Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1984/85:117

Regeringens proposition 1984/85:117

om vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet m. m.;

beslulad den 28 febmari 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 proposilionen behandlas olika frågor som berör ijänsteansvaret för de offentligt anslällda m.fi.

När del gäller omfattningen av del straffrättsliga ansvaret för offentliga funktionärer föreslås atl undantaget från straffansvar för vårdslös myn­dighelsulövning beiräffande dem som deltagit i en taxeringsnämnds beslut om laxering upphävs. Vidare föreslås en mindre ändring beträffande slraff­ansvaret för mulbroll.

Del föreslås också vissa ändringar i ansvarssystemet enligt lagen (1976:600) om offenllig anslällning. Etl ärende om uppsägning på grund av brott skall enligt förslaget inle få avgöras förrän ansvarsfrågan har blivit slutligt prövad. Arbetstagaren skall dock under liden kunna avslängas från sitl arbeie. Skulle en myndighel bryta mot den nya regeln om när uppsäg­ning får ske, har arbelslagaren möjlighel all få skadestånd enligt arbels­rältsliga principer. Genom dessa ändringar sker en samordning med de föreskrifier som gäller vid avskedande.

Slutligen föreslås att justitiekanslern befrias från sin nuvarande skyldig­het all förhandla med arbetstagarens fackliga organisalion före process i en arbetstvist.

Lagändringarna föreslås träda i krafl den 1 januari 1986.

1    Riksdagen 1984185. I saml. Nr 117


 


Prop. 1984/85:117                                                             2

1    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs alt 20 kap. 2 § brottsbalken skall ha nedan an­givna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


20 kap.

2§'


Arbetstagare som mottager, låter åt sig utlova eUer begär muta eller annan otiUböriig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mut-brott till böter eller fångelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gämingen in­nan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes tUl fångelse i högst sex år.


Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova eUer begär muta eller annan otUlbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mutbrott till böter eUer fångelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om ar­betstagaren begått gämingen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brot­tet grovt, döms tiU fångelse i högst sex år.


Vad i första stycket sägs om ar- Vad i första stycket sägs om ar­
betstagare äger motsvarande betstagare äger motsvarande
tillämpning på
                      tillämpning på


1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör tiU staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfållighet eller allmän försäkringskassa.

1.    ledamoi av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan
myndighel som hör till siaten eller
till kommun, landstingskommun,
kommunalförbund, kyrklig samfål­
lighet, allmän försäkringskassa el­
ler till någon sådan arbetsgivare
som avses i I kap. I § 3 lagen
(1976:600) om offentlig anställ­
ning,

2.  den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3.  krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

4.  den som utan atl inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighel och

5.  den som i annal fall än som avses i 1-4 på gmnd av förtroendeställ­ning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhel eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Senaste lydelse 1982:102.


 


Prop. 1984/85:117                                                            3

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (197S: 667) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att övergångsbestämmelsema till lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Lagen (1948:491) om ämbelsansvar för vigselförtättare i vissa fall skaU samtidigt upphöra att gälla.

Till suspension och avsättning får ej dömas efter ikraftträdandet. Är fråga om gärning, som har begåtts före ikraftträdandet och som är straffbe­lagd enligt såväl äldre bestämmelse i 20 kap. 1,2,3 eller 4 § som motsva­rande bestämmelse i dess nya lydelse, dömes lill det straff för gärningen som föreskrives i den nya bestämmelsen. Den äldre bestämmelsen skaU dock tillämpas, om den leder till lindrigare allmänt straff. I övrigt skall 5 § första och andra styckena lagen (1964:163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

Vad som föreskrives i 20 kap. I § andra stycket i dess nya lydelse skaU tills vidare ej äga tillämpning i fråga om beslut angående taxering som fattas av taxeringsnämnd.

Finns i författning som gäller när denna lag träder i kraft föreskrift om tystnadsplikt utan att straffansvar är föreskrivet för åsidosättande därav, äger 20 kap. 3 § i dess nya lydelse ej tillämpning.

Förekommer i lag eller annan förfallning hänvisning till föreskrift, som har ersalls genom ny bestämmelse, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Har i författning, som tillkommit genom beslul av Kungl. Maj: t ensam, meddelals särskild föreskrift om straff eller ålal för åsidosättande av för­bud all yppa eller utnyttja vad någon har erfarii i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt, får föreskriften upphävas eller ändras av rege­ringen, om upphävandet eller ändringen innebär att 20 kap. 3 § och 5 § Iredje slyckel i den nya lydelsen blir lillämpliga.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.


 


Prop. 1984/85:117                                                               4

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

19                                                                          §'
Befogenhet att meddela vaj>enfri
Befogenhet alt meddela vapenfri
tjänstepliktig   tUlrättavisning   tiU-
tjänsleplikiig   tUlrältavisning   till­
kommer hos staten eller hos kom-
kommer hos siaten eller hos kom­
mun anställd civilförsvars-, brand-
mun anställd civilförsvars-, brand-
eller arbetschef i fråga om under-
eller arbetschef i fråga om under­
ställd personal. Med kommuner lik-
ställd personal. Med kommuner lik­
ställs  landstingskommuner,   kom-
ställs  landstingskommuner,   kom­
munalförbund, församlingar, kyrk-
munalförbund, församlingar, kyrk­
liga samfälligheter, allmänna för-
liga samfälligheler och  allmänna
säkringskassor och sådana arbets-
         försäkringskassor.
givare som avses i I kap.  I § 3
lagen (1976:600) om offentlig an­
ställning.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Senaste lydelse 1982: 104.


 


Prop. 1984/85:117                                                              5

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar

och översättare

Härigenom föreskrivs all 1 § lagen (1975:689) om lystnadsplikl för vissa tolkar och översättare skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1§'


Denna lag äger tillämpning på tolk och översättare som anlitas av myndighet eller annat organ som utövar verksamhet för vars fullgö­rande staten eller kommun svarar samt på tolk och översättare som genomgått av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som rege­ringen bestämmer föreskriven prövning. Med kommuner likställs landstingskommuner, kommunal­förbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter, allmänna försäk­ringskassor och sådana arbetsgiva­re som avses i I kap. I § 3 lagen (1976:600) om offentlig ansläll­ning.


Denna lag äger tillämpning på tolk och översättare som anlitas av myndighet eller annat organ som utövar verksamhet för vars fullgö­rande staten eller kommun svarar samt på tolk och översättare som genomgått av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som rege­ringen bestämmer föreskriven prövning. Med kommuner likstäUs landstingskommuner, kommunal­förbund, församlingar, kyrkliga samfålligheter och allmänna försäk­ringskassor.


Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1986.

' Senaste lydelse 1982:105.

ti   Riksdagen 1984185. I saml. Nr 117


 


Prop. 1984/85:117                                                             6

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs atl 13 kap. 1 §, 14 kap. 6 och 8 §§ och 16 kap. 7 § samt rubriken lill 14 kap. lagen (1976:600) om offenllig anställning' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

13      kap.

I §

Inledes enligt denna lag förfaran- Inleds enligt denna lag ett förfa-
de, som syftar till atl ålägga arbets-
rande, som syftar lill all avskeda en
tagare disciplinpåföljd eller tiU att
arbetstagare, får han av slängas
avskeda honom, eller vidtages åt-
             från arbelel.
gärd för att anställa åtal mol ho-
Vidlas en ålgärd för atl anställa
nom, får arbetstagaren avslängas
ålal mot en arbetstagare, jår han
från arbetet, om gärningen i fråga
avslängas från arbetet, om gur­
kan antagas medföra avskedande.
ningen i .fråga kan antas medjöra
Sådan avstängning får dock ej gäl-
uppsägning eller avskedande,
la för längre tid än till dess frågan
En avstängning enligt första eller
om avskedande har prövats slut-
andra stycket gäller längst tUt dess
ligt.
                                                   anställningen upphör.

14      kap.

Handläggningen  av  frågor som   Handläggningen av vissa frågor

avses i 10—13 kap.               som avses i 7 och 10—13 kap.

Har åtgärd vidtagits för all an- Har åtgärd vidlagils för atl an­ställa åtal mot arbetstagare, får ställa ålal mol en arbelslagare. får ärende om avskedande på grund av ett ärende om uppsägning eller av-gämingen i fråga ej avgöras, förrän skedande på gmnd av gärningen i ansvarsfrågan har prövals slulligl. fråga inte avgöras, förrän ansvars­frågan har prövals slutligt.

Beslutas avstängning enligt   13 Beslutas  avstängning enligt   13

kap. 1 §, skall frågan om avske- kap. 1 §, skall frågan om uppstig-

dande snarast tagas upp tiU prov- ning eller avskedande snarasl prö-

ning. Vid avgörandet av denna frå- vas. Vid avgörandel av denna fråga

ga skall prövas huruvida avstäng- skall också prövas huruvida av-

ningen skall bestå.                      stängningen skall beslå.

16 kap.

Bestämmelserna om skadestånd i Bestämmelserna om skadestånd i

38,41 och 42 §§ lagen (1982:80) om 38,41 och 42 §§ lagen (1982:80) om

anstäUningsskydd skall tillämpas, anslällningsskydd skall lillämpas,

om en myndighet i ärenden om dis- om en myndighet i ärenden om tipp-

cipUnansvar, avskedande, avstäng- sägning,   disciplinansvar,   avske-

' Lagen omtryckt 1982:100.


 


Prop. 1984/85:117

Nuvarande lydelse

ning eller läkamndersökning bryter mot någon av följande bestämmel­ser:

1.  14kap. leller3-9 §,

2.  15 kap. 3, 4 eller 7 §,

3.  föreskrifter enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om av­stängning eller läkamndersökning,

4.  föreskrifter som avses i 15 kap. 3 eller 6 §.


Föreslagen lydelse

dande, avstängning eller läkarun­dersökning bryler mol någon av föl­jande bestämmelser:

1.  14 kap. leller 3-9 §,

2.  15 kap. 3,4 eller 7 §,

3.  föreskrifter enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om av­stängning eUer läkamndersökning,

4.  föreskrifter som avses i 15 kap. 3 eller 6 §.


I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om anställningsskydd tUlämpas 2 § andra stycket samma lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Vad som sägs i 13 kap. 1 § i dess nya lydelse om avstängning från arbetet på gmnd av gämingar, som kan antas medföra uppsägning, gäller inte beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.

I fråga om uppsägningar som har sketl före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.


 


Prop. 1984/85:117

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn

Härigenom föreskrivs alt 7 S lagen (1975: 1339) om justitiekanslerns tillsyn skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7!)


Har myndighet meddelat beslut mot befallningshavare i ärende om lill-lämpningen av särskilda beslämmelser för offentliga ijänslemän i lag eller annan förfallning om disciplinansvar eller om avskedande eller avstäng­ning från ijänslen på grund av brottslig gärning eller Ijänsteförseelse, får justitiekanslern föra talan vid domstol om ändring i beslutet. Närmare bestämmelser om sådan lalan meddelas i tag eller annan förtätlning.

Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökl ändring vid domstol i beslut som avses i första slyckel och har beslulel tillkommit efter anmälan av justitiekanslern eller har även denne sökt ändring i beslulel, är justitiekanslern ensam befattningshavarens motpart i tvisten.

