Prop. 1984/85:116

Regeringens proposition 1984/85:116

om åtgärder mot våldsskildringar i videogram m.m.;

beslutad den 31 januari 1985.

Regeringen föreslår riksdagen all anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föresläs atl den nuvarande förhandsgranskningen vid offentlig visning av film skall utsträckas till att omfatta också offentlig visning av videogram.

Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Bl.a. ökas förulsällningarna för att kunna fälla videogramgrossisterna till ansvar enligt lagen. En möjlighel skall ocksä finnas för detaljister att undgå ansvar enligt lagen om de endast hyr ut videogram på vilka intygats att de överensstämmer med en av biografbyrån godkänd kopia. Vidare skall allmänt ätal enligt lagen få väckas endast efter medgivande av statens biografbyrå.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 116

Nuvarande lydelse

Filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av all någon utsätts för rått eller sadistiskt våld får inle i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas //// allmänheten genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, såvida spridandel med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigl är uppenbart oförsvarligt.

1§

Föreslagen lydelse

Filmer och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas genom salu-hållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inle spridandet är försvarligt med hänsyn lill framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigl.

Förbudet enligt 1 § avser inle filmer som slatens biografbyrå har godkänl för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Förbudet enligt 2 § avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt nyssnämnda förordning. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Förbudet enligt 1 § avser inle filmer och videogram som slalens biografbyrå har godkänt för visning vid prövning enligt 3 § I mom. förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte heller yj/mer och videogram med samma innehåll som ett exemplar som har godkänls av statens biografbyrå.

Förbudet enligt 2 § avser inte filmer och videogram som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt nyssnämnda förordning. Förbudet gäller inte heller filmer och videogram med samma innehåll som ett exemplar som har godkänts av statens biografbyrå.

Prop. 1984/85:116 ; 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Denna lag gäller inle Denna lag gäller inle

1. offenlliga förevisningar av t. offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förord- biograffilm eller videogram som ningen (1959:348) med särskilda avses i förordningen (1959:348) bestämmelser om biografföresläll- med särskilda bestämmelser om ningar m. m., biografföreslällningar m. m.,

2. sändningar av televisions- 2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § program som sker med stöd av 5 § första eller Iredje slycket radiola- försia eller tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av gen (1966:755).

lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

5§

Bryter någon uppsålligen eller av oaktsamhet som inle är ringa mol 1 eller 2 §, skall han dömas till böler eller fängelse i högsl sex månader.

Den som sprider en film eller etl videogram, som har försetts med intyg om all ell exemplar med samma innehåU har godkänts av statens biografbyrå, skall inte dömas till ansvar för broll mot 1 §. Har i intyget angetls alt byrån godkänt filmen eller videogrammet för visning för någon åldersgrupp av barn underfemton år, skaU han inte heller dömas till ansvar för bron mot 2 §. Vad som har sagts nu gäller dock inle, om inlygel var oriktigt och han insett elter bort inse della.

Den som uppsålligen eller av oaktsamhet lämnar orikliga uppgifter i ell sådanl intyg som avses i andra slycket skall dömas lill böter eller fängelse i högst sex månader, om inle gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

5a§

Allmänt åtal för brott som avses i 5 §får väckas endast efter medgivande av statens biografbyrå.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986. 1» Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 116

Prop. 1984/85:116 4

2 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

dels atl 6 § 2 mom. skall upphöra atl gälla,

dels atl I §, 3 § 1 mom., 6 § 3 mom. och 9 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

I fråga om offentlig förevisning 1 fråga om offenllig förevisning

av biograffilm (biografföresläll- av biograffilm (biografföresläll
ning) skall, uiöver vad eljesi fin- ning) och offentlig förevisning av
nes föreskrivet, gälla vad nedan videogram skall, uiöver vad eljesi
stadgas. finnes föreskrivet, gälla vad nedan

stadgas.

Denna förordning gäller dock inte i fråga om radiosändning eller trådsändning. Med radiosändning och Irådsändning avses delsamma som i radiolagen (1966:755).

Vad som i förordningen föreskrivs om biografföreställning skaU också gälla offentlig förevisning av videogram. Vad som föreskrivs om film skall, med undantag av bestämmelserna i 6 § I mom. andra slyckel 2 och 3 samt 3 mom., också gälla videogram.

3 § 1 mom.'

Biografbyrån må ej godkänna film eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till bron.

Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden, vi)kas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

' Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Del, som uteslutes ur annan film än i 2 mom. sägs, tages, om så kan ske, i förvar av biografbyrån men återlämnas mot återställande av tillslåndsbevisel och den filmen åsatta registreringsnummerstämpeln. Sådant återlämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets utfärdande. Efler nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns beprövande.

Del som utesluts ur film skaU, om så kan ske, tas i förvar av biografbyrån men återlämnas mol ålerslällande av tillslåndsbevisel och den filmen åsatta regislrerings-nummerstämpeln. Sådanl återlämnande må dock ej påfordras sedan två år förfiutit från bevisets utfärdande. Efler nämnda lid må filmdelen förstöras efter biografbyråns beprövande.

6a§

I tillståndsbeviset för ell videogram skaU biografbyrån, utöver vad som gäller enligt 6 § I mom. andra stycket I och 4, ange videogrammets längd och lämna en korlfallad beskrivning av dess innehåll.

Om vissa delar av etl videogram har förbjudits för offentlig förevisning, skaU biografbyrån dessutom, med hjälp av tidkod eller på något annat lämpligt sätt, i beviset ange vilka delar som godkänts och vilka som förbjudits. Byrån skaU också lämna en särskild beskrivning av innehållet i de förbjudna delarna.

Prop. 1984/85:116

Uidrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-01-17

Närvarande: statsråden Lundkvist, ordförande, Sigurdsen, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrädel Wickbom

Lagrådsremiss om åtgärder mot våldsskildringar i videogram m. m.

1 Inledning

1 juni 1977 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för justiliedeparlementet all lillkalla en kommitté för all uireda frågan om en ny yllrandefrihetsgrundlag. Kommillén, som anlog namnel yttrandefrihelsutredningen (YFU)', avlämnade i augusti 1979 ell delbelänkande (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Della belänkande blev föremål för en omfattande remissbehandling. Yttrandena finns sammanställda i departementspromemorian (Ds Ju 1980:5) Remissyttranden över ytlrandefrihetsulredningens belänkande (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet.

YFU avlämnade därefler i januari 1984 belänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten, som innehåller förslag lill en ny yttrandefrihets-grundlag (YGL). YGL bygger på de bärande principerna i tryckfrihetsförordningen (TF). Betänkandet har remissbehandlats. En förleckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga 1 till protokollet i della ärende. Förslagel bereds f.n. inom justitiedepartemenlel med sikle på att etl förslag på grundval av utredningens belänkande skall kunna remitteras till lagrådel våren 1986. Avsiklen är all elt förslag lill grundlagsändringar skall kunna behandlas av riksdagen i anslulning lill 1988 års val.

En av de frågor som behandlas i beiänkandei är frågan om åtgärder mot våldsskildringar i filmer och videogram. Ulredningen föreslår bl.a. all förhandsgranskning av filmer och videogram i forlsätiningen skall ske i begränsad ulslräckning.

Utredningens förslag har i denna del utsatts för betydande kritik. Vissa remissinslanser anser au förhandsgranskningen bör avskaffas helt och hållet, i varje fall när del gäller visning för vuxna. Eu belydande

' Chefredaktören Hans Schöier, ordförande, författaren Anders Ehnmark, informationschefen Anders Ljunggren samt riksdagsledamöterna Bertil Fiskesjö, Lisa Mattson, Olle Svensson, Per Unckel och Lars Hedfors.

1** Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 116

Prop. 1984/85:116 8

antal instanser anser tvärtom all förhandsgranskningen bör ulvidgas lill all omfalta alla filmer och videogram, oavsell om de visas offentiigl eller sprids genom försäljning eller uthyrning. Statsrådet Göransson kommer därför vid ett senare lillfälle atl begära regeringens bemyndigande all låla uireda frågor om förhandsgranskning av filmer och videogram.

Jag har lidigare aviserat all jag anser att vissa ändringar i lagstiftningen bör göras redan nu för atl man så långl möjligt skall kunna komma till rätta med de olägenheler som är förenade med de nuvarande reglerna om ingripanden mot våldsskildringar i videogram. Det är angeläget atl åtgärder så snart som möjligt vidtas för att molverka spridningen av videogram med extrema våldsskildringar.

För all möjliggöra de åsyftade ändringarna har regeringen i prop. 1984/85:83 lagt fram förslag lill en ändring i övergångsbestämmelserna till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen som gör del möjligt att förhandsgranska videogram som skall visas offentiigl. Riksdagen har ännu inle behandlat proposilionen.

1 samband med all regeringen beslutade den proposilionen anmälde jag att jag skulle åierkomma lill regeringen med förslag till övriga författningsändringar som behöver göras för all förbättra möjligheterna all ingripa mol våldsskildringar i videogram. Jag lar nu upp dessa frågor.

En redogörelse för bakgrund, gällande rätt och utredningens förslag beträffande våldsskildringar i filmer och videogram finns intagen i kapitel 7 i belänkandet. En sammanslällning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartemenlel och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 20-84).

Jag har i detta ärende särskilt samrått med statsrådet Göransson.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Videoteknikens utveckling

Videobandspelare för praktiskt bruk introducerades i millen av 1950-lalel. Dessa maskiner var slora och dyrbara och användes av rundradioförelag i samband med TV-produktioner.

Videoutrustningar för hemmabruk kom fram i början av 1970-lalet. Introduktionen gick dock trögt, någol som förklaras med au den lekniska standardiseringen var brislfällig, all speltiderna för kassetterna var korta och att det ännu inle förekom någon uthyrning av inspelade videogram.

Vid 1970-talets slul hade några av dessa förutsättningar förändrals. Bl. a. hade en marknad för uthyrning av inspelade videogram etablerats.

Resultatet blev ell myckel snabbi genombrott för hemvideotekniken. 1 dag beräknas omkring 550 000 videokasseltspelare vara i bruk i Sverige-

Prop. 1984/85:116 9

■ : i- :■

Videotekniken har i huvudsak tre användningsområden i de enskilda hushållen. Det troligen vanligaste är bandning av TV-program. Videokassettspelare kan också användas för all göra egna inspelningar. Den användning av videotekniken som har väckt störsi uppmärksamhel är dock uthyrningen (mera sällan försäljningen) av videoband som är inspelade, vanligtvis med spelfilm, för uppspelning på videokasseltspelare.

Verksamhelen med uthyrning av videogram etablerades snabbi under åren kring 1980. Till en början var filmproducenterna ovilliga all släppa lill film för videomarknaden och de filmer som kom all spridas på della sätt var sådana som av olika skäl aldrig hade distribuerats på svenska biografer. Många av dem var av myckel låg kvalilet och många hade etl sådanl innehåll au de inle skulle kunna godkännas för offenUig visning i Sverige. Eftersom reglerna om förhandsgranskning i förordningen (1959:348) med särskilda beslämmelser om biografföreslällningar m.m. (biografförordningen) endast gäller offenllig visning av biograffilm och då inledningsvis inte heller några andra regler gällde för videouthyrningen, kom verksamheten alt i viss mån präglas av möjlighelen all lill allmänheten sprida filmer av ell slag som lidigare inle varil tillgängliga i Sverige på grund av reglerna om förhandsgranskning.

