelar. Det är t.ex. Alfa-Laval, Åttas Copco, Grängeskoncemen och Volvo. 15 Riksdagen 1984/85. I samt. Nr 120

Prop. 1984/85:120 226

De svenska storföretagens del i den energilekniska produktionen är intressant från flera utgångspunkter. De kan genom sin storlek och produktion inom olika områden, både energitekniska och andra, lättare än mindre företag själva omfördela sina resurser från olönsamma Ull lönsamma verksamheter. Härigenom skapas viss stabilitet i sysselsättning och tillväxt inom företagen. Genom sin internationalisering med stor export, försälj-ningsnäi och tillverkningsenheter utomlands har de enligt SIND/stalens energiverk vidare goda förutsällningar att nå ut med nya produkter på marknaden och att välja tillverkningsland för produkterna. Ledning, forskning och utveckling samt tillverkning av de mest avancerade produkterna sker dock i Sverige.

1 branschen finns också en kategori mindre och medelslora förelag, som överslagsmässigt kan uppskattas svara för en knapp femtedel av energiut-mslningsproduktionen i Sverige. De har verksamhet inom alla delar av energiutrustningsindustrin men främst vad gäller mindre produkter, l.ex. mindre komponenter, små värmepumpar, små pannor, mindre system m.m. Denna gmpp förelag har inte samma förutsällningar alt själva lösa problem och utnytUa de möjligheter marknaden erbjuder.

Energiutrustningsindustrin exporterade år 1982 ca 55% av produktionen. Importens andel av försäljningen pä svenska marknaden var ca 52%. Detta är något lägre än för verkstadsindustrin som helhet. Vidare är lönsamheten (avkastning på totalt kapilal m.fl. mått) lägre i energiutrustningsindustrin än i verkstadsindustrin. Bland energibranschema framstår Elöverföring som mest lönsam och Värmeproduktion som minst lönsam.

Efterfrågan har i Sverige förskjutils frän utmstning för oljeeldning, kärnkraft, vattenkraft mot utrustning för fastbränsleeldning och distribution av elektricitet. Genom salsningar på fjärrvärme har viss förskjutning mot slörre anläggningar ägt mm. Nya produkter och förbättrade tekniska lösningar har utvecklats och introducerats på marknaden. Det är t. ex. värmepumpar, olika sorters fastbränslehantering inkl. förbränningsmdoder och metoder att rena rökgaser.

Den nya efterfrågeinriktningen har i stor ulslräckning lagits upp av den etablerade energiutrustningsindustrin. Företagen har inriktat sin tillverkning på produkter som i olika avseenden ligger nära deras samlade lekniska kompetens och erfarenhel, verksladsresurser eller som passar företagets profil och kundinriktning. Inom delar av energiulmslningsindustrin, t. ex. värmepumpar och utrustning för inhemska bränslen, har omställningen av energisystemet medfört en snabbt ökad efterfrågan. Inom andra delar av energiutrtistningsindustrin finns fortfarande ledig kapacitet. En fortsatt lika hög efterfrågan kan inte förväntas bestå. Mättnadstendenser har redan gjort sig gällande. Del belyder enligt SIND/statens energiverk all en fortsatt relativt snabb stmkturomvandling kan förväntas för energiulmslningsindustrin.

Efterfrågan förväntas på lång sikl fortsätta att förskjutas mot utrustning

Prop. 1984/85:120 227

för väimeåiervinning och styr- och reglerteknik för processer och ventilationsändamål. Problemen med luftföroreningar kan medföra alt efterfrågan på rökgasreningsiekniken ökar och att utvecklingen vad gäller effektiva och miljövänliga förbränningstekniker påskyndas.

Konkurrenssituationen är enligt SlND/slalens energiverk hårdare för de enklare produkterna och för de mindre syslemen. Del visar sig bl.a. i imporlkonkurrensen som är hårdare för t.ex. små vattenkraftverk än för stora, för små värmepumpar än för slora osv.

Svensk energiutruslningsindustri har enligt SIND/stalens energiverk goda förutsättningar att möta en framtida förändrad efterirågan på energi-utrustningsprodukler. Den kommer att medföra en fortsatt omorienlering av produktionen mot de "nya" energiulrustningsområdena medan andra läggs ner. Avgörande för hur fort omvandlingen kommer all gå kommer bl.a, all vara om tillverkning av ulruslning för de nya områdena bedöms som mer lönsam än hell andra verksamhetsgrenar.

10.2.2 Utredningens förslag lill åtgärder

SIND och statens energiverk har med utgångspunkt i den gemensamma rapporten i var sin skrivelse lämnat förslag lill åtgärder belräffande den energilekniska industrin.

Statens energiverk anser alt del är uppenbarl all del finns behov av referensanläggningar på hemmamarknaden för den induslri som vill exportera ny leknik. De nuvarande reglerna för programmet för stöd för ålgärder för att ersätta olja, m. m. bör enligt verket, som ett led i en allmän statlig satsning på åtgärder som kan främja export, förändras så att exportmöjligheterna kan beaklas i större utsträckning än f. n. Beslut om slöd bör dock enligt verket inte endast eller ens främst baseras pä exportförväntningar. Verkel anser vidare all en sådan förändring bör göras försöksvis och att den direkta slalliga hjälpen för förelagens marknadsföring och marknadsansträngningar bör hanteras av organ som har expertkunskap på just detta område. Verkel framhåller att Svensk bygg- och energiexport (Swebex) har bildats och knutils till exportrådet och atl det är angelägel att Swebex får möjlighet atl verka som den samlande instansen för statens hjälp lill exportfrämjande inom energiområdet. Avslutningsvis anser statens energiverk att fortsatta och förstärkta insatser för att stödja den energilekniska industrin bör bygga på nuvarande program.

Enligt SIND är det uiifrån renodlat induslripolitiska aspekter angelägel att fortlöpande analysera och prognostisera utvecklingstendenser inom energiutrustningsindustrin med dess olika sektorer och delmarknader, samt alt stimulera en flexibel förmåga hos branschen atl anpassa sig Ull de problem och möjligheter som marknaden och tekniken ser ut atl ge.

SIND föreslår därför att del inrättas ett särskilt utredningsprogram för energiutrustningsindustrin som inordnas i SlND:s huvudprogram Industriell omvandling och tillväxt.

Prop. 1984/85:120 228

Målet för etl sådant utvecklingsprogram bör enligt SIND för det försia vara all främja utvecklingen inom små och medelslora enskilda företag och att höja kompetensnivån hos företagsledare och andra nyckelpersoner i företagen. Vidare skall programmet främja samarbete och samverkan mellan förelag. Slulligen bör programmet ha som uppgifl att stimulera bildandel av mer slagkraftiga företagsenheter genom fusioner, produktbyten och liknande strukturförändringar.

Ett utvecklingsprogram för energiulmslningsindustrin bör enligt SIND i en första etapp tidsbegränsas till de tre budgelåren 1985/86-1987/88. SIND föreslår all ell sådani utvecklingsprogram omfattar i genomsnitt 11 milj. kr. per år och finansieras genom omfördelning av stöden Ull energileknisk produktutveckling m.m.

10.3 Export av energiteknik

Slora invesleringar i energiulrustningar kommer att göras framför alll under 1980-ialet, inte bara i Sverige och i de traditionella industriländerna och på för svenskl vidkommande redan etablerade marknader, utan även i länder där industrialiseringen nyligen har påbörjats. På de nordamerikanska och asiatiska marknaderna liksom inom EG kommer myckel slora invesleringar alt göras i utrustningar för distribution av energi och energiomvandling eller på åtgärder för alt spara energi inom bostadssektorn och i industrin. Även betydande investeringar i produktion och utvinning kommer all ske.

Exporten av energiutrustning och anläggningar svarar för en betydande del av den svenska exporten. Under år 1982 uppgick den Ull 8,2 miljarder kronor och var i storlek jämförbar med exporten av konsumentkapitalvaror. Till detta skall läggas export av kringutrustning som kontrollutrustning, know-how, service och andra mjukvambelonade delar som ingår i anläggnings- och systemexport.

Av den av statens energiverk och SIND avlämnade gemensamma rapporten om Den energilekniska industrins utvecklingsmöjligheter framgår att den svenska kompetensen och marknadsutsikterna varierar kraftigt mellan olika teknikområden. Inom t.ex. vatienkraftsteknik och teknik för elöverföring har Sverige sedan länge en mycket kvalificerad industri. Inom andra områden, l.ex. förbränningsteknik och rökgasrening, har först de senasle årens utveckling på den svenska marknaden skapat förutsättningar för industriell utveckling som kan visa sig bli konkurtenskraftig också i ett internationellt perspektiv.

För att främja export inom energi- och byggnadssektorn inrättades Svensk bygg- och energiexport (Swebex), inom Sveriges exportråd, under år 1984 (prop. 1983/84; 168, NU 40, rskr 382). Särskilda medel anvisades för detta ändamål på utrikesdepartementets anslag till Exportfrämjande verksamhet, genom att medel ställdes till förfogande via energiupphand-

Prop. 1984/85:120 229

lingsdelegationen och genom omprioriteringar inom bostadsdepartemenlels ansvarsområde. Swebex har varit verksamt sedan den I juli 1984. Vad beträffar energisektorn har verksamheten hittills framför allt inriktats på alt identifiera lämpliga samverkanskanaler på ett urval prioriterade marknader. Vidare sker ell aklivi arbele för att l.ex. bearbda inlernaiionella bislåndsorgan och skaffa lidig information om slora inlernaiionella investeringsprojekt. De produktområden som i dag bedöms vara av störst intresse för export är fjärrvärme, fasibränsle, värmesystem och värmeåtervinning. Dessa har därför givits prioritet i Swebex arbete. Vid inrättandet av Swebex. föreslog statsrådet Hellström atl en tolal ulvärdering bör ske efter fem år (prop. 1983/84:168. NU 40, rskr 382).

I regeringen ägnas slor uppvärksamhet åt exportfrämjande aktiviteter på energiområdd. Bl. a. inom ramen för regeringsavlal om ekonomiskl, induslrielll och lekniskl samarbeie med ösisialer och vissa u-länder har under senare år energifrågorna ågnals ökad uppmärksamhel. Della gäller t.ex. i kontakter med Indien. Kina. Egyplen. Sovjelunionen. Mexico, Ungern och Ecuador.

Därulöver kan nämnas dels alt de svenska handelskontoren har anordnat en rad symposier i olika länder, dels alt jag i samband med officiella besök i en rad länder ägnal särskild uppmärksamhet åt energifrågorna. Bland dessa symposier kan nämnas följande: Frankrike hösten 1982. USA hösten 1983. Västtyskland, Hannovermässan april 1984, Öslerrike höslen 1984. Indonesien och Singapore höslen 1984 saml Canada vintern 1985. Swebex och Exportrådet ulgör i dessa sammanhang etl vikligi insirumenl vad beiräffar kontakiskapande och förberedande arrangemang inför seminarier elc.

10.4 Energiupphandlingsdelegalionen

Riksdagen beslutade höslen 1982 med anledning av propositionen om vissa ekonomisk-politiska ålgärder m. m. (prop. 1982/83; 50 bil. 6, NU 18, rskr 111) om ell investeringsprogram för år 1983. Regeringen bemyndigade mig hösten 1982 atl tillkalla en delegation för upphandling inom energiområdet (1 1982:07). Delegationen har antagit namnet energiupphandlingsdelegalionen (EUD).

Riksdagen beslutade vidare hösten 1983 om ett investeringsprogram även för år 1984. (prop. 1983/84:62. NU 9. rskr 124). EUD och de särskilda investeringsprogrammen för åren 1983 och 1984, tillkom för alt stimulera invesleringar för Ijärrvärme och i el- och värmeleknisk ulruslning. Inom dessa invesleringsprogram har disponerats sammanlagl 1 650 milj. kr.

EUD:s uppgift på kort sikt var atl följa upp atl 1983 års investeringsprogram fick avsedd stimulansverkan inom energiområdet. EUD skulle vidare medverka lill atl den ökade efterfrågan som stöden i programmel gav upphov till, samordnades med industrins produktionsfömlsättningar.

Rättelse: S. 230. bönan av rad 22

Tillkommer: - Införandet av stöd för anslutning till fjärrvärme under år 1984. Slöd

Prop. 1984/85:120 230

Den långsikliga uppgiften för EUD var all skapa förutsällningar för alt de ökade beställningarna av energiutrustning skulle lägga grunden för en framgångsrik exportverksamhet för svenska industriföretag.

Som en följd av riksdagens beslut hösten 1983 med anledning av propo-positionen om fortsall slöd för ålgärder för att ersätta olja, m. m. samt för invesleringar inom energiområdd (prop. 1983/84:62), förlängdes EUD;s uppdrag till utgången av år 1984. EUD:s arbete har nu slutförts.

Investeringsprogrammet för år 1983 innebar inom energiområdet i huvudsak följande åtgärder:

- Införandet av 10% bidrag för investeringar i distributionsanläggningar för fjärrvärme som beställdes under år 1983. 300 milj.kr. anvisades för detta ändamål.

- Införandet av 25% bidrag för investeringar i förbränningsanläggningar för eldning med främst torv, som beställdes under år 1983. 200 milj. kr. anvisades för detta ändamål. I ett senare skede överfördes ytterligare ca 170 milj. kr. för slöd lill sådana anläggningar.

- Inrättandet av EUD. 700 milj.kr. anvisades till EUD:s disposilion för stöd Ull åtgärder för upphandling inom energiområdet.

Genom 1984 års investeringsprogram infördes ökade möjligheter atl bevilja stöd. Programmet omfattade följande åtgärder, inom en lolalram om 450 milj. kr:

- Införandet av stöd för anslutning till Qärrvärme under år 1984. Stöd lämnades med 135 kr/kW ansluten sammanlagrad effekl.

- Utvidgning av stödel lill torveldade förbränningsanläggningar lill att även omfatta andra inhemska bränslen. Bidraget reducerades till högst 15% av investeringen i pannor som beställdes under år 1984.

- Införande av stöd för investeringar i under år 1984 beslällda terminaler för separering av trä- och skogsråvara. Bidrag lämnades med högsl 50% av investeringen.

- Införande av stöd för värmepumpanläggningar som beställdes under år 1984. Bidrag lämnades med högst 15% för sådana värmepumpar som inte utnyttjar avluft. Undantag gjordes även för värmepumpar inom fjärrvärme- och naturgasförsörjda områden.

- Införande av slöd för elpannor eller elpatroner som utnyttjas under en övergångsperiod i anläggningar som enligt fastlagda planer senare skall försörjas med Qärtvärme. Bidrag lämnades med högst 15% av investeringen i utmstning som beställdes under år 1984.

- Förlängning av stödel till små vattenkraftverk. Bidrag lämnades med
15% av investeringen i kraftverk som beställdes under år 1984.

Under åren 1983, 1984 och 1985 gäller därtill särskilda bidrag om 40% för investeringar i förbränningsanläggningar för inhemska bränslen i Nortbottens län. Denna utvidgning av stödet föreslogs i propositionen om utveckling i Norrbotten (prop. 1982/83:120 bil. 6, NU 38, rskr 306).

Resultatet av 1983 års invesleringsprogram är positivt. EUD bedömer

Prop. 1984/85:120 231

att de invesleringar i energiutrustning som skapats kan uppgå till ca 7 miljarder kronor.

Effekterna av stödet lill torveldade anläggningar överträffade alla förväntningar. Sammanlagt har beslutats om nära 370 milj.kr. i bidrag till 53 anläggningar. Invesleringsvolymen för dessa anläggningar uppgår sammanlagl lill I 640 milj. kr. Installerad faslbränsleeffekt är av statens energiverk beräknad till 945 MW.

Stödel till distributionsanläggningar för fjärrvärme har enligt EUD;s bedömning ökal invesleringsvolymen med 20 till 25 %. Bidrag om nära 215 milj. kr. har beslutats, vilkel motsvarar över 2000 milj. kr. i direkl investeringskostnad. Återstående medel som anvisats för delta ändamål har av-salts för bidrag till investeringar i gasledningar i Sydgasnätd och för stöd lill strategiska ledningar i storstadsområdena (avsnitt 9).

Även EUD;s verksamhel under år 1983 har bidragit till ökade investeringar och lill en teknikutveckling inom den värmdekniska branschen. Jag återkommer strax till EUD:s verksamhet.

Även 1984 års investeringsprogram har varit en framgång. Statens energiverk som haft ansvaret för flertalet stöd inom programmel, har p. g. a. en stor mängd ansökningar varil nödsakade alt reducera bidragsnivån och maximera stödel lill högst 7,5 milj. kr. per anläggning. Någon reduklion av nivån har dock inle gjorls för stödet till anslulning till fjärrvärmesystem. Däremol har den anvisade ramen på 350 milj. kr. varil otillräcklig för att alla ansökningar inom detta område skall få stöd.

Statens energiverk har lämnat preliminära uppgifter på omfattningen av beslulade stöd. Dessa uppgifter redovisas i följande labell.

Tabell 10.2 Preliminära uppgifter om beslutade stöd inom ramen för 1984 års investeringsprogram

Eldningsanläggningar,	allmänt	92 milj.kr.
	Norrbotten	1,5 ■■-
Terminaler		48 "-
Värmepumpar		106 "-
Elpannor		0.05 "-
Spillvärmeanslutning		6,5 "-
Små vallenkraflverk		22 "-
Anslutningsstöd		74 "-

Summa 350

Dessutom har bostadsanknutna värmepumpar och solvärmeanläggningar fått stöd från anslag inom bostadsdepartementet.

De lolala investeringarna kan bedömas uppgå lill mellan 3 och 5 miljarder kronor.

EUD presenterade under åren 1983 och 1984 två större ulredningar. Hösten 1983 redovisades en utvärdering av EUD;s verksamhet i rapporten (Ds I 1983:24) Slatligl slöd till energiupphandling. Under våren 1984 överlämnades rapporten (Ds 1 1983:26) Ökad export av svensk energileknik.

Prop. 1984/85:120 232

Dämtöver har EUD och de särskilda arbetsgmpper som delegationen bildal för mindre värmepumpar resp. mindre fastbränsleanläggningar tagii fram ett antal promemorior om bl. a. marknaden för mindre energisystem, upphandlingsunderlag för fastbränsleanläggningar m. m.

EUD:s arbete och stödmöjligheler inom investeringsprogrammen har inneburit att goda möjligheter har öppnats för svensk energiteknisk industri. En särskild uppgift för EUD har varil att slödja energiupphandlingen i Norrbottens län. EUD har genom en särskild arbetsgrupp i nära samarbete med länsstyrelsen i Nortbottens län fördelat ca 50 milj. kr. till olika företag och projekt i länet. De stöd som har lämnats har huvudsakligen hafl formen av villkorliga lån.

När del gäller resultaten av EUD:s långsiktiga uppgifter kan jag redovisa följande.

Inom EUD gjordes i ett tidigt skede etl val av produkter som bedömdes ha särskilt goda exportfömtsättningar. Dessa var:

- avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar

- värmepumpar

- avancerad kraftvärmeteknik

- fjärrvärmeteknik.

Utgångspunkten var att skapa en värmeteknisk industri som under slutet av 1980-talet i huvudsak kan producera för export.

Avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar gavs ett omfattande administrativt och ekonomiskt stöd av EUD. Som främsla exempel på tekniken kan nämnas den cirkulerande svävbäddtekniken.

Värmepumpen har under åren 1983 och 1984 upplevt ett tekniskt kommersiellt genombrott. Värmepumpar i fjärrvärmesystem kommer att i mitten av 1980-talet producera drygt 3 TWh värmeenergi.

De mindre, småskaliga lösningarna har även fått en ökad försäljning. Fömtsättningarna har kraftigl förbättrats genom den överenskommelse som nåtts hösten 1984 mellan konsumentverket, branschen, företrädd av Svenska Värmepumpsföreningen (SVEP) och EUD. Överenskommelsen innebär ett förbättrat konsumenlskydd innefattande en femårig effektgaranti och tvåårig materialgaranti. Ell försäkringssystem träder i funklion om leverantören inte kan fullgöra sina förpliktelser. EUD bedömer atl överenskommelsen kan ge posiiiva effekler även på exportmarknaden. EUD har under år 1984 även framtagit en broschyr om mindre värmepumpar. Broschyren har nyligen distribuerats till landets småhusägare.

Den avancerade kraftvärmelekniken innebär bl.a. förbränning i trycksatt svävbädd och elgenerering med en kombination av gas- och ångiurbiner. Två svenska företag, Asea-Stal AB och Götaverken Energy Systems, utvecklar var för sig olika koncept av denna teknik. Asea-Stal har kommit betydligt längre i utvecklingsarbetet än Götaverken Energy Systems. EUD har lämnat vardera förelaget 25 milj. kr. i bidrag till utvecklingsarbetet.

Prop. 1984/85:120 233

Arbetet inom Asea-Slal har kommit så långt alt också förhandlingar om leverans av en försia anläggning kunnal gå in i ett avgörande skede.

Fjårrvärmelekniken kommer genom EUD:s insalser för samordnad upphandling och provning alt stärkas vilkel är av intresse bl.a. från exportsynpunkt.

Av slor betydelse då ny leknik skall säljas är möjlighelerna alt uppföra referensanläggningar. Detla gäller inle bara helt nydanande leknik i absolut mening ulan även leknik som upplevs som ny för den aktuella marknaden. Den snabba utvecklingen på energiområdd och de mycket stora invesleringar som ofla kommer i fråga på delta område gör behovel av referensanläggningar särskilt stort inom energisektorn.. För atl sådana anläggningar skall komma lill slånd krävs ofla samhälleliga insatser av olika slag.

Inom EUD har man under åren 1983 och 1984 arbetat med olika former av funktionsgarantier s.k. riskavlyft och villkorliga lån för atl minska de ekonomiska riskerna för nya anläggningar. Molsvarande stödmöjligheter har även förts in i del stöd statens energiverk disponerar för slöd till åtgärder för alt ersälla olja, m. m. Jag kommer i del följande alt redovisa några referensanläggningar som har kommit till ulförande bl.a. genom EUD:s försorg.

Sundsvalls Energiverks hetvattenpanna av typen Götaverken CFB (cirkulerande svävbädd) beställdes under år 1983. Pannan som har 20 MW värmeeffekl är avsedd för eldning med avfall och lorv. Pannan har färdigställts under hösten 1984. Del som särskilt utmärker CFB-tekniken är hög verkningsgrad, goda miljödata och möjligheter atl ulnytUa olika slags bränslen. Anläggningen blir även förhållandevis kompakt. Sundsvallspannan har följts av ytterligare beställningar på CFB-pannor i Mölndal, Nyköping och Uddevalla. Företagel räknar med atl kunna leverera anläggningar upp till 150 MW. EUD har genom särskilt utformat stöd bidragit till tillkomsten av en serie om fem CFB-pannor.

Nyköpings Energiverk har under våren 1984 tagit i drift en 10 MW panna av typen Asea-Stal MBC (flera svävbäddar). Pannan är avsedd alt eldas med alternalivi kol, trädbränsle eller lorv. MBC-pannan har genom sin konstmktion med två bäddar för förbränning, en extremt liten volym per effektenhet. Jämfört med en molsvarande CFB-panna är volymen ungefär hälften av dennas. Asea planerar att bygga pannenheter upp till 50 MW:s effekl. Konstruktionen är förberedd för kraftturbiner av Asea:s fabrikat, för kraftvärmeutförande.

Etl konsortium med industriella och kommunala ägare har beslulal all uppföra en anläggning i Malmö för framställning av knappt 80000 ton ferrokrom per år. Dämtöver producerar anläggningen brännbar gas och hetvatten motsvarande 360 GWh per år. Värmeenergin tas till vara i

Prop. 1984/85:120 234

Malmö kommuns fjärrvärmenäl och moisvarar där ca 12% av fjärrvärme-behovet. Anläggningen kommer att tas i drift under år 1986. EUD bedömer all på längre sikt kan plasmateknologin ha tillämpningar utanför metallindustrin. T. ex. kan bränslegas komma att framslällas från avfall.

EUD har under år 1984 särskilt engagerat sig i frågan om en mer kontinuerligt verkande förslärki hesiällarfunktion på del värmeiekniska området. Erfarenheler från andra teknikområden visar all beslällarfunklionen kan ha lika stor betydelse för den lekniska och induslriella utvecklingen som kompelensen inom producentleden. Som goda exempel på della förhållande kan nämnas statens vattenfallsverk resp. Asea inom eltekniken och televerket resp. Ericsson inom teletekniken.

Inom del värmetekniska området saknas denna starka beslällarorganisa-lion. För all förstärka beslällarfunklionen har därför EUD vidtagit en rad ålgärder, exempelvis framtagning av generella förfrågningsunderlag för fastbränsleanläggningar upp till 2 MW, systematisk uppföljning av egenskaper hos fastbränsleanläggningar i olika storlekar, provning av distribu-lionsmaierial inom tjärrvärmeseklorn, m. m.

För att fullfölja dessa punktinsatser har EUD beslulal stödja Ullkomslen av ett särskilt organ för samordnad upphandling inom det värmeiekniska området. VVF och en rad energiverk har tagit initiativ lill en sådan organisation. Organet som benämns Svenska värmeverkens ekonomiska förening (VÄRMEK) har formen av en ekonomisk förening för offentliga beställare av värmeteknik. Strävan är atl genom samarbetsavial knyta byggnadsstyrelsen, fortifikalionsförvallningen och slatens vattenfalls verk närmare till föreningen.

VÄRMEK:s syfte är främst alt genom omfattande upphandling skapa hög kompetens och marknadsöverblick, att höja kvaliteten och sänka prisnivån på upphandlade produkter, atl standardisera kravspecifikationer för att höja produklslandardiseringen, atl delta i teknikupphandling för kompetensutveckling hos leverantören och all finansiera energiinvesteringar.

VÄRM EK: s medlemmar är oförhindrade att upphandla uianför föreningens regi. Även icke-medlemmar kan köpa utrustning via föreningen.

Intresset atl utnyttja VÄRMEK och att bli medlem i föreningen, stimuleras via rabatter och ålerbäring. VÄRMEK avses bli finansierad med ett grundkapital som tillskjuls av staten. De medel staten tillför skall delvis återbetalas till staten genom särskild äterbetalningsplan.

Sammanfattningsvis finner jag att de uppgifter som förelagts EUD av regeringen har kunnat fullföljas. Oljeersättande invesleringar genom bl.a. fjärrvärmeutbyggnad har stimulerats på avsett sätt. Investeringsbehovet har också kunnat utnyttjas för att etablera ny svensk teknik. Konsumentskyddet har utvidgats för främst mindre värmepumpar. Energiteknisk pro-

Prop. 1984/85:120 235

duklion har stimulerats i Norrbotten. En långsiktig förstärkning har också åstadkommits av den offentliga beställarfuktionen.

10.5 Överväganden och förslag

I Sverige liksom i många andra länder genomförs de ofta mycket kapitalkrävande investeringarna inom energiområdet i betydande utsträckning inom den offentliga sektorn. På kraftproduktionens område har den offentliga sektorn ett dominerande ansvar för investeringarna även om privata företag också har gjort stora åtaganden. För eldistribution råder liknande förhållanden. Inom värmeproduktions- och distributionsområdet domineras investeringarna av kommunerna. I fråga om utvinning av t.ex. fasta bränslen förekommer såväl offentlig som privai investeringsverksamhet. På användningssidan är bilden splittrad beroende på vem som äger den fastighet eller den anläggning som en investering genomförs i.

Huvuddelen av investeringarna genomförs på marknadsmässiga villkor med normala krav på avkastning av investerat kapital. Vissa möjligheter till stöd från samhällets sida finns t. ex. inom ramen för det särskilda stödet för all ersätta olja. m. m.

De energipoliliska stöd som har lämnats har givit goda energipolitiska effekter. Oljeberoendet har minskat och fömtsättningarna för atl avveckla kärnkraften har förbättrats. Utlandsberoendet för vår energiförsörjning har kunnal minska avsevärt med både förbältrad bytesbalans och minskad sårbarhet som följd.

Den framgångsrika omställningen av vårt energisystem har också medfört industripolitiska fördelar. Företag som tidigare har varit starka i fråga om t.ex. energiomvandling och energidistribulion har kunnat vidga sin verksamhel och utveckla nya produkter. Nya företag har tillkommit. Dd är enligt min mening angeläget att den industriella kompetens som har byggts upp i stor utsträckning förs ut till andra länder i samband med att dessa länder omformar sin energiförsörjning.

Det är av slor vikt att ha en konkurrenskraftig svensk energiutruslningsindustri. En stor inhemsk produktion av energiutrustning skapar goda förutsättningar att upprätthålla effektiva syslem för produktion, överföring och användning av energi i landet. Branschen ger belydande exportintäkter, minskar behovet av import och sysselsätter ett stort antal personer. Branschens betydelse från exportsynpunkt kan öka eftersom exportpotentialen är betydande.

När del gäller statens roll i utvecklingen av ny energileknik har jag nyss anfört (avsnitt 3) att utgångspunkten är att den teknik som utvecklas skall kunna klara sig på marknadens villkor när den har passerat prototyp- och demonslrationsstadiet eller referensanläggningsstadiet. Stödet bör kon-

Prop. 1984/85:120 236

centreras på leknik som är på FoU-sladiet eller av prototyp- och demon-slrationskaraklär. De kunskaper och erfarenheter som vi har förvärvat under den lid vi har arbeial med att siälla om energisyslemel gör det möjligt atl nu koncentrera slödel till sådana områden där det kan ge de bästa effekterna. Slöd Ull konvenlionell leknik bör å andra sidan lämnas endasl när det är motiverat av t.ex. konjunkturskäl eller när det kan behövas för alt en marknadsinlroduklion i större skala skall bli möjlig.

Statligt slöd till FoU och oljeersällning är inriktal på all uppnå de energipoliUska målen. Den snabba omdaningen av energisystemet och den ökade investeringsaktiviteten till följd härav får ocksä effekler för industrin i form av teknikutveckling, ökad sysselsättning m. m. Det har därför varit naturiigl alt i samband med slödgivningen till viss del beakta även de induslripolitiska effekterna av verksamheten. 1 1983 och 1984 ärs invesleringsprogram och framföralll i den verksamhet som EUD har bedrivii i samband därmed har slrävan varil all i större utsträckning låta också induslripolitiska synpunkler påverka urvalel av projekt. Erfarenheterna av denna verksamhet har varit goda.

Jag vill erinra om att de industripoliUska aspekternas allt slörre betydelse för energipolitiken också har kommit lill ullryck i bildandet av det energitekniska råd, som regeringen bemyndigade mig all tillkalla i november 1983.

Rådet är ett organ för samråd med företrädare för forsknings- och industriintressena, berörda samhällsorgan och fackliga organisalioner. Vid rådets sammankomster har olika för energiområdet strategiskt viktiga frågor behandlats. Det gäller l.ex. ulveckling och kommersialisering av svensk energiteknik, oljefrågor och elanvändningsfrågor.

Enligt min mening finns dd anledning all i den fortsatta slödgivningen på energiområdet göra något vidare bedömningar och beakta även industripoliUska aspekler och möjligheter till export. De betydande insaiserna för all främja omslällningen av energisyslemel har drivit fram ny teknik och nya systemlösningar i svensk energiförsörjning. Detta belyses i den utredning som SIND och statens energiverk har gjort. Härvid har ulruslningsin-duslrin med framgång utvecklat en kompetens som många gånger är av intresse också på exportmarknaderna. Det är angeläget att dessa möjligheter till vidgad försäljning las lill vara och atl det finns möjligheter att från samhällels sida vid behov slödja angelägna projekl som är i sladiet atl bli kommersielll dablerade även om den främsla marknaden finns uianför landet.

Jag anser dock i likhet med energiverket att stöd inle endast eller främst kan bygga på exportförvänlningar. Reglerna för slöd Ull oljeersällning och forskning bör ändras i enlighel med energiverkels förslag. Villkoren för stöd liil projekl där en stor del av försäljningen kommer att ligga utanför landet och inte främst avser utveckling av teknik för det inhemska energi-

Prop. 1984/85:120 237

behovet bör anpassas till de statliga stöd som i övrigl kan utgå till industrin. Jag avseratt senare återkomma lill regeringen med förslag till ändrade regler i enlighel med vad jag här har förordat.

Dd finns inom ramen för energiforskningsprogrammet möjlighet alt erhålla stöd för utveckling av energisnåla processer inom induslrin. Detla slöd fördelas av styrelsen för leknisk ulveckling (STU). 1 många fall, särskilt för slörre projekt, gäller emellertid atl belydande lekniska och kommersiella risker kan kvarslå även sedan projeklen passerat del sladium där stöd från STU kan komma i fråga. För alt möjliggöra stöd även i del skedet inrättades den I juli 1979 Industrifonden (prop. 1978/79:123 bil. I, NU 59, rskr4l5). Genom Industrifonden har stöd kunnal lämnas till teknik som bedöms ha goda affärsmöjligheter i form av bl. a. en slor marknadspotential på exportmarknaderna. Industrifonden kan således komma atl fungera som stödgivare i steget efter forskningsstadiet vad avser projekt som erhållit slöd inom ramen för energiforskningsprogrammet.

För att yllerligare kunna stärka Swebex och exportrådets möjligheter atl bidra till att svenska företag kommer ut på exportmarknaderna bör Swebex erhålla ylleriigare 10 milj. kr. för budgetåren 1985/86-1986/87. Jag kommer strax under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet all beräkna ett sådani medelsiillskolt. Jag har i denna fråga samråtl med statsrådet Hellström.

Som en följd av den stora investeringsverksamheten och omställningen på energiområdet reses också krav på anpassning från enskilda företags sida till förändrade marknadsvillkor. SIND och energiverket förutser i sin ulredning en fortsatt relativt snabb strukturomvandling i vissa delar av energiutrustningsindustrin. Genom bl. a. den ulrednings-, rådgivnings- och stödverksamhet som SIND och de regionala ulvecklingsfonderna handhar finns goda förutsällningar för insalser som underiättar en från samhällets synpunkl rationell strukturanpassning.

11 Kärnsäkerhet

Bland energikällorna medför kärnkraften säkerhetsproblem av speciell karaktär. Ansvaret för att bevaka dessa frågor vilar på dels staten, dels kraftindustrin. Fr.o.m. den 1 febmari 1984 gäller den nya lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen), som bl.a. lägger fasl dessa ansvarsförhållanden. För kärnsäkerhetsarbetet fastställde riksdagen år 1981 vissa rikllinjer (prop. 1980/81:90 bil. I s. 310-314, NU 60, rskr 381), som främst avser reaklorsäkerhden. Jag återkommer slrax (avsnill 11.1) Ull dessa riktlinjer, som enligt min mening i alU väsenlligl bör äga fortsalt giltighet.

Använt kämbränsle och annat kärnavfall från reaktordriften måsle hanteras och slutdeponeras på etl sådant sätt att oacceptabla radioaktiva utsläpp eller läckage från avfallet inte uppslår. I fråga om låg- och medel-

Prop. 1984/85:120 238

aktivt avfall kan slutligt omhändertagande ses som elt led i driften. Använt bränsle och annat högaktivl avfall mellanförvaras däremot under lång tid, flera årtionden, före slutförvaring. Därigenom tillkommer frågan om alt säkerställa resurser för dessa ålgärder, som lill stor del genomförs sedan kärnkraftsdriften har avvecklats, liksom frågan om vidareutveckling av de meloder som skall utnyttjas. Jag kommer i del följande (avsnitt 11.2) att föreslå vissa förändringar i myndighdsorganisationen på detta område.

Förhindrandet av kärnvapenspridning och obehörig befattning med klyvbara ämnen är av ulomordentlig betydelse. Det fredliga utnytUandet av kärnenergi måste ske utan alt verksamhelen genom överföring av utmstning, utnyttjande av anläggningar eller avledning av klyvbart material bidrar till kärnvapenspridning. Jag återkommer (avsnitt 11.3) till ålgärder på svensk sida som aklualiseras härigenom.

1 anslutning lill såväl bränsleförsörjningen som avfallshanteringen ger transporter av klyvbart och/eller radioaktivt material upphov lill säkerhetsproblem. Säkerhetsarbelet på transportområdet regleras genom nationella bestämmelser, som normall ulformas så att de står i samklang med bl.a. riktlinjer utarbetade inom lAEA, det internationella aiomenergior-ganet i Wien. Härtill kommer åtgärder för att följa IAEA-konventionen om fysiskl skydd. Jag ser säkerhdsarbdel på iransportområdd som väsentligt och kommer att fortsätta alt verka för all del bedrivs med kraft, även på del internationella planet.

Strålskyddsverksamheten inom kärnkraftsdriften hänger nära samman med del övriga säkerhetsarbetet och griper liksom detta in i den dagliga driften vid anläggningarna. Strålskyddet kommer atl erfordras även sedan drifien vid kärnkraftverken har upphört och i samband med deras rivning. Jag kommer i del följande atl endasl kort beröra slrålskyddsfrågorna men vill erinra om att chefen för jordbruksdepartementet med stöd av regeringens bemyndigande har tillsatt en ulredning för översyn av slrålskyddslagen (1958; 110). Utredningen skall enligt sina direktiv (Dir 1983:45) bl. a. belysa frågan om hur en ny slrålskyddslagstiftning skall samordnas med lagsliftningen om kärnteknisk verksamhet. Ulredningen avser att lägga fram förslag om ny strålskyddslag under försia halvåret 1985.

Del är vidare nödvändigl att en beredskapsorganisalion finns planerad och förberedd för insatser i den händelse att etl haveri skulle inträffa vid en kärnkraflsanläggning med konsekvenser uianför anläggningen. Riktlinjer i fråga om beredskapsorganisation antogs av riksdagen år 1981 (prop. 1980/81:90 bil. 2, JoU 24, rskr 274).

11.1 Reaktorsäkerhet

Ansvaret för säkerheten vid kärnkrafiproduklionen vilar på såväl anläggningsinnehavare som tillsynsmyndigheter. Tillsynsmyndighet för kärnsäkerheten är statens kärnkraftinspeklion (SKI). Slrälskyddstillsyn av

Prop. 1984/85:120 239

kärnenergianläggningar utövas av sialens strålskyddsinslitut. Efler riksdagsbeslui år 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) har SKI fäll ökade resurser och en ny organisation. SKl:s verksamhel omfattar löpande inspektion och tillsyn av anläggningar, granskning av nya anläggningar för vilka lillstånd har sökts enligt lagen (1984: 3) om kämteknisk verksamhet, s. k. återkommande säkerhetsgranskningar av anläggningar, saml forskning som slöd för såväl tillsyns- som granskningsverksamheten. Inspektionen ger som ett led i sin informationsverksamhet ut kvartalsrapporter över driften med redovisning av viktigare händelser av slörningskaraktär liksom en mera tekniskt inriktad sammanställning halvårsvis över säkerhetsrelaterade händelser vid kärnkraftsanläggningarna. Driftserfarenheterna tenderar alt utgöra en allt viktigare del av underlaget för säkerhetsarbetet.

Jag avser alt nu redogöra för reaktorsäkerhdsarbdd och vill beröra, utöver SKI:s löpande arbete med granskning och inspektion, följande delar av de av riksdagen fastställda riktlinjerna för kärnkraftssäkerheten. Enligt riktlinjerna skall bl.a. anordningar införas vid kärnkraftverket i Barsebäck för filtrerad ventilation i händelse av haveri som leder Ull tryckuppbyggnad i en reaktorinneslutning. Regeringen föreskrev i enlighel härmed år 1981, att som ett villkor för driften av Barsebäcks verket åtgärder för filtrerad venlilalion skulle vidtas och utrustningen tas i bruk vid uigången av år 1985 eller vid en senare lidpunkt som kärnkraftinspektionen beslämmer, dock senast den I september 1986. Efter inledande studie- och konstruktionsarbete erhöll Sydsvenska Värmekraft .\B den 2 december 1982 lillslånd av SKI atl uppföra en sådan fillerkammare. Enligt vad jag har erfarit beräknas anordningen vara färdigställd under år 1985. Enligt riktlinjerna gäller även atl sludier skall genomföras i syfte att undersöka om molsvarande anordningar skulle kunna medföra avsevärda minskningar av ulsläpp vid eventuellt haveri vid de övriga svenska kärnkraftverken, eller om riskbilden vad gäller olyckor som leder lill slora utsläpp har ändrats väsentligt sedan år 1980. Enligt vad jag har erfarit har SKI och kraftindustrin inlell studier i della syfte samtidigt som kraftindustrin även bedriver mer anläggningsspecifika studier över hithörande problem. Ställning lill dessa frågor bör enligt riktlinjerna las vid en sådan lidpunkt atl de åtgärder som skall vidtas är genomförda före år 1989.

I enlighet med riktlinjerna genomför kärnkraftinspeklionen som ett led i Ullsyns- och granskningsarbeiet på gmndval av malerial från och i samarbete med anläggningsinnehavarna s. k. återkommande säkerhdsgransk-ningar, som har fått benämningen ÅSAR (As-operated Safety Analysis Report). Genomgångarna syftar till säkerhetsgranskningar liknande dem som föregår meddelandet av tillstånd atl för första gången la en reaktoranläggning i drift. En redovisning av en ASAR-granskning av blocket Oskarshamn I redovisades för regeringen ijuli 1983. Därefier följande säkerhetsredovisningar avser Ringhals 2, Barsebäck 1 och 2 samt Ringhals 1. Om möjligl skall varje reaklorblock under sin livslid genomgå minst tre gransk-

Prop. 1984/85:120 241

11.2.2 Ulvecklings- och finansieringsfrågor i anslulning lill hanieringen av använl kärnbränsle

Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) lägger fast skyldigheterna för den som har Ullstånd till kärnteknisk verksamhet att bl. a. ta hand om och slutligt förvara radioaktivt avfall som uppkommer Ull följd av driften. Kraftreaktorinnehavare är därutöver skyldig att genomföra den forskning och utveckling som behövs för att dessa åtgärder skall kunna genomföras. Han är också skyldig att i samråd med övriga innehavare upprätta ett allsidigt forsknings- och utvecklingsprogram som vart tredje armed början är 1986 skall lämnas in för godkännande till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vidare stadgas i en särskild Iag(l981:669, ändrad 1984;5)om skyldighet för kraftreaktorinnehavare atl erlägga en avgift till staten för atl täcka framtida kostnader för hantering av högaktivl avfall från driften samt för rivning av reakioranläggningarna. Dessa avgifter skall tillföras en fond som förvaltas genom insättning på ett konto i riksbanken. Av avgifier som en reaktorinnehavare har betalat in kan lån meddelas lill denne. När kostnader för att vidta åtgärder uppkommer, betalas ersättning till reaktorinnehavarna ut från de fonderade medlen.

För att utöva slatens befogenheter i de långsiktiga finansierings- och utvecklingsfrågorna har en särskild myndighet, nämnden för hantering av använt kärnbränsle (NAK), inrättats efter beslut av riksdagen (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381). Enligt sin instmktion (1981:672, ändrad 1984:18) skall nämnden följa utvecklingen på kärnenergiområdet, särskilt vad gäller använl kärnbränsle och radioaktivt avfall från delta saml avveckling och rivning av reakloranläggningar. Den skall vidare avge förslag till avgifter som reaktorinnehavarna skall erlägga lill staten för finansiering av framtida utgifter för använl kärnbränsle m. m. samt svara för en betryggande förvaltning av inbetalade avgifier. Nämnden skall sålunda pröva frågor om uUåning och ersättning till reaklorinnehavarna från fonderade, inbetalade avgifter. Nämnden skall även pröva frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhel samt om övervakning och kontroll av slutförvar. Vidare skall nämnden granska och ulvärdera det forsknings-och utvecklingsprogram för haniering och slutförvaring av kärnavfall som skall upprättas vart tredje år av reaktorinnehavarna samt svara för att allmänheten ges information om arbelel med använt kärnbränsle m. m. Nämnden leds av en styrelse med tio ledamöler och har ett kansli med en chef och fem ytterligare befattningshavare. Förulom nämndens instmktion äger förordningen (1981:671, ändrad 1984:17) om finansiering av framUda utgifter för använt kämbränsle m.m. samt i fråga om granskningen av kraftreaktorinnehavarnas forskning och forskningsplanering rörande avfallshantering förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet tillämpning på nämndens verksamhet. 16 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 242

NAK:s organisalion avspeglar den tidigare gällande lagstiftningen på kårnenergiområdet. I silt betänkande (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnenergiområdet uttalade atomlagstiftningskommittén att NAK:s organisation var förhållandevis liten och borde förslärkas. Enligt kommiuén kunde olika lösningar väljas härvid. Kommittén lade själv inte fram något förslag ulan anförde all dessa frågor borde lösas i annan ordning.

Genom den nya lagstiftningen har ett vidare ansvar än tidigare i fråga om forskning och ulveckling rörande hantering av använt kärnbränsle lagls på kraftindustrin. Dennas forsknings- och utvecklingsverksamhet skall ha ett allsidigl program och innefatta bl.a. alternativa hanteringsmdoder.

Jag tillkallade mol denna bakgrund med stöd av regeringens bemyndigande en utredning med uppgift att belysa vissa frågor om resurser och organisation för den ställiga verksamheten på kärnavfallsområdet. Uppdraget utvidgades senare i fråga om finansieringssystemet. Utredningen överlämnade i seplember 1984 silt betänkande (SOU 1984:76) Samordnad kärnavfallshantering till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats.

Organisation

1 korthet innebär utredningens förslag i fråga om myndighetsorganisalion att nuvarande NAK behålls och att dess kansli förstärks. Nämndens uppgift blir att utöva statens ansvar i fråga om att följa utvecklingsverksamheten och att svara för finansieringssystemet på kärnavfallsområdei. I anslutning härtill föreslås atl en rådgivande vetenskaplig nämnd inrättas för kärnbränslenämnden enbart. Vidare föreslås ett samordningsorgan för den kärnavfallsforskning som administreras av statens strålskyddsinslitut. statens kärnkraftinspektion och kärnbränslenämnden, varvid den senare myndigheten skulle vara huvudman. Jag ålerkommer strax Ul! frågan om förändringar i finansieringssystemet.

Av de remissinstanser som har yttrai sig i organisationsfrågan har ett flertal rest invändningar mot utredningsförslaget. Några anser att myndighetsuppgifterna, såväl de på den teknisk-vetenskapliga sidan som de på den ekonomiska, kan fördelas på andra myndigheter. Andra framför alt kärnbränslenämndens uppgifter bör inskränkas till dem av ekonomisk natur, nämligen avgifissältning, fondförvaltning och utbetalande av ersättningar. Statens strålskyddsinslilul och stålens kärnkraftinspektion ansluler sig till ett särskilt yttrande till betänkandet, som förordar en fördelning av de teknisk-vetenskapliga uppgifterna på dessa båda myndigheter. Å andra sidan har i vissa remissyttranden, bl.a. av NAK, anförts att en särskild kärnbränslenämnd enligt förslagel har en roll som statens organ för att följa genomförandet av alla åtgärder inom kärnavfallsprogrammd. Frågan om myndighetemas roller inom en från kraftindustrin fristående kärnavfallsforskning har kommenterats utförligt av remissorganen.

För egen del vill jag anföra följande. De uppgifier av ekonomisk natur som följer av statens ansvar på kärnavfallsområdet (avgiftsuttag, fondför-

Prop. 1984/85:120 243

valtning och utbetalande av ersättningar) bör uppenbarligen handläggas frislående från säkerhetsmyndigheterna. Jag finner del vidare angeläget att frågor om kostnadsberäkningen av metoder för haniering av använl kärnbränsle handhas åtskilt från de inslanser som svarar för granskningen av meloder och anläggningar i fråga om säkerhel och strålskydd. Delta gäller även den översiktliga bedömningen av hanteringsmetoder i syfte att avgöra i vilken mån de bör bli föremål för vidare bevakning eller utveckling. Ett särskilt ansvar på den statliga sidan, som bör utövas åtskilt från den slulliga granskningen av metoder och anläggningar i säkerheisavseende, är vidare att säkerställa hela del egenlliga avfallsprogrammels successiva genomförande fömtom genom finansieringssystemet även genom uppföljning av de konkrela åtgärder som i enlighet med lagbestämmelserna vidtas från kraftindustrins sida.

Ansvarel för tillsyn och granskning av anläggningar och metoder för kärnavfallshantering ligger odelat hos säkerhets- och strålskyddsmyndig-hetema SKI och SSL Kompetens i tillhörande frågor (säkerhetsanalys m. m.) byggs upp och vidmakthålls vid dessa myndigheler, slödd bl. a. på viss forskning.

Jag finner mol bakgmnd av vad jag nu har anfört vägande moliv för alt även fortsättningsvis ha elt särskilt myndighetsansvar för finansieringsdelen och för övervakningen av genomförandet av det långsiktiga programmet för hanteringen av använt kärnbränsle m. m. Däremot finner jag alt en samordning på del praktiska planet av resursskäl bör eftersträvas när det gäller den från kraftindustrin fristående kompetensuppbyggnaden på det teknisk-vetenskapliga området. En sådan samordning berör delar av strål-skyddsinslitutds, kärnkraftinspektionens och kärnbränslenämndens verksamheler och bör ske med beaklande av de olika roller som Ullkommer dessa myndigheler. Som en åtgärd, ägnad all främja en ralionell arbetsfördelning bl.a. i lekniska frågor vill jag särskilt nämna en förläggning av kärnbränslenämnden i anslutning till kärnkraftinspektionen och dess enhel för kärnavfallsfrågor.

Utredningsförslaget omfaltar, som jag nyss har nämnt, även dels en rådgivande nämnd för vetenskaplig rådgivning till kärnbränslenämnden i avfallshanteringsfrågor, dels etl organ under kärnbränslenämnden för samordning av den kärnavfallsforskning som initieras av statens strålskyddsin-stilut, statens kärnkraftinspeklion och nämnden själv. Jag vill i detta sammanhang nämna att de båda förslnämnda myndigheterna i sina anslagsframställningar för budgetåret 1985/86 har föreslagil atl en rådgivande nämnd i avfallsfrågor inrättas av regeringen gemensamt för slrålskyddsinstitutet och kärnkrafUnspektionen.

För egen del anser jag att ett gemensamt organ för de tre berörda myndighelerna skulle kunna utgöra ett verksamt samordningsinstmment i forskningsfrågor och mera allmänna frågeställningar inom de olika myndigheternas ansvarsområden rörande kärnavfall och avveckling av anlägg-

Prop. 1984/85:120 244

ningar. Ell sådani samarbetsorgan bör verka för att väsenlliga grundläggande kunskapsområden läcks av de tre berörda myndigheterna enligt deras huvudansvar, ulan luckor men också utan onödiga dubbleringar. Dd bör därvid verka för all en av kraftindustrin oberoende kompetens i kärnavfallsfrågor vidmakthålls. Samarbetsorgand bör också kunna stå till förfogande för rådgivning lill de berörda myndighelerna som ett led i dessas beredning av vissa ärenden så som SSI och SKI liksom översynsutredningen för NAK har föreslagit. Samarbetsorganet bör administrativt vara knutet till SSI och inle ha någon egen personal. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbmksdepartementet.

Beträffande granskningen av den vart tredje år, med början år 1986, inlämnade planen för forskning och ulveckling vill jag erinra om atl NAK enligt tillämpningsförordningen till kärntekniklagen har alt la emot planen och efter granskning överlämna den till regeringen med egel yttrande. Enligt utredningsförslaget skall NAK:s kansli och rådgivande nämnd genomföra granskningen av planen med hjälp av forskare och konsulter. Den verksamhet som planeringen avser kommer under de närmaste årtiondena au fä sin tyngdpunkt förskjuten allteftersom slulförvaringsmetoderna fär-digutvecklas. Enligt min mening bör en stor flexibilitet eftersträvas inför granskningarna av forsknings- och utvecklingsplanerna.

Jag vill mol bakgrund av vad jag nu har anförl och efler samråd med chefen för jordbruksdepartementel föreslå följande. Huvuduppgiften för statens kärnbränslenämnd (nuvarande nämnden för hantering av använl kärnbränsle) skall vara alt övervaka genomförandet av programmet för den slutliga hanteringen av använt kärnbränsle samt avvecklingen av anläggningar i kärnkraftsprogrammet. Deluppgifter för nämnden är att svara för:

- avgiftsuttag, medelsredovisning och utbetalande av ersättningar

- granskning av kostnadsuppskattningar för sluthanleringen

- bedömning av olika hanteringsmetoder för att ulröna i vad mån de bör ingå i kraftreaktorinnehavarnas forsknings- och utvecklingsprogram för sluthanteringen

- uppföljning av kraftreaktorinnehavarnas åtgärder för sluthanlering av använl kärnbränsle och avveckling av anläggningar.

Nämnden leds av en styrelse. Dess kansli omfattar en chef samt nio ytterligare befattningshavare. Kanshet indelas i en teknisk och en ekonomisk enhet förulom gemensamma resurser.

Det ankommer på regeringen att närmare besluta om nämndens instmktion, styrelse, kansli m.m. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

Ett samarbetsorgan för kärnavfallsfrågor inrättas gemensamt för statens strålskyddsinslitut, statens kärnkraftinspektion och statens kärnbränslenämnd. Det tillsätts och erhåller instruktion av regeringen. Samarbetsorga-

Prop. 1984/85:120 245

nel skall åt de tre myndigheterna fungera som dels elt expertorgan för rådgivning, dels etl fomm för samråd. Dess uppgifier skall vara att svara för

- rådgivning, då så begärs. Ull en eller flera av de berörda myndighelerna
vid beredning av ärenden med anknytning lill kämavfallshanlering eller
avveckling av anläggningar

— informationsutbyte om de tre myndigheternas forsknings- och utred
ningsverksamhet i fråga om kärnavfallshantering samt avveckling av
anläggningar så att en rationell arbetsfördelning ernås och därvid en
oberoende kompetens byggs upp och vidmakthålls på områden av bety
delse härvidlag.

Finansiering

1 fråga om finansieringssystemet vill jag anföra följande. I översynsutredningens betänkande redovisas några modeller för en fondförvallning som i olika omfattning utnyttjar den öppna kreditmarknaden, riksbanken eller riksgäldskontoret för placeringar. Vid remissbehandlingen har anförts synpunkter bl. a. på det nuvarande återlånesystemd, olika slag av kapitalplaceringar av avgiftsmedel på kreditmarknaden, speciellt en fondering i statspapper via riksgäldskontoret, fondförvaltningens närmare uppläggning samt frågan om garanterad realavkastning.

Enligt vad utredningen har påvisat kommer förändringar i finansieringssystemets fondförvaltningsdel inte att få något omfattande genomslag i praktiken förrän i slutet av 1980-talet då vissa åtaganden som är konsekvenser av hittills fattade beslut om återlån kommer att ha infriats med de in- och utbetalningar som fömtses i övrigt. Jag anser mol denna bakgrund att ett förslag till ändrad lagreglering av fondförvaltningen f. n. kan anstå och avser att i stället återkomma med förslag till regeringen rörande förslag till 1985/86 års riksmöte i fråga om fondförvaltningen.

11.3 Exportkontroll m. m.

Som jag nyss har anfört måste det fredliga utnyttjandet av kärnenergi ske utan att verksamheten genom överföring av utmstning, utnyttjande av anläggningar eller avledning av material bidrar Ull kärnvapenspridning. En handel över gränserna med kämmaterial och kärnleknisk utrustning för fredliga ändamål är emellertid i linje med Sveriges åiaganden enligt icke-spridningsfördragel (Non-Proliferalion Treaty, NPT, artikel IV; 2). Jag avser nu att behandla frågan om de krav som bör vara uppfyllda då tillstånd lämnas till utförsel på det kärntekniska området och vill först översiktligt redogöra för våra formella internationella förpliktelser.

Sverige har av hävd varit starkt engageral i slrävandena att hindra spridning av kärnvapen. Vi tillhör de länder vilkas krav går längst. Vi

Prop. 1984/85:120 246

deltog aktivt i de förhandlingar som ledde fram lill NPT, som irädde i krafl år 1970 och lill vilkel nu fler än 120 stater anslutit sig. Fördraget ulgör etl vikUgt rättsligt och politiskt värn mot kärnvapenspridning. Det centrala i NPT-fördragd är den både folkräitsligl och politiskt/moraliskt bindande utfästelse som anslutna icke-kärnvapenstater gör att inte skaffa egna kärnvapen. Detta åtagande verifieras genom avtal med del internationella alomenergiorganet i Wien (lAEA) om kontroll (safeguards) av samtliga anläggningar och av alll klyvbart material inom resp. land.

Enligt min mening är det angeläget atl inte heller kärnvapenstalernas anläggningar för civil kärnenergiverksamhet utnyttjas på någol sätl för militära ändamål. Jag framförde vid lAEA:s generalkonferens i september 1984 den svenska regeringens uppfattning att kärnvapenstaierna utan undanlag skall göra en klar åtskillnad mellan den civila och den militära sektorn för kämmaterial såväl som för kärntekniska anläggningar och att deras civila kärnenergiverksamhet i sin helhet måste underkastas effektiva safeguards genom lAEA-konlroll.

Genom NPT-anslutningen accepterar Sverige som köpare av kämmaterial och tjänster sådana s.k. heltäckande safeguards som jag nyss har nämnt. Som leveranlörsland är vi enligt NPT förpliktade att kräva lAEA-kontroll av material eller utrustning som vi levererar Ull ett icke-kärnva-penland. Vi har även åtagit oss atl följa de s. k. Londonriktlinjema från år 1977. enligt vilka vi som exportör bl. a. ställer krav på fysiskt skydd samt på lAEA-konlroll vid överföring av klyvbart material, ulruslning eller teknologi till icke-kärnvapenstater.

Våra ambitioner i fråga om inlernationell kontroll av kärnenergiverksamheten gär emellertid längre än vad de internationella överenskommelserna föreskriver. Som en allmän princip för den svenska politiken härvidlag gäller att utförsellillstånd till icke-kärnvapenstater endast lämnas om dessa har ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande åtaganden om lAEA-kontroll över all sin kärnenergiverksamhet. Vid utförsel till kärnvapenstaterna måsle garantier föreligga för fredlig användning av dd som levereras och lAEA-kontroll av att dessa garantier uppfylls. Dämtöver sker i varje utförselärende en allmänpolitisk prövning.

Målsättningen är sammanfattningsvis att utmstning och material som härrör från Sverige endast kommer till användning i sådana länder där garantier skapats för att det som förs ut inte bidrar till spridning eller tillverkning av kärnvapen.

Jag vill framhålla att utförseln från Sverige på det kärntekniska området i praktiken inryms inom ett begränsat antal kategorier (under de senaste åren främst kapslingsrör, bränsleelement, restmängder av uran i samband med bränsletillverkning samt bränsle och lestobjekt för Studsviks materialprovningsreaktor R2). Varje ansökan om utförseltillstånd prövas särskilt. Prövningen innefattar även frågan om eventuell reexpori och kon-

Personal	174		-5
Anslag
Ulgifler
Förvaltningskostnader	33947000	-H 1 157000	-f 730000
(därav lönekostnader)	(26502000)	{+ 690000)	(-(■1382000)
Lokalkostnader	4530000	- 285 000	- 296000
	38477000	-1- 872000	-t- 434000
Inkomsler
Medel som lillförs
anslagel från
a) anslaget E 4. Ut-
bildning och råd-
givning m. m. för
att spara energi	975000	- 975 000	of.
b) anslaget E 12.
Energiforskning	6 734000	- 6734000	of.
c) anslaget E 17.
Stöd för olje-
ersättande åt-
gärder, m.m.	6734000	- 6734000	of.
Avgifter för handlägg-
ning av ärenden enligt
lagen (1981: 1354) om
allmänna värmesystem	250000	- 250000	of
Avgifter för koncessions-
och behörighetsärenden	4 200000	- 300000	of.
	18893000	-14993000	of.
Netloulgift	19584000	+ 15 865 000	-t- 434000

Statens energiverk

Statens energiverk framhåller att kraven på lönsamhet och genomförbar-het m.m. i de projekt som beviljas stöd har skärpts, vilket nödvändiggör hög kompelens hos de handläggare som förbereder besluten. Handläggningstiden för varje ärende torde också öka till följd av de skärpta kraven. Uppföljningen av de projekt som har fått stöd har hittills varit eftersatt på grund av brist på resurser. Utan tillskott måste resurser för uppföljning prioriteras bland befintlig personal.

Verket vill i detta sammanhang återigen peka på behovet av att program av den typ verket nu har att arbeta efter av rationella skäl framdeles bör utformas så att statens energiverk får koncentrera sig på projekt av större betydelse.

Riksdagens forskningspolitiska beslut innebar att ansvaret för vissa insatser inom delprogrammet fjärrvärme och effekiivare värmedistribution m.m. (solvärmeteknik, värmepumpar, värmelagring och värmedislribu-

' Enligt regeringens beslut den 13 december 1984 skall som en besparing 7 000000 kr. av reservationen föras bort från anslaget.

Från detta anslag bestrids kostnader för utredningsverksamhet m.m. inom energiområdet och för energiinriklad information inom statens energiverks verksamhetsområde. Anslagel Ullförs medel som flyter in dels vid försäljning av publikalioner och annat material som bekostas från anslaget, dels som ersättning för ulredningar och informationsuppdrag som utförs åt annan.

	1984/85	Beräknad ändring 1985/86
	1984/85	Sialens	Före-
		energiverk	draganden
Utgifter
1. Utredningar m. m.	9173000	of.	of.
2. Energiinriklad
information m.m.	12225000	of.	of.
	21398000	of.	of.
Inkomster
3. Medel som tillförs
anslaget från anslaget
E 12. Energiforskning	4122000	- 4 122000	of.
4. Medel som tillförs
anslaget från anslaget
E 17. Stöd för olje-
ersättande åtgärder.
m. m.	6347000	- 6 347000	of
	10469000	-10469000	of.
Nettoutgift	10 929000	4-10469000	of.

Statens energiverk

För att ta fram underlag för energipolitiska beslut och för att lämna utredningsstöd inför planering av utvecklingsverksamheten inom verket och inför enskilda stödbeslut krävs särskilda utredningsresurser.

Staten satsar betydande resurser i olika utvecklingsprogram för att stimulera den lekniska utvecklingen inom energiområdet. Informationen om pågående verksamhet och om resultaten från forsknings- och demonstrationsprojekt är, oavsett om staten har varit engagerad eller inte, ett viktigt inslag i utvecklingsverksamheten för att göra ny teknik känd och accepterad på marknaden. Statens energiverk anser sig här ha en mycket viktig roll, bl.a. som samordnare av sådan information.

Prop. 1984/85:120 253

Statens energiverk begär nominelH oförändrade resurser för sin ulrednings- och informationsverksamhet.

Den tidigare finansieringen via oljeersättningsfonden och energiforskningsfonden sker numera över statsbudgeten. Energiverket tar därför inte upp överföring från andra anslag som inkomst.

Föredragandens överväganden

För nästa budgetår bör medel för statens energiverks utrednings- och informationsverksamhet beräknas med utgångspunkt i ett oförändrat anslag. Jag har därvid räknat med att det finns utrymme för de utredningsuppdrag till energiverket som jag i det föregående har aviserat. Jag har vidare räknat med att del skall finnas utrymme för en särskild riktad informationsinsats inom transportområdet som jag tidigare har berört (avsnitt 5.3). Enligt vad jag har erfarit pågår en diskussion mellan energiverkei och Iransportrådet om inriktningen och omfattningen härav. Jag har preliminärt räknat med i storleksordningen 500000 kr. för en sådan särskild insats. Jag räknar med samma huvudsakliga fördelning av anslaget som för innevarande budgetår, dvs. för ulredningar m.m. 9173000 kr. och för energiinriklad information 12225000 kr.

Medel bör tillföras anslaget på i princip samma sätt som under innevarande budgetår. Jag kommer därför under punkt E 12. Energiforskning alt föreslå all 4 122000 kr. förs över lill detta anslag. Vidare räknar jag med atl 6 347000 kr. förs över från anslagel E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m.

Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen

alt till Statens energiverk: Utredningar m.m. och information för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 10929000 kr.

E 3. Statens elektriska inspektion

1983/84 Utgift	7657780
1984/85 Anslag	8831000
1985/86 Förslag	9156000

Elektriska inspektionens verksamhet avser att främja säkerhet i samband med framställning, överföring och användning av elektrisk ström. Enligt sin instmktion (1983:592) är inspektionen den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över eleklriska starkslrömsanläggningar och därmed sammanhängande frågor. Inspektionen ansvarar härigenom för den statliga tillsynen över efterlevnaden av den elektriska speciallagstiftningen.

Elektriska inspektionen är organiserad på fem disktrikt med kontor i Hässleholm. KrisUnehamn, Stockholm, Hudiksvall och Skellefteå. Chef

Prop. 1984/85:120 257

Utöver denna långsikliga inrikining av verksamheten kommer de aktiviteter som har påbörjats under innevarande budgelår att ge upphov till efterfrågan på utbildningsstöd även budgetåret 1985/86. Omprioritering mot nya teknikområden behöver troligen göras under budgelåret.

Energiverket föreslår nominellt oförändrade resurser för budgetårel 1985/86.

Under elfte huvudtitelns anslag B 16. Informalion och ulbildning m. m. disponerar statens energiverk budgetårel 1984/85 3,8 milj.kr. för stöd till energiutbildning för personer som är yrkesverksamma inom fastighetsdriftens område. För budgetåret 1985/86 föreslår verket ell oförändrat belopp för detta ändamål. Enligt energiverkei bör emellertid beloppet fr.o.m. budgetåret 1985/86 redovisas under anslaget E 4. Utbildning ooch rådgivning m. m. för att spara energi. Formellt innebär således energiverkds förslag att sistnämnda anslag räknas upp med 3,8 milj. kr. .

Statens energiverk har i rapporten (1984:2) Energihushållningsprogrammets effekler bl.a. berört de informativa styrmedlen information, utbildning och rådgivning.

Energiverket konstaterar i anslutning till sin analys av de statliga styrmedlens effekter på energihushållningen atl de energihushållningsinriktade ålgärderna på olika områden successivi men målmedvetet bör integreras med andra åtgärder inom olika sektorer. Myndigheternas åtgärder bör inriktas på att ge service i form av erfarenhetsåterföring, information och rådgivning, utbildning m. m. i syfte att eliminera irögheter, kunskapsbrister, organisatoriska hinder etc. Den kompetens kring energifrågor som har byggts upp, t. ex. inom utvecklingsfonder och hos kommunala energirådgivare, måste enligt verket utnytUas.

Det särskilda stödet till energiutbildning bör enligt verket inom en treårsperiod till större delen ersättas av utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet. Anslagen bör i lämplig omfattning överföras dit. Energiverket har redan inlett förberedelser för en sådan förändring.

De remissinstanser som har tagit upp dessa frågor betonar över lag betydelsen av att föra ut information och kunskap om energisparålgärder och ny energiteknik. Vad gäller behovet av särskilda medel för energiutbildning och energirådgivning anser många av remissinstanserna att statligt stöd härför krävs. Flera remissinstanser tillstyrker dock energiverkets förslag att på sikt föra över den särskilda energiutbildningen till det reguljära utbildningsväsendet.

En sammanfattning av rapporten och en sammanställning av remissyttrandena finns i bdaga 13.

Slatens råd för byggnadsforskning

I rapporten (G 26:1984) Energi 85 från statens råd för byggnadsforskning framhåller rådet bl. a. att utbildning är strategisk.

Enligt rådets bedömning har på mycket kort tid en mängd nya kunskaper 17 Riksdagen 1984185. 1 samt. Nr 120

Prop. 1984/85:120 258

och erfarenheter inom energiområdet vunnits. För alt dessa kunskaper skall kunna omsättas i stor skala i prakliken måste forsknings- och utvecklingsresultaten spridas lill och förankras i de grupper vars kunskaper och agerande har betydelse för genomförandet. Dit hör de direkta beslulsfat-larna - ägare och förvaltare av bostäder och lokaler - men också grupper som i sin yrkesutövning påverkar de direkla beslutsfattarna. Enligt rådets mening behöver slora insatser göras för att utbilda nyckelgrupper, om effekten av insatta resurser skall bli den avsedda.

De flesta remissinslanser som tar upp utbildningsfrågan instämmer i byggforskningsrådds uppfattning.

En sammanfattning av byggforskningsrådets rapporl jämte en sammanslällning av remissyttrandena i denna del återfinns i bilaga 23.

Statens induslriverk

Statens industriverk fömtser i sin anslagsframställning inga större förändringar av inriktningen av rådgivningsverksamheten frånsett en ökad tyngdpunkt på informationsområdet.

Energirådgivning till de mindre och medelstora företagen är sedan budgetåret 1983/84 etablerad vid samtliga utvecklingsfonder. Rådgivningen fungerar enligt industriverkets uppfattning väl och verkets insatser består i att samordna, utveckla och kontrollera rådgivningsaktiviteterna.

Energiupphandlingsdelegalionen har bidragh med 1,2 milj.kr. Ull ett fastbränsleprojekt som innebär en djupare analys av företagens förutsättningar för konvertering till eldning med fasla bränslen. Inom faslbräns-leområdet finns ett alltmer ökat behov av rådgivningsinsatser. Under budgetåret 1985/86 planeras därför utökade rådgivnings- och informationsinsatser inom detta område.

Under budgetåret 1984/85 planeras energirådgivning i flera branscher: massa- och pappersindustrin, konserveringsinduslrin och gjuterier. För budgetåret 1985/86 planeras branschaktiviteter i ungefär samma volym som inom andra branscher.

1 syfte att utveckla och öka precisionen i rådgivningen har flera projekt initierats där datorer används för insamling, bearbetning och presentation av energidata. Målet är att få fram enkla mätinstrument och metoder för att snabbt få underlag lill energianalyser i företag. Utveckling av mätmetoder och instrument planeras fortsätta under budgetåret 1985/86.

Flera projekt har startats för alt få fram informationsmaterial om energi-sparmöjligheter inom industrin. Dessa projekt fullföljs under budgelåret 1984/85 och nya planeras. Ett tiotal teknikhäften inom olika områden tas fram. En tidning innehållande praktikfall från energirådgivningen planeras utkomma med fyra nummer under budgetåret 1984/85. Om detta faller väl ut planeras utgivningen fortsätta under nästa budgetår.

Behovet av underlag till kursverksamhet är stort på energiområdet. Under budgetårel 1984/85 sammanställs sådant malerial som skall använ-

Prop. 1984/85:120 259

das av ulvecklingsfonderna. Energisparhandböcker har visal sig vara ett bra säll att sprida idéer om sparmöjligheler. Under budgelåret 1984/85 planeras handböcker inom dagligvaruhandeln, virkeslorkning, konscrvin-dustrin och mejerier. Under budgetåret 1985/86 planeras handböcker inom fasibränsle- och värmepumpsområdet.

Statens industriverk föreslår en ökning av resurserna för rådgivning med 2 milj.kr. till 17 milj.kr.

Slatens induslriverk har den 24 oktober 1984 överlämnat en rapport om utvärdering av energirådgivningsverksamheten vid de regionala ulvecklingsfonderna. Rapporten har på industriverkets uppdrag ularbelals av Scandinavian Insiilules for Administrative Research (SIAR).

Enligt rapporten förefaller energianvändningen inom energikonsulenler-nas målgrupp att kunna reduceras med 15-20% inom en period av sex till tio år. Särskilt stor är minskningen av förelagens oljeanvändning, 25-35%. Bland de hinder som finns för att uppnå denna besparing nämns i rapporten bl.a. följande. De flesta mindre företag är inriktade på att producera och sälja och är inle alllid organiserade så att de har möjligheter att förstå behovet eller se möjligheten av en energibesparing. Energibesparing är för den enskilde företagaren ofta ett både väsentligt och underskattat inslag i kostnads- och därmed också konkurrensbilden. Bidragande orsaker lill alt utvecklingsfondernas energikonsulenler har kunnal medverka lill att undanröja dessa hinder är enligt rapporten följande. Nollpris-sällning har varit ett viktigt instmment för atl möjliggöra en demonstration av rationaliseringspotentialen och har möjliggjort ett höjande av företagarens medvetenhet om vad energibesparing kan ge. Förtroendeskapandel har underlättats av energikonsuienternas adekvata kompetensprofil. Med stöd av statens industriverk har man byggt upp en välfungerande stödjande infrastruktur för erfarenhetsutbyte, utbildning, metodutveckling, etc. mellan de regionalt utspridda energikonsulenterna.

Statens industriverk ansluler sig i slorl lill SlAR:s resullat och värderingar och betonar alt energirådgivningen i dag ger mycket stora besparingseffekler. Verket instämmer också i SlAR:s bedömning att energirådgivningen bör fortsätta en period om sex till tio år, men föreslår att man gör en förnyad utvärdering om tre år. Industriverket anser alt det är viktigt att energipolitiken präglas av långsiktighet och atl tvära kast undviks. En längre tidshorisont ger utvecklingsfonderna möjlighel att i lugn och ro planera för framtiden, vilket borgar för atl medlen får avsedd verkan.

Slatens industriverk har på regeringens uppdrag bedrivii en försöksverksamhet med avgiftsfinansierad energirådgivning till i första hand de mindre och medelstora företagen. Försöksverksamheten har bedrivits vid sju av utvecklingsfonderna. Olika modeller med hell eller delvis avgifisbelagd energirådgivning har prövals. Statens induslriverk har den 18 september 1984 redovisat bl.a. hur försöksverksamheten har lagts upp. Industriverket, som har uppdragit åt konsultföretaget SIAR alt utvärdera försöks-

Prop. 1984/85:120 260

verksamheten, har den 1 november 1984 överlämnat en rapporl om försöksverksamheten. Induslriverkels skrivelse och ell sammandrag av rapporten redovisas i bilaga 21.

Av rapporten framgår atl försöken med full avgiftsfinansiering har fått dåligt gensvar hos företagen. Försöksmodellerna med delvis avgiftsfinansiering har väckt ett visst intresse hos några av de företag som har erbjudits denna service. Det brislande engagemanget hos fördagen behöver enligt rapporten inte bero på all man inte vill inveslera utan är snarare en följd av att del koslar pengar innan man vet vad man belalar för. De slutsatser som dras av resultatet av försöken är alt förelagen behöver någon form av stimulans för att de skall bli intresserade av energikonsulenternas erbjudanden och att energisparåtgärder på någol sätt måste "säljas in" till företagen, eftersom energifrågorna i dessa företag inte är prioriterade frågor.

Stålens induslriverk framhåller alt kraven på intäkter från energirådgivningen inte bör vara annorlunda än kraven på övriga verksamhetsområden inom fonden. Företagen anser inte att energikostnaderna är annorlunda än andra koslnader. En avgiftsfinansiering av energirådgivningsverksamheten torde enligt verket medföra att den riktas till ett färre antal stora företag med en väsenllig energisparpotential.

Verkets huvudinvändning mot att rådgivningen helt eller delvis baseras på avgifter är att energikonsulenten då tvingas konkurrera med konsulterna på marknaden och därmed i praktiken blir en av dem i stället för att fungera som en "dörtöppnare", vilken skapar en marknad för andra och "sätter i gång" företagen. De mindre och medelstora företagen utgör i ett sådani läge inte heller någon attraktiv marknad för konsultverksamheten.

De intäkter som erhålls om man lar betalt för kortare uppdrag kan bara marginellt finansiera verksamheten. Industriverket anser därför att del inte är rimligt all energirådgivningsverksamheten baseras på avgiftsfinansiering.

Föredragandens överväganden

Jag har i det föregående (avsnitten 5.1, 5.2 och 5.4) angett de riktlinjer som bör hgga till gmnd för bl. a. den fortsatta verksamheten med stöd till energiinriklad utbildning och rådgivning.

Jag anser i likhet med energiverket och remissinstanserna att man genom att föra ut kunskap om olika typer av energihushållningsåtgärder kan bidra till en inte oväsentlig energihushållning. Min uppfattning är också att behovet av både utbildning och rådgivning fortfarande är stort.

Statligt stöd till energiinriklad utbildning har lämnats sedan år 1974 och har sedan dess successivt byggts ut. Energiutbildning har nu etablerats inom många områden. Stöd till energirådgivning har lämnats sedan år 1975. Flera olika modeller för rådgivning har prövats innan den huvudsakliga delen av den nuvarande rådgivningsverksamheten - rådgivning till i

Prop. 1984/85:120 261

försia hand små och medelstora förelag via ulvecklingsfonderna - började byggas Ul.

Verksamhelen med energiutbildning och energirådgivning håller nu således på all bli väl etablerad. Strävan bör emellertid på sikt vara att denna verksamhel skall bli en naturlig del av ordinarie verksamhel. Bl. a. därför anser jag i likhel med statens energiverk att det särskilda energiulbild-ningsslödel som energiverket administrerar till vissa delar nu successivt bör kunna föras över till det reguljära utbildningsväsendet. Det är emellertid viktigt att väl förbereda och planera för en sådan överföring. Därmed skapas fömtsättningar bl.a. för att kunna ta till vara de erfarenheter som har vunnits i den hittillsvarande verksamhelen. Jag räknar därför med atl en sådan överföring kan inledas först omkring den 1 januari 1986.

Vad gäller energirådgivningen till näringslivet bör som jag nyss har framhållit (avsnitt 5.2) inriktningen vara all rådgivningen alll mer blir en del av utvecklingsfondernas reguljära verksamhet. Delta ligger också i linje med vad som lidigare (prop. 1984/85:100 bil. 12 och avsnill 5.4) har anförts om kommunernas ansvar för den kommunala rådgivnings- och besiklningsverksamhden på energiområdet. Det finns även av statsfinansiella skäl anledning att göra vissa förändringar i ansvaret för verksamheten. Verksamheten med energirådgivning via utvecklingsfonderna har varit fullt utbyggd endast någol år. Även om erfarenheterna hittills har varil goda finns del enligt min mening behov av statligt stöd ytterligare en tid. Även här gäller att en överföring av ansvaret för verksamheten bör ske i väl planerade former.

Den försöksverksamhet som har bedrivils med avgiftsfinansierad energirådgivning visar på svårigheter att nå ut med energirådgivningen om verksamheten helt finansieras med avgift. Enligt min bedömning av de resultat som har redovisats från försöksverksamheten bör dd dock vara möjligl alt i någon utsträckning ta betalt för åtminstone vissa delar av rådgivningsverksamheten.

För nästa budgelår räknar jag med atl både slatens energiverk och statens industriverk behöver driva verksamheten vidare i princip enligt nu gällande riktlinjer och i näslan samma omfattning som under innevarande budgetår. För året därefter bör det emellertid vara möjligt att minska de StaUiga insatserna väsentligt mer.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå att statens energiverk ges i uppdrag atl efler samråd med berörda myndigheter och organ dels undersöka behovel av energiinriklad kompletteringsutbildning för olika yrkesgrupper, dels redovisa en plan för hur verksamheten med energiutbildning och energirådgivning med minskade statliga bidrag kan drivas vidare i andra former.

För nästa budgetår beräknar jag behovel av medel lill sammanlagl 26 330000 kr. Av detta belopp beräknar jag 13 330000 kr. för utbildningsåtgärder och 13 milj. kr. för rådgivning m. m. För budgetåret 1986/87 räknar

Prop. 1984/85:120 262

jag med sammanlagl II 330000 kr. för utbildning och rådgivning, dvs. 20 milj. kr. mindre än vad som har anvisats under detta anslag för innevarande budgetår. Vid min medelsberäkning för budgetåret 1985/86 har jag tagit hänsyn även till kostnaderna för atl administrera verksamhelen.

Verksamheten bör för de nämnda budgelåren huvudsakligen finansieras via slödet till oljeersättning. Jag kommer därför under punkt E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m. atl föreslå atl 21330000 kr. under nästa budgelår förs över till detta anslag. Jag kommer vidare atl under punkt E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet föreslå att 5 milj. kr. förs över till detta anslag. I statsbudgeten för nästa budgetår bör anslaget föras upp med ett formellt belopp av 1000 kr.

1 budgetpropositionen 1985 (prop. 1984/85; 100 bil. 13) har vid beräkningen av medel under det under bostadsdepartementet uppförda anslaget B 16. Information och utbildning m. m. bl. a. behandlats den del av energiverkels anslagsframställning som rör stöd till energiutbildning för personer som är verksamma inom fastighdsdriflens område.

Med hänvisning till vad jag har anfört och till sammanställningen hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen

atl till Utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi för budgetåret 1985/86 anvisa etl reservationsanslag av I 000 kr.

E 5. Främjande av landsbygdens elektrifiering

1983/84 Utgift 4862549 ReservaUon 3611710

1984/85 Anslag 4500000

1985/86 Förslag 2500000

Från anslaget bestrids utgifter till stöd enligt förordningen (1959:369, omlryckt 1977:348, ändrad 1983:546) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning. Stöd kan beviljas till nyanläggning, bl. a. för elektrifiering av äldre helårsbebodda fastigheter i glesbygd, och uppmstning av elektriska distributionsnät på landsbygden inbegripet anläggningar för lokala elverk, såsom vattenkraftverk och dieselaggregat vid avsides belägna fastigheter. Stöd kan utgå i form av bidrag och lånegarantier. Beslut om sådant stöd fattas av statens energiverk.

Från anslaget bestrids också kostnader för arvoden till ledamöter i rådet för eldistributionsfrågor och ersättning för resor m. m. för rådets ledamöter samt övrig expertis i elkraftsfrågor och andra utredningskostnader i samband med energiverkets verksamhet på områdel.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för stmkturomvandlingen på eldistributionsområdet (prop. 1975/76:100 bil. 15 s. 150-176, NU 45, rskr 263). Riktlinjerna innebär bl. a. att rationaliseringen av eldistributionen bör

Prop. 1984/85:120 263

bedrivas utifrån förutsättningen att de enskilda elkonsumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden.

Riksdagen godtog våren 1979 nya riktlinjer för den fortsatta stödverksamheten (prop. 1978/79: 115 bil. I s. 245-250, NU 60 s. 53-60, rskr 429). Dessa innebär bl. a. alt även nyetableringar på äldre fasligheter undantagsvis skall omfattas av bidragssystemet och alt slatliga bidrag till uppruslning av nedslitna och oräntabla elnät i vissa speciella fall skall kunna utgå även framdeles. Så skall kunna ske i glesbygdsområden som saknar inslag av tätare bebyggelse och där huvudsakligen mindre, ekonomiskt svaga distributionsföretag är verksamma. Bidrag avses kunna ulgå till svaga lokala och kommunala företag som tagit över eller står i begrepp att ta över andra svaga företag.

Såvitt avser stödverksamhetens omfattning bedömde föredraganden i budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 223-224) det ålerslående behovet av slatliga bidrag till uppmstningar av nedslitna och oräntabla nät Ull sammanlagl 10 milj. kr. 1 propositionen förordades att sådana bidrag lämnades under fem budgetår att utgå med 2 milj. kr. per budgetår. Enligt propositionen borde vidare bidrag för nyanläggningar fortsättningsvis lämnas under en tioårsperiod med 2,5 milj. kr. per budgetår. Riksdagen godtog regeringens förslag (NU 1979/80; 36 s. 7—9, rskr 248).

Statens energiverk

Alhjämt finns enligt statens engergiverk att betydande uppmstningsbe-hov, framför allt i glesbygderna. De sociala motiven för upprustningsbidragen torde ha samma slyrka i dag som när stödet infördes. I många fall har distributionsnäten tillkommit med statligt elektrifieringsstöd och förutsättningar för en räntabel distribution har saknats redan från början. Genom uppmstningen av nedslitna distributionsnät minskas vidare energiförlusterna. Erfarenheterna visar också atl väluppmslade elnäl har större motståndskraft mot storm och snöoväder.

Statens energiverk har genom beslut i anslutning till av statsmakterna antagna riktlinjer för eldistribuUonens strukturomvandling och det statliga stödet till uppmstning av elnät bevUjat bidrag till ett antal företag som uppfyller kriterierna enligt riksdagens beslut. Dessa påbörjade upprustningar torde inte kunna avslutas inom ramen för det återstående anslaget. Den medelsram på 10 milj. kr. som riksdagen godtog år 1980 har urholkats på grund av inflationen. De företag som har fått statligt stöd har inte själva möjligheter att finansiera erforderliga uppmstningar. Skäl talar för att de pågående upprustningarna bör fullföljas. För att de mesl angelägna projeklen skall kunna avslutas erfordras 10 milj. kr. Om det slatliga stödet bibehålls på oförändrad nivå under ytterligare en femårsperiod kan därför dessa angelägna upprustningar slutföras före utgången av budgetåret 1989/ 90.

Prop. 1984/85:120 264

Statens energiverk finner att statligt stöd till uppmstning av nedslitna och oräntabla nät inom en ram av ca 10 milj. kr. för ytterligare en femårsperiod är motiverad. Verket föreslår vidare atl för budgelärel 1985/86 anvisas 2,5 milj. kr. för nyelektrifiering.

Föredragandens överväganden

Riksdagen uttalade sig våren 1980 (prop. 1979/80: lOObil. 17 s. 223-224, NU 36 s. 7-9, rskr 248) för att bidrag till uppmstningar av nedslitna och oräntabla elnät på landsbygden skulle lämnas med sammanlagt 10 milj. kr. att utgå med 2 milj. kr. per budgetår. Vidare borde bidrag för nyanläggningar fortsättningsvis lämnas under en tioårsperiod med 2,5 milj. kr. per budgetår.

Möjligheterna alt lämna stathga bidrag för uppmstningar av eldistributionsanläggningar upphör sålunda i och med innevarande budgetårs utgång. Med hjälp av den statliga stödverksamheten har de mest angelägna uppmstningsåtgärdema nu genomförts.

Alltjämt kvarstår dock ett behov av medel för att vissa redan påbörjade uppmstningar skall kunna genomföras. Därför förordar jag att statens energiverk fortsättningsvis skall ha möjlighet atl använda medel inom den ram som är avsedd för stöd till nyanläggningar också för de upprustningar som energiverket framhållit.

Med hänvisning till det anförda beräknar jag anslaget för nästa budgetår Ull 2,5 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Främjande av landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 2500000 kr.

E 6. Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer

1983/84 Utgift 96650457

1984/85 Anslag 290000000

1985/86 Förslag 685000000

Från detta anslag utbetalar statens energiverk, enligt regler som godkänts av riksdagen, ersättning till Forsmarks Kraftgmpp AB och statens vattenfallsverk för försenad idrifttagning av kärnreaktorerna Forsmark 1 och Forsmark 2 resp. Ringhals 3 och Ringhals 4 (prop. 1980/81:25 bil. 9, NU 23, rskr 112) samt Forsmark 3 (prop. 1982/83; 100 bil. 14, NU 33, rskr 280).

Ersättningarna är av två slag. Det ena slaget avser ersättning för förluster genom minskad produkUon till följd av att idrifttagningen av kärnreaktorerna försenats. Det andra slaget avser ersättning för ökade anläggningskostnader för kärnreaktorn Forsmark 3 till följd av att byggtiden förlängts.

Prop. 1984/85:120 265

Ersättningen av det första slaget - ersättning för förluster genom minskad produktion - har utbetalats sedan budgetåret 1979/80. Den minskade elprodukUonen beräknas i efterhand som skillnaden mellan den energi som har varit möjligl all producera ulan försening och den energi som har producerats med försening. För reaktorerna Forsmark I, Forsmark 2, Ringhals 3 och Ringhals 4 har denna skillnad upphört. För reaktorn Forsmark 3 kommer skillnaden att bestå t. o. m. budgetårel 1987/88. Ersättningen för budgetåret 1985/86 beräknas av statens energiverk i anslagsframstäl-lan preliminärt till 135 milj. kr. Del verkliga utfallet beror bl. a. av utvecklingen av oljepriser, kolpriser och vattenmagasinens fyllnadsgrad.

Utfallet för budgelåret 1983/84 blev 96,65 milj. kr. mol i statsbudgeten anvisade 375 milj. kr. Orsaken till denna stora skillnad är att beräkningarna av ersättningen för tidigare år har justerats och återbetalning skett av vissa belopp som lidigare utbetalats.

Ersättningen av det andra slaget - ersättningen för ökade anläggningskostnader för Forsmark 3 - är ett engångsbelopp som utbelalas enbart budgetåret 1985/86. Det anges att av slatens energiverk baserat på bedömningar av kraftförelagen preliminärt till 550 milj. kr. Det definitiva beloppet kommer att fastställas efter förhandlingar.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen

att till Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaklorer för budgetårel 1985/86 anvisa dt förslagsanslag om 685 OOOOOO kr.

E 7. Visst internationellt energisamarbete

1983/84 Utgift 10561770

1984/85 Anslag 14574000

1985/86 Förslag 16 528000

Från anslaget bestrids kostnader för deltagande i internationellt samarbete på kärnenergiområdet såsom Sveriges reguljära medlemsavgift i Internationella Alomenergiorganet (lAEA) samt bidraget tiil IAEA:s Technical Assislance and Cooperation Fund, kostnader för deltagande i lAEA:s dokumentationssystem INIS, koslnader i samband med deltagande i det nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor (NKA), dock inte projektkostnader, resekostnader i samband med visst internationellt kärnenergisamarbete samt kostnader för delegationen (I 1982:08) för lAEA-frågor.

Jag beräknar medelsbehovet för nästa budgetår under detla anslag till 16 528000 kr.

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen

atl tiU Visst iniernalionelU energisamarbele för budgetåret 1985/86 anvisa etl förslagsanslag av 16 528000 kr.

Prop. 1984/85:120 267

Statens kärnkraftinspeklion

I slatens kärnkraftinspeklions gransknings- och tillsynsverksamhet ingår bl.a. säkerhdsgranskningar av nya anläggningar, lillsyn och löpande granskningar av anläggningar i drift, uppföljning och analys av driflerfaren-heier och lillbud samt återkommande säkerhetsgranskning av anläggningar. Härtill kommer uppföljning av utvecklingen inom olika säkerhetstekniska områden.

Regeringen meddelade den 28 juni 1984 laddningstillstånd enligi 6 § i lagen (1984:3) om kärnleknisk verksamhel för kärnkraftreaklorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 111. Under förutsättning atl SKI och slatens strålskyddsinslilul godkänner anläggningarna ur säkerhels- och slrål-skyddssynpunkt kommer den nukleära provdriften att inledas vid anläggningarna. I och med all samtliga lolv kärnkraftaggregat nu är färdigbyggda och förväntas vara i drift under perioden förskjuts tyngdpunkten i tillsyns-och granskningsarbeiet mol direkt drift- och underhållsrelaterade problem. Sålunda planeras flera relativt omfattande moderniserings- och renoveringsarbeten för vissa kärnkraftsaggregat, såsom åtgärder på ånggenerato-rerna i Ringhals 2, m. m.

Anläggningsarbetena vid centrallagret för använt kärnbränsle (CLAB) i Oskarshamn kommer all slutföras under budgetåret 1984/85 och transporterna till förvaret av bränsle planeras att börja under första halvåret 1985. Under budgelåret 1985/86 kommer ett stort antal anläggningssyslem att provas. SKI måste dämtöver la ställning till den slutliga säkerhetsrapport och till de tekniska säkerhetsföreskrifterna som lämnats in för projektet.

Konstruktions- och anläggningsarbetet för slutförvaret av reaktoravfall (SFR) i Forsmark kommer att pågå under de närmaste två budgelåren. Den detaljerade utformningen av förvaren förväntas föreligga under budgetåret 1984/85. Arbetet med att följa uppförandet av SFR kommer att omfatta såväl beslämning av förvarets egenskaper som eventuell påverkan av det förvarade kämavfallet. Ett särskilt forskningsprogram kommer under budgetåret att knylas till SFR, som ett led i Svensk Kärnbränslehantering AB;s arbete, vilket kommer att kräva insatser från SKI.

I Barsebäck fortsätter arbetet med byggandet av en anläggning för filtrerad tryckavlastning av reaktorinneslutningarna (FILTRA). Slullig sä-kerhdsrapporl beräknas inlämnas till SKI i juni 1985 och anläggningen beräknas tas i drift senast den 1 september 1986. SKI avser att underförstå halvåret 1985 för regeringen redovisa arbetsläget för pågående studier och forskning rörande eventuell motsvarande förstärkning av skyddet mot utsläpp vid svåra härdhaverier för övriga reaktorer.

Studsvik Energiteknik AB planerar att, under fömtsättning av SKLs medgivande, ta R2-reaktorn i drift efter byte av reaktortank under höslen 1984. Siudsviks mellanlager för radioaklivi avfall planeras tas i drift i januari 1985 och bolagets behandlingsanläggning för radioaktivt avfall beräknas tas i drift ijanuari 1986.

Prop. 1984/85:120 268

Verksamhelen vid AB Asea-Aloms bränslefabrik beräknas fortsätta i oförändrad omfallning.

Programmet för återkommande säkerhetsgranskning (ÅSAR) bearbetas f. n. lill följd av minskad anslagstilldelning i någol långsammare takt än vad rikllinjerna härför anger. SKI anger att om ylleriigare resurser erhålls för verksamhelen bör granskning av Ringhals 2, Ringhals 1 och Barsebäck I och 2 kunna slutföras under budgetåren 1984/85 och 1985/86.

De viktigare säkerhdslekniska fackområdena är tillföriitlighetsanalys, elektriska system, tryckbärande system m. m., systemteknik och termohy-draulik, bränsle- och härdfrågor samt människa-maskinfrågor. Under kommande budgetår skall bl.a. en satsning göras av SKI på atl sprida kunskapen om användning av de ulförda säkerhdssludierna (tillförlitlighdsanaly-serna). Inom områdel tryckbärande syslem planerar SKI atl genomföra en total översyn över gällande föreskrifter och anpassa dessa till erhållna drifterfarenheter. Genom den nya lagstiftningen har SKI fått den formella rollen som föreskrivande myndighet inom detta område.

SKI konstaterar all kraven på såväl tillsyns- som granskningsinsatser inom kärnavfallsomrädet ökar. Med hänvisning till de positiva erfarenheterna av de tre rådgivande nämnderna för reaktorsäkerhet, forskning och safeguard föreslår SKI atl en rådgivande nämnd i kärnavfallsfrågor inrällas för SKI och statens strålskyddsinstitut gemensaml med uppgift att Ull båda myndigheternas verksledningar och styrelser yttra sig om viktigare granskningsfrågor, myndigheternas långsiktiga forskningsplanering m. m.

För redovisning av klyvbart material har ett nytt datasystem tagits i drift, vilket innebär atl SKI på ett mer rationellt sätt kan fullgöra sina åtaganden inom detla område.

Inspektionens förslag för anslaget för förvaltningskostnader för budgetåret 1985/86 innebär i korthet följande:

-hl948000 kr.
4-	75000 kr.
4-	300000 kr.
4-	230000 kr
4-	5000 kr

1. Pris- och löneomräkning

2. Rådgivande nämnd i kärnavfallsfrågor

3. Ökade kostnader för ADB-utmstning för materialenheten

4. Ny tjänst inom avfallsområdet

5. Ökning av anslag för representaUon

6. Ytterligare medel för inrikes och utrikes resor, personalutbildning samt för konsultinsatser bl. a. för tillförlitlighetsanalyser, översyn av föreskrifter, uppdrag lill försvarets forskningsanstalt i samband med

tillsyn enligt lagen om kämteknisk verksamhet 4-2250000 kr.

Ingående reservation för budgetåret 1984/85, 2 603000 kr., beräknas användas helt under budgetåret 1984/85.

E 9. Statens kärnkraftinspektion: Kärnsäkerhetsforskning

1983/84 Utgift'

1984/85 Anslag 1 000

1985/86 Förslag I 000

' Utgifterna för verksamhelen har uppgått till 38 721 000 kr.

Statens kärnkraftinspeklion (SKI) skall enligt sin instruktion (1974:427, ändrad 1984: 15) pröva behovet av forskning och utveckling rörande säkerheten hos kärntekniska anläggningar och säkerheten vid transport av kärnämne eller kärnavfall. Inspektionen skall vidare ta initiativ lill sådan forskning och utveckling som rör säkerheten hos kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar för vilka tillstånd beviljats eller ansökan om lillstånd ingivits, i den mån sådana uppgifier inle ankommer på någon annan myndighel.

Verksamheten finansieras med avgifier enligt förordningen (1975:421, ändrad 1984: 16) om vissa avgifier till statens kärnkraftinspektion. Anslaget förs därför upp med etl formellt belopp av 1 000 kr.

Förslag till förändringar för budgetåret 1985/86 framgår av följande sammanslällning.

	1984/85	Beräknad ändring 198.5/86
	1984/85	Inspektionen	Före-
			draganden
Utgifter
Kärnsäkerhetsforskning m. m.	43 576000	4-2 224000	4-430000
Lokala säkerhetsnämnder	800000	of.	of.
	44376000	4-2 224000	4-430000
Inkomsler
Avgifter för kärnsäkerhels-
forskning	44375000	4-2224000	4-430000
Nettoutgift	1000	of.	of.

Statens kärnkraftinspeklion

Den kärnsäkerhelsforskning som SKI initierar är avsedd dels för att underbygga den egna tillsyns- och granskningsverksamheten, dels för att direkt bidra till säkerhetsarbetet i svensk kärnteknisk verksamhet.

Forskningsinsatserna är fördelade på följande områden: människa-maskin, materialfrågor, lermohydraulik, kärnbränsleegenskaper, systemanalys, regler- och elteknik och kärnavfallsfrågor.

Människa-maskinfrågorna och frågor rörande Ullförlitlighet och riskbedömning (inom områdel systemanalys) kommer att ges ett efter hand ökat utrymme i och med atl en nedtrappning sker av de nuvarande mycket slora

Prop. 1984/85:120 271

insatserna på konsekvenserna av slora haverier och beräkning av de termohydrauliska förloppen vid driftstörningar och kylmedelsförlusl. Male-rialfrågoma, inkl. frågor rörande besiktning och provning, förutses kräva en fortsatt stor uppmärksamhet i forskningsprogrammel. Kärnavfallsfrågorna kommer alt ägnas dl ökal utrymme i och med att beslutstidpunkter för konstmktion, byggande och drift av olika avfallsanläggningar närmar sig.

Inom anslaget kärnsäkerhetsforskning finansieras det svenska deltagandel i OECD:s s. k. Haldenprojekl och forskning inom ramen för del nordiska konlaktorganet för atomenergifrågor (NKA). Vidare finansieras en professur i reaktorsäkerhel vid tekniska högskolan i Slockholm samt verksamheten vid de lokala säkerhetsnämnderna vid de fyra kärnkraftverken från della anslag.

Ingående reservation för budgetåret 1984/85, 20 443000 kr., beräknas användas helt under budgetårel 1984/85.

Kärnkraftinspektionen föreslår att anslagel räknas upp med 5%, vilket motsvarar beräknade kostnadsökningar.

Föredragandens överväganden

Inspeklionens ansvar för dt kärnsäkerhetsforskningsprogram ger goda möjligheter att överblicka pågående och planerad forskningsverksamhet. Inspeklionens tillsyns- och granskningsverksamhel ger underlag för att prioritera insatserna inom detta område. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag i dd föregående (avsnitt 11.2.2) har anfört rörande forskning på kärnavfallsområdet i samband med mina överväganden om kärnbränslenämndens organisation och arbetsuppgifter.

Många av de centrala frågorna inom kärnsäkerhetsforskningen rör sig kring säkerhetsproblem som i grunden härrör från den mänskliga faktorn. Jag delar därför inspektionens bedömning att människa-maskinfrågorna bör ges etl ökat utrymme. Vidare bör materialfrågorna alltjämt ges en hög prioritet. Samtidigt boren viss minskning kunna ske av de stora insatserna som under de senaste åren gjorts på studier av konsekvenserna av stora haverier.

Med hänsyn till de omprioriteringar som är möjliga att genomföra inom forskningsprogrammet beräknar jag medelsbehovel för kärnsäkerhetsforskningen lill 44 006000 kr. för näsla budgetår.

För de lokala säkerhetsnämnderna beräknar jag för nästa budgelår ett oförändrat medelsbehov av sammanlagt 800000 kr.

De ställningstaganden som jag har redovisat innebär sammanfattningsvis att jag för den verksamhel som finansieras över anslaget under budgetårel 1985/86 beräknar 44 806000 kr. Anslaget tillförs medel genom avgifter från dem som har tillstånd enligt lagen (1984; 3) om kärnteknisk verksamhet alt uppföra, inneha eller driva en kärnkraflsreaklor. Det bör därför, liksom för innevarande budgetår, föras upp med etl formellt belopp av 1 000 kr.

Prop. 1984/85:120 273

Egen verksamhel

Nämnden har under det gångna budgetåret genomfört en inventering av behovet av insalser inom några forskningsområden som är betydelsefulla för slulförvaringen. Inventeringen har resulterat i förslag om forskningsinsatser inom områdena bränslematerial, geologi, bergmekanik, geokemi, grundvatten, biosfär och systemanalys. På basis av denna har nämnden i sin Plan 84 redovisal vilka forskningsinsatser nämnden avser att la initiativ till.

Nämnden har under budgetåret 1983/84 avslutat en ulvärdering av en alternativ metod lill KBS-3, benämnd WP-Cave. Med ledning av dessa resultat har nämnden startat elt forskningsprogram för all närmare siudera de egenskaper som skiljer denna metod från KBS-3. Arbelel beräknas vara slutfört i oktober 1985.

Som ansvarig för lekniska frågor vid nämnden finns endast en tjänsteman. Nämnden anför att det är orimligt alt de uppgifter som ålagls nämnden skall kunna utföras av en enda person. Nämnden begär därför, i avvaktan på resultatet av översynen, atl ytterligare en Uänst som avdelningsdirektör inrättas vid nämnden.

Finansieringsfrågor

Under år 1983 och de två första kvartalen under 1984 har till nämnden erlagts sammanlagt 1141 milj. kr. i avgifter, vilket svarar mot en nettoproduktion vid kärnkraftverken av 64,1 TWh. Under budgetåret 1983/84 har 950 milj. kr. utbetalats i ersättningar till Svensk kärnbränslehanlering AB för åtgärder enligi finansieringslagen. De Ull riksbanken inbetalade avgiftsmedlen har disponerats för Forsmarks Kraftgrupp AB och fr.o.m. april 1984 för statens vattenfallsverk. Per den 30 juni 1984 uppgick de av nämnden förvaltade tillgångarna till 1517 milj. kr.

NAK Plan 84 och förslag Ull avgift för år 1985

Nämnden har i oktober 1984 överiämnat NAK Plan 84 och förslag till avgift för år 1985. Nämnden har föreslagit 2,1 öre per kilowattimme som levereras från kärnkraftverk. Nämnden har utformat sitt förslag mot bakgrund av en beräkning av väntad produktion av elkraft i kärnkraftverken, en antagen real avkastning av förvaltade medel och väntade framtida utbetalningar. Det totala återstående medelsbehovet har beräknats till 39 miljarder kronor i prisläget januari 1985. Regeringen beslutade den 13 december 1984 att avgiften skall utgå med oförändrat belopp, 1,9 öre per kilowattimme.

Kommittén för översyn av kärnbränslenämndens verksamhet

Som framgått av del föregående (avsnitt 11.2.2) har kommittén för översyn av kämbränslenämndens verksamhet föreslagit att nämndens kansli organiseras på tre enheter för resp. teknik och forskning, ekonomis-18 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 275

läggningar. Verket ombesörjer beredskapsplanläggning av rikets elenergiförsörjning.

Vattenfallsverkd beslular om leverans av elenergi från verkels anläggningar och fasisläller avgifier för sådan leverans. Anläggningar och byggnader som behövs för verksamheten uppförs av verket.

Ulgiflerna för vatlenfallsverkds invesleringar finansieras f. n. dels från reservaUonsanslagd Statens vatlenfallsverk: Kraftstationer m.m., dels genom medel som i övrigt ställs till verkets förfogande.

Vattenfallsverkd förvaltar statens aktier i elproduktionsbolagen Bastusels Kraft AB, Bergeforsens Kraft AB, AB Bergslagens Gemensamma Kraftförvaltning, Bråvallakraft AB, Forsmarks Kraftgmpp AB, Fyriskraft AB, AB Grytforsen, AB Kattsimpeforsen, Korsselbränna AB, Ljusfors Kraft AB, Rebnis Kraft AB, Stockholms Kraftgrupp AB, Söderfors Kraft AB och AB Umeforsen.

Vattenfallsverkd förvallar dessutom statens aklier i distributionsbolagen Björkö-Arholma Elektriska AB, Gmndsunda Elektriska AB, Kolbäcks Belysnings AB, RoslagsEnergi AB, Rönninge Eleklriska AB, AB Saltsjöbadens Elverk, Svensk Energiverksgrupp AB (SEAB), Umeå Elektriska Distributions AB, Valbo Kraft AB och Vikbolandels Eleklriska Krafl AB. Vattenfallsverkd förvaltar också statens andelar i Skaftölandets elektriska distribulionsförening. Valboåns Krafl verksförening och Öja-Västermo eleklriska distributionsförening.

Hämiöver har vattenfallsverket aktier i Bengtsfors Kraft & Industri AB, Bodens Torvvärme AB, Fagersta Energiproduktion AB, Gölakraft AB, Haparanda Värmeverk AB, Jokkmokks Värmeverk AB, Kalix Värmeverk AB, AB Kärnkraftulbildning, Lilla Edets Fjärrvärme AB, Pajala Värmeverk AB, Svensk Kärnbränslehantering AB, Svenskt Kolkonsortium AB, Swedegas AB, SwedPower AB, Överkalix Värmeverk AB och Övertorneå Värmeverk AB.

Via förvallningsbolaget Svensk Energiverksgrupp AB (SEAB) förvaltar vattenfallsverket indirekt aktierna i distributionsdotterbolagen AB Boxholms Elverk, Domneåns Krafl AB, AB Finspångs Elverk, Gotlands Energiverk AB, Kalix Elverk AB, Motala Ströms Kraft AB, AB Skillingaryds Elverk, Vingåkers Elverk AB, Viskans Krafl AB, AB Värmdö Elverk, Västerbergslagens Energi AB och AB Ange Elverk saml i de s. k. intressebolagen Bodens Energiverk AB, Luleå Energiverk AB, Piteortens Eldistributions AB, AB Stenungsunds Elverk och Östhammars Energiverk AB i vilka bolag SEAB äger minoritdsandelar.

Ekonomisk översikt m. m.

Tillgångarna inom kraftverksrörelsen uppgick den 30 juni 1984 till sammanlagt ca 38 259 milj.kr., varav ca 32 170 milj.kr. hänförde sig tilll naturtillgångar och anläggningar samt aktier och lån, 2 937 milj.kr. till

Prop. 1984/85:120 276

lager och förråd och ålersloden lill posler av finansiell natur. Det disponerade statskapitalet var 18 577 milj. kr.

Kraft vcrksrörelsens resultaträkning för de två senaste budgelåren framgår av följande sammanslällning (i milj. kr.).

1982/83 1983/84

9753	11504
6747	8231
948	1043
3 148	4 006
1743	2 127
1677	1879

Rörelseintäkter

därav intäkter från

engrosförsäljning

därav intäkter frän

detaljförsäljning Rörelseresultat före

avskrivningar Resultat före ränla

på statskapitalet Ränta på statskapitalet

Årets resultat 66 248

I rörelseintäkter och rörelsekostnader ingick för budgetåret 1983/84 arbeten åt utomstående med 1 590 milj. kr. Arbeten ål utomstående omfattar i huvudsak verkets bygg- och driftentreprenad för Forsmarks Kraftgrupp AB.

Avskrivningar enligt plan för budgetåret 1983/84 uppgick till 807 milj. kr. Årets kalkylmässiga avskrivningar, vilka skall inlevereras till statsverket, uppgick till 1 786 milj. kr. Skillnaden mellan dessa och planenliga avskrivningar redovisas som avsättningar.

Finansiella och extraordinära poster innebar en resultatförbättring med 378 milj. kr.

För budgetåret 1983/84 beräknas 130 milj. kr. i skatter till de kommuner där verket har verksamhet. I resultaträkningen redovisas dock endasl 80 milj. kr. beroende på ålerföring av för hög skatteavsättning för budgetåret 1982/83.

Årels ränta på disponerat statskapital var 1 879 milj.kr., vilket motsvarar faststäUt förtäntningskrav, dvs. 13% på det i medeltal disponerade förräntningsplikUga statskapitalet. För budgetåret 1984/85 är förränt-ningskravet också 13%.

Fr.o.m. år 1985 skall vattenfallsverket enligt beslut av regeringen tillämpa kalenderår som räkenskapsår.

Den 30 juni 1984 uppgick antalet anställda inom verkets kraftverksrörelse Ull 11 406 personer. Detta innebär en minskning med 228 personer sedan föregående år.

Hur den totala elkonsumtionen inom dd statliga avsättningsområdet inkl. överföringsförluster har utvecklat sig under den senaste tioårsperioden framgår av följande sammanställning.

Budgetår	Fasta	Tillfälliga		Totala	Leveranser exkl.
	leveranser	leveransei	r	leveranser	tilirällig	export
	leveranser	Export	Övrigt	leveranser	Års-	Förändring
					värde	frän föregående år
	GWh	GWh	GWh	GWh	GWh	GWh
1974/75	39 331	1 174	1042	41547	40373	2439
1975/76	41914	2513	1283	45710	43 197	2 824
1916/11	43 181	2 347	1 191	46719	44372	1 175
\911/1S	41244	2261	790	44295	42034	-2 338
1978/79	44 227	1691	880	46797	45 107	3073
1979/80	44 888	2697	1057	48642	45 945	838
1980/81	44702	3 282	1185	49169	45 887	- 58
1981/82	47 674	3 291	2 462	53 427	50136	4 249
1982/83	50247	2140	2969	55 356	53216	3 080
1983/84	55 270	4 708	5 744	65 722	61014	7 798

Den helt dominerande delen av vattenfallsverkels elleveranser ulgörs av s. k. fasta leveranser enligt långsiktiga kontrakt. Leveranserna till återdislributörer, som är den dominerande kategorin, ökade med 10,3%. Leveranserna inom vattenfallsverkets egna detaljdistributionsområden ökade med 13,1%.

Vatlenfallsverkds produktion av elenergi inkl. andels- och ersättnings-kraft uppgick under budgetåret 1983/84 till 59,7 TWh, vilket motsvarade ca 52% av landets totala elproduktion, Vattenkraftproduklionen uppgick till 34,8 TWh. Produktionen i kärnkraftverken uppgick Ull 24.8 TWh. Produktionen av el i egna fossileldade anläggningar var den lägsta under den senaste tioårsperioden och uppgick till 0,1 TWh. Kraftutbytet med de övriga nordiska länderna resulterade för vattenfallsverkets del i att såväl den totala exporten som importen var 4,9 TWh.

Intäkterna i kanalrörelsen uppgick till 46,3 milj. kr., som fördelade sig på kanalverkets egna intäkter med 9,1 milj. kr. och på ersättning från staten med 37,2 milj. kr. Efter driftkostnader, avskrivningar, kommunalskatt och ränta på statskapitalet återstod 1,7 milj.kr. Beloppet har använts för atl täcka del av tidigare års underskott.

EIL Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m.

Prop. 1984/85:120 278

ning av elenergi. Genom den nya högspänningstariffen, som började tillämpas år 1984 och gäller under fem år, har elkonsumenterna fält en god grund för planeringen. Elpriserna väntas under femårsperioden inte öka mer än konsumentprisindex.

Kravet på att ersättning av olja med el skall inriklas mot meloder som inle ger låsning lill el har tillgodosetts i tariffutformningen. Avtal om avkopplingsbara och avbrytbara elleveranser förutsätter innehav av bränsleeldad panna som reserv. Den tidsdiffereniierade tariffen för småhus m. m. uppmuntrar lill kombinationsdrift mellan elpanna och bränslepanna.

Genom den i dag ekonomiskt myckel gynnsamma utformningen av det svenska kraftsystemet och på gmnd av högre kostnader för invesleringar i alternativ elproduktionskapacitei kommer det enligt vattenfallsverket att dröja innan det blir lönsami att investera i kraflvärmeverk. Lönsamhet för invesleringar i värmeproduktionskapacitel finns däremot redan i dag.

För att ytterligare medverka till en ekonomiskt optimal utbyggnad av landets anläggningar för värme- och elproduktion har Svenska Värmeverksföreningen och kraftföretagen, däribland statens vatlenfallsverk, påbörjat en utredning för atl ta fram underlag till en plan för utbyggnaden av kraftvärmeverk i landet. En viktig del i detta arbete är kontakter med flärtvärmeföretagen för att klariägga deras utbyggnadsplaner saml för att informera om när kraftvärmeverk beräknas bli lönsamma. Härigenom skapas möjligheter att samordna fjärrvärmeföretagens och kraftföretagens planer.

Vattenfallsverkd bedriver sedan länge en omfattande verksamhel avseende forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet. För budgetåret 1984/85 bedöms verksamheten uppgå till ca 150 milj. kr. (exkl. bidrag från utomstående). Utökade satsningar genomförs framför allt beträffande lorv och biobränslen samt rationell energianvändning. Nära en tredjedel av medlen satsas på värmepumpar. Vattenfall bedriver vidare sludier av fömtsättningarna för förekomst av s. k. djupgas i Sverige.

Utbyggnadsplanering

Beslut om nya produktionsanläggningar behöver enligt vattenfallsverket inte tas under innevarande budgetår för atl elförsörjningen inom det statliga avsättningsområdet skall kunna klaras under 1980-talet. Av andra skäl än omedelbara elförsörjningsmässiga skäl kan emellertid ytterligare produktionsenheter komma atl färdigställas under den berörda perioden. Tidigareläggning av vattenkraftsobjekt motiveras av såväl ekonomiska skäl som sysselsättningsskäl och bidrar samtidigt till ett fortsatt minskat oljeberoende.

Den av riksdagen våren 1984 beslutade planen för utbyggnad av vattenkraften till 66 TWh innefattade ca 100 namngivna vattenkraftsprojekt. Vattenfallsverket avser att närmare undersöka de angivna projektens ekonomiska förutsättningar i de fall verket är ägare. Vattenfallsverkd är också inriktat på att undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att utöka

antalet projekl för den egna byggnadsorganisationen genom överenskommelser med andra fallrättsägare. Avsiklen är alt skapa sådan sysselsättning att verkels kompetens inom vattenbyggnadsområdet behålls.

Vattenfallsverket framför att det inför kommande energipolitiska beslut är viktigt att fömtsättningarna för olika energislag belyses så mycket som möjligl. Det är mot denna bakgmnd angeläget att bl.a. vattenkraftens miljöfrågor klarläggs ytteriigare. Verket har påbörjat etl arbete inom detta område.

Det är också enligt verket väsentligt atl kunna redovisa hur en fortsatt vattenkraftutbyggnad kan genomföras. Vatlenfallsverkel föreslår alt förstudier i form av översiktsplaner genomförs för Vindelälven och Piteälven sä att dt bältre underlag för bedömning av konsekvenserna av en eventuell utbyggnad kan redovisas.

Vatlenfallsverkds utbyggnadsplan föreslås omfatta följande projekt.

Ulbyggnadsprojekt		Planerad	Redovisad i
		idrift-	proposilion
		tagning
		budgetår
Vattenkraft
Tidigare beslutade
Upperud	Upperuds-älven	1984/85	1983/84:25 bil. 9
Stornorrfors 4	Umeälven	1985/86	1980/81:90 bil. 1
Vietas, tunnel	Luleälven	1985/86	1979/80:33
Sädva	Skellefte-
	älven	1985/86	1981/82:100 bil. 17
Laxede 3	Luleälven	1986/87	1982/83:100 bil. 14
Porsi 3	Luleälven	1987/88	1982/83:100 bil. 14
Nu föreslagna
Sillre, ombygg-	Indals-	1987/88
nad	älven
Skärblacka 4	Motala ström	1987/88
Vargfors 2	Skellefteälven	1987/88
Gallejaur 2	Skellefteälven	1987/88
Älvkarleby,	Dalälven	Successiv
om- och till-
byggnad
Projektreserv
Stadsforsen 4	Indalsälven	1988/89	1982/83:25 bil. 7
Värmekraft
Tidigare beslutade
Forsmark 3		1984/85	1975/76:100 bil. 15
Uppsala kraft-		1985
värmeverk,
ombyggnad
Nu föreslaget
Ringhals 2,		1989/90
byte av ånggenera	i-
tor

Prop. 1984/85:120 280

Sillre kraftstation är i dt sådant skick att genomgripande åtgärder nu behövs för att säkerställa fortsatt drift. Ombyggnaden av Sillre innebär att de två befintliga aggregaten ersätts med ett nytt. Befintliga dammar, vattenvägar och byggnader behålls och mstas upp. Ombyggnaden medför alt medelårsproduktionen ökar med ca 4 GWh till totalt 30 GWh. Effekten uppgår till 11 MW.

Skärblacka kraftstation ingår i den planerade ombyggnaden av äldre stationer i Motala Ström mellan Roxen och Glan. Efler ombyggnaden av Skärblacka ökar medelårsproduktionen från 30 till 50 GWh. Maximieffek-ten blir 10 MW. Anläggningen ägs av Ljusfors Kraft AB. Vattenfallsverket äger 99% av aktierna i detta bolag.

Vattenfallsverket har i skrivelse den 26 september 1984 begärt medel för tillbyggnad av kraftstationerna Vargfors och Gallejaur i Skellefteälven. Tillbyggnaderna innebär att effekten ökar med 62 MW i Vargfors och 101 MW i Gallejaur. En ökad års- och korttidsreglering innebär alt värdel av kraftproduktionen ökar.

Vattenfallsverket har i skrivelse den 31 januari 1985 begärt medel för om- och Ullbyggnad av Älvkarleby kraftverk. Medelsbehovet beräknas totalt till 600 milj.kr., varav 60 milj.kr. för budgetåret 1985/86. Kraftstationen som byggdes 1911-1915 behöver nu repareras för att de åriiga underhållkostnaderna skall kunna hållas nere och fortsatt drift garanteras. Härvid bör också en Ullbyggnad med elt sjätte aggregat göras. Om- och Ullbyggnaden beräknas öka energiproduktionen med ca 50 GWh.

Projektet Stadsforsen 4 ingår i vattenfallsverkets projektreserv. Ekonomin vid ett genomförande av Stadsforsen 4 är beroende av atl de övriga effektutbyggnader i nedre Indalsälven som ingår i planen kommer till utförande. Av dessa är utbyggnaderna i Krångede och Gammelänge beroende av att Ammersåns överledning kan genomföras. Mot denna bakgrund föreslår verket i anslagsframställningen alt Stadsforsen 4 bibehålls i projektreserven och att projektet överförs till utbyggnadsplanen när möjligheterna till övriga utbyggnader bättre kan överblickas.

Kraftproduktionsapparaten kompletteras successivt för att göra del möjhgt att effektivare utnyttja befintliga anläggningar. Vattenfallsverket redovisar i anslagsframställningen några kompletteringar som har beslutats under året.

Genom dämningshöjning i Näs kraftstation om 0,6 m kan en produktionsökning om 11 GWh åstadkommas. Överiedning av Kallisjokk lill Messaure dämningsområde beräknas öka årsproduktionen i Messaure kraftstation med i medeltal 6 GWh. En höjning av dämningen vid Bodens kraftstation med 0,5 m beräknas dels ge ett årligt produktionstillskolt om 6 GWh, dels väsentligt minska problemen med isdämning inom Bodens dämningsområde. Projeklen Näs och Kaltisjokk ingår i den beslutade planen för utbyggnad av vattenkraften.

Utbyggnadsplanen för värmekraft har under år 1984 kompletterats med

Prop. 1984/85:120 281

ombyggnad av kraftvärmeverket i Uppsala. Kraftvärmeverket ägs av Fyriskraft AB i vilket vatlenfallsverkel och Uppsala Kraftvärme AB äger hälften vardera av akUerna. Regeringen godkände i januari 1984 ett till-läggsavtal till konsortialavtalet. Tilläggsavtalet innebär att del ursprungligen oljeeldade kraftvärmeverket skall byggas om till fastbränsleeldning. Den ombyggda anläggningen planeras kunna tas i drift oktober 1985. Efler de tvä första åren planeras lorv användas.

Vattenfallsverkd redovisar i anslagsframställningen atl en förstudie pågår om humvida ånggeneratorerna i Ringhals 2 skall bylas ul. 1 skrivelse den 11 januari 1985 har verket hemställt om medel för byte av ånggeneratorerna. De nya ånggeneratorerna avses dimensioneras så att de medger ell ökal effektuttag med 50 MW. Bytet planeras ske sommaren 1989. För att den tid som reaktorn avställs på grund av bytet skall bli så kort som möjligl måste förberedelsearbeten utföras fr. o. m. år 1985 vid varje årlig revision. Investeringskoslnadema för reaktorbytet beräknas tolall till 900 milj.kr. i i nuvarande prisläge. Kostnaderna under budgetåret 1985/86 beräknas till 95 milj. kr. I förhållande till alternativet inget byte beräknas investeringskostnaden vara återbetald inom ca fyra år efter bytet. Återbetalningstiden minskar om en effekthöjning får ske.

När del gäller utbyggnad av dislribuiionsanläggningar anför vattenfallsverket att del f. n. pågår stora anläggningsarbeten i östra Svealand för anslutning av Forsmark 3 och förstärkning av Stockholmsområdets matning. Vidare pågår lednings- och slalionsarbeten för anslutning av Oskarshamn 3. Dessa utbyggnader är av stor betydelse för kraftnätets driftsäkerhet och Färdigställs till största delen under budgetåret 1984/85.

De äldsta delarna av 220 kV-syslemet planeras ersättas med nya 400 kV-ledningar, till största delen med användning av de befintliga 220 kV-ledningsgatoma. De första delprojekten föreslås nu påbörjas och kommer att vara färdiga år 1987. Det gäller ledningarna Ramsele-Midskog och Ljusdal-Gustafs. 220 kV-ledningen Finnslätten-Himmda-Örebro byggs om till 400 kV-standard till år 1988. År 1990 tas den första nya 400 kV-ledningen mellan Indalsälven och Mellansverige i drift med sträckningen Midskog-Ånge-Ljusdal-Morgårdshammar-Örebro.

Den befintliga överföringsförbindelsen mellan Västsverige och Jylland (den s. k. Konliskankabeln) är 20 år gammal och kan behöva las ur drift om ca 10 år. En tidigareläggning av ersättningsinvesteringen skulle innebära en fördubblad överföringskapacitet under ett antal år mellan Sverige och Jylland. Vattenfallsverket har i skrivelse den 13 febmari 1985 redogjort för en preliminär överenskommelse med det jylländska kraftföretaget ELSAM om alt bygga en ny likströmslänk med idrifttagning år 1989. Arbetet behöver påbörjas budgetårel 1985/86. Investeringskostnaderna för den nya länken skall fördelas mellan de två parterna på samma sätt som gäller för den nuvarande överföringsförbindelsen. Vattenfallsverkets koslnader beräknas uppgå till totalt 370 milj. kr., varav 70 milj. kr. budgetåret 1985/86.

Prop. 1984/85:120 282

För atl upprätthålla driftsäkerhden sker siyrning och övervakning från regionala daloriserade driftcentraler. Ulbyggnad av sådana driftövervak-ningsanläggningar medför fortsatta invesleringar de närmaste åren. De nya centralerna gör del möjligl atl bättre och säkrare utnyttja befintliga produktions- och distributionsanläggningar.

Under budgetårel 1985/86 färdigställs driftcentralerna i Västsverige och i Motala. Budgetåret 1986/87 beräknas den nya driftcentralen i Luleå saml moderniseringen av de befintliga driftcentralerna i Mellersta Norrland bli färdiga. Utöver dessa beslulade projekt planeras under senare delen av 1980-talet nya driftcentraler i Porjus, Vuollerim och Norsjö samt dalorbyle och modernisering av kraflkontrolls informationssystem i Råcksta.

De regionala näten omfattar distributionsanläggningar inom spännings-området 130-20 kV. Förväntade belastningsökningar medför behov av förstärkningar för all normal leveranssäkerhet skall kunna bibehållas. Inom region Västsverige är det huvudsakligen belastningsuivecklingen i Bohusläns kustområden som kräver betydande investeringar. Inom de mellansvenska regionerna är det belastningsuivecklingen inom Stockholmsområdet, Södermanland och Uppland som i försia hand framtvingar förstärkningar. Inom Norbottensregionen är det tillkomsten av Svartbyns 400/130 kV transformatorslation samt belastningsuivecklingen inom kustområdena som huvudsakligen motiverar förstärkningsåtgärder.

För vattenfallsverkets lokala nät beräknar verket att investeringsbehovet är något större budgetårel 1985/86 än under 1984/85.

Verket har under budgetåret 1983/84 köpt eldisiributionsföreningarna Björkseleorten, Årdala-Ripsa och Råby-Bärbo. Den i köpet av AB Bergslagens Gemensamma Kraftförvaltning (BGK) ingående ddaljdislributions-verksamheten har inordnats i vattenfallsverkets egen detaljdistribution.

Värmeförsörjning

Vattenfallsverket har anpassat sin organisation för atl kunna bistå kommuner, landsting, industrier etc. med ökad service och medverkan vid genomförande av insatser inom energiområdet. Energirådgivning och förstudier görs inom ramen för normal kundUänst. Verket deltar vidare på kommersiella villkor i projektering och genomförande av värmepumpar, elpannor, fastbränsleanläggningar, pannkonvertering, bränsleförsörjning m.m.

Verket samarbetar med en rad kommuner. I Boden har bildats ett bolag med uppgift att uppföra, äga och driva en 20 MW hetvattenpanna eldad med i första hand torv. 1 Fagersta har bildats etl bolag med uppgift atl uppföra, äga och driva en hetvattencentral baserad på fastbränsle.

Med var och en av de fem kommunerna Haparanda, Kalix, Övertorneå, Överkalix och Pajala i östra Norrbotten har verket bildat bolag med uppgift att handha huvudortens fjärrvärmeförsörjning och att för basproduktionen bygga pannor för inhemskt bränsle.

Arbetet med projeklen inom de nämnda .sju bolagen fortskrider planenligt.

Dessulom medverkar vatlenfallsverkel i värmeprojeki i bl.a. Avesla, Jokkmokk, Voullerim, Lilla Edet och Arboga. Med vardera Tierps och Älvkarleby kommuner har verkel nyligen bildal bolag med uppgifl all handha fjärrvärmeförsörjning.

Medelsbehov

För budgetårel 1985/86 innebär vatlenfallsverkds medelsberäkning i anslagsframslällningen och de kompletterande skrivelser jag nyss har nämnl ell tolall behov av en investeringsram om 3 050,2 milj. kr. Behovet har beräknats utifrån förutsättningen att inflationen kan begränsas lill 3 % för kalenderårel 1985.

Investeringarna ligger under budgetåret 1985/86 på en avsevärt lägre nivå än under innevarande budgetår. 1 första hand är det invesleringar i kärnkraflanläggningar och slorkrafinät som minskar kraftigl. För vatten-kraftanläggningar samt regionala och lokala nät anges däremot etl ökat investeringsbehov.

Följande sammanslällning visar medelsförbmkningen under de två senast förflutna budgetåren samt vattenfallsverkels beräknade förbmkning för innevarande och nästa budgetär.

Beloppen är i milj. kr. och inkluderar såväl medelsförbrukning inom ordinarie investeringsram som medel anvisade med slöd av finansfullmaklen.

	Verklig		Beräknad
	medels-		medels-
	förbrukning		förbrukning
	1982/83	1983/84	1984/85	1985/86
Valtenkraftanläggningar	538,1	682,9	787,8	987,2
Kärakraftanläggningar	722,3	601,9	590,8	353,2
Övriga värmekraftan-
läggningar	0,6	2,5	13,2	17,2
Värmeproduktionsan-
läggningar	7,6	13,3	100,0	101,5
Distributionsan-
läggningar	1432,1	1 704,7	1 743,7	1528,3
Övriga ändamål	460,2	224,0	143,7	62,8
Summa	3160,9	3229,3	3379,2	3050,2

Prop. 1984/85:120 285

gasturbin på Gotland. Vidare ingår 2 milj.kr. som kapitalUllskoll lill Fyriskraft AB i samband med förestående ombyggnad av kraftvärmeverket i Uppsala.

I medelsbehov för värmeprodukiionsanläggningar upptas behov för anskaffning och installation av elpannor, värmepumpar och andra värmeproduktionsanläggningar med 51,5 milj.kr. Som kapitalUllskott till värmeproduktionsbolag upptas 50 milj.kr. Medlen avser anläggningar för leverans av värme, framför allt i form av slora elpannor och värmepumpar.

För distributionsanläggningar föreslår vattenfallsverkd följande investeringsprogram (i milj. kr.).

Medelsbehov för tidigare Medelsbehov för tidigare Medelsbehov totalt
redovisade arbeten ej redovisade arbeten

	1984/85	1985/86	1984/85	1985/86	1984/85	1985/86
Driftövervaknings-
anläggningar	150,7	163,3	-	-	150,7	163.3
Storkraftnät	827.4	356,6	21,5	178,9	848,9	535,5
Regionala nät	414,1	354,9	.16,5	168.6	450,6	523,5
Detaljnät	248,6	148,0	16,4	148,0	265,0	296,0
Övriga distributions-
anläggningar	21,9	5,6	6,6	4,4	28,5	10,0
Summa medelsbehov	1662,7	1028,4	81,0	499,9	1743,7	1528,3

Medelsbehovet för distributionsanläggningar ligger under budgetåret 1985/86 på en lägre nivå än under innevarande budgelår. Investeringarna i storkraftnätet minskar nämligen kraftigl på grund av att de stora lednings-och stationsarbetena för att ansluta Forsmark 3 och Oskarshamn 3 skall färdigställas under år 1985. Däremot ökar investeringarna i regionala och lokala nät. Vidare tillkommer de första ombyggnaderna av gamla 220 kV-ledningar samt tidigareläggning av ersättande likströmslänk Ull Jylland.

Prop. 1984/85:120 286

Medelsbehovel för tidigare inte redovisade storkraflanläggningar framgår av följande sammanställning (i milj. kr.).

	Beräknad	Medelsbehov
	totalkostnad	1985/86
Hurva, nytl 400 kV
kopplingsställverk	53,9
Stenkullen, felströms-
förstärkning av 400 kV
ställverk	8,5	7,6
Hamra, Iransformatorbyte
400/220 V	66,7	16,1
Repbäcken, ny trans-
formator 400/130 kV	29,8
Midskog-Hallsberg, fel-
strömsförstärkning	15,0	1,0
Midskog, 400 kV lednings-
fack mot Ramsele	5,8
Alfta, ny seriekondens-
ator	58,4	1,1
Morgårdshammar, ny trans-
formatorstation 400/130
.. kV	59,3	0,7
Örebro, ny transformator-
station 400/130 kV	85,5	1,1
Ramsele-Midskog, 400 kV
ledning	100,0	45,1
Finnslätten-Himmeta-
Örebro. Ombyggnad av
befintlig 220 kV ledning
till 400 kV	90,0	2,7
Ljusdal-Gustafs. Om-
byggnad av befintlig
220 kV ledning till
400 kV	200,0	33,5
Likströmslänk
Sverige-Jylland	370,0	70,0

Medelsbehovel för övriga ändamål beräknas Ull 62,8 milj. kr. I beloppet ingår för inköp och komplettering av fastigheter 29,7 milj. kr., för förvärv och finansiering av eldistributionsföretag 30 milj. kr. samt för investeringar i kanalanläggningar 3,1 milj. kr.

Borgen

Riksdagen har bemyndigat regeringen att teckna borgen för lån lill bolag i vilka slatens vatlenfallsverk förvaltar statens aktier intill etl sammanlagt belopp av 13 515 milj.kr., varav högst 395 milj.kr. för lån till eldistributionsföretag (prop. 1983/84: 100 bil. 14, NU 30, rskr 297).

Av ramen har II 900 milj.kr. motiverats av behov av borgensteckning för lån på allmänna kapitalmarknaden till Forsmarks Kraftgrupp AB. Verkets borgensteckning för detta bolag uigjorde 10 117 milj.kr. per den 30 juni 1984. Därav avsåg 5 815 milj.kr. block 3. För budgelåret 1984/85 beräknas vattenfallsverkets andel av delägariån och borgensteckning för Forsmark 3 till 313 milj.kr. resp. I 400 milj.kr. Block 3 beräknas vara i kommersiell drift vid slutet av budgetåret 1984/85.

Prop. 1984/85:120 287

Verksamhelen inom verkels eldistributionsbolag skall i första hand finansieras med bolagens egna medel och - i den mån dessa medel inte räcker för erforderliga investeringsarbeten - med upplåning på allmänna kapitalmarknaden. För bolag som bedriver verksamhet inom expansiva områden och för bolag med omfattande uppmstning av distributionsanläggningar blir upplåning ofrånkomlig.

Flertalet av verkets aktieposter i eldistribulionsbolag har överförts till Svensk Energiverksgmpp AB (SEAB). Vid upplåning på allmänna kapitalmarknaden krävs oftast borgen av bolagets ägare som säkerhet för lånen. SEAB:s borgensram för företagens dotter- och intressebolag ingår i vattenfallsverkels borgensram fr.o.m. budgetåret 1982/83.

Ramen för vattenfallsverkets borgensåtaganden gentemot eldistributionsbolag är 395 milj.kr. för budgetårel 1984/85. Den utnytUade delen av ramen var 271 milj. kr. den 30juni 1984. Under budgetårel 1984/85 fömtses tillkommande borgensåtaganden av verket och SEAB uppgå till 66 milj. kr. Motsvarande behov under budgetåret 1985/86 beräknas uppgå till 179 milj.kr. Vattenfallsverkd föreslår en ökning av borgensramen med 150 milj. kr. till 545 milj. kr. för att möjliggöra återbetalning av vissa delägariån från verket.

Av den nu gällande borgensramen har 1 220 milj.kr. motiverats av behov av borgensteckning för upplåning på allmänna kaptialmarknaden till andra bolag än Forsmarks Kraftgrupp AB och eldistributionsbolag. Bl.a. har 285 milj.kr. motiverats av behov av borgensteckning för Bastusels Kraft AB;s finansiering av Sädvaprojektet. Vidare har 140 milj.kr. motiverats av behov av borgensteckning för AB Kärnkraftutbildnings finansiering av simulator för Forsmark 3/Oskarshamn 3. 340 milj. kr. har moUverats av Swedegas AB:s behov av borgensteckning för den del av stamledningen som svarar mot Sydgasprojektets transportbehov. Den utnytUade delen av ramen var 575 milj. kr. den 30 juni 1984. Erforderliga borgensåtaganden för budgetårel 1984/85 beräknas till 600 milj. kr.

För budgetåret 1985/86 föreslår verket att ramen höjs med 200 milj. kr. för borgensteckning för upplåning lill andra bolag. Härav avser 100 milj.kr. ytterligare borgensteckning för Swedegas AB. 13 milj.kr. avser ytterligare borgensteckning för AB Kärnkraftutbildnings finansiering av simulator för Forsmark 3/Oskarshamn 3. Vidare beräknas behov av borgensåtaganden om bl. a. 14 milj. kr. för Fagersta Energiproduktion AB och 4 milj. kr. för Kalix Värmeverk AB.

Enligt gällande regler (prop. 1972; I bil. 15, NU 15, rskr 90) får återgående borgensåtaganden inle utnyttjas för ny borgensteckning. Det gäller dock inte den del av borgensramen som avser borgensåtaganden gentemot eldistributionsbolag. Under budgelåret 1983/84 återgick genom återbetalning av lån borgensåtaganden om 168 milj.kr. för Forsmarks Kraflgrupp AB och 9 milj. kr. för andra bolag än Forsmarks Kraftgrupp AB och eldistribulionsbolag. Borgensramen för budgetåret 1985/86 bör minskas med hänsyn härtill.

Prop. 1984/85:120 288

För att reducera kapitalkostnaderna för Forsmarks Kraftgrupp AB gjordes hösten 1984 en förtida återbetalning av ett utländskt lån som togs år 1980. Samiidigi upptogs ett i utländsk valuta lika slorl lån med samma återbetalningstid som det ursprungliga länet, men med lägre ränta. Vatien-falisverket fömlsatte därvid att nägon minskning av borgensramen ej skulle ske Ull följd av återbetalningen, eflersom denna var direkl kopplad lill en omplacering av lån med samma tidpunkl för slutbetalning. Åven om borgensramen inle skall minskas lill följd av återbetalningen innebar transaktionen dl ökal utnyttjande av borgensramen med 68 milj. kr. Orsaken är att borgen för lån i utländsk valuta enligt gällande regler skall räknas efler den valutakurs som gällde vid tidpunkten för garanliålagandet. Vattenfallsverket har i skrivelse den 17 januari 1985 anmäll all Forsmarks Kraftgmpp AB för alt minska kapitalkostnaderna för utländska lån successivt söker ersätta vissa gamla lån med nya. Med hänsyn Ull de förändrade valutakurserna föreslår verkel att borgensramen höjs med 1000 milj. kr. för atl möjliggöra de lönsamma omplaceringar som kan komma att aktualiseras.

Övriga frågor

Regeringen har bemyndigats alt besluta atl bilda aktiebolag eller förvärva aktier i sådant bolag inom statens vattenfallsverks verksamhelsområde i enlighel med vad föredragande statrådel anförde i prop. 1981/82:125 (NU 53. rskr 405). För andra typer av bolag än eldistributionsbolag begränsades därvid bemyndigandet intill ett sammanlagt belopp som skulle fastställas för varje år. Detta belopp är 75 milj.kr. för budgetåret 1984/85 (prop. 1983/84:100 bil. 14, NU 30. rskr 297). Vattenfallsverkel föreslår i anslagsframställningen att beloppet skall begränsas lill 75 milj. kr. också för budgetårel 1985/86.

Vattenfallsverkel begär att verkets statskapital skall sättas ned med 11.7 milj.kr. för nedlagda kostnader för Fatsjöprojekiel. Som motiv härför anför vattenfallsverket följande.

Vattenfallsverket fick den 6 april 1978 i uppdrag av regeringen att fullfölja projekteringen av såväl Vojmå kraftstation som alternativet Fatsjö kraftstation med överledning av vatten från Vojmsjön till Malgomaj i Åseleäl-vens flodområde. Verket redovisade uppdraget i skrivelse den 18 januari 1979 lill regeringen. Verket ansåg att Vojmåalternativd kunde ge rimlig lönsamhei medan överiedningsaliernativet skulle ge otillfredsställande resultat.

I beslut den 13 september 1979 redovisade regeringen motiven för fortsalt verksamhel kring övre Åseleälven och gav vatlenfallsverkel i uppdrag att fullfölja projekteringen av Fatsjöalternativet till prövning enligt vattenlagen.

I den plan för vattenkraftens utbyggnad som riksdagen beslulade våren 1984 ingick Vojmåalternativet i stället för Fatsjöalternativet (prop. 1983/84:160, BoU 30, rskr 388). Eftersom vattenfallsverkets projektering

Prop. 1984/85:120 289

av Fatsjöallernalivel utförts på regeringens speciella uppdrag och inte medför några rörelseintäkter begär verket att dess statskapital sätts ned med 11,7 milj.kr.

Vattenfallsverkd föreslår i sill förslag till driftslat för år 1985 atl verkels nedlagda koslnader för Projekl Gaslransilering nu skall slutregleras.

Regeringen uppdrog den 10 seplember 1981 ål vattenfallsverkel att i samarbete med Swedegas .\B förprojektera en röriedning över svenskt område för transport av naturgas från Nordnorge till kontinenten. Uppdragel har senare utökats med förprojektering av en anknytande rörledning över svenskt område från Tröndelag.

Vattenfalls verket har år 1983 i en särskild rapport redovisat förslag till huvudslräckning för en nordsydlig röriedning med anknytande ledning från Tröndelag. Rapporten bygger på ell omfatlande tekniskt-ekonomiskt projeklerings- och utredningsmaterial av ell flertal konsulter.

Koslnaderna för projektet har i enlighet med regeringens beslut angående driftslater för verket för budgetåren 1982/83-1984/85 förskotterats med driftmedel i avvaktan på slutlig reglering av kostnaderna för projektet. Verkels totala kostnader för projektet kommer att uppgå till 103 milj. kr.

Remissyttranden

Yttranden över vattenfallsverkels anslagsframställning har avgetts av fullmäktige i riksbanken, riksgäldskontoret, statens energiverk, riksrevisionsverket (RRV) och statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN).

Statens energiverk anför att en fortsatt översyn av kraftledningssytemd i syfte att effektivisera systemet är en angelägen uppgift. En sådan översyn bör också möjliggöra bättre ledningslräckningar och begränsa markin-trängen.

Energiverket anser det arbete som intensifierats av vattenfallsverkel för översyn och modernisering av vattenkraftstationer som värdefulll. Energiverket anser också det arbele som vattenfallsverkd bedriver inom forsknings- och utredningsområdet, särskilt avseende förbrännings- och elteknik, som värdefullt. Kraftproducenternas roll och ansvar vad gäller utveckling och demonstation av ny energileknik understryks.

SAMN anför atl anslagsframställningen visar att vattenfallsverkel har och kommer att få problem i form av betydande personalöverskott inom anläggningsverksamheien. Samtidigt har verkel behov att rekrytera personal, bl.a. för att tillföra verket ny kompetens. Till viss del rör denna rekrytering verksamheler och yrkeskategorier som inte direkl berörs av nedskärningar. Enligt SAMN:s mening bör verket först noga pröva möjligheterna att via personalutveckling och intern rekrytering tillgodose detta behov av ny kompetens.

Vattenfallsverket har skyldighet alt försöka bereda de som omfattas av trygghetsavtalet försatt anställning inom verket eller — om detta inte går — 19 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 290

anställning vid andra statlig myndigheler med hjälp av SAMN. I denna fråga pågår redan samarbete mellan verket och nämnden.

RRV konstaterar beträffande vattenfallsverkels begäran om nedskrivning av statskapital att den för projekteringen av Fatsjöalternativet bokförda investeringsutgiften måste skrivas ned i statens vatlenfallsverks redovisning. Nedskrivningen kan endera bokföras som en extraordinär kostnad, vilken belastar verksamhetsårels resultat, eller verkställas genom alt statkapitalet skrivs ned. Inför val av alternativ framhåller RRV att normall förekommande undersökning och projektering som inte fullföljs bör slutligt belasta resultatet. Om ett verk åläggs att genomföra invesleringar som inte kan ge full förräntning bör avkastningskravet begränsas till en sådan del av tillfört statskapital som inte är större än att full förräntning beräknas kunna uppnås. För ett sådant investeringsobjekt som inte fullföljs bör det förränt-ningsphkliga statskapitalet helt skrivas ned.

Föredragandens över\'äganden

1 sin anslagsframställning redovisar vattenfallsverket sin syn på vissa allmänna energifrågor som bakgmnd till och förutsättning för den egna verksamhelen.

Kravet på att ersättning av olja med el skall inriktas mot metoder som inte ger låsning till el söker verket tillgodose i tariffulformningen. Avtal om avkopplingsbara och avbrytbara elleveranser fömtsätter innehav av bränsleeldad panna som reserv. Den tidsdiffereniierade tariffen för småhus m. m. uppmuntrar till kombinationsdrifl mellan elpanna och bränslepanna.

Vatlenfallsverkel redovisar vidare att Svenska Värmeverksföreningen och kraftföretagen har påbörjat en utredning för att ta fram underlag till en plan för utbyggnaden av kraftvärmeverk i landet. Härigenom skapas möjligheter alt samordna Ijärrvärmeföretagens och kraflfördagens planer.

Jag kan konstatera att de utgångspunkter som verket redovisat för den egna verksamheten ligger väl i linje med de riktlinjer för energipolitiken jag nyss har föreslagit.

Jag går nu över till att behandla frågor om vattenfallsverkets utbyggnadsprogram, medelsbehov m.m.

För innevarande budgetår har under reservationsanslaget Ell. Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m. anvisats 3 323 milj.kr. Anslaget är beräknat med beaktande av att en marginal bör finnas för alt möjliggöra en sådan ökning av vattenfallsverkets investeringar under löpande budgetår som kan påkallas från kraftförsörjningssynpunkl.

För budgetåret 1985/86 förordar jag en investeringsram av 2 793 milj. kr. Ramen är beräknad med beaktande av sådana kostnadsförändringar som erfarenhetsmässigt kan beräknas ske till del nya budgetårets början.

Av följande sammanställning framgår hur jag beräknar att vattenfallsverkels medelsförbmkning i huvudsak kommer att fördela sig på olika ob-

jekisgrupper under budgetåret 1985/86. Som jämförelse redovisas utfallet för budgetåret 1983/84 och av verket beräknad medelsförbrukning för budgetåren 1984/85 och 1985/86 (i milj. kr.).

	1983/84 Ulfall	1984/85 Beräknat	1985/86
	1983/84 Ulfall	1984/85 Beräknat	Verkel	Föredraganden
		Ulfall
Vallenkraftan-
läggningar	682,9	787,8	987.2	825.3
Kärnkraftan-
läggningar	601.9	590.8	353.2	333.2
Övriga värme-
kraftanlägg-
ningar	2,5	13.2	17,2	17.2
Värmeproduktions-
anläggningar	13.3	100,0	101,5	51,5
Distributionsan-
läggningar	1 704,7	1 743,7	1528,3	1 503,0
Övriga ändamål	224,0	143,7	62,8	62,8
Summa	3229,3	3379,2	3050,2	2 793,0

Medelsförbrukningen för vattenkraftanläggningar beräknar jag till 825,3 milj. kr. Medlen är beräknade så att tidigare beslutade utbyggnads- och ombyggnadsarbeten vid Vietas, Laxede och Porsi i Luleälven, Stornorrfors i Umeälven samt Upperud i Upperudsälven skall kunna fortsätta planenligt. För dessa arbelen har jag beräknal 258,5 milj. kr. Jag har också beräknat medel för nu föreslagna utbyggnads- och ombyggnadsarbelen vid Vargfors och Gallejaur i Skellefteälven, Sillre i Indalsälven och Älvkarleby i Dalälven. För dessa arbelen har jag beräknat 119,1 milj. kr. Jag har också räknal in 55,9 milj. kr. som avser kapilaltillskoU lill vatlenkraftbolag (inkl. kapitaltillskott till Ljusfors Krafl AB för föreslagen ombyggnad av Skärblacka i Motala ström), 5,6 milj.kr. för anläggningsmedel till regleringsföretag, 18,9 milj.kr. för efterarbeten och skaderegleringar, 272,4 milj. kr. för kompletteringar och små kraftverk, 10,3 milj. kr. för projekteringsplan, 80 milj. kr. för förvärv och finansiering av vallenkraftanläggningar saml 4,6 milj. kr. för tillkommande anläggningar.

Jag har inte nu beräknat medel för tillbyggnad av Stadsforsen. Projektet ingår tillsammans med Ammersåns överledning och fyra andra Ullbyggnadsprojekt i nedre Indalsälven som en helhet i planen för utbyggnad av vattenkraften. Ekonomin för Stadsforsenprojektel är beroende av atl de andra utbyggnaderna kommer till stånd. Del akluella lägel för dessa utbyggnader har jag redovisal i avsnitt 7.3. Jag återkommer Ull frågan om tillbyggnad av Sladsforsen när de övriga intressenterna är beredda all besluta om utbyggnader.

För kärnkraftanläggningar har jag för nästa budgetår tagit upp 333,2 milj.kr. För färdigställandet av Ringhals kraftstation inkl. erforderliga efterarbeten och kompletteringar har jag beräknal 238,2 milj.kr. Jag har

Prop. 1984/85:120 292

också medräknat 95 milj. kr. för förberedelser för byte av ånggeneratorer i Ringhals 2. En förutsätining för bytet är givelvis att det godkänns av säkerhetsgranskande myndigheter. Frågan om effekthöjning kommer jag inle att ta slällning lill förrän alla säkerhetsfrågor är ulklarade.

Medelsbehovel för övriga värmekrafianläggningar beräknar jag lill 17,2 milj. kr.

För värmeprodukiionsanläggningar har jag beräknal sammanlagt 51,5 milj.kr.

För invesleringar i distributionsanläggningar har jag beräknal sammanlagt 1 503 milj. kr. Beloppet avser investeringar i driftövervakningsanlägg-ningar, storkraftnät, regionala nät, deialjnät och övriga distributionsanläggningar. Jag har härvid medräknat 70 milj.kr. för utbyggnad av en ny likströmslänk till Jylland. Länken skall senare kunna ersätta den nuvarande s.k. Konliskankabeln, när denna behöver tas ur drift. Jag finner del vara väl motiverat med en fördubblad överföringskapacitet under ett antal år mellan Sverige och Jylland.

Medelsbehovet för övriga ändamål beräknar jag till 62,8 milj. kr. I detta belopp ingår 29,7 milj.kr. för inköp och komplettering av fastigheter, 30 milj.kr. för förvärv och finansiering av distribulionsföretag saml 3,1 milj.kr. för investeringar inom kanalrörelsen. Med hänvisning till vad jag nu har anförl förordar jag atl reservationsanslaget Statens vatlenfallsverk: Kraftstationer m.m. för budgetårel 1985/86 tas upp med 2 453 milj.kr. Beloppet har beräknats med beaktande av alt en marginal utöver investeringsramen bör finnas för att göra del möjligt alt öka vattenfallsverkets investeringar under löpande budgetår om detta skulle vara påkallat från kraftförsöijningssynpunkt. Investeringar i sysselsättningsfrämjande syfte bör även i fortsättningen finansieras över finansfullmakten. Med del belopp som jag har förordat kan medelsreserven, med beaktande av att ingående behållning på anslaget kan beräknas till ca 480 milj. kr. i början av nästa budgetår, beräknas uppgå till ca 140 milj. kr.

Anslagsminskningen i förhållande till budgetåret 1984/85 beror på tre faktorer. Kärnkraftblockd Forsmark 3 färdigbyggs under 1984/85. Detsamma gäller investeringarna i storkrafinätet för att ansluta Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Den tredje förklaringen är att den beräknade ingående behållningen är mycket större än den erforderliga medelsreserven. För valtenkraftanläggningar gäller däremol ingen medelsminskning utan investeringsverksamheten kan tvärtom nu intensifieras som en följd av den plan för vattenkraftens utbyggnad som riksdagen beslutade våren 1984.

Vattenfallsverkd bedömer i anslagsframställningen att det totala antalet egna anställda inom verkets samtliga verksamhetsområden kommer att minska med ca 1 900 personår under femårsperioden 1984/85 t.o.m. 1988/89. Verket framför alt det finns risk för övertalighet för 1 300 personer under femårsperioden 1984/85 - 1988/89. Av dessa är ca 700 byggnadsarbetare, ca 300 löneplansanställda tjänstemän och ca 300 tjänstemän som är anställda enligt specialavtal.

Prop. 1984/85:120 293

Jag ser del som väsentligt atl verkel planerar och vidlar personaladministrativa åtgärder för alt lindra konsekvenserna av den minskade byggnadsverksamheten. Dd pågående samarbetet mellan statens arbetsmarknadsnämnd och statens vatlenfallsverk är värdefulll. Dd är också viktigt med en omsorgsfull planering av byggnadsverksamheten i syfte all åsladkomma en jämnare minskning av anlalel anslällda och en ulhålligare anläggnings-organisaUon.

Med utgångspunkt i den plan för utbyggnad av vattenkraften som riksdagen beslutade våren 1984 (prop. 198.3/84: 160, BoU 30, rskr 388) undersöker verkel i vilken utsträckning del är möjligt alt ytterligare utöka antalet Ulbyggnadsprojekt för den egna byggnadsorganisationen. Jag ulgår från alt verkel så snabbt som möjligt söker la fram nya ulbyggnadsprojekt för den egna byggnadsorganisalionen. Vidare har jag erfaril alt verket söker intensifiera reinvesleringsverksamheten. Dessa insatser och de nya utbyggnadsprojekt som jag nyss har förordat bör verksamt kunna bidra Ull att förbättra sysselsättningsläget vid statens vattenfallsverk. Situationen i stort är dock trots detta fortsatt allvarlig.

Regeringen har bemyndigande all leckna borgen för lån lill bolag i vilka vattenfallsverkd förvaltar statens aktier intill f.n. sammanlagt 13 515 milj.kr., varav högsl 395 milj.kr. för lån till eldistribuUonsfördag (prop. 1983/84:100 bil. 14, NU 30, rskr 297).Vattenfallsverkd föreslår att ramen för borgensåtaganden gentemot eldistributionsföretag höjs med 150 milj. kr. till 545 milj. kr. för att möjliggöra återbetalning av vissa delägariån från verkel. Jag tillstyrker detla förslag.

Av den nu gällande borgensramen har 1220 milj.kr. motiverats av borgensleckning för upplåning på allmänna kapitalmarknaden till andra bolag än Forsmarks Kraftgmpp AB och eldistributionsbolag. Borgensramen bör minskas med 9 milj.kr. med hänsyn till all under budgetåret 1983/84 återgick borgensåtaganden med detta belopp genom slutlig återbetalning av lån. För budgetåret 1985/86 föreslår verkel en höjning med 200 milj.kr. av ramen för borgensleckning för upplåning till andra bolag. Av ramhöjningen har verket beräknal 100 milj.kr. för Swedegas AB, 14 milj.kr. för Fagersta Energiproduktion AB, 13 milj. kr. för AB Kärnkraftutbildning och 4 milj. kr. för Kalix Värmeverk AB. Jag beräknar behovet av ramhöjning för andra bolag till 150 milj. kr.

Av den toiala borgensramen har 11 900 milj. kr. beräknals för Forsmarks Kraftgmpp AB:s upplåningsbehov. Ramen bör minskas med 168 milj.kr. med hänsyn till atl under budgelåret 1983/84 återgick borgensåtaganden med detta belopp genom slullig återbetalning av lån. För att minska kapitalkostnaderna återbetalades hösten 1984 ett utländskt lån. Samtidigt upptogs ett lika stort utländskt lån med samma slulbetalningstidpunkt. Jag delar vatlenfallsverkds uppfattning att någon minskning av borgensramen inle bör ske Ull följd av denna återbetalning, eftersom ålerbelalningen var direkt kopplad till en omplacering av lån. Jag delar vidare verkels uppfäll-

Program (programansvarigl organ)	Anvisat	Program-
	1984/85	organen 1985/86
1. Energianvändning i indu.stri-	83,5	76
ella processer m. m. (STU)
2. Energianvändning för transpor-	28,7	32
ter och samfärdsel, varav
- TFB	3,7	4
- STU	25	28
3. Energianvändning för bebyg-	48,1	41,1
gelse (BFR)
4. Energitillförsel, varav	209,356	205,3
- statens energiverk	186,856	192
-Efn	22,5	13,3
5. Övrig långsiktig forskning	30,219	39,4
och grundforskning, varav
- NFR	12,219	16,9
- STU	7	8
- Studsvik Energiteknik AB	5	6
- Efn	6	8,5
6. Förvaltningskostnader m. m.	6,825	7,552
vid energiforskningsnämnden

BFR redovisar också ett alternativt förslag till insatser inom olika delprogram enligt bedömningar som BFR redovisat i annat sammanhang (rapporten Energi 85, G26: 1984). 1 detta alternativ föreslås 49,1 milj. kr. bli anvisade för budgetåret 1985/86 och finansieringen av de extra 8 milj. kr. föreslås ske genom ianspråktagande av hittills ofördelade medel inom energiforskningsprogrammet. BFR;s rapport har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena återfinns i bilaga 23.

På grundval av erfarenheter från tidigare treårsprogram har programorganen föreslagit att få göra fleråriga åtaganden och att sådana bemyndiganden under budgetåret 1984/85 beräknas till 236,5 milj. kr. för budgetåret 1986/87, 177,5 milj. kr. för budgetåret 1987/88, 138 milj. kr. för budgetårel 1988/89 och 71 milj. kr. för budgetåret 1989/90.

Föredragandens överväganden

Verksamheten med stöd till forskning och utveckling bör under nästa budgetår fortsätta i enlighet med de fastlagda riktlinjerna. Den närmare fördelningen av medel mellan olika program och delar därav, liksom den närmare programindelningen, fastställs av regeringen. Vad beträffar BFR;s förslag om utökad verksamhet inom energiforskningsprogrammds ram anser jag i likhet med flertalel remissinstanser atl en höjning av gällande medelsram inte bör ske.

Riksdagen godkände år 1976 (prop. 1975/76:86, NU 29, rskr 172) ett samarbetsavtal mellan Sverige och den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) inom området för styrd lermonukleär fusion och plasmafysik. De avtalsbundna kostnaderna fördetta gmndforskningsinriktade samarbete har t. o. m. budgetåret 1983/84 redovisats över induslridepartemen-

Prop. 1984/85:120 297

tets anslag för energiforskning. Fr.o.m. budgetåret 1984/85 bestrids den del som avser kostnader enligt regeringsavlal med Euralom och avtal om samarbete inom det s. k. JET-projektet från ett särskilt anslag under utrikesdepartementets huvudtitel benämnt Forskningssamarbete med EG.

Genom del av riksdagen år 1976 godkända avlalel (prop. 1975/76:86, NU 29, rskr 172) anslöts även den svenska forskningen inom områdel fusionsenergi lill del gemensamma europeiska forskningsprogram, som bedrivs av Euratom. Åven Schweiz dellar i detla samarbete.

Regeringen tillsatte under år 1984 en särskild utredningsman med uppdrag all göra en förutsättningslös ulvärdering av del hittillsvarande fusionsforskningssamarbetei mellan Sverige, Euralom och Schweiz. Utredningen, som antog namnet fusionskommitlén, framlade silt belänkande Fusionsenergi (Ds UD 1984:5) den 1 oktober 1984. Efter remissbehandling redovisades ulredningens resultat och regeringens ställningstaganden med anledning därav i budgetpropositionen för år 1985 (prop. 1984/85: 100 bil. 3). Regeringen har föreslagil riksdagen alt Sverige stannar kvar i fusionsforskningssamarbetet med EG, i vart fall så länge som JET-projeklet pågår. Inför beslut om nästa utvecklingssteg, byggandet av nästa stora försöksreaktor (NET), har regeringen föreslagil att en ny utvärdering av den svenska medverkan görs.

På förslag av statsrådet Hellström har regeringen i årets budgetproposition under tredje huvudtiteln, anslagel Forskningssamarbete med EG, beräknat 42 milj. kr. för samarbete med EG (prop. 1984/85:100 bil. 3).

Den svenska forskningen sker inom den s. k. Research Unit och ulgör en del i Euratomsamarbelet. För den svenska fusionsforskningen har för budgetåret 1985/86 beräknats totalt 19,3 milj. kr. Härav har föreslagils 5,8 milj. kr. i budgetpropositionen 1985 under anslaget Naturvetenskapliga forskningsrådet under utbildningsdepartementets huvudtitel (prop. 1984/ 85; 100 bil. 10 s. 386). Vidare tillförs verksamheten medel genom återbetalningar från EG till den svenska Research Unit. Återbetalningarna uppskattas f. n. till 6 milj. kr. per år. Från detta anslag behöver således utöver EG-återbetalningar och anslag från utbildningsdepartementets huvudtitel tillföras 7,5 milj. kr. per år. Ansvarel för den svenska delen av fusionspro-grammet bör t. v. ligga på energiforskningsnämnden. Den utredning som jag strax skall återkomma till och som i enlighel med riksdagens beslut (prop. 1983/84:107 bil. 9, NU 45, rskr 407) skall utreda energiforskningens framtida inrikining, omfattning m.m., bör även få i uppgift att beakta frågan om myndighetsansvaret beträffande fusionsenergiforskningen.

Riksdagens beslut våren 1984 innebär också att energiforskningens framtida inriktning, omfattning och inplacering i del totala statliga forskningsprogrammet under innevarande treåriga programperiod skall utredas och att det i samband därmed kan vara motiverat att energiforskningsnämndens organisation och ställning åler prövas. Jag avser att inom kort

Prop. 1984/85:120 298

begära regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredare med uppgift alt ulreda dessa frägor.

Från detta anslag bör också bestridas en del av förvaltningskostnaderna och en del av kostnaderna för utredningar m.m. och informalion vid statens energiverk. Enligt mina beräkningar behöver för dessa ändamål under nästa budgetår överföras 6 734000 kr. lill anslagel E I. Statens energiverk; Förvallningskoslnader och 4 122000 kr. Ull anslaget E 2. Statens energiverk: Utredningar m. m. och informalion. För kansHkost-nader vid styrelsen för teknisk ulveckling har jag vidare beräknal att 8036000 kr. behöver belasta anslaget.

Riksdagsbeslutet våren 1984 innehöll bl.a. en treårsram för Huvudprogram Energiforskning om 1 191,5 milj. kr. för budgetåren 1984/85-1986/87. Mol bakgrund av de slällningslaganden som jag har redovisat bl.a. i samband därmed beräknar jag medelsbehovel inom denna ram för nästa budgetår lill 405 milj. kr. utöver lidigare anvisade ej disponerade medel. Som jag tidigare har nämnl har regeringen i årels budgetproposition (prop. 1984/85; 100 bil. 3) beräknal 42 milj. kr. för samarbeie med EG. För att finansiera delar av detta anslag har en neddragning skett för Huvudprogram Energiforskning med totalt 10 milj. kr. för perioden 1985/86- 1986/87. För budgetåret 1985/86 bör således 405 milj. kr. föras upp under anslaget Energiforskning.

De programansvariga organen har för sin planering och organisation av insatserna inom huvudprogrammet behov av att kunna göra fleråriga åtaganden. Något särskilt bemyndigande från riksdagen behövs inte när det gäller åtaganden avseende budgetåret 1986/87, dvs. det sista året inom den av statsmakterna beslulade treårsramen. För åiaganden avseende tiden därefter fordras dock sådant bemyndigande. Jag beräknar, mot bakgrund av bl.a. anslagsframställningarna från programansvariga organ, behovet härav Ull 75 milj. kr. för åtaganden avseende budgetåret 1987/88, 35 mUj. kr. för åtaganden avseende budgetåret 1988/89 och 15 milj. kr. för åtaganden avseende budgetåret 1989/90. Jag förordar att regeringen inhämtar dessa bemyndiganden av riksdagen. Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen atl meddela de närmare föreskrifter som erfordras.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1985/86 ikläda staten ekonomisk förpliktelse i samband med stöd till forskning och utveckling inom energiområdet som, inberäknat redan fattade beslut, innebär åtaganden om högst 75000000 kr. för budgetåret 1987/88, högst 35000000 kr. för budgetåret 1988/89 och högst 15000000 kr. för budgetåret 1989/90,

2. till Energiforskning för budgetårel 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 405000000 kr.