Vad i lag eller annan författning   Vad i lag eller annan författning

är föreskrivet om arbetsgivare skall i fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande lillämp­ning på jusliliekanslern.

är föreskrivet om arbelsgivare skall i fråga om tvisier som avses i denna paragraf äga molsvarande lillämp­ning på jusliliekanslern. Bestäm­melserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. I § Jörsla stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisler skall dock ej tillämpas i fråga om tvist i vilken justitiekanslern för lalan.

Denna lag iräder i krafl den I januari 1986.


 


Prop. 1984/85:117                                                                  9

Uidrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                     PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1985-01-17

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, statsråden Sigurdsen, Hjelm-Wallén, Andersson. Boström, Göransson, Gradin, Dahl. R. Caris­son, Holmberg. Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om tjänsteansvaret i offentlig verksamhet m. m.

1   Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande lillkallade dåvarande chefen för jusliliedepartemenlel i december 1979 en kommillé med uppdrag alt utreda straff- och disciplinansvaret för funklionärer i offentlig verksamhel. Kom­miuén anlog namnel ijänsleansvarskommillén.'

Kommillén överiämnade i april 1983 sill slutbetänkande (Ds Ju 1983:7) Tjänsleansvar i offenllig verksamhel. Beiänkandei har remissbehandlats och en förteckning över remissinslanserna bör fogas till prolokollet i della ärende som hilaga 1. En sammanslällning av remissytlrandena har upprät­tats inom justitiedepartementet och finns lillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1375-83).

Betänkandet innehåller förslag lill ändringar i bl. a. 20 kap. I § brottsbal­ken (ändrad senasl 1975:667), lagen (1976:600) om offentiig anslällning (LOA, omlryckl 1982: 100, ändrad senasl 1983: 1074) och lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn (ändrad senast 1982: 1169). Vidare föreslås all Iredje slyckel i övergångsbestämmelserna till lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken, vilket undantar dem som deltagit i en taxerings­nämnds beslut om laxering från ansvar för vårdslös myndighelsulövning, skall upphöra alt gälla.

' När slutbetänkandet avlämnades Ingick som ledamöter i kommittén f. d. justitierå­det Jan Ljungar. ordförande, riksdagsledamöterna Maja Bäckström, Stig Gustafs­son och Karin Nordlander, hovrättsrådet tillika vice ordförande på avdelning Len­nart Sjögreen, hovrättsassessorn Jan Ulmander samt dislriktsåklagaren Britta Bjelle.


 


Prop. 1984/85:117                                                   10

1 justitie- och civildepartementen fårdigställdes i maj 1984 en prome­moria med förslag till vissa ändringar i 20 kap. brottsbalken m. m. I prome­morian, som bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 2, föreslås ändringar i 20 kap. 2 § brottsbalken, 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen, ändrad senast 1982:104) och I § lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översällare (lystnadspliktslagen, ändrad senast 1982:105) på så sätt att däri gjorda hänvisningar till 1 kap. 1 § 3 LOA slopas.

Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissin­stanserna bör fogas till protokollet som bilaga 3. En sammanslällning av remissyttrandena har upprättats och finns lillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1375-83).

2   Bakgrund

Det nu gällande ansvarssystemet för offentliga funktionärer fick sin huvudsakliga utformning genom den s.k. ämbetsansvarsreformen som trädde i kraft den 1 januari 1976 (prop. 1975:78, JuU 22, rskr 212). Ell av syftena med denna reform var att avsevärt inskränka det kriminaliserade området. Före reformen kunde nämligen den som var underkastad ämbels­ansvar dömas lill straffansvar för i princip varje fel eller försummelse i tjänsten. Genom reformen infördes som ersättning för del upphävda straff­ansvaret ett nytt utomstraffrältsligt sanktionssystem i bl.a. den då gällan­de slalstjänstemannalagen (1%5:274). Della system är sedan år 1977 regle­rat i LOA. Andra bakomliggande överväganden vid reformen var all beslämma den straffbara personkretsen på etl rationellare sätl samt all i möjlig mån anpassa sanktionssystemel för offentligt anställda lill vad som gäller på den privata arbetsmarknaden.

Reformen resulterade i den nu gällande ordningen som innebär all of­fentliga funklionärer omfattas dels av det i 20 kap. brottsbalken stadgade straffrättsliga ansvarei för vissa broll i tjänsten, dels av ell ansvarssyslem som medger disciplinpåföljd, skiljande från anslällning m. m. Della senare ansvarssystem är för statstjänstemän m.fl. numera reglerat i LOA och inom den rent kommunala sektorn fastiagl genom kollektivavtal.

En utgångspunki för ämbelsansvarsreformen var således alt behålla straffrättsliga ansvarsregler för de offenlligl anslällda endasl i den mån del var motiverat på gmnd av den offenlliga verksamhelens särart. Del grund­läggande motivet för sättet att utforma ell nytt ansvarssystem inom den offentliga sektom var att tillgodose samhällsmedlemmarnas intresse av att offenlliga funktioner fullgörs ulan ovidkommande hänsyn och på etl kor­rekt sätl. Sådana överträdelser som offenlliga funktionärer begår i Ijänslen och som i princip liknar vad som kan förekomma på den privala arbets­marknaden borde beivras på samma sätt som där. dvs. i regel genom ell


 


Prop. 1984/85:117


11


disciplinärt förfarande. De särskilda slraftbeslämmelserna i brottsbalken skulle vara reserverade för situationer i vilka en offentlig funktionär miss­bmkar sin rätt atl utöva myndighel och omfalla endasl allvariigare former av sådana fall av oriklig myndighelsulövning. Straffansvar har mol denna bakgmnd föreskrivils för den som i myndighelsulövning åsidosätter vad som till följd av lag eller annan författning gäller för myndighetsutövning­en, under förulsältning alt gärningen för det allmänna eller för någon enskild lett till förfång eller olillböriig förmån som ej är ringa (20 kap. 1 § första slycket brottsbalken). Broitei kallas myndighetsmissbruk. Begås en motsvarande gärning av grov oaktsamhet. kan straff dömas ul för vårdslös myndighelsulövning (andra slyckel samma paragraf).

Ämbetsansvarsreformen innebar alltså atl del slraflbara området för förseelser i tjänsteutövning krafligl inskränktes. Della fick, nalurligl nog, lill följd att anlalel lagföringar för brott mot bestämmelserna i 20 kap. brottsbalken drastiskt minskade efler del all reformen hade iräll i krafl.

Tjänsteansvarskommmitlén har hafl lill uppgifl all göra en förutsätt­ningslös granskning av ansvarssyslemen inom den offenlliga seklorn. Efler att ha redovisal en ingående analys och kartläggning av gällande räll och praxis har kommiitén kommit lill den slutsatsen atl del inle finns anledning att frångå de mer gmndläggande moliv som det nuvarande ansvarssyste­mel bygger på. Enligt kommillén bör också de gränser som dragils kring det straffbara området beslå. Del förslag kommiitén lagl fram till ny lydelse av 20 kap. I § brottsbalken innebär all uttrycket myndighelsulöv­ning ersätts med en beskrivning av uttryckets innebörd. Dessutom har kommittén föreslagit vissa ändringar av förfängsrekvisilel saml infört en ny konsimktion av en straffrihetsregel för ringa fall. Bortsett från de sistnämnda båda mera lagtekniska ändringsförslagen avses inle - som kommittén särskilt framhållit - alt med den föreslagna lydelsen lillägga lagrummet någon annan innebörd än vad det bör anses ha i sin nuvarande utformning. Avsiklen har i stället varil all undanröja evenluell ivekan om lagmmmets räckvidd genom alt i lagtexten mer konkret ange vad myndig­hetsutövning betyder.

Vad gäller ansvarssystemel enligt LOA anser kommillén della i det väsenlliga väl avvägt. På vissa punkler föreslås dock en del ändringar. Bl.a. har kommillén föreslagil all en varsel- och överläggningsplikl genl­emol arbetstagarens fackliga organisationer av samma slag som nu gäller inför etl avskedande skall gälla även när fråga kommer upp om all ålägga en arbetstagare disciplinpåföljd. Vidare bör enligt kommittén en arbelsla­gare inte få sägas upp på grund av brott förrän domen i brottmålet har vunnit laga kraft. Möjligheterna aU avslänga en arbetstagare skall i stället utökas, föreslås del. Också skadeståndsreglerna i LOA har sells över av kommillén.

Kommittén har också föreslagil att JK skall befrias från sin nu gällande skyldighel alt före en process i en arbetstvist förhandla om tvistefrågan med arbetstagarens facktiga organisalion.


 


Prop. 1984/85:117                                                   12

Kommittén föreslår för prästernas del en modernisering av de regler rörande disciplinansvar m.m. som är intagna i lagen (1936:567) om domka­pitel .(ändrad senast 1982:944). Vad gäller denna fråga vill jag framhålla all kyrkoförfattningsutredningen (Kn 1982:06) har fått i uppdrag atl förenkla och systematisera de kyrkliga förfallningar som efter 1982 års lagstiftnings-reform på det kyrkliga området faller inom riksdagens och regeringens normgivningsområde. Ulredningen skall också sammanställa del kyrkliga författningskomplexel till en enhetlig kyrkolagstiflning. 1 det sammanhang­et kommer utredningen alt se över bestämmelserna i domkapitelslagen om bl. a. disciplinansvaret för präster. Efter samråd med chefen för civildepar­tementet harjag därför funnit det motiverat att avvakta kyrkoförfattnings-utredningens slulliga förslag innan frågan om en modernisering av an­svarsreglerna för präster tas upp.

Vid remissbehandlingen av kommittéförslagen har den analys och kart­läggning som utredningen redovisat fått elt mycket gott moltagande. Fler­talel remissinstanser inslämmer också i kommitténs grundläggande upp­fattningar. De ändringsförslag som har lagts fram och som rör brottsbalken har fått ett blandat moltagande medan övriga förstag — med någol undan­tag - i stort har godtagits.

De förslag som har lagts fram i departementspromemorian om ändringar som berör 20 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken, vapenfrilagen och lystnads­pliktslagen har godlagils av samtliga remissinstanser utom två.

3    Det straffrättsliga ansvarsområdet

3.1 Straffbestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken behålls oförändrad

Mitt förslag: Någon ändring bör inte f. n. göras beträffande straffansva­ret enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Kommitténs förslag: Överensslämmer med mitl förslag så till vida alt någon ändring av det straffbara områdel inte är åsyftad. Enligt kommitté-förslaget skall dock begreppel myndighetsutövning utgå ur paragrafen och ersättas med en förklarande beskrivning av vad begreppet enligt kommit­tén bör anses innebära. För alt vara straflbar skall enligt denna beskrivning gämingen begås i "verksamhet för vars fullgörande del allmänna svarar". Kommittén har också föreslagil all kravel på att gärningen skall innebära mer än ringa förfång slopas saml att den mol förfång och otillbörlig förmån skyddade kretsen på visst sätl inskränks, nämligen till all gälla någon enskild eller annan som är part i ärende som avses med verksamhelen. Slufligen innehåller kommiltéförslagel en ny konsimktion av en ringaregel för slraffria förfaranden (betänkandet s. 203-261).