Omkring är 1980 kom det slora ulbudel av sådana videogram — som alltså ofta innehåller skildringar av grovt våld av olika slag — all tilldra sig stor uppmärksamhet. Diskussionerna om videoteknikens utveckling har sedan dess i stor utsträckning kommii aU handla om hur videotekniken används for atl sprida våldsskildringar och framför allt om hur lätt del är för barn och ungdomar all komma ål videogram med sådanl innehåll. Missförhållandena på detla område ledde lill att riksdagen antog lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovåldslagen, (omlryckt 1982:563).

2.1.2 Videovåldslagen

Enligt 1 § videovåldslagen får filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av atl någon utsätts för råu eller sadistiskt våld inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas till allmänheten genom saluhållning eller annal tillhandahållande eller genom visning. Våld av den lyp som beskrivs här brukar i dagligt lal kallas exlremvåld. Förbudet gäller dock bara om spridandel med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang saml omständigheterna i övrigt är uppenbari oförsvariigt.

Vidare innehåller lagen i 2 § en särskild beslämmelse lill skydd för barn under 15 år. Där föreskrivs del all filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hol om våld mot människor eller djur inte i yrkesmässig verksamhel eller annars i förvärvssyfte får lämnas ut lill barn under 15 är eller spelas upp

Prop. 1984/85:116 10

vid särskilt anordnad visning, när någol sådanl barn är närvarande.

Förbudet enligt 1 § gäller inle filmer som biografbyrån har godkänl enligt biografförordningens bestämmelser om vuxencensur och inte heller videogram med samma innehåll. Förbudet enligt 2 § gäller inie filmer som biografbyrån har godkänt enligt bestämmelserna om barncensur och inle heller videogram med samma innehåll. Undantagna från lagens tillämpningsområde är sådana biografföreställningar som avses i biografförordningen och sådana TV-sändningar som sker med slöd av 5 § första eller tredje slycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av närra-diolagen (1982:459). Slraffel för överträdelse av förbuden i I och 2 §§ är böter eller fängelse i högsl sex månader.

Enligt uppgift från riksåklagaren i augusti 1984 hade då 44 videogram varil föremål för ingripande enligt videovåldslagen. Av dessa hade 4 friats, 23 fällts i samtliga de fall där de varil föremål för ingripande medan 17 hade fällts av vissa domslolar och friats av andra.

2.1.3 Reformbehovet

Mol videovåldslagen har riklats en hel del kritik. Den framställs som elt otillräckligt medel för atl stävja del våldsutbud som enligt krilikerna översvämmar marknaden. En av bristerna med lagen har sagts vara au den ger möjlighet att ingripa mot ell videogram först när detta redan finns på marknaden, och då kan del vara för senl att förhindra de skadeverkningar som en våldsskildring kan medföra.

Som en annan nackdel med lagen har man betecknat det förhållandel att det i praktiken är detaljisterna som ställs till ansvar, alltså de som hyr ut videogrammen lill allmänheten. Bland uthyrarna finns inle bara innehavare av videobutiker ulan också kioskinnehavare, bensinsiationsfö-reståndare m.fl., som ofta varken har möjlighel att undersöka alla videogram som hyrs ul eller förmåga alt bedöma var gränsen går för en straffbar framställning. Grossisten däremot ställs i praktiken inte till ansvar trots alt det är han som har bäst möjlighel att bedöma innehållet i ell videogram.

En tredje olägenhel som har brukat föras fram i den allmänna debatten är att en fällande dom inte leder lill förverkande av alla exemplar av ett videogram som är avsedda för spridning utan endasl av de exemplar som har hyrts ut av den dömde. Det finns visserligen en allmän beslämmelse i brottsbalken som för vissa fall skulle ge möjlighel all förverka alla exemplar (36 kap. 3 §), men den är svår att tillämpa med hänsyn lill videovåldslagens nuvarande konstruktion. För att etl videogram skall komma bort från marknaden krävs alltså i praktiken ett fiertal ingripanden. Som har framgått av den statistik Över fällda videogram jag redogjort för händer det också all domstolarna kommer lill olika resullal vid sin bedömning av om spridningen av ett visst videogram slrider mol 1 § videovåldslagen eller ej.

Prop. 1984/85:116 II

Man har också brukat peka på all del förhållandet all ingripanden måste göras fiera gånger mot ell och samma videogram för all spridningen skall upphöra medför att onödigl slora resurser tas i anspråk. Vid varje ingripande måste polis, åklagare och domslolar göra en egen bedömning av videogrammet. För en tjänsteman med begränsad erfarenhet av videogram kan det ofta vara svårl att avgöra om innehållet i etl videogram är sådanl som avses i I § videovåldslagen och framför alll att bedöma om spridandet av videogrammel är uppenbart oförsvarligt eller ej.

Som jag lidigare har nämnl förhandsgranskas film som skall visas offentligt enligt biografförordningen. Biografbyrån får inle godkänna en film för visning bl.a. om visningen på grund av det sätt på vilket händelserna skildras och del sammanhang i vilkel de förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda lill brott. Någon molsvarande förhandsgranskning av videogram förekommer inle.

1 debatten förs ofta fram alt film och videogram borde behandlas på samma sätl. Många anser att också videogrammen borde förhandsgranskas — även de videogram som inte skall visas offentiigl ulan endasl försäljas eller hyras ut — medan andra anser atl filmcensuren borde avskaffas, vilkel skulle innebära all varken film eller videogram blev föremål för förhandsgranskning.

För egen del vill jag lill en början understryka all videotekniken, om den används på räll sätt, utgör en värdefull lillgång. Den ger oss ell medel atl ytterligare variera kuliurulbudel och atl ge människor ökade möjligheter lill avkoppling och förströelse. Den kan också skapa nya möjligheter, bl.a. inom ulbildningsseklorn. Dessa möjligheter bör vi slå vakt om och fortsätta alt utveckla.

Å andra sidan är jag beredd att instämma i att videotekniken i viss utsträckning har kommii all ulnylljas på ell icke önskvärt sätt, framför alll genom alt del har blivit så lätl för barn och ungdomar atl ta del av videogram med starka våldsinslag. Som jag nämnde tidigare ledde dessa missförhållanden till att videovåldslagen infördes.

Det är också hell klart att videovåldslagen i sin hittillsvarande ulformning inle har varil ett tillräckligt effektivt medel för all förhindra spridning av videogram med extrema våldsskildringar. Den främsla bristen är all videovåldslagen ger myckel begränsade möjligheter all ingripa mot grossister och andra leverantörer. I huvudsak är del bara detaljister som i praktiken näs av lagens straffbestämmelser. Detla bidrar i sin lur lill andra olägenheler, all onödigl stora resurser läggs ner på brottsutredningar, atl ett och samma videogram kan prövas av fiera domstolar, atl domstolarna kan komma till olika resultat och alt en fällande dom inte leder lill alt alla för spridning avsedda exemplar av elt videogram försvinner från marknaden.

Mol bakgrund av del anförda anser jag all del är angelägel alt åtgärder

Prop. 1984/85:116 12

vidlas för au avhjälpa de nuvarande olägenhelerna. Samiidigi är det viktigt alt man inle vidlar ålgärder som i onödan försvårar spridningen av videogram som inte innehåller olämpliga våldsinslag.

Den ulredning som skall tillsättas skall bl. a. överväga frågor om obligalorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som sprids genom uthyrning och försäljning. Jag kommer därför inte atl i detla ärende behandla denna fråga.

Del är emellerlid angelägel all ålgärder så snarl som möjligt vidlas för att molverka spridningen av videogram med exirema våldsskildringar. Jag anser därför alt vissa nya regler redan nu bör införas i den gällande lagstiftningen. Dessa regler kan då tillämpas i avvakian på all ulredningen blir klar.

Del är i huvudsak två frågor som jag avser atl behandla i det följande. Den ena gäller förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas offentiigl. Den andra gäller ansvarei för innehållet i filmer och videogram som sprids på annat säll, dvs. genom uthyrning eller försäljning.

2.2. Offentlig visning av filmer och videogram

Mitt förslag: Kravet på förhandsgranskning av film som visas offenlligl skall t. v. finnas kvar och utsträckas lill atl omfatta också videogram som visas offentligt. Möjligheten atl ingripa mot en film därför atl dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn lill rikels förhållande lill främmande makt m.m. avskaffas. Reklamfilmer och reklamvideogram undanlas från förhandsgranskning. Vidare undanlas visningar vid varumassor, utställningar och sportevenemang om visningarna ingår som moment i tillställningarna.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att den nuvarande filmcensuren omvandlas när det gäller offenllig visning för vuxna. Förhandsgranskningen skall finnas kvar men inle längre förenas med någon möjlighet för biografbyrån att förbjuda visning. Biografbyråns uppgift blir aU avge eU utlåtande i frågan om en framställning innefattar olaga våldsskildring. Detla skall enligt förslagel vara ell särskilt yllrandefri-hetsbroU enligt YGL. Byråns utlåtande skall inte vara bindande för domstolarna vare sig byrån ansett atl en framställning innefattar olaga våldsskildring eller inte. Frågan om eU broll har begåtts genom visningen skall i båda fallen kunna prövas i efterhand av domslol i yttrandefri-hetsräiislig ordning, vilkel innebär att justiliekanslern är åklagare och alt rättegångsordningen är densamma som för tryckfrihetsmål. När det gäller offentiig visning för barn behålls den bindande förhandsgransk-

Prop. 1984/85:116 13

ningen och utsträcks sä att den kommer att omfatta barn och ungdom under 18 år. Samma regler som för offenllig visning av film skall gälla för offenllig visning av videogram.

Ulredningen föreslår också alt möjlighelen att av hänsyn till förhållandet lill främmande makt m.m. förbjuda offentlig visning av film avskaffas.

Remissinstanserna: Allmän enighel råder om all film och videogram bör jämslällas i alla avseenden liksom all förhandsgranskningen för barn bör finnas kvar. Däremoi är oenigheten stor i frågan om förhandsgranskning för vuxna skall förekomma och om förhandsgranskningen i så fall skall vara bindande eller rådgivande. Även i frågan om höjning av åldersgränsen för barnfilmcensuren lill 18 år är meningarna delade.

Flera remissinslanser, som i och för sig önskar censurens avskaffande, anser all det nuvarande sysiemel är bälire än del som föreslagils. 1 frågan om förhandsgraiiskning över huvud laget skall finnas för vuxna är meningarna delade. De remissinstanser som företräder barn och ungdom, de fiesta kvinnoorganisationerna liksom de kyrkliga organisationerna anser att förhandsgranskningen skall finnas kvar och utsträckas till att också omfatta uthyrning och försäljning. Däremoi anser film- och videobranschens förelrädare, de fiesta kullurförelrädarna och fiertalet av de juridiska insianserna au tiden nu är mogen all avskaffa filmcensuren för vuxna. Också biografbyrån har den uppfatlningen.

Den nya 18-årsgränsen är de fiesta remissinslanserna kriiiska lill. Skolöverslyrelsen, biografbyrån, slatens filmgranskningsråd och slalens barnfilmnämnd är dock posiliva.