Prop. 1984/85:120 299

Verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB

Bakgrund

Inom Sludsvikskoncernen finns i dag ca I 100 anställda varav ca 950 i Studsvik. I koncernen ingår bl.a. dotterbolagen Fjärtvärmebyrån AB, Alnor AB, SFC Engineering AB, Svensk Drivmedelsteknik AB, Metal Process Control AB och Miljökonsulterna AB.

Bolagel är verksaml inom forskning, utveckling och teknikdemonstration på flera energiområden. Det är organiserat i två divisioner, division Energileknik och division Kärnteknik. Inom division Energiteknik finns resurser för forskning och utveckling vad gäller fasta bränslen, bränslekarakterisering, miljöpåverkan, förbränning, förgasning, fjärr- och värmeteknik saml solleknologi. Inom division Kärnteknik bearbetas bl.a. säkerhetsfrågor, bränsleutveckling samt miljö- och avfallsteknik. Forskningsreaktorn, som togs i drift år 1960, är i huvudsak en malerialprovningsreak-lor. Den utnytUas också för bl.a. industriell neulronbestrålning och som neutronkälla för allmänna forskningsändamål. I Studsvik finns också ett avancerat bränslelaboratorium, som medger arbete med myckel starkt radioakliva prov.

Inom division Energiteknik har uppförts pilotanläggningar för förbränning i s. k. snabb fluidiserande bädd och för förgasning av biomassa. Dessa anläggningar utnyttjas för avsedd provdrifl. Inom divisionen finns även ett materialprovningslaboralorium för Qärrvärmematerial.

Av följande tablå framgår anslagna medel för budgelåren 1983/84-1984/85 saml bolagets beräkning av medelsbehovet för budgelåret 1985/86 (milj.kr.).

Anslagsbenämning 1983/84 1984/85 1985/86

Bidrag till verksamheten vid Studsvik Ener
giteknik AB                                      42,5       42,635     53,2
Avveckling av forskningsreaktorer, m. m.          5,75 9,9          12,9
Anläggningar för radioaktivt avfall i Studs
vik, m. m.                                                           44,2            72,7        19,0
Transport och slutlig förvaring av låg- och
medelaktivt avfall (engångsanslag)                    -                53,7         -

Bolaget begär medel för dels den löpande verksamheten (bidragsanslaget), dels för vissa exlraordinära insatser med anledning av tidigare verksamhet som har bedrivits som ett led i uppbyggnaden av det svenska kärnkraftprogrammet. Sammantaget kräver dessa senare insatser enligt bolagel 31,9 milj. kr. för budgetåret 1985/86.

Medelsbehovet till den löpande verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB (Studsvik), som till stor del utgörs av medel för egen och bransch-relaterad forskning, har minskal kraftigt under senare år. Från att budget-

Prop. 1984/85:120 301

Siudsviksbiblioteket är etl nationellt specialbibliotek för energi och rap-portlilleratur. Bibliotekets rapportsamling är landets mesl omfatlande (över 1 miljon titlar) och med en ämnesmåssig täckning långt utanför energiområdet. Biblioteket svarar för en stor del av utbytet med andra länder av litteratur och referenser på energiområdet. De stora prishöjningar, som under de senaste åren har drabbat utländska böcker och tidskrifter (nära 40% prishöjning för utländska tidskrifter under år 1983), har tvingat fram en 20-procentig neddragning av tidskrifts-serieabonnemangen i biblioteket från år 1983 till år 1984, och en mycket restriktiv inköpspolitik på boksidan. Ytterligare begränsningar i inköpen kommer all bli nödvändiga under innevarande budgetår. Med hänsvisning till den förslärkning för bokinköp vid landets universitets- och högskolebibliotek, som föreslogs i årets forskningsproposition - i syfte att återställa bibliotekens möjligheter lill nationell litteraturförsörjning — anser bolaget all en uppräkning av Sludsviksbibliotekds anslag bör göras för all kompensera för de slora htteraturprishöjningama. För budgetåret 1985/86 hemställer bolaget om 5,2 milj. kr.

Medlen för egen och branschrelalerad forskning och utveckling (FoU) har varit och är viktiga för bolagets utveckling av ny leknik i egen regi och i samspel med svensk induslri. Bolaget disponerade för dessa ändamål 26 milj.kr. budgetåret 1981/82 och 18 milj.kr. för vart och elt av budgetåren 1983/84 och 1984/85. Genom det första anslaget budgetåret 1979/80 av det här slaget skapades en fortsättning på den sedan tidigare bedrivna kärntekniska kollektivforskningen, och en utvidgning till andra energitekniska områden etablerades. Denna långsiktiga kunskapsuppbyggnad har lell till ett ökat samarbete med svensk industri avseende såväl kärnteknik som annan energiteknik. Studsvik har ingått avtal på skilda områden med strävan till en långsiktig vidareutveckling i gemensamma FoU-ansträng-ningar. Anslaget bidrar dessutom i väsentlig grad till utnyttjandet av Studsviks tunga laboratoriereurser.

Studsvik har under perioden 1977-1983 bedrivit etl forsknings- och utvecklingsarbete på kärnkraflsområdet i samarbeie med kraftföretagen och AB Asea-Alom. Programmet har genomförts av Studsvik och omfallal insatser på kärnbränsle, reaktorfysik och värmeteknik, kemi, material och högaktivl avfall. På sistnämnda område har Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) representerat kraftförelagen. Parallelll med nämnda arbete har inom ramen för ett bilateralt avtal med Asea-Alom bedrivits forskning och utveckling som främst berört bränsle-, kemi- och materialfrågor. Förutsättningarna för samarbeid har successivt förändrats. Fortsatta forskningsarbeten kommer att genomföras inom ramen för nya branschforsk-ningsavtal som löper på tre år. Avtalen med kraftföretagen omfattar områdena bränsle, fysik och reglerteknik, kemi, material och reaktoravfall och löper t.o.m. december 1986. Avtalet med Asea-Alom är begränsat till bränsleområdel och gäller t. o. m. juni 1986. Totalt uppgår avtalsvolymen

Prop. 1984/85:120 302

på kärnenergiområdet till 74 milj.kr. Siudsviks finansieringsandel av de nämnda insatserna uppgår till 30 milj. kr. Härav faller ca 10 milj. kr, vardera på budgelåren 1984/85 och 1985/86.

Branschsamarbetet med svensk industri är således väl etablerat vad gäller kärntekniska områden. Branschrelalerad forskning och utveckling (FOU) utanför kärnteknikområdet utvecklas också på ett tillfredsställande sätt. Den totala volymen budgetårel 1983/84 var drygt 17 milj. kr. och den slalliga andelen närmare 8 milj. kr.:

En sammanfattning av volymen för egen och branschrelalerad forskning och utveckling framgår av nedanstående tabell (milj. kr.):

					Övrigt och
	Kärnteknik		Energin	:knik	planeringsram		Totalt
	Tot	Slal	Tot	Stat	Tot	Stat	Tot	Stat
1982/83	17,0	6,6	16,5	8.1	0	4,5	33,5	19,2
1983/84	22,0	10,8	17,2	7.8	4,5	4,0	43,7	22,6
1984/85	28,0	10,0	18,0	8.0	6.0	5.0	52,0	23,0
1985/86	25,0	10,0	23.0	10,0	8,0	7,0	56,0	27,0

Bolaget bedömer att nuvarande anslagsnivå om 18 milj.kr. är för liten för atl bibehålla den redan uppnådda omfattningen av branschrelalerad FoU, där svensk industri genomgående deltar med mer än hälften av finansieringen. Anslag på denna nivå tvingar till omförhandling av redan etablerat samarbete. Studsvik föreslår för budgetåret 1985/86 27 milj.kr. för en FoU-volym som överensstämmer med de strategiska målen för bolaget.

Av bolaget beräknade medelsbehov för budgetåret 1985/86 och för budgetåren 1983/84-1984/85 beviljade medel framgår av följande tabell (milj.kr.):

Anslagsbenämning	1983/84	1984/85	1985/86
	Anslag	Anslag	Askande
Drifibidrag
R2-reaktorn	15,0	15,0	16.0
Biblioteket	4,5	4,635	5,2
Lokaliseringsbetingade kostnader	5,0	5,0	5,0
Forskning och utveckling'
Egen och branschrelalerad forskning- och
utveckling	22,0	18,0	27,0
TOTALT	46,5	42,635	53,2

' Tillkommer medel för energirelaterad grundforskning från anslaget E 12. Energiforskning (6 milj. kr. budgetåret 1984/85).

Föredragandens överväganden

Studsvik har successivt ökat andelen finansiering via kommersiella uppdrag och tjänster. Bolagel har i enlighet med statsmakternas uttalanden

Prop. 1984/85:120 303

gjort belydande salsningar uianför kärnenergiområdel och därmed byggt upp ett i dag internationellt känl kunnande på områdena kolteknik, förbrännings- och förgasningsteknik saml solenergiteknik. En ökande andel av bolagets verksamhet utgörs av exportuppdrag. Inom kärnenergidivisionen utgör exportandelen hela 40%.

Det är glädjande atl bolaget haft sådan framgång i omslmklureringsarbe-let. Personal har omskolats och utbildats och specialister inom nya verksamhetsområden har kunnat rekryteras. Forsknings- och utvecklingsinsalser, som är strategiskt viktiga för framliden, har påbörjats. De slatliga insatserna har därmed givit goda resullat.

Jag räknar med att bolagets behov av medel till s. k. lokaliseringsbetingade kostnader i fortsättningen endast i begränsad utsträckning kan tillgodoses genom fortsatta anslag. För budgetåret 1985/86 beräknar jag övergångsvis 2 milj. kr. härför.

Vid min beräkning av medel för egen och branschrelalerad forskning har jag tagit hänsyn till all vissa medel från lidigare verksamhetsår inte har använts i sin helhet och därför kan utnyttjas tillsammans med det belopp som tillkommer för det kommande budgelåret. För budgetårel 1985/86 har jag därför beräknat 18 milj. kr. för egen och branschrelalerad forskning.

Mot bakgmnd av vad jag nyss har anfört beräknar jag medelsbehovel för budgetåret 1985/86 på följande sätt (milj. kr.)

Bidrag till R2-reaktom 13,6
Studsviksbibliotekel 5,035

Lokaliseringsbetingade kostnader 2,0

Egen och branschrelalerad forskning 18,0

Summa 38,635

Anslagel bör därför föras upp med 38 635 000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag lUl verksamheten vid Studsvik Energileknik AB för budgetårel 1985/86 anvisa ell reservaiionsanslag av 38 635000 kr.

E 14. Avveckling av forskningsreaktorer, m. m.

1983/84 Ulgift 7750000 Reservation 4000000

1984/85 Anslag 14270000'

1985/86 Förslag 12800000

' Varav 4 370000 på lilläggsbudgel I för budgetåret 1984/85 (prop. 1984/85:25, NU 12, rskr 87).

Studsvik Energiteknik AB har under detta anslag för budgetåren 1981/82-1984/85 beviljals medel för avveckling av forskningsreaklorerna RO, Rl och Kritz saml för vissa andra avvecklingsåtgärder.

Prop. 1984/85:120 304

Studsvik EnergUeknik AB

Från år 1947 bedrev AB Atomenergi verksamhel inom områdena kärnkemi och kärnfysik saml olika discipliner inriktade på utveckling av en svensk kärnenergileknologi. Verksamheten var först koncentrerad till Stockholm, men senare tillkom anläggningar i Ransiad och Studsvik. Sedan 1970-talets böijan har de kärntekniska anläggningarna koncentrerats till Studsvik. Vid forskningsstationen har från början funnits anläggningar för behandling och förvaring av olika typer av radioaktivt avfall. Bl. a. har här tagits om hand radioaktivt avfall från sjukhus och forskningsinstitutioner samt industrier. Vidare behandlas f. n. alll lågaktivt brännbart avfall i landet gnom förbränning och ingjutning för slutförvaring. De kärntekniska forskningsresurser som f.n. handhas av Studsvik Energiteknik AB är materialprovningsreaktorn (R2) och forskningsreaktorn (R2-0) samt bränslelaboratoriet (BL) och aktiva centrallaboratoriet (ACL). Ett flertal andra reaktorer, processutrustningar, laboratorier och demonslraUonsanlägg-ningar har tagits ur bmk och avvecklats eller är under avveckling sedan de fyllt sin funktion i del svenska kärnkraftprogrammel.

Belräffande anläggningarna i Ranstad har Studsvik i skrivelse till regeringen den 4 januari 1985 hemställt om medel för att utarbeta en äterställ-ningsplan för området.

I och med anslagsframställningen för budgelåret 1985/86 har Studsvik redogjort för samtliga nedläggningsprojekt som hänför sig till AB Atomenergis FoU-verksamhet inom det svenska kärnkraftprogrammet. Bolaget anmäler att det är önskvärt att det ekonomiska ansvaret för Ågesta-reak-torns avveckling genom en uppgörelse mellan staten och statens vattenfallsverk helt överförs på statens vatlenfallsverk som nu delar detta ansvar med Studsvik. Nedläggningen av forskningsreaktorn Rl i Stockholm är i stort sett avslutad, likaså nedläggningen av forskningsreaktorn RO i Studsvik. Under budgetåret 1984/85 genomförs nedläggning av forskningsreaktorn Kritz och avveckling av det laboratorium för studium av reaktorbe-tongtankar som finns i Studsvik. Vidare rengörs och avvecklas det s. k. alfa-laboratoriet. Slutligen kommer en anläggning för regenerering av jon-bytarmassor från tungvattenreaktorn i Ågesta att rivas under budgetåret 1985/86. För angivna ändamål begär bolaget 2,9 milj.kr. för budgetåret 1985/86.

Regeringen har den 28 juni 1984 godkäni etl avtal mellan Studsvik och SKB, beträffande engångsersättning Ull SKB för transport till och slutförvaring i SFR-1 (Slutförvar för reakloravfall) av låg- och medelaktivt avfall omhändertaget i Studsvik fram till år 2010. Slutkonditionering av SFR-1-avfall har redan påbörjats. Som framgått i annat sammanhang undergår avfallsanläggningarna i Studsvik en genomgripande modernisering inom projekt AMOS. 1 och med att AMOS-projektet slutförs budgetåret 1985/86 kommer insatser för behandling av gammall avfall atl intensifieras.

Prop. 1984/85:120 305

Bolaget beräknar att driftkostnadema för konditionering och lagring av SFR-avfall för budgetåret 1985/86 uppgår till 7,75 milj. kr.

För äldre lågaktivt avfall har behandling påbörjats under lidigare budgetår och beräknas kunna avslutas för en kostnad av 0,25 milj. kr. under budgetåret 1985/86.

I samband med påbörjandet av tömning av del s.k. aktiva träget som även innehåller bränslerester och annat långlivat avfall erfordras under budgetåret 1985/86 förberedelser och provdrift av installationerna i bränslelaboratoriet som skall utnytUas för konditionering och inkapsling av denna typ av material. En kostnad om 1,5 milj. kr. beräknas för detta.

1 avvaktan på beslut om senare överföring till CLAB (Centrala lagret för använt bränsle från kärnkraften) av det Ågestabränsle som nu förvaras i Studsvik erfordras 0,4 milj. kr. för täckande av statens andel av förvarings-kostnadema för 1985/86.

För den angivna avfallshanteringen begär bolaget för budgetåret 1985/86 sammanlagt 9,9 milj. kr.

När det gäller rivningsavfall och långlivat avfall bör även detta slutförvaras i SKB:s framtida anläggningar för sådant avfall. Osäkerheterna om de tekniska och ekonomiska fömtsättningarna är dock här än så länge så stora att det ännu inte finns underlag för ett avtal av samma typ som för SFR-avfallet i Studsvik.

Bolaget avser att i nästa års anslagsframställning ge en totalbild av de kostnader som rekonditioneringen av radioaktivt avfall kommer atl ge upphov till. För SFR-1-avfallet bör då även en definitiv totalkostnad kunna anges.

Föredragandens överväganden

I likhet med vad jag anförde vid min anmälan till budgetpropositionen 1984 (prop. 1983/84: 100 bil. 14 s. 143) anserjag arbetet med att ta hand om och avveckla de gamla forskningsreaklorerna m. m. i Studsvik som angelägel. Jag har erfarit att det hittillsvarande arbetet har bedrivits målmedvetet och effektivt.

Det börjar nu bli möjligt att se slutet på detta arbete. Bolaget har för budgetåret 1985/86 begärt 2,9 milj.kr. för fortsatta arbeten med nedläggning av forskningsreaktom Kritz och för avveckling av alfalaboratoriet samt för rivning av en anläggning för regenerering av jonbytarmassor från tungvattenreaktorn i Ågesta.

Bolaget har vidare hemställt om 9,9 milj.kr. för bestridande av bl.a. kostnader för behandling av det avfall som skall läggas in i den nya avfallsanläggningen (AMOS).

I och med att dessa insatser har genomförts skulle endast för verksamheten nödvändiga och bärkraftiga kärntekniska anläggningar kvarstå i Studsvik. Det är emellertid önskvärt, att bolaget utreder de tekniska och ekonomiska fömtsättningama för en framtida överföring av det långlivade avfai-

20 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 306

lel och rivningsavfallet och träffar en överenskommelse med SKB, så att resullalel kan konfirmeras i ell avtal mellan bolaget och SKB.

Mot bakgmnd av del anförda hemsläller jag att regeringen föreslår riksdagen

atl till Avveckling av forskningsreaktorer, m.m. för budgelåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 12800000 kr.

E 15. Anläggningar för radioaktivt avfall i Studsvik, m. m.

1983/84 Utgift 58000000 Reservation

1984/85 Anslag 72700000

1985/86 Förslag 19000000

Under denna mbrik i statsbudgeten har under budgetåren 1981/82-1984/85 anvisats ett reservaUonsanslag som avser kostnader för anläggningar för hantering och förvaring av låg- och medelaktivt avfall i Studsvik (AMOS).

De sammanlagda kostnadema för projektet har tidigare beräknals uppgå till 159 milj. kr. (jfr prop. 1982/83:100 bil. 14 s. 258).

Studsvik Energiteknik AB

För budgetåret 1985/86 har Studsvik Energileknik AB hemställt om ett anslag av 19 milj. kr.

Vidare hemställer bolaget att medlen ges som ett räntefrilt lån, vilket efterges i takt med att anläggningen koslnadsförs i bolagets redovisning. Bolaget önskar dämtöver att vid senare tidpunkt kunna inge anslagsansökan beträffande kompletterande hamnbygge.

Bolaget aviserar i anslagsframställningen atl projektet kommer att bli 18 milj.kr. dyrare än vad som tidigare har angivits i investeringsplanen för projektet. Avvikelsen förklaras dels av förseningar i bygget av behandlingsanläggningen, dels av kostnader för fastställande av krav på avfallskollin och dels av att det uppstår kostnadsökningar för att utmsta bränslelaboratoriet för konditionering av de bränslerester som efler mellanförva-ring i AMOS skall förvaras i SFL (Slutförvar för långlivat avfall). Dessutom blir kostnadema för att plocka upp avfall från nuvarande förvar större än vad som tidigare beräknats, beroende på att strålnivån blir högre än vad som tidigare hade fömtsetts.

I den urspmngliga projektplanen förutses att hamnen i huvudsak skall uppföras under år 1985. Eftersom transporter till SFR (Slutförvar för reaktoravfall) från Studsvik beräknas starta först år 1990 finner bolaget det ej motiverat att anlägga hamnen redan år 1985, utan avser att återkomma med begäran om medel vid en senare tidpunkt. De förväntade kostnaderna för hamnbygget är 12 milj. kr.

Prop. 1984/85:120 307

Föredragandens överväganden

Riksdagen har fr.o.m. budgetårel 1981/82 hittills anslagit 144 milj.kr. för modemisering av avfallsanläggningarna och beslutat om all bemyndiga regeringen alt beslula om eftergift av de lån som beviljas inom ramen för detta anslag (prop. 1983/84:100 bil. 14 s. 146, NU 30, rskr 297).

Jag föreslår att ytteriigare 19 milj.kr. anslås för budgetåret 1985/86. Medlen bör som tidigare utgå i form av ränte- och amorteringsfria lån. Dessa bör efterges i den takt med vilken anläggningen skrivs av i redovisningen, dock alt eftergiften inte får vara större per räkenskapsår än vad regeringen för varje sådant år medger.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att besluta om årlig eftergift av de lån som
beviljas inom ramen för detta anslag,

2. till Anläggningar för radioaktivt avjäll i Studsvik, m.m. för
budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 19000000 kr.

E 16. Verksamheten i Ranstad

1984/85 Anslag' 1500000

1985/86 Förslag I 100000

' Förslag i prop. 1984/85: 101 bil. 7

På tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgelåret 1984/85 har tidigare föreslagits ett reservationsanslag av I 500000 kr. (prop. 1984/85:101 bil 7). Medlen skall läcka kostnaderna för den första fasen i en förstudie med syfte att ta fram en återställningsplan för Ranstad (500000 kr) och för rening av vatten från lakresiområde, länshållning i dagbrott och underjord samt vattenkontrollprogram (1 OOOOOO kr.) t. o. m. den 30 juni 1985.

Bakgrund

Anläggningarna i Ranstad uppfördes under tiden 1960-1965 av AB Atomenergi (numera Studsvik Energileknik AB) för utvinning av uran ur alunskifferlagrets uranrika zon. Anläggningen kördes i provdrift under budgetåret 1965/66 och därefter i produktion I.o.m. budgetåret 1968/69. Från budgetårel 1969/70 har anläggningen använts för processutveckling avseende uranulvinning saml avancerade processer som syftar till utvinning av flera produkter ur skifferråvaran. När del i slutet av 1960-talet stod klart atl planerna på ytterligare uranutvinning i Ranstad inte skulle fullföljas påbörjades de första arbetena med att återställa området. Betydande insatser har skett för att återställa delar av såväl lakrestområdet som dagbrottsområdet. Det har också bedrivits viss försöksverksamhet med rekuhivering av vissa markytor. Bland de arbeten som återstår kan nämnas t.ex. dagbrottets västra del och dilhörande transporttunnlar. Vidare återstår kanterna på lakrestområdet. På sikt måste ställning tas till om

Prop. 1984/85:120 308

dagbrottet och underjordsanläggningarna kan vattenfyllas. Vidare måste ålgärder vidias för slutlig återställning av lakrestområdet och dilhörande vaiienreningssyslem.

Enligt ett konsortialavial mellan Studsvik Energileknik AB (Studsvik), LKAB och Boliden AB har Studsvik åtagit sig att ensamt svara för de ekonomiska förpliktelserna avseende återställningsarbetena vid en eventuell nedläggning av verksamheten vid Ranstadsverkd.

I och med att gällande koncession för brytning av alunskiffer löpte ut vid utgången av år 1984 har Studsvik tagit initiativ till att påbörja framtagning av underlag för det fortsatta återställningsarbetel. Bolagel har definieral fyra skeden i projeklel: programskedet, utredningsskedet, återställnings-skedet och uppföljningsskedet. Programskedet syftar enligt Studsvik till att tillsammans med berörda kommuner och myndigheter översiktligt kartlägga problemområden, skissera möjliga åtgärder samt belysa framtida användning av åtgärdade markområden. Programskedet kommer enligt bolaget att resullera i elt eller flera förslag till åtgärder.

Vid min anmälan till tilläggsbudget II för budgetåret 1984/85 (prop. 1984/85:101 bil. 7) föreslog jag att Studsvik skulle erhålla de medel som bedömdes behövas för genomförandet av en försia fas (programskedet) i en förstudie med syfte atl kunna presentera en återställningsplan för området. Denna fas beräknas kunna avslutas under hösten 1985.

Vad gäller det fortlöpande arbetet med rening av vatten från lakresiområde, länshållning i dagbrott och underjord samt vattenkontrollprogram föreslog jag att medel skulle anvisas för denna verksamhet t.o.m. utgången av budgetåret 1984/85.

Studsvik Energiteknik AB liar i skrivelse den 4 januari 1985 redovisat behovel av medel för budgetåret 1985/86 för fortsatt vattenrening, länshållning m. m. Bolaget bedömer medelsbehovet till 1,1 milj. kr.

Föredragandens överväganden

Innan slutlig ställning kan tas Ull hur återställningen av Ranstadsområdet skall göras i detalj återstår etl betydande utredningsarbete. Det är angeläget att det under denna period pågår elt arbete med att rena vatien från lakrestområdet och med att hålla dagbrott och anläggningar underjord fria från vatten. Jag förordar därför att Studsvik Energileknik AB erhåller de medel som under del kommande budgetåret krävs för atl rena vattnet från lakrestområdet, länshållning m.m. Jag har beräknat 1,1 milj.kr. för budgetåret 1985/86 för detta ändamål.

Ställningstagande till frågan om ytterligare medel för framtagning av återställningsplanen bör anstå tills bolaget har redovisat resultatet av det s.k. programskedet i arbetet med återställningsplanen.

Mot bakgmnd av det anförda föreslår jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Verksamheten i Ransiad för budgetåret 1985/86 anvisa reservationsanslag av 1 lOOOOOkr.

Prop. 1984/85:120 309

E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder, m. m.

1983/84 Ulgift 120000000

1984/85 Anslag 210000000

1985/86 Förslag 169600000

Frän detta anslag bestrids kostnader för stöd för åtgärder för att ersäua olja, m. m. enligt förordningen (1983: 1107) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m.

Föredragandens överväganden

I november 1980 beslutade riksdagen om stöd för åtgärder för att ersätta

olja, m. m. (prop. 1980/81:49, NU 19, rskr 100). Stödet administrerades av

den dåvarande oljeersättningsfonden (OEF). Stödet administreras fr. o. m

den I juli 1983 av statens energiverk. För den första treårsperioden (åren

1981-1983) beräknades stödbehovet uppgå lill I 700 milj. kr.

I december 1983 beslutade riksdagen om fortsatt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m. (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124) för perioden den 1 januari 1984 - den 30 juni 1987. Beslutet innebär bl. a. att medel för stödet för oljeersättande åtgärder fr.o.m. den 1 januari 1984 anvisas under ett reservationsanslag på statsbudgeten. Det totala stödd för oljeersättande åtgärder för den nämnda perioden beräknas uppgå till 1 650 milj. kr., varav bidrag och villkorliga bidrag Ull 660 milj. kr. och lånegarantier till 915 milj. kr. Därtill kommer anslag om sammanlagt 75 milj. kr. för att täcka förväntade förluster i garantigivningen. För första halvåret 1984 har 120 milj. kr. och för budgetårel 1984/85 har 210 milj. kr. anvisats under förevarande anslag från det på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1984/85 under tolfte huvudtiteln (industridepartementet) upptagna anslaget E 14. Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m. För budgetåret 1984/85 har 210 milj. kr. anvisats.

För budgetåret 1985/86 beräknar jag medelsbehovet till 169600000 kr. Jag har därvid tagit hänsyn till att viss verksamhet vid statens energiverk på samma sätt som hittills bör finanieras genom stödet för oljeersättande åtgärder. Från anslaget bör i enlighet härmed överföras medel till anslaget E. 1. Statens energiverk: Förvahningskostnader med 6734000 kr. och E 2. Statens energiverk: Utredningar m.m. och information med 6347000 kr. Vidare bör som hittills viss verksamhet rörande energiinriklad utbildning och rådgivning finansieras genom stödet för oljeersättande åtgärder. Medel bör i enlighet härmed överföras till anslaget E 4. Utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi med 21 330000 kr. samt anslagen B 1. Lantbmks-styrelsen och B 2. Lantbruksnämnderna under jordbruksdepartementets huvudtitel med lotalt 2 100000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m. för budgetåret 1985/ 86 anvisa ett reservationsanslag av 169600000 kr.

Prop. 1984/85:120 311

resursbasen. De kan ändå få utslagsgivande betydelse för resursbasens utnyttjande och därmed för den totala försörjningsförmågan i kris och krig.

Chefen för försvarsdepartementet har i prop. 1984/85: 100 bil. 6 givit en sammanfattande redogörelse för det ekonomiska försvaret. Av denna framgår bl.a. att ekonomiskt försvar inte är en organisation utan ett samlingsbegrepp för alla nödvändiga åtgärder som syftar till att skapa och upprätthålla en försörjningsberedskap. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) är ansvarig myndighet vad gäller att samordna det ekonomiska försvaret. Verksamhelen inom detta är indelad i ett antal försörjningsområden, s.k. program.

Under industridepartementets huvudtitel behandlas programmet Energi. Inom programmet finns ett delprogram Elkraft, som slatens vatlenfallsverk ansvarar för, och ett delprogram Bränslen och drivmedel m. m. som ligger inom ÖEF:s ansvarsområde.

Verksamheten inom delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. — som omfattar råolja, petroleumprodukter inkl. smörjmedel, fasta fossila bränslen samt inhemska bränslen - beslår huvudsakligen av försörjningsanalyser, förberedelser för reglering och ransonering och annan planläggning och utbildningsverksamhet, tryggande av försörjningsviktig inhemsk produktion, utveckling av inhemska substitut samt beredskapslagring.

ÖEF begär i anslagsframställningen medel för delprogrammet över följande anslag under industridepartementets huvudtitel.

- Drift av beredskapslager

- Beredskapslagring och industriella åtgärder

- Särskilda kostnader för lagring av råolja och flygdrivmedel

- Lagringsförluster/vinster vid drift av beredskapslager (nytt anslag). ÖEF framhåller vikten av att skapa en hög handlingsberedskap hos både

myndigheter och näringsliv för att rätt kunna hantera kriser. Som ett led i detta arbete understryker ÖEF informationsverksamhetens betydelse. Vidare bör strävan vara att uppnå största möjliga försörjningsförmåga genom att utnyttja inhemska resurser samt genom att prioritera fortsatta försök att finna inhemska ersättningsvaror för sådana som normalt importeras. Förberedelser för omställning av produktion m. m. i krislider är ocksä viktiga i sammanhanget.

ÖEF har i skrivelse Ull regeringen den 8 februari 1985 hemställt om medel för utökad lagring av vissa oljeprodukter m. m. I skrivelsen hänvisar styrelsen till riksdagens beslut att bl.a. öka den statliga lagringen till utgången av lagringsårel 1986/87 med 180000 m' molorbensin, 74000 m flygdrivmedd och 16000 ton gasol (prop. 1984/85:53, FöU 6, rskr 94). Med anledning härav redogör ÖEF i skrivelsen för en preliminär plan för den beslutade utbyggnaden jämte uppskattade kostnader vad avser dels inköp av produkter, dels iordningssiällande av anläggningar. Styrelsen redovisar också medelsbehovet för budgetåren 1984/85 och 1985/86.1 förhållande lill anslagsframställningen för budgetåret 1985/86 innebär ÖEF:s hemställan

Prop. 1984/85:120 312

att anslaget E 19. Drift av beredskapslager ökar med 29900000 kr. samt att anslagel E 20. Beredskapslagring och industriella åtgärder ökar med 53000000 kr. Särskilda medel bör således anslås för att fullfölja riksdagens beslut. Det åligger regeringen att meddela beslut i de delar av ÖEF:s hemställan som avser disposition av medel för innevarande budgetår.

För budgetåret 1985/86 beräknar jag i det följande, efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, medel under följande anslag för delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. under industridepartementets huvudtitel. Medel för täckande av lagringsförluster, som av ÖEF har beräknats till 50000000 kr. kommer att anvisas i annat sammanhang.

—Förslagsanslaget E 19. Drift av beredskapslager,

—Reservationsanslaget E 20. Beredskapslagring och industriella åtgärder,

—Förslagsanslaget E 21. Särskilda kostnader för lagring av olja, flygdrivmedel m.m.

Av sammanställningen nedan framgår totala anslag under anslagen E 19-E 21(1 OOO-tal kr.)

Anslag

Totalt

E 19

E20

E21

Anvisat 1984/85

1985/86 beräknar

-ÖEF

- föredraganden

637 381

743 174 655419

7455

21395 71200

1 1

644837

764 570 726620

E 19. Drift av beredskapslager

1983/84 Utgift 751409000

1984/85 Anslag 637381000

1985/86 Förslag 655419000

Anslaget omfattar driftkostnader för beredskapslagring, exkl. inlagringskostnader. Anslaget omfattar också hyreskostnader för lagringsanläggningar.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

ÖEF har i enlighet med regeringens anvisningar planerat verksamheten med utgångspunkt i en medelstilldelning som motsvarar ett pris- och löneomräknat anslag för budgetåret 1984/85 minskat med minst 5 % över en treårsperiod. ÖEF har härvid utgått från att besparingskravet skall tillgodoses på ett sätt som leder till så små negativa effekter som möjligt för försörjningsberedskapen och att kravet inte gäller för varje enskilt anslag för sig. ÖEF redovisar därför ett huvudförslag som innebär att besparingskravet har tillgodosetts på de samlade anslagen H 1. Överstyrelsen för

Prop. 1984/85:120 315

Föredragandens överväganden

Av den av regeringen för hela det ekonomiska försvaret anvisade medelsramen för investeringar m. m. för budgetåret 1985/86 beräknar jag 9,8 milj. kr. under anslagel. Härav beräknas I milj. kr. för forlsall ulvecklingsarbele av gengasberedskapen innefattande bl. a. utveckling av nya gengas-aggregaltyper och forskning kring gengasdrifl. Vidare beräknas 395000 kr. för all siärka handlingsberedskapen, bl.a. genom fortsatt utbildning av personal inom krisorganisationen saml för deltagande i IEA:s femle fördelningstest (AST-5).

För fortsatt arbele med ett åtgärdsprogram avseende reservanordningar för kommunalteknisk försörjning saml för krigsskydd inom fiärrvärmeom-rådet har jag för budgetåret 1985/86 beräknat tolall 17 805 000 kr. Härav ulgör 8405 000 kr. medel ur den särskilda medelsramen. För att täcka reslerande medelsbehov beräknar jag att anslaget behöver tillföras 8400000 kr. Vidare beräknar jag atl kvarvarande medel på clearingfonden, I OOOOOO kr., tas i anspråk. Av medlen bör 15000000 kr. slå Ull regeringens disposilion.

Medel för anskaffning av lagringsutrymmen i den omfattning som krävs för alt fullfölja riksdagens beslut om utökad statlig lagring (prop. 1984/ 85; 53, FöU 6, rskr 94) uppskattar jag Ull 53000000 kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Beredskapslagring och industriella ålgärder för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 71 200000 kr.

E 21. Särskilda kostnader för lagring av olja, fiygdrivmedel, m. m.

1983/84 Utgift	0
1984/85 Anslag	1000
1985/86 Förslag	1000

Anslaget står Ull regeringens disposition för täckande av ofömtsedda kostnader under reservationsanslaget E 20. Beredskapslagring och industriella åtgärder i samband med lagringsverksamhelen av olja, flygdrivmedel m.m.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar ÖEF föreslår att anslaget kvarstår oförändrat.

Föredragandens överväganden

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen

att till Särskilda koslnader för lagring av olja, flygdrivmedel, m. m. för budgetårel 1985/86 anvisa etl förslagsanslag av 1 000 kr.

Prop. 1984/85:120 316

E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet

Nytt anslag (förslag) 300000000

Jag har i del förgående påpekat atl vissa tillfälliga ekonomiska förstärkningar av medelsarsenalen inom energiområdet är angelägna.

En viktig uppgifl är alt öka effektiviteten i energianvändningen och att öka hushållningen med energi. Samhället bör medverka till atl kunskap om åtgärder för att förbättra och bällre utnyttja energisystemet sprids till alla som fattar beslut om eller på annat sätt påverkar energianvändningen. Jag har tidigare (avsnitt 5) berört kommunernas, företagens, fastighetsägarnas och de boendes ansvar vad gäller genomförande av energihushållningsåtgärder. Jag nämnde därvid att det övergångsvis kan behövas en särskild statlig insals i form av bidrag till vissa lyper av åtgärder som syftar till bättre energihushållning. De åtgärder som jag närmasl tänker på är av karaktären försöksprojekt som syftar till atl pröva modeller för t.ex. rådgivning, planering eller genomförande av energihushållningsålgärder m. m. som kommuner eller andra instanser efter någon tid avses ta ansvar för att driva vidare.

1 det föregående har jag angett behov av tillfälliga statliga stöd lill ivå andra åtgärder inom kommunernas ansvarsområde som är angelägna för atl underlätta kärnkraftens avveckling, nämligen förberedelser för senare mottrycksproduktion (avsnitt 7.4) och åtgärder som ökar de sammankopplade värmeunderlagen (avsnitt 6.2).

Inom ramen för de överläggningar om vissa energifrågor som jag har inlett med företrädare för kommunerna kommer jag alt ta upp frågan om hur de åtgärder jag nu har nämnt bör närmare genomföras.

Hämiöver behövs enligt min mening riktade stöd för att övergångsvis främja introduktionen av inhemska bränslen, små vattenkraftverk och vindenergi.

Riksdagen medgav i december 1984 att de medel som återstår inom ramen för 1983 och 1984 års investeringsprogram får användas för vissa åtgärder inom energiområdet även efter utgången av år 1984 (prop. 1983/84; 25 bil. 8, NU 12, rskr 87). Regeringen har i förordning (1984:1045) om ändring i förordningen (1983; 1108) om statligt bidrag till installationer för uppvärmning m. m. föreskrivit att i mån av tillgång på medel bidrag får lämnas till investeringar i större eldningsanläggningar för inhemska bränslen (bidrag med högst 10%), investeringar i solvärmeanläggningar ingående i mindre system (bidrag med högsl 50%) och investeringar i små vattenkraftverk (bidrag med högst 15%). Jag har nyss föreslagit att dessa stöd förlängs till uigången av år 1986 (avsnitten 8.6.4, 6.5 resp. 7.3). I avsnittet 7.3 föreslog jag även ett stöd till förprojektering av små vattenkraftverk (bidrag med högst 50%). Även detta stöd bör lämnas till utgången av år 1986.

Prop. 1984/85:120 321

mänt kan sägas att det med dagens teknik som regel fordras ett brytbart lager om 2 meters medelmäklighd för ekonomisk brytning, vilket innebär atl takten mäste vara dräneringsbar till etl djup av ca 3 m. Åtskilliga torvmarker ligger vidare olämpligl till ur Iransportsynpunkl. Inom en del områden, framförallt i södra Sverige, är slora delar av den lämpliga bränn-torven täckt av mäktiga lager av låghumifierade torvslag, som med nuvarande metoder är mindre lämpliga för energiändamål. Den ytterligare reducering av exploaterbara torvtillgångar som dessa faktorer medför är svår att beräkna. Av den redovisade inventeringen framgår att det dock torde finnas minst 340OCX) ha torvmark som är lämplig för utvinning av bränntorv i slor skala med i dag beprövade metoder.

Sedan lång tid tillbaka har en relativt omfattande produklion av torvpro-dukter, främst jordförbältringsmedel, ägl rum i Sverige. Denna produktion är relativt konslani och uppgick för år 1983 till omkring 800000 m' torv.

Bryining av bränntorv har förekommit i slor skala i Sverige tidigare. Under första världskriget uppnåddes en brytning av 1 miljon mVår. En brytning om uppemot 4 miljoner mVår skedde under krigsåren på 1940-talet. Produktionen avtog emellertid efter krigsslutet och upphörde så småningom helt. I samband med energikrisen i början av 1970-talet kom emellertid statsmakternas intresse all åter riktas mot inhemska energikällor som kan ersätta olja. Detta intresse förstärktes under de därefter följande åren bl. a. till följd av resuhat från forsknings- och utvecklingsprogram som drivits sedan år 1975. Riksdagen antog våren 1981 riktlinjer för energipoliUken för tiden fram Ull år 1990 (prop. 1980/81:90 bil. I, NU 60, rskr 381). Enligt riktlinjerna är det en huvuduppgift för energipolitiken att minska oljans andel av energitillförseln från dåvarande ca 70 procent till ca 40 procent år 1990. F.n. är oljans andel ca 50 procent. Målet fömtsätter bl.a. att användningen av torv ökar väsentligt. Som mål gäller att år 1990 skall inhemska bränslen, i huvudsak skogsbränslen och torv, användas för produklion av 33 TWh/år. Den energimängd som beräknas komma från lorv utgör enligt rikUinjerna 1 TWh/år senasl år 1985 och mellan 6 och 11 TWh/år senast år 1990.

För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen har flera ekonomiska slyråtgärder vidtagits från statsmakternas sida. Intresset för torvbrytning har därigenom sligil kraftigl under senare år. De största torv-bränsleproducenterna år 1983 var ASSl och Råsjö Torv AB.

Atl UlnytUa torv i de kvantiteter som motsvarar de uppställda målen innebär en stor omställning av vårt energisystem. Om torven skall få den antagna användningen beror i hög grad på de närmaste årens utveckling och på om lorv på sikt kan produceras till en konkurrenskraftigt pris.

Med dagens teknik kan torv eldas såväl i små panncentraler som i större anläggningar. Energitätheten (energi/volym eller vikt) för bränntorv är mindre än för olja och kol. Delta innebär alt transportkostnaden i högre

21 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 322

grad påverkar bränslepriset. Av denna anledning torde torv i första hand komma att användas i relativ närhet till brylningsplatsen.

En handel med torvbränslen motsvarande det diskuterade målel för torvbränsleanvändning år 1990, mer än 6 TWh/år, skulle i 1983 års priser omsätta 500-600 miljoner kronor årligen.

2.2 Gällande bestämmelser om torvutvinning

Av betydelse för torvutvinningen är inte bara de berörda bestämmelserna i minerallagen och nalurvårdslagen utan bl.a. också miljöskyddslagen (1969:387 ändrad senast 1983:656), byggnadslagstiftningen, rennäringslagen (1971:437 ändrad senasl 1981:835) och vattenlagen (1983:291 ändrad senasl 1984:381).

Jag kommer i det följande att kortfattat redovisa gällande regler för torv i minerallagen och naturvårdslagen. För en mera fördjupad beskrivning av regelsystemet vill jag hänvisa till minerallagskommitténs inledningsvis nämnda betänkande.

Före år 1975 fanns inte några särskilda bestämmelser om rätt att undersöka eller alt bearbeta torvfyndigheter. Rätten till torvtäkt var förbehållen markägaren. Förordnande om förbud mot torvtäkt kunde i vissa fall meddelas av länsstyrelsen med stöd av naturvårdslagen. I fråga om torv för energianvändning fanns möjlighet att tvångsvis förvärva tillgången genom expropriation.

Genom lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (ändrad senast 1984:6) infördes bestämmelser som innebar att rätten till läkt av torv för energiändamål utom husbehovstäkt gjordes beroende av särskilt tillstånd (koncession).

Som skäl för den införda regleringen anfördes följande (prop. 1974: 146 s. 150-151):

Torvtäkt i sådan omfattning att den nämnvärt kan påverka den svenska energiförsörjningen innebär åtskilliga problem. Genom att stora arealer måste tas i anspråk måste man försäkra sig om att inte splittring av torvmarkerna på olika fastigheter hindrar att en från allmän synpunkt önskvärd torvtäkt äger mm. Eftersom torvtäkt kan medföra svåra skadeverkningar från naturvårds- och miljösynpunkt, måste man vidare se till att torvtäkt förläggs till platser där den gör minst skada från dessa synpunkter. Det behövs alltså en lagstiftning varigenom samhället vid behov kan få till stånd och styra läkt av bränntorv. Genom en sådan lagstiftning bör också skapas fömtsättningar att förebygga en framtida värdestegring på torvmark, som beror på torvens användning för energiändamål. En lämplig lösning är att torvtäkt, i likhet med utvinning av vissa andra mineraliska ämnen, görs beroende av koncession. Härigenom kan samhället se Ull atl rätten till torvtäkt för energiändamål anförtros företag som har nödvändiga tekniska och ekonomiska resurser att på ett rationellt sätt exploatera bränntorv. En annan fördel är att koncessionsområdena utan hinder av splittrad fastighetsindelning kan ges en omfattning som skapar möjligheter

Prop. 1984/85:120 323

till en rationell och ekonomiskl bärkraftig lorvförädlingsverksamhel. Vidare medger koncessionssystemel att samhällel genom lämpliga villkor och möjlighet att återkalla koncessionen på elt verksamt sätt kan kontrollera all koncessionen utnyttjas effektivt. Vill samhällel skaffa sig ytteriigare inflytande över lorvförädlingsverksamhden, kan koncession ges åt slatligt företag eller ät annan med förbehåll om statligt deltagande. När det gäller alt förebygga värdestegringar är också koncessionssystemel ett enklare och mera tillföriitligt instrument än vad värdering enligt presumtions-regeln i expropriationslagen skulle vara, om man valde att expropriera behövlig mark i stället för att införa koncessionstvång. Genom lämpligt avvägda avgifier kan tillses att lorvens i framtiden eventuelll ökande värde som naturtillgång tillfaller det allmänna. Ett tungt vägande argument är också att koncessionssystemel erbjuder möjligheter till en samhällsekonomiskt rimlig avvägning mellan å ena sidan energipolitiska intressen och å andra sidan motstående allmänna och enskilda intressen.

Bestämmelserna i minerallagen om torv innebär i huvudsak att det för undersökning och bearbetning av torv för att ulvinna energi fordras koncession. Prövningen ligger på länsstyrelsen.

Markägaren eller den som har markägarens medgivande kan dock i regel ulan prövning undersöka och bearbeta en lorvfyndighd. Markägarens rätt att bearbeta en fyndighet utan koncession infördes genom en ändring i minerallagen år 1982 (SFS 1982:484).

Undersökningskoncession meddelas i regel för en tid av tre år och ger innehavaren ensamrätt atl undersöka koncessionsområdet för att finna brytvärd torv. Prövningen innebär en bedömning av sökandens lämplighet och en summarisk avvägning mot sådana allmänna och enskilda inlressen som kan stå mot intresset att bryta torven. En möjlighet att utföra förberedande undersökning öppnas i 15 § minerallagen. Tillstånd ger inte ensamrätt till undersökning och föregås inte heller av någon avvägning mot motstående intressen.

Bearbetningskoncession ger rätt att undersöka, bearbeta och Ullgodogöra sig torven, dock får bearbetning med stöd av koncession inle ske förtän mark har anvisats för ändamålet. Prövningen i ärendet om bearbetningskoncession innebär väsenlligen samma bedömning som i ärendet om undersökningskoncession. Bearbeiningskoncession får dock meddelas endast om fyndigheten kan bearbetas ekonomiskt.

Anvisande av mark sker vid en särskild förtäiining efter ansökan hos bergmästaren. Därvid bestäms det område som får tas i anspråk för bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet. Vid förrättningen bestäms också ersättning för skada och intrång som exploatören kan förpliktas erlägga till markägare och andra sakägare.

Beslut av länsstyrelsen i koncessionsärenden överklagas hos regeringen. Beslut om ersättning vid markanvisningsförrättning överklagas hos fas-Ughdsdomstol. Andra beslut vid sådan förrättning överklagas hos SGU. SGU:s beslut överklagas i regel hos regeringen, i vissa fall hos kammarätten.

Prop. 1984/85:120 324

Beslämmelserna i nalurvårdslagen om torvtäkt innebär i huvudsak följande.

Takt av torv för annal ändamål än markägarens husbehov får inle ske ulan länsstyrelsens tillstånd. Även markägaren behöver alltså täktUllstånd enligt naturvårdslagen. Beslämmelserna gäller även torvbrytning för annal ändamål än energiändamål. Länsstyrelsen kan förelägga sökanden alt lägga fram en särskild täktplan samt en ulredning som belyser behovet av takten. Länsstyrelsen kan i tillståndet föreskriva sådana villkor att förelagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Som regel skall den som har fått tillståndet ställa säkerhet för att sådana åtgärder vidtas. Beslut i täklärenden får överklagas till regeringen. Naturvårdsverket har besvärsrätl i sådana ärenden.

2.3 Alhnänt om en ny lagstiftning

1 förarbetena till minerallagen framhölls som tidigare nämnts bl.a. alt samhället, genom alt utvinningen av torv för energiändamål görs beroende av koncession, kan se till att verksamheten endast tillåts på platser där den gör minst skada och bedrivs av företag som har erforderliga tekniska och ekonomiska resurser. Vidare kan koncessionsområdena ges en omfattning som skapar möjligheter till en rationell och ekonomiskt bärkraftig lorvförädlingsverksamhel. Koncessionssystemet medger dessutom att man kan meddela sådana föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. Genom tillsyn och möjlighet att återkalla koncessioner kan myndigheterna kontrollera att koncessionerna utnyttjas effekUvt.

Minerallagen trädde i krafl den 1 januari 1975. Under de försia åren efter ikraftträdandet var intresset för bearbetning av torv för energiutvinning litet. Läget har emellertid ändrats de senaste åren. Höslen 1983 fanns lotalt omkring 250 undersökningskoncessioner och ca 125 bearbetningskoncessioner, de sistnämnda omfattande ca 40000 ha.

Genom den nämnda utvecklingen har åtskilliga erfarenheter vunnits vad beträffar systemet med koncession för utvinning av torv för energiändamål. Minerallagskommittén har som en deluppgift haft i uppdrag att se över reglerna för torvutvinning. Kommittén har därvid - med hänsyn till att torv i flera hänseenden skiljer sig från övrig mineral enhgt minerallagen - hafl att överväga en särskild reglering av torvutvinning. Därvid har kommittén haft att särskilt beakta bl.a. att samhällets och speciellt kommunernas inflytande i samband med prövningen. Vidare har kommittén i fråga om torv haft till uppgift att utreda en förenkling av prövningsförfarandet samt att överväga möjligheterna och fördelama med ett system där frågor om anvisande av mark avgörs av fastighetsdomstol.

Kommittén har, som nämnts, i maj 1984 avlämnat betänkandet (Ds 1 1984:14) Lagstiftning om torv för energianvändning. I belänkandet föreslås i enlighet med direktiven att koncessionsreglerna för torv bryts ut från

Prop. 1984/85:120 325

minerallagstiftningen och atl reglerna förs in i en ny lag. Enligt förslaget benämns den nya lagen Lag om vissa torvfyndigheter.

När det gäller principerna för en reform på del aktuella området har kommittén övervägt tre olika huvudalternativ.

Enligt det första alternativet bibehålls kravet på koncession men förfarandet förenklas bl.a. genom alt antalet behövliga tillstånd skärs ned. Kommunernas inflytande stärks genom rätt till förtur vid konkurrens med annan sökande eller på annal liknande sätt.

Enligt det andra alternativet krävs för utvinning av torv inte annal tillstånd än som svarar mot det nuvarande täkttillslåndd. Kommunerna får efter mönster av bestämmelserna om kronoandel i gmvlagen rält till en högst 50-procentig andel i täklrörelsen mot erläggande av motsvarande andel i tidigare uppkomna kostnader och med de skyldigheter som svarar mol andelen.

Enligt det tredje alternativet ersätts undersökningskoncession med ett tillstånd motsvarande beslut som avses i 15 § minerallagen. Bearbetningskoncession krävs bara om annan än markägaren eller hans rättsinnehavare vill bedriva verksamheten men med möjlighet för länsstyrelsen att förordna att även markägaren skall söka koncession bl. a. om kommunen begär det eller om särskilda skäl föreligger. Bestämmelserna om täkttillstånd bibehålls oförändrade med della alternativ.

Kommittén avvisar såväl det andra som det tredje aUernativd.

Det andra altemalivel avvisas främsl på den gmnden att det inte medger en allsidig prövning med hänsyn till de allmänna och enskilda inlressen som berörs av frågan. Ett system med andel i täklrörelsen för kommunen Ullgodoser inte heller enligt kommittén kommunens primära intresse, nämligen att få det bränsle som den har planeral att använda för sin energiförsörjning.

Beträffande det tredje alternativet framhåller kommittén i huvudsak att den särskilda prövningen bhr beroende av beslut av länsstyrelsen efter framställning av kommunen, vilket är ägnat att skapa oklarhet.

Däremot kommer enligt kommiltén det första alternativet att uppfylla de uppställda kraven på en reglering. Det innebär enligt kommittén förenklingar och en ökad möjlighet att göra en allsidig prövning samtidigt som kommunernas ställning stärks.

Remissinstanserna anser överlag alt koncessionsprövningen bör behållas i fråga om torv. Till remissinstansemas inställning till föreslagna förändringar i systemet återkommer jag i det följande.

Enligt min mening bör koncessionsprövningen för torvutvinning för energiändamål behållas. I det hänseendet ansluter jag mig således till kommitténs bedömning. Jag ansluter mig också till kommitténs uppfattning att det är både önskvärt och möjligt att genomföra förenklingar i det nuvarande systemet. Jag är dock inle beredd att förorda lika långtgående förändringar som kommittén föreslagit.

Prop. 1984/85:120 326

I huvudsak innebär milt förslag i det följande alt den nuvarande ordningen med såväl undersökningskoncession som bearbetningskoncession behålls. Mitt förslag innebär vidare atl det nuvarande systemet med en särskild koncessionsprövning och en särskild prövning enligt naturvårdslagen sammanförs till ett förfarande som handhas av länsstyrelsen. En viss samordning av koncessionsprövningen och prövningen enligt vattenlagen genomförs också. Mitt förslag innebär vidare att den särskilda markanvisningen inför bergmästaren överförs till länsstyrelsen. Ersättningsfrågorna kommer enligt förslaget att läggas på fastighetsdomstolen.

När det gäller frågan om kommunemas ställning har, som jag har nämnt, kommhtén föreslagit en kommunal rätt till förtur till koncession när en kommun söker koncession i konkurrens med andra. För min del är jag inle beredd att förorda detta förslag. Den nuvarande ordningen där den i varje enskilt fall mest lämpade skall Ulldelas koncessionen behålls alltså enligt mitt förslag.

Jag anser vidare i likhet med kommittén att de nya reglerna om koncession för utvinning av torv för energiändamål bör brytas ut ur minerallagen och tas in i en ny lag, vars benämning bör vara lag om vissa torvfyndigheter.

I det följande kommer jag att redovisa huvudfrågorna i den nya lagen. Jag tar därvid upp kommitténs olika förslag samt de invändningar och synpunkter som kommit fram under remissbehandlingen och redovisar också de sakliga avvikelser som görs i förhållande till kommitténs förslag. Detaljfrågorna behandlas i specialmoUveringen.

Min framställning beträffande huvudfrågorna disponeras enligt följande.

Avsnitt

2.4 Undersökning

2.5 Sammanförande av bearbetningskoncession och täkttillstånd

2.6 Ianspråktagande av mark

2.7 Prövning av ersättningsfrågorna

2.8 Koncessionsskyldighet för markägare

2.9 Frågan om kommunalt företräde

2.10 S.k. fredade områden

2.4 Undersökning

Mitt förslag: I huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt minerallagen föreslås följande;

1. Undersökningskoncession kan meddelas. Denna medför ensamrätt till undersökningsarbete och kan förenas med rätt eller företrädesrätt till bearbetningskoncession om fyndigheten är brytvärd.

2. Tillstånd kan meddelas till förberedande undersökning.

Prop. 1984/85:120 327

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att reglema om undersökningskoncession i minerallagen inte får någon motsvarighet i den nya lagen. Reglerna om förberedande undersökning behålls.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar del utan erinringar. Remissinstanser representerande bl.a. torvutvinningsföretag samt SGU vill emellertid behålla möjligheten till undersökningskoncession eftersom den ger ensamrätt till undersökningen och kan förenas med företräde till bearbetning. Detta, framhåller man bl.a.. är av stor betydelse för benägenhelen atl inleda undersökningar. Några remissinstanser framhåller vidare att förfarandet vid ansökan om undersökningskoncession ger möjlighel till hänsynstagande till motstående intressen redan på ett tidigt stadium.

Skälen för mitt förslag: Mitt förslag skiljer sig från kommitténs i fråga om rätt Ull undersökning. Jag föreslår till skillnad från kommittén att den möjlighet att bevilja undersökningskoncession som finns f. n. skall behållas.

Kommittén ansåg inte detta nödvändigt med hänsyn till att de undersökningar på marken som kommer i fråga när det gäller torv är föga genomgripande, att några andra motstående intressen än markägarens i regel inte berörs samt alt kostnaderna för undersökningen vanligen är blygsamma.

Det är enligt min mening uppenbart att kommitténs förslag är ägnat att medföra ett väsentligt förenklat prövningsförfarande i många fall. Det är emellertid också synnerligen angeläget atl bestämmelsernas utformning tillgodoser intresset av att stimulera undersökning och utvinning av torvfyndigheter där detta är lämpligt.

Reglerna om undersökningskoncession i minerallagen ger innehavaren av en sådan koncession ensamrätt till undersökning. Undersökningskoncession kan förenas med en rätt atl få bearbetningskoncession om fyndigheten är brytvärd. En sådan rätt beviljas sällan, men koncessionshavaren tillerkänns i allmännhet rätten Ull företräde till bearbetningskoncession om sådan koncession blir aktuell.

De nuvarande reglerna om undersökningskoncession när det gäller ensamrätt och möjlighet till företrädesrätt, om bearbetningskoncession beviljas, och den därtill kopplade prövningen av sökandens lämplighet från allmän synpunkt innebär att sökanden i tillräcklig utsträckning på förhand kan skapa sig en uppfattning om fömtsättningarna att få bearbetningskoncession. Detta minskar riskema i fråga om den investering som undersökningen innebär och är ägnat att underlätta en långsiktig planering i verksamheten. Jag vill framhålla att SGU i silt remissyttrande beräknat kostnaderna fram Ull bearbetning till ca 5000 kronor per ha, en i sammanhanget inte oväsentlig kostnad. Ett slopande av de nämnda reglerna om

Prop. 1984/85:120 328

undersökningskoncession skulle enligt min mening få synnerligen negaliva konsekvenser för benägenheten atl engagera sig i torvutvinning.

Sammanfattningsvis har jag kommil till slutsatsen att fördelarna med kommitléns förslag i detta hänseende inte uppväger nackdelama.

Jag förordar således atl de nuvarande reglerna om undersökningskoncession i huvudsak behålls i den nya lagen. Också bestämmelserna om förberedande undersökning bör i huvudsak behållas.

2.5 Sammanförande av bearbetningskoncession och täkttillstånd

Mitt förslag: Kravet på särskilt täkttillstånd enligt 18 § nalurvårdslagen upphävs i fråga om läkt för vilka bearbetningskoncession meddelals enligt den nya lagen om vissa torvfyndigheter.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: Så gott som samlliga remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det utan erinran. Några inslanser. bl.a. naturvårdsverket och planverket, vill behålla den nuvarande prövningen enligt naturvårdslagen.

Skälen för mitt förslag: Bearbetning av torv för att ulvinna energi prövas f. n. både enligt minerallagen (bearbetningskoncession) och enligt naturvårdslagen (täkttillstånd).

Bearbetningskoncession enhgt minerallagen innebär att innehavaren har rätt att inom koncessionsområdet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig torv för energiändamål. Bearbetning får dock inte påbörjas förrän mark har anvisats för ändamålet. Koncession kan förenas med villkor för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att främja etl från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av torven. Koncessionsärenden prövas av länsstyrelsen.

Enligt 18 § naturvårdslagen krävs Ullstånd av länsstyrelsen för läkt av bl.a. torv. Tillståndsplikten gäller även för annan läkt än för energiändamål. Undantag görs dock för markägarens husbehov. Prövningen är principiellt fristående från koncessionsprövningen.

Det är enligt min mening uppenbart att ett enklare och smidigare förfarande skulle uppnås om prövningen av utvinningen av torv enligt koncessionsreglerna och enligt naturvårdsreglema sammanförs till ett förfarande.

Mot en sådan sammanslagning har det anförts bl. a. att det skulle innebära att naturvårds- och bevarandeintressena inte kommer att tillräckligt beaktas. Kommitténs förslag är emellertid inte i något avseende ägnat att försvaga natur- eller miljövårdens intressen och jag anser atl det bör genomföras.

Prop. 1984/85:120 329

För att inga missförstånd skall råda vill jag myckel starkt betona atl mitt förslag endast har syftet alt förenkla förfarandet. Det är således inle avsikten att på något sätt förändra inställningen till uppkommande naturvårdsfrågor vid tillämpningen av den nya lagen. Länsstyrelsen skall således precis som hittills ha skyldighet att tillvarata naturvårdsintressena.

Utgångspunkten för naturvårdsprövningen blir följaklligen liksom f. n. den allmänna målsättningen för naturvården, som bl.a. kommer till uttryck i den allmänna regeln i 1 § naturvårdslagen och lagens bestämmelser om skydd för naturmiljön, som vilar på gmndsatsen all varje exploaterande verksamhel skall undvika onödig skada. Mot bakgmnd härav skall det även i framtiden vara möjligl när del behövs atl långtgående föreskrifter utfärdas till skydd för naturmiljön. 1 skyddet för naturmiljön ingår även bl.a. hänsynen lill yt- eller grundvattentillgångar och hydrologiska förhållandena i övrigl. Liksom hittills måste man således ta hänsyn till detta vid bedömningen av behovet av föreskrifier.

Jag vill i sammanhanget nämna att en regional vålmarksinventering har påbörjats år 1983 för alt ge underiag för en bedömning av våtmarkernas betydelse och skyddsvärde i förhållande Ull intressena för bl.a. torvtäkt och virkesproduktion. Denna inventering genomförs i samverkan mellan naturvårdsverket och berörda länsstyrelser. Naturvårdsverket svarar för bl.a. planering, utbildning och samordning medan resp. länsstyrelse genomför inventeringen och sammanställer regionala redovisningar.

Jag vill vidare i sammanhanget erinra om vad som anfördes dels i prop. 1981/82:220 om ändring i naturvårdslagen s. 16-18 om behovsprövningen dels i prop. 1983/84: 158 om vissa kolfrågor om vikten av att torvens innehåll av svavel och andra föroreningar beaktas redan vid brytningen.

Jag vill avslutningsvis tillägga att endast en begränsad del av de brylvärda tillgångarna behöver tas i anspråk under överskådlig tid. Detta innebär alt det finns goda förutsättningar för att vid exploatering välja sådana fyndigheter som medför minsla möjliga ingrepp i naturmiljön.

2.6 Ianspråktagande av mark

Mitt förslag: Den nuvarande obligatoriska markanvisningsförrältningen inför bergmästaren, vid vilken också vissa ersättningsfrågor behandlas, ersätts med ett system där bearbelning kan påböijas anlingen efter medgivande av markägaren eller efter tillstånd av länsstyrelsen att få ta marken i anspråk för bearbetning. Ersättningsfrågor prövas av fastighetsdomstol (se avsnitt 2.7).

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Prop. 1984/85:120 330

Remissinstanserna: Övervägande antalet remissinstanser ställer sig bakom kommitténs förslag. De remissinstanser som avstyrker förslaget pekar bl. a. på att nuvarande ordning fungerar bra, atl kommitténs förslag skapar rättsosäkerhet för markägaren eller atl länsstyrelsen ej har resurser för ändamålet.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande regler i minerallagen får innehavaren av en bearbetningskoncession inte påbörja bearbetningen förtån mark anvisats vid en särskild förrättning hos bergmästaren. Inom koncessionsområdet skall koncessionshavaren anvisas den mark han begär i den mån det inle är uppenbart att den inte behövs för ändamålet. Utanför koncessionsområdet anvisas den mark som är nödvändig. Till förrättningen kallas alla markägare. Den anvisade markens utsträckning mäts ut och markeras på marken. Vid förrättningen prövas också frågor om ersättning till fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.

Som kommittén har framhållit bör bearbetning med stöd av en koncession få påbörjas om markägaren medger det. Några avgörande skäl finns inte mot en sådan förenklad ordning.

Om cn sådan överenskommelse inte uppnås måste markfrågan prövas av myndighet.

Det skulle givetvis innebära en mycket stor fördel om koncessionen och markfrågorna så långt möjligt kunde prövas i ett sammanhang. En förutsättning för detta är att beslut om koncession och om ianspråktagande av mark för ändamålet prövas av samma myndighel. Koncessionsfrågorna prövas f. n. av länsstyrelsen och jag har inte funnit skäl att föreslå någon annan ordning i den nya lagen.

Frågan är då om del är lämpligt att låta länsstyrelsen pröva också markfrågorna.

HuvudmoUvet för den nuvarande ordningen med en uppdelning av koncessionsprövningen och markanvisningen på två organ, länsstyrelsen och bergmästaren, har varit att det i markanvisningsförrältningen enligt minerallagen också ingår att pröva ersättningsfrågorna (jfr prop. 1974:146 s. 154). Kommittén har för sin del föreslagit att de aktuella ersättningsfrågorna behandlas särskilt. Jag delar denna uppfattning som jag återkommer Ull i avsnitt 2.7.

Jag kan i övrigl inte finna några bärande skäl mot den uppenbart raUo-nella ordningen att överföra prövningen av frågan om att ta mark i anspråk till länsstyrelsen. Jag delar kommitténs uppfattning att dd oftasl är lätt att identifiera och kartera del för torvutvinningen behövliga markområdet och att det inte är nödvändigt med hänsyn Ull detta att särskilja koncessionsfrå-goma och markfrågorna. Jag kan heller inte se att en överföring av de senare frågorna till länsstyrelsen skulle med fog kunna ge anledning till invändningar från rättssäkerhetssynpunkt.

Jag förordar således den av kommittén föreslagna ordningen i den nya lagen.

Prop. 1984/85:120 331

2.7 Prövning av ersättningsfrågorna

Mitt förslag: Prövning av ersättningsfrågorna läggs på fastighelsdomslolen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mill förslag.

Remissinstanserna: Några remissinstanser anser atl frågan om ianspråktagande av mark och ersättningsfrågorna bör prövas i ett sammanhang antingen av bergmästaren eller av länsstyrelsen. 1 övrigl tillstyrker remissinstanserna kommitténs förslag eller lämnar det utan erinringar.

Skälen för mitt förslag: Om undersökning enligt minerallagen föranleder skada och intrång skall ersättning utgå. Vid tvist om ersättningen väcks talan vid fastighetsdomstol. Har tvisten inte hänskjutits till domstol eller skiljenämnd när markanvisningsförrättning hålls, skall ersättningsfrågan prövas vid förrättningen. Vidare är fastighetens ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av att mark tas i anspråk för bearbetning. Tvistiga frågor om ersättning mellan exploatören och de ersättningsberättigade prövas vid markanvisningsförtättningen. Vid ersättningens bestämmande gäller expropriationslagens bestämmelser i tillämpliga delar. Talan mot bergmästarens beslut om ersättning förs hos fastighetsdomstol.

Skälen till att prövningen av ersättningsfrågorna på sätt angetts har lagts på bergmästaren är uteslutande att denna myndighel har att pröva frågor om markens ianspråktagande. Jag har tidigare föreslagit att länsstyrelsen enligt den nya lagen beslutar i frågor om rätt att ta mark i anspråk. Detta förslag innebär att det inte längre finns skäl att ha kvar prövningen hos bergmästaren. Alternativen är då atl antingen överföra hela förfarandet inklusive ersättningsfrågorna till länsstyrelsen eller att avstå från den nuvarande ordningen med fyra instanser i ersättningsfrågan och göra fastighetsdomstolen till prövningsmyndighet i försia instans.

Några mera ingripande förändringar föreslås, som jag kommer att behandla senare, inte i fråga om ersättningsgmnderna. De ersättningar som kan komma att ulgå blir av samma storleksordning som f. n. Enligt kommitténs undersökningar uppgår de vanligen Ull mellan 50 och 100 kronor per hektar. För en medelslor takt om ca 100 hektar överstiger således inte ersättningen 10000 kronor. Frivilliga överenskommelser är vanliga.

Det anförda talar i och för sig för att införa den enkla och smidiga lösningen atl länsstyrelsen får bestämma i ersättningsfrågorna samtidigt som man beslutar om ianspråktagandel av mark. Mot detta talar emellertid, som kommittén anför, såväl praktiska som principiella skäl. Som nyss nämnts är ersättningarna som regel låga. Detta hindrar emellertid inte atl

Prop. 1984/85:120 334

Som jag har nämnt har kommittén haft som en av sina uppgifter att se över reglerna för prövningsförfarandet så att kommunernas försörjnings-och planeringsbehov särskilt kan beaktas. Skälet till detta har varit att kommunerna är eller kan komma att bli stora användare av torv och atl torvutvinning kan få stora konsekvenser för markanvändningen.

För alt tillgodose dessa kommunala intressen föreslår kommittén, som jag tidigare har berört, en kommunal förtur vid konkurtens om en lorvfyndighd. Rätten till förtur är enligt förslaget utformad så att, om en av flera koncessionssökande är en kommun, kommunen skall ha företräde om den gör sannolikt att den behöver torven i en anläggning för produkUon av energi. Är flera av de sökande kommuner och är en av dem kommun inom vilken marken eller störte delen därav ligger har den kommunen samma företräde. Bestämmelserna om kommunalt företräde bör enligt förslagel gälla också juridiska personer med etl bestämmande kommunalt inflytande.

Som kommittén framhåller är ett motiv för att ge kommunerna en starkare ställning det ökade kommunala ansvaret för energiförsörjningen och det därav följande behovet av torv för energiutvinning. Ett annat motiv, som kommittén ocksä pekar på, är att staten lämnat avsevärda bidrag till torveldade anläggningar som i stor utsträckning drivs av kommuner och att det, för att dessa investeringar skall komma till nytta, krävs att behovet av leveranser tryggas.

Det finns emellertid enligt min mening också starka skäl som talar mot den föreslagna förtursrätten.

Som jag har berört innebär de nuvarande reglerna att staten kan i varje enskilt fall avgöra vem som skall få utvinna en lorvfyndighet. Avgörande vid prövningen är vem som från allmän synpunkt är bäst lämpad. Går man ifrån denna princip finns det risk för att intresset för torvutvinning hos statliga och privata företag, som nu har kompetens på området, avtar. Detta kan inte vara en ändamålsenlig utveckling på sikt. Samtidigt vill jag peka på att de nuvarande reglerna knappast kan sägas ha verkat hindrande för de kommuner, som strävat efter att bygga upp resurser för torvutvinning. Sålunda ligger ca 70 procent av hittills beviljade koncessioner hos kommunala intressenter.

Mot denna bakgmnd är jag inte beredd att förorda några avsteg från den nu gällande principen att en konkurrenssituation skall lösas med utgångspunkt i vem som är mest lämpad från allmän synpunkt. Jag föreslår således att de nuvarande principerna i detta hänseende behålls i den nya lagen.

Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om att regeringen i proposilion 1984/85:5 om utvecklad kommunal energiplanering m.m. framlagt förslag som innebär att kommunernas energiplanering vidareutvecklas. Förslaget syftar till att de kommunala energiplanerna vidgas till att avse tillförsel, distribution och användning av energi. En sådan mer utvecklad kommunal energiplanering bör leda till att kommunerna med ökad tyngd kan hävda sina intressen i fråga om bl. a. torvutvinning.

Prop. 1984/85:120 336

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anförl har inom industridepartementet upprättats förslag till

1. lag om vissa torvfyndigheter,

2. lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,

3. lag om ändring i gruvlagen (1974:342),

4. lag om ändring i naturvårdslagen (1964; 822),

5. lag om ändring i vattenlagen (1983; 291).

Det under 4 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för jordbmksdepartementet och det under 5 angivna förslagel i samråd med chefen för justitiedepartementet.

Lagförslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslag till lag om vissa torvfyndigheter

Som anförls i den allmänna motiveringen föreslås bestämmelsema om torvutvinning för energiändamål, som f. n. finns i minerallagen, bli införda i en särskild lag benämnd Lagen om vissa torvfyndigheter. Förslagel innebär i förhållande lill minerallagen vissa ändringar i materiellt hänseende. Detta har sin gmnd i att bearbetning av torvfyndigheter markant avviker från bearbetning av andra ämnen som regleras i minerallagen.

1 den inledande avdelningen (1-6 §§) har sammanförts vissa grundläggande bestämmelser om krav på koncession, prövningsmyndighet och lagens förhållande till bestämmelser i annan lagstiftning. Därefter följer en avdelning med rubriken "Förutsättningar för koncession" (7-10 §§). Däri upptas bestämmelser om den koncessionskrävande verksamhetens tillåtlighet, prövning av sökandens lämplighet och rangordningen mellan flera sökande. Närmast därefter följer ett avsnitt som behandlar villkoren för koncession (11-14 §§), dvs. sådana villkor som den koncessionsbevil-jande myndighelen får eller skall ta upp i koncessionsbesluiet. Bestämmelser om överlåtelse, frånträdande och äterkallelse av koncession har samlats i det därnäst följande avsnittet (15-17 §§). Efler en bestämmelse om tillstånd till förberedande undersökning i fall, då markägarens tillstånd inte kunnat erhållas (18 §), följer så bestämmelser om undersökningsarbete (19-22 §§) och därefter etl avsnitt om bearbetning av fyndighet (23-25 §§). Bestämmelser om ersättning för skada och intrång har samlats i det därpå följande avsnittet (26-32 §§). Så följer en bestämmelse om viss återställningsskyldighet för koncessionshavare (33 §) och en bestämmelse om skyldighet att tillåta det allmänna att ta del av vetenskapliga resultat (34 §). Under rubriken "Tillsyn, handräckning, ansvar m. m." (35-42 §§) upptas, förutom vad som anges i mbriken, bestämmelser om visst fall av

Prop. 1984/85:120 337

konkurrens mellan rättigheter, en beslämmelse om rätt för länsstyrelsen att förelägga vite i vissa fall av iredska från koncessionshavarens sida samt besvärsbestämmelser. Dessutom finns i detta avsnitt vissa regler om godkännande av säkerhet m. m.

Avsiklen är att detaljregler om ansökningsförfarandet och ansökningars innehåll m.m. skall meddelas i en tillämpningsförordning. I en sådan kan också regleras t. ex. det prakUska förfarandet vid den nödvändiga kommunikationen mellan SGU, bergsstaten och länsstyrelserna.

Inledande bestämmelser

1 § För undersökning och bearbetning av torv för att utvinna energi
fordras särskilt tillstånd (koncession) om annat inte följer av 3 §.

Paragrafen motsvarar 1 § minerallagen såvitt den paragrafen gäller torv för att utvinna energi. I motiven till minerallagen anges närmare vad som skall anses som undersökning (prop. 1974: 146 s. 79). Det som där anförs gäller också i fråga om innebörden av begreppet undersökning i den nya lagen.

Med bearbetning av fyndigheier av torv avses främst sådan verksamhet, varigenom torven bryts ur marken och används för att framställa bränsle. Även andra metoder att utvinna energi ur torv är emellertid under utveckling. Bearbetning avses på samma sätt som i minerallagen omfatta även andra metoder.

Som framhölls i förarbetena till minerallagen saknar torvarten i och för sig betydelse för frågan om koncessionsplikt föreligger eller inte (prop. 1974:146 s. 152-153). Det framhölls i det sammanhanget att det inte torde behöva uppkomma några svårigheter att utröna ändamålet med utvinningen. Till detta kan läggas att några sådana svårigheter inte heller visat sig uppkomma under den tid som koncessionsplikt gällt för torv för att utvinna energi.

Paragrafen innehåller i sista ledet en hänvisning till 3 § som reglerar fastighetsägarens rätt att undersöka en fyndighet och att Ullgodogöra sig torv för husbehov.

2 § Koncession skall avse antingen undersökning (undersöknings
koncession) eller bearbetning (bearbetningskoncession).

Av paragrafen framgår att koncession skall avse antingen rätt att undersöka eller rätt att bearbeta en lorvfyndighd. Liksom f. n. enligt minerallagen kan bearbetningskoncession meddelas utan föregående undersökningskoncession.

3 § Fastighetsägaren får företa undersökning utan koncession om
koncession inte har meddelats någon annan. Denna rätt får överlåtas eller
upplåtas.

Fastighetsägaren får också ulan koncession för husbehov tillgodogöra sig torv för energiändamål, så länge inte någon annan har bearbetningskoncession för fyndigheten.

22 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 338

1 enlighet med vad som gäller enligt minerallagen har fastighetsägaren rätt att företa undersökning utan koncession om någon annan inte har koncession. Han får också överlåta eller upplåta den rätlen (jfr 8 och 11 §§ minerallagen). Bestämmelser om detta finns i försia slycket.

Enligt andra styckel får fastighetsägaren också tillgodogöra sig torv för sill husbehov ulan koncession. Rätlen lill husbehovstäkt gäller så länge någon annan inte har bearbetningskoncession.

4 § Undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession eller företräde framför andra till sådan koncession avseende fyndigheten.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

1 första stycket finns den från minerallagen (5 § andra stycket) övertagna bestämmelsen att undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession avseende den aktuella torvfyndighelen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) har angetts att det i praxis ofta tas in en föreskrift i beslut om undersökningskoncession att innehavaren äger företräde framför andra intressenter att få bearbetningskoncession till fyndigheten. Det har befunnits lämpligt att nu ange i lagen att sådana föreskrifter kan ges.

Enligt 5 § tredje stycket minerallagen gäller att bearbetningskoncession endast kan meddelas om fyndighet som kan ekonomiskt tillgodogöras blivit påträffad. Enligt motiven till den bestämmelsen räcker det för att det angivna kravet skall vara uppfyllt att möjligheter bedöms föreligga till ett framtida ekonomiskt utnyttjande av fyndigheten. I andra styckel har föreskrivits att krav för bearbetningskoncession är att det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt. Det bör framhållas att detta krav skall anses uppfylll även om lönsamheten bedöms uppkomma först på mycket lång sikt.

5 § Frågor om koncession prövas av länsstyrelsen i det län där hela eller störte delen av det område som avses med ansökningen ligger.

Den som söker koncession skall betala ansökningsavgift enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelser som motsvarar första stycket finns i 2 § första stycket minerallagen, där det stadgas att fråga om koncession prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, och i 18 § första stycket naturvårdslagen enligt vilket takt av bl.a. torv ej får ske utan länsstyrelsens Ullslånd. Någon annan prövningsmynndighet än länsstyrelsen är inte aktuell varför det framstår som mest ändamålsenligt att direkt i lagen utpeka länsstyrelsen som första instans.

En lorvfyndighet ligger ibland inom mer än ett län. I den mån en ansökan berör flera län bör prövningen ankomma på den länsstyrelse där större

Prop. 1984/85:120 339

delen av del ansökla området ligger. Föreskrift härom har lagits in i första stycket.

Andra stycket motsvaras av 2 § andra stycket minerallagen. Beslämmelsen har kompletterats med en möjlighet för regringen alt delegera beslut om ansökningsavgiften.

6 § För sådan verksamhet som bedrivs med slöd av koncession eller
någol annal tillstånd enligt denna lag gäller de villkor och inskränkningar
som föreskrivs i eller med stöd av denna lag. Därutöver gäller vad som
sägs i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiflning eller i annan
lagstiftning.

Prövningen enligt den nya lagen ersätter koncessionsprövningen enligt minerallagen och prövningen enligt 18 § naturvårdslagen. I övrigl blir liksom f. n. även andra lagregler tillämpliga på verksamheten.

Förutsättningar för koncession

Som framgått av den allmänna moUveringen bör frågor om den konces-sionerade verksamhetens tillåtlignet i allmänhet avgöras i koncessionsärendet. 1 avsnittet har därför tagits in en regel om detta. I övrigl motsvarar avsnittet med redaktionella ändringar minerallagens bestämmelser om sådana allmänna fömtsättningar för koncession som hänför sig till sökanden och uppkommande konkurrens om fyndigheter.

7 § Koncession får meddelas endasl om det från allmän synpunkt är
lämpligl atl verksamheten kommer till stånd och sökanden från allmän
synpunkl är lämplig att bedriva verksamheten.

Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § lagen (1978:160) om vissa röried-ningar och 6 § första stycket minerallagen.

1 kravet på att verksamheten skall vara lämplig från allmän synpunkt ligger atl nyttan från energipolitisk synpunkt skall vägas mot de negativa effekler som den kan få på andra skilda samhälleliga inlressen. Det är inte möjligt alt med generell giltighet ange vilka samhällsintressen som skall beaktas och med vilken styrka de skall vägas in. Eftersom prövningen enligt den nya lagen skall ersätta prövningen enligt 18 § naturvårdslagen är del självklart att naturvårdsintressena måste väga tungt. I detta hänseende gäller att prövningen skall ske efter samma krilerier som tilllämpas enligt nämnda bestämmelse i naturvårdslagen.

Beträffande naturvårdsprövningen hänvisas till den allmänna motiveringen avsnitt 2.5.

Dämtöver blir det fråga om att väga in bl. a. den fysiska planeringen och försvarets intressen saml att ta hänsyn till näringspohUska, arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska intressen. I norra Sverige måste också hänsyn tas till rennäringens intressen.

Som jag kommer till senare skall prövningen enligt den nya lagen ersätta prövningen enligt 3 kap. 1, 2 och 4 §§ vattenlagen. Det finns anledning att

Prop. 1984/85:120 340

stryka under vad lagrådet anförde i anslutning till den ifrågavarande bestämmelsen i vattenlagen (prop. 1981/82: 1.30 s. 281-282).

Paragrafens andra led motsvarar vad som nu gäller enligt 6 § första slycket minerallagen. Vilka krav som skall ställas på sökanden får avgöras med hänsyn till verksamhetens omfattning och andra omständigheter (jfr prop. 1974:146 s. 83).

8 § Om någon har beviljats koncession enligt denna lag inom ett område
får någon annan inte beviljas sådan koncession inom samma område.

Paragrafen motsvarar 6 § andra stycket minerallagen och 6 § andra stycket ulredningens förslag.

9 § Inom områden som omfattas av koncession enligt lagen (1974:890)
om vissa mineralfyndigheter får någon annan än koncessionshavaren inte
utan särskilda skäl meddelas koncession enligt denna lag. Ej heller får
inom områden som omfattas av rätt enligt I kap. 4 § eller 5 § eller 14 kap.
6 § första stycket gmvlagen (1974:342) eller ansökan om sådan rätt utan
särskilda skäl koncession meddelas någon annan än den som erhållit eller
ansökt om sådan rätt.

Paragrafen motsvaras av 7 § första stycket minerallagen med tilllägg att även vissa äldre rättigheter åtnjuter skydd mot koncession för undersökning och bearbetning av torvfyndigheter. Paragrafen motsvarar vidare 7 § utredningsförslagel. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till prop. 1974; 146 s. 84.

10 § Har flera ansökt om koncession enligt denna lag som helt eller
delvis avser samma område och kan ansökningarna inte samtidigt bifallas,
prövas vilken av sökandena som från allmän synpunkt bör ges företräde.
Avser ansökningarna undersökningskoncession, skall även beaktas om
någon av sökandena utfört undersökningsarbete inom området.

Paragrafen motsvaras av 6 § tredje stycket minerallagen samt 8 § första stycket utredningsförslaget.

Den behandlar fall då flera ansöker om koncession för samma område. Huvudregeln är att den som från allmän synpunkt är mest lämpad skall ha företräde. Vid val mellan flera som ansöker skall även beaktas Udigare utfört undersökningsarbete. Sådant arbete kan ha utförts med stöd av medgivande från markägaren.

Villkor i samband med koncession

Avsnittet upptar bestämmelser om de villkor, som prövningsmyndigheten skall eller får föreskriva i koncessionsbeslutet. Bestämmelserna är avsedda att, såvitt gäller lorvfyndighet för energiändamål, ersätta såväl minerallagens som naturvårdslagens bestämmelser om sådana villkor. När det gäller villkor till skydd för allmänna intressen och enskild rätt har valts att endasl ha en generell bestämmelse i 12 § första stycket. Detta innebär inte någon inskränkning i möjligheterna att föreskriva sådana villkor.

Prop. 1984/85:120 341

11 § En koncession skall avse etl bestämt område och en viss lid. En
undersökningskoncession får meddelas för en Ud av högsl två år från
beslutet. Om del föreligger särskilda skäl får tiden förlängas.

Paragrafens första mening motsvarar 4 § andra styckel minerallagen och

9 § utredningsförslaget. Beträffande innebörden av bestämmelsen hänvi
sas Ull prop. 1974: 146 s. 81.

Som har anförts i den allmänna moliveringen är undersökningarbete när del gäller torv i allmänhet inle så komplicerat och tidsödande som gäller beträffande t. ex. vissa mineraler. Härtill kommer att det får anses vara ett såväl allmänt som enskill inlresse att arbelet påskyndas så långt möjligt. I andra meningen har därför föreskriviis att en undersökningskoncession får gälla under högst två år. I vissa fall kan dock av olika skäl var lämpligt att medge en längre lidsperiod. 1 sådana fall kan det vara motiverat med en förlängning om det finns särskilda skäl. Detta kan vara fallet t.ex. när koncessionsområdd är särskilt svårtillgängligt eller när undersökningsarbetet på gmnd av särskilda händelser, som koncessionshavaren inte kunnat råda över, dragit ut på tiden. Beslut om tidsförlängning kan fattas såväl i samband med koncessionsbesluiet som senare.

12 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att
skydda naturmiljön eller andra allmänna intressen eller enskild rätt.

Som villkor för koncession får föreskrivas att staten skall ha rätt att delta i verksamheten eller att koncessionshavaren skall betala avgift eller produktionsandel till staten eller iaktta något annat liknande villkor.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet där denne utvinner torv för sitt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det möjligt för fasttghetsägaren att på skäliga villkor även i fortsättningen få torv för sitt husbehov.

Motsvarighet Ull första stycket finns i 10 § första stycket minerallagen och 18 § naturvårdslagen. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med

10 § första-tredje styckena i utredningens förslag.

Enligt 18 § naturvårdslagen skall täkttillstånd förenas med de villkor som behövs för atl begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön. Med hänsyn till att motsvarande prövning enligt förslaget skall ske enligt denna lag har det ansetts erforderligt att särskilt peka ut naturmiljön bland de intressen som skall skyddas. Sådana villkor som enligt gällande ordning brukar knytas till täkttillstånd enligt naturvårdslagen skall således tas in i koncessionsbesluiet med slöd av första stycket. Hit hör exempelvis villkor om eflerarbete och därmed sammanhängande åtgärder, upprättande av kartor eller utförande av annan utredning. Självfallet blir sådana villkor aktuella som regel endast vid bearbeiningskoncession.

Enligt 18 § naturvårdslagen får länsstyrelsen förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga utredning

Prop. 1984/85:120 342

som belyser behovet av takten saml en täktplan av erforderlig omfattning. Länsstyrelsen skall även i fortsättningen kunna kräva atl sökanden redovisar en täktplan eller inkommer med annan utredning som är nödvändig för bedömningen av förelagets tillåtlighet och de närmare villkoren för dess bedrivande. Bestämmelser om vad ansökan skall innehålla bör emellertid lämpligen meddelas i administrativ ordning. Lagförslaget saknar således föreskrifter därom.

Paragrafen saknar motsvarighet till bestämmelserna i 10 § första stycket minerallagen om föreskrifter som påkallas för att främja ett från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna. En sådan föreskrift kan meddelas med stöd av bestämmelsen om skydd för allmänna intressen. Av samma skäl har inte särskih anmärkts att koncession kan göras beroende av undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning.

Andra stycket motsvarar 10 § tredje stycket minerallagen och tredje stycket motsvarar 9 § tredje stycket minerallagen.

13 § Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall koncessionshavaren
åläggas alt ställa tillräcklig säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön
eller andra allmänna inlressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Visar sig
sådan säkerhet oUllräcklig får länsstyrelsen föreskriva att koncessionen
skall fortsätta att gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Beslämmelsen har ingen motsvarighet i minerallagen men väl i 18 § naturvårdslagen. Den motsvarar 10 § sista stycket i utredningsförslaget. Det får anses rimligt att inte endast naturmiljön skyddas gentemot exploatörens insolvens utan även andra motstående intressen som kan lida skada bör åtnjuta sådan skydd. Bestämmelsen har därför utvidgats till att avse allmänna intressen eller enskild rätt.

14 § Uppkommer genom verksamhel för vilken koncession meddelats
betydande olägenhet som inte fömtsågs när koncessionen meddelades får
länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga eller
minska olägenheten för framtiden.

Enligt 18 § fjärde stycket naturvårdslagen får länsstyrelsen meddela kompletterande villkor om det visar sig att de i täkttillståndd föreskrivna villkoren inte i den utsträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön. Denna möjlighet bör bibehållas men omprövning bör kunna äga mm även när andra intressen än naturmiljön är hotade. Med hänsyn till koncessionshavarens intresse av att kunna lita på koncessionsbeslutet vid planering av verksamheten föreskrivs att endast bestydande olägenheter bör kunna föranleda sådan omprövning. Bestämmelsen har utformats efter förebild i 25 § miljöskyddslagen.

Prop. 1984/85:120 343

Överlåtelse, frånträdande och ålerkallelse av koncession

15 § En koncession får överlåtas endast om länsstyrelsen medger det.

Paragrafen motsvaras av 11 § första stycket mineraliagen och till viss del 12 § i utredningens förslag.

16 § Anmäler koncessionshavaren till länsstyrelsen att han önskar från
lräda sin rätt, upphör denna sex månader efter det sådan anmälan kom in,
om ej annat följer av koncessionen.

Önskar koncessionshavaren avstå endasl från viss del av koncessionsområdet, skall han ansöka om detta. Ansökningen handläggs och prövas i den ordning som länsstyrelsen bestämmer.

Första stycket motsvaras av 12 § första stycket minerallagen och överensstämmer med 13 § första stycket utredningsförslaget.

Andra stycket motsvaras av 12 § andra stycket minerallagen och överensslämmer med 13 § andra stycket utredningsförslaget. Till skillnad mot minerallagens bestämmelse har länsstyrelsen enligt förslaget fria händer att pröva en ansökan om avstående av dei av koncessionsområde. Därigenom öppnas en möjlighet till ökad flexibilitet. Givetvis fömtsätts att länsstyrelsen vid sin handläggning inte gör avkall på rättssäkerheten.

17 § En koncession får återkallas av länsstyrelsen, om föreskrift eller
villkor i koncessionen åsidosätts eller om andra synnerliga skäl finns.
.Återkallas koncessionen utan alt koncessionshavaren åsidosatt någon fö
reskrift eller något villkor i koncessionen, har han rält att få ersättning av
staten för förluster till följd av åtgärder som han vidtagit med anledning av
koncessionen.

Paragrafen motsvaras av 12 § tredje styckel minerallagen och 14 § utredningsförslaget.

Förberedande undersökning

18 § Behöver någon som förberedelse för en ansökan om koncession
ulföra undersökning på annans mark, och medger inte markägaren detta,
får länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav ligger på
ansökan av den som önskar utföra undersökningen besluta att tillträde till
marken skall lämnas under viss tid.

Undersökningen skall utföras så att minsta skada och inlrång vållas. Byggnader får uppföras och vägar byggas endasl om markens ägare har samtyckt till det eller länsstyrelsen har lämnal tillstånd till åtgärden. Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning lämnas. Vid tvist om ersättning får talan väckas hos den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att ansökningsavgift skall betalas för ansökan som anges i första stycket.

Paragrafen har utformats med utgångspunkt i 15 § minerallagen och överensstämmer i allt väsenthgl med 15 § utredningsförslaget.

Prop. 1984/85:120 344

Första stycket motsvaras av 15 § första stycket i minerallagen. Enligt förarbetena till minerallagen (prop. 1974:146 s. 92) måste sökanden kunna påvisa ett klart behov av att utföra förberedande undersökning inom det avsedda området. Med tanke på att tillståndet endast skall ersätta markägarens medgivande till åtgärder av myckt ringa omfattning bör behovsprövningen dock inte drivas för långt. Det är tillräckligt atl det inle är osannolikt att brytvärd torv kan komma att påvisas inom området genom undersökningen och att det inte är uppenbart atl koncession för bearbetning är utesluten med hänsyn till sökandens förhållanden eller förhållanden som hänför sig till områdets lokahsering.

Andra stycket motsvarar 15 § andra och tredje styckena minerallagen.

Undersökning av mark för att påvisa brytbar torv innebär som regel endast ett ringa ingrepp. Det kan inte helt uteslutas att åtgärder i samband med undersökning undantagsvis kan medföra större ingrepp och att skada och intrång vållas. Sådana åtgärder som kräver tillstånd eller medgivande enligt annan lagstiftning får enligt 6 § inte utföras med stöd endast av tillståndet. Enligt minerallagen skall undersökningen utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas bara om markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitul samtyckt till det eller bergmästaren lämnal tillstånd till åtgärden. Torvundersökningar torde endast undantagsvis kräva att byggnad måste uppföras eller väg byggas. Det har dock ansetts motiverat att i huvudsak bibehålla den nuvarande regleringen. Inte heller ett tillstånd att uppföra byggnad eller bygga väg kan ersätta prövning enligt annan lagstiftning.

Förslaget innebär att tillståndsområdets storlek liksom hittills inte skall närmare prövas i ärendet. För att förhindra att områdel onödigtvis tas Ull i överkant har det öppnats en möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att ansökningsavgift skall tas ut. Avsikten är sålunda att avgiften skall vara beroende av det sökta områdets storlek.

Undersökningsarbete

Som anförts i den allmänna motiveringen har det bedömts som mest ändamålsenligt att behålla möjligheten till undersökningskoncession. I detta avsnitt finns regler om det arbete som får utföras med stöd av en undersökningskoncession. Bestämmelserna är i väsentliga avseenden tagna från motsvarande avsnitt i minerallagen. Vissa förändringar har dock gjorts. Bl. a. är bestämmelserna om s. k. fredade områden borttagna. Skälen för detta har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10). Vissa andra bestämmelser har också tagits bort främst av det skälet att det rör sig om föreskrifter som lämpligare bör - om det behövs - tas med i koncessionsvillkoren.

19 § Den som innehar en undersökningskoncession får inom koncessionsområdet utföra undersökningsarbete för att utröna möjligheterna att utvinna torv.

Prop. 1984/85:120 345

Paragrafen motsvarar 16 § minerallagen. Som nämns i 6 § är rätten att utföra undersökningsarbete inskränkt i olika hänseenden. I specialmotiveringen tiil 1 § har berörts vad som avses med undersökning.

20 § Undersökningsarbetet får omfatta endasl sådana åtgärder som be
hövs för atl vinna närmare kännedom om lorvfyndighelens storlek, beskaf
fenhet och utvinningsbarhet.

Inom koncessionsområdet får koncessionshavaren inte utan medgivande av markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsarbetet. 1 den mån det behövs får han bygga väg inom området eller begagna befintlig väg till och inom området. Efter tillstånd av länsstyrelsen får han också bygga nödvändig väg till området.

Åtgärderna skall utföras så, att minsla skada och intrång vållas.

Paragrafen har sin motsvarighet i 22 § minerallagen. I första styckel slås den i och för sig självklara principen fasl att i undersökningsarbetet endasl får ingå sådana åtgärder som behövs för att få närmare kännedom om lorvfyndighelens sloriek och beskaffenhet m. m.

Beträffande andra och tredje styckena hänvisas till vad som anförts vid 18 §.

21 § Koncessionshavaren får använda torv som utvunnits under arbetet
endast i den mån det behövs för undersökning av torvens beskaffenhet och
lämplighet för bearbetning.

Paragrafen motsvarar i allt väsenthgl 23 § första stycket försia meningen minerallagen.

22 § Föranleder undersökningsarbetet skada eller intrång, skall ersätt
ning lämnas för detta. Vid tvist om ersättning får talan väckas hos den
fastighetsdomstol inom vars område marken eller slörre delen därav ligger.

Innan arbetet påbörjas skall koncessionshavaren siälla säkerhet för sådan ersättning som avses i första stycket, om inle den ersättningsberätU-gade medger annat.

Paragrafen motsvarar 24 § första stycket och 20 § andra stycket minerallagen.

Bearbetning

Avsnittet innehåller dels bestämmelser om koncessionshavarens befogenheter på grund av bearbelningskoncessionen, dels regler om hur dessa befogenheler konkretiseras genom att mark tas i anspråk för ändamålet. Gentemot nuvarande bestämmelser i minerallagen innebär förslaget tre principiella nyheter. Den försia är alt länsstyrelsen och inte som nu bergmästaren meddelar beslut, varigenom mark anvisas för bearbelning och därmed sammanhängande verksamhet. Den andra är att markanvisning inte är obligatorisk utan kan ersättas av överenskommelse mellan koncessionshavaren och markägaren eller hans rättshavare. Den tredje nyheten

Prop. 1984/85:120 346

är atl ersättningsfrågorna inte behandlas vid markanvisningen utan avgörs anlingen genom avtal mellan koncessionshavaren och de ersättningsberäl-Ugade eller efler stämning vid fastighetsdomstol. Dessa nyheter medför i sin tur att bestämmelsema om ersättning, betalning, tillträde m. m. ändras.

23 § Den som innehar bearbetningskoncession får inom koncessionsområdet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig torv för energiulvinnning.

Koncessionshavaren får undersöka och bearbeta lorv för annat ändamål än energiutvinning i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

Koncessionshavaren får även i övrigt tillgodogöra sig bearbetad torv som avses i andra stycket i den mån markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse hämtar den och ersätter därpå nedlagda kostnader. Talan om sådan ersättning väcks vid den fastighetsdomstol, inom vars område marken eller större delen därav ligger. Väcks talan, räknas de sex månaderna för avhämiande från del alt ersättningsbeloppet slutligt beslämls.

Bearbetningen får ej påbörjas utan att markägaren har gett sitt tillstånd eller länsstyrelsen enligt 24 § har medgivit atl marken får tas i anspråk.

Paragrafen överensstämmer i sak med 16 § utredningsförslagel.

Första stycket moisvarar 30 § första stycket minerallagen. Formuleringen har anpassais för att omfatta alla metoder för att utvinna energi ur torv. Den metod som skall användas bör anges i koncessionen.

Andra och tredje styckena motsvarar 31 § första stycket och delvis 31 § andra stycket minerallagen.

Andra stycket syftar främst på del fallet atl det finns låghumifierad torv, dvs. torv som inte är lämpad för energiutvinning, som måste skaffas undan för att man skall komma åt bränntorven. Torv som bearbetas för annat ändamål än energiutvinning är principiellt markägarens egendom. Med stöd av tredje stycket kan koncessionshavaren få rätt att tillgodogöra sig även sådan torv.

Fjärde stycket motsvarar delvis 26 § minerallagen. Markanvisningen är dock som nyss sagts ej obligatorisk utan erfordras endast då markägarens medgivande ej kan erhållas.

24 § Gäller inom samma område koncession för bearbetning av torv jämte en eller flera sådana rättigheter som anges i 7 § får arbete som utförs med stöd av först uppkommen rättighet inle hindras eller uppehållas av arbete som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit senare.

Paragrafen motsvarar 7 § andra stycket minerallagen och överensstämmer med 17 § utredningsförslaget.

25 § Länsstyrelsen får medge att mark får tas i anspråk för att bearbeta torv och bedriva därmed sammanhängande verksamhet såsom att uppföra byggnad eller anlägga väg, transportbana eller ledning eller lägga upp lorv eller avfallsprodukter. Har koncessionshavaren hos länsstyrelsen ställt säkerhet för den ersätt-

Prop. 1984/85:120 347

ning som kan komma att fastställas enligt 26 § jämte ränta, får marken genasl tillträdas om inte länsstyrelsen förordnar annat.

Paragrafens första stycke moisvarar delvis 26 § minerallagen. Bestämmelsen har anpassais efter förhållanden som råder vid bearbetning av lorvfyndighet och till de avvikelser från minerallagens regler som lagförslagel i övrigt innebär. Avsiklen är alt mark liksom f. n. skall kunna anvisas såväl inom som utom koncessionsområdet.

Andra stycket motsvarar delvis 4 kap. 32 § tredje stycket gruvlagen, till vilken hänvisas i 29 § minerallagen. Frågan om tillträde m. m. har berörts i avsnitt 2.6 i den allmänna moliveringen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 18 § i utredningsförslaget.

Ersättning tillföljd av att mark tas i anspråk för bearbetning m. m.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6 och 2.7) har bestämmelsema om ersättning för skada och intrång i vissa hänseenden gjorts om i förslaget. För del första har den nuvarande första instansen vid prövningen, nämligen bergmäslaren, tagits bort. För det andra har ersättningsfrågorna skiljts från andra frågor som enligt gällande ordning behandlas vid markanvisningsförrättning. Ersättningsbestämmelserna när del gäller ianspråktagande av mark har sammanförts till ett särskilt avsnitt.

26 § Ägare till mark som tas i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet är berättigade att av koncessionshavaren få intrångsersättning och annan ersättning för skada. Samma rätt till ersättning har innehavare av nytUanderätt eller annan särskild rätt till fastighet som berörs av ianspråktagandel.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Första stycket motsvarar 27 § första stycket minerallagen och 19 § utredningsförslaget. Ersättningsrätten gäller oavsett om mark tas i anspråk på gmnd av medgivande av markägaren eller med stöd av länsstyrelsens beslut. I förstnämnda faUet får det dock fömtsättas atl ersättningsfrågorna har klarats ut mellan parterna genom avtal. Skulle så inte vara fallet, skall ersättningsreglerna enligt de här föreslagna bestämmelserna tillämpas.

Andra stycket motsvaras delvis av 27 § andra stycket minerallagen. Hänvisningen till de särskilda bestämmelserna i 5 kap. expropriationslagen har ingen motsvarighet i förslaget. I stället har i 31 § hänvisats till hela 5 kap. expropriationslagen.

27 § Uppstår till följd av att mark tas i anspråk synnerligt men för någon fastighet eller del därav, skall koncessionshavaren lösa det område som lider sådant men om ägaren begär det.

Prop. 1984/85:120 348

Paragrafen motsvaras av 20 § i utredningsförslaget.

Minerallagen saknar bestämmelser om rätl för markägaren att begära inlösen. En sådan regel finns bl. a. i 3 kap. 8 § expropriationslagen. Regeln innebär bl. a. att om det till följd av exproprialion av servitul eller nyttjanderätt lill fastighet uppslår synnerligl men för fasligheien eller del av den skall den exproprierande lösa område som lider sådant men om ägaren begär del. Under kommitténs arbete har frän experthåll framhållils att det i synnerhet beträffande jord- och skogsbruksfastigheter kan uppkomma sådant men till följd av att mark tas i anspråk för bearbetning av lorvfyndighd. Kommittén har därför ansett det moUverat alt införa en motsvarande bestämmelse och departementsförslaget ansluler till denna uppfattning.

I uppenbara fall bör länsstyrelsen redan som villkor för koncession med stöd av 12 § första styckel kunna föreskriva att visst område löses in. Etl sådant villkor är bindande för fastighetsdomstolen i mål om ersättning. Att elt yrkande om sådant villkor har avslagits, medför självfallet inte att den berättigade är betagen atl yrka inlösen i fastighetsdomstolen.

28 § Har överenskommelse ej träffats om ersättning eller löseskiUing, får
koncessionshavaren eller den som gör anspråk på ersättning eller fordrar
inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område marken
eller större delen därav är belägen. Annan än koncessionshavaren får dock
ej väcka talan innan tihträde har skett.

Paragrafen överensstämmer med 21 § i utredningens förslag.

I minerallagen och expropriationslagen saknas motsvarigheten till denna regel eftersom det i dessa lagar fömtsätts att ersättningen bestäms av myndighet vid markanvisningsförtättning respektive i exproprialionsmål. Enligt förslaget fordras emellertid beslut av myndighet bara när överenskommelse inte har träffats. Rätten att väcka talan måste därför regleras särskilt. Bestämmelsen har utformats delvis efter förebild i 66 § väglagen.

29 § Ersättning enligt 26 § som ej avser personlig skada jämte ränta skall
nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten genom den omständighet som
föranlett rätt till ersättning så minskat i värde, att den kan antas ej utgöra
full säkerhet för borgenär, som när rätten till ersättning uppkom hade
panträtt i fastigheten.

I sak överensstämmer paragrafen med 22 § utredningsförslaget.

Enligt 29 § minerallagen och 4 kap. 34 § gmvlagen är, liksom enligt 6 kap. 1 och 2 §§ expropriationslagen nedsättning obligatorisk när fastigheten svarar för sådan fordran som sägs i bestämmelsen. När mark tas i anspråk för bearbetning av en lorvfyndighet blir det i regel fråga om bara en marginell värdesänkning. Nedsättning bör därför inte vara obligatorisk. Till skydd för panträttshavare bör emellertid en oskadlighetsprövning ske. Paragrafen har efter förebild i 67 § första styckel väglagen utformats i enlighet med del anförda.

Prop. 1984/85:120 349

30 § Om borgenär som avses i 29 § lider föriusi till följd av all nedsäll
ning ej skell, är han berättigad all av koncessionshavaren få gottgörelse för
förlusten mol avskrivning på fordringshandlingen. Delsamma gäller, om
borgenären lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad
och ersättningen lill följd av överenskommelse mellan koncessionshavaren
och markägaren eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol.

Talan om gottgörelse får väckas vid fastighetsdomstol som anges i 28 §.

Beslämmelsen moisvarar delvis 4 kap. 34 § andra stycket gmvlagen och 68 § väglagen och 23 § utredningsförslaget. Den har språkligt utformats närmasl efler bestämmelsen i väglagen.

31 § I mål om ersällning enligt 26 § eller gottgörelse enligt 30 § gäller i
tillämpliga delar 5 och 6 kap. expropriationslagen (1972; 719) samt bestäm
melserna i 7 kap. expropriationslagen om rättegångskostnader och kostna
der vid fördelning av ersättning, om ej annat är särskilt föreskrivet.

Paragrafen överensslämmer med 24 § i utredningsförslaget.

Paragrafen innebär att expropriationslagens bestämmelser om rättegången i exproprialionsmål, betalning av ersättning och fullbordande av expropriation samt rättegångskostnader m.m. kommer att gälla i tillämpliga delar.

32 § I mål om inlösen gäller i tillämpliga delar expropriationslagen
(1972:719), om ej annat är särskilt föreskrivet. 4 kap. 3 § expropriationsla
gen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt mm under tiden
från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Paragrafen överensstämmer med 25 § i utredningsförslagel. Bestämmelsen saknar motsvarighet i minerallagen eller gmvlagen. Den har utformats efter förebild av 69 § andra stycket väglagen.

Verkan av att koncession upphör

Bestämmelserna i minerallagen under denna rubrik reglerar frågor om äganderätten till kvarliggande föremål efter torvbrytning. Sådana föremål kan snarare anses innebära en belaslning för ägaren än en förmån. Bestäm-mmelserna om äganderätt har därför ersatts med en skyldighel för den senaste koncessionshavaren att ta bort anläggningar och eventuellt kvarliggande torvupplag. En sådan skyldighet som prövas av länsstyrelsen, öppnar möjligheter att avtalsvägen lösa frågan om äganderätten mellan markägaren och koncessionshavaren.

33 § När en koncession upphör skall den som senast innehaft konces
sionen ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder om detta är motiverat
från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder som inte har bestämts genom villkor i koncessionen, skall prövas av länsstyrelsen i samband med att koncessionen upphör.

Prop. 1984/85:120 350

Paragrafen är utformad efter förebild i 16 § första och andra styckena rörledningslagen.

Paragrafen överensstämmer med 26 § i utredningsförslaget.

Frågor om efterbehandling av marken regleras f.n. i huvudsak genom villkor i täkttillständet enligt naturvårdslagen. Avsikten är att motsvarande reglering skall ske genom villkor i koncessionen enligt den nya lagen. Paragrafen blir därför endast tillämplig på sådana förhållanden som inte reglerats pä detta sätt. Att koncessionshavaren förlorar rätten till marken när koncessionen upphör ligger i sakens natur.

Vissa särskilda åligganden för koncessionshavaren

Bestämmelsema om upprättande av karta och förande av journal i 38 § och 39 § första styckel minerallagen lar sikle på gmvrättsliga förhållanden. Någon motsvarighet till dessa regler har därför inte tagils med i förslaget.

34 § Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som rege
ringen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa koncessionsha
varens arbete i geologiskt hänseende och ta del av de geologiska resultaten
av arbetet.

Paragrafen motsvarar 39 § andra stycket minerallagen och 27 § i utredningens förslag.

Tillsyn, handräckning, ansvar, m. m.

Bestämmelsen i minerallagen om möjlighet att inhibera fortsatt arbete som utgör uppenbar fara får bedömas inte ha någon tillämpning på torvbrytning. Den saknar därför motsvarighet i förslaget.

Avsnittet motsvarar i övrigt med de följdändringar som är motiverade minerallagens avsnitt med samma mbrik samt besvärsbestämméiser.

35 § Länsstyrelsen uiövar Ullsyn över undersökning och bearbetning
som utförs enligt denna lag.

Den som utövar verksamhet enligt denna lag skall på begäran lämna länsstyrelsen de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen eller för planeringen av naturvården. Länsstyrelsen får meddela bestämmelser för att undersökning och bearbetning utförs enligt denna lag.

Länsstyrelsen har rätt till Ullträde till arbetsplats och därtill hörande anläggningar för att inspektera verksamhet som omfattas av denna lag.

Paragrafen har sin motsvarighet i 40 § minerallagen saml 18 a § och 18 b § naturvårdslagen samt i 28 § utredningsförslaget.

Tillsyn över minerallagens efterlevnad utövas enligt gällande ordning av bergmästaren. Beträffande naturvårdslagen har länsstyrelserna vissa tillsynsuppgifter. Denna tillsyn kan länsstyrelserna enligt 18 b § naturvårdslagen delegera till kommunal nämnd i vad avser täktverksamhet. Del framstår som ändamålsenligt att länsstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet. Med hänsyn till att kommunerna kan ha ställning som part i aren-

Prop. 1984/85:120 351

den om bearbetning av torvfyndigheter har det ej ansetts lämpligt med en möjlighet till delegation motsvarande den i 18 b § naturvårdslagen för dessa ärenden.

36 § För tvister som uppslår i fall som avses i 24 S skall reglerna om
tvister i 41 § lagen (1974; 890) om vissa mineralfyndigheter gälla.

Paragrafen moisvarar 29 § utredningsförslagel.

1 25 § regleras hur arbete får utföras när olika rättigheter enligt minerallagen eller gruvlagen finns inom samma område. Tvist i sådana frågor avgörs enligt 41 § minerallagen av bergmästaren. Det har bedömts ändamålsenligt att denna ordning får gälla även vid tvist mellan den som har koncession för bearbetning av lorvfyndighet och den som har rättighd som grundar sig på mineral- eller gruvlagen.

37 § Påbörjas undersökning utan att säkerhet ställs enligt vad som före
skrivs i 22 § andra stycket eller utförs anläggning i slrid med 18 § andra
stycket eller 20 § andra stycket får tingsrätten på ansökan av den som äger
eller innehar marken förordna att arbetet skall inställas eller att anläggning
en skall tas bort på undersökarens bekostnad.

1 fråga om sådan åtgärd finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

Paragrafen motsvarar 42 § minerallagen.

38 § Iakttar en koncessionshavare inte föreskrifter som meddelats med
stöd av 12 § eller efterkommer han inle vad som föreskrivs eller begärs
med stöd av 34 § eller 35 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite föreläg
ga honom att fullgöra sina skyldigheter. Sådant föreläggande skall delges.

Tingsrätten får också på ansökan av länsstyrelsen eller, i fall som avses i 34 §, myndighet som anges där meddela handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av den som är skyldig att iaktta föreskrifterna.

Paragrafen, som överensstämmer med 31 § utredningsförslagel motsvarar 43 § första stycket minerallagen och delvis 39 § första styckel naturvårdslagen.

39 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtli
gen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbele utan att iaktta vad som i 22 § andra styckel föreskrivs om ställande av säkerhet,

2. bearbetar en lorvfyndighet utan att ha erhållit bearbetningskoncession om sådan krävs.

Till sådan påföljd döms också den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighel som är förbunden med koncessionen eller som avses i 34 § andra stycket lämnar oriklig uppgift, om detta sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhel.

1 fall som anges i första stycket kan torv som bearbetas förklaras förverkad.

Den som har gjort sig skyldig till gärning som anges i försia slycket 2. kan förpliktas att ersätta kostnad som föranleds därav.

Prop. 1984/85:120 352

Om brott som anges i första styckel I. inkräktar enbart på enskild rätt, får åklagare väcka ålal endasl om målsägande anger brottet till åtal.

Paragrafen motsvarar 39 § i utredningens förslag och motsvarar vidare i lillämpliga delar 44 § minerallagen och 38 § naturvårdslagen.

40 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos regeringen
genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas av slatens naturvårds
verk.

Ärenden om torvutvinning följer enligt nuvarande ordning vid besvär olika instansvägar. Frågor om koncession enligt minerallagen prövas av länsstyrelsen och talan kan fullföljas till regeringen. Detsamma gäller i frågor om täkttillstånd enligt naturvårdslagen. Beslut enligt minerallagen av bergmästaren överklagas såvitt gäller ersättning till fastighetsdomstol och i övriga frågor till SGU. Talan mot fastighetsdomstolens avgöranden kan föras i hovrätten och slutligen i högsta domstolen. Talan mot SGU: s beslut får föras hos regeringen eller i vissa fall hos kammarrätten och slulligen regeringsrätten.

Genom den föreslagna prövningsordningen där länsstyrelsen prövar samtliga slag av frågor utom ersättningsfrågor har besvärsbestämmelserna kunnat förenklas. Eftersom torvärendena ofta kräver en allsidig bedömning har regeringen ansetts som den mest ändamålsenliga besvärsinstansen.

1 likhet med vad som gäller enligt naturvårdslagen har föreskrivits att naturvårdsverket får överklaga länsstyrelsens beslut om koncession m. m.

41 § Med särskild rätt till faslighet förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut och rätt till eleklrisk kraft samt liknande rätt.

Paragrafen motsvarar 51 § första stycket minerallagen och 36 § utredningsförslaget.

42 § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte godkänts av den
till vars förmån den ställs, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommun, landsUngskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Paragrafen, som överensstämmer med 37 § utredningsförslaget motsvarar 52 § minerallagen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning Ull föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

Prop. 1984/85:120 353

2. Vad som enligt den nya lagen gäller om ägare av fastighet skall
tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt.

Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits i fastighet tillämpas på avkomsl eller förmån som avses i 8 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är att anse som särskild rätt till fastighet.

3. Den som vid utgången av juni 1985 bedriver torvtäkt för vilken tillstånd inte behövs enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter men för vilken tillstånd därefter behövs enligt denna lag får, under fömtsättning att ansökan om koncession enligt denna lag görs före den 1 juli 1986 fortsätta verksamheten utan koncession till dess ansökningen slutligt har prövats.

4. Bestämmelser om ansökningar om koncessioner för undersökning eller bearbetning av torv för att utvinna energi som anhängigjorts före den I juli 1985 men inte slutligt prövats dessförinnan, m. m. finns i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:000) om ändring i lagen om vissa mineralfyndigheter.

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1985. I punkt 1 till övergångsbestämmelserna har inlagits en föreskrift om detta. Där anges också alt hänvisningar i lagar eller författningar till föreskrifter som ersatts genom den nya lagen skall avse de nya föreskrifterna.

I punkt 2 finns regler om tillämpningen av lagen på vissa äldre rättsinsU-lut. Dessa regler är utformade efter förebild från övergångsbestämmelserna till expropriationslagen och vattenlagen.

Vid lagens ikraftträdande kommer dd att finnas etl antal fall, där torvutvinning för att utvinna energi bedrivs endast med stöd av täkttillstånd enligt naturvårdslagen. Enligt de nya bestämmelserna kommer koncession att krävas. Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna får denna verksamhet pågå under fömtsättning att man ansöker om koncession inom ett år efter ikraftträdandet av den nya lagen.

1 punkt 4 av övergångsbestämmelserna finns en hänvisning till lagen om ändring i minerallagen. I nämnda övergångsbestämmelser regleras bl.a. sådana koncessionsansökningar som kommit in före den 1 juli 1985 men inte prövats dessförinnan.

4.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

Ändringen i 1 § innebär att undersökning och bearbetning av torv för att utvinna energi inte längre omfattas av lagen. I 4 § har i anslutning härtill gjorts en redaktionell ändring.

1 7 § har ett nytt andra stycke intagits med en bestämmelse om konkurrens mellan koncessioner av lorvfyndighet enligt den nya lagen och koncessioner enligt minerallagen. I ett nytt fjärde stycke i samma paragraf har införts en bestämmelse om hur arbete får utföras när flera samtidigt har 23 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85:120 354

koncession enligt minerallagen och koncession enligt lagen om vissa torvfyndigheter inom samma område.

1 9 § har en bestämmelse i första stycket om markägarens rätl lill bearbetning av lorvfyndighet upphävts. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i den föreslagna nya lagen. Beträffande motiveringen härtill hänvisas till avsnitt 2.8. Bestämmelsen i 9 § tredje styckel Ull skydd för markägarens husbehovsbrytning har upphävts och fått sin motsvarighet i förslaget till lag om vissa torvfyndigheter.

110 § har som en följd av ändringar i 9 § en hänvisning till bestämmelserna i den sistnämnda paragrafen upphävts. Genom en ändring i 44 § har denna paragraf redaktionellt anpassats till förslaget i övrigt.

Också ändringarna i minerallagen träder i kraft den 1 juli 1985. I övergångsbestämmelserna slås fast att den nya lagen om vissa torvfyndigheter skall tillämpas beträffande koncessioner för torv som har meddelats enligt minerallagen. De ändringar som görs i den nya lagen i förhållande till motsvarande bestämmelser i minerallagen motiverar inte några inskränkningar i detta hänseende.

Ansökningar om koncession avseende torv som kommil in före den 1 juli 1985 skall vidare enligt övergångsbestämmelserna prövas enligt de äldre bestämmelserna. Beviljas i sådant fall koncession skall därefter den nya lagen tillämpas. Andra ärenden om torv som har kommit in före den 1 juli 1985 skall också prövas enligt de äldre beslämmelserna.

4.3. Förslag till lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

Förslaget innebär att bestämmelserna om inmutningshinder i 2 kap. 3 § gmvlagen anpassas till den nya lagen om vissa torvfyndigheter.

4.4 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Som anförts i den allmänna moUveringen är avsikten med föreliggande förslag att i lagen om vissa torvfyndigheter sammanföra ansöknings- och prövningsförfarandet i fråga om nuvarande bearbetningskoncession enligt minerallagen och täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen. Således har från prövning enligt denna paragraf undantagits sådan takt, vartill tillstånd meddelats enligt lagen om vissa torvfyndigheter. Som framgått av den allmänna motiveringen är inte avsikten att nägon ändring av prövningsgrunderna skall bh följden av förslaget såvitt avser bearbetningens lämplighet från naturmiljösynpunkt. Liksom den nu aktuella lagstiftningen i övrigt träder ändringen i naturvårdslagen i kraft den I juli 1985.

4.5 Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

I vattenlagen finns bestämmelser om vattenföretag. För sådana företag fordras i stor utsträckning särskilt tillstånd. Även s. k. markavvattnings-

Prop. 1984/85:120 355

företag, bl.a. dikning, är i princip tillståndsplikliga. Endasl om del är uppenbart att varken allmänna eller enskilda inlressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena kan tillståndsprövning underiåtas. 1 3 kap. vattenlagen finns bestämmelser om vattenföretagets lokalisering i förhållande till allmänna planeringssynpunkter (1 §), dess förhållande till planer och markanvändningsbestämmelser (2 §) samt generelll skydd mol störte skada för allmänna intressen (3 §). Därutöver finns i 4 S bestämmelser om ekonomisk prövning. Emellertid görs i 6 § undantag från tillämpningen av beslämmelserna i 1, 2 och 4 §§ för viss verksamhet, vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Bedömningen enligt 3 § har ansetts kräva särskild vatlenleknisk och vattenrättslig kunskap (prop. 1981/82:130 s. 417).

Som Udigare anförts i anslutning till den nya lagen om vissa torvfyndigheter kommer prövningen enligt den lagen alt bli tämligen ingående vad beträffar hänsynen till skilda allmänna intressen och en motsvarande prövning behöver därför inte ske vid en eventuellt efterföljande prövning enligt vattenlagen. En sådan bör kunna inskränkas till rent vattenrättsliga frågor.

Undantag för prövning enligt bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§ i vattenlagen har därför gjorts. Undantaget omfattar även bestämmelserna om ekonomisk prövning av företaget i 3 kap. 4 § vattenlagen.

Även en prövning motsvarande den i 3 kap. 3 § vattenlagen av verksamhetens inverkan på allmänna intressen prövas i koncessionsärendet. Vattenföretaget i sig torde knappast i något fall komma att utgöra något sådant hot mot allmänna intressen som skulle kunna medföra otillåUighd enligt det nämnda lagmmmd. Det kan dock inte uteslutas. Skulle det inträffa kräver avgörandet, som anförts under förarbetena till vattenlagen, särskild vattenteknisk och vattenrättslig kunskap. Möjligheten att pröva vattenförelaget även ur denna synpunkt har därför behållits.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om vissa torvfyndigheter

2. lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

3. lag om ändring i gruvlagen (1974; 342)

4. lag om ändring i naturvärdslagen (1964:822)

5. lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

6 Beslut

Regeringen beslutar i enhghet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:120 356

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om vissa torvfyndigheter

Härmed föreskrivs följande.

Inledande beslämmelser

1 § För undersökning och bearbetning av torv för att utvinna energi fordras särskilt Ullstånd (koncession) om annat inte följer av 3 §.

2 § Koncession skall avse antingen undersökning (undersökningskoncession) eller bearbetning (bearbeiningskoncession).

3 § Fastighetsägaren får företa undersökning utan koncession om koncession inte har meddelats någon annan. Denna rält får överlåtas eller upplåtas.

Fastighetsägaren får också utan koncession för husbehov tillgodogöra sig torv för energiändamål, så länge inte någon annan har bearbetningskoncession för fyndigheten.

4 § Undersökningskoncession kan förenas med rätl för innehavaren att
senare få bearbetningskoncession eller företräde framför andra till sådan
koncession avseende fyndigheten.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

5 § Frågor om koncession prövas av länsstyrelsen i det län där hela eller
större delen av det område som avses med ansökningen ligger.

Den som söker koncession skall betala ansökningsavgift enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6 § För sådan verksamhet som bedrivs med stöd av koncession eller
något annat tillstånd enligt denna lag gäller de villkor och inskränkningar
som föreskrivs i eller med stöd av denna lag. Därutöver gäller vad som
sägs i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftning eller i annan
lagstiftning.

Förutsättningar för koncession

1 § Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från allmän synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten.

8 § Om någon har beviljats koncession enligt denna lag inom ett område får någon annan inte beviljas sådan koncession inom samma område.

9 § Inom områden som omfattas av koncessionen enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter får någon annan än koncessionshavaren inte utan särskilda skäl meddelas koncession enligt denna lag. Ej heller får inom områden som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 § eller 5 § eller 14 kap.

Prop. 1984/85:120 357

6 § första stycket gruvlagen (1974: 342) eller ansökan om sådan rätl ulan särskilda skäl koncession meddelas någon annan än den som erhållit eller ansökl om sådan rätt.

10 § Har flera ansökt om koncession enligt denna lag som hell eller
delvis avser samma område och kan ansökningarna inte samtidigt bifallas,
prövas vilken av sökandena som frän allmän synpunkt bör ges företräde.
Avser ansökningarna undersökningskoncession, skall även beaktas om
någon av sökandena utfört undersökningsarbete inom området.

Villkor för koncession

11 § En koncession skall avse etl bestämt område och en viss tid. En undersökningskoncession får meddelas för en Ud av högst två år från beslutet. Om det föreligger särskilda skäl får tiden förlängas.

12 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för atl skydda naturmiljön eller andra allmänna intressen eller enskild rätt.

Som villkor för koncession får föreskrivas att staten skall ha rätt alt delta i verksamheten eller atl koncessionshavaren skall betala avgift eller produktionsandel till slalen eller iaktta något annat liknande villkor.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet där denne utvinner torv för silt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annal, förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor även i fortsättningen få torv för sitt husbehov.

13 § Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall koncessionshavaren åläggas att ställa tillräcklig säkerhet för atl villkor till skydd för naturmiljön eller andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Visar sig sådan säkerhet otilhäcklig får länsstyrelsen föreskriva att koncessionen skall fortsätta att gälla endast om ytterligare säkerhet slälls.

14 § Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession meddelats betydande olägenhet som inte fömtsågs när koncessionen meddelades får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Överlåtelse, frånträdande och ålerkallelse av koncession

15 § En koncession får överlåtas endast om länsstyrelsen medger dd.

16 § Anmäler koncessionshavaren till länsstyrelsen att han önskar frånträda sin rätt, upphör denna sex månader efter det sådan anmälan kom in, om ej annat följer av koncessionen.

Önskar koncessionshavaren avstå endast från viss del av koncessionsområdd, skall han ansöka om detta. Ansökningen handläggs och prövas i den ordning som länsstyrelsen bestämmer.

17 § En koncession får återkallas av länsstyrelsen, om föreskrift eller
villkor i koncessionen åsidosätts eller om andra synnerliga skäl finns.
Återkallas koncessionen utan att koncessionshavaren åsidosatt någon fö
reskrift eller något villkor i koncessionen, har han rätt att få ersättning av
staten för förluster till följd av åtgärder som han vidtagit med anledning av
koncessionen.

Prop. 1984/85:120 358

Förberedande undersökning

18 § Behöver någon som föreberedelse för en ansökan om koncession
utföra undersökning på annans mark, och medger inte markägaren detla,
får länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav ligger på
ansökan av den som önskar utföra undersökningen besluta atl tillträde till
marken skall lämnas under viss tid.

Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras och vägar byggas endast om markens ägare har samtyckt till det eller länsstyrelsen har lämnat tillstånd till åtgärden. Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning lämnas. Vid tvist om ersättning får talan väckas hos den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att ansökningsavgift skall betalas för ansökan som anges i första stycket.

Undersökningsarbele

19 § Den som innehar en undersökningskoncession får inom koncessionsområdet utföra undersökningsarbete för att utröna möjligheterna att utvinna lorv.

20 § Undersökningsarbetet får omfatta endast sådana åtgärder som behövs för atl vinna närmare kännedom om lorvfyndighelens sloriek, beskaffenhet och utvinningsbarhet.

Inom koncessionsområdd får koncessionshavaren inle utan medgivande av markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsarbetet. I den mån det behövs får han bygga väg inom området eller begagna befintlig väg till och inom området. Efter tillstånd av länsstyrelsen får han också bygga nödvändig väg till området.

Ålgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas.

21 § Koncessionshavaren får använda torv som utvunnits under arbetet endast i den mån det behövs för undersökning av torvens beskaffenhet och lämplighet för bearbetning.

22 § Föranleder undersökningsarbetet skada eller intrång skall ersättning lämnas för detta. Vid tvist om ersättning får talan väckas hos den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Innan arbetet påbörjas skall koncessionshavaren ställa säkerhet för sådan ersättning som avses i första stycket, om inte den ersättningsberättigade medger annat.

Bearbetning

23 § Den som innehar bearbetningskoncession får inom koncessionsom
rådet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig torv för energiutvinning.

Koncessionshavaren får undersöka och bearbeta torv för annat ändamål än energiutvinning i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på dt ändamålsenligt sätt.

Prop. 1984/85:120 359

om sådan ersättning väcks vid den fastighetsdomstol, inom vars område marken eller större delen därav ligger. Väcks lalan, räknas de sex månaderna för avhämtande från det att ersättningsbeloppet slutligt bestämts.

Bearbetningen får ej påbörjas utan att markägaren har gett sitt tillstånd eller länsstyrelsen enligt 24 § har medgivit att marken får tas i anspråk.

24 § Gäller inom samma område koncession för bearbetning av torv jämte en eller flera sådana rättigheter som anges i 7 § får arbele som utförs med stöd av försl uppkommen rättighet inte hindras eller uppehållas av arbete som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit senare.

Har koncessionshavaren hos länsstyrelsen ställl säkerhet för den ersättning som kan komma att fastställas enligt 26 § jämte ränta, får marken genast tillträdas om inte länsstyrelsen förordnar annat.

Ersättning IiU följd av alt mark tas i anspråk för bearbetning m. m.

26 § Ägare Ull mark som tas i anspråk för bearbetning eller därmed
sammanhängande verksamhet är berättigade att av koncessionshavaren få
intrångsersättning och annan ersättning för skada. Samma rätt till ersätt
ning har innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet
som berörs av ianspråktagandel.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägl rum under Uden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

27 § Uppstår Ull följd av att mark tas i anspråk synnerligt men för någon fastighet eller del därav, skall koncessionshavaren lösa det område som lider sådant men om ägaren begär det.

28 § Har överenskommelse ej träffats om ersättning eller löseskiUing, får koncessionshavaren eller den som gör anspråk på ersättning eller fordrar inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller slörre delen därav är belägen. Annan än koncessionshavaren får dock ej väcka talan innan tillträde har skett.

29 § Ersättning enligt 26 § som ej avser personlig skada jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten genom den omständighet som föranlett rätt till ersättning så minskat i värde, att den kan antas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som när rätlen till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten.

30 § Om borgenär som avses i 29 § lider förlusl lill följd av att nedsätt
ning ej skett, är han berättigad alt av koncessionshavaren få gottgörelse för
förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om
borgenären lider förlust därigenom att ersättning bhvit för lågt beräknad
och ersättningen till följd av överenskommelse mellan koncessionshavaren
och markägaren eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol.

Talan om gottgörelse får väckas vid fastighetsdomstol som anges i 28 §.

Prop. 1984/85:120 360

31 § I mål om ersällning enligt 26 § eller gottgörelse enligt 30 § gäller i tillämpliga delar 5 och 6 kap. expropriationslagen (1972:719) saml bestämmelserna i 7 kap. expropriationslagen om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning, om ej annal är särskilt föreskrivel.

32 § 1 mål om inlösen gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972:719), om ej annat är särskilt föreskrivet. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt mm under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Verkan av att koncession upphör

33 § När en koncession upphör skall den som senast innehaft konces
sionen ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder om detta är motiverat
från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder som inte har bestämts genom villkor i koncessionen, skall prövas av länsstyrelsen i samband med att koncessionen upphör.

Vissa särskilda åligganden för koncessionshavaren

34 § Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som rege
ringen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa koncessionsha
varens arbete i geologiskl hänseende och ta del av de geologiska resultaten
av arbetet.

TUlsyn, handräckning, ansvar, m.m.

35 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över undersökning och bearbetning
som utförs enligt denna lag.

Länsstyrelsen har rätt till tillträde till arbetsplats och därtill hörande anläggningar för att inspektera verksamhet som omfattas av denna lag.

36 § För tvister som uppstår i fall som avses i 24 § skall reglerna om tvister i 41 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter gälla.

37 § Påbörjas undersökning utan att säkerhet ställs enligt vad som föreskrivs i 22 § andra stycket eller utförs anläggning i strid med 18 § andra stycket eller 20 § andra stycket får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna att arbetet skall inställas eller att anläggningen skall tas bort på undersökarens bekostnad.

I fråga om sådan åtgärd finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

38 § Iakttar en koncessionshavare inte föreskrifter som meddelats med stöd av 12 § eller efterkommer han inte vad som föreskrivs eller begärs med stöd av 34 § eller 35 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Sådant föreläggande skall delges. Tingsrätten far också på ansökan av länsstyrelsen eller, i fall som avses i 34 §, myndighet som anges där meddela handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av den som är skyldig alt iaktta föreskrifterna.

Prop. 1984/85:120 361

39 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtli
gen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som i 22 § andra stycket föreskrivs om ställande av säkerhet,

2. bearbetar en lorvfyndighet utan att ha erhållit bearbetningskoncession om sådan krävs.

Till sådan påföljd döms också den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighel som är förbunden med koncessionen eller som avses i 34 § andra stycket lämnar oriktig uppgift, om detla sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhel.

I fall som anges i första stycket kan torv som bearbetas förklaras förverkad.

Den som har gjort sig skyldig lill gärning som anges i försia stycket 2. kan förpliktas alt ersätta kosinad som föranleds därav.

Om brott som anges i första slycket 1. inkräktar enbari på enskild rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsägande anger brotlel till åtal.

40 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas av statens nalurvårdsverk.

41 § Med särskild rätt till fastighet förslås i denna lag nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätl.

42 § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag inle godkänts av den till vars förmån den ställs, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

1. Denna lag träder i kraft den I juli 1985.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

2. Vad som enligt den nya lagen gäller om ägare av fastighet skall
Ullämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt.

Bestämmelsema i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits i fastighet tillämpas på avkomsl eller förmån som avses i 8 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är att anse som särskild rätt till fastighet.

3. Den som vid utgången av juni 1985 bedriver torvtäkt för vilken tillstånd inte behövs enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter men för vilken tillstånd därefter behövs enligt denna lag får, under fömtsättning att ansökan om koncession enligt denna lag görs före den 1 juli 1986 fortsätta verksamheten ulan koncession till dess ansökningen slutligt har prövats.

4. Bestämmelser om ansökningar om koncessioner för undersökning eller bearbetning av torv för att utvinna energi som anhängiggjorts före den I juli 1985 men inte sluUigt prövats dessförinnan, m. m. finns i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:000) om ändring i lagen om vissa mineralfyndigheter.

Prop. 1984/85:120 362

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler dels alt 49 § skall upphöra att gälla, dels att 1, 4, 7, 9, 10 och 44 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§' För undersökning och bearbetning av fyndighel av

1. olja, gas, stensall eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2. alunskiffer,

3. slenkol, eldfasl lera eller klink- 3. slenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, rande lera eller

4. uranhalligt eller toriumhaltigt 4. uranhalligt eller toriumhaltigt mineral eller mineral

5. lorv för att utvinna energi

fordras, om ej annat följer av 8 eller 9 §, särskilt tillstånd (koncession). I fråga om förberedande undersökning finns bestämmelser i 15 §.

4§
Koncession meddelas för en eller Koncession meddelas för en eller

flera av de gmpper av ämnen som flera av de gmpper av ämnen som
anges i 1 § 1 —5. anges i 1 § 1 —4.

Koncession skall avse bestäml område och viss tid. Område och giltighetstid bestämmes efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Gränserna för området räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång i annans rätt.

7§ Inom område som omfattas av koncession ör viss gmpp av ämnen får annan än koncessionshavaren ej utan särskilda skäl meddelas koncession för annan gmpp av ämnen. Ej heller får inom område, som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 § gmvlagen (1974:342) eller ansökan om sådan rätt, utan särskilda skäl koncession meddelas annan än den som erhållil eller ansökl om sådan rätt.

Inom område som omfatlas av koncession enligt lagen (1985:000) om vissa torvfyndigheter får koncession enligt denna lag inte utan särskilda skäl beviljas annan än koncessionshavaren.

Meddelas koncession inom område som omfattas av annan koncession eller av sådan rätt enligt gruvlagen som avses i första stycket eller beviljas sådan gruvrätt inom område som omfattas av koncession, får arbete, som

Senaste lydelse 1982:484

Prop. 1984/85:120 364

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

särskilda skäl föranleder annal, förenas med villkor som gör del möjligl för fastighetsägaren atl på skäliga villkor även i fortsättningen fä lorv för sill husbehov.

10 §'

Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätl eller som eljest påkallas för att främja ett från allmän synpunkl ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna.

Koncession kan göras beroende av att undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning.

1 koncession kan föreskrivas att staten skall ha rätl att deltaga i verksamheten eller alt koncessionsinnehavaren skall ulge avgifl eller produktions-andel till staten eller iakttaga annat liknande villkor.

/ fråga om bearbetningskoncession för torv finns bestämmlser om vissl villkor i 9 § iredje stycket.

44 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete ulan att iakttaga vad som i 20 eller 32 §
fjärde stycket föreskrives om underrättelse och ställande av säkerhel,

2. bearbetar ämne som avses i 1 § 2. bearbetar ämne som avses i 1 §
1, 4 eller 5 utan att ha erhållit bear- 1 eder 4 utan att ha erhållit bearbet-
betningskoncession, om sådan ningskoncession, om sådan kräves,

kräves,

3. utan tillstånd enligt 33 § andra stycket lägger igen utfraktsväg, ort
eller borrhål som där avses.

Till påföljd som anges i första stycket dömes också den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med koncessionen eller som avses i 40 § andra stycket lämnar oriktig uppgift, om detta sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

I fall som anges i första stycket 2 kan ämne som utvunnits förklaras förverkat.

Om brott som avses i första stycket 1 förnärmar enbart enskilds rätl, får åklagare väcka åtal endast om målsägande anger brottet till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

I fråga om koncessioner för undersökning eller bearbetning av lorvfyndighet för att utvinna energi som har meddelats enligt äldre bestämmelser tillämpas efter ikraftträdandet lagen (1985:000) om vissa torvfyndigheter, varvid koncessionerna skall anses som undersöknings- eller bearbetningskoncessioner enligt sistnämnda lag.

Senaste lydelse 1982:484.

Prop. 1984/85:120 370

6§

I denna paragraf har tagits upp beslämmelser angående tillämpligheten dels av föreskrifier av viss beskaffenhel i den föreslagna lagen och av vad som i samma hänseende förordnas av länsstyrelsen dels av bestämmelser i andra lagar. Där anges sålunda att för sådan verksamhet som bedrivs med stöd av koncession eller något annat tillstånd enligt den föreslagna lagen de villkor och inskränkningar gäller som föreskrivs i eller med slöd av samma lag samt, i en andra mening, att dämtöver gäller vad som sägs i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiflning eller i annan lagstiftning.

Att bestämmelser i den nya lagen rörande villkor och inskränkningar i verksamhet som avses i lagen skall tillämpas vid bedrivande av sådan verksamhet är utan vidare klart och kräver inte någon ytterligare föreskrift. Detsamma gäller sådana villkor och inskränkningar, som länsstyrelsen med stöd av lagen uppställer i samband med koncession eller annal tillstånd. Bestämmelsen i första meningen av förevarande paragraf bör därför såsom onödig utgå.

Verksamhet som avses i den nu föreslagna lagen kan vara av sådan beskaffenhet att det krävs tillstånd enligt annan lag, t. ex. enligt byggnadslagen, miljöskyddslagen eller lagen om fornminnen, eller alt annan föreskrift i sådan lag skall iakttas. Av allmänna principer följer, att det förhållandet att koncession eller annat tillstånd meddelats enligt den nu föreslagna lagen inte inverkar på det krav på tillstånd som kan vara uppställt i annan lag. Motsvarande gäller iakttagande av föreskrifter av annat slag i andra lagar. 1 beslut om koncession eller annat tillstånd bör lämpligen under alla förhållanden erinras om att även bestämmelser i andra författningar kan vara tillämpliga på verksamheten. Mot bakgrund härav kan bestämmelsen i andra meningen av nu förevarande paragraf inte anses erforderlig. Bestämmelse motsvarande denna finns emellertid i vissa lagar som har beröring med den nu föreslagna lagen, t.ex. i 3 § lagen om vissa mineralfyndigheter och 2 § miljöskyddslagen. Om det för undvikande av missförstånd anses nödvändigt att förhållandet till annan lagstiftning uttryckligen klariäggs i lagen, vill lagrådet därför inte motsätta sig en bestämmelse i saken. Den föreslagna bestämmelsen bör emellertid jämkas. Bl.a. torde någon hänvisning till naturvårdslagstiftningen icke behövas, eftersom den prövning som nu görs med stöd av 18 § naturvårdslagen enligt förslaget kommer att ske inom ramen för koncessionsprövningen enligt den nya lagen. Paragrafen kan förslagsvis ges följande lydelse: "1 fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter i byggnadslagen (1947:385), miljöskyddslagen (1969:387) och annan författning."

10 §

Denna paragraf behandlar frågan om konkurrens mellan två eller flera koncessionssökande. I paragrafens första mening anges att om flera har

Prop. 1984/85:120 371

ansökt om koncession, som helt eller delvis avser samma område, och ansökningarna inte kan samtidigt bifallas, skall prövas vilken av sökandena som från allmän synpunkt bör ges företräde.

Bestämmelsen torde närmast åsyfta den situationen atl koncession bör meddelas för hela det område som avses med vatje ansökan, varför endast en av ansökningarna kan bifallas. Beslämmelsen avses emellertid omfatta även del fallet att en jämkning sker i fråga om de områden som avses med ansökningarna på så sätt, att alla ansökningar eller i vart fall mer än en kan bifallas. Den avsedda innebörden kan inte anses ha kommit lill klart uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att bestämmelsen förtydligas, varvid den med ett par andra, mindre jämkningar kan ges följande lydelse: "Har två eller flera ansökt om koncession för samma område, skall länsstyrelsen pröva vilken av dem som från allmän synpunkt bör ges företräde."

16 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående koncessionshavares frånträdande av koncession. Enligt första stycket gäller, om koncessionshavaren anmäler till länsstyrelsen att han önskar frånträda sin rätt, att denna upphör sex månader efter det anmälan kom in, om inte annat följer av koncessionen. Beträffande partiellt frånträdande föreskrivs i andra stycket att, om koncessionshavaren önskar avstå endast från viss del av koncessionsområdet, han skall ansöka om detta samt - i en andra mening - atl ansökningen handläggs och prövas i den ordning som länsstyrelsen bestämmer. 1 fråga om sistnämnda föreskrift har föredragande statsrådet i moliveringen till paragrafen anfört att länsstyrelsen enligt förslaget har fria händer att pröva en ansökan om avstående av del av koncessionsområde, att härigenom öppnas en möjlighet till ökad flexibilitet samt att det fömtsätts att länsstyrelsen vid sin handläggning inte gör avkall på rättssäkerheten.

Vid ärendets föredragning i lagrådet har upplysts att bestämmelsen avses reglera endast det formella förfarandet hos länsstyrelsen. 1 fråga om förfarandet i ärenden enligt denna lag hos länsstyrelsen gäller förvaltningslagens beslämmelser, om inte annat föreskrivs. Den föreslagna lagen innehåller inte i övrigt några närmare bestämmelser om förfarandet i ärenden rörande koncession och vad som har samband därmed. Det synes inte finnas tillräckliga skäl att beträffande nu förevarande fråga avvika från vad förvaltningslagen föreskriver och än mindre att överlämna åt länsstyrelsen att fritt bestämma hur handläggningen skall ske. I den mån föreskrifter som kompletterar förvaltningslagen behövs, kan sådana föreskrifter meddelas av regeringen. Med hänsyn till det sagda förordar lagrådet alt bestämmelsen får ulgå. Det kan anmärkas att det utan särskild föreskrift är tydligt, att när del gäller den sakliga prövningen av ansökan om partiellt avstående bestämmelserna om fömtsättningar för meddelande av koncession och om villkor i samband med meddelande av koncession bör tillämpas.

Prop. 1984/85:120 372

22 §

Enligt första slyckel i denna paragraf skall den som erhållil undersökningskoncession ulge ersällning för skada eller inlrång, som föranletts av utfört undersökningsarbete. I andra slycket föreskrivs att innan arbetet påbörjas koncessionshavaren skall ställa säkerhet för sådan ersättning som avses i första stycket, om inte den ersättningsberättigade medger annat.

Förslaget lorde utgå från att säkerheten skall ställas hos den ersättningsberättigade och förvaras av denne. En sådan ordning synes dock mindre lämplig. Det är sålunda inte tillfredsställande att en koncessionshavare skall tvingas anförtro en kanske värdefull säkerhet åt någon, med vilken han inte kunnal träffa uppgörelse och till vilken han undantagsvis kan stå i motsatsförhållande. Av 42 § första slycket i förslaget följer att säkerheten skall prövas av länsstyrelsen, om den inte godkänts av den ersäitningsberäliigade. Enligt 39 § i förslagel är det förenal med straffansvar att påbörja undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs i 22 § andra slycket om ställande av säkerhet. I sådani fall skall också enligi 37 § tingsrätten kunna förordna att arbetet skall inställas. Om säkerhelen skall ställas hos den ersättningsberättigade, kan det emellertid i efterhand vara omöjligt att klarlägga humvida erbjuden säkerhel godkänts av den ersättningsberättigade. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att säkerheten skall ställas hos länsstyrelsen, dock att parterna bör kunna träffa överenskommelse om annat.

I 42 § tredje stycket i förslaget finns en för olika fall av säkerhet enligt lagen generell bestämmelse om att staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund inte behöver ställa säkerhet. Avsikten är uppenbarligen att, när undersökningskoncession beviljats sådan juridisk person, denna skall ha rätt att påbörja undersökningsarbetet utan hinder av vad som sägs om krav på säkerhet i förevarande 22 § andra styckel. Denna innebörd torde komma till tydligare uttryck, om bestämmelse om befrielse från skyldighel att ställa säkerhet tas upp i förevarande paragraf.

På grund av det anförda och med ett par andra, mindre jämkningar kan andra stycket i 22 § ges förslagsvis följande lydelse: "Innan arbetet påbörjas skall koncessionshavaren ställa säkerhet för ersättningsskyldighet enligt första stycket, om inte den ersättningsberättigade avstår från säkerhet. Säkerheten skall ställas hos länsstyrelsen, om inte parterna kommer överens om annat. Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet."

23 och 25 §§

I 23 § i förslaget har i första-tredje styckena tagits upp bestämmelser om de befogenheter som Ullkommer den som beviljats bearbetnings-koncession. I paragrafens fjärde stycke föreskrivs att bearbetningen inte får påbörjas utan att markägaren har gett sitt tillstånd eller länsstyrelsen enligt 25 § har medgett att marken får tas i anspråk. Första slycket i 25 §

Prop. 1984/85:120 373

innehåller föreskrift om atl länsstyrelsen får medge atl mark tas i anspråk för att bearbeta torv och bedriva därmed sammanhängande verksamhet, såsom att uppföra byggnad eller anlägga väg, transportbana eller ledning eller lägga upp torv eller avfallsprodukter. Enligt andra slycket i samma paragraf får marken genast tillträdas, om koncessionshavaren hos länsstyrelsen ställt säkerhet för den ersättning som kan komma att fastställas enligt 26 § — dvs. intrångsersättning och annan ersättning för skada i följd av marks ianspråktagande för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet — jämte ränta, såvida inte länsstyrelsen förordnar annat.

Av de återgivna bestämmelsema kan inte anses klart framgå vad som skall gälla i fall då berörda markägare inte medgett alt bearbetningen påbörjas. Det närmare förhällandet mellan bestämmelsen i 23 § fjärde stycket och bestämmelsema i 25 § synes sålunda något oklart. Enligt vad som framgår av motiven torde emellertid den åsyftade innebörden vara följande. Har berörda markägare medgelt att bearbetningen påbörjas, får så ske. I annat fall krävs beslut av länsstyrelsen, varigenom behövlig mark anvisas för ändamålet. För att koncessionshavaren skall få tillträda marken och kunna påböija arbetet krävs emellertid också att frågan om sådan ersättningsskyldighet som avses i 26 § i förslaget har prövats och den fastställda ersättningen betalats, med den reservation som följer av hänvisningen i 31 § till 5 kap. expropriationslagen, nämligen att fastighetsdomstolen kan vid där angivna fömtsättningar medge förhandstillträde. Från det principiella kravet på att ersättning skall ha fastställts och betalats gäller det i 25 § andra stycket angivna undantaget för fall då koncessionshavaren ställt säkerhet för ersättningsskyldigheten.

Den sålunda avsedda innebörden torde komma till tydligare uttryck i lagtexten, om terminologin i beslämmelserna får ansluta till vad nu sagts. Även vissa andra jämkningar bör göras. Vidare bör bestämmelsen i 23 § fjärde stycket lämpligen brytas ut till en särskild paragraf, vilken kan tas upp närmast efter 23 §. I följd härav förskjuts numreringen av de följande paragraferna.

Enligt andra stycket i 25 § kan som nämnts koncessionshavare ställa säkerhet för ersättningsskyldighet enligt 26 §. På motsvarande sätt som lagrådet föreslagit i fråga om 22 § andra stycket bör till andra stycket i 25 § föras bestämmelse som svarar mot 42 § tredje stycket, dvs. att staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund inte behöver ställa säkerhet.

På grund av dd anförda bör de nu aktuella bestämmelserna betecknas 24 § och 26 § och förslagsvis ges följande lydelse;

"24 § Koncessionshavaren får ej börja bearbetningen och därmed sammanhängande verksamhet, såsom att uppföra byggnad eller anlägga väg, transportbana eller ledning eller att lägga upp torv eller avfallsprodukter, utan att markägare som berörs av åtgärderna har medgett det eller att mark för ändamålet har anvisais enligt 26 § första stycket och marken får tillträ-

Prop. 1984/85:120 374

das enligt 26 § andra stycket eUer 32 § jämförd med 5 och 6 kap. expropria-Uonslagen (1972:719)."

"26 § I den mån medgivande att börja bearbetningen och därmed sammanhängande verksamhet inte lämnats av berörda markägare, skall länsstyrelsen anvisa den mark som behövs.

Har koncessionshavaren hos länsstyrelsen ställt säkerhet för den ersättningsskyldighet som avses i 27 §, får den anvisade marken genast tillträdas, om inte länsstyrelsen förordnar annat. Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet."

35 §

Paragrjifen innehåller bestämmelser om tillsynen över sådan verksamhet som här är i fråga. Där anges i ett första stycke att länsstyrelsen utövar tillsyn över undersökning och bearbetning som utförs enligt lagen. I ett andra stycke föreskrivs bl.a. att den som uiövar verksamhet enligt lagen på begäran skall lämna länsstyrelsen de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen eller för planeringen av naturvården. Planeringen av naturvården har sålunda i lagförslaget angetts som en särskild uppgift för länsstyrelsen vid sidan av tillsynen över verksamhet enligt lagen.

Att på detta sätt göra skillnad mellan tillsynen och planeringen av naturvården är emellertid ägnat att skapa oklarhet om länsstyrelsens uppgifter enligt lagen. 1 7 § föreskrivs att koncession avseende lorvfyndighet får meddelas endast om det frän allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och i 12 § anges att en koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda bl.a. naturmiljön eller andra allmänna intressen. Därav framgår klart att länsstyrelsen vid prövningen av koncessionsfrågor enligt lagen har att beakta nalurvårdsintressen och att tillsynsuppgiftema omfattar även sådant som avser naturvård. Orden "eller för planeringen av naturvården" bör därför utgå i andra stycket.

38 §

I första stycket av denna paragraf ges länsstyrelsen befogenhet att vid vite förelägga koncessionshavare att fullgöra vissa skyldigheter. Härtill fogas föreskriften att sådant föreläggande skall delges. Denna föreskrift är inte av den valören att den behöver upptas i lagen. Enligt lagrådets mening bör den i stället meddelas i administrativ ordning som en föreskrift om verkställighet av lagen (jfr 1 § första stycket delgivningslagen); även andra bestämmelser av denna art torde komma att behöva meddelas. Lagrådet förordar därför, att föreskriften utgår ur lagförslaget.

42 §

Enligt tredje stycket i denna paragraf behöver staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund inte ställa säkerhet. Lagrådet har vid 22 och 25 §§ förordat, att föreskrift av detta innehåll införs i dessa båda paragrafer. Om så sker, bör tredje stycket i förevarande paragraf utgå.

Prop. 1984/85:120 376
Innehåll

Propositionen ..................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... ..... I

Lagförslag .......................................................... .... 4

Förslag till lag om vissa torvfyndigheter ................... .... 4

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig
heter ............................................................. 11

Förslag till lag om ändring i gmvlagen (1974; 342) ...... .. 15

Förslag Ull lag om ändring i naturvårdslagen (1964; 822) 16

Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) . .. 17

Förslag Ull lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt 18

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 febmari 1985 19

1 Inledning ........................................................ 19

2 Bakgmnd .................................... .............. 23

2.1 Den internationella utvecklingen .................. 23

2.2 Inlernationellt energisamarbele ....................... 27

2.3 Riksdagens behandling av energifrågorna sedan år 1981 .... 32

3 Energipolitik för förnyelse och utveckling — en strategi för oljeersättning och kärnkraftsavveckling ..................................................................... 35

4 Energibehovet i framliden ................................. .. 42

4.1 Utvecklingen fram lill i dag ........................... 42

4.2 Energibehovet på kort och medellång sikl ....... 45

4.3 Energibehovet på längre sikt ........................ .. 50

5 Energianvändning ........................................... 52

5.1 Inledning ................................................. 52

5.2 Industri ................................................... 58

5.3 Transporter ................................................ 67

5.4 Övrig energianvändning .............................. 75

5.4.1 Byggnadsuppvärmning och tappvarmvallenberedning . 76

5.4.2 Hushållsel och driftel i lokaler ................. 96

5.4.3 Areella näringar .................................... 97

5.4.4 Övrig service ...................................... 99

5.4.5 Statliga myndigheter ............................. 100

6 Värmeförsörjning ............................................ 102

6.1 Inledning .................................................. 102

6.2 Fjärtvärme ............................................... 106

6.3 Blockcentraler ........................................... 116

6.4 Enskild uppvärmning ................................... 118

6.5 Solvärme, värmepumpar m.m.......................... 122

7 Elförsörjning .................................................. 127

7.1 Inledning ................................................. 127

7.2 Kärnkraft ................................................... 128

7.3 Vattenkraft .............................................. 129

7.3.1 Utgångspunkter ................................... 129

7.3.2 Överväganden och förslag ...................... 131

7.4 Mottryckskraft ........................................... 149

7.5 Vindkraft .................................................. 153

7.6 Ny elprodukUonsteknik ................................ 157

7.7 EldistribuUon, elsäkerhet m. m........................ 159

7.7.1 Distribution av elektrisk ström ................. 159

7.7.2 Beredskap mot störningar i elförsörjningen 164

7.7.3 Tillsyn över elektriska anläggningar ......... 171

7.8 Export och imporl av el 172

Prop. 1984/85:120 377

8 Bränsleförsörjning ....................................................... . 174

8.1 Inledning .............................................................. . 174

8.2 Olja ......................................................................... . 180

8.2.1 Den svenska oljemarknaden ........................ . 182

8.2.2 Oljepolitikens inriktning .................................. 183

8.3 Nalurgas ............................................................... 189

8.3.1 Naturgasprojekt i Sverige ............................. 189

8.3.2 Tendenser på den internationella naturgasmarknaden . 191

8.3.3 Naturgasens framtida roll i Sverige .............. 193

8.4 Kol ........................................................................ 194

8.5 Kärnbränsle ......................................................... 196

8.6 Inhemska bränslen ................................................. 198

8.6.1 Torv ............................................................... 199

8.6.2 Trädbränslen, m.m........................................... . 203

8.6.3 Avfall ............................................................... 205

8.6.4 Gemensamma frågor för inhemska bränslen 207

8.7 Alternativa drivmedel ............................................ 210

9 Storstadsområdenas energiförsörjning ..................... 215

9.1 Inledning .............................................................. 215

9.2 Departementspromemorians förslag ...................... . 217

9.3 Inriktning av storstadsområdenas energiförsörjning 219

10 Energipolitik för investeringar, sysselsättning och export ..................................................................................... 223

10.1 Inledning ............................................................ . 223

10.2 Den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter 225

10.2.1 Sammanfattande översikt över energiutrustningsindustrin 225

10.2.2 Utredningens förslag lill åtgärder ................. 227

10.3 Export av energiteknik ........................................ . 228

10.4 EnergiupphandlingsdelegaUonen ...................... 229

10.5 Överväganden och förslag .................................. 235

11 Kärnsäkerhet 237

11.1 Reaktorsäkerhet .................................................. . 238

11.2 Kärnavfallshantering ............................................. 240

11.2.1 Avfallshanteringens säkerhets- och strålskyddsfrågor 240

11.2.2 Utvecklings- och finansieringsfrågor i anslutning till hanteringen av använt kärnbränsle ..................................................................... 241

11.3.............................................................................. Exportkontroll m.m 245

12 Upprättade lagförslag ................................................. 247

13 Hemställan ................................................................. 248

14 Anslagsfrågor för budgetårel 1985/86 ...................... 249

15 Beslut ......................................................................... 317

Bilaga 1 Lagrådsremiss med förslag Ull lag om vissa torvfyndig
heter, m. m......................................................... 319

Bilaga 2 Lagrådets yttrande över lagrådsremissen ..... 369

(Bilagorna 3-24 finns i särskild bilagedel)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

Prop. 1984/85:120

Bostäder — service

Större delen av energin i sekiorn bostäder-service används för uppvärmning. Kommittén utgår ifrån atl värmebehovet kommer all minska till år 2010 trols all bostads- och lokalbeståndet ökar.

Användning av elektricitet i sektorn bostäder-service kommer troligen att öka även i framtiden, men långsammare än tidigare.

Det totala energibehovet år 2010

Totalt sett har kommittén räknal med att energianvändningen år 2010 kommer att utvecklas enligt följande, räknat i TWh per år och exklusive förluster.

Tabell l.l Kommitténs bedömning av energianvändningens utveckling till år 2010, (TWh)

	1983		2010
	Totalt	El	Undre	gräns	Övre gräns
Sektor	Totalt	El	Totalt	El	Totalt El
Industri Samfärdsel Bostäder - service Totalt	130 73 151 354	42 2 57 101	150 60 100 300*	40 2 50 90*	200 70 100 3 150 80 450 150*

* Avrundal värde

1.4 Värmeförsörjningen

Stora förändringar

Värmeförsörjningen ställs för närvarande om i snabb takt. Fjärrvärmen byggs ut. Nya anläggningar för eldning med kol, torv och ved ersätter de gamla oljeeldade. Stora värmepumpar installeras och s. k. avkopplingsbara elpannor används i ökande grad. 1 småhusbebyggelsen som blir alltmer energieffektiv sker sedan flera år en omfattande övergång till elvärme och till eldning med ved. Det här innebär att värmeförsörjningen redan 1990 kommer att vara väsentligt annorlunda än den var fram till mitten av 1970-talet. Den kommer också att vara betydligt mer varierad och mindre känslig för störningar. Oljeförbmkningen kommer att vara avsevärt lägre.

När del gäller Qärrvärmen kan ett på lång sikt kraftigt minskat totalt värmebehov medföra att den nu pågående expansionen avstannar. Fjärtvärmen kommer till större delen att baseras på fasta bränslen.

Prop. 1984/85:120 9

en kraftig ökning av produktionen (BNP) kan del på sin höjd bli fråga om en långsam ökning av oljeförbrukningen. År 2010 skulle den kunna komma upp lill ungefär 20 miljoner lon per år. En kraftig ökning av oljepriserna skulle i så fall kunna leda lill anpassningsproblem av samma lyp som vi upplevt under de tidigare oljeprisökningarna.

Kommittén föreslår mot den bakgrunden atl en ulredning görs om konsekvenserna av en ny kraftig oljeprisökning och vilka åtgärder som staten kan behöva vidta för att möta en sådan situation.

1.6 Energi — miljö

När det gäller miljön har kommittén i sitt arbele koncentrerat sig på miljö- och hälsoeffekter av värmeförsörjningen. Kommitténs särskilda miljöutredning visar att en övergång från eldning i enskilda pannor i tätbebyggda områden till centraliserad värmeförsörjning baserad pä värme frän fjärrvärmeverk och slörre blockcenlraler innebär fördelar ur miljösynpunkt oberoende av om kol, torv eller ved används som bränsle.

Övergång från oljevärme lill el för uppvärmning antingen som elvärme eller med värmepumpar medför en förbättring av luftkvaliteten frän ett redan i dag bra tillstånd. Elproduktion för detta ändamål kan baseras på fasta bränslen i kraftvärmeverk och kol i kondenskraftverk på elt sätt som från miljö- och hälsosynpunkt är acceptabelt om effektiv miljöteknik utnyttjas.

Med i dag allmänt tillgänglig leknik medför en övergång från oljevärme lill individuell fastbränsleeldning sådana utsläpp Ull luft att detta inte kan tillrådas i någon större omfattning i tätbebyggda områden med radhus och friliggande villor. Den i dag pågående utvecklingen av lekniken kommer att kunna möjliggöra minskade utsläpp, dock inle i den utsträckning att en utbredd användning är tillrådlig i de mest tätbebyggda småhusområdena. I denna typ av områden är från miljösynpunkt olika former av elvärme, värmepumpar, gmppcentraler och fortsatt oljeanvändning att föredra. En ökad användning av fasla bränslen i områden med friliggande villor ter sig dock som möjlig.

Den tveksamhet som i dag råder, gäller i vilken grad pannor med olämpliga bränslen, eftersatt skötsel och driftstörningar kan förorsaka besvär i grannskapet. Del är inte osannolikt att dessa kan vara betydande. Endast ökade erfarenheter kan här ge svar. För att nå ulsläpp i nivå med dagens individuella oljeeldning krävs enligt delutredningen avancerade pannkon-slmklioner vilka i dag ännu befinner sig på idéstadiet.

Förbättringar möjliga

Den nu pågående omställningen av energiförsörjningen ger möjlighet till stora förbättringar när det gäller miljö- och hälsoeffekter. För att möjlighe-

Prop. 1984/85:120 11

mening i första hand styras av säkerheisförhållanden och dessutom ekonomisk-tekniska och regionalpoliliska förhållanden. Del innebär att den tid som gåll sedan ett visst kärnkraftverk startades inte bör vara avgörande för när verket tas ur drift. Säkerhetsaspektema skall vara avgörande och inte verkets ålder.

Inom kraftindustrin bedömer men det som möjligt att genomföra avvecklingen på en förhållandevis korl lid, preliminärt uppskattad till femårsperioden 2005—2010. Kommittén som anser att det kan vara önskvärt att avvecklingen inte minst av ekonomiska skäl sker under en begränsad lid, har för egen del antagit atl avvecklingen behöver omfatta en tioårsperiod, 2000-2010. Kommittén föreslår atl en särskild utredning görs om lämplig tidpunkt för urdriftlagningen av varje enskilt kärnkraftblock. Utredningen skall vara klar omkring år 1990. Utredningen bör då, i enlighet med vad som förut angetts, kunna gmndas på en betydligt mera ingående bedömning av de olika kämkraftblockens livslängd med hänsyn till säkerhetskraven.

Hur mycket elenergi behövs i framtiden?

Bedömningarna om det framlida elbehovet på så lång sikl som 25 år är myckel osäkra. År 1983 var elförbrukningen ca 100 TWh per år (exklusive överföringsförlusler). Kraftföretagen förutser att den skall öka till 120 TWh till år 1990, varav kärnkraften då kommer alt täcka nära hälften.