 


Prop. 1984/85:117                                                   13

Remissinstanserna: Del övervägande anlalet remissinslanser har instämt i alt slrafibeslämmelsens räckvidd i princip bör vara oförändrad. Tre av dem (domstolsverket, länsåklagarmyndigheien i Västerbottens län och JO) har däremoi ansett all del straffbara områdel bör ulvidgas. Även om flertalel av remissinstanserna välkomnat förslaget atl närmare försöka klargöra innebörden av begreppel myndighetsutövning i själva lagtexten, har många ställt sig avvisande eller tveksamma lill tanken på atl mönstra ut begreppel som sådant ur lagrummet. Skälet för della är all begreppet anses vara väl inarbetat och förekommer med i huvudsak samma betydelse i flera andra sammanhang. Det har vid remissbehandlingen också uttalats att kommiltéförslagel rent faktiskt skulle innebära en inle obelydlig utvidg­ning av del kriminaliserade området. JO och JK har ytlral sig angående förfångsrekvisitet och ansett att förfång enbart för det allmänna bör vara tillräckligt för slraffbarhel. JO har emellertid satt i fråga om inte förfångs­rekvisitet kan undvaras. De flesta remissinstansema har tillstyrkt förslagel till utformning av en ny ringaregel.

Skälen för mitt förslag: Kommittén har ingående analyserat innebörden av det för straffbarhet centrala begreppet myndighetsutövning och kartlagt praxis vad gäller lillämpningen av straffbudel i 20 kap. 1 § brottsbalken. På gmndval härav har kommittén stannat för all gränserna kring det straffbara området i lagmmmet bör vara oförändrade. Enligt vad kommittén under sill arbete erfarit saknas nämligen belägg för atl den omfallande avkrimi­nalisering som ämbetsansvarsreformen innebar på detla område fört med sig någon ökad benägenhet alt begå sådana gämingar som genom reformen undantagits från straffansvar. Inte heller av annan anledning har kommit­tén funnil behov föreligga atl frångå de nu rådande principema för straff­barhetens omfattning. Kommittén har också uttryckligen framhållit all dess föreslagna definition av begreppet myndighelsulövning återger den innebörd lagmmmet bör anses ha redan enligt sin nuvarande utformning. Det klarläggande i lagtexten av begreppet som kommittén föreslagil är främst beiingai av en önskan att undanröja förekommande tvekan om lagmmmets räckvidd.

Alla remissinslanser utom tre delar utredningens uppfattning att del straffbara området i princip bör vara oförändrat. Bl. a. JO anser dock att det straffbara området bör utvidgas och att möjligheterna alt underlåta åtal samtidigt bör ökas.

JO har pekat på en del brister i nuvarande ansvarssystem inom den offentliga sektorn. JO har bl. a. framhållit att det straffrättsliga ansvaret har särskilt slor betydelse för de situationer där etl disciplinärt förfarande bedöms vara otillräckligt, inte fungerar tillfredsställande eUer kanske t. o. m. hell saknas. Enligt JO är också det straffrättsliga sanktionssyste­met ägnal all bättre tillgodose intressen av annat och ofta mer överordnat slag än de överväganden en arbetsgivare anser sig kunna lägga till gmnd för disciplinärt ingripande.

t2   Riksdagen 1984185. I saml. Nr 117


 


Prop. 1984/85:117                                                    14

Huvudsyftet med ämbelsansvarsreformen kan sägas ha varil all avse­värl inskränka del kriminaliserade områdel och samtidigt närma ansvars­systemet inom den offentliga seklorn till vad som gäller för arbetstagare på den privata arbeismarknaden. Som jag redan har nämnl ansågs del varu motiverat all straftVättsligt särslälla oftentliga funklionärer endasl i den mån del kunde grundas på den offenlliga verksamhelens speciella beskaf­fenhel.

I del hänseendet ulgick man vid reformen från den grundläggande skill­nad mellan offenllig verksamhel och privut sådan som del innebär all ofTentliga funktionärer i vissa silualioner har rätt alt utöva offentlig myn­dighel över medborgarna. För all garaniera att verksamhel som innefattar myndighelsulövning uppfyller högl ställda krav och fullgörs ulan ovidkom­mande hänsyn befanns det vara nödvändigt alt siratTrätisligt skydda med­borgarnas inlresse av korrekt myndighetsulövning mot allvariigare an­grepp. Mol bakgrund av dessa överväganden utformades slraftbudel i 20 kap. I § brottsbalken vilkel kriminaliserar överträdelser som begås i myn­dighelsulövning.

Jag anser för egen del, i likhei med kommiitén, att en straffrättslig bestämmelse av del slag som nu återtinns i 20 kap. I !) brottsbalken inle kan undvaras. Vidare finner jag au de principer som legal lill grund för slraffbudets ulformning i stort äger samma gillighel i dag som när de fördes fram i samband med ämbelsansvarsreformen. Jag kan visserligen i någon mån ha förslåelse för de kritiska synpunkter JO hafl. särskilt når det gäller påvisade begränsningar hos del disciplinära ansvarssystemel. Emellerlid finner jag inle della uigöra lillräcklig anledning all nu undra principerna för straffbarhetens omfallning. Jag delar således kommitténs och majoritetens av remissinstanserna uppfattning all del straffbara områdel i lugbudet i princip bör vara oförändrai. Del kan emellertid finnas anledning uu åter­komma till denna fråga efter del au den av riksdagen år 1983 tillsatta ulredningen som har lill uppgifl att göra en översyn av JO-ämbetel har avslutat sitl arbete.

En annan fråga är om det i della sammanhang kan finnas anledning au. som kommiuén föreslagit, närmare precisera del straffbara området i lagtexten ulan att åsyfta någon egentlig ändring i sak.

Fömtom JO har ytteriigare etl tiotal remissinstanser förespråkat all en sådan precisering bör göras. Dessa har framhållil del värdefulla i au man genom en i lagtexten intagen förklarande beskrivning av del straffbara områdel åstadkommer att gränserna för bestämmelsens lillämpningsområ­de blir klarare än nu.

Mot detta har dock elt flertal av dem som yttrat sig hävdat all begreppel myndighetsulövning är väl inarbetat och förekommer med en likarlad betydelse i flera skilda sammanhang såväl i brottsbalken som inom helt andra lagstiftningsområden. T. ex. har riksåklagaren i detta sammanhang framhållil atl uttrycket som ett centralt begrepp har införiivats med rätts-


 


Prop. 1984/85:117                                                   15

ordningen inom flera skilda områden och alt en ändring av det slag ulred­ningen föreslagil skulle medföra all överensslämmelsen med andra lagrum där begreppet förekommer skulle rubbas, någol som lagsliftningslekniskl setl knappasl kan vara önskvärt.

För egen del är jag medveten om alt tolkningen av begreppet myndig­helsulövning har våUat svårigheler i rättstillämpningen. Med visst fog kan man därför i och för sig hävda all det vore motiverat att i själva lagtexten närmare precisera kriminaliseringens räckvidd. Genom de domstolsavgö­randen som förekommer på områdel och vars frekvens förefaller öka har dock den innebörd som skall lilläggas begreppet successivt blivit klarare. I flera fall har sålunda hithörande frågor prövats av högsta domstolen. Den mycket noggranna och ingående analys som begreppet har underkastats i utredningens betänkande torde vidare, som framhållits vid remissbehand­lingen, bli av stort värde för den fortsatla rättstillämpningen.

Som molslåndama till en ändring av den nuvarande formuleringen av bestämmelsen har framhållil förekommer begreppet myndighetsutövning inle bara i flertalel slraffbud i 17 och 20 kap. i brottsbalken utan även i beslämmelser i t.ex. regeringsformen, skadeståndslagen och LOA. Be­greppet har också haft betydelse för ulformningen av förvaltningslagen (1971:290). I motivuttalanden i de skilda lagstiftningsärenden där begrep­pel som sådanl förekommer har gång efter annan framhållils att begreppet är avsell atl ha en i allt väsenlligl likartad innebörd i dessa olika samman­hang, trols all lagstiftningskomplexen i fråga företer stora olikheter vad gäller lillämpningsområde och syfte.

Uttrycket myndighetsulövning har således som ett centralt begrepp införlivats med rättsordningen inom ålskilliga olika lagstiftningsområden. Mol den bakgmnden har del givetvis ell värde i sig alt termen förekommer även i den straffbestämmelse som kriminaliserar sådana förfaranden som ulgör oriklig myndighetsutövning. Att mönstra ut begreppet ur straffbudet och därmed rubba den laglekniska enhetligheten mellan de olika ifrågava­rande rätlsonvådena bör därför inte komma i fråga, för såvitt inte överty­gande skäl lalar för en sådan lösning. Della gäller så mycket mera som det finns anledning att befara alt en omskrivande formulering av begreppet leder till nya tolkningssvårigheler för de rättstillämpande myndigheterna.

Mol den bakgmnd somjag har angett nu finner jag inte intresset av atl förtydliga bestämmelsen väga så tungt atl del skulle uppväga de nackdelar som otvivelaktigt är förenade med alt utmönstra uttrycket myndighels­ulövning ur den grundläggande bestämmelsen om myndighetsmissbmk. Med hänsyn till hur denna har tolkats i rättspraxis vill jag f. ö. ifrågasätta om inte en lösning i linje med kommiltéförslagel rent faktiskt skulle inne­bära en utvidgning av kriminaliseringen, nämligen lill sådana områden av den offenlliga verksamhelen som rör laglillämpning ulan atl det därför är fråga om utövande av myndighet. En sådan uividgning, som främst torde få belydelse för den kommunala sektorn, är kanske ingalunda obefogad.


 


Prop. 1984/85:117                                                   16

Frågan har dock ell sådanl samband med spörsmålel om JO: s kompetens­område all jag inte är beredd atl närmare överväga den innan den förul nämnda ulredningen angående JO-ämbelels framlid har slutförts.

Jag anser mig alltså inte f. n. böra föreslå någon ändring av lagbudeis ulformning vad gäller själva tillämpningsområdet. Det finns då somjag ser del inte lillräckliga skål för alt genomföra de övriga, mer lagtekniskl betonade, ändringar i bestämmelsen som kommillén föreslagit. Samman­fattningsvis menar jag därför all bestämmelsen åtminstone l.v. bör behål­las oförändrad.

3.2 Den särskilda straffriheten för ledamöterna i taxeringsnämnderna upp­hävs

Mitt förslag: Undantaget från straffansvar för vårdslös myndighets­ulövning för dem som deltagit i en taxeringsnämnds beslul angående taxering upphävs.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (beiänkandei s. 262-267).

Remissinstanserna: Samtliga som yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslagel.

Skälen för mitt förslag: Taxeringsmän har sedan lång lid lillbaka varit fria från ansvar för åsatta taxeringar. I 1809 års regeringsform var denna ansvarsfrihet grundlagsskyddad genom en föreskrift i 113 S i vilken stad­gades alt laxeringsmän ej skulle "för debitering eller laxering lill någol ansvar slällas". Denna partiella straffrihet, som tillkom för all skydda riksdagens beskaltningsmakt mol Kungl. Maj: t och Kronan, omfattade ordförande och ledamöter i taxeringsnämnd och gällde endasl själva taxe­ringsbeslutet.