Förslagel all del inle längre skall gå all förbjuda offenllig visning av film av hänsyn lill rikels förhållande lill främmande makt m.m. har kommenterats endasl av tre remissinstanser, däribland biografbyrån. De tillslyrker alla förslagel.

Skälen för mitt förslag: Som jag förut har sagt lar jag inte i della ärende upp frågan huruvida förhandsgranskningen av film skall ulvidgas till all omfalla också filmer och videogram som hyrs ul och försäljs. Detla ingår i de uppgifler som ulredningen bör överväga. 1 avvaktan på dess förslag bör nu gällande syslem med förhandsgranskning endasl av sådanl som skall visas offentligt finnas kvar. Det finns inle heller någon anledning att nu gå in på frågan om rådgivande förhandsgranskning eller om ändring av åldersgränserna. Även detla är frågor som bör övervägas närmare av utredningen.

Som jag nämnde inledningsvis gäller biografförordningen endasl film. Videovåldslagen däremoi gäller både filmer och videogram. Jag anser atl man redan nu helt bör jämställa filmer och videogram i dessa hänseenden. Det är olämpligt att skilda regler skall gälla för de båda medierna. Det är endast de tekniska förutsättningarna som skiljer dem åt. För åskådaren är de båda uttrycksformerna lika. Redan då förslagel

Prop. 1984/85:116 14

till videovåldslagen var ule på remiss kritiserades det förhållandet atl olika regler skulle komma all gälla för filmer och videogram.

Jag förordar därför all enhelliga regler skall gälla i fräga om förhandsgranskning av filmer och videogram. Bestämmelserna i biografförordningen bör alltså utvidgas lill alt gälla också videogram. En förulsältning för all della förslag skall kunna genomföras är som framgålt lidigare atl riksdagen antar det förslag till grundlagsändring som har lagls fram i prop. 1984/85:83.

F. n. visas inte videogram på biografer i nämnvärd omfallning. Även om ulvecklingen på videoområdei sker snabbt, dröjer del förmodligen ytterligare något eller några år innan sådana visningar blir vanliga. Videogrammen visas i slället — förulom i hemmen och i andra slulna kretsar — i sådana miljöer som restauranger, holell, varuhus och butiker. Visningar förekommer också vid offenlliga lillställningar av olika slag och ingår då ofta som led i själva tillställningen.

Vid lillämpningen av biografförordningen anses en filmförevisning offentlig och därmed underkastad kravel på förhandsgranskning endasl om den äger rum vid en sådan allmän sammankomst som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller en sådan offentlig tillställning som avses i allmänna ordningsstadgan (1956:617). Förvisningar av videogram bör gälla samma avgränsning av tillämpningsområdet för förordningen som den som nu lillämpas för film. Del innebär bl.a. all många videovisningar i offenlliga miljöer inte kommer all omfattas av krav på förhandsgranskning. Som exempel kan nämnas visningar i skyltfönster och på restauranger. Sådana visningar är nämligen i regel varken allmänna sammankomster eller led i offenlliga tillställningar. Jag vill här hänvisa lill vad som sägs om allmänna sammankomster och offentliga lillställningar i prop. 1956:143 s. 152 ff och prop. 1976/77:39 s. 6 ff. Jag vill erinra om atl visningar av de slag som jag nu har nämnt omfallas av extremvåldsförbudel i videovåldslagen (jfr KU 1980/81:28 s. 39). Om en film eller etl videogram som visas t.ex. i etl skyltfönster innehåller extrema våldsinslag, finns det alltså möjlighel alt ingripa med slöd av bestämmelserna i den lagen.

Jag övergår nu till de yllerligare frågor om ändringar i regleringen som bör aklualiseras i della sammanhang.

YFU har föreslagit all den beslämmelse som ger möjlighel alt censurera film av hänsyn till rikels förhållande lill främmande makt och lill skydd för rikets säkerhel skall avskaffas. Den bestämmelsen synes inte ha blivit tillämpad nägon gång sedan 1950-lalel. Men den kan i ell känsligt läge komma att väsentligl begränsa ulrymmel för den fria dokumentationen och opinionsbildningen. Möjligheten all vid förhandsgranskning av film la hänsyn lill rikets förhållande till främmande makt — som numera hell saknar motsvarighet i fråga om andra uttrycksformer — kan medföra risker för inre påtryckningar och försök lill ulpress-

Prop. 1984/85:116 15

'■*■>..■ ning utifrån. Rikets säkerhet äventyras inle mera av biograffilmer än av framställningar i andra former. Den nuvarande särbehandlingen av filmer är i båda avseendena omotiverad. De remissitisianser som har yUral sig i denna del, har tillstyrkt YFU :s förslag. Även jag ansluter mig lill förslagel att dessa censurgrunder skall avskaffas.

Vid olika tillfällen har önskemål framförts, framför alll frän biografbyrån, om att reklamfilm skall undantas från förhandsgranskning. Härvid har man i första hand avseit de korta reklamfilmer som, normalt sammansatia i längre block, brukar inleda filmprogrammet på biograferna. De skäl som har anföris för dessa önskemål är dels au reklamfilmerna har en sådanl innehåll atl de så gott som ulan undanlag blir barntillålna och atl skäl för granskning därför saknas, dels alt hanleringen av de ofta stora upplagorna medför problem för biografbyrån.

För egen del kan jag instämma i de skäl som har framförts för all filmer av delta slag undanlas från granskningslvång. 1 den mån del kan länkas inlräffa all reklamfilmer innehåller våldsinslag som inle är godlagbara bör det vara tillräckligt med den möjlighel till ingripanden i efierhand som finns enligt videovåldslagen.

Jag vill påpeka all man lill reklamfilm inle bör hänföra s. k. trailers, dvs. korla avsnill ur andra filmer. Trailers skiljer sig från reklamfilmer därigenom all de huvudsakligen innehåller delar av andra verk som omfattas av krav på förhandsgranskning om de förevisas offenlligl.

En särskild lyp av reklam ulgörs av sådana inspelningar med säljfräm-jande innehåll som, oflasl i form av videogram, brukar spelas upp i butiker och varuhus, på varumassor och i andra liknande sammanhang. Om visningen av sådana videogram sker vid en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning skulle de, enligt de förslag jag har lagl fram i det föregående, behöva granskas av biografbyrån. Inte heller i detla fall finns det skäl atl vänla sig elt innehåll som skulle kunna vålla skadeverkningar hos publiken. Förhandsgranskningen är därför onödig. Även filmer och videogram av della slag bör därför undanlas frän kravel pä förhandsgranskning.

Jag förordar följaklligen all reklamfilm och reklamvideogram som visas offentligt undanlas från kravel på förhandsgranskning.

Visningar av videogram som led i offentliga tillställningar är särskilt vanliga vid sporlevenemang, varumassor och särskilt anordnade utställningar. En del av del som visas i sådana sammanhang är reklam och faller alltså utanför kravel på förhandsgranskning redan på grund av del undanlag som jag nyss har förordal. När del gäller varumassor och utställningar innehåller emellertid fiertalet videogram annat material än reklam, t.ex. information och instruktioner samt lättare underhållning. Ulbudel av sådana videogram kan enligt uppgifl från förelrädare för videobranschen väntas öka kraftigt under de närmaste åren. Redan i dag är ulbudel så stort att avsevärda problem skulle uppstå, såväl för biograf-

1 ***Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 116

Prop. 1984/85:116 16

byrån som för den som vill visa videogrammen, om krav på förhandsgranskning infördes. 1 fråga om vissa videogram som visas vid sport-evenemang tillkommer problemet med atl liden mellan inspelning och uppspelning är så kort att biografbyrån inle hinner företa någon granskning. Jag avser bl.a. sådana inspelningar som görs av målen i en fotbollsmatch och som spelas upp under etl uppehåll i själva matchen.

Gemensaml för videogram som visas vid varumassor, utställningar eller sportevenemang är alt de i allmänhet har elt sådant innehåll atl de inte kan väntas vålla skadeverkningar hos publiken. Någol skäl alt föreskriva krav på förhandsgranskning finns alltså inle heller i detta fall.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag all visningar av filmer och videogram, som ingår som moment i varumassor, utställningar eller sportevenemang, undantas från kravet på förhandsgranskning. Jag vill även i detla sammanhang påpeka atl ingripanden vid behov kan ske med slöd av videovåldslagen.

Däremoi anser jag del inte befogat atl låta undantaget gälla vid sådana visningar vid varumassor o.d. som omfattas av lagen om allmänna sammankomster. Om l.ex. en vanlig spelfilm visas i en särskild lokal i samband med en varumassa är del naturligt all samma regler skall gälla som om filmen hade visals i en biografiokal. Del skulle annars bli alltför lätt att kringgå bestämmelserna om förhandsgranskning.

Jag är inte heller beredd all föreslå en generell regel om att alla visningar som ingår i offenlliga tillställningar skall undantas från kravel på förhandsgranskning. Vid vissa lillställningar, t.ex. på diskolek, förekommer det visningar av videogram med pålagliga våldsinslag. Det har framförts farhågor för alt sådana visningar kommer att få ökad utbredning och att våldet i ulbudel kommer alt bli allt råare. 1 varje fall finns det enligt min mening inle skäl atl undanta visningar av detla slag från kravet på förhandsgranskning.

2.3 Annan spridning av filmer och videogram

Som jag förul har nämnl tar jag inte i delta sammanhang upp frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram som sprids genom uthyrning eller försäljning. Den frågan får övervägas av ulredningen.

Jag skall här behandla några andra frågor med syfle aU förbättra möjligheterna atl ingripa mol sådana videogram som innehåller våldsskildringar och som sprids genom uthyrning eller försäljning. Del gäller dels frågan vilka slags våldsskildringar som skall omfattas av spridnings-förbudet i videovåldslagen, dels utformningen av ansvarsreglerna i lagen.

Prop. 1984/85:116

2.3.1 Omfattningen av spridningsförbudet

Mitt förslag: Bestämmelsen om vilka filmer och videogram som inte får spridas enligt i § videovåldslagen skärps så att den kommer i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis i fråga om förbud mol offenllig visning. Skildringar av sexuellt våld eller tvång kriminaliseras i ökad utsträckning. Bestämmelsen utvidgas lill att omfatta också skildringar av våld mol djur och våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt upphov. Vidare formuleras bestämmelsen om, så all förbud mol exlremvåld blir huvudregeln och undanlag kommer atl gälla, om spridandel är försvarligt med hänsyn lill framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i storl med milt förslag.

Remissinstanserna: De fiesta remissinslanserna är posiliva lill ulformningen av bestämmelsen. Biografbyrån har särskilt påpekal alt, om bestämmelserna skall anpassas lill biografbyråns praxis, "sexuellt våld" bör komplelteras med "sexuellt tvång". Vissa grupper anser atl pornografiska skildringar bör kriminaliseras i slörre utsträckning än nu. Vidare riktar vissa remissinstanser kritik mol utformningen av försvarlighels-rekvisilel.

Skälen för mitt förslag: Förbudet i 1 § videovåldslagen gäller filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av all någon utsätts för rått eller sadistiskt våld. 1 paragrafen förbjuds alltså en viss lyp av våldsskildringar. Videovåldslagen skiljer sig i della avseende från biografförordningen, som tar sikle inle i försia hand på innehållet i vissa skildringar utan på de effekter som skildringarna kan framkalla på åskådaren. Vid utformningen av videovåldslagen har man emellertid knutit an till biografförordningen när del gäller beskrivningen av vad som är förbjudet. Förarbelena till videovåldslagen (KU 1980/81:28 s. 36 f.) tyder på all man med beskrivningen har sökl anknyta lill biografbyråns praxis vid tillämpningen av biografförordningen.