Kommittén räknar med att elförbrukningen genomsnittligt kommer att öka betydligt långsammare under de kommande 25 åren än under de närmast föregående decennierna. Det kan heller inte helt uteslutas att eleflerfrågan avlar i framtiden. Kommittén förordar att den statliga planeringen tills vidare utgår från att elförbrukningen kommer alt ligga mellan 90 och 150 TWh år 2010. Den undre gränsen innebär att kraftproduktionen behöver byggas ut med 25 TWh när kärnkraften skall avvecklas. Den övre gränsen innebär att all kärnkraft, d. v. s. nära 60 TWh, behöver ersättas med annan kraftproduktion.

Tillfälliga och bestående elbehov

Den största delen av ökningen av elförbrukningen under senare år beror på övergången från oljevärme till elenergi för uppvärmning.

När dd gäller vanlig elvärme av den typ som finns i småhusbeyggelse kommer den sannolikl att finnas kvar även med de framtida högre elpriserna. Samma sak gäller den elenergi som används i värmepumpar. Användningen av s.k. avkopplingsbara elpannor i värmeförsörjningen och i industrin, som nu svarar för en stor del av den ökade elförbrukningen, kommer däremot att upphöra under större del av årel då dyrare kraftslag än vattenkraft och kärnkraft måste tas i anspråk för att tillgodose eleflerfrågan.

Prop. 1984/85:120 12

Användningen av avkopplingsbara elpannor skapar därför inga onödiga långsiktiga bindningar lill elenergi. Däremot medför användningen av elvärme och värmepumpar sannolikl en bestående eleflerfrågan. Som nämnls kommer dessa uppvärmningsformer troligen all vara fördelaktiga både från ekonomisk och miljömässig synpunkt även om elenergin skulle produceras i t. ex. kolkraftverk. Det finns därför lills vidare inga moliv för alt förhindra all den nuvarande tillgången på förhållandevis billig elkraft utnyttjas för atl ersätta olja.

Inga avgörande hinder för kärnkraftsavvecklingen

Om elförbmkningen ökar eller ligger kvar på ungeför samma nivå som i dag när kärnkrafiverken skall las ur drift måsle ell antal nya kraftverk byggas. Det medför kostnader för byggnad och drift av de nya verken. Om alla kärnkraftverken skall ersättas är del fråga om slora investerings- och driftskostnader. Detta är den maximala ekonomiska påfrestning som avvecklingen medför. Fört eller senare skulle emellertid kärnkraftverken ändå behöva ersättas. Konsekvenserna av riksdagsbeslutet är alltså troligen atl investeringarna i nya kraftverk kommer tidigare och sker mer koncentrerat i tiden än vad som skulle ha varit fallel annars.

Om elförbrukningen minskar av sig själv så atl bara en mindre del av kärnkraften behöver ersättas blir påfrestningarna och kostnaderna för själva avvecklingen i motsvarande grad mindre.

Enligt kommittén finns inga avgörande hinder för atl kärnkraften skall kunna avvecklas som riksdagen har beslulal. Men om kärnkraftverken fungerar tillfredsställande när de skall avvecklas innebär det framförallt en stor ekonomisk uppoffring.

De problem som kan uppslå är desamma som normall gäller utbyggnad av kraftproduktionen och till viss del även utbyggnad av andra stora industrianläggningar. Alla typer av kraftverk som kan bli aktuella för utbyggnad vid kärnkraftsavvecklingen kräver statliga tillstånd, ofta samtidigt från flera instanser. En förutsättning för avvecklingen är därför att de lagar som reglerar byggandet av kraftverk och tillämpningarna av dessa lagar anpassas till statsmakternas beslut all avveckla kärnkraften. En annan förutsättning är att kraftföretagen börjar planera utbyggnaden av nya kraftverk och att de då vet vilka typer av kraftverk som får byggas och vilka krav som kommer att ställas på utförandet, t. ex. från miljösynpunkt.

De hinder som kan finnas för avvecklingen gäller till största delen dessa frågor. Därför har också kommittén ägnat dem särskild uppmärksamhet.

Effektivare elanvändning

Flera utredningar som gjorts pekar på atl del finns teknik tillgänglig för att minska behovet av elenergi och energi i allmänhet. Enligt kommittén är

Prop. 1984/85:120 14

ken. De alternativ som finns för kraftutbyggnad är få. Det är s.k. kraflvärme, fastbränslekondenskrafl och vallenkraft. Man får räkna med all både kraflvärme och kondenskrafi lill störst delen kommer all eldas med kol och till viss del med torv. Om den nuvarande försöksverksamhelen visar att vindkraften blir ekonomiskl acceptabel kan denna komma att ge elt vissl bidrag.

Kommiltén föreslår alt statsmakterna håller öppet för alla möjligheter att bygga ut kraftproduktionen inför kärnkraftsavvecklingen. Detta är en grundläggande förutsättning för att utvecklingsbeslutet skall vara trovärdigt.

Vad skall ersätta kärnkraften?

Från rent ekonomiska utgångspunkter är vattenkraft del billigasle utbyggnadsalternativet. Därefter kommer kraftvärme och sist av de etablerade kraftslagen fastbränslekondens. För både vattenkraft och kraflvärme är dock utbyggnadsmöjligheterna av tekniska och ekonomiska skäl begränsade till ca 25 TWh respektive 5-10 TWh. För fastbränslekondens finns ingen molsvarande begränsning. På sikt kan nya metoder för elproduktion utvecklas, t.ex. vindkraft. Men osäkerheten är ännu för stor för att det skall vara meningsfullt att bedöma dessas framtida bidrag Ull elförsörjningen.

Enligt valtenkraftsberedningens ekonomiska beräkningar skulle ca 20 TWh av den utbyggnadsvärda vattenkraften kunna byggas ut lill lägre kostnad per producerad kWh än kraftvärme. 1 den utbyggnadsvärda vattenkraften finns dessulom ca 5 TWh som är billigare än fastbränslekondens. Om man skulle bygga ut elproduktionen enbart efter ekonomiska kriterier skulle det alltså bli i tur och ordning 20 TWh vattenkraft, 5-10 TWh kraft värme, ca 5 TWh ytteriigare vattenkraft och därefter fastbränslekondens.

När det gäller miljöeffekter ger kraftvärme och kondenskraft i stort samma påverkan genom utsläpp och föroreningar i luften. Från miljösynpunkt kan inte det ena föredras framför det andra. Miljöpåverkan från vattenkraft är helt annorlunda och mera lokall begränsad än luftuisläpp. Det går knappast att objektivt jämföra effekten av eldning med miljöpåverkan från vattenkraftsutbyggnad.

Avvägningen mellan vattenkraft och elprodukUon som bygger på förbränning måste därför till stor del baseras på allmänna bedömningar där olika miljömässiga och ekonomiska egenskaper vägs mot varandra.

Kommittén har för sin del kommit fram till följande allmänna principer för ersättning av kärnkraften.

1 samband med att de två nuvarande försöksanläggningarna för vindkraft utvärderas bör vindkraftens förutsättningar i samband med kärnkraftsavvecklingen prövas.

Prop. 1984/85:120 15

När del gäller de etablerade kraftslagen bör i första hand möjlighelerna till en utbyggnad av kraflvärme klarläggas innan beslut om en mer omfatlande Ulbyggnad av vattenkraft eller kondenskraft fattas.

Om en ytterligare utbyggnad av elproduktionen, trots ambitionen om en effekiiv elanvändning, skulle visa sig nödvändig, bör del ske genom ulbyggnad av vattenkraft och kondenskrafi. Vårt ställningstagande förutsälter all vattenkraften byggs ut med mycket högt ställda ambitioner på varsamhet och att slränga krav ställs beträffande utsläpp av föroreningar frän kondenskraftverk. 1 vilken ordning och vilken takt de olika slegen i utbyggnaden av vatien- och kondenskraft bör tas, får anpassas efter den akluella silualionen. Skulle elproduktionen behöva byggas ut snabbi kan del vara lämpligare atl bygga kondenskraftverk eftersom utbyggnaden sannolikl kan göras på kortare lid än för slörre valtenkraflprojekt. 1 andra situationer kan valtenkraflprojekt vara atl föredra.

Statliga besked till kraftföretagen

En av de viktigaste förutsättningarna för kärnkraftens avveckling är att kraftföretagen i god tid före avvecklingen kan planera utbyggnad av erforderlig ersättningskrafl. Kommittén föreslår därför att statsmakterna före 1990 klargör för kraftförelagen vilka fömtsättningarna från statens sida är för utbyggnad av elproduktionen. Vilka älvsträckor kan byggas ut, vilka platser är lillåtna för lokalisering av kondenskraft, vilka miljökrav kommer atl ställas m.m.?

Stränga miljökrav

Även om det i nuvarande läge inte säkert kan förutses bör man i planeringen inför kärnkraftsavvecklingen räkna med möjligheten all en stor del av de bortfallande kärnkrafiverken måsle ersättas med kondenskraftverk. Detta gäller också för del fall vattenkraften byggs ut utöver 66 TWh. Det är heller inte osannolikt att ny kraftproduktion behövs redan på 1990-lalel innan kärnkraften skall avvecklas.

När en fortsatt utbyggnad av elproduktionen blir aktuell kommer miljöaspekterna sannolikt atl spela en avgörande roll för statsmakternas ställningstaganden. Möjligheterna alt bygga nya kraftverk som ersättning för kärnkraften och därmed även möjligheterna att avveckla kärnkraften kan bli beroende av i vilken ulslräckning miljöpåverkan från de nya kraftverken accepteras.

Redan med nu tillgänglig teknik kan svavelutsläppen reduceras lill mycket låga nivåer och till låga kostnader jämföri med de övriga kostnaderna för kraftproduktion. Kväveoxidutsläppen kan begränsas genom lämplig utformning av eldstaden och genom avskiljning från rökgaserna. De tekniska möjligheterna och koslnaderna för att avlägsna del kvicksilver som 2 Riksdagen 1984/85. I samt. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 16

finns i kol är osäkrare och måsle analyseras närmare. För slörre delen av innehållel i rökgaserna med undantag av koldioxid är del en kostnadsfråga hur långt utsläppsbegränsningarna kan drivas.

Kommittén föreslår atl möjligheterna att med utnyttjande av ny teknik begränsa utsläppen från störte fastbränsleeldade kraftverk studeras och klarläggs närmare. Arbetet bör vara avslutat i god lid innan staten skall ta ställning till frågan om vilka lyper av kraftverk som skall byggas ul på 1990-talet eller i samband med att kärnkraftverken skall avvecklas.

Lokalisering av nya kolkondenskraftverk

Från miljösynpunkl spelar lokaliseringen av kondenskrafiverk en viktig roll. Kraftverken måsle emellertid också vara lämpligt lokaliserade med hänsyn till transport av bränsle och Ull elförbrukningens geografiska fördelning. Del finns även ekonomiska fördelar atl utnyttja elledningar och andra elektriska anläggningar vid de nuvarande kärnkraftverken. Det är alltså en rad olika faktorer som måste beaktas vid lokalisering av kondenskraftverk. I samband med kämkraftsavvecklingen kan det bli aktuellt med upp till fem kraftstationer med 3-4 kondenskraftblock i varje station.

Kommittén föreslår att en särskild lokaliseringsstudie görs i anslutning till den ovan föreslagna utredningen om när kärnkraftverken skall tas ur drift.

Parallellt med detta arbete bör vidare kraftföretagen påbörja förprojektering av nya kraftverk för såväl kondens- som vattenkraftverk.

Kostnaderna för avveckling

Riksdagens beslut om avveckling av kärnkraften i Sverige innebär två restriktioner, dels att inga nya kärnkraftverk får byggas och dels att de som byggts skall tas i drift senast år 2010. Båda dessa restrikUoner kan medföra ekonomiska uppoffringar.

Om alla kärnkraftverken fungerar bra både ekonomiskt och säkerhetsmässigt år 2010 innebär riksdagsbeslutet att man skulle avveckla fungerande anläggningar och ta på sig kostnaderna att bygga och driva nya kraftverk. Med nuvarande prisförhållanden skulle merkostnaden för inveslering och drift i dagens penningvärde bli uppskattningsvis 5-10 miljarder kronor för varje år som kärnkraftverken skulle ha kunnat utnyttjas efter år 2010.

Enligt en beräkning som gjorts i en av kommitténs delutredningar skulle nuvärdet av kostnadema totalt bli drygt 30 miljarder kronor om man utgår från att varje kärnkraftverk skulle kunna användas i 40 år.

Det kan emellertid inte heU uteslutas att några kärnkraftverk måste tas ur drift i förtid antingen på gmnd av att de inte uppfyller ställda säkerhdskrav eller kraftindustrins egna höga Ullgänglighetskrav.

Prop. 1984/85:120 17

Om man som elt ytterlighetsfall anlar all alla kärnkrafiverken skulle behöva ersättas redan före år 2010 medför riksdagsbeslutet om avveckling inte några merkoslnader för samhället. Men del är viktigt när man diskuterar kostnader för kärnkraftsavvecklingen att man skiljer på å ena sidan de kostnader som beror på riksdagens beslut och å andra sidan kostnaderna för utbyggnad och drift av kraftförsörjningen. De här angivna koslnaderna gäller enbart den första lypen av kostnad. Om flera av kärnkraftverken skulle fungera dåligt och läggas ned innebär detta naturligtvis stora kostnader för investeringar och drift av nya kraftverk.

Problem på vägen

Kommillén ger avslutningsvis några exempel på problem som kan uppstå på vägen till kärnkraftsavvecklingen. Först konstaleras all avvecklingen fömtsätter en hög grad av kontinuitet och konsekvens i statsmakternas beslut under en mycket lång Ud.

Utvecklingen av kärnkraften internationellt kommer att påverka synen på kärnkraften även i Sverige. Skulle en stor kärnkraftsolycka inträffa någonstans i världen kan det leda till all kärnkraften i Sverige och i andra länder snabbt avvecklas tidigare än år 2010.

En eventuell upptäckt av etl grundläggande fel i konstruktionen av kärnkraftverk som kraftigt ökar risken för t.ex. haverier, kan leda lill att kärnkraften generellt eller någon viss lyp av kärnkraftverk måste las ur drift.

Å andra sidan är dd möjligt att det under de närmaste decennierna, när man fått allt längre erfarenhel av ett större antal kärnkraftverk, visar sig att kärnkraften fungerar alll bättre och atl risken för olyckor är mindre än man räknat med tidigare. En sådan utveckling kommer sannolikl också alt påverka synen på kärnkraften i Sverige och ställa det svenska avvecklings-beslutet under debatt.

Kunskaperna och bedömningarna om effekterna av olika slag av miljö-och hälsopåverkan kommer att öka väsentligt under tiden fram till kärnkraftsavvecklingen. Bara under kommitténs sista arbetsår har insikten både hos experter och hos allmänheten om effekterna av mark- och luftföroreningar ökal och avsevärt förändrat synen på förbränning av olja, kol och andra fasta bränslen. Värderingen från miljö- och hälsosynpunkt av olika energikällor - kol, olja, naturgas, vattenkraft, vindkraft, solenergi i olika former och kärnkraft — kommer sannolikt att ändras under de närmaste decennierna och kan leda till att beslutet att avveckla kärnkraften ifrågasätts.

Utvecklingen av priserna på olja, kol och naturgas ute i världen kan också få konsekvenser för diskussionen om kärnkraftens framtid och beslutet att avveckla den. Om priserna på dessa energislag skulle minska kommer de ekonomiska konsekvenserna av kärnkraftsavvecklingen att bli

Prop. 1984/85:120 18

mindre och avvecklingen lättare att genomföra. Skulle del i slället ske kraftiga prishöjningar på olja och kol kan avvecklingen komma alt ifrågasällas av ekonomiska skäl.

De sista åren under avvecklingsperioden kan vidare innebära svåra avvägnings- och beslutssituationer. Om man inför avvecklingen byggt fastbränsleeldade kondensverk kommer man under etl antal år att ha valet att köra antingen kärnkraftverk eller kondenskraftverk. Med dagens prisrelationer skulle allernativet att köra kolkraftverk i stället forell kämkraftverk vara mer än 500 miljoner kronor dyrare per år. Det innebär att det kommer att kunna bli en stor ekonomisk press på att förskjuta urdriftlagningen så nära 2010 som möjligt.

Man får sannolikt räkna med att vi under hela Uden fram till atl det sista kärnkraftverket är definitivt avställt och blivit funktionsodugligt kommer att ha en diskussion och ett ifrågasättande från många människor av det riktiga i att fullfölja avvecklingsbeslutet. Intensiteten i diskussionema och i opinionsyttringarna kommer alt variera. Det är inte uteslutet att de under vissa perioder kommer alt vara mycket starka.

1.8 Åtgärdsplan

Sammanfattningsvis föreslår kommittén följande åtgärder från statsmakterna (S) och från kraftföretagen (K):

Åtgärd Tid

1985 1990 2000 2010

ALLMÄNNA ENERGIPOLITISKA ÅTGÄRDER

■ Utredning om konsekvenserna av en ny kraftig oljeprisökning och om vilka statliga åtgärder som skulle krävas i en sådan situation. Syfte: Att höja beredskapen inför en eventuell framlida oljepris-cliock. (S)

Ställningstagande från statens sida till formerna, omfattningen och varaktigheten av ett mera bestående stöd till inhemska bränslen. Syfte: Att främja utvecklingen av inhemska bränslen och skapa större klarhet i de långsiktiga fömtsättningama för utvinning och användning av inhemska bränslen. (S)

Ökat stöd till forskning om utsläpp från förbränning. Syfte; Att på sikt minska utsläppen ytterligare. (S)

Översyn av formerna för den statliga regleringen om utsläpp av luftföroreningar vid förbränning.

Syfte: Att utforma regleringen så att den får bästa möjliga effekt och främjar en från miljösynpunkl gynnsam utveckling av energiförsörjningen. (S)

Utredning om statliga ålgärder för att effektivisera elanvändningen. Syfte: Atl klargöra vilka motiv och möjligheter det finns för statlig stimulans för atl åsladkomma en effektivare användning av elektricitet. (S)

Prop. 1984/85:120 19

Åtgärd Tid

1985 1990 2000 2010

Fortlöpande bevakning av elmarknadens utveckling. Syfte: Alt analysera vilka långsiktiga konsekvenser för elförbrukningen som den pågående utvecklingen innebär och föreslå åtgärder som kan behöva vidtas för atl fä en balanserad ulveckling av elförbrukningen med hänsyn lill alt produktionskostnaderna i framtiden blir högre. (S)

FÖRBEREDELSER INFÖR KÄRNKRAFTSAVVECKLINGEN

■ Besked från statsmakterna lill kraftföretagen om vilken kraftutbyggnad som är tillåten vid kämkraftsavvecklingen. Syfte: Att ange förutsättningarna för kraftföretagens planering inför kärnkraftsavvecklingen. (S)

Utredning om i vilken takt och vilken ordning kärnkraftverken skall tas ur drifi med hänsyn till säkerhetsmässiga och ekonomiska förhållanden.

Syfte: Att ge underlag för beslut om när de enskilda kämkraftblocken skall tas ur drift och att kartlägga samtliga problem som måste lösas i samband därmed. (S-(-K)

Utredning om lämplig lokalisering av nya kondenskraftverk med hänsyn till miljö, ekonomi och sysselsättning.

Syfte: Att förbereda för de statliga besluten om lokaliseringstillständ när nya kraftverk skall byggas som ersättning för kämkraftverken. (S-HK)

Utredning om tekniska möjligheter och kostnader atl minska utsläppen från kolkondenskraftverk.

Syfte: Alt ge underlag för statliga miljökrav rörande kolkondenskraftverk. (S)

Förprojektering av nya kraftverk.

Syfte: Att öka beredskapen atl vid behov bygga ul elproduktionen

och förkorta tillstånds- och planeringsprocessen. (K)

AVVECKLING

■ Utbyggnad av ny kraftproduktion. (K)

■ Urdrifttagning av kämkraftverken. (K)

2 Remissyttranden

2.1 Remissinstanserna

Yttranden har avgivits av följande: försvarets forskningsanstalt, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, socialstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska insiuut, byggnadsstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, vetenskapsakademien, forskningsrådsnämnden, lanlbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens strålskyddsinstitul, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, sta-

Prop. 1984/85:120 21

och anser att detta utgör en värdefull sammanfattning av energiområdet och ett kvalificerat underlag för fortsatt utredningsverksamhet.

Statens energiverk menar atl betänkandet i två betydelsefulla avseenden skiljer sig från många tidigare energiutredningar. Dels arbetar kommittén inte inom en detaljerad prognos, dels gmndas betänkandet på uppfattningen att staten inte kan detaljplanera energisektorn. Verket anser detta positivt och menar att målen för den svenska energipolitiken inte kräver slatliga ställningstaganden i en mängd detaljfrågor, inte heller är de problem som kräver slatliga insatser beroende av den detaljerade utvecklingen av energianvändningen.

Flera remissinstanser, däribland byggnadsstyrelsen, Jernkonloret, Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, Svenska Värmeverksföreningen och Sveriges Industriförbund anser också att det är bra att inga regelrätta prognoser upprättats.

Enligt statens industriverk är det angeläget för hela samhället att tillgången på energi långsikiigi säkerställs samtidigt som koslnaden blir så låg som möjligt. Det är också angeläget att industrins verksamhets- och planeringsförutsättningar framstår så klart som möjligt. För att dessa mål skall kunna uppnås krävs en långsiktigt konsekvent politik som verkar för flexibilitet och som undviker införandet av onödiga läsningar, menar verket, som också anser alt kommitléns inriktning av ålgärdsförslagen på i försia hand fortsatta utredningsinslanser och beredskap är väl motiverad.

Vikten av atl valfrihet hålls öppen och att inga onödiga förtida låsningar skapas poängteras också av bl.a. universitets- och högskoleämbelel, slatens valtenfaUsverk, Vetenskapsakademin, Jernkonloret och Svenska Elverksföreningen.

Bland andra statens industriverk, Vetenskapsakademin, Oskarshamns kommun, Forsmarks Kraftgrupp AB och Ingenjörsvelenskapsakademin menar att förutsättningarna kan ändras så att även elt förnyat ställningstagande till avvecklingsbeslutd kan bli aktuellt.

Den kraftigaste kritiken har framförts av försvarets forskningsanstalt, som anser att betänkandet genom frånvaron av analys, alternativa handlingsvägar och ulvecklad strategi, utgör elt otillräckligt beslutsunderlag för statsmakternas åtgärder för att underlätta kärnkraftens avveckling och en minskning av oljeberoendei. Den föreslagna åtgärdsplanen är för begränsad bl.a. genom att den ej baseras på en utvecklad strategi. Viktiga områden atl analysera i kommande utredningar, är ökad effektivitet och flexibilitet i elanvändningen samt elförsörjningens sårbarhet.

Forskningsanstalten, som medverkat i försvarets utveckling av en syn på planering under osäkerhet, anför alt för att kunna utarbeta en strategi för att uppnå vissa mål så måste man utgå från skisser av vad man vill uppnå och resonera baklänges för att klarlägga vad som vid olika tidpunkter behöver göras för alt "bädda" för senare beslut. Därigenom kan man formulera vilka ålgärder som med hänsyn till målen och osäkerhe-

Prop. 1984/85:120 22

terna behöver vidtagas i olika skeden, speciellt i närtid. Efter en lid kan strategin behöva revideras eftersom ny kunskap tillkommer. Det intressanta är därför all analysera vad som skall göras de närmaste åren, inte att nu bestämma innehållet i de beslut som skall fattas om 10-20 år. För atl möjliggöra elt utarbetande av en strategi måsle planeringssituaUonen och viktiga faktorer analyseras. I kommande ulredningar inom detta område är det viktigt att dessa analyser görs. Genom att EK 81 ;s åtgärdsplan inte baseras på en strategi så är förslagen inle tillräckligt motiverade och vikliga åtgärder saknas.

Också Lantbrukarnas riksförbund menar att avsaknaden av en plan eller strategi för den framUda energiförsörjningen är en brist i betänkandet. Förbundet menar att utan en sådan plan skapas en villrådighet som varken gagnar samhälle, näringsliv eller enskilda. Förbundet anser också alt kommittén negligerat och förringat den betydelse som de inhemska bränslena skulle kunna få, samt missbedömt kolprisutvecklingen och kolets framUda roll. Dessutom menar förbundet att betydelsen av det ökade elberoendet förbisetts saml att man inte nog tagit hänsyn till de möjligheter som effekUvare energianvändning och ytterligare sparande erbjuder.

Mot bakgmnd av utredningens direktiv och av riksdagen beslutade energipolitiska mål, ifrågasätter riksrevisionsverket kommitténs ställningstaganden att kärnkraft till väsentlig del skall ersättas med annan kraftproduktion, snarare än genom effeklivisering och hushållning med el, samt att ingen energipolitisk styrning via elskatter erfordras. Enligt verket innebär dessa ställningstaganden en risk för atl elanvändningen inför kärnkraftsavvecklingen tekniskt och institutionellt låses på en förhållandevis hög nivå. Verket anser alt utredningen borde ha analyserat såväl möjligheterna till som konsekvenserna av ett uppnående av olika elförbmkningsnivåer. Ett antal sådana redovisningar hade på ett helt annal sätt kunnat användas som underlag för statsmakternas fortsatta agerande inför den beslutande kämkraftsavvecklingen.

Enligt statens naturvårdsverk ger oss den tid som ligger framför oss innan kärnkraften skall vara avvecklad möjligheter att styra utvecklingen i stället för att vi styrs av utvecklingen som oftast är fallet. Verket framhåller att ju längre tid vi har på oss, desto större förändringar i förhållande till nuvarande situation är möjhga att åstadkomma. Enligt verkets mening för EK 81 motsatt resonemang, nämligen att tiden fram till kärnkraftsavvecklingen är för lång för att man skall kunna göra prognoser över framtiden. Då ett så genomgripande beslut som att avveckla kärnkraften fattats kan man inle nöja sig med att bara följa utvecklingen utan man måste gå in med styrmedel från samhällets sida.

Naturvårdsverket anser vidare att beslutet att avveckla kärnkraften fömtsätter en målmedveten insats från statens sida för atl inte leda Ull allvarliga miljökonsekvenser. Ersättningen av kärnkraften bör i första hand ske genom sparande och genom användning av förnyelsebara energi-

Prop. 1984/85:120 23

källor. Planeringen bör ske så att miljöeffekterna av den framlida energianvändningen blir så små som möjligt.

Med den handlingslinje kommittén valt finns del enligt naturvårdsverket uppenbara risker för att elförbrukningen låses på en för hög nivå.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar konstaterar atl EK 81 anser all fortsatt minskning av oljeanvändningen och kärnkraftsavvecklingen i huvudsak skall ske på markandsmässiga villkor. Enligt överstyrelsen är det möjligl att faktorer som miljöförstörning och försörjningsberedskap inte tillräckligt beaktas om man väsentligen förlitar sig till marknadskrafterna. Överstyrelsen påpekar vidare att medan tillförselsidan representeras av starka och väl organiserade intressen i form av bl.a. olika slags energibolag är hushållningssidan svagt organiserad. Om inga slatliga ingrepp kommer till stånd kan det därför förväntas att utbyggnaden på tillförselsidan kommer att ligga före hushållningsåtgärderna även i framtiden. Resultatet blir då atl Ullförselsidan blir överdimensionerad med för många kraftanläggningar, för stora värmeverk m.m.

Folkkampanjen mot kärnkraft och Miljöförbundet anser atl utredningen genomfört en del intressanta undersökningar och problemanalyser men trots det, ger en vilseledande bild av dagens energiläge och framlägger en åtgärdsplan som snarare skulle försvåra kärnkraftsavvecklingen än underlätta den. De båda föreningarna anser också att den stora framtida osäkerheten ligger i kärnkaftsanläggningarnas livslängd som enligt deras uppfatlning inte med säkerhet är längre än 12-20 år. Vidare anser föreningen atl aktörerna på den svenska elmarknaden och den hittills förda energipolitiken borde ha analyserats i betänkandet och påtalar också att elmarkanden i hög utsträckning styrs av medlemmarna i Kraftsam som med alla medel arbetar för ökad elanvändning och elproduktion varvid handlingsutrymmet för riksdag, regering och energiopinionsbildare smalnar inför kärnkraftsavvecklingen lill dess det enda alternativet blir en stor satsning på kolkondenskraft.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har funnit kommitténs beskrivning av möjligheterna Ull framtida elprodukiion ofullständig då man avstått från att analyserade nya energislagens polential. Även energiforskningsnämnden framhåller att det är en brist i betänkandet att den tekniska utvecklingen på energiområdd och energiforskningen inte behandlats mer omfattande.

Universitets- och högskoleämbetet finner dd inle osannolikt alt genomgripande teknikförändrande rön som lolall förändrar helhetsperspektivet kan komma fram under den aktuella lidsramen. För atl uppnå sådana epokgörande resultat fordras dock en målmedveten satsning på grundläggande forskning inom hela det energilekniska fältet.

Centralorganisationen SACOISR, Svenska Bioenergiföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen anser att kommittén inle tillfredsställande utfört sitt uppdrag i och med att ingen avvecklingsplan presenterats. Sta-

Prop. 1984/85:120 24

tens geologiska undersökning finner del oUllfredsiällande atl kommittén i så stor utsträckning vall all föreslå lillsällandel av nya ulredningar. Varbergs kommun anser atl kommittén utrycker sig alltför vagt och passivt när del gäller att precisera vilka strategiska beslut som måste fattas och menar alt ju längre sådana beslut dröjer desto mer ökar svårighelerna liksom svårigheterna att få fram alternativ ökar ju längre liden går.

2.3 Energibehovens utveckling

Utredningen har avstått från att göra en regelrätt prognos över den framlida energianvändningen och har i stället fastlagt intervall inom vilka energianvändningen i olika sektorer kommer atl ligga.

Elt stort antal remissinstanser delar EK:8l:s uppfattning atl det är orealistiskt atl göra prognoser på så lång sikl som del här blir frågan om. Många instansen har emellertid kommenterat de intervallgränser som kommillén kommit fram till.

Allmänt

Stockholms kommun finner att den nedre gränsen i intervallet för elanvändningen, är föga realistisk då elanvändningen exklusive de avkopplingsbara elleveranserna redan idag är högre.

Statens vattenfallsverk gör samma bedömning och hänvisar Ull alt utredningen bedöml att elvärme och värmepumpar i stor utsträckning kommer att fortsätta att användas.

Kraftsam anser att kommittén lydligare än vad som skett borde ha angett atl sannolikheten är olika för att hamna i olika delar av intervalld och framhåller att ett troligt minimivärde för elanvändningen ligger kring 115å 120 TWh inkl. förluster.

Svenska Elverksföreningen ifrågasätter om det är realistiskt och motiverat att räkna med etl undre värde för elanvändningen pä endast 90 TWh vilket är tio procent lägre än 1983 års verkliga värde. Föreningen menar atl en så låg nivå skulle endast kunna nås i samband med en djup och mycket långvarig lågkonjunktur. Föreningen vill i sammanhanget framhålla angelägenheten av att elproduktions- och överföringssystemet även i framliden innehåller Ullräckliga marginaler för alt klara även oförutsedda eflerfrå-geökningar och påpekar att kostnaderna för dessa marginaler är små jämfört med de samhällsekonomiska förluster som kan uppstå om efterfrågan ej tillgodoses.

Svenska Kraftverksföreningen noterar atl kommitténs betänkande inte innehåller fakta eller resonemang som övertygar om att en påtaglig framUda minskning av elförbmkningen skulle vara sannolik. En miniminivå för elförbrukningen på lång sikt är enligt föreningens mening ca 120 TWh, dvs ca 130 TWh inkl. förlusler. Detta innebär atl praktiskt taget hela kärnkraft-

Prop. 1984/85:120 25

produktionen måsle ersättas med annan elproduktion vid kärnkraftens avveckling.

Skellefteå kommun finner att en elanvändning på endasl 100 TWh är osannolik mol bakgrund av kommitléns bedömningar beträffande elvärmens roll i framliden och industrins produktutveckling.

Ingenjörsvelenskapsakademin, finner att intervallen givits alltför stora spännvidder och hänvisar Ull de analysmetoder akademin tillämpat i sin studie "Energi och ekonomi". 1 denna studie har spännvidden kunnat reduceras till 111-138 TWh för elanvändningen, varvid del lägre värdet hänför sig till låg BNP-utveckling och kärnkraftsavveckling och det högre värdet till hög BNP-utveckling och fortsatt användningn av kärnkrafi.

Försvarels forskningsanstalt anser att grunderna för valet av gränser för en framtida elanvändning inle har diskulerats av ulredningen. Innan förutsättningarna preciserats är det angivna intervalld oinlressanl som uigångspunkl för en energipolitisk strategi.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hyser förståelse för svårigheten att bedöma det framUda elbehovet men anser ändock atl den sannolika elkonsumtionen borde ha kunnat preciserats något bättre än med 60 TWh mellan max- och minimivärdena.

Älvräddarnas samorganisation konstaterar att varje prognos som kraft-etablissemanget gjort varit grovt felaktig och finner del inte iroligt att den nya prognosen är tillförlitligare än de lidigare. Organisationen hänvisar till underrapporten Perspektiv på energi (Ds I 1983:18) och de siffror som angivits i denna, samt till beräkningar ulförda av BFR som säger atl uppvärmningsbehoven i bostäder och lokaler kan halveras till sekelskiftet. Sammanfattningsvis bedömer organisationen att en elanvändning om ca 90 TWh år 2010 är fullt möjlig.

Även Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges villaägareförbund hänvisar till undertapporten Perspektiv på energi (Ds 1 1983: 18) enligt vilken det är möjligt att genom hushållnings- och effektiviseringsålgärder sänka energibehovet till ca 200-300 TWh år 2010 och ifrågasätter varför dessa möjligheter inte analyserats vidare av EK 81.

Industrin

Enligt EK 81 :s bedömningar kommer energianvändningen inom industrin att uppgå fill ca 150-200 TWh år 2010. Statens energiverk som i sitt remissvar preliminärt redovisar de prognoser som verket arbetat fram för energianvändningen år 1995, anger 135 TWh för år 1995. Belräffande elanvändningen inom industrin anger EK 81 inlervallet 40-70 TWh för år 2010 medan energiverkets prognos anger 53 TWh för år 1995. Verket anser det därför mindre troligt atl elförbrukningen kring år 2010 skulle ligga vid den undre gränsen för EK 81 :s intervall och således underskrida den sannolika förbrukningen år 1995.

Prop. 1984/85:120 26

Svenska Cellulosa- och Pappersbruk.sföreningen kommenterar de siffror som angivits i lUI:s underrapport Den ettunga industrins ulveckling (Ds I 1983:13) och som ligger till gmnd för EK 81:s bedömningar. Rapporten har angivil intervallen 13,7-17,8 TWh som trolig elanvändning år 2010 inom pappers- och massainduslrin. Föreningen som räknar med fortsatt tillväxt för branschen på grund av ökade avverkningsmöjligheier och produktutveckling anser att etl troligare intervall är ca 17,8-23 TWh. Oljeförbrukningen har reducerats drastiskt inom branschen sedan 1973 trols ökad produktion. Motsvarande reduktion anser föreningen inte möjlig vad avser elanvändningen utan påpekar att totalt sett energieffektiva processer i allmänhet leder till högre elförbmkning.

Jernkonloret kommenterar också IUl:s underrapport där hög- och lågalternativ angivits även för järnindustrins energianvändning. Det lägre alternativet innebär enligt Jernkonloret att de svenska handelsstålverken avvecklas när nu gjorda investeringar tjänat ut strax efler sekelskiftet. Jernkonloret hänvisar till atl stål visserligen kan produceras lill lägre pris än i Sverige i vissa andra länder, men att dessa ligger på fraktavstånd som ger högre kostnader vid export både till USA och Europa. Av denna anledning och på grund av Sveriges effektivitelsmässiga förspräng, finner Jernkonloret ingen anledning att fömtse någon minskning av den svenska handels-eller specialstålindustrin.

Jernkonloret påpekar vidare att möjligheterna att byta energibärare är mycket begränsade inom järn- och stålindustrin och kan i allmänhet bara ske i samband med ny- eller reinvesteringar varför branschen är beroende av en långsiktig väl avvägd energipolitik.

Svenska Kraftverksföreningen anser atl EK: 81 :s lägre intervallgräns för industrin, 40 TWh, är hell orealistisk då en fömtsättning i så fall måste vara att delar av industrigrenarna massa och papper, järn och stål samt kemi skulle slås ut vilket föreningen inte funnit atl några skäl till har angetts belänkandet.

Enligt Sveriges Industriförbunds bedömning kommer industrins specifika elförbrukning atl öka till 50-58 TWh år 1995. Förbundet anser att endast under myckel extrema förutsättningar kommer förbmkningen därefter alt sjunka och varnar för att räkna med atl indusirins elförbmkning år 2010 skulle ligga under 50 TWh per år. Förbundet framhåller att industrin ser elprognoser som en ram inom vilken industrins användning måste hållas. Uppfattas eltillgången som knapp hämmar detta utvecklingen av ny teknik och projekl av elintensiv karaktär. Förbundet poängterar alt ny teknik nästan undantagslöst kräver el för att fungera.

Statens vatlenfallsverk räknar dock med att den specifika elenergianvändningen inom industrin på sikl minskar, men hänvisar också till en prognos från Kraftsam som visar på en något höjd specifik elförbrukning fram till år 1995.

Byggnadsstyrelsen finner intervallet för industrins elanvändning väl Ull-

Prop. 1984/85:120 28

tion till ökningen av volymtillväxten rimlig vilkel är långt mindre än en fördubbling.

Statens råd för byggnadsforskning anför att energihushållningsåtgärder samt införandet av ny teknik kan halvera energibehovet i bebyggelsen.

2.4 Hushållning och effeklivisering

Byggnadsstyrelsen konstaterar atl EK 81 visserligen betonar vikten av energisparande men menar att de förslag som redovisas innebär att energisparandel nedtonas till förmån för konvertering och ombyggnader i pro-duktionsystemel. Byggnadsslyrelsen anser iställel atl det omvända förhållandel borde gälla eftersom en fortsatt aktiv energihushållning är den enda säkra vägen mot minskat beroende av olika energikällor.

Göteborgs och Umeå kommuner. Hyresgästernas Riksförbund, Svenska Naturskyddsföreningen och VVS-tekniska föreningen anser atl lillgänglig teknik för energihushållning möjliggör väsentliga minskningar i energianvändningen utan att samhällstillväxten i övrigt behöver begränsas. Elanvändningen skulle kunna minskas så långt att kärnkraften kan avvecklas utan annat än marginella tillskott från andra produktionsanläggningar vilket vore till fördel ur både luft- och vattenvårdsynpunkt. Göteborgs kommun framhåller att målet för den statliga energipolitiken borde kunna motsvara den av kommittén angivna undre gränsen i bedömningen om framtida energianvändning.

Lantbrukarnas Riksförbund menar också att det måste vara en riktig strategi att med ett kraftigt sparande och utnyttjandet av bästa kända teknik reducera del toiala energianvändningen. Genom samhällelig styrning bör en jämn prisutveckling på de olika energiformerna lillskapas. Tidig information om ungefärliga priser och tänkt prisutveckling skulle enligt förbundet möjliggöra rationella beslut för både samhälle, näringsliv och enskilda. Förbundet anser att delta sannolikt skulle innebära atl eleflerfrågan dämpas.

Riksrevisionsverket menar också att EK 81 inte till fullo tagit fasta pä den besparingspotential som fortfarande finns, och som framhålls bl.a. i EK 81 ;s eget underlagsmaterial. Verket ifrågasätter utredningens ställningstagande, att inrikta planeringen mot att ersätta kärnkraft med annan kraftprodukUon, hellre än mot effekUvisering och hushållning med el, och anser att detta strider både mot utredningens direkUv och andra energipolitiska mål som riksdagen beslutat om.

Verket anser vidare att utredningen haft en alltför defaitistisk inställning lill alt via olika samhälleliga styrmedel påverka framtida elkonsumtion och ställer sig skeptiskt till möjligheterna att uppnå väsenUiga och samhällsekonomiskt väl avvägda styreffekter enbart på grund av "spontana" elprishöjningar under avvecklingsperioden.

Prop. 1984/85:120 29

Sveriges Allmännytiiga Bostadsföretag (SABO) anser atl satsning på energihushållning och effeklivisering både inom induslrin och sektorn bostäder — service redan nu borde intensifieras och hushållning premieras. En sådan satsning under de närmaste lio åren borde leda lill säkrare bedömning av slorleken på de invesleringar som måsle göras i nya produkiionsanläggningar omkring år 2000. SABO finner del förvånande att statsmakterna aviserat en minskning av anslag för utbildning och informalion för energihushållningssidan om ca 50 milj och anser att detta minskar trovärdigheten för viljan att avskaffa kärnkraften lill år 2010. SABO jämför nedskärningen med den kostnad på 28 miljarder som erfordras för atl bygga ut vattenkraften med 15 TWh.

Föreningen Sveriges Energirådgivare räknar upp ett antal åtgärder som bör vidtas för alt klara energiförsörjningen i samband med avvecklingen av kärnkraften omkring år 2010:

- Energihushållningsåtgärder, främst i samband med ombyggnad och modernisering, så att en energistatus motsvarande nära nybyggnadskrav uppnås. Enligt föreningens erfarenheter kan förbmkningen vid ombyggnad minskas till 100-120 kWh/m" eller lägre.

- ökad användning av värmepumpar, solfångare och sådan ny teknik som är under utveckhng.

- ökad användning av inhemska fasta bränslen.

Enligt föreningen är den konvertering till el som idag sker inte någol problem så länge de vattenburna distributionssystemen finns kvar.

Bostadsstyrelsen konstaterar att del i EK 81 :s lägre alternativ för elanvändningen år 2010 inte erfordras någon kondenskraft för att ersätta kärnkraften och anser att det är en brist alt kommittén inte diskuterat möjligheterna atl ytterligare minska behovel av ersättning genom sparande. Bosladsstyrelsen anser att en ny energisparplan omfattande både industrin och bebyggelsen bör utarbetas och kopplas till avvecklingen av kärnkraften. Den av kommittén föreslagna utredningen om effektivare elanvändning samt den föreslagna övervakningen av elmarknaden bör kopplas till en sådan energisparplan liksom energiprisfrågan. Bostadsstyrelsen hänvisar vidare till en rapport från byggnadsforskningsrådet som anger atl inom byggnadssektorn bör en halvering av 1978 års energiförbmkning vara möjlig. Bostadsstyrelsen anser det önskvärt med en begränsning av den direktverkande elvärmen och alt i slället fortsatta satsningar görs på både små och stora värmepumpar. Styrelsen påpekar också att industrins elanvändning endast ökat med 15% sedan 1970 och all väsentliga sparmöjligheler fortfarande finns genom t.ex. ökad värmepumpsanvändning, varv-lalsreglering av pumpar, fläktar m.m., ulnytUande av värmeåtervinning från kompressorer m. m.

Statens råd för byggnadsforskning refererar till sin rapport "Energi 85" där man föreslagil genomförandet av en kraftfull energihushållningsplan som även innefattar en plan för införandet av effektivare ny energiteknik

Prop. 1984/85:120 30

och som är samordnad med programmet för renovering, ombyggnad och tillbyggnad (ROT). Fömtsättningarna för en omfattande energibesparing och elbesparing i bebyggelsen är enligt rådet goda och energibehovet kan Halveras.

Sveriges Villaägareförbund ifrågasätter att villaägarna har ekonomiska möjligheter atl inveslera i ytterligare energibesparande åtgärder när alla stimulerande bidrag nu tagits bort. Förbundel hemsläller därför alt nya slödålgärder införs, saml att även småhusägarna inbegripes i ROT-programmel.

Oskarshamns kommun understryker vikten av hushållning och effektiv användning av energi. Detta har stor betydelse för avvecklingen av kärnkraften, dels direkt genom att byggandet av anläggningar för energiproduktion kan minimeras, dels indirekl genom att det blir lättare att skapa förståelse hos allmänheten för behoven alt bygga nya kraftverk när del kan påvisas alt energin används effektivt. Kommunen påpekar också att ytterligare en viktig utgångspunkt för hushållningen måste vara atl tillgången på elenergi alllid måste vara tillräcklig för näringsliv och samhälle och att kostnaderna för energin inte får leda till att begränsningar uppstår i produktionen.

Ingenjörsvelenskapsakademin anser dock alt målsättningen alt energiförsörjningen skall ske till så låga samhällskostnader som möjigt med beaktade av god miljö redovisats alltför vagt. Fältet lämnas därmed öppel för vissa merkostnader för energisparande, som enligt akademins uppskattning inte är nödvändiga för alt säkerställa en god miljö.

Överstyrelsen för ekonomiskl försvar anser att statens insatser ska syfta till att balansera hushållnings- och tillförselintresserna och möjliggöra att andra faktorer än de ekonomiska beaktas. Överstyrelsen påpekar alt koslnaden för många hushållningsåtgärder är av samma storlek som kostnaderna för flera tillförselalternativ. Totalkurvan för landets energiförsäljning är alltså flack inom ett stort område och statens åtgärder får då stor inverkan på den totala konsumtionen av energi.

Svenska Industriförbundet och Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen understryker vikten av att energiförsörjningen på såväl lång som kort sikt sker Ull så låga samhällsekonomiska kostnader som möjligt. Att hushålla med energi får aldrig bli ett självändamål. God tillgång på energi till internationellt sett låga priser har legat till grund för den svenska industristrukturen och varit en förutsättning för en gynnsam ekonomisk utveckling. Denna konkurrensfördel - en av våra få kvarvarande - får inte försvinna till följd av olämpligt fattade politiska beslut.

Statens naturvårdsverk betonar att ersättning av kärnkraften i första hand bör ske genom sparande och förnyelsebara energikällor.

Enligt länsstyrelsen i Norrbollens län är det vid fastställandet av den långsiktiga energipolitiken av största vikl att en effektiv energianvändning stimuleras.

Prop. 1984/85:120 31

Lanlbruksstyrelsen anser att energihushållningsålgärder och användningen av inhemska bränslen bör prioriteras för att begränsa kolanvändningen i energisystemet.

Styrelsen för teknisk ulveckling framhåller atl slatligl stöd till energief-fektiviserande FoU i industrin är mycket viktigt. Det är styrelsens erfarenhet att en stor del av denna FoU annars inte kommer lill stånd därför atl energieffekliviseringen har svårt att hävda sig i konkurrens med andra FoU-projekt.

2.5 Oljereduktion

EK 81 har bl.a. haft som uppgifl alt behandla möjlighelerna lill elt fortsatt minskat oljeberoende. Kommittén konstaterar alt oljeavvecklingen fortskrider snabbare än förutsatt och att ytterligare åtgärder inte är aktuella.

Statens energiverk konstaterar atl efterfrågan pä olja minskat drastiskt även på den internationella oljemarknaden. Antalet oljeproducerande länder har ökat och oljehandeln börjar bli mer lik andra råvarumarknader. Det är numera föga sannolikt att någon eller några stater skulle lyckas utnyttja oljemarknaden som politiskt påtryckningsmedel. Oljepriserna kommer enligt verket troligen atl på kort sikt sjunka någol medan situationen fram mot år 2000 är mer osäker.

Svenska Petroleuminstitutet påpekar atl oljeförbmkningen redan sjunkit till den nivå som planerats för år 1990. Anledningama till att ett minskal oljeberoende ansågs önskvärt var enligt institutet dels att minska beroendet av import från Mellersta Östen, dels förväntade höjda reala priser på olja. Då de löpande oljepriserna sjunkit väsentligt och endast en liten del olja (11% försia halvåret av år 1984) importeras från OPEC-länderna anser institutet att de väsenlliga skälen att fortsätta oljeersättningsprogrammet ej längre föreligger.

Ingenjörsvetenskapsakademin och Skellefteå kommun konstaterar också att några speciella åtgärder för oljeersättning inte längre erfordras.

Även statens vatlenfallsverk anser att stödet till oljeersättande åtgärder bör avvecklas inom alla områden.

Lantbrukarnas Riksförbund menar dock att fortsatt oljereduktion är nödvändig och att oljan, som är en ändlig resurs, i framtiden främsl ska reserveras för samfärdsel och kemisk industri.

Folkkampanjen mol kärnkraft delar kommitléns uppfattning att oljeavvecklingen går väl av egen kraft inom industrin och byggnadssektorn men anser att trafikens oljeanvändning inte kan lämnas orörd. Folkkampanjen konstaterar, att många åtgärder för att minska miljöförslörningen erfordrar internationellt samarbete men atl den mest omfattande uppgiften, att förändra hela trafikstmkturen mot ökad kollektivtrafik, sänkta hastigheter m.m. kan drivas av Sverige oberoende av framgångarna för det alleuro-3 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 33

Älvräddarnas samorganisation anser också atl en skonsam utbyggnad av vallenkraften är omöjlig och anser det vara en brisl att ingen sakkunnig på vattenkraftens miljöskador deltagit i utredningen. Organisationen framför alt om man delar upp en älvsträcka på flera kraftverk, innebär detla ingen miljöförbättring utan Ivärtom ännu slörre skador. Organisationen påpekar också att de älvsträckor som återstår ofta är svårutbyggda genom en långslutiande profil som gör all långa sträckor måste torrläggas eller överdämmas för att energi ska kunna utvinnas vilkel ocksä är anledningen till alt de inle hittills utnyttjats. Älvräddarna anför att kosmetiska ålgärder i samband med en utbyggnad, såsom anordnande av spegeldammar i torrlagda älvfåror och omfördelning av schaktmassor i terrängen, inle kan återskapa förutsättningarna för den biologiska produkfionen i sjöar eller älvar. Organisaiionen anser att den rimliga vatienkraflproduktionen uppgår lill 66 TWh och atl de kvarvarande älvarna bör ges ett definitivt skydd som är oberoende av den snabbt föränderliga energisilualionen.

Enligt statens vattenfallsverk är dock vattenkraften ekonomiskt och miljömässigt överlägsen andra alternativ för ny elproduktion. Vattenfall gör bedömningen att en ulbyggnad av vattenkraften utöver den av riksdagen beslutade nivån 66 TWh i första hand bör komma ifråga vid ersättning av kärnkraften varvid behovet av kolbaserad elproduktion kan minskas.

Kraftsam och Svenska Kraflverksföreningen anser atl del är hell klart atl både vattenkraft och kondenskraft måsle användas för alt ersätta kärnkraften, varvid del praktiskt möjliga vatienkraftstillskottet begränsas till 25 TWh. Organisalionerna, som anser all nuvarande tillåtlighetsregler ger som resultat att tillskottet stannar vid 10 ä 15 TWh, poängterar att denna gräns borde förändras och besked om nya riktlinjer lämnas snarast möjligl eftersom vattenkraft dels är bästa produktionsalternativ, dels önskvärd jämn sysselsättning kräver lång utbyggnadstid.

Landsorganisationen i Sverige påvisar faran av atl del vid nuvarande utbyggnadstakt av vattenkraften finns stor risk alt nödvändig kompetens inte kan bibehållas på tillräckligt hög nivå.

Skellefteå kommun som anser det klokt att hålla möjligheterna till en fortsatt vattenkraftutbyggnad öppna anser all kraftföretagen bör stimuleras lill alt förbereda sådana lösningar som tar hänsyn till olika former av motstående intressen för att därmed skapa en bättre handlingsberedskap.

Enligt Statens meteorologiska och hydrologiska insutul (SMHI) saknas i vattenkraftsberedningens redovisning projekt i flera vattendrag där det finns hydrologiska fömtsättningar för vattenkraftulbyggnad. En fömtsättningslös inventering bör därför göras av potentiella vattenkrafttillgångar. Därvid bör speciellt utredas hur stort krafttillskott som kan erhållas från mindre kraftverk. Institutet anser också atl effektiviseringsålgärder i befintliga anläggningar kan öka elproduktionen liksom samordning av drift-planeringen inom och mellan älvar och regioner.

Lantbrukarnas riksförbund förordar en kraftig satsning på minikraftverk

Prop. 1984/85:120 34

saml poängterar all möjlighelerna till modernisering och effeklivisering av befintlig vattenkraft måste tas tillvara.

Härjedalens kommun erinrar om att kommunfullmäktige beslutat att inte medge ytterligare utbyggnad av vattenkraft inom kommunen. Kommunen svarar redan idag för 2,5% av landets lotala vattenkraflsprodukUon.

Kraftvärme

Statens energiverk, som gjort en ulredning om kraftvärme, anser att produktionskapaciteten i kraftvärmeverken kommer alt vara konstant fram lill år 1995 (ca 6-7 TWh). Förutsättningarna för en utbyggnad därefter är osäkra bl.a. beroende på att utbyggnaden av fjärrvärme enligt verkets uppskattning iroligen avstannar vid under 40 TWh. Den snabba utbyggnaden av stora värmepumpar i fjärrvärmesystem innebär också en försämring av förutsättningarna för kraft värmeutbyggnaden. Ytterligare en faklor gäller enligt verket utvecklingen av kostnaderna för kraflvärmeverk i olika storleksklasser. Om den nuvarande lönsamhetsgränsen vid effektstorleken 50 MW kunde sänkas skulle kraftvärmepotentialen öka något. Med hänsyn tagen till ovanstående faktorer anser energiverket att kraft-värmekapaciteten kan komma att byggas ut till maximalt 12 TWh år 2000. Slutligen påpekar verket att den största delen av vattenkraftspotentialen på drygt 20 TWh är billigare att bygga ut än kraftvärme.

Både Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Värmeverksföreningen påtalar att småskalig kraftvärme kan vara ett intressant utvecklingsområde. Värmeverksföreningen framhåller att minskad sårbarhet erhålles med många utspridda produktionsenheter vilket kan vara av stort värde vid omfattande elavbrott.

Statens vattenfallsverk studerar tillsammans med övrig kraftindustri och Värmeverksföreningen utbyggnadsmöjligheterna för kraftvärmeverk. Vattenfallsverkel påpekar dock att den pågående utbyggnaden av värmepumpssystem och fastbränsleeldade hetvattencentraler saml energihushållning minskar fömtsättningama för en utbyggnad och anser det inte sannolikt att elenergi från kraftvärmeverk kan komma att ge några tillskott av betydelse för att ersätta kärnkraften.

Också Kraflsam anser det osannolikt att en utbyggnad av kraftvärmen skulle kunna ge 12-14 TWh och anger som orsaker

- att värmepumpsinstallation torde komma att konkurrera med kraftvär-meulbyggnadema om det tillgängliga värmeunderlaget,

- att spillvärmeutnyttjande reducerar värmeunderlaget

- att kraftvärmeverk av mindre storlek — i den mån de kan konkurrera ekonomiskt med slora kolkondenskraftverk - kan få svårt att hävda sig med hänsyn till miljökraven,

- att tillkommande kraftvärmeverk kalkylmässigt i många fall ej kan tillgodoräkna sig värdet av den s. k. effektkrediteringen.

Prop. 1984/85:120 35

Även statens råd för byggnadsforskning och VVS-tekniska föreningen anser att utbyggnaden av fjärrvärme kommer att avstanna tidigare än vad som antagits vilket rycker undan förulsällningarna för en omfattande ulbyggnad av kraftvärmeproduktionen.

Svenska Kommunförbundel påpekar att kommunerna inle själva kan bedöma om del är ekonomiskt inlressani all inveslera i kraflvärme förrän del av staten klarlagts, dels i vilken omfattning vattenkraften får byggas ul, dels hur renings kraven vid förbränning kommer alt utformas. Förbundet anser vidare atl det på gmnd av den osäkerhet som råder är svårt alt välja mellan olika invesleringsalternativ i de kommuner som har förutsällningar att producera el i kraftvärmeanläggningar. Atl slalen efterlyser beslutsunderlag från kommunerna och ivärtom är därför enligt förbundel inte någon bra utväg för alt lösa delta problem - iställel bör parterna gemensamt arbeta fram beslutsunderlaget.

Slatens naturvårdsverk bedömer atl produklion av elkraft i kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar kan ske i tätorter utan att luftkvaliteten behöver försämras i förhållande till del fall där endasl värme produceras i värmeverk. Verket, som anser att del är kraflvärme som i första hand bör byggas ut för att komplettera vattenkraften, pekar på den omställning som för närvarande sker i fiärrvärmenäten och som innebär att värmeproduktionen i ökad omfattning sker i hdvallencentraler utan möjlighel till elproduktion. Då det inte för en lång tid framöver är lönsamt att bygga fastbränsleeldade kraftvärmeverk anser naturvårdsverket att staten måste stimulera en övergång till kraftvärme i de tätorter där de ekonomiska och tekniska fömtsättningarna finns.

Lantbrukarnas riksförbund förordar en kraftfull satsning på både störte och mindre kraft värmeverk eldade med flis och lorv. Förbundet påminner också om att kraftvärmen har den fördelen att mest el produceras under höglasttid när värmebehovet är högt vilket ger bällre driftfömtsättningar för vattenkraften.

Industriellt mottryck

Svenska CeUulosa- och Pappersbruksföreningen anser atl kommittén sätter alltför stor tilltro lill utnytUandet av mottryckskraft i samband med kärnkraftens avveckling. Mottryckskraften, som produceras så gott som uteslutande inom massa- och pappersindustrin, förväntas kunna generera 5 TWh. Föreningen påpekar att många turbiner under senare år avställts, dels p.g.a. ur producentsynpunkl oförmånliga elpriser, dels p.g.a. minskal värmebehov och värmepumpsteknik. Endast ell fåtal anläggningar som utnyttjar kol torde kunna producera el lönsamt under hela året. Dessutom påvisar föreningen att möjligheterna att generera mottryckskraft från skogsbränsle är begränsade, dels på gmnd av bränslets låga värmevärde vintertid, dels på gmnd av lagringssvårigheter vintertid.

Prop. 1984/85:120 36

Ytterligare en begränsning anförs, nämligen alt produktionen av högtrycksånga minskar lill följd av fortsatt energieffektivisering och ökad produktion av termomekanisk massa. Totalt gör föreningen bedömningar all branschens mottryckspotential vid sekelskiftet inte kommer att överstiga 4 TWh.

Statens energiverk som utrett potentialen för industriellt mottryck finner det inte troligt att produktionskapaciteten kommer att byggas ut och räknar med att produktionen kan komma att uppgå till ca 3 TWh år 1995.

Kolkondens

Enligt Kraftsams och Svenska Kraflverksföreningens mening måste bortfallande kärnkraft väsentligen ersättas med el från kolkondenskraftverk varvid minst 30-40 TWh kolkondens kommer att behövas.

Enligt Lantbrukarnas Riksförbund bör uppförandet av kolkondensanläggningar ske ytterst restriktivt då energiutbytet är synnerligen lågt med en produktion av 1 TWh el per tillförda 3 TWh kol.

Svenska bioenergiföreningen anser det orimhgt att försl sträva att ersätta importbränslet olja för att i ett senare skede ersätta detta med tre gånger så mycket av importbränslet kol, via elgenerering i kondensanläggningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att kommittén ytterligare borde belyst frågan om kondenskraftverkens låga verkningsgrad och de omfallande iransportförluster som uppkommer i ledningsnäten från stora centrala anläggningar för el- och värmeproduktion. Behovel av merförbrän-ning med tillhörande miljöstörande utsläpp borde enligt länsstyrelsen beaktas vid val av ersättning för kärnkraften.

Statens råd för byggnadsforskning som delar kommitténs uppfattning att om en slor del av kärnkraften behöver ersättas måste kolkraftverk byggas, pekar på att stora utvecklingsmöjligheter finns för denna teknik både avseende ökad verkningsgrad och minskade miljöfariiga utsläpp.

Vindkraft

Statens naturvärdsverk anser att vindkraften bör kunna ge ett icke oväsentligt bidrag till Sveriges elförsörjning när kärnkraften ska avvecklas. Vindkraftverken kommer visserligen att dominera landskapsbilden där de placeras. Ytorna som erfordras för anläggningar bestående av 10-tals enheter samt erforderliga ställverk, kraftledningar etc är avsevärda. Även vissa bullerstörningar uppstår. Trots de lokala miljöproblemen som vindkraften för med sig anser verket att en fortsatt satsning på utveckling av vindkraften bör göras med i första hand en utbyggnad av en eller två gruppstationer om 3-5 aggregat.

Kraftsam påpekar att vindkraften inte kan delta i regleringen av kraftsystemet utan i stället ökar kraven på reglering av andra kraftstationer

Prop. 1984/85:120 37

vilket medför merkostnader för vindkraften. Enligt statens vattenfallsverks uppfattning är bedömningarna av bl. a. vindkraftens kostnader ännu för osäkra för atl det ska vara möjligt att uttala sig om vindkraft på sikt kan bli kommersiell i Sverige.

Lanlbruksstyrelsen föreslår att forskning om havsbaserad vindkraft inryms i den fortsatta utvecklingen av vindkraften medan statens meteorologiska och hydrologiska institut konstaterar att man nyligen tagit fram ny vindstatistik som bl.a. innehåller bättre vinddata för havsområden varför underlag nu torde finnas för en säkrare bedömning av potentialen.

Socialstyrelsen påpekar alt från strikt hälsoskyddssynpunkl kan del vara angelägel att prioritera vindkrafi som förutom vattenkraft är det renaste energislaget.

2.7 Värmeproduktion

Fjärrvärme

I delulredningen "Så kan vi värma Sverige" anges med utgångspunkt från ekonomiska bedömningar att ungefär hälften av bebyggelsen bör vara ansluten till fjärrvärme om 20 år. Man når då upp till elt värmebehov i Ijärrvärmesysiemen om ca 50 TWh per år.

Statens energiverk, som gjort en bedömning av utvecklingen på Qärrvär-meområdet fram till år 1995, anser att den levererade värmemängden detta år kommer att understiga 40 TWh. Verket konstaterar atl kommunernas egna bedömningar om takt och nivå på utbyggnaden kontinuerligt ändras och att det alltmer har börjat ifrågasättas om Qärrvärme är en lämplig uppvärmningsform i mindre kommuner. Enligt verket finns det fortfarande anledning för mindre kommuner som planerar för fjärrvärmeutbyggnad att se över sina planer noga med hänsyn Ull möjligheten att värmebehoven som ett resuhat av fortsatt energisparande blir mindre än vad man tidigare räknat med och att elpannor, värmepumpar och kanske även kombinationen el/olja kan vara bättre alternativ än Qärrvärme.

Byggnadsstyrelsen ställer sig tveksam till om det finns underlag för en fiärrvårmeexpansion från 30 till 50 TWh. Dock framhåller byggnadsslyrelsen att den konkurrens mellan olika energislag som EK 81 anser föreligga för närvarande är starkt begränsad genom kommunala administrativa styrmedel som värmeplaner, taxor, leverans villkor för fjärrvärme etc.

Statens råd för byggnadsforskning anser att den rådande expansionen av fjärrvärme snart kan komma att bromsas av företagsekonomiska skäl. Ny eller förbättrad teknik erfordras men rådet bedömer ändå all konkurrensen från elvärme kommer att bli för stor för ett antal Qärrvärmeverk. Rådet varnar för statsmakternas ansatser att genom ekonomiska styrmedel påverka denna utveckling och anser alt på sikt uppstår därigenom en än svårare situation för fjärrvärme verken.

Prop. 1984/85:120 38

Vetenskapsakademin menar atl en alltför stor satsning på fjärrvärme kommer att binda framtida generationer till vattenburen värme medan det från andra synpunkter kan visa sig att andra uppvärmningssystem är fördelaktigare.

Svenska Naturskyddsföreningen varnar för att en alltför stor satsning på fjärrvärme kan förhindra att hushållning med energi bedrivs med tillräcklig kraft. Föreningen anser att tillstånd till installation av värmepumpar, isolering av bostader och lokaler och annan teknik som innebär effektivare användning av energi aldrig får vägras med hänsyn till lönsamheten i ell existerande eller planerat fjärrvärmenät.

Svenska Värmeverksföreningen har avstått från att kommentera EK 81 :s antaganden om utvecklingen av fjärrvärme och kraftvärme. Orsaken till detta är atl föreningen inom kort kommer atl presentera nytt prognos-material för dessa sektorer.

Värmepumpar

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, som gjort en studie av svenska sjöars värmeinnehåll vinlertid, beräknar atl den praktiskt ut-nyttjningsbara värmemängden är i storleksordningen 20 TWh. Därtill kan sedan läggas utvinningsbar energi i floder och havsvatten. Institutet beklagar att kommittén i sin redovisning av värmepumpar mer uppehållit sig vid deras elbehov än vid det nettotillskott de skulle kunna ge till landets energiförsörjning.

Statens nalurvårdsverk anser att satsningen på värmepumpar bör fortsätta och påpekar att användning av värmepumpar i bebyggelse utanför Qärrvärmenäten minskar behovet av elenergi för upvärmningsändamål allernativt behovel av individuell eldning med fasta bränslen. Verket bedömer att utvinning av energi ur mark, luft och vatten bör kunna ske utan allvarliga effekler på naturmiljön. Enligt verket bör möjligheterna att använda bränsledrivna värmepumpar och absorbtionsvärmepumpar behandlas i dt särskilt utvecklingsprogram.

Enligt statens råd för byggnadsforskning utvecklas redan gas- och dieseldrivna värmepumpar samt värmedrivna absorbtionsvärmepumpar i flera länder och dessa tekniker utgör en vikUg möjlighet till effektiv uppvärmning utan användandet av el som energibärare. Den internaUonella utvecklingen av olika slags värmepumpar kommer enligt rådets bedömning att medföra minskade investeringskostnader för små värmepumpar. Rådel påminner i sammanhanget att viktiga komponenter hos villapumpar endast Ull verkas utanför Sverige.

Statens vatlenfallsverk anser att konventionell elvärme på sikt alltmer kommer att bytas mot värmepumpar.

Umeå kommun finner det angeläget alt utvecklingen av både små villa-värmepumpar och stora värmepumpar för tillvaratagande av spillvärme stimuleras.

Prop. 1984/85:120 39

Sveriges villaägareförbund kommenterar kommitténs slåndpunkl all elvärme i småhus även på sikt skulle vara ekonomiskt fördelaktig och anför att värmepumpar är det mest energilönsamma alternativet.

Bosladsstyrelsen anser att användningen av direktverkande elvärme bör begränsas och att istället en fortsatt kraftig satsning på små och stora värmepumpar bör göras. Styrelsen konstaterar också att utredningen inte behandlat möjligheten att ersätta oljevärme i villor med mindre värmepumpar.

2.8 Bränslen

Inhemska bränslen

Statens energiverk anser att den lolala tillgängliga mängden trädbränslen, inklusive industriproducerat bränsle och rivningsvirke, kan uppskattas till ca 50 TWh per år. Verket anser vidare att den konkurrenssituation som ansetts föreligga mellan massainduslrins behov av irädråvara och användningen av ved som bränsle inte är så allvarlig som befarats och alt problem endast kan förvänlas på någon lokal marknad. Verket konstaterar också atl utvecklingen inom trädbränslehanteringen hittills gått snabbt, samt att förbmkningen år 1983 uppgick till ca 16 TWh. Investeringbidragen år 1984 till pannor och terminaler avsedda för inhemska bränslen kommer alt medföra att efterfrågan ökar ytterligare.

Beträffande torv har produktionsvolymen ökat från 13000 m år 1980 lill över 500000 m-' år 1983. Mot bakgmnd av de stöd tili torvpannor som lämnats de senaste åren räknar energiverket med att en produktion av ca 3 TWh energitorv kommer alt erfordras mot slutet av 1980-tald. Emellertid anser verket att de inhemska bränslena under de närmaste åren går mot en kärv marknad p. g. a. minskad energianvändning och konkurtenskraftiga priser på el och kol. Under 1990-lalet väntas skogsbränslenas betydelse komma att öka främsl beroende på ökal elpris. Verkel anser det emellertid ännu för tidigt att säga om skogsbränslena kommer att utnyttjas i den omfattning man räknat med.

Domänverket anser alt betänkandet inte Ullräckligt beaktat den relativt tidiga utvecklingsfas som inhemska fastbränslen befinner sig i och den betydande framlida utvecklingspotential detta innebär. Verket framhåller att torv visserligen inte är en förnyelsebar energiform men anser att den kan ge likvärdiga samhällsekonomiska fördelar som skogsbränsle om slut-exploaterade torvmarksarealer överförs till energiskogsodling. Ca 200000 ha, vilket motsvarar drygt hälften av den lämpliga energilorvarealen, skulle kunna utnyttjas på detta sätt. Energiproduktionen under "torvskedd" beräknar verket till 50-70 TWh medan den långsiktiga produktionen, efter omföring till energiodling, skulle ge 10-15 TWh/år. Härutöver kan nedlagd jordbmksmark och andra marginella markslag utnyttjas för energiodling med en energiproduktion av minst samma storleksordning.

Prop. 1984/85:120 40

Beträffande konventionellt skogsbränsle bedömer domänverket att biologiska hänsyn sätter gränsen för utnyttjandet till 50-60 TWh. Det är vidare verkets åsikt atl skogsbränsleproduktionen bidrar till en förbättrad skogsvård.

Domänverket framhåller vidare att de samhällsekonomiska värdena av ett utnyttjande av inhemska förnybara fasta bränslen måste tas med i jämförelser mellan olika energislag, framför allt när jämförelser sker mellan dagens kostnader för att ulnyttja de sedan länge etablerade energislagen kol, olja vattenkraft å ena sidan och de "nya" ännu ej utvecklade och etablerade inhemska energislagen å den andra. Redan en framskrivning av dagens kostnadsrelationer är enligt verket grovt missvisande, eftersom den tekniska utvecklingspotentialen för "nya" energislag då inte beaktas.

Skogsstyrelsen noterar att kommittén, dels finner ett motsatsförhållande mellan ved för energiändamål och ved som industriråvara, dels anser att ökad avsättning av bränsle kan göra skogsbruket mer lönsami. Styrelsen omfattar dock åsikten att en ökad användning av skogsbränsle bl.a. ger ökad lönsamhei i skogsbruket och etl ökat utbud av industriråvara då tillkomsten av bränslesortimentet leder till att gallringar som av lönsamhetsskäl annars inte skulle blivit gjorda, nu blir utförda.

Lantbrukarnas riksförbund biträder domänverkets resonemang belräffande torvmarkernas användning för energiodling. Förbundet pekar också på att halm finns att tillgå som energiråvara med en praktisk utnyttjnings-potential om ca 9 TWh per år. Förbundel anser atl en prioritering av inhemska bränslen borde vara självklar med hänsyn Ull de hot som försurningen och den ökande koldioxidhalten i atmosfären utgör och framhåller att med god förbränningsteknik och kompakterade biobränslen bör dessa kunna hävda sig även i miljökänslig tätortsmiljö.

Även Svenska Bioenergiföreningen anser att biobränslenas möjligheter vid uppvärmning av mindre centraler och småhus undervärderats och anser att el för uppvärmning bör utformas så att en ersättning med biobränslen blir möjlig. Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar på att ny teknik i form av eldning av pellets och pulver redan idag visar miljömässiga fördelar jämfört med olja.

Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen påpekar att den totala förbmkningen av träfiberråvara för uppvärmningsändamål nu uppgår till ca 8 milj mf. Därav var ca 7 milj mf skogsbränsle medan ca 1 milj mf var stamvirke som kunnat användas som induslriråvara. Föreningen anser att de många statliga styrmedlen snedvrider konkurrensen och ökar risken att industriråvara eldas upp. Stöd till skogsbränslen kan vara befogat i ett inledningsskede men de får inte permanentas och bör nu snarast avvecklas. Föreningen påpekar att statsmaktema, dels försöker förhindra att skogsråvara utnyttjas för energiändamål genom prövningen enligt 136a § Byggnadslagen av anläggningar för eldning och framställning ay träfiberbränsle, dels motverkar denna målsättning med de omfattande stöden till inhemska bränslen.

Prop. 1984/85:120 41

Enligt Svenska Cellulosa- och Pappersbmksföreningen har den biologiska effekten på skogsmarken redan begränsat uttaget av träddelar och hyggesresler och man anser del därför inte realistiskt alt räkna med ell störte framtida skogsbränsleutlag än 10-12 milj mf (molsvarande ca 20-25 TWh). Föreningen påpekar slutligen atl den nuvarande energibeskattningen snedvrider konkurtensen om returpapper mellan kommuner och pappersindustri.

Svenska Kommunförbundet, som slöder kommitténs uttalande all slalen bör fortsätta premiera inhemska bränslen i förhållande till imporlbränslen, påpekar att de förmånliga villkoren för avbrytbara elleveranser innebär all planerad användning av inhemska bränslen i många kommuner uppskju-lils. Preliminära analyser av gjorda invesleringar av möjlighelerna all använda fasta bränslen istället för olja visar atl kombinaUonen el och olja prismässigt är i stort sett likvärdig med fasta bränslen i små och medelstora värmecentraler.

Lantbruksstyrelsen betonar sambandet mellan olika inhemska energiresurser, .såsom sopor, skogsavfall, halm, torv och i dl längre tidsperspektiv energiskog och andra energigrödor. De ekonomiska fömtsättningarna för produktion, insamling, förädling och utveckling av förbränningsteknik påverkas positivt om en samplanering av introduktionen av dessa inhemska energikällor sker.

Styrelsen räknar med att på längre sikt kan ca 300000 ha åker användas för annat ändamål än livsmedelproduklion, t. ex. produklion av energigrödor som råvara till drivmedelsproduktion eller fastbränsle.

Lantbrukarnas riksförbund har beräknat atl det finns möjligheter att från energigrödor producera etanol motsvarande ca 3 TWh bensin årligen.

Svenska Naturskyddsföreningen påpekar alt torv inte kan förnyas inom överskådlig tid och anser inte att det är någon lösning på sikt att salsa på storskalig torvanvändning. Föreningen accepterar dock att torv bryts för lokal användning i myrmarker som inte har naturvärden utöver det vanliga.

Föreningen vill också med skärpa betona att det inte finns någon reserv av outnyttjade marker som kan användas för energiodling utan denna bör i försia hand koncentreras till nedlagd jordbmksmark.

Folkkampanjen mol kärnkraft anser liksom kommittén att dd finns ekonomiska skäl att kraftigt öka användningen av inhemska bränslen på importbränslenas bekostnad. Man poängterar alt långsiktig information om statligt stöd omgående måste lämnas och påminner om att ett flertal småförelag redan drivits till ruinens brant eller till konkurs. Man bör också undvika att överskottsel får säljas ut så billigt till värmeanläggningar att bränslemarknaden allvarligt störs.

Statens naturvårdsverk och slatens geologiska undersökning påvisar båda att den för torvtäkt redan koncessionsgivna arealen är tillräcklig för att tillgodose det högre energipoliUska målet, 11 TWh. Slatens strål-

Prop. 1984/85:120 43

VVS-tekniska föreningen anser på grundval av koldioxidnedsmutsningen av atmosfären att koleldade kondenskrafiverk bör införas med stor resiriktivitet.

Lanlbruksstyrelsen och skogsstyrelsen framför atl kolanvändningen och utsläppen från koleldning måsle begränsas med hänsyn lill miljön. Umeä kommun anser all samma utsläppsbegränsningar skall gälla för alla slag av bränslen.

Statens naturvårdsverk påpekar atl om andra länder också ersätter kärnkraften med kolkondens skulle detta allvarligt försvåra ansträngningarna atl eliminera försurning och skogsskador. Av delta skäl och med hänsyn till koldioxidproblemet är det enligt verkel föga framsynl atl ersätta kärnkraftverk med koleldade kraftverk i det svenska energisystemet även om problemen i kraftverkens omedelbara omgivning kan bemästras. Verket anser dock att elprodukUon i kolkondensverk är att föredra framför ytterligare utbyggnad av vattenkraften.

Enligt statens planverks uppfattning är det angelägel, inte minst från miljösynpunkt, att antalet kolkondensblock blir så litet som möjligt varför alla möjligheter till energihushållning samt mottrycksproduktion i första hand bör tas tillvara. Vid en lokalisering av kolkondensverk bör hänsyn tas inte bara till kraftindustrins lokaliseringsfömtsättningar utan också till konflikter med andra intressen samt markanvändnings- och miljöförhållanden inom en mer allsidig fysisk planering.

Statens stålskyddsinslitut konstaterar att de stråldoser från radioaktiva ämnen som erhålls i närheten av ett koleldal kraftverk kan bli störte än stråldoserna nära kärnkraftverk.

Arbelarskyddsstyrelsen påpekar att målmedvetna insatser måste göras redan på planeringsstadiet ifråga om arbetslokaler, teknisk utformning och arbetsmetoder för att möjliggöra att godtagbar arbelsmiljö upprätthålls vid kolenergiverk. Speciellt varnar styrelsen för dammexplosioner och inandning av skadligt damm.

Naturgas

I direktiven till EK 81 uttalas att "Utvinning i stor skala av naturgas på den norska kontinentalsockeln norr om 62:a breddgraden kan komma att påbörjas under 1990-talet. Om en sådan utvinnning kommer till stånd, skulle den alltså tidsmässigt komma att sammanfalla med avvecklingen av kärnkraften i Sverige. Mot denna bakgmnd bör kommittén studera denna och andra möjligheter alt öka användningen av naturgas i det svenska energisystemet."

Swedegas AB och Svenska Gasföreningen konstaterar båda att någon analys av användningen av naturgas eller fömtsättningarna härför inte gjorts. Enligt Swedegas AB uppgick de säkrade naturgastillgångarna i världen till över 900(X) miljarder m'', motsvarande ca 55 ggr nuvarande

Prop. 1984/85:120 44

årsuttag. Det norska Nordsjöfältd Troll innehåller energimängder molsvarande 15000 TWh och i Hallenbankområdet utanför Trondheim har slora fynd gjorts. Sverige har också via det danska naturgassyslemd anknytning lill det centraleuropeiska naturgasnäld. Nalurgas kan härigenom köpas från ett flertal andra länder som är anslutna till syslemel exempelvis Holland, Tyskland, Sovjet och Algeriet (via bland annat Italien).

Swedegas AB påpekar vidare alt den stamledning för naturgas som dragils mellan Sverige och Danmark möjliggör införsel av naturgas motsvarande 15-20 TWh, vilket kan jämföras med de 5 TWh naturgas som hittills kontrakterats. Swedegas AB bedriver för närvarande ett intensivt arbete med atl undersöka möjligheterna till inköp av naturgas för att på kommersiella villkor vidaresälja den till Halmstadregionen och Göleborg. Om tillräckligt goda leveransvillkor kan uppnås och beslut fattas under våren 1985 föreligger möjlighet till leveranser till Halmstad 1987 och Göteborg 1988.

Hämiöver utreder Swedegas marknadsförutsättningar för elt naturgassystem fram Ull Trollhättan och Vänersborg med planerad leveransstart 1989. Vidare utreds fömtsättningarna för naturgasleveranser lill Mellansverige och östra Sverige i början på 1990-talet.

Swedegas AB, Svenska Gasföreningen och Sydkraft AB poängterar alt naturgasen är ett bra alternativ till nu Ullgängliga energislag som också har fördelar inom olika typer av industriella processer. Som exempel nämner Swedegas lägre drifts- och underhållskostnader, slörre reglerbarhet, högre produktutbyte vid t. ex. värmning av stålämnen och bättre produktkvalitet (exempelvis bränning av keramiskl malerial).

Swedegas AB påpekar atl om ett naturgasnät finns utbyggt och tillgängligt kan vid stigande elpriser naturgasdrivna värmepumpar utgöra ett ekonomiskt och lekniskl inlressani alternativ till eldrivna sådana.

Utredningen har bedömt naturgasens möjligheter all ersätta el för uppvärmning och framhåller alt elvärme i första hand används i gles bebyggelse varför distributionskostnaderna för naturgas kan bli relativt höga vid ell sådant byte. Swedegas AB understryker att det för närvarande pågår en betydande elkonvertering i småhusbebyggelse i storstadregionerna och där Swedegas potentiella industrikunder finns. Det är i dessa områden naturgasens uppvärmningskunder i första hand finns. Det är därför inte riktigt att göra gällande att distributionskostnaderna skulle bli särskilt höga där naturgas kan komma att ersätta el för uppvärmning. Då elkostnaderna på 1990-talel förväntas stiga kommer naturgasen därför att utgöra ett intressant alternativ till el för uppvärmning.

Socialstyrelsen och Svenska Elverksföreningen anför också att naturgasen i vissa fall bör användas istället för elvärme. Socialstyrelsen, som menar att EK 81 behandlar naturgasen alltför defensivt anser att gasen också av miljöskäl så fort som möjligt bör användas i stället för kol och olja. Styrelsen menar att på grund av nalurgasens miljövänlighet behövs

Prop. 1984/85:120 45

ett starkare engagemang från statsmakternas sida för en fortsatt utveckling och introduktion av gas i Sverige.

Slatens naturvärdsverk anser att miljöfördelarna med nalurgas bör beaktas i den framtida energipolitiken. Verket påpekar att utsläppen av koldioxid vid förbränning av naturgas är ungefär hälften, räknat per energienhet, som vid koleldning. En ökning av naturgasanvändningen i Sverige är därför positiv ur miljösynpunkt som ersättning för olja, kol och torv. Även svavelhalten och halten av andra föroreningar är mycket låg vilket påpekats av flera remissinstanser.

Naturvårdsverket räknar inte med atl framdragandet av gasledningar utgör något större miljöproblem. Ledningarna läggs normalt ner i marken och kräver inte några avsevärda reserverade områden. Sedan rörgraven ålerfyllls efterbehandlas marken. I skogsområde lämnas en begränsad gata. Jordbruksmark kan användas i slorl sett som tidigare. Vid passerandet av vattendrag och våtmarker kan såväl tekniska som miljömässiga problem uppslå men dessa torde i allmänhet kunna bemästras.

Enligt statens energiverk talar behovet av en ny infrastruktur för gas mot ökad gasanvändning på en krympande svensk energimarknad. Verkel anser dock atl gas eventuellt kan komma att användas för elprodukUon en bit in på 2000-talet. Statens nalurvårdsverk och socialsiyrelsen anser också att naturgas kan komma till användning för elproduktion. Sydkraft AB anför molsatl åsikt och anser atl gasen ej kommer att kunna konkurrera med kol.

Svenska Gasföreningen påpekar att transportkostandernas del av slutkonsumentens naturgaspris endast är ca 15%. Anläggningstekniken är "lätt" och investeringsbehovet för ell gasnät är ca en femtedel av det för fiärrvärme räknat på samma värmemängd.

Statens vatlenfallsverk anför alt importpriset på gas har avgörande betydelse för sydgasprojektets vidare utbyggnad medan naturgas på längre sikt i samband med kärnkraflavveckling och som en följd av utvinning av norska källor och en evenluell transitering kan få större betydelse för svensk energiförsörjning än den har f. n.

Slutligen anser Swedegas AB atl naturgasens positiva miljöeffekter är så pass stora att staten borde via en lägre energiskatt gottskriva naturgasen dess miljöfördelar för att därmed medverka till att naturgasen skall kunna komma Ull större användning. Så är fallet för närvarande då naturgasen har t. ex. en högre skattebelastning än kol.

2.9 Forskning och utveckling, ny teknik

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) finner det inle osannolikt att inom den lidsram som slår till förfogande genomgripande teknikförändrande rön kan komma fram och totalt förändra helhetsperspektivet. UHÄ anser dd därför förvånande att kommittén endast talar om behovet av

Prop. 1984/85:120 47

2.10 Kommentarer till förslagen i betänkandet om ytterligare utredningar m.m.

Utredning om konsekvenserna av en ny kraftig oljeprisökning

Kraflsam och Svenska Kraflverksföreningen delar kommitténs åsikt att oljeförbmkningen minskar mycket snabbi inom såväl industri- som uppvärmningssektorerna. Fömtom inom transportsektorn torde olja inom några år i huvudsak komma att användas för spetslast- och reservändamäl. Mol denna bakgmnd finner de båda remissinstanserna att den föreslagna utredningen inte är särskilt angelägen ur krafiindustrins synpunkt.

Även statens vatlenfallsverk. Landsorganisationen i Sverige och Svenska Industriförbundet finner den föreslagna utredningen mindre angelägen. LO förordar i stället en fortsatt slralegi mot ytterligare reduktion av oljeberoendet.

Svenska Elverksföreningen och Svenska Petroleuminslitutet i frågasätter utredningsföreslagd och finner alt de energipolitiska konsekvenserna av en oljeprissänkning hellre borde ulredas. Elverksföreningen förordar dock en begränsad utredning avseende enbart transportsektorn.

Sveriges geologiska undersökning, Göteborgs kommun saml Svenska Värmeverksföreningen ställer sig positiva till utredningsförslaget.

Statens energiverk framhåller att en fortlöpande bevakning och rapportering av förändringsförloppen på de internationella energimarknaderna hör till verkets centrala uppgifter, liksom konsekvenserna av förändringar för den svenska energiförsörjningen och dess sårbarhet. Verket kommer således atl uppmärksamma följderna av såväl sänkta som höjda oljepriser. Det är verkets uppfattning att utvecklingen av de internationella energimarknaderna på lång sikl fortfarande är osäker. Sverige kommer både indirekt och direkt under överskådlig tid att vara starkt beroende av vad som sker internationellt.

Ställningstagande från statens sida till formerna, omfattningen och varak-dgheten av ett mera beslående stöd tdl inhemska bränslen

Länsstyrelsen i Norrboltens län poängterar atl det är av största vikt atl de inhemska energiresurserna utnyttjas i första hand. Handelsutbytet med omvärlden påverkas i en för landet positiv riktning och vårt nationella oberoende stärks. Beträffande torv och skogsbränsle är länsstyrelsens erfarenhel den atl om dessa bränslen skall få en större betydelse i landets framlida energiförsörjning måsle ett omfattande och målinriktat utvecklingsarbete kommma till stånd. Inom uppvärmningsområdd synes det i första hand vara frågan om atl genom förädling skapa marknadsanpassade högvärdiga produkter exempelvis i form av pellets, pulver eller lågvärdig gas. Av detta följer även behov av nya distributionssystem och teknisk utrustning. De inhemska fasta bränslena kan även på sikt utgöra en råvara för drivmedelsframställning. Användningen inom industrin är alltjäml i elt 4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 48

inledande skede. Exemplifieringen får illustrera vikten av alt sialsmaklerna anger förutsättningarna och ulformar del slöd som bäsl gagnar en snabb och långsiktig ulveckling inom faslbränsleområdd.

Härjedalens kommun anser alt kommitténs förslag till mera bestående slöd Ull de fastbränsleeldade verken bör genomföras så atl faslbränsld får ett energipris för konsumenien som ligger i nivå med vad det lägsla energipriset i övrigl ligger på. Del får aldrig uppslå det läget att de kommuner och andra som ställl upp på och hörsammat statsmakternas inlenlioner med faslbränsleeldning som oljeersällning, skall bestraffas för sin kreativitet och handlingsförmåga att snabbt hörsamma direkliv. Ej heller bör stålens vatlenfallsverks utspel om billig elkraft tillåtas atl störa den mera långsiktiga energiplaneringen som nu pågår eller de investeringar som påbörjas och utförts med fastbränsle som råvara.

Även Överstyrelsen för ekonomiskl försvar, Sveriges Geologiska undersökning, Skellefteå kommun och Umeå kommun samt Svenska värmeverksföreningen anser att inhemska bränslen bör premieras. Värmeverksföreningen betonar atl värmeverken måsle få information om slatens långsiktiga ambitioner vad avser slödet Ull de inhemska bränslena. Plötsliga prisökningar till följd av åtgärder från statens sida riskerar att återverka på energisektorn genom alt tiUtron till deklarerade intentioner för den slatliga energipolitiken inle kan läggas lill grund för beslut på kommunal nivå beträffande investeringar i anläggningar med långa avskrivningstider. Delsamma gäller även ändringar i relationerna mellan olika slags energi.

Ingenjörsvetenskapsakademin och Svenska CeUulosa- och Pappersbruksföreningen anser däremot att nuvarande stöd lill inhemska bränslen bör avvecklas.

Bl.a. kraftindustrin (Vattenfall, Kraftsam och Svenska Kraftverksföreningen) och Svenska Petroleuminslitutet anser att användningen av inhemska bränslen inte bör stimuleras i de fall den är i behov av långsiktigt stöd. Dessa remissinstanser anför också att syftet med nuvarande stöd till inhemska bränslen till stor del synes ha uppnåtts, varför stödel successivt bör kunna avvecklas.

Statens energiverk anser atl marknaden för de inhemska bränslena de närmaste åren kommer att vara kärv - dock att det är sannolikt att skogsbränslena har en egen livskraft som kan förväntas öka i styrka i och med att främst el blir dyrare in på 90-talet. Det är emellertid idag för tidigt att säga om skogsbränslen kommer utnyttjas i den omfattning man tidigare räknat med. Energiverket avråder från omfattande subvenUoner på längre sikt med hänvisning till att bränsleförsörjningen bör ses i etl internationellt perspektiv.

Statens industriverk framför en liknande åsikt: En långsiktig subvention av inhemska bränslen utan egen bärkraft innebär nackdelar i form av högre kostnader för samhället beroende dels på skillnaden mellan kostnaderna för inhemskt bränsle och andra alternativa bränslen dels på den framsub-

Prop. 1984/85:120 49

veniionerade självförsörjningsgraden. Det är Iveksaml om del finns slarkare skäl att avslå från den internationella specialiseringens fördelar på della område än på andra områden, l.ex. när del gäller Ullförseln av elektronikkomponenter. Inhemska bränslen kan visserligen ge regionala sysselsättningstillfällen men det är inte givel att det motiverar etl generellt stöd ulan sådana projekt bör i så fall kunna stödjas i former som motsvarar andra regionalpolitiskl motiverade industriprojekt.

Ökat stöd till forskning om ulsläpp från förbränning

Energiforskningsnämnden, statens vatlenfallsverk, Göteborgs, Malmö och Umeå kommuner, centralorganisationen SACOISR, Kraflsam, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Industriförbundet, Svenska Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Värmeverksföreningen har ullalat sig positivt för ökat stöd till forskning om utsläpp från förbränning.

Statens strålskyddsinslilul påpekar att även de radioaktiva utsläppen bör beaktas varvid speciell uppmärksamhet bör ägnas åt torvförbränning.

Försvarets forskningsanstalt konstaterar att utsläppen i hög grad beror på den tekniska utformningen av kombinationen bränsle, förbränningsanläggning och rökgasrening varför det är angelägel atl elt vidare forsknings-och utvecklingsområde prioriteras.

Göteborgs kommun framhåller att de mesl offensiva FoU-insatserna bör göras på icke förbränningsbaserad energiframställning.

Översyn av formerna för den statliga regleringen om utsläpp av luftföroreningar vid förbränning.

Socialstyrelsen instämmer i princip med kommitténs förslag att formerna för den statliga regleringen av utsläpp utreds i god tid före kärnkraftsavvecklingen. Det ligger dock viss fara i att utvecklingen av ny teknik och möjligheterna alt ta tillvara framtida forskningsresultat inom hälso- och miljöskyddsområdet kan hämmas av alltför tidigt uppsatta miljökrav. Del är vikligt att miljökraven anpassas med hänsyn till de långa tidsperspektiven och att resultaten av utvecklingen av teknisk reningsutrustning kan tillämpas så snabbt som möjligt.

Även stålens naturvårdsverk och Malmö kommun varnar för alt fasllägga miljökraven för framlida förbränningsanläggningar för tidigt.

Statens energiverk ställer sig tveksamt till utredningsförslaget och anför atl nuvarande regler markanl har bidragit till en förbättring av utsläppssi-luaiionen i Sverige. I vissa avseenden bör dock sannolikt reglerna skärpas. I den mån regelsystemet behöver ses över bör uppgiften vara att söka finna etl enkell och lättförståeligt regelsystem med bättre incitament för åtgärder för ökad luftkvalitet som kompletteras med teknisk rådgivning i miljöfrågor.

Kraflsam, Svenska Industriförbundet och Svenska Kraftverksför-

Prop. 1984/85:120 50

eningen framhåller vikten av att en anknytning sker till det internationella arbetet på områdel och atl renl nationella normer undvikes.

Kraftsam och Svenska Kraftverksföreningen avvisar i detla sammanhang kommitléns förslag om miljöavgifter och anför atl alla tekniskt och ekonomiskt försvarbara ålgärder bör vidtas i varje enskill fall.

Slockholms kommun och Landsiingsförbundei lillslyrker all ulredningsförslagd genomförs.

Ulredning om slalliga ålgärder för alt effektivisera elanvändningen

Enligt statens energiverk bör en sådan utredning undersöka den lekniska potentialen för effektivare elanvändning, de ekonomiska och institutionella incitament och hinder som finns hos producenter och konsumenter att öka eleffektiviteten saml de åtgärder som kan vidtas av slalen för att påverka elanvändningen i effektiviserande riktning. Det är idag oklart hur stor den fakiiska ekonomiska potentialen är. Enligt verket förutsätter en utredning av delta slag ett samarbete mellan flera statliga organ och andra organisationer. Statens energiverk anser sig ha möjlighet all som samordnande myndighet svara för denna utredning.

Svenska Kommunförbundel och Stockholms kommun tillstyrker alt den förslagna utredningen tillsattes.

Statens nalurvårdsverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs kommun och Landsorganisationen i Sverige som också tillstyrker den av betänkandet föreslagna utredningen anser att den bör utsträckas till att omfatta även elanvändningen inom industrin.

Folkkampanjen mol kärnkrafi och Miljöförbundet anser också att elvärmen bör omfattas av utredningen. Föreningarna föreslår också att kommunema inom ramen för den kommande energiplaneringen skall upprätta särskilda elsparmål.

Enligt statens råd för byggnadsforskning bör den föreslagna utredningen utgöra del i en utredning om en ny energisparplan, tillsammans med den förslagna övervakningen av elmarknaden och frågan om styrning av elpriserna.

Energiforskningsnämnden konstaterar att området effektivare elanvändning bör prioriteras i det statliga energiforskningsprogrammel. Även försvarets forskningsanstalt anför att utredningen bör kopplas till energiforskningsprogrammet .

Kraflsam ifrågasätter varför jusl eleffektiviseringen skall stimuleras och anför att konsumenterna lägger många andra värderingar, förutom rent tekniska, i sitt val av elektrisk utmstning.

Statens vatlenfallsverk. Svenska Elverksföreningen och Svenska Kraftverksföreningen finner utredningsförslaget mindre angeläget och bedömer att elpriset är det bästa styrmedlet för en effektiv elanvändning. Elverksföreningen anför dessutom att om en utredning om effeklivisering genomförs bör den avse energianvändningen i allmänhet.

Prop. 1984/85:120 52

Utredning om i vilken takt och i vilken ordning kärnkraften skall las ur drift med hänsyn till säkerhelsmässiga och ekonomiska förhållanden

Statens strålskyddsinspektion finner en sådan ulredning vara av särskilt intresse och menar atl nu pågående ulredningar om säkerhel och slrålskydd kommer all ge viktig bakgrundsinformation för den föreslagna utredningen och därför kan komma atl påverka avvecklingsplanen.

Statens kärnkraftinspektion konstaterar alt utredningen enligt lidsplanen skall genomföras under åren 1985-90. Inspektionen som inte har något emot en sådan utredning i sig vid denna tidpunkt påpekar atl denna, utgående från säkerhetstekniska aspekter, säkerligen inle kan rangordna verken på det sätt som förväntas. Visserligen kommer mer drifierfaren-heter att samlas fram till år 1990 men dessa kommer inte alt vara tillräckliga. Den tidsram man kan uttala sig om i en utredning av delta slag är av omfattningen 5-10 år.

Statens vatlenfallsverk, Kraflsam och Svenska Kraftverksföreningen menar också all den föreslagna ulredningen blir meningsfull försl om den genomförs efler år 1990. Även Svenska Elverksföreningen menar all ulredningen bör senareläggas. Sveriges Industriförbund menar att del varken är möjligl eller nödvändigt att genomföra utredningen under detla århundrade.

Landsorganisationen i Sverige anser del tveksamt om en särskild ulredning behöver genomföras och menar atl behöriga myndigheter bör bedöma de olika kärnkraftsblockens livslängd.

Statens energiverk påpekar att tillräckliga driflserfarenheter från kärnkraftverken ännu inte finns tillgängliga för att denna fråga skall kunna avgöras. Slatens kärnkraftsinspekiion har här ell löpande ansvar. Resultaten av bl.a. kärnkraftsinspektionens återkommande säkerhdsgranskning bör utnyttjas. Någon särskild utredning bör enligt verkel ej tillsättas.

Utredningen om lämplig lokalisering av nya kondenskraftverk med hänsyn till miljö, ekonomi och sysselsättning

Sveriges Industriförbund och länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker att en sådan utredning tillsätts. Länsstyrelsen påminner om atl sysselsättningsfrågan underlättas om kraftproduktionen föriäggs till befinlliga produktionsorter.

Sveriges meieorologiska och hydrologiska inslitul påminner om atl en lokaliseringsstudie måste innefatta bedömningar av inverkan av ulsläpp till luft och vatien medan koncessionsnämnden för miljöskydd poängterar att de undersökningar och utredningar i lokaliserings- och åigärdsfrågor m. m. som skall ligga till grund för tillståndsprövning av nya energiproduktions-anläggningar bör starta i så god tid atl undersökningsmaterialet blir av tillfredsställande beskaffenhet och att tidsnöd ej uppkommer vid själva prövningsförfarandet.

Kraflsam och Svenska Kraftverksföreningen som lillslyrker den före-

Prop. 1984/85:120 53

slagna utredningen anser atl meloder bör ulvecklas för alt man bättre skall kunna fastställa olika lokaliseringskänslighd för miljöpåverkan.

Statens naturvårdsverk anser dock att huvuddragen vad gäller lokalisering av kraftverk redan idag är klara oavsett om miljökraven skärps utöver vad som idag gäller.

Slatens energiverk anser alt en sådan utredning bör genomföras försl när man kan överblicka behovet av ny krafl. Enklast torde vara att kraftbolagen utarbetar och samordnar sina förslag och att dessa sedan granskas och kompletteras av ansvariga slalliga myndigheler.

Statens planverk menar att de tekniska problemen vid inplacering av evenluella kolkondenskraftverk i kraftledningssysiemd är lämligen väl kända liksom vissa av hälso- och miljöriskerna av en kolanvändning i så slor skala. Däremot är konflikterna med pågående och planerad markanvändning, möjligheterna att inordna dessa kraftverk i översiktliga fysiska planer samt frågan om markreservationer, skyddsavstånd mot omkringlig-gande bostadsbebyggelse etc i stora stycken ännu oprövade. I den kolproposition som framlades av regeringen våren 1984 framhålls också att lokaliseringen av större koleldade anläggningar skall slå i överensslämmelse med gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen och med den kommunala fysiska planeringen. Enligt planverkels mening bör verkel därför få ett särskilt uppdrag i anslutning lill den av energikommittén föreslagna lokali-seringsulredningen för kolkondenskraftverk atl studera lämpliga lägen för dessa verk i ovan nämnda avseenden och därvid utnyttja erfarenheterna frän den fysiska riksplaneringen som bl.a. visat att antalet platser med goda förulsällningar är begränsat.

Utredning om tekniska möjligheter och kostnader atl minska utsläppen från kolkondenskraftverk

Kraftsam och Svenska Kraftverksföreningen understryker vikten av att statsmakterna i god lid kartlägger vilka miljökrav som skall ställas på kolkraftanläggningar. Kraftförelagen är beredda att medverka vid utredningsarbetet.

Statens vatlenfallsverk anför atl del är angelägel atl den av kommittén föreslagna utredningen om lekniska möjligheter och kostnader för atl minska utsläppen från kolkondenskraftverk baseras på provningar och mätningar på verkliga anläggningar. Medel bör därför anslås för demon-stralionsanläggning för avancerad förbränning.

Statens energiverk anser del inte nödvändigt atl tillsätta en särskild utredning för delta ändamål. En naturligare form är en fortsatt priorilering av forskningen och utvecklingsarbele inom delta område. Energiverkei erinrar om den rapport "Aktionsplan mot luftföroreningar och försurning" som nyligen publicerats. Där föreslås ell program för utveckling av förbränningsteknik och rökgasrening inom energisektorn. En bedömning görs atl PoD-stöd av storieken 50-100 milj. kr. per år under några år kan vara nödvändiga.

Prop. 1984/85:120 56

1 Kommitténs sammanfattning och slutsatser

I kommitténs direkliv anges att vår analys och redovisning skall syfta till atl ge ett underlag för att bedöma om samhällsekonomiska eller energipoliliska fördelar skulle kunna uppnås om taxor och priser vore annorlunda utformade än vad de är idag. Ell önskemål är därför all vi, så långi möjligt, redovisar resultatet av våra analyser och överväganden i form av översiktliga jämförelser mellan de nuvarande energipriserna och energipriser ulformade efter principer som kan tänkas utgöra alternativ till de nu tillämpade.

Efter att i kapitlen 2 och 3 ha redovisat hur priserna på energi är utformade i Sverige och i några andra länder ägnas kapitel 4 åt en analys av den teoretiska grundvalen för prissättningen. 1 samma kapitel söker vi också beskriva vilka effekter, posiiiva och negativa, som kan länkas uppstå vid tillämpning av olika principer för prissättning av energi. Därvid behandlas dels de mera traditionella, koslnadsanknutna prissätiningsprin-ciperna, såsom prissättning enligt självkoslnad, enligt kortsiktig marginalkostnad och enligt långsiktig marginalkostnad, dels elt antal andra principer för och krav på prissätining på energi. Till dessa senare principer och krav hör atl priserna skall slimulera energisparandel och införandet av nya energikällor, bidra till en balanserad regional utveckling, påverka inkomst-och förmögenhetsfördelningen mellan energiproducenter på vissl sätl m.m. Vi har här även analyseral inverkan av de företagsekonomiska restriktioner som gäller oavsett vilken prissättningsprincip som tillämpas. Sådana restriktioner kan oftast sammanfattas som ett krav på självfinansiering av nya investeringar och på kostnadstäckning inkl. viss avkastning på dd i energiföretagen investerade kapitalet.

En central utgångspunkt för vår analys av olika prissällningsprinciper är uppfattningen att prisernas viktigaste roll bör vara att bidra lill en effekiiv hushållning med samhällets resurser. Till dessa resurser hör inle bara energi i olika former utan också arbetskraft, realkapital (l. ex. maskiner, byggnader och iransportmedel) och råvaror. Eftersom del inte finns någol överflöd av någon av dessa resurser måste hushållning med samtliga betraktas som nödvändig. En god hushållning uppnås om man vid givna standardkrav kan finna den avvägning mellan åtgången av arbetskraft, realkapital, energi och råvaror som leder Ull att kostnaderna för den lolala insatsen av resurserna blir så låga som möjligt. Frågan gäller således hur man optimerar den samtidiga användningen av olika resurser, inte hur man kan minimera utnyttjandet av en enda resurs. Skulle man t. ex. sträva efler att ensidigt minimera användningen av energi i en viss verksamhet skulle detta innebära att för mycket av övriga resurser utnyttjades. Totalt sett skulle därmed uppstå ett slöseri med knappa resurser i samhället. Endasl om vi hade överflöd på alla övriga resurser i ekonomin skulle en minimering av energianvändningen samtidigt vara en god hushållning med resurser.

Prop. 1984/85:120 57

Vad innebär då kravet på god hushållning för prisernas utformning? Prisernas uppgift kan sägas vara att förmedla information lill köpare och säljare av olika resurser, varor och tjänster. De hushåll och företag som uppträder som köpare bör via priserna kunna få en korrekt informalion om kostnaden, dvs. åtgången av olika knappa resurser, för att tillhandahålla en viss vara eller Uänst. För den som tillhandahåller eller säljer en produkt ger priserna på marknaden informalion om köparnas betalningsvilja, dvs. om hur köparna värderar produkten. Förutom att priserna skall förmedla dessa informationer bör de leda till jämvikt mellan utbud och efterfrågan så att inte sädana fördelningsmetoder som t. ex. köer och ransoneringar behöver Ullgripas i normala lider.

Elt krav på priserna är således alt de förmedlar korrekt kostnadsinformation. Vad del härvid är frågan om är kostnaden för atl ta i anspråk ytterligare resurser som har alternativ användning i ekonomin. Detta är ett framätsyftande kostnadsbegrepp som är direkt förknippat med kravet på god hushållning med samhällels resurser. Den samhällsekonomiska koslnaden för atl konsumera en enhet mera av en vara motsvarar den besparing som skulle uppstå för samhällel om denna enhel inle behövde produceras. Detta kostnadsbegrepp har ingenting att göra med en verksamhets "historiska" kostnader, exempelvis kostnader för Udigare investeringar. Samhällsekonomiskt sett uppstod dessa — nu närmast bokföringsmässiga - kostnader när investeringen genomfördes. Det var då som knappa resurser i form av arbetskraft, kapilal, energi och råvaror togs i anspråk. Vare sig den gjorda investeringen ulnytUas eller inte kan dessa resurser inle fås tillbaka. Därför bör de inte beaktas i ett koslnadsbegrepp som syfiar till all på bästa säll hushålla med nutida och framtida knappa resurser.

Om priset för atl konsumera ytterligare en enhel av en vara, t. ex. en kWh elenergi eller en kWh fjärrvärmeenergi, understiger värdet av de resurser som måste las i anspråk för alt tillhandahålla denna ytterligare enhet av varan så leder detla rimligen till dålig hushållning med de resurser som måste tas i anspråk för att producera elenergi, resp. hetvatten. Priserna bör därför i princip aldrig undersliga de rörliga produktionskostnaderna. Däremot kan det i vissa situationer vara förenat med god hushållning att sätta priset högre än vad som svarar mot den rörliga produktionskostnaden. Detta beror på dt annal av de krav som måste ställas på effektiva priser, nämligen att de skall leda till jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Om ett pris baserat på den rörliga produktionskostnaden medför alt efterfrågan blir större än vad som går att tillfredsställa med tillgänglig produktionskapacitet är det, såvida inte kösystem, ransoneringar eller någon annan form av administrativ reglering skall behöva tillgripas, nödvändigt att höja priserna till den nivå som ger jämvikt. 1 sådana situationer krävs således att priset inkluderar såväl rörlig produktionskostnad som kapacitelskostnad (knapphetsprissättning) för att en erforderlig hushållning skall uppnås.

Prop. 1984/85:120 58

Av det som här sagts om hur priserna skall sältas för atl bidra lill en god hushållning med knappa resurser i samhället följer att vi principiellt förordar att energipriset fastställs efler kortsiktig marginalkostnad. Detta innebär alt prisel på energi bör sättas lika med den samhällsekonomiska koslnaden för att vid varje tillfälle producera ytterligare en enhel, t.ex. en kWh, inom ramen för existerande kapacitet.

Priser baserade på kortsiktig marginalkostnad kan för energiföretagen leda till säväl höga överskott vissa år som till stora förlusler andra år. En fråga som, bl.a. därför, infinner sig när marginalprissättning förordas, är hur de företagsekonomiska avkastningskraven skall kunna infrias. Med sådana avkastningskrav avser vi den avkastning på del investerade kapitalet som krävs för att långsiktigt trygga kapitalförsörjningen inom energisektorn. Alt vi här rekommenderar marginalkoslnadsprissättning beror på, atl vi anser det vara möjligt atl vid sidan av de rörliga priserna på ledningsbunden energi ta ut sådana fasta avgifter som medför att rimliga krav på avkastning och finansiering kan tillgodoses. Prissättning enligt kortsiktig marginalkostnad behöver härigenom inle strida mot energiföretagens intresse av att förränta investerat kapital. Av avgörande betydelse är emellertid att sådana fasla avgifter inte på någol påtagligt sätt blir styrande på energianvändningen. Det resultatet i form av god hushållning med olika resurser som marginalkostnadsprissättningen syftar till får inte snedvridas.

Fasta avgifter påverkar investeringsviljan hos såväl energikonsumenter som energiproducenter. Sådana avgifter har därför betydelse för den långsiktiga strukturutvecklingen inom energisektorn.

För t. ex. den fastighetsägare som står i begrepp att välja uppvärmningsform i en planerad ny byggnad eller för det industriföretag som skall välja mellan olje-, kol- eller elbaserad processvärme till en ny fabrik är vid beslutstillfället inte investeringskostnader eller framlida avgifier låsta. I en sådan beslutssituation är dd den förväntade framUda tariffnivån, dvs. kombinationen av fasta och rörliga avgifier för respeklive energislag, som blir avgörande.

Samma sak gäller också vid beslut om nya energiproduktionsanläggningar. För energiproducenten är den relevanta frågan om betalningsviljan för den energi som kan levereras från en ny anläggning räcker för att täcka både investeringskostnaderna (som vid beslutstillfället ännu inte är låsta) och de rörliga kostnaderna för anläggningen.

Man kan invända, att diskussionen här snarare gäller ett investeringsproblem än ett prissättningsproblem och därmed faller utanför mandatet för denna utredning. I praktiken är det emellertid ofrånkomligt, atl det finns ett ömsesidigt beroende mellan å ena sidan investeringsbeteende och å andra sidan tariffstmktur och tariffnivå. Detta beroende kommer bl.a. till uttryck i att prognoserna över den framtida betalningsviljan och prisutvecklingen som regel utgår från den efterfrågan som kan observeras vid prognostiltfället. Denna efterfrågan är i sin tur beroende av tariffnivåut-

Prop. 1984/85:120 59

vecklingen, dvs. av utvecklingen av både fasla och rörliga avgifter. Vidare har de fasta avgifterna betydelse för energiföretagens lönsamhei och soliditet och därmed för förmågan att finansiera ytterligare investeringar. Detla i sin tur påverkar del avkastningskrav som ställs på en lilliänkl inveslering.

Effekterna av sambandet mellan lariffnivå och strukturutveckling är svåra atl kartlägga och analysera i delalj och vi har inte funnii det möjligl alt göra della inom ramen för denna utredning. Vi kan därför inte heller ge något slutligt svar på frågan, om de fasta avgifier som f. n. las ut i samband med leverans av ledningsbunden energi styr den långsikliga sirukturutvecklingen på ett samhällsekonomiskt effeklivi sätt. Det kan därför enligt vår mening finnas skäl att i lämpligl sammanhang ytterligare analysera dessa frågeställningar.

1 den energipoliliska debatten har många andra krav ställts på energipriserna än atl de skall leda till en god hushållning. Till dessa krav hör 1. ex. att energipriserna skall stimulera lill energisparande, gynna införandet av förnybara energikällor, verka för regional balans eller påverka inkomst-och förmögenhetsfördelningen på visst sätl. Man kan därför fråga sig i vilken utsträckning dessa krav infrias om energipriserna baseras på kortsiktig marginalkostnad.

Vi vill då erinra om den grundläggande regel som säger, att det i allmänhet krävs lika många slyrmedel som det finns målsättningar.

Endast undantagsvis kan ett styrmedel uppfylla flera målsättningar samtidigt. Man bör därför inte förvänta sig att ett styrmedel, energipriserna, skall klara alt uppfylla många olika målsättningar. Del är därför önskvärt att statsmakterna anger vilken slyrmedelsroll som skall vara den primära för energipriserna. Utredningen har, som framgår av del som här har sagts, för sin del funnit att kravet på god hushållning med olika knappa resurser bör vara avgörande för valet av prissältningsprincip. Detta innebär att avkall måsle göras på eventuella förväntningar på energipriserna som styrinstmment för andra ändamål.

Vi har tidigare understrukit att det som regel krävs minst ett styrmedel för varje mål. Valet mellan olika slyrmedel bör träffas uiifrån styrmedlens ändamålsenlighet när det gäller att uppfylla givna mål. Etl styrmedel är effektivt om det har stor effekt på det angivna målet och små oönskade biverkningar.

Bakom vår slutsals i denna del ligger uppfattningen, atl energipriserna kan ulgöra etl mera effektivt slyrmedel när del gäller atl hushålla med ekonomins olika knappa resurser än när del gäller att lillgodose andra mål.

Del är härvid inle i första hand begränsningar i energiprisernas förmåga atl t.ex. stimulera införandet av nya energikällor eller bidra till regional utjämning som år avgörande. Avgörande är istället de verkningar i form av slöseri och ineffektiv resursanvändning som skulle bli följden om energipriserna utnyttjades som styrmedel för sådana syften. Genom atl för dessa utnyttja andra styrmedel (t. ex. stimulans av investeringar i ny ener-

Prop. 1984/85:120 60

giteknik respeklive subvention av lönekostnad inom sysselsättningssvaga regioner) kan vissa eftersträvade effekter uppnås till lägre samhällsekonomiska kostnader än om styrningen skulle ske via energipriserna.

Vi har också jämfört nu rådande energipriser med de som skulle bli resultatet av en lillämpning av den prissättningsprincip som vi förordar, dvs. prissättning enligt kortsiktig marginalkostnad.

Sedan 1978 är högspänningstarifferna, dvs. den totala tariffnivån vid försäljning av högspänd elkraft, baserade på råkraftleverantörernas genomsnittliga kostnader. Inom ramen för de fastställda tariffnivåerna har de rörliga avgifterna - prisel på energi -, så långt nuvarande utformning av mätarutmstning tillåter, anpassats lill de marginella produktionskostnaderna.

På högspänningsnivå består Vattenfalls och flertalet andra kraftförelags tariff av fyra olika element: fast avgift, abonnemangsavgift, högbelast-ningsavgift samt energiavgift. På lågspänningsnivå har den fasta avgiften och abonnemangsavgiften slagits samman till en säkringsavgift, medan energiavgiften och högbelastningsavgiften slagits samman till en enda energiavgift.

Vi bedömer att dagens fasta elavgifier, i vart fall vad gäller leveranser av högspänd elenergi, har så begränsade styreffekter att de inte bedöms nämnvärt negativt påverka den eftersträvande effektiviteten i prissättningen. De fasta avgifterna svarar endast för ca tre procent av intäkterna från försäljning av högspänd elenergi.

Vid en strikt prissättning enligt principen om kortsiktig marginalkostnad skulle de röriiga energiavgifterna helsl variera kontinuerligt under dygnet och under året alltefter variationerna i den toiala belastningen. Så är för närvarande inle fallet. För de tariffer som nu tillämpas har man indelat dygnet och året i ett fåtal perioder. Dessa har valts så att man inom varje period skall få så likartade marginella produktions- och distributionskostnader som möjligt.

Dagens priser på högspänd elenergi är differentierade mellan vinter- och sommarsäsong. Skillnaderna mellan vinter- och sommaravgifterna på energi är dock mindre än differenserna i marginalkostnader mätt med hjälp av samkörningens marginalpris. Energiavgiften sommartid (och särskilt nattetid) överstiger den marginella kostnaden, medan energiavgiften vintertid (och då specielU dagtid) klart understiger marginalkostnaden. Dessutom varierar samkörningens marginalpris inom sommar- respeklive vintersäsongen. En ytterligare differentiering mellan olika perioder under året är därför motiverad. En närmare bedömning av hur slor skillnaden är mellan den kortsiktiga marginalkostnaden och den rörliga avgiften framför allt under vinterperioden försvåras av, att det är oklart vilken roll högbelastningsavgiften spelar för att undvika överbelastning av nätet. Del är därför önskvärt att genom prisexperiment undersöka om enbart ett mera differentierat energipris bör ersätta högbelaslningseffektavgiften.

Prop. 1984/85:120 61

Priset på lågspänd elenergi bör svara mot summan av energiavgiften på högspänd elenergi och kostnaden för de förluster som uppkommer vid lågspänningsdistribulion samt, eventuellt, en kapacitelskostnad. Lågspän-ningsabonnenten har dock via en högre energiavgift också fått bära en någol för hög andel av del cenirala disiributionsnälets koslnader. Energiavgiften synes därför uiifrån samhällsekonomisk synpunkt vara något för hög, möjligen med undanlag av vinter daglid då man kan anta all den innehåller en kapacitelskostnad. Variationerna i såväl energipriset på högspänd elenergi som överföringsförlusterna motiverar en tidsdifferentiering av energiavgifien för lågspänningsabonnenter.

Den s.k. självkostnadstaxa som normalt tillämpas vid fjärrvärmedistribution, med undanlag för ett introduktionsskede när en s. k. alternalivtaxa tillämpas, är konstmerad för all så långt möjligt avspegla värmeverkens nuvarande självkostnader och då speciellt sambandet mellan fasta och rörliga kostnader. Taxan består normall av en fast årlig avgifl, uppdelad på en fast och en effektberoende del, samt en indexerad avgift. Taxan är vidare uiformad med hänsyn lill den grundläggande princip för kommunal taxesättning som innebär atl intäkterna skall motsvara självkostnaden. Den rörliga avgiften, energiavgiften, bestäms huvudsakligen av kostnaderna för bränsle inkl. transport, lagring och räntekostnader.

Prissättningen på Qärrvärme avviker för närvarande inte nämnvärt från den kortsiktiga marginalkostnaden mellan olika säsonger. En övergång till eldning med fasta bränslen kan emellertid innebära betydligt störte variationer under året. I viss utsträckning kan dessutom kostnadsdifferenser mellan dag och natt råda. Del är alliså här av primärt inlresse att åstadkomma en säsongsvarierad prissättning baserad på kortsiktiga marginalkostnader.

Priserna på olja, kol och andra importerade, icke ledningsbundna energislag bestäms huvudsakligen av omständigheter över vilka vi i Sverige inte råder. Av den anledningen har vi främst riktal intresset mot de marknadsmässiga fömtsättningarna för prisbildningen på de olika produkterna på den svenska marknaden. Detla är den främsta orsaken till att prissättningen på icke ledningsbunden energi behandlats annorlunda än prissättningen på ledningsbunden energi. Framställningen utgör därför närmasl en beskrivning av hur marknaden för de icke ledningsbundna energislagen fungerar.

När det gäller priser på oljeprodukter föreligger inga mer varaktiga prisskillnader oljefördagen emellan. De prisskillnader som finns mellan olika kunder beror på leveransläge (orts- och zonlillägg) och på leverans-storlek (kvantitetsrabatter). Genom lokal konkurrens kan prisskillnader förekomma på bensin och villaolja.

Kostnadsunderlaget för prissättningen utgörs vid inhemsk raffinering av råoljans anskaffningskostnad, frakt och raffineringskostnader och vid färdigvaruimport av importpriserna för raffinerade produkter. I båda fallen tillkommer omkostnader inkl. distribution.

Prop. 1984/85:120 62

Råoljeimporten baseras i huvudsak på kontrakl med råoljeproducenter eller med de internationella oljebolagens moderföretag. Imporlen av färdigprodukler baseras lill knappt hälften på spotinköpen. Priserna för dessa följer Rotterdamnoteringarna vilka varierar från dag till dag beroende på tillgång och efterfrågan.

Konkurrensfömtsättningarna skiftar på oljemarknadens olika delar. Prissättningen är därför snarare marknads- än självkostnadsanpassad. Detta kan t. ex. få till följd att priset på tjock eldningsolja lidvis kan ligga under prisel på kontraklsköpt råolja cif. De lättare destillaten har då fått bära en relativt sett slörre andel av totalkostnaden. Inom ramen för denna marknadsanpassning för olika destillat är emellertid "totalnivån" koslnadsba-serad.

För de olika destillaten är marknadsbilden i stort följande:

Tillförseln av molorbensin kommer till två tredjedelar från svenska raffinaderier, medan spotinköpen uppgår lill ca åtta procent av total tillförsel. Resterande del är kontraklerad imporl. Prissättningen baseras därför lill slörre del än för andra destillat på raffinaderiföretagens koslnader.

Villaoljan (Eol) kommer lill drygl hälften från svenska raffinaderier. Prissättningen pä denna är i stort anpassad till raffinaderiföretagens kostnader. Marknaden består av en inlandsdel och en cargodel. Cargomarkna-den avser leveranser i båt — hel eller delad last - till större förbrukare som har egen depå i hamn. Priserna på den senare följer nära priserna på spolmarknaden.

Tjock eldningsolja kommer liksom Eol till mer än hälften från svenska raffinaderier. Spotandelen av den totala försörjningen av tjocka oljor uppgår till ca 25 procent, i första hand lågsvavlig olja. Cargoköpen svarar för mer än 60 procent av tjockoljemarknaden, dvs. många storförbrukare har möjlighet att direkl eller indirekt styra sina inköp över den öppna internationella marknaden. Prisförändringar på inlandsmarknaden sker främst vid ändrade råoljepriser, men med anknytning till Rotterdamnoteringarna genom flexibel rabaltgivning. Totalt följer marknaden således väl Rollerdam-noteringarna. Ingen prisledare kan urskiljas på någon delmarknad.

En prissättning efler kortsiktig marginalkostnad på oljemarknaderna kommer naturligt att motsvaras av importpriserna - dvs. i stort molsvarande nuvarande prissällningsförhållande.

När det gäller försäljning av och prissätining på kol, gas, biomassa och torv för energiändamål kan man f.n. knappast tala om någon etablerad enhetlig marknads- eller prisstmktur i Sverige.

Vår analys av priserna på dessa energiråvaror har varit mer summarisk än för de övriga energiformerna och redovisningen begränsas i stort sett lill en beskrivning av gällande förhållanden saml vissa påpekanden.

Kol säljs f. n. huvudsakligen av frisiäende kolhandelsföretag. Det rör sig emellertid härvid i första hand om kokskol som används inom industrin, främsl järn- och stålindustrin, medan handeln med ångkol för energiända-

Prop. 1984/85:120 63

mål (förbränning) inle har någon slörre omfattning. Ängkolspriserna, som än så länge näslan alltid är spotpriser, varierar kraftigt med hänsyn till bl.a. energiinnehåll och utskeppningshamnar.

När del gäller den förvänlade framlida utvecklingen av priset på importerad ångkol torde man på längre sikl kunna räkna med att den blir beroende dels av kostnaden för kolbrytning i nyöppnade kolgruvor, dels fraktpriserna. Det är endast ell begränsat antal länder med slora koltillgångar som väntas kunna öka produktionen sä att en ökad export möjliggörs under 1980-talet. Av dessa är Polen del land som geografiskt sett ligger närmast Sverige. Större delen av kolet torde dock få hämlas från avlägsna områden främst Australien, väslra Kanada och USA.

Under de närmaste åren, innan prisnivån hinner påverkas av brytnings-kostnaderna i nyöppnade gruvor blir priserna starkt beroende av efterfrågeutvecklingen på den internationella marknaden. Ökar efterfrågan snabbi torde priserna få karaktär av knapphetspriser snarare än koslnadsbaserade priser, vilket kan medföra en snabb prisstegring. Oljeprisutvecklingen sätter dock i princip ett lak på kolpriserna med hänsyn Ull att en viss skillnad mellan olje- och kolpriset är nödvändigt för atl göra dd ekonomiskl motiverat att satsa på de jämförelsevis kapitalkrävande förbränningsanläggningar som krävs för kol.

1 de städer där försäljning av stadsgas sker utgör kostnaderna för den råvara som används för gasframställning (lättbensin eller gasol) normalt ca 70 procent av stadsgaspriset. Ta>lorna för gasleveranser till lägenheter där gasen används för enbart matlagningsändamål är ofta ulformade som ac-kordslaxa eller blocktaxa, vilket innebär att enbart en fasl årsavgift, som är beroende av lägenhetsstorleken, tas ut oberoende av hur mycket gas som förbmkas. För övriga abonnenter förekommer olika tariffsystem med det gemensamt att de består av en fast avgift och en förbrukningsavgift, den senare ibland knuten till ett oljeprisindex. Gastaxorna saknar helt anknylning lill marginalkostnaderna.

Några principer för prissättning på biomassa och torv kan ännu inte sägas ha etablerats i Sverige. Förutsättningarna för prissättning på dessa bränslen skiljer sig i flera avseenden från vad som gäller för de importerade bränslena. Så har t.ex. dessa inget konslani värmevärde beroende på att såväl vattenhalten på det levererade bränslet som energiinnehållet i torrsubstansen kan variera. Vidare medför den geografiska spridningen av bränsleförekomsterna och de höga transportkostnaderna att det kan tänkas uppstå elt antal separata marknader snarare än en gemensam svensk bränslemarknad. Mol detta talar dock möjligheten att substituera ett fast bränsle mot ett annat saml utveckling av pelleteringslekniker m. m.

I vår uppgift har bl. a. ingått att söka redovisa vilka effekler som skulle kunna uppnås om energipriserna vore annorlunda ulformade. Vi har i det föregående redovisat vår principiella inställning till den roll energipriserna bör spela för att bidra till en effektiv hushållning med samhällets olika 5 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 64

resurser och vilka restriktioner som därvid föreligger. Vi har också lill diskussion lagit upp andra krav som kan ställas på energipriserna, och olika alternativa principer för taxekonstruktioner. Slutsatsen av våra analyser kan sammanfattas som så alt ju större avvikelser som finns mellan dagens energipriser och priser som vid varje lillfälle sammanfaller med den samhälleliga kortsiktiga marginalkostnaden för att tillhandahålla energi från befintliga anläggningar, desto sämre blir hushållningen med samhällsresurserna. Desto större är då också anledningen att åstadkomma energipriser som bältre än de nuvarande ansluter till marginalkostnaderna.

Vi har också (i kapilel 5) konstaterat, att de nuvarande marknadsförutsättningarna och prissältningsprinciperna leder till priser som för de viktigare energislagen mer eller mindre väl ansluler lill de kortsiktiga marginalkostnaderna. Del är mol denna bagmnd närmast av intresse all klariägga vilka effekter, posiUva och negativa, som skulle bli följden av en mera renodlad tillämpning av kortsiktig marginalkoslnadsprissättning. När det gäller elenergi har vi (i kapitel 6) försökt presentera och beskriva effeklerna av tvä alternaUv till existerande tariffsystem.

Del ena sättet att prissälta efter marginalkostnaderna är den momentana prissättningen vilken bygger på att konsumenten tillhandahålls en sådan utrustning att han kan avläsa momentana förändringar i marginalkostnaderna. De senaste årens utveckling inom elektroniken har ökat möjligheterna att på sikt framställa en elmätare, som till rimligt pris och god teknisk prestanda kan uppfylla sådana krav på ett lariffsystem.

Det andra alternativet är medelst inlervallprissättning, dvs. året indelas i ett lämpligt antal tidsintervall och prisema varierar mellan olika intervall men hålls fasta inom varje intervall. Denna prissättningsmetod bygger pä att mäl- och slyrfrågorna klaras med hjälp av någol eller några av följande alternaUv: existerande enkeltariffmätare i kombination med en mälartill-sats (som är under utveckling), existerande dubbeltariffmätare i kombination med flera avläsningar per år eller en utveckling av en elektronisk mätare som också kan användas vid momentan prissättning.

Utomlands finns exempel på att man sökt sätta den samhällsekonomiska effektiviteten främst vid utformningen av priser på energi. Föregångare är här England och Frankrike, där priser efter kortsiktiga marginalkostnader kommil att medföra etl förbättrat resursutnyttjande och ett minskat investeringsbehov. I USA har man under de senaste två ä tre åren i många stater haft en snabb anpassning av priset till marginalkostnaderna. Effekterna har framför alll visat sig i form av en utjämning av eluttaget över dygnet och, om än i mindre utsträckning, över säsongerna. En fömtsättning för en marginalkostnadsprissättning i USA har dock varit att man förhindrat att energiproducenter och energidistributörer erhållit en för hög avkastning och samtidigt garanterat att den inle blivit för låg. Detta har skett dels genom att reglera de fasta avgifterna, dels genom att införa progressiva blocktariffer.

Prop. 1984/85:120 65

För atl en mera renodlad marginalkoslnadsprissättning verkligen skall leda lill en bättre hushållning med de befintliga resurserna krävs atl konsumenterna är priskänsliga och anpassar sin efterfrågan Ull de ökade prisvariationer som då skulle bli fallel. Jämföri med nuläget skulle energipriserna bli högre under dagtid och lägre under naltid saml högre under vinterlid och lägre under sommartid. Hur ofta priserna ändras och hur stora variationerna blir skulle lill en början bero av hur pass nära den perfekta marginalkostnadsprissältningen (dvs. en momentan överensslämmelse mellan kortsiktig marginalkostnad och energipris) man vill eller kan komma. Som framgår av kapilel 5 och kapitel 6 är variationerna i l. ex. månadsmedelvärden för marginalkostnaderna betydligt lägre än variationerna i marginalkostnad mellan kortare tidsintervall. Om sedan konsumenterna reagerar på prisvariationerna på avsett sätt, dvs. så att en del av energiförbrukningen flyttas från högbelastningstid till lågbelaslningstid både på dygnsbasis och årsbasis, kommer så småningom prisvariationerna atl minska. För att uppnå denna effekt av en mera renodlad marginalkoslnadsprissättning är det nödvändigt att energikonsumenterna dels lär sig energiprisernas variationsmönster, dels har möjligheter atl anpassa sin efterfrågan till dessa. Härvidlag torde förutsättningarna skilja sig kraftigt åt mellan å ena sidan industriella och andra storförbmkare av energi och å andra sidan småförbmkarna, främst de enskilda hushållen. När det gäller konsumenternas kunskaper om förvänlade prisvariationer lorde man kunna räkna med alt storförbrukarna genom eget intresse och egna initiativ kommer att hålla sig välinformerade. För hushållssektorn kan man inle vara lika säker på detta med mindre än alt särskilda informationsinsatser av lämpligl slag genomförs.

När del sedan gäller möjligheterna att anpassa energiuttaget efter de koslnadsbaserade variationerna i energipriserna och attityderna till en sådan anpassning kan fömtsättningarna skilja sig åt mellan olika lyper av energikonsumenter. För t.ex. en elintensiv industri skulle produktionskostnaderna kunna minskas påtagligt om det vore möjligl att anpassa produktionen så atl elförbmkningen försköts från vintersäsong till sommarsäsong och från dagtid Ull naltid. En sådan omfördelning torde emellertid också medföra betydande förändringar för de anställda i form av t. ex. ökat skiftarbete och ändrad semestertid. För hushållsabonnenter finns det givelvis vissa möjligheter att t.ex. lägga sig vinn om att använda vissa hushållsmaskiner såsom tvättmaskin och diskmaskin endast under lågbelaslningstid när elenergin är billig. För en elvärmeabonnent torde en viss förskjutning av eluttaget kunna ske genom dygnsackumulering av värme. Empiriska erfarenheter ger dock inget entydigt belägg för all hushållen skulle vara mindre priskänsliga än företagen.

Konsumentens reaktion på ett förändrat prissystem är således en central fråga. Vid en otillräcklig vilja eller förmåga till anpassning till varierande priser kan resultatet bli att konsumentens kostnader ökar. Då uppnås

Prop. 1984/85:120 66

heller inte de samhällsekonomiska vinsterna. En framkomlig väg kan därför vara ökade möjligheter till tidsdiffereniierade energipriser enbart för de konsumenter som så önskar.

För atl de möjliga effeklivitelsvinsierna av en mera renodlad marginalkostnadsprissättning skall realiseras krävs således att energianvändningsmönstret förändras i betydande utsträckning. Av de exempel på anpassningsåtgärder som vi här har anfört framgår atl de kräver etl betydande engagemang frän energikonsumenterna och medför också olika uppoffringar som inte kan negligeras. Allt detta kan givetvis påverka attityderna till en mera långtgående anpassning av energipriserna Ull marginalkostnaderna. Vid en mera yllig betraktelse kommer knappasl en prisreform som innebär att energipriserna höjs under den lid som energin bäst behövs och sänks under den tid som den minst behövs atl framstå som konsumentvän-

lig-

Slutsatsen av denna diskussion är all den samhällsekonomiska värderingen av en prisreform som innebär en mera renodlad tillämpning av marginalkoslnadsprissättning inte får begränsas till de effektivitetsvinster som därmed kan vinnas inom energiprodukUon och energianvändning. Andra viktiga element är det ökade engagemang och de uppoffringar som krävs från konsumenternas sida för atl effektivitetsvinsterna skall realiseras. Även dessa begrepp står för samhällsekonomiskt relevanta kostnadsposter som måste beaktas i en övergripande värdering.

De samhällsekonomiska förlusterna av att vi inte fullt ut tillämpar priser efter kortsiktiga marginalkostnader är svåra att kvanUfiera. En ofullständig prisbildning på elenergi och Qärrvärme kan på kort sikt leda till att konsumenterna styrs till en hög förbmkning under de tider när energiproduktionen är dyrbar. Härigenom kan kostnaderna för att producera och distribuera energin bli högre än vad de skulle blivit vid en jämnare förbrukning. Mot de besparingar som på detta sätt kan uppnås skall emellertid ställas de kostnader som uppstår hos konsumenterna för att anpassa sin energiförbmkning till varierande energipriser. De samhällsekonomiska totalkostnaderna för en bristande styrning av energiförbrukningen är därför svåra att bedöma men torde årligen kunna tippgå till belopp av inte obetydlig storlek. På längre sikt kan avvikelser mellan priser och samhällsekonomiska kostnader leda till onödiga investeringar hos producenter, distributörer och konsumenter. För låga priser i förhållande till produktionskostnaderna leder Ull hög förbmkning med påföljd att producenter och distributörer investerar i och bygger upp en produktionsapparat med onödigt stor kapacitet. Höga priser kan däremot leda till atl konsumenterna onödigtvis anskaffar utmstning för att spara elenergi eller fjärrvärme. Emellertid skulle ett flexibelt tariffsystem kunna sUmulera konsumenten till installationer för altemativ uppvärmning vilket skulle få som sekundär effekt att sårbarheten vid leveransstörningar minskades.

En mera renodlad marginalkostnadsprissättning torde ha vissa effekter

Prop. 1984/85:120 67

på inkomsl- och förmögenhdsfördelningen. Bland konsumenterna kommer de som har möjlighel att överföra en del av sin energikonsumtion från högbelastningstid Ull lågbelaslningstid atl gynnas jämfört med dem som saknar sådana anpassningsmöjligheter. Sådana konsumentgrupper som har silt energiuttag koncentrerat till högbelastningstid och som saknar anpassningsmöjligheter blir de som missgynnas mesl av denna omfördelning. Det bör i detta sammanhang emellerUd också erinras om all konsumenlernas utgifter sammantaget bör minska till följd av att de befintliga energiproduklionsresurserna blir bältre utnyttjade så atl de anläggningar som har höga marginalkoslnader inte behöver utnyttjas lika mycket som med nuvarande energipriser. Om ändrade tariffer ändå skulle medföra all någon eller några konsumenlgmpper drabbas av kostnadsökningar som bedöms som oacceplabla saknas inte möjligheter att lösa sådana problem genom utnyttjande av på lämpligt säll ulformade flerdelade tariffer (jfr kapilel 6).

Bland producenterna, närmasl kraftföretagen, skulle ändrade tariffer också kunna medföra inkomstomfördelningar. Del är emellertid inte heh enkell att på förhand ange vilka som skulle gynnas respektive missgynnas av etl införande av mer marginalkostnadstrogna priser. Av stor betydelse för hur omfördelningen faller ul är i vilken riktning konkurrensfömlsäti-ningarna förskjuts mellan det prisledande kraftföretaget. Vattenfall, och övriga kraftföretag. Om möjligheterna till elt effekiivare resursutnyttjande är större inom Vattenfalls produktionssystem än hos de övriga kraftförelagen kommer överskotten inom den privata kraftindustrin rimligen att pressas ned medan resultatet blir det motsatta om effekliviseringsmöjlighe-terna är störst inom den privata kraftindustrin.

Den allmänna prisutvecklingen är starki beroende av hur energipriserna utvecklas. Marginalkostnadstrogna priser skulle fluktuera kraftigare under olika tider av dygnet och året men på kort sikt knappast påverka den allmänna prisutvecklingen annorlunda än dagens energipriser. På någol längre sikt, när energikonsumenterna har hunnit atl anpassa sig till marginalkostnadernas variationer, borde del bältre utnyttjandet av energiproduktionsresurserna och därav följande besparingar medföra en långsammare prisökningstakt.

Vi har hittills beskrivit de olika slag av effekler som skulle bli följden av en mera renodlad tillämpning av marginalkostnadsprissättning. Vi kommer så till frågan om hur pass angeläget det vore atl införa en sådan prissättning och hur ett fortsatt arbete i denna riktning i så fall bör ske.

Innan vi försöker besvara denna fråga bör den sättas in i sill institutionella sammanhang. Köp och försäljning av energi sker i Sverige f. n. under i princip fria marknadsförhållanden. Alt del på marknaderna för ledningsbunden energi förekommer mer eller mindre utpräglade monopolinslag och atl den prisledande kraftproducenten är etl slatligl affärsverk ändrar inle på detla grundläggande förhållande. Av detta följer atl de på respektive

Prop. 1984/85:120 68

marknad verksamma företagen har full frihet alt inom de ramar som marknadsfömlsättningarna ger, utforma priser och tariffer enligt eget gottfinnande. Inom denna institutionella ram begränsas statens möjligheteratt påverka prissättningen till vad som kan nås genom överenskommelse på frivillig väg med de olika energiföretagen och deras branschorgan. Beträffande priserna på elenergi, tillkommer möjligheten atl syslematiskl utnyttja Vattenfalls prisledande roll för atl påverka tariffstrukturen i av slalen önskad riktning. När det gäller prisbildningen på fjärrvärmeleveranser är statens möjligheter till direkt påverkan mindre. De flesla fjärrvärmeföretagen är kontrollerade av de kommuner i vilka de verkar. Om del från kommunal synpunkt bedöms angeläget går det således att ändra principerna för prissättning på fjärrvärme.

Skulle statsmaktema finna skäl att utöka sill inflytande över energiprissättningen utöver vad som kan ske genom att statsmaktema på frivillig väg stimulerar en viss utveckling eller träffar överenskommelser med energiförelag och kommuner torde det behövas särskild lagstiftning eller andra former av styrmedel. Därigenom skulle den nuvarande marknadsstyrda prisbildningen mer eller mindre komma att förändras och avskaffas.

För att statsmakterna skulle ha anledning överväga detta altemativ med de följder det skulle innebära, skulle enligt vår mening den nuvarande prisbildningen behöva vara hell felakUg och dess konsekvenser omöjliga atl undanröja inom rådande instituUonella förhållanden. Vi har inte kunnat finna några skäl för att närmare överväga åtgärder av detta slag.

När vi diskuterar frågan om vilka förändringar i prissättningen på energi av olika slag som vi finner önskvärda gör vi det således med utgångspunkt från de marknadsförhållanden och institutionella villkor som f. n. råder. Håller vi oss till de tre viktigaste energislagen kan det då inledningsvis konstateras att prisema på olika oljeprodukter i Sverige bildas under villkor som präglas av konkurrens meUan oljebolag av olika slag. Givet att vi saknar möjligheter att påverka importpriserna leder detta till konsumentpriser som ansluter förhållandevis väl till de kortsiktiga marginalkostnaderna. En viktig reservation beträffande dessa priser är dock att vi inte inkluderar de externa kostnader som är förknippade med oljeanvändningen. Dessa består av såväl miljökostnader som den riskkostnad som är betingad av risken för drastiska störningar i oljeleveransema (jfr avsnitt 4.8). För att få samhällsekonomiskt korrekta priser på oljeprodukterna utgör dessa externa kostnader motiv för oljeskatt.

När det gäller priset på fjärrvärmeleveranser har vi konstaterat att dessa inte följer marginalkostnadernas variationer under dygnet och året. I ett fjärrvärmesystem där enbart olja används är kostnadsvariationerna måttliga och effektivitetsförlusterna till följd av de odifferentierade energipriserna tämligen begränsade. För fjärrvärmesystem som är baserade på flera olika bränslen ökar kostnadsvariationen och därmed motiven för att införa differentierade energiavgifter.

Prop. 1984/85:120 70

2 Remissyttranden

2.1 Remissinstanser

Yttranden över betänkandet har avgetls av riksrevisionsverkel (RRV), Stockholms universitet. Uppsala universitet, statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens planverk, statens industriverk (SIND), statens vatlenfallsverk, styrelsen för teknisk utveckling (STU), nämnden för energiproduktionsforskning, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län efter hörande av länds kommuner, länsstyrelsen i Västernorrlands län efter hörande av länets kommuner, delegationen för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse, delegationen för energiforskning (DFE), energisparkommil-tén. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Riksförbundel Eldistributörerna (REL), Stockholms kommun. Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska kommunförbundel. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Petroleum Institutet (SPI), Svenska Värmeverksföreningen, Sveriges Induslriförbund, Arne Johnson Ingenjörsbyrå AB och Fristående remissinstitutet.

2.2 Allmänt

Flertalet remissinstanser anser att utredningen har gjort en förUänstfull genomgång av de prissättningsprinciper som Ullämpas inom energiområdet samt konstaterar att utredningen endast har lämnat vissa principiella förslag.

Många remissinstanser, bl.a. slatens vattenfallsverk. Svenska Elverks-föreningen, Svenska Kraflverksföreningen, SPI och Sveriges Industriförbund ansluter sig till utredningens slutsatser atl samhällsekonomiskt effektiva energipriser bör eftersträvas.

Några remissorgan anser att utredningen är ofullständig med alltför stor dominans för elenergiområdd och att den knappast kan utgöra tillräckligt underlag för statsmaktsbeslul. RRV konstaterar sålunda att utredningen knappast i sig själv är avsedd att vara tillräckligt underiag för något statsmaktsbeslul om den framtida styrningen inom energipolitikens område. Utredningens mest intressanta slutsatser är enligt RRV av övervägande teoretisk natur.

Statens planverk anför atl staten så långt det är möjligt bör göra den framtida prisutvecklingen på uppvärmningsenergi känd eftersom staten äger en stor del av elprodukiionskapaciiden och har beskattningsrätten.

Energisparkommiiién framhåller att från energihushållningssynpunkt är det väsentligt att prissystemet utformas så att konsumenterna får korrekt information både om den samhällsekonomiska koslnaden för energiproduktion och om det samhällsekonomiska värdel av energisparåtgärder.

SIND, DFE, BFR, energihushållningsdelegationen, LRF och Friståen-

Prop. 1984/85:120 71

de Remissinstitutet framhåller vikten av alt prissättningen pä energi främjar uppfyllandet av energipolitikens mål, bl.a. en ulveckling mol etl system i huvudsak baseral på varakUga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Man anser att ulredningen är ofullständig i dessa avseenden.

Även STU anser alt ulredningen är ofullständig och anför all del är viktigt att energipriserna ger korrekt information också om framtida koslnader.

2.3 Kortsiktig marginalkostnad som huvudprincip

SPK, statens planverk, statens valtenfaUsverk, SIND, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Stockholms kommun. Svenska Gasföreningen, Svenska Värmeverksföreningen, Svenska kommunförbundel och Svenska Kraftverksföreningen ansluter sig lill eller har ingen erinran mot utredningens förslag om kortsiktig marginalkostnad som huvudprincip för prissättningen på i första hand elenergi. Flera tillämpningssvårigheter påtalas emellertid.

Slockholms kommun framhåller atl prissättningens uppgift i energibranschen liksom i all annan näringsverksamhet måste först och främsl vara att ge företagen sådana intäkter att företagens självkoslnader kan täckas. Inom ramen för ovan skisserad huvuduppgift för prissättningen finns det ingen anledning till principiell invändning mot utredningens slutsatser att en mer marginalkostnadsbaserad prissättning för de rörliga avgifterna inom energiområdet är önskvärd.

SIND delar uppfattningen alt energipriserna så mycket som möjligl skall anslula lill de kortsiktiga marginalkostnaderna. SIND framhåller dock atl frågor som gäller investeringar och invesleringskriterier rimligen måste behandlas samtidigt med principerna om marginalkostnadsprissättning. SIND finner att utredningen inle på ett tillfredsställande sätt har behandlat dessa frågor.

Svenska Kraftverksföreningen delar utredningens slutsals att samhällsekonomiskt effektiva elpriser bör eftersträvas och atl detta kan ske genom elt ökat hänsynstagande till den kortsiktiga marginalkostnaden för elenergi. För att de potenUella samhällsekonomiska vinsterna skall kunna realiseras fordras att konsumenterna anpassar sin elförbrukning med hänsyn Ull den kortsiktiga marginalkostnaden. En sådan anpassning inrymmer många problem och slora krav kommer därvid att ställas på konsumen-tema.

Statens vattenfallsverk anser att vid fastställande av tariffnivån måste större vikt läggas vid den långsiktiga marginalkostnaden än vad utredningen framfört. Den kortsiktiga marginalkostnaden exkl. kapacildskostnader bör emellertid vara vägledande för fastställande av energiavgiflerna.

Konsumentverket kan acceptera prissättning enligt kortsiktig marginal-

Prop. 1984/85:120 72

kostnad under vissa förulsättningar. En viktig förutsättning för att verket skall kunna acceptera en prissättning som mera bygger på kortsiktiga marginalkostnader är att prisnivån liksom kapitalavkastningen på energiområdet hålls nere genom en effekiivare prisövervakning än f. n.

DFE framhåller alt strävan efler kortsiktig effektivitet inte bör få medföra att den långsiktiga effektiviteten avsevärt försämras eller att möjligheterna att uppnå de långsiktiga målen för energisystemets ulveckling försväras. DFE menar att om man väljer en prissättning svarande mot de kortsiktiga marginalkostnaderna måste denna kompletteras med omfatlande adminislrativa och ekonomiska slyrmedel. 1 annal fall föreligger det stor risk för att anpassningen till högre elpriser från och med 1990-talet försvåras till följd av investeringsbeslut som på lång sikt ej är samhällsekonomiskt optimala. Del föreligger också stor risk för atl onormalt låga elpriser under 1980-lalet minskar marknaden för inhemska och förnybara energikällor.

LRF menar alt energipolitiken bör ha en sådan långsiktig inriktning att konsumenterna inle förleds lill invesleringar som binder dem vid ett högt elberoende under en kort överskoltsperiod.

2.4 Momentan prissättning eller intervallprissättning

Utredningen beskriver två alternaUv till existerande tariffsystem för elenergi, nämligen momentan prissättning och inlervallprissättning.

Momentan prissättning förordas endast av SPK som menar atl en sådan prissättning leder till en långsammare prisökning på energi än vad som annars skulle bli fallet. SPK understryker vikten av att priser efter marginalkostnader - när på sikt leknisk utrustning finns tillgänglig som utan större kostnad kan installeras i enskilda hushåll - tillåts fluktuera momentant, dvs. efter belastningen i varje ögonblick, och inte inom på förhand fastställda, historiskt gmndade, intervall.

Konsumentverket är negativt till momentan prissättning. Inte ens de mest medvetna och sparvilliga konsumenterna har någon möjlighet att anpassa sin konsumtion till ständiga förändringar av energipriser. Verket bedömer att endast den enklaste formen av vad utredningen kallar intervallprissättning, där priserna varierar mellan olika intervall men hålls fasta inom varje intervall, uppfyller kraven på förståelighet och överblickbarhd för konsumenlerna. En indelning av året i ett fåtal taxeperioder, exempelvis sommar och vinter, kan härvid vara acceptabel.

I den mån lämplig mätutmstning kan anskaffas till rimlig kostnad och kvalitet bör enligt Göieborgs kommun prissättning enligt kortsiktig marginalkostnad införas så långt möjligt för såväl el som Qärtvärme. Därvid bör debitering enligt intervallprissättning tillämpas.

LER anför att en fullt genomförd prissättning enligt kortsiktiga marginalkostnader skulle fömlsätla mätutrustning som i varje ögonblick visade det aktuella energipriset för konsumenten. Förutom de krav som detla skulle

Prop. 1984/85:120 73

ställa på den tekniska apparaturen, skulle del innebära helt orimliga krav på konsumenterna. En intervallprissättning är därför alt föredra. Ett sådant syslem, med uppdelning t.ex. mellan dag och natt, samt mellan olika årstider, innebär också en betydligt enklare informaiionsuppgift för producenterna.

Sveriges induslriförbund, Stockholms kommun och REL är tveksamma till en alltför långt gående tillämpning av kortsiktig marginalkostnad. De anser atl framför allt konsumenlernas anpassningsmöjligheter bör utredas samt att man eventuellt bör gå fram på frivillighelens väg.

Svenska Elverksföreningen framhåller att en introduktion av tariffer med högre grad av anpassning till kortsiktig marginalkostnad bör enligt föreningens uppfattning i första hand inriktas mot kvalificerade elanvändare för vilka del kan förväntas existera tillräckligt hög priselasticitet. Tariffer för bostäder utan elvärme kan under överskådlig tid utformas på samma sätt som hittills, dvs. med elt enhetligt energipris.

Slockholms kommun framhåller att erfarenheterna av tidsdiffereniierade dubbeltariffer är positiva. En förutsättning för atl tidsdifferentierade tariffer skall fungera är att det existerar en påtaglig och praktiskt fungerande priselasticitet. Detta är fallet hos de större konsumenterna och speciellt hos värmekonsumenter. För de mindre konsumenterna med deras mångsidiga elanvändning är priskänsligheten i allmänhet relativt låg.

Slockholms universitet, Uppsala universitet och lånsstyrelsen i Västernorrlands län anser atl frågorna är otillräckligt belysta och påtalar behovet av ytterligare utredning.

Statens planverk anför att en mer allmän övergång till förfinad prissättning medför behov av tillförlitliga mät- och debiteringsmetoder. Det är därför nödvändigt att en eventuell övergång till ett sådant system föregås av överväganden rörande mättekniska och administrativa procedurer. Vidare bör bmkarnas priskänslighet och behov av extra engagemang för att kunna tillgodogöra sig förväntade besparingar ulrönas.

DFE framhåller atl vid en momentan prisssättning kan konsekvenserna för konsumenterna bli svårartade och måste därför utredas gmndligt. Konsumenten kan i detla fall inte i förväg planera sin efterfrågan utan tvingas avsätta resurser för att följa elprisets variationer eller anskaffa automatisk reglemtmslning.

2.5 Övriga synpunkter på prissättning av elenergi

Lånsstyrelsen i Väslernorrlands län pekar pä den elintensiva industrins behov av långsiktiga avtal för elpriser och elleveranser samt argumenterar för regionall differentierade energipriser. Länsstyrelsen föreslår atl det regionalt anpassade elpriset i norr åstadkommes genom ett generellt statligt stöd för elintensiv industri. Stödd skall i första hand förbehållas de fyra nordligaste länen.

Prop. 1984/85:120 74

Flera remissorgan pekar på möjligheten atl begränsa kapaciietsinveste-ringarna om stora elanvändare erbjuds möjlighet alt erhålla en lägre taxa om de accepterar atl vid behov reducera sina effektuttag.

DFE framhåller atl ell ulnyttjande av Ullgänglig exlra elkapacilel under 1980-tald kan åstadkommas med mer selektivt verkande åtgärder än en generell övergång till priser svarande mol de kortsiktiga marginalkostnaderna. Enligt DFE:s mening bör i försia hand vidtas ålgärder för atl undanröja hinder för ökad nettoexporl av elenergi och för atl öka användningen av elenergi under lågbelastningsperioder i fjärrvärmenät och inom induslrin. Sådana ålgärder försämrar enligt DFE:s bedömning varken den långsiktiga effektiviteten eller möjlighelerna att uppnå de långsikliga målen för energisystemels utveckling.

Flera remissorgan kommenterar förhållandet mellan högspännings- och lågspänningstariffer och tariffnivån allmänt.

REL framhåller atl prisutvecklingen måsle följa etl någorlunda bestämt mönsler, utan alltför kraftiga variationer. I annat fall kommer enligt REL de vidtagna åtgärderna alt upplevas som meningslösa och förtroendet för tariffen att undergrävas. Prognoser bör upprättas för en tioårsperiod.

LRF ifrågasätter ulredningens accepterande av atl kapitalkostnaderna skall täckas in med fasla avgifter. Ju högre andel som utgörs av fasta avgifter desto mindre incitament finns det hos den enskilda förbmkaren att spara energi. Likaså borde utredningen enligt LRF ha ägnal betydligt mer analys åt olika energikällors miljökostnader och hur dessa bör täckas in i prissättningssystemet.

Svenska Elverksföreningen noterar med gillande att utredningen slår fast alt den toiala tariffnivån bör baseras på leverantörens genomsnittliga kostnader om prissättning enligt marginalkostnad inte ger tillräcklig täckning för leverantörens koslnader. En avstämning av tariffnivån kan ske t.ex. genom justering av fasta tariffelement och effektavgifter.

Statens vattenfallsverk anser alt distributionskostnaderna har behandlats myckel ofullständigt i utredningen. Rent principiellt varierar distributionssystemels kapacitelskostnad med de individuella distributionsnätens utbyggnadsstadium - låga efler en nätutbyggnad och höga innan en ny förstärkning genomförs. I praktiken torde det vara mycket svårt atl få konsumenterna att acceptera tariffer som skulle återspegla dessa variationer. Tariffen bör därför enligt vattenfallsverket beräknas som genomsnittlig kapacitetskostnad för de olika företagen eller regionerna.

2.6 Prissättning på fjärrvärme

SIND fömtsätter atl det är en energipoliUsk fördel om välutbyggda fjärtvärmenät tillskapas och anser att utredningen borde ha ägnat störte uppmärksamhet ät denna energipolitiska målsättning. SIND menaratt skäl finns atl under ett uppbyggnadsskede säkra fjärrvärmens konkurrenskraft

Prop. 1984/85:120 75

gentemot elvärmen. Detla kan göras generellt eller begränsas till orter med potential för kraftvärmeproduktion.

Svenska kommunförbundet pekar på att övergången till eldning med fasta bränslen kommer att medföra slora skillnader i marginalkostnader mellan vinter och sommar. Marginalkoslnadsprissättning kan enligt kommunförbundel medföra ökal energisparande. En uljämning av energipriset över året skulle däremot i hög grad motverka abonnenternas intresse för energisparande. Abonnenternas uppoffringar vintertid genom atl sänka temperaturkraven och minska varmvattenanvändningen ger nämligen betydligt större ekonomiskl utbyte om energipriset moisvarar de faktiska koslnaderna.

Enligt Svenska Värmeverksföreningen är alternalivtaxan en lämplig prissältningsprincip för värmeverk under de första verksamhetsåren. Under dessa år kan nämligen verkets självkoslnad, utslaget per abonnent, bli mycket hög. Man har tunga initialinvesleringar och ett ofullständigt utnyttjande av anläggningarna genom all anlalel abonnenler ännu är lågt. Alter-nalivkostnadstaxan utgör därvid en garanti för abonnenten att kostnaden för hans värme åtminstone inte blir högre än om han haft en egen panncentral. Samtidigt erhåller värmeverket största möjliga intäkter så att verksamheten snabbt kan konsolideras. Det faktum att alternativkosinadstaxan inte alltid återspeglar värmeverkets kortsiktiga marginalkostnad anser föreningen uppvägs av taxekonstruktionens övriga fördelar med beaktande av att den endast utnyttjas under en övergångsperiod.

Beträffande den självkostnadsbaserade taxan anser värmeverksföreningen att energiavgifien bör baseras på kortsiktig marginalkostnad och taxenivån på långsiktig medelkostnad. Med långsiktig medelkostnad avses medelvärdet av värmeverkets samtliga utbetalningar ett antal år framåt i tiden med beaktande av att en lämplig långsiktig självfinansieringsgrad bör säkerställas. Om bränslekostnadernas variationer under året återspeglas i fjärrvärmens energipris kommer taxan att ge en korrekt information till abonnenten om vad en enhet värmeenergi är värd under olika tider på året och ge abonnenten möjlighet att genomföra en komekt lönsamhetskalkyl över t.ex. olika anordningar för energibesparing. Meloden premierar anordningar som sparar energi under vinterhalvåret.

2.7 Prissättning på olja och andra bränslen

Belräffande andra energislag än el och fjärrvärme utgör utredningen närmast en beskrivning över hur marknaden fungerar.

SPI konstaterar att olja, kol och naturgas har det gemensamt att priserna bestäms huvudsakligen av omständigheter varöver vi i Sverige inle råder. Vad gäller kol och naturgas liksom biomassa och lorv kan man enligt SPI f. n. knappast tala om någon etablerad enhetlig marknads- eller prisstmktur i Sverige.

Prop. 1984/85:120 77

Bilaga 5

Säker elförsörjning (SOU 1984:69)

Sammanfattning av och remissyttranden över betänkandet

Innehåll

Sid.

1 Sammanfattning av betänkandet ....................... 78

2 Remissyttranden ............................................. .. 84

2.1 Allmänt om betänkandet .............................. .. 85

2.2 Sårbarhet och störfall ................................. .. 86

2.3 Elproduktion och stamnät ............................. .. 87

2.4 Åtgärder hos användare/reservkraft ................ 89

2.4.1 Allmänt ............................................. 89

2.4.2 Sjukvård ........................................... 91

2.4.3 Transporter och drivmedelsförsörjning ...... 92

2.4.4 Uppvärmning ....................................... 92

2.4.5 Hissar, kodlås m.m................................. 94

2.4.6 Vatten och avlopp ................................ 94

2.4.7 Telenät och radiokommunikation .............. 95

2.4.8 Polisen ................................................ 95

2.4.9 Larmsystem ........................................ 96

2.4.10 Miljöfarlig verksamhel ........................... .. 96

2.4.11 Datorer ............................................. .. 96

2.4.12 Jordbruk/animalieproduktion .................. .. 96

2.5 Nätförstärkning .......................................... .. 97

2.6 Prioritering ................................................ 99

2.7 Isolerade elsystem vid längre elavbrott.............. .. 99

2.8 Kommunal planering ...................................... 100

2.9 Information vid elavbrott ............................. 102

Prop. 1984/85:120 79

den av nätet, dels av många enskilda avvägningsbeslul hos elproducenter, distributörer och abonnenter.

Sårbarheten förändras ständigt med de förbättringar som fortlöpande sker i elnätet, men också av atl fler samhällsfunktioner utnyttjar el i ökande utsträckning och för flera syften vilket i sin tur kan medföra att användarna vidtar ålgärder mol elavbrott. De långa tidsintervallen mellan landsomfattande störningar innebär att betydande förändringar sker i elanvändningen mellan slörningstillfällena. Därmed minskar möjligheterna atl dra mer beständiga slutsatser av en enskild sådan störning. Kommissionen vill framhålla alt sårbarhetsfrågorna nu liksom lidigare fordrar fortlöpande bevakning.

Förioppet i storstörningen den 27 december 1983 och de erfarenheter den gett redovisas i kapitel 4. Redovisningen görs från de tre arbetsgmp-pernas resp. utgångspunkter. Särskild betoning läggs på de erfarenheter som har betydelse för kommissionens överväganden och förslag.

En närmare föreställning om elförsörjningens sårbarhet kan erhållas om systemel av eltillförsel och elanvändning analyseras för ett antal på förhand givna störningssituationer. Arbetsgruppen Bs analys har baserats på tre sådana störfall nämligen en stamnätsstörning av i princip samma slag som den 27 december, en regional storstörning orsakad t.ex. av storm samt en regional eller lokal storstörning orsakad av flera fel i vitala delar av elförsörjningen till en region eller en stor tätort.

Samtliga störfall avser främst förhållanden i fredstid i enlighet med direktiven. Vissa besläktade frågor mellan situationen i fred resp. i beredskap och krig behandlas i det följande.

Beträffande elproduktionsanläggningar och stamnät finner kommissionen sammanfattningsvis att planerna för stamnätets utbyggnad och modernisering samt rutiner och principer för dess drift är fullt tillfredsställande.

Kommissionens analys visar att det inom berörda organisationer bedrivs en kontinuerlig översyn av planer och driftprinciper för att anpassa elsystemets utveckling Ull erhållna drifterfarenheter och förändringar i omvärlden. Detta ger en god grund för en elförsörjning med fortsatt hög leveranssäkerhet.

I kapUel 5 framlägger kommissionen närmare överväganden och förslag beträffande elproduktion och stamnät inom följande områden: D Dimensioneringskriterier och riskbedömning. D Driftsäkerheten i stamnätet. n Slorstörningen och elprodukUonsanläggningarna. D "Små" fel som ger stora verkningar. D Från- och tillkoppling av elbelastning. D Elförsörjning inom begränsade områden. D Rollfördelning mellan berörda organisationer.

6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 80

Belräffande eldistribution, elanvändning och reservanordningar finner kommissionen sammanfattningsvis följande.

Det övervägande flertalel viktiga samhällsfunktioner klarar elavbrott på 12 limmar till ett dygn med befinllig och planerad reservkraft utan slörre negativa samhällseffekter. De flesta av landets nästan 5 miljoner abonnenter kan acceptera obehaget av elavbrott med nuvarande nivå på av-brollslid och avbrottsfrekvens. De negativa effekterna kan dock reduceras ytteriigare. Kommissionen återkommer till detta i det följande.

Längre elavbrott medför växande problem. Ökad uppmärksamhel bör därför ägnas elavbrott på upp Ull 2-3 dygn.

Nuvarande avvägning mellan åtgärder hos användare och i elnät är i huvudsak rimlig med hänsyn till den totala sammansättningen av abonnenter samt kostnader och effekter av ytterligare nätförstärkning.

Ytterligare, ekonomiskt motiverad, reservkraft i näringslivet kan endast marginellt påverka dess förmåga att upprätthålla produktionen vid längre elavbrott utom möjligen i jordbmket.

Totalt sett behövs inte någon betydande allmän ökning av reservkraften i förhållande till den nuvarande.

Statens energiverk och Svenska Elverksföreningen har initierat arbete med standardisering och teknisk utveckling av reservkraftsaggregat främst för jordbruket. Detta arbete bedöms angeläget. Eventuellt stafiigt stöd Ull visst tekniskt utvecklingsarbete bör kunna lämnas inom nuvarande forskningsprogram vid styrelsen för teknisk utveckling och slatens energiverk.

Väsentliga förbättringar av driftsäkerheten i elnäten har skett genom förnyelse och modernisering under de senaste 15 åren. Eldistributörernas moderniseringsarbete bör fortsätta enligt nuvarande inriktning. Statens energiverk bör få i uppdrag att undersöka behovet av fortsaita åtgärder för uppmstning av vissa landsbygdsnät.

Arbetsgmpp B har analyserat tåligheten mot elavbrott, nuvarande läge beträffande reservanordningar samt behov av åtgärder inom följande samhällsfunktioner:

Sjukvård polis

transporter/drivmedels- larmsystem

försörjning väderUänst

post/bank miljöfarhg verksamhet

uppvärmning industri

hissar/kodlås m.m. datorer

hvsmedelsförsörjning handel

vatien och avlopp jordbmk/animalieproduktion

fjärrvärme/naturgas

telenät

radiokommunikation

Kommissionen instämmer i arbetsgmppens förslag beträffande åtgärder

Prop. 1984/85:120 81

inom dessa olika samhällsfunktioner. Närmare överväganden och förslag redovisas i kapuel 6.