Någon slraffrihelsbeslämmelse av nämnl slag logs inle in i 1974 års regeringsform. Däremot kvarstod före ämbelsansvarsreformen en viss straffrältslig särbehandling av taxeringsmän i 20 kap. 12 § brottsbalken. Enligt detla lagmm kunde ledamoi av beskallningsnämnd inle underkastas ansvar för tjänslemissbmk eUer tjänstefel men däremot för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt.

I samband med ämbetsansvarsreformen logs frågan om laxeringsmän-nens straffrättsliga ansvar upp på nytt. Mot bakgmnd av att en genomgri­pande omläggning av taxeringsnämndernas arbetsformer var nära förestå­ende ifrågasattes, om inte tiden var mogen all ändra reglerna om taxerings­nämndernas ansvar för taxeringsbeslut. Den dåvarande chefen för justitie­departementet stannade för att föreslå all laxeringsnämndsledamöler i och med ämbelsansvarsreformens genomförande skulle fullt ul jämslällas med


 


Prop. 1984/85:117                                                   17

andra befallningshavare när del gällde uppsålliga förfaranden. Däremoi ansågs all frågan om ansvar för oaklsamhelsbrotl borde anstå och tas upp på nytt i samband med den närmare ulformningen av den nya laxeringsor­ganisalionen.

I enlighel med vad departementschefen hade föreslagit inlogs i över­gångsbestämmelserna lill de nya reglerna i brottsbalken en regel enligt vilken föreskriftema i 20 kap. 1 S andra slyckel brottsbalken om vårdslös myndighetsulövning t. v. inle skulle äga lillämpning i fråga om beslul angående taxering som fallas av taxeringsnämnd. Enligt gällande räll är således laxeringsmän slraffrätlsligt ansvariga för sådana uppsålliga över­trädelser i samband med åsätlande av taxering som kan medföra ansvar för myndighetsmissbruk enligt paragrafens försia siycke. De svarar däremoi inte straffrättsligl för molsvarande oaklsamma handlingar.

Från och med 1979 års laxering genomfördes en ny taxeringsorganisa­lion i försia instans. Denna nya organisalion kan inle anses rymma några moment som i sig motiverar all laxeringsmän ålnjuler straffrältslig särbe­handling. Inte heller har det ursprungliga argumentet - all skydda riksda­gens beskaltningsmakt mol regeringsmaklen - längre någon bärkraft. 1 della sammanhang kan erinras bl.a. om den yllerligare uividgning av Ijänstemannamedverkan vid laxeringsarbelel som tillkommit genom den nya laxeringsorganisalionen.

Beiräffande de valda ledamöierna skulle man visseriigen kunna hävda all deras lekmannaslällning kunde vara ell moliv för all beiräffande dem ha kvar ett mer begränsat straffansvar än del som åvilar offenlliga tjänste­män. Med ell sådanl synsäll kan man emellerlid. som kommiitén, sätta i fråga, om del är motiverat all som nu göra skillnad mellan de båda brolls-lyperna i 20 kap. 1 § brottsbalken. Därtill kommer alt bestämmelsen i paragrafens Iredje siycke om ansvarsfrihet för ledamöier av slalliga och kommunala beslulande församlingar inle omfallar ledamöier av kommuna­la nämnder och slyrelser. Nägon anledning att i ansvarshänseende göra skillnad mellan sistnämna kategori av ledamöier och ledamöier av taxe­ringsnämnd kan inle längre anses föreligga.

Jag vill slutligen nämna att motioner om taxeringsfunklionärernas sär­slällning avslagils av riksdagen under en lång följd av år med hänvisning lill pågående utredningsarbete (se l.ex. JuU 1981/82:5). Senast uttalade ul­skottet atl det var angeläget alt frågan om taxeringsfunktionärernas straff­rättsliga ansvar övervägdes på nytl men atl någol iniliativ från riksdagens sida inle synies påkallat eflersom ijänsleansvarskommillén skulle behand­la frågan (JuU 1982/83:15). Riksdagen följde utskottet.

Mol bakgmnd av del anförda föreslår jag all övergångsbeslämmelsen om viss ansvarsfrihet för taxeringsnämndernas ledamöier upphävs så all de blir fulll ul ansvariga enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.


 


Prop. 1984/85:117                                                    18

3.3 Ansvaret för mutbrott inskränks för vissa uppdragstagare m. m.

Mitt förslag: Ledamöier av styrelser m. m. hos sådana arbelsgivare som omfattas av arbetsgivarbegreppet i 1 kap. 1 § 3 LOA utesluts från den personkrets som omfattas av bestämmelsen om mutbrott i 20 kap. 2 § brottsbalken. Det gäller här uppdragslagare hos vissa speciella icke-statliga organ med offentiig ställning, exempelvis Svenska institu­tet. Förslaget innebär också atl bestämmelsen i 20 kap. 4 § brottsbal­ken, som ger domstolarna möjlighel att i vissa fall av olämplighet skilja en offentlig uppdragslagare från sitt uppdrag, inte längre omfaltar de nyss nämnda uppdragslagarna.

Molsvarande ändring görs i 19 § vapenfrilagen, som behandlar befo­genheten att meddela tillrättavisningar, och 1 § tystnadspliktslagen, som anger lagens tillämpningsområde. Det medför att dessa lagrum inle längre kommer att omfalta arbetschefer m. fl. resp. tolkar och översät­tare hos sådana arbetsgivare som nyss sagls.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstansema: Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan erin­ran av del hell övervägande antalet remissinstanser. En kritisk inslällning redovisas dock av två myndigheler, JK och försvarets civilförvaltning, som anser alt frågan inte är lillräckligl utredd. Såvitt rör vapenfrilagen och lystnadspliktslagen håller JK emellertid med om atl kopplingen till LOA är något långsökt och därför bör kunna slopas.

Skälen för mitt förslag: Del gäller här fyra lagmm - 20 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken samt 19 § vapenfrilagen och 1 § lystnadspliktslagen. Dessa lagmms tillämpningsområden slyrs i viss mån av LOA. Genom hänvis­ningar till 1 kap. 1 § 3 LOA gäller nämligen bestämmelserna bl.a. perso­ner med vissa uppdrag hos arbelsgivare där arbelslagare har statligt regle­rad anställning.

Med statiigl reglerad anslällning avses därvid en "anställning där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastslälles under medverkan av regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer" (2 kap. 1 § LOA). Med uttrycket "lag eller särskilt beslut av riksdagen" åsyftas främst lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m. (ställförelrädariagen, ändrad senasl 1982:101) och vissa riksdagsbeslut i anslutning till den lagen och dess övergångsbe­stämmelser.

Ställförelrädariagen innebär all staten har förbehållit sig atl - i allmän­het genom statens arbetsgivarverk - medverka vid fastställandet av vissa anställnings- och arbelsvillkor för en del arbetstagare hos kommuner och


 


Prop. 1984/85:117                                                  19

vissa andra icke-statliga "arbetsgivare med offentlig ställning" (I §: jfr även övergångsbestämmelserna). Detta hänger samman med all des.sa arbetsgivares personalkostnader i slor utsträckning finansieras genom slalsbidrag (del s. k. dubbla huvudmannaskapet).

Arbetsgivarna i fråga är rättssubjekt med mer eller mindre slarki uttalad offentligrältslig karaktär eller anknylning. Som exempel på sådana arbels­givare som uvses här kan nämnas Svenska institutet, Stockholms interna­tionella fredsforskningsinsiilut (SIPRI). Sliftelsen Riksulslällningar. Stif­telsen Tekniska museel. Stiftelsen Nordiska museel. Svenska språknämn­den m.fl.

Ställförelrädariagen anses dock av dem som närmasl har atl lillämpa den vara svårtolkad just när det gäller gränserna för dess tillämpningsområde. Rättsläget kan därför betecknas som oklart. Delsamma kommer i och med den nyss beskrivna kopplingen lill LOA all gälla också tillämpningsområ­det för de fyra lagmm som del här är fråga om (20 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken saml 19 § vapenfrilagen och I S lystnadspliktslagen).

Det var genom en ändring i LOA år 1982 (prop. 1981/82:90. AU 11, rskr 153. SFS 1982: 100) som ullryckel "andra arbelsgivare, om anslällningen är slalligl reglerad" infördes i I kap. I § 3 LOA. Tidigare användes uttryc­ket arbelslagare hos "annan allmän inrättning, om anställningen är slalligl reglerad". Ändringen föranleddes av all riksdagen (KU 1981/82:7, rskr 4) förklarat att regeringen i samband med ändringar i lagstiftningen borde pröva, om uttrycket "allmänna inrättningar" kunde mönstras ul och ersät­tas med beskrivningar av mera konkret innehåll. Till stöd för riksdagsbe­slutet åberopas i konstilutionsulskotlels belänkande alt uttrycket "allmän inrättning" inle längre används i regeringsformen och all betydelsen av uttrycket numera är oklar. 1 samband med denna ändring i LOA gjordes molsvarande ändringar i de här akluella lagrummen i brottsbalken, vapen­frilagen och lystnadspliktslagen.

Beträffande ändringarna i brottsbalken m. m. uttalade lagrådet i lag­stiftningsärendet (prop. 1981/82: 90 s. .34):

Enligt lagförslagen skall i olika lagrum ullryckel "annan allmän inrätt­ning som avses i I kap. I § 2 eller 3" LOA ersättas med en uppräkning av offenlliga rättssubjekt likställda med kommun, avslulad med orden "så­dana arbelsgivare som avses i I kap. 1 ii 3" LOA eller molsvarande ul­lryck. I den föreslagna lydelsen av 1 kap. 1 S 3 LOA lalas om "andra arbelsgivare. om anslällningen är slatligt reglerad". Formuleringen är naturiig i sistnämnda lagrum som gäller lillämpning av LOA: s regler be­träffande vissa arbelslagare. 1 de nu berörda tre lagförslagen är däremot avsikten all definiera arbelsgivare av viss kalegori, och hänvisningen lill LOA: s beslämmelser ger då inle klarl besked om situationen när vissa, men inte alla. anslällda hos ell rättssubjekt innehar slalligl reglerade an­slällningar. Syftet lär vara. all så snarl slallig reglering förekommer av någon ansliillning hos arbelsgivare, denne skall jämslällas med kommun. Tolkningen är inle självklar och del synes iveksaml om sakliga skäl finns


 


Prop. 1984/85:117                                                   20

att dra gränsen på samma sätt när det gäller tillämpningen av de tre skilda lagförslag som här diskuleras. Å andra sidan framslår del som en fördel alt i alla de berörda fallen hänvisa lill samma ultryck i en sådan central lag som LOA. Lagförslagens avfattning bör därför kunna godtas, men det synes lämpligt att en översyn av formuleringarna sker samiidigi som man — såsom förutskickas i remissen (2.6.3) - tar upp frågan om en ändring av 1 § andra stycket ställförelrädariagen.