Liksom utredningen anser jag att man bör underiåla au göra straffbar-beten enligt videovåldslagen beroende av den enskilda framställningens faktiska eller befarade effekler på åskådaren. Bedömningen av huruvida en viss upptagning av röriiga bilder har eller kan ha skadliga verkningar på åskådaren är myckel vansklig atl göra.

Jag anser alltså alt bestämmelsen i I § videovåldslagen alltjämt bör vara utformad så, alt den tar sikte på en viss lyp av våldsskildringar, inte på effekterna på åskådaren. Jag anser emellertid också all del är en fördel om beskrivningen av vilka slags skildringar som är förbjudna knyter an till biografbyråns praxis vid lillämpningen av biografförordningen.

Prop. 1984/85:116 18

Enligt biografförordningen skall biografbyrån vägra godkänna en film, om visandel av den på grund av del sätl som händelserna skildras pä och del sammanhang som de förekommer i kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Biografbyråns praxis har beskrivits i filmcensurulredningens belänkande (SOU 1969:14) Filmen, censur och ansvar. Av beskrivningen framgår atl del slora fiertalet ingripanden mot filmer görs i syfle all eliminera grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sadism. Bildkalegorier som ofta föranleder förbud eller klippning är sålunda l.ex. långvariga råa slagsmål med inslag av grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna skildringar av grymhet mot människor eller djur, olika former av tortyr, närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener med dödshot, mord, dråp eller självmord. När det gäller sexuella förhållanden ingriper man mot skildringar som innefaltar sadism eller tvång. — Denna beskrivning av praxis torde i huvudsak fortfarande vara giltig (se SOU 1979:49 s. 38).

Åtminslone i etl par avseenden är biografbyråns praxis vid lillämpning av biografförordningen slrängare än vad som gäller enligt I § videovåldslagen. Biografbyrån ingriper sålunda mot allt sexuellt våld och inle bara mot närgångna eller långvariga skildringar av sådant våld. En annan skillnad i förhållande till biografbyråns praxis är all 1 § videovåldslagen inle omfattar våld mol djur och inte heller våld som inte har någon människa som direkl eller indirekl upphov (se KU 1980/81:28 s. 39).

I likhet med ulredningen anser jag atl förbudet i I § videovåldslagen bör skärpas så att det kommer i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis. Sålunda bör kravel på alt skildringarna skall vara "närgångna eller långvariga" utgå när del är fråga om sexuellt våld. Dessutom bör bestämmelsen omfatta också annat sexuellt tvång än sådanl som är all hänföra lill våld.

Vidare bör bl.a. den ändringen göras att ordet "rått" byls ut mol "grovt" för alt även våld som inle har någon människa som upphov skall omfattas av kriminaliseringen. I bestämmelsen bör också uttryckligen straffbeläggas skildringar av våld mol såväl människor som djur.

Det har vid lillämpningen av extremvåldsbeslämmelsen funnits en viss lendens att uppfatta begreppel långvarig som en ren tidsbestämning. Begreppet "utdraget" lorde ge etl bäitre ullryck för vad som åsyftas.

1 likhei med ulredningen anser jag atl del i delta sammanhang inte finns skäl atl införa några nya beslämmelser mot pornografi. Enligt min mening är det tillräckligt med de begränsningar som finns dels i form av kriminalisering av barnpornografi och skyltning med pornografiska bilder, dels i form av biografförordningens och videovåldslagens bestämmelser mot skildringar av sexuellt våld eller tvång. Det dåliga infiytande pornografin kan ha får, som ulredningen har sagl, motverkas i andra former än genom kriminalisering.

Prop. 1984/85:116 19

En viklig begränsning av del nuvarande extremvåldsförbudels till-lämplighet ligger i atl del för slraffbarhel krävs all spridandet av en skildring "med hänsyn lill framställningens syfle och sammanhang samt omständigheterna i övrigt" skall vara "uppenbart oförsvarligt". Ulformningen utsattes för kritik av lagrådel vid lillkomslen av videovåldslagen (se KU 1980/81:28 s. 45 f.). Lagrådet menade aU det kunde befaras att hela bestämmelsen genom detla rekvisit skulle bli så svårtolkad och svårtillämpad aU den blev mer eller mindre verkningslös. Syflel med bestämmelsen skulle enligt lagrådet komma till ett klarare och mera adekvat utiryck om den utformades som etl principielll förbud från vilket gällde undantag för de fall då spridningen med hänsyn till omständigheterna var försvarlig. Lagrådet anförde skäl för uppfatlningen all en sådan ulformning inte skulle innebära någon fara för alllför långtgående ingripanden. Riksdagen tryckte för sin del på all lagstiftningen var provisorisk, vilket borde föranleda försiktighet, och hänvisade till YFU:s forlsaUa arbele.

YFU delar lagrådets uppfattning på den här punkten och föreslår all förbudet mol exiremvåldsskildringar skall gälla "om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang". Bestämmelsen om barnpornografi är f.ö. utformad på motsvarande sätt.

Även jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. Som utredningen påpekar bör man även med denna utformning av försvarlighelsrekvisilet kunna bevara del nödvändiga utrymmet för nyhets- och informationsförmedling, opinionsbildning och konslnäriig gestaltning och andra jämförbara iniressen.

Några remissinslanser har menat atl ulredningen med den föreslagna formuleringen har kastat om bevisbördan så att del skulle vara den enskilde som har all slyrka alt gärningen är försvarlig. Della är givetvis inte avsikten. Även med denna utformning av lagtexten är det i princip åklagarens sak all visa att en undanlagssiluation inte föreligger.

Jag föreslår följaktligen att I § videovåldslagen ändras i enlighet med vad jag har anförl i del föregående.

2.3.2 Ansvarssystemel

Mitt förslag: Det nuvarande ansvarssystemel ändras så all inte bara detaljisterna ulan också grossister och andra leveranlörer blir straffrättsligl ansvariga för spridning av videogram med våldsinslag. 1 syfle all främja frivillig granskning av videogram införs en beslämmelse om alt detaljisten undgår ansvar, om han hyr ul ett videogram som har försetts med etl intyg om all det har elt innehåll som moisvarar ett exemplar som har godkänls av biografbyrån.

Prop. 1984/85:116 20

Utredningens förslag: En ansvarig utgivare skall finnas för varje videogram. Denne skall bära det straffrättsliga ansvaret i försia hand.

Remissinstanserna: Remissinslanserna är genomgående posilivi inställda lill tanken på ensamansvar. Del betonas alt ansvarei bör ligga "högl upp", dvs. det är inte detaljisten som bör fällas lill ansvar ulan den som importerar eller producerar de otillåtna videogrammen.

Skälen för mitt förslag: Som jag nämnde inledningsvis är en av de slora olägenheterna med videovåldslagen all det i försia hand är de som hyr ut videogrammen till allmänheten, detaljisterna, som har del straffrättsliga ansvaret för spridning av videogram som överskrider gränserna för det tillåtna. Det är emellertid grossisten som har den bästa möjligheten att bedöma innehållel i ell videogram. Trots delta kan denne f n. fällas till ansvar endast med stöd av de allmänna reglerna om medverkan lill brou (jfr prop. 1980/81:176 s. 17). Dessa regler har en begränsad räckvidd och är svårtillämpade i silualioner av del slag som är akluella nu. För all grossisten skall drabbas av straffansvar krävs alt det kan bevisas all han främjat elt straffbelagt uthyrande.

Nu angivna förhållanden försätter den enskilde videoulhyraren i ell dilemma. Underlåter grossisten att varna för att etl videogram kan tänkas innehålla olämpligt våld, kan detta i kombination med eflerfrågan från kunderna och konkurrensen om dessa lätl bidra till all detaljisten förleds att tillhandahålla videogram av tvivelaktigt innehåll. Ell system som bäitre än del nuvarande motverkar att de icke önskvärda videogrammen når ut lill detaljislledet skulle med säkerhel bidra lill en sanering av marknaden.

YFU har föreslagit att detta problem löses genom etl system med ansvarig utgivare. Förslaget har mollagils positivt av remissinslanserna. Man har menat att det allmännas möjligheter atl utöva lillsyn över efterlevnaden av extremvåldsförbudel skulle underlättas genom elt sådanl syslem samtidigt som rältegångsförfarandet skulle förenklas.

Ell annal sätt att komma till räua med problemet är att direkl i lagen peka ul grossisten som ansvarig för spridningen av otillåtna videogram. Man kan här tänka sig fiera olika lösningar. En innebär att enbari grossisten kan straffas och au detaljistens spridning inte kriminaliseras. En annan är alt både grossisten och detaljisten åläggs ansvar för spridning av videogrammen. Del är också möjligt med en mellanform med eU primärt ansvar för grossisten och etl subsidiärt ansvar för detaljisten för del fallel all det inte går all nå grossisten.

Jag skall något uppehålla mig vid de olika lösningarna.

YFU:s förslag om en ansvarig utgivare för filmer och videogram ingår som en del i det förslag som är avseU aU tillförsäkra alla medier samma skydd som det tryckta ordet. EU syslem med ansvarig utgivare, juryräl-legång, justitiekanslern som åklagare m.m. ligger hell i linje med dessa tankar. AU i detla sammanhang — där endasl eU av de akluella medierna

Prop. 1984/85:116 21

har brutits ut till särskild behandling — införa denna konstruktion anser jag dock mindre lämpligl. Frågan hur ell sådanl syslem i delalj bör utformas pä del här områdel kräver mera ingående överväganden än vad som låter sig göras i della lagstiftningsärende. Mol tanken på alt nu genomföra en genomgripande nyordning i linje med förslagel lill YGL talar f.ö. också del förhållandet att YFU f.n. arbelar med följdlagstiftningen till YGL.

Ett alternativ skulle vara alt redan nu införa en ordning med obligatorisk ansvarig utgivare för videogrammen men i fråga om åklagare, rättegång m.m. behålla den vanliga brollmålsprocessens regelsystem. Denna lösning kan dock ifrågasättas av principiella skäl. Systemet med ansvariga utgivare syftar främsl lill atl göra del möjligt all upprätthålla regler om ansvarsfrihet för meddelare och anonymitetsskydd för medverkande. Det är med andra ord en av grundpelarna i del regelkomplex som yllersl syflar till atl skydda det fria ordel. Alt bryla ut en del av detla regelkomplex för all på ell speciellt område låla den ingå i den ordinära brolimälsprocessen enbart för atl underlätta möjligheterna att komma lill rätta med problemen med väldsvideogrammen anser jag vara mindre lämpligl.