För flera av dessa funktioner varierar förhållandena starkt varför lokala lösningar förordas. 1 vissa fall l. ex. då ansvarel för funklionen är cenlrali-serat bör generella lösningar väljas. Ansvariga myndigheter bör utfärda råd eller normer för vilken verksamhet som bör omfattas av reservkraft.

Inom många ansvariga och berörda organ påbörjades utredningar med anledning av storstörningen den 27 december. Allmänl anser kommissionen det väsentligt att dessa utredningar slutförs och erforderliga åtgärder vidtas. Kommissionen vill här särskilt peka på de utredningar och åtgärder som pågår eller planeras inom televerket och Sveriges Radio med anledning av tele- och radiokommunikationernas särskilda betydelse vid elavbrott.

Speciellt föreslår kommissionen att socialstyrelsen får i uppdrag att i samråd med Landstingsförbundet inventera reservkraftslägel vid landels sjukhus och föreslå åtgärder för att ge äldre sjukhus en rimlig uthållighet mot elavbrott. Vidare föreslås att transportrådel i samråd med överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) får i uppdrag att utreda hur man uppnår en rimlig uthållighet i drivmedelsförsöijningen för prioriterade behov vid elavbrott. Arbetarskyddsstyrelsen föreslås få i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter se över funktionssäkerheten vid elavbrott hos skyddssystem för att undvika person- och miljöskador och därtill hörande lagstiftning. Del planerade räddningsverket föreslås få i uppdrag att dels se över funktionssäkerheten hos viktiga larmsystem vid elavbrott, dels utreda vissa frågor beträffande hissar och eventuellt föreslå nya normer.

Inom jordbmket är det önskvärt att fler djurhållande lantbmk anskaffar reservkraft. Detta är också ett starkt beredskapsintresse, särskih vad avser mjölkproduktionen. Kommissionen finner dock atl det från dess utgångspunkter inte finns Ullräckliga motiv att föreslå direkt statligt bidrag till sådan anskaffning. Detta kan övervägas inom det ekonomiska försvarets ram. Anskaffningen bör dock stimuleras genom atl investeringar som enbart avser reservkraft får utgöra låneunderlag för statsgaranterade lån.

Som tidigare nämnts är åtgärder mot långa elavbrott beroende av lokala förhållanden. Problem uppkommer i flera kommuner med vattenförsörjning, avlopp, värmeförsörjning m.m. Dessa problem bör behandlas på kommunal nivå.

Kommissionen föreslår att kommunerna bör få ansvaret för att genomföra en planering för att möta långa elavbrott. De bör vidare verka för att nödvändiga åtgärder och investeringar genomförs. Planen bör utarbetas i samverkan med distributörer och råkraftleverantörer.

Kommissionen föreslår vidare att en central arbetsgmpp tillsätts för att utarbeta allmänna råd och anvisningar med syftet att samordna mellan kommunemas planering för att möta långa elavbrott och den kommunala beredskapsplanläggningen för krig. Arbetsgmppen bör även behandla frå-

Prop. 1984/85:120 82

gan om finansiering av reservanordningar som har nytta både för freds-och krigstid.

Beträffande informalion vid elavbrott finner kommissionen sammanfattningsvis följande:

Ett samlat omdöme är atl informationen till allmänheten fungerade någoriunda acceptabelt den 27 december 1983.

Information bör i första hand lämnas till dem som kan informera vidare (radio, TT etc).

Vikliga samhällsorgan som polis, brandförsvar, länsalarmeringscen-traler bör också få snabb information så att de kan vidtaga nödvändiga åtgärder. Motsvarande bör eftersträvas för särskilt avbrotlskänsliga elanvändare. Snabb direkt information från kraftföretag till återdislributörer bör eftersträvas och det bör undersökas om del kan ske med hjälp av informationsvägar som fmns inom driften av elsystemet.

Radion är den bästa kanalen för informalion vid elavbrott. Tillgänglig reservkraft Ull televerkets sändare bör vid behov kunna reserveras för enbart Ijudradiosändama.

Informationen vid elavbrott bör lämnas snabbt och sedan regelbundet vid bestämda tidpunkter. Den får inte fördröjas av ambiUonen alt lämna fullständig information från början.

Allmänheten bör informeras om betydelsen av att ha fungerande batteriradiomottagare till hands.

Elleverantörerna bör planera de informationsåtgärder som behövs vid elavbrott så att en beredskap byggs upp. Kraftföretagen bör tillsammans med återdistributörerna, regionsvis, planera åtgärderna. De som har särskilt behov av information och de som kan informera vidare inom regionen bör della i överläggningarna om informaUonsåtgärderna.

Kommissionens närmare överväganden och förslag beträffande informa-Uon vid elavbrott redovisas i kapitel 7.

Vissa frågor i direktiven har genom arbetets uppläggning kommit att behandlas i flera arbetsgmpper.

Kommissionens överväganden och förslag i dessa frågor redovisas i det följande.

Enligt sina direktiv har kommissionen främst behandlat fredslida störningar. Dessa beror i huvudsak på tekniska fel, väderförhållanden och '' mänsklig faktor''. Störningar liU följd av krigshandlingar, saboiage eller fredslida terroristhandlingar är däremot målinriktade och riktas mot särskilt svaga punkter.

Kommissionen har tagit del av en studie som ÖEF och Vattenfall genomfört på regeringens uppdrag. Den syftar till skydds- och beredskapsåtgärder för att stärka kraftsystemets drift i krig. Studien omfattar inte fredstida driftfall, fredskris eller avspärrning. Kommissionen finner att studiens förslag till fortsatta fördjupningsstudier ligger väl i linje med vad kommissionen från sina utgångspunkter har anledning att förorda. Speci-

Prop. 1984/85:120 83

ellt anser kommissionen att frågan om riktad ulslagning i kritiska punkter i vårt elsystem bör granskas ingående inom ramen för den fortsatta studien och atl man inom den kommunala beredskapsplanläggningen för krig bör uppmärksamma att sabotagehandlingar kan komma att genomföras innan några beredskapshöjande åtgärder eller andra skyddsåtgärder för beredskap/krig har hunnit göras.

Enligt direktiven bör kommissionen studera ruliner och priorueringar för från- och tillkoppling av elbelastning och att därvid bedöma om det finns skäl att ändra gällande mtiner med hänsyn lill att det finns vissa områden eller funktioner som bör prioriteras före andra.

Del frekvensstyrda automatiska systemet för från- och lillkoppling av belastning är avsedd atl skydda nätet mot överbelastning och arbetar på 130 kV-nivån. Del omfattar hälften av den totala belastningen i Syd- och Mellansverige. Det kan i mycket begränsad utsträckning användas för prioritering av elanvändare.

Leveranssäkerheten för en elanvändare bestäms i första hand av lokaliseringen och den spänningsnivå anslutningen gäller. Allmänna system för priorilering av abonnenter efter funktion saknas. Viss prioritering av abonnenler kan dock ske vid långa elavbrott. Tekniska fömtsättningar för prioriteringar är störst för abonnenter anslutna till regionnät eller högspända lokalnät i tätorter. Datorisering av driftcentraler kan komma att ge bättre fömtsättningar för prioriteringar av elanvändare. I framtiden kan eventuellt tekniska system för s. k. belastningsstyming användas även vid elavbrott.

Kommissionen har inte funnit något som från stamnätets synpunkt skulle innebära att nuvarande mtiner för automaUsk från- och tillkoppling av belastning bör ändras.

Kommissionen finner det angeläget att elanvändare och kraftföretag/ distributörer eftersträvar lösningar som tar hänsyn till användarnas prioriterade elbehov. Speciella överenskommelser om återinkoppling i flera sleg efter elavbrott bör prövas i enskilda fall.

Enligt direktiven bör kommissionen belysa möjligheterna att klara elförsörjningen inom begränsade områden trots all centrala nät har slagils ut.

Fömtsättningarna för atl i samband med ett större avbrott i stamnätet klara plötslig övergång till drift på större separata system eller uppbyggnad av sådana från spänningslöst tillstånd är alltför komplexa för att kunna uppfyllas.

Kommissionen avvisar därför tanken på isolerade elsystem i samband med fredstida störningar på stamnätet, särskilt som sådana störningar inle förvänlas ha en längre varaktighet än 12 timmar.

Störningar med längre varaktighet förekommer i de regionala och lokala näten.

I några områden främst stöme städer finns i princip möjlighet att bygga upp isolerade elsystem som utgår från lokala produktionsanläggningar och

Prop. 1984/85:120 85

2.1 Allmänt om betänkandet.

Kommissionens överväganden och förslag har fått ett posiUvt mottagande av remissinstanserna. Dessa delar i allmänhet kommissionens uppfattning all de flesta viktiga samhällsfunktioner klarar elavbrotten på tolv limmar till ett dygn med befinUig och planerad reservkraft utan stöme negativa samhällseffekter och att ökad uppmärksamhet bör ägnas elavbrott som uppgår till mellan två och tre dygn.

FOA anser att kommissionen löst sin uppgift på ett i allt väsentligt godlagbart sätl. Utredningen ger enligt FOA en omfattande behandling av elförsörjningens sårbarhet, något som lidigare skett i otillräcklig utsträckning. Särskilt betydelsefullt är att kommissionen allmänt anser att ökad uppmärksamhet bör ägnas långa elavbrott (upp lill 2—3 dygn). Det behövs emellertid enligt FOA en samlad bedömning av åtgärder för att möta elavbrott förorsakade inte bara av tekniska fel och väder utan också av sabotage och krigshandlingar. Liknande synpunkter förs också fram av andra remissinstanser. Slatens vatlenfallsverk anför att kommissionen har gjort en heltäckande analys av siutationen i fred. Nordel konstaterar att samarbetet inom Nordel visar silt värde och alt möjligheterna att överföra elkraft mellan de nordiska länderna bidrar till att begränsa omfattningen av störningar. Slatens energiverk finner att resultatet av kommissionens arbete utgör en bra, allsidig och konkret redovisning. Energiverket finner dock att riskerna och ålgärdsbehovet tonats ned i betänkandet något mer än vad som syns motiverat. Enligt Svenska Elverksföreningen har kommissionen på ett förtjänsfullt sätl fullgjort sill uppdrag. Föreningen kan därför ulan invändningar acceptera huvudparten av kommissionens ställningstagande och förslag.

Ett stort antal remissinstanser har belyst frågan om behovet av reservkraftanordningar vid elavbrott. Sålunda anser FOA m.fl. atl det föreligger behov av att se över reservkraftens omfattning och tillgänglighet. Inom flera områden behövs det enligt remissinstanserna förbättringar.

Några remissinstanser anser atl kommissionen underskattat möjligheterna att bygga upp geografiskt begränsade eldistributionsnät vid utebliven kraftleveranser via stamnätet eller regionala nät.

Göteborgs kommun anser att betänkandet ulgör etl värdefulll underlag för den kommunala planeringen när del gäller att minska olika samhällsfunktioners sårbarhet under fredstid. Andra remissinstanser vill understryka betydelsen av atl en samordning kommer till slånd mellan planering att möta långa elavbrott och den kommunala beredskapsplaneringen.

Statens energiverk, statens vatlenfallsverk, Sveriges Radio AB, TTm.fl. remissinstanser uppehåller sig vid frågor som rör informationen vid elavbrott. De framhåller bl.a. vikten av att ha väl fungerande informationskanaler för atl informera om allvarliga elavbrott. Av vissa remissvar framgår atl informationen kan förbättras. Sålunda framför statens energiverk att

Prop. 1984/85:120 86

def behövs både tekniska förbättringar och personella förstärkningar för att klara informationsspridningen bättre än vad som skedde vid elavbrottet.

Det framgår också av remissvaren att en rad åtgärder vidlagits eller kommer alt vidtas av myndigheter, organisationer, förelag m.fl. med anledning av de erfarenheter som gjorts i samband med elavbrottet.

2.2 Sårbarhet och störfall

För atl begreppel sårbarhet skall vara meningsfullt anser FOA att de hotfall som man vill gardera sig mot måste specificeras. Detta leder till att man i viss beslutssituation diskuterar sårbarhet ur en viss synvinkel t.ex. elförsöijningens sårbarhet i fred. Mängden och tyngden av de hot- och störfall man anser rimliga påverkar avvägningarna av fördelning av resurser. Hotfall som kommissionen berör men inte närmare beaktat är enligt FOA sabotage och terroriststaktioner mot ett fredssamhälle. Man konstaterar att det härvidlag föreligger skillnader mellan fred och krig. Eftersom dessa typer av aktioner i fred kommer att mätas med fredssamhällets resureser bör de ingår i de holfall som elförsörjningen bör beakta. Målinriktade sabotage kan mycket väl innebära samordnade insatser mot flera känsliga punkter. Då vissa likheter föreligger mellan de krav som fredstida händelser ställer, är det viktigt att man ser på behoven av åtgärder samlat.

Även statskontoret noterar att kommissionen inle tagit särskild hänsyn till sabotageriskerna. Också SJ berör frågan om sabotage och anser att ökad vikt måste läggas på konsekvensreducerande åtgärder och på skydd mol sabotage.

Riksnämnden för kommunal beredskap och ÖEF uppehåller sig vid förhållanden som har anknytning till både fred och krig. Riksnämnden framhåller att det är oklart vad som är att hänföra till rena freds- resp. krigsåtgärder. ÖEF anser att avbrotten i krig kan bli avsevärt längre än de tre dygn som anges som gräns i fred. I sådana situationer gäller det att kunna tillgodose de viktigaste behoven för befolkningens överlevnad. Vattenförsörjningen intar härvid en särställning. Viktiga behov är också försörjningen med värme, avlopp, distribution av mat och transporter. Redan i fredstid har kommunerna ett stort inflytande på dessa frågor eller för vilka de ålagts ett ansvar enligt lagen om kommunal beredskap. ÖEF erinrar vidare om att ÖEF har i uppdrag att tillsammans med vattenfalls-verket genomföra en studie som syftar lill att stärka kraftsystemets drift under krigstid.

Vid undersökningen av konsekvenserna av lämpliga åtgärder vid längre elavbrott i fredstid bör man enligt vattenfallsverkel kunna dra nytta av de fördjupade studier för krigssituationer som ÖEF och vattenfallsverkel har föreslagit. Vid krig och avsiktlig omfattande förstörelse av elnätet kan

Prop. 1984/85:120 87

enligt beredskapsnämnden för psykologiskt försvar effeklerna av skadorna bli av en helt annan dimension än vid fredsmässiga slörningar. Därför är det viktigt att hålla reparations- och kringgångsberedskap för elavbrott.

Lanlbruksstyrelsen framhåller de allvarliga slörningar som kan uppstå för lantbruket i en krissituation. Med hänsyn lill elproduktionens och eldistributionens struktur och den dåliga beredskapen med reservanordningar kan enligt LRF en säker livsmedelsförsörjning i händelse av krig eller avspärrning ej upprätthållas. Statens energiverk anser att kommissionen tonat ner hotbilden en del jämfört med de analyser som gjorts av arbetsgrupperna. Verket vill understryka att regionala och lokala störningar är betydligt vanligare och att även om de totala kostnaderna för sådana avbrott är mindre så får de ofta genom sin längre varaktighet större konsekvenser för de abonnenter som drabbas. En nedtoning av hotbilden kan enligt energiverket tänkas leda till att elkonsumenter, som har påtagligt behov av reservkraft, invaggas i en trygghet som kanske inte är fullt motiverad och därmed kan frestas att skjuta investeringen i reservkraft på framtiden. Verket anser också att kommissionens sammanfattande slutsats att samhället kan klara av elavbrott på upp till ett dygn ulan större negativa konsekvenser är mer optimistisk än realsistisk.

Med hänsyn till kostnaderna anser Malmö kommun att samhället måste inrikta sig på att göra ordentliga sårbarhetsanalyser av olika tekniska system, innan de kommer till praktiskt utförande. Händelser av den typ som inträffade den 27 december 1983 kan leda till atl kostnaderna glöms bort i sammanhanget och man får en måldiskussion som i vissa fall antar orimliga proportioner och som bortser från verkligheten.

2.3 Elproduktion och stamnät

Energiforskningsnämden vill framhålla betydelsen av statliga insatser när det gäller forskning och utbildning på området elsystemets tillförlitlighet, dimensionering, skydd m.m.

Statens energiverk anser att en översyn av kraftledningsystemet i syfte att minska sårbarheten i elförsöijningen är angelägen. Vid moderniseringen av ledningsnätet kan vinster göras genom minskade överföringsförluster, frigörande av mark vid övergång till högre spänning och bättre sträckningar på ledningsavsnitt som samhällsutvecklingen gjort olämpliga med hänsyn till markplaneringen. Enligt energiverkets uppfattning är det angeläget att en underhålls- och moderniseringsplan för stamnätet omfattar både ledningar, ställverk, transformatorer och annan utrustning för att en genomtänkt prioritering av behoven av uppmstningar skall kunna göras.

Statens valtenfaUsverk anser det vara viktigt att fortlöpande utveckla och ompröva planeringsprocess och driftprinciper. Vattenfallsverket gör också insatser i detta syfte. Det sker i samarbete med andra kraftföretag i Sverige och inom Norden. Sydkraft AB anser att förbättringar kan göras på

Prop. 1984/85:120 88

olika punkter dels för att minska risken för liknande slörningar i framliden, dels för atl minska de konsekvenser som blir följden av en störning. FOA pekar på utbildningen och erfarenhdsålerföringen som mycket viktiga ingredienser i strävan att både minska riskerna för och begränsa verkningama av elavbrott.

ASEA AB framhåller i likhet med vatlenfallsverkel vikten av atl nyanläggningar och moderniseringar av befintliga anläggningar genomförs utan dröjsmål. Fortsatta ansträngningar bör också göras av myndigheter och berörda organ för atl ytterligare minska tiden för handläggningen av ärenden som rör tillstånd att utföra eleklriska anläggningar. Denna uppfattning delas av statens vattenfallsverk. Civilförsvarsstyrelsen menar alt målsättningen att minska handläggningstiden inte får medföra att man ej hinner ta hänsyn till totalförsvarets krav. Slatens energiverk framhåller atl konkurrensen om markresurserna numera är betydligt hårdare än Udigare. Till detta har kommit ökade omsorger om miljön. Vid kraftledningsutbyggnader måste rimligen hänsyn tas Ull även sådana intressen. Energiverket anser att kraftförelagen ytterligare bör bemöda sig om att redan under planering av nya kraftledningar beakta synpunkler från berörda parter. Frågan om i vad mån handläggningstiden för ett ledningsprojekt kan kortas av sammanhänger enligt energiverket till viss del med vilka insatser som ledningsbyggaren är beredd att göra för att åstadkomma godtagbara lösningar.

Enligt SKI är kärnkraftens driftsäkerhet förbunden med det eleklriska nätets stabilitet. För att till fullo utnyttja erfarenheterna av nätsammanbrottet den 27 december 1983 kan det enligt SKI finnas skäl att ytterligare granska frågor som rör sambandet mellan kärnteknisk säkerhet och det elektriska nätet såväl internt vid verken som externt. Inspektionen anser också att det är tilhredsställande atl åtgärder förbereds för att förbättra kärnkraftens förmåga att kunna fortsätta driften vid en nätstörning. Man borde också enligt inspektionen utreda på vilket sätt planeringen av nätdriften skulle kunna hjälpa kärnkraftverken vid dylika kritiska siluationer. Enligt statens energiverk bör kraven preciseras någol mer än vad kommissionen gör, när del gäller förbättrad övergång Ull husturbindrift. Statens kärnkraftsinspektion bör tillsammans med kraftbolagen precisera vad som kan göras för att förbättra möjligheterna för övergång till husturbindrift. Vidare delar energiverket kommissionens uppfattning att beredskapen för övergång till husturbindrift för konventionella värmekraftverk bör ses över.

Enligt LRF har kommissionen inte analyseral hur en omstmkturering av elproduktionen skulle påverka leveranssäkerheten. LRF menar att en satsning på kraftvärmeanläggningar för inhemska bränslen och på minikraftverk skulle ge bättre stmktur på produktionsapparat och kraftnät vilket skulle gagna en säker elförsörjning.

LO påpekar att det saknas beräkningar över förslagen till ledningsut-

Prop. 1984/85:120 89

byggnad. En myckel översiktlig kalkyl har gjorts för atl få en grov uppskattning av kostnader och effekter på sysselsättningen.

Några remissinstanser har i sina yttranden också behandlat kravet på jämn spänning för att bl.a. undvika skador på känsliga elektriska apparater och de mycket korta strömavbrott som förekommer. Sålunda kommer enligt Svenska Elektrikerförbundet allt större krav att ställas på spänningsgodhet. Det är därför angeläget all regeringen tar initiativ till att en studie görs på detta område. Inle heller SHIO-Familjeföretagen anser att hilhörande frågor ägnats tillräckligt uppmärksamhet. Med säker elförsörjning avses enligt Sveriges Villaägareförbund också att den levererade spänningen skall hållas inom avtalad leverans så att skador på grund av för stora spänningsvariationer inle uppstår på känslig apparatur. Esso Chemical AB och Svenska Elverksföreningen för fram liknande synpunkter. Enligt Elverksföreningens mening är de i allmänhel myckel korta avbrottstiderna ett bättre argument för kommissionens slällningslaganden än den enligi föreningen diskutabla tolvtimmarsgränsen. Esso Chemical AB framhåller att den kemiska industrin är mycket känslig för extremt korta elavbrott. Det är därför inle avbrottidens längd som har den avgörande belydelsen för de ekonomiska konsekvenserna till följd av elavbrott utan antalet elavbrott som är längre än vad varje sådan industri kan tåla.

2.4 Åtgärder hos användare/reservkraft

2.4.1 AUmänt

Remissinstanserna delar eller har i allmänhet ingen erinran mot kommissionens uppfattning alt nuvarande avvägning mellan åtgärder hos användare och elnät i huvudsak är rimlig. De instämmer också i bedömningen att det behövs åtgärder för att förbättra leveranssäkerhden för vissa funktioner.

Den oklara avgränsning mellan beredskap för fredslida krisstörningar och för krig samt behovet av samordning mellan kommuner och landstingskommuner då det gäller reservanordningar gör det enligt riksnämndens för kommunal beredskap mening angelägel att gå igenom förhållandena. De förslag som därvid kommer fram bör prövas i någon del av landet.

Civilförsvarsslyrelsen menar att kommissionen inte har behandlat problematiken med reservanordningar vid elavbrott längre än ett dygn. Därmed har inte de problem som är viktiga för styrelsen blivit behandlade.

FOA aner atl man bör uppskatta de enskilda kostnaderna hos presumtiva användare av reservkraft. VikUgt är att i detta sammanhang beakla att samhällsutvecklingen går mot allt större beroende av elektricitet hos allt fler viktiga funktioner, vilket gör att kostnaderna för avbrott kommer att stiga. FOA instämmer i kommissionens bedömning att de behövs förbättringar av reservmöjligheterna vad avser särskilt utsatta områden och vill

Prop. 1984/85:120 90

särskilt peka på sjukvård, drivmedelsförsörjning saml tele- och radiosystem. FOA instämmer också i kommissionens påpekande alt alternativ till reservkraft bör uppmärksammas, att reservkraftsystem bör provas under realistiska förhållanden samt atl standardisering och tekniskt utvecklingsarbete av reservkraftaggregat är av stor bedydelse. Liknande synpunkter förs fram av statens vattenfallsverk som också framhåller vikten av underhåll och provdrift av reservkraftaggregal. Vidare understryker vattenfallsverket kommissionens bedömning att abonnenterna måste vidta egna ålgärder mot elavbrott för särskilt viktiga samhällsfunktioner och för väsentliga funktioner i näringslivet. Denna uppfattning delas av statens energiverk m.fl. remissinstanser. Också länsstyrelsen i Västernorrlands län anser atl det behövs en inventering av reservkraften inom områden där läget är oklart såsom datanläggningar, livsmedelsförsörjning, drivmedel, jordbmk mm. På basis av gjorda inventeringar bör åtgärder vidtas för att säkra tillfredställande drift under beredskap och krig. Länsstyrelsen i Örebro län menar att generellt sett reservanordningar bör projekteras redan vid nybyggnad/nyanskaffning. Vårdhem, servicehus är anläggningar som enligt länsstyrelsen bör förses med reservkraft.

Statens energiverk delar kommissionens bedömning att vissa funktioner är i behov av reservanordningar och anser att statliga myndigheter med ansvar för olika samhällssektorer bör åläggas att genom information och allmänna råd rikta elanvändarnas uppmärksamhet på denna fråga. Energiverket avser att efler ca två år undersöka om de av kommissionen föreslagna åtgärderna medfört någon utökning och förbättring av reservelverken. Energiverket anför vidare att verket påbörjat ett samarbete med Svenska Elverksföreningen om standardisering och utveckling av reservelverk för i första hand lantbrukets behov. ÖEF anser att det är viktigt att billiga reservkraftaggregat tas fram och att inköp av sådana underlättas genom atl finansieringsmöjligheterna ses över. Denna uppfattning delas av flera remissinstanser. Åter andra menar att anskaffning av reservelverk i vissa fall skall stimuleras med statsbidrag. Sålunda anser länsstyrelsen i Örebro län att anskaffning av mobila reservelverk normalt skall stödjas med statsbidrag. Länsstyrelsen menar vidare att det är angeläget att utveckla reservkraftverk som är både billiga och driftsäkra. Också Svenska Elektrikerförbundet anser att anskaffning av reservelverk bör stimuleras. Kostnaderna för detta kan reduceras om standardisering av aggregat och anslutningar görs. Vidare kan kostnaderna för aggregaten reduceras om abonnenter låter behörig installatör dela upp belastningen i en prioriterad och en inte prioriterad del. Förbundet är dock av den uppfattningen att reservelverk skall förbehållas den enskilde abonnenten för att inte utsätta elmontörerna för elolycksfall. Svenska Tidningsutgivareföreningen finner det angeläget att även tidningsföretagens intressen och förhållanden beaktas i samband med en utveckling och standardisering av reservkraftverk.

Östersunds kommun har en från kommissionen avvikande uppfattning

Prop. 1984/85:120 91

ifråga om behovet av reservkraft. För att säkerslälla de vitala funktionerna vid sträng kyla krävs god lillgång på reservelverk samt resurser för inkoppling och drift. Utöver eldistributörernas mobila reservaggregat föreslår kommunen bildande av en stark regional pool av reservelverk finansierad med statliga medel. Fördelning av reservelverken i en krigssituation kan lämpligen ombesörjas av elblockel i samråd med länsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen anser det vara önskvärt att en diskussion mera mtinmässigt kan komma till stånd mellan elleverantör och abonnent beträffande risken för störningar i elleveransen och troliga avbrotlstider. Initiativ till en sådan diskussion bör även tas av elleveralören i större utsträckning än vad som är normalt idag. En liknande uppfattning förs fram av slatens energiverk som framhåller viklen av alt identifiera och belysa de ekonomiska incitamenten för distributör och användare att minska sårbarheten i elförsörjningen och begränsa konsekvenserna av en störning. Även Skellefteå kommun framhåller vikten av atl elabonnenlerna uppmärksammas på riskerna och sannolikheten för slörningar, så alt varje abonnent själv kan ta ställning lill sitt eget behov av all säkerställa sin elförsörjning med hjälp av någon form av reservkraft.

Svenska Elverksföreningen påpekar att behovel av reservkraft för start av värmekraftverk är viktigt. Elverksföreningen vill också framhålla den beredskaps- och reservmaterielorganistion, som byggts upp inom en av eldistribulionsbranschens egna organisalioner, nämligen Svenska Elverkens Ekonomiska Förening (ELEF).

Sveriges Fastighetsägareförbund betonar vikten av att de av kommissionen föreslagna åtgärderna kommer till stånd.

2.4.2 Sjukvård

Socialstyrelsen har närmare studerat konsekvenserna av elavbrottet vid Karolinska sjukhuset. Erfarenheterna därav pekar enligt socialstyrelsen på att sjukvården i stort kunde fungera tillfredsställande efter initialskedet. Socialstyrelsen framhåller vidare att elförsörjningen inte är tryggad för t.ex. sjukhem, vårdcentraler och bostäder där hemsjukvård bedrivs. Re-servkraftaggregatet som ger effekt av inlresse i sammanhanget är dock så resurskrävande att alternativa lösningar bör övervägas. Socialstyrelsen pekar i sammanhanget också på sjukhusens stora behov av fungerande vatien-, avlopps- och värmeförsörjning vid elavbrott. Sjukhusens vattentäkter och pumpar till högreservoarer bör enligt socialstyrelsen förses med reservkraft liksom sjukhusens värmeförsörjning. Socialstyrelsen anser att kommissionens förslag att socialstyrelsen skall inventera reservkraftlägd vid landets sjukhus och föreslå åtgärder är värdefullt och bör genomföras. Detta bör emellertid enligt socialstyrelsen vara en första insats i ett större åtgärdspaket som inte bara skall tillgodose sjukhusens behov utan även primärvårdsanläggningar, större sjukcentraler och sjukhem. Eftersom förhållandena även bör avse beredskaps-och kataslrofaspekter både i freds-

Prop. 1984/85:120 92

och krigstid bör också försörjningen med vatien, avlopp, värme och el undersökas. Även Spri och Landsiingsförbundei stöder den föreslagna inventeringen. Landstingsförbundet menar att del är angeläget atl i sammanhanget utveckla mUner för periodiska fullskaleprov och att reservkraften konlinueriigt anpassas till de föränderliga behoven.

Enligt REL vore del av särskilt intresse all få en redovisning av vilka möjligheter landstingens anläggningar har alt möla etl längre elavbrott. En sådan redovisning torde antagligen visa att tilltron till elverkens förmåga att upprätthålla en säker strömförsörjning är överskattad.

2.4.3 Transporter och drivmedelsförsörjning

Transportrådel tillstyrker kommissionens förslag att rådet får i uppdrag att tillsammans med ÖEF utreda hur man uppnår en rimlig uthållighet i drivmedelsförsörjningen för prioriterade behov vid elavbrott. Som tillägg till de föreslagna åtgärderna bör transportrådet i sin utredning enligt Skellefteå kommun särkskilt uppmärksamma drivmedelsförsöijningen för reservelverk saml elleverantörernas fordon och redskap. Länsstyrelsen i Örebro län anser att elnäloberoende drivmedelspumpar bör placeras ut vid drivmedelsstationer.

Inom SJ har en arbetsgmpp utrett reservkraftförsöijningens status och föreslagit vissa åtgärder. Bl.a. föreslås att för hela SJ gemensamma regler för reservkraftanvändning skall arbetas fram. Det bör också utredas om hjälpkraftnäten kan fungera som reservkraft för signaltekniska utrustningar. Gmppen föreslår också att vissa brister rörande reservkraftförsörjningen till telekommunkationerna snarast skall avhjälpas. SJ söker också förbättra skyddet mot störningar för vissa känsliga anläggningar, som är svåra att reparera.

Civilförsvarstyrelsen framhåller betydelsen av att kollektivtrafiken fungerar för civilförsvarsverksamheten vid mobilisering och utrymmning.

SL anser att någon lösning som under alla förhållanden kan säkerställa att driften av lokal spårbunden trafik upprätthålls vid tillfällen som motsvarar strömavbrott den 27 december 1983 ej är möjlig att erhålla inom ramen för möjliga insatser inom SL. SL betonar också vikten av att busstrafiken kan fungera vid elavbrott. För detta krävs reservanordningar för drivmedelspumpar. SL, som f.n. saknar sådan utmstning, kommer att snarast anskaffa ej elnätsberoende bränslepumpar till bussdepåerna.

2.4.4 Uppvärmning

Bosladsstyrelsen och Svenska Värmeverksföreningen anser att längre elavbrott som inträffar vid kall väderlek kan medföra stora risker för att delar av värmesystemet fryser med varaktiga skador som följd. Under avbrottstider som omfattar många timmar och kanske dygn föreligger det inte ingen nämnvärd skillnad enligt Värmeverksföreningen mellan individuell uppvärmning, elvärme eller Qärrvärme vad konsekvenserna för de

Prop. 1984/85:120 93

boende beiräffar. Bosladsstyrelsen föreslår att såväl byggnadsnämnderna som de kommunala energirådgivarna rekommenderar installation av reservvärmesystem som ger en lillfredställande gmndvärme i hela bostaden och därmed förhindrar förfrysning av värmesystemet. En annan möjlig lösning för att förhindra frysning av värmesystemet är installation av reservkraft för cirkulationspump, oljebrännare o.d. För att uppnå tillfredsställande långsiktig elsäkerhel i medelslora och störte Qärrvärmesystem och samtidigt möjliggöra ett reducerat beroende av eldistribution via stamnätet föreslår bosladsstyrelsen att del i större och medelstora kommuner påbörjas en raUonell planering av fjärrvärmesystem som också medger produktion av el.

Även Sabo bedömer att elavbrott kan få sådana konsekvenser för uppvärmningen att reservkraft kan vara nödvändigt och anser att den först skall lillgodose elbehovet i anläggningar som eldas med olja eller fasla bränslen för bl.a. drift av brännare, reglemtmslning saml cirkulationspumpar för matning av energi i distributionsnäten. Sabo understryker i della sammanhang behovet av atl sådana tekniska lösningar eftersträvas, som möjliggör drift av uppvärmningsanläggning och matning av energi med minsta möjliga eleffekt. Sabo delar också kommissionens uppfattning att det är angeläget att de lokala förutsättningarna för att driva fjärrvärmesystem vid långa elavbrott studeras i kommunema. Även länsstyrelsen i Örebro län framhåller atl uppvärmningen av bostäder i områden med fjärtvärme kan klaras med en lokal reservkälla för drift av cirkulations-pumpar. Installationen av sådana anordningar bör enligt länsstyrelsen stödjas med räntebidrag eller med statliga bidrag. Svenska Värmeverksföreningen påpekar att frågan om behov av reservkraft är aktuell inom krigsskyddet för fjärrvärme, som enligt förslag från ÖEF bör inordnas i den kommunala beredskapen. Värmeverksföreningen förutsätter därför att detta problem blir föremål för diskussioner i särskild ordning.

Konsumentverket anser att frågan om reservkraft för t.ex. oljepannor bör utredas. Konsumentverket förordar också att man bör utreda om man inte kan hålla gasolvärmare i lager hos krisorganen för de mest drabbade hushållen vid längre elavbrott. Konsumentverket förordar vidare atl hus som uppvärms med direklel bör vara förberedda för uppvärmning med andra bränslen. Åven länsstyrelsen i Örebro län anser att det behövs någon anordning för reservuppvärmning av lägenhet. Svenska kommunförbundet konstaterar att det är bra från beredskapssynpunkt alt många hushåll under senare år har kompletterat sht uppvärmningssystem med eldstäder, t.ex. spisar, kaminer, kakelugnar. Används dessa anordningar främst för kompletterande uppvärmning är miljöpåverkan begränsad. Undantagsvis bör man ge avkall på miljövårdskraven och tillåta att eldstaden utnytUas för hela uppvärmningsbehovet. Sveriges VUlaägareförbund framhåller att kommunema bör vara mindre restriktiva då det gäller att tillgodose villa-ägamas berättigade krav att få installera alternativa uppvärmningsanordningar för fastbränsle såsom braskaminer m.m.

Prop. 1984/85:120 94

Civilförsvarsstyrelsen anser alt kommunerna i tätorter bör ansvara för atl vissa allmänna byggnader har eloberoende uppvärmning. Hushållens möjligheter att tillaga mat vid långa elavbrott är enligt FOA små. Hushållen bör därför informeras om att tillgång Ull någon form av eloberoende matlagningsmöjlighet är av värde.

2.4.5 Hissar, kodlås m. m.

I byggnader med reservkraft ansluter byggnadsstyrelsen hissarna till reservkraftanläggningen. Körning lill lämpligt stannplan saml fortsatt drift på reservkraft därefier bedöms för varje enskild byggnad. Del är enligt byggnadsstyrelsen ytterst betydelsefullt atl hissar är utmstade med nödbelysning och att det finns fungerande nödsignal eller telefon, som är bevakad.

Byggnadsslyrelsen installerar elslutbleck i entrédömar i de flesta byggnader. All strömförsörjning för elslutbleck och manöverutmstning utföres med likriktare och batteri så att lås fungerar även vid strömavbrott. Eldrivna garageportar behandlas på likartal sätt som hissar betr. reservkraft och manuell manövrering,

SL kommer i samband med planerad uppmstning av reservkraften att förse samtliga hissar med reservkraft. Svenska Elektrikerförbundet anser att krav bör ställas på husägare att alla hissar förses med nödströmkälla som automatiskt för ner hissen till närmast lägre stannplan.

Göieborgs komun framhåller att evenluella åtgärder för att förbättra driftsäkerheten hos hissar och kodlås bör utredas av statens planverk.

2.4.6 Vatten och avlopp

Med hänsyn till att vattendistributionen kan utsättas för betydande störningar i en kris- eller krigssituation anser jordbruksnämnden det synnerligen angeläget att minska dess känslighet för störningar. Då kommissionens förslag i detta avseende torde kräva ytterligare utredning bör enligt jordbmksnämnden åtgärder för atl trygga vattenförsörjningen bli föremål för fortsatta studier. Slatens energiverk sätter ifråga om det inte vore ett rimligt krav att vattenverk skall ha egen fast installerad reservkraft. Vid inträffat elavbrott torde del vara svårt för eldistributören att avdela personal för att ansluta mobila reservkraftaggregat till vattenverk och liknande anläggningar. Då det visat sig att alla vattenverk inte har tillgång till reservel bör kommissionens förslag dock enligt energiverket prövas.

Om vattenförsörjningen prioriteras med reservkraft anser länsstyrelsen i Örebro län att även avloppsvattenreningen bör tillgodoses med reservkraft i samma omfattning. I annat fall kan omfattande negativa konsekvenser drabba miljön. Stockholms kommun vill understryka behovet av att mobila reservkraftsaggregat kan anslutas till tryckökningsstationer för vatten. För driften av avloppsanläggningarna under ett långvarigt elavbrott krävs enligt kommunen myckel stora resurser av reservkraft. Kommunen anser att

Prop. 1984/85:120 95

del varken från prakUska eller ekonomiska synpunkter är motiverat all prioritera denna del av den kommunallekniska försörjningen. Bräddning-ens miljöpåverkan kan visserligen bli belydande men bör kunna tålas eftersom verkningarna relativt snabbi kan övervinnas sedan elströmmen kommit tillbaka.

Även socialstyrelsen har i silt yllrande belyst belydelsen av att sjukhusen har en fungerande vattenförsörjning och vattenavloppsrening. Dessa synpunkter har närmare redovisats under avsnittet 2.4.2.

2.4.7 Telenät och radiokommunikation

Televerket konstaterar i sitt yttrande att de brister i reservkraftförsörjningen som kom fram vid elavbrottet till stor del blivit åtgärdade. Om avbrottstiden på 2-3 dygn skall utgöra dimensioneringsgmnd för televerkets kraftanläggningar kommer detta att medföra mycket stora kostnader genom att samtliga kraftanläggningar vid landets tele- och radiostationer behöver förses med stationära reservelverk. En mer realistisk lösning kan vara att förse fler anläggningar med anslutningsmöjlighet till transportabelt elverk. Televerket utreder f.n. möjligheten att förbättra elkraftförsörjningen för de mindre FM-stationerna. Man kommer också att utreda de tekniska möjligheterna och kostnaderna för att förbättra elkraftförsörjningen även för de mindre telestationerna.

1 samband med att televerket ser över reservsysiemd borde också enligt FOA möjligheterna att prioritera belastningen på telenäten behandlas.

Byggnadsstyrelsen anför att reservkraft planeras i byggnader för televerket resp. för Sveriges Radio AB och Sveriges Television AB. Enligt Sveriges Radio AB sker en fortlöpande kontroll och förbättring av reserv-kraftförsöijningen till lokalradiostationerna. T7" betonar vikten av en obm-ten elförsörjning av telenäten.

Civilförsvarsstyrelsen betonar vikten av ett fungerande telenät i krig för ledning saml alarmering av civilbefolkningen. Åtgärder bör vidias för atl säkerställa lokal eldistribution för telestation och för atl ge reservsyslem för telenätet större uthållighet.

2.4.8 Polisen

Rikspolisstyrelsen anför att radiosambandsfunktionen inom polisen är försedd med ballerireservkraft med begränsad drifttid samt att vissa polishus är utmstade med dieselgeneratorer. Byggnadsstyrelsen kommer att i samråd med rikspolisstyrelsen att se över nu gällande riktlinjer för reservanordningar inom polishus. Byggnadsstyrelsen kommer även att föreslå kriminalvårdsstyrelsen alt en motsvarande översyn utföres för dess lokaler

7 Riksdagen 1984185: 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 96

och byggnader. Med lanke på de knappast försumbara hoten från sabotörer och terrorister påpekar FOA viklen av atl polisens handlingsmöjlighet inte väsentligt begränsas vid elavbrott.

2.4.9 Larmsystem

Slatens brandnämnd biträder kommissionens förslag all del planerade räddningsverket får i uppdrag att se över funkUonssäkerheten vid elavbrott hos viktiga larmsystem. Nämnden sätter ifråga om inle uppdragel bör utvidgas på så sätt att räddningsverket också skall utge allmänna råd för planering av räddningstjänst vid elavbrott. I och med all det centrala räddningsverket ej är bildat kan det enligt SOS Alarmering AB ta tid innan arbelel kan påbörjas. Därför bör sådani uppdrag ges lill någol annat verk eller organ.

Enligt televerket är dd vikUgt för säkerheten alt larmsystem är utformade så atl de har en säker funktion även vid elkraftavbrolt. Ackumulator-batterier i anläggningarna bör dimensioneras så atl de kan driva anläggningen i minst 72 timmar. Byggnadsstyrelsens erfarenheler belräffande larmsystem har inneburit alt alla vikliga larm strömmatas via likriktare och batteri för att larm skall fungera vid ev. strömavbrott.

2.4.10 Miljöfarlig verksamhet

Arbetarskyddsstyrelsen biträder kommissionens uppfattning att sårbarhetsfrågorna fordrar en fortlöpande bevakning. Detta sker också inom arbelsmiljöområdet i samband med att arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbdsmiljölagen utarbetar nya arbetarskyddsföreskrifter. Eventuellt erforderliga kompletteringar i arbetarskyddsföreskrifter, t.ex. i samband med ny teknik, bedöms kunna införas i takt med att dessa förnyas.

2.4.11 Datorer

Enligt statskontorets uppfattning kan inte elförsörjningsfrågorna i samband med ADB behandlas skill från övriga säkerhetsfrågor utan bör ingå i en bedömning av hela ADB-verksamhelens sårbarhet inom resp. myndighel eller företag. Sårbarhetsberedningen anser att användare av datorer bör tänka igenom och planera för avbrottssituationer. Della mäste ske bl.a. på basis av information och fakta som gjorts lillgängliga genom kommissionens arbete. Televerket anser att den ökande användningen av datorer har medfört att större uppmärksamhet bör ägnas behovet av reservkraft för operationssystemens terminaler.

2.4.12 Jordbruk/animalieproduktion

Lantbruksstyrelsen anser att samhället måste ta etl ökal ansvar för beredskapsplanering av eldistributionen UU jordbruket. För att begränsa verkningarna för jordbmket vid elavbrott behövs enligt styrelsen bl.a. planering och utbyggnad av reservkraften. Styrelsen menar att reserv-

Prop. 1984/85:120 97

elkraft för mjölkproduktionen är önskvärd av bl.a. beredskapsskäl och betonar vikten av all minska mjölkproduktionens sårbarhet på grund av störningar i eldistributionen. Det ligger enligt iandbmksstyrelsens uppfattning i näringens eget intresse atl se lill att försörjningen av elkraft fungerar i fredslid. Styrelsen framhåller att enskilda förelag med känslig produktion i slor skala själva bör svara för beredskapen mot strömavbrott. Lantbruksstyrelsen anser emellertid alt moliv finns, särskilt med lanke på nuvarande sårbarhet i händelse av kristid, för atl samhällel på någol sätl slöder en ökad anskaffning av reservelkraft till jordbruket. Lanlbruksstyrelsen har också föreslagil en försöksverksamhel med gemensamma reservkraflverk inom blockorganisationens ram. Också jordbruksnämnden förordar atl sådana ålgärder vidias som stimulerar till anskaffning av reservelverk redan i fred. Liknande synpunkter förs fram av LRF som anför atl livsmedelsförsörjningen i händelse av krig eller avspärring inte kommer i närheten av uppställda försörjningsplaner framför allt beträffande mjölkproduklionen.Försörjningsberedskapen skulle förbättras väsenlligt med ökad lillgång på reservkraft. LRF anser det också uppenbart att det behövs finansiellt stöd för anskaffande av reservelverk för lanlbmkd. Också länsstyrelsen i Örebro län anser atl slaten av beredskapsskäl bör förmå lantbrukarna atl anskaffa reservkraft.

Statens energiverk betonar att eldistributörerna har en nyckelroll då det gäller att förmå lantbmkare i områden med svaga elnät att anskaffa reservelverk. Eldistributören bör också bistå med experthjälp vid installation av reservelverk så att de blir föreskriftsenligt installerade. Energiverkei erinrar också om ett pågående arbete som initierats av verket och Svenska Elverksföreningen och som syftar till standardisering av reservelverk för i försia hand lantbrukets behov. Enligt Svenska Elverksföreningen finns det etl gemensamt intresse för eldistributörerna på landsbygden att jordbmk med animalieproduktion anskaffar tillföriitlig reservkraftulmstning. Sveriges villaägareförbund anser att man bör göra en inventering av befintliga dieselaggregat och placera ut de aggregat som finns i lager i lantbruket.

2.5 Nätförstärkning

Vid nätförstärkning torde det enligt civilförsvarsstyrelsen från totalförsvarssynpunkt vara all föredra dubbelmatning av elström i skilda ledningssträckningar framför slarkare ledningar och Irädsäkra ledningsgator. Lanlbruksstyrelsen och LRF instämmer i kommissionens bedömning att åtgärder för all förstärka och modernisera landbygdsnäten är nödvändiga för att begränsa verkningarna för lanlbmkd vid elavbrott. Statens energiverk anser i likhet med kommissionen alt elnäten måste vara väldimensionerade och välunderhållna för att minska risken för elavbrott. Elnät med hög standard är enklare att reparera än nät med låg standard. Väl hållna nät bidrar därför också till att avbrotlstiderna kan förkortas. Energiverkei

Prop. 1984/85:120 98

delar kommissionens bedömning atl ledningar med klena ledare i smala skogsgator är en svag länk i elförsörjningskedjan, men anser atl också kraftledningsstolparnas status måste uppmärksammas. Energiverket påpekar att ett stort antal trästolpar i ledningsnäten är skadade av röta. Enligt energiverkets uppfatlning är det angelägel att bättre metoder ulvecklas för impregnering av irästolpar m.m.

Det kan enligt energiverket inte uteslutas att även större landsbygdsföretag eftersätter underhåll och förnyelse av elnätet på grund av atl lönsamheten är låg inom vissa glesbygdområden. Etl uppdrag till energiverket att undersöka behovet av fortsatta åtgärder för uppmstning av vissa landsbygdsnät bör enligt energiverket omfatta en landsomfattande generell studie. Den bör avse behovet av uppmstning och förstärkning av kraftledningar i region- och lokalnäten främst för landsbygdens elförsörjning och inle enbart avse de distributionsnät som uppfyller kriterierna för statligt upprustningsslöd. Svenska Elverksföreningen menar alt leveranssäkerheten inom vissa distributionsområden måhända inte är tillfredställande. Del är emellertid på grund av geografiska olikheter och avbrottsfrekvensens beroende av slumpmässiga väderleksförhållanden svårt att identifiera och avgränsa ifrågavarande nät. Uppdraget till statens energiverk kan därför visa sig bli mera krävande och tidsödande än vad kommissionen tänkt sig. Elverksföreningen vill också framhålla, atl om upprustningsåtgärderna nu särskilt inriktas på nätens drift- och leveranssäkerhet, så torde en optimal resursanvändning föranleda delvis andra bedömningsgrunder än för de tidigare uppmstningsbidragen, som väsentligen syftade till ökad leveranskapacitet och personsäkerhet. Svenska kommunförbundet tillstyrker att statens energiverk får det av kommissionen föreslagna uppdraget som också bör omfatta att undersöka vad som bör göras för att underhållet i fortsättningen inte skall eftersättas.

Enligt Svenska kommunförbundet och Svenska Elektrikerförbundet ulgör fortsatta staUiga upprustningsbidrag en betydelsefull faktor för att påskynda eldistributionens strukturomvandling och minska risken för elavbrott. Dessutom medför upprustningen av elnäten enligt kommunförbundet positiva effekter från sysselsättningssynpunkt. Liknande synpunkter anförs av REL som framhåller vikten av att ekonomiska möjligheter ges för upprustning av glesbygdsdistributionen till godtagbar standard. LRF vill mot bakgrund av lantbmkels ökande elberoende understryka vikten av att tillräckliga medel avsätts för upprustning av svaga landsbygdsnät.

Enligt LO bör underlag utarbetas för tidigareläggning av investeringar i elnätet. För att åtgärderna skall komma till stånd anser även LO att det behövs ekonomisk stimulans. Även livskraftiga företag bör enligt LO få stöd till sina egna anläggningar i extrem glesbygd om det skapar sysselsättning. Röjningen av ledningsgator kan vara ett lämpligt beredskapsarbete.

Sveriges vUlaägareförbund anser atl eldistributionsföreningarnas nät

Prop. 1984/85:120 99

bör ses över och mindre föreningar uppmuntras all gå samman om service och underhåll i syfte all undvika onödiga elavbrott.

1 sina yttranden har Svenska kommunförbundet och REL också anfört att del måste ske en förbättring av reparaiionsberedskapen för regionala nät. En möjlighet att snabbare få näten reparerade är enligt kommunförbundet all regionala eller lokala eldistributionsförelag som så önskar får överta dessa nät. Etl annat alternativ kan vara atl de regionala och lokala förelagen åtar sig atl som entreprenörer svara för dessa arbetsuppgifter. REL för fram en liknande åsikt och menar att denna fråga bör uppmärksammas i del fortsalla stmkturarbetel.

2.6 Prioritering

Kärnkraftverken bör enligt SKI ingå i den högst prioriterade gruppen av konsumenter som får tillbaka sin normala kraftförsörjning först.

Vid uppbyggnad av ett isolerat syslem blir prioritering av elanvändare viktigt framhåller Skellefteå kommun i sitt yttrande. Abonnenter och elle-veratör bör såsom kommissionen påpekat i samverkan söka lösningar som tar hänsyn till abonnenternas prioriterade elbehov. Ell alternativ härtill kan vara alt kommunen åläggs all utfärda anvisningar om prioritering av elkonsumtion.

Det är enligt Sveriges Industriförbund angelägel att pröva möjligheterna att sektionera förbrukningen av elkraft så att störningskänslig industri prioriteras framför hushållen vid återuppbyggnad av nätet efter elavbrott. Periodisk bortkoppling kan enligt Svenska Värmeverksföreningen vara en metod alt hjälpligt klara en siluation med begränsad produktionsresurser i drift. För värmeverkens del kan problem härvid väntas uppstå, om bort-kopplingen inte planeras mycket noggrant vad avser tider och områden. Enligt Svenska Elverksföreningen finns det anledning atl uppmärksamma behov av och möjligheter till prioritering av elanvändare inom ramen för den kommunala planering, som kommissionen föreslår.

SL anför all man med Stockholms Energiverk lagit upp frågan om prioritering av leverans av drivström till tunnelbanan.

2.7 Isolerade elsystem vid längre elavbrott

Civilförsvarsstyrelsen anser atl behovet av isolerade elsystem troligen är större i krig än fred.

Vattenfallsverket delar kommissionens uppfattning att man inte bör bygga upp lokala isolerade elsystem i fredstid. En intern utredning inom vattenfalls verket studerar emellertid förutsättningarna för och möjligheterna Ull s.k. ödrifl med inriktning på krigsituation och beredskapsförhållanden.

Statens energiverk delar kommissionens uppfattning att möjligheterna att bygga upp lokala elsystem vid långa elavbrott bör undersökas av de

Prop. 1984/85:120 100

kommuner där vissa allmänna fömtsättningar föreligger härför och anser dessutom atl åtgärder bör vidtas i berörda kommuner för atl vid behov snabbt kunna bygga upp elförsörjning inom begränsade områden.

Denna fråga behandlas också av länsstyrelsen i Västernorrlands län som betonar vikten av att man vidtar aktiva åtgärder för att bygga upp isolerade syslem. SkeUefteå kommun anser att det finns goda möjligheter att bygga upp lokal elförsörjning där del finns lokala elproduktionsresurser. Kvalitén på "lokal" elenergi kan bli sämre än normal elförsörjning. Detta får emellertid inte hindra ansträngningarna alt vid avbrott som innebär bortfall av stamnätet eller mot stamnätet angränsande nätdelar bygga upp elproduktion i lokala nät. Också REL anser att det är möjligt att bilda "öar" för regional elförsörjning i större utsträckning än vad utredningen ger vid handen. Gränsdragningen mellan reservkraft och lokala isolerade elsystem är enligt Svenska Elverksföreningen flytande. Föreningen delar kommissionens uppfattning att möjligheterna för lokala isolerade elsystem bör undersökas.

LRF menar att det bör vara möjligt med reservelförsörjning i små områden l.ex. inom ett transformatorområde. På motsvarande sätt skulle mini-kraftverk kunna svara för elleverans inom begränsade områden. Svenska Elektrikerförbundet motsätter sig bildandet av sådana iransformatorområ-den eflersom förbundet befarar att de elektriska olycksfallen kommer att öka.

2.8 Kommunal planering

FOA framhåller vikten av att en sammanvägning görs av kommissionens analyser och förslag och de resultat som det ekonomiska försvarets myndigheter kommer fram Ull i sina studier av krigsskydds- och beredskapsåtgärder. Därvid bör övergripande ambitionsnivåer fastställas av regeringen i syfte att ge underlag för inriktning och omfattning av åtgärder för att minska elförsörjningens sårbarhet.

FOA ifrågasätter om det är i den kommunala beredskapsplaneringen för krig man bör uppmärksamma sabotagehandlingar. Sabotage och terroristhandlingar bör enligt FOA även behandlas i den föreslagna kommunala planeringen för att möta långa elavbrott och vara en del i fredsamhällets åtgärder för att möta oönskade händelser. Vattenfallsverket instämmer i kommissionens förslag och vill betona de fördelar som planeringsskyldigheten bör ge för förhållandena i krig.

Riksnämnden för kommunal beredskap understryker kommissionens bedömning att det fmns många gemensamma drag mellan kommunal beredskapsplanläggning och planering för att i fredsUd möta långa elavbrott. Även ÖEF och Jordbruksnämnden vill särskilt understryka betydelsen av en samordning mellan planeringen för att möta elavbrott och den kommunala beredskapsplaneringen. Enligt ÖEF:s mening är del inte möjligt alt pä

Prop. 1984/85:120 101

ett meningsfullt sätt först utreda frågeställningarna för att därefter ge rikllinjer för det fortsatta praktiska arbetet med planeringen. Arbelel måste i stället bedrivas samtidigt. Parallelll med planeringen bör vattenfalls-verket och berörda kraftföretag studera möjligheterna och behoven av atl driva separata nät i regionen. Resultatet av berörda kommuners och kraftförelags studier samt hoten mot regionen bör därefier läggas till gmnd för åtgärder i t.ex. kraftsystemet eller för anskaffning av reservanordningar. Resultatet av en genomgång av en region kan enligt ÖEF inte utan vidare läggas till gmnd för åtgärder i en annan region. Däremot kan de erfarenheter som vinns komma att bli till nytta vid planering för andra regioner.

Bostadsstyrelsen anser atl i den långsiktiga kommunala energiplaneringen bör ingå bl.a. framtagande av underlag för elanvändning och planering för att reducera risken för långa elavbrott. En utgångspunkt vid planering av den kommunala beredskapen måste enligt statens energiverk vara att grundberedskapen för reparation och återställande av driften vid elavbrott alltid skall åvila eldistributören. Kommunens ansvar bör därför begränsas till långa elavbrott som får allvarliga konsekvenser för samhället i stort. Också Sydkraft AB vill framhålla vikten av att kommunernas resp. elleverantörernas roller klart preciseras. Det bör tydligare än vad nu är fallet framgå att kommunema skall samordna planeringen för att möta konsekvenserna av en störning medan elleverantörens roll är att svara för planeringen av elförsörjningen. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelsen i Örebro län och Svenska Elverksföremngen.

Enligt Malmö kommun är det på det lokala och regionala planet som det råder brist på balans mellan planeringsinsatserna för olika energislag. Även om genomförandet av en planering avseende hela den lokala energiförsörjningen är ett kommunalt problem är det enligt Malmö kommun en fråga som först måste uppmärksammas på centralt håll. Göieborgs kommun betonar också viklen av att på lokal nivå samordna såväl den kommunala beredskapsplanläggningen som planeringen för att möta längre elavbrott. Hyresgästernas Riksförbund betonar att problem som uppslår på grund av elavbrott varierar starkt beroende på lokala förhållanden och att dessa problem bör angripas på kommunal nivå.

Även om varje kommunal förvaltning m.fl. organ planerar för åtgärder vid elavbrott är det enligt stålens brandnämnd viktigt att samordningen läggs på brandförsvaret.

Svenska kommunförbundel har uppmärksammat de problem som elavbrott kan medföra främst för den verksamhet som kommunerna har ansvar för. Som vägledning för kommunala handlingsplaner finns sedan 1976 skriften "Beredskap för sociala följder vid långvariga elavbrott" som utformats av kommunförbundet och distribuerats till kommunerna. I skriften beskrivs vad kommunema kan göra för att vid ett längre strömavbrott upprätthålla viktiga samhällsfunktioner och minska eventuella följdverkningar för kommunens invånare. Eftersom kommunerna har ansvar för

Prop. 1984/85:120 102

kommunivånarnas välfärd är det också enligt kommunförbundet motiverat att kommunema planerar för att så långt som möjligt minska de olägenheler som långa elavbrott innebär. Flertalet kommuner har i varierande omfattning redan beaktat detta planeringskrav. Kommunförbundel tillstryker vidare att planeringsansvaret formellt åläggs kommunerna men påpekar också att kommissionen inle närmare beskrivit vilka ålgärder som kommunema bör ansvara för och hur genomförandet av dessa skall finansieras.

Det är enligt Östersunds kommun av slor vikt att erforderliga tekniska och organisatoriska åtgärder blir snabbt vidtagna vid ett elavbrott. Den tid som förlöper från avbrott till dess kommunen och andra användare får kännedom om beräknad avbrottstid är av stor vikt för planeringen.

Remissinstansema förordar eller har ingenting atl invända mol att en sådan central arbetsgmpp inrättas som kommissionen har föreslagit.

2.9 Information vid elavbrott

Rikspolisstyrelsen framhåller nödvändigheten av att polisen snabbt informeras om händelser beträffande elförsörjningen eftersom allmänheten i första hand ringer polisen för att få information. Enligt FOA är det viktigt att man genom regelbundna prov gör klart, att de reservfunktioner fungerar som behövs för att informationskanalerna skall kunna upprätthållas. Civilförsvarsstyrelsen betonar atl väl fungerande informationskanaler fordras för att snabbt nå olika målgmpper med nödvändig information. Strävan bör enhgt civilförvarsstyrelsen vara att de olika informationskanaler som finns i fred även bör kunna användas vid beredskap och krig. Beredkskapsnämnden för psykologiskt försvar för fram en liknande synpunkt och instämmer i kommissionens förslag avseende information vid elavbrott. Nämnden anser det viktigt atl förslaget generaliseras till att gälla övriga samhällsviktiga funktioner, så att allmänheten kan informeras snabbt och säkert vid allvarliga störningar i samhället. Beredskapsnämnden har också tillsammans med riksnämnden för kommunal beredskap initierat och utvecklat en organisation för kommunal information i krig.

Televerkel framhåller särskih betydelsen av att fungerande batteridrivna radioapparater finns i hemmen och på arbetsplatser så att informationen över FM-sändarna når fram till allmänheten. Denna upfattning delas av Sveriges Radio och Sveriges Villaägareförbund.

För att i framtiden förbättra informalionen vid elavbrott bör enligt SJ de industrier som är mest beroende av elförsörjningen på något sätt snabbt kunna få direkt information exempelvis över särskilt upprättade telefonlinjer.

Enligt Slatens energiverk behövs det både tekniska förbättringar och personella förstärkningar för att klara informationsspridningen bättre än vad som skedde vid elavbrottet i december 1983. Eldistributörernas infor-

Prop. 1984/85:120 103

malionsplanering bör enligt verkels uppfattning vara en del av den föreslagna beredskapsplan som varje distributör bör upprätta för felsökning och reparalion vid elavbrott. Då det gäller planerade anläggningsutbyggnader som kan medföra en ökad störningsrisk kan det enligt verket finnas skäl att överväga om inte de berörda eldistibutörerna bör uppmanas atl i god tid varsko sina abonnenler härom. Dessa kan då genom förberedelser själva mildra konsekvenserna av ett evenluelll elavbrott. Vatlenfallsverket delar i allt väsentligt de överväganden och förslag avseende informationen vid elavbrott som kommissionen har redovisal. Vattenfallsverkel anser emellertid alt det är viktigt att uppmärksamma atl beredskapen för och informalionen vid elavbrott måste stå i proportion lill den störning elavbrottet orsakar samhället och individen och lill hur ofla sådana störningar inlräffar. Inom vattenfallsverkels regioner har på senare lid etablerats särskilda informationsenheter. Ytterligare åtgärder för atl förbättra beredskapen och rutinerna vid informationsenheterna både centralt och regionalt kommer emellertid enligt vattenfallsverket att vidias. Också Sydkraft AB anför att man med hänsyn till erfarenheterna av elavbrottet har vidtagit olika åtgärder för atl bättre än hittills kunna tillgodose informationsbehovet vid en allvarlig störning i ellillförseln.

Skellefteå kommun anser att en brett upplagd och därefter regelbundet återkommande informalion via radion bör kompletteras med rapportering Ull larmcentraler lyp SOS Alarmering AB. För alt detla skall vara möjligt föreslår kommunen att fasta teleförbindelser upprättas med centralerna. SOS Alarmering AB anser att larmcentralerna alllid skall kontaktas när elleverantörerna planerar upprättandet av informationsvägarna som erfordras vid elavbrott.

Svenska Elverksföreningen påpekar all del kan vara svårt för de små eldistributionsfördagen atl helt kunna särskilja handläggningen av de operativa och de informativa uppgifterna. Elverksföreningen framhåller vidare att föreningen bedriver utbildningsverksamhet som bl.a. omfattar kontakler med massmedia. Vid riksomfattande eller regionala elavbrott är del enligt Elverksföreningen utomordentligt angelägel att de lokala distributörerna informeras av råkraftleverantörerna så atl de i sin lur kan lämna sina kunder, kommunala organ m.fl. relevanl informalion. Sveriges Villaägareförbund anser att allmänheten i förväg bättre än hittills bör informeras om lämpliga åtgärder som man kan vidta vid elavbrott.

Sveriges Radio AB framhåller i sitt yttrande att frågorna om radio- och tv-verksamheten i kris- och katastrofsituationer kontinuerligt uppmärksammas inom Sveriges Radio-koncernen. Del finns som följd av planeringen av Sveriges Radio-koncernens verksamhel i kris och kalastrof en god beredskap för att kunna fungera under elavbrott. Förbättringar av beredskapen sker fortlöpande i den takt resurserna medger. Bland de åtgärder som f.n. övervägs är utformningen av ett joursystem inom lokalradioredaktionerna.

Prop. 1984/85:120 106

1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1984:76)

1 lagen om kärnleknisk verksamhet preciseras långlgående krav på de förelag som innehar kärnkrafisreaklorer. Samtidigt anges huvudlinjerna för den tillsyn och kontroll som frän stålens sida skall bedrivas med avseende på såväl kärnkraftverkens drift som hanteringen av restprodukterna från deras verksamhet. Lagen Irädde i kraft den I februari 1984. Samtidigt reviderades formellt, men med oförändrat innehåll i sak, den lag - finansieringslagen - vari beslämmelser bl.a. ges om hur de myckel betydande koslnader skall läckas som uppkommer i samband med hanteringen och slulförvaringen av del använda kärnbränslet och annal radioaktivt kärnavfall. Delta sker genom all en avgifl löpande tas ut från kärn-kraflsproducenlerna. Genom tillämpningsförordningar i anslulning lill lagsliftningen och genom förordningen med instruktion för nämnden för hantering av använt kärnbränsle (NAK) har denna nämnds arbetsuppgifter inom ramen för det totala systemel preciserats. Sistnämnda föriättningar irädde i kraft samtidigt som den nya lagsliftningen. Nämnden har därmed under år 1984 tilldelats en tillsyns- och granskningsfunktion som går utöver dess tidigare uppgifter och som blir mera ansvars- och arbelskråvande än enligt tidigare regler.

1 kommitténs uppdrag har ingått atl belysa frågor om resurser och organisation för den statliga verksamhelen pä kärnavfallsområdet och atl därvid bl.a. kartlägga på vilka områden och i vilken omfattning de resurser som nu finns vid kärnbränslenämnden bör kompletteras och i vad mån de kan samordnas med resurser vid andra myndigheler. När del gäller de medelsförvaltande uppgifterna vid nämnden bör enligt direkliven en strävan vara att tillgodose och förena kraven på real förräntning och säkerhet för fonderade medel och önskemålet atl - i avvaktan på medlens slutliga användning - utnyttja dem för investeringar som tryggar energiförsörjningen. Kommittén har genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag vidgat i fråga om att utarbeta alternativa förslag rörande fondförvaltningen.

Kommitténs utredningar och överväganden har lell lill bedömningen all den ram lagstiftningen anvisar och de arbetsuppgifter i stort som anförtrotts NAK utgör en god grund för den fortsatta verksamheten på området, vilken syfiar till att uppnå säkrast möjliga hantering av kärnavfallet och en effekiiv och rättvis finansiering av de därvid uppkommande kostnaderna. En viktig utgångspunkt i sammanhanget är statsmakternas principinställning att det slutliga valet av metod för slutförvaringen av restprodukterna inte skall träffas förtån omkring sekelskiftet och att betydande forskningsinsatser skall genomföras under lång tid framåt och vara allsidigt inriklade. Av betydelse är också atl staten, trots att del juridiska ansvarel för fortsatta forskningsinsatser och för anläggningsarbelen elc. på kärnavfallsområdet åvilar vederbörande företag, gentemot medborgarna måste behål-

Prop. 1984/85:120 107

la det övergripande ansvarel för att alla erforderliga åtgärder kommer lill stånd. Den organisatoriska ramen för samhällets verksamhet på områdel är enligt kommitléns uppfattning i sina huvuddrag väl uiformad och lämplig all bygga vidare pä för uppnående av största möjliga effektivitet och säkerhet.

Utan ändring när det gäller huvuddragen i systemet finns enligt kommitténs mening utrymme för viss ytterligare kraftsamling och effeklivisering dels vad gäller administrationen av det värdemässigt mycket belydande finansieringssystemet, dels i fråga om samordningen på forskningssidan av de insatser som görs i kärnbränslemyndighetens regi och dem som genomförs av andra statliga myndigheter respektive kärnkraftsförelagen. Infor-malionsaspekten behöver vidare tillmätas ökad vikt.

I anslulning till lagstiftningen med tillhörande författningar behöver sålunda finnas en organisation som möjliggör en effektiv samverkan mellan kärnbränslemyndigheten och de båda myndigheter, statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinslitut, vilka har att svara för tillsynen över säkerhet och strålskydd vid såväl reaktoranläggningarna som avfalls-förvararen. En ralionell handläggning av finansieringsfrågorna ställer motsvarande höga krav vad gäller kontakterna mellan kärnbränslemyndigheten och kraftindustrins samordningsorgan Svensk Kärnbränslehantering AB. Som kommittén visat förutsätter även handläggningen av finansieringsfrågorna ingående kunskaper hos kärnbränslemyndigheten om de forskningsmässiga och tekniska fömtsättningarna för hanieringen av restprodukterna. Etl särskilt ansvar åvilar myndighelen när det gäller alt tillse att statsmakternas uttalade önskan om handlingsfrihet beträffande metodvalet bevaras i praktiken under ytterligare minst någol decennium.

Med dessa utgångspunkter och efter alt i kapitel 1 -3 av betänkandet ha redovisat den legala och organisatoriska bakgrunden föreslår kommittén -i kapitel 4 och 5 - när det gäller forskningsområdet att

• kärnbränslemyndighetens programansvar renodlas enligt i kapitel 4 skisserade riktlinjer,

• myndigheten särskilt bevakar forskningsbehov och utvecklingsmöjligheter i det långa tidsperspektivet, dvs. medverkar till en god framförhållning,

• myndighetens i egen regi finansierade forskningsprojekt främst avser övergripande studier, bl. a. sådana projekt som gäller förvaringssystem av principiellt avvikande natur jämfört med de av svensk kraflinduslri hittills redovisade metoderna,

• myndighelen lägger vikt vid att följa den internationella forskningen kring kärnbränslehantering och att

• inom ramen för kommitténs organisalionsförslag ökade ansträngningar görs för samordningen mellan berörda myndigheter av forskningsinitiativ och forskningsplanering så att tendenser till dubbelarbete motverkas. När det gäller finansieringssystemet föreslår kommillén - i kapitel 10, mol bakgrund av analys även i kapitel 6, 7, 8 och 9 - atl

Prop. 1984/85:120 108

• systemel med återiån till reaklorägarna av insamlade avgiftsmedel behålls under så lång lid som ålgår för infriandet av statsmakternas utfäslelse till statens vatlenfallsverk om ett lån ur dessa medel på sammanlagl 1024 milj. kr., dvs. lill omkring år 1990,

• återlånesystemet från omkring år 1990, genom ändring av finansieringslagen och Ullhörande förordning, avlöses av etl annal system för den långsiktiga kapitalplaceringen i syfte att — med bibehållande av höga säkerhetskrav - tillgodose i kommitténs direktiv angivna önskemål med avseende på den reala avkastningen och energisektoms kreditbehov mer allmänt,

• den bestämmelse i finansieringsförordningen, som anger hur stor andel av det totala fondkapitalet som maximalt får disponeras för utlåning, på etl i kapilel 10 anvisat sätt ändras beträffande dels den principiella konstruktionen, dels det materiella innehållel,

• övriga avgiftsmedel även i fortsättningen förvaltas av kärnbränslemyndigheten om förvaltningen begränsas till direkllån,

• för det fall atl högre avkastning än som kan uppnås genom direktlån eftersträvas, förhandling om förvaltning innefattande även aktier och obligationer tas upp med en eller flera banker och att

• möjlighelen att fondera medlen i riksgäldskontoret prövas mol bakgmnden av resultatet av nämnda förhandling, varvid beaktas atl en fondering i riksgäldskontoret inte möjliggör direktlån eller kapitalplacering av annal slag med syfte atl trygga energiförsörjningen.

Kommittén föreslår vidare - i kapitel 11 - att

• ökade insatser görs för att till allmänheten sprida informalion om hante
ringen av kärnkraftens restprodukter, om den forskning som bedrivs på
detta område i Sverige och utomlands och om samhällets fortlöpande
tillsyn över forskning och metodutveckling.

Till förverkligande av dd nämnda föreslår kommittén i organisatoriskt avseende - i kapitel 12 - atl

• kärnbränslenämnden även i fortsättningen skall vara en frislående myndighet med huvuduppgift att tillvarata statens övergripande ansvar för hanteringen av kärnkraftens restprodukter,

• denna myndighets namn ändras Ull statens kärnbränslenämnd,

• i nämndens styrelse skall ingå åtta personer, däribland cheferna för statens kärnkraftinspeklion och statens strålskyddsinstitut,

• två styrelseledamöter skall utses med hänsyn till teknisk-vetenskaplig kompetens och två bör ha erfarenhet av ekonomi och finansförvaltning,

• kärnbränslenämndens kansli under chefen organiseras på tre enheter -för respektive teknik och forskning, ekonomiska och finansiella frågor samt information - jämte gemensamma resurser för administration och service.

• kansliet, utöver chefsUänsten, bemannas med lills vidare högsl nio Uäns
ter,

Prop. 1984/85:120 109

• till nämnden knyls en rådgivande forskargrupp vars medlemmar förelräder etl brett fält av vetenskapliga discipliner och som avses ge myndigheten kvalificerat bistånd dels i samband med den vart tredje år återkommande granskningen av reaktorägarnas forskningsprogram, dels kontinuerligt vid uppkommande behov av konsultation och att

• som ett beredningsorgan för frågor rörande främst forskningsplanering och information inrättas en samrådsnämnd på tjänstemannanivå med föreirädare för kärnbränslenämnden, kärnkraftsinspeklionen och slrålskyddsinstitutet.

Kommittén har i kapilel 12 gjort en överslagsberäkning av kostnadsutfal-lel vid ett genomförande av förslagen. Enligt denna kommer den resursökning som föreslås på personalsidan och ligger i storleksordningen I ä 1,5 milj. kr. att motvägas av en lika stor kostnadsminskning jämfört med kärnbränslenämndens budgei för 1983/84. Minskningen av koslnaderna uppnås främst genom den föreslagna rationaliseringen och samordningen av insatserna på forskningsområdet.

Kommillén har som nämnls bl.a. haft att överväga pä vilka områden och i vilken omfattning kärnbränslenämndens resurser bör kompletteras. Den förstärkning av organisationen som kommittén funnit behövlig kan som framgått åstadkommas utan ökning av den totala resursinsatsen. Kostnaderna för kärnbränslenämndens verksamhel betalas för övrigl inte med slatliga budgetmedel utan täcks genom användande av en mindre del av den avgift som tas ul på kärnkraflsproduktionen. Under innevarande år beräknas de sammanlagda avgiftsintäkterna inklusive ränla uppgå till drygt 1000 milj. kr. vilket innebär atl kostnaderna för tillsynsmyndighetens hela verksamhet - ca 10 milj. kr. - även med den förstärkning som nu föreslås utgör mindre än 1 procent av de totalkostnader för avfallshanteringen som belöper sig på motsvarande period. Den helt övervägande delen av intäkterna från avgifter och avkastning på fonderade medel åtgår för den forskning och projektering och del uppförande av anläggningar som åvilar reaktorägarna och som enligt nu gällande beräkningar kommer alt dra en kostnad i storleksordningen 40 miljarder kr. i dagens penningvärde.

2 Remissyttranden

Efter remiss har yttranden över betänkandet (SOU 1984:76) Samordnad kämavfallshanlering avgetls av statens strålskyddsinslilul (SSI), statens industriverk, statens energiverk, statens vattenfallsverk (Vattenfall), statens kärnkraftinspeklion (SKI), nämnden för haniering av använt kärnbränsle (NAK), styrelsen för teknisk utveckling (STU), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), forskningsrådsnämnden, energiforskningsnämnden, riksbanksfullmäktige, fullmäktige för riksgäldskontoret. Kungliga vetenskapsakademien. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svensk

Prop. 1984/85:120 111

svagheter och nackdelar i flera avseenden, såsom att uppdelningen av frågorna för kärnavfall på tre myndigheter innebär en oklar och splittrad ansvarsbild, och atl den splittrade myndighetssidan komplicerar kommunikalionen mellan industri och myndigheler och kan leda till onödigt merarbete. Enligt SKI ger kommitténs förslag vidare inlryck av alt NAK skulle fungera som ett slags överstyrelse för SKI och SSI i forsknings- och informationsfrågor, och SKI anser dessutom atl förslaget inte hushållar med landets resurser av kompetens på avfallsområdet utan innebär dubblering av kompetens som redan finns hos SKI och SSI.

Studsvik tillstyrker kommitléns förslag om organisalion men föreslår en omprövning efter del atl erfarenheter samlats exempelvis under en femårsperiod.

Flera remissinslanser lar inledningsvis upp frågan huruvida tre myndigheter (SSI, SKI och NAK) med uppgifter på kärnavfallsområdet är erforderliga. SSI anser all kommillén inte utrett och beaktat de betydligt slörre samordningsvinster och de effektivitetsvinster som näs med enbart två myndigheter, SSI och SKI, som har att bevaka den tekniskt-vetenskapliga sidan av kärnavfallshanteringen. Insliluiet instämmer därför inte i kommitténs förslag. SKI kan för sin del inle se bärande motiv för att en Iredje myndighet lilldelas elt övergripande ansvar för teknisk-vetenskapliga frågor rörande forskning, utveckling och information på kärnavfallsområdet. En sådan organisationslösning skulle medföra påtagliga oklarheter i ansvarsfördelningen mellan de tre myndigheterna och komplicera kontakterna myndigheter - industri. Lösningen hushällar heller inte med de resurser av kvalificerad personal, som behövs på myndighetssidan. STU kan inte se att de problem som konstaterats av kommillén ställer krav på organisationsförändringar av den omfattning som huvudförslaget innebär. STU förordar i stället beträffande den organisatoriska lösningen i alll väsenlligl det alternativ som presenteras i det särskilda yttrande som avgivits av de två sakkunniga i kommittén.

Statskontoret hänvisar till sitt tidigare yttrande från år 1980 i frågan, då förslaget som sedermera ledde till nuvarande NAK ursprungligen behandlades. Statskontoret avstyrkte då alt en särskild nämnd skulle inrättas för kontroll av den verksamhet som bedrivs av nuvarande SKB och SKI. Klar ansvarsfördelning borde råda mellan SKB, SKI och regeringskansliet. En nämnd utan klart definierat verksamhetsområde kunde enligt statskontoret skapa oklarhet i ansvarsfördelningen. Statskontoret finner inte anledning alt ändra sitt ställningstagande i yttrandet från år 1980. Tillkomsten av statens energiverk innebär dessutom en naturlig möjlighet att anknyta de ekonomiska övervägandena rörande taxesättning till detta verk. Enligt statskontorets uppfattning bör därför nämnden för använt kärnbränsle upphöra och dess arbetsuppgifter fördelas på statens strålskyddsinslitut, statens kärnkraftinspeklion och statens energiverk. RRV anser att statsmakterna vid sitt ställningstagande till kommitténs förslag även bör pröva 8 Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 112

möjligheten att ändra den nuvarande myndighetsorganisationen på avfallsområdet genom atl fördela kärnbränslenämndens uppgifter på andra organ.

Etl antal remissinstanser uttalar silt stöd för en fristående myndighet på kärnavfallsområdet, inte minst motiverat av de särskilda uppgifterna på ekonomi- och fondförvaltningssidan. NAK delar uppfattningen att en särskild myndighel behövs för de långsikliga forskning- och utvecklingsfrågorna om kärnbränsleavfall. Denna myndighel kan inte utan slora nackdelar vara underordnad en annan myndighet. Atl hävda långsiktighel och bredd i forskningsinsatserna på delta område är en uppgift som inle naturligt passar in hos någon av de andra myndigheterna. Inte heller de ekonomiska frågor som nu tilldelats kärnbränslenämnden hör naturligt hemma hos t. ex. SKI eller SSI. Däremot hänger de, bl. a. genom avgiftsberäkningen, nära samman med kärnbränslenämndens uppgifter inom det tekniska och naturvetenskapliga området. I etl särskilt yttrande som bilagts NAK:s yttrande anför styrelseledamoten Hedgran dock, att det vore en fördel att åtskilja nämndens nuvarande båda huvuduppgifter, nämligen myndighetsansvaret för finansieringssystemet och myndighetsansvaret för det tekniskt-vetenskapliga utvecklingsarbetet på avfallsområdet. Det senare borde överföras till SKI-SSI.

Forskningsrådsnämnden anför, att om det nu är så att en myndighet behövs för de omfattande finansiella åtagandena på kärnavfallshanteringens område, detta betyder att en sådan myndighet också ges möjlighet att förstå det tekniskt-ekonomiskt organisatoriska system som den skall Uäna. Men från atl erkänna det berätUgade i att den föreslagna myndigheten ges sådana forskningsresurser Ull atl den ges det övergripande samordningsansvaret över all forskning på området är steget långt. Det finns en betydande risk att oklarhel kan uppstå såväl om SKLs och SSL.s mandat som om ansvarsfördelningen mellan stat och näringsliv. Skillnaden mellan uppgifterna att vara säkerhetsmyndighet och att vara statens ansvariga organ för jivfallsprogrammets genomförande understryks vidare av forskningsrådsnämnden, som vill markera skepsis mot möjligheten att med framgång samla "promoverande" och "reglerande" funkUoner i en och samma organisation.

SKB delar utredningens uppfattning, att det är lämpligt och väl motiverat att behälla NAK som en fristående myndighet. Dess huvuduppgifter blir då att granska SKB:s årligen redovisade planer och kostnadsberäkningar samt på grundval av denna granskning och egna värderingar och utredningar föreslå avgifter på kärnkraftproduktionen enligt finansieringslagen. Vidare har NAK såsom en huvuduppgift att ansvara för och förvalta den kapitalfond som byggs upp genom de inbetalade avgifterna samt tillse att medlen används för avsett ändamål.

Delvis i anslutning härtill anför OKG. att det är nödvändigt att säkerhetsmyndigheterna (SSI, SKI) bedriver ett kontinuerligt arbete avseende säkerhet, riskbedömningar och kriterier inom hela kärnavfalllsområdet.

Prop. 1984/85:120 113

Del kan inte anses rimligl att denna nödvändiga kontinuerliga bedömning av säkerhetsfrågorna görs inom NAK. Å andra sidan bör det åvila NAK atl med egen teknisk kompelens granska del totala syslemel och lidsprogrammet vad avser realism och genomförbarhd. NAK blir därmed samhällels koordinator för avfallsprogrammets genomförande.

OKG sammanfattar: NAK har i framtiden en roll som samhällets koordinator för avfallsprogrammets genomförande. Säkerhetsmyndigheterna bör svara för uppföljning av forskning och utveckling samt information inom avfallssäkerhetsområdet medan NAK bör svara för uppföljning av del totala avfallssystemd och tidplanerna härför.

Studsvik anser den föreslagna organisationen med kärnbränslenämnden som ansvarig myndighet för långsiktig kärnbränslehantering vara en tillfredsställande lösning. Då andra fungerande organisatoriska lösningar samtidigt inte kan uteslutas föreslår bolaget en omprövning av organisationen sedan erfarenheter samlats under exempelvis en femårsperiod.

2.3.1 Forskning på avfallsområdet: statens roll

Enligt kommittéförslaget är del en viktig statlig angelägenhet att initiera forskning med anknytning till kärnavfallsområdet som kompletterar den som kraftindustrin har skyldighet till.

Remissorganens yttranden i fråga om kommitténs resonemang på denna punkl ger en splittrad bild. SSI anser atl en allmän kunskapsuppbyggnad bör bedrivas, i stora delar fristående från krafiindustrins projektinriktade forskning. Därigenom garanteras bl.a. en större allsidighet och ges en möjlighet för idéer att komma fram som kan befrukta den projekUnriklade forskningen. Myndigheterna bör i sin granskning av den långsiktiga forskningsplaneringen vara väl medvetna om hur den av kraftindustrin drivna forskningen är dimensionerad och inriklad i förhållande till allmän kunskapsuppbyggande forskning. Myndigheterna bör bevaka att den allmänna kunskapsuppbyggnaden, driven i samhällets regi, utgör ett slagkraftigt komplement till den närliggande forskning som industrin bedriver. Detta kommer inte fram i utredningen. SSI påpekar, att i bilagan till betänkandet inte den forskning behandlas som stöds av naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).

Statens energiverk anser, atl kommitténs överväganden i dessa avseenden ter sig rimliga. En forskningsverksamhet i linje med den föreslagna får emellertid inte leda til! att kompetensuppbyggnaden inom av nämnden lågprioriterade områdena blir helt avhängig forskningsanslag från SKB. 1 den mån delta kan bli fallet bör det prövas om inte NFR bör bedriva forskning inom dessa områden. SKI menar att det är angeläget att det inom landet bedrivs en fri forskning inom för avfallsfrågorna relevanta kunskapsområden. Forskningen bör vara en del av den gmndforskning som stöds av forskningsråden. SKI vill därför poängtera vikten av atl förslags-

Prop. 1984/85:120 114

vis naturvetenskapliga forskningsrådet har tillräckliga anslagsmedel för att stödja kunskapsforskning av grundläggande betydelse för avfallsområdet. NAK vill särskilt underslryka behovet av en oberoende expertis som kan granska det forskningsarbete som kraftindustrin bedriver. Eftersom antalet forskare i Sverige är begränsat, och eflersom kraftindustrin söker tillgodogöra sig den kompetens som finns inom landet, riskerar man enligt nämnden alt stå ulan oberoende expertis inom en del områden. Delta leder till tvä slutsatser för myndighetsarbetet. För del försia måsle den ansvariga myndigheten ha möjlighet atl bidra lill allmän kunskapsuppbyggnad vid svenska forskningsinstitutioner inom relevanta områden. För det andra måste elt betydande arbete läggas ned på atl skapa och upprätthålla sådana kontakter med utländska forskningsinstitutioner som kan bidra till den svenska myndighetens kompelens. Nämnden vill starkt underslryka att ökade resurser måste avsättas för alt följa forskning och utveckling och för att granska om kraftindustrins verksamhel på området sker enligt de av statsmakterna fastställda riktlinjerna.

2.3.2 Statlig kärnavfallsforskning: ansvarsfördelning

Enligt utredningsförslagel skall kärnbränslenämndens forskningsverksamhet begränsas lill övergripande studier. Nämnden skall även fortsättningsvis kunna ta egna forskningsinitiativ.

SSI anser att det är myndigheternas uppgift att följa utvecklingen inom sina ansvarsområden och därvid fånga upp och bevaka alternativa förvarskoncept. Dessa bör sedan värderas från säkerhets- och strålskyddssynpunkt. För denna bedömning kan vissa myndighetsinitierade forskningsprojekt behövas. Om ett förvarsalternativ därefter bedöms vara av tillräckligt stort intresse för vidare studier bör SKB åläggas atl införliva detla i sitt allsidiga FoU-program. Det kan inle vara myndigheternas uppgift alt i detalj utarbeta lösningar som är alternativ till industrins huvudalternativ.

Vattenfall anser, alt betänkandets förslag om att begränsa NAK:s forskning går i rätt riktning men att ytterligare begränsning bör ske.

Kungliga vetenskapsakademien behandlar i sitt yttrande krafiindustrins omfattande inflytande över kärnavfallsforskningen och tar upp den oberoende forskningens möjligheter. Enligt akademien ligger det faror i att kraftindustrin åläggs etl ökat engagemang i forskningen, om statens samUdigt avlastas motsvarande åligganden. Akademien leds delvis till andra slutsatser än utredningens, såsom att det kommer att saknas en förståel-seökande forskning som kan resultera i en partsoberoende kritik och komma med alternativa metoduppslag och naturliga sätt att utbilda nya forskare på områden som är viktiga för avfallshanteringen (deponering skall enligt planerna ske ända till år 2060). Vidare blir forskarsamhällets inflytande i den föreslagna organisationen begränsat, och mycket få perso-

Prop. 1984/85:120 115

ner utanför krafiindustrins FoU på avfallsområdet (KBS) kan på grundval av egen aktiv forskningsulövning delta i granskning av krafiindustrins planer, konsensusskapande inom landet och inlernationellt när det gäller avfallssäkerhet samt spridning av information till en intresserad, ofta ifrågasättande allmänhet. De föreslagna planerna ger alltså KBS ett reellt monopol på den aktiva avfallsforskningen och de obundna forskarna får inga eller mycket små möjligheter. Dessa får då också myckel svårare att få kontakter med vitala utländska forskningscentra och lilllräde lill viktiga konferenser på området. För alt säkerställa en god rekrytering av forskare för det framtida behovet inom detta viktiga område måsle stödel till forskning vid universitet och högskolor säkerställas, del må gälla metodologi, konstmktioner eller säkerhetsfrågor på del aktiva avfallsområdet. Följer statsmakterna vad som föreslagits i betänkandet torde enligt akademien pågående forskning och den av NAK planerade avbrytas respektive inhi-beras.

Enligt kommitleförslaget bör kärnavfallsmyndigheten få en samordnande roll för den slatligt initierade avfallsforskningen, även den som SSI och SKI f.n. bedriver. SSLs och SKLs yttranden på denna punkt innebär, i enlighel med dessa myndighelers uppfattning i organisationsfrågan i övrigt, att samordningen av forskning som SSI och SKI bedriver bör göras av dessa myndigheter själva.

NAK delar däremol kommitténs bedömning och framhåller att avvägningen mellan kravet på samordning och kravel på belysning från flera olika håll måste bli olika för olika forskningsområden. Inom en del tekniska och naturvetenskapliga forskningsområden där teoribildningen är långt kommen kan nyttan av att samma fråga belyses av olika forskargmp-per vara ganska begränsad. Inom områden där teoribildningen är outvecklad och där olika modeller måste prövas kan det däremot finnas starka skäl att flera olika forskargmpper oberoende av varandra arbeiar med samma problem.

SKB förespråkar en koncentration av statens forskningsansvar. Om SKI tilldelas huvudansvaret för granskningen av SKB:s forskningsprogram bortfaller i stort sett de av utredningen angivna motiven för att NAK initierar och bedriver egen forskning. Härigenom finns förutsättningar för en koncentration av den statliga forskningen inom kärnavfallsområdet. Detta bör enligt SKB:s mening leda till en högre och ulhålligare kompetens hos myndigheterna än enligt utredningsförslaget.

2.3.3 Granskning av kraftreaktorinnehavarnas planer för forskning och utveckling ifråga om kämavfallshanlering m. m.

Enligt nu gällande ordning skall kraftreaktorinnehavare i samråd med övriga reaktorinnehavare utarbeta en plan för forskning och utveckling i fråga om sluthantering av kärnavfall och rivning av anläggningar (10—12 §§

Prop. 1984/85:120 117

och SKI. På så sätt försäkrar man sig om en allsidig och saklig information som gmndar sig på kunskaper över hela det forskningsfält som avser säkerhel och strålskydd samt hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter. Vid denna fördelning av ansvarel bör informationsuppgifterna följa övriga myndighetsuppgifter.

SSI kommenterar vidare vad som enligt utredningen är ett starkt motiv för att kärnbränslenämnden skall kunna ta egna forskningsinitiativ, nämligen att denna därigenom får en betydligt säkrare grund för sin informationsverksamhet. Dd förefaller enligt institutet vara ell någol bakvänt sätl atl argumentera på. Naluriigare borde vara att låta dem informera som har något att informera om och som har en säker gmnd att stå på.

Vattenfall anser, mot bakgmnd av sin uppfattning i organisationsfrågan, atl NAK bör begränsa sin informalion till alt behandla sin egen verksamhet dvs. det område som regleras av finansieringslagen.

SKI anser däremot, att det främst är säkerhetsmyndigheterna SSI och SKI som bör informera. Del är i många fall angelägel alt SKI och SSI gemensamt ger ut denna information. SKI ser inle någon svårighet i samordningen av detta arbete, i vilket den för SKI och SSI föreslagna gemensamma kärnavfallsnämnden skulle utgöra ett stöd.

NAK instämmer i kommitténs uppfattning om områden inom vilka medborgarna har ett rättmätigt krav på atl hållas fortlöpande informerande: alternativa förvaringsprinciper som är föremål för forsknings- och utvecklingsinsatser, strålskydds- och säkerhetsaspekter på förvaringen, myndigheternas granskning- och tillsynsverksamhet samt den forskning och utveckling om kärnavfall som äger rum inom och utom landet. NAK instämmer även i uppfattningen att endast samhällsorgan utan anknytning Ull kommersiella intressen eller partshänsyn kan ha förutsättning att göra en informationsinsats som kan möla fullt förtroende i alla kretsar.

Vidare framhåller NAK att det inle enbart är de säkra slutsatserna från forskningen som skall förmedlas till allmänheten, utan även sådana debatter mellan forskare som har mera principiell betydelse för kärnavfallets förvaring.

SKB finner det angeläget och välmotiverat, att staten stärker sin informationsverksamhet i frågor rörande hantering av använl kärnbränsle och radioaktivt avfall. NAK bör därvid tilldelas en viktig roll i sådana frågor som har anknytning till finansieringslagen. SKB delar inte utredningens uppfattning, att NAK för sin informationsverksamhet måste initiera och bedriva egen forskning. Eftersom föreslagen forskning under alla förhållanden måste avse mycket begränsade områden, borde det snarast vara en fördel för NAK att i sin informationsverksamhet stå fri från egna forskningsinsatser. NAK:s information bör ses som ett viktigt komplement till den information som staten lämnar via SKI och SSI i säkerhets- och strålskyddsfrågor saml till informationen från SKB och kärnkraftföretagen. OKG finner det naturligt att säkerhetsmyndigheterna svarar för infor-

Prop. 1984/85:120 118

mation i avfallssäkerhdsfrågor medan NAK svarar för informationen avseende system, tidsprogram och kostnader till allmänhet, massmedia och politiska instanser. Studsvik finner del nalurligl alt den myndighet som tillvaratar statens övergripande ansvar för kärnbränsleavfallet också har ansvaret alt informera om den långsiktiga verksamhelen för dess hantering. Med den valda lösningen bör detla ansvar följaktligen lilldelas käm-bränslenämnden.

2.5 Krav på resurser och kompetens

SSI anser i fråga om myndighetsresurser på det teknisk-vetenskapliga området att det för atl kunna tillgodogöra sig erfarenheter från pågående intemationellt arbete behövs såväl dt omfattande internationellt kontaktnät som goda kunskaper om och direkta kontakter med del säkerhels- och strålskyddsarbele som pågår vid kärntekniska anläggningar. Sådan kompetens och bredd i erfarenhdsålerföringen finns idag företrädd vid SKI och SSI. Dessa myndigheter har dessutom under en lång följd av år byggt upp ett omfattande internationellt kontaktnät. Att bygga upp och därmed dubblera sådan kompetens på en tredje myndighet betraktar institutet som slöseri med resurser.

NAK anser däremot att kärnbränslemyndigheten bör ha egen teknisk kompetens. Det är enligt nämndens mening en stor fördel om kärnbränslemyndigheten har egna kansliresurser. Ätt myndigheten får det kansli den behöver är dock viktigare än att dess kansliresurser inte i något avseende är gemensamma med någon annan myndighet. NAK instämmer i huvudsak i de bedömningar om behov av kansliresurser som görs av kommittén och vill särskilt understryka behovet av förstärkning inom området teknik och forskning. Hur stora resurser som kommer att behövas för ekonomiska frågor kan avgöras först sedan det klargjorts hur stora uppgifter nämnden skall ha i samband med placeringen av kapital.

För att fullfölja sina huvuduppgifter behöver NAK enligt SKB en relativt liten men välinformerad teknisk stab. Denna bör ha goda kontakter med övriga myndigheter och följa utvecklingen av avfallsområdet såväl inom som utom Sverige. NAK:s behov av kompetens i fråga om förståelse och överblick är viktigt men förutsätter inle forskningskompetens eller verksamhet av ulvecklingskaraktär.

5VAB delar inte kommitténs uppfattning att det för att ge en säker grund för informationsverksamheten är nödvändigt att NAK kan bedriva egen forskning. Den information som erfordras till allmänhet och beslutsfattare är av mera övergripande natur och Ullräcklig teknisk kompetens finns redan idag inom NAK. Däremot är det viktigt att man skaffar sig kompetens på informationsfrågor. SVAB delar däremot kommitténs uppfattning att NAK måste ha teknisk kompetens för att kunna granska den årliga planen från SKB samt baserat på detta föreslå avgift till regeringen. Studs-

Prop. 1984/85:120 119

vik understryker behovet av kompetens för bedömning av egna och av kraftindustrins uppskatlningar av kostnader och fonderingsbehov och ser detta som ell moliv för myndighelens egen forskning. Delta gäller särskilt den översiktliga uppföljningen av internationell utveckling på området.

2.5.1 Styrelse

I fråga om myndighetens styrelse noterar SKI alt den styrelse som föreslås liksom den nuvarande styrelsen är rena expertslyrelser trots att betänkandet SOU 1980:14 (som föregick förslaget om nuvarande organisalion) föreslog en styrelse med huvudsakligen parlamentarisk sammansättning. Såväl SKLs som SSLs styrelser har stark parlamentarisk representation. NAK anser att styrelsens teknisk-vetenskapliga kompetens bör vara starkare än vad som framgår av kommitténs förslag. Antalet ledamöter med teknisk-vetenskaplig kompetens bör vara minst fyra. Myndighetens huvuduppgift skall vara att utöva tillsyn och ta initiativ som gäller forskning. Siyrelsen bör därför ha sådan sammansättning, att den på grundval av beslutsunderlag och yttranden från experter inom olika delområden kan fatta beslut inom detta område.

2.5.2 Samrådsnämnd för SSI, SKI och kärnbränslenämnden

1 fråga om den samrådsnämnd gemensamt för SSI, SKI och NAK som kommittén föreslår för bl. a. samordning av myndigheternas forskning anser 55/, att sådana förändringar bör leda till vissa förbättringar i SSLs och SKLs samråd med kärnbränslenämnden jämfört med dagens situation. Problem som kan uppstå är enligt SKI, att denna samrådsnämnd kan föreslå åtgärder, som sedan granskas av SKI och SSI, men där säkerhetsmyndigheterna efter sin granskning kan komma fram till en uppfattning som avviker från nämndens. Detta är olyckligt då man önskar att allmänhelen skall ha förtroende för myndigheterna.

NAK finner det vara väl motiverat att inrätta en sådan samrådsnämnd. Den bör inte ha några beslutsbefogenheter. Dess uppgift bör vara att verka för en samordning av myndigheternas verksamhet inom vissa väl avgränsade områden. Övervägande skäl talar enligt NAK för att inskränka dessa uppgifter till att gälla forskningsfrågoma. Eftersom de tre myndighelerna (SSI, SKI och NAK) har delvis olika ansvar är det angeläget att samordningsuppgiften inte omfattar tillsynsfrågorna. Erfarenhetsmässigt är informationsfrågor hos myndigheter nära förknippade med tillsynsverksamheten. Därför bör inte heller informationsfrågor ingå i samrådsnämndens arbetsuppgifter.

Energiforskningsnämnden anser att den föreslagna uppdelningen skulle vålla problem för dem som skall genomföra forskningen. På myndighetssidan skulle förslagets samrådsförfarande leda till onödigt höga arbetstids-

Prop. 1984/85:120 120

kostnader för beredning av beslut om forskningsstöd och övrig forsknings-administration och likartad kompetens skulle behövas på flera håll.

För alt bästa möjliga garantier skall kunna skapas för en samordnad och rationell forskningsverksamhet inom de aktuella områdena anser vetenskapsakademien att man bör överväga bildandet av en samarbetsnämnd (programkommhté) inom naturvetenskapliga forskningsrådet med representation från SSI, SKI och NAK. Lämpliga delar av dessa myndighelers forskningsanslag skulle då kunna ställas till denna nämnds förfogande. Alla ansökningar från landels forskare inom dessa områden skulle dä behandlas i nämnden som därigenom skulle ha en samlad och aktuell bild av forskningsverksamheter och forskarrekrytering inom kärnavfallsområdet. Nämnden bör ha en majoritet av aktiva forskare och även kunna spela en viktig roll vid den föreslagna treårsgranskningen av hela forskningsverksamhelen i landet rörande kärnavfallshanteringen.

Enligt SVAB:s uppfatlning bör granskningen av forsknings- och utvecklingsprogram samt styrningen av den forskning på avfallsområdet som sker i myndigheternas regi ske av en samrådsnämnd, som är gemensam för SKI, SSI och NAK. Till denna samrådsnämnd kan knytas forskare och olika fristående experter. Genom att nämnden görs gemensam får den även en samordnande funktion och den medverkar också till en bättre kraftsamling av de knappa personella resurser som finns i Sverige med lämplig vetenskapliga kompetens. Kommiltén har föreslagit en rådgivande forskningsgrupp, knuten till kärnbränslenämnden. SVAB bedömer dock möjligheterna för den rådgivande forskargruppen atl kunna genomföra en effekUv granskning av SKB:s och industrins forskningsprogram vart tredje år vara mycket små och avstyrker därför denna del av förslaget.

55/ och SKI föreslår atl en rådgivande nämnd i avfallsfrågor inrättas för de nämnda myndigheterna enbart. SSI anser närmare bestämt, atl denna nämnd, som även får en samordnande roll, skall till myndigheterna yttra sig bl.a. i fråga om översyn av SKB:s FoU-program, viktigare granskningsfrågor rörande kärnavfallsanläggningar, myndigheternas långsiktiga forskningsplanering inom kärnavfallsområdet samt vissa informationsfrågor. Nämnden kan vid behov även diskulera övergripande avfallsfrågor.

Även SKI hänvisar till pågående arbeten för utveckling av samarbetsformer mellan SKI och SSI liksom till ett gemensamt SKI-SSI-förslag i anslagsframställningarna för 1985/86 om att inrätta en gemensam avfallsnämnd. En löpande samordning av forskningsprojekt tillgodoses redan genom fortlöpande kontakter mellan myndigheternas linjeorganisationer. STU anser, att detta organs uppgifter borde kunna kompletteras med ett ansvar för att initiera sådan forskning som i framtiden kan leda Ull andra tekniska lösningar på bl.a. avfallshanteringen än den forskning som f.n. bedrivs och för vilken SKB har ansvaret. SKI och SSI kunde därvid avsätta viss del av sin budget för stöd till projekt med denna inriktning.

Prop. 1984/85:120 121

2.6 Avgiftssättningen och fondsystemet

Den bärande tanken i fondsystemet för finansiering av kostnader för haniering av använt kärnbränsle m. m. är alt kostnaderna bör belasla dem som drar nytta av kärnkraften. Några remissinstanser anför synpunkter i de principiella frågorna kring fonderingssystemd.

Statens energiverk anför, atl det redan i dag på elt trovärdigt sätl måste göras klart alt tillräckliga resurser kommer att ställas till förfogande vid de framtida tidpunkter då avfallet skall hanteras. Ingen fondkonstmklion kan emellertid ensam klara detta. De fondkonslmktioner som kommittén överväger har alla staten som yttersta garant för att de fonderade medlen skall användas för det avsedda ändamålet. Ingenting hindrar emellertid statsmakterna - exempelvis genom riksdagsbeslut - att vid någon tidpunkl efter år 2000 använda medlen på annal sätt.

/?/? V diskuterar resursöverföringens natur. Enligt verket är det gmndläggande motivet till hela avgiftssystemet moraliskt, dvs. kostnaderna för avfallshanteringen skall bäras av kärnkraftens konsumenter och inte av kommande generationer. Fonderingen av avgiftsmedlen skall garantera att det finns finansiellt ulrymme för avfallshanteringens kostnader även efter kärnkraftens avveckling. EmellerUd kan dagens konsumenter i realekonomisk mening avbörda kommande generationer endast i den utsträckning som fonderingen medför att kommande generationer kan förfoga över större produktiva resurser än vad de eljest skulle göra. Avgörande därvidlag är inte bara hur de fonderade medlen förvaltas, utan också hur det tillskott till kapitalmarknaden som fonden representerar inverkar på kapitalmarknadens investeringsbeteende i övrigt.

IVA anser, att det också har stor betydelse att de fonder som nu läggs upp får ha sin egen identitet för att visa att avfallsfrågan inte kommer att negligeras av myndigheterna eller inlemmas i den generella statsbudgeten. Härvid betyder en bra fondförvaltare mycket för trovärdigheten i del lotala programmet.

PK-banken anför, att det inte är självklart att några speciella fondmedel överhuvudtaget skulle behöva byggas upp för att nå de mål som avgiftsbeläggningen av reaktorinnehavarna syftar till. I princip skulle den åsyftade fördelningen av kostnaderna för avfallshanteringen mellan generationerna kunna åstadskommas genom att avgiftsintäkter till statskassan finge leda lill lägre statsskuld än vi eljest skulle ha fått och att kostnaderna för avfallshantering sedan bestreds ur statskassan efterhand som de uppkommer.

2.6.1 Fondförvaltningen

Kommittébetänkandet anger olika alternativ för placering av influtna medel i finansieringssystemet, och även för administration av placeringen

Prop. 1984/85:120 122

anges alternativa organ (riksbanken, riksgäldskontord, kärnbränslenämnden, affärsbanker). Några remissinslanser har anfört synpunkter härpå. Statens energiverk anser, alt del är långt ifrån säkert att en fond associerad lill kärnbränslenämnden kan agera lika effekUvt som någol av befintliga kreditinstitut. Den direkla fondförvaltningen bör, enligt verkets bedömning, inle åvila kärnbränslenämnden. Istället bör nämnden koncentrera sig på uppgiften all förbereda en säker slutförvaring av kärnavfallet. All tillse att forskningen sker på etl allsidigt och kompentent säll är, enligt verkets bedömning, av större vikt för allmänhetens förtroende för att förvarings-problem ska lösas än att i samma syfte bibehålla kopplingen mellan avgifterna och lagrens finansiering i form av fonder inom nämndens ram. Enligt RRV är redan de tre ekonomiska huvuduppgifterna (nämligen avgifisbe-räkning, förvaltning av medel och beslut om ersättningar) sinsemellan så olika att de kan hanleras organisatoriskt åtskilda. Oavsett valet av placeringsformer synes förvaltningen av de ackumulerade avgiftsmedlen kunna administreras åtskilt frän samtliga övriga huvuduppgifter.

Beträffande ulredningens diskussion om organisalion av kapitalförvaltningen anser FKA att ansvarel för förvaltningen bör åvila NAK. Detta bör dock ej Ulgöra hinder för NAK:s styrelse atl, då den bedömer detta lämpligt, kunna lägga ut hela eller delar av denna kapitalförvaltning hos frislående företag, såsom banker och andra företag, som åtar sig sådana uppdrag.

Bankföreningen vill understryka kommitténs påpekande att personer med professionell erfarenhet av kreditmarknaden finns tillgängliga i bankerna som dessutom erbjuder en miljö som underlättar detta slag av förvaltning. PK-banken anför, att när nu fondmedel byggs upp som skall förvaltas och användas dels för återlån till reaktorinnehavarna, dels för att efter hand bestrida kostnaderna för avfallshanteringen, dd ter sig självklart att dessa medel skall förvaltas professionellt till lägsta möjliga förvaltningskostnad och utan några bindningar till placeringar i energisektorn. PK-banken instämmer med kommittén i slutsatsen att förvaltningsuppdraget bör överlämnas till en bank där kompelensen redan finns uppbyggd.

2.6.2 Återlånesystemet

Kommittéförslaget innebär att det nu gällande systemet med återlån av fonderade avgiftsmedel till reaktorägarna upphör omkring år 1990. Kraftförelagen har i sina remissvar tagit upp detta förslag och motsätter sig del. 1 principfrågan anför FKA, att kapital, som via priset på elkraft och elt avgiftssystem samlas i fonder för att bekosta kärnkraftens restkostnader, också i största möjliga utsträckning bör få arbeta inom kärnkraftföretagen.

OKG påpekar, att kraftföretagen under lång tid framöver kommer att genomföra mycket stora investeringar. I all synnerhet gäller detta om kärnkraften skall ersättas. Investeringsnivån för kraftföretagen kommer

Prop. 1984/85:120 123

all väsenlligl överstiga den penningmängd som via avgifier från kärnkraft-företagen fonderas hos NAK. Dessa investeringar måste till övervägande del finansieras genom upplåning. Det är därför nödvändigt för kraftförelagen all tillförsäkra sig ett rimligt kredilutrymme oavsett om åleriåning kan ske via NAK eller ej. Den "fördel" för kraftförelagen i kredilavseende, som kommillén angelt, innebär således inle några förändringar i kraftföretagens investeringsbenägenhet. Detta betyder i sin tur att den kreditvolym, som behövs för dessa invesleringar, måste sökas på den svenska kreditmarknaden, där fondmedlen hos NAK utgör en del. Eftersom fondmedlen härrör från medel generade i kärnkraftindustrin synes del i hög grad rimligl atl svensk kraftindustri också i framliden kan åleriåna medel från dessa fonder.

SVAB har svårt atl förstå kommitléns resonemang i fråga om återlån mot bakgrund av att så sent som 1981 medlen för framlida omhändertagande av utbränt kärnbränsle fonderades inierni inom kraftförelagen. Man disponerade således medlen hell och fulll inom förelaget, samtidigt som medlen fick en realavkastning på mellan 3 och 4 procenl. Finansieringslagens ikraftträdande innebar en klar försämring i detta avseende. SVAB konstaterar nu därför med oro att kommitténs förslag att på sikt slopa återlånerät-len innebär en ytteriigare försämring för kraftindustrin. SVAB avstyrker därför denna del av förslaget.

Vattenfall anför myckel kritiska synpunkter på kommitténs resonemang och förslag. 1 fråga om del fonderade kapitalet anför verkel, att andra branscher och företag som icke har någon anknylning till detla kapital knappasl kan sägas bli missgynnade av alt kraftförelagen utnyttjar sådant kapital för egen kapitalförsörjning i den utsträckning detta är möjligt. Genom att kraftindustrin delvis kan tillgodose sitt kapitalbehov med av förelagen själva skapade medel får andra företag större utrymme på kapitalmarknaden, vilket måste vara gynnsamt för dem. Om kapitalet skulle utlånas lill andra innebär detta snarare etl missgynnande av kraftindustrin och gynnande av andra industrier och företag på krafiindustrins bekostnad. I fråga om kärnbränslenämndens val av placeringar frågar sig Vattenfall hur nämnden skall kunna jämföra lönsamhet för t.ex. en kolkondens-anläggning med en investering inom ett cellulosaföretag. Det kan härvid konslateras att kraftindustrins invesleringar icke syftar till vinslmaxime-ring utan till att upprätthålla etl system som tillgodoser elbehov till lägsta möjliga kostnader. Skulle finansieringen av sådana invesleringar komma i andra hand i förhållande lill, enligt nämndens bedömning, högavkastande invesleringar inom andra branscher?

Några vägande skäl för borttagandet av nu gällande återiånesystem har enligt Vattenfall icke redovisats och verket avslyrker bestämt utredningens förslag om slopande på sikt av nuvarande återiånesystem.

NAK föreslår atl återlånesystemet avslutas snarast. Detta kan ske tidigare än vad kommittén föreslagit, nämligen genom alt riksdagen anvisar Vattenfall en annan finansieringsform.

Prop. 1984/85:120 124

1 fråga om förränlningsmöjligheterna - det kan påpekas att hög realav-lastning på fonderade medel medger att avgiften sätts lågl - menar OKG, atl del inle kan påvisas att återlånesystemet skulle innebära sämre förränt-ningsmöjligheter för NAK än de alternativa placeringsmöjligheter, som föreslagits. Tvärtom synes direkt kreditgivning vara överlägsen placeringar i olika former av obligationer.

Riksbanksfullmäktige instämmer i ulredningens förslag att återiånesy-stemel bör avskaffas men har svårt att se skälen för atl dröja med detta till år 1990. Utredningen åberopar de finansieringsbehov Vattenfall har ådragit sig i samband med förvärvet av Gränges Krafts rörelse. Vattenfalls finansieringsproblem får enligt fullmäktiges mening lösas på annat sätt. Det framstår som olämpligt att fortsätta med etl allmänt återiånesystem enbart av del skälel. I en reservation av två ledamöter av fullmäktige anförs däremot att det regelsystem som urspmngligen beslutades i stället bör bibehållas.

Fullmäktige för riksgäldskontoret delar kommitténs uppfattning all återlånesystemet bör upphöra men vill ifrågasätta om systemet inte kunde avvecklas tidigare och avvisar alternativet lån till investeringar inom energiområdet eftersom specialdestinering på kreditmarknaden leder till mindre effektivt resursutnyttjande.

2.6.3 Placeringen i övrigt

Beträffande placeringen i övrigt av fondmedel - bortsett från återiån till reaktorägare — kommenteras utredningens diskussion av flera remissinstanser. Slatens energiverk förordar att, om statsmakterna finner en fondering av avfallsmedlen nödvändig, de fonderade medlen inte begränsas till sin användning. Detta är också en lösning helt i linje med kommitténs tilläggsdirektiv. Om detta lämpligast sker via riksgäldskontoret eller på någol annal sätt undandrar sig verkets bedömning. Principiellt anser verket, atl nackdelarna med öronmärkta pengar i fonder av det föreslagna slaget är att de leder till en ineffektiv kapitalmarknad. Sparade medel bör tillförsäkras de mest högavkastande ändamålen i ekonomin. Risken är i detta sammanhang att kapitalet används i projekt med lägre avkastning inom fondernas område istället för i mer lönsamma verksamheler.

VatlenfaU påpekar, att enligt nu gällande regler kapitalet fått en lägre förränlning än vad som skulle varit möjligt vid friare placeringsmöjligheter utan atl avkall på säkerheten behövt ske. Mot bakgrund härav föreslås att reglerna ändras så tillvida att NAK får möjligheter att placera tillgängliga medel på alternativt sätt som ger bästa möjliga förräntning. Kommittén anvisar själv placering av medlen i aktier eller obligationer som tänkbara alternativ på sikt. Då aktier i sig utgör riskkapital bör enligt Vattenfalls mening sådana placeringar icke komma ifråga i detta sammanhang.

RRV kan för sin del acceptera två av utredningens placeringsalternativ,

Prop. 1984/85:120 125

nämligen placering i aktier/obligationer samt fondering i riksgälden. Beträffande dd tredje alternativet, direktlån med prioritering av energisektorn, anser RRV, i likhet med vad som framhålls i ett av de särskilda yttrandena i betänkandet, att en specialdestinering av kredilutrymme inte är förenUg t:ned en effektivt fungerande kredilmarknad.

Riksbanksfidlmäktige kan inte acceptera förslagen om atl på någol sätt prioritera finansieringen av energiinvesteringar med dessa medel. En utvidgning av den prioriterade delen av kreditmarknaden är inte önskvärd och torde även möla betydande svårigheter. En prioritering av finansieringen av energisektorn där samtidigt förråntningen av kreditgivningen skall maximeras saknar för övrigt mening.

Fullmäktige vill även på del bestämdaste motsätta sig en utveckling där de fonderade medlen skulle slussas ut på kreditmarknaden i allmänhet och till aktiemarknaden i synnerhet. Atl placera medel av denna karaktär i riskkapital framstår som i hög grad olämpligt.

Fullmäktige för riksgäldskontoret vill för sin del tillmäta fondering av avgiftsmedel i riksgäldskontoret stor betydelse med hänsyn lill de omfattande finansieringsbehov som kan fömtses för statens vidkommande även under de närmaste decennierna och förordar därför alternativet med en placering av fondkapitalet på konto i riksgäldskontoret. 1 övrigt påpekar fullmäktige att placering i bl.a. aktier och obligationer torde vara det alternativ som ger möjlighet lill högst effekiiv avkastning. En placering i aktier inrymmer dock uppenbarligen risker som med hänsyn till syftet med fondkapitalet bör undvikas.

FKA förordar, att för att avgiftsnivån - och därmed prisel på elkraft -skall kunna minimeras, avkastningen på fondema skall maximeras, med de begränsningar som kraven på säkerhet medför. Detta bör tillgodoses dels genom att kraftföretagen betalar marknadsmässig ränta på av dem disponerat kapital, dels genom att övrigt kapital placeras i marknadsinslmment. Med hänsyn till säkerhetskraven bör dock enligt bolaget placering i aktier och annat riskkapital ej accepteras.

OKG anser, att om del vore möjligt att genom en direkt placering hos riksgäldskontoret garantera en real avkastning, ett sådani ahernaliv vore intressant. I övrigt vill OKG betona vikten av att en överenskommelse träffas med riksbanken om tillämpning av marknadsmässig ränta för den Udshorisont, under vilken medlen kan placeras. Alternativt bör NAK få möjlighet att fritt placera aktuella fondmedel i olika former av marknadsinslmment. SVAB tillstyrker att NAK erhåller en friare rätt att placera fonderade, icke återlånade medel. Fömtom placering i statspapper - statsskuldväxlar, riksobligationer - kan obligationsköp förekomma. Portföljförvaltningen kan med fördel köpas av bank eller annan lämplig penningmäklare. SVAB vill framföra förslaget att de inbetalande reaktorägarna tillsammans med NAK kan bilda en placeringspanel för samråd i dessa frågor.

Prop. 1984/85:120 126

Bankföreningen vill såsom huvudprincip hävda alt de fonderade medlen bör kanaliseras lill kapitalmarknaden. Om statsmakterna anser att exempelvis energisektorns upplåningsbehov skall prioriteras, är della en separat fråga som inte direkl hör samman med frågan om placeringen av de fonderade kärnbränsleavfallsavgifterna.

Det finns, som nämnts lidigare, elt samband mellan den (reala) avkastning som man förväntar sig på fonderade medel och den avgift som bör sättas för all täcka framlida utbetalningar. VatlenfaU anser all det i första hand är i kärnkraftfördagens och deras ägares intresse alt en god förränlning kan erhållas på de som avgifter inbetalda medlen. I den mån medlen icke erhåller bästa förränlning innebär della i realiteten alt kraftföretagen subventionerar den sektor i samhällel som kan disponera över medlen och som härvid belalar en ränla som understiger alternativt bästa placering av kapitalet. Verket päpekar vidare, atl om kapitalet är utlånat Ull kraftföretagen en automatisk balansering inom kraftföretagen erhålles mellan ränior och avgifier på så sätt atl lägre ränla ger högre avgifter på sikl och vice versa.

Betänkandet diskulerar möjlighelen atl placera fondmedel med garanterad real avkastning. NAK anser att kraven på en god realavkastning och betryggande säkerhet måste vara avgörande i vald av placeringsform. Avkastningskravet måste således väga tyngre än kortsiktiga finanspolitiska överväganden. Därigenom minskar också risken för de långsikliga finanspolitiska problem som kan uppkomma om avkastningen blir alltför låg. Mycket talar för en placering i riksgäldskontoret, under förutsättning alt detta kan garanlera en marknadsmässig avkastning.

Fullmäktige för riksgäldskontoret kan i och för sig acceptera atl en garanlerad real avkastning skulle reducera osäkerheten om förutsättningarna för den framtida avkastningen och därigenom underlätta avgiftssättningen. Å andra sidan skulle en garanti om en viss given real avkastning introducera elt nytt element i statens upplåning, innebärande all riksgäldskontoret riskerar att få högre kostnader än som skulle ha varil fallet vid upplåning mol nominell ränta, vilket yttersl drabbar skattebetalarna. Principen om en real räntesättning bör därför prövas noga av statsmakterna. Innan så skett är fullmäktige inte beredda alt förorda annal än en inlåning till nominell ränta.

OiG vill i sammanhanget erinra om att kraftföretagen tidigare själva förräntade de medel som avsatts för hantering av använt kärnbränsle m. m. varvid realavkastningen hölls omkring 3-4 procent. Införandet av finansieringslagen motiverades med att medlen skulle finnas tillgängliga för framlida disposiUon. Det förutsattes dock atl den reala avkastningsnivån skulle bibehållas.

SVAB anser att det är av väsentlig vikt för kraftföretagen att högsta möjliga avkastning erhålles på de inbetalda medlen och man bör minst uppnå den realavkastning på mellan 3 och 4 % som erhölls då kraftföreia-

Prop. 1984/85:120 129

1 Sammanfattning av promemorian

Under vintern och våren år 1983 har ell antal överläggningar ägt rum mellan föreirädare för industridepartementet och för berörda kommuner. Som underlag för överläggningarna har bl. a. funniis kommunernas oljereduklionsplaner. Resultatet av den genomgång av planer m.m. som har skett vid överläggningarna redovisas i föreliggande promemoria.

Innehållet i promemorian kan sammanfattas påföljande sätt.

Inom storstadsområdena har genomförts en omfatlande och myckel ambitiös planerings- och utredningsverksamhet, speciellt när dd gäller oljeersällning under 1980-talet. Denna har också i en viss omfattning kunnat läggas till gmnd för ett beslutsfattande inom delta område. 1 flera fall har emellertid förekommil alt de alternativ som har kommit fram genom planerings- och utredningsverksamheten inle har kunnat förverkligas. Därigenom kan risker finnas för att uppställda mål i form av bl.a. oljeersällning inte kan nås med ekonomiska uppoffringar som följd för samhället och för de i kommunerna boende och verksamma.

Mol bakgmnd härav har syftet med överläggningarna varit att söka finna genomförbara alternativ som dels säkerställer att de mål som gäller för oljeersättningen under 1980-talet kan nås, dels att Ullräckliga förberedelser vidtas för atl skapa ett utrymme för uppförande av kraftvärmeverk när detta är ekonomiskl motiverat.

I promemorian diskuteras först planeringsläget i fråga om energihushållning och oljeersättning. Därefter diskuteras de åtgärder som med utgångspunkt i överläggningarna har befunnits lämpliga för atl dels säkerställa oljeersättningen, dels skapa förutsättningar för kraftvärmeproduklion. Avslutningsvis diskuteras sysselsättningseffekter, investeringsbehov och konsekvenser för miljön av åtgärder som rör värmeförsörjning m.m. i storstäderna.

När det gäller energihushållning är den av statsmakterna fastställda målsättningen en minskning av bruttoenergianvändningen i 1978-års byggnadsbestånd med 48 TWh till år 1990, varav endasl en mindre del av sparandel skall ske efter år 1988. Det kan konstateras att vissa skillnader finns när det gäller uppläggningen av energihushållningen i de olika storstadsområdena. Skillnaderna synes i stor utsträckning vara beroende på att olika antaganden och beräkningsmetoder har använls vid bedömningen av möjlig sparpotential. Detta gör alt det i nuläget är svårt alt bedöma i vilken utsträckning som storstadsområdena kommer att medverka till uppnående av energisparmålet. Regionala skillnader bör kunna motiveras av skilda fömtsättningar i klimat, bebyggelsens ålder och karaktär samt dess värmeförsörjning. De enklaste och billigaste åtgärderna kommer huvudsakligen att vara genomförda till mitten av 1980-talet. Erfarenheter från storstadsområdena visar att mycket goda effekter av energisparåtgärder kan uppnås i flerfamiljshus och lokaler. Det är angeläget att inrikta den

Prop. 1984/85:120 130

kommunala energiplaneringen så all sparåtgärderna får största möjliga effekt samtidigt som en riktig avvägning sker mellan ålgärder för energihushållning och energitillförsel.

Storstadkommunernas oljereduklionsplaner kommer vid ell genomförande att innebära en oljeersällning som uppfyller de målsättningar som ställs av sialsmaklerna såväl naiionellt som specifikl för Slorstockholms-områdel. Under 1980-lalel kommer oljereduklionen alt åstadkommas medelst utnyttjande av elpannor och värmepumpar i fjärrvärmenäten. Koleldade hetvattencenlraler är vidare under uppförande eller planeras för idrifllagande under perioden 1985-1990. Spillvärme utnyttjas f.n. i stor utsträckning i Göteborgs och Malmös fjärrvärmesystem. Under 1980-talet planeras användningen av spillvärme komma atl öka ytterligare. Även om vissa beslut om ålgärder enligt oljereduklionsplaneringen har fatlats återstår emellertid viktiga avgöranden i flera av storsladsområdena.

Efter genomgången av uppgjorda planer m. m. redovisas i promemorian vissa åtgärder som kan övervägas i syfte att åstadkomma en utveckling av storstädernas värmeförsörjning som säkerställer oljeersättningen under 1980-talet och skapar fömtsättningar för utbyggnad av kraflvärme när detta är ekonomiskt moliveral. Om de ålgärder som här redovisas kommer till utförande kan oljeersättningen i storsladsområdena bedömas öka med 0,5 milj. ton under 1980-talel. Total oljeersättning kan därmed komma all uppgå till drygt 2,5 milj. lon i storstadsområdena. Åtgärderna sammanfattas i det följande.

Stockholm

Oljeersällning

• Fjärrvärmenäten i Storstockholms södra delar bör hopkopplas så atl befintliga och planerade anläggningar kan utnyttjas effektivare. Det samlade nätet bör omfatta Stockholms sydvästra nät. Botkyrka, Huddinge, Södertälje, Haninge, Skogås och Högdalenområdd.

• 1 fjärrvärmenäten i Storstockholms norra delar bör strategiskt motiverade hopkopplingar genomföras mellan näten i Solna, Sundbyberg och Stockholms kommun. 1 samband härmed övervägs om några nya lägen för förbränningsanläggningar behöver etableras i de nordliga näten under 1980-talet - eller om utbyggnad och konvertering kan ske i befintliga lägen.

• Ledningsutbyggnader bör genomföras på elt sådani sätt atl en framtida anslutning till en ledning till Nynäshamn blir möjlig.

Underlag för kraflvärme

• Statsbidrag på 10% av investeringskostnaden bör övervägas för strate
giska och långsiktigt motiverade distributionsanläggningar för Qärr-
värme som beställs före år 1986.

Prop. 1984/85:120 132

värmeverk som kan utnyttja ny teknik. Det är väsentligt atl Malmö kommun och Sydkraft AB snarast slutför överläggningarna om fömtsättningarna att uppföra etl sådani större kraftvärmeverk.

Vad gäller miljöaspekterna på storstadsområdenas värmeförsörjning kan konstateras att luften i tätorterna avsevärt förbältrals sedan mitten av 1960-talel Ull följd av övergången till lågsvavliga eldningsoljor, utbyggnader av fjärrvärme saml förbättrad skötsel av individuella pannor. En ytterligare förbättring kan förväntas till följd av energisparande, övergång från olja till el och spillvärme samt fastbränsleeldning med avancerad förbrännings- och reningsteknik. Vad särskilt avser svaveldioxidutsläppen i storstadsområdena kommer dessa enligt beräkningar att reduceras under 1980-talet från ca 39000 ton per år 1980 lill ca 24000 ton år 1990.

Storstadsområdena redovisar för perioden fram till år 1990 ett totalt investeringsbehov av ca 11 miljarder kr. för energiinvesteringar. En över-slagsmässig bedömning av sysselsättningseffekterna är att dessa investeringar leder till ca 22000 årsarbeten under 1980-talet.

Överläggningarna har visat att det förefaller atl finnas goda möjligheter alt finna lösningar på storstädernas värmeförsörjningsfrågor som säkerställer en god oljeersällning under 1980-talel och skapar förutsättningar för ett framtida utnytUande av kraflvärme. Härigenom uppnås posiUva effekter på bytesbalansen, skapas sysselsättning och ges möjligheter till utnyttjande av ny teknik. Förbättringar av miljön i storstadsområdena är också möjlig att uppnå.

2 Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Departementspromemorian (Ds 1 1983:5) Storstadsområdenas värmeförsörjning m. m. har varit utsänd på remiss. Yttranden har avgetts av statens nalurvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens vatlenfallsverk, statens energiverk, statskontoret, riksrevisionsverket, sjöfartsverket, länsstyrelserna i Slockholms, Malmöhus län och Göteborg och Bohus län. kommunerna Botkyrka, Danderyd, Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Nynäshamn, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Södertälje, Tyresö, Upplands Väsby, Burlöv, Lund, Malmö, Göteborg, Partille, Svenska Kommunförbundet, Stor-Stockholms Energi AB, Stockholms läns landsting, Göteborgs stads bostadsaktiebolag. Södertörns Fjärrvärme AB, Folkkampanjen mot kärnkraft. Nynäs Petroleum AB, Sydkraft AB, Söderhalls renhållningsverk AB, Nynäshamnskombinatet HB.

1 anslutning till remitteringen har yttranden även inkommit från Svenska Petroleum Institutet, VVS-Tekniska Föreningen, Swedegas AB, Stockholms Handelskammare samt Göteborgsregionens kommunalförbund.

Prop. 1984/85:120 133

2.2 Allmänna förutsättningar

Remissopinionens övervägande majoritet delar de förslag som läggs fram i promemorian. Mot bakgmnd av att flertalet av förslagen i promemorian är lokalt avgränsade avser huvuddelen av remissvaren endast mindre delar av promemorian.

I följebrev lill remissen har särskilt angivits alt del är önskvärt att remissinslanser redovisar en bedömning av de ekonomiska fömtsättningama och effeklerna för berörda intressenter av de presenterade alternativen. Även miljöeffekter bör belysas för att underlätta en samlad bedömning av alternativens genomförbarhet.

2.3 Energihushållning

Vad avser energihushållningsålgärder i ett nationelU perspektiv framför många remissinslanser bedömningen atl dessa bör genomföras i slörre omfattning och med störte krafl än vad som beslutats av riksdagen under år 1981.

Bostadsstyrelsen delar sålunda inte uppfattningen att de billigaste energisparåtgärderna kommer atl vara ulförda vid mitten av 1980-talet, utan anser i likhel med Malmö kommun atl mer kraftfulla styrmedel måste tillkomma för att uppnå sparmålen. Därtill anser bostadsstyrelsen alt energisparande måste ges ökat utrymme vid energiplaneringen. Liknande synpunkter framförs också av bl. a. Haninge kommun.

Statens planverk anför atl en avgörande fråga vid den fortsaita utbyggnaden av fjärrvärmenäten är avvägningen mellan energihushållning och energitillförsel. Innan några avgörande beslut fattas bör enligt verket noga studeras olika systems energispareffekter, energi- och effektbehov i bebyggelsen samt samhällsekonomiska konsekvenser. Verket ställer Qärr-värmens krav på framförhållning i planeringen mot risken för överdimensionerade fjärrvärmenät med de nackdelar, kulvertföriuster etc., som della enligt verket kan medföra.

Botkyrka kommun delar inte den allmänt hållna regeln att en avvägning mellan sparande och tillförsel av energi skall ske genom en direkt ekonomiskjämförelse. Kommunen anför att en sparad energienhet måsle ges en högre prioritet än en tillförd energienhet då den minskar behovel av nya produkiionsanläggningar.

Malmö kommun anser alt intresset för energisparåtgärder inom såväl bosläder, lokaler och industrier har ökat markant. Kommunen anser dock att sparandet om det sker genom vissa "extrema" ålgärder inom bostadssektorn kan leda till negativa konsekvenser för inomhusklimatet.

Både Stockholms och Göteborgs kommun anser atl promemorians förslag om en särskild utvärdering av energisparande inom storstadsregionerna är bra och bör genomföras.

Prop. 1984/85:120 134

Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB) anser det angelägel alt vid bedömning av energisparåtgärder beakta såväl energi- som effektreduktionen. Åtgärder med låg effeklbehovspåverkan leder till en överstor produktions- och distributionsapparat. Liknande synpunkter framförs av Södertälje kommun som också menar atl energisparandet genom övergång till energisnåla hushållsapparater kan innebära atl behovet av uppvärmningsenergi ökar.

STOSEB anser vidare att åtskilligt återstår att göra för energihushållningen inom landets kommuner, bl. a. inom lokalsektorn. Stockholms läns landsting delar denna senare uppfatlning och anför att både ekonomiska skäl och miljöskäl talar för att eftersträva en kraftigare hushållning. Landstinget efterlyser därtill förslag på sparincitament från statsmaktens sida. Liknande synpunkter framförs av Folkkampanjen mot kärnkrafi som även anser att promemorian utgått från fel gmndförutsättning då huvudfrågan borde vara hur man kan säkerställa en kraftigare hushållning med alla energislag och en övergång till fömy bara inhemska bränslen.

VV5-re/cn/s/ca Förening tar upp frågan om avvägningen mellan sparande och tillförsel i fjärtvärmeområden. Föreningen avser att ett motsatsförhållande mellan energihushållning och fiärrvärmeutbyggnad i det praktiska arbetet inte är sällsynta, men kan undanröjas genom effektivare planerings- och förberedelseinsatser, inte minst inom den kommunala energiplaneringen. Föreningen efterlyser skyddsmekanismer mot Qärrvärmenät utbyggda på felaktiga premisser. Någon sådan risk torde enligt föreningen inte uppstå inom tätbebyggda storstadsområden, om fjärrvärmen dimensioneras med hänsyn till energihushållningen.

2.4 Oljeersättning

Huvuddelen av berörda kommuner delar promemorians slutsatser angående oljeersättning på nationell nivå. Behovet av fortsatta åtgärder för att minska oljeförbrukningen ifrågasätts dock av Svenska Pelroleum Institutet (SPI). SPI framhåller att målet för år 1990 redan uppnåtts och efterlyser därför en närmare motivering i promemorian för fortsatt oljeersällning.

Statens energiverk som begränsar sitt remissyttrande till några allmänna synpunkter på förändringen i storstädernas värmeförsörjning, anför att den mest angelägna åtgärden är att produkiionsanläggningar konverteras till fastbränsleeldning eller eldrift och att lågvärdig värme med hjälp av värmepumpsteknik nyttiggörs. Verket instämmer i promemorians slutsats att det arbete som sker inom kommunerna för planering av oljeersättningen är ambitiöst. Slulligen konstaterar verket att oljeersättning bör bedrivas så att utbyggnad av nya kraftvärmeverk möjliggörs i framtiden.

Swedegas AB framhåller vikten av alt en noggrann prövning görs även av naturgasens förutsättningar för atl uppnå de av riksdagen fastställda

Prop. 1984/85:120 135

målen för bl. a. oljeersättning. För att naturgas skall kunna bli ett alternativ och komplement till övriga energisiag måsle beslut om ökad nalurgasanvändning fattas under mitten och slutet av 1980-talet.

Några remissinstanser för fram även andra energikällor som lämpliga vid oljeersällning.

SPI och Nynäshamns kommun anser alt promemorian i större utsträckning skulle ha beaktat möjligheten att utnyttja industriell spillvärme i kommunala Ijärrvärmenät. Nynäshamns kommun anför därtill att industriell spillvärme "på jämbördiga ekonomiska villkor" bör få konkurrera med annan energiförsörjning l.ex. med värmepumpar. SPI framhåller alt storstadsområdenas energiförsörjning bör planeras så alt spillvärme från processindustri i största möjliga utsträckning tas tillvara. SPI hävdar att nyttiggörande av spillvärme är etl icke oväsentligt konkurrensmedel mot utländsk processindustri av samma typ.

SöderhaUs renhållningsverk AB (SÖRAB) anför att avfall som resurs vid oljeersättning inte tillräckligt beaklats i promemorian. Enligt SÖRAB bör sopförbränning med avfall från industri och hushåll betraktas som ett varaktigt, förnybart och inhemskt bränsle som med samhällsekonomisk fördel kan ersätta importerad olja eller kol. Även Sollentuna kommun framför liknande synpunkter.

2.5 Förberedelser för kraftvärmeproduktion

Departementspromemorians beskrivning av fömtsättningen för kraftvärmeproduktion och förslag om bl. a. bidrag för att skapa större sammanhängande fjärrvärmenät tillstyrks av huvuddelen av remissinstanserna.

När det särskilt gäller förslaget om bidrag för s. k. strategiska hopkopplingar anser flertalet berörda kommuner att bidragen bör differentieras mellan olika projekt och att bidragsnivån bör höjas. Statens energiverk som instämmer i motiven för särskilda bidrag, anser alt del vid alla ingrepp i fjärrvärmesystemen är angeläget att med beaktande av behovet av kraftvärme dimensionera i överensstämmelse med långsiktigt optimal nivå. Svårigheten alt få till stånd kraftvärmeverk under 1980-talet betonas vidare särskilt av verket, som framhåller att vid rådande och på medellång sikt förväntade elpriser bör inte kraftvärme kunna produceras mer än vid vissa toppbelastningar. Detta leder till att nya produktionsanläggningar ulformas som hetvattencenlraler, med mycket små möjligheter till en senare konvertering till ångpannor.

Två möjligheter anges som tänkbara för att få till stånd ångpannor -ekonomiskt stöd lill sådant utförande eller organisatoriska åtgärder. Verket framhåller att frågan snarast måste lösas för alt inte investeringar i hetvattenpannor de närmaste åren hell skall eliminera framtida utbyggnadsmöjligheter för kraft värme verk.

Prop. 1984/85:120 136

Slaiens valtenfaUsverk behandlar särskih möjligheten till förinvesteringar i ångpannor som är ekonomiskt moUverade, och förklarar sig berett att medverka vid sådan investeringar. En fömtsättning för en sådan samverkan mellan Vattenfall och kommuner är att denna utgör inledning lill ett samarbete om det framtida kraftvärmeverket.

Vattenfall framhåller vidare alt även om kraflvärmeverk inle är ekonomiskt motiverade under 1980-lalet kan det finnas skäl atl redan nu påböija uppförandet av några sådana verk. De skäl som anges är oljeersätlningsef-fekter samt behovet av erfarenhetsuppbyggnad införa en mera omfattande utbyggnad på sikt.

Sydkraft AB anför att användningen av spillvärme och värmepumpar i fjärrvärmenätet på sikt innebär en ökad utbyggnad av vattenkraft och kondenskraftverk genom att underlag för kraftvärmeverk försvinner.

Folkkampanjen mot kärnkraft har en mot övriga inslanser delvis avvikande syn på behovet av kraftvärmeutbyggnad. Föreningen anser det inte självklart att kraftvärmeproduktionen i storstadsområdena är nödvändig.

2.6 Miljö, sysselsättning, m. m.

Endast ett fåtal remissinstanser har framfört synpunkter på miljöfrågorna från en allmän utgångspunkt. Så ger t.ex. slatens nalurvårdsverk enbart synpunkter på de direkta förslagen för resp. storstadsområde. Däremot redovisar bl.a. STOSEB beräkningar för miljösituationen vid val av olika alternativ. Några instanser anger att promemorian underskattat de samlade utsläppen i berörda regioner genom att inte räkna in utsläpp från fordonstrafiken. Koncessionsnämnden för miljöskydd avstår från att yttra sig, mot bakgrund av nämndens roll som prövningsorgan. Folkkampanjen mot kärnkraft framhåller att en omfattande användning av kol i storstadsområdena skulle skapa stora miljöproblem genom fortsatt försurning och ökade kvicksilverutsläpp. Mot denna bakgrund anser föreningen att det är vikUgt att vidta åtgärder för att möjliggöra tillförsel av naturgas, som är betydligt miljövänligare än kol och olja. Även Swedegas AB framför synpunkter på naturgasens fördelar. Bolaget anger sålunda bl.a. att naturgasen ger en möjlighel alt på ett miljömässigt sätt till låga investeringskostnader producera en större andel kraftvärme än med andra bränslen. Gasens värde i industrianläggningar betonas därtill särskilt.

Nynäshamnskombinatet HB anser att promemorian i störte utsträckning borde ha beaktat fömtsättningar och möjligheter att inom del akluella tidsperspektivet inlroducera energiproduktionsanläggningar baserade på ny och miljövänligare teknik än konventionella koleldade anläggningar. Bolaget anger som exempel på ny teknik, värmepumpar, kolförgasning samt kolförbränning i trycksatt virvelbädd. Speciellt förgasningstekniker kan enligt bolagel leda till extremt miljövänliga tillämpningar.

Prop. 1984/85:120 138

södra regionen norra regionen

Stockholm sydväst Slockholm nordväst

Botkyrka Solna

Huddinge Sundbyberg

Södertälje

Haninge

Skogås

Högdalen

Samtliga här berörda kommuner ulom Huddinge delar promemorians förslag. Huddinge anför att kommunen inte vill förorda något av alternaU-ven för hopkopplingar. Även övriga kommuner i regionen delar huvudsakligen promemorians förslag. Flera kommuner anför atl hopkopplingar bör ske med utgångspunkt från de värmeunderlag som kvarslår efter omfattande energihushållning.

Lidingö och SoUentuna kommuner anser atl inriktningen bör vara en mer begränsad hopkoppling. Även Järfälla och Tyresö kommuner anger inriktningen inledningsvis bör vara denna.

STOSEB framhåller att en kombination av de i departementspromemorian angivna exemplen liten resp. stor hopkoppling bör prövas.

Nynäshamns kommun hävdar att inriktningen bör vara omfattande hopkopplingar för att snarast genomföra ell projekt med spillvärmeleveranser från Nynäshamn.

Huddinge kommun framhåller i anslutning till denna fråga att särskild hänsyn måste tas till naturen vid hopkopplingar i södra Storstockholm. Slörre ledningar kan komma att passera genom den s. k. "gröna zonen", Ågesla-norra Hanveden, ett område av riksintresse.

Nacka kommun anger att det senare kan vara möjligt att ansluta delar av kommunens värmenät till ett regionalt fjärtvärmesystem via Henriksdal.

För att snabbt få till stånd en regional hopkoppling av Qärrvärmenälen föreslår departementspromemorian ett 10% bidrag till vissa strategiska hopkopplingsledningar.

Förslagets princip delas av flertalet kommuner. Huvudsakligen avser kommunerna dock att bidragets nivå bör höjas. Därtill bör en differentiering ske mellan olika ledningar.

Åven flertalet övriga remissintanser delar promemorians förslag avseende strategiska hopkopplingar och bidrag för dessa. Slockholms läns landsting som delar promemorians förslag framhåller dock att STOSEB och/ resp. kommun bör avgöra omfattning och tidpunkter, för sammankopplingen av näten. Statens planverk anser inte att hopkopplingen bör ske på föreslaget sätt. Ett sådant beslut kan leda till låsningar till men för alternaUva lösningar. Verket anser mot denna bakgmnd att återstoden av 1980-talet bör utnyttjas för fortsatt utredningsarbete i syfte att få ett diversifierat värme- och elkraftsystem. Planverket anser inle heller atl tidsbegränsade bidrag till strategiska ledningar är motiverade.

Prop. 1984/85:120 139

Även Folkkampanjen mot kärnkrafi avvisar förslagel om sådana bidrag. Föreningen anser atl förslagel om bidrag bevisar den dåliga lönsamhelen i ytterligare kraftvärmeutbyggnad.

Departementspromemorian föreslår att ledningsutbyggnader bör genomföras så att en framtida anslutning till en ledning till Nynäshamn bli möjlig. Principbeslut bör därutöver fallas om atl bygga en sådan ledning när kraftvärmeutbyggnad och spillvärmeanslulning ekonomiskt bär denna investering.

Även för detta förslag finns slöd hos en majoritet av berörda kommuner. Flera anger denna inslällning under förutsättningen all en utbyggnad kan ske ulan koslnadsfördyringar för anslulna abonnenter.

Nynäshamns kommun önskar gå längre och redan nu falla beslut om att bygga ledningen. Atl enbart la ett principbeslut anser kommunen vara oacceptabelt då della innebär alt värdefull industrimark i Nynäshamn avsätts som markreserv. Huddinge kommun vill inle heller i denna fråga förorda någon lösning, medan Järfälla, Sollentuna och Lidingö kommuner lar avslånd från elt principbeslut.

Sialens nalurvårdsverk anför att förslaget att värma Stockholm från Nynäshamn är överlägset från miljösynpunkt, och delar därför promemorians förslag i denna del. Liknande synpunkter framförs av Länsstyrelsen i Stockholm och Stockholms läns landsting.

Statens planverk och statens energiverk ifrågasätter förslaget om etl principbeslut, som man anser kan innebära onödiga låsningar.

Departementspromemorian föreslår att planeringen av en ledning till Nynäshamn bör ske genom STOSEB. Vidare bör förberedande planering vidtas för ett kraftvärmeverk i Nynäshamn. Denna planering kan lämpligen ske i ett bolag som t.ex. till hälften ägs av STOSEB och till en fjärdedel av vardera Svarthålsforsen AB och Vattenfall. Slutligen föreslår promemorian att nya lägen för förbränningsanläggningar för avfall och kol övervägs, bl.a. i Gladökvarn.

Förslagel om hur planeringen av en ledning och elt kraft värme verk i Nynäshamn skall ordnas tillstyrks huvudsakligen av berörda kommuner. Södertälje kommun och SFAB framhåller dock att Slockholm får för slort inflytande vid planeringen av ett kraft värme verk. STOSEB framhåller all Nynäshamns kommun bör ingå i planeringen av ett kraflvärmeverk.

Flera kommuner, bl. a. Haninge och Nynäshamn, framhåller all även förslaget om etl energikombinai i Nynäshamn bör hållas aktuellt.

Nynäshamnskombinatet HB anser atl promemorian i slörre ulslräckning borde beaktat möjligheten alt basera Stockholms värmeförsörjning på spillvärme från ett energikombinai. Bolaget anför att etl kombinat kan slå klart under år 1989 och då producera 2,5 TWh bränslegas och 700000 lon metanol per år. Därtill kommer ca 2,5 TWh spillvärme. En del av metanolen kan komma alt utnyttjas för framställning av ammoniak.

Prop. 1984/85:120 140

Nynäs Petroleum AB presenterar i sitt remissyttrande ett förslag till energikombinai i Nynäshamn redan under 1980-talet. Förslaget redovisas kortfattat i det följande.

En konventionell ångpanna på 620 MW som placeras i Nynäshamn och förbereds för kraftproduktion kan från år 1987 leverera ca 3 TWh värme per år till Stockholms innerstad för 14,8 öre/kWh. (Genomsnittskostnad med år 1986 som bas). Alternativt kan en produktionsanläggning baserad på nyutvecklad teknik (trycksatt virvelbädd) leverera samma värmemängd för 13,4 öre/kWh från år 1988.

Värmeförsörjning från ett energikombinai kommer enligt bolagel all kraftigt reducera de försurade utsläppen i centrala Stockholm.

I värmeleveranserna kan ingå 0,2—0,4 TWh spillvärme per år vilket kan minska kostnaderna med 0,6—1,1 öre/kWh. En Nynäshamnslokalisering kostar lotalt I 700 milj. kr. och skapar ca 5500 arbetstillfällen under perioden 1984-87. Förslaget fömtsätter atl Slockholms kommun övertar ångpanna och ledning i mitten av 1990-talet.

Nynäshamns kommun föreslår atl det förslag som Nynäs Petroleum AB presenterar genomförs om det är miljömässigt och ekonomiskt acceptabelt.

5FAB anger att studier påbörjats för att bygga ut en avfallsförbränningsanläggning. Sofielund (Gladökvarn) anges som det "enda" realistiska alternativet. Botkyrka, Huddinge och Södertälje kommuner delar bolagets positiva inställning lill en anläggning i Sofielund.

Statens naturvårdsverk framför omfattande synpunkter på lokaliseringen av förbränningsanläggningar i regionen. Verket konstaterar att anläggningarna i FitUa och Lövsta kommer att hamna nära bebyggelse och atl miljöstörningar kan befaras. Liknande synpunkter framförs för en ev. förläggning till Sofielund. Avfallsförbränning i de norra näten bör studeras ytteriigare innan beslut fattas. Förslagel att lokalisera kolpannor till Värtaverket i Stockholm innebär att kollagren kommer att hamna nära bebyggelsen i Hjorthagen. Verket förordar en placering på Lindarängen. En lokahsering vid Värtaverket kan endast accepleras av naturvårdsverket om långtgående skyddsåtgärder vidtas. Verket avstyrker vidare förslaget att lokalisera en stor koleldad anläggning till Bogesundslandd. Området är av riksintresse för såväl friluftslivet som den vetenskapliga och kulturella naturvården.

Mot bakgrund av verkets bedömning av föreslagna lokaliseringar av förbränningsanläggningar i Stockholm, är förslagel att överföra hetvatten från Nynäshamn överlägset andra alternativ. Ekonomin kan ytteriigare förbättras om ett kraftvärmeverk i Nynäshamn förses med s.k. kondenssvans. Elproduktionen kan i delta fall komma att öka med 2 TWh per år.

Statens vattenfallsverk förordar en decentraliserad lösning med bl.a. utbyggnad av kraft värme verket i Fitlja. Om en sådan lösning visar sig ogenomförbar är Vattenfall berett atl i samverkan med STOSEB närmare klarlägga förutsättningarna för Nynäshamnsalternativet.

Prop. 1984/85:120 141

Statens energiverk har synpunkler på de olika allernaliven för produklion i Nynäshamn. Möjlighelerna atl utnyttja spillvärme från en metanolfabrik, anges av verket som osäkra, mot bakgrund av fömtsättningarna för melanolanvändning i landet. Även andra produktionsalternativ i Nynäshamn innebärande ett omedelbart beslut om ledningsutbyggnad, avvisas av verket. Verkel ifrågasätter även behovel av elt principbeslut om en ledning. Verket bedömer att förutsättning inle föreligger för en sådan ledning förtän lidigasl mol slulel av 1990-talet.

Länsstyrelsen i Stockholms län delar promemorians förslag om beslut med avseende på Nynäshamn.

STOSEB har tidigare utrett de ekonomiska konsekvenserna av "Nynäs-hamnsalternativet" och funnit del ytterst känsligt. Bolagel hänvisar till pågående utredningar om ekonomi, leknik och genomförbarhd för en ledning mellan Stockholm och Nynäshamn. Bolagel anger alt man tillstyrker förslaget om ett principbeslut.

Även Stockholms läns landsting tillstyrker etl principbeslut och rekommenderar Nynäshamn att genomföra erforderliga planeringsåtgärder.

Statens planverk motsätter sig en låsning till en storskalig satsning på kol som värmekälla i Stockholm. Verket förordar en energiplanering med successiva beslut för atl bibehålla handlingsfriheten. Under 1980-talet bör endast lokala anläggningar uppföras i anslutning till de olika värmenäten. Utöver enslaka koleldade anläggningar förutsätter planverkel en satsning på värmepumpar och fliseldning.

Nya större koleldade anläggningar (högst 250 MW) bör enligt planverkel inte tillålas i stadsnära lägen. När Stockholms värmeunderlag blir aktuella att utnyttja som värmeunderlag för kraftproduktion bör i första hand befintliga anläggningar byggas om för elframställning. Om utvecklingen därefier lalar för en regional lösning bör förulom Nynäshamn även andra "perifert" belägna plalser i anslutning till fjärtvärmenälen studeras.

Folkkampanjen mol kärnkraft anser del felaktigt att fatta ett principbeslut om en ledning innan fömtsättningarna för etl energikombinai klarlagts. Föreningen är även avvisande lill förberedelser för ett kraftvärmeverk i Nynäshamn.

SÖRAB framför synpunkler på möjligheten alt ulnyttja avfall som bränsle i norra Stockholm. Bolaget framhåller atl det inom en mycket snar framtid måsle fattas principiella beslut om en avfallsförbränningsanläggning inom SÖRAB:s medlemsområde. Något beslut om Storstockholms värmeförsörjning bör därför inte fattas utan att full hänsyn till nordvästsektorns avfallsfrågor tas.

2.7.2 Göleborg

Departementspromemorian föreslår att förutsättningarna bör klargöras för omfattande hopkoppling mellan fjärrvärmenätd i Göteborg och de värmenät som drivs av de kommunala bostadsbolagen.

Prop. 1984/85:120 142

Göieborgs kommun framhåller atl utredningsarbete om sådana hopkopplingar pågår men att någol ställningstagande i frågan från kommunen inte föreligger.

Göteborgs stads bostadsaktiebolag framhåller att möjligheterna att försörja bostadsbebyggelsen på elt miljömässigt och lämpligl sätt har ökat under senare år till följd av utvecklingen på faslbränsleområdd. Bl. a. har möjligheten att konvertera oljeeldade blockcentraler till eldning med träpulver framgångsrikl prövats i bolagets nät. Även tekniken att utnyttja värmepumpar har nätt långt under senare år. Mot dessa nya tekniker slår fjärtvärmdekniken som enligt bolagets bedömning har nackdelar bl.a. i höga investeringskostnader och höga distribulionsförlusler. Elt lokall vär-meförsörjningsalternativ leder enligt bolaget till lägre kostnader, en bättre miljö, en slörre försörjningstrygghet samt förbättrade förutsällningar för en framtida mottrycksproduktion.

Göteborgsregionens kommunalförbund anför däremol atl en fortsatt ulbyggnad av fjärrvärmeförsörjningen i grunden är positiv bl.a. av miljöskäl. Om systemel utformas flexibelt och som lågtemperalursystem kan därtill UtnytUandet av lokala energilillgångar öka.

Statens nalurvårdsverk och statens planverk Ullslyrker förslaget om hopkopplingar mellan värmenäten i Göteborg. Planverkel anger att hopkopplingar motiveras av de stora saisningarna på tillvaratagande av spillvärme och utnyttjandet av värmelagring.

Swedegas AB, länsstyrelsen i Göieborgs- och Bohus län och slatens planverk framhåller all naturgasen inom ramen för ett ev. Västgasprojekt måste beaktas i Göteborgs värmeförsörjning.

Departementspromemorian anser all del är angelägel atl en överenskommelse snarasl kan uppnås mellan Göieborgs och Partille kommuner om sammankoppling av fjärrvärmenäten. I della sammanhang framhålls atl för strategiska hopkopplingar av fjärrvärmesyslem bör ett bidrag om 10% av investeringskostnaden kunna övervägas.

Parlille kommun anger att värmeunderlagei i kommunen vid nyare bedömningar har minskat avsevärt, i förhållande till de uppgifter som redovisas i promemorian. F. n. anser kommunen att fjärrvärmesyslemet fulll utbyggt kommer att få ett energibehov av ca 80 GWh per år. Mol bl.a. denna bakgrund framhåller kommunen alt sammankopplingen mellan Göteborgs och Partilles nät f. n. inte bedöms utgöra det kommunalekonomiskt mest lönsamma alternativet. Endast ett större bidrag än akluella 10% kan förändra situationen. Även Göieborgs kommun och Göteborgsregionens kommunalförbund framhåller att särskilda statliga ekonomiska insalser krävs för ett genomförande.

Statens naturvårdsverk och statens planverk tillstyrker en sammankoppling av näten.

Departementspromemorian föreslår atl planering för ett kraflvärmeverk på Flatholmen bör återupptas. Förberedande överläggningar kan därvid

Prop. 1984/85:120 143

tas upp mellan kommunen och statens vattenfallsverk, och vidare bör markreservationer göras.

Förslaget avslyrks, eller anses obehövligt av regionens remissinstanser.

Göieborgs kommun anger att frågan om ell kraftvärmeverk på Flatholmen inle är aktuell i kommunen och därmed inle heller frågan om överläggningar med Vattenfall. Liknande synpunkter framhålls av Göteborgsregionens kommunalförbund. Förbundel pekar också på miljöriskerna med koleldning i västra Sverige.

Länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus län redovisar i sill yttrande vilka förberedelser som gjorts för ett kraftverk och en kolhamn på Flalholmen.

Redan under år 1978 antog kommunfullmäktige ett program för områdesplanering för Torsviksområdd. Enligt kommunfullmäktiges beslut skulle Torsviken och delar av Torslanda flygfält reserveras för framtida hamnexpansion. Områdesplaneringen har inte fullföljts. Samma år utarbetades också förslag lill stadsplan för kol- och oljeeldat kraflvärmeverk samt kolhamn på Flatholmen. Samråd skedde med länsstyrelsen. Planen har inte behandlals vidare.

Detaljplanearbete för Flatholmen har enligt länsstyrelsen senast aktualiserats i kommunöversikt 1982 för Göteborg. I kommunöversikten och markdispositionsplanen från 1982, anges i övrigt att Torsviken med omgivningar skall reserveras för verksamheter/arbetsplatser. Kommunöversikten har hittills antagits av byggnadsnämnden. Markdispositionsplanen av byggnadsnämnden och kommunstyrelsen.

Utfört och pågående planarbete för Flatholmen med omgivningar innebär enligt länsstyrelsens mening en tillräcklig markberedskap för ev. kraftvärmeverk och kolhamn på Flatholmen under 1990-talet.

Enligt länsslyrelsens mening är den valda inriklningen i Göleborg, dvs. satsning på energisparande i fastighetsbeståndet samt utnyttjande av spillvärme i fjärrvärmesystemet, klart fördelaktigt ur miljösynpunkt.

I de miljökrav som enligt länsstyrelsen måste ställas på en koleldad anläggning på Flatholmen ingår extrem rening av vissa utsläpp, vilket sannolikl medför energiförluster och därmed en ökning av bränslemängden. Det långa ledningssystemet ger värmeförluster, vilket också innebär en nödvändig ökning av bränslemängden. Sammantaget medför således ett ersättande av ett antal mindre centraler med en anläggning på Flatholmen atl bränslemängden för samma värmeleveranser ökar väsentligt och därmed också miljöutsläppen.

Statens nalurvårdsverk, statens planverk, sjöfartsverket och slatens vatlenfallsverk har en positiv hållning till förberedelser för ell kraftvärmeverk.

Naturvårdsverket framhåller att det planerade kraftvärmeverket på Flatholmen är lämpligt lokaliserat i förhållande till befintlig bebyggelse.

Planverket som i yttrande år 1979 accepterat Flatholmen som lokaliseringsplats anger att väsentliga led i kolhanteringskedjan måste behandlas i 10 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 144

kommunalt antagen områdesplan innan beslut kan fallas om detaljlokalisering.

Vattenfall anser del angeläget all bibehålla utbyggnadsmöjligheten på Flatholmen och är berett att uppta de överläggningar med Göteborg som föreslås.

Sjöfartsverket anger att förutsättningarna för kolhamn på Flatholmen är i stort sett gynnsamma.

2.7.3 Malmö

Departementspromemorian föreslår alt Sydkraft AB och Malmö kommun snarasl slutför överläggningen om fömtsättningen att uppföra ett koleldal större kraftvärmeverk.

Malmö kommun framhåller att sådana överläggningar pågår och att Sydkrafts ansökan år 1980 till regeringen om tillstånd enhgt 136a § byggnadslagen för den planerade anläggningen väntas bli aktualiserad för ny behandling under hösten 1983.

Sydkraft AB understryker atl användningen av spillvärme och värmepumpar i fjärrvärmesystemen minskar möjligheterna till senare kraftvärmeproduktion. De i promemorian föreslagna överläggningarna pågår enligt bolaget. Möjlighelen att utnyttja ny koleldningsieknik undersöks och en förstudie beräknas vara klar i början av år 1984.

Bolaget förutsätter att tillämpningen av ny teknik skall kunna bli föremål för slatligt stöd, bl.a. med hänsyn till den ökande risken. Sydkraft och Malmö avser att återkomma med en redovisning av läget till industridepartementet under första kvartalet 1984. Slutligen framhåller bolaget att frågan om elt pumpkraflverk i Limhamn inte bör kopplas med frågan om utbyggnad av kraftvärmeverk i Malmö.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och slatens naturvårdsverk delar promemorians förslag att etl kraftvärmeverk i Malmö bör utnyttja bästa möjliga teknik. Länsstyrelsen framhåller vidare att nyttan av s. k. lågtempererad Qärrvärme och föreslår att ett bidrag bör lämnas för sådana system. Yttrandet behandlar även halm som bränsle och föreslår att det stöd som lämnas för torveldade anläggningar bör utvidgas lill atl omfatta även halm.

När det gäller utsläppen från förbränningsanläggningen i Malmö anser länsstyrelsen alt promemorian ger en för positiv bild av föroreningssituationen i kommunen mot bakgrund av utsläppen i del närliggande Köpenhamnsområdet och utsläppen från fordon.

Statens planverk anser att frågorna om kolhamn, kollager, avfallsdeponering, kraft- och värmeledningar bör studeras närmare i en områdesplan för att klargöra ev. konflikter vid uppförandet av ett kolkraflvärmeverk. Åven alternativa lägen för kolkraftverk i Sydsverige bör studeras närmare innan ställning kan tas till föreslagen lokalisering.

Burlövs kommun anser att varje förändring till det sämre av miljön i kommunen måsle undvikas. Med hänsyn härtill motsätter sig kommunen

Prop. 1984/85:120 147

1 Minerallagskommitténs författningsförslag

Förslag till

Lag om vissa torvfyndigheter

Härmed föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller bearbetning och undersökning av fyndigheter av
lorv som till någon del syftar till att utvinna energi. Lagen gäller dock inte
bearbetning som sker endast för markägarens husbehov.

Om läkt av torv som inte faller under denna lag finns bestämmelser i naturvårdslagen (1964:822).

2 § För bearbetning av torv fordras särskilt lillslånd (koncession).

3 § Fråga om koncession prövas av länsstyrelsen i del län där det med ansökningen avsedda området eller större delen därav ligger.

Den som söker koncession skall belala ansökningsavgifl enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

4 § För bearbetning eller undersökning som bedrivs med slöd av konces
sion eller tillstånd gäller de villkor och inskränkningar som sägs i eller
meddelas med stöd av denna lag. Dämtöver gäller vad som sägs i bygg
nads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiflning eller i annan lagstiftning.

Förutsällningar för koncession

5 § Koncession får inte ges för verksamhel som möter hinder från all
männa planeringssynpunkter eller varigenom skada eller olägenhet av
större betydelse uppkommer för allmänna inlressen.

Utan hinder av första stycket får koncession ges om företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

6 § Koncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt finnes
lämplig att bedriva verksamheten.

Inom områden som omfattas av koncession för bearbelning av lorvfyndighet får annan inte beviljas sådan koncession.

7 § Inom områden som omfattas av koncession enligt minerallagen får annan än koncessionshavaren inte utan särskilda skäl meddelas koncession för bearbetning av lorvfyndighet. Ej heller får inom områden som omfattas av rätl enligt 1 kap. 4 § eller 5 § eller 14 kap. 6 § första stycket gruvlagen (1974:342) eller ansökan om sådan rält ulan särskilda skäl koncession meddelas annan än den som erhållit eller ansökt om sådan rätt.

8 § Ansöker flera om koncession helt eller delvis inom samma område och kan ansökningarna inte samtidigt bifallas, prövas vilken av sökandena som från allmän synpunkt bör äga företräde. Därvid skall även beaktas om någon av sökandena utfört undersökningsarbete inom området.

År en av de sökande en kommun och gör den sannolikt att den behöver torven i anläggning för produktion av energi har kommunen företräde. Är

Prop. 1984/85:120 148

flera av de sökande kommuner och är en av dem den kommun inom vilken marken eller störte delen därav ligger har den kommunen samma företräde.

ViUkor för koncession

9 § En koncession skall avse bestäml område och viss tid.

10 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för atl
skydda naturmiljön eller andra allmänna intressen eller enskild rätt.

Som villkor för koncession får föreskrivas att koncessionshavaren skall utge avgift till staten.

Meddelas koncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet där denne utvinner torv för sitt husbehov skall koncessionen om inle särskilda skäl föranleder annat förenas med villkor som gör del möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor även i fortsättningen få lorv för sitt husbehov.

Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall koncession göras beroende av att tillräcklig säkerhet ställs för uppfyllande av sådana villkor som föreskrivits för atl begränsa eller motverka menlig inverkan på naturmiljön eller andra allmänna intressen eller enskild rätt. Visar sig sädan säkerhet otillräcklig får länsstyrelsen föreskriva att koncessionen skall gälla endast om ytterligare säkerhel ställs.

11 § Uppkommer genom verksamhet för vilken meddelats koncession
belydande olägenhet som inte fömtsågs när koncessionen meddelades får
länsstyrelsen föreskriva villkor som är ägnat att förebygga eller minska
olägenhet för framtiden.

Överlåtelse, frånträdande och återkaUelse av koncession

12 § Koncession får inte överlåtas utan länsstyrelsens medgivande.

13 § Anmäler koncessionshavaren lill länsstyrelsen att han önskar frånträda sin rätt, upphör denna sex månader efter det sådan anmälan kom in, om ej annat följer av koncessionen.

Önskar koncessionshavare avstå endast från viss del av koncessionsområdet, skall han ansöka härom. Ansökningen handläggs och prövas i den ordning som länsstyrelsen bestämmer.

14 § Koncession får återkallas av länsstyrelsen, om föreskrift eller vill
kor i koncessionen åsidosätts eller om synnerliga skäl i annat fall förelig
ger. Återkallas koncessionen utan att koncessionshavaren åsidosatt före
skrift eller villkor i koncessionen, är han berättigad att erhålla ersättning av
staten för förlust till följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av
koncessionen.

Undersökning

15 § Behöver någon som förberedelse för ansökan om tillstånd att bear
beta fyndighet av torv utföra undersökning på annans mark, och kan
markägarens samtycke ej erhållas, får länsstyrelsen i del län där marken
eller större delen därav ligger föreskriva att tillträde till marken skall
lämnas under viss tid.

Undersökning skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas endast om markens ägare har samtyckt

Prop. 1984/85:120 149

därtill eller länsstyrelsen har lämnat tillstånd till åtgärden. Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning härför ulgå.

Vid tvisl om ersättning får talan väckas hos den fastighetsdomstol, inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva atl den som söker undersökningstillslånd skall betala ansökningsavgift.

Bearbetning

16 § Den som innehar koncession får inom koncessionsområdet under
söka, bearbeta och tillgodogöra sig fyndigheten på det sätt som anges i
koncessionen.

Koncessionshavaren får undersöka och bearbeta torv för annat ändamål än energiutvinning i den mån det behövs för att arbete skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

Koncessionshavaren får även för annat ändamål än energiutvinning tillgodogöra sig bearbetad torv i den mån markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse hämtar den och ersätter därpå nedlagda kostnader. Talan om sådan ersättning väcks vid den fastighetsdomstol, inom vars område marken eller större delen därav ligger. Väcks talan, räknas tiden för avhämtande från det ersättningsbeloppet slutligt bestämts.

Bearbetning får ej ske utan atl markägaren har gett sitt Ullslånd eller länsstyrelsen enligt 18 § har medgett att marken får tas i anspråk.

17 § Gäller inom samma område koncession för bearbetning av torv jämte en eller flera sådana rättigheter som sägs i 7 § får arbete som utförs med slöd av först uppkommen rättighet inle hindras eller uppehållas av arbete som utförs med slöd av rättighet som tillkommit senare.

18 § Länsstyrelsen får medge att mark får tas i anspråk för att bearbeta torv och bedriva därmed sammanhängande verksamhet såsom att uppföra byggnad eller anlägga väg, transportbana eller ledning eller lägga upp torv eller avfallsprodukter.

Har koncessionshavaren hos länsstyrelsen ställt säkerhet för den ersättning som kan komma att fastställas enligt 19 § jämte ränla får marken genast tillträdas om inte länsstyrelsen förordnar annat.

Ersällning

19 § Fastighetens ägare är berättigad att av koncessionshavaren få in
trångsersättning och ersättning för annan skada till följd av att mark tas i
anspråk. Samma rätt till ersättning har innehavare av nytUanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten.

20 § Uppstår till följd av att mark tas i anspråk för verksamhet enligt denna lag synnerligt men för någon fastighet eller del därav, skall koncessionshavaren lösa det område som lider sådant men om ägaren begär det.

21 § Har överenskommelse ej träffats om ersättning eller löseskiUing får koncessionshavaren eller den som gör anspråk på ersättning eller fordrar inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område marken

Prop. 1984/85:120 150

eller större delen därav är belägen. Annan än koncessionshavaren får dock ej väcka talan innan tillträde har skett.

22 § Ersättning enligt 19 § som ej avser personlig skada jämte ränla skall deponeras hos länsstyrelsen, om fasligheten genom den omständighet som föranlett rätt till ersällning så minskal i värde, att den kan antas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som när rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten.

23 § Om borgenär som avses i 22 § lider förlust till följd av att deponering ej skett, är han berättigad atl av koncessionshavaren få gottgörelse för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Delsamma gäller, om borgenären lider förlust därigenom, att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättning lill följd av överenskommelse mellan koncessionshavaren och markägaren eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol.

Talan om gottgörelse får väckas vid fastighetsdomstol som anges i 21 §.

24 § I mål om ersättning enligt 19 § eller gottgörelse enligt 23 § gäller i tillämpliga delar 5 och 6 kap expropriationslagen (1972:719) samt beslämmelserna om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersällning i 7 kap. expropriationslagen, om ej annat är särskilt föreskrivel.

25 § I mål om inlösen gäller i lillämpliga delar exproprialionslagen (1972:719), om ej annal är särskilt föreskrivel. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt mm under liden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Verkan av alt koncession upphör

26 § Upphör koncession skall den som senast innehaft koncession ta
bort anläggning och vidta andra åtgärder om detta är påkallat från allmän
eller enskild synpunkt.

Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder som inte har bestämts genom villkor i koncessionen, skall prövas av länsstyrelsen i samband med att koncessionen upphör.

Vissa särskilda åligganden för koncessionshavaren

27 § Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som rege
ringen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa koncessionsha
varens arbete i geologiskt hänseende och ta del av de geologiska resulialen
av arbetet.

TiUsyn, handräckning, ansvar m.m.

28 § Länsstyrelsen uiövar tillsyn över efterlevnaden av vad som i eller
med stöd av denna lag föreskrivs om undersökning och bearbetning.

Den som uiövar verksamhet enligt denna lag skall på anfordran lämna länsstyrelsen de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen eller som underlag för planering av naturvården. Länsstyrelsen får meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av vad som i eller med stöd av denna lag föreskrivs i fråga om undersökning och bearbetning.

Länsstyrelsen äger tillträde Ull mark eller anläggning, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs och får göra sig underrättad om förhållanden av betydelse för tillämpningen av föreskrift eller villkor för verksamheten.

Prop. 1984/85:120 151

29 § Uppstår i fall som avses i 17 § tvisl. skall vad som sägs i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler m.m. äga motsvarande tillämpning.

30 § Påbörjas bearbelning utan att säkerhet ställs enligt vad som föreskrivs i 18 § eller uiförs anläggning i slrid med 15 § andra styckel får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna all arbetet skall inställas eller all anläggningen skall las bort på bekostnad av den som har vidtagit åtgärderna.

I fråga om sådan åigärd finns beslämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

31 § Iakttar en koncessionshavare inte föreskrifter som meddelats med
stöd av 10 § eller efterkommer han inte vad som föreskrivs eller begärs
med slöd av 27 § eller 28 § andra eller tredje slyckena, får länsstyrelsen vid
vite förelägga honom atl fullgöra sina skyldigheter. Sådant föreläggande
skall delges.

Tingsrätten får också på ansökan av länsstyrelsen eller i fall som sägs i 27 § myndighel som anges där, meddela handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av den, som är skyldig alt iaktta föreskrifierna.

32 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtli
gen eller av oaktsamhel bearbetar fyndighet av torv utan att ha erhållit
koncession om sådan krävs.

Till påföljd som anges i första styckel döms också den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med koncessionen eller som avses i 28 § andra stycket lämnar oriktig uppgift, om detla sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhel.

I fall som anges i första styckel kan torv som bearbetas förklaras förverkad.

Den som har gjort sig skyldig Ull gärning som sägs i första styckel kan förpliktas atl ersätta kostnad som föranleds därav.

33 § Talan mol länsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd lill undersökning
enligt 15 § förs hos kammarrätten genom besvär. Talan mot kammarrät
tens beslut får ej föras.

Talan mot länsstyrelsens beslut i övrigl enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär. Statens naturvårdsverk får föra talan mot sådant beslut.

Särskilda bestämmelser

34 § Får en kommun företräde framför en annan sökande enligt 8 § andra
stycket skall kommunen ersätta denne för sådana kostnader för undersök
ning och anläggning som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersök
ning eller bearbetning. Kommunen får tillgodogöra sig undersökningsre
sultat och anläggningar vartill kostnaderna hänför sig.

Fråga om ersättning enligt denna paragraf prövas av länsstyrelsen.

35 § Vad som sägs om kommun i 8 § andra styckel och 34 § gäller också juridisk person, vari kommun eller flera kommuner tillsammans har ett bestämmande inflytande.

36 § Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nytUanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätl.

Prop. 1984/85:120 153

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler dels att 1, 4, 7, 9, 10 och 44 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels atl 49 § och punkt 8 övergångsbestämmelserna skall upphöra atl gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§' För undersökning och bearbetning av fyndighel av

1. olja, gas, stensall eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2. alunskiffer,

3. stenkol, eldfast lera eller 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, klinkrande lera eller

4. uranhalligt eller toriumhaltigt 4. uranhalligl eller toriumhaltigt mineral eller mineral

5. lorv för att utvinna energi

fordras, om ej annal följer av 8 eller 9 §, särskilt lillstånd (koncession). I fråga om förberedande undersökning finns bestämmelser i 15 §.

Fastighetsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätl än i samband med sökande efler olja- eller gasfyndighet, även om annan har koncession inom området.

4§
Koncession meddelas för en eller Koncession meddelas för en eller

flera av de gmpper av ämnen som flera av de gmpper av ämnen som
anges i 1 § 1-5. anges i 1 § 1-4.

Koncession skall avse bestämt område och viss tid. Område och giltighetstid bestämmes efter vad som är lämpligl med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Gränserna för området räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång i annans rätt.

7§ Inom område som omfattas av koncession för viss gmpp av ämnen får annan än koncessionshavaren ej utan särskilda skäl meddelas koncession för annan gmpp av ämnen. Ej heller får inom område, som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 § gmvlagen (1974: 342) eller ansökan om sådan rält, ulan särskilda skäl koncession meddelas annan än den som erhållil eller ansökt om sådan rätt.

Inom område som omfattas av koncession för bearbetning av lorvfyndighet får koncession enligt denna lag inte utan särskilda skäl beviljas annan än koncessionshavaren.

' Senaste lydelse 1982:484.

Prop. 1984/85:120 155

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren ifråga om en fyndighel där denna uivinner lorv för sitt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör del möjligt för faslighelsägaren all på skäliga villkor även i fortsättningen få torv för sitt husbehov.

10 §'

Koncession kan förenas med de föreskrifier som behövs för atl skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som eljest påkallas för atl främja etl från allmän synpunkt ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna.

Koncession kan göras beroende av alt undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning.

1 koncession kan föreskrivas alt staten skall ha rätt att deltaga i verksamheten eller att koncessionsinnehavaren skall utge avgift eller produktionsandel till staten eller iakttaga annal liknande villkor.

/ fråga om bearbetningskoncession för torv finns bestämmelser om visst villkor i 9 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iakttaga vad som i 20 eller 32 §
Qärde stycket föreskrives om underrättelse och ställande av säkerhet,

2. bearbetar ämne som avses i 2. bearbetar ämne som avses i 1 § I, 4 eller 5 utan att ha erhållit 1 § 1 eller4 utan att ha erhålht bear-bearbdningskoncession, om sådan betningskoncession, om sådan kräves, kräves,

3. utan tillstånd enligt 33 § andra stycket lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål som där avses.

Till påföljd som anges i första slycket dömes också den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighel som är förbunden med koncessionen eller som avses i 40 § andra stycket lämnar oriktig uppgift, om detta sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhel.

I fall som anges i försia slycket 2 kan ämne som utvunnits förklaras förverkat.

Om brolt som avses i första styckel 1 förnärmar enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endasl om målsägande anger brollet till ålal.

Denna lag iräder i krafl den

I ärenden som har anhängiggjorts hos länsstyrelsen eller bergmästare

Senaste lydelse 1982:484. Ändringen innebära» fjärde stycket upphävs.

Prop. 1984/85:120 157

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härmed föreskrivs att 18 § nalurvårdslagen (1964:822) skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §'
Takt av sten, gms, lera, jord, Takt av sten, grus, lera, jord,

torv, eller andra jordarter för annat torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens hus- ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens behov får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock Ullstånd. Vad nu sagls avser dock ej läkt i vattenområde vartill lill- ej läkt i vattenområde vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen stånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller fordras enligt lagen (1983:291) eller fordras enligt lagen (1966:314) om kontinenlalsockeln. (1966:314) om kontinenlalsockeln

eller läkt vartill tittstånd fordras enUgt lagen (I98X:000) om vissa torvfyndigheter.

Länsstyrelsen får förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr atl ansökningen avvisas, lägga fram utredning som belyser behovel av takten samt en täktplan av erforderlig omfattning. Tillståndet skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller molverka företagets menliga inverkan på naturmiljön. Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall tillstånd för sin giltighet göras beroende av atl säkerhet ställs för sålunda föreskrivna villkor. Visar sig sådan säkerhel otillräcklig, får länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endasl om ytterligare säkerhet ställs.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Har tio år förflutit från det täkttillstånd har vunnit laga kraft, får länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade villkor. Visar det sig att föreskrivna villkor inte i den utsträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön, får länsstyrelsen före utgången av den angivna tiden förena tillståndet med de ytterligare villkor som behövs.

Denna lag träder i kraft den

I ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet lillämpas äldre beslämmelser.

Äldre bestämmelser gäller också beträffande lorvfyndighet för vilken bearbetningskoncession har meddelats enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter i dess lydelse före den

Senaste lydelse 1983:654.

Prop. 1984/85:120 161

Majoriteten av remissinstanserna anser del vara motiverat alt genomföra en ny lagsliflning inom torvområdei.

Länsstyrelsen I Kalmar län anser det lämpligt att enligt förslagel skilja ul bestämmelserna om lorv i nuvarande minerallag och föra över dem i en särskild torvlag bl. a. av del skälel all torv sannolikl aldrig i normall språkbruk uppfattals som ett mineral. Liknande synpunkter framförs bl. a. av domänverket, kammarrätten i Jönköping m. fl.

SIND liksom statens vattenfallsverk ser positivt på förslaget eflersom del leder till en enklare och snabbare handläggning av tillståndsärenden.

Synpunkter av liknande innebörd framförs bl.a. av länsslyrelsema i Västmanlands-, Värmlands-, Jämtlands-, Västerbottens- och Norrbottens län. Lantbrukarnas Riksförbund m. fl.

Ell antal remissinstanser har ställt sig tveksamma eller helt avvisande till en förändring av rådande regelsystem.

SVEBIO föreslår att förslaget tills vidare inte skall föranleda någon åtgärd och iställel nu gällande ordning får fortsätta tills dess konsekvenserna av det lagda förslagel hunnit utvärderas bättre.

Svenska Samernas Riksförbund anser att förslaget till en särskild torvlag i och för sig kan godtagas men att det i så fall måste ställas bestämda krav på atl en sådan lag tar sin uigångspunkt i de för rennäringen gällande lagbestämmelserna med den utfyllande rättspraxis som föreligger. Enligt förbundet uppfyller det framlagda förslaget inte dessa krav.

SNV delar kommitténs uppfattning att nuvarande prövningssystem fungerar utan större problem och finner därför kommitténs förslag onödigt ingripande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avslyrker kommitténs förslag till ny torvlag och anser iställel att den nuvarande dubbelprövningen av torv-täkler för energiändamål bör ersättas med en enda prövning enligt 18 § naturvårdslagen.

SSR anser atl koncessionssystemet för torv till energiändamål inte gagnar vare sig de areella näringarna eller samhällets mål för produktion och resurshushållning och att systemel därför bör avvecklas.

Domstolsverket anser att det är en brisl att ett alternativ med ett sammanhållet prövningsförfarande, där både tillåtlighets- och ersättningsfrågor behandlas inte har övervägts.

Frågor om den koncessionerade verksamhetens tillåtlighet i allmänhet bör enligt förslagel 5 § avgöras i koncessionsärendel där det bl. a. framgår att "koncession inte får ges för verksamhet som möter hinder från allmänna planeringssynpunkter". Denna formulering har föranlett några remissinstanser bl. a. Råsjö Torv AB och Svenska Torv AB alt kommentera förslaget.

Svenska Torv AB anför att den begränsing som angivits i förslaget 5 § inte kan godtas. Innebörden härav är enligt bolaget att torvbruk av viss mark löper risk att få slå tillbaka om detta inle fömtsetts i tidigare markanvändningsplanering på kommunal eller regional nivå.

Prop. 1984/85:120 162

Bergmästaren I norra distriktet tar upp vissa frågor om vilken myndighet som bör vara prövningsmyndighet i koncessionsärenden och anför atl ett återförande av handläggning av torvärenden lill sektormyndighet på sikt kan innebära en rationalisering.

2.3 Förberedande undersökning, undersökningskoncession, undersökningstillstånd

Förslaget enligt 15 § att ersätta den nuvarande möjlighelen att erhålla undersökningskoncession innebärande ensamrätt till undersökningen och företräde till bearbetningskoncession, med etl undersökningstillslånd för att få tillträde till marken, kommenteras av flera remissinslanser.

Slatens energiverk anser att det föreslagna undersökningslillståndet skall förenas med ensamrätt till undersökning och föreiräde lill att få bearbeta mossen. Förslagel att förenkla proceduren vid beviljandet av undersökningstillslånd är positivt under förutsättning atl detla kan göras utan risk för att undersökningen blir bristfälligt utförd.

Länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län, Skellefteå Kraftverk m. fl. anser i likhet med länsstyrelsen i Östergötlands län att man inte har något att erinra mot kommitténs förslag atl de i minerallagen upptagna reglerna om undersökningskoncession inte tas med i lagen om vissa torvfyndigheter.

SNV och statens planverk betonar atl undersökningskoncessionen har haft betydelse som förhandssamråd mellan sökanden och länsstyrelsen där förutsättningarna för exploateringen klargjorts. Enligt båda verken bör samråd därför göras obligatoriska.

STPF anser alt undersökningstillstånd bör meddelas exklusivt men med begränsad giltighetstid. För undersökningsresultat som utnyttjas av annan sökande, t. ex. kommun som åberopar företräde, skall ersättning lämnas i skälig omfattning.

SGU påpekar att en torvexploatör måste kunna få ett undersökningstillstånd förenat med villkor som ger företrädesrätt framför annan till eventuell bearbetningskoncession för att en satsning på etl torvprojekl skall bli intressant.

Liknande synpunkter framförs av LKAB.

Råsjö Torv AB anser att enklare torvmarksundersökningar inte medför någon skada för allmänna eller enskilda intressen. Undersökningar bör därför kunna ske med stöd av allemansrätten. Bolaget anser det olyckligt att ta bort undersökningskoncessionen.

Bergmästaren i södra distriktet anser att det nuvarande syslemet med undersökningskoncession är ett smidigt förfarande.

Domänverket anser till skillnad från kommittén att rätt till undersökning skall ge ensamrätt under viss tid i syfte att stimulera utvecklingen. Beviljad koncession bör också utnyttjas inom bestämd Ud.

Sandvikens Energiverk hävdar att det inte kan vara rimligl att en privat eller kommunal exploatör först skall behöva genomföra omfattande undersökningar för atl därefter - när några brylvärda mossar kartlagts - ivingas lämna över dessa till "hemkommunen".

Svenska Värmeverksföreningen betonar liksom länsstyrelsen i Gävleborgs län att det är väsentligt att synpunkter från bevarandeintressena och önskemål om kommunalt företräde framförs i ett tidigt skede. Undersökningskoncessionen bör därför bibehållas.

LRF föreslär att länsstyrelsen skall kunna bevilja undersökningstillstånd med ensamrätt. LRF kan acceptera att utfört undersökningsarbete ställs till samhällets förfogande under förutsättning att materialet ej före prövning av koncessionsansökan tillställs konkurrerande exploaleringsinlressen och atl till samhället överlämnat material således blir offentligt först sedan frågan om koncession prövats.

Umeå Energiverk framhåller att förundersökningarna av torvmossar blir alltmer omfatlande och därmed också dyrare. Energiverket betonar betänkandets förslag att den som erhåller koncession och utnyttjar annans undersökningsresultat skall lämna skälig ersättning härför.

2.4 Sammanförande av bearbetningskoncession och täkttillstånd

Kommiltén föreslår att kravel på särskilt täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen upphävs i fråga om takt vartill tillstånd erfordras enligt den nya lagen om vissa torvfyndigheter.

Statens energiverk framhåller att sammanslagningen av bearbetningskoncession enligt minerallagen och täktUllstånd enligt 18 § naturvårdslagen till ett tillstånd är en riktig rationalisering som torde innebära en klar förenkling för sökanden och även medföra en förkortning av handläggningstiden.

Liknande synpunkter framförs av SGU, LMV, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, LKAB, Råsjö Torv AB, Svenska Torv AB m.fl.

LRF anser del lämpligt atl i en ny torvlag inla naturvårdslagens bestämmelser om täktplanevillkor så att total överblick kan erhållas av lagbestämmelserna. LRF menar att kommittén tyvärr inte har vall denna väg vilket innebär att bl.a. frågor om efterbehandling av torvmarker efter avslutad brytning icke kommil att behandlas.

Lantbruksstyrelsen anser att det bör framgå av tillämpningsanvisningarna atl det åligger länsstyrelsen att samråda med lantbruksnämnden i samtliga koncessionsärenden enligt den nya lagen.

Bergmäslaren i norra distriktet avstyrker sammanförandet av prövning enligt naturvårdslag och prövning av meddelande av bearbetningskoncession. Prövningen enligt naturvärdslagen föreslås i stället ske före koncessionsprövningen.

Prop. 1984/85:120 164

Länsstyrelsen i Västerbottens län har skisseral etl alternativ som förulsäller att täkttillstånden fortfarande regleras i naturvårdslagen. Den särskilda lagen om vissa torvfyndigheter skulle då innehålla bestämmelser om koncessionsprövningen, markanvisning, ersättningsfrågor m. m.

Statens planverk anser att det finns skäl atl bibehålla prövningen enligt 18 § naturvårdslagen. Givetvis bör därvid prövning enligt naturvårdslagen ske samordnat med koncessionsprövningen. Skulle lagförslagel dock antas, anser planverket att den behovsprövning som idag görs i naturvårdslagsprövningen bör införas i den nya torvlagen eller dess förordning som etl krav på att den sökande skall kunna belysa behovel av takten liksom utarbeta en täktplan.

SNV betonar att naturvårdslagen är en skyddslag, medan minerallagen är en lag som har som väsentligt syfte att underlätta och få till stånd mineralutvinning. Genomförs kommitténs förslag vill verket särskilt framhålla viklen av att verkets roll som central myndighel för miljöfrågor i samband med torvutvinning inte mbbas och att verkets besvärsrätt bibehålies.

2.5 Ersättning Tör skada och intrång

Kommiltén föreslår all prövningen av ersättningsfrågorna läggs på fastighelsdomslolen.

Domstolsverket delar utredningens uppfattning att dd bör ankomma på fastighetsdomstol atl vara första instans i fråga om ersättning för skada och inlrång. Liknande synpunkter framförs bl. a. av kammarrätten i Jönköping och länsstyrelserna i Kalmar, ÖstergöUands och Västerbottens län.

Skellefteå Kraftverk påpekar att energitorvproduktionen på en myrmark i många fall skapat bättre förutsättningar för skogsbruk efter avslutad verksamhet. Detta bör således beaktas i de normer som skall tillämpas vid markanvändning.

Bergmästaren i södra distriktet betonar att det skulle avsevärt fördyra handläggningen och förlänga handläggningstiden att lägga ersättningsfrågorna på fastighetsdomstolarna redan i första instans.

SGU anser att markanvisningar enligt nuvarande modell - dvs. förrättning som omfattar både rätten att ta marken i anspråk och fastställande av ersättning för skada och intrång administrerade av den lilla effektiva, regionalt placerade organisationen bergsstaten - är det enda rimliga förfarandet då frivillig överenskommelse exploatör-markägare ej kommit till stånd.

LMV delar kommitténs uppfattning att avgörandet av ersättningsfrågor inte bör läggas på länsstyrelsen. Enligt LMVs mening är dock inte heller fasUgheisdomstolen den mest ändamålsenliga lösningen.

LMV menar att övervägande skäl talar för att förrättningsformen liksom hittills bör användas när det gäller detaljlokalisering och redovisning av

Prop. 1984/85:120 165

koncessionsområdet, beslut om tillfartsvägar m. m. och prövning av ersättningsfrågor. Som förrättningsinstans förordar LMV fastighetsbildnings-myndigheterna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om fördelarna med kommitténs förslag angående beslulsmyndighet i ersättningsfrågorna är så stora all dessa frågor inte ocksä i fortsättningen kan handhas av bergmästaren.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar att förslaget till lagstiftning syfiar bl. a. till att få en så koncentrerad och enkel prövning som möjligl. De moment som rör markanvisning och ersättning för skada och inlrång har dock föreslagits skilda åt i hanteringen. Detla är inte idealiskt, särskilt som just dessa moment i myckel hög grad berör markägarna. Det bör därför övervägas ytterligare om inte båda momenten kan handhas av samma myndighet nämligen länsstyrelsen.

Även skogsstyrelsen anser att länsstyrelsen bör vara första instans när det gäller värdering av intrång och skada.

LRF förutsäller all alla koslnader för myndighets- och domstolsprövning rörande ersättningar eller Ullämpning av torvlagen m. m. beslrids av exploatören. Markägaren och andra sakägare skall inte i något fall kunna ekonomiskt belastas på grund av att utomstående part söker koncession och täkttillstånd.

Bergmästaren i norra distriktet avstyrker att fastighetsdomstol som första instans prövar ersättning till mark- och sakägare. Ej heller bedöms länsstyrelsen vara lämplig att pröva dessa frågor. Prövningen föreslås som för närvarande ske vid förtäiining, och frågan om lämplig myndighet föreslås bli föremål för ny utredning. Bergmästaren avstyrker vidare att länsstyrelse får pröva frågor om ersättning enligt 34 § i kommitléns förslag. Dessa frågor bör istället prövas av fastighetsdomstol i enlighet med vad som gäller för liknande frågor i gruvlagen.

2.6 Koncessionsskyldighet för markägare

Kommittén föreslår att markägaren jämställs med andra när det gäller skyldigheten alt söka koncession för utvinning av torv för att utvinna energi, dock att tillstånd ej behövs för husbehovstäkt.

Kommitténs förslag har godtagits eller inte särskilt kommenterats av övervägande antalet remissinstanser.

SSR framhåller att torvmarksbrukel i första hand bör vara knutet Ull de övriga areella näringarna och markägandel.

2.7 Kommunernas inflytande

Kommittén föreslår att om en av flera sökande i ett koncessionsärende är en kommun och gör den sannolikt att den behöver torven för energiproduktion ges kommunen företräde. Är flera av de sökande kommuner och

Prop. 1984/85:120 166

är en av dem den kommun inom vilken marken är belägen har den kommunen företräde.

De remissinstanser som är verksamma inom torvutvinning liksom bl.a. statliga myndigheter inom gmv- och mineralområdet avstyrker kommitléns förslag. Kommuner och länsstyrelser tillstyrker i allmänhet förslaget.

Statens planverk stöder förslaget att kommunen skall ha företräde vid konkurrens om torvmarkerna bl. a. på grund av att kommunerna har getts ett allt större ansvar att förverkliga de statliga målen för energipolitiken. Liknande uppfattningar framförs av Växjö Energiverk, Skellefteå Kraftverk, LO, Svenska Kommunförbundel, Vilhelmina kommun, Ragunda kommun m. fl.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det är angeläget att reglerna för när den kommunala företrädesrätten skall gälla preciseras. Den får inte genom för vaga regler bli en hämsko på den övergång lill eldning med inhemska fastbränslen som planerats. Därför bör företrädesrätten dels begränsas till fall när kommunerna beslutat om övergång till fastbränsle (torv) inom ett bestämt antal år, exempelvis högst tio år, dels begränsas i omfattning så atl den motsvarar den mängd bränsle som behövs under anläggningarnas avskrivningstid.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker att markkommunen får företrädesrätt vid konkurrens med enskild eller med annan kommun. Däremol är länsstyrelsen negativ till förslaget att när annan kommun än markkommunen konkurrerar med enskild, kommunen skall ha företrädesrätt. Länsstyrelsen har därvid den gmndsynen att råvaran i första hand skall nyttiggöras inom berörd markkommun eller inom länet. Enskild som således avser att bearbeta torven inom markkommunen eller inom länet och därmed skapa sysselsättning bör därför kunna konkurrera med utomlänskom-mun.

Enligt länsstyrelsen 1 Västerbottens län är det viktigt att betona kravet på tillräckligt underlag för en förutsättningslös prövning av kommunernas behov av torv. Kommunerna måste genom relativt konkreta planer kunna göra sitt behov av torven sannolikt. Rätten till förtur skulle annars enligt länsstyrelsen kunna medföra att torvexploateringen hämmas genom att kommunerna "hamstrar" torvtäkter ulan verkligt behov.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att förslaget kan skapa osäkerhet bland enskilda torvexploatörer.

SGU anför att nuvarande lagstiftning är uppbyggd efter gmndsynen att den som från allmän synpunkt är lämpligast att utföra undersökning eller bearbetning skall erhålla ansökt koncession. Lagstiftningen ger alltså inte någon särskild gmpp några speciella favörer när det gäller atl producera torv för energiändamål. SGU har uppfattningen att ett föreslaget företräde för kommunerna motverkar, ibland förhindrar och i vart fall onödigt fördröjer en övergång Ull en mera allmän eldning med torv i landet. Mindre, medelstor och stor energitorvproduktion som idag startat upp i privat regi

Prop. 1984/85:120 167

- och där för vissa delar av landel svårigheier föreligger alt få avsättning för producerade kvantiteter - kommer att avstanna och energitorvproduktionen kommer att inriktas mot all enbart lillfredsställa kommunernas behov på entreprenörsbasis. I praktiken kommer en kommunal monopolsituation att föreligga.

Bergmäslaren i södra distriktet påpekar atl kommunerna redan nu arealmässigl har en dominerande ställning vad beträffar torvkoncessioner. Trots detta svarar kommunerna för en obetydlig del av torvproduktionen. Detta lyder inte på all kommunal företrädesrätt skulle gagna en övergång till användning av energitorv.

Länsstyrelsen i Kalmar anser att om flera ansöker om koncession bör den tilldelas koncession som bedöms ha de bästa förutsättningarna, tekniskt och ekonomiskt, atl utvinna torven.

Domänverkets uppfattning är den alt kommunerna redan idag har en mycket stark ställning, vilket inte alltid har lett till en positiv ulveckling mol genomförandet av den planerade energipolitiken. Verket avstyrker därför den föreslagna rätlen för kommunen Ull företräde.

SVEBIO anser att det inle finns någon anledning till att ytterligare stärka del kommunala inflytandet i torvproduktionen. Liknande synpunkter förs fram av SCPF, Svenska Kemiingenjörers Förening, statens vatlenfallsverk m.fl.

STPF yrkar i första hand att kommunalt företräde inte skall föreskrivas. Skall kravet på kommunalt företräde kvarstå, yrkar STPF i andra hand, att bedömningen undantagslöst skall gmndas på ett av kommunen företrätt verkligt behov, verifierat exempelvis genom antagen energiplan, fysisk översiktsplan eller annan tillämplig plan genom beslut i kommunfullmäktige eller kommunstyrelse.

Svenska Torv AB avstyrker med skärpa kommitténs förslag.

LKAB anser att nuvarande lagstiftning bör bibehållas. Det vore olyckligt om det i framtiden endast skulle bli en kommunal angelägenhet att producera torv för energiändamål. Kommunema skulle erhålla en monopolställning som icke kommer att gagna torvindustrin.

LRF hyser stor iveksamhel då del gäller kommitténs förslag till lagregler för kommunal förtursrätt. Om förtur skall finnas måste stora krav ställas på den förturssökande kommunens behov av energitorven. Löst framlagda planer om eventuell framtida torvanvändning bör enligt LRFs mening icke kunna leda lill förtur.

LRF finner det också tveksamt att kommuner skall ha företräde framför förelag och industrier som kanske i en opUmal fördelningsplan borde ha företräde till den energitorv för vilken en kommun söker företräde.

Då kommunerna endast torde ha intresse av storskalig brytning för försörjning av sina anläggningar föreslår LRF att lagen om kommunal förtursrätt begränsas till myrar över 50 ha storlek.

SSR finner den nu gällande ordningen vara klart bättre än den föreslagna förtursrätten för kommuner.

Prop. 1984/85:120 168

Råsjö Torv AB anser atl problemel idag inte är att kommunerna har för lite att säga lill om vad gäller koncessionerna. Problemel är atl del händer så litet med de 2/3 av den totala koncessionsarealen som idag innehas av kommunerna eller kommunala bolag. Råsjö Torv vill med skärpa avvisa förslaget.

2.8 Ianspråktagande av mark (markanvisning)

Kommittén föreslår att den nuvarande obligatoriska markanvisningsförrältningen inför bergmästaren, vid vilken också vissa ersätlningsfrågor behandlas, ersätts med ett syslem där bearbetning kan påbörjas anlingen efter tillstånd av markägaren eller efter ett medgivande av länsstyrelsen att få ta marken i anspråk för bearbelning. Ersättningsfrågorna prövas av fastighetsdomstol (se avsnitt 2.5).

Övervägande antalet remissinstanser ställer sig bakom kommitténs förslag. De remissinstanser som avslyrker förslaget pekar bl.a. på atl nuvarande ordning fungerar bra, atl kommitténs förslag skapar rättsosäkerhet för markägaren eller all länsstyrelsen ej har resurser för ändamålet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget att markanvisningen överförs från bergmäslaren till länsstyrelsen. I de flesta fall, då avtal redan träffats mellan exploatören och markägarna, torde själva förrättningen bli tämligen enkel och kan samordnas med koncessionsprövningen.

Sandvikens Energiverk tillstyrker förslaget att markanvisningen överförs till länsstyrelsen. Det är angeläget att minska kostnaderna för mätningsarbeten och framställning av fömättningskarta genom förenklingar av utsättningsarbetet.

LKAB anser att förslaget om att markanvisning icke skall vara ett obligatorium är klart positivt. I de fall att sökanden kan göra överenskommelser med mark- och sakägare är en markanvisning helt onödig.

Skellefteå Kraftverk anför liknande synpunkter.

SGU tillstyrker atl markanvisning i den nya lagen ej utformas som elt obligatorium, dvs. vid frivillig överenskommelse mellan exploatör och markägare skall beslut om markanvisning ej vara nödvändig.

SGU kan emellertid med hänsyn till rättssäkerheten för enskilda markägare inle ställa sig bakom förslaget om att länsstyrelsen utan förtäiining skall kunna förklara att exploatör får igångsätta verksamhet inom annans mark utan att denne fastighetsägare lämnat sitt medgivande. Detta innebär enligt SGU en form av expropriation vid skrivbordet. Markägarna måsle få reella chanser alt hävda sin rätt vid ett sammanträde med fältbesiktning, där teknisk-ekonomisk sakkunskap finns tillgänglig.

Liknande synpunkter framförs av de båda bergmästarna. LMV anser atl förslaget inte är ändamålsenligt. De nämnda frågorna, som är av fastighetsrättshg och mätningsteknisk art, lämpar sig inte för behandhng i länsstyrelsens arbetsformer. Uttalandet att länsstyrelsen ge-

Prop. 1984/85:120 169

nom sin lantmäterienhet har goda förutsättningar alt klara också de mätningstekniska uppgifterna är inte riktigt eftersom resurser för sådana insatser inte finns hos dessa enheter.

Länsstyrelsen I Östergötlands län delar kommitténs uppfattning atl länsstyrelserna är väl skickade atl handlägga dessa frägor. Länsstyrelsen föreslår emellerlid att bestämmelserna utformas så atl länsstyrelsen äger uppdra ål vederbörande fastighetsbildningsmyndighet alt på sökandens bekostnad ombesörja nämnda tekniska åtgärder.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att markanvisningen ligger kvar på bergmästaren men det finns enligt länsstyrelsens mening ingenting som lalar för all inte en handläggning med länsstyrelsen som huvudman kan fungera lika tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län ifrågasätter om det inte vore rationellare alt låla länsstyrelsen ha hand om markanvisningen inklusive ersätt-ningsfrågoma. Fördelarna med detta är att sökanden bara har en myndighet alt hålla kontakten med. I de fall länsstyrelsen inle själv har resurser atl skaffa fram beslutsunderlag i ersättningsfrågorna bör det ges möjlighet för länsstyrelsen att utnyttja lantmäteriets sakkunskap härför.

Råsjö Torv AB hävdar att markanvisning inte behövs vid frivillig mark-ägaröverenskommelse. I de fall där elt ivångsförfarande måste till, bör bergmäsiarämbetei eller länsstyrelsen pröva tillträdes- och ersättningsfrågor. Förfarandel med fastighetsdomstolen som första instans om oenighet uppstår ogillas. Mätningskungörelsens omständliga och kostnadskrävande bestämmelser bör inte tillämpas vid utstakning av ett område.

2.9 Fullföljd av talan

Talan mol länsstyrelsens beslut om förberedande undersökning på annans mark, i de fall då samtycke inte kan erhållas, skall enligt 33 § i förslagel föras hos kammartätt. Talan mot kammarrättens beslut skall enligt förslagel ej få föras.

Kammarrätten i Jönköping har inte någol att erinra mot att talan mot länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätt. Däremot ställer kammarrätten sig tveksam till att man avskär möjligheten till klagan hos regeringsrätten. Begränsningar i denna möjlighet finns, men endast i myckel ringa utsträckning.

5(7//anser atl nuvarande besvärsordning är ändamålsenlig, under fömtsättning att möjlighet att förena undersökningstillstånd med ensamrätt resp. företrädesrätt samt markanvisningsförtättningar vid bergsstaten bibehålls.

Med hänsyn till att prövningen i undersöknings- och bearbetningstill-ståndsärenden ofta är komplicerad och kräver en allsidig lämplighetsbedömning förordar SGU att regeringen beslutar i dessa ärenden.

SGU anser atl naturvårdsverkets ställning som besvärsberältigad myn-

Prop. 1984/85:120 170

dighet med uppgift att företräda naturvårdens intressen bör erhålla sin motsvarighet på myndighetssidan inom mineral/energiområdet. SGU bör därför också ha besvärsrätl.

ÖB framhåller att SNV i kommitténs förslag givits slällning som besvärsberältigad myndighet med uppgift att företräda naturvårdens inlressen. Med hänsyn lill de uppgifier riksdag och regering ålagt ÖB måsle molsvarande besvärsrätt tillerkännas ÖB som företrädare för försvarsmaktens intressen.

Domstolsverket anser att med den modell som utredningen valt är del knappast möjligt alt undanta fullföljd till regeringen även när det gäller torvärenden av mindre omfattning. Med hänsyn till önskemålet atl minska ärendetillströmningen till regeringen är detta otillfredsställande. Också av det skälet anser verket att alternativet med en sammanhållen prövning i fastighetsdomstol bör övervägas.

LKAB avstyrker det framlagda förslaget att kammarrätten skall vara besvärsinsians. Nuvarande besvärsordning har enligt LKAB visat sig vara ändamålsenlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det inte finns någon anledning att med hänvisning till nuvarande förhållanden lägga besvärsprövningen avseende länsstyrelsens beslut i dessa ärenden hos kammarrätten. Då regeringen skall pröva besvär över länsstyrelsens beslut rörande lorv-koncession i övrigt är dd enligt länsstyrelsens mening inte heller ändamålsenligt att skilja på besvärsvägarna i närliggande ärenden på föreslaget sätt. Länsstyrelsen anser därför att besvärsprövningen bör ligga kvar hos regeringen

2.10 Avgift till staten

Kommittén föreslår att som villkor för koncession får föreskrivas att koncessionshavaren skall utge avgift till staten. Denna passus, är en uppmjukad formulering av den i minerallagen föreskrivna rätten för staten att uttaga en viss avgift vid gmvbrylning.

Statens energiverk har känslan av att staten ej har för avsikt att använda sig av denna rätt förrän tidigast 1990. Verket har dock erfarit att det trots detta finns en utbredd oro bland torvproducenter om att avgiften kan utgöra en fara i framtiden. Verket anser därför att denna kvarleva från minerallagen ej bör finnas med i torvlagen.

På grund av energitorvproduktionens ringa ekonomiska bärkraft anser SkeUefteå Kraftverk det nödvändigt att staten ej nyttjar sin rätt till särskilda statliga produktionsavgifter. Staten bör i konsekvens därmed även avstå från den rätt som är inskriven i de flesta nu gällande koncessioner.

Mot bakgmnd av angelägenheten av att få till stånd utvinning av torv i landet anser länsstyrelsen i Kalmar län att det är riktigt att staten avstår från andel i fyndighet.

Prop. 1984/85:120 171

LRF förutsätter att förslagel om avgifl till staten syftar till att ge koslnadsläckning hell eller delvis för statens administraliva kostnader i samband med tillståndsgivning och övervakning. LRF tillstyrker kommitténs förslag att s. k. kronoandel till staten ej skall kunna utgå.

STPF anser att föreskrifter om att koncessionsinnehavaren skall kunna åläggas avgift till slaten som villkor för koncession, bör utgå.

2.11 Konsekvenser i kostnadshänseende

Kommiltén bedömer alt dess förslag inte medför några kostnader som inte uppvägs av besparingar. Elt fåtal remissinstanser har lagil upp frågan och därvid delat kommitténs uppfatlning.

Bergmästaren i norra distriktet hävdar emellertid atl genom atl prövning av ersättningsfrågor i första instans överflyttas till fastighetsdomstol kommer en kostnadsökning uppstå såväl för statsverket som för enskilda. Denna kostnadsökning bedömes väga över evenluella besparingar genom ändrad handläggning, så att en sammanlagd kostnadsökning uppstår.

2.12 Växttorv

Enligt lagförslaget omfattar bestämmelserna enbart torv för energiändamål.

Flertalel remissinstanser tar inte upp frågan eller har inga erinringar mot kommitténs förslag. Ett antal remissorgan har dock berört ämnet och därvid framfört vissa synpunkter.

Lantbruksstyrelsen anser all lorvbrytningskoncessioner regelmässigt bör innehålla föreskrift att växttorven om möjligl skall omhändertas på ett sådant sätt att den kan användas som jordförbättringsmedel antingen av jordbmkare och trädgårdsodlare i trakten eller för framställning av kommersiellt lillgänglig odlingstorv.

Statens energiverk anser alt det blir allt mer angelägel atl ej skilja på växttorv och bränntorv.

Anledningen är all redan nu torvparlier som ligger på gränsen mellan växttorv och bränntorv i kvalildshänseende, säljes för del ändamål, där efterfrågan för tillfället är störsl.

Vid nyöppnade torvtäkter är det dessutom vanligl alt man de första åren måste sälja de översta torvlagren som växttorv då dessa lager är för låghumifierade för produktion av bränntorv. Etl växllorvföretag har t.o.m. avtal med bränsleproducenler om atl dessa fortsätter drifien när växttorvlagren börjar ta slut.

Slutligen kan nämnas att vid ny teknik med "året-runt" bryining och artificiell torkning som nu är under utveckling gränsen mellan de olika torvkvalitderna utsuddas än mera. Del är alltså fulll möjligt att från torv i en och samma läkt producera såväl växt- som bränntorv.

Prop. 1984/85:120 172

Liknande synpunkter framförs av SGU, Råsjö Torv AB, Skellefteå Kraftverk och STPF.

LRF anför att en torvmark ofta består av olika torvslag med brytnings-tekniskt och kommersielll olika användningsområden. 1 mellersta och södra Sverige överlagras torvmarken ofta, men icke regelmässigl, av dåligt förmultnad torv som kan utnyttjas som växttorv eller odlingstorv. Enligt lagförslaget får, om så är ändamålsenligl för energitorvbrytningen, ett sådant ytlager brytas men del tillhör i princip markägaren medan bränntorven disponeras av exploatören. Lagförslaget utsäger här att exploatören skall erbjuda markägaren sådan bmten torv som icke passar som energitorv till markägaren som har att lösa denna torv efter principen nedlagda kostnader samt bortfrakta och omhänderta densamma inom 6 månader efler tillsägelse.

LRF anser det ingalunda givet att exploatören framställt markägarens torv enligt sädana metoder atl den är kommersiellt avsättningsbar. Det synes vidare riktigt atl lorvens inlösningsvärde skall bedömas efler högsl dess kommersiella värde och inte enbart efter exploatörens nedlagda kostnader. Principen nedlagda kostnader torde också leda till Ivisler då man kan fördela torvbrylningsföretagets fasta iordningsställandekoslnader på olika sätl och på så sätt erhålla olika koslnadsbedömningar beroende på hur exploatören väljer atl fördela sina koslnader. Värderingen kan visserligen överlåtas åt fastighetsdomstol men domstolen synes enligt förslaget vara bunden att döma efter principen nedlagda kostnader i stället för även torvens marknadsvärde. LRF finner detta vara en icke acceptabel ordning. Då markägaren äger den torv som icke avses användas för energiändamål anser LRF att markägaren bör få tillgodoräkna sig eventuell vinst av brytningen av exempelvis odlingstorv. Lagförslaget bör därför ändras så atl markägarens inlösningsskyldighel avser det lägsta värdet av exploatörens nedlagda kostnader (som definieras som hans merkostnader för brytning av odlingstorv) och torvens marknadsvärde. Markägaren borde också beredas tillfälle att påverka exploatörens brytningsmetoder så alt en kommersiellt säljbar produkt framställs. LRF yrkar därför på ändring och tillägg i lagen som tillgodoser dessa önskemål.

2.13 Förhållande till annan lagstiftning om mark och vatten

Flera remissinstanser har haft synpunkler på torvlagens förhållande lill annan lagstiftning. Bl.a. har därvid vissa remissorgan tagit upp samordningen med kommande plan- och bygglag och föreslagen naturtesurslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att samordning mellan olika lagar är betydelsefull och viktigt i delta sammanhang är att betona länsstyrelsens regionala samordningsansvar samt att koncessionsfrågorna beaktas i den översiktliga planering som avses med plan- och bygglagstifiningen. Länsstyrelsen vill härutöver framhålla som angelägel att en samordning inom

Prop. 1984/85:120 173

länsstyrelsen görs mellan vattenlagens tillållighetsregler och koncessionsprövningen.

Åven ÖB anser all torvlagen skall anknytas till naturresurslagen.

Samerättsulredningen och Same-Älnam tar upp frågor om rennäringens ställning.

Samerättsulredningen anser all renskötselrättens speciella natur bör omnämnas särskilt i den nya torvlagen.

Enligt Same-Älnams mening borde all framtida lagstiftning, som rör mark och vatten och där samiska rättigheter är lagstadgade, ha en klar linje för hur markanvändning skall ske i syfte att förhindra t. ex. fördärvande av renbelesmarker.

Statens planverk anser att den hushållningssyn som är nödvändig i en koncessionsprövning om energitorv bör komma till konkret uttryck i 5 § i lagförslaget.

Bergmäslaren i södra distriktet betonar att gruvlagen och minerallagen innehåller en anda av all hävda mineralintressei gentemot andra intressen. Särintressen får vika till förmån för Ullvaratagandet av en för samhället nyttig exploatering av en naturtillgång. Någon motsvarande "anda" kan inte spåras i den föreslagna torvlagen. Tvärtom har man intagil så generella hinder atl de nästan alltid kan hävdas.

Bergmästaren i norra distriktet föreslår att torvbearbdningen jämslälles med jordbmk, skogsbmk och övriga med markägandel sammanhängande rättigheter. Därigenom inbesparas en mängd byråkratisk remissverksamhet. 7 § i lagförslaget samt ändringar i gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheler, som innebär att torvkoncession utgör hinder, skulle därigenom ej erfordras.

Svea Hovrätt tar upp förslaget till lag om ändring i vattenlagen och ifrågasätter om man inte kan gå någol längre än ulredningen gjort. Bestämmelsema i 3 kap. 3 § vattenlagen skulle sålunda kunna undantas från tillämpning vid prövning av ett torvfördag enligt vattenlagen. En tillåtlighetsprövning enligt denna paragraf sammanfaller i väsentlig mån med den prövning av förhållandel till allmänna intressen som skulle ske i koncessionsärendet. Härtill kommer atl utdikning av torvmarker regelmässigt inte inverkar i högre grad på motstående, specifikl vattenrättsliga intressen. Den vattentekniska bedömningen är också jämförelsevis enkel vid företag av detta slag.

2.14 Övergångsbestämmelser

Enligt förslagel till övergångsbestämmelser punkt 3 måste den som vid lagens ikraftträdande bedriver lorvtäkl för energiändamål för vilken lillstånd inle behövs enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter -men för vilken tillstånd behövs enligt förslaget till ny lag - inom dl år efler lagens ikraftträdande ansöka om koncession för alt få fortsätta verksamheten.

Prop. 1984/85:120 174

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter skäligheten i att den som fått ett täkttillstånd skall behöva även koncession. Det bör vara rimligt atl samhällsintresset får stå tillbaka för del ringa antal takter som kan komma att beröras av denna övergångsbestämmelse. Det är fråga om myrmarker - ofla ganska begränsade Ull omfattningen — där motstående intressen saknats eller varit sådana att en koncessionsprövning ej ansetts särskilt angelägen.

Liknande synpunkler framförs av Råsjö Torv AB, Sandvikens Energiverk, Svenska Torv AB m.fl.

SGU betonar att om lagstiftaren väljer atl införa en rätl till företräde till koncession för kommunerna som gmpp anser SGU att för verksamhel som bedrivs med stöd av enbart täkttillstånd måste bestämmelse intagas i övergångsbestämmelserna till en ny torvlag innebärande atl verksamheten har rätt att fortsätta. Absolut företräde (förutsatt rimlig verksamheisnivå) till koncession enligt nya lagen måste i dessa fall gälla för den som har pågående torv verksamhet.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att om den aktuella lagstiftningen på nu angivet sätl får retroaktiv verkan kan det från rättssäkerhetssynpunkt framstå som mindre Ullfredsställande. Länsstyrelsen vill med hänsyn till det anförda ifrågasätta om den föreslagna regeln är nödvändig. Enligt länsstyrelsens mening torde inte några större olägenheler för det allmänna uppkomma om övergångsbestämmelserna i stället ges innehållet, att de som vid lagens ikraftträdande bedriver energitorvbrytning med stöd av täkttillstånd inte skall omfattas av den nya ordningen. Dock bör föreskrivas att en anmälan skall göras inom viss tid till länsstyrelsen.

LRF har i sitt remissyttrande framhållit atl av samhället begärd koncession i efterhand där täkttillstånd föreligger icke skall medföra kostnader för innehavaren av täktUllstånd. För tydlighetens skull vill LRF att del klart skall framgå att det kommunala företrädet icke skall gälla när annan part än markkommunen har täkttillstånd.

2.15 Inventeringar — 42 § naturvårdslagen (NVL)

SNV och några länsstyrelser har erinrat om att enligt 42 § NVL får länsstyrelsen i samband med beslut om bl. a. tillstånd till läkt föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsinlresset. En motsvarande bestämmelse saknas i förslaget till torvlag. 42 § NVL har lillämpals vid flera tillfällen i samband med torvtäkt. Lagförslagel bör enligt SNV kompletteras med en bestämmelse som motsvarar 42 § NVL.

Sveriges Ornitologiska Förening har framfört synpunkter av liknande innebörd.

Prop. 1984/85:120 177

1 Departementspromemorian

Förord

Riksdagen beslutade ijuni 1984 om en plan för valtenkraftsutbyggnad till 66 TWh/år (prop. 1983/84:160, BoU 30, rskr 388). I beslutet angavs, i enlighet med regeringens förslag, atl en plan för atl uppnå denna nivå bör omfatta 3,8 TWh/år. I riksdagsbeslutet redovisades projekt motsvarande ca 2,8 TWh. Det uppdrogs därför ål regeringen all återkomma till riksdagen avseende den del av planen, som kan erfordras för att ge planen den av riksdagen förordade omfattningen.

Denna promemoria har utarbetats av en arbetsgmpp med representanter för finans-, jordbruks-, bostads- och industridepartementet. I promemorian redovisas projekt, som kan komplettera planen för valtenkraftsutbyggnad och som innebär så lilen inverkan på miljön som möjligt. Mot denna bakgrund redovisas ulbyggnadsprojekt motsvarande ca 0,7 TWh/år. För alt vattenkraftsprojekten skall kunna genomföras krävs att de prövas enligt vattenlagen. I en särskild bilaga redovisas samtliga projekt som har övervägts i arbetet med promemorian. I bilagan redovisas de projektmodifieringar, som i vissa fall skett i jämförelse med del ursprungliga förslaget.

Promemorian avses bli föremål för en bred remissbehandling. I de fall remissinstanserna avvisar projekt som redovisas i promemorian, är det angeläget att alternativa utbyggnadsmöjligheter föreslås. De synpunkter som framförs i remissbehandlingen kommer att vara av stor betydelse när regeringen skall ta ställning till hur planen för utbyggnad av vattenkraften skall fullföljas. Regeringen avser att redovisa sitt ställningstagande till riksdagen i början av år 1985.

1.1 Bakgrund

/. /. / Vattenkraftsfrågornas tidigare behandling

Riksdagen har i samband med olika energipoliliska beslut tagit ställning för en viss utbyggnad av vattenkraften. Riksdagens energipolitiska beslut år 1975 (prop. 1975:30, CU 28, NU 30, rskr 202 och 203) fömlsatte en utbyggnad till 66 TWh/år år 1985.

Riksdagen lade år 1972 fast vissa riktlinjer för hushållningen med landets mark- och vattenresurser (prop. 1972: 111, CU 35, rskr 348). Detta beslut innebar bl. a. att outbyggda huvudälvar och vissa källflöden i norra Sverige skulle bevaras opåverkade.

I samband med beslutet år 1972 tillkallades en sakkunnig (C 1972:02) för alt närmare studera vattenkraftsutbyggnader i norra Svealand och södra Nortland (den s.k. Sehlstedtska utredningen). Den sakkunnige lämnade i maj 1974 betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö.

För att komplettera detta material med liknande uppgifter rörande de

Prop. 1984/85:120 178

norra delarna av landet Ullkallades år 1974 en sakkunnig (B 1974:01) med uppdrag att utreda frågor om vattenkraftsutbyggnader i norra Nortland. En lägesrapport (Ds B 1974:4) Vattenkraft och miljö 2 lämnades i oktober 1974. Utredningen slutredovisades senare i betänkandet (SOU 1976:28) Vattenkraft och miljö 3 (den s. k. Ekströmska ulredningen).

Mol bakgmnd av vatlenkraftsutredningarna lade riksdagen år 1977 fasl rikllinjer för vatlenkraftsutbyggnad i norna Svealand och Nortland (prop. 1977/78:57, CU 9, rskr 100). RikUinjerna omfattar ett stort antal älvar och älvsträckor. Av den ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften på ungefär 25 TWh/år är ca 20 TWh/år undantagna från utbyggnad. Sammanfattningsvis innebär riktlinjerna att följande älvar och älvsträckor omfattas av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen:

Älv Sträcka

Klarälven Sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck

Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen resp. nedströms

Skifsforsen, Österdalälven uppströms Trängslet samt sträckan mellan Näs och Hedesundafjärdama

Ljusnan Sträckan mellan Hede och Svegsjön (HäUedalsljusnan)

och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöama (Mellanljusnan)

Ljungan Uppströms Storsjön

Indalsälven Åreälven, Ammerån ovan Överammer, Storån-Damman

samt Hårkan uppströms Hotagen.

Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnel, Långse-

leån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ran-saren samt Vojmån uppströms Vojmsjön

Vapstälven

Moälven

Lögdeälven

Öreälven

Umeälven Tämaån och Giijesån, Juktån uppströms Fjosokken samt

Tämaforsen mellan Laisan och Gäutan

Vindelälven

Skellefteälven Källflödena uppströms Sädvajaure resp. Rebnisjaure

Byskeälven

Piteälven

Luleälven Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven

uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven

Råneälven Rörån-Livasälven

Kalixälven

Tomeälven

RikUinjerna innebär att regeringen, om ett vattenTcraftsprojekt berör någon av de uppräknade älvarna eller älvsträckorna, alltid skall pröva företagets tillåtlighet enligt vattenlagen (1983:291; VL), för att därigenom garantera att de av riksdagens fastlagda riktlinjerna beaktas. (Vissa projekt prövas dock enligt gamla VL (1918:523).)

I vissa fall berörs vattenkraftsprojekt också av rikUinjerna i den fysiska riksplaneringen (FRP) för s. k. obmtna fjällområden, som är relativt orörda och som även framgent bör undantas från tyngre exploateringsföretag. Som rikUinje anges att anläggande av bl. a. vägar, vattenkraftstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbmk inte bör komma i fråga inom de

Prop. 1984/85:120 179

aktuella områdena. Riktlinjerna fömtsätts bli beaktade i samband med prövning enligt den lagsliflning, som reglerar denna lyp av verksamhet (miljöskyddslagen, VL, väglagen etc).

Den metodik som har tillämpats i vattenkraftsuiredningarna är i stora drag följande. På gmndval av ett omfattande material från företrädare för ulbyggnadsintressena resp. bevarandeintressena har utredningarna genom rangordning sökt ange vilka älvsträckor som vid yllerligare valtenkraftsutbyggnad i första hand bör komma i fråga och vilka älvsträckor som är mest angelägna att bevara.

Klass 4

Älvsträckor med myckel höga bevarandevärden. Den redovisade kraftnyttan har inte kunnat motivera en placering i lägre klass. Klass 3

Älvsträckor eller områden med redovisade bevarandevärden, i etl betydande antal fall även i form av samverkande riksintressen, berörs av projekten. I många fall finns också en konflikt mellan ulbyggnadsönskemå-len och olika lokall förankrade inlressen. Inom denna klass återfinns många av de stora och mycket kontroversiella projekten. Klassen måste betecknas som i hög grad bevarandevärd men om man trots detta finner en utbyggnad upp till denna nivå nödvändig bör sådana projekt inom klassen som förts till en undergrupp 3a i första hand väljas. Del främsta kriteriet vid delningen av klass 3 i undergmpperna 3a och 3b har varit den betydande kraftnytta som kan redovisas beträffande de projekt som förts till 3a. Klass 2

Älvsträckor med påtagliga bevarandevärden berörs. I några fall finns höga be varande värden, men i dessa fall har en betydande kraftnytta kunnat motivera placering i denna klass. Klass 1

Huvudsakligen älvsträckor med måttliga bevarandevärden. I några fall har också en betydande kraftnytta kunnat motivera en flyttning från klass 2 i bevaranderangordningen till denna klass. Klass O

Om- och tillbyggnadsprojekt som inte närmare undersökts eller värderats, vare sig från utbyggnads- eller bevarandesynpunkl.

Ytterligare projekt har tillkommit sedan utredningarna gjordes, samtidigt som flera av de tidigare redovisade projekten av olika skäl har modifierats. Genom vattenkraftberedningens arbete och i det arbete, som nu har bedrivits med atl komplettera planen, har ytterligare underlagsmaterial inhämtats från kraftbolagen. Se vidare avsnitt 2.2

För närvarande övervägs inom regeringskansliel ett förslag om bl.a. lagreglering av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen på grundval av promemorian (Ds Bo 1984:3) Förslag till lag om hushållning av naturresurser m. m. (Naturresurslagen, NRL). NRL föreslås träda i kraft den 1 januari 1986 samtidigt med plan- och bygglagen och skall bl.a. ersätta de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen dit vattenkraflsrikt-linjema hör.

Prop. 1984/85:120 181

1.1.2 Regeringens och riksdagens ställningslagande till valtenkraftsberedningens betänkande

Regeringen tog våren 1984 ställning till VKB:s betänkande i proposhion 1983/84: 160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad. I propositionen föreslogs att en plan för vattenkraftsutbyggnaden bör läggas fast av riksdagen. Föredragande statsrådet framhöll att planen är ett led i en strategi för atl tillgodose det av riksdagen fastställda målet för vattenkraftproduktionen under de närmaste tio åren, för att skapa sysselsättning samt för att bevara kompelensen hos kraftföretagen och i den tillverkande industrin. Planen bör ses som en bedömning av hur en sådan utbyggnad bör kunna genomföras. Vad riksdagen bör ta ställning till som en plan för utbyggnaden är således en bedömning av hur olika utbyggnadsprojekt skall ses från övergripande utgångspunkter. Innan projekten kan komma till stånd måste de dock bedömas vara ekonomiskt genomförbara av fallrättsägama och prövas enligt vattenlagen.

När det gäller planens storlek framhöll föredragande statsrådet att det inte är möjligt att med någon större säkerhet uttala sig om den exakta storleken på dd tillskott som krävs för att den av riksdagen beslutade nivån på 66 TWh/år skall uppnås. En slutsats är dock att en plan bör innehålla utbyggnadsprojekt av en sådan omfattning att det kan vara möjligt att uppnå ett större tillskott än 2500 GWh/år om det skulle visa sig nödvändigt. Vidare krävs en marginal med hänsyn till de förändringar i förhållande till planen som blir resultatet av.bl. a. företagens ställningstaganden till enskilda projekt och prövningen av projekten enligt VL.

Mot bakgmnd av den stora osäkerheten borde enligt propositionen den plan som bör fastställas för vattenkraftens utbyggnad under den närmaste Uoårsperioden omfatta projekt om ca 3,8 TWh/år.

Planen innebär enligt propositionen inget hinder mot att även projekt utanför planen Ullkommer och utgör inte heller något föregripande av prövningen enligt VL. Planen skall dock ses som en markering av den betydelse, som regering och riksdag fäster vid att den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden kan genomföras i enlighet med de riktlinjer, som riksdagen i olika sammanhang har uttalat sig för.

Planen borde enligt propositionen utformas med största möjliga hänsyn tagen till miljön och till möjlighelerna att uppnå en bred politisk förankring. Viktiga utgångspunkter är de bedömningar som har gjorts i den fysiska riksplaneringen. Dessa skäl talar enligt föredragande statsrådet för atl ett begränsat tillskott från vattenkraften bör uppnås i försia hand bland projekt, som kan genomföras utan hinder av tidigare riksdagsbeslut. En stor del av projekten är om- och tillbyggnader av befintliga kraftverk. Kompletteringen av planen bör göras utifrån de bedömningar av projekten, som gjordes i de tidigare vattenkraftsutredningama. Givetvis är det, enligt föredragande statsrådet, viktigt att även beakta de omarbetade och förbättrade utbyggnadsprojekt som i vissa fall utarbetats senare.

Prop. 1984/85:120 182

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen slogs fast, att en plan med den förordade omfattningen bör utformas så atl största möjliga hänsyn tas Ull miljöaspekterna och till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl. a. är det viktigt att utbyggnaderna planeras så att förhållandevis varaktig sysselsättning skapas. Riksdagen beslöt att planen för vattenkraftsutbyggnad bör omfatta 3,8 TWh/år (BoU 1983/84: 30, rskr 388). I förhållande till propositionens förslag gjordes dock vissa ändringar vad gäller de ingående projekten.

Riksdagen beslöt att Nedre Långan och Haverö inte skall tas med i planen. I stället för Nedre Långan fördes projekten Hotagssirömmen och Edsoxforsen i Hårkan till planen.

Riksdagen beslöt att Ammeråns överledning skall tas med i planen hksom om- och tillbyggnader i fem kraftstationer nedströms överledningen. Riksdagen framhöll att överledningen är nödvändig för att om- och tillbyggnaderna skall komma till stånd, men ansåg atl vissa särskilda fömtsättningar som bl.a. kommunen önskade få utredda bör beaktas. 1 samband med redovisningen till riksdagen under år 1985 bör del enligt riksdagsbeslutet vara möjligt för riksdagen att få en redovisning av hur nämnda frågor behandlas i förening med regeringens syn på frågan. Denna fråga behandlas inte i denna promemoria.

Regeringen föreslog i propositionen atl Hylströmmen med Hylsjöns reglering skulle föras till planen. Riksdagen förordade emellertid att frågan om Hylströmmen m.m. ytterligare skulle övervägas, bl.a. mot bakgmnd av en samlad syn på inriktningen och omfattningen av vattenkraftsutbyggnaden i Gävleborgs län och att regeringen i 1985 års proposition för riksdagen skulle redovisa sin syn mot bakgmnd av de av riksdagen förordade ytterligare övervägandena. Frågan om fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län behandlas i avsnitt 2.4.

Regeringens förslag till plan omfattade projekt motsvarande ca 2900 GWh/år. För att uppnå nivån 3,8 TWh/år krävdes således ett tillskott om ca 900 GWh/år. Till följd av de ändringar i planen som riksdagen gjorde uppgår det erforderliga tillskottet till ca 1000 GWh/år.

1.2 Förslag till komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad

1.2.1 Utgångspunkter

Avsikten med denna departementspromemoria är att presentera etl antal projekl, som kan komplettera planen för vattenkraftsutbyggnad och som innebär så liten inverkan som möjligt på miljön. Redovisningen omfattar därför projekl som motsvarar endast ca 700 GWh/år. För att nå upp till den av riksdagen fastställda planen om 3,8 TWh/år krävs ett visst ytterligare tillskott. De synpunkter som framkommer vid remissbehandlingen - på de projekt som här föreslås ingå i planen och pä eventuella övriga projekl som

Prop. 1984/85:120 183

har prövals (se bilaga 1) - kommer all tillmätas slor betydelse vid den slutliga utformningen av planen.

De bedömningar av fömtsättningarna för genomförande av projeklen som redovisas i del följande kan endast bli av relativt övergripande karaktär. Genom bl.a. del planerade remissförfarandet kan mer säkra bedömningar göras av projektens genomförbarhet, som underlag för regeringens förslag och riksdagens beslut. En slutlig prövning av olika projekt sker i samband med prövningen enligt VL.

Utöver de riktlinjer för arbetet med att kompleltera planen för valtenkraftsutbyggnad som riksdagen lagl fast bör gälla yllerligare elt antal ulgångspunkler för arbetet.

Projekl i någon av de fyra huvudälvarna bör inle aklualiseras. 1981 års energikommitté har i betänkandet (SOU 1984:61) I slället för kärnkrafi övervägt frågan om den långsikliga ulbyggnaden av vattenkraften utöver 66 TWh/år. Betänkandet remissbehandlas f. n.

För de projekt som skall ingå i planen gäller atl de skall kunna komma lill stånd utan statligt stöd.

I linje med riksdagens uttalande att planen bör utformas så att största möjliga hänsyn tas Ull miljöaspekterna bör från bevarandesynpunkt särskilt värdefulla projekl undvikas. Planens omfattning enligt riksdagens beslut kan dock göra det nödvändigt att aktualisera projekl i älvar och älvsträckor, som omfattas av riktlinjema i FRP. Om riktlinjerna ändras för någon älv eller älvsträcka innebär det emellertid inle aulomatiskl atl kraftverket kommer till stånd. Projekten skall prövas pä sedvanligt sätt enligt VL, befinnas Ullåtliga saml av fallrättsägaren bedömas intressanta att genomföra.

En genomgång av de projekt som omfattas av FRP-riktlinjer visar, atl del kan finnas vattenkraftsföretag som i vattenkraftutredningarna bedömts ha lägre bevarandevärden än vissa projekt som inte omfattas av sådana rikUinjer. Riktlinjerna ger därför i vissa fall inte tillräcklig vägledning vid urvalet av projekt, som kan vara tänkbara att föra till planen. Ytterligare kunskaper om olika älvsträckor och projekt kan också påverka gmnderna för beslutet om undantag. Samtidigt kan självfallet älvar och älvsträckor som inte omfattas av riktlinjer visa sig ha sådana bevarandevärden, att de bör omfattas av FRP-riktlinjer. Det kan slutligen påpekas att ett relaUvt stort antal projekt som nu är aktuella inte hade utformats vid tidpunkten för vatlenkraftsutredningarnas arbete.

1.2.2 Projekt som bör kunna kompleltera planen

En utgångspunkt vid utarbetandet av promemorian har varil de Sehlstedtska och Ekströmska utredningarna (SOU 1974:22 och 1976:28) och VKB:s betänkande (SOU 1983:49).

Av kraftbolagen har inför utarbetandet av denna promemoria begärts en

kan t.o.m. innebära vissa fördelar från nalurvårdssynpunki. Sammanlagt uppgår projekten, som omfattas av FRP-riktlinjer, till 212 GWh/år.

Förslag lill projekt som bör kunna komplettera planen för vallenkraftsulbyggnad

Älv/projekt	GWh/år	Kr/kWh, år	klass (SOU)	Ägare
Skellefteälven
Bergnäs	28	3,3	3b	Valtenfallm.fi.
Slagnäs	30	3,3	3b	VaUenfallm.fi.
Gallejaur		-	0	Vattenfall
Vargfors		-	0	Vattenfall
Regi. Malån	10	2,0	2	SkellefteaKraftm.fi.
Umeälven
Gardikfors G2	20	-	0	Vattenfall
Angermanälven
Storån	36	2.5	1	Graningeverken
Hocksjö	78	2,1	2, u	Svanö
Indalsälven
Belne	15	1.6	-, u	Skand. Elverk
Ljusnan
Vemsjön m. kraftverk	85"	1,4	2	Regi. företagel m.fl.
Losbron	10	<3,0	—	Korsnäs-Marma
Ängra	7	<3,0	-	Korsnäs-Marma
Edänge	119	1,3	3a, u	Hälsingekrafl
Hylströmmen m. regi	52	1,9	—	Skand. FJv., reglför.
Gavleån
Mackmyra	8	<3,0	-	STORA-Bergvik
Dalälven
Skifsforsen	35	<3,0	1	STORA-Bergvik
Älvkarleby (rensn)	15	<3,0	-	Vattenfall
Moiala ström
Fiskeby	8	3,3	-	Vattenfall
Borensberg	5	<3,0	-	Vattenfall
Göla Älv-Klarälven
Mangen-Viggen	41	3,5	-	Uddeholm-Billemd
Vargön G3 m. m.	40	-	-	Vattenfall
Ändrade vattenhus-
hållningsbestämmelser	60 ca 700

"Inkl. produktion i Edänge

1.2.3 Kommentarer till enskilda projekl

1 det följande redovisas älv för älv de projekl som bör kunna ingå i planen. Av tabellerna framgår bedömt energitillskott i GWh/år, kostnaden för projektet i kr/kWh, år, bedömd sysselsättning i form av årsverken, klassificeringen i vattenkraftsutredningarna och ägaren till fallrälten. Ett "u" vid kolumnen FRP innebär att älvsträckan där projektet återfinns omfatlas av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Redovisas "-" innebär del att projektet inte omfattades av Sehlstedtska och Ekströmska utredningarnas arbete eller var kända då utredningarna gjordes.

Skellefteälven VKB hade i sitt förslag med Slagnäs, men mot bakgmnd av bl.a.

Arjeplogs kommuns negativa inställning och den höga koslnaden kom projektet inle med i riksdagsbeslutet. 1 ett förnyat yttrande till regeringen angav dock kommunen atl man ställde sig positiv till ytterligare utredning av projektet.

Projekt	GWh/år	Kr/kWh, år	Syssels. (årsverken)	FRP	Ägare
Bergnäs	28	3,3	80	3b	Vattenfall m.fl.
Slagnäs	30	3,3	100	3b	Vattenfallm.fi.
Gallejaur	-	-	160	0	Vattenfall
Vargfors	-	-	45	0	Vattenfall
Regi. i Malån	10	2.0		2	Skellefteå kraftverk

Mellan fallrättsägaren Vallenfall och Skellefteå Krafl AB m. fl. diskuteras f. n. förutsättningarna för en successiv utbyggnad av de nya stalio-nerna Bergnäs och Slagnäs. Projekten gavs en mycket hög klassning (3b) i Ekströmska utredningen. Motivet var att forsarna har stor betydelse för fisket. Kraftstationerna utnyttjar i första hand de genom regleringarna mycket höga vatlenföringarna vintertid. Inverkan på fisket blir sannolikl måttlig, eftersom vattenföringarna sommartid mycket litet eller inte alls Ulnylljas för kraftproduktion utan släpps i forsarna. De höga bevarandevärdena bör här kunna i huvudsak bibehållas trols utbyggnaden.

Projekten Gallejaur och Vargfors innebär installaUon av ytterligare elt aggregat i vardera stationen. Vattenfall har i en skrivelse till regeringen föreslagit en utbyggnad av dessa kraftverk. Projekten är f. n. föremål för prövning av regeringen enligt VL.

Regleringarna i Malån berör bl.a. sjöarna Stora Skeppträskd och Kvammarn och skulle ge ett tillskott på 10 GWh samt förädlingsnytta i de nedströms liggande kraftstationerna i Skellefteälven.

Umeälven

I den första etappen av planen för vattenkraftsulbyggnaden återfinns Abelvattsån och Klippen.

Projektet Gejmän innebär att man slopar en mycket liten minimitapp-ning, som i huvudsak saknar betydelse för fisket eller andra intressen. Åtgärden skulle innebära ett produktionstillskolt på ca 1 GWh/år.

Projektet Gardikfors G2 innebär installation av ytterligare ett aggregat, en åtgärd som förbereddes redan då stationen byggdes. Netlolillskoltel av energi har bedömts till ca 20 GWh/år. Projektet innebär vidare ökade regleringsmöjligheter.

Projektet Stornorrfors innebär minskad tappning i älvfåran. Produktionsförlusten genom nuvarande tappning uppgår till 50 GWh/år. Med en reducerad tappning under maj och med ett slopande av den extra tappningen under sommarhelgerna samt av tappningen under andra halvan av seplember skulle produkUonstillskottet bli av storleksordningen 10-15 GWh/år.

Angermanälven

I den första etappen av planen för vatlenkraftsutbyggnad återfinns projekten Vojmå, Sjougden, Korpå, Lilla, Flåsjöån och Meåforsen.

Projekt	GWh/år	Kr/kWh, är	Syssels. (årsverken)	FRP	Ägare
Hocksjö	78	2,1	210	2, u	Svanö AB
Storån	36	2,5	85	1	Graningeverken
Kultsjöån	ca 10	-	—	-	Vattenfall
Malgomaj	ca 15	-	-	-	Regleringsföretaget

Projektet Hocksjö innebär två nya kraftverk i den nedre delen av Rör-strömsälven. Etl lidigare utbyggnadsförslag, där fallhöjden utnyttjades i en anläggning, innebar överdämning av 3 700 ha, varav en stor del produktiv skogsmark. Projektet placerades i Ekströmska utredningen i klass 2. Det nuvarande förslaget innebär atl den överdämda arealen minskats, från 3 700 ha till ca 300 ha. Projektet innebär dock förlust av strömfisket i älven.

Rörströmsälven-Långseleån är undantagen från utbyggnad genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen, trots att älven inte placerats i de högre bevarandeklasserna. Älven är påverkad av vattenkraftsutbyggnad genom överledning från Korpån till Saxälven samt genom Ormsjöns reglering.

I remissyttrandet över VKB:s förslag föreslog länsstyrelsen i JämUands län atl Hocksjö borde föras till planen. Föredragande statsrådet var dock inte beredd att utan remissbehandling ta ställning till projektet, vars genomförande kräver en ändring av FRP-rikllinjerna.

Projektet Storån innebär utbyggnad i två anläggningar och utnyttjar fallhöjden mellan Klumpvattnel och Gärdsjön. Det innebär årsreglering i sjöarna Klumpvattnet och Gärdvattnet. Storån uppströms Klumpvattnet är undantagen genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Storån placerades i klass 1 i den Ekströmska utredningen.

Prop. 1984/85:120 188

Projektet är modifierat jämfört med ett tidigare förslag, som vattendomstolen avstyrkte med hänsyn till naturskyddssynpunkter samt inverkan på rennäring och turism. Den föreslagna regleringen av Klumpvattnet innebär inte uppdämning över del högsta naturliga vattenståndel i sjön och därför lorde någon ändring av FRP-rikllinjerna inte erfordras.

Kultsjöån är tack vare en frikostig minimitappning värdefull från bl.a. fiskesynpunkt och allmänna rekreaUonssynpunkter liksom för turismen. Tappningen innebär en minskad produktion i Stalons kraftverk på 95 GWh/ år. En viss minskning av tappningen bör kunna ske ulan allvarhga konflikter med motstående intressen.

Malgomaj är ett flerårsmagasin med två meters amplitud. Det får dock bara utnyttjas med i medeltal en halv meters amplitud varje år. Med tillstånd atl utnytUa en meters amplitud varje år skulle en produktionsökning ske i nedanföriiggande stationer. Från miljösynpunkt torde en ulökad räll atl UtnytUa magasinet med amplituden en meter varje år innebära ett måtthgl ingrepp.

Indalsälven

1 första etappen av planen ingår följande projekt: Storsjötunneln, Kors-vatlenån. Yttre Oldsjön, Rönnöforsen, Hotagssirömmen, Edsoxforsen, Högfors, Ammeråns överledning, Krångede-Gammelänge, Hammarforsen (två åtgärder) Svarthålsforsen, Stadsforsen G4 och Sillre.

Projekt	GWh/år	Kr/kWh, är	Syssels. (årsverken)	FRP	Ägare
Belne	15	1,6	25	-, u	Skand. Elverk

Projektet Belne innebär utbyggnad i Rörvattenåns vattensystem uppströms Hotagen i Hårkan. Utbyggnaden tar i anspråk fallhöjd i Gmbbdals-ån, som år 1970 leddes över till Stora Stensjön. I samband med överledningen sänktes sjön Sarvesgaisenjaure. Området är således redan mycket starkt påverkat av tidigare ingrepp. En utbyggnad innebär att sjön åter fylls och att Tjanglebäcken på sträckan mellan överledningstunnelns utlopp och Stora Stensjön tortläggs.

Projektet är beläget inom obmtet fjällområde och omfattas av FRP-riktlinjerna för vattendrag, men bedöms ändå som förhållandevis okontroversiellt. Belne redovisades inte i samband med Sehlstedtska utredningen och VKB. Projektet bör kunna genomföras inom ramen för de riktlinjer som gäller för de obrutna Qällområdena.

Ändrade vattenhushållningsbestämmelser för Flåsjön innebär myckel måttliga ingrepp i den av valtenkraftsutbyggnad starkt påverkade miljön. För Trångfors bör i vart fall en viss minskning av den nuvarande minimi-tappningen vara möjlig.

Ljusnan

I första etappen återfinns följande projekt: Lottefors, Ljusneslrömmar, Hamre, Hamresjön, Smedjemorasjön, Kvarnforsen, Härjeåsjöån och Ru-

Projekt	GWh/år	Kr/kWh, är	Syssels. (årsverken)	FRP	Ägare
Vemsjön m. krv.	85	1,4	300	2	Ljusnans regi. företag, Iggesunds AB m.fl.
Edänge	119	1,3	300	3a,u	Skand.Elverk, Hälsingekraft
Hylsjöns regi.	27	_"1	260	—	Ljusnans regi. företag
Hylströmmen	25	1,6 1		—	Skand. Elverk
Losbron	10	<3,0		-	Korsnäs-Marma
Ångra	7	<3,0		-	Korsnäs-Marma

Vemsjöns reglering och kraftstation innebär att nedre delen av Vemån dams upp strax ovanför Svegsjön. Ett betydande område - i stor utsträckning myrmark - skulle till följd av projektet läggas under vatten. Projektet innebär främst höjning av regleringsgraden och ökad produktion i nedströms liggande kraftverk. Projektet placerades i klass 2 i Sehlstedtska utredningen. Ell genomförande kan dock försenas eller hindras av följande

skäl:

1 Intresse finns all bryla torv pä de aktuella markerna. Om tillstånd ges till torvbrytningen kommer utbyggnaden att kunna ske tidigast mol slulet av den utbyggnadsperiod som här avses, dvs. mitten av 1990-talet.

2 Om tillstånd inte ges till torvbrytning - eftersom det berör område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården (Tönningfloama) - finns ingen anledning att tro att vattenkraftsföretaget skulle kunna genomföras.

En utbyggnad i Ängraån omfattar flera anläggningar, varav Losbron och

Ängra inte utgör s. k. minikraflverk. Ån har inte varit föremål för närmare

ulredning, men det finns f. n. ingel som lyder på att mycket höga bevarandevärden skulle vara knutna till ån.

Projekten Edänge samt Hylströmmen med reglering behandlas i avsnitt 2.4 Fortsatt vallenkraftsulbyggnad i Gävleborgs län.

Gavleån

Gavleån har inte studerats i vattenkraftsuiredningarna. I den redan beslutade etappen av planen för vatlenkraftsutbyggnad ingår Åbyfors och Prästforsen.

Projekt	GWh/år	Kr/kWh, år	Syssels. (årsverken)	FRP	Ägare
Mackmyra	8	<3,0		-	STORA-Bergvik

Mackmyra kraftstation är i mycket dåligl skick och den återstående livslängden har bedömts till ca 5 år. En ny kraftstation skulle kunna ge ca 18 GWh/år jämfört med den nuvarande stationen, som i medeltal producerar ca 10 GWh/år.

Dalälven

1 riksdagens plan ingår följande projekt: Bmnnsberg, Noppikoski, Stackmora övre. Stackmora nedre, Borgärdet, Eldforsen, Mockfjärd, Jo-hannisholm, Van, Forshuvud, Bullerforsen, Näs, Söderfors och Älvkarleby.

Projekt	GWh/år	Kr/kWh, är	Syssels. (årsverken)	FRP	Ägare
Skifsforsen Älvkarieby	35 15	<3,0 <3,0	10	1	Stora Kopparberg m. fl. Vattenfall

Projektet Skifsforsen avser dels ell projekl, som utnyttjar enbart fallhöjden i den nuvarande anläggningen, dels ett större projekt som också tar i anspråk fallhöjd nedströms Skifsforsen. Ställningstagande till om det finns förutsättningar att genomföra det mindre projektet, som här redovisas, är beroende bl.a. av resultatet av en utredning kommunen initierat och evenluella förhandlingar med bolaget. Del är dock angelägel atl även det större projektet blir belyst i remissbehandlingen.

Skifsforsen ingår inte bland de älvar och älvsträckor som omfattas av FRP-rikUinjer. Det större projektet omfattas dock av riktlinjer.

Projektet Älvkarleby innebär vissa rensningar nedströms kraftverket, vilket ger ökad fallhöjd och därmed ökad produktion. Projektet kan ge upp till 25 GWh/år, men i planen finns redovisat 15 GWh/år, då de mycket starka fiskeintressena kan förväntas hindra mer omfattande rensningar.

Motala Ström

Motala Ström har inle behandlals i vatlenkraftsutredningarna. I den redan beslulade delen av planen ingår Skärblacka och Bergsbron-havet.

Projekt

GWh/år

Kr/kWh, år

Syssels. (årsverken)

FRP

Ägare

Fiskeby Borensberg

3,3 <3,0

75 25

VaUenfall Vattenfall

Projektet Fiskeby innebär en ombyggnad av det nuvarande kraftverket. Projektet Borensberg innebär första delen av en fullständig ombyggnad av den nuvarande anläggningen. Projekten torde kunna genomföras utan konflikter gentemot motstående intressen.

Göta älv-Klarälven

Om- och tillbyggnader eller effektiviseringar av stationerna fr.o.m. Edeforsen t.o.m. Forshaga, ombyggnad av stationerna Fryksfors och Uppemd samt projektet Värsjö ingår i den redan beslutade delen av planen för vatlenkraftsutbyggnad.

Projekt	GWh/år	Kr/kWh, år	Syssels. (årsverken)	FRP	Ägare
Mangen-Viggen Vargön G3, m. m.	41 40	3.5	300 270	-	Uddeholm-Billemd Vattenfall

Frågan om tillåtligheten enligt VL av Mangen-Viggen prövas f.n. av regeringen.

I propositionen framhölls att genomförandet av Vargön G3 var så osäkert att det inte borde föras till planen. Förnyade studier inom Vattenfall tyder dock på att projektet bör genomföras, eftersom Vargöns kraftstation är i sådant skick att åtgärder ändå måste vidtas under det närmaste årtiondet. Projektet omfattar också rensningar i älvfåran och en 600 m lång tunnel uppströms Vargön. Åtgärderna har av Vattenfall prehminärt bedömts som ekonomiskt försvarbara.

1.2.4 Fortsatt vatlenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län

I VKB föreslogs all Galvån i Ljusnan och Runemo i Voxnan skulle föras till planen för vatlenkraftsutbyggnad. När det gäller Hylströmmen fann beredningen att en komplettering av kunskapsunderlaget erfordrades innan ställning kunde tas till om projektet kunde föras till planen. Vidare föreslogs atl projektet Edeforsen i Ljusnan skulle föras Ull planen som alternativ till det större projektet Edänge. Ett motiv till detta var atl VKB ville undvika projekl som medför ändringar av FRP-riktlinjer. 13 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 192

1 propositionen föreslog föredragande statsrådet atl Hylströmmen och Hylsjöns reglering borde föras till planen med hänvisning lill att kammarkollegiel i sill remissvar framhållit alt del fanns erforderligl beslutsunderlag. Vidare föreslogs all projektet Runemo i Voxnan skulle föras till planen. När det gäller Edeforsen konstaterades att projektet hade avvisats av såväl fallrättsägaren som av bevarandeintressena och att projektet troligen skulle kräva ändring av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Inom ramen för dessa kan endast en begränsad utbyggnad av det befinlliga kraftverket komma till slånd. Föredragande statsrådet var inte beredd all föreslå en ändring av riktlinjerna vad avser denna del av Mellanljusnan. Om en sådan skall komma till stånd talade enligt föredragande statsrådet en total avvägning för att det större projektet Edänge, som dämmer in såväl Edeforsen som den uppströms liggande Edängeforsen, borde förordas i stället för Edeforsen. När det gäller Galvån var föredragande statsrådet inte beredd atl ta ställning. Vid riksdagsbehandlingen framhöll utskot-let följande:

Även om utskottet i och för sig kan acceptera den uppfattning som förs fram i propositionen om att tillräckligt underlag nu finns för atl ta slällning till projeklen, finner utskottet vid en sammanvägning av olika synpunkler det motiverat att förorda att ytterligare överväganden görs. Utskottet vill erinra om att regeringens avsikt är att våren 1985 förelägga riksdagen en proposition om energipolitiken. Utskoltel förordar att frågan om Hylströmmen m.m. ytterligare övervägs, bl.a. mot bakgmnd av en samlad syn på inriktningen och omfattningen av vattenkraftsutbyggnaden i Gävleborgs län och atl regeringen i 1985 års proposition för riksdagen redovisar sin syn mot bakgmnd av de nu förordade ytterligare övervägandena. Projektet bör sålunda inte tas upp i planen. Vad nu anförts bör innebära att det blir möjligt atl erhålla det tillkommande utredningsmaterial som VKB efterlyst.

Detta blev också riksdagens beslut (BoU 30, rskr 388). Riksdagens uppdrag med anledning av riksdagens beslut alt göra en regional bedömning har i första hand avsett följande projekl:

Ljusnan	Edänge	119 GWh
Galvån	Galvån	38 GWh
Voxnan	Hylströmmen	25 GWh
Voxnan	Hylsjöns regi.	27 GWh
Voxnan	Vinströmmen	13 GWh
Voxnan	Finnsiuga	12 GWh

Utöver dessa har projekten Losbron och Ångra i Ängraån samt vissa åtgärder i Gavleån aktualiserats i Gävleborgs län.

Projektet Edänge innebär en utbyggnad av Edeforsen och den uppströms liggande Edängeforsen. Vid Edeforsen finns ett befintligt kraftverk som UtnytUar en del av vattenföringen i älven. En utbyggnad innebär ett relativt stort ingrepp, men kan ge vissa fördelar för Ljusdals tätort genom

Prop. 1984/85:120 193

all man erhåller ett relativt högl och jämnt vattenstånd. Regeringen har lidigare avslagit en VL-ansökan om ulbyggnad av Edänge med hänvisning lill gällande FRP-riktlinjer.

En utbyggnad av Galvån innebär all vatten från Galvsjön via kanal och tunnel leds till Ljusnan uppströms Lollefors. Projektet skulle ge etl energi-tillskott på 25 GWh/år i Galvåns kraftverk och lill detta kommer produktionstillskolt i Lottefors och Dönje på sammanlagl 13 GWh/år.

En utbyggnad av Voxnan har redovisats, med tre anläggningar — Hylströmmen med reglering av Hylsjön, Vinströmmen saml Finnsiuga. Projeklen skulle ge sammanlagl 78 GWh/år. En utbyggnad av enbart Hylströmmen med reglering skulle ge ca 52 GWh/år.

Följande bedömning kan göras när det gäller inriktning och omfattning av vatlenkraftsutbyggnaden i Gävleborgs län.

I linje med vad som anfördes i propositionen och i länsslyrelsens yttrande föreslås att Edänge i Ljusnan förs till planen och FRP-rikllinjerna ändras. För en ulbyggnad lalar att del redan finns ett befintligt, mindre kraftverk vid Edeforsen och att en utbyggnad kan skapa ett jämnare vattenstånd i Ljusnan vid Ljusdals tätort.

När det gäller Voxnan och Galvån kan konstateras att starka bevarandevärden är knutna lill dessa vattendrag. Ovanåker och Bollnäs kommuner har i sina remissyttranden framfört önskemål om alt bygga ul Hylströmmen för att minska översvämningsriskerna längre ned i Voxnan. Vattendomstolen har funnit projektet tillåtligt enligt VL och kammarkollegiet, slatens naturvårdsverk och statens planverk har inle motsatt sig utbyggnaden. Ingreppet i Galvån innebär att ån i det närmaste skulle torrläggas på en längre sträcka. Ett populärt strömfiske skulle spolieras och ett uppskattat fritidsområde i anslutning Ull ån skulle minska i värde. Den socialdemokratiska arbetarekommunen i Bollnäs har motsatt sig en ulbyggnad, medan länsstyrelsen i Gävleborgs län bedömt att en utbyggnad av Edänge bör föredras före en utbyggnad av Galvån.

Mot denna bakgmnd föreslås i valet mellan Voxnan och Galvån att Hylströmmen med Hylsjöns reglering förs till planen. Genom denna prioritering torde en utbyggnad av Runemo i Voxnan som redan ingår i planen kunna säkerställas.

Ett argument som kan anföras mot en utbyggnad av Hylströmmen är att det kan öppna för en total exploatering av Voxnan. Ovanåker har i sitt remissyttrande ställt sig tveksam, men inte direkt avvisat en utbyggnad av Finnstuga och Vinströmmen. Finnsiuga och Vinströmmen bör bl.a. mot denna bakgmnd inte föras till planen.

Genom denna prioritering tas stor hänsyn till kommunemas och länsmyndigheternas synpunkter på fortsalt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län.

I likhet med vad som påpekats av länsstyrelsen i Gävleborgs län samt Bollnäs och Ovanåkers kommuner är underlaget bristfälligl när det gäller

Prop. 1984/85:120 194

flera av projekten. Det är därför angeläget med en ingående remissbehandling som underlag för bedömningen av inrikining och omfattning av vattenkraftsulbyggnaden i Gävleborgs län.

1.2.5 Regionala och lokala sysselsättningseffekter

Enligt riksdagens beslut borde vid utarbetandet av planen största möjliga hänsyn tas till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl.a. är del vikUgt att utbyggnaderna planeras så att förhållandevis varaktig sysselsättning skapas. En målsättning har därför varit att utforma den andra etappen av planen så att den så långt möjligt kompletterar den första etappen. Därigenom kan en regionalt och lokaU samlad sysselsättning med lång varaktighet uppnås.

Genomförandet av projekten i promemorian skulle skapa ca 2 300 årsarbeten, i många fall i områden som i dag har en besvärlig sysselsättningssituation. Genom samordning och anpassning till etapp ett skulle effeklerna blir särskilt gynnsamma i vissa delar av landet som f. n. har en besvärlig sysselsättningssituation.

I Skellefteälven skulle en utbyggnad av Gallejaur och Vargfors kunna ge ett betydande sysselsättningstillskott för byggnadsarbetare redan fr.o.m. sommaren 1985. Detta är särskih viktigt med hänsyn till att utbyggnaden torde kunna samordnas med en utbyggnad på längre sikt av Slagnäs och Bergnäs. Följden av detta kan bli en stadigvarande sysselsättning för ett 70-tal man fr. o. m. år 1985 till år 1990. Detta sysselsättningsUllskott skulle Ullkomma såväl Nortbottens som Västerbottens län.

1 Västerbottens läns inland skulle en utbyggnad av Gardikfors i Umeälven kunna samordnas med utbyggnaden av Klippen och Abelvattsån, som ingår i den redan beslutade delen av planen. Ca 125 man skulle kunna få arbete i 4-5 år. Vattenfall har angivit att en vatiendomstolsansökan avseende Klippen kommer att inlämnas årsskiftet 1984/85. Till delta kommer effekterna av en eventuell utbyggnad av projektet Vojmå, som även det ingår i den redan beslutade delen av planen.

En utbyggnad av Hocksjö och Storån i Ångermanälven skulle kunna samordnas med en utbyggnad av Flåsjöån, Sjougden, Korpå och Lilla och ge ett viktigt sysselsättningstillskott i norra Jämtland. I remissyttrandet över VKB ansåg länsstyrelsen att projektet Hocksjö bör ingå i planen, eftersom sysselsättningsläget inom Strömsunds kommun är synnerligen allvarligt och befolkningsutvecklingen mycket oroande. Förverkligandet av Hocksjö-projektet innebär att samordning med Flåsjöån-projeklet kan ske och att den kan ge en årlig sysselsättning för mer än 100 man under flera år.

1 Gävleborgs län skulle en utbyggnad av Hylströmmen kunna påbörjas relativt snart och i tiden kunna samordnas med en utbyggnad av Runemo och Edänge.

Prop. 1984/85:120 195

2 Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss har yttranden avgetts av överbefälhavaren, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska inslUul, riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens planverk, slatens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, slatens energiverk, slatens vatlenfallsverk, domänverket, kammarkollegiel, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kommunerna Norrköping, Motala, Torsby, Vansbro, Bollnäs, Gävle, Ljusdal, Ovanåker, Härjedalen, Berg, Krokom, Are, Strömsund, Skellefteå, Storuman, Vilhelmina, Mala, Norsjö, Umeå och Arjeplog, Centralorganisationen SACO/SR, Friluftsfrämjandet, Fältbiologerna, Kungl. Vetenskapsakademien, Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund. Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska Elverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Samernas Riksförbund, Svenska Turistföreningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges fiskares riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation samt Älvräddarnas samorganisation.

Dämlöver har på eget initiativ inkommit yttranden från Arbetsgruppen för Voxnans bevarande, Göran Bryntse, Falun, Flugfiskarna, Gävle, Folkpartiet i Ljusdal, Svea Fransson, Färila, Fältbiologerna Mellansverige, Anna Galfyensjö, Järvsö, Gävleborgs Botaniska Sällskap, Gävleborgs Naturvårdsförbund, Lena Hall, Ljusdal, AB Hälsingekraft, Bo Hänne-strand, Korskrogen, Järvsö LRF-avdelning, KDS i Ljusdal, Kommiltén Rädda Våsterdqlälven, Gun och Magnus Lindahl, Järvsö, Lars Lindström, Arvidsjaur, Ljusdals Miljövårdsförening, Lögdekraft AB, Ingeborg Nilsson, Ljusdal, KUlan Norell m.fi. i Ljusdalsbygden, Margarela Lars-dotter Olsson, Ljusdal, Christina och Leif Pettersson, Färila, Rossöns Turistförening, Rädda Ljusdalsbygden, SSU Jämtland/Härjedalen, AB Skandinaviska Elverk, Skellefteälvens vattenregleringsförelag, Marianne Sköld, Ljusdal, Socialdemokraierna i Jämilands län, Sorsele kommun, Sporlftskarna, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, avdelning 27 och 30, Carl-Tore Trogen, Hamra, Uppsalagruppen Rädda Ljusnan, VPK i Ljusdal samt Anne-Marie och Berndt Wennersien, Ljusdal.

2.2 Planens omfattning

Gällande energipoliUska rikthnjer (prop. 1975:30, CU 28, NU 30, rskr 202 och 203) innebär att vattenkraftsulbyggnaden skall uppgå till 66 TWh/ år. Enligt riksdagens beslut våren 1984 (prop. 1983/84:160, BoU 30, rskr 388) skall planen för vattenkraftutbyggnad under det närmaste årtiondet

Prop. 1984/85:120 196

omfatta projekl motsvarande 3,8 TWh/år, för alt möjliggöra en utbyggnad om minst 2,5 TWh. 1 riksdagsbeslutet angavs projekt molsvarande 2,8 TWh/år och för att uppnå den angivna nivån erfordrades således ett tillskott av projekt om 1,0 TWh/år. I promemorian som nu remissbehandlals redovisas projekt motsvarande 0,7 TWh/år.

Den allmänna inställningen till fortsatt vattenkraftutbyggnad är mycket positiv hos bl.a. överstyrelsen för ekonomiskl försvar, statens industriverk, statens energiverk, statens vattenfallsverk. Svenska Kraftverksföreningen, Landsorganisationen (LO) och Sveriges Industriförbund.

En starkt restriktiv inslällning till fortsatt utbyggnad har bl.a. riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk. Svenska Samernas Riksförbund, Friluftsfrämjandel, Svenska Naturskyddsföreningen och Älvräddarnas samorganisation.

Hos kommuner och länsstyrelser är inställningen mycket skiftande.

Flera remissinstanser anser att det nu lämnade kompletteringsförslaget är otillräckligt för att uppnå målet om en total utbyggnad på 66 TWh/år. Den uppfattningen har bl. a. statens energiverk, statens vattenfallsverk. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Elverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen och Sveriges Industriförbund.

Statens energiverk framhåller följande:

Statens energiverk bedömde i utredningen 1984: I, Vatlenkraftsutbyggnad under 1980-talet, att ca 1 700 GWh från vattenkraftberedningens plan skulle komma till utförande utan statligt stöd inom en tioårsperiod. Om till detta läggs ca 300 GWh minikraft och den kompletterande planen exklusive ovan nämnda projekt erhålls ca 2500 GWh. Det innebär att någon egentlig marginal enhgt verkets mening inte kommer att föreligga för att uppnå ett tillskott om 2500 GWh i enlighet med Udigare beslut.

Flera remissinstanser, däribland fiskeristyrelsen, naturvårdsverket. Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund och Älvräddarnas samorganisation, anser att planen inte behöver ha den angivna marginalen för att tillskottet 2,5 TWh skall uppnås. Älvräddarnas samorganisation framhåller bl. a. att den redan beslutade delen av planen tillsammans med kompletteringsförslaget och de ytteriigare ca 100 GWh/år som energiverket anser kan erhållas genom utbyggnad av minikraftverk, sammantaget omfattar okontroversiella utbyggnader på 2,2 TWh. Med en plan på högst 3,0 TWh finns enligt organisationen tillräckligt marginal bl.a. för projekt som av ekonomiska skäl inte kommer till utförande. Men en plan av denna omfattning skulle, betonar man, många svåra val och konflikter undvikas samtidigt som tillräckligt utrymme finns för att i vissa fall kunna avslå projekt.

2.3 Projektvis redovisning

I tabellen redovisas de berörda kommunemas, länsstyrelsemas och fallrättsägamas inställning till de projekt som finns upptagna i kompletteringsförslaget. I den efterföljande texten redovisas remissutfallet projektvis. I några fall har tidigare uppgifter om projekt, redovisade i kompletteringsförslaget, ändrats av fallrättsägaren.

2.3.1 Berörda kommuners, länsstyrelsers och fallrällsägares ställningstagande IiU de föreslagna projekten

Tabell

Berörda kommuners, länsstyrelsers och fallrältsägares inställning till att låta de föreslagna projekten ingå i planen

Älv	Projekt	Fall-	Kom-	Länssty-Anm.
		rätts-	mun	relse
		ägare
Skellefteälven	Bergnäs	-1-	0	-1-	1.
	Slagnäs	-1-	•¥	-(-	1.
	Gallejaur	-1-	+	-t-
	Vargfors	-)-	-f	-H
	Regi. i Malån	-1-	-	-
Umeälven	Gardikfors	7	-¥	+
Ångermanälven	Storån	-V	-	-
	Hocksjö	-¥	-	-
Indalsälven	Belne	-¥	-(-	-t-
Ljusnan	Vemsjön	7	-	-1-	2.
	Losbron	0	-	0	3.
	Ängra	0,	-	0	3.
	Edänge	+	-	0	3.
	Hylströmmen	-1-	-(-	0	3.
Gavleån	Mackmyra	0	+	0	3.
Dalälven	Skiffsforsen	—	-1-	-1-	4.
	Älvkarieby	-t-	0	0
Motala ström	Fiskeby	-t-	+	-1-
	Borensberg	-1-	-1-	-F
Göta älv-Klarälven	Mangen-Viggen	0	-(-	+	5.
	Vargön G3 m. m.	-(-	0	-1-
Ändrade vattenhushållningsbestämmelser:
Umeälven	Gejmån	-f	-(-	4-
	Stornorrfors	-1-	-1-	-1-
Ångermanälven	Kultsjöån	+	-	-
	Malgomaj	-(-	-	-
Ljungan	Flåsjön	-1-	0	0
	Trångfors	4-	0	0
Teckenförklaring: -(-	positiv inställning
—	negativ inställning
7	tveksam
0	ingen inställning redovisad

1. Projeklen bedöms posilivt av länsstyrelsen, fömtsatt höga minimitappningar. Arjeplogs kommun har tagit ställning vad gäller Slagnäs. Deras inställning är densamma som länsstyrelsens.

2. En av fallrättsägama, AB Skandinaviska Elverk, anser att projektet

Prop. 1984/85:120 205

ingå i planen. Lögdeälven är genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen undantagen från utbyggnad.

VatlenfaU föreslår atl projektet Saxåns överledning i Angermanälven förs till planen. Projektet skulle medföra all etl genomförande av projekten Ransarluspen och Ransarån blev ekonomiskt intressanta. Överledningen ökar vattentillgången i Ransarån och Vattenfall bedömer att detta väsentligt förbättrar ekonomin för utbyggnad av stationerna Ransarluspen och Ransarån. Överiedningen Ullsammans med utbyggnad av de två stationerna skulle ge ca 55 GWh/år till en kostnad av 3,5 kr/kWh,år. Projekten skulle ge ett lokall sysselsältningslillskoti på ca 300 årsverken. Överled-ningsprojektel berör obrutet fjällområde saml vattendrag som är undantagna genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och socialdemokraterna i Jämtland föreslår att projektet Siorrensjön (Indalsälven) i Åre kommun eventuellt förs till planen. Projektet innebär överledning från Siorrensjön till Anjan, med kraftverk vid Anjan. Projektet skulle ge ca 15 GWh/år. Innan projektet förs till planen bör enligt länsstyrelsen göras en sammanvägd bedömning av nyttan kontra skadeverkningarna.

Länsstyrelsen och socialdemokraterna i Jämtland vill vidare föra Nedre Långan (Indalsälven) till planen, detta under förutsättning atl projekten i Hårkan (Edsoxforsen och Hotagssirömmen) tas ur planen. Andra remissinslanser som vill föra Nedre Långan till planen är Svenska Kraflverksföreningen och AB Skandinaviska Elverk.

En utbyggnad av projekten i såväl Härjedalsljiisnan som Mellanljusnan föreslås av Svenska Kraflverksföreningen. AB Skandinaviska Elverk föreslår att Mellanljusnan tillförs planen.

Projektet Galvån, som alternativ till främst en utbyggnad av Hylströmmen, föreslås av naturvårdsverket, planverkel och Älvräddarnas samorganisation. Negativa till utbyggnad är fiskeristyrelsen och Bollnäs kommun. Riksantikvarieämbetet anser att Galvån är det projekt som i sista hand bör komma i fråga i Gävleborgs län. Gävleborgs Botaniska Sällskap uppger atl projektet inte bör komma till stånd. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör Galvån komma i fråga hellre än Voxnan, men efter en utbyggnad av Edänge.

Bollnäs kommun framhåller bl a föjande i silt yttrande:

Projektet innebär att Galvåns vatien överförs till Flästasjön, vilket kommer alt medföra atl Ljusnans vattenföring genom Bollnäs centrala delar starki reduceras. Galvåns vatten kommer atl passera i tunnel från Dönje kraftverk förbi nedströms liggande strömfåra. Galvån ger under sommarhalvåret ca 40% av vattenföringen och under vinterhalvåret kan andelen uppgå Ull ca 80%.

Vidare framhålls Galvåns betydelse för rekreation och fiske. Länsstyrelsen i Gävleborgs län redovisar totalt sex projekt i Kölsjöån —

Prop. 1984/85:120 209

1 Utredningens betänkande

1.1 Utgångspunkter och bedömningar

Snabb oljeersättning

Det svenska energisystemet genomgår f. n. en myckel omfattande och snabb omslällning bort från oljeberoendei. En framgångsrik energihushållning har minskat den totala energianvändningen. Marknadsbilden har förändrals från 1970-talets brist och oro för oljeförsörjningen lill trängsel och risk för överproduktion inom olika delsektorer. Inhemska bränslen har med etl belydande statligt stöd introducerats för att ersätta olja. Denna introduktion har i viss mån kommit i konflikt med möjlighelerna alt använda ledig elproduktionskapacitei för uppvärmning av bostäder och lokaler. Den toiala användningen ligger dock fortfarande lägre än förväntningarna i den energipolitiska propositionen från 1981 (prop. 1980/81:90).

Propositionen anger några allmänna riktlinjer för energipolitiken, främsl minskal oljeberoende och ökad användning av inhemska bränslen. Dessutom redovisas vissa kvantitativa mått för användning av olja och inhemska bränslen. Dessa kvantitativa angivelser är närmast att betrakta som uppskattningar av konsekvenserna av statliga insatser och prisförändringar på energimarknaden.

Den primära utgångspunkten för mina bedömningar i denna redovisning är att energiförsörjningen skall ske till så låga kostnader som möjhgt inom ramen för en allmänt god hushållning med iakttagande av bl. a. kraven på miljöområdet och inle de kvantitativa angivelserna i 1981 års proposition. Detta leder Ull att bl. a. oljeförbrukningen år 1990 kan förutses bli lägre än vad som angavs i propositionen. Bedömningen när det gäller användningen av inhemska bränslen innebär även den en lägre nivå än propositionens. Bakgrunden är delvis densamma, nämligen att den totala energiefterfrågan blir lägre än den som fömtsaltes i propositionen. Detta går ut över alla energi slag.

De senaste årens satsningar på inhemska bränslen har varil framgångsrika. Med inhemska bränslen avses i denna redovisning endast torv, trädbränslen, halm och vass i obearbetade och förädlade former. Elkraften inkluderas således ej. På mycket kort tid har användningen av torv och trädbränslen ökat från en låg nivå till att idag svara för en icke obetydlig del av värmeförsörjningen. 1983 fanns drygt ett 60-tal större trädbränsleeldade fjärrvärmeanläggningar med en värmeproduktion på ca 2 TWh. Ca 15 av dessa utnyttjade någon form av förädlat bränsle. Småhusens vedförbmk-ning uppgick 1983 till ca 9 TWh. I gmppcentraler och andra mindre pannor utanför fjärrvärmesystemen används ungefär 2 TWh. Den totala trädbräns-leförbmkningen inklusive industrins användning av bark och lutar uppgick i mnda tal Ull 50 TWh.

Värmeproduktionen i torvbaserade anläggningar var ca 0,5 TWh 1983,

Prop. 1984/85:120 210

då 12 anläggningar med en sammanlagd effekt av 83 MW var i drift. För ytterligare 49 anläggningar har investeringsbeslut fattats, vilket medför att den samlade effeklutbyggnaden kommer all bli 940 MW. Under andra hälften av 1980-tald beräknas värmeproduktionen i torveldade pannor bli 2-3 TWh. Torvförbmkningen som var 130000 ton 1983, ökar då till nära 900000 ton/år.

Satsningen på ny teknik för oljeersättning, låga elpriser och existensen av fjärrvärmesystemen har också lell till en snabb kommersiell introduktion av olika typer av värmepumpar. Såväl mindre värmepumpar för småhus som slörre anläggningar för fjärrvärmenäl och mindre kollekliva värmesystem har kunnat ersätta betydande mängder olja.

Del finns f. n. god tillgång på elproduktionskapacitet. Denna kapacitet kommer atl ökas ytterligare under 1985 då de två sista reaktorerna i det svenska kärnkraftsprogrammet har tagits i drift. För att produktionskapaciteten skall kunna utnyttjas måste el under en övergångsperiod även avsättas inom andra områden än de sedvanliga. Ökad elexport får inle uteslutas men ger i etl kortsiktigt tidsperspektiv förmodligen endast ulrymme för en lilen ökning. Praktiskt sett är det därför endast för uppvärmningsändamål som en ökning av elanvändningen kan ske i tillräcklig skala. De eldistribuerande företagen erbjuder nu därför särskilda leveransvillkor - avkopplingsbara och avbrytbara leveranser - i syfte att få avsättning för kraftproduktion med låga rörliga koslnader. Som förutsättning gäller dock atl dyrare kraftslag som oljebaserat mottryck och kondenskraft inte behöver tas i anspråk och att man inte behöver bygga ut nya distributionssystem. Det innebär att dessa tillfälliga leveranser upphör t.ex. under perioder med hög belastning. Kunderna måste då ha andra möjligheter alt producera värme, t.ex. med oljepannor. Priserna för de avkopplingsbara och avbrytbara elleveranserna ligger under motsvarande oljepriser. Det lönar sig därför att ulnyttja dessa tillfälliga leveranser i stället för olja.

Avkopplingsbara och ofta även avbrytbara elpannor har därför med god lönsamhet kunnat installeras i Ijärtvärmesystem och i gmpp- och fastighetscentraler samt för uppvärmning av industrilokaler. Det innebär att den naUonellt sett myckel värdefulla resurs som den befintliga, elprodukUons-kapaciteten utgör kan användas.

Den ovan beskrivna utveckling där olja ersätts med bl. a. både elbaserade värmesystem och inhemska bränslen stämmer väl med de riktlinjer för energipolitiken som riksdagen antog 1981. Ur dt samlat nationellt perspektiv finns det därför skäl att vara nöjd med den hittillsvarande utvecklingen.

Effekter av den föreslagna elskatiehöjningen

Ett genomförande av den av regeringen nyligen föreslagna höjningen av elskalten med 2 öre/kWh härav tidsskäl inte kunnal analyserats närmare. En första fråga som bör analyseras gäller i vilken utsträckning en skatte-

Prop. 1984/85:120 211

höjning kommer att leda Ull prishöjningar på el. För den allra största delen av ehörbmkningen kommer sannolikt en skattehöjning att leda till motsvarande pnshöjning. S.k. avkopplingsbar kraft är dock undantagen. Även för en del av den övriga värmemarknaden, t.ex. för avbrytbara leveranser finns vissa möjligheter att genom minskat vinstkrav från kraftföretagen undvika atl elskatiehöjningen får fullt genomslag på prisel. Eftersom priset redan nu ofta ligger nära den rörliga kostnaden för kraftproduktion är dessa möjligheter sannolikt små. Slutsatsen är alltså att en elskattehöjning med undantag från avkopplingsbara pannor i allt väsenlligt kommer att leda lill motsvarande prishöjning på el.

När det gäller konkurrensförhållandena till inhemska bränslen leder naturligtvis ökade elpriser till en konkurrensfördel för inhemska bränslen. Den del av marknaden där el och fastbränsle konkurrerar är dock relativt begränsad varför den ökade konkurrensförmågan för inhemska bränslen sannolikl ej leder till någon väsentlig ökning av avsättningen. Effekten torde i huvudsak bli att olja kommer att finnas kvar längre i småhus och flerbostadshus utanför fjärrvärmeområden, och att tillgänglig produktionskapacitet i kärnkraft riskerar att ej lill fullo utnyttjas. Denna utveckling kommer troligen atl förstärkas av prisutvecklingen på oljemarknaden med sjunkande priser och förväntningar om ytterligare prissänkningar.

Tillfällig elanvändning

Utnyttjandet av avkopplingsbara och avbrytbara elpannor kan lokalt alltså komma i konflikt med introduktionen av inhemska bränslen. Under etl antal år framöver, åtminstone under resten av 1980-talel, kommer den nuvarande mycket goda tillgången på elproduktionskapacitei att bestå. Den baseras på svensk vatten- och kärnkraft som kan produceras till låga rörliga kostnader. När de två sista reaktorerna i det svenska kärnkraftsprogrammet. Forsmark 3 och Oskarshamn 3, tas i drift 1985, kommer tillgången på billig elkraft att öka ytterligare.

Så länge denna elkraft inte behövs för s.k. elspecifika ändamål, t.ex. inom industrin, för belysning, drift av apparater etc, kan och bör den alltså användas för att ersätta olja. När det specifika, svårsubstiluerade elbehovet växer och successivt leder till ökade elpriser kommer delar av de elbaserade värmesystemen alt ersättas. Detta kan fömlses inledas senast då kämkraftsavvecklingen påbörjas. Inte minst för att ersätta olja. När det specifika, svårsubstiluerade elbehovet växer och successivt leder till ökade elpriser kommer delar av de elbaserade värmesystemen att ersättas. Detta kan förutses inledas senast då kärnkraftsavvecklingen påbörjas. Inte minst för att beslutet om att avveckla kärnkraften i Sverige skall kunna fullföljas krävs det förberedelser för att så småningom ersätta inte bara olja utan också el i uppvärmningssektorn.

Alternativa värmesystem måste byggas ut för att kunna la över när elkraften inte längre i samma utsträckning som nu kan användas för upp-

Prop. 1984/85:120 212

värmning. Det är i detta långsiktiga perspektiv som de inhemska bränslena skall betraktas. De fjärtvärmesystem som nu är under utbyggnad kommer dä att spela en viktig roll, bl.a. eftersom deras bränsleflexibilitet ger underlag för en ökande användning av inhemska bränslen. Torv och trädbränslen i oberabdad eller förädlad form kommer också att kunna svara för en ökad andel av bränsletillförseln uianför fjärrvärmesektorn.

Inhemska bränslens konkurrenskraft

De ekonomiska fömtsättningarna för inhemska bränslen är mycket varierande beroende på lokala förhåhanden. 1 vissa fall kan inhemska bränslen vara billigare än både avkopplingsbara elpannor, värmepumpar och t.o.m. kol. I andra fall är inhemska bränslen dyrare än lätt eldningsolja. Kostnadsbilden för inhemska bränslen är alltså betydligt mera heteorogen än för olja, el och kol. Utgångspunkten för de statliga insatserna bör därför vara att stimulera användningen av inhemska bränslen där de har den bästa lönsamheten.

För närvarande stöds inhemska bränslen på flera sätl. De är Ull skillnad från annan energi befriade från energiskatt. Direkt stöd utgår vidare via det särskilda investeringsstödet, oljeersättningsprogrammet och det regionalpolitiska stödel. De är också befriade från förmånsbeskaltning. Faslbräns-lelagen innebär dessutom ett stöd för inhemska bränslen gentemot kol och olja.

Med förbehåll för de stora lokala variationerna kan man göra vissa generella kostnadsjämförelser. 1 dagsläget är de inhemska bränslena lönsamma i förhållande till olja, men inte prismässigt konkurrenskraftiga i förhållande lill kol eller elbaserade värmesystem. Vad gäller den framtida lönsamhelen visar investeringskalkyler att inhemska fasta bränslen endasl kommer att vara lönsamma i energisystemet under fömtsättning alt kolpri-sel ökar relativt kraftigt och priserna på de inhemska fasla bränslena förblir oförändrade eller sjunker något.

Del bör tilläggas att när goda förutsättningar vad gäller värmekälla m. m. finns för värmepump ger detta alternativ lägst kostnad av alla.

Vid sidan av den för närvarande svaga lönsamheten för inhemska bränslen finns dd en rad andra faktorer som verkar till deras nackdel. Kapitalbindningen är i allmänhet klart högre för fastbränsleallernalivd, vilket också innebär ökade svårigheter med finansieringen. Mindre fastbränslepannor har hittills haft lägre driftsUllgänglighet och fordrat mer underhåll och personal. Miljö- och utrymmeskrav kan fördyra eller i många fall, t. ex. i tätbebyggda områden, göra det omöjligt alt installera en faslbräns-leanläggning. Vidare tar det betydligt längre tid att få erforderiiga tillstånd och att uppföra en fastbränsleanläggning, ofta I ä 2 år. En elpanna kan oavsett storiek i allmänhet levereras och vara i drift inom ett par månader.

Prop. 1984/85:120 213

Till detta kommer att det bland småhusägare råder betydande osäkerhel om hur väl nya typer av fastbränslepannor fungerar i praktiken och hur problemen med bränslelagring samt drift och skötsel av anläggningen skall klaras. Faktorer av detta slag kan fälla utslag till elpannornas förmån även där årskostnadskalkylema väger jämt. De inhemska bränslena har också fördelar, som inte är så lätta atl föra in i ekonomiska kalkyler. För den enskilde fastighetsägaren kan de i vissa fall ge möjlighet att delvis ersätta kostnader för inköp av energi med eget arbete för anskaffning av bränsle. 1 det lokala sammanhanget kan de ge fördelar för sysselsättning, skogsvård etc.

Den snabba expansion för inhemska bränslen som skett de senaste åren, trots svag lönsamhet och andra hinder, har åstadkommits med bl.a. ett omfattande statligt ekonomiskt stöd. För att t.ex. utveckla användningen av torv för energiändamål har sedan 1975 t.o.m. mars 1984 statligt stöd lämnats med ca 700 Mkr bara av energipolitiska skäl. Därtill kommer stöd som utgått med arbetsmarknads- eller regionalpolitiska motiv.

En annan starkt bidragande orsak är atl många kommuner tagit fasta på de energipolitiska riktlinjema från 1981, baserat sin oljereduklion på bl.a. inhemska bränslen. Många av de torv- och fliseldade pannor som beställts har installerats i kommunala fastigheter och fjärrvärmenät. Härigenom har ofta lokal sysselsättning kunnat skapas, vilket har haft särskilt stor betydelse i t. ex. glesbygdskommuner med hög arbetslöshet och god tillgång på torv och skog.

MoUven för det omfattande statliga stödet till inhemska bränslen och ny energiteknik har baserats på dels det dagsaktuella behovet atl Sverige snabbt skall komma ur det starka oljeberoendet, dels det mer långsiktiga behovet att ersätta den del av elvärmeanvändningen som successivt blir olönsam. I del långsiktiga perspektivet mot bakgmnd av ökande elpriser och förbättrad teknik bör de inhemska bränslena såväl i obearbetad som förädlad form ha möjligheter atl bli konkurrenskraftiga utan statliga subventioner.

Systemutveckling

De förmånliga priser och finansieringsmöjligheter som elkraftproducenterna kan erbjuda för avkopphngsbara och avbrytbara kraftleveranser, har inneburil alt marknadsutvecklingen för inhemska bränslen under 1984 blivit avsevärt myckel sämre än vad bränsleproducenter och utrustningstillverkare räknat med. Många av företagen är nybildade, ofta små, med svag förmåga alt överleva en långvarig initial förlustperiod. Ett flertal företag har nu mycket slora ekonomiska problem med neddragning av kapacitetsutnytUandet och i vissa fall konkurser som följd.

Det statliga stödet till inhemska bränslen har varit inriktal på att få till stånd fungerande system, där alla led i kedjan från framställning och

Prop. 1984/85:120 214

distribution av bränslen till driftssäkra pannor som klarar ställda miljökrav utvecklas. Vikten av sådan systemutveckling betonas i t.ex. proposition 1983/84:62 om fortsatt stöd till oljeersättning och investeringar inom energiområdet. Jag instämmer i denna bedömning. Ett av motiven för målsättningen är att de inhemska bränslenas lönsamhet begränsas starkt av kostnadema för transporter. De är därför beroende av atl få avsättning relativt nära produktionsplatsen. Oberabetade bränslen som torv och flis kan inte bära kostnaderna för längre transporter än 10-15 mil. Förädlade bränslen som briketter och pelletter kan ha en större, men ändå geografiskt sett relativt begränsad marknad jämfört med t. ex. olja och kol.

Oljekonvertering i mindre värmesysiem

Av statens energiverks utredning "'Fasta bränslen" framgår atl del idag finns ett betydande överskott på bränsleflis. Den stagnerande marknaden för inhemska bränslen och de ansökningar enligt § 136 a byggnadslagen om att få starta nyproduktion av trädbränslen som för närvarande handläggs på bostadsdepartementet, tyder på att man även fortsättningsvis kan räkna med god tillgång till trädbränslen. Även utbudet av torvbränslen de närmaste åren ser ut att betydligt överstiga efterfrågan.

Som nämndes tidigare kommer de inhemska bränslenas konkurrensförmåga att stärkas av den nyligen föreslagna höjningen av elskatten även om ökade miljökostnader verkar i motsatt riktning. Det är dock troligt att den största effekten av skatteökningen blir atl oljeersättning skjuts på framtiden. Detta får i så fall konsekvenser för såväl elvärmen som de inhemska bränslena.

Åven om jag alltså bedömer tillväxten för de inhemska bränslena som tillfredsställande på nationell nivå, tyder mycket på att den önskvärda utvecklingen av fungerande lokala system för värmeförsörjning baserade på inhemska bränslen kan komma att bromsas upp. Den enkät till bränsleproducenter och utmstningstillverkare som utredningen låtit genomföra bekräftar denna utveckling.

Samtidigt kommer inga ytterligare större volymer fastbränsle att byggas ut i fjärrvärmesystemen under de närmaste åren. Detta beror på att man redan nu har i drift eller har beställt utrustning för baslastprodukiion motsvarande behovet. DriftUderna för elpannor kommer beroende på denna introduktion av baslastprodukiion i fjärrvärme att minskas kraftigt inom några få år.

Mindre och medelstora pannor utanför Qärrvärmesystemen, t.ex. grupp- och blockcentraler, pannor i industrin och i stöme fastigheter för-söijs fortfarande i stor utsträckning med olja. Dessa pannor, varav många eldas med lätt eldningsolja, men huvuddelen med EO 3—4, svarar för ungefär lika stor värmeförsörjning som fjärrvärmesyslem.

Även om oljekonverteringen på denna marknad sannolikt kommer att gå

Prop. 1984/85:120 215

långsammare än beräknal på grund av elskatiehöjningen, kommer ändå beslut om alt byta ut oljan att fattas under del närmast kommande årel för många av dessa pannor. Del är därvid viktigt atl en fördröjning av dessa beslut inte leder till att redan gjorda investeringar i inhemska bränslen och långsiktigt bärkraftiga syslem under uppbyggnad slås ut. I vissa fall kan en enda tillkommande användare av inhemska bränslen vara avgörande för en bränsleproducents möjligheter att överleva.

Den lokala och regionala sysselsättningen och dess effekler på välfärden i det lokala samhällel kommer atl spela roll i energibedömningarna. Behovel av en bränslemarknad för att finansiera god skogsvård som i sin lur främjar skogsindustrins och sågverkens virkesbehov kommer all influera på lokala avvägningar mellan inhemska bränslen och andra energislag. Åven i vad som kallas informell ekonomi spelar egenarbete med bränsleförsörjning en roll i glesbygdsbornas kombinationssysselsättning osv.

På del lokala planet diskuteras sektoröverskärande åtgärder i allt fler sammanhang. Det förefaller oundvikligt alt även energifrågan dras in i denna typ av bedömningar. I det traditionella sektorperspektivet medför del nya och besvärliga problemställningar. Det ter sig likafullt nödvändigt att åtminstone försöka att ta hänsyn till denna typ av frågor när åtgärder som syftar till lokala lösningar diskuteras inom energiområdet.

1.2 Förslag till åtgärder

Ålgärder med snabbt genomslag

Mot den beskrivna bakgmnden behövs det enligt min mening åtgärder som kan få omedelbar effekt och bidra till att kommuner och andra beslutsfattare gör en omsorgsfull avvägning vid val av värmesysiem, och inte låter enbart de traditionella lönsamhetsaspekterna avgöra.

För att säkra en fortsatt och ökande användning av inhemska bränslen har det rests krav från olika håll dels på större ekonomiskt stöd, dels på restrikUoner för användningen av avkopplingsbara och avbrytbara elpannor. Den hittillsvarande ökningen av inhemska bränslen innebär att en stor del av den lönsamma användningen intecknats. Man får därför generellt sett räkna med avtagande lönsamhet för tillkommande produktion av inhemska bränslen. En fortsatt snabb ökning kan leda till att stor del av branschen får bestående lönsamhetsproblem eller att krav kommer att ställas på permanenta statliga subventioner. Därför är det inte lämpligt atl nu med utökade stimulanser ytterhgare påskynda användningen av inhemska bränslen.

Det är av största betydelse att den lediga elproduktionskapaciteten kommer till användning. Bland elkraftsproducenterna finns idag, i synnerhet efter förslaget om att höja elskatten, en uttalad oro för att inte kunna avsätta produktionskapaciteten. Bakgrunden är följande. 1 flertalet fjärr-

Prop. 1984/85:120 216

värmesysiem finns en basprodukiion beslående av t.ex. sopvärme, spillvärme, värmepumpar och/eller pannor eldade med olika fasta bränslen. Behovel av toppenergi i fjärrvärmesyslemen täcks av oljeeldade pannor. De avkopplingsbara elpannorna kommer in i skiktet mellan oljeeldad produklion och nyssnämnda basprodukiion och ersätter därvid oljeeldad produkUon. I fjärrvärmesystemen pågår en omfattande installation av fastbränsleeldade anläggningar för basproduktion i fjärrvärmesystemen. Därvid ersätts oljeeldad produktion och utrymmet för elpannor minskar. Detla belyder att utnyttjningen av elpannoma i Ijärrvärmesysiemen minskar.

Åtminstone under 1980-talet finns det enligt min bedömning utrymme för alt ersätta olja med såväl el som med naturgas och fasta bränslen. Detta dock i ett läge med överkapacitet i tillförselledet. Jag finner därför inte nu skäl att genom olika former av nya restriktioner begränsa användningen av el för uppvärmning. Däremot kan det på lokal och regional nivå finnas behov av åtgärder för att underlätta en stmkturering av oljeersättningen så all den inte genomförs på etl sätt som strider mot de långsiktiga målen för energipolitiken.

Förslag till åtgärder som är av sådan karaktär atl de måsle föreläggas riksdagen kan förutses bli behandlade där först mot slutet av våren 1985. De kan därför knappast börja verkställas förrän om ungefär etl år. En sådan fördröjning är som tidigare beskrivits klart olämplig. Jag bedömer dd därför som nödvändigl alt i min första redovisning av utredningsuppdraget enbart föreslå åtgärder som kan få snabbare genomslag än vad vägen över proposition-riksdagsbehandling leder fram lill. Förslagen måsle därför bli av sådan karaktär som inle kräver riksdagsbeslut.

Regeringsöverläggningar med kommuner, elleverantörer m.fl.

Ansvaret för att lokala eller regionala värmeförsörjningssystem baserade på inhemska bränslen kan byggas ul till bärkraftiga enheter bör enligt min mening i första hand vila på kommunerna, i vissa fall i samverkan med andra kommuner eUer regionala organ, t. ex. länsstyrelser eller landsting. Del är också på denna nivå som den bästa kännedomen om de lokala fömtsättningarna för oljeersältningsåtgårder finns. Men även producenter och distributörer av elkraft bör dela ansvaret för och medverka till att komma rätta med de problem som det snabba genomförandet av oljeersättningen för med sig.

Jag föreslår därför att regeringen tar initiativ till överläggningar dels med Svenska kommunförbundet, dels med statens vatlenfallsverk och övriga störte kraftproducenter och dels med företrädare för aktörerna inom den inhemska bränslesektorn. Dessa överläggningar bör hållas så snart som möjligt och syfta till att finna former för att åstadkomma informationsutbyte och samråd på lokal nivå mellan kraftleverantörer eller distributörer och kommunemas energiansvariga. I detta informationsutbyte måste givelvis länsstyrelse, landsting och det lokala näringslivet m.fl. medverka i

Prop. 1984/85:120 217

lämplig omfattning. Sådana konlakler skulle kunna klarlägga respeklive parts samverkansmöjligheter och undanröja kollisionrisker.

Min tanke med detta förslag är således inte att begränsa användningen av el för oljeersällning utan att organisera den bättre, så all både el och inhemska bränslen kan ulnyttjas för all ersälla olja. Förslaget är inte heller avsett att förhindra en erforderlig omstrukturering i branscher som under en mycket snabb expansionsperiod kommit att bli större än vad som är långsiktigt bärkraftigt.

Lokalt samråd om oljeersättning

Jag skall nu mer i detalj redovisa innebörden av mitl förslag. Överläggningarna skall enligt min mening ge lill resullat att kraftleverantörerna eller distributörerna, innan en aktiv försäljningsålgärd vidias, informerar och samråder med det kommunala organ som har ansvar för kommunens energiplanering. Finner kommunen att underiagel för ett långsiktigt lönsamt system för produktion och användning av inhemska bränslen allvarligt skulle störas om den planerade elförsäljningen kommer Ull stånd, bör kommunen och eldistributören tillsammans försöka finna en lösning som möjliggör den inhemska bränsleanvändningens fortbestånd men samtidigt inle förhindrar en elförsäljning. En sådan elförsäljning kan t. ex. styras till områden som har outnyttjad överföringskapacitet eller lill områden där, om en nätförstärkning måste göras, den beräknas få långsiktig användning, t.ex. i industriområden.

I de fall när kommunen själv svarar för eldistributionen, vilket gäller för ca 70 procent av all detaljdistribution, och i synnerhet när kommunen själv dessutom är potentiell elkund, bör goda möjligheter finnas all åstadkomma en lämplig avvägning mellan el och inhemska bränslen. I många kommuner har det dock hittills rått en mycket strikt ansvarsfördelning för å ena sidan den kommunala eldistributionen och å den andra sidan övrig kommunal verksamhel. Genomförandet av den utvidgade kommunala energiplaneringen kan tillsammans med de överiäggningar som föreslås här leda till att samverkan inom kommunerna förbättras och att avståndet mellan olika kommunala beslutsfattare minskas. I detta sammanhang vill jag betona atl kommunerna i egenskap av fastighetsägare också har ansvar för att påbörjade, långsiktigt lönsamma satsningar på inhemska bränslen kan genomföras.

Åven i de fall där eldistributionen sker i enskild regi eller där den tilltänkte elkunden är en enskild industri- eller fastighetsägare, hyser jag slor tilltro till kommunernas förmåga att medverka till all konflikten kan lösas. För detta talar av atl man i framtiden behöver använda en kombination av el och inhemska bränslen. Parterna har därför enligt min mening ett ömsesidigt intresse av att på lång sikl främja de inhemska bränslenas fortlevnad.

Valet mellan el och inhemska bränslen sker främst på basis av traditio-

Prop. 1984/85:120 218

nella företagsekonomiska kalkyler. Men i en samhällsekonomisk kalkyl lillkommer en rad andra faktorer som importberoende, miljökonsekvenser, sysselsättningsaspekter etc, som kommunerna bör beakta vid energiplaneringen. Olika uppvärmningsalternativ kan således värderas på olika sätt, vilket påverkar valet.

Den form av lokal samverkan som jag med detta förslag avser atl få lill stånd stämmer väl överens med tankegångarna i det förslag lill ulvidgad kommunal energiplanering (prop. 1984/85:5) som lämnades till riksdagen i juni i år. Lagförslaget innebär att kommunen skall la ansvar för planeringen av energiförsörjningen i sin helhet, dvs. planera för såväl tillförsel och distribution som användning av energi. Planeringen bör utgå från en helhetssyn som har sin gmnd i den nationella energipolitiken och integrera den kommunala energiplanen med kommunens verksamhet i övrigl. Planen skall baseras på lokala förulsättningar som bebyggelsens täthet och sammansättning, evenluell förekomst av energikrävande industrier, utbyggnadsmöjligheter för fjärrvärme och lokala energitillgångar, t. ex. trädbränslen, torv, vattenkraft, spillvärme m.m.

1 de fall där samarbete med t. ex. andra kommuner kan vara erforderlig, för atl utvinna lokala energitillgångar som torv eller liknande, utgår lagförslagel från att sådan samverkan sker på frivillig väg, med möjlighet till stöd från statens energiverk. Lagförslagel fömtsätter också att man vid planeringen av energisystemet i en kommun tar hänsyn till sådana faktorer som miljöpåverkan och sysselsättning.

De föreslagna överläggningarna mellan regeringen och Svenska kommunförbundet respektive statens vattenfallsverk och övriga störte kraftproducenter understryker viljan att främja de inhemska bränslena och deras roll i svensk energiförsörjning, samtidigt som det innebär en markering av att elproduktionskapaciteten skall utnytUas.

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om de statliga myndigheternas oljereduklionsplaner. Av redovisningen av dessa planer till statens energiverk framgår att en rad i sig lönsamma oljeersältningsåtgårder kan vidtas. Finansieringen utgör dock ett hinder för alt alla åtgärder skall komma till stånd. Flera av dessa lönsamma oljeersättningsåtgärder, speciellt inom fortifikationsförvaltningens fastighetsbestånd, avser investeringar för konvertering till inhemska bränslen.

För att betona statens särskilda ansvar bör regeringen undersöka möjligheterna att lösa finansieringsfrågan för dessa investeringar.

1.3 Det fortsatta utredningsarbetet

Åtgärder på lång sikl

I mitt fortsatta utredningsarbete skall jag överväga behovet av ytterligare, mer långsiktigt inriktade åtgärder för att utnyttja de inhemska bränslena i den svenska energiförsörjningen. Denna fråga måste dock sättas in i ett

Prop. 1984/85:120 219

större sammanhang där elkraftens olika användningsmöjligheter, och då även elexporten, analyseras med uigångspunkt i de långsikliga målen för energipoliUken.

Del står klart, mot bakgmnd bl.a. av EK 81 :s betänkande och statens energiverks utredning om fasta bränslen att elpriserna successivt kommer att stiga under 1990-talet då nya elproduktionsanläggningar kommer atl behöva tas i drift. Detta leder med stor sannolikhet Ull att den el som under 1980-lalel till förmånliga priser kan utnyttjas för uppvärmning kommer att fasas ur och till viss del ersättas med olika bränslen för såväl kollektiv som individuell användning. En sådan ulveckling fömtsätter dock atl användningen av el för uppvärmning under 1980-talel har skett i sådana former att inga låsningar till el har uppstått.

Prissättningen av elkraft

En annan viktig fömtsättning är alt principerna för prissättning av elkraft är riktiga. De måste enligt min mening utformas så att de i god tid ger information till elkunderna om de verkliga produktionskostnaderna för elkraften och förutsebara förändringar i dessa koslnader. Härvid synes s. k. marginalkostnadsprissätlning vara en metod som kan ge elkonsumenterna korrekta prissignaler och medverka till en god hushållning med el i perspektiv av en framtida knapp eltillgång. Eventuellt ålerkommer jag med en diskussion och förslag lill åtgärder i denna fråga.

Det är vidare angeläget atl genomföra en fördjupad analys av kostnader och prisbildning för olika energislag saml atl analysera möjligheterna att vid rådande relativpriser klart ange de energipolitiska målen. Vidare bör frågan om i vilken utsträckning dd finns risk för konflikt mellan energipolitiska och andra främst induslripolitiska målsättningar analyseras.

Beslutet att avveckla kärnkraften i Sverige senasl till år 2010 och den fömtsedda ökningen av elpriserna på sikt, leder enligt min uppfattning till alt man måste undersöka om det finns behov av all styra elanvändningen ulöver den anpassning som prismekanismerna kommer alt föranleda. Jag avser därför all kartlägga arten och omfattningen av användningen av el, i första hand utöver för vad som idag brukar anges som elspecifika ändamål, dvs. områden där priskänsligheten är hög eller där andra allernäliv relaUvt enkelt kan utnyttjas.

Vidare bör en översiktlig studie göras av den möjliga eleffektiviseringen 1. ex. genom ulökad användning av styr- och reglerteknik.

Ulvärdering av styrmedel

Jag bedömer det också som nödvändigt att göra en översikt över de olika styrmedel som slår lill statens förfogande för atl nå ell optimalt utnyttjande av alla resurser inom energiförsörjningen. Denna kartläggning kommer bl.a. också att omfatta en utvärdering av effeklerna av bestämmelserna om energihushållning i svensk byggnorm.

Prop. 1984/85:120 221

2 Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Efler remiss har yttrande över belänkandet avgetts av byggnadsstyrelsen, statens planverk, statens energiverk, statens vattenfallsverk, riksrevisionsverkel (RRV), statens naturvårdsverk, statens industriverk. Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Svenska Elverksföreningen, Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska Värmeverksföreningen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Industriförbund, Sveriges Lantbmksuniversitet och Lantbmkarnas Riksförbund (LRF).

2.2 Samråd mellan kraftföretag och fastbränsleintressenter

Ulredningen föreslår att, för atl komma till rätta med de problem som den snabba oljeersättningen medför, regeringen tar initiativ till överläggningar mellan Svenska kommunförbundet, de större kraftleverantörerna och företrädare för producenterna av inhemska bränslen. Överläggningarna skall syfta Ull att få till stånd ett lokalt informationsutbyte och samråd om de olika möjligheterna atl minska landets oljeberoende.

De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens förslag. Flera remissinstanser har dock framfört synpunkter om att flera organisationer bör delta i överläggningarna.

Svenska kommunförbundel delar ulredningens uppfattning att omedelbara åtgärder är motiverade om staten önskar påverka hur de inhemska energialternativen skall utvecklas. Det kan få stor betydelse för valel mellan olika uppvärmningsalternativ om regeringen och riksdagen så snart som möjligt åter erinrar om de energipolitiska riktlinjerna i fråga om användning av el och inhemska bränslen.

Förbundel delar också utredningens uppfattning att samråd på lokal nivå kan bidra till att minska konflikterna mellan el och inhemska bränslen. Med hänsyn till kommunernas ansvar för energiplaneringen bör kommunema delta i detta samråd.

Det är enligt förbundets uppfattning motiverat all representanter för olika intressenter såsom utredningen förordar får tillfälle att centralt diskutera hur informationen och samrådet på lokal nivå bör organiseras. Det är troligt alt regionalt samarbete mellan kommuner, kraftföretag och andra intressenter kan ge uppslag till hur problemen bör lösas. På länsnivå kan sådani samarbete organiseras av kommunförbundets länsavdelningar som i flera län regelbundet diskuterar hur lokala energiresurser bör ulnyttjas.

Statens valtenfaUsverk är också berett att delta i de överläggningar som utredaren föreslår i syfte att möjliggöra fortsatt användning av inhemska

Prop. 1984/85:120 222

bränslen inom områden där de ekonomiska fömtsättningarna för sådana bränslen är goda. Ett krav för användning av inhemska bränslen bör vara att detta alternativ långsiktigt bedöms kunna konkurrera med andra lösningar vid en samhällsekonomisk bedömning.

Åven byggnadsstyrelsen tycker alt det är bra att samverkansformer prövas mellan kommuner och energileverantörer om möjligheterna att använda inhemska fasta bränslen, men tycker atl det är anmärkningsvärt att inte fler parter från köparsidan är representerade.

Svenska Elverksföreningen tycker också atl förslagel är bra men tycker atl man bör ha med även eldistributörerna.

Statens energiverk anser alt del är en mycket angelägen uppgift på det lokala planet att ideniifiera de lönsamma oljeersällningsprojekten och därmed påskynda övergången lill fasla inhemska bränslen i de fall dessa ger det mesl lönsamma uppvärmningssyslemel. Kommunen är därvid en av flera lokala aktörer på värmemarknaden.

Energiverket anser därför att kommunerna inte bör ta huvudansvaret för att trygga avsättningen för inhemska bränslen om inte dessa är lönsamma. 1 den mån billigare alternativ finns atl tillgå är del inle rimligt alt kommunerna skall ta på sig merkoslnader för dyrare lösningar. Den föreslagna samordningen får således ej leda till att olika intressenter fördelar tillgängliga projekt utan hänsyn lill kostnadsaspekten. Enligt verket är det däremol nödvändigl såsom utredaren påpekar att alla verkliga kostnader både för elnätsutbyggnad och för fastbränslealternaliven redovisas i kommunernas kalkyler.

SABO anser att utredningsförslaget bör kompletteras så att även användarsidan finns representerad i överläggningarna med regeringen. SABO föreslår också att staten lar initiativ till en demonstrationsverksamhel inom faslbränsleområdd och ställer medel till förfogande för tillskapande och uppföljning av demonstrationsanläggningar.

Vissa remissinstanser är någol tveksamma till utredningens förslag. Bl. a. ifrågasätter RRV kommunernas förulsättningar atl i nuläget la ansvar för detla i den utsträckning som utredaren föreslår. Enligt RRV bör staten tydligare markera sitt intresse inom värmeförsörjningen, både nu och på sikt.

Sveriges industriförbund anser alt energikonsumenlerna bör försäkras dellagande i samråden, samt alt de oavsett samrådens resultat själva skall få avgöra vilka energislag de vill utnyttja. Endasl om dessa förutsättningar uppfylls kan Industriförbundet - dock med stor iveksamhel - t. v. acceptera alt förslaget om samråd prövas.

Slatens planverk är positivt till förslagen om centrala överläggningar och lokala samråd, men är tveksamt till om dessa är tillräckligt verkningsfulla instrument för att lösa de ofta svåra konkurrenssituationerna. Frågan om konkurtens mellan el och inhemska bränslen liksom risken för oönskade framtida låsningar bör enligt planverket behandlas i ett dialogsystem mellan stat och kommun och bedömningar bör göras på regional nivå.

Prop. 1984/85:120 223

Planverkel anser vidare atl del är vikligi med ökade siimulanser för användningen av inhemska bränslen och atl denna fråga inle kan vänta lill det senare 1990-talet. Man bör också enligt verket undersöka möjligheterna lill regionall inriktade stödformer för de inhemska bränslena.

SVEBIO anser att förslagel inte tillgodoser något utvecklingsbehov. Tvärtom kan genomförande av ett systematiserat samråd legitimera fortsatt beslutsförhalning och därigenom marknadsutveckling anser SVEBIO vidare. De intressenter som är beroende av förslagets samrådsförfarande är sannolikt ej mottagliga för de positiva effeklerna som trots allt kan vinnas, och omvänl de intressenter som insett nyttan av sådana kontakler har redan lagil dem.

Skulle förslaget genomföras är det SVEBIO: s mening att regionala biobränsleintressenter måste medverka och SVEBIO kommer om så erfordras atl lämna nödvändig information om och lill sådana biobräns-leinlressenter i akt och mening all underlätta och påskynda samrådet.

2.3 Allmänt

Ulöver utredningens förslag om överläggningar med kommuner, elleverantörer m. fl. har många remissinstanser haft synpunkter bl. a. på konkurrenskraften mellan de olika inhemska bränslena.

Statens planverk anser atl frågan om el och inhemska bränslen kräver en bredare analys än den utredningen ger med avseende på de energipolitiska och samhälleliga målen liksom en mer ingående behandling av de faktorer som påverkar användningen av dessa energislag. Verket anser därmed att det skulle vara av stort värde om utvecklingen av användning av el och inhemska bränslen kunde redovisas mer detaljerat för typer av användare, tillväxt, geografisk fördelning etc.

Statens energiverk inslämmer i utgångspunkten att energiförsörjningen skall ske till så låga kostnader som möjligt inom ramen för en allmänl god hushållning med iakttagande av bl.a. kraven på miljöområdet. Däremot bör inte bedömningarna styras av kvantitativa angivelser.

Även statens vattenfallsverk håller med utredningen om atl inhemska bränslen och den inhemska elenergin bör nyttjas för alt minska koslnaderna för landets importbränsle, men att man bör undvika konkurrens mellan dessa energislag.

I stort sett alla remissinslanser anser också att det statliga stödet lill inhemska bränslen på sikl kan avvecklas.

Statens naturvårdsverk ser positivt på en ökad användning av inhemska bränslen, främst skogsbränslen. En fömtsättning är dock att pannorna förses med högeffektiv stoftavskiljning.

Svenska Kraftverksföreningen anser att del huvudsakliga skälet till att inhemska bränslen utnyttjats mindre än beräknat torde vara all energianvändningen för uppvärmningsändamål har minskat kraftigt. 15 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 225

Bilaga II

Vidgad rådgivning för energihushållning och bostadsförbättring - Förslag till inriktning (Ds Bo 1984:11)

Sammanfattning av och remissyttranden över promemoria utarbetad av arbetsgruppen för utvärdering av den kommunala besiktnings-och rådgivningsverksamheten inom energiområdet

Innehåll Sid.

1 Sammanfattning av arbetsgmppens promemoria....... 226

1.1............................................................ Vidgad kommunal rådgivningsverksamhet för energihushåll
ning och bostadsförbättring........................... 226

1.2 Vidgad besiktning för energihushållning och bostadsförbättring 227

1.3 Prioritering av besiktningsverksamheten för atl nå snabba effekter för energisparandet 228

1.4 Allmän rådgivning......................................... . 228

1.5 Samordning med kommunal energiplanering....... . 229

1.6 Samordning av kommunal och övrig molsvarande besiktningsverksamhet 230

1.7 Regional samordning .................................... . 230

1.8 Energislatistik ............................................. 231

1.9 Kostnader och finansiering............................. . 231

2 Remissyttranden................................................ 232

2.1 Remissförfarandet........................................ 232

2.2 Allmänl....................................................... 233

2.3 Vidgad rådgivning......................................... 233

2.4 Vidgad besiklning......................................... 235

2.5 Prioritering av besiktningsverksamheten ........... 236

2.6 Vidgad allmän rådgivning .............................. 237

2.7 Samordning med kommunal energiplanering........ 237

2.8 Samordning med övrig besiklningsverksamhel..... 238

2.9 Regional samordning .................................... 238

2.10 Energistatistik ............................................ 239

2.11 Utbildning ................................................ 239

2.12 Kostnader och finansiering............................. 239

Prop. 1984/85:120 226

1 Sammanfattning av arbetsgruppens promemoria

Under 1983 genomförde arbetsgruppen en kartläggning av den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten. Resultaten av arbetet presenterades i Ds Bo 1984; 1 "Utvärdering av den kommunala besiktnings-och rådgivningsverksamheten inom energiområdet — En kartläggning". Som en direkl fortsättning på detta arbele fick arbetsgruppen i uppgift att lämna förslag om hur den kommunala energirådgivningen'' bör utvecklas och finansieras.

Kommunerna kan från och med våren 1984, inom ramen för sill s.k. basanslag från bostadsdepartementet, vidga sin rådgivningsverksamhet till att också omfatta besiktning och rådgivning inom bosladsförbättringsomrädel. Finansiering av verksamhelen är fastlagd till 1986-06-30.

Arbetsgruppens försåg lill förändringar av verksamheten, från kommunal energirådgivning till vidgad rådgivningsverksamhet- för energihushållning och bostadsförbättring kan börja genomföras redan inom ramen för basanslaget, dvs. innan 1986-06-30. Arbetsgruppens förslag till nya finansieringsformer avser tiden efter 1986-07-01.

1.1 Vidgad kommunal rådgivningsverksamhet för energihushållning och bostadsförbättring

Tillkomsten av bosiadsförbältringsprogrammet medför krav på att den kommunala energirådgivningen snabbt vidgar sitt arbetsfält. En vidgad rådgivning som inte bara omfattar energihushållnings- utan också boslads-förbättringsfrågor blir sannolikt ett värdefullt hjälpmedel som kan medverka till att de nationella målen för både energihushållning och bostadsförbättring kan nås. Den erfarenhet av serviceinriktad verksamhet som de kommunala energirådgivarna har bör utnyttjas när den vidgade rådgivningen nu skall uividgas. Övergången från energirådgivning till vidgad rådgivning bör ske så snart som möjligt. Vidgningen får dock inle innebära att energirådgivning och energihushållning reduceras i en sådan omfattning atl målen för energihushållningen äventyras.

Förslag

Bostadsförbättringsverksamheten blir i del inledande skedet, på liknande sätt som energihushållningen, beroende av utåtriktade kommunala in-

' Den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten inom energiområdet som den bedrivits under perioden 1978—83 omfattar dels en besiktningsverksamhet med åtföljande rådgivning i samband med besiktningstillfället, dels en verksamhet med allmän rådgivning utan besiktning. Dessa aktiviteter sammanfattas här i begreppet "den kommunala energirådgivningen".

* En vidgning av den kommunala energirådgivningens verksamhel har skell sedan början av 1984. Energirådgivningen omfattar numera även besiktning och rådgivning av fastigheters underhålls-, reparations- samt i viss mån ombyggnadsbehov. Här benämns den nya inriktningen "vidgad rådgivningsverksamhet".

Prop, 1984/85:120 227

salser. Den kommunala verksamheten bör inriktas på att initiera och genomföra besiktningar. Vidare bör allmän rådgivning utan direkl koppling lill besiktning ses som etl viktigt inslag i den fortsatta verksamheten. Härvid bör rådgivarna i den vidgade verksamheten upplräda som samar-betspartners och erbjuda besiklnings- och rådgivningsservice lill utvalda fastighetsägare och bostadsområden.

Kommunerna bör utveckla verksamhelen på följande sätt:

1. Omedelbart påbörjande av vidgad besiklning och rådgivning som stöd för bosladsförvaltningar, förelag och organisalioner i områden med uppenbara behov av bostadsförbättringsålgärder. Underlag från energisparpro-gram och lidigare energibesiktningar bör utnytUas.

2. Områdesvisa inventeringar där bostadsförnyelse- och energihushållningsbehoven i en vidare bemärkelse kartläggs.

Den vidgade rådgivningen bör organiseras på ett för varje kommun anpassat och ändamålsenligt sätt. Härvidlag är del av slörsla vikl alt den organisatoriska lösning som väljs leder lill atl rådgivningsverksamheten successivt växer in i den ordinarie organisationen på så säll all den framtida verksamhelen ej blir beroende av slatliga bidrag.

1.2 Vidgad besiktning för energihushållning och bostadsförbättring

Vidgade kommunala besiklningar bör, på liknande sätt som energibesiktningarna, ses som en tillfällig service till fastighetsägarna i syfte att initiera energihushållnings- och bostadsförbättringsverksamhet.

Den vidgade kommunala besiktningen bör inriktas på atl ge fastighetsägaren ett underlag för att översiktligt kunna bedöma: fastighetens behov av åtgärder samt vilka tekniska och ekonomiska fömtsättningar som gäller för all genomföra de föreslagna åtgärderna.

Förslag

Besiktningsverksamhelen bör omfatta två steg, varav den kommunala verksamheten i första hand bör inriktas på steg 1. I steg 1 ingår att översiktligt inventera (besiktiga) och bedöma fastighetens behov av åtgärder. Där bör ingå en aUmän del som syftar till att samla in uppgifter som successivt kan föras in i den områdesvisa planeringen och energiplaneringen. Vidare bör steg 1 dessutom samiidigi omfalla en besiktning med någon av följande tre inriktningar: energi, gemensamt underhåll eller en total besiklning av hela byggnaden som då också omfattar energi- och under-hållsaspekler inklusive den yttre miljön (ROT-besiklning).

Steg 2 bör utformas som en fördjupad besiktning med karakiär av projekleringsförberedelse och bör följa som en fortsättning på steg 1. I huvudsak bör steg 2-besiklningar utföras av konsulter med specialkompetens inom olika fack (Bygg, VVS, El, Veni., Mark).

Kommunerna bör få ett samordningsansvar för slatligt stödd vidgad

Prop. 1984/85:120 232

kartläggning visar atl ca 25-30% av beståndet i flerbostadshus återstår all energibesiktlga efter 1986. Vidgningen av besiktningsverksamhelen till att omfatta underhåll, reparalion och i viss mån ombyggnad medför att behovel av vidgade besiklningar i flerbosladshus sannolikl kommer all motsvara nuvarande nivå på besiktningsverksamhelen. Besiktningsverksamheten kan sannolikt minskas för småhus. De grupper av fastighetsägare som inle kommer atl erbjudas besiktning bör kompenseras med allmän rådgivning.

Förslag

Perioden mellan 1986-1990 bör inriktas på atl länka över en del av det finansiella ansvaret för besiktnings- och rådgivningsverksamheten på fastighetsägarna, de stora bostadsorganisationerna och i viss mån kommunerna.

Den vidgade rådgivningsverksamheten bör stödjas med statsbidrag ytterligare ett antal år. Bidragsgivningen för besiklning kan successivi trappas ner och vara avvecklad 1990. Statsbidrag för allmän rådgivning erfordras sannolikt under hela bostadsförbättringsprogrammets genomförande fram Ull 1993.

De statliga kostnaderna för den vidgade verksamheten har beräknals lill ca 115 miljoner kronor för budgetåret 1986/87 räknat i 1984 års priser.

Det är av stor betydelse atl verksamhetsinriktningen och finansieringsfrågorna klarläggs för en längre period. Därför föreslås att bidragel får följande fördelning för åren 1987-1990;

Förslag till statsbidrag, milj. kr.
1987/88 1988/89	1989/90
92 70	55

Under perioden 1990-1993 bör statsbidrag lämnas till kommunerna för att bedriva allmän rådgivning avseende såväl energihushållningsåtgärder som bostadsförnyelseålgärder med i storleksordningen 100 milj. kronor för treårsperioden. Dock bör statsbidragets storlek och inriktning ses över och omprövas inför budgetåret 1988/89. Syftet med en sådan översyn bör vara att utröna behov och utformning av den fortsatta allmänna rådgivningen.

2 Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av riksrevisionsverkel, statskontoret, stafistiska centralbyrån, riksantikvarieämbetet, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens brandnämnd, statens industri-

Prop. 1984/85:120 234

Bostadsstyrelsen och riksantikvarieämbelet stryker i sammanhanget under vikten av att anlägga en helhetssyn på bebyggelsen.

Med utgångspunkt från erfarenheterna av energirådgivningen har Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) liksom flera kommuner, bl.a. Göieborgs och Tidaholms kommun, inlell en verksamhel med rådgivning också i bosladsförbällringsfrågor. Delta påverkar enligt Tidaholms kommun slörre delen av den kommunala organisationen, vilket släller krav på bättre utbildning och samarbete mellan olika kommunala förvaltningar. Kommunen menar atl den serviceinriktade erfarenhet som energirådgivningen har, bör las Ull vara genom atl man vid en modernisering av den kommunala organisalion bildar s. k. ROT- arbetsgmpper.

Slockholms kommun framhåller att en vidgad rådgivning och en utvecklad kommunal energiplanering ställer krav på ett ökal kommunall engagemang. I en sådan verksamhet måsle kompetens från flera kommunala förvaltningar ingå.

HSB:s Riksförbund och SABO framhåller, i likhd med arbetsgruppen, att vidgningen inle får innebära att energirådgivningen reduceras i sådan omfallning att målen för energihushållningen äventyras.

Remissinstanserna delar i huvudsak de förslag som lagts fram av arbetsgruppen i fråga om verksamhetens organisalion och inriktning.

Sveriges Fastighetsägareförbund anser emellertid att det nu finns förutsättningar för fastighetsägarorganisationerna atl ta på sig ett större ansvar för rådgivningen än den man har i dag. Därför bör göras en lämplig avvägning av ansvarsfördelningen mellan kommunerna, fastighetsägarorganisationerna och fastighetsägarna. Förbundet menar atl kommunernas roll när det gäller rådgivning skall ligga på det övergripande och samordnande planet. Den kommunala byråkratin bör inte byggas ut ytteriigare.

Svenska Riksbyggen anför att kommunernas roll har störst betydelse för att samordna åtgärder i bostadsbestånd som har flera olika ägare.

Riksrevisionsverket (RRV) framhåller att den rådgivningsverksamhet som diskuteras i promemorian till stora delar måsle anses falla inom ramen för kommunernas och fastighetsägarnas ansvarsområde.

Arbetsgmppens uppfattning att energirådgivningen successivt bör integreras i den ordinarie kommunala organisationen delas av många remissinslanser.

Bostadsstyrelsen anser att energirådgivarna inte är det enda altemalivel när den vidgade rådgivningen skall byggas upp. Styrelsen påpekar att det i vissa kommuner kan vara personer som är knutna till bostadsförsörjningen (förmedlingsorganet) som bör bilda basen för den vidgade rådgivningsverksamheten.

Riksantikvarieämbetet betonar att samarbetet med byggnadsnämnderna måste förbättras.

Slalskonioret och BFR anser det vara väsentligt att byggnadsinspeklion, energi- och ROT-rådgivning samt förmedlingsorganet i kommunen sam-

Prop. 1984/85:120 235

ordnar sin verksamhet. BFR erinrar om att flera forskningsprojekt visar på en bristande samordning mellan energirådgivningen och kommunernas ordinarie verksamhet.

Statens planverk anser atl byggnadsnämnden framöver - inom ramen för sitt serviceansvar - bör svara för information och rådgivning till faslighelsägarna i fråga om samlliga åtgärder som rör byggnader, även ålgärder som rör energihushållning och uppvärmning. Planverket erinrar om att byggnadsnämnderna har del övergripande ansvaret för frågor om såväl befintlig som tillkommande bebyggelse och alt nämnderna har god kännedom om bebyggelsens fysiska och planmässiga förulsättningar.

Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer (FSB) och VVS-Tekniska Föreningen framför liknande synpunkter. FSB framhåller viklen av alt den kunskap och erfarenhel som byggnadsinspeklionen besitter utnytUas på ett rationellt sätt. En samordning med byggnadsinspektionen skulle främja en effektiv bosiadsförbättringsverksamhet i kommunerna.

Föreningen Sveriges Energirådgivare (FSE) anser däremot att det vore olämpligl alt lägga rådgivningsansvaret på byggnadsnämnderna (byggnadsinspeklionen). Det är först efter plan- och bygglagens ikraftträdande som denna resurs finns tillgänglig.

Tidaholms kommun framhåller vikten av alt energirådgivningen utövas av en instans som går ut med ett samstämmigt budskap.

Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund menar alt det är viktigt atl särskilt mindre och medelstora kommuner noga diskuterar den organisatoriska lösningen så atl den blir väl avvägd och byggs upp med utnyttjande av befintliga resurser.

Göteborgs kommun varnar dock för överdrivna samordningsinsatser. Samordning är inte i sig produktiv och på organiserad nivå bör den begränsas till dels överordnade frågor, dels atl målgmpperna får samma information.

2.4 Vidgad besiktning

Huvuddelen av remissinstanserna är positiva till förslaget om en vidgad besiktning och uppdelningen av denna i två steg.

Stockholms kommun påpekar att kommunen redan i dag bedriver en besiklningsverksamhel som stämmer väl med arbetsgruppens förslag.

Göieborgs kommun anser atl det finns stora fördelar med samordning av energi- och underhållsbesiklningar, inle minsl i beståndet av flerbostadshus. Möligheter till lekniska och ekonomiska helhetsbedömningar ökar, hyresgästerna störs mindre och kan lättare få information, investeringar i bostadsförbättring kan uppvägas av besparingar i fråga om underhåll och energi m. m.

Bostadsstyrelsen stryker under behovel av alt ta med upgifter om lägenheternas, de gemensamma utrymmenas och utemiljöns långsikUga använd-

Prop. 1984/85:120 236

barhet för boende. Det finns anledning både för fastighetsägaren och för den räntebidragsbeviljande myndigheten att få underlag för en bedömning av om det är ekonomiskt rimligl att underhålla byggnaden och tomten i befinlligl utförande, innan mer omfattande underhålls- och reparationsarbeten genomförs.

HSB har inga invändningar mot att kommunerna får ell samordningsansvar för en statligt stödd besiklningsverksamhel, men påpekar atl det är naturiigl alt besluten om vilka fastigheter som skall besiktigas måste ske i samråd med den aktuella fastighetsförvaltningen. Någol tvång att genomföra besiktningar är naturligtvis inte önskvärt.

När det gäller rådgivning och besiktningsverksamhet i steg I anser statens energiverk att frågan om olika former av samordning med solningsväsendei bör prövas enligt de intentioner som anges i propositionen om den kommunala energiplaneringen (prop. 1984/85:5).

Tidaholms kommun ställer sig delvis tveksam till den skisserade 2-stegsbesiktningen, eftersom denna har ett drag av alltför mycket översiktlig inventering. Det torde vara bättre med en kvalificerad första besiktning med så mycket konkreta åtgärdsförslag och analyser som möjligt.

/?/? V framhåller atl de besiktningar som rör byggnadstekniska och byggnadsekonomiska frågor i första hand faller inom fastighetsägarens ansvarsområde.

Planverket anser också att ansvaret för att erforderliga besiktningar genomförs ligger på fastighetsägarna själva. Byggnadsnämnderna bör - i mån av resurser - kunna åta sig att mot avgift utföra besiktningar.

2.5 Prioritering av besiktningsverksamheten

När det gäller arbelsgmppens förslag om prioritering av besiktningsverksamhelen går remissinstansernas synpunkter isär.

Flera remissinstanser, bl. a. bostadsstyrelsen, BFR, Stockholms kommun och Rörfirmornas Riksförbund, tillstyrker att fastighetsägare med mindre bestånd i flerbosladshus prioriteras. Uppföljningar av hittillsvarande energihushållningsverksamhet har enligt BFR visat att denna kategori fastighetsägare har genomfört få energihushållningsåtgärder och sannolikt behöver stöd för att kunna genomföra såväl energihushållnings- som bostadsförbättringsåtgärder.

Andra däremot, bl.a. HSB, Göteborgs kommun och SABO anser att behovet av besiktning och rådgivning är väl så stort gentemot ägare till stora bestånd av flerbostadshus och husägare inom näringslivet.

Besiktningsverksamhelen bör enligt Tidaholms och Sölvesborgs kommun även framgenl fömtom flerbostadshus omfatta småhus och lokaler. Sölvesborgs kommuns bostadsbestånd består till övervägande del av småhus varför den stora energisparpoleniialen finns där.