Jag delar lagrådels uppfattning att del är naturligt alt i LOA - vad gäller tillämpningen av LOA:s regler på vissa arbetstagare - tala om "andra arbetsgivare, om anställningen är statligt reglerad", när man beskriver anställningar hos rättssubjekt med s. k. dubbell huvudmannaskap. Det är däremoi - som lagrådel också framhöll - tveksamt om det finns sakliga skäl att dra gränsen på samma sätt när det gäller tillämpningen av föreskrif­terna i brottsbalken och de andra två här aktuella lagarna. Moiiven för avgränsningen av LOA: s tillämpningsområde - nämligen att staten med­verkar vid fastställandet av anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagar­na — är inte utan vidare hållbara när det gäller att beslämma tillämpnings­området för de nämnda lagmmmen i brottsbalken m. m.

Det finns sålunda enligt min mening inte tillräcklig anledning att låta justeringar av tillämpningsområdel för LOA automatiskt medföra juste­ringar också av del straffbelagda området för mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken. Eventuella ändringar av LOA: s tillämpningsområde - via lag eller särskilda riksdagsbeslul - är naturligtvis betingade närmast av statens ekonomiska intresse att medverka vid fastställandet av olika an­ställnings- och arbetsvillkor för vissa arbetstagare. Och sådana skäl bör knappast vara styrande för att avgöra humvida en viss handling skall vara belagd med straff för styrelseledamöter m.fl. hos vissa rätlssubjekl. Inte heller har de bärkraft när det gäller tillämpningsområdel för 20 kap. 4 § brottsbalken om skiljande från uppdrag, 19 § vapenfrilagen beträffande arbetschefer m.fi. och 1 § tystnadspliktslagen beträffande lolkar och över­sättare.

Som skäl för alt slopa hänvisningen till 1 kap. 1 § 3 LOA kan därutöver följande anföras.

I den mån vapenfria tjänstepliktiga skulle tjänstgöra vid någol av dessa rättssubjekt, är det knappast lämpligt att vederbörande arbetschef får befogenhet aU meddela tillrättavisning, något som f n. följer av 19 § va­penfrilagen. I stället kan den lösningen väljas som gäller för föreningar och stiftelser i allmänhel och som innebär att formell tillrättavisning inle kan inläggas i denna tjänstgöring men att nämnden för vapenfriulbildning kan placera om den vapenfrie, ifall det aktuella organet inte kan dra nylla av honom därför att han tredskas (jfr pmp. 1966:107).

Mitt förslag lorde inle heller leda lill några prakliska olägenheler. Tyst-nadspliklslagen gäller för dels lolkar eller översällare som har gåll igenom en föreskriven prövning - oavsett vem som anlitar dem - dels tolkar och


 


Prop. 1984/85:117                                                   21

översättare som anlitas av någol av rättssubjekten i fråga, trots atl de inle har gått igenom prövningen. En begränsning av tystnadspliktslagens lill-lämpningsområde på så sätl atl man därigenom tar undan de "oprövade" tolkama och översättarna utesluter därför inte möjligheten för rättssubjek­ten i fråga att anlita en tolk eller översättare som liksom nu har tystnads­plikt, nämligen en som har gått igenom den nämnda prövningen.

Som jag ser saken talar alltså klara skäl av närmast rättspolitisk art för att göra lagmmmen tillämpliga bara på styrelseledamöter etc. hos de rättssubjekt som uttryckligen räknas upp i 1 kap. 1 § 1 och 2 LOA, dvs. staten, kommuner, landstingskommuner, kommunalförbund, församling­ar, kyrkliga samfålligheter eller allmänna försäkringskassor. Härigenom skulle man undanröja den oklarhet som nu finns vad gäller de nämnda lagmmmens tillämpningsområde. Detla måste anses vara en vinsl från rättssäkerhetssynpunkt, inte minst med hänsyn till atl en del av de lagmm som det gäller föreskriver straffansvar.

Med anledning av den kritik som ett par remissinstanser har gett uttryck åt vad gäller ändringen i brottsbalken vill jag betona att man knappast behöver befara några oönskade följder av förslaget i den delen heller. Jag vill därvid särskilt framhålla att, i den mån myndighetsutövning förekom­mer vid något av rättssubjekten, föreskriftema om myndighetsmissbmk och vårdslös myndighetsulövning i 20 kap. 1 § brottsbalken givetvis är tillämpliga, liksom föreskrifterna om mutbrott i 20 kap. 2 § andra stycket 4.

Jag anser därför liksom det stora flertalet remissinstanser atl övervä­gande skäl talar för att genomföra förslagen i departementspromemorian såväl vad avser brottsbalken som i fråga om övriga här aktuella lagar.

Jag vill också begagna lillfållet all föreslå en justering i 20 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. I det fömt angivna ärendet om ulmönslring av ut­trycket "allmän inrättning" var avsikten att en hänvisning från brottsbal­ken till bl. a. 1 kap. I § 2 LOA skulle bytas ut mot en fullständig uppräk­ning av de arbetsgivare som angavs i LOA:s bestämmelse, nämligen kommuner, landstingskommuner, kommunalförbund,/örjam/ingflr, kyrk­liga samfålligheter och allmänna försäkringskassor.

Uppräkningen i brottsbalken kom emellertid inle atl omfatta församling­ar. Arbetstagare m.fl. vid dessa bör dock rätteligen omfattas av broUsbal-kens mutbrottsbestämmelser.

Jag föreslår därför att nämnda lagmm i brottsbalken ändras i enlighet med del.


 


Prop. 1984/85:117                                                   22

4   Ansvarssystemet enligt LOA

4.1 Uppsägning på grund av brott får inte ske förrän ansvarsfrågan är slutligt prövad

Mitt förslag: Ärenden om uppsägning på gmnd av brott får i fortsätt­ningen inte avgöras förtän ansvarsfrågan har prövats slutligt.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitl förslag (betänkandet s. 351-353).

Remissinstanserna: Av det fåtal remissinslanser som yttrat sig i denna del har alla ulom slalens vägverk tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det ulan erinran. Vägverket säger sig inle kunna se något som hindrar att samma regler som finns på den privata arbetsmarknaden skall gälla för den offentliga seklorn.

Skälen för mitt förslag: Om en uppsägning beror på förhållanden som hänför sig till arbetslagaren personligen, får den inte gmndas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt lill mer än en månad innan underrättelse om uppsägningen lämnades (7 § tredje stycket lagen 1982:80 om anställningsskydd, LAS; 7 kap. 2 § försia och andra styckena LOA). Om de omständigheter som åberopas mol arbetstagaren ulgörs av brott som han nekar till, anses a« den för arbetsgivaren gällande tidsfristen normall skall bötja räknas först från del att frågan humvida brott förekom­mil blivil utredd genom lagakraflvunnen dom i brottmålet (prop. 1973: 129 s.243,prop. 1981/82:71 s. 125, se även AD 1976 nr 51). Beträffande sådana fall där arbetstagaren har erkänt brottsligheten kan den till uppsägning knulna tidsfristen vara att räkna från den tidpunkt då arbelsgivaren har fått kännedom om erkännandet (AD 1980 nr 102).

På den privata sektorn gäller molsvarande reglering även i fråga om avskedande enligt LAS (18 § andra slyckel).

Av 14 kap. 6 § LOA följer däremot all - om en åtgärd har vidtagits för atl anställa åtal mot en arbetstagare - etl ärende om avskedande på gmnd av gärningen i fråga inte får avgöras förtån ansvarsfrågan har prövals slutligt. Det gäller oavsett om brottsligheten är erkänd eller bestridd. Denna ordningsföreskrift infördes i samband med ämbelsansvarsreformen år 1976 och motiverades med alt statstjänstemannen skulle behålla sin anslällningslrygghel (prop. 1975:78 s. 165). Efter lagakraftvunnen dom i brottmålet måsle frågan om avskedande i normalfallet prövas inom en månad (II kap. 5 § första stycket LOA). För slatens ansvarsnämnd är frislen två månader. Beslulel om avskedande behöver inle ha delgetts arbelslagaren före utgången av frislen.


 


Prop. 1984/85:117                                                            23

En myndighet skulle alltså efter en meddelad dom som avser erkänd brottslighet kunna på gmnd av månadsregeln i 7 § LAS - i varje fall enligt lagmmmets ordalag - anses utesluten från möjligheten att säga upp arbets­tagaren, men ha kvar möjligheten att avskeda honom eller henne.

Som jag ser saken måste det gagna båda parter i det offentliga anställ­ningsförhållandet all få lill stånd en samlad bedömning av frågan humvida en arbetstagare bör sägas upp eller i stället avskedas med anledning av brott som arbetstagaren har begått. Delta synsätt stämmer överens med det som kommittén och majoriteten av remissinstansema har redovisat. Som framgått finns också redan i dag denna valmöjlighet för privata arbetsgivare. Enligt min mening bör givelvis myndigheten - när den finner skäl för del - vara oförhindrad alt använda sig av den för arbetstagaren mindre ingripande åtgärden uppsägning i stället för avskedande.

Den av mig förordade ordningen kan uppnås, om den i 14 kap. 6 § LOA intagna regeln om förbud mol avskedande innan brotlmålsdomen vunnit laga kraft ändras så att den omfattar även uppsägningsfall. Det ligger i sakens natur aU månadsfristen enligt 7 § LAS p.g.a. regeln i 14 kap. 6 § LOA böljar löpa först när brottmålsdomen har vunnit laga kraft.

I delta sammanhang vill jag påpeka att arbelsgivaren inför ett beslut om avskedande alltid bör undersöka, om det inte finns någon möjlighet att ge arbetslagaren andra arbelsuppgifter i stället för att avskeda honom eUer henne Ofr prop. 1975:78 s. 164). Myndigheiema bör alltså därvid pröva lämpligheten för fortsatt anställning med beaktande även av tillgängliga omplaceringsmöjligheter. Jag delar också kommitténs uppfattning (s. 343) alt frågan om ett särskilt omplaceringsansvar i vissa avskedandesituationer bör uppmärksammas i del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Avslutningsvis vill jag säga att jag inte delar vägverkets uppfattning att samma regler i dessa frågor kan gälla för hela arbetsmarknaden. Del finns sålunda enligt min mening skäl alt låta avskedandeinslitutet i LOA vara annorlunda ulformal än det i LAS (jfr även prop. 1977/78:34 s. 8).

4.2 Möjligheterna att avstänga en arbetstagare från arbetet utvidgas

Mitt förslag: En arbelslagare skall i fortsättningen kunna avstängas från silt arbele, om han eller hon har begått ett brott eller en tjänsteförseelse som kan antas medföra uppsägning.

Beslutas avstängning, skall frågan om uppsägning snarast prövas. Därvid skall också prövas humvida avstångningen skall bestå.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med mitl förslag (betänkan-del s. 353).


 


Prop. 1984/85:117                                                    24

Remissinstanserna: Bara etl fålal remissinslanser har berört förslagel i denna del. De godtar förslaget utom en instans, TCO, som anser atl avstängningsreglerna i LAS bör tillämpas också på LOA: s område.