Del är också osäkert om etl syslem med ansvarig utgivare skulle få den eftersträvade effekten. Videobranschen är en ny bransch och strukturen inom den är svår alt överblicka. Del finns vissa slora distributörer av videofilm men också etl stort antal småförelag av varierande siruklur. Del finns också företag med blandad verksamhel. Samma förelag sysslar med såväl direklimporl och distribution som uthyrning till allmänheten. Man synes inte kunna bortse från risken för atl en ordning med ensamansvar för ansvarig utgivare mot denna bakgrund skulle kunna leda till kringgåenden, syslem med bulvaner osv. Den skrupelfrie videoulhyraren skulle kunna driva sin verksamhet väl medveten om videogrammens tvivelaktiga innehåll men själv vara skyddad från åtal därför all en person — som kanske inte går all få tag på eller som lejts för verksamhelen — bär del straffrättsliga ansvarei. Förelrädare för videobranschen har uttryckt farhågor för denna lyp av komplikationer med ett sådant system. De seriösa branschföreträdarna hyser också oro för den konkurrens som skulle uppstå i förhållande lill mer skrupelfria uthyrare. Farhågorna kan länkas vara överdrivna, men man måsle räkna med möjlighelen all den självsanering av videobranschen som pågår och som jag anser är angelägen skulle kunna motverkas.

Ell syslem med ansvariga utgivare kräver mol den angivna bakgrunden noggranna överväganden som av fiera skäl inle lämpligen bör göras i del begränsade ärende som är akluelll nu. Jag föreslår därför inle någol sådanl syslem i della sammanhang. Jag får anledning all åierkomma till frågan om ansvarig utgivare i samband med behandlingen av YFU:s betänkande i sin helhel.

Prop. 1984/85:116 22

Däremot anser jag att del borde gå att komma till rälla med åtminstone vissa av nuvarande olägenheter genom att läla grossisten bära etl utökat ansvar för spridningen.

Enligt nu gällande lydelse av videovåldslagen får videogram innehållande exlremvåld inle i yrkesmässig verksamhel eller annars i förvärvssyfte spridas lill allmänheten. Som jag redan beröri anfördes i förarbetena till videovåldslagen (KU 1980/81:28 s. 39) aU straffijestämmelsen i försia hand torde träffa detaljister, men atl elt medverkansansvar för grossister och andra leveranlörer kunde komma i fråga. Jag föreslår alt bestämmelserna ändras så att även grossisten får etl direkl ansvar för spridning av sådana videogram som avses i 1 § videovåldslagen. Härigenom skapas goda förutsättningar för alt uppnå en reell förbäuring av möjligheterna aU komma lill rälla med avarterna inom videogramuthyr-ningen.

Frågan är då om en lösning skall väljas som innebär alt enbart grossisten skall kunna fällas till ansvar eller om både grossisten och detaljisten skall omfattas av straffansvaret.

Att helt avkriminalisera detaljistens spridning lill allmänheten är enligt min mening olämpligt av samma skäl som jag har anfört mot att införa ell syslem med en ansvarig utgivare. Del blir med en sådan ordning alltför enkell för den skrupelfrie uthyraren alt undgå ansvar genom all hänvisa lill en grossist som kanske inte går all nå för ingripande. Man måsle också kunna kräva att den som ger sig in i en affärsverksamhet av della slag lar på sig del ansvar som verksamheten för med sig.

Jag anser därför atl huvudregeln bör vara atl detaljisten skall ha ansvar för spridningen av videogram enligt samma regler som grossisten. Däremoi bör man överväga alt införa bestämmelser som under vissa förulsältningar befriar detaljisten från ansvar för innehållet i de videogram som han hyr ul.

Redan i dag gäller alt filmer som godkänts av slalens biografbyrå för offenllig visning inle omfattas av videovåldslagen. Detsamma gäller videogram som har samma innehåll som en godkänd film. Den som bara hyr ul videogram för vilka biografbyrån godkänt molsvarande film kan alltså inie fällas till ansvar enligt videovåldslagen. Del förekommer atl videogramgrossister vänder sig till biografbyrån och ber om en förhandsgranskning av ell videogram för att få del godkänt för offenllig visning och därigenom vara fredade från ingripande enligt videovåldslagen. Biografbyrån saknar dock i dag möjligheter att granska videogram. Ibland skaffar grossisten då fram en filmkopia av elt videogram och lämnar in den för granskning trots atl det bara är videogrammel som hyrs ul.

Jag anser all man bör införa en möjlighel alt frivilligl låta förhandsgranska videogram. Genom den tidigare föreslagna ändringen i biografförordningen som innebär alt biografbyrån skall granska även video-

Prop. 1984/85:116 23

gram som skall visas offentiigl kommer branschens möjligheter att få biografbyråns utlåtande om innehållel i etl videogram all underlättas avsevärl. Del blir då möjligt att lämna in ell videogram till biografbyrån, fä detla godkänl för offenllig visning, och därefler utan risk för åtal enligt videovåldslagen hyra ul såväl del godkända videogrammel som kopior av del. Den seriöse videogramgrossisten och uthyraren behöver då inte riskera ansvar för spridning av otillåtna videogram. Grossisten kan lämna in videogram och få dem godkända för offentlig visning. Detaljisten kan om han så vill avstå från atl hyra ut andra videogram än sådana som är kopior av godkända videogram. Härigenom skapas en möjlighel lill självsanering inom branschen.

Jag föreslår därför aU den som har fåll ett videogram godkänt för offenllig visning därefler skall kunna framslälla kopior av videogrammet och på dessa ange all etl med kopian likalydande videogram av slalens biografbyrå har godkänls för offenllig visning. Del måsle framgå om biografbyråns godkännande avsett visning för alla eller endast för dem som uppnått en viss ålder. För att detaljisten skall undgå ansvar för ell videogram med otillåtna våldsinslag måsle det av varje kassett med denna påskrift framgå vem som svarar för påståendet. Detaljisten bör i normalfallet kunna förlita sig på en sådan uppgift på ett videogram som han lar emot från den ansvarige grossisten för uthyrning under förutsätlning att det tydligt framgår vem som har avgivit intyget. En särskild straffrihetsregel bör införas med sikte just på denna siluaiion.

Förslagel innebär sålunda i fråga om videogram som sprids på annat sätt än genom offenllig visning att del inte kommer alt krävas all varje exemplar har granskals av biografbyrån. Jag vill i sammanhanget påpeka alt, om någon vill visa etl videogram offentligt, det liksom när del gäller filmer bör krävas att han använder en av biografbyrån granskad kopia. I sådana fall bör del inle vara till fyllest med en likalydande kopia. Filmer och videogram bör alltså även i delta avseende vara hell likställda.

En grossist som oriktigt påslår atl ett videogram har godkänls av biografbyrån gör sig skyldig till brott enligt videovåldslagen om videogrammet innehåller en otillåten våldsskildring. Han kan då fällas till ansvar enligt 5 § för brott mot 1 eller 2 § i lagen. Att han har försökl dölja videogrammels verkliga innehåll genom ett orikligt intyg bör beiraktas som en försvårande omsländighet vid bedömande av brottets svårhetsgrad. Dessulom torde han under vissa förhållanden göra sig skyldig lill broll enligt brottsbalken (BrB), t.ex. osant intygande.

Del bör emellertid dessulom övervägas om man särskilt skall kriminalisera orikliga påståenden om atl biografbyrån har granskal ell videogram. Härvidlag bör till en början beaklas alt detaljister sannolikl kommer all efterfråga videogram med ell innehåll som har godkänls av biografbyrån. Den som kan lillhandahålla sådana videogram kan därför

Prop. 1984/85:116 24

få en fördel vid marknadsföringen. Del är samtidigt angelägel all hindra den oseriöse grossisten från atl skaffa sig fördelar genom all oriktigt påslå att han har låtil granska sina videogram. Annars motverkas den seriöses benägenhet all låta göra della. Den som verkligen låter granska sina videogram åsamkas ju också ell visst besvär och kostnader. Del är vidare angeläget att respekten för intyg av della slag upprätthålls.

Jag anser därför atl man särskilt bör kriminalisera förfarandet atl orikligt påstå atl ell videogram till innehållel överensstämmer med ell av biografbyrån godkänt exemplar. Ell sådant påslående bör vara straffbart oavsett om påståendet gäller etl videogram som man över huvud laget inle lålil biografbyrån granska eller om man i och för sig låtit granska det och även fått det godkänt för offentlig visning men sedan distribuerar videogrammel i en annan version och på denna intygar att den överensslämmer med den av biografbyrån granskade och godkända.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså alt såväl grossister som detaljister skall vara ansvariga för innehållel i filmer och videogram som hyrs ut eller försäljs, att detaljisten skall kunna undgå ansvar om han sprider filmer eller videogram som är försedda med etl intyg om alt de överensslämmer med elt exemplar som har granskals av biografbyrån och atl den som avger ett oriktigt intyg skall vara underkastad straffansvar.

På grund av del anförda föreslår jag all 1 § videovåldslagen ändras så atl kravel på alt spridningen skall ha skell till allmänheten las bort. Därigenom kommer även den spridning av otillåtna videogram som sker från grossisten till detaljisten atl bli straffbar.

Vidare föreslår jag alt en bestämmelse om möjlighet för detaljisten all undgå ansvar las in som ett andra siycke i 5 § videovåldslagen. 1 etl Iredje stycke bör straffbestämmelsen för orikliga intyg tas in. För undvikande av rättstillämpningsproblem vid s.k. lagkonkurrens bör anges all bestämmelsen inte skall lillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Naturligtvis kan man inle enbari genom alt ändra regelsystemet få några fullständiga garantier för atl videomarknaden skall ulvecklas i önskvärd riklning. Om de ändringar genomförs som jag nu har föreslagit blir dock enligt min uppfattning möjligheterna alt komma till rälla med de olämpliga våldsskildringarna i videogram avsevärt förbätlrade.

2.3.3 Påföljder och rättegång m.m.

Mitt förslag: Allmänt åtal för broU enligt videovåldslagen skall få väckas endasl efter medgivande av statens biografbyrå.

Utredningens förslag: Rättegångsordningen för tryckfrihetsmål skall tillämpas. Mål om yttrandefrihelsbrott skall tas upp av någon av tingsrätterna inom del län där framställningen offentliggjorts eller där brotiei

Prop. 1984/85:116 25

annars förövats. Slatens biografbyrå skall ha tillsyn över marknaden av videogram och anmäla lill justitiekanslern när den anser att extremvåldsförbudel har överlrätts.

Remissinstanserna: Del är endasl elt fåtal remissinslanser som berör denna fråga. De som ullalar sig är i allmänhet positivt inställda lill atl en rättegångsordning av samma slag som i tryckfrihetsmål skall gälla vid mål om yttrandefrihelsbrott och till alt biografbyrån skall ha lillsyn över marknaden av videogram. Biografbyrån motsätter sig alt den skall ha en sådan funktion.

Skälen för mitt förslag: Som jag förul har nämnt har videovåldslagen kritiserals bl.a. för atl lagens utformning leder lill all etl och samma videogram kan bli föremål för domstolsprövning i fiera rättegångar vid olika domstolar. Del är givelvis önskvärt alt ett visst videogram såviit möjligt inte blir föremål för prövning vid mer än elt tillfälle.

De olägenheler som är förenade med den nuvarande ordningen skulle i viss mån kunna avhjälpas om man genomförde YFU:s förslag atl yllrandefrihelsmål skall handläggas vid en lingsrätt i varje län. Det måsle emellerlid beaklas all YFU:s förslag avser alla yllrandefrihelsmål. All nu införa specialbestämmelser om atl mål enligt videovåldslagen skall handläggas enbari vid vissa tingsrätter anser jag vara mindre lämpligl. Frågan bör las upp först i samband med behandlingen av YFU:s betänkande i dess helhet. Hithörande frågor behandlas fö. också av rättegångsulredningen (Ju 1977:06).