Sveriges Villaägareförbund finner ingen konsekvens i arbetsgmppens

Prop. 1984/85:120 237

förslag om en minskad rådgivning och besiktning för småhus, samtidigt som flerbostadshus föreslås får en statsunderstödd vidgad service.

Svenska kommunförbundet erinrar om atl förhållandena växlar mellan olika kommuner. Det finns därför i vissa kommuner etl fortsalt besikl-ningsbehov även fö/ småhus och lokaler.

2.6 Vidgad allmän rådgivning

De remissinstanser som har yttrat sig över arbetsgruppens förslag om en vidgad aUmän rådgivning är i huvudsak positiva till denna.

Bosladsstyrelsen framhåller att information har fått ökad vikt som styrmedel. Bostadsförbättringsprogrammel med dess inriktning på flerbostadshus förstärker enligt styrelsen behovel av informalion och rådgivning till småhusägare.

Några, bl.a. BFR, påpekar att många fastighetsägare behöver rådgivning vid flera lillfällen under genomförandeprocessen. Detta underlättas enligt BFR av om byggherren kan diskutera sitt projekl med samma kommunala handläggare från projektets början till dess avslutning.

Tidaholms kommun och FSE anser atl en allmän rådgivning inte är tillräcklig utan att den bör kopplas lill ett besök i fasligheten. Den bästa rådgivningen sker vid besiktning av fastigheter.

Tidaholms kommun pekar också på risken atl småhusägare i högre grad än f. n. blir utlämnade till oseriösa kommersiella intressen. Liknande synpunkter framförs av Sölvesborgs kommun.

Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund framhåller att sotnings-väsendet kan utgöra en värdefull resurs för bl.a. småhusägare. En nära samverkan mellan energirådgivningen och solningsväsendei måste därför eftersträvas.

Statens energiverk erinrar om att verket tillsammans med bostadsstyrelsen redan i dag diskuterar utarbetandet av etl malerial av den karaktär som arbetsgmppen förordar.

2.7 Samordning med kommunal energiplanering

Remissinstanserna delar arbetsgmppens bedömning att samordningen mellan besiktnings- och rådgivningsverksamheten och den kommunala energiplaneringen måsle förbättras.

Kravet på samordning bör enligt BFR kunna tillgodoses när förslagen i prop. 1984/85: 5 om utvecklad kommunal energiplanering har genomförts.

Enligt Tidaholms kommun bör kommunstyrelsen ha ett totalansvar för både energirådgivningen och energiplaneringen. På så sätt erhålls den erforderliga samordningen.

Flera remissinslanser, bl. a. bosladsstyrelsen, framhåller att kommunerna måste samordna arbetet med energitillförsel och energihushållning.

Prop. 1984/85:120 238

Statens energiverk påpekar att rådgivnings- och besiktningsverksamhelen skall ses som en av de uppgifter som kommunerna har för genomförandel av en energipolitik på lokal nivå. De motsättningar som kan förekomma, l.ex. mellan tillförsel- och sparinlressen i fjärrvärmekommuner, kan knappast lösas enbart genom den kommunala rådgivningsverksamheten. Liknande synpunkter framförs av RRV.

2.8 Samordning med övrig besiktningsverksamhet

Arbelsgmppens förslag om samordning av kommunal och övrig molsvarande besiktningsverksamhet tillstyrks av remissinstansema.

Bosladsstyrelsen framhåller att en förulsättning för all nå goda resullat är all kommunens organisation ger möjlighet lill etl nära samarbeie mellan berörda organ.

Statens energiverk finner en sådan samordning självklar — inle minsl vad gäller möjligheier lill erfarenhelsulbyie. Verket anser del tveksamt om några särskilda centrala insalser behövs för att få till slånd denna samverkan.

F5£ framhåller alt en förutsättning för att kommunen aktivt skall kunna samordna verksamhelen, är alt övriga som är verksamma inom området informerar kommunen om planerade och vidtagna ålgärder.

HSB är positiv lill ett regelbundet erfarenhetsutbyte med de kommunala energirådgivarna så atl ett gott samarbete kan upprätthållas ellan HSB och kommunerna vad gäller besiktningsverksamheten.

Stockholms kommun anser också aft ett kontinuerligt erfarenhetsutbyte med bostads- och lokalförvaliare är nödvändigt för en ömsesidig kunskapsuppbyggnad. Kommunen har också behov av en kontinueriig uppföljning av energihushållningsinsatserna som underlag för de kommunala energiplaneringen.

2.9 Regional samordning

Arbetsgruppens överväganden rörande regional samordning bemöts i huvudsak positivt av de som har yttrat sig i denna del.

Slatens energiverk anser att denna samordning torde uppslå sponlanl när det föreligger etl samordningsbehov. Någon speciellt inrättad funktion för della är inte motiverad.

Tidaholms kommun befarar att ett överförande av samordningsfunktionen från Kommunförbundel till lokala arbetsgrupper med anknytning till länsbostadsnämnderna kan ge ett alltför lånecentrerat arbete och mindre förankring i praktisk kommunal byggverksamhet.

VUhelmina kommun anser däremol att länsbosladsnämndern bör ombesörja samordningsuppgifterna. Information och förändringar i författningar och förordningar kommer normall lill kommunerna via länsbosladsnämn-

Prop. 1984/85:120 240

stöd till kommunerna är moliverad. Nedtrappningen kan samordnas med en ändrad inrikining av de statliga styrmedlen för energihushållning och bostadsförbättring. Delar av de medel som i dag lämnas lill kommunerna saml delar av nuvarande energibidrag bör i ställd anslås till åtgärder för alt underlätta och i vissa fall subventionera förundersökningar, förprojekie-ringar m. m. Det övergripande målet är enligt styrelsen att bostadsförbättringsåtgärder faktiskt kommer till stånd där de behövs. Styrmedlen bör därför direkl inriktas på genomförandeålgärder.

Många befarar dock att kapaciteten i fråga om besiktning och rådgivning kan komma att minska i takt med atl statsbidragen avvecklas till men för såväl energihushållnings- som bostadsförbättringsverksamheten.

Enligt Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer talar mycket för att kommunernas slora inlresse för den hittillsvarande energirådgivningen har ett klart samband med de generösa statliga bidragen. Eftersom det kom-munalfmansiella lägel är lika ansträngt som det statsfinansiella är det sannolikl att ett uteblivet statligt stöd till kommunerna medför alt många kommuner inte kommer att kunna behålla och sköta rådgivningsverksamheten på önskvärt sätl. Liknande synpunkter framförs av VVS-Tekniska Föreningen.

Svenska kommunförbundel och flertalet kommuner som har yttrat sig anser atl en kommunal medverkan för att introducera bostadsförbättringsprogrammet helt bör finansieras med statliga medel. Det gäller också fortsatt rådgivning i fråga om energisparålgärder utan samband med annan bostadsförbättring. Kommunernas inställning är att det ekonomiska stöd som behövs för atl nå energisparmålel liksom hittills bör vara en nationell angelägenhet.

Några, bl.a. Föreningen Sveriges Energirådgivare (FSE), tror att den utåtriktade kommunala energirådgivningen helt kommer atl upphöra. I och med att rådgivningen upphör ges heller ingen möjlighet att erbjuda en vidgat besiklningsservice. FSE anser i likhet med Tidaholms kommun att en avgiftsfinansierad verksamhet inte är en framkomlig väg.

Åven Gävle kommun anser att möjligheterna atl avgiftsfinansiera verksamheten är begränsade.

SABO ställer sig också starkt kritiskt till förslaget att bidragen skall skäras ner samtidigt som verksamheten vidgas lill att omfatta även bostadsförbättring. Enligt SABO behövs, åtminstone vad gäller de allmännyttiga bostadsföretagens verksamhetsområde, en ökning av statsbidraget för att uppställda mål ifråga om energihushållning och bostadsförbättring skall kunna nås.

HSB anser att det snarare behövs ett ökat ekonomiskt stöd för atl tillgodose behoven.

Svenska Riksbyggen hävdar att bostadsorganisationerna inte kan ta över kostnadsansvaret när statsbidragen trappas ner.

Svenska kommunförbundet kan emellertid acceptera en avveckling av

Prop. 1984/85:120 242

BUaga 12

Redogörelse för energiupphandlingsdelegationens verksamhet

Skrivelse från energiupphandlingsdelegationen

Till statsrådet Birgitta Dahl

Riksdagen beslutade med anledning av prop. 1982/83: 50 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m. om ett investeringsprogram. Inom energiområdet innebar programmel följande åtgärder.

- Elt bidrag till invesleringar i distributionsanläggningar för fiärrvärme infördes. Slödet omfattade 10% av investeringskostnaden för anläggningar som beställdes under år 1983. 300 milj. kr. anvisades för detta ändamål.

- Etl bidrag på högst 25 % av investeringskostnaden för förbränningsanläggningar avsedda för eldning med främst torv utgick för anläggningar som beställdes under år 1983. 200 milj. kr. har anvisats för detta syfte. Slödet utvidgades senare när det gäller Norrbotten.

- 700 milj. kr. anvisades för slöd för åtgärder i samband med upphandling inom energiområdet. 50 milj. kr. därav har senare särskilt avsatts för Norrbotten.

Energiupphandlingsdelegalionen tillkallades för att under år 1983 ha hand om dels stödet till distributionsåtgärder, dels ålgärderna i samband med upphandling inom energiområdet.

Delegationen lämnade i september år 1983 en redogörelse för verksamheten och föreslog samtidigt vissa fortsatta arbetsinsatser under år 1984.

Genom tilläggsdirektiv fick delegationen i uppdrag att under år 1984 fortsätta delar av sitt arbete medan andra delar av arbetsuppgifterna övergick till statens energiverk.

Delegationens huvuduppgifter under år 1984 har varil

- att fullfölja handläggningen av vissa strategiska energiprojekt av särskilt industripoliliskt inlresse

- att fortsätta utredningsarbetet i syfte atl stärka beställarfunktionen och fullfölja projekt avseende samordnad upphandling

- att slutföra pågående utredningar om försäkringssystem och någon form av auklorisaiionsförfarande eller motsvarande för leverantörer av mindre värmepumpar och faslbränslepannor.

Delegationen får härmed avge föreliggande redogörelse som avser delegationens hela verksamhetsperiod. Till följd av att en redogörelse tidigare lämnats avseende verksamheten under slörre delen av 1983 behandlas här företrädesvis verksamhetsåret 1984.

Prop. 1984/85:120 243

Energiupphandlingsdelegationens uppgift kan sammanfattningsvis sägas ha varil atl samordna energianvändarnas efterfrågan med indusirins pro-duklionsförulsältningar. Annorlunda uttryckt; har uppgiften varit att se till alt den tidsbegränsade hemmamarknad som det svenska oljeersättningsprogrammet utgör målmedvetet utnyttjas för atl ge långsiktiga effekter för svensk industri.

Delegationen har haft att arbeta i ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv.

Kortsiktigt har delegaUonens uppgift varit att följa upp att det av riksdagen beslutade investeringsprogrammet fått avsedd stimulansverkan. Vidare har delegationen hafl till uppgift atl medverka lill all den efterfrågan som programmel har gelt upphov till blir samordnad med industrins produktionsförutsättningar.

Verksamheten under år 1983 ägnades huvudsakligen åt åtgärder av kortsiktigt slag. Såvitt kan bedömas har avsedda resultat nåtts.

Delegationen beviljade av anslagna 300 milj. kr., 215 milj. kr. i tiopro-cenligt bidrag till investeringar i distributionsanläggningar som rör Qäm-värme. Volymen på Qärrvärmeinvesteringar bedöms ha ökal med 20 ä 25 procenl. Resterande medel av anslaget har avsatts för stöd till gasledningar i Sydgasområdet och för strategiska fjärrvärmeledningar i storstadsområdena.

Stödel till torveldade anläggningar fick en effekl som överträffade förväntningarna. De lill statens energiverk urspmngligen anslagna medlen om 200 milj. kr. för det 25 procentiga investeringsbidraget räckte inle för all möla den kraftiga uppgången i nybeställningar av torveldade anläggningar. Av denna anledning gjordes en omdisponering till statens energiverk av 170 milj. kr. från de av energiupphandlingsdelegationen disponerade 700 milj. kr. för stöd lill åtgärder i samband med upphandling inom energiområdet.

Från en begränsad marknad för större torveldade anläggningar höslen 1982 ökade beställningarna under år 1983 dramatiskt till att omfatta beställningar avseende mer än 50 nya värmeanläggningar.

Sammantaget kan omfattningen av de investeringar i energiutmstning som skapats till följd av 1983 års investeringsprogram beräknas till mellan 5 och 7 miljarder kronor.

Delegationens uppgift att under år 1983 kortsiktigt samordna manifesterad efterfrågan på energiteknisk utrustning med industrins produktionsfömlsättningar har inneburit att delegationen haft, dels en formell roll som gällt handläggning av ärenden om stöd, dels en mer informell mäklarroll. Del bör framhållas all denna uppgift inte varil begränsad till den typ av utmsining som varil föremål för investeringsstöd i investeringsprogrammet.

Delegationens medel för åtgärder i samband med upphandling har i den kortsiktiga uppgiflen i huvudsak använls för att få delar av ulmslningsef-

Prop. 1984/85:120 244

terfrågan inriktad mot ny teknik som just lämnat prototyp- och demonstrationsstadiet. Merparten av det stöd som beslutades under år 1983 har utformats som en försäkringsgaranti för de första levererade kommersiella anläggningarna. Delegationen har därvid i begränsad omfattning delat den tekniska risken med tillverkarna. Slödgivningen har i flera fall kombinerats med den ovan nämnda mäklarrollen, vilket då innefattat rådgivning avseende teknikval och upphandlingsförfarande. Vid utgången av år 1983 hade delegationen av anslagna 700 milj. kr. utnytUat ca 130 milj. kr. och i prakliken gjort reservationer motsvarande ytterligare 250 milj. kr. Av utnyttjade medel utgjordes dä ca 12 milj. kr. av stöd till energiupphandling i Norrbotten. Slödgivningen till energiupphandling i Norrbotten fortsatte under första halvåret 1984. Totalt har stöd om knappt 50 milj. kr., företrädesvis i form av villkorhga lån lämnals till olika företag och projekt i länet. De ojämförligt största samlade insatserna har inriktats mol all i länd lägga grunden för utvecklade projekterings-, installations- och Ullverkarled för värmepumpar.

Genom insatserna under år 1983 medverkade delegationen framförallt Ull en marknadsintroduktion för tekniken för förbränning i cirkulerande fluidiserade bäddar (CFB) som, kombinerad med kalktillförsel i förbränningsbädden, till rimlig kostnad ger god effektivitet och låga utsläpp. De CFB anläggningar av aktuell typ som hittills har beställts har som bränsle, kol, biobränslen och avfall.

Under år 1983 fick också de stora värmepumparna sitt definitiva genombrott. De ekonomiska fömtsättningama, bl. a. till följd av låga elpriser, var normalt så gynnsamma speciellt i kombination med dd spillvärmestöd som utgick under året, att några särskilda insatser från delegationens sida inte var erforderliga. 1 någol fall har dock delegationen funnit skäl medverka i form av en riskdelningsgaranti, då värmepumpslösningen innehållit nya riskmoment.

Delegationen inledde däremot under år 1983 flera projekt avseende bl. a. samordnad upphandling av mindre och medelstora värmepumpar i avsikt att åstadkomma motsvarande definitiva etablering av denna anläggningstyp på marknaden.

Den långsiktiga uppgiften för energiupphandlingsdelegationen har varit att skapa förutsättningar för att den tidsbegränsade investeringsvågen avseende energiteknisk utmstning skulle lägga gmnden till en framgångsrik exportverksamhet.

Det har varit naturligt för delegationen att koncentrera det långsiktiga arbetet på produkter med goda framtidsmöjligheter.

Framgång på exportmarknanden kräver vid sidan av bra produkter också alt företagen har tillräcklig finansiell styrka för att klara garantiåtaganden i främmande länder, har innovativ kraft och resurser att satsa på forskning, utveckling och inte minst har marknadsföringskapacilet. Delegationen har inte sett som sin uppgifl att direkt medverka lill den struktur-

Prop. 1984/85:120 245

omvandling av branschen som kan anses nödvändig för framtida export. Detta är en fråga i första hand för företagen själva.

Av betydelse för såväl den lekniska utvecklingen som struktumtveck-lingen är de allmänna hemmamarknadsvillkoren och styrkan hos det inhemska beställarled företagen möter. Sambandet mellan starka offentliga beställare och störte företag har varit av avgörande betydelse för utvecklingen av de framgångsrika svenska exportindustrierna. När det gäller upphandling av värmeteknisk utrustning saknas dominerande beställare, som skulle kunna få avgörande betydelse för utvecklingen av en rationell tillverkning av sådan utmstning.

1 det långsiktigt syftande arbetet har delegationen därför vid sidan av koncentrerade insalser på ett snävt urval lovande produkter nära kommersiellt genombrott gjort insatser ägnade alt stärka beställarledet. Dessa produkter får ses i sitt sammanhang med den utvecklade svenska fjärrvärmetekniken, som är en fortsättning för en systeminriktad export.

Produkter som bedömts ha strategisk betydelse för den svenska oljeersättningen och för exporten och som kommit i fråga för ekonomiskt stöd från delegationen är

- avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar

- avancerad kraftvärmeteknik

- plasmateknik med tillämpning på förgasningsområdet.

Redan åtgärderna inom ramen för delegationens kortsiktiga uppgift lade en god grund för export av avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar. Demonstrationsanläggningar har uppförts för såväl MBC-tekniken (Multi Bed Combustion) som CFB-tekniken (Circulaling Fluidised Bed). Vissa exportkontrakt är redan ingångna och förutsättningarna för ytterligare exportorder bedöms av företagen som goda.

Den avancerade kraftvärmelekniken handlar om förbränning i trycksatt svävbädd och elgenerering med en kombination av gas- och ångturbiner. ASEA PFBC AB utvecklar elt koncept baserat på en trycksatt bubblande svävbädd medan Götaverken Energy Systems utvecklar etl koncept baserat på en trycksatt cirkulerande svävbädd. ASEA PFBC AB har kommit betydligt längre i utvecklingsarbetet än Götaverken Energy Syslems AB. DelegaUonen har lämnat vardera företaget 25 milj. kr. i bidrag till utvecklingsarbetet.

Utvecklingsarbetet inom ASEA PFBC AB har kommit så långt atl också förhandlingar om leverans av en första anläggning kunnal gå in i ell avgörande skede. Delegationen har därför föreslagit regeringen att när ASEA PFBC AB kan förete bindande leveranskontrakt bevilja företagel ytterligare stöd i form av bidrag och riskdelning om tillhopa 50 milj. kr.

Plasmatekniken har av delegationen bedömts ha lovande tillämpningar inom förgasningsområdet. De i tiden närmast aktuella tillämpningarna avser generering av reduklionsgas inom' stål- och metallindustrin. På

Prop. 1984/85:120 246

längre sikt finns tilllämpningsområden avseende bl.a. produkUon av bränslegas från avfall. Under år 1983 var det aktuellt att SKF Steel Engineering AB skulle leverera, dels etl femokromverk till Malmö, dels ett jäm-svampverk till Stockholm. I båda fallen var det fråga om att spillvärme och överskottsgas skulle användas för fjämvärmeändamål. Delegationen föreslog regeringen att när bindande leveranskontrakt kunde fördes lämna stöd i form av riskdelning Ull anläggningarna.

Kontrakt om det på plasmateknik baserade ferrokromverket i Malmö slöts under våren 1984 och delegationen har verkställt regeringens beslut om slöd med 50 milj. kr. Stödet har lämnats i form av en utfästelse om bidrag till de ev. koslnader översligande 25 milj. kr. som leverantören pådrar sig till följd av garantier avseende gasgeneratorns tekniska funktion.

Järnsvampverket i Stockholm är för närvarande inte aktuellt och något beslut om stöd har därför inte fattats. Till delegationen har inkommit en ansökan om motsvarande stöd till två järnsvampverk i Malmfälten. Förutsättningarna för genomförande har bedömts avsevärt sämre i Malmfälten än i Stockholm. Det är heller inte visat att plasmatekniken är den mest lämpade svenska lekniken för framställning av reduklionsgas från torv vilkel det är fråga om i Malmfälten. Delegationen beslutade mot denna bakgmnd att ta upp ansökan till prövning försl då sökanden gjort troligt att projektet skulle kunna genomföras. Detta har inte gjorts troligt varför ansökan inte blivit föremål för ytterligare åtgärder från delegationen.

Vid sidan av stödinsatserna till vissa lovande energitekniska produkter av industripolitiskt intresse har delegationen genom särskilt utformat stöd också bidragit till industriell verksamhet av särskilt energipolitiskt intresse.

Genom att på regeringens uppdrag som bidrag tillskjuta 75 milj. kr. till Sveriges Invesieringsbank har bl. a. finansieringen av en tillbyggnad av ett raffinaderi för speciella smörjoljor i Nynäshamn kunnat tryggas. Tillbyggnaden ger möjligheter att utnyttja stora mängder spillvärme. Den statliga insatsen som skett på kommersiella villkor får ses som ett led i strävandena att bevara en handlingsfrihet i Storstockholms värmeförsörjning.

Insatserna för att siärka beställarledet har genomförts inom ramen för två större sammanhållna arbetsuppgifter, garanti- och försäkringssystem för mindre värmepumpar och organisering av efterfrågan på värmeteknisk utmstning.

Delegationen överlämnade enligt sina direktiv den 27 juni 1984 till statsrådet Birgitta Dahl en rapport med förslag till åtgärder för mindre värmepumpar och fastbränslepannor. För värmepumpar föreslogs införande av etl garanti- och försäkringssystem, medan för faslbränslepannor föreslogs en utvidgad provning.

Förslagen rörande värmepumpar har kunnat realiseras genom att en överenskommelse om garanti- och försäkringssystem under hösten har

Prop. 1984/85:120 247

Iräffals mellan delegationen, konsumentverket och branschen företrädd av Svenska Värmepumpsföreningen SVEP. Överenskommelsen innebär ett förbältral konsumentskydd innefattande en femårig effeklgaranti och en Ivåårig materialgaranli. Kan leverantören till följd av obestånd eller annan omständighet inte fullgöra sina åligganden iräder ett försäkringssystem i funktion. Delegationen har också medverkat till effeklivisering av planverkets typgodkännande verksamhel avseende värmepumpar och till viss provning av fastbränslepannor inom konsumentverket.

Det förstärkta konsumentskyddet torde medverka till atl värmepumparna på marknaden i högre grad uppfattas som etablerad teknik samtidigt som striktare krav ställs på installatörer och tillverkare. Dessa krav lorde väsentligt bidra lill förtroendet för svenska värmepumpar på exportmarknaden.

Erfarenhetema från andra teknikområden talar som nämnls för att be-ställarfunklionerna har lika stor betydelse för den tekniska och industriella utvecklingen som kompetensen inom producentleden. Del finns flera exempel på konstellationer av slarka offentliga beställare och framgångsrika svenska industriföretag. Inom den del av det det värmetekniska området som rör värmeförsörjning har den starka offentliga beställaren saknats.

Orsakerna till detta är flera, men delegationen har dock bedömt tiden vara mogen för en organisering av i första hand den kommunala sektorns efterfrågan på värmeteknisk utmstning. Arbetet inleddes med en rad punktinsatser inriktade mot beställarfunktion. Som exempel kan nämnas framtagning av generella förfrågningsunderlag för fastbränsleanläggningar, systematisk uppföljning av egenskaper hos fastbränsleanläggningar i olika storlekar, stöd Ull provning av fjärrvärmemaleriel, stöd till inventeringar och förprojekteringar av lämpliga objekt för installation av medelslora värmepumpar och fastbränslepannor. Det kan också nämnas att delegationen haft diskussioner med Svenska Värmeverksföreningen och enskilda värmeverk om nya verksamhetsområden för berörda företag.

På den gmnd som lagls av de skilda punktinsatserna kunde under höslen 1984 konkreta diskussioner tas upp med skilda beställarintressenter om bildandet av en gemensam upphandlingsorganisalion. Svenska Värmeverksföreningen och en rad enskilda värme- och energiverk har tagit initiativ till bildandel av en sådan organisation. Organisationen benämnes Svenska värmeverkens ekonomiska förening VÄRMEK och är öppen för i första hand kommunala företag. Avsiklen är, emellertid atl genom samarbetsavtal knyta i vart fall byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och vattenfallsverkd närmare till föreningen.'

VÄRMEK skall vara en kommersiell organisation med syfte alt genom omfallande upphandling och därmed sammanhängande kompelens och marknadsöverblick sträva mot hög kvalitet, låg prisnivå och standardiserade kravspecifikationer.

VÄRMEK skall också kunna delta i teknikupphandling inom sitt sorti-

Prop. 1984/85:120 249

Bilaga 13

Energihushållningsprogrammets effekter — En analys av de statliga styrmedlens effekter på energiförsörjningen

Statens energiverks skrivelse med bedömningar med anledning av utvärderingarna av energihushållningsprogrammet, sammanfattning av verkets rapport (1984:2) Energihushållningsprogrammets effekter och remissyttranden häröver.

Innehåll Sid.

1..................................................................................... Statens energiverks skrivelse Energiverkets bedömningar med an
ledning av utvärderingarna av energihushållningsprogrammel .... 250
I. I Uppdragen och deras redovisning ........................ 250

1.2 Kunskapsläget beträffande energihushållningsprogrammets effekter 251

1.3 Styrmedlen och deras effekter.................................. 251

1.4 Slutsatser ................................................................. 252

1.4.1 Allmänna observationer ................................... 252

1.4.2 Sektorsvisa bedömningar ................................. 253

Industri och näringsliv .................................... 253

Samfärdseln ................................................... 254

Byggnadsområdet .......................................... 254

1.4.3......................................................................... Kommunernas roll 255

1.5 Sammanfattande slutsats 255

2..................................................................................... Sammanfattning av statens energiverks rapport (1984:2) Energi
hushållningsprogrammets effekter - En analys av de statliga styr
medlens effekter på energihushållningen....................... 257

2.1 Inledning................................................................... 257

2.2 Energihushållningsprogrammet ............................... 258

2.3 Bostäder, service m.m............................................... 260

2.4 Industrin ................................................................. 263

2.5 Transporter ............................................................. 265

2.6 Avslutande diskussion ............................................ 265

3 Remissyttranden .......................................................... 269

3.1 Remissförfarandet ................................................. 269

3.2 Inledning ............................................................... 270

3.3 Allmänt om rapporten och utredningsmetoden ..... 271

3.4 Industrin ............................................................... . 272

3.5 Transporter ............................................................ . 273

3.6 Bosläder, service m. m............................................. . 276

3.7 Statliga myndigheter ............................................. . 277

3.8 Mål, energisparpotenUal m.m.................................. 278

3.9 Kommunernas roll .................................................. . 280

3.10 Allmänl om styrmedel .............................................. . 282

3.11 Nedtrappning av det ekonomiska stödet .............. . 284

3.12 Pris, skatter, taxor .................................................. . 286

3.13 Informativa styrmedel, allmänt .............................. . 289

3.14 Information .......... ............................................. . 290

3.15 Utbildning .............................................................. 290

3.16 Rådgivning ............................................................ 293

3.17 Administrativa styrmedel ....................................... 295

3.18 Forskning och utveckling m.m.................................. . 296

Prop. 1984/85:120 252

beslutade om en rad insatser av många olika slag såväl av ekonomisk natur (bidrag till investeringar och andra subvenUoner, skatter etc.) som av reglerande eller informerande natur (lagar, utbildnings- och rådgivningsinsatser etc). En förteckning av olika styrmedel finns i tablåer i energiverkets rapport (se de sisla sidorna i sammanfattningen).

Huvudsyftet med energihushållningsålgärder var i regel alt åsladkomma en effeklivisering av energiutnyttjandet. Det stora intresse som visats energifrågoma har dock säkert bidragit till att öka medvetenheten om möjligheterna Ull och behovet av hushållningsåtgärder.

Prishöjningarna 1979/80 innebar etl kraftigt ökat ekonomiskl incitament till såväl energihushållning som oljeersättning. De prishöjande effektema har förstärkts genom en medveten energiskattepolitik vars syfte varit att i allmänhet främja energihushållning och i synnerhet minska oljeförbrukningen. En rad åtgärder har genomförts och pågår. Den samlade effeklen på energiåtgången under 1980-talets första år kan klart observeras: energin används effektivare inom franrför allt industri och byggnadsuppvärmning.

Genom beslut i riksdagen 1978 och 1981 har ett energihushållningsprogram etablerats. När det gäller befinUig bebyggelse har elt besläml "sparmål" angivits, nämligen 48 TWh/år i 1978 års byggnadsbestånd. 1 övrigl har allmänna mål angivits eller vissa insatser beslutats.

Både där ett kvantitativt mål angetts och i övrigt måste graden av måluppfyllelse bli beroende av bedömningar. Det finns (i regel) ingen entydig möjlighet att med stor precision mäta hushållnings- eller besparingseffekter av det slag som eftersträvats.

Den totala energianvändningen i Sverige har blivit effektivare i den meningen att energiinsatsen per producerad enhet (i BNP, eller i industriproduktion, eller per bostad, etc.) blivit lägre. Denna effeklivisering har skett snabbare efter 1980 än tidigare. Senast tillgängliga statisUk visar inte någon avmattning i denna effeklivisering. Oljeförbmkningen minskar snabbt dels p.g.a. ökad effekUvisering, dels p.g.a. oljeersättning. Elanvändningen ökar.

1.4 Slutsatser

1.4.1 Allmänna observationer

De genomförda studiema ger, med beaktande av de osäkerheter som tidigare påpekats, anledning till följande observationer.

• Ett omfattande arbete sker med sikte på att effeklivisera energianvändningen inom olika områden. Målmedvetenheten och kvaliteten i detta arbete varierar dock kraftigt. Det är nödvändigt att också fortsättningsvis såväl ägna verksamheten intresse och uppmärksamhet som atl underlätta rimliga och önskvärda insatser.

• Priset på energi gör energihushållningsinsatser i många fall såväl privat-

Prop. 1984/85:120 253

ekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Detla borde innebära atl såväl investeringar som drift- och underhållsåtgärder kan finansieras av verksamhetens huvudman, genom egna medel, på den ordinarie kapitalmarknaden eller genom mer generella åtgärder som kan finnas på olika områden. Den särskilda statliga finansieringen av energihushållningsåtgärder bör därvid tas bort - i likhet med vad som redan tidigare skett för industrin. Forsknings-, utvecklings- och demonstrationsprojekt bör dock även fortsättningsvis stödjas. De energihushållningsinriktade åtgärdema på olika områden bör successivt, men målmedvetet, integreras med andra åtgärder inom olika sektorer.

• Myndigheternas åtgärder inriktas på att ge service i form av erfarenhetsåterföring, information och rådgivning, ulbildning m. m. i syfte att eliminera trögheter, kunskapsbrister, organisatoriska hinder etc.

• Den kompetens kring energifrågor som byggts upp t. ex. inom utvecklingsfonder och hos kommunala energirådgivare, måste utnytUas. Energihushållningens betydelse för andra sektorer (som t. ex. fördelningspo-liUken) bör därvid uppmärksammas.

1.4.2 Sektorsvisa bedömningar

Industri och näringsliv

Inom industrin finns för närvarande endast två direkta stödformer till energihushållning:

• utbildning av personal

• rådgivningsinsatser genom utvecklingsfonderna

Båda dessa stöd fömtsätter redan nu betydande egna insatser av berörda företag - om än rådgivningsinsatserna delvis innehåller en uppsökande verksamhet som i allt väsentligt fortfarande är helt statsfinansierad.

Utbildningsstöd har inte efterfrågats i någon stor omfattning av industriföretag. Skälen härtill är dåligt kända. En genomgång av i vilken omfattning industrins egna organisationer och vidareulbildning i samhällets regi kan förstärkas bör göras. Det gäller bland annat den bristyrkesutbildning som sker inom arbetsmarknadspolitiken. Energiverket avser fortsättningsvis analysera utvecklingen och initiera önskvärda insatser då så erfordras.

Det särskilda stödet till energiutbildning bör inom en treårsperiod till större delen ersättas av utbildning inom del reguljära utbildningsväsendet. Anslagen bör i lämplig omfattning överföras dit. Energiverket har redan inlett förberedelser för en sådan förändring.

Utbildningsstödet omfattar alla yrkesverksamma, och har utnyttjats i stor utsträckning inom byggnadsektorn. De slutsatser, som här dragits, gäller naturligtvis utbildningsstödet i dess helhel.

Rådgivningsverksamheten genom de regionala utvecklingsfonderna bygger på att mindre företag kan få graliskonsullalion för atl bedöma sina möjligheter till att effektivisera energianvändningen.

Prop. 1984/85:120 254

Denna genomgång kan vara inledning till ett fortsatt arbele med planering, projektering och genomförande av konkreta åtgärder som då sker på företagets egen bekosinad. Rådgivarna har - åtminstone där verksamhelen fungerat väl - haft en roll som initierande och neutral mäklare med uppgift att få företagen att ta tillvara energihushållningsmöjligheter. Genomförandet av åtgärder finansieras helt av företagen själva.

Avgiftsfriheten har inneburil en möjlighet till uppsökande och initierande verksamhel, som av berörda bedöms väsenUigt försvåras redan genom en mindre avgiftsfinansiering. Den service, som ges på detta sätt, skulle då bli sämre, och elt färre antal företag skulle möjligen genomföra åtgärder. SIND har i uppdrag att utvärdera effekterna av avgiftsfinansiering.

Samfärdseln

Utvecklingen inom samfärdseln avviker från mönstret i övriga sektorer. Förbmkningen visar här tecken på uppgång. En viktig orsak till detta är säkerligen att det reala priset på drivmedel minskat. Beskattningens betydelse för priset har också minskat.

Det bör noleras att transportarbetet endast i begränsad utsträckning påverkas av energikostnaderna. Allmänna konsumtionsmönster inom näringsliv och hushåll har en stor betydelse. Det finns inga skäl att låta energirestriktioner väga in så tungt atl man motverkar en rationell transportförsöijning.

När det gäller fordonsuivecklingen är emellertid det internationella inflytandet helt dominerande. Särskilda svenska insalser spelar här en marginell roll.

Byggnadsområdei

Inom byggnadsuppvärmningsområdet finns ett omfattande system av bidrag, lån, rådgivning, utbildningssiöd m. m. BFR:s utvärdering beskriver närmare detta system.

BFR ansluter sig till den många gånger framlyfta tesen att energihushållningsåtgärder med lägre samhällsekonomisk kostnad än motsvarande tillförselkostnad bör genomföras. BFR diskuterar inte de närmare konsekvenserna av detta. Det är uppenbart att stödet i sig får effekter i form av genomförda åtgärder, och att det från denna utgångspunkt kan uppfattas som framgångsrikl. Men det är lika uppenbart att åtgärder genomförs i minst liknande omfattning utan det statliga stödet. Mot denna bakgrund bör det särskilda stödet till energiåtgärder hell integreras i "normal" finansiering av ombyggnadsverksamhet.

De statliga insatsema bör inriktas på att garantera kreditutrymme, eliminera trögheter, genomföra informationsinsatser etc. Här bör hittillsvarande erfarenheter utnyttjas för att söka praktiska lösningar i samverkan med olika parter och intressegmpper inom byggnadsområdet. 1 detta avseende lämnar BFR en rad förslag som närmare bör diskuieras och analyseras.

Prop. 1984/85:120 258

2.2 Energihushållningsprogrammet

Ambitionerna att begränsa energianvändningen har i hög grad en internationell bakgmnd. I regeringens proposition 1980/81:90 beskrevs situa-Uonen så, att mycket talade för "att resten av 1900-talet kommer att karakteriseras av en tilllagande knapphet på energi och av en tilltagande konkurrens om begränsade tillgångar på olja. Därmed är sannolikheten stor för fortsatta ökningar av oljepriset med åtföljande effekter på betalningsbalans och på världsekonomin". Det framhölls också att en betydelsefull faktor var riskema "för störningar i oljetillförseln till följd av poU-tiska kriser och förändringar".

Omställningen av det svenska energisystemet blev därmed ett viktigt nationellt intresse med tanke på försörjningstryggheten och ekonomin. Stigande oljepriser fördyrade produktionskostnadema, vilket i sin tur kunde leda till försämrad bytesbalans, stigande inflation, lägre sysselsättningsgrad etc Det energihushållningsprogram som antogs 1981 syftade till att förhindra en sådan utveckling.

Programmet skulle emellertid inte bara lösa uppkomna problem utan även skapa fömtsättningama för "ekonomisk och social utveckling". Mer specifikt framhölls att programmel också skulle medverka till att generera en ny exportmarknad genom ny energiteknik.

Målen för det energihushållningsprogram som antogs 1981 utrycktes i kvantitativa termer i form av intervall för energianvändningen 1985 och 1990 inom de olika användningssektorerna. Målsättningen var att den totala energianvändningen skulle ligga något under, alternativt något över, 1979 års användningsnivå. Detta gällde för såväl 1985 som 1990. Elanvändningen beräknades öka, medan användningen av olja skulle minska. Inom de enskilda sektorerna förväntade man sig en ökning av energianvändningen för industrisektom med ett par procenl, en något mindre stegring för transportseklom, medan övrigsektorn förväntades kunna minska sin energianvändning.

De energianvändningsnivåer som angavs i beslutet 1981 skulle ligga till grund dels för det fortsatta arbetet inom energihushållningsområdet, dels för planeringen av energiUllförseln. De övre gränserna i intervallen representerade ett energibehov som skulle kunna tillgodoses. Intervallens undre gräns representerade vad som beskrevs som en "hög sparambition". I beräkningen av intervallens undre gräns ingick också de besparingar som fanns med i den särskilda energisparplanen för den befintliga bebyggelsen.

Bakom dessa energianvändningsnivåer låg antaganden om den ekonomiska utvecklingen. Detta innebär att de beräknade energianvändningsni-våema inte var absoluta mål utan endast relativa till den förväntade ekonomiska aktiviteten i samhället.

Energihushållningsprogrammet fömlsatte därmed helt andra relationer mellan energianvändningen och bmttonationalprodukten än under tidigare perioder.

Prop. 1984/85:120 259

En sådan förändring bedömdes inte vara möjlig ulan olika slatliga insatser. Statsmaktema har därvidlag använt i princip tre slag av styrmedel.

Olika former av låne- och bidragssystem har använts både inom bebyggelsen och inom induslrin. De har syftat till att få till stånd förbättringar av energiegenskapema i byggnader och att sänka energibehovet i t. ex. industriella processer.

Olika former av information har använts både för att påverka energian-vändama till att genomföra samma typer av åtgärder som det ekonomiska stödsystemet varit inriktat på och att få till stånd ett förbältral - och mer energihushållande - handhavande av olika tekniska system, liksom beteendeförändringar som innebären minskad energianvändning. Inom industrin, jordbmket och bebyggelsen har olika rådgivnings- och besiktningssystem byggts upp, baserade på statlig finansiering. Slatligt stöd har utgått till ulbildning av framför allt drift- och skötselpersonal i bostads- och lokalförvaltningar, men också i viss omfattning inom industrin.

Administrativa styrmedel har staten använt genom normer som fastställt vissa krav på energiegenskapema i nya byggnader. Inom industrisektorn har dd genom § 136 a i byggnadslagen föreskrivits att tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som är av väsenthg betydelse bl. a. för hushållningen med energi, skall prövas av regeringen.

Ett fullständigt svar på frågan om styrmedlens effekter fömtsätter alltså att vi skulle kunna ange storleken på skillnaden mellan den energianvändning vi har haft med styrmedel och den vi skulle haft utan styrmedel och hur denna skillnad har påverkats av de enskilda styrmedlen liksom kombinationer av dessa. Det torde näppeligen vara några förväntningar som gäckas om vi påpekar att ett exakt och fullständigt svar på denna fråga inte står atl finna i denna rapport.

Vi har dock försökt besvara frågan så långt det för närvarande är möjligt genom att angripa problemet från olika perspektiv och genom stegvisa elimineringsprocesser.

Uppläggningen kan kortfattat beskrivas på följande sätt: På basis av en statistisk analys av utvecklingen av energianvändningen försöker vi särskilja hur stor del av de inträffade förändringar som över huvud tagel kan ha påverkats av de staUiga insatsema. Detta innebär att vi försöker rensa utvecklingen från t.ex. förändringar i industriproduktionens volym och förändringar i bebyggelsens storlek. Vi försöker också i nästa steg - så långt det är möjligt - räkna bort olika stmkturella förändringar som inle kan anses vara en följd av den statliga styrningen, oavsett om dessa förändringar indirekt givetvis kan ha påverkats av energiprishöjningama.

Det vi då får fram är ett mått på hur mycket effektivare energin används inom olika sektorer. Denna nedgång kan vara ett resultat av olika tekniska förändringar, ett bättre handhavande av tekniken eller - i vissa fall -beteendeförändringar.

Därefter — när vi har klargjort vad som kan ha påverkats av styrmedlen

Prop. 1984/85:120 260

- övergår vi till att försöka utröna hur stor styrmedlens faktiska påverkan har varit. Till värt förfogande har vi ett kvantitativt sett utomordentligt omfatlande material av olika utvärderingar. I bilaga 1 till denna rapport redovisas över hundra utvärderingar, och huvuddelen av dem gäller enskilda styrmedel. Man har så att säga försökt följa styrmedlen i spåren och undan för undan se vilka effekter de har givit upphov till. Att direkl använda detta material vid en mer samlad bedömning av den statliga stymingens effekter är dock av flera skäl omöjligt.

I förening med vår statistiska analys kan många av utvärderingarna dock användas vid rimlighetsanalyser av orsakerna bakom de konstaterade förändringarna.

Ett annat sätt att bedöma effekterna av styrmedlens samlade effekl görs i ekonometriska studier, där man utifrån antaganden om de effekter enbart priser och inkomster skulle ha givit, försöker beräkna vilken energianvändning vi skulle ha haft utan styrning. Eftersom dessa styrmedel ger en bild av den sammantagna styreffekten kan de enskilda styrmedlens effekter inte urskiljas.

2.3 Bostäder, service m. m.

Inom sektorn bostäder, service m.m. - den s.k. övrigseklorn - finner vi att energianvändningen har minskat från 176 TWh till 149 TWh mellan 1979 och 1983, vilket kan jämföras med energihushållningspropositionens förväntade utveckling på 150-160 TWh för 1985.

Om vi enbart ser till bebyggelsens energianvändning kan vi på basis av det hittills mest omfattande statistiska materialet få fram att bebyggelsens totala energianvändning 1982 var 133 TWh. 25 TWh av dessa gick Ull hushållsel och driftel, vari inkluderas drift av hushållsapparater och t.ex. eldrivna verktyg i olika lokaler. Den kvarvarande energianvändningen för uppvärmning och varmvatten var då 108 TWh. Denna energi utgjorde den betalda bmttoenergi som tillfördes bostäder eller lokaler.

Emellertid uppkommer också förluster i samband med förbränning i fastigheter eller vid distribution/energiomvandling i det interna distribu-Uonssystemet. När dessa har räknats bort återstår sedan den betalda nettoenergin för uppvärmning och varmvattenberedning som 1982 var 83,5 TWh. Både 1975 och 1978 var den omkring 90 TWh. Det är alltså efter 1978 som energianvändningen har gått ner betydligt, trots att bebyggelsens storlek har ökat.

Den specifika energianvändningen har således sjunkit. Nedgången i den specifika energianvändningen kan illustreras genom att vi ser på hur mycket större energianvändningen skulle ha varit 1982 om vi hade haft samma specifika energianvändning som t.ex. 1978. Denna differens är, när det gäller den betalda nettoenergianvändningen för uppvärmning och varmvat-

Prop. 1984/85:120 261

ten, 12,6 TWh. Om vi ser pä bmtloenergianvändningen är differensen självklart större, men en betydande del av denna skillnad förklaras av övergången till el- och fjärrvärme.

Vid diskussionen av de förändringar som hart ägt mm konstateras att huvuddelen av dem beror på förändringar i det bestånd som omfattas av den särskilda sparplanen för den 1978 befintliga bebyggelsen; alltså huvudsakligen innan mer energisnåla byggmetoder infördes. Enligt BFR:s material utgör minskningen av nettoenergianvändningen i detta bestånd 10,9 TWh (1982) medan bmtloenergianvändningen har minskat med 17 TWh ±2. Detta kan relateras till målet i sparplanen som innebär att brulloenergianvändningen i 1978 års byggnadsbestånd skall minska med 48 TWh mellan 1978 och 1988.

Både i tidigare och nyproducerad bebyggelse kan förändringama var en följd av två faktorer. Den ena är att husens gmndläggande energiegenskaper har förändrats genom att man under senare år har uppfört hus med bättre energiegenskaper jämfört med tidigare, och genom tekniska åtgärder i den befintliga bebyggelsen. Den andra viktiga faktorn är ett bättre handhavande av tekniska system och förändrade beteenden hos de boende eller lokaibmkarna.

När det gäller den nyare bebyggelsens energiegenskaper har staten försökt påverka denna genom de krav som ställs i byggnormen. De analyser som har gjorts av byggnormemas effekter pekar på att vi redan innan dessa infördes hade en utveckling mot en föibättring av nyproduktionens energiegenskaper. Analyserna visar också att nyprodukUonens standard i dessa avseenden i dag ligger över byggnormemas krav. Under 1976-1978 inträffade dock en snabb förbättring när det gäller olika k-värdesmått. Detta bör tolkas som att normerna initialt hade en viss effekt men att denna upphörde efter några år.

När det gäller energiegenskapema i den befinUiga bebyggelsen har staten försökt påverka dessa dels genom ekonomiskt stöd till energihushållningsåtgärder, dels genom information om de ekonomiska och tekniska fömtsättningama för sådana åtgärder.

När det gäller de ekonomiska stöden kan vi konstatera att flera undersökningar pekar på att ungefär 25%-av det totala antalet energihushållningsålgärder i småhusen genomförts med statligt ekonomiskt stöd. Om vi enbart ser Ull de stödberättigade åtgärderna beräknas andelen vara 35-40%.

I intervjuundersökningar har omkring hälften av dem som erhållit stöd sagt atl åtgärdema skulle ha genomförts oberoende av om de hade fått stöd. Detta skulle innebära att högst 20% av det totala antalet stödberättigade åtgärder kan ses som en effekl av det statliga stödet.

När del gäller intervjuundersökningarna om energianvändarnas subjek-Uva uppfattningar huruvida de skulle ha vidtagit åtgärder under alternativa betingelser finns det utrymme för tveksamheter. För det första är det

Prop. 1984/85:120 262

tveksamt om det går atl göra denna lyp av bedömningar av alternativa beslutssituationer och få någon större grad av tillförlitlighet, hur myckel respondentema än anstränger sig. För det andra är det ju faktiskt så att andra beslutsbeUngelser kunde ha förelegat om inte den statliga styrningen hade funnits. Man kan - utan svårighet - föreställa sig atl frånvaron av statligt stöd kunde ha påverkat t. ex. kreditinstitutens agerande och "energiföretagens" vilja atl skapa attraktiva finansieringssystem e. d.

Samtidigt bör det framhållas att relationen mellan det totala antalet genomförda åtgärder och åtgärder som har genomförts med statligt stöd enbart säger något om stödets direkta effekt. Stödet kan dessutom ha haft indirekta effekter. Genom att ge stöd till vissa åtgärder har staten inför energianvändama — åtminstone kan det uppfattas så - "garanterat" deras riktighet. Det gör att även de som inte har vidtagit ålgärder med stöd kan ha påverkats av stödsystemet i valet av åtgärder. Det finns också material som pekar på att Sverige har genomfört andra typer av energihushållningsålgärder än många andra länder. Detta skulle kunna tillskrivas denna "garantistämpeleffekt" om vi utgår från - vilket åtminstone delvis är sant - att de statliga insatsema har varit större i Sverige än i andra länder.

Beräkningarna av stödets effekter med denna metod kan således innebära såväl överskattningar av stödets duekta effekt, som underskattningar genom att indirekta effekter inte fångats in.

När det gäller flerbosladshusen har en omfattande intervjuundersökning genomförts våren 1984. Denna pekar på att en rimlig bedömning är atl omkring hälften av det totala antalet åtgärder i dessa byggnader har genomförts med hjälp av statligt stöd. Däremot kan inte här anges hur många av de stödberättigade åtgärdema som har fått stöd. Bland dem som har genomfört åtgärderna med statligt stöd antyder en tidigare, mindre - ej statistiskt representativ - undersökning att stödel för flerbostadshusägare/ förvaltare är ett villkor för åtgärdemas genomförande i högre grad än det var för småhusägare. En mycket fri tolkning av materialet skulle alltså kunna vara att omkring en tredjedel av det totala antalet åtgärder som genomförts kan ses som en effekt av stödet. Samma resonemang som vi tidigare förde om direkta och indirekta effekter kan givetvis föras även här.

Om vi analyserar förändringarna i energianvändningen och jämför detta med de teoretiska beräkningarna av effekten av de åtgärder som har fått stafligt stöd, skulle vi utifrån det tidigare resonemanget kunna få fram en maximal effekt på 2-3 TWh av det statliga stödsystemet. Det bör dock med skärpa framhållas att detta är en teoretisk beräkning som baserar sig på flera steg av hypotetiska antaganden.

När det gäller effekterna av det ekonomiska stödet till åtgärder i lokaler finns det inget underlag för motsvarande beräkningar. Teoretiska beräkningar pekar dock på att en tredjedel av den förbättrade energieffektiviteten i kommunala- och landstingskommunala byggnader samt (med marginell påverkan) i trädgårdsnäringens byggnader kan hänföras till åtgärder som genomförts med olika former av stadigt stöd.

Prop. 1984/85:120 263

När del gäller de informativa styrmedlen är det näst intill ogörligt att kvaniifiera deras effekter. Det finns uppenbara samband mellan uppmärksammandet av informafion och genomförandet av åtgärder. Dessa är dock tämligen självklara, eftersom del är naturiigl att de som avser att genomföra åtgärder i högre grad lar del av den information som finns, än de som inte planerar några åtgärder.

I en nyligen genomförd utvärdering om den kommunala rådgivnings-och besiktningsverksamhelen görs ändock ett försök att bedöma verksamhetens betydelse. Utvärderingen ger då en mycket klar bild av verksamhetens omfattning och inriktning, men några slutsatser om effekterna av verksamheten kan inte dras av utvärderingen.

Bedömningarna av effeklerna av bidragsgivningen till ulbUdning bygger även de på antaganden om hur olika organisationer och företag skulle ha agerat i dessa frågor om inget statligt stöd hade funniis. Något material som möjliggör annat än intuitiva bedömningar finns dock inte. Sammanlaget anser vi dock att det finns skäl att ulgå från alt viss lyp av information skulle ha spridits mindre på en helt "privat informationsmarknad". Speciellt gäller detta viss typ av leknisk information. Informationsöknings-processen hade därmed blivit mer krävande för energianvändarna och informationshindren hade tagit längre tid att överbrygga. Det kan därför inte uteslutas att de informativa styrmedlen har påskyndat genomförandet av energihushållningsåtgärder.

När det gäller den sammanlagda statliga stymingens effekter på bostadssektom har en ekonometrisk studie genomförts som försöker bedöma vilken användningsnivå på eldningsolja som skulle följt enbart av pris- och inkomstutvecklingen. Denna ger stöd för slutsatsen att det statliga styrsystemet påskyndade förändringama i denna energianvändning under senare delen av 1970-talet. Denna påskyndningseffekt ebbade dock ut i början av 1980-talet och nivån har därefter varit densamma som den skulle ha varit utan statlig styrning.

Sammanfattningsvis kan vi därför säga när det gäller den statliga styrningen på detta område att de beräknade effektema av olika slyrmedel som har presenterats tidigare måste reduceras kraftigt. De staUiga styrmedlen har troligen påskyndat energisparandet under 1970-talet, men dess effekter har därefter ebbat ut.

2.4 Industrin

Inom industrin har energianvändningen sjunkit med 33 TWh under perioden 1974-1982.

En del av denna minskning i energianvändningen kan hänföras till en lägre produktion, men framför allt till en minskad specifik energianvändning inom industrin som helhet. Denna skulle - med utrymme för reserva-

Prop. 1984/85:120 264

tioner - utgöra ca 23 av dessa 33 TWh. Beräkningar visar alt stmkturella faktorer som branschförskjutningar etc. skulle förklara hälften av denna förändring i den specifika energianvändningen under perioden 1974- 1980.

Detta innebär att utvecklingen mot en slörre energieffeklivilet inom industrin under 1970-talets andra hälft pågick i samma takt som den hade gjort åren före energiprishöjningama 1973-1974. Detta kan lolkas så att den accelererade energieffekliviseringen som man kunde vänta sig av de ökade energiprishöjningama motverkades av nedgången i industrins investeringar.

Den bedömning som i dag kan göras är att det är först under 1980-talets första år som vi har gått in i en utvecklingsfas som markerar ett trendbrott. Det framstår då som sannolikt att den förbättrade energieffektiviteten inom industrin under 1980-talds första år varit den dominerande faktom bakom nedgången i industrins specifika energianvändning och därmed också medverkat till nedgången i industrins totala energianvändning under denna period.

Det är mot denna bakgmnd som styrmedelseffekterna inom industrin skall bedömas.

Några systematiska samband går inte att påvisa mellan de statsbidrag som har delats ut till en viss bransch och den energieffektivering som ägt mm i denna. Olika mikrostudier indikerar också att en del av de åtgärder som fick statsbidrag skulle ha genomförts även utan dem. Underlaget för dessa bedömningar är dock knapphändigt.

De resonemang som förs i dessa avseenden är baserade på ett bräckligt underlag och vi vill inte utesluta att statsbidragen även här kan ha haft en påskyndande roll under några år under 1970-talet, särskilt med tanke på att industrin inte med nödvändighet behöver ha varit inställd på fortsatt höga energipriser.

Statsbidragen kan också ha haft andra effekter än dem vi diskuterat här, t. ex. kan de ha underlättat vid kontakterna med andra finansiärer eller haft olika psykologiska effekter. Det har också visal sig att det förhållandet att statsbidrag utgår för vissa typer av åtgärder tas som en garanti för att åtgärden är riktig, vilket givetvis kan underlätta beslutsprocessen i de enskilda företagen. Åven här måste det dock betonas att underlaget för dessa bedömningar är knapphändigt.

När det gäller de informativa styrmedlen har deras effekter inte gått att kvaniifiera. Däremot kan vi konstatera att de kampanjer som har genomförts under åren i hög grad blivit uppmärksammade och att rådgivningsverksamheten med inriktning på mindre företag har bemötts positivt bland de företag som haft kontakt med den.

Bilden av effektema av styrmedlen inom denna sektor präglas alltså delvis av pessimism. Pessimismen understryks också av resultaten av de ekonometriska studiema med beräkningar av vilken energianvändning vi skulle haft utan de statliga styrmedlen. Trots de reservationer som kan

Prop. 1984/85:120 265

göras till dessa studier kan vi nämligen konstatera att inte heller denna analysansals ändrar bildens pessimistiska karaktär.

2.5 Transporter

Beträffande transportsektorn konstateras del alt energianvändningsutvecklingen har varit en helt annan än i övriga sektorer, och vi kan närmast betrakta den som ett fullföljande av Udigare trender. Den totala energianvändningen var 74 TWh (266PJ) 1983.

Oavsett i vilken dimension man ser på stymingen inom denna sektor har "styrnivån" här varit mycket låg. Studierna av styrmedlen är också mycket få till antalet. Inga av de studier som har gjorts kan heller sägas belägga några speciella effekter av styrmedlen på energianvändningen. Detta omdöme gäller bl.a. konsumentverkets riktlinjer för informaUon om nya personbilars bränsleförbrukning, olika samåkningskampanjer och transportrådets överenskommelser om nya personbilars bränsleförbmkning.

2.6 Avslutande diskussion

I den avslutande diskussionen står två frågor i förgmnden:

• Går dd att undanröja hindren när det gäller osäkerheten om styrmedlens effekter?

• Går det att utifrån den kunskap vi - trots alla reservationer - har om styrmedlens effekter dra några slutsatser inför framUden?

När det gäller den första frågan belyses vilka faktorer som ligger bakom det förhållandet att vi i dag inte kan uttala oss med större precision och bestämdhet om styrmedlens effekter. Det påvisas att detta förhållande inte enbart kan anses vara en följd av de tekniska bristema i många av de utvärderingar som gjorts. Åven om utvärderingarna hade genomförts på ett annal sätt och med säkrare metodiska uppläggningar, är komplexiteten i de fenomen som studeras sådan att det är att ställa kraven för högt att hävda att man exakt skulle kunna kvaniifiera styrmedlens effekter var för sig och sammantaget. Sådana långtgående ambitioner förutsätter metodiska uppläggningar som måste bygga på grundantaganden som i dag inte kan göras, med hänsyn till del metodiska utgångsläget.

Det framhålls vidare att jusl det förhållandet att styrmedlen sattes in under en period då en rad andra faktorer verkade i samma riklning gör situationen avsevärt mer komplicerad än den skulle ha varit annars. Problemet är att kunna påvisa en effekt som mycket väl kan vara en liten del av ett totalt förändringsförlopp. Hade det varit tvärtom, atl vi ä priori kunde utgå från att styrmedlen var den dominerande faktorn bakom de förändringar som hade ägt mm, skulle situationen givetvis ha varit mindre svårbemästrad.

Statliga byggnader		Anslag	Ventilation, förbättra värmesystemet, isolering	Byggnadsstyrelsen	1974
Bostader	Ekonomiskl	Lån. bidrag Räntebidrag	Forbattnngav uppvärmnings- och vcn-tilalionsanJäggning, isolering och tätning. fjärrvärmeanslutning	Länsbostadsnämnder	1974 1984	Bidragen ulom räntebidragen till flerfamiljshus upphörde 198J. 1982 infördes de igen för vissa ålgärder. 1984 upphör lån och bidrag till småhus med ägandcräit.
Kommunala och landstings-kommu-naJa bygg nader	Ekonomiskl	Lån Bidrag	Åtgärder i framför allt värmesystemet	Bostadsstyrelsen	1974 1981
Samlingslokaler	Ekonomiskt	Lån Bidrag	Förbättring av värme isolering	Bostads-styrelsen	1975
Trädgårdsnäringens byggnader	Ekonomiskt	Bidrag	Isolering, byte av panna	Lanibruksnämnderna	1974
Trädgårdsnäringens byggnader	Informativt	Rådgivning	Energisnålare odlingsteknik	Lantbruksnämnderna	1981
Kommunal information, rådgivning, besiktning	Informativt	Information	Inventering av åtgärder i allmänhet	Bostadsdepartementet	1978
Konsumtion, allmänt	Informativt	Informa tion	Temperatursänkning, duscha i stället for att bada elc.	Energisparkommiiién (fr 1/7 -83 bosiadsslyrelsen)	1974
Utbildning av kommunala be-siktnings-förrältare	Informativt	Utbildning		Planverket	1977
EPD	Informa-livt	Information	Pannirimning, tätning, justering av värmesystem	EPD-kansliet	1975
Alla byggnader	Admmi-straiivi	Påbud Förbud	Isolering, ventilation, lufttäthet	Byggnadsnämnderna	1977
Kommunal energiplanering	Administrativt	Påbud		Kommuner, industriverket (fr 1/7-83 statens energiverk)	1977

Indu-	Ekono-	Bidrag	Ombyggnad, utbyte	Industri-	1975	1981
slriella	miskt		eller omläggning av	verket
processer			process Reglenng. styming. Mottrycksinstalla-tioner
Processer	Ir\forma-	Råd-	Inventenng av ålgärder	Industri-	1976		Försöksverksamhet 1976.
+ Bygg-	tivt	givning	i allmänhet	verket			Enligt beslut 1981 skaU
nader							rådgivare finnas vid alla utvecklingsfonder 1983.
Processer	Informa-	Inform.	Enklare ålgärder i	Energispar-	1977	1977	Verksamhelen har galli
+ Bygg-	tivt		byggnader och	kommiiién	1980	1980	kampanjer under de
nader			processer				nämnda åren
Processer	Informa-	Utbild-	Förbältrad drift och	Industri-	1974
+ Bygg-	tivt	ning	skötsel av värme-	verket
nader			anl.	Från 1983 slatens energiverk
Proto-	Ekono-	Bidrag	SpiUvarmeutnyttjande,	Industri-	1975		Villkorliga bidrag
typer och	miskt		nya uppvarmmngs-	verket
demon-			sysiem, återvinning	Från 1981
stralions-			av processvarme	oljeersätt-
anlägg-			etc.	ningsfonden.
ningar				Frän 1983 sta tens energiverk
Prototy-	Ekono-	Lån	Som ovan	Oljeersätt-	1981		Lånegarantier
per och de-	miskt			ningsfonden			från 1983
monslra-				Från 1983
lionsan-				statens
läggningar				energiverk
Små val-	Ekono-	Bidrag	Åtgärder som vid-	Industri-			Beviljat inom ramen för
lenkrafl-	miskt		makthåller, ökar	verket	1978		näringslivets byggnader
verk			eller initierar en elproduktion	Från 1981 oljeersättningsfonden	1981	1981	och processer
Små vat-	Ekono-	Lån	Som ovan	Oljeersätt-	1981		Lånegarantier
tenkraft-	miskt			ningsfonden.			från 1983
verk				Från 1983 sia lens energiverk
Tillkomst	Admi-	Påbud		Regeringen	1975
och loka-	mstr.	om
lisering		prov-
av energi-		ning
krävande
industri

Figur 3. Styrmedel inom transportsektorn

Styr- Huvud-medlet kategori avser	Typ	Genom åtgärder	Handläggs/ handlagts av	Infördes	Upp-hörde	Kommentar
GODSTRANSPORTER
Informativt	Information	Bättre framförande av lastbilar och förbältrad iranspon-planering	Energispar-kommittén/ Transport-rådet	1981
Admini strativt	Förbud	Lägre hastigheter		1979	1979	I samband med svårigheter med oljetillforseln
PERSONTRANSPORTER
Informativt	Informalion	Samåkning i personbilar	Energispar-kommJtién;' Transportrådet	1977	1982	Försöksverksamhet
Informativt	Informalion	Övergång lill koUck-liva färdmedel	Energisparkommiiién/ Transp. rådet	1977
Informativt	Information	Kop av bilar med högre energi-effektivitct	Konsumentverket	1978
Administrativt	Överenskommelse	Lägre specifik energianvändning i nyproducerade bilar	Transportrådet	1981
Informativt	Information	Bättre framförande av bilar	Energispar-kommittén/ Transport-rådet	1977
Administralivl	Förbud	Lägre hastigheter		i 979	1979	I samband med svårigheter med oljetillforseln

3 Remissyttranden

3.1 Remissförfarandet

Efter remiss av slatens energiverks rapporl (1984:2) Energihushållningsprogrammels effekler har yttranden avgetts av överbefälhavaren (ÖB), forlifikalionsförvaltningen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinslilul (Spri), leleverkel, vägverket, transportrådet (TPR), byggnadsstyrelsen, konsumentverket, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) - som bifogar yttranden från sektionsnämnden B vid tekniska högskolan i Stockholm, Energilekniskt centrum vid Chalmers tekniska högskola, rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala, tekniska och samhällsvetenskapliga fa-kulielsnämnderna vid universitetet i Lund saml samhällsvetenskapliga fakullelsnämnden vid universitetet i Göteborg -, skolöverstyrelsen (SÖ), lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens planverk som yttrar sig över rapporten (BFR G 26: 1984) Energi 85 i samma yttrande, slatens industriverk (SIND), energiforskningsnämnden, statens

Prop. 1984/85:120 270

vatlenfallsverk, slatens provningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket som yttrar sig över betänkandet (SOU 1984:61) 1 stället för kärnkraft i samma yttrande. Föreningen Sveriges Energirådgivare, Hyresgästernas Riksförbund, Industrins byggmaterialgrupp som hänvisar lill yttrande över rapporten Energi 85, Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Molormännens riksförbund. Rörfirmornas Riksförbund scm yttrar sig över rapporten Energi 85 i samma yttrande. Näringslivets byggnadsdelegation (NBD) som yttrar sig över rapporten Energi 85 i samma yttrande. Stiftelsen institutet för företagsutveckling (SIFU), Svenska kommunförbundet. Svenska Värmeverksföreningen, Svenska Riksbyggen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag AB (SABO), Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) som yttrar sig över rapporten Energi 85 i samma yttrande, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Grossist-förbund som hänvisar till yttrande från Näringslivets Byggnadsdelegalion, Sveriges Industriförbund som yttrar sig över rapporten Energi 85 i samma yttrande, Sveriges Villaägareförbund, Utvecklingsfonden i Södermanlands län och Utvecklingsfonden i Östergötlands län. Ingenjörsvelenskapsakademien avstår från att yltra sig över energiverkels rapport men hänvisar lill sitt yttrande över betänkandet I stället för kärnkrafi och rapporten Energi 85.

Rörfirmornas Riksförbund, SBEF och Sveriges Induslriförbund har deltagit vid utarbetande av yttrandet från NBD och hänvisar även lill NBD:s yttrande.

Bosladsstyrelsen, planverkel. Rörfirmornas Riksförbund och Svenska kommunförbundet hänvisar även till sina yttranden över rapporten (Ds Bo 1984:11) Vidgad rådgivning för energihushållning och bostadsförbättring.

3.2 Inledning

Remissinstanserna .uttalar sig naturligtvis i första hand om förhållanden som rör den sektor man närmast är verksam inom. I det följande redovisas under resp. sektoravsnilt i princip synpunkter som rör den hittillsvarande utvecklingen inom resp. energianvändningssektor och effekten av tillämpade styrmedel när de uttryckligen har angetts gälla en viss sektor. Vad gäller synpunkter på den framtida inriktningen har de däremol i den följande sammanställningen i första hand samlats under resp. lyp av styrmedel som diskuteras.

Myckel kortfattat är den samlade bilden av remissinsiansernas synpunkter följande.

Många remissinstanser instämmer i atl del är svårt att exakt mäta resultatet av ett vissl styrmedel. Samtidigt framhåller flera av dem betydelsen av atl följa utvecklingen och utvärdera gjorda insatser.

Vad gäller energiverkets förslag om en nedtrappning av de ekonomiska stöden är bilden något splittrad. Myndigheler och organisalioner som i

Prop. 1984/85:120 271

första hand är verksamma inom byggnadsområdet anser över lag alt fortsatt ekonomiskl stöd behövs om de nuvarande målen för energihushållning skall kunna nås. Ell slort antal andra remissinslanser anser dock alt subventionerna bör försvinna, åtminstone på sikt.

Energiprisets betydelse för benägenheten att vidla energisparålgärder påtalas av flera remissinstanser. Vad gäller möjligheterna alt genom skaller påverka prisel finns dock delade meningar. Några remissinstanser pekar på betydelsen av all energitaxorna utformas på etl ändamålsenligt sätt.

Energiverkets förslag om all myndigheternas åtgärder bör inriklas på all stödja fortsatt energihushållning genom erfarenhetsåterföring, information, rådgivning, utbildning m. m. stöds uttalat av etl slort antal remissinstanser. Ingen remissinslans ullalar sig emot behovet av informalion, ulbildning och rådgivning.

3.3 Allmänt om rapporten och utredningsmetoden

Energiforskningsnämnden anser att det är en väl genomförd analys som på ett översiktligt sätl redovisar några av de styrmedelseffekter inom energihushållningsområdet som, med hänsyn till dagens kunskapsnivå, är möjliga att utvärdera. Av rapporten framgår dock svårigheterna atl relatera energihushållningseffekter till ett visst styrmedel, liksom svårighelerna atl uppmäta långtidseffekter av insatta styrmedel. Rapporten ger därför, enligt nämnden, inte tillräckligt underlag för att nu förändra några speciella slyrmedel på energiområdet. Bl.a. statskontoret och bostadsstyrelsen finner det svårt att ta ställning till rapporten eftersom de i analysen dragna slutsatserna är osäkra. RRV och BFR menar ändå att rapporten på ett värdefullt sätt bidrar till ökad förståelse för de svårigheter som är förknippade med utvärdering av energipolitiska styrmedel. UHÄ anför liknande synpunkler.

Energiverksrapporten innehåller enligt Fastighetsägareförbundet en förtjänstfull analys av svårigheterna att uppskatta effeklerna av olika administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. De melodologiska frågeställningarna vid den här typen av utvärderingar är enligt förbundets mening mycket väsentliga och bör därför ägnas fortsalt uppmärksamhet. Det måste bli möjligt atl med större säkerhet bedöma om statens styrmedel har några effekter.

Det kan konstateras att en mängd faktorer påverkar beslut om energihushållande åtgärder. Det är därför utomordentligt svårt att utvärdera de statliga insatsemas betydelse. Det finns en rad faktorer som verkar åt olika håll då statlig stimulans ges. LO instämmer därför i rapportens bedömning att några säkra slutsatser är svåra att dra. LO instämmer också i att det föreligger behov av metodutveckling inom detta område. 18 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 272

LRF konstaterar att statens energiverk har ställts inför en mycket svår uppgift då det gäller att på ett begripligt och trovärdigt sätt söka kvaniifiera de slatliga styrmedlens effekter på energihushållningen. Som sammanfattning menar LRF att energiverket knappast har lyckats analysera effekterna av de statliga styrmedlen.

Några remissinstanser anser atl vissa områden - främsl de som rör deras egel verksamhetsfält - har blivit ofullständigt beskrivna. Det gäller bl.a. lantbruksstyrelsen och SIND.

De ekonometriska studiema tillmäts enligt byggnadsstyrelsen stor betydelse i rapporten. Byggnadsstyrelsen menar att med de krav på vetenskaplighet som rapporten andas är den rimliga slutsatsen atl man inte kan uttala sig om de statliga insatsemas betydelse för energihushållningen. Ett alternativt sätt att arbeta kunde enligt byggnadsstyrelsen ha varit att utgå från exempel från olika fastighetsförvaltningar, varvid också vikten av statliga insatser skulle kunna dokumenteras.

3.4 Industrin

Enligt energiverkels rapport präglas bilden av effektema av styrmedel inom industrisektom delvis av pessimism.

Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig direkt över energiverkets analys av styrmedlens effekter inom industrisektorn.

SIND och utveckUngsfonden i Östergötlands län delar energiverkets uppfattning att de bidrag som utgick under perioden 1974-1980 och som inte var avsedda för prototyp- och demonstrationsanläggningar, hade en i vissa avseenden olycklig konstruktion. Utvecklingsfonden framhåller dock att bidragen underlättade för fonden att marknadsföra energirådgivningen. Enligt statens vattenfallsverks uppfattning är del på goda grunder som energiverkei nu tonar ner betydelsen av styrmedlens effekter på industrins energianvändning. Det kan enligt vattenfallsverket finnas andra orsaker till den minskade energianvändningen, t. ex. strukturomvandling till mindre energikrävande produkter.

Naturvårdsverket framhåller att förbrukningen av elenergi bör minskas för att miljöeffektema av kärnkraflavvecklingen skall begränsas. Naturvårdsverket anser därför att staten bör stödja ett program med syfte alt utveckla elsnåla processer och dylikt inom industrin. Stödet bör främst utgå till forskning, utveckling och demonstration. Elförbrukningen inom industrin bör noga följas upp och analyseras. Det finns i dag, till skillnad mot vad som gäller för olja, inga ekonomiska incitament att spara elenergi. Visar det sig att den elenergi som innebär långsiktigt beroende inte minskar bör även statlig styrning i form av t.ex. lån eller bidrag till investeringar övervägas enligt naturvårdsverket.

LO pekar särskilt på att tillvaratagande av industrins spillvärme i många fall endast kan ske i samarbete med kommunernas värmeförsörjning och

Prop. 1984/85:120 273

anser därför att del är väsentligt alt detta samarbete utvecklas. Industri och näringsliv genomför ofta endast energiinvesteringar med kort pay-off tid. Det är enligt LO viktigt att de statliga åtgärdema inrättas så atl även energiinvesteringar med längre pay-off lid kommer till stånd. En del av stödet kan därför behöva vara riktat mot industrin så att sådant samarbete uppstår.

Även LRF konstaterar atl de statliga styrmedlen för energihushållning inom industri och näringsliv inte synes ha haft någon större effekt och att stöden inte har utnyttjats i den omfattning som vore befogat. Då kunskapsnivån då det gäller energi och energihushållning inom många förelag är alltför låg måste detta betraktas såsom elt misslyckande. Enligt LRF:s uppfattning borde därför en djupare analys göras av orsakema till att utbildningssiöd inle har efterfrågats i tillräcklig utsträckning resp. att rådgivningsinsatserna genom utvecklingsfondema till mindre förelag ej fått större genomslagskraft.

Inom vissa stora och tunga industribranscher har energisparandet enligt LRF visat pålagliga och goda effekter men huvudmotivet här torde vara företagsekonomiska incitament med hänsyn till höjda energipriser. Härvid torde också inverka alt dessa i regel stora företag har tillgång tiU egen energiexpertis. För mindre och medelstora företag föreligger dock enligt LRF:s uppfattning stora eftersläpningar då det gäller genomförandet av lönsamma energiinvesteringar. Detta talar för ökade statliga stödåtgärder till denna sektor.

3.5 Transporter

"Styrnivån" inom transportseklom har enligt energiverkets rapport varit mycket låg.

Det är endast ett fåtal remissinstanser som direkt uttalar sig om energiverkels bedömningar om transportsektorn.

TPR påpekar att energiverkei i rapporten har förbisett flera belydande insatser som gjorts under senare år och där huvudsakligt eller etl väsentligt syfte varit atl minska energiförbrukningen inom transportseklom. Del gäller de omfatlande investeringsinsatser som gjorts inom såväl järnvägstrafik, bl. a. för långväga godstransporter, som kollektivtrafik i syfte att nå mer energieffektiva transporter.

Andra vikliga insatser inom kollektivtrafikens område gäller de förbättringar som har kunnal genomföras efler tillkomsten av länshuvudmannaor-ganisalionen. Genom omläggningar av tidtabeller, taxesamordning, införande av månadskort m. m. har kraftiga ökningar av kollektivlrafikresan-del åstadkommits. Av betydelse i sammanhanget är att det är den regionala kollektivtrafiken som är den mest energikrävande, varför besparingar här är särskilt lönsamma från energihushållningssynpunkt.

De skärpta avdragsreglema för arbetsresor med bil måste också enligt

Prop. 1984/85:120 274

TPR förutsättas ha påverkat bilresandet och därmed energiförbrukningen i gynnsam riklning.

Molormännens Riksförbund konstaterar atl ulredningen med ledning av det knappa malerial som finns i ämnel inom transportområdet inte har kunnat uttala sig om effekten av insatta styrmedel. Förbundet instämmer i energiverkets slutsats atl "det finns inga skäl all låla energirestriklioner väga in så tungt att man motverkar en rationell transportförsöijning" med det tillägget att inle heller transporter som kan te sig irrationella ur en transportplanerares synvinkel bör motverkas. Sådana transporter för rekreation och turism har ett värde vars positiva effekter inle direkt kan mätas i ekonomiska lermer.

Samfärdseln är enligt LRF det område där det är svårast att byta energikälla. 1 viss utsträckning kan eldrift ersätta fossila bränslen men delta torde i dagens kostnadsläge vara lönsamt i myckel liten utsträckning. En ökad kosinad för fossila bränslen borde dock rimligen siärka konkurrenskraften för järnvägs- och havstransporter på bekosinad av landsvägstransporter. Höjda kostnader för fossila bränslen torde också på sikt leda lill en ökad efterfrågan av bensinsnåla fordon vilket på sikt sannolikt minskar åtgången av fossila bränslen inom transportsektorn.

TPR anser atl prisutvecklingen på bensin och dieselolja är av stor vikt för utvecklingen av energianvändningen inom transportsektorn. De kraftiga prishöjningarna på oljeprodukter åren 1979-1981 har haft återhållande men förhållandevis kortsiktiga effekter på drivmedelsförbmkningen.

Televerkel konstaterar dock att prishöjningarna på drivmedel hittills inte har haft någon effekt.

Påtagliga förbättringar i energieffektivitet ernås, framhåller vägverket, främst via teknisk utveckling av transportmedel, utveckling av hjälpmedel för effektivt utnyttjande av befintlig infrastruktur, kontinuerliga förbättringar av själva infrastrukturen samt naturligtvis iransportrationaliseringar i allmänhet (där energiaspekten endast är en del i problemet).

Framställningen om transportsektorn i rapporten är enligt vägverket föga precis och delvis motsägelsefull och en sakgranskning är därför svår. Å andra sidan har inte heller någon egentlig statlig styrning av transportsektorn i energihänseende funnits, varför det naturligtvis varit svårt att behandla ämnet om statliga styrmedels effekt på energihushållningen. Verkel konstaterar dock att man under det årtionde som passerat sedan energikrisen 1973 har byggt upp en god kunskap om transportsektorns energieffektivitet och om möjligheterna att "spara" energi. Man vet således i dag en hel del om hur energikonsumtionen för transporter kan minskas vid en energiförsörjningskris, en kunskap som också kan utnyttjas t.ex. av en kostnadsmedveten bilist under normala samhällsförhållanden.

Kunskaperna om trafikens miljöproblem har enligt statens nalurvårdsverk under de senare åren inte oväsentligt ökat. Moliven att minska utsläppen av föroreningar framstår i dag än starkare. Naturvårdsverket anser alt del är nödvändigt med en helhetssyn på trafik och energipolilik.

Prop, 1984/85:120 275

Naturvårdsverket anser inle all energihushållningsinsatser bör sättas före eller i molsalsställning lill åtgärder för atl minska emissionen från trafiken. Ett minskat trafikarbete ger mindre energiförbrukning och medför en minskning av utsläppen av föroreningar. Många ålgärder för att minska buller- och avgasemissionen från trafiken tjänar samiidigi syflel alt minska energiförbrukningen. Det är i del här sammanhanget intressant att visa hur utvecklingen i Förenta stalerna har varit, påpekar naturvårdsverket. Bränsleförbrukningen är, med hänsyn tagen till skillnader i de båda länderas mätmetoder, ca 20% lägre för de katalysatorrenade amerikanska bilarna. Medan del inte skedde någon minskning av bränsleförbrukningen i Sverige under åren 1981-1984, beräknas minskningen i Förenta staterna ha varil 5% under samma period. Det finns alltså förutom tunga miljömässiga skäl etl energihushållningsargument för införande av kalalysatorre-ning på bilar.

Del finns också enligt naturvårdsverket skäl ur miljösynpunkt atl överföra enskilda persontransporter med bil lill kolleklivtrafik saml överföring av lastbilsfrakt till järnväg.

TPR har vissa invändningar mot energiverkets beskrivning av styrmedelseffekterna inom transportsektorn och och påpekar därvid bl. a. viklen av en bättre resandeplanering och att undvika onödigt resande. På lång sikt syftar också insatser rörande sambandet bebyggelseplanering - trafikförsörjning till etl minskat transportarbete. Även på persontransportsidan måste emellertid del primära vara alt nedbringa energiförbrukningen, varvid åtgärder som syfiar till större kollektivlrafikanvändning, samåkning, lämpligl val av färdmedel m. m. kan vara väl så effektiva som åtgärder avsedda alt minska transportarbetet som sådant.

När del gäller överenskommelserna med fordonsleverantörer konstaterar TPR i motsats till vad rapporten anför, att dessa tillsammans med bränsledeklarationsbestämmelserna har hafl en positiv inverkan på bränsleförbrukningen hos nya personbilar.

TPR bedömer att del fortfarande finns en rätt belydande outnyttjad sparpotential inom transportsektorn och att det bör vara möjligt atl kunna möta en framtida väntad ökning av transportarbetet utan atl detta skall behöva leda till en ökning av energiförbrukningen. För atl en sådan utveckling skall bli möjlig krävs dock en rad olika insalser från statens sida. Förutom olika former av informationsinsatser i syfte att öka energimedvetandet erfordras utbildningsinsatser riktade till trafikanter och trafikplane-rare. Del krävs också en bältre Irafikorganisation och en förbättrad samordning, bl.a. för all stimulera till val av rält transportmedel i olika resesitualioner. Vidare är det nödvändigt med en fortsatt teknisk utveckling pä fordonssidan, bl. a. för bussar i tätortstrafik.

Prop. 1984/85:120 276

3.6 Bostäder, service m. m.

Vad gäller styrmedelseffekten och utvecklingen inom bebyggelseområdet uttalar sig några remissinstanser särskilt. Ytterligare synpunkter ges i yttrandena över BFR:s rapport Energi 85 - Energianvändning i bebyggelse (jfr bilaga 23).

Kommunförbundel och LO framhåller särskilt att en stor del av de återstående energihushållningsåtgärdema bör kombineras med omfatlande reparationer eller ombyggnader av bostäder. Sveriges Fastighetsägareförbund anför liknande synpunkter. LO anser ett fortsatt stöd till denna verksamhet är av stor betydelse.

Vad gäller bebyggelsen och energianvändningens utveckling i bebyggelsen ansluter energiverkets rapport i allt väsentligt till de statistikbearbetningar BFR låtit utföra som underlag för sin utvärdering Energi 85. BFR vill dock påpeka att det från vetenskaplig synpunkt inte går att dra några säkra slutsatser om hur stor del av den minskade energianvändningen som kan förklaras av förändrade energiegenskaper i bebyggelsen, drift och skötselåtgärder resp. förändrat brukar- och förvaltarbeteende.

Flera tidigare undersökningar tyder enligt Fastighetsägareförbundet på att de privata fastighetsägarna och bostadsrättsföreningama vidtagit relativt sett mer omfattande energisparande än de allmännyttiga bostadsföretagen under perioden 1974-1978. Återstående energisparpotential hos dessa fastighetsägarekategorier kan därför ha varil relativt sett lägre än de allmännyttiga bostadsföretagens vid energiredovisningens startår 1978.

I enskild fastighetsförvaltning kan energisparinsatser uppnås relativt snabbt då energisparande till följd av de höga energipriserna har blivit en integrerad del i den strävan efter kostnadseffektivitet som utmärker alla affärsmässigt drivna företag. Inom den offentliga förvaltningen saknas däremot ett naturligt incitament för energisparandel. De kommunala företagen får genom att deras hyror sätts efter självkostnadsprincipen under alla omständigheter sina uppvärmningskostnader täckta. Fastighetsägareförbundet pekar vidare på att enligt uppgifter om den genomsnittliga ener-gisparkostnaden för olika kategorier av hus borde det förväntade energisparandet vara relativt sett störst inom den statliga och kommunala sektom.

Mot bakgmnd av att de stmkturella effekterna i småhusbeståndet och i flerbostadshusbeståndet har minskat energibehovet med 2,5 resp. 2 TWh samtidigt som den ökade elkonverteringen sedan år 1978 har inneburit en ytterligare minskning av bruttoenergianvändningen på flera TWh ter sig uppnådda besparingsresultat i 1978 års bostadsbestånd mindre imponerande enligt Hyresgästernas Riksförbund. Det bör inte hymlas med att just dessa sidoeffekter, som inte kan hänföras till energihushållningsprogrammet, utgör en mycket stor del av den redovisade minskningen i energianvändning i 1978 års bostadsbestånd. Detta belyser samtidigt att de norma-

Prop. 1984/85:120 277

tiva styrmedlen genom SBN har stor genomslagskraft och är ett pålitligt styrmedel påpekar förbundet.

Den hänvisning till omfattningen av icke statligt stödda energisparåtgärder som energiverket gör är irrelevant framhåller bostadsstyrelsen. Bostadsstyrelsen påpekar bl. a. att de stafligt stödda åtgärdema inte kan ha haft större omfattning än den faktiska, vilken redovisas i bostadsstyrelsens uppföljningar. Att mot denna bakgmnd dra slutsatsen att det statliga stödet inte haft någon större betydelse därför att energisparåtgärder utförts även utan statligt stöd är missvisande.

Det statliga stödets omfattning har varierat kraftigt under perioden 1978-1984. Mot denna bakgmnd menar bostadsstyrelsen att det är felaktigt att dra slutsatser av det slag energiverket gör om förändringen av de stafliga styrmedlens betydelse under den aktuella perioden.

Bostadsstyrelsen anser vidare att det inte är meningsfullt att dra slutsatser om behovet av statliga styrmedel ur uttalanden av fastighetsägare som utfört energisparåtgärder, humvida dessa skulle vidlagil ålgärderna om statligt stöd inte funnits.

3.7 Statliga myndigheter

Några av de myndigheter som har ansvar för statlig lokalförvaltning tar särskilt upp frågor som rör energihushållning inom stafliga myndigheter.

Byggnadsstyrelsen har sedan år 1974 deltagit i energihushållningsprogrammet. Energiförbmkningen har sänkts 22 %. Lönsamheten i stort för programmet är god eller mycket god för statsverket. Byggnadsstyrelsen bedömer f. n. att ytterligare ca 20% lönsam energibesparing är möjlig med nuvarande energipriser. Erfarenhelen från andra stora slatliga fastighetsförvaltare är likartad.

Byggnadsstyrelsen framhåller att en dramatisk minskning av energihushållningsinsalserna i de statliga byggnaderna kommer att ske om investeringsmedel saknas.

Även fortiflkationsförvaltningen betonar betydelsen av statliga investeringsmedel för energihushållningsinsalser. Knappheten på medel inom försvarsmakten innebär dock att en hård likviditetsprioritering måste göras, varför åtgärder med längre avskrivningstid än 2-3 år endast undantagsvis kommer att kunna finansieras inom försvarsmaktens medelsramar.

Fortiflkationsförvaltningen pekar vidare på att den nuvarande prissättningen på elkraft har försenat en övergång till inhemska bränslen. Detta har också haft till effekt att beredskapssitutationen vid en avspärming är sämre än om en styming mot inhemska bränslen hade skett.

Fortifikationsförvaltningen har och kommer att tillföras ytterligare erfarenheter och kunskaper inom fastbränsletekniken i vad gäller bränsletillgång, bränslehantering, projektering, upphandling, uppförande, idrifttagning och drift. Verket kommer också att ha ett bra underlag för att utföra

Prop. 1984/85:120 278

jämförande kalkyler för olika uppvärmningsaltemaliv. Dessa erfarenheter och kunskaper, som i en omfattning som torde vara unik för svenskt näringsliv är samlade inom en enhel, torde vara värdefulla för kommuner, landsting och företag som äger och driver uppvärmningsanläggningar. Eftersom försvarsmaktens fastbränsleanläggningar blir geografiskt fördelade över hela landet kan de mycket väl användas som demonstrations-och utbildningsanläggningar.

Televerket framhåller att förordningen om energisparande inom statsförvaltningen har fungerat som ett effektivt hjälpmedel vid organiserandet av energisparandet i televerket. Bl.a. har upprättande av lokala energisparplaner kunnat ske på ett tidigt stadium och en väl fungerande energiuppföljning har kunnat organiserats. Detta har resulterat i att televerkel har gjort betydande besparingar inom uppvärmningsområdet. Energiförbmkningen inom transportområdet har däremot för televerkets del kommit att öka något.

3.8 Mål, energisparpotential m. m.

UHÄ konstaterar atl genomgående för de studerade sektorerna är att de samlade åtgärderna har lett till att statsmakternas sparmål har uppnåtts med god marginal.

Naturvårdsverket har nyligen i skrivelse till regeringen redovisat att etl antal strukturella förändringar inom energiområdet hafl en positiv effekt när det gäller minskning av svavel- och kväveoxidutsläppen från energisektorn. Utformningen av landets energipolitik har således haft och kommer att ha en stor betydelse på miljövårdsområdet. Detta bör beaktas när bl. a. energihushållningsprogrammet kommer atl omprövas.

En god energihushållning är grunden för en god beredskap framhåller ÖEF. Ett litet behov av energi medför att tillgänglig inhemsk energi får stor betydelse i landets energibalans. Av beredskapsskäl är det av värde om energihushållningen drivs längst för bostäder och andra lokaler som människor vistas i. Behovet av värme kan då lättare tillgodoses under stora delar av året. När det gäller frågor om val av teknik för energihushållning och effekter av stafliga styrmedel för atl åstadkomma energihushållning i fredslid kan inte försöijningsberedskapen utgöra utgångspunkt för inriktningen anser ÖEF.

Forlifikalionsförvaltningen berör också beredskapsaspekten och pekar på att den nuvarande prissättningen på el har försenat en övergång till inhemska bränslen.

LO pekar på att redan genomförda ålgärder förmodligen i hög grad är vidtagna av dem som har kunskap och är villiga att satsa på energihushållningsåtgärder. Det bör finnas en potential av ytterligare energibesparingar. Framtida åtgärder kan behöva vara riktade mot grupper som är mindre villiga all genomföra energihushållningsålgärder. Hur dessa grupper bör bearbetas behöver ytterligare noggrann analys.

Prop. 1984/85:120 279

Enligt bosladsslyrelsens uppfatlning måsle de statliga insatserna inom energiområdet, liksom inom andra samhällsområden, sältas i relation till de mål som har uppställts för verksamheten. För energihushållning i bebyggelsen finns ett väldefinierat mål i den gällande energisparplanen. Behovet av styrmedel kan därmed inte avgöras ulan hänsyn till en eventuell förändring av detla mål. Det faktum atl en åigärd är lönsam för faslighelsägaren leder inte automatiskt lill all åtgärden uiförs, även om fastighetsägaren särskilt informeras om lönsamheten. Enligt BFR:s bedömning i Energi - 85 kan det nu gällande energisparmålel uppnås med lönsamma åtgärder endast under fömtsättning att fastighetsägarna genomför de åtgärder som är tekniskt och ekonomiskt motiverade i fastigheterna i beståndet. Detta kräver sannolikt en relativt omfattande insats av styrmedel för att målet skall nås inom den avsedda tidsrymden, men styrmedlen behöver i huvudsak vara av ett annat slag än de hittillsvarande anser bosladsstyrelsen.

För televerkets del har effeklen av de givna styrmedlen varit goda när det gäller fastigheter. Däremot har ej någon effekt på drivmedelsförbmkningen kunnat uppnås. Televerket efterlyser därför ytterligare direktiv för sparverksamheten inom denna sektor.

BFR hänvisar till sin egen utvärdering Energi 85 och framhåller att det är teknisk-ekonomiskt möjligt att nå sparplanens mål och att det finns en polential för alt åstadkomma en halvering av 1978 års energianvändning i bebyggelsen in på 2000-talet. Rådel föreslår att regeringen överväger en målsättning i form av vägval i stället för ett sparmål enbart i TWh i en ny heltäckande energihushållningsplan för bebyggelsen.

De fastighetsägare som genom olika styrmedel påverkats att göra energisparande insalser är enligt Fastighetsägareförbundet i dag inte lika motiverade att påbörja nya och omfattande åtgärder på fastigheten i syfte att modernisera och förbättra. Del kan därför sägas alt det styrda energisparandet har en bromsande effekt på bostadsförbättringen i stort.

Hyresgästernas Riksförbund framhåller att det är av yttersta vikt att sådana investeringar kommer till stånd som verkligen sänker totalhyresut-taget och inle endast innebär en förflyttning av kostnaden för uppvärmning till kapitalkostnaderna.

Industriförbundet fäster uppmärksamheten på att fömtom ren energibesparing har mycket olja kunnat ersättas genom övergång till el. El kan många gånger utnyttjas eifeklivare än olja på användarsidan. Värmepumpen är ett ypperligt exempel på detta liksom framställning av termomekanisk pappersmassa inom skogsindustrin, infraröd värmning med många olika tillämpningsområden inom industrin m. m.

NBD anser att det utan tvivel har varit berättigat atl statsmakterna på olika sätt främjat och understött den nödvändiga anpassningen med finansieringshjälp, forskning och utveckling, ändrade föreskrifter och information i form av s. k. energisparkampanjer. När emellertid en anpassning har

Prop. 1984/85:120 280

skett till del nya lägel bör enligt NBD:s åsikt statsmakternas ingrepp upphöra. Den fortsatta utvecklingen bör, åtminstone om den ej åter sker i krisartade språng, styras av normala marknadsmekanismer.

Även inför det fortsatta energisparandel bör sparmålet anges klart och tydligt i TWh (och eventuellt också i procent) och inte enbart i form av elt vägval, anser Rörfirmornas Riksförbund. Ett TWh-mål är nödvändigl för planeringen inte bara för kommunerna utan också för andra - t. ex. fastighetsägare, konsulter och entreprenörer. Genom att kommunerna kontinuerligt rapporterar hur energihushållningen framskrider kan de företag som arbetar inom denna sektor planera sina insatser på ett riktigt sätt.

3.9 Kommunernas roll

Kommunernas roll vad gäller bl.a. avvägningen mellan tillförsel och användning av energi tas upp av flera remissinstanser, bl.a. LO, som framhåller att kommunerna kan spela en stor roll vad gäller atl påverka grupper som i dag är mindre villiga alt vidta energihushållningsåtgärder. LO anser vidare att de statliga myndigheterna kan spela en viktig roll vid större projekt där samarbete mellan kommuner krävs.

Naturvårdsverket bedömer atl kommunemas roll både som producent och konsument av energi i framtiden kommer att öka. Verket menar därför atl det är viktigt att kommunernas kompetens i dessa frågor förstärks. Det behövs en bättre samordning mellan de organ i kommunen som handlägger energifrågor. Av särskild vikt är atl en bättre avvägning mellan tillförsel och användning av energi kommer till stånd. Verket understryker bl. a. att en effektiv energiplanering bör samordnas med annan planering, t.ex. trafikplanering och miljö- och naturresursplanering. Även BFR betonar vikten av att energiplaneringen i kommunerna samordnas med kommunens övriga planering. Planeringen måste enligt BFR också ta hänsyn fill sociala och ekonomiska konsekvenser och därvid samordnas med underhålls- och ombyggnadsåtgärder och kompletteringsbebyggelse.

Även Värmeverksföreningen anser att det är angelägel atl försörjnings-och hushållningsfrågor inom energiområdet ses i ett sammanhang. Frågor om olika sätt att arrangera energitillförseln eller energihuhsållningen kan i längden inte betraktas var för sig. Båda utgör delar av det långsiktiga problemet att så rationellt som möjligt tillgodose det energibehov som återstår sedan optimala hushållningsåtgärder vidtagits. Värmeverksföreningen har i olika sammanhang starkt betonat värdet av att en samplanering av åtgärder för försörjning och hushållning avseende energi genomförs i kommunema.

Vad gäller tekniska frågor vid energihushållning i lokaler anser SÖ att man bör undvika en alltför långtgående specialisering inom de olika kommunala verksamhetemas energihushållning som kan försvåra samordnade åtgärder i kommunemas samlade fastighetsbestånd. LO betonar att kom-

Prop. 1984/85:120 281

munerna och de kommunala fastighetsbolagen kan spela en viktig roll vad gäller samordning av s.k. ROT-åtgärder och energieffektiviseringsåt-gärder.

Riksbyggen påpekar vikten av atl lösa konflikten mellan tillförsel och hushållning som finns i alltför många kommuner. Riksbyggen anser det vara naturligt för fastighetsägama att vidta de åtgärder som innebär minsta möjliga kostnad för de boende. De kommunala energiverken bör enligt Riksbyggens mening inte ha andra styrmedel än taxorna för att påverka detta förhållande. Om det skulle visa sig att "förvuxna" fjärrvärmeverk inte klarar den konkurrensen, måste det vara ägarna som får ta konsekvenserna, inte kundema. Industrins Byggmaterialgrupp anför liknande synpunkter och framhåller att kommunernas dubbelroll som ansvariga för såväl energitillförsel som energihushållning måste förändras.

Kommunemas synsätt vad gäller installation av värmepumpar leder enligt Fastighetsägareförbundet till att förhållandena för de enskilda fastighetsägama på många orter är helt oacceptabla. Även ur allmän cnergisparsynpunkl måste situationen vara otillfredsställande då fastighetsägama tvingas alt avstå från den mest energisnåla uppvärmningsformen -då i regel baserad på fastighetsägarens värmepump och kompletterad med individuell och fjärrvärmedistribuerad tillsals värme. I den framtida värmeförsörjningen kommer troligen värmepumpar, stora som små, att svara för en väsentlig del av den totala energiförsörjningen. Denna utveckling får enligt förbundet inte försvåras därför att den står i strid med de snabbi föråldrade värmeplanema i en del kommuner.

Även NBD tar upp frågan om värmepumpar i fjärrvärmeområden. Enligt NBD:s uppfattning skall konsumenten fritt kunna välja det system som ger den lägsta kostnaden eller som han av annat skäl finner lämpligast för sina ändamål. De båda distributionsformerna el och Qärrvärme skall därför tillåtas konkurrera med varandra pä lika villkor. En fömtsättning är härvidlag att tariffer för såväl el som fjärrvärme är kostnadsriktiga. NBD anser att de regler som styr energihanteringen i landet ska vara utformade så att den enskilde stimuleras att spara.

NBD framhåller vidare att vid all Qärrvärmeplanering måste utvecklingen av det framtida energibehovet beaklas. Nybyggda hus har så låg energianvändning att elvärme f. n. är det mest ekonomiska altemativet. Även i existerande byggnader kommer energibehovet alt minska. Först efter det att alla lönsamma hushållningsåtgärder vidtagits, eller åtminstone kartlagts och deras effekter uppskattats, kan en realistisk bedömning göras av en eventuell ytterligare Qärrvärmeutbyggnad. Många gånger är åtgärder för alt effektivera användningen av energi lönsammare än att bygga ul tUlför-selsystemet.

Tveksam ijärrvärmeutbyggnad motiveras ofta enligt NBD med att det ger underlag för mottrycksproduktion och för att förbereda och underlätta en avveckling av kärnkraften år 2010. Man borde då, framhåller NBD, visa

Prop. 1984/85:120 282

inte bara att fjärrvärmesyslemet efter kärnkraftsavvecklingen verkligen kan konkurrera med elvärme från framtida fastbränslekondens, utan även all de eventuella förluster man gör under liden fram till kämkraftsavvecklingen uppvägs av de vinster som kan göras efter densamma. Om denna ekvation inte går ihop har man enligt NBD försvårat kärnkraftsavvecklingen i stället för atl underlätta den, eftersom man i onödan förbrukat ekonomiska resurser, som hade behövts för att möjliggöra omslällningen.

3.10 AOmänt om styrmedel

Enligt byggnadsstyrelsens mening är motiven för statliga insatser i framtiden egentligen större än vad som varit fallet tidigare. I stort torde energihushållningen för bebyggelse tidigare ha inriktats mot enkla och billiga åtgärder typ trimning, tätning m. m. samt dyrare ålgärder med slatligt stöd typ tilläggsisoleringar. Det finns skäl att tro att en stor del av potentialen för dessa enkla billiga ålgärder nu har utnyttjats. Framöver kommer därför mer investeringstunga åtgärder att aktualiseras. Dessa åtgärder kommer även att vara kopplade till ombyggnads- och ändringsarbeten i bebyggelsen. Lönsamheten för åtgärdema kan fortfarande vara god. Det är byggnadsstyrelsens övertygelse att dessa stora potentiella besparingar inte kommer att utnyttjas om statliga stöd och bidrag dras in.

Byggnadsstyrelsen framhåller ytterligare ett argument för fortsatta statliga insatser, nämligen att mottagarapparalen för energihushållningen är mycket splittrad och stor antalsmässigt i jämförelse med vad som gäller för energiproduktion.

Bostadsstyrelsen anför att eftersom energisparmålet endast kan uppnås med relativt genomgripande åtgärder i bostadsbeståndet och i berörda fastigheter, krävs också fortsättningsvis insats av särskilda styrmedel. De kan dock behöva vara mer direkt inriktade än hittills på faktiskt genomförande av åtgärder. Den information om lönsamheten av olika åtgärder som energipriset kan ge är enligt bostadsstyrelsen ofta inte tillräcklig för att fastighetsägama skall fatta beslut om att genomföra de rätta åtgärdema. Betydande insatser behöver göras för att underlätta fastighetsägamas beslutssituation. Styrmedlen bör därför inriktas på det faktiska genomförandet av åtgärder i aktuella fastigheter, vilket kan kräva inslag av bidrag till fömndersökningar m.m., och eventuellt också tidsbegränsade bidrag till vissa energisparåtgärder.

Även BFR framhåller behovel av fortsatta styrmedel om energihushållningsmålen skal] kunna nås.

Planverket anser att det för många byggnader finns möjliga åtgärder pä energianvändningssidan liksom på tillförselsidan som trots att de är lönsamma ändå inte bör genomföras, med hänsyn till de samlade negativa konsekvenser de kan medföra för den allmänna välfärden. En rad olika aspekter bör vägas samman innan valet av åtgärder i resp. byggnad görs.

Prop. 1984/85:120 283

Slatliga bidrag till insatser för att skapa och sprida kunskaper och erfarenheter om god och varsam energihushållning torde vara av avgörande betydelse för den framtida fömyelsen av bebyggelsen.

Staten har en viktig roll i att reducera osäkerheterna framhåller LO. En statlig prispolitik som medför att osäkerheterna reduceras påverkar viljan att vidta åtgärder. Dessutom måste de statliga insatserna i övrigt ha en stabil karaktär. Snabba förändringar av de statliga insatserna kan medföra att åtgärder ej vidtas eller att en oönskad ansamling av åtgärder inträffar.

Om energihushållningen ska kunna fortsätta och bli lika framgångsrik som hittills måste informalionen om metoderna för och riskerna med energihushållningsåtgärdema spridas för atl energisparmålet ska kunna uppnås framhåller NBD.

Större fastighetsägare, byggföretag och konsulter har med slor sannolikhet tillräcklig kompetens för att genomföra energihushållningsåtgärder medan enskilda faslighets- eller villaägare, som endast äger en eller ell fåtal fastigheter, antagligen inte är tillräckligt insatta i dessa frågor och kanske inte heller vet var de kan inhämta saklig information. Det kan här vara välbetänkt att, om det finns ulrymme i budgeten, ge t.ex. fastighetsägareförbund, villaägareförbund och fastighetsägareföreningar möjlighet att bredda sin organisalion för att kunna ge sina medlemmar service, information och rådgivning anser NBD.

Ett sätl att åstadkomma kostnadsbesparande energihushållningsåtgärder skulle enligt NBD kunna vara att använda en parallell till incitamentsavtalen på byggmarknaden. Detla system skulle kunna utformas så att det företag som utför den energibesparande åtgärden också garanlerar en viss minsta kostnadsbesparing för beställaren. Om det sedan visar sig att åtgärden lett till ännu större kostnadssänkningar än beräknat delar företag och beställare på den ytteriigare vinst som uppnåtts genom åtgärden. Om energisparelTekten blir sämre än det utlovade resultatet måste entreprenören ersätta beställarens förlust. Eftersom energihushållningsåtgärder bör utföras i kombination med andra lämpliga ROT-åtgärder, vilka i regel inte har någon direkl energihushållningseffekt, bör dock entreprenören få ersättning för de kostnader han har hafl förgmndinvesteringen.

NBD ifrågasätter det kloka i alt påskynda en utveckling som ändå naturligt skulle ha kommil till stånd. Risken är uppenbar att forceringen har lett till att investeringar i energihushållningsålgärder vidtagits innan de varil ekonomiskl motiverade och innan gammal utrustning tjänat ut, med onödig kapitalförstöring som följd. Dessa slutsatser och den av energiverket genomförda utvärderingen av styrmedel måste enligt NBDs mening leda till att man tar hänsyn till dessa resultat innan man går ut och föreslår fortsatta nya subvenlioner.

För atl stimulera energiinvesteringar i företagen föreslår Utvecklingsfonden i Östergötlands län att någon form av subventionerad finansiering tillskapas. Det kan ske med någon form av lån eller garantier med särskilda

Prop. 1984/85:120 284

villkor (minskat krav på säkerheter, räntenedsättning, resultatanknytning ränta och amortering etc.) som enligt fonden inte skulle behöva medföra särskilt stora kostnader för samhället.

Det är, framhåller Fastighetsägareförbundet, viktigt att energisparande åtgärder görs i samverkan med övriga förbättringsåtgärder på fastigheten. De enkla snabba besparingsåtgärdemas tid bör nu vara förbi. Energispar-stimulanser bör fortsättningsvis inte utgå till isolerade åtgärder på fastigheterna utan de bör vara en del av det långsiktiga stödet till reparations- och ombyggnadsåtgärder.

Ett fortsatt energisparprogram bör, enligt Fastighetsägareförbundet, utgå från att det samlade behovet av stöd i form av lån och bidrag ligger på en lägre nivå än det gjort de senasle åren. I fall inte allmänna energipolitiska skäl talar för elt fortsatt forcerat energisparande bör det energiekono-miskt bästa resultatet kunna uppnås genom ett program som huvudsakligen baseras på rådgivning och information.

Teknikutvecklingen inom energiområdet är för närvarande mycket snabb varför elt fortsatt sparprogram, för fastighetssektorns del, inte bör innebära att vissa tekniska vägval föreskrivs. En vägledning som bygger på uppsatta energiförbmkningsmål (nyckeltal) för olika typer av fastigheter och ändamål borde idag gå att ta fram. Dessa mål borde gå att förena med ett nytt övergripande sparmål anser Fastighetsägareförbundet.

En undersökning som Fastighetsägareförbundet har gjort visar att osäkerheten om de allmänna politiska fömtsättningarna för enskilt fastighets-ägande är det främsta skälet till att fastighetsägarna tvekar att göra energisparinvesieringar. Undersökningen visar också att fastighetsägarna anser att det är bostadspolitiken som är det största hindret för etl ökat energisparande.

3.11 Nedtrappning av det ekonomiska stödet

Statens energiverk har i den skrivelse som fogas till utvärderingsrapporten förordat att subventioner eller särskilda finansieringsvägar till åtgärder som i huvudsak kan väntas vara lönsamma på sikt bör försvinna.

Bostadsstyrelsen, statens planverk, BFR, byggnadsstryrelsen, konsumentverket, Kommunförbundel, Föreningen Sveriges Energirådgivare, SABO, Sveriges Villaägareförbund och Spri uttalar sig emot energiverkets ståndpunkt härvidlag. Bostadsstyrelsen anser att nuvarande finansieringsordning är ändamålsenlig. Energisparåtgärder behandlas på samma sätt som övriga förbättringsåtgärder, och komplettering med selektiva bidragsinsatser kan vid behov göras inom ramen för ett etablerat system. BFR m.n. anser inte att det finns grund för att dra slutsatsen att det statliga bidrags- och lånesystemet har varit verkningslöst och därför bör tas bort. Man får heller inte enligt BFR bortse från de psykologiska effekterna själva existensen av en sparplan och ett statligt stödsystem har. Även

Prop. 1984/85:120 285

Föreningen Sveriges Energirådgivare pekar på de indirekta effektema av ekonomiskt stöd. Stödberättigade åtgärder uppfattas som lönsamma åtgärder och är lättare för en energirådgivare att initiera.

RRV kan till viss del ansluta sig till energiverkels slutsatser. RRV är emellertid samtidigt tveksamt till om så långtgående slutsatser, som de energiverkei drar, är befogade. Småhusägamas incitament att hushålla är sannolikt slarka, då sambandet mellan insatt kapital och sänkta värme-kostnader för dem är tydligl. Enligt RRV:s mening är det däremot tveksamt om samma fömtsättningar alltid kan anses gälla för flerbostadshus och kommuner. I dessa fall riskeras att avsaknad av styming medför att besparingspotentialen ej tas tillvara i samma utsträckning. Samhällets intresse av atl detta sker markeras även ytterligare av all det här handlar om förhållandevis större volymer av tiUförsel och hushållning. I den mån el får spela någon mer avgörande roll inom uppvärmningen, kan detta vara en faktor av intresse i samband med kämkraftens avveckling.

Enligt SABO pekar andra undersökningsresultat klart på atl det statliga energisparstödet för flerbosladshusen har en stor betydelse för genomförandet av energisparåtgärder. Detta överensstämmer också med SABOrs erfarenheter från energisparverksamheten i SABO-företagen. Ett slopande av energisparstödet skulle enligt SABO kraftigt bromsa upp energisparverksamheten i flerbosladshusen. SABO motsätter sig därför med bestämdhet förslaget om atl energisparstödet skall tas bort.

Villaägareförbundet pekar särskilt på småhussektorn och framhåller att energibesparingen i denna sektor ytterligare bör ökas med hjälp av fortsatta stimuleringsålgärder. Borttagandet av stödel lill villaägare har enligt Föreningen Sveriges Energirådgivare inneburil en minskning av energihushållningen från villaägarnas sida. Indusirins byggmaterialgrupp har funnit alt efterfrågan på produkter och system slarkl förändras i lakt med införande eller borttagande av olika stimulansåtgärder och hävdar att ekonomisk stimulans erfordras för att nå de aktuella energisparmålen i tid.

Med hänsyn till att man nu kommit till ett skede där de mera komplicerade energihushållningsåtgärdema återstår alt vidta anser konsumentverket och Spri det tveksamt att trappa ner det ekonomiska stödet.

Andra remissinstanser instämmer dock i att subventionerna, åtminstone på sikt, bör försvinna. Detta gäller bl.a. statskontoret, naturvårdsverket, statens valtenfaUsverk, Kommunförbundet, LO, NBD, Fastighetsägareförbundet och Värmeverksföreningen.

LO pekar dock på atl avtrappningen bör ske under en relativt lång period, betydligt längre period än vad som antyds i energiverkels rapport. Naturvårdsverket, som särskilt pekar på alt energihushållningsåtgärderna bör integreras i del s.k. ROT-programmel, gör ell undanlag för värmepumpar och solvärmesystem, för vilka ell statligt stödprogram enligt verkets mening bör fortsätta.

Rörfirmornas Riksförbund, som också anser atl del generella systemet

Prop. 1984/85:120 286

med direkta bidrag på sikt bör avskaffas, pekar på att bidrag kan fungera som en morot när det gäller att fa beställare att satsa på det nya. Bidragen uppfattas av många som en godkännandestämpel från samhällets sida. Möjligheten att lämna bidrag till introduktion av ny teknik bör därför bibehållas, men denna möjlighet bör utnyttjas restriktivt. Dessutom anser förbundet att man bör behålla möjligheten att i vissa regioner och under viss tid lämna statliga bidrag till energisparåtgärder för att kunna stimulera sysselsättningen.

Värmeverksföreningen vill understryka värdet av att den obalans som subventioner av olika slag inför i systemet avskaffas med omedelbar verkan. Föreningen tar här upp frågan om de förmånliga ROT-lånen omfattar installation av värmepumpar inom fjärrvärmeområden och pekar på att en sådan tillämpning av lånen inle synes slå i överensslämmelse med angivna mål. Genom en ändring på denna punkl skulle många av de aktuella konflikter mellan fastighetsägare och värmeleverantörer enligt föreningen elimineras.

Enligt Fastighetsägareförbundet belyser rapporten på ett intressant sätt svårighetema att avgöra vilka effekter de slatliga styrmedlen har på energisparandet. Detta talar för att det statliga stödet successivt bör skäras ner. Dessutom måste det utformas konkurrensneutralt. Såväl traditionella ombyggnadslån som s.k. ROT-lån är utformade på ett sådani sätl alt de är betydligt gynnsammare för kommunala bostadsföretag än för privata fastighetsägare.

3.12 Pris, skatter, taxor

Energiverket förordar att de statliga insatserna inriktas på att underlätta för energipriset alt påverka huvudmannen för den slulliga energianvändningen och alt detta sker med hjälp av energiskatterna som styrmedel.

Del helt avgörande för att kunna genomföra energihushållningsprogrammel inom bostadssektorn är enligt Riksbyggen prisel på energin för fastighetsägaren. För atl kunna bedöma energipriset på längre sikt måste staten ange vilka riktlinjer för skattepolitiken inom energiområdet som skall gälla. Den nuvarande riktlinjen med en real höjning av oljepriserna med 2 % per år under resten av 1980-talet är ett utmärkt exempel på detla. Riksbyggen ser därför gärna denna typ av styrmedel även i ett kommande riksdagsbeslut.

Föreningen Sveriges Energirådgivare menar att energipriset och förändringar av della är del klart dominerande styrmedlet. Vid lillfällen med prisökningar på framför allt olja kan etl ökat intresse för kostnadsdämpande åtgärder märkas. Här är del den privata ekonomin som allmänheten värnar om. Detla leder oftast till att etl billigare energislag väljs, snarare än att energihushållningsåtgärder vidtas. Lönsamheten för konvertering är merendels större än för molsvarande investering i energisparande åtgär-

Prop. 1984/85:120 287

der. Huruvida prisel på energin ska hållas uppe med skaller eller andra avgifter vill föreningen inte ta ställning till.

Flera andra remissinstanser betonar prisels betydelse för energisparandet och bl. a. RRV anser - i likhel med energiverket - alt energiskatterna bör utnyttjas som ett av de vikligasle styrmedlen inför kärnkraftavvecklingen.

Enligt Kommunförbundets uppfattning bör energiskatterna främst användas för att påverka valel mellan olika uppvärmningsalternativ, t. ex. för alt underlätta användning av inhemska bränslen. På sikt bör dock resp. energisiags verkliga koslnader tillåtas slå igenom.

Värmeverksföreningen är för sin del inte lika övertygad om energiskatternas styrande funktion på längre sikl. Hittills har skatterna tenderat att ändras ganska ofla. Syslemet har därigenom undergått förändringar, som medfört att den styrning, som kom till uttryck för några år sedan, i dag inte längre finns belräffande vissa bränslen. Det är därför svårt för konsumenlerna all väga insalser inom energihushållningens område mol lillförselåtgärder, eflersom de sistnämnda kan ha återbetalningstider på 5-10 år eller mera. Den under det senaste årel beslutade kolskatten är etl exempel på förändringar i energiskatternas siyrning, som inträffar utan nämnvärt varsel.

Motormännens Riksförbunds erfarenheter av olika studier av hur fördyringar för personbilismen slår är att det ofta är de grupper som är mesl bilberoende som drabbas. Mot denna bakgrund vill förbundel trycka starkt på slutsatsen i statens energiverks skrivelse atl skattesatser måste "avvägas mot fördelningspolitiska och andra mål".

De skattehöjningar på drivmedel som skett under senare år har, bortsett från del nu senast framlagda förslaget till drivmedelsbeskatlning, varit förhållandevis små och av underordnad betydelse jämfört med de förändringar av konsumentpriset som oljebolagen beslutat om av andra skäl. Skatternas inverkan på förändringar i drivmedelsförbmkningen kan därför, anser TPR, antas ha varit marginell.

Industriförbundet vill varna för all se Sverige och dess energiförsörjning enbari i elt nationellt perspektiv. Svensk industri konkurrerar på en internationell marknad. Höjda energipriser via skatter slår då hårt på produktionskostnaderna och konkurrenskraften gentemot andra länder försämras. Förbundel vill därför mycket bestämt avvisa förslaget om styrmedelsskatt. I stället bör snarast en avveckling av den nuvarande för svensk industri konkurrenshämmande energibeskattningen komma till stånd och den framtida energibeskattningen i stället hell ske inom ramen för mervärdeskatten.

De skattehöjningar som gjorts på oljeprodukter under 1980-talet har enligt Hyresgästernas Riksförbund gjorts av statsmakterna i sken av energihushållningsmotiv. Detta syfte är enbart svepskäl i brist på logiska motiv och flera oberoende analyser har bekräftat att dessa skattehöjningar, ej 19 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 288

påverkat energihushållningen eftersom oljepriset utan pålagor varit tillräckligt högt ändå för att motivera energihushållning. Förbundet har vid flera tillfällen påpekat energiskatternas fiskala karaktär och fördelningspo-litiska nackdel.

Fastighetsägareförbundet anser, till skillnad från statens energiverk, atl energiskatterna inte bör utnyttjas som ett instrument för att styra energianvändningen. Den höjning av elskatten med 2 öre/kWh som regeringen nu föreslagit kommer att försvåra möjlighetema till ett rationellt utnyttjande av ett stort och långvarigt elutbud. SBEF anför liknande synpunkter.

Några remissinstanser för också fram synpunkter på taxesystemens energihushållningseffekt.

Enligt konsumentverkets uppfattning är det angeläget atl finna sådana former för energisparande i flerbosladshus som gör det intressant för de boende atl medverka i hushållningen. Samma problem är i viss mån aktuellt även för dem som bor i småhus. En betydande del av kostnadema för el tas ut i form av fasla avgifier varigenom incitamentet alt hushålla med el reduceras. Genom att utforma taxesystem med hänsyn till energihushållning kunde hushållning med el stimuleras avsevärt.

LRF finner det anmärkningsvärt att ett så viktigt styrmedel som eltaxe-konstmktionen inte analyserats. LRF anser att taxorna för små enskilda förbmkare bör omformas mot en högre rörlig och en lägre fast avgift. BFR pekar på atl även Qärrvärmetaxan kan utformas så att den stimulerar energihushållning.

Den taxekonstmktion som Svenska Värmeverksföreningen har rekommenderat och som många kommuner nu håller på att anpassa sig till leder till att den förbmkningsberoende delen av fjärrvärmetaxan sänks och de fasta avgiftema ökar. Denna taxetyp motverkar energisparande menar Fastighetsägareförbundet. Förbundet har tillsammans med övriga större organisationer på bostadsmarknaden inlett förhandlingar med Svenska Värmeverksföreningen i syfte att få fram en ny riktprislista för fjärrvärme. En fömtsättning för att resultatet av dessa förhandlingar skall bli positivt är att kommunerna inte blandar ihop sin leverantörsroll med sin myndighetsroll.

NBD framhåller att för att stimulera sparandet inom Qärrvärmeanslutna områden måste Qärrvärmetaxoma utformas på sådant sätt att ett sparande ger utslag i form av totalt sett lägre uppvärmningskostnad för Qärrvärme-konsumenten.

Enligt vad som framkommit i gjorda utredningar har energisparandet varit mest framgångsrikt i områden med individuell uppvärmning. Inom dessa områden är incitamentet stort, beroende på att utgiftsminskningen vid besparingen kommer fastighetsägaren och de boende tillgodo. Detta styrker enligt NBD:s uppfattning att det ofta inte är lika lönsamt att spara energi inom Qärrvärmeuppvärmda områden med de taxesystem som för närvarande tillämpas. NBD konstaterar att en konfliktsitutation föreligger

Prop. 1984/85:120 289

mellan å ena sidan viljan att spara energi och å andra sidan kommunernas syn på fjärrvärmeekonomin. För atl uppnå ett maximalt sparande är det av största vikt att värme- och energiproducenter anlägger ett förändrat synsätt på såväl ekonomi som leknik när det gäller framställning och distribution av värme och energi.

3.13 Informativa styrmedel, allmänt

Med uigångspunkt från rapportens slutsatser föreslår energiverkei bl. a. alt myndigheternas ålgärder bör inriklas på att stödja forlsall energihushållning genom erfarenhetsåterföring, information, rådgivning, utbildning m. m. i syfte all eliminera irögheter och kunskapsbrisl.

Denna uppfatlning stöds av ett slort antal remissinslanser, bl.a. BFR, ÖB, Vattenfall, Riksbyggen, Industriförbundet, LO och statens provningsanstall. Ingen talar emol behovet av information, utbildning och rådgivning.

Även om det är svårt att statistiskt konstatera vilka effekler informationen har haft på energihushållningen finns det enligt konsumentverket motiv för vidare verksamhet. Bl.a. är del viktigt atl allmänhelen på etl så expansivt och snabbt föränderligt område som energi får tillräcklig information inte endast för atl själv kunna agera på elt rationellt sätl ulan även för att kunna följa med och delta i den demokratiska processen.

En väsentlig neddragning av resurserna på detta område uppfattas ofta som alt frågorna prioriteras lägre än föml framhåller byggnadsstyrelsen. Detla har byggnadsstyrelsen märkl inte minst i den egna organisationen och inom statsförvaltningen i övrigt. Om man har en ambition att fortsätta energihushållningsprogrammet bör della följas upp även med informationsinsatser till alla led i byggbranschen.

Arbetet med att förmedla erfarenheter inom området är omfattande och kräver belydande insalser påpekar Värmeverksföreningen. Enligt föreningens uppfattning bör dessa koncenlreras mera på alt sprida kunskap inom olika sektorer än på reklam och slagord. Få men bra irycksaker är vikliga hjälpmedel för dem som hanterar energifrågorna i kommunerna, bl.a. värmeverken.

Enligt LRF bidrar en kraftig satsning på informations- och rådgivningsverksamhet starki till att skapa riktiga beslutsunderlag inför invesleringar för att uppnå ökat energisparande. Speciellt bör dessa informations- och utbildningsinsatser inriktas mot mindre och medelstora förelag. LRF pekar också på önskvärdheten av att informaiions- och utbildningsinsatser i största möjliga utsträckning lämnas utan avgiftsfinansiering.

Statskontoret anser det viktigt att det klargörs i vilka former instser på detta område skall ske och hur ansvarsfördelningen mellan stat och kommun skall utformas.

Prop. 1984/85:120 290

3.14 Information

Det förhållandet att informaiionens inverkan på energiförbrukningen är svår att kvaniifiera, vilket framhålls i energiverkets rapport, innebär naturligtvis inte att informationsinsatserna för den skulle är mindre viktiga framhåller TPR. Informationsverksamheten är en väsentlig del i energihushållningsarbetet. Behovel av resursförstärkningar för denna verksamhet blir enligt TPR, som närmast uttalar sig om transportsektorn, alltmer uppenbart i takt med att transportsektorn svarar för en allt större del av oljeförbmkningen i landet.

Vad avser kortsiktig styming av transportsektorn i energihänseende, anser vägverket att styrmedlen i huvudsak bör vara information av olika slag om lönsamma åtgärder för energibesparing, eventuellt kombinerade med ekonomiska stimulansmedel.

SABO konstaterar att energiverkei endast marginellt berört de styrmedel som under senare tid haft stor betydelse för energisparresultatet i flerbosladshusen. Den flerbosladshuskampanj som initierades och finansierades av energisparkommitten och som genomfördes under budgetåren 1981/82-1982/83 bidrog enligt SABO:s uppfattning starkt till att sätta fart på energisparandet i flerbosladshusen. Enligt SABO:s mening skulle en ny flerbosladshuskampanj med inriktning på energisparprogrammets andra etapp kunna utgöra ett betydelsefullt styrmedel. SABO föreslår därför atl stafliga medel avsätts för en sådan kampanj under 1985.

För att åtgärder i syfte att spara energi skall ge önskat resultat måste hyresgästerna förstå skälet till att de vidtas och acceptera att de genomförs. Omfattande informationsinsatser måste därför enligt SABO göras. Hyresgästema bör också stimuleras att genom sin medverkan ytterligare bidra till att energi kan sparas.

3.15 Utbildning

Det finns ett mycket stort utbildnings- och fortbildningsbehov framhåller BFR. Tillverkare, entreprenörer, konsulter, förvaltare samt drift- och underhållspersonal måste i ökad utsträckning få tillgång till kvalificerad vidareutbildning. Inom bygg- och vvs-branschen finns emellertid en mängd små företag som inte rimligtvis kan avsätta egna resurser för detta. En energikonsulentorganisation, efter den modell som finns inom jordbruks-sektom, borde enigt rådets mening bl. a. övervägas. Rådet vill dock understryka vikten av att en eventuell framtida konsulentverksamhet arbetar i mycket nära kontakt med pågående forskning och utveckling.

Experiment- och demonstrationsanläggningar har visat sig ha ett mycket stort pedagodiskt värde. "Lära genom att göra" är ett effektivt sätl att sprida kunskaper inom byggsektorn. BFR anser därför atl antalet demonstrationsanläggningar bör ökas utöver vad som är direkt motiverat för atl få fram tillförlitlig ny kunskap.

Prop. 1984/85:120 291

Enligt BFR:s mening behöver mycket stora insatser göras för att utbilda nyckelgmpper om effekten av insatta resurser skall bli den avsedda.

Kommunförbundet menar atl utbildning är av stor betydelse för atl uppnå energihushållningsmålet och därför bör slödjas.

SÖ anser att pedagogiska insatser som syfiar lill alt förändra attityder och beteenden kan ha väl så stor betydelse för energihushållningen som normalt förekommande tekniska sparåtgärder. Spri understryker också betydelsen av utbildningsinsatser samt användning av nya tekniska, organisatoriska och andra lösningar som kan visa goda resultat i energieffekti viseringshänseende.

UHÄ vill också understryka att det är viktigt att kunskaper om energi och energihushållning meddelas i ulbildning på olika nivåer och att kompetens utvecklas för en kontinuerlig uppföljning av olika åtgärder inom energiområdet. Särskilt vad gäller utbildning av personal inom industri och näringsliv torde högskolan ha goda fömtsättningar alt medverka. UHÄ konstaterar därför med tillfredsställelse atl energiverket räknar med en omfördelning av anslagen för stöd till energiutbildning med en ökad satsning på utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet.

Mot bakgmnd av den rådande bristen på tekniska tjänstemän och yrkesarbetare vill arbetsmarknadsstyrelsen understryka vikten av att utbildningspolitiken utformas på ett sådani sätt att energipolitiken inte hämmas av brist på utbildad arbetskraft. Styrelsen ställer sig därmed bakom förslaget att utreda hur energiutbildningen kan förstärkas och delar också ulredningens uppfattning att utbildningen bör hänföras till det reguljära utbildningsväsendet eftersom det handlar om ett långsiktigt utbildningsbehov.

SIND anser emellertid inte att SÖ eller UHÄ bör överta ansvarel för utbildning av drift- och skötselansvariga inom industrin. SIND anser att varken några timmars energikunskap i gmndskolan eller en kurs vid någon teknisk högskola skulle ge någon märkbar hushållningseffekt för små och medelslora företag. I anslutning till denna fråga förordar SIND alt utvecklingsfondemas utbildningsenheter ges möjligheter atl hålla subventionerade kurser ute i industriområden. SIND anser att det är bra om någon håller ett samlat grepp om utbildningen. Statens energiverk bör därför ansvara för anslaget till utbildning inom industrisektom under fömtsättning att man även ansvarar för övrig utbildning (t.ex. till kommunemas och bostadsbolagens personal). Annars bör ansvaret ligga hos SIND.

Statens planverk anser att för att utbildningsinstasema skall bli effektiva bör de planeras och genomföras i nära samarbete mellan de olika yrkes-gmppemas organisationer, olika professionella kursarrangörer och utbildare och i övrigt berörda organisationer, instituUoner och myndigheler. Man bör efterslräva en snabb spridning av kunskap om nya och ur olika aspekter adekvata metoder samt en ändamålsenlig ålerföring av vunna erfarenheter.

Det är SIFU:s uppfattning, att de bidragsmedel från statens energiverk.

Prop, 1984/85:120 292

som fördelats till SIFU väl har utnyttjats som ett styrmedel i energibesparande syfte. Ett bortfall av bidragen kommer genom ökade kursavgifter att negativt påverka de små och medelstora företagens möjligheter lill energiutbildning saml i väsentlig omfattning minska SlFU:s möjligheter lill utveckling och spridning av ny kunskap inom energiområdet.

Hyresgäslernas Riksförbund framhåller att också hyresgäströrelsen behöver få tillgång till de utbildningsbidrag som fastighetsorganistionema får för utbildning.

Rörfirmornas Riksförbund föreslår att statliga bidrag även i fortsättningen skall kunna ges för utarbetande av kursmaterial till energiinriklad fortbildning och för att genomföra fortbildningskurser för yrkesverksamma. Bidrag bör även kunna ges för utarbetande av informationsmaterial och för att genomföra informationer i energifrågor till beställare och yrkesverksamma. Förbundet föreslår vidare stöd för uppbyggnad av laboratioriere-surser som skall användas också för fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet.

En underskattning av sparpolentialen genom drift- och skötselåtgärder och andra enklare åtgärder kan enligt SABO leda till att dessa åtgärder ej kommer atl prioriteras och stödjas i erforderlig omfattning. Åtgärdema kräver avsevärt mindre investeringar än t. ex. tilläggsisoleringar och fönsterbyten men ställer i gengäld krav på bl. a. omfattande utbildningsinsatser och insatser i form av funktionsbesiktningar och återkommande funktionskontroller.

En viktig nyckelgmpp för utbildningsinsatserna är självfallet driftpersonalen som sköter värmeanläggningama framhåller SABO. En annan viktig nyckelgmpp är konsultema som ska besiktiga anläggningarna och projektera ombyggnader m.m. Fömtsättningarna för konsultemas arbete förändras i hög grad i samband med övergång från nyproduktion till underhåll och ombyggnad. Kraven ökar dä på kunskaper om hur byggnader och värmeanläggningar i verkligheten fungerar.

Utbildningen av sådana nyckelgmpper som t. ex. maskinisterna är utomordentligt viktig för att energisparmålet skall nås och det statliga stödet är nödvändigt för att överbrygga de institutionella hindren som föreligger för att utbildningen av dessa nyckelgmpper skall komma till stånd. Enligt SABO:s mening bör därför bidraget till energiutbildningen bibehållas på minsl nuvarande nivå under den resterande delen av energisparperioden, dvs. fram till år 1988. I del stora hela är utbildningsbidraget relativt litet i jämförelse med övrigt statligt stöd till energisparverksamheten. Utbildningen av såväl driftpersonal som andra nyckelgmpper, t. ex. energihandläggare är dock av stor betydelse inte enbart när det gäller att uppnå en effektiv drift av anläggningarna utan också för att invesleringar i energi-sparåtgärder skall komma till stånd och ge bästa effekt.

Prop. 1984/85:120 293

3.16 Rådgivning

Del är av väsentlig betydelse att fastighetsägare, förvaltare och boende har möjlighet att kontakta kommunala rådgivare och besiktningsförrättare - och andra gmpper av kommunala tjänstemän - i ärenden som rör energihushållning, annan bostadsförbättring och även frågor i övrigt som berör kommunal bostads- och energiplanering, stadsförnyelse osv. anser planverket.

Konsumentverket framhåller att det från konsumentemas synpunkt är viktigt att man i varje kommun tar ställning till om och hur konsumentrådgivning och energirådgivning skall kopplas till varandra. Konsumentverkets erfarenheter tyder på att del i många kommuner torde vara möjligt att förbättra verksamheten genom ytterligare samordning.

Den arbetsgmpp inom bostadsdepartementet som utrett stödet till den kommunala energirådgivningen föreslår att statsbidraget successivt minskar och att verksamheten ges en mer ordinarie plats i den kommunala organisationen. BFR delar denna uppfattning. Rådet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den skiss till etl kommunall byggnadskansli som har presenterats av Kommunförbundet i en diskussions-PM. All personal som handlägger byggnadsärenden skulle kunna gå in i ett gemensamt byggnadskansli. Kansliet skall kunna arbeta åt kommunstyrelsen, fastighetsnämnden, förmedlingsorganet men också åt energiverket, brandmyndigheten, yrkesinspektionen, länsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, länsbostadsnämnden m. fl. Kansliet fömtsätts i princip vara självfinansierande.

Beträffande rådgivnings- och besiktningsverksamheten konstaterar SABO att den vidgning av verksamheten som motiveras av bostadsförbättringsprogrammet snarare kräver ökade än minskade slatliga insatser för att målen för energihushållning och bostadsförbättring skall kunna nås.

Riksbyggen menar också att det är viktigt atl staten ger bidrag för att stimulera fram rådgivning och utbildning. Om statsbidragen upphör kommer med stor sannolikhet verksamheten alt minska med färre åtgärder i energihushållande syfte som följd.

LRF föreslår att fortsatta statsbidrag skall utgå Ull den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten och alt samtliga kommuner i landel bör, eventuellt med administrafiva styrmedel, stimuleras att bygga upp en dylik verksamhet. En parallell kan dras till den energirådgivning som sker på lantbmksnämndema genom lantbmksstyrelsens försorg. Efter det alt avgiftsbeläggning införts har efterfrågan på denna rådgivnig minskat påtagligt.

Kommunförbundel anser att avveckling av det statliga stödet till den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten endast kan godtas i den takt som finansieringen kan överföras till normal bostads- och lokalförvaltning. Kommunförbundet kan således inte instämma i energiverkets åsikt om finansiering av denna verksamhet.

Prop. 1984/85:120 294

Att det är svårt att bedöma den kommunala energirådgivningens del i det uppnådda sparresultatet har Föreningen Sveriges Energirådgivare full förståelse för. Det är emellertid föreningens övertygelse att fastighetsägare som erhållit energibesiktning och -rådgivning vidtar bällre ålgärder än övriga vilket leder lill större energibesparing i förhållande lill investeringen. Föreningen Sveriges Energirådgivare anser att de kommunala energi-rådgivarna är en mycket viktig faktor för genomförandet av energisparplanen. Genom att även besiktningar kopplade till bostadsförbättringsprogrammet skall utföras av energirådgivare har deras betydelse ökat. Föreningen har mot den bakgmnden svårt att förstå förslaget om att det statliga stödet till kommunema för denna verksamhet ska upphöra efter budgetåret 1985/86. Via kontakter med föreningens medlemmar har föreningen förstått att det är endast ett fåtal kommuner som kommer att ha kvar en utåtriktad energirådgivningsservice till allmänheten utan statligt ekonomiskt stöd för en sädan verksamhet.

Värmeverksföreningen finner det angeläget att en överföring av det ekonomiska ansvaret för verksamheten från staten till kommunema sker på sådant sätt att kontinuiteten i verksamheten inte äventyras. Det är därför angeläget att ändringen i finansieringsansvaret följs upp noggrant från statens sida.

NBD anser att en större medvetenhet och höjd kompetensnivå hos villaägare, fastighetsägare, byggare och konsulter främjar energibesparingsåtgärder. Hos konsultema finns redan i dag hög kompetens i energihushållningsfrågor, utöver den som de kommunalt anställda energirådgi-vama besitter. För att nå en hög effektivitet i energirådgivningen måste konkurrens på lika villkor tillåtas mellan kommunens rådgivare och fristående konsuller, varvid kommunens energirädgivare ej får favoriseras genom särskilda åtgärder. Industriförbundet betonar ytterligare denna ståndpunkt.

Det är enligt LO väsentligt alt verksamheten med energirådgivning vid utvecklingsfondema fortsätter. LO anser därför att för ytterligare en tid bör stöd utgå till denna energirådgivning.

SIND hävdar att dagens energirådgivning, där företagen via energikonsulenter vid utvecklingsfonderna får råd om lönsamma åtgärder i stället för som tidigare bidrag till olönsamma åtgärder, har givit dokumenterat goda resultat. SIND anser energirådgivningen ger upphov till energibesparingar pä cirka 25 % av de besökta företagens energianvändning (10 % kan ofta sparas med investeringar som ryms inom driftbudgeten).

Utvecklingsfonden i Södermanlands län, som har deltagit i en försöksverksamhet med avgiftsfinansierad verksamhet, framhåller att av de modeller som prövals vid fonden misslyckades den med 1(X) % avgiftsfinansiering. Modellen med 50 % avgiftsfinansiering är enligt fonden den bästa medelsanvändningen. Utvecklingsfonden i Östergötlands län framför atl rådgivningen till näringslivet synes vara lönsam såväl för samhället som det enskilda företaget.

Prop. 1984/85:120 295

LRF anser det olyckligt om utvecklingsfondernas uppsökande och initierande verksamhet skulle avgiftsbeläggas då sannolikl just ulbildning och fri rådgivning är del område där man kan förvänla störsl effekl inom energihushållningsområdet på lång sikt.

3.17 Administrativa styrmedel

Planverket finner all utredningen alltför summariskt har behandlat byggnormernas effekt på energisparandet. Verkel anser all SBN bevisligen har hafl effekter för atl minska energianvändningen i nya byggnader sedan 1977. Härtill kommer den informativa verkan av normerna, som klarare än något annat styrmedel förmedlar regeringens och riksdagens beslutsamhet att spara energi i nybyggnad. Planverket anser atl föreskrifier i SBN(PBL) i form av funktionskrav för begränsning av energibehovet hos nya byggnader är del effektivaste styrmedlet för atl åstadkomma mycket energisnåla nya byggnader ulan onödig detaljreglering.

När det gäller administrativa styrmedlen typ byggnormer anser bl.a. byggnadsstyrelsen atl dessa i praktiken har stor betydelse och genomslagskraft. Energiverkets utredning antyder att så inle skulle vara fallet. Enligt byggnadsstyrelsens mening har kostnadsutvecklingen m.m. i hög grad medfört atl minimistandard eftersträvas och atl ändringar inte görs ulan administrativa eller ekonomiska styrmedel. Det är sedan en delvis annan fråga om dessa administraliva och ekonomiska styrmedel utformats på bästa sätt.

Det styrmedel som på sikt ger största minskningen av energi för uppvärmning av bostäderna är enligt Föreningen Sveriges Energirådgivares uppfatlning de krav på nyproduktion och ombyggnation som finns i svensk byggnorm, SBN. I dag överträffas mycket ofta normens krav vid främst nyproduktion av småhus. Även vad beträffar flerbosladshusen överträffas normen ofta vad avser isolering av vindsbjälklag och fönster. En skärpning av nuvarande norm bör inte innebära några lekniska eller ekonomiska problem.

På sikl måste alla befintliga hus byggas om/moderniseras. Vid dessa tillfällen bör husets energistatus också åtgärdas. Det betyder att på sikt kommer alla hus atl bli energisnåla. Föreningen är övertygad om att inom 15-20 år kan huvudparten av våra bosladshus ha en energiförbmkning av 100-120 kWh/m2/år eller lägre. Denna nivå ger en sänkning av toiala energiförbmkningen i våra bosläder som vida understiger nuvarande mål i energisparplanen.

NBD har en annan uppfattning om dessa adminislrativa styrmedel. Det är i försia hand ekonomin som skall styra energihushållningsåtgärdernas omfattning och inriktning och inte samhället i form av planverk och byggnadsnämnder.

Av detta följer enligt NBD att det egenlligen inte längre behövs några

Prop. 1984/85:120 296

bestämmelser i byggnadslagen/byggnadsstadgan eller offentliga byggnormer om energihushållningsålgärder.

De optimala energihushållnings- och ROT-åtgärderna för befintliga byggnader är inte lika för alla byggnader. Varje byggnad är unik. Detta faktum är ett tungt vägande skäl för alt det, åtminstone när del gäller åtgärder i det befintliga byggnadsbeståndet, inte skall finnas några centralt ulformade och generelll gällande energihushållningsnormer. Del torde inte finnas någon som har kompetens att formulera sådana generellt gällande regler som är entydiga och meningsfulla.

Vidare menar NBD att det ligger i fastighetsägarens eget intresse atl vidta lämpliga energihushållnings- och ROT-åtgärder. Inom detta område finns många kompetenta konsulter som kan bistå fastighetsägaren i konlrollen av hur arbetet utförts. Härav följer att det är onödigi att bygga upp en myndighetsorganisalion, som skall ha till uppgifl att konlrollera (ofla ulan att ta något eget ansvar) att åtgärderna genomförs och på vilket sätt. Om företagen får ta på sig större ansvar för sina åtgärder och lämna mer heltäckande garantier för effekterna minskas behovet av kontroll från myndigheternas sida.

Styråtgärder i form av påbud ger enligt ÖB inledningsvis mätbara resultat. Det krävs dock omfattande kontrollåtgärder för att säkerställa måluppfyllelsen. Risk föreligger atl det sker en återgång och effekten ebbar ut.

3.18 Forskning och utveckling m. m.

Ett statligt styrmedel som inte behandlas i rapporten är stöd till forskning och utveckling. Genom utveckling av ny energieffektiv teknik kan sannolikt på sikt betydande energihushållningseffekter uppnås. Även om detta är ett styrmedel med annan tidsdimension än de i rapporten behandlade, är det enligt energiforskningsnämnden en brist att rapporten inte har behandlat det. Med tanke på att energiforskningen enligt statsmaktemas rikflinjer på senare tid alltmer har inriktats mot tekniska system som kan införas redan på kort och medellång sikt, är det nödvändigt att statsmaktema även beaktar att stöd till forskning och utveckling kan vara ett styrmedel för att genomföra energihushållningsåtgärder.

Många remissinstanser, bl.a. TPR, BFR, Kommunförbundet och NBD, anser liksom energiverket att man fortsättningsvis skall stödja forsknings-och försöksverksamhet. Det är dock viktigt, framhåller NBD, att man löser de problem i form av administrativa trögheter som ofta uppträder vid ansökan om och fördelning av offentliga anslag till FoU. NBD föreslår att en, eller eventuellt flera, fasta referensgrupper inrättas med inriktning på energihushållning och energiteknik.

BFR pekar i detta sammanhang på att fortsatt intemationellt samarbete också är viktigt.

Statens provningsanstalt framhåller atl den nya, energieffektiva tekni-

Prop. 1984/85:120 299

1 Sammanfattning av statens energiverks rapport

Utbyggnadsmöjligheter

1 enlighet med direktiven har en sammanställning gjorts av den teoretiska potentialen för små vattenkraftverk. Sammanställningen omfattar möjligheter till komplettering respektive iståndsättning av i drift varande kraftverk respektive nedlagda verk, möjligheter till nybyggnad i anslutning till befintliga dammar samt möjliga utbyggnader av små vattenkraftverk i tidigare ej utbyggda fallsträckor. Därvid har en översiktlig bedömning gjorts av ulbyggnadskostnaden, varvid utbyggnader understigande 2 kr/ kWh, år resp 3kr/kWh, år har redovisats. Hänsyn har inle kunnat las till motstående intressen på annal sätt än att potentiella utbyggnader av minikraflverk i sådana vattendrag som har undantagits från utbyggnad av riksdagen har särredovisats. Adminislrativa fömtsättningar som ägarförhållanden m. m. kan givetvis reducera den teoretiska utbyggnadspotentialen väsentligt.

1 effeklregistret 100-1500 kW finns ca 520 anläggningar i drift med en installerad effekt av ca 275 MW och en medelårsproduklion på ca 1200 GWh. Ett teoretiskt möjligt energitillskott genom komplettering eller förnyelse av dessa anläggningar samt återuppbyggnad av nedlagda kraftverk beräknas till ca 300 GWh/år vid en utbyggnadskostnad under 2 kr/kWh, år och ca 800 GWh/år under 3 kr/kWh, år. Potentialen för utbyggnad till en kosinad under 2 kr/kWh, år vid befintliga dammar beräknas till ca 50 GWh och till en kosinad under 3 kr/kWh, år till ca 200 GWh.

I icke utbyggda vattendrag uppskattas den teoretiska potentialen översiktligt till ca 190 GWh/år vid en utbyggnadskostnad under 2 kr/kWh, år och om samtliga utbyggnader under 3 kr/kWh, år skulle genomföras till ca 2690 GWh/år.

Sammanlagl uppskattas den teoretiska utbyggnadspotentialen för små vattenkraftverk till ca 540 GWh/år vid utbyggnadskostnaden högst 2 kr/ kWh, år respeklive lill ca 3690 GWh/år vid koslnaden 3 kr/kWh, år. Om hänsyn tas lill beslut om undantag från vatlenkraftsutbyggnad reduceras siffrorna till 455 «2 kr/kWh, år) respektive 2505 (<3 kr/kWh, år) GWh/år. Det är angelägel atl framhålla att detla är en teoretisk potential. De angivna siffrorna behöver reduceras väsentligt med hänsyn lill motstående intressen, ägarförhållanden mm för att den tillgängliga utbyggnadsvolymen skall erhållas. Som jämförelse kan nämnas all den återstående ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften i större kraftverk beräknas lill ca 25 TWh varav endast en liten del är tillgänglig för utbyggnad sedan hänsyn lagils lill motstående inlressen.

För att göra en bedömning av vad som är sannolik utbyggnad av små vattenkraftverk kan man ulgå från utbyggnadstakten under senare år och därefier bedöma vilken effekt situafionen på elmarknaden och evenluella

Prop. 1984/85:120 300

förbättringar av utbyggnadsvillkoren kan ge. Under åren 1978-81 då 35 % i statsbidrag till invesleringar i små vattenkraftverk utgick, uppgick utbyggnaden till ca 50 GWh/år. Under perioden 1981-83, då det fanns möjlighet att få lån från oljeersättningsfonden lill 50 procent av investeringskostnaden, uppgick utbyggnaden till ca 5 GWh/år och förväntad utbyggnad under år 1984, med 15 procenl i statsbidrag, är cirka 25 GWh/år.

Vid genomförande av de av verket förordade stimulansåtgärdema bedöms den årliga ulbyggnaden i små vattenkraftverk öka något, till ca 30 GWh/år. Det skulle innebära atl lillskotlel till årlig vattenkraftsproduklion i små vattenkraftverk efter en tioårsperiod skulle uppgå till ca 300 GWh.

Det är givetvis ett blygsamt tillskott till landets hela elprodukiion, men innebär dock ett bältre utnyttjande av en förnybar energikälla och har dessutom en viss regionalekonomisk och induslripolitisk betydelse.

Förslag

Om slatligt stöd till energiinvesteringar skall utgå även för år 1985, bör små vattenkraftverk komma i åtnjutande av sådant stöd. Stödet bör ges på samma villkor som under år 1984, dvs. med 15 procent av investeringskostnaden.

För att öka antalet projekterade anläggningar föreslår verket alt stafligt bidrag utgår med ca 50 procent av förprojekteringskostnaderna för små vattenkraftverk. Stödet bör utgå under en begränsad lidsperiod om förslagsvis två år. Bidraget föreslås utgå inom ramen för gällande oljeersätt-ningsprogram och finansieras inom detta.

Verket har utrett de ekonomiska fömtsättningarna för utbyggnad av små vattenkraft vid olika finansieringsalternativ. Verket har därvid kunnat konstatera att det finns möjligheter till långsiktig finansiering genom tex Svenska Personalpensionskassan (SPP) om säkerhet genom inteckningar och statsgaranti inom ramen för oljeersättningsprogrammet är tillgänglig. Med nuvarande finansieringsmöjligheter är utbyggnader upp till 2 kr/Wh, år lönsamma att genomföra. Utbyggnader upp till 3 kr/kWh, år, fömtsätter subventioner eller betydande egenfinansiering. Verkel avser att slutföra diskussioner med långivare i avsikt att utforma ett förslag till standardfinansiering av små vattenkraftverk.

Verket har granskat de ekonomiska villkoren för kraftleveranser från små vattenkraftverk och funnit att inom branschen utarbetade rekommendationer (de sk EKOVISAM) i princip är skäliga men att tillämpningen av dem f. n. är otillfredsställande. Efter överläggningar har Svenska Elverksföreningen gjort åtaganden för att kraftfullt verka för atl elkraftsöverskotl inköps av eldistributörerna och att EKOVISAM därvid tillämpas. Elverksföreningen skall lämna en rapport härom till statens energiverk i febmari månad år 1986.

Verket har analyserat tillståndsprocessen för små vattenkraftverk och

Prop. 1984/85:120 301

därvid funnit atl det inte fmns skäl all föreslå ändring i denna, särskilt med tanke på att en ny vattenlag nyligen har införts. Liksom för andra typer av vatlenkraflsärenden bör skyndsamhet i handläggning av ärenden som rör små kraftverk eftersträvas.

Oklarhet råder om det är tillåtet att uppföra små kraftverk i vattendrag som har undantagits från vatlenkraftsutbyggnad i den fysiska riksplaneringen och i tillflöden till dessa vallendrag. Verkel anser det angelägel att regeringen snarast avgör inneliggande ärenden och härigenom klargör frågan eftersom nuvarande förhållanden medför klara olägenheler. Verkel anser att utbyggnader av små vattenkraftverk som inte är av ingripande beskaffenhel eller betydande omfattning bör medges i källflöden till undantagna vattendrag, särskilt som utbyggnaderna ofta sker på direkt initiativ av den lokala befolkningen, som därvid alltså själv tar ansvar för miljöförändringar, störningar av fisket etc.

Verket föreslår att skattefrihet ges för kraft producerad i anläggningar under 100 kW (f. n. gäller gränsen 50 kW) För att tröskeleffekter skall undvikas bör en skattefri produktion om 0,4 GWh medges för anläggningar mindre än 1500 kW. Energiskattekommittén beräknade i silt betänkande (SOU 1982:16) del statsfinansiella bortfallet vid genomförande av dessa åtgärder till ca 5,5 miljoner kronor.

Verket föreslår att de regionala utvecklingsfonderna ges uppgiflen att översiktligt informera om administrativa och tekniska frågor i samband med utbyggnad av små vattenkraftverk. Lämplig kompletterande utbildning bör då ges medarbetare vid utvecklingsfonderna. Verkel har i denna fråga samrått med statens industriverk.

Sedan år 1975 har cirka 100 små vattenkraftverk med en installerad effekl av sammanlagt ca 50 MW uppförts eller renoverats i landet. Detta har inneburil ulmslningsleveranser om sammanlagt ca 280 milj.kr. och anläggningsarbeten för ungefär samma belopp. Flera svenska företag är specialiserade för tillverkning av turbinaggregat m. m. för små vattenkraftverk. Ca 60 personer/år beräknas sysselsättas med utrustningstillverkning och ca 70-100 personer/år med anläggningsarbeten. Även om sysselsättningen är begränsad till volymen är den av viss regional betydelse. Endast ett utrustningstillverkande företag har haft export av små vattenkraftverk av någon omfattning. Potentialen för export har emellertid ofta påtalats under utredningsarbetet.

2 Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss har yttranden avgetts av riksrevisionsverkel, vatlenöverdomslolen, fiskeristyrelsen, riksantikvarieämbetet, slatens naturvårdsverk, statens planverk, statens industriverk, statens valtenfaUsverk, kam-

Prop. 1984/85:120 302

markollegiel, länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Kungl. Vetenskapsakademien, Lantbrukarnas riksförbund. Svenska Bankföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation samt Älvräddarnas samorganisation.

2.2 Allmänt

Många av remissinstanserna är starki kriliska lill en omfattande utbyggnad av småvattenkraftverk. I flera yttranden framhålls atl skadorna av en sådan utbyggnad överväger nyttan. Sådana synpunkter framförs av bl.a. vatlenöverdomslolen, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket, kammarkollegiet, Kungl. Vetenskapsakademien samt länsstyrelsen i Värmlands, Jämtlands och Norrboltens län.

Vatlenöverdomslolen anser all det eltillskoll som kan erhållas vid en utbyggnad av små kraftverk uppnås till priset av mer omfattande skador och högre kostnader per energienhel än en motsvarande utbyggnad av större kraftverk.

Fiskeristyrelsen anser det inle försvarbart att stimulera en utbyggnad av små kraftverk med hänsyn till de slora skador som fisket sammantaget drabbas av vid en mer systematisk utbyggnad av små vattendrag. Styrelsen avstyrker mycket bestämt förslagel om fortsatt generellt stöd till minikraftverk.

Skeptisk till mer omfattande utbyggnad är också Svenska Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen. Kraftverksföreningen anser det vara svårt att få ekonomi i projekten och framhåller att de kostnadsuppgifter som lämnats inte utan vidare kan jämföras med motsvarande för större kraftverk. Dels är erfarenhelerna av utbyggnad av små kraftverk relativt begränsad, dels är kraftproduktionen på grund av dåliga regleringar ofta av sämre kvalitet och dels är drifts- och underhållskostnaderna per kilowattimme mycket högre än för slora kraftverk. Elverksföreningen anser att stödåtgärder som de föreslagna eller liknande är nödvändiga om den bedömda utbyggnaden skall komma till stånd.

Den utbyggnadstakt om ca 30 GWh/år som anges möjlig i rapporten kommenteras nästan inte alls av remissinstanserna. VatlenfaU uppger att den utbyggnad som kan komma till stånd knappast är högre än 500 GWh. Elverksföreningen betraktar rapportens bedömning som en positiv målsättning.

De förslag om slöd, skattefrihet m. m. som ges i rapporten stöds som helhet av länsstyrelsen i Värmlands län, liksom av Lantbrukarnas riksförbund. Svenska Kraftverksföreningen anser sig inle ha anledning att erinra mot förslaget, men hävdar atl stimulansen skulle bli större om det av energiverket utredda systemet med förskotlering av rättegångskostnaden i vattenmål infördes. För en strömfallsägare är rättegångskostnaderna inte

Prop. 1984/85:120 306

Även vid lägre internationella oljepriser kan oljeersätiningen förväntas fortgå fram till 1995 om än i långsammare takt.

Inom industrin har energianvändningen minskal p.g.a. låg tillväxt och i ungefär lika stor utsträckning lill följd av strukturförändringar - ökad produklion inom energisnåla branscher, främst verkstadsindustrin - och energieffektivisering - lägre energiåtgång per producerad enhet inom respektive bransch. Även för perioden fram till 1995 räknar verket med ungefär lika stora energiminskningar p.g.a. strukturella förändringar och effeklivisering. Dessa uppvägs dock i prognosperspektivet av ökade energibehov pä gmnd av den förväntade industriella tillväxten.

Inom transporter, såväl person- som godstransporter, har inle utvecklingen och introduktionen av energisnålare fordon varit tillräcklig för att uppväga ökat transportarbete och en ulveckling mot tyngre fordon. Verkel räknar med atl energianvändningen inom denna sektor kommer all öka till 1995.

Sektorn bostäder och service m.m. kännetecknas av intensivt energisparande - minskad nettoenergiförbrukning och övergång till energislag med högre verkningsgrad (el och fjärrvärme) - vilkel lett till att energianvändningen minskat. Dessa tendenser bedöms bestå till 1995. Nybyggandet blir litet och mycket energisnålt.

Elanvändningen förväntas stiga kraftigt till 1990 och utnyttjas bl.a. lill oljeersättning i elpannor. Under denna period tas de två sista kärnkraftverken i drift. Mellan 1990 och 1995 blir ökningen i elanvändningen mindre. Under prognosperioden sker också en förändring i förbrukningsmönsiret från elpannor till värmepumpar och annan mer svårersälllig el.

Under 90-talet kommer elanvändningen enligt verkets prognos att växa ikapp produktionskapaciteten så att nya produkiionsanläggningar måste tas i anspråk. Mottryckskraft i industrin och kraft värmeverk ger begränsade bidrag till elproduktionen men till högre kostnader än vatten- och kämkrafien. Vid mitten av 90-ialet kan enligt verkets prognos produktionskostnaderna i råkraftledet komma alt stiga med 50% under höglastnd. 1 konsumentledet skulle därmed motsvarande kostnader stiga med 25% och elpriset kunna bli 10% högre över året.

Enligt energiverkets prognos kommer fjärvärmen att öka långsammare än tidigare väntat. Nivån på värmeleveranserna kommer att ligga under 40 TWh 1995. Energiinsatsen blir också en annan än man tidigare räknal med - mer värmepumpar och mindre fasta bränslen.

Kolförbmkningen 1990 och 1995 väntas bli lägre än tidigare beräkningar gett vid handen, ca 3 miljoner ton 1990 och ca 4 miljoner lon 1995.

Användningen av de inhemska bränslena väntas öka i måttlig takt under prognosperioden. Totalt rör det sig fortfarande om begränsade kvantiteter men de inhemska bränslenas andel av energitillförseln ökar.

Prop. 1984/85:120 307

Energipolitiska slutsatser

De viktigaste energipolitiska slutsatserna som verket dragil med anledning av prognoserna rör

• den allmänna ulformningen av energipolitiken

• energihushållning

• oljeanvändning

• elanvändning.

Utformning av energipolilik

Energianvändningen kan inte prognostiseras med säkerhet. Våra känslighetsanalyser visar att den är tämligen känslig även för små variationer i antaganden om t. ex. ekonomisk och teknisk utveckling. Det är därför inle meningsfullt att sätta upp detaljerade kvantitativa mål för användning och tillförsel av energi. En totalplanering av energisystemet skulle kräva att man ingrep i marknadssystemet i en utsträckning som är svårförenlig med det decentraliserade system som energiförsöijningen och energipolitiken i praktiken utgör. Dessutom inriktas intresset på felakiiga frågeställningar. Det väsentliga är inte om energisparandet blir 20 eller 23 TWh/år ulan om lönsamma möjligheter fill energisparande utnyttjas eller inte. Enligt energiverkets mening bör energipolitiken inriktas på atl skapa förutsättningar för hushåll, företag och kommuner att fatta samhällsekonomiskt korrekta beslut om energihushållning, oljeanvändning, elanvändning etc. Effektivt fungerande energimarknader kan ge tillräcklig stimulans åt energisparandet och också en välavvägd olje- och elanvändning.

Energihushållning

Energihushållningen utvecklar sig tillfredsställande enligt verkets mening. Incitamenten att vidta energisparande åtgärder är fortfarande starka till följd av de energiprisslegringar som redan inträffat. Verket bedömer att staten för närvarande kan inskränka sina insatser till i huvudsak bevakning, utbildning och information samt forskning, utveckling och demonstration.

Stora energibesparingar kan göras genom att existerande, ny teknik utnyttjas. Våra prognosresultat bygger på fömtsättningen all intensiteten i informationsspridningen och anpassningsförmågan inle avtar. Kunskapsläget är dock sådant atl man inte exakt kan säga vilken nivå på de offentliga infomationssatsningarna delta kräver.

Beträffande informationen har verket tidigare gjort den bedömningen att staten åtminstone under en övergångsperiod fortfarande bör stödja informationsverksamheten. Framför allt tycks det vara så att mänga mindre företag, företag som inte producerar energikrävande produkter, fastighetsägare och förvaltare ofta saknar kunskap om de tekniska och ekonomiska fömlsättningarna för energisparåtgärder.

Prop, 1984/85:120 308

På byggnadssidan skall i fortsättningen tyngre byggnads- och installationstekniska åtgärder samordnas med bostadsförbättringsprogrammet. Eftersom det vid sidan av del statligt och kommunalt finansierade informationsutbudet finns betydande intressen från enskilda förelag att sprida informalion kan de statliga insatserna i övrigl — både vad gäller bostäder och företag - koncentreras på aft stimulera beslut om hushållningsåigärder. Under en övergångsperiod kan energirådgivningen i kommunerna och via ulvecklingsfonderna behöva stödjas.

Kommunemas rådgivningsverksamhet kan komma att ha stor betydelse även i fortsättningen inte minst för att samordna energihushållnings- och bostadsförbättringsåtgärder och underlätta för mindre förelag, småhusägare och flerbostadshusägare med mindre fastighetsbestånd att överblicka det kommersiella informationsutbudet. På sikt bör kommunerna själva kunna finansera denna verksamhet.

För drift- och skötselålgärder krävs ulbildning. I ett inledningsskede har statliga bidrag bedömts som nödvändiga; efter hand bör de kunna ersättas av andra former för finansiering.

Det omfattande bostadsfinansieringssyslemel har kompleiierals med underhålls- och ombyggnadslån, som även täcker energisparåtgärder i framför allt flerbostadshus. Resterande specialdestinerade energisparstöd kan avvecklas.

Energiinvesieringar är ofla av långsiktig karaktär. För tillförselprojekt och energisparåtgärder i byggnader som ej omfattas av bostadsförbättringsprogrammet och åtgärder som faller utanför dess ramar bör kredit-marknadsinstituten uppmanas att utveckla låneformer med jämnare återbetalningsmönster över energiinvesteringarnas livslängd för att mildra likviditetspåfrestningen i inledningsskedet.

En samhälleligt rimlig lönsamhetsbedömning av fjärrvärmeutbyggnaden tillsammans med en effektiv taxesälining av Qärrvärmen hör till huvuduppgifterna för den framtida kommunala energiplaneringen.

Det ligger i värmeverkens eget intresse att tillämpa fjärrvärmetaxor som leder till etl effektivt utnyttjande av anläggningarna. Den av fastighetsägarna påverkbara delen av taxan bör normalt motsvara den rörliga koslnaden för värmeproduktionen. Kapitalkostnaderna kan tas ul via fasta avgifter fördelade över investeringens hela livslängd.

Energihushållningsarbetet har kommit igång på bred front. Den underliggande drivkraften är lönsamhelen i åtgärderna. Att stimulera och underlälta denna process är för närvarande statsmakternas viktigaste uppgift på energihushållningsområdet.

Oljeanvändning

Verket konstaterar att landets sårbarhet vid störningar på oljemarknaden (fredskriser) har minskat. Oljeanvändningen har sedan 1973 sjunkit med nästan 40% och ytterligare minskningar väntas till 1995. Dessutom

Prop. 1984/85:120 309

tycks flexibiliteten i oljeanvändningen vara stor. Slora prishöjningar på olja skulle redan på relativt kort sikt leda fill en betydande substitulion.

Vid det internationella symposium som verket anordnade i oktober 1984 framkom vidare att riskema för störningar på oljemarknaden under 80-talet nu bedöms vara mindre än tidigare. Del är emellertid fortfarande sannolikt att oljan stiger i pris under 90-talet och risken för mer dramatiska prisstegringar kan då inte heller uteslutas.

För att de möjligheter till lönsamma oljeersättande investeringar som finns i dagsläget och som även kvarstår vid lägre oljepriser skall kunna utnyttjas effektivt, krävs från statens sida samma typer av insatser som för energihushållningen. Vad gäller informationen bör dock tonvikten läggas på all informera om osäkerheterna, fördelarna med flexibihtet och diversifiering av energianvändningen.

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden liksom oljeanvändningen i Sverige bör noga följas. Ett prisfall för oljan som resulterar i en uppbromsning i oljeersätiningen eller t.o.m. en ökad oljeanvändning behöver inte inge några farhågor. Det är tvärtom en fördel för samhällsekonomin. Oljeanvändningen befinner sig redan nu pä en låg nivå och om kommuner, företag och hushåll genom informationsinsatser stimuleras att använda oljan i flexibla former (på samma sätt som gäller för elkraften) ökar inte sårbarheten.

Om oljepriserna däremot sjunker kraftigt - under 20 dollar per fat -uppslår en mer komplicerad situation. Det främsta problemet kan vi dock själva inle påverka, nämligen den cykliska effekt som kan följa. En snabb återgång till ökad oljeförbmkning i den industrialiserade världen kan bädda för nya oljeprischocker.

Om oljepriserna sjunker kraftigt i Sverige - med 30% eller mer - vare sig det sker genom prissänkningar pä den internationella oljemarknaden och/eller genom lägre dollarkurser — skulle fömtsättningama för en utvidgad produktion av inhemska bränslen praktiskt taget helt försvinna. Även delar av den redan etablerade verksamheten skulle hotas.

Verkel rekommenderar alt oljeersättningspoliliken ges en långsiktig och uthållig inriktning.