Skälen för mitt förslag: Om avstängning i uppsägnings- och avskedandefall finns vissa föreskrifter i 34, 35 och 37 §§ LAS. Sålunda sägs det t. ex. atl en arbetstagare inte får avstängas från arbete på gmnd av de omständigheter som har föranlett en uppsägning annal än om det finns särskilda skäl (34 § andra slycket).

Reglema i LAS gäller bara i den mån något annat inle föreskrivs i lag m. m. (2 § första stycket LAS), exempelvis i LOA.

LOA: s föreskrifter om avstängning innebär bl. a. följande. En arbelsla­gare får avstängas från arbelet sedan ålgärder vidlagils för alt anslälla ålal mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande (13 kap. 1 §). En sådan avstängning får inte gälla för längre lid än lill dess frågan om avskedande har prövats slutiigt. Beslutas avstängning, skall frågan om avskedande snarast tas upp till prövning (14 kap. 8 §). Vid avgörandel av den frågan skall myndigheten pröva om avstångningen skall beslå. Ell beslul om avstängning har omedelbar verkan (17 kap. 3 §). Men avstäng­ningsbeslutet kan överprövas av domstol som också har möjlighel alt förordna att en beslutad avstängning skall hävas för tiden inlill dess laga­kraftägande dom eller beslut i frågan föreligger.

Regler om avstängning vid uppsägning saknas f. n. i LOA.

Eflersom reglerna om uppsägning och avskedande med anledning av brott föreslås bli samordnade, bör emellertid enligt min mening en följd­ändring i avstängningsreglerna i 13 kap. I § göras så alt de omfallar också uppsägningsfall. Men givetvis bör avstängning i sådana silualioner inle kunna komma i fråga annat än i mycket allvarliga fall, där den anställde av någon speciell anledning inte kan vara kvar i ijänsl fram lill dess all anslällningen upphör (jfr prop. 1975:78 s. 199).

En avstängning i dessa fall bör sålunda - liksom vid avskedande -kunna gälla för tiden fram till dess anslällningen upphör. Efler en uppsäg­ning upphör anställningen när uppsägningstiden enligt lag eller avtal löper ut eller vid den senare tidpunkt som kan komma att bestämmas av en domslol Ofr 34 § tredje slycket LAS). Även om del med den ordning som jag förordar strängt taget inte behövs någon uttrycklig föreskrifl om slut­punkten för en pågående avstängning, föreslår jag för klarhetens skull ändå en sådan.

I 13 kap. 1 § bör dessutom göras vissa redaktionella ändringar i förtydli­gande syfte.

I konsekvens med del sagda bör givelvis även 14 kap. 8 § ändras så alt lagmmmet omfattar också uppsägningsfall.


 


Prop. 1984/85:117                                                    25

4.3 Överträdelser av bl.a. den nya regeln om tidpunkten för uppsägning förenas med skadeståndsansvar

Mitt förslag: Bestämmelserna om skadestånd i 16 kap. 7 § LOA skall i fortsättningen tillämpas också när en myndighet i ett ärende om uppsäg­ning bryler mot de nya handläggningsreglerna i 14 kap. 6 och 8 §§.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i slort med milt förslag (betänkan-del s. 354).

Remissinstanserna: Det fåtal inslanser som ytlral sig på denna punkt har inle hafl någon erinran mol kommiltéförslagel.

Skälen för mitt förslag: Enligt 16 kap. 7 § LOA gäller för del allmänna samma skadeståndsansvar som enligt LAS, om en myndighel sätter åsido ordningsföreskrifterna i 14 kap. 6 § LOA om förbud atl avskeda någon på grund av broU innan brotlmålsdomen vunnit laga kraft eller 8 § i samma kap. pm påbud att snarasl pröva bl.a. frågan om avskedande efler beslul om avstängning. Jag har här föreslagil all 14 kap. 6 och 8 §§ skall gälla också vid uppsägning pä grund av brott.

Ell åsidosättande av de nya handläggningsreglerna i uppsägningsfallen bör kunna leda till skyldighet att utge skadestånd på samma säll som i avskedandefallen. Skulle l. ex. en myndighel inte avvakla brotlmålsdomen innan uppsägning sker, kan den alltså med mitt förslag bli skyldig all ulge allmänl skadestånd lill arbetstagaren för denna förseelse under handlägg­ningen. En följd av ell sådant handlande från myndighelens sida kan också bli - om uppsägningen står fast - all myndighelen förklaras skyldig au utge ersättning för ekonomisk skada, nämligen för bl.a. den uppsägnings­lön som arbelslagaren har gått miste om genom atl uppsägningstiden har börjal löpa lidigare än som annars skulle ha varil fallel.

Här vill jag också påpeka atl en avstängning inför uppsägning givelvis inte medför alt arbelslagaren går miste om avialsenlig lön eller andra anställningsförmåner under avstängningsiiden.

Jag viU även anmäla all jag har övervägl atl - såsom under beredningen av della lagstiftningsärende har yrkats från fackligl håll - föreslå en skyldighel för den myndighet som oriktigt avslänger en anställd från arbe­lel att betala skadestånd i samma ordning som enligt 16 kap. 7 §. Syfiel därmed skulle främsl vara preventivt men också reparalivt på så säll all den avslängde skulle kunna få upprättelse i de fall där del i efterhand visar sig atl avstängningsbeslutet varil uppenbart felaktigt. Molsvarande yr­kande har framslällls i fråga om orikliga beslul om disciplinpåföljd eller avskedande. Jag har dock - med hänsyn lill de problem som en skade­slåndsskyldighel för bedömningsfel skulle kunna föra med sig - stannat


 


Prop. 1984/85:117                                                  26

för att f n. avstå från att lägga fram någol sådant förslag (se prop. 1978/79:84 s. 10, 75).

4.4 Det fackliga inflytandet i disciplin- och avstängningsfrågor behålls oför­ändrat

Mitt förslag: Någon ändring bör inte göras beiräffande del fackliga inflytandet i ärenden om disciplinansvar eUer avstängning.

Kommitténs förslag: Kommillén föreslår att en varsel- och överläggnings­skyldighet gentemot den lokala arbetstagarorganisationen införs för myn­digheiema i ärenden om disciplinpåföljd för de fall där arbetstagaren är fackligt organiserad. För de fall där en skriftiig anmaning enligt 14 kap. 1 § första stycket LOA utfördas i ett ärende om avstängning, föreslår kommit­tén en skyldighet för myndigheterna att — om arbetstagaren är fackligt organiserad - samtidigt sända en avskrift av anmaningen till den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör (betänkandet s. 355— 363).

I etl särskilt yttrande avslyrker en av kommitténs sakkunniga förslaget. Han anser att i praktiken inlressel av fackligt inflytande kan lillgodoses ulan all man belastar den redan nu mycket utförliga proceduren i disciplin­frågor med fler lagregler (belänkandet s. 430-431).

Remissinstansema: Flertalel instanser har yttrat sig i denna del. Drygt hälften av dessa instanser avstyrker kommitténs förslag, i allmänhet med hänvisning till vad som anförs i del särskilda yttrandet. Återstoden av dem som har yttrat sig i frågan lillstyrker kommittéförslaget.

Skälen för mitt förslag: När fråga uppkommer om bl. a. disciplinansvar eller avstängning enligt LOA åligger del myndighelen alt genom skriftlig anmaning bereda arbetstagaren tillfålle att yttra sig om vad som anförs mot honom (14 kap. 1 § försia slyckel LOA). Arbetstagaren kan därvid begära alt också andra skall yllra sig i saken eller att någon annan ulredning skall förebringas. Denna begäran skall myndighelen efterkomma, om det inte är uppenbart aU utredningen saknar betydelse (14 kap. 1 § andra stycket).

Någon regel om varsel- och överiäggningsrätt för vederbörande fackliga organisalion finns inte i dessa faU. AU 11-14 §§ lagen (1976:580) om medbeslämmande i arbetslivet (MBL, ändrad senast 1980:238) inle heller skall tillämpas framgår av 2 kap. 5 § andra slycket LOA. Förhandlingar kan dock begäras med slöd av den allmänna regeln om förhandlingsrätt i 10 § medbestämmandelagen.

Jag vill särskilt framhålla del förhållandel all arbetslagaren sålunda enligt LOA har getts en speciell möjlighet all med slöd av lagen påkalla att


 


Prop. 1984/85:117                                                  27

exempelvis en facklig företrädare skall ytlra sig i ärendel. Arbelslagaren kan givelvis också anlila någon från fackföreningen som sitl biträde eller ombud. Man bör också beakta att den myndighet som brister i handlägg­ningen av ett ärende enligt LOA riskerar atl få betala skadestånd till den berörde arbetstagaren (16 kap. 7 §).

Mol denna bakgrund bör man enligt min mening inte ytterligare kompli­cera och formalisera förfarandet genom att införa en sådan varsel- och överläggningsplikt som kommillén förordar.

Jag delar således den uppfallning som har kommii lill utiryck i bl. a. del särskilda yttrandet i kommitlébelänkandel och som också överväger bland remissinslanserna, nämligen all del inte finns lillräcklig anledning all ändra de nuvarande bestämmelserna om fackligt inflytande i disciplin- och av­stängningsfrågor.

5   JK befrias från sin förhandlingsskyldighet enligt arbetstvistlagen

Mitt förslag: JK befrias från sin nu gällande skyldighel alt förhandla om tvistefrågan med arbetstagarens fackliga organisation före en process i arbetstvist.

Kommitténs förslag: Överensslämmer med milt förslag (beiänkandei s. 420-427). Molsvarande åndring föreslås fö. för JO: s del.

Remissinstanserna: De som särskilt yttral sig över förslagel, dvs. JK, Jö och arbetsdomslolen, har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt gammal tradition på arbetsmarknaden har parterna förhandlat om en uppkommen tvistefråga innan talan anhängig­gjorts vid domstol. Regler om tvisteförhandlingar har vuxit fram utan stöd i lag. Sådana beslämmelser har dock sedan lång lid tillbaka funnits inlagna i kolleklivavlal och ulgör numera grunden för MBL: s regler om tvisteför­handling och rättegång (64-68 §§).

I 4 kap. 7 § försia slycket lagen (1974:371) om rällegången i arbelstvis­ter föreskrivs atl lalan inle får tas upp till prövning av arbelsdomslolen förrän förhandling, som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i kollektivavtal, har ägl rum rörande tvistefrågan. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 § försia slyckel arbelslvistlagen gäller molsvarande förhandlingsskyldighet i arbetstvisler som skall las upp av tingsrätt. Syfiei med förhandlingsskyldigheten är främsl all tvistefrågorna skaU vara preci­serade och väl förberedda innan de överiämnas för domstolsprövning. Etl annal skäl är atl förhandlingsskyldigheten kan bidra till atl frågor av mindre intresse sållas bort och alt den på så sätl medverkar lill all arbets­domstolen lillförs endasl tvister av mer principiell karaklär.