Även om man inle inför några nya forumregler bör del emellerlid vara möjligt atl komma lill rälla med de angivna olägenheterna. Genom de ändringar av ansvarssystemel som jag har föreslagit i det föregående får grossisten ett huvudansvar för spridningen av videogram med våldsinslag. Om ålal väcks mol grossisten, torde det i praktiken i många fall bli onödigl au också åtala alla detaljister. Reglerna i 20 kap. 7 § rällegångsbalken ger också möjlighel till åtalsunderlåtelse i de fall då della är befogal.

1 de fall del finns anledning alt väcka ålal mol fiera ger rättegångsbalkens regler om forum i brottmål möjlighet till gemensam handläggning. Åtal mol fiera för brott som har samband med varandra kan väckas vid den domstol där någon av de inblandade har att svara om det är lämpligl av utrednings- och kostnadsskäl och övriga omständigheter (19 kap. 3 § andra slyckel). Om lalan t.ex. väcks vid den domstol där grossisten skall svara i brottmål bör åtal mol detaljisterna ofta kunna väckas vid samma tingsrätt. Del finns alltså redan med nu gällande regler goda möjligheter all koncentrera handläggningen till en enda domstol. Delta är ytterligare elt skäl au inte nu införa en särskild rättegångsordning för mål enligt videovåldslagen.

Etl annal förhållande som videovåldslagen kriliserats för är all prövningen av om ett videogram innehåller en otillåten våldsskildring an-

Prop. 1984/85:116 26

kommer på ett fiertal olika organ utan särskild sakkunskap på områdel. Del kan ofta vara svårt för poliser, åklagare m.fi. atl avgöra om det våld som skildras i ell visst videogram är sådant som avses i I § videovåldslagen och, kanske framför allt, om spridandet av del är uppenbari oförsvarligt eller ej. Jag kan instämma i denna kritik. Om etl sakkunnigi organ uttalade sig i frågan om ålal borde ske eller ej, skulle utredningsarbetet underlättas avsevärl. Denna sakkunskap finns hos biografbyrån. Ett yttrande från biografbyrån skulle underlätta polisens och åklagarens ställningstagande till frågan om en viss spridning är brottslig eller ej.

En annan invändning som görs mol den nuvarande ordningen är all ingripanden enligt videovåldslagen är tidsödande och lar onödigl slora resurser i anspråk. Polis, åklagare och domslolar måsle göra en egen bedömning av varje videogram. Även dessa olägenheler minskas, om biografbyrån yttrar sig över videogrammets innehåll.

Jag föreslår därför alt åtal för broll enligt videovåldslagen skall få väckas endasl efler medgivande av slalens biografbyrå. En ny paragraf med denna innebörd bör införas i videovåldslagen.

Utgångspunkten för YFU:s förslag om biografbyråns tillsyn är au filmcensuren för vuxna skall avskaffas och ersättas av en rådgivande förhandsgranskning. Eflersom jag inte föreslår någon rådgivande förhandsgranskning försvinner i någon mån förutsättningarna för förslaget. Man kan i och för sig ändå länka sig all biografbyrån skulle ha en tillsynsfunktion. Jag är dock inle beredd all nu förorda della. Del skulle innebära en avsevärd uividgning av biografbyråns uppgifter, vilkel skulle kräva dels ytterligare tjänsler på biografbyrån i Siockholm, dels en lokal organisalion för att övervaka film- och videobranschen ute i landel. Detta är i nuvarande slalsfinansiella läge inte tänkbart. Det är också ovissi vilka effekter det skulle få.

Om även grossisten kommer att kunna fällas lill ansvar enligt videovåldslagen kommer möjligheterna all förverka videogram som innehåller otillåtna våldsinslag atl förbättras. Videogram som har varit föremål för broll kan förverkas enligt 6 § videovåldslagen. Del kan ske hos gärningsmannen eller annan som avses i 36 kap. 4 § BrB. Har grossisten gjort sig skyldig till broll genom spridning av elt visst videogram, lorde del som regel finnas möjligheter aU dessulom förverka samtliga för spridning avsedda exemplar av della med slöd av bestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB. Självfallet gäller här som i andra sammanhang aU talan måste föras genlemol den från vilken exemplaren skall förklaras förverkade.

Bestämmelserna i 36 kap. 3 a § BrB om förverkande av vinster vid broll begångna i näringsverksamhet ger också möjlighet atl förverka värdel av grossistens ekonomiska fördelar på grund av brottet F.n. bereds etl förslag om förelagsbol i regeringskansliel. Om ell sådanl system införs kommer yllerligare möjligheter aU ingripa med ekonomis-

Prop. 1984/85:116 27

ka sanktioner mol den som sprider videogram som strider mot videovåldslagen alt finnas.

2.3.4 Ikraftträdande m.m.

IVIitt förslag: Lagändringarna skall gälla fr.o.m. den I januari 1986.

Skälen för mitt förslag: Ändringarna i biografförordningen kan inte träda i kraft förrän ändringen av övergångsbestämmelserna lill lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen har trätt i krafl. Enligt förslagel i prop. 1984/85:83 skall den ändringen träda i kraft den 1 januari 1986. De ändringar som jag nu föreslår bör träda i kraft samma dag.

De nya reglerna kommer all kräva ytterligare resurser hos biografbyrån, dels i form av teknisk ulrusining, dels i form av ytterligare personal. F.n. täcks biografbyråns kosinader för granskningsverksamhelen hell av granskningsavgifter som betalas av distributörerna. Denna princip bör gälla även för den ulvidgade granskningsverksamhelen. Biografbyrån måste dock erhålla särskilda medel för all anskaffa den lekniska utrustning som krävs för granskning av videogram. Det går inle att i dag uttala sig om hur slor denna koslnad blir. Frågan övervägs f n. i utbildningsdepartementet. Statsrådet Göransson återkommer lill regeringen i dessa frågor i samband med förslag lill lilläggsbudgel 1.1 del sammanhanget får ocksä frågan om en lag om granskningsavgifier övervägas.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anförl har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m.

Förslagel under 2. har upprättats i samråd med statsrådet Göransson. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollel i della ärende som bilaga 2 K

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:48S) om förbud mot spridning av filmer och videogram med väldsinslag

1§

Filmer och videogram med skildringar av sexueUt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller

' Bilagan har uteslutits här. Fränsett några redaktionella ändringar är förslagen likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop. 1984/85:116 28

djur får inte i yrkesmässig verksamhel eller annars i förvärvssyfte spridas genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inte spridandel är försvarligt med hänsyn till framställningens syfle och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.

Bestämmelsen har utförligt kommenterats i den allmänna moliveringen avsnitt 2.3.1 och 2.3.2.

Alt exakt ange hur allvarligt våldet skall vara för alt det skall anses "grovt" låter sig naturiiglvis inte göra. Alt våld som ger upphov till svårare kroppsskada faller in under beteckningen grovt våld bör dock vara klart. 1 viss mån bör del vara möjligt att vid tolkningen dra paralleller med lillämpningen av bestämmelsen i 3 kap. 6 § brottsbalken om grov misshandel.

3§

Förbudet enligt 1 § avser inte filmer och videogram som slatens biografbyrå har godkänt för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m. Förbudet gäller inle heller filmer och videogram med samma innehåll som ett exemplar som har godkänls av slalens biografbyrå.

Förbudet enligt 2 § avser inte filmer och videogram som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt nyssnämnda förordning. Förbudet gäller inte heller filmer och videogram med samma innehåll som etl exemplar som har godkänts av statens biografbyrå.

Bestämmelserna i både första och andra slyckena har ulvidgals till atl omfalla videogram, eftersom även dessa nu kommer atl omfattas av biografbyråns granskning. 1 sisla meningen i resp. stycke har också gjorts etl förtydligande av redaktionell karaklär. Bestämmelserna innebär atl elt videogram eller en film inte kan läggas till grund för en fällande dom enligt videovåldslagen, om etl videogram eller en film med samma innehåll har godkänts av biografbyrån vid prövning enligt biografförordningen.

Som framgår av avsnitt 2.2 föreslår jag att reklamfilm o.d. skall undantas från kravel på förhandsgranskning enligt biografförordningen. Della innebär dock inte att en reklamfilm som visar sig innehålla otillåtet våld är undantagen från videovåldslagens tillämpning.

4§

Denna lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm eller videogram som avses i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.,

2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § försia eller tredje slyckel radiolagen (1966:755).

Ändringen i första stycket innebär en anpassning till den nya lydelsen av biografförordningen.

Ändringarna i andra stycket innebär att undantaget för sändningar

Prop. 1984/85:116 29

enligt lagen (1978:479)om försöksverksamhet med närradio utgår. Denna lag har upphört all gälla. Tillstånd för sändning av televisionsprogram som beviljats med stöd av lagen gäller dock alltjämt enligt övergångsbestämmelserna lill närradiolagen (1982:459). Denna lag upphör all gälla den 31 december 1985. Om den skulle ersättas av en ny lag får frågan om en anpassning av reglerna i videovåldslagen tas upp i det lagstiftningsärendet.

5§

Bryler någon uppsåtligen eller av oaklsamhel som inte är ringa mol I eller 2 §, skall han dömas till böler eller fängelse i högst sex månader.

Den som sprider en film eller ell videogram som har försetts med intyg om atl elt exemplar med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå skaU inle dömas till ansvar för brott mol 1 §. Har i intyget angetts att byrån godkäntfilmen eller videogrammet för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, skaU han inle heller dömas tdl ansvar för brott mol 2 §. Vad som har sagts nu gäller dock inle, om han insett eller borl inse att intyget var oriktigt.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter i elt sådant intyg som avses i andra stycket skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Genom den ändring som har gjorls i 1 § kommer också grossister alt omfallas av straffbestämmelsen i denna paragraf

1 andra stycket har lagits in bestämmelser om möjlighet för detaljisten all undgå ansvar för fall då filmen eller videogrammet försetts med intyg om alt ell exemplar med molsvarande innehåll godkänls av biografbyrån. Bestämmelsen har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnill 2.3.2). Som har angivits bör av intyget framgå om biografbyrån godkänl en film eller elt videogram för offenllig visning för alla eller om den godkänt filmen eller videogrammet för visning endast för den som uppnåll en viss ålder.

I prakliken lorde intyg av aktuellt slag regelmässigt avges av grossisten, men någol krav på att det är denne som lämnal intyget har inte ställts upp i bestämmelsen. Del är emellerlid givet att detaljisten, för atl kunna förlita sig på intyget, måsle ha klarl för sig att del är avgivet av en person som går all identifiera och som kan antas ha tagit befattning med filmen eller videogrammel.

Någol krav på att intyget skall vara egenhändigt undertecknat på alla exemplar har ej ställts upp. Del är följaklligen tillräckligt om det återges reproducerat på lämpligl sätl. Intyget kan avges både av fysiska och av juridiska personer.

Mol bestämmelsen i andra stycket kan naturiiglvis invändas all den så lill vida är överfiödig som vad som där sägs om ansvarsfrihet sannolikt skulle ha lillämpals även ulan utirycklig föreskrifl. Straffbestämmelsen i försia slycket förutsätter ju uppsåt eller oaklsamhel. Det nya andra

Prop. 1984/85:116 30

slyckel fyller emellerlid enligt min mening en viklig informativ funkiion om ett ändamålsenligl sätt för den prakliska hanteringen.