En fortlöpande bevakning av förändringsförloppen på de internationella energimarknaderna hör till statens energiverks centrala uppgifier. Detsamma gäller analyser av konsekvenserna för den svenska energiförsörjningen och dess sårbarhet. Verket kommer i sill utredningsarbete alt uppmärksamma följderna av såväl sänkta som höjda oljepriser.

Beträffande de speciella särbarhetsproblem som finns i transportsektorn kommer verket i en särskild rapport senare i år att belysa hittillsvarande erfarenheter av försöksverksamheten med alternativa drivmedel.

Elanvändning

Elanvändningen består enligt verkets analys av olika delar mer eller

Prop. 1984/85:120 312

1 Sammanfattning av rapporten

Användningen av inhemska bränslen har ökat betydligt under senare år. Från miljösynpunkt är det angeläget att dessa bränslen inte ger upphov till större miljöproblem än kol. Energiverket behandlar i denna rapport frågan om hur de miljökrav som gäller vid koleldning kan tillgodoses vid förbränning av torv.

Underlaget för bedömning av utsläppsnivåer av olika föroreningar vid torvförbränning är i vissa avseenden ännu bristfälligt. Antalet pannor i drift med torv som huvudbränsle är tämligen litet i Sverige. De pannkon-stmktioner som använts för förbränning av torv har i stor utsträckning hämtats från tekniken för förbränning av andra fasta bränslen, främst kol.

Utsläppen av föroreningar från torvförbränning kan till övervägande del hänföras till bränslets innehåll av föroreningar. Kväveoxidbildningen kan delvis relateras till kväveinnehållet i torvbränslet, men är liksom utsläppen av organiska föreningar i stor utsträckning beroende av förbränningsbetingelserna.

Ulsläppsnivåer för olika föroreningar relateras i regel lill energiinnehållet i det tillförda bränslet. Härvid bör beaktas att särskilda förhållanden råder för torv, p. g. a. att torv oftast är ett betydligt fuktigare bränsle än kol och olja. Därmed kan rökgaskondensering bli ekonomiskt attraktivt, vilket medför att den metod, enligt vilken utsläppsnivåer vid förbränning normall anges, inte alllid på ett enkelt säll kan tillämpas för torv. Det är därför vid prövning enligt miljöskyddslagen av torveldade anläggningar särskilt angeläget atl hänsyn tas till de förhållanden som råder vid den enskilda anläggningen.

De torveldade anläggningar som antas vara i drift i början eller mitten av 1990-talet innebärande en torvbränsleanvändning på 4-5 TWh/år, beräknas komma att släppa ut ca 2000 ton svavel/år, motsvarande ca 4000 ton svaveldioxid/år och drygt 4000 ton kväveoxider/år. Fömtsättningen för beräkningen är att dagens teknik utnyttjas och att emissionsbegränsande åtgärder inte vidtas. Som jämförelse kan nämnas alt de totala utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider i Sverige år 1990 beräknas bli ca 200000 ton svaveldioxid/år resp ca 280000 lon kväveoxider/år. Kväveoxidutsläppen är räknade som kvävedioxid (NO).

Innehåll av föroreningar i svenska torvmarker

Den allmänna kunskapen om innehållel av föroreningar i Sveriges torvmarker är förhållandevis god. Stora variationer har konstaterats såväl mellan olika myrar som inom enskilda myrar i både horisontal- och vertikalled.

I vissa områden i Sverige förekommer förhöjda svavelhalter i torv beroende på omgivningspåverkan och påverkan vid torvbildningen. Som bränsle är det framför allt två torvslag, vitmosslorv och kärrtorv, som kommer

Prop. 1984/85:120 313

till användning. Generellt kan sägas att såväl svavel- som kvävehalterna i vitmosslorv är lägre än i kärrtorv. En myr är oftast uppbyggd av olika torvslag, varför betydande variationer i föroreningshalterna kan förekomma i framför allt verlikalled. En övervägande del (ca 85%) av de svenska torvmarkerna avsedda för lorvbränsleproduktion bedöms hålla sådana svavelhalter atl torven vid förbränning ger utsläpp som understiger det högsta aktuella riktvärdet för kol, som är 0,17 g svavel/MJ tillfört bränsle.

Betingelserna för anrikning av spårelement (metaller) i torv är mycket komplexa. Myrama fungerar som filter som fångar upp och anrikar spårelement i grund- och ytvatten samt nederbörd. Halterna i torv blir därför beroende av den kemiska sammansättningen hos omgivande mark, spårelementens rörlighet saml de hydrologiska förhållandena. Mycket höga halter av metaller kan i vissa fall förekomma. Detla inträffar oftast i mindre myrar eller delar av slora myrar.

Vid val av myr för torvbrytning bör noggranna undersökningar göras av föroreningsinnehållet i myren. Beslämning av svavelinnehållet bör göras, bl. a. för bedömning av om emissionsbegränsande åtgärder blir nödvändiga vid förbränningen. Vidare bör analyser göras av framför alll uraninnehåll. I nägra enstaka fall kan uraninnehållet i torvbränslet leda till atl askans innehåll blir så stort att tillstånd erfordras enligt lagen om kärnteknisk verksamhet för haniering av askan. En mycket liten del av Sveriges myrar lämpade för lorvbränsleproduktion bedöms dock innehålla så mycket uran att halten i askan överstiger den gräns 200 ppm då tillstånd skulle krävas. Om uranhalten visar sig ligga i närheten av denna nivå bör även förekomsten av andra radioaktiva ämnen, främsl radium, undersökas.

Utsläpp av svaveldioxid — emissionsbegränsande åtgärder

Vid förbränning av svavelhaltiga bränslen binds en varierande del av svavlet i askan. Variationen i svavelbindningen i askan är stor och anses bero av dels askmängd och alkaliniteten i denna, dels tillämpad förbränningsteknik. Andelen sulfatbundet svavel i bränslet kan också ha viss betydelse. Svavelbindning upp till 15% har uppmätts vid torvförbränning. Vid lorveldning bedöms i allmänhet de riktvärden kunna innehållas som gäller för koleldning i anläggningar där svavelutsläppet understiger 400 lon/år, dvs. 0,10-0,17 g svavel/MJ tillfört bränsle. I de fall när svavelinne-hållel i torvbränslet är så stort att riktvärdena skulle komma att överskridas, bedöms svavelutsläppen kunna minskas genom inblandning av lågsvavlig lorv eller trädbränsle eller genom kalktillsats. Med något undantag kommer de torveldade anläggningarna i Sverige att vara mindre än 100 MW och därmed ge ett årligt svavelutsläpp som är mindre än 400 ton. Skulle någon lorveldad anläggning bli av den storleksordningen att utsläppsnivån 400 ton svavel/år överskrids, dvs. den gräns där ulsläppskra-ven vid koleldning skärps, kan utsläppskrav mindre än 0,10 g svavel/MJ tillfört bränsle medföra att rökgasavsvavling erfordras.

Prop. 1984/85:120 314

Vid inblandning av trädbränsle erhålls, fömlom en utspädningseffekt i rökgaserna, sannolikl en ökad bindning av svavel i askan. Det bör här särskilt påpekas att fossila bränslen överhuvud laget inte får ulnyttjas ulan särskilda åtgärder om svavelhalten i bränslet är så hög att utsläppet skulle översliga 0,24 g svavel/MJ, vilket i torv ungefär motsvarar 0,5% svavel. Det kan ifrågasättas om inte enligt lagen om svavelhaltigt bränsle inblandning av trädbränslen bör anses vara en möjlig åtgärd för reduktion av svavelutsläppen även vid användning av mer högsvavlig torv.

Tillsats av kalk under förbränning ger olika resultat vid skilda förbränningstekniker. Metoden har tidigare prövats endast i samband med stenkol- och bmnkolsförbränning. På uppdrag av statens energiverk har ett emissionsmätningsprogram på torveldade anläggningar genomförts. Vissa resultat beträffande möjligheterna alt reducera svavelutsläpp genom kalktillsats vid eldning på rost och i fluidiserade bäddar har här framkommit. Det bör dock betonas atl någon optimering av kalktillsatsen ej kunnat göras i dessa fall. Effekten av kalktillsats är beroende av ett flertal faktorer säsom kalkkvalitet, tillsatt kalkmängd och förbränningsbetingelser.

Vid rosteldning har därvid myckel varierande avsvavlingsgrader erhållits. Valet av melod för att tillsätta kalken har stor betydelse för resultatet. En minskning av svaveldioxidutsläppen med 10-30% bedöms som möjlig. 1 fluidiserade bäddar - såväl bubblande som cirkulerande - bedöms en minskning av svavelutsläppen med upp till ca 50% kunna erhållas genom kalktillsats. Vid kolpulverförbränning har resultat redovisats där svavelutsläppen reducerats med upp till 50% genom kalktillsats. Humvida del är möjligt att tillämpa denna teknik vid förbränning av torvpulver är inte klarlagt. Erfarenheter från sådan teknik vid bmnkolseldning är dock positiva.

Kostnaderna för atl minska svavelutsläppen genom kalktillsats under förbränning bedöms vara ca 0,5 öre/kWh. Om extraordinära ålgärder, dvs. rökgasavsvavling, måste tillgripas stiger kostnaden betydligt.

Utsläpp av kväveoxider - emissionsbegränsande ålgärder

Bildningen av kväveoxider vid förbränning kan som nämnts tidigare inte enbart hänföras till kvävehalten i bränslet på motsvarande sätt som svaveldioxidbildningen kan hänföras till svavelhalten. Torvbränslets halt av kväve påverkar dock kväveoxidbildningen påtagligt. Bildningen av kväveoxider är dessutom i stor utsträckning beroende av förbränningstekniken.

Det finns idag inga fastställda riktvärden för utsläpp av kväveoxider från förbränningsanläggningar. I ett förslag från naturvårdsverket år 1982 angavs för koleldning riktvärdet 0,28 g kväveoxider/MJ tillfört bränsle, ett värde som i allmänhet torde kunna innehållas vid lorveldning. I enskilda ärenden gällande fastbränsleeldning har strängare utsläppsgränser börjat tillämpas.

Prop. 1984/85:120 315

Teknik för reduklion av kväveoxidutsläppen har ulvecklals vid kolpulverförbränning, där höga utsläppsnivåer annars skulle erhållas. Tekniken har inle prövats på torv.

Emissionsmätningarna vid rosteldning med torvbränsle visar att kväveoxidutsläppen i vissa fall överskrider värdet 0,28 g/MJ bränsle. En orsak till de relativt stora utsläppen vid rosteldning har i någol fall bedömts vara den höga kvävehalten i bränslet. Även stora luftöverskott kan ge upphov till stora kväveoxidutsläpp. Vid förbränning på rost kan lufltillförseln i regel inte fullständigt anpassas efter pannbelaslningen varför luftöverskol-tel ökar vid delbelastningar. En minskning av kväveoxidutsläppen bör kunna ske genom att lufttillförseln över och under bädden regleras, genom att luftöverskottet regleras och genom att rökgascirkulation används. En vidareutveckling och optimering av tvåslegsförbränningen bör eftersträvas.

Emissionsmätningarna visar atl förbränning i fluidiserad bädd normalt ger små utsläpp av kväveoxider, relativt andra förbränningstekniker. Det borde vara möjligt att nå utsläppsnivåer under 0,15 g kväveoxider (räknat som NO2) /MJ som långtidsmedelvärde. Även här bör en vidareutveckling och optimering av Ivåstegsförbränningslekniken kunna medföra en ytterligare sänkning av utsläppsnivån.

Eftersom utsläppen av kväveoxider vid torvförbränning varierar kraftigt och i vissa fall är så höga all de med dagens teknik överskrider kväveoxidulsläppen vid kolförbränning erfordras elt betydande ulvecklingsarbete för att framtida skärpta krav vad gäller kväveoxidutsläppen skall kunna uppfyllas.

Vid försök att begränsa kväveoxidbildningen ökar risken för ofullständig förbränning och därav följande ökade utsläpp av organiska föreningar.

Ulsläpp av organiska föreningar

Förbränningen av fasta bränslen i en panna kan inle ske fullständigt. Mer eller mindre oförbränt material återfinns i rökgasen och i askan. En fömtsättning för små ulsläpp av organiska föreningar är all en "god" förbränning säkerställs, vilkel i regel kännetecknas av all låga kolmonoxidhaller erhålls i rökgasen.

Emissionsmätningarna har visal alt utsläppen av organiska föreningar vid lorveldning är ungefär desamma som de vid koleldning. En tendens till ökade utsläpp finns för små anläggningar, vilkel också bekräftas av tidigare rapporterade mätresultat.

Utsläppen av organiska föreningar kan begränsas genom atl anläggningen sköts på föreskrivel sätt och genom att bränslet håller garanterade kvalitetskrav. Inmatning av mycket fuktiga torvbränslen eller stötvis bränsletillförsel kan orsaka förhöjda utsläpp av kolmonoxid och organiska föreningar. Utveckling av tvåslegsförbränningen och förbättringar av bränsleinmatningssystemen torde kunna minska utsläppen ytterligare.

Prop. 1984/85:120 316

Utsläpp av stoft och spårelement

Avskiljningsgraden för stoft och spårelement bestäms av stoftavskilj-ningsutmstningens preslanda. För alt klara de utsläppsgränser som tillämpas för stoflutsläpp från torveldade anläggningar krävs stoftavskiljnings-utmstning av typen spärriiller eller elfilter. Cykloner är i regel otillräckliga även vid de högsla tillåtna utsläppsnivåema.

Avskiljningsgraden för spårelement följer inte fullt avskiljningsgraden för totalstoft, då viss anrikning av spårelement sker i de finare partikelfraktionerna. Kvicksilver förekommer i rökgasen till övervägande del i gasform, vilket gör atl avskiljningen blir väsenfiigt mindre. Emissionsmätningarna har visat atl en viss del av kvicksilvret avskiljs i stoftreningsutmst-ningen. En ökad stoftavskiljningsgrad ger ökad kvicksilverinfångning. Genom kalktillsats han kvicksilverinfångningen ökas ytteriigare.

Vid samma stoflutsläppsnivåer blir utsläppen av spårelement ungefär lika stora vid lorveldning som vid koleldning. Med de riktvärden som tillämpas idag tillåts större stoftutsläpp vid lorveldning än vid koleldning. Med tanke på innehållet av spårelement, som är de allvariiga föroreningarna i stoft, förefaller denna skillnad inte motiverad annat än under en iniroduktionsperiod. Sloftulsläppen kan t. ex. minskas genom alt textila spärrfilter eller större elfilter används. En sänkning av ulsläppsgränsen vid lorveldning till nivå 15 mg/MJ tillfört bränsle som gäller för kol, skulle medföra atl investeringskostnaden för ett elfilter ökar med ca 30%. Ökningen av värmekoslnaden bedöms bli mindre än 0,5 öre/kWh.

Avfallshantering

Vid förbränning av torv erhålls i huvudsak två typer av restprodukter, flygaska och bottenaska. Flygaskan är finkornig och avskiljs ur rökgaserna, medan bottenaskan är grovkornig och tas ul vid pannans botten. 1 flygaska förekommer normalt högre halter spårelement än i bottenaskan. Försök med kalktillsats till eldstaden visar att askans egenskaper kan förändras. Fömtom atl kalciumoxidhalten ökar sker en viss bindning av svavel och kvicksilver.

Flygaskan används i vissa länder vid cement- och belongframställning. Undersökningar visar atl förutsättningarna för sådan användning idag är myckel begränsade i Sverige. Orsakerna är främsl alt betongen ej blir frostbesländig saml alt den kan komma atl missfärgas.

Den höga hållfastheten hos såväl flygaska som bottenaska gör alt askorna kan användas som fyllningsmaterial varvid de ersätter sand och grus. Genom att tillsätta cement (upp fill 10%) till flygaska kan man erhålla en produkt med god hållfasthet och täthet.

Torvaskan skulle kunna vara användbar som kalknings- och gödselmedel på åkermark. Innehållet av spårelement är ungefär detsamma som i rötslam. Detta gör liksom för rötslam atl användningen i jordbruket i så fall skulle behöva regleras. Ackumuleringen av spårelement i jord och grödor

Prop. 1984/85:120 317

behöver studeras ytterligare, innan en generell användning av aska som gödselmedel eventuellt kan bli aktuell.

Skogsgödsling med torvaska är endast aktuell för skog på torvmark. Avsevärt mindre givor erfordras dock jämfört med del som jordbmket fordrar. Torvaskomas effekt vid användning som skogsgödsel bör studeras vidare liksom spridningsmetoderna, som idag måhända ej är ekonomiska.

Etl antal torvaskor har analyserats med avseende på innehåll av radioaktiva ämnen och radonavgång. För flertalet askor gäller att aktivitetskoncentrationerna är låga. Askor från myrar med höga haller av radioaktiva ämnen bör ej utnyttjas i byggnadsmaterial då risk för stor radonavgång föreligger. Fortsatta studier behöver genomföras vad avser askornas lak-barhel av radioaktiva ämnen.

Restprodukterna från torvförbränning deponeras i Sverige genomgående på kommunala avfallsupplag. Kommunalt avfaU bör inte blandas med torvaska. Slam bör inte stabiliseras med torvaska innan ytterligare forskning har genomförts för att kartlägga effektema. De metoder som bör användas är sådana där torvaskan läggs på separat upplag eller eventuellt utnyttjas som täckning över kommunalt avfall.

Mängden spårelement i en torvaska motsvarar i stort de mängder som finns i en kolaska. Halter av radioakfiva ämnen är dock oftast högre i en torvaskedeponi. Kunskapen om hur ekosystem pä längre sikt påverkas av förhöjda spårelementhalter är ännu inte tillräcklig. Det finns fömtsättningar att tekniskt utforma ett upplag så att miljöpåverkan begränsas och sä att även högt ställda miljökrav tillgodoses. Ett skyddsområde intill upplaget måste dock alltid finnas. Skyddsområdets storiek och upplagets utformning måste bestämmas från fall till fall. Eftersom kunskaperna rörande miljöpåverkan från etl upplag ännu är begränsade krävs ytterligare forskning och uppföljning i fält.

Arbetsmiljö

Vid torvbrytning och hantering av torvbränsle är det väsentligaste att omsorgsfulla åtgärder vidtas i syfte att förebygga uppkomsten av dammexplosioner och brand. Sådana olyckor kan få omfattande följder.

Uppgiftema i litteraturen om arbetsmiljöförhållanden och hälsoeffekter vid torvhantering är bristfälliga idag. Karakteristiskt för arbete med torv är förkomsten av torvdamm i luften. Arbetsmiljön via torvhantering liknar lill vissa delar den vid jordbmks- och skogsarbete. Viss irritation i ögon och näsa har iakttagits hos torvarbetare. Irritationen kan evenluelll tillskrivas mekanisk nötning av partiklar eller inverkan av gaser eller mikrosvampsporer. Effekter som dammlunga eller förgiftning har emellertid inte kunnat konslateras.

Det är motiverat att reducera arbetarnas exposition för damm sä atl del inle översiiger det hygieniska gränsvärdet för organiskt damm även om man f. n. inte vet vilka effekterna blir av en långsiktig exposition av

Prop. 1984/85:120 318

torvdamm. Den exposition för flertalel spårelement, mikrosporer och gaser i torven som hittills uppmätts har i allmänhet legal på låg nivå.

Dammningen vid brytning och hantering av torv kan minskas genom alt förarhytten i traktorerna på torvmossen övertrycksventileras med filtrerad luft. I förbränningsanläggningarna kan dammning bekämpas med vattendimmor, inkapsling vid hantering, extra städning m. m. För atl arbetsmiljöaspekter ska beaktas redan vid projektering av lorvhanteringsutmstning och förbränningsanläggningar är det angelägel alt företagshälsovården kopplas in på etl tidigt stadium. Det är väsentligt atl den tekniska utvecklingen även inriktas på att förbättra arbetsmiljön t. ex. att vid utformning av utmstning hänsyn tas till ergonomi, buller och vibrationer samt säkerhet mot olycksfall.

1 enstaka myrar kan torven innehålla tunna skikt av kiselgur som evenluellt kan ge förhöjd kvartshalt i askan från förbränningsanläggningen. Risken för kvartsexposition bör också beaktas vid förbränningsanläggningar med fluidiserad bädd, där kvartssand ingår i bädden. Utläckt damm liksom aska kan få hög halt av finkornig kvarts som kan övergå i mer biologiskt akfiva former. Hantering av aska som innehåller uran eller kvicksilver i relativt höga koncentrationer, kan medföra risker vid långvarig exposition. Effekfivt förebyggande åtgärder bör därför vidtas vid askhantering.

2 Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Utredningen (1984-11-01) Förbränning av torv - Hur kan miljökraven tillgodoses? Redovisning av möjligheter atl begränsa utsläppen av försurande ämnen. Yttrande har avgivils av socialstyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, Sveriges geologiska undersökning (SGU), statens vattenfallsverk, riksrevisionsverket (RRV), skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk, Domänverket, Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Svenska kommunförbundet och Svenska Torv AB.

2.2 Allmänt

Samtliga remissinstanser anser att det är bra att underiag för normer för torvbränslets sammansättning ur miljösynpunkl utarbetas.

Socialstyrelsen har inte någol att invända mot att samma riktvärde för svavelutsläpp används vid lorveldning som vid koleldning. Socialstyrelsen finner det därför nödvändigt att kräva en avancerad rökgasrening vid lorveldning.

Socialstyrelsen anser att det kan bli ett problem om torv används som bränsle i mindre anläggningar, eftersom dessa kan få bäde tekniska och

Prop. 1984/85:120 319

ekonomiska svårigheter all hålla utsläppen på en tillräckligt låg nivå. Vidare kan de dessulom störa omgivningen på grund av luklolägenheler och olägenheter genom stoft- och sotnedfall om de ligger nära bostadsområden. Det bör därför kunna ställas krav på anläggningar för lorveldning, som är så utformade att endast anläggningar över en viss sloriek fär användas. Om sådana krav inte kan ställas, bör frågan om lokalisering av anläggningar mindre än 0,5 MW tas upp i samband med byggnadslovsprövningen, där byggnadsnämnden bör samråda med miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Naturvårdsverket menar att såsom riktlinjerna är angivna i form av relativt vida intervall finns ingen anledning att för lorveldning ange särskilda eller ändrade rikllinjer på grund av vissa skillnader mellan kol och torv. Vid prövning i varje enskilt ärende tas hänsyn till olika speciella omsländigheter.

SGU anser att om torvprospektering och torvmarksundersökningar genomförs på rält sätl kommer torvmarker med förhöjda halter av svavel och andra miljöfarliga ämnen att kunna urskiljas på etl lidigl stadium i prospek-teringskedjan. Detta betyder också att dessa torvmarker icke behöver bli föremål för bryining.

Enligt AMS är det med tanke på de positiva sysselsättningseffekterna som en eventuell torvbrytning i de därtill lämpliga områdena kan ha, angeläget att sysselsättningsaspekterna blir ordentligt belysta.

Domänverket välkomnar här aktuell utredning rörande gränser för utsläpp av svavel, kväveoxider och stoft vid torvförbränning. Verket finner det också förtjänstfullt atl utredningen diskuterat och beaktat de skillnader som kommer atl uppträda vid förbränning av torv jämfört med kolförbränning.

Svenska Torv tycker det är bra att underlag för normer för torvbränslets sammansättning ur miljösynpunkl utarbetas. Svenska Torv finner det därvid särskilt värdefullt att utredningen diskuterat och sökt beakta de förbränningstekniska skillnaderna mellan torv och kol vid definilionen av gränsvärden.

2.3 Emissionsbegränsande åtgärder vid förbränning av torv

Statens energiverk konstaterar all svavelusläpp motsvarande de riktvärden som gäller för koleldning dvs. 0,10-1,17 g svavel/MJ tillfört bränsle, bör kunna klaras vid lorveldning. I de fall svavelinnehållel i bränslet är så högl att riktvärdet skulle komma att överskridas bedömer energiverkei alt emissionsbegränsande åtgärder till rimliga koslnader skulle kunna lillgripas genom användning av lågsvavlig torv, blandning av olika torvsorter, inblandning av träbränsle och/eller kalktillsats. Krav på 0,05 g svavel/MJ tillfört bränsle kan enligt verket medföra alt extraordinära avsvavlingsåt-gärder i form av rökgasavsvavling erfordras. 21 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 320

När del gäller utsläpp av kväveoxider menar energiverket all det inle är fullt klarlagt i vilken utstäckning skärpta krav kan uppfyllas med dagens teknik.

Remissinstanserna har inget att erinra mot energiverkets förslag.

Naturvårdsverket m.fl. remissinstanser anser atl utsläppen av försurande ämnen kan begränsas i minsl samma utsträckning vid förbränning av torv som vid koleldning. När del gäller inblandning av träbränsle anser verket att detta i viss mån är riktigt genom den svavelbindning i träbränslets aska som sker. I övrigt är det fråga om en utspädningseffekl som innebär en minskning av svavelutsläppet från en anläggning jämfört med om bara den mer svavelrika lorven förbränns. En inblandning av svavelfat-tigl annat bränsle kan dock inte ersälla sådana miljöskyddsåtgärder som är tekniskt möjliga och ekonomiskl rimliga för alt begränsa svavelutsläppen.

Statens vatlenfallsverk framhåller att nu gällande riktlinjer för utsläpp vid koleldning avser årsmedelvärden. Av praktiska skäl och för all underlätta introduktion av torv som bränsle bör därför torvmossar med relativt hög svavelhalt tillåtas för exploatering förutsatt att fastställda årsmedelvärden för utsläpp kan innehållas genom olika åtgärder från anläggningsägarens sida.

SVEBIO framför liknande synpunkter.

Beträffande ansvar och kontrollfunktioner för de blivande riktlinjernas efterlevnad finner Svenska Torv atl dessa skall placeras i slutet av hanteringskedjan dvs. vid rökgasutsläppet i torveldade anläggningar. Argumentet för det är att det minimerar antalet kontrollpunkter samtidigt som man får en smidig anpassning till det förhållandet att de enskilda anläggningarna kan komma att ha varierande bränslemix och möjlighet till rökgasrening och avsvavling genom exempelvis kalkinblandning i förbränningspannor.

Socialstyrelsen framhåller att innan riktvärden sätts för utsläpp av kväveoxider, bör det finnas klariagt i vilken utsträckning man genom dagens förbränningsteknik och rökgasrening kan begränsa kväveoxidutsläppen. Eftersom det tycks vara svårt att med dagens teknik reducera kväveoxidbildningen och samtidigt behålla en god slulbränning anser socialstyrelsen att det är för tidigt att binda sig för något riktvärde för NO. Strävan bör vara att i första hand det av naturvårdsverket föreslagna riktvärdet 0,28 g NO/MJ för koleldning tillämpas även för lorveldning och i andra hand sänka detta föreslagna värde. En ytterligare sänkning får dock inte innebära att lotalemissionen från torvförbränningen ökar.

2.4 Övrigt

Utöver de av energiverket föreslagna åtgärderna påpekar bl. a. socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet att det också är angelägel att betona vikten av att energisystem baserat på inhemska energikällor utvecklas. Det är därför viktigt alt fortsatt forskning och teknikutveckling för lorveldning bedrivs.

Prop. 1984/85:120 322

med högt tryck och hög temperatur lill en ångturbin. Från turbinen uttas ånga med betydligt lägre tryck och temperatur för atl användas i industriprocessen. Till turbinen är en elproducerande generator kopplad. Genom att ångvärmen efter turbinen kan ulnylljas sker elproduklionen med hög verkningsgrad. Den producerade elenergin kan användas internt eller externt. Förutsättningen för mottrycksproduktion är atl ett värmebehov finns.

Den industriella mottrycksproduktionens andel av total kraftproduktion har under efterkrigstiden uppgått till 4-5% men har under de senaste åren sjunkit till 2 - 3 %. Den var som störsl år 1979 (4,3 TWh) och var år 1983 2,5 TWh, motsvarande ca 2% av total elproduktion.

1 dagsläget finns ca 830 MW installerad effekl inom massa- och pappersindustrin och ca 100 MW inom övrig industri. Den ärliga elproduktionen är för närvarande ca 2,5 TWh. Mer än 90% därav genereras inom massa- och pappersindustrin.

Storleksfördelningen hos de induslriella mottrycksturbinerna framgår av följande tabell.

Industriella mottrycksturbiners storleksfördelning

Effekl	%av
MW	antal
0- 5	28
6-10	19
11-15	26
16-20	15
21-25	6
26-30	3
41-45	1,5
56-60	1.5
Summa	100

De 13 slörsla anläggningarna svarar för ca 40% av den installerade effeklen. Den största turbinen är på ca 58 MW. Turbinmedeleffekten är ca 14 MW.

Nästan hälften av alla befinfiiga turbiner för industriellt mottryck har installerats sedan år 1970. Även efter den första oljekrisen år 1973 installerades trots höjda oljepriser och relativt låga elpriser etl icke obetydligt antal industriella mottrycksanläggningar. Ett bidragande skäl därtill var de statsbidrag som utgick under perioden 1975-1980.

Inom massa- och pappersindustrin finns utvecklingstendenser fram mot är 1990 som påverkar mottrycksunderlaget. Produktionsvolymen ökar. Den kemiska massaframställningen förblir i det närmaste konstant under det att mekanisk massaframställning ökar. Integrationen av massa- och pappersbruk ökar. Ytterligare energibesparande åtgärder sätts in. Dessa

Prop. 1984/85:120 323

faktorer verkar i olika riktningar. På basis bl. a. av en enkät till etl lOO-tal industriföretag bedöms att den teoretiska potentialen för elproduktion är 3,9-4,4 TWh/år år 1990 inom massa- och pappersindustrin. Inom övrig industri bedöms potentialen vara 0,7-0,9 TWh/år. Den sammanlagda teoretiska potentialen år 1990 bedöms således vara ca 5 TWh/år, dvs. i stort sell densamma som idag.

Hur stor den verkliga mottrycksproduklionen kommer att bli år 1990 är svårbedömt. Av dagens mottrycksproduktion är ca 85% fasibränsleeldad och ca 15% oljeeldad. 1 böijan på 1990-talet bedöms den oljeeldade andelen vara synnerligen lilen. Den totala mottrycksproduklionen som då således fömtsätts fasibränsleeldad, bedöms bli 2,5 TWh/år under normalår. Det finns flera anledningar till atl bara halva potentialen kommer atl bli realiserad år 1990. Mottrycksproduktion baserad på olja bedöms förbli olönsam. Vissa massa- och pappersindustrier som har värmeunderlag för mottrycksproduktion saknar idag mottrycksanläggningar och nyinvesteringar bedöms olönsamma. Detsamma gäller för övrig industri. Vissa industrier med fastbränsleeldade pannor och mottrycksanläggningar saknar lillgång lill billiga bränslen.

Nyinvesteringar, i form av antingen hell nya mottrycksanläggningar eller konvertering av oljeeldade pannor med mottrycksturbiner till fastbränsleeldade pannor, bedöms av processindustrin f n. som regel som olönsamma. Skälel är indusirins höga avkastningskrav och dagens låga elpriser. Kraftpriset skulle behöva fördubblas för att den energitunga induslrin skall kunna bedöma invesleringar i mottrycksanläggningar som lönsamma.

Kraftbolagen har under utredningens gång markerat förnyat intresse att medverka till alt projekt, som i processindustrins kalkyl visat otillräcklig lönsamhet, kommer till stånd.

Anläggningar med sammanlagl 50 MW installerad effekt har lagts ned hittills under 1980-talet. Ytterligare anläggningar om ca 25 MW planeras bli nedlagda. Därtill bedöms 75 MW vara i riskzonen för nedläggning. Mot den bakgmnden har företrädare för industrin (Ångpanneföreningens tur-binsekfion, AF) och KRAFTSAM under en längre tid diskuterat en rekommendation ull vidmakthållandeavtal, varigenom kraftbolagen skulle ersätta processindustrin för dess kostnader för att vidmakthålla mottrycksanläggningar i driftdugligt skick. Under utredningens gång har denna rekommendation färdigställts. ÅF och KRAFTSAM kommer att informera sina medlemmar om de möjligheter som avtalet ger. Även Sveriges Industriförbund kommer att gå ut med en information i frågan.

Vissa skiljaktigheter mellan kraftbolagen och industrin vad gäller utformning av reservkrafltariffer är enligt statens energiverks bedömning inte av sådan art att de väsenlligt undertrycker den industriella mottrycksproduklionen. Diskussioner om dessa frågor mellan kraftbolagen och processindustrin kommer att fortsätta i den s. k. motlryckstaxegmppen med

Prop. 1984/85:120 325

Bilaga 18

Statens elektriska inspektion (SEI) — uppgifter, organisa tion och resurser

Sammanfattning av statens energiverks rapport (Dnr 3688-455/84)

Statens energiverk har tillsatt en arbetsgrupp som övervägt på vilket sätt statens elektriska inspektion bäst skall bedriva sin verksamhet.

Inledningsvis beskriver utredningen i avsnill 1 elektriska inspektionens huvuduppgift, nuvarande organisation och resurser. Inspektionens verksamhet avser att främja säkerhet i samband med framslällning, överföring och användning av eleklrisk energi. Inspektionen är den lokala statliga organisaiionen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar och därmed sammanhängande frågor.

Beträffande tillsynen på arbetsmiljöområdet utövas den av både elektriska inspektionen och av yrkesinspektionen enligt arbetsmiljölagen. Elektriska inspektionen är indelad i fem distrikt nämligen övre norra med kontor i Skellefteå, nedre norra med kontor i Hudiksvall, östra med kontor i Stockholm, västra med kontor i KrisUnehamn och södra med kontor i Hässleholm.

Omkring 15-30% av inspektionens arbete avser tillsyn av produkfions-anläggningar, överförings- och distributionsledningar för elektrisk ström.

Flertalel av landets starkströmsanläggningar finns hos abonnenterna. Enligt statistik som Svenska Elverksföreningen ulfört avseende är 1982 levererades ström till omkring 4430000 starkslrömsanläggningar.

Distriktsindelningen har sin utgångspunkt främst i arbetsmängden. Detta har medfört att distrikten geografiskt är olika stora.

I avsnitt 2 lämnas en redogörelse för andra viktiga aktörer på elsäker-hetsområdei. Inspektionens verksamhet bygger i stor utsträckning på samverkan med andra aktörer som är verksamma på elsäkerhetsområdet. Med för samhället begränsade kostnader kan inspeklionen påverka deras arbete i syfte att främja en effektiv tillsyn av starkströmsanläggningarna. Detta sker främst genom rådgivning och stickprovsvisa kontroller av de andra aktörernas tillsyn.

Statens energiverk spelar en betydelsefull roll på elsäkerhetsområdet. Energiverket utfärdar bl.a. säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströmsanläggningar, meddelar bestämmelser om kontroll av elektrisk materiel och om behörighet att utföra arbete på elektriska starkströmsanläggningar.

Även om energiverket formellt är ansvarigt för tillsynen av elektriska anläggningar utövas tillsynen som regel dock i praktiken av elektriska inspektionen. Fältlillsynen skall prioriteras. Målel är att 40% av arbetstiden skall ägnas tillsynen.

Prop. 1984/85:120 326

1 samband med energiverkets behandling av ansökningar om tillstånd lill elektriska anläggningar, bevakar inspektionen de elektriska säkerhelsfrå-goma. En annan uppgift för inspektionen är att åt energiverket på kartor rita in kraftledningar för vilka koncession meddelals.

Inspektionen kontrollerar också den verksamhet som installatörer med behörighet att utföra elektriskt installationsarbete bedriver.

Försäkringsbolagens revisionsbesiklningar utgör en väsenllig resurs i det förebyggande elsäkerhetsarbelet. Besiktningen avser den elektriska installationen av vissa försäkrade anläggningar. Det rör sig om större handels- och affärsrörelser, hotell, pensionat, restauranger, kyrkor, lantbmk, sjukhus, ålderdomshem m.fl. anläggningar. Besiktningen utförs av för ändamålet auktoriserade besiklningsingenjörer. En annan besiktningsorganisation som påverkar elektriska inspekUonens tillsyn är yrkesinspektionen. Eldistributörerna utför viss besiktning på anläggningar som ansluts till deras distributionsanläggningar. Denna besiktningsverksamhet har under senare år minskat och f.n. torde det endast finnas ca 50 besiktningsmän hos landets eldistributörer.

För vissa slora företag, såsom kraftproducenter, eldistributörer eller större industrier, är en lillfredsställande säkerhet ett villkor bland andra för att driva en rationell verksamhet. 1 detla syfte bedriver sådana företag en elsäkerhetsfrämjande egenkontroll. En annan form av egenkontroll är den som utförs under en anläggnings uppförande och vid slutbesiktningen. Kontrollen utförs av olika konsultgmpper som anlitar inspektionens kunskap.

Genomförandet av en effektiv tillsyn förutsätter atl anläggningsägarnas egenkontroll liksom samarbetet med andra aktörer på elsäkerhetsområdet utnyttjas på rätt sätt. Det krävs därför en hög kompetens hos tillsynsmyndigheten för att bedöma säkerhetsvärdet i den egenkontroll som utövas vid etl företag.

Statens energiverk har formulerat en strategi för eleklriska inspektionens tillsyn. En redogörelse härför finns i avsndt 3. Följande ämnesområden har behandlats av utredningen. Allmän Ullsyn, föreskrifts- och normarbete samt underlag för information och utbildning.

Utgångspunkten för elektriska inspeklionens allmänna tillsyn är att skaffa sig en bild av starkströmsanläggningarnas status i säkerhetsavseende. Delta sker genom besök på anläggningar och information från bl.a. de andra aktörerna på elsäkerhetsområdet. En annan viktig del i den allmänna ullsynen är att utreda olycksfall, bränder och allvarliga driftstörningar. Den allmänna tillsynen och statistiken i fråga om olycksfall, bränder och driftstörningar ger underlag för en prioriterad tillsyn. Den sker som regel genom fälttillsyn.

1 inspekUonens uppgifier ingår att återföra kunskaper till föreskrifts- och normarbetet. Återföringen sker genom att personal från inspektionen deltar i detta arbete eller genom skriftliga yttranden som inspektionen avger över föreskrifts- och normförslag.

Prop. 1984/85:120 327

Distriktens personal bör ge information huvudsakligen i anslutning till inspektioner och förfrågningar. Inspektionen kan endast i begränsad omfallning delta i organiserad utbildning. En annan uppgifl för inspektionen är atl lillgodose åklagares och domstolars behov av information i elsäker-hetsfrågor.

Utredningen övergår härefter i avsnitt 4 till atl diskutera möjlighelerna lill ändring av arbetsuppgifterna. En sådan uppgift är inritning av kraftledningar pä kartor. En annan fråga är inspektionens roll i dag och vad den bör vara i framtiden vad avser driftsäkerhet. Utredningen har vidare i detla avsnitt behandlat kompetensen hos inspektionen med uigångspunkt från ulredningens syn på hur inspeklionen strategiskt bör bedriva tillsynsarbetet.

Inritningen av ledningar på kartor är förhållandevis arbelskråvande i samtliga distrikt. Energiverket studerar f. n. möjligheterna att överföra koncessionshanteringen på data. En sådan överföring kan evenluelll också innefatta kartritningen.

Konlroll av vissa driflsäkerhetsdelaljer i elanläggningar ingår som etl naturligt inslag i inspektionens säkerhetsarbete. Inspeklionens rätt att inhämta uppgifter om driftsäkerheten har ibland satts i fråga. Ulredningen finner det därför önskvärt all inspektionen ges rätt alt inhämta uppgifter om vilka åtgärder en anläggningsägare vidtagit mot driftstörningar.

I utredningen betonas vikten av en ökad fälttillsyn. Det är inle möjligl atl ange en optimal omfattning av fältarbetet. Som en riktpunkt gäller alt 40% av handläggarnas arbetstid ägnas fälttillsynen.

För att inspektionen rätt skall kunna utnyttja och påverka företagens egenkontroll och övriga aktörers verksamhet pä elsäkerhetsområdet krävs en högl kvalificerad kompetens hos inspektionen.

Den fortsaita elsäkerhelstillsynen behandlas i avsnitt 5. Såväl den växande elanvändningen som den tekniska utvecklingen medför ständigt ökande behov av tillsynsverksamhet. Mot den bakgmnden har utredningen övervägt om inspektionsverksamheten kan bedrivas i alternativa organisationsformer än f. n. och verksamheten avgifisfinansieras.

Ulredningen har övervägt om elektriska inspektionen bör föras över till yrkesinspektionen. Svårigheterna med en sådan förändring är flera. Utredningen pekar på att yrkesinspektionen i fråga om elektriska arbetarskydds-frågor främsl skall tillse uppenbara risker för arbelslagare. Elektriska inspektionens tillsyn gäller däremot elektriska anläggningar generellt. En annan nackdel är den splittring som uppstår i fråga om ellillsynen. Inte heller anses en överföring till yrkesinspektionen medföra några rationaliseringsvinster.

Ulredningen har ocksä övervägt en ändrad distriklsindelning och om något kontor kan flyttas. Om antalet distrikt minskas försvåras verksamhelen och inspektionen kan inte fylla sina tillsynsuppgifler på ett tillfredsställande sätt. Några förändringar i nämnda hänseenden förordas därför inte.

Prop. 1984/85:120 330

drift med hög tillgänglighet och utan väsentliga problem. De till en början talrika, kortvariga driftsavbrotten, vilka främsl orsakades av intrimnings-problem med mätvärdesgivare och kontrollsystem, har efter hand kunnal reduceras. Energiproduktionen är bättre än vad som fömtsetts vid alla vindhastigheter. Per november 1984 hade aggregatet uppnåll 4500 drifts-timmar och 7 GWh energiproduktion.

1 april 1983 anslöts vindkraftverket vid Näsudden på Gotland lill elnätet för försia gången. Anläggningen har ungefär samma turbindiameter som Maglarps-verkel, 75 m, men generatoreffekten är mindre, 2 MW. Boving KMW Turbin AB svarar för leveransen. Vattenfall har ombesöijt uppföljning, drift och utvärdering. En kort tid efter formell leverans i augusti 1983 drabbades anläggningen av en växelskada, vilket ledde till ett halvårs stillestånd. Sedan våren 1984 har Näsudden-verket gått i obemannad, automatisk drift med förhållandevis god tillgänglighet och utan slörre tekniska problem. Per november 1984 är driftstiden 1500 timmar och den totala energiproduktionen 1,5 GWh.

De hittillsvarande erfarenheterna av de bägge vindkraftsprololyperna styrker att det är möjligt att bygga och driva slora vindkraftsaggregal. Frän utvärderingen kan också dras slutsatsen atl anläggningarna generellt sett blivit korrekt utförda i förhållande till verkliga lastsituationer, leknisk miljö m.m. och atl de således kan utgöra en grund för bedömningar och för fortsatt aggregatutveckling.

Inverkan på miljö och säkerhet

I samband med utvärderingen av de två vindkraftverken har stor uppmärksamhet ägnats deras inverkan på miljö och säkerhel. Från miljösynpunkl liknar vindkraften vattenkraften på det sätt att inga utsläpp förekommer och att förändringen av landskapet är betydande. Risken för att haverier med allvarliga följder för människor skall inträffa med vindkraftsaggregal bedöms vara liten.

Vindkraftverken ger upphov till ett mekaniskt buller frän maskineriet och ett "svischande" ljud från turbinen, vilket under vissa förhållanden kan uppfattas på 500-1000 m avstånd från anläggningarna. Vid högre vindhastigheter dränks detta ljud av vindbruset i träd och hus.

Vid vindkraftverket vid Maglarp har nägra klagomål uppkommit på grund av det dunkande ljud, som tidvis kunnat uppfattas på upp till två km avstånd från anläggningen. Det uppstår när bladen till den läplacerade turbinen passerar genom "vindskuggan" bakom tornet. Problemet kan elimineras på framtida anläggningar; i sista hand genom att de utförs med lovartsplacerad turbin som pä Näsudden-verket.

Fömtsatt att man vidtar åtgärder mot det mekaniska bullret och all turbinen får arbeta med reducerat varvtal vid lägre vindhastigheter, bedöms det från bullersynpunkt vara möjligt att placera vindkraftverk på 300-500 m avstånd från bebyggelse.

Prop. 1984/85:120 331

Den störning av tv-motlagningen, som uppkom i närheten av vindkraftverket vid Maglarp, kunde avhjälpas genom uppsättning av en liten slavsändare. På etl tidigt stadium befarades atl vindkraftverk skulle kunna ulgöra en fara för fågellivet. Noggranna studier både i Sverige och utomlands har dock inle givit belägg för all så skulle vara fallel.

Lokaliseringsmöjligheler

Med hjälp av mastmätningar och teori om hur markens skrovlighel inverkar på vinden har SMHI kunnat göra en förhållandevis detaljerad vindkartering av landet, vilken utnyttjats för en lokaliseringsstudie för vindkraft. De två bästa vindklasserna omfattar 4(X)0 km' och finns utmed västkusten, i Skåne, på Öland och Gotland samt i södra Sveriges slättområden i övrigt. Borträknat tätorter, fritidsbebyggelse, skjutfält m.m., och med hänsyn tagen till hur vindens energi återbildas bakom etl vindkraftverk, finner man alt dessa ytor teoretiskt skulle kunna ge plats för ca 30 TWh/år vindkraftsproduktion vid dagens aggregalstorlek och 350 m som minsta avstånd till bebyggelse.

En inventering av andra uttalade intressen som finns inom vindintressanta områden har skapat bättre möjligheter all bedöma lokaliseringsförutsättningarna för vindkraftverk. Områdena har indelats i fyra klasser, där klass I representerar bl.a. naturreservat medan klass 4 utgör jordbruksmark ulan ytterligare uttalande intressen. Näsudden tillhör klass 2 och Maglarp klass 3. Bägge ligger i näst bästa vindområde.

Resultaten visar att en energiproduktion av ca 10 TWh teoretiskt skulle kunna erhållas i bästa och näst bästa vindområden med begränsade motstående intressen (klasserna 3 och 4).

Kostnader

På uppdrag av energiforskningsprogrammet har Vattenfall och KMW respektive Sydkraft och Götaverken Energy Systems gjort beräkning av de framlida koslnaderna för tillverkning av vindkraftsaggregal utgående från de bägge konstruktionerna på Näsudden och vid Maglarp i större serier.

Tre modifierade Näsuddenaggregat beräknas kosta ca 60 milj. kr. (penningvärde juli 1984) per aggregat inkl. utvecklingskostnader. Om 100 aggregat skulle tillverkas beräknas kostnaden sjunka lill ca 30 milj. kr per aggregat. I bästa vindområde skulle det innebära en investeringskostnad av ca 8,50 respektive ca 4 kr/kWh, år. Vid tillverkning av 100 aggregat kan energiproduktionskoslnaden under tidigare angivna förutsällningar uppskattas Ull ca 30 öre/kWh.

För Maglarpsaggregatet har analysen omfattat en uppskalad anläggning med 5 MW effekl. Tre aggregat beräknas kosla ca 90 milj. kr. per styck (9 kr/kWh, år) inkl. utvecklingskostnader. Tillverkning av 100 aggregat beräknas ge en kostnad av ca 32 milj. kr. per aggregat (ca 3 kr/kWh, år) vilket innebär en energiproduktionskoslnad av ca 25 öre/kWh.

Prop. 1984/85:120 332

Vid installation av ett slörre antal vindkraftverk (ca 1000 st.) lillkommer en integrationskostnad av cirka 5 öre/kWh som en kompensation för de merkostnader som en samdrift med vindkraft innebär.

Koslnadsberäkningama är självfallet behäftade med stora osäkerheter eflersom de är teoretiska analyser av bl. a. kostnadsreduktioner vid serietillverkning samt kostnadskalkyler vid maskinmodifieringar.

För atl komma upp lill så långa serier som använts vid beräkningen skulle förutsättas bl.a. mycket kostnadskrävande förtida investeringar i vindkraftsaggregal.

Man kan inte räkna med atl vindkraftsaggregat kommer alt beställas på egna ekonomiska meriter på kort eller medellång sikt. Resultaten från det stafliga vindkraftsprogrammet, som har varit tekniskt framgångsrikt, är emellertid på lång sikt tillräckligt intressanta för atl molivera en fortsatt slatlig verksamhel.

Fortsatt statlig verksamhet

Utgångspunkter för fortsalt statlig verksamhet bör vara ett ansvar för den grundläggande basforskningsverksamheten, en fortsall drift och utvärdering av de två vindkraftsprototyperna.

Kraftförelagen bör ta etl ökande ansvar. Något intresse för slora vindkraftsaggregal har dock inte kunnal konstateras bland kraftföretagen, vilket innebär att några ytterligare sådana aggregat för närvarande inte kan uppföras.

En fortsatt basforskningsverksamhet och ett fortsatt utvärderingsarbete innebär ett program om ca 15 milj. kr om året. Denna verksamhet syftar främst till att vidmakthålla kunskapen vid högskolor och forskningsinstitutioner.

Det svenska vindkraftsprogrammet har varit inriktat på framtagande av vindkraftsaggregat större än 1 MW. Detta har varil tekniskt framgångsrikt men medfört stora kostnader.

Internationellt är utvecklingsbilden splittrad vad gäller aggregatstorlek. Flera länder i Europa har statliga forskningsprogram som innebär atl slora aggregat uppförs. I USA förefaller den kortsiktiga utvecklingen gä mol medelslora aggregat, dvs. med effekl mellan 400 och 800 kW.

Inom ramen för energiforskningsprogrammet har medel avsatts för etl försöksaggregat på 200 kW.

Statens energiverk och EnergiupphandlingsdelegaUonen har fillsammans anslagit 12 milj. kr. för uppförande av etl vindkraftsaggregat på 1,2 MW vid Göteborg.

Verket anser att tyngdpunkten i den fortsatta verksamhelen bör ligga på grundläggande forskning och utvärderingsverksamhet. En möjlighet skulle också kunna vara att, om detta visar sig möjligt med begränsade stafliga insatser, bygga ett medelstort aggregat för att komplettera det hittillsvarande svenska programmel.

Prop. 1984/85:120 334

Reservationer och särskilt yttrande

Reservation av styrelseledamoten Lennart Blom:

Jag har inle någon invändning beträffande den framlagda utvärderingen.

Vad gäller det framlida vindkraftsprogrammet vill jag framhålla följande. Programmet har hittills kostat ca 270 milj. kr. Den nu föreliggande utvärderingen ger inte underlag för en ytterligare satsning i storleksordningen 50-60 milj. kr. En kraftig begränsning i slort sett endast innebärande fortsatt drift och utvärdering av de två befintliga vindkrafisaggregaten, förordas.

Reservation av styrelseledamoten Ivar Franzén:

Av den utvärdering av vindkraften som statens energiverk gjort framgår atl vindkraften vid en serieproduktion av vindkraftverk är konkurrenskraftig gentemot kolkondens även vid en optimistisk bedömning av prisutvecklingen på kol.

Vindkraftens stora problem är all en alltför omfattande satsning på kärnkraft medfört att det inte finns någol marknadsutrymme för ytterligare elström förrän i slulet av 1990-lalet.

Under de 10 år vi hållit på att utveckla vindkraften har det byggts upp etl betydande industriellt kunnande i Sverige. Om arbetet med större vindkraftsanläggningar nu upphör, är del troligt att den tillverkande induslrin helt lägger ned sin verksamhel på vindkraflsområdel. En betydande kompelens och erfarenhel går därigenom förlorad När det gäller t. ex. vattenkraft måste beslut och begynnande investeringar tas redan etl I O-tal år innan den producerande anläggningen är klar.

Det borde inte vara orimligt att ha ett liknande synsätt på vindkraften. Den komplettering som bör göras av försöksaggregal med effekter på 0,5, 1,2 och 5 MW är klarl förtida investeringar men det kan ge betydande ökad säkerhet och ekonomi i en kommande serieproduklion av vindkraftverk.

Möjligheten till exportorder och dessa försöksanläggningar bör ge en möjlighel atl behålla en begränsad industriell kapacitet på området. Under tiden bör en kommersiell satsning på vindkraft förberedas.

Med den myckel begränsade satsning på vindkraft som styrelsens majoritet föreslår föreligger en uppenbar risk för alt vindkraftens framtida möjligheter på ett allvariigt sätt begränsas. Detta kan omöjliggöra en optimal utformning av vårt framlida energisystem. Detla är mitt motiv för all reservera mig mol slyrelsens förslag. Mill förslag kräver ökade, insatser från kraftbolagen och ca 30 milj. kr. mer av statliga pengar under 3-årsperiooen.

Särskilt yttrande av styrelseledamoten Percy Barnevik:

Jag förordar att texten i berört avsnitt i sammanfattningen ändras enligt följande:

Det kan således konslateras atl vindkraftsaggregal inle kan förväntas

Prop. 1984/85:120 338

Tabell 2. Energiutrustningsindustrin, exkl. vissa produkter. År 1983. Saluvärde. Procent

Industrier för Andel av saluvärde 1983

värmeproduklion	9
elproduktion	19
värmehantering	8
elöverföring	62
fastbränslehantering	2

Summa 100

Energiulruslningsindustrins förädlingsvärde år 1982 utgjorde 5 procent av tillverkningsindustrins och 11 procent av verkstadsindustrins. Antal företag med tillverkning av energiutrustning var år 1982 ca 475 st och antalet arbetsställen omkring 550, varav ca en fjärdedel var helt specialiserade på energiutruslningsproduktion. Arbetsställena var genomsnittligt större än i verkstadsindustrin. Lönsamheten var lägre särskilt för stora arbetsställen.

Antalet sysselsatta var ca 42000 personer, med jämförelsevis hög andel tjänstemän.

Tillförseln till den svenska marknaden, perioden 1970-1982, av energiutmstning har vuxil mindre än en procent per år (i fasta priser) vilket är något långsammare än för verkstadsindustriprodukter totalt. Samtidigt har importen ökal snabbare och i ungefär samma takt som för verkstadsindustrin, ca 4 procent per år. Exporten av energiutrustning visar högre ökningstal. Sammanlaget har produktionen av energiutrustning i Sverige ökat ca 1,5 procent per år. Det är något långsammare än för verkstadsindustrin.

Energiutrustningsindustrin exporterade år 1982 ca 55 procenl av produktionen. Importens andel av tillförseln lill svenska marknaden var ca 52 procent. Detta är lägre tal än för verkstadsindustrin som helhet (64 respektive 58 procent).

Efterfrågan i Sverige har förskjutits från utrustning för olja, kärnkraft, vattenkraft mot sådan för fastbränsleeldning och elektricitet. Genom salsningar pä fjärrvärme har viss förskjutning mot större anläggningar ägt rum. Nya produkter och förbättrade tekniska lösningar har utvecklats och introducerats på marknaden. Det är t.ex. värmepumpar, olika sorters fastbränslehantering inkl. förbränningsmeloder och metoder att eliminera eller ta hand om vissa rökgaser.

Den nya efterfrågeinriktningen har i stor utsträckning tagits upp av den etablerade energiutrustningsindustrin. Företagen har inriktat sin tillverkning på produkter som i olika avseende ligger nära deras samlade tekniska kompetens och erfarenhet, verksladsresurser eller som passar företagets profil och kundinriktning. Några exempel kan nämnas: o pannor för fasta bränslen har lagits upp av etablerade panntillverkare (Generator, Götaverken m.fl.).

Prop. 1984/85:120 339

o värmepumpar har tagits upp av dem som har erfarenhet av kylieknik

eller kompressorer (Stal-Refrigeralion, Allas Copco t. ex.), o fastbränslehantering har tagits upp av företag med erfarenhet av skogsmaskiner och produktion av andra liknande varor (Bmks Mekaniska, Gränges Hedlund m.fl.), o företagens slrävan att hålla etl brett sortiment gör all nya produkter tas upp (ASEA-koncernen med slora värmepumpar, fastbränslepannor och torvteknik, SAAB-Scania Enertech med värmepumpar och pannor för fastbränsle i huvudsak avsedda för mindre fastigheter). Under 1970-talels senare hälft sjönk industriinvesteringarna kraftigt vilket också påverkade annan ulmstningslillverkande induslri som tagit upp den "nya" efterfrågan på energiuiruslning. Nyetableringar har skett. Omorienteringen och branschens förnyelse återspeglas också i all antalet nyregistrerade arbetsställen (i industristalisliken) är lika omfattande som i expanderande näringsgrenar, t.ex. verkstadsindustri (exkl. varv) och kemiindustri.

Energiulmslningsindustrin synes mer storföretagsdominerad än många andra industrigrenar. Företag tillhörande ASEA-koncernen svarar för drygt hälften av branschens saluvärde. De därnäst största ägargmpperna inom energiutrustningsindustrin är Saab-Scaniakoncernen och statsägda företag med vardera omkring 5 procent. Andra slora företag är också verksamma inom området, men med mindre marknadsandelar. Del är t. ex. Alfa-Laval, Atlas Copco, Grängeskoncemen och Volvo.

De svenska storföretagens del i den energitekniska produktionen är enligt industriverket intressant från flera utgångspunkter. De kan t.ex. genom sin storlek och produklion inom olika områden, både energilekniska och andra, lättare än mindre företag själva omfördela sina resurser frän olönsamma till lönsamma verksamheler. Härigenom skapas viss stabilitet i sysselsättningen och tillväxt inom företagen. Genom sin internationalisering med stor export, försäljningsnäl och tillverkningsenheter utomlands har de vidare goda fömtsättningar att nå ul med nya produkter på marknaden och att välja tillverkningsland för produkterna. Ledning, forskning och utveckling samt tillverkning av de mesl avancerade produkterna sker dock i Sverige.

1 branschen finns också en kategori mindre och medelstora företag, som överslagsmässigt kan uppskattas svara för en knapp femtedel av energi-utmstningsproduktionen i Sverige. De har verksamhet inom alla delar av energiutrustningsindustrin men främst vad gäller mindre produkter, t.ex. mindre komponenter, små värmepumpar, små pannor, mindre system m.m. Denna gmpp företag har inte samma fömtsättningar atl själva lösa problem och utnyttja de möjligheter marknaden erbjuder.

SINDs enkäl har riklats dels till företag som tillverkar den tidigare nämnda ulmslingen men också till dem som tillverkar utmstning för fastbränslehantering, styr- och reglemtmslning, Qärrvärmerör m. m. Under-

Prop. 1984/85:120 341

andra sammanhang t.ex. för småhus. De olika energiutmstningsbranscherna och energiteknikområdena rymmer ofta alla kategorier av produkter. Enskilda företag är i relativt stor utsträckning specialiserade på antingen stora anläggningar eller på små och med produkter inom visst kompetensområde (kundinriktat eller produktinriktal).

Branschens produkter kan som helhet inte ses som högteknologiska även om det finns vissa inslag av sådana, t.ex. styr- och reglemtmslning för såväl maskiner som hela system, större turbiner och generatorer m. m. De energitekniska systemen är uppbyggda kring en rad relativt enkla grundprodukter, för vilka många tillverkare finns såväl i Sverige som utomlands. Det mer komplicerade, och som kräver särskild know-how och organisatorisk kompetens är att foga samman dem till fungerande helhetslösningar. Svensk industri har här dokumenterat god förmåga när det gäller olika energitekniska syslem, t. ex. kraftgenerering (främst vattenkraft) och eldistribution, fjärrvärmesystem, energisnåla hus och industriprocesser.

Konkurrenssituationen är hårdare för de enkla produktema och för de mindre systemen. Det visar sig bl. a. i importkonkurrensen som är hårdare för t. ex. små vattenkraftverk än för stora, för små värmepumpar än för slora osv. Svensk industri har för de "nyare" systemen möjligheter att hävda sig i den internationella konkurrensen främst genom det försprång som ligger i atl ha erfarenhet av fungerande system.

Hur den framtida samlade efterfrågan på energiutmstningsprodukter kan utvecklas på längre sikt i Sverige är, enligt SIND, svårt att bedöma. Det torde dock inte vara sannolikt att den kommer att växa särskilt mycker mer sett över kommande tioårsperiod än den gjort hittills sedan 1970.

Efterfrågan i Sverige på oljeersättande utrustning har under senare år stimulerats genom investeringsstöd och stöd till forskning och utveckling. Della har bidragit till en snabbt ökad efterfrågan på delar av energi-utmstningsindustrins produktion, t. ex. på värmepumpar och på utrustning för inhemska bränslen. Inom andra delar av energiulmslningsindustrin finns fortfarande ledig kapacitet. En fortsatt lika hög efterfrågan kan inte förväntas bestå. Mättnadstendenser har redan gjort sig gällande. Det belyder, menar SIND, att en fortsatt relativt snabb stmkturomvandling kan förvänlas för energiulmslningsindustrin.

Efterfrågan förväntas, enligt SIND, på lång sikt fortsätta att förskjutas mot utmstning för värmeåtervinning, utveckling av styr- och reglerteknik för processer och ventilalionsändamål. Problemen med luftföroreningar kan medföra alt efterfrågan på rökgasreningsprodukter ökar och att utvecklingen vad gäller effektiva förbränningstekniker påskyndas. Efterfrågan blir här starkt beroende av om kraven på renare emissioner kommer att skärpas. Utvecklingen av relativa priser på energiråvaror m. m. kommer givetvis också att påverka efterfrågans inrikining vad gäller olika produkttyper liksom även de allmänekonomiska fömtsättningarna.

1 takt med den ökade komplexiteten i energitekniska system har dels

Prop. 1984/85:120 342

efterfrågan på nyckelfärdiga anläggningar fått allt större omfattning, dels efterfrågan på andra tjänster ökat. Det är en tendens som, enligt SIND, väntas fortsätta.

Svensk energiutmslningsindustri har, enligt SIND, goda fömtsättningar att möta en framlida förändrad efterfrågan på energiutmstningsprodukter. Det kommer, enligt verket, att medföra en fortsalt omorienlering av produktionen mot de "nya" energiutmstningsområdena medan annan läggs ner. Avgörande för hur fort omvandlingen kommer att gå kommer bl. a. vara om tillverkning av utmstning för de nya områdena bedöms som mer lönsam än helt andra verksamhetsgrenar.

2 Energiteknikområden — marknadsutsikter i Sverige och utomlands

1 rapporten har redovisats marknadsutvecklingen för produkter inom följande energitekniska huvudområden:

- Bränsletillförsel

- Produktion och lagring av el

- Produktion och lagring av ånga och värme

- Överföring av energi

- Energianvändning

- Rening av emissioner

Endast de energitekniker som har bedömts vara kommersiellt etablerade i Sverige eller utlandet inom den närmaste tioårsperioden och som samtidigt produceras av svensk industri har undersökts.

Bränslelillförsel

Inom områdel bränsletillförsel finns i Sverige en betydande marknadspotential i skogsråvaruterminaler, skogsmaskiner och lorvmaskiner. Under perioden fram tili år 1995 bedöms marknaden uppgå till ca 600 milj. kr.

Exportmöjligheterna inom detta teknikområde består i huvudsak av konsulttjänster. Dessutom finns vissa exportmöjligheter för skogs- och lorvmaskiner. Marknaderna bedöms finnas i bl.a. USA, Canada, Frankrike, Västtyskland, Norge, Iriand och Indien.

Utredarna konstaterar att det i dag finns en stor överkapacitet för utveckling och produktion av kärnbränsle i västvärlden och den kommer förmodligen att finnas inom överskådlig tid. Här finns dock vissa möjligheter ull export på marknader som Belgien, Schweiz, Sydkorea och Västtyskland.

Utvecklingen av ny teknik för framslällning av syntetiska drivmedel, som pågår vid några svensk företag, kan på sikt ge möjligheter till export.

Stora investeringar kommer att göras i anläggningar för energiproduktion ur avfall. I Sverige bedöms marknaden uppgå till ca 500 milj. kr. för

Prop. 1984/85:120 343

perioden fram lill år 1990 och till 400 milj. kr. under perioden 1991-1995. De största exportmöjligheterna finns i de länder där fjärrvärme eller fjärr-kyla används. De mest intressanta exportmarknaderna under 1980-lalel bedöms vara USA, Canada, Sydkorea och Japan. Under 1900-talet kan dessulom inlressanta marknader uppstå i Storbritannien, Sydkorea och Kina.

Vad beträffar teknik för utvinning av geotermisk energi ligger exportmöjligheterna främst inom del borrtekniska området och i att sälja kompletta system bestående av bl.a. värmeväxlare, värmepumpar och distributionssystem. De projekl som pågår på olika håll i världen kommer om verksamheten utfaller positivt, att kunna kommersialiseras under 19(X)-talet.

Produktion och lagring av el

Vad beiräffar vattenkraftskomponenter har den inhemska marknaden såväl som exporten gått tillbaka under 1980-talet. Företagen på marknaden arbetar i mycket hård konkurrens. Många i-länder har, liksom Sverige, i huvudsak byggt ut sin vattenkraftpotential, men det finns även behov av invesleringar för komplettering, ersättning och effeklivisering. I u-länderna är situationen en annan genom att utbyggnadsarbetet fortfarande pågår. Under den närmaste tioårsperioden bedöms de mest intressanta marknaderna vara länder som Indien, Malaysia, Brasilien och Colombia men även Canada, Kina och Mexico. De flesta länder i världen utgör potentiella marknader för minikraftverk.

En stor utbyggnad av kondenskraftverk bedöms ske i USA, Västeuropa, Japan och Sydkorea, men även i Kina och i vissa u-länder. Exportmöjligheterna för Sverige inom detta område ligger framför allt i leverans av turbiner, generatorer, el- och konlrollutmstning samt i början av 90-talet i kompletta anläggningar baserad på trycksatt teknik.

Stora investeringar kommer alt göras i mottryckskraft på marknader som USA, Canada, Storbritannien, Sydkorea och eventuelll Kina under de närmaste 10 åren. I USA är mottrycksanläggningar inom industrin en av de snabbast växande industrimarknaderna.

Marknadsutsikterna för vindkraften bedöms som störsl för små och medelstora aggregat framför allt i slutet av 1980-talet och under första delen av 1990-talet i bl.a. USA, Storbritannien, Indien, Kina och flertalet u-länder. Exportmöjligheterna för stora aggregat bedöms som små under samma period.

För vågenergiteknik finns en växande exportmarknad. Under 1980-talet bedöms exportmöjligheierna som små, men i etl 20-årsperspektiv uppskattas världsmarknaden för vågenergiteknik till ca 100 miljarder kronor.

Produklion och lagring av ånga och värme

Goda marknadsutsikter finns i dag för svenska leverantörer av pannor för eldning med skogsavfaU och andra biobränslen.

Prop. 1984/85:120 344

Den svenska kompelensen bedöms också som hög då det gäller/Iw;(i/.?é'-rade bäddar. Marknaderna finns framför allt i USA, Canada och Västtyskland men även i Holland, Italien, Storbritannien och i viss mån Frankrike. På sikt blir också Sydkorea och Kina inlressanta marknader.

Möjligheterna att ekonomiskt införa och utnyttja värmepumpiekniken är väsentligen olika i olika länder. Den eldrivna värmepumpen kräver god tillgång på elkraft till ell med andra energislag konkurrenskraftigt pris. I dag installeras 1,6 miljoner anläggningar per år, huvudsakligen i USA och Japan. Intressanta marknader för de svenska tillverkarna är för närvarande Frankrike, Västtyskland, USA och Canada.

Solvärme bedöms få en marginell betydelse i det svenska energisystemet under den närmsate tioårsperioden. Sveriges exportmöjligheter inom solvärmeområdet gäller främsl plana solfångare och konsulttjänster för solvärmesystem med värmelagring.

Inlressanta marknadsutsikter finns också för företag verksamma inom området värmeåtervinning dvs. utnyttjande av spillvärme från lokaler och inom induslrin.

Möjligheterna till export av elradiatorer är begränsade på gmnd av att de länder som använder elradiatorer själva också har en inhemsk produktion av sådana.

Exportmöjligheierna inom områdel värmelagring begränsar sig till i huvudsak konsulttjänster och borrningsteknik och i viss mån till maskiner för nedläggning av plaströr i mark.

Överföring av energi

De årliga investeringarna för eldistribution i Sverige uppgår f. n. lill ca 2-2,5 miljarder kronor. Nivån förväntas vara ungefär densamma under de närmaste åren. Investeringarna i elöverföring uppskattas till ca 1 — 1,5 miljarder kronor per år. Exportmöjligheterna inom dessa områden bedöms som myckel goda till etl flertal länder. Den för svenska förelag tillgängliga exportmarknaden bedöms vara 40—50 miljarder kronor är 1985 och öka något Ull år 1995.

Den svenska tekniska kompetensen inom ftärrvärmeområdet är i dag ledande intemationellt och täcker alla delar av fjärrvärmetekniken. Det höga användarkunnandet tillsammans med tillgång till svenska referensanläggningar ulgör vikliga tillgångar för svenska exportföretag. Intressanta marknader utgör USA och Italien samt på sikt Canada, Sydkorea, Japan och eventuellt Kina.

Energianvändning

Intressanta marknadsmöjligheter för svenska företag finns inom områdena energieffektiva processer inom industrin och styr- och reglerteknik för klimat- och energianläggningar.

Prop. 1984/85:120 345

Rening av emissioner

Även Ullverkare av rökgasreningsuirustning kan arbela mot en expanderande marknad. De intressantaste marknaderna bedöms bli Västtyskland, Danmark, Finland, Italien, Holland, USA och Canada samt senare Östeuropa och Storbritannien.

3 SIND:s överväganden och förslag

Induslripolitiska aspekler

Svensk energiutruslningsindustri utgör en omfattande och vital del av vårt näringsliv. En slor inhemsk produktion av energiutrustning skapar goda förutsättningar att bygga upp och successivi modernisera effekuva system för produktion, överföring och användning av energi i landet. Den ger dessutom betydande exportintäkter, minskar importen och bereder etl stort antal människor (ca 42000) sysselsättning och inkomster. Branschens saluvärde uppgår till ca 16 miljarder kr. per år och antalet arbetsställen är ca 550.

Energiutrustningsindustrin omges av en mycket dynamisk miljö där förändringar i politik, teknik och ekonomi gör atl dess olika sektorer ofta får konfronteras med nya, ofömtsedda problem och möjligheter.

Några exempel skall här nämnas på vilka förhållanden som snabbt kan ändras, ofta med kausalsamband dem emellan, och som kan ändra affärsutsikterna för energiutmstningsföretagen:

- tillgången på energiråvara, genom t.ex. nya fyndigheter

- teknik för att lösa problem inom energiomvandlingskedjan

- prisrelationer mellan olika energislag som elektricitet, olja och fasibränsle

- statliga bidragsregler för exempelvis installationer i oljeersättande energiproduktionsanläggningar

- bestämtnelser som avser t. ex. produktsäkerhet och miljö

- skatter

- tekniska handelshinder som kan byggas upp

- efterfrågan på och utbudet av olika energislag på olika marknader

- konkurrensen mellan energiutmstningsföretag, som förändras när nya företag och produkter kommer in på marknaden och när etablerade d: o lämnar den.

Ändringar i ovanstående faktorer kan ge upphov lill betydande förskjutningar i efterfrågan på eller utbudet av olika slags energiutmstning, såväl i Sverige som på utlandsmarknaderna. Exakl vilka förändringar som kommer är naturligtvis omöjligt att fömtse.

' SlND:s skrivelse återges i sin helhet.

Prop. 1984/85:120 346

På den svenska energimarknaden har under några år ett omfattande slöd till invesleringar i oljeersättande åtgärder m. m. byggts upp samtidigt med etl kraftigt stöd till forskning, utveckling och demonstration av nya syslem. Någol av en "investeringsboom" har uppstått, som inte kan förvänlas beslå. Mättnadstendenser har redan gjort sig gällande. Vikande investeringar (delvis på gmnd av en aviserad nedtrappning av subventioner) kommer atl innebära stora påfrestningar för vissa utmstningstillverkande företag.

Kommande förändringar inom svenska och ulländska energiulrustnings-marknader gör alt svensk energiutruslningsindustri måste ha beredskap att vidta anpassningsåtgärder av både offensiv och defensiv karaktär framöver. Föråldrade produkter kommer att behöva utgå ur sortimentet och ersättas av sådana som helt eller delvis är nya. Produktionstekniken förändras och anpassas i syfte att höja produktiviteten. Försäljningen pä vissa marknader minskar eller upphör parallellt med att förelagen söker fotfäste i nya länder eller hos nya kundkategorier. Produktionsenheter kommer att försvinna, i första hand de med den svagaste finansiella basen, vilket inte alllid är de företag som har de svagaste produktema eller minsl effektiva produktionsapparaten. Produktion av modernare energiutmstning kommer att starta inom befintliga eller nyelablerade produktionsanläggningar, det senare dock knappast i sådan omfattning att inte antalet arbetsställen totalt sett kan komma att sjunka.

Den tidigare nämnda "investeringsboomen" har bl.a. gällt små värmepumpar. På några år har ett 70-tal tillverkare etablerat sig. Det är såväl några storföretag som mänga mindre och medelslora. Stark importkonkurrens förekommer på svenska marknaden. Den höga efterfrågan, delvis till följd av samhällels bidrag till investeringar, förväntas inte bestå framdeles. Detta kommer att kräva en fortsatt stmkturell omvandling i branschen och att svenska företags särskilda möjligheter tas tillvara.

Den lidigare starkt ökade användningen av inhemska bränslen har under de senasle åren hämmats av konkurrensen från alternativa värmesystem, främst eldrivna. Detta har lett till att många tillverkare av utrustning för fasibränsle (pannor, flishuggning, materialhantering m.m.) har ekonomiska problem idag. Många kan dock antas vara bärkraftiga i ett längre perspekliv. Samtidigt finns outnyttjade exportmöjligheter för svenska företag bl. a. ull andra skogrika länder.

Inom olika politikområden som energipolitik, forsknings- och utvecklingspolitik, exportfrämjande, boslads- och miljöpolitik finns många myndigheter och organ (statens energiverk, styrelsen för teknisk utveckling, Industrifonden, Sveriges exportråd, AB Svensk Exportkredit, Exportkreditnämnden, byggforskningsrådet, naturvårdsverket m.fl.), som för att främja mål inom respektive politikområde vidtar åtgärder i form av finansiellt stöd, tekniska beslämmelser m.m., som direkt och framför allt indirekt påverkar fömtsällningama för energiutmstningsföretagens utveckling, po-

Prop. 1984/85:120 347

sitivt eller negativt. Enligt industriverkets mening saknas emellertid ett viktigt element i mönslret av offentlig påverkan på energiutrustningsindustrin, nämligen en sammanhållen funktion som tar direkl sikte på branschföretagens industriella verkningsförmåga, kompetensuppbyggnad och stmkturella utveckling.

Utvecklingsprogram för energiutrustningsindustrin

Enligt industriverkets mening är det utifrån renodlat industripolitiska aspekter angeläget atl fortlöpande analysera och prognostisera utvecklingstendenser inom energiulmslningsindustrin med dess olika sektorer och delmarknader, samt all slimulera en flexibel förmåga hos branschen att anpassa sig till de problem och möjligheter som marknaden och tekniken ser ut att ge. Framför allt gäller detta sektorer med många mindre och medelstora företag, l.ex. värmepumpar och utmstning för hantering av biomassa.

SIND har till uppgifl atl främja industriell omvandling och tillväxt och har, enligt vad som också nämns i rikllinjerna för detla utredningsuppdrag, genomfört flera studier inom energiutrustningsindustrin. Verket har genom sin branschprogramverksamhel goda erfarenheter när det gäller att främja kompetensuppbyggnad och strukturell ulveckling inom flera industrigrenar. Industriverket bedömer atl den sammanhållna induslripolitiska analys- och stimulansfunklionen för energiulmslningsindustrin bör kunna utföras inom ramen för ett utvecklingsprogram, som inordnas i SINDs huvudprogram Industriell omvandling och tillväxt. Verket föreslår att man inrättar ett sådant program för energiutmstningsindustrin.

Målet för utvecklingsprogrammet bör för det första vara att främja utvecklingen inom små och medelstora enskilda förelag, som bedöms vara bärkraftiga på sikt, när det gäller planering, produktsortiment, marknadsföring, produktionsteknik, administrativ teknik och andra vitala funktioner. All höja kompetensnivån hos företagsledare och andra nyckelpersoner i företagen är härvid väsentligt. Vidare skall programmet främja samarbete och samverkan mellan företag. Vad avser företag med likartad produktion (konkurrerande produkter) bör samverkansålgärder inriktas på att t. ex. sänka företagens kostnader genom atl få fram effektivare konstruktions- och produktionsmetoder och genom samordning på komponent- och inköpssidan o. d. Företag med kompletlerande produkter bör stimuleras att samverka på marknadssidan med åtgärder som gemensamma försäljningsbolag eller agenter, samordnade marknadsundersökningar, mässframträdanden, annonser och salespromolion-malerial. Förelag med välutbyggd marknadsorganisation och stor teknisk och administrativ kapacitet bör stimuleras att ta elt ansvar för systemleveranser, där företag med kompletterande produkter fungerar som "underleverantörer". Erfarenheler från "spjutspelsförelag" som har nått långt i teknikmognad och systemtänkande bör tas tillvara och spridas lill "eftersläntrarna" för att

Prop. 1984/85:120 348

stimulera till systemlösningar och nya marknadsstrategier. Slutligen bör programmet ha som uppgift att stimulera bildandet av mer slagkraftiga företagsenheter genom fusioner, produktbyten och liknande stmkturförändringar.

I programmet bör ingå åtgärder av den lyp som normall ingår i SINDs branschprogramverksamhet, dvs. omvärldsanalyser (marknadsstudier m.m.), analyser av enskilda företags konkurrenskraft, konsultinsatser, samverkansprojekl (med eller ulan konsultinsatser), utbildning och stöd till kollektiva marknadsföringsåtgärder på exportmarknaderna.

Strukturåtgärder som vidtas inom energiulmslningsindustrin kommer atl i stor utsträckning ha en sådan risknivå atl finansiering kan ske genom den reguljära kreditmarknaden eller genom att det egna kapitalet utnyttjas. Risknivån kan emellertid i vissa fall tänkas vara så stor att förelaget avstår från åtgärden trots alt en lönsamhet kan förväntas på lång sikt. Det kan t. ex. gälla när ell litel förelag överväger att etablera egna försäljningsbolag i utlandet eller när flera små företag gör detta i samarbete. Företagssam-gåenden kan ocksä inrymma riskmoment p.g.a. att svårigheter av olika slag kan uppkomma när del gäller att genomföra en planerad rationell stmkturförändring.

Med beaktande av de erfarenheter som finns av strukturgarantierna i nuvarande branschprogram anser industriverket det befogat all införa ell villkorligl, riskavlyftande moment i det finansiella stöd som bör kunna ges inom energiutmstningsprogrammet. Om ett projekt misslyckas bör alltså befrielse från återbetalningsskyldighet till viss del kunna medges. Det finansiella stödet bör gå till riskfyllda marknadsinvesteringar, företagssam-gåenden o.dyl. stmkturella åtgärder.

Utvecklingsprogrammet för energiutrustningsindustrin bör i en första etapp tidsbegränsas fill de tre budgetåren 1985/86-1987/88. Verksamheten bör fortlöpande följas upp. En samlad utvärdering av programmets ditiillsvarande effekter bör göras under år 1987 inför beslut om en eventuell fortsättning av programmet. Ett reservationsanslag för hela programperioden bör anvisas i statsbudgeten för 1985/86, varvid bestäms hur stor del av anslaget som står till förfogande under respektive budgelår.

Förslag Ull anslag för programperioden:

Tabell 3. SINDis förslag till utvecklingsprogram för den energiutrustningstillver-kande industrin

år 1 2 3 totalt

1. Kollektiva exportfrämjande åtgärder

(via Swebex) 2 3 4 9 Mkr

2. Omställningsfrämjande åtgärder

(utbildning, konsultinsatser m. m. 3 4 5 12"

3. Finansiellt stöd

(delvis villkorliga lån) _2___ 4___ 6 12 "

7 11 15 33 Mkr

Prop. 1984/85:120 349

Olika statliga anslag lill forskning, utveckling m.m. inom energiforskningsprogrammet är myckel omfattande och uppgår sammanlagt till 1 192 Mkr för de tre budgetåren 1984/87. Stödel lill oljeersättande ålgärder uppgår under perioden 1984 t.o.m. första halvåret 1987 lill 1650 Mkr. Investeringsprogrammet för fjärrvärme m. m. omfaltar 950 Mkr under kalenderåren 1983-84. Slöd lill upphandling genom energiupphandlingsdelegationen uppgår under samma period till 700 Mkr.

Insatser av ovanstående slag anses nu bl. a. på många områden ha drivit fram produktutvecklingen till en sådan teknisk och kommersiell nivå att stödbehovet sjunker. Del bör enligt industriverkels mening vara möjligl och lämpligt all omfördela det slatliga stödet från FoU-området, med dess avklingande efterfrågan, lill förelags- och branschutveckling, där behovet av insalser ökar p. g. a. de stmkturanpassningsproblem som kan förväntas.

Utvecklingsprogrammet för energiutrustningsindustrin kommer för övrigt att kunna främja en spridning och lämpligt utnyttjande av den teknik som har tagits fram genom det omfattande statliga stödet till produktutveckling m. m., exempelvis för systemlösningar där flera företag samverkar.

Utvecklingsprogrammet beräknas kosta mindre än 3 procent av energiforskningsprogrammet 1984/87 och endasl 0,6 procent av samlliga ovan uppräknade statliga stöd, omräknat till helår.

Energiulruslningsindustrins behov av slmkluranpassning är inte lika stor inom alla delsektorer. Ålgärdemas omfattning bör därför kunna variera mellan sektorerna och sannolikl helt utebli i sektorer som domineras av ell fåtal större företag.

Uppläggningen av programmet bör ske i nära samråd med företagen och föreirädare för arbetslagamas organisalioner, liksom i hillillsvarande branschprogram.

Behovet av personal för programmet kan beräknas lill två befattningar för projektledande uppgifier och en för konlorsgöromål.

Samverkan mellan SIND och andra organ

När det gäller exportfrämjande verksamheler bör elt nära samarbete ske med svensk bygg- och energiexport (Swebex), som är knutet Ull Sveriges Exportråd, på samma sätt som ett samarbete nu sker mellan SIND: s branschprogram Trä och Swebex. Inom de andra branschprogramomrä-dena (teko, möbler, glas) finns f ö. också en nära samverkan mellan SIND och Sveriges Exportråd.

Arbetsfördelningen mellan SIND och Swebex bör bli den atl SIND, inom de delsektorer av energiutrustningsindustrin som prioriteras för programinsatser, initierar en samverkan mellan företag som avser ett brett spektmm av företagsfunktioner såsom produktion, inköp, finansiering, marknadsföring och teknik. Ett delresultat av denna samverkan kan vara intresse för elt gemensamt agerande på utlandsmarknaderna. Utvecklings-

Prop. 1984/85:120 350

programmet kan dä finansiera kollektiva exporlfrämjande åtgärder för de samverkande företagen, medan Swebex svarar för den konkreta utformningen och genomförandet och kan lägga ut uppdrag på Sveriges Exportråds övriga organisalion, inkl. handelskontoren. Vid beräkning av behovet av programpersonal inom SIND har hänsyn tagits lill den arbelsmässiga avlastning som Swebex bör kunna svara för när det gäller exportfrågor.

Programmel bör samverka även med andra organ som med finansiellt slöd eller tekniska bestämmelser påverkar energiutmstningsföretagen. Värdefull information om leknik och enskilda företag finns naturligtvis att hämta, med de inskränkningar av informationsutbytet som sekretesslagstiftningen ger, hos exempelvis de många myndigheter som ger stöd till FoU-projekt, prototyp- och referensanläggningar m.m. inom energiområdet.

Nedanstående figur åskådliggör rollfördelningen mellan olika myndigheter av betydelse för energiutruslningsförelagen, när utvecklingsprogrammet har startat.

Funklion Organ (exempel)

Forskning och produktutveckling. Styrelsen för teknisk

demonstrations- och proto- ulveckling, statens energi-

typanläggningar verk, byggforskningsrådet.

Industrifonden, Statens vattenfallsverk, utvecklingsfonderna

Företagsutveckling SIND, utvecklingsfonderna

Samverkan mellan företag, SIND

stmkturförändringar

Marknadsföring, export SIND, Sveriges Exportråd

och

Swebex. Svensk Exportkredit, Exportkreditnämnden

Sammanfattning

Svensk energiutruslningsindustri är en betydelsefull del av vårt näringsliv. En slor inhemsk produktion av energiuiruslning skapar goda fömtsättningar att upprätthålla effektiva system för produktion, överföring och användning av energi i landet. Branschen ger betydande exportintäkter, minskar importen och ger sysselsättning åt f. n. cirka 42000 personer.

Branschen omges av en myckel dynamisk miljö där bl.a. förändringar på olika marknader för energi kan ge snabba genomslag i efterfrågan på och utbudet av olika slags utrustning. I Sverige kan vikande marknader förutses. Utomlands är bilden mera splittrad, men det är angeläget att utnyttja de exportmöjligheter som finns och som bör kunna förbättras genom att företagen i ökad utsträckning samarbetar.

Prop. 1984/85:120 351

Energiulruslningsindustrins förutsättningar påverkas av myndigheter och åtgärder inom flera politikomräden. Enligt industriverkels mening saknas emellertid en sammanhållen funktion som bevakar branschen från induslripolitisk synpunkl och söker främja dess förmåga lill strukturell anpassning inför nya krav och möjligheter.

Den industripolitiska analys- och stimulansfunktionen bör kunna utföras inom ramen för elt utvecklingsprogram för energiutrustningsindustrin, som inordnas i SINDs branschprogramverksamhet. 1 programmet bör ingå åtgärder såsom marknadsstudier, rådgivning lill enskilda företag, samverkansprojekl av olika slag, utbildning, kollektiv marknadsföring pä export, finansiellt stöd till riskfyllda marknadsinvesteringar saml lill företagssam-gåenden och liknande strukturförändringar. Programmel inriktas främst på mindre och medelstora företag.

Utvecklingsprogrammet för energiutrustningsindustrin bör i en första etapp tidsbegränsas till treårsperioden 1985/86-1987/88.

Koslnaden för programmet beräknas til! i genomsnitt 11 Mkr per år. Programmel föreslås bli finansierat genom omfördelning frän de omfattande stafliga stöden till energiteknisk produktutveckling m.m.

4 Statens energiverks överväganden och förslag'

Regeringen uppdrog den 30 maj 1984 åt statens energiverk att tillsammans med statens industriverk kartlägga och analysera den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter. En gemensam rapport "Den energitekniska industrin" innehållande en kartläggning av den industri som tillverkar energiutmstning och dess marknadsförutsättningar i Sverige och utomlands har utarbetats och överlämnats lill regeringen. I denna skrivelse redovisar statens energiverk sina överväganden i frågan.

Den svenska energimarknaden genomgår f n. en snabb omställning. Energikonsumtionen har minskal under flera år. Oljeanvändningen har reducerats snabbare än vad man lidigare har räknat med. Användningen av nya bränslen, kol, torv och irädbränslen, ökar liksom användningen av ny teknik, främst värmepumpar. Omslällningen innebär i allmänhel alt mer miljövänlig leknik utnyttjas.

Denna förändring av energisystemet medför klara möjligheter för svensk tillverkningsindustri. Den kraftiga utbyggnaden av energiförsörjningen som skedde till följd av den snabba ekonomiska tillväxten under 1950-, 1960- och delvis 1970-talel har avlösts av omfattande investeringar i energihushållning och konvertering till fastbränsleeldning och utbyggnad av ny teknik.

Man måsle dock räkna med att förändringstakten i energisystemet nu kommer all avta, vilkel kommer att ändra förutsättningarna för den tillver-' Skrivelsen från slatens energiverk återges i sin helhet. 23 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 352

kände industrin. En period av strukturomvandling för svenska tillverkare av energiutmstning är oundviklig.

Även i andra industriländer sker betydande förändringar av energisyslemel. Oljeförbrukningen minskar medan användningen av kol och kärnkrafi och i viss utsträckning också naturgas ökar. 1 början av 1970-lalet ökade industrivärldens energiförbmkning med ca 5 procent per år; tio år senare är ökningstakten näslan noll. Detla har givetvis ett samband med den låga ekonomiska tillväxttakten, men det sammanhänger till stor del med varaktiga förändringar i produktion och konsumtion.

Det innebär bl.a. en utveckling mot mindre energiintensiv industri och mot effekiivare uppvärmningsprocesser.

Som en följd av delta har efterfrågan på investeringar i nytillkommande energiproduklionsanläggningar dämpats också i andra i-länder.

Slora delar av den traditionella energiutrustningsindustrin i västvärlden har därför överkapacilelsproblem. Det gäller framförallt industrier som levererar förbrännings-, vallenkrafts- och kärnkraftsanläggningar. Som en följd av de stagnerande oljepriserna har även investeringarna i oljeutvinning och oljeproduktion någol mattats, även om Nordsjöområdel också under de kommande tio åren kommer att erbjuda en viktig industrimarknad. För gasförsörjningen pågår en uppbyggnad i anslulning lill det sovjetisk-europeiska projektet, men framtidsutsikterna för nytillkommande utbyggnader ter sig osäkra. Den minskade efterfrågan på olja medför i viss män ökad efterfrågan på andra varor och tjänster, men det är svårt att ange hur denna efterfrågeökning kommer att fördelas, dels mellan insalser för energihushållning och energiproduktion, dels mellan olika bränslen.

U-länderna befinner sig i en annoriunda situalion. Man kan här räkna med en snabbare ökning av energieflerfrågan. Sannolikt kommer dock ökningstakten i energiförbmkningen i u-länderna att mattas något under den kommande tio-årsperioden. Detla sammanhänger dels med en dämpad ekonomisk tillväxt, dels med insatser för ökad energieffektivitel också i u-länderna. Den största delen av dessa länders energiinvesteringar kommer atl ske i de oljeexporterande u-länderna samt i några få stora utvecklingsländer, t. ex. Indien, Brasilien och Kina. Man måste emellertid konstalera att det är mycket osäkert om u-länderna lyckas klara finansieringen av omfattande investeringar inom t. ex. energiområdet. Detta sammanhänger främsl med världshandelns utveckling och u-ländernas skuldsituation.

Man kan således konstatera att det finns anledning att tro alt efterfrågeutvecklingen på energimarknaderna inom OECD-området kommer att bli förhållandevis dämpad under den närmaste tioårsperioden. Samtidigt har många tjänste- och utmstningsföretag en betydande överkapacitet. I utvecklingsländerna är behovet av betydande energiinvesteringar väsentligt större men de finansiella svårigheterna kommer med all sannolikhet att ulgöra en restriktion. 1 praktiken innebär det sislnämnda att export till u-länder måste baseras på förmånliga krediter- och andra finansieringsvillkor.

Prop. 1984/85:120 353

I sammanhanget är det också nödvändigl alt beakla atl energiinvesteringar eller leverans av tjänsler och uthög grad är föremål för öppna eller dolda protektionistiska åtgärder. Energiverkei har låtit genomföra en särskild utredning om de handelshinder som kan finnas för svensk energiexport. Av utredningen, som redovisas som bilaga 1 i rapporten, framgår att man inom flera internationella handelsorganisalioner arbetar för atl undanröja sådana handelshinder men att förhållandena inom energiområdet - av såväl tekniska som försörjningsmässiga skäl - trols del är sådana atl exportmöjligheterna ofla kraftigt begränsas. Särskilt bör noleras atl GATT-överenskommelsen om regler för offentlig upphandling gör ett undantag för just energiteknik.

Del är mot denna bakgrunden man mäste bedöma potentialen för svensk energiexport, dvs. av utrustning och ijänster inom såväl den traditionella energisektorn som den nya oljeersättningsmarknaden. Energisektorn i denna mening kommer också framgenl vara en viktig marknad men det är inte sannolikt att den kommer vara mer tillgänglig än andra sektorer i väridsekonomin. På vissa områden är efterfrågan vikande och konkurrensen myckel hård. De svenska exportmöjligheierna ligger främst i möjligheterna att erövra marknadsnischer, där svenska företag - också som underleverantörer - genom teknik, kvalitet och pris kan vinna framgångar. Möjligheterna för små och medelslora förelag all göra sig gällande pä exportmarknaden torde främst ligga i samarbete med större företag, t.ex. som underleverantörer.

Sverige har obestridligen en stark ställning inom vissa delar av energisektorn. Teknik som tagits fram för svenska behov har ofta elt användningsområde utomlands. Inom ramen för denna utredning har en genomgång gjorls av ett tjugofemlal teknikområden, varvid utsikterna på svensk och utländsk marknad har bedömts. Beskrivningen återfinns i kapitel 2 i rapporten. Av denna framgår att det är en tämligen heterogen grupp av teknikområden som behandlas. Nägon egentlig energiteknisk bransch kan inte sägas förekomma. Av den enkäl som industriverket har låtit genomföra framgår ocksä alt flera av de vikligasle företagen har verksamhet såväl inom som utom de teknikområden som är intressanta för denna utredning.

Av genomgängen framgår all den svenska kompetensen och marknads-utsikterna varierar kraftigt mellan teknikområdena. Inom några traditionella områden, t. ex. vattenkraftsteknik och teknik för elöverföring, har Sverige sedan länge en mycket kvalificerad industri. Inom andra områden, t.ex. förbränningsteknik och rökgasrening, har först de senaste årens ulveckling på den svenska marknaden skapal fömtsättningar för industriell utveckling som kan visa sig bli konkurrenskraftig ocksä i ett internationellt perspektiv. Samtidigt måste man varna för alltför långtgående försök frän statsmakternas sida att i förväg välja ut "vinnare" bland energitekniker och energileknikförelag som är under utveckling. Risken finns att detta kan snedvrida resursutnyttjandet och medföra att andra satsningar inte kommer till stånd.

Prop. 1984/85:120 354

I första hand bör nu existerande organ och instrument ulnyttjas för att främja den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter. Slatens energiverk förfogar f. n. över såväl selektiva forsknings-, utrednings- och demonstrationsprogram som generella investeringsprogram av betydelse härvidlag.

De generella programmen, främsl investeringsstöd av den karaktär som funnits under år 1983 och år 1984, har Ull effekt atl den allmänna investeringsnivån ökar för energiteknik. Därmed bildas en bas för vidare forskning och utveckling samt tillväxt för den berörda induslrin. Samiidigi riskerar ett generellt investeringsprogram att medföra en viss "överhettning" på marknaden så att den svenska industrin inte alltid kan hålla normal marknadsbevakning. Det generella investeringsprogrammet kan därför få bieffekten att utländska tillverkare får hjälp att etablera sig på den svenska marknaden.

De investeringsprogram som funnits under åren 1983 och 1984 har utan ivekan haft betydelse för utvecklingen av den svenska energiteknikindu-slrin. Särskilt 1983 års investeringsstöd till torvpannor måsle sägas ha haft avgörande inverkan på den berörda industrins utveckling. Samtidigt måste konstateras att den svenska energimarknaden nu börjar bli "mättad" och att en rationalisering och koncentration erfordras bland tillverkarna för att en internationellt slagkraftig industri skall byggas upp. Energiverket anser mol denna bakgrund att den nedtrappning av investeringsprogrammet som nu aviseras är riktig.

Forsknings- och utvecklingsinsatserna liksom prototyp- och demonstrationsinsatserna inom oljeersättningsprogrammet är av annan karaktär också i industripolitiskt avseende. Dessa program måste enligt energiverkets mening utformas så alt industriell tillämpning beaktas och industriell utveckling främjas. 1 själva verket är sannolikl den bestående effekten av en forsknings- och utvecklingsverksamhel av den typ som bedrivs inom energiområdet i första hand att kunskap byggs upp vid högskolor och företag och att en industriell miljö för fortsatt utveckling skapas.

Ett ökat hänsynstagande till industriella aspekter tas nu i den forskning och utvecklingsverksamhet som energiverkei fått ansvar för liksom inom den s. k. PoD-verksamheten. Man måste dock vara medveten om att effekterna av dessa insalser kan bli märkbara först på något längre sikt.

Det är uppenbarl all det finns behov av referensanläggningar på hemmamarknaden för den industri som söker exportera en ny teknik. En uppfattning som ofta framförs är att myndigheter, bl.a. statens energiverk, som kan ge stöd till uppförande av PoD-anläggningar, i större utsträckning skall beakla exportpotentialen av tekniken. Ibland framhålls alt omfattande statligt stöd skall utgå till en anläggning med - förmodad - exportmöjlighet även om det inte finns någon som helst lillämpning i Sverige.

Verket har i några fall lämnat stöd till projekt där den demonstrerade tekniken kan ha sin huvudsakliga avsättning på den internationella mark-

Prop. 1984/85:120 355

nåden. Det är emellertid svårt att i förväg avgöra vilka av de projekt som får slöd som också har en verklig exportpotenlial. Verket har bl. a. av detta skäl hävdat atl den verksamhel som bedrivs med statligt PoD-slöd framförallt bör inriktas mot svenska förhållanden och mot energitekniksystem som har väsentlig marknadspotential inom landel. Den huvudsakliga avsikten med oljeersättningsprogrammet har varit - och bör vara - att utveckla ett för landet bättre anpassat energitillförselsystem.

Erfarenheterna av tidigare verksamhet, bl.a. inom OEF och SIND, visar atl demonslrationsvärdel av uppförda PoD-anläggningar inle kan bedömas med säkerhet förrän flera år efter att första beslut om åtgärden fattats. Effekler av enskilda PoD-projekl inom energisektorn kan därför inte förväntas påverka den exportinriktade tillverkningsindustrin i någon nämnvärd utsträckning inom de närmaste åren. Dessutom mäste framhållas att del torde vara tämligen ovanligt alt en industri lyckas utveckla och framgångsrikt marknadsföra en teknik om den inle har någon lillämpning i det egna landet.

Slatens energiverk vill emellertid - som elt led i en allmän statlig satsning på ålgärder som kan främja export - föreslå en förändring av reglema för oljeersättningsprogrammet så att exportmöjligheierna kan beaktas i slörre utsträckning än f n. Beslut om slöd bör dock inte endast eller ens främst baseras på exportförväntningar. Med tanke bl.a. på de svårigheter som föreligger alt korrekt bedöma dessa förhållanden bör den föreslagna förändringen göras försöksvis. Man mäste också vara medveten om att en prioritering av de exportinriktade företagen kan komma att försämra möjligheterna för företag som arbetar enbart på den svenska marknaden.

Sammanslällning och beskrivning av det energitekniska utvecklingslaget är en viktig uppgift för ståtens energiverk. Verkel har för avsikt alt genom atl utarbeta s. k. tekniköversikter ge svensk och utländsk publik en bild av utvecklingsläget. Dessa översikter kommer att utformas så att de också beskriver det industriella kunnande som finns i Sverige. De bör därför kunna utnyttjas i företagens marknadsföring.

Den direkta statliga hjälpen för företagens marknadsföring och marknadsansträngningar bör dock hanteras av organ som har expertkunskap på just detla område. Verkel har därför med lillfredsställelse konstaterat att Svensk bygg- och energiexport (Swebex) har bildats och knutils till Exportrådet. Verksamheten är ännu i ett inledningsskede varför några påtagliga resultat ännu inte kan föreligga. Det är dock angelägel att Swebex får möjlighet att verka som det samlande organet för statens hjälp till exportfrämjande inom energiområdet under den treårsperiod som angivits för verksamheten. Statens energiverk är berett att bislå Swebex med experthjälp vid exportsatsningar av energiteknik.

Prop. 1984/85:120 358

1 Statens industriverks skrivelse om avgiftsfinansierad energirådgivning

Regeringen har uppdragit ål statens industriverk alt under våren 1984 inleda försök med avgiftsfinansierad energirådgivning.

En delredovisning av hur försöket är upplagt och resultaten per den I juli 1984 har lämnats till regeringen den 18 seplember 1984.

Härmed lämnas slutrapporten.

SIND har uppdragit åt konsultföretaget SIAR att ulvärdera försöket med avgiftsfinansierad energirådgivning. Rapporten lämnas som bilaga.

SIND ansluter sig till slutsatserna i rapporten. SIND vill dock förtydliga på några punkter.

En stor del av ulvecklingsfondernas företagsservice beslår i atl gratis ge råd till företag. Endasl en mindre del av administrationskostnaderna läcks av uppdragsintäkter. För 1984 var dessa 8,5% av koslnaderna. Ambitionen hos fonderna är dock alt mer aktivt sälja sina konsulttjänster och på så vis öka intäktsandelen. Det är i detta sammanhang viktigt med en balanserad avvägning så atl arbetet med alt öka intäkterna inle blir ett självändamål för fonden. Kraven på intäkter frän energirådgivningen bör inte vara annorlunda än kraven på övriga verksamhetsområden inom fonden. Företagen anser inte att energikostnaderna är annorlunda än andra kostnader.

I propositionen 1980/81:90 sid. 72-73 anges att energirådgivningen skall vara initierande och av uppsökande karaktär och att omfattning och inriktning kan vara olika mellan länen. En avgiftsfinansiering av verksamheten torde som framhålls i rapporten medföra alt den riktas till etl färre anial stora företag med en väsentlig energisparpotential. Energikonsulenterna kommer då att arbeta på samma sätt som konsulterna på den öppna marknaden. Med en viss subvention från slatens sida kan energikonsulenten arbeta med en lägre timtaxa och på så sätt konkurrera framgångsrikt med privata konsulter utan atl därmed tillföra marknaden något exlra. Om verksamheten avgifisfinansieras kommer den uppsökande delen att minska.

När ett företag fått energirådgivarens rapport med förslag till lämpliga energisparåtgärder ärgralisarbetel i normalfallet avslutat. Om företagsledningen då önskar ytterligare hjälp med t.ex. anbudsunderlag, offert-granskning eller projektledning bör den vända sig till konsulter och entreprenörer på marknaden. Energikonsulenten kan dock åta sig kortare uppdrag men det skall ske lill marknadsmässiga priser. Längre engagemang i elt företag minskar rådgivarens tid alt hjälpa övriga företag i länet.

SIND:s huvudinvändning mot att rådgivningen helt eller delvis baseras på avgifter är att energikonsulenten då tvingas konkurrera med konsulterna på marknaden och därmed i praktiken blir en av dem i stället för att fungera som en "dörröppnare" vilken skapar en marknad för andra och

Prop. 1984/85:120 360

ställningen för budgetåret 1985/86 lämna en delredovisning av vilka resultat som har uppnåtts.

1 propositionen 1983/84 anfördes alt den verksamhet med energirådgivning som SIND administrerar i avvaktan på den nämnda omprövningen under kommande budgelår borde bedrivas i huvudsak enligt nu gällande riktlinjer och i ungefär samma omfattning som under innevarande budgetår. Inför denna omprövning borde vidare några modeller med avgiftsfinansierad rådgivningsverksamhet prövas. Rådgivningen borde prövas vid 4-6 utvecklingsfonder varvid det vore naturligt atl de fonder som har haft en energikonsulentverksamhel under flera år i första hand kom i fråga. Olika modeller borde prövas varvid även möjligheterna till hundraprocenug avgiftsfinansiering borde undersökas.

Med anledning av detta tog SIND under våren 1984 kontakt med energikonsulenterna vid utvecklingsfonderna och vid diskussioner med dessa framkom olika arbetsmodeller för avgiftsfinansiering. 1 mars 1984 enades man om fördelningen av modellerna till de olika utvecklingsfonderna. Inblandade län var Gävleborg, Kronoberg, Uppsala, Stockholm, Östergötland, Västmanland och Sörmland.

Utöver detta fastlades en definition av energirådgivningen i en första och en andra del för atl lättare kunna beskriva modellerna.

Del A/fas 1:

Denna del innefattar de första kontakterna man måste ta med etl företag för atl göra det medvetet om vilka företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder som existerar. I standardfallet gör energikonsulenten besök på företaget och går igenom anläggningen. En rapport lämnas med motiverade förslag till lämpliga ålgärder som företaget bör vidta. I genomsnill brukar detta kräva tre arbetsdagar för energikonsulenten.

Del B/fas 2:

När företaget erhållit en rapport om vad som ska åtgärdas och hur detta bör göras, är energikonsulentens arbete vanligtvis avslutat. Vill företaget ha ytterligare hjälp med t.ex. upphandlingsunderlag, anbudsgranskning, etc. bör det normall vända sig lill konsulter och entreprenörer på marknaden. I de fall arbetena inte är för omfattande enligt energikonsulentens bedömning, bör han mot viss ersättning kunna utföra arbelet ål företaget. Försöksverksamheten med avgiftsfinansiering enligt modell B bör begränsas till högst cirka två veckors arbete per företag.

Eftersom energikonsulenterna bedrivit gratis konsultation fram till denna försöksverksamhet enades man dessutom om att projektet med avgiftsfinansiering skulle inledas när den övriga verksamheten tillät detta. I många fall ansåg man sig hårt uppknuten ull redan startade energisparpro-jekl och ville därför först avsluta dessa.

Prop. 1984/85:120 361

2.3 Aktuell beskrivning

Avsikten vid modellvalet för avgiftsfinansieringen av energikonsulenl-verksamheten var aU prova ett så brett spektmm av lösningar som möjligt. Man har för fas ett/initialinvenieringen använl sig av modeller med 1(X)% finansiering till helt gratis konsultation. För fas två/djup-analysen av ett företags energisparpotential har lösningar med 50% respektive 100% finansiering provals. Elt sammandrag av de använda modellerna redovisas nedan.

ModeUerna

100% finansiering

Såväl i Östergötlands som i Sörmlands län har man hafl uppgiflen att avgiftsfinansiera projekten till 100%. 1 Östergötlands län har energikonsulenten riktat sig mot två mindre orter, Skänninge och Mantorp.

Genom att projekten drivs i specifika områden avser man kunna hålla kostnaden för initial inventering på en nivå som kan anses rimlig även av mindre förelag. Det bör i sammanhanget beaklas att de två områdena i myckel stor utsträckning består av små företag.

Vid användning av modellen i Sörmlands län har man baserat sig på en timpenning motsvarande 225 kronor. Via SNI-koden har energikonsulenten sedan vall ut ca 1(X) företag i tillverkningsindustrin med över 20 anslällda. Därefier har företag som nyligen erhållit graliskonsullalion sorterats bort ur gmppen.

Avgiftsfinansiering med fasl avgift i fas ett

Fasta avgifter för fas ett-verksamhet har använts av Kronobergs respektive Västmanlands län. Båda län har arbetat under fömtsättning att hela deras verksamhet ska finansieras till 50%.

I Kronobergs län har man för avgiftsfinansieringsverksamheten valt Alvesta kommun. Anledningen fill detta är att kommunen hinills har varit relativt obearbetad och att den till sin art liknar de kommuner man hittills framför alll har arbetat med. Näringslivet har ungefär samma omfattning som i de andra kommunerna. Denna uppläggning ger möjligheter till vissa jämförande studier.

I fallet Västmanlands län har man använt sig av två modeller för avgiftsfinansiering.

50% avgiftsfinansierad energirådgivning

Såväl i Västmanlands som i Stockholms län har man avgiftsfinansierat till 50%. Dock har inga fasta avgifter bestämts.

När det gäller Västmanlands län ska här modell två för avgiftsfinansiering av verksamheten redovisas. I samband med pågående arbete eller tidigare inventerade företag har energikonsulenten här informerat dessa

Prop. 1984/85:120 362

om utvecklingsfondens erbjudande om all belala 50% av kostnaden för en mer djupgående analys (fas två). Kostnadsberäkningen har härvid baserats på marknadsmässiga priser.

1 Slockholms län har man fått i uppgift alt avgiftsfinansiera energirådgivningen i sin helhet lill 50%. Delta har inneburil att vissa delar av rådgivningen har bedrivils utan avgifl för företagen medan andra delar har debiterats den rådsökande med mer än 50% av den verkliga kostnaden.

Eu inledande besök på fyra timmar har gjorts utan avgifl. Har det därvid visal sig atl energisparpolenlial finns, har förinvenlering respeklive djupanalys rekommenderats.

Delvis avgiftsfinansierad rådgivningsverksamhet

1 Uppsala län har energikonsulenten använt sig av en modell där fas ett erbjuds gratis men där man tar betalt med en summa molsvarande 50% av kostnaderna för fas två, dvs. arbete med upphandlingsunderlag, anbudsgranskning, etc.

Incitamenlsavtal

I Gävleborgs län har man haft möjlighelen att använda en något mer flexibel modell. Principen bygger pä att den första delen av energiinventeringen, fas ett, ges gratis till företagen. Pekar analysen i detla stadium på en slor energisparpotential erbjuder man företaget hjälp med följdarbetet. Avsikten med modellen är att företagaren med 50% av de inbesparingar han gjort genom energiinvesteringen skall kunna betala energikonsulentens arbete. Utöver detta kan man även erbjuda företagaren finansiellt stöd genom s. k. rörelselån om detta är nödvändigt.

Vid val av företag för denna modell har energikonsulenten använt sig av tre kriterier. Företaget bör ha en förhållandevis stor energiförbrukning. Dessutom bör utvecklingsfonden hos förelagaren ha ett gott rykte och företaget bör självt vara stabilt och inte ha några ekonomiska problem.

Vid marknadsföringen av denna modell har man tagit personlig kontakt med företagen. Ett tiotal företag har blivit kontaktade varav två visat intresse.

Resultatet av verksamheten

Med sin Ull 100% avgiftsfinansierade verksamhet har Östergötlands och Sörmlands län på sina brevledes kontakter erhållit O svar. Vid den personliga uppföljningen av ett tiotal förelag har man i Östergötland funnii intresse från ett företag för en inventering vilken också har gjorts. Beslut om någon framtida åtgärd har ännu inte fattats.

I Sörmlands län har man efler uppföljning med ett 25-tal telefonsamtal inte funnit något intresse för vidare arbete. Däremol har flertalel av de påringda företagen tagit upp frågeställningen om eventuell subventionerad assistans från utvecklingsfonden under ett senare skede och avvaktar med åtgärder.

Sammanställning av avgiftsflnansieringsmodeller

	Modell		Kontakttyp	Svar	Personlig kontakt	Intresse	Åigärd	Framtida åtgärd
			Kontakttyp	Svar	Personlig kontakt	Intresse	Åigärd	Framtida åtgärd
	Dei A	Del B
Östergötlands	Fl 600	100%	ca 30 br.	0	ca 10 tfn	1	1
län	= 100%
Sörmlands län	100%	100%	ca 75 br.	0	ca 25 tfn	0	0
Kronobergs län	F3000 = 50%	50%	ca 40 br.	2				X?
Västmanlands län	Fl 500	-	ca 30 br.	0	ca 10 tfn	0	0
(modell 1)	= 50%
Stockholms län*	50%	50%	93 brev	22	22 tfn	8	(3)6"	X?
Västmanlands län	-	50%	11 brev	X	11	1	1	0
(modell 2)
Gävleborgs län	incil. = 0	incil. = ")00%	~	~	ca 10 pers. konl.	2	1	U?)
Uppsala län	0	F50%	"	~~	ca 10 pers. konl.	3	0	'y
			279	24	98	15	11	3 + X

* Del avvikande resultatet i Stockholms län beror enligt utsago från energikonsulenten på att man använt sig av en vidare definition av ordet åtgärd. Under lika förutsättningar anser energikonsulenten att resultatet mer skulle motsvara de övriga länens.

** Enligi defmition i avsnitt 2.2 bör för enhetlighetens skull med anledning av * här 3 åtgärder noleras, ej 6. F = Fasl avgift.

På grund av den mycket låga svarsfrekvensen anser energikonsulenterna att det är mycket svårt aU uttolka resultatet. Med anledning av detta har kommentarer till tabellen ovan lagts i bilaga.

2.4 De inblandades tolkning av modellerna

Direkla effekler

1 sina kommentarer till och analyser av avgiftsfinansierad energirådgivningsverksamhet betonar energikonsulenlerna uppdelningen av arbetet i de två faserna förarbete, som kan liknas vid en "dörröppnarroll", och fas två som mer är implementeringsorienterad och resullatberoende. Avgiftsfinansierad fas ett i arbelel "slår man igen" den dörr energikonsulterna tänkt använda.

Man är bland energikonsulenterna ense om att fas etl måste vara gratis för att man ska kunna molivera företagaren. Denna åsikt anser man atl man får stöd för i den privata marknadens agerande.

Energikonsulterna pekar på att det brislande engagemanget inle behöver bero på alt man inte vill investera ulan är en följd av alt det koslar pengar innan man vet vad man betalar för.

Ett återkommande motiv till atl energikonsulterna anser atl initialfasen ska vara gratis är att man måste se arbelet som en helhet där fas ett fungerar som dörröppnare och måste passa in i den övriga uppläggningen.

När del gäller de arbeten energikonsulenterna gjort i fas två av avgiftsfinansieringsmodellerna föreligger förhållandevis lite material. Få projekt

Prop. 1984/85:120 365

har hunnit slutföras. Konsulenterna framhäver dock att del i dessa fall ofta inte handlar om alt finansiera lill 50% eller 100% ulan mer om att kunna ta betalt överhuvudtagel. Har man väl kommit lill fas 2 i ett energibesparingsprojekt är företagaren motiverad till investeringar och därför oftast beredd att betala för denna tjänst.

Ett konkret resultat av fas två-verksamheten har bl.a. inneburit att någol större förelag visal sig intresserade av hjälp medan mindre har avböjt på gmnd av kostnaden i initialskedet.

De slutsatser som dras av resultaten från försöksverksamheten är bl. a. att förelagen måste ges någon form av morot för atl de ska bli intresserade av energikonsulenternas erbjudanden.

En följd av de reaktioner man fåll på fas två i arbetet tidigare pekar dock på att företagen redan bestämt sig för en investering i energibesparande åtgärder och därför lika väl skulle kunna upphandla sådana ijänster på en privai marknad.

Indirekla effekler

Oavsett beslut om humvida man ska avgiftsfinansiera energikonsulenternas totala verksamhel eller inte är konsulenterna tämligen ense om att någon form av gratis verksamhel behövs i etl initialt skede för atl man skall kunna sälja in sin tjänst.

Slutsatserna man drar av de resultat man uppnått i sin verksamhet är att energisparåtgärder på någol säll måste säljas in till företagaren eftersom dessa sällan är priorilerade frågor.

Tar man inle hänsyn till detla faktum kommer verksamheten att förändras på gmnd av avgiftsfinansieringen. Energikonsulenlerna skulle i slörre utsträckning bedriva en verksamhet som den privata marknaden redan erbjuder.

Energikonsulenlerna hävdar även alt man i sin verksamhel kommer alt inrikta sig på en helt annan typ av företag om man måste arbela under kravel all finansiera sin verksamhel till 50% eller 100%. Anlalel energibesparingsprojekt skulle minska till förmän för insalser i slörre företag med ett längre tidsmässigt engagemang. Förelagen skulle väljas med betydligt mycket större selektiviiet.

Om energirådgivningsverksamhelen mer riktade in sig på att initiera stora projekt som en följd av avgiftsfinansieringen skulle della binda upp myckel av konsulenternas tid.

Enligt de intervjuade energikonsulenterna vore del visserligen inget problem att ta sig an uppgifier liknande dem den privata marknaden utför, men samtidigt frågar man sig om detta är rimligl all göra.

I princip anser konsulenterna att man med fördel kan överlämna uppgifter som upphandling och detaljprojektering till privata marknaden.

Samtidigt som man ser det uppenbara i att betoningen i energikonsulentens arbele inle ska ligga på att utföra fas två-uppgifter som man kan

Prop. 1984/85:120 366

finansiera så är man rädd för att den privata konsultmarknaden inle erbjuder riktigt de tjänster man skulle önska. De är ofta geografiskt koncenlrerade och är ofta även selekliva i silt val av företag.

Fömtom alt det enligt energikonsulenterna hos den privata marknaden i vissa avseenden brister i kompetens på energiområdet är anledningen ibland ocksä att utbudet av konsulter inte är tillräckligt stort.

Följderna blir alt konsulenterna ser en anledning till alt i viss utsträckning även arbeta med fas två-uppgifter. De geografiska vita fläckarna bör täckas upp och de segment av marknaden som inte bearbetas av privata konsuller bör också penetreras.

Generelll betonar energikonsulenterna all etl engagemang i fas två-uppgifter bör koncentrera sig till alt fungera som en samordnande funktion. Fördelen med ett sådant agerande är alt man kan fortsätta bedriva sin graliskonsultverksamhel för att främja energisparmedvetenheten och samtidigt kan verka för att företagen vidtar de åtgärder som har rekommenderats. Konsuller respektive hårdvaruleverantörer kan av konsulenten organiseras i elt energiprojekt utan atl del kräver för mycket tid.

Samtidigt ser energikonsulenlerna även möjligheten atl styra in privata konsulters arbele på marknadssegment som tidigare inle har bearbetats av dem.

Det betonas dock samtidigt att rollen som samordnare eller koordinator inle fär innebära all engagemanget med företagel koncenlrerar sig på implementeringsfrågor utan mer ska innebära en rådgivningsfunktion.

För att på detta sätl kunna förena en gratis inilialkonsullation i samhälls-nyttigt perspektiv med atl delvis eller i sin helhet finansiera rollen som samordnare i ett senare skede av en energiinvestering anser energikonsulenterna dock att hänsyn måste las lill hur respektive utvecklingsfond har valt atl arbeta.

Enligt energikonsulenterna kan man även på fonden se tendenser till sådana problem konsulenterna själva har råkat ut för. Företagen måste försl uppmärksammas på fondernas möjlighet atl stå till tjänst innan etl konkret engagemang kan startas.

En sammanfattande slutsats konsulenterna drar är att ett beslut om alt generellt avgiftsfinansiera energikonsulentverksamheten skulle innebära all man mer riktar sig efter betalningsförmågan hos företagen än efter det behov av energibesparing som finns i näringslivet.

Under förulsällning alt man ska arbeta enligt de målsättningar propositionen 1980/81:90 fastlägger frågar energikonsulenterna sig om detla perspektiv på energirådgivningsverksamhelen är rikligt. Man vill sälta uppgiflen med att främja energimedvetenhelen i förgrunden utan atl för den skull försumma arbete i fas tvä som kan finansieras.

Dessutom har konsulentverksamheten pågått under en längre tid och därför kommer ansträngningarna enligt konsulenterna i framliden all behöva inriklas mot företag som är mindre motiverade och har mindre energibesparingar att uppvisa. Detta kräver ökade ansträngningar.

Prop. 1984/85:120 367

För atl kunna uppnå effekter liknande dem man nått under tidigare verksamhet, tror man att bl.a. ökad marknadsföring av energikonsulenlerna kommer all vara av nöden.

En generell avgiftsfinansiering skulle därför motarbeta en av de viktigaste uppgifterna konsulenten har, nämligen alt fylla en uppfostrande roll.

2.5 Analys och slutsatser

I diskussionerna med de energikonsulenter som arbeiar med de olika avgifisfinansieringsmodellerna har framkommit att avgiftsfinansieringen innebär ett antal direkta följder för energikonsulenternas framtida arbete inom energirådgivningen. Trots att utprovningen av de olika modellerna ännu inte är fullsländig.

En avgiftsfinansiering av verksamheten torde innebära att företag med mer uppenbara energisparpotenlialer och allmänhet slörre omfattning på sin verksamhel blir målgrupp för verksamheten. Detta borde också innebära att energikonsulentens arbete i framtiden inskränker sig till ett färre antal objekl med störte engagemang. En avgiftsbeläggning av sädana tjänster måste även innebära att energikonsulenten i sitt arbete blir mer selektiv i val av förelag då kraven ställs högre och förelagen förväntar sig en "demonstration av produkten". Verksamheten torde tendera mot etl mer "affärsmässigt arbetssätt" liknande del de privata konsulenterna uppvisar.

Denna utveckling av verksamheten måste ställas i relation till det uppdrag slaten har givit genom sina energipolitiska beslut och propositioner. Här hävdas inte endast att största möjliga besparing bör eftersträvas utan även all ansträngningarna bör inriktas på att medvetandegöra främsl små och medelstora företag om möjligheten till energibesparingar. Energikonsulenten iklädes en roll som främjare av "samhällsnyttan".

För att i framtiden kunna möta såväl kravet på affärsmässighet som önskemålet om att tjäna samhällsnyttan, är vid en avgiftsfinansiering av denna verksamhet etl betydande krav att mycket klart specificera en prissättningsidé. Vi kan renodla tre typsituationer:

A. Energikonsulenten förvänlas erbjuda tjänster som andra företag
varken kan eller vid erbjuda. Med detta avses främst rollen att vara
främjare av samhällsnyttan, dvs. förstärka en energibesparingskultur
bland främst små och medelstora företag, men även generelll i näringsli
vet. SIND bör ikläda sig rollen som företrädare för denna idé om man
anser att det är strategiskt intressant och kan främja energibesparingen.
Här handlar det främst om att kunna erbjuda gratis konsulthjälp lill företag
som hittills inte koncentrerat sig på energisparåtgärder.

B. SIND kan via energikonsulentema erbjuda samma tjänsl som andra
förelag, men bilUgare. I detla fall rör del sig främst om uppgifier i samband
med implementeringen av föreslagna energisparåtgärder. Denna funktion
24 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 368

bygger till stor del pä ett gott förhållande med inle bara de företag man ämnar arbeta mot, utan även samarbetspartners i form av hårdvamleve-rantörer och andra energirådgivare på marknaden. Under fömtsättning att energikonsulenterna har en suverän kompetens på på detta område och kan spela en central och samordnande funklion, har denna uppgift en roll i sammanhanget och kan med fördel avgifisfinansieras.

C. SIND kan avgiftsfinansiera energirådgivningsverksamheten om man kan erbjuda en unik tjänst. Del unika i energikonsulenternas arbetssätt ligger i att de kan agera som neutrala energimäklare på gmnd av sin obundenhet. De fungerar som kunniga samordnare med möjligheten att dra på kompetenta resurser på utvecklingsfonden för strategiskt viktiga regionalpolitiska beslut i sitt arbete. Kan SIND på ett mycket tydligt sätt krislallerisera fram en unik produkt som motsvarar vad marknaden efterfrågar i respektive län, finns möjligheten till avgiftsfinansiering av energirådgivningstjänsten.

För att kunna bedöma SINDs möjligheter till att använda nägon av dessa tre prissättningsidéer måste hänsyn tas fill den regionala energirådgivningsmarknaden och framväxten av energikonsulenter inom den privata och kommunala sektorn.

Erfarenheterna i samband med arbetet för denna rapport har visat att framför alll den privata marknadens aktörer mer och mer strävar mot atl bygga upp en professionell kompetens på området för att i framtiden kunna ge en så heltäckande energiservice som möjligt. Privata konsulters arbetssätt tenderar i allt större utsträckning att likna energikonsulentens, man "säljer in" ett åtgärdsprogram genom en initial studie av energisparpoleniialen som är gratis för att kunna "demonstrera" sin idé och sitt kunnande för atl i ett senare skede ha möjligheten alt ta betalt för sin professionalism.

I valet av målgmpp skiljer sig dock energikonsulenterna från den privata marknaden, som tenderar atl bearbeta de större företagen och institutionerna.

Slutsatsen man måste dra av den icke fondknutna energirådgivnings-marknadens positjonering är att energikonsulenternas unikhet i form av gratis konsultationer givna av neutrala och kunniga personer i en samordnande roll alltmer försvinner. Energikonsulenternas roll som en partner vars uppgift det är alt bygga upp en god relation till ett nätverk av underieverantörer, konsulter och avnämarförelag tenderar atl knyta upp energikonsulenterna i så hög grad Ull implementeringsorienterade uppgifter atl energirådgivningen begränsar sig till ett ytterst fålal lyckliga avnämare.

Följden blir att den viktigaste rollen SIND via energikonsulenterna kan spela är att även fortsättningsvis främja tillväxten av en energibesparingskultur bland främsl små och medelstora företag, men även övrigl näringsliv för att på denna väg öka motivationen för energibesparande åtgärder och i samarbete med utvecklingsfonderna arbela för att en regionalt anpas-

Prop. 1984/85:120 372

Små effekter på miljö och hälsa

Föroreningar uppkommer vid all förbränning. Naturgasen ger väsentligt lägre utsläpp av miljöslörande ämnen än andra bränslen. Utredningen visar att det i huvudsak endast är utsläppen av kväveoxider som förtjänar alt närmare uppmärksammas.

Bedömningen av miljö- och hälsokonsekvenserna vid naturgasanvändning är i huvudsak baserad på det omfattande material som framtagits inom Kol-Hälsa-Miljö-projektet och naturvårdsverkets projekt "Miljöeffekter av ved- och torvförbränning": Dessutom har Statens Miljömedicinska Laboratorium pä utredningens uppdrag gjort en bedömning av hälsoeffekterna av utomhusexposition vid naturgasanvändning.

Några jämförelser med el, som är en från lokal miljösynpunkt utmärkt energiform för individuell uppvärmning har inte genomförts. Jämförelser har endast gjorts med andra oxidationsbränslen.

Rapporten behandlar naturgasens miljö- och hälsokonsekvenser inom tre områden:

• Emissionerna av de substanser som i dagslägel anses ha störst inverkan på hälsa och miljö.

• Naturgasanvändningens inverkan pä luftkvaliteten i en medelslor stad och i ett villaområde.

• Naturgasanvändningens inverkan på försurning, skogs- och växtskador samt behovet av deponering av restprodukter från energiproduktion.

Emissionsfaktorer rörande ett tjugotal ämnen definieras ingående för olika typer av föroreningskällor. Ytkällor beslår av trafik och enskilda fasUghetspannor; punktkällor utgörs av t. ex. gmppcentraler med koncenlrerade utsläpp. Fjärrvärmeanläggningar betraklas som stora punktkällor (men försedda med höga skorstenar, vilket är väsentligt från utspädnings-synpunkt).

En medelstor svensk stad, Örebro, har utvalts som modell. Där studeras föroreningseffekten vid fyra olika scenarier för 1990-talet.

Al: Begränsad Qärrvärmeutbyggnad. Yt- och punktkällor saml Qärr-värme är oljeeldade.

A2: "Maximal" fjärrvärmeutbyggnad. De flesta ytkällorna har anslutils Ull Qärrvärmesystemet som är koleldal. Ytterligare en stor punktkälla har konverterats från olja till kol.

Bl: Begränsad naturgasintroduktion. De ytkällor som annars skulle anslutits till fjärrvärme eldas med naturgas liksom samtliga punktkällor. Fjärrvärmen är koleldad.

C: Maximal naturgasintroduktion. Naturgas utnyttjas i samlliga stationära anläggningar med undantag för vissa ytkällor.

Prop. 1984/85:120 373

Beräkningsfallen avser 1990-lalets tekniknivå. Den teknik och de emissionsfaktorer som fömtsätts har för samtliga bränslen ansetts motsvara dagens bäsl utprovade och allmänt tillgängliga fullskaleteknik för förbränningsanläggningar. Vad avser fordon har emissionsdata för dagens situation använts i fall Al. För övriga beräkningsfall gäller lägre emissionsvärden som en följd av att tillämpningen av 1976 års avgasregler fått ett större genomslag.

De lolala emissionerna av svaveldioxid i den medelstora staden minskar kraffigi (säväl absolut som relativt sett) vid en nalurgasintroduktion. Della förklaras av nalurgasens låga svavelinnehåll samt atl trafikens bidrag Ull svavelutsläppet är ringa.

Utsläppen av kväveoxid påverkas däremot relativt sett betydligt mindre vid en naturgasintroduktion främst beroende på atl trafiken är den största källan för kväveoxidutsläpp (även om minskningen i absoluta lal kan vara påtaglig). Dessutom ger inte naturgas lika slor specifik sänkning av kväveoxidutsläppet som för svaveldioxid.

Stoftemissionerna reduceras kraftigt vid övergång till gaseldning.

En alltför hög halt av svaveldioxid och stoft i inandningsluften kan förorsaka kronisk bronkit eller andra luftvägsbesvär hos känsliga personer. Redan en övergång frän individuell oljeeldning till Qärrvärme innebär att svaveldioxidhalten sänks Ull en ur hälsosynpunkt acceptabel nivä. En naturgasintroduktion innebär ytterligare sänkt svaveldioxidhalt varvid en, ibland nödvändig, säkerhetsmarginal uppnäs.

Halterna av kväveoxider i en hårt trafikerad punkt i gatunivå blir ungefär samma vid alla studerade uppvärmningsalternativ. Här behövs åtgärder pä trafiksidan för att minska människors exponering för kväveoxider och därmed risken för luftvägspåverkan hos känsliga individer.

En övergång lill naturgas från andra bränslen innebär avsevärt minskade utsläpp av metaller. Det största intaget av toxiska metaller sker dock normalt via födan och inle via inandning. Därav följer att det minskade utsläppet av metaller som blir följden av en ökad gasanvändning knappast kan hävdas ge någon positiv hälsoeffekt. Trots detta är dock de minskade metallutsläppen principielll positiva med tanke pä att metaller inte är nedbrylbara och därför kan ansamlas i omgivningen.

För villaområden jämförs naturgasen med olja och ved. Konsekvenserna av en nalurgasintroduktion blir i princip samma som i en medelstor stad. Halterna av svaveldioxid, stoft och metaller minskar avsevärt medan kväveoxidhalten reduceras i mindre grad.

Rapporten studerar vidare konsekvenser utanför tätorter av en nalurgasintroduktion med minskade utsläpp som följd. Av slort miljömässigt intresse är den försurade nederbörden. De kvantiteter av naturgas som hittills diskuterats inom Sydgas och Västgas är dock förhållandevis små och kan därför inte mer än lokall ge påvisbara förbättringar. Till stor del beror detta på den dominerande inverkan utländska källor för närvarande har på

Prop. 1984/85:120 374

förhållandena i södra Sverige. Om naturgasen så småningom fär en väsenlligl större betydelse i känsliga regioner samtidigt som föroreningsbelastningen från utländska källor minskar, kan fördelarna med gas i sådana områden få ett påtagligt ökat värde.

Restprodukter från naturgasen är försumbara jämfört med t. ex. den mängd aska som blir resultatet av oljeeldning och, i än högre grad, koleldning. När det ställs krav på så låga svavelutsläpp all rökgasavsvavling fordras, får man fömtom aska också avsvavlingsprodukter. Upplagen för restprodukterna från kol-och oljeeldning måste utföras på ett sådant sätl alt miljöeffekter av lakvatten, dammning etc. minimeras. Vid övergång till naturgas skulle hela problemkomplexet med deponering försvinna.

Landskapspåverkan och markintrång blir också obetydliga med naturgas. Distributjonsledningarna (som för övrigt har en mycket hög kapacitet) grävs ned och jordbmk kan sedan bedrivas på normalt sätt. I skogsmark måste dock en mindre gata hållas öppen.

God arbetsmiljö, hög säkerhet

Arbelsmiljö- och säkerhetsfrågorna vid naturgasanvändning är väl kända genom erfarenheter i länder som använt naturgas sedan årtionden. Dessutom kan erfarenhel överföras från användning av stadsgas och gasol eftersom flera frågor är desamma som vid naturgasanvändning.

Utredningen behandlar de arbetsmiljö- och säkerhetsrisker som kan förknippas med naturgasanvändning dels i samband med distributionen av gas och dels i samband med slutanvändning av gas. Riskerna består i försia hand av:

• Gasläckage, som kan orsaka brand och explosioner

• Kontakt med odöriseringsmedel

• Avgaser i samband med förbränningen

• Buller

En gasolycka kan orsakas av felaktigt handhavande, felfunktion och/eller felaktig utrustning. Amerikansk olycksstatistik visar alt majoriteten (ca 80%) av de olyckstillbud med personskada som följd och som förorsakals av gas kan hänföras till kategorin "skadad komponent". Generellt kan dock sägas atl säkerheten är mycket hög för naturgas. Anläggningar för transmissions- och distributionsnät är dessutom normalt obemannade.

Odöriseringsmedel tillsätts gasen för att uppkomna läckor lättare skall kunna lokaliseras. Medlet tillsätts centralt i distributionsnäten och eventuella problem berör därför endasl den personal som genomför inblandningen.

Yrkeshygieniska problem kan uppstå vid kontakt med rökgaser och

Prop. 1984/85:120 375

förbränningsrester. Jämfört med olja, kol, flis och lorv är dock problemen mindre vid gaseldning. Dessutom innehåller rökgaserna frän gaseldning lägre halter av skadliga ämnen.

Bullerstörningar kan uppslå i tryckreduceringsutrustning, i första hand i mottagnings- och reglerstalioner. Isoleringsåtgärder bör vidtas för att få ner bullernivån till 85 dB(A).

Så här kan naturgas användas

Naturgas kan användas istället för, eller tillsammans med andra bränslen vid i slort sett alla länkbara lillämpningar. Med hänsyn lill funktion kan fyra tillämpningsområden särskiljas:

• Pannor

• Industriella tillämpningar

• Hushållsanvändning

• Motorbränsle

Förbränning av naturgas i pannor är en ganska enkel teknik jämfört med förbränning av fasta och flylande bränslen. Pannor för gaseldning skiljer sig dock inte mycket från pannor för oljeeldning. En oljepanna kan därför relafivt enkelt förses med gasbrännare, vilket i princip är allt som erfordras för konvertering från olja lill gas. Gasleverantören kan för vissa kunder erbjuda lägre abonnemangsavgifter mot att under vissa givna betingelser få avbryta gasleveranserna. Gaskonsumenten fär då under vissa perioder själv svara för sin energiförsörjning, exempelvis med olja. Kombinations-brännare för växelvis eldning med olja och gas kan då installeras.

Förbränning i induslriella ugnar skiljer sig från förbränning i pannor främst genom mångfalden av typer och storlekar av förbränningsanläggningar. Industriella ugnar är ofta individuellt anpassade lill en process och har ofta, bl.a. på gmnd av höga temperaturkrav, låga verkningsgrader, jämfört med pannor. Naturgasens renhet gör den mycket lämpad i processer där lågan används för direkt värmning säsom vid värmebehandling av rostfria band och blankglödgning av rör. De goda reglermöjligheter som erbjuds vid naturgaseldning är vid många tillämpningar en avgörande fördel. Naturgas används ocksä som skyddsgas inom stål och metallindustrin samt har ett brett tillämpningsområde inom den kemiska industrin.

I hushållen kan naturgas användas både i konventionella pannor för uppvärmning och i gasspisar för matlagning. Vid lillfredsställande bostads-ventilation förorsakar naturgasens förbränningsprodukter inga problem.

Naturgasen kan också användas som motorbränsle. I förvätskad (ENG) eller komprimerad (NGV) form används naturgas idag som motorbränsle i naturgasrika länder som Nya Zeeland och Kanada. Med känd teknik kan naturgas också konverteras lill metanol som, rent eller blandat med bensin

Prop. 1984/85:120 376

eller dieselolja, kan användas som motorbränsle. LPG (Gasol) utgör för närvarande 1,6% av drivmedelsförbrukningen i Europa.

Övervägande antalet av de fordon som använder gas är fordon som urspmngligen tillverkats för bensindrift men som i efterhand konverterats genom installation av ytterligare ett bränslesystem.

Konsekvenserna från miljösynpunkt av att använda naturgas, gasol och metanol är svårbedömda eftersom det saknas motorer som är utvecklade och optimerade för någol av dessa bränslen. Dessutom saknas i ännu högre grad drifterfarenheler och därmed möjligheter att bedöma om emissionerna ökar när molom åldras.

Vid krav pä så låga emissionsnivåer att det krävs katalytisk avgasrening blir utsläppen i stort sell desamma, oavsett om man använder bensin, gasol eller naturgas.

Slutsatser

Utredningen Naturgas-hälsa—miljö bekräftar atl nalurgas är ett myckel miljövänligt bränsle. Endast emissionerna av kväveoxider är av sådan omfattning att det finns anledning att närmare undersöka möjligheterna att begränsa utsläppen. De är dock normalt bara hälften av vad kol- eller oljeförbränning ger upphov till.

De viktigaste slutsatserna är all:

• naturgas, som främst består av metan, är ett mycket rent bränsle. Halten av svavel och andra föroreningar är mycket låg.

• utsläppen vid förbränning av naturgas genomgående är så låga alt de kommer att vara lägre än för kol, torv, olja och andra bränslen även om i framtiden förbättrade reningsmetoder utvecklas och används för dessa bränslen.

• utsläppen av svavel är mindre än 1 % av utsläppen från stora koleldade anläggningar, försedda med rökgasavsvavling,

• utsläppen av stoft och metaller i de flesta fall är flera tiopotenser lägre än förändra bränslen.

• det vid användning av naturgas egentligen bara är utsläppen av kväveoxider och koldioxid som kan orsaka effekter på miljö och hälsa. I båda fallen ger dock naturgas lägre utsläpp än kol och olja.

• det finns goda möjligheter att begränsa utsläppen av kväveoxider vid nalurgaseldning. Åtgärderna är desamma som vid förbränning av andra bränslen men tillämpningarna bör vara billigare vid naturgas på grund av det enkla och lättstyrda förbränningsförloppet.

• utsläppen av koldioxid är mindre än hälften jämfört med kol och ca 60% jämfört med olja.

• naturgasens goda miljöegenskaper medför atl man kan nå samma förbättring av luftkvaliteten i tätorter vid användning av nalurgas för indivi-

Prop. 1984/85:120 379

BUaga23

Energi 85 — Energianvändning i bebyggelse

Sammanfattning av och remissyttranden över rapporten G26:1984 från statens råd för byggnadsforskning (BFR)

Innehåll sid.

1 Sammanfattning ............................................... 380

1.1 Bakgrund ................................................... 380

1.2 Utvecklingen av energianvändningen hittills ..... 380

1.3 Inriktningen på den fortsatta energihushållningen 381

1.4 Den nya teknikens möjligheter ...................... 382

1.5 Slutsatser och rekommendationer .................. 384

1.6 Samhällsekonomiska bedömningar .................... 386

2.................................................................... Sammanställning av remissyttranden avseende underlag för om
prövning av gällande riktlinjer för energiverksamheten i byggnader
m.m................................................................ 387

2.1 Remissförfarandet ...................................... 387

2.2 Beslutsunderlaget allmänt ............................ 388

2.3 Utvecklingen av energianvändningen hittills ..... 393

2.4 Vad kan utvecklingen av energianvändningen förklaras av? .. 394

2.5 Inriktningen på den fortsalla energihushållningen ..... 397

2.6 En ny energihushållningsplan ........................ 402

2.7 Genomförande ........................................... 405

2.8 Styrmedel ................................................. 413

3.................................................................... Sammanställning av remissyttranden avseende den nya teknikens
möjligheter .................................................... 434

3.1 Remissförfarandet ...................................... 434

3.2 Beskrivning av den tekniska utvecklingen ........ 435

3.3 Speciella problemområden ............................. 437

3.4 Önskvärd uppföljning ................................... 438

3.5 Fortsatta forskningsinsatser inom områdena solvärme, värmelagring och värmepumpar 440

3.6 Stöd lill experimenlbyggande och prototyp- och demonstrationsanläggningar 443

3.7 Inlroduklionsslöd till värmepumpar och solvärmeanläggningar 443

Prop. 1984/85:120 381

rorna. Såvitt rådet kan bedöma är studien den mest omfattande och inträngande som genomförts i landet.

Det går inle, enligt rådels mening, att för närvarande komma längre i säkerhet i bedömningarna med tillgänglig statistik och kunskap. Rådet vill dock underslryka vikten av atl siatistiken i framliden görs mer helläckande och att olika statistiska sammanställningar görs på ett likartat sätl. Det är en fömtsättning för atl en senare, motsvarande studie skall kunna göras med större säkerhet.

Vad kan utvecklingen av energianvändningen förklaras av?

En jämförelse av resultaten från byggforskningsinslitutets undersökningar av det svenska byggnadsbeståndet 1976/77 och 1983/84 visar, att den minskade energianvändningen hittills i stor utsträckning åstadkommils med enkla energihushållningsåtgärder, t.ex. tätning och injustering av uppvärmnings- och ventilationssystem. Detta bekräftas även av intervjuundersökningar som rådel låtit utföra. En utveckling mot mer omfattande åtgärder, ofla i samband med reparalion och ombyggnad kan dock noteras under periodens senare del. En viss ökning av takten i energisparandet under de senaste åren har också noterats. Detta kan bl. a. förklaras av att energihushållningsaktivileten hos de större fastighetsförvaltningarna har ökat.

1.3 Inriktningen på den fortsatta energihushållningen

Enligt rådets beräkningar är den återstående energisparpoleniialen för ålgärder med känd och beprövad teknik i dagens bebyggelse ca 10 TWh för småhus, ca 6 TWh för flerbostadshus och ca 7 TWh för lokaler. Av dessa totalt ca 23 TWh hänförs ca 5 TWh lill i dag Qärrvärmd bebyggelse. Beräkningarna bygger på alt väl avvägda kombinationer av energihushållningsåtgärder genomförs och alt samordning med reparationer, underhåll och ombyggnad sker.

Erfarenheter och resultat av genomförd forskning, utveckling och experimentbyggande visar att nya byggnader kan göras mycket energisnåla. Till 1990 bedöms energibehovet för uppvärmning och tappvarmvatten i bostäder och lokaler kunna minska från dagens nybyggnadsstandard på 120-140 kWh/m' till 80-100 kWh/ml Pågående forskning visar att fortsatt teknisk utveckling kan leda till atl energibehovet minskas ytteriigare till 30-70 kWh/m. Energisnåla lösningar åsladkommes genom alt optimera hela byggnaden och dess installationer i elt samverkande system. Detta innebär att byggnader skall utformas täta och välisolerade med effektiva uppvärmnings- och ventilationssystem, ofla med värmeåtervinning.

Resultat från rådets experimentbyggnader visar atl del är lekniskl och ekonomiskt möjligt atl i befinllig bebyggelse minska energianvändningen för uppvärmning och tappvarmvatten till under dagens nybyggnadsstan-

Prop. 1984/85:120 383

räckligt utvecklade. Men kan därför inle bedöma tekniken med utgångspunkt från dessa projekt. Nu har kompelensen byggts upp till en, även internationellt sett, hög nivå. Solfångarnas preslanda har ökats, värdebeständighet och allmän kvalitet har förbättrats samtidigt som kostnaderna har reducerats väsentligt. För stora solfångarfält har kostnaden under en tid av endast tre år sänkts till hälften samtidigt som prestanda fördubblats. För lappvarmvaltensyslem till flerbostadshus har konstnaden halverats. Vi är nu inne i en period av snabb utveckling mot bättre prestanda och lägre kostnader.

Tekniska lösningar för tappvarmvallenberedning och uppvärmning har utvecklats för småhus och flerbostadshus. Dessa tekniker kan svara för upp lill 30 procent av uppvärmningsbehovet. Solfångarfält kan idag svara för upp till 10 procenl av energibehovel i gruppcentraler och fjärrvärmenäl. Dessa syslem kan konkurrera med lätt eldningsolja. Invesleringsulgifterna är dock höga och den största energiproduktionen sker på sommaren. Solvärmesystemen har därför svårt att konkurrera med el och fasta bränslen.

Solvärmesystem med säsongslagring har utvecklats i storlekar för ca 40 lägenheter upp till slora gmppcentraler. Syslemkoslnaden behöver minskas med 30-50 procent för att konkurrenskraft ska kunna uppnås. En stor del av den nödvändiga förbättringen kan, enligt rådets mening, uppnås genom presiandahöjningar och kostnadsreduceringar i solfångarfält.

Solvärmesystem är således idag endast i begränsad omfattning konkurrenskraftiga men det pågår en snabb utveckling. Målen i proposition 1980/ 81:90 (1-3 TWh) kan, enligt rådels bedömning, inte uppnås år 1990. Rådel bedömer emellertid de senaste årens ulveckling som lovande. En fortsatt satsning på forskning och utveckling (FoU) samt experimentbyggande inom solvärmeområdet bör därför enligt rådels mening göras. Delta ger större frihet när det gäller möjligheterna atl minska det framtida elberoendet. Forskningssatsningen bör kombineras med marknadsstimulerande ålgärder. Annars kan den nödvändiga utvecklingen inom industrin inte fortsätta.

Energilagring

En viklig fömtsätling för att kunna utnyttja solvärme, naturvärme och spillvärme är alt energin kan lagras lills den behöver användas. Oftast rör det sig om lagring från sommar till vinter.

Naturens egna fömtsättningar för värmelagring i jord, berg och vattenmagasin verkar erbjuda de största möjligheterna till billig säsongslagring. Värmeförluster och kostnader gör atl lagren måste byggas i stor skala. Sverige har genom sin glaciala jordartsgeologi och sitt urberg mycket goda fömtsättningar för undermarksbaserad värmelagring.

Värmelager i form av vattenmagasin, såsom gropar och bergmm, bygger på känd anläggningsteknik. Erfarenheter av drift, bergstabilitet och vatten-25 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 384

kemi erhålls nu i pågående fullskaleförsök. Gropmagasinen synes ha vissa begränsningar. Värmelagring direkt i mark är billigt per m' men har låg energitäthet och systemen blir mer effektlröga än vid lagring direkt i vatten. Anläggningserfarenheter och preliminära driftresultat visar atl systemen fungerar på planerat sätt.

Värmelagring i akviferer förekommer idag endasl i projekteringsskedet, och de första fullskaleanläggningarna beräknas vara i drift 1985. Lagringstekniken erbjuder goda möjligheter atl spara t. ex. energin i sjöarnas ytvatten till vintern och då ha en bra värmekälla för värmepumpsystemen. Kemiska latenta smältvärmelager har, enligt rådels bedömning, inte stora möjligheter att nä en tekniskt och ekonomiskt acceptabel nivå inom de närmaste 10— 15 åren. Lagring i is/vatten används däremot kommersiellt i kontorshus idag.

Kostnadsbilden för olika typer av värmelager är mindre underbyggd än för l.ex. system med värmepumpar och naturvärmekällor, eflersom det idag endast finns ett fåtal experimentanläggningar. Kostnader för lager är också storleks- och syslemberoende, vilket gör all enkla slutsatser inte kan dras av projekt i halv skala. Hittills framkomna resultat från experimentanläggningar tyder på att den del av energikostnaden som är direkl relaterad lill lagret kan bli så låg som 3—10 öre/kWh.

Framtidsmöjligheter

Rådets utvärdering omfattar den teknisk-ekonomiska potentialen för energisparande med värmepumpar, solvärme och energilagring. Rådet avstår dock från atl göra en bedömning av marknadsandelar för olika nya lekniska system. Flera av dem är stadda i sädan utveckling atl kostnadsbilden snabbi kan förändras. Mot bakgmnd av hittills erhållna resultat bedömer rådet emellertid att traditionell energihushållning i kombination med värmepumpar och övergång till tekniska system med solvärme, naturvärme och lagring åtminstone bör kunna in på 2000-talet leda till en halvering av 1978 års energianvändning i bebyggelsen. Rådet har i sin bedömning tagit hänsyn till att byggnader och uppvärmningssystem blir föremål för åtgärder i en takt som beror av bl. a. den lekniska livslängden för pannor, värmepumpar, distributionsnät m. m. En fortsatt snabb utveckling kan dock leda till en slörre besparing.

1.5 Slutsatser och rekommendationer

En ny energihushållningsplan

Enligt rådets bedömning blir det alll svårare och mindre meningsfullt att ju längre tiden går särskilja energianvändningen i 1978 års bebyggelse. Rådet föreslår därför all energihushållningsplanen i fortsättningen skall omfatta all bebyggelse, dvs. även den som tillkommit efter är 1978 och den som kommer alt byggas framöver.

Prop. 1984/85:120 385

Enligt rådels bedömning bör energihushållningsålgärder i byggnaderna och energisparande system med värmepumpar, solvärme och värmelager samordnas i väl avvägda åtgärdspaket. Sparplanen bör därför, enligt rädeis mening, avse såväl traditionella energihushållningsåtgärder som nya tekniska system. Det gäller såväl målsättning, genomförande, styrmedel som uppföljning.

Rådel har ocksä påpekal svårigheten att ge en samlad bedömning av de nya tekniska systemens sparpotential vid en viss tidpunkt. Rådet föreslår därför all regeringen överväger en målsättning i form av vägval i slällei för ell sparmål enbart i TWh i en ny heltäckande energihushållningsplan för bebyggelsen.

Genomförande

Enligt rådets uppfattning bör man se över hela bebyggelsen och dess uppvärmningssyslem med målsällningen att hushålla med energi och andra resurser och att utnyttja spillvärme, solvärme, naturvärme m.m. sä långt som möjligl.

Slora delar av del svenska byggnadsbeståndet är idag i behov av reparation, ombyggnad och tillbyggnad, sä kallade ROT-åtgärder. 1 den del av bebyggelsen där ROT-åtgärder behövs bör energihushållningspaket, värmepumpar, solvärme m. m. genomföras på etl samordnat sätl. Del är viktigt att uppvärmningssystemen anpassas lill de lägre energianvändningsnivåer som blir resultatet av de övriga åtgärderna.

Energianvändningen i bebyggelsen bör planeras så alt del lolala energisystemet blir så effektivt som möjligt. Därför bör den kombination av energihushållningsåtgärder alltid genomföras som medför en samhällsekonomisk kostnad (besparingskostnad i öre/kWh) som är lägre än samhällets utgifter för atl tillföra motsvarande mängd energi. Rådel har i utredningen visat hur detta kan ske över tiden.

Avvägning sparande lillförsel iftärrvärmeområden

I takt med atl bebyggelsen blir mer energieffektiv kommer fiärrvärme-systemen att behöva anpassas IiU nya förulsättningar. Den försålda värmemängden från Qärrvärmeverken i Sverige har i stort sett varit oförändrad sedan 1978/79, trots fortsatt utbyggnad av näten. Flera Qärrvärmeverk strävar efter atl successivi sänka framlednings- och relurtemperalurer i näten i syfte atl minska värmeförlusterna och att få bättre fömtsättningar för värmepumpar och för framtida kraftvärme.

Ny teknik medför också att Qärrvärme i flera avseenden kan bli mer flexibel. Den marknad fjärrvärmen kan uppnå kommer i växande omfattning atl avgöras av hur den kan anpassas till de framtida låga energianvändningsnivåerna och nya tekniker för energianvändning och energiomvandling. En viklig fräga är hur fjärrvärmetaxan utformas. En taxa med en slor rörlig del och lilen fast del stimulerar energihushållning.

Prop. 1984/85:120 386

Forskning och ulveckling

Enligt rådets mening bör en kraftfull salsning på forskning, ulveckling och experimentbyggande även fortsättningsvis vara en av hörnstenarna i energihushållningsplanen. Det är särskilt viktigt alt värna om den långsikliga kunskapsuppbyggnaden på områdel vid högskolorna.

Rådet pekar också på vikten av experimentbyggande i full skala. Det bidrar starki till all resultaten blir säkrare och mer trovärdiga. Det bidrar därmed också lill att ny kunskap snabbare när ul lill praktisk tillämpning.

Rådet anser vidare att ell visst statligt införandeslöd för värmepumpar, solvärme och energilager även fortsättningsvis behövs. Men slödet skall endast ges till sådan teknik och sådana tekniska lösningar som prövats i FoU och experimentbyggande och lorde inte behövas annat än i de fall där marknaden ännu inte är etablerad.

Ulbildning

På mycket kort tid har en mängd nya kunskaper och erfarenheter inom energiområdet vunnits. För att dessa kunskaper skall kunna omsättas i slor skala i praktiken måste forsknings- och utvecklingsresultaten spridas till och förankras i de grupper vars kunskaper och agerande har betydelse för genomförandet. Dit hör de direkta beslutsfattarna - ägare och förvaltare av bostäder och lokaler - men ocksä gmpper som i sin yrkesutövning påverkar de direkta beslutsfattarna. Enligt rådels mening behöver stora insatser göras för atl utbilda nyckelgrupper om effekten av insatta resurser skall bli den avsedda.

1.6 Samhällsekonomiska bedömningar

Rådet har inle gjort någon total samhällsekonomisk beräkning av vad som är den mesl gynnsamma utvecklingen när del gäller energianvändning i bebyggelse. De beräkningar som gjorts visar olika åtgärders lönsamhei i förhållande till alternativa åtgärder med hänsyn till lolala systemkostnader, investeringsulgifter och livslängd samt drift- och underhållskostnader. Åtgärdernas lönsamhet under en rad olika förulsättningar studeras också. Rådet har inte gjort något försök att prissäua åtgärdernas effekt på handelsbalansen, sysselsättningen, miljön och säkerheten. Delta är, enligt rådet, yttersl en politisk bedömning.

Energihushållande åtgärder, värmepumpar, solvärmesystem och energilager bygger i slor ulslräckning på inhemsk produktion. Importen av bränsle minskar kraftigt och ersätts inte med andra importerade produkter om energihushållningsplanen genomförs. Den kraftfulla satsningen på FoU inom dessa områden gör också att Sverige har ett leknikförsprång. Fömtsättningarna för export är därför enligt rådets bedömning goda.

Energisparande åtgärder i kombination med reparation och ombyggnad utgör en viss kompensastion för den minskade sysselsättningen i nypro-

Prop. 1984/85:120 388

Åre och Vilhelmina kommuner. Landstingsförbundet, Näringslivets Byggnadsdelegation, Rörfirmornas riksförbund, statens vattenfallsverk. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska Elverksföreningen, Svenska kommunförbundel. Svenska kraftverksföreningen. Svenska Riksbyggen, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges arkitekters riksförbund (SAR), Sveriges fasUghetsägare-förbund, Sveriges induslriförbund, Sveriges Trähusfabrikers riksförbund, Sveriges villaägareförbund, Swedisol, Svenska byggnadsarbetareförbundet.

2.2 Beslutsunderlaget allmänt

Flera remissinslanser har uttalat sig positivt över den allmänna uppläggningen av rapporten Energi-85 och menat att den pä elt lättfattligt sätt redovisar kunskapsläget inom det aktuella området.

Enligt ForlF belyser Energi-85 på elt bra sätt dagens situalion och syn vad gäller energianvändningen inom byggnadssektom.

Byggnadsstyrelsen anför. Byggforskningsrådets utredning "Energianvändning i bebyggelse" är en omfattande skrift som på etl lätt tillgängligt sätt presenterar en mängd fakta på området. De flesta är oomtvistade och mycket få kontroversiella. För den som är allmänl intresserad av området skulle skriften således kunna ulgöra en lärobok.

Statens energiverk och Svenska värmeverksföreningen ullalar att stali-stikmaterialet ger elt värdefullt tillskott till vetandet om energianvändningen.

CTH anför. Rapporten ger en lättläst, bred allmän översikt av den energiinriktade byggnadsforskning som BFR haft ansvar för. Illustrationerna är trevliga och välvalda och samverkar med typografin till alt göra del lätt att orientera sig i det omfatlande materialet. Frånvaron av språkliga fel vittnar om etl samvetsgrant arbete av redaktören under en uppenbart kort produktionstid.

KTH anser att Energi 85 tillsammans med ett stort antal delrapporter utgör eU myckel omfatlande underlag. Det ligger en slor förtjänst i atl många experter anlitats för att samtidigt behandla olika avsniU inom det komplexa energiområdet. Omfattningen av undertaget är så stort all det med viss nödvändighet blir något svåröverskådligt. Sammanfattningsskriften Energi 85 ger emellertid en utomordentlig sammanslällning av tillgäng-Uga kunskaper och erfarenheter. Det är ett mycket komplext ämnesområde utredningen omfattar. Uppläggning och genomförande har skett pä ett förtjänstfullt sätt. Inom många delområden är kunskaperna osäkra varför det kan finnas motiv för att inom vissa avsnill göra annorlunda bedömningar än vad som framgår av Energi 85.

Svenska elverksföreningen uttrycker sin uppskattning över rapportens uppläggning och sakliga innehåll. Beskrivningen av de allmänna fömtsatt-

Prop. 1984/85:120 389

ningarna ger en god bild av energianvändningen i bebyggelsen och redovisas på etl överskädligl sätl. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer och Kristianstads kommun.

Svenska kommunförbundet anför följande. I rapporten redovisas på ett överskådligt sätt resultaten från etl omfatlande utredning- och ulvecklingsarbele. Rapporten ger en sammanfattande och nära nog heltäckande bild av de senaste årens utveckling inom viktiga delar av energiområdet. Rapporten sprider kunskap om det forsknings- och utredningsarbete som i form av utredningar, experimenlbyggande och demonstrationsverksamhet genomförls bl. a. med stöd av slatliga medel. Liknande synpunkler redovisas av Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Många remissinstanser har pekat på brister i materialet. Bristerna kan beslå i att man saknar belysning av vissa aspekter helt eller delvis. 1 vissa fall ifrågasätts underiagel för de slutsatser och synpunkter som redovisas.

Byggnadsstyrelsen anser alt rapportens brister ligger i det som inte kommil pä pränt. Man har undvikit klarläggande diskussioner av förhållanden hos redovisade fakta som var för sig kan vara utan invändning men sinsemellan kan innebära konfliklrisker. Härigenom har man också undvikit att dra sådana slutsatser av del framlagda materialet, vilka måste vara väsenlliga för det förelagda utredningsuppdraget. Läsaren kan förledas att tro att skriften kan utnyttjas som en meny för fritt val av enskilda rätter utan hänsyn till de komplexa samband som råder. Det relativt blygsamma utrymme som utredningen ägnat sparpotential och faktiska spareffekter i befintliga byggnader svarar enligt byggnadsstyrelsens uppfattning inte mot vad dessa frågor borde ha fält med hänsyn till deras avgörande betydelse för möjligheterna att nå de av statsmakterna formulerade målen.

RRV konstaterar atl rapporten i första hand redovisar uppnådda resultat inom energihushållningsområdel och den nya teknikens möjligheter. De överväganden om och förslag till fortsatta slatliga insalser inom energiområdet som presenteras är huvudsakligen av övergripande karakiär och i flera fall redovisas varken kostnadsberäkningar eller annal underlag för förslagen. Rapportens värde som beslutsunderlag begränsas också av all flera frågor som torde ha en cenlral betydelse för beslut inom de akluella områdena endast behandlas mycket summariskt.

Sålunda borde rådel i sin utvärdering exempelvis ha diskuterat frågan om avvägningen mellan åtgärder i tillförselledet resp. energianvändningsledet mer ingående. I rapporten anförs endast att denna avvägning bör ske på kommunal nivå. Frågan om hur statliga styrmedel och stöd påverkar denna avvägning och vilka effekler de har på fastighets- resp. samhällsekonomin berörs ej. En annan fråga som borde ha ägnats uppmärksamhet är de samhällsekonomiska aspekterna på energisparande och användandet av värmepumpar i fjärrvärmesystem. Hittillsvarande diskussion har i huvudsak handlat om fastighets- resp. fjärrvärmeverksekonomiska aspekter på energisparande resp. användandet av värmepumpar i dessa områden.

Prop. 1984/85:120 390

Sammanfattningsvis anser RRV atl rapporten inte ger tillräckligt underlag för ställningstaganden och beslut i många av de behandlade frågorna.

Energiforskningsnämnden pekar på atl de uppnådda energisparresulta-ten och den ulveckling av lekniken på energiområdet, som beskrivs i Energi 85, tillskrivs i allmänna ordalag FoU-stödei. Någon som helsl analys av samband mellan insatser och uppnådda resultat redovisas dock inte, ej heller av genomslagskraften av de olika slag av FoU-insatser som gjorts eller andra använda styr- och slimulansmedel och deras inbördes betydelse. Det är med andra ord ej möjligt att utläsa vilka toiala effekter FoU-stödet haft och i vad mån de olika insatserna varit effektiva.

Riksantikvarieämbelet påpekar att vid den utvärdering som nu utförts av BFR har energisparandets effekter på kulturhistoriskt värdefulla byggnader inte behandlats. Bl. a. som en följd av detla saknas också underlag och analyser för en diskussion av dessa frågor och för förslag om inriktning av energisparverksamheten i den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. Erfarenheter av hittillsvarande energisparverksamhet visar att dessa frägor måste uppmärksammas mer. Vissa undersökningar har även genomförts i andra sammanhang för att belysa de problem som är förknippade med deUa.

Länsbostadsnämnden i Kopparbergs län noterar att forskningen inom energiområdet har under en följd av år varit mycket teknikorienterad. Sverige har därvid kommit atl inla en ledande plats i världen inom detta vikliga område. Samtidigt har vi upplevt att den nya teknikens tillämpning inom byggandet åstadskommit många problem. Länsbostadsnämnden i Norrbottens län anför liknande synpunkter.

Slatens planverk anser att utredningen inte har klarlagt vilka typer av åtgärder som har genomförts i bebyggelsen och på vilket sätt energibesparingen har skett. Statens energiverk framför liknande synpunkter och menar alt detta är en slor svaghet då man skall diskutera styrmedel.

Göteborgs kommun beklagar att rådet har undantagit industrins byggnader från kalkylerna. Dessa byggnader representerar en energisparpotential av stort intresse med t. ex. möjligheter att utnyttja spillvärme m. m. Kommunen rekommenderar att energihushållningsplaneringen utvecklas till atl om möjligt innefatta hela beståndet av byggnader.

SABO konstaterar att effeklen av drift- och skötselåtgärder och i viss mån även övriga "enklare" energisparåtgärder behandlas sparsamt i Energi 85.1 den beräkningsmodell som använts för att beräkna den återstående sparpolentialen i bebyggelsen finns t.ex. drift- och skötselålgärder inle med.

E-gruppen leknikinformation AB pekar på alt drift- och skötselfrägor behandlas endasl översiktligt.

SAR vill framhålla tre faktorer som förbundet anser ha stor betydelse för en snabb utveckling mot ytterligare förbättrad energihushållning och effektivare energiteknik. De tre faktorerna som ej har fått erforderlig tyngd är

Prop. 1984/85:120 391

spridning av den nya kunskapen om energi till de verksamma inom produklion, administration och utbildning, brukarnas vanor och krav samt motivationen för långsiktig hushållning och integration av energikunnande i byggnadsförnyelse och administration

Statens energiverk anför. Genom att i delalj bedöma intäkter och koslnader av olika energisparpaket vill BFR med sin beräkning av energispar-potentialen komma fram till vilka ålgärder som är lämpliga atl genomföra i de skilda bestånden, vilken omfattning de bör ha och vilken energibesparing det är lönsamt för samhället all efterslräva.