 


Prop. 1984/85:117                                                    28

Genom en bestämmelse i 7 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns lillsyn skall vad som i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgi­vare äga motsvarande tillämpning på JK när denne för talan i sådan arbetstvist som anges i paragrafen. Eflersom arbetsgivare är underkastad den generella förhandlingsskyldigheten enligt arbetstvistlagen har således JK genom nämnda hänvisning ålagts skyldighel att tvisteförhandla innan talan av denne kan upptas av domslol (se även AD 1981 nr 68).

JO har motsvarande skyldighet.

Den funktion som denna förhandlingsskyldighet är avsedd atl fylla är emellertid inte något bärkraftigt moliv för att även JK skaU omfattas av den. De tvister i vilka JK kan föra talan härrör från del område som regleras av LOA och har handlagts av vederbörande myndighet (i vissa fall av statens ansvarsnämnd) enligt reglema i LOA och förvaltningslagen. I samband med den handläggningen har förhandling ägt mm. Önskemålet alt genom ytterligare förhandlingar sålla bort tvister av mindre principielll intresse gör sig inte särskilt starkt gällande i den typ av tvister där JK kan föra lalan. Att JK kommit att omfattas av förhandlingsskyldighet får i stället ses som en lagteknisk följd av att förhandlingsskyldigheten är gene­reU och därför gäller även för JK i och med att samma regler som för arbetsgivare skall tUlämpas när denne utövar sin partsroU.

Jag finner sammanfattningsvis atl det inte finns någon anledning att upprätthåUa förhandlingsskyldigheten när JK väcker och för talan mot berörda arbetsgivarbeslut. Inte heller gör sig sådana synpunkier gällande när JK intar motsatt partsställning. Jag föreslår därför en lagändring som innebär att förhandlingskravet enligt arbetstvistlagen inte skall gälla i tvis­temål i vilka JK för talan. Ett sådant undantagsstadgande bör lämpligen tas in efter hänvisningen till vad som gäller för arbetsgivare i 7 § lagen om justitiekanslerns tUlsyn.

Frågan om, som kommittén föreslagil, motsvarande ändring bör göras för JO: s del, lorde få tas upp av vederbörande utskott vid riksdagsbehand­lingen.

6   Ikraftträdande m. m.

Lagändringarna bör träda i krafl den 1 januari 1986.

Har en uppsägning enligt LOA skelt före ikraftträdandet, bör de äldre beslämmelsema dock tillämpas i ärendet.

Jag viU erinra om att det av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer all en gärning, som genom reformen undantas från straffansvar och som har begåtts innan lagändringarna trätt i krafl, inte skall medföra ansvar, om dom meddelas efter ikraftträdandet.


 


Prop. 1984/85:117                                                           29

7   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.  tag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

4.  lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa lolkar och översättare,

5.  lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

6.  lag om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslems tillsyn.

De under 1, 3, 4 och 5 upptagna förslagen har upprättats i samråd med chefen för civildepartementet; del under 3 i samråd även med chefen för försvarsdepartemenlel och del under 4 i samråd även med statsrådet Hellström.

Förstagen bör fogas till prolokollet i detta ärende som bilaga 4.'

8   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yllrande inhämtas över lagförslagen.

9   Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

' Bilagan har uteslutits har. Frånsett det tillägg som föranletts av lagrådets yttrande är lagrådsremissens lagförslag likalydande med dem som fogats till propositionen.


 


Prop. 1984/85:117                                                    30

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-01-17

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Bjöme, justitierådet Gre­gow.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari 1985 har rege­ringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

4.  lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare,

5.  lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

6.  lag om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslems tillsyn.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Anne-
Marie Westerberg och Tommy Lennberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i lagen om offentlig anställning

Enligt 13 kap. 1 § i förslaget skall en arbetstagare kunna avstängas från arbetet då en brottslig gärning kan antas leda till uppsägning. Någon övergångsbestämmelse med avseende på denna bestämmelse har inte ta­gits upp i förslaget. Det torde innebära att avstängning efter ikraftträdandet kan ske även på gmnd av en gärning som begåtts före ikraftträdandet av lagändringen; sådan gärning kan tänkas ha ägt mm förhållandevis lång tid före ikraftlrädandet. Det synes emellertid bäsl förenligt med allmänna principer på förevarande område atl den nya möjligbeten till avstängning inte skall kunna tillämpas på gmndval av andra gärningar än sådana som ägt mm efter ikraftträdandet.

Mot bakgmnd härav förordar lagrådel atl till ändringarna i förevarande lag, lämpligen som ett särskilt siycke efler bestämmelsen om ikraftträ­dande, tas upp en särskild övergångsbestämmelse av förslagsvis följande lydelse:

"Vad som sägs i 13 kap. 1 § i dess nya lydelse om avstängning från arbetet på gmnd av gärningar, som kan antas medföra uppsägning, gäller inte beträffande gämingar som har begålls före ikraftträdandet."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.


 


Prop. 1984/85:117                                                   31

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-02-28

Närvarande: statsminister Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen; Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström, Bodström, Gö­ransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet

1   Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.  lag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

4.  lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översällare,

5.  lag om ändring i lagen (1976:600) om ofTentiig anställning,

6.    lag om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslems tUlsyn.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran med det undantaget att lagrådet förordat att ett tillägg görs till övergångsbestämmelsema till lagen om ändring i lagen om offentlig anställning. Tillägget innebär atl den nya lydelsen av 13 kap. 1 § såvitt rör avstängning på gmnd av sådana brott som kan antas leda till uppsägning från tjänsten inte skall tillämpas på gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.

Efler samråd med chefen för civildepartementet godlarjag vad lagrådet har förordal. Ett tillägg av nyssnämnda innehåll bör sålunda göras.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 januari 1985.


 


Prop. 1984/85:117                                                            32

2    Hemställan

Jag hemstäUer att regeringen föreslår riksdagen atl anta de av lagrådet granskade lagförslagen efter vidtagen ändring.

3   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan­den bar lagt fram.


 


Prop. 1984/85:117                                                           33

Bilaga I

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över tjänsteansvarskommitténs betänkande (Ds Ju 1983:7) Tjänsteansvar i offentlig verksamhet

Efter remiss har yttranden avgetts av hovrätten för Övre Norrland, kammarrätien i Göleborg, Stockholms tingsrätt, justitiekanslem (JK), domstolsverket (DV), riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), krimi­nalvårdsstyrelsen (KVS), överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvalt­ning, socialstyrelsen, postverket, televerkel, statens järnvägar (SJ), sta­tens vägverk, generaltullstyrelsen (GTS), lantbmksstyrelsen, riksskatte­verket (RSV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetsdomstolen (AD), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), slatens ar­betsgivarverk (SAV), statens arbelsmarknadsnämnd (SAMN), statens an­svarsnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Västerbottens län, domkapitlet i Uppsala ärkestift, riksdagens ombudsmän (JO), Lands­tingsförbundet, Sveriges advokaisamfund. Försäkringskasseförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SA­CO/SR, Landsorganisationen i Sverige (Lö), Aktiebolaget Svensk Bil­provning, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.

RA har överlämnat yttranden från överåklagaren i Stockholms åklagar­distrikt samt länsåklagama i Malmöhus och Västerbottens län. Försvarets civilförvaltning har bifogat ett yttrande från försvarets materielverk och LO har bifogal elt yttrande från Statsanställdas Förbund. En skrivelse har inkommii från Medborgarräiisrörelsen.


 


Prop. 1984/85:117                                                    34

Bilaga 2

JUSTITIEDEPARTEMENTET CIVILDEPARTEMENTET

Vissa ändringar i 20 kap. brottsbalken m. m.

1  Förslag

I denna PM föreslås att 20 kap. 2 § brottsbalken, 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och 1 § lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare skall ändras så, att man slopar de nuvarande hänvis-ningama tiU 1 kap. 1 § 3 lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA, omtryckt 1982:100, ändrad senast 1983:1074).

Genom ändringen förenklas de tre lagmmmen samtidigt som man undan­röjer oklarheter om räckvidden av deras tillämpningsområde såvitt rör styrelseledamöter, uppdragstagare, anställda m.fl. hos en del offentliga rättssubjekt.

Denna PM har utarbetats inom justitie- och civildepartementen efter samråd med utrikes- och försvarsdepartementen.

2  Lagarnas nuvarande lydelse

2.1120 kap. 2 § andra stycket brottsbalken föreskrivs att för mutbrott kan dömas ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kom­munalförbund, kyrklig samhällighet, allmän försäkringskassa eller till "nå­gon sådan arbetsgivare som avses i 1 kap. 1 § 3" LOA. I 20 kap. 4 § brottsbalken föreskrivs att den som har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning får av rätlen skiljas från uppdraget, om han har begått brott för vilket är stadgat fångelse i två år eller däröver och han genom brottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget. Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs därvid uppdrag hos "andra sådana arbetsgivare som avses" i 20 kap. 2 § beträffande mutbrott.

2.2 I 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (ändrad senast 1982:104) finns föreskrifter om befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrät­tavisning. Sådan befogenhet tillkommer hos staten eller hos kommun anställd civilförsvars-, brand-, eller arbetschef i fråga om underställd per­sonal. Med kommuner likställs landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samhälligheter, allmänna försäkringskassor och "sådana arbelsgivare som avses i 1 kap. 1 § 3" LOA.


 


Prop. 1984/85:117                                                   35

2.3  Lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare (ändrad senasl 1982:105) äger enligt sin 1 § tillämpning på lolkar och översättare som anlitas av myndighel eller annat organ som utövar verk­samhel för vars fullgörande staten eller kommun svarar. Med kommuner likställs därvid landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter, allmänna försäkringskassor och "sådana arbetsgi­vare som avses i 1 kap. 1 § 3" LOA.

2.4  LOA gäller enligt 1 kap. 1 § arbetstagare hos (1) staten, (2) kommuner, landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfål­ligheter eller allmänna försäkringskassor och (3) andra arbetsgivare, om anställningen är statligt reglerad.

Uttrycket "andra arbelsgivare, om anställningen är statiigl reglerad" i 1 kap. 1 § 3 LOA är alltså bestämmande också för tillämpningsområdet för de nämnda lagrummen i brottsbalken, vapenfrilagen och tystnadspliktsla­gen. En speciell sak är därvid värd att notera. Föreskriften i punkl 3 i I kap. 1 § LOA är nämligen "upphängd" på förekomslen i det konkreta fallet av ell slalligl reglerat anställningsförhållande, trols att den inle — som punklema 1 och 2 i lagrummet - uttryckligen anger vilka arbelsgivare (rättssubjekt) som avses. Hänvisningen från t. ex. brottsbalken liU punkten 3 i 1 kap. 1 § LOA blir därför något otydlig eftersom brottsbalken avser slyrelseledamöler m. fl. uppdragstagare, inte arbetstagare som LOA.

3   Krav på klarläggande

Uttrycket arbetstagare hos "andra arbetsgivare, om anställningen är statligt reglerad" infördes i I kap. 1 § 3 LOA genom lagen 1982:100 (prop. 1981/82:90. AU 11, rskr 153). Tidigare användes ullryckel arbetstagare hos "annan allmän inrättning".