1 iredje slycket har den bestämmelse som kriminaliserar orikliga påståenden om biografbyråns godkännande tagils in. Vid bedömande av frågan om vem som kan bli ansvarig enligt Iredje stycket gäller sedvanliga straffrättsliga regler. 1 del fallet all intyget har avgetls av en juridisk person drabbar ansvaret som gärningsman i princip den som är ansvarig för verksamhelen, exempelvis ägaren av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn rörelsen bedrivs. Det är straffbart atl lämna orikliga uppgifter såväl om det sker uppsålligen som om det sker av oaktsamhet.

Som har angivits i den allmänna motiveringen har bestämmelsen gjorts subsidiär lill brottsbalken.

Med de föreslagna reglerna om all såväl grossister som detaljister skall göras ansvariga för spridning av extremvåldsskildringar finns en risk för att del i vissa fall kan bli elt myckel slort anlal åtalade i samma process. En videogrossist kan ju ha distribuerat ell visst videogram till etl mycket stort anlal detaljister — kanske spridda över hela landel. Åtal kommer då med slöd av 19 kap. 3 § andra slycket RB atl kunna väckas mot alla dessa vid den tingsrätt där en av dem har att svara.

Riksdagen har nyligen fattat beslul om utvidgade möjligheter lill åtalsunderiåtelse (prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr 72). Enligt rättegångsbalken får f n. ålal underlåtas om brottet inle skulle medföra någon annan påföljd än böler och åtal inle krävs ur allmän synpunkt. Beslutet innebär bl.a. att möjligheten alt underiåla ålal i sådana fall utvidgas genom en ny regel som innebär all åtalsunderlåtelse får ske under föruisättning atl något väsentligl allmänl eller enskill intresse ej åsidosätts. Den nu beskrivna situationen torde vara en sådan där åtalsunderlåtelse med stöd av de nya bestämmelserna kan bli aktuell. Om det går alt få tag på grossisten och denne blir föremål för ålal, lorde intresset av all även detaljisterna skall fällas till ansvar ofta vara mindre väsentligl. Undantag kan gälla för fall då talan behöver föras även mol detaljisterna för aU hos dem inneliggande lager skall kunna förverkas.

5a§

Allmänt åtal för brott som avses i 5 §får väckas endast efter medgivande av slalens biografbyrå.

Här har den nya bestämmelsen om medgivande till allmänl åtal tagils in. Bestämmelsen har behandlals i den allmänna motiveringen avsniu

2.3.3.

Prop. 1984/85:116 31

4.2 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.

Biografförordningen tillkom år 1959. Förordningen har sedan dess inle setts över. Den är i behov av en genomgång såväl från sakliga som från språkliga och lekniska utgångspunkter. En sådan genomgång bör ankomma på den nya ulredningen.

I§

1 fråga om offenllig förevisning av biograffilm (biografföreslällning) och offentlig förevisning av videogram skall, uiöver vad eljesi finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

Denna förordning gäller dock inte ifråga om radiosändning eller trådsändning. Med radiosändning och trådsändning avses detsamma som i radiolagen (1966:755).

Vad som i förordningen föreskrivs om biografföreställning skall också gälla offentlig förevisning av videogram. Vad som föreskrivs om film skall, med undantag av bestämmelserna 16 § I mom. andra stycket 2 och 3 saml 3 mom., också gälla videogram.

Den nya bestämmelsen i första stycket anger alt förordningen också gäller i fråga om offentlig förevisning av videogram. Bestämmelsen har behandlals i den allmänna motiveringen avsnitt 2.2.

1 fråga om begreppet "videogram" har någon uttrycklig definiiion i lagtexten inte ansetts behövlig. Begreppet har samma innebörd här som i videovåldslagen. Med videogram avses — i enlighel med den definition som finns i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar — en anordning, på vilken det finns en upptagning som är avsedd atl återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom en teknik som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Anordningen kan t.ex. vara etl band eller en skiva.

Av del nya andra slycket framgår alt förordningen inle gäller i fråga om radiosändningar eller Irådsändningar. En upplysning härom har tagils in i förordningen eftersom denna nu utvidgas lill att omfatta visning av rörliga bilder med en ny teknik där den enskilde betraktaren av bilderna inte torde kunna uppfatta några skillnader mellan radio-sändningar, trådsändningar och andra visningar. Med radiosändning och irådsändning avses detsamma som i radiolagen (1966:755). 1 fråga om begreppet trådsändning kan också hänvisas lill förarbelena lill radiolagen, prop. 1966:149 s. 136.

Enligt 8 § första stycket radiolagen får myndigheter och andra allmänna organ inte förbjuda en radiosändning eller trådsändning på grund av dess innehåll. 1 fråga om ansvar för innehållet i fiertalet radiosändningar och Irådsändningar som f n. kan las emot av allmänheten här i landel finns särskilda beslämmelser.

Av andra slyckel följer således alt förordningen inle gäller för sådana filmer och videogram som visas i TV-program vilka sänds av någol av

Prop. 1984/85:116 32

programföretagen i Sveriges Radiokoncernen. Den gäller t.ex. inte heller för vidaresändningar av TV-program över en centralantennanläggning och inle heller för sändningar från satelliter. Sändningar från andra länder är också undanlagna. Del bör emellerlid påpekas att undantag bara gäller för själva sändningen av ett TV-program. Om ett videogram med samma innehåll som elt TV-program förevisas offenlligl på annat sätl än genom radiosändning eller trådsändning omfattas visningen av biografförordningens beslämmelser.

1 det nya tredje siyckei föreskrivs alt förordningens bestämmelser om biografföreställningar också skall gälla i fråga om offentliga förevisningar av videogram. Vidare föreskrivs alt bestämmelserna om film också skall gälla för videogram. Undanlag görs för 6 § 1 mom. andra stycket 2 och 3 saml 3 mom. De åsyftade bestämmelserna rör alla biografbyråns hanlering av sådana delar av en film som byrån uteslutit. Byrån granskar ju varje enskill exemplar av en film, dvs. varje kopia, som skall visas offenlligl. Byrån klipper borl sådana delar som inle kan godkännas och fogar samman de godkända delarna. Den filmkopia som sedan förevisas offentligt är identisk med de godkända delarna av den granskade filmkopian. De uteslutna delarna tas om hand av byrån. Ell sådanl förfaringssätt kan inte tillämpas för videogrammen. Redigering av videogram sker inle genom klippning av kopiorna utan genom framställning av nya kopior med delvis förändrat innehåll. Denna hantering kan inte ulföras av biografbyrån utan får överlåtas ål den som påkallat granskningen av videogrammet (se närmare härom nedan under 6 a §). När det gäller videogrammen kommer del således inte att finnas några uteslutna delar som biografbyrån kan la hand om.

3 § 1 mom.

Biografbyrån äger även i annal fall vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån finner förevisandet därav uppenbarligen slrida mot allmän lag.

Ändringarna innebär bl.a. atl det nuvarande andra stycket utgår. 1 denna del hänvisas till avsniu 2.2 i den allmänna motiveringen.

6 § 3 mom.

Del som utesluts ur film skall, om så kan ske, tas i förvar av biografbyrån men återiämnas mot återställande av tillslåndsbevisel och den filmen åsatta registreringsnummerstämpeln. Sådanl återlämnande må dock ej påfordras sedan två år förfiutit från bevisets utfärdande. Efler nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns beprövande.

Ändringarna i 6 § som bl.a. innebär att 2 mom. utgår är en följd av ändringarna i 3 §.

Prop. 1984/85:116 33

6a§

/ tiUståndsbevisel för etl videogram skall biografbyrån, utöver vad som gäller enligt 6 § 1 mom. andra stycket 1 och 4, ange videogrammets längd och lämna en kortfattad beskrivning av dess innehåll.

Om vissa delar av ett videogram har förbjudits för offentlig förevisning, skall biografbyrån dessutom, med hjälp av tidkod etter på något annal lämpligt sätt, i beviset ange vilka delar som godkänls och vilka som förbjudits. Byrån skatt också lämna en särskild beskrivning av innehållel i de förbjudna delama.

Den nya paragrafen innehåller beslämmelser om vad biografbyrån skall ange i lillslåndsbeviset för etl videogram. Av försia slycket framgår all om namnel på den firma från vilken videogrammel utgått är känt, namnel skall anlecknas i beviset. Vidare skall uppgift lämnas om huruvida videogrammet blivit godkänl eller inle för barn som lillhör de åldersgrupper som avses i 3 § 2 mom. Biografbyrån skall också ange videogrammels längd och lämna en kortfatlad beskrivning av dess innehåll. Längden anges lämpligen i tid för normal uppspelning.

1 andra slyckel sägs aU om vissa delar av etl videogram har förbjudits för offentlig förevisning skall biografbyrån med hjälp av en lidkod eller på något annal lämpligt sätl, i beviset ange vilka delar som godkänls och vilka som förbjudils.

Del finns olika meloder all lokalisera vissa delar av ell videogram. Tidkoden är ell vanligl hjälpmedel.

För all mer avancerad efterbearbelning av videobandat maierial är det nödvändigt att kunna ideniifiera varje "bildruta". System baserade på tidkod ger iroligen störst noggrannhel och fiexibilitel. Tidkod är en hjälpsignal som spelas in på bandel vid sidan av bilden. Därmed garanteras en säker "låsning" mellan bild och lillhörande tidkod. Tidkoden kan sägas vara en elektronisk motsvarighet lill perforeringshålen på film. Varje önskat avsnitt av ell bandat material kan letas upp med hjälp av del elektroniska räkneverk med vilket tidkoden kan förenas.

Om videogrammet inle är försett med lidkod kan lokalisering av förbjudna delar ske med hjälp av mekaniska räkneverk och lidur. Med sädana metoder blir det dock svårare atl göra exakta bestämningar av de förbjudna delarna. Del fordras därför all biografbyråns beskrivningar av innehållet i förbjudna delar är så utformade alt de ger god vägledning för dem som skall redigera videogrammen. För den som sprider videogram på annal sätl än genom offentlig förevisning, kan elt videogram som innehåller både godkända och förbjudna delar tjäna som förlaga. Nya kopior, som endasl innehåller de godkända delarna, kan framställas och spridas lill allmänheten l.ex. genom uthyrning. För den som däremot verkligen vill visa sitt videogram offentligt, är den granskade kopian inle användbar. En ny kopia, som endasl innehåller godkända delar, måsle lämnas in lill biografbyrån för granskning.

Prop. 1984/85:116 34

9§

Vad i denna förordning är siadgal gäller ej för del fall alt film förevisas i samband med undervisningen vid läroanstalt och ej heller i andra fall då regeringen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tilllämpning. Angående rätl för biografbyrån att i särskilda fall meddela tidsbegränsat godkännande för visning av film, i vilka fall avgifi för granskning inle skall utgå, är särskilt stadgat.

Denna förordning gäller inle för reklamfilm. Den gäller inte heller förevisningar av film vid varumassor, utställningar eller sporlevenemang om inle förevisningen utgör en sådan allmän sammankomst som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Ändringarna t försia slycket är en följd av ändringarna i 3 §.