Statens energiverk anser, atl detta angreppssätt har ett begränsat värde som underlag för energipolitiska ställningstaganden. Beräkningarna är osäkra med hänsyn till kvalitén i del statistiska basmaterial man applicerar dem på samt de förenklade förutsällningar man alltid måste göra i sådana sammanhang. En så precis kunskap om sakförhållandena på energihushållningsområdel, atl en av slaten detaljstyrd energihushållningsplan vore möjlig eller önskvärd att sträva efter, är orimlig atl uppnå. Ett rimligare angreppssätt är att undersöka uppvärmningsmarknadernas funktionssätt för all på den vägen utröna om del finns några hinder för anpassning på producent- och konsumentsidan till samhällsekonomiska kostnader för energitillförsel och energisparande.

Statens provningsanslalt konstaterar att utredningsunderlaget och redovisningen väsentligen är välavvägd, men vill peka på att de båda huvudavsnitten "Energihushållning, utvärdering och möjligheter" respektive "Den nya teknikens möjligheter" vad gäller omfattning och utförlighet inte helt är i balans med varandra. Skäl borde ha funnits atl behandla energihushållningsavsnittet mer utföriigt.

Svenska kommunförbundet menar att vissa centrala problem och vissa övergripande frågor behandlas alltför summariskt eller indirekt i rapporten. Detta gäller t. ex. fjärrvärmens roll och byggnaders effektbehov.

Svenska värmeverksföreningen menar att vissa delar av det som skrivs om Qärrvärme är ofullständigt eller oriktigt. Rapporten förefaller atl ha en överdriven tilltro till små värmepumpars förmåga att konkurrera med andra alternafiv till byggnadsuppvärmning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför. När det gäller effekterna av olika energisparande åtgärder för handelsbalans, sysselsättning, miljö och säkerhet har de inte belysts. Länsstyrelsen anser att även dessa konsekvenser av energisparande borde ha beskrivits inom ramen för utredningen då detta material föreslås ligga till gmnd för omprövning av energipolitiken.

När det gäller de mer omfatlande åtgärderna som genomförts under perioden 1978-83 saknas i rapporten en analys av effekten av åtgärderna för miljön. Rapportens värde ligger i att den visar, att sparmålet hitfills gått att uppfylla, även om förklaringama är mindre väl grundade, att slutmålet borde gå att uppnå, även om svårigheterna underskattats, att svårigheter vid fortsatt genomförande föreligger, även om de inte tillräckligt precise-

Prop. 1984/85:120 392

rals, att bebyggelsen har etl enormt värde som nationell tillgång, även om man hittills endasl pekat på de ekonomiska värdena, alt en fortsatt intensifierad FoU verksamhet om bebyggelseutveckling och energianvändning är av nöden, även om de forskningsvärda problemen endast antytts.

IVA anför bl.a. följande. Genom alt rådet inte väljer att i huvudfallet studera olika energiförsörjningsalternalivs verkliga kostnader, dvs. utan skatter och subventioner m. m., avhänder man sig möjligheten att redovisa energisparpoleniialen i Sverige till lägsta samhällsekonomiska kostnad.

När det gäller valet av scenarier och strategier efterlyser akademien ett fall som redovisar en fortsatt kärnkraftanvändning efter år 2010. Eftersom en avveckling av kärnkraftverk, som uppfyller alla ställda säkerhetskrav är ekonomiskt oförsvarbar, anser akademien att en marknadsbedömning av alternaUva energitekniker, som inte tar hänsyn lill ett fall med fortsatt kärnkraftsdrift, blir ofullständig.

CTH anför. Delar av rapporten skulle vunnit på en kritisk, ingående granskning av hittillsvarande forskning och en diskussion av tidigare målformuleringar och hur de uppfyllts. Man saknar en diskussion av hinder i form av medelsbrist, brist på forskare, kortsiktiga tidsperspektiv, svårigheter belräffande samordning och kunskapsöverföring. En viklig faktor är samhällets resurser och vilja att omsätta forskningsresultat i konkreta byggprojekt. Här saknas en diskussion av de vittgående konsekvenser som ett ROT- och energihushållningsprogram kan få för den byggda miljön. Rapporten innehåller otillräckligt av kostnads- och lönsamhetskrav för etl bestämt ställningstagande till framlagda förslag. Rapporten kännetecknas i sin helhel av sin brist på övergripande resonemang som placerar de energilekniska övervägandena i begripliga relationer till andra överväganden som kanske är väl så viktiga.

Industrins byggmaterialgrupp anför. Byggnadstekniska åtgärder och strategin för att uppnå ett lågt energibehov i samband med nyproduktion av byggnader finner vi knapphändigt redovisade i BFR;s rapport. Utnyttjande av byggstommens tillgängliga värmekapacitet och ytskiktens inverkan på styrning av mmsklimatel är exempel på områden som bör ha sin givna plats i forskningsprogrammen. En samverkan mellan stomme och värmesystem bör vara ett delmål i en energibesparingsstrategi.

Ett område som inle behandlas i Energi 85 är vattensnålteknik, som är värd atl uppmärksammas.

BFR anger att "en investering för att spara en energienhet bör genomföras då den innebär en kostnad som är lägre än utgiften för att köpa motsvarande energienhet". Vi instämmer i detta. Dock måsle vi konstatera att underlag för en optimering av åtgärdspaket, som innehåller såväl energisparåtgärder som installationer för uppvärmning inte alltid är väl dokumenterade. Speciellt beträffande ny teknik saknas ofta data för investeringskostnader, livslängd och driftkostnader. Energi 85 ger ej tillräckligt underlag för sådana lönsamhetskalkyler. Därför anser vi alt ytterligare forskningsinsatser är nödvändiga - främst för atl få teknisk/ekonomisk erfarenhet.

Prop. 1984/85:120 393

2.3 Utvecklingen av energianvändningen hittills

Stor överensstämmelse föreligger om slorleken på nedgången i energianvändningen t. o. m. 1982. Vad som hänt under 1983 råder skilda åsikter om liksom om vad utvecklingen kan förklaras av.

Statens energiverk anför. Belräffande energianvändningen för uppvärmning kan man enligt verkels mening med någorlunda säkerhet uttala sig om utvecklingen 1978-1982. Enligt verkets dalabas, som baseras pä SCB:s leveransslatistik, minskar energiåtgången för uppvärmning med nästan tre procent per år under denna lid. Vad gäller 1978 års bestånd kan därför uppskattningen 17 TWh för minskad energiförbrukning under perioden 1978-1982 belraktas som acceptabelt underbyggd. Bedömningen att man därefter skulle ha sparat 6 TWh 1983 bör tills vidare betraktas som en hypotes. Jämfört med energisparmålel 43 TWh i 1978 års bebyggelse bör man enligt energiverkets mening i dagsläget inte gå längre än att konstatera atl förmodligen en tredjedel uppnätts. Redan detta måsle dock belraktas som en framgång.

Malmö kommun redovisar följande. Den utvärdering beträffande energianvändningens utveckling i Sverige sedan början av 1960-talet som redovisas i BFR:s rapport är myckel intressant och belysande. Energiverksstyrelsen vill i del sammanhanget notera att en motsvarande studie gjorts för Malmö kommun säsom elt försöksprojekt, i syfte att bl.a. undersöka om den nationella metodiken fungerar på ett kommunalt plan. Den genomförda sludien visar all så är fallet och arbelet med energistatistisk på ett kommunalt plan har därmed utvecklats kraftigl.

SCB anför. Utredningens huvudresullat är i stort sett samstämmiga med den officiella statistiken, men osäkerheter i det statistiska materialet medför alt redovisade slutsatser inte alltid har stöd i den officiella statistiken, vilket också påpekas i rapporten. SCB kan t. ex. inte verifiera påståendet att trenden i minskningstakten för genomsnittlig energiförbmkning är accelererade (R 132:1984, s. 116). Medelfelet i SCB:s skattningar av genomsnittlig energiförbmkning är ca 0,5-1 %, medan den registrerade minskningstakten är ca 3 % per år. Detta innebär att slutsatser beträffande förändringstakten måste bli osäkra, speciellt mellan de år då urvalen till undersökningen byts ut. Det finns också en osäkerhet beträffande storleken på väderfaktorers inverkan på energiförbmkningen, som försvårar slutsatser om lakten i energisparandet.

Beträffande uppgifter över uppvärmd yta i bosläder totalt visar SCB:s och BFR:s uppgifier god överensstämmelse både avseende nivåer och förändringstakt. Däremot redovisar BFR högre tillväxttakt för uppvärmd yta i småhus och en lägre för flerbostadshus än vad den officiella statistiken anger. Förklaringen till dessa avvikelser kan ligga i att jämförelser mellan FoB 1975 och FoB 1980 legat till gmnd för BFR;s uppgifter. På grund av att FoB 1980 genomfördes med ändrade mtiner finns klassifice-

Prop. 1984/85:120 394

ringsskillnader vid uppdelning på småhus och flerbostadshus mellan FoB 1975 och FoB 1980 varvid registrerats en skenbar ökning av antalet småhuslägenheter på bekostnad av flerbosladshusen.

Statens planverk noterar atl inga försök görs att närmare bevisa att energiförbrukningen i småhus verkligen är så hög som 56 TWh bmtto. Den beräknade sparpolentialen om 10 TWh i småhus är i hög grad beroende av denna förutsättning. Planverket anser att utredarna borde undersökt vilka empiriska värden pä tidshorisont och kalkylränta som beslutsfattare lycks ha använt för hittills uppnådda sparresultat. Mycket talar för atl det i genomsnitt rör sig om 5 år resp. 5 %.

SIB påtalar bl.a. följande. Felen vid nivåbestämning försvinner enligt Energi 85 vid beräkning av ändringar i energiförbrukningsnivån, t.ex. när man bildar differenser mellan 1978 och 1983. Ett sådant påstående kanske vore någorlunda giltigt under stabila förhållanden. Perioden 1978-1983 kännetecknas emellertid av stora förändringar i användning av olja, el, ved och Qärrvärme för uppvärmningsändamål. De antaganden som mäste göra om bl. a. genomsnitlsförbmkningar, verkningsgrader och elkonverteringar m. m. får därmed olika stor betydelse 1978 och 1983. De beräknade förändringarna mellan 1978 och 1983 kan därmed delvis återspegla konsekvenser av fel i gjorda antaganden. BFR anger alt felet är mindre än 2 TWh i angivelsen att minskningen är 23 TWh (bmtto) under perioden 1978-1983. Storleksordningen på felet är enligt vär uppfattning betydligt större och kanske 6-8 TWh (brutto).

Energiforskningsnämnden menar alt det statistiska material som underbygger bedömningen av uppnådda energisparresultal är kvalitetsmässigt ofullständigt. Bedömningar bör därför göras med försiktighet. Kunskap som Efn har om vilka energisparresultal som uppnåtts i några kommuner, antyder att BFR:s uppskattning kan vara optimistisk

2.4 Vad kan utvecklingen av energianvändningen förklaras av?

Delade åsikter råder bland remissinstanserna om vad nedgången i energianvändningen beror på.

Fastighetsägareförbundet menar att vid bedömning av energihushållningsprogrammets effekter måste man beakta att omfattande sparåtgärder vidtagits även före den nu aktuella utvärderingsperioden. Flera lidigare undersökningar tyder pä att de privata fastighetsägarna och bostadsrättsföreningarna vidtagit relaUvt sett mer omfatlande energisparålgärder än de allmännyttiga bostadsföretagen före 1978, från 1974 och framåt. Återstående energisparpotential hos dessa fastighetsägarekategorier kan därför ha varit relativt sett lägre än de allmännyttiga bostadsföretagens vid energiredovisningens startår 1978. Förbundet anger att enligt SCB fördelade sig uppvärmningskostnaderna 1982 på olika fastighetsägarekategorier enligt följande: bostadsrättsföreningar 43 kr./m, privata fastighetsägare 46 kr./m och allmännyttiga bostadsföretag 48 kr./m.

Prop. 1984/85:120 395

1 enskild fastighetsförvaltning kan enligt förbundet energisparinsatser uppnås relativt snabbt då energisparande lill följd av de höga energipriserna har blivit en integrerad del i den strävan efler kostnadseffektivitet som utmärker alla affärsmässigt drivna förelag. Inom den offenlliga förvaltningen däremot saknas ett naturligt incitament för energisparande. De kommunala förelagen fär genom alt deras hyror sätts efter självkostnadsprincipen under alla omständigheter sina uppvärmningskostnader täckta.

I det följande redovisas remissinstansernas synpunkter fördelade pä de förklaringsgmnder som anges till minskningen av energianvändningen.

2.4.1 Mesl enkla åtgärder har hittills vidlagits. (Med detla kan remissinstanserna mena såväl drift- och skötselålgärder som lätningsåtgärder elc.)

SIB har funnit slöd för ståndpunkten i Energi 85 att de enkla energihushållningsåtgärdema hittills dominerat, och att de mer omfattande återstår.

Länsbostadsnämnden t Krisiiands län menar i likhel med Energi 85 atl minskningen i energiförbmkningen har hittills framförallt åstadkommits genom enkla energihushållningsålgärder, såsom tätning av fönster och dörrar, injustering av uppvärmnings- och ventilationssystem samt tilläggsisolering av lättåtkomliga utrymmen. Under senare år har det dock skett en utveckling mot mer omfattande åtgärder i samband med reparationer och ombyggnader. Nämnden har via långivningen kunnat följa denna utveckHng.

Statens planverk är tveksamt till utredningens bedömning att när halva tiden för sparplanen passerat har halva målet uppfyllts genom tekniska åtgärder. Del finns risk alt en alltför stor andel av besparingarna erhållits genom enkla, men kortvariga ålgärder och genom ändrade brukarvanor. Som stöd för detta hänvisar planverket till följande. I energiverkets rapport angående Energihushållningsprogrammets effekter redovisas minskningen i specifik energiförbmkning mellan åren 1978 och 1983. Genom lägre specifik förbmkning för uppvärmning och varmvallen beräknas 9,1 TWh bmtto ha sparats i småhusen. I flerbostadshus har 3,8 TWh bmtto sparats (ca en tredjedel av den besparingen beror dock av att det äldsta beståndet rivils eller omvandlats och ersatts med en lika stor area nya energisnåla hus). För lokalerna beräknas besparingen vara 6,7 TWh bmtto. Vidare anges i rapporten (med reservalioner) att den förändrade energianvändningen i 1978 års bostäder lill ungefär 35% skulle kunna förklaras av förändrade energiegenskaper hos beståndet. Omkring 45% kan tillskrivas olika drift- och skötselåtgärder och drygt 20% förändrat bmkar- och förvaltarbeteende. Om injusterings- och lätningsåtgärder inte upprepas och om energipriserna skulle sjunka kan småhusens energianvändning komma att öka.

Enligt SIND har en stor del av sparpolentialen i form av drift- och skötselålgärder vidlagits inom industrin.

Prop. 1984/85:120 396

Göteborgs kommun delar inle uppfallning att "enkla energisparåtgärder" nu har genomförts i en omfattningen som gör att "mer omfattande och kapitalintensiva åtgärder" återstår. Detta kan gälla de större bostadsföretagen och fastighetsägarna. För fastighetsägare med enstaka eller mindre bestånd av flerbostadshus och i småhus finns fortfarande sparmöjligheler i form av enkla åtgärder. Kommunernas energisparrådgivning har härvid en fortsalt stor betydelse.

Kommunen vill också framhålla att hittillsvarande energisparande genom rationell drift och skötsel enligi lokala erfarenheler har varil större än rådet räknal med. För att bibehålla och ytterligare förstärka detta krävs fortsaita insalser med inslmklioner och skötselråd samt utbildning av personal.

SABO menar att kunskapen om i vilken utsträckning olika energisparålgärder bidragit lill de uppnådda resultatet är relativt begränsad. Likaså är kunskapen om olika åtgärders effekt bristfällig. Detta gör det svårt all bedöma den kvarvarande sparpolentialen och vilka åtgärder som bör genomföras för att det 30%-iga sparmålet ska kunna uppnås.

2.4.2 Energipriserna

Statens energiverk erinrar om sina slutsatser i rapporten Energihushållningsprogrammets effekter som i korthet innebär all pris- och skatteförändringarna varit de huvudsakliga orsakerna lill den minskade energianvändningen. Lån och bidrag har endasl i begränsad utsträckning påskyndat anpassningen men haft en informativ effekt liksom rådgivning och ulbildning.

Fastighetsägareförbundet säger sig inle ha möjlighet att bedöma spar-programmels effekter. Rent allmänt visar de flesta sludier och internationellajämförelser att prisökningar förklarar huvuddelen av förändringarna i energianvändningen. En skepsis till alltför optimistiska och förenklade bedömningar av olika åtgärders effekter är förmodligen välgmndad.

2.4.3 Övergång till effektivare uppvärmningsformer
Hyresgäslernas riksförbund anser alt energiminskningsresullatet totalt

sett måste tack vare eltillämpningar röra sig om en väsenlligt högre nivå än ITWh.

Oljeersättningen går enligt Vattenfall för närvarande myckel snabbt. Verkel bedömer atl en betydande del av den registrerade oljebesparingen kan ha varit en effekt av övergång mellan olika energitillförselsystem med olika verkningsgrad (dvs. förhållande mellan nyttiggjord och lillförd energi). Delta gäller elvärme inom bostads- och lokalsektorerna som genom installation av värmepumpar och elpannor har ökat väsentligt mindre i TWh räknat än den oljeenergi som ersatts. På motsvarande sätt har övergången till fjärrvärme även inneburit minskad oljeförbmkning dels genom högre medel verkningsgrad, dels genom ersättning av olja med elpannor.

Prop. 1984/85:120 397

värmepumpar, sopor, spillvärme och fasla bränslen inom fjärrvärmen. De direkta hushållningsåtgärder som avser sänkt nettoenergibehov (nyttig energi) har därför haft mindre effekl än vad som bedömls troligt i rapporten.

2.4.4 Ekonomiskl slöd, information elc.

Bostadsstyrelsen anför alt det är naturligtvis myckel svårt all exakl beräkna vad som vunnits i TWh till följd av olika slyrmedel men del måsle betraktas som klarlagt atl förekomslen av lån och bidrag direkl och indirekl, tillsammans med informationsinsatser på elt avgörande sätt bidragit till del hittills uppnådda sparresultatet.

2.5 Inriktningen på den fortsatta energihushållningen

2.5.1 Återstående sparpotential

Riksbyggen säger sig vara väl medvetna om de lekniska möjligheterna alt ytterligare minska energiförbmkningen i befintligt bestånd. På lång sikt kommer också den specifika förbrukningen atl ligga på högsl 50 procent av 1978 ärs. På kortare sikt är det priserna på energin som avgör. Vi kan inte se några motiv till alt driva energisparandet längre än vad som är fastig-helsekonomiskt motiverat.

Swedisol redovisar bl.a. följande. Sparplanens målsättning - atl med befinflig teknik spara 48 TWh/år - bör till övervägande del genomföras ull år 1988. Med ett lågl nettoenergibehov finns entydiga förutsättningar för energitillförseln givna. Effektiv energitillförsel med hög verkningsgrad ger i sin tur lågt brutloenergibehov. Forskningen bör därför inriktas mot exempelvis små värmepumpar och andra uppvärmningssystem anpassade till de låga effekt- och energibehov som 2000-talets åtgärdade byggnadsbestånd kommer atl uppvisa. Först när denna forskning resulterat i anpassade energitillförselsystem bör dessa föras in i del då åtgärdade beståndet. Den strategi som rådet förordar men ej konkretiserar, med i tidsordning blandade insatser för hushållning respektive lillförsel kan i bästa fall ge samma resultat, men osäkerheten om vilken slutlig förbrukningsnivå som nås blir slor.

SIB anför. BFR har gjort en bedömning alt en besparing på ca 20 TWh av den beräknade energisparpoleniialen 23 TWh kan realiseras fram till 1988 eflersom de mer omfallande åtgärderna kommer att utföras i samband med ROT-verksamheten. Vi delar denna uppskattning av reduktionens sloriek, men anser dessutom alt de utförda beräkningarna har principiell brist. Den samhällsekonomiskt motiverade besparingen torde därför vara lägre än 20 TWh.

För vår diskussion om behovet av offentlig styrning är del inle nödvändigt atl i detalj känna polenlialberäkningarna. Det viktiga är atl grundmålel är samhällsekonomisk lönsamhet i vid bemärkelse. Humvida beräkningar-

Prop. 1984/85:120 398

na av sparpolentialen och de uppställda sparmålet för 1990 verkligen är konsistenta med de grundläggande kraven på god samhällsekonomi går inte att utläsa ur BFR-rapporten. Vissa uttalanden i BFR-rapporten lyder emellertid pä att så kanske inle är fallet.

Industrigruppen för lätl byggeri menar att bedömningarna i utredningen om möjligheterna all omkring 1990 uppnå del urspmngliga energisparmålet synes riktiga. Industrins materialgrupp anför liknande synpunkter.

Fastighetsägareförbundet anför. BFR har beräknat den återstående energisparpoleniialen till ca 16 TWh/år. De investeringar som krävs för att nå denna besparingseffekt är ca 33 miljarder kr. Besparingar och koslnader fördelar sig relativt jämt mellan flerbostadshus och småhus. BFR:s beräkning utgår från en real ränta på 6 % och en real energiprisökning om 2 %. Med dessa antaganden krävs en ekonomisk livslängd om 10 år för atl kalkylen skall gå ihop. Med de av statens energiverk redovisade effekterna av del nu genomförda sparprogrammet uppnår man i dag inle denna lönsamhet. Som nämnts i föregående avsnitt måste man anta att redan gjorda åtgärder har en livslängd om minst 15 år för atl de uppnådda besparingama skall lämna 4 % real avkastning vid fasla priser. De åtgärder som i fortsättningen skall vidtas, bör dessutom, som ovan nämnts, genomsnittligt ha en lägre lönsamhet än de redan genomförda.

Beräknad potential är för låg

Lunds universitet anser att bmkarvanorna har underskattats i sparpolentialen.

ForlF anför. Energibehov för uppvärmning, drift av värmepumpar och VVS-ulrustning för sådana systemlösningar har uppmätts lill 40 kWh/m år. Denna siffra kan ställas mol ulredningens skrivning på all "Pågående forskning visar atl fortsall teknisk utveckling kan leda till alt energibehovet minskar ytterligare lill 30-70 kWh/m" - "För aU åstadkomma den låga energiförbrukningen måste hela byggnaden och installationerna ses som etl samverkande system". FortF:s erfarenheter bekräftar att de båda cilerade meningarna enligt ovan äger sin giltighet. Verket anser att det är möjligt att kunna minska energiförbrukningen ännu mer med målmedveten och styrd forskning.

Länsbostadsnämdnen i Kopparbergs län noterar atl nämnden i sitt löpande arbete har kunnat konstatera att även enkla energisparålgärder i många fall inte vidtagits. Bland annat har inte etl enda av de hus som ingår i kv. Bryggaren i Falun åtgärdats på något sätt. (Kv. Bryggaren är del sladsförnyelse- och energihushållningsprojekt pä kvartersnivå, som genomförs med stöd av byggforskningsrädet och med Falu kommun som huvudman.) Detta kan tyda på att de redovisade siffrorna i utredningen om storleken på den framtida energisparpoleniialen i befinflig bebyggelse är tilllagen i underkant. Föreningen Sveriges energirådgivare menar att det är glädjande alt få

Prop. 1984/85:120 399

bekräftat all energisparandet i stort följer energisparplanen och att vi nu efter 5 år har kommit halvvägs. Föreningen Sveriges energirådgivare har ingen anledning all ifrågasätta detta påstående. Det är vår erfarenhet att energisparpotenfialen i befinflig bebyggelse har underskattals. Med väl ulformade energisparpaket kan slörre energibesparingar uppnås än de som räknades med som utgångspunkt för energisparplanen. Detta blir än mer påtaligt om energisparåtgärderna kombineras med underhålls- och reparalionsåtgärder.

HSB anför följande. Det hittills uppnådda resultatet av energihushållningsinsatserna är lillfredsställande, och det föreligger sannolikl inga tekniska hinder att överträffa det uppställda sparmålet. HSB vill dock framhålla att det finns risk för alt energianvändningen åter ökar i det befinlliga byggnadsbeståndet, där man nu uppnåll goda spareffekter. En stor del av de genomförda åtgärderna måsle upprepas för att funktionen skall bibehållas.

Göieborgs kommun instämmer i rådets konstaterande att det på sikt är möjligt att minska bebyggelsens energianvändning till under 100 kWh/m. Della står i överensstämmelse med lokala beräkningar i Göteborg. Däremol konstaterar kommunen att rådets beräkningar av återstående sparpotential i bostäder och lokaler ger underiag för motstridande tolkningar och slutsatser.

SABO anför bl.a. följande. Enligt bedömningen i Energi 85 bör traditionell energihushållning i kombination med värmepumpar och övergäng till tekniska system med solvärme, naturvärme och lagring åtminstone in pä 2000-talet kunna leda till en halvering av energinvändning i 1978 års bebyggelse. Enligt SABO:s mening bör della kunna ske betydligt tidigare om steg 1- och sleg 2-ålgärder ges högre prioritet så att sparpolentialen av dessa bättre kan tillvaratas. Det är utomordentligt vikligt atl ha en säker uppfattning om säväl sparmöjligheterna som den möjliga spartakten. Detta för att produklionssidan med bl.a. fjärrvärme och värmepumpar ska kunna byggas ut utan onödiga och kostnadskrävande överdimensioneringar. Alltför stora misstag i detta avseende har redan begåtts på gmnd av bristande kännedom om sparmöjligheterna och anläggningarnas verkliga effekt- och energibehov. Enligt SABO:s uppfatlning krävs därför atl kompletterande undersökningar igångsätts för att skapa en säkrare bedömning av den resterande sparpolentialen.

Beräknad potential är för hög

Enligt statens planverks uppfattning vore det samhällsekonomiskt önskvärt att energisparpoleniialen om 23 TWh verkligen las tillvara. Åtgärder som är lönsamma om man räknar med läng bmksiid och låg kalkylränla torde dock inte bli genomförda med mindre än att fastighetsägare påverkas genom föreskrifter eller ekonomiska incitament. Utredningen visar att sparpotenualen genom fönsterbyte och fönsterkomplettering i hela bestån-26 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 400

det är 8 TWh. Visserligen har man "hittat" via ERBOL-undersökningen ytterligare fönsterarea om 10 milj. m så atl den totala arean är 67 milj. m. Planverket anser inte att dessa besparingar kan förväntas av flera skäl. Hittills har enligt planverket fönsterålgärder i småhus sparat högsl 0.3 TWh bmtto. Den ursprungliga energisparplanen från 1977 utgick som exempel ifrån atl mindre än 1,5 TWh bmtto per år kunde inbesparas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser mot bakgrund av det framgångsrika energisparandel och utvärderingen av ny energiteknik att det bör finnas större utrymme atl ta hänsyn till andra faktorer såsom miljö, hälsa och säkerhet. Den redovisade energisparpoleniialen bör därför reduceras något.

Även om statens energiverk anser atl sparpotenlialberäkningar har ett begränsat värde som underlag för energipolitiska ställningstagenden, har resultaten av beräkningarna och de slutsatser som BFR drar av dessa granskats. Verket har gjort en genomgäng av beräkningarna, som de redovisas i BFR rapport R 143: 1984. Enligt verkets bedömning är de sparnivåer som BFR anser vara optimala, för höga. Vidare är spridningen enligt BFR av sparpolentialens storlek mellan skilda uppvärmningsformer, främsl mellan oljevärmda och fjärrvärmda byggnader för liten. I motsats till BFR finner energtiverket att tunga byggtekniska sparåtgärder med stora investeringskostnader och lång brukstid är olönsamma.

Verket drar slutsatsen atl sparpolentialen för installations- och byggtekniska åtgärder har överdrivits av BFR. Följer man riktlinjerna pä det sättet BFR föreslår, leder det till att man överinvesterar i kapitaltunga sparåtgärder såsom insättning av treglasfönster och tilläggsisolering av ytterväggar. Delta gäller särskilt för fjärrvärmeanslutna bosladsområden.

Minskad energiförbmkning kommer ocksä till stånd på andra sätt än genom att sätta in treglasfönster och tilläggsisolera ytterväggar. Enligt BFR beror en icke obetydlig del (1 TWh per år) av energibesparingen 1978-1982 på alt många småhus har konverterat till elvärme och flerbostadshus till fjärrvärme. Denna utveckling kommer att fortsätta, om än i minskad takt under åren fram fill 1990 enligt energiverkets bedömning och bidra till en fortsatt minskning av energiförbmkningen i 1982 års bestånd.

Energiverket anser vidare atl BFR något underskattar möjligheterna till minskad energianvändning genom förbättringar i drift och skötsel av uppvärmningssystemen. De kontakter som verket har haft med energirådgivare och fastighetsförvaltare indikerar att mycket återstår att göra i del avseendet.

Motsvarande kan sägas om möjligheterna att påverka bmkarbeteendet och därigenom minska energiförbmkningen. Underlagsrapporterna till BFR:s utredning utgör en rik informafionskälla att ösa ur därvidlag. Till exempel tycks flerbosladshusen ha en inomhustemperatur som översfiger småhusens med nästan 1,5 grader (SIB M84:11). Energiåtgången för varmvatten per person är omkring 40 procent större i flerbostadshus än i

Prop. 1984/85:120 401

småhus (R132:1984). En enkel överslagsberäkning visaratt energiförbrukningen år 1982 i bebyggelsen skulle sjunka med ca 4 TWh per år, om de boende i flerbosladshusen hade samma inomhustemperatur och varmval-tenförbmkning som de i småhusen.

Enligt energilekniskt centrums vid CTH uppfattning har energibespa-ringspolentialen överskattats. Man kan också känna tveksamhet inför bedömningen av genomförandetakten. Man har här inte tagit hänsyn till att de existerande styrmedlen är av låneteknisk art, som inte mer än perifiert anknyter til! husets energistalus, och därmed dess behov av för huset specifika åtgärder.

CTH, avdelningen för husbyggnad anför bl. a. följande. Den i utredningen angivna energisparpoleniialen 23 TWh/år som skall uppnås inom den närmaste 5-årsperioden, förefaller inte realisfisk särskilt om man betänker att potentialen av enklare åtgärder som sänkning av inomhustemperaturen, fönstertätning, injustering av värmepannor elc. redan till stor del är utnyttjad.

IVA uppskattar atl den av BFR angivna sparpolentialen kommer atl uppnås först efler sekelskiftet. IVA anser att en mer realistisk simulering av den framtida utvecklingen uppnås om man i stället försöker alt fömtspå vad som är en realistisk energianvändningsnivå.

Drift- och skötselålgärder

SIB pekar pä bl. a. följande. Trots att många enkla energiåtgärder redan genomförts så återstår drift- och skötselåtgärder i mänga fastigheter. Mer än 100 000 hus har t. ex. mer än 45 °C på pannans ytterhölje och över 25 °C i pannmmmen.

Enligt E-gruppen teknikinformation AB:s mening återstår fortfarande en mycket stor del av energisparpoleniialen för drift-och skötselåtgärder. Det är av yttersta vikt att dessa sä lönsamma åtgärder genomförs i hela bebyggelsen samt att dessa åtgärder blir en naturlig del av fastighetsskötseln.

Resultat från många enstaka projekt antyder att energisparpoleniialen för drift- och skötselålgärder är betydligt större än energisparplanens beräkning på ca 6 % av 121 TWh. Ofta nämns siffror på 10-20%.

Malmö kommun pekar på bl. a. följande. I rapporten anges att "Det kan därför vara motiverat atl tillfälligt lyfta ut objektet ur den normala förvaltningen". De negativa effekterna av detta angreppssätt kan komma att dominera över de positiva. Driftpersonalens incitament, mofivation och kunskap för skötsel av anläggningarna i det längre perspektivet kan förändras negativt.Väsenllig kunskap om anläggningama kan bli alltför beroende av kompetens utanför den egna organisationen. Det förefaller bättre att utveckla genomförandemetoder anpassade till pågående förvaltningen och boende.

Enligt SABO:s uppfattning har hittills betydelsen av t.ex. drift- och skötselåtgärder i hög grad underskattats. Enligt Energi 85 bedömdes spar-

Prop. 1984/85:120 403

2.6.2 Ny energihushållningsplan formuleras

RRV instämmer i synpunkter på utformningen och omfattningen av en eventuell ny energihushållningsplan. 1 en sådan plan är def också viktigt alt satsningama på energisparande i bostäder vägs mol andra energisparsats-ningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och Föreningen Sveriges energirådgivare stöder förslaget till energihushållningsplan liksom Uppsala kommun

SIND har inget att erinra mot förslaget om att inrätta en energihushållningsplan då en sådan ligger i linje med verkets krav på långsiktighel. Eflersom utredningen inte kvantifieral insatsernas sloriek är det inte möjligt att bedöma effekterna av i planen föreslagna "kraftfulla" satsningar varken vad gäller energiförbmkning eller indirekla effekter för utmstningstillverkande industri.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ingen invändning mot förslaget till energihushållningsplan. Det är dock oklart i rapporten hur denna plan ska samordnas med den kommunala energiplaneringen. Det är viktigt att på olika nivåer inom beslutsfattandet kunna avläsa effekten av politiska beslut på energiområdet, vilket rapporten är exempel på. En fortsatt statistisk redovisning bör vara enhetlig och ge möjlighet till att avläsa förändringar i förhållande till beslut som fattas.

Bostadsstyrelsen delar BFR:s uppfattning att en ny energihushållningsplan bör omfatta all bebyggelse, ny energiteknik och kombinalioner av åtgärder utförda i rätt ordningsföljd.

Vattenfall instämmer i att energisparmål uttryckta enbari i TWh kan innebära en onödig fixering fill ett visst beräkningsexempel och dess fömtsättningar. Formulering av en energihushållningsplan i termer som ger en större flexibilitet i fråga om sätten att nå målen är önskvärd. Bedömningar av möjliga sparpotentialer måste dock alltid ligga till gmnd för dylika planer.

2.6.3 Planen bör i fortsättningen omfatta aU bebyggelse

Bland de remissinstanser som har uttalat sig om den föreslagna formuleringen av en energihushållningsplan råder inga delade meningar om att planen skall omfatta all bebyggelse och inle enbart 1978 års byggnadsbestånd. Denna synpunkt företräds av bl.a. RRV, SCB, bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnden i Malmöhus län. Föreningen Sveriges energirådgivare, Uppsala och Göieborgs kommuner, SIB, SIND, länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län, Växjö kommun, Vilhelmina kommun. Svenska kommunförbundet, SABO, Svenska byggnadsarbetarförbundet. Svenska kraftverksföreningen.

SCB anser atl relatera målet endast till 1978 ärs bestånd medför över tiden ökade svårigheter vid uppföljningen. Sålunda förekommer allt oftare att ny bebyggelse ansluts till befintliga äldre värmecentraler. I dessa fall registreras ett genomsnittligt byggnadsår för centralen i energislafistiken.

Prop. 1984/85:120 404

vilket får Ull följd att energiförbmkningen i 1978 års bestånd inte kan särredovisas på etl korrekt sätt i energistatistiken för fastigheter. Därtill kommer en viss osäkerhet i uppgifter om byggnaders älder. Bl. a. förekommer atl helt moderniserade fastigheter redovisas med ombyggnadsåret som färdigställandeår.

Nägra remissinstanser tar upp frågan om på vilken sikt energihushållningsplanen skall gälla. Sålunda menar t. ex. byggnadsstyrelsen atl omfallningen av ombyggnadsprogrammet tyder på att man måste se planen på mycket lång sikt. Göteborgs kommun finner tveksamhet i tidsangivelsen i Energi 85 vad gäller den framtida energihushållningen. Kommunen erinrar . om alt bostadsförbättringsprogrammet har programperspektiv 1993. Kommunen arbetar med tidsperspektivet år 2000.

2.6.- Planen bör i fortsättningen även omfatta ny energiteknik

Remissopinionen är blandad när det gäller förslaget att ny energiteknik i fortsättningen bör ingå i en energihushållningsplan.

Industrins byggmaterialgrupp pekar på att av BFR:s analys framgår ej vad "ny teknik" egentligen är. Vi har fått intrycket att begreppet enligt BFR helt hänför sig till tekniker som värmepumpar, sol, energilagring och värmedistribulion. Detta är till stor del alt betrakta som nya fillämpningar av känd leknik enligt vårt synsätt. Industrins Byggmaterialgmpp vill peka även på den utveckling som fortlöpande pågår inom det byggnadstekniska området i form av nyutvecklade och anpassade energitekniska system. Dessa har icke funnit sin slutgiltiga form varför vi anser att fortsatt forskning och utveckling är angelägen.

NBD saknar redovisning av vad "ny teknik" är och påpekar att en fortlöpande utveckling pågår också inom det byggnadstekniska området.

Svenska värmeverksföreningen anser alt motiv saknas för att integrera vissa försörjningsåtgärder - värmepumpar, solvärme och värmelagring -i en energihushållningsplan och lämna andra utanför. Värmeverksföreningen avstyrker därför förslaget i denna del.

VUhelmina kommun anser sig inte kunna tillstyrka att planen låses vid en viss form av teknik. Fömtsättningarna varierar varför såväl teknik som energisparmål måste ges stor frihet i planeringen.

Flera remissinstanser däribland bosladsstyrelsen och SABO anser atl planen bör omfatta ny teknik.

2.6.5 Planen bör ange vägval

Ett flertal remissinstanser efterlyser en redovisning av innebörden i "vägvalet".

SIB anser att BFR i förslaget under mbriken "Planen bör ange vägval" blandar ihop mål och medel i energihushållningspolitiken. Även om det av rapporten är svårt atl utläsa vad som avses, torde man med vägval snarasl avses val mellan olika medel. Även näsla energihushållningsplan bör hålla mål-, delmål- och medelfrågorna åtskilda på olika nivåer.

Prop. 1984/85:120 405

Göteborgs kommun föreslår atl energihushållningsplanens samordnade målsättning klargörs på följande sätl: Energihushållningsplanen är dels en långsiktig nationell budget för fördelning av resurser, dels en redovisning av vilka styrmedel, som samhället avser att använda för att nå energipoliliska mål avseende uppvärmning av och varmvattenberedning i bebyggelsen. Planen avser all bebyggelse och såväl värmeförsörjning som åtgärder för atl minska värmebehovet med känd och efterhand ny teknik. Till sin karaktär är planen en handlingsplan.

Swedisol betonar att om sparplanen skall ange vägval i stället för kvantitativt mål bör ett vägval i enlighet med Swedisols strategi väljas enligt följande. Först bör varaktiga energihushållningsåtgärder genomföras med tillgänglig och beprövad teknik. Därefier införs ny inom landet utvecklad energilillförselleknik väl utprovad och dokumenterad vad gäller säkerhel och ekonomi.

Svenska kommunförbundet instämmer i rådets förslag att ange energihushållningsmålet i form av vägval. Del är för kommunema enklare att stämma av sina planer mot ett sädant mål i stället för som hittills mot etl mål som anges i TWh. Beskrivning av byggnaders specifika energianvändning och beräknade förändringar härav kan ocksä användas för att åskådliggöra energihushållningsmålet.

Flera remissinstanser — även de som tillstyrker förslaget om formulering av en energihushållningsplan - menar att målsättningen mäste kvanlifi-eras. Skäl för detta anges vara att en målsättning i kvantitativa former är enkel och entydig och lätt att utnyttja i sparkampanjer samt underlätta avstämning av utvecklingen mot målsättning. Sådana synpunkter framförs av bl.a. länsbostadsnämnderna i Kristianstads och Norrbottens län. Svenska kraftverksföreningen, länsstyrelsen i Malmöhus län, Industrins byggmaterialgrupp, Rörfirmornas riksförbund. Fastighetsägareförbundet.

Fastighetsägareförbundet anför bl. a. Teknikutvecklingen inom energiområdet är f n. mycket snabb varför ett fortsatt sparprogram, för fastighetssektorns del, inte bör innebära alt vissa tekniska vägval föreskrivs. En vägledning som bygger pä uppsatta energiförbmkningsmål "nyckeUal" för olika typer av fastigheter och ändamål borde i dag gå att ta fram. Dessa mål borde gå att förena med ett nyll övergripande sparmål.

2.7 Genomförande

2.7.1 Vikligt alt kombinera åtgärderna rätt över liden

Statens energiverk anser att ombyggnadsverksamhet inom bostadsförbättringsprogrammet, fortsatt konvertering till elvärme och Qärrvärme, förbättrad drift och skötsel av uppvärmningssystem samt förändrade beteendemönster är att föredra framför de olönsamma, kapitaltunga byggnadstekniska sparåtgärder, som BFR föreslår.

Prop. 1984/85:120 406

Hyresgästernas riksförbund anför bl. a. Två tredjedelar av sparpotential hänför sig lill kostnadskrävande byggnadstekniska åtgärder. Förbundet anser atl denna energihushållningspotential bör åtgärdas inom ramen för ROT-programmel. En viklig detalj då installationsåtgärder upphandlas är att vettigt utformade drift- och skötselinstmkUoner ingår i upphandlings-undertaget. Allmän material- och arbetsbeskrivning för VVS-tekniska arbeten, VVS-AMA bör få mer genomarbetade specifikationer för drift- och skötselinstruktioner. Byggherren har ett stort behov av upphandlingsstöd via VVS-AMA både ur kostnadssynpunkt för installationen och senare av driftekonomiska skäl.

Slatens planverk anför. Utredningen påpekar upprepade gånger att fastighetsägare behöver påverkas att genomföra de flesta energisparåtgärder innan övergång sker till effektivare uppvärmningssyslem, t.ex. värmepumpar. Dels blir de kapitalintensiva sparåtgärdema mer lönsamma, och dels undviker man överkapacitet i värmeproduktionsanläggningen om denna rekommendation följs. Planverket har i tidigare "energiremisser" påtalat denna företelse och föreslagit alt slyrmedel t. ex. sätts in som förmår husägare att tillämpa en såväl faslighelsmässig som samhällsekonomisk sund rutin för omfattningen och turordningen av hushållningen och förbilligad energitillförsel.

Uppfattningen att energihushållningsåtgärder samordnas med reparation, underhäll och ombyggnad delas av alla remissinstanser som har uttalat sig i frågan.

Svenska kommunförbundel anför. Enligt rapporten har energihushållningsmålel nu uppnåtts till hälften. De bedömningar som görs i rapporten tyder på att energihushållningsmålet i sin helhel kan uppnås inom angiven tid. Förbundsstyrelsen instämmer i bedömningen atl väsenfliga energihus-hällningsresultat i fortsättningen kan uppnås bl. a. i samband med bostadsförbättringar. Dessa åtgärder kan ha slor betydelse för tillförselsystemens dimensionering och sammansättning eftersom inte endast energianvändningen utan även effektbehov och temperaturkrav i distributionssystemen påverkas.

Fastighetsägareförbundet pekar på atl planmässigheten i energisparandet har varit mycket svagt ulvecklad och effeklen av de satsade pengarna har inte blivit optimal.

Detla förhållande påverkar nu genomförandet av bostadsförbättringsprogrammet. Många fasUgheter har genom punkUnsatserna fått t.ex. ny fasader och fönster och pä så sätt genomgått en ganska omfattande uppmstning för alt minska energiålgången. De tekniska installationerna, kök och hygienutrymmen, har däremot inte blivit föremål för uppmstning.

De fastighetsägare som genom olika styrmedel påverkats att göra energisparande insatser är i dag inle lika motiverade att påbölja nya och omfattande åtgärder på fastigheten i syfte atl modernisera och förbättra. Det kan därför sägas att det styrda energisparandet har en bromsande effekt på bostadsförbättringen i stort.

Prop. 1984/85:120 407

Del är viktigt att energisparande ålgärder görs i samverkan med övriga förbäliringsåtgärder på fasligheien. De enkla snabba besparingsåtgärdernas tid bör nu vara förbi. Energisparstimulanser bör fortsättningsvis inte ulgå till isolerade åtgärder på fastigheterna utan de bör vara en del av del långsiktiga stödet till reparations- och ombyggnasåtgärder.

Göteborgs kommun ser det som självklart atl det fortsaita energisparandet bör samordnas med andra åtgärder i bebyggelsen, främst med ROT-programmel. Detta är inte minst viktigt med hänsyn till kraven alt lotala energiförsörjningssystem skall kunna bli så effektiva som möjligt.

Swedisol anser att energihushållningsålgärder bör samordnas med ROT-åtgärder för atl nå bästa lönsamhet.

Några remissinstanser tar upp frågor som berör olika aspekter på miljön m. m.

Planverket delar uppfattningen som framförs i Energi-85 att ytterligare energieffektivisering i bebyggelsen är tekniskt och ekonomiskt möjlig även sedan 1981 års energisparmål uppnåtts. En sådan effeklivisering kan vara rimlig om den genomförs som en - med tanke pä varje byggnads egenart -väl genomtänkt följd av åtgärder där hänsyn tas lill samhällsekonomi, bostadskomfort, stadsförnyelsefrågor, arkitektoniska och kulturhistoriska bevarandevärden m. m. Del är för många byggnader inte teknik och fastighetsekonomi som sätter gränser för möjligheterna att genomföra energisparålgärder. En förutsättning bör vara att för varje byggnad väl vald teknik används och att åtgärderna genomförs på elt varsamt och fackmässigl sätt saml pä ett sätt som även i övrigt harmonierar med kraven som ställs på byggnadernas framtida funktion som goda bostäder.

Riksantikvarieämbetet anser atl hänsynen till de kulturhistoriska värdena måste beaktas bättre både i den kommunala planeringen och vid genomförandet av energispar- och ROT-åtgärder, om den politiska målsättningen rörande bevarande av kvaliteter i befinllig miljö skall kunna upprätthållas. I avvaktan på PBL bör därför varsamhetskravet komma till uttalat uttryck i en ny energihushållningsplan. Angelägna uppgifter är vidare, framtagande av underlag för den kommunala planeringen, kun-skapshöjande åtgärder inom bl. a. rådgivnings- och besiktningsverksamhelen samt informationsmaterial direkl lill fastighetsägarna. Dessa åtgärder bör integreras med de åtgärder som erfordras för genomförandel av ROT-programmel. Atl direkliv utformas och medel härför görs tillgängliga i erforderiig omfattning är en fömtsättning för att målsättningen om varsamhet och hänsynstagande lill bebyggelsens kulturhistoriska värden skall kunna uppnås.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att betydelsen av atl den äldre bebyggelsens karaktär bevaras har under senare år alllmer uppmärksammats. Det är därför viktigt atl man tar särskild hänsyn till den värdefulla äldre bebyggelsen vid åtgärder som innebär förändringar i dess yttre utformning.

Prop. 1984/85:120 408

Enligt SIB får besparingsivern inte drivas så långt alt någon individuell anpassning inte längre är möjlig, men inte heller på ett sådant sätt alt tekniken blir så komplicerad att individen känner sig maktlös utan kontrollmöjlighet. Fömtom reaktioner som leder lill ökad energiförbmkning finns risk för sämre drift och skötsel om systemen är komplicerade och utbildningen av driflansvariga är otillräcklig. Behovel av utbildning parallellt med satsning på ny teknik kan inte nog understrykas om man ska förvänta sig en bibehållen eller ökad besparing.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser alt det inle är lämpligt att driva energibesparingen så långt del är tekniskt möjligt med hjälp av installationer eller byggnadskonstruklioner som ställer mycket stora krav på skötsel och utförande. Istället bör enkla och beprövade sätt alt spara energi väljas i försia hand. Det kan vid nybyggnad röra sig om bättre anpassning till klimat, terräng och vegetation, bättre utnyttjande av solvärmen genom lämplig byggnadsutformning, ulnylljande av tunga husstommar för temperaturreglering m.m. Minskad varmvatlenförbmkning och energisnålare hushållsapparaler bidrar också lill energibesparingar.

Uppsala kommun understryker vikten av alt hälsoeffekterna beaktas i högre grad än vad som hittills har gjorts vid införandel av nya byggsystem eller vid energisparåtgärder. En genomgripande utvärdering av hälsoeffekter bör göras innan nya byggsystem införs i större skala. Härvid bör särskild uppmärksamhel ägnas kombinationseffekter av olika malerial.

2.7.2 Avvägning sparande lillförsel — fiärrvärmefrågor

Ett stort antal remissinstanser berör frågan av avvägning mellan sparande och tillförsel och tar därvid ofla upp frågan om energisparmöjligheter i fjärrvärmeområden.

Näringslivels byggnadsdelegalion anser alt vid all Qärrvärmeplanering måste utvecklingen av det framtida energibehovet beaktas. Nybyggda hus har så låg energianvändning att elvärme f.n. är det mesl ekonomiska alternativet. Även i existerande byggnader kommer energibehovet atl minska. Först efter del att alla lönsamma hushållningsåtgärder vidtagits, eller åtminstone kartlagts och deras effekter uppskattats, kan en realistisk bedömning göras av en evenluell ytterligare fjärrvärmeutbyggnad. Det är då mycket möjligt att en utbyggnad inte längre visar sig lönsam. Många gånger är åtgärder för att effektivera användningen av energi lönsammare än alt bygga ut lillförselsystemet.

Tveksam Qärrvärmeutbyggnad motiveras ofta med att det ger underlag för mottrycksproduktion. Mottrycksproduklionen kan vara ekonomisk om etl värmebehov finns, och el framställs som en biprodukt. Ett annat mofiv som ofta framförs för att motivera en ekonomiskt tveksam fjärrvärmeutbyggnad är att den behövs för att förbereda och underlätta en avveckling av kärnkraften år 2010.

Man borde dä visa inte bara att fjärrvärmesystemet efter kärnkraftsav-

Prop. 1984/85:120 409

vecklingen verkligen kan konkurrera med elvärme från framlida fastbränslekondens, ulan även aU de eventuella föriuster man gör under tiden fram lill kärnkraftavvecklingen uppvägs av de vinster som kan göras efter densamma. Om denna ekvation inte går ihop har man försvårat kärnkrafts-avvecklingen i stället för alt underiätta den, eftersom man i onödan förbm-kat ekonomiska resurser, som hade behövts för att möjliggöra omställningen.

Från energihushållningssynpunkt är fjärrvärmesyslem statiska och inte alls så flexibla som ofta göras gällande. Alla rationella ålgärder som minskar behovet av värmetillförsel, t.ex. värmepumpar, riskerar därför atl komma i konflikt med Qärrvärme. Sådana konflikter är ell tecken på att värmeunderlagei inle varit tillräckligt stort för att ekonomiskl motivera en fjärrvärmeutbyggnad och denna borde därför inte heller ha kommit till stånd.

VatlenfaU anför. Vid bedömning av samhällsekonomin i sparåtgärder måste förutom sysselsättningsskapande effekter, även hänsyn tas till de investeringar som redan gjorts i energiproducerande anläggningar. I ett läge då energihushållning resulterar i att produklion från dessa anläggningar ej finner avsättning, måste ytterligare energihushållning värderas mot den marginella driftkostnaden i dessa anläggningar.

Samordning av ROT-åtgärder och åtgärder för energihushållning bör underiätta totalekonomiska lösningar genom att det, i varje fall inom akluell bebyggelse, blir möjligt atl optimera byggtekniska åtgärder och energisystem. Detta är ett område där del är viktigt med informationsutbyte mellan berörda, så att man tar tillvara möjligheterna.

Svenska kommunförbundet konslataterar atl behovet av avvägning mellan produktion och energihushållning eller sparande har tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Denna avvägning är lika viklig i de kommunala Qärrvär-mesystem som i en enskild fastighet. Som exempel kan nämnas att installation av en värmepump i en enskild fastighet kan påverka lönsamhelen för andra kapitalkrävande åtgärder av typ tilläggsisolering och byte till treglasfönster. För en Qärrvärmeanläggning bör kommunen avväga utbyggnad och dimensionering av anläggningen mot satsningar på energihushållning i byggnadsbeståndet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län delar helt uppfattningen att åtgärder för att minska energianvändningen i en fastighet alltid bör ha vidtagits innan uppvärmningssystemet ändras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför. Det kan tänkas uppslå en konkurrenssituation mellan fasla bränslen och värmepumpar inom Qärrvärmeom-rådei. De problem som kan uppstå med dimensionering av fjärrvärmenät och elnät genom användning av små värmepumpsystem inom fjärrvärmeområden, bör lösas inom ramen för den nu obligatoriska kommunala energiplaneringen. Det är i delta sammanhang därför av stor betydelse att introduktionen av den nya energitekniken inordnas i den kommunala energiplaneringen.

Prop. 1984/85:120 410

Länsstyrelsen i Norrboltens län anför bl.a. För atl stimulera till en energihushållning måste exempelvis fjärrvärmeutbyggnader planeras utifrån det kraftigl minskade behoven av energi för uppvärmning och varmvatten.

KTH understryker vikten av alt olika åtgärder utförs i räU tidsordning. De flesta energisparåtgärder skall genomföras innan övergäng sker till effektivare uppvärmningssyslem. Dels blir de kapitalintensiva sparåtgärderna mer lönsamma, dels undviks överkapacilet i uppvärmningsanläggningen. Samhället bör med lämpliga styrmedel la ansvar för att rätl turordning mellan ålgärder kommer lill stånd.

ForlF har i flera fall upplevt motsättningar mellan de kommunala Qärr-värmebolagens tillämpning av statlig reglering och energiförbrukares ambitioner att utföra den ekonomiskt gynnsammaste uppvärmningsinslalla-tionen. Del kan påpekas att de moderna uppvärmningssystemen blir utslagna då störningar uppstår i elleveranser. Sädana slörningar kan minska om lokala uppvärmningsanordningar utföres i fjärrvärmenäl.

Byggnadsstyrelsen finner att det ofta råder samstämd enighet om att man bör genomföra så många sparåtgärder som man "kan" innan man övergår till andra försörjningsalternativ. Byggnadsstyrelsen har ingen annan uppfattning men vill underslryka att delta naturiigtvis fömtsätter att man inte anser sig kunna producera energin lill så låg kosinad som man kan spara den. Det bör också framhållas att det under överskådlig tid kommer alt vara sparandel som omfattar de mesl lönsamma åtgärderna samt att enigheten härom är betydligt störte än vad man verkar vara medveten om.

RRV återger att i propositionen om utvecklad kommunal energiplanering m.m. (1984/85:5) föreslås atl kommunerna skall kunna medge resp. fjärrvärmeverk att vägra leverans av el till värmepumpar inom vissa områden. Genomförandet av förslaget kommer att öka vikten av flexibla Qärr-värmeinsatser och fjärrvärmetaxor som stimulerar energihushållningen. 1 de fall där Qärrvärmen ges en monopolställning är det därför speciellt vikligt att energieffektiviteten upprätthälls.

ÖEF ser att en god energihushållning är gmnden för en god beredskap. Ett litet behov av energi medför att tillgänglig inhemsk energi får stor betydelse i landets energibalans. Av beredskapsskäl är det av värde om energihushållningen drivs längst för bostäder och andra lokaler som människor vistas i. Behovet av värme kan då lättare tillgodoses under stora delar av året.

Industrigruppen för lätt byggeri anför att energisparålgärder inom fjärrvärmeområden i några fall kan vid kortsiktig bedömning synas tveksamma med hänsyn till gjorda investeringar. På lång sikl lycks dock de flesta besparingsåtgärder ur nationalekonomisk synpunkt vara viktiga. Della kan bl. a. medföra en viss sänkning av ledningstemperaturen i Qärrvärmenätet, vilket kan betyda goda energibesparingar.

Industrins byggmalerialgrupp understryker synpunkten all värmepum-

Prop. 1984/85:120 411

par och ijärrvärmen anpassas och ulvecklas till minskad energianvändning. Vi kan i dag konstatera att gjorda fjärrvärmeinvesteringar i många fall är ett hinder för energihushällningsåtgärder. Vi finner således atl framtida forskning bör målinriktas mot att utveckla energitillförselsystem som effektivt och lönsamt kan arbeta med de låga effekl- och energibehov som etl redan energisparätgärdal byggnadsbestånd skapat förutsättningar för.

Kommunernas dubbelroll som ansvarig för energitillförsel och energihushållning bör förändras. Del kan knappast vara intressant för de kommuner som överinvesterat i Qärrvärmeanläggningar att energiförbmkningen minskar.

IVA understryker kraftigt att Qärrvärmetekniken måste utvecklas och anpassas till de lägre energianvändningsnivåer som kan vänlas i den framlida bebyggelsen.

Malmö kommun anser att kommunerna borde få direktiv alt planerad utbyggnad av Qärrvärmesystem skall relateras till det förväntade energi-spararande som skall ske fram till 1990-lalet. De flesla kommuner som i dag planerar utbyggnad av Qärrvärme gör det i relation till dagens energiförbrukning med risk för stor överkapacitet i framliden.

Svenska Värmeverksföreningen anser all energihushållning är angelägen. Den måsle dock ständigt vägas mol kostnaderna för tillförsel. Åtgärder i energihushållande syfte får också stå tillbaka för hygien- och trivselfaktorer. Ventilationen kan 1. ex. inle minskas under vissa minsta värden och detsamma gäller fönslerarean. Avvägningen mellan hushållning och tillförsel av energi är därför komplicerad, särskilt med lanke på atl förhållandena ändras med liden.

Föreningen invänder mol påslåendet i Energi 85 att "leveranserna av Qärrvärme sedan 1978 skulle ha varit i stort sett konstanta, trots atl antalet anslutna byggnader har ökat". Statistik över leveranserna anger att nor-malårskorrigerad sådan mellan åren 1978 och 1983 ökal från 22,7 TWh till 29,4 TWh.

Fasiigheisägareförbundei menar att kommunernas synsätt beträffande installation av värmepumpar inom Qärrvärmeområden leder lill att förhållandena för de enskilda fastighetsägarna på många orter är helt oacceptabla. Även ur allmän cnergisparsynpunkl måsle situationen vara otillfredsställande då fastighetsägarna Ivingas att avstå från den mest energisnåla uppvärmningsformen - dä i regel baserad pä fastighetsägarens värmepump och kompletlerad med individuell eller Qärrvärmedislribuerad tillsatsvärme. 1 den framlida värmeförsörjningen kommer iroligen värmepumpar, slora som små, att svara för en väsentlig del av den totala energiförsörjningen. Denna utveckling får inte försväras därför att den står i strid med de snabbt föråldrade värmeplanerna i en del kommuner.

SABO pekar på frågan om överdimensioneringen av värmeanläggningarna. Enligt de erfarenheter som kommit fram har värmeanläggningarna en effekt som är 2-3 gånger större än som erfordras när de fungerar optimalt.

Prop. 1984/85:120 412

Överdimensioneringen måste också beaktas vid övergång lill andra uppvärmningsformer. Många värmepumpar är t. ex. i dag överdimensionerade därför att man inte haft tillräcklig kännedom om anläggningarnas verkliga effektbehov när värmepumpinstallationen projekterades. Det har lett till onödigt dyra installationer och dålig driftekonomi för värmepumpar.

Förhållandel är detsamma vid installation av elpannor eller pannor för fasta bränslen. Vid utbyggnaden av Qärrvärmenät kan bristfällig kunskap om abonnentemas verkliga effekt- och energibehov leda till överdimensioneringar av såväl produktionsenheter som distributionssystem. I orter som expanderar kan överdimensioneringen åtminstone på sikt kanske utnyttjas. I orter där bebyggelsen endast långsamt förändras kan däremot resultatet bli att konsumenterna drabbas av onödigt höga kostnader.

Fjärrvärmetaxornas utformning

Enligt NBD:s uppfattning skall konsumenten fritt kunna välja det syslem som ger den lägsla kostnaden eller som han av annat skäl finner lämpligast för sina ändamål. De båda distributionsformerna el och Qärrvärme skall därför tillåtas konkurrera med varandra på lika villkor. En förutsättning är härvidlag att tariffer för såväl el som Qärrvärme är kostnadsriktiga. NBD anser att de regler som styr energihanteringen i landet ska vara utformade så att den enskilde stimuleras att spara.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser atl Qärrvärmetarifferna bör utformas på sådant sätt att det stimulerar till energisparåtgärder (låg fast avgift, hög rörlig avgift) och att energisparåtgärderna minskar behovet av stora Qärrvärmenät till vilka lågenergiintensiva byggnader ansluts. Liknande synpunkter vad gäller taxorna framförs av Jönköpings kommun.

Indusirins byggmaterialgrupp anser att helst bör också den fasta delen av taxan vara så utformad att den påverkas av ett minskat värmeuttag, dvs. vara effektberoende. Detta anför även NBD.

Flera remissinstanser vänder sig mot tillämpade taxesättning med höga fasta avgifter, däribland bosladsstyrelsen. Föreningen Sveriges energirådgivare och Industrins byggmalerialgrupp.

Hyresgästernas riksförbund konstaterar bl.a. följande. Eftersom elvärmesystemen i dag och framöver har en ekonomiskl stark ställning måste Qärrvärmeleverantörerna beakta denna verklighet och leverera konkurrenskraftigt prissatt värme. Förbundet kommer aldrig att acceptera att medlemmarna utnyUjas till kostnadsbärare för verksamheter som inte kan uppvisa konkurrenskraftiga ekonomiska villkor jämfört med andra tillgängliga uppvärmningsaltemaliv.

Uppsala kommun anför att när det gäller ett vikligt kommunalt styrmedel för energiplanering, el- och Qärrvärmetaxan, vill kommunstyrelsen särskilt framhålla principen alt energipriset följer den kortsiktiga marginalkostnaden. Energipriset bestäms därvid av vad det koslar alt producera ytteriigare en MWh vid varje tillfälle (s.k. differentierat energipris). Med

Prop. 1984/85:120 413

denna princip blir förhållandet mellan fast och rörlig del av taxan vad den blir och någon särskild uppmärksamhet behövs inle på denna relalion.

Svenska värmeverksföreningen anför belräffande Qärrvärmelaxornas ulformning och fördelningen på fasta och rörliga avgifter.

Energi 85 förbiser, enligt värmeverksföreningen, alt även om den fasta delen i Qärrvärmetarifferna höjs vid övergång till faslbränsleeldning så motverkas delta av atl många värmeverk inför energiberoende effektavgifter. Därigenom blir den helt övervägande delen av de totala värmeavgifterna rörliga.

Fjärrvärmetarifferna är f n. enligt Vattenfall oftast inte ulformade så alt de avspeglar de låga rörliga energikostnaderna från värmepumpar och spillvärme. Många värmeverk har dock redan infört och flera planerar tariffändringar som bättre speglar den verkliga kostnadsbilden för abonnenten. Vid etl utbyggnadsskede kan det dock ta tid innan tarifferna kan anpassas till en långsiktigt relevant nivå, varför potentiella eller nuvarande Qärrvärmeabonnenter, som under mellantiden vidtar olika energihushållningsåtgärder, kan komma att utgå från felaktiga kalkylfömtsättningar.

SABO anför alt det är viktigt atl Qärrvärmetaxorna är kostnadsriktiga. En taxa som konstmerals för att stimulera energihushållningen ger inle allfid en korrekt bild av vad energibesparingen är värd utan kan på sikt leda till att Qärrvärmeverket på ett eller annat sätt måste kompensera sig för all intäktsbortfallet överstiger bränslebesparingen när abonnenterna minskar sin energiförbrukning eller övergår till andra alternativ. Vid utnylQande av avkopplingsbar och avbrytbar el, vid användning av värmepumpar och vid eldning med fasta bränslen är dock det röriiga energipriset lägre än vid oljeeldning.

Fasiigheisägareförbundei anser atl den laxerekommendation från Svenska Värmeverksföreningen som många kommuner nu håller på alt anpassa sig till leder till att den förbmkningsberoende delen av Qärrvärmetaxan sänks och de fasta avgifterna ökar. Som BFR framhåller bör en taxa för atl slimulera energihushållning vara uiformad med en slor rörlig del och en liten fast del. Förbundet vill understryka vikten av att de kommunala Qärrvärmetaxorna utformas efter denna princip. Fastighetsägareförbundet upplyser om atl del tillsammans med övriga slörre organisalioner pä bostadsmarknaden har inlett förhandlingar med Svenska Värmeverksföreningen i syfte att få fram en ny riksprislista för Qärrvärme. En fömtsättning för att resultatet av dessa förhandlingar skall bli posilivi är alt kommunerna inte blandar ihop sin leverantörsroll med sin myndighetsroll.

2.8 Styrmedel

Allmänt

Byggnadsstyrelsen anför att fastighetsförvaltningen i många fall kräver en långsiktig planering där tillfälliga styrningar kan få myckel långvariga

Prop. 1984/85:120 414

effekler. Det gäller således atl alla styrmedel utnytQas med sådan försiktighet att man inle bidrar till atl felinvesteringar kommer till stånd. Det vore önskvärt om styrningen på energiområdet kunde ta fasta på enkla och för fastighetsekonomin lätt tolkade regler. Det är då viktigt att man kan överblicka hela den avskrivningstid som fastighetsförvaltningen har att räkna med och att den styrande energiprisstmkturen också inrymmer vad som på sikt innebär rationalitet. Detta med hänsyn till såväl konsumenternas ekonomi och till vad som kan vara önskvärt vid energitillförseln med hänsyn till samhällets krav på ekonomi och miljö.

Statens energiverk menar att energihushållningsarbetet har kommit igång pä bred front. Den underliggande drivkraften är lönsamheten i ålgärderna. Att stimulera och underlätta denna process är f. n. statsmakternas viktigaste uppgifl på energihushållningsområdel.

Näringslivels byggnadsdelegalion anser atl det utan tvivel varil berättigat att statsmakterna på olika sätt främjat och understött den nödvändiga anpassningen till rådande situation med finansieringshjälp, FoU, ändrade föreskrifter och information i form av s.k. "energisparkampanjer". När emellertid en anpassning har skett till det nya läget bör enligt NBD:s åsikt statsmakternas ingrepp upphöra. Den fortsatta utvecklingen bör, åtminstone om den ej åter sker i krisartade språng, styras av normala marknadsmekanismer.

Även om vi i Sverige också i fortsältningen av olika skäl måsle hushålla med energi finns det nu inte längre några skäl till att samhället särskilt prioriterar energihushållningen på bekostnad av andra angelägna uppgifter. Undantagsvis kan det finnas skäl såsom omsorg om handelsbalans och naturvård för samhället att begära att medborgarna vidtar åtgärder som inte är lönsamma för dem. I sådana fall kan det vara motiverat att samhället finansierar de merkostnader som uppkommer på grund av tvångsåtgärderna. Dessutom kan vårt skattesystem med en procentuell skatt pä byggnaders taxeringsvärde minska incitamentet alt vidta de av samhället och fastighetsägarna önskade energihushållningsåtgärderna.

Länsbostadsnämnden i Kopparbergs län anför. Utredningen redovisar inte någon analys över huruvida hittills insatta resurser har varit väl avvägda i förhållande till behovet. Därför finns det heller ingen möjlighet att avgöra om de ökade insatserna som begärs är rimliga.

SIND vill betona att del från induslripolitisk synpunkt är angeläget alt energipoliliskl betingade styrmedel planeras och utformas på så sätl atl de långsiktiga villkoren klarläggs för intressenterna. Plötsligt förändrade marknadsvillkor till följd av att styrmedel ändras med kort varsel kan i flera avseenden medföra svåra direkla återverkningar i industrin vilket i sin tur menligt inverkar på vår internationella konkurrenskraft.

Länsbostadsnämnden i Kristianstads län menar att täta förändringar i stödsystemen kan leda till alt förtroende för systemen ifrågasätts.

Enligt Fastighetsägareförbundet bör de metodologiska frågeställningar-

prop. 1984/85:120 415

na vid utvärdering av energihushållningsprogram ägnas fortsatt uppmärksamhet.

2.8.1 Ekonomiskt slöd

I huvudsak tre olika åsikter redovisas belräffande statligt ekonomiskt stöd lill ålgärder för all hushålla med energi nämligen atl stödel skall avvecklas helt eller med viss avtrappning successivt att nuvarande slöd skall bibehållas förändras eller utökas.

Den första ståndpunkten intar bl.a. statens energiverk. Näringslivets byggnadsdelegation och Rörfirmornas riksförbund.

Statens energiverk anser att för energisparåtgärder i byggnader som ej omfattas av bostadsförbättringsprogrammet och åtgärder som faller utanför dess ramar bör på kreditmarknaden utvecklas låneformer med jämnare ålerbetalningsmönster över energisparinvesteringarnas livslängd för alt mildra likviditetspåfrestningen i inledningsskedet. Specialdestinerade energistöd kan avvecklas.

Näringslivets byggnadsdelegation säger sig vara principiellt motståndare till bidrag och subventioner vilka har en benägenhet atl leda till en mindre effektiv och i värsta fall helt felaktig resursallokering. NBD anser därför atl dessa bör avvecklas. Det är dock viktigt att avvecklingen sker under ordnade former och under en rimlig övergångsperiod för att allmänhet, bransch och myndigheter hinner att anpassa sig lill de nya förhållandena. Rörfirmornas riksförbund instämmer i detta och anger att nedtrapp-ningsiakten bör anges.

Den andra ståndpunkten intar byggnadsstyrelsen som anför. Byggnadsstyrelsen ser energisparandet och del statliga slödel som någol positivt. Man kan vid en internationell jämförelse spåra den mest positiva utvecklingen hos Sverige och man får enligt slyrelsens uppfallning inte bortse frän möjligheterna att den unika satsningen ligger bakom den konstaterade konsumtionsulvecklingen. Det skulle ocksä verka förbryllande om denna stafliga stimulans skulle upphöra eller väsentligt försämras då man just genomfört de mest lönsamma sparåtgärderna och nu står i begrepp atl ta upp mer kapitalkrävande åtgärder som på gmnd av sin sämre lönsamhet till en början fått vänta. Genom möjlighet till samordning med underhällsåtgärder i slutet av förhållandevis långa lidsperioder bör man med lämpligt utformad stimulans kunna åstadkomma väsentliga besparingar även fortsättningsvis.

Den tredje ståndpunkten dvs. en förändring eller utökning av stödet företräds av bl.a. bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Malmöhus och Norrboltens län. Industrins byggmalerialgrupp, länsstyrelsen i Malmöhus län, HSB, Industrigruppen för lätl byggeri, Uppsala kommun, Jönköpings kommun, SABO, Sveriges vUlaägareförbund, Swedisol, Svenska byggnadsarbetareförbundet.

SIB anser atl Energi 85 ger en ofullständig bild av energisparstödets 27 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 416

spridning och en alltför positiv bild av energisparstödets effekter. Principiellt anger SIB följande argumenl som skulle tala för slöd

- skillnader i tidshorisonter (fastighetsägare har andra mål än stal/kommun, l.ex. vad avser lidshorisont)

- för vissa faslighelsägare kan skattekonsekvenser minska benägenhelen till engergisparinvesteringar

- främja sparandet exlra myckel i sektor t. ex. bostäder framför industrin

- när den samhällsekonomiska kostnaden för insatser är lägre än vad faslighelsägaren ivingas betala (t.ex. vid byggarbetslöshet)

- när fastighetsägare uppger att önskvärda ålgärder inte kan vidtas i brist på kapital.

Bosladsstyrelsen anför. Återstående delar av sparprogrammet är mer ofatlande och koslnadskrävande än de nu genomförda. För att den återstående besparingspotenfial för småhus som BFR anger till lOTWh skall kunna utnytQas krävs sannolikt särskilda stimulansåtgärder till småhusägarna.

Bostadsstyrelsen erinrar om att den i underlagsrapporten R 134:84 med ledning av observationer av antal ansökningar, dragit den slutsatsen att stödet fortsättningsvis bör utgöras av normala lån och räntebidrag för att säkerställa finansieringen av energisparålgärder i flerbostadshus, kombinerade vid behov med selektiva kontantbidrag lill energisparåtgärder i småhus.

Länsbostadsnämnden i Malmöhus län anför. Av bostadsstyrelsens redovisning av erfarenheterna av ekonomiska styrmedel framgår att reglerna för energisparstödet förändrats inte mindre än sju gånger sedan den 1 juli 1977. 1 rapporten dragés slutsatsen att ägarna till flerbostadshus i relativt liten utsträckning påverkals av förändringar i energisparstödets utformning eftersom en jämn ökning av stödets utnyttjande kan konstateras. Länsbostadsnämnden ställer sig tveksam lill denna slutsats. Det synes odiskutabelt atl den bästa effekten av etl ekonomiskt stimulanssyslem erhålles om avnärmarna vet atl reglerna för stödet ligger fast - planerings-fömtsättningarna är stabila. Det förefallet enligt nämnden inte osannolikt atl utnyujandel av energisparstödet varil störte om förändringarna i stödets utformning varit färre.

Nämnden återger vissa erfarenheter från långivningen till ombyggnad.

Vid ombyggnad av flerfamiljshus har det inte sä sällan förekommit alt byggherren avstått frän atl tilläggsisolera huset trots att en sådan åtgärd enligt nämndens bedömning varit möjlig. Av vad byggforskningsrädet anfört framgår alt om sparmålet skall nås mäste mer omfattande ålgärder, t.ex. i form av tilläggsisolering och fönsterbyten, bli mer frekventa än hittills. Med hänsyn härtill synes det angeläget alt utreda om stödsystemet bör förändras eller om krav skall ställas för att erforderliga åtgärder skall komma fill stånd. Nämnden erinrar om att reglerna för belåning av smä-husombyggnader för närvarande innebär att kostnaderna för energisparål-

Prop. 1984/85:120 417

gärder inle fär inräknas i låneunderiaget till gmnd för det statliga länet. Reglerna har varit i kraft för kort tid för att bestämda slutsatser skall kunna dras, men från cnergisparsynpunkl synes kunna ifrågasätta om inte en generell minskning av subventionerna till småhusombyggnader vore bättre än att helt utesluta energisparålgärder ur subventionssystemet. Liknande synpunkter framförs av länsbostadsnämnden i Norrbottens län.

HSB anser atl en slor del av de genomförda åtgärderna måsle upprepas efter 10-20 år för att funklionen skall bebehållas. Det gäller bl. a. injustering, byle av oljeeldningsutruslning och byte av värmepannor. Vidare krävs i många fall fortlöpande underhälls- och serviceinsatser för att upprätthålla funktionen under installationernas livslängd. Det är viktigt att man genom information och förmånliga finansieringsmedel hjälper fastighetsägarna atl bibehålla uppnådda spareffekter.

Indusirins byggmalerialgrupp anför bl.a. följande. En stor del av de lönsamma byggnadslekniska energibesparingsålgärderna är enligt BFR alt finna i småhusbeståndet. Ca 60% av kvarvarande del i sparprogrammet uppges finnas i småhusen. Incitamentet till atl vidta mera omfattande sparåtgärder i bostadsbeståndet saknas f. n. Borttagande av bidrag och andra stimulanser har av småhusägarna t. o. m. uppfattats som om energisparålgärder ej längre vore önskvärda. De stimulanser som finns för flerfamiljshus inom ramen för ROT-programmel vad avser energibesparingsålgärder bör tillämpas även för småhus.

Uppsala kommun anser att eftersom del starkaste statliga styrmedlet i energisammanhang utgörs av möjligheten atl förändra kostnadsbilden, måste, i en total bedömning, även de negativa miljö- och hälsoeffekterna tas med i kalkylerna. Slalliga bidrag för energihushållning och energiutvinning bör därför avvägas så, att nya miljövänligare tekniker gynnas.

Enligt Jönköpings kommun har slalliga bidrag en irrationell inverkan som ej går att få fram ur simuleringar via dataprogram, nämnligen att när staten lämnar bidrag (stort eller litet) lill en produki tages del som ett tecken pä atl det är en lönsam åtgärd, trols att det borde vara tvärtom. Ett typexempel på della är när bidragel på frånluftsvärmepumpar togs bort 1984-04-01 rasade försäljningssiffrorna, trots att man tog bort bidragen med motiveringen atl frånluftsvärmepumpar var så lönsamma att de ej behövde subventioner. Räntebidrag för energibesparande åtgärder bör snarasl återfå den nivä som gällde före 1984-04-01, då det visat sig aU de s. k. ROT-lånen fått ett mycket svall mottagande av framföralll privata fastighetsägare.

SABO anför beträffande uppgiften i rapporten att många energihushällningsåtgärder vidlagits utan slatligt stöd och SABO vill påpeka att detta möjligen kan gälla småhusen. När det gäller flerbosladshusen har en betydande andel av åtgärderna utförts med stafligt slöd. Enligt en intervjuundersökning av Alfredsson, (R142:1984) har tvä tredjedelar av de fastighetsägare som utfört någon energisparätgärd på sin faslighel utnylQat statliga

Prop. 1984/85:120 418

lån och bidrag för att finansiera dessa. De två vanligaste orsakerna lill att energisparåtgärder inte sätts in i flerbostadshus är enligt samma undersökning att det är svårt att finansiera behövliga åtgärder och att statliga lån och bidrag är otillräckliga.

Enligt SABO pekar dessa resultat klart på alt det statliga energisparstödet för flerbosladshusen har stor betydelse för genomförandel av energi-sparåtgärder. Detta överenstämmer ocksä med SABOs erfarenheter frän energisparverksamheten i SABO-företagen. Enligt SABOs bestämda uppfattning är det av utomordenfligt stor betydelse att det statliga stödet bibehålls. Det är också önskvärt att undvika den ryckighet som ständiga ändringar av lånebestämmelserna innebär.

Sveriges vUlaägareförbund anser alt småhusen bör innefattas i del ekonomiska stödsystemet t.ex. i ROT-programmel.

Genuina energisparålgärder ger samhällsekonomiska vinster och fastighetsägare som genomför sådana åtgärder bör enligt Swedisol stödjas och få del i samhällets vinster.

Svenska byggnadsarbetareförbundet anför. Såsom påpekas i rapporten föreligger ett mycket stort ROT-behov i landels byggnadsbestånd. För att stimulera igångsättandet av ROT-åtgärder i såväl bosläder som andra byggnader krävs, enligt förbundets bedömning, statliga slyrmedel. Bl. a. är det nödvändigt att staten kan erbjuda subventioner i form av lån och bidrag. För att garantera att ROT-insalserna skall få positiva effekter pä landets energihushållning krävs vidare att en del av de statliga subventionerna öronmärks för energisparåtgärder. Minst lika viktigt är det ocksä att ålgärder vidtas för atl garantera att energisparålgärderna genomförs på ett yrkesmässigt sätt. Detta är speciellt viktigt mot bakgmnd av alt energisparåtgärderna nu inriktas på alltmer kvalificerade åtgärder, sedan injustering av värmesystemen, fönstertätning, vindisolering etc. till stor del redan betats av. En förutsättning för erhållande av statliga subventioner bör därför vara att arbelet utförs av seriösa företag med kvalificerad arbetskraft.

Alternativa finansieringsmöjligheter redovisas av någon remissinstans.

Beträffande styrmedel anför Malmö kommun att det bör påpekas att incitamentet för alt genomföra energisparåtgärder i de allra flesta fallen är ekonomiska, ej tekniska. Metoder för att på ett trovärdigt sätt presentera de långsiktiga ekonomiska utfallet måste utvecklas. Det tekniska underlaget (tekniska utvärderingar, provning etc.) för ekonomiska analyser har begränsat självständigt värde vid beslutsfattandet. Det finns i dag olika former för finansiering av energisparverksamheten i kommunerna. I Malmö praktiseras en modell som innebär alt företag finansierar entre-prenadsarbetel och återbetalning sker i takt med att energisparvinsten dokumenteras.

Prop. 1984/85:120 419

2.8.2 Rådgivning och besiktning

Några remissinstanser har tagit upp frågan om rådgivning i energifrågor m. m. till fastighetsägare samt om besiktning av fastigheter. Dessa frågor har behandlats av en särskild arbetsgmpp, som lämnal en promemoria (Ds Bo 1984: 11) i ämnel. Promemorian har remissbehandlats varför de synpunkter som kommit fram i detla sammanhang behandlas summariskt.

De synpunkter som kommit fram är i huvudsak följande. Rådgivnings-och besiktningsverksamheten bör fortsätta som hittills och omfatta hela ROT-områdel med statlig finansieringshjälp. 1 vissa fal! anges att rådgi-vama och besiktarna måsle få kunskaper så att verksamheten inte bara är av teknisk art utan även kan omfatta fastighetsekonomiska fråga och skallerättsliga problem. Någon remissinstans tar upp frågan om huvudmannaskapet för verksamhelen.

Sålunda anför SIB att del inte är självklart att kommunen med statligt stöd skall slå för detta. Att staten trädde in med resurser i ell akut läge på 1970-talet var kanske befogat. När vi nu alltmer närmar oss etl fortvarig-hetstillstånd bör informationens och rådgivningens huvudmannaskap diskuteras. Några sätl att ordna informations- och rådgivningsverksamheten anger SIB vara det ordinarie utbildningssystemet (såväl gmnd- som fortbildning), fastighetsägarnas organisationer (t.ex. SABO, Riksbyggen och Fastighelägareförbundet), vilket tas upp av Essunger & Andersson (R141:1984, s. 52), speciella enheter inom större fastighelsförvaltande organisationer (R141:1984 s. 52), konsuller, byggföretag och materialföretag, fackpress, kommunerna genom byggnadsnämnderna, solningsväsendei, förmedlingsorgan, konsumentvägledningen eller separata energirådgivare, staten genom t.ex. länsbostadsnämnderna, lantbmksnämnderna eller utvecklingsfonderna, én energikonsulentorganisalion efter samma modell som traditionell rådgivning i jordbrukssektorn (Energi 85, s. 316).

Statens provningsanstalt understyrker behovet av besiklning och utvärdering både före och efter åtgärder samt behovet av provhus för att utvärdera olika lösningar under kontrollerade förhållanden. Provningsanstalten föreslår att möjligheten att besiktning före åtgärd görs belåningsbar, bör prövas. Provningsanstalten stryker också under betydelsen av atl ulgångsfömtsättningarna för energisparande i befintlig bebyggelse noggrant fastställs genom ändamålsenliga besiktningsmetoder. Endast härigenom kan olika sparresultat med samma teknik i olika byggnader förklaras. Kända utgångsfömtsättningar är också en förutsättning för val av optimalt sparpaket i ett enskilt fall. Provningsanstalten pekar på behovet att utvärdera tillståndet hos pannanläggningar och skorstenar som under ett antal är samkörts med värmepumpar (bivalenta system).

Näringslivets byggnadsdelegation menar att en större medvetenhet och höjd kompetensnivå hos villaägare, fastighetsägare, byggare och konsulter främjar energibesparingsåtgärder. Hos konsulterna finns redan idag hög kompetens i energihushållningsfrågor, utöver den som de kommunalt an-

Prop. 1984/85:120 420

ställda energirädgivarna besitter. För att nå en hög effektivitet i energirådgivningen måste konkurrens på lika villkor tillåtas mellan kommunens rådgivare och fristående konsulter, varvid kommunens energirådgivare ej fär favoriseras genom särskilda åtgärder.

Etl sätt att åstadkomma kostnadsbesparande energihushällningsåtgärder skulle kunna vara att använda en parallell till incitamenlsavtalen på byggmarknaden. Delta system skulle kunna ulformas så atl del företag som ulför den energibesparande åtgärden också garanlerar en viss minsla kostnadsbesparing för beställaren. Om det sedan visar sig att åtgärden leu till ännu större kostnadssänkningar än beräknat delar företag och beställare på den ytteriigare vinst som uppnåtts genom åtgärden. Om energispareffeklen blir sämre än det utlovade resultatet mäste enlreprenören ersäUa beställarens förlust. Eflersom energihushällningsåtgärder bör utföras i kombination med andra lämpliga ROT-åtgärder, vilka i regel inte har någon direkt energihushållningseffekt, bör dock entreprenören fä ersättning för de kostnaderna han har haft för gmndinvesteringen.

För atl energisparmålet ska kunna nås krävs enligt SABO att fastighetsägarna kan planera och administraera silt sparande. 1 del sammanhanget spelar rådgivnings- och besiktningsverksamheten en vikfig roll. Inom varje fastighetsförvaltning behövs etl program för hur energisparverksamhelen i stort ska läggas upp och en detaljerad leknisk åtgärdsplan över förvaltningens samfliga fastigheter. Det är därför nödvändigt att den rådgivnings- och besiktningsverksamhet som f.n. byggs upp inom de störte fastighetsorganisationerna, däribland SABO, ges fortsatt statligt stöd.

RRV anför alt enligt BFR:s mening behöver stora insatser göras för att utbilda olika nyckelgmpper inom energisektorn. En energikonsulentorganisalion, efter den modell som finns inom jordbrukssektorn, bör därför övervägas anser rådet. I rapporten diskuteras inte hur denna organisalion skall organiseras och finansieras. RRV ifrågasätter starki om behovel av ökad information och utbildning bäst löses med ytterligare en organisation. Behovet av utbildning bör i stället kunna tillfredsställas inom ramen för de offentliga och privata verksamheter som redan bedrivs inom della område.

2.8.3 Informalion och ulbildning

Behovet av informalion och utbildning redovisas frän en rad utgångspunkter. Någon skarp gräns mellan vad som är information och utbildning föreligger inte.

Vad gäller informalion pekar flera remissinstanser på angelägenheten av att forskningsresultaten förs ut till berörda kategorier. Därvid uttrycks önskemål om att information bör anpassas till mottagarna såväl yrkesverksamma i hela byggprocessen därvid nämns särskilt förvallningsledel samt drift och skötsel, som politiker. Dessutom menar någon att informationen om nya forskningsrön bör specialdestineras beroende på om den avser flerbosladshus eller småhus. Bl.a. Tidaholms kommun framför sådana

Prop. 1984/85:120 421

synpunkter och föreslår alt nägon form av regionala informalionslänkar byggs upp.

Länsbostadsnämnden i Kopparbergs län anför. De senasle årens forskning har resulterat i etl imponerande antal forskningsrapporter, som var och en behandlar olika delaspekler på skilda problem. Sammantaget innehåller de en stor kunskapsmängd för forskare och experter som har som yrke atl vidareutveckla vissa frågor. För den yrkesverksamma byggaren, konsulten, kommunaltjänstemannen, politikern m. m. är emellertid kunskapsmassan mycket svårgenomtränglig. Den viktiga informationsfrågan berörs också i ganska liten omfattning av utredningen. Känslan av alt myckel kunskap existerar men inte är särskilt gripbar är, enligt nämndens uppfatlning, påtaglig. Möjligen är det så att kunskapsnivån i dag är tillräcklig och alt man nu bör koncentrera sig på att på etl enkell och handgripligt sätt presentera kunskapsläget innan man går allt för fort fram med ny teknikutveckling. Nämnden anser alllsä all de närmast kommande åren bör präglas av en betydligt ökad aktivitet inom informationsområdet på bekosinad av vidare teknisk forskning. De produkter man bör satsa på är i första hand kunskapsöversikter, läroböcker för skilda utbildningsnivåer och kvalificerade handböcker för olika yrkeskategorier. Liknande synpunkler framförs av länsbostadsnämnden i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför. En mycket stor del av energisparmålet för bebyggelse kan uppnås genom enkla ålgärder från fastighetsägarna och/eller de boende. Det kan t.ex. vara tätning av fönster och dörrar, sänkning av inomhustemperaturen eller underhåll av energianläggningarna. Enligt länsstyrelsen är det vikligt att en fortlöpande information till bmkarna upprätthålls för att motivera dem att spara energi. Dessa uppgifter bör åligga kommunerna. Av samma anledning är det också angelägel att uppvärmningsanläggningarna i sig konstmeras så tekniskt enkelt som möjligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att för att genomföra förändringar måste utbildning och information prioriteras. Det är viktigt ocksä alt resultaten från FoU verksamheten delges berörda grupper exempelvis konsulter, m.fl. Liknande synpunkter framförs av Lunds universUet.

Industrigruppen för län byggeri anser att informalion om nya forskningsresultat, erfarenheter vid olika åtgärder i det befintliga byggnadsbeståndet och andra kunskaper som kan medverka till effektiva åtgärder bör ges en ökad spridning. Informationen måste vara riktad till alla inblandade parter där bl.a. byggnadsnämnder och andra kommunala och statliga organ måste ägnas slor uppmärksamhet.

Enligt HSB är det viktigt atl informationen om forskningsresultat m. m. bör spridas så att den verkligen när sina målgrupper. Man bör försöka kanalisera informationen om energihushållningen inom byggnadsbeståndet på t.ex. flerbostadshus, enbosladshus, kontorshus, sjukvårdsbyggnader och industribyggnader. Dessutom bör man skilja på nyproduktion och

Prop. 1984/85:120 422

befintliga byggnader. För närvarande är det svårt att hitta rätt i informationsfloden.

Länsbostadsnämnden i Kristianstads län understryker belydelsen av en bra informalion. Denna informalion bör inte minst riktas direkl lill fastighetsägarna, eftersom det på goda grunder kan antas att åtgärder många gånger inte blir vidtagna på gmnd av att fastighetsägaren saknar kunskap om åtgärdemas lönsamhet. För alt informationen till fastighetsägarna skall ge avsedd effekt måsle de som ger den ha en tillfredsställande och mångsidig utbildning. I umgänget med fastighetsägarna räcker del inte med enbart teknisk sakkunskap utan del behövs ocksä kunskaper om det slatliga stödsystemet och lite kunskap om fastighetsekonomi och skatteregler.

Ett stort antal remissinstanser betonar behovet av utbildning dels fortbildning för att tillägna sig ny kunskap och dels som kompetenshöjande insats. Skälen för detta anges vara kravet atl åtgärder avseende bl.a. energihushållning blir rätt utförda för att undvika negativa konsekvenser av brister i utförandel i form av fukt och mögel elc. Vidare pekas i sammanhanget på varsamhet i ingreppen i byggnader av såväl kulturhistoriska som andra miljöskäl.

Riksantikvarieämbetet vill slarkt understryka behovet av information och utbildning. Större delen av de idag verksamma inom projektering och byggande har utbildats för nybyggande och fått sin yrkeserfarenhel genom nybyggnadsverksamheten. Eftersom varsamma ålgärder måste ske med en helt annan utgångspunkt, nämligen det befintliga husels särskilda fömtsättningar, erfordras andra yrkeskunskaper och ett ändrat arbetssätt. Speciellt de äldre husen, där variationerna i byggnadsteknik och egenskaper är myckel stora, kräver insikter och kunskap. Ämbetet vill här påpeka att den äldre bebyggelsen på elt flertal ställen i Energi 85 har bedömts väl schablonmässigt. Uppfattningen att det är de äldsta husen som utgör en belastning för energisparandet och att det är dessa, som fortlöpande bör rivas och ersättas med nya kommer fram vid flera tillfällen i rapporten. Behov av fördjupade analyser av olika äldre konstmktioners verkningssätt och värmetekniska förulsättningar föreligger därför fortfarande. Ytterligare information om hur energianvändningen kan sänkas i olika hustyper med bibehållande av husens kulturhistoriska värden behöver också tas fram.

AMS anför bl.a. följande. När det gäller energisparåtgärder, ofta i kombination med ROT-arbeten, förekommer arbelsinsalser av kort varaktighet. De olika arbetsinsatserna kräver arbetskraft med skilda yrkeskvalifikationer. Vissa yrkesgmpper har f n. god sysselsättning medan andra har en hög arbetslöshet. Del finns därför anledning att pröva möjlighelerna atl bredda yrkeskunskaperna för grupper där det nu finns överskott på arbetskraft. Sådan kompletteringsutbildning som här avses kan enligt styrelsens mening klaras inom arbetsmarknadsutbildningen.

Slatens planverk menar att stafliga bidrag till insatser för atl skapa och sprida kunskaper och erfarenheter om god och varsam energihushållning

Prop. 1984/85:120 423

torde vara av avgörande betydelse för den framtida förnyelsen av bebyggelsen. För att utbildningsinsatserna ska bli effektiva bör de planeras och genomföras i nära samarbeie mellan de olika yrkesgmppernas organisalioner, olika professionella kursarrangörer och utbildare och i övrigt berörda organisalioner, insfilutioner och myndigheler. Man bör eftersträva en snabb spridning av kunskap om nya och ur olika aspekter adekvata metoder saml en ändamålsenlig ålerföring av vunna erfarenheler. För all energisparplanen skall kunna genomföras krävs bl.a. kraftfullt samhälleligt stöd lill fort-och vidareutbildning av de olika yrkesgmpper som är av betydelse i sammanhanget, bl.a. gmpper verksamma i olika skeden av byggnads-, förvaltnings- och ombyggnadsprocesserna.

SIND understryker vikten av att utbildning och information även riktas mot industrin. Verket menar all de statliga och kommunala saisningarna bör anpassas efter energisparåtgärdernas karaktär. Information om byggnadslekniska och installationstekniska åtgärder bör samordnas med bostadsförbättringsprogrammet och sikta till initiering av energisparbeslut. För drift- och skötselålgärder krävs utbildning varvid en viktig uppgift är alt informera om vikten av dessa frågor. I ett inledningsskede har slatliga bidrag bedömts som nödvändiga men kan efler hand ersättas av andra former av finansiering av utbildningen.

Enligt statens provningsanstalis uppfattning bör kompetensen hos projektorer, entreprenörer och byggherrar öka vad gäller åtgärder för bättre energihushållning.

Energigruppen för lätt byggeri anser atl förvaltningsproblem såväl av teknisk som ekonomisk karaktör kräver uppmärksamhet. Utbildningen av förvaltningspersonal är viktig.

Länsbostadsnämnden i Gävleborgs län anser alt Gävle/Sandviken har goda förutsättningar för att ordna en kvalificerad utbildning för faslighets-förvaltare som kan få betydelse för energisparandel.

Göieborgs kommun anför bl. a. följande. När det gäller fortsatta insatser på FoU och experimentbyggande vill kommunen särskilt framhålla del på forskningsresultaten gmndade behovet av utbildning. För den framtida energihushållningen är forskning inte tillräcklig. Effekt uppnäs först när forskningsresultaten tillämpas av användama. Energianvändningen minskar inte genom en mängd forskningsrapporter. De ger endast kunskaper om möjligheter lill besparingar. Den reella besparingen görs av väl utbildad och motiverad drits- och förvaltningspersonal, som skall svara för verkställandet. Dfen intensiva forskningsperioden bör därför följas av en lika intensiv ulbildningsfas där användama, driftpersonal m.fl. fär ta del av gjorda erfarenheter inom forskningsprogrammel.

Enligt Vilhelmina kommun är utformning a.v utmstning och anläggningar idag mycket avancerad. Datorteknik används i alll större utsträckning för övervakning och styrning av värme- och ventilationsanläggningar. Utbildning av personal som har att sköta dessa anläggningar har inle skett i

Prop. 1984/85:120 424

samma takt som utvecklingen. Det finns således etl stort utbildnings- och fortbildningsbehov som måsle läggas fasl i energisparplanen.

Rörfirmornas riksförbund instämmer i att del finns ett mycket slort utbildnings- och fortbildningsbehov. Förbundet föreslår att slatliga bidrag även i fortsältningen skall kunna ges:

- för utarbetande av kursmaterial till energiinriklad fortbildning. Villkoren bör vara ulformade så all bidragen kan ges för en tidig framtagning av materialet utan krav på atl kursverksamhet omedelbart skall sättas igång

- som stöd för att genomföra fortbildningskurser för yrkesverksamma

- för utarbetande av informationsmaterial i energifrågor avsett för beställare och/eller yrkesverksamma inom energiområdet (entreprenörer, konsulter etc.)

- för all genomföra informationer i energifrågor till beställare och yrkesverksamma

- för uppbyggnad av laboratorieresurser som skall användas också för fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet.

Svenska kraflverksföreningen förordar en ökad satsning på utbildning och information. Resurser lill detta kan enligt föreningen frigöras genom minskat statligt införandestöd för värmepumpar och solvärme.

Malmö kommun anför bl.a. följande: För atl bevara den energistatus som uppnåtts i energihushållningsarbetet blir utbildning en nyckelfråga. Den främsta målgmppen blir personal som sysslar med drift och underhåll av anläggningarna. Utbildning inom VVS-omrädet och löpande fortbildning är ett måste för att bibehålla och ytterligare minska energiförbrukning. I rapporten anges (s. 70) all det i "förvaltningsformer där t.ex. de boende själva svarar för en stor del av skötseln är det nödvändigl med enkla system och klara lättförståeliga inslmklioner för drift och skötsel". Delta är nödvändigl i samtliga förvaltningsformer varvid också bör iakttagas att man väljer en tekniknivå som är realistisk i förhållande till bmka-rens (boende, personal) kompetens på lång och kort sikt.

Drift- och skötselåtgärderna kräver enligt SABO avsevärt mindre investeringar än l. ex. tilläggsisoleringar oöch fönsterbyten men ställer i gengäld krav på bl.a. omfatlande utbildningsinsatser och insatser i form av funktionsskrivningar och återkommande funktionskontroller. De signaler som i della sammanhang nu kommer från statens energiverk om en minskning av slödel till energiutbildningen och från bostadsdepartementet om minskat stöd till rådgivnings- och besiktningsverksamheten inger därför oro.

Energi 85 redovisar i första hand hur sparmålet ska kunna uppnås genom tekniska åtgärder. Endast marginellt behandlas de organisations- och kunskapsutvecklande insatser som krävs för att de tekniska åtgärderna ska bli genomförda och ge avsedd effekt.

En vikfig nyckelgmpp för utbildningsinsatserna är självfallet driftpersonalen som sköter värmeanläggningarna. En annan viktig nyckelgrupp är

Prop. 1984/85:120 425

konsulterna som ska besiktiga anläggningarna och projektera ombyggnader m. m. Förutsättningarna för konsulternas arbele förändras i hög grad i samband med övergång från nyproduktion lill underhåll och ombyggnad. Kraven ökar då på kunskaper om hur byggnader och värmeanläggningar i verkligheten fungerar.

SIFU anför att dess primära målgrupper är de mindre och medelslora förelagen och dessa är priskänsliga. För att ka tillgängligheten av fort- och vidareutbildning bör därför också fortsättningsvis utgå särskilt ekonomiskt stöd till energiutbildning och utvecklingsarbete i samband med framtagning av ny utbildning. Existerande institutioner för fort- och vidareutbildning bör i försia hand ges dess möjligheter.

Forskning och ulveckling

Behovet av forskning och utveckling tas upp av flera remissinstanser dels som förutsättning för att uppnå energihushållningsmålet dels anges angelägna forskningsområden.

RRV återger all byggforskningsrådet anser alt en kraftfull satsning på forskning och utveckling (FoU) även fortsättningsvis bör vara en av hörnstenarna i energihushällningsplanen. I rapporten relateras omfattningen av det statliga FoU-programmet på energiområdet lill de lotala investeringarna i energisyslemel. RRV anser att det är Iveksaml att, som rådet antyder, bestämma FoU-insatsernas storlek på basis av investeringarna inom området. Det kan vara rimligt alt samhället i ett initialskede satsar relativt sett stora resurser pä FoU för atl öka intresset för verksamhet inom området. I ett senare skede, när insatserna allt mer kan inriklas pä produktutveckling, bör det statliga engagemanget kunna minskas. Av det malerial som presenteras i rapporten är det dock inte möjligl att bedöma när en sådan brytpunkt kan inträffa.

Bosladsstyrelsen anför atl fortsatt satsning på forskning och ulveckling bör eftersträvas men inte innebära onyanserad koppling till slödbestäm-melserna vilkel kan hämma användande av förekommande ny teknik.

SIB delar BFR:s övertygelse att forskning och ulveckling är en viktig del av energihushällningsplanen. FoU-verksamheten bör inriktas på de problem som nu kan identifieras och genomföras på delvis andra sätt än hittills. T. ex. bör man i kommande experimentbyggnadsprojekt ta vara på erfarenheterna från misslyckade satsningar.

Statens planverk anser att, för att energisparplanen skall kunna genomföras krävs att samhället ger eU kraftfullt stöd till forskning och utveckling avseende metoder och teknik för energihushållning och övrig bostadsförbättring.

Statens provningsanstalt anför bl. a. följande. Med hänsyn fill den slora spridningen i energianvändningen som föreligger mellan olika brukare borde stor vikt läggas vid forskning avseende brukarvanor och beteende. Konkreta förslag saknas. Även när det gäller bmkarkrav pä tekniska

Prop. 1984/85:120 426

system samt drift och skötsel saknas i stort förslag lill vidareutveckling av möjligheterna alt öka sparpolentialen med hjälp av bättre kunskap inom dessa områden.

Den forskning och utveckling som gjorts de senaste åren har i huvudsak koncentrerats på den tekniska sidan av energianvändingen och där varil framgångrik. Provningsanstalten delar uppfattningen att fortsalt teknisk ulvärdering i laboratorium, i experimentbyggnadsprojekt och i driflskedet är nödvändig för atl föra tekniken vidare, men vill också framhålla vikten av insalser på områdena brukarvanor, drift, skötsel och beständighet för att uppnå samma syfte.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrboltens län instämmer i förslaget att en kraftfull satsning behövs på bl.a. forskning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför alt resultatet av den i rapporten redovisade insatsen på FoU med de framtida behovel av investeringarna i energisystemet pekar på ett behov av ökade anslag. Man kan diskutera en regionalisering av experimentbyggande och utvecklingsprojekt på energiområdet som en del i den statliga regionalpolitiken. En utgångspunkt är de naturförutsättningar som finns för olika energisystem eller kunnande hos förelag på olika områden och möjligheter att exportera tekniken i framliden.

Vä.xjö kommun anser att en del av forskningsresurserna bör lokaliseras till högskolan i Växjö.

Energiforskningsnämnden instämmer också i BFR:s åsikt atl bättre kunskaper om genomförandefrågor och systemfrågor i samband med kombinationen energihushållningsåtgärder och andra byggnads- och installationstekniska åtgärder är angelägna. Efn har emellertid inle underiag för aU tillstyrka en ökning av BFR:s resurser. 1 sammanhanget vill Efn till stöd för den fortsatta verksamheten framhålla att det hittillsvarande utvärderingsarbetet uppmärksammat vissa förhållanden som är av stor betydelse för FoU-stödets effektivitet. Det gäller bl.a. hänsyn till ekonomiska och kommersiella faktorer, behovet av fortlöpande utvärdering av verksamheten, rollfördelningen mellan BFR och andra aktörer, saml behov av enhetlig kostnads- och intäktskalkylering för utvecklingsprojekt.

Energilekniskt centrum vid CTH (ETC) anför. I rapporten hävdas att en avsevärd del av BFR:s medel ull högskolorna gått till långsiktig kunskapsuppbyggnad bl. a. inom energiområdet. I rapporten framställs detta som ett resultat av strategiskt planering där samverkan mellan forskare, projektorer, byggare och förvaltare eftersträvats i forskning, utveckling och experimentbyggande. Det är ETC:s uppfattning att strategin till stora delar varit riktig men att BFR:s planering av de mer långsiktiga forskningsinsatserna åsidosatts till förmän för de kortsiktiga. ETC inser svårigheten att fidigt bedöma utvecklingspotentialen inom olika delar av energiområdet och menar att man för framtiden har en betydligt mer solid kunskapsbas att stå på.

ETC betonar viklen av att om en avsevärd energibesparing skall kunna

Prop. 1984/85:120 427

nås utöver den redan uppnådda måste också kunskapsutveckling komma till stånd på högskolorna. Sådan kunskapsutveckling kräver avsevärd stabilitet när det gäller tillgång till basresurserna för gmndläggande och tillämpad forskning. Högskolomas resurser är helt otillräckliga för att täcka de behov som kan fömtses.

För att kunna utnyttja hittills uppbyggd kunskap och kompetens vid högskolorna och utveckla dessa behövs därför forskningsmedel i störte omfattning än hittills och med större stabilitet än hittills. Detta är hell nödvändigt för atl den av utredningen föreslagna sirategin för atl nå ambiliöst salta energihushållningsmål skall bli lyckosam. 1 synnerhet är della relevanl i ett längre tidsperspektiv då alltmer sofistikerade insatser krävs för yllerligare energibesparing.

CTH, sektionen för arkitektur anför bl. a. följande. Relationen bebyggelse-brukare-teknikanvändning är en central aspekt inom ämnet arkitektur. En salsning på energiinriklad arkitektur-forskning är väl moliverad. Syftet bör vara att konkretisera kunskaper om variationer i lokala förhållanden, och hur dessa kan hanleras vid genomförandet. Vidare erfordras utvärdering av systemfrågor, villkor för teknikval och följder av lekniktillämpning. Sådana kunskaper behöver komma i paritet med rådande kunskaper om enskilda värmetekniska komponenter. En viklig aspekt, som i princip är outforskad, utgör arkitekturens estetiska värden, och hur dessa kan bevaras, förhöjas eller utgöra begränsningar vid genomförandet av energihushållningsprogrammet. Bmkarkrav, bmkarmedverkan och beslutsprocesser vid planering och genomförande mäste ocksä ägnas stor uppmärksamhel.

KTH redovisar följande. Erfarenheterna från t.ex. högskoleprojektel i vilket vi medverkar visar också att det är förenat med betydande svårigheter att uppnå gott resuhat i alla hus. Högskoleprojektet är en stort upplagd undersökning för atl bestämma de faktiska spareffekierna av olika åtgärder. I etapp II som nu pågår ingår totalt ca 400 slumpvis utvalda hus. I etl 50-tal uiförs s.k. åtgärdspaket och i etl 90-tal installeras värmepumpar. Del samlade resultatet förväntas föreligga under år 1986 men redan nu föreligger preliminära resultat från ett 50-tal hus. Tendensen i dessa resultat överensstämmer väl med den från molsvarande studier i högskolepro-jektels etapp 1 som slutredovisades år 1981, nämligen att skillnaden i sparresultat mellan enskilda hus är belydande. För samma ulförd åigärd erhölls i somliga hus myckel bra besparing medan den i många hus blev ringa eller t. o. m. uteblev. Det krävs därför enligt vär uppfattning betydande insatser vad avser ulbildning, forskning och information för atl säkerslälla goda resultat. Det kan inte nog understrykas att varje byggnad är unik. Det krävs att med god kunskap och noggranna förundersökningar beslula om rätt åtgärdspaket. För atl uppnå varaktiga slora besparingar erfordras omfattande byggnadstekniska ålgärder som måste kombineras med väl avvägda instailationstekniska åtgärder. Del tekniska älgärdspake-

Prop. 1984/85:120 428

tet måste i sin tur åtföljas av ålgärder för bmkamas och driflspersonalens medverkan i energisparandet. Det behövs goda incitament eller styrmedel för denna medverkan.

Lunds universitet betonar behovet av fortsatt satsning på forskning och utveckling för att uppnå sparmålet.

Industrigruppen för lätt byggeri anser alt ett fortsatt kraftfullt forskningsarbete säväl i stalig regi som hos byggbranschförelagen måsle genomföras och bör inrikas både på teknik och ekonomi. Våra högskolor och andra tekniska undervisningsanstalter bör ägna större uppmärksamhet åt problem och dess lösningar vid reparation, underhåll och ombyggnad i kombination med energisparåtgärder inom det befintliga byggnadsbeståndet.

IVA erinrar om all akademien i andra sammanhang påpekat, och vill här ånyo understryka, att behoven av selektivt FoU-stöd är små, eftersom den energiteknik som år 1984 är hell eller delvis tekniskt och kommersiellt etablerad är tillräcklig för all tillgodose Sveriges energibehov i ett trettioårigt perspektiv. Statens insatser för atl främja energirelaterad forskning bör i främsta mmmet i stället ske genom all industrins egen forskning underlättas med generella medel och via anslagen till högskolorna.

Swedisol betonar angelägenheter av fortsatt satsning pä FoU för ny energileknik. Foskningen bör inriktas mot utveckling av små, anpassade energitillförselsystem - värmepumpar, elc. Fjärrvärmen måste anpassas till minskad effekt- och energianvändning.

2.8.4 Experimenlbyggande

Negaliva eller tveksamma till fortsatt experimentbyggande är följande remissinstanser.

IVA instämmer inte i rådets synsätt att omfattande experimentbyggande hör till de mest väsentliga förutsättningarna för en framgångsrik forskning-och utvecklingsverksamhet. I stället förordar akademien att ny teknik som behöver prövas i fullskalemodell garanleras PoD-slöd, av engångskaraktär.

Slatens provningsanslalt redovisar bl.a. följande: I flera avsnitt nämns den omfattande experimentbyggnadsverksamhet som bedrivits under ett antal år. Denna har varit mycket värdefull och givit många goda resullat och bör på vissa områden fortsätta. Samtidigt kan konstaleras att bl. a. på solvärmesidan många fullskaleexperiment givit magert resultat både vad gäller anläggningarnas prestanda och den vetenskapliga kvaliteten på utvärderingen. Det är vår erfarenhel att det brister påtagligt i planeringen av många projekt. Utvärderingsinsatsen överensstämmer inte med projektets målsättning. Flera experiementbyggnadsprojekt har givit begränsat resultat till följd av brislfälliga komponenter och bristande funktion hos anläggningen som sådan. Vi vill i delta sammanhang understryka vikten av att en noggrann kontroll sker under bygg- och installationsskedet så atl anlägg-

Prop. 1984/85:120 429

ningen har avsedd funktion när utvärderingen ska påbörjas. Provningsanstalten vill starki trycka på att experimentprojekten är en del i den utvecklingsgång som illustreras under mbriken "Forskning, ulveckling och experimentbyggande" (s. 314-315). Delta innebär alt forsknings- och utvecklingsinsatsema för atl uppnå ett effektivt energiutnyttande bör genomföras stegvis frän idé till praktisk lillämpning. En för tidig fullskaleprovning kan ge ett dåligt utfall och kan innebära atl en riktig idé inte får någon praktisk tillämpning. 1 den aktuella kedjan ingår som viktiga komponenter tidigare erfarenheler, beräkningsmässig analys, komponentprovning i laboratorium, utvärdering av delsystem i laboratorium eller provhus. Detta visar att forskningsresurser måsle läggas såväl pä teoretiska utvärderingar som laboralorieprovningar och provhus. I vissa fall är utvärdering i experimentbyggen lämpligt. Satsningen på det sistnämnda bör slå lillbaka jämfört med andra satsningar. Motiven är stora koslnader jämfört med andra led i kedjan, som kan ge resultatet på elt effektivt sätt genom en etappvis genomförd utveckling.

Enligt RRV saknas i rapporten en redovisning av såväl hur mycket som hittills satsals på experimentbyggande som hur stor del av lånen som har gott till projekt som är lönsamma eller inom en snar framtid kan förväntas bli lönsamma. Bristen pä ekonomisk redovisning och bedömningar av den framUda omfattningen av FoU och experimentbyggande inom energisektorn gör att RRV inte anser det vara möjligt att la slällning till de överväganden och förslag som presenteras i rapporten i dessa frågor.

SIB anför bl.a. följande. BFR bedömer genomgående resultaten frän experimentbyggnadsverksamheten som mycket positiva och anser även att denna verksamhet skall prioriteras framöver. BFR redovisar inle någol underiag för sitt ställningstagande i denna fråga. SIB hänvisar till andra sludier som anges belägga brisler i den hittillsvarande verksamheten och anser att man måste samordna dess fortsättning sä att erfarenheterna från misslyckade satsningar tas tillvara.

Efn anför: I perspektiv av den stora satsning i form av resurser och sakkunniga och med den framätsyftande inriktning, som kännetecknar Energi 85, finner Efn det överhuvud taget anmärkningsvärt atl effektivitetsaspekter ej uppmärksammats närmare. Den självkritik av genomförandet av fullskaleexperiment och därav följande krav på bl.a. förbättrad ulvärdering, som BFR formulerar på s. 199, uppskattas dock i detta sammanhang.

Posiiiva till fortsalt eller utvidgat experimentbyggande är nedanstående remissinslanser.

HSB vill framhålla vikten av att man inte i ett för tidigt skede genom information och med ekonomiska styrmedel introducerar ny energiteknik i slor skala. Erfarenheterna av bl. a. solvärmesatsningen, tätningsvågen och minskning av venlilalionsluftflödena visar vilka ekonomiska och miljömässiga problem fastighetsägarna kan drabbas av, om myndigheterna är alltför

Prop. 1984/85:120 430

optimistiska i sin tilltro till ny teknik. Inom värmepumpområdet finns flera applikationer som innebär risker för all anläggningarna inle kommer att fungera som avsett. Alltför optimistiska dimensioneringar av l.ex. bergvärmeanläggningar kan medföra stora problem för fastighetsägarna. Det är i detta sammanhang viktigt att resurser skapas för experimentbyggande och provningar samt grundliga utvärderingar för att få fram dimensioneringsunderlag m.m. för olika anläggningstyper. Det bör, utgående från sådana resultat, vara möjligl alt få en "standardiserad" egenskapsredovisning av de system som fabrikerna erbjuder. Delta skulle vara till hjälp för fastighetsägama vid systemvalet.

Enligt VUhelmina kommun bör med slalliga medel fortsatt satsning ske på experimenlbyggande och utprovning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer i förslagel om en kraftfull satsning pä bl. a. experimentbyggande.

Länsbostadsnämnden i Kopparbergs län delar utredningens uppfattning att del är viktigt alt experiment- och demonstralionsverksamheten får fortsätta i en ordentlig omfattning. Bortsett från projekt av enklare demonstrationskaraktär, som bör finnas pä mänga plalser i landet, bör experimenten inom energihushållningssidan fortsättningsvis kunna koncentreras till några fä projekl i landet. Projekten bör därvid omfatta kvarterslösningar och studier inom planeringsprocessen, kommunal medverkan, brukarmedverkan, ägarmedverkan, driftsprocessen m. m. Genom att begränsa antalet projekt kan man därvid kraflsamla alla lillgängliga resurser lill nägra få ställen och därmed även tillskapa viktiga informationscentraler för energisparandel.

Näringslivets byggnadsdelegation menar atl bidrag till prototyp- och demonstrationsanläggningar (s.k. PoD-anläggningar) kan vara väl motiverade. Här gäller det teknik som är kommersielll gångbar men som p.g.a. avsaknad av drifterfarenheter kan ha svårigheter atl introduceras på marknaden. Stöd som resulterar i dessa drifterfarenheter skulle därför underlätta introduktionen. Det är av samma skäl betydelsefullt alt fler än en anläggning erhåller dessa PoD-bidrag så atl drifterfarenheterna blir tillförlitligt verifierade.

ForlF säger sig ha avsevärda erfarenheler inom energiförsörjningsområdet och speciellt av att planera energianvändningen sä att del lotala energisystemet blir så effektivt som möjligt. Verket är berett alt undersöka om det finns lämpliga experimentprojekt inom försvarsmaktens byggnadsbestånd där ny teknik inom nybyggnads- och ROT-projekt kan fillämpas. Erfarenhet frän sådan verksamhet kan snabbt resultera i praktiskt lillämpbara åtgärder för effektivare energianvändning inom bebyggelse.

Statens planverk anser att kraftfullt samhälleligt stöd krävs för bl.a. prototyp- och demonslrationsanläggningar för alt energisparplanen skall kunna genomföras.

Prop. 1984/85:120 431

2.8.5 Inlroduklionsslöd

Förslaget om att införa ell inlroduklionsslöd i syfte att skapa marknader för ny teknik har mött blandad kritik.

SIND anför. I de fall kortsiktiga åtgärder som direkt påverkar marknaden för utmstning bedöms angelägna frän energipoliliska ulgångspunkler är det av synnerligen stor vikt all de ligger i linje med den i energihushållningsplanen annonserade långsiktiga politiken. Industriverket är inte övertygas om att ett införandestöd skall gälla jusl de tre angivna områdena (värmepumpar, solvärme, energilager). Statsmakterna bör i förväg klart ange "spelreglerna" för ett införandestöd både vad gäller inriktning, omfattning och utsträckning i tiden och därvid beakta de induslripolitiska effekterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser alt om införandet ska få större genomslag krävs att detta samordnas med andra stöd/restriktioner som nu finns på energiområdet.

VUhelmina kommun anser att lånemöjligheterna måsle förbättras så att initialskedet underlättas i fråga om installationer med ny teknik.

Rörfirmornas riksförbund framhåller atl introduktionsskedet för värmepumptekniken ännu inte är passerat.

VatlenfaU anser att trots risken med att marknadsinförandet av små värmepumpar temporärt begränsas om nuvarande stöd avvecklas, bör detta ske. Den skärpta konkurrensen mot andra uppvärmningssystem skulle bidra lill en stmkturrafionalisering av värmepumpbranschen, och lägre priser genom längre serier.

Svenska värmeverksföreningen menar att subvenlioner eller särskilda finansieringsvägar lill åtgärder som i huvudsak kan vänlas vara lönsamma bör försvinna. Inte heller bör åtgärder i form av utvecklad men ej konkurrenskraftig leknik erhålla stöd.

Swedisol anser att marknadsinförande av ny energiteknik - värmepumpar - inte bör subventioneras.

2.8.6 Ekonomiskt stöd — sysselsättningsfrämjande syfte

AMS anför bl.a. följande. Energibesparande åtgärder i kombination med reparation och ombyggnad utgör enligt rådet en viss kompensation för den minskade sysselsättningen i nyproduktionen. Denna sysselsättningsminskning har drabbat främst byggnadsarbetarna i skogslänen. Styrelsen delar därför rådels uppfattning att det kan vara motiverat att från arbetsmarknadspolitisk synpunkt tidigarelägga sådana arbelen i områden med hög byggarbetslöshet och samtidigt åstadkomma väsentliga energibesparingar. Styrelsen vill därför understryka vikten av att ett energisparstöd ges en sådan allmän utformning att energisparinvesieringar kan stimuleras i konjukturlägen då förstärkning av sysselsättningen är påkallad.

Vilhelmina kommun anser alt lån och bidragsmöligheter måste ses över i första hand när det gäller offentliga byggnader och lokaler. Sysselsätlning-28 Riksdagen I984I85. 1 saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 432

en skulle enligt kommunens mening kunna förbättras inom byggsektorn om någon form av stöd infördes.

Rörfirmornas riksförbund, som menar atl generella direkta bidrag bör avskaffas på sikt, anser att man bör behålla möjlighelen all i vissa regioner och under viss lid lämna statliga bidrag till energisparålgärder för alt kunna stimulera sysselsättningen.

2.8.7 Energiskatter - skatter - taxor - priser

SIND menar att energibeskattningen bör vara det viktigaste styrmedlet. Marknaden bör i huvudsak styras med energipriserna och endasl i särskilt motiverade fall med direkla marknadsingrepp, lyp införandeslöd.

Del enligt Riksbyggens uppfallning bästa styrmedlet i fortsättningen är prisel på energi. Del är med delta som den långsiktiga energisnåla samhällsstrukturen kan byggas upp. 1 priset inkluderar vi skatter. Kommunernas planering är vidare elt slyrmedel som om det hanteras på rält sätt kan bli effektivt. Fömtsättningen är då atl den tvisl som så ofta uppstår mellan produktion och sparande kan lösas så atl inte konsumenterna måste betala för förvuxna Qärrvärme verk.

Sveriges induslriförbund vill mycket bestämt avvisa förslaget om slyr-medelsskalt eftersom del drastiskt hämmar den svenska industrins konkurrenskraft. I stället bör snarasl en avveckling av den nuvarande för svensk induslri konkurrenshämmande energibeskattningen komma till stånd och den framtida energibeskattningen i stället hell ske inom ramen för mervärdeskatten.

2.8.8 Typgodkännande etc.

Statens provningsanslalt anför. I anslutning lill att normer alltmer formuleras som funktionskrav får typgodkännanderegler och exempel på godtagbara lösningar ökad betydelse som hjälpmedel både vid lokala myndighelers granskning men också för utveckling av produkters funktion och konstruktion inom energiområdet. Provningsanstalten vill understryka vikten av en väl fungerande typprovnings- och typgodkännandeverksamhet. Forskning och utveckling i anslutning till framtagande av typprov-ningsmetoder och lypgodkännanderegler kommer i de flesta fall tillverkarna tillgodo i form av ökad kunskap.

Industrigruppen för lätt byggeri anför att en fortsatt utveckling av planverkets typgodkännandeverksamhet kan underlätta arbetet för många parter.

2.8.9 Svensk byggnorm (SBN)

Länsbostadsnämnden i Kristianstads län kan bekräfta att det är mycket vanligt i småhusärenden att de lånefillägg som ges för bättre isolering utnyttjas för att öka isoleringsQockleken utöver byggnormen.

Länsbostadsnämnden i Malmöhus län anför bl.a. följande. Planverket

Prop. 1984/85:120 433

har försökt bedöma effeklerna av verkets styrmedel och konstaterar alt det är svårt att bedöma i vilken utsträckning normkrav styr eller påverkar utvecklingen. Länsbostadsnämnden vill i detta sammanhang endast framhålla viklen av alt normkrav finns för att garanlera en miniminivå. Att andra slyrmedel, l. ex. ekonomiska, leder till atl normkravet ofta överträffas, innebär inte att normen kan undvaras. Liknande synpunkter framförs av länsbostadsnämnden I Norrbottens län som anser atl elt skäl till atl normera bör bibehållas är att de ekonomiska styrmedlen dels ändras mycket ofta och därför i framtiden kan tänkas bli mindre effektiva, dels inte läcker alla typer av byggnader.

Statens planverk finner atl krav i SBN är en viklig förutsättning för atl nya byggnader skall bli energisnåla och förhindra alt negaliva bieffekter av energisparandel uppkommer. Ökade resurser kommer alt behöva sättas in för framtagning av produktregler för förlillverkade produkter som kan typgodkännas.

I mycket stor utsträckning är krav i SBN tillämpliga både vid ny- och ombyggnad. Speciellt gäller detta bestämmelser som syftar till hälsoskydd, miljöskydd och förebyggande byggskador. En konsekvens kan dock vara atl bygglov för ombyggnadsåtgärder kan fordras i något större utsträckning än f n. Planverket erinrar om att det tidigare har framfört att bygglov borde krävas vid ändring av uppvärmningssystem.

Planverket anser vidare atl ulredningen alltför summariskt behandlat byggnormernas effekt pä energisparandet. SBN har bidragit till att minska energianvändningen i nya byggnader sedan 1977 med ca 10 % i bostäder och mer än så i lokaler. Härtill kommer den informativa verkan av normerna, som klarare än något annat styrmedel förmedlar regerings och riksdags beslutsamhet alt spara energi i nybyggnad. Vidare har normerna utgjort upplaget för den hävstång som bostadsstyrelsen använt för all med finansiellt slöd höja husens energistalus i de vikligasle egenskaperna som föreskrivs i SBN.

Planverkel anser att föreskrifter i SBN (PBL) i form av funkUonskrav för begränsning av energibehovet hos nya byggnader är del effektivaste styrmedlet för all åstadkomma mycket energisnåla nya byggnader utan onödig detaljreglering.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det angeläget att statens planverks energihushållningsnormer i SBN, där krav på utformningen i energibesparande syfte anges, förnyas i takt med och anpassas till energiforskningens rön.

Sveriges trähusfabrikers riksförbund menar att en framtida byggnorm, som anger lägsta godtagbara nivå, kan behövas för att bl.a. hindra illojal konkurrens med kortsiktigt, billigare produkter. Den fyller också ett behov som referens, bl. a. för att beskriva produkternas egenskaper. Normen får inte vara så detaljerad som dagens, då det kan verka hämmande på produktionsutvecklingen. Den bör i stället inriktas på byggnadens toiala energiförbrukning.

Prop. 1984/85:120 434

Energihushållningen i byggnader får inte heller forceras genom högt ställda normkrav. Tekniska lösningar i byggnader behöver lång utvecklings- och prövningstid för alt man skall hinna upptäcka och förebygga oförutsedda brisler i konstmklionerna eller biverkningar, såsom fukt och frost i ylterskalet, ohälsosam inomhusmiljö o. dyl.

Enligt Näringslivets byggnadsdelegation är det i första hand ekonomin som ska styra energihushållningsålgärdernas omfattning och inriktning och inte samhället i form av planverk och byggnadsnämnder.

Av detla följer att det egentligen inle längre behövs några beslämmelser i byggnadslagen/byggnadsstadgan eller offentliga byggnormer om energihushållningsåtgärder. Nuvarande krångliga och detaljerade kapilel (främsl kapitel 39 och delar av kapitlen 35 och 45) om energi i SBN 1980 bör alltså kunna utmönstras.

De optimala energihushållnings- och ROT-åtgärderna för befintliga byggnader är inte lika för alla byggnader. Varje byggnad är unik. Detta gaktum är ett tungt vägande skäl för att det, åtminstone när del gäller åtgärder i det befintliga byggnadsbeståndet, inte ska finnas några centralt utformade och generelll gällande energihushållningsnormer. Det torde inte finnas någon som har kompetens att formulera sädana generellt gällande regler som är entydiga och meningsfulla.

Enligt Svenska byggnadsentreprenörsföreningen medför centralt ulformade detaljerade byggregler en tendens till minskat utnyttjande av den byggandes egna kompetens och ansvarskänsla. Det finns en risk för atl känslan "Gör jag bara som det står i Svensk byggnorm, så blir allt bra" sprider sig, varvid riskema för byggskador och olämpligl ulformade byggnader (t. ex. små fönsterylor) ökar.

Riksanlikvarieämbelel anser alt i avvaktan på att ett varsamhetskrav vid bostadsförbättring införs i byggnadsstadgan i samband med att den nya plan- och bygglagen träder i kraft bör ett klart motivutlalande för varsamhetskravet införas i en ny energihushållningsplan.

3 Sammanställning av remissyttranden avseende den nya teknikens möjligheter

3.1 Remissförfarandet

Efter remiss har yttrande över BFR:s rapport (G26:1984) Energi 85 -energianvändning i bebyggelse avgetts till industridepartementet vad avser den nya teknikens möjligheter (dvs. avsnitten 1 -4, 8-14 samt de delar av avsnitt 15 och 16 som avser Sol 85-programmet). Yttrande har avgetls av fortiflkationsförvaltningen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), konsumentverket, riksantikvarieämbetet, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning (SGU),

Prop. 1984/85:120 435

statens energiverk, energiforskningsnämnden (Efn), statens vattenfallsverk, styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens provningsanstalt, riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB), statens institut för byggnadsforskning (SIB), statens industriverk (SIND), tekniska högskolan i Stockholm (KTH) - som bifogar yttranden från arbetsenheten för energihushållning i byggnader samt institutionerna för kemisk teknologi och för fysikalisk kemi -, Lunds universitet (LTH) som bifogar yttranden från sektionsstyrelserna vid sektionerna för väg- och vattenbyggnad resp. arkitektur, Chalmers tekniska högskola (CTH) som bifogar yttrande frän energilekniskt cenlmm (ETC), forskningsrådsnämnden som yttrar sig över betänkandena (SOU 1984:61) I stället för kärnkraft, (SOU 1984:76) Samordnad kärnavfallshantering, och departementspromemorian (Ds UD 1984:5) Fusionsenergi - forskningssamarbete med EG i samma yttrande. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Föreningen Sveriges Energirådgivare, Hyresgästernas Riksförbund, Stockholms kommun, Uppsala kommun, Jönköpings kommun, Ljungby kommun, Göteborgs kommun. Tidaholms kommun. Filipstads kommun, Åre kommun. Landstingsförbundet, Näringslivets Byggnadsdelegation (NBD), Riksförbundet Energileverantörerna (REL), Rörfirmornas Riksförbund som yttrar sig över rapporten (1984:2) Energihushållningsprogrammets effekter i samma yttrande. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) som yttrar sig över rapporten (1984:2) Energihushållningsprogrammets effekter i samma yttrande och i övrigl hänvisar till yttrande från NBD, Svenska Elverksföreningen, Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Värmeverksföreningen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR), Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Industriförbund som yttrar sig över rapporten Energihushållningsprogrammets effekter i samma yttrande och i övrigt ansluler sig till yttrande från NBD och Sveriges Villaägareförbund.

Dämtöver har byggnadsstyrelsen, statens planverk, statens institut för företagsutveckling (SIFU), Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, HSB:s riksförbund, Växjö kommun, Kristianstads kommun, Malmö kommun och Vilhelmina kommun avgett yttranden till bostadsdepartementet som i viss utsträckning berör den nu aktuella delen av BFR:s rapport. Av denna orsak inbegrips således även delar av dessa yttranden i föreliggande remissammanställning.

3.2 Beskrivning av den tekniska utvecklingen

Flertalet remissinstanser anser att rapporten ger en värdefull och lättillgänglig beskrivning av kunskapsläget och den tekniska utvecklingen inom värmepumps- och solvärmeområdet. Enligt konsumentverkets uppfattning utgör rapporten vad gäller de tekniska frågorna en värdefull och i olika sammanhang användbar dokumentation.

29 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120. Bilagedel

Prop. 1984/85:120 436

Svenska kommunförbundel anser att rapporten på etl överskådligt sätt redovisar resultaten från etl omfattande utrednings- och ulvecklingsarbete. Rapporten ger en sammanfattande och nära nog hehäckande bild av de senaste årens utveckling inom viktiga delar av energiområdet.

Kristianstads kommun har funnit rapporten vara en värdefull sammanställning av i dag känd teknik och dess tillämpning som kan tjäna som vägledning för beslut på alla nivåer.

Enligt Landstingsförbundets bedömning är BFR:s förslag väl ägnade att främja en önskvärd utveckling inom området.

Statens provningsanstalt vill särskilt framhålla alt utvärderingen genom sättet att bearbeta och redovisa uppdragen med stor vikl på samordning ger en god samlad bild av energianvändningssituationen i bebyggelsen.

Avvikande bedömningar görs på vissa punkter av ett antal remissinstanser. Bl.a. anser statens energiverk atl BFR överskattat potentialen för frånluftsvärmepumpar. STU invänder mot beskrivningen att värmepumpens användning inom industrin för lågtemperaturvärme skulle ha försummats. Malmö kommun framför kritik mot BFR:s beskrivning av den nya teknikens ekonomiska konkurrenskraft och funktion, i synnerhet vad avser värmepumpar. Man framhåller att flera studier i kommunen och erfarenheter från verkliga anläggningar mycket klart visar att många vär-mepumpfillämpningar har stora driftproblem och bl.a. därför får dålig lönsamhet. SABO påpekar att introdukfionen av värmepumpstekniken inte alllid har gått problemfritt. Statens planverk, Jönköpings kommun och Svenska Värmeverksföreningen anser att rapporten har en överdriven filltro till värmepumpars förmåga att konkurrera med andra alternativ för byggnadsuppvärmning. Vidare vänder Svenska Värmeverksföreningen och REL sig mot beskrivningen atl "värmepumpar i eller nära huset i regel ger lägre energikostnader än värmepumpar i Qärrvärmenät". REL anser det också tveksamt all förutsättningarna för värmelager är goda.

Även institutionerna för kemisk teknologi och fysikalisk kemi, KTH framför kritik mol BFR's beskrivning av den tekniska utvecklingen inom värmelagringsområdel. Man anser att aspekten säsongsvärmelager överbetonats, på bekostnad av termokemisk energilagring. Vidare framhålls atl sambandet mellan termokemisk energilagring och absorpfionsvärmepum-par dåligt framgår av rapporten. CTH har genomfört en utförlig granskning av rapporten och bifogaren rad detaljanmärkningar av teknisk natur. CTH drar slutsatsen att många av de påtalade bristema har sin gmnd i Udsbrist vid framlagningen av rapporten, som därför inte speglar underlagets omfattning och kvalitet. Detta fyller höga anspråk på djup och bredd. Del hade anför CTH t. ex. varit värdefullt om man lyft fram och tagit ställning till både de gemensamma slutsatser och de åsiktsbrytningar som onekligen måste finnas. Man spårar i stället en tendens till en allmänt utslätande teknikbeskrivning.

Prop. 1984/85:120 437

3.3 Speciella problemområden

Även om flertalet remissinstanser inte har några anmärkningar mot BFR:s beskrivning av den nya teknikens utveckling anser man i många fall att vissa aspekter inte behandlats i tillräcklig oinfatlning i rapporten. Detta gäller exempelvis de ekonomiska kalkylerna där kritik framförs av konsumentverket, bosladsstyrelsen, STU, RRV, KTH, CTH och IVA.

SMHI, SIB och LTH saknar en analys av möjlighetema till passivt solvärmeutnyUjande och av lokalklimalets inflytande över energianvändningen. En utförligare beskrivning av den nya teknikens konsekvenser för de boende önskas av konsumentverket, statens provningsanstall, SIB, CTH och SAR.

Även om Sol 85-programmet endast omfattat solvärme, värmelagring och värmepumpsteknik anser vissa remissinstanser alt även annan ny teknik borde behandlats i jämförande syfte. Detta gäller bl. a. trädbränslen (KTH, Ljungby kommun. Tidaholms kommun), gas (LTH, Göieborgs kommun) och processvärme (Uppsala kommun).

Statens energiverk, Efn, SIB och forskningsrådsnämnden saknar en utvärdering av olika styrmedels effekter och en beskrivning av olika aktörers inflytande över utvecklingen. CTH anser att rapporten skulle vunnit på en kritisk, ingående granskning av hittillsvarande forskning och en diskussion av tidigare målformuleringar och hur de uppfyllts.

Liknande synpunkter framförs av Efn som efterlyser en analys av ge-nomslagskraflen av olika slag av FoU-insatser och av effeklerna av det av BFR administrerade FoU-stödet.

En vidare diskussion kring avvägningen mellan energihushållningsåtgärder och tillförselåtgärder efterlyses av bl.a. RRV, byggnadssryrelsen och Svenska kommunförbundel. Värmepumpsteknikens och övrig eluppvärmnings inflytande över den framtida elanvändningen borde enligt CTH, LTH och Ljungby kommun ha belysts ytteriigare. Här borde också olika alternativ till eldrift enligt CTH diskuterats ytterligare. Bland de övriga aspekter som remissinstanserna önskat en utförligare beskrivning av märks den nya teknikens sysselsättningseffekter (AMS) och effekter på kulturhistoriskt värdefulla byggnader (riksantik\'arieämbetet).

En fråga som tas upp i Energi 85 och som i mycket hög grad uppmärksammats av remissinstansema är risken för konflikter mellan utbyggd Qärrvärme och användning av värmepumpar och annan energibesparande teknik. Alt sådana konflikter kan uppstå poängteras av bl. a. fortifikations-förvaltningen, byggnadsstyrelsen, statens provningsanstalt, KTH, IVA, Föreningen Sveriges Energirådgivare, Malmö kommun, NBD och Sveriges Energiföreningars Riksorganisation. RRV och SIB anser att denna fråga borde ägnats större uppmärksamhet i rapporten. SIB anför att "i den mån som konflikter uppstår beroende på att parterna helt enkelt har olika intressen kan detta knappast lösas med planer. En huvudfråga är i vad mån

Prop. 1984/85:120 438

del finns konflikter och suboptimemingar som inte bara beror av informationsbrist. I BFR:s rapport diskuteras inte della. Där fömtsätts att planering och samordning löser problemen".

All ett fortsatt energisparande delvis kommit att stä i strid med värmeplanema i elt antal kommuner poängleras särskilt av Svenska Fastighetsägareförbundet och NBD i vars yttrande SBEF och Sveriges Induslriförbund instämmer. Slockholms kommun å andra sidan anser atl Qärrvärmen inte givits en allsidig belysning i Energi 85.

I Energi 85 betonas behovet av att temperaturniväerna i vårmedistribu-tionssystemen sänks. I detta sammanhang påpekar SABO följande.

"En sänkning av medeltemperaturen i ett värmesystem är möjlig på grund av överdimensioneringen och den minskning av effeklbehovet som uppstår till följd av energisparåtgärder. En och samma medeltemperatur kan emellertid uppnäs med olika lemperaturfall mellan fram- och returledning och därmed sammanhängande olika flöden. Etl lilel lemperaturfall svarar därvid mot ett stort flöde och ett stort temperaturfall mot ett litel flöde. Det senare allernativet är enligt SABO att föredra. Även om detta system utnyttjar en högre framledningstemperalur är det ändå på grund av den lägre returtemperaturen ett lågtemperalursystem. Detta framgår inte alltid utan ofta förknippar man ett lågtemperalursystem enbart med en låg framledningstemperalur vilket således inte är helt kortekt."

3.4 Önskvärd uppföljning

I likhet med BFR betonar etl stort antal remissinstanser behovet av utbildning, information och rådgivning vad avser nya uppvärmningssystem och energihushållningsålgärder. Att utbildningsbehovet är stort i synnerhet för personal som sysslar med drift och underhåll av uppvärmnings- och ventilationsanläggningar poängteras av bl.a. statens provningsanstalt, Malmö kommun, Vilhelmina kommun. Rörfirmornas riksförbund och SABO. Sveriges Industriförbund framhåller i detla sammanhang följande: "Vi vill passa på att ytterligare understryka påpekandet i NBD:s yttrande om atl det är synnerligen angeläget atl rådgivning och information ges av personer med hög och adekval kompetens. Här besitter exempelvis ingenjörskonsulter ett mycket brett kunnande som bättre borde tillvaratas. Del vore därför olyckligt om kommunens energirådgivare favoriserades genom särskilda åtgärder i stället för att konkurrens på lika villkor fick råda."

SAR betonar behovet av efterutbildning inom energiområdet för arkitekter. Tidaholms kommun och Göteborgs kommun anser atl BFR nu bör prioritera arbetet med att få ut sina kunskaper till beslutsfattare och byggbranschens anställda. För att öka tillgängligheten av fort- och vidareutbildning bör enligt SIFU ekonomiskt stöd till energiutbildning utgå även fortsättningsvis. Tidaholms kommun föreslår att man bygger upp regionala informationssystem, typ Bygginfo, som med jämna mellanmm kan lämna information kommunvis.

Prop. 1984/85:120 439

1 samband med kravet på utbildningsinsatser tar statens energiverk, slatens provningsansiaU och HSB upp behovet av leknisk utvärdering och provning. Statens provningsanstall anför alt teknisk utvärdering och provning av produkter och system är en avgörande faklor för utveckling och introduktion av ny teknik eller teknik i nya fillämpningar. Behovet av insatser för metodutveckling och provningsresurser bör därför beaktas yllerligare. Särskilt stöd för provning i såväl utvecklings- som inlroduk-Uonsskede bör övervägas. Insatserna måste omfatta såväl energiteknisk som annan relevant utvärdering inom l.ex. beständighet, miljö och olika bieffekter. Detta gäller särskilt för ny leknik och i ROT-tillämpningar.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet framhåller betydelsen av att åtgärder vidtas för atl garantera att energisparålgärderna genomförs på ett yrkesmässigt sätt.

En uppföljning av de miljöproblem och hälsoeffekter som kan uppstå i samband med tillämpning av nya byggmetoder och nya tekniska system efterlyser konsumentverket, statens naturvårdsverk, statens energiverk, statens provningsanslalt, SIB, Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Göteborgs kommun, Uppsala kommun och Stockholms kommun. Kostnaden för dessa undersökningar bör enligt statens nalurvårdsverk i sin helhet integreras i det program där teknikutvecklingen las fram. Som exempel på frågor som bör behandlas nämns framtagande av andra arbetsmedier än freon och mindre giftiga korrosionsinhibitorer och köldbärarvätskor, samt begränsning av buller från framför allt uteluftvärmepumpar. Även andra exempel på miljöproblem som bör ägnas större uppmärksamhet ges av remissinstanserna såsom förekomst av mögel och radon samt effekter på inomhusklimatet bl. a. vid passivt solvärmeutnyttjande.

SCB konstaterar atl nya uppvärmningssyslem och ny teknik uppenbart torde komma att få en snabbt växande betydelse i landets energiförsörjning. Mol denna bakgmnd måste del bedömas vara av avgörande vikt att på ett tidigt stadium fånga upp dessa nya företeelser i den stafistiska informationen.

SGU framhåller att borrning för bergvärmesystem bör vara anmälnings-pliktig.

Etl flertal remissinstanser poängterar energiprisutvecklingens inflytande över den nya teknikens möjligheter, i synnerhet elprisulvecklingen. Exempelvis anför Åre kommun att "en avgörande faktor i det korta perspektivet är hur statsmakterna hanterar priser på el i förhållande Ull andra energislag. För att kunna planera för kombinalioner av energilösningar i ell längre perspektiv som sägs i "Energi 85" är det ett krav, alt statens vattenfallsverk nu avger realistiska kalkyler på kort och lång sikl för såväl vattenkrafts- som kämkraftsbaserad el. Alternativa energislag måste kunna produceras till gentemot elkraft konkurrenskraftiga priser. Detta innebär att de ahemativa energislagen kan behöva statligt stöd i utbyggnadsskedet."

Prop. 1984/85:120 440

Hyresgästernas riksförbund framhåller att den faktor som enligt Sol 85-simuleringarna dominerar systemkostnaden och utgör skillnaden mellan alternativen är energipriset. Samtidigt konslateras i modellen att ett omotiverat högl energipris ej märkbart sänker totala energianvändningen. Förbundet drar härav följande slutsats. "Politiska handlingsprogram som höjer energipriserna i energihushållande syfte från ett redan högl kostnadsläge har tydligen föga energihushållningseffekter. Prishöjningsmotivet är uteslutande av statsfinansielll intresse. Detta förhållande har förbundet framhållit vid åtskilliga tillfallen och Sol 85-modellen bekräftar denna slutsals."

3.5 Fortsatta forskningsinsatser inom områdena solvärme, värmelagring och värmepumpar

Av de remissinslanser som yttrat sig i frågan anser en majoritet att BFR:s ansökan om utökade resurser inom forskningsområdet inle bör bifallas. Bl.a. anför statens energiverk alt resultaten från verksamheten inom Sol 85-programmet inte kan motivera ett sådant förslag. Det har varit en kraftig prioritering av området och verkel menar att det nu finns skäl för klart reducerade insatser.

Enligt Efn är BFR:s utredning otillräcklig som underlag för en bedömning av det erforderliga stödets omfattning och inriktning.

Sammanfattningsvis anser Efn det redovisade faktaunderlaget värdefullt. En bedömning av det berättigade i BFR:s framställning om ökad medelstilldelning till solvärmeomrädei omöjliggörs dock enligt Efn av atl materialet saknar bl.a. en analys av genomslagskraflen av olika slag av FoU-insatser och av effekterna av del av BFR administrerade FoU-stödet. Materialet är därför otillräckligt för detta ändamål. Med ledning av vad som hittills framkommit av en utvärdering inom solvärme- och värmepumpområdena, som Efn genomfört, gör Efn emellertid följande allmänna bedömning. När det gäller den fortsatta teknikutvecklingen på solvärmeområdet föreligger en vägvalssitulation. En översyn och ominriklning av FoU-strategin behövs. Någon ökning av medelsramen kan på befintligt underlag därför inte tillstyrkas. En ökning av anslagen till värmepumpteknik avstyrks, med hänvisning till alt tekniken på flera områden är kommersiellt etablerad. Efn instämmer också i BFR:s åsikt att bättre kunskaper om genomförandefrågor och systemfrågor i samband med kombinationen energihushållningsåtgärder och andra byggnads- och installationstekniska åtgärder är angelägna. Inte heller här har Efn emellertid underlag för atl tillstyrka en ökning av till BFR:s förfogande stående anslagsbelopp. I sammanhanget vill Efn framhålla alt det i utvärderingsarbetet uppmärksammats vissa förhållanden som är av stor betydelse för FoU-stödels effekfivitet. Det gäller bl.a. hänsyn lill ekonomiska och kommersiella faktorer, behovet av fortlöpande utvärdering av verksamheten, rollfördel-

Prop. 1984/85:120 441

ningen mellan BFR och andra aktörer, samt behov av enhetlig kostnads-och intäktskalkylering för utvecklingsprojekt.

Även RRV anser att de redovisningar och bedömningar av den framtida omfattningen av FoU inom energiområdet som görs i rapporten inte utgör ett tillräckligt underlag för att ta ställning i anslagsfrågan. STU ifrågasätter om det av energiförsörjningsskäl är motiverat atl fortsätta den relativt stora satsningen på solenergi och värmelagringsteknik.

IVA understryker att behoven av selektivt FoU-stöd är små, eflersom den energiteknik som 1984 är helt eller delvis tekniskt och kommersiellt etablerad är tillräcklig för att tillgodose Sveriges energibehov i ett trettioårigt perspektiv. Statens insatser för att främja energirelaterad forskning bör enligt IVA i främsta mmmet i stället ske genom att industrins egen forskning underlättas med generella medel och via anslagen till högskolorna.

Statens nalurvårdsverk, bosladsstyrelsen, KTH, Föreningen Sveriges Energirådgivare, Växjö kommun och Sveriges VUlaägareförbund tillstyrker BFR:s förslag om ökade FoU-insatser. Bostadsstyrelsen efterlyser dock en stmkturering av det framtida forsknings- och utvecklingsbehovet.

Önskemål om omfördelning av resurser från solvärmeområdet till värmelagringsområdel framförs av Svenska Värmeverksföreningen och Stockholms kommun. Även Svenska Elverksföreningen och Svenska Kraftverksföreningen är posiiiva till utökade forskningsinsatser inom värmelagringsområdel.

Behovet av forskningsresurser till högskolorna betonas fömlom av IVA även av bl.a. slatens energiverk och CTH. Växjö kommun framhåller i detta sammanhang att en del av forskningsresurserna inom energiområdet bör lokaliseras till högskolan i Växjö.

Elt flertal remissinslanser anger olika forskningsområden och problem som man anser bör prioriteras i det framtida forskningsprogrammet. Inom värmepumpsområdet anser slatens naturvårdsverk att bränsledrivna värmepumpar särskilt bör uppmärksammas. Behovet av utvärderingar av driflserfarenheter beträffande värmepumpar och bedömning av värmepumpars livslängd betonas av statens provningsanstalt, KTH, Jönköpings kommun och Malmö kommun. Statens provningsanstall efterlyser också ytteriigare uppmärksamhet kring styr- och reglerproblematik i samband med värmepumpsdrift, integrering av luftvärmepumpar i ventilationssystem samt systemutformning för tappvarmvallenberedning. Även behovet av att utvärdera lillståndel hos pannanläggningar och skorstenar som under elt antal år samkörts med värmepumpar påpekas. Statens energiverk och Tidaholms kommun anser alt ytterligare utvecklingsinsatser behövs belräffande värmepumpar i gmppcentraler. Tekniken ligger efter i jämförelse med de små och de riktigt stora värmepumpssystemen. Tidaholms kommun anför också atl möjligheterna att utnyttja strömmande underkylt vatten som värmekälla bör utredas. Föreningen Sveriges Energirådgivare

Prop. 1984/85:120 442

framhåller att forskningsinsatserna bör inriktas på atl förbilliga värmepumparna och öka solfångarnas hållbarhet och verkningsgrad. En satsning på större system, både vad avser sol och värmepumpar förordas av Svenska Kommunförbundel. STU å andra sidan betonar all solvärmetekniken också kan föras framåt genom utveckling av hell nya system.

Vidare betonar SGU behovel av att en gmndläggande undersökning och dokumentation av relevanta geologiska variabler genomförs för att bl.a. bedöma möjligheterna att ulnyUja geotermisk energi.

Elt antal remissinstanser tar också upp utvecklingsmöjligheter inom Qärrvärmeområdet. Utveckling av metoder för att kontrollera och renovera befintliga äldre värmekulvertar efterlyses av Tidaholms kommun och Svenska Värmeverksföreningen. Svenska Värmeverksföreningen understryker också vikten av atl en professur i Qärrvärmeleknik inrättas. Vidare framhåller Svenska Värmeverksföreningen att utveckling av småskalig kraftvärmeteknik inte bör stödjas av BFR utan av statens energiverk som också har ansvaret för kraftvärme i större skala.

Rörfimornas riksförbund vill i likhet med BFR betona att möjligheterna atl redan inom överskådlig framtid förbällra Qärrvärmesystemens ekonomi och flexibilitet är goda. Ett delområde inom värmepumptekniken som enligt Rörfirmornas riksförbund bör undersökas ytterligare är s.k. "kall-Qärrvärme". Denna teknik innebär i princip att t.ex. sjövatten eller av spillvärme värmt vatten distribueras till byggnaderna där värme tas ur det cirkulerande vattnet med hjälp av värmepumpar som är placerade direkl i husen. Fördelen är att den jämförelsevis låga temperaturen i ledningarna ger små värmeförluster. Lägre tryck och temperatur gör att billigare material och enklare isolering kan användas vilket medför att distribulionsled-ningarna kan byggas billigare än konventionella Qärrvärmeledningar.

Fömlom förslag till inriktning avseende delar av forskningsprogrammet framförs också mera generella synpunkter av vissa remissinstanser. Således framhåller NBD all det är viktigt alt man löser de problem i form av administrativa trögheter som ofta uppträder vid ansökan om och fördelning av offenfiiga anslag till FoU. NBD föreslår därför att en, eller eventuellt flera, fasta referensgmpper inrättas med inriktning på energihushållning och energiteknik. Referensgmppens uppgift skulle vara atl granska inkomna ansökningar, göra prioriteringar bland projekten samt inom etl ramanslag fördela medel till projekt som bedöms särskilt angelägna. Referensgmppen skulle vara sammansatt av företrädare för företag och myndigheter, exempelvis med SBEF:s vägforskningsgmpp som förebild.

SIB anför atl en av svagheterna med dagens FoU-verksamhet är del ständiga prövandet av ny teknik eller gammal teknik i nya sammanhang under korta perioder. För den fortsatta uppföljningen och utvärderingen av effekter av energisparprogram måste vidtagna åtgärder i bebyggelse, erfarenheter av ny teknik osv. följas upp under längre lid. Långtidseffekterna kan av flera orsaker bli helt andra än vad kortvariga prov visar.

Prop. 1984/85:120 443

3.6 Stöd till experimenthyggande och prototyp- och demonstrationsanlägg
ningar

Flertalet av de remissinslanser som utalal sig i frågan tillstyrker ej ett fortsall experimentbyggande av den omfattning som BFR redovisat. RRV och SIB säger sig sakna underlag för en bedömning i denna fråga.

Flera av de remissinstanser som ej tillstyrker BFR:s förslag beträffande fortsatt experimentbyggande är dock positiva till en fortsalt prototyp- och demonstrations verksamhet. Detla gäller t.ex. statens energiverk, IVA, Tidaholms kommun och NBD.

Bland de remissinstanser som betonar betydelsen av ett fortsatt experimentbyggande märkes KTH, CTH. Föreningen Sveriges Energirådgivare, HSB, VUhelmina kommun och SAR.

3.7 Introduktionsstöd till värmepumpar och solvärmeanläggningar

Ett fortsalt introduktionsstöd till värmepumpar och solvärmeanläggningar förordas av statens provningsanstall, CTH, Tidaholms kommun. Rörfirmornas riksförbund, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, Fastighetsägareförbundet och Svenska Villaägareförbundet. En successiv nedskärning av stödet anges av Svenska Kraftverksföreningen och NBD som en lämplig lösning.

Däremot anser slatens energiverk, statens vattenfallsverk, IVA, Ljungby kommun och Svenska Värmeverksföreningen att subventioner till värmepumpar inte behövs för en fortsatt gynnsam marknadsutveckling. Vad gäller inlroduktionsstöd till solvärmeanläggningar är det endasl Svenska Värmeverksföreningen som direkt anför alt stödet bör tas bort. Vissa reservationer vad gäller introduktionsstöd till säväl solvärmeanläggningar som värmepumpar görs också av ett antal remissinstanser. Statens energiverk anför exempelvis följande "Solvärmesystem kan inte förväntas få någon egentlig betydelse under detta sekel. Man bör vänta med fullskaliga demonslralionsanläggningar tills tekniken tekniskt och ekonomiskt har reella möjligheter att komma in på marknaden. Stöd till PoD-anläggningar bör däremot kunna utgå."

SIND är inte övertygat om att ett införandestöd skall gälla just de tre angivna områdena (värmepumpar, solvärme, energilager). Statsmakterna bör i förväg klart ange "spelreglerna" för etl införandestöd både vad gäller inriktning, omfattning och utsträckning i tiden och därvid beakla de industripolitiska effeklerna. SIND menar att energibeskattningen bör vara det vikligasle styrmedlet. Marknaden bör i huvudsak styras med energipriserna och endast i särskilt motiverade fall med direkta marknadsingrepp, typ införandestöd.

Det finns enligt statens vatlenfallsverks uppfattning en viss risk, speciellt mot bakgmnd av atl oljeersättningen går så snabbt, atl en del olje-

Prop. 1984/85:120 445

BUaga 24

Beslut av IEA:s styrelse den 24 oktober 1984 om riktlinjer för höjning av drivmedelseffektiviteten hos nya personbilar

Styrelsen har studerat IE A-rapporten om "ländervisa program för höjning av drivmedelseffektiviteten hos personbilar i IE A-länderna". Man noterade vägtransportsektoms betydelse för den nuvarande och framtida oljekonsumtionen i lEA-Iänderna, de små utsikterna till oljeersättning i denna seklor och därav följande krav på förbättringar av drivmedelseffektiviteten både pä kort och lång sikt samt på efterfrågeminskningar. Man noterade med tillfredsställelse att betydande framsteg hade gjorts vad gäller

- höjning av drivmedelseffektiviteten hos nya personbilar och därmed hos hela personbilsbeständet;

- införandel av standardiserade testmetoder för att mäta drivmedelseffektiviteten hos nya personbilar;

- användandet av sådana tester för informalion lill presumtiva bilköpare och förare saml för kontroll av utvecklingen vad gäller drivmedelseffektiviteten inom lEA-länderna;

- införandet av konkreta drivmedelsbesparingsprogram som syftar till omedelbar förbättring av drivmedelseffekfiviteten hos nya personbilar.

Styrelsen befarade emellertid att del nuvarande energi- och oljemarknadsläget kan minska konsumenlernas intresse för dessa frågor och därmed också försvåra tillverkarnas insatser i sammanhanget. Man var också orolig för atl lEA-ländernas program och rikflinjer härvidlag inle alltid varit så ulformade att de lill fullo utnylQat tillgängliga marknadspotentialer vad gäller teknik och kostnadsfördelar i och för vidare utveckling av drivmedelseffektiviteten hos bilar. Slutligen fann styrelsen att de befintliga programmen för höjning av drivmedelseffektiviteten i många lEA-länder kommer att avslutas under år 1985 eller kort därefier eller att de målsättningar som ställts upp för år 1985 kanske inte kan uppnås. Dessutom kan nya miljöbestämmelser vad gäller bilavgaser komma att inverka på den framtida utvecklingen av drivmedelseffektiviteten.

Styrelsen återkom till behovet av en fortsalt förbättring av drivmedelseffektiviteten hos bilar med sikte på att begränsa efterfrågan på olja i denna sektor och minska sårbarheten för evenluella störningar i oljetillförseln.

Mot bakgmnd av dessa olika faktorer uppmanade styrelsen medlemsregeringarna att fortlöpande följa och utvärdera effekterna av drivmedelsef-fektiviletsprogrammen och skärpa riktlinjerna där så erfordras. Man överenskom särskih att de olika länderna skulle vidta följande åtgärder:

Prop. 1984/85:120 446

A. Testmetoder

- att, om så inte redan skett, införa standardiserade test- och mätningsmetoder vad gäller drivmedelseffektiviteten hos bilar;

- att fortlöpande utvärdera sina testmetoder särskilt med avseende på differenser mellan testresultaten och verkligt utfall:

- att göra testmetodema mer representativa, t. ex. genom alt ta med kallstarter (möjliglvis korrigerade för vinlerförhållanden) och molor-vägshastigheter som mer överensstämmer med de genomsnittshaslighe-ter som förekommer på motorväg;

- att i de fall testmetoderna inte kan ändras överväga införandet av korrigeringsfaktorer för uppmätta drivmedelsförbmkningsvärden;

- att kontrollera lillverkningsprincipema för i testema använda prototypfordon så att de är representativa för de fordon som tas fram i produklion.

B. Information till konsumenterna

- alt låta etl oberoende organ publicera drivmedelsförbmkningsvärden för alla bilar på marknaden (både inhemska och importerade);

- atl genom annonser meddela allmänheten att denna information finns lillgänglig;

- att överväga att förse varje fordon med uppgifier om drivmedelsför-bmkning;

- att utfärda riktlinjer för biltillverkarnas annons- och reklammaterial så att osäkerhet inle uppstår bland konsumenterna om alternativa testresultat publiceras;

- att kontrollera och förbättra tillgängen på standardiserad information om drivmedelseffekUvitet;

- att inkludera information om drivmedelsbesparande körvanor i bilförar-undervisningen;

- alt undersöka i vilken omfattning konsumenterna använder sig av tillgänglig informaUon samt utvärdera effekten av befintliga informationsprogram.

C. Program för drivmedelseffektivitet

- att bibehålla befinfiiga normer för drivmedelseffektivitet - åtminstone vid nuvarande nivåer - även efter programmens slutdatum, såvida inle grundliga utvärderingar avseende teknik- och marknadstrender i varje enskilt land visar att så inte behövs;

- att utveckla systemen för datainsamling, särskilt genom alt ta in dala relaterade till försäljningssiffrorna, i syfte att förbättra såväl uppföljningen av tillverkare och distributörer som av de övergripande målen för enskilda länder och vidare arbeta med effekfivitetsmålsättningar grundade pä en försäljningsrelaterad fördelning av bilbeståndet.

Innehåll Sid.

Bilaga 3*

Bilaga 4

Bilaga 5

Bilaga 6

Bilaga 7

Bilaga 8

Bilaga 9

Bilaga 10

I stället för kärnkraft (SOU 1984:61). Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över 1981 års

energikommittés betänkande ............................ 1

Pris pä energi (SOU 1981:69). Sammanfattning av och
sammanställning av remissyttranden över utredningens
om taxe- och prissättningen på energiområdet betänkande 55
Säker elförsörjning. Sammanfattning av och sammanställ
ning av remissyttranden över kommissionens om elför
sörjningens sårbarhet betänkande (SOU 1984:69) 77

Samordnad avfallshantering. Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över kommitténs för översyn av kämbränslenämndens verksamhel belänkande

(SOU 1984:76) .................................................. 105

Storstadsområdenas värmeförsörjning. Sammanfattning
av och sammanställning av remissyttranden över betän
kandet (Ds I 1983:5) ........................................ 128

Lagstiftning om torv för energianvändning. Sammanfatt
ning av och sammanställning av remissyttranden över be
tänkandet (Ds 1 1984:14)................................... 146

Komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden

över betänkandet (Ds I 1984:26)....................... 176

Oljeersättning. Konflikter - lokala lösningar? Samman
fattning av och sammanställning av remissyttranden över
utredningens om el och inhemska bränslen (ELIN) betän
kande (Ds I 1984:27) ......................................... 207

Bilaga 11 Vidgad rådgivning för energihushållning och bostadsför
bättring. Sammanfattning av och sammanställning av re
missyttranden över betänkandet (Ds Bo 1984:11) 225

Bilaga 12 Redogörelse för energiupphandlingsdelegafionens verk
samhet .............................................................. 242

Bilaga 13 Energihushållningsprogrammets effekler. SammanfaU
ning av och sammanslällning av remissyttranden över sta
tens energiverks rapport (1984:2) ..................... 249

Bilaga 14 Små vattenkraftverk. Sammanfattning av och samman
ställning av remissyttranden över statens energiverks rap
port (1984:4)...................................................... 298

Bilaga 15 Energiperspekfiv 1970-1995. Rapport (1984:7) från sta
tens energiverk................................................... 305

Bilaga 16 Förbränning av torv - hur kan miljökraven tillgodoses?
Sammanfattning av och sammanställning av remissyttran
den över statens energiverks rapport ............... 311

Bilaga 17 Industriellt mottryck. Produktion - potenfial - prognos.

Rapport från slatens energiverk ....................... 321

Bilaga 18 Statens elektriska inspektion - uppgifter, organisation
och resurser. Sammanfattning av och sammanställning av
remissyttranden över statens energiverks rapport 325

Bilaga 19 Vindkraft. Resultat och slutsatser från det svenska vind
energiprogrammet. Rapport från statens energiverk 329

Bilaga 1 och 2 finns i propositionens huvudvolym.

Betänkande/ moisv.	Remiss-behandl;	Bilaga ld nr.*
LLigrådsreniiss med förslag till lag om vissa torvfyndigheter		1
Lagrådels yllrande över lagrädsremissen		2
1 sliillet lör kärnkraft (SOU 1984:61) Pris på energi (SOU 1981:69)	X X	3 4
Saker elförsörjning (SOU 1984:69)	X	.s

Ih62	1 750	1770
2 042	2 100	2 1M)
3 704	3 K40	3 9(K)
.>0.2	52.6	5.1.7
40.7	42.7	44.3

7 756 000	-h 450 000	-1-389000
(6589000) 1075000	(4-345000) -64000	(-1-311000) -64000
8831000	4-386000	4-325000

	1984/85	Beräknad ändring	1985/86
	1984/85	Statens energiverk, statens induslriverk	Föredraganden
Utgifter
1. Utbildningsåtgärder i syfte att minska energianvändningen vid lokal-
uppvärmning och inom olika industriprocesser 2. Rådgivningsverksamhet i energifrågor m. m.	16 3.0000' 15000000	-(-3 800000 4-2000000	- 3 000000 - 2000000
	31330000	-1-5800000	- 5000000

Personal	85	*+ 1*	of.
Stat
Utgifter
Förvaltningskostnader (därav lönekostnader) Lokalkostnader	23230000 (15 849000) 1751000	4-4 287000 (4-1086000) 4- 521000	4-2211000 (4- 628000) -h 478000
	24981000	4-4808000	4-2689000
Inkomsler
Tillsyn av atomenergi anläggningar m. m.	24980000	-1-4808000	4-2689000
Nettoutgift	1000	of.	of.

Olia	4.1
Fiärrvärme	s
Ved	14
Värmepumpar	-I
.Annan elvärme	15
()\ricl	1

Bergnäs	28 GWh/år
Slagnäs	30"
Gallejaur
Vargfors
Gardikfors G2	20"
Belne	11 "
Losbron	10"
Ångra	7"
Mackmyra	8"
Skiffsforsen	35"
Älvkarleby	15"
Fiskeby	8"
Borensberg	5"
Mangen-Viggen	41 "
Vargön G3 m. m.	40"
	30"
	ca 290"

1882000	4-458000	4-1159000
(1486000)	(4-260000)	(4- 445000)
305000	-h 7000	4- 6000
6504000	of.	- 926000
8691000	4-465000	4- 239000

82,5	54,7
52,6	83,6
30.2	35,9
10.3	1,1
2.4	9,1 23,4 26.6
-	60,0
17.4	55,9
8,6	5,6
.52.6	18,9
258.8 10,0	325,3 10,3

1983/84 Utgift	0'	ReservaUon
1984/85 Anslag	421500000
1985/86 Förslag	405000000