Denna ändring föranleddes av alt riksdagen (KU 1981/82:7, rskr 4) förklarat atl regeringen i samband med ändringar i lagsiiftningen bör prö­va, om uttrycket "allmänna inrättningar" kan mönstras ut och ersältas med beskrivningar av mera konkret innehåll. Till slöd för riksdagsbeslutet åberopas i konsiilutionsulskotlets betänkande att ullryckel "allmän inrätt­ning" inte längre används i regeringsformen och atl betydelsen av uttryc­ket numera är oklar. 1 samband med denna LOA-ändring gjordes molsva­rande ändringar i brottsbalken, vapenfrilagen och lystnadspliktslagen.

Beträffande ändringarna i dessa tre lagar uttalar lagrådel (prop. s. 34):

Enligt lagförslagen skall i olika lagrum uttrycket "annan allmän inrätt­ning som avses i I kap. I § 2 eller 3" LOA ersättas med en uppräkning av offentliga rättssubjekt likställda med kommun, avslutad med orden "så­dana arbelsgivare som avses i 1 kap. I § 3" LOA eller motsvarande ut­tryck. I den föreslagna lydelsen av 1 kap. 1 8 3 LOA lalas om "andra arbetsgivare, om anslällningen är slalligl reglerad". Formuleringen är


 


Prop. 1984/85:117                                                  36

naturlig i sistnämnda lagmm som gäller tillämpning av LOA: s regler be­träffande vissa arbetstagare. I de nu berörda tre lagförslagen är däremot avsikten att definiera arbetsgivare av viss kategori, och hänvisningen till LOA: s bestämmelser ger då inte klart besked om situationen när vissa, men inte alla, anstäUda hos ett rättssubjekt innehar statiigl reglerade an­ställningar. Syftet lär vara, att så snart stadig reglering förekommer av någon anstäUning hos arbetsgivaren, denne skall jämställas med kommun. Tolkningen är inte självklar och det synes tveksamt om sakliga skäl finns att dra gränsen på samma sätt när del gäller tillämpningen av de tre skilda lagförslag som här diskuteras. Å andra sidan framstår det som en fördel att i alla de berörda fallen hänvisa tUl samma uttryck i en sådan central lag som LOA. Lagförslagens avfattning bör därför kunna godtas, men det synes lämpligt att en översyn av formuleringar sker samtidigt som man -såsom fömtskickas i remissen (2.6.3) - tar upp frågan om en ändring av 1 § andra stycket ställförelrädariagen.

Med "ställförelrädariagen" avses i lagrådsyttrandet lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. (änd­rad senast 1982:101).

4   Överväganden

Som lagrådet påpekar är del naluriigt att i LOA - vad gäller tUlämpning av LOA: s regler beträffande vissa arbetstagare - tala om "andra arbetsgi­vare, om anställningen är statligt reglerad", när man beskriver de rättssub­jekt där s.k. dubbelt huvudmannaskap förekommer (jfr därom avsnitt 6 nedan). Det är däremot - som lagrådet också framhåller - tveksamt om det finns sakliga skäl att dra gränsen på samma sätt, när del gäller tillämp­ningen av brottsbalken och de andra två lagarna. Motiven för avgränsning­en av LOA: s tUlämpningsområde - nämligen att staten medverkar vid fastställandet av anställnings- och arbelsvillkor för arbetstagarna - är knappast hållbart, när det gäller att bestämma tillämpningsområdet för de nämnda lagmmmen i brottsbalken etc. Det finns sålunda knappast tillräck­lig anledning att låta justeringar av tillämpningsområdet för LOA automa­tiskt medföra justeringar också av det straffbelagda områdel för mutbrott enligt 20 kap. 2 brottsbalken. Eventuella ändringar av LOA:s tillämp­ningsområde - via stäUföreträdariagen Ofr 6 nedan) - är naturiiglvis betingade närmast av statens ekonomiska intresse att medverka vid fast­ställandet av vissa anställnings- och arbetsvillkor för vissa arbetstagare. Och sådana skäl bör knappast vara rättspolitiskt styrande för att avgöra humvida en viss handling skall vara belagd med straff för styrelseledamö­ter m.fl. hos vissa rättssubjekt.

Vidare är att märka att det beträffande en del av ifrågavarande rättssub­jekt inte torde förekomma några val till uppdrag som medför myndighets­utövning. Det betyder att tillämpningsområdet för 20 kap. 4 § brottsbalken om skiljande från uppdrag torde ha blivil onödigt vidsträckt.


 


Prop. 1984/85:117                                                  37

Likaså kan man sätta i fråga, om det hos alla dessa rättssubjekt verkligen förekommer vapenfria tjänsteplikliga. 1 den mån så inte är fallel. är också vapenfrilagens tillämpningsområde i della hänseende alllför vidsträckt.

Slutligen kan man också sätta i fråga, om del är nödvändigl all lagreglera tystnadsplikten vid alla rättssubjektens evenluella anlilande av tolkar dier översättare.

5   Slutsats

Frågan är med andra ord. om del över huvud tagel är motiverat att låta nämnda lagrum i brottsbalken, vapenfrilagen eller tyslnadspliklslagen om­falla slyrelseledamöler m.fl. hos de särskilda rättssubjekt som omfattas av uttrycket "andra arbetsgivare". Övervägande skäl synes i slällei tala för atl göra lagmmmen lillämpliga bara på styrelseledamöter etc. hos de rättssubjekt som är uttryckligen uppräknade i 1 kap. 1 § 1 och 2 LOA. nämligen siaten. kommuner, landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfålligheter eller allmänna försäkringskassor.

Förslagel blir således alt 20 kap. 2 § brottsbalken, 19 § vapenfrilagen och I § lystnadspliktslagen bör ändras på del sätlel. all hänvisningama däri lill I kap. I § 3 LOA slopas.

6   Dessutom större klarhet

Del finns ytterligare skäl för en sådan lösning.

Lagrådets tidigare anförda hänvisning lill ställförelrädariagen har nämli­gen sin bakgrund i vad som åsyftas med ullrycket statligt reglerad ansläll­ning "där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastslälles under medverkan av regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer" (2 kap. I § LOA).

Därmed avses sålunda främst ställförelrädariagen och vissa beslul av riksdagen som har faltals i anslutning lill den lagen och dess övergångsbe­stämmelser.

Ställförelrädariagen innebär att siaten har förbehållit sig all - i allmän­hel genom statens arbetsgivarverk - medverka vid fastställandet av vissa anställnings- och arbelsvillkor för en del arbetstagare hos kommuner och vissa andra icke-statliga "arbetsgivare med offentlig ställning" (1 §; jfr även övergångsbestämmelserna). Delta hänger samman med att dessa arbetsgivares personalkostnader i stor ulslräckning flnansieras genom slalsbidrag (det s. k. dubbla huvudmannaskapet).

Arbetsgivarna i fråga utgör rättssubjekt med mer eller mindre starkt uttalad offentligrältslig karaktär elter anknytning. Som exempel på sådana arbetsgivare som lorde avses här kan nämnas Svenska institutet. Stock-


 


Prop. 1984/85:117                                                   38

holms inlernalionella fredsforskningsinstitut (SIPRI), Stiftelsen Riksut­ställningar, Stiftelsen Tekniska museet. Stiftelsen Nordiska museel. Svenska språknämnden, Sveriges utsädesförening. Svenska jägareförbun­det, Annetorpshemmet, Bergsskolan i Filipstad m.fl.

Men ställförelrädariagen är så svårtolkad när det gäller avgränsningen av dess lillämpningsområde, alt rättsläget allmänt anses yllersl oklart. Tolkningen är i varje fall i sin tur styrande för LOA: s tillämpningsområde och därmed också — som framgått — för brottsbalken och de andra båda aktuella lagarna, såvitt nu är i fråga.

Med förslaget i denna PM skulle man undanröja den allvarliga oklarhet som nu vidlåder bestämmandet av de nämnda lagmmmens tillämpnings­område. Detta måste anses vara en väsentlig vinst från rättssäkerhetssyn­punkt, inle minst med hänsyn lill innehållet i de lagmm som del gäller.


 


Prop. 1984/85:117                                                   39

Bilaga 3

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över justi­tie- och civildepartementets promemoria (maj 1984) Vissa ändringar i 20 kap. brottsbalken m. m.

Efler remiss har yttranden avgetts av justitiekanslem (JK), hovrätten för Övre Norrland, kommerskollegium, försvarets civilförvaltning, statens ar­betsgivarverk (SAV), riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunför­bundet. Landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet, Svenska kyr­kans församlings- och pastoratsförbund. Svenska institutet. Nordiska Afri­kainslitutel, Svenska jägareförbundet. Tjänstemännens centralorganisa­tion (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och Föreningen auktorisera­de Iranslatorer.


 


Prop. 1984/85:117                                                                40

Innehåll

Propositionen ................................................................... ..... I

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................       I

1   Förslag lill lag om ändring i brottsbalken   .....................       2

2   Förslag till lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbal­ken             3

3   Förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri Ijänst  .. 4

4   Förslag lill lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare                           5

5   Förslag till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställ­ning                  6

6   Förslag lill lag om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslerns lUlsyn                       8

Uidrag av prolokoll från regeringssammanlräde den 17 januari 1985

med beslut om lagrådsremiss   ........................................      9

1   Inledning ........................................ T. \...........     9

2   Bakgrund   ............................................. .'........ >->,...... .. 10

3   Del straffrättsliga ansvarsområdet  .................... ......... .. 12

 

3.1    Straffbestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken behåUs oföränd­rad                          12

3.2    Den särskilda straffriheten för ledamöterna i laxeringsnämn­dema upphävs                         16

3.3    Ansvarei för mutbrott inskänks för vissa uppdragstagare m. m. 18

4 Ansvarssystemel enligt LOA   ........................................    22

4.1 Uppsägning på grund av brott får inle ske förrän ansvarsfrågan

är slutligt prövad   ...................................................    22

4.2    Möjligheterna atl avstänga en arbelslagare från arbelel utvid­gas               23

4.3    Överträdelser av bl.a. den nya regeln om tidpunkten för upp­sägning förenas med skadeståndsansvar      ................................................................................. 25

4.4    Det fackliga inflytandet i disciplin- och avstängningsfrågor be­hålls oförändrat                     26

 

5   JK befrias från sin förhandlingsskyldighet enligt arbetstvistlagen   .            27

6   Ikraftträdande m. m   .....................................................    28

7   Upprättade lagförslag ....................................................    29

8   Hemställan  ....................................................................    29

9   Beslut   ..........................................................................    29

Utdrag av lagrådets protokoll  .........................................    30

Utdrag av protokoll från regeringssammanträde den 28 februari 1985

med beslut om proposition   .............................................    31

1   Anmälan av lagrådsyttrande  ........................................ .. 31

2   Hemställan  ...................................................................    32

3   Beslut   .......................................................................... .. 32

Bilaga 1 Förteckning över de remissinslanser som avgett yttrande över   tjänsteansvarskommitténs   belänkande   (Ds   Ju

1983:7) Tjänsteansvar i offenllig verksamhel                    33

Bilaga 2 Departementspromemoria med förslag till vissa ändring­
ar i 20 kap. brottsbalken m. m   ......................
   34

Bilaga 3       Förteckning över de remissinslanser som avgell yltrande

över departementspromemorian   .................. .. 39

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985