I det nya andra stycket undanlas reklamfilm och — lill följd av hänvisningen i I § tredje stycket — reklamvideogram från förordningens lillämpningsområde.

Med reklamfilm och reklamvideogram avses i försia hand framställningar som härrör från näringsidkare och ingår som etl led i deras marknadsföring av varor, Ijänsler eller andra nyttigheier. Hit hör också framställningar från branschorganisalioner m.fi. som avser all stimulera efterfrågan på varor eller tjänsler eller som gäller branschöversikler, märkesjämförelser eller andra bedömningar av varor eller ijänsler. Vidare omfattas framslällningar som innehåller bäde avsällningsfrämjan-de och opinionsbildande inslag. Som exempel kan nämnas reklam för ökad användning av fiytvästar och bilbälten. För alt del skall vara fråga om en reklamfilm eller ell reklamvideogram måsle dessulom huvudsyftet med hela visningen vara atl marknadsföra och stimulera eflerfrågan på en vara, tjänst eller annan nyttighet. Detta syfle måsle lydligl framgå av innehållet i hela upptagningen om inle filmen eller videogrammel har en mycket kort uppspelningslid. För att del skall kunna anses vara fråga om en reklamfilm är del naturligtvis inte tillräckligt atl huvudpersonen i en spelfilm fiitigt nyttjar t.ex. en personbil av visst fabrikat.

Med reklamfilm och reklamvideogram avses inte s.k. trailers. Begreppel trailer har behandlals i den allmänna motiveringen avsnill 2.2. Inte heller avses filmer och videogram med musikupptagningar — t.ex. s.k. videoclips — även om det kan antas att syftet med visningen lill en del är att marknadsföra fonogram med samma musik.

I andra stycket har också den nya bestämmelsen om undantag i fråga om visningar vid varumassor, utställningar och sporlevenemang lagils in. Med sportevenemang avses tävlingar och uppvisningar i sport och idrott (jfr 9 § i allmänna ordningssladgan). Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 2.2.

De förevisningar som åsyftas med undantagsbestämmelsen är sådana som ingår som moment i vissa angivna offentliga tillställningar. Allmänna ordningsstadgan kommer därvid atl tillämpas för hela tillställningen, inklusive film- eller videovisningen. Om själva visningen av filmen eller

Prop. 1984/85:116 35

videogrammet däremot kan anses utgöra en särskild allmän sammankomst, är visningen också underkaslad kravet på förhandsgranskning. Om man t.ex. visar en film i en särskilt iordningställd lokal i samband med en varumassa, torde förevisningen vara atl belrakta som en allmän sammankomst.

5 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yllrande inhämtas över förslagen lill

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.

6 Beslut

Regeringen beslular i enlighel med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:116 36

Bilaga I

Remissinstanser beträffande betänkandet Värna yttrandefriheten

Över yurandefrihetsulredningens (YFU:s) belänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten har remissyttranden efler anmodan avgetls av jusliliekanslern (J K), Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätien i Göteborg, kammarrätien i Jönköping, riksåklagaren (RÅ), rikspolisslyrelsen, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Karlslads tingsrätt, Härnösands tingsrätt, tvångsmedelskommitlén (Ju 1978:06), utredningen (Ju 1979:09) om skydd för förelagshemligheler, överbefälhavaren (ÖB), beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, postverket, televerket, konsumentpolitiska kommiitén (Fi 1983:03), riksantikvarieämbetet, skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, juridiska fakullelsnämnden vid Stockholms universitet, juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universitet, juridiska fakullelsnämnden vid Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakullelsnämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakullelsnämnden vid Uppsala universitet, journalisthögskolan i Siockholm, journalisthögskolan i Göteborg, slalens biografbyrå, slalens filmgranskningsråd, statens barnfilmnämnd, radionämnden, statens ungdomsråd, närradiokommittén (U 1978:11), taltidningskommiltén(U 1982:05), massmediekommil-tén(U 1982:07), utredningen (U 1983:02)om videogram för döva, marknadsdomstolen, näringsfrihelsombudsmannen (NO), konsumeniverkel, statens invandrarverk (SIV), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Kopparbergs län och länsstyrelsen i Väslernorrlands län.

Vidare har remissyttranden avgetts av riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundei. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cenlralorganisalion (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Näringslivels delegaiion för marknadsräll, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, Kooperaliva förbundel (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges industriförbund. Pressens opinionsnämnd. Allmänhetens pressombudsman (PO), Svenska tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska journalistförbundet, Publicislklubben, Sveriges författarförbund (SFF), Författarcentrum, Svenska bokförläggareföreningen. Tidningarnas Telegrambyrå AB (TT), AB Piainvest, Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Riksradio AB (RR), Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Lokalradio AB (LRAB), Sveriges Utbildningsradio AB (UR), Radio- och Hemelektronikhandelns Riksförbund, Sveriges Radio- och Hemeleklronikleverantörer, Folkels Husföreningarnas Riksorganisation, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Sveriges kyrkliga sludieför-

Prop. 1984/85:116 37

bund (SKS), Frikyrkliga studieförbundet (FS), Synskadades riksförbund. Riksföreningen Våra Gärdar, Föreningen Folkel i Bild/Kulturfront, Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Arkivet för ljud och bild (ALB), Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges filmulhyrareförening, Smalfilmdislributörernas Förening, Sveriges Biografägareförbund, Vi-deotekens samarbetsorganisation (Vidsam), Föreningen IFPI-Video (IFPI), Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI), Svenska Musikerförbundet (SMF), Föreningen Musikcenlrum, Teatrarnas Riksförbund (TR), Svenska Rikstealern, Kungl. Dramatiska teaiern AB, Stiftelsen Norrbotiensteatern, Svenska Teaterförbundet, Teatercentrum, Stiftelsen Riksutställningar, Göleborgs museinämnd, Stockholms kulturnämnd, Kulturnämnden i Södertälje, Svenska Museiföreningen, Länsmuseernas samarbelsråd, Konsinärernas riksorganisaiion (KRO), Konslnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbelsnämnd (KLYS), Centerns Kvinnoförbund (CKF), Folkpartiets Kvinnoförbund (FPK), Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF), Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Yrkeskvinnors Riksförbund (YKR), Kooperativa Konsumenlgillesförbundel, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Barnmiljörådel, Svenska Fotografernas Förbund och Medborgarrättsrörelsen.

Yttranden har också inkommit från riksskatteverket (RSV), diskrimineringsulredningen (A 1978:06), produklåterkallelsekommittén (PÅK) (H 1982:06), Nämnden för barn- och ungdomsfilm (BUF), Ale kommun, Dals-Eds kommun, Gislaveds kommun. Hullsfreds kommun, Luleå kommun. Marks kommun. Mönsterås kommun, Kalmar läns landsling, Norrbotiens läns landsling, Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), sludieulskoltet av Vänsterpartiet kommunisterna i Östergötland, Krislen Demokratisk Samling i Kalmar län, Kristen Demokratisk Samling i Örebro län. Krislen Demokratisk Samling i Norra Älvsborgs distrikt. Krislen Demokratisk Ungdom, Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU), Svenska Alliansmissionens Ungdom, Sveriges Kristna Ungdomsråd (SKU), Förbundet för krislen humanism och samhällssyn, Riksförbundel Hem och Skola (RHS), Rädda Barnen, Unga Örnars Riksförbund, Arbetarnas Bildningsförbund i Motala, Sveriges Arbetares Cenlralorganisalion, Kvinnorältsgmppen, Samarbetskommittén för Alla Kvinnors Hus i Karlstad, Föreningen Kvinnojour i Lidköping, Föreningen Kvinnogemenskap, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Stiftelsen Alla Kvinnors Hus, Kvinnor i Säffle, Pileå Kvinnojourförening, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Kvinnliga Läkares Förening (KLF), personal inom barnpsykiatri, barnhabilitering och barnhälsovård i Västmanlands läns landsting, Hälsofrämjandet (HF), Svenska Filmkritiker-förbundet, Sveriges Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudio (SFBF), Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), Sveriges Konstföreningars Riks-

Prop. 1984/85:116 38

förbund (SKR), Offentliganslällda journalisler (OJ), Södermanlands Nyheters Journalistklubb, SAMBU-kommillén i Piteå, Riksorganisationen Blå Hästen, Arbetsgruppen kring yttrandefrihelsutredningen i Kalmar, Arbetsgruppen mot videoväld i Öckerö kommun samt Samråds-kommittén för Stenungsund, Tjörn och Orust kommuner.

RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholms och Göleborgs åklagardistrikt samt länsåklagarna i Södermanlands, Malmöhus och Kopparbergs län. Rikspolisslyrelsen har bifogal eU yUrande från polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt. LO har bifogat yllrande från Grafiska Fackförbundet.

Centralorganisationen SACO/SR hänvisar till bilagda yttranden från DlK-förbundet, Förbundet för jurisler, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) saml Sveriges läkarförbund, som i sin lur hänvisar lill Svenska Skolläkarföreningens yllrande. Svenska Fotografernas Förbund hänvisar till yttrande från KLYS, i synnerhet till de synpunkter som framförls under rubrikerna "Utställningar" och "Utseende av ansvarig utgivare".

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgeu ell gemensamt yttrande.

Sveriges industriförbund ansluter sig till yttrandet från Näringslivets Delegation för marknadsräll men ulvecklar vad delegationen anfört under avsnittet om meddelarskydd.

Yttranden och opinionsyttringar i frågan om film- och videocensur har därjämte inkommit från ett stort antal organisationer och enskilda personer.

Prop. 1984/85:116 39

Uidrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-01-22

Närvarande: justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 17 januari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Britt-Marie Blanck och Marianne Eliason. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1985-01-31

Närvarande: statsrådet 1. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om åtgärder mot våldsskildringar i videogram m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m.

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer atl regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen

atl anta förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular atl genom proposiiion föreslå riksdagen alt anta de förslag som föredraganden har lagl fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 januari 1985.

Prop. 1984/85:116 41
Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... .... I

Propositionens lagförslag ...................................... .... 2

1 Lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och videogram med våldsinslag 2

2 Lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda beslämmelser om biografföreslällningar m.m 4

Uidrag av protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari

1985................................................................. 7

1 Inledning ........................................................ .... 7

2 Allmän molivering ............................................. .... 8

2.1 Allmänna utgångspunkter.............................. .... 8

2.1.1 Videoteknikens utveckling....................... .... 8

2.1.2 Videovåldslagen.................................... .... 9

2.1.3 Reformbehovet..................................... .. 10

2.2 Offentlig visning av filmer och videogram.......... .. 12

2.3 Annan spridning av filmer och videogram........... .. 16

2.3.1 Omfattningen av spridningsförbudet.......... .. 17

2.3.2 Ansvarssystemel................................... .. 19

2.3.3 Påföljder och rättegång m.m................... .. 24

2.3.4 Ikraftträdande m.m................................ 27

3 Upprättade lagförslag ..................................... 27

4 Specialmotivering.............................................. .. 27

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag . 27

4.2 Förslaget till lagom ändring i förordningen (1959:348)med särskilda beslämmelser om biografföreställningar m.m. .. 31

5 Hemställan....................................................... 35

6 Beslul ........................................................... .. 35

Bilaga 1 Remissinstanser beträffande betänkandet Värna yttran
defriheten ............................................ 36

Utdrag av lagrådets protokoll 1985-01-22 ................ .. 39

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde 1985-01-31 40